1950 ANDRA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1950:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

lår

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 24

30—31 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 30 maj.

Sid.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 3

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg .............. 56

Onsdagen den 31 maj.

Svar på fråga av herr Ohlin ang. upplysning rörande viss utländsk

lagstiftning i fråga om sjöfartens hyror och arbetstid m. m..... 69

Svar på interpellation av herr Fagerholm ang. tillämpningen i vissa

fall av byggnadsregleringslagen............................ 77

Meddelande ang. höstsession ................................ 79

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 30 maj.

Bankoutskottets memorial nr 22, ang. uppskov med behandlingen av

framställning om vissa ändringar av riksdagsbibliotekets stadgar 3
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52, ang. åtgärder i prisreglerande syfte

på jordbrukets område.................................. 3

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner.......... 56

Onsdagen den 31 maj.

Statsutskottets memorial nr 193, ang. statsregleringen för budgetåret
1950/51 ................................................ 69

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2b.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23
innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 22, angående uppskov med behandlingen
av framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket om vissa ändringar
av bibliotekets stadgar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 52, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 28 april 1950 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
245, under åberopande av ett bilagt
utdrag av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att

dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering
under nästkommande regleringsår av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
angivna riktlinjerna;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1951 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen
angivits;

dels å riksstaten för budgetåret
1950/51 under nionde huvudtiteln anvisa -

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor;

c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor;

dels ock att antaga vid propositionen
fogade förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den
10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å
mjölk, grädde och ost samt till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1944 (nr 459) angående
avgift för smör som användes
för framställning av grädde m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 120 av herr Osvald,
nr 261 av herr Aaby-Ericsson m. fl.,
nr 273 av herr Spetz,
nr 513 av herrar Persson, Karl, och
Hermansson, Herbert,

nr 514 av herr Elofsson, Gustaf,
nr 515 av herr Elofsson, Gustaf,
nr 516 av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 517 av herr Näslund m. fl.,
nr 518 av herr Gränebo m. fl.,
nr 519 av herr Gränebo m. fl.,
nr 520 av herr Isaksson in. fl. och
nr 521 av herr Werner m. fl.; samt

inom andra kammaren
nr 140 av herr Slåhl, likalydande med
I: 120,

nr 308 av herr Antbij m. fl., likalydandc
med I: 273,

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nr 318 av herr Heeggblom m. fl., likalydande
med 1:261,

nr 609 av herrar Carlsson i Bakeröd
och Hansson i Skediga, likalydande med
I: 513,

nr 610 av herrar Johnsson i Kastanj egården
och Persson i Svensköp, likalydande
med I: 514,

nr 611 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl., likalydande med I: 515,
nr 612 av herr Adolfsson m. fl., likalydande
med I: 521,

nr 613 av herr Hseggblom m. fl., likalydande
med I: 520,

nr 614 av herr Hedlund i Rådom
m. fl., likalydande med I: 518,

nr 615 av herr Adolfsson m. fl., likalydande
med I: 516,

nr 616 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl., likalydande med I: 519
och

nr 617 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl., likalydande med I: 517.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:516 och 11:615,
I: 517 och II: 617, såvitt nu vore i fråga,
I: 518 och II: 614 samt I: 520 och II: 613
ävensom med avslag å motionerna
1:514 och 11:610, 1:515 och 11:611
samt 1:521 och 11:612,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som utskottet i utlåtandet angivit;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1951 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet angivits; B.

att riksdagen måtte å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;

2) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor; samt

3) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor;

C. att riksdagen måtte antaga förslagen
till förordning angående fortsatt
giltighet av förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk,
grädde och ost samt till förordning om
andrad lydelse av 2 § förordningen den
30 juni 1944 (nr 459) angående avgift
för smör, som användes för framställning
av grädde in. m.;

D. att riksdagen, med anledning av
motionerna I: 513 och II: 609 samt med
bifall till motionerna I: 517 och II: 617,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning
genom utredningen för översyn av bestämmelserna
om producent- och kontantbidrag
för mjölk till vissa mindre
jordbruk av frågan vad den förordade
prishöjningen å oljekraftfoder m. m.
komme att betyda för de mindre jordbruken
samt vilka möjligheter som funnes
att bereda dessa kompensation därför; E.

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:517 och 11:617, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om översyn av formerna
för prissättningen på oljeväxtfröer
och oljeväxtodlingens inpassning i jordbruksregleringen; F.

att motionerna I: 120 och II: 140,
1:261 och 11:318, 1:273 och 11:308
samt I: 519 och II: 616 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
nedan närmare omförmälda reservationer.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I fråga om den s. k. Ki-procentregeln
hade i motionerna 1:516 och 11:015
hemställts, att densamma i samband
med omräkningen av jordbrukskalkylen
under hösten 1950 skulle tillämpas
på sätt som hittills skett och som förutsatts
i årets prisöverenskommclse för
regleringsåret 1950/51.

Utskottet hade i sitt utlåtande beträffande
4-procentregeln med anledning
av vad därom yrkats i motionerna
I: 516 och II: 615 förklarat sig vilja understryka,
att även de spörsmål, som
kunde komma att uppstå beträffande
denna regel, borde behandlas vid de
överläggningar, som jordbruket förbehållit
sig att påkalla vid ett slopande
eller en modifiering av den nuvarande
stabiliseringspolitiken.

I fråga om 4-procentregeln hade avgivits
en med 1) betecknad reservation,
utan angivet yrkande, av herrar Tjällgren,
Bror Nilsson och Norup.

Vidare hade avgivits en med 2) betecknad
reservation av herrar Carl
Sundberg, Näslund, Isaksson, Johnsson
i Kastanjegården, Antbg, Hseggblom
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att motionerna I: 516 och II: 615 i denna
del bort bifallas och att i enlighet
därmed utskottets yttrande i angiven
del bort erhålla av dessa reservanter
angiven lydelse.

Vad angår brödsädsregleringen innebar
Kungl. Maj:ts förslag bl. a., att viss
begränsning av antalet prissorter skulle
ske ävensom att bemyndigande skulle
givas Kungl. Maj :t att redan under sommaren
1950 fastställa priserna å höstvete,
höstråg och vårvete för regleringsårct
1951/52.

I motionerna 1:521 och 11:612 hade
hemställts, alt Skattkärr, Kristinehamn
och Säffle i Värmlands län samt Lidköping
i Skaraborgs län skulle behållas
som prisorter.

I motionerna 1:517 och 11:617 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att det
ovannämnda bemyndigandet skulle be -

gränsas till att gälla fastställandet av
prisrelationerna mellan olika slags
brödsäd.

Såsom ovan framgår innefattade utskottets
hemställan, i punkten A, avslag
å motionerna I: 521 och II: 612. I fråga
om det begärda bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att fastställa priser på
brödsäd hade utskottet i sitt yttrande
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag.

I en med 3) betecknad reservation
hade herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antbg och Svensson i
Ljungskile förklarat sig anse, att motionerna
I: 517 och II: 617 bort bifallas
såvitt anginge bemyndigandet för
Kungl. Maj :t att fastställa priser på
brödsäd och att i enlighet därmed viss
del av utskottets yttrande bort erhålla
annan, av dessa reservanter angiven
avfattning.

Beträffande frågan om oljekraflfodret
hade i motionerna I: 519 och II: 616
yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte begära skyndsam utredning om
frigivandet av handeln med oljekraftfoder
och därvid erforderliga anordningar
för att säkerställa avsättningen
av det inhemska oljeväxtmjölet.

Vidare hade i motionerna I: 517 och
II: 617 hemställts, att kraftfoderråvaror
av svenska oljeväxter, frånsett linfrömjöl,
skulle betalas med 30 öre per
kilogram samt att subvention på importerade
oljekakor skulle slopas.

På sätt ovan framgår hemställde utskottet
i punkten F, att motionerna
1:519 och 11:616 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Beträffande
prissättningen hade utskottet i sitt yttrande
biträtt Kungl. Maj:ts förslag, att
priset på oljekraftfoder av svenskt frö
skulle bibehållas vid 40 öre per kilogram.

I en med 4) betecknad reservation
hade herrar Tjällgren, Carl Sundberg,
Bror Nilsson, Isaksson, Norup och
Hseggblom förklarat sig anse, att utskottets
yttrande i denna del bort hava i

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

reservationen angivna lydelse, samt att
i utskottets hemställan motionerna I: 519
och II: 016 bort utgå ur punkten F och
till hemställan fogas ett nytt stycke,
innefattande, att riksdagen, med bifall
till motionerna I: 519 och II: 616, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning om frigivandet
av handeln med kraftfodermedel och
därvid erforderliga anordningar för att
säkerställa avsättningen av det inhemska
oljeväxtmjölet.

Vidare hade herrar Näslund, Johnsson
i Kastanjegården, Antby och Svensson
i Ljungskile i en med 5) betecknad
reservation uttalat, att motionerna
1:517 och 11:617 bort bifallas, såvitt
anginge oljekraftfodret, och att i enlighet
därmed viss del av utskottets yttrande
bort hava den lydelse dessa reservanter
angivit.

I fråga om potatisregleringen innebar
Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan,
såvitt anginge fabrikspotatis, att odlarpriset
sänktes med ett öre per hektoliter
och stärkelseprocent.

I motionerna 1:514 och 11:610 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att fabrikspotatispriset för nästa regleringsår
skulle vara detsamma som under
regleringsåret 1949/50.

Utskottet hemställde, på sätt ovan
framgår, i punkten A om avslag å berörda
motioner.

I en av herrar Näslund, Johnsson i
Kastanjegården, Antby och Svensson i
Ljungskile avgiven, med 6) betecknad
reservation hade uttalats, att motionerna
I: 514 och II: 610 bort bifallas samt
att i enlighet därmed utskottets yttrande
i viss del bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse ävensom att
utskottet i punkten A bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt motionerna
1:516 och 11:615, 1:518 och
11:614, 1:520 och 11:613 samt 1:517
och II: 617, såvitt nu vore i fråga, med
bifall till motionerna I: 514 och II: 610

ävensom med avslag å motionerna
I: 515 och II: 611 samt I: 521 och II: 612

---(lika med utskottet)---

förut angivits.

Beträffande äggregleringen innebar
Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan, att
producentpriset i huvudsaklig överensstämmelse
med av livsmedelskommissionen
framlagt förslag borde fritt få
svänga mellan i regel ett bottenpris av
1 krona 80 öre och ett högsta pris av
3 kronor per kilogram.

I motionerna I: 517 och II: 617 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
den övre gränsen skulle höjas till 3
kronor 40 öre per kilogram.

I motionerna I: 520 och II: 613 hade
yrkats, att intet högsta pris eller bottenpris
skulle fastställas för nästa regleringsår.

Utskottet hade i sitt yttrande uttalat,
att utskottet ansåge, att den i propositionen
föreslagna utformningen av äggregleringen
vore lämplig och i huvudsak
borde godtagas.

I en med 7) betecknad reservation
hade herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Svensson i
Ljungskile förklarat sig anse, att motionerna
I: 517 och II: 617 bort bifallas
i denna del och att i enlighet därmed
viss del av utskottets yttrande bort erhålla
av nämnda reservanter angiven
lydelse.

Därjämte hade i en med 8) betecknad,
av herrar Carl Sundberg, Isaksson
och Hseggblom avgiven reservation förordats
bifall till motionerna I: 520 och
II: 613 i denna del, i anledning varav
dessa reservanter hemställt om annan
lydelse av utskottets yttrande i viss
angiven del.

I avseende å regleringen av handeln
med mjölk m. in. hade i motionerna
1:273 och 11:308 yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring av kungörelsen
den 19 mars 1942, nr 91, att meje -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

rier skulle få rätt att jämsides med
försäljning av 3-procentig standardiserad
mjölk saluföra mjölk med högre
fettlialt samt att å sådan mjölk tillämpa
fri prisbildning.

Såsom ovan omförmälts hemställde
utskottet, i punkten F, att berörda motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I en med 9) betecknad reservation
hade herrar Carl Sundberg, Näslund,
Isaksson, Johnsson i Kastanjegården,
Hseggblom och Svensson i Ljungskile
yrkat, att utskottets yttrande i denna
del bort hava den lydelse reservanterna
föreslagit, samt att i utskottets
hemställan motionerna 1:273 och II:
308 bort utgå ur punkten F och till
hemställan bort fogas ett nytt stycke,
innefattande, att riksdagen, med bifall
till motionerna I: 273 och II: 308, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring av kungörelsen den
19 mars 1942 (nr 91), att mejerier
skulle få rätt att jämsides med försäljning
av 3-procentig standardiserad
mjölk saluföra mjölk med högre fettlialt
samt att å sådan mjölk tillämpa fri
prisbildning.

Beträffande frågan om livsmedelssubventionernas
avveckling hade i motionerna
1:261 och 11:318 hemställts, att
riksdagen i avsikt att bereda jordbruket
en tryggare och friare ställning ville
hos Kungl. Maj:t begära en plan för
successiv avveckling av de subventioner,
som nu anvisades till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Utskottet hemställde, såsom ovan anförts,
i punkten F, att ifrågavarande
motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I fråga om livsmedelssubventionernas
avveckling hade av herrar Carl Sundberg,
Isaksson och Hseggblom avgivits
en med 10) betecknad reservation, vari
hemställts, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava av reservanterna
föreslagen lydelse, samt att i utskottets

hemställan motionerna 1:261 och II:
318 bort utgå ur punkten F och till
hemställan bort fogas ett nytt stycke av
innebörd, att riksdagen, med bifall till
motionerna 1:261 och 11:318, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning för åstadkommande av en
plan för successiv avveckling av de
subventioner, som för närvarande anvisades
till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr ANDERSSON i Tungelsta, som
yttrade: Herr talman! Med avseende å
föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 52 hemställer jag,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på det
sätt, att först föredragas var för sig de
olika delar av utskottets till punkten
hörande uttalanden, beträffande vilka
särskilda reservationer finnas fogade
vid utlåtandet, samt därefter utskottets
hemställan,

att utskottets uttalanden ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot påyrkas, samt

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet.

Kammaren biföll denna hemställan.

Punkten A.

I enlighet med den antagna föredragningsordningen
föredrogs nu utskottets
uttalande i fråga om den s. k. 4-procentregeln eller det stycke å s. 36
i utskottets tryckta utlåtande, som började
med orden »Utskottet delar». Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det har gått i år som så ofta
förr att propositionen om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område kommit
riksdagen till handa så sent, att den

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

måste behandlas i riksdagens sista timmar.
Till följd därav ha möjligheterna
att i utskottet diskutera frågan varit
tämligen begränsade. .lag kan erinra om
att sedan motionerna med anledning av
propositionen voro lämnade och det
material alltså samlat, som utskottet
hade att taga ståndpunkt till, så var
man tvingad att behandla det hela under
loppet av ett eftermiddagssammanträde,
på fredag eftermiddag, för att sedan
justera utlåtandet på måndag morgon.
Det är beklagligt att man inte får
bättre tid att syssla med en proposition
av detta slag, som ju för riksdagens
ledamöter inte är så särskilt lättillgänglig
— det tror jag att de kunna intyga
som försökt taga del av materialet.

När det gäller de allmänna principerna
för denna prisreglering är det framför
allt en omständighet, som för framtiden
har rätt stor betydelse och som
kan vara värd att strykas under, och
det är, att man har kommit överens om
att i fortsättningen räkna med en högre
kapitalinvestering i fråga om jordbrukets
kostnader än som tidigare förekommit
i kalkylen. Man har ju ända tills
nu och när det gäller prissättningen
för övrigt även nu räknat med samma
kapitalinvestering, som man gjorde under
basåret 1938—1939, frånsett någon
relativt obetydlig justeringspost, som
infördes för några år sedan. I fortsättningen
är det meningen att räkna med
en kapitalvolym, som mera närmar sig
den verkliga, och detta är givetvis värt
att anteckna med tillfredsställelse.

När det gäller en annan av de principiella
frågor, som i propositionen inledningsvis
beröras, nämligen 4-procentregeln,
gör jordbruksministern en del
uttalanden, som i den mån de inte äro
oklara närmast peka på att denna 4-procentregel
skulle sättas ur funktion. Det
har ju som kammarens ledamöter torde
erinra sig varit så, att man räknat med
att jordbruket å ena sidan i händelse
av sämre skörd skulle bära en självrisk
motsvarande 4 procent av inkomsterna

och å andra sidan ha rätt att utnyttja
en vinstchans i händelse av bättre skörd,
också motsvarande 4 procent. Denna
s. k. 4-procentregel har ju under många
år ingått som en erkänd del av den
principiella grundval, på vilken man
har byggt jordbrukskalkylen. När man
nu tager del av vad statsrådet säger på
denna punkt, finner man först en profetia
av livsmedelskommissionen, att
denna 4-procentregel troligtvis inte behöver
komma i tillämpning. En sådan
profetia får ju gälla för vad den kan —
den har ju inte med principen i och för
sig att göra. Men sedan gör jordbruksministern
själv på sidan 72 i propositionen
ett uttalande, som innebär, å ena
sidan att det skulle vara obilligt om
jordbruket i händelse av dålig skörd
skulle bära självrisk och å andra sidan
att man med hänsyn till stabiliseringspolitiken
inte gärna kan räkna med att
jordbruket skulle få åtnjuta någon fördel
av en god skörd utöver de kompensationer,
som kunna bli en följd av höjda
arbetslöner m. m. Dessa uttalanden
om 4-procentregeln innebära, såvitt jag
kan förstå, att man helt enkelt sätter
denna regel ur funktion. Det har inte
anförts något skäl varför man nu skulle
gå ifrån den principiella hållning, som
man tidigare under många år har intagit.
Är det meningen, att man skall
leta sig fram till något friare former i
fråga om jordbruksregleringen, vilket
ju här och var skymtar fram, så finns
det väl mindre anledning nu än tidigare
att sätta denna 4-procentregel ur
funktion. Ett flertal av jordbruksutskottets
ledamöter ha på den punkten reserverat
sig, och jag ber i det avseendet
att få yrka bifall till reservationen nr 2
av herrar Carl Sundberg, Näslund m. fl.

Jag skall, herr talman, medan jag har
ordet, be att få säga något även om övriga
punkter. I fråga om brödsädsregleringen
går man nu över till ett friare
system, som inte till alla delar överensstämmer
med riktlinjerna i 1947 års beslut
på denna punkt men som innebär

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ett närmande till vad man då tänkte
sig. Det innebär att man endast skall ha
ett fåtal prisorter, där priset är bestämt,
och att priserna sedan på övriga orter
få bestämmas med hänsyn till fraktkostnaderna.
I jämförelse med nu rådande
ordning innebär detta nya system, att
de lantbrukare, som bo i närheten av
de nya prisorterna eller de prisorter
som kvarstå sedan förut, få en prishöjning
på någon 50-öring per deciton,
medan de lantbrukare, som bo längre
bort från dessa prisorter och alltså få
bära de högre fraktkostnaderna, få räkna
med en prissänkning, som kan uppgå
till kronor 1: 50 per deciton enligt Spannmålsbolagets
beräkningar av fraktkostnaderna.
Jag tror inte att det är någonting
i och för sig att göra åt den saken.
Vill man komma fram till en enklare
ordning på handelns område, måste man
acceptera denna nya ordning. Men å
andra sidan kan det vara värt att observera,
hur detta system verkar, när
man bedömer uppgörelsens innebörd
för olika bygder och olika jordbrukare
mera allmänt talat.

Sedan har statsrådet begärt fullmakt
att före höstsådden få sätta pris på höstsäden
och därvid även uttalat att prisrelationen
mellan höstvete och vårvete
borde vidgas, närmast genom höjning
av höstvetepriset. Detta kommer i sin
tur att innebära, att prisspänningen
ökas mellan höstråg och höstvete, vilket
även är någonting som blir till nackdel
för de odlare, som ha den sämre
jorden och ofta även de liingre frakterna.
Man har ofta när man har diskuterat
dessa frågor uttalat, att man så långt
möjligt borde eftersträva en prissättning
i ett sammanhang på våren. Om
man nu skall sätta pris på höstsäden
och de höstsådda oljeväxterna på hösten
och på sockerbetorna — vilket i och för
sig torde vara nödvändigt — och spånadsväxterna
i annat sammanhang, så
blir resultatet, att de animala produkterna
bli satta i efterhand. Det blir regleringsfaktorn
som får biira de utjäm -

ningar som i sådana fall kunna bli nödvändiga,
när uppgörelse om priserna
skall träffas. Jag tror att det är önskvärt
att man så långt som möjligt försöker
hålla fast vid den gamla regeln,
att prissättningen får ske i ett sammanhang.
Jag har därför tillsammans med
några kammarkamrater i en motion yrkat
på att man borde begränsa statsrådets
fullmakt beträffande prissättningen
på hösten till att gälla fastställandet
av prisrelationerna mellan olika slag av
brödsäd. På den punkten säger utskottet,
att det på grund av den ovissa utvecklingen
synes utskottet lämpligt, att
Kungl. Maj:t erhåller det begärda bemyndigandet.
Men den ovissa utvecklingen
talar ju närmast för att man begränsar
sig till att fastställa prisrelationerna
och undviker att fastställa de
absoluta priserna. Det är ju detta som
måste bli resultatet av en försiktig hållning
med hänsyn till att utvecklingen
kan vara svår att bedöma.

När det gäller kraftfoderregleringen
ansluter sig utskottet till Kungl. Maj:ts
förslag om en prishöjning med ungefär
4 kronor per deciton. Denna prishöjning
har redan trätt i kraft men förutsätter
att priserna på importerade fodermedel,
såsom majs och kli, skola
undergå den anpassning som kan vara
nödvändig i sammanhanget. En följd
därav blir givetvis, att den inhemska
prisnivån påverkas. Detta medför en
fördyring av produktionskostnaderna,
som särskilt kommer att drabba de jordbrukare,
som ha det största behovet av
att köpa foder, d. v. s. de mindre jordbrukarna.
Jag tycker att det är särskilt
värt att observera i detta sammanhang,
att man har höjt priserna under nu pågående
regleringsår. Frågan om de höjda
foderpriserna diskuterades ju i riksdagen
under förra hösten, när prisregleringen
på jordbrukets område var föremål
för debatt och man samtidigt hade
att taga hänsyn till devalveringens inverkan
på jordbrukets kostnader. Då
uttalade sig jordbruksutskottet mycket

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bestämt för att man borde kompensera
jordbruket för de höjda kostnader i
fråga om förnödenheter, som kunde
uppstå på grund av devalveringen. Vad
man diskuterade vid detta tillfälle var
inte, huruvida fördyringen av kraftfoder
och konstgödsel skulle kompenseras;
den saken ansåg man alldeles
självklar. Statsrådet Sträng förklarade
i uttalanden här i andra kammaren, att
det var alldeles självfallet, att denna
fördyring skulle kompenseras via de
clearingkassor, som stå till myndigheternas
förfogande. Man diskuterade vidare
vid detta tillfälle huruvida man
skulle kunna kompensera även andra
kostnadsfördyringar, såsom av maskindelar
o. d. Mot bakgrunden av denna
hållning ifrån statsrådets och riksdagens
sida förra hösten är det ju ägnat
att förvåna, att man höjer priserna på
kraftfoder under löpande regleringsår,
när en tredjedel av året återstår.

Det är alldeles uppenbart att prishöjningen
inte kommer att drabba mjölkproduktionen.
Visserligen har ett av
motiven för denna prishöjning så vitt
jag kan förstå varit, att mjölkproduktionen
ökar oroväckande, men oljekraftfoderpriset
påverkar ju inte mjölkproduktionen
under sommaren i nämnvärd
grad. Denna prishöjning kommer i stället
att drabba dem, som under sommaren
få köpa kraftfoder till höns och
svin, alltså det mindre jordbruket. Det
har över huvud taget blivit så, att den
anpassning som skett vänder udden åt
det hållet på nästan varje punkt. Nu har
jordbruksutskottet enat sig om att en
utredning bör komma till stånd, huruvida
och på vad sätt det mindre jordbruket
skall kunna kompenseras för
kraftfoderfördyringen, och i samband
därmed även uttalat som önskvärt, att
äggproducenterna skulle kunna erhålla
någon kompensation för denna fördyring
redan under löpande regleringsår.
.lag ber att få stryka under denna utskottets
uppfattning, som jag för min
del gärna instämmer i.

Jag skulle emellertid vilja säga ett
par ord även om en annan detalj när
det gäller kraftfoderregleringen. Utskottet
anser det önskvärt, att man inte skall
fortsätta och subventionera importerat
kraftfoder i ett läge, då produktionen
båller på att öka. Det finns givetvis åtskilligt
som talar för detta, även om jag
tycker att man kanske har överbetonat
vissa argument i detta sammanhang. De
kraftfoderblandningar, som nu säljas,
bestå till stor del av råvaror från
svenska oljeväxter, framför allt rapsfrö.
Spannmålsbolaget har föreslagit, att
detta rapsfrö och liknande produkter
skulle få köpas till ett pris av 30 öre
per kilogram, vilket motsvarar importpriset.
Men livsmedelskommissionen och
Kungl. Maj:t mena, att man skall betala
detta rapsmjöl med 40 öre per kilogram.
Här skall alltså för en inhemsk produkt
från oljeväxter betalas ett överpris av
10 öre per kilogram. I realiteten innebär
detta att man via kraftfoderregleringen
subventionerar oljeväxtodlingen,
margarintillverkningen och oljeexporten,
och denna subvention motsvarar
ungefär 12 öre per kilogram rapsolja.
Vad man här lyckats åstadkomma är,
enkelt uttryckt, en accis på smör till
förmån för margarin. Så långt hade jag
ju knappast tänkt mig att man skulle
komma i det sammanhanget. Från bondeförbundets
sida har med herr Hedlund
i Rådom i spetsen väckts en motion
om införande av margarinaccis. På denna
har jordbruksutskottet svarat, att
Kungl. Maj:t redan har befogenhet att
införa en sådan margarinaccis, eftersom
det ingår i 1947 års beslut, att man skall
försöka reglera avsättningsförhållandena
mellan smör och margarin bland annat
genom en margarinaccis, och att
Kungl. Maj:t följaktligen i enlighet med
det tidigare fattade beslutet bör följa
denna fråga med uppmärksamhet och
vidtaga de åtgärder som kunna bli befogade.
Såvitt jag förstår har jordbruksutskottet
på den punkten svarat ungefär
vad man kan svara på en sådan fram -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ställning just i nuvarande läge. När man
från bondeförbundets sida motionerar
om införande av en margarinaceis —
en sak som jag i dagens läge varken
säger ja eller nej till — må det bedömas
på det sätt som jordbruksutskottet har
enat sig om. Men när man är med på
detta, kunde man väl också gå med på
att taga bort överpriset på rapsmjöl,
som i realiteten innebär en smöraccis
till förmån för margarinet. Den accisen
skall väl bort i första hand, innan man
vänder den andra sidan till, men där
ha bondeförbundets representanter i
jordbruksutskottet underligt nog inte
velat vara med.

Vi ha menat, att man borde taga bort
överpriset på det svenska kraftfodret
och att man borde taga bort subventionerna
på de importerade delarna av
råvaran, det sista såvida det kan ske
utan att priset överskrider 40 öre per
kilogram. Det är mycket möjligt, att vi
efter dessa linjer skulle kunna få ett
kraftfoderpris, som ligger något under
40 öre. Vi anse, att om man tar bort
importsubventionen och tar bort överpriset
borde kraftfodret sedan kunna
säljas till självkostnadspris, även om
det skulle ligga något under 40 öre per
kilogram. Därmed skulle man ha kommit
ett gott stycke på väg till den friare
handel med kraftfoder, som man har
uttalat sig för i en annan motion med
tillhörande reservation.

När det gäller äggregleringen har man
under flera år visat sig mycket känslig
för att priset skall kunna locka fram en
överproduktion. Det visar sig vara fallet
även i år. Livsmedelskommissionen
uttalar helt allmänt, att äggpriserna böra
få röra sig tämligen fritt, men vill å
andra sidan inte vara med om vare sig
ett helt oreglerat bottenpris eller ett
oreglerat toppris på hösten med hänsyn
till stabiliseringssträvandena. .lag tycker,
att slutsatserna av dessa motiveringar
inte stämma riktigt väl överens.
När man sänker bottenpriset på ägg
från 2 kronor till 1: 80 kronor och där -

med pålägger äggproducenterna bördan
av ett mycket lågt äggpris under den
tid då produktionen är stor, borde väl
konsekvensen bjuda, att man höjde priset
åt andra hållet och lät producenterna
kompenseras därmed i tider, då äggproduktionen
är låg och då det finns
marknadsmässig möjlighet att taga ut
ett högt pris. Det skulle stämma bättre
överens med livsmedelskommissionens
allmänna resonemang än de slutsatser
man nu har kommit till.

I en motion, som jag har skrivit under,
och i en reservation till utskottsutlåtandet
ha vi menat, att om man nu
godtar detta låga pris av 1: 80 kronor
som en undre gräns borde man kunna
tillåta ett pris av 3: 40 kronor som övre
gräns, dvs. höja den övre gränsen
litet mera än man sänker den undre
med hänsyn till att försäljningsvolymerna
äro mindre, då priset är högt än
då det är lågt. Man borde även ge jordbrukets
organisationer frihet att eftersträva
högsta möjliga medelpris Inom
dessa gränser.

Det finns utskottsmedlemmar, som ha
velat gå ännu längre och medge ett helt
fritt pris. Vi ha ansett, att man kanske
inte skulle ge sig in på det experimentet
nu. Dels torde det vara svårt att nä
enighet om det, och dels är det kanske
riktigast att även på denna punkt hålla
sig i linje med 1947 års beslut om prissättningen.

Jag vill också säga ett par ord om
oljeväxterna. Den saken har ju diskuterats
i annat sammanhang här i riksdagen,
och jag skall inte draga upp något
av den debatten nu. Jag konstaterar
rätt och slätt, att det inte finns någon
anledning för mig att taga tillbaka någonting
av vad jag tidigare har yttrat.
Såvitt jag förstår har utvecklingen tämligen
väl bekräftat, att de synpunkter
jag har framfört ha varit befogade.

I fråga om utvecklingen på detta område
visa de sista siffrorna, att vi här
ha att göra med en starkt svällande odling.
Om jag bortser från oljelinet, som

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

intar en särställning, som inte har något
konkurrensläge i förhållande till
smöret, äro odlingsarealerna för år
1947/48 27 000 ha, för 1948 49 57 000
ha, för 1949/50 94 000 ha och för innevarande
år beräknade till 130 000 ha.
Den sista siffran är givetvis osäker,
men vi ha dock här att göra med en
sifferserie, som är så starkt stigande, att
den måste inge betänkligheter.

Jordbruksministern har också förutsatt
ett lägre pris på oljeväxter för nästa
år än för innevarande år. Han har föreslagit
ett lägsta pris av 66 öre med
möjlighet att höja det till 70 öre, när det
gäller höstraps. Komma vi ned till 66
öre, har jordbruksministern kommit i
närheten av det pris som jag i fjol höstas
antydde att man borde gå ned till
men som herr statsrådet då förklarade
skulle leda till att det inte blev någon
odling alls. Jag skall inte göra några
kategoriska uttalanden om priset, men
jag tror, att här finns ett och annat som
riksdagen bör lägga märke till.

Underligt nog är den allmänna attityden
från statsrådets och livsmedelskommissionens
sida, och även från jordbrukets
förhandlares sida, såvitt jag förstår
den, att här finnas goda möjligheter
att exportera oljcväxtodlingens produkter
och att det därför inte är någon
större fara med ansvällningen. Det
finns inte så värst mycket — i varje
fall inte i propositionen — som bekräftar
denna optimism. På s. 24 i propositionen
kan man inhämta, att vi ha sålt
15 000 ton rapsfrö till Tyskland till ett
pris av 83 öre per kg, under det att den
svenska oljefabriken har betalat 1: 06
kronor per kg. Det är alltså en avsevärd
förlust. Man kan vidare inhämta, att vi
sålt 15 000 ton rapsolja till ett pris av
1: 46 kronor per kg, medan den kostar
fabriken 2:06 kronor, oavsett lagring.
Då har man ändå inte tagit hänsyn till den
extra subvention via rapsmjölet som jag
förut har talat om. Tar man hänsyn till
den är priset på oljan 2:18 kronor per

kg. Vi ha alltså förlorat 0: 72 kronor
per kg på denna export av 15 000 ton.

Senare ha vi sålt ett mindre parti till
ett något bättre pris, och man har även
fått ned priset på oljeväxterna, så att
man tillfälligt kan peka på en bättre
balans.

Jordbruksministern säger i propositionen,
att vi böra lämna fullmakt att
höja priset till 70 öre, därest utsikterna
för exporten skulle bli tillfredsställande.
Jag vet inte, vad herr statsrådet har
för slags kikare, när han om ett par tre
månader skall bedöma utsiklerna för
exporten. Det gäller här den raps, som
skall sås hösten 1950. Den skall skördas
år 1951. Fabriken kan till större delen
inte förädla den förrän år 1952. Det exportpris,
som skall bedömas sommaren
1950, är alltså det som vi eventuellt
kunna få år 1952. Hur man skall kunna
få någon säker uppfattning om det i
denna osäkra värld har jag litet svårt
att förslå. Tidigare gesällprov i förutseendets
konst övertyga inte heller om
att det är möjligt att prestera ett sådant
förutseende.

Jag vill vidare erinra om att med den
omfattning som oljeväxtodlingen nu har
fått och med den andel av utländska råvaror
till det svenska margarinet som
vi ha är oljeväxtodlingen till större delen
eu exportnäring. Det ingick inte i
1947 års beslut, att man skulle fastställa
bestämda prisgarantier för en produktion,
som till övervägande del siktar till
export. Jag tror, att den som vill något
så när opartiskt bedöma läget måste säga,
att när det gäller prissättning och
produktionsbedömning i fråga om ägg
är man mycket pessimistisk, men när
det gäller en motsvarande bedömning i
fråga om oljeväxter är man synnerligen
optimistisk, vad det nu kan bero på.

I den motion, som jag har skrivit under,
ha vi inte dragit några definitiva
slutsatser ur detta material. Vi ha inte
gjort något uttalande om vilka priser
som böra sättas på oljeväxterna, men vi

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ha ansett, att här finns tillräcklig anledning
att påkalla en utredning, där
alla intresserade parter få tillfälle att
säga sin mening och där man framför
allt försöker klarlägga kostnadsrelationerna
mellan odlingen av brödsäd och
odlingen av oljeväxter.

Jordbruksutskottet har också godtagit
denna synpunkt. I utskottets utlåtande
förordas en sådan utredning, och jag
har bara velat fästa kammarens uppmärksamhet
på det material som här
föreligger och som verkligen kan vara
värt att lägga märke till.

I en annan motion, som väcktes tidigare
under riksdagen, har påyrkats, att
de svenska mejerierna skulle få rätt att
saluföra mer än ett slags mjölk med avseende
på fetthalten. Jag skall inte närmare
utveckla den saken, då jag tror, att
andra talare komma att göra det. Jag
bara nämner det i förbigående. Det förefaller
vara en sak, som hör framtiden
till. Jag tror, att det är nödvändigt, att
jordbrukarna liksom andra producenter
försöka möta konsumenterna med varor,
som kunna motsvara olika gruppers
önskemål, för att få största möjliga
marknader.

När det gäller anslagen till prisreglerande
åtgärder, som här uppgå till 191
milj. kronor, frånsett kostnaderna för
Spannmålsbolaget och en del annat, har
statsrådet själv pekat på att subventionerna
där kommit upp i en omfattning,
som knappast är önskvärd. År 1947 voro
de generella subventionerna praktiskt
taget avvecklade. Så kom missväxten år
1947, som föranledde kompensation via
budgeten, och sedan har stabiliseringspolitiken
lett vidare på samma spår, så
att man har bibehållit subventionerna
via budgeten. Dessa generella subventioner
äro ju i verkligheten ett konsumentstöd
och inte i och för sig något
jordbruksstöd.

Nu är det meningen, att stabiliseringspolitiken
från och med nyåret
skall utbytas mot ett friare system. Det
uppkommer naturligtvis många frågor i

det sammanhanget. Bl. a. visar sig önskvärdheten
av att avveckla subventionerna,
men det är inte det enda. Skulle vi
höja fetthalten i mjölken, föranleder det
rätt väsentliga prishöjningar på densamma.
Skall man räkna med högre arbetslöner
och kompensation för dem,
förutsätter det prishöjningar, som delvis
måste läggas på mjölken, annat att
förtiga. Vi ha därför i en motion från
folkpartiets sida pekat på önskvärdheten
av att man undan för undan försöker
komma bort från de generella livsmedelssubventionerna.
Vi ha å andra
sidan i nuvarande läge inte ansett oss
kunna ställa ett bestämt yrkande i denna
riktning.

Utskottet har tagit upp dessa tankegångar,
som för övrigt inte skilja sig
väsentligt från statsrådets, och strukit
under dem. Därmed får man väl för dagen
låta sig nöja, även om man å andra
sidan inte har någonting emot en plan
för subventionernas avveckling, ehuru
det alltid visat sig lättare att göra en sådan
plan än att tillämpa den.

Jag ber, herr talman, att med dessa
kommentarer på denna punkt få yrka
bifall till reservationen nr 2 och sedan
få återkomma med yrkanden på de olika
punkterna.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! I år
föreligger i motsats till i fjol den situationen,
att en överenskommelse har träffats
mellan jordbrukets delegater och
livsmedelskommissionen. Det är den
som i huvudsak ligger till grund för
propositionen. Därför anse kanske
många av kammarens ledamöter, att vi
skulle kunna klara av den här debatten
på ungefär samma sätt som när vi diskutera
utrikespolitik, dvs. man framför
från olika håll sin högaktning för det
resultat som uppnåtts. Det har jag inte
någonting emot att göra.

Det är givet, att det är mycket tillfredsställande,
att resultaten av förda
förhandlingar ha blivit sådana som de

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

blivit. Det var inte särskilt imponerande,
när vi häromnatten voterade om huruvida
priset på bruna bönor skulle vara
1:10 kronor eller 1 krona. Skulle
man liålla på på samma sätt med en
mängd jordbrukspriser, riskerade man
nästan, att demokratien komme att bli
något överansträngd. Ur den synpunkten
är det glädjande, att vi slippa ifrån
något dylikt. Men propositionen har i
alla fall en liten skönhetsfläck, därför
att den sätter oss nästan i samma situation.
Det kan ju också ha funnits elaka
motionärer, som ha bidragit till att situationen
har blivit sådan den är. Vi få
lov att mobilisera den sakkunskap vi
äga för att klara ut om äggpriset skall
variera mellan 1: 80 och 3 kr., som
regeringen och bondeförbundet ha föreslagit,
mellan 1: 80 och 3: 40, som folkpartiet
har föreslagit, eller utan några
gränser alls, som högern har motionerat
om. Det är inte så roligt att votera
om dylika prisfrågor.

Men propositionen innehåller givetvis
inte bara vad man har kommit överens
om med jordbrukets delegerade.
Den rör sig också med andra ting, och
den rullar upp problem, som kunna ge
anledning till olika ståndpunktstaganden.
Den förutsätter bl. a. att vi få en
regleringsapparat inom detta område,
som, när den flyttas in i jordbruksnämnden,
beräknas kosta 1,4 miljoner
kronor under första året. Den förutsätter
också subventioner på 191 miljoner
kronor, vilka, när nu de tidigare förnödenhetssubventionerna
på konstgödsel
och kraftfoder äro borta, uteslutande
äro avsedda att göra livsmedlen billigare.
Det kan befaras, att man låter arrangemanget
bestå under hela nästa regleringsår.

Vidare ha vi kvar en ransonering i
form av mjölkstandardisering, och den
räknar man i propositionen med att ha
kvar under hela nästa år. Men det regleringsår,
som börjar 1 september i år
och slutar den 31 augusti nästa år, är ju
inte precis vilket regleringsår som helst,

sådant som vi ha haft tidigare, utan det
är ett regleringsår, under vilket vi räkna
med att överenskommelsen om lönestopp
skall upphöra att gälla, vilket
skall ske från den 1 januari 1951. Då
skola arbetsmarknadens parter bli fria
att göra upp sina mellanhavanden utan
att ha den statliga pressen på sig. Därför
kan det finnas anledning att fråga
sig, om det inte under detta regleringsår
borde ha gjorts något mer än vad som
föreslagits i propositionen för att minska
området för regleringarna och förbereda
en avveckling av den ransonering,
som mjölkstandardiseringen innebär.

Det noteras med tillfredsställelse att
spannmålshandeln kommer att bli friare.
I stället för att staten köper spannmålen
till inlösningspris skola firmorna
få träda i funktion och köpa till garanterade
priser. Men härvidlag tycka
vi från vårt håll att man skulle ha kunnat
gå ett steg längre och även givit
kraftfoderhandeln fri, så att de firmor
i landet, som under tidigare, normala
skeden ha fullgjort sin uppgift i denna
handel, åter fingo träda till. Det borde
nu vara en lämplig tidpunkt för detta,
eftersom med det beslut om kraftfodersubventionernas
upphävande, som redan
är effektuerat av regeringen, importpriserna
och hemmamarknadspriserna
praktiskt taget äro desamma. Man
behöver därför inte räkna med de besvär
med prisutjämningar o. d., som
förut ha förelegat. Det finns givetvis en
liten svårighet, när det inom landet producerade
oljeväxtmjölet skall användas
till foder. Då behövs det garantier för
att det verkligen blir använt, så att vi
inte ha en kvantitet sådant frö kvar,
samtidigt som vi importera andra. Vidare
behöver man garantier för att priset
på det oljeväxtfrö som användes till
foder blir det, som regeringen har föreslagit,
nämligen 40 öre per kilogram.
Men jag tror inte att dessa svårigheter
äro tillräckliga för att motivera ett fortsatt
kvarhållande av kraftfoderhandeln

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

i statlig regi under ett helt långt regleringsår.
Tvärtom finns det goda skäl
för riksdagen att följa den från åtminstone
tre partier härstammande motionen
om friare kraftfoderhandel.

Vidare ha vi subventionerna inom
livsmedelsområdet. Det har ju efter
hand vuxit upp en ganska riklig flora
av dylika subventioner. Vi ha förnödenhetssubventioner
på kraftfoder och
konstgödsel, vi ha devalveringssubventioner
— vilka huvudsakligen ha stannat
vid subventioner av ost — och vi
ha stabiliseringssubventionerna på fläsk
och på mjölkprodukter samt den interna
subventionen att oljeväxterna ha
åsatts ett högre pris än världsmarknadspriset.
Vi ha sålunda vid det kommande
regleringsårets början alltjämt
kvar en rikt blommande flora av subventioner,
som man förutsätter skall bestå
under hela regleringsåret.

Från högerns sida ha vi nu motionerat
—- icke om att dessa subventioner
skulle försvinna omedelbart efter den
1 september — utan om att man skall
göra upp en plan för deras avveckling.
Vi ha inte fastställt någon bestämd tid
för avvecklingen, utan vi ha endast
föreslagit en planmässig utredning av
hur de skola försvinna. Denna motion
har dock avslagits av utskottet. I stället
ha förnödenhetssubventionerna på
konstgödsel och kraftfoder avvecklats,
och devalveringssubventionen på ost
har man kommit överens om att minska
med 25 öre.

Man kan ju tycka, att när man genom
överenskommelser har kunnat
göra sådana förändringar i subventionsfloran,
så är det skäligen obehövligt
med en plan för den fortsatta avvecklingen.
Livsmedelskommissionen har
dock i sitt avgivna yttrande låtit framskymta
vilka utsikter som föreligga för
framtiden. Kommissionen säger, att i
första hand körlinje- och mcrfraktsbidragen
och i andra hand subventionerna
på fläsk böra försvinna.

När vi från högern väckte vår mo -

tion om att en plan för subventionernas
avveckling bör uppgöras, så tänkte vi
i första hand på de subventioner, som
vid sin avveckling måste få slå igenom
i form av höjda konsumentpriser. Det
är dessa subventioner som äro besvärliga,
och det är där vi mena att stora
fördelar stå att vinna på att hela denna
fråga diskuteras öppet och offentligt
och i pressen blir föremål för kritik
och överväganden, så att alla, både
jordbrukare och konsumenter, så tidigt
som möjligt bli införstådda med vad
som helt enkelt måste ske, om subventionerna
tas bort. Om man gör improvisationer
på detta område, så riskerar
man att jordbruket får avsättningssvårigheter,
vilket kan medföra obehagliga
överraskningar för konsumenterna.

Det vore mycket bra att på förhand
få besked om eventuella förändringar
på subventionernas område, särskilt
vid uppgörandet av kollektivavtal, då
man bygger på en viss prisnivå för livsmedel
under den tid kollektivavtalet
skall gälla. Om man då inte har något
bestämt att hålla sig till beträffande
subventionernas vara eller icke vara,
kan man råka i samma situation som
man gjorde i Norge, där det kom som
en blixt från en klar himmel att bröd,
socker och kaffe stego kolossalt i pris,
därför att man tvingades tillgripa improviserade
subventionsförändringar,
som hastigt och lustigt höjde konsumtionspriserna.

Det som gör att vi tycka att detta
bör vara en lämplig uppgift för den
nya jordbruksnämnden att syssla med
är, att subventionernas avveckling inte
är någon liitt sak. Enligt regeringens
förslag skola vi anslå 191 miljoner kronor
till subventioner. Fördelat enbart
på all vid mejerierna invägd mjölk betyder
detta belopp en subventionering
på över 5 öre per kilogram. Utslaget
enbart på det smör, som tillverkas vid
mejerierna, betyder det 1: 95 kronor
per kilogram, på ost 3 kronor per kilogram
och på konsumtionsmjölk nära

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

20 öre per liter. Men av dessa 191 miljoner
kronor gå 33 miljoner till pristillägg
för fläsk och 5 miljoner till bestridande
av diverse kostnader i samband
med jordbruksregleringen, tillsammans
38 miljoner kronor. De subventioner,
som äro fastlåsta vid mjölkproduktionen,
uppgå därför till 153
miljoner kronor. Detta belopp, utslaget
på hela mjölkproduktionen, betyder 4
öre per kilogram invägd mjölk. Utslaget
enbart på smöret blir det 1: 50 kronor
per kilogram och på enbart konsumtionsmjölken
16 öre per kilogram.

Dessa siffror verka ju oerhört stora.
Men låt oss säga att vi ta 10 öre på
konsumtionsmjölken. Då skulle ost och
smör, om båda varorna höjdes med
samma belopp, inte behöva stiga mer än
34 öre per kilogram för att subventionerna
skulle vara ersatta. Jag har
anfört dessa siffror, herr talman, för
att visa vad det här gäller och för att
påpeka att det här finns kombinationsmöjligheter.
Om jag i hastigheten skulle
ha räknat fel, så att öretalen icke äro
absolut exakta, är ju detta bara ytterligare
ett bevis för att sakkunnigt folk
behöver ta hand om denna sak och utreda
den, så att riksdagen kan lita på
uppgifterna. En utredning av på vilka
vägar och med vilka kombinationer vi
kunna få ifrågavarande subventioner
avvecklade — med hänsyn både till
statskassans behov av att spara pengar
och till jordbrukarnas önskan att liksom
andra yrkesgrupper här i landet
få betalt av konsumenten för de tjänster
de göra folkhushållet — är därför
högeligen önskvärd. Om en dylik utredning
gjordes, skulle resultaten av
densamma kunna diskuteras inom LO,
TCO och övriga organisationer, och
man skulle på så sätt få ett förhandsbesked
om vilken inställning olika partier
ha till den ena eller andra kombinationen
av möjliga åtgärder, och det
tycker jag skulle vara av ofantligt stort
värde.

I Danmark etablerades köpstrejk på

kött, därför att man ensidigt höjde priset
på denna produkt, och det skulle
ju inte vara trevligt om vi finge något
liknande här i Sverige. Vår blygsamma
anhållan att jordbruksnämnden skulle
göra upp en plan — det är alltså inte
fråga om att tillsätta någon ny kommitté,
utan jordbruksnämnden skulle få
riksdagens uppdrag att göra upp en
plan för subventionernas avveckling —
behöver, efter vad jag kan förstå, inte
rubba några cirklar, hur dessa än äro
uppritade i schemat. Jag tycker därför
att det finns goda skäl för riksdagen att
allvarligt reflektera på vårt förslag.

Om riksdagen vill ha ännu ett skäl
för att företa en utredning, så kan den
få det genom att se efter vad som inträffade
i samband med kraftfodersubventionens
avveckling. Den avvecklades
efter överenskommelse vid överläggningar,
utan någon föregången diskussion.
Man var därvid överens om att
statsverkets besparing under innevarande
produktionsår, som beräknades
uppgå till 7 miljoner kronor, skulle slås
ut på slaktprodukterna på det sättet,
att slakteriorganisationen inte skulle
behöva sänka priserna, vilket den annars
hade varit tvungen att göra före
regleringsåret slut, för att fullgöra sina
åtaganden att hålla ett visst medelpris.
Det stod dock ganska snart klart — som
herr Svensson i Ljungskile redan framhållit
— att de som få betala kalaset
för den avvecklade subventionen inte
äro mjölkproducenterna och endast i
mycket ringa grad slaktdjursproducenterna,
utan det är äggproducenterna,
eftersom de under sommaren använda
precis lika mycket kraftfoderblandning
som under vintern. Det är därför de
som få betala denna höjning.

Nu har utskottet dess bättre jämkat
på detta, och jag tror inte det skall
behöva bereda statsrådet några större
svårigheter att praktiskt utforma de åtgärder
som här behöva vidtagas. Det
finns nämligen för äggprodukter inbetalda
exportavgifter, uppgående till

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ganska betydande belopp, vilka, om de
användas rätt, utan svårighet kunna
möjliggöra en höjning av äggpriset som
kompensation för den kostnadsstegring
som blivit en följd av foderprisets höjning.
Det rör sig inte om några stora
belopp, kanske 6 å 7 öre per kilogram.
Mer är det inte fråga om.

Vad utskottet här har rättat till är
emellertid endast vad som skall ske
med äggpriset fram till den 1 september
i år. Det begäres inte från något
håll att man därefter skall fortsätta med
äggproducenternas kompensation för
kraftfoderförhöjningen, utan sedan
skola världsmarknadspriserna få slå
igenom på förnödenheterna. Vi ha då
från vår sida ansett det vara rimligt
och riktigt att äggproducenterna få tillgodogöra
sig den inkomst de kunna få,
om de sälja till världsmarknadspriset,
alltså fifty-fifty: förnödenheter till

världsmarknadspris och varan såld till
världsmarknadspris. Detta har dock regeringen
gått emot i och med att den
har föreslagit ett äggpris varierande
mellan 1: 80 och 3 kronor. Högre skulle
det inte få gå.

Vi ha haft något liknande innevarande
regleringsår, då marginalerna ha varit
satta till lägst 2 och högst 3 kronor.
Tvåkronorspriset har inte förorsakat
statsmakterna några bekymmer i år.
Ägghandelsföretagen ha exporterat även
när världsmarknadspriset har legat vid
två kronor. Det har inte varit många
gånger, och priset har aldrig behövt gå
under denna gräns. Däremot har den
övre gränsen varit i funktion inte mindre
än 15 veckor, då ägghandelsföretagen
fingo betala in exportavgifter, varierande
från 25 öre till kronor 1:30
och som väl i medeltal ha rört sig om
75 öre per kilogram. Eu överslagsberäkning
ger vid handen att den inkomst
enligt världsmarknadspriset, som äggproducenterna
på det sättet ha fått avstå
från under dessa 15 veckor, uppgår
till 14 miljoner kronor.

I dagens läge är det alltså inte bara

spannmålen som säljs under världsmarknadspriset.
Enligt uppgift i propositionen
skulle det vete, som vi själva
ha producerat, ha kostat oss 58 miljoner
kronor mer än vad våra vetekonsumenter
fått betala, därest vi skulle
ha köpt det på världsmarknaden. Det
framgår vidare att sockret har tillhandahållits
av producenterna 15 öre billigare
per kilogram än vad importerat
strösocker skulle ha kostat. Det finns
tyvärr inte tillräckligt siffermaterial för
att kunna beräkna vilka summor det här
rör sig om, men jag gissar att det skulle
bli cirka 30 miljoner kronor. Så redovisar
äggproduktionen en inkomstminskning,
som på grund av den fastställda
marginalen uppgår till 14 miljoner
kronor. Där bör observeras, att
äggproduktionen liksom har kommit i
felaktigt sällskap. Vi ha använt prisregleringar
och subventioner i avsikt
att hjälpa det mindre jordbruket och
det jordbruk, som legat i de delar av
landet, där de geografiska och klimatiska
förhållandena äro olämpliga. Ur
dessa synpunkter har man alltid strävat
efter att låta den animaliska produktionen
få vissa företräden. Men när man
har fastställt högsta pris på ägg, har
man inte observerat, att 62 procent av
landets höns hållas av jordbruk med
högst tio hektar åker. Det är också eu
sida av saken. När man här kan få ut
världsmarknadspriset för sina produkter,
så bör man också unna småbrukarna
att få ta ut detta pris för sina ägg.

Men så är det en sak, som i själva
verket är än mer vård att lägga märke
till, nämligen de svårigheter som uppslå,
om man dels säljer på export och
får ett pris, dels säljer här hemma och
får ett annat pris, så att samma företag
kan få vissa kvantiteter betalda med
ett pris och andra med ett annat och
detta skall utjämnas genom statliga
kontrollåtgärder och beräkningar. Och
ännu en svårighet blir följden, om man
inte låter det hemmamarknadspris, som
vi ha här i Sverige, i någon män följa

Andra kammarens protokoll t!).r>(). Nr 2''t.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

världsmarknadsprisets växlingar, nämligen
att den svenska konsumtionen inte
på ett klokt sätt anpassas efter vad som
för samhällsekonomien vore det bästa.

Låt mig ta det exemplet, att vi kunna
sälja ägg på export och få ut ett sådant
pris, att vi kunnat betala 4 kronor 30
öre till producenten, och vi hindrades
från att göra det genom att vi finge
avstå 1 krona 30 öre till livsmedelskommissionen.
Då uppstår alltså den situationen,
att konsumenterna i Sverige få
köpa ägg enligt producentpris på 3
kronor per kilogram, och eftersom de
tycka, att varan är billig, använda de
den i mycket stor mängd. Hade vi i
stället kunnat hålla den inhemska konsumtionen
nere, så hade vi fått så mycket
mera att sälja för detta ganska överraskande
höga pris. Vi ha nämligen här
i Sverige inte riktat in vår prisbildning
efter produktionens växlingar, utan vi
söka hålla samma pris hela året. I fråga
om äggen få vi alltså inte variera
efter vad som sker ute i världen, och
det tycker jag för min del är en dumhet
i det svenska folkhushållet. Kan man
sälja en vara till mycket gott pris, varför
inte då under den tid, detta kan ske,
inskränka den inhemska konsumtionen
litet grand, så att man kan sälja mera?

Det var vad som hände i fjol, och
jag vill säga, att när vi gå det år till
mötes, som börjar den 1 september,
har jag nästan ännu större farhågor i
detta hänseende. Alldeles avgjort föreligger
nämligen en mycket betydande
konsumtionsökning i fråga om ägg på
den inhemska marknaden. Det beror väl
på att äggpriset varit lägre och tilltalande
i förhållande till andra priser,
och det beror väl också på att vi nu i
år haft ägg av god kvalitet och att inga
lagrade ägg förts i handeln. Håller sig
konsumtionen över hösten sådan den
visat sig i vår, riskera vi helt enkelt att
inte få något att sälja på export, om priserna
skola begränsas vid vad som är
föreslaget i propositionen.

Jag har velat framhålla detta för att

man skall förstå, att man genom en sådan
här marginalläggning ställer till
betydande besvär för en produktionsgren,
som nu vuxit sig så stor, att det
inte längre kan vara tal om att avsätta
hela produktionen inom landets gränser
utan att den måste ut på export.
Man har ju också lyckats få i gång export
med ganska goda resultat. I propositionen
redovisas sålunda, att det från
regleringsårets början till mars exporterats
ägg för 21 miljoner kronor, vilket
väl inte är alldeles oväsentligt i den
situation som vi ha befunnit oss i.

Vad beträffar 4-procenlregeln har jag
intet nämnvärt att tillägga utöver vad
herr Svensson i Ljungskile yttrat. Statsrådets
uttalande på sidan 72 i propositionen
måste inge vissa farhågor. Han
säger, att det samhällsekonomiska läget
torde, »även om skörden skulle bli
god, knappast medge att jordbruket
utöver den kompensation, som kan
komma att utgå för en uppräkning av
arbetskostnadsposten eller andra kostnadsökningar
till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering,
skulle erhålla ytterligare inkomstliöjning
genom regelns tillämpning».
Det innebär alltså, att även om vi få en
god skörd, som vi kanske från jordbrukets
sida i väsentlig mån grundlagt genom
att vi använt oss av den fria tillgången
på konstgödsel i år, så skola vi
inte få tillgodogöra oss av den skörden
mer än vad som går åt för att kompensera
höjda arbetskostnader och eventuellt
andra produktionskostnadsökningar
men ingenting därutöver. Om
man jämför löneglidningen på 3—4
procent för de genom kollektivavtal avlönade,
så tycker man, att man här
drager en alltför snäv gräns för den i
jordbruket arbetande befolkningen. Ur
den synpunkten finns det nog fullgoda
skäl att inte i dagens liige släppa den
4-procentregel som tidigare varit gällande.
Jag ansluter mig därför givetvis
till den reservation, som föreligger på
den punkten. Detsamma gäller vad herr

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Svensson i Ljungskile sagt om mjölkstandardiseringen,
nämligen att man
bör åtminstone sträva efter två standardiserade
kvaliteter, så att det kan bli
möjlighet till ett fritt val för konsumenterna.

Sedan tillåter inte tiden att vi se mot
framtiden något nämnvärt. Jag skall
bara med ett par ord be att få påpeka
en sak. Den som haft anledning att
syssla med småbrukets problem i dagens
situation har nog en viss anledning
att se dystert på framtiden. En
bättre ställning för de 300 000 svenska
småbruken måste nämligen förutsätta
en produktionsökning, men för avsättning
av en sådan produktionsökning
finns där tydligen mycket små utrymmen,
om jordbruket bara skall producera
för att fylla det svenska folkhushållets
behov av hemmaproducerade
livsmedel, och det har från olika håll,
både från statsrådet och från representanter
för jordbrukets organisationer,
varnats för en produktionsökning, som
skall gå över denna gräns. Detta ger
mig tyvärr anledning att se dystert på
just småbruket, som legat i botten. Det
har inte nått lika högt i sin mjölkproduktion
som bondejordbruk och storbruk,
och småbrukarna äro över huvud
taget en grupp av jordbrukare, som
inte ha hunnit med i utvecklingen men
som, om de skola kunna få en bättre
ställning, själva måste sträva efter att
hinna fatt det övriga jordbruket. När de
komma dit, mötas de emellertid med att
deras produktionsökning inte är önskvärd.
Enligt min mening finns det i den
situationen åtminstone all anledning att
inte bortse från exportmöjligheterna.
Man kan om dem säga, att de äro ovissa
och osäkra, och det skall villigt medgivas.
Men de äro dock inte fullt så
ovissa och osäkra, om man räknar med
att världsmarknadens priser gå uppåt
på vintern och nedåt på sommaren,
medan våra priser ligga jämnt. Kunde
vi få litet mer växling i våra svenska
priser efter världsmarknadens prisläge,

så skulle inte oron för världsmarknadens
utveckling behöva bli fullt lika
stor. Men, herr talman, jag skall inte
inveckla mig i någon debatt om detta.
Det hör kanske inte hit. Jag vill bara
ha sagt, att om man skall bereda avsättning
för en ökad produktion från
det svenska jordbruket utanför landets
gränser, så är det felaktigt att dröja
och vänta, tv vad som är säkert är, att
den, som går ut på världsmarknaden i
god tid, har större förutsättningar att
nå bra resultat än den, som väntar alltför
länge, innan den träder ut och konkurrerar.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag med de ändringar,
som föreslagits i reservationerna
nr 2, 4, 8, 9 och 10.

Herr NORUP: Herr talman! Det var
med en viss tillfredsställelse jag hörde
herr Hseggblom, trots att han är reservant
beträffande åtskilliga punkter i
utskottsutlåtandet, här tillkännage sin
tillfredsställelse över den överenskommelse,
som är träffad mellan jordbrukets
organisationer och statsmakterna.
Huruvida man från folkpartiets sida
delar denna tillfredsställelse framgick
inte av herr Svenssons i Ljungskile anförande.
För oss vore det emellertid
glädjande, om man kunde konstatera,
att så många som möjligt ville sluta upp
omkring denna överenskommelse.

Två tidigare talare ha här i debatten
talat om enigheten mellan regeringen
och bondeförbundet. När det här föreligger
en överenskommelse mellan jordbrukets
organisationer och statsmakterna
— vilken överenskommelse jag
hoppas och tror skall bli gällande —
och den överenskommelsen har legat
till grund för det uttalande som här
har gjorts, är det ganska naturligt, att
bondeförbundet helt har anslutit sig
till den uppgörelsen och alt det blir ett
visst samförstånd, då man scr lika på
dessa problem.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Den överenskommelse som här föreligger
är ju resultatet av en kompromiss.
Det är väl så att jordbruket inte
ar tillfredsställt till alla delar. Jag skulle
nog kunna instämma i myckel som
här är sagt från oppositionens sida,
men om man skall försöka att komma
till ett resultat, så går det inte att enbart
hålla på olika särmeningar, utan
då är det enligt min mening nödvändigt,
att man på ömse håll försöker
åstadkomma en kompromiss om hur
jordbrukspolitiken skall utformas, så
att den kan accepteras på olika håll.
Ekonomiska motsättningar göra sig ju
då och då gällande, inte minst när det
gäller prissättningen på jordbrukets
produkter.

Till grund för den överenskommelse
som är träffad ligger som vanligt den
s. k. jordbrukskalkylen, där man har
försökt ställa en prognos för skördeutvecklingen.
Den är givetvis alltid svår
att beräkna, och den omständigheten,
att vi kanske komma in i mera normala
förhållanden med större frihet på olika
områden, har denna gång inte gjort den
lättare att beräkna. På jordbruksliåll
ha vi emellertid i år ansett, att inkomstsidan
är något för optimistiskt beräknad.
Vid de förberedande diskussionerna
ha vi gjort gällande, att i synnerhet
prognosen för utvecklingen av
mjölkproduktionen är optimistisk. Det
erkännes villigt, att den invägning vi
nu ha har överstigit de djärvaste tankegångar,
och det ser ju än så länge ut
som om det skulle bli en god skörd i
år, och de goda betena för närvarande
tyda på att vi kanske kunna få en ökad
produktion. Dock ha vi därvidlag anfört
vissa betänkligheter, men vi ha låtit
dem falla.

Vad beträffar utgiftssidan ha vi ånyo
framställt krav på att få räntekostnaden
rättvist bedömd, och glädjande nog
har man i viss utsträckning varit tillmötesgående
på den punkten. Det är
säkerligen ett krav som jordbruket har
rätt att ställa på en kompensation, som

jordbruket borde fått tidigare, därför
att jordbruket befinner sig i en särställning
när det gäller kapitalinvesteringar.
Jordbruket har nämligen fått
göra ökade kapitalinvesteringar för
maskinanskaffning. Därför borde vi
fått räkna det på utgiftssidan, då man
har minskat arbetskostnaden på inkomstsidan
också. För att i varje fall
få möjlighet till en utjämning med hänsyn
till att prognosen kan vara felaktig
härvidlag har man under flera år haft
den s. k. 4-procentregeln, som verkat
utjämnande, och enligt meningen på
jordbruksliåll är med årets uppgörelse
4-procentregeln ingalunda avkopplad
utan gällande, tills man kommer överens
om någonting annat vad beträffar
tillämpningen av densamma.

När vi ha gått att godkänna kalkylen,
har det förelegat olika alternativ. Det
gamla alternativet med den låga ränteposten
medförde ju överskott i jordbrukskalkylen.
Alternativ A, som innebar
en bättre ränteberäkning för jordbruket
med en högre ersättning för investerat
kapital, medförde ett underskott
på 21 miljoner kronor. Dessutom
har genom den överenskommelse som
här är träffad jordbruket accepterat en
sänkning på några produkter. Det utgör
tillsammans 31 miljoner kronor.
Jordbruket har godkänt eu jämnare kalkyl.
När man talar om att ränteposten
här skulle vara gällande innebär ju
överenskommelsen, att man inte skall
kräva någon ersättning för det underskott
på 31 miljoner kronor under innevarande
år som kalkylen utvisar,
utan man har sagt, att den skall gälla.

Vad beträffar frågan huruvida räntekostnaden
skulle slå igenom ha vi varit
av den meningen — och detta förklarades
också vid en diskussion med livsmedelskommissionens
råd — att för
tiden framåt skall livsmedelskommissionsdelegationen
räkna med alternativ
A. Innevarande år kan givetvis ränteposten
liksom tillämpningen av 4-procentregeln
göras till föremål för diskus -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sion vid de underhandlingar som jag
förmodar komma att äga rum mellan
regeringen och olika samhällsgrupper i
vårt land beroende på den utveckling,
som stabiliseringspolitiken skall ha.
Man har varit enig om att man i huvudsak
skall försöka bibehålla nu gällande
priser. Man har från jordbrukets sida
accepterat detsamma, dock med en eftertrycklig
begäran, att om det skulle
visa sig, att stabiliseringspolitiken inte
kan upprätthållas i nuvarande utsträckning,
jordbruket skall ha rätt att påkalla
täckning för ökade kostnader, det
må nu vara kostnader i samband med
ökade arbetslöner som jordbruket har
utbetalat till de inom jordbruket anställda
eller andra kostnader, som kunna
uppkomma i samband med en löneökning,
när stabiliseringspolitiken skall
upphöra.

Om man går in på de olika produktionsgrenarna,
så är det klart, att stora
betänkligheter framfördes, när vi diskuterade
detaljfrågor i detta avseende.
Om jag börjar med brödsäden, så skall
det ju bli en friare handel med denna
vara, en sak, som vi i princip i viss
mån kunna hälsa med tillfredsställelse.
Dock ha vi framfört betänkligheter
mot att man har minskat prisorternas
antal. Man har visserligen ersatt detta
med en fraktkostnad av 50 öre, där
spannmålen ökat i pris. Men det kommer
att ske den förändringen, att de
jordbruk, som äro belägna centralt,
komma att få kanske rent av en bättre
ställning, under det att de jordbruk,
som ligga längre bort vid sidan av allfarvägarna,
komma att få det sämre.
Det är klart att därigenom kommer det
mindre jordbruket, även om det inte
har så mycket spannmål att avyttra,
och i synnerhet skogsbygdens jordbruk,
att bli lidande.

Vi ha dock vid de olika diskussionerna
där accepterat, att man skulle godkänna
att prisorternas antal minskade.
Man fick i stället detta med 50 öre
ökade pris. ökningen skulle ersätta

fraktkostnaderna. Det är klart att detta
kommer att utfalla olika.

Vidare föreligga här motioner med
hemställan om förändring av det i
propositionen givna förslaget. Säkerligen
äro dessa motioner i stora delar
mycket berättigade, men vid de underhandlingar
som förts har det inte varit
möjligt att få flera prisorter än som
anförts i utskottsutlåtandet. Vi ha dock,
enligt den första begäran från livsmedelskommissionen,
fått fram ännu en
prisort, nämligen i Örebro.

I diskussionen har man också fört
fram en viss kritik av att det skett en
förändring i förhållandet mellan råg
och vete. Jag hör till dem som hålla
på rågodlingen, och jag skulle vara en
av de första att säga, att förändringen
inte är berättigad. Det är den inte heller,
vilket man finner om man jämför
de ekonomiska möjligheter, som i dag
föreligga för veteodlare och för rågodlare.
När man å andra sidan har ett
reglerat förhållande, där inte de fria
makternas spel få komma till sin rätt,
då får man ändå i någon mån taga hänsyn
till den utveckling, som håller på
att ske. När man då konstaterat, alt vi
ha större svårigheter att finna avsättning
för råg än för vete, då har det
varit anledning att gå med på det resultat,
som underhandlingsdelegationen
kom till. Den ökning av spänningen
mellan råg och vete, som förelegat, gav
mig anledning till att — även om mitt
hjärta är fullkomligt på rågodlarnas
sida ■—- gå ifrån det jag helst önskade
och acceptera det jag egentligen inte
ville, för att en överenskommelse skulle
kunna nås.

I detta sammanhang finns det anledning
att notera ett visst förhållande,
som uppstått under de senaste åren.
För inte så många år sedan sades det
från de svenska kvarnarnas sida, att
de inte kunde framställa tillräckligt god
kvalitet på det mjöl, som kom från den
svenska spannmålen. I en propå, som
i år framförts från kvarnarna, siiges

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det, att det svenska vetet är för bra;
man får ett alldeles för fett mjöl, och
detta är anledningen till att priset på
vårvete bör sänkas, så att det inte odlas
för mycket vårvete i landet. Detta
kunde vi på jordbrukarhåll inte gå med
på. Vi gingo dock med på att, om spänningen
mellan vårvetet och höstvetet
behövde minskas, åstadkomma en prishöjning
på höstvetet. Det är också meningen
att en sådan böjning skall ske
under kommande år.

Efter detta kan man nog komma på
det klara med varför man förr i världen
sade, att den svenska spannmålen
inte var av tillräckligt hög kvalitet för
att åstadkomma ett bra mjöl. Då voro
nämligen de kraftiga amerikanska och
argentinska vetesorterna billigare. Då
blev alltså inte det svenska mjölet för
bra. När nu vårvetepriset kommit upp
litet högre än höstvetepriset så säger
man, att mjölet blir av för hög kvalitet.
Det tycks inte bara vara mjölets kvalitet
utan det är nog också ekonomiska
förhållanden, som diktera inställningen.

Jag har endast velat framföra dessa
synpunkter på spänningen mellan råg
och vete eftersom det här föreligger en
motion om att rågen skall få ha samma
pris som vetet. Det ligger mycket i den
motionen, men detta har inte gått att
förverkliga.

I fråga om mjölkprodukterna ha vi
tyvärr måst vara med om att acceptera
ett något sänkt pris. Produktionsutvecklingen
har gått därhän, att vi fått in
alltför mycket ost här i landet och följaktligen
ha ett stort lager. Anledningen
till att vi fått så mycket ost är säkerligen
den, att man när det gäller prissättningen
gynnat osten på bekostnad
av smöret. Vi ha på detta sätt tillmötesgått
ett försörjningsintresse, men det
är helt naturligt att vi nu försöka att
återställa jämvikten mellan smöret och
osten. Det är då nödvändigt att från
och med nästa produktionsår sänka
ostpriset med högst 25 öre. Detta gör
man genom en sänkning av mjölken

med -/:! öre per kilogram. Detta får
kompenseras med att produktionen blir
så mycket större.

En annan sak som också har varit
föremål för diskussion och som det föreligger
motion om är priset på fabrikspotatis.
Där ha vi nödgats gå med på
en sänkning av odlarpriset med ett öre
per hektoliter och stärkelseprocent.
Detta tycker jag för min del är ganska
onödigt, ty bibehållande av det gamla
priset hade medfört en ringa merutgift
för statsmakterna. På grund av att vi
ha en god tillgång på stärkelse och på
grund av ett gynnsamt avtal ha vi emellertid
nödgats gå med på en sänkning
med ett öre. Även tre öre var föreslaget,
men vi stannade vid sammanjämkningen
vid ett öre. Jag är övertygad om
att om några av dem, som här klandra
den överenskommelse som här åstadkommits
— jag tänker t. ex. på ett par
av motionärerna — varit med och på
ett tidigare stadium gjort vad de kunnat
för att påverka livsmedelskommissionen
för att få producenternas intressen
tillgodosedda, så hade de inte
lyckats bättre. Det är då ganska naturligt,
tycker jag, att inte heller vi lyckats
bättre.

Inte bara önskemålen om fabrikspotatisen
utan även andra jordbruksintressen
ha gjort sig gällande, när man skulle
försöka finna en rättvis avvägning.
Oljeväxtpriserna ha i det fallet spelat
en stor roll. Diskussionerna om prissättningen
på detta område ha ibland
varit ganska detaljerade. Man har ju
här i kammaren vid åtskilliga tillfällen
klandrat den prissättning på oljeväxterna
som förekommit. Jag har anledning
att uttala min tillfredsställelse över
att det i år lyckats att sammanföra förhandlingarna
om de olika jordbruksprodukterna
till i huvudsak en diskussion
— även om det kanske även i år
förekommit vissa förhandsbesked, som
i någon mån försvårat diskussionen.
Jag tror dock att den prissättning på
oljeväxterna, som man nu gjort, i va -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sentlig grad åstadkommit rättvisa mellan
oljeväxtodlingen och övriga produktionsgrenar
— framför allt då
mjölkproduktionen, som ju är föremål
för mycken diskussion. Vi skola dock
komma ihåg att oljeväxtodlingen, som
herr Waldemar Svensson påpekade, numera
i huvudsak är en exportnäring.
Denna odling fyller ändå ett visst ändamål.
Under tider, då vi stå inför
överproduktion på flera områden, kan
det vara tryggt att ha en odling, varifrån
man har möjligheter att exportera
produkter till ett hyggligt pris. Vi ha
nog på jordbrukarhåll ingen anledning
att motsätta oss att en dylik odling
sväller ut.

Huruvida man från regeringens och
livsmedelskommissionens sida är för
optimistisk när det gäller möjligheterna
att exportera olja och raps, det undandrar
sig mitt bedömande. Jag tror dock
att det i ett läge med valutasvårigheter
har ett visst värde, att denna odling
är betydande. Jag tror även att oljeväxtodlingen
under det år som gått tillfört
vårt folkhushåll vissa fördelar, och
man har därför inte anledning att rikta
enbart klander mot den överenskommelse,
som här är gjord. Jag medger
dock villigt att de priser, som varit rådande
på oljeväxtodlingens område,
varit för höga i förhållande till priserna
på i synnerhet mjölkprodukter,
och det är därför helt naturligt att
olika meningar därvidlag gjort sig gällande.
Vad jordbrukskostnaderna beträffar
ha vi i år fått begära en höjning
av priset på oljcfodcr. Anledningen därtill
är delvis den, att vi fått ett bortfall
av utgående subventioner. Huvudanledningen
är dock den ökade mjölkproduktionen.
Vi hade under år 1949 9 procent
större invägning av mjölk än året
tidigare. I jämförelse med året 1939 är
mjölkkvantiteten nu 50 procent större.
Det är i viss mån ett aktuellt småbrukarintresse
att man höjer fodervärdet,
särskilt för dem som ha ett ofullständigt
jordbruk. Det borde för övrigt

vara av intresse för både små och stora
jordbruk hur produktionen kommer att
utveckla sig här i landet. Vi ha anledning
att stödja oss på 1947 års riktlinjer
för jordbrukspolitiken, och jag är övertygad
om att alla som hålla på den
överenskommelsen skola säga, att det
är nödvändigt att begränsa produktionen
så att vi få avsättning för densamma
inom landet.

Möjligheterna till export äro kanske
för dagen inte särskilt ljusa. Sedan
några månader tillbaka ha möjligheterna
varit rätt goda, men se vi framåt så
tyder mycket på att möjligheterna att
exportera t. ex. smör till övriga Europa
inte äro de bästa. I varje fall kunna vi
inte räkna med att få acceptabla priser.
Jag har nämnt en gång tidigare här
i kammaren, att danskarna ha ett avtal
med England, som går ut på en smörexport
till ett pris av 3 kronor 87 öre
per kilogram. I dagens läge är det
omöjligt att exportera smör till Västeuropa.
Västtyskland har i dag en
mjölkproduktion, som med 5 procent
överstiger 1939 års produktion. Därmed
är emellertid inte sagt, att Västtysklands
behov är fyllt. Eftersom de östra
delarna av Tyskland kommit ifrån det
övriga riket är det klart, att man har
behov av matfett. Det är emellertid
klart att vi i dagens läge inte kunna
acceptera ett sådant pris, som danskarna
och engelsmännen kommit överens
om, om vi vilja att 1947 års riktlinjer
för jordbrukspriserna skola gälla.
Dessa riktlinjer gå ju ut på att jordbrukarna
skola få en någorlunda skälig
ställning i samhället, och om dessa
skola hållas går det inte att bygga på
en överdriven export till de priser, som
äro rådande i marknaden.

Herr Svensson i I.jungskile klandrade
starkt de priser, som voro satta på
raps, och han sade att dessa skulle utgöra
en subvention till margarinet. Jag
har mycket svårt för att fatta den tankegången.
Vidare rörde herr Waldemar
Svensson ihop denna s. k. subvention

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

till margarinet med en motion från
bondeförbundet angående höjning av
margarinaccisen.

I fråga om margarinaccisen är det
ju så, att regeringen har rätt att pålägga
1 krona 50 öre. Från bondeförbundet
ha vi velat påpeka, att om man skall
få en så stor avsättning som möjligt
för smör inom landet, så är det nödvändigt
att minska spänningen mellan
smör och margarin. Vi veta att man så
sent som våren 1949 höjde smörpriset
med 40 öre och sänkte margarinpriset
med samma belopp. Det är klart att detta
medförde en sänkning av smörkonsumtionen.
Hur stor denna sänkning var
är svårt att säga, men trots detta har
smörkonsumtionen på senaste tiden
glädjande nog åter ökat i vårt land.
Detta tyder ju på att det svenska folket
värdesätter detta goda födoämne. Med
vår motion ha vi velat framhålla, att
Kungl. Maj:t bör följa utvecklingen på
detta område med uppmärksamhet och
i varje fall återgå till det läge, som var
rådande före mars månad 1949, sfi att
vi skola få möjligheter att öka hemmaavsättningen
för smör så mycket som
möjligt, om det skulle bli svårigheter att
finna avsättning genom export. Det
ligger följaktligen ingenting av inkonsekvens
i denna motion, utan vi fullfölja
endast de tankegångar, som från
bondeförbundet tidigare hävdats. Åtminstone
jag anser, att man i dagens
läge och så länge stabiliseringspolitiken
varar inte kan fördyra det billiga matfettet
margarin, men när vi komma i
ett annat löneläge här i landet, då menar
jag att tiden är inne att genomföra
de krav, som framkommit i bondeförbundsmotionen.

Utskottet har i denna fråga hänvisat
till 1947 års riktlinjer. Jag medger, att
med den tolkning utskottet har i sin
skrivning, man här kan hänvisa till
dessa riktlinjer. Jag vill endast hemställa
till jordbruksministern att han
följer denna utveckling med uppmärksamhet
och ser till, att vi få avsättning

för smöret, vilket är ett starkt jordbruksintresse
och säkerligen även till
gagn för hela samhället.

1 samband med prishöjningen på
kraftfoder har det också talats om att
det inte endast är priset på det importerade
kraftfodret som höjts, utan även
fodersäden har undergått en fördyring,
vilket särskilt kommer att drabba köparna
härav, d. v. s. småbrukarna. Det
skall villigt erkännas att detta är riktigt,
men å andra sidan kan man inte
säga att de jordbrukare, som i dag äro
hänvisade till odling av fodersäd, på
något sätt ha en gynnad ställning i den
allmänna jordbruksavvägningen. Tvärtom,
det är väl inga jordbrukare som ha
sämre ersättning för sin produktion —
mjölkproducenterna möjligen undantagna.
Men jag säger, att de många mellansvenska
jordbrukarna, som ha en
stor del av sin produktion lagd på just
fodersäden, inte heller ha någon
avundsvärd ställning.

Det är följaktligen här fråga om en
avvägning av priserna på jordbrukets
produkter. Priset på animalier har väl
i det fallet varit utslagsgivande. Vi på
jordbrukarhåll ha hävdat, att man bör
ha en sådan prissättning på animalier,
att den bör ge en skälig ersättning för
fodersäden, så att även de, som äro
hänvisade till att köpa fodermedel till
rådande priser, skola få ett hyggligt
ekonomiskt resultat på sin produktion
av fläsk och ägg etc.

I detta sammanhang vill jag uttala
min sympati för de tankegångar, som
herr Haeggblom gav uttryck åt, nämligen
att äggproducenterna under innevarande
produktionsår varit berättigade till
kompensation för den fördyring, som
sker på hönsfodermjölet under detta
produktionsår. Vad gäller en eventuell
fördyring av de fodermedel som ha inverkan
på mjölkproduktionen — och i
viss mån även fläskproduktionen — så
har en överenskommelse i år träffats
mellan slakteriorganisationen och statsmakterna.
Denna överenskommelse är

Tisdagen den 30 maj 1930.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gällande under innevarande år. De högre
priser som varit rådande på slaktprodukter
skulle jämnas ut på så sått,
att kraftfoderpriset höjdes under innevarande
år. Det är dock klart att förhållandena
på äggmarknaden inte medräknas
i denna utjämning.

I fråga om äggpriset liar man från
både folkpartihåll och högerhåll framfört
klander mot den uppgörelse, som
där är gjord. Det är klart att det är
ganska lätt att föra fram klander sedan
en uppgörelse är träffad. Såsom varande
en av underhandlarna anser jag mig
dock skyldig att hundraprocentigt biträda
den överenskommelse som är
gjord. Även om man skulle ha andra
önskemål, så bör dock den gjorda överenskommelsen
vara gällande. Det finns
så mycket större anledning härtill
som denna överenskommelse är godkänd
av jordbrukarnas delegater och
senare även varit underställd styrelserna
för Sveriges lantbruksförhund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och
Svenska mejeriernas riksförening. Även
dessa styrelser ha godkänt den gjorda
uppgörelsen. Den kritik, som framkommit
från olika håll i pressen, tycker
jag varit mycket välvillig mot den gjorda
överenskommelsen. De små anmärkningar,
som framkommit, ha mera haft
andra syftemål än att framhålla jordbrukets
önskemål. Det verkar som om
det låg andra spekulationer under dessa
yttranden.

Äggpriserna ha sänkts med 20 öre
per kilogram, och det är överproduktionen
som har dikterat dessa priser.
Jag är inte övertygad om att en höjning
av priserna i längden skulle gagna ens
jordbruket. De äggpriser, som ha varit
rådande under de sista åren, ha vid
ändå animerat en hel del personer,
som inte borde befatta sig med äggproduktion,
att ägna sig däråt. Jag kan ta
ett exempel från min egen hembygd,
där en jordbrukare, som haft ett hundratal
kor, sålt bort de flesta av dem
och i stället skaffat sig 3 000 å 4 000

höns. Jag tycker för min del att äggproduktionen
bör i största utsträckning
förbehållas småbruket.

Huruvida de av Kungl. Maj:t föreslagna
äggpriserna på lägst 1 krona
80 öre per kilogram och högst 3 kronor
per kilogram försätta äggproduktionen
i en mycket sämre ställning än andra
produktionsgrenar, skall jag inte uttala
mig någonting bestämt om, men jag
tror i varje fall att dessa prisbegränsningar
på 1 krona 80 öre nedåt och 3
kronor uppåt skapa en betydligt större
trygghet än det förslag, som herr Haeggblom
har framställt i sin motion, nämligen
att äggpriserna skola få röra sig
fritt både uppåt och nedåt. Jag är övertygad
om att inte ens herr Hieggblom
är beredd att ta konsekvenserna, om
hans förslag genomföres; i varje fall är
inte jag beredd att göra det när det
gäller jordbrukets produkter i huvudsak,
utan jag tror för min del att vi på
jordbrukarhåll ha all anledning att
hålla oss till den överenskommelse, som
är enhälligt godkänd av riksdagen 1947.
Den ger oss icke möjligheter att alla
gånger tillämpa de allra högsta priserna,
men å andra sidan skänker den naturligtvis
en viss trygghet och stabilitet
åt det svenska jordbruket. I detta fall
är det bättre att ha en fågel i handen
än tio i skogen. Jag är övertygad om
att 1947 års riktlinjer i längden äro bärande
för jordbruket, när de omsättas
i praktiken.

Det allmänna mjölktillägget kommer
att i huvudsak bibehållas oförändrat,
och därmed har också i någon mån bibehållits
ett någorlunda oförändrat pris
på mjölk och ost. När det gäller körlinjebidraget
har en uppgörelse träffats
med jordbruksorganisationerna om att
sådant bidrag bör utgå endast om den
genomsnittliga kostnaden för intransporten
överstiger medelfraktkostnaderna.
Det vore annars obilligt att begära,
att statsmakterna, när vi nu ha övergått
till mera fria ekonomiska förhållanden,
skola betala även de kostnader,

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

som understiga medelfraktkostnaderna.
Då medelfraktkostnaderna för intransporten
uppgå till 1,64 öre per kilogram,
bär alltså den överenskommelsen träffats,
att körlinjebidrag utgår, då den
genomsnittliga fraktkostnaden under
månaden överstiger 1,5 öre per kilogram.

Denna sänkning av körlinjebidraget
drabbar de norrländska mjölkproducenterna
synnerligen hårt. Vi böra komma
ihåg att Norrland i fjol fick på
grund av missväxt ett särskilt tillägg på
6 miljoner kronor, direkt beräknat såsom
missväxtbidrag. Detta anslag kommer
inte att utgå vid detta produktionsårs
slut, och det är helt naturligt att
minskningen av fraktbidraget under sådana
omständigheter kommer att kännas
synnerligen svår. Det är därför
med en viss tillfredsställelse som jag
kan notera, att överenskommelsen innebär
att det s. k. norrlandsbidraget skall
höjas med i runt tal 5 öre per kilogram
mjölkfett såsom en kompensation för
sänkningen av körlinjebidraget.

Vad beträffar kraftfoderpriserna har
i en motion hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte begära en skyndsam
utredning om frigivande av handeln
med oljekraftfoder. Tidigare har ju
Svenska spannmålsaktiebolaget helt och
hållet haft hand om importen av kraftfoder.
Det skulle säkerligen vara mycket
bra, om jordbrukets organisationer
i stället för Svenska .spannmålsaktiebolaget
i en fri handel kunde ombesörja
importen och försäljningen av fodermedel,
och det skulle säkerligen innebära
en utveckling mot sådana ekonomiska
förhållanden, som vi alla eftersträva.
Denna fråga ligger utanför det
egentliga ämnet, men jag har all anledning
att yrka bifall till den motion, det
här gäller, och jag kommer även att
yrka bifall till reservation nr 4, som är
avgiven av herr Tjällgren m. fl.

Från folkpartiets sida har föreslagits,
att mejerier skola få rätt att jämsides
med försäljning av 3-procentig

standardiserad mjölk saluföra mjölk
med högre fetthalt upp till 3 Vi procent.
Herr Svensson i Ljungskile framhöll i
remissdebatten att denna synpunkt var
ny. Men jag är inte alldeles övertygad
om att så är förhållandet, utan det har
långt tidigare förts överläggningar mellan
Mejeriernas riksförening och livsmedelskommissionen
— jag tror att det
också i någon mån framförts av jordbruksministern
— om inte tidpunkten
snart vore inne att genomföra en ändring
av mjölkstandardiseringen. Även
om mycket talar för att gå en sådan väg,
få vi dock se läget för dagen som det
är, och vid ett närmare övervägande
skola vi finna att tiden nu inte är inne
att realisera ett sådant förslag.

Jag är inte säker på att man, när man
yrkar på att mjölken skall få ha en
högre fetthalt, har räknat med de svårigheter,
som detta skulle medföra. Till
att börja med måste förnyade kontrollåtgärder
vidtagas, varvid det säkerligen
blir besvärligt för en hel del mjölkhandlare
att hålla en sorts mjölk med
kanske 3% procent och en sorts mjölk
med 3 procent. Det vore synnerligen
svårt att hålla isär dessa båda slag
av mjölk, och detta skulle förmodligen
medföra svårigheter för en del obetänksamma
människor, som inte räkna med
konsekvenserna av ett mindre noggrant
handlande. Handlarna motsätta sig för
närvarande förslaget att handla med
två olika sorters mjölk, och det skulle
även medföra ökade kostnader för mejeriorganisationen
och för själva handeln.
Följaktligen är denna idé oacceptvå
olika sorters lösmjölk, och det skulle
medföra svårigheter inte minst i dagens
läge, när det gäller att upprätthålla stabiliseringspolitiken.
Mjölkpriset skulle
också genom en sådan höjning av fetthalten
ökas med 3 å 4 öre.

Visserligen säger man, att man skulle
få en kvalitetsförbättring på mjölken,
om fetthalten kunde höjas, men vi kunna
dock inte få någon garanti härför.
Även om det här uttalats, att det från

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

indexnämndens sida sagts, att denna
höjning av mjölkpriset inte skulle komma
att inverka på index, kunna vi dock
inte få något belägg härför, och följaktligen
är det bäst, tror jag, att låta
denna sak bero. Därmed har jag inte
sagt, att jag på något sätt skulle vilja
gå emot en höjning av fetthalten på
mjölk, men jag är inte säker på att en
sådan höjning till 341> procent skulle
medföra en ökning av produktionen,
utan jag är rädd för att en sådan åtgärd
medför en minskning av produktionen,
tv den mjölkkonsumtion, som
för närvarande äger rum på våra arbetsplatser,
skulle kanske minska, om
mjölken blev något fetare och alltså inte
så god, att den kunde drickas som läskedryck.

Vid riksdagens början i år väcktes
en motion i första kammaren av herr
Osvald och en likalydande motion i
andra kammaren av herr Ståhl, i vilka
begärdes dels en omprövning av jordbrukspolitiken,
då motionärerna ansågo
att det avtal på jordbrukets område,
som godkändes av 1947 års riksdag, var
föråldrat, dels en utvidgning av oljeväxtodlingen.
I motionen säges, att ett
friare ekonomiskt system på jordbrukets
område kan komma att medföra
en förbättring av det svenska jordbrukets
ställning och bidra till att jordbrukarna
kunna få lika höga priser för
sina produkter som dem, vilka tillämpas
på världsmarknaden. Ja, det låter så
bra att teoretiskt kunna tala om denna
ekonomiska frihet, men nu är det nog
så, att det inte går så lätt att skicka
ut varor på världsmarknaden. Tänk,
om denna frihetens röst hade låtit sig
höras här i kammaren under de år, när
jordbrukets organisationer, trots mycket
kraftiga protester från enskilda
jordbrukare ute i landet, fingo med stöd
av olika tidslägesanslag försöka åstadkomma
en prisnivå, som kunde accepteras
av konsumenterna i en svår situation.

Tänk, om man då från folkpartihåll

hade sagt: Här är det berättigat för
jordbrukarna att tillämpa samma höga
priser, som nu äro rådande på världsmarknaden.
I stället fälldes det hårda
ord över prishöjningen på jordbruksprodukterna,
och man sade att det var
ur krass klassynpunkt som RLF sökte
hävda jordbrukets intressen. Jag tror
för min del, att vi, om vi vilja göra
oss besvär med att undersöka de resultat,
som åstadkommits av såväl den
fackliga som den ekonomiska organisationen,
förstå att organisationerna handlat
under känsla av ansvar för utvecklingen
i vårt samhälle under en svår
prövotid. Att nu tala om frihet tycker
jag rimmar illa med den tidigare ståndpunkt,
som folkpartiet intagit. Jag fick
den uppfattningen av de motioner, det
här är fråga om, att där möjligen talades
om folkpartiets nya jordbruksgiv
och att den skulle åstadkomma en förbättring
för jordbruket i framtiden.

Nu har herr Svensson i Ljungskile
gått en annan väg i utskottet. Jag vet
inte vilken officiell jordbrukslinje folkpartiet
företräder i detta fall, men det
kanske är en fördel att ha en rörlig
inställning, varvid olika personer ha
olika synpunkter.

Även 4-procentregeln har här varit
föremål för en ingående diskussion.
Jag har tidigare varit inne på denna
fråga, och jag anser, att 4-procentregeln
bör tillämpas på samma sätt som hittills
skett. Vi inom den av livsmedelskommissionen
tillsatta delegationen ha
alltså den uppfattningen, att det kan
anses sannolikt att 4-procentregeln inte
kommer att få aktualitet under regleringsåret
1950/51. Jag tycker nog, att
ett uttalande som jordbruksministern i
detta sammanhang gjort i propositionen
—- jag finner inte nu sidan — är onödigt.
Enligt min mening hade det varit
bättre att vänta med detta resonemang
till dess vi någon gång under hösten
skola diskutera tillämpningen av 4-procentregeln.
Under sådana omständigheter
hade säkerligen varken de motio -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ner, som här föreligga, behövt väckas,
eller de reservationer, som här föreligga,
behövt avgivas. Jag vågar dock
hävda den ståndpunkten — och i detta
fall äro utskottet och jag överens — att
4-procentregeIn är gällande och skall
tillämpas fortfarande; en ändring av
densamma får ske först efter de underhandlingar,
som eventuellt senare komma
att föras på detta område.

Herr Haeggblom har resonerat om
subventionernas avveckling. Jag kan gå
med på att de subventioner, som kommo
till stånd i höstas för att jämna ut
den försämring av vårt penningvärde,
som då skedde, böra avvecklas så fort
som möjligt. Men även om vi vilja genomföra
en sådan avveckling, böra vi
gå fram med stor försiktighet, och i så
fall får väl ändå den kommande utvecklingen
ge svar på frågan i vilken
takt subventionerna böra avvecklas. Det
ligger i jordbrukarnas eget intresse att
dessa subventioner avvecklas i samma
takt som den, vari jordbrukarna få
möjligheter att tillämpa de priser, vilka
fastställdes vid 1947 års riksdag.

Om nu en plan skulle göras upp för
subventionernas avveckling, skulle detta
säkerligen innebära en bättre utväg än
att Kungl. Maj:t endast skall följa denna
fråga med uppmärksamhet. Jag är dock
inte säker på att en sådan plan skulle
medföra en mycket bättre tingens ordning.
Jag tror i stället, att vi böra avvakta
resultaten av den stabiliseringspolitik,
som skall gälla för nästa år,
och att det först efter denna tidpunkt
ligger mycket bättre till att ta upp en
diskussion om subventionernas vara
eller icke vara.

Den överenskommelse, som nu är
träffad med jordbrukets organisationer,
är väl avsedd att gälla fyra månader
under regleringsåret 1950/51, nämligen
från den 1 september till den 31 december
1950, tv jag utgår ifrån att jordbrukarna,
om andra grupper få en ändring
i sina löneavtal, också skola få
möjligheter att underhandla med rege -

ringen om samma sak, och först då
finns det enligt min mening anledning
att ta upp till behandling de problem,
som här ha förts på tal.

Efter att ha framfört dessa synpunkter
såsom underhandlare på jordbrukets
område vill jag säga, att jag helt
biträder den överenskommelse, som är
träffad mellan staten och jordbruksorganisationerna,
och det ger mig anledning,
herr talman, att yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter
utom beträffande punkt B. 3, där
jag yrkar bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Andersson
i Björkäng, Johansson i Norrfors
och Hansson i Skediga.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Sedan jag begärde
ordet har jag fått utöka mina anteckningar,
varför jag vore tacksam, om
jag fick tillåtelse att överskrida de för
replik stadgade tre minuterna, om det
blir nödvändigt.

Herr Norup var inte säker på huruvida
vi från folkpartiets sida voro tillfredsställda
eller inte med den överenskommelse,
som träffats med jordbruksorganisationerna.
Det föreföll mig helt
enkelt som om herr Norup själv vore
osäker på om han var tillfredsställd
eller inte med denna uppgörelse. Jag
tycker, att det borde vara ganska naturligt
att dra den slutsatsen, att vi, om vi
på ett par punkter anmält avvikande
mening, inte äro tillfredsställda och att
vi äro tillfredsställda, om vi inte ha
anmält avvikande mening. Det brukar
nämligen gå till på det sättet inom detta
ämbetsverk.

Sedan talar herr Norup om att 4-procentregeln
fortfarande är gällande, och
detta talade herr Norup om inför utskottet
också, men det kan inte utläsas
ur handlingarna, varken den citerade
överenskommelse, som står upptagen i
propositionen, eller departementschefens
egna uttalanden.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

När det sedan gäller oljeväxterna går
herr Norup som katten kring het gröt
och vet inte riktigt, hur han skall kunna
angripa vår ståndpunkt. Det bör väl
ändå vara riktigt, menar han, att låta
jordbrukarna producera oljeväxter, om
dessa kunna exporteras till lönande priser.
Herr Norup skall bara få läsa vad
vi ha sagt på denna punkt: »Självfallet
är det såväl för jordbruket i allmänhet
som för landets ekonomi en fördel, att
vår oljeväxtodling får bedrivas i hela
den omfattning som de ekonomiska
och marknadsmässiga förutsättningarna
medgiva. Detta bör å andra sidan inte
få ske på grundval av en privilegierad
särställning för denna odling, som lämnas
på bekostnad av andra jordbrukares
lika berättigade intressen. Det synes
oss därför riktigast, att formerna för
prissättningen på oljeväxtfröer och
denna odlings inpassning i vår jordbruksreglering
omedelbart göras till
föremål för en utredning, vari alla berörda
parter få tillfälle att deltaga. Särskilt
bör därvid klarläggas den relativa
odlingskostnaden för höstsäd och höstsådda
oljeväxter.» Utskottet har godkänt
ett sådant uttalande. Om herr
Norup har en annan mening, anmäl den
då, så att vi få diskutera den! Men jag
tänkte att vi skulle kunna vara överens
om slutsatserna, även om vi inte
äro överens om det faktiska material,
som vi här ha pekat på.

Vidare säger herr Norup, att han inte
kan fatta att överpriset på rapsfrö i
realiteten är eu smöraccis till förmån
för margarinet, .lag bara beklagar. Men
herr Norup har inte gjort det ringaste
försök att påvisa, att detta inte är riktigt.
.lag har skaffat fram det material,
som ligger bakom vårt påstående, och
jag kan inte förstå annat än att vad vi
här sagt är riktigt.

När det gäller äggpriserna säger herr
Norup, att det är lätt att klandra efteråt,
sedan eu uppgörelse träffats. Låt
mig säga, att vi ha diskuterat dessa äggpriser
upprepade gånger i denna kam -

mare sedan 1946. Det är inte så lätt
att förutse, hur de mindre jordbrukarna
reagera, och att sänka den nedre
prisgränsen utan att höja den övre
gränsen, när det föreligger goda möjligheter
till export, kan väl inte vara
riktigt. Äggen äro med ett medelpris av
2 kronor 30 öre den lägst betalda jordbruksprodukt
av någon betydelse, som
för närvarande förekommer på marknaden.
Det går att inhämta av de tabeller,
som publicerats i Jordbrukarnas
Föreningsblad. Att då påstå att man
inte riktigt vet, huruvida det skulle vara
en fördel eller inte att få ta ut ett högre
pris på hösten, det tycker jag är nästan
mycket av ovetenhet från dem som förhandlat
för jordbrukets del.

När det sedan gäller den fetare mjölken
så säger herr Norup att det är så
svårt för handlarna att föra två sorters
lösmjölk, att de inte vilja göra detta.
Herr Norup har tydligen inte läst vare
sig utskottsbetänkandet eller motionen,
ty där är det klart sagt ifrån, att det
inte kan komma i fråga att saluföra
två sorters lösmjölk i samma affär, utan
mjölken med högre fetthalt måste saluföras
som flaskmjölk — något annat
är fullständigt otänkbart.

I fråga om en motion av herrar Ståhl
och Osvald, som tydligen likt en magnet
drog talaren till sig, säger sedan herr
Norup, att han inte vet vad som är folkpartiets
linje i detta fall. Ja, herr Norup,
här är en motion, som undertecknats
av 18 stycken folkpartister, däribland
partiledaren och samtliga medlemmar
i förtroenderådet från denna kammare.
Jag vet inte om detta kan påverka herr
Norups möjligheter att uppfatta situationen,
men jag tycker det skulle vara
en god hjälp vid studierna.

Herr Rubbestad hade en annan uppfattning
än bondeförbundet i skolfrågan,
men det var ingen som steg upp
och påstod, att herr Rubbestads tämligen
ensamma mening var bondeförbundets
linje. Den som är van vid att läsa
riksdagstrycket och vet vad som för -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

siggår i denna kammare borde nog kunna
orientera sig, när det gäller så pass
enkla orienteringsövningar som i detta
fall.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Efter den ingående redogörelse
för innehållet i det föreliggande betänkandet,
som här lämnats av herr Norup,
skall jag för min del inte närmare gå
in därpå. Jag vill bara till att börja
med erinra om att utskottet i sitt utlåtande
i allt väsentligt anslutit sig till
den kungl. propositionen i detta ärende.
I likhet med föregående år bygger
Kungl. Maj:ts förslag på de prognoser
beträffande jordbrukets inkomster och
utgifter under nästa regleringsår som
uppställts av en särskild delegation, vilken
utsetts inom livsmedelskommissionen.
Överläggningarna ha förts mellan
livsmedelskommissionen och representanter
för jordbrukets ekonomiska organisationer,
och man har därvid nått
enighet om att godkänna den överenskommelse,
som ligger till grund för den
kungl. proposition vi här behandla.

Den träffade överenskommelsen innebär
ju, att det prisläge som nu råder i
fråga om jordbruksprodukter i stort
sett föreslås bibehållet under nästa regleringsår.
Parterna ha därutöver varit
ense om att därest den nuvarande stabiliseringspolitiken
skulle upphöra eller
beslut fattas om ändringar i denna politik,
så skola de frågor som röra jordbrukets
prisregleringar tagas upp till
förnyade överväganden.

Den enighet, som kunnat uppnås vid
de förberedande överläggningarna, har,
som framgår av utskottsbetänkandet,
inte kunnat upprätthållas inom jordbruksutskottet.
Vi ha nämligen här ett
utlåtande, till vilket fogats inte mindre
än ett tiotal reservationer.

Jag skall nöja mig med, herr talman,
att i mitt anförande här i dag uppehålla
mig vid några av de reservationer som
framförts och som tidigare motiverats

av reservanterna i denna debatt. Innan
jag går in härpå vill jag emellertid rent
allmänt säga, alt när man från reservanternas
sida för fram vissa grupper
av jordbrukare och förmenar, att regleringar
missgynna dessa, så måste det
ju medges, att detta är en sak som inte
är så lätt att komma till rätta med.
Dessa regleringar bygga ju på en totalkalkyl,
som givetvis måste bli mer eller
mindre schematisk, och den s. k. abso>
luta rättvisa, som man gärna skulle
vilja ha, kan inte uppnås med det sätt
att beräkna jordbrukets inkomster och
utgifter vilket vi nu använda och sannolikt
inte heller med något annat
system.

Beträffande de mindre jordbrukarna
var det redan från början klart, att den
stora grupp de utgöra skulle komma att
bli missgynnad vid prisuppgörelserna
och vid prissättningen av jordbrukets
produkter. Den betydande subvention,
som ligger i producentbidraget till
mjölkproducenter, kommer ju också
framför allt de mindre jordbrukarna
till godo.

Utskottet har på s. 39 i sitt utlåtande
med anledning av vad som framhållits
av departementschefen anslutit sig till
uttalandet, att beträffande de prishöjningar
på kraftfoder, som komma att
inträda under innevarande regleringsår,
skulle man se till, huruvida man inte
kunde bereda det mindre jordbruket en
kompensation. Därvidlag råder det inte
några delade meningar inom utskottet i
fråga om Kungl. Maj:ts förslag.

I den reservation, som betecknas med
nr 2, yrkas att riksdagen skall göra det
uttalandet att den s. k. 4-procentregeln
vid omläggning av jordbrukskalkyler
under innevarande höst skall tillämpas
på sätt som hittills skett. Jag skall inte
närmare gå in på denna fråga — den
har ju varit föremål för uttalanden från
de föregående talarna. Jag vill bara
säga, att ifrån utskottets sida har man
icke kunnat ansluta sig till det uttalande,
som föreslagits i motionen. Huru -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dant läget kommer att bli vid den omläggning,
som kan äga rum innevarande
höst, är ju omöjligt att förutse, och det
skulle väl inte vara någon klok politik
att binda Kungl. Maj:t och de parter
som ha alt överlägga med ett uttalande
av den innebörden, att 4-procentregeln
ovillkorligen skall tillämpas vid den
uppgörelse man skall träffa.

Beträffande de allmänna riktlinjerna
för jordbruksregleringen under nästa
regleringsår, som omfattar tiden 1 september
1950—31 augusti 1951, har utskottet
föreslagit, att Kungl. Maj:t även
för detta regleringsår skall erhålla
samma befogenheter som dem vilka gälla
under innevarande regleringsår. Att inskränka
denna fullmakt på sätt som
föreslagits av några av reservanterna
kan utskottets majoritet inte anse tillrådligt.
Det har ju inte tidigare förekommit
såvitt jag vet att fullmakten
missbrukets av Kungl. Maj:t, och man
har väl ingen anledning befara, att
det skulle ske under nästa år.

Vad gäller prissättningen av brödsäd
på hösten så har det ju alltid tidigare
varit ett krav från jordbrukarhåll, att
man innan sådden sker något så när
skall veta, vilket pris man kan räkna
med för det kommande året.

I reservation nr 4 ha reservanterna
föreslagit, att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t och begära skyndsam utredning
om frigivande av handeln med
kraftfoder samt att därvid erforderliga
anordningar för att säkerställa avsättningen
av det inhemska kraftfodermjölet
vidtagas. Jag utgår från att man inte
på något håll är angelägen om att bibehålla
en reglering som inte iir nödvändig,
och jag tror, att man från myndigheternas
sida säkerligen kommer att
vilja avskaffa även de regleringar, som
kvarstå på jordbrukets område, i den
mån det uppstår möjlighet att göra
detta utan skada för jordbruket eller
för konsumenterna.

Tidigare gällande bestämmelser om
pris- och ransoneringsföreskrifter be -

träffande kli och oljekraftfoder äro ju
numera slopade. Importen av oljekraftfoder
går emellertid genom Svenska
spannmålsbolaget, som tillhandahåller
varorna i vissa importhamnar till av
livsmedelskommissionen fastställda priser.
Som framgår av Spannmålsbolagets
skrivelse till livsmedelskommissionen
anser bolaget alltjämt, att det är nödvändigt
att upprätthålla den kontroll
över tillverkningen av oljekraftfoder
som nu tillämpas och som består däri,
att detta foder i regel inte försäljes annat
än i form av standardiserade blandningar.
Den huvudsakliga orsaken härtill
torde vara, att avsättningep måste
tryggas för de lågprocentiga varor, som
utgöras av det inhemska kraftfodermjölet
av raps. Rapsmjöl av svensk producerad
raps framställes ju i sådan
mängd, att myckenheten överstiger vad
som lämpligen kan konsumeras per år.
Reservanterna ha inte heller kunnat
komma förbi att det här föreligger ett
problem, vilket framgår av att de sagt,
att i samband med den utredning, de
begära om ett slopande av regleringen,
det skulle träffas anstalter för att trygga
avsättningen för den inhemska produktionen
av rapsmjöl. Detta måste väl då
gå till på det sättet, att man skapar en
ny reglering i stället för den man vill
avskaffa, och i så fall torde det ju int&
vara värst mycket vunnet med den åtgärd
man här föreslår.

Till vad reservanterna anfört i frågaom
äggregleringen vill jag endast göra
några randanmärkningar. Under tiden
1948—1949 producerades 84 miljoner
kilogram ägg till ett medelpris av 2
kronor 05 öre per kilogram, enligt uppgifter
som lämnats i den kungl. propositionen.
1919—1950 beräknas produktionen
komma att uppgå till 89 miljoner
kilogram med ett medelpris av 2
kronor 40 öre per kilogram, medan man
för den nya perioden, alltså 1950—1951,
beräknar eu lika stor produktionsvolym
men ett medelpris av ungefär 2
kronor 30 öre per kilogram. Tack vare

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

exportmöjligheterna har denna stora
produktion kunnat avsättas under de
gångna åren. Hur möjligheterna till lönande
export komma att gestalta sig
under nästa regleringsår torde vara
mycket svårt att göra något uttalande
om.

Den stabilitet med tendens till ökning
som äggproduktionen visat under
de senaste åren klargör, att producenterna
ha funnit produktionen lönande.
Det är väl alldeles uppenbart att om
inte detta varit fallet, hade produktionen
inte legat så stabil som den gjort
och inte heller undergått den ökning,
som skett under de senaste åren. Jag
föreställer mig att det varit av intresse
inte bara för producenterna utan även
för konsumenterna — d. v. s. den
svenska allmänheten — att man på det
sättet kunnat åstadkomma en stor produktion
av en så viktig vara och tillhandahålla
allmänheten den för ett pris
som gjort, såsom herr Haeggblom nyss
påpekade, att konsumtionen av ägg
inom landet kunnat upprätthållas och
till och med kommit att stegras.

Detta, att man upprätthåller en stor
avsättning av varan inom landet, är
väl ändå ett av de väsentligaste intressena,
inte minst för äggproducenterna,
då det gäller att få produktionen av
ägg sådan, att den inte fluktuerar från
den ena ytterligheten till den andra utan
är jämn, så pass jämn som den varit
under de senaste åren. .lag skulle för
min del vilja tyda denna utveckling på
det sättet, att de anordningar som hittills
gällt beträffande äggen ha varit
ändamålsenliga, och därför tycker jag
man bör bibehålla regleringarna ungefär
i samma omfattning och på samma
sätt som de hittills varit utformade.
Detta är ju också vad som innefattas i
Kungl. Maj:ts förslag med den lilla
ändringen, att det undre priset där
sänkts med ett visst belopp.

I reservation nr 9 ha sju av utskottets
ledamöter reserverat sig för bifall
till motionerna med ett yrkande

som innebär, att mejerierna skola fä
rätt att jämsides med försäljning av 3-procentig standardiserad mjölk saluföra
mjölk med högre fetthalt samt att för
sådan mjölk tillämpas fri prisbildning.
Utskottet har för sin del inte kunnat
instämma i det uttalande som motionärerna
och reservanterna föreslagit,
framför allt av de skäl livsmedelskommissionen
och priskontrollnämnden
framfört. Livsmedelskommissionen har
för sin del yrkat avslag på förslaget
och framhållit, att det inte kan vara
rimligt att man på det sättet inför en
försäljning, som endast ett litet fåtal
mejerier ha resurser att deltaga i. Det
är ju fråga om, som herr Svensson i
I.jungskile nyss meddelade, att mjölken
skall försäljas i form av s. k. flaskmjölk,
och anläggningar av det slag,
som erfordras för en sådan försäljning,
ha i dagens läge endast omkring 9 procent
av samtliga mejerier installerade i
sina lokaler enligt vad som framgår av
en skrivelse från livsmedelskommissionen.
Detta kommer givetvis att innebära,
att antingen få ett stort antal mejerier
vidkännas mycket höga kostnader
för att utöka sin utrustning eller
att endast ett fåtal mejerier komma
att kunna föra denna mjölk, vilket i
sin tur medför mycket höga kostnader
beträffande tillverkningen och distributionen
av mjölken.

Ur folknäringens synpunkt sett förefaller
det som om något skäl för att på
detta sätt krångla till mjölkförsäljningen
inte kan anföras, och utskottsinajoriteten
har inte kunnat ansluta sig till
förslaget.

Beträffande subventionerna och den
plan för deras avveckling som motionsvis
framförts, så har det ju redan yrkats
bifall till utskottets förslag på den
punkten och avslag på reservationen.
För min del vill jag bara tillägga vad
som sagts tidigare, nämligen att det i
dagens läge inte torde vara möjligt att
uppgöra en plan för avveckling av subventionerna
med hänsyn till den oviss -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

het som alltjämt råder beträffande utvecklingen
såväl i fråga om lönerna
som i fråga om övriga kostnader för
produktionen, något som ju måste vara
avgörande då det gäller att bestämma
i vilken takt en avveckling av subventionerna
skall kunna genomföras.

Jag ber med denna korta motivering,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Sedan nu utskottets talesman och en
representant för de förhandlande parterna
samt dessutom företrädare för
reservanternas olika politiska meningsriktningar
haft ordet, tror jag mig
kunna begränsa mitt anförande mycket
starkt och bara ta sikte på ett par frågor,
där jag har behov av att deklarera
en personlig uppfattning.

Jag kanske också bär ett behov av
att inledningsvis uttala min tillfredsställelse
och glädje över att man vid de
förda förhandlingarna innevarande år
har visat en sådan vilja att komma fram
till en uppgörelse som onekligen varit
fallet. Därför hoppas jag också, att debatten
i kammaren i år skall kunna
ske under både snabbare, mera koncentrerade
och gemytligare former än vad
som brukar vara vanligt, när de här
frågorna komma upp på dagordningen.

Men det kanske också finns en förklaringsgrund
till att förhandlingsarbetet
i år gick så relativt bra i hamn.
Premisserna voro onekligen litet enklare
denna gång. Uppgörelsen är inte
någon definitiv uppgörelse för det produktionsår
som börjar den 1 september
i år och slutar den sista augusti nästa
år, utan den är en, låt mig kalla det
partiell eller preliminär uppgörelse,
som gäller till årsskiftet, då det — således
mitt under löpande regleringsår

—• blir en ny diskussion med hänsyn
till vad vi alla förvänta då kommer att
utspela sig på det allmän-ekonomiska
fältet.

Jordbrukarna ha i år varit intresserade
av att inte binda sig för någon
längre tid, och jag förstår dem rätt väl.
Regeringen har för sin del också sagt,
att det är rimligt, att man ifrån jordbrukarliåll,
såsom läget nu är, vill ha
ryggen fri vid årsskiftet och då begära
att få till stånd den diskussion, som
skall ge jordbruket lika behandling med
övriga inkomsttagargrupper i landet.

Det är väl, herr talman, utifrån dessa
utgångspunkter man får se regeringens
skrivning beträffande 4-procentregeln
innevarande år. Den har ju föranlett
en reservation från herr Norups
sida — en blank reservation, vill jag
minnas — och av samtliga de talare,
som varit uppe i kammardebatten, har
ett mer eller mindre accentuerat missnöje
uttalats över att regeringen här
skrivit som om hela denna fråga skulle
vara öppen. Jag är då angelägen att
säga, att regeringen har faktiskt haft en
medveten vilja att hålla frågan öppen
innevarande år. Jag skall försöka motivera
varför.

4-procentregeln är en efterjusteringsregel
till en definitiv uppgörelse. Principen
är följaktligen den, att man någon
gång i mars, april eller maj månad
träffar uppgörelse för ett kommande
år; det får bli en prognosuppgörelse,
en gissning om det troliga skördeutfallet
och det troliga ekonomiska utfallet
med hänsyn härtill. Men man har
också sagt, att eftersom man är bunden
vid att i förtid träffa uppgörelse för en
tid, som kommer relativt långt efter
det uppgörelsen skett, så är det rimligt
att det lämnas en justeringsmöjlighet i
form av en avstämning av skörderesultatet
i augusti månad, och denna avstämning
blir då avgörande för om det
skall göras någon ytterligare efterhandsjustering.
För att inte efterhandsjusteringen
skall träda in omedelbart,

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

har man denna toleransmarginal på 4
procent uppåt eller nedåt eller, med
andra ord, i absoluta tal 120 miljoners
vinstchans och 120 miljoners förlustrisk.

Jag är angelägen att understryka, att
denna justeringsregel har byggts upp
såsom en efterhandsjustering just på
grund av att en prognosuppgörelse är
en prognos med alla de möjligheter en
sådan har att slå fel i den ena eller
andra riktningen.

I år är läget radikalt förändrat. Vi
träffa ingen förhandsuppgörelse för
nästa produktionsår i egentlig mening.
Resultatet av förhandlingarna är i stort
sett att man konstaterar, att det hela
får vara som det är och att nu endast
vissa av marknadsskäl betingade omedelbara
justeringar böra göras. Man
sänker sålunda priset på ost, höjer priset
på kraftfoder och konstgödning
och företar vissa andra små justeringar,
eftersom underförstått är att den stora
och verkligt prövande uppgörelsen
skjutes framåt i tiden. Den kommer att
ske i slutet av året, då regeringen och
jordbrukarna träffas för andra gången
detta år. Vilja vi vara ärliga mot varandra,
så måste vi väl erkänna, att den
uppgörelse, som således väntar oss,
kommer att bli många gånger svårare
än den preliminäruppgörelse som nu
har träffats, därför att vi vid den stundande
uppgörelsen inte kunna undgå
att komma in på faktorer och intressefrågor
av betydligt mera brydsam och
komplicerad karaktär än som nu har
varit fallet. Jag vill bara taga ett exempel.
Om det vid höstens uppgörelser på
avtalsfronten skulle träffas överenskommelse
om en allmän justering av timlönerna
med 10 till 15 öre — det ligger
väl dock inom sannolikhetens gräns —
så betyder detta att jordbrukarna kunna
ställa anspråk på att få en kompensation
på 100 till 150 miljoner kronor.
Hur skall denna kompensation kunna
uttagas genom höjda priser på jordbrukets
produkter i en tid, när det

finns ansatser till överproduktion, därför
att avsättningsmöjligheterna inte
äro tillräckliga vare sig inom landet
eller utomlands? Eller skall den klaras
genom ytterligare subventioner via
statskassan? Såsom framgått av inläggen
här i dag, finns det ju ett mycket
starkt intresse av att snarast möjligt
slippa all subventionering via statskassan.

Det är dessa stora och svåra problem
som resa sig fram mot slutet av
året, och det är då som jordbrukets förhandlare
och regeringen komma att ha
den avgörande diskussionen i år, något
som man inte haft vid de förhandlingar
som redan förts. Under sådana förhållanden
är det väl inte möjligt att föregripa
denna diskussion genom att säga,
att våruppgörelsen är den avgörande,
och att därför hänga på denna uppgörelse
en justeringsregel, som bygger på
en avstämning i augusti månad. Denna
princip, att man gör upp på våren och
sedan företar en efterhandsjustering i
augusti, är avsedd för normala förhållanden
och kan inte rimligtvis få väga
så tungt ett år som detta, när den stora
och avgörande debatten skall föras efter
justeringsregelns tillämpningstid.

Jag har i propositionen sagt och jag
tillåter mig att här upprepa det, att
det är onödigt att ytterligare komplicera
det utomordentligt svåra förliandlingsläge,
som vi längre fram i höst
komma att stå inför — ett förhandlingsläge
där det ligger både i jordbrukarnas
och i konsumenternas intresse
att man åstadkommer en lösning under
hänsynstagande till det helas väl — genom
att förhandsdiskontera vissa faktorer,
vilka, så som ärendet har lagts
upp här i dag, faktiskt äro mera teoretiska
än reella. Ponera, att vi få en klar
missväxt under den kommande sommaren!
Det kan visserligen sägas, att man
knappast behöver befara något sådant
med hänsyn till läget just nu, men i en
diskussion som denna tar jag mig
ändå friheten att göra ett sådant anta -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gande. Är det någon som tror, att jordbrukets
förhandlare i en sådan situation
kunna stå emot det tryck, som
kommer att utövas på dem, att på ett
eller annat sätt tillförsäkra jordbruket
kompensation för den förlust på 120
miljoner kronor som en missväxt skulle
föranleda? Det är väl ganska orimligt
att tänka sig, att samtidigt som de olika
löntagargrupperna i samhället skulle
få en löneförhöjning, skulle jordbrukarna
på grund av ett dåligt skördeutfall
få vidkännas en ganska kraftig förlust
utan att ens kunna ställa anspråk
på att få kompensation därför.

Om det däremot skulle bli ett gynnsamt
skörderesultat i år, så är det emellertid
inte heller någon lycklig förhandlingssituation,
om den ena parten sätter
sig vid förhandlingsbordet och utan vidare
kräver en kompensation på 120
miljoner kronor, som man anser att man
på förhand har tillförsäkrat sig, och
därefter tar upp frågan om en parallell
inkomstförbättring med övriga inkomsttagargrupper
i landet. Jag är rädd för
att en sådan spelöppning skulle göra
läget så ansträngt, att det helt enkelt
vore omöjligt att få till stånd en uppgörelse.
Såsom jag här förut sagt, måste
det dock ligga både i jordbrukarnas
och i konsumenternas intresse att en
uppgörelse verkligen träffas.

När situationen är sådan som den är
i år, när normalfallet alltså inte föreligger,
utan det är fråga om ett klart
specialfall, då bör, när vi mot slutet av
året gå till de stora reala förhandlingarna,
diskussionen vara fri, både för jordbrukarna
och för regeringen. Om man
förfar på något annat sätt, kan det hända
att man komplicerar det hela och
gör någonting som vi allesammans kunna
få anledning att ångra. Jag har velat
säga detta som en förklaring till vad i
propositionen uttalas i fråga om 4-procentregeln.

Jag är följaktligen fullt överens med
herr Norup, när han här säger, att frågan
om ränte- och kapitalberäkning och

om 4-procentrcgeIn bör bli föremål för
diskussion vid de kommande förhandlingarna.
Men när herr Norup sedan avslutningsvis
säger att han redan nu vill
konstatera, att 4-procentregeln gäller
även innevarande år, så måste jag opponera
mig. Detta är ett försök från herr
Norups sida att göra, inte bara ett konstaterande
utan även ett diskonterande,
som med hänsyn till den stora och allvarliga
fråga det här gäller skulle vara
olyckligt.

Det är ytterligare ett par repliker som
jag skulle vilja göra. Herr Svensson i
Ljungskile kom i sitt anförande med en
insinuation — jag kan inte tolka hans
uttalande på annat sätt — om löftesbrott
från min sida. Jag skulle vid införandet
av de subventioner, som blevo
en följd av devalveringen, ha sagt, att
i den mån som dessa medförde prisstegring
på kraftfoder och konstgödning,
skulle regeringen självfallet se till,
att det inte blev någon kostnadsfördyring
för jordbrukarna. Det är riktigt att
jag har avgivit en sådan deklaration,
och jag har också varit beredd att uppfylla
densamma. Men jordbrukarna ha
själva valt en annan väg för kompensation.
Herr Hseggblom har tydligen observerat
den redogörelse för denna andra
väg, som återfinnes längst ned på
s. 46 i den kungl. propositionen. Herr
Norup är också underkunnig därom,
och jag har innerst inne en bestämd
känsla av att herr Svensson i Ljungskile
även har läst dessa rader, även om
det inte framgick av hans anförande
här.

I propositionen omtalas sålunda alt
när man den 1 september har sett efter
hur den speciella uppgörelsen mellan
jordbrukarna och regeringen beträffande
priserna på köttvaror har utfallit, så
har man kommit till det resultatet, att
jordbrukarna ha fått 6 å 7 miljoner
kronor mera än vad som uttryckligen
framgår av uppgörelsen. Frågan har då
varit, om dessa 6 å 7 miljoner skulle tagas
ut av jordbrukarna genom prissänk -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglcrande åtgärder på jordbrukets område.

ningar på kött och fläsk, d. v. s. läget
återföras till vad uppgörelsen egentligen
innebar. Detta skulle emellertid för
jordbrukarna medföra den besvärliga
komplikationen, att man under de sista
månaderna av året hade måst företaga
prissänkningar kanske på både nötkött,
gödkalv och fläsk. Det har tydligen även
varit ett otrevligt perspektiv för jordbrukets
förhandlare, och man har sagt
sig, att när det i alla fall, av skäl som
jag här redovisat, skulle bli en prishöjning
på kraftfoder, så vore det bättre
att taga denna prishöjning några månader
tidigare och slippa en prissänkning
på köttvaror.

Det är således här endast fråga om en
annan metod att vinna balans inom ramen
för den uppgörelse som träffats,
och jag har för min del inte haft någon
anledning att härvidlag desavuera förhandlingsparterna,
utan jag har sagt att
om man önskade få saken ordnad på
detta sätt, så fanns det ingen invändning
att göra från regeringens sida.

Herr Haeggblom började sitt anförande
med en rätt vid utblick över hela
problemet, och han verkade närmast
generad över att behöva ägna någon tid
åt sådana små petitesser som prissättningen
på ägg, bruna bönor eller vad
det nu kunde vara. Men självfallet kan
herr Haeggblom inte komma ifrån den
i och för sig mycket förståeliga klockarkärlek
som han innerst inne har till
äggproducenterna, och han slutade därför
sitt anförande med en ganska detaljerad
skildring av hur han såg just
på frågan om äggproduktionen. Herr
Haeggblom kom därvid fram till att man
nu borde kunna släppa den reglering,
som har funnits på ägghandelns område,
och för friska vindar segla ut på
världsmarknadens oroliga hav. Jag tror
att herr Haeggblom går litet för långt,
om han anser att man nu skulle kunna
ge sig in på något sådant. Jag har en
bestämd känsla av att herr Norups reserverade
hållning gentemot sådana

tankegångar och hans understrykande
av trygghetssynpunkten bättre överensstämma
med den inställning, som äggproducenterna
och småbrukarna ha och
som de nog komma att behålla ett tag
framöver.

Det är ju ändå inte mera än ett år
sedan, herr Haeggblom, som vi här i
Sverige sutto med ett mycket stort äggöverskott
som vi inte kunde exportera
till rimliga priser. Statsmakterna fingo
då träda emellan och inlösa äggen till
minimipriser och sedan lagra dem —
vilket också medförde utgifter för staten
— i avvaktan på att man genom en
med statliga medel bekostad, mycket
energisk propaganda skulle kunna få
husmödrarna att köpa de litet gamla
äggen, en propaganda som emellertid
tyvärr visade sig ha begränsade verkningar.
Att helt glömma bort detta och
tro, att dagens för tillfället rätt hyggliga
exportkonjunktur skall vara den som
blir framtidens melodi, är nog att vara
litet för optimistisk och äventyrlig på
äggproducenternas vägnar.

Det har av några talare riktats anmärkningar
mot att Kungl. Maj :t begärt
fullmakt att även innevarande sommar
få fixera inte bara den relativa,
utan även den absoluta prissättningen
på brödspannmål. Det har bakom denna
kritik framskymtat en rädsla för att
det på sockerbetsodlingens, brödspannmålens
och oljeväxtodlingens områden
skulle komma att träffas separata uppgörelser,
som var för sig voro relativt
hyggliga, och att detta skulle, eftersom
ju alla dessa uppgörelser skulle bakas
in i den samlade kalkylen, medföra att
man i stället finge ge med sig på animaliesidan.

Denna kritik kunde ha varit befogad
för något år tillbaka, men den är det
näppeligen i dag. Det har varit en mycket
bestämd strävan från regeringens
sida att samordna uppgörelserna, och
en sådan samordning har också för närvarande
kommit till stånd. Av kända

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skäl måste man dock prissätta sockerbetorna
ett år i förväg, liksom man också
måste prissätta brödspannmålen och
oljeväxterna före höstsådden. Om man
därvid vill upprätthålla den gamla tanken,
att jordbrukarna skola, innan de
så, veta vad de komma att få för sina
produkter, räcker det emellertid inte
bara med ett relativt pris, utan det
måste då också sättas ett absolut pris.
Det kan ju också uppstå situationer,
där det rent försörjningsmässigt kan
vara angeläget att stimulera en viss odling,
låt mig säga brödsädesodlingen.

Det kan försörjningsmässigt vara absolut
nödvändigt att regeringen har denna
fullmakt. Den behövde inte användas
i fjol. Om den behöver användas i år
vet jag inte, men jag skulle knappast tro
det; det kan hända att den måste användas,
men jag lutar närmast åt den
uppfattningen, att så inte behöver ske.
Men om den skall användas, sker det
inte genom något ensidigt dekret från
regeringen utan först efter noggrann
konfrontation med jordbrukarnas organisationer
och med jordbrukarnas representanter
i försörjningsorganen.

För att man skulle få samordning till
stånd ha representanter ifrån RLF och
lantbruksförbundet suttit med vid de
förhandlingar, som förts med Sockerbetsodlarnas
centralförening om fixering
av sockerbetspriset. Där ha de
stora organisationernas representanter
varit med, på direktiv av regeringen,
för att bevaka jordbrukets intressen
över huvud taget och för att bevaka att
inte det speciella priset blir så högt, att
detta får negativa följdverkningar på
andra områden. När det varit fråga om
att fixera oljeväxtpriserna ha represenäven
deltagit i de förhandlingar, som förts
med Oljeväxtodlarnas centralförbund,
detta för att man skulle få det speciella
tanter för Lantbruksförbundet och RLF
priset instämt i helhetens ram, så att
negativa verkningar skulle förebyggas.
Jag tror inte man kan komma längre

i fråga om samordning och samstämmighet
i dessa fall än vi för närvarande
ha gjort på området.

Jag kanske sedan skall nämna något
om reservationen nr 4. Även herr Norup
anslöt sig till reservanterna i fråga om
en avveckling av den reglering av kraftfoderhandeln
som för närvarande sker
via Spannmålsbolaget. Allan Andersson
i Tungelsta har utförligt redogjort för
varför man ännu begär, att Spannmålsbolaget
skall ha importmonopolmöjlighet,
och jag har inte mycket att tillägga
därutöver. Det är bl. a. därför att —
som Allan Andersson konstaterade ■—-man vill ha möjlighet att få ut det inhemska
rapsmjölet i kraftfoderblandningen.
Men det är framför allt den
andra sidan av saken man får observera,
nämligen att kraftfoderpriserna på
världsmarknaden ännu inte ha nått det
läget, att man kan tala om ett tillfredsställande,
permanent, fast prisläge. Det
var inte länge sedan dessa priser voro
så höga ute på världsmarknaden, att
vårt inhemska pris på 50 öre per kilogram
rapsmjöl betraktades som ett lågt
pris. Världsmarknadspriset har emellertid
under det senaste året haft en nedåtgående
tendens. De som följa med
skördeutsikterna ute i världen veta, att
det i Argentina innevarande år är närmast
en missväxtsituation och att vad
Nordamerikas förenta stater beträffar,
där importen kompliceras av den valutapolitiska
frågan, dollarproblemet, etc.,
skördeutsikterna innevarande år äro om
också inte dåliga så väsentligt sämre
än de varit de två senaste åren.

Dessa premisser äro, menar jag, litet
för osäkra för alt man skulle våga föreslå
att denna handel nu skall släppas
fri och att de privata importörerna skola
svara för importen ocli få sälja efter
världsmarknadspriset. Det kan hända
att det blir vissa prishöjningar på
kraftfodret, som de svenska småbrukarna
inte räknat med. Jag ber att få understryka
att Kungl. Maj:t av riksdagen

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

begär 25 miljoner kronor, som skola gå
till Svenska spannmålsbolaget just för
nedsubventionering av höga världsmarknadspriser
på kraftfoder. Detta är
ju ett uttryck för att det är litet för tidigt
att redan nu byta system.

Så skulle jag vara framme vid min
sista bemärkning och den skulle gälla
planen för subventioneringsavvecklingen.
Det är klart att man kan roa sig
med att göra upp en plan för en subventioneringsavveckling.
Herr Hseggblom
uppbyggde kammaren med en
mångfald av alternativ för en sådan.
Jag tror emellertid inte att det kan ha
så särdeles mycket mera än ett teoretiskt
intresse för stunden att belysa alla
dessa olika aternativ, att —■ som herr
Haeggblom uttryckte det — göra kombinationer
av alla dessa och på basis
av denna mångfald av alternativ och
kombinationer försöka få fram en plan
för subventionsavvecklingen. Jag tror
helt enkelt att det är vår allmänna bedömning
av det ekonomiska läget som
får vara avgörande för den takt, i vilken
vi kunna avveckla subventionerna.
Och vi få göra det efter hörande av
försörjningsmyndigheter och efter diskussion
med jordbrukarnas organisationer
och sammanslutningar.

Man kan följaktligen inte, herr Haeggblom,
som jag ser saken, ge jordbruksnämnden
i uppdrag att upprätta en plan
för avveckling av alla jordbrukssubventioner.
Det är en fråga som ligger helt
inom regeringens bedömningssfär och
inte inom en underordnad försörjningsmyndighets.
Den är beroende av utvecklingen
på alla de övriga områdena, av
hur pass ansträngt läget är på lönemarknaden,
av hur avtalsrörelserna spela ut
sig och hur de prispolitiska, lönepolitiska
och allmänpolitiska avgörandena
verka. Allt detta måste väl om något bli
föremål för en central värdering, som
endast kan ske på regeringsplanet.

Herr talman! Jag har med detta lilla
inlägg velat göra några kommentarer
till vad som anförts i debatten på punk -

område.

ter som jag inte tyckte hade blivit besvarade.

Herr HAEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Eftersom statsrådet erinrade
om den ägglagring, som med statens
hjälp skedde 1948 och som han ansåg
att jag glömt bort, när jag tagit
ställning härvidlag och begärt en friare
marknad för äggen, skall jag be att
få redovisa min syn på denna fråga.

Hösten 1948 gjorde vi från ägghandlarorganisationens
sida en bestämd
framställning till livsmedelskommissionen
om att få rätt att exportera ägg till
England. När det förts förhandlingar
om ett englandsavtal hade förslaget
mötts av den förståelsen att det från
England kommit telegrafiska meddelanden
om att man önskade äggimport från
Sverige. Men livsmedelskommissionen
lämnade inte sitt tillstånd. När sedan
äggen hopades här på nyåret 1949, ansågo
vi oss ha skäl att säga till myndigheterna:
Var så goda och tag konsekvenserna
av att ni hindrade oss från
att gå ut på exportmarknaden! Och jag
får medge, att livsmedelskommissionen
ärligt uppfyllde sina skyldigheter. Men
resultatet blev att staten tog på sig en
dyrbar lagring av mellan 4 000 å 5 000
ton ägg, som sedan såldes ut under resten
av året i ett icke tillfredsställande
skick.

Vi ha blivit så övertygade om statens
begränsade möjligheter att genom sådan
lagring klara oss i framtiden, att vi
för vår del sagt, att även om vi nu, när
ett tvåkronors garantipris gäller, skulle
komma i samma situation, vi hellre ta
på den öppna marknaden ett lägre pris
än att vi åter äro med om det, som
staten åstadkom med lagringen 1949.
Det var en följd av att man inte lät oss
gå ut på exportmarknaden då, och den
dag som i dag är ha vi, på grund av
den inställning kommissionen då hade,
ännu inte kunnat exportera ett kilo ägg
till England! Men hönskött ha vi lyc -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kats få över, ty det hade man inte haft
ögonen på. Nog ha vi försökt komma
in på englandsmarknaden efter fattig
förmåga. Men det är inte riktigt att säga,
att vi ha glömt bort vad som hände
1949. Jag har det mycket väl i minnet
och vill inte ha det upprepat.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
tacka för vad jordbruksministern yttrade
beträffande 4-procentregeln. Det
sprider onekligen ökat ljus över hur
denna fråga ligger till, vilket inte hindrar
att man i varje fall för detta år sätter
4-procentregeln ur funktion. Jag vill
vidare konstatera att Lantbruksförbundets
ordförande, herr Norup, har i sina
upplysningar i jordbruksutskottet och sina
uttalanden här i kammaren ådagalagt
en annan uppfattning om uppgörelsens
innebörd än den jordbruksministern
har — vilket för all del förekommit
förr —• utan att saken blivit
uppklarad.

När det gäller kraftfoderprisets höjning
under innevarande år säger statsrådet,
att han visst inte begått något
löftesbrott, eftersom han varit beredd
att infria vad riksdagen och regeringen
tidigare beslutat. Men jordbrukets förhandlingsdelegerade
hade tackat nej och
tyckt, att om vi skulle offra dessa 7 miljoner
kronor, kunde äggproducenterna
gärna betala dem. Detta var vad som
förekommit. Det har inte varit så klart
utsagt tidigare och, det är tacknämligt
att nu ha fått upplysning.

Men en sak bör sägas ytterligare. Om
Sveriges riksdag och Sveriges regering
ha beslutat, hur en viss fråga skall behandlas
under ett regleringsår framåt,
ha då tio förliandlingsdelegerade rätt
att befria jordbruksministern från att
iakttaga detta beslut? Det är en principfråga
detta. Det är väl ändå så att
niir jordbruksfrågorna underställas Sveriges
riksdag, iir det underförstått, att
vad i denna församling beslutas har nå -

gon betydelse. Jag erinrar om vad Mirabeau
yttrade under franska revolutionen
på tal om det tredje ståndet. Vad
är det tredje ståndet? frågade man. Han
svarade: Ingenting. Vad borde det vara?
frågade man. Allting, löd svaret. Och
vad vill det vara? Någonting! blev
svaret.

Även Sveriges riksdag borde vara
»någonting» i detta sammanhang!

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! När jordbruksministern sade
att jag inte bara accepterat utan även
diskonterat 4-procentregeln, var detta
nog litet felaktigt. Enligt min mening
har jag inte sagt något annat än att
4-procentregeln än så länge är gällande
och att jag ingen anledning har att ta
upp någon diskussion om 4-procentregeln
och dess tillämpning. Det kan man göra
senare. Jag påpekade också att det
icke var anledning för jordbruksministern
att ta upp en diskussion på den
punkten i propositionen. Den förklaring
som jordbruksministern gjorde i
det avseendet är jag inte riktigt tillfredsställd
med. Jag menar att så som
saken ligger till och så länge 4-procentregeln
gäller, behöver man inte ännu
föra något resonemang om saken.

Herr Svensson i Ljungskile var mycket
indignerad över att jag ställde frågan,
vilken folkpartiets officiella inställning
var till den Osvaldska motionen.
Den var ju föremål för ganska
mycket jubel i folkpartikretsar i början
av året. När den kommenterades så välvilligt
på olika håll och när det dessutom
anordnades diskussioner om den
där allmänheten mötte upp, gav väl
detta faktiskt sken av att förslaget betydde
mycket. Jag har givetvis ingenting
emot att herr Svensson i Ljungskile
både i utskottet ocli här i dag deklarerat
en annan mening —■ det är dock en
liten skillnad mellan den och herr Rubbestads
mening här om dagen. Jag har
inte märkt att den kommenterats med

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

så stor glädje, men han får ju stå för
sin åsikt.

Vad sedan äggen beträffar är det väl
ändå så, att om man förespeglat jordbrukarna
ett pris på 3 kronor 40 öre
per kilogram kunde det ha blivit en
produktion av den storleksordningen
att man fått ganska svårt att veta, var
man skulle ha gjort av en så stor produktion.
Det är inte säkert att det går
lika bra att exportera ägg i fortsättningen
som det gör nu. Jag tror fortfarande
att den mera modifierade inställning,
både uppåt och nedåt, i fråga om
äggpriset som underhandlarna intagit i
längden kommer att ge jordbrukarna
det bästa utbytet.

Rörande kraftfodret och margarinet
säger herr Svensson i Ljungskile, att jag
tydligen inte läst handlingarna. Men
kanske herr Svensson å sin sida har
läst för fort. Jag har förhört mig om saken,
och det är inte alls meningen, att
de extra 10 örena per kilogram kraftfodermedel,
som nu skola betalas, skola
användas för att förbilliga margarinet.
Det kan inte bli fråga om att smöret
skall betala accis till förmån för margarinet.
Det ligger så till att med 40-örespriset på rapskraftfoder får man
medel att delvis betala den fördyring,
som ligger över 40 öre i fråga om det
importerade kraftfodret. Följaktligen
kan man säga att om inte staten subventionerade
importerat kraftfoder,
finge man betala ännu mycket mer, och
därmed hade man också fördyrat inköpen
för småbrukarna, herr Svensson i
Ljungskile! Nu ha vi begärt att man om
möjligt skall utreda frågan om en sådan
eventuell fördyring för småbruket
för att se, om man kan finna någon utväg
för att lösa den.

I fråga om standardiseringen av mjölken
tror jag att den dag kommer, då vi
få begära en annan standardisering än
den som nu är gällande. Jag tror dock
att man vid en jämförelse mellan fördelar
och nackdelar härvidlag kommer
till att man för närvarande bör vila på

hanen. I detta sammanhang är jag mycket
angelägen att framhålla, att vi från
mejeriorganisationernas sida givetvis
vilja tillhandahålla konsumenterna så
god mjölk som de begära och att vi äro
mycket lyhörda för konsumenternas
krav i det fallet. Jag hoppas för övrigt
att både konsumenter och producenter
skola bli tillgodosedda. Men i nuvarande
läge, innan man vet, hur en ändring
kommer att inverka, ha vi hävdat att
det är bättre att vänta. Jag skulle tro att
detta är det rätta, även om det kanske
kan skorra i vissa konsumenters öron,
nämligen deras som anse att det skulle
vara förnämt att få den feta mjölken.
Men vi veta ungefär vad detta skulle
få för konsekvenser. Och innan jordbrukarna
få höja priset i samma mån
som vi höja fetthalten, hålla vi på att
det är bättre att vänta. Jag skulle tro
att denna inställning sammanfaller med
både stora och små producenters intressen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har tidigare förklarat att jag delar
herr Norups uppfattning, att vi i höst
bl. a. skola diskutera 4-procentregeln.
Hade han i sitt första anförande inskränkt
sig till den deklarationen, hade
förmodligen min precisering av 4-procentregeln
varit outsagd här i dag. Men
herr Norup lät sitt önsketänkande driva
sig fram till en diskontering genom att
slå fast, att 4-procentregeln är gällande.
Jag säger, att den är öppen för diskussion,
och nu säger herr Norup det också.
Kunna vi vara överens om det, behöva
vi inte tala längre om saken.

Vad sedan beträffar herr Svenssons i
Ljungskile fråga, huruvida jordbruksministern
har rättighet att frångå ett
riksdagsbeslut med hänsyn till tio förhandlares
önskemål, så är det ju en fråga,
som riksdagen har att ta ställning
till nu. Anser kammaren, att det är en
riktig lösning av problemet, som jord -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukarnas organisationer och livsmedelskommissionen
ha enats om och som
regeringen har ställt sig bakom, följer
den utskottet. Anser den däremot, att det
är en oriktig lösning av problemet, följer
den herr Svenssons m. fl. reservation.
Det är så enkelt som det kan vara.
Det är kammaren själv som får avgöra
riktigheten av vad som skett.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Vad beträffar
riksdagens rätt kan man naturligtvis
säga som jordbruksministern gjorde, att
riksdagen får i efterhand ta ståndpunkt.
Men när det gäller att bedöma jordbruksministerns
inställning till riksdagens
rätt, förändrar den saken ingenting.
Den är lika klart ådagalagd i vilket
fall som helst.

Sedan vill jag säga, att, såvitt jag förstår,
hoppade herr Norup över de två
punkter, där det förelåg motsättningar
mellan jordbruksministern och honom,
och talade i stället om något annat, som
han tydligen hade hunnit fundera närmare
på.

I fråga om de tio miljonerna kan jag
inte i en kort replik gå igenom materialet,
men jag har detaljerade uträkningar
ifrån livsmedelskommissionen
på hela prissättningssystemet, och de
visa, att i de siffror, som livsmedelskommissionen
räknat fram och som iiro
anförda i propositionen, äro de 40 örena
för rapsmjölet inräknade i rapsoljans
produktionspris och däri ingår alltså
subventionen. Det går inte att med något
allmänt resonemang komma ifrån
den saken. Jag kan ta fram propositionen
och läsa in detta till protokollet,
ifall herr Norup har intresse av att få
det dit.

Vad sedan gäller möjligheten att bära
importavgifterna på det importerade
kraftfodret, anse vi att en sådan
möjlighet föreligger, såsom framgår av
den reservation, som avgivits från folkpartiet.
Där föreslår man, att bolaget

skall få köpa för tio öre billigare -— det
blir tio miljoner kronor för den kvantitet
man räknar med — och sälja till
självkostnadspris, och blir överpriset
på importerat kraftfoder mindre än tio
miljoner kronor, kan självkostnadspriset
ligga under 40 öre. Herr Norup kan
ju få nöjet att stödja en sådan linje,
som han trodde sig stödja, genom att
rösta med folkpartiet i denna fråga.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
skall inte trötta kammaren med något
långt anförande. Jag skall bara beröra
ett avsnitt av det föreliggande förslaget,
nämligen det som gäller priset på
brödsäd.

Jag kan hålla med dem som säga, att
108 prisorter äro för många. Det bör
vara ett intresse att handeln blir friare,
och detta blir den genom att man minskar
prisorternas antal. Jag tycker emellertid,
att denna reduktion från 108
till 14 — d. v. s. de 14 normalprisorterna
plus Örebro — är en något för kraftig
reduktion, i synnerhet om man studerar,
hur detta kommer att verka. Då
finner man nämligen, att verkningarna
bli rätt olika för olika delar av vårt
land. Man har ju bara räknat med kustprisorterna
från Gävle i norr utefter
kusten till Göteborg, och man kan påstå,
att för en mycket stor del av den
svenska brödsädsodlingen en kompensation
för fraktkostnaderna med 57 öre
per deciton mycket väl täcker dessa
kostnader. Men man har bortsett ifrån,
att mycket stora delar av Mellansverige
— jag tänker då i första hand på
norra delen av den s. k. Vänernslätten,
norra delen av Skaraborgs län, slättbygden
utefter Vänern inom Värmlands
län och delar av landskapet Dalsland
— komma fraktkostnaderna till närmaste
prisort att överstiga 57 öre per
deciton. Fraktkostnaderna för brödsäd
till Göteborg från Karlstad, Skattkärr
och Kristinehamn utgöra löst i båt 82
öre per deciton, som styckegods 1 krona

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

per deciton och om man nödgas använda
järnväg, äro fraktkostnaderna lägst
1 krona 32 öre — nämligen från Säffle
—• och högst 1 krona 74 öre — från
Kristinehamn. Detta måste ju innebära,
att jordbrukarna i Värmland, norra delen
av Skaraborgs län och en del av
Dalsland, få vidkännas sänkt avräkningspris
på sin brödsäd. Jag tycker
nog, att det är ett något underligt sätt
att stimulera brödsädsodlingen. Ur försörjningssynpunkter
är det inte något
intresse att minska brödsädsodlingen.
Den behöver upprätthållas i sin nuvarande
omfattning och t. o. m. något utökas.

Det är av dessa orsaker, som jag, herr
talman, i motionen II: 612 har yrkat,
att fyra hamnar vid Vänern skola bibehållas
som prisorter, nämligen Skattkärr,
Kristinehamn, Säffle och Lidköping.
Jag kan yrka detta så mycket
hellre som yrkandet står i överensstämmelse
med principen, att man
skulle ha kustprisorter i största möjliga
utsträckning, och jag vågar påstå, att
Vänerns hamnar kunna jämställas med
kusthamnarna, eftersom Vänernfartygen
också äro oceangående.

Jag vill därför, herr talman, kort och
gott yrka bifall till motionen II: 612.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag vill
först instämma med herr Waldemar
Svensson i vad han sade om äggpriset
och därmed sammanhängande förhållanden.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid, att jag ville göra några
reflexioner med anledning av dels vad
jordbruksministern säger i den kungl.
propositionen angående mjölkstandardiseringen,
dels den diskussion om oljeväxtodlingen,
vilken jag, som är oljeväxtodlare
och representant för ett län,
där denna odling är mycket omfattande,
haft tillfälle att åhöra under flera debatter
här.

Vad beträffar standardiseringen av

mjölk är jag övertygad om att det
skulle ha varit ett psykologiskt klokt
drag, om man nu hade försökt att få
standardiseringsbestämmelserna upphävda.
Jordbruksministern faller tillbaka
på stabiliseringspolitiken och anser,
att ett sådant upphävande inte kan
ske under 1950, utan att frågan bör
tagas upp senare. Någon tidpunkt för
när detta kan ske anger han emellertid
inte.

Med anledning av att man här i debatten
i dag har talat om att man vill
ha två olika sorters mjölk vill jag säga,
att jag hör till dem som äro tveksamma
på den punkten av olika anledningar.
Herr Norup har anfört en del av de
synpunkter, som jag tror att man från
mejerihåll anlägger på frågan. Det finns
emellertid även andra synpunkter att
ta hänsyn till i detta sammanhang, allra
helst som det är meningen, att mjölken
av högre kvalitet, om man får kalla den
som har högre fetthalt så, skall saluföras
som flaskmjölk.

Vi ha här i landet ett mycket litet
antal mejerier, som äro belägna i städer
med mindre än 20 000 invånare och som
ha tekniska möjligheter att klara en
sådan distribution. Därför skulle en
hel del av landets mindre städer och
samhällen, som inte äro belägna intill
storstäder, inte få möjlighet att tillhandahålla
en sådan produkt. Jag är
tveksam, huruvida detta kan vara riktigt.
Jag tror att om man skall vidta
någon förändring, bör den vidtagas på
sådant sätt, att samtliga mejerier i landet
få möjlighet att tillhandahålla denna
viktiga produkt till samtliga konsumenter
och så att inte konsumenterna i de
större städerna komma i ett fördelaktigare
läge än konsumenterna på andra
orter i landet.

Skulle man gå upp till en fetthalt av
3V2 procent, som herr Norup sade i sitt
anförande, skulle det för övrigt innebära,
att man i vissa delar av landet
skulle behöva öka fetthalten i den så
att säga naturliga mjölken genom in -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

blandning av grädde. I Malmöhus län
t. ex. ha människorna aldrig druckit
mjölk med en fetthalt av 3^2 procent
av den anledningen, att fetthalten i
mjölken inte är så hög i det länet,
under det att i stockholmsområdet fetthalten
i mjölken före standardiseringen
var 3^2 å 3,0 procent. Jag har den uppfattningen,
att det riktiga vore att saluföra
en standardiserad mjölk med en
fetthalt, som i varje särskilt fall låge
så nära den fetthalt, som mjölken i sig
själv innehåller. Om mjölkens fetthalt
i Malmöhus län inte är mer än 3,2 procent,
skulle man låta fetthalten vara 3,2
procent och hålla ett prisläge anpassat
därefter. På motsvarande sätt skulle man
inom stockholmsområdet hålla en fetthalt
av 3,6 procent med därefter anpassat
pris. Då skulle man ge konsumenterna
en naturlig produkt så nära den
verkliga som man kan komma, samtidigt
som producenterna också finge sin rätt
på så sätt, att de finge betalt med hänsyn
till fetthalten i den saluförda
mjölken.

Nu säger man att det skulle påverka
index, om man skulle låta priset anpassas
efter den högre fetthalten. Jag
förstår, att man kan resonera så, även
om jag tycker, att det är litet underligt.
Tv om man köper 3 liter 3-procentig
mjölk eller 2lh liter 3,7-procentig mjölk,
får man ju lika många kalorier och lika
mycket fett och skulle, om priset anpassas
efter fetthalten, få samma värde
för samma pris. Att det skulle påverka
index, skulle ju innebära, att inte fetthalten
utan vattnet i mjölken skulle påverka
index. Jag tycker att man borde
komma bort från vattenberäkningen i
detta sammanhang. Om det inte går nu,
vill jag vädja till jordbruksministern,
att han beaktar dessa synpunkter och
tar denna fråga under omprövning, så
att man får tillbaka den naturprodukt
man hade tidigare, då man hade endast
en sorts mjölk.

Det kan inte hjälpas att om man skall
saluföra två sorters mjölk, betyder detta

en ganska stor fördyring av distributionen.
När vi veta, hur vi hållit på att
kämpa för ett förbättrat pris på mjölken,
är det inte riktigt att skapa en
distribution, en försäljningsorganisation
och mejeriteknisk utbyggnad, som skulle
fördyra denna vara. Vi saluföra ju ändå
för närvarande mjölk — med möjlighet
till flaskförsäljning — av fyra olika
kvaliteter, dels 3-procentig mjölk, dels
filmjölk, dels kaffegrädde, dels vispgrädde.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord
angående vår oljeväxtodling. Jag representerar
ett län, som hade tre år av så
gott som total missväxt, då det inte regnade
från sådd till skörd, i varje fall
inte under växtperioden. Under den
tiden upptäckte vi, att oljeväxterna voro
en gröda, som tålde försommartorkan,
och det ledde till att de gotländska jordbrukarna
blevo intresserade av en sådan
odling i mycket hög grad.

Nu tror jag inte, att denna odling
varit till skada för vårt land utan tvärtom.
Vi ha här i landet haft ett mycket
stort behov därav, dels ur försörjningssynpunkt,
dels ur valutasynpunkt. När
jag talar om försörjningssynpunkter,
vill jag hänvisa till att vi under avspärrningen
inte bara fingo olja till vår margarinförsörjning
utan även kraftfoder
till våra kor, och det gav både smör och
mjölk åt det svenska folkhushållet. Det
var sålunda av mycket stort värde för
oss under avspärrningen, att vi hade
den odlingen. Jag tycker att man gott
kan ge ett erkännande åt de svenska
bönderna, som inte voro så konservativa,
att de höllo fast vid den gamla
odlingen utan kastade sig in på oljeväxtodlingen
och följde med sin tid.

Jag erinrar om hur det var, när den
skånska skörden av oljeväxter frös bort
1946 eller 1947, det inträffade då en
fullständig katastrof på detta område.
Samtidigt var landet i behov av denna
odling både ur försörjnings- och valutasynpunkt.
I den situationen gällde det
att skapa ett prisläge, som kunde göra

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.
på jordbrukets område.

Prisreglerande åtgärder

jordbrukarna villiga att, trots den katastrof
de hade upplevt året innan, så
på nytt och bygga upp odlingen. Då
fastställdes det pris, som livsmedelskommissionen
nu redovisar, på 1 krona
6 öre per kilogram för frö med 9-procentig
vattenhalt. Jag vill framhålla,
att dessa 1 krona 6 öre per kilogram
inte är det pris, som jordbrukarna
fått, ty det är ytterst sällan som man
kan saluföra frön direkt från jordbruket
med så låg vattenhalt. Vattenhalten
håller sig i allmänhet omkring 18 procent,
och då blir priset 10 å 15 öre
lägre per kilogram.

När man i dag kritiserar oljeväxtodlingen
och talar om kraftfoderpriset,
glömmer man bort vad denna odling
och inte minst dess avfallsprodukt,
rapsmjölet, har betytt under alla dessa
år av avspärrning. Ha vi nu kommit
in i ett annat läge, är det inte värt att
klaga, ty priset sattes, när läget var
sådant att det ur alla synpunker var
av värde, att odlingen kom i gång. Jag
vill gärna också ha sagt till jordbruksministerns
försvar, att det var Oljeväxtodlarnas
centralförening, alltså oljeväxtodlarna
själva, bland vilka jag inräknar
mig själv, som tvingade fram
detta pris med hänsyn till att ett sådant
prisläge var nödvändigt för att odlingen
skulle komma i gång. Jag vill gärna
säga, att om det är så att kammaren har
stort behov av att ta någon skalp, så ta
min, men låt jordbruksministern vara
i fred, ty han har ingenting ont gjort,
åtminstone inte i detta sammanhang.

Den omständigheten, att 1949 års
skörd av oljeväxter tack vare den mycket
goda väderleken blev mycket rik
och av mycket stor omfattning, ledde
till att denna skörd tog ett mycket stort
utrymme i jordbrukskalkylen. Att detta
förhållande måste irritera jordbrukarna
inom områden, där man inte odlar oljeväxter,
kan jag mycket väl förstå. Det
är beklagligt, att man inte fick räkna
bort detta ur fjolårets jordbrukskalkyl,
ty då hade läget varit ett annat, och

detta irritationsmoment hade varit
borta. Tyvärr gick det inte att få bort
det utan det blev kvar.

Nu talar man om — och det framhålles
också i reservationerna — att
vi skola försöka exportera så mycket
vi kunna och att man skall ge oljeväxtodlingen
det utrymme den kan få. Jag
är angelägen att framhålla, att om vi
på den areal, där vi nu odla oljeväxter,
skulle odla något annat, skulle det också
komma att trycka den inhemska
marknaden och kunna bidraga till att
det bleve ett överskott på något annat,
ett överskott, som vi kanske inte kunde
exportera. Därigenom skulle vi kanske
komma i ett besvärligt läge.

Jag skall inte uppta tiden längre. Jag
har blygts litet smått, när jag under ett
par år hört debatterna om oljeväxtodlingen,
och på grund av min blyghet
har jag inte sagt något. Herr talman,
jag har inget yrkande, men jag blygs
inte längre.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Efter herr Ahlstens yttrande
har jag bara anledning att hänvisa till
vad jag sade tidigare angående folkpartiet,
herr Waldemar Svensson och
herr Osvald och om herr Waldemar
Svensson och herr Ahlsten. Jag vill bara
säga, att jag hoppas, att om herr Ahlstens
skalp kräves, den tages nätt.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig bara till ett par områden av detta
stora förslag, ett par detaljer, som visserligen
kunna anses vara små men
som för de orter, där jag är hemma, i
alla fall ha mycket stor betydelse.

Det gäller potatispriset, som herr
Norup var vänlig nog att ta upp och
beröra i sitt anförande. Han sade bl. a.,
att kravet ifrån livsmedelskommissionens
sida vid underhandlingarna var
en sänkning av priset med 3 öre. Jag
känner bara till ett krav på sänkning
av potatismjölspriset med 4 J/s öre vil -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ket motsvarar ett pris på potatisen av
3 öre pr hl och stiirkelseprocent. Vi
hade från odlarliåll vid de underhandlingar
jag var med om i livsmedelskommissionen
en bestämd mening att
detta icke skulle gå ut över potatispriset,
utan vi räknade med och ställde i
utsikt, att marginalerna för tillverkning
och försäljning av potatismjöl kunde
sänkas, och vi gjorde vissa rekommendationer
i den vägen. Det förslag som
föreligger nu innebär så vitt jag kan
förstå ett accepterande av vad livsmedelskommisionen
önskat. Jag kan inte
hjälpa, när jag varit med i utskottet
vid behandling av detta förslag och när
jag tagit del av vad som har skrivits,
tycker jag att tendensen har varit att
söka komma åt det mindre jordbruket
och de svaga jordarna. Detta kan sägas
om både kraftfoderfördyringen som jag
inte skall diskutera, då så många av
talarna före mig ha behandlat detta
spörsmål, och sänkningen av potatispriset
liksom om fastställandet av rågpriset
i förhållande till vetepriset, en sak
som jag senare skall säga något om.

Potatis för fabriksändamål odlas på
de mycket svaga jordarna, främst i
Skåne och Blekinge; och på mycket
stora arealer. Man räknar med att man
odlar fabrikspotatis i Skåne på 10 procent
av jordarealen och i Blekinge på
16 procent, och det finns härad i Blekinge
län, där odlingen av fabrikspotatis
omfattar ända upp till 24 procent av
jordarealen. Denna odling har säkert
sin stora uppgift även i framtiden.

Det är klart, att en så arbetskrävande
gröda som potatis skulle man icke odla
på detta sätt, om icke jordarna vore
så svaga, att man icke med fördel på
dessa kan odla andra produkter än
huvudsakligen potatis och råg. När man
nu vill sänka potatispriset med ett öre
per hl och stärkelseprocent vilket gör
0,25 öre per kg potatis, går detta knappast
ut över storjordbruket, där man bär
egna andelar eller egna stärkelsefabriker,
utan det går i första hand ut över

dem som icke ha sådana andelar eller
egna stärkelsefabriker, d. v. s. över
mindre jordbrukare, som leverera sin
skörd till stärkelsefabrikerna.

Man kan säga, att ett öre per hektoliter
och stärkelseprocent icke är så
mycket. Det är det inte heller, herr talman!
Det rör sig icke om mera än
sammanlagt 1h miljon kronor. Men för
dessa människor betyder det mycket.

Nu stå vi inför ett nytt skördeår, då
det ovillkorligen måste bli dyrare att
skörda och bärga potatisgrödan än vad
det varit tidigare. Särskilt beträffande
plockningen få vi nog räkna med en
avsevärd fördyring. Hade man bibehållit
det pris, som gällde i fjol, eller 35
öre per stärkelseprocent och hektoliter
samt följt de rekommendationer, som
jag och herr Elofsson i första kammaren
gjort till livsmedelskommissionen
om att sänka marginalen vid tillverkningen
och försäljningen av potatismjöl,
tror jag att detta ur många synpunkter
skulle ha varit den lyckligaste
vägen. Det hade varit en lösning som
man hade kunnat acceptera. Det finns
vissa skäl att sänka mariginalen på tillverkningen
av potatismjöl, men jag kan
icke se någon som helst anledning att
man nu skulle sänka priset på potatisen,
då omkostnaderna för skörden väsentligt
ökats.

När det sedan gäller skillnaden i rågoch
veteprisen, så har ju den saken diskuterats
i många år. Man har rekommenderat,
att man skulle närma prisen
till varandra. Rågen växer på den svagare
jorden och odlas väl mest av de
mindre jordbrukarna, medan vetet odlas
av de större jordbrukarna på den
bättre jorden. Detta gäller åtminstone i
allmänhet.

Nu hade ju herr Norup i sak ingenting
att invända mot ett sådant arrangemang.
Han sade till och med, att han
hade sitt hjärta hos rågodlarna. Detta
äro vi som odla råg säkert icke otacksamma
för. Men vi skulle vara ännu
mera tacksamma om det bleve en rätt -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

visare fördelning i prishänseende i fråga
om råg och vete.

Nu har det sagts, att man för närvarande
har svårigheter att göra av
med rågen. Ja, det tror jag är riktigt.
Jag tror på de uppgifter som lämnats,
att det just nu förhåller sig på det sättet.
Men dessa förhållanden variera
från månad till månad ibland och från
år till år vid andra tillfällen. Man kan
icke alltid veta, vilketdera som det blir
svårast att göra sig av med. Herr Norup
påpekade ju, att vi hade överskott på
både råg och potatis. Men vi ha också
god tillgång på annat just nu, som man
icke rekommenderat sänkta priser på.

Jag tror att de flesta människor i de
trakter jag talat om, även de som tilläventyrs
ha bättre odlingsbetingelser,
tycka att detta är, om icke direkt ett
slag i ansiktet så dock en mycket stor
missräkning för dem.

Herr talman! Jag har velat säga ifrån
om detta. Jag hoppas, att denna tendens
icke skall fortsätta utan att man kommer
att taga vederbörlig hänsyn till sådana
ting som jag här försökt omnämna.

Jag skall med det anförda be att få
yrka bifall till de reservationer, som
avlämnats av herr Näslund in. fl. under
nr 3) och 6). Den första reservationen
avser spannmålspriserna och den senare
potatispriset.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Herr Johnsson i Kastanjegården
sade, att frågan om potatispriset
berör ett mycket stort småbruksintresse.
Jag tycker verkligen, att man
skall låta bli att dela upp alla dessa
frågor efter deras förmenta betydelse
för de stora eller de små jordbruken.
Jag förstår icke, att detta kan vara
mera ett småbruksintresse än ett medeljordbruksintresse.
Jag skulle tro att
det väger ungefär jämnt.

Så säger herr Johnsson, att han icke
hade vetskap om att man fört något
annat resonemang än att potatismjölet
skulle sänkas med 4,5 öre. Det var i
alla fall så, herr Johnsson, att man i
livsmedelskommissionen från början
begärde, att potatispriset skulle sänkas
med 3 öre per hektoliter och stärkelseprocent.
Det fördes underhandlingar
om den saken. Jag gjorde allt vad jag
kunde för att priset skulle få vara oförändrat.
Men det gick icke att få igenom
detta. Då kunde man icke stjälpa uppgörelsen
för ett öre mer eller mindre
för potatisen, utan man måste tyvärr
acceptera ett sänkt pris.

Herr Johnsson säger, att han vill ha
en rättvis fördelning i prishänseende.
Ja, herr Johnsson, det vill jag också.
Men jag är övertygad, att om man så
absolut vill hålla på en rättvis fördelning
av priserna, får man icke göra så
mycket motstånd mot några stycken
kronobergare, som för nästa år vilja ha
utökad möjlighet att riva potatis. Men
i det fallet slår man vakt om sina intressen
och säger, att man icke vill gå
med på detta. Om det är ett så dåligt
pris, skulle man väl kunna ha avstått
och givit de andra en litet ökad tilldelning.

När man går att fördela priserna får
man nog se till att man är rättvis. Då
får man icke slå vakt enbart om den
odling som man själv har. Trots att jag
är både potatisodlare och rågodlare,
har jag måst giva med mig för att komma
till en överenskommelse om det
hela. Jag vågar göra det påståendet, att
det icke är större orättvisa mot de potatisodlare,
som kunna sälja potatis till
det för närvarande gällande priset per
hektoliter och stärkelseprocent, än mot
de småbrukare som producera mjölk.
I det fallet är man lika hård mot skogsbygderna
som mot jordbruksbygderna.
Det är nog omöjligt att klara upp detta
så att det blir rättvist.

När det gäller råg och vete säger
herr Johnsson att det är bättre med

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

handling än med tanke. Jag försökte bruken. Det är en sak som jag kan stå
göra vad jag kunde, men det gick icke för — det visar också de statistiska
att komma längre. uppgifterna.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Jag är något
förvånad över att herr Norup berörde
kronobergarna och deras önskningar
i detta sammanhang. Härvidlag har livsmedelskommissionen
bara följt det beslut
som riksdagen fattade 1933. Han sade, att
vore det så litet lönande att odla potatis
gjorde man det icke och då skulle,
menade herr Norup, inte kronobergarna
vara så angelägna att odla. Men herr
Norup önskar väl icke få ned priset
så mycket att man inte kan odla potatis?
Jag har sökt klargöra, att jorden
är av den beskaffenheten, att man på
stora områden icke med fördel kan
odla något annat.

Sedan uttalar herr Norup sin förvåning
över att man söker göra en klyvning
mellan stora och små jordbruk.
När det gäller en så arbetskrävande
gröda som potatisen är det faktiskt på
det sättet, att en hel del småbrukare
där nere icke skulle kunna existera på
sina småbruk, om de icke kunde utnyttja
arbetskraften. Det är detta de
kunna göra med denna gröda, och ett
olika pris för olika storleksordningar
av jordbruk, som t. ex. på mjölken, ha
de aldrig begärt. Men då är det hårt för
dem, att samtidigt som de veta att de
avtalsenliga lönerna gå uppåt, de själva
skola få mindre betalt för sin produkt,
när de komma och leverera den till fabrikerna,
vilket ovillkorligen innebär
en sänkt timpenning för dessa.

Jag kan icke se att det kan vara något
fel i att tala om det faktiska läget.
Visserligen odlar herr Norup också potatis
och råg. Jag gör det också. Det
finns de som ha större gårdar än herr
Norup och jag och som också odla potatis
och råg. Men jag har sökt förklara,
att denna odling i allmänhet sker på de
svaga jordarna och i de mindre jord -

Herr H^EGGBLOM: Herr talman! Jag
har inte begärt ordet för att fortsätta
detta smågnabb. Men det är en sak,
som jag icke vill låta stå oemotsagd.
Herr Norup försvarade marginalsättningen
för äggen med att hänvisa till
1947 års beslut. Jag är icke så övertygad
om att det är riktigt att göra så
i detta sammanhang. 1947 års beslut
innebär visserligen, att man skall göra
typjordbrukskalkyler, med vilkas hjälp
man sedan tror sig kunna räkna ut de
rimliga relationerna mellan olika jordbrukspriser.
Men vi äro ju ännu icke
framme vid några typjordbrukskalkyler.
Jag måste säga, att den marginalsättning,
som är föreslagen, icke är
föregången av några som helst utredningar
om produktionsförhållandena
utan har tillkommit på en slump. Detta
framgår alldeles tydligt av att man höjt
priset på kraftfodret — vilket man ansett
ofrånkomligt — samtidigt som man
sänkt den nedre gränsen. Jag vet ju, att
herr Norup icke var tilltalad av detta.
Under sådana förhållanden kan man
icke åberopa, att detta är en situation,
som har förutsetts i 1947 års beslut.
Jag menar, att vi måste rätta oss efter
läget. Marginalen upptill vållar besvärligheter
för exporten och minskade inkomster
för äggproducenterna, och
detta måste vi taga hänsyn till.

Gentemot herr Allan Anderssons påpekande
av hur priserna äro redovisade
i kalkylen vill jag säga, att den som
bedömer äggproduktionens förändrade
ekonomiska förutsättningar efter kalkylen
bedömer alldeles fel. T fråga om
detta verkar kalkylen som den kvalificerade
statistiken. 1 kalkylen står,
att äggpriset från produktionsåret
1948/1949 till 1949/1950 fallit med 10
öre och att i förhållande till året förut
hade det fallit med 25 öre. Om vi räkna

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

med kalenderår, som vi göra inom äggförsäljningsföretagen,
se vi att äggpriset
från sin toppunkt 1948 sjunkit med
55 öre till 1949 och under det första
kvartalet av detta år med ytterligare 12
öre. Även om det icke för herr Allan
Andersson varit avgörande, vill jag
säga, att situationen är icke så gynnsam
för äggproducenterna som man
tror, om man tittar på kalkylen och
bara ser hur föga priset sänkts där.

Jag antar, att sedan man en gång
satt ett pris i denna kalkyl får detta
pris bestå för framtiden, och man ändrar
det ej.

Till sist vill jag bara säga litet grand
om motionen rörande utredning om en
plan för avveckling av subventionerna.
Herr Norup har sagt — och det vill
jag taga fasta på — att han och hans
meningsfränder givetvis äro intresserade
av en avveckling men att han har
den uppfattningen, att den saken sker
bäst, om Kungl. Maj:t följer saken och
sedan lägger fram förslag. Statsrådet
Sträng hade också ungefär samma uppfattning,
att det måste vara regeringen,
som avgör frågan. Egendomligt nog slöt
han därav att det inte behövdes någon
utredning. Vi ha väl aldrig i världen
tänkt oss, att en utredning av jordbruksnämnden
skulle kunna avgöra denna
sak. Det är klart att det slutligen blir
regering och riksdag, som få ta ställning
till densamma. Men om vi bara
lämna detta åt Kungl. Maj :t att undersöka
och bestämma, få vi en proposition
någon gång i slutet av april eller
maj, som presenteras i sådant skick att
vi i utskottet knappast hinna debattera
saken. Jag vill erinra om att när vi behandlade
frågan om utredning rörande
subventionerna, gick det så till att jag
argumenterade för motionen, sedan sades
där inte ett ord utan det voterades,
och socialdemokraterna och bondeförbundet
bildade majoritet mot högern
och folkpartiet. Vad vi mena skulle vara
fördelen med en utredning vore att
vi skulle kunna få hela denna besvär -

liga fråga upp till offentlig debatt, sedan
den blivit stött och blött i remissinstanserna
och i pressen. Det är skillnaden
mellan oss och de som tycka,
att Kungl. Maj:t gör allting bäst. Men
jag ber som sagt att få ta fasta på vad
herr Norup yttrade om att han för sin
del ville ha en avveckling av devalveringssubventionerna
men att det i övrigt
får bli Kungl. Maj:t som får bestämma
takten.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Gentemot herr
Hseggblom vill jag säga, att vad jag anförde
här hänförde sig till utslaget av
jordbruksproduktionens lönsamhet under
den gångna tid som kan kontrolleras.
En undersökning ger vid handen
att den produktion av ägg, som vi haft
under de två senaste åren, har betingat
ett medelpris, som varit acceptabelt
både för producenterna och konsumenterna.
Jag har med detta velat säga, att
det väsentliga för producenterna väl
ändå är att det medelpris för hela året
som kan uppnås är sådant att detsamma
kan accepteras ur lönsamhetssynpunkt.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Hseggblom vill jag
säga, att vi ju voro överens om att det
är orätt mot äggproducenterna med
kraftfodertillägget under innevarande
år, men att det var nödvändigt att gå
med på det.

I fråga om höjningen av kraftfoderpriset
vill jag framhålla, att om denna
höjning inte skett, hade de kapitalstarka
odlarna genast försett sig med
kraftfoder för hela nästa års behov;
med hänsyn härtill var det nödvändigt
att klippa till. Sedan voro vi överens
om i utskottet att man skulle företaga
en skyndsam utredning för att skydda
äggproducenterna. Vad beträffar frågan
hur man skall förfara med äggpriserna
säger herr Hseggblom, att den inte
hänger samman med 1947 års riksdagsbeslut.
Enligt de riktlinjer, som 1947

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

års riksdag drog upp i fråga om den
kommande jordbrukspolitiken, skall det
vara ett gränsskydd för jordbruket. Då
menar jag att det är nödvändigt att
dessa riktlinjer följas, så att gränsskyddet
upprätthålles och man får möjlighet
till såväl export som import. Därför
är jag ganska rädd när herr Hseggblom
vill släppa loss det hela och åstadkomma
en fri prisbildning både uppåt och
nedåt. Hur skulle det gå, om vi ginge
in för en jordbrukspolitik efter dessa
linjer? Jag har sagt mig, att även om
vi inte önska det, är det bättre att ha en
bunden prisnivå, som i vart fall syftar
till att garantera vad man med 1947
års riksdagsbeslut avsåg att åstadkomma.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av herr Haeggbloms yttrande angående
1947 års beslut skall jag bara be att
få läsa upp följande rader ur särskilda
utskottets utlåtande nr 2 år 1947, där
det på s. 157 heter: »Den varje vår
skeende avvägningen av det allmänna
prisstödet bör alltså leda till att för
varje särskild produktionsgren, där iinportskydd
bör lämnas, angives den genomsnittliga
prisnivå å produkterna,
som statsmakterna skola stödja genom
importregleringen (importgränsen). I
den mån så anses erforderligt, torde i
samband därmed även böra i stora drag
angivas de variationer i importgränsen,
som böra medgivas på grund av normala
säsongmässiga variationer i den
inhemska prisnivån.»

Detta är departementschefens yttrande
på denna punkt, och det godkändes
sedan av utskottet genom dess uttalande
på s. 1C6.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle): Ja,
må så vara, men alltjämt gäller vad jag
nyss sade, att detta kan man inte förverkliga
förrän vi ha typjordbrukskalkylen;
dessförinnan blir det rena slumpen.
Om herr Svensson i Ljungskile

velat läsa litet vad som stått förut, hade
han nog kommit att förstå, att det förhåller
sig så.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Det är ju fråga
om hur prisstödet med hänsyn till importen
skall tekniskt utformas, och det
måste tyvärr ske redan innan typjordbrukskalkylen
är färdig.

Herr ANTBY: Herr talman! Först
några ord till herr Norup med anledning
av hans tal om meningsskiljaktigheter
mellan herr Ahlsten och herr Waldemar
Svensson. Jag vill påpeka, att
utskottet beträffande relationen mellan
oljeväxtodlingen och odlingen av andra
grödor är enigt om en utredning, och
jag hoppas, alt allesamman här i dag
komma att rösta för utskottets förslag i
detta avseende.

Sedan hade jag tänkt att med herr
talmannens tillåtelse få säga några ord
i anknytning till reservationen nr 9 i
det utskottsutlåtande, som kammaren
nu behandlar. Sedan åtskilliga år tillbaka
äro mejerierna ålagda att standardisera
all konsumtionsmjölk till en
fetthalt av 3 procent. Standardiseringsbestämmelserna
infördes som bekant
redan år 1942 som ett led i strävandena
att undvika ransonering av konsumtionsmjölken,
som eljest blivit nödvändig
på grund av missväxt och avspärrning.

Med den stora ökning av mjölkproduktionen,
som ägt rum under den senaste
tiden, är standardiseringen vid
nuvarande låga fetthalt inte längre behövlig
ur försörjningssynpunkt men bibehålies
det oaktat av andra skäl. Det
anses nämligen inte förenligt med lönestoppspolitiken
att höja mjölkens fetthalt
och därmed också priset. Tydligt
är emellertid att mjölkstandardiseringen
vid 3 procent nu vållar jordbruket en
hel del problem, och att inte heller
konsumenterna äro nöjda med den får
man ofta belägg för. Matfett produceras

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

nu i större skala än som behövs för
folkhushållet, och ost finns i överflöd.
En naturlig åtgärd vore ju att under
sådana förhållanden höja fetthalten i
konsumtionsmjölken, men av skäl som
tidigare anförts torde härvidlag möta
svårigheter just nu.

I ett par motioner från folkpartihåll,
som avlämnades i början av innevarande
riksdag och som behandlats av jordbruksutskottet
i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
245, ha vi försökt anvisa en väg, som
borde prövas när det gäller att lösa
detta problem. I denna motion föreslås
att mejerierna skulle beredas möjlighet
att utom den 3-procentiga mjölken också
tillhandahålla en vara med högre
fetthalt. Priskontrollnämnden har visserligen
ställt sig avvisande till förslaget
och framhållit, att ett genomförande
av detsamma inte kan förenas med den
nuvarande stabiliseringspolitiken. Jag
har svårt att förstå detta resonemang.
Familjefadern i vår beryktade indexfamilj
behöver ju inte hålla sig med
konfektionssydda kostymer utan kan
om han så vill låta en skräddare tillverka
sina kläder och får då betala det
högre pris, som betingas av den bättre
kvaliteten.

Invändningar mot motionen ha kommit
från andra håll. Bland annat har
man påpekat, att de små mejerierna
inte ha den utrustning, som ger dem
möjlighet att arbeta på det sätt som
föreslagits i motionen. Det är en invändning,
som givetvis måste beaktas.
Betänkligheter ha också uttalats mot att
saluföra mjölk av mer än en kvalitet.
Men jag vill därvidlag påminna om att
vi redan nu på vissa platser ha möjlighet
att välja mellan två olika slag av
konsumtionsmjölk, nämligen dels den
vanliga standardiserade mjölken och
dels vitaminiserad sådan. Enligt min
uppfattning vore det betydligt viktigare
att mejerierna kunde tillhandahålla
mjölk med olika fetthalt. Vitaminiseringen
av svenska folket kan säkerligen

område.

med fördel ordnas genom direkt konsumtion
av decaininpiller och fiskleverolja.
Jag tror verkligen att det skulle
vara värdefullt om de mejerier, som
ha möjlighet därtill, också finge rätt att
experimentera sig fram efter motionernas
linje. Det är mycket som talar för
att vi i framtiden kunna behöva gå denna
väg för att kunna tillfredsställa de
olika smakriktningar, som torde finnas
här lika väl som på andra områden.
Och dessutom kanske vi böra påminna
om en annan sak. När stabiliseringspolitiken
en gång — som vi hoppas i en
snar framtid — skall kunna avvecklas
och subventionerna dragas in, och fetthalten
i konsumtionsmjölken höjes till
låt mig säga 3,5 procent, kommer detta
att betyda en prisstegring på all konsumtionsmjölk
med cirka 6 öre per
liter. Det har ju redan tidigare här i dag
uttalats betänkligheter mot en så stor
ökning av priset.

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att många skäl tala för att riksdagen
genom bifall till motionerna
I: 273 och II: 308 ger möjlighet att ordna
mjölkhandeln enligt däri framlagda
förslag, och därför yrkar jag bifall till
den reservation, som i detta avseende
avgivits av herr Carl Sundberg m. fl.

Herr NORUP: Herr talman! I debatten
här i dag har det vid några tillfällen
förekommit olika tolkningar av
4-procentregeln. I det fallet har jag hävdat,
att denna regel gäller fortfarande.
Jag vill, herr talman, till protokollet
ha antecknat, att min uppfattning är att
jordbrukarna inte genom den träffade
uppgörelsen avhänt sig någon rätt, som
genom 4-procentregeln tidigare år tillkommit
dem. Därför, herr talman, ber
jag att även på denna punkt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets uttalande
i fråga om den s. k. 4-procentregeln

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dels ock på godkännande av den av
herr Carl Sundberg m. fl. därom anförda,
med 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Haeggblom begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga
om den s. k. 4-procentregeln, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har ''kammaren godkänt
den av herr Carl Sundberg m. fl. därom
anförda, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
äskade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 67
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande i fråga om 4-procentregeln.

Härefter föredrogs utskottets uttalande
i fråga om bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att fastställa priser på
brödsäd eller det stycke å s. 37 i det
tryckta utlåtandet, som började med
orden »Med anledning»; och anförde
därvid

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till

reservationen nr 3 av herr Näslund
m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
ifrågavarande uttalande dels ock på
godkännande av den av herr Näslund
m. fl. därom anförda, med 3) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Svensson i
Ljungskile, i anledning varav efter gigen
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga
om bemyndigandet för Kungl. Maj:t
att fastställa priser på brödsäd, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Näslund m. fl. därom anförda,
med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 148 ja och 49
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande i fråga om bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att fastställa
brödsädespriser.

Vidare föredrogs utskottets uttalande
i fråga om otjekraftfodret eller det

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

stycke å s. 38, som började med orden
»Vad först». Därvid anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman: Jag ber att få yrka bifall till
reservationen nr 5 av herr Näslund
m. fl.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 4 av herr Tjällgren m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av vad
utskottet uttalat i denna del; 2:o)
godkännande av den av herr Tjällgren
m. fl. därom anförda, med 4) betecknade
reservationen; samt 3:o) godkännande
av den av herr Näslund m. fl.
därom anförda, med 5) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile äskade likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) anmärkta
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Hseggblom votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets i utlåtande
nr 52 gjorda uttalande i fråga om oljekraftfodret
antager den av herr Näslund
m. fl. därom anförda, med 5) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit

den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 71 ja och 112 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4)
betecknade reservationen. I enlighet
härmed blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och
godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga
om oljekraftfodret, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Tjällgren m. fl. därom anförda,
med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Hseggblom
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
44 nej, varjämte 52 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Kammaren hade alltså godkänt vad
utskottet uttalat i förevarande del.

Härpå föredrogs utskottets uttalande
rörande potatisregleringen eller det
stycke å s. 39, som började med orden
»I fråga»; och yttrade därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 6 av herr Näslund m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets ifrågavarande
uttalande dels ock på godkännande
av den av herr Näslund m. fl.
därom anförda, med 6) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Johnsson i
Kastanjegården, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga om
potatisregleringen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Näslund m. fl. därom anförda,
med 6) betecknade reservationen.

dan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 141 ja
och 50 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande i fråga om potatisregleringen.

I fråga om äggregleringen föredrogos
de stycken å sid. 40 i utlåtandet, som
började med ordet »Livsmedelskommissionen
har» resp. »I likhet». Därvid anförde: Herr

H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation nr
8 av herr Carl Sundberg m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 7 av herr Näslund m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av vad utskottet i
dessa delar uttalat; 2:o) godkännande
av den av herr Näslund m. fl. därom
anförda, med 7) betecknade reservationen;
samt 3:o) godkännande av den
av herr Carl Sundberg m. fl. avgivna,
med 8) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) anmärkta hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde emellertid herr
Haeggblom votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets i utlåtande
nr 52 gjorda uttalande i fråga om
äggregleringen antager den av herr
Näslund m. fl. avgivna, med 7) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Carl Sundberg m. fl.
avgivna, med 8) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 81 ja och 81 nej, varjämte
39 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits vara lika delade, nedlade
herr talmannen i rösturnan en ja-sedel
och en nej-sedel, varefter på herr talmannens
anmaning herr Olsson i Gävle
ur urnan upptog den ena av dessa båda
sedlar, som befanns vara ja-sedeln.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av den av herr Näslund m. fl.
avgivna med 7) betecknade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga om
äggregleringen, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Näslund m. fl. därom anförda,
med 7) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 66 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt vad
utskottet uttalat beträffande äggregleringen.

Härefter föredrogs utskottets uttalande
i fråga om regleringen av handeln
med mjölk m. m. eller det stycke å s.
41, som började med orden »Av den».
Därefter yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen nr 9 av herr Carl Sundberg
m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av vad utskottet uttalat
i fråga om regleringen av handeln
med mjölk m. m. dels ock på godkännande
av den av herr Carl Sundberg
m. fl. därom anförda, med 9) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga om
regleringen av handeln med mjölk
m. m., röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Carl Sundberg m. fl. därom
anförda, med 9) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 69 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt vad
utskottet uttalat i denna del.

Beträffande utskottets uttalande i
fråga om livsmedelssubventionernas avveckling
föredrogs det stycke å s. 43,
som började med orden »I de båda»;
och anförde därvid:

Herr H.3SGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 10 av herr Carl Sundberg m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av vad utskottet
uttalat i fråga om livsmedelssubventionernas
avveckling dels ock på
godkännande av den av herr Carl

Sundberg m. fl. därom anförda, med
10) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
vad jordbruksutskottet i förevarande
utlåtande nr 52 uttalat i fråga om
livsmedelssubventionernas avveckling,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Carl Sundberg m. fl. därom
anförda, med 10) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 19 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande i fråga om livsmedelssubventionernas
avveckling.

Härefter föredrogs utskottets hemställan
i punkten A; och yttrade därvid:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen nr
612 i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten A, i vad den ej besvarats
genom kammarens förut fattade beslut,

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen 11:612 av
herr Adolfsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkterna B—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Ordnande av bangårdsförhållandena i
Hälsingborg.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 243 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 31 mars
1950, föreslagit riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna ett den 28
och 29 december 1945 dagtecknat avtal
mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad angående ordnande av bangårdsförhållandena
i staden.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Göransson m. fl.
(1:480) och den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg i Malmö
m. fl. (II: 576), vari hemställts, att riksdagen
med avslag på förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att en förnyad utredning
verkställdes med beaktande dels av den
kritik mot förslaget, som riktats från
olika remissinstanser, dels av de synpunkter,
som i motionerna framförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:480 och 11:576, bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna föreliggande, den 28
och 29 december 1945 dagtecknade av -

tal mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad angående ordnande av
bangårdsförhållandena i staden.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, Heiding, Sundelin, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Staxäng, Kollberg, Widén
och Johansson i Mysinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 480 och II: 576 samt med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Hälsingborgs
bangårdsfråga måtte göras till
föremål för ytterligare utredning under
beaktande av de allmänna synpunkter
reservanterna i sin motivering angivit; 2)

av herr Lundqvist.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Den föreliggande frågan om ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg
är komplicerad. Det framgår
redan vid ett första studium av propositionen
i ärendet. Detta intryck har
ytterligare bekräftats vid den fortsatta
behandlingen av ärendet inom avdelning
och utskott.

Med hänsyn till att en rad för huvudfrågans
bedömning betydelsefulla delproblem
ännu inte blivit tillräckligt utredda
ha remissmyndigheterna ■— byggnadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen i Malmö —
inte ansett sig kunna tillstyrka bifall till
järnvägsstyrelsens framställning om
godkännande av det avtal, som ligger
till grund för propositionen.

Vi reservanter äro av den uppfattningen,
att stor vikt måste läggas vid
vad remissmyndigheterna i ärendet anfört.
Det problem, vartill riksdagen nu
har att ta ställning, kan inte ses enbart
ur rent järnvägsteknisk synpunkt. Hälsingborgs
betydelse ur kommunika -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

tionssynpunkt ligger nog inte minst
däri, att staden utgör Sveriges främsta
genomfartsort för biltrafiken till och
från utlandet. Som belysning kan nämnas,
att Hälsingborgs hamn år 1948 passerades
av närmare 73 000 motorfordon,
medan motsvarande antal för år
1949 uppgick till över 108 000. Särskilt
sommartid är trafiken ytterst intensiv.
Under juli 1949 beräknas i genomsnitt
cirka 800 motorfordon per dag ha befordrats
mellan Hälsingborg och Helsingör
eller omvänt. Enligt vad vi inhämtat
väntas ytterligare ökning komma
att ske. Det framstår därför enligt
vår mening som angeläget att förevarande
fråga löses på ett sådant sätt, att
samtliga trafikintressen behörigen tillgodoses.
Det kan befaras, att för gatutrafikens
vidkommande allvarliga olägenheter
uppstå, därest de i avtalet förutsatta
åtgärderna med nya spåranläggningar
i stadens centrala delar komma
till utförande. Jag erinrar särskilt om
den föreslagna plankorsningen vid stadens
hamntorg, en anordning som nog
måste leda till svåra trafikstockningar.
Behovet av parkeringsutrymmen för de
motorfordon, som skola befordras med
tågfärjan, har knappast tillräckligt beaktats,
och även andra väsentliga problem,
bl. a. ekonomiska, ha ej klarlagts.

Från departementschefens sida har
beträffande de gatutrafiktekniska spörsmålen
anförts, att numera i flera avseenden
ytterligare utredningar och
klarlägganden skett, vilka kunna underlätta
bedömningen av hithörande problem.
Att initiativ sålunda tagits till
överarbetning av bangårdskommitténs
förslag på de punkter, där kritiken varit
starkast, är värdefullt. Man kan emellertid
framhålla, att vederbörande kommunala
instanser i Hälsingborg ännu
inte tagit någon ställning till de av
stadsplanekontoret framlagda resultaten.
Vi ha också funnit dem otillfredsställande.
Ett ytterligare klarläggande
synes nödvändigt, innan definitivt avgörande
sker, varvid man kan erinra

om alt det här gäller icke endast kommunala
utan också riksintressen.

Vad frågan om färjelägena beträffar
synes utvecklingen på detta trafikområde
ha undergått en högst avsevärd förändring
sedan bangårdsavtalet slöts år
1945, och denna fråga har fått en långt
större betydelse än tidigare var fallet.

Rent järnvägstekniskt sett synes en
lösning med genomgångsstation vara
överlägsen alternativet säckstation. Men
det har dock sina nackdelar. I första
hand uppstår just vid en sådan lösning
de många svåra delproblem, som jag
här berört. Man kommer nog inte heller
ifrån att ett bibehållande av den
norra linjen med den 65-åriga viadukten
och den ur trafiksynpunkt mindre
lämpliga skärningen genom Pålsjö skog
med dess stigningar och tvära kurvor
innebär svaga punkter. En eventuell
anläggning av dubbelspår på denna
sträcka måste medföra stora kostnader.
Direkt genomgång för snälltåg, vilket
skulle kunna genomföras vid den lösning,
som det nu föreliggande förslaget
innebär, synes inte ha tillmätts någon
avgörande betydelse.

Vad sedan opinionskommitténs förslag
med säckstation beträffar, så innebär
en lösning efter de linjerna först
och främst att man undslipper vissa
gatutrafiktekniska svårigheter och problem.
Å andra sidan måste man också
ha klart för sig, att en lösning med infart
från norr, förlagd öster och söder
om staden, innebär en förlängning av
körtiden med cirka sju minuter, vilket
anges öka resekostnaderna med omkring
500 000 kronor per år. I detta
sammanhang kan man också erinra om
alt framförandet av snälltåg direkt genom
staden, alltså med genomgångsstation,
enligt uppgift skulle betyda en
besparing i körväg av cirka 12 kilometer
i jämförelse med sträckningen över
Åstorp, där dessa tåg nu föras fram.

Den mycket omstridda frågan om
igenfyllande av inre hamnen med dess
hot mot skönhetsvärdena ha vi icke be -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

rört i reservationen. Detta innebär icke,
att vi äro kallsinniga gentemot skönhetssynpunkterna
och skönhetsvärdena,
men dessa synpunkter få väl anses vara
föremål för mera subjektiv uppfattning,
och vi ha funnit oss böra stanna vid de
konkreta problemen vid vår bedömning.

Den ytterligare prövning av ärendet,
som vi finna erforderlig, torde böra omfatta
problemet i hela dess vidd. Man
bör därvid, som vi framhållit, iakttaga
de av remissmyndigheterna framförda
synpunkterna, och en sådan lösning av
själva bangårdsfrågan och därmed sammanhängande
delproblem bör eftersträvas,
att den samlade trafikens behov
vederbörligen tillgodoses.

I propositionen erinras om att departementschefen
med hänsyn till den
kritik, som riktats mot bangårdsavtalet,
föranstaltat om en utredning i maj 1947.
Syftet var därvid att utröna, huruvida
förutsättningar förelåge för en partiell
lösning av bangårdsfrågan med avseende
på den södra järnvägsinfarten samt
södra gods- och rangerbangårdens definitiva
förläggning i staden, en dellösning,
till vilken också den s. k. opinionskommittén
anslutit sig. Utan att
föregripa själva huvudfrågan, valet mellan
genomgångs- och säckstation, skulle
det möjliggöra för staden att utan större
dröjsmål lösa de mest brännande stadsplaneproblem,
som sammanhänga med
bangårdsfrågan, samt ytterligare utreda
och överväga de återstående spörsmålen.
Denna utredning, som utförts gemensamt
med järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen,
gav till resultat, att några
avgörande tekniska hinder för en dellösning
icke förelågo. Från stadens sida
har man emellertid förklarat sig icke
vilja begagna den erbjudna möjligheten
och vidhållit att bangårdsfrågan måtte
godkännas i befintligt skick. Veterligen
ha också från järnvägsstyrelsen gjorts
vissa invändningar av ekonomisk natur
mot planen på dellösning. Motiveringen
för detta förslag är dock enligt min

uppfattning så betydelsefull, att denna
utväg på nytt borde prövas, vilket också
särskilt de avlämnade motionerna
understrukit.

Personligen vill jag också, herr talman,
uttrycka den förhoppningen, att
man vid eventuellt nya förhandlingar
skall kunna utjämna de föreliggande
starka motsättningarna, vilket måste
anses önskvärt ur såväl det lokala intressets
som riksintressets synpunkt.

I anslutning till det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation
av lierr Gränebo m. fl., som är fogad
till utskottets utlåtande.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr
andre vice talman! Det är väl sällan
som en bangårdsfråga väcker någon
större allmän uppmärksamhet, men så
har nu blivit fallet med frågan om bangårdsförhållandena
i Hälsingborg. Det
har uppstått en lokal opposition mot
det av järnvägsstyrelsen och de kommunala
myndigheterna godkända förslaget,
och den kommitté, som kallas
opinionskommittén och som tydligen
har haft stora resurser och möjligheter,
har därvidlag drivit en energisk propaganda
för sin mening. Det har stått
en häftig strid i tidningspressen, inte
endast i lokalpressen, kring detta förslag,
och striden kring förslaget har
återspeglats i riksdagen. Frågan har där
fått en politisk bismak genom att samtliga
tre borgerliga partiledare ha undertecknat
en motion om avslag och
genom att samtliga borgerliga ledamöter
av statsutskottet ha reserverat sig för
avslag på Kungl. Maj:ts och utskottets
hemställan.

Jag vill för min del säga, att anläggning
av järnvägar och bangårdar dock
är en praktisk fråga, för vilken partipolitiska
synpunkter inte böra spela
någon avgörande roll. Någonting som

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

man däremot bör fästa avseende vid är
de lokala intressena på orten, och dem
måste man utläsa ur de kommunala
myndigheternas ställningstagande.

Det skäl, på vilket reservanterna stödja
sitt yrkande, är att vissa remissinstanser
ha gjort anmärkningar mot
förslaget och att frågan icke anses tillräckligt
utredd. Jag vill av den anledningen
med några ord beröra denna
frågas rent sakliga innebörd.

Denna fråga är mycket gammal —
den anses till och med vara 50 år gammal.
Det har länge pågått överläggningar
mellan järnvägsstyrelsen och staden,
vilka slutligen resulterade i en överenskommelse
år 1945. I Hälsingborgs centrala
delar finnas två järnvägsstationer:
ångfärjestationen, som är slutstation för
den norrifrån kommande västkustbanan,
och centralstationen, som är slutstation
för de söderifrån och österifrån
kommande järnvägslinjerna. Dessa stationer,
som äro säckstationer, äro skilda
åt genom den s. k. inre hamnen. Det
förslag, som här föreligger, går ut på
att en viss del av inre hamnen skulle
igenfyllas, varigenom en förbindelse
skulle kunna upprättas mellan dessa
båda järnvägslinjer. Därigenom skulle
ångfärjestationen upphöra och centralstationen
byggas om från en säckstation
till en genomgångsstation för all
denna trafik.

Förslaget innebär därjämte — jag
talar här bara om dess väsentliga delar
— förflyttning av färjelägena och vissa
förändringar av gatunätet. Detta förslag
ha statens järnvägar och staden ansett
vara den bästa lösningen av Hälsingborgs
bangårdsfråga, och departementschefen
har vid sin jmövning kommit
till samma resultat. Opinionskommittén
har från början ansett, att den väsentligaste
anmärkningen mot bangårdskommitténs
förslag har gällt igenfyllningen
av den inre hamnen. Kommittén har
ansett, att vissa skönhetsvärden i Hälsingborg
därmed skulle spolieras. .lag
vill med några ord beröra detta spörs -

mål, oaktat det icke förekommer i motionen
eller i reservanternas uttalande.

Även om man anser, att den inre
hamnen, i det skick vari den nu befinner
sig, i och för sig innebär ett skönhetsvärde
för Hälsingborgs stad, så
måste, vilket förslag man än väljer, ändock
den inre hamnen till viss del
igenfyllas för att man därigenom skall
få förbindelse från centralstationen till
norra hamnen. Denna förbindelse är
nödvändig, om hamnen skall kunna fungera.
Opinionskommittén vill behålla
centralstationen som säckstation med
de nackdelar, som det anses att en säckstation
är behäftad med. Den vill vidare
nedlägga ångfärjestationen och frigöra
den västliga stadsdelen från järnvägslinje
och viadukt samt dra in den norra
järnvägslinjen över stadens östliga delar
till centralstationen.

Den som läst propositionen kan inte
undgå att finna, att bangårdskommittén
också varit inne på detta förslag
och prövat det, men den har inte funnit
att denna lösning är bättre än den
man nu kommit till. Bland annat skulle
det, enligt vad som anföres i propositionen,
antagligen bli 3 ä 4 miljoner dyrare
med den östliga förläggningen av
järnvägslinjen på sätt opinionskommittén
hade tänkt. Det blir en längre
sträckning med därav följande längre
körtid. Enligt järnvägsstyrelsens beräkning
skulle förlängningen av sträckningen
uppgå till 7 kilometer och förlängningen
av körtiden till 7 minuter.
Det anses att detta skulle fördyra resekostnaderna
med en halv miljon kronor
om året. Detta är enligt min mening
huvudlinjerna i de förslag, som riksdagen
nu har att taga ställning till.

Jag vill härefter med några ord beröra
de remissyttranden, på vilka reservanterna
stödja sig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har konstaterat, att
ur hamnsynpunkt äro båda förslagen
likvärdiga. Den har vidare konstaterat,
att ur järnvägssynpunkt är bangårdskommitténs
förslag det bästa, och den

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

har för det tredje sagt, att ur väg- och
gatutrafiksynpunkt är opinionskommitténs
förslag bäst. Styrelsen gör i sistnämnda
hänseende speciellt anmärkning
mot den plankorsning, som bangårdskommitténs
förslag upptar vid
Hamntorget.

Jag vill i detta sammanhang nämna
något om trafiken från bilfärjorna. Givetvis
skall all möjlig hänsyn tagas till
denna trafik. Den skall ha möjlighet att
komma till och lastas på färjorna mot
Helsingör, och det skall också finnas
möjlighet för de bilar, som komma med
färjorna från Helsingör, att snabbt
komma ut i och ut ur staden. För biltrafiken
från färjorna norrut och söderut
är det enligt min mening mycket
bra ordnat. Jag vet inte om, att någon
anmärkning har ställts på den punkten.
Däremot har anmärkning ställts mot
den plankorsning — jag återkommer
till den — som skulle uppstå mellan
järnvägen och den trafikled, som befares
av de bilar, som från färjeläget köra
in i staden. Utskottet har på den punkten
gjort en justering av det föreliggande
förslaget. Utskottet har uttalat,
att det här bör bli en planskild korsning.
Vid de samtal vi inom utskottet
haft med kommunalmän i Hälsingborg
har det framgått, att de äro fullt på
det klara med detta, och vi ha således
all anledning förmoda, alt denna planskilda
korsning också kommer till
stånd. I så fall kommer en lösning av
denna fråga enligt utskottets förslag att
tillmötesgå bilismens berättigade krav.

Ur byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens
yttranden synes det vara svårt
att få fram några konkreta förslag. Syftet
med dessa yttranden synes vara att
få alla stadsplanefrågor lösta på en
gång, inte bara de frågor, som omedelbart
sammanhänga med bangårdsprojektet,
och att en generalplan för staden
skall upprättas. Nåja, om man nu
har den meningen, får man väl också
vara på det klara med att genomförandet
av en sådan generalplan tar lång

tid. Det skulle således betyda ett ytterligare
förhalande av bangårdsfrågans
lösning.

För min del skulle jag nästan vilja
föra det resonemanget, alt om man löser
denna fråga, som naturligtvis är en
betydelsefull del av stadsplanen, så har
man därmed också skapat ett underlag,
som gör det lättare att lösa övriga
stadsplanefrågor i Hälsingborg. Den
föregående ärade talaren, ordföranden
i statsutskottets fjärde avdelning, erinrar
om stadsplanechefens kompletterande
utredning och kostnadsberäkningar,
för vilka redogöres i propositionen,
och gör i samband därmed den
anmärkningen, att stadens myndigheter
icke ha tagit ställning till dessa kompletteringar
och beräkningar. Jag vill
med anledning därav säga — vilket
också framgår av propositionen —- att
staden har förklarat sig beredd att vidtaga
alla erforderliga justeringar av det
föreliggande förslaget. Vi kunna vara
övertygade om att staden inte kommer
att resa några hinder för förslagets realiserande.
Samma påpekande skulle jag
vilja göra beträffande färjelägena och
deras placering. För min del tror jag
att det är lämpligt att placera dem på
den s. k. hucken. Om denna fråga skola
ju sedermera överläggningar upptagas
mellan järnvägsstyrelsen och staden.

Till detta utlåtande föreligga två reservationer,
den ena med yrkande om
avslag på utskottets förslag och den
andra med begäran att frågan skall
uppskjutas till hösten. Beträffande uppskovsreservationen
vill jag säga, att den
enligt min uppfattning saknar varje
mening. Ty vid riksdagens höstsession
stå vi i precis samma läge som nu.

Jag skulle till sist vilja understryka
några av de ting jag nu har berört.
Efter många års utredning föreligger
här ett förslag, som både järnvägsstyrelsen
och staden äro nöjda med. Hänsyn
har i detta förslag tagits till olika
andra intressen, och detta hänsynstagande
har, som jag förut nämnt, också

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

tagit sig uttryck i vad utskottet uttalat
både beträffande färjelägena och deras
förläggning och icke minst i fråga om
denna planskilda korsning vid Hamntorget.

Slutligen tycker jag att man när det
gäller en sådan fråga som denna måste
ta mycket stor hänsyn till vad själva
den ansvariga ledningen för Hälsingborgs
stad anser. Det är dock staden
som skall stå för en kostnad av ungefär
10 miljoner kronor för att få detta förslag
realiserat, och denna stad måste
väl då vara intresserad av alla med
detta ärende sammanhängande spörsmål.
Vi böra enligt min mening inte
söka påtvinga Hälsingborgs stad ett
bangårdsprojekt, som de ansvariga
kommunala myndigheterna inte vilja
godtaga. Och bangårdskommittén, på
vars förslag hela det här föreliggande
förslaget bygger, har ju prövat dessa
olika förslag, som sedermera upptagits
av bl. a. opinionskommittén. Det finns,
herr andre vice talman, ingen anledning
att ytterligare förhala denna gamla
frågas lösning, varför jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Om man lyssnade uppmärksamt
till den senaste ärade talaren, kunde
man nog inte undgå att finna, att den
mycket omtalade s. k. opinionskommittén
i Hälsingborg dock lyckats uträtta
en del, i varje fall då det gäller den
bekanta plankorsningen vid Hamntorget.
Jag skall återkomma till den
detaljen om en stund.

Dessförinnan skulle jag emellertid
vilja göra några andra påpekanden i
denna angelägenhet. Jag föranledes
därtill närmast av det senaste anförandet.
Jag tycker det är värt att observera,
att herr Olof Andersson inte närmare
gick in på det påpekande, som
herr Malmborg i Skövde gjorde, nämligen
att denna fråga nu har en helt
annan karaktiir än den hade för fem

år sedan, då avtalet träffades mellan
behöriga instanser i Hälsingborg och
i Stockholm. Den gången var ju denna
fråga i ganska väsentlig mån en järnvägsfråga,
en järnvägsteknisk och en
järnvägsekonomisk fråga; i dag är ju
läget som vi alla veta ett helt annat.
I dag har denna fråga blivit i väsentlig
mån en fråga om motortrafiken och
vad därmed sammanhänger. Jag tror
nästan, herr talman, att jag skulle våga
säga, att det som dominerar problemet
i dag är icke järnvägstrafiken utan motortrafiken.
Jag förebrår ingalunda
myndigheterna i Hälsingborg det avgörande
som de ansågo sig böra träffa
för fem år sedan. Jag är övertygad om
att de därmed menade sig bäst tjäna
den stad, vars förtroendemän de äro.
Men situationen av i dag, mina damer
och herrar, är helt annorlunda. Jag
tror man kan våga säga, att den fantastiska
expansion av motortrafiken,
som har ägt rum under de fem senaste
åren, omöjligen kunde förutses, när beslutet
fattades i december 1945.

Herr Malmborg i Skövde nämnde några
intressanta siffror, som belysa denna
utveckling — de återfinnas ju i utskottsutlåtandet.
Jag skulle gärna, till
den kraft och verkan det hava kan,
vilja komplettera herr Malmborgs siffror
med ytterligare några färska upplysningar,
som visa, hur fort utvecklingen
går på motortrafikens område.
I fredags, alltså för några få dagar sedan,
insattes på leden Hälsingborg—
Helsingör den fjärde ordinarie färjan.
Trafiken har expanderat så starkt, att
man nu har måst sätta in en fjärde ordinarie
färja för att klara den. Den sista
färjan är döpt till »Kärnan». Jag
skall nämna ett par siffror, som visa
vilken kapacitet »Kärnan» har. Den tar
45 å 50 bilar ombord per tur. Det betyder,
att man kan ha bilar uppställda i
fyra rader eller omnibusar i två rader.
Det innebär vidare, att denna färja kan
ta de allra största lastbilar som hittills
konstruerats. Tack vare denna ytterli -

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

gare färja får man nu möjligheter till
regelbunden trafik mellan Hälsingborg
och Helsingör var 45:e minut. Detta betyder
i sin tur, att leden får en transportkapacitet
av ca 21 000 bilar per
månad. Man behöver bara nämna denna
siffra för att det skall stå klart, hur
motortrafiken har vuxit på några få
år. Mot denna bakgrund tror jag det
är fel att betrakta denna fråga väsentligen
som en järnvägsteknisk angelägenhet.
Denna väldiga trafik skulle avsevärt
hämmas av ett sådant trafiksystem
som det som skisseras i bangårdskommitténs
förslag och vilket är
framlagt i propositionen.

Nu har man emellertid fått veta av
utskottets utlåtande och kanske ännu
mera av det anförande, som just nu
hållits, att man också inom majoriteten
i statsutskottet är på det klara med att
den konstruktion, som man från stadens
och järnvägsstyrelsens sida har
gjort, icke i alla avseenden är hållbar.
Jag ber kammarens ledamöter observera
hur starkt den föregående ärade
talaren underströk det förhållandet, att
en annan korsning mellan järnvägen
och övrig trafik på Hamntorget än en
plankorsning måste anses ofrånkomlig.
Detta är nog den enda möjligheten att
klara saken. Men skall man ordna trafiken
på det sättet, så fordras ju utomordentligt
omfattande anordningar. Då
skulle jag vilja resa frågan: Vad kosta
dessa anordningar, som nu rekommenderas
från statsutskottets sida? Ingen
människa vet någonting om detta. Det
har, såvitt jag kunnat se, icke presenterats
en enda siffra, ägnad att belysa
omfattningen av kostnaderna för detta
nya arrangemang, som herr Olof Andersson
just har antytt.

I detta sammanhang skulle man också
kunna dröja vid ett annat spörsmål.
Jag skulle vilja ställa frågan: Var skola
de nya tågfärjeliigena förläggas? Om
man läser handlingarna, får man intet
besked liärutinnan. Intet som helst utarbetat
förslag föreligger. Jag vill fram -

hålla, att järnvägsstyrelsen själv nödgats
konstatera, att denna betydelsefulla
detalj icke är klarlagd. Järnvägsstyrelsen
säger — yttrandet är återgivet
på s. 2 i utskottsutlåtandct: »Föreliggande
förslag är i så måtto ofullständigt,
att tågfärjeläget är avsett att
tills vidare kvarligga på nuvarande plats.
Vid en planerad framtida förflyttning
av färjestationen till annan plats skall
särskild överenskommelse härom träffas
parterna emellan. Vid utarbetandet
av bangårdsförslaget ha parterna emellertid
räknat med att en blivande och
till tvenne tågfärjelägen utvidgad färjestation
skall anordnas på södra sidan
om hamnen i direkt förbindelse med
den nya centralstationen.» Men, herr
talman, utgör detta en grund för ett
andra kammarens beslut, detta att vederbörande
myndigheter »räkna med»
att det och det skall komma att ske?
När vi fatta beslut här i kammaren, vilja
vi ju gärna ha ett ordentligt underlag
för våra avgöranden. Vi vilja ha
konkreta besked om den ena eller den
andra frågan. Några sådana ha vi inte
fått beträffande förläggningen av färjelägena.

Man skulle kanske också kunna påpeka,
att utskottsmajoriteten själv uppenbarligen
känner sig villrådig i olika
hänseenden. Utskottet har ju sålunda
bl. a. skrivit: »Enligt utskottets mening
bör särskilt prövas, huruvida icke en
planskild gatukorsning skulle kunna anordnas
jämväl vid stadens hamntorg.»
Denna sats har ju i herr Olof Anderssons
anförande fått en starkare utformning.
Han har, såvitt jag kan förstå,
närmast gjort lösningen av detta problem
i antydd riktning till en förutsättning
för sakens vidare utveckling.

Även i ett annat hänseende måste nog
opinionskommittén anses ha påverkat
utskottet, nämligen på så sätt, att utskottet
icke går in på några resonemang
om den olyckliga infarten till Hälsingborg
via en snart 70-årig järnkonstruktion,
den bekanta viadukten på Norr.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

Skall järnvägstrafiken även i framtiden
ledas över denna viadukt, måste den
sannolikt ombyggas och förses med
dubbla spår. Det kostar mycket pengar,
och vad värre är: viadukten kommer
att ligga där för många decennier framåt
i tiden och förstöra aspekten av denna
vackra del av staden. Jag tror också,
att man skulle kunna ha rätt att
rikta uppmärksamheten på detta viaduktproblem
ur försvarssynpunkt. Varje
människa, som varit i Hälsingborg
och känner till förhållandena där, måste
ju säga sig, att en dylik trafikkonstruktion
är ytterligt ömtålig just ur
försvarssynpunkt.

Man har helt naturligt bedömt detta
spörsmål även ur ekonomiska synpunkter.
Det är ju ofrånkomligt. Men det,
som är det anmärkningsvärda och det
som opinionskommittén har riktat sig
mot, är ju att inga konkreta ekonomiska
utredningar i frågan tidigare förelegat.
Några sådana i egentlig mening ha ju
inte kommit till stånd förrän på allra
senaste tiden. Enligt vad som förmäles
i utskottsutlåtandet ha ju numera exakta
beräkningar åvägabragts genom utredningar
inom stadsplanekontoret i
staden. Men vi veta tyvärr inte vad
stadsplanekontorets överordnade, byggnadsnämnden
eller drätselkammaren eller
stadsfullmäktige, säga om dessa
beräkningar. Vi få nöja oss med vad
stadsplanekontoret har meddelat. Det
har kommit till en siffra, enligt vilken
10 å 11 miljoner av kostnaderna för
avtalets genomförande skulle belöpa
sig på statens järnvägar. Huruvida detta
är riktigt eller ej, därom veta vi ingenting.
Statsutskottet vet ingenting om
det, och andra kammaren kan inte heller
veta någonting om det.

Så till sist, herr talman, den estetiska
sidan av saken. Jag vet ganska väl, att
det är en smula ömtåligt att tala om
sådana ting här i kammaren, men jag
kan i alla fall inte låta bli att så pass
starkt som det är mig möjligt framhålla,
att ett ingrepp som det, som här

ifrågasättes, skulle betyda ett vanställande
för all framtid av en av de vackraste,
mest säregna stadsbilder vi ha i
detta land. För egen del skulle jag mycket
beklaga, om andra kammaren fattade
ett sådant beslut, ty jag är övertygad
om att kammaren skulle komma
att ångra ett avgörande i dylik riktning,
ett avgörande som forcerats fram
i riksdagens sista stund och som sker
— jag säger detta utan att vilja vara
oartig mot någon — utan att kammarens
ledamöter haft tillfälle att så
grundligt som de säkert skulle önskat
sätta sig in i denna angelägenhet. Ur
den synpunkten förmenar jag, att det
hade varit lyckligare, om hela frågan
hade kunnat skjutas till höstsessionen.
Detta är ju, som vi nu veta, omöjligt.
Den vädjan, som talmanskonferensen
har riktat till statsutskottet därvidlag,
har inte ansetts böra hörsammas. Avgörandet
skall falla i dag. Jag vill, herr
talman, ännu en gång och till sist säga,
att jag skulle mycket beklaga, för Hälsingborgs
stads skull, för kulturvårdens
skull och för riksdagens egen
skull, om det avgörandet bleve i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få hemställa om bifall till den reservation,
som är framförd av herr Gränebo
in. fl.

Herr BERGSTRÖM: Herr talman! De
återstående talarna ha med hänsyn till
att det är ett allmänt önskemål, att behandlingen
av detta ärende kan avslutas
vid femtiden, kommit överens om att
begränsa sig så mycket som möjligt. Det
jag har att säga här kan således inte
bli så mycket, och det behövs kanske
inte heller. Herr Andersson i Malmö har
utvecklat frågans sakliga innebörd på
ett ganska tillfredsställande sätt.

.lag skulle vilja säga, att de bekymmer,
som ha uttalats för färjelägenas
placering, förstår jag inte. De av statsutskottets
ledamöter, som voro i Hälsingborg
för att titta på förhållandena

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

för en dryg vecka sedan — den 24 maj
— voro nog överens om att det finns
mer än en möjlighet till utmärkt placering
av både tåg- och bilfärjelägena. De
voro nog också överens om en annan
sak, nämligen att talet om ett hotat
skönhetsvärde är tomt propagandaprat
och inte någonting annat. Jag kunde
inte finna någon utskottsledamot därnere,
som ville ge någonting för den
uppreklamerade inre hamnen, som ansågs
förlorad även om man inte bygger
vare sig genomgångsstation eller säckstation.
Den allmänna trafiken — bilar,
bussar o. s. v. — kräver, att denna inbrytning
i ett centralt parti av hamnen
fylles ut. Det kommer man inte ifrån.
Det är intressant att i detta sammanhang
läsa gamla handlingar, som berätta
om konsulernas tid. Dessa voro
egenmäktiga i staden, och de beslöto en
gång på 1890-talet att inre hamnen skulle
läggas ned, så snart sjöfarten inte
behövde den. Det är nu åtskilliga år
sedan sjöfarten behövde den.

Det förvånar mig också, att herr Hagberg
i Malmö går så aggressivt fram
mot detta bangårdsförslag. Han har en
tidning i Hälsingborg, som heter Hälsingborgs-Posten.
Denna var till för
något år sedan en mycket varm anhängare
av bangårdsförslaget och förfäktade
det med all energi. Det var innan
det sommelianska medborgarförbundet
på nytt slogs samman med gammalhögern
efter 1946 års val. Därefter
har den ändrat signaler. Elaka människor
i Hälsingborg påstå, att det beror
på att man har gjort en politisk affärsuppgörelse,
så att gammalhögern har
offrat sin ursprungliga ståndpunkt i
bangårdsfrågan och sällat sig till den
s. k. opinionskommittén, som har drivit
en våldsam propaganda. Denna har
sträckt sig långt upp över landet, har
svartmålat, förvärrat och förvanskat
förhållandena, och den bär — det säger
jag utan tvekan —■ lämnat oriktiga uppgifter
för att därmed förvilla begreppen
och människorna.

Jag vill till sist understryka vad herr
Olof Andersson sade, nämligen att det
vore underligt, om Hälsingborgs stad
inte skulle få ha någonting att säga till
om när det gäller dess bangårdsfråga,
då den skall offra ett tiotal miljoner
kronor och kanske mer för lösningen
av detta problem. Det hör dock till saken,
mina åhörare, att bangårdsförslaget
antogs av 40 av 48 närvarande stadsfullmäktigeledamöter.
Nog bör man
kunna draga den slutsatsen, att de 40
stadsfullmäktigeledamöter, som slöto
upp kring detta förslag, inte äro så renons
på praktiska begrepp och inte heller
så främmande för estetiska värden,
att de skulle ha förberett några så fruktansvärda
saker mot Hälsingborgs stad
i både det ena och det andra avseendet,
som man har velat göra gällande.

Jag hemställer, att kammaren måtte
följa utskottets förslag.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall i likhet med den föregående talaren
fatta mig mycket kort. Herr Olof
Andersson i Malmö och herr Bergström
ha sagt, att man inte skall påtvinga Hälsingborgs
stad detta. Jag är av fullkomligt
samma uppfattning, men jag vill
samtidigt deklarera, att om det nu föreligger
en ganska djup skillnad mellan
åsikterna i Hälsingborg — även om man
kan säga att det bara är en minoritet,
som har en uppfattning som skiljer sig
från herr Bergströms och herr Olof Anderssons
— tycker jag, att man i en så
viktig fråga åtminstone kunde våga ett
försök för att åstadkomma en lösning,
som vann ännu större procent av Hälsingborgs
invånare, likaväl som när det
gällde skolfrågan, och allra helst med
hänsyn till de myndigheter, länsstyrelsen
m. fl., som ha gått emot majoriteten
i staden. Det ligger i politikens väsen
att inte ge tappt i en fråga. Det gäller
dock nu en sak, som inte kan ändras,
när den en gång har beslutats. Vi fatta
ett beslut, som kommer att beröra gene -

Tisdagen den 30 inaj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

rationer. Det hade varit lyckligare, att
vi hade kunnat skjuta upp frågan till
behandling under normalare förhållanden
och hade fått pröva alla de möjligheter,
som stå till buds, för att åstadkomma
en lösning, som kunde vinna en
fullare anklang.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Braconiers samförståndsfunderingar
förutsätta, att man
skulle kunna bygga en halv säckstation
och en halv genomgångsstation på en
gång. Det finns inte några möjligheter
till kompromiss mellan de olika förslagen
i detta fall, herr Braconier. Det
måste bli det ena eller det andra. Frågan
är, om det är stadens överväldigande
majoritet, som skall ha det avgörande
ordet, eller en minoritetsjunta, som
har rikhaltiga penningresurser till sitt
förfogande.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall inte fördjupa mig i några detaljer,
men jag skall föra in en annan synpunkt
i debatten. Vad som än kommer
att bestämmas i dag kommer det säkerligen
att bli ett provisorium — troligen
för längre tid, men det kan även bli för
kortare tid. Jag tänker då på den direktförbindelse
över Sundet, som måste
komma inom överskådlig tid i form av
en bro eller en tunnel. Då komma förhållandena
i Hälsingborg att helt och
hållet ändras. Färjetrafiken behövs då
inte längre, och biltrafiken kommer inte
heller att gå den vägen. Det är väl inte
någon här i kammaren, som tror, att vi
i längden komma att hålla på med färjor,
som vi hittills ha gjort, utan en broeller
tunnelförbindelse måste komma.
Jag bär velat påpeka den saken.

Jag skulle vilja fråga herr kommunikationsministern,
under vars ämbets -

tid så många genomgripande och betydelsefulla
ting ha hänt inom vårt kommunikationsväsen,
om han inte till de
övriga skalper han har vid sitt bälte
även skulle kunna lägga en så märklig
företeelse som en bro över Sundet.

Herr talman! Jag yrkar uppskov med
ärendets behandling, d. v. s. ansluter
mig till reservationen nr 1.

Herr HUSS: Herr talman! Jag skall
också fatta mig mycket kort. Jag tror
att också jag kommer med en synpunkt,
som är relativt ny och som inte tidigare
har dykt upp i detta sammanhang.
Det har nog inte undgått kammarens
ledamöter, att våra järnvägsvagnar ur
sanitär synpunkt äro utomordentligt
efterblivna. Vi ha här att göra med öppna
avlopp från toaletterna. Vi behöva
bara göra det tankeexperimentet, att
våra bussar och våra flygmaskiner hade
det lika elementärt ordnat, för att inse,
att det här rör sig om ett sanitärt problem
av stor betydelse. Vid ökad hastighet
sprids ju latrinen allt vidare omkring
tågen, till en del även utanför
bangårdsområdena. Man måste i framtiden
tänka på att vara försiktig med
bebyggelsen omkring dessa områden.
Det är nämligen så, att det har visat sig
vara ett olösligt problem att förse dessa
vagnar med lämpliga avlopps- eller kärlanordningar.
Under sådana förhållanden
har man på senare tid från sanitärt
håll kommit fram till den uppfattningen,
att man antingen måste se till
att järnvägarna genom effektiva anordningar
stänga av sina toaletter vid passage
genom samhällena eller vid uppehåll
där, eller också får man lägga stationerna
i möjligaste mån i periferien.

Detta är alltså närmast en plaidoyer
för att man bör överväga att i framtiden
i möjligaste mån lägga järnvägsstationerna
i de stora samhällenas periferi.
Ur den synpunkten utgör detta inte något
direkt ståndpunktstagande till tvistefrågan
i dag men är dock kanske på sitt

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2''t.

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

sätt ett argument för att man ytterligare
tänker på saken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det var för mig i och för sig
en överraskning, att det, sedan jag lagt
fram propositionen, visade sig, att ett
par partiledare kunde göra anspråk på
att vara hälsingborgare och att herr
Hedlund går så upp i sin roll som herr
Pehrsson-Bramstorps efterträdare, att
han nära nog också kan betrakta sig
som hälsingborgare.

Jag skall inte gå in på några detaljer.
De ha ingående berörts tidigare i debatten.
Då det är önskvärt, att debatten
avslutas inom några minuter, skall jag
bara ge en deklaration över hur jag
såg på frågan, när jag framlade propositionen.
Jag sade mig, att den lösning
bangårdsfrågan i Hälsingborg skulle få
under alla förhållanden måste bli sådan,
att mot densamma kritik kunde
riktas på åtskilliga punkter. Varken
säckstationen eller genomgångsstationen
innebär någon ideallösning. Det gäller
därför att välja det förslag, som har de
största fördelarna och de minsta nackdelarna.
Naturligt är, att personer, som
fästa olika vikt vid skilda avsnitt i förslagen,
komma till olika helhetsvärderingar.
Jag finner det högst förklarligt,
att skilda meningar ha gjort sig gällande,
men jag beklagar att meningsmotsättningarna
ha drivits upp till sådana
proportioner som nu är fallet. För min
del skulle jag vara beredd att medverka
till åtgärder, som kunde göra det möjligt
att åstadkomma ökad förståelse mellan
de stridande lägren. Enligt min mening
är frågans läge emellertid nu sådant,
att jag inte tror på någon möjlighet
till en verklig kompromiss. Man
måste bestämma sig för antingen en
säckstation eller en genomgångsstation,
och det är just i denna principfråga som
meningarna bryta sig. Med ett ställningstagande
till denna fråga, där en

kompromiss enligt mitt förmenande inte
är möjlig, följa de övriga detaljer, om
vilka striden för närvarande står.

För min del anser jag, att även om
utredningen inte är fullständig på alla
punkter, tillräckliga skäl anförts för alternativet
genomgångsstation. Det är
sant, att detta alternativ ur gatutrafiksynpunkt
är något underlägset, men jag
har likväl efter att upprepade gånger
ha hört skälen för och emot och efter
att ha sett en mängd skisser till olika
lösningar kommit till den uppfattningen,
att denna underlägsenhet ur gatutrafiksvnpunkt
mer än väl kompenseras av
överlägsenhet ur järnvägstrafiksynpunkt.

Som jag förut sagt, skall jag inte ge
mig in på någon detaljerad diskussion
av hela projektet, som det tar längre
tid att gå igenom än som står till förfogande
för närvarande. Jag skall, som
jag sade, hålla mig till den syn jag hade
på frågan, när jag lade fram propositionen.

Det är i och för sig — därom äro alla
ense, och jag har inte hört någon invändning
— en brådskande sak att få
denna fråga avgjord, med hänsyn till
att med dess lösande sammanhänga en
rad plan- och byggnadsfrågor i Hälsingborg.
Icke desto mindre skulle jag utan
tvekan förordat ett par års ytterligare
utredning, om jag hade hyst någon förhoppning
om att något väsentligt kunde
vinnas därmed.

Jag vill endast ställa frågan: Vad inträffar,
om riksdagen nu skulle avslå
Kungl. Maj:ts proposition? Det är samma
fråga, som jag hade att ställa till
mig själv, då jag övervägde, huruvida
propositionen borde framläggas eller
inte. Jag kan lugnt säga, att jag hade
god tid på mig att fundera däröver. De
slutsatser jag för min del kom fram till
voro följande.

Om ett avgörande inte träffas nu,
kommer Hälsingborgs stad att fortsätta
sin generalplaneutredning och sätta in
bangårdsfrågan i generalplanesamman -

Tisdagen den 30 maj 1950.

Nr 24.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

hanget såsom länsstyrelsen har rekommenderat.
Man blir emellertid sannolikt
tvungen att ägna en mängd utredningsarbeten
åt olika alternativ, som nu
redan äro genomgångna, och att ett flertal
gånger försöka klarlägga alla detaljer
i samband med dessa alternativ. Jag
tror inte att dessa ytterligare detaljutredningar
komma att förändra vare sig
stadsfullmäktigemajoritetens eller järnvägsstyrelsens
inställning till huvudfrågan
— genomgångsstation eller säckstation.
Om staden inte begär, att generalplanen
skall fastställas — och den
är i sin fulla rätt att handla på det sättet
— antages denna av stadsfullmäktige
och underställes varken länsstyrelsen
eller Kungl. Maj:t. Den situation vi
efter ytterligare ett par tre års utredande
skulle befinna oss i vore densamma
som i dag, med den skillnaden, att ytterligare
tid och krafter hade förbrukats
på en utredning av en mängd alternativ.

Det har sagts i pressen, att denna fråga
har en sådan riksbetydelse, att Kungl.
Maj.t borde kunna gå emot både stadens
myndigheter och järnvägsstyrelsen.
Jag vill inte bestrida, att om det
verkligen vore alldeles uppenbart, att
säckstationen vore överlägsen, har
Kungl. Maj:t makt att avvika från vad
stadsfullmäktige beslutat. Då det gäller
en stadsplanefråga är det emellertid,
som ni alla veta, särskilt känsligt, tv
stadsplaneringen är dock i första hand
en kommunal angelägenhet. Jag betvivlar,
att det någonsin skulle kunna anföras
så överväldigande skäl för säckstationsalternativet,
att någon kommunikationsminister
kunde finna det vara
uppenbart att sådana riksintressen
trampas ned och att han därför skulle
kunna föreslå Kungl. Maj:t att avvika
från det, som de ansvariga kommunala
myndigheterna och järnvägsstyrelsen
äro ense om.

Jag har tidigare sagt, att jag anser
genomgångsstationen vara det bästa av
de nu framförda alternativen. Ytterligare
detaljutredningar skulle möjligen

kunna göra, att säckstationens vågskål
— jag går så långt — något skulle kunna
tyngas ned, men jag kan inte föreställa
mig, att de ännu inte slutgiltigt
utredda detaljerna, främst då frågan om
bilfärjan, skulle kunna ställa huvudproblemet
i en så sensationell ny dager, att
utgången hos Kungl. Maj:t, vilken kommunikationsminister
som än närmast
bär ansvaret, skulle bli en annan i principfrågan
än den nu har blivit.

Däremot är jag fullt medveten om att
justeringar av det nu framlagda förslaget
kunna vara önskvärda. Vägen därtill
har också lämnats öppen i propositionen.
Enligt min mening är det önskvärt,
att principfrågan nu knäckes på
det enda sätt som jag tror är möjligt,
så att det fortsatta utredningsarbetet
kan koncentreras på infarten söderifrån,
på färjelägena, på vägkorsningar
och på andra detaljer, som det har den
största praktiska betydelse, att man går
till botten med. Däremot skulle en ny,
sannolikt under starka motsättningar
pågående utredning om alla huvudfrågor
— säckstation, genomgångsstation,
nedgrävning av centralstationen under
landborgen — och alla andra projekt,
som varit uppe till dryftande, medföra
en överhängande risk för att arbetet
bleve splittrat på en rad mer eller
mindre omöjliga projekt, medan för liten
tid komme att ägnas åt vad som
ändå till sist skulle komma att genomföras.
I det läget har jag handlat så som
jag trodde var klokt och praktiskt.

Skulle det sägas, att ärendets handläggning
på detta område skulle ha kunnat
vara objektivare, vill jag understryka,
att något partinit ligger inte bakom
detta ställningstagande, tv det är inte
någon tacksam sak att bära det politiska
ansvaret för lösningen av en fråga,
som är så komplicerad, att det finns
skäl till kritik, vilken lösning som än
framlägges.

Jag kan förstå, att det kan finnas
ledamöter i kammaren, för vilka möjligheterna
alt tränga in i denna fråga

Nr 24.

Tisdagen den 30 maj 1950.

Ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.

varit begränsade. Det kan vara förklarligt,
att man då kan känna sig villrådig.

I en sådan situation kan det vara frestande
att gå på linjen om ytterligare utredning.
I detta fall skulle emellertid,
som jag nyss har framhållit, en ny, alla
alternativ omfattande utredning leda till
sådana besvärligheter och med all sannolikhet
bli så föga givande, att kammarens
ledamöter i dag inte böra skjuta
avgörandet ifrån sig.

Detta är i koncentrat ungefär den syn
jag haft på denna fråga, när propositionen
framlades. Det framgår av detta,
att jag givetvis förordar utskottsmajoritetens
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes
likväl av herr Hagberg i Malmö, vadan

votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103 ja och
53 nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 345, angående bemyndigande av
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47;

nr 346, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg; och
nr 349, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1950/51;

från första lagutskottet:
nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; nr

351, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om svenskt medborgarskap, dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och

nr 356, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en
tvångsclearing med Tyskland, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

Onsdagen den 31 maj 1950.

Nr 24.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

från jordbruksutskottet:
nr 325, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för hushållningssällskapen
att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla
lån för inköp av gårdar att drivas som
ekonomiska demonstrationsjordbruk;

nr 326, i anledning av väckta motioner
om anskaffande av ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
i 1950 års statsverksproposition gjorda
framställning angående Täckande av

förluster på grund av statlig kreditgaranti
m. m.;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag, Statens avdikningslånefond
samt Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 31 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24
innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 193, angående statsregleringen för
budgetåret 1950/51.

Punkterna 1ft, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Svar på fråga angående upplysning rörande
viss utländsk lagstiftning i fråga
om sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Ohlin har frågat mig rörande utsikterna
att den brittiska arbetarregeringen
framlägger förslag om sådana bestämmelser
rörande sjöfartens hyror, arbetstid
och bemanning, som stå i huvudsaklig
överensstämmelse med 1948 års
svenska lagstiftning, samt rörande ut -

Nr 24.

Onsdagen den 31 maj 1950.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

sikterna till motsvarande bestämmelser
i andra länder, vilkas sjöfart konkurrerar
med den svenska trampsjöfarten.
I anledning härav vill jag först erinra
om att vid Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år
1946 i Seattle ett antal konventioner på
sjöfartens område antogos, däribland
konventionen (nr 76) angående hyror,
arbetstid och bemanning å fartyg. Vid
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1949 i Geneve blev konventionen
nr 76 reviderad i ett par hänseenden
(bl. a. borttogs det ovillkorliga
förbudet mot övertidsarbete) och ersattes
i anledning härav med en ny konvention
(nr 93) angående hyror, arbetstid
och bemanning. Konventionen nr 76
har ratificerats av Australien. I övrigt
har ratifikation icke skett.

Arbetstiden å svenska fartyg har varit
reglerad i lag sedan år 1920. 1948 års
riksdag antog en ny sjöarbetstidslag,
som trädde i kraft den 1 januari 1949.
Vid lagens utarbetande eftersträvades
att nå överensstämmelse med Seattlekonventionen.
I övrigt ha konventionens
föreskrifter icke föranlett svensk
lagstiftning. 1948 års lagstiftning gäller
sålunda varken hyror eller bemanning.

Rörande utsikterna till att de länder,
vilka konkurrera med den svenska
trampsjöfarten, skola antaga bestämmelser,
liknande de svenska, har jag inhämtat
följande.

Storbritannien. Arbetstiden regleras
helt genom kollektivavtal, vilka slutas
under medverkan av »the National
Maritime board». Någon principiell ändring
i den sålunda rådande ordningen
är icke att förvänta. I samband med
frågan om ratificering av Seattlekonventionen
uttalades från den brittiska
regeringen, att ehuru villkoren i gällande
kollektivavtal i de flesta avseenden
vore väsentligen förmånligare än
fordringarna enligt konventionen, avtalen
dock på vissa punkter skilde sig
från densamma. Särskilt gällde detta i

fråga om arbetstiden samt villkoren för
övertidsbetalning respektive fritidskompensation.
Brittiska regeringen ansåg
sig därför icke i stånd att ratificera
konventionen. Regeringen torde icke
senare ha ändrat mening i ratifikationsfrågan.
Såvitt av kollektivavtalen kan
utläsas, äro arbetstidsförhållandena å
de fartyg, som kunna tänkas konkurrera
med den svenska trampsjöfarten,
i stort sett desamma som på svenska
fartyg; med särskilt tillstånd kan emellertid
tvåvaktssystem användas beträffande
större delen av personalen å fartyg
upp till 2 500 registerton i utrikes
fart.

Holland. Arbetstiden regleras genom
kollektivavtal, vilkas bestämmelser om
arbetstiden äro gällande sedan år 1946.
Ändringar i avtalen på denna punkt
övervägas för närvarande icke. Arbetstidsförhållandena
avvika icke i väsentlig
grad från de svenska. Tvåvaktssystem
må dock tillämpas beträffande
större delen av personalen å fartyg upp
till 2 000 registerton i fart över Engelska
kanalen.

Tyskland. Gällande bestämmelser om
arbetstid å fartyg tillkommo år 1902.
De ha emellertid satts ur kraft genom
kollektivavtal. Avtalen giva större möjligheter
än den svenska lagen att tilllämpa
tvåvaktssystemet ombord. Ändrade
lagbestämmelser äro troligen icke
att förvänta.

I fråga om Storbritannien, Holland
och Tyskland må vidare omtalas, att
grunderna för övertidsersättningens beräkning
icke äro desamma som i Sverige.
Alltsedan år 1920 har i svensk
lag såsom huvudregel gällt, att för övertidsarbete
skall utgå ersättning per
timme, å söckendag med minst en 150-del och å helgdag med minst en 75-del
av månadslönen, under det att i de
engelska, holländska och tyska kollektivavtalen
övertidsersättningen utgår
med visst belopp per timme. De svenska
övertidsersättningarna komma på så

Onsdagen den 31 maj 1950.

Nr 24.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

sätt i allmänhet att överstiga de engelska,
holländska och tyska.

Danmark. Lagstiftning saknas på sjöarbetstidsområdet.
Arbetstiden regleras
genom kollektivavtal, vilka i huvudsak
överensstämma med den svenska lagen.

Finland. Gällande sjöarbetstidslag daterar
sig från 1924. Proposition med
förslag till ny sjöarbetstidslag har förelagts
den finska riksdagen. Förslaget
är i stort sett överensstämmande med
den svenska lagen. De kollektivavtal,
som gälla för finska fartyg i utrikes
fart, stå i nära överensstämmelse med
den svenska lagens föreskrifter för fartyg
i fjärrtrafik.

Norge. Gällande lag om arbetstiden
på fartyg trädde i kraft den 1 september
1949. Denna lag har i huvudsak
samma bestämmelser som den svenska
lagen.

Vidare yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Det förhåller
sig tyvärr på det sättet att den
svenska trampsjöfarten håller på att
glida in i en kris — såvida man inte
kan säga att den redan befinner sig i
en kris. Situationen är ju den, att det
svenska tramptonnaget i Östersjön i
växande utsträckning håller på att bli
utkonkurrerat av andra länders tonnage.
Den uppläggning av svenskt
tonnage, som blivit en följd härav, har
redan nått mycket betydande proportioner.
Jag kan nämna, att av tonnaget
under 1 000 bruttoton voro nära 39 000
dödviktston upplagda den 1 maj, av tonnaget
mellan 1 000—2 000 bruttoton
voro 129 000 dödviktston upplagda och
av tonnaget mellan 2 000—3 000 bruttoton
26 000 dödviktston. Denna tendens
förefaller närmast att vara stigande.

Det är klart, att detta är en allvarlig
situation. Ur svensk synpunkt är det
naturligt, att man reser spörsmålet bur
detta kan komma sig och vilka möjligheter
som finnas till en förbättring. Det
är ett allmänt svenskt intresse att vårt

tonnage kan hållas i trafik, därom behöver
jag inte orda. Låt mig emellertid
tillägga, att det i särskilt hög grad
är ett intresse för de anställda. Jag tror
för min del, att vi kunna räkna med att
förhållandena på trampmarknaden under
åtskilliga år framåt komma att vara
sådana, att trafiken kommer att bli
ganska litet lönande för företagen. I
själva verket är det främst ett intresse
för de anställda, att trafiken kan hållas
i gång. Därvidlag ligger det kanske klarare
till än vad det gjort tidigare. Det
är uppenbarligen av vikt, att den sociala
standarden vid vår sjöfart hålles
uppe på en hög nivå.

Nu göra sig många förhållanden gällande
på detta område, och en omständighet
av betydelse är den diskriminering
till förmån för eget tonnage
och således till nackdel för svenskt
tonnage, som en hel del stater bedriva.
Det vore naturligtvis önskvärt, att Sverige
vid uppgörelse av nya handelsoch
sjöfartsavtal i större utsträckning
än som hittills varit möjligt kunde få
garantier för att en sådan diskriminering
mot vårt tonnage inte skall förekomma.

När den nya sjöarbetstidslagen för
några år sedan antogs uttalade vederbörande
statsråd några ord, vilka utgöra
bakgrunden till min fråga och som jag
skall be att få läsa upp: »De internationella
konkurrensförhållandena inom
sjöfarten samt den inrikes sjöfartens
särskilda arbetsvillkor göra det nödvändigt
att vid en revision av sjöarbetstidslagen
gå fram med försiktighet, så att
icke sjöfartsnäringen tillfogas skador,
som kunna ha menliga påverkningar
för folkhushållet i dess helhet och för
sjöfartsnäringens utövare. Å andra sidan
måste iakttagas, att den nya lagen
bör utformas på sådant sätt att sjöfolkets
berättigade intressen i möjligaste
mån bli tillgodosedda.» Jag tror att vi
alla kunna vara överens om dessa båda
synpunkter.

Nr 24.

Onsdagen den 31 maj 1950.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

I fråga om konkurrensförhållandena
med andra länder förklarade statsrådet
här beträffande Storbritannien, att man
där förklarat att gällande kollektivavtal
i väsentliga avseenden, ehuru icke fullständigt,
uppfylla Seattlekonventionens
bestämmelser. Av den redogörelse kommittén
lämnat över innehållet i de brittiska
kollektivavtalen framgår emellertid,
att avvikelserna från konventionen
äro jämförelsevis betydande.

Jag skall sedan inte redogöra för vad
som sägs om bestämmelserna i varje
land, men det framgår att avvikelserna
från konventionen äro rätt betydande
även för andra länder. I den nyss citerade
propositionen säger statsrådet
bl. a.: »Av vad jag nu anfört torde
framgå, att man visserligen icke kan
påvisa någon mera allmän överensstämmelse
mellan den tilltänkta svenska sjöarbetstidslagen
och förhållandena i de
länder som för oss närmast äro av intresse,
men tendensen till högst väsentliga
förbättringar i sjöfolkets arbetsvillkor
är dock påtaglig.» Det var denna
tendens, som statsrådet fäste sig vid.

Vederbörande utskott — det var andra
lagutskottet — uttalade vid ärendets
behandling bl. a.: »Även om man nödgas
avstå från stödet av en sådan mera
allmän internationell enhetlighet som
är syftet med Internationella arbetsorganisationens
konventioner, kan det
dock konstateras, att arbetet på förbättrade
sociala förhållanden inom sjöfarten
och däribland även arbetstidsregleringen
i olika former fortgår på många
håll och ej minst inom de större sjöfartsidkande
länderna.»

När man alltså här uttryckte förhoppningar
om att utvecklingen skulle gå
relativt snabbt i alla sjöfartsidkande
länder — särskilt de länder som konkurrera
med svensk sjöfart —• så tror
jag man får tolka dessa yttranden så,
att man hoppades på att förhållandena
skulle bli desamma som den svenska
lagstiftningen stadgar och som i och

för sig äro önskvärda. Nu hade jag för
min del hoppats, att handelsministern
skulle ha varit i tillfälle att i dag meddela
att dessa förhoppningar gått i uppfyllelse.
Tyvärr har det emellertid
framgått av redogörelsen, att så inte är
fallet. Det verkar som om utvecklingen
gått mycket långsamt på andra håll.
Man har konstaterat att Storbritannien
och Norge ha mindre långt gående bestämmelser
— i ena fallet avtal och i
andra fallet lagstiftning. I andra länder
är skillnaden ännu större. Detta torde
i någon mån även gälla Danmark. Det
är naturligtvis beklagligt, att dessa förhoppningar
inte infriats. Givetvis har
detta ■— jämte den diskrimination jag
nyss talade om — medverkat till att
förhållandena för den svenska trampfarten
blivit mycket svåra.

Enligt min mening komma vi in i ett
ganska allvarligt tillstånd om vi å ena
sidan inte kunna hålla det medelstora
och det något mindre tonnaget i trampfartstrafik
och om det å andra sidan
inte lönar sig att bygga nytt tonnage
av medelstorlek. Vi veta ju att en stor
del av detta tonnage i Sverige är ganska
ålderstigen. Vi veta dock också att det
ur många synpunkter är önskvärt, att
vi ha ett sådant tonnage. Om förhållandena
komma att bli sådana att det inte
lönar sig att bygga dylikt tonnage är
detta naturligtvis en ganska stor nackdel.
Med hänsyn till utvecklingen i en
så konkurrensbetonad näring som
trampfarten — jag vill understryka att
jag hela tiden skiljer på trampfart och
linjefart — är det klokt, om man i någon
mån samverkar med andra nationer.

Det finns inte mer än en mening om
att vi så snart som det över huvud taget
är möjligt böra höja den sociala standarden
inom vårt näringsliv på alla
områden. Det är emellertid klart, att de
ekonomiska realiteterna här träda i dagen.
Här befinna vi oss i ett allvarligt
läge, där jag ingalunda har för avsikt

Onsdagen den 31 maj 1950.

Nr 24.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

att i dag komma med några rekommendationer.
Med min fråga har jag endast
velat fästa uppmärksamheten på att vi
verkligen hålla på att komma in i en
kris för en väsentlig del av sjöfarten.

Jag hade även hoppats att det skulle
föreligga några informationer på en
punkt, som handelsministern inte direkt
har något att göra med. Jag syftar på
vad de internationella sjöfartsorganisationerna
utfört på detta område. Det
är nämligen klart, att det inte minst för
det svenska sjöfolket är av intresse, att
arbetet på att höja standarden inom de
andra ländernas sjöfart fortskrider så
snabbt som möjligt, så att konkurrensförhållandena
bli naturliga. Jag tillåter
mig att uttala den förhoppningen, att
regeringen skall ägna detta spörsmål
all möjlig uppmärksamhet. Man kan
kanske säga att regeringen säkerligen
gör detta ändå. Men vi veta ju, att regeringarna
i såväl Sverige som andra länder
ha väldigt mycket att syssla med,
och jag har för min del i någon ringa
mån velat medverka till att detta spörsmål
inte skall betraktas såsom obetydligt.
Det är faktiskt ett av de betydelsefullaste
svenska näringsproblemen.
Trampsjöfarten är ett av de områden,
där vi tidigast kommit in i krisförhållanden
— förhållanden, som kanske om
något år komma att framträda även på
andra områden.

Jag hoppas således att regeringen
skall göra vad den kan för att de internationella
förhållandena i dessa avseenden
skola bli mera likartade våra och
att regeringen därvidlag skall få stöd
från de intresserade organisationerna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
vill erinra om att vi helt nyligen hade
eu interpellationsdebatt här i kammaren
om den mindre sjöfartens problem.
Vid det tillfället fattade jag situationen
så, att vi voro tämligen ense om att Sve -

rige borde hävda havens frihet och att
man från statsmakternas sida skulle göra
vad man kunde för att motverka, att
den svenska sjöfarten skulle diskrimineras
på olika sätt. Jag utgår ifrån att
herr Ohlin och jag äro alldeles överens
på den punkten.

Beträffande frågan om den svenska
sjöfarten i allmänhet är mera belastad
av tvingande bestämmelser genom lagstiftningen
än andra länders sjöfart
kanske man skulle kunna säga, att så
inte är förhållandet. Vi ha dock att göra
med en annan företeelse. Den svenska
sjöarbetstidslagen av år 1948, som nu så
intensivt diskuterats, gäller inte frågan
om hyrorna eller bemanningen. Parterna
inom näringen ha alltså att komma
överens om den ersättning, som skall
utgå. Det är då alldeles uppenbart, att
när lagstiftningen bestämmer att övertidsersättningen
skall betalas efter vissa
grunder och lönerna kanske i vissa fall
äro relativt höga, då blir ersättningen
också därefter.

Jag har velat framhålla denna skillnad
så att man inte skall få den uppfattningen,
att det framför allt är lagstiftningen
som verkar betungande. I
allmänhet är det väl så, att kollektivavtalen
i vissa länder stipulera ungefär
detsamma som lagstiftningen här hemma,
och då ställas vi inte i något sämre läge.

Beträffande herr Ohlins påpekande
om förhållandena i Norge vill jag säga,
att enligt de informationer jag har fått
kan man jämställa lagstiftningen där
med den svenska. Jag vill också erinra
om att jag i den nyssnämnda interpellationsdebatten
här i kammaren framhöll
såsom helt naturligt, att man skulle
beakta vad som förekom på detta område.
I den mån det är möjligt att dispensvägen
befria den mindre sjöfarten
från att följa gällande bestämmelser
kan man göra detta, om undersökningar
visa att skäl härför finnas. Vidare har
sjömanskommittén i uppdrag att undersöka
bemanningsfrågorna. .lag utgår

Nr 24.

Onsdagen den 31 maj 1950.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

ifrån att det här kommer fram förslag
till bestämmelser, som eventuellt bli erforderliga.
För övrigt vill jag endast tilllägga,
att övertidsersättningen på de
svenska båtarna kanske utgår med högre
belopp än på de utländska. Dessa
frågor ha underställts riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, och partierna ha i
stort sett varit ense om att för närvarande
inte göra någon ändring.

Herr talmannen meddelade, att herr
Svensson i Göteborg begärt ordet, varefter
kammaren på nu framställd proposition
beslöt att i avseende å denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 av
kammarens ordningsstadga stadgade
inskränkningen i yttranderätten. Ordet
lämnades därefter till

Herr SVENSSON i Göteborg, som anförde:
Herr talman! Jag är överens med
herr Ohlin om att trampfarten för närvarande
måhända håller på att glida in
i en kris. Det är dock inte enbart den
svenska trampfarten som drabbas av
den krisen, utan det är en internationell
företeelse. Under alla förhållanden
kan man knappast säga, att de arbetstids-,
löne- och bemanningsbestämmelser
som finnas för den svenska handelsflottan
äro orsak till att denna kris
nu kommer över bl. a. det svenska
tramptonnaget. Såsom framgår av handelsministerns
svar på herr Ohlins
fråga äro dessa bestämmelser ungefär
enahanda i de länder, med vilka vi
konkurrera.

Herr Ohlin sade i sitt anförande, att
det var en betydande skillnad mellan
bestämmelserna i Norge och Sverige.
Ja, om det nu är en avsevärd skillnad,
så är den till förmån för sjöfolket i
Norge. Det är visserligen en liten skillnad
mellan den svenska och den norska
sjöarbetstidslagstiftningen, men det är
som sagt till förmån för sjöfolket i
Norge. I Danmark bär det aldrig funnits
någon sjöarbetstidslag, utan där
har arbetstiden reglerats genom kollek -

tivavtal, och den arbetstid, som reglerats
genom kollektivavtal, är inte sämre
än den arbetstid, som reglerats av svenska
lagar. Likadant är det i Finland. I
Finland regleras för närvarande arbetstiden
enligt kollektivavtalsprincipen,
och det finska kollektivavtalet är betydligt
förmånligare än den svenska lagens
bestämmelser.

Om vi sedan gå utöver de nordiska
länderna till England, är det riktigt att
arbetstiden där i vissa fall är något sämre
än vad den är enligt den svenska sjöarbetstidslagen.
Samtidigt som man påpekar
detta får man emellertid också ta
hänsyn till andra bestämmelser i detta
kollektivavtal, exempelvis att det engelska
sjöfolket får en stor ersättning i de
fartyg, där man har tvåvaktssvstem. De
ha upp till 150 kronor i månaden i sådana
fartyg, under det att vi här i Sverige
ha en ersättning av endast 30 kronor i
månaden. Det är klart att man inte kan
peka på en enda detalj i ett kollektivavtal
eller en lag, utan man måste ta
hänsyn till hela komplexet. Det engelska
sjöfolket har det för övrigt betydligt
bättre än det svenska emedan sjömännen
i stor utsträckning ha full lön
under den tid de gå arbetslösa i land.
Det är naturligtvis ett förhållande som
är eftersträvansvärt även för oss här i
Sverige men som vi emellertid inte ha
lyckats genomföra.

Anledningen till att jag begärde att
få yttra mig var egentligen den att herr
Ohlin nämnde någonting om vad de internationella
sjöfolksorganisationerna
eventuellt avse att göra. Jag har i ett
annat sammanhang i denna kammare
framhållit, att vi hade denna fråga uppe
till behandling vid en internationell
sjömanskonferens i Amsterdam för någon
månad sedan, där vi bland annat
mycket ingående diskuterade den konkurrens,
som den svenska sjöfarten är
utsatt för i Östersjön från tysk och holländsk
sida. I anledning av denna diskussion
tillsattes en mindre kommitté,

Onsdagen den 31 maj 1950.

Nr 24.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

där Sverige fick en representant, och
det är meningen att vi skola försöka att
eventuellt tillsammans med arbetsmarknadens
andra part, arbetsgivarna, diskutera
vilka vägar man bör gå för att
övervinna konkurrenssvårigheterna för
den svenska sjöfarten, vilka dock inte
äro — det vill jag understryka — beroende
av den svenska sjöarbetstidslagens
eller någon annan svensk arbetstidslags
bestämmelser. Jag har i ett annat sammanhang
framhållit, att det svenska sjöfolket
är villigt att gå in i samarbete
med arbetsmarknadens andra part, arbetsgivarna,
i syfte att söka lösa denna
fråga, men jag underströk också vid det
tillfället, att detta samarbete under inga
förhållanden får resultera och inte heller
kommer att resultera i en sänkning
av det svenska sjöfolkets löne- eller arbetsvillkor
eller i övrigt gå ut över den
relativt goda standard, som Sveriges sjöfolk
efter många år har lyckats kämpa
sig fram till.

Herr Ohlin var också inne på nödvändigheten
av ett intimt internationellt
samarbete för att på den vägen söka
utjämna konkurrensen. Jag har endast
att understryka vad herr Ohlin
härvidlag sade, och det är min förhoppning,
att när denna kammare i framtiden
får ett förslag om ratificering av en
konvention rörande arbetstiden herr
Ohlin hjälper till att få denna konvention
ratificerad av Sverige, så att vi
kunna göra de påtryckningar på andra
länder, som äro nödvändiga för att
dessa skola ratificera konventionen och
länka in arbetstiden i samma banor
som vi ha.

Vidare yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Statsrådet
sade att förhållandena i Norge voro desamma
som i Sverige. .lag tillåter mig
fråga, om det inte är så att övertidsersättningen
i Norge beräknas efter andra
grunder än i Sverige. Vad som är lagstift -

ning och vad som är avtal är så olika i
olika länder och är så sammanvävt i
vartannat, att man inte kan skilja lagstiftning
från avtal. Till herr Svensson
vill jag säga, att det var en liten minnesskridning
när han sade, att jag skulle
ha sagt, att det var en betydande skillnad
mellan Sverige och Norge. Jag aktade
mig omsorgsfullt för att säga det,
och herr Svensson kan kontrollera den
saken när han får se det stenografiska
protokollet. Jag har hela tiden haft klart
för mig, att det är en mindre skillnad
mellan Sverige och Norge.

Däremot finns det rätt väsentliga
skillnader mellan Sverige å ena sidan
och andra viktiga, med oss konkurrerande
länder, t. ex. Tyskland och Holland,
och vi kanske skola nämna även
Ryssland å den andra. Jag har det intrycket,
att det jag sade i någon mån
gäller även Storbritannien, även om det
är litet svårare att göra jämförelser där.

Nu skall jag inte, herr talman, ta upp
någon längre debatt här. Avsikten med
min fråga har ju inte varit den. Jag
skall bara säga ett par ord till herr
Svensson. Han talade om att det håller
på att bli en internationell kris för
trampfarten. Det var också min utgångspunkt.
Det är naturligtvis oroande
om det framträder tecken till att
denna internationella kris med uppläggning
av tramptonnage i särskild
grad kommer att koncentreras till vissa
länder. Vi veta sedan gammalt, att Förenta
staterna är ett land som får sitt
tonnage upplagt i relativt stor utsträckning.
Det är naturligtvis tråkigt om Sverige
kommer i ett liknande läge, medan
t. ex. Holland, Tyskland, Finland, Ryssland
och andra kunna hålla sitt tramptonnage
i gång. Det är just emedan det
hotar att bli en internationell kris —
det verkar ju som om vi äro i början av
en sådan - som detta problem är allvarligt
in'' svensk synpunkt.

Jag har inte gjort något försök att
analysera den mångfald av faktorer,

Nr 24.

Onsdagen den 31 maj 1950.

Svar på fråga angående upplysning rörande viss utländsk lagstiftning i fråga om

sjöfartens hyror och arbetstid m. m.

som här samverka till att förklara utvecklingen.
Jag har bara nämnt, att det
uppenbarligen är många olika faktorer,
och jag pekade särskilt på den diskrimination
som statsrådet berörde och
som det, enligt vad vi äro överens om,
är ett svenskt intresse att avlägsna.

Jag behöver inte upprepa än en gång
vad jag sade i mitt första anförande om
önskvärdheten av att det svenska sjöfolkets
standard uppehälles på en så
hög nivå som över huvud taget är ekonomiskt
möjlig. Jag noterar med tillfredsställelse
vad herr Svensson i Göteborg
sade om de internationella organisationernas
intresse för att åstadkomma
likartade förhållanden inom tysk
och holländsk sjöfart som inom den
svenska. Jag vill emellertid särskilt säga,
herr talman, att när herr Svensson
talar om ratifikation av en internationell
konvention, kan jag försäkra honom,
att jag skulle stödja hans strävan
att få konventionen ratificerad av Sverige
om den hade samtidigt ratificerats
av de förnämsta med oss konkurrerande
sjöfartsnationerna. Om däremot
herr Svensson menar, att vi oberoende
av de ekonomiska förutsättningarna
skola vara en förtrupp, som ständigt ratificerar
nya längre gående bestämmelser
i en oviss förhoppning att de andra
länderna skola följa efter — vilket, enligt
vad erfarenheten visar, endast i
ringa grad sker — då måste jag förklara,
att vi sakna ekonomiska möjligheter
att tjänstgöra som någon sådan förtrupp.
Jag kan knappast föreställa mig
att herr Svensson heller menar det. Låt
oss därför sträva efter att få en viss
samtidighet, inte mellan alla nationer
— det vore för mycket begärt — men
mellan dem som ha likartade förhållanden
med de svenska och som nära
konkurrera med vår sjöfart. Då tror jag
vi skola kunna steg för steg, i den mån
de ekonomiska förutsättningarna föreligga,
inte bara bevara utan också höja
det svenska sjöfolkets standard. Det

måste nog understrykas, herr talman,
att det inte i främsta rummet är ett intresse
för företagen att det svenska
tramptonnaget lägges upp i särskilt hög
grad under ogynnsamma sjöfartskonjunkturer
medan andra länder kunna
hålla sitt tramptonnage i gång. Företagen
få i sådana konjunkturer ganska liten
vinst medan de som bekant i andra
konjunkturer haft stora vinster. Att
trampfarten kan hållas i gång är i stället
i främsta rummet ett intresse för sjöfolket.
Det är naturligtvis ett allmänt
svenskt intresse att detta sker.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman
! Det är alldeles riktigt att övertidsersättningen
i Norge beräknas efter
en annan grund än i Sverige. I Norge
beräknas den på grundhyrorna men
i Sverige på grundhvra plus tillägg. I
Norge finns ingen indexreglering, utan
där är index inräknad i grundhyrorna
under det att vi i Sverige ha grundhvror
och indextillägg. Vi ha relativt
låga grundhyror, och om man beräknade
övertidsersättningen på dessa, skulle
övertidsersättningen bli låg, under det
att i Norge, där index ingår i grundhyrorna,
övertidsersättningen blir relativt
hög. Vid ett annat tillfälle har jag
i denna kammare sagt, att det norska
sjöfolket i kvalificerade manskapsgrader
har mera betalt i övertidsersättning
än vad det svenska sjöfolket har.

Enligt kommerskollegiets utredningar
för ett år sedan — samma hyror som
gälla nu gällde då, och samma bestämmelser
beträffande övertiden som gälla
nu gällde då — var den genomsnittliga
övertidsersättningen för en sjöman i
manskapsgrad 2 kronor 31 öre i timmen.
Jag ställde vid det tidigare tillfället
den frågan till en ledamot av
andra kammaren, om han tyckte det var
för mycket i övertidsersättning för en
kvalificerad sjöman när väl de flesta
svenska arbetare ha mera än 2 kronor

Onsdagen den 31 maj 1950. Nr 24.

Svar på interpellation angående tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

31 öre i ordinarie timlön. Han för sin
del tyckte, att det var en låg övertidsersättning,
och det tycker jag också,
men vi ha inte kommit längre med
detta, och det är lagen som fastställer
det.

Vad beträffar ratificeringen av konventionen
säger herr Ohlin, att under
förutsättning att de med oss konkurrerande
länderna samtidigt vilja ratificera
exempelvis arbetstidskonventionen,
skulle han gärna vara med på det för
Sveriges del, men han vill inte att Sverige
skall gå före och ensamt ratificera.
Jag förstår inte riktigt det resonemanget.
Den svenska sjöarbetstidslagen,
som väl inte kan beräknas bli ändrad
under de närmaste åren, står helt i
överensstämmelse med den reviderade
Seattle-konventionen. Den avviker inte
mer än på en enda punkt från denna,
och den punkten är inte av någon
större betydelse. Följaktligen kunde
Sverige utan att behöva ändra sin lagstiftning
i något avseende ratificera
konventionen rörande arbetstiden ombord
på fartyg och därmed ge ett gott
exempel för andra nationer, som inte
ha kommit så långt. Sjöfolket kunde
därmed också få en plattform, varifrån
man kunde utöva påtryckning på andra
länders fackliga organisationer att
uppmana sina regeringar att ratificera
konventionen och ändra sin lagstiftning,
så att den närmare överensstämmer
med svensk lagstiftning. Till sist
vill jag säga, herr talman, att det inte
är så att Sverige har den bästa sjöarbetstidslagstiftningen.
60 å 70 procent
av världstonnaget ha bättre arbetstidsbestämmelser
än vad Sverige
har.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
bara till förebyggande av missförstånd
säga, att herr Svensson vet mycket bra,
att det inte råder några delade meningar
om att 2 kronor 31 öre inte är

någon hög övertidsersättning, utan att
övertidsproblemet i den mån det kan
anses vara eller bli aktuellt gäller för
andra grupper.

Med anledning av herr Svenssons avslutningsyttrande
vill jag säga, att jag
ser det problem som jag här har berört
som ett problem för trampfarten. Det
är klart att det har en annan aspekt för
linjesjöfarten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Srar på interpellation angående tillämpningen
i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ANDERSSON, som anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Fagerholm till mig
ställt följande fråga:

»Anser herr statsrådet, att den tilllämpning
byggnadsregleringslagen fått
i t. ex. Stockholm överensstämmer med
vad som avsågs vid lagens tillkomst?»

I sin motivering har interpellanten
särskilt uppehållit sig vid förhållandena
i Stockholm, där planer förelegat
avseende en produktion genom de tre
kommunala bostadsbolagens försorg av
sammanlagt 14 000 lägenheter under
1950 samt 1951—1953. Efter det att interpellationen
framställdes, har emellertid
detta kommunala bostadsbyggnadsprogram
genom beslut av stadsfullmäktige
nedskurits till 12 000 lägenheter
för att bereda ett något ökat utrymme
åt enskilt och kooperativt bostadsbygge.
Den av interpellanten berörda
frågan om den kommunala och
allmännyttiga bostadsproduktionens omfattning
i förhållande till den enskilda
byggnadsverksamheten har nyligen så
ingående belysts genom debatterna i
denna kammare angående bostadspro -

Nr 24.

Onsdagen den 31 maj 1950.

Svar på interpellation angående tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

positionen och byggnadsregleringen, att
jag anser mig här endast böra sammanfatta
vissa av ämnets huvudpunkter.

Jag vill då först erinra om det förhållandet,
att själva byggandet av bostäder
nästan överallt helt omhänderhaves
av enskilda företagare. Endast i
Stockholm, Göteborg och på ett par
andra platser har bostadsbygge i kommunal
regi förekommit, och blott i
Stockholm har denna företeelse vunnit
en mera omfattande utbredning. Däremot
ha kommunala och andra allmännyttiga
fastighetsföretag kommit att
spela en allt större roll såsom ägare och
förvaltare av nya flerfamiljshus. Detta
står i full överensstämmelse med den
bostadspolitik, som antagits av riksdagen,
och är sålunda i huvudsak icke
en följd av byggnadsregleringen. Även
om det icke funnits behov av någon
byggnadsreglering skulle — med den
utformning bostadspolitiken fått — åtskilliga
kommuner sannolikt ha planerat
en så omfattande bostadsproduktion
för kommunala fastighetsföretags räkning,
att den för enskilda byggherrar
bedrivna produktionen av flerfamiljshus
fått ett väsentligt minskat utrymme.

Det kan dock ha inträffat, att den
ytterligare begränsning av bostadsbygget,
som genomfördes under åren 1947
—1949, stundom gått hårdare ut över
det privata bostadsbygget, beroende på
att det varit svårare att anpassa större
kommunala byggnadsprojekt till en snävare
totalram. I den mån den föregående
begränsningen i tillståndsbudgeten
haft en sådan verkan, kan man emellertid
numera vänta en återgång allt eftersom
ramen för det totala bostadsbygget
successivt vidgas.

Interpellanten har särskilt anmärkt
på det förhållandet, att de kommunala
organen erhållit den reella beslutanderätten
beträffande fördelningen mellan
olika kommunala och enskilda bostadsbyggnadsföretag
av den totalkvot som
varje kommun erhållit. Han menar tyd -

ligen, att denna rätt borde fråntagas
kommunerna och i stället utövas av
statliga organ, som därvid borde söka
bättre tillgodose enskilda byggherrars
intressen. Enligt min mening skulle det
emellertid kunna vålla verkligt allvarliga
betänkligheter, om statliga organ
på detta sätt skulle ytterligare utsträcka
den detaljreglering de handhava genom
att på angivet sätt ingripa i prioritetsordningen
inom kommunerna. Kommunernas
intressen är dock inte att göra
en privatekonomisk vinst i konkurrens
med andra byggherrar, utan att medverka
till en förbättrad bostadsförsörjning
för medborgarna. Det skulle enligt
min mening rent av kunna innebära en
olämplig begränsning i det kommunala
självstyrets princip, om statliga organ
utsträckte sin regleringsverksamhet på
det sätt som interpellanten synes åsyfta.

Härpå yttrade

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet Andersson få framföra
milt tack för interpellationssvaret.
Som statsrådet framhåller, ha de här
frågorna varit föremål för mycket ingående
debatt under senare tid här i
riksdagen, och jag utgår från att det
inte finns någon anledning att blåsa liv
i den debatten igen. Jag kommer därför
i detta sammanhang att nöja mig
med några få reflexioner.

Som framhålles i svaret har ju en
viss ändring inträtt då det gäller förhållandena
här i Stockholm genom att
en bättre balans skapats mellan det privata
bostadsbyggandet och det offentliga.
Denna ändring, som inträffat efter
det interpellationen framställdes, är ju
tacknämlig. Enligt mitt sätt att se är
det av mycket stor betydelse att det
kommer till stånd en balans mellan det
enskilda byggandet och det allmänna
byggandet just för att man skall få fram
en konkurrens. Jag tror nämligen, att
ett offentligt monopol kan vara minst

Onsdagen den 31 maj 1950.

Nr 24.

lika utvecklingshämmande som ett privat
monopol, och jag förmodar, att det
egentligen inte heller finns några delade
meningar i själva principfrågan om
att en framåtdrivande konkurrens skall
föreligga. Frågan är hur det hela skall
tillämpas, och att det inte har tillämpats
riktigt i Stockholm tidigare finner
jag uppenbart.

Jag vill vidare säga, att jag tror att
statsrådet Andersson kanske har tolkat
mina tankegångar i interpellationen litet
fel om han anser, att jag åsyftat att
det skulle bli en statlig reglering när
det gäller prioritetsfrågorna. Jag anser
i likhet med statsrådet Andersson att
ett sådant statligt ingripande inte är
önskvärt, bl. a. av den orsaken att man
ju hoppas på att byggnadsregleringen
snart skall vara mogen för ett avskaffande,
och då vore det ju meningslöst
att sätta i gång ett statligt organ. Men
jag har velat understryka det förhållandet
att kommunerna i viss mån tala
i egen sak när de avgöra de här prioritetsfrågorna
just därför att kommunerna
skola finna det angeläget att tänka
på det särskilda ansvar som åvilar
dem, då de skola bedöma dessa frågor.

Jag tror, herr talman, att den framtida
utvecklingen på bostadsområdet
kommer att visa, att en livskraftig och

1 vissa fall hård konkurrens mellan enskilt
byggande och offentligt byggande
är det som bäst främjar det syfte som vi
väl alla äro överens om, nämligen att
få fram så bra och så billiga bostäder
som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Meddelande angående höstsession.

Herr TALMANNEN anförde: Efter
samråd med första kammarens talman
får jag tillkännagiva, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
tisdagen den 17 oktober, då kamrarna
komma att kallas till sammanträden kl.

2 em.

Meddelande angående höstsession.

Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen
och genom tillkännagivande i radio.
Personliga kallelser komma däremot
icke att utfärdas.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 345, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47;

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg;

nr 348, angående statsregleringen för
budgetåret 1950/51; och

nr 349, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1950/51;

från jordbruksutskottet nr 357, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner;

från särskilda utskottet nr 341, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 358, angående skyddsåtgärder mot
koloxidförgiftning, m. m.;

nr 359, angående rökskadorna från
industrier m. m.;

nr 360, angående enskilda inkomsttagares
ekonomiska förhållanden in. in.;

Nr 24.

Måndagen den 12 juni 1950.

nr 361, angående åtgärder mot tillgrepp
av motorfordon;

nr 362, angående vidgade möjligheter
till semester; och

nr 363, angående vidgad användning
av svensk ved.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.51 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 12 juni.

Kl. 11 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid vårsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 11 fm.
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande ledamöter: -

herr talmannen Sävström,

» Olsson i Gävle,

» Johnsson i Kastanjegården och
» Persson i Växjö.

Protokollen för den 25, den 26, den
27, den 30 och den 31 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

Muns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016625