1950 ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1950:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 7

18—22 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 18 februari.

Sid.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 70................ 3

Interpellationer av:

Herr Johnsson i Stockholm ang. ändring av kungörelsen den 31
december 1913 ang. rätt för utlänning att här i riket giva

offentlig föreställning eller därvid medverka................ 5

Herr Wiklund i Stockholm ang. tidpunkten för tillsättandet av
den bebådade kommittén för översyn av lagstiftningen rörande
den samhälleliga barna- och ungdomsvården, m. m........... 6

Onsdagen den 22 februari.

Svar på interpellation av:

Herr Hagberg i Malmö ang. redogörelse för resultatet av de

igångsatta kampanjerna för ökat sparande, m. m, .......... 14

Införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i deras frånvaro
inträda i riksdagen .................................. 22

Ändring av lagen om skolstyrelse i vissa kommuner ............ 25

Anslag under andra huvudtiteln:

Skyddskonsulentorganisationen.............................. 27

Anslag under tredje huvudtiteln:

Förenta Nationerna ...................................... 51

Europarådet ............................................ 52

Upplysningsarbete om mellanfolkligt samarbete, m. in.........52

Beskattningen av familjestiftelser .......................... 54

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av egendom från ockuperat
land.............................................. 57

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn .................... 60

1—Alu!ro kammarens protokoll 1.9Ö0. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 22 februari.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet .......... 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av lagen
om landsting .......................................... 22

— nr 2, ang. införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i

deras frånvaro inträda i riksdagen ........................ 22

— nr 3, ang. ändring av lagen om skolstyrelse i vissa kommuner 26

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. statsutgifter under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet).............................. 26

— nr 3, ang. statsutgifter under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet)
.............................................. 51

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet) . . 54

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet) .. 54

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (folkhushållningsdepartementet) 54

— nr 25, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag ........ 54

— nr 26, ang. understöd åt föreningarna Skyddsvärnet i Stockholm

och Göteborg .......................................... 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. beskattningen av s. k.
familjestiftelser.......................................... 55

— nr 11, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. stämpelavgiften 56

— nr 12, ang. taxering för inkomst under vissa år av ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m........... 56

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen
om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom,
m. m............................................. 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II
(jordbruksärenden) ...................................... 60

— nr 3, ang. grunderna för avsättning till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader, m. m......................... 60

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 3, ang.
förhindrande av tandsjukdomar hos skolbarn................ 60

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

Lördagen den 18 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 134,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess den 15 innevarande februari
fattade beslut att ett särskilt utskott,
bestående av tjugufyra ledamöter, tolv
från vardera kammaren, skulle tillsättas
för behandling'' av ej mindre Ivungl.
Maj ds proposition, nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling, än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av
Kungl. Majd eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;
och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att andra kammaren
måtte besluta att till detta särskilda utskott
välja 16 suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 22 innevarande februari förrätta
val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskottet.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid -

till jordbruksutskottet propositionen
nr 57, angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartvg för sillfisket
vid Island;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); och

nr 66, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete; samt

till statsutskottet propositionen nr 67,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag å sjätte huvudtiteln in. m.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition
nr 70.

Härefter föredrogs för remiss till utskott
propositionen nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling; och anförde därvid

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det förslag, som Kungl. Maj:t bär har
framlagt och som skall remitteras i
dag, har ju blivit föremål för många
lyriska kommentarer. I regeringsorganet
i Stockholm exempelvis har det karakteriserats
som den sista av de stora
sociala reformerna, varvid man väl särskilt
velat lägga vikt vid den sociala
innebörden av detta förslag. Den höjning
av den allmänna bildningsnivån
och den demokratisering av vårt skolväsen,
som den framlagda propositionen
syftar till, kommer sannerligen inte
brådstörtat. I själva verket ger detta
förslag en påminnelse om vår efterblivenhej
på skolans område, om vi se
det i belysning av det faktum, att det
på många håll i världen, både i öster
och väster, finns både 10- och 12-årig
obligatorisk skola.

Om vi i kravet på skolans demokratisering
främst inlägga tanken, att till -

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

gången till högre skolutbildning skall
vara beroende av elevernas håg och
fallenhet och inte av föräldrarnas ekonomiska
ställning, så kan man — såsom
jag framhöll redan i remissdebatten
— konstatera eu marsch bakåt i
stället för framåt under de senaste decennierna.
Jag hänvisar till de officiella
siffrorna i 1945 års universitetsberednings
betänkande om studenternas
sociala ursprung, som ge vid handen
att antalet ungdomar från socialgrupp
III, som nått fram till studentexamen,
relativt sett gått tillbaka med cirka tio
procent från 1930 till 1943. Betänkandet
ger intet besked om huruvida det efter
sistnämnda år inträtt någon förändring
i denna bedrövliga tendens. Skolans demokratisering
är alltså ett trängande
aktuellt krav.

Förhållandena mana till skyndsamhet
i fråga om vår skolas reformering. Det
är inte alldeles oberättigat, då skolkommissionens
sekreterare i en artikel i
dagens nummer av MT förklarar: »Bara
inte tiden redan är försutten.» Mot bakgrunden
härav kan jag inte låta bli att
uttrycka ett beklagande över eu viss
konturlöshet i fråga om tiden för reformens
genomförande, som jag tycker
är påtaglig. »Något tidsschema har
inte uppgjorts», förklarar statsrådet
Weijne i sin radiokommentar till propositionen.
Skolöverstyrelsen räknar
med att reformen bör kunna vara helt
genomförd läsåret 1970/71, men »enär
många omständigheter kunna förrycka
utgången vill jag icke lägga större vikt
vid detta antagande», sade herr "Weijne.
Det låter inte särskilt lovande. Med det
tempo, som nu präglar utvecklingen,
kan man fråga sig, om inte skolreformen
hinner bli föråldrad redan innan
den hunnit genomföras — åtminstone
om det skall gå i den förutsedda takten.

Frågan har utretts i tio år — alltsedan
1940 års skolutredning började. Nu beräknas
tio års försöksverksamhet. Att
det i många avseenden behövs försöksverksamhet
är uppenbart, men att det
skall behövas tio års försök för att över -

nr 70.

tyga om behovet av skolpliktstidens
utsträckning till nio år vill väl ingen
göra gällande. Ett principbeslut innebär
ju också, att vi redan i år skola
fatta beslut därom. De skäl som anförts
för den långsamma takten — barnantalets
kraftiga ökning under 1950-talet
— äro visserligen vägande, men då man
samtidigt upplever, alt länder, som
svårt föröddes under kriget, på några
månader fattat beslut om skolreform
av samma omfattning som vår och
omedelbart gått till verket för att i
snabbaste tempo genomföra den, blir
man inte imponerad av vår egen reformtakt.
Om vi äro på det klara med
skolväsendets brister och om det finns
anledning att hysa farhågor för att »tiden
redan är försutten», som skolkommissionens
sekreterare skrev, borde då
inte alla krafter i första hand inriktas
på att snabbt genomföra skolreformen?
Fn bättre skola är ju grundvalen för
all annan samhällsutveckling.

Man säger, att lärarkrafterna inte räcka
till och att det råder brist också på
annan intellektuell arbetskraft. Men för
att råda bot på den bristen måste ju
skolans utbyggnad vara det första villkoret.
I stället för skyndsamma reformer
ha vi nu i praktiken fått uppleva,
att åtgärder vidtagits, som efter vad jag
förstår komma att försvåra genomförandet
av skolreformen. Jag har påtalat
detta i en särskild motion, och jag vill
erinra om den kritik, som jag i densamma
riktar mot den inskränkning av
seminarieelevernas antal, den vägran
att utbygga seminarieorganisationen,
det otillräckliga anslaget till skolhusbyggnader
och den försämring av skollokalerna,
som genomförts på grund av
direktiv från den Sköldska kommittén.
Allt detta iir ju fakta som, åtminstone
enligt min mening, måste öka farhågorna
för att det kominer att ta mycket
lång tid från ett beslut till ett genomförande
i praktiken av den reform, som
riksdagen nu har ställts inför.

Innan föreliggande proposition remitteras
vill jag också påtala den be -

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

Interpellation angående ändring av kungörelsen den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning att här i riket giva offentlig föreställning eller därvid medverka.

handling, som regeringen har underkastat
frågan om kristendomsundervisningcn.
.lag kan för min del inte anse
det vara tillfredsställande att göra en
så snäv begränsning som skett, när det
gäller vilka barn, som skola befrias från
kristendomsundervisningen. .lag menar,
att barn av föräldrar, som icke ha en
religiös åskådning, böra jämställas med
barn av föräldrar av annan konfession.

.lag har, herr talman, velat framföra
dessa 1''å anmärkningar redan på
detta stadium, innan föreliggande proposition
remitteras. Det gäller ju
här en eu mycket vidlyftig historia, och
man behöver ganska lång tid för att
tränga in i frågan och få en fullständig
bild av förslagets konsekvenser.
Jag ber därför, herr talman, med hänsyn
till ärendets synnerligen stora omfattning,
att få hemställa, att motionstiden
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling,
måtte utsträckas till det sammanträde,
soin infaller näst efter 15 dagar efter
propositionens avlämnande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren denna hemställan samt
hänvisade propositionen till det särskilda
utskott, som jämlikt kamrarnas
samstämmiga beslut skulle tillsättas.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
det i anledning av propositionen
avgivna yttrandet.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades tillbehandling
av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 422 av herr Andersson
i Dunker in. fl.

S 5.

Föredrogs den av herr Mårtensson i
.Smedstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa in -

terpellation till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående dispens från skyldigheten att
inregistrera sådan lastautomobil, varå
monterats speciell anordning för stenbrytning
i jordbrukets tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation angående ändring av kungörelsen
den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning att här i riket giva
offentlig föreställning eller därvid medverka.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHNSSON i Stockholm, som
yttrade: Herr talman! Härmed får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
interpellation:

Enligt meddelande i tidningarna har
polisen i Stockholm beslutat åtal mot
ansvarige ledaren för Filadelfiaförsamlingen
härstädes pastor Allan Tliörnberg
för att denne utan särskilt tillstånd
låtit de amerikanska medborgarna
William Freeman och Mattson Boze
uppträda som talare vid offentliga möten
inom församlingen. Åtalet har skett
under åberopande av kungl. kungörelsen
av den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning att här i riket giva
offentlig föreställning eller därvid medverka.

Polisen är alltid värd ett erkännande
då den ådagalägger nit om lagars och
förordningars efterlevnad. Det kan
dock allvarligen ifrågasättas om den
icke i detta fall visat ett ovist nit.

Så vitt känt är ha de båda pastorerna
inbjudits hit för att förkunna evangelium,
vilket för pastor Frecmans del
också inneburit erbjudande åt sjuka av
den helbrägdagörelse, som han anser
sig ha fält gåvan att förmedla, lnterpel -

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Interpellation angående tidpunkten för tillsättandet av den bebadade kommittén
för översyn av lagstiftningen rörande den samhälleliga barna- och ungdomsvården,
m. m.

lanten anser sig icke ha någon anledning
att här ingå på ett bedömande av
pastor Freemans verksamhet i sistnämnda
avseende. Det må vara nog att
påpeka, att vissheten om att såväl
kroppsliga som psykiska sjukdomar under
bestämda betingelser kunna botas
på andlig väg, varit och är oskiljaktig
från levande kristen tro. Det avgörande
i detta fall är, att för de personer, som
beröras av åtalet, och för den församling
det här gäller, helbrägdagörelseverksamheten
betraktats som en del av
evangeliet. Ett polisingripande kommer
därför att framstå såsom ett ingripande
mot rätten att förkunna evangelium.
Att jämställa detta med vad kungl. kungörelsen
kallar »offentlig föreställning»,
varvid särskilt nämnes maskerad, bal,
lekstuga eller andra nöjen, verkar utmanande.

Konsekvenserna av att denna stadga
ansåges tillämplig på detta fall, skulle
kunna bliva, att varje medverkan av
utlänning i religiösa möten skulle kräva
tillståndsgivning av polisen, under åberopande
av att det gällde en »föreställning».

Mot bakgrunden av det anförda får
jag härmed rikta följande fråga till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet: Anser

herr statsrådet en sådan ändring
av den angivna stadgan erforderlig,
att den icke kan åberopas för att
hindra kallande av utländsk medborgare
till medverkan i religiösa möten utan
att först polistillstånd erhållits?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation angående tidpunkten för
tillsättandet av den bebådade kommittén
för översyn av lagstiftningen rörande
den samhälleliga barna- och ungdomsvården,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUNI) i Stockholm, som anförde:
Herr talman! I förra veckan uppmärksammade
en huvudstadstidning ett
brottmål, vari den nuvarande barnavårdslagstiftningens
brister ånyo aktualiserades.
Två 17-åriga ynglingar med
tämligen likartad, grav kriminalitet och
i stort sett liknande hemförhållanden
stodo åtalade inför Stockholms rådhusrätts
tionde avdelning. Den ene dömdes
villkorligt med omhändertagande
genom barnavårdsnämndens försorg å
ungdomsvårdsskola. Beträffande den
andre nödgades emellertid domstolen,
på grund av en annan barnavårdsnämnds
beslut att icke omhändertaga
vederbörande — ett beslut, som ej kan
korrigeras av annan instans — mot sin
övertygelse att även denne yngling,
som liksom den förre ansågs oundgängligen
erfordra sluten behandling
och på grund av sin ålder icke kunde
ådömas ungdomsfängelse, borde intagas
å ungdomsvårdsskola, utdöma ett
ovillkorligt fängelsestraff, en behandling
som med allt fog allmänt anses
olämplig för en så ung lagöverträdare.
Den senare barnavårdsnämnden kunde
alltså genom sitt ställningstagande hindra
en rationell behandling av den ene
ynglingen och detta trots att vederbörande
barnavårdskonsulent under
hand uttalat sin anslutning till domstolens
uppfattning om denne lagöverträdares
lämpliga behandling och socialstyrelsens
skolbyrå vid preliminär
prövning av fallet på de uppgifter, som
voro tillgängliga före barnavårdsnämndens
beslut, kommit till samma resultat.
Sannolikt kommer domen om fängelsestraff
att överklagas. Om hovrätten
är av samma mening som underrätten,
d. v. s. att ynglingen hör intagas å ungdomsvårdsskola,
kan tydligen barnavårdsnämnden
binda även hovrätten
liksom tidigare rådhusrätten i dess
ställningstagande och driva fram en
faststiillel.se

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Interpellation angående tidpunkten för tillsättandet av den bebådade kommittén
för översyn av lagstiftningen rörande den samhälleliga barna- och ungdomsvår -

den, m. m.

Detta mål ställer i blixtbelysning en
brist på en speciell punkt i barnavårdslagstiftningen
liksom vissa brister berörande
gränsområdena mot kriminallagstiftningen;
speciellt lagen om villkorlig
dom och ungdomsfängelselagen
aktualiseras.

Det s. k. Perstorps-fallet på våren
1948 riktade uppmärksamheten på andra
brister i barnavårdslagstiftningen. I
ett interpellationssvar i första kammaren
den 23 maj 1949 förklarade statsrådet
Zetterberg på socialministerns
vägnar med anledning av detta fall, att
en av socialvårdskommittén för nu mer
än ett år sedan begärd revision av denna
lagstiftning »inom kort» lcomine att
igångsättas. Statsrådet Sven Andersson
upprepade denna förklaring i ett interpellationssvar
i andra kammaren den
31 maj 1949.

Med hänvisning till det anförda tilllåter
jag mig anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få rikta
följande frågor:

1. År herr statsrådet i tillfälle att
meddela tidpunkten för tillsättande av
den bebådade kommittén för översyn
av lagstiftningen rörande den samhälleliga
barna- och ungdomsvården?

2. År herr statsrådet beredd att vid
denna översyn även låta granska den
lagstiftning, som reglerar gränsområdena
mellan barna- och ungdomsvården
och kriminalvården, till ovan påtalade
bristers avhjälpande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tiiläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastiglictsfond;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande frågan om uppdelning
av finansdepartementet in. in.;

från första lagutskottet:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upp -

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

hävande av 15 kap. 13 och 22 § § giftermålsbalken,
in. in.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 29 maj 1931
(nr 157) om indrivning i Sverige av
underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket;

från, andra lagutskottet:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllägg
till epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443);

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande
yrkesmässig biltrafik;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
1948 års internationella konvention för
betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§
lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg; samt

från tredje lagutskottet:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan
den 15 juli 1944 (nr 522);

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469);

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen
den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

''Lill bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och
47 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

nr 2, i anledning av väckta motioner
om införande av ersättare för riksdagens
ledamöter att i deras frånvaro inträda
i riksdagen; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 10 § lagen om skolstyrelse
i vissa kommuner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggs -

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

stat II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 20, i anledning'' av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd
åt föreningarna Skyddsvärnet i
Stockholm och Göteborg;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av s. k. familjestiftelser; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
»len 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering'' för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, in. in.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
It till riksstaten för budgetåret 1949/
50, såvitt propositionen avser jordbruksärcnden;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för avsättning
till domänverkets förnyelsefond
föi- återväxtkostnader in. in.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 3, över motion
om vissa åtgärder för att förhindra
tandsjukdomar bos skolbarn.

§ 11.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen

nr 52, angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), in. in.;

nr 53, angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. in.;

nr 54, angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) in. in.;

nr 61, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning av
vissa till Finland lämnade svenska krediter; nr

68, angående försäljning av visst
område å Kungl. Djurgården;

nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet in. in.;

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.; och

nr 72, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelse den 18 maj 1949, nr 262,
i anledning av riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet överlämnats följande
motioner av herr Lundberg, nämligen: nr

423, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 59, med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde
in. in.; och

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 60, med förslag till lag
om rätt till fiske in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.26 em.

In fidem
Gunnar Rrilth.

Nr 7.

Tisdagen den 21 februari 1950.

Tisdagen den 21 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 och
15 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 52, angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT), m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt angick anslag
till Bidrag till GATT-organisationen
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
bevillningsutskottet den på bordet liggande
propositionen nr 53, angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa,
in. in.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 54, angående
Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen (ITO) m. in.
hänvisades propositionen, såvitt angick
anvisande av anslag till Kostnader för
Sveriges medlemskap i ITO, till statsutskottet
och i övrigt till utrikesutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner och skrivelse; och
hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 61, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter; och

nr 68, angående försäljning av visst
område å Kungl. Djurgården;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6
juni 1930 (hr 251) om kommunalstyrelse
på landet in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

till statsutskottet skrivelsen nr 72,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 18 maj 1949, nr 262, i anledning
av riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse.

§ 3.

F''öredrogos och remitterades till behandling
av lagutskott de på kammarens
bord liggande motionerna nr 423
och 424 av herr Lundberg.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 3, 15, 20,
22, 25 och 26, bevillningsutskottets betänkanden
nr 10—12, första lagutskottets
utlåtande nr 6, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 3.

§ 5.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
ändring av kungörelsen den 31 december
1913 angående rätt för utlänning att
här i riket giva offentlig föreställning
eller därvid medverka.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 0.

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm vid kammarens nästföregå -

Tisdagen den 21 februari 1950.

Nr 7.

ende sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående tidpunkten
för tillsättandet av den bebådade
kommittén för översyn av lagstiftningen
rörande den samhälleliga barnaoch
ungdomsvården, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

nr 50, angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att
indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad; och

nr 73, angående anslag till vissa statliga
lånefonder för budgetåret 1950/51
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet överlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 425, av herr Staxäng in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, in. in.;

nr 426, av herr Staxäng in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 60, med förslag till lag om rätt till
fiske in. in.;

nr 427 och 428, av herr Sundström
ni. fl., båda i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 59, med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
in. m.;

nr 429, av herr Hteggblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds propositioner,
nr 59. med förslag till lag om gräns mot

allmänt vattenområde, in. in. och, nr
60, med förslag till lag om rätt till fiske
m. m.; ,

nr 430, av herr Hreggblom, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
59, med förslag till lag om gräns mot
allmänt vattenområde, in. m.;

nr 431, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 59;

nr 432 av herrar Pettersson i Dahl
och Persson i Vinberg;

nr 433 av herr Sundström m. fl.;
nr 434 av herr Ohlsson i Kastlösa;
nr 435 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.; och

nr 436 av herr Boman i Stafsund
m. fl.;

de fem sistnämnda i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 60, med
förslag till lag om rätt till fiske in. m.;

nr 437, av herr Boman i Stafsund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 59, med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
m. in.;

nr 438 av lierr Senunder m. fl.;
nr 439 av herr Karlsson i Stuvsta;
nr 440 av herr Johansson i Torp
in. fl.;

nr 441 av herr Levin;
nr 442 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.:

nr 443 av herr Larsson i Julita in. fl.;
och

nr 444 av herr Utbult m. fl.,
de sju sistnämnda i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 60, med
förslag till lag om rätt till fiske in. in.;
samt

nr 445, av herr Utbult in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
59, med förslag till lag om gräns mot
allmänt vattenområde, in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Onsdagen den 22 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Jämlikt kammarens den 18 innevarande
februari fattade beslut skulle nu val
förrättas av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet; och verkställdes
först val av ledamöter.

Därvid avlämnade herr förste vice
talmannen en lista, som under partibeteckningen
»Gemensam lista» upptog
följande namn:

Severin
von Friesen
Jonsson i Haverö
Onsjö

Wallentheim

Malmborg i Skövde

Lindahl

Kyling

Hoppe

Widén

Gustafsson i Bogla
Johansson i Mysinge

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter i särskilda
utskottet.

Anställdes val av suppleanter i särskilda
utskottet.

Därvid avlämnade herr förste vice
talmannen en lista, som under partibeteckningen
»Gemensam lista» upptog
följande namn:

Persson i Vinberg
Svensson i Ljungskile
Jansson i Kalix
Hansson i Skegrie

Nygren, fröken
Sandström, fru
Skoglund i Umeå
St axäng
Hedqvist
Ager, fröken
Edenman
Larsson i Luttra
Bark
Hammar
Sehlstedt
Ewerlöf, fru

Listan hade godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till suppleanter i särskilda
utskottet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1 och 2 här ovan omförmälda
valen.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till

Herr Talmannen i Riksdagens andra
kammare,

Stockholm.

Aled stöd av vidfogade läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet t. v.

Sandby, Gimo den 21 februari 1950.

Eskil Eriksson.

Härmed intygas, att Eskil Eriksson,
f. 1900, på grund av colit. elec. är ar -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

betsoförmögen under tiden 21/2—G/3
1950.

Uppsala den 21/2 1950.

E. Zetterström.

Leg. läk.

Att ledamoten av Riksdagens Andra
Kammare fröken Ilildur Nygren på
grund av sjukdom är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet från och med
den 20/2 t. v. intygas.

Stockholm 21/2 1950.

Il jord is Nilsson.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Eriksson i
Sandby och fröken Nygren ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare,
herr Eriksson från och med den 21 samt
fröken Nygren från och med den 20
innevarande februari.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkomna
skrivelse:

Till Sveriges Riksdag.

Med bifall till hemställan av bankoutskottet
i utlåtande nr 20 beslöt 1949
års riksdag i anledning av i ämnet
väckta motioner bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.
uppförda förslagsanslaget till Riksdagen:
Övriga omkostnader disponera ett
belopp av högst 25 000 kronor för anskaffande
av en bokgåva, att såsom en
hyllningsgärd från svenska riksdagen
överbringas till det Färöiska lagtinget.
Grunden för detta riksdagsbeslut var
närmast den förändring av Färöarnas
och färingarnas ställning inom det danska
riket, som skett genom den år 1948
genomförda självstyrelsen på Färöarna.

I enlighet med riksdagens förcnämnda
beslut tillsatte fullmäktige eu kommitté
för att sammanställa den ifrågavarande
bokgåvan. Kommitténs arbete
har nu fortskridit så långt, att resulta -

tet därav kan i det närmaste överblickas.
Det framgår sålunda av de uppgifter,
som av kommittén lämnats fullmäktige,
att inom den av riksdagen anvisade
kostnadsramen kunnat, mycket
tack vare värdefulla gåvor från universitet
och vetenskapliga institutioner
m. fl. och vid litteraturinköp lämnade
rabatter, sammanbringas en synnerligen
mångsidig och rikhaltig, för svensk
andlig och materiell kultur och kulturutveckling
representativ boksamling.
Dessutom ha fotografiskt reproducerats
flera medeltida handskrifter av särskilt
intresse för Färöarna.

Överlämnandet av bokgåvan till Färöiska
lagtinget beräknas komma alt äga
rum i Törshavn i slutet av nästkommande
juli månad på sätt och under
former varom fullmäktige enligt bankoutskottets
förenämnda, av riksdagen
godkända utlåtande ha att närmare besluta.
Kostnaderna i samband med överlämnandet
väntas icke komma att uppgå
till något större belopp på grund av
de särskilda anordningar, som äro under
övervägande.

Då fullmäktige utgå från att överlämnandet
av bokgåvan bör ske genom
eller i närvaro av representanter för
riksdagen, få fullmäktige härmed hemställa,
att sådana representanter nu måtte
till lämpligt antal av riksdagen utses.

Stockholm den IG februari 1950.

Å fullmäktiges vägnar:

Anders Örne.

Torsten Bjerlöw.

Ordet lämnades härefter på begäran

till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag hemställer
att kammaren — under förutsättning
att första kammaren fattar enahanda
beslut — måtte besluta, att (ten i riksgäldsfullmäktiges
skrivelse avsedda
bokgåvan skall överlämnas av två representanter
för riksdagen, utsedda eu
av vardera kammaren. I händelse av
bifall härtill hemställer jag vidare, att

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam panjerna

för ökat sparande, m. m.

andra kammaren måtte låta sig representeras
av sin talman eller, i händelse
av förfall för honom, av den ledamot
av kammaren, som talmannen i sitt
ställe utser.

Kammaren biföll vad herr förste vice
talmannen sålunda hemställt.

§ 6.

Svar på interpellation angående redogörelse
för resultatet av de igångsatta
kampanjerna för ökat sparande, m. m.

Ilerr statsrådet ANDERSSON erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Hagberg i Malmö till mig framställt
följande fråga:

»Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren en redogörelse, åtminstone i
stora drag, för det hittills föreliggande
resultatet av de olika, under senaste
tiden på allmänt initiativ igångsatta
kampanjerna för ökat sparande samt
de huvudsakliga kostnaderna hittills för
denna propagandaverksamhet?»

I sin motivering framhåller interpellanten,
att det icke saknas »tecken på
att de paroller, som från det allmännas
sida sålunda utfärdats i syfte att ytterligare
stimulera sparandet, icke överallt
hörsammats i den utsträckning, som
varit önsklig. Detta synes .särskilt gälla
ungdomen».

Innan jag besvarar den framställda
frågan, vill jag meddela kammaren, att
Kungl. Maj:t har för avsikt att inom
den närmaste tiden förelägga riksdagen
en proposition angående folkrörelsernas
sparkampanjs fortsatta verksamhet.
Med hänsyn härtill skall jag nu begränsa
mig till en mera kortfattad redogörelse.

Den av statsmakterna bekostade allmänna
propagandan för ett ökat sparande
har under senare år handhafts av
Folkrörelsernas sparkampanj. Denna or -

ganisation, som ledes av ett arbetsutskott,
i vilket folkrörelserna i landet äro
representerade, påbörjade sin verksamhet
i oktober månad 1947. Därvid bildades
länskommittéer med anställda länsombud
i varje län för att organisera frivilliga
lokalkommittéer och stimulera
intresset för sparande. Organisationen,
som tillkom på initiativ av regeringen,
fick till uppgift att i samråd med landets
olika sparinstitutioner verka för ett
ökat sparande och för en inskränkning
av konsumtion, vilket ansågs särskilt
aktuellt i dåvarande accentuerade inflationsläge.

lin av sparkampanjens första uppgifter
var att medverka vid utplacerandet
av det premieobligationslån på 300 miljoner
kronor, som riksgäldskontoret
emitterade hösten 1947 i syfte att uppsuga
en del av den överflödiga köpkraften
i landet. Genom sina lokalkommittéer
inriktade sparkampanjen nästan
uteslutande sin verksamhet på att bilda
obligationsföreningar vid de olika arbetsplatserna.
Enligt de rapporter, soin
lämnats av länskommittéerna, har genom
denna verksamhet sparkampanjen
medverkat vid utplacerandet av obligationer
till ett belopp av 164 miljoner
kronor. Visserligen blev det icke
omedelbart ett så stort nysparande på
grund av kampanjens medverkan vid
obligationsförsäljningen, ty i allmänhet
finansierades obligationsföreningarnas
inköp av obligationer genom lån i sparbanker
med en amorteringstid av tre
till sex år. Men allteftersom dessa lån
amorteras uppstår dock ett icke oväsentligt
nysparande, som utan lånen
icke skulle kommit till stånd.

En annan sparform, som varit föremål
för sparkampanjens speciella intresse,
har varit sparklubbsverksamheten
på arbetsplatserna. Den agitation
från sparkampanjens sida, som förts
i detta hänseende främst genom länsoch
lokalkommittéerna, har gått ut på
att — förutom att bilda nya klubbar —

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Svar på interpellation angaende redogörelse för resultatet av de igångsatta kam panjerna

för ökat sparande, in. m.

stabilisera klubbarna, att stimulera till
högre insättningar samt att söka få
medlemmarna att spara på längre sikt.

Förutom dessa speciella aktioner har
sparkampanjen bedrivit en allmän propaganda
för ökat sparande. Därvid ha
använts praktiskt taget alla till buds stående
propagandamedel såsom affischer,
annonser, broschyrer, film, mötesverksamhet,
radio m. in. För utförandet av
de olika propagandaaktionerna ha
läns- och lokalkommittéerna, som äro
sammansatta på samma sätt som det
centrala arbetsutskottet, varit av stor
betydelse. Den lokala propagandan har
främst bedrivits på arbetsplatserna
samt genom anordnande av möten, föreläsningar,
studiecirklar o. d., varvid
centralt iordningställt propagandamaterial
använts. Arbetet har bedrivits i
nära samarbete med de lokala sparinstitutioncrna.

Ett betydelsefullt initiativ för att få
till stånd ett ökat ungdomssparande
togs på våren 1949 av sparkampanjens
ungdomskommitté, som då framförde
förslaget om frivilligt lönsparande för
ungdomen. Sedan en kommitté undersökt
de tekniska förutsättningarna för
förslagets genomförande, igångsattes
med arbetsmarknadsparternas och sparinstitutionernas
bistånd en kampanj
för detta sparande den 15 september
1949. Det är emellertid klart, att ett
mera allmänt införande av lönsparande
är ett arbete på lång sikt. Även
om ungdomen i förhållande till andra
grupper för närvarande har en relativt
god inkomst, är det för dem ett viktigt
avgörande att sänka sina utgifter
med de 10 procent, som förutsattes för
anslutningen till lönsparandet. Den relativt
långa bindningstiden för de sparade
medlen i jämförelse med andra
sparformer är givetvis också ett återhållande
element. Det är också främst
med tanke på att denna sparform är
ett långtidssparande i jämförelse med
sparandet på vanlig sparkasseräkning

som ungdomsorganisationerna framfört
sitt förslag om statlig premiering av
detta sparande. Vid januari månads utgång
beräknades omkring 10 000 ungdomar
ha anslutit sig till lönsparandet.

När det gäller att överblicka det samlade
resultatet av den verksamhet, som
nu i över två år bedrivits av Folkrörelsernas
sparkampanj, möta stora svårigheter.
Det är på grundval av nuvarande
statistiska material icke möjligt
att säkert ange ens det totala enskilda
sparandets kvantitativa omfattning. Den
ökning i detta sparande, som skulle ha
skett genom sparkampanjens propaganda,
är därför omöjlig att fastställa.

Konjunkturinstitutets beräkningar angående
den samhällsekonomiska balansen
ge emellertid belägg för att en betydande
ökning av det enskilda sparandet
skett under de sista två åren. Detta
åskådliggöres med ett sifferexempel omfattande
tiden 1946—1949. I avsaknad
av uppgifter om sparandets totala omfattning
ha tre olika alternativ angivits
för sparandets höjd år 1946, varefter utvecklingen
de tre efterföljande åren beräknats
med utgångspunkt från dessa
alternativ och med hjälp av inkomst-,
skatte- och konsumtionsuppgifterna för
de olika åren. Sparandet sjunker i alla
tre alternativen år 1947 men stiger sedan
under perioden 1947—1948 och
1948—1949 med relativt avsevärda belopp.
Kraftigast är ökningen från 1947
till 1948. Enligt de lägre och mera sannolika
alternativen synes det enskilda
sparandet från 1946 till 1947 ha minskat
med 3 å 400 miljoner kronor, medan
ökningen mellan 1947 och 1948
uppgår till närmare en miljard kronor
och ökningen 1948—1949 till ytterligare
4 å 500 miljoner kronor. Samma tendens
kan också utliisas ur rapporterna
från sparinstituten.

På grund av den utjämning av inkomsterna
som skett i vårt samhälle
torde man nog kunna antaga att en del
av detta nysparande kommit från folk -

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

tf.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam -

panjerna för ökat sparande, m. m.

grupper, som tidigare icke sparat av
sina inkomster i någon nämnvärd omfattning.
Det ökade intresset för sparandet
ute på arbetsplatserna, som sparkampanjen
kunnat konstatera, tyder
också på detta. Även om det av naturliga
skäl alltid är omöjligt att avgöra i
vilken utsträckning en ökning i sparandet
beror på propagandaåtgärder av
olika slag, synes det inig dock föreligga
skäl för antagandet, att det arbete, som
nedlagts inom folkrörelsernas sparkampanj,
verksamt bidragit till den glädjande
utveckling, som återspeglas i konjunkturinstitutets
beräkningar. Det synes
mig dock uppenbart, att de positiva
verkningarna av ett sådant upplysningsarbete
kunna förväntas bli ännu
större på något längre sikt — detta
givetvis under förutsättning att arbetet
fortsättes. Icke minst från sparinstituten
bär framhållits den stora betydelse
för sparviljan bland de bredare
lagren, som sparkampanjens verksamhet
hittills haft.

De stora folkrörelsernas engagemang
i sparpropagandan genom sparkampanjen
har givetvis betytt ett stort tillskott
av goodwill för denna propaganda och
varit ägnad att göra den effektivare än
tidigare, då den enbart bedrevs av de
olika sparinstitutionerna. Ett genomförande
av den påbörjade aktionen för det
frivilliga lönsparandet bland ungdomen
kommer emellertid i ännu högre grad
att förutsätta en aktiv och direkt medverkan
ute på »fältet» från de olika organisationernas
sida — framför allt
gäller detta ungdoms- och arbetsmarknadsorganisationerna.
En dylik medverkan
har också utlovats. Det starka
intresset från arbetsmarknadsorganisationernas
sida för lönsparandet har
också lett till att såväl arbetsgivareföreningen
som LO och TCO nyligen
utsett speciella funktionärer att representera
dem i sparkampanjens arbetsutskott.

Kostnaderna för folkrörelsernas spar -

kampanj och dess lokalorganisations
verksamhet uppgingo under budgetåren
1947/18 och 1948/49 till respektive
1 017 000 och 1 042 000 kronor. Sistnämnda
budgetår fördelade sig kostnaderna
enligt sparkampanjens verksamhetsberättelse
på följande sätt: arvoden
till länsombuden 194 000 kronor, löner
och arvoden å centralbyrån samt övriga
administrationskostnader 140 000
kronor, affischer och trycksaker
239 000 kronor, film 09 000 kronor, annonsering
283 000 kronor samt för resor,
konferenser och distribution
111 000 kronor. Eör budgetåret 1949/50
ha genom nedskärning av olika poster,
framför allt annonsutgifterna, kostnaderna
begränsats till 700 000 kronor.

Kostnaderna för sparkampanjen ha
hittills bestritts av riksgäldskontoret.
För innevarande budgetår hade riksgäldsfullmäktige
i avvaktan på utredning
om hur sparkampanjen i fortsättningen
skall ordnas under Kostnader
för emission av statslån m. m. förslagsvis
beräknat en post å 500 000 kronor
för dennas finansiering. Bankoutskottet
anförde i sitt utlåtande nr 38 till 1949
års riksdag, att storleken av de anslagsmedel,
som kunde bli erforderliga, icke
kunde med säkerhet fastställas med
hänsyn till de nya uppgifter i fråga om
ungdomssparande, som sparkampanjens
verksamhet skulle inriktas på. Utskottet
ansåg därför att man tills vidare
borde räkna med det upptagna beloppet
men anförde vidare: »Därest
detta skulle visa sig vara otillräckligt,
torde det kunna förutsättas, att framställning
om ytterligare medel underställes
riksdagen i vederbörlig ordning.
» Det har också visat sig nödvändigt
för sparkampanjen att med
hänsyn till den pågående propagandan
för lönsparandet bland ungdomen göra
en dylik framställning. Riksgäldsfullmäktige
ha därför, såsom också framhålles
i interpellationen, »beslutat i
skrivelse till 1950 års riksdags banko -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam panjerna

för ökat sparande, m. m.

utskott föreslå utskottet att hos riksdagen
hemställa om bemyndigande för
fullmäktige att för bestridande av ytterligare
kostnader för sparkampanjen utöver
tidigare beräknade 500 000 kronor
taga i anspråk ett belopp av högst
200 000 kronor».

I den proposition, som jag tidigare
omnämnt, beräknas emellertid att man
för nästkommande budgetår genom
olika besparingsåtgärder skall kunna
nedskära sparkampanjens kostnader
till mindre än hälften av anslagen för
budgetåren 1947—48 och 1948—49.
Bland annat räknas med att länsombudens
heltidstjänster avskaffas och deras
arbetsuppgifter i fortsättningen skötas
på fritid mot en mindre ersättning.
Detta förbilligande av administrationen
kommer för övrigt, enligt vad som meddelats
mig, till stånd redan innevarande
budgetår. Sparkampanjens arbetsutskott
har nämligen underrättat länsombuden
att deras heltidsanställningar
upphöra med utgången av april.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Hagbergs interpellation.

Härefter yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet Sven
Andersson få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation liksom också
för hans vänlighet att i mycket god
tid, innan svaret nu officiellt avgivits,
tillställa mig detsamma.

Anledningen till att jag tillåtit mig
framföra min interpellation är framför
allt den, att, alltsedan denna rörelse
startades, en viss undran — med rätt
eller orätt, det skall jag inte här närmare
gå in på — har rått bland många
människor ute i landet beträffande vad
Folkrörelsernas sparkampanj i själva
verket är, hur den arbetar och vilka resultat
den har nått. Jag vill därför hälsa
med tillfredsställelse att riksdagen nu

blivit i tillfälle att ta del av de synpunkter,
man på ansvarigt håll lägger på
sparkampanjen i den aktuella situationen.

Av statsrådet Sven Anderssons nu avlämnade
svar framgår, som kammarens
ledamöter givetvis observerade, att
kostnaderna för den organisation det
Bär är fråga om i fortsättningen komma
att högst avsevärt nedskäras; nämligen
till mindre än hälften av anslaget
för de senaste budgetåren. Jag tror detta
är en välbetänkt åtgärd. Utan att vilja
på något sätt förringa det betydelsefulla
arbete, som säkert på många håll
har nedlagts — alldeles särskilt vill jag
understryka, att ledningen har varit besjälad
av de bästa intentioner — måste
man emellertid ställa sig frågande till
huruvida dessa ansenliga kostnader stå
i riktigt god relation till det uppnådda
resultatet eller, kanske riktigare uttryckt,
huruvida de avsevärda medel —
det är dock ungefär 3 miljoner kronor
—• som statsmakterna hittills anvisat
för ändamålet, använts på det mest ändamålsenliga
sättet. Av den redogörelse
för verksamheten under tiden september
1947—31 december 1949, som Folkrörelsernas
sparkampanj nu utsänt, finner
man sålunda, att kostnaden enbart
för affischering uppgår första året till
21(1 000 kronor, andra året till 225 000
kronor och tredje året till 180 000 kronor.
Huruvida denna affischkampanj
haft någon större effekt, förefaller enligt
mångas mening en smula tveksamt.

De slagord, man använt på affischerna,
kanske inte heller varit överdrivet
välfunna. I vissa fall ha de tyvärr varit
så formulerade, att de inbjudit till löje.
Jag erinrar om det slagord från november
1947 som löd: »I år ta vi lilla julklappssäcken.
» Vidare har jag eu smula
svårt alt förstå spiritualiteten i det
annonsmotto, man på nyåret 1949 använde,
då det hette — jag tycker upp -

riktigt sagt inte att det är så särdeles
2 — Andra kammarens protokoll 1950. Kr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam

panjerna för ökat sparande, m. m.

kvickt: »Bättre en budget än en blindbock.
» Detsamma skulle man kunna
säga om filmtiteln »Den galupperande
frågan» o. s. v.

En annan post, som man fäst sig vid
och som herr statsrådet själv berörde,
utgör arvodena till länsombuden, vilka
arvoden nog få anses tilltagna, i någon
mån i varje fall, i överkant. Första året
gingo dessa arvoden till 180 000 kronor,
andra året till 194 000, och tredje
året beräknas de till 180 000 kronor.
Det är dock här inte fråga om mer än
ungefär 30 ombud, kanske något mindre,
och man får därför fram en medellön
för denna verksamhet på över
6 000 kronor. Såvitt man vet ha åtskilliga
av dessa ombud nedlagt ett gott
arbete. I andra fall synes detta omdöme
knappast vara berättigat. Nu meddelar
statsrådet, att länsombudens heltidstjänster
skola avskaffas. Det är meningen
att deras arbetsuppgifter i fortsättningen
skola skötas på fritid mot en
mindre ersättning. Det är, såvitt jag kan
förstå, en riktig åtgärd man därigenom
vidtar. Jag bara beklagar, att man inte
förfarit på detta sätt tidigare, då pengar
säkerligen skulle ha sparats och kanske
anledning till en del funderingar
och prat ute i bygderna skulle ha uteblivit.

När man talar om denna kampanj,
skulle man kanhända också vara berättigad
ifrågasätta, huruvida inte den varit
utmärkt av en viss ryckighet. Sålunda
torde den, om jag inte är oriktigt
underrättad, i allt väsentligt ha varit
nedlagd under åtskilliga månader
1948 på grund av valrörelsen.

Herr statsrådet talade om den ökning
av det enskilda sparandet, som
förelegat under de senaste två åren,
och menade, att folkrörelsernas sparkampanj
har sin del häri. Jag vill inte
bestrida att så kan vara fallet, men jag
vill fästa uppmärksamheten vid att denna
ökning av sparandet, som vi natur -

ligtvis alla skola glädja oss åt, sannolikt
även och i väsentligt mycket högre
grad liar orsakats av andra faktorer.
Jag skall be att få peka på ett par av
dessa.

Först och främst ha vi det kontinuerliga
enskilda sparande, som skett alldeles
oavsett alla propagandaåtgärder.
Vidare måste man helt visst räkna med
att ökningen i den årliga inlåningen
på sparkasseräkningar perioden 1948
—1949 till någon del kan ha uppkommit
genom överflyttning av medel från
andra räkningar, sedan inlåningsmaxima
för sparkasseräkning höjts i mitten
av 1948, men herr statsrådet är givetvis
lika väl som jag övertygad om att
en överflyttning inte är detsamma som
nysparande. Vidare är det troligt, att
ökad inlåning såväl på sparkasse- som
andra räkningar uppstått till följd av
att den tidigare fortgående lageruppbyggnaden
inom näringslivet totalt sett
numera avsaktat och inom vissa näringsgrenar
sannolikt svängt om i lageravveckling.
Slutligen kanske man får
räkna med en viss återhållsamhet i allmänhetens
köplust. Man väntar, med
rätt eller orätt, på prissänkningar, och
denna återhållsamhet har tagit sig uttryck
i ökad insättning på sparkasseräkning.

Herr statsrådet erinrade om konjunkturinstitutets
tre olika alternativ i fråga
om ökningen av det enskilda sparandet.
Jag tror emellerlid att kammaren
skulle få en klarare och riktigare uppfattning
om denna angelägenhet genom
att gå till de siffror, som finnas i
Folkrörelsernas sparkampanjs egen redogörelse.
Där har man uppgifter som
avse insättningsöverskottet på postsparbanken,
affärsbankerna och sparbankerna,
Kooperativa förbundets sparkassa
samt jordbrukskreditkassorna.
Man får veta, att detta insättningsöverskott
1945 var 594 miljoner, att det
1946 sjönk till 512 miljoner och att

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam panjerna

för ökat sparande, m. m.

1947 kom ett nästan katastrofalt fall
ända ned till 298 miljoner. År 1948
vände lyckligtvis kurvan åter uppåt
med ett belopp på 485 miljoner, och
stegringstendensen har fortsatt under
1949 fastän, tyvärr, mindre markant.
Några slutliga siffror för förra året föreligga
inte, men jag tror man kan våga
beräkna, att överskottet kommer att
öka med minst 50 miljoner kronor utöver
resultatet för 1948. Detta betyder
visserligen, att vi ligga bättre till än år
1946, men alltjämt måste vi nog säga
oss, att vi ha ett ganska långt steg att
taga, innan vi komma upp ens till siffran
från 1945.

Ett icke obetydligt avsnitt av herr
statsrådets svar gällde Folkrörelsernas
sparkampanjs sysslande med det mycket
omtalade lönsparandet, en sparform,
som jag för egen del hyser stor sympati
för. Det förhåller sig tyvärr på det sättet,
att det lönsparande, om vilket det
talats så mycket, tills vidare har lämnat
ett ganska klent resultat. Sålunda är det
säkert fler här i kammaren än jag, som
fäst sig vid en artikel nyligen i det
socialdemokratiska ungdomsförbundets
tidskrift »Frihet», i vilken LO:s ekonomiske
expert, Nils Kellgren, behandlat
detta ämne.

Herr Kellgren skildrade den i höstas
startade kampanjen för lönsparandet,
och han framhöll, att många värdefulla
insatser ha gjorts, men att de, som direkt
beröras av sparkampanjen, alltså
ungdomarna själva och deras organisationer,
hittills ha visat ett måttligt intresse.
Vad säges om — frågar han —
att man för ungdomar anordnar möten
med sång, film, trollerikonster, frågesport
och mycket annat, och sedan infinna
sig blott några få ungdomar, medan
publiken i övrigt består av föräldrar
och andra för ämnet intresserade?
I ett fall, berättar herr Kellgren, kom
en enda yngre person till mötet.

I den socialdemokratiska tidningen i

min hemstad uttryckte man härom dagen
sina bekymmer över att lönsparandet
gått så dåligt. I Malmö beräknas antalet
ungdomar i den ålder, det här är
fråga om, till omkring 20 000. Säkerligen
ha de flesta av dessa förvärvsarbete.
Enligt nämnda tidning äro endast
600 av dessa ungdomar med i det
organiserade lönsparandet.

Liknande uppgifter föreligga från Göteborg.
Där har man tagit reda på att
t. ex. av länsstyrelsens löntagare, som
uppgå till omkring 400, äro endast två
lönsparare. På samma sätt förhåller det
sig med de i posten anställda. Göteborg
1 har 1 500 anställda men bara fem lönsparare,
d. v. s. ungefär tre promille.
Jag tycker för min del, att underrättelser
av denna karaktär, vilka tyvärr äro
rätt typiska för förhållandena i landet
i gemen, verka tämligen nedstämmande.
Det tyder på en mentalitet av betänklig
innebörd.

Ungdomen -—• och framför allt den
del av ungdomen, som verkar inom näringslivet
— har ju, som vi alla veta,
ganska goda inkomster, och därför borde
det för den finnas rätt stora möjligheter
att spara, men det förefaller, som
om ungdomen, ledsamt nog, i alltför
stor utsträckning vägrar att lyssna till
sparparollerna. Och dock äro vi alla
säkert överens om att sparandet just nu
är viktigare än kanske någonsin. Jag
skulle vilja säga, att sparandet helt enkelt
utgör en av våra stora livsfrågor,
och jag skulle vilja ytterligare accentuera
detta och understryka, att sparandet
är en av våra stora livsfrågor inte
minst ur ungdomens egen synpunkt.

Vi i denna kammare veta, hurusom
synnerligen starka investeringskrav ligga
och vänta på att bli genomförda —
det gäller investeringar inom näringslivet,
det gäller investeringar inom den
samhälleliga apparaten; alla ungefär
lika viktiga. Utan en fortsatt, mycket
omfattande investeringsverksamhet blir

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse
panjerna för ökat sparande, m. m.

det — det förstår ju varje människa —
ogörligt för näringslivet att rationalisera
och expandera för att på det sättet
öka produktionen och därmed höja hela
folkets levnadsstandard. Utan mycket
stora investeringar blir det omöjligt för
stat och kommun att fullfölja och vidare
utveckla de sociala reformerna.

Utan investeringar stanna dessa reformer
kvar på papperet, något som skulle
väcka djup och berättigad besvikelse
hos alla dem, som vänta på att få komma
i åtnjutande av dessa reformer. Men
grunden för dessa investeringar, som ju
kunna gälla hundratals, för att inte säga
tusentals miljoner kronor, är och måste
vara sparande. Det är därför jag och
säkert många i denna kammare se så
allvarligt på den alltjämt alldeles för
svaga sparviljan hos kanske framför allt
ungdomen. Jag tänker då speciellt på
den inom industrien sysselsatta ungdomen,
d. v. s. det ungdomsskikt, som i
allmänhet icke belastas av en för sin
utbildning betungande skuldsättning.

Att den ungdom, som tvingas skuldsätta
sig för sin yrkesutbildning, har svårigheter
när det gäller att åstadkomma ett
rationellt sparande under rätt många
år, sedan den kommit ut i förvärvsarbetet,
är naturligtvis ett faktum, och
detta faktum har observerats på allt
flera håll just i dessa dagar, men för
den ungdom, som redan i 17- och 18-årsåldern inom vår industri får relativt
goda förtjänster genom såväl ackordsättningen
som förhållandevis höga timlöner,
torde finnas betydligt större utrymme
för ett effektivt sparande än för
den andra grupp, jag här har talat om.

Herr talman! Jag vill sluta med att
till herr statsrådet Andersson, som jag
vet är uppriktigt intresserad av dessa
mycket viktiga angelägenheter, rikta en
varm vädjan, att herr statsrådet inte
måtte släppa taget utan göra vad på
herr statsrådet ankommer för att inte
minst inom den fackliga rörelsens yngre
skikt få till stånd den mentalitetsför -

för resultatet av de igångsatta kam ändring

när det gäller dessa ting, som
helt säkert är ofrånkomlig, om inte vårt
samhälle skall stagnera och vår levnadsstandard
sänkas. Jag tror, att herr statsrådet
härvid kan få en ganska god ledning
av de erfarenheter — och säkerligen
också misstag — som Folkrörelsernas
sparkampanj har gjort under sin
hittillsvarande verksamhet.

Herr statsrådet ANDERSSON: Då riksdagen,
som jag sade, senare kommer
att få taga ställning till en del av de
frågor, som herr Hagberg i Malmö berörde,
skall jag inte gå in på något ytterligare
resonemang därom utan begränsa
mig till att säga några ord om
lönsparandet.

Det är ju alldeles riktigt, som herr
Hagberg påpekar, att det s. k. lönsparandet
ännu inte har fått den omfattning,
som man kanske hade väntat.
Lönsparandet har ju fått en hundraprocentig
anslutning från alla håll; tidningspressen
är mycket välvillig, och
samtliga våra huvudorganisationer, arbetsmarknadens
parter och andra folkrörelser
ha ju ställt sig mycket positiva
till denna kampanj. Men det visar sig
ändå, att det kräves ett omfattande organisationsarbete
och upplysningsarbete
för att påverka ungdomarna så, att
de binda sig för detta sparande.

Vi få inte glömma bort, att denna
form av sparande skiljer sig från andra
former främst därigenom att de personer,
det här gäller, få binda sig att avstå
10 procent av sin lön under en tid
av ungefär 8 till 10 år. De ha inte möjlighet
att ta ut dessa pengar annat än
under alldeles speciella förutsättningar.
Det är alltså ett sparande, som i motsats
till andra former av sparande är ganska
bundet, och det är därför ganska
förklarligt, att det tar tid att förmå majoriteten
av den förvärvsarbetande ungdomen
att binda sig på detta sätt. Men
för min del tror jag, att det är värt att

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Svar på interpellation angående redogörelse för resultatet av de igångsatta kam panjerna

för ökat sparande, m. m.

ta på sig den möda och de ansträngningar
det måste föra med sig att få
med ungdomarna på ett ökat sparande.

Det sparande, det här är fråga om,
är ju inte på något sätt bundet till konjunkturerna;
oavsett vilka konjunkturer
vi ha, är det väl önskvärt, att dessa ungdomar
före sitt giftermål få tillfälle att
spara, och därför blir det, som jag ser
det, en angelägenhet på lång sikt, att
denna sparkampanj kan genomföras. Vi
ha nu hållit på i bara fem månader,
och den passivitet, som visas från ungdomsorganisationernas
sida och som en
av upphovsmännen till lönsparandet,
nämligen ekonomen Kellgren, har påtalat,
misstänker jag sammanhänger
med att landets ungdomsorganisationer,
som äro initiativtagare till lönsparandet,
från början ha inriktat sig på att
få till stånd något slags premiering för
att locka med ungdomen i lönsparandet.
Detta har ju riksdagen ännu inte fått
taga ställning till. Det är min förhoppning
att riksdagen skall få göra det under
den närmaste tiden. Man har försäkrat
mig från de politiska ungdomsorganisationernas
och från de ideella
ungdomssammanslutningarnas sida, att
om denna förutsättning uppfylles, skulle
de mera helhjärtat gå in för lönsparandet,
i vilket fall de räkna med andra
resultat. Om detta vågar jag emellertid
inte yttra mig. Jag tror att det i första
hand är fråga om ett mödosamt, träget
organisationsarbete, där främst arbetsgivarsidan
och fackföreningssidan måste
hjälpa till, eftersom det är ute på arbetsplatserna
som de individuella kontrakt
skola skrivas, vilka binda vederbörande
vid lönsparandet.

.lag tror alltså att man skall bedöma
frågan ungefär som jag har försökt att
göra det. Här kan man inte vänta några
större resultat omedelbart — detta kommer
att ta tid. Vad som kräves är ett
medvetet organisationsarbete, där Folkrörelsernas
sparkampanj kommer att få
sin väsentligaste uppgift i framtiden.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag delar herr statsrådets uppfattning,
att det är ett mödosamt och svårt
arbete som förestår på detta fält. Jag
gör det, därför att jag är övertygad om
att det gäller att hör skapa en helt ny
mentalitet, en mentalitet som tyvärr inte
är för handen. Herr statsrådet framhöll,
att man härvidlag givetvis har uppmärksamheten
riktad på arbetsmarknadens
parter, men jag vill se saken ur
än vidare perspektiv. Jag menar, att
detta är en uppgift för oss alla, som
mer eller mindre verka i allmänna sammanhang,
att ge till känna vår bestämda
uppfattning om nödvändigheten av
ett intensifierat sparande.

Jag skall inte föregripa den proposition,
om vilken herr statsrådet talade,
men eftersom herr statsrådet ansåg, att
man måhända måste överväga en viss
premiering av detta lönsparande, om
vilket vi talat, vill jag bara säga, att,
skulle denna premiering ta formen av
ett särskilt till lönsparandet knutet lotteri
— om vilket ryktet har gått —
måste jag redan nu anmäla min betänksamhet.
Jag tror nämligen inte, att det
är lämpligt att hos ungdomen skapa
den föreställningen, att just dess sparande
skulle vara förenat med särskilda
förmåner. Jag tror tvärtom, att det är
viktigt att få in ungdomens sparande i
de vanliga ekonomiska sammanhangen.
Och jag kanske skulle kunna tillägga,
att sparande och lotteri enligt min mening
äro både logiskt och moraliskt
ganska oförenliga storheter; men till
dessa ting kanske vi få tillfälle att återkomma.

Jag vill, herr talman, sluta med att
uttala min tillfredsställelse med att dessa
frågor ligga i statsrådet Anderssons
hand, och jag är förvissad om att statsrådet
kommer att göra sitt bästa för att
få fram verkliga resultat på detta viktiga
område.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i deras frånvaro inträda i riksdagen.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 56,
angående statsverkets övertagande av
staden Noras förpliktelser gentemot
borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att indragas
vid upphörande av rådhusrätten i samma
stad; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 73, angående anslag till vissa statliga
lånefonder för budgetåret 1950/51 m. in.

§ 8.

Föredrogos var för sig och remitterades
till behandling av lagutskott de
på bordet liggande motionerna

nr 425 och 426 av herr Staxäng m. fl.;
nr 427 och 428 av herr Sundström
m. fl.;

nr 429 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 430 av herr Hseggblom;
nr 431 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.;

nr 432 av herrar Pettersson i Dahl
och Persson i Vinberg;

nr 433 av herr Sundström m. fl.;
nr 434 av herr Ohlsson i Kastlösa;
nr 435 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.;

nr 436 och 437 av herr Boman i Stafsund
m. fl.;

nr 438 av herr Senander m. fl.;
nr 439 av herr Karlsson i Stuvsta;
nr 440 av herr Johansson i Torp
in. fl.;

nr 441 av herr Levin;
nr 442 av herr Johnsson i Kastanjegården; nr

443 av herr Larsson i Julita m. fl.;
samt

nr 444 och 445 av herr Utbult m. fl.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8 § 2 mom.
och 47 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Införande av ersättare för riksdagens
ledamöter att i deras frånvaro inträda i
riksdagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om införande av ersättare för
riksdagens ledamöter att i deras frånvaro
inträda i riksdagen.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 20 i
första kammaren av herr Arrhén m. fl.
och nr 20 i andra kammaren av herr
Braconier m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen ville dels för sin del besluta
sådan ändring i riksdagsordningen, att
vid långvarigt hinder för ledamot av
riksdagen, som föranleder befrielse från
riksdagsarbetet, ersättare för ledamoten
utses att under dennes frånvaro vara
ledamot av riksdagen, dels uppdraga
åt vederbörande utskott att upprätta
förslag till erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén och Braconier, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla om utredning i motionernas
syfte.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Onsdagen den 22 februari 1950. Nr 7.

Införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i deras frånvaro inträda i riksdagen.

Herr BRACONIER: Herr talman! Frågan
om suppleanter för riksdagsmännen
har ju en gång tidigare varit uppe i
riksdagen. Sedan dess har systemet med
suppleanter införts i Norge och Danmark
och har där, såvitt man vet, inte
varit föremål för några kritiska anmärkningar.
Såvitt man kan finna av
den litteratur som finns angående
suppleantinstitutionen i Danmark och
Norge har systemet tvärtom fungerat
ganska bra.

Konstitutionsutskottet hänvisar nu
framför allt till det utlåtande som utskottet
avlämnade 1928. Jag skall med
anledning därav taga upp några av de
argument, som konstitutionsutskottet då
anförde emot ett förslag om ersättare
för riksdagsmän. Utskottet medgav där
att det kunde finnas vissa skäl för en
sådan motion. Det var ett faktum att
många riksdagsmän kunde vara långvarigt
förhindrade att deltaga i kamrarnas
arbete, dels på grund av sjukdom,
dels på grund av offentliga uppdrag.
Fall ha ju i riksdagen inträffat, inte
minst under senare år, då kammarledamot
varit borta på grund av långvarig
sjukdom. Jag vill erinra om att vid
föregående års riksdag herr Sten i
första kammaren gjorde ett uttalande,
vari han beklagade att det icke fanns
suppleanter i riksdagen, ty han hade
känt det som en hörda att han nödgats
vara i sjuksängen ett par månader. Han
ställde också frågan, varför man inte
i den svenska riksdagen kunde införa
samma system som tillämpas i Danmark
och Norge.

Konstitutionsutskottet sade i sitt utlåtande
1928, att det kunde synas oegentligt,
att utgången av ett betydelsefullt
politiskt avgörande i kamrarna kunde
vara beroende av någon ledamots frånvaro
på grund av sjukdom eller annat
laga förfall. Det är uppenbart att detta
är ett ganska viktigt skäl, så mycket
mer som konstitutionsutskottet 1944 i
sitt tillstyrkande av en skrivelse om

införande av system med suppleanter
i kommunalfullmäktige i sin motivering
bl. a. anförde, att det måste anses
olämpligt, att suppleant saknades för
det fall att ledamot t. ex. på grund av
sjukdom, för fullgörande av offentligt
uppdrag under längre tid eller till följd
av jäv i frågor om ansvarsfrihet vore
förhindrad deltaga i fullmäktiges sammanträden.
Nackdelarna med rådande
system gjorde sig särskilt påminta i de
fall, då en ledamots frånvaro hade medfört,
att ett annat beslut kommit att
fattas än vad som skulle ha skett, om
den meningsgrupp som den frånvarande
tillhörde varit fulltaligt representerad.

Nu kan det sägas att det är ju inte
säkert att vad som kan passa för en
kommunalfullmäktigeförsamling också
passar för riksdagen, men det argument,
som konstitutionsutskottet 1944
framförde om vikten av att det beslut
som fattas i stadsfullmäktige skall ge
uttryck för önskemålen hos dem som
valt, tycker jag måste passa lika mycket
in på riksdagen. Konstitutionsutskottet
säger nu att det många gånger
kan inträffa, att en riksdagsman blir
sjuk bara för en kortare tid och att det
också då kan hända, att röstfördelningen
blir en annan än som skulle varit
fallet, om han varit närvarande. Det
är alldeles riktigt, men jag tycker inte
detta bör hindra att man inför en lagstiftning
för de fall, då en riksdagsman
är långvarigt sjuk eller på grund av
offentligt uppdrag är förhindrad närvara.

Det kan ju sägas att i nuvarande parlamentariska
situation har denna fråga
icke någon större vikt. Det kan t. o. m.
påstås, att det icke någonsin kommer
att inträffa ett sådant fall, men den
nuvarande parlamentariska situationen
är icke något en gång för alla givet.
Och det skulle kanske väcka ganska
stark kritik ute i landet, om beslutet i
ett viktigt politiskt avgörande, på grund

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i deras frånvaro inträda i riksdagen.

av att ledamot till följd av offentligt
uppdrag eller långvarig sjukdom varit
förhindrad deltaga, blir ett annat än det
skulle ha blivit om denne ledamot varit
närvarande. Därför tycker man att det
ur demokratisk synpunkt vore självfallet,
att man också här skulle kunna införa
ett sådant system, som i Norge och
Danmark fungerat väl. Jag vill dessutom
erinra om vad konstitutionsutskottet
ytterligare sade 1928, nämligen
att ur teknisk synpunkt skulle man
mycket väl kunna lösa denna fråga.

Jag är, herr talman, väl medveten om
att detta förslag i förevarande situation
inte har någon som helst utsikt att
vinna majoritet i kammaren. Jag har
ändå velat påpeka vikten av att frågan
förr eller senare löses. Jag tror för min
del att det parlamentariska läget kan bli
sådant, att man skulle finna det värdefullt
att ha en sådan här institution med
suppleanter för riksdagsmän.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Herr
Braconier erkänner själv, att det inte
är riktigt lämpligt att jämföra innehavet
av ledamotskap i kommunalfullmäktige
i en relativt liten kommun med riksdagsmannauppdraget,
och därför bli citaten
ur konstitutionsutskottets utlåtande
utav 1928 av mindre värde. När vi
då ifrågasatte detta, gällde det ju närmast
kommunal- och stadsfullmäktige.

Visserligen kan det tänkas att en
riksdagsman, som är borta en månad, är
frånvarande vid ett tillfälle som är av
verkligt rikspolitisk betydelse, vilket
skulle kunna — som herr Braconier
sade — väcka uppmärksamhet ute i
landet. Men man vinner ganska litet
med en sådan här reform, ty det är ju,
som vi veta, ofta så, att flera riksdagsmän
samtidigt äro borta tillfälligt. Här
om året gick en influensaepidemi, var -

vid tio, femton riksdagsmän voro sjuka,
och det var ju mycket äventyrligt hur
det skulle gå då i kanske viktiga voteringar.
Det enda verkligt radikala sättet
att ordna så, att det alltid fanns någon
som trädde in och liksom garanterade
att kammaren fulltaligt representerade
folkviljan, vore att ha suppleanter för
alla ledamöter, precis som i en kommunal
nämnd eller styrelse, och att
dessa suppleanter finge hålla till uppe
på läktaren för att, så fort en riksdagsman
var borta någon eller några dagar,
rycka in. Då hade man en mekaniskt,
fulltaligt fungerande riksdag. Detta våga
nu inte motionärerna ifrågasätta, men
det vore det mest logiska och konsekventa
att göra på det sättet.

Jag tror i alla fall att ett sådant där
suppleantskap, då man rycker in någon
tid, några veckor kanske, och sedan försvinner,
skulle verka ganska undergrävande
på den prestige, som ett riksdagsmannaskap
ändå bör åtnjuta. Man
vet ju inte vad det föreslagna systemet
skulle kunna leda till. Var skulle man
dra gränsen, då en riksdagsman skulle
vara skyldig att kalla in suppleant?
Och vad skulle han ange för annat skäl,
utöver de omnämnda? Kanske kommer
det om några månader upp en fråga,
som vederbörande riksdagsman tycker
är mycket obehaglig. Han lagar därför
så, att han kan vara borta någon
månad under den tiden. I så fall skulle
suppleanten få klä skott i den fråga,
som då skall föras fram. Detta skulle
leda till äventyrligheter, och allmänheten
skulle få en underlig uppfattning
om dessa riksdagsmän med ersättare,
som vid tillfälle åka ut och in i kammaren.

Jag tror att även om detta system
kan tillämpas i andra skandinaviska
länder, så är det ingenting för oss att
reflektera på.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 22 februari 1950. Nr 7.

Ändring av 10 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner.

Herr BRACONIER: Herr talman! När
konstitutionsutskottets ärade ordförande
säger, att systemet skulle komma att
verka äventyrligt, vågar jag inte motbevisa
honom, men jag skulle i alla
fall vilja fråga, om systemets tillämpning
i Danmark och Norge ger anledning
till de starka betänkligheter herr
Hallén uttalade i vad gäller den svenska
riksdagen. Jag har mycket svårt att
tänka mig, att det är så stora skillnader
mellan riksdagen i Norge och Danmark
å ena sidan och den i Sverige å
den andra, att suppleantsystemet i ena
fallet skulle medföra dessa äventyrligheter
men i det andra fallet, beträffande
Danmark och Norge, kunnat införas
utan att det riktats någon som helst
kritik mot detsamma.

Dessutom vill jag än en gång påpeka
att konstitutionsutskottet 1928 i sitt utlåtande
säger, att de tekniska svårigheterna
torde väl kunna lösas. Vad alltså
argumentet med de tekniska svårigheterna
angår, så har konstitutionsutskottet
en gång sagt att detta problem kan
lösas.

Då jag sedan hänvisade till 1944 års
konstitutionsutskott i vad gällde suppleantsystem
för kommunala nämnder,
gjorde jag det inte därför, att jag jämställer
riksdagen och kommunala församlingar,
utan jag åsyftade endast den
motivering som konstitutionsutskottet
anförde 1944 till förmån för införande
av suppleantinstitutionen i fullmäktige.
Där uttalar konstitutionsutskottet som
sagt, alt »nackdelarna med rådande
system gjorde sig särskilt påminta i de
fall, då en ledamots frånvaro medfört,
att ett annat beslut kommit att fattas än
vad som skulle ha skett, om den meningsgrupp
som den frånvarande tillhörde
varit fulltaligt representerad».
Detta argument tycker jag passar lika
bra in på riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

I 11.

Ändring av 10 § lagen om skolstyrelse i
vissa kommuner.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 10 § lagen om
skolstyrelse i vissa kommuner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Utskottet har här avstyrkt ett förslag
om viss ändring av 10 § lagen om
skolstyrelse i vissa kommuner. Detta
avstyrkande utlåtande är av det välvilliga
slaget, och då jag inte är så enveten,
att jag tror mig om att rå på ett
enhälligt utskott, skulle jag kanske ha
resignerat och låtit mig nöja med vad
utskottet anfört. Det är likväl några omständigheter
som ge mig anledning
säga ett par ord.

Utskottet påpekar att lagen inte ålägger
skolstyrelsen att välja vederbörande
kyrkoherde till ordförande. Något
annat har jag heller aldrig påstått; den
saken står således utom all diskussion.
Däremot skulle jag nog ha varit tacksam,
om utskottet velat ta upp till diskussion
vad jag har påpekat i motionen
om den dualism, som denna lag ger
möjlighet till, en dualism mellan vanliga
majoritetsval och proportionella
val. Den möjligheten finns nämligen, att
först väljer skolstyrelsen proportionellt
och att man sedan kan inkalla vederbörande
kyrkoherde som ordförande. Jag
kanske här hör inskjuta — vilket jag
för övrigt också påpekat i motionen —
att många gånger är kyrkoherden eller
överhuvud taget prästerna inom kommunen
de mest kvalificerade för detta
uppdrag; naturligtvis äro de alltid kvalificerade
för det, men det är inte den
saken det här gäller.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ändring av 10 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner.

Om man tänker sig att i ett proportionellt
val en viss meningsriktning har
fått en, låt oss säga labil majoritet, så
finns en möjlighet för denna majoritet
att på förhand göra sig underrättad om
att majoritetens ståndpunkt i de frågor
det gäller överensstämmer med kyrkoherdens,
och på grund av sin majoritetsställning
inkalla företrädarna för
denna riktning honom som ordförande.
Så färglös är han naturligtvis inte, att
han är ett fullkomligt neutrum i skolstyrelsefrågorna.
Man kallar som sagt
in kyrkoherden som ordförande och
stärker därmed sin ställning. Då uppstår
det förhållandet, att proportionalismen
här totalt förryckes i jämförelse
med sammansättningen inom de väljande
organen. Det är denna underlighet
jag har tyckt det vara på tiden att
rensa bort.

Nu har ju utskottet inte helt avvisat
motionens tankegång. Man har nöjt sig
med att säga, att man får se hur det
hela utvecklar sig då storkommunreformen
blir genomförd. Jag vill gärna tyda
detta uttalande så, att utskottet har den
uppfattningen, att detta är en fråga som
bör följas med uppmärksamhet, som det
brukar heta vid liknande tillfällen. Och
då jag vill inlägga den meningen i utskottets
utlåtande, skall jag för dagen
inte göra något yrkande utan nöjer mig
med dessa kommentarer.

Herr FAST: Herr talman! I sak råder
det icke någon större oenighet mellan
motionärerna och utskottet. Vi i utskottet
medgiva gärna att denna bestämmelse
knappast skulle ha kommit in i
lagen i dagens läge. Men nu ha vi denna
undantagsbestämmelse, och man har
full frihet att utnyttja den, om man så
finner lämpligt. Men man har — som
motionären själv antydde — ingen skyldighet
därtill.

Vad utskottet vänder sig emot är, att
man i det läge, vari vi befinna oss,
skulle ta upp sådana här småstädnings -

historier, då man på det kommunala
lagstiftningsområdet, främst när det gäller
den borgerliga kommunen, står i
begrepp att göra en storstädning. Ja,
icke bara en storstädning, ty man ämnar
också se till vad man bör göra för
principiella ändringar. Det dröjer ju
ännu ett par tre år innan de kommunala
sammanslagningarna ha genomförts,
och i det läget måste man säga sig, att
det knappast vore lämpligt, vare sig av
de skäl, som motionärerna ansett vara
avgörande, eller av andra skäl att slå in
på separata lagstiftningsvägar. Det kommer
säkerligen att visa sig, att en hel
del behöver städas upp, när man fått
klarhet om vilken lagstiftning man
skall ha beträffande den borgerliga
kommunen, när kommunsammanslagningen
har genomförts. Hur långt man
skall gå i fråga om de blivande kommunala
lagarna och därtill hörande speciallagstiftning,
vill jag i dagens läge ej
uttala mig om. Så mycket vill jag emellertid
nämna, att en anpassning måste
ske. Men låt oss göra denna på en gång
och i ett sammanhang och icke i det
tempo som motionärerna här ha föreslagit.
Detta stämmer för övrigt med
den tolkning som utskottet gjort av motionärernas
uttalanden.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Punkterna 1—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Skyddskonsulentorganisationen.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkterna
43 och 44, föreslagit riksdagen att
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under
budgetåret 1950/51, dels ock till
Skyddskonsulentorganisationen: Avlö ningar

samt Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för nämnda budgetår
anvisa två förslagsanslag av resp.
313 100 kronor och 76 500 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Edenman m. fl. väckt motion
(II: 156), i vilken hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av andra huvudtiteln
måtte vidtaga sådana ändringar
i fördelningen av föreslagna anslag, att
anslagen till Skyddskonsulentorganisationen
uppräknades med 320 000 kronor
och anslagen i sin helhet disponerades
i enlighet med ett av fångvårdsstyrelsen
upprättat alternativt förslag
till en begränsad utvidgning av skyddskonsulentorganisationen
samt anslagen
till Övervakning av villkorligt dömda
och Tillsyn över villkorligt frigivna
m. fl. nedsattes med 275 000 kronor
resp. 45 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wiklund i Stockholm in. fl. väckt
motion (II: 158), i vilken hemställts, att
riksdagen i syfte att möjliggöra ett genomförande
av fångvårdsstyrelsens alternativa
förslag till förstärkt skyddskonsulentorganisation
ville besluta en
höjning av organisationens avlöningsoch
omkostnadsanslag utöver Kungl.
Maj:ts förslag med tillhopa 306 700 kronor
samt bevilja ett anslag å 15 000
kronor till anordnande av kortare in -

Skyddskonsulentorganisationen.

struktionskurser för frivilliga övervakare
och tillsynsmän inom kriminalvården.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 156,
i vad den berörde förevarande anslag,
samt motionen II: 158

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under
budgetåret 1950/51;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 313100
kronor;

c) till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret

1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
76 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Ivar Persson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Boman i
Kieryd, Svensson i Ljungskile, Ståhl
och Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Onsjö och Johansson i Mysinge, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionen 11:156, i
vad den berörde förevarande anslag,
samt motionen II: 158

a) fastställa av reservanterna angiven
personalförteckning för skyddskonsulentorganisationen
;

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationcn,
att tillämpas under
budgetåret 1950/51;

c) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 504 000
kronor;

d) till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret

1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
192 300 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Nr 7.

Onsdagen (len 22 februari 1950.

Skydd skonsulentorganisationen.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Vid denna punkt finnes en av utskottets
samtliga borgerliga ledamöter undertecknad
reservation, som syftar till
en utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
i enlighet med fångvårdsstyrelsens
alternativa förslag. I anslutning
härtill ber jag, herr talman, att få
anföra några synpunkter.

År 1942 tillkom organisationen med
statliga skyddskonsulenter med försöksvis
fyra tjänster. 1944 utbyggdes den
med nio tjänster, så att vi nu ha 13. För
att rätt kunna tillämpa lagen om kriminalvård
i frihet visade sig detta antal
alldeles för litet, varför det tillsattes en
sakkunnigutredning, vars betänkande —
SOU 1949: 6 — avgavs vid årsskiftet
1948/1949. Denna utredning föreslog en
utbyggnad till 31 konsulenter och 22
assistenter jämte övrig personal.

Vid början av 1949 års riksdag hade
detta förslag ej varit föremål för remissbehandling,
men på grund av det
trängande behovet av snara åtgärder
väcktes motion i båda kamrarna — I: 33
och II: 61 — om bifall till utredningsförslaget.
Vid utskottsbehandlingen
framfördes ett yrkande, som gick ut på
en begränsad utbyggnad av organisationen
för en kostnad av 218 000 kronor.

Detta yrkande i en reservation till
statsutskottets utlåtande föll i andra
kammaren med 80 röster mot 110 och i
första kammaren med 44 röster mot
124. Frågan föll närmast på grund av
att förslaget ej var remissbehandlat.

I motiveringen för statsutskottets avslagsyrkande
å motionerna — vilken
motivering godkändes av riksdagen —
uttalades — jag citerar ur propositionen:
»alt vid frågans fortsatta behandling
även möjligheterna att på andra
vägar än de av fångvårdsstyrelsen föreslagna
åstadkomma en effektivisering
av den fria kriminalvården borde prövas.
Enligt utskottets mening borde det
undersökas, huruvida möjligheter förefunnes
att på frivillighetens väg åstadkomma
en effektivare övervakning av

de villkorligt dömda och de villkorligt
frigivna genom att i större utsträckning
än hittills som övervakare anlita lärare,
ledande personer inom ungdomsorganisationer,
arbetsgivare och arbetsledare
m. fl. Med hänsyn till vikten av alt
till ifrågavarande verksamhet kunna
förvärva lämpliga personer borde övervägas,
om icke grunderna för ersättning
till övervakare borde bliva föremål för
ändring. Om en effektivisering av övervakningen
kunde komma till stånd enligt
anförda riktlinjer, torde den fasta
konsulentorganisationen kunna givas en
i förhållande till fångvårdsstyrelsens
förslag betydligt begränsad omfattning.
Den ytterligare beredning av förslaget,
som sålunda vore erforderlig, borde
skyndsamt komma till stånd, så att ett
på grundval därav utarbetat förslag
från Kungl. Maj:ts sida snarast kunde
föreläggas riksdagen. Vad utskottet sålunda
anfört lämnades av riksdagen
utan erinran.»

På grund av vad sålunda förekommit
har fångvårdsstyrelsen under hand erhållit
i uppdrag av Kungl. Maj:t att såsom
alternativ till styrelsens förut redovisade
förslag utarbeta en plan till en
mera begränsad utvidgning av skyddskonsulentorganisationen,
varvid jämväl
en höjning av det författningsenliga arvodet
till övervakare och tillsynsmän
skulle tagas under övervägande. Med
skrivelse den 26 september 1949 har
fångvårdsstyrelsen sedermera, efter att
ha tagit del av de yttranden som avgivits
över styrelsens tidigare utredning,
överlämnat en promemoria, innehållande
ett alternativi förslag till utökning
av skyddskonsulentorganisationen in. m.
Detta förslag innebär i huvudsak följande.
Vad beträffar den närmare utformningen
av konsulentdistrikten har
styrelsen vidare beaktat den synpunkten,
att den uppdelning som nu göres
icke får hindra eller försvåra eu fortsatt
och som styrelsen, anser nödvändig
utbyggnad av organisationen.

Fångvårdsstyrelsen föreslår, att nu -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

varande antal skyddskonsulentdistrikt
och konsulenter ökas från 13 till 19
samt att antalet assistenter ökas från 6
till 16. Hela antalet konsulenter och assistenter
skulle således stiga med 16 befattningshavare
mot 34 i styrelsens ursprungliga
förslag.

Vidare har det första förslaget varit
på remiss i olika instanser. Jag skall ej
här trötta kammarens ledamöter med
att citera dem. Jag vill endast nämna
några, som uttalat sig över fångvårdsstyrelsens
utredning, nämligen riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för
övre Norrland, strafflagberedningen,
ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga
län, styresmännen och anstaltsnämnderna
osv. I fråga om behovet att
förstärka skyddsarbetets organisation
har i stort sett rått enighet. Reformbehovet
framhålles med skärpa i ett
betydande antal yttranden. Sålunda anför
riksåklagarämbetet »att den verkställda
utredningen bekräftat den uppfattning
som i straffrättsskipningen och
straffverkställigheten verksamma personer
sedan åtskillig tid haft rörande
nödvändigheten av att åtgärder skyndsamt
vidtagas för en effektivisering av
skyddsarbetet, såvida icke värdet av den
fria kriminalvården skall gå till spillo».
Svea hovrätt uttalar, »att det är oundgängligen
nödvändigt att förbättra och
intensifiera skyddsarbetet, därest det
över huvud taget skall vara möjligt att
bibehålla vård i frihet i samma utsträckning
som för närvarande». Liknande
synpunkter anföras av, bland
andra, övriga hörda hovrätter och ett flertal
länsstyrelser. Jag skall ej trötta kammaren
med citat längre, jag har endast
velat fästa kammarens uppmärksamhet
på dessa yttranden.

Men även fångvårdsstyrelsens alternativa
förslag har varit föremål för ytt -

Skyddskonsulentorganisationen.

rande. Även justitieombudsmannen har
i sin ämbetsberättelse ägnat frågan uppmärksamhet.
Jag skall här ej citera vad
JO i detta sammanhang anfört, utan
nöjer mig med att erinra om vad första
lagutskottet i sitt utlåtande nr 1, som
enhälligt antogs av riksdagen förra onsdagen,
anför i anledning av JO:s berättelse
på denna punkt. Jag ber att få citera
några punkter av utskottets yttrande:
»Årets berättelse innehåller vidare
en sammanfattning av iakttagelser
rörande tillämpningen av s. k. kvalificerad
villkorlig dom. Justitieombudsmannen
lämnar här en översikt över
sina vid inspektioner gjorda iakttagelser
om användningen av föreskrifter
som avses i 8 § lagen om villkorlig dom.
Till ledning för domstolarna påvisas
vissa oftare förekommande fel vid lagens
tillämpning. Framställningen klarlägger
även de svårigheter, som mött,
då det gällt att tillämpa 1939 års lag
om villkorlig dom på sådant sätt att de
därmed avsedda syftemålen uppnås. -—
— — Vad sålunda framkommit giver
vid handen, att de i denna del iakttagna
bristerna i viss mån bero på svårigheter
att före huvudförhandlingen införskaffa
tillräckligt material för bedömande
av frågan om den kriminalpolitiska
behandlingen i de särskilda
fallen. Härvidlag bör till en början beaktas,
att de särskilda förundersökningarna
ofta innehålla otillräcklig utredning
i fråga om möjligheterna att underkasta
den misstänkte särskilda föreskrifter,
exempelvis om arbetsanställning
och utbildning. Att med nuvarande
ytterligt knappt tillmätta skyddskonsulentorganisation
utan alltför stor tidsutdräkt
erhålla skyddskonsulents medverkan
vid sådan utredning är också
förenat med svårighet, vare sig det är
förundersökaren eller domstolen som
upptager kontakt med konsulenten.
Icke sällan torde det förhålla sig så, att
fråga om sådan föreskrift uppkommer
först vid huvudförhandlingen. Det torde
vidare vara obestridligt, att den med

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Skyddskonsulentorganisationen.

nya rättegångsbalken följande koncentrationen
av handläggningen, de kortare
tiderna för fortsatt handläggning och
meddelande av dom samt nämnds deltagande
i rådhusrätt ökat svårigheterna.
Dessa bli särskilt stora när det gäller
häktade. Frågan synes böra uppmärksammas
vid en framtida revision
av lagstiftningen om villkorlig dom.

Justitieombudsmannen framhåller, att
den viktigaste förutsättningen saknas
för den kriminalvård i frihet, som man
genom den kvalificerade villkorliga domen
avsåg att möjliggöra, nämligen en
effektivt fungerande organisation för
skyddsarbetet. Vid tillkomsten av lagen
om villkorlig dom uttalades, att kvalificerad
villkorlig dom vore mera kännbar
för den dömde än enkel villkorlig
dom och därför i större utsträckning
kunde ersätta frihetsstraff utan att behörig
hänsyn till den allmänna laglydnaden
åsidosattes. Justitieombudsmannen
har med hänsyftning bland annat
på nyssnämnda brister avgivit det omdömet,
att så som den kvalificerade villkorliga
domen tillämpas i praxis, denna
uppfattning icke torde kunna vidhållas.

Jämväl enligt utskottets mening äro
de av justitieombudsmannen och från
andra håll påtalade bristerna i den kvalificerade
villkorliga domen, sådan den
nu tillämpas, i väsentlig mån att föra
tillbaka på de nuvarande otillräckliga
resurserna för skyddsarbetet, det må nu
gälla möjligheterna för domstolarna att
erhålla erforderligt biträde med planläggning
av den kriminalpolitiska behandling,
som i varje enskilt fall kan
befinnas lämplig, eller övervakning av
och bistånd åt de dömda. De genom
1939 års lagstiftning om villkorlig dom
införda bestämmelserna om kriminalvård
i frihet torde innebära en av de
viktigaste landvinningarna inom kriminallagstiftningen.
Icke blott hänsyn till
klientelet utan även samhällets egna
intressen tala för att denna lagstiftning
förverkligas på åsyftat sätt. Utskottet

vill i förevarande sammanhang understryka
angelägenheten av att snara åtgärder
vidtagas för att möjliggöra detta.»

Efter en redogörelse för ärendets gång
säger departementschefen i propositionen:
»Genom 1943 års lag om villkorlig
frigivning erhöll detta institut väsentligt
vidgad tillämpning samtidigt
som dess innebörd i viktiga delar ändrades.
Den tidigare förekommande fakultativa
frigivningen efter avtjänande
av två tredjedelar av straffet vann ökad
tillämplighet genom att den minsta
strafftid som den dömde skall ha undergått
sänktes från ett år till åtta månader.
Vid sidan av den fakultativa villkorliga
frigivningen infördes vidare en
obligatorisk form av villkorlig frigivning,
som innebär, att straffångar och
fängelsefångar, för vilka det ådömda
straffet uppgår till minst sex månader,
skola villkorligt frigivas, när fem sjättedelar
av strafftiden gått till ända. Den
villkorligt frigivne kan åläggas att under
viss prövotid iakttaga särskilda föreskrifter
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande villkorligt
dömd.

Såsom framgår av föreliggande utredning
har, förutom den betydande ökning
av tillsynsklientelet, som blev en
följd av ikraftträdandet den 1 januari
1945 av den nya lagen om villkorlig frigivning,
en avsevärd stegring av antalet
övervakningsfall skett under de senaste
åren genom vidgad tillämpning av institutet
villkorlig dom. Arbetsbördan för
befattningshavarna inom skyddskonsulentorganisationen
har på grund härav
efter hand vuxit till sådan omfattning,
att organisationen numera är helt otillräcklig.
En naturlig följd härav är att
skyddsarbetet blivit i viktiga delar eftersatt.
Särskilt har framhållits det allvarliga
läge som uppstått genom att
tjänstemän i skyddsföreningarna — i
brist på andra lämpliga övervakare och
tillsynsmän — belastats med övervaknings-
och tillsynsuppdrag i sådan omfattning,
att den personliga kontakten

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

med de övervakade och den individuella
omsorgen om dem i många fall
åsidosattes. För ett positivt utfall av
den fria kriminalvården är det emellertid
av avgörande"" betydelse att dess klientel
ägnas en omsorgsfull personlig
omvårdnad och ledning. Därest icke en
ändring i rådande förhållanden snarast
kommer till stånd, föreligga sålunda allvarliga
risker att syftet med kriminalvården
i frihet blir helt förfelat och att
denna vårdform i stället för att gagna
strävandena att återföra den dömde till
samhället leder till fortsatt brottslighet.

På grund av det anförda är det av
synnerlig vikt, att en förbättring av
skyddsarbetet utan dröjsmål åstadkommes.
Då de föreliggande bristerna till
stor del sammanhänga med att skyddskonsulenterna
och skyddsassistenterna
på grund av ökad arbetsbörda numera
icke hinna ägna tillbörlig tid åt olika
sidor av sin verksamhet, måste en lättnad
i denna arbetsbörda åvägabringas.
En utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
framstår därför såsom synnerligen
angelägen. Av praktiska skäl
synes detta böra ske etappvis, varvid
fångvårdsstyrelsen båda förslag och
yttrandena däröver torde få ligga till
grund för departementets fortsatta överväganden.
I rådande svåra statsfinansiella
läge är jag emellertid förhindrad
att framlägga förslag om inrättande av
nya fasta tjänster.»

Med det anförda, herr talman, har jag
velat framhålla, att de flesta yttranden
vilka avgivits av de remissinstanser och
de övriga instanser, som haft att yttra
sig över förslaget, gått i tillstyrkande
riktning. Detta vittnar om att trängande
och starka skäl föreligga för snara åtgärder.
Från övervakare ute i landet
får man höra samma uppfattning, nämligen
alt ett ökat behov av skyddskonsulcnter
förefinnes och att de icke komma
att kunna arbeta effektivt, om de
icke ha möjlighet att kunna taga kontakt
med skyddskonsulenlerna i större

Skyddskonsulentorganisationen.

utsträckning än förhållandena nu medgiva.

Med det anförda har jag sökt bevisa,
att trängande skäl föreligga för omedelbara
åtgärder för ett utbyggande av
skyddskonsulentverksamlieten och ber,
herr talman, att med dessa ord få yrka
bifall till den av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Den stora reform av kriminalvården
i frihet, som för några år sedan
antogs, innebär, att vi för närvarande
ha närmare 9 000 villkorligt dömda och
frigivna i frihet. För att denna ytterst
humana fångvård skall kunna fungera
erfordras också medel för reformens
realiserande. Denna vård sker ju
genom skyddskonsulentorganisationen
samt de frivilliga övervakarna och tillsynsmännen.
Alla äro, såvitt jag vet,
överens om att den nuvarande organisationen
inte räcker till för sin uppgift.
Detta bevisas dels av departementschefens
yttrande i propositionen, dels av
föreliggande utskottsutlåtande.

Departementschefen begär nu ett
med drygt 300 000 kronor förhöjt anslag
till övervakarna samt 80 000 kronor
för att eliminera de värsta bristerna i
den nuvarande skyddskonsulentorganisationen.
Förslaget avser att hjälpa de
mest betungade distrikten, däremot inte
att vidtaga ändringar i de nuvarande
distriktens storlek, ehuru distrikten i
många fall måste betecknas som för
stora för att handhas av en ensam
skyddshemskonsulent.

Det råder väl knappast några meningsskiljaktigheter
om att både en
ekonomisk förbättring för övervakarna
och en förstärkt skyddskonsulentorganisation
äro angelägna. Därför är den
av herr Wiklund i Stockholm in. fl.
väckta motionen tilltalande. Det är bara
den lilla haken, att det därvidlag erfordras
eu anslagshöjning utöver de -

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Skyddskonsulentorganisationen.

partementschefens äskande på cirka
320 000 kronor.

I årets statsverksproposition har
återhållsamheten med utgiftsökningar
varit påfallande. Gång på gång heter
det att på grund av »rådande ekonomiska
läge» ha begränsningar eller beskärningar
måst ske. Man kan visserligen
diskutera varför angelägna saker inte
kunna genomföras i en sådan högkonjunktur,
som nu är rådande, med full
sysselsättning och full produktion samt
goda inkomster och därmed rikliga
skatter. När skall detta då kunna ske?
Det resonemanget skall jag dock inte
ge mig in på nu; jag vill endast konstatera,
att där det finns möjligheter att
vara återhållsam bör man vara det. Vi
komma säkerligen med den utgiftsram
vi ha i budgeten att få tillräckliga bekymmer
ändå i framtiden.

Om således statens resurser kunna
anses begränsade och det gäller att
spara, kommer den i den Edenmanska
motionen föreliggande frågeställningen
att bli aktuell. Således: när departementschefen
lämnar ytterligare 320 000
kronor till föreliggande ändamål, når
man då den bästa effekten genom att
lägga pengarna på övervakarnas arvoden,
som ger dem ett från 30 till 65
kronor förhöjt årligt arvode, eller genom
att utbygga skyddskonsulentorganisationen
enligt fångvårdsstyrelsens
alternativa förslag? Det vare mig fjärran
att påstå, att inte övervakarna behöva
denna lilla ekonomiska förstärkning
och äro synnerligen väl unnade
densamma. Men man vågar nog ändå
påstå, att denna arvodeshöjning inte
ger någon som helst möjlighet att skaffa
övervakare, om nu dessa mottaga uppdraget
med hänsyn till de ekonomiska
fördelarna. För min del hoppas jag och
tror, att den person, som åtager sig
detta uppdrag, gör det av ideella skäl
och i syfte att gagna en medmänniska
i nöd. Emellertid tror jag att det måste
finnas ett något så när tillräckligt antal
skyddskonsulenter dels för att spåra

upp lämpliga övervakare och dels för
att sedan kunna ge dessa möjlighet till
kontakt med vederbörande så att de
övervakade på bästa och effektivaste
sätt om möjligt kunna återföras till
samhällsnyttiga individer. Det är en besvärlig
sak, och jag tror därför att
övervakarna ha bättre nytta av en tillräcklig
tillgång på konsulenter än av en
liten till 3 kronor i månaden begränsad
merinkomst.

Nu kan man kanske mot detta invända,
att här är det inte bara fråga om
tillsättande av konsulenter utan också
om anskaffande av assistenter och skrivbiträden
åt dem. Det kan vara risk för
att det hela utvecklas till och stelnar
i byråkrati och pappersvälde. Det är
saker, som man givetvis kan bli betänksam
inför. Men å andra sidan kan man
inte komma ifrån att för att konsulenten
skall kunna fylla sin uppgift, särskilt
ute i landet, där avstånden många
gånger äro stora, måste han i stor utsträckning
vara på resande fot för att
biträda övervakarna och hålla personlig
kontakt med arbetsförmedling, arbetsgivare
och fackorganisationer, för
att underhandla och ställa till rätta i
trassliga situationer. Det behövs personer
med träning, erfarenhet, förbindelser
och rutin för att klara upp fall där
det krånglar. Det är långt ifrån alla
övervakare, som ha möjlighet därtill.
En konsulent kan inte heller med bästa
vilja i världen hålla allt i huvudet, utan
måste anteckna de angelägnaste uppgifterna;
detta särskilt om han har ett
klientel, som i vissa distrikt, exempelvis
i det som jag närmast känner till,
nändigen Norrköpings, uppgår till närmare
600 st. Dessutom begäres ofta hans
hjälp i förundersökningsfall, och domstolarna
vilja ofta konferera. Det står
knappast i mänsklig makt att hinna
med allt detta, varför det för hjälp till
konsulenten i dylika fall kan vara fråga
om väl använda pengar.

Man har i tredje avdelningen av statsutskottet
ställts inför svåra avvägnings -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

problem i denna fråga. För min del har
jag fastnat för motionen av herr Edenman
in. fl. och anser att den bästa effekten
nås genom att lägga det ökade anslaget
på en förstärkt konsulentorganisation.
.lag hoppas och tror att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
nästa år skall kunna finna det
möjligt att ge övervakarna sitt Om så
blir fallet är det ju här endast fråga
om eu omkastad ordning.

Under hänvisning till vad jag här
anfört ber jag, herr talman, få yrka
bifall till den vid utlåtandet vid denna
punkt fogade reservationen av herr
Gränebo in. fl.

I konsekvens med vad jag här sagt
kommer jag, herr talman, under förutsättning
att riksdagen, såsom jag hoppas,
bifaller denna reservation, att också
yrka bifall till reservationen under
punkt 37. Men om riksdagen tar majoritetsbeslutet
i denna punkt, kommer
jag inte att ställa något yrkande beträffande
punkt 37; jag vill naturligtvis
inte vara med om att på något sätt beskära
vad Kungl. Maj:t begärt för ifrågavarande
uppgifter.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Redan av det som tidigare sagts
här torde det framgå, att stor enighet
råder om att det är nödvändigt med
en personell upprustning av den s. k.
fria kriminalvårdens organisation. Det
iir bara i fråga om omfattningen av
denna upprustning och de speciella
punkter, där upprustningen skall sättas
in, som det kan bli några delade meningar,
och det bär det också blivit,
vilket framgår av statsutskottets utlåtande.

Om man lägger detta utlåtande vid
sidan av Kungl. Maj:ts förslag och utskottsmujoritetens
utlåtande förra året,
kan man inte bli annat än förvånad.
Det är ju så, såsom också herr Boman
i Kieryd erinrade om, att statsutskottets
majoritet förra året strängt taget be -

Skyddskonsu len t organisationen.

ställde ett förslag om dels förbättrade
övervakararvoden och dels en i förhållande
till fångvårdsstyrelsens då publicerade
förslag'' reducerad konsulentorganisation.
Denna reduktion av konsulentorganisationen
ansåg man sig kunna
göra, om man förbättrade övervakararvodena.
Utskottsinajoriteten yrkade
också på att riksdagen snarast skulle
få ett förslag med detta utseende. Kungl.
Maj:t effektuerade snabbt denna beställning
genom att uppdra åt fångvårdsstyrelsen
att inkomma med ett
sådant förslag. Det utarbetades också
efter de linjer, som utskottsinajoriteten
dragit upp. Men nu tar Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen bara den ena
biten av detta förslag, nämligen de ökade
övervakararvodena, och ställer konsulentorganisationens
utbyggnad på
framtiden, om man nu bortser från de
80 000 kronor, som avse en tillfällig,
högst provisorisk förstärkning av denna
organisation.

.lag tillhör dem som anse, att de frivilliga
övervakarna mången gång arbeta
bättre än yrkesövervakarna. De
kunna göra sin insats diskretare och arbeta
mera personligt, och det blir naturligtvis
billigare att använda frivilliga
övervakare än anställda tjänstemän. Det
kan ju för övrigt inte heller vara möjligt
att anställa tjänstemän för att sköta
alla övervakningsuppdrag; det skulle bli
en alltför stor organisation. Jag är också
en av dem som anse, att de frivilliga
övervakarnas insatser måste och kunna
avsevärt effektiviseras, men detta enligt
min mening under tre förutsättningar
— om jag'' nu bortser från eu
höjning av övervakararvodena. Jag kan
dela herr Johanssons i Mysinge uppfattning,
vilken är densamma som framgår
av ett uttalande i reservationen under
punkt 37, nämligen alt en böjning av
dessa arvoden inte kan spela alltför
stor roll, då det gäller att effektivisera
de frivilliga övervakarnas insatser.
Detta håller jag alltså med om, men om
jag nu ett ögonblick bortser från höj -

3 Andra kammarens protokoll 1950. .Yr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Skyddskonsul en t organisationen.

ningen av de frivilliga övervakarnas
arvode är det tre förutsättningar, som
jag tror äro nödvändiga för att få fram
en effektivare insats av de frivilliga
övervakarna. Den första är naturligtvis
en bättre lämplighetsprövning, ett lämpligare
urval, ett strängare sådant än
som nu sker. Och den andra är att
dessa frivilliga övervakare få kontinuerlig
handledning och stöd av specialister
på den öppna människobehandlingen,
d. v. s. av konsulenter i tillräckligt
antal. Och så för det tredje: att
övervakarna genom kortare instruktionskurser
bibringas eu viss orientering
i vad saken gäller. Jag har ju i den
motion, som jag har varit med om att
bära fram, yrkat på ett särskilt anslag
för sistnämnda ändamål. Av dessa tre
förutsättningar äro emellertid de två
första de mest angelägna. Den tredje
förutsättningen, alltså den att man skapar
en instruktionsverksamhet för övervakarna,
tycks i princip accepteras av
utskottsmajoriteten.

Men jag är inte lika säker på att man
accepterar de två första förutsättningarna
för en effektivare insats av de frivilliga
övervakarna, ty en utökad konsulentorganisation
såsom fångvårdsstyrelsen
och motionärerna ha föreslagit
vill man inte vara med om att genomföra
nu. Läget är ju det, att lämplighetsurvalet
inte alltid tycks vara tillfredsställande.
Herr Boman i Kieryd har
nyss hänvisat till vad justitieombudsmannen
på den punkten sagt, och det är
talande nog. Stommen i hela skyddsorganisationen,
som konsulenter och
assistenter skulle vara, är uppenbart för
klen och outvecklad för att de frivilliga
övervakarna skola kunna utväljas med
tillräcklig omsorg och få erforderligt
stöd och ledning i sitt arbete. Det förekommer
nu att övervakarna inte ens
träffa samman med klienterna, beroende
på bristande tid och för många uppdrag
och på för liten, tillsyn från
skyddskonsulenternas sida, detta på

grund av ökningen av användningen
av den villkorliga domen och den villkorliga
frigivningen. Jag har för mig
att det härvidlag rör sig om mer än
10 000 fall; det är alltså inte, som herr
Johansson i Mysinge sade, 9 000, och
jag tror att siffran är i stigande år från
år. Vi ha alltså nu i runt tal 10 000 kriminalvårdsfall
i frihet — det är fråga
om människor med viss bristande förmåga
att iaktta reglerna för den mänskliga
sammanlevnaden, dock inte en så
bristande förmåga i det avseendet att
man anser sig böra inspärra vederbörande.
Det är tvärtom önskvärt att man
behandlar dem i frihet.

Nu tycker man att ett minimum av
säkerhet fordrar speciell och fullständigt
effektiv kontroll genom dessa
funktionärer av dessa människor, som
trots ådagalagd kriminalitet få rätt att
leva ute i samhället som de övriga. Låt
oss göra det tankeexperimentet att man
gav körkort åt en person med påtaglig
brist i fråga om förmåga att köra bil
och iaktta trafikreglerna. Man gjorde
detta i syfte att träna honom i bilkörning.
Om han alltså fick sitt körkort,
skulle vi val anse det vara ytterst angeläget
att körkunnig person följde med på
körningarna och var med för att träna
vederbörande, så att han till sist lärde
sig iaktta trafikreglerna. Annars bleve
det alltför många katastrofer. Jag tycker
att det är något liknande som nu
sker i den öppna kriminalvården.
Många av dem som nu behandlas i denna
fria vård ute i samhället återfalla i
brott men skulle med en effektivare
övervakning inte behöva göra det. Sådana
.sociala katastrofer, som därigenom
inträffa, dra med sig dryga kostnader,
som skulle kunna undvikas.

Herr Johansson i Mysinge talade om
sparsamhet, men jag ifrågasätter verkligen
om det är sparsamhet att inte
bygga ut konsulentorganisationen enligt
fångvårdsstyrelsens alternativa förslag.
Det är i alla fall en väsentligt mindre

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

organisation iin den fångvårdsstyrelsen
ursprungligen föreslog; det rör sig om
en kostnad på i runt tal 300 000 kronor.
Jag är för min del ganska övertygad om
att det icke är sparsamhet att ej utge
det beloppet. Jag gör ett räkneexperiment.
Bland dem som behandlas i kriminalvård
i frihet är det sannolikt årligen
minst 00 personer som göra sig
skyldiga till återfallsförbrytelse just
därför att de inte få den övervakning
och tillsyn, som de skulle behöva. Antag
att de därför att de återfalla i brott
måste tagas in på fångvårdsanstalt och
att man i genomsnitt måste hålla dem
där i ett års tid, somliga längre tid och
andra kortare. I regel kostar det 5 000
kronor per person och år att underkasta
dem behandling i fångvårdsanstalt.
Under antagande att det sålunda
är minst 60 återfall per år komma vi
upp till just en summa av 300 000 kronor,
alltså den summa, som det skulle
kosta att bygga ut konsulentorganisationen
och förhindra att återfall sker i den
omfattning, som nu faktiskt förekommer.
Till kostnaderna vid återfall bör
man ju också räkna socialvårdskostnader
för anhöriga och naturligtvis även
alla de förluster, som drabba enskilda
på grund av återfall i brott och som
inte skulle uppstått, om man kunde se
till dessa människor ordentligt. Jag
tror med andra ord att det är dålig ekonomi
att nu ihte bygga ut konsulentorganisationen
så alt frivilliga övervakare
kunna skaffas fram i tillräckligt
antal och så att man kan göra bättre
och strängare urval bland dem, som
kunna ställa sig till förfogande för ändamålet,
och så att man får möjlighet
till effektiv kontroll och stöd åt de frivilliga
övervakarna. Sker inte en sådan
upprustning blir detta ett flagrant
exempel på att vi lagstifta utan att kunna
tillämpa lagstiftningen. På kriminalvårdens
område är detta speciellt betänkligt
och verkligt riskabelt.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Skyddskonsulcntorganisationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Alla synas vara överens om att
vi skola försöka åstadkomma en så omsorgsfull
övervakning och vägledning
som möjligt av de villkorligt dömda och
de villkorligt frigivna. Detta framgår
av utskottets utlåtande såväl vid innevarande
års som vid föregående års
riksdag. Departementschefen framhåller
även, att en utbyggnad av konsulentorganisationen
framstår som synnerligen
angelägen men att av praktiska
skäl denna utbyggnad synes böra ske
etappvis.

Innan jag går närmare in på detta
spörsmål kanhända jag får göra en kort
återblick över vad som förekom vid
denna frågas behandling under förra
årets riksdag. Vid förra årets riksdag
väcktes motioner i anslutning till ett
sakkunnigutlåtande. Dessa motioner
gingo ut på att konsulentorganisationen
skulle utbyggas med icke mindre än 67
nya befattningshavare. I anledning av
dessa motioner framhöll utskottet bland
annat, att det borde undersökas, huruvida
möjlighet förelåge att på frivillighetens
väg åstadkomma en effektivare
övervakning av villkorligt dömda och
villkorligt frigivna genom att i större
utsträckning än dittills såsom övervakare
anlita lärare, ledande personer
inom ungdomsorganisationer, arbetsgivare
och arbetsledare m. fl. Det sades
till slut, att genom en på dylikt
sätt effektiviserad övervakning skulle
skyddskonsulentorganisationen icke behöva
utbyggas i så stor utsträckning
som man hade tänkt sig.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag. Efter detta beslut från
riksdagen har detta sakkunnigförslag
varit föremål för yttranden av olika
myndigheter. Fångvårdsstyrelsen har
utarbetat ett alternativt förslag till denna
frågas lösning. Detta alternativa förslag
innebär bland annat, att skyddskonsulentorganisationen
skulle utbyggas
med 36 nya befattningshavare, varav
6 konsulenter, 10 assistenter, 6

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Sk yddskonsulentorganisationen.

kanslibiträden och 14 skrivbiträden.
Detta alternativa förslag går alltså ut
därpå, att vi skola öka konsulentpersonalen
med 0 konsulenter och 10 assistenter
samt skrivpersonalen med 20
biträden. Vidare skulle arvodet till
övervakare ökas för den första månaden
från 8 till 10 kronor samt för de
övriga månaderna från 2 till 5 kronor.

Departementschefen har icke helt
kunnat ansluta sig till detta fångvårdsstyrelsens
alternativa förslag. I fråga
om arvodet till övervakare biträder departementschefen
fångvårdsstyrelsens
förslag att arvodet skall ökas med de
belopp jag förut nämnt. Men i övrigt
föreslås en provisorisk utbyggnad av
konsulentorganisationen. Förslaget går
ut därpå, att det skall ställas ett anslag
på 70 000 kronor till förfogande för en
provisorisk utbyggnad av konsulentorganisationen,
framför allt inom de
större städerna, som äro hårt utsatta.
Vidare föreslås ett anslag på 10 000
kronor till vissa omkostnader för denna
utbyggda konsulentorganisation.

Nu har det såsom förut nämnts väckts
tvenne motioner. Den ena motionen
har väckts av herr Edenman m. fl. I
denna motion yrkas bifall till fångvårdsstyrelsens
förslag i den del som
går ut på en utbyggnad av konsulentorganisationen,
men det yrkas avslag på
den del av förslaget, som innefattar eu
ökning av arvodet till övervakare. I eu
annan motion, avgiven av herr Wiklund
i Stockholm in. fl., yrkas bifall till fångvårdsstyrelsens
alternativa förslag i
dess helhet.

Majoriteten i utskottet har anslutit
sig till departementschefens förslag och
i överensstämmelse därmed yrkat avslag
på de väckta motionerna.

Det är alldeles tydligt att här kunna
anföras starka skäl såväl för reservanternas
och motionärernas linje, som för
utskottsmajoritetens förslag. Men nu
ligger ju ändå frågan till på det sättet,
alt det förslag som departementschefen
har framlagt är i stort sett detsamma

som riksdagen hemställde om förra
året. Herr Wiklund nämnde visserligen
i sitt anförande nyss, att han blivit något
förvånad när han tagit del av utskottets
förslag, därför att det förslag
som nu föreligger icke stode i överensstämmelse
med det uttalande som gjordes
förra året. ilen jag tror ändå, att
det förslag som nu föreligger står i
ganska god överensstämmelse med det
uttalande som gjordes förra året. Tv då
hemställdes det om att det skulle undersökas,
dels huruvida icke den frivilliga
övervakningen kunde utbyggas
och dels huruvida icke arvodet i någon
mån borde ökas för dessa frivilliga
övervakare. Härjämte sades det ifrån,
att om en sådan organisation kan skapas,
så bör det medföra en mindre utbyggnad
av konsulentorganisationen.

Nu liar departementschefen föreslagit
eu ökning av arvodet för övervakarna
och en provisorisk utbyggnad avkonsulentorganisationen.
Men han säger
samtidigt, åt! denna organisation
bör utbyggas etappvis. Han anser det
förslag som föreligger vid årets riksdag
vara den första etappen på denna utbyggnad.
Om det visar sig, att den utbyggnad
som organisationen genom ett
bifall till detta förslag erhåller icke är
tillräcklig, får man väl utgå ifrån att
departementschefen ett annat år kommer
med förslag om utbyggnad i eu
andra etapp o. s. v. till''dess vi få den
organisation som kan vara lämpligast
på detta område.

Jag har för övrigt den uppfattningen,
att eu utbyggnad av den frivilliga övervakningsverksamheten
skulle vara det
mest effektiva sättet att bringa hjälp
och stöd åt dessa villkorligt dömda och
villkorligt frigivna.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till ett uttalande som har gjorts av Föreningen
Sveriges stadsdomare. Denna
förening säger bland annat, att erfarenheten
visat, att i övervägande antalet
fall, där lekmän åtagit sig övervakningar
såsom förtroendeuppdrag, det ge -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

nomsnittliga resultatet blivit bättre än
i fråga om tjänstemannaövervakningarna.
Det vore enligt föreningens mening
angeläget, att nämndemännen vid rådhusrätterna,
vilka ej sällan erbjuda sig
såsom övervakare, i största möjliga utsträckning
utnyttjades.

Man kan väl ändå våga säga, alt Föreningen
Sveriges stadsdomare ganska
väl känner till de förhållanden som
rada på detta område.

När herr Johansson i Mvsinge yrkade
bifall till herr Edenmans motion, som
går ut j)å att konsulentorganisationen
skall utbyggas men att arvodet till
övervakarna ej skall ökas, så kan man
ju göra sig den frågan: Hur skulle detta
uppfattas av alla dem som ha åtagit sig
uppdrag som frivilliga övervakare i
skilda delar av landet? Herr Johansson
i Mysinge nämnde visserligen, att denna
ökning av arvodet till de frivilliga
övervakarna är så liten, att den icke
kommer att ha någon betydelse. Men
man får väl ändå betänka, att här har
departementschefen framlagt ett förslag,
som i någon mån skall öka arvodet
för dessa övervakare. Ökningen är
visserligen obetydlig, framför allt på
grund av det finansiella läget men även,
förmodar jag, med hänsyn till att övervakarna
äro så många, att eu kraftigare
ökning av deras arvode skulle erfordra
ett ganska stort anslagsbelopp. Nu har
departementschefen ändå visat sin
goda vilja och uppskattning av dessa
övervakares verksamhet. Hur tro ni då
alt de skulle uppfatta det, om riksdagen
beslöte att avslå det förslag som departementschefen
har framlagt? Icke
kommer det att bli lättare att skaffa
övervakare, om riksdagens beslut skulle
gå i den riktningen!

Om jag ej missuppfattade herr Boman
så nämnde han, att alla myndigheter
som yttrat sig över den föreslagna utbyggnaden
av konsulentorganisationen
hade tillstyrkt detta förslag. Han kanske
icke riktigt sade de orden; jag ber
i så fall om ursäkt, men jag uppfattade

Skyddskonsulentorganisationen.

det så. Men det är icke riktigt på det
sättet. Om vi se på s. 57 i propositionen
förekommer där bland annat följande:
»I huvudsak avstyrkande yttranden
föreligga beträffande förslaget till
utvidgning av skyddskonsulentorganisationen
från länsstyrelserna i Malmöhus
och Värmlands län, föreningen Sveriges
landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
ordföranden i anstaltsnämndcn vid
langvårdsanstalten å Hall och styresmannen
vid fångvårdsanstalten i
Malmö.» — »Några myndigheter ha uttalat
farhågor för att en ytterligare utvidgning
av konsulentorganisationen
skulle kunna leda till en byråkratisering
av skyddsarbetet.»

Nu nämnde herr Wiklund i Stockholm,
att många av de villkorligt dömda
och de villkorligt frigivna återfalla i
brott på grund av bristande övervakning.
Jag vill ifrågasätta, om herr Wiklund
i Stockholm kan bevisa att så har
varit fallet. När avdelningen i statsutskottet
har behandlat denna fråga har
den såväl förra året som innevarande
år haft intim kontakt med representanter
för fångvårdsstyrelsen. I avdelningen
har man varit särskilt angelägen att
från fångvårdsstyrelsen få uppgift huruvida
det på något sätt kunnat klarläggas,
att en del av detta klientel har
återfallit i brott på grund därav att övervakningen
ej varit tillfredsställande.
Det har både förra året och innevarande
år svarats, att något sådant kan man
icke påvisa. Men det verkar som om
herr Wiklund i Stockholm kunde påvisa
detta. Jag tror för min del att det
är omöjligt att framlägga bevis för detta
tal om att en del av detta klientel har
återfallit i brott på grund av mindre
lämplig övervakning.

Herr talman! Vi ba efter moget övervägande
och mycket noggrann prövning
inom statsutskottets avdelning
kommit till det resultatet, att det är
lämpligast att för närvarande ansluta
sig till det förslag som departementschefen
har framlagt. Detta förslag inne -

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Sk) ddskonsulentorganisationen.

bär, som jag förut sade, ett ökat arvode
till övervakare. Anslagsökningen till
skyddskonsulentorganisationen möjliggör
tillsättandet av sex skyddskonsulenter,
som ej få ordinarie eller extraordinarie
anställning men som kunna
sättas in just på de områden, diir
skyddskonsulenternas arbete i första
hand behöves. Om det ej visar sig lämpligt
att anställa skvddskonsulenter för
anslagsökningens hela belopp, 70 000
kronor för avlöningar, kan man anställa
fyra skvddskonsulenter och tre skrivbiträden
osv. Uetta är möjligt enligt det
förslag som departementschefen lagt
fram. Och om det, såsom jag förut sade,
skulle visa sig att denna etapp ej är tillräcklig,
så får väl departementschefen
komma igen ett annat år med förslag om
en ytterligare utbyggnad av denna
verksamhet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOMAN i Kicryd (kort genmäle):
Herr talman! När jag refererade till remissinstanserna
sade jag, att de flesta
av deras yttranden hade gått i positiv
riktning. .Tåg skall icke upprepa alla de
remissinstanser som ha åberopats, utan
jag hänvisar till propositionen.

När herr Mårtensson ville göra gällande
att vad departementschefen föreslagit
just är vad riksdagen anhöll om i
fjol, så är väl detta eu sanning med modifikationer.
Om jag icke läst departementschefens
yttrande alldeles fel så
säger departementschefen hela tiden i
sin motivering, att han för innevarande
års riksdag helst skulle ha lagt fram
fångvårdsstyrelsens alternativa förslag.
Men så kommer han till detta yttrande,
som jag nämnt tidigare, där han säger:
»I rådande svåra statsfinansiella läge är
jag emellertid förhindrad att framlägga
förslag om inrättande av nya fasta tjänster.
»

Här är den springande punkten.
Härom tvista vi kanske delvis. Men jag

tror att de flesta instanserna äro ense
om att det väsentliga är att bygga ut
konsulentorganisationen för att på den
vägen få kontakt med domstolar och
övervakare. Vi komma icke ifrån att
den springande punkten är kostnadsfrågan.
Jag har icke velat vara med om
att skära bort det arvode, som departementschefen
föreslagit till hjälp och
förbättring för övervakarna. Följaktligen
innebär den linje jag företrätt inom
avdelningen och utskottet, att en ökning
av kostnaderna är ofrånkomlig.
om vi skola föra fram det av departementschefen
förordade förslaget, dvs.
fångvårdsstyrelsens alternativa förslag.

När man sedan talar om kostnadsfrågan
får väl den ses i ett större sammanhang.
Vi måste göra klart för oss att
varje människa på anstalt kostar samhället
relativt mycket pengar, och varje
ny individ, som tages in på anstalt,
kommer att öka kostnaderna för samhället
i form av mera personal och flera
anstalter. Jag har den bestämda uppfattningen,
att man kommer till ett bättre
sakernas tillstånd genom en ökad organisation.

Jag har, som jag sade i utskottsavdelningen
och i utskottet, en mycket stor
respekt för finansministerns intresse att
hålla nere utgifterna och att icke tillskapa
nya tjänster. Men man måste väl
iindå sätta problemen litet i relation till
varandra. Vi komma på en annan punkt
i ett statsutskottets utlåtande att bevilja
400 000 kronor för att täcka förlusterna
på Lingiaden och Sportexpon. Jag skall
icke säga någonting om detta i och för
sig. Men när jag sätter de ifrågavarande
anslagen i relation till varandra, anser
jag att det anslag som vi nu behandla
är ur samhällelig synpunkt betydligt
värdefullare.

Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Herr Mårtensson
sade, att avstyrkande yttranden avgivits
av en rad myndigheter. Han cile -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

rade dem och hänvisade till s. 57 i
statsverkspropositionen, andra huvudtiteln.
Men dessa avstyrkanden avsågo
fångvårdsstyrelsens ursprungliga förslag,
icke det alternativa förslaget, och
gällde alltså en fråga, som vi icke nu
resonera om. Det ursprungliga förslaget
ha vi ju inte uppe till behandling
nu.

Jag talade, liksom herr Mårtensson
också gjorde, till förmån för de frivilliga
övervakarna. Jag tror att de verkligen
kunna göra eu mycket större och
bättre insats än vad de göra nu, men
det fordras för detta stöd av någon specialist,
som kan ge dem bistånd i besvärliga
lägen. Övervakarna behöva
handledning, och det är därför jag anser
det nödvändigt att bygga ut skyddskonsulentorganisationen.

Nu säger herr Mårtensson, att stadsdomarna
ha ansett det inte vara någonting
att invända emot de frivilliga övervakarnas
verksamhet; de klara uppgiften
bra. Men hur är det med justitieombudsmannens
berättelse till riksdagen i
detta avseende? Vi hade den uppe här i
kammaren i förra veckan. Det är ju en
ganska bister kritik, som justitieombudsmannen
levererar gentemot verksamheten
med frivilliga övervakare. .lag
tror den är befogad i långa stycken.

Herr Mårtensson frågade mig direkl.
om jag kunde bevisa att återfall sker
bland de villkorligt dömda och villkorligt
frigivna bara därför att övervakningsverksamheten
är så dåligt ordnad
som den är nu. .lag har inte utredningsapparaten
i min hand, och jag kan därför
inte göra .det, men så mycket kan
jag säga att jag bär genom att vara
nämndeman i Stockholms rådhusrätts
ungdomsrotel och som ledamot av anstaltsnämnden
på säkerhetsanstalten
Hall vissa möjligheter att iakttaga detta.
Jag har det bestämda intrycket, alt eu
hel del av dem som återfalla i brott och
som vi få inför domstol på nytt eller
som komma tillbaka till Hallanstalten,
skulle vi kunnat klara ganska bra om

Sky ddskonsulen t organisationen.

vi haft eu effektivare öppen vård av
dem. Det är mitt personliga intryck.
.Tåg kan inte komina ifrån att det förhåller
sig på detta sätt, så långt min
erfarenhet sträcker sig. Jag är övertygad
om att det finns ledamöter av kammaren,
som själva ha erfarenhet på
samma sätt som jag både som nämndemän
och kanske även som tillsynsmän
och övervakare. Det vore underligt,
om man inte gjort liknande erfarenheter
på andra håll i landet.

Herr JOHANSSON i Mysinge (kort
genmäle): Herr talman! Herr Mårtensson
frågade, hur det skulle uppfattas av
övervakarna ute i landet, om vi nu
skulle gå emot Kungl. Maj:ts förslag om
ökat arvode åt dem. Jag kan försäkra
herr Mårtensson, att jag är lika ledsen
som han över att icke kunna biträda
detta högst önskvärda förslag, men då
jag velat vara lojal emot Kungl. Maj:t
i fråga om begränsningen av statsutgifterna
har jag fått lov att avväga, vilket
som varit klokast, att lägga ökningen
på den centrala skyddsorganisationen
eller på övervakarna. Jag gav i mitt tidigare
anförande uttryck åt den meningen,
att när det gäller övervakarna
tror jag inte att någon av ekonomiska
motiv åtar sig eu sådan sak. Tvärtom
göra de det av ideella och andra högre
bevekelsegrunder. Det råder brist på
konsulenter och brist på möjlighet till
stöd åt övervakarna i deras arbete. Ur
den synpunkten får man bedöma den
avvägningsfråga, som det här gäller.
Det är dessa motiv, som varit vägledande
för mig i mitt ställningstagande här
i kammaren. Jag tror nämligen alt vi
göra övervakarna den största tjänsten
genom att ge dem den hjälp och det
stöd de behöva ifrån denna centrala organisation,
men jag medger gärna, alt
det varit en oerhört svår avvägningsfråga.

Hen- Wiklund sade, att jag anfört felaktiga
siffror beträffande villkorligt

-40

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Sk yddskonsulen t organisationen.

dömda ocli villkorligt frigivna. Det är
10 000 oeh inte 9 000. Därom vill jag
naturligtvis inte tvista. Jag liar tagit
mina siffror ur propositionen. De äro
sedan 1947 ocli kunna naturligtvis lia
väsentligt ökats sedan dess. Dessutom
förstod jag inte herr Wiklunds kritik
emot mig för att jag skulle av sparsamhetsskäl
gått emot en utökning av konsulentorganisationen.
.lag har tvärtom
gått in för denna i både reservationen
och det yttrande jag hållit här i kammaren.
Där äro vi alltså på precis samma
linje.

Herr EDENMAN: Herr talman! Det är
en ganska liitt uppgift att fortsätta att
citera alla de myndigheter och organisationer,
som ha vittnat om nödvändigheten
av att göra en snabb utbyggnad
av konsulentorganisationen. Efter
den debatt som förts här i dag skall jag
inte göra det. Jag skall inte heller citera
de betydligt mera beklämmande vittnesbörd,
som justitieombudsmannen
sammanfattade på följande sätt: »Den
viktigaste förutsättningen för eu kriminalvård
i frihet, som man genom den
kvalificerade villkorliga domen avsåg
att möjliggöra, nämligen en effektivt
lungerande organisation för skyddsarbetet,
saknas sålunda.» Jag utgår nämligen
ifrån att vi i stort sett äro eniga
om dessa allmänna ting. Vi skilja oss
åt när den kalla ekonomiska verkligheten
pockar på gehör.

Jag är för min del fullkomligt övertygad
om att riksdagen i år liksom i
fjol i sin anslagsbevillning måste taga
den största hänsyn till de statsfinansiella
synpunkterna. Som herr Johansson
i Mysinge framhöll, innebär den av
mig in. fl. framlagda motionen icke någon
kostnadsökning. Jag vill också deklarera,
att jag icke kommer att stödja
den av herr Wiklund och övriga folkpartister
rekommenderade linje, som
skulle innebära en anslagsökning på
320 000 kronor.

Med denna utgångspunkt skulle jag
haft betydligt lättare att förslå departementschefen
och utskottet, om de i sin
motivering hade gått på en renodlat
ekonomisk linje i stället för att som nu
försöka argumentera som om även den
föreliggande avvägningen i departementschefsförslaget
skulle vara den
lämpligaste och ändamålsenligaste. När
departementschefen har lagt de nya
pengarna — om uttrycket tillätes —- på
övervakarna i stället för på skyddskonsulentorganisationen,
måste det såvitt
jag kan förstå ha berott på att han anser
att det statsfinansiclla läget kräver
den största återhållsamhet i fråga om
inrättandet av nya tjänster. Det är onekligen
ett argument som är starkt såsom
ett ekonomiskt argument. .Tåg skulle ha
böjt mig för detta, om den anslagsökning,
som här blivit nödvändig — alltså
anslagsökningen till övervakarna — hade
haft en mera tillfällig natur, om det
varit ett driftsanslag eller något sådant.
1'' aktum är ju emellertid att även det är
eu utgift som är bindande, i varje fall
sa moraliskt bindande att man inte kan
räkna med att i eu kommande budget
laborera med den summan. Dessutom
är det ju meningen att förr eller senare
fortsätta utbyggnaden av organisationen.
Det är därför jag anser att argumentet
om de fasta tjänsterna inte i detta fall
har samma slagkraft som tidigare.

Sedan till sist några ytterligare skäl
för den linje, som här rekommenderats
av reservanterna. Departementschefen
säger att det är nödvändigt att öka arvodena
till de frivilliga övervakarna för
att stimulera intresset. Det är på den
punkten jag inte kan följa honom. Det
är självklart att det finns starka skälighetssynpunkter
för eu arvodeshöjning;
det ha alla intygat. Det är säkerligen
så att 8 respektive 2 kronor i många fall
inte täcka ens utgifterna i samband
med de frivilliga övervakarnas verksamhet.
Men jag frågar: Kan man få ytterligare
lämpliga krafter för denna
verksamhet, om man höjer arvodet från

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

8 till 10 kronor, resp. från 2 till 5 kronor? Till

herr Mårtensson vill jag säga, att
det gäller ju inte att öka extrainkomsterna
för de tjänstemän som ha tiotals,
ja ibland hundratals fall av övervakning,
utan idealet som man bör sträva
efter är ju att vanliga lekmän, ofta kamrater
till de villkorligt dömda, folk i
alla samhällsskikt, av ideellt intresse
skola åtaga sig en sådan uppgift i ett begränsat
antal fall. Herr Mårtensson säger:
Hur skulle man reagera bland övervakarna,
om man märker att riksdagen
inte vill gå med på denna arvodeshöjning?
Jag vill ställa motfrågan: Om en
person har ett antal övervakningsfall
— ett par, tre stycken — - är det någon
som tror att en höjning på några kronor
i månaden för honom är väsentlig
eller att arvodet över huvud taget har
betytt något, då han åtog sig denna ytterst
viktiga uppgift? Jag har också varit
i kontakt med en hel del människor,
som ha erfarenhet från denna frivilliga
övervakning. Jag har av samtliga fått
det vittnesbördet, att man är mera
hjälpt av att ha eu skyddskonsulent
inom räckhåll än av att få ytterligare
2, 4 eller ö kronor i månaden i arvode.

När det sedan gäller vem som skall
skaffa de nya övervakarna är det självklart,
att får man bara pengar till övervakningsorganisationen,
så finns det
inga tjänstemän, inga krafter att avdela
för denna speciella uppgift, alltså värvningsuppgiften.
Det har här tidigare i
debatten pekats på att vi ha 10 000 akluella
skvddsfall och 13 skyddskonsulenter.
1 mitt eget län, Uppsala län, ha
vi en halv skyddskonsulent. Samme man
skall svara för både Uppsala och Stockholms
län. En konsulent skall svara för
hela Skåne och Rlekingc. Var och en
förstår, alt någon hjälp kan han inte
gärna lämna till de övervakare, som äro
utplanterade överallt i vart samhälle.

Utskottet har två synpunkter i sin
argumentering, som också herr Mårtensson
starkt tryckte på. Den första är att

Skyddskonsulentorganisationen.

man vill en utbyggnad av organisationen
i etapper. Men jag frågar: Är inte fångvårdsstyrelsens
alternativa förslag, alltså
förslag II, en etapp som knappast kan
göras kortare? Sex skyddskonsulenter
äro inte att förakta, inte heller 70 000
kronor, men det är dock inte mer än
att det kan sättas in på de ren^ katastrofala
punkterna för tillfällig arbetshjälp.
Någon etapp i utbyggnaden kan
det knappast vara. Den andra synpunkten
är den, att ett senare ställningstagande
till en utökning av den fasta organisationen
borde grundas på viss erfarenhet
rörande effekten av en personalförstärkning.
Det är självklart, att
om man är misstänksam över huvud
laget mot en utbyggnad av tjänstemannaorganisationen
på detta område, är
det riktigt, men om man vill avvakta
effekten av själva organisationen som
sådan, så behöva vi knappast vänta
längre. Den bristande effekten har visat
sig fuller väl.

Det är med bland annat denna motivering,
herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till reservationen under
punkt 30), och jag gör det under samma
förutsättning som herr Johansson i
Mysinge, nämligen alt jag under punkt
37) kommer att stödja den av herr Gränebo
in. fl. framlagda reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr MOSESSON: Herr talman! När
mitt förordnande som ledamot av interneringsnämnden
1950 går ut, har jag
varit med i nämnden, först som suppleant
för vännen Itåstock och sedan som
ledamot, mellan 15 och 20 år och har
således erfarenhet av övervakning över
villkorligt frigivna och villkorligt dömda.
Det är med anledning därav som
jag har tillåtit mig att begära ordet, fastän
debatten bar pågått länge.

När det gäller frågan om konsulenter
eller assistenter å ena sidan och övervakare
eller tillsyningsman, vad man

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Skyddskonsulentorganisationen.

nu kallar dem, å den andra, beror allt
på hurudana personer man får. Jag bär
erfarenhet — jag vågar säga det — av
att vi fått avlönade tjänstemän, som säkerligen
ha blivit tillsatta efter bästa
förstånd men som sakna något av det
väsentliga för uppgiften. Å andra sidan
har jag en hel mängd exempel på sådana
som frivilligt och mot det lilla arvode
som utgått tjänstgjort såsom övervakare
och tillsyningsmän och därvid
utfört ett sådant arbete, att jag inte vet
hur samhället skulle kunnat klara sig
utan dessa krafter. Så värdefullt har deras
arbete visat sig vara, sådant intresse
ha de lagt i dagen, ofta med stora personliga
och ekonomiska uppoffringar,
när det gällt att tillrättaföra de personer,
som de tagit om hand. Skulle jag
nödgas svara på frågan, vilken grupp
av dessa två kategorier som jag anser
vara lättast att umbära i samhället, så
skulle jag svara: Låt oss längst behålla
dessa som frivilligt åtaga sig denna samhällsgärning
att vaka över och hjälpa
olyckliga människor.

I riksdagen var jag en av dem som
motionerade om att vi skulle få ett sådant
övervakningssystem, innan vi ännu
hade några skyddskonsulenter. Här
bör det dock inte vara fråga om det ena
eller det andra, utan vi behöva båda
dessa grupper. I vart fall vill jag såsom
min mening säga, att det skulle vara
olyckligt om övervakarnas intresse eller
deras antal minskades till förmån för
konsulenterna. Konsulenternas antal är
litet, men de ha en viktig uppgift — att
handleda, råda och hjälpa. Jag kommer
därför att rösta för den reservation, som
herr Boman i Kieryd talade för.

Jag kunde för min ringa del nöja mig
med att rösta för propositionen, <1. v. s.
utskottets förslag, om det funnes skäl
för den uppfattningen, att det till nästa
år skulle bli lättare för justitieministern
att få det som han i propositionen har
sagt vara önskvärt. Men jag undrar om
det är någon i statsutskottet som vågar
garantera, att det nästa år blir lättare

för oss att kunna utöka denna organisation
än vad det är i år. Fördenskull menar
jag att det kan vara lika gott att
genomföra ökningen i år, när vi ändå
något så när kunna veta vad vi göra.
Därför hemställer jag, herr talman, om
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Gränebo m. fl.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr förste
vice talman! Sedan utskottets ärade talesman
herr Mårtensson i Uddevalla så
utförligt och klart har framlagt de synpunkter,
som ligga till grund för Kungl.
Maj :ts och utskottsmajoritetens ståndpunktstagande,
kan jag fatta mig ganska
kort. Eftersom det här gäller en så
viktig fråga, tänkte jag emellertid med
några ord motivera min ståndpunkt.
om jag också i huvudsak blott kommer
att understryka några av de synpunkter,
som herr Mårtensson redan har
framlagt. Jag får därigenom också tillfälle
att belysa, hur vi inom regeringen
ha sett på budgetarbetet i allmänhet.

Först vill jag deklarera, att det knappast
råder skiljaktiga meningar om att
en effektivisering av skyddsarbetet och
kriminalvården i frihet är en utomordentligt
viktig angelägenhet, som ligger
oss alla varmt om hjärtat. Jag, som
har det närmaste ansvaret för denna
del av regeringens arbete, måste naturligtvis
känna dessa förpliktelser särskilt
tungt.

I år har emellertid regeringen i sitt
budgetarbete fått handla under kallare
och knappare stjärnor än kanske någon
gång tidigare. När vi i höstas påbörjade
budgetarbetet och finansministern
gjort ett överslag över de automatiska
utgiftsstegringar som väntade och
över de inkomster som kunde beräknas
inflyta, om man inte ville i någon väsentlig
mån höja skatterna utan snarare
försöka ta bort någon liten del av
den tunga skattebördan, då funno vi,
att det egentligen inte fanns något ut -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

rymrae alls för ekonomiska förbättringar.

Under arbetets gång har emellertid
en och annan fråga tvingat sig fram
genom sin egen tyngd, och till dem hör
frågan om det frivilliga skyddsarbetet.
Vi ha visserligen inte tagit något stort
och avgörande steg framåt därvidlag,
men trots det utomordentligt svåra finansiella
läget ha vi dock ansett oss
kunna lägga fram ett förslag om en inte
alldeles obetydlig förstärkning.

Jag vill ytterligare understryka, att
denna sak måste ses i relation till
många andra frågor. Det finns inte något
departement eller någon gren av
statsförvaltningen, där det inte lagts
fram utomordentligt behjärtansvärda
krav på anslagsökningar, som emellertid
i regel måste strykas vid våra gemensamma
överläggningar. Inom regeringen
ha vi alla fått utgå ifrån att vi
måste vara solidariskt ansvariga för
landets ekonomi. Var och en av oss
har sett sig tvungen att pruta på ting
som ligga honom varmt om hjärtat. Ett
av dessa fall är just detta, där vi visserligen
ha föreslagit en förstärkning men,
det vill jag deklarera, inte alls så stor
som jag starkt hade hoppats och önskat.

Emellertid ha vi som sagt föreslagit
vissa förbättringar, och diskussionen
härom har bland annat rört sig om vilket
som är det bästa sättet att använda
pengarna. Tyngdpunkten i regeringens
och utskottets förslag ligger på de frivilliga
övervakarnas arvoden. Nu är det
ju alldeles klart för dem som ha tiinkt
igenom problemet, att vad vi först och
främst måste komma fram till. är en
effektivisering av det frivilliga övervakningsarbetet.
Det är alldeles uteslutet,
att vi skulle kunna skapa eu
tjänstemannakår som skulle kunna
övervaka eller effektivt leda övervakningen
av 10 000 fall. .lag tycker knappast
ens att detta skulle vara önskvärt
— jag behöver inte närmare lägga
ut hur jag ser på saken, tv jag kan in -

Skyddskonsulentorganisationen.

stämma i allt vad herr ålosesson, som
har rik erfarenhet på detta område,
nyss yttrade härom. Vad vi i första
hand böra sträva efter, är att få tag på
människor som av idealitet vilja ägna
sig åt denna uppgift och som helst inte
ha många fall var att övervaka. Det vore
bra, om man kunde få många övervakare
som var och en bara hade ett enda
fall och som kände detta som en personlig
angelägenhet. Jag har själv varit
övervakare och vet hur mycket detta
kan kräva av besvär och personligt engagemang,
om jag också måste erkänna,
att jag på grund av annat arbete inte
gjorde så mycket som jag bort.

Även om man alltså lägger den väsentliga
vikten vid det frivilliga övervakningsarbetet,
kan man resa vissa
invändningar mot det föreliggande förslaget,
och de ha också blivit framförda.
ålan kan påpeka, att övervakarna
måste ha stöd och hjälp av en tillräckligt
stor fackutbildad kår. Detta är riktigt,
och jag skall strax återkomma till
den frågan.

ålan kan vidare säga som herr Edenman,
att det inte är mycket bevänt med
den lilla ökning av arvodet, som här
har föreslagits. Det ligger ganska mycket
i den invändningen. Naturligtvis
är det viktigaste att appellera till människornas
idealitet. Vi ha tänkt söka fä
anknytning till de stora folkrörelserna.
å7i skola försöka vända oss till nykterhetsfolket
och till religiösa sammanslutningar,
till politiskt arbetande människor,
till fackföreningar, idrottsfolk
o. s. v. Vi vilja försöka få människor
ur alla läger, som redan äro engagerade
i .socialt arbete, att bli intresserade
för att vara övervakare. Deras drivkraft
måste vara en ideell önskan att hjälpa
till på eu svår och utsatt post i den .sociala
kampen.

Det är alltså inte meningen, alt den
föreslagna ersättningen skall vara en
betalning för arbetet. Det är inte genom
att locka med höga arvoden, som man
skall försöka få människor till detta

Xr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Sk vddskonsulen (organisationen.

arbete. De flesta som bli övervakare
iiro dock säkerligen människor i knappa
ekonomiska omständigheter, och
med det arvode som nu utgår få de inte
ens igen sina utgifter. Avsikten med
den föreslagna höjningen av arvodet
är endast den, att en person som på
grund av idealitet och lust att hjälpa
vill åtaga sig att bli övervakare skall
veta, att han åtminstone inte ikläder
sig några direkta utgifter, .lag tror därför
att det belopp på något över 300 000
kronor som här föreslås är utomordentligt
vid använda pengar, om det skapar
en förutsättning för att få fram flera
frivilliga övervakare.

Kn annan grupp som beröres av detta
ärende är den fackutbildade statliga
skvddskonsulentkåren, som bildar
stommen i det frivilliga arbetet. Jag är
fullt på det klara med att denna kår är
för liten, och jag skulle gärna ha velat
föreslå en ökning. Men för att få en
fast hållpunkt i budgetarbetet ha alla
departementen av sparsamhetsskäl fått
ålägga sig den begränsningen att praktiskt
taget icke i något fall medverka
till inrättande av nya fasta tjänster. Jag
kunde med bättre samvete Så med på
detta beträffande skyddskonsulenterna
— fastän det naturligtvis var ledsamt
för mig — eftersom det finns två något
uppmuntrande faktorer även på den
punkten. Den ena är, att propositionen
upptager ett eller om man så vill två
anslag, för att provisoriskt hjälpa upp
organisationen. Först är det ett anslag
på 70 000 kronor för sådan personalförstärkning
som kan ske utan inrättande
av fasta tjänster och vidare ett
anslag på 10 000 kronor som avser att
täcka omkostnadsökningen i samband
härmed. Dessa anslag innebära, att man
utan att frångå eu ledande princip för
budgetarbetet ger ett handtag åt organisationen.
Om riksdagen beviljar dessa
anslag, blir det möjligt att på de
mest utsatta posterna, framför allt i
storstäderna, sätta in en låt vara provisorisk
förstärkning av organisationen,

så att denna åtminstone nödtorftigt
skall kunna hålla under provisoriet.

Därmed är jag inne på den andra
faktorn. Såsom jag uttryckligen angivit
i propositionen har jag endast framfört
den föreslagna anordningen såsom
ett provisorium. Den innebär, enligt
mitt sätt att se på saken, ett första steg i
den utbyggnad av organisationen, som
jag hoppas skall bli fullföljd så snart
som möjligt. Jag kan fortsätta min bikt
med att säga, att jag hade önskat, att
detta första steg tagits ut något längre,
men jag, liksom alla mina kolleger i regeringen,
har ansett mig skyldig att
ålägga mig en sträng återhållsamhet.

.lag vill till slut understryka, att man
i och för sig inte behöver sörja över
att utbyggnaden sker i etapper. En successiv
ökning av denna organisation i
stället för en stor omedelbar utbyggnad
av tjänstemannakåren är starkt sakligt
grundad. Och det iir som sagt min
varma förhoppning, att det inte skall
dröja länge, förrän vi kunna ta ett nytt
steg på detta område.

Herr LINDBERG: Herr talman! .lag
har begärt ordet med anledning av
diskussionen om övervakarna, men jag
kanske kommer att säga ett par ord vid
sidan om detta ämne.

Det har här påståtts, att den föreslagna
höjningen av ersättningen till
övervakarna skulle vara något slags
undergörande medel för att åstadkomma
en bättre och större övervakarkår,
men jag'' tycker det är att tillskriva 2
respektive 3 kronor alltför stor betydelse.
Jag tror inte det finns någon
bland de frivilliga övervakarna som
åtar sig sitt uppdrag bara på grund av
den ersättning som utgår eller skulle
komma att utgå därest ersättningen höjdes.
Jag har själv varit övervakare vid
ett par tillfällen, och jag har inte någon
gång när jag åtagit mig ett sådant
uppdrag tänkt pa afl arvodet skulle
vara en ersättning för arbetet med över -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

vakningcn. Om det vore så, skulle naturligtvis
en fackföreningsmän reagera
alldeles särskilt starkt. Dess biittre är
det i stället så, att övervakarna åtagit
sig arbetet av intresse för själva saken.

Det måste givetvis hälsas med stor
tillfredsställelse om övervakarna kunna
få hjälp och stöd i sitt arbete. Deras
uppgift är ytterst grannlaga och varierar
från fall till fall. De personer
som skola övervakas äro ju inte stöpta
i samma form, även om de råkat bil
dömda av samma domstol eller varit
intagna på samma korrigeringsanstalt.
De äro helt olika, och de måste också
behandlas olika, om de över huvud taget
skall bli något resultat, övervakarnas
arbetsuppgifter variera naturligtvis
också i alldeles särskilt hög grad. En
del av klienterna förorsakar inga besvärligheter
eller bekymmer medan
andra av raka motsatt karaktär kräva
mycket arbete.

Nu är det ju tyvärr så, att övervakarkåren
inte räcker till på långa vägar,
och en del måste därför åtaga sig ända
upp till ett 30-tal övervakningsfall per
månad. Det finns ingen som helst möjlighet
för en övervakare att klara 30
fall effektivt, och här ligger en stor
brist i själva organisationen. Det måste
till någon upplysning eller agitation
som ju också statsrådet signalerar för
att minska antalet klienter på varje
övervakare. Det kan nämligen inte vara
bra att alltför många äro samlade under
en övervakare, och de fast anställda
tjänstemän, som måste få många att
övervaka, komma därför till ett sämre
resultat i sitt arbete än de, som bara ha
en eller två att sköta om.

Man skall således inte klandra de
fast anställda tjänstemännen för att de,
som jag tror det sades här, i vissa avseenden
inte äro tillräckligt utrustade
för att sköta sin uppgift. Det är inte
därpå felet beror utan på att de få för
många alt sköta om och att de därför
inte hinna göra den individuella im -

Sk y ddskonsu len torgan isal io nen.

dersökning, som är absolut nödvändig
om resultatet skall bli bra.

.Tåg tycker att man i detta sammanhang
också bör säga ett par ord om den
svenska allmänheten. Vi har ju alltid
varit överens om, och äro det fortfarande
så vitt jag kan förstå, att vår
humana fångvård är utmärkt, men hur
är det med allmänheten ute i landet?
Reser man inte på många håll krav på
en strängare behandling av de människor,
som av eu eller annan anledning
ha råkat i konflikt med samhällets lagar
och förordningar? Jo, det gör man,
och man gör det ganska kraftigt. Man
reagerar starkt i de enskilda, kanske
relativt små fallen. Vore det inte bättre
att allmänheten ställde om sitt betraktelsesätt
gentemot de människor, som
ha råkat i olycka, och försökte hjälpa
individerna till rätta i stället för att
stjälpa dem? Hur är det inte med dem
som äro utskrivna från anstalter, kanske
utan övervakning? När man fått
reda på att de ha begått ett brott av
något slag, skola de icke anställas. Kamraterna
i arbetslagen vilja inte gärna
ha någonting med dem att göra. Den
som har begått en förseelse skall straffas
även efter det att samhället vidtagit
sina åtgärder mot honom. Det blir
på det sättet en dubbel bestraffning,
och det är en orsak till att så många
återfalla i brott. De återfalla därför att
de inte ha stora möjligheter att klara
sig. Man förstår också en hel del av
dessa människor som få mottaga stickord
och klander för vad de ha varit
och vad de ha gjort. Så småningom
ledsna de på den ena arbetsplatsen efter
den andra och återvända till de
brottsliga handlingarna.

Det vore bättre om allmänheten ville
reagera på rakt motsatt sätt och försöka
hjälpa dessa människor till rätta,
de som nu kunna hjälpas —- eu del är
det naturligtvis omöjligt att hjälpa,
men mänga kunna förmås vända till
bättre levnadssätt. Man borde hjälpas

•46

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Sk yddskonsu len (organisationen.

åt för att göra dem till bättre människor
i stället för att göra vad man kan
för att stjälpa dem. Vi veta t. ex., att
det ofta är en mottagningskommitté
vid stationen när någon som varit intagen
på alkoholistanstalt kommer hem.
Det första man gör är att bjuda honom
på sprit, och när han fått den spriten
kan han råka fast för en ny sejour vid
vid alkoholistanstalten eller kanske göra
sig skyldig till brott och få ett annat
slags straff. Om vi var och en försöka
agitera upp motsatt stämning hos våra
medmänniskor gentemot dem som råkat
illa ut, bör det så småningom vara
möjligt att klara denna sak utan alltföra
stora kostnader för fångvården.

Det har här diskuterats om de anslag
som skulle lämnas till denna del
av verksamheten. Jag vill säga, att det
är ett starkt önskemål att skyddskonsulentorganisationen
ökas ut, men jag
tror det är skäl att fara varligt fram
på det området lika väl som på många
andra. De åtgärder som nu försöksvis
skola vidtagas tror jag äro tillräckliga
för ögonblicket. Man kan inte göra
om allt detta i en handvändning för
att få systemet hundraprocentigt bra.
De människor som skola ha hand om
arbetet måste prövas och skolas för
sina uppgifter, och ju större antalet är
av dem man anställer på en gång, ju
svårare blir det att nå bästa möjliga
resultat. Vi få komma ihåg att det är
nödvändigt att tillse — och det gäller
val på inånga andra områden — att
de belopp, som anslås till denna verksamhet,
användas på sådant sätt att
det blir effektivast möjliga resultat. Det
kan ju inte vara någon mening med
att anslå så litet medel att detta effektiva
resultat inte kan uppnås, liksom
det inte är någon mening med att bevilja
anslag, som gå utöver vad man
nödvändigtvis behöver. Det är många
andra verksamhetsgrenar inom fångvården
och på andra områden, som också
behöva anslag och där man säkerligen
skulle med stor tillfredsställelse i år

liksom annars taga emot ett belopp av
300 000 kronor.

■lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag'' ber att på det livligaste få
instämma i de synpunkter, som herr
Lindberg här framförde. Framför allt
gäller detta önskemålet att vi skola taga
bättre band om dem, som släppas ut
från olika anstalter. Ålen detta är vad
man kan kalla en upplvsningsfråga. Är
det så, att de som sluppit ut från anstalter
böra visas större välvilja och tillmötesgående
och på annat sätt erhålla
hjälp, måste det vara våra fackliga och
ideella organisationer som gå i spetsen.

Jag skall vidare bara göra ett par
korta repliker. Herr Boman nämnde att
departementschefen gärna velat ansluta
sig till det alternativa förslag, som utarbetats
av fångvårdsstyrelsen, men att
ban med hänsyn till det finansiella
läget inte har kunnat taga steget fullt
ut. Ja, jag känner inte till om departementschefen
varit beredd att helt ansluta
sig till fångvårdsstyrelsens förslag,
men jag får säga att jag för min
personliga del inte skulle ha haft så
synnerligen stort intresse för att helt
biträda detta förslag. Från alla, som ha
yttrat sig i denna debatt, har det gjorts
gällande att vad vi i första hand behöva
är konsulenter, som hjälpa till med att
vägleda de frivilliga övervakarna. Men
då förefaller det egendomligt med detta
förslag, som går ut på tillsättande av
sex nya konsulenter men icke mindre
än tjugo skriv- och kanslibiträden. Jag
vill inte på något sätt göra gällande,
att skrivbiträdena skulle vara obehövliga.
Men jag har den uppfattningen att
man på detta område liksom på en del
andra bör försöka begränsa skrivgöromålen
i något större utsträckning. Om
fångvårdsstyrelsens förslag nu varit aktuellt
i sin helhet, hade jag nog därför
hellre gått på den linjen att utöka an -

Onsdagen den 22 februari 1950.

talet konsulenter och i stället minska
något på skrivpersonalen.

Herr Wiklund i Stockholm framhöll
att mitt citat ur propositionen s. 57
angående avstyrkande yttranden från
en del myndigheter gällde det första
förslaget till utbyggnad av konsulentorganisationen.
Ja, det är alldeles riktigt.
Men det sägs så här: »I huvudsak
avstyrkande yttranden föreligga beträffande
förslaget till utvidgning av
skyddskonsulentorganisationen» från
vissa uppräknade myndigheter. Det får
man väl ändå tolka så, att de ej anse
det lämpligt med någon nämnvärd utbyggnad
av konsulentorganisationen. I
nästa stycke, herr Wiklund, talas om
»de remissorgan som uttalat sig för
en mera begränsad konsulentorganisation».
.lag har ej haft tillfälle att taga
del av dessa olika yttranden, men jag
1ror att jag rätt tolkat utdragen i propositionen.

Så nämnde herr Wiklund något om
att ingen kan kontrollera hur många
som eventuellt återfalla i brott på grund
av för svag övervakning. Det är sant
att ingen kan kontrollera detta, och
därför anser jag det bättre att inte använda
sådana uttryck i debatten som
herr Wiklund gjorde i sitt första anförande.

Herr Johansson i Mysinge gjorde gällande,
att de frivilliga övervakarna inte
skulle bli missräknade i alltför stor
utsträckning, om departementschefens
förslag om ökade arvoden avsloges av
riksdagen. Även andra talare, som herrar
Lindberg och Edenman, voro inne
på den frågan. Det är sant att de ökade
arvodena äro mycket begränsade. Men
om vi jämföra dem med de arvoden
som nu utgå, måste man säga att det är
eu väsentlig ökning. Beträffande den
första månaden är det en ökning från
8 kronor till 10 kronor. Det är dock en
ökning med 25 procent. För övriga månader
är det eu ökning från 2 kronor
till 5 kronor, alltså mer än en fördubbling
av arvodet. Om det varit svårt att

Nr 7.

Skyddskonsulentorganisationen.

få lämpliga övervakare tidigare, är jag
säker om att det inte blir lättare, nu när
departementschefen visat en viss välvilja
mot dem och riksdagen då inte
vill vara med om att tillmötesgå denna
välvilja.

Så säga herrar Johansson i Mysinge
och Edenman, att vad övervakarna i
första hand behöva är hjälp från konsulenterna.
Men förhåller det sig ändå
inte så, att flertalet av de övervakade
äro i regel mycket hyggliga ungdomar,
som i tillfälligt övermod begått ett brott
och fått en villkorlig dom på sig? Jag
är säker på att flertalet av detta klientel
sköter sig mycket tillfredsställande.
Övervakarna kunna kontrollera dem
och ha hand om dem utan att behöva
alltför starkt stöd från konsulenterna.

Herr Edenman nämnde att departementschefen
fördelat anslaget ensidigt,
i det han lagt det endast på övervakarna.
Men han har ju dock fördelat anslaget
på såväl övervakarna som konsulentorganisationen.
Vi få väl ändå
inte helt och hållet bortse ifrån att det
föreslås ett anslag på 70 000 kronor och
som möjliggör tillsättandet av sex nya
konsulenter. Detta måtte väl ändå vara
av viss betydelse för denna organisation.

Herr Mosesson förklarade att vi behöva
både det ena och det andra. Ja,
det är så sant som det är sagt, herr
Mosesson. Men vi befinna oss ju i den
situationen att vi inte kunna få allt
vad vi önska, och därför få vi taga vad
vi kunna få. Jag tror att departementschefen
sträckt sig så långt som är möjligt
för närvarande, och därför tror
jag också att det är klokast om andra
kammaren följer första kammaren och
bifaller utskottets förslag.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Praktiskt taget allt som går att
säga i denna fråga torde nu vara sagt.
Vad som emellertid föranledde mig att
begära ordet var herr Edenmans fråga,

Nr 7.

Onsdagen den TI februari 1950.

Sky ddskonsulen t organisatio nen.

om någon människa trodde att den
lilla arvodeshöjning som här föreslås
skulle på något sätt göra det lättare att
skaffa frivilliga övervakare. Ja, det är
ju den saken vi tvista om. Vad vi inte
tvista om, det iir att övervakarna äro
det primära på detta område. Och då
kan man ju ställa eu motfråga: Är det
någon människa, som tror att ett avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om arvodeshöjning
och ett genomförande i stället
av en utökning av konsulentorganisationen
skulle göra det lättare att
skaffa dessa frivilliga övervakare? Jag
kan svara genom att hänvisa till vad
herr Mosesson anförde. Han säger visserligen
att han kommer att rösta för
det förslag som löser hela problemet,
men om vi inte kunna få allt vad vi
önska, föredrar han att följa Kungl.
Maj ds förslag. Det är precis så som vi
ha sett på saken inom utskottsmajoriteten.
När man inte kan lösa hela frågan,
bör man taga det som man anser
viktigast. I den synpunkten har ju också
herr Lindberg instämt.

I övrigt måste jag säga att det nog
blir litet underlig kronologisk ordning,
om man följer reservanterna. Departementschefen
har, som herr Mårtensson
i Uddevalla nämnde i sill första anförande,
följt de riktlinjer som riksdagen
godtog förra året. Man utgick från alt
man för att om möjligt kunna begränsa
topporganisationen skulle i första hand
utbygga de frivilliga krafterna. Nu har
departementschefen följt den linjen och
han har också i sitt anförande pekat på
att man kan räkna med bidrag eller
hjälp från fackorganisationer, religiösa
organisationer, nykterhetssammanslutningar,
arbetsledare o. s. v. Det är den
vägen han anser vara den bäst framkomliga.
Sedan kan man ju successivt,
allt eftersom utvecklingen påkallar det.
bygga ut topporganisationen till lämpliga
dimensioner.

Herr Edenmans motion går emellertid
ut på att man skall så att säga taga det
andra steget först, det vill säga först

bygga ut topporganisationen. Detta innebär
avslag på Kungl. Maj:ts förslag
och disposition av hela anslaget för
konsulentorganisationen. Jag erkänner
att det finns mycket starka skäl för den
linjen. Men det finns lika starka skäl
för den andra linjen. Om reservationen
skulle bifallas, betyder det en utökning
av personalen med .''10 befattningshavare
i olika ställningar. Det är möjligt
att vi inte komma ifrån detta. Men
iir det inte bättre att gå den andra
vägen och taga de frivilliga krafterna
först? Sedan få vi bygga ut topporganisationen
i den mån vi bli övertygade om
att det är nödvändigt.

Man måste också, såsom förut påpekats,
taga hänsyn till de psykologiska
faktorerna. Hur kommer det att verka
rent psykologiskt, om man nu avslår
det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
om arvodeshöjning för de frivilliga
övervakarna?

Ja, herr talman, det är ju alltid så
att man vid arbetet på en byggnad lägger
grunden först. Om vi följa reservanternas
linje blir det raka motsatsen;
man gör taket först och börjar
sedan med grunden. Jag tror att vi i
det läge vari vi befinna oss göra klokast
i att följa Kungl. Maj:ts förslag,
och jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill framhålla att här just
är fråga om att lägga grunden, grunden
för en reform beträffande den frivilliga
övervakningen. Huvudtanken i den motion
jag jämte andra ledamöter väckt
iir, att man måste försöka få fram dessa
frivilliga övervakare. Det iir självklart
att många av de människor, som äro
frivilliga övervakare, skulle behöva eu
skälig ersättning för sitt arbete. Men
det är inte det vi ha diskuterat, utan det
är just, som herr Mosesson säger, frågan
hur man skall kunna få fram och
behålla människor, som frivilligt åtaga

Onsdagen den 22 februari 195Ö.

Nr 7.

sig uppgiften. Men hur går det om det
inte finns någon organisation, om det
inte finns några människor som äro
på jakt efter dessa frivilliga krafter?
Då vi inte kunna — det är tydligen alla
överens om — annonsera om att arvodet
är ökat till de frivilliga övervakarna,
äro vi fortfarande beroende av
att det finns en tjänstemannastab, som
i de svenska bygderna kan plocka fram
folk, som tar hand om de 10 000 fall
det här gäller.

Jag kan inte förstå att reservationen
och den av mig m. fl. väckta motionen
skulle börja bygga något tak, utan det
är sannerligen fråga om att börja bygga
grunden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Detta
är ju det första tillfälle vi ha vid detta
års riksdag att diskutera en situation,
där starka krafter försöka att väsentligt
höja anslag i statsverkspropositionen
och öka antalet statstjänstemän.
Det är därför kanske inte så märkligt,
om jag som bär ansvaret för statsverkspropositionen
vill säga ett par ord i
denna sak.

Statsverkspropositionen är ju njugg,
har man sagt — där finns inte mycket
av anslagshöjningar. De flesta ha ansett
att detta är naturligt och nödvändigt.
Men inte bara det. Det har ju sagts, inte
minst från det håll, som representeras
av reservanterna, att det är nödvändigt
att bringa ned statsutgifterna, att begränsa
tillväxten av den statliga organisationen.
Man har ställt den frågan:
Ha vi möjlighet att skaffa alla de tjänstemän,
som behövas för sociala ändamål?
Man skulle ju kunna tycka, att
när sådana synpunkter så frikostigt ha
anförts, icke minst ifrån de borgerliga
partier, som svara för reservationen, så
skulle det vara en mycket lätt sak att
hålla fast vid statsverkspropositionens
sparsamhetslinje. Men, ärade kammarledamöter,
jag har aldrig invaggat mig

Skyddskonsulentorganisationen.

i den föreställningen, ty jag vet att det
är en väldig skillnad mellan lära och
leverne. Det gör sig bra att slå på trumman
för sparsamhet, men när man kommer
till de enskilda fallen blir det de
närmast liggande intressena man företräder
— det kan också vara populärt
— och så uppstår denna motsättning
som vi ha här i dag. Och ändå har ju
justitieministern förut påvisat, att det
inte skadar att utvidga organisationen
för övervakningen av villkorligt dömda
och villkorligt frigivna i etapper.

Jag har som ren lekman på detta område
kommit till samma resultat. Man
kan naturligtvis säga, att det inte betyder
så mycket vilka observationer den
gör, som inte dagligen och stundligen
sysslar med dessa ting. Det är emellertid
inte så säkert. Det kan ofta vara så,
att de som hålla på med ett arbete på
något sätt bli bergtagna av sina uppgifter,
deras cirklar bli trånga. De ha
svårt att komma utanför de tankebanor,
som de ha blivit vana vid. Men när jag
ställdes inför detta problem, som ju är
ett problem som måste lösas — det är
inte tal om annat än att vi måste på
längre sikt lösa detta problem — när
jag såg det grina mot mig i hela sin
vidd, då frågade jag mig: Äro vi här
inne på rätta vägar, är det möjligt för
oss att lösa problemet enligt de grundritningar,
som vi på detta område ha
vant oss vid. Det finns tiotusen fall som
skola övervakas. Det ger sig då ögonblickligen,
att övervakning endast kan
ske med tillhjälp av frivillig kraft. Ingen
tänker sig någonting annat. Det vore
onaturligt. Men vi få ha klart för oss,
att det gäller frivilliga övervakare, som
få räknas i tusental. Det är alltså en
oerhört stor grupp.

Hittills har man tänkt sig, att en stab
av .statliga tjänstemän skall utvälja dessa
övervakare, skall instruera dem, kontrollera
dem. Kammarledamöter, tänk
ett ögonblick på de konsekvenser detta
kan medföra — tänk inte på de små
trevande försök som nu göras utan tänk

4 — Andni kammarens protokoll 1950. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Skyddskonsulentorganisationen.

på konsekvenserna i hela deras vidd!
Hur stor blir den tjänstemannaapparat,
som måste skapas för att man med tillhjälp
av tjänstemän skall på ett tillfredsställande
sätt kunna utvälja övervakarna,
instruera dem och kontrollera
dem. Om vi låta vår fantasi leka
litet med dessa ting, bli vi säkerligen
tveksamma.

Jag har i min enfald sagt mig: Måste
vi inte här komma fram till en ordning,
där vi mellan övervakarna och
den statliga tjänstemannaorganisationen
få ett mellanled för utväljande av
övervakare, för handledning av dem,
ett mellanled som i huvudsak bygger på
frivilliga krafter? Om inte så sker förstår
jag inte, hur vi skola kunna ro denna
sak i land. Det är väl trots allt vad
herr Edenman säger uppenbart, att
grunden för hela denna organisation
måste vara de frivilliga övervakarna.
Jag har inte som herr Edenman en
tro på att man kan lösa de sociala frågorna
genom att tillsätta tjänstemän;
det kanske inte herr Edenman heller
har, men jag tycker nog ändå att tron
på att de statliga tjänstemännen skola
göra detta sociala arbete har spelat en
väl stor roll. Om man stärker de frivilliga
övervakarnas ställning, om man
bättre visar sin uppskattning av dem,
om man hjälper dem på det sätt som
Kungl. Maj:t här har föreslagit, är det
i alla fall en insats som är obestridligt
riktig och som ingen kan påstå vara
onyttig. Det är väl därför naturligt
att justitieministern i det beträngda läget
i första hand stannat för den lösningen.
Jag förstår mycket väl att den
apparat som nu finns behöver byggas
på, men jag har den bestämda meningen,
att inte heller en utbyggnad av denna
apparat löser problemet. Därför tycker
jag att man skall följa justitieministerns
tanke och göra denna utbyggnad
i etapper och ta sig ännu en funderare
på hur vi skola ordna den rent statliga
sidan av denna organisation.

Vilken uppfattning vi än må ha i

denna fråga, så måste vi med allvar
överväga, vilka nya statstjänstemannabefattningar
vi skola inrätta, och komma
ihåg att varje statstjänsteman som
vi tillsätta på Ca-stal eller Ce-stat, den
ha vi. Även om vi skulle komma till
den uppfattningen, att vi behöva lägga
om organisationen och kanske behöva
anställda av en annan typ, så ha vi de
statstjänstemän vi en gång tillsatt, vi
komma inte ifrån dem. Kungl. Maj:ts
förslag innefattar ju en förstärkning
även av tjänstemannainslaget, dock utan
inrättandet av några nya fasta tjänster.
Jag skulle vilja fråga alla dem i denna
kammare, som inte så sällan ge uttryck
åt den meningen, att det blir för mycket
tjänstemän och att statens utgifter
hålla på att växa alltför snabbt, om det
inte skulle kunna finnas skäl att skaffa
litet andrum för ett ytterligare övervägande
på denna punkt och inte bara
låta det förhållandet, att här obestridligen
föreligger ett socialt problem som
behöver lösas — men som icke kan lösas
vare sig genom Kungl. Maj:ts förslag
eller reservanternas förslag — bli
avgörande för ett beslut, som — det
måste jag säga — i dagens situation ändå
är förhastat.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Sedan överläggningen förklarats avslutad,
gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boman i Kieryd
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3G:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 89 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 37—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Förenta nationerna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RUBBESTAD, som anförde: Ilerr
talman! Jag skall inte mycket förlänga
debatten, men då jag till denna punkt

Förenta nationerna.

fogat en blank reservation, ber jag att
få säga några ord.

Jag vill poängtera att min blanka reservation
inte bara avser punkt 7 i detta
utlåtande utan också en hel del andra
av statens utgifter för internationella
ändamål. Jag vill bara höja ett varningens
finger när det gäller den linje, som
vi i det hänseendet under de senaste
åren alltmer ha slagit in på. Om man
läser de olika huvudtitlarna, finner
man nästan på varenda huvudtitel ett
anslag, som avser det internationella
samarbetet och liknande syften. Det
gäller i vissa fall synnerligen stora
summor. Jag skall be att få räkna upp
endast några av dessa anslag. På tredje
huvudtiteln ha vi ju under den punkt,
som vi nu syssla med, ett anslag på
4 325 000 kronor, vidare till organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete
ett anslag på 1 100 000 kronor
och till Europarådet ett anslag på
150 000 kronor. Under femte huvudtiteln
ha vi till internationellt socialpolitiskt
samarbete ett anslag på 750 000
kronor. På sjätte huvudtiteln finns ett
anslag till internationella sammanslutningar
på 50 000 kronor. Under sjunde
huvudtiteln förekommer ett bidrag till
internationella byråer på 25 000 kronor.
Under åttonde huvudtiteln ha vi
ett anslag för främjande av internationellt-kulturellt
samarbete på 225 000
kronor, för främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete ett anslag på 237 600
kronor, till Unesco ett anslag på
1 020 000 kronor och till bidrag till internationella
kongresser ett anslag
på 100 000 kronor. Nionde huvudtiteln
upptar ett anslag till kostnader för Sveriges
medlemskap i F. A. O.-organisationen
på 470 000 kronor. Under tionde
huvudtiteln ha vi anslag bl. a. till administrationskostnader
för nordiskt
ekonomiskt samarbete på 75 000 kronor.
Vidare ha vi under elfte huvudtiteln
ett bidrag till internationellt hälsovårdsarbete
på 630 000 kronor och till
rörelsekapital för samma ändamål

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Europarådet. — Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor.

150 000 kronor. Dessutom ha vi under
de senaste dagarna på riksdagens bord
fått propositioner om anslutning till
ytterligare två internationella organisationer,
nämligen den s. k. GATT-organisationen,
vilket skall kosta 100 000
kronor, och till ITO-organisationen,
vilket också kommer att medföra en
kostnad av 100 000 kronor. De anslag
till dylikt internationellt samarbete,
som jag nu har räknat upp, uppgå sammanlagt
i runt tal till 10 miljoner kronor.
Jag tror att det är skäl att man tar
sig en funderare på om vi verkligen
ha råd att på detta sätt undan för undan
ansluta oss till nya internationella
organisationer, särskilt när man märker
de kolossala kostnader som det för
med sig.

Om vi stanna ett slag vid anslaget till
Förenta Nationerna, finna vi att denna
organisation kostar 218 miljoner svenska
kronor per år och att Sveriges andel
i denna kostnad utgör 4 325 000
kronor. Man ställer sig frågande till
vad det kan vara som göres och hur
mycket folk som egentligen är verksamt
inom detta förbund, när det
skall behöva dra så kolossala kostnader.
Om vi se på den svenska riksdagen,
uppgå arvodena till ledamöterna
av både första och andra kammaren,
om de äro samlade hela året, till cirka
3 300 000 kronor, alltså knappt tre fjärdedelar
av det belopp vi betala per år
till Förenta Nationerna. Jag undrar om
vi i det långa loppet kunna vara med
om att ösa ut pengar på sådana saker
på det sätt som här sker.

Jag förstår mycket väl att så länge vi
äro medlemmar av denna sammanslutning
går det inte att yrka avslag på
detta anslag och icke heller nedsättning
av detsamma. Jag vill dock begagna
detta tillfälle att mana de riksdagsledamöter,
som äro våra representanter i
dessa organisationer, att på allt sätt försöka
pressa ner kostnaderna till mera
rimliga proportioner än de tyckas ha
för närvarande. Det är detta, herr tal -

man, som jag har velat ge uttryck åt,
och jag hoppas att de skola göra sitt
bästa för att i det avseendet få ett bättre
resultat.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Europarådet.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
(statsverkspropositionens tredje huvudtitel,
punkten 18) hemställde utskottet
i denna punkt, att riksdagen måtte till
Europarådet för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 150 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Då jag och några medmotionärer
i en motion, som senare kommer att
behandlas, ha föreslagit Sveriges utträde
ur Europarådet, vill jag i konsekvens
därmed yrka avslag på utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 10—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten li.

Upplysningsarbete rörande mellanfolk ligt

samarbete och utrikespolitiska
frågor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln, punkten
24, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 75 000
kronor.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: 127)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl. (II:
149), hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 105 000
kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 127 och II: 149, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson och Sundelin, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag har tillsammans med en del
andra ledamöter av denna kammare
väckt en motion, vari vi hemställa om
ett ökat anslag till de i motionen nämnda
organisationer, som arbeta för fred
och samförstånd.

Vi motionärer anse, att i en värld av
krigspsykos, i en värld, som präglas av
alltjämt ökade rustningar, och där människorna
nu leva i stor fruktan för ett
tredje världskrig, behöva fredstanken
och fredsidén hållas levande. Vi anse
att denna tanke och denna idé och de
organisationer, som arbeta för dessa
strävanden, behöva få ett större ekonomiskt
stöd från den svenska statens
sida än som för närvarande lämnas. Enligt
vår mening är det högre anslag,
som i motionen begäres, motiverat av
det ändrade penningvärdet, som medför,
att organisationerna i realiteten få
ett mindre anslag för sitt arbete än tidigare.
Vi anse att en saklig upplysning
om fredsproblemen både internationellt

och nationellt är i högsta grad behjärtansvärd.

Nu har första kammaren med stor
majoritet bifallit utskottets yrkande,
och därmed har väl frågan förfallit.
Det är nämligen inte troligt, att det går
att få andra kammaren att visa större
intresse för fredsarbetet än första kammaren.
Det saknas ju också reservanter
från andra kammaren på denna
punkt, vilket kanske inte beror så mycket
på bristande intresse som på något
beklagligt förbiseende.

Jag kommer inte att begära votering,
men jag anser mig i alla fall böra yrka
bifall till motionen. Jag finner det beklagligt,
att den svenska riksdagen utan
någon som helst debatt år efter år kan
vara med om de stora anslagen till militära
utgifter men inte vill sträcka sig
något längre i generositet när det är
fråga om fredsarbetet. Det var detta,
som jag skulle be att få säga i anledning
av motionen.

Herr WARD: Denna fråga har ju diskuterats
år efter år, och meningarna ha
ibland brutit sig ganska starkt. Det
finns väl ingen, som inte instämmer i
herr Gustafssons i Bogla anförande i
den del, där han framhåller, hur nödvändigt
det är att hålla fredstanken levande.
Det göra vi ju allesammans. Det
är alldeles självklart, att majoriteten
inom statsutskottet inte värdesätter den
uppgiften mindre än vad reservanterna
och motionärerna göra. Men det är väl
ändå att göra sig skyldig till en betydande
överdrift, om man vill göra gällande,
att en ökning av anslaget i överensstämmelse
med reservationen skulle
bidraga till alt hålla fredstanken levande
på ett bättre sätt än det anslag, som
Kungl. Maj:t har äskat och som statsutskottet
har förordat.

Jag vill för övrigt påpeka, att Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag innebär
eu faktisk anslagsökning så till
vida som Utrikespolitiska institutet, som

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Beskattningen av s. k. familjestiftelser.

har förlorat ett bidrag från en enskild
donation, nu skall erhålla ett ökat anslag
av 15 000 kronor, varigenom den
förlust som institutet har lidit helt kompenseras.
Man kan alltså inte påstå, att
utskottet ställt sig på något sätt kallsinnigt
gentemot den sakliga upplysningsverksamhet,
som herr Gustafsson i Bogla
så varmt rekommenderade.

Det är inte mycket att tillägga i denna
sak, och jag vill för min del, herr
talman, med dessa få ord yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 15—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd
åt föreningarna Skyddsvärnet i
Stockholm och Göteborg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Beskattningen av s. k. familjestiftelser.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
s. k. familjestiftelser.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 60 av herr Carl Eric
Ericsson och II: 61 av herr Edström
hade hemställts, att »riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring av 9 §
tredje stycket förordningen om statlig
förmögenhetsskatt och av 1 § förordningen
med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, att
bestämmelserna däri bliva tillämpliga
även för familjestiftelser».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:60 av herr Carl
Eric Ericsson och II: 61 av herr Edström
angående beskattningen av s. k.
familjestiftelser icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Velander, AabyEricsson
och Hagberg i Malmö.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
tycker att utskottet alltför lättvindigt
har gått förbi min motion angående beskattningen
av familjestiftelserna. Motionen,
som bara avser att skapa rättvisa,
påvisar en felaktighet i lagstiftningen
i syfte att få till stånd rättelse.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

När man läser utskottets utlåtande får
man den känslan, att utskottet för att
komma fram till ett avstyrkande har
måst utgå från en felaktig uppfattning
om familjestiftelsernas syfte. I varje
fall förefaller det mig, som om de anförda
skälen för att man i skatteavseende
skulle behandla familjestiftelserna
på ett annat sätt än fysiska personer vid
tillämpandet av spärreglerna äro ganska
svaga. Dessa skäl synas inte bottna
i riktigt logiska överväganden utan i
den, såvitt jag förstår, felaktiga uppfattningen,
att familjestiftelserna tillskapas
i syfte att undgå skatt. Detta torde i
allmänhet inte vara fallet. Det normala
är väl däremot, herr talman, att bildandet
av familjestiftelse är ett ändamålsenligt
sätt att sammanhålla ett av stiftaren
upparbetat företag.

För att ytterligare belysa frågan tilllåter
jag mig att taga kammarens tid i
anspråk för att tala om vad utskottet
sagt om min motion. Utskottet säger,
att en självfallen förutsättning för att
man skall kunna tillämpa reduktionsregeln
vid förmögenhetsbeskattningen
och 80-procentsspärren måste vara, att
den inkomst, varmed jämförelse skall
ske, verkligen motsvarar den skattskyldiges
skatteförmåga. Utskottet menar
att denna förutsättning inte föreligger
i fråga om familjestiftelser. För utbetalningar,
som dessa stiftelser i enlighet
med sitt ändamål göra till därtill
berättigade personer, äga stiftelserna
åtnjuta avdrag såsom periodiskt understöd.
Den inkomst, som beskattas hos
eu familjestiftelse, utgör därför, menar
utskottet, i de flesta fall icke hela avkastningen
av stiftelsens kapital.

När utskottet argumenterar på det viset,
blir jag inte helt övertygad. Utskottet
säger att den inkomst, som tages
till beskattning hos en familjestiftelse,
inte skulle vara ett uttryck för
stiftelsens skatteförmåga. Såvitt jag
kan finna, måste det i detta uttalande
ligga den uppfattningen, att den nuvarande
inkomstbeskattningen inte skulle

Beskattningen av s. k. familjestiftelser.

vara utformad på ett riktigt sätt för familjestiftelsernas
del. I vilket avseende
denna beskattning skall betraktas såsom
felaktig framgår dock icke av utlåtandet.
Men oavsett vad utskottet nu
har för tanke om den saken, så måste
man väl — så länge den nuvarande ordningen
består — få betrakta den inkomst,
som nu tages till beskattning, såsom
en norm för en familjestiftelses
skatteförmåga. Den bör därför kunna
ligga till grund även för ett tillämpande
av ifrågavarande spärregler.

Kanske vill utskottet ge uttryck åt
den uppfattningen, att spärreglerna
skulle ha kunnat tillämpas för familjestiftelsernas
del, om avdragsrätt inte
förelåge för utgivna periodiska understöd.
Om så är fallet, herr talman, måste
konsekvensen bli den, att spärreglerna
i vart fall borde vara tillämpliga, när
någon sådan utdelning icke äger rum.
Exempel på detta äro för närvarande
inte sällsynta. Frånvaron av dessa skattespärrar
leder nämligen i åtskilliga fall
till att en så stor del av inkomsterna
går åt till skatter, att ingenting återstår
att utdela. Jag kan draga fram exempel
härpå men skall inte taga tiden i anspråk
härmed.

När utskottet låter förmoda, att det
skulle föreligga en bristande samhörighet
mellan den förmögenhet och den
avkastning som blir föremål för beskattning
hos en familjestiftelse, så
tycks utskottet helt och hållet förbise
en mycket väsentlig sak. Det är ju så,
att personer, som under sin livstid äga
åtnjuta en viss del av avkastningen av
en familjestiftelses förmögenhet, skola
anses såsom ägare av den förmögenhet
som svarar mot denna avkastning. Om
utskottet hade gjort sig besväret att
läsa 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
så hade utskottet kanske
kunnat undgå detta olyckliga förbiseende.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren med att upprepa de skäl,
som jag anfört i motionen till stöd för

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Beskattningen av s. k. familjestiftelser.

mitt yrkande. Jag vill bara konstatera,
att utskottet gått förbi dessa skäl. Det
skulle nog inte ha skadat, om utskottet
hade försökt att tränga litet djupare
in i problemet. Som jag sade i början
av mitt anförande har syftet med min
motion om beskattningen av familjestiftelserna
varit att i rättvisans namn försöka
få till stånd en ändring i en uppenbar
felaktighet i våra skattelagar.
Här har av allt att döma ett välgrundat
rättvisekrav kommit att skymmas undan
av förutfattade meningar. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det må vara herr Edström tillåtet att
betrakta bevillningsutskottets behandling
av detta ärende som lättvindig och
dess kännedom om gällande skattelagar
som bristfällig. Jag skall inte beröva
honom den tro på sig själv, som utstrålar
ur detta yttrande. Men jag skulle
nästan våga säga, att det kanske vore
mera på sin plats, om vi skulle be att
få återlämna detta omdöme till herr Edström.

Jag skulle tro, att vi borde kunna
vara överens om att 80-procentsspärren
inte kan tillämpas i detta sammanhang.
Jag kan villigt medgiva, att utskottets
yttrande angående reduktionsregeln
vad beträffar förmögenheterna är en
smula knapphändigt. Men ingen, som
läst utlåtandet, bör kunna sväva i okunnighet
om vad som är utskottets mening.
Jag tror att hur man vänder på
denna sak, så kan man inte bortse ifrån
den möjligheten, att man, om motionen
bifalles, kan komma i det läget, att både
familjestiftelsen och den som får utdelning
från familjestiftelsen skulle
komma att omfattas av såväl 80-procentsregeln
som reduktionsregeln i
fråga om förmögenhet. Det är detta
som utskottet för sin del icke har kunnat
godtaga, och det tror jag är en mening,
som omfattas av praktiskt taget

alla, om jag undantager herr Edström
och hans partivänner, vilket ju också
framgår av den anslutning, som utskottets
hemställan har fått.

Jag tror inte det finns skäl för oss
att diskutera detta mera ingående utan
jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall inte heller förlänga debatten. Jag
vill emellertid påpeka, att det finns fall,
där igen utdelning kan ske på grund
därav, att spärregeln inte tillämpas i
fråga om familjestiftelserna. Inte ens
de periodiska understöden kunna i dessa
fall utdelas.

Jag ber att med återtagande av yrkandet
om bifall till motionen få hemställa,
att ärendet återremitteras till utskottet
för ny behandling.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen till
en början propositioner beträffande det
under överläggningen framställda yrkandet
om ärendets återförvisning till
utskottet för ny behandling, nämligen
dels på bifall till berörda yrkande dels
ock på avslag därå; och beslöt kammaren
avslå nämnda yrkande.

På därå av lierr talmannen framställd
proposition biföll kammaren härefter
utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.

Onsdagen den 22 februari 1950. Nr 7.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 17.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande
av viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Genom en den 16 december 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 18, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom;

2) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om
kontroll å viss utländsk egendom in. in.;

3) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 14 december 1945 (nr 885)
om administration av vissa bolag m. m.;
samt

4) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga
handlingar.

Propositionen innebar, att ifrågavarande
lagar, vilka gällde till och med
den 30 juni 1950, skulle äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1951.

Utskottet hemställde, att förevarande
proposition, nr 18, måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Lundgren och
Cassel.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr MOSESSON: Herr talman! Vid
föreliggande utskottsutlåtande är fogad
en reservation av två ledamöter från
första kammaren. Dessa herrar voro
icke med i riksdagen när denna lag,
som hade föreslagits av samlingsregeringen,
antogs och vilken lag Kungl.
Maj:t nu föreslår att vi skola förlänga.
De ha således icke något föregående.
Men jag tillåter mig, herr talman, att
ge uttryck för ganska mycken ruelse
och ånger över vad jag har varit med
om att besluta då lagen antogs.

Det är särskilt en händelse under det
gångna året, som har aktualiserat detta
spörsmål. Jag vågar inte påstå att den
händelsen, som jag nu vill fästa uppmärksamheten
på, är mera upprörande
än andra fall, där denna lag har tilllämpats,
ty det kan mycket väl tänkas,
att allmänhetens uppmärksamhet icke
fästes lika starkt på sådana fall, där det
är ett bolag som drabbas av lagen, som
då det gäller en enskild person, vilken
i kraft av denna lag berövats sin egendom.

Jag ber, herr talman, för undvikande
av alla missförstånd att bestämt få förklara,
att lagen enligt min mening är
avfattad så, att man icke kan göra
några anmärkningar mot regeringen för
att den har tillämpat lagen. Det är därför
endast på den enda punkten jag
här sätter in mina erinringar och uttrycker
mitt beklagande, att jag icke vid
den tidpunkt, då lagen antogs, var uppmärksam
på vilka konsekvenser den
kunde komma att få. Jag ifrågasätter
också om de rättrådiga personer, som
sutto i samlingsregeringen, vid den tidpunkten
verkligen själva voro på det
klara med hur det instrument, som de
begärde av riksdagen, kunde komma att
användas.

Sedan 50 år tillbaka har en egendom
nere i Småland befunnit sig i eu tysk

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

familjs ägo. År 1910 skrevs det senaste
köpebrevet, varigenom egendomen kom
i den tyske personens ägo, och 1914
fick han fastebrev på densamma. I 35
års tid har således denna egendom varit
i en enskild persons ägo. Men förra
året blev familjen i kraft av denna lag
berövad sin egendom, och den är numera
såld. Alla äro på det klara med
att om änkan efter fastebrevsägaren
själv hade bott på egendomen, så hade
denna icke kunnat tagas ifrån henne,
men nu har hon endast tidvis bott på
egendomen. Hennes barn däremot ha
bott där. Icke desto mindre har nu, i
kraft av denna lag, egendomen tagits
ifrån henne, och hon står härvidlag
rättslös, trots att svensk myndighet för
35 år sedan — år 1914 — gav fastebrev
på egendomen åt hennes make.

I motsats till vad jag trodde att det
skulle bli, när vi antogo denna lag, är
det här alltså icke fråga om någon kapitalöverflyttning
från Tyskland till
vårt land av det slag, som förekom
under det senaste kriget, då människor
försökte undandraga segermakterna sin
egendom. Jag må därför säga, herr talman,
att jag som enkel svensk inför
denna företeelse känner det som om
det gamla ordspråket ägde sin tillämpning:
Här sitter rätten i spjutstångs
ända.

Det är dock icke den svenska statsmakten
som gjort anspråk på detta. Men
i samband med svartlistningen och därmed
sammanhängande saker — jag bad
att få fästa vederbörandes uppmärksamhet
på dessa förhållanden 1945 —
blev lagen det pris, som svenska staten
fick betala för att komma ifrån en hel
del obehagligheter, som sammanhängde
med vårt förhållande till, låt mig använda
ordet, segermakten.

Herr talman! Jag har givetvis icke
något yrkande. Men om herr talmannen
tillåter mig, så ber jag att i samband
med vad jag nu sagt få anföra
några ord i en annan sak, trots att herr

talmannen skulle kunna ta ifrån mig ordet
och säga, att den saken inte hör hit.

När regeringen förklarade, att nu
omnämnda egendom skulle säljas, så
infordrades i samband därmed anbud
på detta objekt, vars värde uppgår till
flera miljoner kronor. De köpare, som
kunde tänkas reflektera på en så stor
affär, äro ju ganska få. Jag tror inte
heller att någon, som känner förhållandena,
vill göra gällande, att de spekulanter
som anmälde sig icke skulle på
ett alltigenom riktigt och värdigt sätt
kunna sköta detta objekt, om det blivit
så, att någon hade fått köpa det i kraft
av de anbud, som ingivits. Anbudslämnarna
fingo vidkännas stora omkostnader
vid beräknandet av de stora skogsegendomarnas
värde, men när anbuden
voro inlämnade, förklarade regeringen
bara att den ämnade behålla egendomen
i statens ägo. Anbudslämnarna fingo
alltså vidkännas de kostnader, som voro
förknippade med anbuden, och åsamkades
utgifter utan att därför få någon
som helst ersättning. Alla vidtagna åtgärder
och utgifter i samband med de
ingivna anbuden blevo till ingen nytta.

Jag vill fråga er, mina ärade kammarkamrater:
Hur skulle det uppfattas
i svenskt affärsliv, om en enskild person
infordrade anbud på en honom tillhörig
skogsegendom, för att se vem som
ville betala mest för densamma, och om
anbudsgivarna fingo vidkännas utgifter
för att räkna ut hur mycket egendomen
var värd, och om sedan ägaren efter
anbudens ingivande helt frankt förklarade,
att han inte ville sälja egendomen
utan tänkte behålla den själv? Jag förmodar,
att efter det skulle de flesta
säga, att de inte ville göra några affärer
med vederbörande.

Herr talman! Jag har som sagt icke
något yrkande.

Herr von SETH: Herr talman! Då jag
begärde ordet hade jag inte reda på att
herr Mosesson skulle dra fram fallet

Onsdagen den 22 februari 1950. Nr 7.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom, in. m.

Asa, och jag vill därför nu endast säga,
att jag till fullo instämmer i vad han
sade beträffande det påtalade fallet och
här ifrågavarande lagstiftning.

Jag vill dock, ärade kammarledamöter,
gå ännu längre än vad herr Mosesson
gjorde. Har man gjort en dumhet
en gång och om man ser att det har
varit en dumhet, så finns det ju all anledning
att sedan försöka att sig ändra,
förbättra och omvända. Jag tror inte
det är någon överdrift att säga, herr talman,
att denna lag, som statsmakterna
instiftade 1945, antogs i en panikartad
stämning. Framför allt vill jag stryka
under — och det tror jag att de flesta,
som vilja se saken klart måste finna —
att lagen strider mot vedertagna rättsgrundsatser.

Jag vill också särskilt understryka
vad herr Mosesson sade i fallet Asa.
Dessa människor ha ägt ifrågavarande
egendom sedan tiden före det första
världskriget, före 1914. Det kan alltså
under inga omständigheter här vara
fråga om något flyktkapital. Vederbörande
har ingivit sin ansökan till Konungen
och fått tillstånd att såsom utländsk
medborgare besitta egendomen
och att förvärva lagfart på densamma.

Riksdagens beslut 1945 om denna lag
fattades emellertid enhälligt, och jag erkänner
till fullo att jag begick ett fel,
när jag bidrog till detta beslut. Men
min rättskänsla säger mig, att jag inte
har någon anledning — när jag nu har
upptäckt att denna lag förkväver enskild
mans rätt — att än en gång vara
med om att godkänna densamma.

Nu kan man visserligen, och med all
rätt, säga alt det här endast gäller att
förlänga lagen. Detta är fullt riktigt.
Men lagstiftningen är felaktig. Den åsidosätter
enskild kvinnas och mans rätt,
och då kan åtminstone inte jag för min
del, herr talman, bidraga till att lagen
får riksdagens enhälliga godkännande.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr LINDBERG: Herr talman! Om
ifrågavarande lag, som antogs 1945, i
stället skulle antagas i dag, så är det
väl troligt, att den hade blivit behandlad
på ett helt annat sätt än vad som
skedde då. Som redan erinrats om voro
vi den gången ganska eniga om att en
lag av denna karaktär borde genomföras
för att i möjligaste mån till rätt
ägare återföra sådant gods, som rövats
på annat håll och sedan förts över till
vårt land. Vi komma väl alla ihåg -—
och det skola vi vid behandlingen i
dag icke glömma bort — hur tyskarna
foro fram i åtskilliga länder i Europa
och på andra håll, och hur de inte drogo
sig för att röva ifrån människorna
deras egendom. I vissa fall, t. ex. i Danmark,
betalade de visserligen för det
rövade, men det var bara en gest, eftersom
det skedde med pengar, som voro
eller blevo fullständigt värdelösa och
för vilka människorna icke kunde
skaffa sig någon motsvarande egendom
igen.

Allt detta hade vi i färskt och friskt
minne 1945. I dag har minnet av vad
som då hände förbleknat, och vi ha nu
råd att kosta på oss samvetsbetänkligheter
för vad vi då gjorde. Det är ju
bara att hälsa med tillfredsställelse att
människor sig omvända och bättra och
att de också avge särskilda syndabekännelser
för vad som tidigare har
gjorts men som nu kan anses vara
vrångt. Men vi få väl ändå komma ihåg,
att det inte alltid och inte hela vägen
har skett någon orättvisa genom tillämpningen
av denna lag. Det är klart, att
det med denna, liksom med de flesta
andra lagar vi ha, i ett enskilt fall kan
se ut som om man beginge olagligheter
och ojustheter gentemot medborgare i
Sverige och kanske också annorstädes.
Sådant har aldrig kunnat undvikas och
kan naturligtvis inte undvikas nu heller.

Om man nu — som vid reservanterna
önska, ehuru de icke ha sagt det i sin
reservation — skulle yrka avslag på

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

Kungl. Maj:ts förslag och på utskottets
utlåtande, så skulle man ju därigenom
bara åstadkomma en uppbromsning av
denna frågas avveckling, och det antar
jag att vi inte gärna vilja vara med om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för avsättning
till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 3,
över motion om vissa åtgärder för att
förhindra tandsjukdomar hos skolbarn.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! När jag
nu tar till orda i denna punkt är det
inte för att framställa något annat yrkande
än utskottets. Jag kommer alltså,
herr talman, inte att yrka bifall till motionen.
Anledningen härtill är inte, att
jag helt skulle dela utskottets uppfattning,
att det inte i detta fall skulle vara

möjligt att gå längre än utskottet har
gjort, utan det är den omständigheten,
att när en ny fråga kommer upp i riksdagen,
behöver riksdagen liksom leva
sig in i frågan, innan riksdagen blir
fullt medveten om att något måste göras
i saken. Vi få hoppas, att riksdagen
snart måtte komma till medvetande om
att denna fråga på ena eller andra sättet
måste beaktas av riksdagen.

Jag är inte främmande för det utskottet
här påpekar, att skolöverstyrelsen
propagerat mot denna stora sötsakskonsumtion
hos skolbarnen och att även
lokala myndigheter gjort åtskilligt. Detta
är inte alls obekant för motionärerna.
Och jag är tacksam för att utskottet
trots allt vågat yttra sig en smula positivt
om denna sak, då det säger, att »utskottet
delar den i motionen framförda
uppfattningen, att icke minst skolbarnens
förtärande av sötsaker tagit en omfattning,
som varken ur hälso- eller ekonomisk
synpunkt är försvarlig». Inte
minst tacksam är jag för att utskottet
här berör den ekonomiska synpunkten,
en sak som jag i mitt uttalande i dag
tänkt komplettera den motion med, som
jag framfört i detta ärende. Det verkar
emellertid som om utskottet tycker, att
det gått något för långt, ty omedelbart
efteråt försöker man så att säga avbalansera
detta uttalande genom följande
sats: »... även om det måhända icke
kan anses bevisat, att sötsaker i alla
former alltid äro till skada för särskilt
tänderna.»

Herr talman! Man kan ju diskutera
om bevisföringen alltid skall vara hundraprocentig
eller inte. Beträffande bevisföringen
i detta fall tror jag att man
kan säga att det föreligger mycket starka
bevis för att en hög sockerkonsumtion
under barnaåren är till stor skada
för tänderna.

Sedan jag väckte motionen har jag
fått flera skrivelser från inte minst vetenskapsmän
och forskare på detta område
—• även tandläkare och tandvårdsinspektörer
— som uttalat sin stora be -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

låtenhet med att denna sak påtalats i
riksdagen. För ett par dagar sedan fick
jag även en hel del material, som just
påvisar att en stor sockerkonsumtion
genom karameller och sötsaker är till
uppenbar skada för skolbarnens tänder.
Jag skall bara läsa upp några exempel,
som skickats till mig.

Den berömda Buntingska forskargruppen
i Amerika anser, att kombinationen
socker—mjölksyrebakterier är den viktigaste
orsaksfaktorn vid uppkomsten
av tandröta (karies). Vid en undersökning
visade det sig, att sockerfattig diet
hos institutionsbarn ledde till ett definitivt
uteblivande av karies. — Detta är
ett ganska starkt uttalande. — Snaskförtäring
höjde däremot kariesprocenten
från 13 till 44 under en försöksperiod
av fem månader.

Jag skulle kunna åberopa ytterligare
inånga uttalanden, men det blir kanske
alldeles för långt. Hatton och hans medarbetare
i Amerika ha påvisat hurusom
en barngrupp förblev fullständigt kariesfri
i tio år endast tack vare ett fullständigt
sockerförbud. En vetenskapsman
från Schweiz — för att nu taga en
annan utländsk kapacitet på området —
har funnit, att flickorna i ett skolhem
hade en avvikande, mycket låg kariesprocent
jämfört med andra flickor i
staden. Sockerransonen i skolhemmet
var endast 10 gram per dag, och sötsakerna
voro sällsynta.

Jag kan vidare nämna, att under sista
världskriget i många länder systematiska
undersökningar gjorts av tandförhållandena
hos barn både före och i
skolåldern. Dessa undersökningar visa
samstämmigt, att kariesfrekvensen sjunkit
påfallande under krigstiden i de
krigförande länderna. Exempel finnas
från både Finland och Norge och från
andra stater.

Ett intressant uttalande kommer från
en vetenskapsman, även han från Amerika,
som påpekar, att varje sockertillförsel
betyder ett kortvarigt angrepp på
tänderna — inom fem minuter, säger

han. Därför är inte blott mängden avgörande,
utan minst lika viktigt är hur
ofta man förtär socker. Detta sista uttalande
är rätt intressant. När man känner
till skolbarnens konsumtion av karameller
—- det sker ofta upprepade
gånger hela dagen igenom — så visar
detta uttalande hur farlig en sådan konsumtion
är.

Även inom vårt land ha gjorts försök
på detta område. Jag kan nämna att det
i Göteborg vid kostregleringar för skolbarnsgrupper
visat sig, att barn som
förut haft en improviserad konsumtion
mellan ordinarie måltider och dessutom
en hög socker- eller godsakskonsumtion,
få väsentligt mindre karies,
om måltiderna regleras och sockerkonsumtionen
inskränkes.

Vidare vill jag för kammarens ledamöter
nämna en intressant sak. Man har
kunnat konstatera att de primitiva folken,
som förtära sockerrör i rå form,
sällan få dåliga tänder. Detta beror på
att sockret inte är tillräckligt koncentrerat.
Däremot har det visat sig att på en
ö i Stilla havet, där befolkningen kokar
sockerrörssaften till sirap och karameller,
härjar tandrötan enormt.

Jag har tillåtit mig att anföra dessa
uttalanden från en rad vetenskapsmän
och andra personer, som gjort forskningar
och försök på detta område, för
att i någon mån korrigera den mening
utskottet anfört, då det varit tveksamt,
huruvida en stor sockerkonsumtion,
inte minst genom karameller, skulle
vara till skada för tänderna.

Jag kommer då fram till vad jag till
slut vill säga, herr talman. Man kan
visserligen diskutera huruvida det är
nödvändigt, att riksdagen tar ställning
till denna fråga och fördjupar sig i den.
Helst ville vi naturligtvis att det skulle
kunna göras någonting ute i landet hos
de lokala myndigheterna. Kunde även
skolöverstyrelsen göra något positivt i
denna sak vore det tacknämligt, därom
tror jag vi äro ense. På det sättet behövde
inte riksdagen belastas med onö -

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

diga uppgifter. Men staten anslår miljontals
kronor — grovt räknat 120 miljoner
kronor — till folktandvården, som
i första hand syfta till skolbarnens
tandvård, och när vi veta att skolbarnen
i oförstånd riva ned detta arbete
genom en ökad konsumtion av socker
i form av karameller och andra godsaker,
kan det knappast vara riktigt att
riksdagen står som passiv åskådare till
detta. Det är av denna anledning vi
motionärer tagit upp denna fråga. Frågan
må gärna försöksvis klaras upp på
det sätt, som utskottet här berört, men
jag tror att riksdagen i längden inte
kan stå utanför detta utan måste på något
sätt gripa in. Jag syftar inte på några
direkta förbud, men det måste finnas
andra vägar att komma fram på
för att lägga till rätta denna sak och i
detta avseende ge särskilt våra barn
den fostran de behöva. Här får man beakta
även den synpunkt, som jag berörde
i början av mitt anförande, nämligen
sparandet i skolorna. Det gäller
att få barnen att avstå från dessa godsaker
och i stället spara pengarna.

Att söka kombinera dessa två saker —
befrämjandet av barnens hälsa och ett
ökat sparande -— är, herr talman, en
viktig angelägenhet som vi inte kunna
förbise.

Jag har, herr talman, endast velat
göra detta uttalande och har intet direkt
yrkande.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Då den föregående talaren inte
ställde något yrkande om bifall till sin
motion, är det väl överflödigt att gå
närmare in på det här föreliggande
spörsmålet, och jag skall därför, herr
talman, nu bara säga några få ord.

Vederbörande myndigheter ha ju sin
uppmärksamhet riktad på det spörsmål
som herr Staxäng här dragit fram.
Skolöverstyrelsen har för sin del vidtagit
åtgärder för att på upplysningens
väg, genom propaganda o. s. v. i skolor -

na, försöka få en rättelse till stånd.
Skolöverstyrelsen har inte i nuvarande
läge någon formell rätt att utfärda exempelvis
ett generellt förbud mot förtäring
av sötsaker inom skolornas områden,
men gällande förordningar göra
det möjligt för vederbörande lokala
skolmyndigheter att vidtaga åtgärder i
den riktning som motionärerna önska.
Jag ifrågasätter därför, om icke det
lämpligaste är att låta de lokala myndigheterna
pröva denna väg i större utsträckning
än hittills varit fallet. Man
har ju redan på en del platser gått in
för att utfärda förbud mot förtäring
av sötsaker inom skolornas områden,
men det föreligger inte för närvarande
någon sammanställning av de erfarenheter
som gjorts genom dessa lokala
förbud. Jag har personligen förhört
mig om läget på ett par håll, och man
har då sagt att förbudet haft en tillfredsställande
verkan.

Nu är det emellertid så, att hela syftemålet
med motionen når man inte
bara genom att förbjuda skolbarnen att
förtära sötsaker inom skolornas områden.
Problemet är nog större än som
framgår av motionen, och jag tror att
man också måste söka lösningen utanför
skolan och bl. a. försöka påverka
föräldrarna, så att dessa i sin mån
hjälpa skolornas personal att få en rätsida
på saken.

Motionären opponerade sig här mot
utskottets uttalande om att det ännu
icke torde vara bevisat i vad mån sötsaksförtäringen
bidrar till uppkomsten
av tandröta. Jag vill framhålla att detta
utskottets uttalande grundar sig på den
omständigheten, att skolöverstyrelsen,
som låtit igångsätta vissa vetenskapliga
laboratorieundersökningar, för utskottet
har förklarat att man ännu icke vill
yttra sig om i vilken utsträckning förtäring
av sötsaker kan inverka skadligt
i den riktning som det här gäller. Resultatet
av undersökningarna väntas
emellertid föreligga om ungefär ett år.

Det finns ytterligare en omständig -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

het, som inte blivit direkt berörd i
detta sammanhang men som nog har
mycket stor inverkan på skolbarnens
förtäring av sötsaker, och det är det
kioskelände, om jag så får säga, som
gärna uppstår omkring skolorna. Vi se
överallt i landet, hurusom man ofta förlägger
kiosker i närheten av skolorna,
närmast då med tanke på att tillhandahålla
sötsaker åt barnen, när de gå till
skolan eller komma därifrån. Jag undrar
om det inte skulle vara en kommunal
uppgift att se till, att kiosker
icke placerades på ett sådant sätt att
man utsätter barnen för den frestelse
som man faktiskt gör genom att låta
kiosker finnas alldeles inpå skolornas
områden.

Herr talman! Jag har härmed endast
velat helt kort motivera utskottets ställningstagande,
och jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det anförande,
som utskottets talesman här
höll, röjde ju mycken förståelse för de
önskemål som vi framfört i vår motion.
Det var egentligen endast i ett avseende,
som han naturligtvis måste fasthålla
vid utskottets uttalande, nämligen
när utskottet anser att något inte bör
göras från riksdagens sida. Men jag tror
nog att om det i framtiden visar sig behövligt
med ett ingripande, också den
ärade ordföranden i beredningsutskottet
skall vara villig att hjälpa till.

Givetvis är det på många olika punkter
som åtgärderna här böra sättas in,
om man skall få till stånd en bättre
ordning. Det har ju i vissa städer
t. o. m. hänt, att med myndigheternas
medverkan kiosker förlagts nära skolhusen,
därför att man räknat med att
barnen skulle köpa mycket godsaker
och att dessa kiosker sålunda skulle
bli lukrativa företag. Det är kanske
alltså inte bara barnen, som behöva
upplysning, utan också myndigheterna
i våra städer.

Herr HUSS: Herr talman! Jag har under
många år som skolöverläkare i
Malmö brottats med det problem som
nu diskuteras.

Anledningarna till att man inte kunnat
genomföra några åtgärder av praktisk
betydelse för tandrötans förebyggande
äro många, och jag vill här särskilt
erinra om en av dem, nämligen
den rent vetenskapliga synen på frågan.
Det är alldeles riktigt att sockret,
närmast i form av disackarider, allmänt
erkännes utgöra en risk för tänderna
och en bidragande orsak till uppkomsten
av tandröta, men problemet
om förebyggande av tandröta är dock
betydligt mera invecklat än så. Vi veta
att födans sammansättning i övrigt inverkar
på kariesfrekvensen. Vi veta
också att levnadsvanor av annat slag
än de som höra samman med födoämnesvanorna
ha en betydelsefull inverkan
på tandrötan. Man har gjort en del
egendomliga iakttagelser därvidlag.
Herr Staxäng har här berört eu av
dem. En annan är den att stärkelse,
som redan i munhålan genom salivens
inverkan sönderdelas till disackarider,
i regel är mycket litet riskabel för tänderna.
Ett karakteristiskt utslag av detta
finner man däri, att invånarna i Östern,
kineser och japaner, som äro
vana vid att konsumera mycket ris och
annan stärkelsehaltig kost, i regel ha
relativt goda tänder, medan de, om de
utvandra till Förenta staterna och där
konfronteras med en betydligt mer sockerhaltig
kost, uppvisa en mycket högre
grad av tandröta.

Såsom här tidigare framhållits, äro
våra myndigheter, särskilt medicinalstyrelsen,
sysselsatta med att utreda
frågan om sockrets inverkan på tänderna,
ocli den egentliga orsaken till
att jag själv nu ställt mig avvaktande
är, att jag anser att hela detta problem
bör vara klarlagt, innan man beslutar
sig för vilka åtgärder man vill vidtaga.
Det kan tänkas att dessa åtgärder böra
i huvudsak rikta sig mot eu konsum -

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Åtgärder mot tandsjukdomar hos skolbarn.

tion av s. k. sötsaker, men det kan också
tänkas att åtgärderna böra modifieras
och insättas även på andra punkter.
Innan man fått klarhet om den saken,
tror jag att man bör nöja sig med att
låta de ansvariga myndigheterna vidtaga
de åtgärder som i nuvarande läge
anses lämpliga.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.54 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

016259