1950 ANDRA KAMMAREN Nr 33 (Riksdagens protokoll 1950:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 33

7 december.

Debatter m. m.

Sid.

Torsdagen den 7 december.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisnings anstalter

..............................................• 3

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation...... 18

Riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.................... 46

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 7 december.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 61, ang. lönereglering för lärare vid

statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter m. m....... 3

Särskilda utskottets utlåtande nr 3, ang. vissa riktlinjer för enhetsskolans
ledning och lokala organisation.................... 18

— nr 4, ang. riktlinjer för lärarutbildningens ordnande ........ 46

1 -—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Verner Hedlund på grund av sjukdom,
för vilken han vårdas på centrallasarettet
i Östersund, är absolut förhindrad
att utföra riksdagsmannauppdrag åtminstone
till och med den 20jl2.

Östersund den 5j\2 1950.

I. Lundholm
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Hedlund i
Östersund ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 5 innevarande
december tills vidare.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 227 och 228.

§ 3.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 61, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. -— i den del den
hänskjutits till jordbruksutskottet -—
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 31 mars 1950
avlåten, till jordbruksutskottet såvitt
angår lönereglering för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter
hänvisad proposition, nr 235,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av ett propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att,
såvitt nu var i fråga, godkänna de i pro -

positionen framlagda grunderna för en
lönereglering för lärarpersonalen vid
nämnda undervisningsanstalter, avsedd
att om möjligt träda i tillämpning den
1 juli 1951.

I propositionen hade föreslagits, att
principbeslut skulle fattas om en lönereglering
för lärarpersonalen vid statsunderstödda
lantbruks-, lantmanna- och
lanthushållsskolor i anslutning till det
statliga lönesystemet. Förslaget innebar,
såvitt angick lantbruks- och lantmannaskolor,
att ordinarie ämneslärare skulle
placeras i lönegraden Ca 26, extra ordinarie
i Ce 24 och extra i Cg 21.
Extra lärare skulle efter två års tjänstgöring
erhålla anställning såsom extra
ordinarie med oförändrad placering i
21 lönegraden. Frågan efter hur lång
tid uppflyttning till 24 lönegraden såsom
extra ordinarie borde medgivas
hade ej behandlats i propositionen utan
hade uppskjutits i avbidan på ytterligare
utredning. Ämneslärare vid lanthushållsskolor
skulle enligt förslaget placeras
i lönegraderna resp. Ca 20, Ce 18
och Cg 17.

Samtidigt med propositionen hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 502 av herr Nilsson, Bror, m. fl.
och II: 599 av herr Norup in. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
om definitiv lönereglering för lärarpersonalen
vid lanthushållsskolorna att
träda i kraft fr. o. m. den 1 juli 1951
samt att ämneslärare vid dessa .skolor
därvid skulle inplaceras i, ordinarie
ämneslärare lönegraden Ca 22, extra
ordinarie Ce 20 och extra Cg 18; samt

2) 1: 503 av herr Eskilsson in. fl. och
11:600 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
om lönereglering för lärarperso -

4 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

nålen vid lantbruks- och lantmannaskolor
att träda i kraft fr. o. m. den 1 juli
1951 samt att icke-ordinarie lärare vid
dessa skolor skulle inplaceras såsom
extra tjänstemän under två år i lönegraden
Cg 21 och därefter befordras till
extraordinaric tjänstemän i lönegraden
Ce 24.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:502 och 11:599 ävensom 1:503 och
11:600, godkänna de av Kungl. Maj:t
framlagda grunderna för en lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Näslund, Bror Nilsson, Lars
Andersson, Hugo Osvald, Johnsson i
Kastanjegården, Norup, Hseggblom,
Mårtensson i Smedstorp och Andersson
i Långviksmon, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:502 och 11:599 ävensom 1:503 och
II: 600, godkänna av reservanterna förordade
grunder för en lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NORUP: Herr talman! Den fråga
vi nu skola behandla sammanhänger
ganska nära med den i går behandlade
frågan om folkhögskolelärarnas löner.
Såsom underlag för lönesättning ligger
givetvis den prestation som löntagaren
utför. Lönen avväges efter uppgiften. I
går resonerade vi om folkhögskolornas
oerhörda betydelse för landsbygdens
ungdom. Jag tror man kan utsträcka
detta resonemang även till lantmannaskolor
och lantbruksskolor, som fylla
en betydelsefull uppgift för den del
av lantbruksungdomen som är direkt
sysselsatt i jordbruket. Dessa skolor ut -

bilda unga jordbrukarsöner till duktiga
brukare av svensk jord. Och lanthushållsskolorna
ha till uppgift att utbilda
husmödrarna till att på bästa sätt
kunna fylla sitt värv.

När man nu går att inlemma lärarpersonalen
vid lantbruks-, lantmannaoch
lanthushållsskolor i det statliga lönesystemet,
är därom intet annat att
säga än att det är till gagn. Det ger
alldeles säkert en större trygghet för
den, som går att fullgöra sin gärning
på detta område. Vid avvägningen av
lönerna har man för dessa lärargrupper
tagit upp frågan om tjänstgöringsskyldigheten.
Säkerligen är inte heller
något att erinra mot detta. Om statsmakterna
ställa garanti för befattningshavarnas
löner, böra dessa också ha
skyldighet att inordna sig under de regler
rörande tjänstgöringsskyldigheten,
som statsmakterna finna nödvändiga.

Jag tror att man kan konstatera, att
våra lantbruksundervisningsanstalter ha
väl fyllt sin uppgift. Jag sade nyss att
de ha till uppgift att yrkesutbilda jordbrukarna.
I dagens läge kunna vi konstatera
att det tack vare en kunnig
jordbrukarkår varit möjligt för det
svenska folkhushållet att skapa fram så
mycket produkter, att vi ha hundraprocentig
försörjning genom svensk
produktion. Vid goda skördar blir vår
produktion till och med så stor, att vi
få avsätta en del utanför vårt lands
gränser. Följaktligen måste man säga,
att lantbruksundervisningen fyllt sin
uppgift väl.

Lanthushållsskolorna ha som jag sade
till uppgift att skapa goda husmödrar.
Med den nuvarande utvecklingen från
självhushåll till köphushåll ställas givetvis
stora krav på husmodern. Hon
skall inte bara kunna fullgöra de olika
sysslorna utan hon skall även ha möjlighet
att på bästa sätt utnyttja de inkomster
som bjudas familjen.

Vad beträffar de människor, som
skola utbilda de blivande jordbrukarna
och husmödrarna, måste man säkerligen

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

ge dem det betyget, att de väl fyllt sitt
värv att för eleverna skapa möjligheter
till trivsel och trygghet och arbetsglädje.
Jag är övertygad om att man
om dessa lärare kan säga detsamma
som i går sades om folkhögskolelärarna,
nämligen att de inte arbetat enbart för
lönens skull utan att de varit besjälade
av en inre entusiasm, som givit dem
möjlighet att hos de unga människorna
skapa fram vad vi önska få framskapat.
Men även om de äro entusiastiska och
besjälade av viljan att åstadkomma något,
är det förståeligt att de, när de
jämföra sig med andra grupper, fråga
sig om de ha den lön som de ha rätt
att begära.

Lantbruks- och lantmannaskollärarnas
och lanthushållslärarinnornas löner
ha varit under debatt. För att få ett
underlag för prövningen av frågan har
Kungl. Maj:t uppdragit åt 1941 års lärarlönesakkunniga
att undersöka vilken
ställning dessa lärare böra intaga i
framtiden. Vad beträffar lantbrukslärarna
ha de sakkunniga funnit, att
de borde ungefärligen jämställas med
de agronomer, som få konsulentbefattningar
vid våra hushållningssällskap.
Man föreslår att en ordinarie ämneslärare
skall komma i lönegraden Ca 26,
en extra ordinarie lärare i Ce 24 och
en extra lärare i Cg 21. I fråga om de
extra lärarna sammanfalla härvidlag
Kungl. Maj :ts av utskottsmajoriteten
tillstyrkta förslag och reservanternas
förslag. De skola alltså placeras i Cg
21. Efter två år kunna de bli extra
ordinarie lärare men skola då enligt
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
fortfarande vara placerade i 21 lönegraden.
Sedermera skola de kunna uppflyttas
till Ce 24, men denna fråga har
Kungl. Maj:t inte nu tagit ställning till.
Man säger att frågan måste utredas och
att man skall taga ställning till densamma
i samband med frågan om löneställningen
för amanuenser och assistenter
vid våra högskolor.

Detta att en lärare efter två år skall

»uppflyttas» från extra lärare till extra
ordinarie med bibehållen löneställning
påminner mig om en historia från min
hembygd. En handlare hade anställt
ett affärsbiträde, en ung pojke som
kallades för Evert. Strax före jul kallade
handlaren Evert till sig och sade till
honom: »Hör du Evert, till nyår skall
du få löneförhöjning. Vi skola inte
kalla dig för Evert längre, utan du
ska heta Johansson.» Det är ett liknande
förhållande, när man flyttar upp
en extra lärare till extra ordinarie med
bibehållen lön. Det står öppet när löneökningen
skall komma. Detta innebär
nog inte den stimulans som vill till för
att en ung agronom skall försöka bli
lärare. Han har olika banor att gå, och
han väljer givetvis den väg där han har
de bästa befordringsmöjligheterna. Och
är det så här osäkert på lärarbanan, väljer
han väl inte att bli lärare utan går
hellre in på andra områden, såsom till
hushållningssällskapen eller försöksverksamheten.

Jag har tillåtit mig att jämte några
medmotionärer föra fram den tanken,
att extra lärare skulle efter två år flyttas
upp till Ce 24. Utskottsmajoriteten
har i viss mån haft samma farhågor
som vi motionärer beträffande möjligheten
att förvärva goda lärarkrafter till
våra skolor, men man har ändå inte
velat tillgodose det önskemål som vi
fört fram. Jag tycker nog för min del
att om man är på det klara med att
det är nödvändigt att skapa bättre förutsättningar
för dessa lärare, så är det
att handla mot bättre vetande när man
låter denna fråga stå öppen.

Man kan säga att samma synpunkter
göra sig gällande beträffande våra lanthushållsskolor.
Här föreligger dock den
skillnaden, att personalen vid dessa skolor
sedan många år tillhör vad man
kallar för låglönegruppen. Man kommer
till klarhet härom, därest man undersöker
vilken utbildning som i dag
kräves av en lanthushållslärarinna. Eu
ung flicka, som skall söka in vid lanl -

6 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

hushållsseminarium, måste ha realskoleexamen
eller ha gått igenom flickskola.
Därefter skall hon ha omkring
fyra års praktik, varpå följer den tvååriga
seminarieutbildningen. En lanthushållslärarinna
har alltså en ganska
lång utbildning bakom sig. Vad ger nu
denna utbildning i dag för lön? Jo, en
extra ordinarie lärarinna får till en
början en lön av 4 904 kronor och kan
få en slutlön av 5 323 kronor. Det är
inte mycket om man tänker på den
långa utbildningen. Förslaget innebär
att de, som tidigare hade 4 904 kronor,
skola i ortsgrupp 1 komma upp till
6 984 kronor med en slutlön av 8 112
kronor. Man har alltså föreslagit en viss
förbättring. Ordinarie lärarinna skulle
komma i lönegraden Ca 20, extra ordinarie
i Ce 18 och extra i Cg 17. Vi ha
tillåtit oss föreslå att ordinarie lärarinna
skulle komma i Ca 22, extra ordinarie
i Ce 20 och extra i Cg 18. För
rektor ha vi föreslagit 26 lönegraden.

Om man vill göra en jämförelse med
andra grupper, ligger det nära till hands
att jämföra med skolkökslärarinnorna.
De ha kommit i lönegraden Ca 20, vid
vissa skolor högre. Men jag tror mig
kunna säga att det ställes högre krav
och fordras längre utbildning för lanthushållslärarinnor
än för skolkökslärarinnor.
Och när de en gång bli färdiga
med sin utbildning, är det en väldig
skillnad på tjänstgöringen. En lanthushållslärarinna
får tjänstgöra under
44 veckor, under det att en skolkökslärarinna
kommer undan med 39. Vidare
får lanthushållslärarinnan ofta anställning
vid internatskolor, där tjänstgöringen
blir oerhört mera krävande
än för den som har undervisning i
klass och sedan får lämna klassen och
arbeta på morgondagens uppgifter i
lugn och ro.

Vi motionärer äro inte ensamma om
våra synpunkter. Förslaget har kommit
från 1941 års lärarlönesakkunniga.
De sakkunniga ha motiverat detsamma
med att lanthushållslärarinnorna ha en

mycket skiftande och mångsidig undervisningsskyldighet.
Hon skall undervisa
i hushåll, slöjd, husdjurslära.
mjölkhushållning och trädgårdsskötsel.
Hon skall se till att det demonstrationsjordbruk
som anförtrotts lanthushållsskolan
alltid är i sådant skick att det
kan demonstreras för dem som vilja se
på det. Hon skall se till att de blivande
husmödrarna bli kunniga i skötseln av
smådjur, något som i dag säkerligen
har stor betydelse. Lärarlönesakkunniga
jämföra lanthushållsskolornas lärarkrafter
med de vrkesutbildade och
mena att de böra komma i samma löneställning.

Vi ha alltså sällskap med lärarlönesakkunniga,
när vi i vår motion föreslå
en bättre löneställning för lanthushållslärarinnorna
än vad Kungl. Maj:t i sitt
av utskottsmajoriteten tillstyrkta förslag
ansett riktigt.

Flera myndigheter ha blivit hörda.
Statskontoret har vidblivit sin vana att
pruta och går under propositionen och
utskottet, i det statskontoret jämställer
lanthushållslärarinnorna med de lärarinnor
som undervisa vid våra blindskolor.
Enligt statskontorets förslag
skulle ordinarie ämneslärare komma i
Ca 19, extra ordinarie i Ce 18 och extra
i Cg 16.

Man har också sagt att Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag innebär en löneförbättring
av en storleksordning, som
sällan förekommer vid de i det statliga
lönesystemet inordnade verken. Det må
vara hänt. Men är det rätt att en grupp
inte skall få komma i fullt jämbördig
ställning med andra grupper endast
därför att gruppen tidigare varit alldeles
för lågt avlönad?

Statens lönenämnd tillstyrker att rektor
skall komma i Ca 26 och ordinarie
ämneslärarinna i Ca 22, och jag förmodar
att den också instämmer i lärarlönesakkunnigas
förslag beträffande
extra ordinarie och extra lärarinnor.
Lantbruksstyrelsen, som på nära håll
följer undervisningen vid våra lant -

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

bruksundervisningsanstalter, föreslår
för ordinarie ämneslärarinna inte Ca 22
utan Ca 23. Styrelsen känner väl till
vilken arbetsbörda som åvilar en lanthushållslärarinna,
och den har med sin
kännedom om förhållandena kommit
till högre lönesättning än vi motionärer
och reservanter föreslagit.

Vid diskussionen inom utskottet har
man förklarat sig väl medveten om svårigheterna
att få tillräckliga lärarkrafter
vid våra lanthushållsskolor. Men man
har sagt att ett biträdande av lärarlönesakkunnigas
förslag kunde få konsekvenser
med sig, varvid man pekat
på folkskollärarna. Det är sant att
folkskollärarna äro i Ca 21. Men de ha
sin långa semester om tio veckor. .lag
undrar om inte den förmånen är så
värdefull, att Ca 21 med tio veckors
semester kan jämföras med Ca 22 med
fyra veckors semester — det tillkommer
ju 14 dagars tjänstgöring utöver de 44
veckorna.

Vad beträffar kostnadssynpunkten
skulle jag inte tro att den föreslagna
löneökningen skulle kosta staten så förfärligt
mycket pengar. Det förhåller sig
ju så, att vi inte äro riktigt konsekventa
på något område när det gäller lönesättningar,
utan man gör vissa avvikelser
med hänsyn till erfarenheter som
vunnits. Det blir en gärd av rättvisa,
om vi nu ge lärarna vid våra lantbruksoch
lantmannaskolor och lanthushållsskolor
en rimlig löneförbättring. Vi
skapa då bättre förutsättningar för att
landsbygdens ungdom må kunna utbildas
till att taga vara på de möjligheter
som landsbygden ger. Tyvärr är
det alldeles för många som i dag fly
ifrån landsbygden, fly ifrån fars och
mors yrke. Jag tror art detta är något
att tänka på, när man går att taga ställning
till dessa frågor. Man kan inte
enbart tänka på att en viss löneställning
kan få konsekvenser med sig för
andra grupper. Jag medger att den synpunkten
betyder mycket. Men man
måste också lägga rättvisesynpunkter i

vågskålen. Och går man oss reservanter
till mötes, tror jag de bästa förutsättningarna
skapas för rättvisa åt dessa
lärargrupper och därmed också en viss
rättvisa åt landsbygden.

Med utgångspunkt från vad jag nu
anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Tjällgren in. fl.
avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Persson
i Norrby, Johansson i Norrfors och
Jönsson i Rossbol.

Fröken AGER: Herr talman! Vid övningslärarnas
lönereglering, som trädde
i kraft den 1 juli 1950, inplacerades
bl. a. skolkökslärarinnorna vid folkoch
fortsättningsskolorna i lönegrad
Ca 18, vid de kommunala flickskolorna
i Ca 20 och vid de praktiska realskolor,
där ämnet hushållsgöromål förekommer
som läroämne, i Ca 22. Vid lanthushållsskolorna
råda samma förhållanden.
Ämnet bör även där vara läroämne,
och detta skulle alltså vara en
tillräckligt stark motivering för att inplacera
dessa lärarinnor i samma lönegrad,
alltså Ca 22, och ej som propositionen
och utskottet föreslagit Ca 20.
Flera remissinstanser ha också framfört
samma synpunkter, bl. a. statens
lönenämnd, vilken — såsom herr Norup
tidigare påpekat — föreslagit lönegrad
Ca 22.

Jag vill framföra några ytterligare
skäl till att jag anser, att den föreslagna
lönegradsinplaceringen är alltför
låg. Denna lärargrupp har ett avsevärt
längre arbetsår än lärarna vid
övriga skolformer, enligt schemat 44
veckor. Men det är ju ett veckotal bara
på papperet, ty alla som känna till
litet om arbetet vid en skola veta ju,
att lärarna ej kunna lämna sitt arbete
samma dag som eleverna lämna skolan
eller infinna sig i samma ögonblick
som eleverna anlända till skolan, allra
minst vid en skola av internattyp, vil -

8 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

ket ju lanthushållsskolorna i allmänhet
äro. Arbetsåret blir därför i realiteten
längre än 44 veckor. Lärarnas arbetsdag
är också mycket längre än vid
övriga skolformer. De ha att fullgöra
ett större antal timmar per dag, större
än vid t. ex. den praktiska realskolan.
Därtill kommer allt arbete med vakttjänstgöring,
med att sysselsätta eleverna
på fritiden, vilket med hänsyn
till dessa skolors ofta isolerade läge
ofta är en mycket stor påfrestning.
Denna större arbetsbörda motiverar
egentligen en högre lönegradsinplacering
än vid de praktiska realskolorna,
nämligen Ca 23, vilket också har förordats
av lantbruksstyrelsen. Men med
hänsyn till tidsläget kommer jag givetvis
icke att nu ställa ett dylikt yrkande.

Det beslut vi strax skola fatta innebär
emellertid inte enbart en lönegradsinplacering,
det gäller lanthushållskolornas
vara eller icke vara. Vad blir
följden om utskottets förslag går igenom?
Jo, att lärarna komma att lämna
dessa lanthushållsskolor och söka sig
till skolor med lika goda löner, t. ex.
kommunala flickskolor, där de kunna
bli inplacerade i Ca 20, eller till skolformer
med bättre löner, såsom praktiska
realskolor, där de få en lönegradsinplacering
i Ca 22 med avsevärt
mycket lättare tjänstgöring. Lanthushållsskolorna
komma att utarmas på
sina goda lärarkrafter, och vid nyrekrytering
komma givetvis ej de hästa krafterna
att söka dessa tjänster, varigenom
den goodwill, dessa skolor nu åtnjuta,
alldeles givet kommer att försvagas.
Vi taga därigenom från landsbygdens
ungdom en möjlighet till god praktisk
utbildning, speciellt tillrättalagd och
avpassad för dessa ungdomar.

Herr talman! Med hänsyn till de synpunkter,
jag här i korthet anfört, yrkar
jag bifall till den av herr Tjällgren
in. fl. till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Häruti instämde herr Gunnarsson.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag ber först att till alla delar få
instämma i de synpunkter, som fröken
Ager har framfört.

Då en lönesättning skall ske är väl
alltid det primära, att man tar hänsyn
till utbildning, ansvar och arbetstidens
längd och även i viss mån anställer jämförelser
med likartade arbetsuppgifters
värdering inom närstående områden
för att på så sätt söka skapa rättvisa åt
den grupp det är fråga om. Tyvärr händer
det ofta att man bedömer lönefrågor
från ett ytterst besynnerligt utgångsläge.
Man pekar på — såsom utskottet
nu gjort beträffande lanthushållslärarinnorna
— att den föreslagna löneökningen
medför en avsevärd löneförbättring.
Utskottet tillägger visserligen:
»även om hänsyn tages till att det nuvarande
löneläget är anmärkningsvärt
lågt», men icke ens detta tillägg kan,
anser jag, rättfärdiga en i och för sig
oriktig bedömningsgrund. Utskottet anser
sig, förefaller det mig, enbart genom
det förhållandet att det förordat
löneförbättring ha tillfredsställande löst
frågan. Men det är väl ändå inte meningen
att man skall sätta stopp för en
skälig och rättvis lön enbart därför att
löneökningen kan förefalla förhållandevis
stor för en grupp befattningshavare,
som tidigare varit synnerligen eftersatt
i sina löneförmåner •—- som om inte
detta i och för sig varit tillräckligt hämmande.

Det är tyvärr vanligt, då det gäller allt
vad till husligt arbete hör, att samtidigt
som man i ord poängterar dettas
utomordentliga betydelse för de enskilda
hemmen och därigenom också ur nationalekonomisk
synpunkt, så visar
man inte i handling, d. v. s. genom att
betala arbetet skäligt, att man menar
något med detta talesätt. Att lanthushållslärarinnorna
ha en utomordentlig
betydelse för den svenska landsbygden
genom sin uppgift att utbilda kunniga
lanthusmödrar kan väl inte förnekas.

Vilka konsekvenser kommer det nu

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

att medföra, om en lanthushållslärarinna
i en lanthusliållsskola placeras i 20
lönegraden såsom propositionen och
utskottsmajoriteten förordat? Inte annat
än vad jag kan förstå blir följden
den, att lärarna vid dessa skolor med
den behörighet de ha komma att — som
det tidigare under debatten framhållits
— söka sig över till t. ex. folk- och fortsättningsskolor,
högre folkskolor och
folkhögskolor. Tjänstgöringstiden vid
folkskolan rör sig om cirka 39 veckor
och vid folkhögskolan om 33—34 veckor
per år, medan vid lanthushållsskola
motsvarande tjänstgöringstid uppgår
till 42—44 veckor. Därtill kommer att
löneförmånerna vid de förstnämnda
skolorna äro avsevärt bättre. Vad angår
folkhögskolan skulle lönen visserligen
bli densamma som vid lanthushållsskolan,
men det är dock en väsentlig skillnad,
eftersom arbetstiden minskas med
upp till 10—11 veckor årligen. Man kan
väl inte gärna tänka sig, att lanthushållslärarinnorna
enbart av ideella motiv
skola, även i fortsättningen, binda
sig vid lanthushållskolorna. Det har den
gamla generationen gjort, men det kunna
vi inte vänta att den yngre skall
göra. Det är väl förklarligt att varje
människa, om hon har möjlighet därtill,
söker en tjänst, som ger henne både
större ekonomisk trygghet och samtidigt
erbjuder kortare arbetstid.

Det är min uppfattning, herr talman,
att om vi anse att lanthushållsskolorna
ha en viktig uppgift att fylla genom att
fostra kunniga och dugliga husmödrar
och att dessa skolor göra en insats, som
vi icke saklöst kunna undvara, så kunna
vi icke förbise vikten av att vi till
dessa skolor söka knyta en duglig och
yrkesskicklig lärarkår. Och för att få
en önskvärd rekrytering måste lärararlönerna
då vara så avvägda, att de
kompensera inte bara utbildningen utan
också en lång tjiinstgöringstid och de
övriga ofrånkomliga nackdelar, vilka
iiro förbundna med dessa liirartjänster.
.lag vet vid att det icke minst i nuva -

rande ekonomiska läge är vanskligt att
förorda en förmånligare lönesättning.
men lönesättningen får dock icke bli
sådan, att den medför uppenbar orättvisa
och — såsom i detta fall — risk för
att lanthushållsskolornas existens äventyras.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att i anslutning till vad jag anfört få
yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Det är med beklagande som jag iakttagit,
att den fråga, som vi nu behandla,
blivit politiskt tillspetsad i jordbruksutskottet.
Att så blivit fallet framgår av
att reservanterna representera en grupp
— de borgerliga — och majoriteten en
annan grupp — socialdemokraterna.
Jag hoppas emellertid att vi här i kammaren
skola kunna behandla frågan
ulan politisk tillspetsning och att en
eventuell omröstning icke går efter partilinjer
utan att den sker på samma
sätt som i går, då det gällde folkhögskolelärarnas
löneställning, med vilken
denna fråga har ett intimt samband.

Det sades i går många vackra och
erkännsamma ord om folkhögskolorna
och deras arbete, ord som voro på sin
plats. Om lantbruksundervisningsanstalterna
vore också en hel del att säga.
Jag skall inte på denna punkt bli mångordig.
Jag vill bara framhålla ett par
allmänna synpunkter på dessa skolor
och det arbete lärarna vid desamma utföra
för att få ett underlag för det yrkande,
jag sedermera kommer att ställa.

Den högt stående produktion, som
kännetecknar det svenska jordbruket,
är i mycket hög grad en frukt av lantbruksundervisningens
insatser i vad
det gällt att sprida forskningens och
försöksverksamhetens rön samt praktikens
erfarenheter till den breda allmänheten.
Vid skolorna utföras dessutom
i stor omfattning försök av olika
slag, vilkas resultat dels användas i
undervisningen vid skolorna och dels

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

komma annan undervisningsverksamhet
till godo.

Våra lantbruksundervisningsanstalter
ha under senare tid utbyggts i all
den omfattning, som med hänsyn till
gällande byggnadsrestriktioner och medelstillgång
varit möjlig, samt ha dessutom
utrustats med egna jordbruk och
därmed blivit stora institutioner med
en omfattande administrativ och ekonomisk
förvaltning. Skolorna äro även
samlingspunkter för jordbruksbefolkningen
i bygden, och dit förläggas ej
endast författningsenligt föreskrivna
huvudkurser utan även i stor omfattning
kortare kurser och konferenser av
olika slag'' samt sammankomster för
ungdomsorganisationer och andra sammanslutningar,
varvid lärarpersonalen
i regel medverkar.

Befattningshavarna vid skolorna måste
genom självstudier, studieresor och
på annat sätt förkovra sig för att följa
den hastiga utvecklingen på jordbrukets
område och därmed också kunna bibehålla
lantbruksundervisningen på dess
nuvarande höga nivå. Likaså måste lärarna
genom föredragsverksamhet och
deltagande i jordbrukssammankomster
i bygden bedriva s. k. utåtriktad verksamhet
i syfte att göra skolorna kända
och få kurserna väl besatta samt sprida
den upplysning som behövs.

Genom att jordbrukets skolor liksom
folkhögskolorna äro internat måste
mycken tid anslås för tillsyn i elevbostäder
och matsalar samt ledande av
elevernas fritidsstudier och underhållning.
Detta gör att den för läraren avsedda
fritiden under aftnar och helgdagar
i betydande omfattning måste tagas
i anspråk utöver vad som kräves
för förberedande av lektioner, rättande
av skrivningar etc. Vidare har expeditionsarbetet,
vari även lärarna ofta
få deltaga, fått en allt större omfattning.
Allt detta gör att tjänstgöringstiden
per år räknat — som fröken Ager
nyss framhöll — är mycket längre för
helårsanställd lantbrukslärare än t. ex.

för gymnasieadjunkt eller lärare i annan
motsvarande befattning.

Stora krav ställas sålunda på våra
lantbrukslärare både vid lantmannaskolor
och lanthushållsskolor, ocli det
är därför ett viktigt allmänt intresse,
att de erhålla en mot den krävande
tjänstgöringen svarande löneställning.
Endast därigenom är det möjligt att
knyta välkvalificerade lärarkrafter till
skolorna och kvarhålla dem vid dessa.
En för låg löneställning, som skulle
locka lärarna över till andra verksamhetsområden,
bör undvikas, ty då komma
skolorna ej att kunna fylla sin uppgift.

Då det gällt ärendets slutbehandling i
utskottet har som jag redan nämnt utskottet
delat upp sig efter partilinjer.
Vad är det då som skiljer de olika
ståndpunkterna åt? Jo, först gäller det
befordringsgången för de icke-ordinarie
ämneslärarna vid lantbruks- och
lantmannaskolorna. Här ha reservanterna
i anslutning till en motion av undertecknad
m. fl. föreslagit en bestämd
tid, nämligen två år, inom vilken dessa
lärare skola inplaceras i 24 lönegraden
efter att ha börjat i 21 lönegraden. Utskottsmajoriteten
har här föreslagit, att
ordnandet av denna befordringsgång
skall skjutas på framtiden och inte avgöras
nu.

Såväl motionen som reservationen har
stöd av 1941 års lärarlönesakkunnigas
förslag i denna fråga och av lantbruksstyrelsens
yttrande över lärarlönesakkunnigas
förslag. Lantbruksstyrelsen,
som väl känner situationen vid lantbruksundervisningsanstalterna,
anser,
att om icke befordringsgången för de
unga lantbrukslärarna blir tillfredsställande
ordnad, så kommer lärarnas rekrytering
att äventyras. Vi, som arbeta
ute i bygderna vid dessa skolor, ha också
detta klart för oss. Vi ha märkt hur
svårt det är att få nyutexaminerade agronomer
att taga anställning vid skolorna.
Begynnelselönen är låg och befordringsgången
ytterst oviss. Den unge

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

agronomen av i dag med sina 7—8 års
utbildning efter studentexamen har i
regel stora studieskulder. Även om sålunda
en agronom har fallenhet och
förutsättningar för att bli en skicklig
lantbrukslärare, har han i regel icke
råd att bli det. Han måste av ekonomiska
skäl ta anställning inom andra
yrkesområden.

Att frågan verkligen är allvarlig vill
jag endast belysa med att nämna, att då
läsåret 1949/50 började vid skolorna
voro 17 icke ordinarie ämneslärarplatser
lediga vid lantmannaskolorna. Icke
någon enda av dessa platser kunde besättas
med en utbildad svensk agronom.
Sju av platserna fingo besättas med
iantmästare, sju med agronoinie studerande,
eu med en dansk agronom och
två platser blevo ej besatta. Detta visar
hur situationen är. Man frågar sig med
rätta: Skola våra nu relativt väl utrustade
lantmannaskolor komma att stå
tomma på grund av lärarbrist? Ha vi
råd med detta? Är icke jordbrukarungdomens
yrkesutbildning en livsviktig
fråga för vårt svenska jordbruk? Jag
vädjar här till kammarens ledamöter att
hjälpa till, så att icke den svenska jordbrukarungdomens
utbildning äventyras.

Utskottet har ej heller kunnat ena
sig om lanthushållslärarinnornas löneplacering.
Här har också, som vi redan
hört av tidigare talare, lärarlöncsakkunniga
föreslagit Ca 22 för de ordinarie
ämneslärarinnorna och Ce 20 resp.
Cg 18 för de icke-ordinarie ämneslärarinnorna,
medan statsrådet med instämmande
av utskottsmajoriteten föreslagit
lönegraderna Ca 20 resp. Ce 18
och Cg 17.

•lag skall inte här upprepa vad som
blivit sagt om lanthushållslärarinnornas
arbete och deras betydelse för den
svenska kvinnliga ungdom, som de äro
satta att hjälpa på olika sätt, utan
jag vill här endast instämma i vad herr
Norup och sedan fröknarna Agcr och
Wetterström i detta avseende ha anfört.
.lag vill bara understryka, att för de

ordinarie ämneslärarinnorna har lantbruksstyrelsen
föreslagit en placering i
23 lönegraden och att .statens lönenämnd,
säkerligen med full kännedom
om konsekvenserna, förordat en placering
i 22 lönegraden. Några större betänkligheter
mot att följa reservanternas
förslag, vilka föreslå lönegrad 22
för dessa lärarinnor, böra kammarens
ledamöter icke ha, då lönenämndcn säkerligen
vet att bedöma en sådan sak.
Man bör icke heller ha några betänkligheter
mot att följa reservanternas
förslag om att placera de icke-ordinarie
ämneslärarinnorna i Ce 20 resp. Cg 18.

Skulle utskottets förslag antas här i
dag, komme detta att innebära, att lanthushållslärarinnorna
i fortsättningen
komme att få tre anställningar att välja
emellan, där de bli placerade i lönegrad
20 som ordinarie lärarinnor, och
de kunna också kanske välja anställningar,
där de t. o. in. kunna bli placerade
i lönegrad 22. De tre anställningarna
i lönegrad 20 skulle bli vid de
kommunala skolorna, vid folkhögskolorna
och vid lanthushållsskolorna. Lönen
bleve alltså lika vid alla dessa skolor.
Men hur är det med arbetstiden?
Jo, det har redan påpekats av fröknarna
Wetterström och Ager. Det blir,
som dessa ha sagt, så, att vid de kommunala
skolorna och vid folkhögskolorna
omfattar undervisningen i regel
högst 39 veckor per år, men vid lanthushållsskolorna
omfattar den 44 veckor
per år. Var ta dessa lärarinnor då
anställning? Jo, i de flesta fall, där arbetstiden
är kortast. Undantag kunna
naturligtvis finnas på grund av vederbörandes
personliga läggning och på
grund av önskan att arbeta vid en lantliushållsskola.
De ta sålunda i regel
anställning vid de kommunala skolorna
och vid folkhögskolorna. Vi ha och
fä då samma rekryteringsproblem vid
lanthushållsskolorna som, enligt vad jag
nyss framhållit, vi ha vid lantmannaskolorna.

Kunna vi här i dag, herr talman,

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

med gott samvete fatta ett beslut, som
ställer oss inför dessa rekryteringsproblev
vid landsbygdens ungdomsskolor?
Vi kunna icke detta, och jag ber, lierr
talman, därför att få yrka bifall till den
reservation, som framförts av herr
Tjällgren m. fl.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Om jag har räknat rätt,
så är jag nu den femte talare, som går
upp här och har samma mening som
den reservanterna företräda. Det är då
helt naturligt, att jag inte kan komma
med någonting nytt utöver vad de föregående
talarna anfört, då dessa sagt ungefär
vad som enligt min mening bör
sägas. Men eftersom jag själv är från
landet och inte haft någon annan möjlighet
till utbildning än vid folkhögskola
och lantmannaskola och då jag i
övrigt känner till förhållandena sådana
de äro på landsbygden, vilka herr Norup
nyss har klarat ut på ett sätt som
jag anser vara riktigt, så menar jag, att
det inte gärna är möjligt att tiga utan
att man måste så starkt som möjligt
trycka på behovet av att dessa skolor få
en så ljus framtid och så goda lärarkrafter
som möjligt. Det skulle väl
knappast kunna hända något värre på
detta område än om man inte där
kunde få lärare som äro högtkvalificerade.
De ha dock ett elevmaterial att
arbeta med, som inte alltid kan jämställas
med dem, som gått i skola långt
efter folkskolan och sedan komma in i
högre läroanstalter. Det är i regel eller
i många fall fråga om blyga ungdomar,
som de måste arbeta med alldeles individuellt,
och jag tror, att det gäller
inte minst lanthushållsskolorna. Med
hänsyn till den långa arbetstid lärarna
vid dessa skolor ha och till att de ha
möjlighet att ta anställning med kortare
arbetstid, där de inte behöva ägna
en timme av arbete utanför skolan,
välja dessa människor eller i varje fall
många av dem givetvis annat arbete.

Vid dessa skolor förekommer det ju
ofta, som också sagts här i debatten,
kurser av olika slag, och det förekommer
också -— och det anser jag vara
nödvändigt med denna landsbygdsungdom
— underhållningar om kvällarna
och rent individuella lektioner, som erfordra
mycket arbete.

Vad jag närmast vill säga är, att jag
tror, att om dessa lärare komma i den
av reservanterna föreslagna lönegraden,
är det eu gärd av rättvisa. Det kan väl
ändå inte vara rimligt — även om man
aldrig så mycket kan säga, att redan
enligt Kungl. Maj:ts förslag få dessa lärare
en stor löneförhöjning — afl
straffa dem därför att de tidigare varit
underbetalda i mycket hög grad.

Jag skall därför nu bara med det jag
sagt nöja mig med att instämma i det
bifallsyrkande till vad reservanterna ha
föreslagit, som redan har gjorts.

I detta yttrande instämde herrar
Nordkvist och Boman i Kieryd.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Herr Nilsson i Svalöv yttrade
nyss angående behandlingen i utskottet
av detta ärende, att det hade gjorts till
en politisk fråga, varmed han väl syftade
på att vi voro uppdelade i två
hälfter, varav den ena var den borgerliga
sidan och den andra socialdemokraterna,
vilka senare anslutit sig
till Kungl. Maj:ts proposition. Om herr
Nilsson i Svalöv därmed menade, att
man från socialdemokratiskt håll skulle
ställa sig mera ljum mot dessa skolor
och deras uppgifter än ifrån den andra
sidan, skall jag be att få tillbakavisa
det påståendet. Det förhåller sig inte
på det viset, utan när vi ha tagit ställning
till denna fråga, har det skett med
tanke på inte bara de mera känslomässiga
argument, som man här anfört,
utan även med hänsyn till sakliga argument
såväl i fråga om den verkliga lönesättningen
som ock i fråga om de konsekvenser,
som ett beslut i överens -

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

stämmelse med reservationen här utan
tvivel komme att medföra.

Jordbruksutskottet bär anslutit sig till
de i propositionen föreslagna ändringarna
av vederbörande tjänstemäns ställning.
Det innebär att lärarna vid lantbrukets
yrkesskolor ha infogats i det
statliga lönesystemet, varmed också deras
ställning har blivit avsevärt förbättrad.
Detaljbestämmelserna — detta
är ett principbeslut -— komma att meddelas
senare och utfärdas särskilt av
Kungl. Maj:t.

Det är egentligen i två avseenden,
som meningarna äro delade inom utskottet,
och det har ju också framgått
av de debattinlägg, som redan ha gjorts.
Det gäller i första hand befordringsgången
för agronomutbildad personal.
I fråga om de icke ordinarie lärarna har
i propositionen förordats, och det har
utskottets majoritet anslutit sig till, att
dessa — under förutsättning att de avlagt
agronomexamen — till en början
skola inplaceras såsom extra tjänstemän
i lönegraden 21 samt efter två års
tjänstgöring erhålla extra ordinarie anställning
med oförändrad lönegradsplacering.
När uppflyttning till lönegraden
24 bör medgivas, torde enligt departementschefens
förslag bl. a. bli beroende
av resultatet av den utredning,
som är avsedd att igångsättas rörande
löneställningen för amanuenser och
assistenter vid universitet och högskolor.
Ifrån reservanternas sida har man
föreslagit, att sedan vederbörande placerats
som extra tjänstemän i lönegraden
21 skola de vara kvar i denna lönegrad
under två år och sedan automatiskt
bli extra ordinarie tjänstemän och
då samtidigt placeras i 24 lönegraden.

Ifrån utskottets sida har medgivits,
att beträffande agronompersonalen, som
det här gäller, har det varit vissa svårigheter
att erhålla tjänstemän. Det är
ont om agronomer, och det har yppat
sig en del svårigheter att få lediga platser
besatta. Vi ha emellertid inte kunnat
gå med på den linje, som man före -

slagit från reservanternas sida, på
grund av att det pågår utredning rörande
befordringsgången för amanuenser
och likställda, och vi anse det inte
välbetänkt att nu föregripa denna utredning.
Om man skulle beträffande nu
ifrågavarande tjänstemän ordna en annan
befordringsgång än den som gäller
för en rad andra tjänstemän i samma
ställning, måste det givetvis medföra
konsekvenser. Jag skall här anföra
några exempel på befordringsgången
för olika tjänstemän.

Om man ser på en del befattningshavare
i liknande ställning, finner man,
att agronomer i administrativ tjänst
anställas i lönegrad Cf 17 och först efter
772 år komma upp i Ce 24, alltså den
lönegrad, som man nu vill placera agronomer
i efter att ha varit extra i två
år. Jurister utan tingsmeritering, fil.
mag. eller pol. mag. anställas i Cf 17
och komma först efter 77* år upp i
Ce 24. Jurister med tingsmeriter och
licentiater placeras i Cfl9 men få gå
i reglerad befordringsgång i o år innan
de komma upp i Ce 24. Lantmätare anställas
likaledes i Cf 19 och få tjänstgöra
i 5 år, innan de komma upp i
Ce 24. Läroverkslärare börja i Cg 21
och få gå i två år i denna lönegrad och
komma då upp i Ce 21.

Det är några exempel på befordringsgången
för likställda tjänster. Det förefaller
mig, som om det skulle vara
mycket djärvt av riksdagen att på
grundval av en enskild motion, som det
gäller i detta fall, för en viss grupp av
befattningshavare bestämma en befordringsgång,
som sedan skulle kunna åberopas
av en rad andra tjänstemän i
liknande ställning och som väl måste
få konsekvenser för de beslut beträffande
deras ställning, som så småningom
skola fattas. Som jag redan nämnt
pågår ju en utredning angående befordringsgången
för liknande personal.
Då är det väl också lämpligt att man
väntar med att fatta definitivt beslut
beträffande nu ifrågavarande befatt -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

ningshavare, tills man fått se resultatet
av denna utredning.

Den andra fråga, varom meningarna
äro delade inom utskottet, gäller lanthushållslärarinnornas
lönegradsplacering.
Utskottet har följt Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt, vilket innebär,
att lönegradsplaceringen för ordinarie
lanthushållslärarinnor skulle bli Ca 20
samt Ce 18 och Cg 17 för e. o. och extra.
Från reservanternas sida har man föreslagit
Ca 22 resp. Ce 20 och Cg 18. Man
har motiverat sitt ställningstagande beträffande
denna grupp av lärarinnor,
alltså lanthushållslärarinnorna, som enligt
reservanternas förslag skulle placeras
två lönegrader högre än motsvarande
befattningshavare inom folkhögskolan,
varom riksdagen beslutade i
går, och andra jämförbara tjänsteinnehavare,
med att lanthushållslärarinnorna
ha en längre tjänstgöringstid. De ha
ett arbete, som man menar är mera
krävande och ställer större anspråk
på dem.

Jag skall inte värdesätta deras arbete.
Man har redan talat så mycket därom.
Det kanske mest gångbara argumentet
i den långa och enligt min mening delvis
mycket ovederhäftiga agitation, som
man fört ute i bygderna i denna sak,
har på sina håll varit, att man framställt
Kungl. Maj:ts förslag såsom innebärande
en försämring eller i varje fall
inte någon större förbättring av lanthushållslärarinnornas
lönevillkor. Med
anledning härav skall jag be att här till
kammarens protokoll få ange vad förslaget
innebär. Det är riktigt, att lanthushållslärarinnorna
hittills i mycket
hög grad ha varit en missgynnad
grupp. Detta har fört med sig de verkningar
man här vittnat om, nämligen
att det varit en del svårigheter i fråga
om rekryteringen av denna kår och
att vissa skolor ha haft svårigheter att
skaffa erforderlig personal, dock inte
alla skolor.

Om det nu är riktigt, att denna bana
inte har varit särskilt tilltalande för de

unga flickorna, så bör väl den saken
komma i ett helt annat läge, sedan det
förslag godkänts, som Kungl. Maj:t har
framlagt och utskottets majoritet har
tillstyrkt. Vad det gäller helårsanställda
ordinarie ämneslärarinnor ha dessa för
närvarande en begynnelselön av 6 251
kronor. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skall begynnelselönen i ortsgrupp 3 bli
8 388 kronor i stället för den nuvarande
lönen, 6 251 kronor, d. v. s. en förbättring
med 2 137 kronor. Slutlönen ar nu
7 924 kronor och den skall enligt Kungl.
Maj :ts förslag bli 9 972 kronor i ortsgrupp
3, vilket innebär en löneförbättring
med 2 048 kronor.

Om man går till de extra ordinarie
ämneslärarinnorna, som hittills ha varit
speciellt missgynnade i lönehänseende,
så ha de nu en begynnelselön på 4 904
kronor. De skola enligt Kungl. Maj:ts
förslag få 7 044 kronor i ortsgrupp 3,
d. v. s. de få en löneförbättring med
2 740 kronor. Slutlönen är nu för dem
5 323 kronor, och den blir enligt förslaget
8 880 kronor i ortsgrupp 3, vilket
innebär en löneförbättring med 3 557
kronor.

Även om man tar hänsyn till den
låga löneställning, som denna grupp
befattningshavare hittills har intagit,
kan man väl ändå räkna med att de
nu föreslagna löneförbättringarna äro
så pass väsentliga, att den svårighet
man hittills haft med kårens nyrekrytering
bör kunna försvinna.

Jag tror inte att någon inom jordbruksutskottet
hade någonting emot att
ge dessa lärare en ännu gynnsammare
ställning, om det inte vore så, att ett
dylikt beslut utan tvivel skulle komma
att få mycket vittgående konsekvenser.
Det kan nämligen leda till att även
andra grupper, som befinna sig i
samma löneställning, mycket snart
skulle komma och begära att bli placerade
i samma lönegrad, under hänvisning
till att de ha samma utbildning
och i stort sett samma tjänstgöring. De
löntagargrupper, som nu sedan lång tid

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

tillbaka äro placerade i ifrågavarande
lönegrader 20—21, äro mycket stora.
.lag erinrar om att folkskollärarna här
i landet, som utgöra en mycket stor
tjänstemannakår, äro placerade just i
lönegrad 21. Är det troligt att de i fortsättningen
skulle nöja sig med att vara
placerade i en lägre lönegrad än den
lärarpersonal, som det här är fråga om?

För min del är jag tämligen övertygad
om att därest riksdagen följer reservanterna
i denna fråga, så riskera vi
att riksdagsbeslutet kommer att få konsekvenser
av så vittgående omfattning,
att vi i dag icke kunna överblicka dem.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att uttrycka mitt
beklagande av att ulskottsmajoriteten
och departementschefen icke ha ansett
sig kunna förorda att lantliushållslärarinnorna
placeras i lönegrad Ca 22, såsom
föreslagits av lärarlönesakkunniga
och tillstyrkts av statens lönenämnd.
Jag anser det nämligen vara av mycket
stor betydelse för landsbygdens kvinnliga
ungdom, att undervisningen vid
våra lanthushållsskolor kan hållas på
sin nuvarande höga nivå, och för att
detta skall kunna ske är det av stor
vikt att skolorna erhålla de bästa lärarkrafterna.
Med de stora möjligheter,
som stå de nyutexaminerade lanthushållslärarinnorna
till buds i enskilda företag
inom näringslivet, där de få högre
löner, kortare arbetstid och mera
fritid, finns det — vad herrarna än må
säga -—• vissa risker för att det framdeles
kommer att ställa sig svårt med
nyrekryteringen av lärarinnor till lanthushållsskolorna.

Det har också här erinrats om att
arbetstiden vid dessa skolor med nödvändighet
måste bli längre än för övriga
kategorier lärarinnor i husligt arbete
— och det är dessa kategorier jag
har jämställt lanthushållslärarinnorna

med, när jag här har tagit till orda. Som
redan framhållits är en lanthushållsskola
ett intcrnat, vilket innebär att lärarpersonalen
måste bli mera bunden
än vad fallet är vid mera fristående
skolor. I lanthushållsskolorna har man
bl. a. kurser i husdjursskötsel — det
är kanske inte vanligt på alla skolor,
men åtminstone i Norrland, där jag har
besökt lanthushållsskolor, ingå sådana
kurser ofta i undervisningen — vilket
gör, att arbetet ofta inte kan vare sig
påbörjas eller avslutas vid en viss bestämd
tidpunkt. Lärarna måste vid sådana
kurser alltid stå till reds, eftersom
de ju ha ansvaret för denna verksamhet.

Jag förstår att det kan medföra vissa
konsekvenser att inplacera lanthushållslärarinnorna
i en högre lönegrad, men
om dessa konsekvenser äro så allvarliga
som herr Andersson i Tungelsta här anfört
är jag inte kompetent att bedöma.
T vilket fall som helst kunna vi väl
inte, med tanke på den önskvärda nyrekryteringen,
ha en grupp befattningshavare,
som är alltför mycket eftersatt,
om samma grupp kan få bättre möjligheter
på annat håll.

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
till orda i denna fråga, om jag inte under
min långa tid i Malmöhus läns
landsting och i landstingets undcrvisningsutskott
hade haft tillfälle att följa
lanthushållsskolans verksamhet och sett
vad lanthushållsskolorna betyda för utbildningen
av landsbygdens kvinnliga
ungdom. Jag har också den uppfattningen,
att det betyder en hel del i fråga
om att hålla kvar den kvinnliga ungdomen
vid landsbygden, om flickorna
ha möjligheter att få en god utbildning
i lanthushållsgöroinålen.

Jag förstår mycket väl departementschefens
ståndpunkt i denna fråga, och
jag har stor respekt för de statsfinansiella
svårigheter vi ha att brottas med,
men när det gäller att skaffa goda lärarkrafter
till landsbygdsskolorna, så undrar
jag i alla fall, om det är klok spar -

16 Nr 33. Torsdagen den 7 december 1950.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

samhet att i lönehänseende eftersätta
de grupper, som det här är fråga om.

Det har här framhållits, att lanthushållslärarinnorna,
även med placering i
lönegrad som förordas i den kungl.
propositionen, få en förbättring av
lönerna, och det skall inte bestridas att
så är fallet. Men de ligga ändå betydligt
efter motsvarande befattningshavare
vid exempelvis vissa enskilda stora
företag, vilka ju numera mer och mer
anställa lärarinnor i husligt arbete som
konsulenter och erbjuda dem högre löneförmåner.
Det är förklarligt om de
unga lärarinnorna då föredra att ta dessa
platser, även om de i framtiden kunna
få det bättre vid lantliushållsskolorna.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan har endast velat motivera varför
jag kommer att rösta för reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det råder
enighet mellan regeringen, utskottsmajoriteten
och reservanterna om allt
väsentligt i här föreliggande förslag,
som innebär en mycket kraftig löneförstärkning
för alla befattningshavare
inom hela den lägre lantbruksundervisningen.
Det är endast på två punkter,
som det råder delade meningar, men
inte heller där finns det någon saklig
motsättning. Fru Nordgren har alltså
missförstått hela situationen.

Från regeringens sida ha vi på två
punkter varit tvungna att säga ilrån,
att vi icke kunna gå så långt som de
sakkunniga ha föreslagit. Om vi göra
det, så bryta vi därmed sönder själva
grunden för tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Herr Andersson i Tungelsta
har här tydligt förklarat, att om
vi fastställa en befordringsgång för läraraspiranter
i enlighet med vad som
föreslagits, så innebär detta att all
prövning i tjänsteförteckningskommittén
ögonblickligen omöjliggöres för
agronomer i administrativ tjänst, allt -

så för hela hären av agronoinaspiranter
vid lantbruksnämnder, lantbruksstyrelsen
o. s. v. Detta skulle leda till att vi
icke längre behöva diskutera placeringen
av aspiranterna i lantmäteriet
eller frågan om i vilken lönegrad olika
slags amanuenser i Kungl. Maj :ts kansli
och i verken skola placeras. Genom
att besluta i överensstämmelse med reservanternas
förslag är nämligen den
saken redan avgjord.

På samma sätt är det med lanthushållslärarinnorna.
Vi kunna icke gå
högre än vad vi ha föreslagit, ty om vi
göra det, så äro vi lika illa ställda i
tjänsteförteckningsarbetet, därför att då
ha vi samtidigt löst frågan om hemkonsulenternas,
övriga lanthushållslärarinnors
och yrkesskolornas lärarpersonals
lönegradsplacering.

Vi förklara därför från vår sida, att
det föreliggande förslaget på vissa
punkter inte är något definitivt förslag.
Vi äro beredda att göra de jämkningar,
som kunna komma i fråga, när tjänsteförteckningskommitténs
arbete är färdigt.
Jag tror därför, att alla skäl tala
för att följa utskottet och Kungl. Maj:t.
Det finns starka lönepolitiska skäl för
detta.

De argument, som fru Nordgren här
anförde, verkade inte på mig på något
sätt verklighetstrogna. Vi eftersätta icke
ifrågavarande personalgrupp och inte
heller de två kategorier, som vi tillfälligtvis
sätta lägre än vad som föreslagits.
Alla dessa komma nämligen upp
till löner, som äro jämförliga med
kringstående gruppers. Fru Nordgrens
enda argument var, att om vi icke nu
höja lönerna för lanthushållslärarinnorna,
så kunna vi icke konkurrera med
de enskilda företagen. Men, kära fru
Nordgren, det kan staten aldrig göra.
Det finns många bankdirektörer här i
landet, som ha 100 000 kronor i årslön,
men staten betalar riksbankschefen endast
hälften så mycket, tror jag. Vi ha
också en generaldirektör för statens
järnvägar, som har ca 40 000 kronor i

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

lön, medan det samtidigt finns industridirektörer,
som ha mer än 100 000 kronor.
Det finns inga möjligheter för staten
att konkurrera därvidlag, utan vi
få försöka se till att vi få en rimlig
gradering mellan statens olika befattningshavare
och sådana personer, som
icke äro i statens tjänst men vilkas löner
utgå med statsbidrag.

Jag vill säga, att det skulle vara otroligt
lättsinnigt av riksdagen att följa
reservanterna i denna fråga. Vi kunna
nämligen då icke förhindra att detta
kommer att medföra en beskärning av
riksdagens möjligheter att ta ståndpunkt
till lönefrågorna. Det är alldeles
uppenbart, att om riksdagen icke kan
la sådana enkla lönepolitiska hänsyn,
som vi här begära — d. v. s. att riksdagen
beträffande ett par lärarkategorier,
för vilka ett riksdagsbeslut skulle
prejudicera hela utredningsarbetet, skall
visa den behärskningen att vänta ett
par år intill dess frågan kan omprövas
på nytt — så blir följden att Kungl.
Maj:t icke kan lägga fram principförslag
av detta slag. Kungl. Maj :t måste
vänta med att lägga fram löneregleringsförslag
för riksdagen till dess allt
är utrett, och befattningshavarna komma
på det sättet att få vänta längre på
sin lönereglering. Dessutom blir regeringen
tvungen att i belt annan utsträckning
än nu gå in på förhandlingar
med organisationerna, och när
staten sedan kommer till riksdagen med
ett förslag, så är det resultatet av förhandlingar
mellan regeringen och de
berörda organisationerna. Vilken handlingsfrihet
får riksdagen då?

Jag vill inte på något sätt försöka
skrämma med dessa ord, men var och
en som tänker sig in i dessa frågor måste
ju förstå, att om man här stirrar sig
blind på att till varje pris vid etl visst
tillfälle pressa upp eu grupps löner,
oavsett vilka konsekvenser detta får på
lönepolitiken, så måste det leda till eu
ofantligt mycket större aktsamhet från

2 - Andra kammarens protokoll 11)50. Nr

regeringens sida vid dess möten med
riksdagen i lönefrågor.

Det är här icke fråga om att slutgiltigt
fastställa befordringsgången för
aspiranterna vid lantbruksundervisningsanstalterna
och inte heller för
lanthushållslärarinnorna vid lanthushållsskolorna.
På dessa båda punkter
föreslå vi, att riksdagen nu, i avvaktan
på tjänsteförteckningskommitténs förslag,
skall fatta ett provisoriskt beslut.
Det är väl ändå en rimlig begäran från
regeringens sida att riksdagen skall ta
hänsyn till detta läge.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Norup begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja och
94 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

§ 4.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och
lokala organisation.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala organisation
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 133, angående vissa
riktlinjer för enhetsskolans ledning
och lokala organisation, vilken proposition
hänvisats till särskilda utskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att besluta, att den enhetsskola,
varom förslag framlagts i det vid propositionen
nr 70 fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 februari 1950, skulle
vara en statsunderstödd kommunal skola.

Förutom frågan om kommunalisering
av skolväsendet och det därmed sammanhängande
spörsmålet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
hade i propositionen även förberedelsevis
behandlats frågorna om centrala och
regionala skolmyndigheter, om skolans
lokala organisation samt om lärartillsättningen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
till utskottet remitterade motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att den enhetsskola, varom
riksdagen innevarande år fattat beslut,
skulle vara en statsunderstödd kommunal
skola;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i sitt utlåtande å s.
32—36 anfört rörande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, centrala
och regionala skolmyndigheter,

skolans lokala organisation samt lärartillsättningen; B.

att

1. motionen I: 4,

2. motionen I: 425,

3. motionen I: 468,

4. motionerna I: 526 och II: 626

— i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt — icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

C. att

1. motionerna 1:467 och 11:525,

2. motionerna 1:528 och 11:625,

3. motionen II: 627

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottet hade i sin motivering — i
anslutning till ett av departementschefen
i propositionen gjort uttalande,
att antalet ledamöter i den gemensamma
skolstyrelse, som borde tillsättas för
en kommun, borde vara så stort, att
styrelsen skulle kunna för arbetet fördela
sig på nämnder eller delegationer
—- yttrat följande:

»Departementschefen tänker sig, att
till ledamöter av nämnderna skulle
kunna utses även personer, som icke
tillhöra styrelsen. Mot en sådan anordning
hyser utskottet betänkligheter, försåvitt
nämnderna icke blott skola vara
rådgivande utan kunna besluta med styrelsens
rätt och befogenhet. Skall en
verklig delegation av styrelsens beslutanderätt
kunna ske, måste enligt utskottets
mening nämnderna helt bestå
av styrelseledamöter. Det får därvid
förutsättas, att nämnderna vid behov
tillkalla företrädare för olika specialintressen
i egenskap av experter. Givetvis
kunna utomstående även med fördel
anlitas för olika utrednings-, rådgivnings-
och verkställighetsåtgärder.»

Reservationer hade avgivits:

1) vid punkten A. 1. av utskottets
hemställan av herr Ohlon, herr Bergh

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

och herr Arrhén, alla utan angivet yrkande;
samt

2) vid punkten A. 2. av utskottets
hemställan av herrar Näsström och Ivar
Persson, fru Sjöström-Bengtsson, fru
Lindström samt herrar von Friesen,
Hoppe och Lindahl, vilka ansett, att
ovanberörda del av utskottets motivering
bort hava följande lydelse:

»överföras vissa arbetsuppgifter på
nämnder eller delegationer, yppar sig
en möjlighet att tillföra styrelsen önskvärd
specialerfarenhet utan att över hövan
öka antalet styrelseledamöter.
Nämnderna kunde då, såsom skolkommissionen
föreslagit, kompletteras med
utomstående. I kommuner, där en yrkesnämnd
kommer till stånd för behandling
av frågor rörande den förberedande
yrkesutbildning, kunde sålunda
i nämnden insättas yrkesrepresentanter
— arbetsgivare och arbetare —
med god kännedom om ortens näringsliv.
Genom att dessa experter gjordes
till ledamöter av nämnden skulle en
varaktig samverkan mellan styrelsen
och yrkesexperterna säkerställas.

I den mån nämnderna skulle äga besluta
med styrelsens rätt och befogenhet,
måste det givetvis förutsättas, att
de fullgöra sina uppdrag i överensstämmelse
med styrelsens intentioner. Majoriteten
av nämndledamöterna böra därför
alltid väljas bland styrelsens ledamöter,
och styrelsen bör äga utfärda
direktiv för nämndernas arbete. Samspelet
mellan styrelserna och nämnderna
torde ytterligare kunna förbättras,
om även de utanför styrelsen stående
nämndledamöterna utses av denna.
Departementschefen har påpekat,
alt vissa skäl kunna anföras för att i
stället låta kommunalrepresentationen
utse de nämndledamöter, som ej tillhöra
styrelsen, men utskottet befarar, att detta
kunde leda till en splittring i arbetet,
som mer eller mindre skulle motverka
den strävan till enhetlighet, för vilken
den gemensamma styrelsen är ett uttryck.
Utskottet anser sålunda, att sty -

relsen bör tilläggas befogenhet att delegera
vissa ärenden på densamma underställda
nämnder, vari även utanför styrelsen
stående personer böra kunna av
styrelsen insättas. Givetvis böra icke
utomstående inväljas i nämnderna annat
än om vägande skäl för en sådan
anordning föreligga.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Om
vi betrakta vårt nuvarande skolsystem
med alla dess mångskiftande former
och de olika utbildningslinjer, som löpa
parallellt med varandra, är det inte att
förvåna sig över om huvudmännen för
dessa skolformer bli olika, eftersom vi
ha att räkna med både staten och kommunerna
som huvudansvariga för dessa
olika skolor. Vi ha vår kommunaliserade
folkskola. Vi ha en realskola, som
endels är kommunaliserad och endels är
statlig. Vi ha kommunala och statliga
gymnasier. Vi ha ett antal flickskolor,
som numera till övervägande del äro
kommunaliserade o. s. v.

Men om vi någon gång i framtiden
skola få en s. k. enhetsskola, är det ju
naturligt att tänka sig att denna enhetsskola
skall stå under en gemensam ledning.
I valet mellan en statlig ledning
av denna skola och en kommunal ledning,
förefaller det mig, som om man
knappast ett ögonblick behövde tveka
om vilket val som vore det riktiga. Det
är att skolan skall vara kommunaliserad.
För mig står som någonting alldeles
avgörande och väsentligt, när det
gäller den nya skolan, att vi försöka genomföra
ett så stort mått av frihet som
över huvud taget är tänkbart.

Vad vi i själva verket gjort i riksdagen,
då vi tagit ställning till ett principbeslut
om enhetsskolans organisation,
är att vi ha beslutat några allmänna
riktlinjer, gett några allmänna anvisningar,
hur denna skola skall vara beskaffad.
Vi ha således gett den yttre ramen
till eu organisation, som sedan får

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

fyllas med ett levande innehåll av de
människor som skola verka i densamma.
Är det inte då naturligt, att det
blir män och kvinnor ute i kommunerna,
kommunernas valda förtroenderepresentanter,
som här få ägna sig åt det
arbetet, samt att kommunerna ges en
mycket vidsträckt frihet, när det gäller
bedömandet och planerandet av den
nya skolan? Jag tror knappast att man
på något annat sätt kan koppla in den
stora allmänheten i detta arbete än att
man genom en kommunalisering får lov
att räkna med kommunernas intresse
samt att man får tillfälle att taga deras
förtroendemäns arbetskraft i anspråk.
Vi ha för övrigt under en följd av år
talat så mycket om faran av en centralisering
och av att förlägga alltför mycket
till huvudstaden, till de centrala ämbetsverken,
att det väl snarast bör kännas
som någonting befriande, om man i
ett fall som detta mycket bestämt och
helhjärtat kan förorda den decentralisering,
som skolkommissionen på sin
tid rekommenderade, som Kungl. Maj :t
nu föreslagit och som utskottet i dag
hemställer att riksdagen skall godkänna.

Det har emellertid rests invändningar
mot förslaget om kommunalisering. Ett
par av dessa invändningar vill jag redan
på detta tidiga stadium av debatten
försöka bemöta. Förespråkarna för den
ena invändningen erkänna, att det nog
är gott och väl med en reform, men
säga att den inte är nödvändig nu. Vad
skall det, frågar man, över huvud taget
tjäna till att redan nu på detta tidiga
stadium av utvecklingen bestämma hur
skolan skall vara beskaffad, när det gäller
dess ledning? Ja, i själva verket är
det där precis samma invändning som
mötte den stora proposition, som vi togo
ställning till i våras. Man sade då från
visst håll: Vad skall det tjäna till att fölen
så lång framtid bestämma om den
ena eller den andra åtgärden? Kunde vi
inte nöja oss med en försöksverksamhet
och låta den enbart vara vägledande?

Man skulle således inte fatta några bindande
principbeslut. Nu måste det emellertid
sägas, att det just med hänsyn till
den beslutade försöksverksamheten, som
riksdagen fäste så stort avseende vid i
våras, är nödvändigt att vi redan nu
tala om för dem som ha att planera
verksamheten, framför allt ute i försökskommunerna,
vem som skall vara huvudman
för den nya skolan. Det är ju
meningen att vi skola få fullständiga
försök inte bara beträffande stadieindelningen,
klassernas antal, differentiering
o. s. v. Meningen är att i försökskommunerna
redan nu de nya skolstyrelserna
skola kopplas in så att man får
se resultatet av deras arbete.

Detta är de vägande skäl som således
tala för ett beslut redan nu i denna
fråga. Jag tror, herr talman, att man
kan gå ännu längre. Jag tror att det är
viktigt att man ute i kommunerna —
detta gäller även de kommuner som ännu
icke äro försökskomnuiner — får
klart för sig vilket ansvar som i framtiden
kommer att vila på kommunerna.
Meningen är ju att i alla kommuner, således
icke enbart försökskomnninerna,
skall man redan nu påbörja en planering
för den skola, som väntas träda ut
i verklighetens värld om något tiotal år.
Det är nog nödvändigt att de kommunala
förtroendemännen och de kommunala
beslutande myndigheterna få veta
vad riksdagen har för uppfattning i
denna fråga.

Ja, detta var den ena av de invändningar,
som man brukat höra om det
föreliggande förslaget. Den andra invändningen,
när det gäller kommunaliseringen,
kommer från en viktig grupp
av lärare, som hittills haft och ännu i
denna dag har staten som huvudman.
Dessa lärare ha i sin tjänst blivit utsedda
av staten. De ha alltså en kunglig
fullmakt på sin tjänst, vilket för dem
anses innebära ett särskilt mått av trygghet.
Det är således den viktiga gruppen
läroverkslärare, som hyst betänkligheter,
när det gällt att infoga så många av

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

de blivande ämnesliirarna i ett kommunaliscrat
system, där de kanhända fä
räkna med att kommunernas organ fä
ett avgörande inflytande, när det gäller
tillsättningen av lärarna.

•lag vill ingalunda förneka, att det ligger
en del i de farhågor, som uttalas
från denna grupp av lärare. Man kan
otvivelaktigt, om man skall vara ärlig,
peka på att det finns exempel på liur
vissa kommunala styrelser lia missbrukat
sin befogenhet att utse lärare och
att de ha valt efter andra grunder än
de som gå ut på förtjänst och skicklighet.

.lag kan själv från en rätt mångårig
erfarenhet från en folkskolestyrelse i en
av våra största städer anföra exempel
på liknande missbruk. Ett exempel är
ganska färskt. Vid ett överlärarval valde
skolstyrelsen inte den mest meriterade,
uppenbarligen därför att det rörde
sig om en kvinnlig sökande. Man tog i
stället en mindre meriterad manlig kandidat.
Detta är ett av de exempel som
man kan. ge, när det gäller just mannamån
vid utnämningar. Jag har varit
med även vid ett annat tillfälle, då representanter
för de två största partierna
kommo överens om att det ena partiet
skulle rösta på det andra partiets kandidat
till överlärare. Detta kan man
kalla för ett klassiskt exempel på kohandel.
Vederbörande sade alltså: Om
ni rösta på vårt partis kandidat, skola
vi rösta på ert partis kandidat.

Det är alldeles klart, att när det gäller
tillsättande av tjänster — märk väl,
det rör sig inte om förtroendebefattningar
— äro sådana befordringsgrunder
oriktiga. Det kan alltså finnas skäl
för farhågor. Jag hoppas emellertid, att
dessa i framtiden skola visa sig vara
ogrundade.

Jag vill i detta sammanhang peka på
den skrivning som utskottet har presterat,
när det gäl ler den viktiga frågan
om tillsättandet av lärare, en skrivning
som är resultatet, kan jag säga, av eu
samfälld vilja inom utskottet att med

beaktande av olika synpunkter ändå
komma till ett positivt resultat. Det
framhålles i utskottets skrivning hurusom
grundsatsen om förtjänst och skicklighet
skall vara vägledande. I övrigt
gör utskottet som Kungl. Maj:t i propositionen,
d. v. s. man överlämnar åt
kommande utredningar att närmare taga
ställning till frågan.

Beträffande hur man skall tänka sig
att lärarutnämningarna skola ske i framtiden
är det inte alls säkert, att man behöver
stanna för ett system, där kommunen
ensam får beslutanderätten. Jag
vill säga, att jag personligen har mycket
starka sympatier för en kvalificerad
mellaninstans, som skulle vara den
utnämnande instansen. Man skulle kunna
tänka sig att koppla in den kommunala
styrelsen på så sätt, att skolstyrelsen
kunde avge förslag och giva förord
för den eller de kandidater, som man
inom kommunen helst vill ha. Jag tror,
att detta är en utväg att rekommendera.
Jag hoppas att den blir föremål för ett
allvarligt övervägande inom kommande
utredningar. Frågan om tillskapandet av
en kvalificerad mellaninstans är ju eu
sak, om vilken utskottet uttalar sig mycket
bestämt och mycket positivt.

Herr talman! Jag skall i övrigt inte
gå in på några detaljer i detta utskottsutlåtande.
Men eftersom det finns till
utskottsutlåtandet fogad eu reservation
som jag själv varit med om — denna reservation
gäller dock inte klämmen i
beslutet utan endast motiveringen —
skall jag med ett par ord beröra denna.

Reservationen avser den tänkta lokala
ledningen av skolväsendet i kommunerna.
Skolkommissionen tiinkte sig
och Kungl. Maj:t hade samma uppfattning
— alt man skulle ha en skolstyrelse.
Men med hänsyn till det mångskiftande
arbete, som skolstyrelsen har
att taga band om, finge den, liksom nu
sker, i varje fall i de större kommunerna
dela upp sig på olika nämnder. För
att inte denna skolstyrelse skulle bli
allt för stor och ohanterlig bleve det

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

kanske nödvändigt att med dessa nämnder
adjungera personer, som inte själva
vore ledamöter i den ursprungliga
nämnden, och åt dylika nämnder delegera
vissa befogenheter. Jag tror att det
finns ett rent praktiskt skäl som talar
för ett sådant arrangemang. Jag tycker
inte att man behöver bedöma denna fråga
ur så strängt principiella synpunkter
som utskottet här har gjort. Jag tror
att det kommer att visa sig att skall man
ha skolstyrelse, där alla intressenter och
all sakkunskap skola vara representerade,
komma dessa skolstyrelser att bli
alltför stora och svårhanterliga.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
vad jag här yttrat. .Tåg skall be att beträffande
utskottets hemställan få yrka
bifall till densamma. Vad angår motiveringen,
skall jag här på samma gång
yrka bifall till den reservation, som vid
punkten A. 2. av utskottets hemställan
är fogad av herr Näsström in. fl.

Herr KYLING: Herr talman! De två
propositioner på skolväsendets område,
som vi behandla i dag, äro egentligen
följdpropositioner till vårriksdagens beslut
rörande skolväsendet.

Den fråga, som vi nu närmast ha att
syssla med, är kommunaliseringen av
vårt undervisningsväsende. Vi känna
alla till att den svenska folkskolan hela
tiden varit en kommunal skola, som haft
statsunderstöd. Den har på det sättet
fått arbeta sig fram till den ställning
den nu har. I diskussionen rörande
dessa frågor har det funnits personer,
som velat göra gällande, att man nu måhända
skulle gå över från en kommunal
skola på folkskolans område till en
statlig sådan. Jag måste för min del sätta
mig bestämt emot ett sådant resonemang.
Jag tror nämligen att det varit
till mycket stor fördel, att den svenska
folkskolan varit kommunal. Det har därigenom
uppstått ett större intresse ute i
kommunerna för att taga band om
skolan.

Jag är emellertid den förste att erkänna,
att det funnits tider, då inte
minst lärarna säkerligen skulle ha önskat
sig att staten haft ett större inflytande
över skolan än vad den då hade.
Å andra sidan, om man något litet tänker
sig in i under vilka villkor många
av de små landskommunerna arbetat,
får man inte minst nu efteråt kanske en
helt annan syn på saken. Dessa små
kommuner hade ju ett mycket blygsamt
skatteunderlag. Detta blygsamma skatteunderlag
skulle räcka till att någorlunda
hålla den sociala standard, som man
hade inom andra bättre lottade kommuner.

Jag skall bara taga ett enda exempel
för att närmare belysa vad jag här åsyftar.
Det finns en kommun nere i Skaraborgs
län, som på sin tid hade ett
skatteunderlag på endast 500 skattekronor.
Med hjälp av detta skatteunderlag
skulle den kommunen hålla en folkskola,
försöka ordna förhållandena någorlunda
drägligt för sina åldringar och
även bevaka och sörja för andra intressen
i kommunen. Det är lätt uträknat
att för den kommunen betydde bara ett
inköp för 50 kronor för skolans räkning
detsamma som en utdebitering av 10
öre per skattekrona. Det vill med andra
ord säga, att några hundra kronor i utgift
för skolan skulle kunna åstadkomma
en hel krona i skatteökning per
skattekrona.

Man måste under sådana förhållanden
förstå, att just dylika sämre lottade kommuner
haft stora bekymmer att brottas
med på skolområdet. I gengäld måste
jag emellertid säga, att sedan förhållandena
ändrats på skolans område, då det
gäller fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun, har också intresset
ute på landsbygden vaknat och gjort sig
ännu bättre gällande. Jag vågar med
bestämdhet hävda, att det torde vara
ett fåtal landskommuner, som i dag
inte visa ett intresse för den svenska
skolan, som ligger i paritet med tätorternas
intresse. Man har ute på lands -

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

bygden börjat inse hur nödvändigt det
är att hålla en skola, som har förmåga
att fylla de krav man har rätt att
ställa på undervisningsväsendet. På
grund härav har man gått i författning
om att även med ganska stora utdebiteringar
och uppoffringar av skattemedel
försöka skapa en fullgod skola. Skall
man få en riktig jämförelse mellan tätorterna
och landskommunerna, måste
man också komma fram till en sådan
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun, att de mindre bärkraftiga
kommunerna procentuellt sett få en betydligt
större del av statsbidraget än de
kommuner, som ha det bättre ekonomiskt
ställt. Man har redan ordnat det
på detta sätt med statsunderstödet på
vissa områden.

När jag här talat för att kommunerna
skulle få bibehålla sina funktioner
när det gäller skolan betyder det inte,
att jag därmed menar att staten skulle
släppa efter på sin kontroll. När staten
beviljar medel till skolan — liksom till
andra kommunala institutioner —- är
det naturligtvis nödvändigt att staten
också har vissa möjligheter i kontrollhänseende.
Jag tror dock att det är
nödvändigt att säga ifrån, att man i
framtiden skall försöka ordna det på
ett sådant sätt, att kontrollarbetet inte
kommer att bli mera byråkratiskt utformat
och mera utformat efter bestämda
linjer, än vad som är absolut nödvändigt.
Med de förtroendemän, som
kommunerna äga, tror jag att de numera
ha möjligheter att göra en insats
för att skapa bästa möjliga tillstånd.

Som herr von Friesen nämnde, har
även frågan om lärartillsättningen
kommit med i detta utskottsutlåtande.
Att den frågan varit den måhända
mest diskuterade — särskilt bland lärarna
— är ganska naturligt. Man har
inte minst från läroverkslärarnas sida
varit mycket ängslig för att överföra
beslutanderätten om lärartillsättningen
från den centrala tillsättningen — som

vi nu ha ■— till den kommunala. Jag
är den förste att vilja tillkännage min
stora förståelse för läroverkslärarnas
syn på saken. De ha haft en tillsättning
med kunglig fullmakt, de önska
sig en tillsättning av central karaktär,
och jag förstår mycket väl deras kamp
i det fallet. Den fråga vi här komma
att ställas inför är naturligtvis, huruvida
man skulle kunna tänka sig att
ha olika förfaringssätt vid tillsättningen
av enhetsskolans lärare. Jag skall
bara ett ögonblick göra en liten reflexion
på den punkten.

Om man tänker sig att man tillsätter
lärarna i de två lägre stadierna av enhetsskolan
— upp till klass 6 — kommunalt,
så är det litet svårt att tänka
sig att man skulle kunna tillsätta lärarna
i klasserna 7, 8 och 9 centralt.
Lärare från båda hållen komma ju att
arbeta inom samma skola, och de komma
också att undervisa inom varandras
områden.

Från läroverkslärarnas sida säger
man då — givetvis med all rätt -—- att
många av enhetsskolans lärare på högstadiet
komma att gå upp och undervisa
på gymnasiestadiet och gymnasiets
lärare komma av allt att döma
även i fortsättningen att tillsättas icke
kommunalt utan statligt. Till detta kan
jag lägga även en annan synpunkt, som
säkerligen kommer fram, nämligen att
man i den kommande enhetsskolan har
planerat en ny lärartyp, en folkskollärare
som efter sin examen tagit ett
eller ett par akademiska betyg i vissa
ämnen och därmed blir kvalificerad
för eu ämneslärartjänst i dessa. Då
frågar man sig om han skall tillsättas
statligt, eftersom han blir ämneslärare,
trots att han i egenskap av folkskollärare
borde tillsättas kommunalt. Man
säger då från ett håll, att tillsättningen
väl kan ske centralt både för folkskolans
lärare och för överstadiets liirare.
Ja, men detta förorsakar en hel del organisatoriska
besvärligheter. Skall det
finnas möjligheter att ordna tillsätt -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

ningen centralt över hela linjen, så tror
jag att man måste utrusta den centrala
myndigheten — i detta fall skolöverstyrelsen
— med en mycket stor administrativ
apparat.

Jag vill framhålla, herr talman, att
när vi inom utskottet diskuterat alla
dessa saker — och jag har mycket fördomsfritt
gått att taga ställning i denna
fråga —• har jag ansett den vara av
en sådan vikt, att man inte i dag skall
taga slutgiltig ställning till hur lärartillsättningen
skall ske. Detta skall
man vänta med till dess den utredning,
som Kungl. Maj :t annonserat om
i propositionen, kommer att avlämna
sitt betänkande. För att inga missförstånd
skola uppstå vill jag emellertid
säga, att det funnits tider då den
svenske folkskolläraren tillsattes efter
— låt mig använda uttrycket, herr talman
— någon sorts svåger- och morbrorspolitik
ute i kommunerna. Det
råder ingen som helst tvekan om den
saken. Det var på sina håll mycket övrigt
att önska. Jag vill emellertid också
tillägga, att det sedan dess inträffat en
hel del saker, som jag vill meddela
kammarens ledamöter. För några år
sedan ändrades nämligen tillsättningsförfarandet
på ett sådant sätt, att den
lokala skolstyrelsen fick rätten att uppsätta
ett förslag på tre personer. Tidigare
hade skolstyrelsen, omedelbart
efter det ett sådant förslag lagts fram,
rätt att utse en av de tre på förslaget
men denna rätt finns inte längre. Nu
skall förslaget skickas till inspektören.
Ha inspektören och skolstyrelsen
samma uppfattning om förslaget, går
skolstyrelsen till val av en av de tre
på förslaget upptagna personerna. Ha
emellertid de båda instanserna skiljaktiga
uppfattningar om det riktiga i
förslagssättningen, går saken vidare till
skolöverstyrelsen, där det slutliga förslaget
uppgöres.

Från den svenska folkskollärarkårens
sida räkna vi med att sedan detta
förfaringssätt tillkommit ha förhållan -

dena blivit betydligt bättre. Att det naturligtvis
ändå sker utnämningar, vid
vilka man lägger både politiska, religiösa
och nykterhetspolitiska synpunkter
på valet, det förstå nog alla. Man
skall emellertid då inte kritisera detta
system, som vi nu ha, att uppsätta tre
på förslag, utan själva rätten att välja
cn av dessa tre. Mig veterligt har man
dock inte inom utskottet resonerat något
om detta.

Utskottets ordförande, herr von Friesen,
kritiserade här i dag valet av
överlärare i Göteborg, och jag är den
förste att erkänna, att det verkade underligt.
Även i Hälsingborg har det
förekommit ett val, som givit eko i den
svenska pressen. Detta val var säkerligen
inte heller som det skulle. Där
gick dock skolstyrelsen till val, sedan
förslaget blivit godkänt; man hade alltså
rätt att taga vilken som helst av de
tre, som voro uppsatta på förslaget. Att
det sedan kom in politiska synpunkter
vid valet är naturligtvis endast att beklaga.

I likhet med herr von Friesen tror
jag, att en av de tänkbara lösningarna
är, att skolstyrelserna fortfarande få
rätt att göra upp förslag. Jag tror
emellertid — här är det rena hypotesen
jag rör mig med — att den framtida
lösningen kommer att bli den, att
man överflyttar själva valproceduren
från den lokala skolstyrelsen till en
mellaninstans. Då uppstår frågan, hur
denna mellaninstans skall se ut. Två
utredningar ha redan diskuterat sig
fram till en mellaninstans, nämligen
1945 års folkskolesakkunniga samt
länsstyrelseutredningen, vilken senare
avlämnade sitt förslag för en tid sedan.
Jag tror inte på länsstyrelseutredningens
förslag. Det blir nog inte lyckligt
att lägga en mellaninstans inom
länsstyrelsen, ty, herr talman, jag har
en stark känsla av att man här inte
kommer att få fram de personer, som
äro positivt intresserade av även den
pedagogiska sidan av saken. I stället

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

för att ha intresse för de pedagogiska
synpunkterna kommer man väl där,
helt ämbetsmannamässigt, att använda
linjal och räknesticka. Därför tror jag
det vore bättre att på något sätt bygga
ut det förslag, som 1945 års folkskolesakkunniga
skisserade upp och ge
denna mellaninstans en sådan sammansättning,
att man får fullt förtroende
för dess möjligheter att helt objektivt
tillsätta lärare.

När man nu resonerar om lärartillsättningen
tror jag det kan vara klokt
att göra det påpekandet, att Kungl.
Maj :t i propositionen ganska klart sagt
ifrån, hur man ser på möjligheterna
för framtiden. Kungl. Maj :t har sagt —
och det har utskottet understrukit —
att enhetsskolans kommunalisering inte
nödvändigtvis behöver medföra en
lärartillsättning i kommunal regi. Det
kommunala inflytandet torde kunna få
tillräckligt utrymme, även om den kommunala
myndigheten endast avger förslag
eller förord. Ja, Kungl. Maj:t lämnar
till och med den frågan öppen åt utredningen,
vilken myndighet eller instans
som slutgiltigt skall bestämma tillsättningen.
Man säger här: »Begreppet enhetsskola
får givetvis inte drivas så
hårt, att inte olika tillsättningsförfaranden
för dessa lärarkategorier skulle
kunna medgivas, därest starka skäl
tala därför.»

Med dessa möjligheter går man alltså
till en utredning. Under utredningens
gång kommer det säkerligen fram starka
argument för de olika utvägarna,
och jag tror att man därför med lugn
kan invänta en sådan utredning. I vilket
fall som helst innebär dagens beslut
icke något slutgiltigt ställningstagande
mer än på eu punkt. Och det
vågar jag, herr talman, med kraft understryka,
att vare sig man vill ha den
rena kommunala tillsättningen eller
förordar en central tillsättning eller pläderar
för en tillsättning av en mellaninstans,
har man dock alltid haft den
inriktningen, alt förtjänst och skicklig -

het skola vara utslagsgivande. Tager
man bara hänsyn till dessa synpunkter,
tror jag inte att det blir så vanskligt
med det slutgiltiga tillsättningsförfarandet.

Herr von Friesen talade för den reservation,
som han skrivit under. Jag
får erkänna, herr talman, att jag varit
mycket tveksam när det gällt att taga
ställning till just denna fråga. Jag har
emellertid stannat för utskottets förslag.
Man har nämligen — enligt skolöverstyrelsens
och delvis enligt Kungl.
Maj:ts förslag — tänkt sig, att man
skulle kunna få olika nämnder, som
sorterade under skolstyrelsen. På den
punkten ha reservanterna och utskottsmajoriteten
delat sig. Utskottsmajoriteten
anser, att om man har nämnder,
som tillsättas på detta sätt, skola dessa
nämnder inte utrustas med beslutanderätt,
utan beslutanderätten skall ligga
i skolstyrelsens händer. Anledningen
till att vi gått på denna linje är följande.
Man skulle kunna tänka sig att
en fullmäktigeinstitution väljer en
skolstyrelse, och i och med det ger
man även skolstyrelsen ansvaret. Sedan
väljer skolstyrelsen i sin tur personer,
som stå utanför skolstyrelsen,
och man lämnar således i sin tur ansvaret
till dessa personer.

Herr von Friesen säger nu här i dag,
att han endast menar att man till
nämnden skulle adjungera vissa ledamöter.
Då sammanfaller ju herr von
Friesens uppfattning helt med utskottsmajoritetens,
som säger: »Det får därvid
förutsättas, att nämnderna vid behov
tillkalla företrädare för olika specialintressen
i egenskap av experter.»
Ja, herr talman, detta är ju att adjungera
vissa ledamöter, tv en adjungerande
ledamot brukar i de flesta fall inte ha
beslutanderätt, men han har rätt att
yttra sig och rätt att giva råd i vissa
frågor.

Till sist skulle jag bara vilja säga,
att när nu särskilda utskottet även
denna gång blivit rätt enigt i sitt för -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

slag, kan detta naturligtvis tolkas på ett
sådant sätt, att förslaget i och med att
enighet uppnåtts kompromissats sönder,
så att det blivit helt urvattnat. Vad
vi beslutat här är ingenting annat än
ett fullföljande av beslutet i våras.
Detta beslut har diskuterats och tolkats
på olika sätt. Dessa tolkningar skall
jag inte diskutera i dag. Jag vill emellertid
säga, att det beslut vi i dag skola
fatta innebär, att den enhetsskola, varom
riksdagen innevarande år fattat beslut,
skall vara en statsunderstödd
kommunal skola. Jag tror, herr talman,
att det är av mycket stor betydelse
att riksdagen — liksom fallet var
i våras — någorlunda enigt går till ett
sådant beslut. Skola vi få någonting
ut av den kommande enhetsskolan,
som skall bli till det bästa för det uppväxande
släktet och till nytta för samhället,
då tror jag att det är nödvändigt
att man inte skickar ut det svenska
undervisningsväsendet i de politiska
stridigheternas vimmel utan försöker
med gemensamma krafter bygga upp
den skola, som skall fostra det kommande
släktet. Efter dessa linjer ha vi
inom utskottet gått till verket, och jag
vill därför tro och hoppas — även om
det resultat vi kommit till kanske inte
verkar så oerhört märkvärdigt och vidlyftigt
— att beslutet om enhetsskolan
och dess fortsatta utbyggande har det
goda med sig, att den nu snart påbörjade
försöksundervisningen skall få arbeta
under en lugn period för att kunna
bevisa, om den skola vi fattade beslut
om i våras är tillräckligt livskraftig
och duglig för att bli den slutgiltiga
skola, som vi säkerligen allesamman
önska skapa.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till särskilda utskottets
hemställan i dess utlåtande nr 3.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr BERGSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga några ord i
anledning av herr Kylings kritik av ett
överlärarval i Hälsingborg.

Om jag inte är oriktigt underrättad,
karakteriserade herr Kyling detta val
såsom ett maktövergrepp av en socialdemokratisk
majoritet i skolstyrelsen.
Nu förhåller det sig visserligen så att
de båda valda — det var två överlärartjänster
som skulle tillsättas — äro
socialdemokrater, men det är nog den
enda skenbara grund som finns för ett
sådant påstående. En av dem, omkring
vilken striden stod, heter Harry Olsson,
och han var av skolöverstyrelsen
uppsatt i första förslagsrummet. Den
som var uppsatt i tredje förslagsrummet
hette Salomonsson, och han erhöll
vid valet 13 av skolstyrelsens 14 röster.
Bland dem, som röstade på honom,
måste det alltså finnas flera borgerliga
ledamöter. Harry Olsson valdes med 9
röster mot 5, och då det finns 8 socialdemokratiska
ledamöter i skolstyrelsen,
måste åtminstone en borgerlig ledamot
ha röstat på Harry Olsson, vilken
som sagt hade placerats i första förslagsrummet
av skolöverstyrelsen.

Det var endast dessa upplysningar
jag ville lämna.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror inte att vi här behöva
mer ingående diskutera överlärarvalet
i Hälsingborg. Jag vill bara, när herr
Bergström talar om att den som stod
i första förslagsrummet ju blev vald,
ställa den frågan: Varför tog man då
inte på den andra platsen den som uppsatts
i andra förslagsrummet, utan i
stället den som stod i tredje förslagsrummet? Herr

BERGSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Den fråga, som herr Kyling
här ställt, borde väl närmast de
borgerliga ledamöterna av skolstyrelsen
besvara, då det ju var med deras

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

hjälp som den som stod i tredje förslagsrummet
blev vald av en så gott
som enhällig skolstyrelse. Att skolstyrelsen
vidare valde den som skolöverstyrelsen
uppsatt i första förslagsrummet
kan jag inte på något sätt finna anmärkningsvärt.

Vad som förekom vid detta val kan
inte vara uttryck för något som helst
maktövergrepp.

Herr BRACONIER: Herr talman! Vi
ha ju i våras fattat ett principbeslut om
den svenska skolans framtida organisation.
Vi äro nu i färd med att fatta ett
annat principbeslut, som är av ganska
vittgående innebörd för den framtida
skolan. Det finns emellertid icke någon
i denna kammare som kan säga, hur
den beslutade skolreformen i verkligheten
kommer att utfalla — jag hänvisar
till det beslut som i våras fattades
om att den kommande försöksverksamheten
skall visa, hur den nya organisationen
skall uppbyggas. Ingen vet t. ex.
i vad mån den enhetsskola, som därvid
kommer att genomföras, kan ersätta
den nuvarande statliga realskolan, utan
detta är något som försöksverksamheten
får utvisa.

Med hänsyn härtill hade det varit
önskvärt, att i utskottets motivering
klart angivits varför man nu utan vidare
säger att det skall ske en kommunalisering
av det svenska skolväsendet,
när dock enligt vårens principbeslut de
statliga realskolorna skola på likvärdiga
grunder få deltaga i den försöksverksamhet
som skall igångsättas.

Det är på denna punkt, som jag först
och främst vill ställa en fråga och jag
riktar den till herr von Friesen: Varför
har icke utskottet härvidlag redovisat
grunderna för sitt ställningstagande?

Den andra saken, som jag vill beröra,
gäller en principfråga av utomordentligt
stor vikt, där mot varandra stå de
ståndpunkter, som olika organisationer
intagit och där man givetvis kan ha

den ena eller andra principiella uppfattningen.

Det har såväl av herr von Friesen
som herr Kyling sagts, att det finns
goda grunder för påståendet att den
nuvarande ordningen för lärartillsättning
inom folkskolan fungerat tillfredsställande.
Jag tror nu också för min
del, att de svenska folkskolestyrelserna
i allmänhet kännetecknas av vilja till
objektivitet i sitt handlande. Men man
kan inte därför utan vidare utgå ifrån
att systemet skulle fungera tillfredsställande
även när det gäller tillsättning
av den stora lärarkår, som för närvarande
utses av Kungl. Maj:t. Och när
det i utskottets motivering heter, att lärartillsättningen
traditionellt sett är en
kommunal angelägenhet och att vi böra
hålla på denna tradition, så vill jag
erinra om att det härvidlag finns två
olika traditioner. Den ena traditionen,
den som gäller för folkskolans lärare,
är mycket riktigt den att de lokala styrelserna
skola ombesörja lärartillsättningen.
Det skulle alltså vara denna
tradition som vi nu skulle hålla på. Men
när det gäller de svenska läroverkslärarna
finns det en annan tradition,
nämligen att tillsättningen sker genom
Kungl. Maj:t, och jag anser att det
finns lika bärande skäl för att hålla på
denna tradition som på den andra. När
enhetsskolan blivit utbyggd, kommer
det ju att vara läroverkslärare som undervisa
på högstadiet i folkskolorna.
Hur kan man utan vidare säga, att
dessa lärare böra tillsättas kommunalt?
För deras vidkommande är ju den
statliga tillsättningen den traditionella,
och läroverkslärarkåren har också sagt
ifrån att man även i fortsiittningen vill
ha en statlig tillsättning.

Varför vill då den svenska läroverkslärarkåren,
som i denna fråga är praktiskt
taget enhällig, ha en statlig lärartillsättning?
.lag vill med några få ord
försöka motivera detta ståndpunktstagande.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Inom läroverkslärarkåren anser man
att genom tillsättning av en central
statlig myndighet garanteras bättre
grundlagens bestämmelse om förtjänst
och skicklighet såsom utslagsgivande
och att bedömningen av de sökandes
meriter sker på ett fullt betryggande
och sakkunnigt sätt — det gäller ju här
i första rummet att väga vetenskapliga
meriter mot varandra. Vidare anser
man att bedömningen av de sökandes
meriter därigenom blir likformig över
hela landet, att en lärares möjligheter
att söka och erhålla tjänst även utanför
det distrikt, där han för tillfället tjänstgör,
icke kringskäras, att lärarna ha
större förutsättningar att med oväld
utföra sitt arbete utan att ovidkommande
förhållanden spela in.

Utskottet säger visserligen ifrån att
tillsättningen skall ske efter objektiva
grunder, och departementschefen gör
det uttalandet, att enligt hans mening
ha folkskolestyrelserna i det stora hela
objektivt handlagt tillsättningsfrågorna.
Kvar står dock att enligt läroverkslärarnas
uppfattning är för deras vidkommande
en objektiv tillsättning detsamma
som en statlig tillsättning. Och med
precis samma rätt som folkskollärarna
säga, att traditionen kräver att de skola
väljas av en kommunal styrelse, kunna
läroverkslärarna kräva att de skola utnämnas
av Kungl. Maj:t.

Det är då ganska egendomligt, att
utskottet i sin motivering inte med
hjälp av några klara bevisgrunder argumenterar
sig fram till den ståndpunkten,
att läroverkslärarkåren inte har
rätt att göra gällande samma synpunkter
som folkskollärarna ha gjort och att
utskottet bara talar om vad som är
tradition utan att klargöra vad detta
betyder för läroverkslärarnas del.

Jag vill till sist understryka att läroverkslärarna
i denna fråga stå eniga.
•1 373 lärare vid läroverken ha i en
skrivelse bestämt protesterat mot att
det för deras del skulle bli en kommunal
eller regional tillsättning. Det har

här exempelvis av herr Kyling gjorts
gällande, att man på läroverkslärarhåll
borde kunna gå med på en tillsättning
genom en mellaninstans. Såvitt jag vet
delas näppeligen denna uppfattning av
läroverkslärarna i allmänhet. Man skulle
möjligen på sina håll kunna acceptera
en tillsättning genom skolöverstyrelsen
och med rätt för vederbörande att
överklaga tillsättningen hos Kungl.
Maj: t.

Det finns alltså här en praktiskt taget
hundraprocentigt enig opinion
bland läroverkslärarna. Därtill kommer
att 665 lärare vid folkskole- och småskoleseminarier
samt 1 073 lärare vid
andra högre skolformer ha intagit samma
ståndpunkt som läroverkslärarna.
Även de läraraspiranter, som finnas
bland studerandena vid universitet och
högskolor, ha gjort detta —- jag erinrar
om det uttalande som studentkårerna
gjort i saken.

Kunna vi verkligen gå emot en hel
kårs på sakliga synpunkter grundade
uppfattning?

Nu kan det naturligtvis invändas, att
vi i dag inte fatta något definitivt beslut
om hur hela lärarkåren skall tillsättas.
Men när utskottets skrivning är
sådan, att man bara tar hänsyn till den
tradition, som föreligger för folkskollärarnas
del, och bortser från den tradition
som varit bestämmande för tillsättningen
av läroverkslärarna, då ha
inte läroverkslärarna fått den motivering
för övergång till en kommunal tillsättning
som de med skäl kunna kräva.

Herr talman! Med hänsyn till att utskottet
är enhälligt när det gäller lärartillsättningen
skall jag icke här framställa
något sådant avslagsyrkande som
jag gjort i motionen, men jag uttalar
en förhoppning om att trots de brister,
som därvidlag finnas i utskottets skrivning,
läroverkslärarnas synpunkter på
den betydelsefulla tillsättningsfrågan
skola tillgodoses. Det svenska skolväsendets
framtid beror i allra högsta grad
på om den nya skolreformen kan vin -

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

na förtroende hos den svenska lärarkåren.
Våra svenska lärare — det gäller
både folkskollärare ocli andra — stå
internationellt sett mycket högt, något
som varit av utomordentligt stort värde
för det svenska skolväsendet. Till denna
höga standard har den objektivitet,
som i stort sett varit för banden när det
gäller tillsättningarna, medverkat. Det
skulle kunna innebära en katastrofal
försämring av den svenska skolan, om
en stor grupp av lärare skulle få en
känsla av att i den framtida skolan tillsättningarna
icke komme att ske efter
de rättsgrunder som äro förankrade i
den svenska regeringsformen och som
varit de bärande för lärarna själva.

Herr EKDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Då jag själv är folkskollärare
och tjänstgör mycket nära Hälsingborg,
har jag haft anledning att följa med
det mycket omstridda överlärarval som
där skett. Det är visserligen inte roligt
att störa den högre musiken här i dag
med att tala om sådana bagatellsaker,
men jag vill i alla fall säga några ord
därom, när herr Kyling själv angett tonen
och tagit upp frågan.

De tre sökande, som uppförts på förslag
och som av skolöverstyrelsen uppsatts
i resp. första, andra och tredje
förslagsrummet, voro alla mycket meriterade
krafter. Men vad skolstyrelsen i
Hälsingborg beslöt sig för att värdera
mest var att både Salomonsson och
Harry Olsson hade tjänstgjort som tillsy
ningslärare och alltså utövat förmanskap
vid folkskolan. Nu kan det visserligen
sägas att man borde ha högre värderat
det förtjänstfulla arbete, som Eva
Karlsson nedlagt på att få fram en modern
undervisningsform — hon har därvidlag
varit en mycket respekterad och
uppskattad föregångare —• men herr
Kyling sade ju nyss själv på tal om lärartillsättningcn
inom enhetsskolan,
att genom skolöverstyrelsens eller folkskolinspektörens
— vilken instans det

nu blir i fortsättningen —• godkännande
av förslaget får man så att säga en officiell
verifikation på att de på förslaget
uppsatta äro tre absolut goda krafter
som man kan välja mellan. När herr
Kyling nu frågar: »Varför valde inte
skolstyrelsen i Hälsingborg den som
stod i andra förslagsrummet?», skulle
det kunna fattas så — men det kan
ju inte herr Kyling mena — att man
måste följa den värdering som skett genom
den ordning, vari de sökande uppförts
på förslaget.

Skolstyrelsen i Hälsingborg har begagnat
sin frihet att väga mot varandra
de synpunkter, som kunna anläggas,
och att själv göra en värdering, innan
man inom ramen för förslaget träffat
sitt val. Det är icke politik att begagna
denna frihet, och det förvånar mig
mycket att min gode vän herr Kyling,
som brukar visa så stor moderation, har
kunnat falla offer för frestelsen att
följa den svenska högerpressen, när det
gäller det mycket oberättigade larm
som där slagits kring överlärarvalet i
Hälsingborg.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall försöka besvara
den fråga som herr Braconier riktade
till mig i sitt anförande. Han frågade,
varför över huvud taget denna proposition
nu kommit till och besvarats positivt
av riksdagen. Jag vill först svara
med en hänvisning till den tolkning som
jag ger vårens beslut, en tolkning som
jag tror omfattas i varje fall av en betydande
majoritet i denna kammare.
Det är den att förr eller senare, vid
en tidpunkt som inte närmare kan anges,
komma dessa skolformer, bland
annat de i propositionen och utskottsutlåtandet
uppräknade statliga skolformerna,
att försvinna och ersättas
med den av riksdagen i princip beslutade
enhetsskolan. För mig har det där
uttrycket i utskottsutlåtandet kommit
all betyda något temporalt, någonting

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

tidsbestämt. Jag kan över huvud taget
icke tänka mig att försöksverksamheten
skulle utvisa att det är omöjligt att ersätta
dessa statliga skolor, t. ex. den
statliga realskolan, med en enhetsskola
av den typ, varom vi redan fattat beslut.
Då jag är alldeles övertygad om
att hela den statliga sektorn inom enhetsskolan
kommer att försvinna, blir
det icke på något sätt orimligt för mig
att redan nu ta ställning till frågan om
vem som skall vara huvudman för denna
skola. Jag har redan i likhet med
herr Kyling utvecklat orsaken till att
denna skola bör vara en kommunal
skola. Jag understryker ännu en gång
den synpunkt, som jag framhöll i mitt
första anförande, att det är viktigt att
vi fatta ett beslut redan nu med hänsyn
just till den vägledning som försöksverksamheten
måste ha även på detta
område.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Då både herr Bergström och
herr Ekdahl till min förvåning tagit upp
någon sorts polemik mot mig beträffande
överlärarvalet i Hälsingborg, vill
jag erinra om vad jag i mitt första anförande
sagt om denna sak.

Herr von Friesen hade talat om att
man vid en tillsättning i Göteborg icke
hade gått efter meriter, utan att valet
hade skett efter andra grunder, troligtvis
därför att det var fråga om en
kvinnlig sökande som man inte ville ha
eller något sådant. I anlednine av detta
uttalande sade jag exakt följande: Så
länge vi ha det ordnat på sådant sätt,
att skolstyrelsen sätter upp tre personer
på förslag, vilket underställes inspektören,
men skolstyrelsen sedan har
rätt att välja vem som helst av dessa
tre kan man inte kritisera valet. Först
måste man gå till beslut att tillämpa ett
annat förfaringssätt.

Det var den jämförelsen jag gjorde.
Att man sedan här kommer och säger,
att jag talat om politiskt maktövergrepp,
måste jag tolka på det sättet att man är

så illa berörd av vad som hänt i Hälsingborg,
att man inte tål några påpekanden
om att det inte bara är i Göteborg
utan också i Hälsingborg som underligheter
kunna förekomma.

Herr BRACONIEIt (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att till herr von
Friesen få framföra ett tack för hans
betydelsefulla svar i en betydelsefull
fråga. Jag måste dock uttala mitt beklagande
av att, även om försöksverksamheten
skulle visa att de nuvarande
statliga realskolorna väl fylla sitt ändamål
och väl kunna konkurrera med den
kommande enhetsskolan, de ändå skola
försvinna. Jag kan inte anse det vara
en rationell skolreform.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Det
råder oro i lärarkretsar över hela landet
i dessa dagar. Anledningen är Kungl.
Maj:ts proposition nr 133 angående
vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning
och lokala organisation. Propositionen
utmynnar visserligen endast i ett
ganska allmänt formulerat förslag till
riksdagen, nämligen att enhetsskolan
skall vara »en statsunderstödd kommunal
skola», men det diskuteras också i
propositionen en del frågor, som komma
att bli beroende av det principbeslut,
som nu fattas, bl. a. lärartillsättningen
i den nya enhetsskolan. Frågeställningen
är väl där närmast: statlig,
regional eller kommunal tillsättning?

Skolkommissionen har ju icke varit
enig på denna punkt. Stark sympati har
där uttalats för att tillsättningen av lärare
skall ske kommunalt, eftersom enhetsskolan
enligt kommissionens mening
bör vara en kommunal skola. Men
den åsikten har också kommit fram
inom kommissionen att lärartillsättningen
skulle hänskjutas till den mellaninstans,
som tänkes ersätta de nuvarande
folkskoleinspektörerna. Av remissinstanserna
ha folkskolestyrelserna
nästan enhälligt uttalat sig för den kommunala
tillsättningen. Men folkskollä -

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

rarnas organisationer äro avvaktande
och tyckas inte vara fullt tillfreds med
det nuvarande systemet. Och läroverkslärarnas
organisation kräver nästan enhälligt
utnämning av Kungl. Maj:t eller
annan central myndighet. Statsrådet
Weijne liksom skolöverstyrelsen har
inte intagit någon bestämd ståndpunkt
utan förordar ytterligare utredning genom
en särskild kommitté.

Man förstår läroverkslärarnas oro inför
det principbeslut om enhetsskolans
kommunalisering som här i dag förelagts
riksdagen. Läroverkslärarna äro
statstjänstemän och anse att grundlagens
princip om förtjänst och skicklighet
som enda befordringsgrund i statstjänst
ger dem en trygghet, som de inte
vilja avstå ifrån. De förkasta absolut tanken
på en rent kommunal tillsättning,
sådan som folkskollärarna nu ha. Men
de anse också att tanken att den nya
mellaninstansen skulle sköta lärartillsättningen
är otillfredsställande, därför
att denna instans blir regional och det
blir mycket svårt att garantera en över
hela landet enhetlig bedömning.

Jag förstår den oro, som grep läroverkslärarna
när de fingo del av de
uttalanden skolkommissionen gjorde om
att det för folkskollärarna tillämpade
tillsättningsförfarandet skulle komma
att gälla hela enhetsskolan samt att meriterna
icke skulle behöva ensamma
vara avgörande, utan skolstyrelsen
skulle ha möjlighet att bland de högst
meriterade välja den, som enligt styrelsens
personkännedom sknlle bäst passa
ifrågavarande skola. Men mot denna
uppfattning gjordes ju redan inom kommissionen
starka invändningar om ovidkommande
rent personliga hänsyn.
Oron har dock blivit väckt, och jag tror,
att den oron just nu är till oerhörd
skada för lärarrekryteringen till de
högre skolorna. Detta är så mycket mer
beklagligt som redan nu många andra
faktorer spela in, t. ex. lärarlönerna och
de stora klasserna, som ju medföra en
orimlig arbetsbörda för lärarna.

För den, som tillhör lärarkretsarna
och har kontakt med olika kategorier
av lärare, är det uppenbart att oro och
olust breda ut sig alltmer, till skada för
den arbetsglädje som annars alltid varit
så förhärskande inom denna kår. Och
jag tror, att det är ett mycket farligt
tecken, när man märker oro och irritation
bland lärarna. Inom skolan behövs
det om någonstans ro och arbetslugn,
om man skall kunna uträtta ett verkligt
gagnande arbete bland ungdomarna.
Och i dessa lärarbristens tider, en brist
som ännu inte nått sin kulmen, är det
också farligt om denna oro och ovisshet
inför framtiden smittar av sig på de
studerande ungdomar, som tänkt sig en
utbildning till lärare vid de högre skolorna.
När man hört omtalas, att vid
informationsmöten för studerande ungdomar
inför yrkesvalet lärare avråda
de unga att nu söka sig in på denna
ovissa bana, blir man beklämd. Ett
yrke, som är så personligt berikande
och kan ge sin utövare sådan tillfredsställelse,
om det får utövas under så
goda betingelser som möjligt, bör inte
göras otryggare och sämre. När man i
sitt yrke står inför en sådan omdaning
som enhetsskolan, när och om den en
gång blir färdig, kommer att innebära,
böra så goda och trygga betingelser
skapas, att inte missmod infinner sig
hos de lärare, som redan äro verksamma,
och inte skeptiskhet uppammas hos
den yngre generation, som ser fram
mot lärarbanan. Ett principbeslut, som
kanske är förhastat, är alltid farligt;
man ser målet, men vägen ligger oklar.

Det är därför med tacksamhet man
konstaterar, att utskottet i sitt nu framlagda
utlåtande yrkar på en ytterligare
utredning, innan beslut fattas om lärartillsättningen
i den nya enhetsskolan.
Man kan inte redan nu, innan något
som helst resultat av den pågående försöksverksamheten
föreligger, fatta beslut
i en sak, där så många frågetecken
finnas. Hur skola skolstyrelserna ordnas,
vilken sammansättning och vilka

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

befogenheter skola de ha? Hur skall den
tänkta mellaninstansen utformas? Hur
blir den tänkta nya lärarutbildningen?
Hur blir kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun? Hur skall förfaras
med de ordinarie lärare, som redan äro
statstjänstemän med kunglig fullmakt?
Dessa frågor göra sig givetvis i dessa
dagar läroverkslärare och blivande sådana
över hela landet. När lärarna vid
de högre skolorna nu äro praktiskt taget
enhälligt emot en förändring av nuvarande
tjänstetillsättningssystem, är
ju orsaken främst en önskan att enbart
förtjänst och skicklighet skall vara avgörande
samt uppfattningen att detta
bättre garanteras genom nuvarande system
än genom kommunal eller regional
tillsättning. Detta kan väl diskuteras.
Även när det gäller statliga tjänster har
det ju ibland förekommit misstankar att
obehörigt inflytande kunnat spela in
vid befordran, men läroverkslärarna
anse, att risken för sådana hänsyn är
större vid kommunal tillsättning. Och
de nuvarande folkskollärarna äro ju ej
helt tillfredsställda med sitt tillsättningssystem,
även om det på senare år blivit
bättre, sedan meritvärderingssystemet
och hänvisning av förslagen till statens
folkskolinspektör ha åstadkommit större
garanti för rättvisa.

Själv har jag som lärare varit anställd
endast vid kommunala skolor, yrkesskola
och kommunal flickskola, och jag
har åtminstone inom den senare inte
hört några klagomål över att den tillsättning
som förekommer där inte är
tillfredsställande och fullt objektiv. Vad
tillsättningen vid de kommunala flickskolorna
beträffar äro där meriter, förtjänst
och skicklighet utslagsgivande,
och klagorätt hos skolöverstyrelsen finnes.
Men då denna kategori av lärare,
alltså kommunalanställda flickskolelärare,
är så jämförelsevis liten, äro dessa
erfarenheter inte bevis för att kommunal
tillsättning är tillfredsställande eller
önskvärd.

De nuvarande realskollärarna säga,

att de skulle känna sig gå miste om sin
nu oberoende tjänstemannaställning genom
kommunal tillsättning. De anse, att
om tjänsterna helt skulle kommunaliseras,
kan man befara, att nyexaminerade
lärare föredraga att uppehålla extratjänster
på eftertraktade orter i avvaktan
på att längre fram få ordinarie
tjänst där i stället för att börja med en
ordinarie eller e.o.-tjänst i landsorten
och — som nu — så småningom tjäna
sig upp till befattning på de mera lockande
orterna. Landsorten och alldeles
särskilt Norrland, som redan nu har
mycket svårt med lärarrekryteringen,
skulle få det ändå svårare att fylla behovet
av kompetenta lärarkrafter på
realskolestadiet. Jag tror att rent kommunal
tillsättning vore en olycklig lösning,
om den skulle omfatta alla lärare
vid den kommande enhetsskolan, därför
att man med skäl kan ifrågasätta
om en kommunal skolstyrelse — där
lekmännen böra ha majoritet — är kompetent
att avväga lärarmeriter för realskollärare
— något som är betydligt
mer komplicerat än att bedöma folkskollärarmeriter.
En centralt statlig tillsättning
av alla lärare, som jag annars
ur många synpunkter skulle anse mest
önskvärd, bleve kanske tungrodd och
anses bli svår att administrera, då det
här gäller ett oerhört stort antal lärare.
Däremot tror jag, liksom några av de
föregående talarna, att en regional tillsättning
t. ex. länsvis med kompetenta
och sakkunniga ledamöter i den regionala
styrelsen, som efter förslag av
kommunala myndigheter tillsätter den
mest meriterade, vore den bästa lösningen,
men då som ett absolut krav:
besvärsrätt hos skolöverstyrelse eller
annat besvärsinstitut.

Herr talman, jag ansluter mig emellertid
till förslaget om en sådan ytterligare
utredning i fråga om lärartillsättningen,
som utskottet hemställt om. Men
jag skulle härvidlag vilja framhålla vikten
av att även lärare från olika kategorier
av skolor bli representerade i

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

denna utredning. Och jag vill ytterligare
understryka vad utskottet särskilt
betonar, att för lösningen av frågan
om lärartillsättningen kravet på objektivitet
blir det grundläggande, att förtjänst
och skicklighet bli absolut utslagsgivande
och garanti för uteslutande
av ovidkommande och godtyckliga befordringsgrunder.
Bli dessa synpunkter
de väsentliga och bärande i den blivande
utredningen, tror jag att tryggheten
bland lärarna starkes och tilliten
till myndigheterna bibehålies inom lärarkåren
och, vad som kanske är viktigast
just nu, att oron bland läraraspiranterna
stillas, så att inte rekryteringen
av lärare till de högre skolorna
ytterligare försvåras.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till särskilda utskottets utlåtande
nr 3.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Om lärartillsättningen,
som de båda föregående
talarna närmast berört, skall jag
inte yttra mig, då spörsmålet kommer
tillbaka under den närmaste tiden efter
det att vi fått en utredning i frågan.
Jag vill emellertid, herr talman, tillkännage
att jag ansluter mig till den
ståndpunkt som departementschefen
och utskottet intagit betriiffande skolans
lokala organisation, något som i
olika sammanhang här har berörts. Jag
skall be att få citera vad som står på
s. 34 i utskottsutlåtandet: »Departe mentschefen

påpekar, att den nuvarande
ordningen med skilda skolstyrelser
för olika skolor är ur flera synpunkter
olämplig: målet bör vara att åstadkomma
största möjliga enhetlighet i skolväsendets
ledning inom varje distrikt.
Härom är utskottet ense med departementschefen.
»

Jag grundar mitt eget ståndpunktstagande
på den erfarenhet jag vunnit i
det kommunala arbetet genom flera års
arbete i exempelvis lokalstyrelsen för
ett högre allmänt läroverk, den kom -

munala flickskolans styrelse, folkskolestyrelsen,
yrkesskolestyrelsen och styrelsen
för högre folkskolan. Det har
många gånger i detta sammanhang icke
varit lätt att finna en formel för samarbetet
till och med i mycket enkla frågor,
sådana som skolarbetets början och
slut under läsåret, den dagliga arbetstiden,
måltidsrasters och lovdagars placering
o. s. v., men även på det rent
ekonomiska området, t. ex. när det
gäller skollokalers och skolbyggnaders
utnyttjande har en bristande förmåga
till samarbete gjort det hela onödigt
besvärligt, ävensom när det gäller sådana
saker som inventarier och materiel.
Jag ansluter mig sålunda utan någon
som helst tvekan till propositionens
och utskottets mening om den enhetliga
ledningen. Men när det sedan
gäller att konstruera den enhetliga ledningen
har jag i ett avseende en annan
mening än utskottet.

Det påpekas med rätta att den gemensamma
skolstyrelsen kommer att få
ett mycket krävande och omfattande arbete.
Detta blir givetvis särskilt fallet
i de stora kommunerna. Departementschefen
har därför ansett det önskvärt
att styrelsen skall kunna arbeta på underutskott,
på nämnder och delegationer.
Det är ju egentligen inte något nytt
som därmed framträder. Redan nu kan
ju folkskolestyrelsen t. ex. för det förberedande
arbetet anlita hjälp från tillsatta
nämnder, och det har såvitt jag
vet utfallit till stort gagn för det gemensamma
arbetet.

Utskottet kan icke fullständigt följa
departementschefen, då han i dylika
organ vill utnyttja även personer som
inte tillhöra styrelsen. Betänkligheter
uttalas ganska tydligt när det gäller
beslutanderätten hos delegationer eller
nämnder. Jag vill påpeka att vi redan
ha sådana underlydande organ så sammansatta
på ett så viktigt område som
yrkesundervisningen. Där har man i
inånga fall tillsatt särskilda yrkesnämnder
med representanter för olika in -

3 — Andra kammarens protokoll l!).r>0. Nr 33.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

tressen, representanter för yrkesutövarna,
för arbetstagare och arbetsgivare,
och mycket välsignelsebringande arbete
har utförts av dessa yrkesnämnder. Att
man delegerar vissa speciella uppgifter
är ju inte något nytt i den övriga
kommunala förvaltningen. Vi ha det
på flera ställen. För ungefär en vecka
sedan talade vi om efterblivenhet när
det gällde den sociala organisationen
både i kommunerna och i stort sett.
Men jag måste säga, att trots efterblivenheten
har man där kunnat införa en
organisation som i avsevärd man kunnat
fördela arbetet inom nämnder, delegationer
och arbetsutskott. Så är det i
flera av våra sociala styrelser, och i det
nya förslaget till organisation i samband
med det framlagda socialhjälpsförslaget,
som nu varit föremål för remissyttranden,
har det också påpekats
nödvändigheten av att fördela arbetet
genom att lägga en del av uppgifterna
i underlydande nämnders och delegationers
händer. Men självfallet måste
man då alltid se till att det centrala
organet förbehåller sig beslutanderätt
då det gäller principfrågor eller spörsmål
av mera betydande ekonomisk
räckvidd.

Jag kan för min del inte förstå, varför
utskottet inte har kunnat enas om
det uttalande, som finnes i den reservation
som avgivits av herr Näsström
in. fl. Det är dock en hel del av dess
ledamöter som i mycket stor utsträckning
äro förtrogna med kommunalt arbete
och som mycket väl skulle ha kunnat
anamma det uppslag som återfinnes
i nämnda reservation. Jag ber emellertid
att få fästa uppmärksamheten på
denna, och för min egen del kommer
jag att ansluta mig till det yrkande som
framställts i denna reservation.

Herr SEVERIN: Herr talman! Egentligen
är den debatt som här förts om
lärartillsättningen så till vida överflödig
att ingenting bestämt därom före -

kommer i utskottsutlåtandet. Frågan
är ju redan hänvisad till en utredning,
och först sedan resultatet av denna föreligger
kommer beslut att fattas i frågan.

Emellertid är nu den tankegång som
ligger bakom utskottets ställningstagande
i övrigt mycket enkel och klar.
Skolan skall vara en kommunal skola.
Herr Braconicr tvivlade på att det skulle
vara så nödvändigt. Men har man
någon kännedom om en väldig centraliserad
organisations invecklade byråkrati,
måste man ovillkorligen känna
en viss fruktan, om hela denna väldiga
skolorganisation skulle ledas från en
enda central punkt i Stockholm. Det
är för övrigt ganska egendomligt att
tvivlen på lämpligheten av denna decentralisering
nästan genomgående
komma från håll som eljest städse varna
för den statliga centralisationen och
framhålla nödvändigheten av att decentralisera
för att väcka allt det intresse,
all den initiativrikedom o. s. v. som kan
finnas hos människorna, om de i något
högre grad medges självverksamhet.

Om skolan skall vara kommunal, är
det i och för sig inte något så egendomligt
förslag att också lärartillsättningen
skall ske kommunalt. Nu har utskottet
endast uttryckt ett önskemål
härom utan att giva uttryck för någon
bestämd mening om att det skall vara
så. Men utskottet har deklarerat att det
finner det förmånligast att följa den
tradition som förefinnes inom folkskolan
beträffande lärartillsättningen. Jag
kan inte undgå att bli överraskad över
att alla dessa som ha denna fruktan
för den kommunala tillsättningen av lärarkrafter
vid enhetsskolan förutsätta
å tout prix, att den kommunala tillsättningen
skall medföra våld, ovidkommande
synpunkter, svågerpolitik och
allt vad man nu misstänker att de kommunala
organen skulle göra sig skyldiga
till, medan man lika klart och utan någon
invändning förutsätter, att om staten
tillsätter lärarna, kan inte någon

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

våld förekomma och ingen orättvisa.
Herr Braconier hänvisade med patos
till att den svenska regeringsformen
anger att befordran och tillsättning av
tjänster skall ske efter förtjänst och
skicklighet; att så också sker är man då
fullkomligt säker på. Kan man då vara
alldeles säker på den saken? Har det
aldrig förut förekommit några utslag av
bristande objektivitet vid en statlig
tillsättning av tjänster? Jag tror inte
det är så liinge sedan det just i stockholmspressen
från det håll där man nu
hyser en så rörande tilltro till den
statliga objektiviteten mycket siaria
klandrades, att det hade tillsatts en
lärarbefattning vid en realskola, där läraren
enligt alla klagomål absolut inte
var meriterad, inte på annat sätt i varje
fall än genom att han tillhörde det socialdemokratiska
partiet.

Nu säger herr Braconier att objektivitet
är för läroverkslärarna lika med
statlig tillsättning. Har inte herr Braconier
här sagt för mycket, när han
ger den definitionen på vad objektivitet
är enligt läroverkslärarnas uppfattning?
Kan man inte gå ut ifrån att såväl
i ett statligt tillsättningsorgan som
i de kommunala styrelserna sitta människor
som allesammans äro besjälade
av intresse för skolan och vilja utveckla
den för att ge eleverna den bästa
möjliga undervisning och uppfostran?
Och kan man inte gå ut ifrån att i alla
dessa styrelser och organ, vare sig de
äro statliga eller kommunala, äro alla
människor intresserade av att få de
bästa lärarkrafter? Måste man ovillkorligen
anse att kommunala förtroendemän
äro så moraliskt underhaltiga att
de inte kunna användas till att styra en
skola eller tillsätta en lärare? Jag förstår
inte att ni över huvud taget kunna
tala om att vi skola ha kommunal självstyrelse
i detta land, om ni förutsätta
att man inte inom en kommun kan
uppbringa en moraliskt fullvärdig styrelse
för tillsättande av lärare. Människor
som människor äro svaga käril al -

lesamman, och jag skall visst inte förneka
att det kan förekomma orättvisor.
Men det är icke blott i de kommunala
organen som de kunna förekomma utan
även i de statliga. Jag skulle för min del
anse att garantierna för objektivitet äro
lika stora, antingen ett kommunalt orkan
sköter tillsättningen och besvärsrätt
förefinnes hos statlig myndighet, eller
om det kommunala organet föreslår
och statlig myndighet sedan tillsätter.

För att kunna mobilisera alla de krafter
som vi måste mobilisera för att kunna
göra något av enhetsskolan, är det
nödvändigt att giva dem ett visst förtroende.
Det är klart, att det föreligger
en viss skillnad i uppfattningen mellan
statstjänstemännen och dem som arbeta
i det enskilda näringslivet, vilka senare
ju ha svårt att förstå den oro som präglar
statstjänstemännen vid tillsättandet
av befattningar. Inom det enskilda näringslivet
finnas inga normer därutinnan.
Men ändå känner man sig alldeles
säker på att man vid tillsättningen
av tjänster ledes av den principen att
man skall få det bästa möjliga för pengarna.
Det förekommer avvikelser därifrån
också, det är klart. Emellertid
har man överlämnat frågan om lärartillsättningen
till en utredning, och vi
få väl i sinom tid se hur utredningen
utfaller.

Jag skall också be att få säga ett par
ord i fråga om styrelsen och nämnderna
och deras arbete. Utskottet bär uttalat
att om styrelsen skall arbeta på
nämnder skola dessas ledamöter vara
ledamöter av styrelsen. Jag skall gärna
medgiva, att reservationen icke ter sig
så avskräckande för mig som den kungl.
propositionen. .lag kunde icke undgå
att finna att i propositionen låg någonting
som man skulle kunna karakterisera
som en motsägelse. Det heter först
att det är nödvändigt att göra skolledningen
enhetlig, sedan att det kan vara
nödvändigt med nämnder och slutligen,
att dessa nämnder skola tillsättas, icke
av skolstyrelsen utan av de kommunala

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

organ som tillsatt styrelsen, d. v. s.
nämnden skall få sitt mandat från samma
myndighet, som tillsätter skolstyrelsen.
Det var detta som avskräckte
mig. Jag fruktade nämligen, att nämnden
skulle känna sig tämligen oavhängig
av skolstyrelsen, därför att den fått
sitt mandat från samma myndighet, och
att enheUssträvandena därför lättare
skulle kunna gå förlorade. I reservationen
har man gått ut ifrån att nämnderna
skola tillsättas av styrelsen och
till sin majoritet bestå av styrelseledamöter.

Jag anser icke frågan vara av någon
större betydelse. Det torde kunna gå
bra att nämnderna tillkomma på det
sättet. Å andra sidan kan jag icke se
något hinder för att nämnden består
uteslutande av styrelseledamöter och
att den med sig adjungerar experter.
Man behöver ta i anspråk expertis, om
det är någonting som medlemmarna
icke begripa själva. För att de skola
kunna fylla sin uppgift är det klart att
de måste ha tillgång till utanför skolstyrelsen
stående personer, uteslutande
alltså för deras sakkunskap. Man kan
säkerligen arbeta på båda linjerna. Jag
tillhör icke reservanterna utan hävdar
samma mening som utskottet, nämligen
att även nämnden skall ha största möjliga
ansvar. Men det är dock ytterst styrelsen
som skall vara ansvarig för de
beslut som fattas i styrelsens namn. Jag
är övertygad om att detta är den bästa
vägen. Jag kommer emellertid icke att
tappa hoppet om att enhetsskolan skall
bli vad man verkligen avser med den,
om riksdagen skulle besluta i enlighet
med reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Severins argumentering. Jag
sade att läroverkslärarna äro enhälliga
i sin uppfattning om att objektiviteten

tillgodoses genom en statlig utnämning.
Då säger herr Severin: Hur kan man
då över huvud taget hålla på den kommunala
självstyrelsen? Men, herr Severin,
här förekommer ju alltid i det
svenska samhället en fördelning av
funktioner mellan statliga och kommunala
självstyrelser. Staten har som bekant
en mycket stor befogenhet när det
gäller tillsättning av tjänster, och dessutom
har riksdagen genom sitt konstitutionsutskott
möjlighet att påtala utnämning
av läroverkslärare och göra
anmärkning där det är uppenbart att
objektivitetsprincipen blivit lidande.
Här finnes alltså en garanti genom
riksdagen och dess kontrollorgan —-konstitutionsutskottet i detta fall —
just när det gäller frågan om förtjänst
och skicklighet. Dessa ord, förtjänst
och skicklighet, som stå i regeringsformen
har även utskottet i sin skrivning.
Jag tycker det är egendomligt,
att utskottet uteslutande talar om en
kommunal självstyrelsetradition när
det gäller tillsättandet av folkskollärare,
en tradition som jag dock slår vakt
om. Men det finns ju en annan tradition
att värna också, nämligen den
som gäller vid tillsättandet av läroverkslärare.
Det är klart, att all utnämningspolitik
kan ha sina brister,
men om en hel kår har den uppfattning
som jag nyss redogjort för, måste
enligt dess rättsmedvetande det nuvarande
systemet innebära garanti för
att objektiva normer tillämpas. En lokal
självstyrelse kan icke ha samma
möjlighet att objektivt pröva de vetenskapliga
meriter varom här är fråga.
Man kan ha anledning att frukta för
att det skall förekomma tillsättning
efter icke objektiva principer i sådana
fall. Det är denna synpunkt som jag
velat framhålla.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att den garanti som ligger i

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

konstitutionsutskottets granskning av
statsrådsprotokollen icke upphör att
bli verksam därför att det förekommer
kommunal tillsättning med besvärsrätt
till Konungen. Ty om man har besvärsrätt
till Konungen och begagnar
den, kommer vederbörande i alla fall
in i målet. När den icke utnämnde har
anledning besvära sig, kommer saken
under Kungl. Maj:ts prövning och därigenom
också under konstitutionsutskottets
granskning. Den garantien förloras
sålunda icke.

Herr NESTRUP: Herr talman! Kungl.
Maj:ts proposition nr 133 angående
vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning
och lokala organisation utmynnar
i en hemställan, att riksdagen
måtte besluta att den beslutade enhetsskolan
skall vara en kommunal skola.

Beträffande spörsmålet om centrala
och regionala skolmyndigheter, om enhetsskolans
lokala organisation och om
lärartillsättningen, vilket allt även behandlas
i propositionen, har departementschefen
icke kunnat eller velat
fatta någon ståndpunkt. Särskilda utskottet
har följt Kungl. Maj:ts proposition
men i en del fall uttalat sig
ännu vagare än departementschefen
inför den fortsatta utredningen av dessa
frågor.

Vad nu själva namngivningen beträffar
har ju den kommande nya skolan
fått namnet enhetsskolan. Om den sedan
skall vara en .statlig eller kommunal
skola har naturligtvis i och för sig
mindre betydelse. För min del anser
jag, att en statlig skola med kommunalt
inflytande är att föredraga. Under
de 32 år som jag har arbetat i den
högre undervisningens tjänst, därav
mer än tio år vid kommunal mellanskola,
har jag ej hos de kommunala
myndigheterna funnit något större aktivt
intresse för de kommunala mellanskolorna.
Från 1931 var jag anställd
vid samrcalskolan i Höganäs, alltså vid

en statlig skola. Under de 11 år jag
tjänstgjorde där fick jag en mycket
stark känsla av skolstyrelsens och de
kommunala myndigheternas livliga intresse
för skolan. Anslagen till reparationer
och till undervisningsmateriel
och liknande voro aldrig knussliga.
Idéer om förbättringar från rektor och
kollegium togos nästan alltid välvilligt
upp av styrelsen och de kommunala
myndigheterna. Den brist på intresse
för den statliga skolan, som skolkommissionen
fruktar, kunde jag ingalunda
Konstatera. Samarbetet mellan styrelse,
rektor och kollegium var således det
allra bästa. Här fanns och finns den
form av statlig skola med kommunalt
inflytande, som jag finner vara den
lämpligaste formen för statens och
kommunens samarbete, då det gäller
mellanstadiet. Men denna form skulle
säkerligen kunna utsträckas även till
skolans andra stadier.

Då kammaren kommer att gå på det
särskilda utskottets linje, d. v. s. göra
enhetsskolan till en kommunal enhetsskola
under statlig kontroll, uppkommer
en hel del problem om den kommunala
styrelsens befogenheter, om en
eventuell mellaninstans’ befogenheter
och om skolöverstyrelsens befogenheter.
Alla dessa ting skola utredas, och
gott och väl är det. Men någon lätt
sak blir det inte. Oerhört viktigt blir
att utformningen blir sådan, som skolkommissionen
säger, när den yttrar:
»Rektorer, lärarkollegier och enskilda
lärare måste tillerkännas självständighet
i förhållande till de kommunala
skolorganen.» F.ller som Läroverkslärarnas
riksförbund uttryckt saken:
»Det lokala inflytandet får ej utformas
så, att lärarnas självständighet kommer
i fara. Läraren måste erhålla en
fullt fri och självständig ställning gent
emot de personer, som å ena sidan ha
en inflytelserik ställning i kommunen
och å andra sidan äro föräldrar till
för teoretiska studier obekväma barn.»

Vad beträffar lärartillsättningen vid

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

en kommunal enlietsskola yttrar sig utskottet
synnerligen vagt. Jag vill här
understryka följande passus i utskottets
utlåtande: »Det sätt, varpå denna
fråga löses, är av väsentlig betydelse
för att enhetsskolan skall komma att
omfattas med förtroende. Kravet på
objektivitet är därvid grundläggande:
det inbegriper tillbörlig hänsyn till förtjänst
och skicklighet och utesluter
ovidkommande och godtyckliga befordringsgrunder.
Målsmännens intresse av
att de lämpligaste lärarkrafterna förvärvas
sammanfaller i realiteten med
önskemålet, att tillsättningarna skola
ske efter strängt objektiva grunder.»

Ja, detta är mycket viktigt och mycket
vackert. Men sker det alltid så i
praktiken? En plats, låt oss säga en
småskollärarplats, skall tillsättas. Folkskolestyrelsen
gör upp ett förslag enligt
de sökandes meriter. Statens folkskoleinspektör
godkänner detta. Sedan
väljes den av de tre föreslagna, som
har den, skola vi säga, bäste förespråkaren.
Men det kan också gå till på
annat sätt i de större kommunerna.
Låt oss säga att åtta platser förklaras
lediga samtidigt. Det kommer 23
sökande. Vederbörande kommunala
folkskoleinspektör eller motsvarande
gör upp förslaget. Alla komma då på
förslag, och folkskolestyrelsen kan,
fullt lagenligt tycks det, vid tillsättningen
hoppa över de 15 första och ta
de åtta sista. Kan sådant kallas riktigt,
och bör det få förekomma?

Vad beträffar tillsättningen av lärare
vid enhetsskolans högstadium och
gymnasiet har jag föreslagit, att dessa
befattningar skola tillsättas centralt genom
en statlig myndighet, precis så
som det går till nu. Det systemet omfattas
med förtroende av de berörda
lärarna. Jag behöver här inte upprepa
något siffermaterial rörande den opinion,
som står bakom denna ståndpunkt.
Herr Braconier har redan lämnat
dessa uppgifter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Men jag vill meddela, att alla lärare i
de högre skolorna komma att följa utvecklingen
med spänt intresse och att
utformningen av de olika skolinstansernas
befogenheter kommer att få ett
stort inflytande på rekryteringen av
lärare över huvud taget, och alldeles
speciellt på rekryteringen av lärare för
den högre undervisningen. Den anhållan,
som undervisningsrådet Kärre vid
något tillfälle riktat till läroverkslärarna,
att uppmana sina elever att välja
lärarbanan, kommer säkerligen att förklinga
ohörd, till dess anställningsförhållandena
äro fullt klara och statsmakterna
vidtagit de anordningar, som
behövas för att nedbringa lärjungeantalet
i klassavdelningarna till det antal
som skolkommissionen föreslagit, eller
i övrigt gjort yrket mera tilldragande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Andra kammaren har ju i går och i dag
diskuterat ett par frågor, där meningarna
varit delade och där partigränserna
genomskurits och utgången har
varit oviss. Dessa debatter följdes helt
naturligt med stort intresse, och det är
därför lika naturligt om det nu blir en
viss reaktion, i synnerhet om man behandlar
ärenden, där utgången är given.
Jag skall därför icke upptaga tiden mer
än ett par minuter. Jag har närmast begärt
ordet för att uttala ett tack till utskottet.

Jag fick i en tidning i går läsa, att
min proposition kommit »tämligen helskinnad»
genom utskottsbehandlingen.
Det finns ju olika sätt att värdesätta ordens
valör. Om de propositioner som
jag eventuellt i fortsättningen kommer
att signera gå igenom utskottsbehandlingen
på samma sätt som denna proposition,
är jag i varje fall fullt nöjd. Vad
som har skett här är ju, att man i en
enda detalj har företagit ändring.

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

Jag skulle vilja erinra om ett fyndigt
yttrande av skolutskottets ordförande i
våras under skoldebatten i första kammaren.
Han sade, att utskottsbetänkandet
var en kompromiss mellan tro och
vetande. Den föregående ärade talaren
tillhörde icke riksdagen vid det tillfället.
Men jag behöver ju icke här uttala
mig om vilken grupp han under sådana
förhållanden skulle ha tillhört. Jag har
ingen anledning att kritisera hans tvekan.
Varje proposition har den enskilde
riksdagsmannen icke bara rättighet utan
rent av skyldighet att kritiskt granska.
Men jag blev en aning förvånad över
hans slutord, när han talade om afl
förrän elevantalet i klasserna blivit nedbringat,
kan man icke rekommendera
några att bliva läroverkslärare. Låt mig
säga öppet, att det finns ingen materiell
möjlighet att sänka elevantalet i klasserna
under ganska avsevärd tid på
grund av den höga nativitet som vi
hade i slutet av 1930-talet och under
början av 1940-talet. Har verkligen herr
Nestrup den uppfattningen innebär det,
att den svenska ungdomen endast i begränsad
omfattning kommer att kunna
få läroverksutbildning, om herr Neslrups
intentioner fullföljas. Men man
skall taga allting med en viss försiktighet.
Han talade å alla lärargruppers vägnar.
Nu är det så, att småskol- och folkskollärare
tillsättas av kommunerna.
Men hur förhåller det sig på detta område?
Jo, jag kan nämna, att till folkskoleseminariernas
4-årslinje godkändes
i höstas 2 009 sökande, av vilka endast
700 kunde beredas tillfälle att deltaga.
Man hade alltså tre gånger så
många sökande som dem man kunde ta
in. Ungefär liknande proportion var
det till småskoleseminarierna. När det
gäller folkskoleseminariets studentlinje
är det helt naturligt att det icke kunde
vara precis samma förhållande, men
man hade i alla fall ett så stort antal
sökande att man måste ta hort 30 procent
av dem, niir det gällde alt besätta
de platser som funnos.

När jag nu säger detta tar jag därmed
ingen ställning till tillsättningsförfarandet.
I propositionen har man helt enkelt
förklarat, att det skall bli en fortsatt
utredning på den punkten. Det enda
jag vill säga är, att jag aldrig kommer
att medverka till ett system, där man
icke iakttar objektivitet vid lärartillsättningen
och där man följaktligen icke
kommer att följa förtjänst och skicklighet.
Sedan är det ju mig likgiltigt vilka
former man väljer, men jag har själv
alltför stor erfarenhet av godtycket från
äldre år för att jag skulle vilja medverka
till sådant godtycke.

Sedan bör jag kanske säga en sak till.
Herr Nestrup talade om att den statliga
skolan hade omfattats med ett så väldigt
stort intresse, och han talade om
huru utmärkt det hade varit i Höganäs.
Det gläder mig. Höganäs är en socialdemokratisk
stad. Om man där har stort
intresse för skolan är det alldeles särskilt
glädjande, därför att det visar, att
man inom partiet är intresserad av utbildningsfrågor
och av de kulturella
strävandena. Men om man vill se saken
i stort måste man säga, att den svenska
folkskolans utveckling är ett ypperligt
exempel på vad kommunalt initiativ och
kommunalt intresse betyda. Staten har
vid olika tillfällen uppställt vissa ininimifordringar.
Kommunerna ha tagit
initiativ därutöver, och sedermera har
staten på grundval av dessa initiativ
kunnat generellt utveckla skolan vidare.
År 1930 beslöto vi att genomföra en 7-årig obligatorisk skola. Många städer
hade årtionden tidigare genomfört den
reformen. För närvarande har man på
olika håll genomfört en 8-årig skola.
Det är ett exempel. Ett annat exempel
kan hämtas från det skolsociala området.
.lag tänker på läkarundersökningen,
som genomfördes först i eu del kommuner
på kommunalt initiativ. Så småningom
lämnade staten bidrag efter
hela linjen. På samma sätt förhöll det
sig med tandvård, barnbespisning och
mycket annat. Jag tror att var och en

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

som känner den kommunala svenska
skolans utveckling och som icke har
några förutfattade meningar skall vara
tvungen erkänna, att det kommunala intresset
har betytt oerhört mycket för
skolväsendets utveckling.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till det sagda. Jag begärde som sagt ordet
närmast för att uttala ett varmt tack
till utskottet för de två utlåtanden som
nu föreligga och som på ett värdigt sätt
komplettera det yttrande som utskottet
avgav i våras.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag skulle
vilja stryka under några synpunkter beträffande
en punkt i utskottets utlåtande.
Det förhåller sig ju så att det har
konstaterats att skolväsendet på landsbygden
icke nått samma utveckling som
i städerna. Skola vi se till förhållandena,
som herr statsrådet nyss nämnde,
så har det ju införts åtta års skolplikt
på vissa håll i vårt land. Men det är företrädesvis
i städerna, medan man på
landsbygden gått fram till fullständig
7-årig skola.

När vi i våras fattade beslut om en
ny enlietsskola, var det bland annat med
den motiveringen att vi därigenom också
skulle giva landsbygden ett speciellt
stöd som skulle kunna göra att landsbygden
skulle nå jämställdhet med våra
tätorter. Det som har bromsat utvecklingen
på landsbygden är utan tvekan,
som herr Ivyling nämnde, de ekonomiska
förhållandena. Skolväsendet är för
landsbygdens folk obestridligen dyrbarare
än för folk i städer och stadsliknande
samhällen. En beräkning säger
att skolväsendet ute på landsbygden
kostar omkring en krona mera per
skattekrona än i städerna.

När det gäller att utarbeta de nya
statsbidragsformerna har statsrådet betonat,
att man måste komma fram till
ett enkelt förfarande, och det är alldeles
riktigt. Han omnämnde också att när
det gäller skolmåltider ha vi fått ett

mycket enkelt system, och det har han
alldeles rätt i. Men samtidigt bör man
kanske påpeka vissa avigsidor i just
detta system. Till skolmåltiderna utgår
ett statsbidrag, och det tages hänsyn till
skatteunderlaget, men det har åtminstone
icke tidigare än vid årets vårriksdag
tagits hänsyn till att kostnaderna
för skolmåltider vid de små skolorna
äro avsevärt större än vid de större skolorna.

Dessa kostnader äro även åtskilligt
större på landsbygden och i de glesbefolkade
bygderna än i tätorterna. Det
visar sig också att när det gäller statsbidraget
till skolmåltider, lärarbostäder
in. in. sådant, ha de ökade omkostnaderna
på grund av den inflation, som inträtt
under speciellt de senare åren, helt
lastats på de kommunala myndigheterna.
Det kan inte vara så, utan i den
mån vi skola få ett nytt statsbidragsförfarande
måste man kräva, att det
tages hänsyn även till dessa faktorer,
så att landsbygden inte får högre skolkostnader
än tätorterna och så att en
eventuell försämring av penningvärdet
inte drabbar de kommunala myndigheterna.
Även staten måste ta sin del av
penningvärdeförsämringen.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
bara poängtera denna synpunkt och
vill för övrigt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Herr Braconier
sade i sitt första anförande att
vi här stå inför ett mycket vittgående
beslut. Det kanske man kan säga, men
jag tror att vi kanske inte få ta det hela
alltför allvarligt. Vad det här gäller är
ju att fatta ett principbeslut — knappast
ens det. Främst är det fråga om
ett allmänt uttalande, att den framtida
skolan skall vara en statsunderstödd
kommunal skola, och den saken är
ganska självklar. Statsrådet har i propositionen
sagt att han anser detta vara
enda möjliga alternativet, och tanken

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

på ett förstatligande faller på sin egen
orimlighet. Jag tror att statsrådet däri
har fullkomligt rätt och menar därför,
att vad vi här besluta egentligen är eu
självklar sak.

Det var ju två propositioner, som till
särskilda utskottet avlämnades under
vårriksdagen i samband med den stora
skolpropositionen, och då tyckte man
kanske att de hade ett naturligt sammanhang.
Men det har nu gått ett halvår
sedan dess och man har i någon mån
fått skruva ned de större eller mindre
förhoppningarna, att det stora man då
på skolans område trodde sig ha åstadkommit
skulle kunna inom överskådlig
tid förverkligas. När man nu så att säga
får se detta litet mer på avstånd och
kanske inte har dessa stora förhoppningar,
tycker man att sådana principbeslut
som det här gäller verka tämligen
meningslösa. Man kunde tycka att en
sådan här proposition angående den
kommunala ledningen mycket väl kunde
ligga till sig; om den legat i t. ex.
fem år hade det säkerligen inte skett
någon större skada. Det som skall ge
det hela innehåll ligger under utredning.
Statsrådet har inte tagit ståndpunkt
till detaljerna. Någon i utskottet
hade räknat ut att det var på elva
punkter i propositionen som statsrådet
inte tagit någon ståndpunkt, beroende
på att utredning och ytterligare överväganden
pågå.

När utskottet likväl behandlade propositionen
var det självklart att vi
knappast kunde bli oeniga om utlåtandets
kläm alldenstund skolan måste bli
en statsunderstödd kommunal skola.
När emellertid utskottet gick att behandla
propositionen, kunde utskottet
givetvis inte undgå att diskutera och uttala
sig om de punkter, som skola ge
detta beslut om den kommunala skolan
ett innehåll. Jag skall beröra några sådana
punkter. Det har viskats här runt
om att man inte skulle göra det, på
grund av den långt framskridna tiden,
men jag brukar inte besvära kammaren

i onödan, varför jag tillåter mig säga
några ord.

I fråga om en av punkterna säger
statsrådet, att det underlag, som kan behövas
för en enhetsskola, är 2 500 invånare.
Jag vågar säga att det tror jag
inte på. Jag tror att det aldrig kan bli
möjligt eller i varje fall inte ändamålsenligt
att organisera enhetsskolans högstadium
med så litet underlag. Jag tror
att man bör räkna med ett underlag på
5 000 invånare, och detta förutsätter
kommunalt samarbete mellan kommuner
som inte ha detta befolkningstal.
Jag anser att den nya kommunindelningen,
som man så mycket talat om,
inte löser detta problem i den utsträckning
man velat göra gällande.

På en del punkter har utskottet försökt
göra mer bestämda uttalanden än
som återfinnas i propositionen. Detta
gäller exempelvis statsbidragsgrunderna.
Därvidlag har departementschefen sagt
att han finner det önskvärt, att huvudparten
av kostnaderna lägges på staten.
Ja, det finner jag inte bara önskvärt
utan helt enkelt nödvändigt, om
enlietsskolan som framtidens skola skall
kunna åstadkomma vad man i första
hand avsåg, nämligen att skapa ett bättre
skolväsende för de eftersatta orterna.
Då måste staten träda in på ett helt annat
sätt än hittills. På den punkten har
också utskottet skrivit i något bestämdare
form än propositionen.

På en enda punkt — jag går nu i den
ordning vari de stå i utlåtandet —
gingo meningarna isär, nämligen i fråga
om den lokala organisationen. Där ha
reservanterna gått på propositionen,
vilket innebär att det i kommunerna
skall kunna tillsättas nämnder med beslutanderätt
vid sidan om skolstyrelsen.
En sådan anordning ansåg majoriteten
— jag hörde dit — inte vara lämplig.
Herr Hagård uppträdde här och talade
om hur det iir nu och ansåg att skolstyrelsen
var i sin fulla rätt att överlämna
uppgifter åt nämnder. Därför
tyckte jag det var underligt att han sill -

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

tade med att yrka bifall till reservationen.
Vad utskottet här vill är nämligen
att den ordning, som nu tillämpas, får
gälla. Jag tror det skulle medföra osäkerhet
inom förvaltningsväsendet, om
t. ex. en styrelse skall ha ansvaret men
att beslutanderätten sedan skall överlämnas
åt underavdelningar. Jag anser
detta vara en uppdelning av ansvaret,
som inte kan vara nyttig. Men jag tror
också att i sak kommer den meningsskiljaktighet
som här föreligger inte att
betyda så mycket.

Det som framkallat den största meningsskiljaktigheten
■—• väl också inom
utskottet — gäller lärartillsättningen.
Utlåtandet har visserligen blivit enhälligt,
men enigheten åstadkoms genom
en kompromiss på grund av att de lärarrepresentanter,
som hävdade andra
meningar, inte ville reservera sig på
en sådan punkt. Jag tror att det är mycket
betydelsefullt att de kommunala
myndigheterna inte berövas inflytande
över lärartillsättningen. Att det har
förekommit många missförhållanden på
detta område går nog ej att bestrida,
men jag undrar om inte den kritik som
här kommit fram närmast avser en
gången tid. Enligt den ordning som nu
råder måste en skolstyrelse välja mellan
de tre mest meriterade, vilket ger
garanti för att så långt det är möjligt
endast sådana grunder som meriter bli
avgörande. Om man skall ha en kommunalt
ledd skola så måste den kommunala
myndigheten enligt min mening
ha inflytande över lärartillsättningen.

Beträffande de motsättningar, som
finnas mellan läroverkslärarna och lärarna
på lågskolestadierna, åberopa
båda grupperna att man har en tradition
att bygga på. Men vi få inte glömma
att här är det fråga om att åstadkomma
en enhetlig skola. Om denna
skola genomföres få även lärarna finna
sig i att det också härvidlag skall bli ett
enhetligt system. På läroverkslärarhåll
har man ju tyckt, att det är liksom litet
för mer att vara statsanställd, men om

de skola komma in i denna enhetliga
skola, få de nog finna sig i att det blir
en ny ordning på detta område, och jag
tror inte det kan finnas anledning till
någon oro. Allt är så observerat och bevakat
av den allmänna opinionen nu
för tiden, att riskerna för en orättvisa
äro ytterligt små. Alla äro eniga om att
objektiviteten skall vara det avgörande
vid en lärartillsättning. Om man här
skall besluta att framtidens skola skall
vara kommunalt ledd, skall detta inte
bara bli ett tomt ord, utan det måste
innebära att den kommunala ledningen
har något att besluta om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall inskränka mig till endast några
korta randanmärkningar med hänsyn
till de många inlägg som gjorts och
med tanke också på att de frågor, som
här diskuteras, komma att bli föremål
för närmare utredning, innan de slutgiltiga
ställningstagandena göras.

Jag skulle vilja börja med att understryka
att skall den skola, som vi här
vilja göra kommunal, verkligen kunna
fylla de anspråk vi ställa på den, tror
jag det är utomordentligt viktigt, att
man söker förverkliga de två förutsättningar,
som skolkommissionen angav
för kommunalisering av vårt skolväsende.
Skolkommissionen sade nämligen:
»För det första måste den föreslagna
kommunaliseringen av skolväsendet
verkligen åtföljas av vidgade befogenheter
för den lokala skolledningen,
vars handhavande av det kommunala
skolväsendet för närvarande är omgärdat
av alltför många och detaljerade
statliga bestämmelser. För det andra
måste ett intimt samarbete mellan skolstyrelse
och facklig skolledning komma
till stånd på samma gång som en gräns
måste dragas mellan den kommunala
skolstyrelsens och den fackliga skolledningens
befogenheter.»

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

•lag vill verkligen uttala en förhoppning
om att ecklesiastikministern på
denna punkt tar de initiativ, som kunna
vara erforderliga. Jag hoppas att ecklesiastikministern,
som i andra sammanhang
visat sig ha så gott handlag med
just problem av denna art och i sina
ställningstaganden fått fram det väsentliga
med bortskalande av oväsentligheter,
försöker att verkligen bereda detta
ökade utrymme för den kommunala
självstyrelsen på skolans område.

Jag skulle också vilja framföra en
rent principiell synpunkt på frågan om
lekmannainflytandet. Jag tänker då
även på det lekmannainflytande, som
eventuellt kan komma till stånd i de
nya mellaninstanserna. Det är utomordentligt
värdefullt att man på olika
håll försöker att inom den statliga förvaltningen
få fram ett vidgat lekmannainflytande.
Men jag vill samtidigt med
all kraft understryka, att detta lekmannainflytande
också måste ha ett reellt
värde och en möjlighet att kunna göra
sig gällande. Det får inte bli på det sättet,
att lekmännen bara inträda i de
olika styrelserna och förvaltningsorganen
som ett slags borgensmän eller att
de olika styrelserna och förvaltningsorganen
betrakta lekmännen — i all
synnerhet om de komma ifrån riksnagskretsar
— som någon inteckning från
dessa styrelsers sida i riksdagsarhetet.

Jag kan helt och hållet instämma i
de synpunkter herr Severin har anfört
i fråga om objektivitet vid tillsättandet
av lärartjänsterna. Jag skulle bara vilja
göra ett tillägg på den punkten, och
det skulle vara det, att här ha alla parter,
även skolstyrelsen och föräldrarna,
intresse av att objektiviteten, så långt
det nu över huvud taget står i mänsklig
förmåga, blir tillgodosedd. Skicklighet
och förtjänst skall vara avgörande vid
tillsättningar, men vi skola inte glömma
att skicklighet och förtjänst är inte
bara en hopräkning av poängsummor
och sedan ett konstaterande av vilka
slutsiffror man kommer till, utan det

betyder också värdering och bedömningar
i ett större sammanhang. Det
har här talats om, framför allt från läroverkslärarhåll,
att det inte skulle vara
möjligt för de lokala skolmyndigheterna
att på ett tillfredsställande sätt
handha tillsättandet av lärartjänsterna.
Jag vill säga att för det första har detta
redan förut skett i stor omfattning där
vi ha kommunala mellanskolor, och jag
vill ytterligare tillägga, att, även om
jag har den allra största respekt för
vetenskapliga meriter av skiftande slag,
jag inte har en sådan gränslös respekt
att jag inför uppradandet av sådana
meriter är villig att frånsäga mig själv
rätten att begagna mitt eget omdöme
och mitt eget förnuft. Jag tror att det
vore farligt om vi i vårt land komme i
det läge, som åtminstone tidigare kunde
konstateras i Tyskland, där blotta
presentationen av en doktorstitel kom
nära nog alla att falla på knä och upphöra
med ett kritiskt bedömande av
den sakfråga man hade att ta ställning
till.

Jag är, herr talman, villig att medverka
till en lösning på denna punkt,
som kan förena alla hänsyn till objektivitet
med bevarande av den kommunala
självstyrelsen i de olika instanserna.
Det vore väl ändå ganska besynnerligt
om vi här skulle genomföra en
kommunalisering av vårt skolväsende,
och sedan skulle eu av de första åtgärderna
i det sammanhanget bli att vi
skulle frånta de nuvarande skolstyrelserna
en av deras väsentligaste arbetsuppgifter.

Det har, herr talman, från några talares
sida hänvisats till de opinionsyttringar,
som framkommit från olika
håll, och hl. a. har man hänvisat till
att läroverkslärarkåren varit praktiskt
taget enhälligt avvisande mot kommunaliseringcn.
Jag vill på den punkten
säga, att jag har haft tillfälle alt se det
frågeformulär, som gått runt hland
läroverkslärarna, och sannerligen måste
den läroverkslärare vara underligt

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

beskaffad, som inte måste komma till
ett ställningstagande, som innebär en
avvisande hållning. Jag skulle också
vilja säga några ord exempelvis om
studentkårens inställning. Det är självklart
att studentkåren har rätt att lägga
fram den uppfattning den har, men jag
tror dock att det finns anledning att
säga ifrån, att det bör vara måtta på de
överdrifter man gör sig skyldig till,
när man framlägger sina synpunkter.
Och när fru Hellström talar om, såvitt
jag inte missuppfattade henne, att det
förekommit att en seminarielärare avrått
elever från att fortsätta sin seminarieutbildning
och söka sig bort från
lärarbanan under hänvisning till bl. a.
den eventuella kommunaliseringen, då
anser jag att det finns anledning säga,
att här böra alla goda krafter medverka
till att komma fram till rimliga
proportioner i denna diskussion, och
här böra alla goda krafter inte underblåsa
en sådan där orimlig uppfattning
utan i stället försöka få fram synpunkter,
som mera stå i överensstämmelse
med de faktiska förhållandena.

Det är bara dessa saker, herr talman,
jag velat understryka i detta sammanhang,
och jag ber att till alla delar få
yrka bifall till det föreliggande utskottsförslagel.

Häruti instämde herr Fast.

Herr NORDKVIST: Herr talman! När
högste vårdaren av rikets skolväsende
och framstående ledamöter av folkskolestyrelser
och lärarkårer här sagt
sin mening, är det kanske inte stor idé
för en enkel riksdagsman att träda upp
så här på slutet av debatten. Jag kan
ju säga att jag givit ett heligt löfte att
inte tala alltför länge, och det löftet
skall jag försöka hålla. Jag är emellertid
uppkallad av några yttranden, som
fällts här i debatten; de gälla allesamman
lärartillsättning.

Jag skall illustrera detta spörsmål
med ett par exempel från mitt eget

verksamhetsområde. I gamla tider inträffade
det en gång hemma i folkskolestyrelsen
i Kalmar att en ledamot motiverade
förslaget till ett lärarval —
det gällde den gången en småskollärarinna
— med följande ord: »Si hon
bor mitt emot mig på andra sidan vägen.
Henne tycker jag vi ska ta.» Hon
blev också vald. Det betyder inte att
hon var en dålig lärarinna, hon var
tvärtom mycket bra, men det visar
dock hur det kunde gå till då. När här
talats om bristande objektivitet vid
lärarval och man på visst håll velat
pådyvla vissa skolstyrelser att de gjorl
sig skyldiga till övergrepp, vill jag
emellertid påstå följande, och det är
också en erfarenhet från Kalmar folkskolestyrelse.
Där har sedan åtskilliga
år varit socialdemokratisk majoritet,
och man har tre gånger haft möjlighet
att välja en socialdemokrat till överlärare
men inte gjort det, fastän man
haft att tillgå tämligen meriterade medsökande.
Jag vill gärna säga detta i
sanningens intresse på tal om lärarvalen.
För övrigt skulle jag kunna säga,
och det vill jag gärna göra i anslutning
till vad som yttrats av herr Wallentheim,
att man inte skall gå uteslutande
efter pappersmeriter. Man skall inte
bara lägga samman och räkna poäng

— då blir hela valet ingenting annat
än en vanlig addition — utan det skall
vara något mera. Vi hade också, och
det blir en ny illustration hemifrån,
tillfälle en gång för inte så länge sedan

— det var sedan de nya tillsättningsbestämmelserna
trätt i kraft — att välja
eu icke ordinarie manlig lärare.
Därvidlag skall man som bekant välja
den mest meriterade. Man kan inte
göra upp något förslag, man kan inte
välja tredje man, utan man skall ta den
som kommer högst i poäng. Men när
vi granskade papperna funno vi, att
den som kom högst beträffande poängmeriter
hade ett något underligt läkarbetyg.
Vi voro inte så övertygade om
att det skulle ha varit något lyckligt

Torsdagen den 7 december 1950. Nr 33.

Riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation.

val av den anledningen, och vi beslöto
undersöka saken närmare och satte oss
i förbindelse med skolöverläkaren,
professor Herlitz, men innan vi fått
svar från honom måste vi förrätta valet.
Och vi valde inte denne som hade
de högsta meriterna enligt bestämmelserna.
Vi funderade naturligtvis då på
den som var närmast, och jag ringde i
egenskap av överlärare till en grannstad,
där denne sökande tjänstgjort
tidigare. Vederbörande överlärare där
sade till mig: »Jag skall säga rent ut.
Ni skall akta er för den mannen, han
är inte riktigt klok.» Följden blev att
vi togo den som kom som trea. Han
var minst meriterad och tämligen nyutexaminerad.
Vi gjorde en ren olaglighet
och valde honom. Det visade sig
sedan, att den som kom först i poäng
kunde inte ha blivit vald, ty skolöverläkaren
förklarade, att han inte fick
tjänstgöra som lärare. Jag talar om
detta för att visa, att man inte uteslutande
skall döma de sökande efter
pappersmeriter. Och så skulle jag gärna
vilja knyta an till detta och säga,
att om man kan tillförsäkra de lokala
skolstyrelserna en smula inflytande
när det gäller lärarval, tror jag det är
bra. Går man däremot in för att välja
den mest pappersmeriterade kan man,
som jag nyss sade, kanske råka ut för
vissa fataliteter. Ty vem är egentligen
den mest meriterade, den som har de
mesta pappersmeriterna, eller den som
särskilt visar sig ha för uppfostrarkallet
och undervisningen nödvändiga,
nyttiga och acceptabla egenskaper? Det
finns säkert ingen risk för att statens
kontroll blir eftersatt, om man tillgodoser
just denna synpunkt, som jag här
velat framhålla.

Det har sagts ifrån läroverkslärarliåll,
att det råder oro i läroverkslärarkretsar
över det föreliggande förslaget.
Man är rädd för att även de som skola
undervisa i sjunde, åttonde och nionde
klasserna skulle nödgas bli valda på
samma sätt som folkskollärarna. Jag

vill gärna omvittna, att vi funnit det
ok, under vilket vi gått in beträffande
valet, vara både milt och ljuvligt att
bära, och det har blivit det mer och
mer under tidernas lopp allteftersom
man börjat tillämpa det nya tillsättningsförfarandet.
Jag är också angelägen
framhålla, att vi folkskollärare
hysa ingen önskan att tvinga in läroverkslärarna
under detta ok, som jag
nyss talade om — om det nu skall vara
något ok. Är det så, att man på den
kanten absolut vill ha ett annat tillsättningsförfarande,
genom en central
myndighet, så varför inte? Vi skola
inte sätta oss emot detta. Jag vill gärna
ha det uttalat, ty man har kanske
annars den uppfattningen kvar, att
folkskollärarna som kår hysa en särskild
önskan att likrikta när det gäller
lärarval. Såsom belägg för detta mitt
påstående kan jag åberopa uttalanden
av vårt kårorgan, Folkskollärarnas Tidning,
och av enskilda medlemmar. Jag
tror inte man har anledning att hysa
några särskilda farhågor på deras sida,
som representeras av fru Hellström, av
herr Braconier eller av herr Nestrup.

Jag skulle kanske tillägga något om
nämnderna också. Jag vill då bara i
korthet säga, att om en person skall
vara ledamot av en nämnd, som sorterar
under folkskolestyrelsen, då tycker
jag det vara helt naturligt att han skall
ha samma ansvar som om han vore
ledamot av styrelsen. Men det kan han
inte ha, om han blir vald utan att tillhöra
folkskolestyrelsen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed siutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
men med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Näsström in. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

§ 5.

Riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 219, angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande,
vilken proposition hänvisats till särskilda
utskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna i propositionen
angivna riktlinjer för ordnandet av
vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft sex till utskottet
remitterade motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, godkänna följande
riktlinjer för ordnandet av vissa
lärargruppers egentliga yrkesutbildning: 1.

I den ordning och till det antal,
som framdeles bestämdes, skulle lärarutbildningsanstalter
av ny typ inrättas,
avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning
för ämneslärare, mellanskollärare
och eventuellt småskollärare ävensom,
i den mån sådant i vederbörlig
ordning bestämdes, för olika grupper
av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen
för ämneslärare, mellanskollärare och
småskollärare skulle från tidpunkt, som
senare bestämdes, omfatta dels utbildning
vid lärarutbildningsanstalt, dels viss
aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare
skulle vara grundad på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen

för småskollärare skulle från tidpunkt,
som senare bestämdes, tills vidare vara
grundad på en ettårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått i
huvudsak motsvarande realexamen;

B. att

1. motionerna 1:507 och 11:601,

2. motionerna 1:529 och 11:628

— i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet sålunda
och i övrigt i utlåtandet anfört — icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; C.

att motionerna 1:527 och 11:629
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits vid punkten
A. 4. av utskottets hemställan av
herrar Arvhén och Bergh, fru Lindström,
herrar Malmborg i Skövde, Kyling
och Hammar, vilka ansett att punkten
bort hava följande lydelse:

»Den egentliga yrkesutbildningen för
småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, vara grundad på en
tvåårig allmänbildande kurs, baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande
realexamen.»

Utskottets hemställan föredrogs; Och
anförde därvid:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det utlåtande, som vi nu skola
behandla, avser propositionen om riktlinjerna
för den kommande lärarutbildningen.
Det är icke min avsikt att
söka belysa vad dessa riktlinjer innebära.
Utskottets vice ordförande får ordet
efter mig. Jag vet att han kommer
att i någon män beröra de allmänna
problemen. Jag tänker för min del begränsa
mig till att beröra den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Vårt land intager en särställning, när
det gäller utbildningen av lärare vid
folkskolan. Vi ha en bestämd åtskillnad
mellan småskolelärarutbildningen
och folkskolelärarutbildningen. I andra

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

länder ha, såvitt jag vet, lärarna eu
likvärdig utbildning, oavsett på vilket
av de motsvarande skolornas stadier de
få sin tjänstgöring förlagd.

I Kungl. Maj:ts proposition har det
föreslagits viss förstärkning av den
kommande småskollärarinneutbildningen.
Man räknar med att de blivande
eleverna i seminarierna vid starten skola
ha ett kunskapsmått motsvarande
realexamen. De skola sedan få genomgå
en ettårig allmän bildningskurs. Därpå
grundas sedan den tvååriga yrkesutbildningen.
Det är otvivelaktigt ett
framsteg, som vi kunna hälsa med tillfredsställelse.
Men om jag fattat departementschefen
rätt, så har han den
uppfattningen, att det är en etapp, som
vi nu få taga för att fortsätta vandringen
mot högre mål på detta område.

Utskottet har i sitt utlåtande också
anfört, att det finner denna förstärkning
vara i det knappaste laget, såväl
med hänsyn till den grundläggande undervisningens
stora betydelse som också
med hänsyn till den avsedda utvidgningen
av denna lärarkategoris arbetsoch
tjänstgöringsområde. Utskottet har
i annat sammanhang understrukit önskvärdheten
av att även småskollärarinneutbildningcn,
i den mån så ske kan,
förlägges till lärarhögskolan. Där skall
yrkesutbildningen ske för enhetsskolans
mellanskolelärare och ämneslärare.

I propositionens hemställan hålles
det öppet, huruvida småskollärarinnorna
skola få sin yrkesutbildning förlagd
till lärarhögskolan. Det heter där i detta
sammanhang, att eventuellt skall deras
utbildning förläggas till dessa planerade
lärarhögskolor. Nu ha vi eu särskild
delegation, som arbetar med problemet
om utformningen och organisationen
av lärarhögskolorna. Det är
med en viss spänning man avvaktar resultatet
av denna delegations verksamhet.
Om jag inte är fel underrättad har
man där för avsikt att giva eu möjlighet
för blivande småskollärarinnor, som
ha studentexamen, att få sin yrkesut -

Riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

bildning förlagd dit. Jag tycker för min
del att det är värdefullt, att man prövar
en sådan linje. Det innebär alltså
från starten en anknytning till denna
lärarhögskola för denna kategori.

Vi känna väl alla till vad skolkommissionen
anfört i fråga om denna
grupps yrkesutbildning. Man ville ha
en allmänbildande undervisning, ett
studiemål, som angavs med den studentexamen
som skolkommissionen för
sin del föreslog och utformade. Därtill
skulle sedan komma själva yrkesutbildningen.
Det är av intresse att konstatera,
hur detta skolkominissionens förslag
under remissförfarandet fick en
mycket stark anslutning.

Herr talman! Jag är fullt medveten
om, att det icke går att förverkliga
denna sköna tanke i nuet och kanske
icke heller på något längre sikt. Vi
måste därför, såsom departementschefen
själv sagt, räkna med att vi få gå
fram i etapper. Vi ha i den reservation,
som vi fogat till utskottets utlåtande,
tänkt oss ett hastigare tempo. Vi föreslå
i vår hemställan, att den egentliga
yrkesutbildningen för småskollärare
skall från tidpunkt, som senare bestämmes,
vara grundad på en tvåårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått
i huvudsak motsvarande realexamen.
Vi mena nämligen, att i den mån
detta önskemål kunde förverkligas, underlätta
vi också möjligheterna för småskollärarna
att i framtiden få sin yrkesutbildning
förlagd gemensamt med
de övriga kategoriernas.

Jag har fattat det så, herr talman,
att en integrerande del av enhetsskoletanken
är också yrkesutbildningens förläggande
till dessa för alla kategorier
gemensamma lärarhögskolor. Men, som
jag sagt tidigare, genomförandet såväl
av enhetsskoleprogrammet som av detta
utbildningsprogram är en historia på
lång sikt. Vi ha funnit det mycket motiverat
att här understryka och betona
behovet av att även småskollärarna få
komma in i denna gemenskap.

Nr 33.

Torsdagen den 7 december 1950.

Riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.

Jag behöver icke här betona betydelsen
av den grundläggande undervisningen.
På den punkten råder fullständig
enighet. Alla äro ense om att just
med hänsyn till de särskilda svårigheter
det möter och de särskilda krav,
som denna undervisning ställer på lärarna,
behöva dessa mycket goda insikter
i pedagogiska ting liksom i
psykologiska för att över huvud taget
kunna utöva sitt lärarkall på ett framgångsrikt
sätt. Härtill kommer också,
som vi alla veta, att i denna enhetsskola
skola småskollärarna få ett utvidgat
arbetsområde. Vår reservation
anknyter också på den punkten till den
reservation, som i detta sammanhang
avgavs till utskottets utlåtande i våras.

Jag upprepar, herr talman, att enhetsskolereformens
förverkligande kommer
att taga lång tid. Det gäller även
planeringen av den tänkta lärarutbildningen.
Det är en långsiktig målsättning
således för arbetet i dessa båda
delar. Jag vill här på nytt understryka
önskvärdheten av att småskollärarna,
så snart det över huvud taget kan vara
tänkbart, få del av denna kvalificerade
yrkesutbildning.

Det har under debatten tidigare i dag
sagts, att det råder stor oro bland lärarfolket.
Jag tror nog att detta uttalande
är överdrivet. Men jag har från
småskollärarinnehåll mött en viss undran,
kanske oro, för den framtida utvecklingen.
Man har erinrat om att man
har rätt att räkna med att det skall
bli lättare att taga studentexamen i
framtiden. Då komma begåvade och
ambitiösa ungdomar att söka nå fram
till detta studiemål. Men, säger man,
då äro de i stor utsträckning förlorade
för just småskollärarnas arbetsuppgifter.
Det innebär alltså, menar man, en
försämring i kommande dagar för denna
kårs rekrytering. Det ligger onekligen
mycket av sanning i detta uttalande.

Jag har därför, herr talman, velat
understryka vad jag betraktar som verk -

ligt motiverade önskemål i detta sammanhang.
Jag ber med denna motivering
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid utskottets utlåtande.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokollföringen jämlikt
herr talmannens bestämmande av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
skall bara be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som följde av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Herr talmannen meddelade, att om
godkänd voteringsproposition då förelåge
gemensam votering komme att äga
rum vid kamrarnas sammanträden den
9 innevarande december kl. 11 fm.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 405, i anledning av väckt motion
om beredande av viss ersättning åt
överstelöjtnanten M. T. Arrhén;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
vissa hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen; nr

407, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens

Torsdagen den 7 december 1950.

Nr 33.

fornminnesförening av vissa Salberga
sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 408, i anledning av väckta motioner
angående ytterligare åtgärder för
att i fail av behov bispringa befolkningen
i landets glest bebodda nordliga
trakter;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser
folkhögskolorna, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

från tredje lagutskottet nr 412, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
memorial nr 68, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr
66 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 178 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.17 em.

In fidem
Per Bergsten.

4 Andra kammarens protokoll ltlöO. Xr .''l.l.