1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1950:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17

12—13 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 12 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Tjällgren om fullföljande av vissa påbörjade
vägföretag.......................................... 3

Lördagen den 13 maj.

Ersättning för svenska privata intressen i Polen .................. 6

Uppsägning av Marshallavtalet.................................. 8

Förbud mot atomvapenkrigföring .............................. 14

Sveriges utträde ur Europarådet m. m........................... 26

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget ...................... 28

Subventionering av vissa varor m. m........................... 42

Anslag till Svenska eldbegängelseföreningen .................... 54

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 13 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. uppgörelser med Polen rörande
ersättning för svenska privata ekonomiska intressen m. m. 6

— nr 8, ang. anslutning till en generalakt om avgörande på fredlig
väg av internationella tvister ............................ 8

— nr 9, ang. uppsägning av det s. k. Marshallavtalet ............ 8

—■ nr 10, ang. upphävande av Sveriges anslutning till den s. k.

Parisorganisationen (OEEC) ................................ 14

— nr 11, ang. uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna
att verka för förbud mot atomvapenkrigföring ............ 14

—• nr 12, ang. Sveriges utträde ur Europarådet m. m............. 26

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 17.

Sfr 17.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. anslag till utbyggnad av
Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar vid Kvarntorp m. m. 28

— nr 132, ang. subventionering av vissa varor m. m............. 42

— nr 133, ang. vissa markförvärv för försvaret m. m........... 54

— nr 134, ang. anslag till Svenska eldbegängelseföreningens upplysnings-
och propagandaverksamhet ........................ 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 ang. ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m........................... 55

— nr 47, ang. åtgärder mot skattefusk............................ 55

— nr 53, ang. ändringar i tulltaxan m. m....................... 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om fastighetsbildning
i stad m. m..................................... 55

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Om fullföljande av vissa påbörjade
vägföretag.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
kännagivit att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Tjällgrens interpellation om fullföljande
av vissa vägföretag, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I en interpellation
har herr Tjällgren frågat mig, i vilken
utsträckning det av årets riksdag anvisade
anslaget å 12 500 000 kronor till
Vissa vägbyggnadsarbeten är avsett att
användas under budgetåret 1950/51 samt
huruvida vid anslagets användning särskild
hänsyn kommer att tagas till önskvärdheten
av att sådana vägföretag,
som tidigare påbörjats men avbrutits
utan att färdigställas, i första hand komma
att fullföljas.

Med anledning härav får jag till en
början framhålla, att de arbeten, som utföras
med anlitande av anslaget till Vissa
vägbyggnadsarbeten, antingen äro av så
ringa storlek, att de snabbt bli färdigställda,
eller bedrivas på ett sådant sätt,
att vid större företag utförandet sker i
småetapper, som också i regel kunna
slutföras i ett sammanhang. Bedrivandet
av dessa slags vägarbeten karakteriseras
sålunda bl. a. därav, att arbetena i stort
sett färdigställas under samma säsong,
varunder de igångsatts, till skillnad mot
vad som varit fallet med de av interpellanten
omnämnda s. k. beredskapsarbetena.

Tyvärr finnes, såsom interpellanten
påpekat, fortfarande ett stort antal beredskapsarbeten,
vilka på grund av ändrade
arbetsmarknadsförhållanden ännu
icke blivit slutförda. I några fall ha sådana
företag kunnat fortsättas med användande
av medel från anslaget till Vis -

sa vägbyggnadsarbeten. Huruvida och i
vilken utsträckning det kan bli möjligt
att på detta sätt fullborda återstoden av
de nedlagda beredskapsföretagen, beror
väsentligen på utvecklingen på arbetsmarknaden.
Om i de trakter, där ifrågavarande
företag äro belägna, arbetskraft
blir friställd och icke anses kunna eller
böra placeras i annan samhällsviktig
produktion, torde förutsättningar föreligga
för att använda anslaget för det av
interpellanten avsedda ändamålet. För
närvarande är jag emellertid icke beredd
att framlägga någon prognos vare sig beträffande
omfattningen av dylika avslutningsarbeten
på beredskapsföretagen eller
över huvud taget beträffande förbrukningen
av anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten.
Jag kan här endast uttala
den förhoppningen, att det snart
skall bli möjligt att återupptaga de nedlagda
vägföretagen såsom ordinarie arbeten.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Först
skall jag be att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt vördsamma tack för
att han velat besvara min interpellation
ävensom för att jag i god tid före interpellationssvarets
lämnande fått tillfälle
att taga del av dess innehåll.

För undvikande av allt missförstånd
vill jag först betyga, att anledningen till
min interpellations framställande icke
varit att på den vägen rikta någon anmärkning
eller kritik mot vare sig vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller vägförvaltningarna
ute i länen, helst son
jag på goda grunder tror mig veta, åt;
dessa myndigheter äro besjälade av en
livlig önskan att bli i tillfälle att färdigställa
de påbörjade vägföretag jag i min
interpellation berört. Vad som emellertid
utgjort och fortfarande utgör ett hinder
härför är brist på för ändamålet tillgängliga
medel.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Om fullföljande av vissa påbörjade vågföretag.

Beträffande svarets innehåll skulle jag
ju gärna ha önskat, att det gått i en något
mera positiv riktning, men jag vill
icke fördölja, att jag i stort sett har anledning
känna mig nöjd därmed. Statsrådet
säger nämligen bland annat: »Huruvida
och i vilken utsträckning det kan
bli möjligt att på detta sätt fullborda
återstoden av de nedlagda beredskapsföretagen,
beror väsentligen på utvecklingen
på arbetsmarknaden. Om i de
trakter, där ifrågavarande företag äro belägna,
arbetskraft blir friställd och icke
anses kunna eller böra placeras i annan
samhällsviktig produktion, torde
förutsättningar föreligga att använda anslaget
för det av interpellanten avsedda
ändamålet.» Jag är tacksam för detta
herr statsrådets uttalande och ber att få
ta fasta på detsamma. Även om detta
löfte är givet med en viss reservation,
så är det min övertygelse, att det kommer
att hälsas med stor tillfredsställelse
av befolkningen inom de orter, som beröras
av vägföretagen i fråga, och jag
förmodar även av de flesta vägförvaltningar.

Den reservation i herr statsrådets svar
jag nyss syftade på är statsrådets uttalande:
»För närvarande är jag emellertid
icke beredd att framlägga någon
prognos vare sig beträffande omfattningen
av dylika avslutningsarbeten på beredskapsföretagen
eller över huvud taget
beträffande förbrukningen av anslaget
till Vissa vägbyggnadsarbeten.»

Ehuru i interpellationssvaret icke något
direkt uttalande gjorts beträffande
tillgången på arbetskraft för utförande
av dessa vägarbeten, kan man emellertid
förstå, att statsrådet hyser en viss oro
för att sådan icke kommer att finnas tillgänglig
i den omfattning, att ej andra arbeten
skulle komma att få vidkännas
brist på erforderlig arbetskraft, därest
nu arbetena i fråga igångsättas. Såsom
jag redan i min interpellation tillåtit
mig uttala, är jag fortfarande av den
uppfattningen, att någon egentlig arbetskraftsbrist
för här omnämnda arbeten
åtminstone i stort sett icke är att befara.

I interpellationen har jag tillåtit mig
påpeka en del olägenheter av skilda slag,

som inom de orter, där företagen äro belägna,
förorsakas av dessa påbörjade men
ännu icke avslutade vägföretag. Jag skall
nu här inte upprepa desamma, men jag
vidhåller bestämt, att de äro minst sagt
avsevärda och fördenskull böra, så snart
ske kan, genom vägföretagens färdigställande
elimineras.

Herr statsrådet avslutade sitt svar med
följande ord: »Jag kan här endast uttala
den förhoppningen, att det snart
skall bli möjligt att återupptaga de nedlagda
vägföretagen såsom ordinarie arbeten.
» Jag är särdeles tacksam för detta
herr statsrådets uttalande och ber att få
livligt instämma i det.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni 1949
(nr 315) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. in.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1950 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1950—1953 efter herrar D. E.

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Hall och Olof Andersson, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter, dels
ock en suppleant efter herr Waldemar
Svensson, som avsagt sig; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1950—1953:
herr Andersson, Olof, ledamot av andra
kammaren med 46 röster,

» Hall, D..E., ledamot av andra

kammaren med 45 röster;

suppleant för herr Andersson,
Olof:

herr Svensson, Sven Patrik, ledamot av
andra kammaren med 46 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, K. E., ledamot av första
kammaren med 46 röster;

suppleant för herr Bergvall, J. H.:
herr Kristensson, G. F. N., ledamot av
andra kammaren med 43 röster.

Hj. R. Nilson. K. G. Ewerlöf.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.

År 1950 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1950—1953 efter herrar A.
A. Lindqvist och J. Elon Andersson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1950—1953:
herr Nilsson, Gustav Valdemar, ledamot
av andra kammaren med 44 röster;
herr Svensson, Waldemar, ledamot av
andra kammaren med 44 röster;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Birger, ledamot av första
kammaren med 44 röster;

suppleant för herr Svensson, Waldemar: herr

Petrén, B. E. F., ledamot av första
kammaren med 44 röster.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.

Hj. R. Nilson. K. G. Ewerlöf.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna; och
skulle riksdagens kanslideputerade genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
246, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
det ockuperade Japan m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 7—12, statsutskottets
utlåtanden nr 131—134, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46,
47 och 53 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 16.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Lördagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade, att han finge
tillkännagiva, att efter överenskommelse
med andra kammarens talman gemensamma
omröstningar komme att vid
kamrarnas sammanträden onsdagen den
17 innevarande månad anställas över
dessförinnan för ändamålet godkända
voteringspropositioner.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 9 maj
tills vidare.

Stockholm den 11 maj 1950.

Henry Johansson.

Att riksdagsman Henry Johansson
från Göteborg fr. o. m. den 9 maj 1950
vårdas å Karolinska sjukhusets kirurgiska
avdelning intygas härmed.

Stockholm den 11 maj 1950.

Rune Nyberg,
Leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Johansson,
Henry, vore av sjukdom hindrad
att deltaga i riksdagsarbetet.

Ang. ersättning för svenska privata
intressen i Polen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen,
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 godkänna
mellan Sverige och Polen den 16
november 1949 träffade uppgörelser rörande
dels ersättning för vissa svenska
privata ekonomiska intressen, dels förlängning
av vissa regeringskrediter,
dels ock efterskänkande av 1921 års
hjälpkredit till Polen ävensom att motionen
1:430 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I motionen I: 430, av herr Wistrand,
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition måtte beakta vad i motionen
anförts och, därest propositionen
antoges, uttala sig för en fördelning
av ersättningsbeloppen i anslutning
därtill.

Herr WISTRAND: Herr talman! När
riksdagen får sig förelagt avtal som rör
betalningsvillkor, där det inte är möjligt
att alla få ut sin rätt, är det alltid
mycket svårt att bedöma, huruvida förhandlingarna
ha förts på ett sådant sätt,
att rättsägarnas intressen ha blivit bevakade
med den största möjliga omsorg.
Jag vill — det måste jag säga — i saknad
av kännedom om alla faser i förhandlingarna
i detta fall inte göra gällande,
att det skulle ha varit möjligt att
av de polska myndigheterna få ut mer.
Jag vill lika litet göra gällande att så
icke skulle hava varit fallet.

Detta avtal ger emellertid för svenska
fordringar, som ha gått upp till 316 miljoner
kronor, endast ett belopp av 116
miljoner, och dessa skola utbetalas på ett
sätt, som — vad man än må säga —• inte
kan anses vara förmånligt för de svenska
intressena.

Jag vet inte, huruvida den uppgift, som
står i propositionen, att under förhandlingarnas
gång en nära kontakt upprätthållits
med såväl större som mindre in -

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

Ang. ersättning för svenska privata intressen i Polen.

tressenter, utgör sanningen i hela dess
omfattning. I varje fall är jag medveten
om att åtminstone en del av de intressenter,
som förefinnas, äro mycket missnöjda
med resultatet och anse, att de
åtminstone under förhandlingarnas slutskede
inte blevo tillräckligt rådfrågade.
Därmed må nu vara hur som helst, uppgörelsen
är träffad, och det är väl ytterligt
svårt att kunna åstadkomma någonting
annat och bättre än det, som man i
detta fall har fått till stånd. Sedan man
en gång bär träffat en uppgörelse, äro
möjligheterna att få en annan och bättre
så gott som obefintliga.

Det är beklagligt, att denna uppgörelse
inte har kommit att omfatta tillvaratagandet
av deras rättigheter, som äro
ägare av polska statsobligationer, men
där får man väl böja sig för det skäl,
som har anförts, nämligen att polska staten
har svårt att träffa en separat uppgörelse
med en stat utan vill träffa den
för alla på en gång. Jag hoppas emellertid,
att dessa ofta små kapitalägares
intressen även i fortsättningen bli beaktade
av vår utrikesledning och att man
inte försummar några möjligheter att bevaka
deras rätt.

Vad som här har fallit i ögonen är
den stora skillnaden i behandling, som
ett företag, nämligen tändsticksbolaget,
har fått i förhållande till andra fordringsägare.
Jag vill inte bestrida, att
denna fördelningsgrund kan vara rättvis,
men, liksom jag sade nyss, vill jag
inte heller påstå, att så skulle vara fallet.
Jag hoppas därför, att regeringen icke
gentemot tändsticksbolaget har så bundit
sig beträffande utbetalningen av dessa
medel, att inte frågan om dess rätt till
ersättning kommer att kunna förutsättningslöst
behandlas jämsides med övriga
rättsägares. Själva avtalet sådant det underställts
riksdagen, lägger icke hinder
i vägen härför.

När man har träffat en uppgörelse som
denna, har regeringen i realiteten uppträtt
såsom företrädare för samtliga rättsinnehavare.
Man kan visserligen säga, att
ingen är skyldig att ta regeringens stöd
i det föreliggande fallet. De, som vilja
handla på egen hand, ha ju möjlighet

att göra det, med påföljd att de bliva
uteslutna från denna uppgörelse. Envar
förstår ju att värdet av denna frihet
är rent teoretiskt. Att hänvisa vederbörande
till att träffa uppgörelser utan
statens stöd med en utländsk makt, allra
helst av den typ som det här är fråga
om, det är detsamma som att hänvisa
någon att gå ut i öknen för att hämta
sitt bröd.

När staten bär uppträtt såsom representant
för rättsinnehavare och å deras
vägnar träffat en uppgörelse, förefaller
det mig, att också fördelningen av de medel,
som man har fått inbetalade, skall
ske efter samma grunder som då man
har förhandlat om ett ackord — vilket
i själva verket är förhållandet i föreliggande
fall — d. v. s. att rättsägarna
få sin ersättning efter de allmänna
rättsprinciper, som skulle tillämpas vid
en ackordsförhandling. Jag förstår, att
utrikesutskottet inte har velat uttala sig
i denna fråga. Det ligger kanske något
vid sidan av dess verksamhet. Men jag
hoppas, att den nämnd, som blir tillsatt
för att genomföra denna fördelning,
kommer att handla efter de allmänrättsliga
grunder, som gälla, och att fördelningen
av pengar, som dock äro dessa
rättsägares gemensamma egendom, inte
kommer att äga rum efter skönsmässiga
grunder.

Jag har i övrigt, herr talman, ingenting
att anföra i frågan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av herr Wistrands anförande
vill jag bara för min del som min mening
uttala, att vad som förebragtes
inom utrikesutskottet vid behandlingen
av detta ärende hade den karaktären,
att jag inte tror, att man från utskottets
eller riksdagens sida kan komma med
några anmärkningar gent emot det sätt,
varpå dessa förhandlingar ha skötts, eller
den omsorg, med vilken de ha letts,
eller ens mot det resultat, till vilket de
ha fört. Det är uppenbart, att det hade
varit önskvärt att man hade kunnat få
ännu större ersättningsbelopp än man
bär kommit till, men efter de upplysningar,
som utrikesutskottet fick, ger

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

detta avtal i vart fall icke mindre än
vad liknande avtal, som äro slutna mellan
Polen och andra stater, ha givit. Jag
tror, att man ur svensk synpunkt kan
vara naturligtvis inte helt tillfredsställd
men relativt tillfredsställd.

Vad sedan beträffar detta förslag om
en globalersättning, är det uppenbart,
att det har vissa brister, men å andra
sidan har det även vissa fördelar, inte
minst den, att vid fördelningen av medlen
kan man ta hänsyn i viss utsträckning
till de synpunkter, som herr Wistrand
här har framfört.

Jag skulle tillika vilja säga, att när
det gäller fördelningen av beloppet mellan
tändsticksbolaget och de andra företagen
tror jag inte, att man inom utskottet
fick den uppfattningen, att det
förekommit något oberättigat större
hänsynstagande till vare sig den ena eller
den andra parten.

Jag delar herr Wistrands uppfattning,
som också utskottet har biträtt, att vid
fördelningen genom nämnden av det
till disposition stående beloppet man
bör ta all den hänsyn till samtliga fordringsägares
berättigade intressen som
är möjlig att ta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslutning
till en av Förenta Nationernas
generalförsamling under andra delen av
dess tredje ordinarie möte i New York i
april 1949 antagen reviderad generalakt
om avgörande på fredlig väg av internationella
tvister, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om uppsägning av det s. k.
Marshallavtalet.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta mo -

tioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 7, av herr Öhman m. fl., samt
i en likalydande, inom andra kammaren
väckt motion, nr 10, av herr Johansson
i Stockholm m. fl., vilka motioner hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville hemställa, att Sverige
måtte i enlighet med artikel 1 mom. 2
uppsäga överenskommelsen av den 30
juni 1948 angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 7 och II: 10 icke mätte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Riksdagen beslutade år 1948 om
Sveriges anslutning till Marshallorganisationen.
Redan då var ju den kommunistiska
riksdagsgruppen motståndare
till att vårt land skulle anslutas till
denna organisation, och vår riksdagsgrupp
motiverade också, varför vi voro
motståndare till Marshallavtalet. Vi betecknade
det såsom ett viktigt led i Amerikas
förenta staters ekonomiska, politiska
och även militära expansionssträvanden.
Vidare sade vi, att vårt
lands anslutning innebar ett steg i riktning
att ge avkall på den nationella
suveräniteten. Det finns ingen anledning
för mig att här i dag upprepa vad
som sades i denna fråga år 1948 och
inte heller att upprepa vad som sades
i frågan, när den kommunistiska motionen
i samma ärende behandlades vid
1949 års riksdag. Men tillåt mig i alla
fall här slå fast, att våra farhågor och
våra förutsägelser i mycket stor utsträckning
ha besannats. Vi veta ju om,
att hösten 1949 devalverades den svenska
kronan, och det är uppenbart, att
detta var ett diktat av Amerikas förenta
stater och att det stod i samklang
med de åtaganden, som återfinnas i
Marshallavtalet artikel II moment c.

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

Det är ju också bekant, att Sverige därigenom
förlorade mellan 600 och 700
miljoner kronor på grund av de högre
importpriser, som blevo resultatet
av devalveringen.

Jag vill här erinra om att för cirka
en månad sedan beslutade riksdagen,
att Sverige skulle anslutas till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken. Vi ha en
känsla av att regeringen på den punkten
länge har varit tveksam. Vi veta
ju, att denna internationella valutafond
och denna återuppbyggnadsbank voro
ett faktum redan innan Marshallorganisationen
bildades, men Sveriges anslutning
till Marshallorganisationen gav
U. S. A. möjlighet till lämpliga påtryckningar
för att bland annat pressa Sverige
in i dessa organisationer, vilket betyder
en miljards utgifter, varav i värsta
fall hälften i dollarvaluta. Det var ingen
stor diskussion i riksdagen om detta.
Förklaringen är ju uppenbar. Jag vill i
det sammanhanget passa på att erinra
om att från regeringshåll far man land
och rike runt och säger, att kommunisterna
inte kunna säga var medlen skola
tas till de sociala reformer de föreslå,
men i det här fallet var det bekvämt
att säga att riksbanken skulle utanordna
medlen.

De hittills skönjbara negativa verkningarna
av vårt lands anslutning till
Marshallorganisationen ha ju inte bara
medfört ekonomiska olägenheter för
vårt land, utan också verkat förödmjukande
för Sverige som suverän stat.
Som bekant skall den s. k. hjälpen utgå
efter amerikanska lagbestämmelser.
I april månad 1949 beslutade den amerikanska
kongressen bland annat om en
lag, att Marshallvaror, som gå till Europa,
skola till 50 procent fraktas på
amerikanska kölar. Det är likaledes bekant,
att Sverige har överträtt denna
lag och också ålagts att erlägga böter.
Nu meddelar emellertid utskottet, att
det inte blir några böter för Sverige,
utan att lagens tillämpning endast kommer
att innebära ett försenat utnyttjande
av Marshallmedlen. Jag skall inte
bör tvista med utskottet om vem som har

rätt eller vem som har fel. Jag hoppas
bara, att det ligger en större sanning
bakom utskottets uppgifter än vad fallet
var med regeringens uppgifter i fråga
om Koppartrans’ oljeaffärer, en fråga
som diskuterades under onsdagsnatten.

Under alla förhållanden måste utskottet
medge, att Amerikas förenta stater
dock ha vidtagit repressalier. Här skulle
i så fall diskussionen stå om formen
för dessa repressalier, men jag hävdar
att det egentligen ur amerikansk synpunkt
är en taktisk avvägningsfråga.
När den ekonomiska krisen på allvar
sätter in, är det mest troligt, att enligt
denna lag, antagen av den amerikanska
kongressen, blir det böter för Sveriges
vidkommande. Det avgörande i denna
fråga är ju, att ett land stiftar lagar,
som sedan skola gälla för andra länder.
Detta är unikt i historien. Det är därtill
skrämmande och vittnar om cynismen,
föraktet hos världens största kapitalistiska
makt för andra staters nationella
suveränitet.

Utöver detta kan man fastslå, att genom
Sveriges anslutning till Marshallorganisationen
har ingen bättre balans
i Sveriges utrikeshandel med U. S. A.
åstadkommits. Bland annat visar det sig
ju, att mot en minskning av Sveriges
import från U. S. A. under perioden januari—september
från 588,3 miljoner
kronor 1948 till 303 miljoner kronor
1949 svarar en minskning av U. S. A:s
import från Sverige från 250,4 miljoner
kronor 1948 till 139,4 miljoner kronor
1949. Som synes föreligger det inget
intresse från U. S. A. att åvägabringa
en balans i utrikeshandeln med Sverige,
utan tvärtom vittnar ju nu erfarenheten
om att det är av ett utomordentligt intresse
att upprätthålla det s. k. dollargapet.

Till sist vill jag anföra, att under senaste
tiden har man också från auktoritativt
håll lanserat tanken att man skulle
sammanföra under en hatt Marshallorganisationen,
Atlantpaktens stater och
diverse andra s. k. internationella sammanslutningar
och bilda ett Atlantråd.
Det har ju främst skett genom den

Nr 17.

Lördagen den 13 mai 1950.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

franske regeringschefen Bidault, men
klart är att det har varit i säck innan
det kom i påse. Nästa gång den svenska
riksdagen skall behandla frågan om
Marshallorganisationen är det mest troligt,
att den får ta ställning till denna
sak.

Jag vill, herr talman, med hänvisning
till det anförda yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag har inte begärt ordet i denna fråga
för att bemöta hela det anförande, som
nyss har hållits. Det är ju alltför välbekant
för kammaren för att behöva bemötas.
Det emanerar inte ur svenska intressen
utan ur ett främmande lands.
Våra kommunister hålla ju sådana tal
ibland för att visa sin goda vilja, inte
mot Sverige utan mot ett annat land.
Vi känna de anförandena nu och skulle
inte behöva bemöta dem.

Anledningen till att jag begärde ordet
var, att den siste talaren gjorde en jämförelse
mellan de pengar vi för några
veckor sedan satsade till Internationella
valutafonden och de många motioner,
som kommunisterna ha väckt för sociala
ändamål; en och en halv miljard kronor
lära de röra sig om, och vi ha faktiskt
inte de pengarna och kunna inte
åvägabringa dem. Nu menar han, att
här tala vi om att vi inte ha pengar till
de sociala utgifterna men satsa en miljard
till Internationella valutafonden.
Det var inte någon miljard utan en väsentligt
lägre summa, men den tas av
riksbankens tillgodohavanden. Ingen
har väl begärt, att vi, när vi göra utgifter
för ändamål inom Sverige, skola ta
pengarna av riksbankens guld- och dollarreserver,
utan man skall ta dem från
skattedragarna. Den gjorda jämförelsen
är misslyckad, liksom de flesta som
kommunisterna komma med. Det bör
konstateras, att samtliga de beslut, som
riksdagen har fattat rörande Marshallorganisationen,
Internationella valutafonden,
Internationella valutabanken o.
s. v., äro betingade av två skäl: dels
hänsyn till ett uppbyggande av värl -

dens handel på en sund basis, dels rent
svenska intressen. Herr Persson försöker
göra gällande, att det är andra intressen,
som ha kommit till synes, amerikanska
t. ex. Amerikanerna skulle göra
påtryckning på oss o. s. v. Det är puder,
som han inte tror på själv. Det är
svenska intressen det är fråga om, inklusive
uppgiften att bygga upp världens
handelsliv på en sund basis. Det
är också ett svenskt intresse. Men det
är tydligen inte ett ryskt intresse, och
det är ju det, som är det avgörande här
-— vad som är det svenska intresset och
vad som är låt mig säga Tyska eller
amerikanska intressen. För regeringens
del, som har framlagt alla de olika förslagen,
har det amerikanska intresset
inte spelat någon roll, och Amerika har
inget intresse att pressa oss till avgöranden,
som äro i strid med våra intressen.
Vi ha gått jämsides med Amerika
så långt det har varit förenligt med våra
intressen. Det är beklagligt, att det
skall strida emot kommunisternas intentioner
och intressen, men så länge
det är förhållandet, ha vi ingenting annat
att göra än att stillatigande åhöra
deras predikningar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SANDLER: Herr talman! I utskottets
utlåtande ha meddelats alla erforderliga
upplysningar för att belysa innebörden
av det nya skäl, som motionärerna
denna gång andraga, nämligen
tillämpningen av den s. k. 50-procentsregeln,
och därmed äro de felaktigheter,
som föreligga i motionen, tillrättalagda.
I övrigt har ju om denna sak talats tidigare
och nog.

Jag skall bara tillåta mig ytterligare
en observation. Kritiken mot Marshallorganisationen
går igen även i den motion,
som skall behandlas under nästföljande
punkt. Där återfinner man en
gammal bekant glosa, nämligen argumentet
om den arbetslöshet, som har
framkallats av Marshallhjälpen. Den lilla
observation jag vill göra är denna. Här
föreligger en motion av svenska riks -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

dagsmän, avsedd för den svenska riksdagen,
och då man för denna skall framlägga
det här stora argumentet om den
arbetslöshet, som har framkallats av
Marshallplanen, så har man inte något
intresse att sysselsätta sig med den arbetslöshet,
som skulle ha framkallats i
vårt land. Det finns inget intresse exempelvis
för den omständigheten, att enligt
Landsorganisationens senaste årsrapport
för 1949 redovisas den lägsta arbetslöshetssiffra,
som har noterats i
Landsorganisationens historia. Detta är
karakteristiskt för motionens syfte och
dess direktiv.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Endast en kort replik till herr
andre vice talmannen. Jag upprepar för
andra gången i denna kammare, att herr
andre vice talmannen har en väldig benägenhet
att komma med en patentglosa
mot oss kommunister, i det han säger
att vi lyda ett annat land. Jag passar
i sammanhanget på att säga, att hösten
1949 anlände hit till Stockholm några
amerikanska senatorer under ledning av
senator Thomas från Oklahoma. Han
domderade värre emot de svenska förhållandena
och emot att den svenska regeringen
inte var tillräckligt uppmärksam.
Det ledde ju bland annat till att
när sedan en annan delegation kom från
U. S. A., bestående i huvudsak av presspinuppor,
var verkligen den svenska regeringen
uppträdd som på ett snöre och
tillrättaläde den eventuella bristande
hövlighet, som man visat gent emot senatorerna
med Thomas i spetsen.

Herr andre vice talmannen säger, att
avgörande för honom är vad som är ett
svenskt intresse. Då bör han ju här fråga:
Var devalveringen av den svenska
kronan ett svenskt intresse? Den gjorde
ju, att importpriserna för Sveriges del
stego mellan G00 och 700 miljoner kronor.
Jag kan medge, att det fanns en
handfull människor i detta land, sådana
som dominerade exportindustrien, som
blevo mycket förtjusta över den saken,

men här tala vi om de svenska intressena
i ordets verkliga bemärkelse, och
då måste det väl ändå främst gälla intressena
hos 99 procent av det svenska
folket.

Beträffande internationella valutafonden
och återuppbvggnadsbanken är det
ett känt faktum, att regeringen länge har
tvekat om vår anslutning. Vidare är det
ju känt i denna kammare, att andre vice
talmannen vid behandlingen av denna
fråga inte själv var så optimistisk beträffande
det fina i att Sverige skulle
ansluta sig till dessa institutioner. Det
innebär dock i de yttersta konsekvenserna
en utgift på en miljard för Sverige,
varvid hälften kan komma att få betalas
i dollar. Till saken hör ju, att U. S. A.
dominerar dessa institutioner genom sin
insats och bestämmer där helt och hållet.
Det visar ju, att denna anslutning
inte kan vara något intresse för oss. Jag
tog bara upp den för att belysa verkningarna
av Marshallavtalet.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
ytterligt intressant att höra den siste talaren
uppträda som talesman i denna
kammare för de svenska intressena eller,
som han i ett annat sammanhang uttryckte
det, de verkligt svenska intressena.
Det stod ju i god samklang med
hans första anförande. Där uttalade han,
att han ansåg vår anslutning till Marshallorganisationen
vara förödmjukande
för vårt land, bland annat därför att
den skulle medföra att lag som stiftades
i annat land skulle gälla även för oss.
Det är ytterst intressant att höra, att
den föregående ärade talaren är främmande
för den tanken, att ett lands
idéer och lagar skola vara avgörande
för hur folk skall tänka och handla i
andra länder. Om jag fått uppta denna
kritik från herr Perssons sida som ett
bevis på en sinnesändring i hans egen
inställning till hans eget ryska idealland,
skulle jag med glädje ha noterat
hans uttalande. Jag kan emellertid inte
göra mig några så optimistiska förhoppningar
om innebörden av hans ord.

Herr Persson talade vidare om de rent

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

negativa verkningarna av vår anslutning
till Marsliallorganisationen. Han hade
inga siffror att anföra. Han försökte
inte på något sätt konkretisera innebörden
av sina anklagelser. Det må kanske
därför tillåtas mig — för att belysa dessa
förhållanden —■ att citera ett anförande,
som hölls av ordföranden vid
Sveriges industriförbunds årsmöte den
25 april 1950. Där redogöres i korta och
klara ord för den ekonomiska betydelsen
inte bara för oss, utan för hela västra
Europa — och därvidlag består ju
ett klart sammanhang —• av Marshallhjälpen.
Jag är rädd för att herr Persson
inte på alla punkter med glädje
åhör denna uppläsning, men jag kan tyvärr
inte taga någon hänsyn till detta.
Yttrandet löd på följande sätt:

»För två år sedan stod Europa inför
en livsavgörande kris. Barbariet hade
tagit makten i tio länder, och två av
västerlandets äldsta kulturnationer, Italien
och Frankrike, syntes på väg mot
inbördeskrig, anarki eller kommunism.
De flesta ländernas inre ekonomi höll
på att undergrävas av inflationen. Berövad
stödet av effektiva valutaresurser
stöd deras utrikeshandel inför utsikten
av drastiska beskärningar, varigenom
levnadsstandarden och det sociala lugnet
hotades även i traditionellt stabila
stater. Räddningen kom tack vare en
visionär klarsyn hos ledande amerikanska
statsmän och en mobilisering av den
generositet, som är det amerikanska folkets
kanske största egenskap.

Vad hjälpen från Amerika hittills betytt
illustreras kanske bäst av det icke
alltid observerade faktum, att den industriella
produktionen i Västeuropa
vid fjolårets slut låg 15 procent över
1938 års siffror, medan det efter första
världskriget dröjde ända till 1925, innan
ens förkrigsnivån uppnåddes. Det
mest uppmuntrande är likväl, att inflationen
hejdats i de flesta av Marshallländerna,
låt vara att det vore förhastat
att därav draga slutsatsen, att kampen
mot inflationen nu också är definitivt
vunnen. Vidare har handeln mellan Marshall-länderna
ökats med 50 procent.
Allt detta har möjliggjort en avsevärd

förbättring av den europeiska levnadsstandarden,
trots att de flesta av länderna
samtidigt haft att fullfölja kapitalkrävande
återuppbyggnadsprogram.»

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
detta långa citat. Jag tror emellertid, att
det på ett synnerligen talande sätt redogör
för Marshallhjälpens betydelse för
hela västra Europa. Och jag vill tillägga,
att Sveriges ekonomi är så intimt förknippad
med den västeuropeiska, att
denna stora hjälp, som betytt så mycket
för Västeuropa, har varit av utomordentlig
betydelse även för oss. Därvid
bortser jag ändå från den hjälp som
Sverige bär fått direkt.

När jag hörde herr Persson tala, erinrade
jag mig ett ord av Lenin. Jag kan
nu tyvärr kanske inte återge det fullt
korrekt, men innebörden av Lenins ord
var, att det bästa sättet att förstöra de
västeuropeiska staterna och andra stater
av frihetsbetonad struktur är att förstöra
deras valutor. Marshallhjälpen har
lyckats hindra ett sådant förstörande av
de västeuropeiska valutorna, och däri
ligger kanhända dess främsta betydelse.
Jag vet för visso, att inflationsdrivande
krafter ha varit i gång i dessa länder
och att de ha haft en viss effekt, men
effekten skulle ha varit oerhört mycket
större, om inte denna dollarhjälp hade
kommit.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Herr Andrén är benägen att inleda
sina tal med att hänvisa till att vi hylla
en främmande ideologi. Jag vill därför
erinra kammaren om remissdebatten i januari
månad. Då stod herr Andrén två
gånger i denna kammares talarstol och
talade om att hans livs största idol är
Bertrand Russell i England. Russell är en
borgerlig ideolog, en ideolog för den engelska
bourgeosien. Detta fastställde han,
och han var bland annat i polemik med
utrikesministern på denna punkt. Men
det hindrar honom inte att — därför att
vi äro anhängare av Marx’, Engels, Lenins
och Stalins vetenskapliga socialism

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

— fräckt kasta fram dylika beskyllningar
i brist på sakliga argument.

Vidare säger herr Andrén, att jag inte
anför några siffror. Jag anförde bland annat
siffror som visa hur vår handelsbalans
med U. S. A. bär försämrats. Jag
framhöll också, att det är omöjligt för
Sverige att åstadkomma balans, ty om
Sverige beskär importen, vidtar U. S. A.
motåtgärder.

Det har talats så mycket under dessa
år om att vidta åtgärder mot inflationen.
Men var inte devalveringen av den svenska
kronan — ett resultat av vår anslutning
till Marshallavtalet — ett väldigt
steg på inflationens väg? Om vi nu inte
äro på god väg mot inflation, då vet jag
inte vad herrarna ha för mening om vad
inflation är för någonting.

Slutligen vill jag, när herr Andrén citerar
Lenin, inför kammaren säga, att
professor Andrén aldrig har läst Lenin.
Och har han gjort det, gör han sig bär
skyldig till en förfalskning av mycket
stora mått, ty Lenin har inte sagt, att
kommunismens viktigaste uppgift är att
förstöra valutan i de kapitalistiska länderna.
Jag tycker, att herr Andrén, som
är professor, skulle akta sig för att komma
med dylika ovederhäftigheter i en
diskussion, som bör vara mera saklig.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Man kan bli utsatt för de mest
överraskande missförstånd av de mest
motsatta slag. För inte länge sedan förekom
en artikel i en för övrigt ytterligt
läsvärd tidskrift —■ Tiden — i vilken
hans excellens herr utrikesministern
påstod, att jag under remissdebatten
eller i varje fall under en debatt i
denna kammare tillåtit mig något vanvördiga
uttalanden om Bertrand Russell.
Jag blev något förvånad, ty jag hade om
Russell sagt, att han inte hade någon
rättrogen socialdemokratisk uppfattning,
utan snarare tvärtom en mycket liberal
uppfattning. Det var för mig en
komplimang till filosofen Russell och
inte ett uttryck för vanvördnad. Nu får
jag av herr Persson på norrlandsbänken
veta, att Bertrand Russell var min

största idol. Det är ungefär lika felakaktigt.
Sanningen ligger den här gången
— såsom kanske ibland annars också
— någonstans i mitten mellan ytterligheterna.

Sedan skall jag inte diskutera med
herr Persson vad jag vet om Lenin och
i vilken utsträckning jag har läst hans
skrifter. Jag vill emellertid säga herr
Persson till den kraft och verkan det
hava kan, att jag under en termin i Uppsala
föreläst om bolsjevismens statslära,
speciellt om Lenins skrifter och alldeles
särskilt om hans »Revolutionen och
staten». Jag får säga, att det är ett verkligt
konststycke att föreläsa en hel termin
om Lenin utan att ha läst någonting
av honom. Jag skall överlämna åt
herr Persson att avgöra, om han verkligen
tror, att den stackars Andrén på
älvsborgsbänken kan göra ett sådant
konststycke.

Vad slutligen beträffar Marshallhjälpen
och devalveringen kan jag för min ringa
del icke förstå, att det kan vara Marshallhjälpen
som har framkallat devalveringen.
Jag skulle vilja erinra herr
Persson därom, att Sverige i sin iver att
föra en ytterligt neutral politik inte bara
mottagit hjälp från Förenta staterna,
utan också givit hjälp och givit krediter
till det land som representerar Mecka
för herr Persson. Men det är en fråga,
som vi inte böra ingå på i detta sammanhang.
Jag är rädd att tiden för en
kort replik nu är ute.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är inte min avsikt att ingå på någon
diskussion med herr Persson. Men
jag vill rätta till en uppgift, som han
lämnade och som då och då går igenom
den press han företräder. Han omnämnde
den kritik som framkommit mot den
svenska regeringen för att den inte tillräckligt
artigt hade tagit emot senator
Thomas och hans sällskap. Men när det
sedan kom en samling kvinnliga amerikanska
journalister — herr Persson hade
den dåliga smaken att kalla dem för
pinuppor — skulle regeringen enligt

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

honom ha skyndat sig att visa så mycket
större artighet. Rätta förhållandet
är, att regeringen gav ett cocktailparty
för senator Thomas och hans sällskap
och inviterade de amerikanska journalisterna
på samma sätt — till ett cocktailparty.
Det ena hölls på Grand Hotel,
det andra på Rosenbad. Det var den enda
skillnaden.

Herr Andrén kom på nytt in på ett
litet mellanhavande, som vi hade i remissdebatten,
och nämnde att han hade
blivit missförstådd av mig. När jag sade
att herr Andrén hade visat sig sarkastisk
mot Bertrand Russell, syftade jag
inte på att han hade åberopat Russells
liberalism. .lag gav kammaren den upplysningen,
att Russell röstade med Labour
Party och bland annat var anhängare
av en socialisering av nyckelindustrierna.
Herr Andrén replikerade då,
att såvitt han kunde se hade Bertrand
Russell rekommenderat endast socialisering
av uttorkade jordområden o. d.,
och det var ungefär som om vi här i
Sverige skulle i vårt socialiseringsprogram
begränsa oss till socialisering av
kameler. Det är den lilla sarkasmen som
jag vände mig emot, och jag har sedan
ytterligare konstaterat i Bertrand Russells
skrifter att han verkligen har rekommenderat
socialisering av nyckelindustrier.
Jag hoppas, att herr Andrén inte
kommer tillbaka med den där jämförelsen
om socialisering av kameler.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Herr Andrén bevisar här att han
verkligen läst Marx och Lenin, och han
bevisar det genom att hänvisa till att
han har hållit föreläsningar vid Uppsala
universitet bland annat om »Revolutionen
och staten». Jag vill med anledning
därav bara säga, att det nog
hade varit bättre, att herr Andrén då
hade suttit i lärjungaskaran och att jag
hade stått i katedern.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag tilllåter
mig att betvivla det sista påståendet,
särskilt när jag ser med vilken ringa

talang herr Persson just nu kan lära
mig någonting om kommunismen.

Jag vill inte i detta sammanhang ta
ytterligare en rond med utrikesministern
angående Bertrand Russell, men det
kan ju hända, att jag vid något annat
tillfälle lår anledning att komma tillbaka
både till Bertrand Russell och till kamelerna.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag
skulle i viss mån vilja instämma i herr
Perssons klander mot herr Andrén. Denne
har nämligen begått den gruvliga
synden, att han, när han studerade Lenins
skrifter, inte studerade dem med
den trons enfald, om vilken en mycket
vördnadsvärd skrift säger, att den är
nödvändig för saligheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner om upphävande
av Sveriges anslutning till den
s. k. Parisorganisationen (OEEC), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta
motioner angående uppdrag för de
svenska ombuden i Förenta Nationerna
att verka för förbud mot atoinvapenkrigföring.

I en inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. väckt motion, nr 38, ävensom
i en likalvdande, inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion, nr 3, hade hemställts,

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

att riksdagen måtte uttala sig för och i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
de svenska ombuden i Förenta Nationerna
måtte instrueras att hädanefter
verka för omedelbart och ovillkorligt
förbud mot atomvapenkrigföring, om
förstöring av redan tillverkade atombomber
och om en effektiv kontroll av
förbudets efterlevnad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:38 och 11:3 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Detta utskottsutlåtande
slutar med en försäkran,
att vårt land önskar medverka till
en sådan internationell överenskommelse
som »undanröjer det hot emot civilisationen
atomvapnet utgör». .Tåg vill notera
detta med mycket stor tillfredsställelse,
och jag förmodar att utskottet med
sin skrivning har velat uttrycka den meningen,
att användningen av atombomben
är en barbarisk ogärning, som måste
fördömas av civiliserade människor.
Den regering, som förklarar sig beredd
att använda atombomben, bör således i
konsekvens med utrikesutskottets ståndpunkt
fördömas och stämplas som anförare
av atombombshotet emot den
mänskliga civilisationen. Så långt intar
jag en positiv ställning till det föreliggande
utlåtandet.

Den svenska delegationens hållning i
Förenta Nationerna vid atomfrågans behandling
kan jag däremot inte värdera
på samma positiva sätt. Utrikesutskottets
i iktiga slutsats, att atomvapnet är
ett hot emot civilisationen, tycker jag
borde föranleda regeringen och utrikesnämnden
att allvarligt ompröva de instruktioner
de svenska ombuden i Förenta
Nationerna få beträffande sin ställning
i diskussionerna i atombombfrågan.
Såvitt framgår av föreliggande material
och av utskottsutlåtandet ha de
hittills instruerats att stödja det förslag,
som härstammar från den enda regering
i världen, som genom atombombsanfall
förbrutit sig mot civilisationen och som
hotar att göra detsamma en gång till.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att erinra om att den amerikanske
presidenten för ett par dagar sedan i ett
tal yttrade, att han gav order om fällandet
av två atombomber mot Japan först
efter omsorgsfullt övervägande och konferens
med landets militära ledare. Han
tilläde: »Jag säger, att jag skulle göra
det ännu en gång, om det blev nödvändigt.
» Jag vill understryka, att jag har
hämtat citatet ur Stockholms-Tidningen,
alltså folkpartiets huvudorgan, som man
väl inte lär kunna beskylla för att på
något sätt förvanska vad den amerikanske
presidenten har yttrat. Jag vill
tillfoga den kommentaren, att det borde
vara uppenbart, att statsmän, som gjort
sig skyldiga till atomterror och som än
en gång deklarera sin beredskap att upprepa
sitt dåd, verkligen inte kunna ha
intresse för att atomvapnet blir förbjudet.

Därför tycker jag, att de svenska ombuden
i Förenta Nationerna borde instrueras
att nalkas varje förslag i atomfrågan,
som kommer från detta håll, med
mycket stor försiktighet och med sund
misstänksamhet. Så har nu emellertid
inte skett. Våra ombud i Förenta Nationerna
ha såväl år 1948 som år 1949
talat för och givit sina röster åt den
s. k. majoritetsplanen, som inte tar sikte
på förbud emot atomvapnet, utan som
tydligen fullföljer helt andra syften. Jag
vill understryka, att jag icke här riktar
kritik emot någon enskild medlem av
delegationen i Förenta Nationerna, utan
min kritik riktas emot de instruktioner,
som varit vägledande för delegationens
handlingssätt.

Jag vill ställa frågan: Vad innehåller
nu det förslag i atombombfrågan, som
vårt lands ombud i Förenta Nationerna
understödja? Jag skall be att några minuter
få uppehålla mig vid själva det
väsentliga innehållet i det förslag och
den plan som det här gäller.

Den s. k. Baruch-planen, d. v. s. den
amerikanska regeringens förslag i atomkraftsfrågan,
framlades första gången i
juni 194(i. Det var vid en tidpunkt, då
Amerikas förenta stater trodde sig ha
monopol på atomhemligheten för över -

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

skådlig tid framåt, och planen präglas
helt av den föreställningen, som då var
mycket utbredd såväl i Förenta staterna
som också här och i andra länder i
världen. Men sedan planen uppgjordes,
har läget undergått en ganska grundläggande
förändring. Det amerikanska
atomkraftsmonopolet bröts som bekant
redan 1947, och det försprång, som
Förenta staterna hade, när det gällde
att bemästra atomkraften, har nu med
all sannolikhet redan inhämtats.

Grundlinjen i Baruch-planen har däremot
inte ändrats. Den går alltjämt ut
på att försöka tillförsäkra Förenta staterna
kontroll över atomforskningen
och all framställning av atomenergi i
hela världen.

Enligt planen skall ett slags internationellt
kontrollorgan tillsättas vid sidan
av säkerhetsrådet och utan den enhällighetsprincip,
som är av grundläggande
betydelse för att Förenta Nationerna
skall kunna bli ett organ för fredens
bevarande.

Jag vill hänvisa till vad den engelske
nobelpristagaren och ledamoten av Förenta
Nationernas atomkraftskommission
Blackett påpekar i sin bok om atombombsfrågan.
Han säger bland annat, att
det organ, som Baruch-planen förutsätter
för atomkontrollen, »under de närmaste
tio eller tjugu åren skulle få en
sådan sammansättning, att majoriteten
skulle rösta för en åtgärd, om Förenta
staterna fann den vara av vikt».

Kontrollorganet, som man avser att
utrusta med mycket vittgående befogenheter,
är således avsett att bli ett verktyg
i händerna på de styrande kretsarna
i Förenta staterna. Man föreslår, att
detta kontrollorgan »skall äga eller ha
bestämmanderätten över all atomenergiverksamhet,
som kan innebära någon
fara för världens säkerhet». Det skall
vidare ha »befogenhet att kontrollera,
inspektera och bevilja licens för all annan
atomverksamhet». Det skall »handha
utvecklingen och användningen av
atomenergi på alla stadier från råmaterialet
och framåt». Det skall slutligen
»bedriva forskningsverksamhet och hålla
sig i vetenskapens främsta led», och

man tillfogar att det »måste för att fylla
sin uppgift vara ledande i fråga om
världens atomvetande», d. v. s. man vill
införa ett monopol på all forskning på
atomklyvningens område.

Detta kontrollorgans tilltänkta befogenheter
preciserades ännu tydligare,
än vad som framgår av den ursprungliga
texten, utav den amerikanske representanten
i atomkraftskommissionen
Osbornes, som 1948 förklarade, att »det
internationella kontrollorganet bör disponera
över alla källor till atområämnen
och kärnbränsle», och vidare att
»deltagarstaterna kunna inte ha någon
som helst äganderätt eller rätt att fatta
beslut i frågor rörande atomresurser
och atommaterial på deras respektive
territorier».

Vad är nu allt detta? Det är såvitt jag
kan förstå tydligt, att vi här ha att göra
med ett försök att skapa en stor internationell
atomkraftstrust under ledning
av Förenta staterna och utrustad med
sådana särskilda privilegier, som ge den
möjlighet att göra starkt intrång i de
enskilda ländernas suveräna rättigheter.

Allt detta ges naturligtvis skenet av att
det gäller att skapa en effektiv internationell
kontroll mot atombombstillverkning.
Nu får man i det sammanhanget
inte glömma, att atomkraften i människans
tjänst inte bara kan utnyttjas för
tillverkning av bomber, utan dess positiva
betydelse ligger däri, att den kan
användas i produktionslivet för att höja
människornas materiella och kulturella
standard, vilket för övrigt redan
försiggår i exempelvis Sovjetunionen.
Det är en sådan användning av atomkraften,
som vissa reaktionära krafter i
världen försöka förhindra eller i varje
fall vilja lägga under de stora kapitalsammanslutningarnas
välde och kontroll,
samtidigt som de vilja skapa ett
monopol åt sig själva för tillverkning
av bland annat atombomber.

Detta framgår mycket klart av Baruch-planen,
när den tar upp frågan om
förbud mot atombomber. Frågan om
förbud ställes nämligen i andra hand,
och planen förutsätter, att förbudet kan

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

uppskjutas och ställas på en oviss framtid.
Enligt bestämmelserna i det förslag,
som föreligger, skall ett omfattande
system för amerikansk insyn i de enskilda
ländernas produktionsliv och en
vidlyftig kontrollapparat upprättas och
straffsatser stadgas för överträdelse av
bestämmelserna, och först därefter kan,
som det heter enligt den ursprungliga
formuleringen, »tillverkningen av atombomber
avbrytas» och kunna existerande
bomber lagras. Det står betecknande
nog inte, att tillverkningen av atombomber
skall förbjudas och att tillverkade
bomber skola förstöras!

Men det är ännu en omständighet,
som man bör lägga märke till. Som jag
sade, stadgar denna plan inte någonting
om vid vilken tidpunkt man skall sluta
med att tillverka atombomber. Den frågan
skall nämligen avgöras någon gång
i framtiden av atomkraftskommissionen.
Och den kommissionen kan således
förklara, att något land kanske inte
uppfyllt alla bestämmelser i fråga om
kontrollen, och på så sätt skapa de formella
möjligheterna för att praktiskt taget
hur länge som helst uppskjuta ett
förbud emot tillverkning av bomber.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om en sak, som också Blackett framhåller
i sin bok, nämligen att i en proposition
från amerikanska krigsdepartementet
våren 1947 uttalades det, att det
lorde dröja ungefär fem år efter genomförandet
av den internationella kontrollen,
innan några åtgärder behövde vidtagas
med de amerikanska atombombslagren.
Men det är inte alls säkert det
heller, ty även om den planen skulle antagas,
iir det möjligt att atombombslagren
bli liggande kvar och inte alls förstöras.
Tv när planens upphovsman
Baruch presenterade sitt förslag, höll
han ett tal, i vilket han bland annat
sade följande: »Men innan ett land är
berett att avstå från ett segervapen, måste
det kunna bygga på något mer än
ord. Det måste ha trygghet inte bara mot
angripare på atomområdet, utan även
mot illegalt bruk av andra vapen, bakteriologiska
vapen, gas och kanske -—
varför inte? -— mot kriget självt.»

*2 Första kammarens protokoll WHO. Xr 17.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

På det sättet kan man dra ut konsekvenserna
i det oändliga och hindra ett
atombombsförbud. Jag vill erinra om
hur nobelpristagaren Blackett kommenterade
det här yttrandet av Baruch.
Han säger om denna passus: »Den innebär
tydligen, att Förenta staterna inte
tänker avstå från sina atombomber, förrär
en fast garanti har givits mot alla
massförstörelsevapen. Även om Sovjetunionen
accepterade den amerikanska
planen för kontroll av atombomben,
skulle Amerika enligt Mr. Baruchs yttrande
ha rätt att vägra förstöra sina
atombomber, så länge inte ett tillfredsställande
kontrollsystem mot exempelvis
biologisk krigföring även antagits. Med
utgångspunkt härifrån kunde ryssarna
invända, att man alltid kunde hitta några
nya vapen, som uppsköto förstörandet
av atombomberna etc.»

Jag kommer, herr talman, till den
slutsatsen, att den plan, som den svenska
FN-delegationen i samförstånd med
regeringen stöder, inte är en plan, som
avser förbud mot atombomben. Det förefaller
snarare som om den vore ett
led i strävandena att hindra atombombsförbudet
och rättfärdiga den makt, som
använt detta terrorvapen och nu hotar
att göra det en gång till.

Det är tydligt, att den amerikanska
planen på atombombsförbud utnyttjas i
det kalla kriget och att det hela är en
diplomatisk fint, med vilken man avser
att intala folk, att Förenta staterna kämpar
för atombombsförbud, medan den
andra makten motsätter sig detta.

Jag vill än en gång hänvisa till Blacketts
bok. Man ger i den en mycket sakkunnig
och objektiv skildring av hela
spelet bakom kulisserna, och han gör
därvid följande tankeexperiment, som
kan vara värt att begrunda av alla dem
som tro på den manöver i det kalla
kriget, som Amerikas förenta stater här
har genomfört. Han skriver: »Det är intressant
att föreställa sig vad som kunde
ha hänt, om rollerna mellan Amerika
och Ryssland hade varit ombytta.
Antag att Ryssland först hade tillverkat
bomberna och använt dem exempelvis
den 4 juni 1944 — två dagar

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

före D-dagen — för att tvinga tyskarna
att kapitulera endast till de ryska
stridskrafterna. Storbritannien och Förenta
staterna skulle skarpt och med rätta
ha kritiserat eu sådan åtgärd. Antag
vidare att Sovjetunionen hade framlagt
en likadan kontrollplan som Baruchplanen,
upptagande omedelbar internationell
äganderätt och inspektion, men flerårigt
uppskov med bombernas förstörande
och utdömande, och även gjort denna
i väsentlig grad beroende av Sovjetunionens
samtycke. Skulle då en sådan
plan ha hälsats av västmakterna som
''en av historiens ädelmodigaste gester’?»

Jag skall avstå från att besvara den
retoriska frågan, men det är kanske nyttigt
för envar att något tänka över hur
man skulle ha reagerat exempelvis i det
här landet, om Blacketts exempel hade
varit verklighet.

Det är från dessa utgångspunkter jag
har kommit till den slutsatsen, att den
svenska delegationen i Förenta nationerna
inte längre bör medverka i den komedi,
som amerikanerna spela i atomfrågan.
Sveriges folk vill verkligen ha slut
på atombombshotet, förbud mot atombomben
och sträng internationell kontroll
över förbudets efterlevnad. Sovjetunionens
representanter i Förenta nationerna
ha också flera gånger framlagt sådana
förslag, varvid de bestämt hävdat,
att atombombstillverkningen skall förbjudas,
att tillverkade atombomber skola
förstöras, att dessa åtgärder skola kombineras
med en sträng internationell kontroll
över efterlevnaden och att stater,
som eventuellt bryta emot detta förbud,
skola bestraffas för en sådan åtgärd.

Tidigare kunde man kanske säga, att
det är klart, att Sovjetunionen vill ha
förbud mot atombomberna, eftersom Sovjetunionen
själv inte bemästrar atomkraften.
Men detta argument håller inte
längre. Sovjetunionens regering förklarade
1947, att det icke längre fanns något
atombombsmonopol, och i september i
fjol meddelade den amerikanske presidenten
som bekant, att Sovjetunionen behärskade
atomkraftstekniken. Trots detta
upprepar man från Sovjetunionen sitt
förslag om åstadkommande av ett förbud

mot tillverkning av bomber, sträng ininternationell
kontroll och förstörelse av
de bomber, som redan finnas.

Jag anser att i denna fråga om atombomben
borde det kunna föreligga en
praktiskt taget hundraprocentig enighet
ibland det svenska folket. Det är verkligen
ingen klassfråga; det är ingen fråga,
som man kan ställa sig utanför, vare sig
man tillhör överklassen i samhället eller
om man tillhör arbetarklassen. Det är
en fråga, som angår oss alla, oavsett samhällsställniitg.
Med hänsyn därtill och
till att vårt folk är ett fredsälskande och
humanitärt folk tycker jag att man här
från regeringens och utrikesnämndens sida
borde, såsom jag inledningsvis sade,
mycket allvarligt pröva, huruvida man
inte skall ge den svenska FN-delegationen
sådana instruktioner, att den i Förenta
nationerna verkligen företräder och
får rätt att företräda och stödja de förslag,
som ta sikte på att i snabbaste möjliga
tempo åstadkomma det förbud mot
atombomben, som jag är övertygad om
icke bara Sveriges folk utan mänsklighetens
stora flertal väntar på och längtar
efter.

Herr talman! Detta var de synpunkter,
jag velat anföra i frågan. Jag kan inte
ansluta mig till utskottets ståndpunkt,
och jag måste därför be att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall
till motionen i denna kammare nr 38.

Herr SANDLER: Herr talman! I den
här frågan kan det nog inte alls vara tal
om komedi, som den föregående ärade
talaren uttryckte sig. Det är i själva verket
en sak, som mycket lätt kan utveckla
sig till en tragedi. Den fråga, som motionärerna
ha bragt under riksdagens
prövning, är i verkligheten vår tids mest
allvarliga fråga, och det är alldeles uppenbart,
att upplysning bär är erforderlig.
Det visar inte minst den väckta motionen.

I motionen har det begärts, att de
svenska ombuden i Förenta Nationerna
skola instrueras att stödja Sovjetunionens
förslag i atomfrågan och att rösta
emot den s. k. majoritetsplanen.

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

1 utrikesutskottets utlåtande har det
redogjorts för vilken ståndpunkt de
svenska ombuden intagit och skälen därför.
Därtill har jag ingenting att tilllägga,
men jag måste begagna tillfället
att rätta till de grova misstag om det inte
är förvrängningar, som förekomma i
motionärernas framställning. Det gäller
både beskrivningen av Sovjets förslag
och beskrivningen av majoritetslinjen.

Vid redogörelsen för Sovjets förslag
utesluter man i motionen ett krav, som
Sovjet hela tiden hårdnackat bär fasthållit,
nämligen att alla lager av atombomber
skola förstöras inom tre månader
efter det ett avtal träffats. Den som
det allra minsta begriper vad det här
är fråga om måste förstå, att det är
omöjligt att under sådana förhållanden
med förbudet förena vad motionärerna
kalla en effektiv kontroll. En effektiv
kontrollapparat kan, även om den skulle
uppbyggas efter det av Sovjet föreslagna
systemet, ingalunda åstadkommas
inom den tidrymden.

Det står vidare i motionärernas framställning,
att det internationella organet
enligt Sovjets förslag är utrustat
med fullmakt att inspektera anläggningar,
då majoriteten anser att mot förbudet
stridande verksamhet pågår. Detta
är felaktigt. Sovjetförslaget innebär ingalunda,
att majoriteten i det internationella
organet får bestämma över den saken.
Förslaget innebär, att inspektionsförfarandet
skall avse av vederbörande
regering anmälda anläggningar.

Vad majoritetslinjen beträffar, förklara
motionärerna, att det internationella
organet skall inneha alla råvarutillgångar
och anläggningar på det här området
jämte närliggande industrier. Det är
svårt att på två, tre rader hopa så många
felaktigheter, som man här har gjort.

I fråga om råvarutillgångarna är det
icke på det sättet, att det internationella
organet skall äga dem. Gruvdriften förutsättes
äga rum i annan ordning — om
det iir enskild eller statlig drift, lägger
sig organet inte i.

Vad beträffar de anläggningar, som
skola förädla råvaran, d. v. s. uranmalm
eller plutoniummalm, skall i en viss

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

punkt i förädlingsprocessen det internationella
organet sättas in för att driva
anläggningarna. Där är det alltjämt en
diskutabel fråga, var i denna förädlingsprocedur
det behöver ske. Meningarna
därom äro inte fixerade, men i majoritetsplanen
angives att vad man kallar de
farliga anläggningarna skola vara i händerna
på ett organ av internationell
karaktär, och därmed menar man i
varje fall de anläggningar, som renframställa
plutonium eller uranium
med atomvikten 235, de enda ämnen
som veterligen användas för tillverkning
av atombomber. Därjämte måste
dit självfallet räknas de anläggningar,
som av renmetallen åstadkomma ett för
bruk färdigt atomvapen med den apparatur,
som behövs för att åstadkomma
explosion. Det iir ju denna apparatur,
som är den egentliga s. k. atomhemligheten.

Vad gäller uttrycket »andra närliggande
industrier», så tro motionärerna,
att metallurgisk och kemisk industri i
de olika länderna skall övertagas av det
internationella organet. Det är rent nonsens
och ingenting annat! Det talas också
om att all forskning skall monopoliseras.
Så är icke förhållandet, men vad
man sagt är, att den forskning, som är
inriktad på militärt bruk av atomenergien,
bör ligga i händerna på ett internationellt
organ. Jag skall på den punkten
villigt medge, att här finns ett mycket
svårt problem, nämligen att praktiskt
skilja på var gränsen skall gå mellan
det ena och det andra. Men det är
inte alls fråga om att forskningen över
huvud taget skall vara monopoliserad
inom atomvetenskapens område.

Det talas också i motionen om och har
gått igen i herr öhmans framställning
från talarstolen, att majoritetsplanen går
ut på att [förbjuda atomkraftens fredliga
användning. Det är klart, att om man
tror det, måste man vara upprörd över
att exempelvis ett stort land som Sovjetunionen,
som inte liar de kraftresurser
som Förenta staterna har, inte får använda
atomenergien för fredliga ändamål.
Fn sådan reaktion kan man väl begripa,
men även här iir det fråga om

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

ett misstag. Det finns i majoritetsplanen
en passus, som är mycket litet observerad
och som fackmännen kalla för minimiprincipen.
Den innebär, att då ett
avtal på detta område äntligen bär kommit
i funktion, skall i alla länder den
principen tillämpas, att produktionen
skall hållas nere vid det minimum, som
är användbart för fredliga ändamål, inbegripet
de tekniska experiment, som
behövas för utvecklandet av atomenergiens
industriella användning. Därtill
lägges, att det internationella organet
skall ha skyldighet att så fort den tekniska
utvecklingen har kommit dithän,
att man kan industriellt använda atomenergien,
ställa till de olika ländernas
förfogande de kvantiteter av atomenergi,
som kunna vara disponibla på
det tekniska stadium, där man befinner
sig.

Härmed har jag också fått lämna en
upplysning i det hänseende, som herr
Ölnnan berörde, då han sade, att upphörandet
med tillverkning av atomvapen
kan undanskjutas till en fullkomligt obestämd
framtid. Det strider ju fullständigt
mot antagandet av denna minimiprincip,
som Förenta staterna har accepterat
i atomenergikommissionen, fastän
det inte är Förenta staterna som
hittat på den principen. Det är ett bidrag
från fransk sida.

Såvitt man vet, är atomkraften för
närvarande inte tillgänglig för industriellt
utnyttjande. Fackmännen räkna med
att det kommer att dröja tio, tjugu år,
innan det är möjligt. Nu hörde jag herr
Öliman från talarstolen säga, att atomkraften
redan utnyttjas i Sovjetunionen.
.lag som befinner mig på den här sidan
järnridån kan inte veta så mycket om
dessa ting som herr Öhman, men jag
undrar, om man verkligen lyft på järnridån
för herr Öhmans räkning för att
ge honom möjlighet till denna deklaration
i den svenska riksdagen. Jag bär
sett, att det talats i mycket allmänna ordalag
i den saken, och jag har hört Vysjinski
själv tala därom i Lake Success.
Han sade, att i Sovjet använder man
atomenergi för att spränga berg, ändra
vattenflöden och rensa upp i djungler -

na. Men det var mycket anmärkningsvärt,
att då talet återgavs i Sovjetunionens
press och radio, hade man förvandlat
presensformen till en annan
verbform, nämligen futurum. Det stod,
att Sovjetunionen kommer att använda
etc. Det senare betvivlar jag inte. Det är
klart, att med de resurser, Sovjetunionen
har på det området, måste den tidpunkten
komma, men jag vågar inte profetera
om hur länge det kommer att
dröja, innan man kan tekniskt tillgodogöra
sig atomkraften för industriella ändamål.

Jag vill konstatera att det verkliga
förhållandet är att förbud mot användning
av atomvapnet ingår i bägge planerna.
Det är inte därom striden står.
Ett internationellt organ finns också i
bägge planerna, men på den punkten
finns det den skillnaden, som även herr
Öhman påpekade och som är rätt betydelsefull,
att enligt sovjetplanen, men
inte enligt den andra planen, det internationella
organet skall sortera under
säkerhetsrådet. Dess rekommendationer
skola behandlas i säkerhetsrådet med
den vetoregel som där är tillämpad, och
var och en förstår ju vad det kan komma
att betyda. Det kan ju sätta säkerhetsrådet
ur funktion i ett särskilt viktigt
avgörande. Majoritetslinjen å andra
sidan utgår ifrån att det internationella
organet icke skall vara underkastat en
sådan vetoregel.

Den avgörande skillnaden ligger
emellertid inte på denna punkt. Efter
vad jag har varit med om i detta ärende
är jag personligen övertygad om att,
om man kunde åstadkomma samförstånd
beträffande kontrollens karaktär
och omfattning, ett avtal icke till sist
skulle komma att stranda på frågan om
vetot.

Enligt sovjetlinjen är det endast den
tillverkning, vilken har samband med
själva atomvapnet, som skall kontrolleras.
Enligt majoritetslinjen skall däremot
allt handhavande av atomenergien
kontrolleras. Det som ligger bakom denna
skiljaktighet är det faktiska tekniska
förhållandet, att produktionsprocessen
är densamma för fredligt och för mili -

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

tärt ändamål ända fram till det allra
sista stadiet, då man har det renframställda
plutoniet och — vid militär användning
— skall tillverka den apparatur
som behövs för att av plutoniet göra
en bomb. Man bör ju nämligen vara
medveten därom, att i och med att man
bar renframställt plutonium bär man
atombomben framför sig. Vad som då
återstår är sammanförandet av piutoniumstyckena
och tillverkningen av den
naturligtvis i och för sig mycket svårkonstruerade
apparatur som behövs för
detta. Det är emellertid att märka, att
medan det för de föregående processerna
behövs jättelika anläggningar — anläggningarna
i Oak Ridge i Tennessee
fylla större yta än någon enskild amerikansk
industri — erfordras för den
återstående slutprocessen endast relativt
små anläggningar, som äro lätta att
dölja och camouflera. Det är dessa omständigheter
som ha gjort att man har
kommit fram till den uppfattningen, att
man måste utöva en sådan kontroll över
atomenergiens handhavande över huvud
taget, att man vet vart de farliga
ämnena taga vägen.

Man kan naturligtvis fråga, varför det
inte är tillräckligt med ett klart och enkelt
förbud. Om man vill vara formell
kan man ju emellertid säga att ett sådant
förbud redan existerar. Vi få ju
inte glömma att krig är förbjudet genom
Förenta Nationernas stadga och att
följaktligen användandet av varje krigsmedel,
atombomben inbegripen, är förbjudet.
Om någon tror att man reder sig
med att få ett papper, på vilket staterna
underteckna en förbindelse att inte
använda atomvapen, får man fråga sig:
Varför är ett sådant papper mer värt
än den Förenta Nationernas stadga, där
staterna förpliktas att över huvud taget
icke använda krig såsom politiskt
medel?

På den punkten äro väl de flesta
överens, att det måste utövas någon
kontroll för att ett avtal skall få det
värde som man önskar. Men varför då
inte nöja sig, såsom Sovjet föreslår, med
anmälda anläggpingar? Ja, det skulle
förutsätta ett mått av förtroende sta -

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

terna emellan, som icke existerar i den
värld som vi leva i.

Varför kan man inte nöja sig med enbart
inspektion, såsom sovjetförslagei
innebär? Inom parentes vill jag påpeka
för herr Öhman, att en sådan inspektion
också måste komma att avse råvaruanläggningar
och alla mellanliggande stadier
i proceduren; så är i varje fall sovjetförslaget
framställt. Ja, att en inspektion
inte är tillräcklig beror på det som
jag nyss antydde, att det sker en sen
spaltning mellan processerna för civilt
och militärt bruk. Det är detta som bar
gjort att man i Förenta staterna, där
man från början tänkte sig ett rent inspektionsförfarande,
bragtes över till
ett annat system. Ett rent inspektionssystem
skulle kräva ett så oerhört stort
antal inspektörer och en så hög kvalitet
bos inspektörerna, att systemet synes
ogenomförbart. Situationen blir ju en
helt annan om de farliga anläggningarna
ligga i händerna på ett internationellt
organ och inspektionsförfarandet
endast behöver anlitas i andra hand för
övervakning av intermediära processer
och råvaruutvinning.

Jag har velat lämna dessa sakliga
upplysningar i ärendet då jag tror att
man i den svenska offentligheten inte
är så bekant därmed.

Då herr Öhman här har gjort långa
citat av den engelske atomforskaren
Blackett, vill jag bara säga en sak. Jag
bugar mig naturligtvis djupt för Blackett
i hans egenskap av atomforskare.
Då han går att bedöma politiska angelägenheter
däremot, kan jag inte finna
att det kräves någon annan respekt för
honom än den som man hyser för vem
som helst som har sakkännedom och
använder denna för politiska omdömen.

Jag vill emellertid påpeka en sak.
Från Sovjets sida citeras numera Blackett
rätt sällan. Det var mycket bra att
kunna citera honom medan Förenta staterna
ännu var ensamt om att inneha
atomvapen, men citaten av Blackett ha
blivit mycket sparsammare sedan Sovjet
har kommit så långt på väg som nu tycks
vara fallet, så herr öhman är kanske
litet efter i den här ruljansen.

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

En annan sak, som iir mycket viktig,
ar denna: Vad är det för anvisning som
professor Blackett ger för att rädda oss
ur de svårigheter som föreligga? Vad
föreslår han? Jo, han föreslår att de svårigheter
som finnas på det här området
— och jag är den siste att underskatta
dessa svårigheter — skola lösas genom
att man gör dem mångfaldigt större, i
det han föreslår att atomfrågan skall lösas
tillsammans med frågan om alla rustningar
över huvud taget. Är det någon
som tror att problemet skulle bli enklare
om man följde professor Blacketts
anvisning på denna punkt?

Man kan till sist fråga sig: Har vätebomben
skapat något nytt läge? Det är
möjligt att den har gjort det politiskt,
men tekniskt förefaller det knappast att
vara fallet. Jag känner visserligen inte
till så mycket om denna sak som den
kvällstidning i Stockholm tydligen gjorde,
som samtidigt med att den meddelade
president Trumans uttalande, att
man skulle arbeta på det här området
i Förenta staterna, för sina läsare kunde
presentera en fullständig ritning av den
nya vätebomben. Jag tror att chefen för
den amerikanska atomkommissionen
Sumner Pike, som alldeles nyss har uttalat
sig om den här saken, ändå är litet
mera trovärdig då han säger att vätebomben
just nu befinner sig någonstans
mellan det möjliga och det tänkbara. Det
lilla som man har kunnat få veta och
som man kan sluta sig till ur allmänt
kända teoretiska förutsättningar är att
möjligheten att framkalla de miljoner
grader av värme, som erfordras för att
en vätebomb skall fås att explodera, för
närvarande icke kan åstadkommas av
människor på annat sätt än genom själva
uranbomben i dess explosionsögonblick.
Huruvida det faktum, att så höga
temperaturer verkligen kunna uppnås,
låter utnyttja sig, därom vågar jag icke
profetera, men det förhållandet, att även
vätebomben alltså förutsätter användning
av uran, gör att jag inte kan se att
det tekniskt sett har uppstått ett nytt
läge genom att man nu har börjat arbeta
på att åstadkomma en vätebomb.

Jag vill till sist bara säga, att jag tyc -

ker att den propaganda, som på det här
området har satts i gång av de s. k.
fredspartisanerna, alltför grovt exploaterar
folkens djupt allvarliga bekymmer
över läget. Mot denna propaganda behövs
en saklig upplysning. Det är alldeles
klart att man från svensk sida med
den största glädje skulle hälsa varje nytt
uppslag, som skulle kunna åstadkomma
ett samförstånd i denna fråga, och detta
understryker utrikesutskottet också i sitt
uttalande. Jag ber att få vrka bifall därtill.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Sandler snuddade i
slutet av sitt anförande vid det problem
som jag tänkte vidröra, och jag kan därför
fatta mig ganska kort.

Herr Öhman började med att tala
om att den som genom förfärdigande
av atombomber bereder sig för nästa
krig begår ett brott mot mänskligheten.
Det vill jag hålla med om, men det utesluter
ju inte att det är ett lika stort
brott mot mänskligheten att skjuta med
kanoner, fälla vanliga bomber eller över
huvud taget använda sådana relativt
oskyldiga vapen som man kände till i
den gamla tiden. Bortsett ifrån att den
ryska regeringen gör allt vad den kan
för att skaffa sig färdigheter i atombombtillverkning
är ju Ryssland den
stat som har den mest fruktansvärda
militära apparaten. Det förefaller då
märkvärdigt att Ryssland med en sådan
energi går in för att förbjuda
atombomben, när landet självt vägrar
att avrusta på andra områden. Om
ryssarna komma hit och fälla atombomber
eller om de med vanliga kanoner
jämna Stockholm med marken förefaller
mig att vara tämligen likgiltigt; det
ena är lika brottsligt som det andra.

I den gamla tiden hette det att utvecklingen
av vapentillverkningen gick
så fort, att man kunde räkna med att
kriget skulle komma att omöjliggöras genom
att vapnen blevo så effektiva; människorna
skulle inte kunna börja krig,
menade man, därför att ett krig skulle
få sådana förödande verkningar. Utveck -

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

lingen, framför allt under det sista
världskriget, har ju visat att den optimismen
byggde på lösan sand, men del
skulle ju kunna tänkas att ingången i det
sista stadiet, som kännetecknas av konstruerandet
av atombomben, skulle vara
ett steg i den riktningen, att folk inte
vågar börja krig, därför att ett krig skulle
få alltför allvarliga följder både för
den som börjar och för den som anfalles.
Under sådana förhållanden kan
man vara tämligen tveksam om huruvida
ett förbud mot tillverkning av
atombomber kan vara ett fredsinstrument
— jag är inte riktigt säker på den
saken. Jag skulle snarast tro att existensen
av detta fruktansvärda förstörelsemedel
— framför allt om man nu
går vidare och även tillverkar vätebomber
— nästan kan vara tillräcklig som
ett skydd för varje anfallsförsök. Herr
Öhman tycks ha en pacifistisk tro på att
ett förbud mot atombomben kan införa
freden i världen. Jag tror snarare tvärtom,
att införandet av ett sådant förbud
skulle vara ett steg i den andra riktningen.
Jag har visserligen ingenting
emot ett förbud mot atombomben, men
jag tycker att införandet av ett sådant
förbud vore en ganska meningslös åtgärd
så länge staterna ha så starka rustningar
som Amerika och framför allt
Sovjetunionen ha, rustningar som dessa
stater tydligen vägra att avstå från.
Så länge dessa stater ha den andan, att
de inte vilja rusta ned, så länge är det
tämligen meningslöst att förbjuda tillverkningen
av atombomber.

Under alla förhållanden är det tämligen
tydligt, som herr Sandler har visat
bär, att det hänger på om man kan få
en kontroll. Jag är inte säker på att,
även om man så småningom i Förenta
Nationerna kan ena sig om ett kontrollsystem,
detta kommer att vara effektivt.
Ingen människa kan övertyga mig
om att, om ett sådant förbud beslutas
och även kontrollkommissioner tillsättas,
man skall kunna vara säker på att
inte Amerika tillverkar atombomber i
hemlighet, och detsamma gäller i ännu
högre grad om Sovjetunionen. Är det
någon som vet vad som sker på andra

Om förbud mot atomvapenkrigföring-,
sidan Uralbergen? Det bär ju skett
mystiska explosioner där. Ryssarna
själva tala om att de hålla på med att
dika om de stora sibiriska floderna för
att leda dem till Aralsjön och Kaspiska
havet och därigenom göra öknarna
fruktbara för mänskligheten. Det låter
ju vackert, men det låter på samma gång
fantastiskt. Jag tror inte ett dugg på
hela den där planen. Jag tror snarare att
det är andra explosioner som den hemliga
kontrollen är i tillfälle att avslöja.
Det förefaller som om man skulle ha
möjlighet att konstatera, om en stor
atombomb exploderar, men jag tror inte
att det finns möjlighet att kontrollera
tillverkningen av densamma.

Under sådana förhållanden, herr talman,
är jag tämligen likgiltig för hur
det går i Förenta Nationerna beträffande
denna kontroll. Jag tror inte att
vi komma närmare freden vare sig det
blir ett beslut i ena riktningen eller i
den andra.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Herr andre
vice talmannen frågade mig varför
vi inte skärpa kraven och kräva avrustning
också på andra områden. Jagskall
förena mig med herr andre vice talmannen
i kravet på en sådan nedrustning.
Jag vill emellertid erinra om att
det för kort tid sedan från Sovjetunionens
sida föreslogs att stormakterna skulle
reducera sina militära styrkor med
en tredjedel för att därigenom minska
spänningen i världen. Om jag inte minns
fel opponerade sig herr Åkerberg mot
den tanken här i kammaren vid ett tidigare
tillfälle, när den var på tal i ett
utrikespolitiskt sammanhang. Men det är
inte detta som är det väsentliga. Vad jag
vill föra fram — och med mig åtskilliga
miljoner människor i världen — är
att frågan om atombombsförbud bör
skjutas i förgrunden, eftersom atombomben
är det mest utpräglade förstörelsevapen
och terrorvapen som för närvarande
finns i krigsarsenalerna, ett vapen
som icke militärt kan avgöra ett krig
men som däremot kan bli ett medel för
terror mot kvinnor, barn och åldringar,

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om förbud mot atomvapenkrigföring.
mot civilbefolkningen över huvud taget.
Det är ju framför allt av detta skäl som
frågan om atombombsförbud har skjutits
i förgrunden. Jag har inga sådana
illusioner som herr Åkerberg talade om,
alltså illusioner om att ett atombombsförbud
absolut skulle säkerställa fred i
världen. Det tror jag sannerligen inte. Så
länge världen är konstruerad som den
för närvarande är, innebär ett atombombsförbud
naturligtvis ingen garanti
för evig fred. Förutsättning för att en
sådan garanti skall erhållas är en fullständig
social omgestaltning av de kapitalistiska
länderna.

Så ett par ord till herr Sandler, som
här gav en i och för sig mycket intressant
redogörelse för de diskussioner, som
ha hållits i Förenta Nationerna, och de
svårigheter, som man har stött på när
det har gällt att åstadkomma en effektiv
kontroll, som herr Sandler liksom Baruchplanens
anhängare anser vara en
förutsättning för genomförandet av ett
förbud mot atombomben. Jag vill till detta
bara säga, att om man på detta sätt
betraktar frågan om kontroll såsom det
absolut avgörande, för detta mycket lätt
till den uppfattningen, att det icke är
möjligt att förbjuda atombomben, ty
vem kan ge garantier för att någon kontroll,
vilken den vara månde, blir hundraprocentigt
effektiv? Sådana garantier
kan ingen människa ge, och jag tror inte
att det över huvud taget är möjligt att
uppfinna ett sådant kontrollsystem. Därför
måste man, som för resten också
Blackett framhåller, taga vissa risker och
förlita sig på den kolossala folkpsykologiska
effekt som skulle åstadkommas av
ett förbud mot atombomben, utfärdat av
Förenta Nationerna, och ett beslut, att
tillverkade bomber skulle förstöras. Jag
erinrar om att konventionerna beträffande
gaskrig ha hållits under andra
världskriget och att bakteriologisk krigföring
icke har tillgripits, inte minst därför
att dessa vapen iiro tveeggade och
lätt kunna skada de egna trupperna, men
framför allt därför att det skulle väcka
en sådan folkvrede i alla länder om man
överträdde de en gång ingångna internationella
konventionerna. Jag tror att

effekten skulle bli liknande när det gäller
atombombsförbud, och jag är inte
lika pessimistisk som utrikesutskottets
ordförande, herr Sandler, beträffande
möjligheterna att organisera en kontroll,
även om den inte kan bli hundraprocentig.
Av den diskussion, som — i
varje fall såvitt jag kan följa den i pressen
utifrån — föres i Förenta Nationerna
och dess olika kommissioner, får jag
det bestämda intrycket, att representanterna
för Amerikas förenta stater och de
som följa deras linjer skjuta kontrollfrågan
i förgrunden till den grad, att förbud
egentligen blir omöjliggjort genom
detta sätt att diskutera.

Herr Sandler säger att Sovjetunionens
förslag om att tillverkade bomber skola
förstöras senast tre månader efter fastställandet
av en konvention om atombomsförbud
inte kan accepteras, därför
att man inte på tre månader kan åstadkomma
en effektiv kontroll. Jag undrar
om inte herr Sandler även på denna
punkt skjuter en aning över målet beträffande
kontrollfrågan, ty det är väl
ändå så pass mycket bekant om den
ännu mycket unga vetenskap som har
med atombombstillverkning att göra, att
man inom Förenta Nationerna tillnärmelsevis
vet var bomber tillverkas, och
nog bör man hinna dit på tre månader
med flygteknikens alla hjälpmedel. Detta
otillbörliga skjutande i förgrunden av
kontrollfrågan tycks därför vara ett rent
svepskäl. Därtill kommer, att en anläggning
för tillverkning av atombomber är
betydligt mer komplicerad än exempelvis
en kemisk fabrik och således betydligt
lättare att upptäcka för de inspektörer
som skulle utrustas med fullmakt
att utföra inspektion och kontroll. Jag
tror att de obotfärdigas förhinder spelar
en mycket stor roll på denna punkt.

Herr Sandler bestrider att Baruchplanen
förutsätter att det internationella
organet har äganderätt till atomenergien.
Jag ber att få citera Blacketts bok, vars
sakuppgifter jag icke har hört någon bestrida
och i vilken författaren anför vad
den amerikanska planen innebär. Han
refererar först, att den omfattar upprättande
av ett organ, ADA, som skall hand -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

hava utvecklingen och användningen av
atomenergien på alla stadier från råmaterialet
och framåt, och så kommer punkt
1: »Detta organ skall äga eller ha bestämmanderätt
över all atomenergiverksamhet,
som kan innebära någon fara
för världens säkerhet.» Jag är mycket
väl medveten om, herr Sandler, att man
sedan har gjort en annan formulering,
enligt vilken det internationella organet
skall ha bestämmanderätt enligt
fullmakt, men bestämmanderätt och
äganderätt är väl i det bär sammanhanget
detsamma.

Denna plan — som har flera andra
punkter som jag här inte skall referera
— är, såsom jag tidigare sagt, ett uttryck
föl’ hur man, när planen uppgjordes
och man trodde sig för överskådlig
tid framåt ha monopol på atombombstillverkningen,
ville utnyttja situationen
för att skaffa sig ett monopolinflytande
över atomenergien i hela världen.
I Blackctts redogörelse, vars alla detaljer
jag naturligtvis inte här skall ingå på,
påpekas det mycket klart och tydligt, att
det handlar om kontroll av atomenergien
under alla stadier från råvaran och framåt.
Däri inbegripes då, herr Sandler, också
den energi som avses för civil produktiv
verksamhet.

Sedan frågade herr Sandler, om jag
kunde kasta en blick bakom järnridån,
som av den socialistiska världens motståndare
hissas upp av och an, och konstatera
att Sovjetunionen nu utnyttjade
atomkraften för civila ändamål. Herr
Sandler sade att han hade hört Vysjinskis
tal i Förenta Nationerna och funnit,
att när talet kom i tryck, så hade verbformerna
ändrats från presens till futurum.
Men, herr Sandler, här har jag
en direkt översättning till svenska av
detta tal från tidskriften Novoje Vremja.
.lag skall bo att få korrigera herr Sandler
på denna punkt, tv här talar Vysjinski
verkligen i presensform. Han citerar
först vad atomkraftkommissionen föreslagit
i .säkerhetsrådet i sin tredje rapport
och polemiserar häremot. Atomkraftkommissionen
hade nämligen sagt,
vilket jag ber att få inskjuta, tv det hör
samman med denna debatt, att atomkraf -

Om förbud mot atomvapenkrigföring.

tens utvttjande är ingen inre angelägenhet
för de enskilda länderna, utan har
framför allt internationell betydelse. Det
är mot denna ståndpunkt, intagen av
atomkraftkommissionens majoritet, som
Yysjinski polemiserade när han anförde
det som figurerat här i debatten. Han säger:
»Naturligtvis tål denna inställning
inte att synas i sömmarna. Om man berör
det sista momentet om att atomkraftens
utveckling och utnyttjande i grund
och botten inte är någon inre angelägenhet
för de enskilda länderna, så kullkastas
detta påstående av en rad fakta som
redan ha förekommit — trots den relativt
korta tid, några år bara, som gått —
i mitt land» — observera, herr Sandler,
här kommer det — »där atomkraften utnyttjas
för till omfattning och betydelse
mycket viktiga ekonomiska åtgärder i
det fredliga uppbyggandets intressen.»
Här talar alltså Vysjinski i presens. Det
kan således icke vara fråga om att det
i tryck skett någon förvanskning av vad
Vysjinski framförde i muntlig form. Herr
Sandler sade ju själv, att Vysjinski vid
Förenta Nationernas möte uttryckte sig,
som om detta redan försiggick, men att
det i trycket återgavs i futurum. Jag
har dokumentet här i min hand, och jag
förmodar att herr Sandler inte vill bestrida
riktigheten av min version, utan
det måste väl bero på något misstag från
herr Sandlers sida.

Herr Sandler — och i någon mån även
herr andre vice talmannen — sade vidare,
att världsfredsrörelsen på ett alltför
grovt eller otillbörligt sätt •— jag
tror att orden föllo så för herr Sandler
—- exploaterat det naturliga kravet från
mänskligheten att få till stånd ett förbud
mot atombomben. Denna kampanj, som
försiggår över hela världen och varunder
man redan har samlat in miljoner
och åter miljoner namnunderskrifter,
riktar sig, fastslår jag, till alla regeringar.
Det är inga särskilda grupper eller
skikt bland folken som vilja ha monopol
på att skapa denna opinion. Om
den .svenska riksdagen och herr Sandler
såsom utrikesutskottets ordförande
skulle vilja ställa sig bakom saken här i
Sverige, skulle detta, anser jag, vara en

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om Sveriges utträde ur Europarådet m. m.
oerhört stor vinst, då det gäller att resa
den svenska folkopinionen på en riktig
linje i atombombfrågan. Man kan därför
icke säga, att världsfredsrörelsens
världsomfattande kampanj för att väcka
en massopinion mot atombomben är ett
otillbörligt utnyttjande av mänsklighetens
krav. Jag tror tvärtom att denna
kampanj är ett ord i rättan tid. Jag hoppas
också att kampanjen skall få en sådan
genomslagskraft bland världens folk
att den även skall påverka de hittills
tämligen fruktlösa diskussionerna i Förenta
Nationernas atomkraftkommission,
så att man där måste komma till klarhet
om att ett förbud mot atomvapen bör
genomföras så snabbt som möjligt.

Herr SANDLER: Herr talman! Vad
först beträffar tempusformerna har jag
ju själv hört Vysjinskijs tal, så att jag
vet mycket väl att lian talade i presens.
Det är klart att om hans tal refereras i
en tidskrift vore det också korrekt att
använda presensformerna.

För övrigt sade Vysjinskij inte exakt
det som herr öhman här läste upp. Det
var åtskilligt annat också som Vysjinskij
yttrade. Vad lierr Öhman här läste
upp måste vara hämtat ur ett sammandraget
referat, men det gör ju i och för
sig ingenting. Vad jag fäste mig vid var
det egendomliga i att strax efter det att
Vysjinskij hållit sitt tal, meddelades det
från Moskva, att talet där var återgivet
med futurum i stället för med presens
—- men jag har naturligtvis inga kontrollmöjligheter
på detta område.

Jag vill understryka vad jag sade i
mitt förra anförande och som herr öhman
uppenbarligen inte alls tycks ha
förstått, nämligen att minimiprincipen,
om det blir ett avtal, kommer att innebära
att tillverkningen för militära ändamål
skall upphöra. Minimiprincipen
innebär nämligen att man icke får tillverka
mer än vad man kan finna fredlig
användning för eller som behövs för
fortsatt tekniskt experimenterande, dock
icke på det militära området. Det är
mycket viktigt att detta blir klarlagt.
Det innebär däremot icke att man där -

med skall förstöra förefintliga lager. På
den punkten har majoritetsplanen använt
ett försiktigare uttryck än »förstöra».
Jag vet inte riktigt vad man menar
från sovjetsidan med denna förstöring,
men det kanske herr Öhman kan upplysa
om. Ponera att det finns 400, 300
eller något annat antal atombomber i
Förenta staterna och något antal i Sovjetunionen
—- skola vi då ställa till med
300, 400 eller ännu flera atombombexplosioner
för att göra denna förstöring?
Eller vad menar man?

Majoritetslinjen innebär på den punkten,
att det internationella organet skall
få förfoga över detta lager och bestämma
dess användning, och det får icke
användas annat än för civila ändamål.

Man bör för övrigt en smula betänka
sig innan man säger att man skall förstöra
det som är produkten av mångårigt
arbete, på vars produktion ha
nedlagts biljoner dollar i kostnader och
som hör till det dyrbaraste material som
över huvud taget finns på denna planet.
Den mängd plutonium eller uraniiun
235, som nu må finnas, kunde vara mycket
bra att ha kvar då man tekniskt har
löst problemet, hur man skall industriellt
använda atomkraften.

Vad till sist tidsfristen på tre månader
beträffar, så tror jag inte att herr
Öhman klarar saken på tre månader,
vare sig med förstöring eller kontroll.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till motionen I: 38; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om Sveriges utträde ur Europarådet
m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om Sveriges utträde ur Europarådet
in. m.

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Om Sveriges utträde ur Europarådet m. m.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 125, av lierr öhman in. fl.,
ävensom i en likalvdande, inom andra
kammaren väckt motion, nr 147, av herr
Johansson i Stockholm m. fl., vilka motioner
hänvisats till utrikesutskottet, hade
hemställts, att riksdagen måtte för
sin del besluta och i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Sverige måtte i enlighet
med artikel 7 i Europarådets stadgar
anmäla sitt utträde ur Europarådet
och dess organ, ministerrådet och den
rådgivande församlingen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

»Under erinran att utskottet i sitt utlåtande
nr 6 vid 1949 års riksdag hemställt,
att riksdagen måtte meddela av
Kungl. Maj :t äskat godkännande av
stadgan för Europarådet, vilken hemställan
erhöll riksdagens bifall, och med
hänsyn till att vad i motionerna anföres
icke är av natur att ändra utskottets
uppfattning, får utskottet hemställa, att
motionerna I: 125 och II: 147 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr NORLING: Herr talman! I det
föreliggande utlåtandet har utskottet avstyrkt
det förslag att Sverige skulle utträda
ur Europarådet som kommunisterna
motionsledes framfört. Utskottet
har blott kostat på sig fem raders motivering
för sitt avslagsyrkande, vilket
tyder på att utskottet inte tycks fästa
något större avseende vid Sveriges anslutning
till Europarådet och vad den
kan betyda för Sverige.

Sveriges anslutning till Europarådet
bär i utlandet uppfattats som ett svenskt
biträdande de facto av Atlantpakten.
Europarådets utformning har gjorts av
de olika militärallianserna, och det är
västunionens s. k. permanenta kommission
som framlagt grunddragen för Europarådet.
Västmakterna ha här skapat
ett politiskt komplement till Marshallorganisationen
och Atlantpakten. New
York Times har förklarat, att Europarådets
utvidgning till alt omfatta sådana
länder som inte undertecknat At -

lantpakten åtminstone indirekt anknyter
även dessa länder till Atlantpakten.

Anslutningen till Europarådet innebär
således att Sverige länkats till ett
organ som politiskt skall samordna de
ekonomiska och militära formationerna
mot de länder som lämnat det kapitalistiska
ekonomiska systemet och slagit in
på vägen för ett nytt demokratiskt ekonomiskt
system — det socialistiska.

Anslutningen till Europarådet innebär
att Sverige anslutit sig till den grupp
av länder som genom detta organ målmedvetet
arbeta för att splittra Europas
folk och isolera en del länder från det
övriga Europa för att därmed fördjupa
motsättningarna mellan öst och väst.
Herr Arrlién underströk i sitt radiotal
för omkring en vecka sedan, när han
klargjorde Europarådets historiska förutsättningar,
att rådet hade övertagit den
historiska uppgiften att sätta stopp för
och driva tillbaka nutidens hunner och
barbarer som ville riva ned och förstöra
den europeiska kulturen. Vilka
som voro nutidens hunner och barbarer
var inte svårt att förstå; det var den
framträngande socialismen som herr
Arrlién hade i tankarna när han yttrade
dessa ord. Detta var Europarådets
stora huvuduppgift och mål, om jag fattade
herr Arnhén rätt.

Att det är detta som är Europarådets
historiska huvuduppgift enligt den imperialistiska
kapitalismen betvivlar jag
inte. Redan år 1915 skrev Lenin att parollen
om Europas förenta stater under
kapitalismen antingen är någonting
omöjligt eller reaktionärt. Han höll det
inte för omöjligt att de kapitalistiska
staterna för en tid skulle kunna komma
överens om upprättande av Europas förenta
stater. Men för vilket ändamål? Jo,
säger Lenin, »endast om hur de gemensamt
skola kväva socialismen i Europa»
samt för att »gemensamt försvara de rövade
kolonierna».

Vad Lenin skrev år 1915 äger således
sill giltighet även för Europarådet av i
dag. Den engelske högerledaren Winston
Ghurchill, vilken hedras som initiativtagare
till Europarådet och som är den
man som givit det dess ideologiska

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

grundval, har nu fått sin gamla dröm
om en barrikad mot socialismen förverkligad.
Det var Churchill som år 1918
organiserade »de 14 staternas krig» mot
sovjetstaten för att återställa förtrycket
över Rysslands folk.

Även om Europarådet draperar sig i
den sanna demokratiens och de mänskliga
rättigheternas mantel i så måtto att
varje medlemsstat måste godkänna principen
att »alla individer inom medlemmens
område skola åtnjuta de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna»,
kan man konstatera det faktum
att de flesta av Europarådets medlemmar
äro imperialistiska statsbildningar
baserade på kolonialt slaveri.
Vilka mänskliga rättigheter ha de färgade
folken i Indonesien och Indokina?
Vilka mänskliga rättigheter ha tryggats
för människorna i Västeuropa? Miljontals
människor äro arbetslösa och sakna
den elementära mänskliga rättigheten
till arbete och bröd. De få nöja sig med
rättigheten att svälta och lida nöd.

Medlemskapet i Europarådet medför
uppenbara risker för Sveriges nationella
oberoende. Den rapport, som framlagts
i den s. k. konsultativa församlingen,
omfattar bl. a. ett alternativt förslag om
en småningom skeende ändring av Europarådets
statuter, så att rådet får sina
befogenheter ökade därhän att det blir
en över nationerna stående regering. En
sådan utveckling skulle leda till att de
mindre staterna inom Europarådet bleve
ett slags vasaller under de dominerande
staterna.

Det politiska samarbetet mellan de
kapitalistiska staterna i Europarådet
med dess mål kan endast leda till att
försvaga Förenta Nationerna och det
universella samarbete som denna organisation
försöker skapa, samtidigt som det
fördjupar splittringen mellan de kapitalistiska
och socialistiska staterna i Europa,
vilket i sin tur blir en hjälp åt de
krafter som söka utlösa ett nytt krig.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen I: 125.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska ski tf ero Ijeak t ie bolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 147, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över liandelsärenden
för den 24 februari 1950, föreslagit riksdagen
att dels till Täckande av vissa
kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag å 3 200 000
kronor, dels ock till Lån till Svenska
skifferoljeaktiebolaget för budgetåret
1950/51 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 9 455 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (I: 451) och den andra inom
andra kammaren av herrar Kollberg
och Schmidt (II: 537), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att beredskapsarbetena
vid skifferoljeverket i
Kinne-Kleva måtte snarast avvecklas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Petrén in. fl. (1:452) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjölin
m. fl. (II: 530), i vilka hemställts,

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa om att en utredning måtte
snarast verkställas om lämpligaste utformningen
av vår bränsleförsörjning
ur ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz (I: 453) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Ljungskile (11:535), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 147.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

T. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 453
och II: 535

a) till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 200 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1950/51 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 9 455 000 kronor;

II. i anledning av motionerna I: 451
och 11:537 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i fråga om avveckling av skifferoljeverket
vid Kinne-Kleva;

III. med bifall till motionerna 1: 452
och 11:536 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning rörande lämpligaste
utformningen av vår bränsleförsörjning
ur ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter.

Reservation hade avgivits av, utom
andra, herrar Karl Andersson, Mannerskanl:,
Ohlon, Lundgren, Malmborg i
Skövde, Svensson i Ljungskile och Stähl,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:453 och 11:535

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

a) avslå Kungl. Maj:ts framställning
om anvisande av medel till Täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1950/51 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 275 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
detta utlåtande är, såsom kammarens ledamöter
torde finna, fogad en reservation,
undertecknad av flera av utskottets
ledamöter, tillhörande olika partier.
Jag ber nu att i korthet få motivera min
egen ståndpunkt i denna fråga, då även
jag har anslutit mig till den avlämnade
reservationen.

Genom beslut av 1949 års riksdag har
riksdagen tagit principiell ståndpunkt
till problemet om Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtid, ett beslut som ju
innebär att verksamheten skall fortsättas
och genom rationaliseringar och utvidgningar
göras ekonomiskt lönande.
Ehuru jag för ett år sedan var reservant
mot det beslut, som riksdagen då fattade,
har jag ingen anledning att nu gå
in på principfrågan. Den delen av problemet
måste anses löst i och med riksdagens
beslut, och vi ha nu bara att lojalt
fullfölja detta.

Jag vill, kanske mera i förbigående,
erinra om att riksdagen hittills har investerat
97 miljoner kronor i Kvarntorp.
Nu skola i samma företag investeras
ytterligare avsevärda belopp.

Enligt förra årets riksdagsbeslut förutsattes
det att det skulle bero på driftresultaten
vid den första utbyggda
Bergh-ugnen, huruvida även de två andra
Bergh-ugnarna skulle ombyggas för
den nya driften. Denna ombyggnad av
den ena Bergh-ugnen har nu kommit till
stånd, men driften vid denna Berghugn
har enligt upplysningar som förekomma
i propositionen och som ha lämnats
utskottet pågått endast under tiden
22 november—5 december, alltså under
fjorton dagar. Driften under denna
korta tid har lämnat tekniskt tillfredsställande
resultat. Det skall enligt upp -

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
lysningarna i propositionen till och
med ha varit mycket gynnsamma resultat.
Men dessa resultat äro enligt min
uppfattning icke tillräckliga för att man
skall kunna bedöma framtiden även ur
ekonomisk synpunkt.

Förra året skrev departementschefen,
att det får bli beroende på driftresultatet
vid denna ugn om även de övriga
ugnarna skola omkonstrueras. Departementschefen
tilläde, att säkert sådant
material icke torde kunna erhållas förrän
efter en ganska lång driftstid, troligen
först efter ett eller annat år. När
departementschefen i år förutsätter, att
riksdagen efter en så kort försökstid
skall bevilja nytt anslag för ombyggnad
av de båda övriga Bergh-ugnarna, innebär
detta alltså ett frångående av det
villkor för fortsatt ombyggnad som angavs
i fjolårets beslut. Enligt reservanternas
mening ha inga bärande skäl anförts
för att ombyggnaden skall ske redan
i år, alltså innan driften har varit
i gång så lång tid att man kan bedöma
resultaten även ur ekonomisk och inte
bara ur teknisk synpunkt.

Härtill komma, herr talman, ytterligare
ett par omständigheter som åtminstone
ha spelat en viss roll för några
av reservanterna. Vi mena, att när
det i nuvarande budgetläge är av vikt
att investeringsvolymen begränsas, är
vad som här föreslås en investering,
som väl kan uppskjutas något år, och
detta särskilt med hänsyn till att det
här enligt inhämtade upplysningar gäller
utgifter som åtminstone delvis skola
betalas i dollar.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
fogats till statsutskottets utlåtande nr
131 och som är avgiven av herr Karl
Andersson m. fl.

Herr OHLON: Herr talman! Efter detta
yttrande är det kanske inte mycket att
tillägga från reservanternas sida. Herr
Lundgren har framfört vad som har varit
det väsentliga i deras förslag.

När man tar del av propositionen i detta
ärende, får man ett beklämmande in -

tryck av en kontinuerligt förekommande
brist på planering i fråga om Kvarntorpsanläggningen.
Ideligen stöter man på
uppgifter, där beräkningarna ha visat
sig väsentligt understiga de verkliga kostnaderna.
Varje år alltifrån 1946 års beslut
har ju staten också måst pumpa in
nya medel i detta företag: år 1946 16
miljoner kronor, år 1947 3 miljoner, år
1948 15 miljoner, i fjol 4 miljoner, och i
år begäres det 12 655 000 kronor.

Nu säges det att om dessa sista medel
beviljas, skall företaget bli något så när
solvent — d. v. s. det kommer aldrig att
löna sig, men det kommer inte att ge
underskott utan tvärtom en viss låg förräntning,
även om det aldrig kommer att
ge en sådan avkastning att man kan
vänta något bidrag av rörelsen till förnyelsefond.
Meningen förklaras alltså vara
att göra Kvarntorpsanläggningen till
ett något så när bärkraftigt företag. Den
kom till under kriget såsom en beredskapsåtgärd
och fyllde ju också då en
stor uppgift genom att förse den svenska
flottan med olja. Man förklarar att
Kvarntorpsanläggningen även i fortsättningen
behövs för beredskapsändamål.
Denna sistnämnda synpunkt har dock
under den senaste tiden kommit något i
bakgrunden. Man har nog ganska allmänt
klart för sig, att Kvarntorpsanläggningen
är så sårbar, att om vi komrae i
krig skulle anläggningen sannolikt mycket
snart vara slagen sönder och samman.
Däremot har anläggningen, menar
man, en stor uppgift att fylla vid en avspärrning,
för den händelse vi kunde
hålla oss utanför kriget. Gentemot denna
inställning vill jag fråga, om vi under
den närmaste tiden ha att riskera någon
avspärrning västerut i händelse av ett
kommande krig. Det synes mig i varje
fall som om beredskapssynpunkten icke
borde tillmätas alltför stort värde.

Jag nämnde nyss att de beräkningar
som ha gjorts knappast på någon punkt
ha visat sig hålla streck vid det praktiska
utförandet. Det redogöres t. ex. i
handlingarna för hurusom Bergh-ugn 1,
som kom till efter Kvarntorpsutredningen
av år 1948, har kostat 475 000 kronor
mer än vad utredningen hade räknat

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

med. Denna fördyring synes enligt departementschefen
helt bero på åtgärder,
vilka icke underställts Kvarntorpsutredningens
prövning. Beträffande de projekterade
två nya Bergh-ugnarna 2 ocli
3 gäller, att de beräknas dra en merkostnad
av inte mindre än 1 550 000 kronor
utöver vad man förut kalkylerat med.
Kostnaderna beräknas till 7,5 miljoner
kronor mot förut 5 950 000 kronor. Merkostnaden
per ugn är här alltså betydligt
större än vad fallet var för Berghugn
1.

Såsom herr Lundgren framhöll innebär
reservanternas avslagsyrkande icke
ett oåterkalleligt avslag utan blott en
respit, så att företaget skall bli i tillfälle
att under en tillräckligt betryggande
tidrymd visa vad Bergh-ugn 1 förmår
att prestera, inte bara tekniskt utan även
ekonomiskt. Av de uppgifter, som ha
delgivits utskottet på denna punkt, framgår
att det tekniska resultatet är väl tillfredsställande,
men man får ingen upplysning
om huruvida inte driftkostnaderna
ökats i samma mån och huruvida
den ekonomiska förkalkylen håller.

Det är visserligen sant, såsom majoriteten
i utskottet skrivit, att Bergh-ugn
1 har prövats inte bara under den period
av 14 dagar, då Sveriges ångpanneförening
kontrollerade dess utbyte, utan
den har också prövats efteråt, och det
har lämnats en del uppgifter angående
resultatet härav under hand. Jag tycker
att det finns ett för litet underlag för
att man skall kunna räkna med de siffror
som därvid lämnats. Reservanterna
ha alltså här nöjt sig med att för nästa
budgetår föreslå ett investeringsanslag
på 275 000 kronor, och vi mena att företaget
får komma tillbaka nästa år och
begära ytterligare belopp, då den nya
anläggningen verkligen visat vad den
duger till.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja säga ett par ord om det förslag
som även reservanterna gå med på, nämligen
anvisande av ett investeringsanslag
på 275 000 kronor för markförvärv. Som
utskottet säger är det eu mycket anmärkningsvärd
sak, som här blottats och
som ställer företaget i eu i viss mån trå -

kig belysning. Det visar sig nämligen
att Kvarntorpsföretaget har skaffat sig
optionsrätt fram till september 1950 på
eit nytt markområde för en utvidgad
Ljungströmsanläggning och att denna
optionsrätt har kostat 100 000 kronor.
Det har skett utan att Kvarntorpsutredningen
blivit underrättad härom. Företaget
har alltså på eget bevåg förberett
inköpet av denna mark, och riksdagen
står nu inför ett fait accompli. Om inte
inköpet fullföljes, kommer svenska staten
utan vidare att förlora 100 000 kronor.

När man ser denna affär mot bakgrunden
av företagets tidigare missvisande
kalkyler, synes det säkrast att företaget
får under det närmaste året visa,
att det nu äntligen börjar uppfylla de
löften, som det vid upprepade tillfällen
givit.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservanternas yrkande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Kvarntorp
är vid det här laget en gammal bekant
för riksdagen. Frågan har varit
uppe varje år på ett eller annat sätt.

År 1941 bildades skifferoljebolaget.
Under kriget var tillverkningen vid
Kvarntorp till ovärderlig nytta för vår
bränsleförsörjning. År 1946 fattades beslut
om att anläggningen skulle drivas
även i fredstid, och det anslogs medel
till utbyggnad. Det visade sig emellertid
att kalkylerna inte höllo måttet, och
1947 inställde sig likviditetssvårigheter.
Då fick utvecklingsarbetet avbrytas, och
en utredning tillsattes 1948 för att ur
ekonomisk och teknisk synpunkt studera
verket och ange riktlinjer för den
framtida verksamheten. Vid förra årets
riksdag framlades förslag om fullföljande
av påbörjade anläggningar och en
modernisering av Bergh-ugnarna, allt i
syfte att öka beredskapsvärdet och förbättra
ekonomien — jag understryker att
det syftet var att både öka beredskapsvärdet
och förbättra ekonomien. Emellertid
beslöts att endast eu av de tre
ugnarna skulle utbyggas och att man
skulle avvakta driftresultatet från den

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

första ugnen, innan man gick vidare.
Den föreliggande propositionen gäller
närmast anslag för utbyggnad av de två
återstående ugnarna.

Kärnfrågan i dag är då, precis såsom
herr Lundgren sade, om man verkligen
uppnått det beräknade resultatet vid
den redan ombyggda ugnen. Här finnas
uppgifter från bolaget och från ett fristående
företag, Svenska ångpanneföreningen,
som av bolaget anlitats för att
göra kontrollmätningar under driften.

Uppgifterna äro klart entydiga. Ångpanneföreningen
uttalade efter sina
kontrollmätningar vid ugnen, där genomsättningen
av skiffer var beräknad till
två och en halv gånger så mycket som
före ombyggnaden, att de av Kvarntorpsutredningen
antagna produktionsvärdena
innehållits med mycket god marginal.
Dessa mätningar gjordes under en
begränsad tid, såsom alltid sker i dylika
fall. Man kan inte lägga ned kostnader
på att under en längre tid ha i gång de
mätinstrument och den personal, som
behövas för att göra sådana mätningar.
Detta skedde under december i fjol. Sedan
dess har ugnen varit i gång ett halvår.
De driftsdata som finnas från den
senaste månaden har jag tagit del av,
och de visa genomgående högre värden
än dem som Ångpanneföreningen konstaterade
under december, då det konstaterades
att de av utredningen antagna
produktionsvärdena innehållits
med mycket god marginal. Enligt min
mening är ett halvt års drift vid en ugnsanläggning
av detta slag tillräcklig för
att man skall kunna bedöma resultatet.

På sin tid gjorde Ångpanneföreningen
förkalkyler över driften vid denna
ugnsbyggnad. Vi ha sedan sett driftresultatet.
Man vet nu hur det är med
arbetskraftsåtgången — den är snarast
mindre. Råvaran undergår i det här fallet
inga prisförändringar. Det är samma
slag av skiffer som går till de andra
ugnarna. Priserna på den färdiga varan
känna vi också till. Det som här kan
vara ovisst är naturligtvis omfattningen
av slitage och underhåll. Det kan vara
en viss svårighet att på ett halvt år

exakt bedöma, hur det på denna punkt
kommer att bli i framtiden, men utredningen
har på sin tid lagt in eu marginal
på denna post, och även om det
här finns möjliga avvikelser, kunna de
inte avgörande försämra det ekonomiska
resultatet vid denna ugnstvp. Jag vill
nämna att man räknade med inte mindre
iin 30 procents räntabilitet på denna
ugnsanläggning. Det finns ingenting
som motsäger den beräkningen. Visserligen
ha, såsom herr Ohlon nämnde,
anläggningskostnaderna nu kalkylerats
något högre, men å andra sidan är produktionsresultatet
avsevärt bättre.

Att såsom reservanterna tänkt sig avstå
från att göra denna rationaliseringsåtgärd
är företagsekonomiskt oriktigt.
Det vore att avstå från väsentliga besparingar,
som kunna räknas i miljoner
kronor; så mycket gör nämligen en ombyggnad
av de två återstående ugnarna
ekonomiskt.

Jag förstår ur psykologisk synpunkt
mycket väl att reservationen har tillkommit.
Det hänger givetvis ihop med
reaktionen från bakslaget 1947. Men reservationen
är inte sakligt motiverad
enligt min mening. Jag skulle vilja säga
att den är mindre framsynt.

Det enda motiv jag skulle kunna tänka
mig för att man inte skulle vidtaga
denna rationaliseringsåtgärd, genom
vilken man spar väsentliga medel, skulle
vara om det förelåg någon annan ny
tillverkningsmetod, som man väntade
skulle ge ett bättre resultat och varigenom
man skulle spara ännu mera pengar
än man nu gör genom den av Kungl.
Maj:t föreslagna åtgärden. Ja, det är
klart att nya och bättre metoder komma
—- det är alltid så inom det tekniska
området. Men det är ingenting som säger
att den möjligheten här ligger så
nära i tiden, att man därför bör skjuta
på ombyggnaden. Om man utvecklar eller
vill överföra en ny metod skall det
först vara laboratorieförsök, halvstora
försök och försök i full skala och försök
med den egna råvaran i drift, och
allt detta tar många år.

Herr talman! Min uppfattning är alltså
alt de åtgiirder som föreslås i pro -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

positionen och som utskottsmajoriteten
tillstyrker äro ändamålsenliga och ägnade
att förbättra företagets ekonomi.

Vid behandlingen av Kvarntorpspropositionen
förra året framhöll jag att
vid ett företag som Kvarntorp, som befinner
sig i en omdaningsperiod, är det
mycket viktigt att man får en stark styrelse,
i vilken man samlar fackkunskap
inom det område det gäller. Det är klart
att jag är glad över att, såsom jag sett,
styrelsen i Kvarntorp förstärkts på den
tekniska sidan. Om jag är glad över detta,
är jag emellertid besviken på ett annat
område när det gäller en annan styrelse
för ett statligt företag, där man
tydligen inte beaktat motsvarande synpunkter.
Det gäller tyskgruvorna. Där
bär nyligen tillsatts en styrelse, och i
den finns det inte någon fackman, tekniskt
skolad på det område det gäller.
Inte ens verkställande direktören har
blivit medlem i styrelsen. Jag har velat
säga detta, tv inte minst i fråga om
statliga bolag är det av vikt att organisationen
ordnas på rätt sätt.

Det var redan i fjol tal om de biprodukttillverkningar,
som kunna tänkas
uppstå vid Kvarntorp. Det finns säkerligen
många möjligheter där. Jag är för
min del angelägen att föra fram den synpunkten
även i år, att när det gäller tillverkning
av biprodukter vid Kvarntorp,
borde man tillgodogöra sig de erfarenheter
och den kunskap som finns inom
den kemisk-tekniska industrien och såvitt
möjligt länka över dessa uppgifter
på denna industri. Kvarntorp bar sin
givna huvuduppgift och hör inte alltför
mycket splittra sig på biprodukttillverkningar.
Dessa böra läggas över på andra
industrier, som ha erfarenheter i sådana
ting.

Med anledning av en väckt motion
har utskottet tagit ställning till frågan
om Kinne-Kleva och gjort det i enlighet
med motionärernas tankegång. Men jag
vill ändå säga några ord om skifferoljeverket
vid Kinne-Kleva. Det var den
första försöksanläggningen här i landet.
När man 1910 beslöt alt driften i Kvarntorp
skulle fortsätta även i fredstid och
till och med utökas, nedlades driften vid

3 Första kammarens protokoll i950. Nr 17.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Kinne-Kleva. Sedan dess ha där pågått
vissa underhållsarbeten, som kostat omkring
200 000 kronor om året. Jag kan
inte finna att dessa gamla anläggningar
vid Kinne-Kleva ha något större beredskapsvärde.
Det finns två ugnsenheter
där. Den ena är omgjord för annat ändamål.
Den som finns kvar har en kapacitet
som uppgår till en tiondel av
Kvarntorps, och efter de fyra år som
gått är nog beredskapsvärdet praktiskt
taget borta. Det skulle nämligen ta ganska
lång tid att komma i gång med driften
igen.

Vad har man nu gjort från Kungl.
Maj:ts och bolagets sida? Jo, 1946 tillsattes
en kommitté, som skulle försöka
finna någon ny verksamhet vid KinneKleva.
Denna kommitté arbetade i två
år och uppgjorde ett förslag att dit förlägga
en mineralullfabrik. I dag befinnes
att marknaden är mättad på den varan.
De fabriker som redan finnas ha
fått inskränka sin tillverkning. Det är
ett år sedan detta utredningsförslag kom
fram. Alltjämt går personal vid KinneKleva
till ingen nytta, knackar röst, målar
och lappar på med nytt material,
allt till en kostnad av bortåt 200 000
kronor per år.

Ser man efteråt på denna sak, bör det
vara ganska klart, att man handlingskraftigt
borde ha avvecklat Kinne-Kleva
redan 1946 och sålt ut anläggningarna
ovan jord, så att man kunnat komma
i gång med en annan industri redan då.
Det borde vid den tiden ha varit möjligt.
Det fanns goda manskapshus, bostäder
och annat. Jag tror inte att man
gynnat dem som bo och verka i KinneKleva
genom att skjuta på denna fråga.
Den bör föras till ett slut någorlunda
snart.

Till sist vill jag ta upp den fråga,
som behandlats av utskottet i anledning
av en motion som gäller utformningen
av vår bränsleförsörjning. Vårt land har
det illa ställt ur bränsleförsörjningssynpunkt.
Vi äro i allt väsentligt beroende
av importerade bränslen. Hur mycket
vi än bygga ut våra vattenfall, komma
vi ändå bara till en ringa del att kunna
täcka vårt energibehov den vägen. För

Nr 17.

Lördagen den 13 mai 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
närvarande ger oss vattenkraften ca 25
procent av vårt energibehov. Även om
vi fortsätta att bygga ut vattenfallen,
kommer vårt behov av fossila bränslen
eller bränslen över huvud taget att stiga.
Vi importera bränsle för 750 miljoner
kronor årligen.

Det finns flera olika organ som syssla
med vår bränsleförsörjning. Vi ha först
riksnämnden, som gör det ur beredskapssynpunkt.
Det är många arbetsuppgifter
som denna nämnd har, och
dess verksamhet har väl hittills egentligen
begränsats till bedömande av
krigsfallsläget. Sedan ha vi Ingenjörsvetenskapsakademien
och statens tekniska
forskningsråd. Vidare är det på många
olika håll inom näringslivet undersökningar
i gång på detta område. Det har
tekniskt sett tagits stora steg framåt i
fråga om nyttiggörande av olika bränslen
under senare år. Det är då lämpligt
att man gör en samordning ur både
ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter av våra bränsleförsörjningsproblem
och att man därvid
inte försitter någon tid att söka få
fram riktlinjer för framtiden. Härvid
kunna mycket väl våra oljeskiffrar i en
framtid komma in i ett större sammanhang.
De äro vår största bränslereserv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

I detta anförande instämde herr Lundqvist.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Efter de inlägg och motiveringar, som
äro gjorda av herr Lundgren och herr
Ohlon och för resten delvis även av herr
Petrén, kan jag fatta mig kort.

Om det vore så att Kvarntorpsanläggningen
hade en mission att fylla ur beredskapssynpunkt,
skulle jag utan tvekan
vara med om att satsa de 12,o miljoner
kronor som man nu begär skola
tillföras Kvarntorp i friska pengar. Men
vi äro väl alla på det klara med att om
Sverige skulle ryckas in i ett krig, skulle
Kvarntorps saga vara all fortare än

kvickt. Dess läge är alltför oskyddat,
och anläggningen är ett alltför lätt tillgängligt
mål för våra dagars moderna
effektiva bombplan för att det i ett krig
skulle få bestå någon längre tid. Inte
heller tror jag att Kvarntorp kommer
att kunna fylla den mission i framtiden,
som det faktiskt med framgång fyllde
under det senaste kriget med dess avspärrningsläge
för vårt land, helt enkelt
av den anledningen att vi i ett
kommande krig sannolikt icke kunna
tänka oss att få sitta på parkett och bara
åse hur nationerna runt omkring oss
kämpa ned varandra. Vi få nog vara
med i den dansen.

Om jag således vid en bedömning av
de föreliggande faktorerna ur beredskapssynpunkt
för Kvarntorp kommer
därhän, att dessa beredskapsfaktorer
icke höra hemma i den föreliggande ekvationen,
återstår att bedöma denna fråga
ur lönsamhetssynpunkt. Nu föreligger
en utredning som är relativt optimistisk
i detta avseende. Det är klart att om
man genom att satsa dessa 12,6 miljoner
kronor kan göra inte bara dessa
pengar räntabla utan även rädda det
betydande kapital på nära 100 miljoner
kronor, som vid olika tillfällen investerats
i Kvarntorpsanläggningen, skall
man naturligtvis göra det. Men man har
varit lika optimistisk vid dessa beräkningar
tidigare som nu, vilket bl. a. tagit
sig uttryck i att man till Kvarntorp
anvisat medel dels i form av anslag,
dels i form av lån. Att man lämnat lån
vittnar ju om att man tänkt sig att pengarna
skola betalas tillbaka, men så har
inte blivit fallet, utan riksdagen har
undan för undan måst skriva av lånen.
Jag är rädd för att utgången blir densamma
med avseende på de drygt 9,4
miljoner kronor som nu avses skola tillföras
bolaget som lån.

Med utgångspunkt från detta förhållande
kan jag inte med gott samvete rösta
på utskottets förslag utan ber, herr
talman, att få ansluta mig till reservationen.

I herr Carl Sundbergs yttrande instämde
herr Ericsson, Carl Eric.

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Herr LUNDGREN: Herr talman: Herr
Petrén lämnade en del kompletterande
upplysningar till dem som vi fått del
av i propositionen. Såsom jag nämnde i
mitt första anförande angavs det i propositionen
att Bergh-ugnen, eller rättaren
den ena hälften av Bergh-ugnen, varit
i drift endast under fjorton dagar.
Nu meddelar herr Petrén att driften har
pågått efter det att provdriften, kontrollerad
av Ångpanneföreningen, avslutats
och att denna drift lämnat ett
synnerligen tillfredsställande resultat.
Jag sade också i mitt första anförande
att jag hade mig bekant, att driften ur
teknisk synpunkt givit mycket goda resultat,
men jag menade att driften därmed
inte ur ekonomisk synpunkt behöver
bli lönande. Det är en sak som
inte heller herr Petrén gick in på: hur
driften ställt sig ur ekonomisk synpunkt.
Det är alltså fortfarande en fråga som
vi inte fått besvarad.

Det är ur den synpunkten som reservanterna
mena att man behöver en
längre tid för att pröva driften. Man
behöver pröva den även ur ekonomisk
synpunkt. Detta är anledningen till att
vi vilja uppskjuta avgörandet om de två
återstående Bergh-ugnarna ytterligare
ett år.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Ohlons uppgift att bolaget
velat inköpa ett visst jordområde
utan att höra myndigheterna.

Denna affär skedde redan 1945, alltså
för fem år sedan, och innebär endast
att bolaget skaffat sig optionsrätt
på området, möjlighet att införliva det
med sitt eget område för den händelse
statsmakterna skulle fatta det beslut, som
utskottet i år föreslår. Anledningen till
att bolaget vidtog den åtgärden var att
eu konkurrent höll på att inköpa detta
område alldeles inpå bolagets gamla domäner.
Jag tycker alt det är en åtgärd,
som man inte har anledning att klandra
vare sig ekonomiskt eller moraliskt.

I (ivrigt står striden här formellt om

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

större eller mindre anslag, större eller
mindre åtgärder, men bakom det hela
ligger kanske striden om statsdrift eller
icke statsdrift. Jag måste säga, att jag
för min del inte betraktar detta bolag
som något förverkligande av socialdemokratiens
statsdriftsdrömmar. Om avsikten
med Kvarntorp vore att man
skulle tjäna pengar på det och att det
bara på den vägen skulle vara till gagn
för landets medborgare, kunde jag gå
med på att Iagga ned företaget. Det är
emellertid andra intressen, som äro engagerade
i detsamma. Jag skulle tro, att
om man finge inhämta den militära expertisens
omdöme i frågan, skulle det gå
i den riktningen, att man inte bör avveckla
företaget utan att man tvärtom
bör göra vad man kan för att utveckla
det så mycket som möjligt. Det är inte
bara så att världens oljetillgångar äro
begränsade och kanske snart slut, utan
i ett kommande krig, som vi tvingas att
räkna med även som en nära liggande
möjlighet, skulle vi ju vara hänvisade
till att få vårt brännoljebehov fyllt från
Kvarntorp. Under sådana förhållanden
är det inte rimligt att lägga ned företaget.

Forskningen på detta område har ju
fortskridit så långt, att man kan säga
att det finns möjlighet att här tillverka
bränsle till ungefär samma pris som den
bensin som saluhålles i marknaden. Under
sådana omständigheter kan det ju
inte vara någon mening med att diskutera
alla dessa kalkyler rörande det ekonomiska
utbytet, där det rör sig om en
tusenlapp mer eller mindre. Det gäller
att utbygga företaget och göra det så
bärkraftigt som möjligt. Jag tror däremot
inte att det finns möjlighet att
göra företaget ekonomiskt vinstgivande.
Så långt skola vi inte sträcka våra förhoppningar.
Låt oss betrakta det som ett
kristidsföretag, som vi måste ha kvar.
Under sådana förhållanden skola vi naturligtvis
inte lägga ned hur mycket
pengar som helst på företaget, men vi
böra göra vad vi kunna för att utbygga
det till allt större effektivitet.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 13 maj 1950.

36 Nr 17.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Herr LUNDGKEN (kort genmäle):
Herr talman! Gentemot herr andre vice
talmannen vill jag bara anföra, att vi
inte lagt några principiella synpunkter
på detta problem. Jag sade uttryckligen
att vi, ehuru vi hade reserverat oss
förra året, nu accepterat riksdagens beslut,
att Kvarntorpsverksamheten skall
fortsätta. Vi ha accepterat detta beslut,
och det är endast beträffande takten i
utbyggnaden som det råder delade meningar.

Jag vill ytterligare rörande beredskapssynpunkten
tillägga, att när denna
fråga var aktuell förra året framhölls
det, om jag inte minns alltför fel,
från militärt håll, att anläggningen i
krig hade ett mycket begränsat värde på
grund av dess sårbarhet från luften. Ur
militär synpunkt vore det därför viktigare
att lagra brännoljor i bombsäkra
förvaringsrum än att bygga ut Kvarntorp.

Herr WEHTJE: Herr talman! När det
under de senaste åren efter kriget gällt
att ta ställning till frågan om skifferoljetillverkningens
fortsatta bedrivande har
man haft att väga de skäl, som tala för
ett upprätthållande av verksamheten, mot
de till synes starka skäl, som visat hän
på att det vore bäst att lägga ner driften
med hänsyn till de stora kostnader, som
anläggningarna skulle komma att dra i
händelse av en fullständig utbyggnad,
och med hänsyn till de relativt höga tillverkningskostnaderna
i jämförelse med
de vid vissa tillfällen rådande priserna
på världsmarknaden.

Det har kanske inte alltid varit ett så
lätt val, när det gällt att ta ställning till
dessa spörsmål. Men när kammaren i dag
skall träffa sitt avgörande om ytterligare
anslag till denna verksamhet förefaller
det mig som om tveksamheten inte
skulle behöva vara så stor. Det rör sig
visserligen om stora kostnader för
Kvarntorpsverkets rationella utbyggnad
och för driftens upprätthållande, och
man har dessutom att ta hänsyn till frågan
om nyttan av skifferoljetillverkningen
över huvud taget, men jag för min

del anser att hitintills har man valt rätt.
Lika väl som vi haft nytta av den inhemska
oljan under kriget kunna vi otvivelaktigt
på nytt komma i en sådan situation,
att de produkter som vi få från
skifferoljeverket bli mycket värdefulla.

Det är nog riktigt, att anläggningen i
Kvarntorp är av mindre värde i ett läge,
där Sverige är direkt inblandat i ett
framtida krig. Detta kan dock inte få
vara helt utslagsgivande, ty det finns ju
många andra industriella anläggningar
i detta land, som äro i precis samma situation
och som man då också finge tänka
sig att bygga ut med tanke på krigsriskerna
och den framtida försörjningen.
Vi måste även göra klart för oss, att
vissa svårigheter kunna uppstå, om vi
skulle råka in i ett avspärrningsläge, en
situation, som väl inte är alldeles osannolik.
Det kan bli knapphet på olja över
huvud taget i världen, och det kan inträffa
sådana politiska förvecklingar, att
oljeförsörjningen av den anledningen
blir försvårad. Under sådana förhållanden
kommer skifferoljeverket att kunna
spela samma roll som det gjort under det
gångna kriget.

Det har anmärkts på att beräkningarna
ha varit alltför optimistiskt hållna
både när det gällt anläggningskostnaderna
och när det gällt driftkostnaderna.
Även om det kanske funnits ett visst fog
för kritiken måste man ändå göra klart
för sig, att det under dessa år inte alltid
med den rådande knappheten på varor
och arbetskraft och ett fallande penningvärde
varit så lätt att göra upp kalkylerna.
Vidare skall man komma ihåg, att
det här gällt ett pionjärarbete på många
områden. Det har gällt att utveckla tekniken
och att med vetenskapens hjälp få
sammanhangen på detta speciella område
utredda och möjligheterna att nyttiggöra
de vunna erfarenheterna klarlagda.
De senast redovisade resultaten äro
otvivelaktigt mycket goda, och det finns
anledning räkna med samma goda resultat
i fortsättningen. Dessa resultat ha
inte, såsom antytts i debatten och i reservationen,
framkommit efter en helt
kort provperiod, utan man har en nära
sex månader lång erfarenhet från den

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

löpande driften, och de siffror, som äro
angivna i utskottets utlåtande, visa att
en högst avsevärd förbättring av driften
kunnat åstadkommas under denna tid.
Värdet av denna förbättring är inte uträknat
i kronor och ören utan i verkningsgrad
vid de olika avdelningarna
inom anläggningen, och då närmast ugnarna,
men resultatet ger ju en klar bild
också av hur verksamheten kommer att
förbättras i ekonomiskt avseende.

För min del tycker jag det är glädjande,
att man nått så långt som man
gjort och att man till slut fått lön
för all den möda som nedlagts och de
uppoffringar som gjorts, när det gällt
utbyggnaden av Kvarntorpsanläggningen.
Det är visserligen ännu så länge endast
de tekniska resultaten som föreligga,
men helt visst komma de ekonomiska
resultaten också att bära spår av
de tekniska förbättringarna. Jag tror att
den tillverkning, som efter hand kan
komma i gång, kommer att lämna ett bidrag
till vår försörjning, som kan bli av
ett betydande värde. Jag är för min del
med hänsyn till de vunna erfarenheterna
på det klara med att vi böra gå vidare
på den inslagna vägen och inrikta
oss på en verksamhet, som läggs på litet
längre sikt, så att företaget får arbeta i
ro efter de uppdragna riktlinjerna.

Jag ansluter mig, herr talman, till utskottets
förslag.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
var herr andre vice talmannens anförande
som föranledde mig att begära
ordet.

Herr andre vice talmannen bemötte
den av reservanterna, som anmärkte på
att Kvarntorps ledning hade skaffat sig
en optionsräft för 100 000 kronor utan
att detta kommit till offentlig kännedom.
Jag tycker det är rätt anmärkningsvärt,
att herr andre vice talmannen vill försvara
ett dylikt tillvägagångssätt, och
jag begärde ordet såsom en av utskottets
talesmän för att säga, att i utskottet
voro vi fullt eniga om, alltså inte bara
reservanterna utan hela utskottet, att i
utskottsutlåtande! skriva in att utskottet

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
ansåg det sätt, på vilket bolaget hade
skött denna fråga, vara anmärkningsvärt.

Varför är det anmärkningsvärt? Jo,
dels därför att man här skaffar sig
en optionsrätt utan att meddela riksdagen,
som ju är den som anvisar medlen
till verksamheten, och dels därför
att man bokfört det hela på omkostnadskontot.
Det är, tycker jag, ett anmärkningsvärt
sätt att gå till väga på,
och jag har, herr talman, inte kunnat
underlåta att framhålla det märkliga i
att herr andre vice talmannen försvarar
denna åtgärd, när hela utskottet
varit ense om att dylika manipulationer
inte böra få förekomma utan att
riksdagen får kännedom om det.

I övrigt synes det mig, herr talman,
onödigt att efter det stöd utskottets förslag
fått från industriens män, och därtill
två så framstående industrimän som
herrar Wehtje och Petrén, diskutera
denna fråga längre, och jag ber därför
i egenskap av talesman för utskottet att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill i
all korthet motivera varför jag för min
del ansluter mig till utskottets förslag
i förevarande fråga.

Det gäller ju här inte själva principen,
huruvida man skall fortsätta att utbygga
anläggningen, utan endast frågan om
takten i utbyggnaden. Det är så mycket
att vinna genom den bättre effekt, som
nås till följd av de nya anordningarna
vid detta verk, att det är angeläget att
så snart som möjligt utnyttja dessa. Därmed
åstadkommes en bättre effektivitet
och en bättre räntabilitet hos företaget.

Jag är på det klara med att det är en
ganska vansklig uppgift, som åvilar styrelsen
och ledningen för Kvarntorp. .lag
skall inte ingå i något bedömande av
hur denna styrelse och denna ledning
fullgöra sitt uppdrag, utan jag vill bara
stryka under att det hela står och faller
med det sätt varpå styrelsen och ledningen
handha sitt uppdrag.

Jag vill nu inskränka mig till afl framhålla,
att det är av största vikt, att led -

Nr 17.

Lördagen den 13 mai 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
ningen för detta verk intar en bestämd
och konsekvent hållning och att företaget
drives efter bestämda ekonomiska
linjer.

Herr OLSSON: Herr talman! Det var
herrar Olilon och Sundberg som uppkallade
mig, när de uttalade sig i fråga
om beredskapssynpunkten. De menade
att denna synpunkt kunde helt avföras
ur diskussionen därför att det inte längre
kunde komma i fråga någon avspärrning
för vår del utan att vi automatiskt
skulle bli indragna i nästa krig.

Även jag tror, att det blir mycket svårare
för vårt land att hålla sig utanför
nästa storkrig, om detta kommer att braka
löst i Europa — och den möjligheten
är det ju ingen som bestrider — men
jag vågar verkligen inte profetera om
framtiden som herrar Ohlon och Sundberg
ha gjort. I det moderna storkriget
händer ofta det som är minst väntat.
Jag minns mycket väl hur det var när
den förra avspärrningen inträffade,
d. v. s. då Norge och Danmark ockuperades.
De flesta människor hade varit
rörande eniga om att det var omöjligt,
att vi på det sättet skulle kunna komma
i ett avspärrningsläge. Likväl råkade vi
in i ett sådant. Många andra händelser
under detta andra världskrig visa, att
man aldrig skall vara tvärsäker på att
en situation inte kan inträffa. Jag håller
det ingalunda för uteslutet att vi åter
skulle kunna komma i en avspärrningssituation
utan att bli indragna i själva
kriget.

Det var detta jag särskilt ville poängtera,
därför att jag tyckte, att denna synpunkt
inte betonats med tillräcklig
styrka.

Sedan vill jag gentemot vad som sagts
beträffande de misslyckade beräkningarna
under Kvarntorps historia säga, att
om man vill se på den svenska industrien
överlag skall man finna, att den historia,
som Kvarntorp har genomgått, är
detta verk ingalunda ensamt om. Se t. ex.
på investeringarna och investeringsplaneringarna
i den svenska järnbruksindustrien.
Vi skola finna, att beräkning -

arna ingalunda alltid ha hållit streck
utan att det ofta är en mycket stor marginal
mellan de gjorda beräkningarna
och de slutgiltiga kostnaderna. Om detta
är fallet i en gammal och stabil industri,
får man väl ändå inte anse det såsom
någonting onaturligt, att det i en ren
experimentindustri som denna kan uppstå
betydande divergenser mellan beräknade
och verkliga kostnader. Med hänsyn
till att Kvarntorpsindustrien har
kommit till i ett nödläge och med hänsyn
till att verksamheten pågått under en
period av forskning och experiment samt
att företaget först nu börjar finna sin
slutliga form, tycker jag inte det är så
mycket att säga om att inte beräkningarna
hållit streck. Sedan är det en annan
sak att man naturligtvis kan diskutera
hur mycket ekonomiska kalkyler
få slå fel.

Jag tycker emellertid, att utskottsutlåtandet
enbart med hänsyn till beredskapssynpunkten
förtjänar att antagas
av riksdagen.

Herr DE GEER: Herr talman! Det var
egentligen herr von Heland, som uppfordrade
mig till ett genmäle. Han kritiserade
styrelsen för Kvarntorp därför
att den egenmäktigt vidtagit vissa åtgärder.

Jag vill här hävda den principen, att
styrelsen för ett statligt bolag har samma
rättigheter som styrelsen för ett privat
företag att fatta beslut, även om detta
medför kapitalutlägg. Det är en mycket
viktig principfråga, som jag vet att
det råder olika uppfattningar om, men
är styrelsen enig om att ett kapitalutlägg
är för företaget fördelaktigt och det
inte är alltför stort, vill jag hävda, att
styrelsen i ett statligt företag har rättighet
att handla utan att frågan behöver
gå till riksdagen.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag hoppas verkligen inte,
att den föregående ärade talaren vill

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

försvara en sådan åtgärd från ett statligt
bolags sida, att det köper en optionsrätt
för en så pass stor summa som
100 000 kronor, men underlåter att meddela
riksdagen detta. Det är detta jag
tycker är anmärkningsvärt. Och lika
anmärkningsvärt är det, att man bokför
detta utlägg på omkostnadskontot, varigenom
det inte blir synligt för riksdagen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det finns ingen anledning för mig
att gå in på några detaljer beträffande angelägenheten
av att genomföra denna andra
etapp i det utbyggnadsprogram, som
riksdagen i princip biföll förra året. Det
har till min glädje varit så många goda
förespråkare för utskottets förslag, att
jag saknar anledning att gå närmare
in på detta. Jag vill emellertid framföra
ett par synpunkter i anledning av
herr Petréns anförande.

Jag skall först ta upp frågan om
möjligheten att i en framtid, när det kan
bli aktuellt, kunna åstadkomma ett samarbete
mellan å ena sidan statliga företag
och å andra sidan enskilda företag.
Jag har tidigare i princip anslutit
mig till den uppfattningen, att man borde
söka få till stånd en lämplig form
för en sådan samverkan. Ett avtal borde
kunna utformas, så att om en enskild
industri exempelvis vill utnyttja biprodukter
från Kvarntorp skall man kunna
träffa en tillfredsställande uppgörelse
om detta. Jag förutser att vi, om våra
planer kunna genomföras, inom en relativt
nära framtid skola befinna oss
i ett läge, där ett dylikt resonemang
hör till de konkreta tingen. Jag har
alltså ingenting emot ett dylikt samarbete.

I fråga om det markförvärv, som nu
förts på tal, hyser jag nog närmast samma
mening som herr De Geer, även om
jag kanske vill uttrycka saken något annorlunda.
Förhistorien till denna optionsrätt
byggde ju på att den s. k.
Ljungströmsan läggningen vid Kvarntorp
var i drift. Man förutsåg för den
händelse denna drift skulle upprätthål -

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
las ett behov av mark, och därför vidtog
man dessa dispositioner. Därest
denna Ljungströmsanläggning varit i
drift, hade bolaget haft för avsikt att
likvidera markförvärvet med driftmedel,
d. v. s. via omkostnadskontot. Nu
inträffade den fataliteten, att bolaget inte
fick tillräckligt med billig kraft och
alltså inte heller fick några driftmedel
på denna anläggning.

Bolaget har emellertid denna optionsrätt
och har lagt ut 100 000 kronor på
att få den, och nu uppstår frågan, om
vi skola lägga ut ytterligare 275 000 kronor
och förvärva markområdet i fråga,
vilket har ett reellt beredskapsvärde för
landet, eller om vi skola låta avtalet falla
och därmed förlora 100 000 kronor.
Det gläder mig, att utskottet kommit till
den uppfattningen, att det—ehuru man
kan tvista om den formella sidan av saken
— inte råder några delade meningar
om huruvida staten skall fullfölja
avtalet eller inte. Jag vill ansluta mig
till den meningen, att i den mån statliga
bolag och andra ha driftmedel till förfogande
måste de ha rätt att träffa dispositioner
av denna art, under förutsättning
att anläggningen varit i drift.
Om detta hade varit förhållandet vid
Kvarntorp, hade denna fråga om markförvärvet
aldrig kommit på riksdagens
bord. Då hade detta varit en utgift på
omkostnadskontot, som det aldrig blivit
tal om att dra inför riksdagen.

Jag tror inte skillnaden mellan utskottets
skrivning och det betraktelsesätt,
som jag här givit till känna, är så stor,
och jag hade nöjet att i andra kammaren
konstatera, att det i sak råder allmän
enighet i denna fråga.

Till slut vill jag, herr talman, gärna
framhålla, att den skrivelse till Kungl.
Maj:t, som statsutskottet föreslår, med
begäran om en utredning rörande vår
bränsleförsörjning, innefattar ett ärende
av stor vikt och betydelse, som regeringen
har anledning att uppmärksamt
följa. Och i den mån jag personligen får
någonting att göra med ärendets handläggning
framöver skall jag finna det
angeläget att få i gång utredningen så
snart som möjligt, tv här tangerar man

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget
problem, som äro av största räckvidd
såväl ur beredskapssynpunkt som ur
rent ekonomisk synpunkt.

Herr OHLON: Herr talman! Jag kommer
tillbaka till de 100 000 kronorna till
markförvärvet, ity att jag bar fått den
uppfattningen, att här föreligger ett
missförstånd beträffande vad utskottet
vill ha sagt.

Utskottet har velat påtala det förhållandet,
att företaget icke meddelat
Kvarntorpsutredningen optionsaffären,
vilket haft till följd, att de medel, som
nu äskas på 275 000 kronor, inte kommo
med i Kvarntorpsutredningens kalkyler.
Det är detta anmärkningen gäller.

Herr Olsson sade, att Kvarntorps historia
ingenting annat är än en avspegling
av den svenska industriens historia
under försöksstadierna, och det kan
ju ligga någonting i det. Men när man
läser föreliggande utlåtande och vidare
tänker på företagets relativt ringa omfattning,
måste man ju säga sig, att här
föreligger ett fall av ovanligt koncentrerad
historia.

Beträffande beredskapssynpunkten
kan jag anföra vad statsutskottet säger
vid dess besvarande av motionerna angående
bränsleförsörjningen i detta
land. Det heter i utskottsutlåtandet, att
sett mot bakgrunden av vårt totala
bränslebehov äro de olje- och bensinkvantiteter,
som utvinnas från Kvarntorpsverket,
försvinnande små. Detta är,
såvitt jag kan se, en mera realistisk
ståndpunkt än som kan utläsas ur en
del av de uttalanden, som gjorts i debatten
här i dag.

Nu råder det ju faktiskt ingen principiell
skillnad mellan utskottet och reservanterna.
Utskottet vill omedelbart
utan mera ingående prövning fortsätta
utbyggnaden av Kvarntorpsverket. Reservanterna
däremot ställa sig på den
ståndpunkten, som var riksdagens för
två år sedan, nämligen att Bergh-ugnarna
nr 2 och 3 icke skola utbyggas förrän
man fått full erfarenhet av driften i
Bergh-ugn nr 1.

Herr DE GEEIt: Herr talman! Efter
handelsministerns anförande skulle jag
inte ha behövt begära ordet. Jag vill
dock säga, att skillnaden mellan mig och
herr von Heland inte är så stor som
han velat göra gällande. Jag vill betona,
att styrelsen i ett statligt bolag absolut
inte har någon redovisningsskyldighet
gentemot riksdagen. Den har ingenting
med riksdagen att göra. En klok styrelse
i ett statligt bolag talar, när det gäller
större frågor, under hand med regeringen
eller representanter för regeringen,
innan den fattar sitt avgörande, men
däremot har den icke någon skyldighet
att göra en anmälan om saken till riksdagen.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att denna fråga ju i viss mån är föremål
för omprövning. Det föreligger nämligen
förslag om att både statens sakrevision
och riksdagens revisorer skola
utsträcka sin granskningsrätt till de statliga
bolagen. Men det har ännu inte
skett. Jag anser att de statliga bolagen
skola arbeta under samma förutsättningar
som de enskilda, och styrelserna
i dylika bolag vidtaga ju mycket ofta
transaktioner av detta slag. Å andra sidan
är det klart, att de inte äro utsatta
för samma strålkastarbelysning som styrelserna
i de statliga bolagen, vilket gör
att de senare böra iakttaga en viss försiktighet,
när det gäller nya anslag. Denna
försiktighet bör emellertid inskränka
sig till att man tar kontakt med regeringen.
Med riksdagen direkt har man
ingenting att göra.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag skall ännu en gång be om ursäkt för
att jag inte kan begripa, vilken svår försyndelse
Kvarntorpsverkets styrelse har
begått genom att köpa en optionsrätt.
Det kan ju vara möjligt att man anser,
att det betänkliga ligger i att bolaget
tagit de 100 000 kronorna av driftmedel,
men i övrigt har väl ett bolag rätt att
göra de inköp, som äro betingade av
verksamhetens natur. Jag tillhör också
styrelsen för ett statligt bolag, Tobaksmonopolet.
Vi ha köpt många fastighe -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

ter, och det har väl nämnts i revisionsberättelserna,
men aldrig ha vi anmält
det till staten, och aldrig har finansministern
haft tillfälle att uttala sitt gillande
eller ogillande om saken.

Jag kan inte förstå, att andra regler
skola gälla för Kvarntorp. Visserligen
får staten lov att satsa pengar på driften
vid verket, men det är ju betingat
av andra omständigheter. Jag anser att
styrelsens köp av optionsrätten till markområdet
var en åtgärd i bolagets intresse
och därför berättigat.

Herr OLSSON: Herr talman! Jag begärde
ordet för en replik till herr Ohlon.

När jag i mitt förra anförande bemötte
honom, riktade jag mig mot den utgångspunkten
för hans resonemang, att man
inte framdeles kunde tänka sig någon
avspärrning västerut och att beredskapssynpunkten
därför kunde avföras
ur diskussionen. Nu hänvisade herr Ohlon
till utskottets instämmande i vad
som säges i två av motionerna om att
de kvantiteter bensin och olja, som utvinnas
vid Kvarntorp, äro »försvinnande
små» i jämförelse med vårt totala
bränslebehov. Om den saken råder väl
knappast någon meningsskiljaktighet,
men nu har även herr Ohlon i sitt förra
anförande råkat erkänna, att Kvarntorp
under det senaste kriget med åtföljande
avspärrning verkligen hade en viss
betydelse för vår försörjning, och därmed
faller hans resonemang till marken.

Herr Lundgren förklarade alldeles
nyss, att reservanterna numera accepterat
riksdagens beslut att driften vid
Kvarntorpsverket skall fortsätta. Har
man den utgångspunkten, kan man inte
föra ett sådant resonemang som herr
Ohlon, ty är det riktigt att vi inte längre
ha något behov av Kvarntorp, så bör naturligtvis
inte Kvarntorp vara kvar.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
besvärar ännu en gång, därför att jag
tycker att bolagets köp av optionsrätten
för 100 000 kronor av driftmedel är eu
rätt så viktig principfråga.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.
Herr De Geer jämförde Kvarntorp med
privata bolag. Jag har också med en del
privata bolag att göra, och nog är det
väl regel att man anmäler i styrelseberättelsen
och meddelar sina uppdragsgivare,
att ett inköp är gjort, om man
vill vara försiktig och om det gäller en
så pass stor investering som i detta fall,
d. v. s. något över en kvarts miljon kronor.

Men jag tycker inte att man behöver
göra jämförelser med de privata bolagen,
utan man bör väl i stället reflektera
över vad som ur riksdagens synpunkt
är lämpligt eller olämpligt. Och
när det gäller bolag som Kvarntorpsverket
ha statsrevisorerna, som herr De
Geer mycket riktigt påpekade, ingen insyn.
Då jag var statsrevisor, hade vi
ett mycket egendomligt ärende beträffande
krigsmaterielverket, där till och
med detta verks chef försökte hindra
statsrevisorerna att granska vissa saker
i verket. Det var väl detta som föranledde
statsrevisorerna att göra sin framstöt
om rätt till insyn i statliga bolag,
en sak som statsrevisionens dåvarande
ordförande herr Wistrand sedermera
förde på tal här i kammaren. Enligt vad
jag hört har denna fråga remitterats för
yttrande till olika myndigheter, och
handlingarna ligga väl nu i någon skrivbordslåda
på finansdepartementet.

Då emellertid riksdagen inte har möjlighet
att genom sina egna revisorer få
en inblick i exempelvis Kvarntorpsbolaget,
tycker jag fortfarande, herr De
Geer — och jag kan även vända mig till
herr statsrådet — att det är anmärkningsvärt
att man gör en sådan här affär
utan att meddela riksdagen. Jag anmärker
inte mot åtgärden som sådan, att
det inte varit klokt att förvärva optionsrätten,
utan mot det systemet att vissa bolag,
som år efter år behöva miljontals
kronor av allmänna medel, dölja en
mängd transaktioner på omkostnadskontot,
så att riksdagen aldrig får reda på
att man investerar betydande belopp i
fastigheter.

Nu hoppas jag att vad statsutskottet
skrivit på denna punkt kan föranleda
att man i finansdepartementet öppnar

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

skrivbordslådan med handlingarna i
frågan om statsrevisorernas behörighet
att granska statliga bolag. På något sätt
bör det ordnas så, att riksdagen verkligen
vet hur tillståndet är i dessa bolag,
ty det finns tydligen styrelser och statsråd
som anse att bolagen kunna handla
litet hur som helst utan att meddela
riksdagen, som dock satsar pengar i dessa
bolag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med de ändringar,
som förordats i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående subventionering
av vissa varor m. in. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 180, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden
för den 10 mars 1950, föreslagit
riksdagen att till Subventionering
av införseln av vissa varor för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 75 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (1:454) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:553), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 till
Subventionering av införseln av vissa
varor för budgetåret 1950/51 under ti -

onde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 52 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall m. fl. (1:455) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:552), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva, att av
den reservation på omkring 46 300 000
kronor, som beräknades föreligga å anslaget
till Prisnedsättning å vissa livsmedel,
25 000 000 kronor finge för budgetåret
1950/51 överföras till anslaget
till Subventionering av införseln av vissa
varor, dels ock till Subventionering
av införseln av vissa varor för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag å 18 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 454 och II: 553
samt 1:455 och 11:552, till Subventionering
av införseln av vissa varor för
budgetåret 1950/51 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
75 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Sundelin, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Boman i Kieryd, Ståhl, Birke
och Wedén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 454 och II: 553
samt 1:455 och 11:552,

a) medgiva, att av den reservation på
omkring 46 300 000 kronor, som beräknades
föreligga å anslaget till Prisnedsättning
å vissa livsmedel, 20 000 000 kronor
finge för budgetåret 1950/51 överföras
till anslaget till Subventionering av
införseln av vissa varor;

b) till Subventionering av införseln av
vissa varor för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 26 300 000 kronor.

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Herr OHLON: Herr talman! I en av
de propositioner angående utökad subventionering,
som finansministern i
höstas avlämnade till riksdagen, ställde
statsrådet i utsikt att subventionseländet,
som jag vid det tillfället tillät mig
att kalla det, skulle vara en övergående
företeelse. Det sades också ifrån, att de
av regeringen begärda fullmakterna inte
skulle komma att begagnas i större utsträckning
än som var oundgängligt för
att inte prisfronten skulle genombrytas
och jordbruksöverenskommelsen gå till
spillo. Det var på grund av dessa utfästelser,
som i varje fall det parti jag tillhör
i det väsentliga tillstyrkte Kungl.
Maj:ts förslag.

Nu befinna vi oss i det läget, att vi
kunna bedöma huruvida statsrådet har
hållit sina utfästelser, och jag ber att
med tillfredsställelse få konstatera att
så har skett. Statsrådet Sköld utlovade
ju, att alla de subventioner, som i olika
sammanhang beslötos i höstas, skola avvecklas
i och med nuvarande kalenderårs
utgång. Jag tycker att man får hålla
finansministern räkning för att han
tänker att uppfylla sitt löfte till riksdagen.

Det är också med tillfredsställelse jag
kan konstatera att inte de farhågor ha
bekräftats, som uttalades under debatten
i höstas om att de av riksdagen beslutade
subventionerna inte alls skulle räcka
utan behöva kompletteras med nya
subventioner i början av detta år. Det
har ju tvärtom visat sig, att de av riksdagen
beviljade anslagen inte helt tagits
i anspråk utan att det blivit ganska
stora reservationer.

Jag fick för min del det intrycket av
statsrådet Skölds utfästelse till riksdagen
om subventionernas avskaffande, att
den skulle gälla inte bara de vid höstriksdagen
beslutade subventionerna,
utan också de från 1940 kvarstående
subventionerna på bland annat bomull
och hudar. Finansministern uttalade sig
visserligen mycket försiktigt på denna
punkt. Men i varje fall jag trodde mig
ur hans yttranden kunna utläsa, att alla
dessa subventioner — givetvis bortsett
från subventionerna via jordbruksöver -

enskommelsen — skulle slopas från och
med den 1 januari 1951.

Jag måste för min del beklaga, att
regeringen fortfarande vill behålla de
äldre subventionerna. Jag är inte övertygad
om att de prisstegringar, som
skulle dämpas genom dessa subventioner,
ha någon avgörande betydelse för
vår inre ekonomiska politik. Subventioneringen
av priserna på bomull och hudar
har knappast en så avgörande effekt
på indextalet, som Kungl. Maj:t föreställer
sig.

Det är med tillfredsställelse vi reservanter
kunna konstatera, att statsutskottet
i varje fall i stor utsträckning befinner
sig på samma linje. Utskottet säger
nämligen i sitt utlåtande om Kungl.
Maj:ts förslag om fortsatt subventionering
av bomull och hudar även under
första halvåret 1951: »Förslaget i fråga
innebär i viss mån ett avsteg från föregående
års riksdagsbeslut i ämnet. Det
hade enligt utskottets mening varit önskvärt,
att dessa importsubventioner kunnat
avvecklas samtidigt med subventionerna
på de övriga varuslagen.» Och
sedan tillägger man, att beträffande subventioneringen
av hudar och bomull ligger
frågan till på ett alldeles särskilt
sätt.

Även utskottets majoritet synes alltså
ha tolkat statsrådet Skölds uttalanden i
propositionen och i debatten i höstas på
det sätt jag nyss bär gett uttryck åt.

Det avgörande för reservanterna i
denna fråga har varit, att man har utannonserat
att vi från och med den 1
januari 1951 skola övergå till en mera
fri ekonomisk politik här i landet. Vid
årsskiftet komma vi därför att stå inför
en anpassningsprocess, som troligen får
ganska stora verkningar inom det svenska
folkhushållet. När man då lämnar frihet
åt parterna på arbetsmarknaden att
underhandla om lönerna och samtidigt
tar bort merparten av subventionerna,
vore det enligt vår mening mest praktiskt
att ta bort samtliga dessa subventioner.
Annars blir ju resultatet, att vi
först få en anpassningsprocess, då vi
bortskaffa de extra subventionerna från
år 1919, och sedan en ny sådan proce -

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

dur, när de återstående subventionerna
bortfalla. Jag anser att vi borde ta bort
alla subventioner i ett sammanhang, dels
med hänsyn till önskemålet att på längre
sikt få ro på arbetsmarknaden och dels
för att vi skola få en sådan ekonomisk
ordning, att de naturliga krafterna få ge
sitt fulla utslag.

Reservanterna ha på dessa skäl tillstyrkt
anslag, inkluderande reservationer,
för subventioner fram till och med
nästa årsskifte, och vi ha beräknat anslagen
så högt att det finns säkerhetsmarginaler.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservanternas
förslag till yttrande och hemställan i
frågan.

Herr WEHTJE: Herr talman! I den
till statsutskottets utlåtande fogade reservationen
framföras en del skäl, som
tala mot en fortsatt subventionering, och
jag vill helt kort utveckla ytterligare
några synpunkter i anslutning därtill.

Man kan väl nu fastslå, att subventioneringen
av de närmast berörda varorna,
bomull och läder, fört oss in i en
utveckling som inte alls var väntad när
subventionerna först beslutades. Alla de
besvärligheter, som följde och som hittills
bagatelliserats, framstå nu alldeles
klart. De nu ifrågavarande subventionerna
— alltså inte de som infördes efter
devalveringen i höstas — voro ju
från början avsedda att utgå endast under
en kort övergångstid. Nu ha vi haft
dem i fyra år, och vi finna att det är
mycket svårt att bli dem kvitt.

Tilltron till subventionernas verkningar
i uteslutande gynnsam riktning är
synbarligen alltjämt mycket stor. Detta
framgår exempelvis av statsutskottets uttalande,
att subventioneringen av bomull
och hudar »synes erbjuda möjligheter
till en smidig anpassning till prisförändringarna
på världsmarknaden inom
ramen för ett fast pris inom landet. Härigenom
kunna kastningar i den inhemska
prisnivån undvikas».

Jag tror att det är en betydande överdrift,
när man tillmäter subventionerna

en sådan välsignelsebringande verkan.
Man beaktar helt enkelt inte den stelhet
i prisbildningen, som de ofrånkomliga
regleringarna i samband med subventionerna
medföra. Dessa regleringar
motverka eljest förefintliga möjligheter
till besparingar och till en fortsatt förbättring
av vår försörjning och omöjliggöra
det bästa utnyttjandet av prisvariationerna
på världsmarknaden.

För ett par dagar sedan hade jag tillfälle
att höra en redogörelse för förhållandena
inom läder- och skobranscherna,
och jag fick det intrycket — jag
tror att inte heller handelsministern,
som också fick sig redogörelsen föredragen,
kunde undgå det — att man
inom dessa branscher just genom subventionerna
och till någon del även genom
priskontrollens ingrepp till stöd
för subventionerna och regleringarna
kommit in i en verklig snårskog. Så som
förhållandena nu utveckla sig, äro subventionerna
otvivelaktigt alldeles orimliga,
och belastningen på vårt folkhushåll
är inte alls begränsad till de belopp
det här är fråga om. Så insnärjda
som vi nu blivit genom subventionerna
och så bunden som vår ekonomi blivit,
måste det framstå såsom en verkligt
angelägen uppgift att tillse, att vi nu
utan längre tidsutdräkt bli helt kvitt
subventionerna och alla de regleringar,
som följa med dem. Om man drar ut på
tiden ytterligare, är det fara värt att
man blir så fast i träsket, att vi aldrig
komma med fotterna på torra land.

I samband med att jag nu ställer ett
yrkande om bifall till reservationen
skulle jag vilja rikta en fråga till handelsministern,
om man skridit till att
planera för en avveckling av subventionerna.
Det är nämligen inte möjligt, så
som förhållandena nu utvecklat sig, att
på en gång eller i ett par steg söka återställa
en fri marknad och sunda marknadsförhållanden,
utan detta kräver en
ingående planering, ty eljest komma förlusterna
för företagarna och deras anställda
att bli betydande liksom också
riskerna för arbetslöshet och oro på arbetsmarknaden.
När vi nu tala om hur
man skall planera för framtiden, skulle

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

det vara av intresse att få höra hur
man tänker sig att en gång i tiden kunna
bli fri från subventionerna. Det är
nog gott och väl att man säger, att vi
för närvarande, inte kunna släppa subventionerna
därför att prisnivån kommer
att påverkas i alltför hög grad,
men vi få ju efter hand försöka komma
bort från indextänkandet och tron att
det är detta som skall vara avgörande
för hela vår ekonomiska politik.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag skall
fatta mig ganska kort, därför att jag i
allt väsentligt kan instämma med de
talare, som ha yttrat sig före mig.

Det är uppenbart att man under tider
av häftiga växlingar i priserna kan vara
nödsakad att av sociala hänsyn bevilja
subventioner. Men målet för oss alla
måste väl ändå vara att få en fri prisbildning
och att över huvud taget komma
fram till den fria ekonomi, som
fastslogs såsom mål redan då årets statsverksproposition
avlämnades. I dag stå
vi inför en ganska begränsad tvistefråga
— den gäller subventionerna i fråga
om hudar och bomull — och det är den
jag vill yttra mig om.

.Vi ha sedan år 1940 fått växlande,
men genomgående ganska svaga och
tveksamma motiveringar för den subventionspolitik,
som har förts under de
gångna åren. År 1946 anförde den då
sittande folkhusliållningsministern, att
man måste kunna möta »tillfälliga prishöjningar»
på världsmarknaden, så att
dessa icke omedelbart finge slå igenom
i den svenska prisnivån. Föredragande
statsrådet anförde då också, att sådan
subventionering borde tillgripas endast
»då sannolika skäl förelågo för antagandet
att prisstegringen vore av övergående
karaktär».

Följande år, 1917, var den föredragande
folkhusliållningsministern ännu
mera tveksam, vilket framgick av följande
uttalande i det årets proposition:
»På något längre sikt synes det näm -

ligen icke möjligt att genom subventionsåtgärder
uppehålla en i viss mån
konstlad skillnad mellan den utländska
och den inhemska prisnivån.»

Sedan kom ju indextänkandet in, och
farhågorna för en stegrad levnadskostnadsindex
voro det avgörande motivet
i propositionerna om dessa anslag såväl
år 1948 som år 1949.

Se vi nu på motiveringen i årets proposition,
kunna vi inte underlåta att observera
med vilken oerhörd tveksamhet
och med vilka starka reservationer
Kungl. Maj:t omgärdar sitt förslag. Jag
skall tillåta mig att även här komma
med ett citat och att trycka på alla de
olika reservationerna där, för att vi på
det sättet skola få en riktig uppfattning
om den oerhörda tveksamhet, som också
denna gång måtte ha rått i Kungl. Maj:ts
kansli: »Vad beträffar de även tidigare
subventionerade varorna bomull och hudar
torde man dock böra skapa möjligheter
för att om så befinnes önskvärt
under en övergångstid fortsätta subventioneringen
i syfte att erhålla en smidigare
prisanpassning samt motverka
spekulativa lagringsköp.»

Nu finns det ju ett annat medel att
motverka dessa spekulativa lagringsköp,
nämligen den valutakontroll vi ha, och
tycker att det hade varit mycket
enklare, om det inte gäller någonting annat
än att motverka spekulativa lagringsköp,
att anlita detta hjälpmedel
och på det sättet slippa subventioneringen.
Vi som åhörde och sedan också
kunnat läsa den debatt, som förekom i
riksdagens båda kamrar förra året vid
behandlingen av denna subventionsfråga,
kunde ju inte heller undgå att observera
den oerhörda tveksamhet, som
präglade alla parter och alla partier i
den rätt överraskande situationen efter
devalveringen. Delta är i allför friskt
minne för att jag skulle behöva närmare
ingå på den saken.

Det är därför inte heller överraskande,
att utskottet också denna vår är vtterligt
tveksamt. Herr Ohlon har redan
uppläst den passus i statsutskottets motivering,
där det heter: »Det hade enligt
utskottets mening varit önskvärt, att

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

dessa importsubventioner kunnat avvecklas
samtidigt med subventionerna
på de övriga varuslagen.» Utskottet erinrar
också om de invändningar ur principiell
synpunkt, som kunna resas mot
en fortsatt subventionering av hudar
och bomull.

Efter så många tveksamma och svaga
motiveringar av skiftande innehåll och
med växlande innebörd, givna i skilda
situationer men alltid ytterligt tveksamma,
förefaller det mig som om tidpunkten
verkligen vore inne att snabbt avveckla
de speciella subventionerna i fråga
om hudar och bomull, och jag ber
därför, herr talman, att utan någon utförligare
motivering än den jag redan
givit få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr von HELAND: Herr talman! Man
kan enligt min uppfattning inte bedöma
denna fråga isolerat eller som en
principfråga, utan man måste överväga,
hur ett borttagande eller bibehållande av
subventionerna kan inverka på höstens
underhandlingar och den ekonomiska
utvecklingen.

När vi inom bondeförbundet inte
kunnat följa högern och folkpartiet, beror
detta på att man tydligen inom dessa
partier önskar avgöra subventionsfrågan
som en principfråga och utan
hänsynstagande till det stora sammanhanget.
Herr Ohlon anförde, att subventionernas
avskaffande inte kan få
någon stor betydelse för den ekonomiska
utvecklingen; herr Wehtje kritiserade
över huvud taget subventionerna och
de regleringar, som följa med dem, och
herr Andrén anförde samma sak och
önskade fri prisbildning. Det är väl därför
befogat att framställa den frågan,
hur dessa två partier bedöma läget efter
den 1 januari 1951. Vad blir resultatet,
om man följer herrarnas rekommendation
om en snabb avveckling?
Den frågan måste ni väl klargöra för
oss, som tveka huruvida det är klokt
att gå reservationens väg. I det parti jag
tillhör anse vi oss gagna saken bäst genom
att se till, att utvecklingen går så

lugnt som möjligt, utan stridigheter och
därmed följande produktionsminskning,
och så att största möjliga rättvisa skipas
mellan samhällsgrupperna.

Herr Wehtje hoppades, att man snart
skulle få slut på indextänkandet. Jag
finner det förvånande, att en industrimän
kan uttrycka en sådan förhoppning.
År det verkligen någon som tror,
att man hos löntagarna nu helt plötsligt
kan få slut på indextänkandet? Jag
för min del tror inte att det går.

De subventioner på bomull och hudar,
som det nu tvistas om, tillkommo
ju, såsom redan framhållits, för att säkra
den svenska prisnivån och därmed
stabiliseringspolitiken, och regeringen
önskar, samtidigt som övriga subventioner
skola slopas, bibehålla denna
subventionering någon tid under år
1951. Finansministern har beräknat, att
om alla subventioner slopades på en
gång, skulle det betyda omkring fem
enheters förhöjning av levnadskostnadsindex
eller 300—400 miljoner kronors
prisstegring per år. Att bedöma prisutvecklingen
på den internationella marknaden
och därmed importpriserna, torde
vara vanskligt för envar, men i allmänhet
tror man väl inte på att det under
den närmaste tiden skall bli någon
nämnvärd prissänkning på råvarumarknaden.
Däremot torde man böra räkna
med en väsentlig prisstegring genom
höstens lönerörelser.

Vi jordbrukare kunna inte underlåta
att noga överväga läget, ty även vi återkomma,
enligt vad som framgår av jordbrukspropositionen,
till jordbrukets
prisfrågor, därest pris- och lönestoppet
slopas den 1 januari. Även finansministern
påpekar i sin proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51, att man har att
förvänta krav från jordbrukets sida på
inkomstförbättringar, motsvarande de
lönestegringar, som uppnås inom övriga
yrkesgrupper. Enligt tidigare löften
från riksdagen har jordbrukets arbetskraft
även rätt till en fortgående inkomstförbättring
för att utjämna inkomstklyftan
mellan den och jämförbar
arbetskraft.

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Socialdemokratiska partiet och bondeförbundet
— jag sätter frågetecken
för övriga partier •— äro sålunda överens
om det berättigade i att jordbrukets
arbetskraft skall få följa med i löneutvecklingen,
och jag hoppas att vi också
äro överens om att låglönegrupperna, i
den mån nationalinkomsten stiger, efter
hand skola erhålla lika god arbetsinkomst
som arbetargrupper med jämförbara
arbetsuppgifter.

I fackföreningsrörelsens tidskrift
framhålles bland annat att en allmän
lönestegring av 5 procent motsvarar en
inkomsthöjning för jordbrukarna av
storleksordningen 100 miljoner kronor,
d. v. s. en mjölkprishöjning med 3 öre.

Vidare vet man att vissa löntagare så
snart lönestoppet upphör ha juridisk
rätt att omedelbart få en löneförhöjning
med en sammanlagd summa av
cirka 100 miljoner kronor. I årets statsverksproposition
bär anförts, att en
ändring av statstjänstemännens rörliga
tillägg från 12 till 18 procent skulle
medföra en utgiftsökning av 40—50 miljoner
kronor. Varje procentenhet skulle
s&lunda betyda en utgiftsökning av 7—8
miljoner kronor. En motsvarande höjning
för de kommunalanställda torde
medföra ungefär lika mycket i kostnadsökning
för kommunerna. Man bör sålunda
kunna beräkna, att det för skattebetalarna
blir billigare att betala den
ifrågasatta subventionen än de ökade
lönekostnader, som kunna väntas bli
följden av ett snabbt borttagande av alla
subventioner.

Inom LO synes man räkna med att
subventionernas borttagande kommer
att vid årsskiftet innebära en höjning
av levnadskostnaderna med 2 å 3 enheter
och vid halvårsskiftet 1951 med
ytterligare några enheter. Härutöver
räknar man med prisstcgringseffekten
av en eventuell lönerörelse.

Alla som känna de faktorer, som kunna
spela in vid höstens underhandlingar,
borde enligt min uppfattning vara
synnerligen angelägna att medverka till
att löne- och prisrörelserna kunna bemästras,
så att vi inte åter råka in i inflation
med en ny devalvering som följd.

Med anledning av den föregående debatten
från kommunisternas sida, där
man vill skylla devalveringen av den
svenska kronan på dekret från Amerikas
förenta stater, vågar jag, inom parentes
sagt, påstå, att om kommunisterna
skulle få manövrera lönerörelserna i
höst, ginge vi säkerligen en inflation
med en ny devalvering till mötes.

Jag instämmer sålunda med finansministern,
att »det gäller att skapa garantier
för att de mödosamt vunna resultaten
av de senaste årens stabiliseringspolitik
icke spolieras». Detta är orsaken
till att jag anser det angeläget att man
har några strängar kvar när det gäller
att spela upp vid den kommande rundabordskonferensen;
därför röstade jag
häromdagen för ännu en tids bibehållande
av priskontrollen, och i dag kommer
jag att rösta för bibehållande av
subventionen på bomull och hudar under
en tid under år 1951.

Ett slopande av subventionerna på
bomull och hudar skulle enligt uppgift
medföra minst ett par enheters uppgång
av levnadskostnadsindex, och särskilt
skodonen skulle stiga betydligt i pris.
Det är självklart att dylika faktorer komma
att inverka på löntagarnas bedömanden
av läget. Vad ett slopande av dessa
subventioner under år 1951 kan komma
att betyda, är för dagen omöjligt att avgöra,
men självfallet måste det vara till
fördel för avtalsförhandlingarna, att man
vid pris- och lönestoppets slopande har
möjlighet att hålla de stigande levnadskostnaderna
under en viss kontroll. Högern
och folkpartiet ha tydligen inget intresse
för detta, utan jag tycker mig ha
funnit, icke minst av deras tidningspress,
att de i stället ha en inbördes konkurrens
om att hävda frihetskravet. Man skall ha
bort, som herr Wehtje nyss sade, alla
regleringar, alla subventioner och över
huvud taget allt som kan hindra den
enskildes handlingsfrihet.

Även målet för det parti, jag tillhör,
i dess strävanden är ett samhälle, som
ger medborgarna största möjliga mått av
frihet, trivsel och trygghet. Då emellertid
den ekonomiska politikens uppgift
är att skapa förutsättningar för ökat väl -

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

stånd och höjd levnadsstandard, vilja
vi som riktlinje för den ekonomiska politiken
förorda en praktisk medelväg
mellan den ekonomiska liberalismen och
socialismen.

Privat äganderätt och enskilt initiativ
utgöra även enligt vår uppfattning
grundvalarna för det ekonomiska framåtskridandet,
och företagsamheten skall
äga möjlighet att utan statliga ingripanden
fritt utveckla sig men inom de gränser,
som i hela samhällets intresse måste
sättas.

Vissa ingripanden anse vi alltså nödvändiga,
och vi hoppas att härvidlag
staten och näringslivet skola kunna samarbeta
för att uppnå bättre försörjning
och förebygga kriser och arbetslöshet.

Vi förbehålla oss alltså för vår del
rätten att vid varje särskilt tillfälle bedöma,
huruvida ett statligt ingrepp är
nödvändigt för det helas bästa, och jag
har för min del i föreliggande ärende,
herr talman, bedömt läget så, att det är
klokt att följa utskottets förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Herr BERGVALL: Herr talman! Det
var ett relativt originellt slut på herr
von Helands anförande. Han sade i ett
tidigare skede av sitt anförande, att han
inte skulle lägga några i egentlig mening
principiella synpunkter på detta ämne,
men han slutade med mycket stort eftertryck
och mycken känsla med de
tänkvärda, för att icke säga djupsinniga
orden: »Jag förbehåller mig på mitt partis
vägnar att bedöma varje fråga om ett
statligt ingripande med hänsyn till om
det är motiverat eller icke.» Jag undrar,
om det existerar någon nu levande
människa, som handlar efter annan princip
än att man bedömer ett föreslaget
ingrepp efter måttstocken om det är befogat
eller icke. Detta är väl, skulle jag
tro, den enkla levnadsregel, som vi alla
litet till mans måste följa.

Sedan vill jag säga en sak till i fråga
om herr von Helands resonemang. Jag
förstår inte riktigt, liur han i detta sammanhang
kan komma in på frågan om
jordbrukspolitiken och jordbrukarbe -

folkningens inkomster och låglönegruppernas
läge, ty hela problemet om inkomstfördelningen
i samhället är ju
principiellt och praktiskt fullkomligt
oberoende av om man bibehåller eller
tar bort dessa subventioner. Det beror
på helt andra faktorer. För löntagarnas
del bestämmes det ju helt enkelt av
penningvärdets utveckling och av den
lönenivå, som fastställes för dem; för
jordbrukets del är det en fråga om priset
på jordbrukets produkter — och där ha
jordbrukarna gjort alla möjliga reservationer.
Herr von Helands mycket vittgående
spekulationer tror jag att vi kunna
lämna åt sitt värde.

Sedan vill jag säga att jag är litet orolig
när det gäller herr von Helands uttalande
på en punkt. Jag vågar i det
längsta hoppas att jag missuppfattat honom
och att han inte sade vad jag tyckte
att han sade, nämligen att om vi toge
bort dessa subventioner, kunde det till
och med hända, att statstjänstemännen
skulle ha 6 procents löneförhöjning, vilket
skulle betyda en utgiftsökning med
40—50 miljoner kronor. Jag fattade det
så, men jag reserverar mig för om det
är en missuppfattning. Han hade ju manus
till anförandet och kan läsa upp en
gång till vad han sagt. Om jag inte uppfattat
riktigt får jag väl höra förklaringen
sedan.

Jag vill rikta en direkt fråga till herr
von Heland. År inte herr von Heland
hundraprocentigt på det klara med att
stats- och kommunaltjänstemännen, som
hårdare än andra löntagargrupper ha
fått känna lönestoppets tryck, vid årsskiftet,
när förhandlingar om lönerna i
övrigt släppas lösa, böra ha rätt att kräva
den kompensation, som herr von Heland
här talade om? Den historien lär
inte vara beroende av om vi ha subventionerna
på hudar eller bomull kvar eller
ej, utan beroende av helt andra faktorer.

Jag var en gång i tiden med på införandet
av dessa subventioner för hudar
och bomull. Jag tyckte det var rimligt
och riktigt som en temporär krisåtgärd,
och jag röstade också vid devalveringens
inträffande för de tillfälliga sub -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

ventioner, som vi då införde, därför att
jag ansåg det orättfärdigt att i en lönestoppsperiod,
då man skulle hålla
medborgarnas inkomster nere, betunga
dem med högre priser. Jag var beredd
att göra detta då, men jag delar helt
den skepsis emot det förnuftiga i subventionspolitiken,
som kommit till uttryck
i, såvitt jag vet, vartenda utlåtande,
som sett dagens ljus i regeringen, i
bankoutskottet, i andra utskott, i riksdagen
o. s. v. Av detta bör man väl lära
eu sak, och det är, att man bör bli av
med subventionerna, så fort detta över
huvud taget är möjligt. Och jag har
svårt att tänka mig en lämpligare tidpunkt
än den, då man låter lönefrågor
och dylika frågor bli föremål för fria
förhandlingar mellan parterna på gammalt
beprövat sätt. Om vi skjuta upp
saken, tror jag att reservanterna ha alldeles
rätt i att vi kunna riskera den
ogynnsamma effekt av prishöjningar på
grund av subventionernas borttagande,
som herr von Heland talade om inte
bara en utan två gånger.

Hur orimligt subventionssystemet
egentligen är, tycker jag man förstår
bäst, om man gör följande resonemang
— jag skall då bara hålla mig till statsocli
kommunaltjänstemännen. De ha ju
sina löner indexreglerade. Om index
hindras att stiga, kunna de sålunda inte
få någon löneförhöjning. Man använder
subventionerna för att hindra index att
stiga. Subventionerna betalas emellertid
medelst skatter, som tas ut av samma
kategorier. Det skulle säkert inte vara
förenat med oöverstigliga svårigheter att
räkna ut den gräns, vid vilken det säregna
förhållandet inträffar, att man
skattevägen får bidraga med mer till
subventionernas betalande än man har i
valuta av subventionerna — och detta
allt i syfte att hålla sina egna löner nere.

Jag tycker nog att detta tillhör det
ur ekonomisk synpunkt och ur det sunda
förnuftets synpunkt orimligaste av
alla arrangemang, jag kan tänka mig,
nämligen att tvinga folk att betala pengar
för en åtgärd, av vilken de ha mindre
nytta än de eljest skulle ha av de
pengar, de sålunda ge ut, allt i syfte att

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 17.

hålla sin egen lön nere. Jag undrar, hur
länge den principen skall accepteras av
det svenska folket.

Subventionerna kunna inte rimligen
accepteras annat än i en situation, där
stora samhällsvärden stå på spel, och
det tyckte jag var fallet vid tiden för
devalveringen. När vi hade lönestopp,
tyckte jag det var moraliskt orättvist
alt släppa lös en prishöjning. Nu anser
jag att det ligger till på ett helt annat
sätt, och jag undrar, om man egentligen
på regeringssidan är lika konungsk som
herr von Heland i fråga om försvarandet
av subventionerna. Härvidlag tycker
jag mig hos regeringen spåra en helt
annan skepsis och tveksamhet, som ger
vissa löften för framtiden och som bottnar,
hoppas jag, i en resolut vilja att
för framtiden bli av med subventionerna.

Jag vill ytterligare tillägga, att om vi
skulle räkna ut vid vilken inkomst den
konstiga situation, jag antytt, inträder,
skulle jag våga en gissning att vi skulle
finna att den inkomstnivån är mycket
lägre än herrarna tro.

Herr talman, när jag summerar alla
dessa omständigheter — när jag konstaterar,
hurudan stämningen varit i fråga
om subventionerna, deras orimlighet ur
ekonomisk synpunkt, och konstaterar
nödvändigheten av att ha en utomordentligt
stark motivering för dem, om
man skall ha dem kvar, och därtill lägger
den situation, som inträder vid årsskiftet
— tror jag sannerligen, att det
finns verkligt starka motiv för reservanternas
hemställan.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Herr Bergvall påstod att
alla bedöma subventionsfrågan ur den
synpunkten, om detta ingrepp är befogat
eller icke, och jag försökte motivera,
varför jag ansåg det i detta fall vara befogat.
Jag vet inte vilka anspråk löntagarna
komma med och anförde inte
några fixa siffror ur den synpunkten,
utan meddelade här endast vad en viss
procentuell löneförhöjning för tjänstemännen
kommer alt betyda i miljoner
räknat.

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m.

Vidare tog jag några exempel för att
belysa vad en ökning i index med vissa
enheter skulle kunna betyda i prisstegring
per år. Jag kritiserade högern ocli
folkpartiet för att de inte reflektera över
dessa saker, när de ta ställning till denna
fråga, utan bedöma den mera isolerat
som en ren subventionsfråga utan att
tänka på den inverkan detta kan ha vid
rundabordskonferensen i höst. Man vill
här nämligen ta bort de medel, som kunna
begränsa anspråken i höst. Häromdagen
ville man ta bort priskontrollnämnden,
och nu vill man ta bort en annan
sträng på bågen, som man kan begagna
sig av vid dessa underhandlingar.

Min fråga, herr Bergvall, är ännu obesvarad:
Vart tar det vägen? Kunna högern
och folkpartiet svara på frågan:
Vart tar det vägen, om man följer den
linje, som de förorda? De lämna allting
fritt utan hämsko. Den frågan tycker jag
man är skyldig att besvara i dag. Men ni
ha underlåtit att ange vilka aspekter ni
ha på den punkten.

Herr Bergvall drog upp ett exempel
om skatter contra subventioner och löner.
Men jag tyckte att herr Bergvalls
ekvation var ännu konstigare: låt lönerna
stiga och låt priserna stiga, sedan
komma löntagarna och vilja ha ökade
löner igen! Vad tjäna löntagarna, herr
Bergvall, på den saken? Blir det mera
förtjänst? Nackdelen därmed är, att då
kommer inflationen, och då få vi kanske
en ny devalvering.

Herr Bergvall har inte övertygat mig
om att det är riktigt att resonera så ensidigt
i denna fråga. Bör man inte i stället
verkligen fundera över hur utvecklingen
kan bli här i landet i framtiden,
och är det inte klokt att försöka ha
några medel till sitt förfogande vid de
resonemang, som komma att föras i
höst?

När man läser folkpartiets och högerns
tidningar, förstår man delvis aktionen,
ty det har ju blivit en väldig
konkurrens mellan högern och folkpartiet
i dessa tider icke minst om tjänstemännens
lönefråga. Nästan varje dag ser
man i deras tidningar uttalanden om
hur eftersatta o. s. v. tjänstemännen äro.

Vi närma oss ju nu valet i höst, och då
ha också på de sista dagarna socialdemokraterna
tagit upp lönefrågorna.
.lag tycker, att tjänstemännen böra få
sina berättigade anspråk tillgodosedda,
men det skall ske också under ett bedömande
av hur andra grupper ha det.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det kanske kan vara berättigat,
när vi stå i den situationen att vi diskutera
de här subventionerna på nytt, att
göra det från den utgångspunkten att
det gäller bara en relativt kort tid och
ett par varuslag.

Jag erinrar om utvecklingen från tiden
för devalveringen. Det var rätt
många ledamöter av riksdagen, som med
mycket stor säkerhet för att inte säga
tvärsäkerhet ville göra gällande, att vad
som föreslogs i höstas skulle medföra
mycket långtgående och allvarliga konsekvenser
för vårt lands ekonomi. Vi
våga väl nu säga, att utvecklingen i stort
sett har blivit den vi räknade med. De
anslag, som riksdagen beviljade, komma
att vara tillräckliga för de ändamål, som
avsågos — om inte någonting alldeles
speciellt och nu oförutsett inträffar.

Vi äro ju överens om att subventionerna
på t. ex. bränsle och vissa livsmedel
skola upphöra i och med innevarande
kalenderårs utgång, men för två
varuslag, nämligen bomull och hudar,
har regeringen begärt, att anslagen skulle
avvägas så, att de finge räcka under
hela budgetåret. Det bär frågats, varför
vi ha gjort detta. Jag tror att man kortast
kan uttrycka det så, att vi känna
behov av att få en fullmakt av detta
slag inför den utveckling, som vi kunna
förutse under instundande höst och i
början av nästa år. Det kan vara ändamålsenligt
ur samhällsekonomiska synpunkter,
att det finns möjligheter för regeringen
att, om så blir lämpligt, sätta
in dessa pengar, och jag betonar uttryckligen,
att detta icke innebär, att vi
redan nu skulle säga, att vi komma att
fortsätta att subventionera, så länge dessa
pengar räcka, utan det får bli beroende
av situationen i höst.

Lördagen den 13 mai 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Nu har det ju här från olika håll uttalats
bekymmer för att om man går med
på Kungl. Maj :ts proposition, skulle vi
aldrig komma ur detta träsk med subventioner.
Men så kan det väl ändå inte
vara, utan i den mån som man nu beviljar
detta anslag, blir det ju nödvändigt
för regeringen att komma till riksdagen
på nytt, om det skulle inträffa
sådana ting som skulle motivera ytterligare
anslag för ändamålet. I princip
äro vi ju överens om att subventionerna
nu böra avvecklas. Det är bara fråga om
i vilken takt man kan avveckla dem. Alla
de nya subventioner, som infördes i höstas,
komma att avvecklas. Det har alltså
gått som vi då hoppades att det skulle
bli möjligt att handla.

Herr Wehtje ställde frågan: Har regeringen
planerat någonting för avvecklingen
av subventionerna? Det går inte,
sade han, att släppa utvecklingen fri, ty
detta skulle vålla svårigheter bland annat
för företagarna. Jag vill då säga, att
när det gäller subventionerna på livsmedel
har jag aldrig kunnat föreställa
mig, att en avveckling skulle vålla några
svårigheter. Subventionerna i fråga om
bränsle ligga helt under vår kontroll.
Där kunna vi avväga precis vilken
mängd av bränsle, konsumenterna ha
rätt att köpa till subventionerade priser,
och kunna avbryta vid en bestämd tidpunkt.
I fråga om hudar och bomull är
det klart, att läget kan vara litet mera
komplicerat — det vill jag inte bestrida
— men nog skall det vara möjligt att
med vederbörande branscher åstadkomma
rimliga uppgörelser beträffande denna
avveckling. Däremot är det inte så,
som herr Andrén synes tro, att man med
import- och valutakontroll skulle kunna
garantera, att det inte blir några spekulationsföreteelser
på den svenska marknaden.
Det är ett missförstånd, det vill
jag betona, och utan att gå närmare in
på vilka företeelser som kunna komma
till synes i ett läge, då man spekulerar
i att varupriserna skola stiga, vill jag
bara ha framhållit, att det ur allmänna
synpunkter — och jag tror även ur de
företagares synpunkt som äro intresserade
av att inte några osunda företeelser

komma till synes — kan vara ändamålsenligt
att ha möjligheter att sätta in dessa
subventioner under en viss kortare period.
Det gäller ju bara ett halvt år. Valutakontroll
och importkontroll kunna
icke hjälpa oss i detta avseende.

I övrigt vill jag endast framhålla, att
det inte råder några delade meningar
om önskvärdheten av att avveckla subventionerna
och därmed undanröja de
svårigheter vilka — som det påpekats
här i debatten — uppstå på grund av
den dubbla prisnivån på en mängd områden.
På den punkten kan man ju bara
säga, att man nu på allt flera av dessa
områden anpassar den svenska prisnivån
till den internationella. Jag behöver
bara erinra om trävarorna, pappersmassan
o. s. v. Det blir måhända inte så
stora problem som man har velat göra
gällande, utan jag tror att det även i
detta avseende skall kunna gå att finna
lämpliga former för den anpassning till
en mera normal utveckling som vi alla
vänta på.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag anser att man bör avveckla
dessa subventioner så snart det
låter sig göra. Men att jag här biträtt
utskottets förslag, beror på att jag vill
att övergången skall kunna bli något
mjukare, och detta åsyftade ju även
herr Wehtje. Jag menar, att om man tar
bort alla subventioner vid ett visst datum,
den 1 januari 1951, då många avtal
upphöra att gälla och nya avtalsförhandlingar
skola föras, måste man, om
borttagandet av subventionerna skulle
leda till en prisförhöjning på dessa viktiga
varor och därmed till en höjning
av levnadskostnadsindex, befara att vid
dessa avtalsuppgörelser uppstå svårigheter,
som kunna medföra allvarliga
konsekvenser. Därför har ju utskottsmajoriteten
sagt, att den vill att dessa
subventioner skola kunna få fortgå några
månader in på år 1951. Jag anser att
man därigenom bidrar till en mjukare
övergång än om man avskär samtliga
subventioner vid ett visst tillfälle.

Nu frågade visserligen herr Bergvall:

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

»Vad är det för mening med subventionerna,
när de skattskyldiga själva få betala
dem, så att bildligt talat man tar
från den ena handen och lägger i den
andra?» Men varför ha vi infört subventionerna?
Jo, för att hindra priset
på vissa nödvändighetsvaror för den
stora allmänheten att stiga alltför mycket.
Varför bestämde vi t. ex. vissa priser
på brödsäd och bröd under krigstiden?
Det var ju en sådan allmännyttig
vara, som herr Bergvall sade, där
det är mycket viktigt, att inte priserna
få stiga för högt. Men de två varugrupper
det här gäller — hudar och bomull
— äro ju också varor som inverka betydligt
på index såsom beklädnadsvaror.
Om nu t. ex. priset på hudar får
stiga så mycket, att det skulle förhöja
priset på skor med 5—8 kronor per par,
som jag hört att ett upphävande av subventionen
skulle leda till, och likaså
priset på bomull skulle stiga avsevärt
och därigenom kostnaden för beklädnaden,
måste det ju anses önskvärt att här
få en mjukare övergång.

Nu har statsrådet givit till känna, att
han vill avveckla systemet, men han
vill ha möjlighet till en mjukare övergång
och önskar att riksdagen skall
lämna honom den. Det är det, vi velat
medge inom det parti jag tillhör, och jag
tror att vi därmed gagna saken lika bra,
som om vi skulle säga: »Nu få inte
subventionerna fortgå en dag längre än
till den och den tiden.» Ge statsrådet
en möjlighet att själv bedöma detta, och
jag tror det kanske kan leda till bättre
resultat när det gäller övergången till
fri handel!

Jag finner, herr talman, i frågans nuvarande
läge inte någon större risk i att
ge regeringen den begärda fullmakten,
och jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet för att något kommentera
herr von Helands visserligen väl förberedda
men kanske inte lika väl genomtänkta
anförande. Nu har herr Bergvall
så grundligt kommenterat detta, att jag

inte har mycket att tillägga. Men en enda
punkt lämnade herr Bergvall utanför
diskussionen, och det var herr von Helands
mycket klara antydningar om en
ny devalvering. Vad man kan diskutera i
nuvarande situation, det är naturligtvis,
om inte devalveringen förra hösten gick
för långt. Finns det någon människa i
ansvarig ställning som i nuvarande läge
skulle vilja tala om en ny devalvering?
När herr von Heland uppträder å bondeförbundets
vägnar, skulle man ju möjligen
kunna tro att han talar i ansvarig
ställning.

I sin iver att försvara Kungl. Maj:ts
proposition var herr von Heland mera
konungslig än konungen själv. Jag kunde
inte annat än med tacksamhet och
tillfredsställelse konstatera den försiktighet,
varmed vår handelsminister talade.
Han har på denna punkt varit ytterligt
tveksam och försiktig redan i propositionen,
och nu sade han uttryckligen,
att vad regeringen begärde var en
fullmakt, men han antydde också, att
det inte var säkert, att denna fullmakt
komnie att begagnas, i varje fall inte fullständigt.
Jag fattade hans uttalande på
det sättet, att det var hans mening att
inte begagna fullmakten allt för länge.

Jag kan på grund av den inblick, jag
genom tillfälligheternas spel har fått på
industrisidan, konstatera, att det har varit
ett mycket gott samarbete mellan
myndigheterna och textilindustriföretagen,
när det gäller inköpen av råvaror,
och jag tror också att detta samarbete
skall hålla även i fortsättningen och att
man därför icke behöver räkna med
några sådana lagringsinköp i spekulativt
svfte, varom propositionen talat. Tidigare
har i varje fall den valutakontroll
— jag talar inte om importkontrollen -—
som har stått till regeringens förfogande,
varit ett sådant medel, att man redan
därför har ansett det vara nödigt
och riktigt att iaktta den allra största
försiktighet.

Jag har ingen anledning att frångå
det yrkande som jag förut har ställt. Men
jag bör kanhända, innan jag slutar, ge
herr von Heland ett litet lugnande medel.
Herr von Heland var gång efter

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

annan inne på jordbrukspolitiken. Vi
veta ju, att de subventioner, som enligt
1947 års jordbrukspolitik skola givas åt
jordbruket, inte alls äro i farozonen genom
det beslut som nu skall fattas. Jag
tycker därför, att herr von Heland kan
stilla, inte bara sin oro, utan också sitt
svärd.

Herr OHLON: Herr talman! Herr von
Heland frågade retoriskt för en stund
sedan: »Vad tänka folkpartiet och högern
på?» Jo, vi tänka på att lönestoppet
ändå kommer att upphöra från och
med den 1 januari 1951 och att vi då
måste taga en anpassningsprocess. Varför
inte göra denna process kort i ett
sammanhang i stället för att göra den
på ett mera pinsamt sätt i två etapper? Jag

tror att det var herr Gränebo,
som skildrade vilka stora risker som
skulle följa med att man toge bort subventionerna
på bomull och hudar. Till
det vill jag svara, att mig veterligt ha
vi osedvanligt stora lager av skor här i
landet, och vi ha även rätt stora lager av
textilier. För övrigt veta vi ju, att allmänheten
har en förmåga att, om det
blir en prisstegring på vissa varor, övergå
till andra och prisbilligare.

Jag tror därför inte att ett borttagande
av de subventioner, som det här är
fråga om, kommer att få den förödande
och indexhöjande effekt som har
skildrats i debatten här i dag.

Herr von HELAND: Herr talman! .lag
konstaterar med tillfredsställelse, att
herr Ohlon försökt svara på den fråga
jag ställde till högern och folkpartiet,
fast jag ju inte vet, om han talade även
å högerns vägnar. Herr Ohlon ansåg
emellertid att lönestoppet kommer att
upphöra den 1 januari och att man bör
försöka att då få en anpassningsprocess
på en gång. Ja, det ligger naturligtvis
någonting i vad herr Ohlon säger, om
man är på dot klara med att det eljest
måste bli två anpassningsprocesser, men
för det första är ju detta inte säkert, om

man följer utskottets förslag, och för
det andra är det min uppfattning, att
om regeringen har bland annat denna
fullmakt om subventioner på bomull och
hudar kvar, så kan detta underlätta de
säkerligen mycket svåra underhandlingarna
i höst.

Från herr Andrén fick jag ju som vanligt
inte något svar i sak, utan han svarade
på det eleganta sätt, på vilket han
brukar svara. Herr Andrén ansåg att jag
hade förberett mig väl men att anförandet
var mindre väl genomtänkt. Ja, jag
har verkligen förberett mig på detta.
Jag har funderat mycket på de svårigheter
som komma att möta, när det i
höst gäller att klara av stabiliseringspolitikens
avslutning, och jag får säga, att
jag som riksdagsman känner bekymmer
över de svårigheter som då komma att
möta. Men, herr Andrén, då herr Andrén
påstår, att jag hade väl förberett men
mindre väl genomtänkt mitt anförande,
får jag ju säga, att det är dock bättre
än att aldrig vara förberedd och aldrig
ha genomtänkt någonting, herr Andrén!
Det är kanske det som gör, att herr
Andrén har så svårt att svara i sak, när
det gäller sådana här frågor, och det
var väl också det som åstadkom, att herr
Andrén kom med en ren felaktighet.
Herr Andrén ville lugna mig genom att
säga, att jordbrukssubventionerna inte
voro i farozonen. Ja men, herr Andrén,
jordbruket har ingen subventionering.
De subventioner, som nu ges, ges åt konsumenterna
för att icke jordbrukspriserna
skola stiga till en höjd som förorsakar
lönerörelser. Här ha vi således
precis samma företeelse som när det gäller
bomulls- och hudfrågan, och om herr
Andrén studerade de frågorna och förberedde
sig och tänkte igenom dem, är
det möjligt att herr Andrén hade sett
sammanhanget just beträffande jordbrukets
frågor, industriens frågor och tjänstemännens
löner o. s. v., vilket jag alltså
inte tillräckligt vid genomtänkt enligt
professorns anmärkningar men som jag
dock försökt förbereda mig på. .lag har
därvid kommit till det resultatet, att det
på det hela taget är bättre, om man låter
Kungl. Maj:t ett halvt år framåt behålla

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Om anslag
fullmakten
bomull och hudar.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
inte min mening att förlänga denna debatt,
men så mycket vill jag ändå gärna
säga, att de enkla sammanhang, som herr
von Heland denna gång drog upp, dem
har även jag tänkt på.

Då herr von Heland erinrade om att
en fråga, som han ställt, inte hade blivit
besvarad, vill jag helt enkelt hänvisa till
att jag på den punkten helt och hållet
delar den uppfattning som herr Ohlon
redan givit uttryck åt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 133,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa markförvärv för försvaret
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om anslag till Svenska eldbegängelseföreningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Fahlander
m. fl. (I: 45) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
m. fl. (II: 254), hade hemställts, att riksdagen
ville för Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet
för budgetåret 1950/51
anvisa ett belopp av 20 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 45 och II: 254 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Leander, Johan Eric Ericson, Hesselbom,
Mårtensson i Uddevalla, Bergstrand och
Åkerström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 45 och II: 254
till Bidrag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet
för budgetåret 1950/51 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 20 000 kronor.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Riksdagen är ju med hänsyn
till det ekonomiska läget synnerligen försiktig
med anslag på grund av motioner.
Denna försiktighet är ju förklarlig. Jag
är emellertid övertygad om att motionärerna
i den föreliggande frågan icke
skulle ha kommit med sitt förslag, om
de icke hade ansett, att de pengar som
kunna anslås till att understödja Svenska
eldbegängelseföreningens upplysningsverksamhet
komma igen många
gånger om genom de möjligheter till besparingar
för både den enskilde och
samhället, som en allmännare anslutning
till eldbegängelseidén skulle möjliggöra.
Det finns olika skäl som tala för eldbegängelseskicket,
men jag inskränker
mig till att betona de ekonomiska. För
det allmänna ha nämligen de ekonomiska
synpunkterna det allra största intresse.

Om eldbegängelseskicket användes mera
allmänt, skulle detta innebära betydande
besparingar i kostnaderna för utvidgning
av gamla kyrkogårdar och för anläggning
av nya. Jag har på nära håll haft
tillfälle att se hurusom kyrkogårdsfrågorna
ha stor ekonomisk räckvidd. I min
hemstad blev det för något år sedan nödvändigt
att anlägga en tredje kyrkogård.
Därvid måste produktiv åkermark inköpas
och förvandlas till kyrkogård.
Kostnaderna för markinköp och anläggning
av kyrkogård voro betydande. Jag
kan också framhålla, att just dessa kostnader
föranledde beslut om byggandet

till Svenska eldbegängelseföreningen.
att lämna subvention på

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

Om anslag till Svenska eldbegängelseföreningen.

av krematorium i förhoppning om att
frågan om utvidgning av kyrkogården
ej skulle tränga sig på allt för hastigt,
men infriandet av denna förhoppning är
ju beroende på hur församlingsborna
förhålla sig till detta begängelseskick.
Det är otvivelaktigt så, att en allmännare
övergång till eldbegängelse i stället
för jordbegravning skulle medföra, att
dyrbar och produktiv mark i betydligt
mindre omfattning än nu behövde förvandlas
till kyrkogårdar. Att förhållandena
äro ungefärligen likadana över
hela landet, framgår av att det enligt
uppgift nu finns 29 krematorier i landet
och att inte mindre än ett femtiotal
nya planeras.

Utskottet har i sitt utlåtande i anledning
av de väckta motionerna om anslag
till Svenska eldbegängelseföreningen
skrivit mycket välvilligt och betonat
betydelsen av att nya krematorier komma
till stånd. Utskottet har givetvis alldeles
rätt i detta, men jag vill framhålla,
att det inte är nog med nya krematorier.
En given förutsättning för att krematorierna
skola komma till nytta är att vårt
folk mer och mer förstår och accepterar
de motiv — ekonomiska och andra ■—
som tala för eldbegängelseidén. Det är
denna förståelse hos den stora allmänheten,
som föreningen till hela samhällets
gagn vill försöka åstadkomma.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Häri instämde herrar Fahlander, Norman
och Heuman.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande
taxeringsförfarandet m. m.;

nr 47, i anledning av väckt motion
angående åtgärder mot skattefusk; och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 239 med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, m. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för
blindas arbeten m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/51
till oförutsedda utgifter;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av orcglerade kapitalmedelsförluster; -

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik jämte i ämnet väckta motioner; nr

144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1950/51 av undersikottet
för luftfartsfonden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer m. m.
jämte motionsvis gjord framställning om
pension;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt avser
anslagsfrågan;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden; nr

150, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts

förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj d att tillerkänna LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund fortsatt
rätt till viss malmbrytning utöver i
gällande malmavtal medgivna kvantiteter;
samt

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1 och
2 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden och
memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av väckt motion
om upptagande av en särskild skatt på
exportens devalveringsvinster; samt
nr 56, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

betänkande nr 51 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 40, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsåldern
differentierade folkpensionsförmåner,
dels om successiv minskning av
de inkomstprövade avdragen på statliga
och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna
författningar, dels ock om översyn av
bestämmelserna i lagen om folkpensionering;
samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950; samt

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1928 (nr
289) angående handel med utsädesvaror,
dels ock en i ämnet väckt motion;

5 Första kammarens protokoll 1350. AV 17.

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 32, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor
samt av hamp- och linodlingen jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 33, mcMl anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Prisclearing
å kaffe;

nr 34, med anledning av väckta motioner
om inrättande av ett fiskets
forskningsråd;

nr 35, med anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för
hushållningssällskapen att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla lån
för inköp av gårdar att drivas som ekonomiska
demonstrationsjordbruk;

nr 36, med anledning av väckta motioner
angående formerna för samarbete
mellan hushållningssällskap och landsting; nr

37, med anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
val av lantbruksombud;

nr 38, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen
av potatiskontrollen inom landet; nr

39, med anledning av väckta motioner
om anskaffande av ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp;

nr 40, med anledning av väckt motion
angående viss upplysningsverksamhet
på fiskets område;

nr 41, med anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att förbättra
beståndet av lax i svenska fiskevatten
m. m.; samt

nr 42, med anledning av väckta motioner
om uppförande av en wallboardfabrik
i anslutning till statens sågverk
i Mora; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av vissa jordbrukarhustrurs
och likställdas semesterproblem,
dels angående utredning av frågan
om semester för företagare och deras
hustrur inom jordbruket, dels om beredande
av semester åt i lantbruket sysselsatta,
å vilka semestcrlagen icke äger

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

tillämpning, dels ock om beredande av
en verklig folksemester åt alla svenska
medborgare; samt

nr 31, i anledning av motioner dels
om användande av inhemskt vedbränsle
vid statens stationära värmeanläggningar
och dels angående vidgad användning
av inhemskt vedbränsle.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
lånefonder för budgetåret 1950/51, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård; nr

191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket;
och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsman; och
nr 218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med bestämmelser
om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande
taxeringsförfarandet m. m.; och
nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 239 med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Karl, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom och
herr Hermansson, Herbert, undertecknad
motion, nr 513, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
skrivelse från styrelsen för riksdagsbiblioteket
med förslag till ändring av,
§§ 6, 18 och 19 av bibliotekets stadgar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.54 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501875