1950 ANDRA KAMMAREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1950:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 31

25—29 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 november.

Sid.

Svar på frågor av:

Herr Braconier i anledning av beslut av prisreglerande myndighet,
vilka innebära åtskillnad mellan olika grupper publikationer med
hänsyn till deras innehåll och utgivning och som kunna hindra

utgivningen av periodisk skrift............................ 5

Herr Dickson ang. lämpligheten av vissa uttryck i svenskt språkbruk 8
Herr Nihlfors ang. översyn av de statliga pensionsreglementena.... 9

Svar på interpellation av herr Jönsson i Rossbol ang. överenskommelsen
om införande av exportavgifter å trävaror och pappersmassa .... 10

Onsdagen den 29 november.

Svar på interpellation av herr Boman i Kieryd ang. underlättande av
den svenska fruktproduktionens avsättning och fråga av herr Nilsson

i Bästekille ang. förlängd giltighetstid för tullen på äpplen ...... 19

Svar på interpellation av herr Ericsson i Näs ang. utredning rörande

folksemester ............................................ 31

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m........... 34

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlönings tillgång

vid allmänna läroverk.............................. 56

Motioner om framläggande för riksdagen av en översikt över de offentliga
investeringsbehoven på längre sikt ...................... 64

Motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser .......... 65

Bestämmelser för antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket .. 67
Motion ang. översyn av bestämmelserna i lagen om bostadsrättsföreningar
m. m......................................... 68

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen
................................................ 69

Motioner ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren ...... 76

1—Andra kammarens protokoll 1050. Nr 31.

Nr 31.

Innehåll.

Sid.

Clearingkassan för kolonialvaror .............................. 79

Interpellationer av:

Herr Hansson i Skediga ang. utarrenderingen av vissa gårdar, tillhörande
Uppsala akademi .............................. 89

Herr Ohlin ang. framläggande av ett samlat program för en politik,
som har utsikt att förhindra en fortgående prisstegring och skapa
stabilitet hos penningvärdet.............................. 90

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 29 november.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring.......................................... 34

Statsutskottets utlåtande nr 211, ang. ändrad disposition av lönefastigheter
vid läroverk ...................................... 56

— nr 212, ang. arbetsvärd åt partiellt arbetsföra ................ 64

— nr 213, ang. förstärkningar av civilförsvaret m. m............. 64

— nr 214, ang. de offentliga investeringsbehoven................ 64

— nr 215, ang. landsbygdens postförbindelser .................. 65

— nr 216, ang. analys av riksstater för att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m..................................... 67

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. stämpelfrihet för fiskevärderingsnämnd.
....................................... 67

— nr 65, ang. tilläggsavtal med Frankrike mot dubbelbeskattning

m. m................................................. 67

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. riksbankens personalorganisation
efter 1950 m. m......................................... 67

— nr 25, ang. antagningsbestämmelser för riksdagsbiblioteket m. m. 67

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 ang. översyn av lagen om bostadsrättsföreningar
m. m..................................... 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 56, ang. avveckling eller reducering
av skogsstyrelsen........................................ 69

— nr 57, ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.......... 76

— nr 58, ang. allmän beredskapsstat (jordbruksdepartementet) .... 79

— nr 59, ang. utgifter å tilläggsstat I.......................... 79

Lördagen den 25 november 1950.

Nr 31.

Lördagen den 25 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas att riksdagsman Per
Hjalmar Fagerholm på grund av katarral
infektion är arbetsoförmögen fr. o.
m. 22/11 t. o. in. 25/11 1950.

Malmö 22/11 1950.

Ivan Ekberg,
leg. läk.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 260, angående
utvidgning av det skandinaviska
luftfartssamarbetet inom SAS.

§ 4.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kompensation till
folkpensionärerna för dyrtiden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits
såsom avlöningstillgång vid allmänna

läroverk, jämte i ämnet väckta motioner; nr

212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 214, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av
en översikt över de offentliga investeringsbehoven
på längre sikt;

nr 215, i anledning av väckta motioner
om förbättring i landsbygdens
postförbindelser; och

nr 216, i anledning av väckt motion
om verkställande av en analys av riksstaten
för budgetåret 1938/39 jämförd
med statförslaget för budgetåret 1950/51
i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag om riksbankens per -

Nr 31.

Lördagen den 25 november 1950.

sonalorganisation efter utgången av år
1950 m. m.; och

nr 25, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning om
ändring av stadgarna för biblioteket, i
vad avser införande av bestämmelser
för antagande av tjänstemän vid biblioteket
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, dels ock
i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckt motion angående
översyn av bestämmelserna i lagen om
bostadsrättsföreningar m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 56, med anledning av väckta motioner
om utredning angående avveckling
eller reducering av skogsstyrelsen;

nr 57, med anledning av väckta motioner
angående förbud mot jakt efter
sjöfågel under våren;

nr 58, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 126, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51 i
vad propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 59, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 390, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400).

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Tisdagen den 28 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Jöns Nilsson i
Bästekille på grund av sjukdom (influensa)
tills vidare fr. o. in. den 27 november
är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet,
intygas.

Brösarp den 27 november 1950.

A. Ahnborn,
provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Nilsson i
Bästekille ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 27 innevarande
november tills vidare.

§ 3.

Svar på fråga i anledning av beslut av
prisreglerande myndighet, vilka innebära
åtskillnad mellan olika grupper
publikationer med hänsyn till deras innehål!
och utgivning och som kunna hindra
utgivningen av periodisk skrift.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag anser att beslut av
prisreglerande myndighet, som innebära
åtskillnad mellan olika grupper av
publikationer med hänsyn till deras
innehåll och utgivning och som kunna
hindra utgivningen av periodisk skrift,
stå i överensstämmelse med principerna
i tryckfrihetsförordningen.

I anledning av denna fråga vill jag
till en början erinra om att den nya
tryckfrihetsförordningen i 1 kap. 2 §
innehåller ett stadgande, enligt vilket
det icke är tillåtet för myndighet eller
annat allmänt organ att på grund av
skrifts innehåll hindra tryckning eller
utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten. Undantagna
från detta förbud äro endast sådana åtgärder,
som äga stöd i tryckfrihetsförordningen.

Under förarbetena till den nya tryckfrihetsförordningen
gjordes vissa uttalanden
om innebörden i detta stadgande.
I ett yttrande över de tryckfrihetssakkunnigas
förslag framhöll sålunda
Svenska tidningsutgivareföreningen,
att rådande inskränkningar i
pappersförbrukningen skett på sådant
sätt, att de periodiska publikationerna
indelades i olika kategorier med olika
procentuell papperstilldelning i förhållande
till en grundkvantitet. Föreningen
ifrågasatte om icke denna anordning
stred mot det föreslagna stadgandet.
Vidare påpekade föreningen bl. a.
att den av statsmakterna upprätthållna
priskontrollerande verksamheten kunde,
teoretiskt sett och om ej annat föreskreves,
givas en sådan utformning, att
faktiska hinder restes mot utgivningen
av vissa tryckalster.

I propositionen till 1948 års riksdag
anförde jag härom följande: »I och för
sig torde det icke kunna anses stridande
mot stadgandet att en ur försörjningssynpunkt
påkallad pappersransonering
sker enligt allmänna behovsgrunder,
dock utan åtskillnad mellan
särskilda publikationer på grund av
deras politiska inriktning eller ställningstaganden
i andra frågor, samt att
vid en sådan ransonering även publikationens
egenskap av nyhetsorgan, för -

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på fråga i anledning av beslut av prisreglerande myndighet, vilka innebära
åtskillnad mellan olika grupper publikationer med hänsyn till deras innehåll och
utgivning och som kunna hindra utgivningen av periodisk skrift.

ströelselitteratur eller vetenskapligt arbete
beaktas. Men otvivelaktigt erbjuder
varje ransonering av papper eller
andra liknande åtgärder stora möjligheter
till missbruk. Det är därför av
synnerlig vikt att stadgandets syfte att
skapa skydd för yttrandefriheten noga
beaktas.»

Detta yttrande i propositionen föranledde
icke någon erinran från riksdagens
sida.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att ett sådant ingripande, som herr
Braconier beskrivit i sin fråga, strider
mot tryckfrihetsförordningen, om beslutet
har grundats på skriftens innehåll
och medför hinder mot dess tryckning,
utgivning eller spridning. Naturligtvis
kan det stundom vara tveksamt,
huruvida i ett särskilt fall ett sådant
otillåtet ingripande föreligger eller ej.
Avgörandet härav måste bero på en
tolkning av stadgandet i tryckfrihetsförordningen.
Härvid är det bl. a. av
betydelse vad som skall förstås med
att ingripandet skett på grund av
skrifts innehåll.

Med detta svar på herr Braconiers
principiella fråga har jag naturligtvis
icke avsett att taga någon ställning till
något speciellt fall.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt
tack för det värdefulla principiella
svar som han givit på min fråga.

När jag riktade denna fråga till
justitieministern, var det framför allt ett
uppmärksammat fall jag hade i tankarna,
priskontrollnämndens beslut den 6
innevarande november, där man bland
annat hävde prisstoppet »för av svenska
föreningar, samfund eller andra organisationer
utgivna tidningar eller
tidskrifter, vilka uppenbarligen främst

åsyfta att lämna medlemmarna informationer
och icke att giva ekonomisk
vinst». Om jag har fattat justitieministern
rätt skulle varje ingrepp, som
vore förestavat av att man skulle göra
en viss diskriminering av publikationer
med hänsyn till deras innehåll,
vara stridande mot tryckfrihetsförordningen,
och så har jag också tolkat den
motivering till propositionen om tryckfrihetsförordningen,
som justitieministern
framlade, och de sakkunnigas utlåtande,
där mycket starkt betonats att
alla ingrepp från administrativa myndigheter,
som gjorde åtskillnad på publikationer
med hänsyn till deras innehål!
på det sättet att vissa publikationer
gynnades på en annan parts bekostnad,
icke vore förenliga med tryckfrihetsförordningen.
Professor Erik
Fahlbeck har i ett utlåtande nyligen
mycket starkt och kategoriskt sagt ifrån
att priskontrollnämndens beslut den 6
november uppenbarligen stod i strid
med tryckfrihetsförordningen. Här har
nämligen skett en diskriminering på
grund av innehåll, en diskriminering
som, om jag fattade justitieministern
rätt, måste vara stridande mot gällande
grundlag.

Det kanske må tillåtas mig att i detta
sammanhang göra några principiella
reflexioner. Det har ju under de sista
åren icke saknats tendenser till vissa
ingrepp av sådan art, att man måste
fråga sig, om vissa prisreglerande myndigheter
icke åsyftat att kringgå tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Ett
uppmärksammat fall från 1949 har nyligen
återgivits i en artikel i Svenska
Dagbladet av tidningsutgivareföreningens
förutvarande direktör Allan Hernelius.
En annan tendens till att kringgå
tryckfrihetsförordningen förelåg i
det förslag som framlades 1949 om skatt
på vissa tidskrifter, en skatt som ju
fick en utomordentligt stark kritik i
pressen och riksdagen icke minst från

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

socialdemokratiska redaktörer. Jag
skall icke referera debatten härom, jag
skall bara erinra om det anförande som
hölls av dåvarande andre vice talmannen
i första kammaren, där han yttrade
att han ansåg att det var en galenskap
att en administrativ myndighet
på detta sätt skulle göra åtskillnad mellan
olika organ för att gynna vissa av
dem.

Jag anser att pressen i princip bör
stå utanför all priskontroll, och om jag
icke är felaktigt underrättad, är så förhållandet
i England trots dess i övrigt
stränga prisregleringar. Även om de
prisreglerande myndigheterna gå till
verket i de bästa avsikter, kan lätt ett
hänsynstagande till innehåll, sympatier
eller antipatier för publikationer eller
grupper av publikationer spela in i avgörandena.
Frågan aktualiseras särskilt
i dessa dagar när det är fråga om
prishöjningar, exempelvis på papper,
av det kraftiga slag som nu förestå, 25
å 30 procent. Om i detta läge en grupp
publikationer undantages från priskontroll,
en annan kvarstår under densamma
och uppdelningen sker efter
innehåll och ägandeförhållanden, skapas
icke den i tryckfrihetsförordningen
förutsatta likställigheten. Om priskontrollnämnden
— fallet är lyckligtvis
helt konstruerat — satte ett uppenbart
för lågt pris på en publikation,
varigenom dess ekonomi omöjliggjordes,
skulle det vara fråga om ett otilllåtet
ingrepp av samma slag som använts
på sina håll utomlands där man
sökt komma åt pressen. För att drabba
den stora argentinska tidningen La
Prensa utfärdade sålunda myndigheterna
en ny bestämmelse om lagring av
papper, som hindrade utgivningen under
flera dagar. Sådana fall äro för
visso otänkbara i Sverige, men redan
den tekniska befogenheten till gynnande
eller missgynnande av vissa publikationer
inger betänkligheter, allra

helst som vissa tendenser, såsom jag
förut sagt, visats till sådan åtskillnad.

Det är glädjande att justitieministern
här har lämnat det svar som han givit.
Men därmed måste jag också tolka priskontrollnämndens
beslut den 6 november
såsom stående i strid med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag vill bara tillägga ett par ord. Såsom
jag antydde i mitt svar har herr Braconier
riktat till mig en rent principiell
fråga, och jag har också därför givit
ett rent principiellt svar. Jag har således
icke prövat några enskilda fall, och
vad det nu aktuella fallet angår har jag
haft så mycket mindre anledning att
göra detta som denna fråga efter remiss
från handelsdepartementet nu ligger
hos priskontrollnämnden. Regeringen
har ännu icke fått något svar på
denna remiss och har alltså icke kunnat
pröva saken.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill med anledning av justitieministerns
svar till mig säga att priskontrollnämnden
utan tvivel, när den gör sitt ingripande,
gör en diskriminering av vissa
publikationer. Det talas ju om att det
åsyftas vissa tidningar och tidskrifter,
vilka uppenbarligen främst lämna medlemmarna
informationer. Därmed har
ju gjorts en sådan åtskillnad, som såvitt
jag kan se icke står i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen, en
tolkning som ju också har framförts
av professor Fahlbeck och står i full
överensstämmelse med förre justitierådet
Gärdes uppfattning när han i sin
kritik av den föreslagna skatten på vissa
publikationer säger att detta är stridande
mot tryckfrihetsförordningen.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

§ 4.

Svar på fråga ang. lämpligheten av vissa
uttryck i svenskt språkbruk.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Dickson har frågat mig,
om jag anser att ett fortsatt befästande
i oreflekterat svenskt språkbruk av uttrycken
eliminera bort (borteliminera)
och provocera fram (framprovocera)
bör bekämpas.

Härpå svarar jag: Ja.

Härefter anförde

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
att få till ecklesiastikministern rikta
mitt varma erkännande för det otvetydiga
svaret. Det är kanske otacksamt
att jag är kritisk, men när man nu talar
om språkvårdsfrågor vill jag bara nämna,
så att det icke tages upp senare av
blivande kritiska forskare i riksdagens
annaler, att min fråga egentligen icke
motiverade svaret ja utan svaret jo. Det
är säkerligen den tjänsteman som har
föredragit ärendet, som icke observerat
att jag framställt frågan i en, som jag
själv tyckte, mera hövlig och vädjande
negativ form än den pockande positiva
form, som herr statsrådet här ändå har
svarat så hövligt på, till och med skriftligt.
I detta sammanhang kanske jag
också får säga att ett skriftligt svar på
en fråga naturligtvis är mycket skönt
att få, men det belastar kanske på ett
sätt som inte var avsett personalen i
departementen, och den riksdagsman
som framställer en enkel fråga bör ju
vara beredd på att få svaret direkt.

Vad beträffar själva sakfrågan och
anledningen till att jag tog upp denna
historia, så är det inte — som en medarbetare
i vår värderade kollega Gösta
Netzéns tidning har antagit — för att jag
skulle få tillfälle att, som han uttryckte
sig, åter traggla mina billiga kvickhe -

ter, utan det hade en helt annan bevekelsegrund.
Först och främst var det
därför att jag hoppades — vilket hopp nu
också har gått i uppfyllelse — att få
statsrådets auktoritativa uttalande beträffande
dessa vedervärdiga ordbildningar
som här äro på tapeten. Jag
skulle vara glad, och det skulle säkerligen
många med mig vara, om det i
framtiden skulle visa sig att den gången,
när statsrådet nyss uppläste dessa
ord, skulle vara den sista de uttalades
här i Sverige.

Samtidigt har jag som ett andra önskemål
i detta sammanhang ifrågasatt,
om man skulle kunna få en mera allmän
debatt om språkvården över huvud taget
till stånd. Det svenska språket är
ganska tungrott. Det är svårt att tala
svenska på ett ledigt sätt, det behöver
berikas, och nyanseringar böra få växa
fram, men samtidigt bör man hålla ett
öga på hur denna tillväxt sker. Man stöter
ofta på företeelser som tyda på
att sinnet för språket håller på att trubbas
av. I fråga om sådana ord som
»varken» och »vare sig» är jag rädd för
att en stor del av svenska folket icke
längre har någon känsla av att det är
en väsentlig skillnad mellan de tillfällen
då det ena och det andra bör användas.
Sedan är det dessa utländska
ord som komma in. Man hör människor
förväxla kvarter och kvartal. Jag har
hört en person tala om en gammal tragedi
i stället för en gammal tradition,
och jag minns en dam som älskade utländska
uttryck och som hade hört en
vågad historia benämnas en ekivok historia;
hon var sedan ute och åkte i en
vagn och förklarade då att det var så
ekivokt att åka i en viss kurva på vägen.
Även det gängse användandet av
superlativer i var stund är säkerligen
ödesdigert. Jag skulle nog icke misstaga
mig mycket, om jag påstod att svordomars
användande i Sverige — en beklaglig
och nedsättande företeelse —-har sin rot i att människor inte begagna
möjligheterna till nyanseringar. De ha
tömt ut alla sina resurser genom att

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Svar på fråga ang. översyn av de statliga pensionsreglementena.

i dagligt tal använda superlativer. När
de så skola ta till något ännu värre, går
det som det går.

Den tredje anledningen — den är
kanske den praktiskt viktigaste —■ varför
jag tagit upp denna sak är, att de
båda uttryck som det här talas om förekommer
i Svenska akademiens ordlista.
Detta har observerats tidigare av
vår kollega herr Arvid Hallberg i hans
ofta mycket läsvärda och påpassliga
tidning, en sak som är tacknämlig. Men
vad som är det intressanta är att man
icke härvidlag får skylla Svenska akademien
för ett fel, därför att Svenska
akademiens ordlista är icke avsedd att
vara normativ utan enbart deskriptiv.
Den upplyser om hur folk talar och
icke hur de böra tala. Det är, tror jag,
en sak som nästan inga människor känna
till. Jag fann t. ex. en notis i Morgon-Tidningen
för några dagar sedan,
där det stod: »Nya ordlistan språkligt
rättesnöre.» Det var med anledning av
svensk författningssamling nr 555, enligt
vilken ordlistan i rättstavningshänseende
skall tagas till norm, vilket är
en annan sak, och troligen alldeles korrekt.
Men stora delar av allmänheten ha
nog för sig, att om de tvivla på om det
är rätt att använda ett ord och gå till
Svenska akademiens ordlista och där
finna ordet, då ha de ryggen fri och
då är allt väl beställt.

Jag skall sluta med att uttala det önskemålet
—• jag tror att det vore bra,
även om den nuvarande Svenska akademiens
ordlista från akademisk synpunkt
är av stort intresse — att man i
en ny upplaga av ordlistan skulle vilja
ge en värdering av orden genom att
sätta ett särskilt tecken vid sådana ord
som visserligen användas i det allmänna
språkbruket men äro mindre önskvärda
eller felaktiga. Språkvården är en
sak som inte bör försummas. Svenska
akademien har till uppgift bland annat
att vårda språket, och jag tror att det arbete
— även om det är mycket svårt
och omfattande — som en sådan åt -

gärd, varom jag nu talat, skulle innebära,
vore en sak som ligger inom akademiens
arbetsram och som skulle vara
av stort värde för det kulturella livet i
landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. översyn av de statliga
pensionsreglementena.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr
Nihlfors har frågat mig, när den översyn
av de statliga pensionsreglementena
är avsedd att påbörjas, som för
två år sedan begärdes av personalorganisationerna
och som chefen för finansdepartementet
den 30 maj 1949 förklarade
skola komma att igångsättas under
den närmaste framtiden.

Den utredning, som här åsyftas, har
vid flera tillfällen berörts i riksdagen.
Sålunda hemställde 1945 års riksdag,
att en utredning om tillämpningen av
den s. k. oantastbarhetsprincipen skulle
ske i samband med en allmän översyn
av den statliga pensionslagstiftningen.
Åtskilliga frågor av den art att de påkalla
en särskild utredning ha också
redovisats i propositionen till 1949 års
riksdag om pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare. Att utredningen
ännu icke kommit till stånd beror närmast
på organisatoriska skäl. Den personkrets,
som kan ifrågakomma för utredningsarbetet,
är förhållandevis begränsad
och har de senaste åren varit
strängt upptagen med utredningar i
löne- och pensionsfrågor. Jag har ansett
det angeläget, att dessa utredningar
få i det närmaste slutföras, innan de
av mig åsyftade personerna tagas i anspråk
för nya arbetsuppgifter. Enligt
min mening är det icke rationellt att
tillkalla sakkunniga, som man vet icke
kunna påbörja sitt arbete inom den

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

närmaste tiden. Det är emellertid min
förhoppning, att det skall visa sig vara
möjligt att igångsätta arbetet med en
allmän översyn av de statliga pensionsreglementena
i början av nästa år.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
får tacka statsrådet Lingman för det
svar han här lämnat. Det ger ju oss
återigen förhoppningar om att den utredning,
som redan 1945 års riksdag
begärde, skall komma att igångsättas —
så skulle ju ske i början av nästa år.
Jag hoppas därför att slippa upprepa
min fråga en tredje gång. Jag framställde
nämligen på våren 1949 ungefär
samma fråga som jag här gjort och fick
då också ett mycket hoppingivande
svar av förutvarande finansminister
Wigforss. Såsom av den i dag lämnade
redogörelsen framgår, kunde inte herr
Wigforss’ förhoppningar infrias, och det
är nu med spänning som vi avvakta
igångsättandet av utredningen, som
verkligen är mycket angelägen.

Statsrådet har här särskilt betonat,
att det är en mycket begränsad krets
av personer, som kunna ifrågakomma
för det utredningsarbete som det här
gäller, och att han inte har ansett det
_ rationellt att tillkalla sakkunniga, som
inte skulle kunna börja sitt arbete inom
det närmaste tiden. Jag förmodar att
statsrådet då inte avser sakkunniga i
vanlig bemärkelse utan statstjänstemän
som äro experter på området. Jag måste
för min del säga, att det är litet riskfyllt
att ha en så begränsad expertkår,
när det gäller så svårgenomträngbara
frågor som de ifrågavarande. Det kan
ju komma sjukdom och andra saker
emellan, som göra att arbetet får skjutas
på framtiden. Jag tror att det vore
rationellt att man för framtiden försökte
utöka expertkåren. Jag är alldeles
övertygad om att det inom den svenska
statsförvaltningen finns ganska många

personer, som skulle kunna läras upp
på dessa frågor, så att det inte skulle
behöva ske sådana förseningar som vi
nu ha kunnat konstatera, nämligen att
1945 års riksdags begäran om utredning
ännu icke har effektuerats. Och
då är det, väl att märka, så att frågan
om pensions oantastbarhet har lösts på
det privata området; sedan årtionden
tillbaka är ju principen genomförd när
det gäller privatanställdas pensionering.

Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen
om införande av exportavgifter
å trävaror och pappersmassa.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Regeringen har som bekant nyligen
slutfört förhandlingar med de
stora branschorganisationerna inom
skogsindustrien. Dessa förhandlingar ha
resulterat i ett åtagande från industriens
sida att sterilisera viss del av
1951 års exportinkomster. När medlen
framdeles skola återbäras, gäller i stort
sett att industrien avstår från 30 procent,
varav 2/3 skola användas till sociala
ändamål för anställda inom skogsindustrien
och 1U går till åtgärder för
främjande av det enskilda skogsbruket.
Med kammarens tillstånd har nu herr
Jönsson i Rossbol frågat mig av vilken
anledning det ansetts lämpligt att reservera
endast 10 procent av de inflytande
medlen för skogsvårdande åtgärder.
Med anledning härav får jag framhålla
följande.

Bemyndigande att uttaga prisutjäm -

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

ningsavgift vid export har ursprungligen
lämnats av 1945 års riksdag. Vid
behandlingen av denna fråga underströk
bevillningsutskottet vikten av att
uttagandet av avgifter i görligaste mån
komme till stånd efter överenskommelse
med vederbörande exportindustrier
samt att tvång tillgrepes endast där så
befunnes vara nödvändigt. Denna uppfattning
underströks även vid utskottsbehandlingen
av frågan om förlängning
av detta bemyndigande vid 1946 års
riksdag.

Med ledning bl. a. av dessa utskottsutlåtanden
ha myndigheterna fr. o. m.
år 1947 träffat flera avtal med berörda
skogsindustrier, enligt vilka dessa — i
stället för att erlägga prisutjämningsavgift
— skulle avsätta motsvarande belopp
till egna konjunkturutjämningsfonder
i och för sterilisering under viss tid.

Under år 1948 infördes för cellulosaoch
trämasseindustriens del i avtalen
en nyhet så till vida, som företagen av
de fonderade medlen avstodo 50 procent,
varav ®/5 skulle användas till sociala
ändamål inom skogsindustrien och
2/ö skulle tillfalla särskilda länsstiftelser
för främjande av det enskilda skogsbruket.
Ifrågavarande avtal fingo endast
några månaders varaktighet på grund
av det kraftiga prisfallet på pappersmassa
under detta år. Det må särskilt
framhållas, att någon överenskommelse,
innebärande andel för skogsbruket,
icke kom till stånd för trävaruindustriens
del, utan de av exportsågverken
fonderade medlen skola i sin helhet
återbäras till industrien.

Med hänsyn till den internationella
konjunkturutvecklingen och den starka
prisstegringen på skogsindustriella produkter
sammankallade regeringen i början
av oktober månad representanter
för skogsindustrierna, varvid från regeringens
sida framhölls, att man borde
eftersträva att sterilisera en viss del av
den nu uppkommande merinkomsten på
exporten. Avsikten härmed var att söka

dämpa de allmänna inflationstendenserna
i vårt land och hindra att den
starka prisökningen på exporten överfördes
till hemmamarknaden. Efter förhandlingar
förklarade sig industriens
företrädare beredda att medverka i
dessa strävanden, dock under förbehåll
att det kunde ske i form av en överenskommelse.
Detta blev utgångspunkten
för de följande förhandlingarna, och
resultatet redovisades i korthet i början
av mitt anförande.

Enligt 1948 års avtal var avgiften 50
kronor per ton kemisk och 20 kronor
per ton mekanisk massa. Härav skulle
20 procent, eller 10 kronor, respektive
4 kronor per ton, användas till gagn för
det enskilda skogsbruket. Sammanlagt
ha enligt avtalet för skogsbruket influtit
drygt 6,5 miljoner kronor, vilka på
nyåret 1951 komma att fördelas mellan
särskilda för ändamålet bildade länsstiftelser.
Om också procentsatsen enligt
1950 års nu avslutade avtal är lägre,
är å andra sidan avgiften mycket högre,
150 kronor per ton för kemisk och 40
kronor per ton för mekanisk massa. Det
enskilda skogsbruket får sålunda nu ett
mycket större sammanlagt belopp än
enligt tidigare avtal.

Under dessa förhållanden anser jag
för min del att den med skogsindustrierna
träffade uppgörelsen är tillfredsställande
även ur det enskilda
skogsbrukets synpunkt. I anledning av
interpellantens påstående att avgiftssteriliseringen
komme att drabba leverantörerna
av sågtimmer och massaved
som en extrabeskattning vill jag endast
hänvisa till de nyligen träffade uppgörelserna
om leveransvirke, där priserna
ligga avsevärt över fjolårets prisnivå.
När det gäller att bedöma de förmåner,
skogsbruket som sådant erhåller,
är det angeläget uppmärksamma de
betydande merinkomster, som erhållas
genom de starkt stegrade virkespriserna.

Härefter anförde:

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Det kan kanske synas opåkallat att
här i riksdagen föra på tal frågan om
exportavgifterna och fördelningen av
de därigenom uppkomna medlen, när
denna fråga ju har reglerats genom en
överenskommelse mellan regeringen och
skogsförädlingsindustrien. Men då det
finns flera parter — och betydande sådana
— som komma att beröras av denna
överenskommelse, nämligen dels de
enskilda skogsägarna som sådana, vilka
enligt mitt förmenande också komma
att få indirekt känning av överenskommelsen
när det gäller exportavgifternas
uttagande, dels skogsägare och skogsarbetare
såsom parter i fråga om de influtna
avgiftsmedlens fördelning, har
jag ansett att spörsmålet har den allmänna
betydelse, att det varit berättigat
att framföra en interpellation därom
i riksdagen. Jag får väl också tolka
statsrådets beredvillighet att snabbt besvara
min interpellation såsom ett instämmande
i dessa mina synpunkter.

Det råder en ganska stor undran över
att skogsindustrien kunnat uppnå en så
relativt förmånlig uppgörelse som fallet
varit i fråga om avgiftsmedlens framtida
disposition, i det att industrien inom
vissa år eller vid en konjunkturförändring
kommer att återfå 70 procent av
dessa medel, visserligen utan den ränta,
som skulle ha utgått under steriliseringstiden,
varigenom den reala återbäringen
blir väsentligt förminskad.

Statsrådets hänvisning till att bevillningsutskottet
rekommenderat frivilliga
överenskommelser i sådana fall som
det förevarande är riktigt, ävensom att
regeringen tagit detta utskottets och
riksdagens uttalande ad notam. Men förhåller
det sig inte måhända så, att inte
endast denna omständighet utan jämväl
de under senare år träffade inter -

nationella överenskommelserna om liberalisering
av handeln i olika avseenden
ha skapat ett starkare utgångsläge än
tidigare för industriparten vid förhandlingar
om exportavgifter och sålunda
även om medlens fördelning? Jag har
såväl i min interpellation som i mitt
tidigare särskilda yttrande till priskontrollnämndens
framställning till regeringen
av den 5 oktober om införande
av exportavgifter på massa och trävaror
framhållit, att dessa åtgärder måste anses
erforderliga för tryggande av hemmamarknadens
behov både av trävaror
och pappersmassa till priser, som inte
iiro av inflationsdrivande natur. Så
långt accepteras sålunda det hela utan
invändningar. Men på grund av tvenne
var för sig betydelsefulla omständigheter
finns det enligt mitt förmenande fog
för inte endast undran utan också kritik
när det gäller överenskommelsen
om avgiftsmedlens fördelning.

Den första omständigheten är att, såsom
jag anfört i min interpellation, trävaruindustrien
särskilt i Norrland genom
sina stora inköpskarteller äger ett
avgörande inflytande på prissättningen
av råvarorna, vilket ger till resultat att
exportavgifterna, trots att ifrågavarande
industri för närvarande har höga vinster,
ändock till övervägande del få bäras
av nämnda industris råvaruleverantörer,
i samma mån som dessa deltaga
i industriens råvarutäckning. Även om
skogsägarna, såsom statsrådet erinrade
om, i höst erhållit väsentligt bättre priser
på sågtimmer och massaved än
föregående års hårt pressade priser, så
jävas därav inte mitt påstående, att industrien
i fråga har möjligheter att i
huvudsak skydda sig för de vinstminskningar,
som exportavgifternas införande
skulle innebära. Jag fotar detta påstående
på de mycket ingående analyser,
som i fråga om råvarupriserna undan
för undan göras inom Skogsägarnas
riksförbund av mycket skickligt folk.

I realiteten innebär sålunda överens -

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av'' exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

kommelsen en extra beskattning av råvaruleverantörerna
till industrien i
fråga.

Under sådana omständigheter måste
det anses oriktigt, att endast 10 procent
av dessa avgiftsmedel få disponeras för
skogsvårdsåtgärder på enskilda skogsägares
skogsmarker. Jag är medveten
om att beloppet totaliter blir väsentligt
högre än t. ex. de 6,3 miljoner kronor,
som genom en tidigare genomförd exportavgift
tillfördes skogsvården, men
i den mån arbetskraft kan lösgöras,
kommer det att finnas en enorm efterfrågan
på pengar för att kunna återställa
stora områden i skogbärande
skick. Eftersläpningen i fråga om skogsvårdsåtgärder
på de enskilda skogsägarnas
marker företer ungefär samma
bild som domänstyrelsen skisserade i
sitt remissvar i anledning av det förslag
angående komplettering av skog, som vi
diskuterade här förra onsdagen. Jag vill
minnas att domänstyrelsen beträffande
statens skogar räknade med en fortlöpande
årlig investering av ungefär 13
miljoner kronor per år för att komma
i balans i fråga om skogsvård och
skogsuttag. Jag kan som ett exempel
nämna, att skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands
län har beräknat, att inom dess
verksamhetsområde ungefär 20 000 hektar
skogsmark om året skulle under
en tid av tjugo år behöva bli föremål
för skogsvårdsbefrämjande åtgärder,
och man kalkylerar med att därav torde
cirka 18 000 hektar ligga inom enskilda
skogsägares marker. Även om siffran
blivit vid hög därför att arealen dubbelredovisats
— ett år kan det vara fråga
om hyggesrensning, ett annat år om sådd
eller plantering på samma hektar — så
kommer det faktiskt dock att röra sig
om ungefär 20 000 hektar årligen.

Det ligger då kanske nära till hands
att fråga: Ha de enskilda skogsägarna
så till den grad försummat skogsvården,
att läget blivit så dåligt? Ja, visst finns
det försummelser, inte minst på grund

av den tidigare bristen på lagstiftning
på området, som gav möjlighet för
exploatörer att ta skogen och därmed
jämnt. Men även för de enskilda skogsägarna
har kruxet varit detsamma som
för domänstyrelsen, nämligen brist på
arbetskraft för åtgärdernas genomförande.
Jag har i någon mån egen erfarenhet
härav. Under de två senaste somrarna
har jag försökt få en del skogsdiken
upprensade men inte kunnat få
arbetet utfört på grund av bristen på
arbetskraft.

Vid en vikande konjunktur kommer
också skogsarbetarintresset in i bilden.
När efterfrågan på råvaror minskas, såsom
givetvis kommer att ske den dag
vi få en annan konjunktur ute i världen,
möta vi problemet att kunna bereda
skogsarbetarna kontinuerlig arbetstillgång
och inkomst. Men såsom jag här
tidigare visat, finns det en mycket stor
reserv enbart av rena skogsvårdsarbeten.
Därtill kommer att det råder eftersläpning
i fråga om skötseln av flottningsleder,
något som fördyrar och försvårar
flottningarna. Det finns vidare
ett stort behov av skogsbilvägar. Tillkomsten
av dylika skulle inte bara öka
avsättningsmöjligheterna för de berörda
markerna utan också öppna möjligheter
för skogsarbetarna att på ett drägligare
sätt ordna sin bostadsfråga och
göra deras färder till arbetsplatsen i
skogen lindrigare.

Det finns sålunda en mycket stor reserv
av ur nationalekonomisk synpunkt
betydelsefulla arbeten, som måhända
kunna genomföras i ett annat konjunkturläge,
om vi bara hade tillräckligt med
medel tillgängliga.

Det finns ur de synpunkter, som jag
här betonat, fog för undran och kritik
när det gäller medlens fördelning, oaktat
herr statsrådet anser att uppgörelsen
är tillfredsställande. Det borde enligt
mitt förmenande ha varit möjligt att
uttaga minst samma andel till här antydda
skogsvårdsarbeten och andra lik -

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

nande åtgärder till skogens fromma som
erhållits till sociala åtgärder för de i
industrien anställda. Jag vill inte på
något sätt underskatta betydelsen av de
sistnämnda utan anser det tvärtom mycket
lyckligt att man kunnat få pengar
till sådana sociala åtgärder. Jag hoppas
också att meningen är — fastän det
inte framgick av interpellationssvaret
— att dessa sociala förmåner inte endast
skola komma de inom industrien
anställda till del utan också dem som
arbeta inom råvaruproduktionen.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att framföra dessa synpunkter,
som livligt debatteras ute i landet, och
jag ber till sist att än en gång få tacka
för interpellationssvaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! När
det gäller bakgrunden till interpellationen,
är det alldeles riktigt att det har
förekommit en allmän debatt om huruvida
inte skogsbruket som sådant har
blivit illa behandlat vid den uppgörelse
som träffats. Man har gärna velat
framställa saken på det sättet, att industrien
och regeringen ha gjort upp det
hela och så har skogsbruket fått sitta
emellan.

Jag uppmärksammade att herr Jönsson
i Rossbol i sitt anförande inte
nämnde någonting om den merinkomst,
som skogsbruket otvivelaktigt erhåller
under innevarande och nästa år. I mitt
interpellationssvar har jag hänvisat till
denna merinkomst såsom en faktor som
man måste beakta, när man bedömer
den träffade uppgörelsen. Jag har tilllåtit
mig uppskatta merinkomsten för
råvaran ,— det gäller inte bara den del
som kommer från det enskilda skogsbruket
utan vad som över huvud taget
kommer att avverkas — för nu stundande
avverkningssäsong till ungefär
400 miljoner kronor. Jag har, när jag
nämnt denna siffra, framhållit att det är

en mycket schematisk beräkning som
ligger bakom densamma, men jag tror
inte att det är någon som försökt jäva
uppskattningen som sådan. När det alltså
blir fråga om merinkomster för
skogsbruket av en sådan storleksordning,
anser jag att det bör finnas möjligheter
för skogsägarna att använda
en del därav just för de ändamål, som
herr Jönsson i Rossbol här talat om.

Jag har inte den uppfattningen, att
den uppgörelse som träffats i och för
sig skulle innebära, att industrien har
lämnat ifrån sig varje krona som vore
möjlig att taga. När jag säger att uppgörelsen
förefaller mig tillfredsställande,
grundar jag detta mitt omdöme på
det förhållandet, att om man vill ha till
stånd en uppgörelse mellan två parter,
får man finna sig i en konstruktion som
båda parterna kunna acceptera. Det
hade varit mycket lämpligt att fixera
andra tal för fondandelarna än vad som
nu skett, men jag vill erinra om att förutsättningen
för en uppgörelse var ju,
att en väsentlig del av pengarna skulle
gå tillbaka till industrien. Vi voro från
regeringen inte ute för att i första hand
ta ifrån industrien dessa pengar. Vår
huvuduppgift var i stället att draga undan
en viss mängd pengar från marknaden
eller, såsom det uttryckts, sterilisera
en viss mängd av inkomsterna.
Detta var för oss det primära. När vi
första gången gåvo besked om att vi
hade för avsikt att uttaga prisutjämningsavgifter,
så gjorde vi det därför
att denna metod till hundra procent
garanterade att pengarna verkligen blevo
steriliserade. Riktigt på samma sätt
ligger det ju inte till med den nu träffade
uppgörelsen. Även om bolagen säkerligen
inte komma att använda sina
fondandelar som underlag för krediter
eller liknande, få de dock pengarna i
sin hand om ett visst antal år. Den uppgörelse
som är träffad giver alltså ur
den synpunkten sämre resultat än exportavgifterna
skulle ha givit. Jag har

Tisdagen den 28 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

i detta fall tillåtit mig hänvisa till vad
riksdagen sagt vid flera tillfällen, nämligen
att det bör vara angeläget för regeringen
att söka få till stånd en uppgörelse,
innan man tillgriper åtgärden
att lägga exportavgifter på varan. Vi
ha velat taga hänsyn därtill ocli därför
ha vi kommit till det resultat som
vi nått.

Det vare mig fjärran att förneka angelägenheten
av de skogsvårdande åtgärder
av olika slag, som interpellanten
har talat om här. Jag tror för min del,
att det är en mycket angelägen uppgift
att utföra dessa arbeten, och man vågar
väl hysa den meningen med tanke
på de betydande prisstegringar på virke
som kommit till stånd, att det väl i alla
fall skall bli möjligt för det enskilda
skogsbruket att genomföra dylika åtgärder
i större omfattning än tidigare.

Jag har ingen anledning att taga upp
något resonemang i övrigt om avvägningen
beträffande den andel, som går
till skogsbruken och till sociala och
andra ändamål i detta sammanhang.
Jag tror att den kritik, som riktats mot
uppgörelsen som sådan och som går ut
på att skogen som objekt, som den del
som levererar hela råvarukvantiteten,
fått sitta emellan, är oberättigad, helt
enkelt därför att man ej tagit hänsyn
till vad som skett samtidigt med denna
uppgörelse, nämligen de betydande
rotvärdestegringarna.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle)
: Herr talman! Herr statsrådet fäster
uppmärksamheten vid de stegrade
rotvärdespriserna sedan föregående år.
Det föreligger dock ingen svindlande
stegring av priserna, om man jämför
med tidigare år. Visserligen kan man
säga att det är höga priser, men det råder
också exceptionellt höga exportpriser.
Jag tror man kan säga, att avståndet
mellan råvarupriset och exportpriset är
större än någonsin tidigare, ocli därför

har man dock grundad anledning att anmäla
missnöje, icke minst med hänsyn
till att industrien föregående år hade
möjligheter att pressa fram ett uppseendeväckande
lågt pris på råvaran.
Detta pris stod visserligen något så
när i överensstämmelse med då gällande
exportpriser, men industrien, fick
ju sedan sådana enorma vinster dels
genom devalveringen, dels genom de
starkt ökade exportpriserna, att det borde
gjort det möjligt för den att avstå ytterligare
tio procent, så att skogsägareparten
och arbetareparten blivit jämställda.
Jag har icke velat pruta på utgifterna
till det sociala området. Jag anser
bara, att minst samma hjälp bör
utgå till skogsägarna som till de sociala
åtgärderna.

Herr statsrådet upprepade vad han
sagt i ett föredrag i Göteborg. Det kan
ju för den som icke är initierad verka
som om de enskilda skogsägarna fått en
ökad inkomst på 400 miljoner kronor.
Jag vill härtill åberopa, vad som fanns
återgivet i Jordbrukarnas föreningsblad
på ledarspalten lördagen den 18 november
i år. Där gör man läsarna uppmärksamma
på, att de enskilda skogsägarna
disponera endast hälften av
skogsmarken. Ej heller hade herr statsrådet
nämnt något om att av dessa 400
milj. minst hälften faller på andra större
skogsägare (bolag, kronan m. fl.)
samt att skatten utgör minst 25 procent
på vad de enskilda skogsägarna få i
skogslikvider. De enskilda skogsägarna
få sålunda ej så mycket större inkomster
än förut, särskilt icke om man tar hänsyn
till att skogsarbetarna — och det anser
jag vara alldeles riktigt — fått ett bättre
ackord. De ha fått ett avtal, som ger
14 procent mera än föregående år.
Länsarbetsdirektören hemma i mitt liin
upplyste emellertid vid ett sammanträde,
att arbetarna icke reflektera i
nämnvärd grad på att arbeta efter det
nya avtalet, utan det kanske blir 14
procent och mera till utöver avtalet för

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

att de över huvud taget skola stanna
vid arbetet. Även detta kommer att
minska skogsägarnas behållning av de
höga priserna.

I varje fall skulle jag ansett det riktigare,
om regeringen reflekterat över
ett annat sätt att sterilisera dessa topppriser.
Man borde i överensstämmelse
med ett förslag, som framlagts av Skogsägareföreningarnas
riksförbund, låta
det bli en frivillig sterilisering på vissa
år framåt, till dess det blir en annan
konjunktur. Om man gjort detta, och de
enskilda skogsägarna fått dessa pengar
steriliserade och sluppit betala skatt
för dem, skulle de i stor utsträckning
ha anammat en sådan linje. Det hade
varit mera sympatiskt och skulle ha
givit ett bättre resultat än dessa 10 procent
komma att giva.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall icke närmare ingå på min åsikt
om prisutjämningsavgifter och steriliseringsavgifter.
Därom har jag yttrat mig
förut i kammaren, och därför torde
varken statsrådet eller någon annan
vara obekant med min inställning till
dessa saker.

Sterilisering är ett ord som förekommer
jämt och ständigt i diskussionen,
och det står också i statsrådets svar.
Vad menas egentligen med att sterilisera
pengar? Jag vet icke, om det finns
någon riktig definition därpå. Det har
lovats ifrån flera håll, att det skall bli
en effektiv sterilisering. Vad menas
därmed? Menas det att dessa pengar
skola dragas in och användas av staten
för dess utgifter? Det anser icke jag
vara någon riktig sterilisering och därmed
följa vissa svårigheter som vi sett
nu, när tidigare steriliserade avgifter
skola betalas tillbaka. Då blir det svårigheter.
Dessa pengar ha ju under
tiden varit i marknaden på nytt. Det
kan ej kallas för att sterilisera pengar.
Jag kan ej heller tänka mig att staten,

nu skulle få in dessa avgifter i form av
reda pengar, som ej komma till användning.

Denna fråga skulle jag naturligtvis
icke så mycket rikta till handelsministern
som till chefen för finansdepartementet.
Men eftersom denna interpellation
just rört sig härom, har jag tilllåtit
mig ta upp frågan. Jag tycker att
man kan begära att få ett uttalande från
regeringens sida härom och få höra
handelsministerns och finansministerns
åsikt om vad som menas med sterilisering.

Om jag skulle giva en verklig definition
på vad som menas med sterilisering
ur min synpunkt, skulle det vara
denna. Man tar de pengar som komma
in och lägger dem i en kassakista eller
bränner upp dem, och därigenom minskar
sedelutgivningen. Man får inte
trycka nya sedlar — det är ej sterilisering
— utan man måste, om pengar
skola steriliseras, minska rätten att
trycka nya sedlar med motsvarande belopp.
Det är enligt min mening en effektiv
sterilisering, allt annat är bara
spegelfäkteri och chimärer.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Till
herr Jönsson i Rossbol vill jag säga på
nytt, att vad jag velat erinra om är, att
man sagt att skogen som sådan har
kommit på mellanhand. Jag har ej gått
in på, huruvida denna merinkomst tillkommer
de enskilda skogsägarna, bolagsskogarna
eller domänverket, ty hela
resonemanget gick ju från början ut på
att de, som över huvud taget ha skog,
ha fått för litet. Därutöver har jag tilllåtit
mig säga, att råvaruprisets stegring
motsvarar ungefär 400 miljoner
kronor. Det finns ingen anledning att
diskutera vad olika slags skogsägare
fått ut av detta belopp. Det har inte
varit min mening att över huvud taget
beröra fördelningen eller att på något

Tisdagen den 28 november 1950.

.Nr 31.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

sätt försöka blanda bort korten genom
att påstå att de och de skogsägarna ha
fått 400 miljoner kronor. Den av mig
nämnda summan avser hela skogsbruket.

Om man säger att bättre resultat
kunde ha nåtts än genom dessa anordningar,
så är det klart att man kan
säga det. Visst kunde vi ha ställt hårdare
villkor på industrien. Frågan är
bara, huruvida vi då fått en uppgörelse
eller inte. Jag har sagt tidigare att vårt
primära syfte var att dra undan denna
penningmängd. Jag behöver heller inte
sticka under stol med att det ur vissa
handelspolitiska synpunkter kunde vara
ett intresse, att vi fingo just denna
form för uppgörelsen.

Interpellanten antydde nu att den utveckling,
som ägt rum och som man
brukar beteckna som en frigörelse av
handeln, innebär att industrien fått
trumf på hand. Jag kan svara både ja
och nej. Det finns, tror jag, ingen anledning
för mig med hänsyn till detta
ömtåliga ämne att här diskutera, varför
vi ha gjort som vi ha gjort. Jag
nöjer mig med att påpeka att ur vissa
handelspolitiska synpunkter var det
också ett värde, att man fick en sådan
uppgörelse till stånd.

Herr Edström tar upp frågan, huruvida
dessa pengar verkligen bli undandragna
marknaden. Då vi använt uttrycket
sterilisera ha vi helt naturligt utgått
ifrån att dessa pengar skulle kunna
dras bort ifrån den allmänna rörelsen.
När man säger att staten motverkar
detta syfte i den mån sedelmängden
spädes ut genom att riksbanken ger
ut mera pengar samtidigt som staten
drar bort pengar ur marknaden, så är
det klart att detta är riktigt. Men under
förutsättning att staten klarar sina utgifter
med sina egna inkomster eller
genom upplåning i öppna marknaden
måste det innebära, att man drar
undan dessa pengar med en åtstram -

ning av penningmarknaden som följd,
och det är det vi vilja.

En helt annan sak är det, om staten
kan få sina utgifter och inkomster att
balansera. Det har ju varit kutym att
man täckt utgifterna på driftbudgeten
och lånat pengar för att täcka kapitalbudgetens
utgifter. Detta har varit det
traditionella sättet, och tillämpar man
den metoden har ingen förändring inträtt
på kapitalmarknaden. Som bekant
ha vi velat gå ett stycke längre under
senare år. Under vissa år ha vi åstadkommit
en viss överbalansering, ehuru
jag vill erkänna, att detta inte lyckades
under det senaste året, då utgifterna
blevo större. Men jag kan inte finna
annat än att det blir en verkligt effektiv
sterilisering eller ett undandragande
av pengar från marknaden under
förutsättning att staten för sina utgifter
på ett tillfredsställande sätt skaffar inkomster
som svara mot dess utgifter.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte bli
missförstådd på den punkten att jag inte
skulle vara anhängare av en viss liberalisering
av handeln, men jag frågade
närmast om inte även detta var ett medverkande
moment till att industrien till
synes nu haft ett starkare utgångsläge
vid dessa förhandlingar än tidigare.
Man hade ju tidigare vid en mindre
vinstgivande marknad kunnat gå med
på att avstå 50 procent, men nu har
man höjt sina anspråk till 70 procent.
Det är detta som jag anser vara skäl
att anmärka på.

Jag förstår att det inte är lätt att få
en uppgörelse till stånd, och jag har
den uppfattningen, att såvitt det är
möjligt bör man på frivillig väg söka
få en uppgörelse i stället för att vidta
tvångsåtgärder. Jag är också medveten
om att industrien ingalunda kan betala
ut till sista öret i en typisk högkon -

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 31.

Nr 31.

Tisdagen den 28 november 1950.

Svar på interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å

trävaror och pappersmassa.

junktur med mycket höga priser, då
risktagandet är större än annars. Men
icke förty anser jag och många med
mig, att denna uppgörelse i hög grad
har gynnat industrien och missgynnat
det enskilda skogsbruket och framför
allt det mycket angelägna och nationalekonomiskt
betydelsefulla skogsvårdsarbete,
som skulle ha kunnat utföras
i ett annat konjunkturläge om man haft
tillräckligt med pengar.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet gav mig delvis
rätt då han talade om att pengarna
skulle tagas bort ifrån marknaden. Men
mig synes som om denna sterilisering,
varigenom man tar bort pengar ifrån
industrien som ett slags lån, är precis
detsamma som om riksgäldskontoret
lånade i marknaden. Skillnaden är absolut
ingen så länge som staten är ute
och lånar i marknaden. Tv vare sig det
blir tvångslån hos industrien eller ett
frivilligt lån, tages precis lika mycket
bort ifrån marknaden. Någon inflationsbekämpande
åtgärd av allmän omfattning
är det inte fråga om; för detta ändamål
måste man vidta helt andra åtgärder.

Jag tycker det skulle vara mycket
tacknämligt om statsrådet ville tala
med sin kollega i finansdepartementet,
så att vi finge ett auktoritativt uttalande
om vad som menas med sterilisering.
Är det att staten skal) använda pengarna
för sina utgifter eller ej?

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag tror nog man kan våga göra
påståendet, att vårt lands skogsägare i
stort sett utan att knorra ha accepterat
den toppbeskärning av skogsinkomsterna
som gjorts. Åtminstone de skogsägare
jag kommit i kontakt med ha haft
förståelse för faran av alltför stora konjunktursvängningar
och att man ur den
synpunkten får finna sig i att berövas
en del inkomster. Jag skulle bara i det

sammanhanget vilja ställa frågan, om
det är så säkert att andra samhällsklasser
i en liknande situation skulle vara
redo att göra samma uppoffring.

Det blir kanske i stället anledning till
något missljud när man resonerar med
skogsägarna om vad de »steriliserade»
pengarna skola användas till. I vårt
land ha vi ju ett oerhört stort behov av
medel och av arbetskraft till skogsvårdande
åtgärder. Det förhåller sig också
så, att detta arbete är ett arbete på lång
sikt — i regel får väl den som utför
arbetet inte någon nytta av det, och
skulle man räkna ekonomiskt, kapitalisera
med ränta på ränta och lägga till
skatter och övriga omkostnader och utgifter,
kanske man skulle finna att detta
skogsvårdande arbete knappast är ekonomiskt
lönande. Det är därför man
tycker att i en situation som denna,
när man uppnår toppriser på skogsprodukter
och sedan tar bort en del av
dessa toppriser från skogsbruket, borde
en något större andel av detta belopp
ha fått användas just till skogsvårdande
åtgärder.

Jag försäkrar att även om man fått
hela beloppet hade det inte på långt
när räckt — man hade för övrigt saknat
arbetskraft för att kunna disponera
dessa pengar — att åstadkomma vad
man behöver åstadkomma när det gäller
förnyelse av skogsbeståndet. Det är
därför man något knorrar ute i bygderna
och tycker att dessa pengar äro
dock komna ifrån skogen och borde
därför ha fått i största möjliga utsträckning
användas för skogens framtida bestånd.

Dessutom tycker jag nog att även
Skogsägareföreningarnas riksförbund
borde vara förhandlingspart när det
gäller avtal, som så intimt berör dess
medlemmar som detta gör. Nu vet jag
mycket väl att bevillningsutskottet och
riksdagen sagt, att skall det träffas sådan
överenskommelse, bör det ske med
industriens representanter. Men jag vill

Onsdagen den 29 november 1950.

Xr 31.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt''

ning och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

erinra om att våra skogsägarföreningar
sedan den tiden ha fått ett helt annat
grepp om marknaden än de hade förr.
De ha blivit en betydelsefull faktor att
räkna med. Om man i en framtid kommer
i liknande situationer tror jag därför
det vore tacknämligt, om regeringen
ville gå in i förhandlingar även med
dessa föreningar och få del av deras
syn på saken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 211—216, bevillningsutskottets
betänkanden nr 64
och 65, bankoutskottets utlåtanden nr
24 och 25, andra lagutskottets utlåtande
nr 50, tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 56—59.

§ 8.

Herr AX DRE VICE TALMAXXEX yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att

andra lagutskottets utlåtande nr 50
måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Under hänvisning till att jag den 17
november 1950 blivit av Kungl. Maj:t
utsedd att vara ombud vid förhandlingar
rörande Sveriges varuutbyte med
Förbundsrepubliken Tyskland, anhåller
jag härmed om ledighet från riksdagsmannauppdraget
under tiden från 1 december
1950 till höstsessionens slut.

Göteborg den 24 november 1950.

Walter Edström.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem
Gunnar B ritt h.

Onsdagen den 29 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att Disa Västberg på grund av sjukdom
(bronchitis) är oförmögen till arbete
fr. o. in. den 21 november 1950
t. o. m. den 2 december 1950 intygas.

Stockholm den 21 november 1950.

Walter Bitter,
leg. läkare.

Kammaren beviljade fru Västberg ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. in.
den 21 innevarande november t o. m.
den 2 nästkommande december.

Svar på interpellation ang. underlättande
av den svenska fruktproduktionens avsättning
och fråga om förlängd giltighetstid
för tullen på äpplen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STR.4XG erhöll på begä -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

rån ordet för att i ett sammanhang besvara
dels herr Bomans i Kieryd interpellation
angående underlättande av
den svenska fruktproduktionens avsättning
dels ock herr Nilssons i Bästekille
fråga angående förlängd giltighetstid
för tullen på äpplen.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Sträng
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Till handelsministern
har i första kammaren riktats en interpellation
av herr Gustaf Elofsson rörande
storleken av importen av utländsk
frukt under innevarande år.
Herr Elofsson har vidare velat veta regeringens
synpunkter på denna import
för framtiden i belysning av den inhemska
fruktens avsättningsförhållanden.
I andra kammaren har herr Nilsson
i Bästekille frågat, om man har för
avsikt att till skydd för de svenska
fruktodlarna ge de svenska delegerade
vid tullförhandlingarna i Torquay sådana
direktiv, att tullen på äpplen utsträckes
till att gälla även under februari
och mars månder. Slutligen har
herr Boman i Kieryd i andra kammaren
interpellerat jordbruksministern,
huruvida allmänna åtgärder för att underlätta
den svenska fruktproduktionens
avsättning i nuvarande läge anses
motiverade och vilka åtgärder som
i så fall kunna ifrågakomma.

Då dessa tre frågor beröra ett och
samma ämne, har det befunnits lämpligt,
att de besvaras på en gång.

Jag skall då först ta upp frågan om
importens betydelse i detta sammanhang.
Man har från olika håll velat göra
gällande, att svårigheterna att finna avsättning
för den svenska fruktskörden
till stor del skulle bero på att utländsk

frukt införes i landet under den tid du
svensk frukt saluföres. De faktiska importsiffrorna
för året stödja emellertid
ej detta antagande. I första hand är det
importen av äpplen och päron, som är
av intresse. Under månaderna augusti,
september och oktober har endast en
obetydlig kvantitet äpplen (70 ton) införts
i landet. Päronimporten låg helt
nere under augusti och september: under
oktober ha införts 400 ton, vilket
torde sammanhänga med att svenska
päron vid denna tid på året icke längre
saluföras i tillräckliga kvantiteter. Vad
beträffar övrig färsk frukt såsom bananer,
apelsiner och vindruvor har visserligen
förekommit en rätt betydande
import även under tredje kvartalet i
år, men denna import torde endast i
ringa utsträckning kunna anses inverka
på försäljningen av svensk frukt.

Med anledning av herr Elofssons fråga
vill jag nämna, att fruktimporten sedan
årets början visar jämförelsevis
höga siffror. Till utgången av oktober
hade införts 14 300 ton äpplen, 2 800
ton päron, 2 600 ton vindruvor, 63 800
ton apelsiner och närmare 25 000 ton
bananer. Dessa siffror ligga högre än
siffrorna för motsvarande tid förra året.
Då emellertid importen till största delen
ägde rum under årets första åtta
månader äro siffrorna av underordnat
intresse, när det gäller att bedöma importens
inverkan på avsättningen av
vår egen fruktskörd.

Vad angår importen för framtiden
kan det förmodas, att de svenska fruktodlarna
särskilt under goda skördeår
ha möjlighet att genom sin egen prispolitik
hindra konkurrerande import
av exempelvis äpplen och päron. Att
staten med hänsyn till den inhemska
fruktodlingen skulle under vissa tider
av året helt hindra import av exempelvis
apelsiner, bananer och vindruvor
förefaller ej tillräckligt motiverat. Det
är nog orealistiskt tro, att det svenska
folket härigenom skulle kunna förmås

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt
för tullen på äpplen.

Svar på interpellation ang.

ning och fråga om förlängd giltighetstid

att i nämnvärd omfattning öka konsumtionen
av svenska äpplen och päron.
En sådan politik skulle för övrigt
stå i strid med våra handelsöverenskommelser
med de fruktexporterande
länderna. 1 dessa överenskommelser
ha vi fått förbinda oss att medgiva
import till bestämda kontingenter
av olika, ur försörjningssynpunkt
mindre betydelsefulla varor, däribland
färsk frukt. För att undvika missförstånd
vill jag nämna, att dessa kontingentsåtaganden
icke innebära någon
skyldighet att köpa varorna i fråga,
endast att bevilja importlicenser i den
män köp komma till stånd. Våra medgivanden
uppvägas oftast av motsvarande
förmåner för svenska exportvaror,
beträffande vilka importtillstånd
eljest icke skulle lämnas i vederbörande
länder. I det sammanhanget bör nämnas,
att vi som ett led i frigörelsen av
handeln mellan Marshalländerna funnit
oss böra uppföra såväl apelsiner som
bananer på frilista.

Vad beträffar konkurrensen mellan
importerad och svensk frukt bör slutligen
framhållas, att den svenska fruktodlingen
åtnjuter ett icke obetydligt
tullskydd. Under den tid svensk frukt
saluföres utgår högre tull för exempelvis
äpplen, päron, plommon och vindruvor.
Äpplen äro sålunda belagda
med en tull av 20 öre per kg under
andra halvåret och 10 öre per kg under
januari månad. Riksdagen har så sent
som i år godkänt en överenskommelse
från tullförhandlingarna i Annecy i
fjol, enligt vilken den tidigare under
februari—juni utgående tullen på äpplen
— 10 öre per kg — borttagits. Av
lätt insedda skäl är det mycket svårt
alt nu ifrågasätta någon ändring härutinnan.
Tullncdsättningen under februari—juni
ingår för övrigt som ett led
i en överenskommelse med USA, som
innefattar för svensk export värdefulla
amerikanska tullkoncessioner. Som jag
förut antytt är del dessutom ovisst, om

en förlängning av skyddsperioden för
äpplen är av egentlig betydelse för möjligheterna
att finna avsättning för den
svenska äppleskörden. Under goda skördeår,
då tillgången på svensk frukt är
helt avgörande för priserna på hemmamarknaden,
har ju tullskyddet över huvud
taget icke någon betydelse för avsättningen.

När svårigheter i år uppkommit för
den svenska fruktodlingen ha dessa
svårigheter endast i ringa grad berott
på importen av utländsk frukt. Det är
emellertid givet att vi vid våra handelsförhandlingar
och vid prövningen av
förekommande importönskemål skola
noga beakta den svenska fruktodlingens
intressen. Dessa hänsyn måste dock
vägas mot handelspolitiska och därmed
jämförliga synpunkter.

Herr Boman har i sin interpellation
berört en del särskilda frågor av betydelse,
när det gäller att förbättra avsättningen
av svensk frukt. Sålunda
framhålles, att marknadsförandet av
den svenska frukten lämnar åtskilligt
övrigt att önska, bl. a. i det avseendet
att några enhetliga kvalitetsbestämmelser
inte tillämpas. Med anledning härav
vill jag erinra om att Sveriges standardiseringskommission
sedan flera år
tillbaka meddelat förpacknings- och
kvalitetsbestämmelser för svensk frukt.
Dessa bestämmelser torde i allmänhet
tillämpas av de större packerierna. Däremot
är det otvivelaktigt så, att en hel
del och kanske största delen av den
frukt, som säljes på torg eller från
mindre odlare direkt till detaljhandlare,
inte är sorterad efter några enhetliga
normer. Då det fanns normalpriser
på frukt, hade man genom prishestämmelscrna
möjlighet att framtvinga
en sortering efter enhetliga normer.
Denna möjlighet finnes emellertid
ej nu. Det skulle givetvis kunna
övervägas att statsmakterna skulle ingripa
på detta område och göra vissa
sorterings- och förpackningsbestämmel -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt

ning och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

ser obligatoriska för all saluförd frukt.
Enligt min mening bär man emellertid
anledning att ställa sig tveksam häremot,
bl. a. därför att det nog skulle
kräva en ganska omfattande kontrollapparat
att göra bestämmelserna fullt
effektiva. Det förefaller i stället som
om det här skulle finnas en uppgift,
som en väl uppbyggd producentorganisation
skulle ha goda möjligheter att
lösa.

Vad vidare gäller utbyggnaden av
den industri, som använder frukt som
råvara, vill jag framhålla, att kapaciteten
hos anläggningarna för framställning
av äppelmos och fruktkonserver
torde vara fullt tillräcklig. Herr Boman
har emellertid måhända här närmast
tänkt på användningen av äpplen för
framställning av must och cider. I fråga
om den förra tillverkningen kan
nämnas, att statsmakterna under slutet
av 1930-talet och första hälften av 1940-talet årligen lämnade vissa anslag som
bidrag för att skaffa apparatur till musterier.
Det förefaller inte osannolikt att
man efter hand genom musttillverkning
kan finna användning för en inte
oväsentlig del av den svenska fruktskörden.
Särskilt för husbehovsodlare
Skulle otvivelaktigt tillgång till musterier
vara av värde och kunna bidraga till
att minska saluöverskotten vid goda
skördeår. Vad angår tanken på att använda
frukt för tillverkning av cider
vill jag endast erinra om att en framställning
i ärendet, som varit på remiss
hos myndigheterna, i maj 1950 överlämnats
till 1944 års nykterhetskommitté.

På tal om vad som från statsmakternas
sida gjorts och göres för att förbättra
avsättningsmöjligheterna för den
svenska frukten vill jag till slut framhålla,
att från jordbrukets lagerhusfond
kan lämnas lån för uppförande av
fruktlagerhus och lagringskällare för
frukt.

Det allmänna intresset av att frukt -

produktionen inom landet kommer till
nytta kan givetvis aktualisera frågan
om statligt stöd i olika avseenden åt
denna näringsgren. För ögonblicket
torde emellertid knappast tillräckliga
skäl härför finnas. I vad mån avsättningsförhållandena
för den svenska
fruktodlingen för framtiden skola kunna
förbättras, måste i första hand bli
beroende av branschens egna åtgöranden.
Det finns säkerligen utrymme för
rationalisering och förbättringar i fråga
om exempelvis lagring, transporter,
distribution, förpackning och kvalitetskontroll.
Genom ökad produktion av
lagringsdugliga fruktsorter skuile vidare
skörden kunna fördelas över en
längre tidsperiod. Betydelsefulla uppgifter
torde i dessa hänseenden föreligga
för en effektiv producentorganisation.
Vad slutligen beträffar utbyggnaden
av förädlingsindustrien torde
främst de rent kommersiella betingelserna
härför böra vara utslagsgivande.

Vidare anförde:

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret och för den
förståelse, som i svaret visats för de av
mig framförda synpunkterna. Anledningen
till interpellationen var de svårigheter
som i höst drabbat avsättningen
av frukten, då den svenska
fruktskörden i år varit ovanligt riklig.
Man får sätta detta mot bakgrunden
av den stora ökning av den svenska
fruktodlingen, som för närvarande äger
rum. Enligt uppgift, som jag fått, uppskattade
man 1948 skörden av äpplen
till cirka 100 000 ton. Innevarande års
skörd beräknas till cirka 150 000 ton.
Man har räknat ut, att utökningen av
fruktodlingen kommer att innebära, att
1958 års skörd kan uppskattas till cirka
300 000 ton. Allt detta är återgivet enligt
uppgifter från Pomologiska föreningen.
Vi kunna alltså i slutet av

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang'', underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt

ning och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

1950 räkna med en fördubbling av innevarande
års skörd. Man har beräknat
värdet av årets skörd till cirka 350 miljoner
kronor, vilket skulle innebära,
att i slutet av 1950-talet fruktskördens
värde kan uppskattas till cirka 700 miljoner
kronor. Med hänsyn till denna utveckling
och till de värden fruktskörden
representerar är det enligt min
mening ytterst angeläget, att vi i tid
ägna uppmärksamhet åt avsättningen
av den svenska frukten i framtiden, så
att vi icke komma att få svårigheter
som bli värre än dem vi haft i höst,
då det gäller avsättningen av den svenska
fruktskörden.

Sedan jag framställde interpellationen,
har också frågan tagits upp i olika
sammanhang i södra Sverige, där dels
yrkesfruktodlarna, dels Skånska trädgårdsföreningen
i Malmö, haft sammanträde,
och senast har ett sammanträde
i Växjö på initiativ av RLF hållits. Där
har man diskuterat möjligheterna att
underlätta avsättningen.

.lag viil passa på att understryka initiativet
från RLF, där man föreslog, att
icke bara yrkesfruktodlarna utan samtliga
fruktodlare skulle komma med i
detta sammanhang.

Jag skall icke ingå på de handelspolitiska
problemen. Men jag har i motsats
till herr statsrådet den uppfattningen,
att den rikliga förekomsten av
bananer, apelsiner och vindruvor under
hösten, då bl. a. praktiskt taget varje
lanthandel haft dessa varor på sin disk,
i viss mån har försvårat avsättningen
av sommar- och höst frukt.

Jag vill understryka vad herr statsrådet
sade vid Pomologiska föreningens
utställning i östermans hallar. Han underströk,
att vi skola sträva efter att
styra den handelspolitiskt motiverade
importen så, att den tidsmässigt icke
kommer att alltför hårt kollidera med
de inhemska producentintressena.

Vad gäller kvalitetsbestämmelserna är
jag överens med herr statsrådet, att

denna fråga i första hand bör lösas
genom producentorganisationerna. Men
det är ett så viktigt led i avsättningen,
att man får fullvärdig och lämplig
frukt och att den undermåliga frukten
icke kommer ut för mycket i marknaden,
att jag ändå måste ifrågasätta om
man icke måste tillgripa tvingande bestämmelser,
ifall det skulle visa sig
omöjligt för enskilda producentorganisationer
att klara denna sak. Under
kriget, då vi hade priskontroll, gjorde
man den erfarenheten, att de tvingande
bestämmelserna i fråga om kvaliteten
voro till båtnad för avsättningen av
svensk frukt.

Beträffande industrien och dess utbyggnad
har jag närmast tänkt på konserv-
och musttillverkning samt eventuellt
på den torkade frukten. Det importeras
ganska mycket fruktkonserver
och torkad frukt. Detta behov skulle
kunna tillgodoses genom inhemsk industri.
I fråga om musttillverkningen
har jag den uppfattningen, att det är
betydligt mera att göra på detta område.
Jag tror att man skulle kunna
bygga ut denna industri väsentligt mera
än vad som är fallet. Jag vill här påpeka
en sak, som är värd uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Det
gäller byggnadstillstånden. Det är visserligen
en fråga på mera kort sikt,
men i alla fall har jag fått den upplysningen
från mitt eget län, att ett byggnadsföretag,
som gällde utbyggnad av
kylanläggning vid ett lagerhus, icke
kunnat igångsättas på grund av nekat
byggnadstillstånd. 1 ett annat fall, där
det gällde musteri och konservindustri,
kunde vederbörande icke få byggnadstillstånd
utan måste förlägga rörelsen
till ett annat län. Då man diskuterar
eventuella statliga åtgärder vill jag fästa
uppmärksamheten på att man tillvaratager
möjligheterna för dessa industrier
att bygga ut sin rörelse.

En fråga, som jag ställde i interpellationer!,
berördes icke i svaret. Det är

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

hur man skall öka konsumtionen i underskottsområdena
i Norrland. Jag ifrågasätter
eventuellt en fraktlindring. Jag
förmenar att det är ganska mycket att
göra för att få en ökad marknad för
svensk frukt, om man kan få ut frukten
till underskottsomrädena uppe i Norrland.
Jag tror att frakten här spelar en
rätt stor roll. Men jag är övertygad om
att herr statsrådet har uppmärksamheten
riktad även på detta spörsmål.

Den svenska frukten har stor betydelse
för det svenska folkhushållet, för
folkhälsan och för de ekonomiska och
sociala värden som här beröras. Därför
dristar jag mig att till herr statsrådet
ställa den frågan, om icke en
statlig utredning, där alla dessa spörsmål
bleve föremål för en grundlig undersökning,
kan anses motiverad. Skulle
herr statsrådet icke vara beredd att nu
svara på frågan, har jag i varje fall
velat framföra tanken.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Den fråga som i detta sammanhang
diskuteras är ju mycket stor och
betydelsefull. Jag kan för min del icke
underlåta att peka på den ofantligt
stora betydelse, som denna fråga har
för det svenska jordbruket som sådant.
Det är ju icke bara yrkesodlarna det i
detta sammanhang gäller. Man har i
Pomologiska föreningen beräknat, att
endast ungefär tio procent av den svenska
fruktskörden frambringas av yrkesodlare.
Resten odlas av mindre odlare,
som ha detta som binäring till jordbruket
eller andra näringsgrenar. Det
måste ju för alla dessa fruktodlare, som
icke räknas till yrkesfruktodlare, vara
ett utomordentligt stort och vitalt intresse,
att frukten, när den frambringas,
kan avsättas till ett pris, som över
huvud taget gör det möjligt för dem
att även i fortsättningen räkna med
detta stöd i sitt förvärvsarbete. Det är
kanske framför allt ur denna synpunkt

som jag skulle vilja se den största betydelsen
av att det kunde vidtagas åtgärder
till gagn och hjälp åt fruktodlingens
vidmakthållande i fortsättningen.

När herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet i sitt svar säger,
alt importen av sydfrukter, exempelvis
bananer, apelsiner och vindruvor,
icke skulle i någon större grad
menligt inverka för den svenska fruktens
vidkommande, måste jag nog för
min del uttala en helt annan uppfattning.
När man i affärerna här i Stockholm
eller nästan överallt i hela landet
kan iakttaga, hur under den egentliga
fruktsäsongen affärerna äro så överfyllda
av just sådana utländska fruktvaror,
att det måste locka människorna
att köpa av dessa i kanske större utsträckning
än som kan vara önskvärt,
bestyrkes riktigheten av denna min
uppfattning. Jag kan för min del icke
heller tro, att det ur ekonomisk synpunkt
för vårt lands vidkommande kan
vara till fördel, att man på detta sätt
tillåter import av dessa varor i obegränsad
mängd, samtidigt som den
svenska frukten i stor utsträckning förfares.

När jordbruksministern sedan talar
om de stora uppgifter, som skulle åvila
den svenska fruktodlingen och de svenska
fruktodlarna, då det gäller att förbättra
förhållandena, skall jag villigt
och livligt instämma i detta jordbruksministerns
uttalande. Det har ju också
visat sig, att det under senare tid i
mycket stor utsträckning tagits initiativ
för att försöka åstadkomma förbättrade
förhållanden i detta sammanhang.

.lag kan liksom herr Boman i Kieryd
meddela, att man ifrån fruktodlarnas
sida genom hänvändelse till RLF försökt
att få till stånd organ, som skola
försöka att i någon mån råda bot på
de värsta bristerna inom fruktodlingsbranschen.
Huruvida detta skall vara
möjligt beror emellertid också i mycket

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

stor utsträckning på den hjälp och det
stöd, som fruktodlarna i detta sammanhang
kunna påräkna även från
statsmakternas sida. Man har från
fruktodlarhåll framfört önskemål om
framställning av cider; man har talat
om möjligheten att framställa vin av
svenska äpplen och annan svensk
frukt. Man har menat, att man kunde
lika väl få göra detta som att man importerade
dylika ting. Man har också
pekat på svårigheterna att få byggnadstillstånd
för lagerhus och svårigheterna
att erhålla kapital till dessa. Jag tror,
att om fruktodlarna kunna påräkna
statsmakternas medverkan för att i
detta sammanhang skapa möjligheter,
som bättre motsvara de önskemål, som
kunna göras gällande, än vad nu är
förhållandet, skulle man från fruktodlarnas
sida känna med sig, att man
kunde göra nytta, och man skulle anstränga
sig dels att frambringa kvalitetsfrukt
och dels att över huvud taget
söka skapa bättre förhållanden på fruktodlingens
område.

Hela fruktodlingen skulle då kunna
komma i ett gynnsammare läge och bli
en näringsgren, varav landet i sin helhet
skulle kunna ha nytta.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter. Jag vill samtidigt
meddela, att vid det fruktodlarmöte,
som hölls i Växjö för en vecka sedan,
uttalades mycket starka önskemål om
att man från statsmakternas sida skulle
beakta dessa synpunkter i all den utsträckning
som är möjlig. Men man uttalade
också sin mycket starka vilja
att själv på allt sätt bidraga till att
sanera och ordna förhållandena på
fruktmarknaden. Jag kan för min del
icke annat än uttrycka en förhoppning
om att den diskussion, som här i dag
har kommit till stånd, skall leda till
åsyftad verkan, så att denna för landet
och dess många tiotusentals fruktodlare
mycket betydelsefulla fråga skall kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är möjligt att jag icke har så
många nya synpunkter att komma med
utöver dem som redan blivit framförda,
men denna fråga omfattas i varje fall
med ett väldigt stort intresse i de fruktodlande
provinserna. Man har ju förut
talat om vilka stora värden det gäller
och vilka stora kvantiteter som kunna
odlas och avsättas. Om man därutöver
försöker beräkna värdet av de stora
kvantiteter, som icke kommit till nytta
utan fått ruttna bort i våra trädgårdar
och fullständigt förfaras, kommer man
till fullständigt skrämmande tal. Folk i
allmänhet kan icke förstå, att det icke
från de styrandes sida har kunnat göras
mera för att denna stora, förnämliga
fruktskörd skulle kunna komma till
gagn.

Herr statsrådet talade om att import
av färsk frukt, apelsiner, vindruvor
o. s. v., visserligen förekommer men att
den endast i ringa utsträckning kunde
inverka på försäljningen av svensk
frukt. Jag tror icke att detta är riktigt.
Det må så vara, att icke kvantiterna av
den importerade frukten äro så förfärligt
stora i förhållande till vad som odlas
här i landet. Men när den svenska
frukten håller på att fullständigt flöda
över, behövs det icke så mycken import
av frukt för att den skall inverka. Det
är icke bara i Stockholm som man säljer
bananer, vindruvor och annan importerad
frukt, utan det märkvärdiga är att
runt om i landet vid våra järnvägars
tidningskiosker och dylikt saluföres
praktiskt taget bara utländsk frukt. Det
är detta som vi fruktodlare reagerat
mot, att man icke kan saluföra svensk
frukt i stället för utländsk, när vi ha
så gott om den inhemska frukten.

Det har sagts att fruktodlarorganisationerna
böra göra propaganda. Det kan
i viss mån vara sant, att det brister
mycket i detta hänseende. Yi ha i våra
fruktodlarorganisationer försökt med en
sådan propaganda men ha misslyckats

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

flera gånger. Jag vill livligt hoppas, att
det försök, som nit göres, skall lyckas
bättre än de tidigare. Men om man skall
kunna saluföra den svenska frukten i
konkurrens med den utländska, fordras
det mycken propaganda. Man kan icke
göra propaganda utan att man har ekonomiska
resurser för detta. Om den utländska
frukten tillhandahålles på de
ställen, där man ej saluför svensk frukt,
måste man erkänna att de svenska fruktodlarna
komma till korta i konkurrensen.

Herr statsrådet anförde de handelsavtal,
som vi ha måst biträda med hänsyn
till andra produkter som måste importeras.
Men vi voro mycket reserverade
när vi bedömde GATT-avtalet i
våras. Vi sade, att det kornrne otvivelaktigt
att inverka mycket ofördelaktigt
på den svenska fruktodlingen. Det var
icke bara färsk frukt det gällde, utan
alla möjliga fruktkonserver förekommo
samtidigt bland de i detta GATT-avtal
berörda varorna. Jag tror att det skulle
vara mycket vunnet, om statsmakterna
ville med litet hårdare hand gå in för
att icke lämna licenser till dessa importvaror,
när vi ha så välsignat gott
om svensk frukt.

Nu nämner herr statsrådet i detta
sammanhang, att vi som ett led i frigörandet
av handeln mellan Marshallländerna
funnit oss böra uppföra såväl
apelsiner som bananer på frilistan. Ja,
herr statsråd, blir det icke ännu etter
värre än vi tidigare haft det, om vi nu
skola importera mer och mer till skada
för den svenska fruktodlingen?

Jag tycker, att det är litet inkonsekvent
av statsmakterna att hjälpa fruktodlarna
med ganska bra anordningar
men samtidigt icke hjälpa till att skydda
dessa fruktodlare så, att de kunna hävda
sig i konkurrensen. Jag är fullt införstådd
med att det är producenterna
själva som i första hand måste sörja för
detta. Men de kunna icke göra detta
utan att utrikeshandeln för dessa varor

också blir lagd så, att ett skydd beredes
den svenska fruktodlingen.

Herr talman! .lag har icke kunnat
underlåta att framföra dessa reflexioner
från vår fruktodlande provins. Jag vill
ännu en gång understryka, att fruktodlare
icke kunna förstå, varför icke
svensk frukt skall kunna bättre tillvaratagas
än som skett innevarande år.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Nilsson i Bästekille är på grund av sjukdom
inte här närvarande, och jag ber
att å hans vägnar få framföra hans tack
till statsrådet för det positiva i hans
svar. Huruvida herr Nilsson i Bästekille,
som är en kritiskt lagd man, skulle varit
nöjd med svaret undandrar sig mitt bedömande,
men jag har velat redovisa att
svaret kommit, och jag ber som sagt få
framföra interpellantens tack i denna
form.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är inte mycket att tillägga utöver
interpellationssvaret, som ju var ganska
utförligt. Jag har emellertid nu närmast
begärt ordet för att kanske få till
stånd eu mera nyanserad debatt i fråga
om själva konkurrensen mellan den inhemska
frukten och de omdebatterade
bananerna och vindruvorna. Jag har
vid tidigare tillfällen deklarerat den
uppfattningen, att härvidlag stå två uppfattningar
emot varandra, nämligen dels
de inhemska odlarnas mening att få ha
marknaden monopoliserad för sin egen
del framför allt under höstmånaderna,
när den svenska frukten går ut i handeln,
och dels de svenska exportörernas
önskan att få till stånd handelsavtal
med sådana länder, vilkas vanliga
exportvaror iiro bananer, apelsiner och
vindruvor. Vi kunna ju inte reglera säsongerna
i hithörande avseende, då det
ju vid handelsavtal med exempelvis
Frankrike, Rumänien och Bulgarien lig -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt

ning och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

ger så till, att dessa länders druvskörd
blir mogen på hösten. Det är därvidlag
fråga om exportländernas speciella varor,
och det går inte om man vill exportera
och ha ett handelsutbyte att
bara vinka med kalla handen och säga,
att här blir det ingen import. Vad vi
kunnat göra när vi sökt efter en kompromiss
mellan dessa båda synpunkter
är att inte ta in äpplen och päron just
under den tid när den svenska marknaden
kan förses med svenska äpplen och
päron.

Om apelsinerna och vindruvorna äro
varor direkt konkurrerande med den
svenska frukten äro meningarna delade,
och jag'' skall här inte presentera någon
deciderad uppfattning om den saken,
men eftersom diskussionen hittills har
varit ganska ensidig kanske jag ändå
får tillåta mig säga, att det är inte så
alldeles säkert att den, som går ut för
att köpa ett kilo bananer, köper äpplen,
därest han inte får sina bananer; det
kan hända att han inte köper något alls.
Det har också gjorts gällande, att om
svenska folket över huvud taget lär sig
att äta frukt — således både apelsiner
och bananer och vindruvor — blir det
intresserat av ett permanent inslag av
frukt i sin konsumtion och därmed också
av att köpa äpplen och päron under
sådana tider, då de andra varorna inte
finnas i marknaden. Det finns sålunda
skäl, som ha anförts för att konsumtionen
av frukt på detta område medverkar
till att stimulera fruktkonsumtionen
över huvud taget, och eftersom
debatten bör vara litet mera nyanserad
har jag velat redovisa dessa skäl. Därmed
har jag inte sagt att jag delar den
uppfattningen, men att skälen ha anförts
från många håll är uppenbart.

Sedan är det också så, att om den
svenska fruktodlingen skall bli vad de
svenska fruktodlarna hoppas på, är det
kanske också nödvändigt att vi se oss
om efter marknader utanför våra egna
gränser. .lag har nog den uppfattningen,

att åtskilliga sorter av svensk frukt ha
en sådan kvalitet, att de kunna konkurrera
med och t. o. in. vara överlägsna
de flesta sorter av äpplen och päron
som vi importera. Om detta antagande
är riktigt böra kanske de svenska fruktodlarna
så småningom kunna bygga upp
en exportmarknad till de delar av jordklotet,
där det saknas frukt när svensk
frukt är tillgänglig. Jag tycker att det
är litet inkonsekvent när man säger, att
man inte skall köpa något utifrån, samtidigt
som jag vet att bland svenska
fruktodlare föreligga förhoppningar om
att man så småningom skall kunna komma
fram till en export även av varor
från svensk odling.

Herr Boman i Kieryd undrade om
man inte kunde tänka sig en .statlig utredning
för att kunna klara upp de problem,
som framför allt ha aktualiserats
under den gångna hösten. Jag tror nog
att de problemställningarna äro rätt väl
klarlagda. Vi hade ju en frukt- och trädgårdsutredning
i slutet av 1930-talet.
som penetrerade hela problemet och
som presenterade ett förslag, som även
blev föremål för vissa beslut av riksdagen.
Det konstaterades av denna utredning,
att det är en fråga om sortval.
När det gäller den svenska fruktodlingen
ha vi, om jag inte minns fel, mellan
500 och 600 olika sorter, av vilka kanske
ett 20-tal äro av den kvalitet, att de äro
lagringsdugliga och en verkligt god
vara. Här är en skolningsuppgift för
våra fruktodlare. De yrkesmässiga fruktodlarna
ha blicken öppen för detta, men
det gäller inte våra villa- och egnahemsägare,
som vanligen föra de gamla lätt
förstörbara sommar- och höstsorterna,
som ett rikt år alltid måste ställa till
sådana problem som vi haft innevarande
höst. De yrkesodlare, som kunna sin
sak och som bygga upp sin odling på
lagringsdugliga sortiment, som kunna
saluföras i november, december och
januari, tror jag inte kunna framföra
några starka skäl för klagomål i det av -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt

ning och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

seendet. Därav följer också att den kritik
mot medgivandet, som gjordes i
GATT-avtalet då tioörestullen togs bort
nnder månaderna februari—juni, hade
måhända mera känslomässig än reell
betydelse. Jag har ingen kännedom om
att de svenska fruktodlarna, som haft
frukt till avsalu under februari, mars
och april, haft någon svårighet att finna
avsättning på den inhemska marknaden.

Här är det sålunda fråga om ett sortimentsval,
det är fråga om standardisering,
det är fråga om reklamverksamhet,
och det kan vara fråga om själva
distributionen; jag tror att allt detta betyder
en hel del. Vidare är det fråga om
lagring och lagringsbeständighet hos de
olika sorterna. Men dessa problem äro
faktiskt genomdiskuterade och som jag
tror kartlagda. Om det sedan visat sig
icke ha blivit vad vi önskade, därom
kan man väl tvista, men jag tror att
efter de erfarenheter fruktodlarna gjort
innevarande höst är man beredd att
från såväl deras som handelns sida
vidta åtgärder på eget initiativ, ägnade
att komma till rätta med de mest besvärliga
förhållandena.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag kan helt instämma med herr
statsrådet i ett par punkter. Det gäller
först då han säger, att den svenska
frukten såväl till utseende som smak
och arom är överlägsen den utländska;
detta är säkert alldeles riktigt. Jag tror
alltså att man kan våga det påståendet,
att den utländska frukten på intet sätt
kan jämföras med den svenska i dessa
avseenden. Vidare är jag överens med
herr statsrådet när han säger, att i vårt
land odlas för många sorter som inte
äro lagringsdugliga. Härvidlag gå väl
gamla synder igen. men den saken försöker
man bättra numera från såväl odlarnas
egen sida som från deras organisationers
och myndigheternas sida,
så att det går att odla och saluhålla

svensk frukt efter jul och ända fram
på våren. Och har man kommit så
långt tror jag inte att det är något problem
med avsättningen av den svenska
frukten, utan då tror jag nog, att det
skall kunna ordnas så att den svenska
frukten blir så pass konkurrensduglig,
att tullen inte kommer att spela så förfärligt
stor roll.

Det var emellertid inte bara för den
färska frukten man sänkte tullen, utan
det gällde också konserverad frukt.
Man försöker under hösten ta vara på
svensk frukt, som inte är saluduglig,
genom att förädla den till fruktkonserver,
som kunna saluföras när som helst.
I GATT-avtalet sänktes som sagt också
tullsatsen för fruktkonserver.

Nu säger herr statsrådet, att det inte
är säkert, att den som vill köpa apelsiner
men inte konnner över några,
i stället köper svensk frukt. Men man
kan väl uttala den förmodan, att butiksinnehavarna
kunde säga till en sådan
köpare, att det är väldigt dumt att köpa
apelsiner, när det finns så utmärkta
svenska varor. Jag undrar om inte en
kund efter ett sådant påpekande skulle
köpa äpplen i stället.

Men, herr statsråd, det var inte bara
detta jag ville säga vid detta tillfälle
utan också att jag tror att den, som
salubjuder utländsk frukt som apelsiner,
vindruvor och bananer, också borde
ha skyldighet att samtidigt saluföra
svensk frukt, när det är så välsignat
gott om den. Det är nog ingen tvekan
om att sammanlagt ganska stora kvantiteter
då skulle komma att konsumeras
på det sättet.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Man får nog ge herr statsrådet
rätt i att det ett år som det innevarande
med denna rikliga fruktskörd
måste uppstå stora problem vid den tid
frukten skördas och att det inte är så
lätt att reglementera på detta område.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

Herr statsrådet nämnde något om
villaägare och sådana, som odla frukt
till husbehov, men dessa ta också hänsyn
till hur deras trädgård ser ut. Man
vill inte hugga ned gamla träd för att
plantera nya sorter i stället; den saken
spelar också mycket stor roll.

Jag skall inte gå in på frågan om
konkurrensen mellan den utländska och
den svenska frukten. Jag vet inte för
min del om folk i allmänhet köper ett
kilo äpplen i stället för ett kilo bananer,
om sådana inte finnas att tillgå,
men jag vill säga, att den allmänna
uppfattningen bland fruktodlarna i
vårt land är den, att även avsättningen
av bananer och vindruvor inverkar på
deras avsättningsmöjligheter.

Det finns emellertid två åtgärder, som
i fråga om avsättningen kunna vidtagas,
nämligen att man dels skapar lagerlokaler
och dels inrättar musterier. I
det senare avseendet tror jag inte att
folk i allmänhet har så stor erfarenhet,
men i södra Sverige finns det dock ett
antal sådana musterier, som i regel äro
rätt stora anläggningar och ligga i
fruktodlingsdistrikten. Men det finns
frukt även i andra områden. I min
hemtrakt är det en framsynt lantbrukare,
som i höstas när han såg att det
skulle bli en riklig fruktskörd gjorde
ett musteri i lokaler, som han redan
hade till sin disposition. Naturligtvis
är det därvidlag inte fråga om någon
industri av något större mått, men han
sysselsätter dock för närvarande ett
tiotal personer, och folk fullständigt
vallfärdar dit med sitt överflöd av
frukt, dock inte den som är nerplöjd,
tv för den finns ju inte hjälp, men annars
försöker man nog att ta till vara
så mycket som möjligt. För en tid sedan
var jag själv nere och hade med mig
äpplen och fick med mig hem must.
alltså ren äppelsaft, standardiserad och
fin, för CO öre per liter. Men det är ju
klart att det har sina sidor att bygga
upp en sådan industri, tv man vet ju

inte hur det kan gå ett annat år med
fruktskörden. Jag tror emellertid för
min del, att om statsmakterna kunde
ordna med anslag åt sådana framsynta
personer, skulle därmed en hel del vara
vunnet.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Om
jag bara med några korta ord får spinna
vidare på vad statsrådet sade om
dels den svenska fruktens möjligheter
att inom landet konkurrera med importerade
fruktslag och dels våra möjligheter
till export på utlandet, så vill jag
säga, att det därvidlag naturligtvis i
första hand gäller en kvalitetsfråga. I
båda fallen, antingen man vill ha avsättning
inom landet eller vill ha export,
är det, som har angivits i interpellationssvaret,
nödvändigt att man
följer standardiseringskommissionens
bestämmelser om hur frukten skall vara
förpackad för att få betecknas med olika
varunamn. Detta ger emellertid inte
så förfärligt stor trygghet så länge det
inte finns skyldighet för odlarna att
rätta sig efter dessa bestämmelser, och
det finns således ingen kontroll över
hur det hela egentligen går till.

Speciellt vad beträffar exporten skulle
jag vilja framhålla önskvärdheten av
att samma organ, som vi ha för kontroll
av andra jordbrukets produkter, exempelvis
smör, nämligen Svenska smörprovningarna,
kopplas in på en sådan
kontroll. Jag tror att det för den svenska
handelns del skulle vara av rätt stor
betydelse om man hade en sådan officiell
bekräftelse på att det gjordes
stickprov så att de varor, som äro förpackade
under en viss benämning, svara
mot densamma.

Om jag inte missminner mig ligger
hos statsrådet förslag om omorganisation
av den svenska smörprovningen.
.lag tror inte att man därvidlag tagit
sikte på den svenska frukten men val
på andra saker, och jag vil! nu bara

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. underlättande av den svenska fruktproduktionens avsätt ning

och fråga om förlängd giltighetstid för tullen på äpplen.

hemställa till herr statsrådet, att han
ville intressera sig för att skapa garantier
för att vår exportmarknad beträflande
frukten inte blir förstörd genom
att vi inte ha någon som helst kontroll
över att det är fråga om fullgod exportvara.

Sedan kan man naturligtvis, som herr
statsrådet säger, konstatera, att man
även under rika fruktår kommer att få
sälja de goda vintersorterna. Det är
riktigt. Men även vid odlingen av goda
vintersorter får man en viss mängd utsorterad
vara, och därför är frågan om
den industriella användningen av vad
man måste sortera bort även när det
gäller gångbara fruktsorter inte så liten.
lag är inte så övertygad om att den utredning
som i detta fall föreligger är
tillfredsställande.

Eftersom herr Nilsson i Bästekille
inte kunde svara i dag, därför att han
är sjuk. skulle jag också vilja uttrycka
en tanke, som jag vet att han har framfört
till fruktodlare i Skåne, nämligen
den, att fruktodlingen i någon mån
skulle kunna komma i åtnjutande av
samma skydd som jordbruksproduktionen
i övrigt genom att det göres upp
totalkalkyler och i framtiden typjordbrukskalkvler
och att importkvantiteten
rättas därefter. Jag vill inte, att
äpplena skola räknas in i jordbrukskalkvlen;
då skulle de ställa till förskräckliga
svårigheter. Men med den betydelse
som fruktodlingen dock har undrar
jag om det vore så alldeles ur vägen att
göra upp kalkyler för själva fruktodlingen
och på det sättet få någon ledning
för dels vad som kan vara ett normalt
pris på frukten, dels vilka kvantiteter
som behöva importeras. Man skulle
alltså ha en fruktkalkyl likaväl som man
har en jordbrukskalkyl. Jag vet att herr
Jöns Nilsson har framfört denna tanke
bland odlarna i Skåne, och dessa tyckte
naturligtvis, att den var ett halmstrå
att fästa sina förhoppningar vid för
dagen, men jag tror, att det även på

längre sikt kunde vara rimligt, att en
produktionsgren, som dock är så betydelsefull
och som tydligen är stadd i
expansion, får den stadga som upprättandet
av en sådan kalkyl för olika år
kan ge.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När vi i våras behandlade detta
problem här i kammaren tillät jag mig
att framföra en del synpunkter. Jag
ansåg, att det var oriktigt att man här
i riksdagen skulle besluta att minska det
skydd, som den svenska fruktodlingen
har haft i en tid, när man börjar skörda
frukterna av ett mångårigt arbete på
trädgårdsodlingens område, varvid man
har sökt åstadkomma mera hållbara
fruktsorter, som bättre skulle kunna
konkurrera med den utländska importen.

Herr statsrådet säger nu, att det sänkta
tullskyddet inte betyder så mycket,
men det betyder i varje fall precis lika
mycket som det tullskydd man tog bort;
tar man bort en tioöring i tull betyder
det varken mer eller mindre än tio öre.
När man genomförde detta avtal inbegreps
i tullsänkningen inte bara den
färska frukten utan även de produkter
som tillverkas därav: konserver, saft
o. s. v. Detta har medfört, att utlänningarna
ha fått det betydligt lättare
i konkurrensen på den svenska marknaden,
och man har inte på det sätt,
som skulle ha varit önskvärt och annars
kanske i viss mån möjligt, kunnat
genom konservering tillvarataga eu del
av den frukt som inte kan bevaras.

Nu säger herr statsrådet, att man
måste taga ställning till olika synpunkter
dels från fruktodlarhåll och dels
från våra exportintressenter. Det är
alldeles riktigt, men man kan väl ifrågasätta
om det kan vara klok ekonomi
att offra valutor på att importera många
gånger dyrbarare utländsk frukt till
•Sverige och låta en mycket stor del av

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande folksemester.

den svenska frukten förfaras, vilket i
stor utsträckning har skett denna höst.
Det är givet, att även exportindustriens
synpunkter måste beaktas. Man måste
söka komma fram till en avvägning av
vad man anser lämpligt i varje särskilt
fall, men jag tror nog, att man har gått
den svenska exportindustriens önskemål
till mötes i alltför hög grad i denna
fråga.

Jag skall villigt medge, att för fruktodlarna
återstå stora problem innan de
kunna behärska detta område såsom de
böra göra. Jag ser ett bidrag till lösningen
i att de svenska fruktodlarna
på ett bättre sätt organisera sig, taga
hand om sina egna produkter och saluföra
dem på ett effektivare sätt, men
samtidigt även erhålla ett bättre stöd
från statsmakterna för sina strävanden
att förse den svenska marknaden med
svensk frukt.

Härmed var överläggningen slutad.
iS 3.

Svar på interpellation ang. utredningen
rörande folksemester.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare
herr Ericsson i Näs har med kammarens
tillstånd frågat mig, vilka motiv
som föranlett Kung]. Maj:t att åt arbetsmarknadsstyrelsen
anförtro utredningen
rörande folksemestern, samt vidare
frågat, om jag anser att Kungl.
Maj:ts beslut rörande utredningsuppdraget
står i god överensstämmelse med
de av riksdagen uttalade önskemålen.
Såsom svar härå får jag anföra följande.

Vid denna riksdags vårsession väcktes
inom båda kamrarna ett flertal motioner,
som alla togo sikte på frågan
om förbättrade semestermöjligheter för

dem, som icke iiro löneanställda och
som därför ej på semesterlagen kunna
grunda någon rätt till semester. Motionerna
avsågo framför allt frågan om
att bereda semester åt de mindre jordbrukarna
och deras hustrur, men även
andra medborgargrupper berördes i
motionerna, såsom småföretagarna
inom handel, hantverk och industri.

I en av dessa motioner — den som
väcktes av herr Ericsson och åtskilliga
av hans partikamrater — yrkades att
man skulle undersöka möjligheterna att
genom semestervikarier eller på annat
sätt bereda företagare, deras hustrur
och hemmavarande barn tillfälle till
semesterledighet. Till de grupper, för
vilka det visade sig omöjligt att erhålla
likvärdig semester med den som de anställda
åtnjuta, borde enligt denna motion
frågan om kompensation i lämpliga
former övervägas. Motionen utmynnade
i en hemställan att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om möjligheten att bereda
alla svenska medborgare en verklig
folksemester gjordes till föremål för
utredning i samband med arbetstidsutredningens
då pågående undersökningar
rörande utökad semester för arbetstagarna.

De olika motionerna behandlades av
resp. kamrars allmänna beredningsutskott.
LTskottsutlåtandena i ärendet
godkändes av riksdagen, som i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj
1950, nr 362, anhöll, att de väckta motionerna
måtte överlämnas till arbetstidsutredningen
för att med iakttagande
av vad som anförts i andra kammarens
allmänna beredningsutskotts
utlåtande närmare utredas.

I sistnämnda utskottsutlåtande framhölls
att det icke rimligen kunde krävas,
att samhället genom direkt ekonomiskt
stöd skulle göra det möjligt för
enskilda företagare att uttaga semester.
Däremot kunde det enligt utskottets
mening övervägas, om icke genom statens
försorg någon form av formed -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande folksemester.

lings- eller serviceorgan borde inrättas,
varigenom det skulle göras lättare
för den enskilde företagaren att vid behov
erhålla anvisning på lämplig vikarie
eller hjälp i övrigt med anordningar,
som visade sig nödvändiga för
att ledighet skulle kunna uttagas.

Genom vad sålunda uttalats har det
spörsmål, som det nu gäller, närmast
blivit en arbetskrafts- och organisationsfråga,
alltså en uppgift som ligger
på helt annat plan än de som arbetstidsutredningen
eljest har att syssla
med. Arbetstidsutredningen har ju tillsatts
för att ompröva gällande bestämmelser
om arbetstidens längd för de
anställda. Med hänsyn till det nära
samband, som otvivelaktigt råder mellan
nämnda fråga och frågan om en
generell ökning av semestertidens
längd, ansågs det lämpligt att, sedan
sistnämnda spörsmål blivit aktuellt, de
båda frågorna prövades av ett och
samma organ. Av denna anledning
fick arbetstidsutredningen i uppdrag
att utreda frågan om en utökning'' av
den lagstadgade semesterns längd.
Detta uppdrag, som i somras stod inför
sitt slutförande, är som bekant numera
fullgjort, och arbetstidsutredningen
sysslar numera enbart med sådana
uppgifter för vilka utredningen ursprungligen
tillsatts. Vad nu anförts
föranledde uppenbarligen arbetstidsutredningen,
som av vederbörande
riksdagsutskott bereddes tillfälle att
yttra sig i ärendet, att avstyrka, att det
nu ifrågavarande utredningsuppdraget
överlämnades till arbetstidsutredningen.
Enligt arbetstidsutredningens mening
borde i stället uppdraget kunna
anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid övervägande av denna fråga
fann jag mig böra biträda arbetstidsutredningens
uppfattning i saken. Härför
talade icke blott att den begärda
utredningen skiljer sig väsentligt från
arbetstidsutredningens övriga uppgifter
utan även — och framför allt — att
enligt min mening vårt kommittéväsen

icke bör belastas med arbetsuppgifter,
som kunna utföras inom ramen för den
centrala ämbetsverksorganisationen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har, såsom även
framgår av riksdagstrycket i ärendet,
sedan flera år tillbaka varit inkopplad
på denna fråga, särskilt när det gäller
lanthusmödrarnas semesterproblem. Eu
utredning av ifrågavarande art torde
näppeligen kunna utföras utan medverkan
av olika organ, som sortera under
arbetsmarknadsstyrelsen. Det är emellertid
givet, att utredningen måste ske
i intim kontakt med de intresseorganisationer,
som närmast beröras av utredningen,
och att representanter för
här berörda folkgrupper böra få tillfälle
att framföra sina synpunkter på
frågans lösning. Jag har förvissat mig
om att så kommer att ske.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat de framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det
svar, som han har givit på min interpellation.
Den motion om folksemester,
som låg till grund för utskottsutlåtande!
och som bifölls av kamrarna,
syftade till en utredning om hur vi
skulle kunna ordna det så, att semestern
bleve en förmån för hela det arbetande
folket och inte som nu för endast
en del av detta. Den innebar alltså
en långt syftande tanke.

Vi ansågo, att hela semesterfrågan
borde tagas upp i ett sammanhang. Det
borde klargöras hur lång semester det
svenska folket skulle kunna ha råd
med utan någon sänkning av levnadsstandarden
på andra områden, och när
detta konstaterats borde man också
ange, efter vilka linjer problemet skulle
kunna lösas rent organisationsmässigt.
På denna punkt ansågo vi det
rimligt att staten medverkade.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Svar pa interpellation ang. utredningen rörande folksemester.

I motionen hänvisades bl. a. till vissa
erfarenheter som gjorts beträffande semestervikarieorganisationen
för husmödrar
i exempelvis Uppsala län, detta
för att utskottet skulle ha någonting
att taga på. Liknande motioner hade
tidigare avslagits, och inte heller den
här gången var det lätt att få utskottsmajoriteten
med på en positiv skrivning.

De grupper i vårt samhälle, som ännu
stå praktiskt taget utanför förmånen av
semester, äro bl. a. småföretagare, hantverkare,
jordbrukare och deras hustrur
och över huvud taget husmödrar
inom alla kategorier. När utskottet nu
i enlighet med motionen beslöt att tillstyrka
en utredning förutsattes, att det
skulle vara svårt att få Kungl. Maj :t att
gå med på en sådan. Beslutet kom således
att bli ett förordande av arbetstidsutredningen,
som utrett treveckorssemestern
för lönearbetare, men under
förutsättning att denna skulle kompletteras
med folk ur de berörda grupperna.

När Kungl. Maj:t i stället uppdrog åt
arbetsmarknadsstyrelsen att göra utredningen
fick jag den uppfattningen
— vilken jag tror delas av flera — att
hela frågan betraktats enbart som en
arbetskraftsfråga och att tanken på
folksemestern inte ansetts så viktig, att
den föranledde någon utredning annat
än enbart ur arbetskraftssynpunkt. För
min del har jag en något annorlunda
uppfattning på den punkten.

I slutet av sitt interpellationssvar
meddelade socialministern, att utredningen
kommer att ske i intim kontakt
med de intresseorganisationer som beröras
och att representanter för här
berörda folkgrupper böra få tillfälle att
framföra sina synpunkter på frågans
lösning. För detta sista uttalande ber
jag att få tacka socialministern. Det
ger vid handen att åtminstone någon
möjlighet beredes dessa folkgrupper
att medverka vid utformandet av de

linjer, som skola ligga till grund för
folksemestern.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! När denna fråga behandlades
i kammaren i våras tillät jag mig framhålla
några nackdelar, som kunde vara
förknippade med att överlämna detta
stora och mycket svårlösta spörsmål
till redan arbetstyngda organ. Det
kunde finnas risk för att frågan skulle
begravas, visserligen under mera hedervärda
former än vad ett direkt avslag
på motionen skulle ha inneburit
men likväl på ett sätt, som inte vore
till fördel för det stora skikt av vårt
folk, som för närvarande inte har någon
möjlighet att få semester.

Efter att ha hört statsrådets interpellationssvar
vill jag nu säga, att jag hoppas
att jag får tolka det som ett löfte
om att den utredning, som nu skall
företagas, kommer att ske skyndsamt
och att arbetsmarknadsstyrelsen kommer
att inse, att detta är en fråga av
utomordentligt stor vikt, varför man
bör lägga ned all energi på att få den
löst så skyndsamt som möjligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall inte ingå i annat svaromål än att
säga att jag är fullt medveten om att
frågan är av mycket stor betydelse,
men jag vill understryka att det är
omöjligt för en departementschef att
tillmötesgå två rakt motsatta önskemål,
nämligen dels att kommittékostnaderna
skola nedskäras och kommittéerna avskaffas
och dels att vi ständigt skola
tillsätta nya. Av herr Gustafsons i Göteborg
anförande att döma skulle det
i detta fall t. o. m. bli en mycket stor
ny kommitté.

Överläggningen var härmed slutad.

3 — Andra kammarens protokoll 1!)50. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

§ 4.

Uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 oktober 1950 dagtecknad
proposition, nr 252, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att i stället för
de tidpunkter, som angivas i 111 § samt
115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring skall gälla vad
Konungen med riksdagen därom framdeles
förordnar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 530 av herr Cassel,
nr 531 av herr Norling m. fl. och
nr 539 av herrar Ohlon och Lindblom
samt

inom andra kammaren
nr 630 av herrar Hagård och förste
vice talmannen Skoglund,

nr 631 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 643 av herr Ohlin m. fl. och
nr 644 av fru Eriksson i Stockholm.

I de likalydande motionerna 1:531
och II: 631 hade yrkats, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å

motionerna I: 531 och II: 631 bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 530 och II: 630, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 539 och II: 643, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionen II: 644 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande utskottets hemställan
under punkten B. och motiveringen till
denna hemställan av herrar Jacobsson
i Igelsbo, Hallagård och Sunne, fru
Svenson, herrar Carl Eric Ericsson och
Hagård, fröken Höjer och herr Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet,
med beaktande av den motivering, som
lämnats såväl i motionerna 1:530 och
11:630 som i motionerna 1:539 och
II: 643, bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att givna uppdrag att ompröva
kostnadsfrågorna i samband med 1947
års lag om allmän sjukförsäkring måtte
utvidgas till att omfatta även frågorna
om sjukpenningförsäkringens konstruktion,
därvid särskilt förutsättningar för
en samordning med andra socialförsäkringsformer
måtte tillskapas;

2) beträffande utskottets hemställan
under punkten C. och motiveringen till
denna hemställan av herrar Jacobsson
i Igelsbo och Sunne samt fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottet på grund av
den motivering, som åberopats i motionerna
I: 539 och II: 643, bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla dels att givna uppdrag att
ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
måtte utvidgas till att omfatta även
frågan om systemet för avgiftsuppbörden,
dels ock att övervägandena om en
effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen
måtte inriktas bl. a. på ett

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

upphävande av maximeringen av statsbidraget
till läkarvården, successiv höjning
av högsta sjukpenningsklassen
samt införande av familjetillägg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! 1 fråga
om propositionens förslag rörande uppskov
med sjukförsäkringens ikraftträdande
föreligger ingen meningsskiljaktighet.
Uppskovet tillstyrkes av andra
lagutskottet.

I samband med denna frågas behandling
har man inom utskottet väl beaktat,
att inte mindre än tvenne utredningar
i detta sammanhang ha igångsatts.
Den ena har kombinerats med
uppdrag att verkställa utredning angående
den ekonomiska långtidsplaneringen
på det samhällsekonomiska och
statsfinansiella området. Denna utredning
har betingats bl. a. av behovet av
aktuella beräkningar avseende möjligheterna
för det fortsatta reformarbetet
på det socialpolitiska området. Den
andra utredningen har anförtrotts pensionsstyrelsen,
som skall undersöka i
vad mån statens utgifter för den obligatoriska
försäkringen skulle kunna nedbringas
genom en ändrad fördelning av
statens kostnader och medlemsavgifterna.

Det bör kanske erinras om att det ursprungliga
förslaget från utredningskommittén
förutsatte på sin tid att statens
bidrag till sjukförsäkringen för år
1950 skulle utgå med 78,4 miljoner kronor.
Detta utgjorde ungefär 35 c/o av
sjukförsäkringens sammanlagda kostnader
såsom de då hade beräknats. I
propositionen höjdes detta belopp sedermera
av Kungl. Maj:t till 199 miljoner
kronor, och enligt nu föreliggande
proposition skulle statsverkets kostnader
komma att uppgå till 201 miljoner
kronor, vilket vi i nuvarande ekonomiska
läge inte kunna klara. När beslutet
fattades år 1940 fanns det inga ekonomiska
hämningar och inga ekonomiska

bekymmer. Nu ha vi emellertid kommit
i ett sådant läge, att vi tvingas att
taga hänsyn till de ekonomiska synpunkterna
på ett helt annat sätt än tidigare.

I de motioner, som ha avlämnats i
detta sammanhang, ha en del särskilda
önskemål framförts; särskilt gäller detta
en motion som förste vice talmannen i
denna kammare och undertecknad ha
avlämnat, där vi enligt vår egen mening
ha lagt fram synnerligen viktiga synpunkter.

Den 20 april i år utlovade statsministern,
att man skulle göra en utredning
avseende sjukpenningkonstruktionen i
den sjukförsäkring, som vi antogo år
1946, och att man i detta sammanhang
skulle komma in på frågan om samordning
mellan de olika socialförsäkringsgrenarna.
Om denna utlovade utredning
säger propositionen inte ett enda ord,
herr socialminister. Jag fattade det för
min del så, att man åtminstone under
hand, även om det inte skett officiellt,
hade uppdragit åt pensionsstyrelsen att
taga denna fråga under behandling, men
såvitt jag har kunnat finna har pensionsstyrelsen
inte fått något uppdrag i
den vägen. Det är detta som har föranlett
motionen. I annat fall skulle jag inte
ha besvärat riksdagens tryck med en
ny framställning i denna riktning. Min
medmotionär och jag ha emellertid ansett
detta så oerhört viktigt, att vi icke
ha kunnat hålla tillbaka våra synpunkter.

.lag hade tillfälle att redan i remissdebatten
vid höstriksdagens början beröra
detta spörsmål i mera allmänna
ordalag. Jag skall inte upprepa vad jag
då sade, men jag kan inte underlåta att
framföra några sammanfattande synpunkter
på frågan.

Den svenska socialvårdens efterblivenhet
— jag vågar säga efterblivenhet
— när det gäller planmässighet och
samordning har så många gånger påtalats,
inte minst här i riksdagen, alt man
nästan äcklas vid att upprepa det igen,

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

men man tvingas att göra det. Man kommer
inte ifrån detta, och det kommer
att upprepas oupphörligt.

Första gången riksdagen, såvitt jag
kan erinra mig, försökte reda upp frågan
om den planmässiga förenklingen
och samordningen av socialvården var
år 1937. Då avlämnades en hel del motioner,
vilka utmynnade i en riksdagsskrivelse,
som slutligen föranledde tillsättandet
av den stora utredning, som
därefter har arbetat och ännu arbetar
med frågan om samordning och förenkling
och allmän överensstämmelse mellan
grundläggande delar av socialvårdens
olika grenar. Detta har varit huvudtemat
i utredningen. Parallella utredningar
igångsattes omedelbart beträffande
dels sjukförsäkringen, dels arbetslöshetsförsäkringen
och dels moderskapsförsäkringen
— den senare kallas
moderskapsbidrag — och även beträffande
en överarbetning av gällande föreskrifter
om ersättning vid olycksfall
i arbete.

Det första livstecknet var en utredning
av frågan om den obligatoriska
sjukförsäkringen, som avlämnades 1944.
Innan sjukförsäkringsförslaget slutligen
togs upp till allvarlig behandling här i
riksdagen hade emellertid utredningsapparaten
hunnit leverera ytterligare ett
förslag, nämligen om moderskapsbidrag
— för enkelhetens skull kunna vi kalla
det moderskapsförsäkring. Det innebar
i korthet att man skulle rationalisera
verksamheten samt avskaffa eller mildra
den nuvarande förbistringen med tre
olika moment: moderskapspenning, moderskapshjälp
och mödrahjälp.

Det förutsattes samtidigt, att ersättningen
vid olycksfall i arbete alltjämt
skulle stå i proportion till den dagliga
inkomsten alldeles som i sjukförsäkringen,
fastän beloppen sedermera provisoriskt
höjdes. Ingen kunde emellertid
då gå ut ifrån att grunderna för sjukförsäkringen
skulle så väsentligt rubbas.
Sedan dess har ingenting avhörts
beträffande moderskapsförsäkringen —

förslaget vilar alltjämt i Kungl. Maj:ts
kansli.

Jag skall inte här utförligt rekapitulera
frågan om sjukpenningkonstruktionen
vid 1946 års höstriksdag. Jag vill
endast påminna om att Kungl. Maj:t
själv tvekade ett ögonblick enligt vad
man kan utläsa ur handlingarna. Kungl.
Maj :t hade gjort upp två promemorior,
en betecknad I och den andra II. Till
den förstnämnda anslöt sig det övervägande
antalet remissinstanser, och en
delvis häftig kritik framfördes mot promemoria
II. Alternativ I grundade sig
på förhållanden som då rådde inom den
frivilliga sjukförsäkringen, och sjukpenningen
ställdes i bestämt förhållande
till inkomstbortfallet. Alternativ II däremot
byggde sjukpenningen i två våningar:
ett enhetsbelopp av 3 kronor 50
öre per dag och ovanpå detta ett belopp
som helt berodde på frivillig anslutning.
När man på detta sätt tänkte
sig en minimisjukpenning för alla,
skulle .det vara naturligt, tyckte man, att
kräva, att envar, som hade behov därav,
skulle förstärka sina möjligheter med
en anslutning till frivillig försäkring.

Jag måste medge, att det lät ganska
bestickande i första ögonblicket. Men
jag tror inte socialministern och de andra,
som biträdde denna mening, riktigt
räknade med människorna sådana som
de i verkligheten äro. Obenägenheten
att utöver ett visst mått av trygghet påtaga
sig större uppoffringar i form av
frivillig försäkring är alltför påtaglig.
Det blir måhända, som det också påpekades
1946, alltför ofta så, att samhället
i andra hjälpformer måste träda emellan.
Det är också att observera, att årsavgiften
för den obligatoriska försäkringen
med en sjukpenning på 3 kronor
50 öre skulle bli endast 24 kronor, under
det att en frivillig tilläggsförsäkring
med 4 kronor 50 öre per dag skulle
kosta ytterligare 45 kronor, alltså nära
dubbelt så mycket som den obligatoriska
försäkringen ensam. Detta var givetvis
också ett förhållande, som skulle

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

komma att avskräcka dem, som hade
intresse att tilläggsförsäkra sig.

Riksdagen tog Kungl. Maj:ts förslag,
ehuru med stor tveksamhet. Uppläggningen
av detta beslut har sedermera
vållat stora besvärligheter och faktiskt
omöjliggjort samordningen av socialförsäkringen
i övrigt.

Förslaget om samordning av sjukförsäkringen
och moderskapsförsäkring
med moderskapsbidrag var omedelbart
sönderslaget genom det beslut som fattades.
Ungefär vid denna tidpunkt —
på hösten 1946 — var utredningsarbetet
inom arbetslöshetsförsäkringen i det
närmaste avslutat, och konstruktionen
och organisationen av denna försäkringsform
anslöto sig helt naturligt till
de tankegångar, som återfunnos i utredningskommitténs
förslag till sjukförsäkring.

Efter konferens med departementet
fortsattes emellertid efter en längre tids
uppehåll utredningen enligt de nya linjer,
som den tvingats gå in på och som
skulle överensstämma med riksdagsbeslutet
1946. När slutligen förslaget om
arbetslöshetsförsäkring kom fram efter
ett ganska mödosamt och framför allt
kostsamt arbete, visade det sig emellertid,
att resultatet var av sådan art, att
det tillfredsställde varken dem som arbetade
med detsamma eller remissinstanserna.
Meningarna inom kommittén
voro nära nog lika många som antalet
ledamöter, men majoritetsförslaget anpassade
sig dock till tankegångarna i
den antagna sjukförsäkringen. Det
skulle vara intressant att läsa upp de
remissyttranden som avlämnades i detta
sammanhang, och ännu intressantare
skulle det vara att citera de yttranden,
som förekommo då sjukförsäkringen
var aktuell. Jag skall emellertid förbigå
detta och bara erinra om ett påpekande
från Landsorganisationen beträffande
arbetslöshetsförsäkringen. Jag skall citera
några ord som visa, att man på det
hållet var fullt inne på de tankegångar,
som funnos i utredningskoinmiltén.

landsorganisationen sade, att »principen
om obligatorisk försäkring med enhetsunderstöd
med kompletterande försäkring
knappast låter sig genomföras
inom arbetslöshets- och i vart fall icke
inom olycksfallsförsäkringen och att sålunda
ur synpunkten av socialförsäkringsgrenarnas
samordning eller likformighet
ett system med efter inkomsten
graderad sjukpenning torde vara att föredraga.
Landsorganisationen vill ånyo
ge uttryck för denna sin principiella
uppfattning beträffande utformningen
av socialförsäkringarna, även om sjukförsäkringsfrågan
vann sin lösning enligt
alternativ 2.»

När uppskov med sjukförsäkringens
genomförande första gången beslöts vid
1948 års riksdag var frågan om sjukpenningkonstruktionen
uppe närmast i
anslutning till en motion, som framfört
önskemål om enhetlig organisation först
och främst på det kommunala området
men även i övrigt, och det skulle gälla
samtliga socialförsäkringsgrenar i vårt
land. Andra lagutskottet förutsatte då
som det gör nu, att Kungl. Maj :t skulle
ta upp denna fråga till noggrant övervägande
så snart ske kunde. Detta har
dock ännu inte skett av anledningar,
som jag inte skall gå in på.

Just nu är lagen om ersättning vid
olycksfall i arbete föremål för en viss
översyn. Helt naturligt vore då att regleringen
av olycksfall, som leda till
kortvarig arbetsoförmåga, skulle ske
inom den allmänna sjukförsäkringen
för att man skulle kunna nedbringa
kostnaderna och även det administrativa
arbetet. Omkring 80 procent av de
kortvariga olycksfallen föranleda en
sjukdomstid av högst tre veckor, och
vad denna anordning skulle betyda av
förenkling och rationalisering inses säkert
av alla. Emellertid synes en samordning
enligt sjukförsäkringslinjen
omöjlig även i detta fall.

Utskottet har inte velat vara med om
någon skrivelse till Kungl. Maj:t i samordningsfrågan
utan utgår, såsom jag

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

nyss sade, ifrån att en omprövning ändå
kommer att ske. Beträffande statsministerns
löfte den 20 april i år säger utskottet
följande: »Utskottet vill i anslutning
härtill erinra om den av statsministern
i hans anförande i andra kammaren
vid innevarande riksdags vårsession
utlovade omprövning av ifrågavarande
spörsmål. Med hänsyn därtill anser
utskottet någon skrivelse i denna
del till Kungl. Maj:t icke vara erforderlig.
»

Jag har för min del innerst inne samma
förhoppning att en sådan omprövning
ändå kommer att ske, men det är
så lätt att man ännu en gång glömmer
bort det, och det är därför som åtta av
utskottets sexton ledamöter påyrkat en
skrivelse till Kungl. Maj :t härom. Till
denna reservation under punkt B. vill
jag sålunda, herr talman, yrka bifall.

Det är klart att var och en, som är
vän av socialt framåtskridande, gärna
går med på de tankegångar som finnas
i reservationen under punkt C. Det är
också min förhoppning, att denna fråga
skall kunna lösas i något sammanhang.
Det har emellertid gjorts en särskild
framställning genom Svenska sjukkasseförbundet,
och det är att förmoda, att
frågan tas upp till omprövning utan särskild
riksdagens skrivelse till Kungl.
Maj:t. Ett realiserande av önskemålen i
denna punkt skulle emellertid komma
att medföra omedelbart höjda utgifter,
och enligt mitt förmenande måste enskilda
riksdagsledamöter vara så lojala
mot alla strävanden från regeringen och
andra håll att nedbringa våra utgifter,
att de inte göra något yrkande i detta
avseende för närvarande.

Jag vill alltså, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till den reservation,
som har väckts under punkt B.

I detta anförande instämde herrar
Birke och Edström.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall först tillåta mig att yttra några

ord om samordningen av socialvårdens
olika grenar. Det förhåller sig inte riktigt
så, att denna fråga aktualiserades
först genom en riksdagsskrivelse år
1937. Den var aktualiserad redan i början
av 1920-talet, och under den Thorssonska
kommittéslakten avrättades
bland annat den särskilda kommitté,
som var tillsatt för att samordna den
dåvarande socialvårdens olika grenar.
Redan då hade man alltså fått klart för
sig, att det måste göras någonting på
den punkten, men det visade sig att
kommittén arbetade mycket segt. Jag
tror den hade suttit i minst två år när
geddesyxan drabbade den. Den ansågs
i varje fall inte mer angelägen än att
den liksom många andra kommittéer
fick sätta livet till. Den fick inget uppskov
eller föreläggande att vara färdig
till en viss tid utan halshöggs med ett
enda hugg.

Sedermera har frågan varit föremål
för åtskilliga riksdagsskrivelser före
1937. Jag har inte laddat mig med de
papper jag skulle behöva för att lämna
en redogörelse på den punkten. Såvitt
jag förstår vill man nu göra gällande,
att denna fråga om samordningen skulle
ha torpederats 1946 genom det beslut
som riksdagen och Kungl. Maj :t
fattade, men jag kan för min del icke
inse, att det måste bli en följd av den
konstruktion, som sjukförsäkringen fick
den gången. Det måste ligga en egendomlig
föreställning bakom uppfattningen
att man inte längre skulle kunna
åstadkomma en samordning av socialförsäkringens
olika grenar, nämligen
den föreställningen, att en förutsättning
för samordningen är att varje
gren av socialförsäkringen är uppbyggd
på precis samma vis och ger samma
förmåner.

Om man över huvud taget vill centralisera
även lokalt på detta område genom
att göra sjukkassorna eller något
kommunalt organ till samordningsorgan
kan jag inte fatta, att sjukkassorna skulle
vara till den grad inkompetenta, att

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

de inte skulle kunna tillämpa en lag
för sjukdom och en annan för olycksfall.
Jag har aldrig kunnat begripa detta,
och jag begriper det inte i denna
dag. Det är bara ett enkelt påstående,
kanske i någon mån inspirerat av att
man i vissa länder, framför allt i England,
utom på olycksfallsförsäkringens
område har skapat praktiskt taget samma
bestämmelser för samhällsstöd i alla
olyckor som människorna kunna råka ut
för. Men att detta skulle vara en absolut
nödvändighet tillåter jag mig bestrida,
åtminstone till dess bevisningen
blir starkare.

Varför önskade jag att man skulle
lägga fram ett förslag om en enhetssjukpenning?
Det förutsattes då en obligatorisk
inplacering i bestämda sjukpenningsklasser
av alla sjukförsäkrade
medborgare, d. v. s. praktiskt taget
hela svenska folket utom gifta kvinnor
som inte komma över en viss inkomst
och över huvud taget dem som ha en
inkomst under 000 kronor. Denna inplacering
måste såvitt jag förstår revideras
allt eftersom inkomsterna skiftade.
Nu är det ju inte så, att den stora
massan av svenska folket har precis
lika stora inkomster varje år. Många
tjänstemän ha det, men de som arbeta
i den fria marknaden kunna det ena
året förtjäna 5 000, det andra året 8 000
och det tredje året kanske inte mer än
4 000 kronor eller därunder. Jag sade
mig, att detta skulle leda till ett ständigt
trassel i en obligatorisk försäkring.
Den skiljer sig nämligen från en frivillig
på det siittet, att i den frivilliga försäkringen
bestämmer försäkringstagaren
själv vilken sjukpenningsklass han
skall tillhöra, men i en obligatorisk
försäkring skall han enligt lag inplaceras
i den sjukpenningsklass, som hans
inkomster hänvisa honom till. Jag upprepar,
att det måste bli täta revisioner
för att försäkringstagaren skulle komma
i den sjukpenningsklass, dit lian
på grund av sina inkomster hörde. Om
lagens bokstav skulle ha någon mening

måste han flyttas från en sjukpenningsklass
ena året till en annan andra året.

Jag skall inte ytterligare fördjupa
mig i detta. Jag tror det jag har sagt
är obestridligt, och det skulle innebära
att man av sjukkassorna skapade en
vidlyftig administrationsapparat på så
gott som varenda ort i landet. Jag sade
mig då, att detta är ett alltför komplicerat
och svårhanterligt system. Kunde
man inte i stället skapa en sjukpenning,
som alla bli berättigade till, men
sedan ovanpå det bibehålla det frivilliga
systemet som gör att envar även efter
denna lags ikraftträdande kan bli placerad
i en högre sjukpenningsklass, givetvis
i medvetande om att hans avgift
då blir större.

Jag vill emellertid på den punkten
endast upplysa om att det är inte vid
en sjukpenning av 4: 50 en person får
betala en avgift på 45 kronor, utan det
är om han vill tilläggsförsäkra sig för
4:50 om dagen som han kommer upp
till denna avgift. Han får då i verkligheten
en sjukpenning på 8 kronor om
dagen. År personen i fråga gift, får han
en sjukpenning på 10 kronor om dagen.
Har han barn, får han dessutom 50 öre
per dag för varje barn. Han kommer
alltså upp till en sammanlagd avgift av
69 kronor, om lagen på den punkten
bibehålies oförändrad, vilket jag numera
ställer mig tvivlande till. Om man
jämför denna avgift med de nu gällande
avgifterna till de frivilliga sjukkassorna,
skall man finna, att han kommer
otroligt mycket billigare undan än
om han skall betala till de frivilliga
sjukkassor vi nu ha. Jag kan inte på
rak arm säga hur mycket en sjukpenning
på 8 kronor om dagen skulle
komma att kosta i dessa kassor, bl. a.
därför att man där icke har rättighet
att sjukförsäkra sig till ett så högt belopp;
jag vill minnas att maximum är
G kronor om dagen. Men vi hoppas ju
att den saken skall kunna ändras redan
vid 1951 års riksdag. Jag vet inte om
det går, men jag hoppas som sagt det.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

Jag hade alltså vid mitt ställningstagande
detta skäl rörande administrationen,
men jag hade också ett annat skäl,
som för mig har en mycket stor principiell
betydelse. Det var att om jag
obligatoriskt kan sjukvårdsförsäkra
hela det svenska folket — det är ju
egentligen detta det gäller, då det kanske
inte går att få alla sjukpenningförsäkrade
— så bör staten ge precis samma
förmåner åt alla medborgare. Och
eftersom den skall ge samma förmåner
åt alla, bör också varje medborgare betala
samma pris för de förmåner, som
staten obligatoriskt ger honom genom
denna obligatoriska försäkring. Jag
skiljer mycket bestämt på de krav man
bör ställa på en obligatorisk försäkring
och dem man bör ställa på en
frivillig försäkring. Det måste alltså
enligt min mening i princip vara riktigt,
att alla medborgare tillförsäkras
samma förmåner men också bli tvungna
att betala samma avgifter för dessa
förmåner.

Jag bestrider ju inte att man kan ha
en annan uppfattning om hela denna
sak. Socialvårdskommittén och jag hade
olika uppfattningar. Riksdagen anslöt
sig till min uppfattning, och jag var naturligtvis
glad åt det. Men jag vet ju
att dessa delade meningar fortfarande
finnas. Jag kan emellertid ur mina
synpunkter inte finna att det inträffat
någonting som i princip skulle göra
det nödvändigt eller ens önskvärt att
förändra själva konstruktionen av denna
sjukförsäkring, sådan den byggdes
upp 1946. Men däremot kan jag tänka
mig, att man med hänsyn till de av det
statsfinansiella läget förorsakade svårigheterna
kommer att framföra ett förslag,
enligt vilket avgifterna skulle höjas
rätt betydligt jämfört med de 24
kronor, som fastställdes som genomsnittsavgift
1946. Jag kan inte här anföra
någon annan motivering för en
sådan höjning än att det belopp på
3: 50, som man ansåg tillräckligt som
sjukpenning år 1946, också behöver

höjas. Detta motiverar ju i och för sig
en höjd avgift, som även bör kunna
bäras med hänsyn till det förändrade
penningvärde vi nu ha i förhållande
till det som gällde för fyra år sedan.

För att återkomma till samordningsfrågan
vill jag erinra om herr Hagårds
uttalande, att denna var själva huvudtemat
för socialvårdskommitténs utredning.
Jag skulle vilja formulera saken
så, att det var ett av de två huvudtemata,
som förekommo i direktiven för
socialvårdskommitténs utredning. Jag
tycker att de förslag, som socialvårdskommittén
har framlagt under den tid
den har suttit, med oerhörd styrka ha
bekräftat min uppfattning, att vår sociallagstiftning
sådan den var 1938,
trots reformerna på 1930-talet, var i
allra högsta grad otillfredsställande.
Riksdagen hade visserligen inte skrivit
om det, men jag tillät mig därför säga
i direktiven, att man skulle undersöka
huruvida de olika grenarna inom socialvården
vore effektiva, med andra
ord gåve ett sådant stöd åt den enskilda
människan, att hon kunde existera på
detta stöd, när hon komme i behov därav.
Det var innebörden i direktiven.
Och dem har socialvårdskommittén
mycket samvetsgrant följt. Vi ha haft
denna konflikt om sjukpenningförsäkringens
konstruktion, men jag får säga,
att jag är mycket tacksam för huvudparten
av det arbete på detta område,
som socialvårdskommittén, praktiskt
taget med anslutning av alla dess ledamöter,
har utfört. Det är ju ett jätteverk.
Förslagen ha ju visserligen inte
helt kunnat förverkligas ännu, men en
del av dem ha dock förts ut i praktiken,
jag skulle tro till stor välsignelse
för många av Sveriges folk. Jag är mycket
tacksam för det.

Socialvårdskommittén framförde ett
förslag — jag skulle tro det var det
första som kommittén presterade —
som tyvärr efter min mening var felkonstruerat,
och det var förslaget om
socialvårdskommuner. Att kommittén

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

icke hade den djärvheten att omedelbart
förorda en ny kommunindelning
har ju spelat en fatal roll inte blott beträffande
samordningsfrågans lösning
utan även för sjukförsäkringsfrågan, såsom
vi i dag kunna konstatera. Vad
samordningen beträffar har jag naturligtvis
icke i något avseende ändrat mening.
Jag har den bestämda uppfattningen
att samordning bör ske, och
jag hoppas att en sådan inom en icke
alltför avlägsen framtid skall kunna äga
rum — såvitt nu inte statsmakterna
ändra ståndpunkt — men jag anser
inte att det är nödvändigt att varje lag
på socialförsäkringens område är uppbyggd
precis efter samma mall. Jag
skall som sagt inte närmare fördjupa
mig i detta spörsmål — det kan ju
dock hända att jag blir tvungen därtill
under den fortsatta diskussionen.
Jag måste gå in i första kammaren, där
samma fråga just nu behandlas. Det är
emellertid åtminstone enligt min mening
förutsättningen för en samordningsplans
genomförande, att man accepterar
idén att man kan ha en olika
uppbyggnad av olika socialförsäkringsgrenar.

Ingen kan mer än jag beklaga att
denna fråga icke har kunnat lösas i
praktiken. Om jag ändå ansett mig utan
att så att säga göra revolt på denna
punkt kunna lugna mig och resignera
tills vidare, beror det därpå att alltsedan
1946 det frivilliga sjukförsäkringsväsendet
vuxit i mycket hög grad.
Vi se det på de ökade statsbidragen,
även i den relativt magra form de nu
ha. Det har skett en ökning av de sjukförsäkrades
antal under flera år i
sträck med 200 000 människor om året.
Man räknar med någon avmattning nu
— det är alldeles riktigt — men i allt
fall är den frivilliga sjukförsäkringens
tillväxt en i och för sig mycket glädjande
företeelse. Den har medfört att
kravet på den obligatoriska försäkringen
inte har varit lika pockande som
eljest skulle ha varit fallet. Om man nu,

som jag och utskottet och även reservanterna
hoppas, kan komma fram på
de partiella reformernas väg även inom
den nuvarande frivilliga sjukförsäkringens
ram, är det ju möjligt att man där
kan nå bättre resultat än man hittills
har nått. Även med det konstaterandet,
att den frivilliga sjukförsäkringen har
rekryterats med hundratusentals nya
medlemmar varje år sedan reformen
beslöts, måste jag ju ändå beklaga att
inte den obligatoriska försäkringen har
kunnat träda i kraft. När det statsfinansiella
läget kan medge detta vågar jag
för dagen inte ha någon mening om,
men vi skola väl i varje fall en vacker
dag komma ur detta oföre, om inte
makterna ute i världen sörja för att vi
få annat att tänka på.

Herr HAGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Jag kanske senare får tillfälle
att i ett icke tidsbegränsat anförande
utveckla några synpunkter i anslutning
till vad socialministern nu yttrat.

Jag vill emellertid nu säga så mycket,
att jag är på det klara med de motiv
som voro för socialministern vägledande
vid framläggandet av propositionen
år 1946. Han gav redan då en klar bild
av dessa motiv och har i dag upprepat
dem. Jag respekterar hans ställningstagande.
Han har själv medgivit, att det
är många som inte ha samma mening.
Här står alltså uppfattning mot uppfattning.

Vad beträffar själva samordningsfrågan
har socialministern antytt att det
är en gammal fråga. Det är jag också
medveten om. Men kraven på en samordning
ha egentligen i det nya tidsskedet
framställts först vid 1937 års
riksdag. Socialministern har emellertid
här antytt att han är medveten om att
något måste göras i samordningsfrågan.
Jag hade ju viintat mig att få höra socialministern
säga hur han möjligen tänker
sig att lösa frågan. Men på den
punkten är socialministern fortfarande

42 Nr 31. Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande nt. m.

svaret skyldig. Innerst inne har han nog
den uppfattningen, att det är en besvärlig
fråga, och han är sålunda icke beredd
att just nu ange någon lösning.
Han gav några antydningar om att vilket
system man än har i fråga om sjukförsäkringen
skulle man ändå kunna
få en samordning. Men, herr socialminister,
försöken härutinnan ha pågått
länge, ja, i flera år, och i utredningen
ha funnits människor med mycket
god erfarenhet och med mycket
god vilja att söka och finna en lösning,
men de ha icke alltsedan år 1946 kunnat
finna denna linje för en verklig
samordning.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi ha
i vår motion yrkat, att riksdagen nu
skulle fasthålla vid sitt tidigare fattade
beslut om att denna för folkflertalet
oundgängligen nödvändiga reform skulle
träda i kraft den 1 juli 1951. Den
kungl. propositionen i ärendet, vilken
utskottsmajoriteten och även reservanterna
tillstyrka, avser ett uppskjutande
av reformen på en oviss framtid, samtidigt
som man åsyftar att söka nedbringa
kostnaderna för reformen på
folkflertalets bekostnad.

Vi vilja för vår del inte vara med om
en sådan politik. Den överensstämmer
inte med folkflertalets uppfattning om
reformpolitiken, lika litet som den
stämmer med de löften som givits om
lösning av denna fråga.

Vi konstatera att läget för den som
blivit sjuk i dag är betydligt sämre än
det var då beslutet vid höstriksdagen
1946 fattades. Den maximerade ersättningen
vid frivillig sjukförsäkring, 6
kronor per dag, har i dag betydligt
sämre värde än den hade tidigare. Och
för alla dem som inte ens ha rätt till
denna blygsamma ersättning — det vill
säga för dem som på grund av någon
tidigare åkomma icke äga rätt att inträda
i sjukkassa med högre ersättning
än 1—2 kronor per dag — innebär det

en fullständig katastrof, om vederbörande
tvingas sjukskriva sig. Det inträffar
tyvärr alltför ofta att en arbetare icke
kan sjukskriva sig, trots att läkare rekommenderar
sjukledighet. Det beror
helt på ekonomiska förhållanden att
han tvingas avstå från den nödvändiga
sjukvården. Detta tack vare det rådande
läget på detta område av socialvården.

När höstriksdagen 1946 beslutade om
den allmänna sjukförsäkringen, var
man redan på det klara med att beslutet
inte neutraliserade risken för underförsäkring,
men man hoppades på att
den frivilliga försäkringen skulle komma
att utnyttjas mera. I dag ser det ut
som om intresset för de ekonomiskt
sämst ställda i vårt land skulle ha betydligt
svalnat, då man är redo att avstå
från att hjälpa dessa med sjukförsäkringen
och i stället hindra reformens
ikraftträdande.

Riksdagen har redan en gång tidigare,
vid höstriksdagen 1948, beslutat uppskjuta
ikraftträdandet av reformen utan
att —- som vi redan då sade ifrån —
kunna ange något verkligt sakskäl för
detta uppskov. När man nu på nytt
kommer och begär uppskov och därtill
på obestämd tid, är argumenteringen
något annorlunda än tidigare. Nu heter
det från regeringens sida att man inte
vill — jag citerar statsministerns yttrande
under vårsessionen i riksdagens
båda kamrar — »lägga på skattebetalarna
en ytterligare belastning av 250
miljoner kronor». Men det uppskov man
begär i dag innebär ju ingenting annat
än en torpedering av det beslut som
riksdagen en gång fattat. Det innebär
ju att man nu söker övergå till en ren
försäkringslinje i stället för den linje
riksdagen en gång genom sitt beslut uttalat
sig för. Man övergår till en ordning,
där den enskilde får betala betydligt
mer i försäkringsavgift än man ursprungligen
avsett. Jag tolkar statsministerns
yttrande om skattebelastningen
på det sättet, att man menar en viss
grupp i samhället. Man vill inte belasta

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

dem som icke nödgas teckna sjukförsäkring
för sin försörjnings skull. De
beliöva inte deltaga, utan man lägger
över bördan på dem som äro tvingade
att sjukförsäkra sig. På annat sätt kan
jag inte fatta det. Och regeringens tal
om att man inte vill belasta folk med
ökade skatter behöver ju endast ses mot
bakgrunden av dess egna handlingar.
Svenska folket har en ganska bitter erfarenhet
av att regeringen har både
vilja och förmåga att lasta på folket nya
skatter.

Men folkflertalet betraktar inte sjukförsäkringsreformen
på samma sätt som
statsministern tydligen gjorde. De betrakta
den inte som en skattebörda, och
detta med all rätt. För deras del måste
reformen innebära en förbättring av
de nuvarande förhållandena. Sjukkasseavgifterna
i dag äro sannerligen inte
små, även om ersättningarna äro blygsamma.
Jag behöver bara tänka på min
egen sjukförsäkring, som jag haft i
snart 30 år. Den kostar mig 107 kronor
40 öre per år i avgifter, och detta ger
mig vid sjukdomsfall 5 kronor om dagen
och min hustru 1 krona om dagen.
Jag nämner dessa siffror endast för att
visa vilken förbättring reformen trots
alla sina nackdelar ändå skulle ha inneburit.

Det råder för närvarande ett olidligt
förhållande på detta område av socialvården.
Arbetarna nödgas icke blott gå
in i sjukkassor. De måste söka sig till
olika fonder, hjälpkassor o. s. v. Och
ändå räcker det inte. Om sjukdomen
är svår och långvarig, måste de i många
fall vända sig till arbetskamrater och
till arbetsgivare för att få frivilligt stöd.
Detta är resultatet av efterblivenheten
på sjukförsäkringens område.

Som argument anför man nu bl. a.
att sjukförsäkringsreformen i dag blir
Öl miljoner kronor dyrare än man räknade
med da beslutet fattades år 1940.
Men ett sådant argument måste ju ses
mot bakgrunden av att penningvärdet
har betydligt försämrats. Framför allt

måste det ses i belysning av det förhållandet
att statens inkomster i dag
äro betydligt större än de voro år 1946.
Folkflertalet betraktar icke sjukförsäkringsreformen
såsom någon skattebörda.
Även om det finns en rad svagheter
i reformen, betrakta de den såsom ett
framsteg jämfört med den nuvarande
frivilliga sjukförsäkringen.

Om man sedan från regeringens sida
och från utskottets talesmän kommer
att framhålla statsfinansiella skäl såsom
argument, är detta en synpunkt
som jag räknar med icke kommer att
godtagas av arbetarna. Jag tror också
att regeringens talesmän på olika platser
komma att försöka draga fram
andra argument. Så har nog också redan
skett. Exempelvis kan jag nämna
att regeringsorganet i Göteborg dragit
fram kriget i Korea och spänningen
mellan öst och väst för att fylla ut argumenten.

För vanliga dödliga är det dock tydligt
att det bär är fråga om att vinna
den tid som är nödvändig för en omarbetning
av reformförslaget, en omarbetning
som skall syfta till att statens
utgifter bli så små som möjligt på
folkets bekostnad. Staten vill med andra
ord komma ifrån de förpliktelser man
tidigare iklätt sig genom det fatlpde
beslutet.

Jag finner det typiskt för den situation,
vari vi befinna oss, att de som i
dag äro beredda att uppskjuta reformen
på obestämd framtid icke tvekade
när det för en vecka sedan gällde att
anslå 10 miljoner kronor till den amerikanska
s. k. sjukvården i Korea. Då
glömde man tydligen statens beträngda
finansiella läge. Men när det nu gäller
att få pengar till det svenska folkets
egen sjukvård, då har minnet tydligen
på nytt klarnat. Att i siffror uppskatta
värdet av en ordentlig sjukförsäkring
går naturligtvis knappast. Men det är
ändå ganska klart att om samhället gör
en ordentlig insats, måste det bli en
räntabel sådan.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

Jag vill hänvisa till konjunkturinstitutets
rapport om konjunkturläget hösten
1950. Av den framgår, att man nu
inte längre kan räkna med någon avsevärd
tillväxt av sysselsättningen i vårt
land. I stället måste man koncentrera
intresset till frågan vilken tillväxttakt
man kan räkna med för produktionen.
Vad betyder detta? Det måste betyda
mera utsvettning för det arbetande folket.
Det blir krav på att arbetarna skola
ge mera av muskler och nerver än tidigare
varit fallet. Och arbetarna veta
vad konsekvensen blir. Den blir bl. a.
att antalet sjukdomsfall kommer att öka
betydligt. Vi kunna, om vi nöja oss med
att hänvisa till officiella uppgifter,
konstatera att antalet sjukdomsfall på
de senaste tio åren kraftigt ökats. Inom
vissa grupper, däribland metallindustriarbetarna,
ha sjukdomsfallen mer
än fördubblats. När man nu ställer kravet
på arbetarna att genomföra en ökad
produktion huvudsakligen genom en
ökad arbetsintensitet, måste de beredas
möjlighet att vid eventuell sjukdom följa
de råd en läkare ger. Detta kan endast
ske under förutsättning att det
finns en sjukförsäkring, som förebygger
ekonomisk misär för den sjuke och
hans familj.

ha aldrig — det ha vi också sagt
i motionen — uppfattat detta förslag
om allmän sjukförsäkring såsom fullständigt
i alla avseenden. Men vi betrakta
det såsom ett mycket stort framsteg
i jämförelse med den nuvarande
frivilliga sjukförsäkringen. Jag har ingen
anledning att frångå denna uppfattning,
och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna I: 531
och II: 631.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
När riksdagen 1946 tog ställning till
Kungl. Maj:ts förslag om en obligatorisk
sjukförsäkring, anmälde jag mig
redan då som en inte alltför övertygad
anhängare av det system för obli -

gatorisk sjukförsäkring, som Kungl.
Maj:t föreslog, eller av en obligatorisk
sjukförsäkring över huvud taget. Det är
nog för övrigt en mening som är ganska
allmänt utbredd bland de svenska läkarna,
som ju ha rätt stor erfarenhet på
detta område och som lätt märka, till
vilka missbruk en sådan anordning inbjuder.
I andra länder ha också i det
avseendet gjorts många erfarenheter,
som tala för att vi böra vara försiktiga.

Om man över huvud taget skall tänka
sig en obligatorisk sjukförsäkring, bör
den vara inrättad efter ett system, som
är något annorlunda än det som beslutades
av riksdagen 1946. Då bör också
förutsättningen vara, att den tidigare i
denna debatt omtalade samordningen
mellan olika socialförsäkringsgrenar
äger rum. Jag tror emellertid att det inte
är att beklaga om det blir ett uppskov
tills tiden medger en sådan anordning.

Statsrådet Möller talade i sitt anförande
nyss om vikten av att effektivisera
och stärka den enligt hans mening
förträffliga frivilliga sjukförsäkringen.
Det är faktiskt samma tema, som jag i
detta sammanhang skulle vilja spinna
vidare på. Jag tror att man kan vidtaga
en hel del åtgärder just nu för att förbättra
den fria statsunderstödda sjukförsäkringen.
Jag skall försöka peka på
några områden, där det är möjligt att
dels förbättra förhållandena över huvud
taget och dels — och framför allt —
bredda underlaget för denna försäkring
så att man får allt fler människor med
i denna förträffliga och av så många
uppskattade försäkringsform.

Innan jag säger några ord om den
saken skall jag något beröra vad utskottet
anser vara den angelägnaste reformen
i nuvarande läge, nämligen läkemedelsreformen,
ett väsentligt förbilligande
av våra läkemedel. Jag vill emellertid
klart bekänna, att jag icke delar
utskottets mening på denna punkt. Jag
betraktar inte denna fråga som en av
de mest trängande när det gäller förbättringar
på det område det här gäller.

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

Ty även i detta fall får man räkna med
kontrollsvårigheterna och riskerna för
missbruk. Vi ha helt säkert en hel del
att lära av erfarenheterna av de fria
läkemedlen i England, där åtminstone
tidigare tillhandahållits inte bara fria
läkemedel i detta ords egentliga bemärkelse
utan även artiklar som äro jämförbara
med läkemedel. Det är alldeles
uppenbart att där florerar ett verkligt
missbruk på detta område. Det är min
övertygelse att en viss återhållsamhet
när det gäller ett ytterligare förbilligande
av läkemedlen är på sin plats.
Som jag nyss nämnde, finns det säkert
andra områden, där det är mera lönande
att lägga ned pengar, och jag skall
i korthet beröra några sådana områden.

För det första skulle jag vilja säga,
att det nog finns möjligheter att förbättra
den, såsom statsrådet påpekade,
redan nu goda rekryteringen till sjukkassorna.
Jag tänker därvid på en sådan
reform som att höja åldersgränsen
för inträde i sjukkassorna. Med den förskjutning
mot ett bättre hälsotillstånd
och stegrad vitalitet vid högre ålder,
som har ägt rum inom befolkningen,
tror jag inte det kommer att vara förenat
med några risker att höja åldersgränsen
för inträde i sjukkassorna väsentligt.
Jag träffar i min verksamhet
rätt många tämligen till åren komna
människor som djupt beklaga, att de i
sina yngre dagar inte begagnat sig av
tillfället att komma in i sjukkassorna
och som därför få vidkännas inte så
obetydliga utgifter för sjukvård, när de
på äldre dagar bli sjuka. En höjning av
inträdesåldern vore nog därför en både
nyttig och välbehövlig reform.

För det andra anser jag att en höjning
av avgifterna till de olika sjukpenningsklasserna
är motiverad med hänsyn
till den allmänna utvecklingen på
löneområdet. Det högsta nu stadgade beloppet
bör nog kunna höjas avsevärt.
Det är anpassat för helt andra förhållanden
än de nuvarande.

För det tredje skulle jag vilja fästa

uppmärksamheten vid nödvändigheten
att reformera också den s. k. läkarvårdstaxa^
som är en ytterst tillkrånglad och
besvärlig historia. Enligt denna får patienten
inte bara ersättning av sjukkassan
för besöket hos läkaren, olika för
det första besöket och för vart och ett
av de efterföljande, utan om läkaren sedan
utför vissa, i detalj specificerade
laboratorieundersökningar, lämnas möjlighet
till ett tillägg utöver denna grundersättning.
Vidtager han mera komplicerade
och svårare kirurgiska ingrepp
på patienten, får denne också ett tillägg.
Denna tilläggstaxa vållar en hel del trassel
och besvärligheter. Jag är övertygad
om att den faktiskt uppmuntrar till en
del missbruk och att en del undersökningar
vidtagas som i själva verket inte
skulle vara nödvändiga. Jag tycker att
hela denna i detalj specificerade verifiering
av de åtgärder, som vidtagits
med en patient, vilka läkarna måste
finna sig i, är alltför omständlig och
även onödig. Det vore därför att rekommendera
att man inom socialdepartementet
upprättade en ny och avsevärt
förenklad läkarvårdstaxa.

I detta sammanhang skall jag också
passa på att beröra en detalj i dyrortsgrupperingen,
som förefaller mig mycket
löjeväckande och bör vara av intresse
för alla dem som intressera sig
för dyrortsgrupperingen. Jag tillät mig
redan 1946 påpeka förhållandet i särskilda
utskottet. Det är systemet att det
för medlemmar av sjukkassan i Stockholm
utgår en högre ersättning för meddelad
sjukvård — vare sig vederbörande
går till läkarens mottagning eller
läkaren gör sjukbesök i hemmet — än
på alla andra platser i landet. Att göra
eu sådan åtskillnad mellan å ena sidan
Stockholm och å andra sidan det övriga
landet synes mig vara en orimlighet. Jag
tycker det vore på tiden att man försökte
avveckla detta system.

För det fjärde och sista skall jag be
alt fä framkasta ett förslag, som på sista
liden rätt mycket har diskuterats i lä -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

karkretsar och där vunnit ganska stort
intresse. Det är frågan huruvida man
inte skulle kunna utvidga systemet med
sjukförsäkring även till någonting som
man skulle kunna kalla en hälsovårdsförsäkring.
Den skulle föra med sig, att
människor inte bara ginge till läkaren
vid de tillfällen, då de hade den ena
eller den andra krämpan, och finge behandling
därför, utan också bleve i tillfälle
att besöka läkaren redan innan
sjukdomssymtomen yppade sig. De
skulle kunna bli föremål för en noggrann
undersökning med alla de hjälpmedel,
som därvid stå till läkarnas förfogande.
Dessa besök, denna hälsokontroll,
skulle understödjas av sjukkassorna.
Detta är enligt min mening ett uppslag,
som vore väl förtjänt att uppmärksammas
inom socialdepartementet, där
— som jag livligt hoppas — man på
olika vägar söker komma fram till en
förbättring av den frivilliga sjukförsäkringen.
Rekryteringen till denna har ju
legat nere. Arbetet inom sjukkassorna
för främjandet av den frivilliga anslutningen
har försvårats just därför att
man hela tiden har haft den uppfattningen,
att det nu är fråga om att införa
en obligatorisk sjukförsäkring.
Detta har med all säkerhet verkat avsevärt
nedslående på en i och för sig nyttig
och nödvändig rekrytering till sjukkassorna.

Det är ju alldeles klart, att skall man
reformera på detta område efter de
riktlinjer, som här äro antydda, och
kanske även begagna sig av andra uppslag,
kommer det att kosta pengar. Förbättringar
får man ju inte gratis. Det är
givet att man i tider som dessa måste
vara mycket försiktig när man föreslår
utgiftshöjningar. Man måste å andra sidan
fråga sig, om det inte finns möjligheter
till besparingar. Jag tänker då
närmast på vad som åberopas i ett par
av de motioner, som behandlats i utskottet,
nämligen om man inte skulle
kunna tänka sig vissa förenklingar i
fråga om avgiftsuppbörden och att stats -

bidragen skulle konstrueras så, alt avgifterna
bleve enhetliga i alla sjukkasseområden.
I en av motionerna påpekas
att det administrativa arbetet därigenom
skulle komma att i hög grad förenklas,
vilket skulle innebära en lättnad
för sjukkassornas personal. Jag är också
övertygad om att man även på andra
områden skulle kunna åstadkomma en
rationalisering beträffande administrationen.
Jag har den uppfattningen, att
den i vissa avseenden är litet för yvigt
tilltagen och att det faktiskt finns plats
för besparingar.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
endast yrka bifall till utskottets hemställan.
Beträffande motiveringen yrkar
jag bifall till de reservationer som äro
framförda av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Alla beklaga vi att det inte är oss
möjligt att genomföra den obligatoriska
sjukförsäkringen, utan att vi ännu en
gång nödgas gå med på ett uppskov. Vi
hade hoppats att reformen skulle kunna
genomföras ungefär samtidigt med
kommunindelningsreformen. Nu flyttas
ikraftträdandet fram till en tidpunkt
som sedermera bestämmes av statsmakterna.

Här ha av finansministern satts i
gång utredningar rörande en långtidsplanering
på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området. Socialministern
har uppdragit åt pensionsstyrelsen
att undersöka, huruvida man med
en ändrad fördelning av kostnaderna
mellan staten och medlemmarna i sjukförsäkringen
kan nedbringa statens
kostnader. Dessa utredningar äro ju
inte klara. Både herr Hagård och socialministern
ha uttalat den uppfattningen,
att man inte bör försöka bestämma tidpunkten
för sjukförsäkringens ikraftträdande,
förrän dessa utredningar slutförts.

Utskottets samtliga ledamöter äro
eniga om att man i dagens situation

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

måste uppskjuta införandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen. Därom skall
jag inte vidare orda. Vad beträffar reservationen
under punkten B önska
reservanterna, som herr Hagård tidigare
framhållit, att de utredningar som
pågå måtte få omfatta även frågorna om
sjukpenningförsäkringens konstruktion
och samordningen med andra socialförsäkringsformer.
Ifall någon skulle läsa
i riksdagsprotokollet att jag vid 1946
års riksdag företrädde majoritetens
uppfattning bl. a. om en enhetlig sjukpenning,
vill jag avge den bekännelsen,
afl ju mera jag studerat detta problem
har jag kommit fram till att det inte
finns någon annan lösning för samordningen
än att man måste konstruera om
sjukpenningen. Det är tidigare sagt att
i denna fråga står uppfattning mot uppfattning.
Man hade redan år 1946 på
båda sidor goda argument för sin ståndpunkt.
Jag får som sagt säga, att jag för^
min del nu närmast omfattar den ståndpunkten
att våra socialförsäkringar
måste uppbyggas på det sättet att det
blir ungefär samma trygghet för inkomstbortfall
av olika slag.

•lag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till reservationen nr 1 till
utskottets utlåtande.

Jag kommer så över till den motion,
som folkpartiet har väckt i denna fråga
och i vilken vi ha yrkat att riksdagen
skall uttala sig för att det tidigare nämnda
utredningsarbetet måtte utvidgas till
att omfatta även sättet för avgiftsuppbörden
och, framför allt, en effektivisering
av den frivilliga sjukförsäkringen
för den tid som återstår till dess den
obligatoriska sjukförsäkringen kan genomföras.

Vi ha i vår motion bl. a. framhållit:

»Vunna erfarenheter torde också ha
gett ökad vikt åt frågan om avgifternas
uppbörd och bokföring. Om statsbidragen
konstrueras så, att avgifterna bli enhetliga
i alla sjukkasseområden, kan det
administrativa arbetet i hög grad förenklas
såväl för sjukkassornas personal

som för skatteväsendets. Samtidigt tillgodoses
ett rättvisekrav utan att, såvitt
vi kunna bedöma, värdet behöver minskas
av de lokala förtroendemännens insatser
i sjukförsäkringen. När det gäller
att genom sparsamhet med offentliga
medel öka utsikterna att kunna genomföra
sjukförsäkringsreformen inom rimlig
tid, torde inte heller denna organisationsfråga
böra lämnas obeaktad.»

Utskottet har för sin del icke kunnat
dela denna uppfattning utan åberopar
att Svenska sjukkasseförbundet redan
har gjort en framställning om effektivisering
av den frivilliga sjukförsäkringen,
varför man inte ansett det nödvändigt
att göra något uttalande i det hänseendet.

Jag blev något förvånad när min ärade
utskottskamrat herr Hagård förklarade,
att han nöjde sig med sjukkassefolkets
framställning. Jag anser att det
skulle vara av viss betydelse om t. ex.
folkpartiet, högern och bondeförbundet
kunde ena sig om att understryka att
man bör försöka åstadkomma en effektivisering
av den frivilliga sjukförsäkringen.
Vi få nämligen göra klart för
oss, att det kommer att dröja åtskillig
tid innan vi kunna genomföra den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Det är klart att den effektivisering
av den frivilliga sjukförsäkringen, som
vi ha talat om i vår motion, naturligtvis
kommer att kosta en del pengar. Man
får ju ingenting gratis. Men när det nu
finns ett riksdagsbeslut om en obligatorisk
sjukförsäkring, vilken tar betydande
belopp av statens medel i anspråk,
skulle det då inte vara möjligt
att under en tid anslå ett väsentligt
mindre belopp till effektivisering av
den frivilliga sjukförsäkringen på sätt
sjukkasserörelsens eget folk har framhållit? Herr

talman! Med dessa ord tillåter
jag mig att beträffande punkt C yrka
bifall till den reservation, som är fogad
vid utskottets utlåtande av undertecknad
in. fl.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

Fru NORDGREN: Herr talman! Som
ett par tidigare talare redan framhållit,
ha utskottets ledamöter varit eniga i
huvudfrågorna. Vi beklaga alla uppskovet
med den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande, men vi ha måst
böja oss för det statsfinansiella lägets
krav. Vi ha också alla varit eniga om
att en översyn av den vid 1946 års riksdag
beslutade sjukförsäkringen bör ske.
Skillnaden i utskottsledamöternas uppfattningar
ligger däri, att reservanterna
ha ansett att kravet på en sådan översyn
borde understrykas kraftigare än
vad som skett.

Jag måste säga att jag är något förvånad
över att reservanterna ansett sig
böra så bestämt hålla på detta. Vi, som
anslutit oss till utskottsmajoritetens uppfattning,
ha nämligen varit av den åsikten,
att man i utskottsutlåtandet försökt
jämka ihop de skilda meningarna härvidlag.
Det skulle ha blivit ett starkare
utlåtande, om ett samlat utskott sagt
ifrån, att man förväntade en översyn på
sjukförsäkringens olika områden. Om
man inte inom utskottet räknat med
enighet härom är det möjligt att utskottets
utlåtande hade givits en något annan
formulering med stöd från det håll,
där man kanske icke var lika övertygad
som reservanterna om att man med
skärpa skulle framhålla önskvärdheten
av en översyn av sjukförsäkringens
konstruktion.

Så några ord i själva sakfrågan. När
detta ärende behandlades vid 1946 års
riksdag gav jag dels genom anslutning
till en motion och dels i ett anförande
här i kammaren till känna den meningen,
att det vore lyckligare om sjukförsäkringen
finge den konstruktion, som
föreslagits av socialvårdskommittén. Jag
byggde denna min uppfattning på det
faktum, att sjukförsäkringsförslaget utarbetats
under medverkan av experter
på sjukförsäkringens område och i
samarbete med representanter för LO
och arbetsgivareorganisationen. Bland
de inkomna yttrandena över förslaget

var det, såvitt jag kan erinra mig, icke
någon avvikande mening, om jag undantar
pensionsstyrelsens och medicinalstyrelsens
yttranden, vari vissa erinringar
gjordes mot utformningen av
den fria sjukhusvården.

Jag vill också deklarera, att jag allt
fortfarande anser, att det hade varit
lyckligt om vi hade fått en obligatorisk
sjukförsäkring, med en sjukpenning,
som stode i relation till arbetsinkomsten,
jämte familjebidrag, som förutsattes
i socialvårdskommitténs förslag.

Statsrådet Möller har anfört skälen
till att han gick in för en annan sjukpenningskonstruktion,
och jag får kanske
lov att något motivera varför jag
har ansett kommitténs konstruktion
vara den lämpligaste. Staten bör ge lika
förmåner åt alla, var ett av statsrådets
argument. Sedan kunde de, som ville ha
större hjälp, frivilligt tillförsäkra sig
denna. Det andra argumentet var den
''enklare administrationen. Statsrådet menade,
att det skulle bli ett oerhört arbete
att så att säga bokföra hela det försäkrade
svenska folket samt att det
skulle uppstå svårigheter vid beräkningen
av vederhörandes inkomster. Det
skall icke bestridas att det finns sakskäl
för åtminstone det sistnämnda påståendet.
Men sjukkassefolket hade ju
tänkt över hur man skulle kunna klara
dessa problem. Man hade ansett sig kunna
klara dem därför att en stor del av
folket, nämligen hustrur utan egen inkomst
av förvärvsarbete, ju bli familjeförsäkrade,
liksom barnen, vilka sistnämnda
enbart bli sjukvårdsförsäkrade.

Jag har för min del ansett det av statsrådet
förordade förslaget vara olyckligt
bl. a. av det skälet att alla som bli obligatoriskt
försäkrade sedan anse sig vara
skyddade — vilket även herr Hagård
anfört — och därför inte bry sig om
någon ytterligare försäkring. De däremot,
som tillförsäkra sig ett högre belopp
genom frivillig försäkring, äro sådana
personer, som kanske även utan
samhällets hjälp kunna klara sig med

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

den obligatoriska sjukpenningen vid en
inte alltför långvarig sjukdom. Därtill
kommer att vi ha en grupp, som inte
kan klara sig på den obligatoriska sjukpenningen,
och det iir de ensamstående.
Familjerna klara sig bättre tack vare
familjetilläggen. Statsrådet måste väl
medge, att t. ex. en yngling under 18 år,
som får två kronor om dagen i sjukpenning
och inte har något hem att falla
tillbaka på och som dessutom, av utrymmes-
och personalskäl, icke har någon
möjlighet att komma in på sjukhus
-— utom i det fall sjukdomen absolut
kräver detta — icke kan klara sig på
den summan. Detsamma gäller för en
ensam ungkarl, som inte har förmånen
av ett hem utan skall bekosta uppehälle,
bostad o. s. v. själv. Han kan inte
heller klara sig på de 3 kronor 50 öre
om dagen, som han erhåller i sjukpenning.
Man kan alltså inte säga att den
beslutade sjukförsäkringen skänker
trygghet åt alla vid sjukdom.

Nu vet jag att statsrådet kan göra den
invändningen, att man i den frivilliga
försäkringen i stor utsträckning försäkrat
sig till betydligt mindre belopp. Det
är riktigt att man gjort och alltjämt gör
detta. Den frivilliga sjukförsäkringsrörelsen
har ju vuxit fram på enskildas
initiativ, och då har man naturligtvis
fått ta hänsyn till de möjligheter, som
människorna haft att betala premierna.
Jag vill erinra om att dessa avgifter och
dessa låga sjukpenningar huvudsakligen
ha kommit till under tider, då arbetsinkomster
och levnadsförhållanden voro
helt annorlunda än de äro i dag.

Det har också framhållits i utskottets
utlåtande, att om man företar en
ändring i relationen mellan statsbidraget
och vederbörande försäkringstagares
premier — och en sådan ändring
är ju förutsatt — så framstår ännu mera
risken att den frivilliga försäkringen
icke kommer att utnyttjas i önskviird
utsträckning, i varje fall inte av de ekonomiskt
sämst ställda. Vidare säges det
i förevarande utskottsutlåtande, all man

med hänsyn till det minskade penningvärdet
bör överväga att höja sjukpenningen.
Vi ha i utskottet också förutsatt
att allt som rör den allmänna sjukförsäkringen
— innan den skall komma
i tillämpning — skall bli föremål för en
översyn. Det tillkommer då vederbörande
departement att undersöka, på vilka
områden försäkringen bör ändras. Utskottsmajoriteten
har med fullt förtroende
lagt denna översyn i Kungl. Maj:ts
hand, och för min personliga del vill
jag understryka, att jag inte hyser några
som helst tvivel om att de åtgärder komma
att vidtagas, som ur olika synpunkter
kunna anses önskliga och behövliga,
lltskottsmajoriteten har därvid också
stött sig på den deklaration, som statsministern
gjorde i en debatt i ärendet
under vårriksdagen, vari utlovades, att
en omprövning av ifrågavarande spörsmål
komme att ske.

Vidare har här talats en hel del om
betydelsen av en samordning av de
olika socialförsäkringsgrenarna. Om
man med detta menar ett likformigt
understöd vid olika behovstillfällen, så
innebar förslaget 1946 att det kunde ske
en viss samordning i fråga om korttidsfallen
vid olycksfall i arbetet. Alltså
en samordning mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen. En
sådan samordning skulle säkerligen ha
varit av stor betydelse för de försäkrade.
För min del är jag inte övertygad
om att vi kunna få en sådan samordning
till stånd nu, om man med densamma
menar likformiga förmåner. Sedan
1946 ha vi ju nämligen kommit
fram till att genom olycksfallsförsäkringen
eu person kan tillförsäkras ända
upp till 14 kronor per dag i .sjukpenning
vid olycksfall, om jag inte missminner
mig. Det torde knappast vara
möjligt att komma upp till en så hög
.sjukpenning vid en sjukförsäkring.

Vad sedan beträffar samordningen
med arbetslöshetsförsäkringen måste
jag säga, alt jag aldrig har ansett all
denna bör inpassas i sjukförsäkringen

I .Andra kammarens protokoll 1950. Nr .‘i/.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

med likartade förmåner. Jag har heller
inte ansett — jag har kanske fel på
den punkten — att vidtagande av åtgärder
i anledning av arbetslöshet är
någon direkt social fråga, utan i främsta
rummet en arbetsmarknadsfråga,
varför man inte på den kan lägga
samma synpunkter som på sjukförsäkringen,
när det gäller likformighet i
förmåner. Om man däremot med samordning
menar, att samma organ bör
kunna ta hand om sjuk- och olycksfallsförsäkringen
— vilket tycks vara
herr statsrådets uppfattning — så låter
detta sig säkerligen göra. Naturligtvis
går det också att lägga administrationen
av arbetslöshetsförsäkringen under
sjukkassorna, men jag tror inte det
skulle vara lämpligt, ty då måste kassorna
ju ha ständig kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna,
vilket skulle
försvåra och fördubbla arbetet. Jag tror
därför, att arbetslöshetsförsäkringen bör
omhänderhas av andra organ.

Det har ordats mycket i denna fråga,
och jag skall därför inte uppta tiden
längre. Framför allt skall jag inte som
herr Hagård dra upp hela förhistorien.
Jag tror att herr Hagård i någon mån
sköt över målet, åtminstone när han
talade om att vi velat samordna moderskapspenningen
med sjukförsäkringen.
Det har inte varit tal om någon försäkring
därvidlag. Vi ansågo i stället, att
när det gäller mödrar och barn bör
staten stå för hela kostnaden. Jag har
där ett alldeles särskilt önskemål, nämligen
att socialministern så snart som
möjligt framlägger förslag till en ordnad
moderskapshjälp. Jag tycker nämligen
att vårt land ligger efter i utvecklingen
på detta område. Vi ha en
lagstiftning, som förbjuder kvinnorna
inom vissa arbetsområden att arbeta
viss tid före och efter barnsbörd utan
dispens på grund av läkarintyg. En
dispens som i många fall är skadlig
för barnaföderskan. Men det är inte
ordnat med någon ersättning för förlorad
arbetsförtjänst åt dessa kvinnor.

Den saken har man ordnat i flertalet
andra länder, och det är ett rättvisekrav
att så sker även hos oss.

Detta är f. ö. en gammal fråga. Jag
vill erinra om att redan vid riksdagen
1926 väckte de då fåtaliga socialdemokratiska
kvinnorna en motion i detta
ärende. Något senare framlades också
en kunglig proposition i frågan, som
dock förolyckades, därför att man hade
kopplat samman havandeskap och
olycksfall. Det var kanske en smula
makabert att registrera havandeskap
som olycksfall, även om de ofta nog
äro det.

Till slut vill jag säga, att jag för min
del är fullt förvissad om att Kungi.
Maj :t kommer att pröva frågan om den
allmänna sjukförsäkringen mycket noggrant,
när den blir föremål för översyn,
och att Kungl. Maj:t därefter framlägger
de förslag, som kunna befinnas
lämpliga. Dessa förslag få sedan de av
oss, som äro kvar i riksdagen då, taga
ställning till.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Den reservation, som jag tillsammans
med några av utskottets ledamöter
har fogat till detta utskottsutlåtande,
avser, som också framgår av densamma,
inte någon avvikande mening
i den sakfråga, som propositionen här
behandlar.

Utskottet är enigt med departementschefen
om att man på grund av det
ekonomiska läge som vi befinna oss i
måste skjuta på tiden för genomförande
av den reform, som det är fråga om.
Man kan naturligtvis beklaga detta
uppskov, men man måste ju böja sig
för det faktum, att den årliga kostnadsökning
på 261 miljoner kronor, som

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

reformen skulle komma att medföra,
kunna vi i nuvarande statsfinansiella
läge inte ta ansvaret för. Det är ju också
nu omöjligt att bestämma eller bedöma
tidpunkten, när denna reform
kan genomföras, och därför har också
denna sak fått lämnas till Kungi. Maj ds
avgörande. Det kan emellertid tänkas,
att någon del av densamma kan genomföras
inom en inte alltför avlägsen
framtid, t. ex. läkemedelsreformen eller
den fria sjukhusvården, och då varje
lättnad på detta område är synnerligen
välkommen, vill jag uppriktigt hoppas,
att regeringen begagnar alla de möjligheter
som finnas för att åtminstone delvis
genomföra reformen så snart som
möjligt, även om det av olika skäl inte
går att göra det i full utsträckning så
snart som man hade hoppats.

Vi reservanter ha emellertid ansett,
att det uppskov, som riksdagen nu kommer
att besluta, gör frågan om samordning
av de olika socialförsäkringsformerna
aktuell. Vi anse att den reformpaus,
som tyvärr blivit en följd av den
samhällsekonomiska utvecklingen i vårt
land, bör användas till att utreda möjligheterna
för en sådan samordning.
Utskottets majoritet har ju också varit
överens med oss om att frågan om en
samordning av de olika socialförsäkringsformerna
är ett viktigt organisatoriskt
problem, men man förutsätter,
att Kungl. Maj:t, utan att riksdagen begär
det, skall ägna uppmärksamhet åt
detta spörsmål. Jag hörde i dag, att
herr socialministern också är intresserad
av en samordning, och det gläder
mig, men det kanske skulle ha varit värdefullt
med ett litet mera bestämt löfte.
Vi anse emellertid motiverat, att riksdagen
klart ger uttryck åt sin önskan
om att eu omprövning av möjligheterna
för en samordning kommer till stånd.
Del är givetvis inte ett nytt ämbetsverk,
som reservanterna vilja skapa,
utan utredningen skulle ju syfta till att
i görligaste mån förverkliga den tanke,
som också utskottsmajoriteten ger ut -

tryck åt, när den skriver, att Kungl.
Maj:t torde komma att pröva alla möjligheter
att minska kostnaderna för reformen
även på det rent administrativa
området.

Vi reservanter anse det riktigare, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär en sådan omprövning och att, om
förutsättningar finnas, en samordning
mellan olika socialförsäkringsformer
kommer till stånd. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den med
1) betecknade reservationen av herr
Jacobsson i Igelsbo in. fl.

Fröken HÖJER: Herr talman! Av statsfinansiella
skäl måste vi uppskjuta denna
reform. Vi komma alltså att fortfarande
stå i skuld till svenska folket, när
det gäller en sak som alla ivrigt längta
efter, nämligen en allmän sjukvårdsförsäkring.

Utskottet har i sitt utlåtande enligt
min mening kraftigt framhållit, att man
under väntetiden behöver ta vissa frågor
under omprövning. Men utskottet
har inte velat gå så långt, att man även
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en sådan
omprövning. Anledningen till att
jag som reservant har ansett, att detta
är absolut nödvändigt, är, att det är
riksdagen som i princip har beslutat
t. ex. konstruktionen av sjukpenningförsäkringen.
Om vi nu börja undra,
om den blev så riktigt konstruerad, är
det då inte viktigt, att vi säga ifrån,
att vi önska en omprövning? Jag tycker
att det är alldeles uppenbart, att det
är viktigt.

Vad är det då som gör, att man envist
vidhåller, att en omprövning av
frågan är nödvändig? Jag skall bara ta
upp två detaljer. Statsrådet Möller säger,
att det administrativt är så enkelt
med en enhetlig sjukpenning med eu
frivillig försäkring som komplement.
Jag undrar: Är det i själva verket så
enkelt? Beträffande den frivilliga försäkringen
har det uttalats, inte minst i

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande ni. m.

dagens utskottsutlåtande, att man räknar
med att den skall konnna att vinna
stor anslutning. Om så sker, frågar man
sig, om administrationen blir enkel. Är
det ordentligt utrett, vad det kommer
att kosta, om sjukkassorna skulle sköta
uppbördsapparaten för denna frivilliga
försäkring, som man syftar till skall bli
så fullödig som möjligt, d. v. s. sådan
att alla, som ha en inkomst, som gör
dem berättigade till en sjukpenning
högre än 3 kronor 50 öre, ansluta sig till
denna frivilliga försäkring? Är man säker
på att det inte administrativt blir
enklare och billigare med en obligatorisk
sjukpenningförsäkring konstruerad
enligt socialvårdskommitténs förslag?
Ja, det är en av de punkter, som man
bör ha ordentligt prövade.

Den andra ofta påtalade detaljen gäller
problemet om huruvida ett sjukdomsfall
är att räkna som om det uppstått
i samband med ett tidigare olycksfall
i arbetet eller om det uppstått i
samband med en yrkessjukdom eller är
orsakat av en vanlig sjukdom. Det gäller
här om det inträffat i själva arbetet
eller på vägen till och från arbetet, och
det är en sak, som betyder enormt för
vederbörande, om det skall räknas som
olycksfall i arbetet. I så fall är den
högsta sjukpenningen för närvarande 14
kronor. Man kan förstå, att detta är en
fråga, som är av mycket stor och allvarlig
beskaffenhet. Massor med dylika
frågor sysselsätta för närvarande såväl
polismyndigheterna som medicinalpersonalen,
utredningar, som inte alls behövas
för sjukdomen utan för att man
skall kunna påvisa en sak, som är omöjlig
att bevisa, nämligen om sjukdomen
står i samband med ett tidigare inträffat
olycksfall. En ytterligare undersökning
om inte en samordning kan ske,
så att frestelsen att få räkna en sjukdom
som en följd av ett olycksfall inte
blir alltför stor, måtte väl ändå ha visat
sig behövlig. Om nu riksdagen är övertygad
om att den är nödvändig, anser
jag för min del, att det också är riks -

dagens sak att i skrivelse till Kungl.
Maj:t meddela detta. Med anledning
härav kommer jag att på punkt B yrka
bifall till reservationen nr 1.

Några reservanter ha också menat,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall begära omprövning av frågan
om systemet för avgiftsuppbörden.
Det är den stora frågan om socialförsäkringsavgifterna.
Vidare vilja de, att
det skall tagas under övervägande, huruvida
en effektivisering av den frivilliga
sjukförsäkringen bör inriktas bl. a.
på upphävande av maximeringen av
statsbidraget till läkarvården, eu successiv
höjning av högsta sjukpenningklassen
samt införande av familjetilllägg.
Vad maximeringen av statsbidraget
till läkarvården beträffar, så sker
ju, kan man nästan säga, en dubbel begränsning.
Först och främst får man
en viss procent av utbetalat bidrag, och
för det andra är beloppet per medlem
maximerat. Vad familjetillägget beträffar,
utgör det för närvarande för ett
barn 50 öre och för två eller flera barn
1 krona 50 öre och dessutom moderskapspenning
och moderskapshjälp.
Det är ganska uppenbart att man här
behöver en utredning om inte den saken
skall kunna förbättras.

När det nu är uppenbart, att vi inte
kunna infria det löfte, som vi givit
svenska folket 1946 i fråga om allmän
sjukförsäkring, borde inte riksdagen då
säga ifrån bestämt, att man önskar en
utredning om möjligheterna att justera
den frivilliga försäkringen på vissa
punkter? Utskottet säger att något påpekande
från riksdagens sida inte är
erforderligt, emedan Svenska sjukkasseförbundet
redan till Kungl. Maj:t ingivit
påminnelse härom. Skall riksdagen,
om man anser dessa frågor vara
av stor betydelse, låta det bero på
Kungl. Maj:t att uppta eller inte uppta
en framställning från ett förbund? Jag
anser för min del, att riksdagen även
bär bör uttala sin mening om behovet
av övervägande på dessa punkter. Med

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

anledning liärav yrkar jag, herr talman,
på punkten C bifall till reservationen
nr 2.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Det är ytterst sällan det föreligger en
sådan samstämmighet mellan ett utskotts
majoritet och dess reservanter
som i förevarandc fall. Som utskottsledamot
måste jag för min del verkligen
ta mig i kalufsen och fråga, vad
egentligen meningen är efter den behandling
som förekommit i utskottet.
I själva verket voro vi nämligen, herr
talman, i utskottet eniga om just den
sak, som utskottet har skrivit om. Det
fanns egentligen ingen meningsskiljaktighet,
och ändå ha dessa reservationer
kommit, vilka i själva verket inte innebära
något annat än vad utskottet skrivit,
låt vara att man i dessa reservationer
pekat på vissa punkter och velat
ha dessa utredda.

Nu har intet annat varit att göra än
att gå på vad Kungl. Maj:t i sin proposition
föreslagit. Vi känna till det, såsom
erinrats, vad gäller de ekonomiska
förhållandena, och vi känna också till
en annan sak, som gör, att lagen icke
kan tillämpas, nämligen bristen på
sjukvårdspersonal och sjukvårdsplatser
i riket. Det är alltså intet annat att göra
än att avvakta tiden och skjuta på reformens
genomförande.

•lag tycker därför att det är onödigt
att orda så mycket om saken som här
skett. .lag hade inte tänkt begära ordet,
men eftersom det gjorts så stort nummer
av saken, skall jag be att få ta
några minuter i anspråk.

Här har man velat göra gällande, att
det är en väsentlig skillnad mellan reservationerna
och utskottets motivering.
Läser man utskottets motivering
och propositionen och har följt med
vad socialministern under överläggningen
här har anfört, så kan man verkligen
fråga sig: Vad finns det kvar av
saklighet i reservationerna? Egentligen

göra reservanterna, skulle jag vilja tilllägga
— jag ser det på det sättet —
saken en otjänst med sina reservationer.
.lag utgår då ifrån att denna kammare
i likhet med första kammaren
kommer att bifalla utskottets förslag,
som, såvitt jag kan finna, är det bästa
beslutet. När jag deltagit i förbehandlingen
i utskottet av frågan, har jag
kommit till den uppfattningen, att om
inte reservationerna förelegat, preciserade
som de äro här, utan de ledamöter
av utskottet som reserverat sig hade
anknutit till utskottets motivering och
sagt att de anse denna motivering innebära,
att under tiden intill dess reformen
skall genomföras bör det verkställas
utredning om att fylla de luckor
som man anser finnas, så hade man
vunnit mer på det. Jag vill tillägga till
socialministern, som sitter här, att jag
hoppas, att frågan icke må komma i
sämre läge genom att dessa reservationer
framställts och kanske bli avslagna.
Det är nämligen så, som en talesman
för reservanterna yttrat — om jag inte
minns fel var det herr Carlsson i Bakeröd
som sade det — att vi inte haft någon
avvikande mening i utskottet om
det utlåtande som föreligger. Jag hoppas,
herr socialminister, att en proposition
utan dröjsmål kan framläggas för
riksdagen där man har möjlighet att
bättre överblicka förutsättningarna för
reformens ikraftträdande.

Med vad jag nu anfört vill jag, herr
talman, hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Herr
Dahlgren har redan framhållit, att regeringen
inte i första hand borde ha
riktat sig mot fattiga och sjuka, när
den sökt efter möjligheter att reducera
statens utgifter. Så sker nämligen nu,
inte bara genom den gravläggning av
sjukvårdsreformen, som man från utskottets
sida har inbjudit oss till. utan

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

det är också den genomgående linjen
i hela det s. k. besparingsprogram, som
regeringen har beställt av den särskilde
sakkunnige. Det är en mycket utbredd
uppfattning, att detta inte är en rimlig
och demokratisk politik. Det framgår
bl. a. av den framställning, som gjorts
av Norrbottens läns landsting och som
ju också finns refererad i regeringens
proposition. Det är en framställning,
som hela Norrbottens landsting står enhälligt
bakom och som alltså alla partier
i Norrbotten, i den mån de representeras
av landstingsmän, enhälligt
stödja. Jag är övertygad om att resultatet
skulle ha blivit enahanda i många
andra landsting, om frågan över huvud
taget förts på tal där.

Framställningen handlar för det första
om ett krav, att sjukvårdsreformen
inte skall uppskjutas ytterligare, och i
det stycket innebär alltså framställningen,
att som sagt alla landstingsmän i
Norrbotten inte äro övertygade om hållbarheten
av de motiv, som regeringen
har anfört för ett ytterligare uppskov.
Vidare handlar det om en annan viktig
sak, nämligen frågan om skattepolitikens
allmänna principer. Det är ju
nämligen så, att vissa delar och mycket
betydande delar av sjukvårdsreformen
skulle kunna genomföras utan att det
sammanlagt skulle bli någon ökning av
det allmännas utgifter för sjukvård, men
ändå bli en mycket betydande lättnad
för de sämst ställda. Det är bl. a. den
delen av komplexet, som behandlas i
framställningen från Norrbotten. Man
påpekar där, att reformens genomförande
i dess helhet, som man ju helst önskar,
skulle få den allra största betydelse
för fattiga och sjuka, som då skulle
få större möjlighet att skaffa sig vård
och medicin, vilket de nu på grund av
ekonomiska skäl många gånger inte ha
möjlighet till. Det är alltså idealet och
det som självfallet också landstinget i
Norrbotten vill ha genomfört.

Men dessutom handlar det som sagt
om skattepolitiken. Även inom ramen

för den nuvarande sjukvårdsapparaten,
alltså utan någon utvidgning, som lägger
ytterligare stora kostnader på staten,
alltså utan den ytterligare anspänning,
som man ansett vara omöjlig nu
på grund av bristande tillgång bl. a.
på läkare och sjuksköterskor, skulle
man kunna åstadkomma en utveckling
i demokratisk riktning, en förbättring
för fattiga människor att skaffa sig erforderlig
sjukvård. Den delen av reformen
innebär inga ökade utgifter. Den
går ut på att staten i högre grad än tidigare
skulle överta kostnader, som nu
åvila de nuvarande huvudmännen för
sjukvården, nämligen landstingen. Eftersom
det alltså inte handlar om någon
ökning av de sammanlagda utgifterna
för sjukvård, kan en sådan anordning
inte heller innebära de risker i statsfinansiellt
avseende, som ju äro det
främsta argumentet mot att genomföra
sjukvårdsreformen i dess helhet.

Men inte heller i detta hänseende ha
vi kommit ett tuppfjät närmare en riklig
lösning av sjukvårdsfrågorna under
de fyra år, som nu förflutit sedan riksdagen
fattade beslutet om sjukvårdsreformen.
Tvärtom har ju tendensen i
dessa avseenden varit den rakt motsatta
mot vad jag här förordat. Bland annat
innebära ju en hel rad beslut, som riksdagen
fattat, sedan man bestämt sig för
sjukvårdsreformen, åtgärder, som gå i
rakt motsatt riktning mot den som här
måste anses önsklig. Så är bl. a. fallet
beträffande beslutet om den provisoriska
kommunalskattereformen, som ju
innebär, att landstingsskatten överallt
kommer att ökas och att därmed de nuvarande
huvudmännen för sjukvården
få ännu större svårigheter att tillgodose
de sjukas intressen. Norrbottens
landsting hade hoppats att genom sjukvårdsreformens
genomförande få en
lättnad i sina utgifter, vilken har beräknats
till ungefär 5 miljoner kronor per
år. 5 miljoner kronor per år i Norrbottens
landsting innebära ungefär en
femtedel av landstingets hela budget.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande m. m.

och följaktligen gå skattebetalarna i
Norrbotten genom det beslut, som nu
skall fattas, miste om en beräknad nedsättning
av landstingsskatten med en
femtedel. Så sviker man alltså inte bara
de sjukas förhoppning om en bättre och
billigare sjukvård, utan genom ifrågavarande
beslut berövar man också de
fattiga en del och säkerligen en ganska
betydande del av de förmåner, som det
var meningen att man skulle kunna få
genom den skattereform vi genomförde
1947. Den gick ju nämligen ut på att
man i högre grad än tidigare skulle
lägga skatterna på dem, som hade de
största förutsättningarna att bära dem,
att det alltså skulle bli en allmän utveckling
av skattepolitiken i en demokratisk
riktning.

Nu går det som sagt i rakt motsatt
riktning. Man motverkar syftet med
1947 års skattereform bl. a. genom att
i högre grad lägga på landsting och
kommuner utgifter, som borde bekostas
av statsverket. Så långt min erfarenhet
sträcker sig förfäktas dessa synpunkter
ganska allmänt av landstingsmän från
alla partier, när de befinna sig i landstingen.
Men saken blir ofta en helt annan,
när samma landstingsmän komma
in till riksdagen och skola fatta beslut
i dessa frågor, med andra ord när man
skall göra verklighet av de deklarationer
man gjort i landstingen. Det var ju
under medverkan bl. a. av det mycket
omtalade och mäktiga landstingspartiet
som statsmakterna kunde besluta om
den skattepolitik, som inom ett år kommer
att få så svåra verkningar för
landstingen. Det är också under medverkan
av samma landstingsparti som
sjukvårdsreformen hittills har behandlats
på det sätt vi alla känna till.

Herr talman! För min del vill jag
inte göra mig skyldig till någon sådan
personlighetsklyvning. .lag vill inte göra
någon åtskillnad mellan å ena sidan
de synpunkter, som jag har företriitl i
landstinget och vilka kommit till uttryck
i den framställning, som Norrbot -

tens läns landsting ingivit till regeringen,
samt å andra sidan den inställning,
som jag har att förfäkta här när det
gäller att besluta i riksdagen rörande
just dessa frågor. Bl. a. av den anledningen
men främst därför att jag anser,
att det finns möjlighet att genomföra
sjukvårdsreformen, som är av den
största betydelse för de fattiga och sjuka
här i landet, ber jag att få hemställa
om bifall till motionen nr 631.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande punkten A.,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt, dels ock på
avslag därå; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren hifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets förevarande utlåtande
nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Holmberg begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgå vos 188 ja och 8 nej, varjämte
(i av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1951).

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som

allmänna läroverk.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Beträffande punkten B. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till den av herr Jacobsson
i Igelsbo in. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Igelsbo begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets förevarande utlåtande
nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
omröstning medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 99
ja och 94 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B. gjorda hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten C., nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den av herr Jacobsson i Igelsbo in. fl.
avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra

anslagits såsom avlöningstillgång vid

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jacobsson i Igelsbo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
C. i utskottets förevarande utlåtande
nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning medelst
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 132 ja
och 55 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från alt
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C.

Slutligen blev på därå av herr talmannen
given proposition utskottets
hemställan i punkten D. av kammaren
bifallen.

Herr förste vice talmannen Övertog
nu åter ledningen av förhandlingarna.

§ 5.

Ändrad disposition av vissa fastigheter,
som anslagits såsom avlöningstillgång
vid allmänna läroverk.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Ändrad disposition av vissa fastigheter,

allmänna läroverk.

proposition angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits
såsom avlöningstillgång vid allmänna
läroverk, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 205 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 31 mars 1950,
föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att i propositionen angivna skolhemman
jämte därtill hörande kapitalmedel
från och med dag, som Kungl.
Maj:t skulle äga bestämma, skulle upphöra
att vara särskilda löneförmåner
vid rektors- eller lärartjänst vid allmänt
läroverk, dels medgiva, att hemmanen
från och med samma dag måtte
få övertagas till förvaltning av domänstyrelsen
och därvid — så snart det
kunde ske utan hinder av vid tiden
för övertagandet löpande arrendekontrakt
-—• förvaltas i enlighet med gällande
förordning angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
meddela beslut i fråga om den eftergift
i avträdande tjänstinnehavare eventuellt
åvilande ersättningsskyldighet
för bristande byggnad och underhåll å
skolhemman, som efter omständigheterna
funnes skälig.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 482 och II: 571,

1. medgiva, att ifrågavarande skolhemman
jämte därtill hörande kapitalmedel
från och med dag, som Kungl.
\laj:t ägde bestämma, skulle upphöra
att vara särskilda löneförmåner vid
rektors- eller lärartjänst vid allmänt
läroverk;

2. medgiva, att hemmanen från och
med samma dag skulle övertagas till
förvaltning av domänstyrelsen och där -

som anslagits såsom avlöningstillgång vid

vid — så snart det kunde ske utan
hinder av vid tiden för övertagandet
löpande arrendekontrakt — förvaltas i
enlighet med gällande förordning angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
beslut i fråga om den eftergift i
avträdande tjänstinnehavare eventuellt
åvilande ersättningsskyldighet för bristande
byggnad och underhåll å skolhemman,
som efter omständigheterna
funnes skälig.

Utskottet hade i sin motivering
(andra stycket å s. 10 i det tryckta
utlåtandet) anfört bl. a. följande:

»Utskottet har vid sin prövning av
förevarande ärende —• med hänsyn
bland annat till att inkomsterna av
skolhemmanen icke skola enligt gällande
avlöningsreglemente utgöra någon
förmån utöver lönen — ansett att
övervägande skäl tala för att åtgärder
nu vidtagas i syfte att avveckla det
föråldrade jordavlöningssystem, varav
skolhemmanen utgöra en kvarleva. Utskottet
tillstyrker därför bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
har för sin del funnit det ändamålsenligast,
att förvaltningen av skolhemmanen
överlämnas till domänstyrelsen på
sätt departementschefen förordat.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Mannerskantz, Bergh,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Grönvik, Boman i Kieryd, Bubbcstad
och Birke;

2) av herr Ivar Persson, utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Departementschefen har beträffande
här ifrågavarande ärende förklarat
att problemet om avvecklingen
av dessa särskilda löneförmåner visat
sig ha en mindre vanlig livskraft. Des -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk.

sa löneförmåner ha ju under nära nog
en mansålder trotsat försöken till en
lösning av frågan.

Såvitt man kan döma av de förslag,
som här framlagts från utskottets sida,
förefaller emellertid en lösning vara
nära förestående i den mest väsentliga
delen av denna fråga, nämligen utskottets
yrkande under 1., varigenom riksdagen
medgiver, »att ifrågavarande
skolhemman jämte därtill hörande kapitalmedel
från och med dag, som
Kungl. Maj:t äger bestämma, må upphöra
att vara särskilda löneförmåner
vid rektors- eller lärartjänst vid allmänt
läroverk». I detta hänseende är
utskottet sålunda enigt. Under behandlingen
i utskottsavdelningen har icke
framkommit något annat förslag än om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag under
denna punkt 1.

När det sedan gäller punkt 2., ha
emellertid meningsskiljaktigheter uppträtt.
Frågan gäller här om förvaltningen
av dessa s. k. skolhemman skall
överlämnas till kungl. domänstyrelsen
eller ej. Somliga tycka, att ett dylikt
överlämnande till domänstyrelsen är
ett onödigt stort steg, i all synnerhet
som det här inte gäller att i vanlig
mening indraga arrendemedlen till domänstyrelsen.
Dessa medel skola ju i
stället fonderas i en särskild fond. Under
sådana förhållanden är man tveksam,
huruvida det är mest lämpligt att
gå på Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende.
Såsom förhållandena hittills
varit på detta område ha dessa skolhemman
i stort sett legat under stiftsnämnderna.
Jag anser för egen del att
det vore klokt att inte göra någon ändring
på den punkten.

Två av remissinstanserna, nämligen
skolöverstyrelsen och domänstyrelsen,
ha ifrågasatt försäljning av dessa hemman.
Man skulle under sådana förhållanden
få förvalta de kontanta penningmedel,
som skulle komma att inflyta i

anledning därav. På det sättet skulle
man slippa ifrån utarrenderingen av
dessa hemman. Jag är medveten om
att gentemot detta förslag åberopats, att
underhållet av byggnaderna vid samtliga
dessa hemman blivit eftersatt ganska
väsentligt. Därest en försäljning nu
skulle ske, skulle, har man gjort gällande,
det i så fall bli en tunga för de
eventuella köparna att rusta upp byggnaderna.
Gentemot detta vill jag framhålla
att det framgår av handlingarna
i detta ärende, att det under vissa tider
utgått ovanligt låga arrenden för dessa
hemman. Då är det rätt överraskande,
att man samtidigt som man haft ett
mycket lågt arrende låtit underhållet
av byggnaderna bli eftersatt på det sätt
som skett. Dessutom förhåller det sig
väl på det sättet, att om man nu skulle
försälja dessa hemman, så är det vederbörande
köpares sak att bedöma
realvärdet av resp. hemman med
byggnaderna i befintligt skick. Vederbörande
köpare får alltså taga med i
beräkningen, att om fastigheterna skulle
drivas som jordbruk, så måste byggnaderna
förbättras högst väsentligt. Jag
anser för egen del, att den ur statsmakternas
synpunkt bästa utvägen vore
att gå på det förslag, som skolöverstyrelsen
och domänstyrelsen framlagt,
nämligen att man skall försälja dessa
skolhemman.

Som kammarens ledamöter finna, har
det vid detta utlåtande fogats en reservation
av herr Mannerskantz in. fl.
Bakom den reservationen står en mycket
stark mening om att den bästa utvägen
i detta sammanhang vore en försäljning.
Av formella skäl kommer jag
för min del inte att yrka bifall till den
reservationen. Jag kan emellertid inte
underlåta att understryka — i det sammanhanget
vill jag vädja till departementschefen
— att Kungl. Maj :t, innan
man överlämnar förvaltningen av dessa
hemman till domänstyrelsen, verk -

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk.

ligen undersöker förutsättningarna för
och fördelarna av en försäljning. På
det sättet skulle man kunna slippa
ifrån åtskilliga bekymmer. Jag är övertygad
om att domänstyrelsen, eftersom
den själv föreslagit detta, inte kan ha
någonting att erinra emot en sådan lösning.
Jag tror att man kan läsa mellan
raderna i domänstyrelsens yttrande
i frågan, att den inte är så särskilt förtjust
i att få övertaga förvaltningen av
dessa hemman, vilkas arrendeinkomster
således skulle särskilt bokföras.

Jag har som sagt kommit fram till att
det i detta läge av formella skäl inte
är lämpligt att yrka bifall till reservationen.
Jag har emellertid med dessa
korta ord velat framföra en önskan om
att Kungl. Maj:t måtte taga under allvarligt
övervägande, att innan man
överlämnar förvaltningen av dessa
hemman till domänstyrelsen, undersöka
huruvida det inte är lämpligare
att, som skolöverstyrelsen sagt i sitt
yttrande, dessa boställen försäljas och
donationerna permuteras till penningfonder.

Herr talman! För att låta den meningen
komma till ett klart uttryck
från kammarens sida hemställer jag om
följande ändringar i utskottets motivering
på s. 10 i utskottsutlåtandet. Jag
yrkar dels att i sista meningen i andra
stycket å s. 10 orden »funnit det ändamålsenligt»
utbytas mot orden »ej velat
motsätta sig», dels ock att efter
nämnda stycke införes en mening av
följande lydelse: »Utskottet anser emellertid,
att innan ett dylikt överlämnande
äger rum utredning bör ske angående
lämpligheten av hemmanens
försäljning.»

I nuvarande situation nödgas jag således
begränsa mitt yrkande till att avse
de av mig nyss föreslagna ändringarna
i motiveringen till utskottets hemställan.
Jag har i övrigt intet annat yrkande
än om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr BRACONIER: Herr talman! Den
fråga det här gäller är ur rättslig synpunkt
utomordentligt komplicerad. Det
är beklagligt att hela denna fråga icke
kunnat lösas i ett sammanhang, så att
även de enskilda lönedonationerna tagits
med i beräkningen. I olika remissyttranden
från läroverken framkommer
det nämligen ständigt projekt om att
koppla samman denna fråga om den
framtida dispositionen av de enskilda
lönedonationerna med här ifrågavarande
problem. Det föreligger dock inte
någon rättshistorisk utredning hur det
ligger till med denna sak.

När Malmö läroverkskollegium hävdar
som sin mening, att det icke är i
överensstämmelse med läroverkets rätt
ens att förvaltningen ändras på det sätt
som här föreslagits, så säger ecklesiastikministern
gentemot detta endast,
att denna motivering icke är bärkraftig.
Särskilt då man vet, att framstående
historiker äga säte i Malmö läroverkskollegium
och att de ha just den
uppfattning som läroverket givit uttryck
åt hade man med fog kunnat
begära, att departementschefen sökt påvisa
på vilka punkter denna ståndpunkt
icke var bärkraftig. Det hade varit
anledning för departementschefen
att ingå på en närmare diskussion rörande
här ifrågavarande donationer
för Malmö läroverk och andra läroverk,
d. v. s. i vad mån det bär rör sig
om enskilda donationer, där det inte
finns någon rättslig möjlighet att utan
vidare överlåta dessa skolhemman till
staten och ej heller att flytta förvaltningen
över till staten. Under sådana
förhållanden iir det utomordentligt
svårt att nu intaga en definitiv ståndpunkt
i denna fråga. I och med att
ecklesiastikministern ställer lösningen
av denna fråga på framtiden, kan man
dock hysa den förhoppningen, att de
enskilda lönedonationerna skola få
kvarstå på samma sätt som för närvarande
gäller. Man kan härvidlag iiven

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk.

hänvisa till ett prejudikat från högsta
domstolen, som klart sagt ifrån, att när
det gäller sådana enskilda donationer,
så får man inte utan vidare överlåta
dem på staten.

Herr talman! Med hänsyn till att icke
någon inom utskottet gått på den linje,
som föreslagits av motionärerna, ser
jag mig nödsakad att ansluta mig till
herr Svenssons i Grönvik linje. Jag vill
dock starkt uttala angelägenheten av
att man får en rättshistorisk utredning
hur det ligger till med de enskilda lönedonationerna
och i vad mån man över
huvud taget har möjlighet att överflytta
dem till staten utan att samtidigt kränka
läroverkens rätt på det sätt som
Malmö läroverk framhållit i sitt yttrande
i ärendet.

I detta anförande instämde fröken
V inge.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Herr Braconier har så mycket större
skäl att inte yrka bifall till sin motion
som hans medmotionär i statsutskottet
inte vågat vidhålla den mening, som
förfäktats i motionen. Följaktligen måste
man säga, att om en motion är så
svagt grundad, så bör man ju tala för
den med rätt små bokstäver.

Jag vill här även erinra om att riksdagen
för sextio år sedan, 1890 således,
beslöt i detta ärende. Det blev
emellertid ingenting av med det beslutet
i praktiken. Av vilken anledning vet
jag inte. Det skulle verkligen förvåna
mig, om nu riksdagen 1950 skulle vara,
jag höll på att säga, så svag, att den
inte vågade taga det steg, som Kungl.
Maj:t här inbjudit den till att taga. Vi
ha ju under senare år så ofta talat om
krånglet i förvaltningen. Om det är
något som är onödigt krångel, så är det
just det krångel, som sammanhänger
med dessa lönehennnan, där man skall
uppskatta avkastningen och sedan göra

olika avdrag o. s. v. Det är sannerligen
på tiden, att man här får räta linjer
och kommer fram till en lösning av
denna fråga.

Beträffande det yrkande, som herr
Svensson i Grönvik här framställde,
vill jag bara erinra om att första kammaren
redan avslagit ett liknande yrkande.
.Tåg hoppas för min del, att
andra kammaren följer första kammaren
och bifaller utskottets förslag.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag framhöll i mitt inlägg,
att hela denna fråga är utomordentligt
komplicerad ur rättshistorisk
synpunkt. Jag uttryckte med anledning
härav min förvåning över att statsrådet
i sin motivering utan vidare förklarat,
att den hemställan som gjorts från
Malmö läroverkskollegium icke var
bärkraftig. Jag har för egen del inte
uttalat mig om vilken ståndpunkt, som
är den riktiga. Jag har icke möjlighet
att med de nu tillgängliga handlingarna
intaga en bestämd ståndpunkt i denna
fråga. Jag vill emellertid, såsom jag
nämnde nyss, framhålla att det i Malmö
läroverkskollegium finns historiker
som ha en annan uppfattning än herr
statsrådet. .lag påpekade också, att
högsta domstolen i fråga om enskilda
lönedonationer klart och tydligt sagt
ifrån, att man inte utan vidare kan
överflytta dem till statsverket. Jag vill
än en gång uttrycka mitt beklagande
över att det i en rättsfråga av denna
räckvidd inte finns någon utredning,
som klart säger ifrån att det här gäller
en fråga, där man utan tvekan kan
följa Kungl. Maj:t.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Om man skall vänta till dess ingen opponerar
sig längre utan alla äro eniga,
får man nog vänta inte bara ytterligare
60 år utan kanske i 600 år, såvida ingenting
sker. När därför herr Braco -

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk.

niers medmotionär i utskottet frånfallit
den gemensamma ståndpunkt, som herrarna
hade, så tror jag att det är det
bästa beviset på, att kammaren här i
lugn och ro kan följa Kungl. Maj:t.

Herr HOUPE: Herr talman! Vid behandlingen
av detta ärende — framför
allt i utskottets andra avdelning —
fick jag ett ganska livligt intryck av att
frågan fått alldeles onödigt stora proportioner.
Om jag frågar mig hur detta
kommer sig, tror jag att förklaringen
ligger i utredningsmannens yttrande.
Han tänker sig två möjligheter att lösa
frågan. Antingen skola dessa skolhemman
indragas till statsverket, eller också
övertagas till förvaltning av staten.
.lag tror att det var det ena av dessa
förslag — det om skolhemmanens indragande
till statsverket — som gjorde,
att man på en del håll så att säga stegrade
sig. Det var väl detta som gjorde,
att bl. a. en del domkapitel och stiftsnämnder
avstyrkte ett bifall till utredningsmannens
framställning.

Nu har jag det intrycket, att man inte
tillräckligt beaktat innehållet i kungl.
propositionen. Departementschefen ansluter
sig ju icke till utredningsmannens
förslag om hemmanens indragande
till statsverket. Departementschefen
föreslår ju endast, att förvaltningen skall
omhändertagas av domänstyrelsen. Jag
tror således att det är angeläget att betona
— och det har för övrigt utskottet
gjort — att här gäller det för närvarande
blott en förvaltningsfråga och
ingenting annat. Jag skulle i detta sammanhang
gärna vilja stryka under att
den förvaltningsåtgärd, som åsyftas,
inte på något sätt innebär någon ändring
i fråga om äganderätten.

Såvitt jag förstår har det varit två
motiv för att åter taga upp och aktualisera
denna fråga. Det ena motivet är
och det har departementschefen nvss
erinrat om — att man vill försöka

komma bort från den tillkrånglade och,
jag höll på att säga, urmodiga form för
avlöning, som man använder vid de läroverk,
där man har detta jordavlöningssystem.
Det andra motivet är, att
man för närvarande inte kan tillämpa
den sociala arrendelagstiftningen på
dessa skolhemman. Under behandlingen
av ärendet har det sagts ifrån — inte
minst i utskottets andra avdelning —
att det fått bedrövliga konsekvenser att
denna lagstiftning inte kan tillämpas
när det gäller bebyggandet av dessa
skolhemman. Enligt bestämda uppgifter
är mycket eftersatt härvidlag.

Utskottet har gått på två linjer. Majoriteten
tillstyrker utan vidare Kungl.
Maj :ts förslag. Den förordar alltså, att
förvaltningen skall överflyttas på domänstyrelsen.
Det väsentliga i reservanternas
förslag är för det första: försäljning
och för det andra att stiftsnämnderna
tills vidare skola taga hand
om förvaltningen. Så som förhållandet
mellan kyrka och skola utvecklat sig i
Sverige under de senaste 50 åren finns
det knappast anledning att mena, att
man på något sätt skulle bevaka ett
kyrkligt intresse, när man föreslår, att
dessa hemman skola skötas av stiftsnämnderna.
Utan att behöva tvista om
vem som är den mest kompetenta, våga
vi väl säga, att domänstyrelsen nog bör
vara lika kompetent som stiftsnämnderna.
Härtill kommer en annan sak, som
jag gärna vill påpeka i detta sammanhang.
Domänstyrelsen har själv uttalat
sig mycket positivt till förslaget om
en försäljning. Jag tycker att reservanterna
kunde ha sagt sig, att om domänstyrelsen
får hand om det hela, så
torde — i den mån det kan vara lämpligt
— initiativ tagas från domänstyrelsen
till en sådan försäljning, vid vilket
tillfälle även rättsgrunden på nytt
kunde prövas.

Jag vill gärna anföra en tredje synpunkt
i detta sammanhang. Beträffande
de flesta skolhemmen som finnas i de

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Ändrad disposition av vissa fastigheter,
allmänna läroverk.

»erövrade provinserna», alldeles särskilt
i Skåne, tillstyrka domkapitlet i
Lund samt stiftsnämnden i Lund
Kungi. Maj ds förslag. Dessa ha ju erfarenheter
att bygga på, och de gå på
Kungl. Maj ds linje och föreslå, att domänstyrelsen
skall taga hand om det
hela och förvalta det på samma sätt
som man förvaltar kronans domäner.

Jag yrkar bifall till utskottets skrivning
och förslag i oförändrat skick.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
När herr Hoppe utan betänkande
går på Kungl. Maj ds förslag, d. v. s.
att man skall överlämna förvaltningen
av dessa hemman till domänstyrelsen,
då tycker jag han kan ha skäl att tänka
på, att denna fråga tidigare varit under
kyrkomötets behandling. Jag måste
nog säga, att det nästan är ett litet
svaghetstecken, att ecklesiastikdepartementet
vill överlämna förvaltningen av
dessa hemman till jordbruksdepartementet
eller ett organ, som sorterar under
jordbruksdepartementet, nämligen
domänstyrelsen. När det inte är fråga
om mera omfattande saker, så tycker
jag att detta borde kunna skötas av det
organ, som ligger närmast under ecklesiastikdepartementet.

Statsrådet Weijne sade att första kammaren
redan fattat beslut i denna fråga.
Då funnes det — detta sade han inte,
men tanken var den —- ingen anledning
att här diskutera frågan, eftersom den
i varje fall redan var avgjord. Om vi
emellertid följa en sådan linje, så behövde
vi inte ett tvåkammarsystem här
i riksdagen. Enkammarsystem blir följden,
om den ena kammaren bara skall
följa det beslut, som den andra kammaren
redan fattat. Det är visserligen en
enkel sak att följa i varandras spår,
men om man anser att man i så fall går
en oriktig väg, så bör man ha rätt och
även skyldighet att reagera. Jag tror
därför att det, inte minst från rent

som anslagits såsom avlöningstillgång vid

ekonomiska synpunkter, vore av värde,
att man gick med på det förslag till
tillägg i motiveringen i utskottets utlåtande,
som jag ställt. Jag är övertygad
om att finansministern skulle finna, att
detta vore den rakaste vägen. Yi gjorde
då ingen orätt, och vi skulle spara in
både utgifter och arbete. Varför skulle
vi inte kunna gå den vägen? När vi nu
från reservanternas sida voro så blygsamma,
så hade vi verkligen hoppats
att få litet mera förståelse från departementschefens
sida än vad han här visat
i debatten.

Herr HOPPE: Herr talman! Herr

Svensson i Grönvik vet lika väl som vi
andra, att dygden inte alltid får sin
belöning. Så blir ock den blygsamhet,
som herr Svensson i Grönvik för närvarande
vill personifiera, kanske ej
riktigt uppskattad.

Sedan ville herr Svensson kanske
inte direkt insinuera, men han rörde
i varje fall vid de strängarna, att jag
var någon sorts avfälling, eftersom jag
inte ställde mig bakom kyrkomötets
beslut på sin tid. Jag vill då för det
första upprepa det jag tidigare sade,
att så som förhållandena mellan kyrka
och skola utvecklats under de senaste
50 åren, faller det sig naturligt, att
stiftsnämnderna inte skola ha hand om
detta. Jag minns nu inte när detta beslut
fattades från kyrkomötets sida,
men det ligger i varje fall bra långt
tillbaka i tiden. Jag vill ock för det
andra hoppas, att herr Svensson inte
tycker att jag är en förfärligt dålig
människa, om jag tar mig friheten att
deklarera, att det inte åvilar mig någon
skyldighet att känna respekt för varje
beslut, som kyrkomötet under de gångna
årtiondena fattat.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Det gäller
ju här — som departementschefen också
säger — att få bort det krångel, som

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31. (53

Ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk.

pågått under så många år, och så långt
iiro alla överens. Det är inte rimligt
att fortsätta med detta krångel i all
oändlighet. Krånglet tycks emellertid
fortsätta även när man kommer till behandlingen
av detta ärende. Reservanterna
ha av formella skäl frångått sin
reservation, men herr Svensson i Grönvik
yrkar på införande av en ny mening
i utskottets skrivning, väsentligen
innebärande, att en utredning bör ske
angående lämpligheten av skolhemmanens
försäljning. Sedan kan man diskutera
om hur dessa hemman skola förvaltas
innan denna utredning är färdig.

Om nu andra kammaren i strid med
första kammarens beslut skulle taga
detta tillägg, så tror jag inte att det
skulle betraktas såsom något revolutionerande
eller farligt. Oavsett att första
kammaren redan fattat beslut tror
jag nu, att utskottets förslag går igenom
— det brukar ju gå så här i riksdagen.
För min del vill jag i alla fall,
till den kraft och verkan det hava kan,
skicka med den rekommendationen, att
det bör göras en utredning om det kan
vara lämpligt med en allmän försäljning.

Nu säger utskottets talesman, herr
Hoppe, att han förutsätter att domänstyrelsen,
om den får hand om dessa
hemman, föranstaltar om en försäljning
av dem. Men nu vet man ju hurudant
detta verk är. I stället för att begränsa
sin verksamhet vill man där slå under
sig så mycket som möjligt. Med den
begränsade kännedom jag har om just
dessa hemman får jag säga, att det ur
jordbrukets synpunkt kan vara riktigt
med en försäljning, alldenstund det i
regel rör sig om ganska små hemman,
vilkas förvaltande kan bli en börda för
domänstyrelsen.

.lag ville endast ha sagt detta, men
utan några förhoppningar om att vinna
någon framgång och åstadkomma den
revolution, som departementschefen
tydligen befarade, om andra kammaren

skulle fatta ett annat beslut än första
kammaren.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag beklagar om jag gav herr Svensson
i Grönvik det intrycket, att jag anser
att andra kammaren inte kan ha annan
mening än första kammaren. Jag
har alltid förfäktat motsatsen. Jag talade
emellertid till förmån för propositionen,
och eftersom första kammaren
redan bifallit den, är det ganska förlåtligt,
om jag rekommenderade andra
kammaren att i detta fall följa första
kammarens beslut. Någon annan innebörd
var det icke i vad jag sade.

Sedan vill jag peka på vad som står i
propositionen på sidan 27, där det heter:
»Uppkommer fråga om försäljning
av här avsett skolliemman, bör frågan
härom underställas Kungl. Maj:ts prövning.
» Redan av detta framgår, att
Kungl. Maj:t vid propositionens avgivande
inte varit främmande för att man
skulle kunna sälja skolhemmanen. Men
detta är en sak. En annan är att begära
en utredning om detta. Det är klart
att man kan göra det, men för min del
betraktar jag det som onödigt, och jag
skall lova herr Svensson i Grönvik, att
innan frågan om förvaltningen avgöres
skall jag taga upp frågan om försäljning
och se vad som går att göra i detta
hänseende.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Svensson i
Grönvik; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Grönvik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner om framläggande för riksdagen av en översikt över de offentliga investe
ringsbehoven på längre sikt.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 211, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr
Svensson i Grönvik.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa åtgärder
för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;
och

nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motioner om framläggande för riksdagen
av en översikt över de offentliga investeringsbehoven
på längre sikt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 214, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av en

översikt över de offentliga investeringsbehoven
på längre sikt.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Statsutskottets utlåtande nr 214 utmynnar
ju formellt i ett avslagsyrkande beträffande
högerns vid vårriksdagen avlämnade
partimotioner med begäran om
en översyn av de offentliga investeringarna
på längre sikt. Detta formella avslagsyrkande
innehåller emellertid i realiteten
en tillstyrkan och ett understrykande
av vikten av de i motionerna
framförda synpunkterna.

Utskottet har för sin del funnit att
dessa synpunkter äro förtjänta av
största beaktande, och det finns givetvis
inte något skäl för mig att här i
kammaren framställa något annat yrkande
än vad statsutskottet har gjort.
Inte heller skall jag här närmare gå in
på de tankegångar, som ligga till grund
för motionerna och som aktualiseras i
högerförslaget. Det kan räcka med att
kort och gott konstatera, att den centrala
frågan för all ekonomisk politik
i nuvarande läge måste vara att åvägabringa
jämvikt mellan sparande och investeringar.
Detta förutsätter målmedvetna
ansträngningar för att öka sparandets
omfattning. Särskilt i den befolkningspolitiska
situation, som håller
på att växa fram, framträder denna
uppgift som den verkligt stora. Den relativt
sett minskade tillgången på människor
i arbetsföra åldrar kommer i framtiden
att ställa oss inför mycket stora kapitalbehov.
Det räcker emellertid inte
med konkreta åtgärder till sparandets
främjande. Vi måste också komma fram
till en så förnuftig disposition som möjligt
av tillgängliga resurser. Med den
vikt, som de offentliga investeringarna
ha, förutsätter detta en ordentlig planläggning
av de offentliga investeringsinsatserna.
En sådan är i själva verket
förutsättningen för att samhället skall

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.

kunna fylla sin uppgift på alla områden,
icke endast i ekonomiskt hänseende.
Socialvården, kulturpolitiken,
för att bara ta några exempel, äro helt
avhängiga av den offentliga investeringsverksamhetens
planläggning.

Jag har velat understryka vikten härav
samtidigt som jag uttalar förhoppningen,
att den långtidsutredning, som
nu arbetar inom finansdepartementet,
måtte nå resultat inom angiven tid
och att detta resultat måtte taga formen
av konkreta översikter och konkreta
rekommendationer. Under sådana förhållanden
får ju riksdagen redan nästa
år till granskning upptaga alla de problem,
som genom våra motioner ha aktualiserats
redan i januari månad innevarande
år.

Jag har således, herr talman, intet yrkande
att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Motioner om förbättring i landsbygdens
postförbindelser.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 215, i anledning av väckta motioner
om förbättring i landsbygdens postförbindelser.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Om en välvillig skrivning kan tillmätas
någon betydelse, så skulle jag
kanske kunna vara ganska tillfredsställd
med vad som har skrivits i anledning
av den motion det här gäller.
Jag tänker därvid alldeles särskilt på
det remissyttrande, som generalpoststyrelsen
har avgivit till utskottet. Värdet
av vad som där säges förstärkes emellertid
av det understrykande av olika
synpunkter som göres från utskottets
sida.

5 — Andra kammarens protokoll 1950. N,

Det är emellertid vissa formuleringar
såväl i remissyttrandet som i utskottets
uttalande som jag inte kan godkänna.
När utskottet vill skjuta frågan om förbättring
av landsbygdens postförbindelser
på framtiden genom att hänvisa
till det ekonomiska läget, så tycker jag
att en sådan hänvisning är litet malplacerad
i detta sammanhang. Den förbättring,
som enligt mitt förmenande
borde åstadkommas på landsbygden,
tarvar en relativt liten utgiftsökning för
postverket, i varje fall sett mot bakgrunden
av de inkomster som postverket
kunnat redovisa under senare tid.
Enligt uppgifter, som varit synliga i
dagspressen, var vinsten för postverket
under föregående år ungefär 30 miljoner
kronor, vilket motsvarar en förräntning
av det disponerade kapitalet
med ungefär 43 procent. Under sådana
förhållanden tycker jag knappast att
man kan hänvisa till den ekonomiska
ställningen, när man säger att en utgiftsökning
på 3 miljoner kronor tills
vidare bör skjutas på framtiden.

Jag skall gärna erkänna att postverket
såsom ett affärsdrivande verk naturligtvis
bör söka ekonomisera, men verkets
uppgift att vara ett inkomstinstrument
för statskassan är dock en sidoordnad
uppgift. Den primära uppgiften
är väl i stället att förse samhällets invånare
med en förstklassig service på
postens område. Och när man från generalpoststyrelsens
sida påpekar, att
kostnaderna per postkund bli så mycket
högre på landsbygden än i tätorterna,
så är detta en alldeles självklar sak,
som egentligen bara illustrerar nödvändigheten
av att landsbygden blir
bättre tillgodosedd i fråga om postförbindelser.

Såsom jag här tidigare i kammaren
framhållit, är det av praktiska skäl
omöjligt att bereda landsbygdens folk
full rättvisa när det gäller de sociala
framstegen på olika områden; bl. a.
lägger glesbebyggelsen på landsbygden
hinder i vägen härför. Men under så31.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.

dana förhållanden bör man väl söka
kompensera landsbygdens folk på de
områden, där man kan göra det, och
jag anser att kommunikationsområdet
är just ett fält, där en sådan kompensation
skulle kunna lämnas. Det bör därför
inte på något sätt framställas som
eu speciell förmån, om postservicen på
landsbygden utökas, och det bör inte
i detta sammanhang göras några hänvisningar
till att denna service kostar
så och så mycket mera per person än i
tätorterna. Det är en social angelägenhet
det här gäller, och man borde för
länge sedan ha kunnat bättre tillgodose
landsbygden i fråga om postförbindelser.

Jag har i min motion speciellt pekat
på önskvärdheten av att post utdelas
på söndagarna, framför allt inom områden
av landsbygden där tidningarna
utkomma på söndagarna. Så länge förmånen
av sådan postutdelning ges tätorternas
folk, bör den även komma
landsbygdens folk till del. Även om kostnaden
blir ungefär 2 miljoner kronor,
bör den vara överkomlig med hänsyn
till postverkets ekonomiska ställning.

Däremot synes mig motiveringen vara
starkare, när generalpoststyrelsen framhåller
att gällande arbetarskyddslag
lägger hinder i vägen för en sådan
postutdelning på söndagarna. Men är
det inte så, att de allra flesta lantbrevbäringslinjerna
inte ge full dagssysselsättning?
Det får väl förutsättas, att
lagens mening är den att en 24-timmars
veckovila skulle i första hand beredas
dem som ha full arbetstid under veckans
alla dagar. Jag tror därför att
man inom postverket sannolikt kan
räkna med att även i framtiden få dispens
från ifrågavarande lagrum i arbetarskyddslagen.

Det är kanske i viss mån riktigt att
det, såsom generalpoststyrelsen säger,är
svårt att anskaffa vikarier på söndagarna.
Jag tror emellertid att på många
ställen skulle lantbrevbärarna med tillfredsställelse
hälsa möjligheten att få

sysselsättning även på söndagarna, då
detta skulle ge dem en viss inkomstförbättring.
Jag tänker speciellt på mindre
linjer, där vederbörande inte har full
sysselsättning de andra dagarna. På de
platser, tidningar utkomma på söndagarna,
måste ju dessa distribueras, och
jag anser att det skedde enklast genom
postverkets försorg.

När man kommer till slutklämmarna i
generalpoststyrelsens remissyttrande,
finner man att generalpoststyrelsen där
är mycket välvillig gentemot motionen,
och jag vill nu bara uttala en förhoppning
om att generalpoststyrelsen får
möjlighet att i praktiskt handlande omsätta
vad som sålunda säges. När det
t. ex. heter att »generalpoststyrelsen ser
som en av postverkets viktigaste uppgifter
att utbygga och förbättra postförbindelserna
på landsbygden», så är ju
detta ett mycket tacknämligt uttalande.
Och generalpoststyrelsen slutar sitt yttrande
med följande uttalande: »Då generalpoststyrelsen
ständigt har sin uppmärksamhet
riktad på landsbygdens
postförhållanden och är angelägen om
att dessa äro så tillfredsställande som
möjligt, kommer styrelsen att framdeles
i samband med avgivandet av förslag
till driftkostnadsstater för postverket
beräkna medel för den ytterligare utbyggnad
och förbättring av landsbygdens
postväsende, som kan befinnas
vara av behovet påkallad.» Det är att
hoppas att vederbörande departementschef
godkänner eu sådan driftkostnadsstat,
där man tagit upp medel för
förbättring av landsbygdens postväsende.
Jag vill över huvud taget uttala
en förhoppning, att de uttalanden, som
sålunda gjorts, inte bara komma att
bli tomma fraser, utan att de också
komma att realiseras, i ärlig vilja att
beakta landsbygdens speciella svårigheter
och behov på här ifrågavarande
område.

Jag har, herr talman, intet speciellt
yrkande, då jag förstår att ett sådant
skulle bli en tom demonstration. Jag

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Bestämmelser för antagande av tjänstemän vid riksdagsbiblioteket.

har, som sagt, endast velat uttala en
förhoppning om att de rekommendationer
som givits komma att resultera i
praktiska åtgärder i motionens syfte.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 216, i anledning
av väckt motion om verkställande
av en analys av riksstaten för
budgetåret 1938/39 jämförd med statförslaget
för budgetåret 1950/51 i syfte
att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, in. in.; samt

bankoutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
förslag om riksbankens personalorganisation
efter utgången av år 1950 in. in.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 10.

Bestämmelser för antagande av tjänstemän
vid riksdagsbiblioteket.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning om

ändring av stadgarna för biblioteket, i
vad avser införande av bestämmelser
för antagande av tjänstemän vid biblioteket
in. in.

Utskottet hemställde i förevarande
utlåtande, att riksdagen, med bifall till
av styrelsen för riksdagsbiblioteket
gjord framställning, måtte besluta, att
stadgarna för biblioteket skulle erhålla
ändrad lydelse på sätt framginge av en
vid utlåtandet fogad bilaga.

Reservation hade avgivits av herr
Mogård.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE: Herr talman! I bankoutskottets
förevarande utlåtande med
förslag till ändring av stadgarna för
riksdagsbiblioteket har i § 6 intagits
vissa kompetensbestämmelser, som
skulle gälla för anställning som tjänsteman.
Men uttrycket tjänsteman har här
tydligen använts i samma bemärkelse
som det hade då för 40 år sedan motsvarande
bestämmelser för Kungl. biblioteket
fastställdes. På den tiden hade
ordet tjänsteman en annan innebörd
än det har nu; varken biträdespersonal
eller vaktmästare räknades då som
tjänstemän.

Om man skulle ta den föreslagna lydelsen
av § 6 efter orden, skulle det
med nuvarande språkbruk innebära att
även av biträdes- och vaktmästarpersonal
skulle krävas, att de voro licentiater
eller hade examen vid två fakulteter.
Att så skulle bli fallet har givetvis
inte styrelsen för riksdagsbiblioteket
menat.

Det bar redan i första kammaren
framställts och bifallits ett yrkande om
ändring på denna punkt, och jag skall
be att få framställa samma yrkande här
i kammaren. .lag hemställer sålunda om
bifall till utskottets förslag med den
ändringen av den av utskottet föreslagna
lydelsen av § 6 andra stycket i stadgarna
för riksdagsbiblioteket, att orden

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motion ang. översyn av bestämmelserna i lagen

»som tjänsteman» utbytas mot orden
»i amanuenstjänst eller högre tjänstegrad».

Herr SEVERIN: Herr talman! Det
föreliggande förslaget är en direkt avskrift
av de författningar, som gälla
för andra statliga bibliotek, och styrelsen
har naturligtvis förbisett den förändring,
som skulle vara motiverad. Det
är klart att en stadgebestämmelse skall
tolkas med förstånd liksom all lag, och
sannolikt skulle ingen fundera på att
av vaktmästarna kräva licentiatexamen.

Trots detta kan en dylik ändring naturligtvis
vara motiverad, och jag vill å
styrelsens vägnar deklarera, att ingen
i styrelsen har någonting emot den föreslagna
förändringen.

Herr ANDERSSON i Munkaljungby:

Herr talman! Det framförda förslaget
innebär endast ett förtydligande, och
mot ett sådant förtydligande har naturligtvis
utskottet ingenting att erinra.

Jag ber att få yrka bifall till detta ändringsförslag.
1 övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan med den ändring,
som under överläggningen föreslagits av
fröken Vinge.

§ 11.

Motion ang. översyn av bestämmelserna
i lagen om bostadsrättsföreningar m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
i lagen om bostadsrättsföreningar
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fröken VINGE: Herr talman! Eftersom
jag är en av dem som till detta utlåtande
fogat en blank reservation, vill

om bostadsrättsföreningar m. m.

jag med några ord precisera min ståndpunkt.

I motsats mot utskottsmajoriteten finner
jag mig inte helt övertygad om att
det lagförslag som förebådas till vårriksdagen
tillgodoser motionärens önskemål
om kontroll och offentlig insyn
i sådan inlåningsverksamhet från ekonomiska
föreningars sida, som beträffande
inlåningens storlek och antalet
insättare i realiteten fast inte formellt
är av bankkaraktär. Man måste enligt
mitt förmenande avvakta propositionen,
innan man tar slutlig ställning till frågan,
om ytterligare utredning behövs.

Vad man bör göra, det är väl att försöka
åstadkomma en ordentlig gränsdragning
och för allmänheten klargöra
skillnaden mellan innebörden av å ena
sidan andelsteckning i en ekonomisk
förening, å andra sidan insättning hos
sparbank eller på sparkasseräkning i en
affärsbank eller annan liknande penninginrättning
under offentlig kontroll.
Denna skillnad står säkerligen inte alltid
klar för den stora allmänheten, i
varje fall inte om det, som i själva verket
är en andelsteckning hos en ekonomisk
förening, benämnes insättning på
sparkasseräkning.

I ett yttrande över 1929 års betänkande
angående ekonomiska föreningars
rätt att bedriva inlåningsrörelse framhöll
socialstyrelsen bland annat, att det
torde vara en allmänt spridd uppfattning,
att den, som sätter in medel på
sparkasseräkning, därmed överlämnar
dessa till en i sig själv betryggande förvaltning.
Tanken att det rör sig om långivning
från insättarnas sida och att den
som driver sparkasserörelsen står som
en låntagare, vilkens solvens långivaren-insättaren
har att pröva, den tanken
är, säger socialstyrelsen, helt säkert
främmande för de flesta.

Sparbanksinspektionen, som också
yttrade sig över samma betänkande,
framhöll bland annat, att om det stadgades
för ekonomiska föreningar, att de
vid inlåning skulle begagna sig av en

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

sådan benämning som exempelvis »medlemsbok»
eller »medlemsräkning», skulle
därmed den speciella karaktären hos
deras inlåningsrörelse ha tydligt angivits,
och då skulle, säger sparbanksinspektionen,
insättaren mindre lätt suggereras
till den uppfattningen, att det
var fråga om vanlig bankrörelse under
offentlig tillsyn.

Bank- och fondinspektionens yttrande
över den föreliggande motionen är utförligt
refererat i utskottets utlåtande.
Som framgår av reciten uttalar inspektionen
bland annat följande: »Det kan
icke i och för sig ligga något oriktigt
eller osunt däri att ekonomiska föreningar
söka skaffa sig förlagskapital
genom att vädja härom till en mycket
vidsträckt, till föreningen mer eller
mindre löst knuten allmänhet. Men om
detta förlagskapital helt eller till viss del
skall hära vanliga kommersiella risker,
bör kapitaluppsamlingen äga rum under
uttryckligt tillkännagivande av
dessa riskers existens och följaktligen
icke framträda under sparkasserörelsens
form och benämning.»

För min egen del skulle jag vilja tilllägga,
att när jag anser det vara i hög
grad önskvärt att dessa förhållanden bli
klarlagda, så är det delvis med hänsyn
till de många småspararna bland de
ekonomiska föreningarnas medlemmar
men också därför att jag tror att det är
ett allmänt intresse, att man bevarar
den good will som ligger i första hand
i ordet sparbank men i andra hand
också i ordet sparkasserörelsc. Nu har
utskottet konstaterat, att man åtminstone
i ett fall — det gäller HSB i Stockholm
— tagit ett steg i riktning mot en
sådan upplysning till insättarna som
bör eftersträvas. Jag vill inte gärna påyrka
lagstiftningsåtgärder i sådana fall,
där man med god vilja bör kunna komma
fram på frivillighetens väg, utan
tror att man bör avvakta utvecklingen
ännu någon tid och se, om även andra
ekonomiska föreningar frivilligt upplysa
sina medlemmar om rätta förhål -

landet. I varje fall tror jag att denna
motion och dess riksdagsbehandling bidragit
till att skapa klarhet hos allmänheten
på detta område.

Man bör eftersträva att de många insättarnas
sparkapital skyddas utan att
därför den ekonomiska föreningen hindras
att på ett effektivt sätt bedriva den
affärsrörelse, för vars skull föreningen
bildats och som är dess egentliga ändamål.
Frågan om man för att uppnå detta
behöver en särskild utredning om ekonomiska
föreningars inlåningsrörelse,
den frågan bör bedömas oberoende av
bedömarens egen subjektiva uppfattning
om de nu existerande föreningarnas solvens
och likviditet. Men, som jag framhöll
i början av detta anförande, det behovet
kan knappast bedömas, innan
man fått ta del av den väntade propositionen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Stjcirne.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Om jag nu inte går in på den föreliggande
frågan, hoppas jag fröken
Vinge inte uppfattar det som likgiltighet
eller ouppmärksamhet för det spörsmål,
varom här är fråga. Jag tror fröken
Vinge kan intyga från det gemensamma
arbetet inom utskottet, att så
inte kan vara fallet. Med hänsyn till att
fröken Vinge inte framställde något yrkande
och att det inte heller framställdes
något yrkande i första kammaren
nöjer jag mig med dessa ord och hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Motioner om utredning ang. avveckling

eller reducering av skogsstyrelsen.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 56, med anledning av väckta
motioner om utredning angående av -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

veckling eller reducering av skogsstyi
elsen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon större debatt
om denna sak. En inre röst säger mig,
att även om jag ställde yrkande om bifall
till motionen, skulle den inte gå
igenom.

.lag skall i alla fall säga ett par ord i
frågan, och jag skall först be att få understryka
något som redan har framhållits
tidigare, nämligen att motionen
inte syftar till att beskylla skogsstyrelsens
tjänstemän för att sabotera sin
uppgift eller att på något annat sätt vara
sämre ämbetsmän än andra inom den
svenska förvaltningen. Jag har tvärtom
det intrycket, att de ha gjort sitt allra
bästa och ha de bästa syften med sitt
arbete. Det är också mycket sannolikt
att skogsstyrelsen inte erbjuder del
mest eklatanta exemplet på en förvaltningsapparat
som blivit för stor. Att
den kommit i förgrunden genom mitt
förvållande är beroende mera på tillfälligheter.

Min aktion har dikterats av en önskan
att inskränka statsförvaltningen,
och vi ha i den finansiella situation,
som vi nu leva i, särskilt stor anledning
att ta hänsyn just till detta. Nu är det
emellertid flera organ i arbete i detta
syfte. Speciellt förtroende har jag för
direktör Tage Wärns insatser. Jag tror
finansministern där har fått en utmärkt
kraft som har den operationskniv av de
rätta dimensionerna, som är erforderlig
i närvarande situation. Han kommer
snart med sitt slutbetänkande. Jag vet
inte om där kommer att stå någonting
speciellt om skogsstyrelsen, men han
har ju generellt uttalat, att en beskäring
på 5 procent av hela förvaltningsapparaten
bör kunna ske. Det är mycket
möjligt att en större del skulle
kunna skäras bort, det är en sak jag
inte skall diskutera nu, men med hän -

syn till att herr Wärn har saken om
hand och till att jag vet, att finansministern
har en ärlig och för en finansminister
välförståelig strävan att göra
besparingar på förvaltningsapparaten
skall jag inte ställa något yrkande i
detta sammanhang.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Då motionären inte ställde något
yrkande, skall jag inte ta upp någon
debatt i denna fråga. Jag skall endast
erinra om att riksdagen redan 1948
hade att ta ställning till en motion av
herr Dickson som gick i samma riktning
som den vi behandla i dag. Riksdagen
beslöt då att avvisa motionen,
och jag föreställer mig att riksdagen
icke sedan dess har ändrat ståndpunkt
i detta fall. Jag hemställer om bifall till
utskottets förslag, vilket innebär avslag
på motionen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då frågan om skogsstyrelsens avskaffande
nu återkommer, har jag ansett
mig böra begära ordet för att anföra
några synpunkter.

Det framhålles i den motion som herr
Dickson har väckt, att skogsstyrelsens
kostnader oavlåtligt ha ökats under
årens lopp och att antalet anställda jämväl
har ökat. Ja, det är riktigt, och jag
kommer att belysa orsaken härtill i det
kommande.

Innan jag gör det skall jag emellertid
konstatera, att det tydligen förefinns en
betydande väsensskillnad mellan vad
herr Dickson skrev i sin motion den 20
januari 1950 och vad herr Dickson har
yttrat i dag. Jag säger inte detta för att
framföra någon kritik eller för att vara
elak, utan jag utgår fullt från att denna
herr Dicksons ändrade inställning enbart
är ett utslag av hans kända personliga
ridderlighet. Jag förmodar nämligen,
att herr Dickson under den tid som
förflutit sedan motionens avlämnande
har haft tillfälle att närmare studera det

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

primärmaterial, varpå han tydligen har
stött sin framställning.

Skogsstyrelsens uppgifter ha oavlåtligt
ökats, men de ha inte ökats genom
skogsstyrelsens eget initiativ, utan det
har skett efter Kungl. Maj :ts och riksdagens
beslut. Riksdagen har ålagt
skogsstyrelsen den ena nya uppgiften
efter den andra. Jag har här en lång
förteckning, och om det hade blivit en
större debatt i frågan, skulle jag ha läst
upp hela förteckningen. Nu skall jag
inte göra det, utan nöjer mig med att
nämna ett litet fåtal nya ärenden som
ha tillkommit sedan den tid, då skogsstyrelsen
började sin verksamhet. Jag
har prickat för 15 till 20 stycken, men
eftersom diskussionen ser ut att kunna
bli begränsad, skall jag inskränka mig
till ett litet fåtal.

Det första är ett ärende från 1942,
då styrelsen fick i uppdrag att verkställa
utredning rörande vissa skogslagstiftningsfrågor,
överarbetning av
1923 års skogsvårdslag samt därmed
sammanhängande ändringar i författningar
rörande skogsvårdslagstiftningen.
Detta medförde i sin tur att statsmakterna
1947 beslutade en ny skogsvårdslag,
som lade väsentligt ökade
uppgifter på skogsstyrelsen.

Jag går fram till 1943 och nämner,
att enligt riksdagens beslut ålades då
skogsstyrelsen tillsyn angående virkesmätningen,
och samma år uppdrogs åt
skogsstyrelsen att utarbeta och till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
föreskrifter angående tillämpningen av
virkesmätningslagen. Jag fortsätter till
1944. Då fick skogsstyrelsen bemyndigande
att tillkalla högst femton personer
för att såsom experter delta i överläggningar
angående flottningsväsendet
och flottningslagstiftningen. Detta uppdrag
överflyttades på skogsstyrelsen
från att förut ha handlagts av 1930 års
skogsutredning.

Jag bläddrar mycket hastigt och kommer
över till år 1940. Då uppdrogs åt
skogsstyrelsen afl för sill verksamhets -

område årligen upprätta och till Kungl.
Maj:t ingiva förslag till reserv av .statliga,
kommunala och statsunderstödda
investeringsobjekt samt att föranstalta
om detaljplanering av arbeten avsedda
att intagas i investeringsreserven. Jag
bläddrar vidare och kommer fram till
1947, då det uppdrogs åt domänstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt
verkställa översyn av gällande bestämmelser
angående kompetensvillkoren
för handhavandet av förvaltningen av
skogar i allmän ägo samt till Kungl.
Maj:t inkomma med de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Slutligen kanske jag får nämna ännu
ett par ärenden och skall sedan lämna
förteckningen. Det uppdrogs år 1947 åt
skogsstyrelsen att verkställa de undersökningar
som erfordrades för omprövning
av frågan, vilka områden som enligt
bestämmelserna i skogsvårdslagen
den 21 maj 1938 borde anses vara svårföryngrade
eller hänföras till skyddsskog,
och till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag i ärendet. Också detta var
baserat på en riksdagsskrivelse. År 1949
fick skogsstyrelsen på grund av riksdagens
beslut ytterligare nya uppdrag,
bl. a. att efter samråd med bränslekommissionen,
Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Svenska propsexportörernas
organ till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till stadgar för
propsexportfonden.

Detta var endast ett ringa urval bland
de nya uppgifter som tilldelats skogsstyrelsen
efter dess start. Det är alldeles
självfallet att i samma mån som
uppgifterna ökas, så ökas behovet av
personal, och i samma mån ökas också
behovet av pengar. Jag förmodar att
herr Dickson menar — jag hoppas att
jag fattade honom rätt — alt rationaliseringsåtgärderna
inte skola gå ut över
skogsstyrelsen i större utsträckning än
över andra ämbetsverk, och jag tillåter
mig som egen mening tillägga: inte heller
i större utsträckning än de gå ut
över den militära organisationen. Om

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

detta är herr Dieksons uppfattning har
jag för min del ingen invändning häremot.
All rationalisering och förenkling,
som kan åstadkommas och blir ändamålsenlig,
reser jag inte något som helst
hinder emot.

•lag kanske också skulle säga något
om skogsstyrelsens kostnader. De uppges
enligt motionen ha vuxit ifrån
81 500 kronor till 370 600 kronor under
vissa angivna år. Detta är alldeles riktigt.
Men jag ber få påpeka att under
den tid som kostnaderna vuxit ha en
mängd automatiska utgiftsstegringar
skett, varjämte allting är dyrare nu än
under den tid då skogsstyrelsen tillsattes.
Vidare är det så, att tjänstemän i
ett nytt ämbetsverk så småningom komma
upp i högre lönegrader allteftersom
åren gå, och även detta bidrar naturligtvis
till att utgifterna ökas.

Vidare har riksdagen beslutat ålägga
skogsstyrelsen virkesmätningsärenden,
vilket skogsstyrelsen självfallet inte kan
underlåta att fullgöra, tv då skulle den
försumma sin uppgift, och då finge den
säkerligen anmärkning härför. Om jag
till de nyssnämnda automatiska kostnaderna
lägger virkesmätningsavdelningens
kostnader, som uppgå till inte
mindre än omkring 115 000 kronor, tror
jag att herr Dickson fått ett tämligen
giltigt belägg för att de anslagsökningar
som gjorts ha varit i hög grad befogade.

Vad personalökningen beträffar skall
jag bara nämna att under budgetåret
1945/46 funnos anställda 33 ordinarie
befattningshavare. Detta antal har sedan
dess varit tämligen oförändrat —
det utgör för närvarande 32. Det har
alltså sedan 1945/46 icke skett någon
utökning av skogsstyrelsens personal.
Afl en ökning måst göras vid ett par
tidigare tillfällen berodde dels på —
som jag förut har nämnt — de frågor,
riksdagens beslut om virkesmätningslagen
ålade skogsstyrelsen att handlägga,
dels på de nya skogsvårdslagar som
antagits och den nya organisationsform
för skogsvårdsstyrelseverksamhe -

ten, som riksdagen beslöt och vilken
innebär, att skogsvårdsstyrelserna efter
att förut ha varit relativt fristående organ
numera äro statliga organ.

Det kanske inte är alldeles nödvändigt
att polemisera mot vad herr Dickson
sagt i sin motion, då han inte nämnde
något därom i dag, men jag kan inte
gärna underlåta det, då ju denna fråga
återkommit upprepade gånger. Herr
Dickson säger att det ställes stora krav
på rapporter och uppgiftslämnande
från de enskilda skogsvårdsstyrelserna
och att detta drar personalen från det
produktiva arbetet. Så är knappast förhållandet.
Jag har en statistik här som
visar, att jägmästarnas och de biträdande
jägmästarnas förrättningsdagar
ute på fältet efter skogsstyrelsens tillkomst
ha ökat. Det är endast beträffande
övrig jägmästarpersonal som antalet
tjänstgöringsdagar minskat, ehuru i
obetydlig grad. Jag har ett diagram
som visar detta, och om det vore tilllåtet
att till kammarens protokoll foga
illustrationer eller diagram, skulle jag
gärna göra det; jag skall för övrigt göra
framställning härom, men jag befarar
att det inte kommer alt tillåtas. Diagrammet
visar att den högre tjänstepersonalen
i skogsvårdsstyrelserna efter
skogsstyrelsens tillkomst har arbetat
flera förrättningsdagar ute på fältet än
den tidigare gjort — kurvan har gått
litet upp och ned, men i stort sett har
den gått uppåt. Detta visar inte alls att
herr Dickson har rätt i sin uppfattning,
att man drar personal från det
produktiva arbetet till skrivbordsarbetet.

Jordbruksutskottet har i hög grad
byggt sitt uttalande på vad en delegation
inom sakrevisionen har sagt, och
denna sakrevisionens uppfattning har
jordbruksutskottet för sin del understrukit.
Sakrevisionen har tagit sin
uppgift på allvar och har skrivit en
promemoria på 154 tättskrivna sidor,
och därutöver har den levererat en stor
packe tabellbilagor, .lag kommer natur -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

ligtvis inte att läsa upp för kammaren
vad sakrevisionen sagt — utskottet har
refererat en del därav. Det är emellertid
ett avsnitt i sakrevisionens uttalande,
som jag inte kan underlåta att foga
till kammarens protokoll. Sedan sakrevisionen
behandlat de delar, som jordbruksutskottet
har refererat i sitt utlåtande,
fortsätter sakrevisionen:

»Samtidigt måste dock betonas, att
skogsstyrelsen, enligt vår mening, uppenbarligen
besjälas av en mycket stark
önskan att med den enskilda skogsvårdens
bästa för ögonen nå gott samförstånd
med skogsvårdsstyrelserna, men
att den därvid många gånger otvivelaktigt
möter en i och för sig ur psykologisk
synpunkt icke helt oförståelig
negativism från deras sida, framför allt
där länsjägmästaren varit länge i
tjänst. Denna negativa inställning var
dock mera framträdande i början av
skogsstyrelsens verksamhet. Det kan
under sådana betingelser icke alltid ha
varit lätt för skogsstyrelsen att fullgöra
de uppgifter, som — vilket förtjänar
att särskilt uppmärksammas — författningsenligt
dock åvila densamma, samt
i anslutning härtill utföra de uppgifter
av delvis rationaliseringskaraktär, som
därutöver tillagts skogsstyrelsen, icke
minst som en följd av förslag av 1944
års skogsvårdsstyrelseutredning samt av
utfärdade författningsbestämmelser rörande
virkesmätningen. Anledning finnes
också att ännu en gång framhålla,
att erfarenheterna från de gångna åren
enligt vår uppfattning visat, att skogsstyrelsen
fyller sin mission inom den
enskilda skogsvården såsom ett Kungl.
Maj:ts organ för samordning och övervakning
av den vittomfattande och differentierade
verksamhet, vilken i stor
utsträckning med hjälp av statsmedel
bedrives av skogsvårdsstyrelserna.»

Detta har inte jag sagt, det är statens
sakrevisions ord. Det är mycket möjligt,
herr Diekson, att vad statens sakrevision
här anfört angående missnöjesyttringarna
från vissa håll i någon

mån kan ha bidragit till den missuppfattning,
som tydligen herr Diekson
fallit offer för. Hur härmed förhåller
sig kan jag inte avgöra. Uttalandet är
som sagt sakrevisionens och inte mitt.

Jag nämnde att om det ur allmän besparingssynpunkt
är nödvändigt att
inskränka kostnaderna för alla statens
verk, får också skogsstyrelsen underkasta
sig en sådan översyn. Jag har
dock den bestämda uppfattningen att
ett ämbetsverk, som är tillsatt med uppgift
att främja det enskilda skogsbrukets
intressen, har en sådan stor och
viktig mission att fylla, att det inte bör
sättas på svältkost.

Jag vet inte varför herr Dicksons intresse
främst knutits till skogsstyrelsen.
Herr Diekson kunde ju ha hoppat in på
exempelvis riksheraldikerämbetet, socialstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen eller
vilket ämbetsverk som helst, och
det kanske han så småningom gör. Jag
ser att herr Diekson nickar bifall, så
jag förstår att avsikten är att gå den vägen.
I alla händelser ber jag få säga
att jag inte vet, vad herr Dicksons speciella
intresse för skogsstyrelsen egentligen
grundar sig på. Jag vill inte göra
gällande att det är någon avog inställning
gent emot skogsstyrelsen som dikterar
herr Dicksons ståndpunktstagande.
Jag tror inte det, utan jag tror att
det helt enkelt är fråga om en felbedömning
av läget, möjligen på grund av
felaktiga informationer. Jag måste
emellertid säga att framstöten ifrån
min sida betraktas som — mildast uttryckt
— en väsentlig överdrift.

När jag säger detta kommer jag att
tänka på en gammal god historia, en
episod som gått genom hela Sveriges
tidningspress för många år sedan. Det
gällde den amerikanske skriftställaren
och humoristen — alltså en kollega till
herr Diekson — Mark Twain. Han Iiiste
en morgon i tidningarna en notis om
att han avlidit och även var högtidligt
begraven. Detta fordrade givetvis en
dementi. Den kom också, med författa -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner om utredning ang. avveckling eller

rens underskrift. Jag kan inte återge
den in extenso, men den liade ungefär
följande lydelse: »På förekommen anledning
meddelas härmed att ryktet om
min bortgång och högtidliga begravning
är betydligt överdrivet.»

Jag undrar om inte herr Dickson ändå
borde medge att de informationer,
som han eventuellt byggt sin framställning
på, äro av ungefär den karaktär
som förorsakade, att tidningsmannen i
USA en morgon, då Mark Twain var
pigg och nyter, skrev att han var död
och begraven.

Herr talman! Jag skall för min del
inte ställa något yrkande, men både
herr talmannen och kammaren förstå
säkerligen hur jag kommer att rösta för
den händelse det blir votering.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag tackar ledamoten av skogsstyrelsen,
herr Abel Andersson i Löbbo,
för denna redogörelse och tror att
kammaren skall hålla honom räkning
för att han inte redovisade hela det
material han medbragt. Han sade naturligtvis
många sanna ord, och det
vore ju skam annars. Bland annat
skyllde han riksdagen — med all rätt
— för en del av de kostnader, som
skogsstyrelsen måste betala. Det är ett
memento för riksdagen att se sig för
innan utgifter bestämmas och uppgifter
läggas på ämbetsverk, som sedan
komma att kosta stora pengar.

Jag skall här bara sticka in det allmänna
konstaterandet, att har man inte
råd till en sak får man avstå från den.
Det kan nog hända att vi komma i ett
sådant läge, att vi måste avstå från institutioner
och anordningar, som kunna
vara mycket nyttiga och bra att ha,
för att vi skola få debet och kredit att
gå ihop. Jag tror nu inte — det sade
jag visst också förra året — att det
skulle ske någon riksolycka om herrarna
i skogsstyrelsen packade in sina
pinaler och gåvo sig in på andra upp -

reducering av skogsstyrelsen.

gifter. Det har gått förr, det finns erfaret
folk ute i landet som kan sköta
skog, och det händer att det inte skulle
märkas så förfärligt mycket på avkastningen
av Sveriges skogar.

Herr Andersson i Löbbo talade om
att det framkallade vissa protester i
början ute bland skogsvårdsstyrelserna,
när skogsstyrelsen kom till, men att
dessa protester varit mindre märkbara
på senare år. Han antydde att det troliga
var att det var gammalt folk som
satt på de platser, där det knorrades
som mest. Jag tror det är en riktig
iakttagelse att det var folk som var
vana vid litet större frihet och som
hade sin lust i ett arbete, där de kunde
ta ansvar själva. Det händer att en yngre
generation blivit så pass tillplattad
som vi alla ha blivit här, både i riksdagen
och ute bland svenska folket. Genom
att ha en överhet över oss i alla
stycken och vid alla tillfällen reagera
vi inte längre som vi rätteligen borde
emot ett mer eller mindre maskerat
tryck uppifrån. Jag tror att får folk
ansvar och tillfälle att själva planera
och använda sina idéer, blir arbetsglädjen
större och därmed också effektiviteten.

Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa små anmärkningar till vad vi
nyss hörde.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara gent
emot herr Dickson anföra, att hans allmänna
påstående — han yttrade ordagrant:
Om man inte har råd till en sak
får man avstå från den — är alldeles
riktigt. Däri kan jag oförbehållsamt instämma.
Men vårt lands skogar äro ju
en mycket viktig sak. Om skogsvården
för 30, 40 år sedan hade kunnat kultivera
de stora kalmarksområden, som
finnas i vårt land, skulle vi i dag haft
en ökad nationaltillgång, som hade kunnat
räknas, icke bara i miljoner utan
i hundratals miljoner, ja, kanske i mil -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Motioner om utredning ang. avveckling eller reducering av skogsstyrelsen.

jarder kronor. Med allt erkännande av
att rationaliseringsåtgärder böra beaktas
och genomföras tror jag icke att
skogsstyrelsen förtjänar att sättas i särklass.

Herr HELLBACIvEN: Herr talman!
Jag skulle egentligen icke lägga mig i
detta resonemang mellan ledamoten av
kungl. skogsstyrelsen herr Andersson i
I.öbbo och kammarherre Dickson. Jag
har emellertid efter de anföranden som
hållits velat göra vissa tillägg.

Jag skulle egentligen ha begärt ordet
tidigare beträffande vad som motionsvis
framförts, inte minst från herr
Dicksons sida. Herr Dickson har här
framfört synpunkter, som ha hävd,
icke bara hos den skogsägande allmänheten
utan även inom skogsvårdsstyrelserna.
Herr Andersson i Löbbo,
som ju representerar skogsstyrelsen,
åberopade, då han avvinkade detta förslag,
vissa saker som för all del äro
riktiga, men jag beklagar, att han inte
också talade om de svagheter som förefinnas
när det gäller skogsstyrelsen.
När herr Andersson i Löbbo läste upp
vad statens sakrevision sagt i sitt yttrande,
läste han blott upp de vackra
sidorna. Men det finns också andra.
Jag har icke utredningen till hands här,
så att jag kan läsa upp vad som står
där, men jag känner till saken. Det
var emellertid inte detta jag skulle säga.

Här bär talats om tidningsskriverier
o. d., och det är en upprörande polemik,
som förekommit i några av huvudstadens
tidningar på sista tiden, bl. a.
i Stockholms-Tidningen. Den har gällt
skogsvårdsstyrelsernas yttranden över
de anvisningar, som utfärdats för tilllämpningen
av den nya skogsvårdslag
som riksdagen antagit. Vi veta ju att
det gjorts vissa erinringar mot tillämpningen
av den. Det är omöjligt att förslå
att dessa tillämpningsföreskrifter
skola kunna leda till en god skogsvård,
om man skall följa vad som där är skri -

vet. Då förklarade överdirektören för
skogsstyrelsen, att sagda anvisningar
av misstag råkat bliva fastställda. De
voro avsedda att vara ett förslag. Det
intressanta i detta är, att något återkallande
av anvisningarna ej delgivits
skogsvårdsstyrelserna, utan alltjämt
gälla dessa anvisningar.

Den som haft tillfälle att syssla med
dessa saker ute i landet och haft tillfälle
att kontakta skogsstyrelserna
skulle med glädje och tillfredsställelse
se att skogsstyrelsen finge en större
auktoritet. Till herr Andersson i Löbbo
vill jag säga, att jag inte anser att
vi skola avskaffa skogsstyrelsen. Men
det vore av värde om ett kungligt verk
får den auktoritet som det bör ha, så
att icke länsmyndigheten, som i detta
fall skett, säger: Vad menas egentligen
med detta? Det skulle också vara tacknämligt
— jag vill skicka den adressen
till herr Andersson i Löbbo •— om
ni ville sluta med den pappersexercis,
som nu existerar inte minst i form av
obehövliga dunkla cirkulär. Skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän bli på grund härav
icke skogskarlar, utan de måste
sitta vid skrivbordet och svara på en
hel massa både möjliga och omöjliga
frågor. Det hjälper inte, som man här
sagt från skogsstyrelsens sida, att vi
ha bonden Strindlund som chef och att
han kan dessa saker. Jag anser honom
vara en duktig karl och en utmärkt
människa. Det finns också utmärkta
befattningshavare i skogsstyrelsen, det
vill jag stryka under, och duktiga ledamöter,
inte minst herr Andersson i
Löbbo. Men vi skola också ta vara litet
på den erfarenhet som förut finnes i
skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelsernas
ledamöter och framför allt
deras tjänstemän, från länsjägmästarna
och hela raden ned till länsskogvaktarna,
äro kunniga och duktiga skogskarlar
som känna sina skogsområdens
skogar och fyllt och fylla sina uppgifter
på ett berömvärt siitt till fromma
för landets skogar och god skogsvård.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

Jag är förvissad om att det skulle leda
till bättre resultat om kungl. skogsstyrelsen
mera beaktade vad de olika
skogsvårdsstyrelserna i olika län anföra.

Jag har velat anföra dessa saker, som
äro byggda på mångårig erfarenhet. Nu
hoppas jag att allt skall rättas till, så
att vi få se bättre resultat av verksamheten
hos den myndighet vi ha tillsatt
och att vi också få det bättre med de
anslag som gå till skogsvårdsstyrelserna.

I detta yttrande instämde herrar Vic/elsbo
och Hansson i Skediga.

Herr DICKSON (replik): Herr talman!
Det var en liten sak, som jag ville föra
på tal, nämligen jordbruksutskottets
ganska originella infall att remittera
detta ärende till skogsstyrelsen för att
höra, huruvida densamma bör avskaffas.
Det är väl få, herr talman, som om
de tillfrågas, huruvida de vilja avrättas,
besvara den frågan med ja.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Herr Hellbacken önskar, att
skogsstyrelsen skall få samma auktoritet
som skogsvårdsstyrelserna. Då vill
jag säga, att sakrevisionen, vari herr
Hellbacken är en mycket bemärkt ledamot,
i sitt yttrande konstaterat, att det
i sådant avseende ha skett förbättringar
sedan styrelsen kom till. Den är
alltså på väg mot det mål som herr
Hellbacken och jag sikta till. Vi kunna
således vara överens om den saken.

Det var en annan sak också, som jag
vill omnämna här, och det var den, att
sakrevisionen verkligen gjort vissa
konkreta förslag. Den har föreslagit,
att det skall genomföras en viss decentralisering.
Jag hinner ej ingå på
någon diskussion nu, huruvida en sådan
är möjlig eller ej. Men jag har
tidigare sagt, att det förefaller ändamålsenligt,
om skogsstyrelsens ledande
befattningshavare kunde ta sig tid att

besöka skogsvårdsstyrelserna för utbyte
av åsikter och för samråd.

Ärade kammarledamöter! Skogsstyrelsen
förbrukar sitt reseanslag, men
är det så att sakrevisionen och jordbruksutskottet
kunna förmå Kungl.
Maj:t och riksdagen att bevilja högre
anslag till skogsstyrelsen så att flera
resor kunna göras, skall säkert styrelsen
i överensstämmelse med av sakrevisionen
givna anvisningar söka förbruka
de nya medel som eventuellt
kunna ställas till dess förfogande.

Herr DICKSON: Jag ber herr talmannen
och kammaren om ursäkt för att
jag på grund av förbiseende råkade
hålla mitt senaste anförande från herr
Rubbestads plats i stället för från min
egen.

Vidare anfördes cj. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Motioner ang. förbud mot jakt efter sjöfågel
under våren.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 57, med anledning av väckta
motioner angående förbud mot jakt efter
sjöfågel under våren.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr von FRIESEN: Herr talman! I
likhet med vad som skett vid några
föregående tillfällen ha jag och mina
medmotionärer påyrkat att all jakt
efter sjöfågel under våren måtte förbjudas.
Förslaget innebär att denna nöjesjakt
— annorlunda kan den inte
rubriceras, och som ett egendomligt
nöje måste man också betrakta den
jakt som ägt rum tidiga vårdagar på
de återvändande häckande fåglarna på
ostkusten — skall förbjudas enligt lag.
Det är ett förslag som ej bara ligger i
dessa fåglars eget intresse. Det är ett
naturskvddsintresse och även ett

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31. 77

Motioner ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

mänskligt intresse, att en verklig fridlysning
äger rum under denna för fåglarnas
fortvaro så ömtåliga och väsentliga
period i livet. Det gäller, som en
av våra främsta fågelkännare, Carl
Fries, skrev någon gång under våren i
en huvudstadstidning, att skaffa fri
lejd åt vårens sjöfågelssträck.

Tidigare ha förslag som framlagts avstyrkts
av jordbruksutskottet och riksdagen
under hänvisning till pågående
utredningar, något som är vanligt och
välkänt i liknande sammanhang. Denna
gång har man icke möjlighet att åberopa
ett sådant argument. Sedan någon
tid tillbaka föreligger en utomordentligt
väldokumenterad utredning, utförd
i Svenska jägareförbundets regi av herrar
Notini och Höglund, en utredning,
om vilken en av remissinstanserna,
som utskottet hört, säger följande:

»Klart och entydigt, med den inre
överensstämmelse mellan olika påvisade
fakta som karakterisera en riktigt
upplagd och väl genomförd vetenskaplig
undersökning, framgår som huvudresultat
av denna utredning:

1) att stora delar av vårt sjöfågelbestånd,
i främsta rummet stammarna av
ejder, skrak, knipa och alfågel, undergått
en utarmning så pass markerad,
att den, enligt utredningens ordalag,
inger ''allvarliga bekymmer’ och påkallar
''snabba åtgärder för stammarnas
restaurering’;

2) att denna delvis nära nog katastrofala
nedgång i väsentlig mån har
sin orsak just i vårjakten.»

Jag skall strax återkomma till vad
jordbruksutskottet säger om den här
frågan just i dag. Utskottet intar en
hållning, som är förhållandevis välvillig.
Jag skall först anföra ett par ord
om de remissinstanser, som hörts av
jordbruksutskottet, och deras utlåtanden.
Med den ojämförligt största klarheten
har Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
yttrat sig. Där har
man en känsla av att det är levande
människor med verkligt djupgående in -

sikter om dessa ting som föra ordet,
människor som också ha en mycket
stark känsla för vad det här betyder
för vår natur, för vårt naturskydd.
Kommer man från denna remissinstans
— jag noterar med stor tillfredsställelse
att dess utlåtande är mycket utförligt
refererat i utskottets förevarande
utlåtande — till vad domänstyrelsen
uttalar, blir man en smula förstämd.
Jag är övertygad om att det är flera
än jag som ha känt en viss förvåning,
när de läst domänstyrelsens uttalande
här. För det första säger domänstyrelsen,
att det av motionärerna citerade
utdraget ur den av professor Notini
in. fl. framlagda utredningen utgöres
av ett antal ur sitt sammanhang lösryckta
meningar och därför är vilseledande.
Gent emot detta omdöme vill
jag hänvisa till den av mig nyss nämnda
uppfattningen av Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, som ju
tycker att utredningen är fullständigt
klar och bara medger en enda slutsats.

Men icke nog därmed. Det kuriösa
är, att man i slutet av domänstyrelsens
yttrande säger, att domänstyrelsen visserligen
flera år tidigare har varit intresserad
för den här frågan och kommit
med propåer till vederbörande i
samma syfte som motionärerna, men,
av skäl som icke närmare redovisas i
detta sammanhang, avstår man från
denna sin uppfattning och anser att
motionerna skola avslås. När man läser
en sådan sak, verkar det som om det
rörde sig om ett litet barn, som blivit
förargat över att det icke är ensamt
om sin uppfattning i en viss fråga,
utan känner sig en smula irriterat över
att det finnes andra som tagit upp
samma fråga och därför en smula suur
mulet vänder ryggen åt hela företaget.
Nu har jag icke läst domänstyrelsens
yttrande i dess helhet, men när jag
läste denna del av yttrandet, kunde jag
ändock ej värja mig för den uppfattningen,
att jordbruksutskottet felaktigt
återgivit vad domänstyrelsen här sagt.

78 Nr 31. Onsdagen den 29 november 1950.

Motioner ang. förbud mot jakt efter sjöfågel under våren.

En gammal inrotad känsla för de svenska
ämbetsverken och vad de prestera
gör det ännu en smula svårt för mig
att verkligen tro att ett ämbetsverk har
producerat ett aktstycke av denna beskaffenhet.
Jag är fortfarande öppen
för ett påpekande att här kan föreligga
en form av missförstånd.

Jag kommer så, herr talman, till slut
till vad utskottet anför. Jag antecknar
att utskottet ställer sig synnerligen välvilligt
till de av motionärerna framlagda
förslagen, men jag beklagar, att
utskottet icke har dragit de slutsatser
av premisserna, som synas mig och
mina medmotionärer ofrånkomliga, och
klart och tydligt påyrkar att denna vårjakt
på sjöfågel skall vara förbjuden.
Jag måste också här göra en liten invändning
mot vad utskottet säger i sitt
utlåtande nederst på s. 5, där utskottet
talar om en tillsatt jaktutredning och
att dess förslag i hithörande delar kommer
att bli av betydelse för bedömandet
av frågan om vilka ytterligare åtgärder
som kunna vara påkallade. Om jag inte
är fel underrättad har jaktutredningen
ingenting att skaffa just med den fråga
som här föreligger, nämligen frågan om
fridlysning av sjöfågel under våren på
ostkusten. Jaktutredningen, som säkert
kommer att prestera en värdefull utredning,
har inte, tror jag, något samband
med den här berörda frågan. Ej
heller synes det mig nödvändigt att avvakta
avslutandet av en konvention i
Paris, varom förhandlingar tyckas ha
ägt rum.

Detta är, herr talman, en svensk
fråga, en naturskyddsfråga, en anständighetsfråga,
som bör bli slutligt reglerad.
Det har icke kunnat uppvisas några
som helst fullgoda skäl till förmån för
fortvaron av rovdriften på dessa fågelsträck.
Det har med full klarhet kunnat
visas, att befolkningen ingalunda i någon
större utsträckning använder sig
av vårfågeln som föda. — Det skulle
ju vara en motivering för jakten om
man använde fågeln som tillägg till

den vanliga kosten. — Det beror på
olika omständigheter, främst den att
tillgången av annan föda, och framför
allt välsmakande föda, är fullt tillräcklig
denna tid på året. Sjöfågeln har, särskilt
vid den tiden, en smak som ej anses
särskilt god.

Nu är jag icke den, herr talman, som
i tid och otid vill yrka på förbudslagstiftning,
så fort det är någonting som
man tycker kan betecknas som ett missförhållande.
Men när det gäller sådana
här förhållanden, ha vi annorstädes
fridlysningsbestämmelser. Det ingår i
vår jaktlagstiftning att vi skola ha sådana
för skyddandet av djurbestånden.

Någon kanske vill invända, att ett
förbud som detta ej skulle kunna upprätthållas,
därför att befolkningens
rättsmedvetande icke är så vaket, att
man skulle respektera ett förbud. Det
är självfallet en invändning som kan
ha värde. Man skall naturligtvis ej utfärda
förbud, om man har en känsla av
att förbudet ej kommer att efterlevas.
Men, herr talman, jag har ändå den
uppfattningen att åtskilligt har rört sig
i frågan. Man kan tala om en opinionsbildning
icke bara hos naturskyddsfolk
utan även hos jägarnas huvudorganisation,
Svenska jägareförbundet, där en
betydande minoritet helt nyligen uttalat
sig för den här omnämnda fridlysningen.
Jag tror därför att det sista
skälet icke skall bli bärande.

Jag hade hoppats, att jag skulle kunnat
ställa ett annat yrkande än det utskottet
här kommit med, men då det
knappast torde vara utsikt härtill eller
ens tekniskt möjligt att göra det, får
jag avstå därifrån. Jag ser att min medmotionär
i första kammaren icke heller
har reserverat sig; han anser tydligen
att denna fråga har, som man brukar
säga, fallit framåt, och det är också
min uppfattning. Jag har den alldeles
bestämda förvissningen att det förslag
motionärerna kommit till inom en inte
alltför avlägsen framtid skall bli verklighet,
och jag skall sluta mitt anfö -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

rande nu, när jag ser jordbruksministern
här i kammaren, med att till honom
rikta en vädjan att oavsett vad
utskottet här uttalat ändå ta upp denna
fråga till behandling. Det har sagts, och
jag hoppas att det är riktigt, att statsrådet
skall ha en positiv inställning till
frågans lösning. Jag tror att han skall
kunna göra en stor insats och att våra
naturskyddsvänner skola bli honom
evigt tacksamma, om han toge det initiativ,
som här är det enda riktiga.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 58, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 126, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51 i vad propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 15.

Clearingkassan för kolonialvaror.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 59, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

Med anledning av Kungl. Maj :ts till
riksdagen den 13 oktober 1950 avlåtna
proposition nr 254 hemställde utskottet,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
de likalydande motionerna 1:540 och
II: 045, till Tillskott till clearingkassan
för kolonialvaror å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 9 000 000 kronor.

I de av utskottet avstyrkta likalydande
motionerna I: 540 av herr Ohlon och
II: 645 av herr Ohlin m. fl. hade yrkats,

Clearingkassan för kolonialvaror.

att tillskottet måtte nedsättas till
1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Antby, Ahlsten och Utbult, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 540
och II: 645, till Tillskott till clearingkassan
för kolonialvaror å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTBY: Herr talman! Efter det
anförande vi ha hört här för en stund
sedan rörande ett utlåtande från jordbruksutskottet,
vilket rörde sig i de
högre rymderna, få vi nu flytta oss
litet närmare marken. Det gäller ju i
denna fråga hushållspengarnas större
eller mindre storlek efter nyåret. Att
leva gott är bra, att leva gott och billigt
är ännu bättre, och för att i någon
mån ge svenska folket möjlighet i detta
avseende har riksdagen alltsedan 1946
lämnat anslag till subventionering av
viss import. I samband med devalveringen
föregående år ökades behovet av
subventioner, vilka sedan som bekant
utgått med betydande belopp. I känslan
av att det inte är nyttigt att alltför
länge eller ihärdigt söka lyfta sig själv
i håret har man upprepade gånger från
olika håll framhållit, att här var fråga
om åtgärder av tillfällig natur. Eftersom
vi inom folkpartiet dela den uppfattningen,
att de här berörda subventionerna
inte böra utgå längre än som är
absolut nödvändigt, var det naturligt
att vi vid vårriksdagen motionsledes
liksom vid frågans behandling i utskott
och kamrar hävdade, att subventionerna
borde avvecklas vid instundande
årsskifte. Med fullföljande av denna tankegång
ha vi från vårt håll reserverat
oss mot jordbruksutskottets beslut att

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Clearingkassan för kolonialvaror.

tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition nr
254 i den punkt där Kungl. Maj :t äskar
ett anslag på 9 miljoner kronor till
clearingkassan för kolonialvaror i den
mån anslaget skall komma till användning
efter årsskiftet. Vi anse att de
skäl, som gällt under vårsessionen beträffande
subventionerna, äga giltighet
också i dagens läge; vi kunna därför
inte tillstyrka att clearingkassan tillföres
det äskade beloppet. För de tio
månader, som återstå av nu löpande
budgetår efter den 1 september, har ett
belopp av 13 miljoner kronor ansetts
erforderligt, och för de fyra månader,
som återstå till den 1 januari 1951,
skulle då fyra tiondelar av detta belopp
eller 5 200 000 kronor behövas. I clearingkassan
finnas tillgängliga 4 miljoner
kronor och i anledning härav ha
vi reserverat oss till förmån för motionerna
I: 540 och II: 645, vilket innebär
att tillskottet till clearingkassan skall
begränsas till 1 200 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Som framgår av utskottets betänkande
innebär föreliggande förslag,
att clearingkassan beträffande vissa
livsmedel skulle tillföras ett belopp av
9 miljoner kronor. Orsaken härtill är
ju bl. a. den, att det på grund av det
utrikespolitiska läget har blivit mycket
större utförsäljningar på hemmamarknaden
av framför allt socker än som
varit beräknat. Lagren ha blivit tömda,
och en betydande import har måst tillgripas.
Detta gäller framför allt sockret
men även kött och fläsk. På grund
av Koreakriget och dess inverkan på
prisnivån ha ju priserna på den utländska
marknaden på bl. a. dessa varor
stigit mycket väsentligt. Importen som
nu har kommit till stånd och måst
komma till stånd för att fylla marknadens
behov av dessa varor har måst
äga rum från olika marknader och till

mycket varierande priser. Därigenom
har clearingkassan kommit på balans
och blivit i behov av det tillskott, som
har föreslagits i den föreliggande propositionen.
Jordbruksnämnden har därför
hemställt, att clearingkassan skulle
tillföras detta belopp, och har därvid
bl. a. anfört, att man skulle tillföra
clearingkassan eller återbära till clearingkassan
medel motsvarande vissa
tullar på de varor, som importeras och
som avse just sådana varor som det här
gäller. Det torde vara så, att någon
möjlighet att klara denna situation på
annat sätt än det här föreslagna är
mycket svår att finna. De svårigheter
som skulle uppstå om man skulle klara
av det hela på annat sätt än genom att
tillföra clearingkassan erforderligt belopp
skulle, såsom jordbruksnämnden
förklarar, bli betydande. Det torde därför
vara det lämpligaste att riksdagen
bifaller Kungl. Maj:ts proposition och
tillför clearingkassan det belopp som
här avses, och jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Det är
med hänsyn till de ökade importpriserna
mycket svårt att bedöma vilka
medel som behövas för att klara den
här föreliggande situationen. Jag har
som reservant begärt ordet närmast för
att göra några reflexioner i denna fråga
beträffande subventioneringen till sockerförsörjningen
här i landet.

Vi importera ju i runt tal cirka 50 000
ton socker varje år, och nu när läget är
oroligt ute i världen och priserna stiga
är det helt naturligt att konsumtionen
stiger på grund av en viss hamstringstendens.
Nu blir ändå läget det att
om det fortsätter med subventioner och
när man håller priset nere blir det en
maskerad subvention framöver tack
vare den lagring som nu sker. Jag hör
till dem som ogärna skulle vilja ha
nämnt här i dag någon bestämd dag då
dessa subventioner skola upphöra. Men

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

jag skulle vilja uppmana regeringen att
handla så att hamstring inte kommer
till stånd, åtminstone inte i alltför stor
utsträckning. På tal om denna import
ha vi ju industrier här i landet i våra
sockerbruk, vilka kunna ta emot så
pass mycket sockerbetor att vi mycket
väl skulle kunna täcka hela vårt konsumtionsbehov.
Vi ha vidare i detta land
så mycken jord att den mycket väl i
detta avseende kan täcka vårt lands
behov av socker. Vi göra våra ansträngningar
för att investera nya pengar i
nya industrier och på så sätt öka vår
export och åstadkomma balans i vår
handel. Men härvidlag ha vi faktiskt
industrier inom landet, som skulle kunna,
om vi odlade tillräckligt med sockerbetor
inom landet, ta emot denna
kvantitet och på det sättet förhindra att
vi behövde importera socker, för närvarande
35—40 miljoner kronor per år
allteftersom priset svänger. Jag tycker
att det inte är riktigt handlat att inte
utnyttja de industrier vi ha, när vi nu
befinna oss i det läget att vi måste subventionera
det socker vi importera. Här
rör det sig dock om inte mindre än 13
miljoner kronor för år; kan det egentligen
vara riktigt att vi handla på detta
sätt?

Nu är detta en prisfråga, som vi inte
kunna komma ifrån. Sockerbetsodlingen
är en odling, som kräver mycken manuell
arbetskraft, och det är ett arbetsmoment
där, som är synnerligen svårt.
Det är arbetsamt och besvärligt, inte
minst en höst som denna, då man inte
kan använda maskinell upptagning på
grund av det dåliga vädret. Detta gör att
jordbrukarna, som nu ha dåligt med arbetskraft,
inte äro så villiga att odla
sockerbetor till det pris som nu gäller
för att komma upp till de kvantiteter
som behövas. Och det visar sig också att
många småbrukare numera dra sig för
denna odling. Det borde vara ur nationell
synpunkt riktigt att vi finge ett
prisläge på sockret, som gav möjlighet
åt sockerbolaget att betala ett pris var -

Clearingkassan för kolonialvaror.

igenom vi kunde få upp odlingen inom
landet till en sådan storleksordning att
vi kunde utnyttja våra industrianläggningar
och därmed fylla vårt folks behov
av socker och slippa denna import.
Jag hade för ett par år sedan två värnpliktiga
från Värmland som togo upp
sockerbetor hemma på min gård. Det
var en höst sådan som denna med mycket
regn och besvärligt på alla vis. På
lördagskvällen när de skulle få sin betalning
sade de, att sockret fick bli hur
dyrt som helst bara man slapp odla sockerbetor
i Värmland — de hade fått
nog. Arbetet är tungt och besvärligt, och
därför bör det avlönas på ett ordentligt
sätt, så att man kan hålla odlingen
i gång och utnyttja industrianläggningarna.

Nu få vi avtalsförhandlingar när lönestoppet
upphävs på vårkanten, och då
kan man ju ifrågasätta huruvida det
inte är klokt ur alla synpunkter att man
klipper av här så fort som möjligt dessa
subventioner och gör klart för alla, att
det inte blir några flera subventioner
utan att man får ta hänsyn till alla dessa
faktorer när man går i förhandlingar
och inte tar bort subventionerna sedan
överenskommelse redan träffats. Detta
skulle vara ett enligt min mening onödigt
irritationsmoment vid själva förhandlingarna.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som jag velat ge uttryck åt vid detta
tillfälle, och i anslutning härtill ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När jag suttit och avlyssnat denna debatt
har jag inte kunnat undgå att göra
den reflexionen, att det allra väsentligaste
motivet för Kungl. Maj:ts proposition
här inte berörts från reservanternas
sida. Man har från både herr Antbys
och herr Ahlstens sida betraktat

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Clearingkassan för kolonialvaror.

detta som en subvention helt enkelt av
samma karaktär som subventionen på
bomull, bottenläderhudar och kaffe eller
vad det vara må och som följaktligen
bör avvecklas i samband med ett friare
löneläge. Om detta vore hela sanningen
skulle förmodligen denna proposition
inte ha framlagts, men detta är inte en
subvention av denna karaktär, utan det
ligger helt andra faktorer bakom.

Vi ha denna kolonialvaruclearingkassa
i jordbruksnämnden, tidigare i
livsmedelskommissionen, sedan början
av 1940-talet. Den har i praktiken varit
ett instrument för att sköta jordbruksregleringen
och hålla de prisuppgörelser,
som regeringen träffat med jordbrukarna
med riksdagens accept och
godkännande. När det gäller de vanliga
subventionerna på bomull, bottenläderhudar
och kaffe så är det fråga om varor,
som vi till hundra procent köpa
utifrån, och den subventionen har den
karaktär, som man i allmänhet lägger
på begreppet subvention. Med kolonialvaruclearingkassan
åter sköter man
jordbrukets priser på väsentliga varuområden
där jordbruket självt producerar
den övervägande delen av varan
inom landet och där det ligger i sakens
natur att icke ha fluktuerande priser
under det år prisuppgörelsen gäller. I
fråga om sockret äro vi självförsörjande
till ungefär 80 procent, och vi importera
således endast en femtedel. I fråga
om kött och fläsk äro vi självförsörjande
till ungefär 92 å 93 procent och importera
toppkvantiteten om 7 eller 8
procent. Vi göra upp med jordbrukarna
i våra prisuppgörelser att priset på sockerbetor
under det år som ligger framför
oss skall vara det och det, och att
priset på kött och fläsk skall vara det
och det. Dessa göra vi upp i mars månad,
och där tar riksdagen beslut i maj
för en tid, som ligger framöver och som
slutar i augusti året efteråt. Om man
skulle låta världsmarknadens prisfluktuationer
på själva toppkvantiteterna vara
vägledande för de priser vi skola ha på

socker, kött och fläsk, som vi till nio
tiondelar producera inom landet, skulle
hela prisregleringens karaktär av uppgörelse
försvinna, och vi skulle få en
situation, som jag förmodar att herr
Ahlsten skulle vara den förste att be
Gud bevara oss för. Det går av kända
skäl inte att ha dubbla prisnivåer på
kött och fläsk. En slakteributik kan inte
ligga inne med en fläskbit av dansk
gris, som kostar 1 krona mera per kilogram
än en bit från en gris från vår
egen sida av Sundet. Men nu räcker
inte köttförsörjningen till, och då måste
vi supplera med tillskottskvantiteter utifrån.
Vi måste emellertid se till att få
samma pris i butiken när vi sälja detta
tillskott och det av skäl, som jag inte
nu behöver utveckla. Den som har
minsta erfarenhet av handel förstår, att
det helt enkelt inte går med dubbla prisnivåer
på socker, kött och fläsk.

Hur skall jag då få denna ensartade
prisnivå? Jo, jag har clearingkassan
och använder den som ett utjämnande
medel. Vi ha använt den från 1942 till
dags dato, och jag tror att det är bara
två gånger Kungl. Maj :t kommit till
riksdagen och begärt pengar att fylla på
den med, i övrigt har den finansierat
sig själv. Under 1948 köpte vi socker
utifrån mycket billigare än till det inhemska
priset, och förtjänsten lades i
clearingkassan och användes för att
hålla priserna nere på andra varor utifrån.
Tack vare denna smidiga anordning
har man kunnat hålla ett fast prisläge
i full överensstämmelse med de
uppgörelser, som varje år efter förhandlingar
träffats mellan regeringen och
jordbrukarna. Om man ser det hela från
den synpunkten gissar jag, att bedömningen
från reservanternas sida nog
måste bli en annan. Man kan naturligtvis
alltid ställa sig den frågan, om man
inte, när man träffar en uppgörelse mellan
regeringen och jordbrukarnas ekonomiska
organisationer, kan diskutera
utvecklingen i avseende å priset kommande
år och sätta sig och gissa på att

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

importpriserna komma att bli högre
och därför sätta priset på låt mig säga
kött och fläsk här i landet högre. Jag
tror emellertid att den vägen är omöjlig.
Jag vill bara erinra om att vi under
1948 och till och med de första månaderna
1950 kunde köpa socker utifrån
för ett pris, som praktiskt taget stämde
överens med priset på det inhemska
sockret för att sedan nödgas konstatera
hur priset gick upp från 65 till 80 å 90
öre kg. När man kan konstatera dessa
snabba växlingar måste det konstrueras
en anordning som möjliggör enhetspriser
och som stämmer överens med våra
premisser, när vi göra upp jordbrukskalkvlen.
Det finns ingen annan möjlighet
att göra detta än att ha denna clearingkassa,
som får betala när världsmarknadspriset
är för högt och som
får taga förtjänsten när världsmarknadspriset
ligger under samt på det sättet
inom den praktiska politikens ram
klara de uppgörelser vi göra med jordbrukarna.

Herr Ahlsten säger, att vid årsskiftet,
då det blir fria lönerörelser, bör man
kunna se till att få en prissättning på
sockerbetor och i andra hand på socker,
som gör att man klarar arbetskraftfrågan
för de svenska betodlarna och
därmed slipper ifrån detta tillskott till
clearingkassan. Om herr Ahlsten tänker
tanken vidare bli perspektiven mer bekymmersamma.
Det är inom jordbrukarnas
leder en allmänt känd sanning,
att sockerbetorna äro en av de jordbrukets
produkter, som i prisavseende
ha en relativt god ställning. Det är bättre
affär att odla sockerbetor än att producera
mjölk, för att taga ett exempel.
Om man försöker klara ett sådant här
läge genom att höja priset på sockerbetor,
måste det gå ut över några andra
jordbruksvaror, eftersom inkomsten fiir
jordbruket alltid skall balansera. Då frågar
jag herr Ahlsten, om han är beredd
att taga en relativt försämrad kompensation
för mjölkproducenterna för att
sockerbetsodlarna skola få mera. Jag

Clearingkassan för kolonialvaror.

tror, att herr Ahlsten som den kloke
jordbrukare han är säger, att den konsekvensen
vill han icke taga. Jag tycker,
att det kanske är riktigt att upplysa
herr Ahlsten om detta, eftersom han
icke tänkt tanken riktigt ut i sitt senaste
anförande.

Avsikten med vad jag sagt är att framhålla,
att denna fråga icke skall betraktas
som cn bomullssubventions-, en bottenläderssubventions-
eller en kaffesubventionsfråga,
utan det är en fråga
om att praktiskt klara jordbrukets prisreglering
genom att man i en clearingkassa
balanserar ut världsmarknadens
prisvarationer på de små toppkvantiteterna
av produkter, där det svenska
jordbruket är självförsörjande till mellan
80 och 92 procent.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag är
tacksam för herr statsrådets upplysningar.
Det skulle ha varit bra, om detta
varit redovisat tidigare, så att utskottet
hade kunnat taga mera ingående del
därav. Då hade synpunkterna kanske
blivit något annorlunda; det skall jag
villigt erkänna.

När det gäller topprisen på vissa produkter
kunna de naturligtvis regleras
genom att man subventionerar bort
dem. Man behöver icke alls sätta dem
i samband med prisfrågan för jordbruket
som sådant. Ty jordbruket kan få
ett bestämt pris för sockerbetor, när
man träffar uppgörelsen. Prissättningen
för det importerade sockret kan man
sedan reglera genom subventioner men
också genom prishöjning på sockret
under viss tid i relation till priset på
vad man importerar och priset på de
80 procenten. När man gör upp med
jordbrukarna, har man priset på de
80 procenten fastställt. Man vet vad det
rör sig om. Det som blir därutöver får
tagas ut genom höjt sockerpris eller genom
pengar ur clearingkassan.

Så har jag sett på saken. Nu förstår
jag nog, att herr statsrådet räknar med

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Clearingkassan för kolonialvaror.

att icke höja priset utan att reglera det
genom kassan; därför måste man tillföra
denna medel. Men man kan gå
båda vägarna. I dagens situation, då
man har svårt med ekonomien, menar
jag att det är riktigt att tänka sig att
gå den andra vägen och icke låta det
gå över kassan i fortsättningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Ahlstens förslag har den komplikationen,
att när vi om någon månad
sätta oss ned och resonera om vilket
pris betodlarna skola ha för betorna
och vilket pris Svenska soekerfabriksaktiebolaget
skall ha för att det gör socker
av betorna, så skola vi träffa en
uppgörelse som gäller till maj månad
1952. Det finnes ingen möjlighet att i
början av 1951 ens tillnärmelsevis ställa
en prognos för hur prisutvecklingen för
socker på världsmarknaden kommer
att te sig under ett år framöver. Det vet
man ingenting om. Den enda erfarenhet
man har är hur det kan växla från
den ena månaden till den andra i mycket
snabb takt. Då man icke kan klara
detta i förväg och följaktligen icke kan
balansera ut den högre kostnaden för
importsockret på hela kvantiteten,
d. v. s. den linje som föresvävade herr
Alilsten, har man ingen annan väg att
gå än att sköta detta med clearingkassan.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tror
att jag icke är den ende i kammaren
som känner sig åtskilligt mystifierad
över jordbruksministerns uttalande i
dag. Jordbruksministern vill göra gällande,
att det är nödvändigt att ha en
subventionspolitik av denna omfattning
för sockret för att över huvud taget
kunna bedriva en prisutjämning
mellan priset på svenskt socker och
priset på importerat socker. Men det
ligger väl ändå i sakens natur, att jordbruksministern
här åtar sig att bevisa
för mycket. Såsom herr Ahlsten redan

antytt, har man ett svenskt pris att
räkna med, och man har för en mindre
kvantitet ett utländskt pris, som gäller
tills vidare och rörande vilket man
icke vet, om det kommer att gälla hela
konsumtionsåret. Det gäller en tid.
Man kan räkna med en viss felmarginal.
Om man då utjämnar detta pris, alltså
det svenska, och tar ett genomsnittspris
utan att däri inräkna någon avsiktlig
subvention, kan det hända, att
det utländska priset under den period,
för vilken man fastställt det svenska
priset, blir litet högre än man trott.
Då blir det en liten förlust i kalkylen.
Det kan också hända, att det utländska
priset blir lägre; då blir det vinst i
kalkylen. Men, herr statsråd, man kan
under konsumtionsårets gång ändra
sockerpriset och därigenom justera det
så, att om det uppstår en liten förlust
vissa månader så blir det ett litet plus
andra månader. Så går man till väga,
om man vill ha en prisclearing utan
subvention.

Jag lyssnade mycket omsorgsfullt till
jordbruksministerns uttalande men
kunde icke finna något försök att motivera,
varför man utöver de miljonbelopp
som finnas skulle behöva ytterligare
miljonbelopp för att klara denna
utjämning. Är det icke så, herr statsråd,
att det i denna politik varit en
subventionsavsikt, icke för att hålla det
utjämnade priset utan för att hålla ett
lägre pris än vad en sådan utjämning
skulle åstadkomma?

Om man avstår från subventionsavsikten
och endast vill ha utjämningstanken
kvar, då kan clearingkassan
klara sig med väsentligt mindre kapitalbelopp.

Herr talman! Jag konstaterar, att eftersom
Svenska sockerfabriksaktiebolaget
har hand om den svenska sockertillförseln
och importen av socker bör en
sådan utjämning kunna komma till
slånd, medan det, när det gäller fläsk
och annat, som statsrådet talade om,
erbjuder betydligt större svårigheter.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Vidare förefaller det som om herr
statsrådet icke på något sätt kunnat påvisa,
att man icke kan avstå från subventionstanken
och bibehålla prisutjämningstanken
samt därvid klara sig
med betydligt mindre belopp i elearingkassan
än man från regeringens sida
begärt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det finns naturligtvis en teoretisk möjlighet
att sköta sockret efter herr Ohlins
rekommendationer. Jag tror emellertid
icke att vinsten uppväger besväret
i förhållande till det system som för
närvarande gäller, just med hänsyn till
att marknaden utomlands kastar så
snabbt på en sådan vara som socker.
Vi hade 1947 mycket höga priser. 1948
var det låga priser. 1949 blev det en
prisförändring både uppåt och nedåt.
I början av 1950 var det låga priser.
När spänningen i världen och Koreakrisen
kom blev det höga priser igen.
Man kan naturligtvis säga, att man får
göra en omräkning efter varje sådan
variation i världsmarknadspriset och
låta det slå igenom på den inhemska
marknaden. Den möjligheten finnes. I
stället för ett fastställt pris på socker
hela året runt skulle vi få en skiftande
prisskala. Teoretiskt finns möjligheten.
Men då får man även taga de besvär,
som följa därmed.

Däremot finns det icke någon sådan
teoretisk möjlighet i fråga om kött och
fläsk. Där har man, om man vill ha en
anpassning efter prisuppgörelsen, ingen
annan möjlighet än att sköta det med
clearingkassan. Då har man av praktiska
skäl tillämpat samma metod även
för sockret som för kött och fläsk helt
enkelt därför att, såsom jag ser det,
detta utan tvekan är den smidigaste
metoden.

Nu har kassan agerat sedan 1942. .lag
tror att det är två gånger, förra året
och i år, som det funnits anledning att
begära en förstärkning till densamma.

Clearingkassan för kolonialvaror.

Det kan ju tänkas att kassan börjar gå
med förtjänst igen; därom veta vi ingenting.
I det långa loppet kanske man
får fram medel för clearing utan att vi
behöva ställa till med någon som helst
offentlig debatt.

Herr OHLIN: Herr talman! Jordbruksministern
säger, att det är klart att
man kan göra en omräkning efter varje
prisvariation på den utländska marknaden
och låta den slå igenom. Herr
statsrådet menade väl icke att den
skulle slå igenom fullständigt utan avsåg
väl att den skulle slå igenom med
den mycket försvagade kraft som kommer
av att den större delen av sockret
är svenskt och icke utländskt. Men det
är, herr statsråd, icke fråga om att justera
om det varje gång priset varierar,
utan frågan är, om vi under detta finansår
ha att räkna med att statsmakterna
komma att justera om subventionspolitiken.
Det är detta spörsmål
det gäller, alltså om man i sammanhang
med att man går till en långtgående
avveckling av subventionspolitiken också
skall avveckla subventionsmomentet
i denna prisutjämning för att bibehålla
endast själva prisutjämningstanken och
den clearingkassa som behövs för detta.

När bevillningsutskottet och finansministern
uttalat, att vi äro i läget att
behöva hålla konsumtionen nere och
hindra den att stiga, är det icke rationellt,
om staten fortsätter att under hela
detta finansår subventionera sockerpriset,
vilket är fallet, om det ej sker någon
alldeles oväntad prissänkning på världsmarknaden.
Det förefaller mera motiverat
att man i samband med denna
allmänna omläggning av subventionerna
gjorde en förändring också här. Jag
konstaterar med tillfredsställelse, att
herr statsrådet i sitt sista yttrande erkände,
att det ej finns någon som helst
teknisk omöjlighet att avveckla subventionerna
och bibehålla det som alla
äro överens om, nämligen själva prisutjämningstanken.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Clearingkassan för kolonialvaror.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Ja, skulle man
lägga sin politik efter den regeln, att
allt som ej är tekniskt omöjligt skall
göras, gissar jag, att man råkade ut i
ett ganska besvärligt byråkratiskt system.
Därmed har jag icke sagt, att det
skulle vara någon speciell byråkrati,
som vi icke orkade med, om vi skulle
följa herr Ohlins linje på denna punkt.
Men har man två alternativa vägar, av
vilka den ena vägen är mera praktisk
och enkel än den andra vägen, har det
betytt så pass mycket för mig, att jag
tycker att den enklare vägen är att
föredraga. Dessutom tillkommer, att
denna clearingkassa har icke endast
gällt för socker utan även för andra varor,
där herr Ohlins metod ej kan tilllämpas.
Då är det fråga om det är anledning
att bryta ut sockret och göra
ett specialarrangemang för det, med
fluktuerande priser för första halvåret
1951, hellre än att bibehålla denna kassa
efter samma grunder som hittills och
skaffa pengar för att kunna klara det.
Man måste i alla fall skaffa pengar för
att klara kött och fläsk.

Dessutom kan det — om det kan vara
någon tröst för de tveksamma — påpekas,
att de nio miljoner, som här begärts,
äro ju ungefär vad tullen går till
på importen av socker. Det är ju icke
avsikten att tullen på socker skall vara
någon speciell skattetull eller penningtull,
utan den är snarare en skyddstull.
Vad det importerade sockret betalar
till statsverket ger statsverket tillbaka
till clearingkassan för att klara hela
problemet på ett, som jag tycker, enkelt
sätt.

Herr H.£EGGBLOM: Herr talman! Jag
vill icke neka till att jag med en viss
skadeglädje lyssnade till debatten mellan
å ena sidan regeringen och å den
andra sidan folkpartiet. I våras, då vi
hade prisregleringen före, ställde vi ett
yrkande på att vi skulle av regeringen
begära en utredning om de subventio -

ner, som hade betydelse för jordbrukets
prisreglering, men i detta fall möttes vi
av idel oförståelse från folkpartiets
sida. Nu tycks man i varje fall vara
klar på hur man skall ordna upp detta
efter en utredning enbart bestående i
kammardebatten, ty vid jordbruksutskottets
sammanträden var det inga
stora och klarläggande utläggningar.
Regeringen är den ståndaktige tennsoldaten.
Den sade i våras: »Denna sak
vilja vi ordentligt tänka på.» Den tycks
alltjämt ha den ståndpunkten. Det visar
sig allt mer och mer, när vi komma
den 1 januari in på livet, att vi, som i
god tid ville förbereda oss på en avveckling
av subventionerna på jordbrukets
område, hade rätt. Ty det är ändå
av herr statsrådets anförande klart visat,
att om vi icke förse denna clearingkassa
med tillräckliga medel, går det ut
över möjligheterna att hålla överenskommelsen
från i våras beträffande i
varje fall priset på kött och fläsk, där
det icke finnes någon möjlighet att balansera
med ett gemensamt pris, och
det blir i vissa fall väsentliga svårigheter
att klara sockerpriset. Motionärerna
ha ägnat den frågan ofantligt liten
uppmärksamhet, men anledningen
till att jordbruksutskottets majoritet
har tillstyrkt regeringsförslaget är att
vi förstå, att så länge det inte har gjorts
någon ordentlig utredning om subventionernas
borttagande är detta alltjämt
en nödvändig ingrediens i jordbrukets
prisreglering för att denna skall kunna
äga bestånd till den sista augusti såsom
vi kommit överens om.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vet
inte om jag vågar säga, att jag å jordbruksministerns
och egna vägnar känner
mig smickrad när herr Hseggblom
säger, att vår diskussion förtjänar namnet
utredning av detta problem. Om det
inte var någonting annat högern syftade
till, har den kanske klargjort sina
åsikter dåligt.

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Herr Haeggbloms skadeglädje — det
lär vara en ren form av glädje — är
förvånande om man betänker, att högern,
såsom herr Hseggblom med välbehag
erinrar sig, förut uppträdde som
den bålde kämpen men nu inte har slutit
upp bakom kravet att man skall ta
det steg, som kan tas för att avveckla
subventionsmomentet i denna politik.
Högern har tydligen ändrat sig som så
många gånger förr.

Till jordbruksministern vill jag säga,
att jag inte är säker på att hans kollega
finansministern skulle vara så tilltalad
av jordbruksministerns slutreplik. Denna
innebar ju att kostnaden inte gör
så mycket, eftersom staten bara ger tillbaka
vad den tar in på annat håll. Jag
vet inte om herr Sköld skulle riktigt
uppskatta det sättet att med en flott gest
disponera över statsinkomster. Jag vet
inte heller om bevillningsutskottets ordförande
skulle uppskatta det. Jag anser
att vårt statsfinansiella läge är sådant,
att vi inte med dylika argument kunna
avfärda det faktum att subventionerna
kosta mycket pengar.

Sedan vill jag påpeka, att om jag inte
är orätt underrättad är en väsentlig del
av utgifterna för denna clearingkassa
under detta år avsedd att gå just till
sockerregleringen. Jag tror därför det
är berättigat att fästa stor vikt vid denna
sak.

Jordbruksministern säger så, att man
väl inte skall göra allt som är möjligt
att göra. Nej, naturligtvis inte. Man
skall väga skälen för och skälen emot.
Reservanterna ha i utskottet och herr
Antby, herr Ahlsten och i någon mån
jag själv ha i kammaren pekat på några
sådana skäl, som vi anse vara tillräckliga.
De behöva inte alls leda till ett
häftigt fluktuerande pris nästa år, de
behöva bara leda till att man i samband
med den subventionsomläggning, som
ändå kommer i en nära framtid, tar upp
frågan om att avveckla sockersubvcntionen,
som kostar staten så mycket pengar.

När herr statsrådet Sträng skjuter åt

Clearingkassan för kolonialvaror.

sidan dessa skäl för en omläggning och
bara säger, att han tycker det är enklare
att gå på som man hittills har gjort,
vill jag till sist konstatera, att statsrådet
inte har givit några konkreta belägg
för att det skulle vara några väsentliga
svårigheter när man har sockerregleringen
så väl i sin hand. Herr statsrådet
har allra minst kunnat visa, att dessa
olägenheter äro så stora, att de kunna
uppväga den i dagens statsfinansiella
läge ganska betydande utgift det här
gäller.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag förutsätter att herr Ohlin vet att
alla förslag till riksdagen, som kunna
föranleda riksdagens bevillning, föregås
av diskussioner mellan vederbörande
departementschef och finansministern,
och de skäl jag har framfört här i kammaren
ha också anförts inför finansministern.
Det finns alltså inte något överraskningsmoment
i den sista satsen av
mitt förra anförande.

Jag vill sedan ytterligare säga, att det
väl ändå måste vara ett mera komplicerat
system om sockerbolaget skall ändra
sin priskontokurant flera gånger under
ett år, om partihandlarna skola flytta
priserna upp och ner och diversehandlarna
skola flytta priserna upp och ner
än om man kan ha ett ensartat prisläge
under hela året. Det är en enkel reflexion,
som väl knappast någon kan
bestrida.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag är
fullt införstådd med att det är mycket
svårare att ordna denna sak med kött
och fläsk. Vad som gör att det kan
ordnas med socker är att sockret kan
lagras, och det är därför inte lika nödvändigt
att ändra priset dag för dag,
utan man kan ändra det i intervaller.
Det gör att man kan handlägga denna
fråga på ett annat sätt.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Clearingkassan för kolonialvaror.

Jordbruksnämnden har skrivit till
Kungl. Maj:t, att priset på socker har
gått upp från 70 öre till 1 krona 10 öre
per kilogram. Skulle vi nu inte ha någon
möjlighet att ändra priset i minuthandeln
utan priset vore fastlåst på
basis av det pris som utgår till jordbruket
på 80 procent, då måste staten påtaga
sig hela den ökning av kostnaden,
som kan föranledas av prisutvecklingen
utomlands. Det måste ju bli kontentan
av statsrådets uttalande här. Jag undrar
om den svenska regeringen i dagens
läge, när det har förekommit hamstring
och när det här rör sig om stora belopp,
verkligen kan hålla fast vid sin
linje. Jag tror att det i varje fall skulle
bli besvärligt, och det är därför som
jag har velat påtala denna sak i reservationen.

Nu kan man naturligtvis säga att
denna sak i och för sig inte har någonting
att göra med prissättningen på
sockerbetorna. Min andra reflexion om
hur utnyttjandet av industrien kan påverka
jordbrukskalkylen är denna. Antag
att vi ha en industri här i landet och
att det finns förutsättningar att utnyttja
den industrien genom en ökad odling
av sockerbetor. För handelsbalansen är
det väl likgiltigt om vi producera socker
själva inom landet och därigenom
kunna minska vår import med 50 miljoner
kronor eller om vi anlägga nya
industrier som ge oss möjlighet att
öka exporten med 50 miljoner. I det
sistnämnda fallet ha vi emellertid gjort
denna investering i nya industrier samtidigt
som sockerindustrien inte kan utnyttjas.
Jag anser det vara nödvändigt
ur olika synpunkter att ta även detta i
beaktande, när jordbruksministern om
någon månad går att förhandla med
jordbrukarna om sockerbetspriset. Blir
det nödvändigt hoppas jag man kan
rucka på grunderna för jordbrukskalkylen,
så att man inte även i fortsättningen
låter en del av vår svenska
industri stå stilla och importerar socker
till mycket höga priser. Det är detta

som ligger till grund för mitt ställningstagande,
och det är vad jag har velat
säga i detta sammanhang.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Herr
Ahlsten har redan gjort ett medgivande,
att det inte är så lätt att klara detta
med kött och fläsk, och det är väl det
medgivande som måste göras. Vi ha i
varje fall inte under denna diskussion
fått något som helst förslag från reservanterna
om hur regeringen skulle kunna
hålla prisöverenskommelsen med
jordbrukarna, om den inte hade tillgång
till denna clearingkassa.

Vad beträffar herr Ohlins undanmanövrer
och små insinuationer att högern
har ändrat ståndpunkt vill jag
säga, att vi i våras voro på det klara
med att det inte går att improvisera
borttagandet av subventionerna, som
under många år ha nästlat sig in på
jordbrukets område. Detta måste bli
föremål för en ordentlig utredning.
Samma inställning att det inte går med
några improvisationer, om vilkas följder
vi inte kunna få någon klarhet, intaga
vi i dag när vi stödja utskottets
förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I princip är jag fullt överens med
folkpartiets talesmän om att subventionerna
böra avvecklas så snart det över
huvud taget är möjligt, men när man
skall tillämpa principer får man emellertid
ta hänsyn till de omständigheter,
som föreligga i de olika fallen. Här ha
Ad fått en klar redogörelse av jordbruksministern
för de tekniska besvärligheter,
som skulle uppstå om man nu
ändrade sockerpriset gång på gång under
ett löpande år.

Till detta kommer en för mig väsentlig
sak, nämligen att hela kostnaden för
sockersubventioneringen kommer att
täckas av tullmedel just på socker. Det
är inte alls som herr Ohlin sade så, att
man täcker dessa subventioner med
medel från annat håll, utan det är just

Onsdagen den 29 november 1950. Nr 31.

Interpellation ang. utarrenderingen av vissa gårdar, tillhörande Uppsala akademi.

från sockret de komma, och jag tycker
det är en försvarlig åtgärd att använda
pengarna för ett sådant ändamål.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antby begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 48 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Interpellation ang. utarrenderingen av
vissa gårdar, tillhörande Uppsala
akademi.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr HANSSON i Skediga, som yttrade:
Herr talman! Under senare år har genomförts
en omfattande lagstiftning för
afl förhindra spekulation i jordbruksoch
skogsfastigheter. Man kan nämna
jordförvärvslagen och bestämmelserna
angående jordbrukets yttre rationalisering.
Redan tidigare har den s. k.
bolagsförbudslagen inskränkt bolags,
föreningars och stiftelsers rätt att förvärva
fast egendom. Enskilda personer,
som icke äro jordbrukare, kunna erhålla
rätt att förvärva en jordbruksfastighet,
om de själva ämna bruka den.
Alla dessa bestämmelser ha uppenbarligen
varit till gagn och väl motsvarat
sitt syfte att förhindra spekulation.

Med hänsyn till denna lagstiftning
och syftet med densamma förefaller det
egendomligt, att jordbruksförvaltningen
vid Uppsala akademi utarrenderat gårdar
till privata bolag, som driva sin
verksamhet på helt andra områden. Så
har skett i åtminstone två fall. I det
ena fallet rör det sig om en gård med
cirka 100 tunnland jord och i det andra
fallet om en gård på 225 tunnland till
samma bolag. Dessa gårdar äro välbelägna
och goda jordbruksegendomar
med prima byggnader. På grund av sin
storlek och sina goda ekonomiska förutsättningar
lämpa de sig synnerligen väl
som självständiga brukningsenheter.

På grund av rationaliseringen inom
jordbruket dras många mindre jordbruk
undan från den allmänna arrendemarknaden,
och efterfrågan på arrendegårdar
från jordbrukarnas sida
blir därigenom större. Många jordbrukare,
som vilja arrendera en gård, utestängas
från denna möjlighet genom
den bristande tillgången på dylika gårdar.
När nu Uppsala akademi i ett
sådant läge arrenderar ut goda jordbruksegendomar
till bolag är det självklart,
att detta väcker både förvåning
och missnöje bland jordbruksbefolkningen.
Man anser att dessa gårdar borde
ha överlämnats på arrende till personer,
som ha jordbruket till yrke, och

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

icke till bolag, som ha sin huvudsakliga
inkomst av helt andra förvärvskällor.
Det är också klart, att jordbruksbefolkningen
frågar sig om utarrenderingen
till bolag står i överensstämmelse
med andemeningen i den lagstiftning,
varom jag här inledningsvis har
talat.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

Står Uppsala akademis jordbruksförvaltnings
beslut att utarrendera akademigårdar
till privata bolag i överensstämmelse
med gällande jordlagstiftning? Om

så icke är fallet, är statsrådet villig
att medverka till att åtgärder vidtagas,
så att för framtiden utarrendering
kommer att ske endast till jordbrukare? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 17.

Interpellation ang. framläggande av ett
samlat program för en politik, som har
utsikt att hindra en fortgående prisstegring
och skapa stabilitet hos penningvärdet.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr OHLIN, som anförde: Herr talman!
Sedan århundraden — för att icke
säga årtusenden — har det ansetts som
ett kriterium på en god styrelse i ett
land, att den lyckats bevara ett någorlunda
stabilt penningvärde åtminstone
under tider, då ej krig utsätter landets
ekonomi för särskilda påfrestningar.
Ett fluktuerande penningvärde är jämförligt
med en godtycklig förändring av
metermåttet, det förändrar innebörden
av långa kontrakt, försvårar god hus -

hållning och skapar svåra orättvisor.
Därför är fasthet och stadga åt penningväsendet
ett primärt önskemål, vars tillgodoseende
är en av samhällsstyrelsens
främsta uppgifter.

Tyvärr kan det icke sägas att detta
under senare år stått tillräckligt klart
för den svenska regeringen. Man har i
alltför hög grad varit inriktad på uppgiftens
ena sida: att förhindra depression
och arbetslöshet. Man har planerat
för detta alternativ men har underlåtit
att med allvar ta upp sakens andra sida
— inflationens förebyggande — till allvarlig
behandling på längre sikt. En
tillfällig s. k. lönestoppspolitik — utmärkt
av betydande lönehöjningar för
stora grupper och en absolut fastlåsning
av löneläget för andra grupper —•
kombinerad med en likaledes tillfällig
och för statskassan betungande subventionspolitik
är sannerligen ingen lösning
på problemet. Det är snarare en
parodi på en verklig stabiliseringspolitik.
Att tillfälligt köpa sig fri från eljest
oundvikliga prisstegringar leder liksom
annan uppskovspolitik lätt till ökade
svårigheter. En i förväg till stor del
känd prisstegring, sådan som den vi i
Sverige ha att räkna med under nästkommande
vinter, medför spekulativa
köp och tenderar att skärpa överkonjunkturen.
Arbetsmarknaden får känning
därav, löner långt över avtalen bli
allt vanligare i en del industrier och
ett bristläge skapas som försvårar lugna
och moderata uppgörelser.

Att svårigheter av detta slag uppkommit
i länder, som haft att kämpa med
efterverkningar av krigsdeltagande och
ockupation, är naturligtvis mera förklarligt
än att de uppträda även i ett
land som Sverige. En höjning av levnadskostnaderna
med 15 å 20 procent
under femårsperioden 1946—51 är ett
nedslående resultat. En fortsatt genomsnittlig
prisstegring på 3 å 4 procent
per år vore än allvarligare. Vänja sig

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

medborgarna vid en sådan prisstegring
snedvrides den ekonomiska verksamheten.
Oekonomiska med kredit finansierade
investeringar framstå som lönande.
Spekulativa transaktioner uppmuntras
på arbetets och sparandets bekostnad.
God planering försvåras. Spararna, särskilt
de som förvärvat obligationer, inteckningar
och andra penningfordringar,
berövas en stor del av sparandets
frukter. En sådan orättvisa är fördömlig
i och för sig och tenderar utan tvivel
att försvaga sparviljan och minska
sparandet. Därigenom reduceras utrymmet
för bostadsbyggande och alla andra
direkt produktiva eller socialt önskvärda
investeringar. Över huvud sänkes
på flera sätt effektiviteten i den
ekonomiska verksamheten. Med planmässig
hushållning har ett sådant ekonomiskt
system alls intet att göra. Det
vore förkastligt av de styrande att passivt
finna sig i ett sådant tillstånd. Att
orda därom och då och då gripa till
rent tillfälliga mått och steg utan planmässiga
åtgärder som påverka utvecklingen
på längre sikt är inte mycket
bättre.

Uppenbarligen kan uppgiften att förhindra
inflation likaväl som deflation
och trygga rimlig stabilitet hos penningvärdet
inte lösas genom införande eller
skärpning av allehanda offentliga regleringar,
i varje fall om man inte vill acceptera
en betydande arbetslöshet. Saken
ligger inte så till att man kan helt
enkelt kommendera fram prisstabilitet.
Erfarenheten visar emellertid att de styrande
i sådana lägen, där själva överkonjunkturen
skapar bristlägen på
varu- och arbetsmarknaden, sällan undgå
att i betydande utsträckning tillgripa
regleringar och restriktioner, som betunga
och försvåra den ekonomiska
verksamheten och som i sig själva innebära
ett mått av godtycke — hur
mycket än myndigheterna vinnlägga sig
om objektivitet och rättvisa. Erfarenhe -

ten synes visa att en investeringsreglering
i relativt hög grad inskränker
byggnadsverksamheten, vilken är lättare
»åtkomlig» än åtskilliga andra investeringsslag.
Bostadsbyggandet inskränkes
därför ej blott genom sparandets
relativa nedgång utan även av
detta regleringstekniska skäl. Man hamnar
i ett tungrott regleringssamhälle
med mindre effektivitet och utvecklingskraft
än som eljest kunnat uppnås.
Antalet fullgjorda arbetstimmar blir —
till följd av överrörlighet och oregelbunden
frånvaro från arbetsplatserna
— knappast större än det skulle vara
under en mera dämpad konjunktur med
lugnare prisförhållanden. Någon kompensation,
som skulle uppväga de förutnämnda
negativa effekterna, uppnås
alltså ej här.

En sak är uppenbar. Liksom det är
oerhört betydelsefullt att undvika allmänna
prisfall, depressioner med deras
arbetslöshet, otrygghet och förluster är
det också av den allra största vikt att
undgå inflation och överkonjunktur.
Uppgiften är att förena full sysselsättning
med stabilt penningvärde. Det är
mycket möjligt —• om ett storkrig undgås
kanske t. o. m. sannolikt — att 1950-talets stora uppgift på det ekonomiskpolitiska
området blir att bemästra
överkonjunkturens och inflationens
problem liksom 1930-talets var att komma
till rätta med deflationens och arbetslöshetskrisernas.
I vilken mån
denna senare uppgift rent principiellt
är slutgiltigt löst vet man ännu ej. De
principer för dess lösning, som utarbetades
på 30-talet, blevo inte systematiskt
tillämpade. Ingalunda skedde det
i Sverige — ehuru detta ofta påståtts.
Tanken att öka de offentliga investeringarna
under depressionen var god
men kunde ej förverkligas, bl. a. på
grund av eu allvarlig arbetskonflikt
inom byggnadsfacket. Först halvtannat
år efter konjunktursvängningen på hös -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

ten 1932 började en ökning av de offentliga
investeringarna. Då var konjunkturrörelsen
starkt stigande genom
impulser från utlandet. Det finns emellertid
en god grund för förhoppningen
att uppgiften både i Sverige och i utlandet
skulle bättre bemästras, om den
inställde sig än en gång.

Det är en ödets ironi, att utvecklingen,
som jag redan påpekat, tills vidare
fört oss över till den motsatta problemställningen.
Folkpartirepresentanter i
riksdagen ha flera gånger ställt frågan
vilket program regeringen utarbetat för
behandling av uppgiften att skydda det
svenska folkhushållet mot inflation och
överkonjunktur. Bl. a. i juni 1946 reste
jag spörsmålet i denna kammare, men
fick av dåvarande finansminister Wigforss
i stort sett intet annat svar än en
motfråga. Regeringen använde som så
ofta därefter metoden att begära råd
och vägledning av oppositionen i stället
för att öppet erkänna, att den som åtagit
sig regeringsansvaret och förfogar
över statens resurser också har skyldighet
att handla — och att bära ansvaret
både när man handlar och inte handlar.

Regeringen kan sannerligen inte med
fog påstå att den saknat vägledning rörande
den allmänna innebörden av en
dylik stabiliseringspolitik. Valutasakkunniga
inom riksbanken, bankofullmäktige
och kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering gjorde år 1944
uttalanden, som gåvo finansministern
anledning att i Kungl. Maj:ts proposition
nr 252 sammanfattningsvis anföra
bl. a. följande:

»Med hänvisning i övrigt till den ingående
diskussion av de penningpolitiska
problemen som framlagts av fullmäktige
och kommissionen torde jag
här få inskränka mig till att ange de huvudpunkter
i fråga om penningpolitikens
inriktning efter kriget om vilka
enighet sålunda vunnits under ärendets
förberedande behandling. Den tid efter

krigets slut, som avses, omfattar den period,
varunder de olika processer försiggå,
som gradvis leda till den extraordinära
varuknapphetens avveckling
och jämviktens återställande inom prisoeh
kostnadssystemet.

En stabilisering av penningvärdet
bör eftersträvas inom de gränser, som
betingas av fluktuationer i varuförsörjningen
sammanhängande med växlingar
i den inhemska produktiviteten eller
i bytesrelationerna med utlandet. I enlighet
härmed bör en förbättring i försörjningen
efter kriget föranleda eu
motsvarande förbättring av penningvärdet.

Penninginkomsterna böra i regel varken
höjas eller sänkas.---Valuta stabilitet

bör eftersträvas, även om detta
skulle innebära, att den interna målsättningen
för penningpolitiken i någon
mån finge eftersättas. I händelse Sverige
skulle utsättas för ett kraftigare inflytande
i depressiv eller inflatorisk
riktning från utlandet, bör dock en justering
av växelkurserna tillgripas som
medel att möta detta inflytande, i den
mån en dylik justering är förenlig med
Sveriges internationella åtaganden. En
växelkursanpassning som medel i konkurrensen
på de internationella marknaderna
bör däremot icke ifrågakomma.
»

Bankoutskottet intog i sitt av riksdagen
godkända uttalande samma ståndpunkt
som de sakkunniga myndigheterna
och finansministern. Även om det
sålunda antagna penningpolitiska programmet
närmast syftade på de första
efterkrigsåren är dess bestämda ställningstagande
mot inflation uppenbart.

I skrivelse den 21 mars 1946 uttalade
bankofullmäktige bl. a.:

»Det penningpolitiska programmet
har senast våren 1945 formulerats så
att penningpolitiken borde avse en stabilisering
av penningvärdet respektive
inriktas på en förbättring av detta i den

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

mån efter kriget den extraordinära varuknappheten
minskar samt importoeh
produktionskostnaderna nedgå. Det
ovan anförda synes leda till den slutsatsen,
att den hittillsvarande ekonomiska
utvecklingen och de närmaste framtidsutsikterna,
vilka för närvarande te sig
mycket ovissa, icke böra föranleda någon
förändring av detta program, i vilket
kravet på penningvärdets stabilisering
torde vara det som i den nuvarande
situationen kommer att stå i förgrunden.
»

Bankoutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 gick på samma
linje: »Det synes utskottet vara av

största vikt att alla till buds stående
möjligheter att motverka de inflationsfrämjande
krafterna tillvaratas.» Vidare
uttalade utskottet:

»Med hänsyn till det ömsesidiga samband
som föreligger mellan pris- och
lönepolitiken finner utskottet anledning
att liksom i fjol varna mot konsekvenserna
av en prisuppdrivande lönestegring.
En alltför långt driven lönehöjning
skulle ogynnsamt påverka penningvärdet
både från kostnadssidan
och genom att möjliggöra en än ytterligare
ökad varuefterfrågan, vilken i rådande
knapphetsläge icke kan tillgodoses.
---Av lika stor vikt är det

givetvis att under det kritiska övergångsskedet
inom näringslivets alla områden
största möjliga återhållsamhet
iakttages i fråga om prishöjningar, som
i nuvarande läge skall rubba jämvikten
i det labila prissystemet. I själva verket
är det för såväl företagare som löntagare
ett gemensamt intresse att prisoch
löneutvecklingen icke antager inflatorisk
karaktär. Med hänsyn härtill synes
det kunna ifrågasättas, huruvida
icke medverkan från parterna på arbetsmarknaden
borde påkallas för att
såvitt möjligt ernå en stabilisering av
priser och löner för viss tid framåt.»

Även under följande år har bankout -

skottet gjort uttalanden i samma anda.
Några allvarliga försök att förverkliga
det uppställda programmet ha emellertid
ej gjorts. Regeringen underlät under
194G och 1947 att med kraft inskrida
mot den begynnande inflationen.
Först år 1948 återställdes den samhällsekonomiska
balansen. När valutakursernas
anpassning på hösten 1949 ånyo aktualiserade
de penningpolitiska frågeställningarna
tillgrep regeringen som jag
redan nämnt en subventionspolitik, som
endast innebar ett uppskov med ställningstagandet.

Inför den förestående pris-, kostnadsoch
inkomststegringen under den kommande
vintern ha dessa spörsmål i än
högre grad aktualiserats. Likväl innehöll
den allmänna inledningen till
skattepropositionen i oktober 1950 inga
närmare upplysningar om hur deras
lösning skall sökas. Vid remissdebatten
talade finansminister Sköld om den kommande
vinterns kontrollerade inflation
som en engångsåtgärd. Vad han åsyftade
med ordet »kontrollerad» är oklart.
Hur han tänker sig åstadkomma att den
får karaktären av »engångsåtgärd» vet
man ej heller, ty om vägarna att efter
denna anpassnings genomförande åstadkomma
stabilitet uttalades i den debatterade
propositionen så gott som ingenting,
och finansministern hade — när
han i debatten pressades på besked —
föga mer att svara än en hänvisning till
skärpta kreditrestriktioner och investeringsskatter.
Det förefaller alltså som
om regeringen vill i varje fall tills vidare
skjuta från sig uppgiften att finna
metoder för en penningvärdestabilisering
på liingrc sikt, liksom den med en
allvarlig inflationseffekt till följd gjorde
år 1940. En upprepning av detta misslyckande
under kommande år skulle få
ännu värre konsekvenser.

Läget kräver i stället att regeringen
utan dröjsmål framlägger ett samlat
program för en ekonomisk stabilise -

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

ringspolitik på längre sikt. Några synpunkter
på detsamma — vilka ingalunda
utgöra något fullständigt program
— tillåter jag mig anföra.

Först och främst måste vårt folk få
eu känsla av förtroende för det svenska
penningvärdet. Det förutsätter förtroende
för att regeringen är villig tillgripa
erforderliga medel även om dessa
i vissa avseenden te sig föga önskvärda.
Vill och vågar man ej ta åtskilliga obehag,
kan uppgiften med all säkerhet ej
lösas.

Av betydelse är bl. a. att inte avvecklingen
av stora delar av subventionspolitiken
uppskjutes till längre
fram, så att under 1951 och därefter
fortsatta prisstegringsförväntningar skapas.
—- Ett annat led i en politik som
skaffar tilltro till att prisstegringen ej
skall tillåtas fortsätta är naturligtvis en
deklarerad villighet att — om inflationen
fortsätter i utlandet — ändra den
svenska kronans kurs, hur stora betänkligheter
en sådan åtgärd än möter.
Att för närvarande bedöma om en sådan
åtgärd blir behövlig är emellertid
omöjligt. Valutaanpassningar böra ske
så sällan som möjligt ocli först när det
är uppenbart att de äro motiverade
för att undgå än värre olägenheter i
form av besvärande inflation eller deflation.

Det allvarligaste hindret för en ekonomisk
stabilisering kan -— som bankofullmäktige
och bankoutskottet flera
gånger uttalat under de senaste fem
åren — det visa sig vara, om betydande
medborgargrupper år efter år ställa
krav på och erhålla nominella inkomsthöjningar
som väsentligt överstiga den
fortgående produktivitetsstegringen.

I så fall höjas nämligen tillverkningskostnaderna
och priserna stiga.
Naturligtvis kan det vara frestande för
grupper, som tro sig kunna snabbare
och mera än andra pressa upp sina inkomster,
att försöka en sådan politik.

Trots den resulterande inflationen kunna
sådana grupper förbättra sin realinkomst,
bl. a. på de passiva spararnas
bekostnad och till nackdel för folk med
trögrörliga inkomster. Att helt lita till
en allmän förståelse hos de olika gruppernas
medlemmar för problemets natur
och allmänintressets krav synes ej
tillrådligt. Lika litet vill jag rekommendera
en statlig reglering av de stora
gruppernas inkomster. Men andra vägar
böra kunna finnas, som göra klart för
alla parter deras gemensamma intresse
av ett stabilt penningvärde och det ansvar
som företagare och anställda ha i
detta sammanhang.

Uppenbart är att tillfälliga överläggningar
mellan parterna under några
veckor inte kunna klara dessa uppgifter.
Det kräves en fortlöpande kontakt
mellan representanter för fackliga och
politiska organisationer. I sista hand
bero naturligtvis resultaten av människornas
klokhet och medborgarsinne.
Men ett organisatoriskt tillrättaläggande
kan vara till gagn.

Vid sidan av inkomstbildningen och
valutapolitiken spelar en anpassning av
investeringsvolymen inom ramen för sparandet
en central roll. Jag avstår från
att i detta sammanhang beröra den under
senare år ofta debatterade frågan
om den roll som räntepolitiken och
andra investeringsbegränsande åtgärder
böra spela och frågan om möjligheterna
att öka sparandet samt det statliga budgetöverskottets
roll.

Särskilt beaktande kräver skyddet av
spararnas, särskilt de mindre spararnas,
intressen. En stabilisering av penningvärdet
underlättas genom ett stort
sparande. De miljarder kronor som dessa
sparare före det senaste kriget hade
insatta i banker av alla slag ha genom
inflationen förlorat närmare halva sitt
värde, många av dem hade sparmedel
från tiden före 1914 och ha vad dessa
beträffar berövats två tredjedelar av vär -

Onsdagen den 29 november 1950.

Nr 31.

Interpellation ang. framläggande av ett samlat program för en politik, som har ut sikt

att hindra en fortgående prisstegring och skapa stabilitet hos penningvärdet.

det. För innehavare av liv- och pensionsförsäkringar
gäller motsvarande.
Det går helt enkelt inte an i ett kultursamhälle,
som gör anspråk på att vara
ett rättssamhälle, att under fredstid fortsätta
med en penningvärdeförsämring,
som innebär en orättvis konfiskation av
sådant slag. Lyckas det ej att för framtiden
hålla ett någorlunda stabilt penningvärde
måste på ett eller annat sätt
möjlighet ges att bereda kompensation
åt innehavarna av sparmedel i form
av bankinsättningar, obligationer m. m.
Jag uppmanar regeringen att utan
dröjsmål påbörja en utredning av detta
problem, eventuellt med utgångspunkt
från tanken på s. k. värdefasta obligationer,
vilkas nominella belopp och
ränta periodvis, t. ex. vart femte år, justeras
upp i takt med levnadskostnadernas
stegring. Bevaras penningvärdet blir
sådana åtgärder obehövliga, vilket med
hänsyn till de stora praktiska svårigheterna
vore högeligen att föredra. I annat
fall får man pröva de möjligheter
som kunna finnas att minska inflationens
orättvisor. Att på det skattepolitiska
området särskilda åtgärder böra
vidtagas genom lättnader i beskattningen
för sparade inkomster har från folkpartihåll
ofta påpekats. Jag hoppas att
regeringen vill medverka till en översyn
av de i utkast föreliggande förslagen
med detta syfte.

Vad jag med det föregående exemplifierande
resonemanget åsyftat att påvisa
är att den ekonomiska politiken
under de närmaste åren måste taga på
allvar uppgiften att undvika inflation
och därmed följande regleringar, orättvisor,
ineffektivitet och otrivsel — lika
stort allvar som alla partier oberoende
av meningsskiljaktigheter i fråga om metoderna
visade under 1930-talets behandling
av depressions- och arbetslöshetsproblem.

Att uppskjuta en diskussion av denna
fråga till remissdebatten i januari nästa

år synes mig icke lämpligt. Det är ej
osannolikt att frågan om avtalsuppgörelserna
för 1951 då är brännande och
i så hög grad drar till sig uppmärksamhet
och intresse att det skadar en huvudsakligen
principiell behandling på
något längre sikt. Dessutom gäller debatten
då även statsverkspropositionens
statsfinansiella budgetproblem samt tusen
och en andra frågor, vilket försvårar
en sammanhängande och upplysande
diskussion i den stora frågan om
penningvärdets stabilisering.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag härmed vördsamt anhålla om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet
rikta följande interpellation: Är

herr statsrådet villig att för kammaren
framlägga ett samlat program
för en politik, som har utsikt att hindra
en fortgående prisstegring och skapa
stabilitet hos penningvärdet?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
såvitt propositionen avser
förslag angående stämpelfrihet för expeditioner,
som utgivas från fiskevärderingsnämnd;
och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
193G mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, in. in.

Nr 31.

Onsdagen den 29 november 1950.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagulskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 392, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.

§ 19.

Anmäldes att under sammanträdet till
herr talmannen avlämnats en motion,
nr 646, av herrar Sjölin och Åqvist,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

tion, nr 261, med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av skatten å
motorsprit m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

iuns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

017119