1950 ANDRA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1950:26)

RIKSDAGENS

mf\

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 26

21—25 oktober.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 oktober fm.

Sid.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247................ 3

Interpellation av herr Håstad ang. utbetalningen av de s. k. tyskmedlen
................................................ 69

Onsdagen den 25 oktober em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247 (Forts.) ........ 70

1 Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2/1.

Lördagen den 21 oktober 1950.

Nr 26.

Lördagen den 21 oktober.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers berättelse angående
tull- och skattefrihet för vissa varor i
samband med proviantering av flottans
fartyg.

§ 2.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

247, angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamliet; nr

248, angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 249, angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner;

nr 250, angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea;

nr 251, angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
m. m.;

nr 252, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring;

nr 253, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Schweiz m. m.;

nr 254, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51;

nr 255, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.; och
nr 256, angående kostnader för vissa
hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.01 em.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Onsdagen den 25 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 19 innevarande oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens Andra Kammare,
Stockholm.

Undertecknad får härmed, på grund
av hälsoskäl, avsäga mig ledamotskapet
av riksdagens andra kammare.

Karlskrona den 20 oktober 1950.

Algot Törnkvist.

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 3.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 247.

För remiss till utskott föredrogs
Kungl. Majrts å bordet vilande proposition
nr 247, angående finansieringen
av riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet.

Därvid anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Höstens
val har blivit föremål för så mycket
kommentarer i pressen under de senaste
veckorna, att jag skall avstå från
att här göra det till föremål för några
närmare reflexioner. Jag nöjer mig med
att konstatera, att valutgången har inneburit
en konsolidering för det parti
jag representerar och en betydande förstärkning
av dess arbetsmöjligheter
inom landsting och kommunala församlingar.

För övrigt vill jag beträffande valet
endast slå fast en sak. Även om regeringspartiet
i likhet med folkpartiet har
anledning att vara tillfredsställt med
valutgången, ger valet ingalunda regeringspartiet
något mandat för en socialiseringspolitik.
Regeringen har såvitt
jag kunnat konstatera inte begärt något
sådant mandat i valkampanjen.

Från och med nästkommande år har
regeringen bakom sig i den svenska
riksdagen en plats mer än hälften och
representerar en minoritet bland väljarna.
På tal om ett tillstånd av denna
art talade en morgontidning i Stockholm
härom dagen om »två överviktsmandat,
vunna endast tack vare valteknikens
utslag och utan förankring i någon
väljarmajoritet». Tidningen uttalade
sig mycket nedsättande om en så
svag ställning, och särskilt var den förvånad
om detta kunde ge anledning till
pompösa anspråk på rätten att överta
ledningen.

Den tidning som skrev på detta sätt
var den socialdemokratiska MorgonTidningen.
Den talade nu inte om den
rikspolitiska situationen utan om det
kommunalpolitiska läget, men den talade
på ett sätt som passar utmärkt bra
på regeringens ställning i riksdagen
och bland väljarna. Jag föreställer mig,
att de principiella reflexionerna om
den svaga ställningen när man bara
bar två överskottsmandat, vunna genom
valteknikens utslag och en minoritet
bland väljarna, ha en viss räckvidd och
inte kunnat tillämpas endast i Stockholm.
Det förhåller sig ju för övrigt så,
att den grupp, som Morgon-Tidningen
där vände sig mot, har en starkare procentuell
ställning bland väljarna än vad
regeringspartiet har rikspolitiskt.

Man kan säga, att den svenska rege -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ringen har ett läge som liknar den
engelska labourregeringens. Denna har
ju också en obetydlig parlamentsmajoritet
och representerar en minoritet
bland väljarna. Enligt tidningsmeddelanden
har statsministern för kort tid
sedan efter valet begivit sig till England
på vad man kanske kan kalla en
studieresa, och han har där givit uttryck
åt den uppfattningen, att den
engelska labourregeringen är den svenska
regeringen till exempel och vägledning,
och han tackade för detta.

Man undrar, när man läser detta, vilka
avseenden det var som statsministern
därvid särskilt tänkte på. Arbetarregeringen,
som den kallas i England,
fasthåller vid planerna att förstatliga
järn- och stålindustrien. Den svenska
regeringen har avstått från de framlagda
tankarna på en motsvarande omorganisation
av försäkringsväsendet
samt olje- och bensinhandeln. Inte kan
väl statsministern därför mena, att
han kan hämta vägledning i England
när det gäller socialiseringspolitiken i
mera egentlig bemärkelse. Är det kanske
i stället den liberale Beveridges socialförsäkringsplan
och den likaledes liberale
Keynes’ program för full sysselsättning,
vilket labourpartiet i viss mån
övertagit, som statsministern har i tankarna?
Kanske jag inte skall fästa så stor
vikt vid vad statsministern sade den
gången, kanske var det bara en hövlighetsfras.
I varje fall är det uppenbart,
att den svenska regeringen får avstå
från ett sådant fasthållande vid äldre
socialiseringsplaner som labourregeringen
visar. Det är viktigt att klargöra
detta såsom en av förutsättningarna för
det politiska arbetet här i landet under
de närmaste åren.

För övrigt har valutgången aktualiserat
kravet på ett rättvisare valsystem,
det gäller denna gång liksom efter 1948
års val. Enligt min mening bör man
börja med reformer av valen till andra
kammaren, så att beslut därom kan fattas
1952/1953 och tillämpas 1956. Gör

man inte det, blir det inte möjligt att
tillämpa det nya systemet förrän 1960,
och det skulle väl även här i Sverige
med vår nådiga byråkratiska tågordning
anses vara en onödig långsamhet i reformerna.

Man bör enligt min mening därefter
och skyndsamt uppta även frågan om
lämpligare indelning av landstingsområdena
i valkretsar. Det nuvarande systemet
verkar för slumpartat och orättvist.
Visserligen förhåller det sig så, att
folkpartiet tillhör de partier, som snarast
gynnas av detta system, men vi
framhålla vårt principiella krav på en
rättvisare ordning.

Vi vilja också, att man skall komma
bort från behovet att använda karteller,
som underlätta de odemokratiska och
vilseledande försöken att framställa
svenska folket som delat i två grupper,
arbetare och borgare, metoder som äro
så kära för en del av våra vänner i regeringspartiet.

Vi lärde oss under valkampanjen, att
krisen har klarats enligt regeringens
mening. Det var under valkampanjen.
Nu efter valet ha vi fått erfara på ett
ganska kännbart sätt genom olika regeringsförslag,
att regeringen anser krisen
vara i full sving igen. Krisen har
tydligen upphört före valet eller lagt
sig tyst och stilla under valkampanjen
för att sedan bli piggare och kryare än
någonsin. En mycket väldresserad kris,
skulle jag vilja säga.

Kanske förklarar regeringen nu, att
den klarade den förra krisen men att
vi nu ha fått en helt ny kris. I så fall
är det ett egendomligt sammanträffande
att detta vaktombyte kom precis i lagom
tid för valet.

Men ett sådant uttalande är naturligtvis
oriktigt. Det är inte så att det var
en gammal kris som var klarad och att
det nu har kommit en ny kris under de
senaste veckorna eller ens månaderna.
Nej, den krisutveckling som nu pågår
beror inte bara på Koreakriget och den
internationella upprustningen, den be -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ror till stor del på att regeringen inte i
fjol höst tog itu med anpassningen efter
den valutakris, som är ett av krigets
resultat. Man kan ju som kammarens
ledamöter väl veta ifrågasätta, om inte
regeringen borde ha tagit itu med denna
anpassning tidigare, vilket jag för
min del hävdat.

I stället för att göra någonting sådant
sköt regeringen upp hela saken i fjol
höst. Först sköt man upp den fram till
år 1949 och sade, att man inte kunde
göra någon valutaanpassning annat än
samtidigt med andra länder. När det sedan
började bli uppenbart, att en valutaanpassning
skulle komma i England
inom en nära framtid, handlade regeringen
som om den saken inte alls var
aktuell, enligt finansministerns upplysning.
Kanske vilseleddes man av att
den socialdemokratiske finansministern
Cripps in i det sista förklarade, att någon
devalvering av pundet inte var på
tal, men nog borde väl herr Sköld veta
vad finansministrars ord äro värda när
man dementerar tal om devalveringsplaner.
Inte ens i diskussioner om eventuella
skattehöjningsplaner förefaller
finansministrars ord att vara alldeles
riktigt vägledande.

Så kom för ett år sedan den internationella
devalveringen. Då valde regeringen
att spekulera i att det skulle bli
prisfall på världsmarknaden och att
man därför skulle kunna tillfälligt köpa
sig fri från prisstegringen genom subventioner
och avskaffa dessa ett år senare
utan prisstegring. Riksdagen ställdes
den gången som så ofta förr inför
ett fullbordat faktum genom regeringens
förhandlingar och uppgörelser.

Vi veta nu, att den spekulationen
misslyckades. Herr Sköld och jag voro
för ett år sedan överens om att vi skulle
komma tillbaka till denna debatt ett år
senare och se hur det hade gått. Jag
behöver inte göra mer än en hänvisning
till utvecklingen.

Denna ekonomiska politik har skapat
ett läge, där en balansering av den

svenska samhällsekonomien under det
närmaste året är mycket svårare än den
hade behövt vara. Det beror på att alla
veta, att priserna komma att stiga väsentligt
under den instundande vintern.
Det är alldeles klart, att detta till en
del beror på den internationella utvecklingen
men också på det sätt, på vilket
regeringen har lagt den ekonomiska politiken
till rätta. Att en sådan politik
framkallar hamstringstendenser och
andra svårigheter samt tenderar att
minska sparandet är uppenbart. Genom
att uppskjuta svårigheternas bemästrande
har regeringen åstadkommit att
de blivit långt värre än de hade behövt
bli.

Jag vill här slå fast regeringens ansvar
för denna utveckling. Det är numera
allmänt erkänt, att en mycket viktig
del av den ekonomiska politiken är
att påverka, i möjlig mån styra, förväntningarna,
både konsumenternas förväntningar
och affärslivets, och därigenom
indirekt påverka investeringar och
konsumtion. Regeringen har onekligen
kommit att påverka dessa förväntningar
i mycket hög grad, men tyvärr i alldeles
galen riktning. Den har förstärkt prisstegringstendenserna
och därför skärpt
den kris, varmed vi ha att räkna under
den kommande vintern.

Jag upprepar än en gång, att Koreakrisen
och upprustningen ha försvårat
läget, men utvecklingen började tidigare
och skulle säkert ha fortsatt även om
dessa händelser inte hade kommit till.

Den politik som vi i folkpartiet ha
föreslagit är en annan. Vi uttalade oss
för att man inte skulle uppskjuta anpassningen
och beklagade, att regeringen
ställde riksdagen inför fullbordat
faktum i höstas. Vi ha på ett tidigare
stadium under fjolåret rekommenderat
en viss kreditåtstramning på olika
vägar. Jag hänvisar till uttalanden i
bankoutskottet och kammaren så tidigt
som våren 1949. Vi ha förordat en
skattepolitik, som skulle ge affärslivet
känslan, att regeringen förstår samban -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

det mellan skattepolitik och arbetsvilja
och allmänt förtroende till de styrande.

I vissa kretsar inom affärslivet finns i
dag inte den känslan. Det förklarar
kanske till en del sådana investeringar,
som inte äro förenliga med sträng sparsamhet
och ekonomiseringslust. Här
finns det psykologiska problem, för
vilka regeringen ställer sig märkligt
blind.

Det är klart att denna utveckling, som
till stor del beror på regeringens misstag
men också på den internationella
utvecklingen, har skapat ett läge, där
svårigheter kunna uppkomma för ett
omedelbart realiserande av t. ex. folkpartiets
skatteförslag. Det är också klart
att försvaret kräver utgifter, vilkas storlek
under nästkommande finansår,
1951/52, för närvarande inte kunna uppskattas.
Vi förbehålla oss att längre
fram ta ställning till finanspolitiken för
finansåret 1951/52 efter den utveckling,
som regeringens politik och de internationella
motsättningarna medfört.

Vad försvarsutgifternas finansiering
beträffar kan jag här endast upprepa
vad jag har sagt i en lång rad anföranden
under valkampanjen. Extraordinära
utgifter böra inte hindra sådana reformer
på skattepolitikens område, som
äro naturliga och kunna väntas få gynnsamma
verkningar på samhällsekonomien
och som äro möjliga inom ramen
för bevarad fredsekonomi. Skulle upprustningen
tillfälligt ställa stora krav
får finansieringen sökas genom extraordinär
beskattning.

Det är uppenbart att man i detta läge
måste mer än förut intressera sig för
besparingsaktioncr. Direktör Wärns
första förslag visar, att det bör vara
möjligt att uppnå icke oväsentliga resultat.
Till de förslag om höjd indirekt
beskattning, som finansministern nu
framlägger, komma vi att taga ställning
efter deras granskning i bevillningsutskottet.
Jag vill emellertid redan nu
framhålla, alt jag är åtskilligt tveksam

rörande den höjda skatten på choklad,
emedan denna skattehöjning till stor
del drabbar barnfamiljerna.

Jag tillåter mig för övrigt att på tal
om skatterna ställa den frågan till finansministern,
om regeringen har för
avsikt att föreslå en möjlighet att nästa
år likaväl som tidigare fördela kvarskattebetalningarna
på både våren och
hösten.

Vad sedan investeringsskatten beträffar
är den väl vid det här laget så sönderskjuten,
att jag inte kan tänka mig
att finansminister Sköld som en modern
Sven Duva försöker att ensam hålla den
skansen. Mig förefaller det klart att
denna skatt skulle verka ojämnt och
orättvist, att dess effekt i önskad riktning
är mycket oviss, att dess retroaktivitet
är principiellt ytterst betänklig
samt att den skulle försvåra näringslivets
dispositioner och i åtskilliga fall
motverka en önskvärd konsolidering.
Jag tror därför det är klokt om regeringen
söker sig fram på andra vägar.

Beträffande skattepolitiken vill jag till
sist göra den reflexionen, att finansministern
före valet inte var särskilt
upplysande när det gällde regeringsplaner.
Den snabbhet, med vilken han
efter valet kom till klarhet om sina
skatteförslag, är beundransvärd.

Regeringen kommer naturligtvis nu
att fråga såsom den brukar fråga, vad
vi vilja föreslå i stället, t. ex. i stället
för investeringsskatten. Jag vill svara
med att hänvisa till att vi ha förordat,
att regeringen tidigare något starkare
borde använt olika vägar att åtstrama
kreditgivningen. Det är naturligtvis
mycket tillfredsställande att se, att finansminister
Sköld nu beträffande t. ex.
riksbankspolitiken och dess inverkan
på räntorna uttalar sig på nästan samma
sätt som folkpartiet gjorde på våren
1949. Man talar om kreditåtstramning
med en begränsad riinterörlighet men
inom ramen för en bevarad lågräntepolitik.
Jag bar förut framhållit, att om
uttrycket inte pressas alltför mycket

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

detta fortfarande förefaller vara en acceptabel
förklaring, som finansministern
nu äntligen har anslutit sig till. Jag
vill emellertid inte fördölja, att utvecklingen
har blivit sådan, att behovet av
åtgärder av kreditåtstramande typ är
större än man räknade med tidigare,
och jag tror att kreditåtstramningen
även får lov att gripa över på avbetalningshandeln.

Vad de särskilt likvida företagen beträffar
— det är de som investeringsskatten
avsåg att påverka — tror jag det
finns möjlighet att använda andra likviditetsbegränsande
åtgärder, och jag rekommenderar
regeringen att pröva sådana
möjligheter. Några detaljerade förslag
därvidlag kunna vi inte tillhandahålla.
Vi ha inte Kungl. Maj:ts kansli
till förfogande, och därför kunna vi inte
mer än ange allmänna riktlinjer för en
politik som synes oss bättre än regeringens
i ett läge där svårigheterna
skärpas i onödan genom regeringens
misstag. Jag har sagt förr och
jag vill upprepa det, att det tillhör det
mera förvånande i Sveriges politiska
liv att regeringen så ofta intar den attityden,
att oppositionen inte har rätt att
kritisera regeringens åtgärder om den
inte i tid har framlagt andra och bättre
förslag. I andra länder än Sverige ha
regeringarna mera känsla för att det
är regeringen som har åtagit sig att
vara ledande och omhänderha styrelsen
av landet — staten betalar regeringen
och hela dess kansli för att sköta
det jobbet — och om det blir anledning
till berättigad kritik mot det sätt,
på vilket den sköter sig, är det oppositionens
både rätt och plikt att framföra
sådan kritik, även om — jag upprepar
det — oppositionen naturligtvis
av uppenbara skäl inte kan och på
andra håll inte heller väntas kunna
ange mer än allmänna riktlinjer av mer
eller mindre avvikande slag.

Inflationsriskerna i nuvarande läge
komma naturligtvis till stor del utifrån,
men de komma, som jag nämnde nyss,

till icke ringa del från förväntningar
om stigande inkomster och priser under
den kommande vintern. Lönestoppet
skall nu upphöra, den saken är
klar och därom äro alla överens, men
att då ordna så att det blir en särskilt
stor prisstegring också genom en väsentlig
subventionsavveckling och att
därtill skapa prisstegringsförväntningar,
som skärpa överkonjunkturen inom
näringslivet och på arbetsmarknaden,
är, som jag förut framhållit, motsatsen
till vad en klok politik borde söka
åstadkomma. I detta läge krävs det
upplysning framför allt i två avseenden.
Svenska folket måste, som från
vårt håll ofta begärts, ha utförliga upplysningar
om hur inkomstutvecklingen
varit under lönestoppsperioden. Det
går kanske inte att göra dessa upplysningar
så utförliga som önskvärt hade
varit, och det beror därpå att regeringen
inte tycks intressera sig för en förbättring
bland annat av lönestatistiken.
Jag tror att det material, som framlägges
om inkomstutvecklingen under senare
år, skall visa att denna varit orättvis
mot flertalet i allmän tjänst och vissa
andra grupper. Jag skall inte närmare
specificera det. Denna orättvisa är uppenbar,
och det är inte mer än rimligt
att man lägger fram fakta för hur
utvecklingen varit och därigenom skapar
möjlighet för de grupper, som kommit
efter, att få en något mera gynnad
behandling än de grupper, som hela
tiden ha fått en stigande realinkomst.
Jag måste ännu en gång understryka
min förvåning över hur litet regeringen
har intresserat sig för upplysningsverksamhet
på detta område. Skulle det
verkligen vara så, att arbetsmarknaden
och allt vad den betyder betraktas som
en mindre viktig del av det ekonomiska
och sociala livet, som regeringen har
anledning att åtminstone söka belysa?

Den andra fråga, där upplysning kräves,
är naturligtvis den, i vad mån utrymme
nu under de kommande åren
kan väntas föreligga för en höjning av

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

realinkomsten, alltså standardhöjning.
Konjunkturinstitutets rapport på den
punkten förefaller mig mycket upplysande.
Men det är önskvärt att regeringen
mer än som har skett ställer sig
bakom de uppskattningar och omdömen,
som där föreligga, för att ge dessa
en tillräcklig tyngd och så uppnå en
utveckling, som jag tror är till fördel
för alla folkgrupper. Framför allt krävs
det, herr talman, att regeringen utan
en enda dags dröjsmål förbereder en
bättre grund för en ekonomisk politik,
som så mycket som möjligt avlägsnar
inflationsfaran på längre sikt efter den
uppjustering av priser och inkomster,
som väntas under den kommande vintern.
Att här skapa en fast grund för
penningvärdet och återställa förtroendet
för detta är den viktigaste investeringsbegränsande
och sparbefrämjande
åtgärden av alla, den minst krångliga
och den mest produktiva. Jag kan inte
nog understryka, att vad saken här gäller
är att från 1951 åstadkomma en
verklig stahiliseringspolitik, inte en sådan
politik som har förts under 1949/50
och som brukat kallas för stabiliseringspolitik
men som har inneburit att
man med subventioner köpt sig ett andrum
för den prisstegring, som sedan
ändå kommer och med svårare verkningar.

•Tåg tillåter mig fråga hans excellens
statsministern och herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: Vad

är regeringens program på denna
punkt, när det gäller att lägga grunden
för en verklig stahiliseringspolitik, som
försvarar penningvärdet efter vinterns
omjustering? I finansministerns propositioner,
som ligga på kammarens hord,
finns tyvärr ingen antydan om ett sådant
program. Jag tror att kammaren
har anledning att av regeringen vänta
besked på denna punkt.

En sak förefaller mig klar. I eu demokrati,
där man vill att de olika grupperna
skola såvitt möjligt handla fritt
och under självansvar, är en vägledan -

de diskussion mellan parterna nyttig
och nödvändig. Denna diskussion måste
omfatta även sådana frågor, där man
särskilt understryker att det är parterna
själva, som i sista hand skola fatta
beslut. En socialistisk politik eller en
politik, som har lånat drag från den
socialistiska tankevärlden, är en politik,
där staten bestämmer och dikterar.
Den liberala linjen för lösning av dessa
spörsmål är att eftersträva en frivillig
samordning mellan de olika ansvarsmedvetna
gruppernas handlingssätt.
Det gäller ju här att bedöma, i vilken
utsträckning olika önskemål kunna
samtidigt uppfyllas. Det gäller att avväga
problem, att avväga vilka offentliga
reformer som äro möjliga, vilken
enskild konsumtion och vilka enskilda
och offentliga investeringar som äro
möjliga. Jag tror för min del inte, att
anordnandet av några korta sammanträden
med en eller annan rundabordskonferens
eller vad den kan kallas är
tillräckligt för att klara den saken. Problemet
måste bedömas, såsom jag gör,
på längre sikt. Det krävs en fortlöpande
kontakt då och då mellan representanter
både för de ekonomiska organisationerna
och de politiska partierna.
Vi behöva ett concilium eller råd, som
sysslar med dessa ting på längre sikt.
Jag upprepar att för den, som önskar
så liten statlig tvångsreglering som
möjligt, är det naturligt att söka sig
fram till former för överläggning och
frivillig samordning, när de stora samhällsekonomiska
avvägningsproblemen
skola lösas.

Man har tidigare påpekat även från
vårt håll, att regeringen genom sina
överläggningar och i vissa fall avtal
med organisationerna emellanåt ställer
riksdagen inför fullbordade fakta. Man
har varit ense om att beklaga detta, jag
tror med mer eller mindre iver. Det
är kanske inte uteslutet att ett råd av
den art och med de arbetsuppgifter,
som jag bär antytt, så småningom skulle
kunna bidraga till att detta nu allvar -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

liga demokratiska problem förlorar en
del av sin betydelse. Det skulle säkerligen
också kunna ge ett bidrag till
lösningen av problemet om penningvärdets
försvar.

Nu skall jag, herr talman, inte närmare
diskutera de aktuella handelspolitiska
problemen. Det är glädjande att
handelns frigörelse i Västeuropa och i
hela världen har gått framåt och att
det s. k. dollargapet, dollarbristen, har
minskat. Jag tror att denna gynnsamma
utveckling visar betydelsen av
att man eftersträvar rimliga valutakurser
och en frigörelse från efterkrigstidens
statliga interventionism. Ett
svenskt intresse, som den svenska regeringen
tidigare har hävdat i Marshallorganisationen,
är att man bör
komma bort från dubbelprissystemet,
ett pris för hemmamarknaden och ett
annat pris i utlandet. Vi få bland annat
betala betydande överpris på kol både
från öster och väster. Ur denna synpunkt
äro planerna på exportavgifter
på skogsprodukter naturligtvis betänkliga.
Å andra sidan vill jag ingalunda
bestrida, att i dagens läge finnas skäl
för åtgärder även av denna art, men
om de införas, så tror jag det är bland
annat handelspolitiskt av mycket stor
betydelse, att de ges en icke fiskalisk
karaktär, som icke i onödan retar upp
våra utländska köpare. Jag tror det är
av vikt att regeringen fasthåller den
principiella ståndpunkten, att om andra
länder äro med om att avskaffa dubbelprissystemet,
skola vi också vara det.

Det är väl sällan ett så intressant och
betydelsefullt kommittéförslag presenteras
här i landet som det, vilket nyligen
framlades med utkast till en allmän
pensionsförsäkring. Jag vill här endast
uttala min tillfredsställelse över att
detta förslag nu kan bli föremål för
offentlig debatt. Vi betrakta i folkpartiet
en för alla tryggad och tillräcklig
ålderdomspensionering, naturligtvis begränsad
av folkhushållets resurser, som
en av de viktigaste av de återstående

reformer, som vi hoppas skola kunna
lösas under detta årtionde.

Det lyckades, herr talman, i stort sett
att under valkampanjen hålla försvarsfrågorna
utanför striden mellan partierna.
Jag hoppas att det skall bli möjligt
att göra detta även i fortsättningen.
Det råder ju ändå en så betydande
enighet om dessa ting, t. ex. att en
snabb anskaffning av modern materiel
är nödvändig. Jag vill här inte närmare
diskutera de olika problem, som
beröras i propositionerna. Jag vill
emellertid inte dölja, att mig förefaller
det icke tillfredsställande, att gruppcheferna
för de senaste årsklasserna
fått endast nio månaders utbildning.
Jag förstår att det kan finnas skäl mot
extra inkallelser. Men jag hoppas fortfarande
att regeringen vid sitt övervägande
skall finna former som göra
det möjligt att komplettera denna utbildning.

I början av detta år begärde vi i folkpartiet
i motioner och sedan i reservationer
större utrymme för byggande
av bergrum av olika slag, bland annat
för lagringsändamål. Försvarsministerns
propositioner äro på denna punkt
inte alldeles vägledande. Det framgår
inte klart, av vilket slag de bergrum
äro, som han nu tänker sig skola komma
till stånd utöver tidigare planer
eller i hastigare takt. På vissa punkter
håller han fortfarande på att fundera.
Jag tycker det borde vara möjligt för
försvarsministern att i denna angelägenhet
ge litet klarare besked. Det är
i och för sig tillfredsställande att hans
inställning är mera positiv nu än i våras
och såtillvida mera överensstämmer
med den ståndpunkt vi då intogo.

En viktig sida av försvarsproblemet
är naturligtvis försvaret mot de kommunistiska
potentiella femtekolonnarna.
Jag är glad över att säkerhetspolisen
skall få ökade anslag, vilket också
är i överensstämmelse med önskemål,
som tidigare framställts från vårt håll.
Men det har blivit alltmera uppenbart

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

att .svenska folket borde få mera vägledning
om riskernas art och vad samhället
kan begära av alla medborgare
i fråga om samverkan med myndigheterna.

Den inrikespolitiska debatten under
månaderna före valet har på många
håll utmärkts av en strävan att utge
neutralitetspolitiken för att vara ett säkert
skydd mot alla krigsrisker. Det
torde inte kunna bestridas att sådana
framställningar snarare äro vilseledande
än motsatsen. Vad först beträffar
vår politik under en tid, då krig inte
råder i världen, föreligger enighet om
den militära alliansfriheten, kombinerad
med en västorientering i övrigt,
som främst tar sig uttryck i vårt deltagande
i Europarådet och Marshallorganisationen.
Vad återigen vår hållning
när krig utbrutit beträffar, beror
denna säkerligen i viss grad på av vad
art den föreliggande konflikten är. Som
medlem i Förenta Nationerna kan den
svenska hållningen inte undgå att påverkas
av om en stat gjort sig skyldig
till en aggression, vilken av Förenta
Nationerna bekämpas. I väsentliga avseenden
förbehåller sig naturligtvis
Sverige handlingsfrihet i ett sådant
läge, men, herr talman — och det vill
jag understryka — uppenbarligen ha
vi ingalunda i förväg förklarat, att vi
vid alla tänkbara konflikter av detta
slag komma att inta en neutral hållning.
Exempelvis kan den politik, som
under Finlandskriget 1940 kallades
icke krigförande, bli aktuell. Hur vår
attityd mot aggressionen i Korea skall
benämnas med gängse folkrättsliga termer,
vågar jag inte spekulera över. En
sak är uppenbar: ett slagordsmässigt
upprepande av ordet neutralitet som
den svenska utrikespolitikens signum
ger ingen riktig, ingen nyanserad bild
av den utrikespolitik, om vars huvudlinjer
enighet råder mellan de demokratiska
partierna.

I detta sammanhang vill jag komplimentera
utrikesministern — jag ser att

han kommer precis lagom — till hans
bägge tal i Förenta Nationerna för några
veckor sedan. Bland annat utmärktes
dessa anföranden av en helt annan
förståelse för värdet av kontakter med
den demokratiska opinionen i Västerlandet
än som vid ett par tidigare tillfällen
kommit till synes. För oss i folkpartiet,
som länge betonat den stora
praktiska betydelsen i tänkbara allvarliga
framtidslägen av att Sveriges politik
vinner förståelse hos allmänna opinionen
västerut, är det särskilt glädjande
att finna sådana hänsyn beaktade
i dessa anföranden. Låt oss hoppas
att fortsättning följer. Det finns säkerligen
inga risker för att den lilla diktaturgruppen
i Moskva skall missförstå
den svenska politiken därför att utrikesministern
talar så att den blir bättre
förstådd av allmänna opinionen i demokratierna.

Inom ramen för den svenska utrikespolitiken,
som kan betecknas med orden
militär alliansfrihet, medlemskap
i Europarådet och Marshallorganisationen
samt medlemskap i Förenta Nationerna
och en strävan att hålla Sverige
utanför krig, finns en omdiskuterad
differens mellan regeringspartiet och
folkpartiet om betydelsen av skandinaviska
förberedande kontakter kring de
militära problem, som skulle bli aktuella
i händelse av ett någorlunda
samtidigt angrepp på våra länder österifrån.
På vårt håll har hela tiden ståndpunkten
preciserats så, att det inte kan
bli tal om några politiska förpliktelser,
än mindre om överenskommelser av
försvarsalliansens typ, eftersom våra
grannländer och vi intaga olika ståndpunkter
till Atlantpakten. Men även en
icke förpliktande utlandskontakt kan
bli av icke ringa vikt.

Det måste beklagas, att man på regeringshåll,
och inte minst statsministern
själv, i polemik mot denna ståndpunkt
under valkampanjen uttalat sig
på ett sätt, som varit ganska vilseledande.
Statsministerns uttalande i ra -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

diodebatten och även i andra sammanhang,
då han antydde att en politik av
denna art skulle kunna medföra nästan
samma nackdelar som ett svenskt deltagande
i Atlantpakten utan att medföra
dess fördelar — han har sagt detta
åtminstone vid något tillfälle, kanske
vid flera tillfällen — detta uttalande är
minst sagt förbluffande. Man har svårt
att tro att detta skulle kunna vara statsministerns
allvarliga mening. Kanhända
tänkte han i denna polemik på den
mera svävande ståndpunkt, som högerpartiet
intagit till frågan om en överenskommelse
av den skandinaviska försvarsalliansens
typ i nuvarande läge.
Han gav emellertid intryck av att hans
kritik riktade sig även mot folkpartiets
mera preciserade och begränsade förslag
om skandinavisk samverkan genom
expertöverläggning angående mera
betydelsefulla försvarsproblem. Den
förgrovande polemik, som från regeringspartiets
och även bondeförbundets
sida framförts mot valkampanjens
slut, fyller sannerligen inte de krav på
nyansering, som man kan ha rätt att
förvänta i en från utrikespolitisk synpunkt
så allvarlig tid som denna. Inte
heller svarar den väl till den ståndpunkt,
varom jag trodde man var överens,
nämligen att vi borde försöka hålla
utrikespolitiken utanför valstriden.
Statsministerns påstående att hans och
andras ingripande av angivet slag var
nödvändigt för att skapa klarhet är
obegripligt och förefaller snarast vara
ett försök att döva ett dåligt samvete.

1 ett demokratiskt land som Sverige är
det av betydelse att de viktiga utrikespolitiska
spörsmålen inte behandlas
slagordsmässigt och på ett sätt som
lätt kan bli vilseledande. I stället borde
alla goda krafter samverka till att klargöra
den svenska politikens faktiska
karaktär och arten av de olikheter mellan
de demokratiska partiernas ståndpunkter
som finnas. Om regeringspartiet
har vunnit några röster på att framställa
olikheten på sätt som skett i val -

kampanjen vet jag inte. Att landet
ingenting vinner därpå utan tvärtom
är i varje fall säkert.

Om jag till sist, herr talman, skulle
sammanfattningsvis peka på några sidor
av svensk samhällspolitik, som i
dag och inom den närmaste framtiden
förefalla särskilt viktiga, vill jag framhäva
tre sådana. För det första: en klok
och försiktig utrikespolitik, som syftar
till fredens bevarande och som tillvaratager
alla möjligheter att stärka
våra internationella förbindelser i detta
syfte. För det andra: en fortsatt förstärkning
av vårt försvar med en allt
effektivare övervakning av femtekolonnare.
För det tredje: en ekonomisk
politik, som lägger en fast grund för
ett i huvudsak stabilt penningvärde
efter vinterns anpassningsprocess. I de
propositioner som finansministern
framlade nyligen hade man som jag
nyss antytt väntat att finna besked på
denna punkt, några upplysningar om
hur regeringen tänker sig en sådan
politik, om vars betydelse finansministern
tycks vara medveten. Tyvärr saknas
alla sådana upplysningar. Det bör
bli en huvudangelägenhet för regeringen
att i dagens debatt lämna närmare
besked i denna viktiga angelägenhet.

Han excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin hade älskvärdheten att när
jag kom in i kammaren uttala några erkännande
ord om ett par inlägg som jag
har gjort i debatten i Förenta Nationernas
församling helt nyligen. Jag är
självfallet tacksam för hans uppskattning
och gläder mig åt att han delar
de synpunkter, som kommo till uttryck
i dessa mina inlägg.

Sedan övergick herr Ohlin till en
mera kritisk ton, när han berörde tidigare
synder från regeringens sida, särskilt
under valstriden, i fråga om utrikespolitiken
och framhöll, att den debatt
som då förts har varit en förenk -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ling och förgrovning av de olika ståndpunkterna.
Han betonade, att vi framför
allt böra söka vinna förståelse hos västmakterna
för vår utrikespolitik, och det
skulle vi inte vinna genom att ideligen
framhäva neutraliteten som riktlinje
för vår politik.

Jag kanske med anledning därav får
litet närmare gå in på hur regeringen
har framställt dessa riktlinjer för utrikespolitiken
med stöd av riksdagens
stora majoritet. Jag vill då först betona,
att vår ståndpunkt hela tiden har varit
att positivt och aktivt medverka i den
universella organisation, där vi äro
medlemmar, men att ställa oss avböjande
mot partiella militärallianser. Då
vi ha kommit i konflikt med folkpartiet
rörande vissa formuleringar, vissa nyanser
i den utrikespolitik som har förts,
liar det ju varit därför att enligt vår
mening folkpartiet har velat alltför
mycket draga oss in i ett samarbete,
som kommer mycket nära en medverkan
i en partiell militärallians. Däremot
har regeringen aldrig sagt att vi
inom Förenta Nationerna skola intaga
en neutral ställning i den något oklara
meningen, att vi skola underlåta att taga
ståndpunkt även när det gäller sådana
frågor som angrep]) eller att vi över
huvud där skola försöka att hålla oss
på sidan av de olika meningsriktningar,
som komma fram. Så snart vi röra oss
inom ramen för den universella organisationen
är det klart att vi försöka
att sakligt och objektivt taga ståndpunkt
och medverka. Därvid kan det också
självfallet bli fråga om att medverka
till en gynnsam utveckling av Förenta
Nationerna och till en ökad effektivitet
i dess arbete. Vi ha aldrig sagt, att man
skall vara i den meningen neutral alt
vi förhålla oss passiva inom FN. Man
fattar ju så ofta i debatten ordet neutral
i olika bemärkelse. Man tar det ibland
i den mera allmänpolitiska meningen
att man skall underlåta att över huvud
taget ta position, att man alltid skall
försöka en medelväg i fråga om ställ -

ningstagande mellan olika maktgrupper
o. s. v. När vi talat om neutralitet har
det varit neutralitet i ett stormaktskrig,
och vi ha understrukit, att i händelse
av ett stormaktskrig bryter den universella
organisationen samman på grund
av hela sin konstruktion, och då måste
vi förbehålla oss rätten att hålla oss
utom en sådan konflikt så länge vi
kunna. Det är alltså denna grundläggande
skillnad mellan ett internationellt
samarbete inom en ram, där alla stater
äro med, och ett militärpolitiskt samarbete
inom en begränsad grupp, som
jag skulle önska att herr Ohlin ville
litet oftare och mera uppmärksamt beakta.

I Förenta Nationerna fanns ju anledning
att taga ställning i en konflikt av
ganska allvarlig art när Koreakriget utbröt.
Det fanns hos regeringen ingen
tvekan om att vi skulle ta ställning mot
angriparen och att vi delade den uppfattning,
som kom till uttryck hos den
stora majoriteten inom Förenta Nationerna,
att man borde göra en insats för
att söka mota det angrepp som där hade
skett. Under det nu pågående församlingsmötet
har ju Koreafrågan varit en
av huvudpunkterna, och det har därför
funnits anledning för församlingen att
genom sitt ställningstagande sanktionera
den politik, som tidigare har förts från
rådets sida, och vidare att söka ange
riktlinjerna för framtiden i det berörda
området. Det bär varit för den svenska
delegationen helt naturligt, att den har
medverkat vid denna resolutions antagande
och att vi alltså ha ställt oss solidariska
i Förenta Nationernas Koreaaktion.

Erfarenheterna från Koreakriget ha
framkallat en plan att stärka Förenta
Nationernas effektivitet i händelse av
en framtida konflikt. Denna plan, som
först skisserats av den amerikanske utrikesministern
under den allmänna debatten,
har framför allt gått ut på att
man skall med ledning av erfarenheterna
från Koreakonflikten söka före -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

bygga att Förenta Nationerna helt och
hållet paralyseras i en liknande situation
i framtiden på grund av sammanslutningens
konstruktion, som för med
sig att det för beslut i alla frågor inom
rådet fordras enhällighet mellan de permanenta
rådsmedlemmarna, d. v. s. mellan
stormakterna. Det är klart, att den
plan som här framlades och som är känd
genom pressen innehåller vissa moment,
som innebära en viss förändring i de regler,
som Förenta Nationerna hittills ha
ansett sig böra följa. En huvudpunkt har
varit, att församlingen för diskussion
och för rekommendation skulle kunna
taga hand om en fråga, som rör upprätthållandet
av fred och säkerhet i sådana
fall, då rådet har misslyckats i sin
aktion att vinna enighet inom sin krets.
Jag vill inte fördölja, att detta är en
ganska viktig utveckling, att församlingen
alltså behandlar frågor som gälla
freden och säkerheten i konkreta situationer.
Då stadgan skrevs var tankegången
helt säkert den, att detta slags
frågor skulle förbehållas rådet, och det
bär kommit till uttryck i stadgan, att
församlingen väl kan diskutera frågor
av denna art men att den sedan bör
hänskjuta dem till rådet. Det nya i planen
var emellertid inte att ge församlingen
samma befogenheter som rådet
nu har. Det skulle ha varit en mycket
genomgripande förändring i själva konstruktionen,
en förändring som också
skulle beröra vårt lands ställning inom
Förenta Nationerna högst väsentligt.
Det nya inskränker sig till att församlingen
skulle kunna uttala önskemål,
kunna framlägga rekommendationer
utan bindande verkan, varigenom den
uppmanar medlemmarna att föra en
viss politik i en dylik situation. Nu tror
jag för min del att det är ganska klart
att församlingen, oavsett om en sådan
resolution av allmän natur antagits eller
inte, i alla fall inte skulle dra sig för
att avge uttalanden av denna art. Vi
kunna för övrigt iakttaga detta i den
nu samlade församlingen, som inledde

sitt arbete med att taga upp Koreafrågan
till behandling och som gjorde uttalanden
rörande Koreakonflikten av en
art, som man tidigare har ansett rådet
förbehållet att göra. Man kan aldrig
hindra en församling av denna art att
ge uttryck åt sina önskemål i allmänna
uttalanden.

Jag vill gärna begagna tillfället att för
kammaren något omnämna en annan
punkt i den amerikanska fredsplanen.
Vid sidan av detta, att församlingen
skulle kunna ge rekommendationer i en
konkret tvist, ingick det i denna amerikanska
fredsplan, att församlingen också
skulle kunna taga initiativet till att
uppmana medlemsstaterna att hålla militära
styrkor i beredskap för den händelse
de ville i framtiden snabbt medverka
militärt till tillbakaslåendet av ett
angrepp. Denna del av planen innebär
att ett initiativ, som i stadgan har lämnats
åt rådet, nämligen att ta initiativ
till bildandet av sådana militära enheter,
enligt vad som föreslagits i resolutionen
skulle kunna tagas av församlingen.
I och för sig är det klart att församlingen
har befogenhet att avge ett
sådant förslag. Det finns ingen tvekan
på den punkten att församlingen är behörig
att uppmana medlemsstaterna att
vidtaga de och de åtgärderna för att
stärka sin militära beredskap, ifall de
i en kommande situation skulle vilja
medverka i en Förenta Nationernas
aktion.

När Sverige inträdde i Förenta Nationerna
förbereddes ju frågan genom
en kungl. proposition till riksdagen, och
däri underströks den förpliktelse som
vi därmed hade åtagit oss i princip,
nämligen att en gång inrätta väpnade
styrkor i enlighet med de artiklar, som
behandla detta spörsmål i stadgan och
som ger rådet befogenhet att sätta i
gång detta maskineri. Det sades i denna
proposition, att vi inte redan då behövde
företaga den ändring i värnpliktslagen
som skulle bli nödvändig.
Vi behövde över huvud taget inte heller

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

vidtaga någon verkställande åtgärd för
att uppfylla bestämmelserna i denna
artikel i stadgan, därför att stadgan
förutsatte ett avtal mellan varje förbundsmedlem
och rådet angående upprättandet
av sådana militära styrkor. Vi
sköto därför frågan på framtiden. Nu
ingår det alltså i den nya planen att
Förenta Nationernas församling uppmanar
medlemsstaterna att upprätta militära
kontingenter med hänsyn till att
rådet efter flera års debatt inte har
kunnat komma till något beslut i denna
angelägenhet. Dessa debatter ha ägt
rum inom rådets s. k. militärstab, som
är sammansatt av militära representanter
för de permanenta rådsmedlemmarna.
Där har man haft ett antal sammanträden
för att sätta i gång med
uppställandet av nationella enheter, som
skulle kunna användas i händelse av
en konflikt. På grund av principiella
meningsskiljaktigheter i själva utgångsläget
har denna verksamhet inte kommit
i gång, och nu skulle alltså enligt
den nya planen Förenta Nationernas
församling kunna uppmana medlemsstaterna
att upprätta militära enheter
för att användas i en konflikt där Förenta
Nationerna gör en aktion.

På denna punkt har den svenska delegationen
gjort en reservation med den
motiveringen, att en sådan åtgärd vore
en stor politisk fråga i vårt land, och
det är självfallet en fråga, som inte kan
avgöras annat än under riksdagens
medverkan och med ändring av värnpliktslagen.
Rörande frågan huruvida
vi skulle upprätta en militärkontingent
för medverkan i en internationell aktion
måste vi sålunda göra en fullständig
reservation för att inte i något avseende
binda de svenska statsmakterna.
Visserligen var det många länder, som
förordade denna del av resolutionen
men gjorde förbehåll för en kommande
konstitutionell behandling av ärendet
och menade, att det som skedde i New
York nu var bara en rekommendation
av denna åtgärd och att man sedan

hade full frihet att fullfölja tanken eller
inte. Men på svensk sida ville vi inte
medverka till att framkalla den uppfattningen,
att regeringen redan hade
bundit sina händer i frågan. Det har
alltså lämnats öppet för de svenska
statsmakterna att taga ståndpunkt till
frågan i sinom tid.

Jag har så utförligt gått in på denna
amerikanska fredsplan därför att den
uppfattningen har framkommit att den
skulle innebära någon ändring i den
neutralitetspolitik som vi ha proklamerat.
Det gäller självfallet ingen som helst
ändring i vår politik. Vi ha som jag
tidigare påpekat alltid gjort en bestämd
skillnad mellan vår verksamhet i Förenta
Nationerna och vårt ställningstagande
till partiella allianser. Vi ha alltid
betonat i våra regeringsförklaringar, att
neutraliteten är begränsad av våra förpliktelser
enligt Förenta Nationernas
stadgar. Det betonades när vi inträdde
i förbundet, och det ha vi alltid i olika
sammanhang betonat. Det är fortfarande
vår ståndpunkt, att den integrala
neutraliteten kunna vi inte upprätthålla
som medlem i Förenta Nationerna. Vad
vi ha sagt är, att vi kunna inte enligt
stadgan av Förenta Nationerna bli förpliktade
att deltaga i ett stormaktskrig,
utan i ett sådant ha vi full frihet att
upprätthålla neutralitet så länge och i
den mån vi själva förmå det.

När man kommer hem ifrån ett möte
i Förenta Nationernas församling får
man alltid ställd till sig den frågan,
vad man har fått för allmänt intryck
av vad som där har skett och av den
allmänna internationella situationen.
Det är ju mycket vanskligt att ge svar
på sådana där generella frågor, och för
min del är jag alltid obenägen att avge
allmänna uttalanden som icke säga
mycket mera än att det är ett subjektivt
intryck. Man kan väl säga att man
fick det intrycket, att läget i världen
var i sällsynt grad spänt under sommaren
på grund av Koreakriget och på
grund av de befarade komplikationerna

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

under detta krig. Kanske man kan säga,
att när församlingen inledde sitt arbete
så rådde en ganska pessimistisk uppfattning
i politiska kretsar, att denna
konflikt skulle kunna draga med sig
oöverskådliga konsekvenser. Den gångna
månaden och de förhandlingar, som
ha ägt rum kring dessa frågor, Koreafrågan
och den amerikanska fredsplanen,
tyckas i alla fall visa, att stämningen
har lättat, att man inte längre
befarar komplikationer, i varje fall inte
omedelbara komplikationer av Koreakriget,
och att man därför med större
tillförsikt ser fram emot den närmaste
utvecklingen.

Det finns emellertid ingen anledning
att vara alltför optimistisk. Då det från
olika håll i världen i anledning av
Förenta Nationernas femårsjubileum i
går har kommit uttalanden, som säga
att en vändpunkt är nådd och att vi
nu ha passerat den värsta krisen o. s. v.,
så skulle jag för min del vilja säga,
att det är bäst att vi äro litet försiktiga
i våra bedömanden. Det ligger väl
också i svenskarnas kynne att inte låta
sig alltför lätt hänföras av stämningsriktningar,
som framträda på grund av
att en spänd situation för ögonblicket
har lättat. Vi kanske därför ofta framträda
som pessimister i en optimistisk
miljö — i varje fall inte äro fullt så
entusiastiska som man på många håll
anser sig kunna vara på grund av ganska
begränsade förändringar i situationen.
Å andra sidan har denna vår läggning
också den fördelen med sig, att
vi inte äro lika känsliga för kastningar
i motsatt riktning som åtskilliga andra
folk. Vi äro inte så benägna att uppfatta
läget med den djupaste pessimism
eller att bli offer för panikstämningar,
vilket onekligen annars ofta utmärker
opinionen i åtskilliga länder.
Jag tror vi kunna tillgodoräkna oss en
viss mindre känslighet för kastningar
även åt det hållet, och det betraktar jag
som en fördel.

Den utrikespolitik, som Sverige full -

följer, är inte baserad på fruktan, som
man på sina håll brukar säga, utan den
är såvitt jag förstår baserad på ett sansat
och sunt övervägande, ett objektivt
bedömande av läget. Vårt förhållande
till Förenta Nationerna kännetecknas
av att vi ha en fast tillit till att denna
organisation erbjuder den enda väg,
som i längden är framkomlig, om vi
vilja söka skapa trygghet i världen. Vi
ställa oss därför avgjort positiva till
alla försök, som vi anse vara realistiska,
för att göra organisationen mera
effektiv. Men samtidigt tro vi inte på
några trollerier. Vi tro inte på några
patentlösningar, och vi ställa oss därför
skeptiska till uppslag av den arten.
Det är klart att vi kunna göra felbedömningar,
men jag tror att en dylik
något kritisk och reserverad hållning,
som samtidigt kännetecknas av att vi
varmt önska medverka i allt fruktbart
internationellt samarbete, är i längden
en politik, som vi mycket väl kunna
stå för.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av utrikesministerns
anförande vill jag betona att vad
jag särskilt framhävde var betydelsen
av att den svenska regeringen talar så
att västmaktsopinionen förstår oss. Det
är klart att vi skola tala så att regeringarna
både i väster och öster förstå
oss. Men det är ett annat problem, som
finns bara i väster och inte i öster,
nämligen hur man skall få opinionen
att förstå vår hållning. Det problemet
kan bli mycket betydelsefullt i framtida
allvarliga lägen.

Utrikesministern säger att om det
skulle bli en stormaktskonflikt inom
Förenta Nationernas ram ha vi förbehållit
oss att stå utanför. Jag konstaterar
emellertid att utrikesministern —
på sätt jag angav i mitt anförande, kanske
innan utrikesministern kom — inte
sade att vi i alla tänkbara krigiska konflikter
skola vara neutrala. Han sade att

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

vi ha förklarat att vår neutralitet är
begränsad med hänsyn till vårt medlemskap
i Förenta Nationerna. Det är
alltså klart att det kan vara många krigiska
konflikter i världen, där vi komma
att intaga en hållning, som ej lämpligen
betecknas såsom neutral utan
såsom icke krigförande av ett eller annat
slag. När man nu säger att det bara
gäller konflikter där Förenta Nationerna
äro inblandade, direkt eller indirekt,
vill jag framhålla att kanske flertalet
av de krigiska konflikterna i framtiden
komma att vara sådana, där Förenta
Nationerna på ett eller annat sätt ha
med saken att skaffa — åtminstone
skola vi väl hoppas det. Därför är vårt
medlemskap i Förenta Nationerna, särskilt
sedan Förenta Nationerna i Korealconflikten
visat denna aktivitet, en
omständighet som mycket starkt påverkar
vår utrikespolitiska ställning. Detta
visar, tror jag, mycket klart att en upprepning
av ordet neutralitet inte ger
tillräcklig vägledning. Det behövs en
mera nyanserad bild än den offentliga
debatten fått under de senaste månaderna.

Utrikesministern upprepade sedan
att han har det intrycket att folkpartiet
i fråga om den skandinaviska kontakten
ville draga oss in i ett samarbete,
som kan komma nära en militär allians.
Det har han sagt förut, och jag har
svarat honom i denna kammare i våras.
Jag yttrade följande: »Inom skandinaviska
försvarskommittén diskuterades
spörsmålet ingående av experterna.
Samverkan i vissa tekniskt militära avseenden
har förordats på många håll
och på goda grunder, hl. a. av överbefälhavaren.
En militär kontakt i Skandinavien,
som icke förenas med någon
som helst politisk förpliktelse för det
ena landet att träda till det andras
hjälp, är väl förenlig med svensk strävan
att hålla vårt land utanför kriget
så länge som möjligt. En sådan politik
träffas ej av utrikesministerns karakteristik,
niir han talar om en sådan sam -

verkan, som till sin politiska innebörd
kommer försvarsförbundet nära. Den
samverkan jag förordar är tvärtom en
klart markerad av annan innebörd än
försvarsförbundet, vars viktigaste sida
är en politisk förpliktelse att under
vissa betingelser skrida till andra sidans
hjälp.»

Nu har regeringen trots detta inte
försökt visa vari vår hållning skulle
avvika från den som utrikesministern
själv har förordat och även herr Hedlund
uttalat sympatier för. Jag tilllåter
mig föreslå att det inom utrikesnämnden
— det går kanske inte att
tala om allt detta offentligt — göres
en undersökning av vad slags skandinavisk
kontakt regeringen och även
bondeförbundet äro med på och vad
slags ytterligare kontakt som från vårt
håll kräves. Då kanske vi kunna få slut
på dessa allmänna talesätt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin har ju många gånger varit
uppe och sökt förklara den skillnad
som föreligger mellan folkpartiets och
regeringens politik. Han har då sagt
att en undersökning av möjligheterna
till militär samverkan på olika punkter
med de skandinaviska länderna, som
inte är förenad med något åtagande,
inte på något sätt binder oss. Jag tror
att jag förut sagt till herr Ohlin att när
det gäller samverkan på det militära
området med andra makter kan man
inte klara sig med att säga att man inte
gjort något åtagande och alltså är fullständigt
fri. En samverkan, även utan
åtagande, kan och måste i många fall
uppfattas såsom en förberedelse till en
medverkan i en situation då ett krig
kommer. Det likställes i alla politiskt
någorlunda initierade kretsar med ett
försvarsförbund. Detta ha vi ju historiska
exempel på. Jag har anfört det
förr, och jag tror inte att herr Ohlin på
något siitt har mothevisat den uppfattningen.

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Så brukar herr Ohlin anföra ett uttalande
av mig, att det naturligtvis är
tänkbart att man på vissa punkter kan
ha en samverkan, som rör det militära,
t. ex. med våra skandinaviska grannstater.
Men jag har alltid tillagt att det
gäller sådana begränsade tekniska detaljer,
att om man gör det till en storpolitisk
fråga, ger man det en fullständigt
felaktig innebörd. Det är just genom
att herr Ohlin försöker att i ett
storpolitiskt sammanhang, när det gäller
att karakterisera folkpartiets utrikespolitik,
röra sig med den här frågan
om ett skandinaviskt militärt-tekniskt
samarbete, som det hela gives en
annan färg och får karaktären av en
militär samverkan, som kommer försvarsförbundet
nära. Jag har försökt
framhålla detta många gånger förut.
Herr Ohlin upprepar alltid samma argument,
och jag kan inte göra något
åt det. Men jag tror att det för kammaren
bör vara klart att här föreligger en
skillnad. Jag måste uppfatta det så att
herr Ohlin med hänsyn till meningsskiljaktigheter
inom sitt parti vill giva
ett litet ben åt dem som vilja gå mycket
längre än partiets majoritet och att
han därför är angelägen att markera en
gränsskillnad gentemot regeringen.

Vad sedan beträffar frågan vad vi
kunna invecklas i inom Förenta Nationerna
vill jag framhålla att själva
konstruktionen av Förenta Nationerna
innebär att rådet inte kan förplikta,
inte giva några order till de olika medlemsstaterna
om militära aktioner eller
andra aktioner, om inte de fem permanenta
rådsmedlemmarna, namngivna i
stadgan, äro ense om det. Följaktligen
— det var det vi betonade i propositionen
rörande vårt inträde i Förenta
Nationerna — kunna vi inte bli förpliktade
att gå med i en konflikt i annat
fall än då alla de fem permanenta
rådsmedlemmarna äro ense. Man kan
ju inte tänka sig att de fem stormakterna
ena sig om ett beslut till aktion i en
slormaktskonflikt. I en sådan konflikt

upphör alltså organisationen att fungera.
Såsom det sades i propositionen,
har man skapat en ordning, som sätter
säkerhetssystemet ur funktion för det
fall att en stormakt direkt eller indirekt
skulle stå såsom angripare. Och vi
ha tillagt att i en sådan situation ämnar
Sverige försöka föra en neutral politik.
I en konflikt där stormakterna äro
engagerade har Sverige för avsikt att
föra denna politik, och det kunna vi
göra genom att vi stå utanför alla partiella
militära allianser.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Utrikesministern säger att om
man diskuterar vissa ting här i Skandinavien
på det militära området, måste
det vara förberedelse för samverkan i
ett visst läge. Det är givet — det ha
vi ju klart angivit — att om det blir
ett någorlunda samtidigt angrepp på
de skandinaviska länderna, har man
nytta av att ha tänkt igenom vissa problem.
Men utrikesministern säger att
det måste uppfattas som förberedelser
till militär allians — »i initierade kretsar»
tror jag nästan han sade. Herr
talman! Jag konstaterar att utrikesministern
inte har kunnat dokumentera
detta på något sätt. Ingen kommer att
tro oss, säger utrikesministern. Det är
alltså detta som är kvintessensen i utrikesministerns
argumentering. Jag för
min del tror inte att den är hållbar.
Jag tror att om det klart markeras från
olika håll vad det är fråga om, finns
det inte större risk för missförstånd
här än på alla andra punkter inom utrikespolitiken.

Så säger utrikesministern återigen —
trots att jag bemött det om och om
igen — att just när man talar om storpolitiska
sammanhang är det som herr
Ohlin kommer och vill angiva detta
såsom bidrag till karakteristiken av
folkpartiets attityd. Här råder ju enighet
om huvudlinjen, nämligen alliansfrihet,
medan detta är en begränsad

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

men därför icke i och för sig oviktig
sak. Det är alls inte fråga om några
storpolitiska riktlinjer, det ha vi talat
om så många gånger. En sak kan ju
vara icke oviktig utan att därför beröra
själva huvudlinjen.

Utrikesministern framhåller att i det
fall att en stormakt står såsom angripare
faller hela FN-systemet sönder.
Det är riktigt, men det finns många
andra fall, där inte en stormakt står
såsom direkt angripare. Det gäller ju
även Koreakonflikten. Jag tror att i
många sådana fall Sveriges hållning numera
karakteriseras av vårt medlemskap
i Förenta Nationerna och av att
vi förbehålla oss viss handlingsfrihet
rörande arten av vår samverkan med
Förenta Nationerna, men där Sveriges
folk inte får den rätta upplysningen
om den svenska hållningen, om man
bara upprepar ordet neutralitet. Det
behövs en mera nyanserad framställning.
Jag erkänner gärna att utrikesministerns
uttalanden här i kammaren
utgöra ett litet bidrag i den riktningen.
Jag skulle bara ha önskat att detta
mera vältaligt spreds även när det
talades för en större församling och
gjordes ännu tydligare.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag måste säga att herr Ohlin är föga
realistisk i sin uppfattning, om han
tror att Sverige kan i militärt avseende
förbereda en samverkan med annat
land i händelse av kommande konflikt,
en samverkan med allt vad däri innefattas,
utan att detta av dem som följa
det politiska händelseförloppet inte
bara tolkas såsom ett engagemang utan
också tvingar fram ett engagemang när
den stunden kommer. Herr Ohlin skakar
på huvudet, men jag måste säga att
en regering bör verkligen inte, om den
vill hålla på sin frihet, giva sig in på
eu militär samverkan av den arten.
När jag bär betonat skillnaden mellan

detta och en eller annan perifer teknisk
förhandling med annat land, t. ex.
våra grannländer, menar jag detaljfrågor
av sådant slag, att det inte från
något håll kan uppfattas såsom en förberedelse
till en gemensam krigföring.
Det gäller alltså speciella spörsmål av
så begränsad art att det inte lönar sig
att karakterisera ett partis politik genom
att hänvisa till en militär samverkan
av den arten. Om man däremot
anser, som herr Ohlin sist gjorde, att
vi skola förbereda oss för det fall att
vi på samma gång som våra skandinaviska
grannländer bli föremål för angrepp,
innebär väl det ungefär detsamma
som herr Hjalmarson sagt under
valrörelsen, nämligen att vi skola
ha en mycket omfattande militär samverkan
med våra grannstater utan att
beakta att de i sin tur äro deltagare i
Atlantpakten med allt vad därmed följer
i fråga om planläggning, meddelande
av informationer och allt möjligt
annat. Jag har fortfarande mycket svårt
att förstå att herr Ohlin är så, skall
jag säga vårdslös, när han rekommenderar
en politik av denna art, som innefattar
en militär samverkan med
andra länder.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är en enastående företeelse, att
1 700 000 svenska arbetare och tjänstemän
samtidigt ställa upp i slagordning
bakom kravet på bättre löner. Det bekräftar
åtminstone för mig, att lönefrågan
just nu är det svenska folkets viktigaste
inrepolitiska angelägenhet.

Industriproduktionen har, jämfört
med sista förkrigsåret, ökat med 55 procent,
medan arbetarantalet obetydligt
förändrats. Däremot har produktionen
per arbetstimme ökat med 25 procent
samtidigt som antalet arbetstimmar per
arbetare ökat med 24 procent. Det betyder,
att varje industriarbetare nu
producerar genomsnittligt en halv gång
mer än 1938.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Under dessa gångna tolv år har det
varit lönestopp eller också s. k. återhållsam
lönepolitik nästan hela tiden
med undantag för några efterkrigsår.
Alldeles säkert hade arbetarna kunnat
tillkämpa sig betydligt mer under denna
exempellösa högkonjunktur, därest
inte denna statliga lönepolitik genomdrivits
av socialdemokratien. Det har
visserligen invänts, att arbetslönerna
ändå gått i höjden. Det är riktigt, nominellt
ganska betydligt för resten. Men
det har berott av knappheten på arbetskraft,
på rationaliseringen, den förlängda
arbetstiden och den våldsamma
arbetshetsen. Det har skett trots regeringspolitiken,
inte tack vare densamma.

Å andra sidan har det blivit allt svårare
att få något reellt i utbyte för de
höjda penninglönerna. Med skatter och
diverse manipulationer med penningvärdet
har man åstadkommit, att den
högre penninglönen inte gett de arbetande
en motsvarande standardförbättring.
Detta problem är särskilt brännande
just nu. Regeringens äventyrliga
devalveringsbeslut i september förra
året är huvudorsaken härtill. Om man
utgår från att importvarorna därigenom
fördyrats med 20 procent, vilket är det
minsta man kan säga, betyder det, att
svenska folket i år får betala mer än
en miljard kronor extra för detta regeringens
tilltag. När herr Ohlin i remissdebatten
1949 krävde devalvering av
kronan, avvisade statsministern kravet
med att det skulle leda till prisstegringar.
Just detta har skett. På grund av
anslutningen till Marshallblocket, de
amerikanska fordringarna och folkpartiets
dåliga råd får det svenska folket
så mycket mindre för sina pengar. Om
regeringen på ett annat sätt skulle slösa
bort en miljard kronor om året till
ingen nytta, skulle folkpartiet säkert
släpa den inför riksrätt.

Vi ha redan hört invändningen, att
»Sverige» tack vare devalveringen dock
får mera betalt för exportvarorna. Des -

r,r 247.

sa stora merinkomster komma inte folket
till godo utan en liten grupp kapitalister
i exportindustrien. Det är folket
som får avstå en del av sina existensmedel
för att denna lilla grupp kapitalister
skall få ännu större vinster.

I fjol motiverades devalveringen med
att den kunde öka exportindustriens
konkurrensförmåga. Detta år äro de
flesta eniga om att argumentet var bedrägligt.
Exportindustrien har inte alls
några avsättningsbekymmer. Nu är det
meningen att räkningen för devalveringen
skall betalas direkt, medan den
hittills har honorerats skattevägen. Enbart
slopandet av skyddsåtgärderna,
subventionerna osv., höjer levnadskostnaderna
med 3Vi procent. Regeringen
föreslår vidare nya indirekta skatter å
100 miljoner kronor, som öka levnadskostnaderna
ändå mer. Jämsides med
andra fördyrande faktorer räknar Finanstidningen
med att levnadskostnaderna
redan under första kvartalet
nästa år skola gå upp med 7 procent,
varefter fortsättning väl följer.

Det verkar som om regeringen i förväg
ville skaffa sig garantier för att arbetare
och tjänstemän inte skola erhålla
någon verklig reallöneförbättring nästa
år. Morgon-Tidningen skrev i går att 3
procents löneökning är allt vad den

s. k. samhällsekonomiska balansen medger.
Det skulle med andra ord innebära
en direkt reallönesänkning. Det är inte
att undra på om regeringen och dess
press kunnat mobilisera Marcus Wallenberg
och andra av den svenska storfinansens
främste som regeringens försvarsadvokater
mot dess borgerliga antagonister.

Vi kunna för vår del inte godkänna
sådana »lösningar». Vi anse, att både
arbetare och tjänstemän ha rätt att erhålla
en verklig standardförbättring. Vi
äro säkra på att de kunna tillkämpa sig
en god löneförbättring, om de bara
hålla ihop och inte låta sig duperas av
storfinansens gråterskor. Vi anse också
att de planerade prisstegringarna kun -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

na hindras. Ilet finns inga rimliga skäl
för att låta lönestegringarna slå igenom
i priserna, när industriens löner enligt
PHM:s egna uppgifter inte ens representera
en fjärdedel av de s. k. omkostnaderna.
Det finns dessutom så många
monopolpriser, som med god vilja kunde
pressas ned av priskontrollen. Det
finns också möjligheter att utjämna den
fördyrade importen med de stora extravinsterna
på exporten. Man kan detta
och mer, om man låter folkets väl gå
före storfinansens.

I det socialdemokratiska valmanifestet
talades det om att man skulle försöka
genomföra skattelättnader, särskilt
för de mindre inkomsttagarna. I
finansministerns valbroschyr »Skattesänkning
— hur?» sägs det att »socialdemokratien
vill allvarligt eftersträva
ytterligare skattelättnader». Han kanske
skrev detta samtidigt som han spekulerade
ut de nya indirekta skatter,
som han nu begär att riksdagen skall
besluta? Det luktar redan härsket valfläsk
av vallöftena om skattesänkningar.

Jag har hört att socialdemokratiska
valmakare ansågo, att det märkliga plakatet
»Vi klarade krisen» verkligen slog
bland väljarna. Det är ju inte så märkligt
om en väljare, som ser ett sådant
plakat, tänker: »Alia, vi ha klarat krisen
— då blir det ju bättre tider.» En
månad efter valsegern har regeringen
skärpt skatteplundring, inflation och
jämmer över de onda tiderna att bjuda
dessa väljare. Vi kunna icke godkänna
motiven för de nya skatterna. Vi komma
också att påminna regeringen om
dess vallöften. Där finns treveckorssemestern.
Det löftet skall inte glömmas
bort. Där finns valmanifestets försäkran,
att vårt »allvarligaste sociala problem»,
bostadsbristen, snabbt måste
övervinnas. Där finns också det goda
löftet om »en radikal förbättring av
sjukförsäkringen», som väl inte gärna
kan motsvaras av propositionen att på
obestämd tid lägga lagen på is. Där
finnas löftena all reformera folkpensio -

neringen, arbetslöshetsförsäkringen,
änkepensionen och stödet åt mödrarna
samt löftena att förbättra ålderdomsvården
och ersätta fattigvården med
allmän socialhjälp, vilket anses vara en
angelägen uppgift. Alla dessa löften
skola inte glömmas bort.

I valrörelsen 1946 förklarade regeringspartiet
att det viktigaste av allt
var att efterkrigsprogrammet inte kom
bort utan förverkligades. Det tappades
bort. Vi vilja för vår del hindra att
1950 års goda vallöften gå samma väg.
Om regeringspartiet vill realisera dessa
löften, finns det majoritet i riksdagen
för dem, helt enkelt därför att de ligga
i linje med våra önskemål.

De nya skatterna motiveras med kohandeln
om nya rustningar. Dessa nya
rustningar sägas komma att öka statsutgifterna
under 1951 med 200 miljoner
kronor. Vi kunna inte anse det befogat
att vårt miljardslukande försvar skall
tillföras ytterligare hundratals miljoner
kronor. Vi kunna inte lika lätt som socialdemokraterna
glömma bort att den
svenska krigsorganisationen nu är tio
gånger så dyr som den de borgerliga
partierna genomtrumfade 1936 mot den
sociala demokratiska regeringens vilja.
Vi kunna inte heller låta bli att ställa
detta rustningsbeslut i bredd med den
allmänna reformpausen, med det mångåriga
lönestoppet, den hjärtlösa gnidigheten
mot folkpensionärerna och det
tredje uppskovet med sjukförsäkringen
för att denna blivit 60 miljoner kronor
dyrare än man förutsåg 1946, när lagen
beslöts. Den nuvarande miljardrullningen
för militära ändamål är ett hinder
för allt framstegsarbete och får motivera
att de mest behjärtansvärda uppgifter
försummas.

Vi kunna inte heller bortse från att
Sverige i dag har en mycket större militär
organisation än under kriget och
lägger ut ojämförligt mycket mer på
rustningar än i storleksordning jämförliga
länder. Denna uppfattning uttryckte
även statsministern före den upp -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

märksammade inviten till högerledaren.
På en vecka kunde han ändra åsikt
därvidlag och inkalla den beryktade
rundabordskonferensen med de borgerliga
partiledarna, som resulterat i förslaget
om de nya rustningarna.

Sådana snabba åsiktsskiftningar finns
det flera exempel på. Amerikanerna äro
mycket glada över sin Marshallplan och
resa omkring i Europa med reklambussar
för densamma. Ur deras synpunkt
har det varit en givande investering.
För de fyra miljarder kronor om året,
som de investerat i Västeuropa, ha de
genomtrumfat en militär upprustning i
dessa länder, som många gånger om
överstiger detta belopp. England ökar
just nu sina militära utgifter med 17
miljarder kronor om året, Frankrike
med 10 miljarder, Danmark och Norge
fördubbla sina rustningsutgifter osv. 1
dessa fall kan det ju sägas att de ingått
allianspakt med Förenta staterna. De ha
gemensam krigsorganisation med detta
land och avstå från bestämmandet över
sina rustningar och över värnpliktsutbildningens
längd, liksom de avstå från
inflytande över var och när deras
stridskrafter skola sättas in. Sådana äro
Atlantpaktens bestämmelser. Sverige är
dock inte med i Atlantpakten och säger
sig vilja föra en alliansfri politik.
Varför reagerar regeringen då på samma
sätt som Atlantpaktsstaterna inför de
amerikanska konspirationerna? Jag tror
att ett litet land som Sverige måste lägga
större vikt vid sin utrikespolitik än
vid sina rustningar, om det vill bevara
sin fred och självständighet. Det bör
stödja fredens krafter, icke krigets.
Men vi ha generaler, som redan leka
med tanken — och inte heller dölja
detta — på att föra krig på främmande
mark. Dessa äro enligt vår mening den
största svagheten i det svenska försvaret.

Vår hemliga polis skall få ännu en
miljon kronor av det nya rustningsanslaget,
vilket herr Ohlin redan har uttryckt
sin glädje över. Det gör fyra mil -

nr 247.

joner kronor om året — vi äro mitt under
freden halvvägs till Hestapos utgifter
under kriget, när de voro som störst.
Nu äro alla bedyranden om avveckling
av den hemliga polisen glömda. Indignationen
över systemet Paulsson, som
skulle förpassas till Dantes djupaste inferno
av den nuvarande försvarsministern,
har försvunnit. Glömd är också
förbittringen över de tusentals tjallarna,
över angiveriet, samarbetet med
Gestapo, spionaget på flyktingarna och
brev- och telefonspionaget — för att
inte tala om hemfridsbrottet hos den dåvarande
polisministern. Nu bygger man
ut samma komprometterade organisation
igen och öser över den miljoner
kronor. Jag måste fråga varför. Den nuvarande
inrikesministern torde inte vara
särskilt nervös, eftersom han kan
sova så gott om nätterna, att han låter
en tjuv bestjäla sig i sitt eget sovrum.
Tyvärr är det inte mot kriminella förbrytare
han bygger sin hemliga polisarmé.
Han tycks i stället ha fått för sig
att det finns en massa arbetare i vårt
land, som tänka på att spränga våra
broar, fabriker, järnvägar och militära
anläggningar, ja, att det skulle vara
kommunisterna som med sådana medel
tro sig kunna uppnå sina mål. Detta är,
med förlov sagt, enfaldigt. Krigsförberedelse
mot landets egna söner — vilken
tidsbild av det femte efterkrigsåret
i Sverige! Jag undrar om socialministern
ännu vågar behålla de danska sabotörernas
armbindel, som han 1945
var så stolt över.

Den antikommunistiska hysterien ligger
bakom åtskilliga märkliga tilltag.
Det behövs bara att en lappofascisl
skriver några idiotiska artiklar i en
stor stockholmstidning för att våra
myndigheter skola bli oroliga över vissa
paragrafer i vår gamla berömda grundlag.
Samlar han ihop dem i en pamflett,
som stinker av illvilja, börja myndigheterna
laga ihop en hel reservarmé
av hemliga jönsöner. När högerledaren
i valyran frågade regeringen,

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 23

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

varför den inte ingriper mot det kommunistiska
sabotaget, så frågade inte
regeringen, var i herrans namn dessa
okända sabotage ägt rum, utan den
sände fram sin polisminister för att
försäkra, att vårt land, även om det
inte kan göra en större insats mot en
yttre fiende, dock skall vinna slaget
mot den förmenta inre fienden.

Med pressens hjälp och genom vissa
myndigheters åtgärder uppammas sedan
en atmosfär av misstro och utvecklas
till förföljelsemani hos vissa lättpåverkade
människor. Efter kriget var
det ännu många människor i detta
land, som voro påverkade av den tacksamhet
regeringen uttryckte mot Sovjetunionen
för att detta land hade räddat
Sverige från krig och nazistisk
ockupation. De ansågo inte heller att
det var något fel av kommunisterna
att verka för vänskap och samarbete
med vårt stora östra grannland. De erkände
att det vore dårskap av vårt
lilla land att bygga sin framtid på arbetshypotesen
krig mot Ryssland.

Men hur är det i dag? Att våra officerare
under de senaste hundra åren
uppfostrats och utbildats med ett krig
Sverige—Ryssland som det egentligen
enda tänkbara krigsfallet finns det väl
ingen anledning att betvivla. Denna inställning
och antikommunismen avsätta
ibland de underligaste frukter. När Radiotjänst
en kväll gav en krönika från
1812, vari upplästes en kommuniké, att
Sverige och Ryssland skulle göra gemensam
sak mot gemensamma fiender,
ledde detta till att Radiotjänsts telefoner
blockerades av vettskrämda respektive
indignerade människor. En objektiv
betraktare måste ju undra vad
som egentligen gått åt det sansade svenska
folket. Det löjliga blir dock tragiskt,
när en så genant episod av regeringen
tages som intäkt för att starta eu högtidlig
kunglig utredning om åtgärder
mot en tänkt psykologisk krigföring.

Del iir motiverat att mana till en
smula besinning och sunt förnuft, .lag

är säker på att de krafter, som vilja
ställa Sveriges kommunister utanför
den svenska nationen, komma att göra
ett gruvligt fiasko. Statsministern har
flera gånger förebrått oss att vi, som
han sagt, utbreda tvivel om ärligheten
i regeringens proklamationer om viljan
att föra en fredsfrämjande alliansfri
politik. Regeringen har nu genomgått
ett viktigt prov i detta hänseende.

Amerikanerna grabbade vid krigsslutet
åt sig nästan hela den östasiatiska
övärlden, Japan, Filippinerna och
Sydkorea. De försökte även med Kina,
men det gled dem ur händerna. Koreanerna
hade i fyrtio år bekämpat sina
japanska herrar — det var knappast
troligt, att de godvilligt skulle avstå
från sin nyvunna frihet till amerikanerna.
Av denna anledning genomföra
dessa sitt kolonialkrig i Korea. De ha
samtidigt beslutat hota Kina med krig,
om det försökte återta den kinesiska
ön Taipon eller, som den också heter,
Formosa, och förklarat, att dessa hörde
ihop, och att de även skulle intervenera
i Indokina och Filippinerna.

När de sedan utnyttjade sin majoritet
i FN :s säkerhetsråd för att ställa FN
bakom sitt kolonialkrig, hann den svenska
regeringen först förklara, att detta
icke angick Sverige, och sedan politiskt
solidarisera sig med kolonialkriget
och understödja det med en svensk
ambulans. Det är inför detta verkligen
motiverat att ställa frågan: Om, herr utrikesminister,
Sveriges regering kan gå
så långt, att den solidariserar sig med
ett kolonialkrig på andra sidan av jordklotet,
kommer den då att föra en
alliansfri och fredsfrämjande politik,
när amerikanerna föra fram kriget till
våra gränser? Regeringen uttryckte i
måndags sin förtjusning över detta
grymma krig med dess utplånande av
de koreanska städerna och industrierna
i eu hyllning för Förenta Nationerna.
Det låter som ett dåligt skämt
att när Förenta staterna förvandlar FN
till eu underavdelning av sitt utrikes -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

departement och trampar alla dess principer
i smutsen, då börjar den svenska
regeringen tycka, att FN funnit melodien.

Regeringen har i verkligheten därmed
godkänt en hel serie brott mot
FN:s stadga. Exempelvis har bestämmelsen,
att båda parterna i en konflikt
skall höras av säkerhetsrådet, brutits.
Ännu har den nordkoreanska regeringen
inte hörts. Stadgans bestämmelse,
att säkerhetsrådet i en konflikt först
skall framlägga ett medlingsförslag, innan
det beslutar om sanktioner, har
inte respekterats. Ännu har inte något
medlingsförslag framlagts av den amerikanska
majoriteten i FN. Regeringen
kan inte bestrida, att stadgan uttryckligen
förbjuder säkerhetsrådet att blanda
sig i ett folks inre angelägenheter,

t. ex. inbördeskrig. Trots detta har den
grova inblandningen i Koreas inre
angelägenheter godkänts av regeringen!

Förslag har framlagts, både av den
indiska regeringen och Sovjetunionens
regering, att lokalisera konflikten i Korea,
att beordra eld upphör, att dra
bort de främmande trupperna och genomföra
en folkomröstning under FN:s
kontroll. Det har icke passat amerikanerna.
Anledningen till detta avslöjades
den 4 oktober på ledande plats i
Aftonbladet. Jag skall be att få citera
några rader: »Men bland Vysjinskijs
punkter finns en som är fullkomligt
omöjlig för amerikanerna. Den går ut
på att de främmande trupperna skola
utrymma Korea och fara hem igen ...
Poängen är den, att även om valfrihet
och röstfrihet hundraprocentigt garanterades,
så skulle med all sannolikhet
resultatet bli en kommunistseger. Kommunismen
betyder för asiaterna befrielse
från västerländsk exploatering.
Det är därför som kravet på de amerikanska
styrkornas hemfärd är oantagbart.
» Så långt Aftonbladet. Jag tror
att det talar för sig självt, detta citat.
Kanske det också röjer den svenska regeringens
motiv för stödet åt det ame -

rikanska kolonialkriget. Sveriges regering
har, såsom nyss påpekats av utrikesministern,
understött det ödesdigra
beslutet att överskrida 38 :e breddgraden
och föra kriget fram till Kinas
och Sovjetunionens gränser.

Jag kan inte inse att detta har något
med en självständig och fredsfrämjande
utrikespolitik att göra. Jag finner
det stå i strid mot en sådan politik och
mot regeringens offentliga deklarationer
tidigare. På mig verkar detta vara
en livsfarlig lek med elden. Det är så
mycket mer allvarligt som det kalla
kriget nu har blivit ett glödhett krig,
som kan sprida sig över hela vår jord,
därest det inte bringas ur världen.
Amerikanerna kunna aldrig vinna detta
krig. Koreanerna, som i fyrtio år kämpat
för sin frihet, äro en del av Asiens
väldiga folkmassor, som hålla på att
skaka av sig sina främmande herrar.
Inte heller den svenska regeringens välsignelser
eller de av Förenta staterna
dirigerade staterna, som i verkligheten
representera en minoritet av de miljonmassor,
som stå anslutna till FN,
kunna vrida historiens klocka baklänges.
Men vore det inte värdigare,
mer i stil med Sveriges gamla fredstradition,
att stödja strävandena att ge
fred och frihet åt Koreas folk i stället
för att fylka sig bakom det imperalistiska
krigets krafter?

Sverige är ett av de få lätt räknade
länder i världen, där socialdemokratien
ännu behåller ett starkt inflytande.
Det är främst de särskilda förhållanden
som råda här, som möjliggöra
detta, även om man inte kan förneka
den socialdemokratiska ledningens förmåga
att vända kappan efter vinden.
Det var slipat av regeringspartiet att i
valrörelsens sista skede sätta in stöten
mot högern och folkpartiet för deras
proamerikanska strävanden och framställa
sig självt som det enda alliansfria
och blockfria partiet. Det var en
mycket lyckad spekulation i det svenska
folkets djupa fredskärlek.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 25

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Herr talman! Utrikesministern har
här gjort några deklarationer om regeringens
ståndpunktstaganden under
den senaste tiden, som jag inte alldeles
kan förbigå med tystnad. Han säger att
regeringen tog ställning mot angriparen
i Korea tillsammans med majoriteten
i FN. Jag skulle vilja göra ett tankeexperiment.
Om Sverige ockuperades
söder om 58 :e breddgraden, alltså
någonstans i linje med Göteborg, av
någon makt, som försökte göra ett särskilt
land av detta, så skulle ju den
svenska regeringen av sin heder vara
förpliktad att göra allt för att hindra
detta, och om den inte kunde förhindra
det, vid första tillfälle söka återställa
landets enhet. Man bör inte glömma
bort att Korea inte är två länder utan
ett land, man måste sannerligen vara
statsrättslärd för att ge sig in på demagogien
att ett land kan angripa sig
självt. Eljest tycker jag att för sunt förnuft
måste det vara de främmande
trupper, som befinna sig i Korea, som
äro angripare.

Nu vill utrikesministern vara med
på att stärka Förenta Nationerna, som
det heter, fastän han här i dag erkänner,
att det ju inte går på det sättet
med den stadga, som för närvarande
gäller för Förenta Nationerna. Det går
nämligen i verkligheten inte utan att
upphäva enhällighetsprincipen, nämligen
att de stater, som äro permanenta
medlemmar i säkerhetsrådet, skola vara
eniga, innan viktigare beslut med militära
konsekvenser fattas. Det är ju
uppenbart, att om man vill stärka Förenta
Nationerna, kan man inte gå till
väga på del sättet, ty då hamnar man,
där man befinner sig i dag, varvid man
utestänger den största nationen, Kina,
från Förenta Nationernas säkerhetsråd
och låter den femte stormakten representeras
av en regering, som bakom sig
har omkring (i miljoner invånare där
ute på ön Taipon i Stilla oceanen. I
dag går man emot och genomför sina
beslut emot både flerlalet människor

i Förenta Nationerna och mot det folk,
som främst beröres av det som sker i
Asien. Jag tror inte att man kan stärka
Förenta Nationerna på det sättet. Jag
tror att det bästa sättet att stärka Förenta
Nationerna är att slå vakt om dess
nuvarande stadga.

Utrikesministern berörde inte ett av
de uppmärksammade inlägg som han
gjort under den senaste tiden, nämligen
det om atomvapnet. Jag frågade
mig vad som låg bakom hans resonemang,
att man inte kan stämpla den
makt som angripare som tillgriper
atombomben för att försvara sig mot
ett angrepp. Jag har försökt flytta över
det på ett exempel, som kanske kan
visa, liur det kan användas. Jag tänker
mig att kineserna försöka fullfölja den
nationella revolution, som påbörjades
redan 1911 och som ännu inte är fullt
genomförd, och alltså trots amerikanernas
krigshot återta Formosa. Jag tänker
mig, att det för de statsrättslärda
skulle vara möjligt att använda utrikesministerns
resonemang på det sättet,
att de i den situationen hävda, att Kina
har begått ett angrepp och att Förenta
staterna är försvarare. Jag undrar om
inte utrikesministerns argumentation i
den situationen kunde användas till
förmån för en rätt för amerikanerna att
atombomba de kinesiska storstäderna.

Men jag tänker mig också ett annat
exempel. Den svenska regeringen har
ställt sig bakom beslut i Nationernas
Förbund att förbjuda användning av
gasvapen och bakterievapen. Jag tror
att herr utrikesministerns argumentation
för användning av atomvapen kan
tillämpas precis på samma sätt beträffande
dessa andra vapen, som regeringen
dock hela tiden har ansett inte
skola få användas till vare sig försvar
eller angrepp. Det vore intressant, herr
talman, om utrikesministern ville litet
närmare utreda vad som ligger bakom
den mycket subtila argumentation för
atombomben som här utvecklats.

Regeringen har tidigare sagt en del

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 247.

i utrikespolitiska sammanhang, som vi
för vår del kunnat understödja, men
det motsvaras inte av handlingarna nu,
särskilt i samband med Koreakriget.
Jag tror dock inte att det är för sent
att låta de tidigare riktiga orden följas
av en motsvarande handling. En verkligt
självständig utrikespolitik, som stöder
fredens krafter, alliansfrihet i handling
och inte bara i ord, ett stöd åt
strävandena till avspänning, nedrustning
och förbud mot atomvapen liksom
andra vapen för massförintelse, en
frigörelse från Marshallplanens förpliktelser
och en vänskaplig politik åt olika
håll — det är vad vi önska och vad vi
anse, att både våra och socialdemokratiens
väljare röstat för. Vi komma för
vår del att verka för en sådan politik
och göra det i full förtröstan om framtiden.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att säga några
ord i anledning av herr Hagbergs i
Luleå uttalande om utrikespolitiken.

Herr Hagberg kom först in på Koreakonflikten
och behagade då karakterisera
Förenta staternas ingrepp där —
vilket skedde under anslutning från
FN:s stora majoritet — för ett amerikanskt
kolonialkrig, och till stöd för
denna uppfattning anförde herr Hagberg,
om jag uppfattade honom rätt, ett
uttalande i Aftonbladet. Jag måste säga,
att det verkligen är oförsynt att karakterisera
Amerikas uppträdande i Korea
som ett kolonialkrig. Alla som något ha
följt med den politiska utvecklingen
efter kriget veta, att Amerikas förenta
stater helst vilja så snart som möjligt
komma ur engagemanget i Korea.
Detta engagemang gjordes vid fredsslutet,
då man kom överens om att Amerika
skulle besätta Sydkorea och Ryssland
Nordkorea, i avvaktan på att landet
befriades från de japanska trupperna
och blev ett självständigt, demo -

kratiskt land. Amerikas förenta stater
har hela tiden följt det lanserade förslaget
att försöka få Korea förenat till en
enhetlig stat, som står på egna fotter,
som har en egen, demokratisk regim
och som är befriad från ockupationstrupperna.
När Amerika inte kunde
komma överens med Sovjetunionen,
hänsköts frågan till FN, som har behandlat
den under flera år och tillsatt
en särskild kommission, som har verkat
i Korea och vars uppgift varit att
försöka hjälpa till att sätta denna nya,
självständiga stat på fotter. Denna kommission
vägrades tillträde till Nordkorea
och var därför tvungen att hålla
sig till Sydkorea. Där antages en författning,
där sker val till en lagstiftande
församling, och där bildas en
självständig regering. Är detta det sätt,
på vilket ett kolonialkrig föres? Det är
väl tvärt om ett försök att komma från
allt som kan likna ett kolonialkrig och
att få frågan behandlad i anständig,
internationell ordning.

Vad som skedde, veta alla. Det blev
en gränsdragning mellan Nord- och
Sydkorea, och utvecklingen avbröts
plötsligt genom ett nordkoreanskt angrepp
med starkt överlägsna styrkor,
och då ingrep FN.

Herr Hagberg i Luleå yttrade, att FN
har underlåtit att inbjuda Nordkorea
till medlingsförhandlingar och att FN
har förfarit rakt i strid mot stadgan.
Men alla dessa olika bestämmelser om
inbjudan av motparten, medling o. s. v.,
avse ju sådana fall, där krig inte redan
har utbrutit. När ett angrepp redan
har skett kunna inte dessa regler för en
fredlig procedur tillämpas.

Så säger herr Hagberg, att Koreakonflikten
är en inre angelägenhet och
att FN:s stadgar förbjuda inblandning
i ett lands inre förhållanden. Detta är
fel, herr Hagberg, ty den bestämmelse
i FN:s stadgar, som förbjuder inblandning
i ett lands inre förhållanden, gör
ett särskilt undantag för det fall, där
tvångsåtgärder måste vidtagas mot en

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

angripande stat. Gränsen för FN:s behörighet
att ingripa går alltså inte där
herr Hagberg påstod. Det göres ett särskilt
undantag just för tvångsåtgärder
mot en angripare.

Hela denna herr Hagbergs i Luleå
karikatyr av vad som försiggått i Korea
äi så oändligt typisk. Det enda som
kan väcka någon tillfredsställelse är,
att herr Hagberg inte hade mod att i
sammanhanget säga, att det var Sydkorea
som angrep Nordkorea.

Sedan berörde herr Hagberg också
Kinafrågan i förbigående. Herr Hagberg
vet mycket väl att den svenska delegationen
och den svenska regeringen i
olika sammanhang ha understött yrkandet
att kommunistregeringen i Peking,
som har den faktiska makten över
praktiskt taget hela det kinesiska territoriet,
också skall erkännas såsom varande
den, som äger föra talan för
Kina i FN. Redan under generaldebattens
början väcktes ett förslag i denna
riktning av Indiens delegation, och jag
understödde å svenska regeringens vägnar
detta förslag. Det underkastades votering,
och majoriteten gick emot detsamma,
men frågan är alltjämt under
behandling och kommer upp i olika
sammanhang under innevarande möte.
Jag hoppas för min del livligt att frågan
skall kunna lösas på ett förnuftigt
sätt före assembléns slut. På den punkten
kan alltså herr Hagberg i Luleå inte
rimligen rikta någon kritik mot den
svenska regeringens hållning.

Slutligen sade herr Hagberg i Luleå
sig sakna ett uttalande av mig angående
atomvapnens användning, och
han använde därvid sådana formuleringar,
att det verkade som om jag
skulle ha förordat eller på något sätt
försvarat användandet av atomvapen.
Detta är ingalunda fallet. När vi här i
kammaren någon gång i våras diskuterade
denna sak, ställde herr Hagberg
till mig den frågan, om jag eller den
svenska regeringen ville förklara, att
den som först använde atombomben

skulle betraktas som mänsklighetens
fiende eller en förbrytare mot mänskligheten.
Jag svarade då, att den som
först går till anfall, med eller utan användande
av atombomber, anser jagvara
en förbrytare mot mänskligheten.
Herr Hagberg sade i sin replik att han
helt och fullt delade denna ståndpunkt,
och jag trodde därför att herr Hagberg
hade gått över på den linje, som jag då
utvecklade.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
det herr utrikesministern sist sade vill
jag bara säga, att <let handlade om något
helt annat än den uppfattning, som
han framlagt i sina tal både i Förenta
Nationerna och här i valrörelsen. Dessa
tal utgjorde nändigen i verkligheten ett
försvar för användning av atomvapen,
om det skedde i försvarssyfte.

På tal om frågan om försvar eller
angrepp skulle jag vilja erinra om ett
uttalande i denna kammare av herr
Fast — jag tror det var i fjol — i vilket
han sade, att frågan om angrepp eller
försvar alltid är en mycket komplicerad
fråga. Det visar sig ju inte minst i
svårigheterna för en domstol att få klarhet
i vem som angripit i ett vanligt
litet gatuslagsmål. Svårigheterna därvidlag
måste ju vara ännu mycket större
när det gäller konflikter mellan stater.

I Koreakonflikten har det ju varit så,
att den främmande makt, som trängt in
i Korea och ockuperat landet, framställer
sig som den som försvarar landet
och fredens principer. Den aktion,
som ödelägger landet, göres i namn av
proklamerad fredskärlek, medan folket,
som vill ha landet för sig självt och
självt bestämma över sitt land, framställes
som angripare. Det är ju innebörden
i hela resonemanget i detta tal
om procedurregler. Man kommer ju i
vart fall inte bort från det faktum, atl
regeringen med sill handlingssätt stött
de krafter, som ha försökt hindra ett

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 247.

biläggande av konflikten, försökt hindra
en fredlig uppgörelse, och att regeringen
i verkligheten stött ett beslut av
Förenta Nationerna, som för Koreakriget
fram till Kinas och Sovjetunionens
gränser. Det är ju det allvarliga i denna
sak, och det är av helt annan räckvidd
än frågan om procedurregler, hur viktiga
de än i och för sig äro.

Vad sedan talet om Kina beträffar så
har jag aldrig påstått, att regeringen
har ansett, att Kina skall stå utanför
säkerhetsrådet. Men regeringen stöder i
hela sin Koreapolitik, med vilken Kinafrågan
har ett omedelbart samband, de
stater, som ställa Kina utanför säkerhetsrådet
i strid mot regeringens egen
uppfattning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skulle vilja fråga herr Hagberg i
Luleå, om han gillar att Koreafrågan
behandlas inom FN, på det sätt som
skett under det senaste året. Om herr
Hagberg svarar ja på den frågan, gillar
han då att FN söker förhindra att hela
den ordning, som man har arbetat på
att åstadkomma, kullkastas genom ett
angrepp från Nordkoreas sida?

Det är litet löjeväckande när herr
Hagberg i Luleå talar om att folket i
Korea bara vill leva i fred, men så kommer
det främmande trupper dit och för
kolonialkrig. I stället var det ju så, att
en del av Koreas befolkning försökte
att med våld undertrycka den andra
delen och därvid kastade över ända
hela den ordning, som FN höll på att
bygga upp.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill utan vidare
besvara herr utrikesministerns fråga
på det sättet, att jag anser att FN skall
följa stadgan vid sitt ingripande i
Koreakonflikten. Jag vänder mig inte
principiellt mot ingripanden, som syfta
att skapa fred i Korea. Jag vänder mig
däremot mot ingripanden, som betyda

att man öppnar krig och ödelägger hela
Koreas folk genom att draga samman
krigsresurserna inte bara från USA
utan från praktiskt taget alla de gamla
kolonialmakterna.

I övrigt vill jag beträffande utrikesministerns
försvar för USA:s goda avsikter
tillåta mig att bara göra den reflexionen,
att detta försvar från utrikesministerns
sida är nödvändigt, om
man över huvud taget skall kunna leverera
något slags ursäkt för den svenska
regeringens handlingssätt i detta fall.
Jag tror emellertid att det finns grundad
anledning ifrågasätta de rena motiven
hos amerikanerna i denna fråga.
Jag tror att det, alldeles oberoende av
skilda politiska uppfattningar, finns en
ganska utbredd mening här i landet att
USA inte har någonting att göra i
Korea.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill för herr Hagberg påpeka, att
redan vid Koreakonfliktens utbrott
uppmanade Förenta Nationernas råd till
ett upphörande av striden. Man vädjade
till Nordkoreas trupper att draga sig
tillbaka till andra sidan den fastslagna
gränsen. Då passade det emellertid inte
enligt herr Hagbergs mening att efterkomma
en uppmaning att stoppa kriget,
ty då var det meningen att nordkoreanerna
genom en snabb frammarsch
skulle kunna hinna besätta hela Korea.
Men nu kommer man med dessa vädjanden
om att för Guds skull göra ett stillestånd
för att Nordkoreas regering således
skall kunna spara åtminstone en
liten del av sitt land och därifrån fortsätta
sin obstruktion.

Herr HJALMARSON: Hem talman!
För många år sedan såg jag en film —
en s. k. humoristisk film. Den handlade
om en soldat i första världskriget, som
i så hög grad fångats av ställningskrigets
mentalitet, att han helt enkelt inte
märkte att kriget tog slut. Under det att

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

människorna runt om i världen sysslade
med sina problem och försökte
skapa sig en ny värld, gick lian där i
sin skyttegrav, ständigt på post, mot en
motståndare som inte fanns.

Är det inte risk att vi inom politiken
ibland göra på samma sätt? Under det
att världen går sin gång ligga vi politiker
och bevaka varandra, göra anfall
och motanfall, men kanske i en skenvärld,
som vi själva skapat. Detta gäller
självfallet i lika hög grad om oss inom
högern som om dem, som tillhöra andra
partier. Det är emellertid alltid lättare
att se bristerna hos andra än hos sig
själv.

Demokratisk samling kring utrikespolitiken
är inte bara önskvärd utan i
nuvarande situation nödvändig. Men utvecklingen
i världen står ju inte stilla.
Den utrikespolitiska debatten i vårt
land har envist grävt ner sig i ett gräl
för eller emot svensk anslutning till
Atlantpakten. Den har koncentrerat sig
på de olika partiernas renlärighet i det
stycket trots att icke något parti i nuvarande
läge förordat en sådan anslutning.
Även hans excellens utrikesministern
var inne på dessa tankegångar.
Ingen kan dock, herr talman, bortse
från att en utveckling under tiden äger
rum, som snabbt kan förändra hela
problemställningen. Denna utveckling
utgjorde grundtemat i utrikesministerns
anförande.

Alla räkna vi med att fredens och den
internationella rättens krafter definitivt
skola taga hem spelet i Korea. Men vilken
utgången nu än blir, kommer FN
aldrig att på nytt bliva vad det varit.
Man kan inte en gång använda en internationell
organisation som ett maktinstrument
i kampen mellan angripare
och den angripne för att sedan bara
helt enkelt övergå till dagordningen.
Det finns efter Korea bara två möjligheter.
Antingen faller FN sönder eller
också utvecklas det till ett verksamt internationellt
redskap i den internationella
säkerhetens tjänst.

Även jag vill lyckönska utrikesminister
Undén till hans inlägg i höstens
generaldebatt i FN. Det framgick av
herr Undéns uttalanden här nyss i kammaren,
att den svenska regeringen är
angelägen om att FN utvecklas till ett
maktinstrument i fredens tjänst. Regeringen
anser tydligen att detta bäst sker
genom medlemsstaternas egen politik.
Uppenbarligen måste också regeringen
vara principiellt beredd att rekommendera
svenska folket att taga konsekvenserna
av vårt lands aktiva medlemskap
i försöken att skapa praktiska möjligheter
att ingripa mot varje angripare.

Herr talman! De reella problemen för
svensk utrikespolitik ligga på detta
plan, och de reella problemen aktualiseras
med stigande hastighet. Neutralitetsbegreppet
kan inte längre täcka innehållet
i svensk utrikespolitik. Det är
kanske väsentligare att aktualisera själva
problemställningen än att i det ömtåliga
och sårbara skalömsningsstadium,
där världen nu befinner sig, draga omedelbara
slutsatser. Jag bara erinrar om
att ingen har större reellt intresse av
att en hållbar och verksam internationell
rättsordning växer fram än de små
staterna, vilkas hela existens hänger
härpå — särskilt i det totala krigets tid.
Men de små folken kunna inte få njuta
av förmånerna i kraft av rättsordningen,
om inte också de äro beredda
att påtaga sig sin del av ansvaret för
dess upprätthållande.

Insiktsfulla bedömare hålla för troligt,
att östblocket och dess ledande makt
om två å tre år når sin fulla militära
styrka. Då anses den kritiska tidpunkten
inträda i Europa. Till dess skola vi
hållas varma med småkrig litet varstans
i världen. Man kan naturligtvis diskutera
verklighetsvärdet av en sådan hypotes.
Alla vilja vi hoppas och tro, att
frihetens krafter skola lyckas nå cn sådan
konsolidering, att freden kan bevaras.
Men vi kunna och få inte satsa
härpå. Vi kunna och vi få inte heller
satsa på ett krigsfall, som ger oss and -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

rum att politiskt och militärt förbereda
mötet med det nya läget. Vi äro skyldiga
oss själva att räkna med en mycket
allvarlig risk för ett krigsfall »Skandinavien».
Vi äro skyldiga att draga slutsatserna
härav bland annat genom en
realistisk inställning till det totala skandinaviska
försvarsproblemet, som man
ändå aldrig kommer förbi och där vi
för vår del vidhålla den inställning, åt
vilken vi tidigare vid en mångfald tillfällen
givit uttryck.

Jag vill säga till herr utrikesministern,
att det inte finns någon oklarhet
i vår linje. Vi ha tagit sikte på samverkan
för det krigsfall som, enligt alla
politiska och militära experter, vilka
sysslat med dessa ting, är det mest
sannolika — det krigsfallet alltså, som
på en gång eller i stort sett samtidigt
kommer att beröra alla de tre skandinaviska
länderna. I en sådan situation
måste vi stå sida vid sida, oavsett om
vi äro med i eller om vi stå utanför Atlantpakten.
Vi ha både här i riksdagen
och i andra sammanhang klart angivit
de konkreta åtgärder, som vi tagit sikte
på. Vi ha angivit åtgärder utanför det
rent militära området, exempelvis på
civilförsvarets område. Beträffande de
militära uppgifterna ha vi framför allt
pekat på det s. k. mellanalternativet
vid de skandinaviska försvarsförhandlingarna,
ett alternativ som icke förutsatte
en gemensam utrikespolitik. Det
säges, och det sades nyss från herr utrikesministerns
sida, att det finns risk
för att innebörden av en sådan samverkan
kan bli missuppfattad. Förutom vad
herr Ohlin nyss anförde mot detta
skulle jag vilja fråga: Är denna risk allvarligare
än risken av den katastrof,
som kan inträffa, om vi inte förberett
en militär samverkan beträffande försvaret
här uppe i Skandinavien?

Det förslag till förstärkning av den
materiella försvarsberedskapen, som
Kungl. Maj :t framlagt och vilket vi inom
högern självfallet hälsa med glädje, avser
att inom en begränsad ekonomisk

ram tillgodose några av försvarets mest
angelägna behov.

I fråga om den planerade materielanskaffningen
för rent militära ändamål
är det icke minst betydelsefullt, att
den kommer att inrymma ett påbörjande
av fältartilleriets förnyelse genom
beställning av den nya 10,5 cm-haubitsen.
Artilleriutrustningen är ett av de
svaga avsnitten i det svenska försvaret,
desto allvarligare som den motståndare,
som vi främst ha att räkna med, just på
detta område besitter en utomordentlig
styrka.

Ett av huvudsyftena med den materiella
försvarsförstärkningen har varit
att få till stånd en forcering av krigsmaktens
materieltillförsel. Det är därför
med verklig oro man tar del av försvarsministerns
ganska oklara uttalanden
i denna punkt. Han understryker
angelägenheten av att i rådande utrikespolitiska
läge alla möjligheter tillvaratagas
för att på kort tid öka leveranstakten,
men han konstaterar, att
möjligheterna till en forcering av leveranserna
av inhemsk materiel äro begränsade,
om icke prioritet tillerkännes
försvarsbeställningarna. Själva slutsatsen
konnner emellertid bort, och resonemanget
utmynnar i en lam förhoppning,
att myndigheterna skola fortsätta
sina ansträngningar för att påskynda
leveranserna. Jag kan förstå, att regeringen
i det längsta vill undvika tvångsförelägganden.
Men näringslivet måste
få ett auktoritativt besked från regeringen
om vikten av att man driver på
med försvarsbeställningarna. Varför
inte kalla ihop parterna på arbetsmarknaden
för att klargöra läget? Hjälper
inte det, måste givetvis de andra åtgärder
vidtagas, som ge försvarsleveranserna
behövlig prioritet.

Regeringen anser sig i nuvarande
läge endast kunna gå med på att tillföra
vår enda nattjaktflottilj så många plan
som behövas för de krigsmässiga övningarna.
Följden är, att vi icke få en
för krigsbruk fulltalig nattjaktflottilj

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

förrän omkring mitten av 1950-talet.
Jag måste vädja till regeringen att härvidlag
finna en bättre lösning nästa år.
Detta är nödvändigt liksom att stärka
flygindustriens kapacitet, vilket jag för
övrigt betraktar som en självklar konsekvens
av den utrikespolitiska linje Sverige
valt.

Vid försvarsöverläggningarna mellan
de demokratiska partierna den 14 september
ställdes två frågor öppna, nämligen
frågorna om ytterligare befästnings-
och flygfältsarbeten och om den
personella beredskapen. Jag måste beklaga
regeringens ståndpunktstagande i
dem bägge. Betydelsen av att vi snabbt
igångsätta byggandet av bergrum, bombsäkra
oljecisterner och liknande ting
har enhälligt och kraftigt understrukits
av den Nothinska försvarsutredningen,
och det är detta som saken nu gäller.

Försvarsministern skjuter i förgrunden
svårigheten att nu bestämma försvarets
byggnadskvot för år 1951. Regleringsekonomien
är användbar till mycket.
Men inte kan man väl på allvar
åberopa byggnadsregleringen, om man
verkligen vill saken. Ty, som statsrådet
Andersson i dagarna upplyst i regeringens
speciella hus- och livorgan,
tidningen Västgöta-Demokraten, försvarsbyggnationens
inverkan på den
civila byggnadsverksamheten är försvinnande
liten. Även efter ett tillmötesgående
av överbefälhavarens framställning
skulle försvarets totala byggnadsvolym
icke uppgå till 3 procent av
pågående civila byggnadsprojekt.

En av de största svagheterna i vår försvarsorganisation
sammanhänger med
bristerna i den personella beredskapen.
Den situation, som vi råkat i, beror helt
och hållet på det olycksaliga beslutet
för några år sedan om eu godtycklig
nedskärning av tiden för första tjänstgöring.
Utbildningstidens längd är, som
försvarsutredningen klart och tydligt
påvisat, icke i första hand eu ekonomisk
fråga. Man brukar ibland peka på
de s. k. indirekta kostnaderna för värn -

pliktstjänstgöringen på grund av utebliven
produktion för civila ändamål.
Även en mycket liberal beräkning visar,
att en höjning av värnpliktstiden enligt
den militära minimilinjen endast i
ytterst ringa mån skulle minska nationalinkomsten.
Det rör sig här om bråkdelar
av en procent. Trots allt detta vill
regeringen inte göra någonting ens åt
den livsviktiga delfrågan om gruppchefsutbildningen.
Inför en överväldigande
militär sakkunskap och den mest
handgripliga åskådningsundervisning
ute i världen förskansar sig försvarsministern
bakom det utredningsuppdrag,
som han givit herr Lindholm i
Sandviken — ovanpå det redan avslutade
kommittéuppdraget i samma ämne.
Hur herr Vougt än resonerar fram och
tillbaka kommer inte ens han ifrån, att
två åldersklasser ha en otillräcklig utbildning.
Men också här vägrar han att
föra sitt eget resonemang till slut. Försvarsministern
säger, att om dessa
gruppchefer över huvud skola få en
kompletterande utbildning, så böra de
få den i form av beredskapsinkallelser.
Frågan om sådana måste emellertid bedömas
med utgångspunkt från det aktuella
beredskapsläget, men detta anser
han sig för närvarande inte kunna uttala
sig om. Så behändigt trollas hela
utbildningsspörsmålet bort. Betyder
detta att man först vid ett allvarligt
krigshot ute i världen skall börja utbilda
gruppchefer, eller vad betyder
det? Då måste man emellertid ha gruppcheferna
färdiga att träda in på sina
poster i krigsorganisationen.

Antag, herr talman, att läget ute i
världen ytterligare skärpes. Vem kommer
då att tro på allmänna försäkringar
om att vi ha nått en tillfredsställande
nivå inom värnpliktsutbildningen? Ingen!
För alla kommer det plötsligt att
stå klart, att det har bedrivits en ovärdig
skenfäktning kring dessa ting. Sedan
tvingas vi att dyrt och dåligt göra
vad som redan skulle vara gjort — om
vi alls hinna göra det.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

En detalj i detta sammanhang är utökningen
av antalet reservofficerare. I
regeringskommunikén den 14 september
hette det, att regeringen avsåg att
tillmötesgå kravet på en sådan utökning.
Inte kunde väl detta uttalande
hänföra sig till regeringens beslut den
28 augusti att tillfälligtvis anta 30 nya
reservofficerare? Beslutet av den 28
augusti fattades ju före överbefälhavarens
föredragning inför regeringen och
långt före den sista försvarskonferensen.
Nog måste vi väl ändå ha en sådan
rörlighet i försvarsorganisationen, att
vi utan hinder av försvarsutredningen
skola kunna utnyttja chansen, när den
bjuds, att få en fullgod förstärkning av
reservofficerskadern.

Att tillmötesgå de olika önskemål,
som jag här närmast tagit sikte på,
skulle belasta driftbudgeten med cirka
15 miljoner kronor. Större delen av
detta belopp, omkring 10 miljoner,
skulle uppvägas av motsvarande anslagsminskning
längre fram. Ingen lär
kunna påstå, att detta är några oresonliga
anspråk, och vi äro beredda att anvisa
vägar för beloppets täckning.

Inom högern hoppas vi att det även
i fortsättningen skall bli möjligt att nå
samförstånd kring försvaret. När det
gällt materielanskaffningen ha vi kommit
ett stycke på väg, men i skarp
kontrast härtill står behandlingen av
den personella beredskapen. Vi ha klart
redovisat vår ståndpunkt både i riksdagen,
vid försvarsöverläggningarna
och i valrörelsen. Själv tog jag upp saken
i radiodebatten den 14 september.
Ingen kan påstå, att vi tvekat att även
före valet draga fram fakta. Regeringen
har hittills i stort sett bara svarat med
undanflykter. Jag är ledsen att behöva
säga det, men vi måste, när den personliga
beredskapen diskuteras, efterlysa
regeringens goda vilja. Förrän den
goda viljan visas kan det aldrig bli
någon verklig samverkan över hela försvarsavsnittet.

Det hör tydligen till, att man skall

visa vördnad för de ekonomiska profetior
som, när regering eller konjunkturinstitut
göra dem, kallas prognoser. Tyvärr
ha många fått det intrycket, att
inte bara skalder utan också statsråd
äro klena profeter. De enda prognoser
som visat sig hålla äro prognoser i
efterhand. Den engelske politiker hade
kanske inte så orätt, som fastslog att
»socialism det är förmågan att i efterhand
lösa framtidsproblem».

Vi stå ingalunda inför ett ekonomiskt
ragnarök, tv varom rör sig i själva verket
diskussionen? Jo, den rör sig om
med hur många procent svenska folket
kan förbättra sin standard vid årsskiftet.
Man är rädd för att svenska folket
skall ha så brått i sina försök att få det
bättre, att det på längre sikt får det
sämre. Detta är utgångsläget.

Jag har ingen överdriven tro på verkningskraften
hos landsfaderliga men
allmänt formulerade förmaningar. Inför
sådana ha alla människor en viss
böjelse att nicka eftertänksamt men
också att i praktiken utgå från att saken
egentligen bara angår andra och
inte dem själva. De egna lönekraven
äro självklara, men de andras — ja, de
äro nog en smula i överkant.

Olika experter ha räknat ut hur stort
utrymme som skulle finnas för löneförbättringar.
Detta är naturligtvis lovvärt,
bara inte dessa runda miljonsiffror
bli magiska kritstreck, som förhäxa
oss alla. Nationalbudgeten för i år räknade
med en konsumtionsökning på 250
miljoner kronor. Den ser ut att bli 500
miljoner, vilket faktum av finansministern
omförmäles utan kommentarer.

Det är varken riksdagens eller regeringens
sak att bestämma avtalslönerna.
Det skall arbetsmarknadens parter göra
under eget ansvar. Däremot är det statens
sak att skydda penningvärdet. Det
är staten som skall undvika en politik,
som på längre sikt tar ifrån konsumenterna
vad deras produktiva insats berättigar
dem till.

På hösten 1949 skrevs den svenska

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

kronan ned — uppenbarligen i en omfattning,
som inte var behövlig med
hänsyn till det verkliga läget. Nu ser
man förvånad ut över att importpriserna
stiga och kallar detta spekulativa
tendenser. Att det inträffar, som man
beslöt för ett år sedan, är alltså spekulation.
Man skrev ned kronan för att få
i gång massaexporten. Den har kommit
i gång. Nu vidtar man åtgärder i form
av prisutjämningsavgifter för att dämpa
exporten. Att vänstra handen inte vet
vad den högra gör i en socialistisk regering
är man van vid, men den högra
borde åtminstone veta vad den högra
gör.

Varför har det blivit möjligt för produktionen
att förbättra försörjningen?
Jo, produktiviteten per arbetstimma
har ökat, inte minst i jordbruket, där
jordbrukarnas envisa och frivilliga rationaliseringsåtgärder
nu börja bära
frukt till gagn för jordbruket men framför
allt för landets konsumenter — för
oss alla således. Vi skola även i fortsättningen
ekonomiskt främja förbättringsarbetena,
men låt jordbrukarna få
vara i fred för all slags förmyndarskap
och all statlig klåfingrighet. Låt oss genomföra
vad vi 1947 lovade jordbruket
men lägga omogna och onödiga förslag,
sådana som den nya strandlagen, på en
hylla i statsarkivet. Detta lagförslag är
för övrigt tillkommet utan att vederbörande
statsråd velat avvakta naturskyddsutredningens
förslag, som nu är
under tryckning och som ju lär ta upp
frågan om strandskyddet i hela dess
vidd. Justitieministern kan inte gärna
ha varit okunnig härom, när han presenterade
sitt förslag.

Konjunkturinstitutet understryker, att
stegringen i avkastningen per arbetad
timme väsentligen beror på investeringarna.
Förgäves letar man i dess rapport
efter någon uppgift att investeringarna
sammanlagt sett varit för stora. Det förslag
till investeringsskatt, som i form
av en departementalpromemoria kommit
fram, måste vara tänkt som något

slags förhandlingsbud. Detta synes vara
enda förklaringen till en rad eljest oförklarliga
omständigheter. Endast därigenom
kan man förklara, att man kommit
fram med en sådan idé som att särbeskatta
det nysparande, som rinner in
i sparbanker och försäkringsbolag, genom
en investeringsskatt — detta i ett
läge då man ropar på frivilligt sparande
— och att man tänkt sig att straffbeskatta
alla de detaljhandlare, som i
sin lagervärdering följa god köpmannased.

Man frågar efter ett alternativ. Menar
man därmed ett alternativt sätt att angripa
den fria avskrivningsrätten, då
äro vi inte beredda att stå till tjänst.
Menar man ett alternativ, som kan dämpa
den på enskilda punkter förekommande
överinvesteringen och ge staten
nya inkomster, då är svaret enkelt.
Kombinera en förnuftig penning- och
kreditpolitik med upphävt utdelningsstopp
och eventuellt med sänkt bolagsskatt.

Till en förnuftig kreditpolitik hör
en rörlig ränta. Här ha onekligen vissa
framsteg skett. Kunde vi inte nu också
bli överens om att låta bli att ideligen
hålla fram det diffusa begreppet »inom
lågräntepolitikens ram» — detta helt
enkelt för att göra det lättare att med
små räntevariationer nå effekt på marknaden,
eller med andra ord att nå effekt
inom lågräntepolitikens ram? Det
väsentliga är inte att räntan stiger utan
att den kan stiga. Det väsentliga är inte
att räntan är hög utan att den är rörlig.
Räntan är, så vitt jag kan förstå,
inte ett primärt medel. Det primära är
att marknaden hålles stram och att man
icke tvekar inför den uppgiften av
hänsyn till ränteläget.

I konjunkturinstitutets rapport ha vi
äntligen fått ett material för att ur denna
synpunkt bedöma regeringens gärningar
under senare år. Låt mig i några
punkter sammanfatta anklagelsematerialet.

För det första: De bolagens vinstme -

— Andra kammarens protokoll 7.9.50. Nr 20.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

del, om vilka en enhällig riksdag begärt
att de skulle i verklig mening steriliseras,
ha ingalunda steriliserats. För det
andra: Motvärdet i kronor till utnyttjade
Marshallkrediter, vilka enligt överenskommelse
också skulle steriliseras,
har gått ut i marknaden. För det tredje:
Nettoresultatet av riksbankens transaktioner
med obligationer och skattkammarväxlar
för tiden 15/10 1949—15/10
1950 innebär, att endast 62 miljoner
kronor torkats upp, vilket ytterligare
bör försämra den redan i och för sig
skrämmande redovisningen för nettoresultatet
av riksbankens samlade operationer.

Den fjärde punkten i anklagelseakten
har konjunkturinstitutet självt formulerat.
På sid. 81 i dess rapport läses:
»Sättet för utgiftsöverskottets finansiering
innebär, att nya betalningsmedel
till ett belopp av 450 å 500 miljoner
kronor kunna anses via budgeten ha
tillförts marknaden.»

Den femte punkten har även den dramatisk
intensitet. Konjunkturinstitutet
understryker allvaret i att riksbanken
på ett budgetår ställt 180 miljoner kronor
till statens förfogande. På ett budgetår!
Vid sammanträde för någon vecka
sedan beslöto riksbanksfullmäktige
att på en gång ställa 230 miljoner kronor
till herr Skölds disposition. Visserligen
har sedan dess en viss reduktion
gjorts i beloppet genom underhandsaffärer,
men kvar står att regeringen i
dag disponerar omkring 170 miljoner
i nya pengar — i inflationspengar
skulle man kunna säga.

Mina studier i engelsk detektivromanslitteratur
höllo på att lura mig till
att be juryn omedelbart dra sig tillbaka
för överläggningar — det är visst så
man gör — men så kom jag att tänka
på att »den stora juryn» — de svenska
väljarna — straffriförklarat regeringen,
och därför inskränker jag mig till att
fråga: När tänker regeringen begära
rätt för riksbanken att än en gång utöka
sedelutgivningsrätten?

Regeringen understryker behovet av
en sträng sparsamhet med statliga utgifter
men tvekar att radikalt skära bort
subventionerna. Vi ha begärt en fullständig
redogörelse för vad alla subventioner
kosta svenska folket — även
de som smygas ut över clearingkassorna.
Vi ha bett om en plan för en successiv
avveckling av de livsmedelssubventioner,
som man med ett oriktigt
namn kallar jordbruksstöd. När kommer
den? Vi begära också en rationell
översyn av bostadssubventionerna, vilken
kan minska medelsbehovet och
motverka de uppenbara orättvisor, som
det nuvarande systemet medför. Riksdagen
beslöt redan 1948 — på vårt förslag
— en översyn av socialpolitiken.
Varför har den inte kommit till stånd?

Borde inte i detta sammanhang ett
system kunna diskuteras, som skapar
ett verkligt samband mellan medborgarnas
sociala rättigheter och deras ekonomiska
skyldigheter? Ett sådant system
kan praktiskt utformas, och det är
även möjligt att utforma det så, att det
tar vederbörlig hänsyn till de inkomsttagare,
som äro urståndsatta att själva
bidraga till sitt eget skydd. Regeringen
har snuddat vid denna tanke när det
gäller sjukförsäkringen, och den nya
pensionsutredningen bygger på avgiftsprincipen.
Borde tiden inte nu vara
inne att taga upp problemet i hela dess
vidd?

En fri och rörlig ekonomisk politik
skulle ge den ram svenska folket behöver
för att utan onödiga risker kunna
utnyttja de förbättringsmöjligheter det
genom eget arbete skapat. Vi kunna inte
längre förlita oss på surrogat — sådana
som t. ex. priskontrollen. Hade regeringen
fört en realistisk ekonomisk politik,
hade priskontrollen kunnat avskaffas
vid årsskiftet. Nu stå vi måhända
inför nödvändigheten att behålla
denna direktivlösa övervakningsinstans
ytterligare en tid, men det befriar inte
regeringen från skyldigheten att föra
en sådan politik, att den snarast kan

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

försvinna. Priskontrollen ger icke i
längden lägre priser. Den ger bara oriktiga
priser.

Behovet av en klar och entydig politik
ligger i öppen dag. Betydligt starkare
krafter än högern komma att
tvinga fram den — förr eller senare.
Blir det senare, så bli de kostnader
svenska folket får betala så onödigt och
orimligt mycket större. Vad skall det
tjäna till att upprepa misstagen från
1946 och 1947? Då var gången: en rusning
mot valutareserven, vilket kostade
ett utflöde på 1,4 miljarder, en importreglering,
som först efter månader blev
effektiv samt ett i hast tillyxat system
med s. k. extra indirekta skatter, som
lade bördor på över en miljard på medborgarna.
1946 var den svenska valutareserven
över 3 000 miljoner kronor.
I dag är den 1 346 miljoner kronor. Vilka
möjligheter finnas att i dag få ut extra
indirekta punktskatter? Trots Marshallhjälp,
trots en för ögonblicket
enorm exportkonjunktur är balansen
ansträngd i vår utrikeshandel. Vad sker
om en ny rusning mot valutareserven
kommer nästa år? Få vi icke till stånd
en förebyggande ekonomisk politik, så
kommer den ganska säkert. Vad sker
då? Regeringen kan inte möta den med
en ny importreglering. Med en till 75
procent liberaliserad utrikeshandel med
Marshall-länderna blir en sådan verkningslös.
Vi kunna inte heller fortsätta
att köpa andrum med en ständig penningvärdeförsämring,
och detta helt enkelt
därför att vi oundgängligen behöva
det frivilliga enskilda sparande, som i
så fall dör av blodbrist. Regeringen har
denna gång intet alternativ till en efter
läget anpassad, förebyggande politik. Vi
vänta, herr talman, ännu på regeringens
utformning av en sådan pol itik.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Det
kan måhända synas framfusigt av mig
att taga till orda så tidigt i denna debatt.
Det är ju många andra problem än
mina, som ha berörts av herr Hjalmarson
i hans, om jag så får uttrycka det,
högst offensiva anförande, med vilket
han rent av tycktes göra ett försök att
med ungdomlig kraft beröva herr Ohlin
ställningen som oppositionens ledare
i denna kammare. Jag kan i varje
fall inte förstå annat än att den väldiga
kraft, med vilken herr Hjalmarson gick
till storms mot regeringen, måste ha använts
just för något liknande syfte.

I varje fall använde herr Hjalmarson
alldeles för starka ord, när han berörde
den proposition, som jag här framlagt
och som utgör en del av underlaget för
dagens remissdebatt. Jag uppskattar givetvis
som försvarsminister i hög grad
det initiativ som togs i höstas för att
försöka skapa en enhetlig uppfattning
i fråga om de åtgärder, som man då bedömde
som nödvändiga för att förstärka
vårt försvar. Detta initiativ kan man
i stor utsträckning leda tillbaka till herr
Hjalmarson personligen. Det var i olika
avseenden en källa till tillfredsställelse
för regeringen, att man inte i det läget
behövde föra en diskussion, som säkerligen
skulle ha kommit att präglas av
större hetta än saklighet. Det var också
mycket naturligt, att den oro som
Koreakrisen framkallat tog sig ett sådant
uttryck som detta försök till nationell
samling. .lag beklagar emellertid,
att högern sedermera, när det gällt att
kommentera det förslag som framlagts,
icke gjort sig mödan att bättre undersöka
de sakliga grunderna för regeringens
förslag utan i stället i pressen tillgripit
den nu förda kritiken, som gått
till utomordentligt starka överdrifter.
.Tåg måste även beklaga att herr Hjalmarson
här i dag hänger sig åt denna
benägenhet från högerns sida att tillgripa
överdrifter i denna fråga.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Jag vill då börja med att säga några
ord om det problem, som för mig givetvis
är mycket bekymmersamt, nämligen
frågan om att forcera tillverkningen
av krigsmateriel. Herr Hjalmarson
förklarade, att det var med oro som
han tagit del av försvarsministerns uttalanden
om möjligheterna till en forcering,
därför att försvarsministern
sagt, att dessa möjligheter äro begränsade.
Herr Hjalmarson förstod emellertid,
att regeringen tvekade att taga till
tvångsingripanden. Jag är mycket tacksam
för detta herr Hjalmarsons uttalande,
tv därmed har han i varje fall tagit
avstånd från den på vissa håll som
självklar betecknade uppfattningen, att
vi böra tillgripa prioritetsrätt för militära
beställningar på bekostnad av civila
beställningar.

Jag måste säga, att jag för egen del
inte vet, hur man i detta läge skulle
kunna genomföra en sådan prioritet.
Det är dock inte främmande för den
åskådning jag företräder att, där så behövs,
göra ganska vidlyftiga tvångsingripanden.
Jag har emellertid kommit
till den uppfattningen, att ett sådant ingripande
på denna punkt måste leda till
ingripanden av så radikal natur, att jag
är rädd att den nationella samlingen
kring försvaret i så fall kommer att
brytas, när man skall till att resonera
om praktiska detaljer.

I (JSA går man i dessa frågor till väga
på det sättet, att man har en nationell
myndighet, som gör en undersökning
av hela landets produktionskapacitet.
Man gör en uppskattning av hur mycket
de olika företagen var för sig kunna
åstadkomma i fråga om produktion. Sedan
förklarar detta nationella råd att
av ett företags produktion måste från
och med en viss dag en viss kvantitet,
exempelvis 20, ja, ända upp till 50 procent,
tagas i anspråk för leveranser till
försvaret. Återstoden av produktionen
får bolaget förfoga över självt.

Herr Hjalmarson förstår säkerligen,
att om man verkställer cn sådan upp -

läggning i fråga om tvångsingripanden,
så rullar man upp problem, som äro
utomordentligt svårbemästrade. Vi ha
inom regeringen ansett det vara angeläget
att nu försöka åstadkomma en
nödvändig forcering med alla de möjligheter,
som stå oss till buds utan att
tillgripa sådana tvångsregler. Jag upp
skattar således, att herr Hjalmarson tydligen
delar vår uppfattning på den
punkten.

Vad ha vi då att komma med i stället?
Jo, vi kunna ju först och främst
lita till vår goodwill hos de enskilda företagarna.
Vi kunna också förlita oss
på företagens känsla för nödvändigheten
att ge försvaret ett skäligt utrymme.
Jag anser mig i varje fall kunna förutsätta,
att det måste finnas en dylik
känsla hos den överväldigande delen,
för att inte säga alla svenska företagare.

Herr Hjalmarson framkastade den
tanken, att man skulle sammankalla
parterna på arbetsmarknaden till en
överläggning rörande dessa frågor. Jag
vill visst inte betrakta det som uteslutet,
att en sådan åtgärd skulle kunna
bli erforderlig. Vi befinna oss emellertid
ännu på det stadiet, då vi försöka
att genomarbeta hela detta material. Om
herr Hjalmarson kastar en blick på de
siffror, som i propositionen avse materielbeställningar,
måste han få en uppfattning
om de väldiga mängder krigsmateriel,
som för närvarande äro beställda
på den svenska marknaden, delvis
hos statliga och delvis hos privata
företag. Det är här alldeles uppenbarligen
fråga om ett arbete, som tar ganska
lång tid för myndigheternas del,
när det gäller att bilda sig en föreställning
om vilka möjligheter vi ha på detta
område. Jag har angivit att ett sådant
arbete är i gång. Skulle det inte leda till
det resultatet, att vi kunna få en forcering
av leveranserna av krigsmateriel
på ett sätt som vi bedöma vara någorlunda
betryggande, är jag fullt beredd
att inför riksdagen anmäla nödvändigheten
av att på detta område tillgripa

Onsdagen den 25 oktober 1950 fn:.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

andra åtgärder än dem, som hittills synas
ha varit motiverade.

Jag skall här inte längre dröja vid
denna punkt i hela detta problemkomplex.
Jag vill i stället stanna ett slag vid
ett par andra punkter, som herr Hjalmarson
berörde i anslutning till frågan
om krigsmaterielen. Herr Hjalmarson
beklagade att regeringen inte velat tillgodose
ett förslag från flygvapenchefen
om vissa åtgärder för att förstärka flygindustriens
kapacitet.

Till detta vill jag säga, att regeringen
i början av detta år vidtog en serie av
åtgärder, som syftade till att göra vår
enda svenska flygplansfabrik och dess
många underleverantörer bättre skickade
att uppfylla de krav, som vi ställa
på dem med hänsyn till produktionskapacitet.
Det rörde sig här om åtgärder,
som avsågo möjligheter att uppföra vissa
byggnader, förbättra flygfält samt
tillgodose behovet av ytterligare arbetskraft.
Det har ännu inte lyckats att
hundraprocentigt genomföra detta program.
Detta beror bl. a. därpå att lika
litet som vi nu förfoga över möjligheterna
att taga i anspråk företagens produktionskapacitet,
kunna vi bestämma
över företagens möjligheter att skaffa
sig exempelvis ytterligare arbetskraft.
Även på det området får man kanske
försöka att komma fram på andra vägar
än de hittills använda. Jag har
emellertid ansett att det ytterligare förslag,
som flygvapenchefen nu framlagt,
icke skulle kunna förverkligas på grund
av arbetskraftssvårigheter. Och eftersom
redan nu på försvarets konto finnas
uppförda så många av riksdagen
anslagna miljoner, som inte inom skälig
tid kunna tagas i anspråk, så har
jag inte velat öka summan av reservmedel,
utan jag har i stället ansett det riktigast
att taga upp frågan om en förstärkning
av flygplansindustriens kapacitet
när det visar sig möjligt att med
något så när stor snabbhet genomföra
programmet.

Herr Hjalmarson gick även något in

på det uttalande som jag i propositionen
gör beträffande förstärkning av
vårt bestånd av nattjaktflygplan. Jag
vill, herr Hjalmarson, i korthet rekapitulera
hur det ligger till med denna
sak. När regeringen år 1948 föreslog en
betydande utvidgning av det svenska
flygvapnet, togo vi också upp problemet
om att skapa en flottilj av nattjaktflygplan.
Enligt det bedömande, som
då gjordes, skulle det icke vara möjligt
att anskaffa dylika nattjaktflygplan
förrän ett bra stycke in på 1950-talet.
På våren 1948 erbjöd sig emellertid ett
tillfälle att i England inköpa en uppsättning
nattjaktflygplan. Vi begagnade
oss av detta tillfälle och fingo därigenom
möjlighet att sätta upp den första
nattjaktflottiljen långt tidigare — om
jag inte missminner mig kunde flottiljens
uppsättande påbörjas under 1949
— än som var planerat.

Det har nu visat sig att de flygplan
som sålunda anskaffades och som visserligen
voro använda men som blivit
översedda och försatta i fullgott skick,
icke motsvarat förväntningarna och att
det därför är nödvändigt att skaffa ersättning
för denna första uppsättning
av nattjaktflygplan. Det är alltså oriktigt
att framställa saken så, som om vi
skulle ligga efter med uppsättningen av
nattjaktflottiljen i förhållande till de
beräkningar som tidigare gjorts. Vad
det nu är fråga om är att ersätta ett
utgående bestånd av nattjaktflygplan
med ett nytt bestånd. Därvidlag har
jag räknat med att det är mycket problematiskt,
om vi ha möjlighet att under
det närmaste året göra de inköp
från utlandet som vi sikta till. Det belopp,
som nu har föreslagits för ändamålet,
avser således endast en första
anskaffning, som måhända kan genomföras.
Men jag har icke, hur önskvärt
det än är att företaga denna extra förstärkning
av flyget, för närvarande ansett
det påkallat att begära, att riksdagen
skulle gå med på en rubbning av
den plan, efter vilken vi arbeta när

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

det gäller att förse flygvapnet med materiel.

Herr Hjalmarson snuddade också som
allra hastigast — något som även herr
Ohlin gjorde — vid frågan om bergrum,
berghangarer, bombfria skyddsrum
o. s. v. Jag kan meddela att det
alltsedan kriget pågår ett mycket betydande
arbete för att spränga in olika
försvarsgrenars anordningar i berg.
Hetta arbete har under de senaste månaderna
forcerats i hela den utsträckning
som det varit möjligt — hänsyn
måste ju bland annat tagas till om det
finns ritningar och planer färdigställda.
Herr Hjalmarson får inte glömma,
att den forcering som här äger rum
har varit en högst improviserad forcering
på grund av Koreakriget. Det har
nu gått ett par månader sedan saken
blev aktuell, och jag tror inte att jag
riktar någon beskyllning mot myndigheterna
för att ha försummat en skälig
planläggning, om jag säger att denna
snabba forcering skapar vissa svårigheter,
vilka göra att jag inte nu med en
gång kan säga, att byggandet av bergskyddsrum,
berghangarer o. s. v. har
kunnat ökas med så och så många procent.
Men om jag blir i tillfälle att ge
herr Hjalmarson en bild av det arbete
som pågår — något som jag uppenbarligen
icke kan göra inför offentligheten
— så behöver nog inte på denna punkt
herr Hjalmarsons missnöje vara så stort.

Jag kommer så till frågan om den
personella beredskapen, där herr Hjalmarson
satte in sin huvudstöt. Det är
synbarligen i detta avseende som högern
vill bestrida, att regeringen gjort
vad på den kunnat ankomma för att
bibehålla den nationella enighet i försvarsfrågan
som vi hoppades ha uppnått.

Det är två punkter som det härvidlag
gäller, nämligen i första hand frågan
om de s. k. gruppcheferna inom
armén och i andra hand frågan om
reservofficerarna. Jag skall be att först
få taga upp frågan om gruppcheferna,

som är ett gammalt kapitel och som
herr Hjalmarson och jag diskuterat
flera gånger tidigare, senast vid innevarande
års vårriksdag. Det har nu av de
militära myndigheterna framlagts ett
förslag som innebär, att under 1951
skulle gruppchefer till ett visst antal
inkallas i olika repriser. Dessa gruppchefer
skulle tagas ur de åldersklasser
som ha utbildats under endast nio månader.

Jag vill i detta sammanhang ett litet
slag stanna vid niomånadersutbildningen.
Jag måste bestämt reagera mot det
uttryckssätt som herr Hjalmarson använde,
när han kom in på frågan om
den militära utbildningstiden. Han talade
om en godtycklig nedsättning av
denna utbildningstid, trots att han mycket
väl vet att vid de diskussioner, som
förts i saken, har jag kunnat åberopa
de erfarenheter som gjorts under andra
världskriget, när det gäller den tid som
är nödvändig för att kunna utbilda
fältdugliga soldater. Och jag skulle i all
vänlighet vilja säga till herr Hjalmarson:
Låt oss på denna punkt inte binda
oss vid alltför absoluta omdömen, innan
vi fått reda på huruvida det inte
i samband med den forcerade militära
utbildning, som nu sker runt om i världen,
möjligen visat sig görligt att genomföra
en minskning av utbildningstiden
även i förhållande till den utbildningstid
som man hade under andra
världskriget. Jag vill inte ännu åberopa
några uppgifter i detta avseende, ty de
som ha kommit fram äro nog rätt
osäkra, men det har talats om att amerikanerna
skulle färdigställa sina nya
divisioner på 27 veckor. Jag kan inte
nu närmare redogöra för vad detta innebär,
men jag är benägen att tro att
en stor del av dem, som komma att
tagas i anspråk vid uppsättandet av
dessa divisioner, redan ha utbildning
och att man har tänkt sig, att de rekryter,
som skola utbildas under endast 27
veckor, skola ha en viss hjälp av det
föredöme som dessa bättre utbildade

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

kamrater utgöra. Men i varje fall är ju
inte 27 veckor någon lång tid, och redan
förefintligheten av uppgifter om
en sådan utbildningstid borde kanske
föranleda en viss försiktighet i omdömena
om den svenska utbildningstiden.

Gentemot den utbildning, som vi nu
ha här i Sverige, uppställes vad herr
Hjalmarson kallar det militära minimikravet,
vad det nu är — den saken skall
jag naturligtvis inte diskutera här. När
herr Hjalmarson var inne på den frågan
sade han ungefär följande: »Om det blir
krig, hur skola vi då kunna få någon
respekt, när man vet att utbildningen
av våra värnpliktiga är så dålig?» I anledning
härav skulle jag vilja åberopa
en mycket framstående militär auktoritet
— jag skall inte nämna hans namn
— som har haft tillfälle att taga del av
den svenska soldatutbildningen. Han
har sagt att det inte råder något som
helst tvivel om att vi här i Sverige ha
de effektivaste utbildningsmetoder som
över huvud taget finnas i världen.

Jag tror att respekten för oss skulle
vara större, om inte högern envisades
med att när det gäller vår militära utbildning
fälla omdömen som inte ha
saklig grund. Jag har inte ansett mig
kunna med min salighet som pant säga,
att nio månader är en tid, på vilken det
är möjligt att utbilda soldater, men jag
har ansett att vi böra göra ett försök
med en sådan utbildningstid, därför att
det är vår skyldighet, när det nu gäller
att bygga upp ett försvar som måhända
under lång tid kommer att medföra
stora bördor för det svenska folket, att
se till att vi inte taga ut mera än som
är obetingat nödvändigt av de unga
män som skola utbildas till soldater.
•lag tror nog också att vi skola kunna
komma till ett gott resultat, bara man
inte gör sig skyldig till generaliseringar
och överdrifter, som åstadkomma irritation
på ömse håll.

Jag övergår nu till frågan om gruppcheferna.
Inom armén tagas en del
värnpliktiga i anspråk såsom gruppche -

fer. Dessa gruppchefer ha här i Sverige
alltid tidigare utbildats under lika lång
tid som vanliga rekryter. När det gäller
dem, som uttagas till utbildning som
underofficerare och värnpliktiga officerare,
är ju förhållandet ett annat. Men
beträffande gruppcheferna har man alltid
utgått ifrån att de skulle utbildas
under lika lång tid som rekryterna i
allmänhet, och jag har också för min
del ansett det vara önskvärt att så sker.

I annat fall kan nämligen skapas en benägenhet
hos de bästa bland de värnpliktiga
att försöka genom maskning
komma ifrån uttagning till gruppchefstjänstgöring
— det visa vissa maskningsfenomen
som ha förekommit när
det gäller uttagning till förlängd tjänstgöring
för underofficers- och officersutbildning.
Detta är ett skäl till att jag
har satt mig emot en differentierad utbildning
för gruppchefer.

Denna fråga har diskuterats här i
riksdagen vid ett par tillfällen. Så skedde
senast under vårriksdagen, och riksdagen
böjde sig då för den av mig åberopade
motiveringen för att icke taga
upp frågan om gruppchefernas utbildningstid
till avgörande. Vad jag framhöll
var, att de gruppchefer, som inskrivits
såsom värnpliktiga på hösten
1949 och som skulle komma att påbörja
sin tjänstgöring 1950 och 1951, hade
fullgjort sina inskrivningsprov med utgångspunkt
från en utfästelse av den
centrala värnpliktsmyndigheten om att
de kunde besvara frågorna och för övrigt
söka bestå proven efter bästa förmåga
utan att behöva befara, att de därigenom
skulle få längre tjänstgöringstid.
Centrala värnpliktsbyrån gjorde
med stor styrka gällande, att statsmakterna
icke kunde desavuera den militära
myndigheten härvidlag; det skulle
få en olycklig verkan för den militära
myndighetens auktoritet, om man satte
sig över det löfte som sålunda givits de
värnpliktiga. I riksdagen var man också
tämligen överens om att det inte
kunde fastställas någon förlängd tjänst -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 247.

göring för de värnpliktiga som under
detta eller nästa år undergå utbildning.

Detta gjorde att man ansåg det finnas
rådrum för den utredning, som nu är
anförtrodd åt riksdagsman Lindholm
och för vars utförande han har begärt
att få ha hela innevarande utbildningsår
på sig.

När man undersöker, hur det av de
militära myndigheterna framlagda, improviserade
förslaget om inkallelse av
gruppchefer skulle slå ut i praktiken,
finner man att i mycket stor utsträckning
gruppcheferna skulle komma att
få fullgöra den föreslagna beredskapstjänstgöringen
samma år eller t. o. m.
samma halvår som de ha att göra en
repetitionsövning. I vissa fall har det av
myndigheterna föreslagits, att gruppcheferna
skulle fullgöra beredskapstjänstgöringen
i direkt anslutning till
repetitionsövningen. I andra fall har
man tänkt sig, att gruppcheferna skulle
rycka in till beredskapstjänstgöring på
våren och sedan till repetitionsövning
på hösten. Vidare innebär förslaget, att
för gruppchefer, som nu ligga inne,
utbildningstiden skulle förlängas med
en månad, trots att riksdagen icke velat
gå med på en sådan förlängning.

Jag har på grund härav från början
ställt mig ganska skeptisk till förslaget,
och jag anser det i varje fall nödvändigt
att taga saken under noggrannare
övervägande. Jag skall emellertid inte
nu besvära kammaren med någon närmare
analys av hur förslaget skulle te
sig för gruppcheferna, utan jag skall i
stället åberopa ett annat motiv, som
herr Hjalmarson uppenbarligen har alldeles
förbisett. De militära myndigheterna
ha icke utgått ifrån att den extra
månads tjänstgöring, till vilken gruppcheferna
skulle inkallas, skulle tagas
från deras ordinarie repetitionsövningar,
utan man har sagt att inkallelserna
till denna tjänstgöring böra ske med utgångspunkt
antingen från § 28 eller från
§ 27, andra momentet, i värnpliktsla -

gen. Vad står det då i dessa paragrafer?
Jo, § 28 är den paragraf, enligt vilken
den svenska krigsmakten mobiliseras
vid krig. Det heter där: »Då rikets försvar
eller dess säkerhet eljest det kräver,
må Konungen efter statsrådets hörande
till tjänstgöring inkalla samtliga
värnpliktiga eller värnpliktiga till det
större eller mindre antal, som finnes
behövligt» etc. Denna paragraf kan alltså
inte tillgripas för att ge värnpliktiga
en längre utbildningstid än man
tidigare tänkt sig.

Vad § 27 beträffar bär dess första
moment rubriken »De värnpliktigas utbildningstid»,
och såsom rubriken anger
sammanfattas där vad som är stadgat
beträffande svensk mans skyldighet
att göra värnplikt. Moment 2 bär rubriken
»Beredskapsövning», och där står
bl. a. följande: »Därest Konungen med
hänsyn till krigsberedskapen så prövar
nödigt, må annan värnpliktig än som
under 1 mom. D omförmäles kunna
åläggas att, utöver i 1 mom. avsedd
tjänstgöring, i den ordning Konungen
bestämmer fullgöra en eller flera beredskapsövningar
om sammanlagt högst
etthundraåttio dagar.»

Nu kan man naturligtvis, såsom de
militära myndigheterna gjort — och
högern följer tydligen därvidlag de militära
myndigheterna — resonera som
så, att i ordalydelsen är det ingenting
som direkt hindrar, att man skulle kunna
taga i anspråk andra momentet i
§ 27 för att inkalla värnpliktiga till en
supplementär utbildning. Men om herr
Hjalmarson hade gjort sig besvär att gå
till urkunden, d. v. s. till den proposition
i ärendet som framlades vid 1941
års riksdag, då den till i år gällande
värnpliktslagen antogs, så skulle han
ha funnit, att där mycket bestämt avvisas
den tanken, att momentet om beredskapsövning
skulle kunna tagas i
anspråk för inkallelse till supplementär
utbildning. Föredragande statsrådet, som
var min högt vördade företrädare i ämbetet,
nuvarande finansministern, säger

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 41

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

nämligen i propositionen följande: »Den
av försvarsutredningen föreslagna utvidgningen
av gällande bestämmelse
om beredskapsövning synes mig utgöra
ett betydelsefullt led i strävandena
att säkerställa försvarsberedskapen
även under tid, då tillämpning av 28 §
icke bör ifrågakomma. Jag vill därför
tillstyrka en sådan utvidgning. Självklart
är likväl, att den befogenhet, som
härigenom tillagts Kungl. Maj:t, icke
kommer att användas i annat fall än
då det utrikespolitiska läget ger bestämd
anledning härtill. Meningen med
anordningen är i själva verket, att beredskapsövningen
skall till en viss gräns
ersätta längre gående åtgärder.»

Om herr Hjalmarson möjligen tänker
sig att i den tredje satsen kunna intolka
den meningen, att man skulle kunna
taga i anspråk beredskapsövning för
supplementär utbildning, så slås denna
uppfattning fullständigt ihjäl i den sista
satsen, där statsrådet säger, att meningen
med beredskapsövningen är att
den »skall till en viss gräns ersätta
längre gående åtgärder». Man anvisas
alltså att tillgripa § 27, andra momentet,
i sådana fall när man inte vill begagna
sig av § 28 och företaga en mobilisering.

Emot den av statsrådet sålunda anmälda
uppfattningen gjorde riksdagen
icke någon gensaga, utan uttalandet
godkändes av riksdagen. Följaktligen
tror jag att jag har rätt — och jag är
övertygad om att herr Hjalmarson,
efter det mera noggranna studium av
saken, som jag nu fört honom in på,
också anser det — när jag säger att vi
inte kunna ordna den av de militära
myndigheterna föreslagna utbildningen
av gruppchefer med utgångspunkt från
de paragrafer, som de själva ha anbefallt,
med mindre än alt läget under
1950 skulle bli sådant, att det finns
skäl för att tillgripa en beredskapsövning,
därför att riket behöver en
bättre militär bevakning än vi för närvarande
anse vara fallet. Det är därför

som jag i propositionen säger, att därest
det internationella läget kräver att beredskap
anordnas, bör man i första
hand tillgripa inkallelse av vissa äldre
gruppchefer. Jag delar nämligen den
uppfattningen, att i varje fall den första
kullen av gruppchefer icke kan ha
fått den utbildning, som kanske den
sista kullen har fått, därför att utbildningsmetoderna
då ha blivit bättre.

Men nu säger herr Hjalmarson, att
på det sättet trollas hela gruppchefsfrågan
bort. Ja, det är inte jag som har
trollat fram den i detta sammanhang,
och jag grips därför inte särskilt av
de beskyllningar, som uttalas därför att
jag sökt lägga saken till rätta. Ansvaret
faller väl snarare på dem, som ha trollat
fram frågan eller som i varje fall
ha givit den den betydelse inför allmänna
opinionen, som herr Hjalmarson
nu vill göra gällande att den har.
Jag har framhållit att riksdagsman
Lindholm för närvarande håller på med
en utredning om saken. Ett av de alternativ,
som han rör sig med — och jag
tror att han skulle kunna bekräfta, att
det är det alternativ som han betraktar
som det mest acceptabla — är att
gruppchefsutbildningen skulle byggas
upp, icke så alt gruppcheferna finge
stanna kvar sedan de andra rekryterna
ryckt ut ur tjänsten, utan på ett sådant
sätt att gruppcheferna skulle rycka in
tidigare till sina repetitionsövningar.
Därigenom blir det, herr Hjalmarson,
möjligt att bota bristerna i gruppchefsutbildningen
i anslutning till de krigsförbandsvisa
repetitionsövningar, som
enligt vad jag hoppas fr. o. m. nästa år
skola kunna genomföras i full utsträckning.
Herr Hjalmarson behöver följaktligen
inte ha så djupa bekymmer för
gruppchefsproblemet som han har haft
i dag.

Sedan är det ett par andra punkter
som jag måste beröra. Den ena är frågan
om reservofficerarna. Det var så,
herr Hjalmarson, att när regeringen av
de militära myndigheterna begärde för -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

slag beträffande de åtgärder som skulle
vidtagas för att stärka vår beredskap,
så framfördes av överbefälhavaren helt
allmänt det önskemålet att vi skulle utöka
antalet reservoffieerare. Det skedde,
skulle jag vilja säga, nästan samma
vecka som det beslut fattades som är
daterat den 28 augusti och som innebär
att för arméns inneliggande kadettskoleklass,
som skulle sluta sin ordinarie
tjänstgöring i mars, skulle antalet
reservofficerare ökas med 30. Jag fick
den föreställningen vid det resonemang
vi hade om saken att överbefälhavaren
sedermera skulle komma med ett förslag
att öka antalet 30 med ytterligare
30 eller 20. Här i Sverige utbilda vi
ju ur rekrytklassen uttagna befälsämnen
med ett halvt års extra tjänstgöring
för att de skola bli värnpliktiga
underofficerare och med ytterligare ett
halvt års utbildning för att de skola bli
värnpliktiga officerare eller reservofficerare.
De i kullen som placera sig bäst
få möjlighet att bli reservofficerare,
medan de andra få nöja sig med att bli
värnpliktiga officerare. Jag förstår att
det är ett betydande önskemål för
många att få bli reservofficerare, och
jag tror att en ökning av antalet reservofficerare
är en anordning som är väl
ägnad att öka intresset för denna utbildning.
Samtidigt vill jag säga att det
finns nog vissa punkter som vi i detta
sammanhang skulle behöva diskutera.
Det förhåller sig ju så att den som har
ett bättre betyg än en annan får bli
reservofficer, medan den andre inte
kan bli det. Men det finns också en
hel del som på grund av sina arbetsoch
levnadsförhållanden icke kunna ta
på sig den börda som det innebär att
vara reservofficer. Visserligen får man
så småningom en pension på 600 kronor
om året, men man skall också
tjänstgöra i 45 dagar under varje 3-årsperiod,
och det finns en hel del som
icke kunna åtaga sig att fullgöra denna
tjänstgöring och därför få nöja sig med
att bli värnpliktiga officerare. Om man

skulle gå in på denna detaljfråga, kunde
det vara skäl att se efter i vilken mån
man kunde förbättra de villkor som
gälla för värnpliktiga officerare.

Sedan emellertid denna sak anmälts
för regeringen, skredo vi till att fatta
beslut, och vi uttalade då, som det stod
i den kommuniké som utfärdades, att
regeringen avsåg att tillgodose förslaget
om ökning av antalet reservofficerare.
Sedan kom den 29 september, alltså
fjorton dagar efter det konferensen
med partiledarna hade ägt rum, en
framställning från arméchefen att vi
med retroaktiv verkan så att säga skulle
utnämna 300 nya reservofficerare utav
de åldersklasser som gingo ut från kadettskolan
1948 och 1949 och 1950, och
det är ju ett helt annat förslag. Jag vill
säga till herr Hjalmarson att jag i hög
grad har sympatier för förslaget om en
ökning av reservofficerarnas antal. Jag
har faktiskt ägnat ganska mycket intresse
åt problemet om utbildningen
av dessa befälskategorier. Jag skulle
mycket gärna varit med på en sådan
utökning av reservofficerarnas antal,
så att de unga män som ta på sig denna
extra tjänstgöring skulle få skälig kompensation
för det och en större kompensation
än det kanske innebär att bli
värnpliktig officer. Men jag har helt
enkelt sett saken på det sättet att medan
det pågår ett utredningsarbete, i
vilket herr Hjalmarson deltar, så skulle
det vara att föregripa utredningsarbetet
att förelägga riksdagen ett förslag i
denna fråga, och det är skälet till att
jag inte inom regeringen förordat att
man nu tar upp denna fråga. Skulle
det vara så att det finns en opinion i
riksdagen för att vi nu skulle åsidosätta
den vanliga hänsyn som man brukar
visa utredningar, skall jag mycket
gärna till vårriksdagen framföra ett
förslag i stort sett i överensstämmelse
med arméchefens förslag. I denna fråga
böra alltså faktiskt herr Hjalmarson och
jag inte ha några större stridigheter.
Det är efter mitt sätt att se helt enkelt

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

en taktfråga och en liimplighetsfråga.
Jag anser emellertid att det kan vara
anledning att överväga vilket antal som
skall fastställas för ifrågavarande
ökning. Jag vill nog förbehålla mig att
undersöka om antalet 100 är det riktiga
eller om man kan finna någon
annan lämpligare siffra, och vidare förbehåller
jag mig att se på huruvida i
detta sammanhang även bör beröras
förhållandet mellan värnpliktiga officerare
och reservofficerare.

Jag ber om ursäkt, herr talman, om
jag har tagit tiden litet väl mycket i anspråk
för att klarlägga dessa frågor.
Men jag tyckte nog att den häftighet
med vilken herr Hjalmarson uttalade
sig krävde att jag tämligen utförligt
gav svar på tal.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill gärna ge försvarsministern
det erkännandet att han
har nästan till fulländning drivit konsten
att säga nej så att det låter som
om han sade ja. Slutet på visan blir
emellertid, sedan man har skalat bort
alla försvarsministerns resonemang
fram och tillbaka, att vi få praktiskt
taget ingenting i fråga om förbättringar
av den personella beredskapen. Där
var det ju ingenting som man kunde ta
fasta på.

Vi äro på vår kant i hög grad glada
— och det har jag sagt redan i mitt
inledningsanförande — över de framsteg
som skett beträffande materielanskaffningen,
och för så vitt jag förstår
bör det finnas goda förutsättningar att
på den punkten få samförstånd. Men
vi ha hela tiden, även vid sista försvarskonferensen,
när det gällt utbildningsfrågorna,
hållit fast vid vår ståndpunkt,
och självfallet kunna vi icke
uppge denna linje.

Tiden medger inte annat än att jag
här får koncentrera mig uteslutande på
personalfrågorna.

Försvarsministern säger att det är

icke han som trollat fram utbildningsfrågorna,
och det är därför inte han
som har behov av att trolla bort dem.
Är det ett sätt att argumentera? Vad är
det som ligger bakom här? Jo, det är
den beskärning av första tjänstgöringen
som skett, mot vilken de ansvariga
myndigheterna bestämt vänt sig. Om
man vill ordna frågan om utbildningen
av gruppcheferna, herr försvarsminister,
så behöva inte lagparagraferna
stå hindrande i vägen. Nog kan man
finna utvägar, om blott den goda viljan
finns. Försvarsministern hänvisar
till att gruppchefsfrågan nu är under
utredning, och till risken av maskning
vid förlängd utbildningstid. Men utredningen
låter vänta på sig, och erfarenheterna
från de pågående eller kanske
nu avslutade krigsförbandsvisa övningarna
torde ha visat, att gruppcheferna
i stor utsträckning icke äro kapabla att
fylla sin uppgift. Vad maskningsproblemet
angår framlade den Ewerlöfska
kommittén ett godtagbart förslag för
att bringa detta ur världen. Det löfte
slutligen, som här har åberopats att
gruppcheferna icke skulle komma att
undergå längre utbildning än andra
värnpliktiga, kan i varje fall icke avse
1947 och 1948 års åldersgrupper, och
det är dessa åldersgrupper som jag här
främst har tagit sikte på.

Till sist, herr talman, också ett ord
om den allmänna synen på utbildningstidens
längd. Försvarsministern framhöll
att det har visst inte varit en godtycklig
nedsättning, när utbildningstiden
minskades från 12 till 9 månader.
Till stöd för sin uppfattning ansåg
han sig kunna åberopa erfarenheterna
från det andra världskriget. Jag
tillåter mig efterlysa dessa erfarenheter.
Det är högst besynnerligt att dessa
erfarenheter mig veterligt hittills icke
vid något tillfälle redovisats i den offentliga
diskussionen. Försvarsministern
säger att vi inom högern icke stå
på en saklig grund när det gäller utbildningsfrågan.
Vilken grund är det

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

då som vi stå på? Jo, vi stå på den
grund, som redovisats i en rad utredningar
och yttranden från olika militära
myndigheter. Menar försvarsministern
att myndigheternas synpunkter
icke äro sakligt grundade? En sådan
ståndpunkt är orimlig.

När det gäller erfarenheterna från
andra världskriget, så kanske det, herr
talman, kan vara tillräckligt att åberopa
den främste auktoriteten på detta område,
nämligen general Eisenliower,
den amerikanske överbefälhavaren,
som i sin bok om det andra världskriget
på ett ställe erinrar om de många
korsen över amerikanska soldatgravar
i Tunis, vilka stå som vittnesbörd om
vart en otillräcklig militär utbildning
leder.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Jag
förstår inte, herr talman, varför man
från högerhåll har tagit upp gruppchefsfrågan
till speciell diskussion i
denna remissdebatt. Vi voro ju tidigare
överens om att det löfte, som är givet
till de inskrivna värnpliktiga, skulle
gälla. Riksdagsgrupperna voro sams
med arméledningen därom, då vi förra
gången diskuterade gruppchefsfrågan.
Det förefaller mig därför en smula
egendomligt att man nu vill bryta en
»överenskommelse» som träffats vid
den tidpunkten. Vi voro ju överens om
att det nya systemet för gruppchefsutbildningen
inte kunde tillämpas tidigare
än för den åldersklass som rycker
in 1952.

Den utredning som pågår syftar ju
till att på ett helt annat sätt än förut
undersöka denna fråga. Förr löstes ju
oftast frågan om utbildningstidens
längd vid skrivbordet. Den här gången
ha vi valt en annan metod. Det är nu
en pedagog och en erfaren officer som
tillsammans utgöra en studiegrupp och
som studera utbildningsmetoderna inom
det första militärområdet. Jag skall inte
ännu ge något omdöme om resultaten

därav, men så mycket kan jag nämna
att de ha gett ganska intressanta uppslag.
Jag tror, att om vi skola få någorlunda
borgfred i denna fråga, är det
nödvändigt att dessa studier få fullföljas
tills man nått ett resultat. Det är
först på grundval därav som man kan
få en verkligt objektiv bedömning av
denna fråga. Då herr Hjalmarson säger
att erfarenheterna från de krigsförbandsvisa
repetitionsövningar som
hållits i höst skulle visa att de 9-månadersutbildade
pojkarna voro undermåliga,
så vill jag ge herr Hjalmarson
det rådet att inte uttala sig så bestämt
på denna punkt. Jag har nämligen
låtit göra en mycket grundlig undersökning
beträffande samtliga de
gruppchefer som deltagit i första militärområdets
övningar, och där har
jag betygsättningar från pluton- och
kompanicheferna i fråga om samtliga
de gruppchefer som där deltogo, och
när jag en gång presenterar statistiken
häröver, är jag säker på att herr
Hjalmarson skulle känna sig betydligt
gladare, om han talat i mindre bestämd
form i dag.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Diskussionen gäller nu
främst åldersklasserna 1947 och 1948,
och beträffande dessa åldersklasser har
icke något löfte givits. Även försvarsministern
har ju här nyss medgivit att
det uppenbarligen kan finnas brister i
fråga om dessa gruppchefers utbildning.
Då frågar jag mig, varför man
inte åtminstone på denna enda punkt
vill visa litet mera god vilja att gå dem
till mötes, som på goda skäl anse att
en förbättring av den personella beradskapen
kräves. Den utredning, som
herr Lindholm nu bedriver och i vilken
jag självfallet önskar honom all
framgång, få vi kanske diskutera, när
resultaten därav föreligga färdiga. Det
är i varje fall svårt för mig att yttra
mig om den på nuvarande stadium.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 2G.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

När det gäller erfarenheterna från
pågående repetitionsövningar kanske
också herr Lindholm får vänta med
det slutliga omdömet, tills vi få de
auktorativa myndigheternas uttalanden;
vi få då se vem som har mest
rätt även när det gäller denna detalj.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Det är i alla fall så, att värnpliktslagen
lägger hinder i vägen för
att man skall kunna uppfylla herr Hjalmarsons
önskemål på denna punkt. Det
har klart visats av chefen för försvarsdepartementet.
Menar då herr Hjalmarson
att man inte skall fästa avseende
vid gällande lag utan handla godtyckligt
såsom det faller sig? Den sortens
politik kan jag icke vara med om.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Sedan riksdagen åtskildes i våras,
har världen som bekant skakats av
händelserna i Korea. Vi ställa oss helt
bakom den svenska regeringens anslutning
till Förenta Nationernas uttalanden
om Nordkorea som angripare och
även till vad regeringen framhållit om
den utomordentliga vikten av att ett
sådant angrepp inte krönes med framgång.
Åtgärden att i enlighet med Genéve-konventionen
av år 1929 uppsätta
och bekosta ett fältlasarett i Korea har
vårt gillande.

Herr Ohlin gjorde sig i sitt anförande
till tolk för den meningen att den
utrikespolitiska linje, som har företrätts
av det socialdemokratiska partiet
och bondeförbundet, skulle vara
alltför onyanserad. Häremot skulle jag
vilja säga att det är så, att om man över
huvud taget skall ha någon nytta av
den alliansfria linjen, så förefaller det
mig nödvändigt att det står klart vad
vi egentligen mena. .lag tror att det
kan finnas en viss risk för att herr
Ohlins nyanserade linje betraktas som
något slags kompromiss mellan de tre
olika .ståndpunkter som enligt uppgifter
här i riksdagen liira finnas före -

trädda inom hans parti. Under sådana
förhållanden är det väl, om man i utlandet
verkligen har klart för sig att
det finns åtminstone två partier med
en tillfredsställande majoritet som
klart hålla fast vid den alliansfria
linjen.

När herr Hjalmarson var inne på
detta spörsmål, ställde han en fråga,
kanske en mera retorisk sådan. Han
sade: Vilken risk är den större, den av
ett missförstånd i fråga om vår alliansfrihet
eller den som följer av att ett
samarbete inte är förberett? Jag föreställer
mig att herr Hjalmarson tänkte
att många skulle säga att risken av att
ett samarbete inte är förberett naturligtvis
är mycket större. För egen del
har jag en helt annan uppfattning på
den punkten. Det problem som herr
Hjalmarson här ställer fram är ju i
grunden problemet om alliansfrihet eller
allians. Äro vi ense om att avstå
från ett stort upplagt samarbetes fördelar
för att vinna vad vi tro att alliansfriheten
kan tillföra oss, så är det
enligt min mening lätt att svara på
frågan om vi skola riskera alliansfrihetens
fördelar bara för att vinna de relativt
små ting som ett begränsat samarbete
skulle kunna tillföra oss.

Den skärpning av det utrikespolitiska
läget som inträtt, huvudsakligen
i anslutning till Koreakonflikten, har
nödvändiggjort ett övervägande av möjligheterna
att snabbt förstärka vår försvarsberedskap.
Med vårt lands utsatta
läge är en hög beredskap ofrånkomlig,
och skall den alliansfria politiken tas
på allvar, så är det nödvändigt att vi
visa, att vi ämna göra oss beredda att
så långt det är möjligt avvisa eventuella
inkräktare.

I samband med förstärkningen av
det egentliga försvaret stå naturligtvis
åtgärderna för att förbättra civilförsvaret,
sjukvårdsberedskapcn och den
särskilda polisverksamheten.

•lag är övertygad om att regeringen
har den alldeles övervägande delen av

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

svenska folket bakom sig, när den nu
framlägger sina förslag i dessa ämnen.
För egen del bär jag inte mycket annat
att säga än att vad som här förordas
i stort stämmer överens med den
mening, som jag gav uttryck åt vid de
överläggningar, vilka på sin tid fördes
mellan regeringen och partiledarna. På
en punkt är jag emellertid inte fullt
tillfreds med de gjorda övervägandena
— jag syftar på antagningen av reservofficerare.
Det råder brist på officerare,
och ett flertal beställningar på
stat äro vakanta. För krigsorganisationen
betyder detta en avsevärd nackdel,
eftersom de vakanta platserna under
sådana förhållanden måste fyllas av
värnpliktiga officerare, vilkas militära
utbildning och erfarenhet naturligtvis
inte äro i klass med reservofficerarnas.

Vad försvarsministern för en stund
sedan sade i det här ämnet är ägnat
att närmast stärka mig i min uppfattning.
Han medgav ju, att åtskilligt skulle
vara att vinna genom en utökning av
reservofficerarnas antal, och vad som
hindrat en utökning i dagens läge var
egentligen inte annat än att man då
riskerade att föregripa den pågående
försvarsutredningen. Jag tycker det
skulle vara en mycket praktisk åtgärd
att förfråga sig hos den där utredningen,
om man på något sätt kommer att
korsa dess planer för den händelse
man företar en utökning av reservofficerarnas
antal. Skulle svaret bli nekande,
så är det knappast någon anledning
att ta hänsyn till den pågående utredningen.

Försvarsministern avböjer också att
inkalla gruppchefer in- armén och kustartilleriet
till efterutbildning. Förslag
därom har som bekant framförts av
överbefälhavaren. Här förefaller det
emellertid som om de skäl försvarsministern
har åberopat äro så pass tungt
vägande, att hans ståndpunkt bör kunna
accepteras.

Av konjunkturinstitutets i dagarna
framlagda rapport kan man inhämta,

att produktionsstegringen fortsätter
och att den fortsätter i en någorlunda
tillfredsställande takt. ökad produktion
är naturligtvis någonting som vi alla
önska, eftersom det är denna ökning,
som bildar grundvalen för bättre levnadsförhållanden.

Man är också på det klara med att
sysselsättningen inom arbetsmarknaden
är god. Full sysselsättning föreligger
glädjande nog, och när man tänker på
gångna arbetslöshetskriser, finns det
verkligen anledning att om den fulla
sysselsättningen skriva »glädjande»
med stora bokstäver. Fn helt annan sak
är, att den överfulla sysselsättningen
måste betraktas som någonting icke
önskvärt. Bl. a. är den därmed sammanhängande
överrörligheten på arbetsmarknaden
självfallet av ondo.

Om vi alltså äro överens om att vi i
dag ha en god produktion och en mycket
god sysselsättning, som faktiskt tangerar
gränsen för överfull, men samtidigt
måste säga oss, att samhällsmaskineriet
inte riktigt fungerar som vi
skulle önska, så frågar man sig naturligtvis,
vad som egentligen är galet.
Svaret på den frågan blir närmast, att
bestämda tecken tyda på svårigheter
att hålla penningvärdet vid makt. Vilka
nackdelar som följa av en fortgående
inflation, där inkomster och varupriser
växelvis skutta i höjden, är det alldeles
överflödigt att orda om. Alla äro
vi medvetna om dessa nackdelar och
ha därför under årens lopp gjort betydande
insatser för att bevara penningvärdet.

När man söker efter de förhållanden,
som nu aktualiserat inflationsfaran, så
bör man hålla i minnet, att den faran
ha vi haft att dras med i åtskilliga år.
Gång på gång ha vi här diskuterat och
beslutat åtgärder mot densamma. Det
har också sett ut som om samhällsekonomisk
balans legat inom räckhåll men
endast tack vare ett flertal restriktioner
— restriktioner som emellertid delvis
ha kunnat avvecklas.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Men kvar står framför allt byggnadsregleringen
i en högst besvärande omfattning.
Beklagligt nog kan finansministern
inte heller nu ställa någon ökning
av investeringarna i utsikt. Av vikt
är under sådana förhållanden att den
pågående utredningen i syfte att utbyta
den individuella tillståndsgivningen
mot s. k. generellt verkande medel bedrives
med största möjliga skvndsamhet.
En tillståndsgivning i detalj är en
drivbänk för byråkratism och mannamån;
detta sagt utan att några beskyllningar
uttalas vare sig mot ena eller
andra hållet. Men jag har den bestämda
uppfattningen att en tillståndsgivning
under en lång period ofelbart
kommer att leda fram till sådana missförhållanden
som jag nyss talade om.

Ja, vad är det då som hänt, eftersom
krisen på nytt tycks hålla på att blossa
upp? Det räcker inte med att hänvisa
till att den gamla eldhärden inte
blivit helt släckt. Det är nya vindfläktar,
som tendera att blåsa liv i elden.
Prisstegringarna å såväl export- som
importvaror återverka på prisnivån på
den svenska marknaden, och de väntade
inkomsthöjningarna kasta redan sin
slagskugga framför sig. Det kan förefalla
egendomligt att tala om slagskugga
i samband med inkomstförbättringar,
eftersom dessa snarast borde vara
något glädjande. Detta är naturligtvis
också fallet, så länge höjningarna hålla
sig inom ramen för produktionsstegringarna.
Men söker man vinna höjningar
därutöver, då jagar man efter
luft. Eftersom summan av de reella inkomstökningarna
för människorna inte,
hur god viljan än må vara, kan göras
större än produktionsökningen för hela
folkhushållet, så är det luft man jagar
efter, så snart kraven sträcka sig utanför
produktionsökningen.

Det må vara hänt, kanske någon säger.
Låt då en del av inkomstökningen
bli luft! Ja, om problemet vore uttömt
med detta, så kunde man nöja sig med
ett sådant resonemang. Men dess värre

är det stora vådor förenade med den
penningvärdeförsämring, som tar sig
uttryck i att den nominella inkomsten
till stor del äts upp av prisstegringar.
Det är kanske sparviljans undergrävande
som är den största olägenheten av en
inflationistisk utveckling. Om spararna
ständigt drabbas av den orättvisan att
deras mången gång surt förvärvade
slantar successivt smälta ihop genom
att kronan minskar i värde, kan man då
räkna med att sparviljan skall bestå?
Nej, ingalunda. En förutsättning för
att folk skall finna någon mening i att
spara är naturligtvis att man åtminstone
får behålla vad man spar. Och sparandet
fyller en så viktig funktion i den
enskildes och det allmännas hushållning,
att det inte kan undvaras.

De av finansministern bebådade exportavgifterna
på träförädlingsindustriens
produkter ha främst motiverats
med intresset av att motverka en alltför
stor prisstegring å dessa produkter
på hemmamarknaden. Ett annat motiv
som åberopats är, att en viss sterilisering
av medel därigenom skulle
vinnas. Att lägga avgifter på en enda
näring inger stora betänkligheter, och
avgifterna äro naturligtvis helt otänkbara,
om det inte skapas garantier för
att medlen i sinom tid oavkortade komma
näringen till godo, så att man alltså
kan säga, att det egentligen är fråga
om ett uppskjutande av betalningen.
Därest dessa avgifter nu komma att
betraktas som ofrånkomliga, ligger det
stor makt uppå att man vid bestämmandet
av avgifternas storlek tar hänsyn
till prisstegringen för andra exportvaror
och att man vidare tar hänsyn till
relationerna mellan avgifterna för olika
sortiment. Men naturligtvis är det också
alldeles särskilt betydelsefullt att avgifterna
få en sådan konstruktion, att
de inte minska exportörernas intresse
att ta ut bästa möjliga pris.

Även de nya skatterna på sprit, iil
o. s. v. få ses närmast som medel atl påverka
den samhällsekonomiska balan -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 247.

sen. De äro givetvis som alla skattehöjningar
ovälkomna, och det blir ju i
första hand vederbörande utskotts uppgift
att pröva, om de äro alldeles nödvändiga.
Från vårt håll komma vi att
inta en välvillig hållning till skatter på
flertalet av dessa varuslag för den händelse
det visar sig, att samhället verkligen
behöver dessa pengar.

Trots de åtgärder, som sålunda planeras
för att motverka de inflatoriska
krafterna, få vi motse en varufördyring.
Det vore säkerligen alltför optimistiskt
att tänka sig, att fördyringen
skulle stanna vid vad som föranledes
av de bortfallna subventionerna och
prisstegringen på import- och exportvaror.
Prisökningens storlek kommer
också att bero på i vilken utsträckning
man lyckas göra klart för olika grupper
hur långt inkomsstegringarna kunna
gå utan att de bli luft. Men även om
man lyckas bibringa vederbörande insikt
om storleken av vad alla grupper
tillsammans kunna få ut i reell förbättring,
så återstår dock fördelningsproblemet.
Varje grupp anser sig säkerligen
berättigad till en så stor anpart
av produktionsökningen, att vad samtliga
grupper ta ut kommer att åtskilligt
överskrida vad som finnes att dela.
Jag har i detta avseende precis samma
åsikt som den herr Hjalmarson för en
stund sedan framförde.

Under sådana förhållanden frågar
man sig, om det inte skulle kunna vara
till fördel med en anordning, varigenom
man sökte jämka mellan skilda
intressen inom ramen för den produktionsökning,
som föreligger. Det är
emellertid sannolikt, att de psykologiska
förutsättningarna härför saknas, i
varje fall för närvarande. Efter den
fleråriga lönestoppspolitik som förts
— visserligen i åtskilliga fall bara på
papperet — har det inträtt en allmän
trötthet på stabiliseringspolitiken och
en önskan att återgå till friare förhållanden.

Om det nu skulle vara så, att över -

läggningar mellan skilda intressegrupper
i sådana här frågor representera
en liberal linje — jag uppfattade nämligen
herr Ohlin på det sättet — måste
jag säga, att då stå vi varandra på den
punkten rätt nära. Men för oss betyder
det bara, att vi stå kvar på den principiella
linje, som vi anslutit oss till under
ett par decennier.

Utgår man emellertid ifrån att någon
samordning för ögonblicket inte
gärna kan komma i fråga, återstår inte
annat än separata uppgörelser om inkomsterna.
Vad jordbrukarna beträffar
äro de starkt intresserade av samhällsekonomisk
stabilitet, men självfallet
kunna de inte underlåta att kräva förhöjningar,
som motsvara vad andra
grupper erhålla; detta så mycket mer
som ju betalningen för jordbruksarbetet
är sådan, att man när det gäller dem
som utföra detta arbete med fog kan
tala om en låglönegrupp. I detta sammanhang
kan det vara lämpligt att erinra
om att det finns andra grupper
än statstjänstemännen, som iakttagit
återhållsamhet, vilket nu borde räknas
dem till godo. Jag syftar därvid på det
förhållandet att jordbrukarna för ett
par år sedan frivilligt avstodo från ett
belopp, som de enligt kalkylerna skulle
ha haft — det rörde sig om cirka 15
miljoner kronor.

När man nu är på det klara med att
en höjning av den svenska prisnivån
kommer att inträda inom den närmaste
tiden, vill man instämma med finansministern
i den förhoppningen, att
höjningen måtte få karaktären av en
engångsförskjutning. Jag är emellertid
dess värre långt ifrån övertygad om att
så kommer att bli fallet. Skulle förhoppningarna
svikas, blir det, som finansministern
säger, nödvändigt med en
skärpt inflationsbekämpande politik.
Men i ett sådant läge bör man söka sig
fram till generellt verkande medel. Vissa
sådana ha som bekant redan tillgripits
i avsikt att strama åt kreditgivningen.
Sålunda har lagen om särskil -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid r

da bestämmelser angående bankaktiebolagens
inlåning satts i kraft, vilket
ju innebär, att bankerna måste hålla
större kassareserver. Vidare har en
överenskommelse träffats mellan riksbanken
och kreditinstituten om en mera
restriktiv kreditgivning, och slutligen
har riksbanken vidtagit åtgärder
som medfört en viss rörlighet i räntan.
De tidigare obligationsköpen i syfte att
stabilisera räntan ha som bekant numera
upphört. Genom verkan av dessa
olika åtgärder torde det bli möjligt att
hålla investeringarna och lagerökningen
inom snävare gränser.

Men de här åtgärderna komma sannolikt
att visa sig otillräckliga. Mycket,
för att inte säga allt, hänger på regeringens
förmåga att ordna så att det
blir en engångshöjning och dessutom
övertyga svenska folket om att det inte
behöver räkna med en undan för undan
skeende prisstegring. Jag är alltså
ense med herr Ohlin om att den kanske
viktigaste uppgiften för regeringen är
att skapa stabilitet och skapa förtroende
för förmågan att vidmakthålla denna
stabilitet.

Övergången från en stabil till en
rörlig ränta verkar kanske något förbryllande
på allmänheten. Det har ju
tidigare ansetts ofördelaktigt att låta
räntan stiga i mindre utsträckning, men
nu överger man den fasta räntekursen.
Ja, det är kanske inte så egendomligt
som det i första ögonblicket förefaller.

Vi ha ju som bekant haft indexbundna
löner här i landet. Om räntan får stiga,
verkar det så att levnadskostnaderna
höjas — bl. a. öka säkert hyrorna. Hade
detta fått ske under pris- och löncsloppsperioden,
skulle vi ha löpt risken
att levnadskostnaderna brutit igenom
det s. k. indextaket. Därmed hade
det rörliga tillägget på lönerna måst
böjas, och det hela hade sannolikt kommit
i rullning.

Nu är läget ett annat. Levnadskostnadsindex
kommer att stiga över taket,
och lönestoppet kommer med årsskiftet

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr

liss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

att upphöra. Det direkta sambandet
mellan löner och ränta blir, i varje fall
temporärt, upplöst, och en ny räntepolitik
göres möjlig. Nu kan räntan användas
som medel för att begränsa investeringarna.
En hög ränta är emellertid
en betydande nackdel, varför
lågräntepolitiken i princip bör fortsätta,
även om en viss rörlighet kan få
förekomma.

Vi ha genomfört och beslutat många
stora och betydelsefulla reformer på
senare tid. Så snart det varit fråga om
att finansiera dessa reformer har man
haft en kungsväg att lita till: det har
bara varit att höja skatterna undan för
undan. Men det finns gränser även för
detta, och nu äro vi litet var på det
klara med att vi ha nått gränsen för
den direkta beskattning, som är möjlig,
och att det tvärtom på vissa punkter
kan vara nödvändigt att söka efter
utvägar för att lätta på beskattningen.
Nya och kostnadskrävande reformer
kunna därför genomföras endast i den
mån skatteintäkterna öka genom stegrad
produktion. Takten i reformarbetet
måste anpassas efter den reala nationalinkomstens
ökning. Innan vi besluta
nya reformer måste vi veta, att
pengar kunna skaffas fram för deras
finansiering utan att man behöver tänka
sig att dra åt skatteskruven ytterligare.
Uppskovet med sjukvårdsreformen
på obestämd tid illustrerar läget
i dag. Vi måste med beklagande konstatera,
att det statsfinansiella läget och
även andra omständigheter tvingat
fram detta uppskov.

Ett par andra reformförslag tilldraga
sig också intresse, nämligen de förslag
som framlagts av respektive utredningar
angående tre veckors semester och
allmän pensionsförsäkring. Det skulle
vara utomordentligt värdefullt, om alla
dessa tre stora reformer, sjukförsäkringen,
treveckorssemestern och en förbättrad
allmän pensionering, kunde genomföras
i eu nära framtid, men självfallet
blir det samhällets resurser, som

20.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

avgöra takten i det sociala reformarbetet.

Det är enligt min mening att beklaga,
att semesterfrågan inte blivit utredd
i ett sammanhang för olika folkgrupper.
En utsträckning av de anställdas
lagstadgade semester till tre veckor
utan att man samtidigt söker verksamt
underlätta semestermöjligheterna för
hundratusentals mindre företagare
skulle inte visa prov på en solidarisk
socialpolitik mellan olika grupper i
samhället.

Vid årets riksdag har beslutats begära
en utredning om företagarnas semesterfråga.
I riksdagsbeslutet förutsättes
att berörda folkgrupper skulle
beredas tillfälle att bli företrädda i detta
utredningsarbete. Regeringen har av
skäl, som i viss mån kunna vara förståeliga,
beslutat att icke hänskjuta
denna fråga till arbetstidsutredningen
utan uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen
att företa utredningen. Men enligt
min mening är frågans storleksordning
och problemens svårbedömbarhet
sådana, att det borde ha varit
motiverat med representanter för berörda
folkgrupper i det organ, som
skall verkställa denna utredning.

Syftet med den föreslagna pensionsförsäkringen
överensstämmer helt med
de redan tidigare framförda önskemålen
från vårt parti, att pensionsfrågan
icke bör lösas isolerat för vissa grupper
utan ges en tillfredsställande lösning
för hela folket. Vårt parti kan här
lika litet som i fråga om övriga sociala
åtgärder acceptera något slags kategoriklyvning.
I sista hand få kostnaderna
för socialreformerna bäras av hela
folkhushållet. Tillgängliga resurser för
skilda sociala ändamål få delas på det
sättet, att de förslå åt alla som kunna
anses berättigade till de förmåner som
dessa reformer vilja bjuda.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
kunde kanske nu vara på tiden att det
från regeringens sida ges några kommentarer
till de uttalanden rörande den
ekonomiska politiken, som vi ha fått
lyssna till under de föregående timmarna.
När jag nu tänker göra detta
är det nödvändigt att även jag går något
tillbaka i tiden liksom herr Ohlin
gjorde.

Det fanns — det är riktigt — i den
senaste valrörelsen en socialdemokratisk
valaffisch, som hade texten »Vi
klarade krisen». Den har givit anledning
till mycken ironi i den allmänna
diskussionen, och den har också givit
någon återklang här i dag. Jag undrar
om denna ironi är berättigad. Jag undrar
om inte den affischen uttalade en
sanning, om man nämligen ser den -—
såsom meningen var — som en replik
på den propaganda, som från de borgerliga
partiernas sida bedrevs i 1948
års valrörelse och där det förutspåddes,
att den ekonomiska politik som regeringen
förde skulle komma att leda
det svenska folket till ekonomisk ruin
— till fullkomligt kaos var ju uttrycket
på många håll. Jag tror att affischen
sade som sant var, att dessa prognoser,
herr Hjalmarson, voro fullständigt felaktiga.
Vi nådde fram till en balans i
vår samhällsekonomi, som gjorde sig
starkt kännbar i slutet av 1949, och den
har gjort sig kännbar hela detta år —-ännu i dag har balansen icke rubbats.

Herr Ohlin har försökt göra gällande
att den åtgärd som beslutades förra
hösten, att vi skulle subventionera bort
de prisökningar som framkallades av
devalveringen, så att säga fördunklade
den verkliga utvecklingen, den som annars
skulle ha ägt rum. Herr Ohlin lät
nästan påskina att om vi inte vidtagit
denna åtgärd, skulle läget tidigare ha
kommit att te sig mycket sämre än
det var.

Jag undrar det, herr Ohlin. I varje

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

fall hade väl inte herr Ohlin den meningen
vid förra årsskiftet, när herr
Ohlin startade sin, jag skulle vilja kalla
den lätt inflationsbetonade politik, när
han ställde yrkandet om att vi skulle
öka vår investeringsverksamhet och
t. o. m. ställde yrkandet, att vi skulle
sänka skatterna och ådra oss en underbalanserad
budget. Det skulle herr
Ohlin aldrig ha gjort om han icke då
hade trott att vårt ekonomiska läge var
gott. Jag vill i detta sammanhang tilllägga
att herr Ohlin var inte så fjärrskådande,
att han förutsåg Koreakriget
och den internationella rustningskonjunkturen.
Det skulle nämligen ha varit
fullständigt otänkbart att föra den
politik, som herr Ohlin talade för ända
in i valrörelsens sista timme, om herr
Ohlin den gången han gjorde sina valförberedelser
hade kunnat ana, att det
skulle utbryta ett krig i Korea.

Det är emellertid alldeles riktigt att
den första svårigheten fingo vi känning
av i samband med devalveringen. Jag
skall inte nu diskutera den. Det har
funnits de som i dag sagt, att vi då
gingo för långt — det är sådan där efterkloklict
som inte har något utrymme
i ett allvarligt resonemang. Det var
inte vi som där angåvo tonen, och det
är lätt att vara klok efteråt.

Man kan naturligtvis, som herr Ohlin
här gjort, säga att det hade varit bättre

__vilket herr Ohlin verkligen förra

hösten antydde — att ta de prisstegringar
som devalveringen kom att medföra
och göra en anpassning av lönerna
med hänsyn därtill. Visst kan man
säga detta, men man glömmer då en
sak, och det är den att vi i grund och
botten inte hade något val. Inte för att
vi från regeringens sida hade bundit
riksdagen, utan därför att utvecklingen
bundit oss. Vi kunde aldrig veta
när denna devalvering skulle behöva
göras. Vi hade här bedrivit ett arbete
på att åstadkomma förutsättningar för
en fortsatt stabiliseringspolitik. De

stora organisationerna hade inställts
för detta, och de stora organisationerna
äro tunga formationer som man inte
manövrerar och vänder och vrider med
hur som helst. Det fanns därför icke
någon praktisk möjlighet, vilket jag redan
förra hösten underströk utan att
bli motsagd, att fortsätta stabiliseringspolitiken,
dvs. träffa en överenskommelse
om begränsade inkomst- och
lönehöjningar, om man inte uppfyllde
den grundförutsättning, under vilken
de berörda förhandlingarna förts, nämligen
att man skulle hålla levnadskostnaderna
stabila.

Sedan är det sant att jag som ett subsidiärt
skäl anförde, att om vi hade turen
med oss och kunde räkna med att
den svaga prisstegring, som sedan någon
tid gjort sig gällande i världen,
fick fortsätta, så skulle vi kanske vid
den tid där vi nu äro kunna komma
ifrån subventionerna utan att våra levnadskostnader
hade stigit. Herr Ohlin
var skeptisk, det är sant, men jag vill
dock framhålla, att man även inom
folkpartiet var så pass oviss beträffande
utvecklingen under den kommande
tiden vilket är helt naturligt med
hänsyn till vår mänskliga oförmåga —
att folkpartiet inte gjorde några ansträngningar
att definiera sin linje. Det
finns uttalanden av folkpartistiska riksdagsmän,
som inte heta Ohlin, vilka
närmast tyda på att man på det hållet
ansåg att här var det inte mycket att
göra. Jag vill alltså ingalunda förneka
att herr Ohlin fick rätt och jag orätt.
Jag unnar herr Ohlin denna karamell,
och jag uttalar den önskan, att han
länge må kunna njuta av den.

Annars är det väl ofrånkomligt —
det har heller inte förnekats av någon
.— att anledningen till att vi nu på nytt
måste försöka slå vakt kring stabiliteten
i vår ekonomi är internationella
händelser. Dit hör också, herr Ohlin,
devalveringen; det var ju en utrikes
händelse som gjorde att vi devalverade,

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

liksom rustningskonjunkturen ute i
världen och Koreakrigets utbrott ha
skapat ett nytt ekonomiskt läge, som
har medfört nya påkänningar för oss.

Vi ha nu att emotse att dessa nya
priser, uppkomna på grund av prisstegringarna
utomlands, på grund av devalveringen,
på grund av rustningskonjunkturen
och på grund av Koreakriget,
få slå igenom i vår prisnivå och
att lönerna få anpassa sig därefter.
Från herr Ohlins sida görs det alltid
gällande att den omständigheten, att vi
icke gjorde en anpassning i fjol och en
ny anpassning i år, har försvårat vårt
läge. Och det kan anföras skäl för
detta, det vill jag inte bestrida. Det är
klart att man kan säga: Förändringarna
bli därigenom på en gång större,
och då bli kanske också förväntningarna
på en gång större. Men kan man
inte också tänka sig att om vi gjort en
liten anpassning förra året och så gjort
en av oss alla som fullt naturlig ansedd
anpassning detta år, så hade vi kanske
för litet observerat faran och framför
allt hade allmänheten för litet observerat
faran. Det kan därför hända att
våra möjligheter att sätta in moteldar
av både materiell och psykologisk natur
i så fall blivit svagare.

Jag skall inte ta någon ståndpunkt i
denna fråga därför att det är alldeles
meningslöst. Det kommer nämligen aldrig
någonsin att kunna objektivt visas,
vilken av dessa meningar som kan anses
vara den riktiga. Nu stå vi alltså
inför det faktum, att vi måste göra en
anpassning. Och det är alldeles uppenbart,
som jag har sagt så många gånger,
att de lönestegringar som nu kunna
väntas inte få ta i anspråk mer än det
utrymme för reallönehöjning som föreligger.
Ty om de gjorde det betydde
det bara en fortsatt prisstegring, ett
fortsatt uttunnande av penningvärdet,
och reallöneförbättringar bli väl snarare
sämre än bättre om man går över
märket. I detta avseende anser herr
Ohlin att det skall drivas upplysning.

Ja, jag vill bara säga att det är en upplysningsverksamhet,
som vi från vår
sida icke ha vägrat att bedriva. Det
finns hundratals artiklar skrivna i den
socialdemokratiska pressen, som inpränta
detta, och det har hållits hundratals
föredrag med samma påpekande.
För min del har jag aldrig uraktlåtit
att starkt understryka detta i alla de
valtal jag har hållit i år, där jag också
har understrukit både de risker vi nu
löpa och de konsekvenser, som kunna
framkallas av behovet av skattehöjningar,
en fråga som jag strax skall beröra.

Från herr Ohlins sida har det här
sagts, att konjunkturinstitutets höstrapport
är bra, men vilken ståndpunkt
intar regeringen till den? Det är kanske
litet för mycket begärt att regeringen
såsom Kungl. Maj:t skall ta
ståndpunkt till ett sådant aktstycke.
Det tror jag inte regeringen skall göra,
men personligen har jag redan tagit
ståndpunkt och kan inte förstå, att inte
herr Ohlin observerat de ord jag har
skrivit i proposition nr 255 till denna
höstriksdag. Där står att material för
bedömande av det utrymme, som kan
finnas för eu reallönehöjning, återfinnes
i konjunkturinstitutets föreliggande
höstrapport. Jag har alltså direkt hänvisat
till denna utredning, och det innebär
väl att jag anser, att det material
som där finnes är vederhäftigt.

Vi få alltså räkna med att det kommer
att bli påfrestningar i form av prisstegringar
och lönehöjningar och att
det därigenom kommer att göras ett
angrepp emot penningvärdet. Det är
också klart, som man här sagt, att det
är statens centrala uppgift att värja
penningvärdet. Därmed stå vi inför
frågan: Vad skola vi då göra? Man har
också här i denna debatt efterlyst regeringens
program, det lär inte finnas i
proposition 255. Jag skulle emellertid
vilja säga, att även om inte där föreligger
någonting som kan betraktas som
en programmatisk utformning, så är

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

det fullständigt klarlagt på vilka vägar
regeringen för sin del tänker gå fram,
och jag skall tillåta mig att ett ögonblick
uppehålla mig vid denna sida av
saken.

Man kan naturligtvis här välja mellan
olika alternativ. Ett alternativ, som
diskuterats under den senaste tiden, går
ut på att vi icke nu skola medge vare
sig några prisstegringar eller löneförhöjningar,
utan vi skola i stället sätta
in våra krafter på att låta det nuvarande
pris- och löneläget stabiliseras.
För det ändamålet har man föreslagit,
att vi skulle skriva upp den svenska
kronans värde och kombinera denna
åtgärd med mycket kraftiga åtgärder
till åtstramning av penning- och finanspolitiken.
Det skall inte förnekas att
där föreligger ett alternativ. Det har
dock inte varit någon som i den tidigare
diskussionen här ställt sig på den
linjen; jag gör det inte heller, och det
finns ju under sådana omständigheter
inte någon anledning för mig att mera
ingående fördjupa mig i de risker och
svårigheter, som detta alternativ enligt
mitt sätt att se skulle kunna medföra.

Men utan en sådan politik, som även
innesluter uppskrivning av den svenska
kronans utlandsvärde, är det helt säkert
omöjligt att genomföra en stabilisering
av den nuvarande pris- och lönenivån,
och då kan ju nästa alternativ
inte vara annat än det att man så att
säga tar en begränsad men kontrollerad
inflation, en engångsåtgärd, varigenom
man låter priserna anpassa sig
till det läge, som skapats ute i världen,
och lönerna anpassas till detta nya prisoch
kostnadsläge. Och sedan? Ja, sedan
gäller det att låta åtgärden bli eu engångsåtgärd
så att inte de förväntningar,
som nu frodas i skuggan av dessa framtidsutsikter,
leda till att det blir en
självständig svensk prisstegringskonjunktur
ovanpå, som får priser och
löner att fortsätta uppåt utan att det
finns någon materiell bakgrund därtill.
Det är där vi måste sätta in våra åt -

gärder. Vi måste förhindra en sådan
fortsättning, och det är klart att det
inte finns någon annan väg att gå än
att för detta ändamål tillgripa en uppstramning
av penning- och finanspolitiken.
Vad syftar man till med en sådan
uppstramning? Jo, man syftar till att
antingen hålla konsumtionen eller investeringarna
tillbaka eller bådadera.
I dessa avseenden har man litet olika
intressen.

Det är givet att de stora folkgrupperna
äro obenägna att tänka sig en press
på den privata konsumtionen. Det finns
emellertid en annan grupp, framför allt
företagarna, som med förkärlek vilja
visa hän på en nedpressning av den
privata konsumtionen. Utan att här
behöva ta ståndpunkt till dessa olika
åsikter vill jag säga, att det är mycket
svårt att i nuvarande konjunkturläge
sätta någon press på den privata konsumtionen.
Jag vet egentligen inte hur
det skall gå till. Men det har lekts mycket
med tanken på att man skulle införa
en omsättningsskatt. Vad innebär
då en omsättningsskatt? Jo, den innebär
höjda priser, den innebär höjda
levnadskostnader. Även en sådan höjning
av levnadskostnaderna kommer att
bli föremål för strävanden att skapa
kompensation i löneavtalen. Därför
tror jag inte att en sådan åtgärd i nuvarande
läge har någon kraft. Jag tror
alt vi få lämna den privata konsumtionen
vid sidan. Men då följer med så
mycket starkare naturnödvändighet att
vi måste försöka hålla tillbaka den
offentliga konsumtionen och hindra
den från att växa oss över huvudet.
Och då komma vi till frågan om det
allmännas utgifter.

Det är självklart att vi måste vidta
alla de åtgärder vi kunna för att spara
på statsutgifterna, och detta kommer
att bli en uppgift, som denna kammares
ledamöter under det närmaste halvåret
få mycket att göra med — jag
menar vid behandlingen av den nya
budget, som kommer alt framläggas den

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

10 januari. Då få vi se vad Kungl.
Maj :t bar kunnat göra för att spara
men också vad riksdagen sedan kan
åstadkomma för enighet för att genomföra
besparingar.

Men hur än resultatet på denna punkt
komnjer att bli, är väl en sak i alla
fall säker, nämligen den att om vi
skola ha någon chans att förhindra en
fortsatt försämring av penningvärdet,
går det inte för sig att underbalansera
budgeten; det går inte för sig att ordna
det så att staten har utgifter, som medborgarna
inte få betala direkt, utan som
man kanske får låna medel till eller
trycka sedlar för att täcka. Den synpunkt
jag nu här anfört har ju också
sin stora relevans till detta års budget
och till frågan om hur vi skola kunna
balansera detta budgetårs inkomster
och utgifter.

Låt mig ge en liten erinran om vad
som här har förevarit. I riksstaten räknade
vi med att om vi inte toge hänsyn
till utgifterna via gamla reservationsanslag,
skulle budgeten visa ett
överskott på 159 miljoner kronor, men
att, om vi toge med de påräkneliga utgifterna
på reservationsanslag, överskottet
minskades till 59 miljoner kronor.
Efter en omräkning, som vidtagits
på s. 16 i propositionen nr 255, har
överskottet, om vi icke räkna med reservationsmedelsutgifterna,
minskats till
100 miljoner kronor, och eftersom våra
utgifter på reserverade medel tydligen
komma att öka, så har med tillägg av
dessa resultatet blivit ett minus på 50
miljoner kronor. Det förslag jag har
lagt fram till förstärkning av statens
inkomster genom en förhöjning av
spritskatterna innebär, om det bifalles
av riksdagen, att vi få ett överskott —
utan att räkna med reservationsmedelsutgifterna
— på 150 miljoner kronor.
Det blir med andra ord plus minus noll
om vi räkna med de pengar, som gå ut
via reservationsmedelsanslag, och följaktligen
visar redan propositionen nr
255 ett försämrat statsfinansiellt läge,

i jämförelse med riksstaten, på 50 miljoner
kronor.

Jag skall kanske i detta sammanhang
ta upp en liten sak, som har varit ute
och spökat här i debatten och som
förut varit gefundenes Fressen för
många tidningsskribenter, av vilka åtskilliga
sitta i denna kammare. Herr
Ohlin uttryckte saken så: I radiodebatten
visste finansministern ingenting om
huruvida det skulle behövas några
ökade skatteinkomster, men redan strax
därefter var han snabbt på det klara
med den saken. Jag vill bara säga, att
detta uttalande inte är riktigt. Jag yttrade
mig alldeles ärligt när jag i radiodebatten
sade, att regeringen inte hade
tagit någon ståndpunkt till denna sak,
och jag kan tillägga, att jag själv den
gången inte hade tagit någon som helst
ståndpunkt till frågan. Jag vill också
göra ett påpekande. Investeringsskatten,
som jag skall ägna några minuter
åt längre fram, kan ju inte, även om
den genomföres, komma att ge staten
några pengar för detta budgetår. Ett
utskickande av promemorian kunde
alltså inte på något sätt antyda att
man genom den ville ta in några pengar
för att täcka hålen i detta års budget.
Om den skatten kommer att bli beslutad,
kommer den att tillämpas först
vid 1951 års taxering, och staten kan
följaktligen inte få in några pengar
genom densamma förrän 1952. I fråga
om spritskatterna ber jag bara kammarens
ledamöter läsa igenom den kortfattade
utredning, som finns i propositionen
nr 255 om de överväganden som
lett fram till Kungl. Maj :ts förslag om
att höjningarna av spritskatten m. m.
skola träda i kraft redan under detta
budgetår. När ni sett den utredningen,
bör det vara klart för var och en, att
det inte fanns någon möjlighet för
finansdepartementet att några dagar
efter partiledarkonferensen ha någon
klar uppfattning, huruvida det kunde
behövas mera pengar för detta år. Tv
det betydde, som ni skola finna där,

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 55

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ingalunda att enbart de höjda försvarskostnaderna
voro uppe till övervägande
utan många andra ting.

Nu är det emellertid ett faktum att
vi här stå inför den konsekvensen att
vi måste se till att inte under detta
budgetår få en underbalanserad budget,
d. v. s. en reellt underbalanserad budget.
Jag vill emellertid på denna punkt säga,
att här finns ytterligare ett stort frågetecken.
Frågan gäller, huruvida det
skall bli utsträckt tid för inbetalning
av kvarskatten 1951. Den frågan är
ännu inte slutgiltigt prövad av regeringen.
Remissyttrandena ha nyss kommit
in till departementet, men så mycket
kan jag väl säga här, att det måste
komma att föreligga mycket starka skäl
för att medge ett förlängt uppskov.
Skulle det ges, komme det att leda till
ett betydande underskott i detta års
budget med påföljd, herr Hjalmarson,
att pengarna få av riksgäldskontoret
skaffas på något annat sätt — de måste
ju nämligen fram.

I dagens läge är det uppenbart att
vi inte kunna undgå att även ägna stor
uppmärksamhet åt frågan om hur mycket
vi ha råd att investera. Det kan
visserligen aldrig objektivt avgöras huruvida
en nation använder för mycket
eller för litet till investeringar, för
mycket eller för litet till konsumtion.
Men så mycket kunna vi väl i alla fall
säga, som att det är påtagligt att investeringarna
i Sverige 1950 ha fått så
mycket större utrymme i den svenska
nationalinkomsten, att investeringsbeloppet,
åtminstone reellt sett, ökat med
10 procent i jämförelse med tiden närmast
före det sista världskriget. Den
andel av nationalinkomsten, som användes
till investeringar, har blivit 10
procent större, och den andel, som användes
till konsumtion, har blivit i
motsvarande grad mindre. Detta dr
inte från min sida sett bevis för att vi
ha för stora investeringar; det är bara
cn antydan om att vi dock inte farit
hårdhänt fram med investeringarna. Vi

kunna inte, om vi vilja hålla den samhällsekonomiska
balansen, efter det
som nu kommer att ske, tänka på ökade
investeringar. Byggnadsregleringen
måste vara kvar även nästa år och kanske
längre, och det kan inte bli ett ökat
utrymme för byggande genom att det
ges en större kvot — det kanske inte
heller behöver bli en minskad sådan.

Men sedan ha vi alla de investeringar
som falla utanför byggnadsregleringen,
och det är ju den större delen. Därvidlag
ha vi nu vidtagit åtgärder av kreditpolitisk
natur. Lagen om skärpning
av bestämmelserna för bankernas kassareserver
har trätt i kraft, det har träffats
överenskommelse mellan riksbanken
och kreditinstituten om en restriktiv
kreditgivning, och för att inte obligationer
skola kunna användas som
kontanta pengar har riksbankens stödköp
av obligationer upphävts. Det har
lyckats, men det har kostat en kvarts
procents räntestegring att borttaga obligationernas
karaktär av likvida medel.

Här kommer jag in på en liten historiediskussion
med herr Ohlin, vilken
jag dock inte skall göra så vidlyftig.
Herr Ohlin säger, att vi i räntefrågan
nu gå folkpartiets linje från förra våren.
Ja, det kan han ju ha rätt i, men
kanske herr Ohlin också vill erkänna,
att jag i diskussionen i våras förklarade
mig inte i princip ha något att
invända mot herr Ohlins framställning.
Jag bara sade, att jag ansåg tiden inte
vara kommen. Jag hade då den uppfattningen
att det skulle vara verksammare
om vi samlade de åtgärder vi behövde
vidta i en bukett i närmare anslutning
till prisstegringarnas och löneregleringarnas
inträde för att därigenom
kanske kunna åstadkomma en
större psykologisk verkan vid en samlad
insats. Men sedan kom Koreakriget
med vad därav följde, vilket föranledde
mig, riksbankslcdningen och regeringen
att välja cn tidigare tidpunkt än jag
förut hade tänkt mig. Jag vill också
fästa herr Ohlins uppmärksamhet på

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

att det är åtminstone mer än två år
sedan jag i riksdagen förklarade, att
jag ansåg att vi borde eftersträva och
söka komma fram till en rörlig ränta.
Jag tror inte att herr Ohlin skall monopolisera
uppfattningen om den rörliga
räntans nödvändighet enbart för sin
egen räkning; det finns också andra
människor i detta land, som haft och
ha samma mening.

Genom de kreditrestriktioner jag nyss
omnämnt blev det möjligt att påverka
sådana investeringar utanför byggnadsområdet
som finansieras med tillhjälp
av lånade pengar. Men det sker ju också
mycket stora investeringar med tillhjälp
av företagens vinstmedel. Skola vi
inte göra något för att hålla dessa investeringar
inom gränser? När man
börjar beröra den saken blir det genast
oro i lägret. Då börjar man tala om hur
viktigt det är att investera för att kunna
rationalisera och skapa bättre möjligheter
för produktionen, då börjar man
tala om hur viktigt det är att lägga upp
beredskapslager. Men, ärade kammarledamöter,
när det gäller att hindra
folk från att rationalisera med tillhjälp
av lånade pengar eller att lägga upp
lager med tillhjälp av lånade medel är
man inte lika ömtålig. Här är det väl
ändå så att vi få göra klart för oss, om
vi anse det nödvändigt att hålla investeringarna
inom vissa gränser eller om
vi inte anse detta. Anse vi det nödvändigt,
kunna vi inte låta ett avsnitt vara
fullständigt fritt; det blir en snedvridning
och en orättvisa. Det har i finansdepartementet
gjorts upp en promemoria
om investeringsskatt, där ett försök
göres att utforma en ordning varigenom
företagen skulle tvingas att allvarligt
överväga om de investeringar, som de
vilja göra med tillhjälp av vinstmedel,
äro absolut nödvändiga eller icke. Nu
sade herr Ohlin här, att denna promemoria
var så sönderskjuten att väl ingen
kunde tänka på att lägga fram densamma.
Ja, jag förstår herr Ohlin. Herr
Ohlin har, liksom jag i första omgången

gjorde, läst vad som stod i tidningarna
om remissyttrandena. Men, herr Ohlin,
tidningsreferaten av yttrandena äro inte
särdeles överensstämmande med det
objektiva förhållandet. Det är snarast,
som någon företagare nyligen sade mig,
fråga om att på ett lättfattligt sätt lägga
fram ovederhäftigheter. Jag skulle vilja
säga, att om regeringens prövning leder
till att ett förslag om investeringsskatt
kommer att föreläggas riksdagen, så är
jag i sådant fall i stånd att lägga fram
ett förslag, som kommer att ha stöd av
majoriteten av de myndigheter som yttrat
sig. Jag säger icke att det kommer
att röna bifall av majoriteten bland dem
som skola betala skatten, ty där har jag
aldrig räknat med att få någon majoritet.

Men jag vill gå herr Ohlin till mötes
— och det har jag gjort redan före denna
debatt — på det sättet, att jag förklarar,
att vi hålla på att försöka se
efter om det är möjligt att komma fram
på en annan väg, som är lika effektiv
men som kanske icke är lika oaptitlig
för företagarna som vad denna väg är.
Jag vill emellertid bara understryka, att
inom detta område kunna vi helt säkert
icke undgå att vidtaga åtgärder.

Detta är i stort sett de linjer som vi
tänka oss: Alltså en stram finanspolitik,
återhållsamhet från statens sida i fråga
om utgifter och även i fråga om investeringar,
en klar budgetbalans, helst en
överbalansering av budgeten, samt åtgärder
för att begränsa investeringarna
genom liksidiga ingrepp på alla punkter
av investeringsområdet.

Huruvida detta program — ty det är
ju ett program — kan komma att visa
sig tillräckligt, det kan ingen spå om
i dag. Inom samhällsekonomien är det
nämligen icke så att man har en maskin
med en spak, som man kan höja
från 1 till 4 för att uppnå en viss verkan
och att om man behöver större verkan,
kan man höja den till 6. Så är det
icke här. Det finnes ingen annan metod
än att rent empiriskt leta sig fram till

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

vad som beliöves. Om det kommer att
visa sig att de åtgärder, som vi nu tänkt
oss, icke räcka, kan man fortsätta: det
är ingen konst att minska byggnadsverksamheten,
det är ingen konst att
genom en eller annan skärpning av kreditrestriktionerna
åstadkomma en ytterligare
minskning av de investeringar,
som ligga utanför byggnadsregleringen,
och det kanske också är möjligt att
skärpa en eventuell investeringsskatt.

Jag kanske skulle säga ett ord om
prisutjämningsavgifterna på skogsprodukter.
Det är väl ett faktum som ingen
kan bestrida, att på grund av de onormala
ekonomiska förhållandena ute i
världen är det vissa råvaror, som ha
stigit så i pris, att prisstegringen är
samhällsfarlig. Det gäller många ting
som vi skola köpa, och det gäller också
vissa ting som vi skola sälja. När vi här
tala om skogsprodukter är det icke därför
att vi i princip hålla oss till skogsprodukter,
utan det är därför att, såvitt
vi kunnat finna, skogsprodukterna för
tillfället äro de enda varor, beträffande
vilka prisstegringen blivit så exceptionellt
stor, att det finnes anledning att
försöka bryta av toppen. Det är utan
tvivel i allas intresse, även i företagarnas,
att dessa toppar bli avbrutna. Sedan
kan det tvistas en liten smula om
vad man skall göra med de pengar som
på det sättet omhändertagas på längre
sikt. Men jag tvistar icke med någon om
att pengarna böra steriliseras i statens
hand och användas på sådant sätt, att
de ej påverka det ekonomiska skeendet
i dag.

Jag skulle på denna punkt vilja säga
till herr Hjalmarson, att det kanske
ändå vore förståndigt av herr Hjalmarson
att litet mera checka sina uppgifter
i de käcka tal han håller här. Det är
icke så som herr Hjalmarson gjorde gällande,
att det är devalveringen som har
skapat den prisstegring på skogsprodukter
som nu föreligger. Den prisstegring
som kom genom devalveringen
hade icke en sådan omfattning. Det är

helt andra ting, herr Hjalmarson, som
verkat. Därför är det ett löjligt påstående,
när herr Hjalmarson säger, att
först genomför den svenska staten en
sak, nämligen devalveringen, så att en
prisstegring följer, men sedan vidtar
staten åtgärder för att taga bort prisstegringen.
Det har ingenting med ett
vederhäftigt resonemang att göra.

I anknytning till detta skulle jag till
slut vilja säga några ord om riksbankens
och riksgäldskontorets politik, icke
därför att jag på något sätt anser mig
ha något förstahandsansvar beträffande
de ting som där ske men för att jag tycker
att det är min skyldighet att säga
någonting om den saken.

Man säger här, att riksbanken finansierar
statsverket med sedelpressarna.
Herr Hjalmarson hade en lång uppräkning
av tokiga ting som hade skett
t. o. m. i strid med riksdagens direktiv.
Jag kan väl icke tänka mig annat än att
riksdagens vederbörande organ, som ha
till uppgift att se till, att regeringen,
riksbanken och riksgäldskontoret följa
riksdagens beslut, också titta på detta
och se efter, om det verkligen är så, att
det har handlats i strid med givna direktiv.

Jag fick, när herr Hjalmarson gjorde
denna uppräkning, en liten tanke. Herr
Hjalmarson talade om att han läste så
mycket engelska detektivromaner. Det
gjorde jag också förr när jag hade tid
till det. Jag undrar om det icke vore
nyttigt, herr Hjalmarson, att låta bli det
och i stället ägna så mycket större tid
åt de ting, som herr Hjalmarson talar
om i riksdagen.

Låt oss hålla oss till det sista året.
Det är icke så mycket lönt att vi spekulera
om det som har varit tidigare; då
kommer man in på långperiodsproblem
med mycket invecklade räknesätt. Går
man tillräckligt långt kommer man i
den situationen, att man kan visa, att
här har staten genom riksbanken och
riksgäldskontoret dragit in betydligt
mera pengar från allmänheten än vad

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

som givits ut. Jag håller mig alltså till
det sista budgetåret 1949/50. Det är alldeles
riktigt, att riksbanken, såsom man
säger, under detta budgetår har försett
marknaden med ett nettobelopp av
cirka 200 miljoner kronor. Jag tror
ändå, att det skulle vara lättsinnigt att
säga att detta berott på att statens affärer
gått vind för våg. Orsaken till att
det blivit ett så stort överskott är ändå
i grund och botten den kraftiga ökning
av valutareserven, som inställde sig
omedelbart efter devalveringen. Vad
man kan säga är att riksbanken ej under
detta budgetår lyckats att från
marknaden draga in lika mycket pengar
som den givit ut dels i betalning för
nettoinströmningen av valutor till valutareserven
och dels till statskassan för
täckning av dess utgifter. Detta är icke
något idealiskt förhållande. Jag menar
visst, att detta är ett av de områden,
där vi härefter måste försöka att med
all kraft arbeta oss fram till ett sådant
läge, att det ej blir så att riksbanken
nettoförser marknaden med betalningsmedel.
Men detta medför ej att jag drar
den slutsatsen, som man på många håll
gör, att riksgäldskontoret till varje pris
skall taga upp sina lån i marknaden.
Det är icke ur samhällsekonomisk synpunkt
någon förlust om dessa lån gå
över riksbanken: huvudsaken är att det
blir pengar från marknaden. Att man
går över riksbanken har ju vissa fördelar,
bl. a. att försäljningen av värdepapper
kan ske kontinuerligt och anpassas
efter läget på marknaden i varje ögonblick.
Man kan sålunda därigenom på
ett mjukare och bättre sätt draga till sig
de kapitalmedel som erfordras.

Med detta har jag icke sagt, att icke
riksgäldskontoret får gå ut i marknaden.
Jag menar, att det skall riksgäldskontoret
visst göra. Men det skall icke
vara så att man skall säga, att all riksgäldskontorets
upplåning skall ske direkt
i marknaden. Det skulle, menar jag,
vara felaktigt. Det viktiga är att se till
att riksgäldskontorets behov av lånade

medel tillgodoses genom att det kommer
pengar från allmänheten, d. v. s. att
pengarna komma från marknaden. Det
betyder icke att det skall vara balans
varje vecka eller varje månad. Men på
litet längre sikt måste man givetvis
komma till detta resultat.

Jag skall sluta med att säga bara
några ord. Det talas så ofta om att vår
ekonomi är så svankig och svag, att vid
den minsta lilla vindpust sättes stabiliteten
i fara. Det ligger en viss sanning
i detta. Det beror helt enkelt därpå, att
vi driva den fulla sysselsättningens politik.
Det är klart, att man då har ett
läge, där små förändringar åstadkomma
små rubbningar. Dem måste man ständigt
vara beredd att möta, än på en
punkt och än på en annan. Det var
mycket enklare att klara stabiliseringen
på den tiden, när man hade en stor buffert
av arbetslösa. Då innebar icke en
förstärkning av konjunkturen, att den
överansträngde arbetsmarknaden. Det
fanns en stor reserv; man nådde ändå
icke upp i toppen. Det fanns en stor
marginal. Men denna marginal vilja vi
icke ha. Vi vilja ha den fulla sysselsättningen.
I varje fall förklarade alla partier
detta i den föregående valrörelsen.
Jag vet inte om det skett någon ändring
efter valet. Vi få då ett tillstånd, där vi
bli nödsakade att vara på ständig vakt,
eftersom vi icke kunna ha lika starka
buffertar som man hade i den gamla
tiden.

Men när det gäller att skaffa de medel,
som behövas för att nå ett sådant resultat,
eftersträva vi ju här i Sverige
sedan åtskilliga år tillbaka att komma
bort från detaljreglerandet och komma
fram till mera generella och automatiskt
verksamma medel. Ute i världen, i Amerikas
Förenta stater, som alltid ha varit
föregångslandet för vad man kallar en
liberal politik, och i Belgien, beträffande
vilket gäller detsamma, har den
ena detaljregleringen nu staplats på
den andra. Det går en våg av detaljregleringar
på nytt fram över världen. Vi

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 59

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

anstränga oss här för att icke dragas
in i denna våg. Men jag vill göra ett påpekande.
Det är att man icke får stämpla
varje åtgärd, som man finner misshaglig,
som en detaljreglering. Här säger
man från vissa håll, att penningpolitiken
är i sin tillämpning automatisk
och generell. Det är den visst icke.
Kreditrestriktionerna i bankerna äro
långt ifrån några automatiska och generella
ting. Föreslår man en skatt, som
innebär en automatisk och generell metod,
får man genast höra att vi äro på
väg in i detaljregleringar på nytt, därför
att man icke tycker om medlet.

Men har man klart för sig, att den
samhällsekonomiska balansen måste
upprätthållas medelst ett samspel av åtgärder
inom penningpolitikens och
finanspolitikens råmärken, då skall
man, om man vill gå fram med automatiska
och generella metoder, också
acceptera att man tillgriper sådana metoder
inom alla de områden, där man
har att söka medlen för penningvärdets
upprätthållande.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall gärna bekräfta vad
finansministern önskade bekräftat: att
han redan för ett par år sedan talade
om att han i princip tyckte, att man
skulle ha rörlig ränta. Men, herr finansminister,
när man sitter i regeringen,
är det icke bara fråga om att
uttala sig i princip; det gäller att se
till att det också beaktas i den aktuella
politiken. Där har ju finansministern
hållit på den stela räntan, jag måste
tyvärr säga utan de väsentliga modifikationer
som vi förordat.

När finansministern hänvisar till sitt
uttalande i våras, måste jag bedröva
honom med alt läsa upp ett stycke av
vad han sade. Det lyder så: »Herr Ohlin
frågade, i vilket läge jag skulle anse,
att det vore möjligt att genomföra en
viss ränterörlighet. Jag vill för min del
på den frågan svara, att om jag efter
höstens avtalsuppgörelse finner, att vårt

ekonomiska läge fortfarande ter sig
stabilt utan tendenser i inflationistisk
riktning, anser jag att tiden då är inne
att diskutera frågan om en sådan rörlighet.
»

Nu är det, som kammaren förstår,
just därför att det finns starka tendenser
i inflationistisk riktning som det
befunnits nödvändigt att övergå till en
viss rörlig ränta. Jag måste därför göra
min komplimang till finansministern,
denna gång en liten smula reserverad.

Affischerna »Vi klarade krisen» ansåg
finansministern vara berättigade
som en replik till de borgerligas valrörelse
1948, där man talade om en naturkatastrof.
Om finansministern läst
t. ex. folkpartiets officiella valtryck,
som partiet svarar för, och mina tal,
som jag naturligtvis i hög grad svarar
för, skulle finansministern ha observerat,
att de punkter, där vi talade
om vanstyret, gällde just valutakrisen.
Och denna valutakris, herr finansminister,
är sannerligen icke klarad i dag,
ty det är konsekvenserna, de uppskjutna
konsekvenserna av förra höstens anpassning,
som vi nu se framför oss under
den kommande vintern. Jag förmodar,
att herr Sköld då icke hade tid att
läsa vårt valtryck. Det var kanske på
den tiden då finansministern ännu läste
detektivromaner.

När det gäller talet om att ingen kunde
förutse Korea-krisen, vill jag gärna
erkänna detta, men det är en orolig
värld vi leva i. Det var därför man på
vårt håll varnade regeringen för vad
som möjligen skulle komma och för att
taga de risker som man då ville taga.

Jag vill också gärna medgiva, att regeringens
politik fått ännu större skadeverkningar
än vad vi trodde skulle
komma. Men det är icke, som finansministern
gjorde gällande, något exempel
på efterklokhet. Vi får väl ändå begära
av regeringspolitiken att den inte
bara skall hålla när det är vackert
väder. Den skall hålla också i blåsväder.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Nu hänvisar man till händelserna i
utlandet och dess påkänningar. Ja, de
äro obestridliga, men varje gång det
går uppåt i ett gynnsamt läge, talas det
om hur bra regeringen sköter sig, och
så snart det kommer svårigheter bero
de på förhållandena i utlandet. Jag undrar
om man ändå inte bör vara en
smula konsekvent därvidlag och erkänna
regeringens visserligen begränsade
men dock ansvar i båda fallen.

Beträffande upplysningsverksamheten
säger finansministern, att han har
uttalat sig fullt tydligt. Jag vill bara
konstatera, att hans upplysningsverksamhet
i varje fall inte har trängt fram
till kammarledamoten herr Severin och
till den tidning han redigerar, där man
i en bemärkt artikel för ett par dagar
sedan gjorde sig till tolk för den uppfattningen,
att de fackliga organisationerna
inte ha någon annan uppgift än
att få ut största möjliga inkomsthöjning
— att sörja för att det inte blir
inflation är regeringens sak. Det vore
intressant att höra, om den nye socialdemokratiske
gruppordföranden i första
kammaren, som lär stå Aftontidningen
nära, har samma mening. Man måste
fråga sig, vad DO anser att regeringen
skall göra.

Nu säger finansministern, att det är
fullständigt klarlagt vilka regeringens
vägar äro, nämligen bland annat en åtstramning
av penning- och finanspolitiken
inklusive skattehöjningar. Det

märkliga är att detta icke var klarlagt
veckorna före valet. Finansministern

hävdar fortfarande, att han icke kunde
ha lämnat några flera upplysningar därom
än han gjorde, eftersom regeringen
och han själv ännu inte hade tagit

ställning, men att det däremot nu är
fullständigt klart vad som kräves. Jag
tror, herr finansminister, att det är ett
hopplöst företag att försöka ta bort det
intrycket både här i kammaren och

bland Sveriges folk, att denna plötsliga
klarhet hos herr Sköld och regeringen
är anmärkningsvärd.

När finansministern säger att man
måste lämna den privata konsumtionen
utanför vill jag säga, att det naturligtvis
finns viktiga inkomstbildningsproblem
och problem om hur det allmänna
kan uppmuntra till sparande. Om man
lämnar dessa ting utanför, får man icke
ett program som håller, och man får
heller inte ett program som kan inge
förtroende.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
tvist med herr finansministern om
den mångomtalade affischen »Vi klarade
krisen». Det räcker kanske med
att konstatera, att den gamla krisen har
blivit som ny igen, och det är i alla
fall den vi främst få syssla med.

Herr Skölds paroll var: begränsad
men kontrollerad inflation som en engångsåtgärd.
Hur mycket penningvärdeförsämring
vi skulle få svälja fingo
vi dock inte något besked om. Finansministerns
uttalanden om kontrollåtgärder
voro så allmänt formulerade, att
de gåvo föga hållpunkter. I fråga om
besparingar på statsbudgeten fingo vi
intet besked. Hur finansministern ser
på subventionerna, den automatiska utgiftsstegringen
o. s. v. skola vi få veta
den 10 januari, och i fråga om investeringsskatten
hänvisade finansministern
i stort sett till sitt blivande ståndpunktstagande.

Jag vill konstatera, herr talman, att
jag får en viss tid över att läsa detektivromaner,
och jag kan endast beklaga,
att finansministern inte tycks befinna
sig i samma angenäma situation.

Låt mig, herr talman, dock försöka
sammanfatta vad regeringsprogrammet,
såvitt jag förstår, går ut på.

För det första är det statlig priskontroll.
Denna har mycket små möjligheter
att på ett sätt som motsvarar
kraven på högsta möjliga ekonomiska
effektivitet påverka prisutvecklingen.

För det andra är det en penningpoli -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

tik, som jag måste sätta en rad frågetecken
efter. Min blygsamhet förbjuder
mig att delta i den tävling, som har
uppstått om vem som var först att förorda
en rörlig ränta — herr Sköld och
herr Ohlin få göra upp den tävlingen
inbördes. Det är dock glädjande att
man kommit fram till dagens ståndpunkt,
men skulle man inte kunna ta
det lilla steget ytterligare och medge,
att vi inte jämt och ständigt böra tala
om »lågräntepolitikens ram» utan för
att få effekt med små åtgärder böra gå
rakt på sak och tala allenast om en
rörlig ränta.

När det gäller den statliga upplåningen
kunde jag inte av herr Skölds
uttalande få klarhet om han verkligen
vill, att man planmässigt och effektivt
skall förlägga upplåningen direkt i öppna
marknaden.

Finansministern åberopade ändringen
av kassareservsbestämmelserna. Jag
är inte så hemma på det området, men
jag måste sätta ett stort frågetecken för
denna åtgärd. Inte annat än jag kan
se har konjunkturinstitutets rapport visat,
att effekten av kassareservsbestämmelsernas
skärpning är mycket begränsad.
Såvitt jag förstår innebär denna
åtgärd bara att riksbanken tar ett räntefritt
tvångslån av allmänheten via
bankerna, på vilket allmänheten själv
i sista hand får betala ränta i form av
höjda utlåningsräntor på lån mot säkerhet
i aktier och obligationer. På något
avgörande sätt kan inte detta påverka
kreditvolymen. Denna beror väsentligen
på bankernas inlåning, vilken beror på
marknadens allmänna likviditet, som i
sin tur till väsentlig del hänger samman
med riksbankspolitiken. Det är den eviga
cirkeln, som vi aldrig kunna komma
ur.

För det tredje hänvisar finansministern
till investeringsskatten. Herr Sköld
säger att skatt på investeringar iir ett
automatiskt och generellt verkande medel.
Ja, visst är den det, men det är
inte i och för sig tillräckligt. Det är

inte så att alla automatiska och generellt
verkande metoder kunna rekommenderas.
Investeringsskatten har åtskilliga
högst ogynnsamma konsekvenser.
Den är ineffektiv på många områden
och i varje fall i föreliggande skick
behäftad med en rad besynnerligheter
som jag förut har exemplifierat.

Slutligen ha vi den sista punkten
på regeringens program: allmänna råd
och förmaningar till parterna på arbetsmarknaden.

Det må förlåtas om man efter att ha
tagit del av detta allmänt hållna program
ingalunda känner sig övertygad
om att detta är ett program som möjliggör
en effektiv begränsning och kontroll
av den inflation, vilken herr Sköld
nu målar upp för oss som ett oundvikligt
framtidsperspektiv.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag känner mig uppfordrad att
lämna en korrigering i anledning av
herr Ohlins referat av en artikel i
Aftontidningen. Jag var inte i tillfälle
att höra hela den del av anförandet
som rörde denna sak, utan jag råkade
få höra endast hälften eller kanske tre
fjärdedelar.

I denna artikel framhölls det mycket
riktigt, att det är statens uppgift —
det stod statens, inte regeringens i
artikeln — att upprätthålla penningvärdet.
Där stod också, att fackföreningsrörelsen
har till uppgift att söka
utvinna mesta möjliga av det som kan
utvinnas av real löneförhöjning. Samtidigt
betonades, att fackföreningsrörelsen
inte har något som helst intresse
av att driva upp lönerna utöver vad
som kan vinnas i real löneförhöjning,
d. v. s. alt åstadkomma en löneförhöjning,
som mer eller mindre omedelbart
skulle ätas upp av en motsvarande prisstegring.

Artikeln slutade med att fackföreningsrörelsen
naturligtvis icke kan
ha till uppgift att upprätthålla penning -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

värdet — det är i huvudsak statens
uppgift — men att fackföreningsrörelsen
kan stödja statens strävanden i detta
hänseende genom att icke framställa
lönekrav som äro ägnade att driva upp
priserna och sålunda framkalla en mot
löneförhöjningarna svarande prisstegring.
Det innebär också att fackföreningsrörelsen
kan stödja staten genom
att låta sina lönekrav stanna inom ramen
för vad som möjligen kan uppnås
av real löneförhöjning.

Jag skulle tro att LO:s ordförande,
till vilken herr Ohlin i detta sammanhang
refererade, och fackföreningsrörelsens
hela ledning äro av samma mening.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall bara göra några anmärkningar till
vad herr Ohlin yttrade. Först vill jag
tala om ett par ting som gälla vad jag
har sagt tidigare.

Herr Ohlin redogjorde här för vad
jag hade sagt om den rörliga räntan och
om tidpunkten för dess införande. Jag
skall gärna medge, att sammankopplingen
av tiden och villkoren kan ge herr
Ohlin i viss mån rätt i vad han sade,
men vad jag egentligen menade var, att
om det var möjligt skulle vi icke oroa
den ekonomiska situationen med en
övergång till en ny räntepolitik förrän
vi hade kommit i det nya läget. En förutsättning
var att vi hade så god balans,
att vi kunde göra det utan att det bleve
några svåra kastningar. Det är ju nämligen
så, att om man skulle komma på
idén att gå över från en bunden ränta
till en rörlig ränta vid en tidpunkt när
samhället är fyllt av förväntningar och
spekulativa tendenser, kan man ställa
till en katastrof. När det blev uppenbart
att vi på grund av Koreakrigets utbrott
skulle komma att utsättas för en tillspetsning
av det ekonomiska läget,
skyndade sig därför riksbanken och
regeringen att fatta dessa beslut medan

sommarstiltje rådde och bankdirektörer
och försäkringsdirektörer lågo vid
badorter. Vi gjorde det just därför att
vi visste, att om vi skulle lyckas genomföra
räntans rörlighet, måste det ske vid
en tidpunkt, då det av en eller annan
anledning var lugnt på värdepappersmarknaden.
Det är egentligen precis
samma sak som jag ville säga då, att
man inte kan göra denna sak när som
helst. Om man inte vill ställa till skada,
måste man göra det i en period, då det
råder sådant lugn, att spekulationer
kunna undgås.

Vidare försökte herr Ohlin göra gällande,
att vår dispyt i radio gällde hela
den ekonomiska politiken. Jag har helt
naturligt under hela valrörelsen talat
om den ekonomiska politiken, jag har
talat om den rörliga räntan, om kreditrestriktionerna
och investeringarna och
allt detta. Jag har inte dolt, att vi stodo
inför en tillspetsning av det ekonomiska
läget. Men, ärade kammarledamöter,
jag fick inte den frågan ställd på
detta sätt i radio. Jag fick den frågan
av herr Ohlin, om regeringen tänkte
höja skatterna under innevarande år.
Jag svarade, att vi inte hade tagit någon
slutlig ståndpunkt till det. Det
kunde ju något bero på vad de nya försvarsutgifterna
komme att leda till. Frågan
gällde alltså helt och hållet, huruvida
vi med tillhjälp av skatter skulle
för detta budgetår skapa nya inkomster
åt staten, och det hade ju icke någonting
att göra med den ekonomiska politiken
i mera vidsträckt betydelse.

Så säger herr Ohlin, att regeringens
politik bör hålla även i biåsväder. Ja,
kan herr Ohlin säga, att den inte håller?
Har den lett till några svårigheter?
Kanske herr Ohlin säger, att det
ju blir prisstegringar. Nå, varifrån komma
de prisstegringarna? Är det en
svensk självständig prisstegringskonjunktur
eller är det en konjunktur som
kommer över oss utifrån och som ett
land med Sveriges utvecklade utrikeshandel
icke kan undgå att beröras av?

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 63

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Vill herr Ohlin kanske att vi skola tillgripa
de mycket långt gående åtgärder
jag här har talat om för att förhindra
denna utländska prisstegringskonjunktur
att slå igenom? Annars vet jag inte
vad det blir för mening i hela resonemanget.

Allt detta kommer ju att ge sig allteftersom
vi glida in i den nya situation
som vi icke ha i dag men som vi frukta.
Det kommer att ge sig, huruvida den
politik regeringen för kommer att hålla.
Det finns ingen som helst möjlighet att
i dag säga, att regeringens politik har
misslyckats och att den inte hållit. Ännu
håller den, och sedan få vi se igen
nästa år, herr Ohlin, om den fortsätter
att hålla. Då kanske vi få en ny karamell.
Kanske herr Ohlin får den då också,
kanske jag får den.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag måste nog trots finansministerns
älskvärdhet säga, att hans försvar
för att han ingenting sade före valet
nästan gör situationen värre. Nu säger
han, att dessa skattehöjningar under innevarande
budgetår inte ha någonting
att göra med den ekonomiska politiken
i vidsträckt bemärkelse. Är det någon
av kammarens ledamöter som kan få
någon förnuftig mening i ett sådant yttrande?
Finansministern har tidigare
sagt, att en åtstramning i vad han då
kallade penning- och finanspolitiken
var det centrala, och sedan skulle
skattehöjningar inte ha någonting att
göra med denna centrala sak. Jag tror
det finns ett råd som finansministern
borde beakta: Försök inte försvara saken.
Det gör den bara värre.

Sedan frågar finansministern om det
har uppstått några svårigheter och om
inte regeringens politik håller. Veta inte
alla människor i dag, att vi befinna oss
i ett besvärligt läge, där man har att
vänta en stark stegring av priser, levnadskostnader
och inkomster? Vi kunna
väl ändå inlc förbise vilka liamst -

ringsrisker osv. detta läge innebär. Vi
kunna ju om ett år jämföra utvecklingen
under våren och vintern med utvecklingen
under samma tid i andra
länder, t. ex. i Norge, Danmark och
Schweiz. Då få vi se om man inte
kan säga, att dagsläget innebär mycket
betydande risker som förstorats av regeringens
politik.

Till sist vill jag, herr talman, beträffande
utelämnandet av inkomstfördelningsproblemen
och annat säga till finansministern,
när han hänvisar till att
ett fullständigt ekonomiskt politiskt
program finns i hans proposition, att
jag undrar, hur många av kammarens
ledamöter som innan de gingo hit kl. 11
i dag hade kunnat på rak arm svara på
frågan: Redogör kort för regeringens
stora förtroendeingivande ekonomiska
program, som lägger en fast grund för
penningvärdet nästa år. Jag undrar om
svaren hade blivit mera samstämmiga
än när Ture Nerman ställde frågan
om socialiseringen. Jag tror ingen hade
kunnat besvara frågan, och det beror
inte på att kammarens ledamöter läsa
detektivromaner utan på att det inte
står i propositionen, herr finansminister.
Det finns intet program av denna
art. Det finns bara allmänna talesätt,
och finansministern har genom sina allmänna
förklaringar i dag heller inte
åstadkommit ett sådant sammanfattande,
allsidigt och tillräckligt hållbart program.
Jag vill därför ge regeringen rådet
att i tid göra upp ett sådant program,
inte genom att tala på en höft om
att man eventuellt kan skärpa en investeringsskatt
ytterligare utan genom att
eftersträva en lösning som kan väcka
förtroende hos alla grupper i landet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall bara la upp ett par mindre saker.

Herr Ohlin håller fast vid att det icke
från regeringens sida talats något om
denna ekonomiska politik före valet.
Jag bestrider detta. Jag gjorde praktiskt

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

taget ingenting annat under hela valrörelsen
än talade om den saken. Om herr
Ohlin menar, att valupprop och sådana
ting inte sysslade med det, sammanhänger
detta därmed att, som herr Ohlin
väl vet, degsa trycksaker voro tryckta
innan Koreakriget , bröt ut. Herr Ohlin
hade ju själv stor olägenhet av detta
förhållande.

Det är ingen som förnekat, att det
finns risker. Jag har inte gjort annat än
talat om att dessa risker finnas och att
man måste vidtaga åtgärder däremot.
Hela min framställning i proposition nr
255 går ut på att tala om, vilka risker
som finnas och vilka medel som man
bör använda emot dem. Det som här är
relevant är, om man kan övervinna riskerna.
Det kan herr Ohlin ha sin mening
om, och jag kan ha min.

När det sedan gäller frågan, huruvida
propositionen innehåller en klar beskrivning
av regeringens politik eller
ej, säger jag: Herr Ohlin underskattar
säkert sina kammarkamrater! Jag tror
inte de ha den uppfattning, som herr
Ohlin på ämbetets vägnar tycker sig behöva
ha.

Herr FAST: Herr talman! Det brukar
ju vara rätt vanligt, när riksdagen sammanträder
strax efter det val företagits
över hela landet, att valutgången kommer
på tal. Jag hade räknat med att
detta skulle ske i dag i större utsträckning
än som varit fallet, då ju valutgången
är avgörande för första kammarens
sammansättning under en fyraårsperiod.

Man kan allmänt konstatera, att trots
det livliga valdeltagandet valrörelsen
var lugnare och stillsammare än på
många år. Men det kan nog också fastslås
att man i tidningspressen och också
här i dag varit ganska nöjd med valutgången.
Där man inte innerst inne varit
nöjd, har man genom olika talesätt
om konsolidering av partiet osv. försökt
förklara, varför oppositionspartier -

nas högt spända förväntningar om regeringspartiets
nederlag inte kunde infrias.
Inom socialdemokratiska partiet
måste vi vara rätt nöjda med valutgången,
som givit den socialdemokratiska
regeringen majoritet i första kammaren
under en fyraårsperiod. Valet har också
givit regeringen majoritet, om än
knapp, i de gemensamma voteringarna,
hur kommunisterna än rösta. Men det
inte minst viktiga är enligt min mening,
herr talman, att partiet erhållit
en ökad procentuell andel i väljarkåren.
Jag skall inte göra någon beskrivning
av hur denna andel förskjutit sig från
1946 års val och fram till nu. Jag nöjer
mig med att konstatera att, om jag inte
misstager mig, denna andel av väljarkåren,
sedan valresultatet klart föreligger,
nu uppgår till 48,7 procent. Valutgången
innebär, att medan den borgerliga
kartellen minskade med 70 794 röster,
kom socialdemokraternas röstökning
upp till något mer än 78 000 och deras
röstetal översteg den borgerliga kartellens
med 91 300 röster. Jag har ingen
anledning att fördjupa mig i hur denna
tillbakagång i den borgerliga kartellen
fördelar sig mellan de olika partierna.
Det räcker för mig att konstatera —
och jag gör det med tillfredsställelse —
att det kommunistiska partiet har haft
att inregistrera kraftig tillbakagång både
vid 1948 års val och vid innevarande
års val. Jag erinrar om att vid valet
1946 hade kommunisterna 11,2 procent,
1948 6,3 procent och vid årets val 4,9
procent av väljarkåren.

Jag måste säga att även om denna andel,
sedd från svensk intressesynpunkt,
är alldeles för stor, bär dock utvecklingen
klart vittnesbörd om att det i
vårt land inte finns någon verkligt
lämplig jordmån för partier som stå under
annat lands inflytande och som
känna lydnadsplikt gent emot sådant
land. Man kan också konstatera, att
rättssäkerhet, frihet och demokrati äro
för vårt svenska folk livsvärden, som
man inte anser sig kunna undvara.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Valutslaget har också givit vid handen,
att väljarna ha varit ganska oemottagliga
för den vanstyrespropaganda,
som under några år bedrevs från åtminstone
vissa borgerliga håll ända
fram till årets valrörelse, där denna
propaganda som bekant tonades ned åtskilligt.
Det förefaller också som om
väljarna inte riktigt trott på förkunnelsen
i valrörelsen om att man skulle
sänka skatterna. Man har inte trott att
detta var i aktuell politik möjligt. Att
sänka skatterna och bygga mera åt flera
var ett lockande perspektiv, men ändå
lyckades det inte dra väljarna med sig.

Efter valutgången kan man, vilket
också onekligen skett här i dag, avstå
från vidare diskussion om bildandet
av en samlingsregering och låta det alternativet
bli tillämpligt endast därest
det politiska läget ute i världen skulle
påkalla en sådan utomordentlig åtgärd.
Detta utesluter givetvis inte behovet av
samråd och samarbete i andra former,
där sådant samråd och samarbete är
möjligt. Även i fortsättningen är det
önskvärt att såväl utrikespolitiken som
försvarspolitiken i görligaste mån ställes
över partigränserna. Men, hem talman,
då är det också i fråga om utrikespolitiken
nödvändigt att det klargöres,
huruvida det råder överensstämmelse
i allt som är mera väsentligt. Någon
avvikelse från den av regeringen deklarerade
utrikespolitiska kursen är
helt utesluten, ty väljarna ha också
därvidlag gjort sitt understrykande och
lämnat klart besked. Framtiden får väl
utvisa — i dag är det ingalunda klarlagt
— huruvida talet om en ny utrikespolitisk
giv, om västorienterad alliansfrihet
och om begränsad nordisk
försvarssamverkan är i de konkreta
fallen något annat än allmänna talesätt
för att beskriva uppfattningen om
alliansfrihet.

Jag vill på den punkten säga, att jag
tror det iir ganska farligt med oklara
talesätt. Under förhandlingarna med
Danmark och Norge voro vi nog ganska

överens om att vi icke skulle försöka
att brygga över motsättningar med
oklara formuleringar, ty det kunde
göra morgondagens läge synnerligen
besvärligt. På den punkten voro vi
fullständigt överens. Jag håller det
inte för totalt uteslutet, att om man
hade velat dölja sig bakom särskilt
oklara formuleringar man kanske kommit
att något förlänga förhandlingstiden.
Jag tror inte att det är så, som
här framför allt från herr Ohlins sida
gjorts gällande i fråga om nordisk försvarssamverkan,
att det endast är fråga
om vissa detaljer, vissa begränsade
spörsmål, som inte alls kunna ha någon
jämbördighet med en militärallians. Då
frågar jag mig verkligen, varför man
inte har avstått från att föra fram dessa
ting i centrum på det sätt, som verkligen
har skett, såsom skiljaktiga från
den utrikespolitiska kurs som har deklarerats
från regeringen, från regeringspartiet
och från bondeförbundet!
Jag tror att vi i så fall hade kunnat
undgå en hel del onödigt besvär och
kanske också att vår utrikespolitiska
kurs blivit än mera respekterad.

Som man redan under vårriksdagen
kunde räkna med ha vi nu fått en hel
del propositioner framlagda till behandling
vid denna höstriksdag vid sidan
av de bordlagda ärendena. Jag beklagar,
herr talman, på det allra livligaste
att läget i världen har så tillspetsats,
att man i olika länder anser sig
tvungen att företaga en betydande upprustning.
Tyvärr kunna vi i vårt land
inte göra mycket åt denna olyckliga
utveckling, som hindrar och försenar
återuppbyggandet av krigshärjade länder,
lägger tunga bördor på folken och
försenar det sociala reformarbetet litet
varstans. Även i vårt land kunna vi
inte undgå att vara med om att betala
kostnaderna för vår frihet och vårt
oberoende och för den större trygghet,
som ett relativt starkt försvar är ägnat
att skänka. Herr talman! Jag sade med
full avsikt ett relativt starkt försvar. Vi

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

skola nämligen göra klart för oss, att
inte ens ett stort land med rika personella
och ekonomiska resurser kan
tillskapa ett försvar, som inte har brister,
och ännu omöjligare är det för en
sådan stark stat att tillskapa ett försvar,
som kan anses vara betryggande.
Jag säger detta därför att man ibland
av diskussionen fått intryck av att vi
i vårt land skulle kunna avhjälpa alla
de brister, som kunna finnas inom den
militära organisationen och dess utrustning.
Jag vill erinra om att om man
medräknar alla försvarets olika kostnader,
uppgå dessa årligen till ungefär
1 200 miljoner kronor. Vi komma sålunda
inte ifrån, vare sig vi vilja eller
inte, att det måste ske en avvägning
mellan å ena sidan vad som i dagens
läge kan anses vara erforderligt och å
andra sidan vad vi kunna anse oss ha
råd till. Jag är fullt medveten om att
det även bland försvarets vänner kan
råda olika uppfattningar om dessa ting,
liksom också i fråga om vilka försvarsförstärkningar
som den ene eller den
andre sätter främst. Men en sådan diskussion
och prövning avser ju att åstadkomma,
att man skall få fram de allra
bästa förslagen och den bästa avvägningen.

Den som i dagens läge vill i fråga
om försvarskostnaderna gå utanför den
ram, som man nu har framlagt från regeringens
sida, är enligt min mening
skyldig att anvisa, hur denna ökning
skall finansieras, hur man skall kunna
åstadkomma besparingar i fråga om
statens utgifter eller öka inkomsterna.

När jag hörde herr Hjalmarson beskriva,
huru man skulle kunna klara
ut en del av dessa ting, gjorde jag vissa
reflexioner. Det är ju så att man inom
olika partier är fullständigt överens om
att den sociala standarden och vår vetenskapliga
och kulturella utrustning
inte bör försämras. Men om man är
överens om detta, har man ju inte några
andra möjligheter att täcka statens
utgifter än att antingen hitta ytterligare

besparingsmöjligheter i fråga om statens
utgifter eller också finna nya inkomster.
När det gäller att undersöka,
var man skall kunna vinna besparingar,
har jag redan angivit de stora kostnadsrubrikerna.
Om jag till detta lägger
att vi inte kunna göra mycket åt de
automatiska utgiftsstegringarna, blir det
en ganska smal plattform för de möjligheter
till besparingar, som kunna
finnas.

Jag såg i en tidning för några dagar
sedan att man förmenade, att det vore
mycket bättre att gå besparingslinjen
än att uttaga ökade skatter. Det är
ganska underligt att inte någon kommit
med anvisningar om var besparingar
kunna ske. Men i dag gjorde herr
Hjalmarson några antydningar. Dessa
antydningar voro av den beskaffenhet,
att om de hade fått taga sig uttryck i
ett nedtecknat program, så skulle nog
slutresultatet ha blivit en försämrad social
standard. Det skulle i varje fall
ha blivit en sådan övervältring av de
ekonomiska bördorna, att denna standard
hade blivit väsentligt försämrad.
Jag vet inte i vad mån detta innebär
en förskjutning på högersidan ifrån tidigare
deklarationer. Det vågar jag inte
ha någon uppfattning om.

I nuvarande läge har man att göra
med så många ovissa ekonomiska problem,
att jag tycker det är bäst att vi
uttrycka det med ganska små bokstäver.
Det är ändå på det sättet, att vi
hade uppnått ekonomisk balans, balans
mellan import och export, mellan inkomster
och utgifter, men så har det
ute i världen inträffat en oerhörd prisökning
på framför allt råvaror, som vi
äro i utomordentligt behov av, prisökningar
bl. a. till följd av Koreakriget
och den allmänna oro, som följt detta
i spåren. När man då vill göra gällande,
att detta är ingenting nytt — herr
Ohlin formade saken så, att detta är
ingen ny kris, det är den gamla krisen
som fortsätter — så tycker jag att det
är att taga för liten hänsyn till de fak -

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 67

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

tiska förhållandena, som ingen i detta
land, inte ens Kungl. Maj:t, kan göra
någonting åt. Vi ha inte något nämnvärt
kunnat påverka den internationella
politikens utveckling. Vi ha väl
i all anspråkslöshet gjort vår insats, så
långt det varit möjligt. Vi beklaga att
läget i världen är sådant som det är,
men när man säger att dessa yttre omständigheter
kanske spelat en viss men
inte en avgörande roll, är det något
som jag för mitt vidkommande inte kan
vara med om. Med ungefär den argumenteringen
skulle man rent av kunna
göra regeringen ansvarig för alla möjliga
olyckor, inte bara dem som drabba
världen i sin helhet utan även sådana
som inträffa i vårt land, t. ex. Surtekatastrofen,
vattenöversvämningar och
allt sådant som kan öva inverkan men
i betydligt mindre utsträckning än dessa
internationella förhållanden.

Vi skola nu gå till fria löneförhandlingar
i detta land, och ingen vet vilket
slutresultat dessa komma att ge. Jag
tror inte heller att någon, inte ens konjunkturinstitutet,
kan klart ange var
gränsen går för möjliga standardhöjningar,
men vad man vet är att det
finns en sådan gräns och dessutom att
marginalen är ytterst smal. Det är det
enda man med säkerhet vet.

Jag tror också att man måste räkna
med att man i vissa fall kanske kommer
ätt överskrida denna gräns, att således
löneökningar komma alt medföra
prisökningar och att det blir nödvändigt
att stabilisera liiget på en högre
prisnivå och med något lägre penningvärde.
Även om man räknar med att
fackföreningsfolket och dess ledning i
vårt land till följd av sin möjlighet att
överblicka det ekonomiska läget kommer
att iakttaga en viss försiktighet,
tror jag att vi göra klokt i att räkna
med att utgången av löneförhandlingarna
kommer att inverka höjande på
prisnivån.

Det gäller sålunda att uppnå och upprätthålla
en stabilisering vid ett något

lägre penningvärde. Jag kan försäkra
finansministern att i fråga om de åtgärder,
som av regeringen deklarerats i
föreliggande förslag, kommer den socialdemokratiska
gruppen att lämna regeringen
sitt fulla stöd. Man tar på denna
sak med mycket stort allvar. Partiet
har också gjort detta och gjort det inte
minst i årets valrörelse. Vi framhöllo,
att vi visserligen uppnått ekonomisk
balans men att vi icke ha råd att kosta
på oss vilka utsvävningar som helst. Vi
måste alltjämt vara synnerligen aktsamma
för att inte råka ur den ekonomiska
balansen. Alltjämt uppehålls den genom
en rad av samhälleliga åtgärder, som
icke äro önskvärda. Allt detta ha vi
upplyst väljarna om. Men när internationella
förhållanden av det slag, som
jag här bara hastigt snuddat vid, inträffa,
förstår man att den balans som
uppnåtts kan rubbas och måste i så
fall återvinnas på en annan och kanske
något högre prisnivå.

Jag vill passa på att säga i fråga om
den fulla sysselsättningen, som finansministern
i ett yttrande här i dag
var inne på, att ett bibehållande av
denna alltjämt är en mycket viktig angelägenhet.
Detta har också understrukits
vid årets allmänna kommunalval.
Perioder av arbetslöshet eller mindre
god sysselsättning skapa hos de stora
folklagren i vårt land känslor av bitterhet,
osäkerhet och mindervärde samtidigt
som produktionen och konsumtionen
minska. Våra åtgärder för att
hindra inflation få sålunda inte bli av
den karaktären att de framkalla en kris
med lågkonjunktur och arbetslöshet.

Vad regeringen nu kräver för att
täcka kostnaderna för Koreaambulansen
bör enligt mitt förmenande beviljas
utan klagan. Koreaambulansens utrustande
och utsändande står fullständigt i
linje med vårt lands tidigare hjälpverksamhet
gentemot av olyckor hemsökta
folk, men utgör också ett uttryck för
vår lojalitet gentemot Förenta Nationernas
strävanden att icke tillåta att

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

något land utsattes för militära angrepp
och att hindra elden från att sprida sig
till en förhärjande världsbrand. Det kan
väl icke vara annat än fredsfrämjande
om det klargöres att anfallskrig, med
eller utan användning av atomvapen, är
ett brott mot mänskligheten, som fördömes
av alla verkligt fria folk.

Vad beträffar de ökade skatter som
av regeringen signalerats blir det ju tillfälle
att senare överlägga härom. Jag
vill för mitt vidkommande i detta sammanhang
endast säga, att jag inte kan
taga ståndpunkt till var gränsen går för
prishöjningar på spritvaror, var de verka
nykterhetsfrämjande och var de
verka i motsatt riktning, så att man
löper risk för ökad smuggling och hembränning.
Man kan dock, oavsett vilken
uppfattning man har om dessa ting,
säga — med instämmande i vad finansministern
på denna punkt anfört — att
de föreslagna prishöjningarna knappast
innebära något annat än ett återställande
av läget vid den sista prishöjningen.

Det är klart, herr talman, att jag beklagar
att sjukförsäkringsreformen har
måst uppskjutas på obestämd tid, men
den ekonomiska verkligheten kommer
man ju inte förbi. Socialministern yttrar
emellertid i propositionen, att det
inte är absolut nödvändigt att sjukhusvårdsreformen
och läkemedelsreformen
genomföras samtidigt med den obligatoriska
sjukförsäkringen, utan att de
kunna genomföras tidigare. Det synes
mig angeläget att sådana utvägar anlitas,
så snart utrymme i statsbudgeten
kan beredas för den ena eller båda av
dessa delreformer. En effektivisering av
den frivilliga sjukförsäkringen bör också
kunna vinna statsmakternas välvilliga
beaktande i den mån ekonomiska
möjligheter till ytterligare stöd föreligga.

Jag förutsätter också, herr talman, att
när remissyttrandena angående arbetarpensioneringsutredningen
inkommit, erforderliga
bearbetningar av materialet

nr 247.

skola företagas inom departementet
eller genom departementets försorg, och
detta med all skyndsamhet. Det torde
inte ha varit någon socialreform som
varit och alltjämt är så efterlängtad som
denna. Om reformen skall få den uppläggning
som föreslagits — jag är inte
beredd att taga närmare ståndpunkt
härtill i dag — är det av största betydelse,
att den får börja växa sig ut för
att så småningom bereda den ökade
ekonomiska trygghet som så många
medborgare i olika samhällsställning i
detta land äro i behov av.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
denna proposition samt handläggningen
av övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komrne att fortsättas.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen.

Härmed får jag anhålla om entledigande
från och med den 1 november
1950 från det mig lämnade uppdraget
att vara fullmäktig i Riksbanken.

Stockholm den 25 oktober 1950.

John Bergvall.

Kammaren biföll denna anhållan.

På förslag av herr talmannen beslöts
tillika, att med anledning härav val av
en fullmäktig i riksbanken jämte en
suppleant för denne skulle anställas;
och uppdrog kammaren verkställigheten
härav åt de vid detta riksmöte av
kammaren redan tillsatta valmän och
suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksbanken jämte deras
suppleanter.

Onsdagen den 25 oktober 1950 fm. Nr 26. 69

Interpellation angående utbetalningen av de s. k. tyskmedlen.

§ 5-

Interpellation angående utbetalningen
av de s. k. tyskmedlen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÅSTAD, som yttrade: Herr talman!
Enligt den kungörelse (SFS 525),
som den i juli månad tillsatta likvidationsnämnden
utfärdat angående anmälan
av vissa anspråk på Tyska riket
och gäldenärer i Tyska riket m. m.,
skola anspråk om utdelning ur tvångsclearingen
eller om ersättning för förlust
på grund av krigshandling i Tyska
riket inges till nämnden före den
16 februari 1951. Enligt nämndens PM
angående anmälan av vissa anspråk mot
tyska gäldenärer m. m. ges dock möjlighet
till utbetalning av ersättning för
fordran eller liden förlust före sagda
datum, förutsatt att anspråket godkänts
av likvidationsnämnden; sålunda skall
till icke förmånsberättigad fordringsägare
ett förskott av 15 procent i tvångsclearingen
och till tysklandssvensk, som
ansökt om ersättning för förlust, högst
10 procent kunna utbetalas.

För många bland de s. k. ömmande
fallen, särskilt om dessa äro att hänföra
till kategorien tysklandssvenskar, har
den långa väntetiden vållat besvikelse.
När regeringen, genom höjning av den
s. k. tyskmedelskoinmitténs förslag, föreslog
en ökning av anslaget till nödlidande
tysklandssvenskar till 6 milj. kronor
och riksdagen godtog denna höjning,
skedde detta för att — såsom det hette
i propositionen —- »tillgodose de mest
trängande hjälpbehoven» hos de många
svenskar, som genom kriget blivit blottställda.
Avsikten var uppenbarligen att
sätta nämnden i stånd att ur dessa särskilt
anvisade medel — vilkas tillräcklighet
första lagutskottet i sitt utlåtande
för övrigt ifrågasatte — lämna dessa

landsmän så skyndsamt som möjligt
hjälp till en ny start, till yrkesutbildning
eller till bosättning in. m.

Med tanke på att nämnden med visshet
ej torde kunna överblicka läget
förrän avsevärd tid efter den 15 februari
nästa år, d. v. s. först sedan nämnden
haft möjlighet att pröva alla de
tusentals framställningarna, kan den av
statsmakterna beviljade hjälpen ej alltid
komma till den snabba nytta som
åsyftats. Det måste observeras att medellösa
och strandsatta hjälpbehövande
i många fall måst i flera år betunga den
svenska socialvården eller den privata
hjälpverksamheten.

Det ligger också i sakens natur att en
förskottstilldelning av »högst 10 procent»
säkerligen ofta ej alls ger den
hjälpeffekt, som åsyftas.

Under sådana förhållanden anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena framställa följande
frågor:

1. Anser Eders Excellens att den av
likvidationsnämnden fastställda långa
fristen för anmälningar möjliggör den
skyndsamhet i utdelningen av tyskmedlen,
som av sociala skäl måste anses
högeligen påkallad, särskilt när det gäller
tysklandssvenskar men även kategorien
ömmande fall bland fordringsägare
i clearingen?

2. Vill Eders Excellens i övrigt lämna
kammaren de uppgifter om den beräknade
tidrymden för utdelningsförfarandets
slutförande, vilka redan nu kunna
beräknas?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Onsdagen den 25 oktober.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 247. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj :ts proposition nr 247, angående
finansieringen av riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap inköpsoch
lagringsverksamhet, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr DICKSON, som anförde: Herr
talman! Vi ha framför oss, herr talmannen
och jag, en församling, som är mätt
och tillfredsställd efter att ha lutat sig
över de dignande bord, som vår höga
standard tillåter att vi hålla oss med.
Några ha ännu inte lämnat skådeplatsen
för denna verksamhet, men de
komma väl så småningom, och under tiden,
tills den verkliga ekonomiska debatten
börjar, skall jag nu komma med
några små reflexioner.

Nu är inte hans excellens statsministern
här, men jag skulle gärna velat
tala en liten smula om valet, det val
som för statsministern personligen nog
var en mycket stor framgång. Jag hade
som motståndare velat gratulera honom
till detta. Jag skulle kanske för rättvisans
skull också gratulera herr Ohlin
till den konsolidering, som han talade
om nyss. Det är ju dock gärna så, att
man ser med kärlekens glasögon på vad
man kärt haver, och om nu herr Ohlin
har hoppat tresteg i tankarna och bortsett
ifrån vad som hände 1948, så är
det kanske förlåtligt och mänskligt. För
övrigt, en förlust på 50 000 röster betyder
ju kanske inte så mycket.

Statsministern har, som herr Ohlin
nämnde, varit i England och där gästat
den socialdemokratiska kongressen, vad
den nu kan heta på engelska. Och som
herr Ohlin också meddelade och som
tidningarna — denna gång säkerligen
sannfärdigt — ha sagt, hämtade statsministern
därvid inspiration och kanske
också, som herr Ohlin sade, ledning
ifrån detta sitt besök. Jag skulle
kunna teoretisera en smula över detta.
Herr statsministern är ju inte själv här
och kan inte försvara sig, vilket han annars
säkert skulle göra. Jag gjorde emellertid,
när jag läste detta, inte samma
reflexion som herr Ohlin, nämligen
att det skulle vara farligt för den svenska
politiska utvecklingen, den utveckling,
som kanske närmast har karakteriserats,
såvitt jag nu begriper saken,
av att socialdemokratien i Sverige har
betydligt mindre socialistisk prägel än
den har på andra håll. Jag tänkte i stället
ungefär så här: Detta var typiskt för
den fintlige och skicklige statsministern
Erlander. Här har han talat om inspiration
och kanske t. o. m. om ledning.
Men inspiration kan man ju få av en
företeelse, som man ser både från det
ena och det andra hållet. Man kan säga:
Det där var alldeles utmärkt, så skall
jag också göra. Men man kan också
säga: Det här, som jag ser, skrämmer
mig över måttan, och så skall jag akta
mig för att göra, när jag kommer hem.
Jag skulle vilja uttrycka den teorien,
att statsministern, skicklig som han är,
med sitt ordval har öppnat flera vägar
och behållit ryggen fri.

Nu har detta val gått socialdemokratien
väl och jag skulle vilja säga statsministern
väl. Det ökade ansvar, som
därav följer, skulle kunna förväntas
också ge en ökad vidsyn. Jag har ibland
från denna plats pläderat för samlingsregering,
och jag skulle vilja ta med det

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

uttrycket också denna gång, innan jag
slutar, så att det inte blir bortglömt.
Jag tror att vi skulle vinna på att ha en
samlingsregering. Den valrörelse som
vi ha haft nu senast har varit ganska
anständig, kanske anständigare än den
brukar vara på sina håll ute i världen.
Men den lämnar mycket övrigt att önska
ändå. Det är något galet i systemet.
Herr Hjalmarson var inne på det litet
allra först i sitt anförande. Jag avser
detta, att vi stå här och gräla om saker,
som egentligen inte äro mycket
att gräla om, i stället för att leta rätt
på de mycket stora områden och viktiga
ting, i fråga om vilka vi i alla fall
äro fullkomligt eniga, och se, om vi
inte till en början kunna lösa de frågor
det där är fråga om, och sedan ge
oss in på de områden, där meningarna
måhända äro delade.

Nå, jag önskar i varje fall — litet
dunkelt uttryckt — statsministern framgång,
så länge han håller sig på de rätta
vägarna. Går han fram emot en samlingsregering
så småningom, så skulle
det glädja många. Jag tror det vore till
båtnad för landet. Jag är visserligen
två år äldre än statsministern, men det
kan ju hända, att jag får uppleva den
dagen. Statsministerns kondition ser
ju också ut att vara obruten. Om inte
mitt öga alldeles misstog sig, när jag
betraktade honom i förmiddags, så har
han återvänt hit i en fysisk status, som
gör honom mindre motbjudande ur
kannibalisk synpunkt än han varit
förr.

Jag skall på tal om valrörelsen nämna
också några ord om tidningarna,
framför allt om en särskild tendens hos
tidningarna, som kommer fram i samband
med valrörelsen. De mest aktningsvärda
tidningar förfalla då på ett
beklagligt sätt till en snedvridning av
fakta, som inte kan vara riktig och som
knappast är värdig ett kultursamhälle
och de institutioner, som där skola
verka. Man brukar tala om att i Sovjetunionen
hållas människor i okunnig -

het om hur omvärlden ser ut. Utan
jämförelser i övrigt skulle jag vilja påpeka,
att de flesta människor här i landet
inte ha tillfälle att hålla sig med
mer än en tidning; när det är valrörelse
få de dag efter dag i ledarna läsa —
och detta gäller alla partier — vad deras
eget parti har gjort. Det hör till de
ytterst sparsamma händelser, som man
särskilt observerar, om det står något
fördelaktigt om någon, som tillhör ett
annat parti. Man får på det sättet i sig,
jag vill inte säga några osanningar, men
man får i sig det som nästan värre är,
halvsanningar. Där sägs t. ex. efter
ett allmänt resonemang om någon samhällelig
företeelse, rörande vilken också
andra partier motionerat för att få till
stånd bättre förhållanden, att det egna
partiet motionerat i saken. Den som
skrivit ledaren har säkert varit medveten
om att folkpartiet resp. högern resp.
socialdemokraterna kanske också varit
med om att motionera i samma sak,
men detta talar han inte om, och detta
kan inte gärna ske i annan avsikt än
att få folk att tro, att det bara är det
egna partiet, som gör något och att
de andra ingenting begripa. Detta kan
inte vara riktigt.

Jag talade om Sovjetunionen i detta
sammanhang. Nu veta ju alla människor,
att det var ryssarna, som uppfunno
telefonen, eller var det inte så, herr
Senander? Jag har i min hemstad en
tidning, som under långa perioder, då
ingenting valtekniskt skall ske, är en
alldeles förträfflig tidning, Alingsås Tidning
heter den. Redaktionen där har
förnuftiga och självständiga tankar, och
man läser med intresse vad där står.
Men när valet närmar sig, får tidningen
försändelser från jag antar det är Stockholm,
varifrån mycket tvivelaktigt kommer.
Då får man i tidningen läsa de
mest fantastiska ting om vad i detta fall
folkpartiet har åstadkommit. Får tidningen
bara sköta sig själv är den utmärkt,
men när det här flyger i den,
blir den så att man knappast vill ta i

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

den, och det skulle inte förvåna mig
nämnvärt, om man en vacker dag vid
ett särskilt viktigt val finge läsa i den
tidningen i en sådan där Stockholmsinspirerad
artikel, att folkpartiet har
uppfunnit telefonen.

Det politiska hantverket är numera
ett yrke. Ett yrke skall ju kunna bedrivas
på ett hederligt sätt, och jag är
övertygad om att även politikerns yrke
skulle kunna göra detta. Politikerna,
riksdagsmännen och regeringen skola
väl vara föredömen för det övriga folket.
Men jag är inte så säker på att det
alla gånger är så.

Jag skall nu ett ögonblick tala om
ekonomi. Engelsmännen äro ett kräset
folk. De hålla inte till godo med vad som
helst. Nu har man läst i tidningarna, att
en svensk expert har inbjudits till England
för att undervisa engelsmännen i
sedeltryckning. Jag är inte säker på att
det är ett enbart smickrande anbud. Engelsmännen
vända sig inte till någon
klåpare, när det gäller att få reda på
någonting. De vilja ha någon som har
vanan inne. Detta ha vi dess värre på
förevarande område. Jag hoppas bara,
att om vår expert nu undervisar engelsmännen
i detta, han kanske också
kan ge dem anvisningar beträffande de
texter, som böra stå och inte stå på
sedlarna.

På tal om ekonomien måste man nog
dra en lättnadens suck över att valet
nu är förbi, så att man kan tala mera
fritt. Jag säger inte man om mig själv.
Jag talar kanske fritt ändå. Men många
ha svårt att klämma fram med sanningen,
när valet står alldeles för dörren.
Vore det inte ändå en befriande handling
av regeringen att ge oss — inte
bara oss, som sitta här — en klar bild
över var vi verkligen stå, hur långt vi
skola falla för att nå kontakt med fasta
marken. Vi hänga någonstans uppe i
luften, hur högt vet inte jag, och det är
kanske inte någon som vet det riktigt,
men regeringen borde veta det bäst,
och svenska folket tål säkerligen att få

reda på sanningen. Jag tyckte, att det
gjorde ett gott intryck, då finansministern
talade om att man nu skulle göra
en engångsoperation så att vi komma
på plan mark, där vi sedan kunna fortsätta
i lugn och ro mot, som vi hoppas,
allt bättre och bättre tider. Denna osäkerhet
ha vi svävat i länge. Den tar
på nerverna, den tar på förtroendet,
och den bidrager inte till en god samhällsmoral.

Att vara finansminister just nu är
säkerligen inte någonting avundsvärt.
Pengar måste in. Alla sätt att ta in
pengar från människor äro obehagliga
och impopulära. Därför tror jag att det
skall visa sig vara en god sak, att man
har en kraftkarl, sådan som herr Sköld,
på den posten, om han bara kan frigöra
sig — och jag tror att han kan frigöra
sig, om han bara vill — ifrån dogmer
och tidigare intagna ståndpunkter och
inte så, låt vara skickligt men i alla
fall så till nöds skall behöva försvara
sig och försvara vad han har sagt tidigare.
Man har ju ändå en känsla av att
det därvidlag kanske mera är ord än
fakta bakom.

Herr Sköld har tillsatt en utredning
bestående av bara en man. P.edan detta
är riktigt. Denne man är bankföreningens
verkställande direktör Tage Wärn.
Även det är riktigt. Denne man skall
arbeta med att beskära statens utgifter.
Han har redan kommit med ett läsvärt
aktstycke, kort och innehållsrikt, vari
föreslås besparingar på 25 miljoner
kronor. Det är kanske inte mycket,
men det är också bara en början.

Ämbetsverken har jag förut omnämnt
någon gång tidigare från denna plats.
Jag skulle vilja återkalla i kammarledamöternas
minne, att det finns något
som heter kungl. skogsstyrelsen,
om vilken vi skola diskutera senare i
höst. Kanske det kan ligga bättre till
i år för de tankegångar, som herr De
Geer i första kammaren och den som
nu säger detta ha framfört, än det gjorde
för två år sedan, då ärendet var

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

före. Det är också att hoppas, att vi
inte skola få flera ämbetsverk. Jag har
sett i tidningarna, nu för tredje gången,
att vi ha att emotse något som skall
behandla personalvården vid krigsmakten.
Detta ha de sakkunniga tänkt sig
som ett nytt ämbetsverk, men jag hoppas,
att denna idé stannar på papperet.
Det är ett sådant där ämbetsverk, om
vilket man kan svårligen frukta, att det
är mångkromosomigt och att det kan
få en svårartad tillväxt, och jag vill redan
nu varna för något sådant. Jag förde
vid ett tidigare tillfälle på tal riksförsäkringsanstalten
och dess generaldirektörs
mycket framstående sätt att
minska personalen och därmed också
kostnaderna. Det vore bra, om man på
något sätt kunde få liknande generaldirektörer
på en del andra håll. Om
man skulle testa generaldirektör Natt
och Dag och se, om man sedan kunde
finna någon motsvarighet till honom
och kunde begagna denne på en lämplig
post, vore det kanske en framkomlig
väg.

Utrikesministern höll här i förmiddags
ett anförande. Det är alltid tacknämligt,
när man får höra utrikespolitik.
Jag tror att kammaren, riksdagen
över huvud taget, i flera fall har för
litet intresse för utrikespolitiken, blundar
litet för det faktum, att Sverige
dock ligger på jorden och att vi ha
gränser ut mot den övriga världen. Det
är därför, som jag nämnde, enligt min
mening alltid tacknämligt, då utrikespolitiken
föres på tal, då det ger orientering
och då man på det sättet får hålla
debatten vid liv. Vi iiro med i Förenta
Nationerna och iiro också med i Europarådet
i Strassburg. Det har protesterats
mot båda dessa ting. Den exofficio-protest,
som kommunisterna
prestera, kan jag lämna därhän, men
även ifrån annars mycket kloka och
uppskattade ledamöter här i kammaren,
inte minst från min egen valkrets,
har man protesterat. Om man kunde
vidga synfältet något mera, så att den

sträckte sig utanför den egna länsgränsen
eller det egna landets gränser, så
vore det vällovligt och bra. Herr Rubbestad
kom genast, när jag började tala
om detta, in i kammaren, såg jag, och
jag skulle vilja betona för honom och
andra Rubbestäder, om jag får använda
det uttrycket, att vår värld dock blir
trängre och trängre, vi bo tätare och
tätare intill varandra, och det blir allt
nödvändigare och nödvändigare att
finna rikliga metoder att kunna leva
friktionsfritt med varandra. Detta sker
inte genom att man sluter blicken för
fakta, att man inbillar sig att man lever
isolerat på en öde planet, utan man bör
hålla ögonen öppna och se, hur saker
och ting verkligen te sig.

Herr talman! Jag har talat länge nog,
tror jag. Här står visserligen på min
lapp »Adolv Olsson om nykterhetskommittén»,
men jag tror att jag skall skjuta
på det. Det är nog riskfritt att göra det
till 1954, då tioårsjubileet kommer. Men
apropå den saken ligger, efter vad jag
har förstått, hos regeringen och då närmast
i finansdepartementet en ansökan
ifrån en driftig man, jag tror nere i
Småland, som vill göra äppelcider. Det
har givetvis inte varit möjligt att få
göra det utan vidare, utan detta måste
han be om lov till. Nu bar jag bara den
bönen till finansministern, om han nu
vore här — jag vågar väl inte be att
hans excellens statsministern framför
detta — att finansministern inte skickar
det ärendet till nykterhetskommittén.

Vidare yttrade:

Herr ItUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag hörde nyss herr Dickson,
då han klandrade min inställning
til) Förenta Nationerna ocli jag förmodar
han också menade UNESCO, .lag
förstår mycket väl hans inställning i
detta hänseende, sedan han fått äran
att få vara med i Europarådet och
dväljas därnere bland de stora i Frankrike,
där de ha sina sammanträden.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Jag förstår att det är mycket frestande
för en man av herr Dicksons kaliber
att få vara med och dirigera
världens utveckling på helt annat sätt
än vi ha förmått göra tidigare. Jag i
min lilla ringhet, som inte vågar
sträcka mig utanför landets gränser,
tror att det kan vara farligt för små
nationer att för mycket blanda sig in
bland de stora. Jag har därför rekommenderat
försiktighet för vårt land i
det hänseendet. Vi ha sett, hur det brukar
gå i dylika fall, och jag vill bara
säga, att jag hoppas, att herr Dickson
aldrig skall få ångra, att han engagerat
sig i detta internationella arbete,
som ligger honom så varmt om hjärtat.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall tala om ekonomien, men jag vill
först framhålla, att ett jordskred som
t. ex. det i Surte brukar alltid fortskrida
litet längre än som är nödvändigt
för att uppnå jämvikt; om en tid
rör det sig tillbaka igen. Det är precis
som en pendel. Så är det också många
gånger inom den ekonomiska politiken.
Där förekomma också jordskred.

1946 höjde regeringen kronans värde,
och då höjdes det för mycket. Vi
kommo inte i något jämviktsläge. Sommaren
1949 var trycket så hårt, att det
allmänt talades om att det var nödvändigt
att sänka kronans värde för att
vinna den nödvändiga jämvikten. Eljest,
sades det, skulle vi få depression
och arbetslöshet. När så pundet devalverades,
ansåg regeringen — och vi få
väl säga många med den — att vi voro
tvungna att följa pundet och även devalvera
kronan. Men då upprepades
precis samma sak. Även då slog pendeln
för långt och stannade inte vid
det rätta värdet. Den gången hamnade
vi på den andra sidan strecket, den
sida, som ger inflation och penningöverflöd,
om vi inte snart hitta den naturliga
nivå, som motsvarar det nya
penningvärdet. Finansministern talade

nr 247.

i dag också om att för närvarande gäller
det att hitta detta värde.

Men detta tycks regeringen då —
förra året — inte ha velat se riktigt
klart. Då försökte man undvika den
prisstegring — föranledd av läget
utomlands — som omedelbart måste
följa på en devalvering. I det läget tillgrep
man subventionerna. Hela subventionspolitiken
bottnade i spekulationen
att priserna utomlands skulle sjunka.
Med subventionernas hjälp ville regeringen
skaffa sig andrum och avvakta
en prissänkning. Denna, som jag vill
kalla finansministerns jättespekulation
i baisse, slog alldeles fel. Priserna stego
i stället.

När finansministern i dag på eftermiddagen
talade om att professor Ohlin
fått rätt och således skulle få en
karamell att njuta av, tänkte jag för
min del, att det skulle glatt mig mycket
mer, om finansministern fått rätt
och fått karamellen i stället, om alltså
hans spekulation hade lyckats. Men nu
är det inte så. Nu måste vi klättra upp
inte bara till den nivå, som blev resultatet
1949, utan vi måste gå upp ytterligare
något.

Nu skola vi avskaffa subventionerna,
och det är riktigt. Men finansministern
vill i alla fall hålla fast vid
priskontrollen och han vill, såvitt jag
förstår, skärpa den. Högerns motion i
våras om ett slopande av priskontrollen
per den 1 januari förutsåg, att vi
successivt skulle låta prisnivån inom
landet närma sig den naturliga nivån,
den som gäller utomlands. Vi skulle
göra en mjuk och smidig anpassning,
låt oss gärna säga verklighetsanpassning
— allt detta givetvis under hänsynstagande
till de lönerörelser som vi
ha att vänta. Detta är, efter vad jag
förstår, numera även finansministerns
mening och hans sätt att nå den rätta
prisnivån, men i våras ville inte regeringen
och riksdagen gå med på denna
anpassning. De ha därmed tagit på
sig ansvaret för att övergången inte

Onsdagen den 25 oktober 1950 em. Nr 26. 75

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

kan bli så mjuk och bekväm som hade
varit möjligt, om man hade vågat ta
steget tidigare i enlighet med våra intentioner.
Spänningen mellan den naturliga
och den konstlade nivån har
ökat. Vi måste erkänna att den spänningen
för närvarande är skrämmande
stark.

För att inte bli missförstådd vill jag
genast säga, att jag inte hör till dem
som förorda att kronan på nytt skall
skrivas upp. Man kan inte låta en bunden
valuta gå upp och ned som en febertermometer.
Då måste man ha en
helt fri valutamarknad. Ja, liknelsen är
kanske inte så dum, tv i en fri valutamarknad
på guldbasis, är valutan just
en febertermometer på ett lands ekonomi.

Så som jag ser saken tycker jag att
priskontrollen i detta läge borde bedrivas
efter sådana riktlinjer, att klyftan
successivt minskas, och jag hoppas att
jag förstod herr Sköld rätt, när jag fattade
att detta nu också är hans mening.
Då kommer priskontrollnämnden
att kunna fullgöra en nyttig och samhällsgagnande
uppgift i stället för att
som hittills sitta och stirra sig blind
på stoppriser, som det för övrigt icke
går att upprätthålla. Visserligen har
priskontrollnämnden redan tvingats
släppa några varuområden fria, men
fortfarande äro allt för många bundna.
Detta, herr talman, innebär en punktvis
hämning av produktionen. Vi känna
alla till de minst sagt otrevliga följderna
av en stelbent priskontroll. Jag
behöver bär inte dra den gamla visan
igen. Jag vill bara kraftigt understryka,
att denna punktvis träffande
prisstoppspolitik ytterligare markerar
priskontrollens snedvridande verkningar
på produktionen.

När nu herr finansministern tycks
ha ändrat mening om hur priskontrollnämnden
skall handla, så bör väl också
direktiven för densamma ändras.
Jag ställer eu direkt fråga till herr

finansministern om hur han tänker sig
dessa direktiv utformade.

Även jag är ense med finansministern
om att det här är fråga om en
engångsåtgärd för att vi skola nå den
rätta prisnivån, och jag erkänner också
att det ligger en fara i en sådan anpassningspolitik,
som jag här har vidrört.
Inflationen ligger snubblande
nära. Att den måste hejdas äro vi alla
ense om. Ett stabilt penningvärde är
målet. Finansministern skisserade förut
också upp vad som måste göras, om
vi skola nå dit. Det var en klok åtgärd,
att man slutade upp med stödköpen avobligationer.
Därmed har räntan fått
en viss rörlighet. Men så länge man
envist håller fast vid lågräntelinjen
och jämt talar om den, kan man inte
göra räntan till ett vapen mot inflationen.
En doktrinär fixering vid lågräntelinjen
är lika skadlig som en fastlåst
ränta.

Sedan riksdagen skildes åt i juni
har det hänt mycket på utrikeshandelns
område. Vi ha bl. a. undertecknat
den europeiska betalningsunionen,
som ju innebär en viss konvertibilitet
av valutorna inom OEEC-länderna. Vi
få möjlighet att utnyttja ett exportöverskott
på ett land till import från ett
annat. Detta är av utomordentlig betydelse
och sammanhänger i sin tur
med den liberalisering av utrikeshandeln,
som åstadkommits. Vi ha för vår
del frilistat importen med 60 procent
och ställt i utsikt att gå upp till 75 procent.
Men vi måste ha klart för oss att
detta kommer att innebära en påfrestning
på vår nationella ekonomi. Vi
måste undvika en importhausse liknande
den som drabbade oss 1946. Vi
kunna nämligen inte numera använda
importförbudet som vapen att stoppa
en importhausse. Fördelarna för oss ha
legat på exportens område. De ha möjliggjort
för oss att nå det storartade
exportresultat vi nått. Jag gratulerar
handelsministern till detta utomordentliga
resultat av hans exportdrive.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Men de fördelar, vi dragit och komma
att dra av överenskommelserna
om betalningsunionen, Havannastadgan,
GATT o. s. v., för också med sig förpliktelser
och utfästelser, som vi måste
hålla i minnet. Både regering och riksdag
ha högtidligen utlovat att vi komma
att hålla oss till de regler, som internationellt
ha antagits för att det hela
skall gå i lås. Hitintills ha vi väl också
gjort detta, men på sista tiden har
man allvarligt börjat diskutera hur
spänningen mellan priserna inom och
utom landet skall kunna överbryggas.
En reglering i den formen, att exporttull
skulle uttagas, strider klart mot
andan i de träffade överenskommelserna.
Till och med utjämningsavgifter av
något slag falla under de åtgärder, som
vi ha lovat att inte vidtaga. Vi ha förbundit
oss att inte försvåra export eller
import genom att lägga på dem
några avgifter utöver vad som fanns
den 1 juli 1950.

Jag vill gärna ställa en fråga till
regeringen hur den ser på dessa ting.
Har regeringen t. ex. i enlighet med
våra löften redan meddelat OEEC att
regeringen har för avsikt att införa
vissa exportavgifter? Enligt vad jag
tror mig veta äro vi förpliktade att
höra oss för med OEEC i sådana frågor.
Vi kunna ju inte föra en politik
i Paris och en annan i Stockholm.

När finansministern i dag talade om
nödvändigheten av att införa prisutjämningsavgifter
framhöll han, att det
icke är devalveringen som har förändrat
priserna på utlandet. Nej, det är
det inte, därför att priserna på utlandet
— t. ex. beträffande cellulosan —
i dag ligga på ungefär samma höjd
som 1948. När därför herr Sköld talar
om att skogsprodukternas pristoppar
måste brytas av, så är det märkvärdigt,
tycker jag, att det inte var lika
nödvändigt att bryta dem 1948, då de
hade samma höjd. Således har väl devalveringen
gjort något i alla fall. Jag
finner att den i varje fall har gjort

nr 247.

skillnaden mellan inhemska och utländska
priser större, i svenska kronor
räknat. Det är väl detta som herr
Sköld har menat vara toppar, som
måste brytas. De fördelar han finner
skulle uppstå för företagarna, om regeringen
steriliserar eller tar hand om
deras utlandsvinster på annat sätt, kan
i varje fall inte jag inse värdet av.

Det farliga med prisutjämningsavgifter
och exporttullar etc. är — bortsett
från att vi inte hålla våra givna
löften och således förstöra vårt anseende
i utlandet — att sådana åtgärder
föda motåtgärder från andra länders
sida samt att sådana avgifter verka
prishöjande på exporten och därmed
sekundärt även på den inre prisnivån.

Ibland, när man diskuterar, frågar
man sig, om inte herr finansministern
har intresse av att vår exportindustri
tar så höga priser som möjligt och därmed
för in pengar till landet. Är inte
detta något, som vi böra vara tacksamma
för och som bör ha både regeringens
och hela folkets fulla stöd? Den
spänning, som därvid kan uppstå mellan
den inhemska och den utländska
prisnivån, måste priskontrollen söka
överbrygga genom att föra den nivåanpassningspolitik,
som jag har talat
för och som jag också förstår att finansministern
är ense med mig om.
Vi kunna inte få lugn på denna front
förrän vi uppnått den naturliga nivån.
Låt oss än en gång komma överens om
att vi måste ta konsekvenserna av
kronnedskrivningen. Vi komma inte
ifrån dem. Det går inte att smita
undan.

Vi ha här i riksdagen fått på vårt
bord en mycket intressant rapport om
vårt ekonomiska läge, vilken har utarbetats
av konjunkturinstitutet. Av
den rapporten, men också av Kungl.
Maj :ts proposition nr 255, framgår tydligt
en sak, som jag tycker är sensationell,
nämligen att vi trots Marshallmedel
och trots en exportkampanj och
en exportkonjunktur, som är enaståen -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

de hittills och väl knappast kommer att
kunna överträffas, fortfarande inte under
1950 ha nått balans i vår utrikeshandel.
Jag citerar ordagrant ur propositionen:
»I realiteten har landets
centrala valutareserv under årets tre
första kvartal reducerats med 45 miljoner
kronor.»

På s. 32 i konjunkturinstitutets rapport
står angivet, att för de löpande utgifterna
har förekommit ett nettoutflöde
på 90 miljoner kronor av våra valutor
under första halvåret 1950. Här inräknas,
säger man, en nettoökning av statskrediten.
Vad är detta för en ökning av
statskrediten, frågar jag mig.

Som vi veta var det den devalvering,
som jag här talar om, som gjorde att vi
fingo ett så gynnsamt exportläge. Samtidigt
började en ny högkonjunktur i
Amerika, och vi kunde också konstatera
en enastående efterfrågan på svenska
varor. Exporten har alltså inte haft
något större motstånd att övervinna.
Samtidigt kom Marsliallhjälp till Europa.
Trots detta ha vi inte uppnått balans
i utrikeshandeln, även om en viss
återhämtning har skett. Man frågar sig
då vad som kommer att ske, när förutsättningarna
inte äro så gynnsamma
som nu.

Man har gjort ett stort nummer av
att dollarreserven har ökat, men denna
ökning är inte något enastående för
Sverige. Den gäller för hela Europa.
»Dollargapet» håller på att försvinna
över hela linjen, beroende på Amerikas
starkt ökade importbehov och cxportsvåriglieter.
Dessa svårigheter för Amerika
äro emellertid övergående, och dem
till trots kan Amerika ge eller låna hort
varor för fem miljarder dollar om året.
Låt oss därför inte överskatta denna
ökning i vår dollarreserv. Jag tror att
dollarproblemet kommer tillbaka inom
en ganska snar framtid, och då stå vi
inte så väl rustade.

Den slutsats vi ha att draga av detta
är otvetydig. Vi måste föra en inrikespolitik
efter sådana linjer, att vi inte

åstadkomma en ny importliausse. En
sådan skulle försätta oss i ett mycket
svårt läge. Vi måste dessutom ta krafttag
för att om möjligt ytterligare öka
vår export. Driv en positiv exportpolitik,
som är till gagn för hela landet! Ge
exportindustrien arbetskraft och rationaliseringsmöjligheter
och ge den rörelsefrihet,
även om investeringsvolymen
skulle öka något. Vi måste göra
kronan hård igen. När vi ha kommit så
långt, faller valutaregleringen bort av
sig själv, och detta är ju ett starkt önskemål.
Att nå så långt är inte bara ett
industriintresse, det är ett intresse för
hela landet.

Herr talman! Om jag skulle tänka mig
att utforma ett nytt skattesystem, så
skulle jag inte lägga skatt på inkomst.
Jag skulle i stället lägga skatt enbart på
utgifterna. En sådan skatt skulle ge landet
ett ökat sparande, som vi aldrig
anat. Detta är givetvis rent teoretiskt
tänkt, men från den utgångspunkten
skulle man kunna acceptera den s. k.
investeringsskatten. Nu har man emellertid
tänkt sig denna skatt i en sådan
utformning, att den under inga förhållanden
kan accepteras av näringslivet,
vilket också kom till synes i de olika
remissvaren — även om man läser själva
svaren ocli inte bara tidningarnas
referat.

Vill man se förslaget om investeringsskatt
i ett större sammanhang, måste
man också ta med bakgrunden, och då,
herr talman, faller det mig osökt in hur
sant det är, när man påstår att det ena
tvånget föder det andra. Den främsta
orsaken till den påstådda överinvesteringen
är att söka i den höga ordinarie
bolagsskatten och i den krisbetingade
vinststeriliseringen. Båda dessa faktorer
ha begränsat företagens ekonomiska
rörelsefrihet och medfört att de så mycket
som möjligt försöka använda sina
pengar till investeringar, till byggnader,
maskinköp osv. I stort sett har effekten
blivit en konsolidering av företagen,
men man kan måhända inte för -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

neka att åtskilligt onödigt också har
köpts.

Nu vill regeringen hindra verkningarna
av sina egna åtgöranden, och då
ser man tydligen ingen annan utväg än
att tillgripa nya tvångslagar, en ny extraordinär
beskattning. Det sägs, att den
skall bli tillfällig, men det där ordet
»tillfällig» tycks betyda något alldeles
särskilt, när en svensk finansminister
tar det i sin mun. Statsutgifterna komma
att stiga, herr talman, och var skall
finansministern taga pengar ifrån om
inte genom att låta den provisoriska
skattelagen bli permanent.

Låt mig ur företagarsynpunkt bara i
korthet skissera de väsentligaste invändningarna
mot investeringsskatten.
Den är ett hot mot den fria avskrivningsrätten,
som mycket riktigt har betecknats
som det svenska näringslivets
ryggrad. Och den rätten till fri avskrivning
har till uppgift att möjliggöra en
inre företagskonsolidering, som alla äro
ense om är nödvändig och samhällsnyttig.
Det värsta är, att en investeringsskatt
skulle hindra denna konsolidering
alldeles hlint och schematiskt. I synnerhet
kommer den att drabba de företag,
som velat hörsamma regeringens
appeller om en önskad exportökning.
Dessa företag ha byggt ut sina produktiva
anläggningar, sin försäljningsapparat
och därmed lager inte minst under
det senaste året. En fortsatt utbyggnad
är planerad och igångsatt. Allt har avancerat
så långt, att det är klart och oåterkalleligt
för investeringar även 1951.
Regeringen vill alltså lägga straffskatt
på de företag, som följt dess uppmaning
till ökad exportansträngning. Uppåtgående
och nystartade företag få bära
den tyngsta bördan. Hur rimmar detta
med talet om en fri konkurrens och
kampen mot monopolen?

Jag frågar mig också, om staten är
den enda, som behöver lägga upp beredskapslager.
Är det inte lika nödvändigt,
att näringslivet gör det? Och skall
detta förutseende beläggas med straff -

skatt? Vidare, herr talman, är det mig
ganska oförståeligt, att någon här i Sverige
utan att få dålig smak i munnen
kan komma och föreslå en skatt med
retroaktiv verkan. Vi måste ha klart för
oss vilka följder ett så flagrant åsidosättande
av gällande svenska rättsgrundsatser
kan få.

Huvudmotiveringen för skatten har
man sagt vara nödvändigheten av investeringsbegränsning.
Låt oss bara
konstatera, att syftet inte kommer att
nås. 1950 och 1951 års investeringar
äro i stort sett redan gjorda eller planerade
och kontrakterade såsom ofrånkomliga.
Ännu mycket mer skulle kunna
sägas om detta monstruösa skatteförslag,
som förresten felaktigt säges
gälla en 20-procentig skatt, när det i
själva verket är fråga om en 40-procentig,
om vi räkna med det förhållandet,
att vi här i landet lägga skatt på skatt.
Å näringslivets vägnar måste jag därför
protestera mot detta skatteförslag. Jag
vädjar till herr finansministern att söka
undvika att skada vårt näringsliv så
som här skulle ske. Jag tar fasta på herr
finansministerns löfte om att man skall
överväga en mindre oaptitlig utväg.

Vi inom näringslivet säga oss alltid,
att det finns två sätt att skaffa fram
pengar: antingen måste man se till att
tjäna mera eller också måste man spara.
Skattebetalarnas möjligheter att låta
staten tjäna mera börja sina nu. Vi
måste spara i stället. Jag gläder mig åt
att man från regeringens sida satt i
gång en utredning för att finna ut lämpliga
besparingsmöjligheter. Resultaten
hittills ha kanske inte varit så uppseendeväckande,
men de visa dock, att det
går att spara även med statsmedel. Och
jag hoppas att vi skola få se ytterligare
resultat. Vi böra vara tacksamma mot
utredningsmannen direktör Wärn för
detta och avvakta med stort intresse
hans vidare förslag. Vi hoppas, att han
tar på sig den svåra och otacksamma
uppgiften att arbeta fort och hänsynslöst.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
gärna med några ord beröra en sida av
den aktuella försvarspolitiken, som jag
i övrigt inte vill ge mig in på. Det gäller
frågan om prioriteten för försvarets
materielbeställningar. Jag hänvisar till
propositionen nummer 251 och försvarsministerns
uttalande däri, att han
förväntar att fortsatta ansträngningar
skola göras av krigsmaterielverket för
att forcera fram leveranserna.

Herr Hjalmarson har redan talat härom,
men som industriman kan jag inte
låta bli att också säga något på denna
punkt. Förutsättningen för att man skall
kunna lägga ut nya beställningar är att
man kan forcera fram leveranserna på
de redan gjorda till ett tidigare datum.
Försvarsministern säger, att krigsmaterielverket
har varit i kontakt med industrien
och fått vissa resultat till
stånd, men inte tillräckliga. Herr
Vougts uttalande i dag härom gav mig
något att tänka på, och det är därför
jag tar till orda.

Det amerikanska systemet kan enligt
min mening inte vara till någon fördel
hos oss. Det är tungrott, det är alltför
hårt ingripande och det är opåkallat i
nuvarande läge. Men något måste göras.
Därför föreslår jag regeringen, att den
själv tar direkt kontakt med industrien
för att få detta problem löst. Jag tror
nämligen, att vid en sådan kontakt
skulle industrien gärna göra allt den
kan för att hjälpa försvaret att få fram
materielen snarast. Av egen erfarenhet
vet jag emellertid att man av hänsyn
till andra beställare — det gäller inte
minst de utländska köparna — inom
industrien i närvarande stund inte är i
stånd att frivilligt ge försvaret någon
förtursrätt, trots den goodwill som finns
och som försvarsministern nämnde i
sitt anförande. Det vore därför till hjälp
för industrien om på något sätt en officiell
prioritet skulle kunna ges åt försvarets
beställningar, kanske med en
hänvisning i bakgrunden till förfoganderättslagen
men utan att därför denna

lag skulle behöva tillgripas. Då har vederbörande
industriman ett fullgiltigt
argument gentemot andra beställare.
Jag vågar absolut påstå, att den goda
viljan sannerligen inte saknas hos industriens
folk i denna fråga lika litet
som i så många andra.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag lyssnade med stort intresse
till det anförande, som herr Fast höll
omedelbart före middagsrasten. Herr
Fast uttryckte i detta anförande sin tillfredsställelse
med valutgången, och det
är ju mänskligt att han så gjorde. Herr
Fast framhöll, att det socialdemokratiska
partiet inte kan vara annat än
nöjt med valutgången, eftersom den gav
regeringen majoritetsunderlaget i första
kammaren under en period och därmed
majoritet i de gemensamma voteringarna
hur kommunisterna än skulle
komma att rösta.

Jag kan, herr talman, inte hjälpa, att
jag log för mig själv, när jag lyssnade
till herr Fasts ord om majoriteten i första
kammaren och i de gemensamma
voteringarna. Jag har varit med i detta
game så länge, att jag minns den gamla
karolinska tiden, när herr Fast och alla
hans då unga partivänner klättrade på
stormstegarna mot första kammaren,
när de dundrade mot vad man kallade
förstakammarparlamentarism och den
regim som regerade med hjälp av de
gemensamma voteringarna. Då krävde
de första kammarens avskaffande. Det
är därför fägnesamt att höra hurusom
man nu på det hållet anslagit helt andra
tongångar och är väl tillfreds med konstitutionen,
eftersom man nu själv har
ernått denna förstakammarmajoritet.
Nu kunna naturligtvis herr Fast och
hans meningsfränder invända, att tingen
förändrat sig så väsentligt sedan den
tiden, då han och hans vänner stormade
mot första kammaren. Detta är också,
herr talman, alldeles riktigt. Tingen
ha förändrat sig. Nu har man socialde -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

mokratisk majoritet, och det hade man
inte den gången i första kammaren.

Under debatten tidigare i dag har
man bland många skiftande ämnen
även talat om vissa riksdagsledamöters
alltför stora intresse för läsning av detektivromaner,
vilket skulle avhålla dem
från att studera det tryck, som tillhandahålles
kammarens ledamöter. Då jag
tyvärr inte är så förfärligt intresserad
av att läsa »deckare», har jag haft ganska
god tid att läsa åtskilliga av de dokument,
som finansministern överlämnat,
och då framför allt propositionen
nr 255, om vilken det talats en hel del
tidigare här i dag.

När jag studerade den propositionen,
uppmärksammade jag särskilt ett avsnitt.
Det är naturligtvis även andra som
gjort detta. Jag tycker emellertid, att
detta avsnitt inte fått den uppmärksamhet,
som det förtjänar här i debatten.
.lag syftar på finansministerns uttalande
på s. 17 i denna proposition, där
han säger följande: »Att vidtaga en

skärpning av den direkta beskattningen
kan av olika skäl icke gärna ifrågakomma.
» Finansministern underförstår
här syftet att ernå ökade statsinkomster.

Deklarationen är i och för sig ganska
märklig, när den kommer från den nuvarande
regeringen. Intresset för detta
uttalande ökas emellertid, när det sammanställes
med ett liknande uttalande
i finansministerns direktiv för ett par
månader sedan till besparingsutredningen
under direktör Wärns ledning.
I direktiven för denna välkomna utredning
heter det bl. a. följande: »Att täcka
ett uppkommande budgetunderskott genom
skatteskärpningar framstår som
föga tillrådligt i nuvarande läge.» Visserligen
utsäges inte där, att man syftar
på den direkta beskattningen, men det
torde inte vara obefogat förmoda att så
är fallet. Om man här skulle syfta även
på den indirekta beskattningen, skulle
man ju senare omöjligen ha kunnat
komma med förslag till väsentliga

nr 247.

skärpningar just av den indirekta beskattningen.

Jag skulle nu vilja fråga: När hörde
man tidigare dylika toner från majoritetspartiets
sida? Tvärtom ligger saken
så till, att man från det stora partiets
sida sedan åtminstone två decennier
tillbaka med en som jag tycker ganska
benhård konsekvens följt en skattepolitisk
linje, som fick sin programmatiska
utformning i en ryktbar motion. Jag
antar, att man inte alldeles glömt bort
den motion, som väcktes 1928 i första
kammaren och som innehöll följande
trossats, vilken sedermera varit ledstjärna
för så mycket i fråga om den
ekonomiska politiken i vårt land. Denna
trossats lyder sålunda: »I fråga om
skatten finns det något som heter vanan,
och den betyder här kanske mera
än hela den onda skattebetalarenaturen.
Fn revolution i beskattningen kan ha
ödesdigra följder. Fn skärpning steg
för steg ger ett utmärkt resultat.» Att
man i denna deklaration, som ju utgjort
fundamentet för en väsentlig del av
socialdemokratiens handlande under
de två senaste decennierna, framför allt
tog sikte på den direkta beskattningen,
behöver nog inte närmare understrykas.

Jag måste medge, att denna sats onekligen
låter bestickande. Jag måste också
säga, att den länge har till synes
verifierats av verkligheten. »Steg för
steg» har beskattningen skärpts. Det är
alltid tråkigt att komma med siffror i
sådana här debatter, men det kan
ibland inte undvikas. Det får väl i detta
sammanhang inte anses vara alldeles
olämpligt att erinra därom, att sedan
början av 1930-talet, d. v. s. den tid då
den regim började som vi alltjämt ha,
har nationalinkomsten visserligen tredubblats,
men samtidigt ha de statliga
skatterna mer än sjudubblats. De direkta
statsskatterna ha under den tiden
mer än tiodubblats. Det totala skattetrycket
har under samma tid stigit från
drygt 12 procent av nationalinkomsten
till nära 30 procent.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Mairts proposition nr 247.

Vi ha från den meningsriktning, som
jag företräder, under de senaste åren
gång på gång sökt göra gällande, att det
vore ganska omöjligt att längre fortsätta
på denna väg, även om man följde receptet
att gå »steg för steg». Vi ha menat,
att mättnadspunkten vore nådd. Vi
nödgades emellertid konstatera, att denna
vår argumentation rätt länge möttes
med leende tvivel från motpartens sida.
Men, herr talman, vad har icke inträffat?
Är det inte så, att vi i dag ha hunnit
just till att mättnadspunkten blivit
nådd? Detta som man en gång kallade
för »den onda skattebetalarnaturen» har
nu satt stopp. Den direkta beskattningen
är i färd med att slå back. På det fältet
finns uppenbarligen föga mer att skörda.
Det är tröst för ett tigerhjärta, att
man nu kan göra ett sådant konstaterande.
Men inte desto mindre har det
sitt värde att göra det konstaterandet,
att man nu uppenbarligen även på regeringshåll
har insett, att det inte går
att taga ut mer på den direkta beskattningens
väg.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja göra ännu ett litet påpekande. Jag
antar, att det är många här i kammaren
som känt sig ganska konfunderade, när
de gjort den observationen, att ökningen
av skatteunderlaget vid 1950 års
taxering blivit så relativt begränsad som
nu är fallet i förhållande till den ökning
av framför allt konsumtionen men
även av sparandet, som kunnat konstateras
under förra året. Det är dock någonting
ganska märkvärdigt detta, att
taxeringsunderlaget inte svällt betydligt
mera, när man vet hur människornas
inkomster ha ökat. Den inkomstökning,
som tidigare här i dag blivit belyst,
borde, tycker man, ha avspeglat sig i
ett starkt svällande skatteunderlag. Så
är emellertid inte fallet. Varpå kan
detta bero?

Enligt min mening är åtminstone en
av orsakerna till detta fenomen att finmi
i en försämrad skattemoral. Det är
kanske hårt att behöva säga detta. Inte

0 — Andra kammarens protokoll 1!)ä0. X

ens den mest effektiva taxeringsorganisation
kan komma tillrätta med detta
förhållande. Den alltför höga direkta
beskattningen har uppluckrat människornas
uppfattningar härvidlag. Det är
uppenbart, att man i betydande utsträckning
numera inte gör sig något
samvete att deklarera oriktigt, och i
många fall lyckas ju detta, trots beskattningsnämndernas
vaksamhet. Härtill
komma så de många som ha råd att anlita
en skicklig skatteexpertis för att på
det sättet lyckas att till det yttersta utnyttja
de möjligheter till skentransaktioner
och skatteflykt, som vårt invecklade
skattesystem erbjuder. Detta avser
således sådana skattskyldiga, som formellt
hålla sig inom lagens råmärken
och alltså äro oåtkomliga för skattemyndigheterna.
Å andra sidan är det
alldeles nödvändigt att deklarationsmoralen
upprätthålles. Sker inte detta,
måste konsekvenserna — det begriper
var och en — komma att gå ut över
skattesystemet självt, ja, kanske sträcka
sig till rättsmedvetandet över huvud
taget.

Jag skulle vilja fråga: Är det ogrannlaga
att förmoda, att det är bekymrade
reflexioner av denna art som finansministern
på sistone nödgats göra och
som föranlett honom att göra de uttalanden,
som jag här tillåtit mig att
citera? Förhåller det sig på det sättet,
så betyder det ju också att legenden
från 1928 därmed äntligen kan anses
vara definitivt avlivad. Därmed skulle
vi ha kommit ett gott stycke framåt i
fråga om en mer realistisk skattediskussion
än den som nu rätt länge förts här
i landet.

Detta rörde alltså den direkta beskattningen.
Återstår att behandla den indirekta
beskattningen. Även om den gäller
ett »hittills men icke vidare». Den
punkten är, som jag redan har försökt
att visa och som bestyrkes av finansministerns
eget uttalande, nu med tämlig
visshet nådd i fråga om den direkta
beskattningen. Men då frågar man sig:

r 26.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

Vad skall man taga sig före, när stoppsignalen
av sig själv glider upp även
för den indirekta beskattningens vidare
expansion?

Nu invänder kanske någon, att statens
utgifter måste täckas. Jag är beredd
på en sådan invändning. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att statens utgifter
måste täckas med skatter, därest
man inte vill låna till driftsutgifterna.
Men det vill väl ingen vara med om? När
emellertid inte skatterna förslå längre,
måste också utgiftsflödet stoppa. Många
av de s. k. förmåner, som nu i skilda
former utgå till människorna, måste i
ett sådant läge begränsas eller kanske
helt indragas.

Om man lyssnade noga till herr Fasts
anförande tidigare hör i dag, så fann
man att han något var inne på detta
ganska intrikata ämne, men han ansåg
sig inte böra närmare fördjupa sig däri.
Jag kan förstå, att han inte gjorde det,
ty detta är ett perspektiv, som stora delar
av allmänheten ännu så länge inte
märkbart intresserat sig för. Man har
kanske en känsla av att vissa obehagligheter
kunna komma att hända beträffande
vissa avsnitt, exempelvis den sociala
apparaten här i landet, men det är
perspektiv och utsikter, som man inte
gärna vill taga med i betraktandet. Så
som den statsfinansiella situationen nu
tecknar sig och sannolikt kommer att
teckna sig under åtskilliga år framåt,
är det emellertid inte osannolikt, att
dessa problem kunna komma att på ett
handgripligt sätt aktualiseras fortare än
någon anar.

Jag kommer på detta sätt tillbaka till
den uppfattning, som jag åtminstone
under de senaste åren efter fattig förmåga
försökt att driva här i kammaren,
nämligen att den ohämmade utgiftsexpansionen
i riksdagen måste bringas
att upphöra. Så länge det allmännas
väldiga utgifter inte bromsas eller —
för att citera vad finansministern sade
tidigare i dag — så länge den offentliga
konsumtionen inte bromsas, blir

det inte lätt att stoppa penningvärdeförsämringen.
Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att statsutgifterna i ett
läge sådant som det nuvarande väl av
alla måste räknas till de starkast inflationsdrivande
krafterna.

Det beräknas — som många av kammarens
ledamöter säkert väl känna till
— att spararna, och då huvudsakligen
småspararna, på grund av penningvärdeförsämringen
under 1940-talet blivit
frånhända minst tio miljarder kronor
i form av minskat värde på sparbanksböcker,
livförsäkringar eller under andra
sparformer. Detta har således inträffat
under en så kort tid som tio år. Jag
tror för egen del, att det endast är
okunnighet på alltför många håll om
vad som verkligen skett i det som synts
ske, som avhållit människorna från att
reagera starkare än vad som blivit
fallet.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att så länge riksdagen inte lärt sig
att tänka om ifråga om utgiftspolitiken
- härvidlag äro vi nog alla mer eller
mindre medskyldiga — så är det enligt
min bestämda åsikt ganska meningslöst
att tala om skattesänkningar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall inte
närmare gå in på de synpunkter, som
den senaste ärade talaren förde fram.
Jag delar hans principiella uppfattning,
att det ligger stor vikt uppå, att
vi litet var göra klart för medborgarna
det samband, som råder mellan de utgifter
vi besluta och de skatter, som vi
sedermera få taga ut av skattebetalarna.
Jag tror även att det är riktigt, som herr
Hagberg i Malmö säger, att vi kanske
alla försummat att tillräckligt kraftigt
klargöra detta sammanhang. Jag undrar
emellertid om jag inte vågar göra det
påståendet, att man under den nyss avslutade
valrörelsen i synnerhet från den
borgerliga sidan gjorde mycket litet för
att på det klargörande sätt vi nyss hör -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

de från kammarens talarstol förklara,
att en social åtgärd, den må vara aldrig
så populär, alltid har en baksida — den
kostar pengar; även de mest betydelsefulla
ting måste finansieras med det
svenska folkhushållets gemensamma
krafter. Hade vi fått stöd från oppositionen
för en sådan upplysningsverksamhet,
då tror jag att vi kunnat vara
långt mera tillfredsställda än vi voro
över uppläggningen av 1950 års valrörelse.

Den näst föregående talaren, herr
Edström, vill jag inte heller uppehålla
mig så mycket vid. Jag vill emellertid
korrigera honom på två punkter. Det
var inte så, herr Edström, att vi fotade
vår subventionspoiitik endast på den
uppfattningen, att ett prisfall stod för
dörren. Detta var eu av de möjligheter,
vilka vi ansågo oss kunna räkna med,
men vi dolde inte vår vetskap om att
utvecklingen även kunde gå en annan
väg. Huvudmotivet för att regeringen
och riksdagen 1949 slogo in på subventionspolitiken
var, att vi inte kunde
skjuta på avtalsförhandlingarna — jag
menar här alla de förhandlingar regeringen
å statens vägnar fick föra med
arbetarnas, tjänstemännens, böndernas
och företagarnas organisationer — så
länge, tills det blev klart hur det skulle
gå med den engelska devalveringen.
Denna devalvering kom rätt långt fram
på hösten. Om dess storlek och tidpunkten
för dess ikraftträdande visste vi
mycket litet, och enligt min mening
skulle det ha varit brottsligt lättsinnigt
om regeringen, i avvaktan på denna
sak, skulle ha suttit med armarna i kors
och låtit stabiliseringspolitiken slås sönder
därför att man inte sökte ena de
olika intresseorganisationerna om en
gemensam ekonomisk politik.

När överenskommelsen träffats kom
devalveringen. Det framfördes från de
yngre ekonomernas sida — - samma sak
framfördes av herr Ohlin bär i kammaren
som representant för de något
äldre ekonomerna — att vi borde gå eu

medelväg och göra ett slags begränsad
uppskruvning av prisnivån.

Jag tror jag vågar det påståendet att
vi, som så pass länge suttit i den ställningen
att vi redan före 1949 fått föra
dessa förhandlingar, kunde bedöma, att
om vi, sedan stabiliseringsförhandlingarna
slutförts, hade fört in ett nytt
orosmoment, hade detta betytt — som
en aktad folkpartimedlem i denna kammare,
herr Yngve Larsson, sade — att
man riskerade att slå sönder .stabiliseringspolitiken
och de resultat, som
uppnåtts. Man kan aldrig veta vad som
hänt, om en sak, som inte inträffade,
verkligen hade inträffat. Jag tillåter
mig att säga, att det skulle ha varit en
äventyrlig politik om statsmakterna på
hösten 1949 skulle ha slagit in på den
linje, som herr Ohlin nu i efterhand
anser vara den enda riktiga. Jag säger
detta trots den utveckling, som sedermera
skedde, och trots den prisstegring
som inträffade i andra länder. Jag tror
det var klokt all man accepterade överenskommelserna
och drev dem framåt
och på det sättet fick en grundval för
stabiliseringspolitiken. Men skulle man
göra det var det självklart, att man
måste hålla prisnivån konstant. Det
fanns ingen annan väg. Ville man inte
riskera stabiliseringspolitikens då uppnådda
resultat, så fick man också taga
konsekvenserna i form av subventionerna.
Detta var det ena svaret på herr
Edströms kommentar och samtidigt en
replik till herr Ohlin i denna fråga.

Herr Edström tycktes ha den föreställningen,
atl regeringens intresse för
att driva upp exporten var skäligen begränsat,
och han rekommenderade vissa
åtgärder, som regeringen borde vidtaga.
.lag skall inte trötta kammaren
med alt referera ett anförande, som jag
i förra veckan hade tillfälle att hålla i
Stockholms reklamförening. Jag redogjorde
där för de åtgärder, som vidtagits
från regeringens sida, och dessa
sammanföllo nästan helt med dem, som
herr Edström rekommenderade. Vi ha

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

försökt att giva prioritetsrätt åt exportindustrien
när det gällt både byggnadstillstånd
och dollarinköp av såväl maskiner
som råvaror. Jag kan försäkra
herr Edström, att om han föreslagit något
nytt, som borde göras, och om detta
legat inom det möjligas område, så
hade vi varit mycket lyhörda för detta,
och jag tror inte han hade behövt riskera
att få ett bleklagt nej till svar.

Vi ha heller ingenting emot att industrien
tar ut de priser, som den kan
få. Vi tro att detta är en fördel i nuvarande
situation. Däremot tror jag,
herr Edström, att vi skola akta oss för
att låta den penningflod, som på detta
sätt kan komma att välla in över vissa
industrier, komma att vålla skadegörelse.
Jag tror att herr Edström också
innerst inne delar regeringens mening
på denna punkt.

Jag tog emellertid, herr talman, inte
till orda för att göra dessa ströanmärkningar
till de två senaste ärade talarna.
Jag ville göra ett litet försök till sammanfattning,
vilket jag brukar göra under
slutet av remissdebattens första
dag — om det nu verkligen är slutet.
Det kanske inte är så lätt att göra en
sådan sammanfattning på grundval av
vad som hittills förekommit. I denna
kammare har det varit tillfälle för utrikesministern,
finansministern och
försvarsministern att belysa väsentliga
delar av regeringens politik. Avsikten
med remissdebatten var väl egentligen
att få höra, vad oppositionen hade för
synpunkter på den politiska situationen
och på de propositioner, som skola bli
föremål för remissen.

Jag måste då säga, att intrycket av
remissdebatten blivit ganska blandat.
De tidningsläsare, som fäst sig vid rubrikerna
och i någon mån ledarna och
de övriga reportagen, trodde väl, att
den stora politiska frågan just nu var
spritskatten. Den frågan har ju kommit
på de flesta löpsedlarna och rubrikerna.
Det är ganska intressant att konstatera,
att denna sak knappast varit före -

mål för ett hedersomnämnande en
gång. Man har liksom ansett den inte
vara särskilt betydelsefull. Skatten på
sötsaker har satt känslorna något mera
i svallning, men kritiken från herr
Ohlins sida var för att komma från
honom i allra stillsammaste laget. De
nya skatterna, som säkerligen många av
åhörarna tänkt sig skulle bli det stora
diskussionsämnet, ha alltså accepterats
såsom varande tämligen oundvikliga.
Det är en intressant iakttagelse av den
hittills gångna delen av remissdebatten.

En annan sak som kommit bort i diskussionen
är folkpartiledarens intresseväckande
och skarpsinniga analyser
av valutslaget, vilka vi haft anledning
att hämta så mycket glädje, upplysning
och information av åren 1946 och 1948.
Jag vill särskilt erinra om herr Ohlins
intressanta procenträkning år 1946, då
han med utgångspunkt från landstingsvalet
1946 skildrade hur det skulle
komma att se ut inom en nära framtid,
då den socialdemokratiska majoriteten
i Sveriges riksdag tillhörde ett förflutet.
Jag tycker på sätt och vis att det
är synd, att herr Ohlins intresse för
procenträkning tagit slut; jag skulle
åter vilja ha en sådan där analys över
när det socialdemokratiska partiet har
att överlämna makten till nya maktinnehavare.
Jag trodde 1946 att det skulle
bli mina barnbarn, som skulle få
göra det, och jag har ingen anledning
att efter detta val korrigera 1946 års
profetia.

Det är en annan sak i samband med
valet, som tyvärr inte blivit föremål
för någon analys. Efter 1948 års val
fingo vi många gånger höra, att socialdemokraterna
sitta på ett eftersläpande
i första kammaren. De hade icke väljarmajoriteten,
de tre borgerliga partierna
tillsammans voro större än det
socialdemokratiska partiet. Jag fick
många gånger höra hur farligt det var
att regera med en sådan formell majoritet,
som icke motsvarades av ett reellt
faktum. Jag sade att jag fick försöka

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

klara mig så gott jag kunde trots detta
beklagliga förhållande. Nu skulle det
vara intressant att få höra, vilka ändringar
herr Ohlin tänker sig att det
skulle bli nu, när det socialdemokratiska
partiet inte längre har endast en
knapp majoritet utan en stor majoritet
på över 90 000 röster över de tre borgerliga
partierna tillsammans. Med hänsyn
till den vikt herr Ohlin tidigare
lagt på detta intressanta problem, så är
det synd att han nu liksom tappat bort
det och inte med samma tankeskärpa
och skarpsinnighet, som han glatt kammaren
med vid två föregående valtillfällen,
upprepar sin analys med hänsyn
till 1950 års valresultat. Med anledning
av vad jag nu anfört hoppas
jag få tillfälle att höra dessa utläggningar.

Herr Ohlin förklarade däremot, att
lian inte var nöjd med vår valpropaganda.
Vi hade gått ut i valrörelsen
med en affisch, som innehöll en uppgift
om att vi klarade krisen, och det
tyckte han inte var med sanningen
överensstämmande, eftersom vi alltjämt
få kämpa med betydande ekonomiska
besvärligheter. Ja, finansministern har
redan för sin del besvarat herr Ohlins
kritik i denna del, men jag skall tillåta
mig att försöka bena upp detta, eftersom
herr Ohlin i sitt svar till finansministern
använder sig av ett litet trick.

Herr Ohlin säger: Vi ha icke kritiserat
regeringen för vanstyre i någon
annan mening, än att regeringen slarvat
bort vår valutareserv. Det var en
valutakris, som utgjorde grunden för
myten om vanstyret, och den valutakrisen
består alltjämt. Ja, låt gå för det
då. Men när nu verkningarna av denna
valutakris skulle skildras för 1948
års väljare, blev det då alldeles klart
för var och en av dem i detta land, att
man inte kritiserade oss för någonting
annat än svårigheterna med valutaförsörjningen?
Det är inte lätt att utläsa
detta ur 1918 års valpropaganda. Man
får nog vara deltagare i de national -

ekonomiska seminarieövningarna vid
Stockholms högskola för att begripa sig
på valpropagandan sådan den var upplagd
1948, om nu detta var avsikten.
Jag kommer ihåg en sak, som antagligen
gjorde stor effekt. Det var en annons,
där en hel mängd ransoneringar
och regleringar stodo uppräknade. Så
här mycket har regeringen genomfört,
stod det, och tro ni då, att de som genomfört
allt detta ha kraft och mod
och andra vackra egenskaper att taga
bort dem igen! Vi fingo faktiskt den
uppfattningen, att 1948 års valrörelse
var en kamp emot Robotsverige,
Krångelsverige och Paragrafsverige och
en kamp för ett friare ekonomiskt
system. Men, som sagt, två år efter valrörelsen
har denna missuppfattning
klarats upp; det var inte alls detta, som
var avsikten, utan det var den bristande
valutareserven, som valpropagandan
rörde sig om.

Men vart skulle nu inte denna valutabrist
leda till? Erkänner inte herr
Ohlin att det inom folkpartiet framställdes
så, att på grund av valutabristen
skulle vi inte kunna köpa råmaterial
för vår industri; vi skulle få arbetslöshet,
och jordbruket skulle komma
ut i försörjningssvårigheter? När vi
nu säga att vi ha klarat krisen, så mena
vi det. Den kris som i 1948 års valrörelse
skildrades av folkpartiets och
högerns press kom inte. Det blev ingen
arbetslöshet, det blev ingen inflation.
Inga av dessa profetior, som man gick
ut för att värva 1948 års väljare på,
gingo i uppfyllelse. Då tillåta vi oss
säga, att den kris, som man från borgerlighetens
sida jagade upp förväntningar
och oro för, den krisen kom
inte, utan den har klarats. Men genom
vilka åtgärder? Ja, herr Ohlin, inte
utan uppoffringar för Sveriges folk.
Den har klarats genom avtalsprolongationer,
som för stora grupper av folket
betytt att man fått avstå från ting, som
man tyckt sig ha självklar riitt till. Den
har klarats genom en indirekt beskatt -

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

ning, som säkerligen känts hård för
många — jag tänker då framför allt på
bensinbeskattningen för landsbygdens
folk. Krisen har klarats genom en inskränkning
i byggnadsverksamheten,
som sannerligen inte tillhört de ting,
som skapat popularitet för det socialdemokratiska
partiet. Vi anse då att
vi ha rätt att säga till dessa människor,
som burit dessa bekymmer och dessa
svårigheter, att de offer som gjorts icke
äro gjorda förgäves. Krisen och arbetslösheten,
allt det som man sade skulle
komma, det kom inte. Det är en följd
av de ansträngningar, soin det svenska
samhället gjort, det är en följd av de
offer, som alla de här uppräknade sakerna
inneburit.

Nu säger herr Ohlin, att den kris han
1948 skildrade alltjämt fanns kvar före
Koreakrisen. Han kritiserade bristen
på valutor, och den bristen fanns kvar
under våren 1950. Ja, detta är väl ändå
det mest fantastiska uttalandet under
dagens remissdebatt därför att det
kommer från ledaren för ett parti, som
under våren 1950 rådde regeringen att
sänka skatterna och öka investeringsverksamheten.
Herr Ohlin anser alltså,
att 1948 års kris fanns kvar på våren
1950. Sannna år — 1950 — råder herr
Ohlin regeringen att sänka skatterna
och öka investeringsverksamheten. Eftersom
det således är samma kris —
krisen 1950 och den 1948 — så menar
herr Ohlin, att krisen 1948 skulle ha
bekämpats med sänkta skatter och
ökad investeringsverksamhet! Detta
måste ju vara konsekvensen. Här får
kammaren för första gången se folkpartiets
alternativ till regeringens krispolitik
1948.

Det var en annan folkledare, herr
Ohlin, som vid ett historiskt tillfälle
sade: Vilken konstnär har inte världen
förlorat i mig! Jag måste säga: Vilken
nationalekonom har inte Sverige förlorat,
när folkpartiet ansåg sig tvunget
att skaffa en så duktig partiledare! Ur
samhällets synpunkt beklagar jag. att

nr 247.

folkpartiet inte kastat sina blickar åt
annat håll, även om jag anser, att partiledarskap
är något mycket viktigt.

Alltnog, hela denna sammanställning
visar väl, hur omöjlig herr Ohlins konstruktion
är. Krisen är densamma år
1950 som år 1948. säger han, den är
inte övervunnen. Han föreslår som botemedel
ökning av investeringarna och
sänkning av skatterna. Man behöver
kanske inte spilla flera ord på detta.

Men vi återgå till valrörelsen. När vi
manade till försiktighet under år 1950.
trodde vi, att det var klokt att det fanns
en marginal. Vi voro övertygade om att
balansen var uppnådd. Vi voro övertygade
om att det svenska folket inte
längre konsumerade mer än vad det
hade råd till. Vi voro övertygade om
att vi inte investerade mer än vi hade
råd till. Vi hade uppnått en balans.
Men vi voro försiktiga ändå. Det sammanhänger
kanske bland annat med
min läggning att vara rätt försiktig och
därför sade vi: Vi ge oss inte ut på
några äventyrligheter, vi hålla en marginal.
Den marginalen försvann i det
ögonblick Koreakrisen kom, och man
begrep väl, att hur det än gick i Korea
— även om det skulle ha gått så, att
detta det första försöket från de demokratiska
staterna att visa en angripare
att angrepp inte lönar sig. som regeringen
har definierat sin ställning,
skulle ha lett till ett tillfälligt nederlag
för Amerika och Förenta Nationerna —
var det bara början, tv har man eu
gång tagit det steget att man möter
våld med våld, måste det slutföras. Därför
förstodo vi väl, att en upprustning
måste komma runt om i världen som
en följd av den kommunistiska angreppshandlingen
mot Sydkorea. .lag
tillät mig därför i ett tal den 2 juli i
Östersund att vädja till alla de demokratiska
partierna att konstatera, att
den ekonomiska situationen nu är en
annan än den var när vi diskuterade
skattesänkning och investeringsökning,
att påpeka att nu måste vi mera tänka

Onsdagen den 25 oktober 1950 em. Nr 26. 8/

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

på det som enar oss än det som skiljer
oss. Jag tror att det hade varit klokt
inte bara ur landets synpunkt utan
även rent partitaktiskt, om partiledarna
på den borgerliga sidan omedelbart
hade sagt detsamma. Men man sade
hånfullt, att mitt inlägg inte var något
annat än en partitaktikers spel för att
vinna väljarnas sympatier. Ja, herr talman,
det blev det. Det blev det genom
de borgerliga partiledarnas oförmåga
att fatta situationen i det läget.

Man fortsatte i stället kampanjen för
sänkta skatter, och man fortsatte från
högerns sida kampanjen för ökat byggande.
»Det måste löna sig att arbeta»,
»Bygg mera åt flera», lyste ifrån valplakaten
även sedan det inte borde ha
varit svårt att förstå, att Koreakrisen
hade vållat eu förändring i vår ekonomiska
atmosfär. Jag tror inte att det
skulle ha skadat den svenska demokratien,
om man helt enkelt hade dragit
ett streck över den propagandan och
sagt, att förhållandena ha ändrat sig
och det är inte någonting att göra åt
det. Det är vad som har skett i åtskilliga
andra länder. Jag har här en artikel.
. . jag vet att herr Hagberg i Luleå
kommer att bli ledsen över att jag citerar
en amerikansk tidning — jag hör
honom nu säga, att det tvärtom är naturligt;
han har i alla fall lärt sig litet
av min replik på val natten, och det kan
ju inte annat än glädja mig — men
den här gången, herr Hagberg är det
inte ett tal av Malik som jag skall läsa
upp, utan det är en sak som jag tror
skulle lämpa sig mycket bra som motto
för de andra demokratiska partierna i
deras politiska propaganda.

Det är en republikansk tidning, New
York Iierald Tribune. som skriver, alt
de ökade kraven som nu ställas på
Amerikas ekonomi kunna mötas på två
vägar, antingen så att man ökar produktionen
eller så alt man minskar de
civila anspråken. Vilken väg skola vi
välja? Ja, det ger sig självt. Produktionen
skall ökas, men under tiden måste

man tillgripa direkta restriktioner och
regleringar och skattehöjningar.

Detta är en naturlig reaktion som jag
tror att man gärna skulle ha kunnat
kosta på sig även hos oss. I stället fortsatte
man under hela valrörelsen att
framställa läget för väljarna så, att här
finns utrymme för skattesänkning, här
finns utrymme för investeringsökningar,
och vi beskyllas, herr talman, under
dagens debatt för att inte ha spelat
rent spel med väljarna! Vad gjorde vi
under hela valrörelsen? Herr Sköld har
redan erinrat om det. Jag tror, att tre
fjärdedelar av mina tal bestodo av diskussioner
om hur små marginalerna i
det uppnådda jämviktsläget äro, och
detsamma gäller om herr Sköld. Jag
tycker, att det angrepp som riktats
mot herr Sköld i anledning av hans anförande
i radiodebatten är djupt orättfärdigt.
Jag'' skall be att till kammarens
protokoll få läsa in vad han sade, så
kunna kanske de närvarande se hur
långt ifrån att vilja dölja någonting han
i själva verket sade saker som givetvis
måste ha vållat oro hos många, som
tänkte sig att vi nu gingo mot mycket
betydande skattehöjningar. Så här låter
herr Skölds mycket omdiskuterade yttrande:
»Herr Ohlin frågar, om vi tänker
höja skatterna under innevarande
år. Jag vill svara: Det ha vi inte tagit
någon slutlig ståndpunkt till. Det kan
ju något bero på vad de reda försvarsutgifterna
kommer att leda till. Men
hur som helst är väl herr Ohlin övertygad
om att de försvarskostnader, som
framkommer utav dagens överenskommelse,
de tar i alla fall bort det där
betydande överskottet på 59 miljoner
kronor, som herr Ohlin här nyss talade
om.»

.lag undrar om man innan försvarsutgifternas
storlek var definitivt fixerad
kunde uttrycka sig tydligare än
som här, när man helt enkelt säger att
frågan om skattehöjning får bli beroende
på den definitiva höjningen av
försvarsutgifternas storlek.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1951) em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Om man nu även i efterhand hade
kommit fram till ett enligt min mening
mera öppet erkännande av att Koreakrisen
vållat ett nytt läge och att vi
nu behöva spänna våra krafter, skulle
otvivelaktigt möjligheterna att finna
samförstånd med varandra ha blivit
väsentligt mycket större. Jag vill inte
förneka, att det i dagens remissdebatt
har sagts saker, som båda gott för framtiden.
Jag vill inte alls bestrida, att i
åtskilliga av de inlägg, som ha gjorts
från den borgerliga sidan, visar man
förståelse för att det nuvarande läget
inte lämpar sig för en lättsinnig löftespolitik
sådan som man presenterade i
1950 års valrörelse.

Jag vill särskilt taga fasta på ett yttrande
av herr Ohlin. Han säger att man
skulle väl kunna tänka sig en mera permanent
form av samarbete för att här
finna de lämpliga vägarna. Det är en
ganska märklig sak. Mitt första stora
misslyckande som statsminister var
1947, när jag försökte förmå de borgerliga
partierna och deras ledare just
till detta. Då avvisades det. Man hade
inte något intresse för det. Man avvisade
då också tanken på en samlingsregering,
vilket jag kan belägga, om
någon av herrarna vill höra det.

Jag försökte en annan väg på hösten
1947, då jag sade, att det kanske var
för stort tänkt att hoppas på en gemensam
överenskommelse om hela
krispolitiken, men vi kunde ju i stället
försöka att taga ut vissa bestämda delar
och göra en skatteberedning, en investeringsberedning
etc. av de centrala
delarna inom den ekonomiska politiken,
där de olika politiska partierna skulle
ha möjlighet att göra sitt inflytande
gällande. Den gången svarade bondeförbundet
ett övervägande »kanske»,
men från höger- och folkpartihåll blev
det fortfarande nej.

Regeringen har i stället gått på en
annan linje. Den har skapat samarbetsorgan;
jag tror att de fungera bra. Det
är samarbetsorgan med arbetarrörelsen

nr 247.

och med exportindustrierna, organ, där
näringslivets och intresseorganisationernas
folk ha möjlighet att träffa regeringen,
diskutera med den och komma
fram till ett resultat. Om herr Ohlins
anförande här nu får tolkas som ett
beklagande av vad som hände år 1947.
kan man säga, att det är en historisk
händelse. Det kan hända, att mycket
i svensk politik hade varit annorlunda,
om de orden hade sagts i ett läge, då
det inte var så alldeles lätt för regeringen
att manövrera vår ekonomiska
situation. Men de tre åren ha gått, och
jag kan inte säga något annat med anledning
av herr Ohlins propå än att
jag skall överväga huruvida den nuvarande
ordningen med direkta förhandlingar
med intresseorganisationernas
representanter och med företagarvärlden
behöver kompletteras med ett politiskt
inslag. Jag skall gärna taga det
under övervägande. Mera vill jag inte
säga.

Herr Ohlin var oroad av min Englandsresa.
Han var rädd att jag lärt mig
farliga saker där borta och han tyckte
att det var egendomligt att den svenske
partiordföranden uttryckte sin beundran
för den engelska regeringen. Jag
har inte läst hur det anförande som
jag förstår att herr Ohlin syftade på
har refererats, men jag har inte någonting
att taga tillbaka av det. Det är en
stor sak de göra där borta, att med de
oerhörda svårigheter som England har
haft ändå slå sig igenom med bibehållen
social standard — på vissa punkter
till och med med en förbättrad standard
— och med full sysselsättning, och, herr
Ohlin, inte bara så, att man bekänner
sig till den fulla sysselsättningens politik
i största allmänhet utan också så att
man är beredd att taga de konsekvenser
för samhällets organisation som
den fulla sysselsättningen kan nödvändiggöra.
Jag tvekar inte att säga, att
det är en historisk handling, och vad
som än kommer att hända är det ett
annat England som denna regering och

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

denna arbetarmajoritet komma att lämna
efter sig. Jag är övertygad om att
det är ett England som kan ge anledning
till åtskillig inspiration runt om i
den fria demokratiska världen. Jag har
inte någonting att taga tillbaka av det
anförande, med vilket jag tolkade det
svenska partiets — inte den svenska
regeringens, inte den svenska riksdagens
och inte herr Ohlins — känslor
inför den engelska regeringens politik.

Beträffande utrikespolitiken skall jag
nöja mig med vad utrikesministern här
har sagt, men jag bör kanske lägga till
att jag tror, att det var alldeles nödvändigt
att frågan togs upp i valrörelsen
för att därmed skapa åtminstone
den grad av klarhet som nu finnes.
Om det inte hade skett, skulle man med
fog ha kunnat tala om att en stor fråga
hade dolts för väljarna. Jag formulerar
det så: Äro vi överens i försvars- och
utrikesfrågorna, då är det bra, och då
behöva vi inte draga upp dessa frågor
i valrörelsen. Äro vi inte överens, är
icke någon annan fråga så viktig att
draga upp som frågan om utrikespolitiken,
ty ingen annan politisk fråga har
tillnärmelsevis samma riskmoment, och
framför allt äro oklarheten, suddigheten
och dimmigheten här förenade
med mycket större risker än på något
annat område. Jag tror, att vi så småningom
fingo fram någonting som såg
ut som ett besked, och detta skilde sig
ganska mycket från de ganska stora
ord som ofta förekommo i valrörelsen
från den borgerliga sidan. Jag vill hänvisa
till vad jag sade i den radiodebatt,
som nu liksom tagits som intäkt för
att jag skulle ha sagt något annat än
det som utrikesministern nu har sagt i
Lake Success.

Sedan svaret givits från folkparti- och
högerledarna, sade jag: »Om nu herrar
Hjalmarson och Ohlin ha samma mening
som utrikesministern, då skulle
jag faktiskt råda till att man uttrycker
sitt ställningstagande i samma enkla,
klara, för både svenskar och utlän -

ningar lättfattliga språk, som utrikesministern
här har använt.» Det är inte
något annat vi ha begärt. Ansluter man
sig till regeringens utrikespolitiska
linje, kan den anslutningen göras på
ett så pass entydigt sätt, att det inte
skulle behöva uppstå några tolkningsfrågor
om vad man har menat. Framför
allt tror jag, att det är riskabelt
att framställa en avvikande nyans som
en stor politisk händelse, som om man
verkligen hade en annan och avvikande
mening.

Det är herrar Hjalmarson och Ohlin,
inte regeringen, som ha tagit upp dessa
saker i valrörelsen. Jag kan väl tvärtom
säga, att jag höll dem tillbaka. Trots
att jag väl visste, hur lätt valet kunde
ha blivit ett nytt år 1940, ansåg jag,
att utrikespolitiken om möjligt skulle
bevaras som ett område där vi voro
överens. Det är inte jag och inte regeringen
som har aktualiserat dessa frågor,
utan det är de ytterligt oklara och
suddiga förklaringar och anslutningsuttalanden
som har gjorts från herrarnas
sida.

Jag vill inte yttra mig om vad som på
den punkten har hänt här i dag. Jag
vill inte påstå, att det är riktigt lika
klart som det var vid valdiskussionen
hur herrarna se på saken, men det kan
ju hända att det är det — jag skall
yttra mig om det när jag får tillfälle
att i lugn och ro läsa protokollet, men
nog är det konstigt att ledarna för två
av våra partier skola uttrycka sig så
oklart, att statsministern skall behöva
säga, att han inte vill uttala sig om
deras uttalanden förrän han läst dem
i protokollet. Borde man inte tala litet
tydligare .svenska både för inland och
utland?

Dagens debatt kunde kanske ha givit
ett klarare uttryck för den känsla av
samhörighet och sammanhållning som
jag tror att vårt folk och vår nation
behöva i det nuvarande läget. Det hade
varit ur många synpunkter önskvärt,
om så hade skett. Å andra sidan vill

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

\ id remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

jag inte påstå annat än att här ha
lörekonnnit toner, som kunna innebära
möjligheter till samarbete och samförstånd.

Till sist vill jag säga, att den framgång
som regeringspartiet har vunnit,
då vi nu återigen intaga ställningen som
ett större parti än de tre borgerliga
tillsammans, skall inte föranleda oss
till någon förhävelse. Den politik som
har syftat till samarbete, samförstånd
och utjämning mellan olika grupper i
vårt samhälle och som vi ha företrätt
under de fem år vi ha suttit vid makten,
komma vi att fullfölja. Vi betrakta
1950 års valutslag som ett uppdrag att
fullfölja, inte en stridens utan en samlingens
politik, och jag antar, att man
i grund och botten finner något av
samma inställning hos de övriga demokratiska
partierna.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är mycket att svara statsministern.
Jag skall i denna replik bara
be att få taga upp ett par saker.

Statsministern efterlyste en liten
kommentar till valutgången från min
sida. Jag är mycket smickrad av denna
hans önskan, och jag skall villfara den.
Jag skall inte mer än som många gånger
gjorts från vårt håll uppehålla mig vid
den omständigheten, att denna valutgång,
vilket jag även sade i mitt första
anförande, är att betrakta som tillfredsställande
inte bara för folkpartiet utan
även för regeringspartiet. Men eftersom
här efterlyses en valanalys skulle jag
vilja kasta en återblick på vad som har
skett under 1940-talet här i landet eller,
om man så vill, göra en jämförelse mellan
läget före kriget och nu. Jag tror,
att det kan vara berättigat någon gång
med ett sådant längre perspektiv.

Om man då frågar: Vad är bokslutet
för det politiska 1940-talet, i den mån

det gäller förhållandet mellan partierna
och deras maktställning, deras mandat
i riksdagen och deras anslutning bland
väljarna, så kan man mycket kort hopsummera
resultatet så, att under detta
tiotal år har högerpartiet förlorat 5,7
procent och .socialdemokraterna 5,1
procent av den totala väljarskaran. Bondeförbundet
har stått ungefär stilla —
det rör sig om några tiondelar i plus
— medan folkpartiet har ökat med 9,s
procent av väljarna. Att göra en jämförelse
mellan två år på detta sätt innebär
naturligtvis alltid ett godtyckligt
urval, men 1940 och 1950 äro två runda
år, och jämförelsen kan även motiveras
med att kommunisterna både år
1950 och år 1940 skämt ut sig så pass,
att de hade ett relativt litet antal anhängare
bland det .svenska folket. Man
kan alltså inte komma med den kritiken
att jämförelsen brister, därför att
kommunistpartiets ställning var mycket
olika vid de båda jämförelseåren.

Högern har alltså förlorat 5,7 procent
av väljarna och socialdemokraterna,
trots förbättringen det senaste året, 5,i
procent. I det stafettlopp, som man kan
säga att det är när ett parti byter ledare
— statsministern är ju inte nöjd
med folkpartiets nuvarande ledare, men
jag förmodar att mina kära partivänner
få trösta sig med att han inte brukar
vara nöjd med oss och att resultatet nog
skulle ha blivit litet märkligt, om man
gått efter principen att välja partiledare,
så att herr Erlander blivit nöjd —
bär sålunda högerledaren i fråga om
förluster kommit några tiondelar före
den socialdemokratiske ledaren. Den
stora förändringen när det gäller partierna,
om man jämför förhållandena
före kriget eller år 1940 med läget efter
kriget, är att det har skett en betydande
förstärkning av den sociala liberalismens
krafter på bekostnad både av
konservatismen och socialismen.

Nu är det ju klart att man kan föredraga
att göra jämförelser från det ena
valet till det andra, och jag vill visst

Onsdagen den 25 oktober 1950 cm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

inte bestrida att det finns anledning för
statsministern att göra åtskilliga reflexioner
i anledning av det senaste
valet. Men jag tror att det för en gångs
skull också är berättigat att se det hela
nr ett sådant större perspektiv som
jag gjort.

Det intresserade mig mycket att konstatera,
att när statsministern i stolta
ordalag talade om den starka ställning
som hans parti nu har fått här i riksdagen,
så underlät han att kommentera
vad partiets eget huvudorgan skrev härom
dagen och som jag i mitt första anförande
tilliit mig referera, nämligen
att om någon kommer och säger att
man vill ha makten, därför att man
genom valutslaget fått ett par mandat
mer än de andra partierna, fastän man
har en minoritet bland väljarna, så är
ställningen egentligen ganska svag. Och
då är att märka att i det fall, som Morgon-Tidningen
åsyftade, är det bara någon
del av en tiondels procent som fattas
i väljarskaran, medan det för statsministern
fattas iy2 procent, innan han
kommer upp till 50 procent av väljarkåren.
Det skulle vara intressant att
höra vad statsministern tänker om en
kritik av detta slag från hans eget huvudorgans
sida.

Jag hinner nu inte mer än i korthet
beröra ett par saker.

I radiodebatten diskuterade herrar
Erlander och Sköld A ena sidan och jag
å andra sidan det av folkpartiet framförda
förslaget om en ökning av investeringarna
på byggnadsområdet med
100 miljoner kronor utöver den plan
som hade framlagts av regeringen. I
ett socialdemokratiskt valtryck hade
sagts, att eu sådan ökning komme att
genomföras folkpartiets hjälp förutan,
och jag fann mig därför föranlåten att
säga: »Det är konstigt att man ger sådana
löften i valkampanjen, när man
i riksdagen går emot förslagen.» —
Statsrådet Sköld hade tidigare riktat
kritik mot mig för vårt förslag om ökad
byggnadsverksamhet. Då svarade stats -

ministern: »Ja, men det är riktigt att
en sådan ökning kommer att genomföras.
» Men här i riksdagen säger nu statsministern,
att det inte går att göra det
och att det efter Koreakrisens utbrott
var alldeles orimligt att intaga en sådan
ståndpunkt som vi inom folkpartiet
gjorde.

Det är mera att säga om denna sak.
men jag får väl återkomma, eftersom
tiden för min replik nu är slut.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det var två uttalanden
av statsministern, som jag tycker
äro värda att uppmärksammas. Det
första är när han säger, att regeringen
klarade krisen men att Koreakriget sedan
har skapat ett helt nytt läge. Om
jag förstod honom rätt, skulle det alltså
betyda, att krisen var klarad till den
27 juni men att vi sedan fått en helt
ny kris. Jag måste säga att det i så
fall är världens mest ändamålsenliga
och lätthanterliga kris ur politisk synpunkt,
som den svenska regeringen rör
sig med. Det tillhör väl ändå historieskrivningen,
och än i dag sitta ute i
landet uppe dessa affischer från valrörelsen,
där det heter att »vi klarade
krisen», lät vara att affischerna voro,
såsom statsministern framhöll, iordningställda
redan före Koreakrisen.

Det andra som jag ville trycka på var
statsministerns uttalande om att Koreakriget
vore bara en början. Även om
amerikanerna hade fått smörj i Korea

— något som jag är ganska säker på
att de förr eller senare komma att få

— så skulle de ha fortsatt vidare. Detta
uttalande ger liksom ett perspektiv åt
vad den svenska regeringen har menat
med sin politik i anledning av händelserna
i Korea. Koreakriget var bara en
början, och regeringen var och är följaktligen
beredd att följa amerikanerna,
när de skulle bege sig vidare till Vietnam,
Formosa o. s. v., med andra ord
när amerikanerna skulle lösa alla dessa

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

problem som de nu ställt upp som
uPPgifter som de måste lösa i sin kamp
för freden.

Till sist vill jag säga några ord i anslutning
till partiledardebatten i radio.
Det har, herr statsminister, gått en och
en halv månad sedan denna debatt ägde
rum, och jag trodde verkligen att
statsministern nu skulle ha kommit underfund
med att hans ställning då inte
var särskilt gynnsam. När statsministern
gav sin replik i radiodebatten, så
fick jag en känsla av att man inte
skulle pina den som redan var slagen.
Men statsministern tycks än i dag inte
ha reda på hur grundligt han trampade
i klaveret.

Låt mig helt kort erinra om att jag i
en replik i radiodebatten påminde statsministern
om ett uttalande, som han
gjort om att han varje morgon läste —
utom naturligtvis den svenska pressen
— New York Herald Tribune, ty där
fick han reda på vad amerikanerna
tänka och tycka. Statsministern svarade
då mig, att han också var tvungen
att läsa New York Times, för att få
reda på vad ryssarna hade att säga,
så att han kunde polemisera mot mig.

Statsministern måste alltså, t. o. m.
när han skall ha reda på vad ryssarna
ha att säga, gå till den amerikanska
pressen. Jag trodde verkligen att statsministern
en och en halv månad efter
radiodebatten skulle ha kommit underfund
med att detta inte precis var något
succéartat uttalande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Hagberg
skall inte vara så rädd för att
göra mig ledsen. Om herr Hagberg hade
en replik, så kunde han gott ha klämt
fram med den genast i radiodebatten
och inte väntat en och en halv månad;
jag tålde nog att höra den.

Jag har inte, herr Hagberg, i mitt föregående
anförande yttrat mig om den
svenska regeringens utrikespolitik. Jag

har inte uttalat mig om vad den svenska
regeringen skulle komma att göra
med anledning av Koreakriget — det
kunde man knappast överblicka omedelbart
efter det kriget börjat. Vad jag
sade var, att i det ögonblick, som Förenta
Nationerna satte in sina krafter i
Korea, skulle det, oberoende av hurudan
utgången av kriget blev, komma en
upprustningsvåg, och det är väl obestridligen
riktigt. Men i mitt anförande
finns inte ett ord om vad den
svenska regeringen skall göra och vilken
position Sverige skall intaga.

Herr Hagberg säger att det är världens
mest populära eller lätthanterliga
kris, som den svenska regeringen nu
rör sig med. Det verkar som om herr
Hagberg skulle tro, att det roligaste vi
ha att göra är att höja spritskatter, kaffepriser
och andra priser för svenska
lolket. Jag kan inte förstå, hur man
kan komma till en sådan uppfattning.
Det är självklart, att det nuvarande läget
måste skapa svårigheter för regeringen.
Men vi ha sagt oss, att om det
blir en krissituation, så får man inte
draga sig för att vidtaga även impopulära
åtgärder, och det ha vi ju inte
heller gjort.

Vi hade här i landet uppnått ekonomisk
balans — herr Ohlin och herr
Hagberg få ursäkta att jag upprepar
(fet — under våren 1950. Kommunisternas
vettlösa angrepp i Korea utlöste
en rustningsvåg. Denna rustningsvåg
har dragit med sig ekonomiska svårigheter
runt om i världen. Herr Hagberg
kallar detta en populär kris. Herr Hjalmarson
har vid ett annat tillfälle kallat
den för en vindpust utifrån. Jag tror
att både herr Hagbergs och herr Hjalmarsons
karakteristik är djupt missvisande.
Det skulle vara nyttigt, om man
undersökte vad som faktiskt hänt i
andra länder, inte bara i Amerika och
i Belgien utan också i ett sådant land
som Australien. Där går man till val
för en liberalisering av samhället, men
liar samtidigt på grund av den genom

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

kommunisternas angrepp påtvingade
upprustningskonjunkturen måst vidtaga
åtgärder, som sannerligen icke äro
populära och som självfallet de liberala
australiensiska politikerna vidtaga
lika motvilligt som vi vidtagit de åtgärder
som nu genomförts. Detta är —
det skall man inte försöka komma undan,
herr Hagberg — den ansvarsfördelning
det här är fråga om.

Nu verkar det ju som om det skulle
blåsa andra vindar inom storpolitiken.
Tänk om dessa vindar hade blåst före
den 27 juni! Det ligger en djup tragik
i den nuvarande situationen, herr Hagberg.
När Europa äntligen började komma
på fötter igen och den ekonomiska
jämvikten började bli återställd, så
kom Koreakriget och kastade oss tillbaka
i en krissituation igen. Tänk om
dessa leende bilder från Lake Success
hade kommit före den 27 juni! Då kunde
åtskilligt nu ha varit annorlunda.

Det är inte någon populär eller lätthanterlig
kris som vi nu ha framför
oss. Det är inte några populära åtgärder
som vi vidtaga. Men vi skola slå
oss igenom också den här krisen med
samma metoder som vi slogo oss igenom
den föregående krisen — det finns
inga andra vägar att gå. Äro vi i Sveriges
riksdag ense därom, är det bra.
Äro vi inte ense om det, finns det här
en majoritet, som nu lika väl som 1948
är beredd att taga ansvaret för de impopulära
åtgärder som krisen framkallar.

Repliken till herr Hagberg har blivit
lång. Men det var denna gång faktiskt
herr Hagberg som hade någonting att
säga, och herr Ohlin får därför ursäkta
att jag i anledning av hans anförande
nöjer mig med att konstatera, att hans
intresse för procenträkning leder honom
till farliga ting. Herr Ohlin tar
röstsiffrorna 1940 och jämför dem med
1950 års siffror. Men år 1940 hade vi
ett världskrig, som kom det svenska
folket att tv sig till den socialdemokratiske
partiledaren såsom en klippa i

stormen, något som drev upp de socialdemokratiska
röstsiffrorna till en höjd,
där väl ingen av oss tänkt sig att det
skulle vara möjligt att bibehålla dem.
Det är dessa siffror, som tagas som en
jämförelsepunkt när det gäller det socialdemokratiska
partiets utveckling.

Det finns andra jämna årtionden också,
herr Ohlin. År 1911 var liberalismen
i Sverige så stark, att den hade 101
mandat i riksdagens andra kammare.
Tänk så mycket liberalism, som har
gått förlorad sedan dess, herr Ohlin!

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Statsministerns senaste
anförande bekräftar till fullo det
antagande, som jag gjorde med anledning
av hans första anförande, nämligen
att man nu efter valet håller på att
helt omsadla propagandan. Nu ha vi
en ny kris här igen, men detta upptäckte
inte regeringen den 25 juni
1950 och den gjorde det inte heller den
16 september, dagen före valet. I hela
den valrörelse, som drevs, talades inte
ett ord om den s. k. nya krisen. Men
nu efter valet, när 1 700 000 svenska
arbetare och tjänstemän stå inför en
stor lönerörelse, är man fullt inställd
på att tala om för svenska folket, att
vi ha fått en ny kris och att vi måste,
såsom statsministern sade här nyss,
försöka övervinna denna kris på ungefär
samma sätt som vi övervunno den
föregående krisen.

Det är verkligen en lätthanterlig eller
låt mig säga lättillgänglig kris, som den
socialdemokratiska regeringen nu håller
på och opererar med.

Jag kanske sedan också får säga
några personliga ord till herr statsministern.
Jag tycker inte att valresultatet
bör gå honom alltför mycket åt
huvudet. När man använder sådana
termer om sig själv som »klippa i stormen»,
inger det närmast en känsla av
att det är liitt att få svindel av framgångarna,
och det kan vara farligt på
lång sikt.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag måste nog bedröva statsministern
med att fullfölja det resonemang
som jag inte hann slutföra i mitt
föregående anförande.

Vi hade från folkpartiets sida föreslagit
en ökning av den reglerade byggnadsverksamheten
med 100 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit.
Vi hade också betonat, att man
bort föra eu mer kreditåtstramande
politik, så att inte övriga investeringar,
som totaliter voro oförändrade, hade
lått sitta så mycket mer skyddade än
den av byggnadsregleringen omgärdade
verksamheten — jag skall återkomma
till den saken senare. Då skrev man i
en socialdemokratisk broschyr, att
denna ökning av den reglerade byggnadsverksamheten
skulle komma att ske
folkpartiets hjälp förutan. Och statsministern
uttalade sig i radiodebatten
på ett sådant sätt, i det att han sade
att uppgiften var riktig — jag har protokollet
här — att ingen kunde få något
annat intryck än att regeringen hade
för avsikt att genomföra samma ökning
av den reglerade byggnadsverksamheten
som folkpartiet föreslagit. Jag kanske
får tillägga, att när herr Sköld kritiserade
mig på samma sätt som statsministern
nu gjort, så tillät jag mig
fråga, om inte statsministern och finansministern
hade diskuerat saken
och om det alltså kanske inte var riktigt
att, såsom statsministern sagt, vad
som stode i propagandatrycket komme
att ske. På denna fråga fick jag inte
något svar.

Nu få vi höra av statsministern, att
det är oansvarigt att föreslå en sådan,
inte nettoökning men omfördelning av
investeringsverksamheten som folkpartiet
sålunda föreslagit. Men statsministern
har själv givit de svenska radiolyssnarna
det intrycket, att i regeringens
politik ingick att genomföra en ökning
av byggandet. Det vore verkligen
intressant, om statsministern, som tydligen
gärna talar om valkampanjen —

nr 247.

jag skall återkomma till andra sidor av
vad han sagt därom — kunde upplysa
om hur det kommer sig, att finansministern
och statsministern i dag kritisera
oss inom folkpartiet för en ståndpunkt,
som enligt det intryck statsministern
velat ge svenska folket skulle komma
att förverkligas av regeringen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall också be att få
ge statsministern ett svar när det gäller
den kritik som han riktat mot uttalanden
under valrörelsen. Det gäller
närmast högerns valaffisch med orden:
»Bygg mera åt flera!»

Jag vill erinra statsministern om att
våra rekommendationer beträffande
byggnadsverksamheten voro av två slag.
För det första ansågo vi, att de människor
som genom eget arbete kunnat
spara ihop den insats, som utöver vad
de kunde få låna på fria marknaden
fordrades för att skaffa ett eget hem
åt sig och sin familj, borde utan att
behöva fråga myndigheterna om lov få
skaffa sig detta egna hem. För det
andra framhöilo vi. att vi voro övertygade
om att man kunde få ut bättre
resultat av byggnadsproduktionen, om
man tilläte konkurrens på lika villkor
mellan enskild och offentlig bostadsverksamhet.
Jag vet inte hur många
gånger jag svarat statsministern på
olika frågor, som han gjort, men statsministern
är alltjämt skyldig mig ett
svar på frågan: Varför kan inte regeringen
vara med om att tolerera en
sådan konkurrens på lika villkor inom
bostadsverksamheten, om man ändå är
så övertygad om den offentliga verksamhetens
överlägsenhet?

Jag har, herr talman, för min del
aldrig begagnat uttrycket vindpust om
Koreakrisen. Statsministern måste nog
förstå, att det med hänsyn till den ställning,
som vi inom högern tagit när
det gäller försvarsfrågan, måste vara
ganska främmande för mig att använda
en sådan karakteristik.

Onsdagen den 25 oktober 1950 cm.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Statsministern var inte säker på att
mitt uttalande här i dag när det gäller
utrikespolitiken — jag förstår att han
tänkte på den skandinaviska försvarsfrågan
— var fullt klart och tydligt.
Efter vad jag fattade, ansåg han att
vad jag därvidlag sade i radiodebatten
var mera tydligt. Vis av tidigare erfarenheter
har jag, herr statsminister, i
stor utsträckning begagnat samma ordalag
vid båda dessa tillfällen. Jag tror
därför inte att det skall vara svårt för
statsministern att erkänna, att det inte
finns någon oklarhet beträffande vår
ståndpunkt.

Statsministern ville nu att vi i den
utrikespolitiska debatten skola använda
samma enkla, klara och lättfattliga
språk som herr Undén använder. Statsministern
får ursäkta mig, om jag
måste beteckna detta omdöme om herr
Undéns sätt att uttrycka sig som en
lindrig överdrift. Man kan inte begära
av oss att vi skola ikläda oss herr Undéns
språkdräkt, i synnerhet som åtskilliga
av de formuleringar, som herr
Undén tidigare använt, äro av den arten
att man inte kan skriva under dem
— jag tänker t. ex. på vissa uttalanden
som förekommo i sista utrikesdebatten
här i riksdagen. Jag konstaterar emellertid
med tillfredsställelse, att utrikesministern
numera synes undvika dessa
formuleringar.

Till sist skulle jag med anledning av
statsministerns uttalande om önskvärdheten
av en samverkan i dagens politiska
läge vilja säga, att samma önskan
ha vi inom högern. Det ha vi visat inte
minst när det gäller försvarsfrågan.
Men vi kunna icke vara till freds med
det besked som regeringen i dag har
givit om den ekonomiska politiken —
som inte är något verkligt besked. Vi
beklaga vidare att man åberopar formella
motiv för att icke gå oss till
mötes i de viktiga militära utbildningsfrågorna.
Om statsministern på sin kant
vill arbeta för större förståelse för
oppositionens synpunkter i angivna

hänseenden, så tror jag det blir lättare
att få den samverkan till stånd som
också statsministern strävar efter.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag har begärt ordet uteslutande
för att beröra en fråga som herr
Ohlin tagit upp, om de 100 miljonerna
i ökad tillståndsgivning, som folkpartiet
föreslog i en motion vid årets riksdag;
man föreslog att vi skulle öka
byggnadsverksamheten med 100 miljoner
kronor, närmast för bostäder, skolor
och sjukhus.

Senare har i radiodebatten statsministern
bekräftat, att en sådan ökning
av tillståndsgivningen har gjorts. Jag
vill endast bekräfta att statsministerns
uppgifter i radiodebatten voro fullständigt
riktiga. Vi ha redan under våren
överskridit tillståndsramen för bostäder
och i samband därmed de affärslokaler
och övriga lokaler för handeln,
som bruka följa med tillstånd att bygga
mera bostäder. Jag skulle tro att sammanlagt
har tillståndsgivningen under
året ökat utöver den vid årets början
fastställda investeringsram, som redovisades
vid vårriksdagen, med ett sammanlagt
belopp på mellan 125 och 150
miljoner kronor. Jag kan inte säga hur
mycket av detta som ankommer på bostäder,
men jag skulle tro att det rör
sig om 60—70 miljoner.

Det förhållandet att vi på detta sätt
ha ökat tillståndsgivningen har tyvärr
bidragit till den försämring av det allmänna
arbetsmarknadsläget, som vi alla
känna till. Det har tyvärr bidragit till
den förlängning av byggnadstiderna,
som väl också är allmänt kiind. Det tar
ju numera i Stockholm ett år — 12
månader — att bygga ett flerfamiljshus,
medan det normalt, när det är tillgång
på arbetskraft, tar sex, sju månader.

Jag vill erinra herr Ohlin om att
om man tar t. ex. föregående års investeringsbudget
som jämförelse, så vet

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

herr Ohlin att utan några som helst
krav från andra partiers sida i riksdagen
ökades detta investeringsutrymme
med flera hundra miljoner under
år 1949. Det är som sagt en sådan
ökning som också har skett i år med
det belopp — och t. o. in. något större
— som statsministern angav i radiodebatten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag antar att
kammarens ledamöter nu ha klart för
sig, hur det förhåller sig på denna
punkt. Den uppgift jag lämnade i radiodebatten
var inte vilseledande, utan
siffran låg t. o. in. i underkant.

Till herr Hjalmarson vill jag bara
säga, att det besked han begärt av mig
så många gånger, varför vi icke tillåta
en tävlan på lika villkor mellan kommunalt,
kooperativt och enskilt byggande,
har herr Hjalmarson fått så många
gånger i denna kammare, av bl. a.
herr Adolv Olsson, att jag föreställer
mig att det är onödigt att betyga, att
regeringen delar det socialdemokratiska
partiets uppfattning på denna punkt.
Motivet är redovisat i riksdagen och
har varit föremål för ingående diskussion,
och jag tror inte vi behöver
ta upp kammarens tid med ytterligare
utveckling av detta spörsmål, som jag
trodde att vi alla väl kände till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle) : Herr talman! Det förefaller
mig ligga till på det sättet att om statsministerns
uppgift i radiodebatten är
riktig, att byggandet ökat med 100 miljoner
utöver det ursprungliga programmet,
då är kritiken emot folkpartiet
för att vi krävde detta oriktig. Båda
delarna kunna icke vara riktiga.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
förmodar att en stor del av kammarens
ledamöter tyckte, att den träta som här
arrangerats mellan statsministern och
talesmän för de borgerliga partierna

var föga uppbygglig. Den rörde sig i
huvudsak om ovidkommande ting. Det
var en träta om vem som under en
viss period hade förlorat den största
andelen i väljarkåren. Det var en träta
som jag anser är tillkommen för att
dölja det faktum, att det socialdemokratiska
och de borgerliga partierna i
dagens läge äro ense i allt som är väsentligt
och därför måste syssla med
en massa ting, som egentligen inte borde
höra hemma i en debatt som denna.
Om detta fortsätter kan man frukta
att både statsministern och de borgerliga
talesmännen sjunka ned till det
plan, där herr Dickson befinner sig.
Herr Dickson brukar ju syssla med en
mängd struntsaker, och tyvärr vinner
han ofta bifall och får skrattsalvor till
belöning för att han på detta sätt demonstrerar
den svenska aristokratiens
förakt för parlamentarismen.

Statsministern sökte göra gällande
att anledningen till den krissituation,
som han påstår att vi nu äro inne i,
skulle vara utbrottet av kriget i Korea.
Han avsåg tydligen därmed att om inte
Koreakriget utbrutit, skulle man vara
befriad från kriser. Nu borde ju inte
minst statsministern vara bekant med
det faktum, att vi sedan lång tid tillbaka
ha haft kriser här i landet. Om
herr statsministern studerar bankoutskottets
utlåtanden genom tiderna,
skall han finna att dessa utlåtanden
alltid talat om kriser av olika slag och
rekommenderat åtgärder i ena eller
andra riktningen, åtgärder som för övrigt
alltid gått ut på — såsom också
nu är fallet — att vältra över krisens
bördor på de stora folkmassornas
skuldror.

Eljest var ju denna så att säga i elfte
timmen arrangerade debatt mellan
statsministern och de borgerliga talesmännen
en fortsättning av den debatt,
som vi fingo bevittna mellan de borgerliga
och socialdemokraterna under
valkampanjen om vem som hade äran
av att ha räddat samhällsbussen från

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

att hamna i diket. Som bekant tillskrev
sig varje parti förtjänsten av att
först ha rekommenderat räddningsåtgärder
av skilda slag. Sedan man emellertid
förnöjt konstaterat att »balansen
var återställd», ville självfallet intet av
partierna bli berövat äran av vad de
trodde vara en framgångsrik räddningsaktion.
Det hela formade sig till en
iidel tävlan om vilket parti, som först
rekommenderat en ekonomisk politik,
vars främsta kännetecken var lönestopp
för arbetare och tjänstemän, höjda livsmedelspriser
och ökade skatter. Debatten
berikades sedan med den mycket
omtalade valaffischen från socialdemokratien:
»Vi klarade krisen», en affisch
som jag tyckte mycket bra illustrerade
med vilka förtvivlat enkla medel man
försöker fånga röster i ett val.

I dag, knappast mer än en månad
efter valet, hörs det andra toner. Nu
tycks balansen på nytt vara i olag. Samhällsbussen
är åter på väg mot dikeskanten,
och »räddarna» ropa på hjälp.
Nu slåss man inte längre så animerat
om äran av att ha klarat krisen. Nu äro
vi på god väg mot en ny kris — mitt
uppe i en högkonjunktur av sällan skådat
slag. Det gamla beprövade inflationsspöket
halas nu fram ur rekvisitan.
Man har inte väl gnabbats färdigt
om vem som bör äras för att ha klarat
krisen förrän man skriker om en ny.
Det tycks vara med krisen som med
galten Särimner i den fornnordiska gudasagan:
den slaktas varje afton för att
på morgonen stiga upp på nytt.

Vi kommunister äro emellertid inte
förvånade över skådespelet trots dess
makabra karaktär. Kriserna hänga nämligen
intimt samman med det kapitalistiska
samhällssystemet. Kapitalismen
ser aldrig någon annan utväg ur kristillstånd
än att vältra över krisbördorna
på det arbetande folkets skuldror.
Men om man talar om att den samhällsekonomiska
balansen råkat i olag, borde
ett barn kunna begripa att det handlar
om den kapitalistiska balansen. Ing -

en bör heller stanna i tvivelsmål om att
talet om en stabilisering av samhällsekonomien
gäller den kapitalistiska ekonomien,
icke de breda folklagrens ekonomi.
Det hela rör sig om att säkerställa
och öka profiten på de arbetande
massornas bekostnad. Det är därför
som man bl. a. genom lönestopp söker
hindra arbetarna att utnyttja de goda
tiderna till en förbättring av deras standard.
Det är därför som man föreslår
höjda konsumtionsskatter och tillåter
prisstegringar. Det är för att man lättare
skall kunna genomdriva dessa impopulära
åtgärder som en tjänstvillig
ekonomisk expertis skrämmer med kris
och inflation.

Nu föreslår regeringen en rad åtgärder
för att, som det heter, trygga den
samhällsekonomiska balansen, som så
nyligen förklarades vara återställd. Det
är inga sensationella nyheter som rekommenderas,
det är gamla bekanta.
Men de ha praktiskt taget alla det gemensamt,
att de hårdast drabba de breda
folklagren. Skatten på spritdrycker,
maltdrycker, läskedrycker och cliokladvaror
skall ökas med sammanlagt 100
miljoner kronor. Post-, telegraf- och
järnvägstaxorna skola höjas. Det beräknas
inbringa 50 miljoner kronor utöver
kostnaderna för löneregleringen åt
statstjänarna. Det blir alltså en liten
nätt extravinst med löneregleringen
som motivering. Vidare signalerar man
en ökning av priset på tobaksvaror. Till
detta komma prisstegringar som föranledas
av subventionernas slopande. Enligt
beräkningar kommer index under
första kvartalet nästa år att stiga med 7
enheter, vilket jag tror är mycket försiktigt
räknat. Samtidigt meddelas emellertid
att den beträngda samhällsekonomien
inte ger »utrymme» för större löneförhöjningar
än 3 %.

På det sättet tänker regeringen
»klara» krisen nu efter valet. Under den
mest glänsande högkonjunktur som vårt
land någonsin genomlevat presenterar
regeringen ett program, som betyder eu

Andra kammarens protokoll 1950. Nr ''JO.

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

synnerligen allvarlig försämring av folkets
levnadsstandard och en motsvarande
grad av förstärkning av kapitalismens
standard. Detta är inte bara en
märklig politik med tanke på att den
härrör från en regering, som påstår sig
vilja representera folkmajoriteten. Den
är inte mindre märklig ur den synpunkten,
att den utges för att vara ett
medel i kampen mot eu befarad inflation.
Om regeringen verkligen tror på
en sådan fara, hur kan den då rikta sig
mot de små hemmens ekonomi, som
inte i något läge kan skapa inflation,
men lämna de verkligt inflationistiska
krafterna i fred eller t. o. m. uppmuntra
dem?

I regeringens egen beskrivning av den
ekonomiska situationen äro dessa krafter
inte svåra att upptäcka. Regeringen pekar
bl. a. på rustningskonjunkturen i
andra länder och förklarar att den orsakar
en förstärkning av de inflationistiska
krafterna i vårt land. Men genom
sitt eget rustningsprogram ger den ytterligare
förstärkning åt dessa krafter.
Den påvisar tillvaron av »inflationsförväntningar
och spekulationer på hemmamarknaden»,
vilka påverka producenternas
och konsumenternas handlande.
Men den motsätter sig alla förslag
som bl. a. framställts av den kommunistiska
gruppen, om krafttag mot
spekulation och skapande av en verkligt
effektiv priskontroll. Den betecknar
»den förbättrade vinstsituationen i företagarskiktet,
särskilt inom exportindustrien»,
som inflationsdrivande. Men
regeringen förutser inga åtgärder för
att ändra på detta förhållande, exempelvis
genom att, såsom kommunisterna
föreslagit, dra in devalveringsvinsterna
inom exportindustrien för att därmed
neutralisera verkningarna av de höjda
importpriserna.

Regeringen gör ingenting av detta.
Den riktar sina åtgärder mot de små
hemmens ekonomi. Den »rekommenderar
arbetsmarknadens parter att vid löneuppgörelserna
beakta riskerna för eu

nr 247.

inflation och iakttaga den återhållsamhet
som läget kräver», en rekommendation
som självfallet uteslutande gäller
arbetarna, då man inte gärna kan förutsätta,
att arbetsgivarna skola visa någon
överflödig generositet vid löneförhandlingarna.
Den föreslår höjda konsumtionsskatter
för att ernå »en viss
indragning av köpkraft». Med andra
ord, den svarar för åtgärden att söka
bekämpa inflationen med av den själv
genomförda prisstegringar. Att detta
sker oberoende av den av regeringen
inrättade och alltjämt upprätthållna
priskontrollen är ju bara ägnat att understryka
det paradoxala i regeringens
åtgärder mot den påstådda inflationsfaran.

Regeringen går nu in för ett upprustningsprogram,
som betyder ett kraftigt
eftersättande av produktionen av nödvändighetsvaror
till förmån för produktionen
av krigsmateriel och en våldsam
stegring av den direkta beskattningen.
Redan nu äro rustningsutgifterna
uppe i 1 200 miljoner kronor, en
för vårt lands förhållanden enorm summa.
Offren skola bäras av löntagarna.
Ökade direkta och indirekta skatter,
prisstegringar, reformstopp med uppskjutande
av den betydelsefulla fria
sjukvården på obestämd tid, upprustning,
det är vad regeringen nu bjuder
till ersättning för det kasserade efterkrigsprogrammet.

Före valet signalerade regeringen
frejdigt, att fria förhandlingar skulle
ersätta det impopulära lönestoppet. Det
var tydligen inte så allvarligt menat.
Regeringen söker nu använda allt sitt
inflytande för att förmå arbetare och
tjänstemän att visa återhållsamhet, och
med hjälp av LO:s ledning räknar den
med att dess maningar inte skola bli
utan resultat. Själv har regeringen för
övrigt anvisat vägen genom en snäv behandling
av sina egna anställda. Statstjänarna
hade hyst stora förhoppningar
om att få en rimlig kompensation för
den tid de fått vidkännas lönestopp, ett

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

lönestopp som varit absolut effektivt
och inte givit det minsta utrymme för
en förbättring av inkomsten. Nu bjudas
statstjänarna vad de själva kalla en
grindslant. För de lägst avlönade lär
beloppet, sedan källskatten avdragits,
uppgå till inte mer än 80 eller 85 kronor.
Det är vad staten anser sig ha råd
till sedan den i VA år påtvingat statstjänarna
ett mycket rigoröst lönestopp.
Ett så ynkligt resultat kan givetvis icke
sakligt motiveras, och därför har regeringen
också i propositionen tillgripit
utvägen att advocera.

För det första söker regeringen alltjämt
hävda, att statstjänarna endast ett
halvt år tidigare än andra grupper fått
beträda lönestoppets väg. Den menar,
och detta är tyvärr även fallet bland de
ledande inom statstjänarnas intresseorganisationer,
att lönestoppet för statstjänarna
under budgetåret 1947/48 icke
tillkom i stabiliseringssyfte och att det
därför icke bör tagas i betraktande.
Detta påstående är oriktigt. Det är lätt
att påvisa att statstjänarnas lönestopp
infördes den 1 juli 1947 i syfte att inleda
den redan då planerade s. k. stabiliseringen.
Men detta är inte av väsentlig
betydelse. För statstjänarna är
det av ringa intresse av vilken anledning
de fingo vidkännas lönestopp. De
intressera sig bara för det enda faktum
att deras lönestopp började den 1
juli 1947, sålunda icke ett halvt år tidigare
än för andra grupper, utan ett och
ett halvt år tidigare.

Men icke ens en kompensation enligt
de föreslagna reglerna för ett och ett
halvt år skulle kunna betraktas som tillfredsställande.
Det faktiska förhållandet
är ju som bekant att andra grupper
kunnat avsevärt förbättra sina reallöner
medan statstjänarna haft silt lönestopp.
DO har angivit en del siffror om
löneutvecklingen som belysa detta förhållande.
Under tiden maj 1947 till maj
1950 ha enligt DO lönerna på den privata
arbetsmarknaden stigit med i genomsnitt
25 procent. Samtidigt angives

att för en befattningshavare i 9:e lönegraden,
som omfattar en mycket stor
del av de lägre statstjänarna, lönerna
stigit med 11 procent. Alla dessa fakta
bör regeringen känna till. Ingen skulle
med skäl kunnat under sådana förhållanden
ha något att invända om regeringen
bifallit det av en stark statstjänaropinion
framförda kravet om 500
kronor som en engångsersättning för
lidna förluster genom lönestoppet. Förlusterna
äro betydligt mycket större än
vad denna siffra angiver. Men även om
man bortser från de omständigheter
som jag här anfört borde vanliga enkla
rättvisesynpunkter ha föranlett regeringen
till en större generositet.

Om icke statstjänarna före andra
grupper påtvingats lönestopp utan samtidigt
med dessa fått bringa sitt offer
på den kapitalistiska stabiliseringens
altare skulle de ha startat med 15 procent
i stället för 12 procent.

Det allmänna lönestoppet trädde som
bekant i kraft den 1 januari 1949. Statstjänarna
skulle, till och med om man
utgår från det oriktiga resonemanget att
statstjänarna bara ett halvt år tidigare
än andra grupper deltagit i stabiliseringspolitiken,
ha varit berättigade till
kompensation för förlusten av 3 procents
tillägg under ett och ett halvt år
och icke under ett halvt. Denna invändning
har tydligen statsrådet Lingman
ansett så betydelsefull att han upptagit
den till särskild behandling i propositionen.
.lag måste emellertid säga, att
det bemötande som statsrådet presterar
bara förstärker intrycket av att regeringen
advocerar för att komma undan
så billigt som möjligt vid infriandet av
sitt löfte om kompensation åt statstjänarna.
Herr Lingman förklarar i propositionen,
»att en så långt gående kompensation
skulle innebära, att statstjänstemiinncn
komme i samma liige som
om inkomststabilisering icke varit rådande
utan de i statens löneplansförordning
angivna grunderna för det rörliga
tilläggets beräkning tillämpats. Om

100

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

överenskommelse om stabilisering av
inkomstnivån från och med den 1 juli
1918 icke träffats med statstjänstemannen
och på grund därav det rörliga tilllägget
under andra halvåret 1948 utgått
med 15 procent, skulle säkerligen andra
samhällsgrupper icke ha anslutit sig till
stabiliseringslinjen utan att ha fått tillgodoräkna
sig en därmed jämförlig inkomstförbättring.
» Detta resonemang är
skäligen enkelt och förbiser mycket viktiga
fakta. För det första tillkommo reglerna
om rörligt tillägg genom regelrätta
förhandlingar som godkänts av
riksdagen. De voro med andra ord resultatet
av ett avtal. Ett uppfyllande av
detta avtal skulle väl knappast ha kunnat
framkalla något motstånd från andra
samhällsgrupper, i varje fall icke
från industriarbetarnas sida, som ju ha
erfarenhet av vad det betyder att upprätthålla
och fullgöra avtal.

För det andra — och det har jag tidigare
påvisat — förhåller det sig så, att
medan lönestoppet för statstjänarna varit
absolut effektivt så ha andra samhällsgrupper
kunnat under lönestoppsåren
i icke obetydlig grad förbättra
sina realinkomster. Detta faktum kan
icke förbigås när det gäller frågan om
ett infriande av löftet om kompensation
till de statsanställda. Det har kanske givit
statstjänarna de största förlusterna,
detta faktum att de fått släpa efter i
den allmänna inkomstutvecklingen.

För det tredje. Statstjänarnas rörliga
tillägg är som bekant så konstruerat, att
det endast ger tre fjärdedelars kompensation
för prisstegringarna. Ju mera priserna
gå i höjden, desto mera förlora
statstjänarna. Icke heller denna faktor
kan förbises, alldenstund löftena om en
stabil prisnivå som komplement till lönestoppet
icke alls ha infriats.

För det fjärde. Statstjänarnas förluster
inskränka sig icke bara till förluster
genom lönestoppet. De ha också fått
vidkännas betydande förluster genom
den restriktivitet som en hård ekonomisk
politik medfört beträffande inrät -

tandet av behövliga nya tjänster. Därigenom
har befordringsfrågan kommit
i ett läge som medfört att de sämst ställda
befattningshavarna icke ens genom
en någorlunda normal befordringsgång
kunnat förbättra sin ställning under lönestoppstiden.
Jag anser mig kunna
konstatera, att statsrådet Lingmans och
regeringens hållning i denna fråga icke
baserats på sakliga grunder och ännu
mindre tagit hänsyn till vad som ur
rättvisesynpunkt är rimligt. Statstjänaropinionens
krav på en engångsersättning
av 500 kronor är ett med hänsyn
till omständigheterna moderat och rättvist
krav; att det också bör tillkomma
statspensionärerna är helt på sin plats.

Herr talman! Regeringens skärpta
ekonomiska politik gent emot löntagarna
kommer icke att kunna genomföras
utan ett starkt motstånd från statstjänarnas
och arbetarnas sida. Det råder
icke något tvivel om att den verkliga
innebörden av denna politik blivit alltmer
klar för det stora flertalet av allt
Sveriges folk. Man kan icke i längden
med framgång hävda att prisstegringar,
skattehöjningar och lönestopp äro medel
som äro till fördel för folkets ekonomi
nu eller i framtiden. Det starka
missnöjet bland statstjänarna låter sig
icke dämpas genom lamentationer om
den samhällsekonomiska balansen eller
mer eller mindre forcerat tal om inflationshot.
Icke heller industriarbetarna
komma att utan motstånd foga sig efter
piskan. Det kommunistiska partiet kommer
för sin del att göra allt för att organisera
och leda detta motstånd.

Herr KYLING: Herr talman! Att den
här remissdebatten huvudsakligen har
rört sig på det ekonomiska planet är
ganska naturligt. Vi ha nämligen under
de två senaste åren vid olika tillfällen
och i olika sammanhang talat
om stabiliseringspolitiken. Vi veta också,
hurusom olika krafter mobiliserats
i stabiliserande syfte. De stora orga -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

nisationerna ha på olika områden fått
vara med och spela en betydande roll.
Deras medlemmar ha fått göra ganska
stora offer på grund av pris- och lönestoppspolitiken.
Det är därför icke på
något sätt onaturligt om dessa människor,
som fått offra ganska mycket
under de här två åren, haft en förväntan
att krisen nu äntligen skulle ta slut
och att det skulle bli normala förhållanden
igen. Under valrörelsen sökte
man ju giva belägg för att krisen var
klarad. Under sådana förhållanden är
det uppenbart, att från dessa grupper
komma att framställas kraftigare krav
än tidigare.

Har man icke rätt, herr talman, att
i dag fråga sig hur läget på det ekonomiska
området i själva verket är?
Visserligen har finansministern i dag
bland annat sagt, att ännu har icke balansen
rubbats i vårt land. Vidare har
han formulerat frågeställningen: Har
regeringens politik lett till några svårigheter?
Ja, det är nog en frågeställning
som man har anledning att stanna
något inför. Jag vill i detta sammanhang
bara ställa den frågan: När
pris- och lönestoppstiden är över, vad
kommer då att inträffa? Man kan naturligtvis
icke nu överblicka vad som
kommer att inträffa förrän löneförhandlingarna
äro genomförda. Men låt
oss stanna ett ögonblick inför vissa
siffror som dock äro kända i den här
ekvationen. De samlade löneutgifterna
för såväl den privata som den kommunala
och statliga sektorn uppgå nu till
drygt 15 miljarder kronor. Det behöver
icke göras någon besvärlig räkneoperation
för att man snart skall få klart för
sig, att om man, som det har sagts, endast
skulle kunna lämna 3 procents förbättring
på lönerna, detta skulle kräva
450 miljoner kronor. Detta är i sin tur
en siffra som ligger mycket nära den
summa som nationalbudgetdelegationen
räknat sig fram till. Om jag ej minns
fel rörde sig nämligen den summan

om ett belopp på ungefär 500 miljoner
kronor.

Jag skulle, herr talman, en stund
vilja stanna inför en synpunkt som
herr Hjalmarson anförde i dag, en synpunkt
som jag skulle vilja understryka.
Herr Hjalmarson framhöll med eftertryck,
att det icke är staten som skall
sätta avtalslönerna utan arbetsmarknadens
parter, och med lika starkt eftertryck
sade han, att det är statens primära
uppgift att skydda penningvärdet
— inte arbetsmarknadsparternas. Att
detta blev sagt i den svenska riksdagen
just nu var både nödvändigt och nyttigt.
Fackföreningarna, tjänstemannaorganisationerna
och övriga fackliga
organisationer äro lika litet som arbetsgivarföreningarna
några slags
statsorgan. De ha till uppgift att bevaka
sina medlemmars intressen och
att genom fria förhandlingar nå löner,
som äro företagsekonomiskt möjliga
och som ge de anställda en rimlig
ersättning för deras produktiva insats.
Det är statens skyldighet att skapa den
allmänna ramen, att ge de allmänna
förutsättningarna för dessa förhandlingar,
genom en politik som medvetet
syftar till penningvärdets bevarande.
Staten får inte försöka komma undan
den uppgiften genom att, som man
hört i vissa sammanhang, skjuta organisationerna
framför sig.

Alla tala i dag om fria avtalsrörelser
under hösten och vid nyåret, och
många leka innerst inne med tanken
på något slags regeringsingripande i
sista stund. Låt mig då för klarhetens
skull få säga, att jag inte tror på utsikterna
att med en ny runda-bordskonferens
komma någon vart i de
brännande frågorna. Regeringen har
fått sitt begärda lönestopp två gånger.
Vi som sitta i organisationerna ha ansett
att vi med våra medgivanden givit
regeringen andrum, givit den tid att
stabilisera penningvärdet. Regeringens
företrädare ha ;— icke minst i årets

102 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 era.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

valrörelse — försäkrat att stabilitet
uppnåtts i vår ekonomi. De ha icke en
utan upprepade gånger deklarerat att
penningvärdet ligger fast. Det lönar
sig icke att nu komma med undanflykter
och förklaringar. Om icke regeringen
med hjälp av två lönestopp lyckats
med sin primära uppgift lär argument
för ett tredje icke vara av den
art att det kan övertyga någon av de
stora organisationerna.

Lönestoppsåren ha medfört en påtaglig
snedvridning av löneutvecklingen.
Icke minst tjänstemännen ha fått
stå tillbaka, under det att de kollektivanställda
grupperna i vissa fall ha
gått fram på bred front. Självklart har
varken jag eller någon annan tjänsteman
någonting att erinra mot att andra
grupper få förbättringar. Det enda vi
med skärpa vidhålla är att sådana förbättringar
icke få köpas på bekostnad
av en sjunkande standard för de stora
mellangrupperna. Sveriges tjänstemän
komma säkert icke i längden att finna
sig i att vara en eftersatt folkgrupp. De
komma icke att låta sin ställning successivt
försämras.

Nu tillgänglig statistik visar med all
önskvärd tydlighet, att genomsnittstjänstemannen
i statstjänst har lägre
timförtjänst än praktiskt taget alla industriarbetare.
Den visar dessutom att
statstjänstemännens löner stått absolut
stilla under det att industriarbetarnas,
trots ett bättre utgångsläge, stadigt
förbättrats. Mellan 1949 och 1950 ha
statstjänstemannen icke fått ett öre i
förbättrad timförtjänst, arbetarna i de
mekaniska verkstäderna i genomsnitt
13 öre. I dag ligger den genomsnittliga
timförtjänsten för verkstadsindustriens
arbetare 66 öre över den timförtjänst
en statstjänsteman i löneklass 9 kan nå.
.lag säger icke detta av avundsjuka
över vad dessa grupper ha nått utan
understryker ännu en gång att detta
i vissa fall har skett på bekostnad av
tjänstemännen.

Statstjänstemannalönerna ha varit in -

dexbundna. Regeringens hela politik
har gått ut på att med konstlade medel
hålla index nere under det tak, med
vilket garantiregeln räknar. Ur tjänstemannasynpunkt
betyder detta, att stora
grupper tjänstemän praktiskt taget fått
betala för höga skatter för att hålla
sina egna löner nere. Det är orimligt
med en sådan politik i det långa loppet.

Jag tror, herr talman, att det är på
tiden att vi komma ifrån detta indextänkande,
som kommit över det svenska
folket. Levnadskostnadsindex åtnjuter
icke längre tjänstemännens förtroende.
Vi ha under lönestoppsåren
lärt oss hur detta kan användas. Vi
måste måhända komma fram till nya
former för lönesättningen för statstjänstemän.
Riksdagen måste vara beredd
att skapa de organisatoriska formerna
härför och regeringen beredd att gå i
förhandlingar med andra utgångspunkter
än tidigare. I nuvarande labila läge
kan det icke ifrågaltomma att låsa
statstjänstemännens löner för alltför
långa perioder. Här måste en smidigare
form för statstjänstemännens lönesiittning
snarligen komma till stånd.
Nuvarande system hotar faktiskt rekryteringsbasen
och går i sista hand
ut över inte bara tjänstemännen utan
också hela samhället. Det är ett samhällsintresse,
vars vikt icke nog kan
understrykas, att staten och det allmänna
ha en tjänstemannakår som kan
sitt yrke och är beredd att ta sitt ansvar.
Det som förvånat mig mest i det
här sammanhanget är att det finns
socialister i vårt land, som inte inse
just detta förhållande och det trots att
de ställa stora krav på den statliga förvaltningens
befogenheter och omfattning.
Jag tillät mig nyss, herr talman,
deklarera, att avtalsrörelserna skola
skötas av arbetsmarknadens parter och
inte av regering och riksdag. Det är
med glädje jag i dag kan säga, att de
svenska tjänstemännen genom ett intensivt
organisationsarbete nu kommit
så långt att de kunna uppträda som

Onsdagen den 25 oktober 1950 cm.

Nr 26.

103

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

samlad grupp. Den tid är längesedan
förbi, då tjänstemännen inte kunde erbjuda
förhandlingar i sedvanliga former.
Jag vågar också med bestämdhet
hävda, att arbetsmarknadsorganisationerna
väl känna sitt ansvar. Vi veta
alltför väl, att en inflation i första hand
kommer att gå ut över löntagarna och
därvid allra främst över löntagare med
bundna löner samt den stora gruppen
pensionärer och småsparare. De svenska
tjänstemännen komma varken att
bedriva obstruktionspolitik eller att
utan hänsyn till det gemensamma intresset
av ett stabilt penningvärde hävda
sina intressen, men vi komma inte
att ännu en gång ta på oss bördor, som
äro orimligt mycket större än de andra
grupperna påtagit sig. Vi komma inte
ännu en gång att finna oss i ett absolut
lönestopp, under det att andra
stora grupper inkassera mycket stora
standardförbättringar. Det finns fortfarande
i dag stora grupper tjänstemän,
som ännu inte nått upp till 1939
års levnadsstandard, ehuru enligt direktiven
för 1945 års lönekommitté
ingen skulle få en lönereglering understigande
1939 års reallönenivå.
Detta ger dagens problem i ett nötskal.

Jag är själv organiserad tjänsteman
och alltså part i de förhandlingar som
kunna förväntas. Jag är i själva verket
förhandlingspart i förhållande till regeringen,
men det är inte i den egenskapen,
herr talman, jag i dag gör detta
inlägg, utan det är i egenskap av ledamot
av denna kammare jag talar.

Liksom herr Hjalmarson saknar även
jag någon större vördnad för de olika
miljonbelopp, som av experterna anges
som ram för de olika löneförbättringarna.
Jag tror egentligen inte att
någon människa kan räkna ut eu sådan
sak annat än ungefärligt, och min
erfarenhet har lärt mig, atl de approximationer,
som göras därvidlag, äro så
grova, att själva slutsiffran förlorar
varje värde. Av denna min inställning
följer, att jag inte kan tänka mig nå -

gon annan metod att finna ramen för
en löneförbättring än fria förhandlingar.
Med dessa förhandlingar och med
den metoden har man lyckats tidigare
i detta land, och den bör också nu
kunna ge resultat. Förutsättningen är
bara den, att staten uppfyller sina
skyldigheter, sina primära och elementära
skyldigheter gentemot medborgarna,
nämligen skyldigheten att driva en
efter det verkliga läget anpassad ekonomisk
politik.

Jag har, herr talman, bara velat med
detta mitt anförande peka på nödvändigheten
av att, när nu riksdag och regering
gå att ta upp förhandlingar eller
besluta i de frågor, som beröra de
tjänstemän som staten har att sätta lön
för, man verkligen förstår att här är
fara å färde, om inte statsmakterna
verkligen vilja göra en insats, som förhjälper
dessa grupper att komma ur
det nödläge, i vilket de två årens lönestopp
försatt dessa grupper.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Bland
de propositioner, som vid detta plenum
skola remitteras till vederbörande utskott,
finns också den med nr 252, vilken
avser uppskov med den sjukförsäkringsreform,
som vi behandlade här i
riksdagen 1946. Jag vill nu göra några
kommentarer till denna proposition.

Nog hade vi väl hoppats att kunna
slutligt genomföra de två stora sociala
reformer, beträffande vilka vi på 1940-talet fattade s. k. principbeslut. Den
ena av dessa, folkpensioneringen, kunde
sättas i verket från och med 1948, alltså
innan det ekonomiska läget alltför mycket
förändrats. Den allmänna och obligatoriska
sjukförsäkringen hotar emellertid
tyvärr att åtminstone tills vidare
bli en reform på papperet. Vi ha kanske
i det sammanhanget fått en hälsosam
varning för framtiden att undvika
sådana principbeslut, som skjuta verkställigheten
alltför långt på framtiden.

När meddelandet i våras kom om att
sjukförsäkringens genomförande måste

104 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

framskjutas på obestämd tid, innebar
detta ingen överraskning för riksdagens
ledamöter. Det hela hade så att säga
legat i luften lång tid, men för stora
befolkningsgrupper innebar detta dock
en uppenbar besvikelse. Det finns nämligen
ett stort antal medborgare som
fäst förhoppningar vid denna reform.
Alla de som av åldersskäl, bristande
initiativ m. in. kommit att stå utanför
den frivilliga sjukförsäkringen, voro
härvidlag intresserade, men man får
heller inte glömma att det finns bygder
dit den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
först på senaste tiden nått. Det
ekonomiska läget är emellertid nu sådant,
att ett uppskov är ofrånkomligt.
Vi kunna inte annat än konstatera detta
faktum. Vad vi än klarat under de
gångna åren, så återstår nu ingenting
annat än att erkänna, att vi inte klarat
de sociala reformerna, ja, inte ens de
beslutade sociala reformerna.

Det är intressant, herr talman, att nu
efteråt erinra sig vad som förekom då
förslaget om den allmänna och obligatoriska
sjukförsäkringen genomfördes.
Den utredningskommitté som arbetade
med detta problem var övertygad om,
som den sade, att en sådan försäkring
skulle vara till fördel för socialvården
i vårt land och därmed för hela vårt
folk. Och så fortsatte man: »Införandet
av försäkringen syntes utredningskommittén
ligga inom det ekonomiskt överkomligas
gräns.» Det fanns emellertid
två reservanter, som hade en avvikande
mening. De instämde visserligen i
uttalandets första del, men i fråga om
de ekonomiska möjligheterna yttrade
de: »En sådan försäkring bör därför införas,
såvida icke en radikal försämring
av de normala ekonomiska förhållandena
inträder i vårt land.» Man torde
väl efter det som sedermera inträffat
kunna konstatera, att reservanterna fått
alltför rätt. Och ändå var det ursprungliga
förslaget försiktigt avvägt och något
helt annat än det, som antogs av
riksdagen 1946.

nr 247.

När förslaget kom inför riksdagen visade
det sig, att då var respekten för
statliga utgifter inte vidare stor. Kostnaderna
för själva försäkringen tredubblades.
Kommittéförslagets 80 miljoner
kronor blevo 200, och nu säger socialministern
i sin proposition, att man
är framme vid en kostnad om 261 miljoner
av statsmedel. Härutöver kan anföras,
att det ursprungliga förslaget
byggde på den erfarenhet, som vunnits
inom den frivilliga försäkringen. Förslaget
hade nämligen uppgjorts i samförstånd
med sjukkassefolket och vunnit
dess gillande. Det nya som kommit
fram i propositionen om sjukförsäkringen
var till väsentliga delar ganska
oprövat.

Frånsett de nyheter, som kommo fram
i detta sammanhang, nämligen den fria
sjukhusvården, som också har sina
konsekvenser, och de fria läkemedlen,
är det två fundamentala spörsmål som
rubbas i sina grundvalar. Den ena frågan
gäller sjukpenningens konstruktion,
och den andra icke mindre viktiga
frågan gäller samordningen inom
socialförsäkringen. Det är ju så, att
inom socialförsäkringen gäller sedan
gammalt, att ersättning för inkomstbortfallet
i ett visst behovsläge skall stå i
ett bestämt förhållande till den inkomst
vederbörande åtnjuter under normala
förhållanden. Så är det i fråga om sjukdom,
olycksfall och arbetslöshet inom
respektive försäkringar. Men den obligatoriska
sjukförsäkringen sådan den
nu föreligger i lagtexten har infört en
annan synpunkt på sjukpenningen. Denna
har gjorts enhetlig med ett belopp av
3 kronor 50 öre per dag. Det är teorien
om minimistandard, som här går igen.
Vill någon ha större sjukpenning får
han frivilligt försäkra sig för respektive
kronor 1:50, 3:— och 4:50 per
dag. Fn särskild anordning har skapats
härför.

Jag skall, herr talman, inte närmare
gå in på detta spörsmål, utan inskränker
mig till att säga, att det är denna

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

anslutning, byggd på frivillig grund,
som måste betecknas som i hög grad
problematisk i den praktiska tillämpningen
— därom är jag övertygad —
och detta kan inte anses tillfredsställande.

Förslaget väckte också stor tveksamhet
vid 1946 års riksdag, och detta tog
sig uttryck i motioner från såväl högersom
socialdemokratiskt håll, särskilt då
beträffande frågan om sjukpenningen,
och tredje särskilda utskottet, som vid
samma riksdag behandlade sjukförsäkringslagen,
delade upp sig i två exakt
lika stora delar, nämligen 12 för och
12 emot det förslag, som framlagts rörande
sjukpenningen; att vid omröstningen
resultatet blev som det blev har
sin särskilda förklaring, som jag inte nu
skall gå in på. Men, mitt herrskap, genom
detta beslut raserades möjligheterna
att åstadkomma en samordning inom
socialförsäkringen som helhet. Dessa
strävanden fingo faktiskt grundskottet,
och det är det mest beklagliga i denna
historia. Detta märktes först i fråga om
förslaget att skapa en arbetslöshetsförsäkring.
Den utredningskommitté, som
arbetade med denna fråga, försökte att
lojalt anpassa sig efter sjukförsäkringens
allmänna principer, men resultatet blev
ett förslag, som man måste beteckna
som dödfött; det kommer nog aldrig
att realiseras. Det var första frukten av
sättet att lösa sjukförsäkringen. Och vidare:
olycksfallsförsäkringen, som har
så mycket gemensamt med sjukförsäkringen,
kan inte konstrueras såsom en
enhetshjälp på det sätt som man gjorde
i fråga om sjukförsäkring. Förhoppningarna
om att kunna ansluta åtminstone
de kortvariga olycksfallen till sjukförsäkringen
grusades fullständigt. Det
är ju dock så, att cirka 80 procent av
alla olycksfall ha kortare sjukdomstid
än tre veckor, och det borde naturligtvis
vara en självklar sak, att man i det
fallet försökte samordna sjukförsäkringen
med olycksfallsförsäkringen och
inte tvärtom; detta är nu uteslutet.

När statsministern natten till den 20
april i år lämnade meddelandet om uppskov
med sjukförsäkringen, som var
uppseendeväckande nog för svenska
folket, begärde jag ordet och vädjade
till regeringen att använda den nödtvungna
respittiden till att verkställa en
översyn och revidering av sjukförsäkringsreformen,
närmast i de avseenden
jag här i det föregående antytt. Statsministerns
svar kunde inte tolkas på annat
sätt än som ett tillmötesgående, även
om statsministern inte kunde göra någon
utfästelse beträffande resultatet av
en sådan undersökning. Hans ordalag
iiro tydliga och klara på den punkten.
Men i den proposition som här föreligger,
nr 252, finns icke ett ord, icke en
antydan om det som statsministern då
förklarade vara en självklar sak. Det
finns visserligen ett påpekande att pensionsstyrelsen
har fått i uppdrag att
undersöka i vad mån statens utgifter
för försäkringen skulle kunna överflyttas
på den enskilde, men något uppdrag
i den av mig åsyftade riktningen torde
denna översyn icke inkludera.

Jag måste beklaga, att socialministern
vid denna tidpunkt inte är här närvarande
— han har lämnat riksdagshuset
— men inte förty vill jag slå fast att
det är ett allmänt önskemål att den utlovade
undersökningen kommer till
stånd. Jag vill med detta mitt anförande,
herr talman, ännu en gång stryka
under min tidigare framförda vädjan.

Herr STÅHL: Herr talman! Med hänsyn
till det bristande publikintresset
och talmannens önskan att snart få slut
på debatten skall jag begränsa mig till
två korta men bestämda punkter i anslutning
till försvarsministerns anförande
här tidigare i dag.

Den första av dessa gäller den stora
rättegång, som statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet anställde
med herr Hjalmarson beträffande
gruppchef.sutbildningen, en rättegång.

106

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

som var ur många synpunkter intressant
och jag vågar säga en smula pikant.
Det förvånar mig litet grand — jag erkänner
det gärna — att herr Hjalmarson
inte hade eu mera kraftfull invändning
att göra mot försvarsministerns resonemang,
när den ansvarige departementschefen
här, vilket jag ber kammaren
observera, som orsak till att han
inte nu anser sig på någon punkt kunna
tillmötesgå det samlade militära kravet
på en förbättrad utbildning för
gruppcheferna, skjuter framför sig formuleringarna
i värnpliktslagen och säger,
att detta — det gläder mig att se
herr Lindholm, herr Vougts trogne och
sakkunnige sekundant, sitta i kammaren
—- är skälet till att man inte nu kan
gå med på en förbättring av gruppchefsutbildningen.
När jag hörde detta uttalande
erinrade jag mig i motsats till
herr Hjalmarson vad som utspelade sig
här i våras, när vi då talade om de av
försvarsministern föreslagna ändringarna
i värpliktslagen. Då var det sannerligen
inte tal om att värnpliktslagen
skulle vara något sakrosankt, utan tvärtom
framgick det, att man ändrade formuleringarna
där utan att man därmed
menade, att de skulle lända till efterrättelse.
Vidare framgick det med all önskvärd
klarhet, att man under en följd av
år satt värnpliktslagen ur kraft genom
provisoriska bestämmelser, ett faktum
som gav andra lagutskottet anledning att
i sitt utlåtande nr 46 särskilt påtala
detta förhållande.

.lag kan med hänsyn till den vikt,
som statsrådet Vougt tillmäter värnpliktslagens
formulering, inte underlåta
att här läsa upp vad andra lagutskottet
då skrev i ett litet avsnitt beträffande
just de provisoriska förordningarna.
Utskottet skrev: »Såväl ur principiella
som praktiska synpunkter framstår det
enligt utskottets mening såsom mindre
lämpligt, att en gällande lag i olika avsnitt
försättes ur kraft genom provisoriska
förordningar. Utskottet hälsar
därför närmast med tillfredsställelse, att

i värnpliktslagen nu införas de gällande
bestämmelserna rörande värnpliktsfrågorna,
varigenom de provisoriska
förordningarna kunna upphävas och
önskvärd överskådlighet ernås. Samtidigt
vill dock även utskottet understryka,
att detta givetvis icke innebär något
definitivt ställningstagande till frågorna
om utbildningstidens längd.» Här inskrevos
alltså så sent som i våras vissa
utbildningsfrågor i värnpliktslagen efter
att en följd av år ha inrymts i provisoriska
förordningar. Men samtidigt med
detta underströko utskottet och riksdagen,
att därmed tog man inte definitiv
ställning till utbildningsfrågorna. Detta
är den formulering, som både försvarsministern
och hans sekundant herr
Lindholm nu försöka ge en sakrosankt
karaktär i brist på andra argument. Jag
måste, herr talman, säga, att det är förvånande
att försvarsministern på detta
sätt försöker inför riksdagen komma
ifrån det reella ställningstagandet till en
central och för vårt försvar viktig utbildningsfråga
sådan som den här föreliggande.

Inte mindre förvånad blir man när
man hör den reella synpunkt, som försvarsministern
hade när det gällde att
bedöma värdet av utbildningen. Han
sade då, att en viss person — han ville
inte namnge honom — yttrat, efter vad
jag antecknade, följande: »Det är intet
tvivel underkastat att ni i Sverige ha
det mest effektiva utbildningssystemet
i världen.» Detta är det uttalande, med
stöd varav försvarsministern här inför
andra kammaren söker göra gällande,
att allt är väl beställt och att man icke
har anledning att ens ompröva de utbildningsfrågor,
som man i propositionen
skjutit helt och hållet tillbaka.

Jag ber kammarens ledamöter observera,
att det är ett fullständigt anonymt
yttrande. Vi veta icke vilken auktoritet
som gjort detta uttalande och om det
är värt fem öre eller ens det. Vi veta
ingenting om den källa som försvarsministern
åberopar. Men vi veta, herr

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

talman, att praktiskt taget varje ansvarig
trupputbildare i landet för närvarande
har en annan uppfattning. Det
kan hända, att herr Lindholm, som är
experten par préference på dessa frågor,
vågar driva en annan mening än
de praktiska trupputbildare, som hålla
på med detta varje dag. Det få vi ju
höra, eftersom han begärt ordet för replik.
Men däremot tror jag mig våga
säga, att det finnes icke mera än på sin
höjd två officerare av verklig betydenhet,
som herrarna kunna åberopa
för sin ståndpunkt, medan hela den
samlade majoriteten av ansvariga trupputbildare
har en helt annan mening.

Jag skall icke nu och här taga ställning
till huruvida det är riktigt att nu
framlägga ett förslag om förlängd
gruppchefsutbildning. Men vad jag med
detta velat säga är, att den ansvarige
försvarsministern icke genom att åberopa
dels värnpliktslagen, dels ett anonymt
uttalande av denna högst tvivelaktiga
art — jag vågar karakterisera
det så — kan få skjuta en för vårt försvar
så central fråga i bakgrunden,
glömma sitt eget ställningstagande och
glömma det ansvar han har när det
gäller att redovisa sin egen åsikt inför
riksdagen.

Den andra punkt, som jag i detta
sammanhang vill beröra, hänger ihop
med att flera gånger i de avsnitt av
debatten, där försvarsfrågan behandlats,
den s. k. Nothinutredningen eller
1949 års försvarsutredning också varit
på tal. Eftersom så är fallet vill jag
fästa kammarens uppmärksamhet vid
att denna 1949 års försvarsutredning i
juli månad i år avgav ett delbetänkande
med en del ganska uppseendeväckande
siffror rörande försvarskostnaderna. De
voro uppseendeväckande för dem, som
under en följd av år läst och tagit del
av de upplysningar i det ämnet, som
försvarsministern såsom ansvarig departementschef
har lämnat år efter år
bär inför kammaren. .lag skall bär icke
referera någon lång siffcrscrie. Men

jag ber att få påminna om att vi för
budgetåret 1948/49 på försvarsministerns
förslag anvisade 790 miljoner kronor.
För budgetåret 1949/50 var det
805 miljoner kronor och för budgetåret
1950/51 — alltså det budgetår som nu
börjat — 839 miljoner kronor. Det är
alltså de kostnader, som försvarsdepartementet
anser sig böra angiva såsom
gällande våra utgifter under fjärde huvudtiteln.
Att dessa siffror godtagits
icke bara av riksdagens ledamöter utan
även av regeringens ledamöter framgår
därav, herr talman, att i direktiven för
1949 års försvarsutredning, som ha dikterats
av statsministern, statsministern
angav den nuvarande kostnaden för
vårt försvar till, som han sade, i runt
tal 800 miljoner kronor. Med detta kan
man anse bevisat och fastslaget, att försvarsministerns
uppfattning och måttstock
på försvarskostnaden rör sig om
i runt tal 800 miljoner kronor.

Hur ser det i verkligheten ut? Jag
skall följa de tre år, för vilka jag angivit
departementets siffror, och konstatera
hur det ter sig. För det år, där
försvarsministern redovisat en kostnad
av 790 miljoner kronor, nämligen budgetåret
1948 49, uppgick den verkliga
kostnaden till 877,''. miljoner kronor.
För budgetåret 1949/50, där försvarsministern
angivit kostnaden till 805 miljoner
kronor, har den verkliga kostnaden,
så långt man hittills kunnat räkna,
blivit 940 miljoner kronor. Och för det
budgetår, som vi nu gått in i, 1950/51,
där i huvudtiteln kostnaden beräknats
och redovisats med 839 miljoner kronor,
uppgår kostnaden enligt grundligare
beräkningar till i runt tal 1 100
miljoner kronor.

Så stor är alltså den verkliga skillnaden.
Man kan ju, herr talman, icke undgå
att en smula förvånas över att departementschefen,
som ändå har tjänstgjort
i sitt departement sedan sommaren
1945, alltså i fem år, skall behöva ha
hjälp av en särskild kommitté, som sitter
månad efter månad och räknar ut

108 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

vad hans departement betingar i omkostnader.
Man måste nog säga, att
det är någonting ganska märkligt, att
sådant skall behöva förekomma. Jag
tror att man kan konstatera, att det arbete,
som försvarsutredningen fått lägga
ned många mödor och lång tid på,
nämligen att få försvarets årliga kostnader
utredda, hade bort kunna göras
långt innan utredningen tillsattes. Det
borde ha varit klarlagt, så att statsministern
i direktiven kunnat lämna en
pålitlig siffra och ej kommit att lämna
uppgifter, som hela vårt folk trott på
men som sedan visat sig icke hålla
streck inför en verklig granskning.

Detta är, såvitt jag förstår, herr talman,
en ganska allvarlig sak. Frågan
är allvarlig icke minst för riksdagen.
•lag frågar: Vart skulle det taga vägen,
om alla huvudtitlar i budgeten redovisades
inför riksdagen på detta sätt, där
kostnaden blir 50, 100, 150, 200 miljoner
kronor mindre än den verkliga
kostnaden är? Då vore riksdagens budgetarbete
i hög grad en lek med siffror.
Det måste sägas vara ett elementärt
krav att på riksdagens bord få fram
sådana siffror, som vi verkligen kunna
hålla oss till och förlita oss på.

Jag skall icke taga upp någon diskussion
om olika slag av anslag på fjärde
huvudtiteln, om reservationer och bemyndiganden
m. m. Det är icke fråga
om detta, utan det är fråga om att få
fram ett system, som ger riksdagen och
allmänheten en så tillförlitlig bild som
möjligt av vad de verkliga försvarskostnaderna
äro. Jag vågar påstå, att hittills
ha vi icke från departementschefen fått
ens en något så när nöjaktig sådan
bild.

Jag skall med hänsyn till tiden
icke fördjupa mig i andra frågor på
fjärde huvudtiteln. Men jag har ansett
mig böra påtala det sätt, på vilket
redovisningen skett, och det sätt, på
vilket man i nuvarande allvarliga utrikespolitiska
läge kryper bakom formalia
i en värnpliktslag, där formu -

nr 247.

leringen bar ganska litet att betyda
och där man lätt kan få riksdagen att
besluta en ändring. Den ansvarige departementschefen
gömmer sig bakom
dessa formuleringar i stället för att gå
fram till riksdagen och svenska folket
och deklarera sin mening. Det är icke
ett tillfredsställande system i ett så allvarligt
läge som det nuvarande. Jag vill
hoppas, att vi med vad jag nu påtalat
skola kunna komma fram till ett annat
system, där försvarsfrågor i en allvarlig
situation av den ansvarige departementschefen
behandlas med både större
allvar och större ansvar.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag har ingen anledning att
taga till orda på försvarsministerns
vägnar. Men då herr Ståhl även appellerade
till mig i inledningen till sitt inlägg,
dristar jag mig att ändå taga till
orda.

När herr Ståhl säger, att såväl försvarsministern
som jag skjuta formuleringen
i värnpliktslagen framför oss
och att vi med stöd därav säga nej till
ytterligare utbildningstid, har nog herr
Ståhl i alla fall försökt att få fram en
konstruktion, på vilken han kan bygga
ett krav om en utvidgad utbildningstid
just nu. Det är nämligen så, herr Ståhl,
att det är bara några månader sedan vi
i denna kammare voro överens om att
det löfte, som givits till de värnpliktiga,
skulle respekteras. När värnpliktslagen
har de bestämmelser, som herr Ståhl
talade om, var det klart på såväl den
militära som den civila sidan, att vi
icke kunde vidtaga förändringar förrän
1952. Det är därför jag konstaterar,
att för herr Ståhls vidkommande tyckas
vissa vindkastningar vara tillräckliga
för att han skall rygga en ståndpunkt
som han varit med om att intaga
vid ett tidigare tillfälle.

När sedan herr Ståhl säger i en gan -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ska bestämd form, att den, som försvarsministern
åberopade, var en anonym
auktoritet, under det att varje ansvarig
trupputbildare i detta land krävde
förlängd utbildningstid, tror jag för
min del, att han i det stycket säger väsentligt
mycket mera än vad han kan
stå för.

Jag har under den tid jag sysslat
med gruppchefsutbildningen träffat åtskilliga
trupputbildare. Det råder, herr
Ståhl, delade meningar bland dem. En
hel del av dem vill ha mera utbildning.
Men det finnes också ett betydande antal
moderna trupputbildare som ha en
helt annan uppfattning på denna punkt.
Alltså, herr Ståhl skall icke så där kategoriskt
klarlägga, att det är utbildningstiden
ensam som är utslagsgivande
vid bedömandet av resultatet av utbildningen.

Jag vill erinra herr Ståhl om den betvgsättning,
som tidigare förekom vid
inspektioner på olika förband. Därav
kan man utläsa, att exempelvis en grupp
med elva månaders utbildningstid fick
lägre betyg än en grupp, som hade nio
månaders utbildningstid. Jag tror alltså
icke, herr Ståhl, att problemet är så
enkelt som man i den förenklade agitationen
söker göra det.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindholm passade det
icke att observera, att jag yttrade, att
jag icke är färdig att nu taga ställning
till saken. Men vad jag också sade var,
att en ansvarig departementschef icke
kan få skjuta framför sig formalia i en
lag, som vi kunna ändra vilken dag
som försvarsministern det föreslår, likaväl
som vi under en följd av år ha
satt den ur kraft genom provisoriska
förordningar.

■lag vill vidare svara herr Lindholm,
när han säger, att vi voro ense för
några månader sedan, att detta är riktigt.
Men sedan dess bar det ändå inträffat
något så allvarligt som det .stats -

ministern för en liten stund sedan
skildrade, under det hela kammaren
andlöst hörde på. En situation, som vi
äro på det klara med, betyder konsekvenser
även för vårt folk. Nog tror
jag ändå, att herr Lindholm med litet
god vilja skall medgiva, att man bör
draga sig för att åberopa det ställningstagande,
som gjordes i våras, såsom
skäl för att nu agera ståndaktig tennsoldat.

Vad sedan beträffar åsikterna bland
trupputbildarna, sade jag att jag avsåg
de ansvariga. Jag menade alltså befäl i
högre ställning. Rörande utbildningstiden
är det möjligt, att herr Lindholm
kan leta upp någon eller några trupputbildare,
som gå på herr Lindholms
linje. Jag kan säga herr Lindholm, att
jag varit på jakt efter någon sådan men
utan resultat. Efter detta letande kom
jag att tänka på den där gamle uppsalastudenten,
som ställde frågan: Var
finnes denna verkligt goda cigarr? Jag
fick, som sagt, icke fatt på någon i ansvarig
ställning, som gick i god för att
den nuvarande utbildningstiden är tillräcklig.

Jag tycker, uppriktigt sagt, att försvarsministerns
redovisning av detta
är lika oriktig som hans åberopande
inför kammaren av en anonym auktoritet,
som anser att vårt utbildningssystem
är tillfredsställande ordnat. Därmed
är icke sagt, att utbildningen är
tillfredsställande. Det är på den punkten
som det finnes plats för en reaktion.
Jag tror att den reaktionen är
alldeles nödvändig, så att vi få försvarsministern
att visa sitt eget ansikte inför
kammaren och taga ansvaret på sig
och icke skjuta en okänd auktoritet
framför sig.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Det var en ganska intressant
uppgift som herr Ståhl lämnade. Han
påpekade att jag tydligen icke observerat,
att herr Ståhl icke var färdig att

Ilo Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

taga ställning till huruvida det behövdes
en förlängd utbildningstid. Om
herr Stålil icke är säker på frågan, varför
kräver han då åtgärder på den
punkten?

Herr Stålil säger, att det har inträffat
åtskilligt i världen sedan i våras.
Det är riktigt. Men å andra sidan är
det också så, herr Ståhl, att det råder
tvist om huruvida det verkligen behöves
en förlängd utbildningstid. Det
fanns också en mycket stor majoritet i
denna kammare som gick emot kravet
på en omedelbar förlängning av utbildningstiden.
Det är denna majoritet som
vill ha en ordentlig belysning av frågan.
Det är den belysningen som nu
verkställes.

När herr Ståhl säger, att han icke
funnit ansvariga trupputbildare i högre
ställning på vår sida, så vet jag icke
hur högt herr Ståhl vill gå och om det
tilläventyrs skulle räcka med generaler.
Eller har han någon möjlighet att
komma längre upp på rangskalan? Det
lär nämligen finnas en sådan utom den
som finnes längre ner.

Det är alltså på militärt håll delade
meningar i denna fråga. Om herr Ståhl
skulle söka kontakt med vissa militärer
i folkpartiets ungdomsförbunds ledning,
kanske han till sin fasa finner,
att man ingalunda kräver en förlängning
utan tvärtom en förkortning av nu
gällande utbildningstid.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag ber
om ursäkt, men jag finner det ganska
uppseendeväckande, att flera av denna
kammares ärade ledamöter riktat tadel
mot mig därför att jag med åberopande
av den motivering, som ligger under
vår nuvarande värnpliktslag, gjort
gällande, att värnpliktslagen icke möjliggör
de inkallelser, som här från militärt
håll föreslagits. Om jag fattat saken
rätt är ju värnpliktslagen antagen
av riksdagen för att klargöra för svens -

ka medborgare, under vilka betingelser,
på vilka villkor och i vilken utsträckning
de skola ställa sin person till förfogande
för militärtjänst. Det står angivet
i denna lag, som senast innevarande
år vid vårriksdagen var föremål
för viss revision, att den värnpliktige
skall göra så och så lång tjänstgöring
för sin utbildning och att han under
vissa betingelser därutöver kan inkallas
för beredskapstjänst. I motiveringen
till paragrafen om beredskapstjänsten
har uttryckligen sagts ifrån, att den
icke får användas för ett sådant ändamål
som här är ifrågasatt. Jag föreställer
mig, att det icke skäligen kan göras
gällande, att vederbörande departementschef
icke har rätt känt sitt ansvar,
när han tagit ställning till den av
riksdagen godkända lagen. Jag tycker
herr Ståhl bör ta sig en funderare till
innan han låter sig svepa med av de
vindar, för vilka han beständigt är så
känslig.

Jag erinrar mig mycket väl hur det
var omedelbart efter krigets slut, när
jag i enlighet med den uppfattning,
som jag ansåg riktig, försökte vinna gehör
för ett upprätthållande av det program
för repetitions- och efterutbildningsövningar,
som var fastställt i den
av riksdagen under kriget antagna
värnpliktslagen. Då blåste det också
upp en sådan här tillfällig vind, och
då blåste den med särskild kraft från
folkpartihåll. Då interpellerades det
och skickades protestresolutioner till
mig om att det var oriktigt att i enlighet
med värnpliktslagen kräva att de
värnpliktiga skulle göra sina repetitionsövningar.

Jag vill inte säga, att det var på
grund av den opinionen som vi kommo
att i någon mån rubba på det regelbundna
programmet, utan det var närmast
emedan jag fick den övertygelsen,
att man i vissa avseenden måste överse
det då skapade systemet. Denna översyn
har bland annat lett till det i år
införda systemet med krigsförbands -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

visa repetitionsövningar i stället för de
repetitionsövningar vi förut hade.

När det den gången blåste upp en sådan
här tillfällig vind, ville man på
samma sätt som nu handla i panikstämning.
Regeringen bedömer icke läget
så, att det icke skulle bli möjligt
att i anslutning till genomförandet av
det nu påbörjade repetitionsövningsprogrammet
ge de värnpliktiga, som
det nu är fråga om, deras utbildning i
så god tid, att de skola ha erforderlig
utbildning, om någonting skulle hända.
Jag vågar ta ansvaret för detta, herr
Ståhl, och jag framträder, som jag tycker
herr Ståhl skulle kunna erkänna,
helt och hållet med öppet visir när han
vill se mitt ansikte.

Vad gäller sedan frågan om fastställandet
av värnpliktstidens längd borde
herr Ståhl känna min ståndpunkt. Om
han vill göra sig besvär med det kan
han gå tillbaka till det anförande jag
höll här i kammaren 1948, i vilket jag
angav grundsatserna för den nedsättning
av tjänstgöringstiden, som jag då
föreslog. Jag ansåg, att man vid en tidpunkt,
då man måste räkna med att
under en lång följd av år lägga på folket
en tung militärbörda, måste utgå
från att icke för del militära kräva
längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. Jag åberopade då åtskilliga
auktoriteter för samma uppfattning.
Jag åberopade uttalanden som
hade gjorts av åtskilliga förbandschefer,
militärbefälhavare och andra som
den gånggn i stort sett accepterade niomånadersprogrammet.
Sedan dess har
det skett en viss omsvängning inom
auktoriteternas krets, först kanske
framkallad av Pragkrisen och sedermera
kanske ytterligare påverkad av
Koreakrisen. Det må vara hänt att så
iir fallet. Ingenting har emellertid jävat
min uppfattning, att man har kunnat
skapa bättre utbildningsmetoder
under det tryck, som niomånaderstjänstgöringen
har skapat. Jag vill inte
ta på mig att säga, atl vi nu ha bättre

utbildning än vi förut hade på elva
eller tolv månader, men jag vågar absolut
säga, att vi ha effektivare metoder.
Om jag åberopade en utländsk
auktoritet var det inte för att skjuta
honom framför mig utan för att gentemot
herr Hjalmarson hävda, att om
man från hans sida påstår, att vi inte
kunna få respekt ute i världen, emedan
vi inte ha tillräckligt lång utbildningstid,
finns det vittnesbörd att åberopa
mot detta. Jag vädjar till herr Hjalmarson
med att säga, att vi inte vinna
någonting genom att i utlandets ögon
sätta ned vår armés slagkraft och duglighet
och på detta sätt beständigt klanka
på en utbildningstid, den tid, på
vilken det går att utbilda en soldat,
eftersom man har gjort det i de stora
länderna under kriget och alltjämt
gör det.

I diskussionen brukar det sägas, att
man i olika länder har 24, 18 eller 36
månaders tjänstgöring. Detta är emellertid
icke för att ge värnpliktsutbildning
utan för att ta soldaterna i anspråk
för ockupationsändamål, för bevakning
eller beredskap helt allmänt.
Om man ser efter hur lång tid som används
för utbildning i olika länder,
skall man finna, att när utbildningsmetoderna
äro effektiva, vilket vi sträva
att göra dem, då når man resultat
på betydligt kortare tid än eljest.

Herr talman! Jag erkänner att det
kan förefalla onödigt att ta till orda i
denna sak igen, men här ha fällts kategoriska
uttalanden som inte stå sig
vid en saklig granskning, och därför
måste jag framhärda i att hävda synpunkter
som för mig varit bärande.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det iir väl ändå en oerhörd
överdrift att säga, att vi skulle
nedsätta landets anseende i utlandet,
om vi framföra kritik mot den militära
utbildningstiden. Det iir ju ändå på
det sättet, alt de ansvariga militära

112

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Ivungl. Maj ds proposition nr 247.

myndigheterna gång på gång ha tagit
upp denna sak. Menar försvarsministern
att vi skulle gå förbi denna fråga
och låtsas som om den inte existerade?

Jag blev mycket överraskad i dag på
förmiddagen och är det fortfarande av
att försvarsministern som huvudmotiv
för att inte tillmötesgå önskemålet om
en kompletterande gruppchefsutbildning
speciellt för åldersklasserna 1947
och 1948 åberopade, att värnpliktslagen
§ 27 mom. 2 inte skulle kunna tillämpas
för ordnande av denna fråga. Det
förefaller åtminstone mig förvånande
att försvarsministern lägger huvudvikten
vid denna synpunkt. Vi ha år efter
år utan vidare kunnat inställa repetitionsövningarna,
men nu skulle vi alltså
sakna de formella möjligheterna att
ordna en utbildning, om vars vikt det,
väl att märka, icke råder några delade
meningar mellan försvarsministern och
mig. Det är väl ändå ett utomordentligt
otillfredsställande tillstånd.

Jag erkänner gärna att jag inte är
bevandrad i lagarna på detta område.
Att meningarna kunna vara delade torde
emellertid framgå därav, att de militära
myndigheterna tydligen ha utgått
från att värnpliktslagen § 27

inom. 2 kan tillämpas i förevarande
fall.

Det väsentliga är väl dock under
alla förhållanden det konstaterade och
oomtvistliga behovet av ifrågavarande
utbildning för de berörda åldersklasserna.
Att finna utvägar för att få
detta behov tillgodosett kan inte höra
till de svårare frågorna, bara man vill
saken. Det är inte bara utbildningen
utan även lagar som kan kompletteras
på Kungl. Maj:ts förslag under förutsättning
att den goda viljan finns.

Jag vill enträget vädja till försvarsministern
att ta denna sak under förnyad
prövning. Jag tror försvarsministern
kan vara övertygad om att det
verkligen inte är under panikstämning
vi handla. Försvarsministern vet, att
det inte är första gången vi ta upp den -

na fråga. Det skulle utgöra ett bidrag
för att främja den samverkan över hela
försvarsområdet, som jag föreställer
mig ligger även herr Vougt varmt om
hjärtat, om vi här i handling finge ett
verkligt tillmötesgående från regeringens
sida.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsrådet tycker det är anmärkningsvärt
att vi föra denna fråga
på tal. Jag vill säga, att det som är mest
anmärkningsvärt är, att försvarsministern
resonerade om detta på förmiddagen
utan att säga vilken åsikt han har.
I stället sköt han framför sig en lag
och framställde den som sakrosankt,
fastän vi alla veta, att den har varit
satt ur kraft genom provisoriska förordningar
och att den kan ändras av
Kungl. Maj :t och riksdagen närhelst
försvarsministern så önskar.

En annan sak är det om försvarsministern
nu klart deklarerar, att han anser
nio månader vara tillräckliga för
att utbilda, inte den svenske soldaten,
ty det är inte det vi diskutera, utan
den svenske gruppchefen.

Jag har sagt till herr Lindholm innan
statsrådet kom, och jag vill säga
det igen, att jag inte har tagit ställning
till sakfrågan, ty jag skall sitta i utskottet
och har ingen anledning att nu
före utskottsbehandlingen av propositionen
bestämma och ange min ställning.

Jag har ingalunda svept ived några
vindar som herr statsrådet säger, och
ännu mindre är jag gripen av någon
sorts panik. Men man har rätt att begära,
när det ansvariga statsrådet inför
riksdagens kamrar deklarerar sitt
ställningstagande i för vårt försvar
centrala frågor, att han icke skjuter
framför sig anonyma auktoriteter, vilkas
värde vi sätta i fråga, eftersom deras
uttalanden direkt strida emot den
praktiskt taget enhälliga uppfattningen
inom det svenska försvaret. Han bör

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26. 113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

inte gömma sig bakom vissa formuleringar
i en lag, som försvarsministern
i själva verket inte tar på djupare allvar
än vad den är värd att tas. Lagen
gäller ju bara så länge den inte ändras,
men den kan ändras när som helst.

Försvarsministerns uttalande här, att
det går att utbilda en soldat på nio
månader, får stå för försvarsministerns
egen räkning. Vad vi nu diskutera är
emellertid om gruppchefen i den svenska
armén med sin nuvarande utbildning
är mannen att både ta det ansvar
och visa den oerhörda skicklighet, som
krävas i den fruktansvärda situation
som ett modernt krig ställer på honom.
Försvarsministern säger ja. Praktiskt
taget alla sakkunniga i vårt land svara
nej, som försvarsministern vet. Det är
intet litet ansvar man tar på sig, om
man ställer sig på den linje, där försvarsministern
står.

Detta var det ena problem jag ville
ta upp. Det andra problemet som jag
berört, redovisningen av försvarskostnaderna,
hoppas jag, eftersom tiden nu
är för knapp, bli i tillfälle att diskutera
med försvarsministern vid något senare
tillfälle.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag har
inte funnit det anmärkningsvärt att
herrarna fört denna fråga på tal, men
jag har funnit det anmärkningsvärt att
herrarna anse det nästan vara självklart,
att regeringen utan vidare skall
bryta mot den lag som är stiftad för
att den enskilde icke skall tas ut godtyckligt
till värnpliktstjänst. Han skall
veta vad han har att hålla sig till, och
det är därför som värnpliktslagen är
skriven såsom den är skriven: här är
den tjänstgöring du skall göra, och härutöver
kan du inkallas till beredskapstjiinstgöring.
För denna beredskapstjänstgöring
har regeringen rättighet
att ta honom i anspråk allenast därest

de utrikespolitiska förhållandena ge
skäl för det.

För övrigt vill jag inte diskutera med
herr Ståhl på den grund som han nu
har valt att stå på, när han inte har
någonting annat att komma med än
att åberopa auktoriteter.

När tjänstgöringen för de värnpliktiga
härom året sänktes först från tolv
till elva månader, vilket skedde på
överbefälhavarens förslag, och sedan
från elva till nio månader, stod det
parti som herr Ståhl tillhör bakom detta
beslut likaväl som den försvarskommitté
som då arbetade. Sedan har man
blåst upp denna fråga om gruppcheferna.
Under tiden har de sakkunnigas
uppfattning kommit att förskjutas. Alldeles
som man under kriget förklarade,
att det var omöjligt att använda mindre
än tolv månader, eller 1947 mindre än
elva månader, förklarade arméchefen
i våras, att det är omöjligt att använda
mindre än tio månader, dock med undantag
för två av arméns truppslag,
för vilka nio månader vore tillräckligt.

Det är inte så, herr Ståhl, att man
kan fixera en tidrymd som måste tas
i anspråk för utbildning av en soldat,
utan den tid under vilken man behöver
ta soldaten i anspråk beror på effektiviteten
hos de metoder, med vilka
han utbildas. Vad som skedde under
dessa år var, att vi försökte göra utbildningsmetoderna
alltmer effektiva.
Vad betyder tiden? Det är självklart
att om man har en soldat liggande
inne år efter år, nöts det in vissa färdigheter,
som inte kunnat bibringas
honom på kortare tid. Om herr Ståhl
vill göra sig besvär att gå tillbaka till
de svenska auktoriteter, som jag åberopade
i mitt inlägg här i kammaren
1948, skall han emellertid finna elt uttalande,
att man icke skall ta en soldat
i anspråk längre tid än nio och en halv
månader, emedan det efter den tiden inträder
en psykologisk reaktion som gör
att han inte lär sig mera. Det är också
en synpunkt som bör beaktas.

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 26.

114

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet för
att inte försvarsministerns uttalande
om arméchefens uppfattning skall stå
oemotsagt. Jag vet att försvarsministern
också vid andra tillfällen har gjort
gällande, att arméchefen anser, att man
nu kan reda sig med tio månaders utbildningstid.
Saken ligger så till, att
arméchefen har deklarerat, att han
alltjämt vidhåller sin ursprungliga uppfattning,
men när han icke kunnat få
gehör för denna, har han hemställt till
regeringen att ta under övervägande
att åtminstone gå honom till mötes genom
att godtaga en förlängning av utbildningstiden
med en månad, alltså
till tio månader.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag fatta mig mycket kort.

Jag skulle vilja börja med att uttala,
att jag är en livlig anhängare av principen
att man bör sträva efter en samling
i en svår tid. Jag tror statsministern
har rätt i sitt uttalande, att en sådan
samling hade varit nödvändig i
den tid som vi nu gå att möta. Vi
skola inte resa några konstlade murar
mellan partierna, utan vi böra i stället
söka överbrygga motsättningarna. Det
skulle i denna situation ha varit naturligt
att vi hade fått höra ett statsmannaord
från statsministerns sida, som
skulle ha givit oss just denna paroll,
men vi fingo närmast höra någonting
helt annat. Det väsentliga tycktes vara
att statsministern önskade, att herr
Ohlin aldrig hade blivit ledare för
folkpartiet. Jag vet inte om det är någon
lämplig samlingsparoll, men jag tycker
det är den bästa rekommendation som
kan ges åt herr Ohlin, som tydligen betraktas
som en så farlig motståndare,
att man inte bara vill ha bort honom
utan till och med önskar, att han aldrig
funnits.

Det framställdes vissa grunder för

statsministerns påstående om herr
Ohlins ansvarslöshet. Bland annat menade
han att det var ansvarslöst av
herr Ohlin att yrka, att man skulle öka
byggnadsinvesteringarna med cirka 100
miljoner kronor, men vi fingo samtidigt
höra av statsrådet Andersson, att
denna av folkpartiet påyrkade ökning
av byggnadsinvesteringarna i stort sett
redan hade genomförts av regeringen.
Statsministern förebrår alltså herr Ohlin
att han verkar för någonting som regeringen
själv har genomfört. Jag tror
herr Ohlin kan vara ganska nöjd med
det angreppet.

I detta sammanhang fäste jag mig
också vid att statsministern föreföll
mycket belåten med den procentuella
ökning av det socialdemokratiska partiet,
som skett under hans ledarskap.
Det skall jag givetvis gratulera honom
till, men jag skulle väl också kunna ha
anledning att gratulera herr Ohlin till
att folkpartiet under herr Ohlin haft
en vida starkare procentuell ökning
än det socialdemokratiska partiet under
statsministerns ledning.

Om jag nu skulle säga ett ord om
den utrikespolitiska debatten, så har
jag fäst mig vid att statsministern och
kanske framför allt utrikesministern
anklagat folkpartiet och högern för att
ha kommit med oklara uttalanden. Det
rätta förhållandet är ju, att hans excellens
statsministern här har sammankopplat
folkpartiets och högerns ståndpunkter,
trots att dessa ståndpunkter
äro klart skiljaktiga. När man säger att
man vill klargöra situationen för folket,
är det väl ändå inte den riktiga
metoden att sammanföra två ståndpunkter,
som icke äro förenliga. Ett sådant
klargörande betraktar jag i stället
såsom politisk dimbildning. Folkpartiet
har för sin del inte rekommenderat
andra skandinaviska kontakter än
sådana som äro förenliga med vår proklamerade
alliansfrihet. Däremot veta
vi, att herr Hjalmarson i det fallet
framfört längre syftande yrkande.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Det har sagts att herr Ohlins yrkande
om skandinaviska kontakter på försvarets
område skulle vara skadligt för
landet, därför att det skulle väcka tvivel
om att vi verkligen ville stå utanför
stormaktsstriderna. Men det kan
väl ändå inte vara en riktig ståndpunkt
att man här vill rekommendera, att vi
skola hålla oss passiva på ett område,
där vi kunna stärka våra försvarsmöjligheter,
att vi skola vara passiva därför
att det kan misstyckas av den presumtive
angriparen. Jag tycker det är
en farlig linje att gå på. Den är farlig
eftersom vi själva i folkpartiet uttryckligen
sagt ifrån, att dessa skandinaviska
kontakter icke skulle på något
sätt gå ut på att rubba vår alliansfria
ställning. Är det verkligen så, att man
fäster så avgörande vikt vid missnöjet
från en viss stormakts sida, förstår jag
inte hur statsministern kunde, enligt
min mening med fullt fog, yrka på genomförandet
av skandinaviska försvarsöverläggningar,
vilka överläggningar
ju från svensk sida avsågos att
leda till ett skandinaviskt försvarsförbund,
där man räknade med vapenleveranser
västerifrån. Säger man att handlingar
betyda så mycket och att man
inte bör vidtaga några åtgärder, som
kunna misstolkas, måste jag säga, att
det var väl ändå att i hög grad misstänkliggöra
vår ställning i en viss stormakts
ögon, ty det var ju en klar västmaktsorientering
i handling. Så vitt
jag förstår är denna västmaktsorientering
nödvändig för vårt folk, och herr
Ohlin har ytterligare framhållit att
den är nödvändig för oss även sedan
de nordiska försvarsförhandlingarna
brutits.

Jag vill alltså, herr talman, uttala
den meningen, att det angrepp, som i
detta avseende riktats emot folkpartiet,
icke har haft saklig grund, och
det har inte lett till ett klargörande
utan i stället till ett obefogat misstänkliggörande.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
hade tänkt uppehålla mig vid diverse
spörsmål, men som dessa redan förekommit
i debatten, skall jag koncentrera
mig i möjligaste mån och inte fortsätta
debatten om gruppchefsutbildningen.
Jag är inte alls expert på detta
område, men jag anser att frågan är
av största vikt. En sak som alla medborgare
böra intressera sig för är den
militära kraftanspänning, som vi måste
åstadkomma här i landet.

Det nämndes här av herr Lindholm,
att folkpartiets ungdomsförbund gått
in för rent av en sänkning av den nuvarande
värnpliktstjänstgöringen. Det
tror jag är i viss mån en missuppfattning
från hans sida. Vad man inom
ungdomsförbundet hade tänkt sig var
väl närmast en annan fördelning av
den sammanlagda militärtjänstgöringen,
så att man kunde åstadkomma flera repetitionsövningar
i krigsförband. Kanske
kunde man också tänka sig en koncentrering
av tiden för inkallelserna till
dessa krigsförband och i stället åstadkomma
flera sådana övningar med
samma personer.

En sak som jag har något funderat
på och som kanske är att betrakta såsom
ett hugskott, skulle jag vilja taga
upp. Det gäller frågan, hur man skall
kunna förbättra utbildningen för gruppcheferna.
Det kan även gälla annat militärt
befäl på reservstat eller värnpliktigt
befäl. Kunde man inte tänka
sig möjligheten att ordna något slags
efterutbildning per korrespondens?
Utan att på något sätt röja några militära
hemligheter borde man med hjälp
av den moderna expertisen på reklamens
och broschyrernas område kunna
stå i kontakt med det befäl man har,
som befinner sig utanför förläggningsorten,
som inte är inkallat och som man
inte kan inkalla enligt försvarsministern.
Kunde man inte låta detta befäl
få en fortlöpande information angående
vad som händer på försvarets område?

116 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

Jag tror man skulle få fram åtminstone
något, om man ginge fram på den vägen
utan att det skulle kosta något
nämnvärt.

Statsministern roade sig i sitt anförande
med att påpeka, att ingen av
kammarens ledamöter hade tagit upp
frågan om spritskatten. Det får jag väl
villfara så här på kvällskröken bara på
det sättet, att jag vill peka på den opinion,
som trots att ingen sagt det här
tydligen finns bland den stora allmänheten
och som tar sig uttryck i tidningarnas
insändarspalter, där man
kanhända ser det hela litet snedvridet;
man kan i alla fall inte komma bort
från det. Om man läser propositionen
finner man där, att finansministern
kommer med ett uttalande, som enligt
mitt sätt att se är smått skenheligt. Han
säger nämligen, att sociala skäl i viss
mån kunna åberopas för en skatteskärpning.
Det skulle alltså vara nykterhetspolitiska
skäl, sociala på det sättet att
man räknar med att denna skatteskärpning
skulle minska konsumtionen. Men
vi måste vara på det klara med att
skulle det bli en verklig nvkterhetspolitisk
framgång, skulle ju konsumtionen
minska så mycket, att vi inte finge
dessa pengar till vårt förfogande som vi
behöva ha.

När det gäller det militära nämnde
herr Dickson en sak som jag tycker det
finns anledning att taga upp. Han var
ju för det mesta rolig eller försökte
vara rolig. Jag skall inte konkurrera
med honom på det området. Han berörde
det förslag, som kommit fram
angående personalvårdande åtgärder
inom det militära. För all vår ungdom,
som kommer att inkallas, är det oerhört
angeläget, att det verkligen görs ett
krafttag och att det sker en utbyggnad
av den militära personalvården. Herr
Dickson kanske representerade på detta
område som på många andra en konservativ
syn. Han sade, att det var intet
att bry sig om. Det skulle bara bli
byråkrati av det hela. Man får utgå

ifrån, anser jag, att man i möjligaste
mån försöker undvika detta. Det bör
bli en effektiv organisation, och våra
militära myndigheter ha väl, även om
det här gäller civil personal, möjlighet
att organisera det på rätt sätt.

Man får hoppas att herr Dickson, som
i alla sina framträdanden i remissdebatterna
förklarar sig vara mycket intresserad
av en samlingsregering och
som man därför skulle kunna misstänka
för att vilja ha en post i en sådan samlingsregering
— som rolighetsminister,
förmodar jag — i detta sammanhang
inte skulle komma att syssla med personalvårdsdetaljer
och dylikt. Det skulle
vara mindre lyckat.

Jag brukar i denna talarstol uppehålla
mig vid problem, som röra arbetsmarknaden,
och jag kan inte underlåta att
också nu göra det, ehuru de ventilerats
tillräckligt förut. Jag tar det summariskt
och påpekar några få detaljer.

Jag fann vid läsningen av propositionen
nr 255 en sak som kanske inte har
någon större betydelse men som väl i
alla fall en del statstjänstemän ställa sig
litet undrande till. Det är en formuleringsfråga.
Där står nämligen: »Den
nyligen ingångna överenskommelsen
med statstjänstemännen om en engångsersättning
till tjänstemän och pensionärer
för dessa gruppers medverkan till
stabiliseringspolitiken beräknas medföra
en sammanlagd kostnad för statsverket
på 33 miljoner kronor.» Jag
fäste mig vid uttrycket »dessa gruppers
medverkan». Det avses väl deras längre
medverkan i stabiliseringspolitiken. Det
är ju för den längre tiden, d. v. s.
ett halvår, som kompensation utgår.
Skulle man fatta detta efter ordalydelsen
får man närmast den uppfattningen,
att detta är en kompensation för att
tjänstemännen över huvud taget medverkat
i lönestabiliseringspolitiken, och
det är väl inte avsikten.

Det pågår en mycket intensiv bearbetning
av opinionen från kommunistiskt
håll i syfte att försöka vidhålla en miss -

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

117

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

uppfattning, som kanske är onödigt
spridd, nämligen att detta engångstilllägg
är alldeles för litet, är ett slag i
ansiktet o. s. v. Alla tjänstemannaorganisationer
ha ju gått med på denna uppgörelse,
och deras expertis bör borga
för att uppgörelsen är all right, även
om det kan kännas tungt särskilt för
dem, som genom tidningarna fått klarhet
i att det skett en ganska väsentlig
löneglidning i samhället bland andra
löntagargrupper. Nu står man där och
tycker sig ha gjort ett dåligt avtal en
gång i världen, och nu får man en mycket
liten kompensation för den saken.

lag nämnde att det konstaterats löneglidningar.
Dessa konstateranden basera
sig på en lönestatistik, som vi ha här i
landet och som sköts av socialstyrelsen.
Det har redan sagts av herr Ohlin att
det är inte tillfredsställande med denna
mycket ofullständiga statistik. Vi ha
också haft en lönestatistisk utredning.
Den pågick 1946, och dess resultat framlades
1947. Då gjorde departementschefen
det uttalandet i propositionen, att
han anslöt sig i princip till den meningen,
att det förelåg ett behov av förbättring
av den officiella lönestatistiken,
men han ansåg sig inte för det dåvarande
beredd att förorda en sådan
omläggning som den föreslagna. Anledningen
till detta var bland annat, naturligtvis,
att den förutsatte mycket
mera arbete inom förvaltningen och
även inom näringslivet. Han framhöll
även att det fanns övergångssvårigheter
vid källskattereformen. Man får hoppas
att nu, när den sistnämnda reformen
är genomförd, kunna få en ordentlig
lönestatistik. Det är självklart att man
i vårt samhälle strävar efter att icke
föra en sysselsättningspolitik som åstadkommer
arbetslöshet. Vi måste av detta
och andra skäl ha en ordentlig undersökning
om löneutvecklingen på alla
fronter. Det är till fördel för arbetsmarknadens
parter men även för statsmakterna
med eu förbättrad offentlig
lönestatistik.

Det skulle finnas åtskilligt att tala
om beträffande de avtalsförhandlingar,
som komma att äga rum vid årsskiftet.
De börja kanske redan i november månad.
Jag skall endast till slut, herr talman,
särskilt betona, att statstjänstemännens
läge inför dessa förhandlingar
otvivelaktigt är sämre än det läge de
grupper intaga, som haft en reell löneförbättring
under själva lönestoppstiden.
Det förhåller sig så, att statstjänstemännen
ligga med sina nu-löner under
sin avtalslönenivå genom att de avstått
från dessa välkända tre procent,
medan de grupper i samhället, som ha
fått en löneglidning, i själva verket ha
ett bättre utgångsläge, därför att man
redan ligger med sina nu-löner över avtalsnivån
och alltså lättare kan få fram
den höjning av lönerna, som man anser
vara erforderlig.

Med dessa ord anser jag mig vid denna
sena timme ha sagt det väsentliga
av vad jag haft för avsikt att i dag mera
utförligt beröra.

Herr OHLIN: Herr talman! En replik
till utrikesministern. Han förvånar mig
i dag mer än på mycket länge. Han sade
ungefär följande. Om de skandinaviska
länderna förbereda sig för att samverka
i ett tänkt läge, om de någorlunda samtidigt
bli angripna utifrån, är det ju för
att, då den stunden kommer, samverka,
och då måste detta ge intryck av att de
förbereda sig för en militär allians.

Jag måste säga, att utrikesministern
här gör sig skyldig till en ganska märklig
förväxling av två ting, som man
måste hålla isär. Det första är att om
det skulle vara så, att t. ex. Norge och
Danmark på grund av sitt medlemskap
i Atlantpakten eller andra skäl komme
i krig och Sverige lovat i förväg att
hjälpa dem, ha vi eu överenskommelse
av försvarsallianstyp. Sådana löften, sådana
politiska bindningar böra vi enligt
min mening inte ge. Men en helt
annan sak är, om vi alla tre bli angripna
någorlunda samtidigt. Då är det

118

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ju självklart att vi komma att slåss tillsammans.
Att vi i förväg tänka igenom
dessa saker en smula kan väl ändå inte
tolkas som om det gällt den första saken,
som är ett politiskt åtagande i
förväg.

När utrikesministern här uttalar, att
det kommer att missförstås, tror jag utrikesministern
gör sig skyldig i hastigheten
till ett rent tankefel, tydligen därför
att han inte hade något annat argument.
Det måste vara uppenbart att i
det läget, att vi bli samtidigt angripna,
slåss vi tillsammans, och att vi då tänkt
på detta i förväg är en helt annan sak
än en politisk allians eller en politisk
förbindelse i förväg.

Jag ser att utrikesministern nu anländer.
Jag beklagar att jag redan sagt
detta två gånger. Det är kanske någon
som kan referera denna förväxling. Jag
vågar inte trötta kammaren med att
upprepa det en tredje gång.

Det finns en annan sida av saken som
är allvarlig, och det är att den skandinaviska
kommitté, som utredde detta
spörsmål, har utrett ett mindre alternativ,
som det var meningen skulle kunna
bli aktuellt, om de skandinaviska länderna
icke skulle kunna enas om en
gemensam utrikespolitik. Jag vill uttala
här i kammaren, herr talman, att jag
hade det bestämda intrycket våren 1949
på grund av uttalanden från regeringshåll
i utrikesnämnden, att man i regeringen
icke ställde sig avvisande till
detta alternativ men att man ansåg, att
nu var det så pass nära inpå förhandlingarna
att man skulle se tiden an,
eftersom det var, vilket regeringen hela
tiden underströk, en fråga som var
av begränsad räckvidd. Då kunde man
utan fara se tiden an. Jag beklagar mycket
att regeringen har kommit att intaga
en långt mera negativ ställning än
den gjorde den gången. — När utrikesministern
ägnar sig åt psykologiska studier
över vad som kan ligga bakom att
vi i folkpartiet intaga den hållning som
vi göra, så vill jag säga att han icke är

särskilt framgångsrik. Förklaringen är
mycket enklare. Den är att vi tycka, att
denna fråga visserligen inte tillhör de
mest centrala i vår utrikespolitik men
dock ingalunda saknar betydelse. Jag
kan ju också försöka mig på en psykologisk
studie och fråga: Vad kan det
bero på att regeringen nu intar utåt en
så negativ ställning till en så rimlig sak
som den, som här från vårt håll föreslagits?
Nära till hands ligger, att regeringen
på detta sätt vill lugna de element
i partiet, som varit mera extremt
vad man kan kalla neutralitetsbetonade
och som ställde sig rätt frågande till
Sveriges inträde i Europarådet och
kanske till vissa sidor av vår politik i
Förenta Nationerna. När statsministern
talar om att det var nödvändigt att taga
upp denna fråga i valrörelsen för att
skapa klarhet och att det också från
vår sida gavs besked, som skilde sig
från de suddiga och oklara uttalanden
som gjorts tidigare, vill jag konstatera
att detta är oriktigt. Statsministern har
från vårt håll fått samma besked som
flera gånger tidigare. Statsministern har
icke gjort något försök att dokumentera
att han fått andra besked än han fått
vid upprepade tidigare tillfällen. Han
faller tillbaka på allmänna talesätt, som
äro oriktiga, som han icke kan bestyrka
eller ens göra något försök att bestyrka.
Jag skulle naturligtvis icke ha haft något
som helst emot att statsministern
under valkampanjen upplyst väljarna
om folkpartiets ståndpunkt i denna fråga.
Han hade kunnat läsa upp t. ex. vad
jag sagt i denna kammare. Men det aktade
han sig väldigt noga för. I stället
kom han med allmänna uttalanden om
att högerns och folkpartiets ståndpunkt
medförde mycket stora risker — ett
mycket oklart och diffust uttalande,
herr statsminister, som ingalunda var
ägnat att ge de svenska väljarna något
intryck av vilken folkpartiets ståndpunkt
verkligen är. Det hade räckt med
att läsa upp 15—20 rader ur den svenska
riksdagens protokoll.

Nr 26. 119

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Jag skall i förbigående säga ett ord
till herr Fast, som uttalade att det är
omständigheterna i utlandet som spela
en dominerande roll. Regeringen har
ju också givit uttryck åt en liknande
uppfattning. Det är märkvärdigt att när
det är något som är besvärligt, så beror
det på yttre förhållanden — d. v. s. när
det är besvärligt för den socialdemokratiska
regeringen. Men vi ha fått läsa
och höra i den socialdemokratiska valpropagandan,
att när de borgerliga hade
makten, hade vi arbetslöshet — vi hade
arbetslöshet 1930—1932 och vi hade arbetslöshet
1920—1922. Men den berodde
inte på någon internationell arbetslöshetskris!
Nej då, på den tiden satt ju
ingen socialdemokratisk regering, och
då får man tillskriva regeringen ansvar
för hur mycket som helst utan hänvisning
till någon internationell arbetslöshetskris.
— För övrigt hade vi en
socialdemokratisk regering en stor del
av depressionstiden 1920—1922, låt
vara utan riksdagsmajoritet. — Jag
skulle vilja fråga herr Fast, om han
inte vill taga avstånd från sådana framställningar,
som varit så framträdande
även under detta år.

Finansministern säger: I vinter får
man påräkna en begränsad men kontrollerad
inflation, och sedan gäller
det! Då få vi räkna med åtstramning i
penning- och finanspolitiken, något
som uppenbarligen måste inkludera
även skattepolitiken. Men, säger finansministern,
regeringen hade inte före
valet tagit ställning till om det behövdes
en sådan åtstramning. Och statsministern
säger att innan försvarsutgifterna
voro mera bestämda kunde man
inte taga närmare ställning till frågan.
Jag vill då hänvisa till de uppgifter som
några veckor före valet lämnades från
regeringshåll rörande storleksordningen
på de försvarsutgifter man övervägde.
De voro av samma storleksordning
som de som nu återfinnas i propositionen.
De äro icke identiska, men
storleksordningen iir densamma. Vidare

skickade regeringen ut en kommuniké
den 14 september, alltså tre dagar före
valet. Det föreföll mig vid de förhandlingar
som ägde rum som om regeringens
ståndpunkt rörande försvarsutgifternas
ungefärliga storlek var tämligen
bestämd, i varje fall såvitt angår utgifter
av löpande karaktär, vilka skola gå
in under driftbudgeten. Finansministern
har också flera gånger givit uttryck
åt den uppfattningen att förbrukning
av reserverade medel skall täckas
med skattemedel.

Borde inte slutsatsen av dessa fakta
ha blivit ett relativt snabbt beslut från
regeringens sida om den åtstramning
av penning- och finanspolitiken, som
finansministern först efter valet kom
till klarhet om? Jag tror inte, herr talman,
att det går med alla dessa försök
till undanmanövrer för att få bort intrycket
att situationen var i huvudsak
klar före valet. När statsministern hänvisar
till utvecklingen under sommaren
och till Koreakrisen, försvagar han naturligtvis,
som han själv förstår, sin
argumentering i detta avseende.

Statsministern talade om åtgärderna
i fjol höst och sade, att vi visste mycket
litet om när devalveringen skulle
komma. Regeringen lär ha gjort vissa
överenskommelser med arbetsmarknadsorganisationerna
ungefär en vecka
före devalveringen den 17 september.
Jag kanske kan få nämna — jag minns
inte om jag berört det förut — att
inom de ekonomiskt intresserade kretsar
som jag i augusti träffade i Strasbourg
räknade man med en nära förestående
devalvering. Det var en av
F.nglands mera framstående män på
området som sade till mig — jag kan
för övrigt beträffande detta referera till
en ledamot av denna kammare bland
mina partikamrater — att han trodde
sig kunna säga vilken dag devalveringen
skulle komma. En sådan åtgärd
måste givetvis först diskuteras i den
internationella monetära fonden; England
kan inte ställa den inför fullbor -

120 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

dat faktum. Fonden skulle sammanträda
i den vecka som slutade lördagen
den 17 september, och devalveringar
bruka komma på lördagseftermiddagar
i nära anslutning till fondens sammanträde.
— Det verkar alltså som om regeringen
inte haft någon vidare kontakt
med sådana bedömningar och att
den blivit tämligen överrumplad. Detta
framgick också av dåvarande finansminister
Halls uttalanden, vilka kammaren
kanske erinrar sig. Det förefaller
mig som om regeringen i det läge,
som rådde i september 1949, haft all
anledning att hålla frågorna öppna ytterligare
några veckor medan detta
viktiga valutaproblem klarnade.

Beträffande krisen talade statsministern
i nästan tjugu minuter. Han byggde
hela sitt yttrande på vad jag sade i en
enda mening. Jag ber kammaren om ursäkt
för att jag i någon mån nödgas
förklara hur allt vad .statsministern
sade i det sammanhanget fullständigt
hänger i luften. Finansministern hade
sagt att man från oppositionens sida
spådde ruin och katastrof år 1948 men
att det inte blev någon ruin och katastrof.
Till detta svarade jag att sådana
uttryck som vanstyre och andra hårda
ord använde vi om regeringens skötsel
av vamtapolitiken. Den valutakris som
kom är ännu inte avvecklad. Däremot
sade jag verkligen inte — det är så
självklart att jag inte kunde mena det,
och jag tycker knappast att det var nödvändigt
att trygga mig mot misstolkning
genom ett uttryckligt påpekande
" aB vi inte hade kritiserat något annat
i regeringens politik. Kammarens
protokoll äro ju fulla av den kritik
vi haft mot regeringens alltför sena investeringsbegränsningar,
mot regeringens
alltför regleringsvänliga politik och
allt annat som vi talat om både i kammaren
och utanför i valkampanjen och
vid andra tillfällen. Nog måste väl envar
som försöker fatta vad som sägs
ha klart för sig, att jag aldrig kan ha
sagt att vi bara kritiserat valutapoliti -

nr 247.

ken. Men de verkligt hårda orden har
jag använt beträffande frågan om valutareserven
och därmed sammanhängande
problem. Detta förstår naturligtvis
statsministern mycket bra. En partiledare,
vars parti har så mycket kritiserat
regeringen i dessa ting, kritiserat
regeringen för regleringsvänlighet, för
alltför sena investeringsbegränsningar
o. s. v., kan ju inte plötsligt stå och
säga att vi inte ha kritiserat regeringen
för detta. Hade statsministern fattat
mitt yttrande på det enda rimliga
sättet, hade han inte kunnat bygga upp
balva sitt anförande så som han gjorde.

Vi togo på oss bördan att föreslå en
begränsning av investeringsvolymen,
något som ingalunda var en populär
sak. Vi fingo en mycket demagogisk
kritik från regeringspartiets sida för
detta. Men vi ansågo att det var nödvändigt.
Vi sade emellertid aldrig om
detta att det skulle bli ruin och katastrof
om man inte gjorde som vi önskade.
Det tillskrev herr Sköld oss, och
jag polemiserade mot det i mitt yttrande.
För övrigt ha vi många gånger
erkänt att regeringen redan under loppet
av 1948, även före valet, hade börjat
ändra sig i fråga om investeringspolitiken.
Men regeringens åtgärd år
1946 alt förbjuda skogsindustrierna att
på världsmarknaden taga ut vad de kunde
få, den ha vi beskrivit såsom en tämligen
huvudlös politik — det vet handelsministern.
Om regeringen nu vill göra
gällande att det visat sig att den kritiken
var oriktig, vill jag fortfarande
säga att kritiken var riktig.

Statsministern säger nu, att han har
den läggningen att han är försiktig.
Detta säger chefen för en regering, under
vars tid valutareserven under Ioppet
av jag tror femton månader gick
ned från 2 600 miljoner kronor till omkring
femtedelen därav! Vi ha ganska
hårt kritiserat den skötseln av valutareserven.
Att säga att detta visar en
särskilt försiktig läggning, det är, herr
statsminister, mycket oförsiktigt.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

121

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

Men jag skall nu, eftersom statsministern
för tillfället — det händer annars
mera sällan —• tycks ha svårt för
att fatta, och då jag förut inte insåg att
jag måste uttrycka mig så mångordigt
på denna punkt, sammanfatta synpunkterna.
Krisen 1947—1948 var till icke
ringa del en valutakris, under vilken
Sveriges valutareserv gick ned till en
farligt låg nivå. Det fanns en brist på
yttre balans i förhållandet mellan det
svenska samhället och dess ekonomi
och utlandet. Regeringens sätt att sköta
denna sida av den ekonomiska politiken
kritiserades av oss i mycket hårda
ord och enligt min mening alltigenom
berättigat. Denna valutakris krävde
en anpassning av valutakurserna och
en anpassning av de inre priserna, kostnaderna
och inkomsterna efter det nya
läget. Anpassningen av valutorna skedde
1949. Anpassningen av priser, kostnader
och löner vänta vi skall ske under
den kommande vintern. Det är
detta som kastar sin skugga framför
sig och till en del framkallar dagens
krisläge. Det torde därmed vara bevisat
att krisen till en del finns kvar. Det
är ingen ny kris. Om nu statsministern
vill ha en mycket exakt formulering,
skall jag säga att det är en del och en
väsentlig del av det gamla krisläget som
finns kvar.

Jag kan, herr talman, inte undertrycka
den reflexionen att det är ganska
märkvärdigt, att landets statsminister
ägnar tjugu minuter åt att bemöta en
ståndpunkt, som han måste ha insett
icke företrädes av den som han polemiserar
mot. Att försöka pressa ett måhända
kortfattat yttrande till att innebära
någonting uppenbarligen tämligen
orimligt och därpå bygga ett tjugu minuters
anförande, att göra detta när
kammaren samlas för första gången till
en lång debatt om allvarliga och viktiga
problem, tycker jag är förvånande.
Och jag vill säga att jag tycker det är
en liten smula beklagligt.

Statsministern var inne på frågan om

byggnadsverksamheten. Till det som
herr Svensson i I.jungskile så effektfullt
konstaterade vill jag endast lägga
en sak. Vi ha i dag, i överensstämmelse
med statsministerns yttrande i radiodebatten,
fått upplysning om att regeringen,
utan att i övrigt närmare bekantgöra
detta, låtit investeringarna stiga
utöver den förut framlagda planen
i en omfattning som i huvudsak överensstämmer
med folkpartiets förslag.
Det är fråga om en ökning av ungefär
100 miljoner kronor. Detta är vad som
skett, detta är regeringens handling.
Hurudant är regeringens tal? Regeringens
tal är att statsministern vid diskussion
med mig i Göteborg den 29 augusti
i år kritiserade mig för detta förslag
om en ökad byggnadsverksamhet. Och
när jag läste upp vad som sagts i den
socialdemokratiska propagandan och
beklagade att partichefen inte visste vad
propagandachefen presenterade, hade
statsministern på den punkten intet
tillrättaläggande. Finansministern framförde
i Hälsingborg den 4 september
samma kritik. Och finansministern
framförde ännu i början av radiodebatten
den 14 september samma kritik
mot mig — i rak motsats till regeringens
eget handlingssätt. Ja, herr talman,
hur skall man karakterisera ett sådant
förfaringssätt av eu regering? Man underlåter
att få någon samordning mellan
ord och handling. Hade det inte
varit bättre, herr statsminister, att öppet
erkänna att det begåtts ett svårt fel,
att man handlat i nära överensstämmelse
med folkpartiets krav men samtidigt
kritiserat detta parti för samma
ståndpunkt som man i praktiken tilllämpat? Jag

vill för övrigt bara tillägga att
folkpartiet ju krävt en mera åtstramande
kreditpolitik, som skulle bromsa investeringarna
inom andra områden och
därigenom ge utrymme åt en något
vidgad byggnadsverksamhet. Därom
tror jag inte att statsministern sade något.
Men det är ju en mycket väsentlig

122

Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

del av saken, om man vill bedöma möjligheten
av en viss ökning av byggnadsverksamheten.

Vår ståndpunkt i skattesänkningsfrågan
har jag redan i mitt första anförande
belyst, och jag ber att få hänvisa
till vad jag där sade.

Innan jag slutar vill jag säga att
statsministern i dag kommit med en för
mig överraskande upplysning. Om jag
inte missförstod honom sade han, på
tal om förhandlingarna 1947, att han
t. o. m. hade sträckt ut handen till en
samlingsregering. Jag måste förklara
att jag inte känner till detta. Han har
kanske sträckt ut handen till någon
annan, eller också menade han inte
detta. Jag har frågat ett par kammarledamöter,
och de uppfattade honom
på samma sätt som jag. Jag skall nu inte
bygga någon lång argumentering på
detta, utan jag föredrar att få upplysning
från statsministern, så att jag inte
håller ett tjugu minuters anförande,
som möjligen bygger på vad statsministern
inte menat.

Det var emellertid en skillnad mellan
statsministerns uppläggning av förhandlingarna
i övrigt den gången och
vad som från vårt håll både tidigare
antytts och senare upprepats. Statsministern
ville då inte låta organisationerna
förhandla tillsammans med representanter
för de politiska partierna.
Jag har förut sagt att statsministern i
huvudsak ville att oppositionen skulle
skriva på regeringens program. Han
har inte kunnat hänvisa till någon
punkt, där regeringen var villig att
kompromissa. Om den saken har talats
tillräckligt. Jag bara understryker att
det är rätt väsentligt att man försöker
en allmän demokratisk överläggning
med representanter för både partier
och organisationer.

Till sist, herr talman! Statsministern
sade, att han hade väntat att få höra
vad oppositionen hade att säga t. ex.
om de nya skatterna. Dem tycks man
ha accepterat, sade han. Ja, jag hän -

visar till vad jag sade, att vi komma
att ta ställning till dessa efter bevillningsutskottets
behandling av propositionerna.
Men vi kunna väl å vår sida
säga, som jag förut gjort, att vi hade
efter dessa knapphändiga propositioner
väntat att från regeringens sida få höra
ett närmare program för den ekonomiska
politik, som skall komma, när
vinterns begränsade inflation, som finansministern
talade om, är genomförd.
Det räcker verkligen inte att börja
planera det programmet nästa år. Det
skulle man ha börjat planera för länge
sedan om man inte har gjort det. Förr
i tiden var det så, att det var riskerna
för arbetslöshet som kanske var det
allvarligaste problemet. Nu är det väl
ändå inflationsriskerna som te sig ännu
allvarligare än de svåra arbetslöshetskriserna.
En regering, som så mycket
berömmer sig av att ha löst arbetslöshetskrisernas
problem — därvidlag har
herr Fast icke så mycket hänvisat till
olikheter i internationellt hänseende
jämfört med läget vid andra tillfällen —
en sådan regering borde väl allvarligt
taga upp denna långsiktiga fråga, att
vi i ett samhälle med full sysselsättning
ha avsevärt ökade risker för inflation
och att detta tarvar en långsiktig energisk
ekonomisk politik. Det skall inte
vara en stabiliseringspolitik av den
art, som vi hade 1949—50, då man med
subventioner köpte sig en nådatid och
då man i valkampanjen kunde hänvisa
till en prisstabilisering för att sedan
låta prishöjningarna komma några månader
efter valet, utan det skall vara en
verklig stabiliseringspolitik, som har
utsikt att på lång sikt bemästra detta
mycket allvarliga inflationsproblem.
Finansministern kom i detta fall med
allmänna talesätt om åtstramning av
penning- och finanspolitiken men sade
mycket litet om förhållandet till andra
länder. Han sade att man får lämna
den privata konsumtionen i fred, men
han hade ingenting närmare att säga
om åtgärder för uppmuntrande av spa -

Nr 26.

123

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

rande och mycket annat. Enligt min
mening måste i en långsiktig plan ingå
nya metoder för en avvägning mellan
olika önskemål, som här tränga sig
fram. Demokratiens metod är övervägande,
hänsyn, kompromiss och samförstånd.
Detta behövs inte bara när det
gäller inkomstbildningsproblemen. Man
behöver ett fastare grepp på de stora
samhällsekonomiska avvägningsproblemen.
När det gäller grupper, som skola
förhandla självständigt, är detta i sista
hand ett psykologiskt problem. Det
gäller att i detta avseende lägga upp en
politik, som kan vinna förtroende. När
finansminister Sköld säger, att räcker
inte det vi nu tänka göra, skruva vi åt
litet hårdare, t. ex. genom en ytterligare
skärpt investeringsskatt, så vittnar
detta yttrande om att finansministern
tar, jag får rent av säga en smula lättsinnigt,
på det stora centrala demokratiska
och psykologiska problemet att
trygga penningvärdet, att skapa förtroende
kring det och att åstadkomma en
verklig, ekonomisk stabiliseringspolitik
här i landet.

Herr andre vice talmannen övertog
nu åter ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag har svårt att fatta av vad anledning
herr Ohlin kom med sin fråga
till mig. Men jag skall försöka svara
på den i alla fall.

Jag har icke i dag nämnt någonting
om krisen vare sig 1922 eller senare.
Jag har däremot gjort det vid tidigare
tillfällen, det är riktigt. Men jag vill
säga till herr Ohlin, att jag känner inte
till att vi inom vårt parti ha klandrat
någon för att krisen kom 1922 eller
senare. Vad vi klandrat var, att man
inte hade gjort någonting utan lät
det bli denna jättestora arbetslöshet,
lät människorna liksom sköta sig själva
utan att samhället kände sitt ansvar.
Det är det vi ha klandrat och
inte att krisen kom. Jag har aldrig nå -

gonsin tidigare hört talas om ett sådant
klander.

Och när jag har svarat på detta,
kanske jag också får säga till herr Ohlin,
att även om vi liksom hade på känn,
att devalveringen skulle komma vid en
viss tidpunkt, hade vi väl ändå ingen
aning om hur pass djupt ned den skulle
gå. Jag tror att håde herr Ohlin och
jag här i kammaren gåvo uttryck åt
vår stora överraskning, att den verkligen
gick så långt som den gick utöver
vad som hade varit erforderligt
ur rent svenskt intresse. Men herr
Ohlin och jag hade på den punkten,
om jag minns rätt — jag ber om ursäkt
om jag tager fel — en rätt samstämmig
mening om att vi icke vågade ta
risken att uppträda självständigt utan
att det var nödvändigt att vi kommo i
de andra ländernas sällskap.

Till detta kanske jag också får lägga
en sak i fråga om valutautströmningen.
Om bilden skall bli något så när rättvisande
skola vi komma ihåg, hurusom
det svenska samhället var fullständigt
nedslitet inte bara i avseende på industrierna
och hemmen utan så gott som
på alla punkter och att det var helt
enkelt nödvändigt att efter denna utomordentliga
nedslitning använda sig
av de resurser som funnos tillgängliga
för att öka mängden av importvaror.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag hade inte
tänkt att yttra mig vidare i debatten,
men jag måste med beklagande säga,
att folkpartiledarens sista anförande
inte gärna kan få stå oemotsagt.

Jag tror att jag kan karakterisera
innebörden av mitt anförande så, att
jag förklarade, att vi befinna oss i en
situation, som kan vara bekymmersammare
ur vissa synpunkter än situationen
1917—48, och att jag uttryckte den
förhoppningen, att vad som då hände,
när de borgerliga partierna lade i dagen
sin ovilja att deltaga i ansvaret,

124 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

icke skulle upprepas nu. Den arroganta
ton, med vilken herr Ohlin har besvarat
denna min vädjan, tror jag vi skola
skriva på trötthetens konto och inte
fästa för stort avseende vid. Jag har
velat säga så mycket om själva uppläggningen
av herr Ohlins replik. Jag
låtsas som om den inte hade funnits.

Några av de missuppfattningar, som
han gjorde sig skyldig till, vill jag
emellertid rätta till omedelbart. Jag
kan inte förstå, att någon kunde ha
fått den uppfattningen, att jag hade talat
om ett erbjudande ifrån min sida
om en samlingsregering 1947. Yad jag
sade var, att hade strävandena lett till
det resultatet, att man hade skapat ett
program för krisens bekämpande, så
hade mycket varit annorlunda i svensk
politik. Det ville man då inte vara med
om från borgerligt håll. Jag tilläde, att
man också hade avvisat varje tanke på
en samlingsregering. Och vad jag då
syftade på var dåvarande högerledaren
herr Domös anförande i första
kammarens remissdebatt, där han yttrade
följande: »För att undanröja alla
missförstånd under debatten angående
mitt yttrande om en samlingsregering
vill jag vidare helt kort säga herr
statsministern, att mitt uttalande ingalunda
gick ut på ett förordande av
en samlingsregering i nuvarande läge.
Jag ville endast konstatera, att om den
år 1945 på grund av socialdemokraternas
åtgöranden upplösta samlingsregeringen
hade fått fortsätta sitt arbete,
hade vi sluppit undan mycket av de
konkurrensframträdanden, som i viss
mån ha medverkat till det läge, i vilket
vi nu äro. Jag har visserligen stor
aktning och respekt för herr statsministern
från den tid jag satt som kamrat
till honom i statsrådet, men jag inbjuder
icke i nuvarande situation herr
statsministern till regeringssamarbete.
Jag tror att det nog just nu är lyckligast
som det är, att vi ha en opposition;
och den må enligt statsministern
även vara frän.»

Jag har velat framhålla, att detta var
nog stämningen 1947 i en kritisk situation
för landet. Då var man icke beredd
att gå in i en samlingsregering
och taga ansvaret. Och jag tror att om
den ton, som utmärkte herr Ohlins
sista anförande, får känneteckna den
borgerliga oppositionens uppträdande,
lär den nuvarande ivern att arbeta för
en samlingsregering på folkpartihåll
snart vara bortblåst.

Den andra missuppfattningen gäller
historien om investeringarna och investeringsbegränsningarna.
Herr Ohlin
vet att i en offentlig diskussion — som
då vi möttes i Göteborg — är tiden begränsad.
Herr Ohlin sade då så många
saker — jag har allt på stålband — som
jag gärna skulle ha velat bemöta. Men
jag kunde det inte. Ett av de oväsentliga,
perifera ting, som jag inte kunde
tro skulle bli en stor fråga — och som
har tagit mera än tjugu minuter i anspråk,
herr Ohlin — är uppgiften om
investeringsökningen på 100 miljoner.
Den saken kan inte vara någon nyhet
för herr Ohlin. Om jag inte minns fel —
det är möjligt, men jag har ett livligt
minnesintryck av det — yttrade statsrådet
Sven Andersson i årets remissdebatt,
att vi nu fastställt en investeringsbudget
men att var och en som är
byggnadsminister vet, hur man pressar
på och pressar på från alla håll, varför
det är ganska sannolikt, att det går som
det gått hittills, att investeringsbudgeten
måste överskridas. Vad vi sagt är
ingenting annat än att den profetia, som
statsrådet Andersson, såvitt jag nu erinrar
mig, uttalade i remissdebatten,
har blivit verklighet. När folkpartiet
har talat om en ökning av investeringsverksamheten
ha vi ju trott, att det
utöver denna elasticitet krävdes en ytterligare
ökning av investeringarna.
Men jag kan gärna säga, att jag för
min del icke har kritiserat folkpartiet
för uppläggningen av dess investeringspolitik.
Det tror jag inte att jag gjort.
Men däremot har jag kritiserat högern,

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26. 125

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

som när det gäller investeringsverksamheten
släppte ut en affisch under valrörelsens
slutskede med texten »Bygg
mer åt flera». Denna politik har jag
kraftigt kritiserat och kallat ansvarslös
löftespropaganda.

Vad jag har kritiserat folkpartiet för
är att partiet drev sin skattesänkningspolitik
lika lättsinnigt som högern drev
sin investeringspolitik trots de ekonomiska
svårigheter, som borde varit uppenbara
även för folkpartiet efter Koreakrisen.

Jag kommer sedan till det tredje
missförstånd, som jag vill rätta till i
herr Ohlins anförande. Det var det beklagliga,
att han icke har förstått ett
ord av hela min krisdiskussion. Jag får
väl anta, att han satt och tänkte så
mycket på vad han skulle säga som
replik till mig, att han inte hörde vad
jag sade, och därför få vi väl dra ett
streck också över det missförståndet.
Men vad var det jag sade? Jag sade så
här: Herr Ohlin har gjort gällande, att
krisen icke var övervunnen på våren
1950. I förbigående nämnde jag då,
att han, pressad av finansministern,
slank ned i det råtthålet, att det var
valutakrisen som inte var övervunnen.
Det var emellertid inte något huvudmoment
i min framställning. Det väsentliga
i min polemik mot herr Ohlin var
detta: När herr Ohlin säger att krisen
icke var övervunnen, utan att vi 1950
ha samma slags kris som den vi hade
1948, vilket botemedel föreslår då herr
Ohlin i kampen mot 1950 års kris, som
var densamma som 1948 års kris? Jo,
han föreslår ökad investeringsverksamhet
och sänkt beskattning. Då säger jag:
Här ha vi äntligen en presentation av
folkpartiets alternativ till regeringens
krispolitik 1948, eftersom han 1950 vill
bekämpa en med 1948 års kris likartad
kris med minskade skatter och ökad
investeringsverksamhet!

Jag vet inte, herr talman, om jag har
uttryckt mig tillräckligt klart. Jag begriper
i varje fall vad jag har sagt, men

jag kan aldrig tänka mig, att herr Ohlin
kommer att förstå vad han har sagt när
han läser protokollet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Både herr Häckner och herr Ohlin ha
tagit upp några uttalanden av mig i anledning
av folkpartiets utrikespolitiska
inställning under valrörelsen. Herr
Häckner reagerade mycket starkt emot
den orättvisa som jag hade gjort mig
skyldig till gentemot folkpartiet genom
att jämställa dess inställning med högerpartiets.
Jag måste säga, att jag blev
i hög grad överraskad av denna replik
från herr Häckners sida. Jag hade på
grund av tidigare uttalanden av honom
fått den uppfattningen, att han stode
på andra sidan av herr Hjalmarson, och
nu finner jag att han blir indignerad
över att hans uppfattning likställes med
herr Hjalmarsons. Han har alltså slutit
upp på herr Ohlins linje inom folkpartiet,
och det tycker jag är ett stort framsteg.

Vad beträffar herr Ohlins uttalande,
så talade han om läget i den skandinaviska
försvarsdelegationen, där man ju
hade direktiv att behandla både försvarsförbundet
och en mera partiell
försvarssamverkan. Jag vill understryka,
att problemläget vid den tidpunkten
var det, att de svenska statsmakterna
måhända icke skulle vilja binda
sig för ett försvarsförbund och att man
därför borde som ett alternativ till försvarsförbundet
undersöka möjligheterna
av en mera begränsad försvarssamverkan.
Vid den tidpunkt då dessa direktiv
gåvos formulerades inte de utrikespolitiska
förutsättningarna. Men
jag tror nog att det av kommitténs betänkande
framgår att man där, när man
talar om en begränsad samverkan, utgår
ifrån att vi hade gemensamma linjer
i utrikespolitiken. Frågan kom ju i ett
helt annat läge inte bara på grund av
att Danmark och Norge successivt an -

126 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

slöto sig till Atlantpakten utan också
på grund av hela utvecklingen inom
Atlantpaktsområdet. Som bekant har
denna utveckling gått därhän, att de
särskilda staterna alltmer samordna
sina militära problem, en utveckling,
som jag inte på något vis kritiserar
från svensk ståndpunkt — jag finner
det tvärtom vara helt naturligt att de
gå den vägen. Denna samordning och
samverkan blir alltmer intim och lämnar
mycket liten rörelsefrihet åt de särskilda
medlemmarna i Atlantpakten.
Därav följer att en förberedande samverkan
mellan Sverige, Norge och Danmark
på mera viktiga punkter nödvändigtvis
måste blanda oss in i försvarsplanerna
för Atlantpaktsmakterna. Även
om man teoretiskt kan ställa upp vissa
förutsättningar för en sådan samverkan,
tror jag för min del att det inte är
realistiskt att göra det utan att man,
om det är fråga om mera väsentliga
ting, nödvändigtvis dras in och engagerar
sig de facto, trots att man inte
gör några utfästelser.

Vi ha kritiserat herr Ohlin för oklarheten
i hans uttalanden. Jag erkänner
gärna, att det i vissa av herr Ohlins uttalanden
förefallit som om han avsett
relativt perifera ting när han talat om
samarbetet. Men då är det svårt att
förklara, att han fäst så stor vikt vid
en dylik samverkan och gjort den till
en sådan väsentlig punkt i sina programmatiska
uttalanden.

Vad slutligen beträffar herr Ohlins
lilla missnöje över att jag sökt ge en
förklaring till att han fäste en sådan
vikt vid dessa punkter, även om de i
och för sig vore oväsentliga, så säger
herr Ohlin nu, att han vill ge en psykologisk
förklaring till att regeringen polemiserar
mot folkpartiet så kraftigt på
dessa punkter. Han hänvisar till att vi
kanske ha våra bekymmer att lugna
personer inom vår grupp eller inom
vårt parti, vilka skulle vara emot den
samverkan, som sker på andra områden.
Jag får säga, att jag inte tror att

nr 247.

vi ha någon känning av en sådan splittring
inom det socialdemokratiska partiet.
Det är klart att det finns en och
annan särling sådan som Nerman och
Lundstedt, som går sin egen väg och
som är missnöjd. Men vi behöva inte
ge några ben åt vare sig Nerman eller
Lundstedt, ty de spela inte så stor roll
i denna fråga inom vårt parti. Jag tror
att min förklaring var mera naturlig,
eftersom herr Ohlin har stora inflytelserika
tidningar att dras med, som göra
livet litet surt för honom emellanåt.
Därför tycker jag inte, herr talman, att
hans lilla hämnd på mig genom att
uppställa den nyssnämnda föklaringen
har någon vidare vikt i vår diskussion.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Om statsministern läser sitt eget
anförande här i kväll, skall han nog få
det intrycket att det var ganska arrogant.
Det ligger åtskilligt i talesättet att
som man ropar i skogen får man svar.
Statsministern finner nog inte det alldeles
onaturligt.

Får jag passa på, när statsministern
hänvisar till stålbandsupptagningen av
diskussionen i Göteborg, att säga att
även vi tycka att det är bra att få fastslaget
vad statsministern sagt. Vi ha
gjort försök att — gärna mot skälig del
av kostnaderna — få förvärva en kopia
av diskussionen, men det har hittills
inte krönts med någon framgång. (Herr
statsministern gjorde här följande inpass:
Det skola vi gärna stå till

tjänst med.) Jag tackar statsministern
för detta löfte och utgår från att saken
nu är ordnad.

Statsministern säger att han nu funnit
ett nytt argument när det gäller frågan.
om byggnadsverksamheten. Det är
märkligt vad argumenten skifta för varje
gång statsministern uttalar sig. Nu
heter det att statsrådet Andersson i januari
sade att det var ganska sannolikt
att det skulle bli en glidning, så att investeringsbudgeten
överskreds, och att

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26.

127

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 247.

man trott att folkpartiet ville gå 100
miljoner kronor utöver en glidning av
den storleken. Herr statsminister, nog
har man på regeringshåll uttryckt sig
bra otydligt och diffust, om man nu
verkligen velat klargöra detta under de
långa debatterna under vårriksdagen.
När man alltså har kritiserat folkpartiet
på det sätt jag nämnde — i Göteborg, i
Hälsingborg och från finansministerns
sida i radiodiskussionen — kvarstår naturligtvis
det intryck vi haft hela tiden,
nämligen att regeringen har ansett det
lämpligt att kritisera folkpartiet för en
ståndpunkt, som man varit i full färd
med att realisera. Man har inte en enda
gång till oss ställt frågan: Om vi utöver
budgeten ha byggt för 100 miljoner
kronor, som folkpartiet begärt, äro
ni då nöjda? Hade det inte varit regeringens
skyldighet att ställa den frågan
i stället för att fortsätta och säga, att
folkpartiet är oansvarigt, som vill bygga
mer etc.?

Statsministern talade om att jag sagt
att krisen inte var övervunnen 1950,
och ställde frågan: Om det är samma
kris som 1948, hur kan då herr Ohlin
föreslå ökad investering nu? Emellertid
har jag, herr statsminister, sagt, att
detta är inte alltigenom samma kris. Vi
ha ju så många gånger betonat, att den
samhällsekonomiska balansen återställdes
1949 men att vad vi kallat den yttre
valutakrisen kvarstår. Anpassningen av
den inre samhällsekonomien efter de
nya valutakurser, som uppenbarligen
på ett eller annat sätt bli nödvändiga,
är inte genomförd. På vad sätt denna
yttre valutakris kan manifestera sig, ha
vi kanske inte klargjort. Men det är
väl uppenbart, att denna valutakris,
denna anpassning efter ett nytt valutaläge,
är en annan sak än om man bar
en för stor inre investering. Kan statsministern
inte förstå, att de åtgärder
som krävas, när man bar en för stor
inre investering, som man hade 1947,
äro andra åtgärder än de som krävas,
när man skall anpassa sig till ett nytt

internationellt valutaläge, så kan jag
inte göra något åt det. Denna valutakris
är nämligen ett problem, som finns
kvar, trots en i huvudsak åstadkommen
samhällsekonomisk balans. Att det gäller
att bevara den är uppenbart. Därför
ha vi förordat en stramare kreditpolitik
än regeringen. Och när man nu
hör, att regeringen bygger lika mycket
som vi föreslagit, kommer man till den
slutsatsen, att vår ståndpunkt, när det
gäller samhällsekonomisk balans, måste
vara minst lika strikt som regeringens.
Och då ha vi ändå hela tiden under valkampanjen
fått höra, att vi ta mera lättsinnigt
på detta. Nej, herr statsminister,
detta försök att argumentera i krisfrågan
var inte mera lyckat än det föregående.

Till utrikesministern skulle jag bara
vilja säga, att om den skandinaviska
frågan blir så mycket debatterad, är det
naturligtvis därför att diskussionen inriktas
på de punkter, där meningarna
äro delade. Det är nog rätt onödigt av
utrikesministern att säga, att eftersom
det talas mycket om den saken, får man
intrycket, att det är den stora huvudpunkten
för folkpartiet. Nog kunna vi
väl vara överens om att det kan vara
en viktig sak, utan att det behöver vara
en huvudpunkt, även om det blir en huvudsak
i diskussionen. Jag föreslår till
sist ännu en gång att vi i utrikesnämnden
ta upp frågan i vad mån det kan
åstadkommas vissa kontakter på den
ena eller andra punkten. Då kanske vi
kunna komma överens ett stycke.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
har bara begärt ordet för ett par repliker.

Det är alldeles riktigt, som statsministern
sade, att herr Domö 1948 inte
förordade en samlingsregering. Statsministern
formulerade emellertid saken
så, att man fick intrycket att statsministern
själv varit intresserad av samlingsregering
vid detta tillfälle. Ty vad

128 Nr 26.

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

skulle det eljest vara för mening med
statsministerns yttrande?

Statsministern ville komma förbi frågan
om konkurrensen mellan enskild
och offentlig företagsamhet vad beträffar
bostadsverksamheten genom att hänvisa
till vad som tidigare sagts från socialdemokratiskt
håll här i riksdagen i
denna fråga. Det var intet svar, herr
statsminister. Ty märk väl, frågan gäller
inte enbart delspörsmålet, huruvida
de enskilda byggmästarna skola få delta
i byggnadsproduktionen. Det ha vi
fått svar på. Huvudfrågan tar sikte på
att få till stånd en standardfrämjande
konkurrens på lika villkor över hela
fältet från markförvärv och tomtplanering
till uppförande och förvaltning av
bostadshus. På frågan varför man inte
vill vara med om en sådan konkurrens
ha vi ännu inte fått något svar.

Ett argument i valrörelsen mot vår
ståndpunkt i bostadsfrågan -— som även
anfördes av statsministern, om jag inte
missminner mig — var en hänvisning
till att bostadsproduktionen ändå skulle
bli väsentligt större än man räknade
med i våras. Då kalkylerade man nämligen
med — om jag inte missminner
mig — 42 000 lägenheter, men det skulle
komma att bli 50 000. Kort tid efter
valet meddelade emellertid myndigheterna,
att det förmodligen skulle bli endast
40 000 lägenheter. Hur är det möjligt
att kontakten är så bristfällig mellan
regeringen och de planhushållande
myndigheterna?

Både statsministern och finansministern
ha varit inne på att vår inställning
i dag till devalveringens djup bottnar
i efterklokhet. Oppositionspartierna
fingo inte veta regeringens avsikter
förrän på ett så sent stadium, att de
inte hade några möjligheter att påverka
beslutet, men vid första tillfälle som
gavs framfördes från vårt håll synpunkter
på devalveringsbeslutet, som voro
identiskt lika med dem, som jag hävdat
i dag. Det finns belägg för den saken i
den sortens litteratur, som jag är över -

tygad om att även finansministern läser,
nämligen riksdagens protokoll.

Finansministern har vidare ifrågasatt
riktigheten av mina uppgifter att
bolagens vinststeriliseringsmedel och
motvärdet i kronor till Marshallmedlen
icke skulle ha blivit steriliserade, men
i så fall ifrågasätter finansministern
riktigheten av konjunkturinstitutets
rapport.

Regeringen har vägrat att lämna klara
besked om sina avsikter, när det
gäller riksbankens politik. Sedelbanken
kommer uppenbarligen att fortsätta
med att bevilja staten kredit. Man betraktar
detta som en lämplighetsfråga,
inte som principfråga. Man ser i riksbankens
tilltag här om dagen att ge staten
en, låt mig kalla det sedelkredit, på
170 miljoner kronor bara ett sätt att
fungera i största allmänhet. Man vill
inte medverka till att förvandla riksgäldsfullmäktige
till en institution, som
kan planera för sina uppgifter på längre
sikt. Man vill inte göra riksgäldsfullmäktige
till det effektiva och smidiga
instrument, som vi behöva för att på
marknaden täcka statens behov av såväl
korta som långa lån.

Vi ha nu inte något annat val än att
ta språnget upp på en högre pris- och
lönenivå. Detta betyder, att vi måste ta
ett stort steg ned på det sjunkande och
osäkra penningvärdets trappa. Ytterligare
en del av spararnas slantar skall
tas ifrån dem, utan tanke på att de
skola få någon kompensation. »Framtiden
är alltid oviss», står det på den
sparaffisch, som nu finns uppsatt runt
om i denna stad. »Det är alltid nödvändigt
att spara», står det. Ja, det är riktigt.
Men lönar det sig längre att spara?
Det är frågan.

När vi ha kommit ett trappsteg ned,
skola vi stanna där, sägs det. Ja, många
tycka sig nog ha hört sådana löften
förr. Vi skulle stanna 1946, vi skulle
stanna 1947, och vi skulle stanna 1948
— det år lönestoppet kom till. Vi ha
praktiskt taget inte gjort något annat

Onsdagen den 25 oktober 1950 em.

Nr 26. 129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

än stannat ideligen, och ändå stå vi där
vi stå — i dag.

»Vänta och ge er till tåls», säger regeringen.
Det är ett annat sätt att uttrycka
det förhållandet, att man inte
har en i verklig mening förebyggande
och stabiliserande politik, en politik
som kan skapa en sund och säker jämvikt
i hela vår samhällsekonomi.

Herr talman! Detta är för mig det
bestående intrycket av dagens debatt.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionen hänvisades till statsutskottet.
Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Härefter föredrogos var efter annan
följande på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 248, angående viss förstärkning av
civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 249, angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner;

nr 250, angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea; och

nr 251, angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
in. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 252, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
samt

till utrikesutskottet propositionen nr
253, om godkännande av överenskommelse
angående varuutbytet mellan
Sverige och Schweiz in. in.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 254, angående
utgifter å tilläggsstat I till riks -

staten för budgetåret 1950/51, hänvisades
propositionen i vad angick jordbruksärenden
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande propositioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 255, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, in. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
256, angående kostnader för vissa hjälpåtgärder
i anledning av Surtekatastrofen.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
angående tull- och skattefrihet för
vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 252, med förslag
till lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
nämligen:

nr 630 av herrar Hagård och förste
vice talmannen Skoglund; samt

nr 631 av herr Dahlgren m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.57 på natten.

In fidem
Gunnar Britlh.

9-—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 26.