1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1950:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30

18—22 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 november. Sid.

Interpellation av herr Persson, Helmer, om förhindrande av prisstegring
å gamla varulager................................. 5

Onsdagen den 22 november.

Svar på interpellation av herr Velander ang. avdragsrätten vid be -

skattning inom olika kommuner............................. 6

Anslag till svenska fältsjukhuset i Korea......................... 7

Ändringar i lösdrivarlagen m. m............................... 8

Ändringar i ecklesiastik boställsordning......................... 16

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde. . . 20
Kompensation för skada å skog genom kraftledningars framdragande.
.................................................... 26

Ofullständiga jordbruks förstärkning med skog................... 28

Interpellation av fru Svenson om förbud mot servering av s. k.
restaurangblandning m. m................................... 47

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 22 november.

Utrikesutskottets utlåtande nr 16, ang. godkännande av överenskommelse
om varuutbytet mellan Sverige och Schweiz m. m. . . 7

Statsutskottets utlåtande nr 205, ang. lönegradsplacering av viss eldar-,
reparatörs- och maskinistpersonal m. m................. 7

-— nr 206, ang. täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset
i Korea................................................. 7

— nr 207, ang. finansieringen av riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet...............

— nr 208, ang. försvarets högsta ledning.......................

—- nr 209, ang. utgifter å tilläggsstat I: utrikesdepartementet.....

— nr 210, ang. utgifter å tilläggsstat I: handelsdepartementet.....

1 Första kammarens jirotokoll 1950. Nr 30.

ce ce ce 00

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. tillfälliga tillägg å löner och

pensioner vid riksdagens verk............................... 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, om ändring i lagen ang. lösdrivares
behandling, in. in................................... 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändringar i ecklesiastik
boställsordning............................................. 16

— memorial nr 27, med sammanjämkningsförslag ang. gräns mot

allmänt vattenområde, m. in................................. 20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 54, ang. komplettering med skog av
fastigheter, vilkas skogsinnehav förminskats genom framdragande
av kraftledningar..................................... 26

— nr 55, ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från

det allmännas och juridiska personers skogsinnehav........... 28

Lördagen den 18 november 1950.

Nr 30

Lördagen den 18 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av överenskommelse
om varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

208, i anledning av väckt motion
angående försvarets högsta ledning;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning angående tillfälliga
tillägg å löner och pensioner för vissa
befattningshavare och pcnsionstagare
vid riksdagens verk;

andra lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr
27) angående lösdrivares behandling,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);
och

nr 27, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 54, med anledning av väckta motioner
om komplettering med skog av sådana
fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar; och
nr 55, med anledning av väckta motioner
om förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats Kungl.
Maj ds proposition nr 261, med förslag
till förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit, in. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Nr 30.

Tisdagen den 21 november 1950.

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit
utsedda att jämte dem tillsätta
kammarens kanslipersonal och
vaktbetjäning, den 15 november
1950.

På därom gjord ansökning beviljade
herrar deputerade förste kanslisten hos
kammaren E. Carlén fortsatt tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden
den 16 november—den 2 december 1950.

Till vikarie för Carlén under nämnda
tid förordnades kanslisten hos kammaren
W. Stenwall.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 21 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14, 15
och 18 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till närslutna läkarintyg
får jag anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 20 november
till den 28 november 1950.

Hälsingborg den 19 november 1950.

Edwin Berling.

Riksdagsman Edwin Berling, Hälsingborg,
är på grund av sjukdom (influensa)
helt arbetsoförmögen fr. o. m. den
17 november 1950 under minst 10 dagar.

Hälsingborg den 17 november 1950.

Ernst Olsson.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 370, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51 behandlade
allmänna principfrågor;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

Tisdagen den 21 november 1950.

Nr 30.

Interpellation om förhindrande av prisstegring a gamla varulager.

skapsstat för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastiglietsfond.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 261, med förslag till förordning om
tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 205—210, bankoutskottets
utlåtande nr 23, andra lagutskottets
utlåtande nr 49, tredje lagutskottets
utlåtande nr 26 och memorial
nr 27 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 54 och 55.

Interpellation om förhindrande av prisstegring
å gamla varulager.

Herr PERSSON, HELMER, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Vid årsskiftet stiga varupriserna
(iver praktiskt taget hela linjen. Följderna
av fjolårets devalvering och upprustningen
sägas motivera de nu bebådade
kraftiga prishöjningarna. Därtill kommer
givetvis att indragningen av statliga subventioner
iiven påverkar prisutvecklingen.

Lagerhållningen av varor torde vara

stor inom samtliga industrier. I betydande
utsträckning har denna lagerhållning
uppstått under den tid när devalveringens
följder icke helt slagit igenom beträffande
råvarupriserna. Därtill kommer en
så betydelsefull sak som att stora varulager
uppstått under tiden som statliga
subventioner utbetalats för att hålla råvarupriserna
nere. Främst torde så vara
fallet beträffande skoindustrien.

I detta sammanhang aktualiseras en
utomordentligt viktig fråga: Skall statsmakterna
tolerera att oskäligt höga vinster
uppstå på de gamla varulagren? Här
kan man, enligt min mening, inte nöja
sig med att blott hänvisa till återanskaffningsregeln,
d. v. s. möjligheten att
förnya varulagren. Prisökningarna bli
nämligen så kraftiga och varulagren äro
så stora att det, förutom möjligheterna
att förnya varulagren, uppstår oerhört
stora extravinster för industrien och de
stora varuhusen. De mindre varudistributörerna
ha inte möjligheter att ligga
inne med stora lager och komma följaktligen
inte heller att i någon nämnvärd
utsträckning kunna erhålla någon
extravinst på den gamla lagerhållningen.

För det svenska folkets flertal är det
ett vitalt intresse att åtgärder vidtagas
för att hindra prisstegringar på de gamla
varulagren. Det borde vara en angelägen
uppgift för regeringen att vidtaga
nödvändiga åtgärder för att tillmötesgå
folkflertalets vilja i berörda fråga.
Framför allt måste priskontrollen utvidgas
och skärpas. Sådana förhållandena
nu äro verkar priskontrollen endast till
en del. Att exempelvis priskontrollera
endast hälften av sko-, textil- och beklädnadsindustriens
varor synes mera
syfta till att skapa illusioner om en verklig
priskontroll än att genomföra en sådan.
Fn förändring till det bättre är nu,
mer än någonsin, på sin plats.

Med vad som anförts anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framställa följande interpellation:

1. Vilka åtgärder förbereder regeringen
för att förhindra uppkomsten av extravinster
genom lagerhållning i avvaktan
på prisstegringar?

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. avdragsrätten vid beskattning inom olika kommuner.

2. Tänker regeringen vidtaga åtgärder
i syfte att utvidga och skärpa priskontrollen,
och i så fall vilka?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen,

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 260, angående utvidgning av
det skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Ang. avdragsrätten vid beskattning inom
olika kommuner.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Velanders interpellation
angående avdragsrätten vid
beskattning inom olika kommuner, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Velander till mig riktat följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att för
1951 års riksdag framlägga förslag om
sådan ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen,
att möjligheter beredas
de skattskyldiga att på ett bättre sätt
än för närvarande är möjligt tillgodogöra
sig allmänna avdrag och ortsavdrag? I

anledning härav får jag meddela följande: -

Såsom interpellanten framhållit, har
förevarande spörsmål behandlats av 1944
års skattesakkunniga i ett år 1945 avgivet
betänkande. Vid remissbehandlingen
av betänkandet framfördes emellertid
vissa erinringar mot de sakkunnigas förslag,
varför en överarbetning av förslaget
ansetts erforderlig. Vid sådant förhållande
har jag funnit det lämpligt att
överlämna handlingarna i ärendet till
1950 års skattelagssakkunniga. Frågan
kommer sålunda att tagas upp i samband
med den allmänna översyn av kommunalskattelagen,
som dessa sakkunniga ha
att verkställa. Proposition i ämnet kan
alltså icke förväntas bli framlagd för
nästa års riksdag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
tackar statsrådet och chefen för finansdepartementet
för att han velat lämna
besked i anledning av min interpellation.

Det är emellertid klart, att detta besked
inte kan utlösa någon särskild tillfredsställelse
hos mig. Redan den omständigheten,
att 1944 års skattesakkunnigas
betänkande förelåg år 1945 men
först under år 1950 överlämnats till andra
sakkunniga för överarbetning, utgör
ett exempel så gott som något på hur
man inte får undanskjuta eller fördröja
lösningen av betydelsefulla spörsmål.
Det rör sig dock här om frågor, som
diskuterats i många sammanhang både

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

inom och utom riksdagen och beträffande
vilka riksdagen har påkallat inte
bara utredningar utan också förslag till
lösning.

Från riksdagens vårsession erinra vi
oss, att det då ansågs synnerligen trängande
att man omedelbart gick in för en
väsentlig höjning av ortsavdragen vid
den kommunala beskattningen. Vore det
emellertid inte nästan lika angeläget,
att man sökte ordna det så, att exempelvis
skattskyldiga, som ha inkomster —
låt vara inte i hemortskommunen men
väl utanför densamma — motsvarande
ortsavdragens belopp, verkligen kunde
komma i åtnjutande av dessa ortsavdrag?
Principen om jämlikhet i beskattningen
kräver detta, och denna princip
bör inte eftersättas så, att det kan
tolkas därhän att man i själva verket
inte är så angelägen om att häva den
orättvisa olika skattskyldiga emellan,
som dock för närvarande rådtr på detta
område. Jag tänker i det sammanhanget
självfallet inte bara på ortsavdragen
utan också på de allmänna avdragen,
som regleras enligt bestämmelserna
i 46 § kommunalskattelagen.

Jag skall, herr talman, i dagens läge
inte provocera någon vidlyftigare debatt
i ämnet. Jag beklagar dock, att de
spörsmål, som avses i min interpellation,
undanskjutits på sätt som här
skett.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av överenskommelse
om varuutbyte mellan Sverige
och Schweiz m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 205, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs-
och maskinistpersonal in. in. jämte i

Anslag till svenska fältsjukhuset i Korea,
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till svenska fältsjukhuset i Korea.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i Korea.

Med tillstyrkande av i Kungl. Maj:ts
proposition nr 250 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Svenska
fältsjukhuset i Korea å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Hur motiverar man 10-miljonersanslaget
till koreaambulansen? Ja, man
anser sig »följa den linje av humanitär
hjälpverksamhet, som varit utmärkande
för svenskt bistånd vid ett flertal internationella
konflikter».

Jag för min del tror, att man i detta
fall helt avvikit från linjen om humanitär
hjälpverksamhet. Den tidigare följda
linjen har ju varit, att när folken
kämpat för sin nationella frihet så har
svensk humanitär hjälpverksamhet satt
in. Som exempel på detta kan man nämna
den svenska sjukambulansen till
Abessinien 1935. Då var det inte alls
fråga om att sända någon ambulans för
att hjälpa Mussolinis arméer, utan det
ansågs alldeles klart att den svenska
humanitära hjälpverksamheten skulle
komma Abessinien till godo. Förhållandet
var detsamma åren 1936—1938 under
inbördeskriget i Spanien. Det skulle
ha ansetts horribelt, om man sänt en
ambulans till Hitlers och Mussolinis
trupper, som hade blandat sig i detta
krig. Det hade ju stridit mot humanitetens
alla lagar att göra så. I stället
trädde svensk humanitär hjälpverksamhet
in, där den skulle.

Men hur handlade så den svenska regeringen
sommaren 1950, när konflikten
i Korea utbröt? Först var den tvek -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

sam, men sedan kom beslutet om att
sända detta fältlasarett till Korea. Och
vad innebar regeringens ställningstagande?
Ja, det var en politisk manifestation
till förmån för Amerikas förenta
staters aggression i Korea, det och
ingenting annat. Ty vad var kriget i
Korea ursprungligen? Det var ett inbördeskrig,
som genom USA:s intervention
utvecklades till att bli ett kolonialkrig.
Därför är det svenska fältsjukhuset i
Korea ett uttryck för ett odemokratiskt
politiskt ställningstagande, en politisk
manifestation från Sveriges sida till förmån
för den amerikanska aggressionen
i Fjärran östern.

Herr talman! Med dessa korta erinringar
har jag velat motivera vårt ställningstagande
och yrkar i konsekvens
härmed avslag på föreliggande proposition.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag kan göra det i den
fulla övertygelsen, att syftet här har varit
att handla i enlighet med humanitetens
principer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

208, i anledning av väckt motion
angående försvarets högsta ledning;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
delegerades för riksdagens verk framställning
angående tillfälliga tillägg å löner
och pensioner för vissa befattningshavare
och pensionstagare vid riksdagens
verk, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling; och

2) lag om ändrad lydelse av 76 § lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Enligt Kungl. Mai ds förslag skulle de
båda lagförslagen träda i kraft den 1
juli 1950.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft åtta
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 395 av herr Johannesson,

nr 396 av herr Cassel in. fl.,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

nr 397 av herrar Norling ocli Persson,
Helmer, och

nr 402 av herr Sunne in. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 481 av herrar Braconier och Nilsson
i Svalöv,

nr 493 av fru Gärde Widemar m. fl.,

nr 494 av herr Persson i Landafors
och

nr 495 av herrar Wiklnnd i Stockholm
och Johnsson i Stockholm.

I de likalydande motionerna 1:397
och II: 494 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag i syfte att
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skulle upphöra att
gälla.

I motionen II: 493 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 90 samt att
riksdagen för sin de! ville besluta, att
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skulle upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring erforderlig
i de genom propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring
i vissa delar av lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling,
dels ock lag om ändrad lydelse av
76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården — måtte för sin del antaga
nämnda båda lagförslag med de ändringarna,
att första stycket i slutstadgandet
i förstnämnda lag och slutstadgandet
i sistnämnda lag erhölle följande
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

B. att motionerna 1:395, 1:397 och
1:402 samt 11:493, 11:494 och 11:495,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna 1:396 och 11:481
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! När
man ser på det av andra lagutskottet
för riksdagen framlagda förslaget till
ändring av den klasslag, som erhöll sin
nuvarande utformning år 1885, kan man
inte förstå att denna skamfläck på
svensk rättsordning fortfarande skall på
obestämd tid framåt bestå.

Lagen stadgar ju, att fattigdom och
bostadslöshet skola utgöra grund för att
lagen skall kunna tillämpas. Man trodde,
att en sådan rättsuppfattning tillhörde
en förfluten tid — att den tillhörde
medeltiden, från vilken period
denna lag också har sitt upphov. Åtskilliga
utredningar om ändring av denna
lag ha sedan detta århundrades början
framlagts, men varje reform har avvisats,
och resultatet tycks bli likartat
också denna gång. Man resonerar tydligen
som så, att det är ett mycket litet
antal individer, som numera drabbas av
lagens bestämmelser, och att den inte
berör andra än dem, som äro fattiga,
arbetslösa och utan bostad.

Att denna lag är en ren klasslag kan
ingen bestrida. Bara den omständigheten,
att under perioder med stor arbetslöshet
antalet varnade och straffade är
större än under tider med bättre arbetstillgång,
är bevis nog. Enligt departementschefen
var under de första årtiondena
av detta sekel antalet för lösdriveri
häktade dubbelt så stort som under senare
årtionden. Under de första decennierna
var det också stora strider på
arbetsmarknaden med lockouter ocli
strejker samt stor arbetslöshet. Vid mitten
av 1930-talet steg arbetstillgången,
och därefter har antalet anhållna starkt
sjunkit. Under de senare åren med full
sysselsättning har endast något tiotal
personer årligen dömts till tvångsarbete.
Detta visar, hur lagen verkar som klasslag
mot ofrivilligt arbetslösa, och då
intet förslag till ändring av lagens 1 §
föreligger, kan lagen tillämpas även vid
kommande kriser med åtföljande arbetslöshet.
Fattigdom plus ofrivillig arbetslöshet
ge således polismyndigheten rätt
att godtyckligt häkta strejkande och arbetslösa
arbetare för att med lösdrivarlagen
som medel öva tryck på arbetar -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m,
na vid arbetskonflikter och arbetslöshet.

Förutsättningarna för ingripande äro
mycket tänjbara och obestämda och bero
helt på polismyndigheten. Några speciella
garantier för rättssäkerhet saknas.
En person, som anhållits för lösdriveri,
har ej rätt att använda rättegångsbiträde.
Ej heller finnas bestämmelser om hur
förhören skola skötas. Lagens tillämpning
blir därför mycket olikformig och
bygger i många fall på praxis inom polismyndigheterna.
Att polismyndighet
skall kunna avgöra, vilka som skola falla
under lagens bestämmelser, visar en
övertro på denna myndighets kompetens.

Sjuka personer hänvisas till tvångsarbete
i stället för läkarvård eller vård
på sinnessjukhus. I stället för vård på
alkoholistanstalt blir det tvångsarbete.
Verkställda undersökningar visa enligt
lösdriveriutredningen, att 80—85 procent
av lösdrivare och prostituerade
skulle vara att hänföra till alkoholister,
vilka borde få komma i åtnjutande av
alkoholistvård.

Det är anmärkningsvärt, att folk får
vandra ut och in på tvångsarbetsanstalterna
i stället för att överföras till de
vårdanstalter, där de med rätta höra
hemma. Svartsjö och Växjö ha sannerligen
inte botat många som sänts dit,
snarare är det tvärtom. Och vid fortsatt
behov av vård åberopas förutvarande
vård på dessa anstalter som försämrande
omständighet och som bevis för
att personen är samhällsfarlig.

Lösdrivarlagen tillämpas också på
prostitutionen och är även i detta hänseende
klassbetonad. Dessutom medger
den endast ingripande mot kvinnorna,
medan männen helt ställas utanför lagens
tillämpning.

Lösdriveriutredningen anser, att lagen
bör upphävas utan att ersättas med någon
annan lag av liknande innehåll. I
stället bör man tillämpa de nuvarande
vårdformerna av olika slag, såsom sinnessjukvård,
psykopatvård och alkoholistvård.
Utredningen är dock inte enig
om tidpunkten för lagens upphävande.
Majoriteten anser, att övriga vårdformer

först måste utbyggas tillräckligt, medan
minoriteten hävdar att nuvarande vårdformer
medge att lagen upphäves omedelbart.
Denna senare uppfattning delas
också av ett antal remissinstanser, som
vända sig mot att lagens upphävande
ånyo uppskjutes. Sålunda anför fångvårdsstyrelsen,
att om man går på uppskovslinjen
skjuter man frågan om lösdrivarlagens
upphävande ut i det ovissa,
vilket med hänsyn till lagens synnerligen
otillfredsställande utformning vore
olyckligt. Samma skäl anföres från andra
håll. Strafflagberedningen anser att de
lösdrivare, som behöva psykisk vård,
kunde få sådan, även om psykopatvårdsproblemet
icke är löst. Socialvårdskommittén
uttalar med skärpa, att tidpunkten
för lösdrivarlagens upphävande icke
bör göras beroende av tillskapandet av
särskild psykopatvård. Kommittén anser
att lösdrivarlagen bör falla, oberoende
av om man lyckas komma till
rätta med de svårigheter som måste
möta vid genomförandet av psykopatvårdslagstiftningen
och vad därmed
äger samband. Enligt kommitténs mening
kan det ifrågasättas, om det icke
skulle vara till fördel för den definitiva
utformningen av en dylik lagstiftning,
om man finge en tids erfarenhet, huru
förhållandena skulle gestalta sig utan
tillgång till vare sig lösdrivarlag eller
psykopatvårdslagstiftning med på vissa
lösdrivarfall tillämpliga bestämmelser.

Utskottet, som tydligen tagit intryck
av argumenten mot ytterligare förlängning
av lagens giltighet, har i utlåtandet
uttalat »den bestämda meningen, att
lösdrivarlagen bör upphävas snarast
möjligt». Då utskottet emellertid samtidigt
tillstyrker propositionens förslag
till ändringar beträffande reglerna om
verkställighet av tvångsarbete — oaktat
utskottet anser dessa ändringar »vara
av förhållandevis ringa betydelse och
icke på något sätt ägnade att minska de
allvarliga betänkligheter, som lösdrivarlagens
utformning i övrigt inger» — kan
man väl närmast tolka detta så, att utskottet
ej självt tror på lagens snara slopande.
Även om utskottet i sitt utlåtande
synes vara positivt inställt till lös -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

drivarlagens avskaffande, går utskottet
likväl med på att detta avskaffande ställes
på framtiden.

I anledning av det anförda hemställer
jag, herr talman, om bifall till yrkandet
i motionen nr 397 i denna kammare
och motionen nr 494 i andra kammaren.

Herr SUNNE: Herr talman! Lösdrivarlagen
är onekligen en kvarleva från den
tid, då medborgarrätt hette pengar. Lagens
tvångsåtgärder rikta sig ju mot
medellösa och arbetslösa personer.

Enligt lagens 1 g skall såsom lösdrivare
behandlas den, som sysslolös stryker
omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle. Denna bestämmelse
riktar sig väl i första hand mot
de vagabonderande lösdrivarna, en typ
som numera håller på att försvinna ur
det svenska samhällslivet. Här torde lagen
numera knappast ha någon tillämpning.
De få s. k. luffare, som ännu finnas
kvar ute på den svenska landsbygden,
ha fått ett visst romantiskt skimmer
över sig. Polisen lägger sig ytterst
sällan i deras förehavanden, och sker
det, är det åtminstone inte med tillämpning
av lösdrivarlagen. Välvilliga människor
ta gärna hand om dem, och även
om någon eller några av dem ännu övernatta
på tegelugnar eller i lador, så bli
de i regel inte bortkörda eller polisanmälda.

Nej, herr talman, det nuvarande lösdrivarproblemet
är en storstadsföreteelse.
Det har ju visat sig, att av de under
senare år enligt lösdrivarlagen anhållna
ungefär två tredjedelar komma på rikets
tre största städer och inte mindre än 90
procent av de däri medräknade anhållna
kvinnorna. Detta är alltså de s. k. stationära
lösdrivarna, sutenörer, nasare,
bommare, bondfångare, falskspelare och
prostituerade m. fl. Dessa skulle alltså
falla inom tillämpningen av senare delen
i 1 § av nuvarande lösdrivarlag, där
det heter alt den, som underlåter att efter
förmåga söka ärligen försörja sig och
tillika förer ett sådant levnadssätt, att
våda därav uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet, skall behandlas
som lösdrivare.

Lösdriveri är ju, som det bär sagts i
en tidigare utredning, en missanpassningsföreteelse
som brukar bestå däri,
att ifrågavarande individer av olika anledningar
sakna förmåga att ordna sin
livsföring enligt gängse regler i samhället.
Den starka frekvensen av psykiska
rubbningar och brister bland lösdrivarna
ådagalägger, att frågan om en rationell
behandling av lösdriveriet i första
hand är ett vårdproblem. Enligt socialstyrelsens
mening kan det sålunda inte
råda någon tvekan om att behov föreligger
av en ändamålsenlig social vårdform
för att omhändertaga kroniskt antisociala
och asociala element i samhället.
Lösdrivarlagen fyller inte i något avseende
de krav, som måste ställas på en
dylik vårdform.

Företagna undersökningar ha visat, att
en mycket stor procent av de till tvångsarbete
dömda lösdrivarna äro psykopater.
Frågan om psykopatvårdens organisation
och vad därmed äger samband är
föremål för utredning av 1947 års psykopatvårdsutredning.
Denna kommitté fick
också förra året uppdraget att utreda
vissa frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet
och bär även påbörjat arbetet
härmed. Enligt vad utskottet inhämtat,
beräknar psykopatvårdsutredningen
slutföra sitt arbete någon av de
första månaderna 1951. Därvid torde
också förslag till lagstiftning komma att
framläggas.

Utskottet förutsätter emellertid, att
upphävandet av lösdrivarlagen inte skall
anstå, tills en tillfredsställande psykopatvård
blivit förverkligad — det kan
dröja åtskilliga år — utan anser att provisoriska
åtgärder omedelbart skulle
kunna vidtagas för det lilla klientel det
här gäller — för närvarande äro 4 män
och 7 kvinnor intagna på tvångsarbetsanstalt,
d. v. s. i behov av anstaltsvård.

Rungl. Maj:t skulle, sedan detta provisorium
ordnats, kunna framlägga förslag
till lösdrivarlagens upphävande. Någon
tidpunkt härför har icke nämnts i
utskottets utlåtande, men under behandlingen
i utskottet yppade flera ledamöter
den förmodan, all detta skulle vara
möjligt till 1952 års riksdag.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

Under den uttryckliga förutsättningen,
att den nu föreslagna humaniseringen av
lösdrivarlagen inte bidrager till att permanenta
denna lag, utan att riksdagen
genom utskottsutlåtandet eftertryckligt
uttalar att lösdrivarlagen snarast möjligt,
d. v. s. då andra behandlingsmöjligheter
i erforderlig mån stå till buds,
bör upphävas och, därest verkligt behov
kan anses föreligga, ersättas med en helt
ny lagstiftning, kan jag, herr talman, ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Intet
av de två föregående anförandena liar
gett mig anledning att begära ordet. Vad
herr Norling sade är ju bemött både i
propositionen och i utskottsutlåtandet.
Jag lämnar därför hans anförande helt
och hållet å sido, och vad herr Sunne
här har anfört kan jag i huvudsak instämma
i.

Min åtgärd att ta till orda betingas
främst av den omständigheten, att jag
blivit åtskilligt betänksam, när jag ser
hur man i den allmänna diskussionen
och även här bollar med ordet psykopat
och ordet psykopati, som om man rörde
sig med en strikt, bestämd verklighet.
Om man skulle kasta ut den frågan
bland läkare och lekmän vad de egentligen
avse med psykopati och psykopater,
skulle man få ungefär lika många
svar som antalet tillfrågade personer.
Man säger att psykopati är en abnormitet
i känslo- och viljelivet, vilket inte
säger mycket i och för sig. När man
ytterligare vill karakterisera begreppet
säger man, att psykopaterna äro människor,
som antingen själva plågas av
sina sinnesegenheter eller som tillfoga
omgivningen lidande eller förorsaka
samhället besvärligheter. Dessa abnorma
personlighetsdrag kunna emellertid
icke fastställas med några mätinstrument.
De äro inte åtkomliga för vanlig
experimentell verksamhet, och det gör
att när man bedömer psykopatien hos
en person, gör man det med ledning av
de yttringar av lians, låt mig säga abnorma
sinnesbeskaffenhet, som leda honom
i konflikt med omgivningen eller
med samhället.

Jag skall ta ett område, där jag har
tillfälle att mycket ofta konstatera vilket
skymningsland man rör sig i, när
man opererar på gränsen mellan det
normala och det abnorma. För några
år sedan genomfördes en ändring i 5
kap. 6 § strafflagen, eller rättare sagt i
förvaringslagen, där man sade, att de
människor, som till sin sinnesbeskaffenhet
avvika från det normala, utan att
fördenskull vara sinnesslöa eller sinnessjuka,
skulle underkastas en speciell behandling.
Denna speciella behandling
skulle föregås av en läkarundersökning,
vid vilken avvikelsen från det normala
skulle kunna konstateras. Det är rätt
intressant att läsa utlåtanden, där det
sägs: »Här ha vi otvivelaktigt att göra
med en hållningslös person, ty han har
hoppat från anställning till anställning.
Blir han osams med någon verkmästare
eller bas eller med någon arbetskamrat,
lämnar han arbetet utan vidare. Detta
får man beteckna såsom ett otrevligt
drag, ett psykopatiskt drag.» Ofta drar
man den slutsatsen på grundval av
straffregistret och en människas levnadslopp
att man säger, att eftersom han
betett sig på det sätt som han gjort, kan
han icke vara en normal människa.

Jag har här satt upp några rubriker
på hur psykopatien kan yttra sig. Den
kan yttra sig i viljeslapphet. Vi ha en
slöfock, som inte vill göra rätt för sig,
som inte håller ut. Den kan vidare yttra
sig i affektlabilitet, häftigt humör och
andra sinnestillstånd, vilka lätt kunna ta
sig uttryck i misshandel etc., den kan
yttra sig i depression, överkänslighet,
känslokyla, nervositet och disharmoni,
med andra ord: vederbörande är på
kant med hela tillvaron. Det finns många
fler skiftningar, men jag nöjer mig med
att nämna dessa.

Detta är alltså någonting av vad psykopatibegreppet
innebär. Redan det visar,
tycker jag, att den mycket framstående
rättspsykiater hade rätt, som
sade att psykopatien är ett obestämbart
och tänjbart begrepp och att bedömningen
är vacklande och godtycklig. Begreppet
psykopat hänger man gärna på människor,
som avvika från den vanliga ty -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

pen men som man i övrigt inte vet hur
man skall karakterisera. Vill man vara
elak, skulle man kunna säga, att psykopat
och psykopati äro tidens älsklingsord
för det som förefaller dunkelt och
oförklarligt hos människorna.

Jag tror visst, att man tagit ett behjärtansvärt
initiativ, när man tillsatt psykopatvårdsutredningen,
men denna utredning
brottas med nästan övermänskliga
problem. Jag tror att vi få något
dämpa vår förtjusning inför tanken, att
vi snart skola ha kommit till en definitiv
lösning av dessa frågor. Det är en
lång väg kvar, kantad med frågetecken.

Jag ställer mig ofta frågan, varför det
skall vara nödvändigt att först konstatera
att en människa är psykiskt defekt,
innan man kan vidtaga åtgärder mot
henne. Om en människa bär sig illa åt
på ett sådant sätt, att samhället måste
ingripa, då anser jag att det är en underordnad
fråga, huruvida denna människa
är psykiskt defekt eller om hon
är normal. Huvudsaken är att man kan
ingripa för att skydda samhället mot
hennes attacker. Frågan är alltså — och
här kommer jag över på ett vidare plan
— huruvida samhällsingripandet behöver
gå via den psykiska abnormiteten,
när samhällsingripandet som sådant är
fullt befogat redan på grund av de yttringar,
som kunnat konstateras från den
människans sida.

När man talar om att psykopatvårdsutredningen
och psykopatvården skola
lösa åtskilliga av de bekymmersamma
problem, som vi för närvarande ha inom
olika vårdområden, är det risk att man
så småningom fastnar i ett sådant uttänjt
psykopatibegrepp, att det kan användas
litet när som helst, när man vill
komma åt människor, som på grund av
sitt uppträdande passa illa i samhället.
Detta är icke en kritik mot någon, men
vi måste akta oss för den rättsosäkerhet,
i vilken vi då kunna hamna.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
om psykopatvårdsutredningen skulle lägga
fram ett förslag om byggande av anstalter
med, låt mig säga sammanlagt G00
platser för psykopatvård, är detta ett
försvinnande litet antal, ty redan våra

alkoholistvårdsanstalter, arbetshem och
sinnessjukhus rymma psykopater, som
skulle fylla dessa nya anstalter. Det kommer
vidare att ta tid, innan anstalterna
bli byggda.

När man här uppmanar departementschefen
att ofördröjligen, så snart psykopatvårdsutredningen
är klar, vidtaga åtgärder,
i vissa fall betecknade såsom
provisoriska, får den saken nog bli beroende
på omständigheterna. Jag är med
på att lösdrivarlagen skall upphävas. Jag
har själv varit medlem i en av de många
kommittéer, som behandlat denna fråga,
men lagen kan inte upphävas förrän
samhället skaffar sig andra försvarsmedel
mot en del av dessa människor, av
vilka åtskilliga ingalunda äro ofarliga.
Yad man skall göra, får bli beroende av
vilka resurser man har vid det tillfället.

Med detta, herr talman, vill jag alltså
endast framhålla, att de åtgärder, som
från samhällets sida komma att vidtagas
mot psykopaterna, innebära ett invecklat
problem. Man får inte hänga upp
alla sina förhoppningar på den psykopatvårdskroken
och sedan skjuta det
hela ifrån sig och säga, att saken är klarad,
att vi ha löst besvärligheterna inom
atkoholistvården, inom sinnessjukvården
och inom lösdrivarvården.

Herr NORMAN: Herr talman! Psykopatvårdsutredningen
har ju två uppdrag.
Det ena är att utarbeta förslag
till ordnandet av vården av dessa psykiskt
abnorma människor, och det andra
är att utarbeta ett förslag, som skall
kunna ge samhället möjlighet att ingripa
mot de asociala element, som det
här kan vara fråga om och som för
närvarande falla under lösdriverilagen.
Det är detta sista, som inom utskottet
ansetts vara det väsentliga, och när utredningen
kommit så långt, att den
framlagt ett förslag härom, mena vi,
att Kungl. Maj:t bör allvarligt överväga,
huruvida det inte skall vara möjligt
att slopa denna gamla lösdriverilag.

Utskottets skrivning syftar till att inbjuda
riksdagen till en opinionsyttring

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen n
för lagens snabba avskaffande. Herr Norlings
anförande fattade jag så, att det
var ett komplement till utskottets skrivning,
i den mån vad lian sade inte redan
står i utskottets utlåtande. Nu har
emellertid herr Norling yrkat bifall
till sin motion, i vilken föreslås, att
riksdagen skall besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
i syfte att denna lag skall upphöra att
gälla. Jag tycker nog att herr Norling
fått sin motion i stort sett bifallen. Det
finns visserligen icke någon hemställan
om någon skrivelse till Kungl. Maj:t i
utskottets kläm, men eftersom det här
är fråga om en motivering till en proposition,
blir ju motiveringen en skrivelse
till Kungl. Maj :t, och i denna finns
det, såsom herr Norling också citerade,
ganska tydligt utsagt, att Kungl. Maj:t
skall någon gång på vårsidan, när psykopatvårdsutredningen
är klar, allvarligt
överväga, om man inte med ledning
av vad utredningen kommer att
föreslå äntligen skall kunna ta det avgörande
steget och upphäva denna gamla
lag, som jag tror vi allesammans äro
eniga om har överlevt sig själv. Vi behöva
emellertid i fortsättningen en möjlighet
för samhället att taga initiativ
för att få åtskilliga av dessa individer
placerade i den vård, som bäst lämpar
sig för dem, och det är denna möjlighet
som vi vänta att vi skola få, när
den pågående utredningen — som vi i
varje fall inom utskottet hoppas skall
vara den sista — blir klar med sitt arbete.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yttrande och förslag.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag har inte anledning till någon
som helst gensaga mot innehållet i utskottets
utlåtande, och jag har heller
inte anledning att opponera mig mot
någonting av vad som sagts här i debatten.
Jag är också helt ense med herr
Göransson om att psykopatvårdsutredningen
arbetar med en utomordentligt
svår fråga och att några löften inte kunna
avges, förrän man får se det resul -

i. m.

tat, till vilket denna utredning kan komma.
Men jag delar också herr Göranssons
uppfattning att vilken ställning
man i teorien än intar till psykopatbegreppet
måste man se till, att man får
en hygglig och anständig vårdform när
det gäller att ta hand om människor,
vilkas psykiska egendomligheter göra,
att de så pass mycket avvika från det
normala handlingsmönstret i vårt samhälle,
att de äro till direkt skada för
både sig själva och sin omgivning. Jag
hoppas alltså, att denna utredning skall
komma till ett positivt resultat, som
-skall kunna läggas till grund för praktiska
åtgärder.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
säga, att vi icke här i riksdagen behöva
diskutera, hur pass otillfredsställande
den nu gällande lösdriverilagen är.
Var och en av kammarens ledamöter,
som har läst propositionen i detta ärende,
torde vara på det klara med att vi
inom inrikesdepartementet helt och
fullt äro av den uppfattningen, att lagen
är utomordentligt otillfredsställande,
och när utskottets ordförande säger,
att utskottets skrivning syftar till
en opinionsyttring i riksdagen för lagens
avskaffande, skall jag, om det tilllåtes
mig, be att få instämma i den opinionsyttringen,
ty enligt min mening
är det ett av de viktigaste önskemålen
på den sociala lagstiftningens område,
att vi så snart som möjligt skola kunna
upphäva denna lag. Så länge jag har
suttit i regeringen, har jag arbetat med
denna fråga, och jag vill säga, att jag
personligen blev både ledsen och besviken,
när jag tog del av 1948 års lösdriveriutrednings
betänkande och såg
mig nödsakad att av detta betänkande
och de däröver avgivna remissyttrandena
dra den slutsatsen, att det ännu en
gång skulle vara nödvändigt att utreda
denna fråga, innan vi skulle kunna
komma till något resultat.

Jag har, herr talman, med detta mitt
anförande endast velat säga, att om jag
sitter kvar på min nuvarande post i
regeringen, skall jag icke försumma någon
möjlighet att, så snart det finns en
praktiskt framkomlig väg, återkomma

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m.

till riksdagen med ett förslag om denna
lagstiftnings avskaffande. Men man
kan icke göra det utan vidare. Det är
min bestämda uppfattning, att vi måste
ha någonting annat att sätta i stället.
Men då skola vi också se till, att det
nya, som vi sätta i stället, blir präglat
av en modern uppfattning och av den
humanitet, som vi alla vilja skall vara
förhärskande på detta område.

Herr OSVALD: Herr talman! Ordföranden
i andra lagutskottet sade nyss,
att dagens beslut i denna fråga skulle
innebära en opinionsyttring för ett
snabbt avskaffande av lösdriverilagen.
Jag skulle vilja säga, att när man läser
andra lagutskottets utlåtande, kan man
inte undgå att bli förvånad över att utskottet
staplar det ena skälet på det andra
för att motivera, hur otidsenlig denna
lagstiftning är, men så kommer utskottet
i alla fall fram till den slutsatsen, att
lagen, i stället för att avskaffas, bör —
såsom det har sagts här i dag — humaniseras.
Jag för min del känner mig inte
övertygad om att man på den vägen
verkligen når det mål, som man från
många håll uttalar såsom eftersträvansvärt,
nämligen att denna lag skall upphävas.
Det är alldeles tydligt både av
vad som sägs i propositionen och av
vad som sägs i andra lagutskottets utlåtande,
att denna lagstiftning icke står
i överensstämmelse med nutida rättsuppfattning.
Jag kan för min del inte heller
finna, att det är nödvändigt att man för
närvarande sätter någonting annat i stället.
Jag tror att det skulle gå precis lika
bra, om lagen helt enkelt avskaffades.

Det hade varit glädjande, förefaller
det mig, om andra lagutskottet vid detta
tillfälle hade gjort en kraftansträngning
för att omedelbart få bort denna kvarleva
från ett samhällsskick, som för
länge sedan har gått i graven. Det är ur
många synpunkter otillfredsställande att
ha kvar en lagstiftning av denna ant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 493 i andra kammaren,
vilken innebär ett upphävande
av lösdriverilagen.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag är i
likhet med föregående talare på det klara
med att lösdriverilagen har blivit för
gammal, att den är en kvarleva från en
gången tid och att den därför bör upphävas
så snart som möjligt. Jag förstår
också, att det inte varit möjligt att omedelbart
ersätta denna lag med en ny,
utan att det varit nödvändigt med en
övergångstid.

Nu säges det emellertid, att det under
denna övergångstid skall finnas i
administrativ ordning utfärdade föreskrifter,
som bland annat skola stadga,
att lagen skall tillämpas restriktivt, och
det är naturligtvis riktigt. Lagen tilllämpas
redan nu restriktivt, och den
bör inte komma till mera vidsträckt användning
över övergångstiden. Vad jag
emellertid finner vara ur konstitutionell
synpunkt allvarligt är att Konung och
riksdag gemensamt stifta en lag, som
kan anses ha strafflags karaktär, men att
sedan Konungen själv skall ha möjlighet
och rätt att säga ifrån, att lagen skall
tillämpas på ett visst sätt. Den skall alltså
inte tillämpas enligt sina ordalag
utan mera restriktigt än man av lagtexten
kan utläsa.

Det är säkerligen nödvändigt, att det
under en övergångstid finns tillämpningsföreskrifter,
men jag anser att det
vore riktigt och korrekt, att riksdagen
finge tillfälle att ta ställning till dessa
tillämpningsföreskrifter. Riksdagen borde
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att bliva hörd över de föreskrifter,
som Kungl. Maj :t har för avsikt att utfärda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
av herr Norling, att kammaren skulle,
med bifall i övrigt till utskottets hemställan,
bifalla de i ämnet väckta motionerna
1:397 och 11:494; samt 3:o), av
herr Osvald, att kammaren skulle bifalla
motionen 11:493.

Beträffande sistnämnda yrkande anförde
herr talmannen, att då det i mo -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

tionen II: 493 påyrkade upphävandet av
lagen angående lösdrivares behandling
ej kunde ske annat än genom beslut i
lagstiftnings form och då herr Osvald
ej framlagt förslag till erforderlig lagtext,
proposition på bifall till berörda
yrkande ej kunde framställas.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Norlings yrkande; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr
400).

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 209, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionen inom första
kammaren nr 494 av herr Spetz m. fl.
samt motionerna inom andra kammaren
nr 562 av herr Rubbestad, nr 590 av
herr Stjärne m. fl., nr 619 av herr Hansson
i Skegrie, nr 620 av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl., nr 621 av herrar
Staxäng och Nolin samt nr 622 av herr
Rubbestad m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget — måtte för sin del

antaga under punkten infört förslag till
lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr
400);

B) att motionerna I: 494 samt II: 562,
590, 619, 620, 621 och 622, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I det av utskottet framlagda lagförslaget
var 31 § så lydande:

1. Väckes i samband med löneboställes
utarrendering eller eljest förslag om
ändring i löneboställes disposition, skall
förslaget av boställsnämnden underställas
stiftsnämnden, som — såvitt frågans
avgörande icke jämlikt 2 mom. skall ankomma
på Konungen — äger i ärendet
besluta. Fråga, som här avses, må ock
av stiftsnämnden omedelbart upptagas.

2. Prövar stiftsnämnden föreslagen
ändring av löneboställes disposition
kunna medföra, att självständigt och
bärkraftigt jordbruk ej längre kan å
brukningsdel uppehållas

i följd av brukningsdelens undantagande
från utarrendering,

nedläggande av nödig bebyggelse å
brukningsdelen,

avskiljande av område från brukningsdelen,

brukningsdelens sammanslagning med
annan fastighet, varå självständigt jordbruk
bedrives,

eller i följd av annan därmed jämförlig
åtgärd

skall frågan av stiftsnämnden underställas
Konungens avgörande.

3. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. skola
icke äga tillämpning, då ändringen
avser sådan upplåtelse, som i 24 § sägs.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Holmbäck, Stjärne
och Åhman beträffande 31 § av lagförslaget
anfört:

Bestämmelserna i 31 § av det genom
propositionen framlagda lagförslaget
innebära, att då ifrågasatt förändring i
löneboställes disposition prövas kunna
medföra att ett självständigt och bärkraftigt
jordbruk ej längre kan å bruk -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

ningsdel uppehållas, frågan skall av
stiftsnämnden underställas Kungl. Maj :t.
Som i motionerna I: 494 och 11:590 framhålles
synes detta vara en onödig omgång.
I stiftsnämnderna äro tre av de
fem ledamöterna utsedda av Kungl.
Maj:t. Dessa ledamöter skola hava erforderlig
insikt i lantbruk och skogsbruk.
Självfallet äga de också betydande
lokalkännedom. Att under sådana förhållanden
hänskjuta hithörande frågors
bedömande till Kungl. Maj :t synes vara
opraktiskt. Stiftsnämnderna äga på
grund av sin sammansättning större
möjligheter till ett realistiskt bedömande
än vad en central instans kan äga.

Vi anse därför att utskottets förslag
bort beträffande 31 § ha följande lydelse: 31

§.

1. Väckes i samband med löneboställes
utarrendering eller eljest förslag
om ändring i löneboställes disposition,
skall förslaget av boställsnämnden underställas
stiftsnämnden, som äger i
ärendet besluta. Fråga, som här avses,
må dock av stiftsnämnden omedelbart
upptagas.

2. Bestämmelserna i 1 mom. skola icke
äga tillämpning, då ändringen avser sådan
upplåtelse, som i 24 § sägs.

Herr WERNER: Herr talman! Efter
de justeringar och förtydliganden, som
utskottet verkställt i Kungl. Maj ds proposition,
har jag inga större sakliga invändningar
att göra mot det utskottsförslag,
som nu föreligger.

Det är emellertid en mycket betydelsefull
omständighet, som jag ville fästa
uppmärksamheten vid och som jag även
under utskottsbehandlingen liar fört på
tal, nämligen den, huruvida det föreliggande
förslaget kan i vissa delar anses
äga kyrkolags natur. Jag vill erinra om
att ilen nu gällande boställsordningen
av 1932 antogs under medverkan av
kyrkomötet och alltså i samråd mellan
kyrkomöte och riksdag. De mindre ändringar
i denna boställsordning, som skett
under senare år, ha emellertid inte haft
den ingripande natur att det varit motiverat
att kyrkomöte! beretts tillfälle att

yttra sig över dessa ändringar. Det föreliggande
förslaget inverkar dock i flera
avseenden på de kyrkliga myndigheternas
och även prästernas rättigheter på
ett sådant sätt, att jag anser att den nu
ifrågavarande ändringen av boställsordningen
inte gärna kan träda i tillämpning,
med mindre än att kyrkomötet beretts
tillfälle att inte bara yttra sig däröver
utan även medverka.

Genom den ändring, som har skett i
5 §, berövas stiftsnämnden sin möjlighet
att i boställsnämnderna insätta en
särskild representant, och vidare har i
Kungl. Maj :ts förslag den tidigare 31 §
helt bortfallit, däri det bestämmes att
antagande av arrendator icke får ske
med mindre än att antagandet godkännes
av den prästerlige tjänstinnehavaren
i de fall, då arrendatorns bostad ligger
i omedelbar närhet av prästgården.

Det är ett par omständigheter, som
kanske inte ha så stor reell betydelse
men som dock innebära ett inkräktande
på de rättigheter som tidigare enligt författningen
ha tillkommit dels stiftsnämnden
och dels den prästerlige tjänstinnehavaren.
Jag menar då, att man inte gärna
kan låta i praxis någonting godkännas
som måste innebära ett intrång på
kyrkomötets medbestämmanderätt när
det gäller förändringar i en lag som rör
både den kyrkliga förvaltningsmyndigheten
och de kyrkliga intressena.

Jag bär velat göra mig till tolk för
denna uppfattning att, innan Kungl.
Maj :t befordrar förslaget till tillämpning,
Kungl. Maj :t bör taga under övervägande
detta förhållande för att bereda
kyrkomötet tillfälle att yttra sig och
medverka vid dessa förändringar i nu
bestående arrendelagstiftning.

Jag liar, herr talman, i övrigt intet
annat yrkande än om bifall (ill det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag har
tillåtit mig att på ett par punkter yrka
avslag på Kungl. Maj ds förevarande proposition.
Det gäller sammansättningen
av boställsnämnderna och sättet för utarrendering
av lönebostiillena, beträffan -

2 Första hammarens protokoll 1950. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ang. vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

de vilket det har sagts, att de föreslagna
ändringarna äro av mycket liten praktisk
betydelse. Jag anser, att om man kan
säga detta, borde ingen ändring i lagstiftningen
ha ägt rum. Då ingen reservation
på den punkten föreligger i utskottet,
skall jag emellertid, herr talman,
icke framställa något yrkande i detta
avseende.

I fråga om bestämmelserna beträffande
förändring i dispositionen av ett löneboställe
skall jag däremot be att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herrar Holmbäck, Stjärne och
Åhman med den motivering som jag har
anfört i min motion. Detta förslag innebär
ju, att vissa ändringar i dispositionsrätten
av ett löneboställe skola avgöras
av Kungl. Maj :t. Det torde få anses tämligen
onödigt, att sådana ärenden, som
främst kunna bedömas av den sakkunskap
och ortskännedom som finnes i
stiftsnämnden, skola behöva skickas upp
och besvära Kungl. Maj :ts kansli.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
begärde ordet i anledning av herr Werners
yttrande. Han kom in på frågan,
huruvida kyrkomötet bör höras eller
borde ha hörts över det lagförslag som
nu ligger på kammarens bord. Den frågan
har varit föremål för rätt ingående
debatt inom tredje lagutskottet, och då
frågan är av rätt stor betydelse i varje
fall för utformandet av kyrkolagsbegreppet,
skall jag tillåta mig att säga
några ord.

Enligt regeringsformen skall, när det
gäller ändring av kyrkolag, yttrande inhämtas
av lagrådet och samtycke lämnas
icke blott av riksdagen utan även av
kyrkomötet. Den formen användes också
icke blott när 1910 års ecklesiastika
boställsordning beslöts, utan även då nu
gällande boställsordning är 1932 tillkom.
Hela boställsordningen remitterades alltså
till lagrådet, och lagrådet yttrade sig
över den. Lagrådet sade emellertid, att
efter sitt innehåll tillhörde åtskilliga av
dess bestämmelser enligt lagrådets me -

ning den administrativa lagstiftningen.
Sedan inhämtades kyrkomötets samtycke.
År 1934 skedde en ändring i boställsordningen,
och då gjorde man på
samma sätt: man skickade förslaget till
lagrådet och sedan till kyrkomötet. Sedan
har det emellertid skett tre ändringar
— 1940, 1941 och 1942. Vid intet
av dessa tillfällen har man hört lagrådet.
Däremot har man sänt förslagen,
inte för inhämtande av samtycke utan
för yttrande, till kyrkomötet. Man har
alltså då haft kyrkomötet mera som en
remissinstans.

Det förslag till ändringar i ecklesiastika
boställsordningen, som nu föreligger,
är överlämnat till riksdagen utan att lagrådet
hörts över hela förslaget. Då uppstår
först frågan, om lagrådet borde ha
hörts över förslaget i dess helhet, d. v. s.
om denna ecklesiastika lagstiftning hör
till det område av lagstiftningen som behandlas
i 87 § 2 mom. regeringsformen.
Tredje lagutskottet har diskuterat den
frågan. Jag tror för min del, att den är
av ytterst svår natur, men vad lagutskottet
skulle ha kunnat besluta tillstyrka,
om det skulle komma till ett jakande
svar på den frågan, skulle endast kunna
ha varit, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas över förslaget i dess helhet.
Ett sådant beslut tror jag skulle ha varit
omöjligt, och det hade stått i strid med
den konstitutionella praxis som faktiskt
uppstått genom besluten 1940, 1941 och
1942.

Sedan blir det en annan fråga, om inte
kyrkomötets yttrande eller dess samtycke
bör inhämtas, även om icke lagen
behandlas i den form som 87 § 2 mom.
regeringsformen anger. Den frågan bär
också varit uppe i tredje lagutskottet. Eftersom
man ännu inte vet, hur Kungl.
Maj :t kommer att göra, torde det emellertid
inte tillhöra tredje lagutskottet att
fälla något yttrande i den frågan. Om
det nu skulle vara riktigt, att kyrkomötet
skall höras eller ge sitt samtycke, och
detta inte sker, blir det ett spörsmål som
konstitutionsutskottet har att taga upp
jämlikt de paragrafer i grundlagarna
som bestämma dess verksamhet.

Jag kanske bör nämna, att 1936 avgav

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning.

första lagutskottet ett yttrande just beträffande
hithörande spörsmål, men det
yttrandet avgavs inte utan vidare, utan
på grund av att till den proposition, som
då behandlades, var fogad en bilaga med
utredning i denna fråga, om kyrkomötet
skulle höras eller inte.

Herr talman! Jag instämmer med herr
Werner så till vida, att jag såsom enskild
ledamot av kammaren vill uttrycka
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t ingående
prövar detta svåra spörsmål, innan
beslut fattas angående lagens promulgering.
För min personliga del får
jag säga, att jag hade nog tyckt att det
hade varit så att säga rätare linjer, om
man vid ändringar i lagen hade följt
samma princip som vid lagstiftningen
1910 och 1932, då man bestämde sig för
att kyrkomötets samtycke skulle inhämtas
beträffande hela lagstiftningen, men
det kan i det spörsmålet råda olika meningar.
Däremot kan man vara ense om
att i den konstitutionella fråga, som det
här närmast är tal om, en noggrann undersökning
göres.

Hem NILSSON, BROR: Herr talman!
För min del finner jag det egendomligt,
att man i delta lagförslag avviker ifrån
de grundtankar som voro bestämmande,
när man 1932 återförde förvaltningsrätten
av de ecklesiastika jordarna till pastoraten.
Det beslutet innebar ju, att pastoraten
skulle få förvalta dessa egendomar,
och den tid, som gått sedan dess,
har ju burit vittnesbörd om att det har
varit ett klokt beslut. Pastoraten ha visat
sig vara fullt mogna för att utföra den
förvaltningsplikten. Det synes mig därför
underligt, att man genom detta lagförslag
fråntar pastoraten bestämmanderätten
på eu så viktig punkt som när de)
gäller alt själva utarrendera bostället.
Enligt förslaget är det boställsnämnden,
som skall sköta utarrcnderingen, men
boställsnämnden är inte detsamma som
pastoratet. Det synes mig, som om den
hittills följda vägen, då pastoratet självt
fått utarrendera, föreslagit arrendator
och underställt detta förslag boställsnämnden
och stiftsnämnden, är en bättre
och riktigare väg.

Det är en riktig tanke, att man här
vill tillämpa de bestämmelser, som gälla
för sociala arrenden, även på de ecklesiastika
arrendena, men detta kunde ske
antingen genom bestämmelser i den sociala
arrendelagen eller genom särskilda
bestämmelser som de nu föreliggande.
Det är inte nödvändigt att fördenskull
taga ifrån pastoraten deras, som det synes
mig, fundamentala befogenhet att
själva arrendera ut sina boställen.

Med detta mitt uttalande vill jag inlägga
en protest emot denna utveckling,
som synes leda bort från 1932 års bestämmelser.
I övrigt delar jag herr Werners
uppfattning, att detta beslut borde
underställas kyrkomötet.

Herr WERNER: Herr talman! Jag tror
att herr Nilsson i Borås har något missuppfattat
de förändringar som han har
påtalat. Det är val ändå så, att pastoraten
aldrig haft rätt att själva bestämma
arrendevillkoren. Den gamla lagbestämmelsen
lyder på följande sätt: »Vid upplåtelse
av löneboställe på arrende skall
pastoratet upprätta och underställa boställsnämndens
prövning och godkännande
förslag till arrendekontrakt.» Beslutanderätten
ligger alltså redan förut
under boställsnämnderna. .lag kan medge,
att den nya skrivningen kan ge anledning
till det antagandet, att man är
inne på att alltmer beröva pastoraten
den förvaltningsrätt som tillerkänts dem
genom 1932 års boställsordning, och jag
skall villigt instämma i att om denna
tendens är en verklighet, måste jag beklaga
en dylik utveckling, men vad som
här skett är ingen reell förändring i den
nu gällande ordningen. I den nya förordningen
står nämligen utsagt, att arrendevillkoren
skola bestämmas vid ecklesiastik
besiktning, som bostadsnämnderna
ha att verkställa, och att till denna
ekonomiska besiktning skall kallas
ombud för pastoratet, som då har att
göra pastoratets synpunkter och intressen
gällande. Det har ytterligare med
mycket stor skärpa i utskottets utlåtande
understrukits, att här icke skall ske
något åsidosättande av pastoratets in -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

tressen, när det gäller att bestämma arrendevillkoren.
Jag tror att den gjorda
ändringen i skrivningen av lagtexten i
propositionen har i någon mån missförståtts
och misstolkats på kyrkligt håll,
och jag ville begagna tillfället att konstatera,
att någon förändring i förut bestående
rättsförhållanden icke har skett.

Jag har egentligen begärt ordet för att
säga något om den reservation, som har
avlämnats bär av vissa representanter
för folkpartiet, nämligen utskottets ordförande,
herr Holmbäck, samt herrar
Stjärne och Allmän. Jag kan medge, att
det kan ligga en de! i vad reservanterna
här säga, men utskottet har dock tvekat
att lägga beslutmässigheten om en förändrad
disposition av löneboställena hos
stiftsnämnderna eller hos boställsnämnderna.
Man kan ju inte dölja för sig, att
det finns vissa skiftande tendenser hos
stiftsnämnderna att i den mån som en
jordbruksfastighet visar bristande förmåga
att bära åbyggnadsbeståndet vilja
nedlägga odlad jord och avrösa densamma
till skog. Utskottet har ansett, att
denna ändrade disposition av ett löneboställe
är en fråga av sådan vikt, att
den oftast ändock genom besvär blir föremål
för Kungl. Maj :ts slutliga prövning
och att det då är lika bra, att saken
får avgöras av Kungl. Maj:t, varigenom
större enhetlighet åvägabringas.
Även om jag i viss mån kan förstå och
sympatisera med de synpunkter som
gjorts gällande av herr Holmbäck och
herr Nilsson, har jag dock vid det övervägande,
som jag måste göra, huvudsakligen
på grund av vissa erfarenheter anslutit
mig till utskottsmajoriteten, och
jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Beträffande
den sista frågan är min uppfattning
helt enkelt följande. Skall det
verkligen vara nödvändigt, att Kungl.
Maj :t skall bestämma en så lokalt betonad
sak som om dispositionen av ett
boställe skall ändras, då det i stiftsnämnden,
som ju skulle vara det närmast
underliggande organet, finns tre

ledamöter av fem, som äro utsedda av
Kungl. Maj:t? Jag tycker att det är en
centralisering till övermått att föra en
sådan sak under Kungl. Maj:t.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Holmbäck m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Holmbäck m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns
mot allmänt vattenområde.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
memorial nr 27, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
tredje lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

Genom proposition nr 59 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga
bland annat ett vid propositionen fogat
förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

I avgivet utlåtande nr 22 över propositionen
samt i anledning av densamma
väckta motioner hade tredje lagutskottet
hemställt, under A), såvitt angick
nyssnämnda lagförslag, att riksdagen —
med förklaring, att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga ett i utskottets
utlåtande upptaget förslag till lag om
gräns mot allmänt vattenområde.

Utskottets förslag var i vad avsåg 2,
3 och 5 §§ nämnda lag av följande lydelse.

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup går längre
ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt

2. allt vatten, som har förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som
nu sagts.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna tilllika
allt vatten, som väl har annan förbindelse
med öppna havet än i 2 § 2
angives men ej av större bredd än en
kilometer räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga
tillämpning beträffande vatten vid Gotland
eller Öland eller vid andra öar, vilka
från fastlandet helt skiljas av vatten
som har förbindelse med öppna havet
av större bredd än en kilometer räknat
på sätt i första stycket sägs.

5 §.

1 annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. An -

gående dessa sjöar äge vad i 1—3 §§
är stadgat motsvarande tillämpning.

Vid utskottets utlåtande hade fogats
reservationer, däribland under 2) en reservation
av herr Nils A. Larsson in. fl.
I dennas motivering hade bland annat
gjorts ett uttalande av innebörd att de i
utskottsförslagets 2 och 3 §§ upptagna
reglerna borde fördelas på tre paragrafer.
I reservationen hade hemställts, att
riksdagen måtte för sin del

dels antaga 2—4 och 6 §§ förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde
i följande lydelse:

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet allt
vatten inom trehundra meter från fastlandet
eller från ö av minst etthundra
meters längd ävensom, på de ställen där
den stranden följande kurvan för högst
tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud i
Blekinge hänföres till fastigheterna tilllika
allt vatten, som saknar förbindelse
med öppna havet av större bredd än en
kilometer, räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga
tillämpning beträffande vatten vid Gotland
eller Öland eller vid andra öar,
vilka från fastlandet helt skiljas av vatten
som har förbindelse med öppna havet
av större bredd än en kilometer räknat
på sätt i första stycket sägs.

4 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud i
Blekinge hänföres till fastigheterna dessutom
allt vatten, som har förbindelse
med öppna havet allenast över vatten
som enligt 2 eller 3 § tillhör fastigheterna.

6 §.

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämt -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

land. Angående dessa sjöar äge vad i 1—
4 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

dels ock med den ändrade beteckningen
5 och 7—9 §§ antaga de av utskottet
föreslagna 4 och 6—8 §§ samma lag.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandling av utskottets ifrågavarande
utlåtande stannat i olika beslut, så
vitt angick ovan intagna paragrafer, i
det att första kammaren beslutat godkänna
det av utskottet tillstyrkta lagförslaget
i dess helhet, medan andra kammaren
beslutat godkänna 2—4 §§ samt
6 § i den lydelse, som föreslagits i reservationen
av herr Nils A. Larsson m. fl.

Med anledning härav hade utskottet,
i syfte att åstadkomma sammanjämkning
mellan kamrarnas beslut, i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att kamrarna,
med frånträdande av sina beträffande
tredje lagutskottets utlåtande nr
22 fattade beslut, såvitt anginge förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
måtte för sin del antaga utskottets
förslag i fråga om nu nämnda lag
med den ändringen, att 2 § erhölle följande
lydelse:

Till fastigheterna liänföres i havet

1. allt vatten —--- (lika med ut skottets

tidigare förslag) -—• ■— — djupkurva;
samt

2. allt vatten, som har förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som
nu sagts;

dock att ej på grund av vad under 2
upptagits vatten vid Bohusläns kust från
Gullmarsfjorden till och med Hakefjorden
må hänföras till fastigheterna.

Reservation hade anmälts av herrar
Werner och Andersson i Dunker, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
vid detta utskottsutlåtande fogat en reservation
för att få tillfälle att till kammarens
protokoll ge uttryck för mycket
starka betänkligheter emot det sammanjämkningsförslag
som tredje lagut -

skottet här erbjuder kammaren. Jag vill
erinra om att i utskottets tidigare av
kamrarna antagna förslag hade de speciella
förhållanden, som råda på västkusten,
i mycket hög grad beaktats därigenom
att fisket praktiskt taget lämnats
helt fritt ända inpå markägarens
strand. Vad som nu sker är att man inom
ett visst begränsat område upphäver
den s. k. enklavregeln, som bestämmer
att ett sund av mindre än 600 meters
bredd icke längre skall få inrama
enskilt vatten. Man har i sammanjämkningsförslaget
brutit ut den del av västkusten,
som närmare angives här i utskottsutlåtandet.
Detta område innehåller
mycket långsmala fjordar, som
tränga långt in i landet, och om nu enklavregeln
för detta område sättes ur
funktion, innebär detta att dessa fjordar
komma att innanför de sund, som
äro mindre än 600 meter och som komma
att utgöra enskilt vatten, klyvas så
att de komma att likna ett pärlband,
där långsträckta allmänna vatten, avskilda
av enskilt vatten, komma att ligga
i en lång rad efter varandra. Vilket
förnuftigt ändamål en sådan anordning
skall tjäna, har jag icke kunnat begripa,
men vad som kommer att ske
här är att den mycket betydande ersättningsskyldighet,
som blir en följd
av utskottets tidigare förslag och riksdagens
beslut om en avlösningsskvldighet
av vissa enskildas fiskerätt, nu kommer
att ytterligare ökas utan att detta,
vad jag kan finna, kan tjäna något som
helst praktiskt ändamål. Genom att
strandägarens förut lagstadgade rätt till
vatten enligt de redan fattade besluten
i vissa fall upphäves och vattnet blir
allmän egendom komma helt säkert
mycket betydande ersättningsanspråk
att uppstå. Oavsett vad som i praxis eller
enligt hävd tillämpats — man har
gjort gällande, att på västkusten den
äldre danska rätten fortfarande respekteras
— finns det i verkligheten ingen
annan lagstiftning för västkusten än
den som finns i de allmänna bestämmelser,
som reglera rätten till vattnet vid
alla Sveriges kuster. Till förut antydda
ersättningsanspråk kommer nu ersätt -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

ning för vissa områden i de fjordar,
som gå upp till Uddevalla, vilka enligt
denna kompromiss komma att innehålla
allmänt vattenområde som förut betraktats
såsom inomskärsvatten eller
enskilt vatten. Härigenom ökar den
kostnad som statsverket har att bestrida.

Jag har med detta velat till kammarens
protokoll anteckna, att jag hyser
mycket starka betänkligheter emot dels
den lösning som har skett när det gäller
fastigheternas gränsförhållanden på
västkusten och dels den lösning av fiskerättsfrågan
som redan är antagen av
riksdagen. Särskilt om de enskildas rätt
ytterligare skall inskränkas.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SPETZ: Herr talman! Det torde
vara på det sättet, att någon särskild
rättslig eller principiell grund för att
avskilja vissa uppräknade fjordar vid
den mellersta bohuskusten inte finnes.
Utskottet torde inte heller på något sätt
kunna motivera sitt förslag ur de synpunkterna,
utan motivet torde vara rena
kompromisshänsyn.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka avslag på detta sammanjämkningsförslag,
men icke alls med de betänkligheter,
herr Werner anförde, som
motivering. Min åsikt är i stället, att
enklavregeln över huvud taget icke skulle
ha gällt på västkusten, och det blir
inga avlösningskostnader där, då jordägarna
inte kunna åberopa någon rätt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Utskottet
har här haft att göra en politisk
kompromiss mellan den ståndpunkt, som
första kammaren intagit, och den, som
andra kammaren intagit. Första kammaren
ansåg ju, att cnklavregeln skulle
giilla för västkusten och utmed större
delen av Skånes kust, under det att andra
kammaren ville ha bort den för dessa
kuststräckor. Utskottet har då ansett, att
eu kompromiss skulle kunna sökas efter
den linjen, att enklavregeln inte skall
giilla för de stora fjordarna i Bohuslän

men däremot för kuststräckorna i övrigt.
I de stora fjordarna mellan Lysekil och
Marstrand skulle det alltså bli fritt vatten,
medan däremot enklavregeln skulle
gälla på andra ställen utmed västkusten
och utmed skånekusten.

Herr Werner sade att det genom enklavregelns
borttagande för de stora fjordarna
skulle uppkomma en ersättningsskyldighet
för kronan. Jag tror inte att
just det beslut, som ligger i ett bifall till
utskottets sammanjämkningsförslag, kan
medföra någon ersättningsskyldighet,
ty frågan gäller endast vattenområdena
i mitten av vissa fjordar. Vi böra observera,
att fisket där redan tidigare är
fritt, att det bara kan gälla jakten och
att denna där representerar ett mycket
obetydligt värde. Jag tror alltså att man
kan se bort från den synpunkten.

Vad angår den andra synpunkten, att
enklavregeln över huvud taget inte borde
få gälla på västkusten, alltså den synpunkt
som herr Spetz anfört, medger jag
villigt, att vissa vatten, som bli enskilda
nu, skulle bli allmänna, om enklavregeln
inte gällde på västkusten. Men det är
fråga om vattenområden, som äro av
mindre betydelse; det blir ibland fråga
om vattenområden, som ligga djupt inne
i landet eller i en ögrupp, där vattnet i
övrigt blir enskilt. Och jag tror att det
ur lantmäteriteknisk synpunkt skulle bli
besvärligt, om dessa vattenområden
skulle göras allmänna. Redan det förhållandet,
att man gjort vattenområdet
i de stora fjordarna mellan Lysekil och
Marstrand till allmänt, samtidigt som
man har regeln att vattnet närmast
stranden skall vara enskilt, kommer att
medföra vissa besvärligheter ur lantmäteriteknisk
synpunkt, vilka herr Werner
var inne på.

Vad Kungsbackafjorden angår, som är
ett betydande vattenområde på västkusten,
där enklavregeln skulle gälla, är
inloppet dit större än G00 meter, varför
vattnet där även med utskottets skrivning
kommer att bli allmänt med undantag
för vissa delar.

Vad Idefjordens vatten angår blir det
enskilt enligt utskottets förslag. Men
om enklavregeln inte skulle gälla där,

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

skulle det bli på det sättet att man först,
räknat från fjordens mynning, som ju
är mycket smal, skulle få ett enskilt vattenområde
och sedermera, där fjorden
på andra sidan Svinesundsbron vidgar
sig inåt landet, på den svenska sidan få
ett långsmalt bälte av några hundra meters
bredd — jag törs inte säga, om det är
200 eller 300 meters bredd — som skulle
bli allmänt vatten. Huruvida det skulle
vara lämpligt, torde kunna diskuteras.

Här gäller det som sagt, herr talman,
ett politiskt kompromissförslag, och jag
vågar hemställa, att kammaren ville ta
det. Om vi inte kunna komma till en
kompromiss nu, tror jag att hela lagförslaget
faller.

Herr UHLÉN: Herr talman! Det torde
vara uppenbart att herr Werner i mycket
hög grad överdriver den ersättning,
som eventuellt skulle kunna krävas med
anledning av ett beslut i enlighet med
vad utskottet här föreslagit. Det vattenområde,
som det är fråga om, bildar just
den slinga, som omramar öarna Tjörn
och Orust, såsom herr Spetz påpekade,
när vi behandlade huvudfrågan. Det förvånar
mig därför, att han nu yrkar avslag
på detta förslag, som innebär ett
tillmötesgående i betydande mån av vad
herr Spetz då önskade.

Jag ber att få göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att denna
långa slinga av vattenområden, som omsluter
de två nu nämnda öarna och som
sträcker sig med en spets ända upp till
Uddevalla, jämte hela Gullmarsfjorden,
vilken det ju också är fråga om, äro allmänna
farleder. Det är fullkomligt självklart,
att något storfiske inte kan bedrivas
i en farled, som bara bitvis, om man
undantar Hakefjorden, har ett avstånd
mellan stränderna som överstiger 600
meter. Det går över huvud taget inte att
bedriva något storfiske där. Följaktligen
ha jordägarna där huvudsakligen varit
hänvisade till fiske vid stränderna, och
detta fiske få de självklart behålla, eftersom
de ha samma rätt som andra att
fiska på allmänt vatten. Den som äger
stranden har alltid en fördel framför

andra, och han får till på köpet den
lilla utökade fördel, som det kan innebära,
att han kan få utsträcka användningen
av sina fångstredskap även till
de områden, som tidigare varit enskilt
vatten och som alltså tillhört hans grannar.

Jag vill understryka, att begreppet allmänt
vatten inte innebär att jordägare
vid vattnet bli förbjudna att fiska där;
de ha samma rätt som andra att fiska.
Denna rätt tror jag är tillräcklig för att
de skola kunna bedriva det husbehovsfiske,
som huvudsakligen har bedrivits
av jordägarna i dessa områden.

När utskottet behandlade denna sak,
satt vid bordet på andrakammarsidan en
bohuslänning — närvarande här i kammaren
just nu — som råkar vara jordägare
vid ett av dessa vatten. Han förklarade,
att alla de ersättningsanspråk,
som det kan bli fråga om, inte äro större
än att han personligen, trots det att
han inte tillhör de rika människorna i
detta land, skulle kunna åtaga sig att betala
ersättningarna. Detta bestreds av
vissa ledamöter i utskottet, men han vidhöll,
på grund av den kännedom han har
om folkstämningen där nere, att det inte
kan bli fråga om större ersättningsanspråk
än att han personligen skulle kunna
betala beloppen. Detta betyder att
det praktiskt taget inte blir några ersättningsanspråk
att tala om.

Nu gäller det emellertid även frågan
om sjöfågelsjakten på detta område. Vid
bedömandet av den måste man beakta
den omständigheten att i området går
allmän farled. Utan att äga närmare kännedom
om förhållandena kan man utgå
från att vid en allmän farled i ett vattenområde,
vars bredd med undantag av
Gullmarsfjorden och Hakefjorden endast
bitvis överstiger 600 meter, kan det inte
bli fråga om någon nämnvärd sjöfågelsjakt.
Sjöfåglar i allmänhet slå sig inte
ned vid farlederna. Det kan möjligen
hända att sådana fåglar göra det som
man kan beteckna såsom halvtama,
d. v. s. sådana som de änder som ligga
härute på Strömmen. Det kan sålunda
inte bli fråga om några större ersättningsanspråk
på grund av förlorade

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Sammanjämkningsförslag ang. gräns mot allmänt vattenområde.

möjligheter till sjöfågelsjakt, eftersom
sjöfågelsjakten inom dessa områden är
ganska minimal. Jag har till på köpet
låtit mig berättas, att man i Bohuslän
över huvud taget inte skjuter halvtama
änder; man betraktar t. o. in. ejdern,
som håller till ute på de stora vattnen,
som en nästan alltid fridlyst fågel.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
för att påvisa att herr Werners tal
om betydande ersättningsanspråk utan
minsta tvivel är mycket överdrivet. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! Jag vet
inte, om herr Uhlén uppfattat mitt första
anförande, vari jag klart angav, att genom
tidigare beslut fisket är fritt utmed
hela västkusten. Det är alltså inte fråga
om en avlösningsskyldighet rörande
fisket, utan vad det rör är de rent lantmäteritekniskt
trassliga förhållanden,
som måste uppstå, när en lantmäterimyndighet
skall dra upp en gräns 300
meter utanför stadigt djup av tre meter
utmed den trasiga strandkant, som fjordarna
bilda, och att inne i fjordarna
lämna ett litet smalt bälte av kanske
kort utsträckning såsom allmänt vatten.
Vad jag efterlyste var vilken vettig mening
som kan ligga i ett sådant kompromissförslag.
Det framstår för mig såsom
alldeles outrett och obegripligt.

Jag skall anknyta till herr Spetz’ mycket
kategoriska påstående, att jordägarna
inte ha någon vattenrätt vid dessa
strandområden. Det står så i protokollet,
och det var det som herr Spetz sist sade.
Varifrån har han hämtat detta? De
kartor, som förelågo inför utskottet, visade,
att dessa inomskärsvatten i mycket
stor utsträckning voro delade genom
uppdragna gränser samt tillagda vissa
hemman ocli vissa härader, och följaktligen
— jag tror att detta också verifierades
av utskottets ordförande herr
Ilolmbäck, som väl får anses vara sakkunnig
— måste dessa vatten i allra
största utsträckning, med vissa undantag,
betraktas såsom inomskärsvatten och
enskilda vatten.

Jag tror också att det bragelöfte, som
en viss ledamot från andra kammaren
lämnade inför utskottet, att själv betala
dessa avlösningsbelopp, är ett mycket
fördelaktigt löfte för staten, försåvitt det
i verkligheten kan infrias. Framtiden
får väl utvisa, vem som får rätt här. När
juristerna börja hålla sammanträden med
strandägare och åtaga sig att i massaktioner
föra vederbörandes talan emot
staten, är det antagligt, att de privata
tillgångar, som sålunda skulle ställas till
förfogande, inte räcka till.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Då jag råkar vara bosatt vid ett
av de vatten på västkusten, som det här
gäller, vill jag säga några ord, men jag
skall fatta mig kort.

Vi, som bo där, uppfatta ju i allmänhet
inte denna nya lagstiftning som ett
ingrepp i den enskilda äganderätten
utan i stället som ett ingrepp i den allmänna
förfoganderätt, som tidigare har
varit gällande.

Det är uppenbart att vi ur våra synpunkter
och med hänsyn till den gamla
tradition, som speciellt i Bohuslän har
gällt ända från den norska tiden, helst
hade sett, att man hade fått en annan
lagstiftning där i fråga om strandvattnet.
Emellertid är det ju så att fisket för
västkusten och skärgårdsbefolkningen är
det väsentliga. Den här omhandlade lagen
inskränker ju omedelbart inte någonting
annat än jakträtten, men beträffande
den blir det en inskränkning
inte i den enskilda rätten att jaga utan i
allmänhetens rätt att fritt utöva jakten,
såsom den tidigare har bedrivits. Och
hur den enskilde skall kunna styrka krav
på ersättning för att ha lidit men, därigenom
att han får ensam rätt till jakt,
vet jag inte — det blir ju faktiskt så, att
enskilda här få större rätt än de tidigare
haft.

Jag hade således för min del helst sett,
att hela västkusten hade kunnat uteslutas
från enklavregelns tillämpning, men
då det förslag, som här föreligger, är ett
sammanjämkningsförslag, och lagens
ikraftträdande givetvis är beroende av

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om kompensation för skada å skog genom kraftledningars framdragande.

att kamrarna fatta enstämmiga beslut
och vidare den beslutade lagen om fiskerätten
är för oss det väsentliga, kan jag,
herr talman, inte gör annat än be att få
yrka bifall till det föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Blott
ett par ord med anledning av vad som
bär i debatten sagts om rättsfrågan.

Efter utskottets sammanträde i detta
ärende har jag varit nere på lantmäteriarkivet
för att studera skifteskartor, vilka
ligga till grund i rättsfrågan. Beträffande
de delar av Bohuslän, som jag
undersökt, äro lagaskifteskartorna från
1830-talet, och jag fann, att vattenområdena
där i stor utsträckning inte brukat
tagas med. Man kan emellertid knappast
härav göra sig någon klar föreställning
om hur det skulle dömas för närvarande.
På en skifteskarta såg jag emellertid,
att vattnet hade förts till fastigheter
ända till ungefär 500 meters avstånd
från stranden. Jag vill lämna denna
upplysning i anledning av vad som
här har sagts.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag ber att
så starkt jag kan få understryka vad
herr Andersson i Rixö yttrat, även om
jag inte kan instämma i det slut han
kom till.

När herr Werner påstår, att det även
på västkusten skulle finnas skifteskartor
med vattenområdena inlagda, vill jag
säga, att det i så fall måste vara fråga
om mycket gamla handlingar. Jag har
varit skiftesman under minst ett tjugotal
år och vid många tillfällen varit med
vid hemmansklyvningar ute vid havet.
Därvid har jag emellertid funnit, att
lantmätarna alltid ha vägrat att sätta någon
gräns i havet, med den motiveringen
att det inte finns någon bestämmelse
om den saken.

Till herr Uhlén skulle jag vilja säga,
att när jag i mitt anförande bär i förra
veckan särskilt pekade på Hakefjorden,
så tog jag den fjorden bara som ett
exempel, därför att jag visste, att herr

justitieministern — som jag nu känner
— bodde vid den fjorden och alldeles
särskilt kände till den. Men det var
uteslutande som ett exempel, och samma
sak som gäller Hakefjorden och Gullmarsfjorden
gäller Brofjorden, Åbyfjorden
och Idefjorden. Jag skulle kunna
räkna upp något trettiotal namn på fjordar
eller sund i Bohuslän, som äro farled,
där vattnet i alla tider varit fritt och
allmänt, och jag kan inte på villkor begripa,
varför det nu där skall läggas under
enskild äganderätt.

Det är därför, herr talman, jag ber att
få vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu föredragna memorialet
hemställt; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om kompensation för skada å skog

genom kraftledningars framdragande.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 54, med anledning av väckta
motioner om komplettering med skog
av sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 121 av herr Näsgärd
m. fl. och II: 139 av herr Persson
i Norrby m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning och förslag
angående komplettering med skog från
statens domäner av sådana fastigheter,
som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat
genom framdragande av kraftledningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:121 och 11:139 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om kompensation för skada å skog genom kraftledningars framdragande.

Reservation hade anmälts av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Boman i Stafsund,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Eftersom jag vid detta utskottsutlåtande
antecknat en blank reservation, ber jag
att få säga några ord. Såväl utskottet som
de myndigheter, till vilka den ifrågavarande
motionen har blivit remitterad,
erkänna att det är ett stort problem som
här föreligger. Det är ju fråga om den
skogsmark, som tagits i anspråk för
framdragande av våra stora kraftledningar.
Dessa kraftledningsgator genom
skogarna äro ju, som vi veta, 50—60 meter
breda, och det är inte små arealer
skogsmark som skogsproduktionen därigenom
blir berövad — tillsammans uppskattas
de i vårt land till 103 000 hektar
skogsmark.

Motionärerna ha här velat fästa statsmakternas
uppmärksamhet på att många
mindre brukningsdelar genom dessa
stora kalgators framdragande berövas
sin stödskog, och när ett mindre jordbruk
med förhållandevis liten areal
skogsmark berövas hela denna skog eller
en del därav, så uppkommer vad vi här
i denna kammare så mycket talat om,
nämligen ett ofullständigt jordbruk, som
innehavaren inte längre kan reda sig
på, något som skapar ett socialt problem,
som vi alla känna till. Då mena
motionärerna, att eftersom statsmakterna
ha tagit hand om detta problem och
på lagstiftningens väg, såsom skedde år
1947, försökt att genom hjälpåtgärder
rätta till sådana missförhållanden, så
borde staten vara närmast att bär träda
in genom att släppa till av sitt skogsinnehav.

Motionärerna anse, att staten borde
finna det angeläget att ersätta dessa jordbrukare
för den för deras uppehälle nödvändiga
skogsmark, som berövats dem,
genom att, i den mån staten äger skogar
så belägna att det kan ske — det är
klart att det inte kan ske överallt —
lämna skogsmark därifrån i ersättning.
Vad motionärerna innerst inne syfta till
är att få till stånd en utredning om i
vad mån så kunde ske.

Utskottet säger visserligen, att en utredning
föreligger om hur ersättning
skall kunna utgå till sådana, som drabbas
av markförlust på grund av framdragandet
av dylika kraftledningar, men
det är att märka att därvidlag är det
fråga om att ersätta uppkomna skador
med pengar, medan såväl motionärerna
som jag mena, att en sådan sak som att
man faktiskt blir berövad sin utkomst
inte kan ersättas genom att man får ett
engångsbelopp. Tv det kan ju inte begäras
att det skall utgå ersättning med
så stort belopp att den, som fått sitt
jordbruk på detta sätt förvandlat till ett
ofullständigt jordbruk, och sedan blivande
innehavare därav skulle för all
framtid vara täckta för den skada fastigheten
lidit.

Detta problem, herr talman, beröres
även i nästa punkt på vår föredragningslista,
och därför skall jag inte ta tiden i
anspråk i fråga om det nu föredragna
utlåtandet; jag får ju anledning att återkomma
litet senare. Jag har, herr talman,
intet yrkande.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
De olägenheter, som kunna drabba
skogsägare vid framdragandet av kraftledningar
över deras skogsområden, kunna
vara betydande. Särskilt gäller detta,
om kraftledningarna dragas fram längs
efter ett smalt skogsskifte, kanske det
enda som finnes till ett hemman. Hemmansägaren
berövas då betydande delar
av sin skogstillgång, varigenom vissa
svårigheter kunna uppstå för honom.

Enligt lagen är det emellertid nu så,
att den som drabbas av sådan skada
skall få ersättning därför, så att han på
annat håll skall kunna täcka sitt behov
av virke. För dem, som en gång efterträda
den nuvarande innehavaren av
hemmanet, kan däremot det förhållande
inträffa, som herr Bror Nilsson talade
om, att det faktiskt kan komma att bli
svårt för dessa senare innehavare att
täcka sitt behov av virke. Dess bättre
äro dock sådana fall ytterligt sällsynta.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

På grund härav och på grund av
att några kronans skogar som avses att
tillhandahålla ersättningsskog endast undantagsvis
finnas i närheten av dessa
kraftledningslinjer, men framför allt på
grund av att samhället redan har ett instrument
i sin hand i form av lantbruksnämnderna,
som ha både möjlighet och
skyldighet att klara upp en sådan här
sak, när den undantagsvis förekommer,
anser jag att det inte finnes fog för att
ytterligare utöka den redan befintliga
rika floran av lagstiftningsbestämmelser
på fastighetsbildningens område. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Innan
utskottet behandlade de motioner,
som här föreligga, hade dessa remitterats
till vissa myndigheter. Även av remissvaren
framgick, att det var omöjligt
att med stöd av motionerna begära en
utredning.

Exempelvis domänstyrelsen sade mycket
kraftigt ifrån, att enligt styrelsens
mening förslaget var omöjligt att realisera:
»Enbart en överblick å en generalstabskarta,
varå en stamlinje och statens
skogsinnehav utlagts, ger tydligt vid
handen, att det av motionärerna framförda
förslaget är orimligt.»

Skogsstyrelsen har inte yttrat sig så
klart, men styrelsen säger bland annat,
att den »är ingalunda främmande för
att numera större aktsamhet än tidigare
iakttages vid kraftledningars framdragande».
Styrelsen ifrågasätter lämpligheten
av att en utredning — om en sådan
skulle komma till stånd — utföres av de
i motionerna nämnda ämbetsverken.

Lantmäteristyrelsen går också emot
en utredning och anser, att frågan bör
lösas i samband med andra frågor rörande
den yttre rationaliseringen av ortens
jordbruksfastigheter.

När man på sätt som här har skett
föreslår en utredning, bör man försöka
välja framkomliga vägar. De hörda myndigheterna
och utskottet ha nu kommit
till att det är omöjligt att finna en lösning
enligt motionärernas linje, och ut -

skottet har därför kommit till det resultatet,
att motionerna icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag skall också be att få
hemställa om bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning
med skog.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 55, med anledning av väckta
motioner om förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:329 av herr Gränebo
m. fl. och 11:398 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en skyndsam och allsidig
utredning om hur och på vad sätt
de ofullständiga jordbruk, som saknade
nödig skogsmark, skulle kunna — där
förhållandena så medgåve — förstärkas
genom att tillföras skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav
samt på vilket sätt staten borde
medverka till finansieringen av dylik förstärkning
med skog.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:329 och 11:398
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bror Nilsson och Boman i Stafsund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte bifalla de likalydande motionerna
1:329 och 11:398.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I de motioner, som behandlats
i jordbruksutskottets förelig -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

gande utlåtande, hemställes om utredning
på vad sätt de ofullständiga jordbruk
som sakna nödig skogsmark må kunna
tillföras skog från det allmännas och juridiska
personers skogsinnehav, där förhållandena
så medgiva, samt på vilket
sätt staten bör medverka till finansieringen
härav.

Det är ett gammalt önskemål, som
härmed åter föres fram, nämligen om
förstärkning av de i skogshänseende svaga
jordbruk som vi ha på många ställen
här i landet, särskilt i Norrland, och
det är framför allt det mindre jordbruket
i de skogrika trakterna som det här
gäller. Den fördelning av jord och skog
som nu förekommer är i många avseenden
otillfredsställande. Tidigare har det
nog varit bättre, men förutvarande ägare
till jordbruksfastigheterna avhände sig
i många fall, ofta för en ringa penning,
skogen till skogsbolagen, vilket har blivit
till förfång för jordbruken och deras
innehavare. Frågan har ju behandlats i
riksdagen tidigare, senast vid 1947 års
riksdag i samband med beslutet om åtgärder
för rationalisering av jordbruket
bär i landet. Frågan har också mången
gång förts fram av sociala reformatorer,
och man har diskuterat vad som kunde
göras för att förbättra förhållandena för
dessa skogs- och jordägare.

Bristen på skogsmark blir framför allt
kännbar i trakter där skog förekommer.
Där bli ju de som sakna skog sämre ställda
än grannarna som ha skog, och där
är ofta jordbruket över huvud taget sämre
ställt än jordbruket på slätterna —
det rör ju mest Norrland. Där kan man
heller icke odla så värdefulla och givande
grödor som å slättbygden, och ofta
blir ju skörderesultatet sämre. Det är
därför som även dessa jordbrukare borde
ha tillgång till skogsmark. Jord och skog
höra ihop. Det ha de gjort sedan gammalt,
och man bör göra vad som kan göras
för att förbättra dessa förhållanden.
Riksdagen beslöt visserligen år 1947 angående
j or dbruksrational i seringen, men
det är knappast tillräckligt för att avhjälpa
dessa missförhållanden, och för
övrigt går det ganska sakta i fråga om
tilldelning av skog till skoglösa jordbruk

i Norrland. Det är därför vi ha föreslagit,
att man skall undersöka vad som kan
göras. Här har endast begärts en utredning.
Det är inte fråga om att utan vidare
ta skogsmarken från bolagen, utan endast
om att utreda på vilket sätt dessa
skulle kunna tillföra skoglösa jordbruk
skogsmark utan alltför stort förfång för
skogsägarna.

Av skogsstyrelsens i utlåtandet intagna
yttrande framgår, att det inte skulle
behövas mer än cirka en halv miljon
hektar skogsmark för förstärkning av
ifrågavarande jordbruk och att den skog
som äges av skogsbolagen och staten
utgör tillsammans 7 miljoner hektar. Det
skulle alltså inte erfordras så stor del
av detta skogsinnehav till förstärkning
av de skoglösa jordbruken. Den skogsmark
som behövs för förstärkningen bör
ju helst ligga ganska nära byarna och
gårdarna, medan avlägset liggande skogskomplex
mycket väl lämpa sig för stora
bolag och staten. Det borde vara möjligt
att sälja en del av den nära bebyggelsen
belägna skogsmarken till enskilda skogsägare.
Där missförhållandena äro som
störst har det gått till så, att de enskilda
jordbrukare, som ägt skogsmarken, icke
varit tillräckligt förtänksamma utan på
ett eller annat sätt — mången gång under
förhållanden, som det inte är tilltalande
att sprida ljus över — avhänt sig skogsmarken
till bolagen. De ha i många fall
sålt hela gården för en ringa penning,
och sedan ha de eller deras barn fått
köpa åter inägorna med en obetydlig
skogsareal till. Dessa jordägare ha ju då
kommit i en mycket sämre ställning än
de hade tidigare. Från social synpunkt
vore det även en fördel, om man kunde
förbättra förhållandena för dem, så att
de finge tillräckligt med sysselsättning
och en tryggad försörjning och att ungdomen
kunde stanna kvar vid jorden.
Avflyttningen från landsbygden är ju för
övrigt nu så stor, att den inger betänkligheter
på många håll, och i städerna,
framför allt Stockholm, har man mycket
svårt att ordna inte minst bostadsförhållandena
för de stora mängder av ungdom,
som nu flytta dit. Inflyttningen till
städerna kunde gärna gå något saktare.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning

Men då bör man ju också göra något
för att avhjälpa de missförhållanden,
som jag här talat om.

Motionerna ha av utskottet hänskjutits
för yttrande till bland andra domänstyrelsen
— som förslaget berör ganska
mycket — skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
De båda sistnämnda ha i princip
inte haft någonting att invända mot
motionärernas förslag, även om de inte
ha tillstyrkt en utredning för närvarande.

Domänstyrelsen har kritiserat några
sifferuppgifter som anförts i motionerna.
Bland annat beröres det belopp av 12
miljoner kronor, som beräknas skola inflyta
till statskassan under innevarande
budgetår från domänverket. Det är ju
inte något stort belopp, och domänstyrelsen
framhåller, att under föregående
år ha de belopp som avlämnats till statskassan
varit något större. Vidare vänder
sig domänstyrelsen mot de siffror från
skogstaxeringen, som återgivits i motionerna.
Men vad domänstyrelsen därvid
anför talar inte emot vårt förslag. Domänstyrelsen
framhåller ju, att statens
skogsmark mången gång ligger ofördelaktigt
i avkastningshänseende och att
man har lagt ned stora kostnader på
dikning och skogsförbättring. Mot detta
ha vi som motionärer inte något att erinra.
Men faktiskt är ju det belopp som
innevarande budgetår tillföres statsverket
inte större än det jag nämnde. Därvid
får man ändå ta i betraktande, att
domänstyrelsen inte erlägger någon skatt
till staten för de inkomster som inflyta,
medan däremot den enskilde skogsägaren
för motsvarande skogsmark erlägger
betydande belopp till statskassan.

Mot domänstyrelsens framställning ha
vi sålunda inte anledning att vända oss,
ty den riktar sig ju inte mot motionerna
utan är snarare i vissa avseenden en redogörelse
för styrelsens förvaltning och
en kommentar till vissa siffror i dessa.
Siffrorna äro emellertid tagna dels från
statsverkspropositionen, dels från riksskogstaxeringen.
Vi göra ju inga kommentarer
till siffrorna i annan mån än
att vi vilja göra gällande, att även den
enskilda skogsmarken nu ger ungefär

med skog.

samma avkastning som skog i allmän
ägo. Att så är fallet tror jag nog erkännes
från olika håll. Förhållandena
ha i detta avseende förändrats åtskilligt
under senare år. Även om en del skogsmark,
som nu äges av skogsbolagen och
det allmänna, skulle överföras till enskilda
jordbrukare, komme ju avkastningen
härav ändå att tillföras skogsindustrien,
och de industrier som nu i
stor utsträckning äga dessa skogar behövde
ej bli lidande.

Såsom läget är kan jag således inte se,
att det bör kunna riktas någon särskild
kritik mot vårt förslag. Om man är överens
om att det är angeläget för det allmänna,
att vissa jordbrukare få möjlighet
att erhålla mera skogsmark, då
återstår bara spörsmålet, på vilket sätt
detta bäst skall tillgodoses. Vid våra överväganden
ha vi inte funnit något bättre
sätt än det vi föreslagit. Vidare skall ju
enligt det beslut som fattades av 1947
års riksdag även skog i enskild ägo
kunna användas för förstärkning av i
detta hänseende svagt ställda jordbruk.
Men det kan icke ske i tillräcklig omfattning.
Och man bör även gå fram med
en viss hänsyn, vare sig det är fråga om
skog från det allmänna eller från enskilda,
vilket även framhålles i motionerna.
Vi skulle helst se att åtgärderna
genomföras på frivillighetens väg.

I pressen har under de senaste dagarna
gått en notis om att ett större skogsbolag
här i landet håller på att sälja betydande
arealer av sin skogsmark till
enskilda jordägare efter förslag, som
upprättats i samarbete med myndigheterna.
Det vore önskvärt, att man kunde
gå den vägen. Det borde inte vara helt
uteslutet och borde ligga även i de enskildas
intresse.

Utskottet har inte ansett sig kunna tillstyrka
vårt förslag. Utskottets yttrande
är mycket knapphändigt. Man skulle kunna
säga, att utskottet bär fallit tillbaka på
beslutet vid 1947 års riksdag. Detta beslut
innebär, att skogsmark, ägd av det
allmänna eller skogsbolag, skall vara
jämställd med skogsmark i enskild ägo,
när det gäller skyldighet att avstå mark.
Principiellt låter detta kanske mycket

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

bra. Men om man undersöker, hur bolagen
ha förvärvat sina skogar, finner man
nog anledning att vidtaga särskilda åtgärder
i fråga om dem.

Jag anser, herr talman, att denna fråga
nationellt sett är av mycket stor betydelse,
och jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Lars.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Eftersom jag har fogat en reservation
till detta jordbruksutskottets utlåtande,
skall jag be att få säga ytterligare några
ord i denna sak.

Redan gamle kung Gösta var angelägen
om att hemmansklyvningen på hans
tid icke gick för långt. Han vände sig
upprepade gånger däremot och framhöll
vikten av att på varje hemman satt en
besutten bonde. Samma tankar ha legat
till grund för vår jorddelning under århundradena
närmast därefter, de århundraden
varunder bondgården var det
svenska rikets både sociala och ekonomiska
grundval. Men det kom sedan en
tid, då det vakande ögat över denna nationens
grundval liksom blundade. Det
var mot slutet av 1800-talet och i början
av det sekel som nu är inne, då man genomförde
en jorddelningslag med det

s. k. avsöndringsinstitutet — som tillät
avsöndringar hart när hur som helst,
utan beaktande av att det skulle kvarstå
ett bärkraftigt hemman — och då de
stora skogsbolagen kommo och gjorde
sina förvärv och förstörde tusentals
goda hemman här i landet. Det finns

t. ex. ett bolag i Värmland, som har slukat
2 000 bondgårdar.

.lag minns mycket väl från min barndom
och ungdom, hur folk från bolagen
kom till den by, där jag är född, och
bjöd på böndernas skogar. Det vara bara
att fråga: Vad kostar oxhagen? Denna
var en del av en bondes hemman. Han
kunde kanske för skogen och jorden där
få lika mycket som hypoteket på gården,
och det tyckte lian var bra. Han
tog pengarna och betalade hypoteket och

trodde han hade gjort en god affär. Men
sedan kommo ju andra tider, då skogen
fick ett helt annat värde och då kraven
på standarden ökade, så att det inte
längre gick bra att reda sig på den lilla
bit odlad jord och skogsmark som var
kvar. Man satt helt oförmodat på ett
s. k. ofullständigt jordbruk. Det är inte
så märkvärdigt, att det gick för våra fäder
att dra sig fram på ett sådant jordbruk.
Deras anspråk voro mycket små.
Men efter hand som anspråken på levnadsstandard
ha stigit har det ju visat
sig, att det inte går att reda sig på dessa
små hemman med blott litet åkerjord
och litet skogsmark. Det har blivit ett
socialt problem —• vi erkänna ju alla,
att det i våra dagar är ett mycket stort
socialt problem — att återupprätta, om
man så vill uttrycka det, den svenska
bondgården i dess forna besuttenliet och
bärighet. För min del anser jag detta
vara ett av våra större sociala och ekonomiska
problem i den tid vi nu leva i,
och statsmakternas ståndpunktstagande
senast år 1947 bevisar ju, att det allmänt
erkännes, att det är så.

Då kan man ju tycka, att man skulle
angripa problemet på ett sådant sätt, att
man försökte rätta till de misstag som
ha gjorts och de missförhållanden som
ha uppstått och alltså försöka återupprätta
de förstörda gårdarna. Jag försäkrar,
att i min hemby skulle det vara
det allra bästa — och det skulle vara en
ganska enkel sak — att återföra oxhagen
till den gamla gården. Då skulle
bonden där reda sig gott. Och så är det
på många tusental ställen här i Sverige:
man skulle kunna upprätta bondgården.
Att olägenheter därigenom uppkomma
få vi kanske vitsorda. Visserligen säger
lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande över
motionerna, att styrelsen inte finner det
vara angeläget att värna om bolagens
rätt, när de skola släppa till skog för
komplettering av ofullständiga jordbruk.
Men eftersom bolagen äro förhindrade,
åtminstone utan Kungl. Maj:ts tillstånd,
att åter förvärva jord, kan man ju i någon
mån ömma för dem. Det är detta
som motionerna ytterst syfta till, nämligen
att göra det lättare för bolagen att

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

bidra till att återupprätta en del av de
förstörda bondgårdarna genom att ge
bolagen en chans att förvärva en del av
den statsägda jorden, att av statens skogar
få vederlag för vad de släppa till för
att sona gamla synder. Den tanken anser
jag verkligen vara värd att beakta. Jag
tycker riksdagen skulle fundera en smula
på om inte denna väg kunde beträdas.

Nu vet jag väl, att det finns många
som hålla styvt på att staten skall ha
kvar hela sitt skogsinneliav. Men när
man ser vad statskassan får in från statens
skogar, böra betänkligheterna i någon
mån försvinna. Ty om de enskilda
skogarnas ägare skulle nöja sig med den
inkomst från sina skogar som staten får
från sina, vore de enskilda att beklaga.
Jag hyser i varje fall inte några betänkligheter
mot att staten släpper ifrån sig
en del av sina skogar till förmån för de
enskilda, vare sig det nu sker direkt,
såsom åsyftades i de motioner vi nyss
behandlade, eller indirekt genom att
överlåta skog till bolagen för att göra
dem villigare att i sin tur avstå skog
och därmed bidra till att återupprätta
förstörda bondgårdar.

Herr förste vice talmannen sade i
sitt anförande något om ett fall, där
man lyckats förmå ett bolag att släppa
till jord för att reparera sådana här
''skador. Jag är i tillfälle att närmare redogöra
för detta fall, därför att det har
timat i mitt verksamhetsområde. Det
kan kanske intressera kammaren att höra
något om detta. Jag skall därför berätta
om det. Det gäller det s. k. Nissaforsområdet.
Det är ett område på 5 443
hektar skogsmark. Det bär tidigare ägts
av en av våra äldsta adelsätter men
kom i andra händer, och så fick ett
bolag — Hyltebruks aktiebolag —
förvärva det i andra hand. Eftersom
vi sedan 1925 ha en lag, att bolag icke
kan förvärva jord utan Kungl. Maj:ts
tillstånd, har bolaget gått in till Kungl.
Maj :t med begäran att få verkställa detta
köp. Kungl. Maj :t har helt naturligt
fäst villkor vid ett eventuellt tillståndsgivande
och sagt, att det får utredas, i
vad mån det kan finnas ofullständiga
jordbruk inom området, som behöva till -

skottsjord. En sådan utredning har nu
verkställts, dels av lantmäteriet — det
fanns inte ordentliga kartor över området
— dels av lantbruksnämnderna i
Jönköpings och Södra Älvsborgs län.
Denna utredning är färdig och inlämnad
till Kungl. Maj :t, och den innehåller
i stort sett följande:

Det fanns ett 500-tal jordbruksfastigheter
inom området, men av dessa behövde
inte alla tillskottsjord. Över 50
hade dock sådant behov. När man skulle
fastställa, hur mycket skogsmark de
behövde, gick man ut från att de borde
ha så mycket skog, att den årligen
kunde ge 100—120 m» fast mått. Ett
jordbruk med 10 hektar odlad jord anser
man behöva denna mängd skog, och
fanns där mindre odlad jord, ökades
behovet av skog. Bebyggelsen är gles —
inte så gles som uppåt Norrland men
ganska gles för att vara i södra Sverige.
Man har då velat bevara även de små
jordbruken, som bara ha 4—5 hektar
odlad jord. Deras bärkraft har man velat
behålla genom att tilldela dem skog.
Riktiga småställen, torpställen, har man
betraktat som stödjordbruk och icke
tilldelat någon skog. Det fanns ett och
annat sådant.

Efter dessa normer har man lagt
upp skiften och erbjudit 52 fastighetsägare
att köpa skogsmark. Man har också
kommit till ett pris på skogen på rot
på skiftena. Medelpriset är kronor 10,50
per kubikmeter. Det ha bönderna varit
villiga att betala. 42 ha redan skrivit
kontrakt om de skiften de skola ha, och
i några fall köpa lantbruksnämnderna
ställena tills vidare för att hålla dem
tillgängliga åt hugade spekulanter. Hela
den från bolaget köpta jorden går till
1,2 miljon kronor, och den upptar ändå
inte mer än en fjärdedel av hela
arealen. Om bolaget, som vi få ta för
givet, godkänner detta och avhänder
sig denna mark, har det ändå i behåll
tre fjärdedelar av komplexet och får
sålunda ett stort och betydelsefullt
skogsområde.

Det var ett exempel på hur man kan
göra. Jag är säker om att flera sådana
fall skulle kunna förekomma här i riket,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

om man ginge fram klokt och saktmodigt
och förståndigt och om bolagen
visade villighet att i någon mån ställa
till rätta det som förstörts i gångna tider
samt staten visade samma villighet
att kompensera bolagen för ett sådant
välförhållande.

Man säger här, att vi ha en lagstiftning,
vi ha lantbruksnämnder, som skola
reda upp det, och vi ha till och med
gått så långt, att vi ha tillåtit expropriation
av skogsmark från både bolag och
stat — det heter, att om staten äger
jord, som ligger så till, att expropriationsrätt
skulle kunna förekomma om
ägaren vore enskild, så bör staten släppa
till den skogen. Men var och en som
arbetat med dessa frågor — och det har
jag ju gjort åtskilligt i mina dar — förstår,
att det lagrummet är mycket litet
värt. Under de år som lantbruksnämnderna
varit i verksamhet, ha de blott i
ett fåtal fall begärt hos Kungl. Maj:t att
få verkställa expropriation. Jag tror, att
lantbruksnämnderna i mycket få fall
komma att tillgripa en så exceptionell
åtgärd som denna expropriationslag
medger. Därför behövde det ordnas på
ett förnuftigare och enklare sätt, och
det är det som motionen i första hand
syftar till. Vi hoppas, att denna tanke
så småningom skall mogna och vinna
terräng i de kretsar den berör, oaktat
jag förstår, att det för dagen reses motstånd.
Vi ha i utskottet märkt motstånd
från högerhåll, när del gäller bolagsjorden,
och vi ha kanske mött motstånd
från vänsterhåll, när det gäller av staten
ägd skog. Då kan det kanske synas
svårt att få fram några nya tankar på
området, men vi skola från bondeförbundshåll
ideligen fortsätta att föra
fram dessa tankar.

Jag ber närmast, herr talman, att få
yrka bifall till min reservation.

Herr STEN: Herr talman! Denna debatt
skulle för mig kunna bli något av
en bönhörelse. Jag har mer än en gång
tänkt, att de skogspolitiska problemen
skulle vara värda en lika ingående och
lika värdig debatt som den vi ägnade
statskyrkan. Om man håller sig på det

3 Första kammarens protokoll 1950. Nr 30.

materiella planet tycker jag i varje fall
att det inte skulle vara att skjuta över
målet, om man gjorde en jämförelse med
fisket, som vi ju ägnade långa debatter
förra onsdagen. Jag skall inte bestyrka
min åsikt med några sifferuppgifter om
dessa näringars olika betydelse ur folkhushållets
synpunkt.

Här röra vi oss inom området för de
grundläggande principerna i vår skogspolitik.
Men en debatt därom skulle ha
behövt ett bredare underlag än det som
föreligger i det utskottsutlåtande vi behandla.
Då jag inser, att det är förmätet
av en enskild ledamot av kammaren att
falla utskottet i ämbetet, skall jag inte
ingå på att Isöka bredda grundvalen.
Bristen kunde måhända i någon mån ha
avhjälpts, om utskottet åtminstone hade
tryckt lantmäteristyrelsens redogörelse
för 1947 års riksdagsbeslut. Det talas om
saken överst på sidan 11 i utskottets utlåtande.
En sammanställning av de principiella
uttalanden av skogspolitisk innebörd,
som gjordes av 27-mannakommittén,
i propositionen och utskottets utlåtande
den gången, hade varit av stort
allmänt intresse för, föreställer jag mig,
även de kammarledamöter, som inte
kunna påräknas ägna någon fortlöpande
uppmärksamhet åt dessa frågor.

Utskottet kan naturligtvis alltid försvara
sig med alt det har inskränkt sig
till att besvara motionen. Men det tycks
utskottet inte heller ha gjort, åtminstone
på en viktig punkt, som diskussionen i
motionerna och remissyttrandena har
rört sig om, nämligen vad man kan utläsa
ur riksskogstaxeringens vittnesbörd
om de olika skogsägargruppernas skogsvård.
När man har tagit del av utskottets
utlåtande, finner man, att här är
den intresserade kammarledamoten hänvisad
till att själv se efter vilka av de infordrade
remissyttrandena som slå ihjäl
varandra eller som eventuellt överensstämma.
Man får i det hänseendet ingen
ledning av utskottet eller någon av detsamma
anlitad sakkunnig myndighet.

Riksskogstaxeringens ledare professor
Hagberg bar citerats på ett ställe på sidan
7, när det gäller Kopparbergs län. I
domänstyrelsens yttrande åberopas, att

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

han i sin redogörelse för riksskogstaxeringen
i detta län beträffande virkesförrådets
storlek inom olika skogsägargrupper
särskilt bär understrukit, »att det
låga virkesförrådet å kronoskogarna och
övriga allmänna skogar svarar mot betydligt
lägre boniteter än å de enskilda
skogarna». Detta har där anförts i syfte
att kritisera det sätt, varpå man i motionen
har utnyttjat materialet. Men det
kan även bestyrka tesen, att det egentligen
inte är så mycket skillnad mellan
de olika ägargruppernas skogsvård att
det kan föranleda någon stor politisk
strid.

Om jag mera i förbigående får tillägga
några ord just i anslutning till riksskogstaxeringens
lärdomar, skall jag hämta
dem ur en undersökning, som avser
Färila-Kårböle socken i Hälsingland.
Man har där undersökt skogsbruket i
samband med den regionplanering på
jordbrukets område, som man sysslar
med. Jag skall bara anföra några av de
korta kommentarerna till några av de
över 40 tabeller, som där finnas.

Om hur den produktiva skogsmarken
på hemmansägar- och aktiebolagsskogar
är fördelad på åldersklasser står det i
kommentaren: »Av tabellen framgår, att
det icke föreligger någon nämnvärd olikhet
beträffande skogens åldersklassfördelning
hos båda skogsägaregrupperna.
Detsamma kan sägas angående bonitetsoch
slutenhetsklasser.» Här är alltså utgångsläget
tämligen lika. När det gäller
kubikmassans fördelning på olika skogsägargrupper
står det: »Hemmansägareskogar
utvisa något högre kubikmassa
än aktiebolagsskogar. Högst är dock kubikmassan
i statens och övriga allmänna
skogar.» För fullständighetens skull kan
man här skjuta in, att de sistnämnda inte
utgöra så stor procentuell andel inom
det undersökta området. I fråga om kubikmassan
på hemmansägar- och aktiebolagsskogar,
fördelade på åldersklasser,
står det, att den »visar inga betydliga
skillnader mellan olika skogsägaregrupper».
Detsamma är fallet beträffande kubikmassans
fördelning på diameterklasser
och på trädslag. I fråga om otillfredsställande
beståndsbehandling under

den senaste tioårsperioden på hemmansägar-
och aktiebolagsskogar står det:
»Även här synes ej avsevärda skillnader
mellan olika skogsägaregrupper föreligga.
Dock kan man konstatera, att kalmarkerna
i hemmansägareskogar ha blivit
sämre behandlade. Däremot har äldre
bestånd i hemmansägareskogarna blivit
bättre behandlade än i aktiebolagsskogarna,
beroende på större förekomst av
restskogar i de senare.» I fråga om onormala
bestånd fördelade på skogsägargrupper
står det: »Aktiebolagsskogarna
visa procentuellt något större förekomst
av onormala bestånd än övriga skogsägaregrupper.
» I fråga om orensade hyggen
resumerar man: »Förekomsten av
orensade hyggen visar sig vara betydligt
större i hemmansägareskogar än i aktiebolagsskogar.
Synnerligen anmärkningsvärt
är detta beträffande äldre hyggen.»
I fråga om utförda kulturer säger man:
»Kulturernas areal är störst hos aktiebolagen.
Således ha dessa procentuellt
ca 3 gånger mera kulturer än hemmansägarna.
» I fråga om avverkningsbeloppen
för nästkommande tioårsperiod fördelade
på skogsägargrupper säger man
som ett allmänt omdöme: »Den föreslagna
avverkningen per hektar är mindre
i aktiebolagsskogarna än i de övriga skogarna.
Orsaken därtill torde vara, att aktiebolagsskogarna
äro genomgallrade i
större omfattning.» I fråga om arealen
av föreslagna huggningåtgärder säger
man också, att den »är procentuellt
mindre i aktiebolagsskogar än i skogar
tillhörande hemmansägare. Även detta
torde bero på att de förstnämnda blivit
mera genomhuggna än hemmansägareskogarna».
Slutligen står det: »Behov av
återväxtåtgärder i hemmansägareskogar
är relativt sett något större än i aktiebolagsskogarna.
Således utgör den årliga
arealen av samtliga återväxtåtgärder i
hemmansägareskogarna ca 25 ha och i
aktiebolagsskogarna ca 23 ha per 1 000
ha produktiv skogsmark.»

Dessa uppgifter synas bestyrka tesen,
att det inte är så stor skillnad mellan de
olika gruppernas sätt att sköta sina skogar.

Som en god sammanfattning av den

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

uppfattning, som jag bär kommit fram
till på detta område, skall jag be alt få
andraga ett dokument, som är vid känt
även för jordbruksutskottet eller åtminstone
vissa av dess ledande ledamöter.
Det är norrlandskommitténs principuttalande
beträffande fördelningen på
hemmansskogar, bolagsskogar och kronoskogar.
Då det inte finns något spår
av detta i utskottets recit, skall jag be
att få föredra det någorlunda utförligt,
därför att jag anser det vara ganska betydelsefullt,
att representanter för vitt
skilda riktningar inom vårt skogsbruk
ha kunnat enas på denna punkt. Jag erinrar
om att bakom detta uttalande stå
bl. a. jordbruksutskottets ärade ordförande,
skogsstyrelsens chef, ordföranden
i Norrbottens läns skogsvårdsstyrelse,
tre av de främsta representanterna för
skogsindustrien i Norrland samt även
företrädare för skogsindustriarbetare
och skogsarbetare.

Efter en redogörelse för den procentuella
fördelningen på olika ägargrupper
gör man följande allmänna uttalanden
ur ekonomiska och sociala synpunkter
om dessa olika ägargruppers
skogsinnehav: »Norrlandskommittén har
under kapitel 4» — jordbrukskapitlet
— »framhållit, att tilldelningen av liusbehovsskog
utgör ett viktigt led i den
fortsatta rationaliseringen av jordbruket
i Norrland men att det särskilt i skogsområdena
i inre Norrlands fjäll- och
moränbygder — där jordbruken i regel
icke kunna ge tillräcklig sysselsättning
och försörjning — i allmänhet är önskvärt
att jordbrukarna även innehava
stödskog.» Där har man alltså principiellt
givit sin sanktion åt att vad som
ligger bakom bägge dessa begrepp skall
förverkligas även i det skede, som vi nu
äro inne i, och på det område, där våra
lantbruksnämnder nu äro sysselsatta.
Sedan heter det: »Å andra sidan är det
bil fördel för de träförcidlande industrierna,
om dessa innehava egna skogar,
vilkas avkastning kan täcka en väsentlig
del av råvarubehovet. De bli härvid
mindre än eljest beroende av de konjunkturbetingade
växlingarna i råvarupriserna.
Att de stora företagskomplex,

som utvecklats inom skogsindustrien,
kunnat öka sin ekonomiska statbilitet
genom förvärv av egna skogar, har även
blivit av betydelse för de hos företagen
sysselsatta arbetarna, i det att dessas
sysselsättningsförhållanden därigenom
blivit säkrare. Detta gäller icke endast
industriarbetarna utan också skogsarbetarna,
vare sig dessa samtidigt ha egna
småbruk eller mer eller mindre helt leva
på skogsarbete. Många småbrukare utan
egna skogstillgångar finna en väsentlig
del av sin försörjning genom arbete inom
det större skogsbruket och ha sålunda
intresse av att arbetstillfällena ej alltför
mycket växla från år till år. Ej minst är
det vanligt, att söner till jordbrukare på
så sätt få möjlighet att försörja sig på
hemorten. Särskilt på senare tid kan
emellertid en tendens skönjas i riktning
mot att arbetare helårssysselsättas i
skogsbruket. Dessa arbetare bli då beroende
av att en jämn drift kan uppehållas
inom skogsbruket såväl säsongmässigt
— bortsett från tider av toppbelastning
i jordbruket — som i konjunkturhänseende.
När ett företag saknat
tillräckliga råvaror och detta medfört
en minskning i arbetstillfällena, ha
icke allenast arbetarna drabbats härav
utan även bygden och respektive kommun,
som bland annat haft att vidkännas
en reducering av skatteunderlaget.»
Om den tredje skogsägargruppen säger
man: »Som ovan nämnts har även staten
betydande skogstillgångar särskilt i
övre Norrland. Till stöd för statens innehav
av skog — bortsett från att även
staten är ägare till skogsindustriella företag
— kan hänvisas till att skogsbruket
och skogsvården böra drivas på lång
sikt, vilket gör att den enskilde ofta
icke under sin livstid hinner se resultat
av det arbete och de investeringar som
nedläggas på skogen. Det måste förutsättas,
att staten anlägger samhälleliga
synpunkter då det gäller hushållningen
med skogen samt beredande av jämn
sysselsättning åt arbetarna.»

Efter dessa uttalanden om de tre ägargrupperna
säger norrlandskommittén
följande: »Med utgående från ovan anförda
synpunkter har kommittén ansett

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

sig icke böra ifrågasätta någon mera avgörande
förskjutning mellan de olika
ägarkategoriernas innehav av skogsmark.
Detta hindrar dock givetvis icke, att i
de enskilda fallen skäl kunna föreligga
för att, som ett led i pågående rationaliseringsverksamhet
inom jordbruket, skog
överlåtes från staten eller bolag till enskild
jordbrukare för behövlig förstärkning
av hans jordbruk. Ej heller behöver
det stå i strid mot den principiella
ståndpunkt, varåt kommittén nyss givit
uttryck, om ett bolag får förvärva skogsmark
från enskild skogsägare med tilllämpning
av bestämmelserna i den s. k.
bolagsförbudslagen eller om staten förvärvar
skogsmark, där förhållandena
motivera detta.»

Man kan sammanfatta detta uttalande
så, att det icke finns några ekonomiska
eller sociala skäl, som väga tyngre än
den politiska jämvikt, som vunnits i vår
skogspolitik under något mer än fyra
årtionden och som tagit sig uttryck i
vår jorddelningslagstiftning och nu senast
i grunderna för den pågående jordreformen.
Fördelningen av den svenska
skogen — ursprungligen genom rekognitionsskogarna
till bruksdriftens stöd, genom
stockfångstprivilegierna vid sågverksindustriens
uppkomst och genom
skogsanslagen till jordbruket genom avvittringarna
— har skett efter ekonomiska
och sociala överväganden. Det kan
ju se ut att ha berott på en slump vilka
gränser som drogos upp 1907, då förbudslagen
satte in sina verkningar, men
egendomligt nog förefaller det, som om
det jämviktsläge som då uppstod mellan
de olika ägargrupperna varit så starkt,
att dess rubbande icke skulle ge en vinst
som motsvarade »krigskostnaderna».
Om man tar hänsyn till att det ligger
starka ekonomiska och sociala intressen
bakom de tre ägargruppernas nuvarande
skogsinnehav, så är det ju klart, att
det skulle bli ett stort slagsmål, om man
nu rubbar den politiska jämvikten. Man
kan säga, att de olika ägargrupperna
sköta sin skog ungefär lika bra eller lika
illa — i den mån det brister någonting.
Det förefaller då, som om man skulle
komma lika långt eller längre genom en

samverkan och tävlan mellan de olika
ägargrupperna för att bättra vad som
brister.

Vi ha ju på både bonde- och arbetarhåll
haft betänkligheter beträffande bolagens
skogsinnehav med hänsyn till det
sätt, varpå dessa i många fall tillkommit,
men vi få väl begrunda vad utrikesministern
i sin egenskap av vetenskapsman
och politiker sade i sitt stora
anförande i andra kammaren beträffande
fisket. Det gick ju ut på att man icke
kan utkräva fädernas missgärningar på
nya släktled, som nu äro verksamma på
dessa områden. När nu skogsindustriens
arbetare och säkerligen även i betydande
utsträckning skogsarbetarna stå bakom
de uppfattningar, som jag har refererat
beträffande värdet av att skogen
också i viss omfattning är förenad med
förädlingsindustrien, så ligger väl i detta,
att de nya generationerna åtminstone
i någon mån i sin praktiska verksamhet
ha gottgjort fädernas missgärningar.

Vad jag nu här har anfört bringar
mig inte i någon motsättning till motionärernas
syfte. Tvärtom skulle jag vilja
instämma i detta syfte, i vad det avser
skogens fördelning på de olika brukningsdelarna,
som man nu ämnar tillskapa
genom jordreformen, ävensom i
att jämväl bolags skogar och statsskogar
skola stå till förfogande och ingå i
rationaliseringen och arronderingen av
de bärkraftiga jordbruken. För övrigt
finns det i något av de remissyttranden,
som utskottet har matat in i sin recit,
en erinran om vår gamla uppfattning,
att enskilda spekulanters skogar — jag
vill där tillägga bulvanhemman, vanhävdshemman
o. s. v. — härvidlag allra
först höra komma i åtanke. Men jag är
övertygad om att denna rationalisering
och arrondering i enlighet med de av
norrlandskommittén angivna grundsatserna
kan ske inom ramen för den nuvarande
fördelningen på olika ägargrupper.

Emot den tanken att skog skall tilldelas
ofullständiga jordbruk eller över huvud
taget förbindas med jordbruk brukar
ju ibland anföras, att skogen därigenom
blir så uppstyckad på ännu fler enheter,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

än som redan är fallet, och att detta
skulle vara till hinder för ett rationellt
skogsbruk. Härom, är att säga att jag alltid
har föreställt mig, att slutstycket i
jordreformen, sedan ägarna till de olika
bärkraftiga jordbruken så att säga förvärvat
lämpliga kvotdelar av byns skog,
skulle bli ett omskifte, ej minst av skogen,
så att jordbrukarna finge sina
skogsinnehav ändamålsenligt utlagda i
skiften närmast byn, under det att kronan
och industrien så långt möjligt skulle
erhålla lämpliga och sammanhängande
skiften, så få och så stora som möjligt,
vilka gärna kunna ligga längre ifrån
bygden; dessa behöva ju därigenom
många gånger inte bli mindre välbelägna
exempelvis i förhållande till flottlederna.
Man kan bryta udden av den kritik,
som ofta riktas på denna punkt, om
man kan förutse, att slutresultatet blir
en avsevärd minskning av brukningsdelarnas
antal i skogen, dels genom den
sammanläggning som pågår av de ofullständiga
jordbruken, självfallet även av
skogsskiftena, och dels genom en ändamålsenlig
sammanläggning och arrondering
av industriens och kronans skogsinnehav.
Jag skulle vilja vända mig till
den personalunion, som finns mellan
jordbruksutskottet och fastighetsbildningssakkunniga,
och säga, att om man
kan komma fram till enkla och billiga
former för sådana omskiften, skulle detta
i väsentlig mån öka industriens och
kronans benägenhet att frivilligt medverka
till arronderingen av bondehemman
vad skogen beträffar.

Allt talar sålunda enligt min mening
för att vi skola kunna på basis av bestående
förhållanden och i enlighet med
den verksamhet, som pågår, länka vår
skogspolitik så att alla berättigade intressen
iakttas, att skogsmarkens produktionsförmåga
kommer till maximal
användning, icke minst därigenom att
skogskapitalet hålles vid en ändamålsenlig
storlek, och att denna vår råvarutillgång
vidmakthålles, till ekonomiskt
och socialt gagn, under bevarat politiskt
lugn på denna front och under alla
berörda parters samverkan. Målet är
givet: största möjliga vinning för folk -

hushållet och för de befolkningsgrupper,
som närmast ha sin utkomst av
skogen och skogsindustrierna.

Då jag, utan att vara belåten med utskottets
utlåtande i övrigt, som jag inte
anser gör rättvisa åt denna stora fråga,
tycker att det ligger någonting berättigat
i att man bör se tiden något an, så
att man har att tillgå en längre tids
erfarenhet från lantbruksnämndernas
verksamhet, har jag icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Som
framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag inte deltagit vid detta
ärendes behandling inom utskottet. Jag
har därför ansett mig böra begära ordet
och få till kammarens protokoll antecknat,
att jag, därest jag skulle ha deltagit
vid behandlingen, skulle ha röstat
för bifall till motionärernas yrkande. På
grund härav kan jag alltså inte heller ta
åt mig något av den kritik, som från ett
par håll riktats mot utskottet i det avseendet,
att utskottet i utlåtandet inte
tagit med en del remissyttranden. Herr
Sten ansåg nämligen bl. a. att utskottet
borde ha tagit med i dess helhet lantmäteristvrelsens
yttrande i denna fråga.

Jag vill därom säga, att ena gången
är det på det sättet att utskottet får kritik
— åtminstone har det varit förhållandet
med jordbruksutskottet — för att
det skrivit för litet och den andra gången
för att det skrivit för mycket. Det är således
inte lätt för utskottet att så att
säga hålla balansen på denna punkt. Jag
tror i alla fall att föreliggande utskottsutlåtande
kan anses tillräckligt. Det omfattar
sju, åtta trycksidor, och det är
inte så få yttranden, som intagits däri.

I själva sakfrågan kan jag givetvis i
huvudsak instämma i det yttrande, som
här hölls av herr förste vice talmannen.
Jag skulle endast vilja anföra ett par ytterligare
skäl till stöd för bifall till motionerna.
Jag vill då erinra om — och
jag tror att herr Sten var något inne därpå
— hur det förhöll sig, när på sin tid
tilldelning av skogsmark till jordbruks -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning
fastigheter skedde. Det var den s. k. avvittringen,
som då förekom åtminstone
inom de norrländska länen och som
åsyftade att bereda jordbruket ett värdefullt
ekonomiskt stöd. Det är ju på
flerfaldiga sätt och många gånger bevisat,
att det icke går att ekonomiskt driva
jordbruk utan att ha stöd från skogen,
åtminstone inom norrlandslänen.

Nu har denna tilldelade skogsmark
genom bolagsförvärv och på en del
andra sätt blivit skild från de fastigheter,
som den ursprungligen var avsedd
att tjäna. Men jag vill tillägga, att det
inte blott var bolag — härvid syftar jag
då naturligtvis i främsta rummet på
sågverksindustribolagen — som förvärvade
skogsmark från böndernas hemman;
det finns också sådana, som vi i
dagligt tal bruka kalla för skogsspekulanter,
och enligt min mening äro dessa
köpare mera farliga — om jag får begagna
det uttrycket — än vad bolagen
äro, därför att spekulanterna i regel
vansköta sina fastigheter, sedan de ha
förvärvat dem. Däremot måste jag medge,
att bolagen ofta försöka hålla sina
fastigheter i stånd.

Vidare ha vi också någonting, som
kallas bulvanköp. Jag behöver inte närmare
inför denna församling klargöra,
vad detta innebär — i korthet kan jag
nämna, att det betyder att t. ex. en bolagsdisponent
eller en annan bolagstjänsteman
köper jordbruks- och skogsfastigheter
i eget namn men i själva verket
är bulvan för det bolag han eljest
representerar. Vi ha ju, som alla känna
till, en lag till förhindrande av bulvanköp,
men denna lag har visat sig ineffektiv.
Vi hoppas nu att efter tillkomsten
av den senaste jordförvärvslagen
även detta kryphål skall kunna tilltäppas.

Sedan vill jag tillägga att det enligt
min mening borde i motionen också ha
nämnts om dessa båda kategorier köpare,
men det har inte skett, utan där talas
endast om att de ofullständiga jordbruken
må kunna förstärkas genom att tillföras
skog från det allmännas och juridiska
personers skogsinnehav. Det är ju
på det sättet att dessa enskilda skogs -

med skog.

spekulanter inte behöva vara juridiska
personer, utan det kan även vara fysiska
personer.

Jag vågar påstå, att den fråga som i
motionerna beröres är ur jordbrukssynpunkt
mycket viktig, och jag vågar nästan
säga en livsfråga. Även om motionärernas
förslag faller i dag, är jag alldeles
övertygad om att det kommer tillbaka,
till dess att vi här ha nått ett positivt
resultat.

Herr Sten fruktade, om jag fattade honom
rätt, att därest man nu överförde
en del skogsmark med tillhörande skog
från bolagens ägo till enskilda jordbrukare,
skulle skogs- och sågverksindustriarbetarna
bli lidande därpå, i det att
det inte kommer att föreligga en sådan
kontinuerlighet beträffande arbetet som
det kan tänkas göra, om det finns skogsägare
med större arealer. Ja, detta resonemang
bär jag hört många gånger
förut, och det hörde jag många gånger
inom Norrlandskommittén, men jag tycker
inte att det är riktigt, ty skogen och
skogsmarken finns ju i alla fall, och
om den äges av enskild jordbrukare eller
av bolag, spelar ingen roll; det föreligger
ändå en viss produktivitet, och ett
visst kvantum kommer ändå att tillföras
skogsindustrien varje år. På så sätt kunna
de farhågor, som uttalades av herr
Sten, inte alls vara berättigade.

Vidare påstod herr Sten att det en
gång skett en tilldelning av skog till de
här olika ägarkategorierna — han åberopade
då just avvittringarna, som jag
också nyss talade om, och en del andra
åtgärder. Det är alldeles riktigt, men
herr Sten måste väl i alla fall medge, att
sedan detta ägde rum har här genom
bolagens och skogsspekulanternas inköp
av skogsfastigheter skett en förskjutning,
som inte kan vara till gagn för jordbruket
som sådant. Det kan jag inte komma
ifrån.

Enligt motionärernas mening är det
inte bara fråga om att ta den skogsmark
det här gäller, utan såvitt jag kan förstå
tänker man sig att det skall lämnas
full ersättning därför, och det kan inte
bli tal om något orättmätigt ingripande,
helst om man ser det mot bakgrunden

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

av hur denna skogsmark tidigare har
förvärvats och allra helst om jordbrukarna
härigenom skulle få tillbaka en
del skog från skogsspekulanter och sådana
köpare, som vi kalla för bulvaner.

Det är således mycket att diskutera i
denna fråga —- det har ju också hållits
eu hel del långa anföranden -— och det
vore mycket att tillägga härvidlag. Men
jag vill bara säga ytterligare till herr
Sten, att om man är med i en utredning
eller en kungl. kommitté, som det heter,
och sätter sitt namn under dess betänkande
kan det naturligtvis på ett eller
annat ställe finnas yttranden, som
man innerst inne inte godkänner, men
man kan inte hålla på och reservera sig
på varje sådan punkt. Det är jag övertygad
om att också herr Sten skall ha
erfarenhet av.

Det vore, som sagt, mycket att tilllägga,
men jag skall nu efter den debatt,
som har pågått så pass länge, be att med
dessa ord, herr talman, få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag kan inte undgå att förvåna mig över
att man från bondeförbundshåll så kort
tid efter den stora jordreformens genomförande
är beredd att framlägga ett förslag,
som raserar en av grundprinciperna
för denna jordreform, nämligen den
som berör handlingsnormerna för den
yttre rationaliseringens genomförande.
Dessa handlingsnormer vila ju på förutsättningen
av en frivillig överenskommelse
när det gäller förvärv av fastigheter.
Endast när samhälleliga intressen
av mycket stor vikt stå på spel och frågan
inte på annat sätt kan ordnas, då,
men först då, bör och skall tvångsförfarande
genom expropriation tillgripas.

Nu stå motionärerna i begrepp att,
trots att den nya lagen som nämnts
nätt och jämnt börjat tillämpas, bryta
staven över denna grundprincip, som
dock har kommit till under många års
förhandlingar i eu kommitté där olika
partier varit representerade, och efter
det att regering och riksdag enat sig i
denna fråga. Alt utskottet med undantag

av bondeförbundsrepresentanterna enhälligt
avstyrkt motionen, får därför inte
anses märkvärdigt.

Det finns även andra sakliga skäl för
avslag, t. ex. det att ett bifall till reservationen
skulle i vissa fall göra det omöjligt
att åstadkomma den rationalisering
och det skapande av bärkraftiga jordbruk
som äro lantbruksnämndernas huvuduppgifter.
Jag tänker mig ett sådant
ofta förekommande fall, att det finns
ett mindre bärkraftigt jordbruk inkilat
mellan två större, icke fullt bärkraftiga
jordbruk. Enligt nuvarande regler är det
givetvis meningen att detta mellanskifte
— det minst bärkraftiga jordbruket —
skall av lantbruksnämnderna förvärvas
för att tilläggas de båda övriga jordbruken,
som därigenom bli fullt bärkraftiga.
Skall emellertid den föreslagna nya
principen börja tillämpas, kan detta
minst bärkraftiga jordbruk tillföras
skogsmark i sådan utsträckning, att det
något så när kan existera, och på det
sättet konserverar man kanske två eller
tre ej fullt bärkraftiga jordbruk.

Härutöver finns motiv för avslag på
motionen även ur samhällsekonomisk
synpunkt. Och det är, när man söker
göra bolagsskogarna fågelfria, eller kanske
jag bör säga i viss mån fågelfria —
ty det är ju meningen att bolagen sedermera
såsom kompensation för den upplåtna
marken skola få skogsmark från
staten — i syfte att kunna expropriera
dem eller delar av dem för att tilldela
dem ett mindre skogshemman. Herr
Bror Nilsson har här på ett känslobetonat
sätt skildrat, hurusom bönder förr i
tiden lurades — lian använde kanske inte
just det uttrycket, men det framgick att
han menade det — niir de för eu spottstyver
eller en ringa penning sålde sina
skogar till bolagen. Vi få nog emellertid
inte missakta den tidens bönder. De
voro säkerligen lika kloka som våra dagars
bönder. Förhållandet var nämligen
det, att skogarna uppe i Norrland på
den tiden faktiskt inte hade något värde
eller i varje fall ett mycket lågt värde.
Det var först sedan flottlederna kommit
till och sågverksindustrien utvecklats,
som de började få till att börja med

40 Nr 30. Onsdagen den 22 november 1950.

buev.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

låga men sedermera allt högre värden.
De bolag, som startade sågverksindustrien,
skuro i regel icke guld med täljknivar,
utan många av dem hade det
tvärtom ganska bekymmersamt och nödgades
t. o. m. gå i konkurs. Om detta är
skrivet och talat så mycket att jag inte
vidare skall gå in på ämnet, men eftersom
saken här har berörts har jag inte
kunnat undgå att något uppehålla mig
vid den.

I det här sammanhanget bör konstateras
— såsom också berördes i herr
Stens stort framlagda anförande — att
våra dagars samhällsekonomi inställt sig
på den ägofördelning och den produktionsinriktning,
som existerat under
långliga tider. Det skulle säkerligen
vara ganska farligt och kunna medföra
konsekvenser, som icke kunna överblickas,
om man i varje fall på ett mera väsentligt
sätt började rubba bestående rågångar.
Visserligen säger man från bondeförbundshåll,
att det här endast rör
sig om eu halv miljon hektar och att
detta inte är så mycket i förhållande till
vad staten och bolagen tillsammans äga
i Norrland. Men det blir en annan sak,
om en halv miljon hektar exproprieras
på relativt begränsade områden. Där
skulle det då kunna inträffa, att industribolagen
finge mycket stora svårigheter,
utöver dem de redan ha, att förse
sig med råvaror till sina verk, med påföljd
att svårigheter och bekymmer skulle
uppstå för inom dessa industrier anställda
arbetare liksom även, som herr
Sten mycket riktigt påpekade, för skogsarbetarna.

Samma verkningar skulle i viss grad
komma att göra sig gällande, om man
började att slakta statsskogarna eller vissa
delar av dem, ty det förhåller sig så
att vår träindustri i Norrland till icke
obetydlig del inriktats och uppbyggts på
förekomsten av de statliga skogarna och
möjligheten att därifrån täcka viss del
av sitt råvarubehov. Motionärerna ha i
sin argumentering påpekat vissa förhållanden
berörande domänverket, som enligt
deras uppfattning tala för lämpligheten
av att överföra statsskog i enskild
ägo. Den statistik, varpå denna argumen -

tering bygger, är emellertid sådan att
även en icke statsanställd måste reagera
däremot. Man bär t. ex. gjort direkta
jämförelser mellan virkesförråd å statens
och bondehemmans skogar utan
att ta hänsyn till sådana i detta fall
avgörande faktorer som bonitet och
höjdläge. Vidare har man vid bedömandet
av nettoavkastningen inte beaktat de
utgifter av engångsnatur, som äro förbundna
med det upprustningsprogram,
domänstyrelsen gått in för å statens skogar.
Herr förste vice talmannen talade
om att det beräknade överskottet för år
1950 endast var 12 miljoner kronor, men
tilläde att beloppet föregående år hade
varit »något» högre. Det är en sanning
med modifikation, och han borde nog i
stället för ordet »något» ha använt mycket
högre, tv överskottet i medeltal per
år under femårsperioden 1944—48 var
cirka 31 miljoner kronor i st. f. »något»
mera än 12 miljoner.

Orsaken till den relativt blygsamma
inkomsten för år 1950 är som jag redan
nämnt den investering, den upprustning,
som har igångsatts och som redovisas
överst på s. 8 i utskottsutlåtandet. Man
har sålunda beräknat att använda 5 miljoner
kronor till nybyggnad av vägar, 2
miljoner kronor till nydikningar, 3 miljoner
kronor till det löpande behovet av
åtgärder för skogsförnyelse samt 3 miljoner
kronor till skogsodlingsåtgärder å
gamla kalmarker. Jag har ingen anledning
att här göra mig till talesman för
någon .statlig institution, men som skogsman
gläder det mig i hög grad att domänverket
har gått in för denna synnerligen
välbehövliga upprustning, motiverad
kanske mest av underlåtenhetssynder
från krigsåren. Det vore naturligtvis
frestande för dem, som ha ledningen
och ansvaret för domänverket, att underlåta
att vidtaga dessa åtgärder och
i stället visa upp ett vackert överskott
på rörelsen. Men det är berömvärt att
de inte fallit offer för en sådan frestelse.
Jag skulle vilja tillägga att det vore
högeligen önskvärt om det enskilda
skogsbruket, enkannerligen bondeskogarna,
över lag ville slå in på samma upprustningslinje,
även om årsvinsterna un -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

der upprustningstiden konnne att minskas.
Ty det är i hög grad behövligt med
en sådan återuppbyggnad av de enskilda
skogarna även om mycket i detta
avseende blivit gjort under de senare
åren, inte minst på bolagsskogarna.

Herr talman! Jag skall nu till slut endast
ytterligare framhålla, att när vi så
nyligen inrättat lantbruksnämnderna
och givit dem uppgiften att bl. a. lösa
just de av motionärerna uppställda problemen,
måste det vara riktigt och rimligt
att låta lantbruksnämnderna få arbeta
i ro med sina uppgifter i enlighet
med givna direktiv intill dess erfarenheten
eventuellt visat, att andra mått
och steg behöva tagas.

Med hänvisning till vad jag sålunda
har anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, BROR (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundberg förvånade
sig över att bondeförbundet kom med
en sådan motion som den här föreliggande
så snart efter genomförandet av
1947 års jordlagstiftning och innan det
var prövat vad som kunde åstadkommas
genom denna reform. Jag vill då
bara säga, att denna motion inte siktar
till några nya tvångsåtgärder. Vi ha redan
tvångsåtgärder i den lag, som då
antogs. Denna lag ger nämligen det allmänna
redan nu möjligheter till expropriationsåtgärder
för att komplettera de
ofullständiga jordbruken även med
skog, och vår motion åsyftar således
icke någon skärpning av den lagstiftning
som vi på detta område äga, utan
innebär snarare en uppmjukning, särskilt
för bolagen, tv det erbjudes dem,
om vi gå med på det nu föreliggande
förslaget, att erhålla skogsmark från det
allmännas skogar såsom kompensation
för den av bolagen upplåtna marken,
om man rättar till ett och annat misstag,
som blivit begånget i gångna tider.

Vår historia liir oss, alt klåfingrigheten
bar varit stor niir det gällt bondens
mark och att bönderna ha fått strida
för sin äganderätt och för sina gårdar.
Det iir sålunda ingen nyhet, herr Sund -

berg, att vi här framlägga ett förslag,
som utgör ett led i denna sekellånga
kamp.

Herr SUNDBERG, CARL (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte dela
herr Bror Nilssons uppfattning att detta
förslag inte innebär en skärpning av
den nuvarande ordningen. Jag är mycket
väl medveten om att det finns en
möjlighet i vår nuvarande lagstiftning
att använda expropriationsförfarande
även när det gäller att komplettera jordbruk
med skog, men vi böra se denna
bestämmelse mot bakgrunden av de rekommendationer,
som i detta sammanhang
äro givna, nämligen att den icke
skall tillämpas annat än när samhälleliga
intressen av stor vikt stå på spel.
Det blir någonting helt annat, om vi
bifalla reservationen, ty då blir ju expropriationsförfarandet
regel.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Efter
den långa och ingående diskussion
som här har förts skall jag inskränka
mig till några korta anmärkningar.

Det är framför allt herr Sten som har
vänt sig emot att utskottet i sin recit
så knapphändigt har återgivit de hörda
myndigheternas uttalanden. Det har
gång efter annan sagts här i kammaren,
alt vi ha tagit intryck av tryckerisakkunnigas
hemställan till de olika riksdagsutskotten
om att vara så kortfattade
som möjligt med hänsyn till tryckningskostnaderna.
Det kan naturligtvis vara
olika meningar om i vilken utsträckning
myndigheternas yttranden böra tagas in
i ett utskottsutlåtande, men den intresserade
riksdagsledamoten har ju alltid
möjlighet att taga del av dem.

Jag kan instämma med herr Sundberg,
som förde utskottets talan här,
och jag vill erinra om att det inte råder
så stora meningsskiljaktigheter i själva
sakfrågan; det råder inga motsättningar
i fråga om motionens syfte. Frågan är
bara om man skall gå fram i eu snabbare
takt och på nya viigar utan att avvakta
resultatet av 1947 års riksdags -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning

beslut beträffande den yttre rationaliseringen.
Vi anse ■— och de hörda myndigheterna
ha samma uppfattning — att
man bör avvakta resultatet av den nu
pågående rationaliseringen och först vid
en senare tid, när man bättre kan bedöma
frågan, taga upp den till förnyat
övervägande.

Under diskussionen har det anförts
att det skulle vara lämpligt att, om man
nu skall överföra jord från bolagen för
att göra vissa jordbruk bärkraftiga,
kompensera bolagen för detta med skog
från det allmänna, men vi anse liksom
lantmäteristyrelsen, att det knappast
står i överensstämmelse med riktlinjerna
för nutida jordbrukspolitik att kompensera
bolag, som nödgas avstå skogsmark
för rationaliseringsändamål, med
mark i allmän ägo.

Vid behandlingen nyss av jordbruksutskottets
utlåtande nr 54 var man ju
inne på tanken att ge statligt vederlag
åt dem som tvingats lämna ifrån sig
skog. Enligt samma grunder som tillämpas
i alla andra fall beträffande rationaliseringen
bör man behandla såväl
staten som bolagen och enskilda lika,
och när vi nu enligt 1947 års rationaliseringsutredning
ha bestämt oss för att
gå fram på frivillighetens väg böra vi
väl fortsätta att följa denna linje. Därför
ha vi från utskottets sida ansett att
vi inte vid detta tillfälle kunna tillmötesgå
motionärerna utan i stället ännu
någon tid böra avvakta verkningarna av
den nu pågående rationaliseringen innan
vi taga ståndpunkt i frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Såsom här förut har sagts, är
föreliggande fråga av oerhörd betydelse
i småbrukarbygderna i allt Sveriges
land, kanske framför allt i de bygder,
där de stora skogsbolagen under tidernas
lopp gjort sina härnadståg för att
med lämpliga strategiska medel tillägna
sig småbondens bästa och säkraste skydd
för existensen. Det där kan förefalla som

med skog.

hårda omdömen från min sida, men jag
vill verifiera dem.

Huru har nu detta tillgått? Det var väl
i 1800-talets senare hälft som skogsbolagen
började bedriva sina affärer med
förvärv av böndernas hemman i uppenbart
syfte att komma åt skogen — jorden
kunde de gärna realisera, då den
mera var till besvär. Det var tider, som
för köparnas del stodo i ypperlig kurs;
med diverse konster och knep lyckades
man alltför väl att komma över stora
arealer för snart sagt noll och ingenting.

Med metoderna var man inte så noga,
huvudsaken var att man fick namnen
under kontrakten som verifikation på en
»välfången egendom». Det ringer än i
mina öron de gamles berättelser härom,
jag har hört dem otaliga gånger alltifrån
barnsben.

Låt mig ta några exempel — det är
intet tvivel därom, att sagesmännen äro
fullt vittnesgilla. Jag glömmer aldrig en
gång i min gröna ungdom, när jag var
med fäbodlaget på gärdsgårdsstängning
i Olersbodarne, hurusom gamle Brittasfar
berättade hur det gick till när bolaget
förvärvade ett närbeläget storskifte,
utgörande en bys gemensamhetsskog.
Bolagstjänaren kom och orerade vitt och
brett, vad de skulle med den skogen att
göra, den låg ju så avlägsen och var
inte värd ett skvatt, men bolaget kunde
ju vara så snällt och ge en slant för
det »värdelösa» i alla fall -— och så kom
brännvinsflaskan fram. Gubbarna blevo
glada och möra och ville ha mer och
mer. Och så gjordes affären upp. Köpeskillingen
blev — en ankare brännvin!
Ja, det kom väl aldrig in i kontraktet;
förmodligen blev det väl en hacka som
camouflage!

Och så fortsatte fäbodlagets nyktre
och allvarlige män var för sig att berätta
om liknande erfarenheter från annat
håll: »Minns du den gången och den

gången och den gången--—». Och

Brittas-far dömde sig själv bitterligen
vid minnet av hur han själv en gång blev
ett liknande offer: »När jag här om
året lät bolaget lura av mig mitt fäbodskifte
här i närheten, skulle jag ha körts
på Långholmen.»

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

Så ha skogsbolagen, jag vill inte säga
alltid, men dock i otaliga fall lagt grunden
till sina rikedomar i svunnen tid,
med stympade hemman och fattiga invånare
i släptåg. Det är stora bräckor och
fullt med röda bläckor i skifteslinjerna,
där farsoten dragit fram. Det finns socknar,
där hälften och mer till blivit bolagsegendom.

Är det underligt om ett i och för sig
beklagligt, brinnande bolagshat med tv
åtföljande röd kommunism följt i denna
olyckliga utvecklings spår? Det har
inte varit lätt att försona och övervinna.

Det må ej förvåna om den första tanken
vid sökandet efter utvägar för en
återställelse kretsat kring temat: »Vore
det inte rimligt om bolagen, efter vad
som förevarit, i en eller annan form
återlämnade sina lättförvärvade innehav
till rätter ägare, till byarna igen?» Den
tanken ruvar över bygderna än i denna
dag, och vi kunna inte släppa den.
De stympade gårdarna ropa efter en revision
med den sunda kombination av
jord och skog, som ett gånget storskifte
en gång klokt och riktigt gav dem. Och
upproriskhetens anda söker trevande en
lösning i fridens och sämjans tecken.
Det är ditåt vi syfta med vår motion.

De hörda myndigheterna ställa sig i
stort sett förstående till motionens syfte,
även om det beträffande tempot i
händelsernas gång råder något delade
meningar. Så säger t. ex. lantmäteristyrelsen
i sitt utlåtande: »Sammanfattningsvis
vill lantmäteristyrelsen anföra
följande. Det är en stor och angelägen
uppgift att intensifiera det redan pågående
arbetet med att rationalisera och
förstärka landets många ofullständiga
jordbruk. En sådan rationalisering och
förstärkning torde många gånger höra
få till följd att fastigheterna tillföras
skogsmark, vilken är i bolags ägo. Det
torde dock knappast stå i överensstämmelse
med riktlinjerna för nutida jordpolitik
att kompensera bolag, som nödgas
avstå skogsmark för rationaliseringsändamål,
med mark i allmän ägo.»

Ja, den saken må utredningen klargöra.
»Bolagens skogsmarker äro ofta dåligt
arronderade; de bestå t. ex. ej sällan

av smala skiften, insprängda mellan andra
markägares ägoområden. En viss omarrondering
av bolagens skogar -— likasom
för övrigt även av det allmännas
och andra markägares skogsmarker —
torde fördenskull ej sällan kunna medföra
en avsevärd rationalisering och därvid
en ökad avkastning, vilken skulle
kunna i viss mån kompensera bolag,
som vid jordbruksrationaliseringen förlorade
skog.»

Lantmäteristyrelsen framställer även
det beaktansvärda förslaget, att utredningen
även bör innesluta möjligheten
av »att den erforderliga förstärkningen
sker genom att jordbruken tillföras andelar
i en för ändamålet tillskapad gemensamhetsskog.
Frågan om att bilda
gemensamhetsskog till förstärkning av
svaga jordbruk bör sålunda enligt lantmäteristyrelsens
mening ej försummas,
därest den av motionärerna berörda frågan
skall närmare utredas.»

Som komplement till det enskilda innehavet
möter detta vårt fulla gillande.
Det är förut på många håll väl beprövat
och utgör inte minst ett gott stöd åt
kommunernas ekonomi.

Skogsstyrelsen uttrycker sitt erkännande
i följande ordalag: »Ett anammande
av det handlingsprogram, som
motionärerna skissera, skulle sålunda
icke behöva förutsätta en i väsentlig
mån ändrad jord- och expropriationslagstiftning
men väl tillämpning av reformprinciperna
i snabbare takt och
måhända efter radikalare linjer än man
hittills avsett.»

När man nu läser utskottets utlåtande
kan man inte fria sig från det intrycket,
att det besjälas av en håglöshet
och en liknöjdhet, som bottnar i det
bekväma: »Ingen brådska, låt det hanka
och gå som det kan.»

Vi mena, såsom skogsstyrelsen antyder,
att frågan är av den natur, att den
kräver en lösning i snabbare takt och
efter radikalare linjer än man hittills avsett.
Det är hög tid att man tar itu på
fullaste allvar med lösningen av de komplex
som hänga samman med bolagens
ställning i denna ytterst viktiga reformfråga
och snarast möjligt klargör de ut -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

vägar som stå att vinna i samband därmed.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Om
motionens syfte hade inneslutit den möjlighet,
som herr Jones Erik Andersson
antydde i sitt anförande, till en reduktion
av skogsbolagens skogsinnehav,
skulle nog motionärerna ha fått ett större
antal anhängare. Men om jag har förstått
motionen rätt går den endast ut på
ett ombyte av markinnehavet; de skoglösa
jordbruken skulle få komplettering
av skog som bolagen ägde intill gårdarna,
och bolagen i sin tur skulle få skog
från kronoparkerna.

Bondeförbundet hade i höstens valrörelse
en valaffisch där man såg ett småbruk
med en massa stubbar runt gården
— en skövlad skog — samt en kronopark
och en bolagsskog. När affischen
vidare hade texten »Skog till de skoglösa
småbruken», så är det helt naturligt
alt affischen väckte ett enormt intresse
i Norrland inte minst bland innehavarna
av de skoglösa jordbruken. Dessa
ha emellertid haft anledning att ställa
frågan hur denna överföring av skog
till deras småbruk skall gå till. Den
linje som jag vill deklarera min anslutning
till är en direkt reduktion av skogsbolagens
skogsinnehav. Herr Jones Erik
Andersson var inne på den frågan, och
jag tror att en reduktion är det enda
sättet att nå målet och ge de skoglösa
jordbruksfastigheterna stödskog.

Inom lantbruksnämnderna ställes man
vid vissa tillfällen inför möjligheten att
komplettera de skoglösa jordbruksfastigheterna
med skog. Man har sett t. ex.
hur innehavarna av ett kronotorp, som
ha utvecklat sin jordbruksareal till att
innesluta ett familjejordbruk, efter norrländska
förhållanden på 10—12 hektar
odlad jord, ha begärt att få friköpa fastigheten
och komplettera med skog, varvid
emellertid priset har satts så högt
att det inte har funnits möjligheter att
acceptera det. Domänverket har därvid
räknat efter dagspriser; det är inte

bruksvärdet, som har legat till grund för
beräkningen, utan försäljningsvärdet på
den rotstående skogen. Den möjlighet,
som har hägrat för kronotorparen när
han har begärt att få friköpa fastigheten,
har därför förfallit.

Och hur ligger det till med skogsbolagen?
Oupphörligen händer det att
skogsbolag, som ha förvärvat inägostvckad
jord, ha gjort framställning om att
få lägga ned jorden. Detta har ofta varit
helt naturligt; det har kanske inte funnits
någon väg dit, varför det har varit
svårt att komma dit och därifrån, svårt
att ordna skolgång för barn o. s. v. Sådana
synpunkter ha gjort att de kommunala
myndigheterna ha gått med på att
inägojorden skulle få läggas ned. Sedan
bolagen ha köpt en sådan inägostyckning,
som kanske har omfattat 25 ä 30
hektar, har lantbruksnämnden fört underhandlingar
och sagt ungefär så här:
»Den där jorden skulle ju kunna behövas
för komplettering av intilliggande
jordbruk. Skulle det inte finnas förutsättningar
för ett ägobyte med bolaget?
Ni få lägga ned det här lilla området,
men endast under förutsättning att vi få
komplettera andra jordbruk från bolagets
odlings- och skogsinnehav på annat
håll.» Då har man emellertid från bolagets
sida omedelbart svarat: »Här är det
fråga om mark som har avstyckats från
stamfastigheten under en gången tid; det
ligger i bolagets intresse att förvärva en
egendom som det anser sig ha haft äganderätten
till under en avlägsen tid.»
Jag tror, att om man skall nå målet, att
ge de skoglösa fastigheterna skog, då får
man nog företaga en grundlig reduktion.

Såsom av motionen framgår, redovisar
domänverket en inkomst från ståndskogsförsäljning
på 118 miljoner kronor,
men nettobehållningen uppgår endast
till 12 miljoner kronor. Det är då
helt naturligt att icke minst de skoglösa
fastighetsägarna uppe i Norrland ställa
sig den frågan: Kan det vara förnuftigt
att driva en skogspolitik som inte ger
större återbäring till samhället än detta,
samtidigt som det är så ofantligt många
fastighetsägare som sakna den stödskog,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning med skog.

vilken skulle kunna ge dem en förbättrad
existens?

Jag har sett litet på domänverkets
förvaltningskostnader. Domänstyrelsens
omkostnader — häri ingå icke kostnaderna
för tjänstemännens löner på reviren
— uppgingo år 1930 till 961 000
kronor och år 1948 till 3 297 000 kronor.
Tar man med den skogsförvaltande personalen
finner man att kostnaderna lia
stigit från sju miljoner kronor år 1930
till fjorton miljoner kronor år 1948. Man
har sett uppgifter på att det år 1949 har
skett ett skogsuttag på 132 miljoner kronor
och att en nettobehållning på 23 miljoner
kronor redovisas. Det är riktigt
att det har skett komplettering av vägar,
upprustning av kronotorp o. s. v.,
men jag är viss om att domänverket har
haft samma svårigheter som andra när
det har gällt arbetskraftstillgången. Under
sådana förhållanden tycker jag att
det ekonomiska nettoresultatet hade bort
vara större.

Jag anser att det är riktigt att den här
frågan diskuterats, ty det är en intressefråga,
men jag tror inte att man kan nå
målet på den vägen, att skogsbolagen
skola lämna vissa arealer, möjligen kalmarker,
kring hittills skoglösa fastigheter
för att sedan kompenseras från kronans
marker med kanske bättre bärighet
på andra håll. Jag tror nog att en utredning
är av behovet påkallad, men jag tror
att den bör verkställas med ett annat
syfte och på ett annat sätt än som i motionen
rekommenderas.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Den förda debatten har ju
givit vid handen, att det inte lär gå att
här i kammaren i dag få till stånd ett
beslut i den riktning som motionärerna
ha hemställt om. Man har visserligen
från många håll uttalat sina sympatier
för den mening som ligger bakom motionen,
nämligen att de i skogligt hänseende
svaga jordbruken böra förstärkas
med mera skog, men man vill inte vidtaga
några åtgärder för att nå detta mål.

Ett undantag från dem som uttalat sin
sympati för syftet i motionen utgjorde

herr Sundberg, som, om jag rätt tolkade
vad han hade att säga, sade ungefär, att
allt är bra som det är och att förhållandena
bara försämras om man vidtager
några åtgärder; nu har man, menade
herr Sundberg, kommit fram till ett ganska
tillfredsställande tillstånd i fråga om
fördelningen av skog mellan olika ägarkategorier,
och detta borde man inte
rubba. Herr Sundberg ville inte inse, vilka
missförhållanden som i många fall
ännu råda, utan han ville helst i detta
avseende ha det som det nu är.

I den mån herr Anderberg instämde
med herr Sundberg beträffande utskottets
hemställan, stannade han nog ändå
inte för samma motivering — det kunde
åtminstone inte jag utläsa — utan
han menade tydligen att man inte borde
vidtaga några åtgärder just nu och att
de föreslagna åtgärderna inte skulle leda
till målet.

Herr Sundberg sade vidare, att de
skogsägare, som en gång sålde sina skogar,
nog voro lika kloka som våra dagars
bönder. Med andra ord, han ansåg
väl sålunda att de handlade klokt. Eller
iskall jag uppfatta hans uttalande negativt,
såsom ett omdöme om våra dagars
bönder? Ettdera måste det väl vara.

Emellertid är det nog så, att denna
fråga har börjat röra på sig. Det har den
börjat göra för länge sedan, och även
om det skulle bli ett negativt beslut här
i dag, så tror jag för min del att frågan
faller framåt.

Herr Sundberg nämnde ett exempel
med tre gårdar, som ligga jämsides på
ett sådant sätt att en liten gård ligger inklämd
mellan två andra större gårdar.
Enligt den nya jordbruksrationaliseringen
skulle man då dela upp den mellersta
gården på de två andra. Men om samtliga
dessa tre gårdar äro utan skogsmark,
på vilket sätt skall man då tillföra
dem skog? Herr Sundberg rörde
inte vid det fall som vi nu tala om, utan
han talade om jordbruk som i viss mån
voro ofullständiga. Han förutsatte inte
att de två andra jordbruksfastigheterna
icke hade tillräckligt med skog; och
även om man utgår ifrån ett sådant fall,
som herr Sundberg nämnde, kan det

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Om ofullständiga jordbruks förstärkning

ändå vara nödvändigt att tillföra skog
till brukningsdelarna.

Även om man medger, att vi i vårt
land ha försökt göra det bästa av de
skogliga förhållandena, även om vi ha
försökt främja skogsavkastningen såväl
från allmän skog som från bolagsskog
och enskild skog och även om vi se till,
att skogen användes på bästa sätt för
förbättring av vårt handelsutbyte och
höjning av vår levnadsstandard, så är
det inte därför säkert att det är fullt
bra som det är.

Även i andra länder brottas man med
liknande problem. Tidningarna innehålla
uppgifter hurusom de jordlösa bönderna
i Italien vilja dela upp storjordbruken
på flera händer. Förhållandena äro
inte helt likartade med dem i vårt land,
då det inte gäller skogsmark, men jag
anser ändå att man här kan göra en
jämförelse. Om det i vårt land uppstått
vissa missförhållanden på grund av inköpen
av bondeskogar under gången tid,
bör man väl nu sträva efter att rätta till
dessa missförhållanden. Här begära vi
faktiskt ingenting annat än en utredning.
Det är, herr Svedberg, ingenting som
hindrar att denna utredning kan utsträckas
till att omfatta även andra synpunkter
på problemet än dem som framförts
i motionerna och att man vid utredningen
skulle kunna gå ännu längre. Om man
bifaller vårt krav och företar en utredning,
visar detta att man ändå vill göra
någonting för att komma till rätta med
det problem, som vi i motionerna fört
fram.

I motionerna sägs uttryckligen, att vi
inte vilja påkalla några åtgärder, som
skulle kunna skada legitima intressen.
Utgår man från denna synpunkt kan jag
inte förstå att det kan vara ur vägen att
företaga denna utredning. Våra motståndare,
om jag får kalla dem så, ha
framfört som sitt kanske främsta argument,
att jordbruksrationaliseringen i
vårt land inte pågått mer än tre år, varför
man vill vänta till dess att vi få någon
större erfarenhet. Även vi vilja naturligtvis
gärna utnyttja erfarenheterna
från den pågående jordbruksrationaliseringen.
Men om en utredning igång -

med skog.

sättes nu, kommer den väl inte att bli
färdig så snart, utan man torde under
arbetets gång kunna beakta de ytterligare
erfarenheter från den pågående
jordbruksrationaliseringen, som kunna
vara till nytta för utredningen.

Jag kan således, hem talman, icke förstå
det motstånd, som reses mot vårt
krav, och jag kan inte heller se att man
med sakskäl har kunnat slå omkull de
av oss framförda synpunkterna.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Herr förste vice talmannen gjorde gällande
att jag skulle ha gjort ett uttalande
i den riktningen, att jag anser förhållandena
på det område vi diskutera vara
bra som de äro. Det är ett fullständigt
misstag. Vad jag sagt är att jag inte kan
godkänna de vägar, motionärerna ange
för att lösa de ofullständiga jordbrukens
problem, utan att man i stället bör följa
den linje, varom regering och riksdag
för endast ett par år sedan enat sig, med
andra ord att låta lantbruksnämnderna
försöka att komma till rätta med förhållandena
genom att på frivillighetens,
ej tvångsförfarandets väg förvärva de
fastigheter, som erfordras för jordbruksrationaliseringen.

Sedan var hem förste vice talmannen
också inne på det exempel som jag anförde
med de tre ofullständiga jordbruken,
av vilka jag betecknade två såsom
mera bärkraftiga och det tredje såsom
mindre bärkraftigt. Jag vill då fastslå,
att ett jordbruk naturligen kan vara bärkraftigt
utan att äga skog. Om det emellertid
ligger i mellersta eller norra Sverige,
måste det självfallet ha tillgång till
skog. Nästan undantagslöst är det fallet
redan nu, och därför måste man utgå
ifrån att i det exemplifierade fallet de
tre ofullständiga jordbruken alla ha mer
eller mindre skog. Jag tror därför inte
att man skall kunna finna något enda
fall, där herr förste vice talmannens exempel
är relevant.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
hem talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Interpellation om förbud mot servering av s. k. restaurangblandning m. m.

under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bror, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 380, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

381, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

om rätt till fiske, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.;
samt

nr 383, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 380
under förutsättning att utskottets hemställan
i memorialet nr 27 bifölles även
av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 384, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 49 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation om förbud mot servering

av s. k. restaurangblandning m. m.

Ordet lämnades på begäran till fru
SVENSON, som yttrade: Herr talman!
Genom beslut av statens livsmedelskommission
den 3 januari 1942 (cirkulär nr
593) meddelades närmare bestämmelser
om tillverkning av en blandning av smör
och magarin. Denna blandning skulle
saluföras under benämningen »restaurangblandning»
och vara avsedd att användas
av näringsställen och allmänna
inrättningar. I LK:s cirkulär angives vidare,
att tillverkningen av »restaurangblandning»
tillåtits, enär önskemål därom
framställts bl. a. från restauranger,
sedan möjligheten att uttaga hela matfettstilldelningen
i smör inskränkts.

Tillverkningen av blandningen medgavs
sålunda på grund av den föreliggande
bristen på smör i början av år

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Interpellation om förbud mot servering av s. k. restaurangblandning m m.

1942. Då någon smörbrist icke längre
existerar, utan tillgången på smör numera
är mycket god, synes ett bibehållande
av ifrågavarande krisbestämmelser
icke vara motiverat. Ett slopande av
»restaurangblandningen» medför icke
någon märkbar olägenhet med hänsyn
till kostnadsförändringen. Vid nuvarande
priser skulle en övergång från
»restaurangblandning» till smör medföra
en kostnadsökning av 1,77 öre per portion
om 15 gr.

Ett ytterligare skäl för ett upphävande
är, såsom även Svenska landsbygdens
kvinnoförbund i skrivelse till Kungl.
Maj:t framhållit, att »restaurangblandningen»
menligt inverkar på natursmörets
avsättningsmöjligheter och anseende
ur kvalitetssynpunkt. Visserligen äro näringsställena
skyldiga att lämna gästerna
upplysning om att det serverade matfettet
icke är rent smör utan »restaurangblandning»,
men i praktiken undgår detta ofta
gästernas uppmärksamhet genom att
uttrycket »restaurangblandning» ersättes
med en svårtydbar förkortning av uttrycket,
placerad på sådan plats å matsedeln,
att gästernas uppmärksamhet endast
i undantagsfall riktas därpå.

I nyssnämnda skrivelse, som den 6
september ingavs av Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, påtalades också det
förhållandet, att vid tillverkning av tårtor
och bakelser användas betydande
kvantiteter ersättningsmedel, vilka säljas
under sken av att vara grädde. Dessa ersättningsmedel
äro av mycket skiftande
ursprung och ha även i vissa fall visat
sig hälsovådliga.

Det kan icke anses vara en tillfredsställande
ordning, att man använder beteckningen
gräddtårta eller gräddbakelse
för varor, som icke innehålla grädde
utan tillverkats med användande av ersättningsmedel.
Gräddens anseende som
födoämne skadas av att man använder
en felaktig varubeteckning. Det synes
lämpligt att, i avvaktan på en ny livsmedelslagstiftning,
bestämmelser utfärdas
som förbjuda användandet av nyssnämnda
beteckningar i de fall de äro
ägnade att vilseleda allmänheten.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig medverka
till förbud för näringsställen att servera
s. k. restaurangblandning?

2. Är herr statsrådet villig att, i avvaktan
på ny livsmedelslagstiftniug'',
medverka till sådana åtgärder, att beteckningen
gräddtårta eller gräddbakelse
icke får användas för varor som tillverkats
av ersättningsmedel för grädde?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

503940