1950 FÖRSTA KAMMABEN Nr 24
ProtokollRiksdagens protokoll 1950:24
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1950 FÖRSTA KAMMABEN Nr 24
30—31 maj.
Debatter m. m.
Tisdagen den 30 maj. Sid.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område .................. 3
Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg................ 49
Onsdagen den 31 maji
Svar på interpellation av herr Eskilsson ang. utvidgningen av Svenska
lastbilaktiebolagets verksamhet m. m......................... 67
Ang. tidpunkten för början av riksdagens höstsession ............ 71
Samtliga avgjorda ärenden.
Tisdagen den 30 maj.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område ................................ 3
Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg ...................................... 49
Onsdagen den 31 maj.
Statsutskottets memorial nr 193, ang. statsregleringen för budgetåret
1950/51 .............................................. 71
1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 21.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
3
Tisdagen den 30 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Herrar Sunne och Rosander anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen.
Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 325, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för hushållningssällskapen
att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla lån för
inköp av gårdar att drivas som ekonomiska
demonstrationsjordbruk;
nr 326, i anledning av väckta motioner
om anskaffande av ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp;
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
i 1950 års statsverksproposition gjorda
framställning angående Täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti
m. m.;
nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag, Statens avdikningslånefond
samt Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse;
nr
351, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om svenskt medborgarskap, dels ock i
ämnet väckta motioner;
nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
nr 356, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en
tvångsclearing med Tyskland, dels ock
i ämnet väckta motioner.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 52, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
245, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av ett propositionen bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att
dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
angivna riktlinjerna;
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1951 års skörd i huvudsaklig över
-
4
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
ensstämmelse med vad i propositionen
angivits;
dels å riksstaten för budgetåret 1950/
51 under nionde huvudtiteln anvisa
a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;
b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor;
c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor;
dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den
10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å
mjölk, grädde och ost samt till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1944 (nr 459) angående
avgift för smör som användes för
framställning av grädde in. in.
I detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen
1) I: 120 av herr Osvald och II: 140,
likalydande, av herr Ståhl, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen ville
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om
en allsidig utredning i syfte att ersätta
det nuvarande systemet med prissättning
på jordbrukets produkter med ett
smidigare, mer utvecklingsfrämjande
system, som principiellt gåve vårt jordbruk
samma rörelsefrihet som andra näringsgrenar;
2)
1:261 av herr Aaby-Ericsson in. fl.
och 11:318, likalydande, av herr Heeggblom
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i avsikt att bereda jordbruket en
tryggare och friare ställning ville hos
Kungl. Maj :t begära en plan för successiv
avveckling av de subventioner, som
nu anvisades till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;
3) 1:273 av herr Spetz och 11:308,
likalydande, av herr Antby m. fl., vari
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om sådan
ändring av kungörelsen den 19 mars
1942, nr 91, att mejerier finge rätt att
jämsides med försäljning av 3-procentig
standardiserad mjölk saluföra mjölk
med högre fetthalt samt att å sådan
mjölk tillämpa fri prisbildning;
4) 1:513 av herr Persson, Karl, och
herr Hermansson, Herbert, samt II: 609,
likalydande, av herrar Carlsson i Bakeröd
och Hansson i Skediga, vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära skyndsam utredning angående
på vad sätt småbruket skulle få
kompensation för den i propositionen
nr 245 föreslagna kraftfoderfördyringen
ävensom att riksdagen måtte giva
Kungl. Maj:t bemyndigande att verkställa
denna kompensation;
5) I: 514 av herr Elof sson, Gustaf, och
11:610, likalydande, av herrar Johnsson
i Kastanjegården och Persson i
Svensköp, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att fabrikspotatispriset
för nästa regleringsår skulle vara detsamma
som under regleringsåret 1949/
50;
6) 1:515 av herr Elofsson, Gustaf,
och 11:611, likalydande, av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 245 måtte besluta
om samma prissättning för höstvete och
råg;
7) 1:516 av herr Persson, Ivar, m. fl.
och II: 615, likalydande, av herr Adolfsson
m. fl., vari hemställts dels att övre
och undre gränserna för äggpris till
producent under år 1950/51 måtte fastställas
enligt ett av livsmedelskommissionen
avgivet förslag eller alltså med
1 krona 80 öre per kilogram som lägsta
ocli i allmänhet 3 kronor per kilogram
som högsta pris eller att producenterna
—■ i händelse riksdagen beslöte att bottenpriset
skulle tillåtas ligga lägre än 1
krona 80 öre per kilogram — måtte erhålla
rätt att tillgodogöra sig de överpriser
utöver 3 kronor per kilogram,
som eventuellt temporärt kunde uttagas
vid export eller på hemmamarknaden,
dels att höjningen av priset på kraftfoder
under innevarande regleringsår
icke måtte tillåtas slå igenom i vad
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
5
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
gällde de kraftfoderpartier, som inginge
i hönsfoderblandningarna, dels ock att
den s. k. 4-procentregeln i samband
med omräkningen av jordbrukskalkylen
under hösten 1950 måtte tillämpas på
sätt som hittills skett och som förutsatts
i årets prisöverenskommelse för
regleringsåret 1950/51;
8) 1:517 av herr Näslund m. fl. och
11:617, likalydande, av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 245 måtte beakta de synpunkter,
som framförts i motionerna;
9) 1:518 av herr Gränebo m. fl. och
11:614, likalydande, av herr Hedlund i
Rådom m. fl., vari yrkats, att riksdagen
måtte besluta hemställa, att Kungl. Maj:t
ville överväga att införa margarinaccis
av den storlek, som vore nödvändig för
att trygga avsättningen av smörproduktionen;
10)
1:519 av herr Gränebo m. fl. och
11:616, likalydande, av herr förste vice
talmannen Skoglund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära en skyndsam utredning
om frigivandet av handeln med oljekraftfoder
och därvid erforderliga anordningar
för att säkerställa avsättningen
av det inhemska oljeväxtmjölet;
11) 1:520 av herr Isaksson m. fi. och
11:613, likalydande, av herr Hasggblom
m. fl., vari yrkats dels att kraftfoderregleringen
för hönsfoder till utgången
av innevarande regleringsår
skulle bibehållas vid de på hösten 1949
beslutade grunderna eller att äggproduktionen
skulle erhålla annan kompensation
för sedan hösten 1949 genomförd
höjning av kraftfoderpriserna, dels att
för regleringsåret 1950/51 intet högsta
pris eller bottenpris skulle fastställas
för ägg, dels ock att vad i övrigt i propositionen
nr 245 föresloges om äggreglering
och kraftfoderreglering skulle
godkännas; samt
12) 1:521 av herr Werner m. fl. ocli
11:612, likalydande, av herr Adolfsson
m. fl., vari hemställts, att Skattkärr,
Kristinehamn och Säffle i Värmlands
län samt Lidköping i Skaraborgs lön
måtte behållas som prisorter.
I de under 8) upptagna motionerna
1:517 och 11:617 hade beträffande det
begärda bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att redan under sommaren 1950
fastställa priserna å höstvete, höstråg
och vårvete för regleringsåret 1951/52
hemställts, att bemyndigandet måtte begränsas
till att gälla fastställandet av
prisrelationerna mellan olika slags
brödsäd. I fråga om regleringen av fodersäd
och andra fodermedel hade i
samma motioner hemställts, att kraftfoderråvaror
av svenska oljeväxter,
frånsett linfrömjöl, måtte betalas med
30 öre per kilogram samt att subvention
på importerade oljekakor matte slopas.
Priset på oljekraftfoder borde med dessa
utgångspunkter fastställas till spannmålsbolagets
självkostnadspris i den
mån detta icke överstege 40 kronor per
deciton, varvid det ansåges önskvärt,
att priset sattes så, att man under utfodringsperiodens
senare del snarare
kunde räkna med sänkta än med höjda
priser. Med avseende på producentpriset
på ägg hade i motionerna yrkats, att
den övre prisgränsen skulle höjas från
3 kronor till 3 kronor 40 öre per kilogram.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,
A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:516 och 11:615, 1:517 och
II: 617, såvitt nu vore i fråga, I: 518 och
11:614 samt 1:520 och 11:613 ävensom
med avslag å motionerna I: 514 och II:
610, 1:515 och 11:611 samt 1:521 och
II: 612,
1) medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som utskottet angivit i det föregående,
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd ocli oljeväxter
av 1951 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad förut angivits.
6
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
B. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa
1) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;
2) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor; samt
3) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
att förslagsanslag av
6 000 000 kronor.
C. att riksdagen måtte antaga förslagen
till förordning angående fortsatt
giltighet av förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk,
grädde och ost samt till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
30 juni 1944 (nr 459) angående avgift
för smör, som användes för framställning
av grädde m. m.
D. att riksdagen, med anledning av
motionerna 1:513 och 11:609 samt med
bifall till motionerna 1:517 och 11:617
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning
genom utredningen för översyn av bestämmelserna
om producent- och kontantbidrag
för mjölk till vissa mindre
jordbruk av frågan vad den förordade
prishöjningen å oljekraftfoder m. m.
komme att betyda för de mindre jordbruken
samt vilka möjligheter som funnes
att bereda dessa kompensation därför;
E.
att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 517 och II: 617 såvitt nu vore
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om översyn av formerna
för prissättningen på oljeväxtfröer och
oljeväxtodlingens inpassning i jordbruksregleringen;
F.
att motionerna 1:120 och 11:140,
I: 261 och II: 318, I: 273 och II: 308 samt
1:519 och 11:616 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
i fråga om 4-procentregeln:
1) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson
och Norup, vilka dock ej antytt sin mening;
2)
av herrar Carl Sundberg, Näslund,
Isaksson, Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Hieggblom och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att motionerna I: 516
och II: 615 i denna del bort bifallas och
att därför utskottets yttrande i hithörande
del bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade;
i fråga om bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att fastställa priser på brödsäd:
3) av herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att motionerna
I: 517 och II: 617 borde i denna del bifallas
och att därför utskottets yttrande i
förevarande del bort lyda så, som i reservationen
angivits;
i fråga om oljekraftfodret:
4) av herrar Tjällgren, Carl Sundberg,
Bror Nilsson, Isaksson, Norup och Hseggblom,
vilka ansett, att motionerna I: 519
och II: 616 bort bifallas och att därför utskottets
yttrande i ämnet bort hava viss
i reservationen angiven lydelse ävensom
att i utskottets hemställan motionerna I:
519 och II: 616 bort utgå ur punkten F
och att till berörda hemställan bort fogas
ett nytt stycke, så lydande:
»att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 519 och II: 616, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning om frigivandet av handeln
med kraftfodermedel och därvid
erforderliga anordningar för att säkerställa
avsättningen av det inhemska oljeväxtmjölet.
»
5) av herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att motionerna
1:517 och 11:617 bort bifallas i denna
del och att därför utskottets yttrande
bort avfattas på sätt reservationen visade;
i
fråga om potatisregleringen:
6) av herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Svensson i
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
7
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Ljungskile, vilka ansett, att motionerna
1:514 och 11:610 bort bifallas och att
därför utskottets yttrande i denna del
bort lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt motionerna 1:516 och II: 615, I:
518 och II: 614, I: 520 och II: 613 samt
I: 517 och II: 617 såvitt nu vore i fråga,
med bifall till motionerna I: 514 och II:
610 ävensom med avslag å motionerna
I: 515 och II: 611 samt I: 521 och II:
612---(lika med utskottet)---
förut angivits;
i fråga om äggregleringen:
7) av herrar Näslund, Johnsson i
Kastanjegården, Antby och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett att motionerna
1:517 och 11:617 bort bifallas i denna
del och att därför utskottets yttrande
i hithörande del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits;
8) av herrar Carl Sundberg, I,saksson
och Hseggblom, vilka ansett, att motionerna
1:520 och 11:613 bort bifallas
i denna del och att därför utskottets yttrande
i förevarande del bort lyda på
sätt reservationen visade;
i fråga om regleringen av handeln med
mjölk m. m.:
9) av herrar Carl Sundberg, Näslund,
Isaksson, Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Hseggblom och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att motionerna 1:273
och II: 308 bort bifallas och att därför
utskottets yttrande bort hava viss i reservationen
angiven lydelse ävensom att
i utskottets hemställan motionerna I:
273 och II: 308 bort utgå ur punkten F
och att till berörda hemställan bort fogas
ett nytt stycke, så lydande:
»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:273 och 11:308, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa omsådan
ändring av kungörelsen den 19 mars
1942 (nr 91), att mejerier skola få rätt
att jämsides med försäljning av 3-procentig
standardiserad mjölk saluföra
mjölk med högre fetthalt samt att å sådlan
mjölk tillämpa fri prisbildning.»
samt
i fråga om livsmedelssubventionernas
avveckling:
10) av herrar Carl Sundberg, Isaksson
och Hseggblom, vilka ansett, att motionerna
1:261 och 11:318 bort bifallas
och att därför utskottets yttrande i hithörande
del bort avfattas på sätt i reservationen
angivits ävensom att i utskottets
hemställan motionerna I: 261
och 11:318 bort utgå ur punkten F och
att till berörda hemställan bort fogas ett
nytt stycke av följande lydelse:
»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:261 och 11:318, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
för åstadkommande av en plan
för successiv avveckling av de subventioner,
som för närvarande anvisas till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.»
Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Med
avseende å föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 52 hemställer jag,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på det sätt,
att först föredragas var för sig de olika
delar av utskottets till punkten hörande
uttalanden, beträffande vilka särskilda
reservationer finnas fogade vid utlåtandet,
samt därefter utskottets hemställan,
att utskottets uttalanden ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot påyrkas, samt
att vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
I enlighet härmed föredrogs nu
Punkten A.
Utskottets uttalande i fråga om den
s. k. 4-procentregeln.
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Då
jag beträffande ett par punkter i det
föreliggande utskottsutlåtandct står antecknad
som reservant, skall jag be att få
8
Nr 24.
Tisdagen den 30 mai 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
yttra några ord. Innan jag närmare ingår
på skälen för dessa reservationer,
skall jag emellertid yttra några ord om
utskottets utlåtande i dess helhet, med
andra ord, anlägga några mera allmänna
synpunkter på det föreliggande utlåtandet.
När vi i utskottet påbörjade behandlingen
av detta ärende, hade jag en viss
om ock svag förhoppning om att det
även i år skulle bliva möjligt att sammanjämka
de olika meningar, som gjorde
sig gällande inom utskottet. Men allt
eftersom behandlingen fortgick, blev det
mer och mer klart, att detta inte skulle
komma att lyckas. Jag kan givetvis inte
annat än beklaga detta. Men jag vågar
säga, att även om antalet vid utskottsutlåtandet
antecknade reservationer är
stort, så bör därav inte dragas den slutsatsen,
att inom utskottet stridens vågor
gått särdeles höga. Nej, tvärtom kan jag
vitsorda, att diskussionen varit mycket
saklig — jag skulle vilja säga lidelsefri
— även om i fråga om olika avsnitt i
den kungl. propositionen delade meningar
varit rådande. Jag har ansett mig böra
i förevarande sammanhang framhålla
detta.
Jag skall nu försöka att med några ord
angiva skälen till de tvenne reservationer,
för vilka jag jämte en del andra
utskottsledamöter stå antecknade.
Vad då först beträffar den i utskottsutlåtandet
med 1) betecknade, av herrar
Bror Nilsson, Norup och mig avgivna
s. k. blanka reservationen, så är anledningen
till denna i korthet följande.
Som en bakgrund till vad jag kommer
att säga skulle jag till en början vilja
erinra om att vid de överläggningar,
som i anslutning till den för nästa regleringsår
uppgjorda kalkylen ägt rum mellan
statens livsmedelskommission, å ena,
samt representanter för Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk, å andra sidan, enighet har
nåtts om de grunder, som skola tillämpas
för prissättningen å jordbrukets produkter
under det kommande regleringsåret.
överenskommelsen innebär bl. a.,
såsom också framgår av såväl propositionen
som utskottsutlåtandet, att man i
princip godtagit, att den i kalkylen ingående
räntekostnadsposten skall beräknas
med beaktande av bl. a. den kostnadsstegring'',
som är en följd av ökningen
av kapitalvolymens värde efter basåret
1938/39. Emellertid ha jordbrukets
representanter medgivit, att denna princip
med hänsyn till prisstabiliseringspolitiken
icke skall få föranleda någon ökning
av produktpriserna, så länge den
nuvarande stabiliseringspolitiken tillämpas.
Vidare har man från jordbrukets
sida förbundit sig att icke kräva någon
utjämning vare sig av det underskott om
21 miljoner kronor, som föreligger enligt
kalkylen, eller av den ökning av underskottet,
som uppkommer genom vissa i
överenskommelsen angivna prisjusteringar,
vilka för jordbruket beräknats
medföra ett ytterligare underskott av
över 10 miljoner kronor. Med hänsyn till
att den nuvarande stabiliseringspolitiken
inom en nära framtid kan komma att
slopas eller modifieras, ha jordbrukets
representanter emellertid förbehållit sig
rätt att påkalla täckning för de särskilda
kostnadsökningar, som kunna uppkomma
i samband med en förändring i denna
politik, t. ex. i form av ökade löner till
egen eller lejd arbetskraft.
Om de betydelsefulla medgivanden,
som sålunda gjorts från jordbrukets sida,
har jag icke här något att anföra. De innefattas
i den träffade överenskommelsen,
som givetvis skall respekteras och
torde innefatta den bästa lösning av förevarande
spörsmål, som under nuvarande
omständigheter är möjlig. Ej heller torde
i och för sig något vara att erinra
mot det nyssnämnda förbehållet om gottgörelse
för kostnadsökningar i samband
med en förändring i stabiliseringspolitiken.
Departementschefen har sålunda för
sin del framhållit, att det enligt hans
mening är rimligt, att ett sådant förbehåll
göres. Emellertid skulle jag vilja
dröja ett ögonblick vid en fråga, som
departementschefen upptagit i detta sammanhang
i propositionen.
I flera år har nu tillämpats den s. k.
4-procentregeln. Denna innebär i korthet,
att om ett över- eller underskott
skulle uppkomma, som motsvarar mer
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
9
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
än fyra procent av jordbrukets samlade
inkomstsumma enligt den på våren uppgjorda
kalkylen, så skola priserna på
jordbruksprodukterna justeras så, att
marginalen reduceras till fyra procent.
Departementschefen har i propositionen
citerat ett uttalande av livsmedelskommissionen
av innebörd, att den träffade
överenskommelsen innebär, att 4-procentregeln
med stor sannolikhet icke
kommer att bliva tillämplig under nästa
regleringsår. I anslutning därtill har departementschefen
framhållit, att spörsmålet
om tillämpning av 4-procentregeln
torde få upptagas vid sådana överläggningar,
som jordbruket förbehållit sig
att påkalla vid ett slopande eller en modifiering
av den nuvarande stabiliseringspolitiken.
Så långt har jag naturligtvis
icke mycket att erinra mot departementschefens
framställning. Livsmedelskommissionens
bedömande av utvecklingen
under nästa regleringsår innebär ju icke
att någon avvikelse skall ske från den
nu gällande ordningen, och en eventuell
modifiering av stabiliseringspolitiken
eller ett slopande av denna kommer måhända
att medföra att även spörsmålet
rörande 4-procentregeln behöver diskuteras.
Departementschefen ger emellertid i
fortsättningen en antydan om att han
tänkt sig att dessa framtida överläggningar
skola resultera i att 4-procentregeln
sättes ur spel. Han anför sålunda,
att det å ena sidan måste anses obilligt
om jordbruket, samtidigt som inkomstförbättring
vore att emotse för övriga
samhällsgrupper, skulle få vidkännas
den inkomstminskning, som skulle följa
av regelns tillämpning. Å andra sidan,
säger han, torde det ekonomiska läget,
även om skörden skulle bliva god, knappast
medge att jordbruket genom regelns
tillämpning skulle erhålla inkomsthöjning
utöver den kompensation, som kan
komma att utgå för en uppräkning av
arbetskostnadsposten eller andra kostnadsökningar
till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering.
Utskottet har för sin del understrukit,
att de spörsmål, som kunna komma att
uppstå beträffande 4-procentregeln, böra
behandlas vid de eventuellt kommande
överläggningarna i samband med att stabiliseringspolitiken
upphör eller modifieras.
I detta utskottets uttalande ligger
uppenbarligen, att utskottet tagit avstånd
från vad departementschefen sålunda
yttrat. Den reservation, som har anförts
av mig och mina partikamrater på denna
punkt, innebär endast att vi ansett,
att utskottet bort ännu tydligare markera
innebörden av sitt uttalande och klart
säga ifrån att 4-procentregeln, liksom
fallet är för närvarande, gäller tills vidare,
intill dess någon ny överenskommelse
träffats, som upphäver eller modifierar
densamma. Såvida jag är riktigt
underrättad, skulle härmed åsyftas en
överenskommelse vid de förhandlingar
som föras mellan å ena sidan lantbrukets
delegerade och å andra sidan livsmedelskommissionen.
Huruvida någon sådan
överenskommelse kan komma till stånd,
är däremot en fråga, som det ännu är
för tidigt att ta upp till besvarande. I
nuvarande stund vet ju ingen, hurudan
utvecklingen kommer att bliva.
Efter att ha gjort detta förtydligande
vill jag dock — för att man inte skall
kunna göra gällande, att jag tolkat departementschefens
yttrande felaktigt — gärna
medgiva, att vad departementschefen
anfört också innebär, att 4-procentregeln
skall tillämpas tills vidare och att kommande
förhandlingar få utvisa, om tilllämpningen
av regeln skall modifieras.
Det är emellertid departementschefens
uttalande om huru han anser att regeln
framdeles bör tillämpas, som vi reservanter
ha reagerat mot. Lämnas denna
fråga öppen, äro vi överens.
Den andra reservation, till vilken jag
anslutit mig och om vilken jag, herr
talman, nu ber att få säga några ord,
angår oljekraftfodret. Den är upptagen
under punkt 4) bland de reservationer
som fogats till utskottsutlåtandet.
I fråga om oljekraftfodret förhåller det
sig som bekant så, att de tidigare gällande
ransonerings- och prisbestämmelserna
ha slopats. Liksom i fråga om fodersäden
tillhandahåller emellertid Svenska
spannmålsaktiebolaget oljekraftfoder i
vissa importhamnar till av livsmedels
-
10
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
kommissionen fastställda priser. Till
följd av fortsatta svårigheter att i utlandet
anskaffa högvärdigt oljekraftfoder
och med hänsyn till den goda tillgången
på rapsmjöl av svenskodlad raps har
kommissionen ansett det nödvändigt att
även under nästa regleringsår bibehålla
den kontroll över försäljningen av oljekraftfoder,
som består däri, att detta foder
som regel icke får säljas annat än i
form av standardiserade blandningar.
Oljekraftfoderregleringen bör därför enligt
kommissionens mening bibehållas i
stort sett oförändrad under det kommande
regleringsåret. Till denna uppfattning
har Kungl. Maj:t anslutit sig.
I de två likalydande motionerna I: 519
av herr Gränebo m. fl. och 11:616 av
herr Skoglund m. fl. har emellertid hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära en skyndsam utredning om
frigivande av handeln med oljekraftfoder
och om därvid erforderliga anordningar
för att säkerställa avsättningen av
det inhemska oljeväxtmjölet.
I motionerna framhålles bl. a., att när
det statliga importmonopolet på oljekakor
infördes, så voro de väsentliga motiven
därtill dels de exceptionella förhållanden,
som då rådde på den internationella
marknaden, och dels behovet av
att genomföra en reglering av den inhemska
marknaden vid en prisnivå, som
var oberoende av prisutvecklingen på
världsmarknaden. Såsom motionärerna
anfört, torde vid en normal foderskörd
pristendensen på världsmarknaden bliva
svagare, och därmed skulle behovet av en
reglering av den inhemska marknaden
bortfalla. De skäl, som föranledde statsmonopolets
införande, komma då icke
längre att vara för handen. Med hänsyn
härtill har jag ansett mig böra biträda
motionärernas begäran om en utredning
rörande frigivandet av handeln med oljekraftfoder.
Samtidigt torde även, såsom
motionärerna hemställt, böra utredas,
vilka åtgärder som kunna bliva erforderliga
för att säkerställa avsättningen av
det inhemska oljeväxtmjölet.
Såsom fallet varit under de senaste
budgetåren har även för nästa budgetår
i propositionen äskats visst belopp att
ställas till förfogande för produktionsfrämjande
åtgärder på jordbrukets område
i Norrland samt vissa delar av Kopparbergs
och Värmlands län. Det belopp,
som i propositionen begäres, utgör 1 miljon
kronor i stället för 900 000 kronor
under närmast föregående budgetår. Jag
vet bestämt, att för de norrländska hushållningssällskapen
detta anslag är inte
bara kärkommet utan också i allra högsta
grad nödvändigt och oumbärligt. Dessa
hushållningssällskap ha, jag tror att man
kan säga utan undantag, mindre goda
ekonomiska förhållanden. Vi norrlänningar
äro synnerligen tacksamma för
att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
även för nästa budgetår
förordat anslaget i fråga.
Med dessa ord, herr talman, har jag
velat angiva min ståndpunkt i de frågor,
som nu äro föremål för kammarens behandling.
Jag ber att, under hänvisning
till vad jag anfört, få hemställa om bifall
till utskottets förslag med den ändring
däruti, som innefattas i reservationen under
punkten 4) i fråga om oljekraftfodret.
Herr ISAKSSON: Herr talman! I likhet
med utskottets ärade ordförande vill
jag uttala min tillfredsställelse över att
enighet har kunnat uppnås mellan statsmakternas
och jordbrukets representanter
i fråga om jordbrukets prissättning.
Alla torde väl också med glädje se den
produktionsökning, som har skett inom
jordbruket. Det svenska folket kan för
närvarande försörja sig på inom landet
odlade produkter. Vad detta betyder
t. ex. i valutahänseende torde väl knappast
behöva understrykas. På kort tid efter
kriget bär det svenska jordbruket,
mot mångas förmodan, kunnat åstadkomma
denna produktionsökning. Vi äro
i dag nära nog självförsörjande i fråga
om jordbruksprodukter, då ungefär 99
procent av konsumtionen täckas av inom
landet producerade livsmedel.
Produktionsökningen är till och med
så stor, att det bär uppstått vissa bekymmer
för ett befarat överskott av jordbruksprodukter.
I dagarna har i Saltsjö
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
11
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
baden samlats cn internationell jordbrukskongress
med representanter från
olika delar av världen, och denna kongress
har även upptagit till behandling
just frågan om risken för eu överskottsproduktion
i världen på jordbrukets område.
Jag uttalar den förhoppningen, att
det skall bli möjligt att i vårt land uppnå
balans mellan tillgång och efterfrågan.
Jag hoppas även livligt att vi, hur
produktions- och konsumtionsförhållandena
än komma att utveckla sig, skola
kunna fullfölja det vid 1947 års riksdag
fattade beslutet om tryggande av jordbrukets
framtida ställning i vårt land.
Jag vill, herr talman, även i förbigående
uttala min tillfredsställelse över att
de svenska jordbrukarna genom den nu
träffade uppgörelsen tillerkännas kompensation
för de högre ränteutlägg, som
de ha fått vidkännas allt sedan basåret
1939.
Även om det således, herr talman,
finns anledning att med tillfredsställelse
hälsa den uppgörelse som träffats om
jordbrukets prisreglering, kan det dock
inte hjälpas, att jag och mina meningsfränder
på vissa punkter ha en del speciella
önskemål som vi anse inte ha blivit
tillräckligt tillgodosedda. Vi ha därför
på en del punkter avgivit reservationer
till det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag erinrar emellertid, om att de
frågor, som beröras i reservationerna,
egentligen ligga vid sidan av själva prisöverenskommelsen.
Bland de reservationer, som finnas fogade
till utskottets utlåtande, vill jag
först säga några ord om den reservation
som berör frågan om livsmedelssubventionernas
avveckling. Jordbrukarna fråga
sig över lag, hur länge vi skola behöva
ha kvar livsmedelssubventionerna.
Faktum är att dessa subventioner aldrig
någonsin ha varit populära bland jordbrukarna.
Det är inte heller jordbrukarna,
som ha påyrkat deras införande.
Livsmedelssubventionerna tillkomino under
en tid då det gällde att hålla livsmedelspriserna
nere. Fn del av kostnaderna
för jordbrukets produkter bar därför
via subventionerna betalats med skattemedel.
Med årens lopp ha subventio
-
nerna undan för undan ingått såsom ett
led i prisförhandlingarna, vilket medfört
att subventionerna betraktas såsom
en ren jordbrukshjälp, medan de ju i
grund och botten äro ett stöd åt konsumenterna.
Det synes nu vara mycket
svårt att utrota den uppfattningen, att
livsmedelssubventionerna skulle ha tillkommit
uteslutande såsom en hjälp åt
jordbruket.
Subventionspolitiken skapar på grund
härav enligt min uppfattning icke den
aktning och förståelse för den svenska
jordbruksnäringen, som vore önskligt.
Jordbruket har vidare genom denna
sammankoppling av livsmedelssubventionerna
och prisförhandlingarna i viss
mån blivit beroende av det statsfinansiella
läget. Jordbrukets representanter
kunna nu vid sina förhandlingar med
statsmakterna komma i ganska besvärliga
situationer, då man ju även måste ta
hänsyn till vad det stalsfinansiella läget
vid varje särskilt tillfälle tillåter. Det
torde vara en allmän önskan inte bara
bland konsumenterna, utan kanske i ännu
högre grad bland producenterna, att
livsmedelssubventionerna snarast möjligt
skola avskaffas.
Det är i detta sammanhang intressant
att se, vad lantbruksstyrelsen på grund
av motionerna anför i sitt remissvar.
Styrelsen skriver: »Inom stora delar av
vårt folk ha tydligen livsmedelssubventionerna
blivit uppfattade som ett stöd
till jordbruksnäringen. Av jordbrukarna
betraktas de däremot icke utan skäl som
i realiteten ett konsumentstöd---.
För jordbrukets utövare måste det anses
önskvärt, att denna avveckling sker
så snart som möjligt och i varje fall medan
världshandelspriserna i allmänhet
ligga högre än den svenska prisnivån. Fn
avveckling synes även vara önskvärd ur
andra synpunkter, så t. ex. av statsfinansiella
skäl. Skäl föreligga sålunda att
överväga frågan om sättet för subventionernas
avveckling. Sannolikt måste
avvecklingen genomföras successivt och
med hänsyn till under avvecklingen rådande
förhållanden.»
Det erforderliga utredningsarbetet föreslås
skola anförtros åt den planerade
12
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
jordbruksnämnden. Det anföres vidare
att det självfallet skulle vara önskvärt
om avvecklingsarbetet kunde bedrivas
planmässigt. Vad lantbruksstyrelsen här
har anfört övernsstämmer till fullo med
de synpunkter, som ha framförts i de
båda motioner som på denna punkt ha
väckts från högerhåll. Jag kan därför
helt instämma i lantbruksstyrelsens yttrande.
Motionärerna ha just nu gjort
sin framställning om att subventionerna
skola avskaffas bland annat av den orsaken,
att vi ju här i landet nästa år gå
mot en friare ekonomi.
Jag ber sedan, herr talman, att även
få säga några ord om äggregleringen,
där det ju från högerhåll har framförts
vissa önskemål i två likalydande motioner.
Såsom många andra grenar av jordbruksnäringen
uppvisar även äggproduktionen
en betydande ökning. Sedan
det sista förkrigsåret, 1939, har äggproduktionen
i vårt land ökat från 60,9 till
89 miljoner kilogram, d. v. s. med 28,1
miljoner kilogram. Glädjande nog har
även äggkonsumtionen stigit, men dock
inte i samma takt som produktionen.
Konsumtionen har ökat från 8,s kilogram
per individ i vårt land till 11,4.
Läget för äggproducenterna har på
grund av den starkt stigande produktionen
blivit en smula bekymmersamt.
Situationen hade säkerligen varit än
mera bekymmersam, om inte ägghandelns
organisationer hade kunnat söka
sig ut på världsmarknaden och få till
stånd en viss export av ägg till priser,
överstigande dem som kunnat uppnås
på hemmamarknaden. Detta överpris har
dock icke kommit producenterna till
godo. Enligt jordbrukets prisuppgörelse
kunna nämligen producenterna inte
erhålla mer än högst 3 kronor per kilogram
ägg.
Den 6 april i år höjdes kraftfoderpriset
med ungefär 4 öre per kilogram.
Denna höjning har till övervägande del
drabbat just äggproducenterna. Genom
att priset höjdes så sent som den 6 april
berör prishöjningen nämligen inte i större
utsträckning mjölkproducenterna,
bl. a. beroende på att omkring den 1
maj eller i varje fall tiden närmast därefter
släppas de flesta kreatursbesättningarna
i vårt land ut på grönbete,
varför djuren inte behöva tillskott av
kraftfoder. Äggproducenterna däremot
måste även under denna årstid använda
köpt kraftfoder. Prisförhöjningen
träffar därför främst det mindre jordbruket,
som svarar för den huvudsakliga
delen av äggproduktionen i vårt
land.
Höjningen av kraftfoderpriset har naturligtvis
företagits i det i och för sig
goda syftet att få till stånd en viss produktionsbegränsning
inom jordbruket,
men denna produktionsbegränsning har,
såsom jag här redogjort för, blott kommit
att gälla en del av den svenska jordbruksproduktionen,
nämligen äggproduktionen.
Utskottet har emellertid i sitt
utlåtande stannat för en skrivning som
jag kan godkänna, då utskottet bl. a.
förordar, att man skall undersöka, i vad
mån särskilt det mindre jordbruket kan
beredas kompensation för kraftfoderprisets
höjning.
Äggpriset i vårt land har tidigare fått
svänga mellan ett bottenpris av 2 kronor
per kilogram och ett högsta pris av
3 kronor. I prisöverenskommelsen har
man nu vidgat ramen för prisfluktuationerna.
Men det har skett på så sätt,
att den övre gränsen, 3 kronor, bibehålies,
medan den lägre gränsen sänkes
med 20 öre till 1 krona 80 öre per kilogram.
I realiteten innebär detta ingenting
annat än att en möjlighet öppnas
för en ytterligare sänkning av äggpriset.
Bland äggproducenterna hade man
räknat med att åtminstone till den 1
september få köpa kraftfoder till det tidigare
för jordbruket överenskomna priset.
Prishöjningen har därför kommit
som en stor överraskning för äggproducenterna.
Jordbrukarna skola således nu
få köpa sitt kraftfoder till världsmarknadspris.
Frågan är då, om man inte
borde utnyttja detta tillfälle till att även
låta äggpriset följa efter. Om äggpriset
fritt finge anpassa sig efter konsumtionsförhållandena,
skulle man nämligen
säkrast komma fram till en rätt avvägning
av produktionen. Genom en dylik
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
13
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
fri prisbildning skulle också hönsstammens
storlek anpassas efter den faktiska
äggkonsumtionen i landet.
I utskottet var det, liksom det ju även
bär varit tidigare, mycket diskussion
om vad det är som har åstadkommit att
äggproduktionen har ökat så kraftigt.
Det framhölls bl. a. att ökningen till
största delen vore att tillskriva det förhållandet,
att det vid sidan av det egentliga
jordbruket har vuxit upp ett antal
stora hönsgårdar, som producera både
avelsmaterial och ägg. Om man släppte
äggpriset fritt och således inte hade kvar
vare sig någon lägsta eller högsta notering,
utan priset finge svänga fritt,
tror jag att vi därigenom på snabbaste
och bästa sätt skulle bli av med dessa
större hönsgårdar, som nu i viss mån
förstöra produktionsförhållandena för
jordbrukarna genom att åstadkomma en
överproduktion av ägg.
Innan jag slutar vill jag, herr talman,
även säga några ord om reservationen
nr 9). Till följd av missväxt och avspärrning
under kriget uppstod det under
krigsåren brist på smörfett. I samband
därmed beslöts att standardisera
mjölkens fetthalt till 3 procent. Förhållandena
äro emellertid numera helt annorlunda.
Vi ha nu riklig tillgång på
båda mjölk och smör, och det gäller nu
för det svenska jordbruket att finna avsättning
för sin produktion, så att inte
de redan fyllda lagren ytterligare förstoras.
Det har därför föreslagits att
mejerierna skola få rätt att jämsides med
den 3-procentiga mjölken fritt få sälja
mjölk med högre fetthalt.
Utskottet har inte kunnat tillstyrka
detta förslag. Jag har jämte flera andra
av utskottets ledamöter reserverat mig
mot majoritetens beslut. Vi anse att de
mejerier, som ha möjlighet därtill, även
böra få saluföra mjölk med högre fetthalt
än den standardiserade 3-procentiga
mjölken. Jag läste för någon tid
sedan ett referat av ett tal, som herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hållit och vari han på tal
om en högre fetthalt på mjölken bl. a.
förklarade, att om mjölkens fetthalt höjdes,
så skulle mjölken kanske i någon
mån förlora karaktären av läskedryck.
Herr statsrådet nämnde, att många människor
i vårt land köpa flaskmjölk och
nyttja den som frukostdryck samt att
de tycka att den 3 %-igt standardiserade
mjölken härför är lagom fet, och
att mjölken för dessa människor således
också har en viss karaktär av läskedryck.
Om mjölkens fetthalt höjdes, kunde
man, enligt detta resonemang, befara
att konsumtionen minskades.
Jag kan givetvis inte direkt bestrida
att det kan förhålla sig så, ehuru jag
inte tror att man behöver befara en
dylik minskning av konsumtionen, om
mjölken bleve fetare. Den 3-procentiga
mjölken skulle ju saluföras även i fortsättningen.
Om mejerierna enligt reservanternas
förslag finge rätt att jämsides
med den standardiserade mjölken fritt
sälja även mjölk med högre fetthalt, till
exempel 3,5 %, skulle vi kunna få en
god mätare på vilken mjölk konsumenterna
i landet föredraga. Det vore av
stort värde att på detta sätt få denna
mätare på i vilken riktning konsumtionen
går, och då skulle man ett följande
år kunna göra mera bestämda uttalanden.
Herr talman! Detta var en del av vad
jag hade att anföra vid handläggningen
av detta ärende. Jag ämnar, herr talman,
ansluta mig till yrkandet om bifall
till utskottets hemställan utom på
de punkter, som innefattas i reservationerna
2), 4), 8) och 10), under vilka
punkter jag kommer att yrka bifall till
reservationerna.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Såsom
utskottets ärade ordförande påpekade i
sitt inledningsanförande här, är det inte
några stora meningsskiljaktigheter, som
ha gjort sig gällande inom utskottet. Vi
äro eniga om anslagsbeloppen, men vi
äro inte eniga i fråga om vissa detaljer
i skrivningen angående framställda yrkanden.
De sakna i och för sig inte betydelse,
men mot bakgrunden av det stora
spörsmål, som här föreligger, kan man
säga att enigheten inom utskottet varit
ganska god. Jag skall fatta mig kort och
14
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
endast mycket flyktigt beröra de punkter,
där jag och mina medreservanter anse
att utskottet borde ha skrivit på ett
annat sätt.
Jag vill börja med 4-procentregeln,
som ju utskottets ärade ordförande redan
berört. Han underströk att den blanka
reservation, som han och ett par partikamrater,
herrar Bror Nilsson och Norup,
hade låtit anteckna till utskottsutlåtandet,
tillkommit därför att de ansågo,
att utskottet borde ha ännu tydligare uttalat
sig för 4-procentregelns bibehållande.
Efter herr Tjällgrens anförande kan
jag säga, att vi på den punkten äro fullständigt
överens. Skillnaden är bara, att
jag och några andra reservanter tillåtit
oss att skriva ned det önskemålet.
Sedan ha vi den äskade fullmakten,
som ju inte är någon nyhet. Jag och
mina medreservanter ha ansett att utvecklingen
hittills visat, att metoden att
prissätta olika produkter vid olika tillfällen
i praktiken har lett till att animalieproducenterna
ha kommit på efterhand
och fått sitta emellan. Vi yrka
därför att fullmakten skall avse allenast
en reglering och begränsas till att gälla
fastställandet av prisrelationer mellan
olika slag av spannmål.
Sedan kommer jag till en mycket intressant
fråga, nämligen fördyringen av
oljekraftfoder och det av Kungl. Maj:t
föreslagna inköpspriset på oljeväxtmjöl.
För närvarande subventioneras kraftfoder.
I kraftfodret ingår en betydande
mängd oljeväxtmjöl, som är en avfallsprodukt
vid margarinoljetillverkningen.
Spannmålsbolaget har hemställt att priset
på oljeväxtmjöl skall bestämmas till
30 öre per kilogram, under det att Kungl.
Maj :t har föreslagit 40 öre per kilogram.
Man kan räkna ut att denna skillnad i
praktiken kommer att innebära 10 miljoner
kronor, utgörande en indirekt subventionering
av margarintillverkningen.
När vi kommit i den situationen att det
råder en hög — för att inte säga för hög
— produktion av matfett, finna vi det
synnerligen oändamålsenligt att med ett
visst belopp subventionera margarintillverkningen
och därmed öka spänningen
mellan margarinpriset och smörpriset. Vi
ha därför föreslagit att riksdagen skall besluta,
att inlösningspriset på oljeväxtmjöl
skall utgöra 30 öre per kilogram. Världsmarknadspriset
på oljeväxtmjöl ligger nu
vid 30 öre per kilogram, men priset på
de andra kraftfoderråvaror, som måste
importeras, är så högt, att det saluförda
kraftfodret inte utan subvention kunnat
säljas för 40 öre per kilogram. Därför
har man hittills fått subventionera de
importerade oljekakorna för att hålla
priset nere vid 40 öre. Vi föreslå nu, att
de så att säga inbesparade miljonerna användas
för att utjämna prisskillnaden
och att priset på oljekraftfoder bestäms
till 40 öre, om importpriset på andra
kraftfodersorter motiverar detta. Om alltså
självkostnadspriset för oljekaksblandningar
skulle med något belopp understiga
40 öre per kilogram, skulle försäljningspriset
sänkas i motsvarande mån.
Det är på denna punkt delade meningar
mellan reservanterna. Herr Tjällgren
m. fl. yrka, att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj :t och hemställa om en utredning
om frigivande av handeln med
kraftfoder. Jag skulle ha kunnat ansluta
mig till den tankegången, om jag var
övertygad om att vi med hänsyn till 1947
års principbeslut över huvud taget kunna
göra oss fria från den nuvarande
regleringen på detta område. Jag skall
inte närmare utveckla detta, men jag
vill helt kort säga, att det är en av huvudanledningarna
till att jag och mina medreservanterna
på denna punkt inte kunnat
ansluta oss till den av herr Tjällgren
m. fl. framförda tanken.
I fråga om potatispriset kan jag fatta
mig mycket kort. Kungl. Maj:t har föreslagit
att priset på fabrikspotatis skall
sänkas med ett öre per kilogram och att
priset på råg skall sänkas med 50 öre,
jämfört med nuvarande priser. Vi ha till
behandling i utskottet haft motioner,
vari yrkas att det nuvarande priset på
potatis skall bibehållas oförändrat och
att priset på råg skall utgå med samma
belopp som priset på vete. Jag och mina
medreservanter ha tyckt att dessa yrkanden
äro rimliga. Vi ha därför reserverat
oss till förmån för bifall till motionerna.
Jag har mig bekant att andra, som
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
15
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
äro mera hemma i potatis- och spannmålsodling
och äga mera sakkunskap på
det området än jag gör, under den fortsatta
debatten komma att uppta dessa
spörsmål till diskussion. Jag skall därför
på denna punkt inte säga mer, än att
då denna prissänkning kommer att gå ut
över de potatisodlare, som icke äga några
andelar i potatismjölfabriker, och alltså
huvudsakligen kommer att beröra de
mindre jordbrukarna, tycker jag att det
är synnerligen rimliga yrkanden, som
framställts i dessa motioner.
Sedan vill jag något beröra mjölkfrågan.
Herr Isaksson har redan uppehållit
sig rätt utförligt vid den. Jag har tillsammans
med några partikamrater väckt
en motion, vari vi yrka att mejerierna
skola lämnas tillstånd att saluföra mjölk
med högre fetthalt än den standardiserade
3-procentiga mjölken. Utskottet har
inte vågat sig på att tillstyrka detta utan
stött sig på i huvudsak yttranden, som
äro avgivna av bl. a. livsmedelskommissionen.
När man läser dessa yttranden
får man ett intryck av att vederbörande
myndigheter nog inte i och för sig ha
någonting emot att saluföring av mjölk
med högre fetthalt tillåtes, men att detta
skulle föra med sig tekniska besvärligheter
m. m., som skulle lägga hinder i vägen.
Jag skall inte uppta till diskussion de
tekniska anordningar, som äro nödvändiga
för att effektuera det framställda
önskemålet. Jag förstår ju att det framför
allt för mejerierna men även för detaljhandlarna
kan uppstå vissa besvärligheter.
Men de besvärligheterna få väl
mejeristerna och detaljisterna klara upp
bäst de gitta! Här begäres ju inte någonting
annat än att man skall få tillstånd
att saluföra mjölk med högre fetthalt.
När vi nu här ha att göra med en produkt,
där vi kunna säga att det föreligger
en köparens marknad, och när vi
gång på gång få höra hur stor efterfrågan
är hos konsumenterna på mjölk med
högre fetthalt och få höra vittnesbörd
om att de äro villiga att betala vad den
fetare mjölken kan kosta, bara de få den,
tycker jag att utskottet varit synnerligen
räddhågat, som inte velat tillstyrka att
mejerierna lämnas detta tillstånd. Lägg
märke till att det inte yrkas på något
tvång, då det gäller mjölkens fetthalt —
det vill man inte vara med om. Det kan
hända att ögonblicket inte är inne ännu
för en höjning av fetthalten på mjölken
— stabiliseringspolitiken kan sägas delvis
lägga hinder i vägen — men jag
är bergfast övertygad om att vi inte komma
ifrån att förr eller senare bena upp
detta problem. Då tycka vi att det skulle
vara rimligt, att man åtminstone lämnade
mejerierna detta principiella medgivande
nu.
Herr talman! Det är ju en hel del detaljer,
som jag skulle kunna ta upp i det
här sammanhanget, men jag skall inte
göra det utan lämna mitt bidrag till att
denna debatt blir så kort som möjligt.
Jag vill återkomma sedan och framställa
mina yrkanden på de olika punkterna, i
den mån icke andra göra det.
Herr JONSSON, JON: Herr talman!
När vi i dag gå att behandla propositionen
om åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område, föreligga, såsom
redan tidigare påpekats under debatten,
något andra förhållanden än de som
varit rådande under de senaste åren.
Vi ha kunnat skymta inte bara i vårt
land utan i hela världen en väsentlig
ökning av jordbruksproduktionen. Vi
ha i dagstidningarna sett, att när den
internationella jordbrukskonferensen i
Saltsjöbaden öppnades, var dess president
inne på detta problem, då han
framhöll att ett av de allra största och
betydelsefullaste problemen, som konferensen
hade att behandla, var just att
komma till rätta med den överproduktion
som förekommer av livsmedel och
att söka ordna även den rent prismässiga
och avsättningsmässiga sidan av
saken.
Detta gör att man måste se på jordbruksproduktionen
och framför allt avsättningsmöjligheterna
på ett något annat
siitt än tidigare. När man tar del av
den föreliggande propositionen, ger den
också belägg för den saken. Man har i
propositionen tagit fasta på att man nu
16
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
får lov att börja tilämpa de grundprinciper
för reglering av prisförhållandena
på jordbrukets område, som ingingo i
det beslut som riksdagen fattade 1917
rörande en rationalisering av det svenska
jordbruket. Vi ha också funnit, när
vi läst propositionen, att man redan slagit
in på den väg, som detta beslut rekommenderar,
nämligen att söka fullfölja
den inställning till jordbruksproduktionen,
som utgår från att det är
den svenska konsumtionsmarknaden,
som är den enda och säkra avsättningsmöjligheten,
under det att exportsidan
inte kan räknas med i någon större utsträckning.
Man har då i konsekvens
härmed inriktat sig på att produktionen
av livsmedel i vårt land skall ske på basis
av inom Sverige producerade råvaror
och därmed också söka att få till
stånd en begränsning av importen på
råvaror för livsmedelsproduktionen.
Anpassningen har sålunda börjat, såsom
förut här i dag påpekats, i och med att
det nyligen skett en viss fördyring av
det oljekraftfoder, soin vi köpa från utlandet.
Jag anser också liksom föregående
talare, att det är till stor fördel, att en
uppgörelse kunnat träffas mellan producenterna
å ena sidan och jordbruksorganisationerna,
regeringen och livsmedelskommissionen
å den andra sidan.
När det gäller dessa stora och för hela
vårt folk betydelsefulla problem är det
inte lyckligt, om det blir politiska stridigheter
om de olika ståndpunkterna,
utan värdefullt om en uppgörelse kan
träffas. Men jag måste i likhet med utskottsordföranden
säga, att man ju blir
en aning förvånad, när man finner att
det är nio olika motionsgrupper i anledning
av propositionen och tio reservationer
till utskottsutlåtandet, trots att
uppgörelsen skett i enighetens tecken.
Det är emellertid mera periferiska saker,
som beröras i reservationerna, och
icke så mycket själva prisförhållandena.
Vad beträffar den fråga som står först
i reservationsförteckningen, nämligen
frågan om 4-procentregeln, vill jag i
likhet med utskottets ordförande fram
-
hålla, att så länge vi ha nuvarande beräkningsgrunder
och nuvarande regleringsförhållanden
på jordbrukets område,
med en totalkalkyl som omfattar hela
det svenska jordbruket, är det av
värde att vi ha det svängrum för priserna,
som 4-procentregeln innebär. Nu
har det emellertid uppstått ett ekonomiskt
sett trängt läge. Vi ha ju att räkna
med att lönestoppet skall upphöra
vid årsskiftet, och jag skulle tro att det
blir rätt svårt för underhandlarna att
kunna få det pussel att gå ihop, som består
i att klara lönerna och prisförhållandena.
Livsmedelskommissionen har
också framhållit, att det i det läge, som
kommer att uppstå under det kommande
regleringsåret, förmodligen icke blir
något utrymme för en användning av 4-procentregeln. Jag vill i likhet med utskottet
säga, att det må bli en underhandling
sfråga mellan å ena sidan jordbrukets
organisationer och å andra sidan
jordbruksnämnden och regeringen,
i vad mån och i vilken utsträckning en
begränsning av 4-procentregelns tilllämpning
bör företagas under innevarande
regleringsår. Såsom princip bör
man nog emellertid hålla fast vid att
så länge vi ha denna totalkalkyl bör under
normala förhållanden 4-procentregeln
tillämpas.
Beträffande regleringsförhållandena
i fråga om brödsäden har det redan tidigare
sagts åtskilligt, och vi ha sett i
propositionen, att på grund av det förändrade
läget ha väsentliga förändringar,
och man måste också säga rationaliseringar,
företagits i fråga om denna
reglering. Man har övergått till ett system
med garantipriser i stället för de
gamla inlösningspriserna, och dessa garantipriser
skola bestämmas genom avtal
mellan spannmålsbolaget och intressenterna.
Vidare har det företagits förenklingar
i regleringarna och en begränsning
i fråga om antalet prisorter.
Vad beträffar brödsädesregleringen har
man sålunda sökt åstadkomma en anpassning
till det beslut, som 1947 års
riksdag fattade.
Från folkpartihåll föreligger en reservation
med yrkande, att bemyndigan
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
17
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
det för regeringen skall begränsas till
att gälla prisförhållandena de olika brödsädesslagen
emellan. Jag tror för min
del att en dylik begränsning av regeringens
fullmakt inte vore lycklig, ty
det skulle medföra, att den smidighet i
prishänseende, som under nuvarande
förhållanden är önskvärd, på ett betänkligt
sätt skulle bli beskuren. Jag tror
att det är av värde, framför allt när det
gäller att åstadkomma smidighet i tilllämpningen,
att vi ha kvar de regleringsbestämmelser,
som utskottet föreslår.
När det gäller denna fullmakt för
regeringen har det från folkpartihåll
rests motstånd vid flera tillfällen, och
jag förmodar att det nu, liksom tidigare,
varit tanken på att begränsa regeringens
handlingsfrihet som tagit sig
detta uttryck. Utskottet har emellertid
ansett, att eftersom denna fullmakt hittills
utnyttjats i mycket begränsad utsträckning
och det inte heller visat sig
vara några olägenheter förknippade
med den borde bemyndigandet få gälla
under ytterligare ett år.
Beträffande fodermedelsregleringen
har också avgivits en reservation, i vilken
yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning om frigörandet av
handeln med kraftfodermedel och därvid
erforderliga anordningar för att säkerställa
avsättningen av det inhemska
oljeväxtmjölet.
Vi veta att det under den sista tiden
skett väsentliga förändringar när det
gäller regleringen av fodermedlen. Några
ransoneringar finnas icke längre på
detta område, och i årets proposition
föreslås att utfodringsförbudet beträffande
brödsäd skall upphöra att gälla.
När det gäller ordnandet av fodermedelsregleringen
är det, som jag ser saken,
nödvändigt att bibehålla densamma
för att vinna just det syftemål, som
reservanterna avse att vinna, nämligen
ett säkerställande av avsättningen av de
inhemska oljeväxterna. Det har nämligen
visat sig vara vissa svårigheter att
få tillräcklig avsättning för de lågprocentiga
fodervarorna, och det är för att
kunna säkerställa avsättningen av des
2
Första kammarens protokoll 1990. Nr
sa lågprocentiga varor som regleringarna
äro nödvändiga. Jag finner det därför
vara en fördel, om man under nästa
regleringsår kan bibehålla de regleringar,
som föreslås i propositionen.
Jag vill beträffande dessa kraftfoderregleringar
ytterligare framhålla, att vi
nu stå inför nya förhållanden. Det kan
vara en av anledningarna till att man
börjar tänka på att sätta i kraft den fodermedelslag,
som 1938 års riksdag beslutade
om. Man har tänkt sig denna
först såsom ett provisorium och att under
tiden en överarbetning av lagen
skulle ske, därför att förhållandena nu
äro avsevärt annorlunda än vid lagens
tillkomst år 1938. Jag anser för min del,
att när man skall företa denna översyn
och så att säga inordna sig efter de förhållanden,
som nu äro rådande på fodermarknaden,
är det nog riktigast att
man har vissa regleringar kvar till dess
man vet vilka konsekvenser lagen leder
till i det ena eller andra hänseendet.
Vad beträffar priserna på oljekraftfoder
ville herr Näslund, att de skulle fastställas
till 30 öre per kilogram i stället
för 40 öre — det föreligger också en
reservation med yrkande i samma riktning
— och jag håller med om att det
ligger någonting i detta resonemang.
Som jag ser saken är det emellertid
riktigast att även denna fråga tages under
övervägande dels vid de kommande
underhandlingarna och dels vid översynen
inom finansdepartementet av gällande
clearingbestämmelser för reglerande
av kraftfoderimporten. Man har
då större möjligheter att bedöma vilka
konsekvenser denna prissättning leder
till än vi haft i jordbruksutskottet och
ha här i riksdagen.
Äggregleringen är också föremål för
dels motioner och dels reservationer. Vi
veta alla, att det liar uppstått en överproduktion
på ägg och att det har vållat
vissa avsättningssvårigheter. Nu har
man lyckats få igång en äggexport och
även fått till stånd en förening för handhavandet
av denna export. Jag tror således
att det rent tekniska och praktiska
ordnandet av äggförsäljningen har
gatt relativt bra. Vad prisförhållandena
18
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
beträffar tror jag nog, att vi dels med
hänsyn till världsmarknadspriserna och
dels med hänsyn till produktionsförhållandena
under den del av året, då det
är överproduktion på ägg, kunna komma
under den nedre prisgräns, som här
är angiven, nämligen 1 krona 80 öre per
kilogram. Man anser emellertid, att man
inte skall gå lägre. Däremot kan det ju
tänkas, att man på hösten, när det blir
ont om ägg inte bara här i landet utan
även på andra håll i världen, kan få ut
äggpriser, som ligga något över 3 kronor.
På det sättet sker emellertid en
utjämning, och det har också sagts i
propositionen, att man under vissa förhållanden
kanske kan tvingas att gå något
under 1 krona 80 öre, men också i
vissa fall något över de 3 kronorna. Vid
den uppgörelse, som har träffats, har
detta varit riktpunkten när det gällt
handhavandet av äggregleringen, och
utskottet har även ansett att detta är eu
riktig ståndpunkt.
Jag vill ookså understryka vad herr
Isaksson redan sagt, nämligen att utskottet
har gått med på en skrivelse till
Kung]. Maj:t med begäran om en utredning
rörande vilken inverkan de förhöjda
priserna på oljekraftfoder kan ha för
det mindre jordbruket, och då givetvis
också för äggproducenterna, och vidare
också sagt, att Kungl. Maj:t bör taga under
övervägande, huruvida kompensation
skall kunna lämnas dessa under innevarande
regleringsår för den fördyring,
som drabbar dem på grund av det
höjda kraftifoderpriset. Om man ser denna
fråga ur dessa synpunkter tro jag nog
man kan säga, att det inte är någon risk
att följa det förslag, som utskottet bär
lagt fram. Om man skulle gå den väg,
som herr Isaksson rekommenderade,
nämligen ett införande av fria äggpriser,
tror jag inte detta skulle bli så synnerligen
fördelaktigt, i varje fall inte för
de mindre äggproducenterna. Däremot
skulle en dylik fri prissättning säkerligen
gynna de stora äggfabrikerna, eftersom
de ha andra möjligheter att köpa
kraftfoder och kunna driva hela produktionen
på ett annat sätt än de mindre
äggproducenterna.
Vad beträffar mjölkregleringen har
det uppstått ett prekärt läge på grund
av den rådande överproduktionen. I den
årsredogörelsc, som Mejeriernas riksförening
lämnade häromdagen, meddelas
att mjölkinvägningen under år 1949 var
9,4 procent större än under år 1948. Det
säger oss klart och tydligt, att mjölkproduktionen
ökar och att den kanske
också kommer att öka i fortsättningen.
Därmed skapas också vissa problem,
som man får lov att söka komma till
rätta med.
I dels motioner och dels en reservation
har givits eu anvisning, hur detta
överskottsproblem i viss mån skulle
kunna klaras. Enligt motionärernas och
reservanternas mening skulle det vara
möjligt genom att man tilläte särskild
försäljning av mjölk med högre fetthalt
än 3 procent. .lag har i princip ingenting
emot en sådan anordning, om
det rent tekniskt och praktiskt är möjligt
att genomföra den, men jag skulle
tro, att de flesta av landets mejerier i
nuvarande läge ha både tillverkningstekniska
och distribulionstekniska svårigheter
att klara den saken. När det
nyligen förekommit långvariga underhandlingar
mellan livsmedelskommissionen
och jordbrukets organisationer
och vid dessa underhandlingar ingenting
sagts om detta förslag och när det
dessutom, såsom jag nyss framhöll, föreligger
stora tekniska och praktiska
svårigheter att genomföra en dylik anordning,
förefaller det mig som om det
vore riktigast, att de som ha intresse av
denna sak föra fram den vid underhandlingarna
härnäst och att den nya statens
jordbruksnämnd får ta frågan under
övervägande. Man får då möjligheter att
göra praktiska och ekonomiska beräkningar
hur man skall klara det hela.
Jordbruksutskottet har i denna fråga
således intagit den ståndpunkten, att
när man inte kan beräkna konsekvenserna
av en dylik höjning av fetthalten
på mjölk har utskottet inte för närvarande
kunnat tillstyrka en sådan höjning.
Jag vill emellertid fästa herr Näslunds
och andras uppmärksamhet på att
jordbruksutskottet alls inte förbjuder,
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
19
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
att denna fråga tages upp vid underhandlingarna.
Jag skulle för övrigt tro,
att frågan om en höjning av fetthalten
på produktionsmjölk med hänsyn till
den kraftiga ökningen av mjölkproduktionen
får tagas under övervägande
inom den närmaste tiden. Under sådana
förhållanden menar jag, att det väl är
riktigast att pröva den frågan i sin helhet,
om det är möjligt och lämpligt och
ekonomiskt genomförbart att höja fettprocenten
över huvud taget på konsumtionsmjölk
eller om man skall inskränka
sig till att gå den väg, som reservanterna
föreslagit, nämligen att under särskilda
förhållanden tillhandahålla mjölk
med högre fetthalt och till andra priser.
Jag vill ännu en gång understryka, att
jordbruksutskottets uttalande inte innebär
något förbud att ta upp frågan till
omprövning. Det är bara det att vi ansett
oss inte för närvarande kunna överblicka
situationen, och vi ha därför inte
ansett oss kunna säga, att det skall
vara på det sättet, utan att det bör råda
full frihet på den punkten vid underhandlingarna.
Vidare föreligger det en reservation
och även motioner, närmast från högerhåll,
där det föreslås en översyn av subventioneringarna
på jordbrukets område.
På denna punkt vill jag instämma i
vad herr Isaksson sade — och jag tror
att det är en allmän uppfattning här i
riksdagen — att det är önskvärt att
dessa subventioner undan för undan avvecklas.
Jag vill emellertid bestämt hävda,
att så trängt som det ekonomiska läget
för närvarande är tycker jag att det
skulle vara oklokt att verkställa en avveckling
endast på ett visst avsnitt av
näringslivet utan att ta hänsyn till hur
en sådan avveckling skulle verka på
andra områden. Det är enligt mitt förmenande
nödvändigt att man vid de
förhandlingar, som säkerligen komma
att äga rum i höst mellan regeringen
och olika intresseorganisationer, och då
vid alla ekonomiska problem, prisförhållanden
och lönefrågor komma att
grundligt genomdiskuteras, också tar
upp frågan i vad mån det finns möjligheter
att företa en avveckling av livs
-
medelssubventionerna och vilka subventioner
som därvidlag i första hand böra
avvecklas. Jag tror att detta är den riktiga
vägen och att det är bättre att följa
den än att, såsom här föreslagits, åstadkomma
en avveckling av subventionerna
endast för jordbrukets vidkommande
och att upprätta en plan för en dylik
avveckling. Jag tror knappast att det
går att upprätta en plan för detta, om
man vill se saken realistiskt, utan att
man tar hänsyn till övriga subventionerade
områden. Det förefaller riktigast,
att problemet löses i sitt stora sammanhang.
Till sist, herr talman, vill jag endast
säga ett par ord om den motion, som i
riksdagens början väcktes av herr Osvald
i denna kammare och herr Ståhl i
medkammaren. Strax efter det att motionerna
väckts var det rätt mycket resonemang
om dem. Motionärerna försökte
lämna förklaringar i olika tidningar,
men enligt min uppfattning medförde
dessa förklaringar endast, att det som
var dunkelt i motionerna blev nästan
obegripligt efter dessa förklaringar.
Även om det skulle vara åtskilligt att
säga om dessa motioner, vill jag här tillmötesgå
folkpartiets önskemål och låta
motionerna begravas stilla och fridfullt!
Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr NÄSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan börja med den fråga,
som herr Jon N. Jonsson slutade med,
och jag skulle vilja ställa den motfrågan:
Anser inte herr Jon Jonsson att
utskottets skrivning i den punkt som
gäller den Osvaldska motionen är tillfredsställande?
I utskottet sades det inte
ett ord till försvar för motionen, och
det lär väl då vara nog sagt om den
saken.
Jag begärde emellertid ordet närmast
för alt ta upp en annan fråga, som herr
Jonsson berörde. Han säger sig i princip
gilla yrkandet i motionen nr 517 i
denna kammare, vilket går ut på att det
skulle beredas mejerierna möjlighet att
20
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
sälja två sorters mjölk, men han påpekar
att det är distributionstekniska svårigheter
att effektuera en sådan anordning.
Ja, det äro vi ju överens om. Men så
säger han, att det avgörande på denna
punkt är, att organisationerna inte ha
fört några underhandlingar med regeringen
om den saken, och därför kan
man inte våga sig på att bestämma någonting
i det avseendet. Jag skulle vilja
ställa den frågan: Anser herr Jon N.
Jonsson att riksdagen under alla omständigheter
och på varje punkt skall
vara beroende av organisationerna?
Har riksdagen inte någon handlingsfrihet
kvar?
Herr JONSSON, JON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill på herr Näslunds
fråga svara, att vi här ha att räkna med
både distributionstekniska och produktionstekniska
svårigheter — det var ju
herr Näslund också på det klara med —
och att man inte kan överblicka de praktiska
och ekonomiska konsekvenserna.
Man kan inte heller säga, hur prisutvecklingen
kommer att gestalta sig. Under
sådana förhållanden ha vi ansett det
nödvändigt och riktigt att de organisationer,
som ha möjligheter att överblicka
dessa förhållanden, få ta saken under
övervägande och framkomma med förslag.
Vidare vill jag bara tillägga, att det
inte är så alldeles säkert, att den föreslagna
anordningen leder till en ökad
mjölkförsäljning. Det kan ju tänkas, att
de, som nu dricka 3-procentig mjölk,
men få köpa 3 y2-procentig mjölk, köpa
denna i stället för den 3-procentiga, och
då är det ju inte så mycket vunnet med
det hela.
Det är en hel del omständigheter av
detta slag, som behöva tagas under övervägande,
och därför är det viktigt, att det
sker en ordentlig undersökning, innan
man bestämt rekommenderar den av reservanterna
föreslagna vägen.
Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall endast med några ord försöka
ge en orientering om innebörden i
de motioner, som vi ha framlagt beträffande
priset på råg och potatis. Jag skall
inte alls ingå på några detaljer i jordbruksutskottets
utlåtande, då jag finner
det i stort sett tillfredsställande, men jag
kan inte underlåta att peka på vissa omständigheter
när det gäller råg- och potatispriserna,
eftersom man här har gått
in för en faktisk sänkning.
Rågodlingen i vårt land sker verkligen
på de allra sämsta jordarna, och till mycket
stor del bedrives denna odling av
småbrukare. Under en lång följd av år ha
priserna på råg och vete varit jämställda,
men i år har man i stället börjat gå
in för en sådan prisskillnad som vi hade
på 1920-talet. Man säger, att man vill ha
fram en större veteodling och att man
vill minska rågodlingen genom att höja
vetepriset och låta rågpriset stanna vid
vad det förut har varit.
Jag finner att en sådan utveckling på
detta område är mindre tillfredsställande,
då den särskilt kommer att drabba
de mindre jordbrukarna mycket hårt. Jag
tror inte att man behöver riskera, att
rågodlingen i vårt land kommer att bli
av sådana dimensioner, att vi skulle behöva
räkna med avsättningssvårigheter.
Och jag skulle vilja uttala det önskemålet,
herr talman, att man försöker komma
fram till en sådan prisnivå när det
gäller råg och vete att inte de differenser,
som nu äro föreslagna, skola bli gällande
i fortsättningen.
När det gäller potatisodlingen i vårt
land veta vi ju att svårigheterna äro
mycket stora. Man har under en lång
följd av år försökt åstadkomma den mekanisering,
som behövs för att förbilliga
odlingen av denna vara. Det arbetas inte
bara här i vårt land på att framställa sådana
maskiner utan, kunna vi gott säga,
långt utöver vårt lands gränser. Ännu har
ingen lyckats få fram någonting i den
vägen som är tillfredsställande, och av
den anledningen måste mänsklig arbetskraft
användas i mycket hög grad, vilket
bidrar till att prisnivån kanske inte går
ned på önskvärt sätt. Men som situationen
är för dagen föreligger enligt mitt
förmenande inte alls något skäl att gå
in för en prisssänkning med ett öre per
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
21
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
hektoliter och stärkelseprocent för fabrikspotatisen.
Detta kommer ju att innebära
att de odlare, som ha sin största inkomst
av fabrikspotatisen, komma att få
sin förtjänst i viss mån reducerad.
Liksom rågodlingen sker potatisodlingen
på vårt lands sämre jordar, och samtidigt
som man talar om att man vill söka
förbättra förhållandena för det mindre
jordbruket verkar denna prissänkning i
rakt motsatt riktning, eftersom man sänker
priserna just på de produkter, som i
huvudsak odlas på dessa mindre jordbruk.
Det är inte många av våra småbruk
som ligga på de bättre jordarna,
utan de äro i huvudsak förlagda på den
lättare jorden.
Av den anledningen kan jag inte, herr
talman, godtaga det förslag som man
från jordbruksutskottets sida här har
framlagt, då man accepterar en prissänkning
på detta område.
När det sedan gäller 4-procentregeln
får jag säga, att det verkar litet mystiskt
med det uttalande, som har gjorts
dels av livsmedelskommissionen och dels
av jordbruksministern i propositionen.
Denna 4-procentregel har ju tillämpats
alltifrån det man fastställde grunderna
för jordbruksregleringen, och om man
skall ändra på den nu, förryckes ju hela
den prisbildningspolitik, som man har
fört på jordbrukets område. Enligt min
mening får man ta upp prissättningsfrågan
för jordbrukets produkter i dess helhet,
om man vill ändra på 4-procentregeln.
Man har här talat om att jordbruket
i sin kalkyl fått tillgodoräkna sig de
stegrade räntekostnaderna, och det är till
en del sanning, men man har dock inte
vid den träffade prisuppgörelsen fått in
hela den stegrade räntesumma, som
man rätteligen borde ha fått.
Jag skall sedan, herr talman, inte ingå
på frågan om subventioneringen av de
olika varuslagen. Jag skulle bara vilja
säga, att det naturligtvis är önskvärt att
denna subventionering av jordbrukets
produktpriser upphör i den utsträckning
det är möjligt. Man får dock tillse, att inte
jordbruket råkar ut för samma ruinerande
villkor, som rådde efter första
världskrigets slut. .lag skulle vilja be
-
stämt uttala en varning i det avseendet.
Vi få vara försiktiga, så att vi inte ännu
en gång råka in i samma dilemma, ty då
kan det uppstå mycket stora svårigheter
på detta område.
Herr Jonsson framhöll att han fann det
egendomligt, att så många motioner hade
väckts och så många reservationer avgivits
i denna fråga, trots att en överenskommelse
träffats mellan jordbrukarnas
organisationer och statens livsmedelskommission.
Men det är ju flera omständigheter
som kunna spela in i det fallet.
Man kan ha olika åsikter om saker och
ting i skilda delar av landet, och så har
det varit just när det gäller de punkter
jag här har framhållit.
Jag vill med detta inte på något sätt
ha sagt, att man inte kan acceptera det
mesta av vad den föreliggande överenskommelsen
innebär, men beträffande de
punkter som jag här berört — priserna
på råg och potatis — måste jag, herr
talman, vidhålla att en prissänkning i
närvarande stund inte är tillbörlig.
Herr AABY-ERICSSON: Herr talman!
Jag avstår från att upprepa de allmänna
uttalanden angående jordbrukets prissättning,
som de föregående ärade talarna
framfört. Jag vill i detta sammanhang
endast uttala, även jag, min tillfredsställelse
över att det i år har lyckats
för livsmedelskommissionen att nå
överenskommelse med jordbrukarnas delegater
och att en uppgörelse således har
kunnat träffas på den rent fackliga grunden
och inte behövt dragas inför Sveriges
riksdag.
Jag vill i stället, herr talman, i denna
principdebatt uppehålla mig vid en
detaljfråga, men en fråga som enligt mitt
förmenande är av den allra största betydelse.
I denna kammare liksom i andra kammaren
hava avgivits motioner angående
eu plan för successiv avveckling av de subventioner,
som nu anvisas till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
nr 52 å s. 43 avgivit yttrande angående
dessa motioner. Jag måste, herr talman,
22
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
uttala min förvåning över detta jordbruksutskottets
utlåtande, dels på grund
av dess kortfattade formulering — frågan
avfärdas på 10 rader — och dels på
grund av dess negativa inställning iill
denna enligt min uppfattning synnerligen
viktiga fråga.
Utskottet säger visserligen, »att det
självfallet skulle vara önskvärt om avvecklingen
kunde bedrivas planmässigt
efter riktlinjer, som godkänts av statsmakterna»,
men tillägger att det med
hänsyn bland annat till inkomna remissyttranden
för sin del icke kan förorda
bifall till motionerna.
Man brukar ibland tala om att ett utskott,
som i princip gillar en motion
men som av vissa skäl ej anser sig kunna
eller vilja oreserverat tillstyrka densamma,
gör en s. k. välvillig skrivning, men
i detta fall har jag svårt för att kunna se,
att så har skett.
Motionärerna ha så utförligt motiverat
den gjorda framställningen, att därutöver
ej torde vara mycket att tillägga.
Jag ber dock, herr talman, att under några
minuter få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk för att understryka ett
par synpunkter, som jag anser vara av
betydelse.
Vad då först beträffar skälen för dessa
subventioners avveckling, vill jag anföra
tre huvudpunkter.
Först och främst ha vi de rent principiella
skälen. Varje inom landet producerad
vara eller nyttighet bör principiellt
sett betalas av köparen med det
pris varan kostar i framställning. Undantag
kunna givetvis förekomma, men
det bör då vara fråga om verkliga undantag
och för en begränsad tid. Att låta
ett subventionsförhållande bli permanent
måste enligt mitt förmenande leda till
att ett lands hela ekonomiska utveckling
snedvrides.
Jag vill understryka, att jag härvidlag
har talat om »en inom landet producerad
vara». När det är fråga om en
från annat land importerad nyttighet,
ställa sig enligt mitt förmenande förhållandena
olika. I detta senare fall tillkommer
det gränsskydd, som vid varje särskild
tidpunkt och för viss vara kan
vara bestämt och som kan vara en nödvändighet
för att skydda och säkra
det egna landels produktion och arbetskraft.
Det andra skälet är följande. Trots att
de subventioner det här är fråga om ända
från början varit ett klart och tydligt
konsumentstöd, ha de av stora grupper
av vårt folk uppfattats som jordbrukshjälp.
När anslag till dylika subventioner
ifrågasatts, har detta i regel föranlett
uttalanden i en del av pressen om
det svenska jordbrukets oförmåga att
existera utan statsunderstöd. Hur orimlig
denna inställning än är, torde det
inte vara möjligt att utrota den så länge
subventionssystemet finns kvar. Redan
härigenom ha subventionerna varit till
skada för det svenska jordbruket.
Det tredje skälet är följande. Så länge
prisregleringarna på jordbrukets område
balanseras med subventioner, kunna
jordbrukets förhandlare ställas inför
stora svårigheter, när de få erbjudande
om en med hänsyn till de statsfinansiella
resurserna orubbligt fixerad subventionssumma,
som de blott ha att acceptera
eller avböja. Det skulle för jordbruket
enligt mitt förmenande vara en
både otrygg och förnedrande framtid,
om jordbrukarna varje år skulle behöva
stå som supplikanter för att få själva
slutavräkningen på sin ärligt förtjänta
arbetslön beroende av vilket subventionsbelopp
som beviljas.
Sedan jag angivit dessa tre huvudskäl
för subventionernas avveckling, ber jag
att få understryka, herr talman, att motionärerna
givetvis utgått ifrån att borttagandet
av subventionerna ej finge sänka
det pris jordbrukarna enligt uppgjorda
kalkvler äro berättigade till att erhålla.
Vidare önskar jag framhålla, att motionärerna
äro fullt på det klara med att,
så långt som detta subventionssystem
nu drivits, en avveckling ej kan ske omedelbart
och ej heller med allt på en
gång. Vad motionärerna önska är en
plan för successiv avveckling, och därom
borde man — enligt mitt förmenande
— kunna vara ense inom alla läger.
Jordbruksutskottet har som sagt av -
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
23
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
färdat motionärernas förslag med en
mycket kort motivering. Som skäl härför
åberopar utskottet, såsom redan
framhållits, bl. a. de inkomna remissyttrandena.
Yttranden ha avgivits av fyra
instanser, nämligen lantbruksstyrelsen
och livsmedelskommissionen samt
Lantbruksförbundet och Riksförbundet
Landsbygdens folk.
Lantbruksstyrelsens yttrande är, såsom
herr Isaksson redan framhållit, det
mest positiva av dessa fyra, vilket framgår
av de två sista styckena i yttrandet,
varav jag endast ber att få citera några
rader: »För jordbrukets utövare måste
det anses önskvärt, att denna avveckling
sker så snart som möjligt och i varje
fall medan världshandelspriserna i allmänhet
ligga högre än den svenska prisnivån.
En avveckling synes även vara
önskvärd ur andra synpunkter, så t. ex.
av statsfinansiella skäl.»
Livsmedelskommissionens yttrande är
däremot, vilket ej bör förvåna, fullkomligt
negativt till tanken på en utredning
i frågan.
De båda jordbrukarorganisationerna
åter instämma i princip i motionärernas
tanke. Lantbruksförbundet tillägger
dock, att det undandrager sig förbundets
bedömande, om det är möjligt att på förhand
uppgöra en bestämd plan för subventionernas
avveckling.
Jag måste tillstå, att jag har svårt att
förstå att jordbruksutskottet på grund av
dessa remissyttranden ansett sig nödsakat
att avstyrka motionerna i frågan.
Herr talman! Att vi motionärer velat
fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa
subventioner beror sålunda dels på
de av mig anförda olägenheter, som subventionssystemet
förorsakar jordbruket
och som göra dess avveckling önskvärd,
och dels på att uppmärksamhet måste
ägnas åt de speciella svårigheter, som
måste inträda vid en sådan avveckling
på grund av att subventionssystemet så
länge ägt bestånd. De många små, över
en tid av tio år spridda inkomstförbättringarna
för jordbruket, som åstadkommits
genom subventioner, ha ackumulerats
till betydande andelar av vissa
jordbruksprodukters pris. Om dessa sub
-
ventioner inom en kort tidsperiod skulle
ersättas med höjda konsumentpriser,
skulle det kunna vålla stora svårigheter
för konsumenterna och även avsättningssvårigheter
för jordbruket. En plan för
en successiv avveckling är därför enligt
motionärernas mening av behovet påkallad,
och då statsmakterna ha ansvaret
för att subventionssystemet införts,
anse vi att de även böra framlägga plan
till deras avveckling.
Jag kommer därför, herr talman, att
vid föredragningen av denna punkt i utskottets
hemställan yrka bifall till den
av herr Carl Sundberg m. fl. till utlåtandet
fogade reservationen nr 10 i fråga
om livsmedelssubventionernas avveckling.
Häri instämde herr Mannerskantz.
Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
begärt ordet i denna debatt, ehuru naturligtvis
outsider, för att med så stort
eftertryck som möjligt upprepa en vädjan,
som jag vid många föregående tillfällen
bär riktat gemensamt till jordbruksdepartementet
och jordbruksutskottet,
nämligen att detta stora spörsmål,
som varje år kommer på riksdagens
bord, måtte presenteras i en sådan
form att det finns någon möjlighet för
oss utomstående, som inte leva med i
dessa problem, att få ett grepp om vad
det gäller.
Jordbruksregleringen har ju blivit ett
hemlighetsfullt område, där alla utomstående
känna sig fullkomligt främmande.
Jag skall tillåta mig att nämna bara
några små exempel.
Här har resonerats åtskilligt om den
s. k. 4-procentregeln. Jag skall inte för
kammaren röja, hur mycket eller hur
litet jag vet om vad denna regel innebär,
men jag tror mig kunna försäkra
att den av kammarens ledamöter, som
skulle vilja i propositionen eller utskottsutlåtandct
ta reda på vad 4-procentregeln
innebär, finge leta förgäves. Mina
damer och herrar, ni veta hur det går
till då vi skola besluta i en lagstiftningsfråga:
lagutskottet furnerar oss med en
korrekt och vederhäftig redovisning för
24
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
gällande rätt. Men vad denna 4-procentregel
är finns det kanske — om jag skall
uttrycka mig litet försiktigt — en och
annan av oss som inte vet.
Men för att ta litet allvarligare saker:
Vad innebär det över huvud taget att
staten, som det här heter hela vägen,
fastställer vissa jordbrukspriser? Under
årens lopp har jag gång efter annan frågat
inflytelserika och framstående ledamöter
av riksdagen vad denna reglering
av priserna egentligen innebär, och jag
har funnit den trösten, att på de flesta
håll har röjt sig samma osäkerhet som
hos mig.
Att fastställa priser kan ju betyda en
mängd olika ting. Det kan t. ex. betyda
bara det, att man kommer överens med
Lantbruksförbundet och därtill anslutna
organisationer om att de skola hålla ett
visst pris. Det kan betyda, att man använder
prisregleringslagen för att fastställa
normalpris eller att man i fråga
om importerade varor inte ger licens
med mindre än att priset är av ett visst
slag. En på området sakkunnig ledamot
av denna kammare har förklarat för mig,
att det kan betyda helt enkelt att regeringen
bestämmer, att så länge priserna
hålla sig vid eller under en viss nivå,
göra vi ingenting, men stiga de högre
ingripa vi och frige en import, som
bringar priserna att sjunka. Slutligen
kan en prisreglering naturligtvis också
innebära fastställande av någon sorts garantipriser
eller inlösningspriser eller
vad det nu må heta, alltså med andra ord
att staten sörjer för att priserna inte
sjunka under en viss nivå.
Inte heller på denna punkt, herr talman,
vet jag om jag behöver röja hur
mycket eller hur litet jag har förstått
av saken. Jag framför det bara för att
understryka, hur viktigt det är för oss
att veta, vilken av dessa olika saker det
är fråga om.
Vad som är angeläget ur denna synpunkt,
och kanske även ur andra, är att
man i jordbruksdepartementet ville sluta
upp med att framlägga propositionerna
om jordbruksregleringen i denna besynnerliga
form, som gör att riksdagens
beslut i själva huvudfrågan består i en
kläm på några få rader med vidhängande
motiveringar på tiotals sidor. Borde
man inte i stället kunna tillämpa samma
metod som socialdepartementet under
senare år har lärt sig använda när det
gäller bostadspolitiken, nämligen att dela
upp det hela i punkter? Frågan om
jordbruksregleringen består verkligen
av olika punkter och kan uttryckas i
sådana.
Då kunde man slippa ifrån oformligheter
av olika slag. En viss import skall
exempelvis här monopoliseras för
Svenska spannmålsaktiebolagets räkning,
och den saken finns nu blott omnämnd
någonstans i en motivering, fastän
regeringsformen fordrar, att monopol
fastställas genom en lag, stiftad av
konung och riksdag gemensamt.
Men låt mig ta ett alldeles särskilt typiskt
exempel, som man finner nederst
på s. 18 och överst på s. 19 i utskottsutlåtandet.
Det säges där, att Kungl.
Maj:t förutsättes skola äga rättighet att
under vissa förutsättningar uttaga s. k.
export- och importavgifter på jordbruksprodukter.
Detta innebär, att
Kungl. Maj:t skall få en viss generell
fullmakt att pålägga vad vi eljest skulle
kalla för export- och importtullar. Är
det rimligt, att detta omnämnes endast
i propositionen och i utskottets referat
av departementschefens yttrande? Den
riktiga formen skulle naturligtvis, bär
liksom eljest då fråga är om skatter och
avgifter, vara att en formlig författning
beslötes av riksdagen. Här har det inte
ens blivit ett bemyndigande i en kläm
— ja, utskottet har i själva verket inte
mödat sig om att i sitt yttrande på något
vis omnämna, hur det ställer sig till
Kungl. Maj:ts uttalande, utan vi skola
ge denna blankofullmakt att beskatta
svenska folket helt enkelt genom att vi
lämna ett yttrande på några rader i
propositionen utan anmärkning.
Vad jag skulle önska är som sagt att
man finge olika punkter, skilda åt efter
vad det i de olika fallen gäller. Det är
här fråga om medelsanvisningar: utbejjitalande
av bidrag, tillägg, understöd,
| subventioner och allt vad det heter.
sDetta är en grupp. Vidare förekommer
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
25
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
det en hel rad av, om jag så får säga,
förbud och befallningar till svenska
medborgare. Jag minns nu inte om utfodringsförbudet
skall stå kvar; det är
eljest ett exempel. Och framför allt borde
alla de påbud stå för sig, som gälla
skatter, pålagor, avgifter och sådant.
Som en särskild sort av punkter skulle
vi finna dem, som gå ut därpå att staten
skall ikläda sig förbindelser av
t. ex. den innebörden, att Spannmålsbolaget
skall inlösa spannmål eller att
andra organ skola inlösa andra varor
till vissa fastställda priser.
Detta är alltså en liten skiss över
hur förslaget till jordbruksreglering
skulle kunna uppställas, om man ville
låta sig angeläget vara att behandla denna
sak så som vi eljest äro vana att behandla
riksdagsfrågor.
Vad det här gäller är ju att vi skulle
vilja veta litet om vad vi besluta. Ett
alldeles särskilt brännande behov att
veta det ha vi ju, då det föreligger meningsskiljaktighet
i utskottet. Det blir
speciellt groteskt då vi måste votera
om några meningar någonstans i utskottets
betänkande. Men även i sådana
fall, där utskott och regering äro överens,
kan det för den enskilde riksdagsledamoten
vara av intresse att veta vad
han är med om att besluta och ta ansvaret
för.
Dess värre är statsrådsbänken nu tom,
liksom den varit under hela denna debatt.
Jag tillåter mig emellertid uttala
den förhoppningen, att vad jag nu har
framhållit skall på någon väg kunna
framföras till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för iakttagande
om möjligt till nästa år.
I detta anförande instämde herr Wistrand.
Herr TJÄLLGREN (kort genmäle):
Herr talman! Det har ju, höll jag nästan
på att säga, blivit till en tradition, att
professor Herlitz för varje gång detta
ärende är före i kammaren uppträder
och framställer sina anmärkningar mot
jordbruksutskottets utlåtande.
Denna gång gällde ju de gravaste an -
märkningarna propositionen, och jag
har ingen anledning att uppträda till
departementets försvar. Men när herr
Herlitz påstår, att han inte i handlingarna
kan få reda på vad 4-procentregeln
innebär, då måste det betyda att han
inte har läst den kungl. propositionen,
och det kunda man fordra, när han
uppträder så skolmästaraktigt som han
gör varje gång vi ha jordbruksutskottets
utlåtande i denna fråga före. Och
jag måste i all min ringhet säga, att jag
knappast tror att någon av kammarens
ledamöter fick en klarare bild av den
fråga, som behandlas i jordbruksutskottets
utlåtande och i propositionen, genom
det jag höll nästan på att säga vetenskapliga
anförande, som herr Herlitz
nyss höll.
Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman: Jag vill bara säga att några sådana
aspirationer som att kunna ge
kammaren den klarhet, som den saknar
i jordbruksutskottets utlåtande, har jag
verkligen inte alls haft. Jag har framställt
frågor och önskemål.
Herr TJÄLLGREN (kort genmäle):
Herr talman! Varför uppträder då professor
Herlitz ständigt på samma sätt
varje gång vi ha detta ärende före i
riksdagen?
Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag får kanske lov att svara på
denna fråga.
Först och främst uppträder jag inte
varje gång jordbruksregleringen är före.
Jag har gjort det ett par gånger tidigare.
Men om man framställer en vädjan
till vederbörande — jag ber för övrigt
herr Tjällgren att erinra sig, att vederbörande
i detta fall i främsta rummet
är Kungl. Maj :t — och den inte leder
till det minsta resultat, utan saken
blir precis likadan efteråt som den varit
förut, tycker herr Tjällgren då att
det stämmer med våra riksdagsvanor,
alt man skall låta sig nöja och tiga stilla?
Så kan inte jag för min del se saken.
26
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det förslag, som nu ligger
på riksdagens bord, innefattar ju i stort
sett att den jordbruksreglering skall
fortfara, som tillämpats under de senare
åren. Det kunde lia varit önskvärt,
att man i vissa avseenden nu hade kunnat
lätta något på regleringen och åtei''-gått till mera fria förhållanden, men det
är klart att detta icke låter sig göra, så
länge det nuvarande pris- och lönestoppet
upprätthålles. Hur jordbrukets förhållanden
än gestaltas, är det likväl ett
önskemål att vi ordna det så, att livsmedelsproduktionen
inom landet kan
uppehållas. Vilken betydelse har det inte
haft för oss under kriget, att vi uppehållit
vår livsmedelsproduktion? Detta
kan bli mycket viktigt också under tider
som stunda, och vi vilja inte ha åter
sådana förhållanden, som inträdde efter
första världskriget och som drogo med
sig depression inte blott på jordbrukets
område utan långt därutöver.
Nu är det riktigt att livsmedelsproduktionen
har uppnått en sådan höjd,
att den för nästa konsumtionsår beräknas
uppgå till ungefär hundra procent
av folkets behov, och det kan ju då vara
ganska besvärligt att reglera vissa
förhållanden. Det kan bli överskott på
vissa varor, under det att det blir
knapphet på något annat. En import av
vissa livsmedel måste ju även upprätthållas,
och då blir det nödvändigt att
även exportera. Därmed äro vi inne på
avsättningsfrågorna, vilket jag tror blir
ett av de viktigaste problemen under de
år som stunda.
Herr Herlitz antydde att vi kunde reglera
dessa förhållanden genom tullar eller
dylikt i stället för genom avgifter,
som vi nu bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa. Men det är ju någon skillnad,
om man vill reglera priset inom landet
på grund av att en import från utlandet
trycker på, eller om man vill reglera
produktionen i t. ex. vissa delar av
jordbruksnäringen inom landet. För att
i någon mån få avsättning för smöret
och även andra mejeriprodukter har
det blivit nödvändigt att minska margarinprodukfionen,
och det kan i viss mån
ske genom att man reglerar dessa avgifter
inbördes.
Jag tror att herr Herlitz har förbisett
detta, då han ansåg att man genom tullar
skulle kunna reglera dessa förhållanden.
Men det går ju inte, ty då skulle
det kanske leda till att antingen smörproduktionen
eller margarinproduktionen
bleve för stor, och då skulle återstå
att reglera relationen mellan dem inbördes,
och det skulle bli en rätt besvärlig
uppgift. Enligt det föreliggande förslaget
skall ju Kungl. Maj :t bemyndigas
att uttaga acciser. Förslaget innebär visserligen
inte något direkt bemyndigande
i detta avseende, utan utskottet stöder
sig på de beslut som tidigare fattats, och
säger, att Kungl. Maj:t vid behov skall
utnyttja detta bemyndigande. Det heter
därom i utskottets utlåtande: »Även om
sådan accis icke för närvarande uttages
å margarin torde dock med hänsyn
till innehållet i de år 1947 uppdragna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken i denna
del ett bifall till vad i propositionen
sålunda hemställts tillgodose motionärernas
syfte.»
Jag har järnte åtskilliga andra ledamöter
av kammaren väckt en motion i
denna fråga, och en liknande motion
är även avlämnad i andra kammaren,
vari hemställes att Kungl. Maj :t om så
skulle bli nödvändigt utnyttjar denna
rätt. Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj it kommer att följa den fortsatta utvecklingen
på området och, därest så visar
sig påkallat, vidtaga nödiga åtgärder
inom ramen för de år 1947 uppdragna
riktlinjerna.
Här är man ju inne på de förhållanden,
som jag tror att herr Herlitz mera
allmänt berörde, ehuru han anlade synpunkter,
som jag tror att de, som sysslat
med dessa ting, i stor utsträckning nu
ha övergivit. Man får ta till åtgärder,
som passa för förhållandena och som
komma att få de verkningar som man
åsyftar att nå, vilket säkerligen inte
tullar skulle kunna få i här berörda avseende.
Den frågan har ju för övrigt
flera gånger varit diskuterad i riksdagen.
Jag nämnde i början av mitt anföran -
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
27
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
de, att även om man fortsatte med samma
regleringssystem som tidigare, så
skulle man i viss mån anpassa sig efter
de ändrade förhållandena. I detta hänseende
vill jag beröra en annan fråga.
Kungl. Maj :t har nu föreslagit, vilket
även utskottet godkänt, att man skulle
återinföra en viss skillnad mellan rågpris
och vetepris, vilket tidigare tillämpats,
ehuru icke under det senaste året.
Skälet skulle nu vara, att man möjligen
skulle kunna öka veteproduktionen på
rågens bekostnad. Men som herr Elofsson
nämnde, odlas ju vete i allmänhet
på mera fruktbar jord, där man erhåller
större skördar, medan rågen i allmänhet
odlas på sämre jord — ofta av mindre
jordbrukare i landets skogstrakter —
där man inte kan erhålla lika goda skördar
som på slättbygden. Därför hade
det varit önskvärt, om man kunnat sätta
samma pris för råg som för vete, så att
det blivit likställdhet. Det anföres nu
såsom motiv för att man frångått denna
princip, att man skulle öka veteproduktionen.
Jag anser dock att det kan anföras
starka skäl även för att det blir
likställdhet i fråga om priset för råg
och vete.
Även på en annan punkt vid vilken
det avgivits en reservation av herr Tjällgren
m. fl. vill jag yttra några ord. Reservanterna
anse, att man borde försöka
få till stånd något friare förhållanden i
fråga om kraftfoderregleringen, och anse
att närmast till hands borde ha legat, att
handeln med kraftfoder hade givits fri.
Man hemställer i reservationen, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära en
skyndsam utredning om frigivandet av
handeln med kraftfoder och därvid erforderliga
anordningar för att säkerställa
avsättningen av det inhemska oljeväxtmjölet.
Det är således bara en utredning
som begäres, och det tycker
jag man inte borde ha haft något emot
att bifalla. Nu har emellertid utskottets
majoritet inte ens velat sträcka sig så
långt, att den velat föreslå en utredning,
vilket jag anser är att vara alltför försiktig.
•Tåg skall nu inte gå närmare in på
jordbruksregleringen, då det i stort sett
råder enighet — ifall jag bortser från
vissa reservationer — om det stora, väsentliga
målet, nämligen en samlad reglering
för jordbrukets produktion, som
skulle ge ett sådant resultat att det fyller
livsmedelsbehovet och täcker jordbrukets
omkostnader. Här ha ju såväl
jordbrukets företrädare under överläggningarna
som företrädare för Kungl.
Maj:t kommit överens om principerna
för uppgörelsen. Nu gäller det endast
tillämpningen, och då vill jag uttala den
önskan, att man ser till, att jordbruket
inte blir lidande, om ändrade förhållanden
inträda 1951, sedan pris- och lönestoppet
upphört. Man har visserligen uttalat,
att man förutsätter, att om jordbruket
skulle få ökade kostnader till följd
av höjda arbetslöner, jordbruket också
skulle äga rätt att tillgodogöra sig täckning
härför. Jag vill därför uttala den
förhoppningen att det skall vara Kungl.
Maj:t angeläget att se till att jordbruket
får ersättning för ökade kostnader. Riksdagen
har ju vid flerfaldiga tillfällen uttalat,
att jordbrukets utövare skola få en
ekonomisk ställning, likvärdig andra yrkesgruppers
inom landet, och att det vid
en kommande avtalsuppgörelse beaktas
så att inte jordbruket då blir lidande vid
eventuellt ändrade förhållanden inom
vårt ekonomiska liv.
Med vad jag här framhållit ber jag,
herr talman, att nu få yrka bifall till den
föredragna punkten i det föreliggande
utlåtandet.
Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag känner ett behov att säga
ifrån, att herr Tjällgrens uttalande om
att jag uttryckt mig synnerligen svårförståeligt
har fått en utomordentlig bekräftelse
genom herr förste vice talmannens
anförande. Han hade nämligen ur
mitt anförande utläst någonting om att
jag skulle ha önskat tullar för jordbruket.
Jag vet inte, hur jag har uttryckt mig,
men oändligt främmande har jag varit
för tanken på att uttala något sådant
önskemål eller att över huvud taget i
minsta mån uttrycka någon mening i de
28
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
sakliga frågor, som här föreligga. Det
jag uttalade mig om, herr förste vice talman,
var endast och allenast de former,
i vilka riksdagen inbjudes att här fatta
beslut.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Herr Herlitz
yttrade sig först och främst om 4-procentregeln, som jag nu inte vill gå
in på — den är ju så känd för de flesta
av kammarens ledamöter, som ha sysslat
med denna sak, och herr Herlitz vet
väl också vad den innebär. Men så yttrade
herr Herlitz: »Här för man ju nu
in avgifter på vissa produkter, och syftet
därmed kunde väl lämpligare tillgodoses
genom tullar.» Så uppfattade jag i
varje fall vad herr Herlitz sade, som
jag tror inte var något hörfel. Ordalagen
kanske voro något annorlunda, men innehållet
kunde inte förstås på annat sätt.
Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Protokollet får ju klargöra vad
jag har sagt, men min mening var att
här föra ett statsrättsligt resonemang,
och då använde jag ungefärligen det uttrycket,
att »vad vi här inbjudits till
att besluta är någonting som i realiteten
är ett slags tullar». Det var min tankegång.
Hur jag uttryckte den, vet jag inte.
Det kan ha skett i ungefär de ordalag,
som herr förste vice talmannen återgav,
men det kan ju inte uppfattas som ett
önskemål om tullar från min sida.
Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Det har tidigare av flera talare yttrats,
att vi äro överens om de stora huvuddragen
i uppgörelsen om jordbrukets
prissättning för det kommande året. Det
har också sagts — kanske inte här, men
i pressen — att uppgörelsen går ut på i
stort sett oförändrade priser, och det
må i viss mån vara sant. I fråga om flera
detaljspörsmål har dock inte, åtminstone
inte här i riksdagen, vunnits full enighet,
och nästan alla dessa detaljspörsmål
gälla sådana saker, där uppgörelsen vi
-
sar sig vara oförmånligare för jordbruket
än tidigare varit fallet. Så är förhållandet
t. ex. beträffande tydningen av 4-procentregeln, om vilken det ju nyss
varit resonemang.
Uppgörelsen betyder ju, att vi i stort
sett skola acceptera lägre priser för t. ex.
äggen, för rågen, som det även har talats
om här, för potatisen och i viss mån
även för mjölken. Men uppgörelsen betyder
även, att jordbruket får betala högre
priser åtminstone för de importerade
fodermedlen och i viss mån även för de
svenskodlade fodermedlen.
Detta har föranlett olika motioner,
bland annat en som jag har varit med
om att avlämna. Det är nog sant att fördyringen
av köpkraftfodret bär en viss,
som det heter, marknadsreglerande betydelse
i det fall, då risk föreligger för
överproduktion. Men samtidigt har det
en oerhört stor betydelse för småbrukets
produktionsförhållanden och existensmöjligheter
åtminstone i södra Sverige.
Det är f. ö. säkerligen så, att detta
gäller inte bara det egentliga småbruket,
utan det gäller även ganska långt upp i
vad man kallar familjejordbruk, då även
dessas existens är beroende av en större
produktion än det egentliga jordbruket
där kan ge. Småbruket och familjejordbruket
åtminstone i södra Sverige,
där inte skogen har någon vidare betydelse,
äro alltså beroende av att kunna
bedriva en sådan animalieproduktion
som kan ge ersättning för arbetet, och
det betyder ju att relationen mellan priset
på kraftfoder och på de animaliska
produkterna måste vara sådan, att en
animalisk produktion kan bli lönande.
Jag tvekar inte att säga, att en lönande
animalieproduktion är A och O för det
sydsvenska småbruket.
Enligt denna jordbruksuppgörelse
skall ju priset på det utländska kraftfodret
få gå upp med 4 kronor vilket redan
har skett, och det svenskodlade
kraftfodret har också i viss mån stigit.
Även priset på sådant kraftfoder, som
har den största betydelsen för bland annat
ägg- och gödsvinsproduktionen, har
redan gått upp. Jordbruksministern har
i propositionen uttalat, att om det vi
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
29
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
sade sig att denna fördyring skulle vara
av någon vidare betydelse i negativ riktning
för småbruket så skulle han senare
återkomma till denna fråga och skulle
då förorda en utredning. Vi ha i vår motion
föreslagit, att denna utredning
skulle ske omedelbart, och även föreslagit,
att Ivungl. Maj:t skulle få bemyndigande
att vidtaga sådana åtgärder, som
behövas för att småbruket skulle kunna
få kompensation för denna kraftfoderfördyring.
Utskottet har gått med på ena hälften
av motionen, kan man säga, och det äro
vi ju tacksamma för. Det har skrivit,
att denna utredning bör ske omedelbart,
men det har tigit still när det gäller den
andra delen av motionen, nämligen om
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana åtgärder som denna utredning
kunde komma att föreslå. Jag vill
knappast tro, att vi skola tyda detta så,
att utskottet bara menar, att denna utredning
skall företagas nu och att riksdagen
längre fram skall få ta ställning
till frågan, om småbruket skall få någon
kompensation. Men jag vill uttyda
det så, att när utskottet har skrivit detta,
så menar det även, att Kungl. Maj:t
inom ramen för jordbruksregleringen i
övrigt skall kunna få denna fullmakt
— jag vill åtminstone gärna tyda det så.
Här har tidigare såväl av herr Isaksson
som av herr Aaby-Ericsson talats om
att alla dessa subventioner borde så fort
som möjligt avskaffas. Även i fråga om
kraftfoder har förekommit en subvention,
som redan är avskaffad, och jag
menar att vi nog måste vara ganska försiktiga
med att uttala, att de subventioner,
som utgå i samband med jordbruksregleringen,
skola avskaffas utan
att samtidigt få annan ersättning. Skall
det få samma verkan som avskaffandet
av subventioner i fråga om kraftfodret,
tror jag att vi böra betacka oss därför.
Dessa kraftfodersubventioner ha fått
ökad betydelse genom krondevalveringen.
Hade inte kronan fått ett lägre värde
på utlandsmarknaden genom devalveringen,
hade jordbruket givetvis lättare
kunnat bära dessa fördyringar, som
ha skett, som det heter, inte bara för
att staten skall spara pengar utan också
i produktionsreglerande syfte. Det
är givetvis svårt att kompensera småbruket
för dessa fördyringar, om inte
det marknadsreglerande syftemålet skall
äventyras. Annars hade det enklaste
varit att bara återbära dessa belopp till
småbrukarna i förhållande till deras inköpskvantiteter,
vilket vi också i motionen
ha påpekat. Men om, såsom är ganska
troligt, detta skulle komma att äventyra
meningen med fördyringen, måste
naturligtvis andra utvägar sökas, och vi
ha i motionen påpekat några sådana utvägar.
Här har i debatten tidigare talats om
rågpriset. Genom att detta skall bli lägre
än tidigare i förhållande till vetepriset
har en annan olägenhet beretts åtminstone
jordbruk i de kargare trakterna,
och de äro, som också tidigare här
har sagts, många gånger liktydiga med
småbruk — vi veta att småbruk i större
utsträckning förekomma i kargare trakter.
I vår motion ha vi fäst uppmärksamheten
på en annan möjlighet, nämligen
att lämna arealbidrag för råg och fodersäd.
Vi mena nämligen, att om åtgärder
skola vidtagas i marknadsreglerande syfte,
måste produktionen stimuleras i sådana
produktionsgrenar, där fara för en
överproduktion inte föreligger, och den
faran finns säkerligen inte i fråga om
vare sig fodersäd eller råg. Om vi nu
bara tänka på rågen som kvarnvara,
kunna vi säga, att i det avseendet givetvis
kan föreligga fara för överproduktion,
men med prisregleringarna och
prisrelationerna innevarande år blir det
väl så, att fodermedels- och rågpriset
komma ungefär på samma höjd, och da
kommer säkerligen rågen att i ganska
stor utsträckning användas till foder,
och därom är ingenting att säga. Det
är bara bra, om vi kunna odla en del
sådant kraftfoder hemma, som vi tidigare
ha importerat. Rågpriset blir väl
nästan lägre än importpriset för majs,
och då bör det kunna vara lämpligt att
stimulera rågodling liksom fodersädsodling.
Därmed skulle vi kunna spara
valuta.
30
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Jag tycker att det skulle kunna vara
en framkomlig väg att utge arealbidrag
för t. ex. de första två eller tre hektaren
fodersäd och råg. Det skulle kanske i
någon mån öka den inhemska odlingen,
minska importbehovet och samtidigt
kunna ge småbruket en viss stimulans
att självt i större utsträckning odla dessa
sädesslag.
Vi ha även pekat på sockerbetsodlingen,
där det ju föreligger ett produktionsunderskott.
Men det är ju också på det
sättet, att denna odling i de egentliga
sockerbetsdistrikten nog är uppdriven
så långt den kan komma med hänsyn
till arbetsförhållandena. Ett faktum är
dock, att denna odling ute i periferierna
av de egentliga betodlingsdistrikten
skulle kunna utövas just på småbruk,
och här finns som sagt plats för större
odling. Som ett sätt att stimulera en sådan
ha vi pekat på bidrag till transporter
med lastbil, gällande även för sådana
sträckor, där nu intet bidrag för sådana
transporter kan utgå. Även detta
skulle kunna avlasta en del annan odling
och bidraga till att vi skulle kunna
odla tillräckligt med sockerbetor här i
landet.
Herr talman! Jag har inte något yrkande.
Jag har egentligen bara velat
framhålla dessa synpunkter på spörsmålet.
Jag hoppas också, att utskottets uttalanden
om denna utredning och denna
kompensation bli realiserade, innan
prisrelationerna mellan köpkraftfodret
och de animaliska produkterna bli ännu
mer försämrade än de för närvarande
äro.
Herr ISAKSSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Persson antydde nyss, att
man måste vara ganska försiktig då man
uttalar sig om subventionernas avskaffande.
Jag vill säga att vi ha varit försiktiga
i det hänseendet; vi ha just i
motionen nr 613 pekat på hur subventionerna
icke skola avskaffas.
Här har man avskaffat subventloneringen
i fråga om kraftfodret. När devalveringen
i höstas kom, blev det höjda
subventioner för kraftfoder, och jordbru
-
karna fingo löfte om att dessa skulle bestå
till regleringsårets utgång den 1 september
i år. Vi ha uttalat, att vad man
har lovat skall man hålla, och vi mena,
att det är att handla synnerligen planlöst,
när man avskaffat denna subvention,
tvärtemot vad man tidigare lovat.
Herr von HELAND: Herr talman! Den
nu sedan ungefär tio år tillbaka tilllämpade
metoden för prissättningen på
jordbrukets produkter i vårt land har
säkerligen i stort sett varit acceptabel
för de olika grupperna inom näringslivet
och har sålunda med all sannolikhet
utgjort ett instrument för prisregleringen
på jordbrukets område, varemot hittills
icke kunnat riktas några mera allvarliga
anmärkningar. När jag gör detta
uttalande, bör det göras en reservation
för huruvida den nivå, på vilken jordbrukspriserna
legat, kan anses acceptabel.
Om vi emellertid bortse från detta
och betrakta jordbrukskalkylen såsom
varande ett tekniskt instrument för effektuerandet
av en viss godkänd prispolitik,
torde det inledningsvis anförda
påståendet kunna lämnas utan erinran.
Man kan emellertid inte komma ifrån
de principiella olägenheter, som äro förknippade
med en totalkalkyl av det slag,
som nu tillämpas för jordbrukets prisregleringar
i Sverige. Vissa svagheter hos
jordbrukskalkylen påtalades redan av
1942 års jordbrukskommitté, som med
hänsyn till dessa svagheter lät verkställa
utredningar, vilka resulterade i jordbrukskommitténs
förslag beträffande
typjordbrukskalkyler för framtiden. Detta
framtida prisregleringsunderlag godkändes
av 1947 års riksdag. De mest allmänt
påtalade svagheterna hos den nuvarande
kalkylberäkningen torde få anses
vara dels att kalkylen inte ger besked
om jordbrukets lönsamhet och dels
det förhållandet, att jordbrukskalkylen
inte lämnar underlag för den mest ändamålsenliga
fördelningen av den samlade
intäktssumman på olika slags produkter.
Vid ett tillämpande av den föreslagna
typjordbrukskalkylen skulle emellertid
dessa vanskligheter i prisregleringssystemet
i viss mån bortfalla.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
31
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Det är vidare klart, att jordbrukskalkylen
på grund av sin konstruktion erbjuder
allt större svårigheter, ju längre
vi fjärma oss från basåret. Detta torde
emellertid kunna avhjälpas genom att ett
nytt basår väljes.
Från jordbrukarliåll samt även från
företrädare för jordbrukets ekonomiska
och fackliga organisationer har ibland
dessutom framhållits, att jordbrukskalkylens
konstruktion innebär en fara så
till vida, att kalkylen skulle hämma lusten
att rationalisera produktionen på dess
olika stadier. Jag instämmer för min del
i dessa påståenden. Uttalandena i denna
riktning ha stötts på det förhållandet,
att jordbrukskalkylen på intäktssidan registrerar
samtliga intäkter — alltså även
en intäktsökning, som står i samband
med tillämpandet av rationellare produktionsmetoder
än förut. Likaså inregistrerar
kalkylens kostnadssida kostnadsförändringen
— och sålunda även de kostnadsförändringar
i sänkande riktning,
som kunna bli en följd av rationalisering.
Man har därför hävdat, att en rationalisering
icke lönar sig, ty om en rationalisering
resulterar i en ökad produktion,
inregistreras detta bland jordbrukets intäkter,
och den förbättrade intäkten från
den produktmängd, som framkommit genom
rationaliseringen, balanserar en del
av jordbrukets kostnader, som eljest
skulle ha fått balanseras genom förbättrade
priser. På liknande sätt har man
hävdat, att en rationalisering, som innebär
kostnadssänkning, skulle utgöra
ett motiv för sänkning av produktpriserna
eller utebliven eljest erforderlig
förbättring av dessa priser.
Nu tillkommer ju att jordbrukarna
även ha inre uppgörelser, varvid man
självfallet försöker hävda att det skall
bli en utjämning av priserna jordbrukarna
emellan. Även därvidlag har jag cn
viss rädsla för att detta krav på utjämningsclearing
går för långt, t v de clearingavgifter,
som beslutas, drabba främst
dom, som ha intresse för rationalisering
och försöka att få fram högre priser genom
alt rationalisera sin verksamhet.
Herr talman! .lag tycker att i stället
för att syssla med en hel del mindre vik
-
tiga detaljer borde jordbruksutskottet i
år ha tagit upp dessa allvarliga problem,
som äventyra rationaliseringar och produktionsökningar.
Jag tycker att det är
en brist hos jordbruksutskottet, att det
år efter år tar upp detaljer i stället för
dessa stora problem.
Vidare är att märka, att det inte är
nog med att man kanske stävjar rationaliseringar
genom ett felaktigt utnyttjande
av kalkylen, utan om en ekonomisk
organisation, t. ex. ett mejeriföretag,
investerar pengar i närgränsande företag,
t. ex. i ett bageri eller t. o. m. sätter
i gång lönande export, komma vinsterna
på detta att slås ut på mjölken och
därigenom medräknas i kalkylen som en
inkomst för jordbruket, vilket de egentligen
inte äro. Jag får uttala den förhoppningen
till regeringen och riksdagen,
att man vid underhandlingarna skall
få tillfälle att pröva även dessa frågor,
så att inte jordbrukskalkylens användning
dels snedvrider produktionen och
dels stoppar intresset för rationaliseringar.
Vid början av denna riksdag väcktes
det en folkpartimotion av herr Osvald i
denna kammare och herr Ståhl i andra
kammaren, där det begärdes, att man
skulle ge jordbruket större frihet. Det
kan ju tyckas, efter den kritik som jag
nu ägnat det nuvarande systemet, att jag
med glädje skulle ha sett, att denna motion
framlämnades, men så är ingalunda
förhållandet. Nu finns det ju heller ingen
från folkpartiet, som jag hört i dag, som
försvarat den motionen, och jag förstår
anledningen, ty efter den kraftiga kritik
som har riktats mot motionen från J.antbruksförbundet,
RLF och över huvud taget
från jordbrukarliåll, har det anturliglvis
varit ett otacksamt göra att försvara
den. Ty som jag påpekade i början av
mitt anförande, har denna jordbrukskalkyl
varit till fördel för oss alla. Man har
kunnat rikta anmärkningar mot den under
hela kriget, då den kanske hållit
nere jordbrukets priser under vad man
kunnat ta ut, då världsmarknadspriserna
voro mycket höga. Hade herr Osvalds
motion kommit i början av kriget, då
liade jag alltså förstått den, men alt man
32
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
kan komma med den nu, när vi faktiskt
behöva få statens stöd för jordbruket i
framtiden, det är för mig ofattbart, och
det var väl en missägning av herr förste
vice talmannen, när han här sade, att
han hoppades på avveckling av regleringssystemet
för jordbruket. Han menade
nog inte, att vi nu skulle uttala oss
för att minska statens möjligheter att
hjälpa jordbruket genom regleringar,
utan det var väl över huvud taget reglerings-
och clearingverksamhet som han
riktade kritik emot. Jag vill säga detta,
för att uttalandet inte skall föranleda
något missförstånd.
Nu har det ju, som jag redan nämnt,
1947 bestämts, att man skulle övergå till
en typjordbrukskalkyl i stället, och jag
vill uttala det önskemålet, att man försöker
komma därhän fortast möjligt.
När utskottet nu skriver, att först sedan
den planerade bokföringsverksamheten
fått avsedd omfattning, torde typjordbrukskalkyler
kunna upprättas och att
man i avvaktan därpå icke bör företa
någon ny utredning om något nytt system,
ber jag, herr förste vice talman, att
få instämma i utskottets uttalande i detta
hänseende och alltså vidhålla kritiken
emot den motion, som väckts i detta
hänseende från folkpartihåll.
Jag har nu här tittat efter herr Herlitz,
som visserligen inte uttalat att han
själv var okunnig i dessa frågor, men i
alla fall påstått att det är en hel del riksdagsmän
som äro okunniga i och som
behöva förklaring av dessa problem.
Herr Tjällgren konstaterade, att herr
Herlitz icke hade studerat jordbruksutskottets
utlåtande. Om herr Herlitz hade
haft större intresse för att sätta sig in i
dessa frågor, hade det ju varit trevligt
att få se honom här närvarande i kammaren.
Jag kan emellertid hålla med
herr Herlitz därom, att dessa frågor äro
ytterst svårbegripliga, och jag tror inte
—- ursäkta mig, ärade riksdagskamrater
— att det är många här i riksdagen, som
kunna alla detaljer beträffande alla varugrupper
inom jordbruket och prissättningen
när det gäller dem. Det är nämligen
en invecklad fråga, och jag tror
att det blir ytterst svårt för jordbruksministern
att skriva en proposition, som
skulle kunna tillfredsställa herr Herlitz
genom att för varje år vara en lärobok i
hur dessa invecklade problem verkligen
gestalta sig.
Nu kom herr Herlitz, och jag kan då
visa upp bara dessa tre stenciler. De avse
endast detta år. Den ena är jordbrukets
inkomstberäkningar för i år, den
andra är en uppställning av jordbrukets
utgifter, och den tredje är livsmedelskommissionens
förslag till prissättning,
men jag misstänker att även om man
läste dessa luntor, kanske man ändå inte
blev mycket klokare på de frågor,
herr Herlitz ville framställa, ty när t.
ex. herr Herlitz frågar: »Vad menas
med fastställande av priser?», vill jag
svara att det är faktiskt i praktiken så,
att man menar litet olika för varje varugrupp,
och det är ju förfärligt svårt
att varje år åstadkomma en proposition,
som skulle kunna undervisa alla riksdagens
ledamöter om hur allt detta skall
tydas. Det skulle, såvitt jag kan förstå,
bli ett helt bokverk, som jag inte tror
att riksdagsledamöterna skulle vilja ta
sig tid att läsa igenom. Det får väl i stället
i detta fall liksom när det gäller
andra frågor här i riksdagen bli så, att
man får lita på sina utskottskamrater
och att de plöja igenom dessa svåra saker
och bedöma frågorna på ett sätt
som bör tillfredsställa var och en.
Herr talman! Jag ville påpeka detta,
därför att herr Herlitz riktade en så
stark kritik emot att inte riksdagsledamöterna
genom vad som presenteras för
riksdagen kunna få en större klarhet i
dessa frågor.
Jag vill också påpeka, att jordbrukets
underhandlare i år ställts inför vissa
fakta. De ställdes inför det faktum, att
vi ha haft en ständigt ökad produktion
och en produktion som har gjort att vi
f°r dfgen äro till ungefär 99 procent
självförsörjande. Denna produktion
kommer enligt kalkylen att nästa år stiga
med ytterligare en eller ett par procent,
samtidigt som ju befolkningssiffran
icke ökas med en procent om året.
En annan svårighet, som vi ställdes in
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
33
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
för, är att det blivit allt svårare att leta
upp exportmarknader för livsmedel.
Det lyckades under föregående år, emedan
det varit missväxt i Västeuropa,
vilket gjorde att vi lyckades exportera
framför allt smör dit, men över huvud
taget är nu exportmarknaden praktiskt
taget fylld när det gäller sådana produkter
som vi önska exportera.
Vidare möttes vi av ännu en svårighet,
och det var fallande priser på
världsmarknaden. Samtidigt är det givetvis
glädjande, att man i år lyckats
inför dessa svårigheter nå ett samförstånd
beträffande prissättningen på
jordbruksprodukterna fram till den 1
januari. Det har ju påpekats, att den
överenskommelse och den prissättning,
som riksdagen nu godkänner, skola gälla
endast till den 1 januari, såvida inte
mot all förmodan ett upphävande av
pris- och lönestoppet uteblir i höst.
Vidare är det naturligtvis glädjande,
att det riktas så relativt litet kritik här
i dag emot överenskommelsen. Det är
ju alldeles givet, att här framkommer
en viss detaljkritik, när man vet att
riksdagsmännen representera olika orter
i landet och man givetvis har olika
önskemål beträffande produktionen i
dessa olika trakter av Sverige, men denna
överenskommelse är naturligtvis som
vanligt en kompromiss och en kompromiss,
som vi enigt ha skrivit under att
vi vilja hålla fram till den 1 januari.
Naturligtvis möta oss i höst, om det blir
höjning av lönerna och jordbrukets arbetskraft
därvid skall kompenseras, svårigheter
att finna möjligheter för prishöjningar,
då vi, som ett par talare förut
påpekat, iiro hänvisade till hemmamarknaden,
eftersom exportmarknaden,
som jag nyss sade, iir fylld. Här har
också påpekats, jag tror det var av herr
Isaksson, att bär nu påbörjats en internationell
kongress av IFAP — International
Federation of Agricultural Producers
— som skall studera dessa internationella
problem, och denna kongress
viktigaste fråga bli givetvis avsiittningsförhållandena.
Fn del talare ha tidigare talat om
överproduktionsproblemet. Ja, för att det
3 Första hammarens protokoll 1950. Nr 2i.
inte därvidlag heller skall bli något missförstånd
vill jag påpeka, att det visserligen
finns ett överproduktionsproblem
för vissa länder men att det föreligger
ett mycket allvarligt underskottsproblem
för världen som helhet. Det är alltså
inte fråga om att vi skola försöka minska
livsmedelsproduktionen. I en del länder,
t. ex. Amerika, talas det visserligen
därom, emedan man icke får avsättning
för sina produkter, men svårigheten
är, att världens hungrande folk
inte ha råd att köpa det lilla överskott
av livsmedel som finns på somliga håll.
Man räknar med att jordens befolkning
för närvarande uppgår till 2,3 miljarder
och stiger med 1 procent om året, och
genom FN:s humanitära åtgärder för att
minska barndödligheten kommer befolkningssiffran
att stiga ännu hastigare
samtidigt som, om hela världens livsmedelsproduktion
skulle delas ut jämnt till
folken, man inte skulle kunna erhålla en
tillfredsställande kaloriförsörjning, utan
att faktiskt för dagen miljontals människor
hungra och miljontals människor
årligen do av svält.
Det är detta jag vill påpeka med anledning
av att det talas om överproduktion.
Det är allcjeles givet, att de svenska jordbrukarna
önska deltaga i det internationella
samarbetet för att försöka få en
förnuftigare fördelning av världsmarknadsöverskottet,
så att det kommer de
hungrande folken till godo, och detta
framgår ju också därav, att den nämnda
kongressen förlagts till Sverige. Förra
året förelåg ett förslag från denna internationella
organisation om att ordna
saken genom vissa handelsbestämmelser
och genom ett clearinghouse. Det var
också uppe på den statliga jordbruksorganisationen
FAO:s konferens i höstas.
Det blev icke godkänt, främst, som
jag tror, på grund av amerikanarnas motstånd,
men det är att hoppas, att man
dels på kongressen här, dels genom FAO
skall kunna komma fram till ett modifierat
förslag, så att dessa mycket allvarliga
frågor kunna lösas. Jag för min
del tycker, att vi hiir i riksdagen, när
vi behandla jordbruksfrågor i Sverige,
även böra beakta, att det för världen
34
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
som helhet icke är fråga om ett överskottsproblem,
utan om ett underskottsproblem.
Med detta kommer jag in på en mycket
viktig fråga, där det givetvis finns något
olika uppfattningar. Jag nämner saken
därför att det i folkpartiets tidskrift har
förekommit missvisande artiklar om vad
som ägde rum vid underhandlingarna för
ett år sedan. Vi hade då uppe problemet
om prissättningen för oljeväxterna och
sockerbetorna. Från jordbrukarhåll har
man ständigt anmärkt på att regeringen
och livsmedelskommissionen ha underhandlat
med sockerbets- och oljeväxtodlarnas
organisationer för sig och att de
samlade jordbrukarorganisationernas underhandlare
icke ha fått ta ställning till
prisbestämmelserna, förr än dessa redan
praktiskt taget voro fastställda. Så var
det förra året. Livsmedelskommissionen
hade då utlovat åt oljeväxtodlarna ett
visst pris, innan jordbrukets underhandlare
fingo taga ställning till detta. Detta
förhållande påtalades i kanslihuset inför
regeringen, och statsrådet Sträng utlovade
ändring och sade, att det var även
regeringens önskemål, att man fick underhandlingar
på en gång med en jordbrukets
centrala underhandlingsdelegation.
Det är därför vi icke voro riktigt belåtna
med att vi försattes i samma läge
i år, nämligen att livsmedelskommissionens
ordförande hade utlovat oljeväxtodlarna
ett pris, innan jordbrukets underhandlare
kommit i kontakt beträffande
dessa frågor. Nu förklarar man ifrån
regeringshåll och från livsmedelskommissionens
sida: »Ja, men vi ha inte fastställt
priserna; ni kunna ju ändra dem.»
Men, ärade riksdagskamrater, var och en
måtte väl begripa, att om regeringen
eller dess underhandlare gå och lova en
viss grupp jordbrukare ett visst pris, tycka
jordbrukets underhandlare inte det
är trevligt att sedan sänka det priset.
Jag har velat lämna denna redogörelse
till kammarens protokoll med anledning
av de felaktiga tidningsartiklarna, och
jag hemställer nu inför kammaren, att
det ett kommande år icke må gå till på
det sättet vid underhandlingarna.
Att denna fråga är viktig, beror på att
det är risk för att matfettsproduktionen
inom landet blir snedvriden, så att vi
om ett år kunna komma i ett ganska besvärligt
läge. Samtidigt säger jag, att det
nog hade varit önskvärt att i stället öka
priset åt sockerbetsodlarna på grund av
de svårigheter de ha att få arbetskraft.
Det vore önskvärt, att de finge ett sådant
pris, att de skulle kunna skaffa
tillräckligt arbetskraft för ökad sockerbetsodling.
Där ha vi ju ett utrymme för
ytterligare svensk produktion.
Om inte någon kommer upp och bemöter
mig på denna punkt, skall jag underlåta
att här redogöra för allmänna
produktionssiffror, som visa svårigheterna
beträffande matfettsproduktionen och
som visa att det är stor risk för att vi
komma i ett prekärt läge nästa år, om
vi icke få möjlighet att exportera matolja
eller smör. Jag säger detta, trots
att jag bor inom ett län, där oljeväxtodligen
säkerligen kommer att öka i
mycket hastig takt och där man givetvis,
när man har möjlighet att producera en
vara, skulle vara nöjd med att man får
upp priset på den varan så högt som
möjligt.
Detta är naturligtvis också en fråga om
prisförhållandet mellan smör och margarin.
Det har ju väckts motioner även
om den saken, och då utskottet har uttalat
sig mycket positivt beträffande
margarinaccisen, finner jag att man med
tillfredsställelse kan följa utskottets förslag
på den punkten.
Sedan, herr talman, kommer jag in på
subventionsfrågan, där det blivit mera
strid, om jag skall kalla det så. Särskilt
herr Aaby-Ericsson höll ju ett långt anförande
om den saken, och herr Isaksson
var också inne på den. Dessa frågor ha
vi ju diskuterat så mycket, inte när det
gällt livsmedelsfrågorna, men subventionerna
över huvud taget, att det egentligen
skulle vara onödigt att diskutera
dem vidare. Vi äro ju överens om här i
riksdagen, att subventioner äro något
som egentligen inte är normalt utan något
som borde bort. Så långt är man ju
överens, men när underhandlare, som
skola underhandla om jordbrukspriser,
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
35
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
komma till underhandlingsbordet, är det
givet, att de inte kunna inskränka sig
till att säga, att de hålla på allt som de
tycka är riktigt för jordbrukets del, utan
måste ta hänsyn till det hela. Man måste
alltså ta hänsyn även till bland annat lönefrågan
och inkomstfrågan för dem,
som skola köpa varorna, och det är det
som gör att jag anser att man måste ta
på subventionsfrågan med en viss försiktighet.
Det är viktigare att nå ett samförstånd
i fråga om en och annan subvention
än att åstadkomma strid och
kanske stora svårigheter genom att kräva
avskaffande av en subvention på den
ena eller andra varan. Dessutom kan jag
påpeka för dem som icke ha läst handlingarna,
att subventionerna på livsmedel
utgöra endast 4,5 procent av värdet
på det hela, men samtidigt innebär ju
ett borttagande av livsmedelssubventionerna
3,3 enheters höjning av levnadskostnadsindex.
Jag vet att man inom
högern vill ha bort detta indextänkande,
men jag tror att det är omöjligt att
få bort det. Det är så, jag ser på detta.
Jag skulle dessutom vilja göra den
frågan: När man säger, som herr Isaksson
gjorde nyss, att man vill avveckla
subventionerna med en viss försiktighet,
då äro vi överens, om detta är högerns
inställning. Då är ju en subventionsreservation
onödig, och då hade vi inte
behövt tala så mycket om detta. Men
vill man hålla på en mycket hastig avveckling,
då skulle jag vilja fråga: Vill
man t. ex. omedelbart avveckla producentbidraget,
vill man hastigt avveckla
norrlandsbidraget, vill man hastigt avveckla
subventionen till lin- och hampodlingen?
Jag
sade, att det är tillfredsställande
att överenskommelsen mött så litet kritik,
och det hade ju därför varit angenämt,
om man inte under debatten hade
tryckt så mycket på denna reservation
om subventionerna, tv vi äro ju överens
om att en avveckling är önskvärd,
och detta är även utskottets ståndpunkt.
Då borde det väl inte vara nödvändigt
att yrka bifall till den reservationen,
utan jag för min del kan även därvidlag
följa utskottets förslag.
Därefter kommer jag till en reservation,
som jag naturligtvis skulle kunna
biträda, och jag vet att man har jordbrukarna
bakom sig i det önskemål, som
framställs i den reservationen. Jag vet
exempelvis, att jag har min organisation
— Mjölkcentralen — med dess
32 000 jordbrukare bakom mig på den
punkten. Vad det gäller är, att med det
överskott på jordbruksprodukter och de
svåra avsättningsförhållanden, som nu
föreligga, borde det knappast kunna anses
ligga utanför det allmännas intresse
att medge sådan frihet, att produktion av
lyxbetonade livsmedelsprodukter kunde
åstadkommas. Jag förstår inte, att man
skulle kunna ha någonting emot att de
mejerier som kunna ge konsumenterna
en mjölk med högre fetthalt, skulle få
göra det, om det finns konsumenter som
vilja betala kostnaderna. Jag har läst i
livsmedelskommissionens och priskontrollnämndens
yttranden, men jag begriper
dem inte. I reservationen säger man
att det skall stå konsumenterna fritt att
köpa sådana varor och mejerierna
att framställa dem. Varför skall man då
blanda in att det blir så och så dyrt, att
det kostar så och så mycket att leverera
det, när man samtidigt har den billiga
mjölken, vilken man anser har det riktiga
prisläget? Varför skall man hindra
jordbruket att framställa lyxbetonade
varor i ett friare prisläge?
Men när jag säger detta, får jag också
säga, att motionen var onödig och
olämplig. Jag tror att det hade varit
mycket lyckligare, om denna fråga hade
fått diskuteras under hand med vederbörande
myndigheter, än att den kommit
fram helt abrupt i slutet av riksdagen
genom en sådan motion, när man
genom herr Herlitz vet, hur svårt det är
att sätta sig in i sådana här frågor så
hastigt. Jag kommer ihåg, hur det var
när det gällde standardiseringsfrågan.
Då steg den enc efter den andre upp
här i kammaren och begrep inte frågan
och talade emot den, och den föll första
året. Sedan, när äntligen alla begrepo
den, fördes den igenom, och då tyckte
man att förslaget var förnuftigt.
Jag tycker som sagt att det var onö -
36
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
digt, att denna motion kom fram, även
om jag fullt instämmer i dess syfte, och
det var därför jag med tillfredsställelse
hörde utskottets talesman här, herr Jon
Jonsson, förklara att jordbruksutskottet
icke vill förbjuda underhandlingar i frågan.
Jag slår därför fast, att även om
utskottet ställt sig avvisande till motionen,
är det inte avvisande mot att frågan
tas upp vid underhandlingar av organisationer
som så önska. Det är en
punkt, herr talman, där jag kommer att
rösta för bifall till en reservation, därför
att jag tycker saken är så självklar.
Jag anser bara, att det är beklagligt, att
det behövt bli en reservation i denna
fråga. Man skulle där ha kunnat ena sig
om ett sådant skrivsätt, att man inte hade
behövt tvista om den, såsom jag tycker,
självklara saken.
Slutligen, herr talman, kommer jag in
på det problem, som tydligen har vällat
herr Herlitz de största bekymren,
nämligen 4-procentregeln. Jag har ändå
talat så länge, att jag inte skall gå in
på denna regels verkan, men även här
undrar jag, om det inte var onödigt både
med motion och med reservation.
Jag kan delvis förstå motionärerna. De
ha läst propositionen och ha tydligen
fattat den som mer restriktiv än vad
jag har gjort. På alla håll äro vi dock
överens om att detta blir en höstens underhandlingsfråga,
och därför tycker
jag det hade varit lämpligast, om man
utan vidare hade kunnat enigt skriva in
detta i utskottets utlåtande. Vid dessa
underhandlingar kommer ju inte bara 4-procentregeln upp till diskussion utan
också frågan i vilken grad jordbrukets
arbetskraft skall kompenseras med hänsyn
till andra gruppers lönestegringar.
Dessa två problem, 4-procentregeln och
inkomststegringen, bli naturligtvis just
de två viktigaste sakerna, som komma
att övervägas och där gäller det att få
en överenskommelse. Jag förstår, att både
motionärer och reservanter ha velat
hjälpa underhandlarna här att hävda,
att 4-procentregeln gäller, och som underhandlare
är jag naturligtvis mycket
tacksam för detta, men jag tror inte, att
vi skola förstora motsatserna här. Nu
har utskottets ärade ordförande, som avgivit
en blank reservation, tydligen kunnat
se, att han och herr Näslund, som
har författat en reservation, äro på samma
linje. Jag skulle tro, att när man läser
utskottets förslag, märker man, att
det inte är någon stor skillnad mellan reservanterna
och utskottet. Ty det finnsju
en hel sida i utskottets betänkande,
sidan 36, som just visar upp allt det, som
skall bli föremål för höstens underhandlingar,
och som slutar så: »Beträffande
den s. k. 4-procentregeln vill utskottet
med anledning av vad därom yrkats i
motionerna I: 516 och II: 615 understryka,
att även de spörsmål, som kunna
komma att uppstå beträffande denna regel,
böra behandlas vid nämnda överläggningar.
» Här är man tydligen på det
klara med att 4-procentregeln består
och skall diskuteras vid höstens överläggningar
i samband med alla de övriga
frågorna.
Herr talman! Jag har efter att jag hört
anförandena här tyckt mig kunna konstatera,
att enigheten är stor och att vi
äro överens inte bara om de stora linjerna
utan även om detaljerna, fastän
man beträffande de senare har fått göra
kompromisser i enighetens tecken, därför
att det är så många intressen som
mötas och som det gäller att förena. Det
är alltså för mig, som varit med om underhandlingarna,
en mycket stor tillfredsställelse,
att denna enighet har skapats,
och jag hoppas endast, att vi skola
kunna komma fram till en lika god enighet
i höst, när de verkligt svåra problemen
skola lösas.
Herr HERLITZ: Herr talman! Herr
von Heland sade till mig, att jag, i stället
för att möda mig så mycket att tänka
själv, skulle försöka hysa förtroende till
de herrar, som känna till och förstå denna
sak bättre. Jag är beredd att reflektera
på detta och t. ex. lita på herr von
Heland, men då får herr von Heland göra
en liten insats själv; han får då tillägna
sig ett betraktelsesätt på de samhälleliga
frågorna i allmänhet, som är
ägnat att inge mig förtroende för hans
bedömanden.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
37
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Allvarligt talat hyser jag en viss tvekan,
om vi komma till något resultat på
den väg herr von Heland anvisade. Det
ligger ju ändå i demokratiens väsen, att
riksdagsmän känna skyldighet att själva
ta reda på vad de besluta om, och de ha
därför ett behov av att bli — som herr
von Heland litet gycklande sade — undervisade
om saker och ting. Det där undervisandet
tycker jag i själva verket hör
till demokratiens mekanism, och jag
skulle vilja säga till dem, som nu vilja
avkoppla den mekanismen och tycka, att
vi kunna lita på de insiktsfulla, att i det
långa loppet är det inte något lyckligt
sätt att resonera.
Men kom ihåg vad jag har önskat: jag
har inte önskat någon vidlyftig lärobok.
Här har talats överdrivet mycket om
4-procentregeln. Herr Tjällgren och jag
ha tillsammans konstaterat, att jag har
rätt: det står ingenting i propositionen
därom annat än en kort hänvisning till
den utan upplysning om dess innehåll.
Detta anges naturligtvis i äldre handlingar,
men i årets proposition ha vi
inte kunnat hitta något.
Men, herr talman, min huvudsakliga
önskan var inte utförligare motiveringar,
utan att vi skola få klämmar, som
göra klart, vad vi besluta. Vi skola ha en
kläm om de där export- och importavgifterna,
och vi skola i klämmar få klarlagt
detta, som herr von Heland själv
erkände vara dunkelt. Han erkände, att
uttrycket »fastställa priser» betyder mycket
olika saker. Låt oss i de särskilda
fallen få veta, om fastställandet av ett
pris betyder, att man förbjuder människor
att ta högre pris, eller att staten
åtar sig att betala för att priset skall bli
sådant. Det är två högst olika saker, och
vad jag begär är, att vi skola få klämmar,
som göra klart för oss, vilketdera
det är. Sedan må det naturligtvis vara
nödvändigt på åtskilliga punkter, såsom
i fråga om 4-procentregeln, att vi ge
oss tid att forska litet för att förstå klämmarna
bättre.
Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag sitter inte i jordbruks
-
utskottet, varför jag inte vet, om detta
har några möjligheter att i klämmarna
utförligare redovisa innebörden. Det
överlåter jag till utskottets talesmän att
meddela. Men när jag sade, att man här
liksom på andra områden får lita på utskottsledamöterna,
menade jag inte, att
t. ex. en högerman skulle blint lita på
en bondeförbundare i utskottet, utan en
högerman skulle i så fall lita på de högermän,
som sitta i utskottet.
Slutligen vill jag säga herr Herlitz, att
eftersom det finns böcker om dessa invecklade
saker, skall jag be att inom en
mycket nära framtid få överlämna en
bok i denna fråga till herr Herlitz.
Herr TJÄLLGREN (kort genmäle):
Herr talman! Eftersom herr Herlitz nu
för kammaren nämnde, att han och jag
hade konstaterat, att han hade rätt i sitt
första påstående här, nödgas jag begära
ordet igen i denna sak. Jag vill då erinra
om att första gången den s. k. 4-procentregeln
omnämnes i någon riksdagshandling
är — skulle jag tro — år 1943 i
Ivungl. Maj :ts proposition nr 246. Jag
behöver inte citera vad där står — herr
Herlitz läser det nog själv sedan. Där
finns en redogörelse för vad 4-procentregeln
innebär, Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp den; det behövs
kanske inte. På sidan 79 i samma proposition
har departementschefen vidare
utvecklat denna sak och där anslutit sig
till vad livsmedelskommissionen hade
anfört.
Nu yttrade herr Herlitz, att det icke
fanns ett enda ord i årets proposition,
nr 245, om denna 4-procentregel. Jag vill
då be herr Herlitz att studera sidan 21 i
propositionen, något nedanför mitten på
sidan. Där står det talat om 4-procentregeln.
Vidare tillät jag mig att i det anförande
jag höll vid debattens början säga följande,
som jag, herr talman, måste be
att få upprepa: »1 flera år bär nu tillämpats
den s. k. 4-procentregeln. Denna innebär
i korthet, att om ett över- eller
underskott skulle uppkomma, som motsvarar
mer iin fyra procent av jordbru
-
38
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
kets samlade inkomstsumma enligt den
på våren uppgjorda kalkylen, skola priserna
på jordbrukets produkter justeras
så, att marginalen reduceras till fyra
procent» o. s. v.
Jag tror, alt jag inte bär någon anledning
att taga tillbaka vad jag då yttrade
om att lierr Herlitz kanske inte så fullständigt
läst handlingarna i detta ärende.
Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag är ledsen att jag nödgas på
nytt besvära kammaren, men jag vill
säga, att jag nyss har visat fram för herr
Tjällgren mitt eget exemplar av propositionen,
där det enkla, som står där och
som han åsyftar, redan är förstruket. Det
står nämligen i propositionen, att kommissionen
beträffande den s. k. 4-procentregeln
har uttalat det och det. Men
vad jag har begärt att få veta är, vad
denna 4-procentregel innehöll. Herr
Tjällgren har nu med sitt anförande bekräftat,
att ingenting står i propositionen
därom. En annan sak är att han
själv i debatten upplyst om regelns innebörd.
Herr Tjällgren hade sålunda ingen som
helst grund för sitt påstående i sitt första
anförande, att det stod upplyst i propositionen,
vad denna 4-procentregel innebär.
Herr TJÄLLGREN (kort genmäle): Jag
har nyss upplyst om att i Kungl. Maj :ts
proposition nr 246 till 1943 års riksdag
talas om vad 4-procentregeln innebär.
Sedan ha varken Kungl. Maj :t eller jordbruksutskottet
ansett det nödigt att varje
år upprepa detta och tala om vad den
innebär, utan man har endast omnämnt
regeln. Det tycker jag, att — höll jag på
att säga — också herr Herlitz borde
förstå.
Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
börja med att rikta en anhållan till talmannen
att genom en inte alltför hård
knackning göra mig uppmärksam på
om jag håller på lika länge som herr
von Heland och talar lika självsäkert
som han.
Jag vill bara göra några reflexioner
i anledning av detta utskottsutlåtande,
och jag vill liksom herr förste vice talmannen
framför allt betona, att det är
en stor vinst, att man så i huvudsak har
kunnat ena sig om det väsentliga i denna
fråga, att det inte finns mer än några
få reservationer och att åsikterna inte
heller äro alltför avvikande och stridiga,
när det gäller huvudlinjerna.
Jag skall också be att i mångt och
mycket få instämma med herr von Heland.
Mer än någon annan drog han
här fram de problem, som jag tror det
skulle vara synnerligen viktigt att inte
minst jordbrukets folk beaktade. Vi ha
kommit in i ett läge, där det är föga
lämpligt att stå i gamla barrikader och
strida om den och den ordalydelsen i
en författning eller om en regel för jordbruksstödet.
Det är så mycket nytt, som
nu kommer i synfältet, om man riktar
sina blickar litet utöver våra gränser,
och jag vill hålla före, att även jordbrukarna
göra det. De, som inte göra
det, borde i alla fall göra det, ty förhållandena
ute i världen påverka så
mycket i vårt land, även när det gäller
det svenska jordbruket.
Jag skall anföra en sak, som illustrerar,
hur nödvändigt det är, när man resonerar
om självhushåll och jordbrukets
andel i de gemensamma ansträngningarna,
att komma fram till internationellt
friare handel. Vi exportera
ganska mycket jordbruksprodukter till
Schweiz. Det går till ganska många miljoner
kronor. Då komma schweizarna
och säga: »Ja, men ni måste också ta
emot litet av vår schweizerost. Den ha
ni ju tagit emot sedan gammalt.» Där
är det nödvändigt för våra förhandlare,
oavsett om de äro statens förhandlare
för nytt handelsavtal eller våra organisationers
förhandlare för vår jordbruksexport,
att väga för och emot och anpassa
den ena åtgärden efter den andra.
När vi nu ha stora problem framför
oss, vill jag hoppas på att så stor objektivitet
som möjligt visas, när de olika
partigrupperna skola behandla de här
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
39
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
sakerna, som höra ihop med jordbruket.
Ty nu äro vi i ett läge, där det inte
finns någon möjlighet för ett enskilt
parti att diktera eller ensamt åstadkomma
en lösning. Nu gäller det att söka
anpassa åtgärderna så, att de bli uttryck
för det samlade intresse, som finns inom
Sveriges demokratiska partier, att
ge innehåll åt det jordbruksprogram,
som vi gemensamt bestämde 1947. De
frågor, som höra ihop därmed, böra
dryftas utan att vi söka hugga in på
varandra. Vi böra inte misstänkliggöra
varandra här. Det är därför att jag
tyckte, att herr von Heland var litet
inne på den bogen, som jag i viss mån
reagerade.
Här har talats åtskilligt om att man
får vara ytterst försiktig, när man skall
rubba på subventionerna. Ja, visst skall
man vara försiktig. Så uttrycka sig ju
motionärerna och reservanterna, och
alla ha i dag gett uttryck för att man
skall veta vad man gör, innan man tar
bort några fundamentala stöttor för
jordbruksstödet. Men en sak är att iaktta
försiktighet och överväga, hur man
skall göra, och en annan är att säga, att
vi inte våga röra vid någon av de artificiella
stödåtgärder, som vi ha infört
under tiden. Vi skulle möta framtiden
mycket illa skickade, om vi vore så
rädda, att vi inte vågade undersöka och
överväga dessa ting.
De myndigheter, som ha yttrat sig
över motionen om utredning angående
stödets avskaffande, säga, att detta stöd
inte är lämpligt i längden, utan bör tas
bort. Detta har man gett uttryck åt även
här. Men så stannar man och hesiterar
och talar om osäkerheten och svårigheten
att göra någonting i nuvarande
stund, såsom man uttrycker det. LK
uttalar på s. 11 i utlåtandet, att det är
orealistiskt att »i nuvarande stund»
uppställa en konkret avvecklingsplan,
och det är ju samma lydelse som sedan
går igen i utskottets uttryck. Där står
också »i nuvarande stund». I samband
därmed säger utskottet, att utskottet vill
erinra om den tveksamhet, som har
kommit fram i myndigheternas uttalanden
om dessa motioner, och därför vill
utskottet inte bifalla dem. Det är ju,
herr von Heland, hela saken. Här ha vi
de olika meningarna. Man får inte därav,
att det råder olika meningar härom,
dra den slutsatsen, att de, som vilja
ha bort subventionerna, vilja äventyra
jordbruksstödet. Det fordras litet
större grundlighet och litet större vidsynthet,
och inte att bara söka med all
gevalt hålla allt resonemang om åtgärder
borta. Jag delar herr von Helands uppfattning,
att den motion, som avgavs
här från folkpartihåll i våras, vållade
missförstånd, och det var därför inte
särskilt lyckligt, att den kom fram, men
vi få inte driva det därhän, att vi inte
våga tala om de olika tingen.
Herr Persson uttryckte saken så, att
vi få vara rädda om subventionerna.
Ja, skola vi resonera på det viset, blir
det väl inte mycket av den där instinktiva
viljan, som finns hos alla jordbrukare,
att komma till rätta med de
här artificiella åtgärderna. Men vi
skola inte strida för mycket på den
punkten.
Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att lika litet som Sveriges jordbrukare
bruka ge sig i första taget, lika
litet komma de att göra det nu. Man bör
inte heller göra de svårigheter, som vi
kanske nu läsa så mycket om i pressen,
alltför stora, ty inom jordbruket växla
ju årsväxterna, och nya förhållanden
komma fram. Det har utförts en så stor
prestation av svenskt jordbruk och
svenska jordbrukare under den gångna
krigstiden, att de med all rätt
kunna förvänta ordentligt stöd och aktgivande
på sina förhållanden, men
de komma liksom förr heller inte att
underlåta att själva göra sitt bästa. Det
visas av det allvar, med vilket de ha
gått in för rationalisering och dylika
ting. Jag vill här stryka under vikten
av att man i denna stora fråga har blivit
så pass enig som man har, men att
man även framdeles måste lita till en
allmän samling kring lösandet av de besvärliga
jordbruksfrågorna. Jag behöver
inte tala om att det parti, som jag har
äran att tillhöra, med all säkerhet kommer
att vara med i den samlingen.
40
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag är övertygad om att
den, som första gången hör herr Domö,
i synnerhet om han hör honom från läktaren,
tänker, att herr Domö är den snällaste
mannen i riksdagen. Han talar så
snällt och hemtrevligt, han talar om samförstånd
och säger, att vi inte skola misstänkliggöra
varandra, men i nästan varannan
mening ger han de andra partierna
ett stick. Och när han talar om
att denna fråga måste lösas i samförstånd,
visar han samtidigt upp, att
här föreligga olika meningar. Det är
vår uppfattning, som vi försvara, herr
Domö.
När herr Domö talar om stor vidsynthet,
så är naturligtvis detta ett bra ord,
men vidsyntheten skall väl vara dubbelsidig,
så att inte herr Domö skall anmärka
på andra rent personligt, utan även
tänka litet på hur han själv anmärker
och är självsäker. Ty när han påstod,
att mitt anförande var självsäkert, får
jag säga, att det inte heller i herr Domös
anförande fanns någon brist på självsäkerhet.
Herr Domö sade också, att vi inte
skola misstänkliggöra varandra. I går
fick jag högertidningen Medborgaren. På
flera ställen i den förekomma misstänkliggöranden
mot bondeförbundet. Hela
den sida, som jag nu visar och som är
författad av riksdagsman Hseggblom i
andra kammaren, är ett rent misstänkliggörande
av bondeförbundet från början
till slut. Rubriken lyder: »Skall subventioner
och krisorgan inom jordbruket
bli permanenta?» Det handlar om
hur bondeförbundet stöder socialdemokraterna,
o. s. v. Herr Domö, det går väldigt
bra att tala om samförstånd och
hygglighet här i riksdagen, men ni, som
ha mycket större tidningspress och möjlighet
att publicera saker och ting, få väl
åtminstone sträva efter att vara något så
när hyggliga också när ni tala till allmänheten.
Herr talman! Var mitt anförande för
långt i dag — det varade visst omkring
en halv timme — berodde det naturligtvis
på att jag har hållit på med dessa
frågor som jordbrukets underhandlare
och därför ville jag försvara underhandlingsresultatet.
Min självsäkerhet beror väl på att jag''
kan dessa frågor, eftersom jag bär fått
syssla med dem så mycket. Irriterar
verkligen detta herr Domö? Jag skall
emellertid försöka vara mera kortfattad
nästa gång det blir möjlighet därtill.
Herr Domö, skola vi tala om samförstånd
i jordbruksfrågan, böra vi också
visa det i praktiken och inte hålla ett så
finurligt politiskt anförande som herr
Domö nyss höll.
Herr PERSSON, KARL, (kort genmäle):
Herr talman! När jag sade, att vi
skola vara tveksamma inför att avskaffa
subventionerna, anförde jag just, att vi
inte böra avskaffa dem utan att få något
annat i stället. Visserligen har högern
förutsatt, att priserna skulle få slå
igenom i marknaden, men det är ju inte
alltid säkert, att detta kan gå, av olika
skäl som tidigare ha framhållits här. Det
skrivs ju också uttryckligen i högerns
reservation, att subventionerna inom landet
på producerade livsmedel så fort sig
göra låter böra ersättas av priser, där
produktionskostnaderna få slå igenom.
Där förutsättes ingen tveksamhet, som
herr Isaksson sade i sitt förra anförande.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber om överseende, att jag
gjorde herr von Heland orätt i två avseenden.
Det första var, att jag tyckte, att
han talade för långt. Det är klart, att
ihan, som kan så mycket, måste ge oss
del av det, och det beaktade inte jag.
Jag tar tillbaka min anmärkning där. Jag
kan inte alls så mycket som han i dessa
ting.
Det andra sätt, på vilket jag gjorde
honom orätt, var, att jag först fattade det
så, att han i dag var inne på stora, till
och med vidsynta linjer, men sedan kom
han tillbaka och visade sig vara den
gamle herr von Heland, som drog upp
tvistefrågor om vad som sades i pressen
o. s. v. Det var inte så underligt, om
man tyckte, att herr von Heland verkade
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
41
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
litet mentor i sitt första anförande. Han
läxade upp utskottet, för att det inte
hade tagit in det och det, som stöd i
reservationerna. Han tyckte, att reservanterna
kunde ha låtit bli att reservera
sig. Han morrade ett slag åt herr förste
vice talmannen, som hade sagt någonting,
som herr von Heland inte gillade,
i fråga om regleringarna.
Det hela beror således absolut på att
herr von Heland har uppträtt på det sätt,
som han har gjort.
Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Herr Domö vill väl inte påstå,
att när han håller sina långa anföranden,
han inte riktar sig mot någon? Eller
kanske herr Domö tror, att han bara
står och berömmer allt och alla? Detta
är fullständigt misstag, herr Domö. Så
gör allra minst herr Domö. Mitt sista anförande,
som var spetsigt och naturligtvis
polemiskt, berodde på herr Domös
anförande.
Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr
talman! Såsom alla säkert förstå, äro ju
den proposition och det utskottsutlåtande,
som diskuteras, residtat av de underhandlingar,
som ha förts mellan representanter
för jordbrukets olika organisationer
och livsmedelskommissionen.
Hela detta problem har diskuterats i
livsmedelskommissionens råd, där jordbruket
har en mycket stark representation,
för att inte säga majoritet. Man kan
alltså inte påstå, att denna fråga inte
skulle vara tillräckligt genomdiskuterad.
I stort sett har enighet nåtts inom
utskottet också. Motsättningarna röra sig
bara om några detaljer, som visserligen
i och för sig kunna vara ganska viktiga.
Jag skall inte ta tiden i anspråk alltför
länge. Herr Jonsson har ju tidigare utförligt
redogjort för utskottets förslag.
Jag begärde närmast ordet med anledning
av ett yttrande, som herr Elofsson
fällde, när han diskuterade prissättningen
på brödsäd. Han sade, att det inte
var motiverat med prisskillnad på råg
och vete. För min del anser jag, såsom
jag tidigare sagt, att det är starkt motiverat,
och detta av skilda skäl. Först och
främst kan man inte med gott resultat
odla vete på dåliga jordar. Råg kan man
däremot med fördel odla på lätta jordar.
Man kan också odla råg billigt och
med utmärkt resultat på goda jordar, om
man är försiktig i fråga om gödningen.
Jag har exempel på att goda jordar kunna
ge upp till 22 deciton råg per tunnland.
Vidare är det väl på det sättet,
herr Elofsson, att de dåliga jordarna ha
ett lägre taxeringsvärde, ett lägre inköpsvärde
och lägre arronderingskostnader.
Därför tycker jag, att den lilla
prisskillnaden på råg och vete säkerligen
också kan försvaras.
När herr Elofsson sedan uppehåller
sig vid potatisodlingen, säger han, att
det är orättvist, att man här har sänkt
priset på fabrikspotatis. Ja, det beror på
med vilka ögon man ser på denna fråga.
När vi i utskottet diskuterade detta avsnitt
av propositionen, framhölls också
av representanter från de trakter där
herr Elofsson bor, att man inte talade
eller ömmade för dem, som äro delägare
i en stärkelsefabrik eller i ett bränneri,
ty de äro praktiskt taget tillfredsställda
med det pris som nu åsättes. Men
så kom det: Småbrukarna, som bo litet
längre bort, äro i regel inte delägare i
dessa industrier, och det är de som få
kännas vid sänkningen. Jag tillät mig att
mera skämtsamt fråga vederbörande:
Vill man i praktiken visa, att man ömmar
så starkt för dessa mindre jordbrukare,
varför då inte låta dem köpa en
och annan andel av de jordbrukare, som
ha gott om sådana, och på det sättet
åstadkomma jämställdhet? Det vore ju
ett sätt, herr Elofsson, att i handling
visa, att man verkligen ömmar för de
mindre jordbrukarna.
Så låter det praktiskt taget undan för
undan. Är det fråga om äggproduktionen,
då är det småbrukarna man skall
stödja! Visserligen säger man inte rent
ut vad man åsyftar, men man kan väl
inte få någon att tro, att man huvudsakligen
avser det mindre jordbrukets produktion.
Det är nämligen inte den stora
massan av småbrukare som har de sto
-
42
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
ra hönsflockarna, utan det är de större
jordbrukarna, som ha övergått till kreaturslösa
jordbruk. De ha mycket lätt att
lägga om till äggproduktion. De ha utrymme
i överflöd i och med att de ha
gjort sig av med nötkreaturen. De ha
kostallar, som rymma både ett och två
tusen höns. Dem får man också här tänka
på när det gäller prissättningen på
ägg o. s. v.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
skall endast beröra en detalj i den här
frågan, en detalj som inte har blivit närmare
belyst förut. Den anknyter till en
motion i bägge kamrarna — 1:517 och
II: 617 — av herrar Näslund och Svensson
i Ljungskile m. fl. I denna motion
beröres bland annat det pris, som Svenska
spannmålsaktiebolaget skall betala
för inhemskt oljekraftfoder. Spannmålsbolaget
har ju begärt, att priset skulle
sättas ned från 40 kronor till 30 kronor
per deciton, och i motionen tillstyrkes
detta. Det är klart, att jag såsom medlem
av spannmålsbolagets styrelse därvidlag
är på samma linje som motionärerna,
ty det är inte så angenämt för detta
statliga bolag att behöva ta förluster
på grund av det nu gällande inköpspriset.
Men jag är inte med motionärerna i
fortsättningen. De skriva: »Kungl. Maj:t
föreslår emellertid, att det inhemska
kraftfodret även i fortsättningen skall
betalas med ett överpris av 10 öre per
kg. Detta innebär, att man fördyrar råvaran
för mjölkproduktionen för att kunna
sätta ned priset på margarinråvaran.
I realiteten har man alltså infört en smöraccis
till förmån för margarinet.» I den
till utskottets utlåtande fogade reservationen
upprepas detta på följande sätt:
»I realiteten verkar detta som en accis
på animalieprodukterna till förmån för
margarinet, motsvarande 12 öre per kilogram
rapsolja.» Herr Näslund har i sitt
anförande ganska utförligt uppehållit sig
vid reservationen och även yrkat bifall
till denna.
Jag misstänker, att det kanske är meningen
att låta denna fråga få en viss
partipolitisk betydelse vid årets val.
Därför vill jag göra det förtydligandet,
att priset på oljeväxterna inte alls har
något direkt samband med det pris, som
Svenska spannmålsaktiebolaget betalar
för det inhemska oljekraftfodret, utan
det torde vara så, att oljeväxtpriset fastställes
helt oberoende härav. Jag vill erinra
om att så sent som förra året sänktes
det pris, som Svenska spannmålsaktiebolaget
betalar, från 50 kronor till 40
kronor per deciton. Resten tas, om jag
inte har alldeles fel, ifrån livsmedelskommissionens
clearingkassa för fettråvaror.
Det direkta samband mellan oljeväxtpriserna
och priset på det inhemska
kraftfodret, som skulle finnas enligt
framställningen i motionen och i reservationen,
existerar således inte.
Jag kan nöja mig med detta, herr talman,
såsom ett förtydligande, för att inte
missförståndet skall sprida sig ute i
landet i fortsättningen.
Till sist vill jag bara i fråga om den
folkpartimotion, som det har talats om
här tidigare, nämligen motionen av herrar
Osvald och Ståhl, instämma i de
milda och överseende ord som herr Jon
N. Jonsson och herr von Heland ha yttrat
om den.
Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har väl så här i debattens slutskede
knappast anledning att närmare utveckla
regeringens synpunkter. Jag föreställer
mig, att både utskottets talesmän och
representanter för den med livsmedelskommissionen
förhandlande parten -—■
jordbrukarna — ha anfört just den argumentering,
som ligger till grund för
propositionen, vilken i sin tur bygger
på uppgörelsen med jordbrukarna.
Jag skulle kanske kunna inskränka
mig till att uttala min personliga tillfredsställelse
över att man i år kunde
komma fram till en förhandlingsmässig
uppgörelse redan i det första förhandlingsskedet
och detta utan alltför stora
kontroverser. Men det har måhända också
sin naturliga förklaring däri, att årets
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
43
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
uppgörelse ju är grundad på i någon
mån andra premisser än vad som brukar
ske. Det vanliga är, att man på våren
träffar en uppgörelse för hela det
produktionsår, som börjar den 1 september
samma år och slutar den 31
augusti året därpå. I år har av kända
skäl denna uppgörelse en partiell eller
preliminär karaktär, och den gäller bara
till årsskiftet. Jordbrukarna ha förbehållit
sig rätten att då få en ny diskussion
med regeringen med hänsyn till
den allmänt förväntade utvecklingen på
arbetsmarknaden och löneområdet i övrigt.
För min egen del betraktar jag
inte alls detta jordbrukarnas önskemål
såsom något orimligt. Alla vänta vi, att
det blir en rörelse på lönemarknaden
vid årsskiftet 1950/51. Vi äro också alla
på det klara med att denna lönerörelse
kommer att inbegripa jordbruksarbetarna,
och man har väl anledning att tro,
att den blir så omfattande, att det är
riktigt och rimligt, att jordbrukarna
även mitt under produktionsåret få möjligheter
att förhandla sig fram till en
kompensation. Men just detta, att årets
uppgörelse skiljer sig från normaluppgörelserna,
har också föranlett Ivungl.
Maj :t att på en punkt skriva ut litet
tydligare, hur man betraktar 4-procentregelns
tillämpning innevarande år. .Tåg
föreställer mig, att även denna fråga
har debatterats i kammaren här i dag.
Normalt är det ju så, att när man träffar
uppgörelsen på våren, blir det en
prognos, en gissning om inkomster och
skörderesultat för ett år, som ännu inte
har inträffat, utan inträffar först om
tre å fyra månader. Det är ganska naturligt,
att en sådan prognos är behäftad
med en hel del felkällor, och man
har också ansett det vara riktigt, att
man kombinerar prognosen med eu möjlighet
till justering i efterhand, en justering
som göres genom att man stämmer
av kalkylen någon gång i augusti månad
på basis av det skörderesultat man
då kan överblicka. I år skjuter man hela
den avgörande uppgörelsen framför sig
och flyttar fram den till slutet av året
för att få den att sammanfalla med uppgörelserna
på lönemarknaden. Det måste
ju då anses och framstå såsom ganska
underligt, om man nu accepterar eller
binder sig för en möjlighet att redan
i augusti månad justera en uppgörelse,
vars huvudsakliga innebörd kommer till
synes låt mig säga någon gång fram i
oktober, november eller december. Den
gamla normaltypen med en uppgörelse
och en efterjustering gäller således inte
i år, av det skälet, att man skjuter fram
den slutliga uppgörelsen till årsskiftet, tv
vi kunna väl ändå vara överens om, att
den nu träffade förhandlingsuppgörelsen
innebär, att man i stort sett har lålit det
vara som det är och sedan gör vissa av
marknadspolitiska skäl betingade justeringar.
Men den stora, allvarliga frågan,
hur mycket jordbruket skall ha i kompensation
för lönehöjningar, för arbetskostnadsökningar,
kostnadsfördyringar,
förbättrade arbetsinkomster åt jordbrukarna
själva, denna kinkiga fråga skjuter
man fram till årsskiftet 1950/51. Det
är den avgörande frågan, och när denna
stora fråga är olöst, är det ju ganska
orimligt att säga, att man skall göra några
justeringar av den preliminära uppgörelsen.
Jag har följaktligen tillåtit mig att säga,
att om skördeutfallet under den kommande
sommaren skulle bli dåligt och
det skulle bli missväxt — nu kan man
invända, att det är ett ganska orealistiskt
resonemang, tv det ser hyggligt ut
i markerna för närvarande och allt talar
väl för att vi få en god skörd även
i år, men man kan ändå diskussionsvis
föra fram det fallet, att det blir missväxt
i år — så är det väl omöjligt för
jordbrukarna att sätta sig vid förhandlingsbordet
i slutet av året och säga:
»De 120 miljonerna i förlust ta vi utan
att diskutera, och sedan skola vi resonera
om att få en kompensation, som
parallellt följer utvecklingen för övriga
löntagare.» Får man ett sådant nedslående
resultat av jordbruksproduktionen
innevarande år, har jag en bestämd
känsla av att trycket på jordbrukets förhandlare
blir så hårt, att de inte klara
situationen med att säga, att de utan vidare
ta på sig de 120 miljonerna i förlust.
44
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Får man däremot en mycket god
skörd, som visar ett överskott på 120
miljoner kronor — jag använder denna
siffra i stället för 4 procent, eftersom
det är det absoluta uttrycket för denna
procentmarginal — råder det väl ingen
tvekan om att även detta kommer att
komplicera förhandlingssituationen, om
man skall vara bunden av att först lägga
dessa 120 miljoner till jordbruket och
sedan ovanpå detta diskutera en inkomstförbättring,
som svarar mot den
som övriga arbetstagargrupper i samhället
erhålla. Jag är rädd för att en
förhandling på dessa premisser blir så
besvärlig, att vi inte kunna klara den
uppgörelse, som vi ju ändå måste komma
fram till i det helas intresse. Det är
väl ett ganska realistiskt antagande att
säga sig, att vi här framemot årsskiftet
ha att förvänta en lönestegring på något
tiotal öre per timme, kanske 15 öre.
Då blir det samma höjning för jordbruksarbetarna.
Få jordbruksarbetarna detta,
skola jordbrukarna ha 100 eller 150 miljoner
kronor för att erhålla täckning
för denna lönestegring. Det är ett bekymmer
även för jordbrukarna. Skall
jordbruket få dessa pengar i form av
höjda priser i en tid, när det redan
håller på att bli överproduktion och
man har svårt att till nuvarande priser
avsätta hela produktionen inom och
utom landet? Skola pengarna tas ut genom
höjda subventioner via statskassan,
just när man nu i andra sammanhang
diskuterar, att man skall avveckla subventionerna
och högern till och med
begär en plan över hur detta skall ske?
Hela förhandlingssituationen är laddad
med ömtålig ammunition. Man skall
därför inte lägga på såsom en extra belastning,
att man diskonterar utslaget
av 4-procentregeln — en 4-procentregel,
som är avpassad för det normalfallet,
att man redan på våren får göra upp
för hela året och sedan bara låter det
bli en möjlighet till efterjustering. Jag
tror således, att det för de jordbrukare,
som skola sitta vid förhandlingsbordet,
och för regeringen, som skall sitta på
andra sidan vid förhandlingsbordet och
se till, att det går ihop på alla håll och
kanter, är en fördel, att båda parterna
vid förhandlingarna ha en viss frihet.
Det har varit anledningen till att jag i
propositionen har lämnat en förklaring
till 4-procentregeln, en förklaring som
inte förekommer i själva uppgörelsen,
utan mera får betraktas såsom ett uttryck
för regeringens synpunkt på denna
fråga, när vi längre fram komma att
träffas för diskussion.
När man här i en reservation har talat
om att tiden nu skulle vara inne
att låta spannmålsbolagets reglering av
handeln med kraftfoder och fodervaror
upphöra och låta denna handel övergå
till den privata marknaden, tror jag, att
det är att satsa litet för tidigt på en sådan
utveckling. Man får ju inte bara stirra
sig blind på att vi ha fått sälja en hel
del kvantiteter svenskt rapsmjöl ute på
världsmarknaden för ca 30 öre per kilogram,
ty för de kvantiteter kraftfoder vi
köpa in ligger priset ännu så högt, att
det tarvas en statssubvention för att
komma ned till det pris som jordbrukarna
betala, nämligen 40 öre, i vilket pris
också ligga blandningskostnader, handelsmarginaler
och annat.
Om vi se oss omkring i världen finna
vi, att utsikterna för en riklig världsförsörjning
av fodervaror inte äro alltför
goda. I Argentina redovisar man på
fodermedelsområdet närmast missväxt.
I Amerika — där det emellertid även
kommer in ett valutaspörsmål, eftersom
betalningen är en dollarangelägenhet ■—
har man i år att räkna med ett skörderesultat,
som visserligen inte är dåligt,
men i varje fall är väsentligt sämre än
under de två sista åren. Det kan ju tänkas,
att vi få en knapphet på marknaden
med på nytt stigande fodermedelspriser.
Ett uttryck härför är väl också
den försiktighetsåtgärd, som ligger i regeringens
begäran till riksdagen, att
spannmålsbolaget skall få 25 miljoner
kronor för att klara subventioneringen
av sin import på kraftfodersidan och
eventuellt även på brödspannmålssidan.
Mot denna bakgrund tror jag, att det är
för tidigt att tala om att avveckla regleringen
av foderimporten, såvida man
inte vill ta risken att utsätta de svenska
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
45
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
småbrukarna för världsmarknadsprisernas
kastningar med kanske ganska stora
och svårbemästrade prisstegringar.
Det har också i denna debatt uttalats
önskvärdheten av att snart avveckla subventionerna,
och man har, som nämnts i
en reservation begärt en plan över hur
subventionerna rätteligen skola avvecklas.
Allt det där är ju beaktansvärda önskemål
i och för sig. Men de subventioner,
som kunna avvecklas, komma väl att avvecklas,
därest riksdagen bifaller Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag. Huruvida
man har någon nytta av en exakt plan
för avvecklingen i fortsättningen, tillåter
jag mig att hysa vissa tvivel om, och
jag tvivlar under alla förhållanden på att
jordbruksnämnden •— såsom antytts i debatten
— skulle vara det lämpliga organet
för att utreda frågan och lägga fram
en plan för avvecklingen.
När man kommer in på subventioneringen
av mjölkproduktionen — det rör
sig om 150 miljoner kronor om året i
form av mjölkpristillägg — då är man
inne på frågor, som kräva sådana avtalsmässiga,
prispolitiska, lönepolitiska
och allmänt ekonomisk-politiska avväganden
och bemödanden, att regeringen
för att lösa dessa frågor måste betrakta
detta som ett led i de stora allmänna
ekonomiska och politiska avgörandena.
Att både regeringen och andra äro intresserade
av att avveckla subventionerna
behöver man väl inte diskutera. Men
när avvecklingen skall praktiskt realiseras
anmäla sig ofrånkomligt alla de här
synpunkterna, och då får man koordinera
subventionsavvecklingen med alla
dessa andra frågor. Jag tror det vore
helt enkelt omöjligt att tänka sig att
uppgöra en plan för avvecklingen, såvida
man inte gör planen för planens
egen skull, och det tror jag inte vi ha
något större intresse av.
Herr talman! Jag har ju inte hunnit
sitta här i första kammaren och följa
debatten så noga som kanske skulle ha
varit erforderligt. Men med ledning av
vad som har sagts i andra kammaren
och med ledning av reservationerna föreställer
jag mig, att debatten här har rört
sig om dessa problem, och diirför har
jag i detta korta anförande litet närmare
utvecklat regeringens synpunkter
på dem.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag skall
fatta mig kort. Jag ville säga några ord
till herr von Heland, innan plenum avslutas,
och fästa hans uppmärksamhet
på att han tydligen gjorde sig skyldig till
en felsägning i sitt första anförande. Han
kom flyktigt in på motionen 120 i denna
kammare, väckt av herr Osvald, och
betecknade den som folkpartimotion. Jag
är så mycket mera övertygad om att det
var en felsägning som herr von Heland
yrkade bifall till vad utskottet uttalat vid
besvarandet av motionen. Med hänsyn
till det sätt, på vilket jordbruksutskottet
har redovisat motionen, och då i
jordbruksutskottet finnas inte mindre än
fyra folkpartirepresentanter, kan jag aldrig
misstänka herr von Heland för att
avsiktligt ha velat tillspetsa saken. Jag
kommer i en annan situation till herr
von Heland än herr Domö gjorde, men
vi kanske behöva så pass omväxlande inslag
i denna debatt.
Sedan skall jag bara uttrycka min tillfredsställelse
över att herr von Heland
förklarade sig ämna rösta för reservationen
rörande möjligheten att få sälja
mjölk med en högre fetthalt. Också här
är det fråga om en motion, väckt av folkpartister.
Jag har, herr talman, velat
göra detta konstaterande, för att det
under valrörelsen inte skall skällas på
herr von Heland mer än vad han har
gjort sig förtjänt av.
Herr von HELAND: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr Näslund för tillrättavisningen.
Jag beklagar, att jag har kallat
en motion av två folkpartister — motionen
har ju väckts även i andra kammaren
av herr Ståhl — för folkpartimotion.
Det är tydligen fel. Att benämningen
är oriktig synes bero på att de fyra
folkpartisterna i utskottet ha motsatt
uppfattning mot de två folkpartister, som
stå bakom motionen, och att folkpartiets
uppfattning alltså denna gång represen
-
46
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
teras av de fyra utskottsledamöterna och
icke av de två motionärerna.
Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Andersson i Bussjö sade, att
man kunde odla råg på dåliga och billiga
jordar och att man därför kunde
sälja rågen billigare än vetet. Hans upplysningar
äro litet vilseledande. När herr
Andersson sade, att man kan få ut 22
deciton råg per tunnland, måste det vara
en sådan jord som han brukar. Herr
Andersson kallar sig för småbrukare,
men vi veta alla att han inte hör till
de mindre jordbrukarna och inte heller
till dem som ha en dålig jord.
Sedan säger herr Andersson Bussjö,
att vi som odla potatis och äro delägare
i någon potatisindustri kunna känna
oss belåtna även med det sänkta potatispriset,
medan däremot de mindre
jordbrukarna inte kunna bli delägare i
dessa fabriker. Men jag vill påpeka för
herr Andersson, att de flesta delägarna
i våra potatisindustrier ha småbruk av
just den storleksordning som herr Andersson
har. Det är väl inte dem han
syftar på, utan på dem som ha mindre
areal än han, men då skall han inte tala
så mycket å det mindre jordbrukets
vägnar, ty det är inte det som han representerar.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna delen av
utskottets utlåtande yrkats dels att utskottets
uttalande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Carl Sundberg m. fl. därom anförda
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalande vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Sundberg, Carl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
-
Den, som godkänner jordbruksutskottets
i utlåtande nr 52 gjorda uttalande i
fråga om den s. k. 4-procentregeln, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Carl Sundberg m. fl. därom anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Sundberg, Carl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 39.
Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Utskottets uttalande i fråga om bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av mig m. fl. avgivna reservationen.
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av utskottets uttalande samt vidare på
godkännande av den av herr Näslund
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
47
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Utskottets uttalande i fråga om olje- Utskottets uttalande i fråga om potakraftfodret.
tisregleringen.
Herr NÄSLUND: Jag ber att få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.
Herr TJÄLLGREN: Jag yrkar bifall till
reservationen nr 4.
Herr JONSSON, JON: Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att utskottets uttalande
skulle godkännas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Tjällgren
m. fl. därom anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
herr Näslunds m. fl. därom avgivna
reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalande vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
den av honom m. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som godkänner jordbruksutskottets
i utlåtande nr 52 gjorda uttalande i
fråga om oljekraftfodret, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Tjällgren m. fl. därom anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Godkändes.
Utskottets uttalande i fråga om äggregleringen.
Herr ISAKSSON: Jag skall be att få
yrka bifall till reservation nr 8 av
herr Sundberg m. fl.
Herr TJÄLLGREN: Jag skall be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets uttalande
samt vidare på godkännande av
den av herr Carl Sundberg m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets uttalande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner jordbruksutskottets
i utlåtande nr 52 gjorda uttalande i
fråga om äggregleringen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Carl Sundberg m. fl. därom anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Utskottets uttalande i fråga om regleringen
av handeln med mjölk in. m.
Herr NÄSLUND: Jag skall be att få
yrka bifall till den reservation, som bär
är avgiven av herr Sundberg och undertecknad
m. fl.
48
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Herr TJÄLLGREN: Jag skall be att,
med den motivering som anförts i utskottsutlåtandet,
få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av utskottets uttalande samt vidare
på godkännande av den av herr Carl
Sundberg m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets uttalande, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som godkänner jordbruksutskottets
i utlåtande nr 52 gjorda uttalande i
fråga om reglering av handeln med mjölk
m. m., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Carl Sundberg m. fl. därom anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Utskottets uttalande i fråga om livsmedelssnbventionernas
avveckling.
Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till reservation
nr 10 av herr Carl Sundberg m. fl.
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden proposi
-
tioner, först på godkännande av utskottets
uttalande samt vidare på godkännande
av den av herr Carl Sundberg
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som godkänner jordbruksutskottets
i utlåtande nr 52 gjorda uttalande
i fråga om livsmedelssubventionernas avveckling,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Carl Sundberg m. fl. därom anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 90;
Nej — 18.
Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Utskottets hemställan i punkten A.
Bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens föregående beslut.
Punkterna B—F.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
49
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
''proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg jämte
i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 243, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 31 mars 1950, föreslagit riksdagen
bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
ett den 28 och 29 december 1945
dagtecknat avtal mellan järnvägsstyrelsen
och Hälsingborgs stad angående ordnande
av bangårdsförhållandena i staden.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson m. fl. (1:480)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Malmö m. fl. (II: 576),
vari hemställts, att riksdagen med avslag
på förevarande proposition måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
en förnyad utredning måtte verkställas
med beaktande dels av den kritik, som
riktats mot förslaget från olika remissinstanser,
dels av de synpunkter som i
motionerna framförts.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:480 och 11:576, bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna föreliggande,
den 28 och 29 december 1945 dagteeknade
avtal mellan järnvägsstyrelsen och
Hälsingborgs stad angående ordnande
av bangårdsförhållandena i staden.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, Heiding, Sundelin, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Goman
i Kieryd, Staxång, Kollberg, Widén och
Johansson i Mysinge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 24
i anledning av motionerna I: 480 och II:
576 samt med avslag på Kungl. Maj:ts
förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Hälsingborgs bangårdsfråga
måtte göras till föremål för ytterligare
utredning under beaktande av de allmänna
synpunkter, som i reservationen
angivits;
2) av herr Lundqvist, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava viss i denna
reservation angiven lydelse och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte besluta att till höstsessionen med
innevarande års riksdag uppskjuta behandlingen
av propositionen nr 243
jämte de i ärendet väckta motionerna
1:480 och 11:576.
Herr HEIDING: Herr talman! Att bangårdsfrågan
i Hälsingborg bör lösas med
det snaraste kunna väl alla vara överens
om. En del av bebyggelsen i Hälsingborg,
där järnvägen nu går fram, är sådan att
det verkligen behövs en sanering. En
omläggning är också ur trafiksynpunkt
behövlig, och ingen sätter sig därför
emot att denna fråga blir löst, ju förr
dess hellre.
Flera problem synas emellertid vara
olösta när det gäller denna bangårdsfråga.
Ett mycket betydelsefullt spörsmål
gäller hur man skall ordna trafiken till
och från färjorna och i sammanhang därmed
färjelägenas placering. I riksdagshuset
var en modell uppställd, som vi
studerade innan frågan skulle handläggas
i utskottet. Modellen var kanske i
någon mån otydlig, men den hade i alla
fall gjorts upp med tanke på att riksdagens
ledamöter skulle kunna få en inblick
i förhållandena. Vid statsutskottets
senare besök i Hälsingborg framhölls
det, att färjelägena för bilar lämpligen
kunde placeras så som modellen utvisade,
men att tågfärjelägena skulle kunna
läggas längre norrut. Således kan man
säga, att dessa frågor inte voro tillräckligt
utredda. Bara på den korta tiden
från det denna modell skickats upp till
riksdagen och tills utskottet besökte Hälsingborg
hade man hunnit ändra uppfattning.
Det förefaller något egendomligt,
att man inte hade denna fråga bätt
-
50
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
re utredd. Det behövs tydligen en ingående
undersökning för att man skall
kunna få en verklig ordning på det hela.
Talet om att denna fråga endast vore
ett kommunalt intresse måste vara felaktigt.
Skall någonting vara ett riksintresse,
så bör det väl vara en fråga av
den storleksordning, som det här gäller.
Nere i Hälsingborg har det ju blivit ett
kommunintresse mot ett riksintresse,
men riksintresset bör väl vara det avgörande
här. Dels skall ju riksdagen bevilja
ganska stora belopp till detta järnvägsbygge,
och dels har Hälsingborgs
stad på grund av sin belägenhet blivit
landets främsta genomfartsort för trafiken
till och från Danmark och kontinenten.
Det är enligt min mening ett mycket
stort riksintresse, att man kan få denna
fråga löst på ett sätt som blir för framtiden
bestående.
Jag har här i min hand ett uttalande,
som belyser Hälsingborgs betydelse för
biltrafiken och persontrafiken till och
från utlandet med uppgifter, hämtade
ur Hälsingborgs och Nordvästra Skånes
Turisttrafikförenings årsberättelse år
1949. Mellan Hälsingborg och Helsingör
och vice versa befordrades år 1948
72 709 stycken motorfordon och år 1949
108 503 stycken. Högsta antalet fordon
per månad har juli 1949 med 24 318, eller
i medeltal cirka 800 stycken per dag.
Även persontrafiken är ytterst betydande
och utgjorde år 1948 1 351 652 stycken,
därav 408 466 utlänningar. För år
1949 äro siffrorna 1 767 376 respektive
574 604. Från år 1948 till år 1949 är det
således en ökning av trafiken på samtliga
områden.
Denna stora trafik, som skall gå fram
över Hälsingborg, bör självfallet framföras
såvitt möjligt friktionsfritt. Och var
skall man kunna ordna med parkeringsplatser
för alla dessa bilar? Vissa månader
kan det ju, som jag nyss nämnde,
komma ända upp till 800 stycken per
dag. I Helsingör är det i varje fall bättre
ordnat för bilarna än det är i Hälsingborg.
När statsutskottet var nere i Hälsingborg,
framhölls det av motororganisationernas
representanter, att man borde
visa förståelse för resandetrafiken
Hälsingborg.
och inte ordna det så att bilarna måste
stå långa tider vid fällda järnvägsbommar,
och jag erkänner att dessa yttranden
voro synnerligen befogade. Man har
talat om att ordna genomfartstrafiken via
någon tunnel under järnvägsspåren, men
det blir nog rätt svårt att på denna korta
sträcka åstadkomma någonting sådant.
Vid besöket i Hälsingborg talades det
även mycket om de stora fördelar, som
skulle erhållas om man anlägger en större
väg eller autostrada på västra sidan
om järnvägsspåren. Det är tydligt att en
sådan väg skulle kunna avlasta en del av
biltrafiken, men jag har mycket svårt
att förstå resonemanget i det fallet, ty i
andra städer brukar det ligga så till att
man vill att trafikanterna skola göra
uppehåll och inte bara fara förbi samhället.
Man bör i stället ordna trafikförhållandena
så att det blir till fördel för
samtliga, både för dem som bo i staden
och för de resande.
Det har talats mycket om säckstation
i Hälsingborg och att man skulle kunna
ordna järnvägstrafiken utan genomgångslinje.
Säckstationer finnas ju på
andra håll i landet, och Hälsingborg
skulle alltså inte bli ensamt om en sådan
anordning bland rikets städer. Nu
vill jag inte säga att detta projekt skall
genomföras, utan det får bero på en blivande
utredning hur man skall ordna
den saken.
Nu kommer någon ledamot av utskottsmajoriteten
att säga, att frågan är tillräckligt
utredd, och det kan delvis vara
riktigt såvitt angår järnvägslinjens
sträckning söder om staden, men när det
inte har tagits i betraktande hur man
skall ordna färjetrafiken och annan trafik,
är det klart att frågan i det avseendet
måste anses vara otillräckligt utredd.
Skall man föra fram en järnvägslinje
genom staden, såsom här är tänkt, blir
det ungefär lika besvärligt som det har
varit vid Tegelbacken här i Stockholm,
och det är väl ingen som skulle anse det
lämpligt att gå in för någonting sådant,
när man nu skall söka ordna trafikförhållandena
i Hälsingborg.
Med den stora trafik, som kommer
över Sundet, tror jag att det kan bli till
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
51
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
och med ännu svårare förhållanden i
Hälsingborg än det har varit vid Tegelbaeken.
Byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i
Malmöhus län ha ju framfört stora betänkligheter
mot det föreliggande förslaget,
och man bör väl tillmäta dessa
myndigheter en viss sakkunskap på området.
De böra känna till förhållandena
i de olika städerna och ha möjligheter
att avge yttranden i en fråga som
denna och på det sätt de ha gjort. Även
Kungl. automobilklubben, Motormännens
riksförbund och ett flertal andra
sammanslutningar och enskilda ha haft
erinringar att göra mot förslaget. Man
har inte satt sig emot att frågan löses,
men man har gjort erinringar och önskat,
att frågan skall utredas bättre än
som nu är fallet.
Inte heller kostnadsfrågan torde vara
i sin helhet utredd. Den 70 år gamla
järnvägsviadukten norr om staden
torde snart vara i behov av en förstärkning
eller möjligen en ombyggnad.
Skall dubbelspår senare anläggas genom
staden, måste väl även denna viadukt
ombyggas med dubbelspår, och det blir
ganska kostsamt. Enda möjligheten torde
då vara att anlägga dubbelspår utmed
hela linjen upp till Kattarp, och inköp
av mark samt byggnader på sträckan
Hälsingborg—Kattarp torde kräva stora
belopp.
Jag anser för min del, att det borde
ha varit möjligt att få till stånd en dellösning
av frågan, så att man kunde ha
börjat utföra vissa arbeten. Godsbangårdens
utflyttning till gamla excercisfältet
har man ansett det möjligt att genomföra
omedelbart. Det råder ingen
strid om den saken, utan där är man
fullt överens. Varför skulle man inte
kunna börja med denna utflyttning och
under tiden utreda övriga frågor och
söka få fram en bättre lösning än det
förslag som nu föreligger?
Inom utskottet äro vi ett stort antal
reservanter, som ha ansett att man borde
utreda frågan ytterligare. Vi ha i vår
reservation bl. a. sagt: »Utskottet vill
emellertid samtidigt framhålla, att ve
-
a ut “«*n*uuiiai(t maicujöcr i naisingborg
ännu icke tagit någon som
helst ställning till de av stadsplanekontoret
uppnådda resultaten.» Det föreliggande
förslaget har visserligen blivit
aJt .^^fullmäktige, men det
Lr *ÄV lgenom samtliga de instanser
som det egentligen borde göra. Reservanterna
ha också yttrat: »Utredningsarbetet
synes böra bedrivas med
största skyndsamhet, så att nytt för
rikt*
kan föreläggas nästa års
riksdag » Jag erkänner, att det är så
pass många frågor som behöva diskuteras
att det måhända kan vara svårt att
få fram ett förslag till nästa års riksdag
Men som jag förut framhöll kan
mojhgen en dellösning åstadkommas, så
Sr Tf," *nUlle kUnna Påbörja arbetena
för att utflytta godsbangården, och sedan
kan ju det andra komma undan för
undan.
en allmän mening att denna fråga bör
osas, men lösas på ett annat sätt än som
har ar föreslaget. Det är ju, kan man säga
endast järnvägsstyrelsen som har
gått in for det nu föreliggande förslaget,
under det att Övriga myndigheter
ha uttalat sig mot det. Det förefaller
egendomligt, att man skall gå emot dessa
myndigheter och endast fästa avseende
vid vad järnvägsstyrelsen har kommit
till i detta fall.
Denna fråga har ju stor betydelse för
trafiken över Sundet. Man skall inte så
att saga täppa till denna genomfart,
utan man bör försöka ordna trafiken så
att det inte blir alltför stora svårigheter.
I framtiden komma säkerligen
många att bli förargade över att behöva
vanta vid fällda järnvägsbommar. Det
kan möjligen bli någon underfart, men
det kommer inte att hjälpa upp saken
namnvart, utan det blir säkerligen besvärligheter
än på det ena och än på
det andra viset.
Varför skall man nu ha så bråttom att
besluta? Jag är förvissad om att det inte
går att omedelbart sätta i gång med deita
arbete, och då kan man väl utreda
frågan och söka nå en definitiv lösning
ju förr dess hellre.
52
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
Jag anser således, att vad reservanterna
här lia föreslagit är det enda rätta.
I all synnerhet sedan statsutskottets
ledamöter varit nere i Hälsingborg och
sett hur det hela skulle ordnas ha vi
blivit ännu mera övertygade om att frågan
inte är tillräckligt utredd.
Herr talman! Jag ber således att få
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Gränebo m. fl.
Herr LUNDQVIST: Herr talman! En
sak är, tror jag, redan till en början
mycket lätt att konstatera, nämligen att
åtminstone första kammaren inte har något
alltför stort intresse för denna fråga.
Så många tomma bänkar som nu är
det ju ganska sällan man ser, när en fråga
behandlas.
Vad beträffar den föregående ärade
talarens anförande vill jag endast på en
punkt göra en liten korrigering. Herr
Heiding uttryckte sig i varje fall så, att
bakom detta bangårdsavtal endast stod
järnvägsstyrelsen. För att man skall kunna
sluta ett avtal, måste det givetvis
finnas minst två parter, och det är självfallet
av en viss betydelse att i detta fall
järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad
ha varit ense om att bangårdsfrågan
borde lösas på det sätt som här är föreslaget.
Jag skall, på grund av det yrkande jag
kommer att ställa, inte gå närmare in
på och bemöta de olika åsikter, som ha
kommit till uttryck. Motsättningarna
inom utskottet, mellan majoriteten och
huvudreservanterna, spänna ju praktiskt
taget över hela fältet. Egentligen tror
jag att man bara på en enda punkt kan
säga, att enighet har uppnåtts inom statsutskottet
i denna fråga, och det är när
både majoriteten och reservanterna nämna,
att utskottet har avlagt besök i Hälsingborg
och därvid ingående studerat
de med bangårdsfrågan sammanhängande
spörsmålen. Denna studieresa kan
emellertid knappast tillmätas någon
mera avgörande betydelse för utskottets
ställningstagande, eftersom resan tyvärr
kom att ske först sedan fjärde avdelningen
behandlat frågan och fattat beslut
Hälsingborg.
i ärendet och även avlämnat sitt förslag
till utlåtande. Intrycken och resultaten
av denna studieresa förefalla ju
dessutom att ha blivit rakt motsatta hos
de olika grupperna inom studiedelegationen.
Herr Heiding sade här nyss, att
alla som voro där nere hade blivit fullt
på det klara med att frågan inte var tillräckligt
utredd. Jag är säker på att utskottets
talesman, herr Hesselbom, när
han kommer upp strax efter mig, kommer
att säga att det på grund av de intryck,
som han och majoriteten fingo
vid besöket där nere, inte är någon tvekan
om att man är färdig att godkänna
det hela. Det framgår ju också av utskottets
utlåtande, att intrycken ha blivit de
rakt motsatta. Majoriteten känner inte
tvekan på någon punkt, såvitt jag har
kunnat läsa rätt innantill. Majoriteten är
alltså helt nöjd, inte bara med det träffade
bangårdsavtalet, utan också med ärendets
beredning, både innan ärendet kom
till riksdagen och därefter. Majoriteten
är också nöjd med vad departementschefen
anfört rörande uppordnandet av
de ännu svävande frågorna.
Remissmyndigheternas avstyrkande
hållning behandlas av utskottsmajoriteten
med mycket lätt hand, för att nu
använda milda uttryck. Man har inte
ens funnit anledning att erinra om det
faktum, att ingen av dessa myndigheter
har ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande
bangårdsavtalet. Detta alltså
om majoritetens hållning.
Huvudreservanterna åter anmäla tvekan
och erinringar i många avseenden
rörande avtalsfrågans behandling alltsedan
förslaget avlämnades av bangårdskommittén.
Även i vad gäller departementschefens
kommentarer och eget
ställningstagande till den från olika håll
framförda kritiken äro dessa reservanter
genomgående otillfredställda, och de
önska, innan något definitivt avgörande
träffas, ytterligare utredning och klarhet
på punkt efter punkt. Dessa reservanter
finna alltså utredningen och behandlingen
i hög grad bristfällig.
Jag beklagar för min ringa del att meningarna
inom statsutskottet ha kommit
att bryta sig mot varandra så starkt som
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
53
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
har skett. Å andra sidan är det väl i och
för sig ingenting märkvärdigt att olika
meningar göra sig gällande i en så ömtålig
trafikfråga som denna. De problem,
som det här gäller att komma till rätta
med, äro förvisso inte lättlösta, och jag
kan därför förstå, att man kan se dessa
frågor på olika sätt och att man även i
ärlig övertygelse av att bäst gagna saken
vill göra allt för att få problemet löst
just på det sätt som man själv anser
vara det fördelaktigaste.
Vad som i mina ögon, herr talman, är
det beklagligaste är att så litet under
utskottsbehandlingen har gjorts för att
få ytterligare utredning, hur det i verkligheten
ligger till med de olika omstridda
frågorna, och för att över huvud taget
få fram den önskade klarhet i olika
avseenden, som från såväl remissmyndigheternas
som Hälsingborgsoppositionens
och motionärernas sida har efterlysts.
Jag tycker att det även och inte minst
för utskottets majoritet redan på grund
av den starka oppositionen mot Kungl.
Maj:ts förslag borde ha varit angeläget
att, innan något avgörande träffas, söka
åstadkomma ytterligare belysning av
ärendet. Nu har ju emellertid varken någon
extra föredragning förekommit inom
utskottet eller något särskilt yttrande inhämtats,
vare sig från järnvägsstyrelsen
eller från remissmyndigheterna. Att utskottet
i en så viktig och svårbedömbar
fråga som denna helt underlåtit detta
eljest ganska vanliga tillvägagångssätt
förefaller åtminstone mig mycket överraskande
och svårförståeligt.
Jag har därför, herr talman, inom
statsutskottet hemställt om uppskov till
hösten med riksdagens ställningstagande
i frågan. Jag har gjort detta därför, att
enligt vad jag tror — om god vilja finnes
på olika håll, vilket jag har ansett mig
kunna förutsätta — det skulle vara möjligt
att redan till dess få önskvärd klarhet
i åtminstone de flesta av de mera vitala
spörsmål, som ännu äro svävande.
Jag beklagar att man inom utskottet
från majoritetens sida har ställt sig oförstående
till detta uppskovsförslag, som
dock — jag understryker det — har
framlagts i bästa avsikt, för att åstadkomma
en lösning snarast möjligt och
för största möjliga samling kring denna
lösning.
Man må, herr talman, enligt min mening
ha vilken uppfattning som helst i
själva sakfrågan, men man måste nog i
alla fall erkänna att det brustit åtskilligt
i vad det gäller detta ärendes behandling
både i departementet och i utskottet.
När förhållandet alltså är detta, bör
man enligt mitt förmenande, om man
över huvud taget är positivt inställd till
en lösning av frågan, göra vad man kan
för att klara upp de påtalade frågorna
medan det ännu finns någon möjlighet
därtill, och det är av dessa skäl som jag
låtit foga min särskilda reservation till
utskottets utlåtande i syfte att få frågan
om ett uppskov till hösten med riksdagens
ställningstagande underställd kamrarnas
prövning och beslut.
Såsom jag i min reservation framhållit,
förutsätter det i propositionen framlagda
förslaget till bangårdsfrågornas
ordnande i avgörande hänseenden åtgärder
som inför departementschefen redovisats
i en av stadsplanechefen i Hälsingborg
utarbetad promemoria, vilken
promemoria emellertid, såvitt av handlingarna
i ärendet framgår, över huvud
taget icke har blivit behandlad av vederbörande
kommunala instanser. Såvitt
jag förstår har riksdagen alltså icke i
dag, när vi gå att fatta beslut, något bestämt
besked, var Hälsingborgs stad och
dess myndigheter stå i så viktiga frågor
som tågfärje- och bilfärjelägenas förläggning
och ordnandet av trafiklederna
till och från dessa. Jag tror att man inte
heller har någon närmare uppgift rörande
kostnadernas slutsumma. Jag vågar
för min personliga del utgå ifrån att
ett klarläggande åtminstone i stora drag
av dessa frågor bör kunna åstadkommas
till riksdagens höstsession. Till denna
bör väl också, såvitt jag förstår, kunna
föreligga åtminstone ett preliminärt avtal
mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingsborgs
stad beträffande fiirjelägena
och tillfartsvägarna m. m., liksom också
eif uttalande från järnvägsstyrelsen och
de hörda remissmyndigheterna om de i
54
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i
propositionen omnämnda trafikanordningar
som staden uppges planera. Jag
hoppas också att ett uttalande från järnvägsstyrelsen
rörande det s. k. säckstationsalternativet
till dess skall kunna
erhållas. Ännu finns det ju inte något officiellt
uttalande från järnvägsstyrelsen
om detta alternativ, som har spelat en
så framträdande roll.
Herr talman! Som jag ser på frågan
skulle alltså, därest denna skötes på till
hösten, riksdagen kunna vid sin höstsession
taga ställning till den föreliggande
propositionen med betydligt större möjligheter
än nu att i betydelsefulla avseenden
överblicka konsekvenserna av sitt
ställningstagande. Jag tycker det är så
pass stora värden som här stå att vinna
på grund av den kritik som riktats emot
det föreliggande förslaget, att i varje fall
jag personligen tycker det skulle vara en
nära till hands liggande lösning att nu
skjuta på frågan för att på det sättet
söka få till stånd en ytterligare belysning
åtminstone beträffande de viktigaste
av de ännu olösta frågorna. Jag
tillåter mig vädja till kammarens ärade
ledamöter att åtminstone fundera ett litet
slag på ett sådant uppskov.
Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till den av mig under nr 2
avgivna reservationen, innebärande uppskov
med ställningstagandet till riksdagens
höstsession.
Herr HESSELBOM: Herr talman! Först
några ord med anledning av herr Lundqvists
yrkande om ärendets uppskjutande
till höstsessionen. Enligt min bestämda
uppfattning kan det under den
tid som återstår till höstsessionen inte
åstadkommas några ändringar i det föreliggande
avtalet, då detta skulle förutsätta
att nya förhandlingar komma till
stånd och att dessa nya förhandlingar resultera
i ändringar i avtalet, som sedan
givetvis skulle prövas av Kungi. Maj:t.
I sådant fall skulle Kungl. Maj:t i en
ny proposition föra frågan inför riksdagen,
och någonting sådant måste, åtminstone
enligt min uppfattning, betraktas
såsom fullständigt uteslutet.
Hälsingborg.
Om jag fattade herr Lundqvist rätt,
ansåg han att det skulle vara möjligt
att arbeta vidare på vissa detaljfrågor
och att man skulle kunna lösa dessa frågor
på ett tilfredsställande sätt inom
det föreliggande avtalets ram. Ja, även
jag är övertygad om att detta skall vara
möjligt, men då bortfaller ju allt hinder
för att man nu godkänner avtalet och
sedan inom avtalets ram gör de jämkningar,
som ju departementschefen har
förutsatt skola bli möjliga och beträffande
vilka även utskottet starkt har understrukit
att de böra kunna komma till
stånd. Enligt mitt sätt att se föreligger
det alltså inget hinder för kammaren att
nu taga ställning till den föreliggande
frågan, och när det från såväl järnvägsstyrelsen
som Hälsingborgs stad har uttalats
mycket starka önskemål om att
spörsmålet kommer till avgörande så
fort som möjligt, finns det ju ingen anledning
att längre vila med lösningen av
denna gamla fråga.
Herr Lundqvist kritiserade den behandling
som denna fråga rönt i departementet
och i utskottet. Jag skall inte
ingå på frågans behandling i departementet,
men jag måste bestrida att statsutskottets
fjärde avdelning på något sätt
behandlat denna fråga vårdslöst. Man
har enligt min uppfattning ägnat frågan
all den ingående behandling som dess
art och betydelse ha motiverat. Vad gäller
de bristande föredragningarna vill
jag nämna, att vi inom avdelningen diskuterade
huruvida det skulle vara nödvändigt
med föredragningar i frågan
från olika håll. Främst med hänsyn till
att de olika synpunkterna äro så utförligt
redovisade i propositionen ansåg
man emellertid att sådana föredragningar
ej voro behövliga; det rådde fullständig
enighet inom avdelningen på denna
punkt. Ärendet har behandlats på det
sätt på vilket sådana här frågor bruka
behandlas inom vederbörande utskottsavdelning
och inom utskottet.
Herr Lundqvist talade här om vissa
oklarheter som skulle vidlåda hela förslaget.
Han nämnde att man inte har prövat
säckstationsalternativet och att man
inte har gjort klart för sig hur vissa and
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
55
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
ra detaljfrågor skola ordnas. Jag kan inte
uraktlåta att ställa den frågan till herr
Lundqvist, om han anser att järnvägsstyrelsen,
när den år 1945 träffade detta
avtal, inte var på det klara med vilka
konsekvenser detta avtal skulle få, och
om man inte åtminstone inom järnvägsstyrelsen
var övertygad om att avtalet
skulle vara förmånligt både för statens
järnvägar och för det allmänna.
Jag tror alltså, herr talman, att man
inte kan vinna något med att skjuta frågan
till hösten, utan att det är lika bra
att kammaren tar ställning till den nu,
då den har kommit upp till behandling,
och jag ber därför att få yrka avslag på
herr Lundqvists förslag om frågans uppskjutande
till höstsessionen.
Vad gäller själva sakfrågan vill jag erinra
om den karaktär som det ifrågavarande
avtalet har. Det rör dels frågan,
hur den nya centralstationen och de
olika bangårdarna skola utformas, dels
frågan om markbyte mellan staden å ena
sidan och järnvägstyrelsen å andra sidan,
och dels vidare frågan om hur kostnaden
för de arbeten, som skola utföras
i anslutning till bangårdarnas ordnande,
skola fördelas mellan staden och järnvägsstyrelsen.
Det är de tre huvudfrågor
som riksdagen nu har att taga ställning
till.
Vad beträffar frågan om markbytet
och frågan om kostnadernas fördelning
har det inte från något håll ifrågasatts
att avtalet skulle vara oantagbart för statens
del, utan det tycks råda fullständig
enighet om att avtalet på dessa punkter
är acceptabelt ur statens järnvägars synpunkt.
Däremot har det ju uppstått strid
om det första av de delspörsmål jag
nämnde, nämligen frågan om centralstationens
och bangårdarnas utformning
och placering samt spårdragningen till
dessa bangårdar. Kritiken mot den föreslagna
lösningen bär ju gått fram huvudsakligen
efter två linjer.
Från den s. k. opinionens sida har det
sagts, att man föröder betydande skönhetsvärden
om detta förslag genomföres.
Delta förödande skulle bland annat bestå
i att man skulle fylla igen den s. k.
inre hamnen. Igenfyllandet av en hamn
-
bassäng, som är knappt 100 meter i fyrkant,
skulle alltså innebära ett förödande
av stora skönhetsvärden i en stad som
är belägen vid Öresund! Jag har verkligen
svårt att fatta att denna hamnbassäng
med mer eller mindre förorenat vatten
kan vara något större skönhetsvärde
att slå vakt om, men det är klart att det
kan råda delade meningar i sådana här
smakfrågor.
Vidare har det invänts att det nuvarande
Hamntorget skulle komma att belamras
med inhägnader, ledningar, bommar
o. s. v., och det är klart att det kan ligga
något i dessa synpunkter; det är ju svårt
att få ledningar och andra tekniska anordningar
att bli verkligt estetiskt tilltalande.
Men jag tror nog att man med en
smula god vilja kan klara även detta
problem. Man får nog tåla värre ingrepp
än det här är fråga om. Vi böra nog också
hålla i minnet att det här gäller en
hamn, en arbetsplats, där man inte kan
undgå att göra sådana tekniska anordningar
som äro en förutsättning för att
hamntrafiken och annan trafik skola
kunna skötas på ett rationellt sätt. Det
är med tillfredsställelse man kan konstatera
att den kraftiga tidningsopinion,
som har gjort sig gällande, inte har upptagits
av reservanterna; de ha i reservationen
inte framfört de estetiska synpunkterna,
och därmed kan ju också jag
för min del lämna dem.
Som kammarens ledamöter torde ha
sig bekant, har det varit delade meningar
inom Hälsingborg när det gällt bangårdsfrågans
lösning. Det har ju bildats
en s. k. opinionskommitté, som har framlagt
alternativa förslag till lösning. Man
har då tänkt sig att man skulle draga
in Västkustbanan öster och söder om staden
och därmed slippa ifrån järnvägsspåret
över det s. k. Hamntorget. Järnvägsstyrelsen
har i en promemoria till
Kungl. Maj:t invänt, att en sådan anordning
inte bara skulle komma att betyda
en avsevärt ökad anläggningskostnad,
utan dessutom skulle medföra alt restiden
skulle förlängas med sju minuter,
d. v. s. sammanlagt med i runt tal 200 000
timmar per år för samtliga resande, och
att de resande skulle få vidkännas en
56
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
kostnadsökning på inte mindre än ungefär
500 000 kronor per år, vilket helt säkert
skulle komma att innebära att trafiken
skulle avledas från järnvägen till
landsvägstrafik; det är klart att de hälsingborgare,
som skola färdas norrut till
förorterna, linte äro betjänta med en
lång, tidsödande och dyrbar resa, utan
de skulle naturligtvis komma att välja ett
snabbare och mera direkt kommunikationsmedel.
Järnvägsstyrelsen har ju också
i sin promemoria framhållit, att en
sådan lösning skulle stå i uppenbar strid
mot statens järnvägars allmänna strävan
att förbättra transporterna genom att
åtadkomma bekväma och snabba förbindelser.
Härtill komma de olägenheter som följa
med en säckstation. En sådan station
omöjliggör ju den genomgångstrafik mellan
Göteborg och Malmö, som otvivelaktigt
även skulle komma hälsingborgarna
till godo genom att de skulle få flera
snabba tågförbindelser att välja på än
nu då tågen mellan Göteborg och Malmö
inte kunna passera Hälsingborg.
Man kan alltså konstatera att det föreliggande
förslaget ur järnvägsteknisk
synpunkt är klart överlägset alla andra
framlagda förslag. Därtill är det det billigaste
förslaget, och det utgör dessutom
en mycket lycklig samordning av järnvägs-,
sjö- och busstrafiken till en central
punkt, en samordning som många
andra städer kunna avundas Hälsingborg
därest en lösning kommer till stånd i enlighet
med det föreliggande förslaget.
Den starkaste invändningen som gjorts
är att järnvägsspårets framdragande
över Hamntorget skulle bli ett hinder för
den alltmer växande biltrafiken till och
från Danmark. Redan nu finns det emellertid
en spårförbindelse över torget,
vilken måste bibehållas så länge man
tänker använda norra hamnen till nyttohamn.
Det är alltså här fråga om en ökning
med ett spår och givetvis en avsevärt
mera intensiv trafik. Nu förhåller
det sig emellertid på det sättet att de
bilar som komma med färjan få större
möjligheter att söka sig såväl söderut
som norrut utan att behöva korsa järnvägen
någonstans. Dessutom avser ju
Hälsingborg.
förslaget, att planskilda korsningar skola
anordnas strax norr och söder om färjeläget.
Man har alltså möjlighet att även
komma österut på två skilda vägar, och
man har upptagit en plankorsning i förslaget
endast för den trafik, som söker
sig från hamnen direkt till stadens centrum.
Man räknar med att denna trafik
inte skall bli av någon större omfattning.
Man har dock från stadens sida
sagt ifrån — det finns ett uttalande av
drätselkammarens ordförande på den
punkten — att därest erfarenheten skulle
visa, att de två planskilda korsningarna
norr och söder om hamnen inte bli tillräckliga,
och det kommer att föreligga
behov av en planskild korsning även vid
själva hamnen, är man beredd att också
ordna en sådan. Utskottet har understrukit
att även den frågan bör prövas.
Bilorganisationerna, Motormännens
riksförbund och Kungl. automobilklubben,
anföra i sin inlaga bl. a., att trafiken
kommer att »spärras av de inhägnade
järnvägsspåren över Hamntorget
och endast släppas fram över en plankorsning,
varest bommarna under den
tätaste järnvägstrafiken beräknas bliva
fällda en gång var tolfte minut». Det
uttalandet står uppenbarligen inte i överensstämmelse
med de verkliga förhållandena
och tyder på att dessa organisationer
inte ha varit tillräckligt informerade
om det föreliggande förslaget. Avsikten
är ju nämligen, såsom jag tidigare
påpekat, att bilarna inte skola behöva
använda sig av plankorsningen vid
Hamntorget.
Dessa frågor om korsningarnas anordnande,
om trafikens ledande o. s. v. äro
ju stadsplanefrågor, som det inte tillkommer
riksdagen att i varje särskilt fall
ta ställning till. Riksdagen har ju antagit
vissa lagar och författningar, som
reglera dessa frågor, och det är däri bestämt
hur stadsplanefrågor skola behandlas.
De skola behandlas av byggnadsnämnd,
stadsfullmäktige, länsstyrelse,
kungl. byggnadsstyrelsen och Kungl.
Maj:t. Dessa myndigheter få väl söka
att lösa även denna fråga. Såsom jag tidigare
sagt har ju utskottet förutsatt att
jämkningar skola kunna ske, därest det
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
57
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
skulle visa sig föreligga behov av sådana.
Jag vill också påpeka att det här
gäller att lösa trafikfrågorna inte bara
för dem som åka bil utan också för dem
som färdas med kollektiva transportmedel,
och det är trots bilismens kraftiga
utveckling det stora flertalet av de resande
som kommer med tåg och bussar till
Hälsingborg för att fortsätta över med
färjan. Man bör också tänka på dessa
resande, när det gäller att lösa frågan
om centralstationens förläggning, frågan
om busstationen och frågan om färjelägena.
När det gäller den sista frågan, alltså
frågan om färjelägenas placering och
spårförbindelserna till dessa, har man i
avtalet klart och tydligt sagt ifrån i § 9,
att en särskild överenskommelse skall
träffas mellan Hälsingborgs stad och
järnvägsstyrelsen i denna fråga, som sålunda
blir föremål för särskilda överläggningar
och ett särskilt avtal. Enligt
min bestämda uppfattning föreligga en
råd olika möjligheter att här åstadkomma
en mycket god lösning, och det finns
också mycket stora möjligheter att åstadkomma
de parkeringsutrymmen, som
man speciellt från bilorganisationernas
sida sagt inte skulle bli tillräckliga. Enligt
samtliga de alternativ, som finnas
rörande färjelägenas anordnande, kan
man ordna synnerligen rikligt tilltagna
parkeringsplatser, som bli avskilda från
den övriga trafiken och inte komma att
som nu ligga i omedelbar anslutning till
annan trafik. Det är för närvarande ingalunda
idealiskt ordnat när det gäller parkeringsmöjligheterna.
Alla dessa frågor
kunna, såsom jag tidigare sagt, lösas på
ett tillfredsställande sätt inom avtalets
ram.
Utöver vad jag nu sagt i dessa rent sakliga
frågor kan det vara på sin plats att
erinra om att vi här inte bara ha alt
göra med en part, utan att det är två
parter som skola träffa ett avtal. Vi böra
också tillerkänna den andra parten rätt
att ha ett avgörande ord, när den ändå
skall vara med och bestrida kostnaderna.
Hälsingborgs stadsfullmäktige ha ju
klart och tydligt sagt ifrån, att de vilja
ha frågan löst på det sätt som avtalet
förutsätter, och det kan alltså inte råda
några delade meningar om var Hälsingborgs
stad i detta fall står. Då kan det
inte heller finnas någon anledning för
riksdagen att förvägra staden en lösning,
som den är tillfredsställd med.
Här har nu sagts att man skulle kunna
skjuta på huvudfrågan och t. v. åstadkomma
en dellösning, som ej skulle påverka
frågans slutliga lösning efter olika
alternativ. Såväl järnvägsstyrelsen som
stadsfullmäktige i Hälsingborg ha dock
bestämt gått emot förslaget om en dellösning.
I en promemoria från vederbörande
byråchef i järnvägsstyrelsen
konstateras, alt även om ur teknisk synpunkt
icke hinder föreligga för ett utbyggande
av rangerbangården, förefinnas
icke förutsättningar rent avtalsmässigt
att bryta loss den frågan ur dess
större sammanhang. Stadsfullmäktige i
Hälsingborg ha ju också för kort tid
sedan uttalat, att de inte kunna reflektera
på en dellösning.
Slutsatserna av detta resonemang bli,
herr talman, för mitt vidkommande och
för utskottets vidkommande, att avtalet
är godtagbart ur statens synpunkt och
att några allmänna intressen av betydelse
ej bli åsidosatta genom bangårdsfrågans
lösning enligt det avtal som träffats.
Det måste därtill anses angeläget ur såväl
statens som stadens synpunkt att
frågan bringas till en snar lösning.
Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.
Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! .lag ber först att få konstatera
hur rätt jag bedömde situationen,
då vi nu också lyssnat till utskottets talesman,
vilken ju lade i dagen en mycket
optimistisk syn på frågan — det fanns
inte några som helst svårigheter eller betänksamheter.
Det var alltså en uppfattning
rakt motsatt den, som herr Heiding
nyss gav uttryck åt. Jag hoppas för min
del att framtiden skall ge herr Hesselbom
rätt.
Herr Hesselbom ville göra gällande, att
ett genomförande av mitt förslag förut
-
58
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
satte, att en ny proposition skulle avges
av Kungl. Maj :t. Jag kan inte förstå
att det skall vara nödvändigt. Jag utgår
från att utskottet självt är mäktigt att
införskaffa den ytterligare utredning
som jag talade om. Jag utgår alltså inte
på något sätt från att det är nödvändigt
att inblanda Kungl. Maj :t bär, vilket såvitt
jag förstår inte heller är möjligt, så
länge frågan inte är avgjord, utan man
nu bara skjuter på den.
Sedan vill jag understryka att anledningen
till att jag vill ha frågan ytterligare
belyst är att alla skola kunna
bättre än i dag överblicka situationen, tv
även om utskottets majoritet anser att
allting är kristallklart, är det praktiskt
taget hälften av utskottets ledamöter, som
ha en diametralt motsatt mening. Jag
tycker också att det skulle vara värdefullt,
inte minst för majoriteten, att få
klarlagt huruvida verkligen, såsom kommunikationsministern
antar, staden står
bakom de planer, som finnas i denna
promemoria och som föredragits för
kommunikationsministern. Det skulle
vara av värde för oss alla att få det bekräftat.
Det borde man åtminstone kunna
få till höstsessionen.
Järnvägsstyrelsens önskemål om ett
snart beslut i frågan delar jag givetvis
helt och hållet. Herr Hesselbom frågade,
om jag inte trodde att järnvägsstyrelsen,
då den lade fram detta förslag 1945, menade
att det var ett gott förslag. Det vill
jag gärna tro att man menade, och jag
tror att järnvägsstyrelsen fortfarande anser
att det är ett gott förslag. Man kan
emellertid inte blunda för att det sedan
1945 hänt åtskilligt, som man då inte
kunde förutse. Jag kan bara nämna som
ett exempel, att omfattningen av den biltrafik,
som vi numera ha, var det säkerligen
ingen som kunde förutse år 1945.
Det bär väl uppenbarligen komplicerat
frågan något. Det finns inte heller någonting
i avtalet sagt om bilfärjelägena,
utan blott om tågfärjelägena. Så visst har
det väl hänt någonting, som enligt mitt
förmenande sakligt sett starkt motiverar
att vissa frågor bli uppklarade, innan
riksdagen och statsmakterna över huvud
taget engagera sig i saken.
Hälsingborg.
Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Efter herr Hesselboms ingående
redogörelse för utskottets ståndpunkt
finns det icke någon anledning för mig
att nu upprepa hans argument. Jag skall
i stället inskränka mig till att göra en
deklaration angående hur jag sett på
denna fråga när jag hade att ta ställning
till huruvida propositionen skulle
framläggas vid innevarande års riksdag
eller icke.
Vi skola komma ihåg att Hälsingborgs
bangårdsfråga måste under alla förhållanden
få en lösning, mot vilken kritik
säkerligen kan riktas på åtskilliga punkter.
Varken säckstationen eller genomgångsstationen
innebär någon ideallösning.
Det gäller därför att välja det förslag,
som har de största fördelarna och
de minsta nackdelarna. Naturligt är att
personer, som fästa olika vikt vid skilda
avsnitt i förslagen, komma till olika
helhetsvärderingar. Jag finner det därför
i och för sig högst förklarligt, att
skilda meningar ha gjort sig gällande,
men jag beklagar att meningsmotsättningarna
ha drivits upp till sådana proportioner,
som nu tyoks vara fallet. För
min del skulle jag vara beredd att medverka
till åtgärder, som gjorde det möjligt
att åstadkomma en ökad förståelse
mellan de stridande lägren. Enligt min
uppfattning är frågans läge emellertid nu
sådant, att jag icke tror på någon möjlighet
till en verklig kompromiss. Man
måste nämligen bestämma sig antingen
för säckstationen eller för genomgångsstationen,
och det är just i denna principfråga
meningarna bryta sig. Med ställningstagandet
i denna fråga, där ingen
kompromiss är möjlig, följa de övriga
detaljer, om vilka striden står.
För min del anser jag, även om utredningen
icke är fullständig på alla punkter,
att tillräckliga skäl ha anförts för
alternativet genomgångsstation. Det är
sant, att detta alternativ ur gatutrafiksynpunkt
är något underlägset, men jag
har likväl, efter att ha upprepade omgångar
hört skäl för och emot och efter
att ha sett på en mängd skisser till olika
lösningar, kommit till den uppfattningen,
att denna underlägsenhet ur gatu
-
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
59
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
trafiksynpunkt mer än val kompenseras
av överlägsenheten ur järnvägstrafikens
synpunkt. Jag skall icke gå in på
någon detaljerad diskussion av hela detta
projekt, som det tar längre tid att gå
igenom än som står till förfogande i en
kammardebatt, utan jag skall, såsom jag
förut deklarerade, hålla mig till den syn
på saken som jag hade när propositionen
framlades och som jag fortfarande
har.
Det är i och för sig — därom äro vi
alla ense, och även herr Lundqvist har
givit uttryck åt det — en brådskande sak
att få denna fråga avgjord, med hänsyn
till att med dess lösande sammanhänger
en lång rad plan- och byggnadsfrågor i
Hälsingborg. Icke desto mindre skulle
jag icke ha tvekat att förorda ett par års
ytterligare utredning, om jag hade hyst
någon förhoppning att därmed något väsentligt
kunde vinnas. Men jag vill ställa
frågan: Vad inträffar, om riksdagen nu
skulle avslå Kungl. Majrts proposition?
Det är samma fråga, som jag hade att
ställa mig, då jag övervägde, huruvida
propositionen borde framläggas. Jag kan
lugnt säga att jag hade god tid att fundera
däröver, och de slutsatser jag för
min del kom till voro följande.
Om ett avgörande nu inte träffas, kommer
Hälsingborgs stad att fortsätta sin
generalplaneutredning och ställa in bangårdsfrågan
i generalplanesammanhanget
så som rekommenderats av länsstyrelsen.
Man blir emellertid sannolikt tvungen
att ägna en mängd utredningsarbete
åt olika alternativ, som redan äro genomgångna
ett flertal gånger, och söka klarlägga
alla detaljer i samband med dessa
alternativ. Jag tror inte, att dessa ytterligare
detaljutredningar komma att förändra
vare sig stadsfullmäktigemajoritetens
eller järnvägsstyrelsens inställning
till huvudfrågan om genomgångsstation
eller säckstation. Om staden ej begär —
den är i sin fulla rätt att handla så —
att planen eller del därav skall fastställas,
antages generalplanen av stadsfullmäktige
och underställes varken länsstyrelsen
eller Kungl. Maj:t. Den situation
vi efter ytterligare ett par, tre års utredande
skulle befinna oss i vore densam
-
ma som i dag, med den skillnaden att
ytterligare tid och krafter förbrukats på
utredning av en mängd alternativ.
Det har sagts i pressen, att denna
fråga är av sådan riksbetydelse, att här
borde Kungl. Maj:t kunna gå emot både
stadens myndigheter och järnvägsstyrelsen.
Jag vill icke bestrida, att om det
verkligen vore alldeles uppenbart att
säckstationen vore överlägsen, så har
Kungl. Maj :t i sin hand att avvika från vad
stadsfullmäktige beslutat. Men detta är
särskilt känsligt, då det gäller en stadsplanefråga,
tv stadsplanering är dock i
första hand en kommunal angelägenhet,
och jag betvivlar att det någonsin skulle
kunna anföras så överväldigande skäl
för säckstationsalternativet, att någon
kommunikationsminister kunde finna
det vara alldeles uppenbart att sådana
riksintressen här trampades ned, att han
skulle föreslå Kungl. Maj:t att avvika
från de ansvariga kommunala myndigheternas
och järnvägsstyrelsens mening.
Jag har tidigare sagt att jag anser genomgångsstationen
vara det bästa av de
nu framförda alternativen. Ytterligare
detaljutredningar skulle möjligen kunna
göra — jag sträcker mig så långt •—• att
säckstationens vågskål något tyngdes ned.
Men jag kan icke föreställa mig, att de
icke slutgiltigt utredda detaljerna, främst
frågan om bilfärjorna, skulle kunna ställa
huvudproblemet i en så sensationellt
ny dager, att utgången hos Kungl. Maj:t
— vilken kommunikationsminister som
än hade det närmaste ansvaret — skulle
bli en annan i principfrågan än vad den
nu blivit. Däremot är jag medveten om
att justeringar i det nu framlagda förslaget
kunna vara önskvärda, och vägen
härför har också hållits öppen i propositionen.
Enligt min mening är det önskvärt att
principfrågan nu knäckes på det enda
sätt som jag tror vara möjligt, så att det
fortsatta utredningsarbetet kan koncentreras
på infarten söderifrån, färjelägena,
vägkorsningarna och andra detaljer,
som det har den största praktiska betydelse
att gå till botten med. Däremot
skulle en ny, sannolikt under starka
motsättningar pågående utredning om
60
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdeförhållandena i Hälsingborg.
alla huvudfrågorna — säckstation, genomgångsslation,
nedgrävning av centralstationen,
nedgrävning av en hållplats,
hållplats intill landborgen med
tunnel under landborgen och alla andra
projekt, som redan varit uppe till dryftande
— medföra en överhängande risk
för att arbetet bleve splittrat på en råd
mer eller mindre omöjliga projekt, medan
för litet tid komme att ägnas åt vad
som ändå till sist skulle komma att genomföras.
Det hade naturligtvis i och för sig varit
relativt lätt för mig att i denna fråga
intaga en formel! ståndpunkt och säga,
att alla detaljer icke äro utredda och
att jag därför icke var beredd att taga
ställning innan ytterligare ett par, tre
år ägnats åt utredningsarbete. En sådan
atityd kan alltid beskrivas som ämbetsmannamässig
och försiktig. Jag har
emellertid icke velat taga på mitt ansvar
att på detta sätt orsaka mycken tidsförlust,
mycket arbete och mycken fortsatt
strid, då jag efter grundligt övervägande
har kommit till den uppfattningen, att
genomgångsstationen likväl är det alternativ,
som kommer att bli realiserat. I
det läget har jag handlat så som jag trodde
vara klokt och praktiskt, vad som
sedan må sägas om att ärendets handläggning
kunde ha varit lyckligare. Något
partinit ligger sannerligen inte bakom
detta ställningstagande, ty det är
ingen tacksam sak att bära det politiska
ansvaret för lösningen av en fråga, som
är så komplicerad att det finns skäl till
kritik, vilken lösning som än väljes.
Jag kan förstå, att det i kammaren
finns ledamöter, som ha haft begränsade
möjligheter att tränga in i denna frågas
olika detaljer. Det kan vara förklarligt
om de känna sig villrådiga. I en sådan
situation är det frestande att gå på linjen
om ytterligare utredning. I detta fall
skulle emellertid — som jag nyss framhållit
— en ny, alla alternativ omfattande
utredning leda till sådana besvärligheter
och med all sannolikhet bli så
föga givande, att kammarens ledamöter
icke böra skjuta avgörandet ifrån sig.
Det är, herr talman, denna syn på frågan,
som har gjort att jag framlagt pro
-
positionen och att jag nu förordar utskottsmajoritetens
förslag.
Herr WEHTJE: Herr talman! Det är
med beklagande som jag konstaterar, att
man icke kunnat få en sådan lösning på
den föreliggande frågan om Hälsingborgs
bangård, som inneburit en sammanjämkning
av de olika uppfattningar
som finnas. Detta har ju kunnat ske
nyligen här i riksdagen i andra lika stora
och kanske även svårare frågor.
Frågan om bangårdens anordnande i
Hälsingborg har visserligen varit föremål
för utredning under flera årtionden,
men man måste väl ändå erkänna, att
det nu inte främst gäller att få en så
snabb lösning som möjligt av frågan,
utan vad som är av vikt är att man får
den bästa och riktigaste lösningen. Arbetena
kunna ju utföras först efter hand,
och i någon större omfattning kunna de
inte igångsättas förrän ytterligare planeringsarbeten
färdigställts. Ett avvaktande
ännu ett år skulle väl därför inte
behöva medföra oöverstigliga svårigheter.
Statsrådet nämnde i sitt anförande,
att det skulle röra sig om ytterligare utredningar
på tre å fyra år. Jag kan inte
förstå att det skulle vara nödvändigt.
Det har ju visat sig under frågans behandling
det senaste året, att olika myndigheter
kunnat på väsentligt kortare tid
framlägga omarbetade förslag till frågans
lösning.
Tillsammans med fyra av kammarens
ledamöter har jag väckt en motion, vari vi
framföra vissa synpunkter på den kungl.
propositionen. Enligt motionärernas
uppfattning, som stöder sig på de hörda
myndigheterna och deras ställningstagande,
är inte frågan tillfredsställande
utredd. Motionärerna äro inte övertygade
av den argumentering, som går ut
på att förhållandet skulle vara det motsatta.
Jag skali tillåta mig att helt kort redogöra
för hur behandlingen av denna fråga
varit i slutskedet. Det var i februari
1946 som järnvägsstyrelsen underställde
det med Hälsingborgs stad ingångna avtalet
Kungl. Maj:ts prövning. Mot avtalet
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
61
Ang. ordnande av bangårdsfiirhållandena i Hälsingborg.
framförde eif stort antal medborgare i
Hälsingborg en stark kritik, för vilken
utförligt redogjorts i propositionen ocli
som torde vara så allmänt känd att jag
inte behöver gå in på den närmare. De
som företrädde en annan uppfattning än
den, som kommit till uttryck i det uppgjorda
avtalet, framlade ett eget förslag,
som också överlämnades till regeringen.
På sommaren 1946 inkommo de myndigheter,
som det tillkom att yttra sig över
förslaget, med sina utlåtanden. Det är
att märka att de sakkunniga myndigheterna
enhälligt gingo emot det uppgjorda
förslaget till avtal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sålunda funnit
Hälsingborgs bangårdsfråga icke vara
tillräckligt utredd, och byggnadsstyrelsen
säger rent ut att den avstyrker bifall
till det föreslagna avtalet.
På våren 1947 lämnade regeringen
järnvägsstyrelsen i uppdrag att i samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen utreda förutsättningarna
för en partiell lösning av
bangårdsfrågan. Avsikten var att man
skulle bryta ut frågan om förläggningen
av den södra godsbangården och frågan
om den södra infartens ordnande. Det
förutsattes att man inte skulle föregripa
ställningstagandet till huvudfrågan,
d. v. s. frågan om valet mellan genomgångsstation
och säckstation. Efter utredningens
slutförande uttalade de ifrågavarande
myndigheterna i januari 1950,
alltså för några månader sedan, att några
avgörande tekniska hinder för den
åsyftade dellösningen icke förelågo.
Länsstyrelsen anmodades att efterhöra
stadens inställning till en sådan lösning.
Stadsfullmäktige i Hälsingborg lämnade
då det beskedet, att de icke ansågo
sig kunna godta en sådan anordning.
Skälen härför ha, såvitt jag kunnat finna,
icke redovisats. Länsstyrelsen avger
ett eget utlåtande i frågan så sent som
i mitten av mars i år, och det går ut på
att bangårdsfrågan inte kan betraktas
uteslutande som ett järnvägstekniskt och
järnvägsekonomiskt problem utan är
förbunden med andra synnerligen viktiga
planeringsspörsmål, som röra stadsplane-,
trafik- och vägväsendet i staden
och även frågan om hamnens utbyggnad
och planering. Länsstyrelsen säger klart
ut, att den icke anser att ärendet i nämnda
avseenden är tillfredsställande utrett
och att länsstyrelsen därför för sin del
icke kan uttala sig om hur bangårdsfrågan
rätteligen skall lösas.
Sedan kommer till sist en promemoria
från stadsplanechefen i Hälsingborg.
Den är dagtecknad fyra dagar innan den
kungl. propositionen är dagtecknad. I
promemorian redogöres för vissa sammanhang
mellan generalplanearbetet och
bangårdsfrågan. Enligt det referat som
ges av promemorian ha vissa utredningar
utförts om trafiklederna och om färjelägenas
placering. Det framgår emellertid
inte, om utredningarna äro slutförda
och definitiva förslag föreligga. Än
mindre lämnas upplysning, om i så fall
dessa förslag äro godkända av stadens
myndigheter. Sett mot bakgrunden härav
synes det ha varit mest välbetänkt,
att man tagit något längre tid på sig,
innan förslaget förelagts riksdagen. Jag
kan inte förstå kommunikationsministerns
uttalande, att det var så angeläget,
när alla dessa betänkligheter framförts,
att man skulle hasta och just till
årets riksdag avlämna ett förslag. Jag
tror att hela saken, även det fortsatta
planeringsarbetet, hade vunnit på att de
detaljer, som nu äro särskilt aktuella,
hade blivit förberedande behandlade av
vederbörande instanser och att man tagit
ställning till detaljfrågorna i större
utsträckning än som nu skett.
Vad det här gäller är ju inte till övervägande
del en järnvägsteknisk fråga.
Hade det varit fallet, hade meningarna
sannolikt inte brutit sig mot varandra så
kraftigt som nu skett. Då hade man helt
säkert lätt nog kunnat enas om att förena
de från norr och söder inkommande
järnvägslinjerna till staden och slå
samman de båda stationerna till en station.
Då hade man inte behövt tänka på
några andra intressen än järnvägens.
Frågan måste emellertid också bedömas
ur väg- och trafiksynpunkt. Man måste
beakta, om jag i korthet får resumera,
att den tilltänkta järnvägsförbindelsen
dock kommer att i Hälsingborgs hjärta
62
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
avskära den ostörda och direkta förbindelsen
med hamnen. Det gäller här vidare
inte att bygga övergångsspår med
relativt tillfällig tågföring, utan det blir
fråga om reguljär trafik med en trafiktäthet,
såsom det har uppgivits — det
har jag inte kunnat kontrollera — av
upp till fyra resor i timmen. Härtill kommer
till sist, att över Hälsingborg går
vårt lands bästa och mest anlitade järnvägs-
och bilförbindelse med kontinenten
med en resandefrekvens som stigit
mycket hastigt under de sista åren och
som sannolikt inte ännu nått sitt maximum.
Det är ofrånkomligt att det är ett
riksintresse och ett oavvisligt krav att
man ordnar förhållandena på sådant
sätt, att dessa kommunikationer kunna
upprätthållas på tillfredsställande sätt.
Jag tänker i detta sammanhang på de
uppoffringar som man i motsvarande situation
är beredd att göra t. ex. i Malmö.
Där har man hinder, som försvåra förbindelsen
mellan Malmö stad och dess
östra hamnområde och som säkerligen
äro väsentligt mindre än de hinder, som
skulle uppstå i Hälsingborg. Hindren i
Malmö bestå i att man för fram överföringstrafiken
mellan Malmö central och
Malmö västra tvärs över förbindelsevägen
till hamnen. — Det har vidare här i
debatten omnämnts parallellfallet vid
Tegelbacken i Stockholm. Det har man
ju numera till nöds kommit ifrån. Man
får väl hoppas att planeringen i Hälsingborg
verkställes på sådant sätt, att
det inte där uppstår ett liknande problem.
Det har här i debatten och i statsutskottets
utlåtande gjorts gällande, att det
nu blott gäller för riksdagen att ta ställning
till själva huvudfrågan om bangårdsavtalet
och att alla därmed sammanhängande
spörsmål, såsom väg- och
trafikfrågorna, äro detaljer och problem
som det uteslutande tillkommer Hälsingborgs
stad och dess myndigheter att bedöma
och besluta om. Det skulle, säger
man, utgöra ett allvarligt intrång i den
kommunala självbestämmanderätten om
staten, respektive riksdagen, skulle ge
sig in på att bedöma dessa »lokala detaljproblem».
Enligt en allmänt omfattad
Hälsingborg.
uppfattning, åt vilken ju också myndigheterna
samstämmigt ha givit uttryck,
kan det icke vara rätt att på detta sätt
skilja på frågorna. De äro alla så betydelsefulla,
att de måste bedömas sammantagna
och på en gång. Med utgångspunkt
härifrån kan man icke säga, att
alla andra frågor än just den om bangårdens
lämpliga anordning äro uteslutande
kommunala angelägenheter.
Herr talman! Efter allt vad som är sagt
och skrivet i denna sak finner jag för
min del, att de uttalanden, som ha gjorts
av de sakkunniga myndigheterna, äro
bäriga. Frågan är, konstaterar jag, icke
tillräckligt utredd. Då det väl inte behöver
bli fråga om ett längre uppskov än
med ett år, ber jag att få ansluta mig till
det krav, som har framställts i reservationen
nr 1, om att Kungl. Majrts proposition
måtte avslås och att frågan måtte
bli föremål för ytterligare utredning.
Herr BERLING: Herr talman! Det har
egentligen icke funnits någon större anledning
för mig att begära ordet. Jag
kunde mycket väl ha inskränkt mig till
att instämma med herr Hesselbom. Sedan
han och efter honom statsrådet Nilsson
utförligt belyst frågan är det egentligen
inte mycket för mig att tillägga i
själva sakfrågan.
Jag betraktar det såsom självfallet, att
vad riksdagen huvudsakligen har att ta
befattning med är huruvida det avtal,
som upprättats mellan statens järnvägar
och Hälsingborgs stad och som riksdagen
nu går att besluta över, är av sådant
innehåll, att det ur järnvägstekniska
och ekonomiska synpunkter kan
godkännas. De stadsplanefrågor, som
måste lösas i detta sammanhang, äro en
inre kommunal angelägenhet för Hälsingborgs
stad. Det får för dessa frågors
vidkommande bli den vanliga tågordningen
i dylika fall, nämligen byggnadsnämnden,
stadsfullmäktige, länsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen och Kungl.
Maj :t. Detta behandlingssätt synes mig
vara en tillräcklig garanti för att man
kommer att gå grundligt till väga utan
att riksdagen behöver konstituera sig såsom
en ny instans i stadsplanefrågor.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
63
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
Riksdagen har väl knappast förutsättningar
för att uppträda såsom skiljedomare
i rent kommunala angelägenheter.
Även om det kunde räcka med att
framhålla detta, anser jag mig likväl
nödsakad att beröra vissa förhållanden
som ha kommit fram i samband med
den hetspropaganda som har förts från
oppositionens sida.
Den omständigheten, att en avslagsmotion
har väckts i denna fråga och att
av de borgerliga dessas partiledare ha
skrivit under motionen för att liksom
lysa välsignelse över den, skulle ju kunna
ge vid handen, att det här är fråga om
en gränsdragning mellan socialdemokrater
och kommunister å den ena sidan
och de borgerliga å den andra. Jag vill
då här säga ifrån, att detta från början
aldrig har varit någon partipolitisk fråga
i Hälsingborg. Bakom det avtal, som
vi nu gå att besluta över och som jag
hoppas skall vinna riksdagens bifall, stå
inte mindre än åtta högermän. Då det
vidare har sagts, att de representanter
för Hälsingborg, som förhandlat med
järnvägsstyrelsen, ha varit undermåliga
förhandlare, varvid man väl underförstått
vill säga, att det endast är socialdemokrater
som ha deltagit i dessa förhandlingar,
vill jag påpeka, att av de
fyra hälsingborgare, som ha varit med
om dessa förhandlingar och utarbetat
det avtal som här föreligger, äro två
framskjutna högermän, den ene stadsfullmäktiges
dåvarande vice ordförande
och samtidigt högerns ledare i staden
och den andre en av de stora industriledarna
i vår stad. Vi voro alla fullständigt
eniga om att detta avtal var acceptabelt
och borde genomföras. Vad som
sedan har inträffat, skall jag inte här
närmare ingå på, även om detta kunde
vara intressant, men det kan kanske ske
i annat sammanhang.
Man har försökt misstänkliggöra avtalet
genom att påstå, att kommunisterna
skulle ha lämnat sitt stöd åt detsamma.
Jag kan icke finna, att det har någon
saklig betydelse, vilka som stå bakom eu
fråga av den beskaffenhet som det här
gäller, men jag vill endast konstatera att
vid det definitiva beslutets fattande i
november 1945 det icke fanns några
kommunister i stadsfullmäktige. Däremot
voro kommunister med i februari i
år då Hälsingborgs stadsfullmäktige hade
tillfälle ta ståndpunkt till frågan om
en dellösning, och det rådde då fullkomligt
samförstånd mellan socialdemokrater
och kommunister att avslå dellösningsförslaget
och att hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam behandling av avtalet,
så att riksdagen snarast möjligt
kunde fatta beslut i denna för staden så
viktiga fråga.
Detta är, herr talman, i stort sett gången
av denna frågas behandling i Hälsingborg.
Mycket skulle här ytterligare
kunna sägas, men jag har lovat att fatta
mig kort för att underlätta möjligheterna
att få detta ärende avgjort redan i
eftermiddag.
Åtskilliga talare ha uppträtt i denna
debatt, bl. a. herr Wehtje och herr Heiding,
som tyckas vara mera hälsingborgare
än hälsingborgarna själva. De anse
sig tydligen begripa hälsingborgsfrågor
bättre än hälsingborgarna själva. Det är
möjligt att så är förhållandet, men jag
tror i alla fall att Hälsingborgs stadsmyndigheter
känna sitt ansvar och ha tillräckligt
kvalificerat folk till sitt förfogande
för att de själva skola kunna klara
av de spörsmål som återstå att utreda.
Ingen kan väl ändå tro att Hälsingborgs
myndigheter skulle underlåta
att göra det bästa möjliga för bilisterna
och andra trafikanter eller visa sin goda
vilja att åstadkomma ett så tillfredsställande
resultat som möjligt, då det gäller
anordnandet av våra stadsplanefrågor.
Tror man något annat om Hälsingborgs
myndigheter, utgör det ett underbetyg
som dessa icke ha gjort sig förtjänta
av. Jag anser att riksdagen har
all anledning att visa hälsingborgarna
förtroende i detta kommunala spörsmål.
Att tala om denna fråga som en riksangelägenhet
är omotiverat.
Det är, herr talman, uppenbart att den
föreliggande frågan kan ses ur många
synpunkter. Jag själv är fullt på det klara
med att man kan ha olika uppfattningar
i denna sak, men det är dock
nödvändigt att någon gång komma från
64
Nr 21.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena
ord till handling och få ett avgörande
till stånd. Och stadens vid åtskilliga tillfällen
demonstrerade uppfattning kan
man icke ignorera. Jag måste kraftigt
understryka den kommunala självbestämmanderättens
princip. Man ansluter
sig i allmänhet till denna princip, men
anser sig inte kunna göra det i detta fall,
eftersom det här rör sig om en riksangelägenhet.
Men var skall gränsen i så
fall gå, och riskerar man inte att till slut
hamna i rena godtycket, om man här ger
sig in på en uppluckring av den kommunala
självbestämmanderättens princip?
I dag kan det ju gälla en kommun
och i morgon en annan. Jag undrar vad
malmöborna skulle säga, om det gällde
ett avtal mellan Malmö och någon statlig
myndighet och en minoritet i Malmö
då drev propaganda för att få detta beslut
ur världen och via riksdagen sökte
vinna gehör för sin mening. Vad skulle
herr Wehtje och övriga malmöbor säga,
om hälsingborgare motionerade om ett
ingrepp i Malmö stads suveräna rättigheter?
Samma fråga skulle ju kunna
ställas även för andra städer och samhällen.
Riksdagen står här inför ett viktigt
avgörande. I motionen säges att man
skulle kunna besluta en dellösning och
sedan göra en förnyad utredning. En
dylik utredning skulle dock antagligen
komma att kräva lång tid, vilket även
motionärerna antyda. Reservanterna i
utskottet tro, att utredningen skulle kunna
bli klar till nästkommande vårriksdag.
Vi kunna vara övertygade om att
motionärerna här äro närmare sanningen
än reservanterna. Det är fullständigt
klart, att om avgörandet icke träffas i
dag, så skjutes frågan upp på en oviss
framtid, vilket skulle bli till stort ohägn
för Hälsingborgs stad och dess utveckling.
Jag hoppas därför att det här skall
bli ett beslut om bifall till den föreliggande
propositionen och utskottets utlåtande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Berling lät framskymta,
Hälsingborg.
att han trodde, att jag har yttrat mig
eller motionerat i denna fråga på grund
av viss politisk inställning, av intresse
för min hemstad Malmö eller jag vet inte
vilka intressen som han ansåg skulle ligga
bakom mitt framträdande. Jag vill då
fastslå, att jag här icke har åberopat mig
på någonting annat än vad de hörda
myndigheterna ha anfört. Att dessa myndigheter
i denna fråga skulle vara på
något sätt politiskt inställda eller påverkade,
kan jag ej tänka mig. Jag är övertygad
om att man kan lita på deras objektivitet,
både när det gäller väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen.
Jag hade, herr talman, väntat mig att
herr Berling i sitt anförande skulle ha
framlagt några av de här i debatten efterlysta
synpunkterna, men så blev inte
fallet. Jag ber därför att nu direkt få
ställa följande fråga: Hur långt har man
i Hälsingborg behandlat den promemoria
och de förslag, som framlades av
stadsplanechefen i staden fyra dagar innan
Kungl. Maj:ts proposition är dagtecknad?
Jag kan inte finna att stadens
myndigheter ha prövat alla dessa viktiga
frågor — en prövning som ju kommunikationsministern
säger att han delvis har
byggt sin proposition på.
Herr HEIDING: Herr talman! Både
herr statsrådet och herrar Hesselbom
och Berling framhöllo upprepade gånger,
att detta är en kommunal angelägenhet,
som riksdagen inte bör ha så mycket
att göra med. Jag kan inte förstå, att
man här vill helt och hållet lägga i Hälsingborgs
stads hand att avgöra dessa
frågor. När det en gång blir fråga om att
betala kostnaderna för alla dessa arbeten,
undrar jag, om inte Hälsingborgs
stad kommer att begära att staten skall
betala en del av dem. Det är med tanke
på nödvändigheten att ordna det på bästa
sätt för den stora trafiken över Öresund
som vi inte kunna gå med på vilken
lösning som helst av dessa problem och
som vi anse att frågan bör utredas bättre
än vad som hittills skett. Kommunikationsministern
har påtagit sig ett stort
Tisdagen den 30 maj 1950.
Nr 24.
65
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
ansvar när han lagt fram denna proposition
och gått emot de sakkunniga myndigheternas
uppfattning. Det kommer säkerligen
att i framtiden visa sig, att det
blir ett olyckligt beslut som riksdagen i
dag fattar, om den följer utskottsmajoritetens
linje. Den skada, som därigenom
kan komma att uppstå, går icke att reparera,
sedan beslutet en gång är fattat.
Jag anser således, herr talman, att man
borde ha uppskjutit avgörandet åtminstone
ett år för att under tiden få frågan
bättre utredd. Det är emellertid icke möjligt
att, såsom herr Lundqvist här tänker
sig, skjuta på frågan blott till höstriksdagen.
I höst kommer ju frågan att ligga
till på precis samma sätt som i dag. Om
riksdagen hade velat följa det i vår reservation
framlagda förslaget, hade frågan
före sitt avgörande kunnat bli bättre
utredd, och då borde vi ha kunnat fatta
ett beslut som gått mera i enighetens tecken
än vad som nu är fallet.
Jag är, herr talman, fullständigt förvissad
om att man en gång kommer att
ångra det beslut som här i dag kommer
att fattas.
Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Gränebo
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Lundqvist,
att riksdagen skulle besluta att till
höstsessionen med innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av propositionen
nr 243 jämte motionerna 1:480
och II: 576.
Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början komme
att göras beträffande det av herr Lundqvist
framställda uppskovsyrkandet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Lundqvists
berörda yrkande samt vidare på
avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 24.
Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som avslår herr Lundqvists yrkande,
att riksdagen må besluta att till
höstsessionen med innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av propositionen
nr 243 jämte motionerna 1:480
och II: 576, röstar
Ja;
Den, det ej vill röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i herr Gränebos
m. fl. reservation; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heiding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
66
Nr 24.
Tisdagen den 30 maj 1950.
Ang. ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
Då emellertid herr Heiding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 67;
Nej — 34.
Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av det återstående
ärendet på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 345, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i arbetslöshetsbekämpan
-
de syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47;
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg.
Skrivelseförslagen godkändes, förslaget
nr 347 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 192
bifölles även av andra kammaren.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.59 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 31 maj 1950.
Nr 24.
67
Onsdagen den 31 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 341, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling
jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 357, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 358, angående skyddsåtgärder mot
koloxidförgiftning, m. m.;
nr 359, angående rökskadorna från industrier
m. m.; och
nr 360, angående enskilda inkomsttagares
ekonomiska förhållanden m. m.
Ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet m. m.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Eskilssons
interpellation angående utvidgningen
av Svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Eskilsson frågat,
om jag vill lämna kammaren upplysning
om de åtgärder som Svenska lastbilaktiebolaget
under innevarande budgetår
vidtagit för att utöka sin verksamhet
samt de kostnader, som varit förenade
därmed.
Interpellationen inledes med vissa
uppgifter avsedda att belysa i vad mån
Svenska lastbilaktiebolaget kan anses
arbeta ekonomiskt, och interpellanten
gör gällande att detta icke skulle vara
fallet, om man jämför med privata åkare.
Då de av interpellanten åberopade uppgifterna
tidigare ha återgivits i cirkulärledare
i pressen och kunna ge anledning
till en oriktig uppfattning om sakläget,
vill jag gärna taga tillfället i akt
att beröra även denna fråga.
Interpellanten börjar med en beräkning
av den inkomst, som under 1948
skulle falla på var och en av SLAB:s
lastbilar, vilken beräkning interpellanten
utfört på så sätt, att han dividerat de
bokförda driftinkomsterna, ca 6 miljoner
kronor, med antalet bilar, angivet
till 304 st. Med ledning härav har interpellanten
beräknat medelinkomsten
per bil till 20 000 kronor. För ordningens
skull vill jag nämna att bolagets bilpark
under 1948 utgjort i genomsnitt ca 250
st. Förutnämnda inkomstsiffra på 6 miljoner
kronor bör vidare minskas med de
belopp, som hänföra sig till andra rörelsegrenar
— bolagets häståkeri och lagerhållningsrörelsen
— samt med kostnader
för lejning av främmande bilar.
Slutligen böra genomgångsposter, som
icke ha samband med bilrörelsen, bortrensas.
Efter dessa justeringar kvarstår
ett belopp på ungefär 5 miljoner kronor,
som utgör det genom SLAB:s direkta biltrafik
intjänade beloppet under 1948. Genom
en slump blir emellertid medelinkomsten
per bil med utgångspunkt från
de riktiga siffrorna på trafikinkomsten
och antal bilar det av interpellanten från
felaktiga utgångspunkter beräknade, ca
20 000 kronor.
68
Nr 24.
Onsdagen den 31 maj 1950.
Ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. m.
Interpellanten berör sedan den s. k.
kretskörningen, som består däri, att SJ
låtit insätta lastbilar i stället för godståg,
och påstår därvid, att SJ subventionerar
lastbilbolaget härför med ett belopp av
84 000 kronor i månaden. Detta påstående
saknar all grund. För dessa prestationer
debiteras nämligen SJ bilfrakten enligt
av länsstyrelsen fastställda taxor
med tio procents rabattering. De av trafikanterna
erlagda frakterna — enligt
järnvägstaxan — behållas av SJ, som genom
att kunna indraga vissa oekonomiska
lokalgodståg och inbespara ett icke
oväsentligt antal godsvagnsdygn med
denna nya driftform kan förbättra sitt
affärsresultat. Det är att märka, att denna
lastbilstrafik som substitut för viss
godstågstrafik också medför stora fördelar
för trafikanterna, som i stor utsträckning
få godset avhämtat och avlämnat
»vid dörren».
Huvudanmärkningen mot SJ i interpellationen
synes vara den att, enligt interpellantens
uppfattning, SLAB har en
för stor årsinkomst per bil — förenämnda
20 000 kronor — och att SJ genom
att vara SLAB:s trafikant får erlägga betydligt
mer i frakter än vad som skulle
varit fallet, om privata åkare anlitats.
Denna huvudanmärkning förlorar emellertid
helt och fullt sin bärighet, när
man närmare synar interpellantens försök
att giva densamma något slags siffermässigt
stöd.
Först må dock framhållas, att SJ ingalunda
är ensam trafikant hos SLAB. Bolagets
verksamhet omfattar, förutom
kretskörning, även utkörning och hämtning
av gods på stationsort för järnvägstrafikants
räkning, vanlig beställningstrafik,
linjetrafik samt lagerhållning
in. m. Bolaget erhöll av sina totala trafikinkomster
under 1949 ungefär två
tredjedelar från allmänheten och endast
cn tredjedel från SJ. Även om det nu
skulle förhålla sig så, att den årliga intäkten
per bil vore onormalt hög, så bör
väl icke den omständigheten att SJ svarar
för en tredjedel av densamma föranleda
en beskyllning för ett oekonomiskt
handhavande av denna gren av statsdrift.
Snarare borde den anmärkningsvärt
höga årsintäkten giva anledning till ett
uttalande av tillfredsställelse med resultatet.
Interpellanten framhåller, att det icke
finns någon officiell uppgift om årsinkomsterna
under 1948 för en privat åkare
med samma trafik som SLAB, och söker
därför konstruera en dylik, varvid
han emellertid gör sig skyldig till felaktiga
slutsatser. Efter angivande av ett
redovisat medeltal för samtliga lastbilar
på 18 000 kronor för 1948 uttalar interpellanten
att den privata åkarens årsinkomst
per bil ligger ungefär vid 16 500
kronor. Om man emellertid, som interpellanten
synes göra, förutsätter att endast
SLAB:s ca 300 bilar ligga över medeltalet
på 18 000 kronor, skulle detta innebära,
att övriga ca 17 000 bilar i medeltal
ha en årsinkomst av obetydligt under
18 000 kronor i stället för angivna
16 500 kronor. Det är märkligt, att interpellanten
först framhåller att det saknas
uppgift om medelinkomsten för privatlastbil
»med samma trafik som SLAB»
och omedelbart därefter konstruerar
fram ett medeltal just för övriga privatlastbilar,
vilkas trafik icke är jämförbar
med SLAB:s, och så därtill kritiserar det
förhållandet, att SLAB:s medelinkomst
per bil är högre än de övriga lastbilarnas.
Obestridligt är emellertid, att SLAB:s
bilar intjäna i genomsnitt icke oväsentligt
större belopp än det stora flertalet
privata åkeribilar. Orsakerna därtill äro
flera. Medan den genomsnittliga körtiden
för samtliga rikets yrkesmässiga lastbilar
för närvarande redovisas till omkring
150 timmar per månad, visa
SLAB:s bilar ett timantal, som betydligt
överstiger detta genomsnitt och vissa
månader har legat 50 procent däröver.
Vidare är den genomsnittliga bärigheten
hos SLAB:s fordonspark något högre än
det för landets övriga lastbilar gällande
medeltalet. Det förhåller sig också så, att
SLAB:s ledning varit mån om att icke
engagera bolaget i ny biltrafik annat än
där förutsättningar förelegat för en tillfredsställande
utveckling av trafiken och
där man alltså kunnat konstatera förefintligheten
av ett varaktigt och omfattande
trafikunderlag.
Onsdagen den 31 maj 1950.
Nr 24.
69
Ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. m.
Jag vill sammanfatta det sagda så, att
SLAB:s lastbilar förvisso ha en högre
årsinkomst än genomsnittet för landets
lastbilar. Detta goda resultat har uppnåtts
trots att SLAB gentemot SJ tillämpar
de av länsstyrelsen fastställda taxorna
med 10 % rabattering. Förklaringen
till detta resultat är, att SLAB:s bilar ha
högre utnyttjande och högre bärighet än
genomsnittligt är fallet med övriga lastbilar
i riket.
Vad angår interpellantens egentliga
fråga kan jag — efter att ha hört SLAB:s
styrelse och järnvägsstyrelsen — meddela,
att bolaget under den hittillsvarande
delen av innevarande budgetår icke
iklätt sig sådana engagemang, att bolaget
behöver taga i anspråk hela det lånebelopp
på 500 000 kronor som är avsett
för utvidgning av bolagets rörelse. Bolaget
har icke heller några engagemang
som för framtiden binda bolaget för utgifter,
vilka bolaget icke kan finansiera
självt.
Jag måste alltså konstatera, att herr
Eskilssons förmodande, att SEAB för utvidgning
av sin rörelse vidtagit åtgärder,
som kräva större kostnader innevarande
budgetår än 500 000 kronor, är felaktigt.
Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.
Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
att min interpellation rörande Svenska
lastbilaktiebolagets verksamhet blivit så
snabbt besvarad och för att jag fått ta
del av svaret redan under gårdagen.
Min tacksamhet skulle dock ha varit
ännu större, om statsrådet besvarat min
egentliga fråga något utförligare i stället
för att till den alldeles övervägande delen
behandla frågor i samband med
SLAB:s verksamhet och ekonomi, jämförda
med motsvarande förhållanden hos
de privata åkarna. Det är inte min avsikt
att fördjupa mig i dessa utredningar,
där man uppenbarligen måste röra
sig med en del antaganden och konstruktioner.
För att nämna ett enda exempel
stämmer inte uppgiften om anta
-
let redovisade timmar per månad, i svaret
angivet till 150 per lastbil, med officiella
uppgifter, som äro högre. Jag vill
blott konstatera, att vi trots allt komma
till samma slutresultat, nämligen att
SLAB:s bilar ha en högre årsinkomst än
genomsnittet för landets lastbilar. Men
det är tydligen inte bara inkomsterna
som varit högre hos SLAB än hos privata
åkare; även utgifterna måtte ha
varit det, eftersom man för år 1948 på
en omsättning av 6 miljoner kronor endast
redovisar en årsvinst av 15 500 kronor.
Min egentliga fråga besvarar statsrådet
helt kort med en hänvisning till att
SLAB:s styrelse och järnvägsstyrelsen
förklarat, att bolaget icke iklätt sig så
stora engagemang att det beviljade beloppet
på 500 000 kronor behöver utnyttjas
i sin helhet. När jag i går fick del av
herr statsrådets svar och såg, hur knapphändigt
min fråga besvarats, försökte
jag skaffa upplysningar på annat håll,
och mot bakgrunden av dessa upplysningar
förefalla interpellationssvarets
uppgifter egendomliga. Av det register,
som föres hos statens biltrafiknämnd
rörande överlåtna åkeritillstånd, framgår,
att nämnden under tiden 31 oktober
1949—30 april 1950 beviljat SLAB
tillstånd att övertaga privata åkerier för
en köpeskilling av 325 610 kronor, därav
sedan februari månad i år för nära
300 000 kronor.
Hos Svenska lasttrafikbilägareförbundet
fick jag uppgift om att SLAB i dagarna
inköpt ett par stora åkerier i Härnösand
och Örnsköldsvik för en köpeskilling
som torde överstiga 300 000 kronor.
Enligt notis i Västgöta-Demokraten förvärvades
i slutet av förra året ett åkeri i
Borås, som omfattade sju lastbilar, varav
två möbelbussar. Slutligen innchöllo
— och det var den egentliga anledningen
till att jag kom att intressera mig för
denna fråga — östgötatidningarna för
någon tid sedan uppgift om att det stora
linköpingsåkeriet Theddes express inköpts
av SLAB. Detta åkeri omfattar nära
ett femtontal lastbilar, bl. a. fyra
stora möbelbussar. En bekräftelse på
detta inköp lämnades för övrigt vid
70 Nr 24. Onsdagen den 31 mai 1950.
Ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. m.
Svenska lastbilägarnas riksförbunds
kongress i Uppsala i förra veckan av
SLAB:s verkställande direktör. Några
inköpssummor för de sistnämnda förvärven
ha icke angivits, men med hänsyn
till företagens storlek måste det röra
sig om betydande belopp.
När man sammanställer dessa uppgifter,
har man svårt att förstå att de
kunna stämma med yttrandet i interpellationssvaret,
att »bolaget under den
hittillsvarande delen av innevarande
budgetår icke iklätt sig sådana engagemang,
att bolaget behöver taga i anspråk
hela det lånebelopp på 500 000 kronor
som är avsett för utvidgning av bolagets
rörelse. Bolaget har icke heller några
engagemang som för framtiden binda
bolaget för utgifter, vilka bolaget icke
kan finansiera självt».
Då anslaget för SLAB:s verksamhet
förra året av statsfinansiella skäl nedprutades
till 1,5 miljoner kronor, varav
500 000 kronor skulle användas för att
utöka verksamheten, hade man anledning
tro att detta skulle betyda en återhållsamhet
i bolagets expansion. Av de
uppgifter, som jag här lämnat, förefaller
det emellertid, som om detta icke blivit
fallet. Detta är att beklaga, eftersom
den av de privata åkarna bedrivna rörelsen
förvisso många gånger kan arbeta
under smidigare och billigare former än
SJ:s lastbilstrafik. De enskilda åkarna
känna utvecklingen som ett hot mot sina
egna företag. Det är givet, att SLAB:s
verksamhet kan ge SJ möjlighet att utöva
konkurrens och kontroll på tillämpade
taxor och därigenom kan medföra
vissa fördelar. Jag är emellertid övertygad
om att det är en bättre och billigare
politik att skapa .samarbete mellan
SJ och enskilda åkare för att tillgodose
trafikanternas önskemål än att SLAB och
SJ lägga allt flera företag under egen
regim.
Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag vill bara göra några erinringar
i anledning av herr Eskilssons anförande.
Han tycks leva i den föreställningen,
att SLAB:s möjligheter att göra inköp
skulle vara helt och hållet beroende av
det lån på 500 000 kronor, som bolaget
har fått för utvidgning av sin verksamhet.
Men vi få komma ihåg, herr Eskilsson,
att bolaget till sitt förfogande har
rörelsemedel, som det kan disponera för
sådana här ändamål, och för ytterligare
utvidgning av sin rörelse kan bolaget
dessutom förfoga över lånet på 500 000
kronor.
Herr Eskilsson nämnde ett exempel
från Linköping. Jag sitter inne med direkta
upplysningar i det fallet och kan
berätta för herr Eskilsson, att realtillgångarna
vid detta köp utgjordes av fjorton
lastbilar och två personbussar. Köpeskillingen
bestämdes till 450 000 kronor,
som skulle betalas med 100 000 kronor
vid tillträdet och 75 000 kronor under
vart och ett av åren 1951—1954 och slutligen
50 000 kronor år 1955. SLAB har
senare träffat avtal om försäljning av de
båda bussarna för ungefär 100 000 kronor,
och härigenom ha medel erhållits
för likviden vid tillträdet. Detta är ett
exempel på en sådan affär som kan verkställas
utan att bolaget behöver utnyttja
det lån på 500 000 kronor, som riksdagen
har varit med om att besluta.
Sedan kan jag instämma med herr Eskilsson,
när han uttalar önskemålet att
SJ skall ha ett förtroendefullt samarbete
med de privata åkarna. Under år 1948
utbetalade SJ ett belopp av 760 000 kronor
till de privata åkarna, och detta är
ett gott bevis för att ett omfattande samarbete
förekommer. Detta hindrar naturligtvis
inte, att SLAB bör ha möjligheter
att, i den mån det befinnes önskvärt, utvidga
sin egen rörelse.
Herr BERGH: Herr talman! Det är en
sifferuppgift i interpellationssvaret som
föranlett mig att begära ordet.
Nederst på s. 2 i svaret sammanfattar
herr statsrådet orsakerna till att SLAB:s
lastbilar ha en högre årsinkomst än genomsnittet
för landets lastbilar. Det säges
där, att SLAB:s bilar ha högre utnyttjande
och även bärighet än övriga
bilar i landet. Något tidigare i svaret har
såsom motivering för detta omdöme beträffande
utnyttjandet angivits, att den
Onsdagen den 31 maj 1950.
Nr 24.
71
Ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. m.
genomsnittliga körtiden för samtliga yrkesmässiga
lastbilar för närvarande redovisas
till omkring 150 timmar per månad,
medan SLAB:s bilar visa ett timantal,
som betydligt överstiger detta genomsnitt.
Det skulle vara intressant att höra
statsrådet ange källan till denna uppgift
om en körtid på 150 timmar per månad
för lastbilar i beställningstrafik. Jag har
de sista två dagarna haft anledning att
studera den utredning inom järnvägsstyrelsen,
som berör med dessa spörsmål
besläktade ting. Denna utredning, där
också denna fråga tas upp, bygger på
uppgifter från statens biltrafiknämnd.
Det sägs i utredningen, att den genomsnittliga
utnyttjandetiden för hela riket
var 173 timmar år 1947, 166 timmar år
1948 och 167 timmar år 1949. Man kan
tycka att differensen inte är så stor mellan,
låt oss säga, i runt tal 170 timmar
och 150 timmar, men efter den genomsnittliga
åkeritaxan betyder likväl denna
differens på 20 timmar per månad och
bil en differens i fråga om bruttointäkten
på cirka 3 000 kronor om året.
Det vore av intresse att veta, vilka sifferuppgifter
man skall lita på, och därför
skulle jag gärna vilja fråga, vilken
källa statsrådet har att åberopa, när han
säger, att utnyttjandetiden för samtliga
yrkesmässiga lastbilar är så låg som 150
timmar.
Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag kan kort och gott meddela, att
de uppgifter, som jag har, härstamma
från järnvägsstyrelsen.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 193, angående statsregleringen för
budgetåret 1950/51.
Punkterna 1—13.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 14 och 15.
Lades till handlingarna.
Punkten 16.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 17.
Lades till handlingarna.
Punkten 18.
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 348, angående statsregleringen för
budgetåret 1950/51; och
nr 349, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1950/51.
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 361, angående åtgärder mot tillgrepp
av motorfordon;
nr 362, angående vidgade möjligheter
till semester; och
nr 363, angående vidgad användning
av svensk ved.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag.
Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva, att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början tisdagen
den 17 oktober, då kamrarna komma
att kallas till sammanträden kl. 2
eftermiddagen.
Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio. Personliga
kallelser komma däremot icke att
utfärdas.
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.24 förmiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.