1950 ANDRA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1950:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 5

4—8 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 februari.

Sid.

Svar på frågor av:

Herr Holmberg ang. igångsättande av vägbygget Sädvajaure—

Graddis .............................................. 5

Herr Wedén ang. uppförande av ett nytt posthus i Eskilstuna 8

Onsdagen den 8 februari.

Svar på interpellationer av herr Svensson i Ljungskile och herr
Sundström ang. nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping................ 10

Lagfästande av likalönsprincipen.............................. 41

Interpellationer av:

Herr Norup ang. omfattningen av statens inköp av varmblodiga

hästar................................................ 44

Herr Christenson i Malmö ang. ökad licensgivning för import från
Schweiz av fickur m. m................................. 47

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 4 februari.

Anmälan från bankoutskottet av framställningar från fullmäktige i
riksgäldskontoret om bestridandet av kostnader för Folkrörelsernas
sparkampanj samt från styrelsen för riksdagsbiblioteket om anslag
för bokmagasin ........................................ 3

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 5.

Nr 5.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 8 februari.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. handelsöverenskommelse med

Italien................................................ 41

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. anslagen till hov- och slottsstaterna 42

— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II för utrikesdepartementet .. 42
Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. avtal med Norge mot

dubbelbeskattning av kvarlåtenskap m. m................... 42

— nr 5, ang. avtal med Finland mot dubbelbeskattning av inkomst

och förmögenhet........................................ 42

— nr 6, ang. ändrad lydelse av rusdrycksförsäljningsförordningen m.m. 42

— nr 7, ang. avdrag vid taxering för avgifter till Trävaruindustriens

konjunkturutjämningsfond, m. m........................... 42

— nr 8, ang. ändring i taxeringsförordningen.................. 42

— nr 9, ang. ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering.. 42

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. lagfästande av

likalönsprincipen............................i........... 42

Lördagen den 4 februari 1950.

Nr 5.

Lördagen den 4 februari

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidna januari.

nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
genomförandet av 1947 års
principbeslut rörande ålderdomshemvårdens
framtida ordnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsledamoten fru Olivia
Nordgren vårdats härstädes från den
24 januari 1950 för tumor vesic. urin.
och utskrevs den 2 februari och under
denna tid varit och fortfarande till
och med den 16 februari är förhindrad
deltaga i riksdagens arbete intygas.

Karolinska sjukhuset den 2 februari
1950.

E. Franksson,
leg. läkare.

Kammaren beviljade fru Nordgren
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 24 nästlidna januari till
och med den 16 innevarande februari.

§ 3.

§ 6.

Föredrogs den av herr Huss vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående skärpt lagstiftning i
fråga om behörighet att utöva läkarkonsten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ifrågasatt
utvidgning av Remmene skjutfält.

Kammaren biföll denna anhållan.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds å kammarens
bord vilande proposition, nr 45,
angående lån till Sveriges utsädesförening.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 421 av herr Senander m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr förste vice
talmannen Skoglund vid kammarens

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan,
att till utskottet inkommit

dels framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret om bemyndigande för
fullmäktige att för bestridande av kostnader
för Folkrörelsernas sparkampanj
av förslagsanslaget till Riksgäldskontoret:
Kostnader för emission av statslån
m. m. för budgetåret 1949/50, utöver tidigare
beräknade 500 000 kronor, taga
i anspråk ett belopp av högst 200 000
kronor;

Nr 5.

Lördagen den 4 februari 1950.

dels ock framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket om anvisande
för budgetåret 1950/51 av ett anslag å
5 500 kronor för inredning m. in. av ett
bokmagasin.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen:

nr 46, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 49, angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör av
smidbart järn in. in.;

nr 59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. in.; och
nr CO, med förslag till lag om rätt till
fiske m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en liandelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Italien;

statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å lcvarlåtenskap, m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter, å inkomst och förmögenhet; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker,
in. in.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till Stiftelsen
Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond,
m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i 123 § taxcringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379);
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, över motion
angående utredning om lagfästande
av likalönsprincipen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 7 februari 1950.

Nr 5.

Tisdagen den 7 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Hans Levin är på grund
av påssjuka (parotit. epidemica) tills
vidare förhindrad att inställa sig till
riksdagsarbetet intygas.

Trelleborg den 5 februari 1950.

J. Pettersson,
2:e stadsläkare.

Kammaren beviljade herr Levin ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 5 innevarande
februari.

§ 3.

Svar på fråga angående igångsättande av
vägbygget Sädvajaure—Graddis.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Herr Holmberg
har frågat mig huruvida jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder, så att vägbygget
Sädvajaure—Graddis snarast kunde
igångsättas för att bereda sysselsättning
åt en del av de mer än 4 000 personer,
som hade anmält sig som arbetslösa
till länsarbetsnämnden i Norrbottens
län.

Jag vill med anledning härav till en
början meddela följande beträffande
det aktuella arbetsmarknadsläget i Norrbottens
län.

Enligt rapporter, som lämnats helt
nyligen, uppgick antalet arbetssökande

hos arbetsförmedlingen till 3 881 personer.
Av dessa hade 1 247 anmält sig
som hjälpsökande vid arbetslöshetsnämnderna.
Av de hjälpsökande hade
543 hänvisats till sysselsättning i statliga
eller statskommunala beredskapsarbeten.

Efterfrågan på skogsarbetare inom
länet är nu betydande och uppgår för
närvarande till omkring 1 000 man.

Inom de kommuner, som närmast beröras
av den ifrågasatta väganläggningen
(Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk),
uppgår antalet arbetssökande
till sammanlagt 129 personer, under det
att det anmälda behovet av skogsarbetare
för samma kommuner utgör 285.

I fråga om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna inom vägväsendet har
arbetsmarknadsstyrelsen under rådande
förhållanden ansett det riktigare att
igångsätta smärre vägförbättringsarbeten
för att bereda sysselsättning åt vederbörande
inom hemorten än att sammandraga
arbetskraft för större företag.
Fullmakt har lämnats vägförvaltningen
och länsarbetsnämnden i länet att vid
behov igångsätta arbeten för sysselsättning
av en arbetsstyrka av 500 man med
anlitande av anslaget till vissa vägbyggnadsarbeten.
Med hänsyn till det föreliggande
arbetskraftsbehovet inom
skogsbruket sysselsättas emellertid för
närvarande endast ca 250 man i nyssnämnda
vägarbeten. Möjlighet finnes
alltså att bereda ytterligare 250 man arbete
på motsvarande sätt.

Frågan om anläggning av väg Sädvajaure—Graddis
har tidigare prövats av
Kungl. Maj:t, som emellertid senast 1946
avslog en framställning från länsstyrelsen
om anslag till vägen.

En ny framställning i ämnet har
emellertid nu gjorts och denna är för
närvarande föremål för remissbehandling.

Nr 5.

Tisdagen den 7 februari 1950.

Svar på fråga angående igångsättande av vägbygget Sädvajaure—Graddis.

Utan att vilja föregripa den slutliga
prövningen av detta ärende, anser jag
mig böra framhålla, att den förändrade
arbetsmarknadssituationen icke i och
för sig kan betraktas som tillräcklig anledning
att nu igångsätta detta stora
vägbvggnadsföretag. För sysselsättning
av friställd arbetskraft torde det finnas
tillräckligt med andra arbetsobjekt i länet,
vilkas angelägenhet redan är klarlagd
och vilka med hänsyn till sin geografiska
belägenhet m. in. lämpa sig
bättre för sådant ändamål. Skulle den
förnyade utredningen visa att bärande
skäl ur ekonomiska och andra synpunkter
föreligga för att bygga vägen Sädvajaure—Graddis,
kan det dock givetvis
bli fråga om att anvisa medel även för
detta företag. Då utredningsarbetet kan
beräknas kräva en del tid och då någon
användbar arbetsplan för företaget
icke finnes upprättad, är det emellertid
under alla förhållanden uteslutet att arbetet
på vägen skulle kunna påbörjas
inom den närmaste tiden.

Härefter anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
skall be att få tacka statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Statsrådets meddelande att det nu har
igångsatts en utredning om en mellanriksväg
i Norrbotten kommer att hälsas
med mycket stor tillfredsställelse. En
sådan utredning har jag föreslagit under
flera år. Jag kan bara beklaga att
den icke företagits tidigare, så att man
nu kunnat sätta i gång arbetet.

Jag hyser inte någon som helst tvekan
om att den. utredning, som nu
igångsatts, skall visa att det är ett berättigat
krav att denna väg blir utförd.
Statsmakterna ha för övrigt för flera
årtionden sedan beslutat att anlägga
vägen. Då ansåg man tydligen skälen
för vägens anläggande vara fullständigt
övertygande. Det hakade emellertid upp
sig på frågan om underhållsskyldighe -

ten. Sedan dess har det tillkommit flera
andra skäl, som tala för att vägen skall
byggas, men det är inte anledning att
nu orda mera härom, eftersom utredningen
satts i gång. Vi få avvakta utredningen,
som jag hoppas blir slutförd
så snabbt som möjligt.

Emellertid har i svaret också berörts
arbetskraftssituationen i Norrbotten.
Jag tillåter mig därför, licrr talman, att
säga några ord även om den saken.
Först vill jag med hänvisning till vad
jag nyss sagt erinra om att det inte bara
är läget på arbetsmarknaden, som har
gjort att jag i år på nytt efterlyst, hur
det ligger till med Graddisvägen.

Det har vid ett par tillfällen, när denna
fråga tidigare behandlats i riksdagen,
framhålllits att man inte kan avstå
arbetskraft till ett så omfattande
vägprojekt men att frågan skulle komma
i ett annat läge, om det blir arbetslöshet.
Redan då framhöll jag, att vi
inte ens under den allra bästa högkonjunkturen
hade full sysselsättning i
Norrbotten. Jag kan åberopa uppgifter
dels från länsarbetsnämnden, dels från
massor av kommunala organ i Norrbotten,
som bestämt ha förklarat, att det
kunde sättas i gång mycket omfattande
vägarbeten i Norrbotten utan att detta
skulle inkräkta på arbetskraftsbehovet
för övriga områden. Nu ha vi fått ytterligare
tusentals helt arbetslösa, av vilka
åtminstone en del varit utan sysselsättning
i flera månader. Till uppgiften i
svaret om de nära 4 000 man, som nu
äro anmälda till länsarbetsnämnden,
bör nämligen göras samma erinran som
herr Gavelin gjorde under debatten om
dessa saker för några veckor sedan i
denna kammare, nämligen att det finns
många arbetslösa, som av olika anledningar
inte anmäla sig. Det är nog en
ganska allmän uppfattning i Norrbotten,
att det verkliga antalet arbetslösa
är minst dubbelt så stort som det till
länsarbetsnämnden eller arbetsmarknadsorganen
i övrigt anmälda. Även om
man håller sig till länsarbetsnämndens

Nr 5.

Tisdagen den 7 februari 1950.

Svar på fråga angående igångsättande av vägbygget Sädvajaure—Graddis.

siffror framstår emellertid situationen
som mycket allvarlig.

Att skogsbolagen och domänverket
inte kunnat få det antal skogshuggare
som de önska, beror helt på de otillfredsställande
löne- och arbetsförhållandena.
Det finns nu ca 8 000 huggare
i norrbottensskogarna. På de avverkningsplatser,
som återstå och där man
behöver 1 000 man, äro skogsförhållandena
och arbetsförhållandena sådana,
att huggarna inte kunna få rimlig förtjänst.
Det är nämligen inte rimligt begära
att få ett dagsverke av så tungt och
besvärligt slag som skogsarbete utfört
för 10—15 kronor, som faktiskt är förtjänsten
på de arbetsplatser det gäller.
Det går helt säkert inte att lösa denna
fråga genom att utestänga de arbetslösa
från beredskapsarbeten och annan sysselsättning,
som ju faktiskt har skett
under lång tid i Norrbotten.

På denna punkt innehåller statsrådets
svar en mycket intressant uppgift. Statsrådet
meddelar nämligen att det har givits
fullmakt åt vägförvaltningen och
länsarbetsnämnden att, som det heter i
svaret, »vid behov» sätta i gång arbeten
för sammanlagt 500 man men att
dessa myndigheter med hänsyn till arbetskraftsbehovet
inom skogsbruket bara
berett arbete för 250 man. Denna
uppgift är intressant bl. a. därför att
för blott 3 å 4 dagar sedan en tjänsteman
i länsarbetsnämnden förklarat, att
på grund av skogsarbetarnas vägran att
taga arbete på de villkor, som skogsbolagen
erbjuda, hade det uppstått svårigheter
att få i gång andra arbeten. Det
har säkert av alla tolkats så, att statsmakterna
lägga hinder i vägen för att
sätta i gång arbeten så länge skogsbruket
inte fått sitt arbetskraftsbehov tillgodosett.
Nu veta vi emellertid, att åtminstone
vad beträffar arbete för 250
man är det länsarbetsnämnden och vägförvaltningen
själva som ha bromsat.
Det vittnar enligt min mening om en
oerhörd hänsynslöshet mot de arbetslösa.
Det innebär att man försöker

tvinga arbetarna att godkänna skogsbolagens
svältlöner genom att utestänga
massor av andra arbetare från någon
sysselsättning. Det är en enligt min mening
förkastlig arbetslöshetspolitik. Man
borde ha skäl att vänta, att en sådan arbetslöshetspolitik
numera inte skall få
förekomma.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det tillkommer inte mig att i
detta sammanhang ingå på frågan om
de avtal, som föreligga mellan skogsbolagen
och vederbörande fackorganisation.
Jag skall inte heller gå in på frågan,
huruvida skogsarbetarna på grund
av olika omständigheter, kanske väderleksförhållanden
och andra ting, varit
obenägna att utföra sådant arbete i skogarna,
som man ur folkhushållets synpunkt
i och för sig skulle ansett önskvärt.
Jag vill emellertid understryka, att
de vägarbeten som satts i gång under
vintern och som, om man ser det ur
själva vägarbetets synpunkt, äro mindre
ekonomiska än om de utförts vid någon
annan tidpunkt på året, ha tillkommit
för att tillförsäkra sådana arbete, som
icke kunna få det på annat håll. Här har
man sålunda vidtagit erforderliga åtgärder.

På herr Holmbergs fråga, huruvida
man inte kunde sätta i gång med detta
speciella vägarbete för att skaffa arbete
åt de 4 000 arbetslösa, vill jag svara för
det första, att arbetare fortfarande behövas
i skogarna, enär brist på arbetskraft
föreligger, för det andra att åtgärder
vidtagits för att åt sådana, som icke
kunna få anställning i skogarna eller
annorstädes, bereda arbete såvitt möjligt
i hemorten — att t. ex. draga dem
upp till norska gränsen på vägarbete
tror jag inte arbetarna själva skulle anse
önskvärt — samt för det tredje att
detta företag ännu icke är förberett, arbetsplaner
äro icke upprättade, varför
det inte heller ur den synpunkten är

Nr 5.

Tisdagen den 7 februari 1950.

Svar på fråga angående uppförande av ett nytt posthus i Eskilstuna.

möjligt att nu få i gång verksamheten,
om detta i och för sig skulle ansetts
önskvärt för att motverka en arbetslöshet,
som icke på annat sätt kunde avvecklas.

Jag finner sålunda att på nu anförda
skäl kan. mitt svar på herr Holmbergs
fråga näppeligen bli annat än så som
jag nyss formulerat det.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
har tills vidare inte begärt någonting
annat beträffande Graddisvägen än att
det skall företas en utredning. Det har
jag sagt i en tidigare interpellationsdebatt,
och mina tidigare motioner ha
också utmynnat i förslag om utredning.
Jag är nöjd med statsrådets åtgärd på
det området.

När nu arbetslöshetssituationen i
Norrbotten kommit på tal kan jag inte
underlåta att påpeka bristerna i planläggningen
och att påtala den uraktlåtenhet
att bereda arbete åt arbetslösa
även på andra håll i Norrbotten, som
vederbörande myndigheter ha gjort sig
skyldiga till. Det är nämligen obestridligt
att tusentals man gå arbetslösa sedan
månader tillbaka trots de åtgärder,
som arbetsmarknadsmyndigheterna ha
företagit. En förkastlig detalj i denna
arbetslöshetspolitik är den tydliga tendensen
att bromsa igångsättandet av
arbeten för att tillgodose bolagens behov
av arbetskraft till svältlöner.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga angående uppförande av
ett nytt posthus i Eskilstuna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare
herr Wedén har frågat mig om jag anser,
att ett nytt posthus snarast bör
uppföras i Eskilstuna, och om jag är i
tillfälle att uttala någon mening om när

byggnadstillstånd för ett dylikt kan påräknas.

Ett nytt posthus i Eskilstuna tillhör
de byggnadsföretag, som stå främst på
postverkets angelägenhctslista, och företaget
ingår också i det byggnadsprogram
för postverket, som godkändes
av statsmakterna förra året.

Inom ramen för den byggnadskvot
för samfärdseln, som beräknas för år
1950, har en ökning av postverkets
byggnadsarbeten från 2 till 3 miljoner
kronor ansetts kunna ske. Generalpoststyrelsen
har emellertid, enligt vad jag
inhämtat, funnit vissa andra byggnadsbehov
så angelägna, att de måste gå
före posthusbygget i Eskilstuna vid utnyttjandet
av 1950 års kvot. Det synes
därför icke troligt, att detta företag
kommer att igångsättas redan i år. När
så kan bli fallet är jag för närvarande
icke beredd att uttala mig om.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min fråga. Svaret innebär
ju att det troligen inte blir något posthusbygge
igångsatt i Eskilstuna i år,
och statsrådet kan inte ens säkert säga,
huruvida det kan bli nästa år. Det
finns, säger statsrådet, angelägnare
företag på generalpoststyrelsens lista.
Jag känner inte närmare till vilka de
äro, men jag förstår att de måste vara
mycket angelägna med hänsyn till de
fakta beträffande posthuset i Eskilstuna,
som statsrådet har blivit i tillfälle
att ta del av även direkt från den
berörda personalen. Jag vill bara här i
förbigående påpeka, att yrkesinspektionen
har framställt synnerligen kritiska
anmärkningar mot betydande utrymmen
i posthuset i Eskilstuna. I
brevbäreriet är t. ex. tidvis arbetsutrymmet
för de där verksamma en kvadratmeter
per man, i tidningsexpeditionen
ha sex anställda en rumsvolym av
55 kubikmeter, personal- och matrum

Tisdagen den 7 februari 1950.

Nr 5.

Svar på fråga angående uppförande av ett nytt posthus i Eskilstuna.

äro bristfälliga. Vantrivsel börjar framträda
ganska tydligt hos personalen,
och det är ett förhållande som inte bara
är av intresse för personalen utan som
också berör allmänheten, ty det är klart
att posten i Eskilstuna under sådana
förhållanden kan få svårt att lämna den
service till allmänheten som bör ges.

Jag skulle vilja ställa en kompletterande
fråga till statsrådet, nämligen om
det inte är möjligt att tänka sig, eftersom
nu kvoten för 1950 blir hårt belastad,
att man tar posthuset i Eskilstuna
i etapper och börjar med en
mindre del — redan detta skulle innebära
en väsentlig lättnad — för att sedan
uppskjuta resten till ett år, då man
kunde utnyttja en större del av byggnadskvoten.
Jag vet att det finns en del
betänkligheter mot ett sådant tillvägagångssätt,
men jag vill uttrycka min
livliga förhoppning, att statsrådet icke
utesluter ett sådant tillvägagångssätt
vid de följande övervägandena.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag är fullt medveten om det
berättigade i anmärkningarna mot de
mycket påtagliga brister, som vidlåda
posthuset i Eskilstuna, och jag vet vilka
svårigheter dessa framkalla för de
där anställda. Emellertid kan det tyvärr
—- det gör i och för sig inte saken
bättre — riktas precis samma eller kanske
ännu längre gående anmärkningar
mot förhållandena på andra orter. Herr
Wedén medgav, att han inte har möjlighet
att bedöma denna sak, och jag
kan redan nu säga, att kvoten fullt ut
är tagen i anspråk, trots att den höjts
med 50 procent från 2 till 3 miljoner.
Det finns för innevarande år ingenting
kvar om man vill tillgripa den utväg
herr Wedén tänker sig, nämligen
att man delar upp byggandet av ett
posthus i Eskilstuna på flera år. Kvoten
är ianspråktagen för posthus i
Sundbyberg och Ludvika, ombyggnad

av centralposten i Stockholm, posthus
i Skellefteå och dessutom en hel rad
andra smärre arbeten.

Det är klart att alla utvägar skola
undersökas. Helst skulle jag se, att vi
finge möjlighet att exempelvis nästa år
höja kvoten, så att det bereddes utrymme
för posthuset i Eskilstuna inom
denna kvot, men naturligtvis kan man
också tänka sig andra lösningar. Ingen
utväg skall lämnas oprövad, det kan
jag försäkra.

Det finns ytterligare ett skäl, som
talar för att posthuset i Eskilstuna
snarast möjligt bör byggas, nämligen
att telegrafverket är i stort behov av
att få de lokaler, som för närvarande
disponeras av posten. Telegrafstyrelsen
har förklarat, att man senast den 1 oktober
1953 måste ta dessa lokaler i anspråk.

Det finns sålunda, herr talman, mycket
som skyndar på avgörandet i denna
sak, och det finns, ehuru jag inte vill
ge något löfte i dag, många skäl som
tala för att denna fråga snarast möjligt
måste lösas på ett för de berörda tillfredsställande
sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionerna:

nr 46, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 49, angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör av
smidbart järn in. in.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, in. in.; och

nr 60, med förslag till lag om rätt till
fiske in. in.

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 1 och 14, bevillningsutskottets
betänkanden nr 4—9
samt andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG, som yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till ärendenas synnerliga
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 59 med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde
m. m. och nr 60 med förslag till lag om
rätt till fiske m. m. till det sammanträde,
som infaller näst efter femton

dagar från det propositionerna kommo
kammaren till handa.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 48, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt
223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
och

nr 50, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.27 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 8 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Svar på interpellationer angående nedläggandet
och försäljningen av Svenska
sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG erhöll på begägan
ordet för att besvara dels herr
Svenssons i Ljungskile interpellation
angående nedläggandet av driften vid
Svenska sockerfabriksaktiebolagets fabrik
i Lidköping dels ock herr Sundströms
interpellation angående nedläggandet
av sockerbruket i Lidköping.
Svaret hade före avgivandet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Sträng lämnade
endast en kort sammanfattning av
huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd ha två av dess ledamöter, herrar
Svensson i Ljungskile och Sundström,
till mig framställt vissa frågor
angående nedläggandet och försäljningen
av Svenska sockerfabriks aktiebolagets
fabrik i Lidköping.

Herr Svensson frågar, dels om jag är
villig att inför riksdagen redogöra för
vad som förekommit i saken, dels om
det finns någon möjlighet att förebygga
nedläggandet av fabriken, dels, för den
händelse så inte är fallet, om garanti
kan lämnas för att betodlarna inom
Lidköpingsfabrikens odlingsområde få
lämna sina betor till annan fabrik till
priser som inte äro sämre än förut.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Ilerr Sundström i sin tur frågar, dels
om jag anser att tillräckliga skäl förelegat
att nedlägga sockerbruket i Lidköping
med de konsekvenser för betodlingen
i Skaraborgs län, som detta
medför, dels om jag anser att sockerbolaget
vid försäljningen förfarit på sådant
sätt, att den högsta köpeskillingen
för bolagets anläggning i Lidköping erhållits
och att sockerkonsumenternas
intressen därvid tillvaratagits, dels om
jag kan ange orsaken till att ej Lidköpings
stad hölls underrättad om försäljningen
och bereddes tillfälle att ingiva
anbud på anläggningen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Interpellationerna gälla ju det bekanta
förhållandet att Svenska sockerfabriks
aktiebolaget i höstas i rationaliseringssyfte
beslöt att lägga ner driften vid
sin råsockerfabrik och sitt raffinaderi
i Lidköping och sålde hela anläggningen
till ett annat företag, AB Rörstrands
Porslinsfabriker. Tillverkningen av råsocker
av betor från Lidköpingsfabrikens
nuvarande tillförselområde har bolaget
tänkt sig föra över till sin råsockerfabrik
i Linköping och verksamheten
vid raffinaderiet skulle delas upp å bolagets
övriga fyra raffinaderier.

Jag vill först erinra om att förhållandet
mellan staten och sockerbolaget,
som kammarens ledamöter säkert känna
till, sedan flera år tillbaka regleras
genom avtal, som årligen ingås efter
riksdagens godkännande. Dessa avtal är
den form, i vilken staten lämnar det
stöd åt sockerbetsodlingen och sockernäringen,
som tidvis visat sig behövligt.
Avtalen innebära att sockerbolaget tillförsäkras
ensamrätt till införsel av socker
mot skyldighet att tillämpa vissa angivna
priser och bestämmelser vid inköp
av sockerbetor och vid försäljning
av socker. Staten garanterar vidare bolaget
täckning för vissa kostnader för
sockertillverkningen mot det att bolaget
är redovisningsskyldigt för sina inkomster
av socker t i 11 verk ningen.

Angående innehållet av avtalet vill
jag vidare påpeka, att statsgarantien beträffande
ett flertal kostnadsposter är
utformad så att bolaget självt svarar för
dessa kostnader mot att bolaget får tillgodoräkna
sig visst i förväg bestämt
belopp för varje under året tillverkat
kilogram råsocker. Jag vill även framhålla
att avtalet inte ger staten någon
rätt att bestämma, om bolaget skall upprätthålla
driften vid en viss fabrik eller
nedlägga den. Det är i stället bolagets
egen sak att avgöra, vilka rationaliseringsåtgärder
som skola vidtagas. Det
ligger för övrigt självfallet både i statens
och i konsumenternas intresse, att
bolaget verkligen skall tillvarataga de
rationaliseringsmöjligheter som kunna
finnas. En erinran härom finns även i
avtalet. Det sägs nämligen där ifrån, att
den omständigheten att staten i princip
svarar för täckningen av bolagets kostnader
för sockertillverkningen inte får
föranleda bolaget till mindre omtänksamhet
än eljest i fråga om företagets
ekonomiska bedrivande och att det åligger
bolaget att iakttaga all nödig sparsamhet
beträffande verksamheten över
huvud taget. Det ankommer på den statliga
sockernämnden att se till att denna
bestämmelse liksom avtalet i övrigt
verkligen följs.

I början av september 1949 blev jag
av bolaget underrättad om att bolaget
planerade att lägga ned Lidköpingsfabriken.
Som skäl angavs att det ekonomiska
resultatet av driften vid denna
fabrik var mycket otillfredsställande.
Som jag redan har nämnt kan inte staten
enligt avtalet hindra bolaget från
en sådan åtgärd, om bolaget anser den
påkallad ur rationaliseringssynpunkt.
Det är emellertid klart att det allmänna
här också hade vissa intressen att bevaka,
dels gentemot betodlarna och dels
gentemot den arbetarstam, som fanns
vid fabriken.

Jag upptog därför överläggningar med
bolaget. Vid dessa diskuterades naturligtvis
till en början, om det fanns nå -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar pa interpellationer angaende nedläggandet och försäljningen av Svenska

soekerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

gon möjlighet att bibehålla Lidköpingsfabriken.
Från bolagets sida uppgavs
därvid att man under den gångna sommaren
haft överläggningar med representanter
för betodlarna om utsikterna
att utvidga odlingen så pass att fabriken
skulle kunna drivas utan alltför
stor förlust. Bolaget hade då frågat om
man kunde räkna med att komma upp
till en minimiareal av 1 000 hektar. En
sådan ökning hade man emellertid på
odlarhåll inte ansett sig kunna ställa i
utsikt; i vart fall inte under de närmaste
åren. Bolaget förklarade för mig
att det under sådana förhållanden inte
ansåg sig kunna uppehålla fabriken med
därmed följande årliga stora förluster.

Däremot uppgav bolaget för mig, att
det var berett att se till att odlarna skulle
få möjlighet att fortsätta att leverera
betor utan någon ökning av deras kostnader.
Vidare uppgav bolaget att den
tilltänkte köparen utfäst sig att svara
för fortsatt anställning för de arbetare
vid sockerbruket, som bolaget inte självt
kunde bereda fortsatt sysselsättning.

Efter det saken diskuterats i regeringen
skrev jag den 9 september 1949 ett
brev till sockerbolagets verkställande
direktör. I detta brev anförde jag bland
annat att man enligt min mening från
statsmakternas sida kunde ge sitt principiella
godkännande till nedläggandet
under de förutsättningar, som bolaget
angivit, nämligen a) att nedläggandet
av fabriken var en påtaglig rationalisering
av bolagets drift med ur konsumentsynpunkt
gynnsam återverkan på
sockerpriset, b) att de anställda arbetarna
och tjänstemännen skulle beredas
fortsatt anställning hos den nye innehavaren
av fabriken eller, alternativt, i
bolagets tjänst annorstädes, c) att de
jordbrukare, som önskade fortsätta med
betodling, skulle få möjlighet härtill genom
bolagets medverkan i avseende på
transporter till och förädling vid Linköpingsfabriken.
Jag framhöll emellertid
vidare, att det syntes mig som om

det inte vore nödvändigt att forcera avvecklingen
av Lidköpingsfabriken i den
takt, som bolaget planerat, utan att det
borde finnas möjlighet till en avveckling
på något längre sikt så, att man
skulle driva fabriken ytterligare något
år eller, om den nye innehavaren önskade
starta omedelbart, eventuellt driva
endast den del av fabriken, som omfattade
råsockerproduktionen. Jag anförde
slutligen att det av flera skäl inte
syntes mig behöva befaras att man genom
en sådan lugnare avveckling skulle
löpa risken av att inte få någon godtagbar
köpare.

Den 19 september erhöll jag därefter
ett svar från bolagets verkställande direktör.
I detta anfördes i huvudsak, att
bolaget väl hade förståelse för mina synpunkter
beträffande en avveckling av
bruket på något längre sikt men att bolaget
av vissa skäl ej kunde taga på sitt
ansvar att behålla Lidköpings råsockerbruk
vid drift under ytterligare något
år och att ett uppskov med försäljningen
vore uteslutet. I skrivelsen anfördes
vidare att bolaget hoppades att preliminär
överenskommelse om försäljningen
av bruket skulle kunna träffas i dagarna
och att det var bolagets avsikt att i
omedelbar anslutning därtill gå vidare
i saken och bekantgöra bolagets beslut.

Försäljningen kom sedan till stånd
genom ett den 20 oktober och den 2 november
1949 dagtecknat köpekontrakt.
Köpare var Aktiebolaget Rörstrands
Porslinsfabriker och ett dess dotterbolag.
Jag skall längre fram återkomma
till frågan om köpeskillingens storlek.
Från flera håll inkommo därefter framställningar
om att statsmakterna skulle
vidtaga åtgärder för att förebygga ett
nedläggande av Lidköpingsfabriken. Den
17 november 1949 fick jag vidare ett
besök av bland andra representanter
för länets betodlareförening och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Herr
Svensson var för övrigt också med då.
Vid detta besök förklarade såväl ord -

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

föranden i RLF som betodlareföreningens
representanter, att man från jordbrukarhåll
ansåg sig kunna garantera
en odling av minst 1 000 hektar under
den närmaste femårsperioden, om råsockerfabriken
i Lidköping kunde bibehållas.
1 annat fall ansåg man att hetodlingen
i Västergötland så småningom
komme att helt försvinna. Vidare uppgavs
det, att den nja ägaren av fabriken
inte skulle vara ovillig att arrendera
ut råsockerbruket till sockerbolaget.
Dessa uttalanden gåvo ju en bet\rdligt
mera optimistisk bild av utvecklingsmöjligheterna
än den man dittills
haft. Jag tog därför på nytt kontakt
med sockerbolaget. Bolagets representanter
förklarade då, att de ekonomiska
förutsättningarna för att bibehålla råsockerfabriken
enligt deras mening skulle
något förbättras, om man verkligen
fick en odling om minst 1 000 hektar.
De förklarade också att bolaget var villigt
att fortsätta att driva råsockerfabriken,
om dels en minimiodling av 1 000
hektar kunde garanteras under den närmaste
femårsperioden och dels den nuvarande
ägaren var villig att arrendera
ut råsockerfabriken på rimliga villkor.

Det igångsattes därefter i samarbete
mellan bolaget och jordbrukarna en
teckningskampanj för att se om man
kunde komma upp till den utlovade minimiarealen.
Tyvärr visade det sig att
intresset bland jordbrukarna för betodlingen
inte var så stort som man vid
besöket hos mig ansett sig kunna räkna
med. Teckningen gav nämligen till resultat
en tecknad areal av drygt 700
hektar för år 1950 och en garanterad
teckning av något över 000 hektar för
femårsperioden 1950/54. Den areal, som
sockerbolaget angivit som en nödvändig
förutsättning för eu någorlunda ekonomisk
drift, uppnåddes alltså icke på
långt när.

Som jag redan förut erinrat åligger
det sockernämnden att ha tillsyn över
sockerbolagets verksamhet i vad denna

beröres av avtalet mellan staten och bolaget.
Sockernämnden har med hänsyn
härtill ansett sig böra granska Lidköpingsfrågan
ur avtalets synpunkt, d. v. s.
undersöka huru Lidköpingsfabrikens
nedläggning och försäljning kan antagas
komma att inverka på tillverkningskostnaderna
för socker och därigenom
på det ekonomiska mellanhavandet mellan
staten och sockerbolaget enligt gällande
avtal, vilket utgår den 30 april
1950. Nämnden har också ansett det befogat
att — bland annat till ledning för
de förestående förhandlingarna om ett
förnjrat avtal — göra motsvarande bedömande
beträffande kommande tillverknings-
och avtalsår. Spörsmål i samband
med nedläggelsen, som avse annat
än nu åsyftade ekonomiska avtalsförhållanden,
t. ex. beredskapssynpunkter,
ortsintressen o. d., ligga utanför sockernämndens
uppgiftssfär, och nämnden
har därför inte kunnat upptaga dessa.
Nämnden har emellertid vid sin utredning
sökt att särskilt beakta de frågor,
som jag i min skrivelse den 9 september
1949 till sockerbolaget angav såsom premisser
för att nedläggandet skulle i
princip kunna godkännas från statsmakternas
sida, nämligen a) att nedläggandet
av fabriken vore en påtaglig
rationalisering av bolagets drift med ur
konsumentsynpunkt gynnsam inverkan
på sockerpriset, b) att de anställda bereddes
fortsatt anställning hos den nye
innehavaren av fabriken eller, alternativt,
i bolagets tjänst annorstädes samt
c) att de jordbrukare, som önskade fortsätta
med betodling, erhölle möjligheter
därtill genom bolagets medverkan i avseende
på transporter till och förädling
vid Linköpingsfabriken.

Resultatet av denna utredning har
nämnden redovisat i eu .skrivelse, som
inkommit till mig i mitten av januari.
Vad .särskilt giiller den fråga, som nu i
första hand är aktuell, d. v. s. storleken
av den rationaliseringsvinst som kan
göras genom ett nedläggande av Lid -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

köpingsfabriken, har nämnden låtit
verkställa mycket omfattande undersökningar.
Det är givetvis omöjligt för mig
att här lämna någon mera detaljerad
redogörelse för resultatet av dessa undersökningar.
Jag vill emellertid nämna
att, enligt vad nämnden uppger, sockerbolaget
beräknat alt nedläggandet av
både raffinaderiet och råsockerfabriken
skulle medföra en besparing på omkring
1,2 milj. kronor om året. Nämnden uttalar
sammanfattningsvis som sin uppfattning,
att nedläggandet torde komma
att leda till betydande besparingar i
fråga om tillverkningskostnaderna.
Nämnden vågar dock inte göra något
bestämt uttalande, huruvida besparingen
verkligen kommer att bli så hög som
sockerbolaget beräknat eller om beloppet
med hänsyn bland annat till alla
kalkylers begränsade säkerhet kan komma
att reduceras med exempelvis 10 till
20 procent. Den besparing, som skulle
kunna göras enbart genom ett nedläggande
av råsockerbruket och betavverkningens
koncentration till Linköpingsfabriken,
tycks vidare enligt nämndens
undersökning — med all reservation för
den osäkerhet som kan ligga i kalkylerna
— vara av storleksordningen 400 000
kronor om året. Innan denna besparing
framräknats har givetvis hänsyn tagits
till de merkostnader som uppstå vid
transport av betor från Västergötland
till Linköpingsfabriken. Besparingarna
bero i hög grad därpå, att de fasta kostnaderna
vid Lidköpingsfabriken bortfalla
genom driftkoncentrationen.

Det har från betodlarhåll framhållits
att man, när man diskuterar möjligheten
till rationaliseringsvinst genom ett
nedläggande av Lidköpingsfabriken,
inte får glömma att kostnaderna för
bettransporterna stiga avsevärt om betorna
skola transporteras till Linköping
i stället för till Lidköping. Sockernämnden
har i sin utredning även behandlat
denna fråga. Till den största kostnadsposten,
nämligen järnvägsfrakterna till

Linköping, har hänsyn redan tagits i
den förut nämnda kalkylen. Därutöver
tillkomma engångskostnader för anläggning
av betlastningsanordningar
och betvågar vid två stationer, Håkantorp
och Valtorp, samt för förbättring
av vägarna kring dessa stationer. Dessa
engångskostnader uppskattar nämnden,
på basis av utredningar av S. J. och vederbörande
vägförvaltning, till sammanlagt
omkring 400 000 kronor eller
samma belopp som ett års rationaliseringsvinst
vid en koncentration av råsockertillverkningen
till Linköping.

Vad jag nu har sagt bär gällt frågan,
huruvida nedläggandet medför någon
rationaliseringsvinst och storleken av
denna. I mitt brev till sockerbolaget
angav jag emellertid ytterligare två
förutsättningar, som enligt min mening
borde vara uppfyllda om fabriken
skulle nedläggas. Den ena var att det
skulle sörjas för personalen vid fabriken
på ett tillfredsställande sätt. Sockernämnden
redogör i sin utredning
för vad som blivit gjort härvidlag. Jag
har för min del ingen erinran att göra
på denna punkt. Den andra förutsättningen
var att de betodlare, som ville
fortsätta med odlingen, skulle få möjlighet
härtill. Det önskemål, som jag
då uttryckte, sammanfaller med vad
herr Svensson i sin interpellation anfört
om garanti för att betodlarna i
Lidköpingsfabrikens område skola kunna
lämna sina betor till annan fabrik
till priser, som inte understiga vad de
tidigare erhållit.

Sockerbolaget har även på denna
punkt gjort utfästelser, som enligt min
mening måste anses tillfredsställande.
Bolagets erbjudande innebär, att betodlarna
i Lidköpingsfabrikens område
vid leverans av betor till fabriken i
Linköping genomsnittligt inte skola behöva
vidkännas högre transportkostnad
än de haft förut. Däremot blir det efter
nedläggandet inte längre möjligt för
betodlarna att få tillbaka betmassa.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Denna vara, som innehåller cirka 90
procent vatten, kan ju ej lämpligen
transporteras lång väg. Bolaget har
emellertid förklarat sig berett att i stället
tillhandahålla dem motsvarande
mängd torkad massa, s. k. betfor.

Bolaget säljer för närvarande betfor
i öppna marknaden för ett pris av 21
öre per kilogram. Enligt betodlingskontrakten
betalar betodlare, som tar
tillbaka legotorkad betfor från bolaget
i stället för betmassa, 17,5 öre per kilogram.
Som en stimulans till fortsatt
betodling i Västergötland har bolaget
förklarat sig berett att under en övergångstid
av två år tillhandahålla odlarna
där legotorkad betfor till ett ytterligare
reducerat pris. Erbjudandet innebär
att odlarna detta år skulle få
varan till ett pris av 12,5 öre per kilogram,
d. v. s. med en rabatt av omkring
30 procent, och nästa år skulle betala
15 öre per kilogram. Därefter skulle de
betala samma pris som andra odlare.

Det har i diskussionen och även i
herr Svenssons interpellation pekats på
ytterligare en omständighet, som skulle
kunna utgöra ett skäl för bibehållande
av Lidköpingsfabriken, nämligen beredskapssynpunkten.
Även denna fråga
har berörts i sockernämndens utredning.
Nämnden framhåller härom, att
det här gäller att avgöra, vilken kostnadsökning
som kan uppstå genom att
en mot normallagret i Lidköping —
15 000 ton — svarande myckenhet konsumtionssocker
upplägges å annan plats
i riket. Beträffande den lagringskvantitet,
som genom uppläggning i säker
trakt skulle ersätta normallagret i Lidköping,
påpekar nämnden först, att under
hösten 1919 tillkommit 7 500 ton
utrymme i Linköping genom att där
uppförts eu ny silobyggnad. Om Linköping
och Lidköping anses jämställda
i bcredskapslagringshänscende, återstår
då beredskapslagring å annan ort av
återstående 7 500 ton. Den extra lagringskostnaden
för denna kvantitet an -

ser nämnden kunna uppskattas till
högst 10 kronor per ton. Härvid har
ingen räntekostnad beräknats, eftersom
man ju måste räkna samma ränta å lagerkvantiteten,
var denna än ligger.

Mot bakgrunden av de förhållanden,
som jag nu redogjort för, måste jag som
min uppfattning uttala, att den rationaliseringsvinst,
som kan göras genom
ett nedläggande av Lidköpingsfabriken,
av allt att döma är så betydande, att
det inte är möjligt för det allmänna att
av andra hänsyn motsätta sig åtgärden.
Jag vill erinra om att den besparing,
som kan göras genom nedläggandet, direkt
kommer det allmänna eller, om
man så vill, sockerkonsumenterna till
godo. Även jag anser det visserligen
önskvärt, att sockerbetsodlingen i Västergötland
skall bestå. Jag är medveten
om att denna odling har gamla anor
och särskilt tack vare de framsteg som
täckdikningen gjort kanske nu har större
möjligheter än någonsin tidigare.
Förutsättningarna för att bevara och
utveckla denna odling måste man emellertid
enligt min åsikt söka skapa på
andra vägar än genom ett bibehållande
av Lidköpingsfabriken, främst då genom
att de ekonomiska betingelserna
för odlingen inte försämras.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Svenssons interpellation.

Vad härefter angår de frågor, som
herr Sundström ställt till mig, går den
första ut på huruvida jag anser att tillräckliga
skäl förelegat att nedlägga
sockerbruket i Lidköping med de konsekvenser
för betodlingen i Skaraborgs
län, som detta medför. Denna fråga anser
jag mig också ha besvarat genom
vad jag anfört i anledning av herr
Svenssons interpellation.

Herr Sundström frågar vidare, om
jag anser att sockerbolaget vid försäljningen
förfarit på sådant sätt att den
högsta köpeskillingen för anläggningen
erhållits och att sockerkonsumenternas
intressen därvid tillvaratagits. Med an -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

ledning av denna fråga vill jag nämna
att sockernämndens utredning också
innehåller vissa uppgifter om försäljningspriset
för anläggningen m. in.
Nämnden konstaterar sammanfattningsvis,
att den köpesumma för fastigheterna
in. in., som sockerbolaget erhållit,
understiger taxeringsvärdet med i runt
tal 800 000 kronor, sedan hänsyn tagits
till i fastiglietsförsäljningen ej ingående
fasta maskiner, medan köpesumman
praktiskt taget sammanfaller med bolagets
bokförda värde å hithörande tomter
och byggnader. Enligt den utredning,
som nämnden verkställt om sockerbolagets
förvärv 1936 av Mellersta
Sveriges sockerfabriker, skulle därvid
för sockerbruken i Lidköping, Linköping
och Mörbylånga erlagts 7,5 miljoner
kronor för dessa bruk tillhopa och
icke enbart för Lidköpingsbruket.
Nämnden uttalar vidare att den inte ansett
sig nu ha möjlighet att ingå i
ett bedömande av köpesummans storlek
med hänsyn jämväl tagen till fastighetsvärdena
å orten, möjligheterna att
få andra spekulanter å anläggningen,
fördelarna ur sociala och andra synpunkter
av att köparen åtager sig att
sörja för kvarvarande personal m. in.

I anslutning till vad nämnden nu anfört
vill jag för min del framhålla att
inte heller jag har möjlighet att bedöma
om affären bör betraktas som god eller
dålig ur bolagets synpunkt. Hur därmed
förhåller sig angår emellertid i första
hand bolagets aktieägare. Om en uppgörelse
mellan två bolag är särskilt förmånlig
för det ena eller det andra bolaget
är ju en sak, som statsmakterna
inte taga ställning till, såvida inte det
allmännas intressen beröras därav.
Här förhåller det sig visserligen så, att
det finns ett avtal mellan staten och
bolaget, enligt vilket staten garanterar
bolaget täckning för vissa utgifter. Enligt
vad som framgår av sockernämndens
utredning får emellertid försäljningssummans
storlek betydelse i av -

talsförhållandet endast i den mån den
påverkar storleken av bolagets ränteinkomster.
Enligt g 4 moment 5 i avtalet
får nämligen under statens garanti
inräknas det s. k. nettoräntebeloppet,
<1. v. s. bolagets ränteutgifter efter avdrag
av ränteinkomster. Ju högre köpeskillingen
för fastigheten är, desto högre
bliva även ränteinkomsterna och
desto lägre bli alltså nettoränteutgifterna.
Försäljningen spelar emellertid ur
denna synpunkt en mycket obetydlig
roll i uppgörelsen mellan staten och bolaget.
En ökning av köpeskillingen med
exempelvis 1 miljon kronor betyder ju
inte mer än ett räntebelopp på cirka
30 000 kronor. Enbart den s. k. låsta
posten i avtalet är i storleksordningen
G0 miljoner kronor. När man överväger
om sockcrkonsumenternas intressen
kunna anses ha tillvaratagits genom
försäljningen, bör man vidare beakta
att den årliga besparing i fråga om
driftkostnaderna, som erhålles genom
försäljningen, enligt föreliggande kalkyler
är mångdubbelt större än den
minskning i nettoränteutgiften, som en
högre köpeskilling hade kunnat medföra.
Jag vill emellertid samtidigt understryka
att granskningsmyndigheten
vid sin slutgranskning av det nu löpande
avtalet säkerligen kommer att närmare
pröva hur försäljningen bör påverka
statsgarantien för bolagets nettoränteutgifter
och alltså se till, att statens
intressen bevakas även beträffande
denna detalj i avtalet.

Till slut har herr Sundström frågat
mig, om jag kan ange orsaken till att
inte Lidköpings stad hölls underrättad
om försäljningen och bereddes tillfälle
att inge anbud på anläggningen. Den
saken faller emellertid utom mitt verksamhetsfält,
och jag kan följaktligen
icke ge något svar på frågan.

Sammanfattning.

Som en sammanfattning av vad jag
nu anfört vill jag nämna följande. Jag

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

har under hela den tid jag haft befattning
med frågan om sockerfabriken i
Lidköping ansett det önskvärt, att fabriken
skulle kunna bibehållas, förutsatt
att detta kunde anses någorlunda försvarligt
ur ekonomisk synpunkt. De
överläggningar, som jag i detta syfte i
höstas hade med sockerbolagets ledning,
ledde även till att bolaget förklarade
sig berett att under vissa förutsättningar
fortsätta driften. En av dessa
förutsättningar var att bolaget under en
femårsperiod skulle få garanti för en
odling av lägst 1 000 hektar om året.
Denna arealsiffra överensstämde med
vad representanter för betodlarna ansett
sig kunna garantera. Vid en därefter
igångsatt teckning stannade emellertid
den tecknade arealen vid en avsevärt
lägre siffra, och den av bolaget
angivna förutsättningen blev alltså icke
uppfylld. Därefter har sockernämnden
undersökt vilka ekonomiska konsekvenser
nedläggandet kan få för avtalsförhållandet
mellan staten och sockerbolaget.
Undersökningen har gett till resultat,
att nedläggandet kommer att medföra
en betydande rationaliseringsvinst,
vilken bör påtagligt påverka blivande
avtal till statens och sockerkonsumenternas
fördel. Med hänsyn bland annat
härtill anser jag inte, att statsmakterna
ha anledning att vidtaga några ytterligare
åtgärder i syfte att få till stånd en
fortsatt drift av Lidköpingsfabriken.
Betodlarna i Västergötland böra emellertid
få möjlighet att fortsätta odlingen
under samma ekonomiska betingelser
som förut. Storleken av den köpeskilling,
som erhållits för fabriken, påverkar
endast mycket obetydligt det
ekonomiska avtalsförhållandet mellan
staten och sockerbolaget. Den myndighet,
som å statens vägnar slutgranskar
mellanhavandet enligt gällande avtal,
torde vid sin granskning komma att
tillse, att statens intressen ej trädas för
nära på denna punkt.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tror att det av olika anledningar
kan ha varit intressant för riksdagen
att ha fått en redogörelse för försäljningen
av Lidköpings sockerfabrik.
Jag skall be att få lämna några ytterligare
kommentarer på samma gång som
jag tackar herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för det svar
som han har lämnat.

Lidköpings sockerfabrik grundades
1904 av personer, som voro intresserade
av jordbrukets utveckling i Västergötland.
Styrelsens förste ordförande
var hovmarskalken Klingspor av Råbäck,
och en annan av initiativtagarna
var godsägaren Axel Synnergren. En av
de största svårigheter, som den nyanlagda
fabriken hade att kämpa mot, var
att jorden i Västergötland var så litet
dränerad. Vid den tid då fabriken började
sin verksamhet uppges endast 7
till 8 procent av Skaraslättens jord ha
varit täckdikad. År 1906, alltså sedan
fabriken varit i gång ett par år, hade
man en betareal på 885 hektar och 867
odlare. Man hade tydligen då nått den
topp, som man i början av en verksamhet
plägar ernå innan sållningen har
börjat. Redan 1908 var man nere i 250
hektar med endast 67 odlare. Sedan
har betarealen växlat i omfattning; den
var lägst 1929 med 225 hektar. Under
förra året var man uppe i 525 hektar
och över 1 200 odlare. Jämför man avkastningen
av sockerbetsodlingen per
hektar med medelsiffrorna för hela riket
ligger Viistergötland under. Men å
andra sidan har verksamheten hela tiden
gått framåt. Uttryckt i procent har
avkastningen under de fyra tioårsperioderna
varit respektive 62, 65, 73 och
79 procent av riksmedeltalet. Det är
alltså en utveckling som har gått åt
riitt håll. År 1936 köpte Svenska sockerfabriksaktiebolagct
Mellersta Sveriges
sockerfabrikers anläggningar. I det
förstnämnda bolagets styrelseberättelse
för år 1936 hette det bl. a.: »1 överens -

— Andra kammarens protokoll 1950. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

kommelsen har vårt bolag utfäst sig att
icke nedlägga de övertagna fabrikerna
utan fortsätta driften vid dem i ungefär
samma omfattning som hittills. Bolaget
har vidare förbundit sig att bibehålla
betodlingen inom Mellersta bolagets
hittillsvarande områden i ungefär samma
proportion till landets betodling
som nu är fallet och att låta betodlarna
i mellersta Sverige åtnjuta samma förmåner
som landets övriga betodlare.
Endast för det fall att dessa utfästelsers
fullgörande genom ändrade förhållanden
kommer att framstå såsom en obillighet,
kommer någon ändring att vidtagas.
» I det pressmeddelande, som
lämnades från bolaget 1936, framhävdes
mycket starkt just detta att ingen
fabrik skulle nedläggas. Det var inte
heller bara ett meddelande från bolagets
sida att det skulle vara på det sättet,
utan det var i själva verket ett åtagande
i kontraktet för anläggningens
överlämnande. Det heter nämligen i
detta överlåtelsekontrakt: »Svenska förpliktar
sig att icke nedlägga de övertagna
fabrikerna, utan skall driften vid
desamma fortsättas i ungefär samma
omfattning som hittills, om icke genom
ändrade förhållanden ett upprätthållande
av driften måste anses obilligt.
Svenska förbinder sig vidare att bibehålla
betodlingen inom Mellerstas hittillsvarande
område i ungefär samma
proportion till landets betodling, som
nu är fallet, och låta betodlarna i mellersta
Sverige åtnjuta samma förmåner
som landets övriga betodlare.» Och så
följer förbehållet, att betodlingens upprätthållande
icke på grund av ändrade
förhållanden framstår som obilligt. Alltså:
både i styrelseberättelsen för 1936
och i vederbörande kontrakt har Svenska
sockerfabriksaktiebolaget förpliktat
sig att icke nedlägga fabriken eller
någon av dessa mellansvenska fabriker
på det sätt som jag förut omnämnt.

Jag skall be, herr talman, att få fästa
uppmärksamheten på ett par omstän -

digheter, som jag anser vara väsentliga,
när man i dagens läge försöker att bedöma
den här frågan. Enligt de prognoser
över produktion och konsumtion,
som upprättades av 1942 års jordbrukskommitté,
fanns det knappast någon
produktionsgren, där man inte ansåg
sig kunna befara överproduktion
med undantag för sockerbetsodlingen.
Sockerproduktionen bedömdes nämligen
på det sättet, att man efter något
tiotal år skulle behöva en betareal här
i Sverige på 60 000—65 000 hektar, under
det att det odlade området inte ansågs
komma att överstiga 50 000 hektar.
Anledningen till detta var bristen på
arbetskraft. Man ansåg det alltså inte
möjligt, att man under den tid som
kunde överblickas skulle ha tillräckligt
med arbetskraft för att odla sockerbetor
för landets behov. Detta förhållande
gör det ju särskilt önskvärt
att man utvecklar sockerbetsodlingen
vid det mindre jordbruket, där jordbrukarfamiljernas
egen arbetskraft kan
komma till användning. Det är inte
bara en fördel för de mindre jordbrukare
som få inkomst därav, utan det är
en fördel för hela folkhushållet. De
svenska statsmakterna äro nu beredda
att lägga ned en hel del kostnader och
en hel del möda på att skapa arbete
och inkomst åt det mindre jordbruket,
på samma gång som det är svårt att
skaffa säsongmässig arbetskraft för betskötsel
vid det större jordbruket. Att
sockerbetsodlingen håller på att förskjutas
från de större gårdarna till de
mindre beror också på oljeväxtodlingens
utveckling. Det är ju en odling,
som passar det rationella storjordbruket
bra, och den har särskilt utbrett sig
inom områden, där man även har sockerbetsodling.

Ifall man nu ser på förhållandena
inom västra Sverige, så kan man konstatera
att där finns ett betydande antal
mindre jordbrukare, som inte på
långt när kunna stödja sig på special -

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

odlingar i samma utsträckning som de
skånska småbrukarna och som inte heller
ha det stöd i skogsbruket, som småbruket
i många andra landsdelar har.
Man gjorde under 1930-talet inkomstundersökningar
för småbrukare i olika
delar av landet, och därvid registrerades
för vissa områden i Skaraborgs län
ett fullkomligt bottenläge jämfört med
landet i dess helhet, beroende på nyss
anförda omständigheter. Att man under
senare år har lyckats intressera småbrukarna
för sockerbetsodling visar ju
det faktum, att vi i fjol hade 1 208 sockerbetsodlare
i landet. Jag erinrar om
att man ett år var nere i 67 — det var
alltså ett litet antal gårdar som skötte
hela denna odling. Under det att de
större jordbruken minskat eller upphört
med betodlingen har alltså småbruket
ryckt in och svarat för att arealen
inte bara upprätthållits utan också
utökats. Man befinner sig alltså här i
ett skalömsningsskede. Det pågår en nyorientering,
som leder till att all odling
lägges på en bredare bas. Samtidigt pågår
täckdikningen i Skaraborgs län i
större utsträckning än någonsin förut.
Här hålla, såvitt jag kan förstå, förutsättningar
på att skapas för en vidgad
betodling i dessa bygder. Det är ju också
självklart, att i den mån vi komma
in i fredsmässiga förhållanden och
marknadssvårigheter börja på att göra
sig gällande beträffande vissa av jordbrukets
produkter, måste jordbruket
intressera sig mera för en produkt, som
har ett så betydande avsättningsutrymme
som fallet är med sockerbetorna.

Det är mot denna allmänna bakgrund
som man enligt min mening borde bedöma
frågan om Lidköpingsfabrikens
framtid. Om dessa allmänna synpunkter
beklagligt nog inte tillmättes någon
större vikt från sockerbolagets sida
hade man dock väntat, att Sveriges
jordbruksminister skulle bedöma frågan
företrädesvis ifrån dessa synpunkter.
Enligt en redogörelse, som lämna -

des av sockernämndens ordförande,
landshövding Mannerfelt, vid Skaraborgs
läns hushållningssällskaps sammanträde
i Skara i december månad
förra året, ägde ett sammanträde i
denna fråga rum i kanslihuset den 7
september i fjol. Om detta sammanträde
yttrar landshövding Mannerfelt bl. a.
följande — jag ber att i detta sammanhang
få stryka under att den tidning,
varur jag hämtat uttalandet, i sitt referat
av sammanträdet meddelar, att
landshövdingens tal är referat in
extenso. .Tåg citerar: »Vid sammanträdet
inför jordbruksministern hade undertecknad
därefter tillfälle att framföra
alla de olika synpunkter, som från
bygdens håll kunde framhållas på frågan,
varjämte jag sammanfattningsvis
livligt hemställde, att — innan något
definitivt företogs — en skyndsam fristående
utredning skedde i syfte att allsidigt
klarlägga såväl de ekonomiska
fördelarna för sockertillverkningen av
den ifrågasatta nedläggelsen av fabriken
som alla de olägenheter för jordbruket,
staden, beredskapen m. ro., som
fabrikens nedläggande skulle medföra.
Detta mitt förslag förklarade sig bolaget
på vissa skäl ej kunna biträda.» Såväl
av jordbruksministerns interpellationssvar
som av landshövding Mannerfelts
redogörelse i Skara framgår, att
man från bolagets sida egentligen inte
ville lämna ifrån sig några andra uppgifter
än man strängt formellt var skyldig
att göra. Man ville inte säga vem
som skulle köpa fabriken, och man ville
inte vara med om denna fria klarläggande
utläggning. Jag tycker att landshövding
Mannerfelts yrkande om eu
fristående utredning och ett allsidigt
klarläggande av problemet borde ha
föranlett jordbruksministern att söka få
bolaget att uppskjuta försäljningen tills
eu sådan utredning hade hunnit verkställas.
Det borde, tycker man, ha varit
självklart att jordbrukarna i bygden,
jordbrukets stora centrala organisatio -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

ner i Stockholm och statens livsmedelskommission
hade beretts tillfälle att belysa
frågan just i detta tidsskede. Men
enligt vad som framgår av jordbruksministerns
interpellationssvar här i dag,
så svarade jordbruksministern på bolagets
framställning redan den 9 september,
alltså två dagar efter detta sammanträde
i kanslihuset, och lämnade
därvid ett principiellt godkännande av
försäljningen på de villkor, som framgå
av interpellationssvaret. Denna
handläggning av frågan tror jag man
har anledning att beklaga.

Den 15 september avgav statens livsmedelskommission
ett remissyttrande
med anledning av en skrivelse, som Lidköpings
stad hade tillställt nämnden
för ekonomisk försvarsvarsberedskap
och som denna nämnd hade remitterat
till livsmedelskommissionen. Det meddelas
i denna skrivelse, att representanter
för sockerbolaget, direktör Hammarskiöld
och överingenjör Wintsell, diskuterat
saken med livsmedelskommissionen
samma dag som denna skrivelse är
daterad, d. v. s. den 15 september. När
alltså dessa representanter för bolaget
sutto och diskuterade frågan med livsmedelskommissionen
hade redan jordbruksministern
godkännandet av försäljningen
i fickan, ett rätt misstänkt
sätt att handlägga en sådan här fråga.
Livsmedelskommissionen sammanfattar
sina synpunkter på följande sätt — jag
skall be att få läsa in sammanfattningen
i protokollet: »Betodlingcn i Västergötland,
vilken ligger inom den så kallade
säkra zonen, har utan tvekan ett visst
beredskapsvärde. Den odlade arealen är
visserligen icke stor — 550 har — men
den torde vid krigsfara kunna utökas
avsevärt. Om råsockerbruket i Lidköping
nedlägges torde möjligheter finnas
att överföra betor från Västergötland
till sockerbruket i Linköping, vilket
jämväl ligger inom den så kallade
säkra zonen. Det måste emellertid anses
tveksamt om betarealen i Västergötland

efter ett nedläggande av Lidköpings råsockerbruk
över huvud taget kan under
någon längre tid upprätthållas; den
ovan påvisade svårigheten för Svenska
Sockerfabriks Aktiebolaget att intressera
betodlarna för odlingen skulle säkert
öka, om råsockerbruket försvunne.
Det bör anmärkas, att det enligt erfarenheten
tager en rätt lång tid att återupptaga
en nedlagd odling av det speciella
slag som sockerbetsodlingen
utgör.

Ett nedläggande av Lidköpingsbruket
skulle vidare innebära att beredskapen
för sockerraffinering väsentligt nedginge.
Särskilt bör observeras, att denna
anläggning är den enda i sitt slag,
som ligger inom det så kallade säkra
området; de övriga sockerraffinaderierna
ha alla fyra ett mycket utsatt läge.
Man torde icke kunna bortse härifrån,
även om det icke kan förnekas att i en
svår situation råsockret kan konsumeras
direkt.

Ännu större vikt bör emellertid tillmätas
Lidköpingsanläggningens betydelse
ur lagringssynpunkt. Vid raffinaderiet
i Lidköping lagras ju alltid betydande
kvantiteter, enligt uppgift av
sockerbolaget i genomsnitt 15 000 ton;
dessa skulle fortsättningsvis komma att
läggas vid övriga raffinaderier med dessas
utsatta lägen i Stockholm, Göteborg,
Arlöv och Landskrona. Om Lidköpingsfabriken
nedlägges måste det anses
önskvärt att lägga upp beredskapslager
av socker inom det säkra området av
ungefär samma storlek som normallagret
i Lidköping. Kostnaderna för sådan
lagring kan beräknas till omkring
500 000 kronor per år inklusive räntekostnader,
det vill säga ungefär samma
belopp som skulle komma att inbesparas
för sockerbolaget genom fabrikens
nedläggande. Härtill komma kostnaderna
för in- och uttagning. Omsättning
av lagren torde emellertid behöva påräknas
endast med relativt långa mellanrum,
sannolikt fem år.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Som slutomdöme får livsmedelskommissionen
uttala, att den ur beredskapssynpunkt
anser det önskvärt att Svenska
Sockerfabriks Aktiebolagets anläggning
i Lidköping får vara kvar.»

Som framgår av denna skrivelse fasthöll
alltså livsmedelskommissionen vid
de angivna synpunkterna trots diskussionerna
med bolagets representanter.
Den 19 september meddelade bolagets
ledning statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att man inte kunde
uppskjuta försäljningen, ehuru, som
också framgår av interpellationssvaret,
köpehandlingarna inte undertecknades
förrän den 20 oktober respektive 2 november.
Jag har förut erinrat om att
sockerbolaget förpliktat sig att icke
nedlägga driften vid någon av de mellansvenska
fabrikerna, därest ett upprätthållande
av verksamheten med hänsyn
till ändrade förhållanden måste
anses obilligt. Den första fråga, som
alltså hade bort besvaras under diskussionerna
med bolaget, är om sådana
ändrade förhållanden möjligen inträtt.
Kan det t. ex. vara obilligt att begära
driftens upprätthållande, när betarealen
är lika stor som den var när detta åtagande
gjordes? Om så skulle vara fallet
är det då också obilligt att begära driftens
upprätthållande när arealen ökat
med 50 procent utöver vad den var när
avtalet uppgjordes — att läget är sådant
framgår av höstens arealförteckning. Är
det inte tvärtom obilligt att av jordbrukarna
begära femåriga kontrakt, något
som mig veterligt inte tidigare har
skett vare sig vid denna eller vid någon
annan fabrik. Det är alldeles klart att
en jordbrukare måste vara betänksam
mot att binda sig vid ett femårigt kontrakt
av detta slag.

Från min sida är inte så mycket att
säga om den utredning, som sedan har
kommit till stånd i efterhand och som
försiggått i slutet av förra året och
kanske början av detta år. .lag vill emellertid
stryka under, att det inte är den

allsidiga utredning, som landshövding
Mannerfelt påyrkade i september månad
i fjol. Jordbruksministern påpekar
själv detta i sitt svar, när han säger att
spörsmål i samband med nedläggelsen,
som avse annat än åsyftade ekonomiska
avtalsförhållanden, t. ex. beredskapssynpunkter,
ortsintressen o. d., ligga
utanför sockernämndens uppgiftssfär,
varför nämnden icke kunnat upptaga
dessa. De faktorer som från allmän synpunkt
äro de väsentliga ha sålunda icke
blivit utredda utan endast det rent
formella förhållandet mellan staten och
sockerbolaget samt försäljningens återverkan
på detta. Man tycker emellertid
att jordbruksministern med sin ställning
inte borde vara bunden av dessa
formella synpunkter utan att saken bort
klarläggas och bedömas från allmän
synpunkt. Sedan är det ju en annan
fråga vad man har möjlighet att göra.

Vad denna utredning i och för sig
kan vara värd är svårt för en utomstående
att säga. Sockernämnden själv sätter
frågetecken för en del punkter, bl. a.
fördelningen av de fasta kostnaderna vid
olika alternativ. Och det förefaller ju
litet egendomligt med maskiner som
icke få någon större avskrivning, trots
att man ökar avverkningen i betydande
utsträckning. Sådant läget nu var när
denna utredning gjordes är det ju
mänskligt och begripligt att sockerbolaget
vill lämna starkaste möjliga motivering
för en åtgärd, som redan
är beslutad och kanske delvis verkställd.
Resultatet blev i alla fall, frånsett
osäkerheten i beräkningen, vad
jordbruksministern uttrycker så bär:
Rationaliseringsvinsten tycks vara av
storleksordningen 400 000 kronor om
året. För en så pass ringa och därtill
tvivelaktig vinst har man offrat sockerbetsodlingens
fortsatta utveckling i
Skaraborgs län samtidigt som man riskerar
att vad som redan finns kommer
att avvecklas. Det är ett från jordbrukets
synpunkt ganska beklämmande re -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

sulfat. Nu har man lovat sockerbetsodlarna
i Skaraborgs län att de skola få
samma förmåner som förut. Men det
få de ju inte. De få inte betmassan tillbaka,
och den rabatt på torkad betmassa,
som de skulle få, den få de under
två år — den blir trappstegsformigt
minskad så att den är borta redan efter
två år. Det tycks alltså vara en gest,
med vilken man söker lugna stämningen
under själva övergången tills
folk hinner glömma det bedrövliga resultatet
av denna affär.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Även
jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
svaret på interpellationen.

Vad gäller betodlingen inom Västergötland
efter nedläggandet av sockerbruket
är det uppenbart, att den går en
oviss framtid till mötes. Jag tar emellertid
fasta på statsrådets uttalande, att
betodlarna i Västergötland böra beredas
möjlighet att fortsätta odlingen under
samma betingelser som förut. Härtill
vill jag endast tillägga, att denna förutsättning
bör vidhållas, även om betarealen
av helt naturliga skäl skulle krympa
under de närmaste åren. Jag tror att
en fri och obunden odling under ett
antal år är det enda som kan garantera
att den överlever och vidare utvecklas.
Detta är så mycket mer angeläget, som
sockerbetsodlingen är en av de få odlingar,
som ha naturliga förutsättningar
att expandera, vartill kommer att stora
möjligheter att öka odlingen, åtminstone
i Skaraborgs län, ännu ligga outnyttjade.

Jag skall härefter, herr talman, med
några ord beröra de rationaliseringsåtgärder,
som även herr Svensson i
Ljungskile var inne på. Rent principiellt
har man naturligtvis ingenting att
erinra mot att rationalisering sker även
inom sockerindustrien, så att en sänkning
av sockerpriset kan äga rum. Men
när man söker tränga in i detta problem
— med de möjligheter som stå en lek -

man till buds — måste man fråga sig
om den här föreliggande kalkylen om
en rationaliseringsvinst verkligen vilar
på säkra grunder. Jag stärkes även i
denna uppfattning av det uttalande som
gjorts av sockernämnden. Den ställer
en hel del intrikata frågor och slutar
med att den icke kan vitsorda, att det
verkligen blir en rationaliseringsvinst
av 1,2 miljoner kronor, utan att vinsten
mycket väl kan ligga 10 eller 20 procent
under detta belopp. Kalkylens riktighet
är emellertid en förutsättning för den
prissänkning på råsockret med 0,46 öre
varom här varit tal. Hur stor sänkningen
kommer att bli på det färdiga sockret
är ej angivet, men den lär bli betydligt
lägre.

Då kan man fråga sig om denna obetydliga
prissänkning kan motivera en
socialt så genomgripande åtgärd som
att nedlägga sockerbruket. Det har erinrats
om att när sockerbolaget övertog
driften i Lidköping utfäste bolaget sig
att fortsätta driften, därest det inte
skulle framstå såsom obilligt. Innebörden
av uttrycket »obilligt» i detta sammanhang
skulle vara mycket intressant
att få klarlagd. Om det funnes en kärande
som kunde stämma bolaget inför
domstol, tror jag det skulle vara ganska
lätt att påvisa, att den rationaliseringsvinst
som det här är fråga om icke är
av den storleksordning att det kan anses
obilligt att fortsätta driften.

Jag skall även något beröra den köpeskilling
som erlades för sockerbruket. I
likhet med sockernämnden anser statsrådet
att frågan om köpeskillingens
storlek är en fråga som närmast berör
sockerbolagets aktieägare. Jag kan för
min del inte dela den uppfattningen. I
det avtal som upprättades mellan kronan
och sockerbolaget och för vilket
statsrådet i sitt svar lämnat en redogörelse
står det att bolaget skall ej mindre
ekonomiskt driva sitt företag än även
»iakttaga all nödig sparsamhet beträffande
verksamheten över huvud». Om

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

denna sats skall ha någon mening,
måste den väl kunna tillämpas på något
så betydelsefullt som ett avhändande av
en värdefull fast egendom. Detta anser
jag så mycket mer påkallat som det
sannolikt kommer att gå många år, innan
den rationaliseringsvinst som här
framkalkylerats verkligen kommer till
synes.

Med hänsyn till vad jag anfört beträffande
möjligheterna att tillvarataga bolagets
intressen anser jag mig skyldig
att lämna några data omkring bolagets
försäljning av fastigheterna i Lidköping.
Taxeringsvärdet å de objekt som
ingå i det nu avslutade köpet är
3 085 000 kronor och brandförsäkringsvärdet
uppgår till 4 092 000 kronor. Det
är emellertid att märka att bolaget enligt
praxis står en betydande självrisk.
Vid en eldsolycka, för vilken brandstoden
uppgick till 285 000 kronor, avskrev
bolaget från sin självriskfond 105 000
kronor. Brandförsäkringsvärdet torde
därför i detta fall ligga betydligt under
det verkliga värdet. Men bokföringsvärdet
är 2 330 000 kronor. Vad blir då köpeskillingen?
Jo, Aktiebolaget Kruset
har för alla dessa fastigheter betalat
2 285 000 kronor, vilket understiger
taxeringsvärdet med 800 000 kronor och
brandförsäkringsvärdet med icke mindre
än 2 407 000 kronor — varvid brandförsäkringsvärdet
icke kan anses inkludera
hela brandrisken. Köpevillkoren
äro dessutom utomordentligt fördelaktiga.
Kruset behöver kontant betala endast
228 000 kronor, medan resten skall
likvideras med amorteringslån löpande
med 3 procent ränta.

Redan av dessa siffror bör det stå
klart att det uppseende, för att inte
säga den indignation, som denna affär
väckt, är ganska förklarligt. Men ännu
starkare intryck av affärens beskaffenhet
får man om man försöker bilda sig
en uppfattning om vad det är för slags
egendom det är fråga om. Den markareal
som ingår i köpet uppgår till

101 321 m2. Och det är ingalunda fråga
om någon vanlig råmark. Det är Lidköpings
stads främsta industriområde, beläget
vid en djuphamn, som för genomförande
av sockerbolagets sjötransporter
kostat Lidköpings stad 500 000 kronor
i utbyggnad. Det är genomdraget
med stickspår från järnvägen samt av
en väganläggning, av vilken icke mindre
än 3 000 m2 äro stenlagda, elektriska
ledningar, vatten och avlopp m. m. Är
det för mycket att taxera en sådan industrimark
till 20 kronor per kvadratmeter?
I vissa städer har det ju förekommit
fall, där industrimark betalats
med 100 kronor per kvadratmeter. Räknar
man med 20 kronor, blir det ett belopp
som närmast motsvarar hela köpeskillingen.
Därutöver får man nu det
stora byggnadsbeståndet, för vilket jag
icke skall redogöra i detalj, men vars
volym jag dock skall belysa med några
siffror. Inom området finnas byggnader
i tegel och betong, kontors- och fabriksbyggnader,
med en sammanlagd volym
av 150 000 m3. Om vi sätta även byggnadsvärdet
så lågt som 20 kronor per
kubikmeter, vilket torde motsvara en
tredjedel av vad det kostar att nu uppföra
byggnaderna, så representerar det
ändå ett värde av 3 miljoner kronor, vilket
ovillkorligen måste anses såsom en
direkt gåva till köparen. Jag klandrar
icke köparen fördenskull. Han har gripit
chansen att göra en fördelaktig affär,
vilket är ganska vanligt och helt naturligt.
Vad man kan ifrågasätta är huruvida
sockerbolaget på ett rätt sätt
handhaft den egendom, som dock har
betydelse för storleken av sockerpriset.

Jämförda med de fördelar jag redan
angivit äro andra favörer ganska betydelselösa.
Men jag vill nämna att i köpeskillingen
ingå 16 000 m:l förråds- och
verkstadslokaler, vilka i dessa tider torde
representera ett mycket betydande
värde.

Nu har det sagts att anledningen till
den låga köpeskillingen skulle vara att

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar pa interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

köparen åtagit sig att taga hand om den
lediga arbetskraften. Den uppoffring
som denna utfästelse innebär ställes
emellertid i sin rätta dager, om man tar
reda på vad köparen verkligen har åtagit
sig. Han har erbjudit sig att anställa
»stadigvarande anställda, fullt arbetsföra
arbetare vid Lidköpings sockerbruk».
Vidare gäller detta åtagande endast
»om den erbjudna anställningen
antages i direkt anslutning till att vederbörandes
tjänst upphörde hos säljaren».
Det betyder att den som skall
komma i åtnjutande av denna »förmån»
skall ha varit anställd i två år, inte ha
fyllt 60 år, vara fullt arbetsför och omedelbart
redo att övergå till köparens industri,
där lönevillkoren äro avsevärt
sämre än vad de voro vid sockerbruket.
När man samtidigt vet att det råder avsevärd
brist på arbetskraft inom köparens
industri, kan man fråga sig om inte
detta åtagande i verkligheten innebär
ett ytterligare gynnande av köparen.
Den arbetskraft däremot som köparen
icke kommer att anställa, den överåriga
och den som av andra skäl inte kan
komma i fråga, får naturligtvis Lidköpings
stad sörja för. Därutöver kommer
hamnarbetarkåren till 50 procent att bli
arbetslös på grund av den minskning i
fraktfarten som kommer att bli en följd
av sockerbrukets nedläggande. Det hade
varit ganska rimligt, att säljaren ägnat
även denna kår en tanke. Trots att jag
förstår det svåra i saken vädjar jag till
statsrådet att om möjligt söka räcka
ifrågavarande människor, av vilka en
hel del äro äldre personer, en hjälpande
hand.

Det kan måhända anses småaktigt att
i detta sammanhang beröra en mindre
transaktion mellan sockerbolaget och
samma köpare, men den är så signifikativ,
att jag inte vill undandraga kammarens
ledamöter densamma. Sockerbolaget
köpte för tio år sedan en fastighet i
kvarteret Näckrosen för 57 000 kronor.
Sedan dess har den undergått en myc -

ket betydande upprustning, varför värdet
nu anses vara minst 100 000 kronor.
Det oaktat har sockerbolaget inte lyckats
finna någon köpare, som velat betala
mer än 40 000 kronor. Det är samma
köpare som har förvärvat sockerbruket.

Inte mindre uppseendeväckande är
den hemlighetsfullhet, som har omgivit
hela denna försäljning och som framför
allt utestängt Lidköpings stad från
möjligheten att återköpa denna anläggning,
vilken staden gjort så stora uppoffringar
för att åstadkomma. Redan
den 13 juni i fjol lär beslutet ha fattats
om att sockerbruket skulle nedläggas
och försäljas. Den 3 september lär alltsammans
ha varit klart. Men först den
7 oktober fick affären offentlighet. Under
denna tid, alltså från den 13 juni
till den 7 oktober, var det omöjligt för
stadens representanter att få besked om
huruvida driften skulle nedläggas, eventuell
köpares namn och anläggningens
pris. Vid varje tillfälle, då denna fråga
fördes på tal, svarades det, att köparen
hade begärt, att ingenting skulle släppas
ut. Herr Svensson i Ljungskile har
redan talat om att man den 5 september
inför statens representanter vägrade
att ens nämna köparens namn.

Jag nödgas säga att förspelet till denna
försäljning närmast liknar en gudstjänst
inför beslöjade gudar. Hade möjligen
sockerbolaget den uppfattningen,
att fabrikens anläggning i Lidköping
inte kunde realiseras för 2,2 miljoner
kronor, om den ende spekulanten backade
ut? Eller var det så angeläget att
få slut på rörelsen redan i år, att man
för den skull ansåg sig böra finna sig i
allt vad köparen behagade diktera?
Eller ansågs kanske Aktiebolaget Kruset
vara en spekulant som före varje
annan och även Lidköpings stad borde
gynnas vid försäljning? Ju mer man
frågar i denna sak desto olustigare
framstår hela transaktionen, och jag vågar
försäkra, att en enhällig opinion

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

inom alla läger i Lidköping är övertygad
om att den kapitalförlust som uppstår
genom Lidköpingsfabrikens bortslumpande
inte inom överskådlig tid
kommer att kompenseras genom den i
och för sig vällovliga rationaliseringsåtgärden.

Statsrådet anser, att min fråga om orsaken
till att Lidköpings stad inte hölls
underrättad om vad som var i görningen
ligger utom hans verksamhetsfält
och att han följaktligen måste lämna
frågan obesvarad. Jag skall självfallet
inte tvista med statsrådet på denna
punkt, eftersom han rent formellt saknat
möjlighet att lägga sig i hur sockerbolaget
förfogar över sina fastigheter.
Men jag tror att statsrådet inte anser,
att det i allmänhet hör till god sedvänja,
att vid nedläggande av en så betydande
industri som den, varom här
är fråga, den kommun, där industrien
ligger och som gjort mycket stora uppoffringar
vid industriens start och senare
tillväxt och som får bära följderna
av driftens nedläggande, skall helt ställas
utanför, när en avveckling av denna
art skall äga rum. Tvärtom borde väl
i ett sådant fall kommunen i första hand
konsulteras och beredas möjligheter att
öva inflytande över hur en sådan affär
skall avvecklas.

Jag skall inte fördölja att denna affär
gjort ett beklämmande intryck i alla
kretsar inom bolagets verksamhetsområde.
Man har haft en känsla av att bolaget
varit på jakt efter motiv för nedläggande
av driften utan att överväga,
huruvida de uppnådda fördelarna vägde
tillräckligt tungt mot de nackdelar
av social och allmän ekonomisk natur,
som ett sådant ingripande förde med
sig. Jag ber också få understryka, att
många betydelsefulla faktorer, påpekade
inte minst av sockernämnden och i
den allmänna pressen och som ha utomordentlig
betydelse ur allmän ekonomisk
synpunkt, även om de inte direkt
beröra sockerbolaget, inte på ett till -

fredsställande sätt blivit klarlagda i
detta sammanhang. Jag är övertygad
om att om så hade varit fallet skulle
man ha tvekat mer än en gång, innan
man skridit till denna åtgärd.

Vad som dessutom är mycket svårt
att smälta är givetvis, att den rationaliseringsvinst,
som jag redan talat om, till
stor del kommer att gå till spillo genom
den kapitalförlust, som uppstått i samband
med bolagets fastighetsaffär. Det
är kanske betecknande, att man i detta
sammanhang även i borgerliga tidningar
har talat om behovet av sockernäringens
socialisering. Även om detta
kanske är att ta till större våld än nöden
kräver, är det enligt min mening uppenbart,
att om sockerbolaget skulle förfara
med bolagets egendom även i framtiden
på liknande sätt, så måste den frågan
ställas, om staten skall fortsätta att
ta ansvaret för den av bolaget bedrivna
verksamheten eller om staten själv skall
ta hand om densamma.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har naturligtvis ingen som helst
anledning att försöka göra mig till någon
speciell försvarsadvokat för sockerbolagets
sätt* att sköta sina angelägenheter.
Emellertid tycker jag, att rättvisan
kräver, att jag, i den mån bolaget
har kunnat redovisa skäl, som ha
valören av sakskäl, även bör redovisa
några av dessa skäl inför kammaren.
Jag fick en känsla av att båda interpellanterna
i sin argumentering leddes
av ett intresse, som i och för sig är
riktigt och prisvärt men som kanske
inte gav dem möjlighet att se på frågan
ur båda parternas synpunkt.

Jag har i mitt interpellationssvar
sagt, att det ligger utanför mitt kompetensområde
att avgöra, huruvida bolaget
har gjort en god eller dålig affär,
när det sålde sockerbruk och raffinaderi
till Rörstrand. Bakom detta mitt
uttalande ligger en granskning av vad

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

som är kompetensområdet för sockerbolaget
och för staten. Jag finner det
angeläget att inledningsvis understryka,
att bolaget agerar som alla andra
bolag inom den privata bolagsvärlden.
Den enda skillnaden är att staten har
givit bolaget ett monopol. Det är bolaget
som bestämmer i vad mån socker
skall importeras till detta land, och i
gengäld har bolaget fått förbinda sig
dels att betala bönderna ett pris för
levererade sockerbetor, dels att hålla
ett konsumentpris på den färdiga produkten,
vilka priser skola vara så avvägda,
att man från statens sida kan
säga, att prissättningen är riktig. I avtalet
ingår dessutom en uppgörelse om
att staten garanterar vissa kostnader.
Tekniskt brukar man uttrycka det med
att den låsta kostnadsposten är så
konstruerad, att efter förhandlingar
mellan staten och bolaget äger bolaget
rätt att tillgodoräkna sig visst öretal
per kilogram producerat socker med
hänsyn till hur kostnadsutvecklingen
varit på det bestämda området.

Däremot ligger det inte i statens
hand att peta i bolagets handläggning
av sin ekonomiska verksamhet på det
sätt som bolag i allmänhet sköta sin
ekonomiska verksamhet. Bolaget är
ålagt att driva en rationell och effektiv
tillverkning. Jag vågar nog ge bolaget
det erkännandet att ur rationaliseringsoch
företagsekonomisk synpunkt kunna
inte några anmärkningar göras mot bolaget.
I den mån bolaget gör en dålig
affär, när det säljer maskiner, företag
eller fabriker, så är det en sak, som bolagets
ledning får svara för inför sina
aktieägare på bolagsstämma. I den mån
staten får någonting med en dålig affär
att skaffa, sker det vid den granskning,
som verkställes, när det är fråga om att
fixera örestalet i den låsta kostnadsposten.
Om bolaget gjort en dålig affär,
inverkar det på dess ränteinkomster
och därmed även på statens kompensationsgrunder.
I detta fall är ju affä -

ren särskilt uppmärksammad. Sockernämnden,
som är statens granskningsorgan
i detta sammanhang, har därför
fått speciell tillsägelse att vid de förhandlingar,
som för närvarande pågå,
beakta att statens kompensation skall
bli beroende av huruvida affären har
varit bra, dålig eller mindre dålig. Men
själva affären, själva rättigheten att
göra en bra, dålig eller medelgod affär,
är bolagets ensak. Om man bär den
kompetensgrunden klart uppdragen, är
det ju alldeles uppenbart, att det lönar
sig relativt litet att ge sig in i en diskussion,
som faktiskt skulle vara avhängig
av att man hade en annan kompetensfördelning
än man i själva verket
har. Vill man driva en diskussion
från den utgångspunkten att staten på
annat sätt skall gripa in i bolagets verksamhet,
måste vi således helt enkelt,
om riksdagen skulle finna det lämpligt,
också göra en annan gränsdragning för
kompetensen än den som för närvarande
gäller.

Herr Sundström citerade ett moment
i avtalet mellan staten och sockerbolaget,
där det särskilt talas om att bolaget
är skyldigt att iaktta nödig sparsamhet
med utgifterna, och satte det i
samband med att sockerbolaget i detta
fall enligt herr Sundströms uppfattning
hade gjort en dålig affär och följaktligen
inte beaktat nämnda klara föreskrift
i avtalet med staten. Herr Sundströms
citat utgör det sista avsnittet i
ett moment, vars fullständiga lydelse
är: »Den omständigheten att staten

svarar för täckning av bolagets kostnader
för sockertillverkningen får ej
föranleda bolaget till mindre omtänksamhet
än eljest i avseende å utgifters
vidkännande och företagets ekonomiska
bedrivande i övrigt, och åligger det
alltså bolaget att, utan eftersättande av
driftens planmässighet och företagets
rationella bedrivande, iakttaga all nödig
sparsamhet i avseende å utgifter av
skilda slag och beträffande bedrivan -

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksakticbolagets fabrik i Lidköping.

det av dess verksamhet över huvud taget.
» Vad som ligger bakom detta uttryck
»nödig sparsamhet» är alltså det
åliggande, som bolaget har fått av statsmakten,
att driva det hela på det mest
företagsekonomiska och rationella sättet,
och jag är för dagen för min del
inte beredd att utan vidare ge betyg
på om affären är bra, medelgod eller
dålig. Jag kan ge herr Sundström rätt
så till vida, att jag kan säga, att jag
tycker inte den är företagsekonomiskt
särdeles bra; om den är försvarbar
eller dålig får bl. a. också ses med hänsyn
till de åtaganden i fråga om arbetare
och tjänstemän och vissa andra
förhållanden, som förekomma mellan
köpare eller säljare. Detta är emellertid
en fråga, som bolagsstyrelsen får svara
för inför bolagets aktieägare. Anser
man det vara riktigt, att staten i fortsättningen
går in på dessa frågor, får
man för att tillgodose dessa önskemål
ta konsekvenserna härav och draga upp
andra riktlinjer än som skett genom
det nuvarande avtalet mellan staten och
sockerbolaget.

Jag skulle vilja säga till herr Svensson
i Ljungskile, som jag närmast betraktar
såsom företrädare i denna debatt
för betodlarnas och jordbrukarnas
intressen, att om jag bara lyssnat till
honom hade jag nog fått den uppfattningen,
att betodlingen numera inte
har någon objektiv möjlighet att fortsätta
i Skaraborgs län. Men så är ju
inte förhållandet. Avgörande för det
hela är ju, att hetodlarna där ändå ha
möjlighet att fortsätta sin betodling på
i stort sett samma betingelser som Ditintills.
Herr Svensson anförde, att man
vid bedömandet av hela denna fråga
självfallet borde ta hänsyn till vad den
betydde ur småbrukarsynpunkt och se
tillbaka på den expansion i fråga om
antalet odlare, som, även om den är
blygsam, dock är ett faktum, och sätta
den i samband med den utökade täckdikningsverksamhet
som förekommit i

Skaraborgs län. Jag har faktiskt försökt
se på detta, och jag vill komplettera
herr Svenssons anförande med några
siffror, som kanske ge möjlighet till ett
mera objektivt omdöme eller mera objektiva
slutsatser beträffande det hela.
Vid en granskning av den försöksteckning
som ägde rum, då enligt rapporten
den 17 december förra året 1 324 odlare
tecknade sig för betodling under
fem år, kommer man till följande resultat:
Om man sätter gränsen uppåt
för småbruk vid tio tunnland —• det är
således mycket små brukningsdelar, det
erkänner jag — finner man, att 7,3 procent
av de odlare som tecknat sig äro
småbrukare. Går man längre upp och
sätter gränsen vid 20 tunnland — det
är ju rätt vanligt att draga gränsen för
småbruk vid tio hektar —- kan man
konstatera, att antalet småbrukare, som
tecknat sig, är ungefär 19 procent. Även
med beaktande av småbrukarsynpunkten
ge således siffrorna inte något deciderat
utslag för att småbrukarna i Skaraborgs
län skulle vara alldeles särskilt
intresserade av denna odling.

Vad täckdikningsverksamheten i Skaraborgs
län beträffar har den pågått
intensivt under de sista decennierna.
Från 1935 till 1949 ha 27 000 hektar
åkerjord täckdikats. Expansionen i fråga
om betarealen under samma tid är
ungefär 50 hektar. Om man detaljgranskar
siffrorna, finner man, att t. ex.
1947, då skaraborgarna täckdikade
1 000 hektar, sjönk den kontrakterade
betarealen med 117 hektar. Även här
får man alltså göra vissa reservationer.
Det är inte fullt så klart, att intresset
för betodlingen i detta speciella län
skulle bli så mycket bättre i och med
att täckdikningen utökades.

Sockerbolaget, som enligt avtalet med
staten har skyldighet att försöka ordna
driften så rationellt som möjligt, har
under en följd av år arbetat mot en
större koncentration av sin verksamhet.
Det lade ned ett sockerbruk i södra

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Halland —- jag vill minnas det var för
15—20 år sedan. Det kom visserligen
mycket stark kritik från de halländska
betodlarna mot detta. Jag har emellertid
intet minne av att det föranledde någon
debatt i riksdagen vid detta tillfälle
— kanske det fanns särskilda skäl
därtill. Betodlingen i Halland har emellertid
inte råkat ut för någon katastrof
till följd av att man lade ned sockerbruket
i södra Halland. Vid en industri,
som vill följa med i utvecklingen,
försiggår ständigt och måste ständigt
försiggå en viss konsolidering till de
bättre ekonomiska enheterna. Bolaget
har utan tvekan haft en viss grund för
att betrakta Skaraborgs län som en ganska
klar minusfaktor, när det bedömt
sockerbetsodlingen i hela landet. De
statistiska siffrorna visa, att avkastningen
i länet varit sämre än i landet i
övrigt. Utbytet har varit något sämre,
och om man gör ett försök till jämförelse
i fråga om betodlingens intensitet
och med denna menar förhållandet
mellan distriktets betareal och distriktets
hela åkerareal, finner man, att i
Skaraborgs län är procentsiffran 0,17.
I Hallands län är intensiteten två och en
halv gånger större, i Östergötlands län
tre och en halv, i Blekinge län sju, i
Kalmar län nio och en halv, i Gotlands
län 16, i Kristianstads län 24 och i Malmöhus
län 58 gånger större än i Skaraborgs
län. Dessa siffror ge enligt min
mening ganska klart vid handen, att om
bolaget skall fortsätta sin företagsekonomiska
verksamhet med bättre ekonomiskt
resultat, får man inte bli förvånad
över att det i första hand vid en
rationalisering kastat sina blickar just
på fabriken i Lidköping.

När jag talar om småbrukarna är jag
beredd att ge herr Svensson rätt i ett
avseende. Läget är det, att det finns
risk för en överproduktion bl. a. på
mjölkproduktionens område. Det var ju
inte så länge sedan jag stod i denna
bänk och försökte övertyga kammaren

om att argumenteringen av mina vänner
jordbrukarna, att 23 000 kreaturslösa
jordbruk skulle medföra, att svenska
folket skulle bli utan mjölk, inte var
alldeles riktig. Det möttes av en ganska
kritisk inställning från jordbrukarhåll.
I dag kunna vi konstatera, både herr
Norup och jag, att vi ha stora avsättningsbekymmer
för produktionen av
smör och ost, d. v. s. mjölkproduktionen.
Där ha vi tydligen inga expansionsmöjligheter,
men vi ha det på sockerbetsodlingens
område, och jag är
beredd att säga, att det vore önskvärt,
om vi snarast möjligt finge en utökad
odling på, låt oss säga 10 000 hektar.

Emellertid finns det möjligheter att
gå ned i småbruket och pressa fram en
ökad betodling inte enbart i Skaraborgs
län. Lika väl som det finns möjlighet
därtill i Skaraborgs län, finns det sådan
möjlighet i andra sockerbetsodlande län.
Som belägg för riktigheten av detta uttalande
vill jag bara anföra några siffror.
Under perioden 1939—1949 har betarealen
några år varit uppe i 55 000
hektar och något år, bl. a. i fjol, varit
nere i 47 000 hektar. Det är en latitud
av 8 000 hektar, inom vilken betodlingen
i landet under det senaste decenniet
varierat från ett år till ett annat. Variationen
i Skaraborgs län har under den
tiden hållit sig inom något hundratal
hektar men knappast därutöver. Jag
menar således, att vi inte skola ge upp
hoppet alt få mera betor odlade bär i
landet och att få småbrukarna att förstå,
att det är önskvärt, att de odla betor,
även om förädlingsanstalten i Lidköping
nu lägges ned.

Herr Svensson riktade en del anmärkningar
mot mitt sätt att agera i denna
affär. Han framhöll, att Mannerfelt hade
krävt en utredning. Då det sålunda
förelåg önskemål om utredning borde
enligt herr Svenssons mening jordbruksministern
ha låtit verkställa en sådan.
Om jag fattade herr Svensson rätt, tillIade
han, att jordbruksministern i stäl -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

let givit ett principiellt erkännande åt
att man skulle lägga ned inte bara sockerbruket
i Lidköping utan även sockerbetsodlingen
i Skaraborgs län. Jag
kan där hänvisa till vad jag har framhållit
i mitt interpellationssvar. Efter
mina samtal med sockerbolagets representanter
och med landshövdingen i länet
stannade regeringen efter överläggning
för ett ställningstagande, som jag
meddelade sockerbolaget, och som lät
på det sättet, att man från regeringens
sida principiellt kunde acceptera nedläggandet
av fabriken under tre mycket
klara förutsättningar. Den första var,
att nedläggandet av fabriken skulle vara
en påtaglig rationalisering av bolagets
drift med ur konsumentsynpunkt gynnsam
inverkan på sockerpriset. För det
andra skulle de anställda arbetarna och
tjänstemännen beredas fortsatt anställning
hos den nye innehavaren av fabriken
eller, alternativt, i bolagets tjänst
annorstädes, samt slutligen — vilket för
herr Svensson i Ljungskile väl torde ha
det största intresset — skulle de jordbrukare,
som önskade fortsätta med betodling,
erhålla möjligheter därtill genom
bolagets medverkan i avseende på
transporterna till och förädling vid Linköpingsfabriken.

Vidare framhöll jag avslutningsvis, att
jag ansåg det vara oklokt och onödigt
att forcera avvecklingen så snabbt, som
man tänkt sig. Jag förordade, att driften
i Lidköping skulle uppehållas något år
ytterligare, innan omställningen till Linköping
verkställdes.

Herr Svensson i Ljungskile anförde
vidare livsmedelskommissionens beredskapssynpunktcr
och sade, att i den utredning
som ligger på bordet har man
frångått dessa beredskapssynpunkter.
Det är enligt herr Svenssons i Ljungskile
uppfattning en ganska otillfredsställande
och haltande utredning, som
inte har tagit hänsyn till den saken. Jag
är emellertid beredd att förklara, att regeringen
inte utan vidare har gått förbi

beredskapssynpunkterna. Vad själva raffinaderiet
beträffar, som ju är den största
frågan, tror jag att en hel del av
kammarens ledamöter hålla med mig
om, att om det skulle gå så illa, att vårt
land bleve besatt av främmande krigsmakt
och om denna krigsmakt har ockuperat
Stockholm och stockholmstrakten,
Göteborg och göteborgstrakten samt
praktiskt taget hela Skåne, d. v. s. de
platser där övriga raffinaderier äro belägna
så ha vi annat att göra här i landet
än att raffinera socker. Den saken
kunna vi nog vara överens om.

Då komma vi till den andra synpunkten,
nämligen huruvida lagringsfrågan
av beredskapsskäl är av något intresse.
Herr Svensson är väl medveten om att
de silos i Lidköping, i vilka man förut
lagrat råsockret, brunno ned för något
år sedan. Därför finns det inte några
lokaliteter för lagring av socker där i
dag. Om man därför skall vidtaga några
dispositioner för lagring i Lidköping,
så får man bygga nya silos — och då
kan man ju lika gärna bygga dem någon
annanstans, t. ex. i Linköping. Ty det
är väl ur beredskapssynpunkt ungefär
likvärdigt med att bygga dem i Lidköping.

När man börjar fundera över beredskapssynpunkterna,
så kan jag för min
del inte finna, att de ha den avgörande
betydelse, som livsmedelskommissionen
har gjort gällande.

Nu kan man säga, att beredskapsintresset
ju inte bara innefattar var sockret
ligger lagrat utan också frågan om
sockerbetsodlingen. Jag kommer då tillbaka
till det, som är det väsentligaste i
detta sammanhang, nämligen att odlingen
av sockerbetor ju skall fortgå i Skaraborgs
län. Enligt de direktiv, som här
föreligga, skola Skaraborgs betodlare avverka
sina betor i Linköpingsfabriken.
SJ skall ombesörja transporterna, och
två nya lastningsstationer skola byggas,
eu i Håkantorp och en i Valtorp. Vidare
har bolaget lämnat garantier för att

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

transportkostnaderna för Skaraborgs
betodlare genomsnittligt icke skola bli
större än om de, som hittills, leverera
betorna till Lidköpingsbruket.

Nu kan man naturligtvis från jordbrukarhåll
säga, att om man har kvar
bruket i länet, så har man en foderförtjänst,
som bortfaller därest betorna
skola avverkas i Linköping. Man har
visserligen blasten kvar —- och det är
kanske det väsentligaste fodret — men
betmassan kan man inte frakta hem.
Det lönar sig inte med så långa transporter.
Från bolagets sida har man dock
sagt, att man är beredd att hålla Skaraborgs
betodlare med torkad betmassa,
s. k. betfor, som ju vad fodervärdet beträffar
är likvärdig med vanlig betmassa.
Det är inte heller alla Sveriges betodlare,
som ha möjligheter att få betmassa
i retur från bruken. Många av
dem få nöja sig med betfor, och de anse
detta acceptabelt.

Nu kan det ju hända, att betodlarna
bli ledsna och börja misströsta, när det
tydligen inte går att låta råsockerbruket
i Lidköping vara kvar. För att uppmuntra
dem under den kritiska övergångstiden,
då ju besvikelsen kan komma att
påverka intresset för betodling, har jag
hos bolaget lyckats utverka, att Skaraborgs
betodlare under övergångsåren
skola få en viss rabattering vid köp av
betfor. Denna rabatt skall utgå endast
till odlarna i Skaraborgs län.

Sedan sade herr Svensson att utredningen
om dessa ting kom i efterhand
och att den borde ha satts i gång tidigare.
Detta ger mig anledning att något
redogöra för hela detta ärendes gång.

När jag blev uppmärksammad på att
det förelåg önskemål om att lägga ned
driften vid Lidköpingsbruket, diskuterade
jag frågan med bolagets representanter
och med landshövdingen. Jag gav
då, som jag tidigare sagt, bolaget ett
principbesked om att detta kunde få
ske under vissa bestämda förutsättningar.
Jag tror, att kammarens ledamöter

vid ett objektivt bedömande skola anse
dessa förutsättningar vara fullt tillräckliga,
då ju bl. a. krävdes, att det skulle
vara en påtaglig rationalisering och att
de anställda arbetarna och tjänstemännen
skulle erhålla arbete annorstädes.
Jag måste nog säga, att om man i den
tid, som vi troligen nu gå till mötes,
kan göra omställningen från en drift till
en annan lika friktionsfritt — sett ur
arbetarnas synpunkt — som man gjort
i Lidköping, så har man kommit undan
utan att någon kan påstå, att det har
hänt någonting, som på allvar kan kritiseras
eller kritiseras över huvud taget.

Den tredje förutsättningen var, att
betodlarna skola ges möjligheter att under
likvärdiga premisser fortsätta sin
odling. Även det villkoret är uppfyllt.
Betodlarna i Skaraborgs län voro emellertid
alldeles speciellt intresserade av
att få behålla själva råsockerbruket.
Man kan måhända ur andra synpunkter
säga, att det inte var någon rationell
lösning. Råsockerbruket låg på bruksområdet
inom raffinaderiet. Skall man
nu använda lokaliteterna för annan industri,
så kan naturligtvis en del problem
uppstå, speciellt som själva kampanjen
vid råsockerfabriken i detta län
är en historia på tre-fyra veckors tid,
då omkring 150 arbetare rycka in men
sedan åter äro utan arbete. Det har visserligen
sagts mig, att denna tillfälliga
påfyllnad av arbetare är ganska enkel
att ordna i Lidköping, men det har å
andra sidan också anförts, att en sådan
tillfällig sysselsättning för de kommunala
myndigheterna kan medföra problem,
som inte uteslutande äro angenäma.

Vid avvägningen av dessa synpunkter
kommer jag dock fram till, att om
jag kunde hjälpa betodlarna i Skaraborgs
län så att de finge behålla sockerbruket,
så fanns det anledning för
mig att verkligen göra detta. Vid uppvaktningen
hos mig, där även riksdagen
var representerad genom, tror jag,

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

båda interpellanterna, och där betodlarföreningen
och de ekonomiska organisationerna
deltogo, sade man från jordbrukarhåll:
»Låt oss bara fortsätta med
den påbörjade teckningskampanjen!
Den bär varit alldeles för kort. Vi ha
inte haft några möjligheter att väcka
det erforderliga intresset på den korta
tid, som stått oss till buds. Vi måste ha
längre tid på oss. Få vi det, så skola
vi också få en tillfredsställande areal
tecknad.»

Inom bolaget tvivlade man på detta
och sade, att man där under de senaste
åren hade gjort allt vad man kunnat
göra för att få upp arealen, men att
man efter stora ansträngningar endast
hade kunnat öka betarealen från 470
till 540 hektar.

I det läget satte man till alla klutar
för att öka den tecknade arealen. Jordbrukarna
garanterade nämligen — och
meddelade till yttermera visso detta genom
ett offentligt uttalande via TT —
att de skulle få 1 000 hektar tecknade
för sockerbetsodling, om de bara finge
tid på sig att klara den saken.

Jag vill också göra bolaget rättvisa
och säga, att bolaget inte försökte sabotera
denna teckning. Tvärtom gjorde
man där vad rimligen kunde begäras
för att teckningen skulle ge åsyftat resultat.
Sålunda ordnade bolaget 29 ordinarie
och 3 extra teckningsmöten, mot
normalt 17, och inbjudan till teckning
sändes till 2 000 lantbrukare. Samtidigt
därmed gjordes 150 husbesök, och personliga
kontakter nåddes med 825 personer.
Hushållningssällskapens tjänstemän
kontaktade 350 personer. RLF
nådde ca 1 000 personer vid sina möten
och medverkade vid distributionen av
sockerbolagets förteckningar över nuvarande
och tidigare betodlare inom
varje socken till respektive sockenombud.
Representanter för SLU och JUF
besökte 40 respektive 30 socknar och
ordnade tävlingar i betteekning. Betodlarförcningens
ordförande uttalade

sig energiskt i pressen, en annonskampanj
genomfördes och sockenombuden
sattes i arbete. Pressen höll ständigt allmänheten
underrättad om resultaten
under teckningens gång. Den förteckning,
som jordbrukarna tidigare hade
gjort på bolagets formulär, var genomförd
till 98 procent och var alltså inte
till hinders. Det hade nämligen skett en
teckning förut, och man var rädd för
att dubbelbesöken skulle irritera jordbrukarna.

Vid denna kampanj kom man för år
1950 upp till ett resultat av nära 700
hektar, vilket ju i och för sig var ganska
glädjande men ändå rätt långt ifrån
de 1 000 hektar, som utlovats. Från bolagets
sida ville man också ha teckningen
att gälla för en femårsperiod,
men inför utsikten att binda sig för
fem år framöver sjönk intresset, så att
den tecknade betarealen för 1954 stannade
vid 600 hektar. I pressen har det
förekommit andra siffror av högre valörer,
men vid den kontroll som gjordes
så sent som den 6 februari i år framgick
det, att de siffror, som jag här
nämnt, äro de riktiga.

Trots den företagna uppmobiliseringen
av alla goda krafter gick det
alltså inte att komma upp till de 1 000
hektar, som hade ställts i utsikt. Det
framstod då som en tredje viktig fråga
för mig att få ett klart besked om de
ekonomiska konsekvenserna av att
fortsätta verksamheten vid Lidköpingsbruket,
jämfört med det andra alternativet,
att Skaraborgs betodlare fraktade
betorna till Linköping. Den utredning,
som därvidlag har gjorts, är utförd av
en auktoriserad revisor och en lagman.
Dessutom ha siffrorna granskats av sockernämnden,
som består av en landshövding,
en lagman och två mycket
kunniga industrimän.

Jordbrukarna ha undrat varför de
inte ha fått vara med i utredningsarbetet,
och det är klart alt de kunna fråga
så. Men i denna utredning tarvas ju

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

ändå ett källmaterial, som går ända ned
till botten på bolagets verksamhet. Man
kan då inte se bort ifrån, att bolaget
och betodlarna ju måste betraktas som
två motparter, vilka diskutera de ekonomiska
tingen förhandlingsmässigt,
och då kan det ju föreligga risk för
vissa komplikationer om jordbrukarna
skulle utreda bolagets interna ekonomiska
förhållanden. Jag ansåg, att det
i en utredning av detta slag var viktigast
att få med icke partengagerade,
kunniga människor, som handla under
tjänstemannaansvar. Jag tror också, att
med en auktoriserad revisor och en lagman
i utredningen samt med sockernämndens
granskning efteråt äro alla
rättvisekrav uppfyllda på denna punkt.

Vad gav då utredningen för resultat?
Den gav det beskedet, att om man ser
saken rent företagsekonomiskt så ger
alternativet med Linköpingsavverkningen
— om man beaktar kostnaderna
för transporter, utbyggnad av lastplatser
samt vägbreddningar och vägförbättringar
— en vinst på i runt tal 1 200 000
kronor per år. Den granskande sockernämnden
säger emellertid, att man
måste ta den summan med en viss reservation,
eftersom det inte är möjligt
att göra alla detaljberäkningar absolut
tillförlitliga. Den granskande myndigheten
kommer dock fram till det resultatet,
att felmarginalen håller sig inom
10 eller 20 procent. Kvar står alltså,
att man här kan få en rationaliseringsvinst
på cirka en miljon kronor. Största
delen av denna vinst kommer på raffinaderiet.
Man har också kommit fram
till, att vid en uppdelning av rationaliseringsvinsten
på raffinaderiet och sockerbruket
komma omkring 400 000 kronor
per år på sockerbruket och resten
på raffinaderiet. Man har också ärligt
redovisat, att kostnaderna för att bygga
nya lastningsstationer vid Håkantorp
och Valtorp samt för vägbreddningar
komma att uppgå till 400 000 kronor.
Detta betyder, att enbart ett års ratio -

naliseringsvinst är tillräcklig för att
klara de investeringar, som behöva göras
för att programmet sedermera skall
kunna hållas.

Jag är inte heller beredd att svära
på att dessa siffror till alla delar äro
riktiga. Jag inskränker mig till att konstatera,
att man i den objektiva utredning,
som jag vågar påstå härvidlag
gjorts, har kommit fram till dessa omdömen,
och jag kan också säga, vilket
kanske är en överraskning för herr
Svensson, att jag har låtit betodlareföreningen
i Skaraborgs län taga del av
denna utredning i dess mer utförliga
form för att få fram, huruvida siffrorna
kunna kritiseras eller inte.

Vid ett sammanträde, som jag i förra
veckan höll med betodlarnas representanter,
ställde jag frågan direkt till
dem: »Kritisera ni utredningen? Bemöta
ni dessa siffror och säga, att de
äro oriktiga?» Och jag fick det klara
och bestämda svaret, att de kunde inte
kritisera utredningen och inte bestrida,
att dessa rationaliseringssiffror äro riktiga.
Betodlarnas representanter slutade
följaktligen med att säga: »Vi förstå,
att regeringen i det här läget inte kan
tvinga bolaget att gå några andra vägar
med det siffermaterial, som ligger på
bordet. Vi hemställa emellertid, att regeringen
eller rättare sagt jordbruksministern»
— som de då vände sig till
— »medverka till att Linköpingsalternativet
för oss blir så fördelaktigt som
möjligt.» De begärde att i varje fall
under övergångstiden bör rabatt på betfor
utgå och att bolaget inte vidhåller
sin uppfattning att till varje pris ha en
femårsgaranti för att en kontraktsteckning
skall kunna komma till stånd, utan
att bolaget på samma sätt som under
alla andra år bara låter jordbrukarna
teckna kontrakt utan några speciella
förbindelser.

Jag har lovat att diskutera detta med
bolaget, och jag kan här i dag säga, att
jag har fått bolagets accept av dessa

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

båda betodlareföreningens önskemål
vid genomförandet av det alternativ,
som man tydligen själv anser vara det
enda realistiska, så som läget nu är.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall till
att börja med be att få rätta ett missförstånd.
Jordbruksministern hade uppfattat
mitt anförande så, att jag skulle
ha sagt, att jordbruksministern givit ett
principelit godkännande av fabrikens
försäljning, vilket godkännande även
skulle innebära nedläggning av betodlingen.
Jag har sagt, att jordbruksministern
har givit ett principiellt godkännande
av fabrikens försäljning på de
villkor, som framgå av interpellationssvaret,
och de behöva ju inte upprepas,
eftersom var och en kan läsa dem i interpellationssvaret,
som utdelats här i
kammaren.

Sedan säger herr statsrådet, att han
hade den uppfattningen — och den
meningen slängdes alltså efter det principiella
erkännandet — att det inte var
klokt att gå så fort fram, utan att det
hade varit bättre att uppskjuta försäljningen.
Men ifall man har den uppfattningen,
att det egentligen är bättre att
få andrum, så att denna sak kan utredas
och undersökas, vad är det då för mening
att ge ett principiellt erkännande
och ställa sig som moralisk garant för
fabrikens försäljning? Det var ju detta
som skedde, innan någon utredning
kommit till stånd utöver vad Kungl.
Maj:t kunnat göra under loppet av en
dag, ty frågan diskuterades enligt vad
landshövding Mannerfelt meddelat i
kanslihuset den 7 september och redan
den 9 september gav jordbruksministern
sitt principiella godkännande.

Herr statsrådet vill vidare inte tillerkänna
beredskapssynpunkten det värde
som framgår av livsmedelskommissionens
yttrande, men det skall jag inte
diskutera nu — jag bara refererar till
vad livsmedelskommissionen yttrade.
Detta livsmedelskommissionens yttran -

de förelåg inte, när jordbruksministern
intog sin ståndpunkt. Det kom den
15 september, sedan jordbruksministern
redan givit sitt godkännande den
9 september. Jag vet ju inte, om jordbruksministern
fått ett underhandsmeddelande
i förväg.

Jordbruksministern anför vidare, att
statsmakternas kompetensområde egentligen
bara begränsats till avtalet mellan
bolaget och staten. Det kan vara
riktigt, men det bör väl ändå stå jordbruksministern
fritt att vid bedömningen
av denna fråga taga hänsyn till
alla inverkande faktorer och med anledning
därav säga: »Jag anser inte, att
fabriken bör säljas, i varje fall inte
förrän ytterligare utredningar hunnit
göras», t. ex. en sådan utredning som
landshövding Mannerfelt begärt men
som inte kommit till stånd. Det står i
interpellationssvaret, att den utredning,
som kommit till stånd, är strängt formellt
begränsad till detta avtalsenliga
område men inte berör återverkningarna
i övrigt på ortsförhållanden och
dylikt.

Vidare säger jordbruksministern, att
det väsentliga är, att jordbrukarna få
samma möjligheter som förut att odla
betor. Det väsentliga från bygdens synpunkt
vore väl, att betodlingen finge utvecklas,
men ingen lär väl göra gällande
att vi i dessa trakter kring Lidköping
kunna få till stånd en utvecklad
betodling, om betorna skola fraktas till
Linköping. Det finns ingenting i denna
utredning, som talar för den saken. Jag
sade i mitt svar, att man genom denna
försäljning uppoffrar utvecklingen av
betodlingen och riskerar vad man redan
har, och jag tror inte att det går att
jäva det omdömet. Det är ju dock av
stor betydelse även ur ekonomisk synpunkt,
om betodlingen i denna bygd till
stor del avvecklas i stället för att utvecklas;
härigenom friställes partiellt
en hel mängd arbetskraft, som annars
kunde användas för denna betodling.

3—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Det är ju inte bara fråga om ett tiotal
arbetare i själva Lidköpingsfabriken —
detta problem bör naturligtvis i och för
sig redas upp — utan här föreligger en
fråga av långt större vidd ur arbetarsynpunkt.

Sedan är det mycket riktigt, som
jordbruksministern anför, att det efter
försäljningen av fabriken bara blir tillnärmelsevis
samma villkor för betodlarna;
det blir alltså inte samma villkor
i sin helhet, utan de bli ofördelaktigare
än förut. Jag tycker, att det är underligt,
att här ställts sådana ytterligheter
emot varandra som en betodling om
500 eller 1 000 hektar. Det var fråga
om huruvida det ansågs obilligt eller
inte att kräva fabrikens upprätthållande
enligt bolagets åtagande vid sitt köp av
fabriken. Skulle det ha varit obilligt att
för fabrikens upprätthållande kräva en
odling om minst 700 hektar, när det
om jag minns rätt för åtagandet år
1936 fordrades en odling om endast 400
och 500 hektar?

Det är alldeles klart, att en sådan
fråga inte bara borde ses från industriens
synpunkt, tv det vore som
om man skulle se nedläggandet eller
upprätthållandet av mejerier och slakterier
framför allt från förädlingsindustriens
synpunkt i stället för att i
första hand betrakta det från bygdens
eller jordbrukarnas synpunkt.

Jag tror, att det som här har hänt är
beklagligt, och jag tycker, att det är beklagligt,
att jordbruksministern inte på
ett tidigt stadium vägrade att ge sitt
erkännande åt denna utveckling. Även
om den inte hade kunnat hindras, hade
det varit en fördel, om jordbruksministern
inte givit sitt godkännande.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet för att
uttrycka min särskilda tillfredsställelse
över slutet av jordbruksministerns anförande,
där han uttryckte den förvissningen,
att just denna obundna odling,

som jag i mitt första anförande ifrågasatte,
kommer att bli verklighet. .lag
tror, att denna försäkran i hög grad ar
ägnad att lugna de upprörda känslorna
och även kommer att bidra till att betodlingen
inte krymper alltför mycket,
utan att den t. o. m. kan hämta sig om
några år, i synnerhet om det visar sig
att frakter och inlastningar kunna ordnas
på så rimliga och fördelaktiga villkor
som det över huvud taget är möjligt
att erhålla.

Sedan vill jag bara säga, att det kompetensområde,
som regeringen har gentemot
sockerbolaget, säkerligen behöver
utvidgas. Jag tror, att den nuvarande
ordningen icke är tillfredsställande. Det
är inte skäligt, att man skall överlämna
all bestämmanderätt till bolagsstämman
och aktieägarna, ty det är här
inte fråga om ett bolag av samma natur
som vanliga affärsdrivande bolag, eftersom
detta bolag har en monopolställning
som gör, att det allmänna otvivelaktigt
bär ha ökad möjlighet till
kontroll över bolaget.

Jag har i mitt anförande framhållit,
att bestämmelsen om att bolaget bör
iakttaga sparsamhet i fråga om all
verksamhet över huvud taget äger full
tillämpning även när det gäller en så
viktig del av bolagets verksamhet som
att avyttra fastigheter, och jag vidhåller,
att skall man iakttaga god ekonomi och
sparsamhet i ett bolags verksamhet, bör
det även inkludera det sätt, varpå man
realiserar fast egendom.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile vidhåller,
att det inte var ett riktigt handlingssätt
från min sida att ge ett principiellt
godkännande och sedan så att säga
slänga efter den meningen, att eu längre
övergångstid borde tillämpas. Det
bör väl inte vara så svårt att fatta,
menar jag, att man, om ett sådant godkännande
ges under vissa villkor, kan

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

det ges omedelbart. Här förelågo tre
bestämda villkor för godkännandet, och
om dessa villkor uppfylldes, var regeringen
av den uppfattningen, att godkännandet
skulle ges.

Det ligger ingenting onormalt i att
jag sedermera till bolaget lämnar det
beskedet, att jag tycker, att man inte
skall handla så burdust utan försöka
mildra verkningarna av nedläggandet
av fabriken genom en avveckling på
längre sikt. Det berodde helt enkelt
därpå, att jag ansåg, att även bolaget
hade intresse av att stå i ett visst välförhållande
till de betodlande bönderna,
och att jag trodde att det var en
klok politik att genomföra avvecklingen
under litet mindre demonstrativa
former. Det var mitt råd till bolaget,
som det emellertid inte följde.

Herr Svensson är vidare överraskad
över att livsmedelskommissionens besked
om beredskapssynpunkten kom efter
godkännandet och att jag redan
dessförinnan skulle ha varit beredd att
beakta den synpunkten vid min bedömning.
Ja, förklaringen är helt enkelt
den, att i den första diskussion, som
försiggick uppe i departementet, ventilerades
alla argument och alla motiv
och följaktligen även beredskapsmotivet;
om då det formella beskedet ifrån
livsmedelskommissionen kom litet senare,
hade det ingenting nämnvärt med
ställningstagandet att göra, eftersom
detta motiv bedömdes redan vid det
första tillfället.

Herr Svensson säger vidare: »Varför
behöver man här laborera med ytterligheter
på 500 eller 1 000 hektar?» Förklaringen
är helt enkelt den, att när
jordbrukarna besökte mig och mycket
kategoriskt deklarerade — och herr
Svensson sitter som vittne på att så
skett — att de skulle gå i land med en
odling om 1 000 hektar, tillät jag mig
hysa vissa tvivel och frågade talesmännen,
om de inte här åtogo sig mer än
de klarade av. Men talesmännen voro

vid det tillfället mycket bestämda och
ansågo sig kunna ge auktorisation åt
den uppfattningen även i ett offentligt
T. T.-meddelande. Nu gick det inte att
få till stånd odling i en sådan omfattning,
och då gällde det att granska
kalkylerna i botten, vilket också gjordes,
och den granskningen har givit det
resultat, som jag här redovisat.

Herr Svensson säger avslutningsvis,
att jordbruksministern hade kunnat
säga nej, även om det inte givit något
annat resultat än som nu föreligger. Jag
förstår inte riktigt denna attityd, men
det kanske ligger i överensstämmelse
med herr Svenssons natur att säga nej
för nejsägandets egen skull. För min
egen del har jag inte mycket till övers
för ett sådant sätt att protestera. Skall
man säga nej, skall man säga det, när
det gör någon nytta; annars kan man
låta bli. Det är den uppfattning jag har.

«r

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Det har redan sagts så mycket i denna
fråga, att det inte finns mycket därutöver
att tillägga.

Det besked, herr statsrådet här har
lämnat, var kanske väntat från jordbrukarnas
sida. Trots att det har sipprat
ut ganska litet om spelet bakom kulisserna
i denna affär, har ändå så pass
mycket kommit till allmänhetens kännedom
som att utsikterna för fabrikens
fortbestånd voro ganska små. Det är ju
många underliga omständigheter, som
här varit för handen, och jag skall inte
ytterligare utöka listan. Den katalog,
som de båda interpellanterna här ha
lagt fram, gör nog inte anspråk på att
vara fullständig, men det förefaller
ändå, som om den skulle vara ganska
fyihg.

Utgången av detta ärende är olustig
ur många synpunkter. Herr Svensson i
Ljungskile har redan varit inne på att
jordbruksproduktionen inom många
grenar nu tenderar att komma till den
gräns, där avsättningen erbjuder svå -

Onsdagen den 8 februari 1950.

36 Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

righeter. Det gäller mjölk, ägg, oljeväxter,
spannmål m. m. Det är när det gäller
de viktigare produkterna egentligen
bara i fråga om sockerbetorna, som
det råder ett ganska kraftigt utrymme
för ytterligare utveckling. Jordbruksministern
har här nämnt siffran 10 000
hektar, och den har också varit nämnd
i andra sammanhang. Denna utveckling
är ju alldeles särskilt beklaglig ur
det mindre jordbrukets synpunkt.

Här har nu jordbruksministern visserligen
sökt att bevisa, att det inte är
fråga om ett småbrukarintresse i den
utsträckning, som man gör gällande,
men vi få räkna med, att det antal småbrukare,
som odlar sockerbetor, faktiskt
har ökat under de senaste åren.
Vi få också räkna med att gränsen för
dessa småjordbruk kanske här inte kan
dras vid 10 hektar, utan även för jordbruk,
som ha en areal mellan 10 och 15
hektar, kan det vara synnerligen betydelsefullt,
att man har tillgång till en
odling av detta slag.

Jag vill här säga, att för småbrukarutredningen
kom denna affär som en
synnerligen obehaglig överraskning. Vi
ha ju där räknat med att sockerbetsodlingen
skulle hinna bli av ganska stor
omfattning för de mindre jordbruken.
Nu kan man visserligen liksom jordbruksministern
säga, att detta förslag
inte innebär, att odlingen skall nedläggas
utan att den skall fortbestå, men
på den punkten kan man ha vilken
uppfattning man vill. Den allmänna
uppfattningen är nog den, att nedläggandet
av fabriken och därmed också
bortfallet av vissa förmåner, som man
har haft i fråga om betmassan o. s. v.,
kommer att medföra en minskning av
odlingen, och i varje fall kommer den
ökning av odlingen, som man räknat
med, att utebli, och det måste anses beklagligt.
När det nu ligger så till, att
det finns en ganska stor sektor för en
utökning av odlingen, är det, herr statsråd,
ganska naturligt, att den ökningen

kommer att bli störst, där sockerbetsodlingens
relativa andel i produktionen
nu är ganska liten, trots att odlingsbetingelserna
kunna sägas vara
ungefär jämförbara med t. ex. Östergötlands
och i viss mån Hallands.

Sedan är frågan, hur stor betydelse
beredskapssynpunkten skall tillmätas.
Det kan diskuteras. Det är i allmänhet
så, att man nonchalerar beredskapssynpunkten
så fort det blir fred och sedan
får man ganska dyrt betala för
den nonchalansen, när det blir besvärliga
tider igen.

Det finns här flera dunkla punkter.
Har man t. ex. beaktat den faktorn, att
kommunikationerna bli hårt belastade
vid ett avspärrningsläge, när järnvägsvagnarna
bli engagerade på annat håll?
Vid en odling på 800 å 900 hektar måste
vi kanske ha ett tusental järnvägsvagnar
disponibla för transporten av
betor. Skall detta projekt genomföras
bli ju bettransporterna i dessa trakter
de längsta i landet. Har man beaktat
den synpunkten?

Vidare innebär utredningen —- det
säger man ju klart ifrån — endast ett
ställningstagande till de rent matematiskt
beriikningsbara detaljerna. Man
frågar sig då hur man har räknat. Har
man räknat med den nuvarande odlingen,
en odling på 800 hektar, 1 000
hektar eller 1 500 hektar? Vilka siffror
får man fram beträffande rationaliseringsvinsten,
om man skulle tänka sig
dessa olika alternativ?

Vidare förefaller det svårt för en lekman
att bedöma, om det inte kommer
att möta svårigheter att lasta om praktiskt
taget hela betproduktionen från
smalspårsnätet i Västergötland till normalspårsniitet
för transporten till Linköping.
Jag undrar om inte rationaliseringsvinsterna
uppvägas av dessa speciella
svårigheter.

Sedan finns det ett par andra frågor,
som man kan ställa. Herr Sundström
har redan med tillfredsställelse konsta -

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksakticbolagets fabrik i Lidköping.

terat, att det inte kommer att bli några
hinder beträffande odlingen, utan man
skall få teckna kontrakt för den areal,
som det nu är fråga om. Gäller detta
också vid en utökad odling? .Tåg hoppas
alt så är fallet.

Sedan några ord om de förmåner,
som betodlarna skola få. I herr Waldemar
Svenssons interpellation har det
sagts, att det för betodlarna i lidköpingstrakten
gäller att få garanti för,
att de skola kunna lämna sina betor till
annan fabrik till priser, som inte understiga
de tidigare erhållna priserna.
Jordbruksministern bar i sitt svar sagt,
att de skola få sälja under samma ekonomiska
betingelser som förut. Det är
väl då också alldeles klart, att de bli
delaktiga i de förbättringar i betpriserna,
som kunna komma till stånd. Jag
anser som sagt att detta är självklart,
men ett besked på den punkten kanske
inte skulle skada.

Det är uppenbart, att när bolaget funnit
det med sin fördel förenligt att sälja
fabriken och därmed hotar en för jordbruket
viktig odling, det då också skall
uppkomma en diskussion om huruvida
sockernäringen bedrives i den form,
som är den mest lämpliga. Det är självklart
att då även den frågan tagits upp,
huruvida inte staten i detta fall borde
bedriva rörelsen. För egen del tror jag
knappast på en sådan lösning. Det är
uppenbart, att vi här ha ett annat förhållande
än då det gäller jordbrukets
produktion i övrigt, mjölkproduktionen,
slaktdjursproduktionen o. s. v. Det
vore emellertid naturligt alt sockerindustrien
ägdes av sockerbetsodlarna,
eventuellt i samarbete med konsumentkooperationen.
Självklart är, att man
även i ett sådant fall skulle sträva efter
att driva rörelsen så intensivt som möjligt
och få den så ekonomisk och rationell
som möjligt. Själva gången av ett
sådant ärende som detta hade emellertid
i så fall blivit ett annat. Man hade
då sagt, att bär ha vi en för liten od -

ling, vi måste utöka den. Man hade
kanske givit betodlarna fem eller tio år
på sig för att åstadkomma en utökning
av odlingen. Först om detta inte gick
skulle sockerbruket nedläggas.

Nu har man i stället på ett nästan
oanständigt sätt forcerat fram en teckning,
som inte bara avsåg ett år utan
till på köpet en femårsperiod. Med hänsyn
till de omständigheter, under vilka
denna teckning skett, måste man nog
säga att resultatet inte är dåligt. Det
har här sagts, att bolaget hade gjort
stora ansträngningar men trots detta
inte kommit upp till en ökning av teckningen
med mer än från 470 till 540
hektar. Här har man emellertid för
nästa år kommit upp till en teckning
på över 700 hektar.

Jag tror alltså att man handlat förhastat
i denna fråga. Detta är betänkligt
inte minst ur den synpunkten, att
man här säkerligen får räkna med en
minskning av betodlingsarealen och
därmed också en minskning av sysselsättningsmöjligheterna
för vissa av dessa
mindre jordbrukare. Man borde rätteligen
ha räknat in den förlusten och
vägt den emot rationaliseringsvinsten
på själva industrianläggningen.

Sedan tycker jag att jordbruksministern
varit alltför blygsam när han
beträffande resonemanget om hans
kompetensområde säger, att han inte
haft någon möjlighet att inverka på
detta. Det har väl emellertid ändå varit
så, i synnerhet under de år som
gått, att regeringen vid många tillfällen
tagit upp resonemang med industriföretag,
där man låtit regeringens synpunkter
på driften komma fram. Jag
tror nog att jordbruksministern i viss
mån bar sig själv att skylla, om allmänheten
— i varje fall hemma i Skaraborgs
län — nu fått den uppfattningen,
att jordbruksministern valt att ställa sig
på bolagsintresscnas sida vid våld mellan
dessa och jordbrukarintressena.

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Liksom jordbruksministern fäste
jag mig vid det avsnitt i herr Svenssons
i Ljungskile anförande, som speciellt
gällde småbrukarnas roll i detta sammanhang.
Jag skall inte här upprepa
de siffror, som jordbruksministern anfört,
men konklusionen av dessa siffror
blir ju den, att de mycket energiska paroller,
som utfärdades i sammanhang
med försöksteckningen förra hösten, tyvärr
vunno mycket liten genklang på
småbrukarhåll. I allt väsentligt har
teckningen gjorts av stora och medelstora
jordbruk. Jag tycker att detta är
beklagligt. Just betodlingen är ju ur
olika synpunkter ovanligt lämpad för
småbruksförhållanden. Jag tycker, att
utgången av teckningen är överraskande,
även därför att herr Svensson ju
bär spelat en betydande roll i detta
sammanhang. Med hänsyn till hans —
såvitt jag vet — framstående ställning
bland småbrukarna hade man kunnat
vänta, att parollen för en stark anslutning
till denna betteckning skulle ha
hörsammats. Jag antar att herr Svensson
i Ljungskile själv är ledsen över att
hans anmodanden i detta hänseende
inte vunnit större anslutning än vad
fallet varit.

I övrigt skall jag inte säga mera om
herr Svenssons i Ljungskile anförande.
Jag kan dock inte underlåta att ge uttryck
åt en smula förvåning över den
uppfattning, som han givit till känna
i denna angelägenhet. Jag kan nämligen
endast med svårighet tänka mig,
att den kan förlikas med hans allmänna
socialliberala inställning till näringslivet
och dess skiftande problem.

I övrigt får man i denna fråga konstatera,
sedan man summerat ihop debatten,
att ingen vågar taga på sitt ansvar
att ifrågasätta, att icke en väsentlig
rationaliseringsvinst kommer att
uppstå genom transaktionen. Naturligtvis
kan man diskutera hur stor denna
rationaliseringsvinst blir. Herr Sundström
tvivlade på att vinsten kunde bli

så stor som 1 200 000 kronor per år,
och han anförde som stöd för sin uppfattning
vissa uttalanden av sockernämnden,
som trodde att man kanske
måste räkna med en 10, kanske 20 procent
lägre rationaliseringsvinst. Det ligger
i sakens natur, att man måste röra
sig med en ganska vid marginal, när
det gäller att ange den möjliga vinsten.
När man som jordbruksministern försiktigt
utgår från en vinst på en miljon,
så får man säga, att det icke desto
mindre är ett ganska betydande resultat,
man härvidlag kommer fram till.
Detta resultat är ju, såvitt jag kan förstå,
till konsumenternas förmån.

Jag måste säga att jag blev en smula
överraskad av ett yttrande från den
siste ärade talaren. Han framhöll att
sockerbolaget »funnit det med sin fördel
förenligt» att sälja fabriken. Ja, jag
antar att det är i enlighet med sockerbolagets
intressen att så förfara, men
det ligger väl också, såvitt jag förstår,
i konsumenternas intresse att driften
förbilligas och därmed förutsättningar
skapas för en sänkning av sockerpriset.
Ingen har väl här heller satt i fråga
något annat än att en åtgärd som denna
kan medverka till en sänkning av sockerpriset.

Sedan vill jag säga ett par ord i anslutning
till herr Sundströms anförande.
När han talade om köpeskillingen,
lade han enligt min uppfattning i dagen
ett oväntat intresse för sockerbolagets
aktieägare. Han antydde, att dessa icke
blivit tillgodosedda i detta sammanhang,
eftersom bolaget skulle ha sålt
anläggningen alltför billigt till Rörstrandsbolaget.
Jag har inte tillräckligt
med material till förfogande för att
våga mig på något bestämt omdöme i
denna angelägenhet. Man måste taga
hänsyn till åtskilliga omständigheter.
Man måste exempelvis taga hänsyn till
möjligheten att få annan köpare, som
är villig att göra samma sociala prestation
som Rörstrandsbolaget, o. s. v. Det
är dock givet att herr Sundström har

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

rätt därutinnan, att, om sockerbolaget
fått t. ex. en miljon mer för anläggningen,
så hade denna summa betytt eu
ökad ränteinkomst för bolaget på cirka
30 000 kronor. Som sockernämnden påpekat,
spelar emellertid denna summa
en mycket obetydlig roll i förhållandet
mellan bolaget och staten. Jag vill erinra
om vad som påpekas i interpellationssvaret,
som finns på kammarledamöternas
bänkar. Där omnämnes nämligen,
att enbart den s. k. låsta posten i
avtalet har en storleksordning av 60
miljoner kronor. Mot bakgrunden därav
förefaller siffran 30 000 kronor inte
alltför överväldigande. Man får kanske
också i detta sammanhang påpeka, att
den årliga besparing i fråga om driftkostnaderna,
som enligt de kalkyler
jordbruksministern här tecknat erhålles
vid försäljningen, är mångdubbelt större
än den minskning i nettoränteutgiften,
som en högre köpeskilling hade
kunnat medföra.

Till slut vill jag, herr talman, bara
göra ytterligare en reflexion. Här har
i dag, som så många gånger förut när
vi diskuterat dylika frågor, förts fram
det gamla spörsmålet om driftsformerna
och äganderättsförhållandena o. dyl.
Under de år jag suttit här har jag åhört
och deltagit i många sådana debatter.
.Tåg vill emellertid säga, att vilken äganderättsform
man än väljer och vilken
driftsform man än stannar för, så kan
man aldrig komma ifrån, att man måste
se till att rörelsen bedrives ekonomiskt.
Man kan aldrig komma ifrån att driften
tekniskt och ekonomiskt måste ligga i
nivå med tidens krav. Man måste rationalisera
och mekanisera, annars
finns det ingen annan möjlighet iin att
låta skattebetalarna stå för underskottet,
och detta kan inte vara rimligt ens
vid statsdrift.

Ilerr SUNDSTRÖM: Herr talman! Till
herr Hagberg i Malmö vill jag bara
säga, att man inte på något sätt utnyttjat
möjligheterna att få en annan kö -

pare, som till äventyrs skulle ha velat
betala mera. Man har i stället fört så
hemlighetsfulla förhandlingar, att det
varit uteslutet för någon att konkurrera.

Jag kan dessutom inte erkänna det
resonemang man här för, att hade man
fått en miljon kronor mer för anläggningen
i Lidköping, så hade det endast
påverkat ränteposten på så sätt, att det
blivit 30 000 kronor mindre ränteutgifter
för bolaget. Det går väl nämligen
inte att överföra hela denna fabrikation
i Lidköping till något annat sockerbruk
utan att där göra investeringar i maskiner
och byggnader, och får man då
använda en två miljoner kronor högre
köpeskilling för detta ändamål, så
måste detta inverka inte bara på ränteposten
utan också på de avskrivningar,
som måste företagas i bolaget. Ett tillförande
av kapital från främmande håll
måste sålunda vara av större betydelse
än enbart fördelen med den ränta på
30 000 kronor per miljon, som herr
Hagberg talade om.

Herr HAGBERG i Malinö: Herr talman!
Med anledning av herr Sundströms anförande
skulle jag gärna vilja göra en
liten komplettering. Det var ganska intressant
att lyssna till herr Sundström,
tv han uppehöll sig inte alls vid vissa
uppgifter, som han lämnade i sin interpellation
av den 20 januari. Han talade
i dag i stället åtskilligt om den
»hemlighetsfullhet», som skulle ha satt
sin prägel på denna transaktion. Jag
vet inte vari det hemlighetsfulla ligger.
Om jag inte är oriktigt underrättad,
skulle vederbörande myndigheter i
Lidköping redan i somras — enligt
uppgift i mitten av juni månad — ha
underättats av sockerbolaget att utredningar
igångsatts rörande en eventuell
nedläggning av råsockerfabriken och
raffinaderiet därstädes.

För att sedan återgå till herr Sundströms
interpellation, så säger han där,
att, när det hlev bekant att hela anläggningen
sålts för 2,2 miljoner, »trodde

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Svar på interpellationer angående nedläggandet och försäljningen av Svenska

sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Lidköping.

de flesta inte sina egna öron». »Främst
fäste man sig vid den enligt allas uppfattning
låga köpeskillingen. Inte ens
en tredjedel av priset 1936!»

Det förhåller sig emellertid så, mina
damer och herrar, att herr Sundström
råkat ut för ett litet misstag. När affären
gjordes 1936, köpte Svenska sockerfabriksaktiebolaget
Mellersta Sveriges
sockerbolags samtliga anläggningar för
7,5 miljoner kronor. Man köpte alltså
anläggningarna i Lidköping, Linköping
och Mörbylånga. Detta pris gällde som
sagt bolagets samtliga anläggningar och
inte enbart fabriken i Lidköping.

Nu framhåller herr Sundström, att
priset inte var 2,2 miljoner utan
2 285 000 kronor. Det är riktigt, men
för tydlighetens skull kanske det skulle
kunna tilläggas, att utöver det köpekontrakt,
i vilket nämnda belopp förekommer,
ännu ett köpekontrakt är omnämnt
i handlingarna, avseende ett belopp
på 665 000 kronor. Man kommer
då upp till över 2 900 000 kronor. Dessutom
— och det är ju ganska intressant
— bör man kanske hålla i minnet
värdet av de maskiner och inventarier,
som icke ingå i den nu avslutade försäljningen.
Dessa maskiner och inventarier
behåller sockerbolaget för att insätta
dem i andra sockerfabriker. Värdet
härav uppgår, enligt vad sockerbolaget
på sockernämndens förfrågan
meddelat, till ett belopp, som approximativt
uppskattas till minst 2 000 000
kronor. Herr Sundström måste medge,
att man också måste taga hänsyn till
detta belopp, när man bedömer affären
som helhet.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Herr Hagberg i Malmö menade att man
måste se till, att driften blir så rationell
som möjligt. Det är givetvis riktigt.
Vi få hoppas att den beräknade
rationaliseringsvinsten också skall visa
sig någorlunda riktig — man har räknat
med 0,4<; öre per kilogram, således

inte fullt ett halvt öre. Men inte ens
sockernämnden anser dessa siffror
vara absolut pålitliga.

Vidare är det inte så underligt att
man kan ha sina spekulationer om vem
som bör driva sockerbruken. Ägdes
exempelvis våra slakterier av ett enskilt
bolag och detta fick för sig att ett slakteri
inte lönade sig och skulle säljas, så
är det uppenbart att jordbrukarna skulle
komma i en ganska penibel situation.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt att det blev ett alltför
generellt angivande av köpeskillingen i
min interpellation. Av de 7,5 miljoner,
som värdet av Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags
anläggningar uppgick
till, representerade dock fabriken
i Lidköping det allra största värdet eller
nära 4 miljoner. Detta var år 1936.
När sedan dess väsentliga utvidgningar
och förbättringar ägt rum är det ganska
egendomligt, att samma objekt i dag
skall representera ett värde av allenast
2,2 miljoner.

Det är inte riktigt att Mellersta Sveriges
sockerfabriksaktiebolags alla anläggningar
och maskiner köptes för 7,5
miljoner kronor. I verkligheten betalades
hela anläggningen med mellan 11
och 12 miljoner kronor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 48, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 103 § 1 mom.
samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag;
samt

till statsutskottet propositionen, nr
50, angående vissa anslag till barnmorskelaroanstalterna.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Italien;

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap, m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
.skatter å inkomst och förmögenhet; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker,
m. in.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till Stiftelsen
Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond,
in. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i 123 § taxeringsförordningcn
den 28 september 1928 (nr 379);
och

Lagfästande av likalönsprincipen.

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ytterligare uppskov med allmän
fastighetstaxering.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 4.

Lagfästande av likalönsprincipen.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 1,
över motion angående utredning om
lagfästande av likalönsprincipen.

I motionen II: 129, vilken hänvisats
till allmänna beredningsutskottet, hade
herr Dahlgren m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om snabbutredning
och förslag om lagfästande av
kvinnas rätt till lika lön som mannen
för samma prestation och att förslag
förelädes innevarande års riksdag.

Utskottet hemställde, att motion nr
129 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Den
motion, som vi i år väckt i denna fråga,
innebär ett yrkande om snabbutredning
och förslag om lagfästande av kvinnas
rätt till lika lön som mannen för samma
prestation.

Ett dylikt yrkande skulle egentligen
vara överflödigt i ett samhälle, som anser
sig vara ett demokratiskt samhälle,
speciellt som man från den fackliga arbetarrörelsens
sida redan tidigt visade
förståelse för kvinnornas krav på lika
lön. Denna förståelse resulterade i ett
uttalande, där man framhöll det berättigade
i denna hemställan från den
kvinnliga arbetskraften, men därvid
stannade det; något mera synbart resultat
när det gäller realiserandet av
kvinnornas krav har inte kommit fram.
Det hela utmynnade i eu utredning, och
utredningar äro tydligen dagens melo -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Lagfästande av likalönsprincipen.

di, då det gäller att, om inte direkt begrava,
så åtminstone till en avlägsen
framtid bevara rättvisa arbetarkrav.

Utskottet har vid sitt avslagsyrkande
på vår motion åberopat 1948 års utskottsutlåtande
och återger därvid bl. a.
vad Arbetsgivareföreningen yttrat i anledning
av det motionsledes framställda
kravet på likalönsprincipens förverkligande.
Arbetsgivareföreningen anser att
det nuvarande systemet med frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter har visat sig medföra
betydande fördelar. Ja, det är nog riktigt,
men försiktigtvis talar inte Arbetsgivareföreningen
om för vem dessa fördelar
ha uppkommit. Att det med den
nuvarande lönepolitiken inte uppkommit
några fördelar för det arbetande
folket är ganska givet, och i varje fall
ha inte kvinnorna, som det här speciellt
gäller, vunnit något nämnvärt. Situationen
för dem är ungefär densamma
som den var för 40 år sedan. Då som
nu betalas en kvinnas arbetsprestation
endast med 2/3 av den lön som mannen
får.

Vidare hänvisar utskottet till Landsorganisationens
s. k. principiella motstånd
mot lagstiftning för reglerande avarbetsmarknadens
löner. Jag kan inte
inse att den linje, som föreslås i motionen,
alltså en lagstiftning som innebär
förbud för arbetsgivarna att underbetala
vissa arbetstagare med den enda
motiveringen att dessa tillhöra det
kvinnliga könet, skulle kunna vara till
nackdel för arbetarna själva. Jag kan
inte frigöra mig från den uppfattningen,
att förhållandet är det motsatta.
Det skulle säkerligen vara en styrka för
den kvinnliga arbetskraften, om den
vid sin kamp för rättvis behandling i
löneavseende kunde stödja sig på en
svensk lagstiftning och på grundval
därav kräva sin rätt.

För övrigt kan man ställa sig frågande
till hur det egentligen förhåller sig
med LO:s principiella motstånd mot inblandning
från statsmakternas sida i
frågor, som beröra arbetsmarknadens

parter. Det är visserligen sant att LO
en gång har gjort ett uttalande, där man
bl. a. säger att lönesättningen är av den
natur, att den undandrar sig lagstiftning
och lagskipning, men jag kan inte
bedöma LO:s hållning bara efter ett
uttalande, utan jag måste också göra
det på grundval av LO:s gärningar,
d. v. s. dess ställningstagande till de
olika problem berörande arbetarklassen,
vilka kommit under den lagstiftande
församlingens behandling, och jag
skall taga mig friheten att i stora drag
erinra om hur det därvidlag förhåller
sig.

Kedan 1920 antog riksdagen en lag
om medling i arbetskonflikter, och samma
år stiftade man också en lag om
skiljedom i arbetstvister. 1928 års riksdag
var färdig att fatta beslut om kollektivavtalslagen
samt att genomföra
lagen om arbetsdomstol. Jag skall i
rättvisans namn erkänna, att LO vid
detta tillfälle bekämpade denna lagstiftning
och med hänsyn till dess innehåll
bedömde den som en klasslagstiftning,
men det är ganska välbekant att samma
LO i nuvarande situation slår vakt om
denna lagstiftning.

Vidare har riksdagen antagit och LO
har tillstyrkt lag om tjänsteplikt och
lag, som begränsar dyrtidstilläggen på
såväl löner som pensioner, även dessa
typiska klasslagar som rikta sig mot
både arbetare och lägre tjänstemän.
Riksdagen har även fattat beslut om
viss prissättning på jordbruksprodukter,
en åtgärd som bl. a. förutsätter reglering
av lantarbetarnas löner, och riksdagen
har beslutat om vissa bidrag åt
skogsarbetare.

Jag skall till sist fylla ut denna korta
uppräkning med att den nu sittande
riksdagen bär fattat beslut om eftergifter
i arbetarskyddslagstiftningen, eftergifter
som gälla just den kvinnliga arbetskraften.
Detta skedde inte på grund
av något krav från kvinnorna och inte
heller med anledning av något krav
från fackföreningsrörelsen, utan det
var fråga om ett krav från arbetsgivar -

Onsdagen den 8 februari 1950.

Nr 5.

na. Dessa ansågo att en eftergiftslagstiftning
var nödvändig för att de skulle
kunna effektivt utnyttja den kvinnliga
arbetskraften. Jag kan kanske passa
på tillfället att säga, att dessa eftergifter
i arbetarskyddslagstiftningen
kommer den sittande riksdagen att få
konfirmera ytterligare en gång, och så
som läget ter sig, får man nog räkna
med att dessa eftergifter komma att bli
permanenta.

Jag konstaterar således att den principiella
uppfattning, som i%an från
LO:s sida använder som motiv, är synnerligen
tänjbar för att inte säga obefintlig.
Kontentan av det hela blir att
man är motståndare till en lagstiftning
då det gäller arbetarnas intressen, medan
man är med på att lagstifta, då det
gäller intressen som äro motsatta arbetarnas.

Utöver vad som anförts vid den föregående
behandlingen av frågan säger
beredningsutskottet bl. a., att »utskottet
vill vidare erinra därom att för de i
statlig tjänst anställda utredning pågår
inom likalönskommittén, vars principbetänkande
väntas föreligga under innevarande
år». Detta uttalande förvånar
mig i hög grad, när jag tänker på
den debatt, som hölls i denna fråga vid
1948 års riksdag. Då sades det av utskottets
talesmän både i denna kammare
och i första kammaren, att frågan
om likalönsprincipen var löst för de
statsanställdas vidkommande. Nu få vi
till vår häpnad höra, att man håller på
och utreder frågan igen för att tydligen
söka komma ett steg längre. Jag konstaterar,
alt det måste brista i argumenteringen,
när man kan säga något
sådant som man gjorde för två år sedan
och efteråt tala på sätt som här
skett.

Vad sedan gäller arbetsmarknadens
parter, hänvisar utskottet på nytt till
att frågan bör, såsom man tidigare sagt,
lösas genom fria förhandlingar mellan
parterna. Detta säger man trots att mera
än 40 års erfarenheter borde tala sitt tvd -

Lagfästande av likalönsprincipen.

liga språk om svårigheterna att komma
fram på denna väg. Jag nöjer mig med
att erinra om att LO:s kongress 1946 i
sitt uttalande sade ifrån, att redan två
år tidigare hade man beordrat fackföreningsrörelsen
att kämpa för att lyfta
upp kvinnornas lönenivå och på detta
sätt minska skillnaden mellan manliga
och kvinnliga löner. Det skulle ha varit
intressant, om resultaten av denna
sexåriga fackliga kamp kunnat i någon
mån redovisas. Jag vill inte på något
sätt göra gällande, att de fackliga ledningarna
inte skött detta uppdrag —
det vet jag inte någonting om — men
jag förmodar att de ansträngningar,
som gjorts, visa att det är omöjligt att
komma fram på den väg som rekommenderats,
då ju, såsom jag här tidigare
framhållit, kvinnornas löner släpa
efter i samma takt som förut.

Jag har, herr talman, svårt att komma
till någon annan slutsats än att den
linje, som vi angivit i vår motion, är
den enda riktiga, om man verkligen vill
hjälpa kvinnorna att få en bättre lönesättning
än de för närvarande ha. Jag
kan inte heller komma till någon annan
slutsats än att frågan inom utskottet
inte bara har fått en snabb behandling
— något som i och för sig ju är tacknämligt
— utan att den också blivit
föremål för en mindre noggrann prövning.
Bara ett sådant faktum som att
samma riksdag, som har varit med om
att genom lagstiftning försämra kvinnornas
arbetstid, nu avsäger sig rätten
och möjligheten att ge kvinnorna ett
lagligt stöd i deras lönekamp — något
som jag finner dubbelt beklagligt och
anmärkningsvärt med tanke på att utskottet
inte saknat kvinnligt inslag, som
dock kunnat försvara detta gamla kvinnokrav
— övertygar mig om att den
väg, som vi angivit i vår motion, är den
enda framkomliga. Jag tror också att
de svenska arbetarkvinnorna äro av
samma uppfattning. De äro inte intresserade
av långvariga utredningar och
ändlösa diskussioner, utan de äro intresserade
av att deras krav realiseras.

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det kan väl inte i dag vara erforderligt
att taga upp en lika lång debatt
i denna fråga som den vi hade för ganska
kort tid sedan, nämligen vid 1948
års riksdag. De olika uppfattningarna
kommo ju då fram här i kamrarna, och
ledamöterna ha väl ungefär samma
ståndpunkter i dag som vid det tillfället.

Vad som i dag skiljer motionärerna
och utskottet är ju inte heller inställningen
till det berättigade i principen
att det bör utgå lika lön för samma arbetsresultat.
Den principiella uppfattningen
att så bör ske dela vi inom utskottet
med motionärerna. Vi äro också
av den uppfattningen, att denna
princip bör genomföras så snart det
över huvud taget är möjligt. Vad motionärerna
nu syfta till är emellertid
att på lagstiftningens väg genomföra
principen, medan arbetsmarknadens
parter för sin del ha en annan uppfattning,
nämligen att överenskommelser i
sådan riktning böra komma till stånd
genom fria förhandlingar mellan parterna.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att Landsorganisationen på sin tid
tog initiativet till förhandlingar med
motparten för att söka träffa en överenskommelse.
Av detta initiativ från
den fackliga arbetarvärldens sida har
ju blivit en utredningskommitté, bestående
av representanter för arbetsmarknadsparternas
huvudorganisationer. Det
kan visserligen, såsom sker i motionen,
sägas att denna kommitté hållit på
länge med sitt arbete, men enligt vad
utskottet inhämtat står dock nu kommittén
inför sitt slutliga ställningstagande.
Det torde inte dröja mera än
två å tre månader, innan kommittén
har sitt betänkande klart och kommer
att förelägga respektive parter detsamma
för prövning, och vi få ju sedan

veta, om resultatet anses vara acceptabelt
eller inte ur parternas synpunkt.

Att nu besluta om en .särskild utredning
från statens sida, när den nämnda
utredningens resultat väntas föreligga
inom så nära framtid, kan knappast
vara att rekommendera. Därtill kommer
att man avser att låta kommitténs
resultat ligga till grund för Sveriges representation
vid internationella arbetsbyråns
sammanträde i början av juni
månad.

Med hänsyn till att det förberedande
arbetet i den principiellt viktiga frågan
om lika lön sålunda fortskridit rätt
långt, tror jag att det är till fördel att
vi avvakta de resultat, som kunna uppnås
på den redan inslagna vägen, i stället
för att nu söka oss fram på nya
vägar.

Det är med huvudsakligen denna
motivering som jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Interpellation angående omfattningen av

statens inköp av varmblodiga hästar.

Herr NORUP erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! För uppfödare
av varmblodiga hästar lämpade
för ridbruk är det av avgörande betydelse,
att det finnes möjlighet att avyttra
hästarna till priser, som täcka
uppfödningskostnaderna. Detta har i
olika sammanhang framhållits för statsmakterna.
Sålunda framförde redan
1937 års sakkunniga för utredning angående
verksamheten vid statsstuteriet
å Flyinge önskemålet om en ökning av
möjligheterna att försälja av remonteringsnämnden
godkända, men ej inköpta
remonter. För utredning av frågan

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

om vilka åtgärder som borde vidtagas
för att stimulera hästaveln tillsattes
inom försvarsdepartementet 1945 års utredning
rörande åtgärder för ridhästavelns
befrämjande. I direktiven för
denna utredning framhöll föredragande
departementschefen, att behovet av åtgärder
för att säkerställa tillgången på
för krigsbruk lämpade ridhästar på senare
år i olika sammanhang varit på tal,
särskilt vid beräkningen av medelsbehovet
för remontering.

Utredningen framlade i sitt betänkanie
förslag till åtgärder av olika slag för
att vid mobilisering avhjälpa bristen på
varmblodiga, för ridbruk lämpade hästar.
Därvid framhöll utredningen särskilt
angelägenheten av att åstadkomma
ökade avsättningsmöjligheter. I enlighet
med ett av chefen för armén framlagt
förslag föreslog utredningen, bland annat.
ökning av den årliga remonteringen
av stamhästar för ridbruk.

Utredningen framhöll, att det skulle
vara till gagn för varmblodsuppfödningen,
om det årligen inköptes ett större
antal remonter än för det dåvarande.
Storleken av dessa inköp borde för beredande
av önskvärd trygghet åt uppfödarna
hållas konstant oberoende av
stamhästbeståndets storlek och aldrig
understiga 500 remonter årligen.

I propositionen nr 14 till 1947 års
riksdag framlades på grundval av utredningens
betänkande förslag till olika åtgärder
för främjande av den varmblodiga
hästaveln. Därvid framhöll dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet,
att svårigheter under senare tid uppstått
att tillgodose försvarsmaktens behov
av hästar framför allt vid mobilisering
eller större beredskap. En av de
viktigaste orsakerna till hästavelns läge
syntes vara, att jordbrukarna icke funne
det lönande att i större omfattning
uppföda hästar av ifrågavarande slag.
För alt stimulera aveln av varmblodiga
hästar torde det vara nödvändigt att på
olika sätt underlätta uppfödningen och
avsättningen. Eu utökning av hästavelns
omfattning i landet skulle uppenbarli -

gen bliva till gagn icke blott för försvaret
utan även för hästuppfödarna. Då
det stöd, som dittills lämnats hästaveln,
icke syntes vara tillräckligt för att densamma
skulle få önskad omfattning, vore
det enligt departementschefens mening
erforderligt, att ytterligare åtgärder
vidtoges. Även riksdagen uttalade,
att åtgärder för främjande och stödjande
av hästaveln vore i hög grad påkallade.
Uppenbart vore enligt riksdagens
mening, att dylika åtgärder komme att
bliva till gagn även för hästuppfödarna,
vilka merendels utgjordes av innehavare
av mindre och medelstora jordbruk.

Beträffande avsättningsmöjligheterna
må erinras, att frågan om arméns behov
av hästar i fredstid berördes av Kungl.
Maj:t i propositionen nr 206 till 1948
års riksdag angående vissa frågor rörande
försvarets organisation. Försvarskommittén
hade föreslagit en successiv
minskning av antalet ridstamhästar från
4 723 till 2 239, och denna minskning
skulle medföra, att årligen endast omkring
250 varmblodiga remonter behövde
inköpas mot för det dåvarande omkring
510. Denna minskning skulle utan
särskilda åtgärder komma att vålla kraftig
nedgång i den varmblodiga hästaveln
inom landet. På grund härav hade
kommittén föreslagit, att årligen dessutom
skulle inköpas omkring 250 varmblodiga
ackordshästar, varigenom den
varmblodiga hästavelns avsättning skulle
kunna bibehållas vid dåvarande nivå.
Arméförvaltningen hade ifrågasatt, om
det av kommittén föreslagna systemet
med inköp av inkörda varmblodiga ackordshästar
i praktiken skulle visa sig
möjligt, och framhöll i anslutning härtill,
att det föreliggande förslaget rörande
minskning av arméns ridhästbestånd
i fred med hänsyn till kravet på säkerställande
av för /fru/sorganisationens
behov erforderlig tillgång på varmblodiga
ridhästar inom landet icke kunde
anses godtagbart.

Föredragande departementschefen
fann starka skäl tala för att antalet häs -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Interpellation angående omfattningen av

tar borde begränsas så långt detta med
hänsyn till freds- och krigsorganisatoriska
faktorer vore möjligt. Å andra sidan
måste med hänsyn till krigsorganisationens
behov av för ridbruk lämpade
hästar en viss försiktighet iakttagas vid
beskärningar i hästbeståndet. Som en
återhållande faktor i fråga om reduceringen
av antalet varmblodiga hästar
framhöll departementschefen den inverkan,
som en sådan åtgärd hade på den
varmblodiga hästaveln inom landet.
Han ansåg sig emellertid som en första
etapp böra föreslå den begränsning av
hästantalet, som då med säkerhet kunde
beräknas vara möjlig, och denna
minskning omfattade omkring 1 000 ridstamhästar.

Departementschefen räknade med att
— sedan viss förändring av mobiliseringsorganisationen
och remontutbildningen
ägt rum — i en andra etapp en
ytterligare begränsning av hästantalet
skulle visa sig möjlig.

Beträffande frågan om inköp av varmblodiga
hästar i dåvarande utsträckning
som en stödåtgärd åt den varmblodiga
hästaveln erinrade departementschefen
om försvarskommitténs förslag att omkring
250 varmblodiga hästar, vilka icke
erfordrades såsom ridhästremonter, årligen
skulle inköpas såsom varmblodiga
ackordshästar. Därigenom skulle den
varmblodiga hästavelns avsättning kunna
bibehållas i oförändrad omfattning.
Med anledning av att vissa remissmyndigheter
ifrågasatt, huruvida det skulle
visa sig möjligt att årligen utackordera
ett så stort antal varmblodiga hästar,
framhöll departementschefen, att med
det ridhästantal som han förordat skulle
det årliga behovet av ridhästremonter
tills vidare vara 420, varför behovet av
ytterligare inköp av produkter från den
varmblodiga hästaveln begränsats till 80
ä 90 per år. Vid en ytterligare reducering
av stamhästantalet komme sistnämnda
antal att stiga, dock knappast
i sådan utsträckning, att möjligheterna
att utackordera dessa varmblodiga häs -

statens inköp av varmblodiga hästar.

tar behövde sättas i fråga. Vad föredragande
departementschefen anfört föranledde
icke någon erinran från riksdagens
sida.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit
hade, såvitt jag kan förstå, uppfödarna
anledning förmoda, att staten
även i fortsättningen skulle inköpa
varmblodiga hästar i samma omfattning
som hittills, d. v. s. till ett antal av omkring
500 årligen. Dessutom kunde uppfödarna
räkna med att övertaliga remonter
skulle försäljas till Ridfrämjandet
samt till officerare och underofficerare,
vilka medgivits rätt att uppställa
egna ridhästar i kronans stall. Slutligen
hade under år 1949 ytterligare 100 remonter
uppköpts av arméförvaltningen
för export.

Den utredning om ytterligare nedsättning
av stamhästantalet, som skulle
verkställas av chefen för armén, kunde
i betraktande av de gjorda uttalandena
om inköp såsom stödåtgärd åt varmblodsaveln
av varmblodiga hästar utöver
erforderligt remontantal icke förmodas
leda till någon försämring av avsättningsmöjligheterna.

Nu har emellertid chefen för armén
den 2 december 1949 framlagt den väntade
utredningen och därvid kommit
till det resultatet, att antalet ridhästar
skulle minskas till 2 552.

Från och med år 1954 skulle enligt
förslaget endast 350 remonter inköpas
i stället för omkring 500.

En så kraftig minskning av den årliga
remonteringen kommer givetvis att inverka
deprimerande på aveln. Detta
har också med styrka framhållits icke
blott i de förberedande utredningar
av lantbruksstyrelsen och arméförvaltningens
intendenturavdelning, som chefen
för armén omnämnt i skrivelsen
den 2 december 1949, utan även i det
utlåtande lantbruksstyrelsen den 24 januari
1950 avgivit över arinéchcfens
förslag. I detta utlåtande framhöll lantbruksstyrelsen,
att ur de synpunkter
styrelsen hade att beakta bestämda in -

Onsdagen den 8 februari 1950. Nr 5.

Interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av fickur m. m.

vändningar måste resas mot den föreslagna
inskränkningen av remonteringen.
Styrelsen, som enligt sin instruktion
hade att svara för att lantförsvarets behov
av hästar bleve behörigen tillgodosett,
fann det nämligen vara av största
vikt att alla möjligheter tillvaratoges för
att trygga en reserv av varmblodiga
hästar. Om detta syfte skulle kunna
uppnås, måste den varmblodiga hästaveln
upprätthållas i nuvarande omfattning.
Förutsättningen härför vore, att
en regelbunden, säker och efter den
nuvarande stostammen anpassad avsättning
bereddes uppfödarna för av dem
uppfödda remonter. En minskning av
det årliga remontinköpet från 500 till
350 skulle innebära ett hårt slag för
aveln.

De betänkligheter ur arméns synpunkt,
vilka framförts mot en alltför
kraftig försämring av landets hästbestånd,
förtjäna allvarligt beaktande, och
frågan torde komma att tagas under
övervägande vid den stundande försvarsrevisionen.

För uppfödarnas vidkommande är
här avsedda spörsmål synnerligen aktuellt
just nu. Skulle remonteringen
komma att från och med år 1954 minskas
så avsevärt som chefen för armén
föreslagit, så måste besked härom lämnas
så snart som möjligt. De remonter,
som skola uppvisas för remonteringsnämnden
år 1954, tillkomma nämligen
under betäckningsperioden innevarande
år. För att kunna bedöma om och i
vilken utsträckning det under de nya
förhållandena kan vara lönande med
fortsatt varmblodsavel måste uppfödarna
i god tid före betäckningsperiodens
början i år få kännedom om de
avsättningsmöjligheter, som komma att
finnas från och med år 1954.

Med hänsyn härtill får jag härmed
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

1) Är herr statsrådet i tillfälle alt re -

dan under innevarande månad meddela
i vilken omfattning inköp av varmblodiga
hästar för statens räkning enligt
regeringens mening bör ske från och
med år 1954?

2) Har herr statsrådet för avsikt att,
därest ovan angivna avsättningsmöjligheter
minskas, vidtaga andra åtgärder
för bibehållande av halvblodsaveln i
nuvarande utsträckning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation angående ökad licensgivning
för import från Schweiz av fickur
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CHRISTENSON i Malmö, som
anförde: Herr talman! De hårda importrestriktioner,
som under de senaste åren
satt sin prägel på urmarknaden, skärptes
fr. o. m. den 1 maj 1949, då praktiskt
taget importstopp infördes för ur och
urdelar från Schweiz, vilket land som
bekant förser vårt land med så gott
som alla fick- och armbandsur samt
reservdelar. Från mjukvalutaländerna
har visserligen importen ökats på ifrågavarande
artiklar, men exporten från
dessa länder kan inte bli av någon
större omfattning på grund av den
ringa produktionen där. Den vidgade
frilistningen under senare tid har relativt
litet att betyda för importen av
fick- och armbandsur, eftersom den inte
berör handeln med Schweiz.

Det råder här i landet en kännbar
brist på de nödvändighetsartiklar, som
klockor utgöra, och urhandeln har råkat
i en prekär situation. Genom svårigheterna
att erhålla reservdelar ha även
urmakarhantverkets möjligheter att erbjuda
en förstklassig reparationsservice
i hög grad försämrats. Urhantverket arbetar
för närvarande under bekymmersamma
förhållanden, och man riskerar
att se sig nödsakad vidtaga permitte -

Nr 5.

Onsdagen den 8 februari 1950.

Interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av fickur m. m.

ringar av specialutbildade arbetstagare
inom branschen, om inte importrestriktionerna
lättas.

För den stora allmänheten kan det bli
en kännbar utgift, om man inte kan få
sina ur reparerade utan måste köpa
nya sådana, vilka nu äro ganska dyra i
inköp och i fråga om ur från mjukvalutaländerna
dessutom inte hålla
samma kvalitet, som vi här i landet äro
vana vid.

På grund av valutasituationen har ett
på senare tid alltmera uppmärksammat
läge uppstått på urmarknaden genom
den oroväckande smuggeltrafiken. Det
är betydande poster smuggelgods inom
branschen, som tagits i beslag av myndigheterna,
men enligt fackmännens
uppfattning utgöra dessa beslag en
bråkdel av de värden, som komma in i
landet på illegal väg.

Denna illegala trafik kan få ökade
proportioner allteftersom marknaden
stramas åt och tillgången på ur blir
mindre. Det effektivaste sättet att komma
denna smuggling till livs är en ökning
av licensgivningen för import från
Schweiz.

Jag anhåller härmed om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framställa följande fråga:

Kan herr statsrådet ställa i utsikt att
inom den närmaste tiden ökad licensgivning
för import från Schweiz av
fickur, armbandsur och urreservdelar
kommer att meddelas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap, m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker,
in. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till Stiftelsen
Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond,
m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i 123 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379); och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ytterligare uppskov med allmän
fastighetstaxering.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950
016205