1950 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1950:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 21

24 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj fm.

Sid.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången
till en friare ekonomi efter ingången av år 1951, m. m. .. 3

Motioner ang. upptagande av förhandlingar om en revision av
1946 års svensk-ryska kreditavtal.......................... 51

Onsdagen den 24 maj em.

Ändring i värnpliktslagen m. m............................. 73

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m. 74

Tjänste- och familjepensionering för statsråd.................. 79

Riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse:

Den militära sjukvården i Karlskrona...................... 82

Motioner om en järnvägsförbindelse mellan Malung och Flisa över

Medskogen ............................................ 87

Motion ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder
åt arbetare vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar .. 89

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e.o. tjänstemän vid
krigsflygskolan å Ljungbyhed ............................ 95

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 188, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut ang. anslag för budgetåret 1950/51 till vissa tilllägg
å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m... 3

— nr 189, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut ang. anslag
för budgetåret 1950/51 till Statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården: Byggnadsarbeten m. m. (voteringsproposition
godkänd) ........................................ 3

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. övergången till en friare ekonomi
efter ingången av år 1951, m. m..................... 3

Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. upptagande av förhandlingar
om en revision av 1946 års svensk-ryska kreditavtal .... 51

Onsdagen den 24 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse ...... 73

— nr 27, ang. lag om svenskt medborgarskap................ 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändring i förordningen

den 11 juni 1937 om mödrahjälp ........................ 73

— nr 44, ang. sättet för utbetalning av de allm. barnbidragen m. m. 73

— nr 45, ang. förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för

folktandvården ........................................ 73

— nr 46, ang. ändring i värnpliktslagen m. m............... 73

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. avlöningsbestämmelser för

övningslärare och kyrkomusiker m. m. jämte i ämnet väckta
motioner ............................................ 74

— nr 183, ang. vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och

familjepensionsreglementen m. m......................... 79

— nr 184, ang. tjänste- och familjepensionering för statsråd .... 79

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. finansieringen av kostnaderna
för den nya kyrkomusikerorganisationen m. m....... 82

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. finansieringen av kostnaderna
för den nya kyrkomusikerorganisationen m. m..... 82

Statsutskottets utlåtande nr 177, i anledning av riksdagens år 1949
församlade revisorers berättelse ang. verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning jämte vissa motioner m. m................... 82

— nr 178, ang. viss ändring av bestämmelser för disposition av

fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna (3-milj.-fonden) .............................................. 86

— nr 179, ang. byggande av en cykelstig inom övre Soppero området

i Norrbottens län.............................. 87

— nr 180, ang. en järnvägsförbindelse mellan Malung och Flisa

över Medskogen........................................ 87

— nr 181, ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder

åt arbetare vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar. . 89

— nr 185, ang. retroaktiv lönefyllnad å vissa e.-o. tjänstemän vid

krigsflygskolan å Ljungbyhed............................ 95

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. bidrag till f. d. materialförvaltaren
L. Mårtensson för fortsatt forskning i fråga om riksdagens
bondestånd .......................................... 99

— nr 17, ang. anställande av försök för möjliggörande av en

snabbare publicering av kamrarnas debatter .............. 99

Nr 21.

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. förhöjning av ortsav dragen

i fråga om den statliga beskattningen.............. 99

Jordbruksutskottets utlåtande nr 45, ang. ytterligare statsbidrag till
Garnsviken—Yadasjön—Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län................................ 99

— nr 46, ang. utredning om vissa åtgärder för en förbättrad

skogsvård ............................................ 99

— memorial nr 50, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom 99

— nr 51, ang. komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1950/51 m. m......................................... 99

Onsdagen den 24 maj 1950 fin.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 innevarande
maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Engström, som vid kammarens sammanträde
den 11 sistlidna mars med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
188, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.

Kammaren beslöt till en början, på
framställning av utskottet, att memorialet
skulle företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

Härefter bifölls utskottets i memorialet
gjorda hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 189, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten in. m.

Kammaren beslöt till en början, på
framställning av utskottet, att memorialet
skulle företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

Härefter godkände kammaren den i
memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas talmän
ifrågavarande gemensamma votering
komme att äga rum vid morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 59,
första lagutskottets utlåtande nr 30
samt tredje lagutskottets utlåtande och
memorial nr 20 och 21.

§ 6.

Motioner om framläggande för riksdagen
av en plan för övergången till en friare
ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av en
plan för övergången till en friare ekonomi
efter ingången av år 1951, m. m.

I två likalydande motioner, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande
handläggning, väckta, den ena inom
första kammaren under nr 325 av herr
Andrén jämte sex av kammarens övriga
ledamöter samt den andra inom
andra kammaren under nr 418 av herr
Hjalmarson jämte sju av kammarens övriga
ledamöter, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att under innevarande
vårsession få sig förelagd en plan för
övergången till en friare ekonomi efter
ingången av år 1951».

I sammanhang med dessa motioner
hade utskottet jämväl behandlat en den
31 mars 1950 dagtecknad proposition,
nr 237, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51
m. m., såvitt angingc vissa av chefen

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

för finansdepartementet under rubriken
»Det ekonomiska läget» gjorda uttalanden
om den ekonomiska politiken
under den närmaste tiden.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i motiveringen anfört; samt

2) att förevarande motioner I: 325
och 11:418, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet i motiveringen
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och
von Seth, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad reservanterna
i motiveringen anfört; samt

2) att förevarande motioner 1:325
och 11:418, i den mån de icke besvarats
genom vad reservanterna i motiveringen
anfört, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herrar De Geer, Fröderberg och
Schmidt, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

3) av herrar Näsgård och Nilson i
Spånstad, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava den lydelse dessa
reservanter angivit samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen — -— — anfört;
samt

2) att förevarande---åtgärd

föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag vill
först erinra om att årets penningpolitiska
debatter skilja sig från föregående
års i det avseendet, att vi i år förlagt
behandlingen av dechargeutlåtandet till

den första debatten och behandlingen
av den ekonomiska politiken i allmänhet
till den andra. Detta är kanske förklaringen
till den olika grad av enighet
som har uppnåtts. I fråga om dechargeutlåtandet
voro socialdemokrater, bondeförbundare
och folkpartister eniga,
i fråga om den allmänna ekonomiska
politiken går var och en på sin linje.
Fördelen är kanske den, att det härigenom
blir en mera koncentrerad debatt
vid två olika tillfällen.

Jag skulle vilja börja med att anknyta
till mitt uttalande i dechargedebatten
om riksbankens och riksgäldskontorets
disposition av marknaden,
den förra för försäljningen av sitt innehav
av obligationer och skattkammarväxlar
och det senare för emitteringen
av obligationslån och konverteringar.
Härvid hävdade jag att om så stor del
av statsskulden som möjligt skulle placeras
ut på marknaden och så snart
som möjligt, så har det varit riktigt att
riksbanken haft preferens att lätta på
sitt värdepappersbestånd. Jag sade också
att tendensen i utvecklingen varit
lovande; det återstår bara att se om den
skall bli så i fortsättningen.

Nu kanske det inte skadar alt göra
en kort återblick på utvecklingen i detta
hänseende. Jag vill erinra om att i slutet
av 1946 hade riksbanken ett innehav
av statspapper på 140 miljoner
kronor, vilket i slutet av 1948 uppgick
till inte mindre än 3,3 miljarder. Samtidigt
åkte riksbankens innehav av valutor
och guld ned från 3 miljarder till
lägst cirka 400 miljoner kronor. Man
kan säga att det var två snälltåg som
foro förbi varann.

Hurudan är ställningen i dag eller
rättare sagt: Hurudan var den den 30
april? De senaste siffror jag har till
mitt förfogande äro nämligen från
detta datum. Totalt innehar riksbanken
svenska obligationer och skattkammarväxlar
för 2,9 miljarder. Ett tilltalande
drag i den uppgiften är att de svenska

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

obligationerna ha åkt ned till 1,1 miljard
från att den 30 april förra året ha
uppgått till 1,7 miljarder och vid årsskiftet
1948/49 till 2 miljarder. En avsevärd
förbättring har sålunda ägt rum.
Däremot ha skattkammarväxlarna tenderat
att öka: de ha ökat med inte
mindre än 300 miljoner från den 30
april 1949 till den 30 april 1950.

Här föreligga nu två problem, som
vi skola se ur tre synpunkter, främst
den statsfinansiella, alltså de villkor
som staten anser vara lämpligast för
sin upplåning. Den lånepolitiska synpunkten
är den andra; här gäller det
alltså tidpunkten då marknaden kan
vara benägen att ta upp de obligationsemissioner,
som riksgäldskontoret anser
sig behöva gå ut med. Slutligen ha
vi de penningpolitiska synpunkterna,
alltså riksbankens synpunkter på hur
man skall kunna reglera marknadens
krav, hur man skall kunna reglera likviditeten
i marknaden.

Problemen äro två, som jag sade. Det
är först och främst det stigande beloppet
av skattkammarväxlar. Nu får man
komma ihåg, att detta innebär att staten
finansierar sig mot en relativt låg
korttidsränta. Men å andra sidan är inte
upplåningen ordnad. Skulle det en gång
bli en räntestegring, kan detta sålunda
bli rätt dyrbart för staten.

Det andra problemet är: När skall
riksgäldskontoret kunna gå direkt ut i
marknaden med sina emissioner? Detta
beror på hur riksgäldskontoret, som jag
sade, bedömer frågan lånepolitiskt och
storleken av den obligationsstock som
riksbanken anser sig behöva för att bedriva
en riktig penningpolitik och genomföra
sina marknadsoperationer. .lag
åtar mig inte att svara på dessa två frågor.
Men det är givet att tidpunkten för
ett avgörande börjar närma sig, närmast
med tanke på den lätta penningmarknaden
och den stigande likviditet
som vi ha att förvänta, om exportökningen
fortsätter, handelsbalansen för -

bättras och bytesbalansen fortsätter att
vara positiv.

I förbigående vill jag nämna ännu en
sak. Det har sagts i olika sammanhang
att ökningen av statsskulden finansieras
med sedlar. Det är emellertid inte riktigt.
Under det år som jag talat om —
från den 30/4 1949 till den 30/4 1950
har den totala statsskulden ökats med
573 miljoner kronor, medan utanför
riksbanken placerats 603 miljoner. Det
betyder således att riksbanken fått ut
därutöver 30 miljoner kronor. Ökningen
i sedelstocken är ju att hänföra dels
till ökningen av nationalinkomsten och
dels till krav från marknaden i övrigt.

Jag berörde den stigande likviditeten.
Till utjämning av denna bedriver riksbanken
sina marknadsoperationer och
sin räntepolitik, och regeringen kan
sätta i kraft beredskapslagen rörande
affärsbankernas kassareserver och har
i övrigt ett regleringsinstrument till sitt
förfogande. Härvidlag ha vi i folkpartiet
uttryckt den åsikten, att jämsides
med dessa regeringens medel får man
inte förglömma räntans betydelse och
att en aldrig så liten anvisning om rörelseriktningen
hos räntan kan förhjälpa
oss snabbare till penningpolitisk balans
— en åsikt som inte är främmande
för finansministern, såvitt jag förstått
av ett uttalande av honom, jag tror det
var i januari i år. Dessutom äro vi alla
överens om att vi under nästa år skola
försöka arbeta oss ur allt vad kristidslagar
och krisregleringar innebär.

Man får å andra sidan betänka att en
ny tid har brutit in och att samhället
med forskningens och vetenskapens
hjälp på det sociologiska och ekonomiska
området försetts med hjälpmedel,
som det vore en dumhet att inte använda
sig utav. Vi ha uttryckt detta på
följande sätt på sidan 21 i vår reservation:
»Men det är endast genom en kombination
av den statliga finanspolitiken.
de offentliga investeringarna och den
ekonomiska politiken i övrigt samt un -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

der näringslivets frivilliga medverkan,
som uppgiften torde kunna lösas. Vi
anse sannolikt, att endast en politik,
som tillåter en begränsad men ökad
rörlighet på kapitalmarknaden, kan
möjliggöra en tillfredsställande låneoch
konverteringspolitik från svenska
statens sida.» Till detta vill jag å andra
sidan foga, att ju mer vi kunna återgå
till frihet på det ekonomiska området,
desto snabbare och lättare torde vi kunna
komma till en bättre tillvaro.

Det viktigaste för den centrala myndigheten
och regeringsmakten anser jag
vara att decentralisera ansvaret till underställda
myndigheter, till kommuner,
till företag och till den enskilde medborgaren.
Vi ha att förvänta ett långtidsprogram
från finansministerns sida.
Det långtidsprogrammet emotse vi med
stort intresse. Vi skulle vara tacksamma,
om detta program tar hänsyn till
de synpunkter som vi ha framfört och
att det ger oss så klara besked som
möjligt, hur regeringen ser på dessa
frågor.

Därmed, herr talman, har jag avslutat
mitt inledningsanförande i anledning
av vår reservation. Det kan möjligen
anses att jag har uttryckt mig något
för kortfattat i en så viktig fråga, men
jag har också ansett att det i fråga om
talarnas utnyttjande av tiden under
riksdagsdebatten är nyttigt med en viss
balans. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den av herrar De Geer, Fröderberg
och Schmidt avgivna reservationen.

Herr von SETH: Herr talman! Penningpolitiken
är inte bara nu utan över
huvud taget en mycket viktig fråga för
vårt samhälle. Av de reservationer, som
avgivits till bankoutskottets utlåtande,
finner man att de tre borgerliga partierna
inte kunnat gå fram på en gemensam
linje, även om de i huvudsak
ha samma åsikter; det är i fråga om
nyanserna man skiljer sig.

Sitt krav på övergång till en friare
ekonomi framställde högern redan vid
höstriksdagen ■— i samband med sin
kritik av regeringens då framlagda förslag
att möta devalveringens synliga
följder med subventioner. Detta krav
på en friare ekonomisk politik framställdes
ytterligare i de partimotioner,
som högern avgav i januari månad i år,
och det utgör också den centrala delen
i den reservation, som vi högermän nu
avgivit till bankoutskottets utlåtande
nr 20.

Att vi i alla dessa framstötar ha fastställt
årsskiftet 1950/51 som den termin,
då övergången till ett rimligare och från
vår sida sett förnuftigare system än det
nuvarande skulle ske, beror helt enkelt
på att vi betrakta 1950 som ett övergångsår.
Efter detta övergångsår skola
inte längre några subventioner utgå av
den art, som regeringen föreslog i
höstas. Ingen räknar längre med möjligheterna
att förlänga överenskommelsen
om lönestopp efter den 1 januari 1951.

I proposition nr 237 ansluter sig finansministern
till dem som räkna med
fria avtalsrörelser beträffande lönerna
för det kommande året. Han gör i sammanhanget
det — såvitt jag kan finna
— fullkomligt riktiga och nödvändiga
konstaterandet, att arbetsmarknadens
parter även vid de fria förhandlingarna
måste beakta riskerna för en inflationsartad
utveckling och iakttaga den återhållsamhet
som läget kräver. Jag vill,
herr talman, starkt understryka, att det
ju i själva verket är ett löntagarintresse
att lönerna inte drivas upp utan hänsyn
till de verkliga förutsättningarna för en
stegring av realinkomsten. Om arbetsmarknadens
organisationer i en period
av full sysselsättning utnyttja sin maktställning
och driva penninginkomsterna
i höjden, skapa de därigenom själva
den inflation, som ingen får dyrare betala
än löntagarna själva. Detta allmänna
konstaterande av nödvändigheten
till återhållsamhet innebär ju icke ett

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ögonblick ett försök att ingripa i den
fria förhandlingsrätten och innebär
framför allt icke något motstånd mot
att eftersatta grupper hävda sina rimliga
rättvisekrav. Till de eftersatta grupperna
höra stora tjänstemannagrupper,
icke minst stats- och kommunaltjänstemän.
Jag vill i detta sammanhang starkt
betona, att den lojalitet som dessa grupper
visat och de uppoffringar som
dessa grupper fått göra när det gällt
tillgodoseende av deras rimliga krav
skola och måste givetvis beaktas, och
jag vill uttrycka den förhoppningen att
de måtte tillgodoses för detta.

Frihet på lönemarknaden förutsätter
emellertid helt enkelt frihet inom det
ekonomiska livets andra sektorer. Avstår
det allmänna från att ingripa i
lönesättningen, måste det också ge de
fria krafterna spelrum på andra områden.
Man kan helt enkelt inte tänka
sig en bunden ekonomi med fria lönerörelser.
Slutresultatet av den bundna
ekonomiens politik måste bli statsdirigerad
lönesättning i en eller annan
form. Detta är givetvis icke någon teoretisk
konstruktion. Påpekandet bygger
på historisk erfarenhet från andra länder
och de tidsepoker, då man försökt
sig på en eller annan form av planhushållning.
Om man sedan kallar denna
dirigerade lönesättning för korporativism
eller ej, är fullkomligt likgiltigt.
Kvar står dock det enkla förhållandet
att bunden ekonomi — för min del sätter
jag därvid likhetstecken med socialistisk
ekonomi — medför nödvändighet
för staten att ersätta de fria lönerörelserna
med egna avgöranden.

Innebörden i finansministerns uppläggande
av problemen är dels en önskan
om en mera långtidsbetonad utredning
av den ekonomiska politiken, dels intagandet
av en avvaktande hållning. Ingen
kan ju ha någonting att erinra mot den
ifrågasatta utredningen. Vi anse dock
på högerhåll att vi icke i avvaktan på
dess resultat kunna skjuta på stånd -

punktstagandet för en lång framtid. Arbetsmarknadens
parter måste ha besked
om det närmaste årets ekonomiska politik,
innan de äro inställda på att gå
till förhandlingsbordet. Riksdagen bör
icke ännu en gång tillåta — jag vill särskilt
understryka det — att den sätts
i efterhand och förvandlas till en inregistreringsmaskin
för beslut, som regeringen
och intresseorganisationerna
fattat. Läget på den internationella
marknaden och strävandena att återställa
en fri världsekonomi ge oss icke
alltför långt andrum.

Diskussionen om den ekonomiska politiken
har pågått praktiskt taget oavbrutet,
sedan regeringen till sin förvåning
upptäckte, att icke ens en politisk
skördetid inträder utan att man
besått fälten. Meningsbrytningarna ha
tidvis varit mycket hårda, men i stort
sett kan man nog konstatera, att man
vid dessa diskussioner kommit varandra
betydligt närmare. Bankoutskottets
utlåtande nr 20 jävar ej heller
detta faktum. Utlåtandet är — jag skall
gärna göra det erkännandet — välgörande
fritt från tvärsäkra påståenden.
Det andas en förståelse och ett intresse
för den fria ekonomiens principer, som,
om man kunnat utläsa det tidigare, för
något år sedan, hade varit något sensationellt.
Majoritetspartiets företrädare
äro nu ingalunda ovilliga att resonera
— även om saker och ting som för något
år sedan voro tabu. Detta är ett
glädjande förhållande, och det finns
icke skäl just nu att närmare uppehålla
sig vid orsakerna därtill. Det är emellertid
ett faktum, som man kan konstatera
med tillfredsställelse.

Trots att ståndpunkterna kommit varandra
närmare, så att socialdemokraterna
och högern — jag talar särskilt i
detta fall om högern — nu ha lättare
att resonera med varandra, är ett högeralternativ
till regeringspolitiken
både nyttigt och — det vill jag säga —-nödvändigt. Jag tror, alt man på det

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

sättet bidrar till att reda ut begreppen,
och man får också därigenom en bättre
utgångspunkt i den praktiska politiken.

Högerns alternativ, sådant som det
framlagts i de partimotioner vi i dag
behandla och framför allt i den reservation
till bankoutskottets utlåtande nr
20, avgiven av herrar Ewerlöf, Nordenson
och av mig, till vilken jag, herr talman,
yrkar bifall, är, skulle jag vilja
säga, ett frihetens alternativ. Denna reservation
hävdar den ekonomiska frihetens
princip i vår inre ekonomi, därför
att detta är en förutsättning för
fria förbindelser med yttervärlden. Högerns
alternativ hävdar den ekonomiska
rörelsefrihetens nödvändighet ur — jag
vill särskilt understryka det — de stora
folkgruppernas synpunkt. Ty, herr talman,
endast i en fri ekonomi kunna de
stora konsumentgrupperna få verkligt
inflytande över varornas priser och
kvalitet. Endast i en fri ekonomi kunna
konsumenterna använda sin inkomst
som de själva önska för att efterfråga
de varor de själva vilja ha. Endast där
får konsumenten ett avgörande inflytande
på produktionsriktningen.

Till sist vill jag säga, att i en fri
ekonomi är det icke någon regeringsmedlem
eller någon tjänsteman, som avgör
investeringarnas och därmed produktionens
inriktning. Det gör den enkle
konsumenten, mannen på gatan, som
engelsmännen säger, vars efterfrågan
är producenternas herre.

Herr talman! Det lönar sig bra lite
att i största allmänhet hävda frihetens
principer, om man inte är beredd att
skapa förutsättningarna för den och ta
dess konsekvenser. Att t. ex. kräva
byggnadsregleringarnas avveckling utan
att giva de automatiska faktorer, som
kunna påverka investeringsomfattningarna,
deras verkningskraft, är fullkomligt
meningslöst. Ingen ekonomi i världen,
vare sig i vårt land eller utomlands,
tål vilka belastningar som helst,
och jag vill i detta sammanhang betona,

av en plan för övergången till en friare

att den svenska ekonomien under de
gångna åren varit mycket hårt belastad.
Valet står alltså i dag icke mellan
ett tillstånd, där var och en gör vad
han vill, och ett, där staten bestämmer.
Valet står mellan ett system, där de
automatiskt verkande faktorerna reglera
den ekonomiska verksamheten, och
ett, där staten gör det genom direkta
ingrepp. Vi högermän föredra det fria
systemet med dess automatiskt verkande
medel. Vi äro beredda att ersätta
statsingripandena, icke med en allmän
anarki utan med en sund ekonomi.

I en fri ekonomi är en aktiv penningpolitik
ofrånkomlig. Xr man inte beredd
att tillgripa den, har man inte
rätt att tala om ekonomisk frihet. På
den punkten kan ingen tvekan råda.

Herr talman! Jag skall ej mycket
längre uppehålla mig härvid. De flesta
av de krav högern uppställer i sitt alternativ
har riksdagen under tidigare
år haft anledning taga ståndpunkt till.
Det är således inga nyheter vi komma
med. Att vi sammanfört dem i ett aktstycke
beror helt enkelt på vår önskan
och strävan att giva vår ståndpunkt en
enhetlig sammanfattning. Vi ha velat
sätta in våra olika framstötar i deras
rätta sammanhang.

I ett avseende vill jag föregripa den
kommande diskussionen. När högern
talar om fri konkurrens är detta inga
tomma ord utan allvar. Delta är något
som är helt i överensstämmelse med
vårt program. Vi godtaga således varken
statliga eller enskilda monopol
och äro beredda att vidtaga nödvändiga
åtgärder mot skadlig monopol- och
kartellprissättning. Det är emellertid
utomordentligt väsentligt, att man icke
heller i detta fall kastar ut barnet med
badvattnet. Det allmännas åtgärder i
syfte att garantera den fria konkurrensen
få alltså inte ta form av samhälleliga
ingripanden, som förvandla den
ekonomiska friheten till en formalitet.
Vi skola hindra monopol- och kartell -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

prissättning men icke med medel, som
ställa företagen i beroende av något
nytt kungligt ämbetsverk. Det gäller
icke att socialisera under åberopande
av en önskan att komma ifrån monopolprissättning.
Det gäller att göra den
ekonomiska friheten till en realitet —
för alla.

Inte sällan få vi i diskussionen höra
att vi icke varit fullt fasta i vår ståndpunkt.
Man har sålunda framhållit, att
vår jordbrukspolitik innebär ett avsteg
från vår allmänna linje. Jag kan utan
vidare medgiva att så är förhållandet.
Jag vill stryka under att vi alla — kanske
med undantag av herr Svensson i
Ljungskile — i denna kammare stå
bakom 1947 års beslut om jordbrukspolitikens
gestaltning. Vi från högern
togo den ståndpunkten i klart medvetande
om att den medförde nödvändigheten
av en styrning av priserna på
jordbrukets produkter. Skälen voro
emellertid så starka att våra principiella
invändningar, när det gäller detta
viktiga område, fingo ge vika för det
allmänna bästa. Vi måste se till att man
fick ett bärkraftigt jordbruk av beredskapsskäl
med hänsyn, som det står i
vår motion, till nödvändigheten att giva
jordbrukets folk jämställdhet med andra
befolkningsgrupper. För de avsteg
från de allmänna principerna detta
innebär tala alltså särskilda skäl och
utomordentligt starka skäl. Man kan
alltså icke härav draga någon slutsats
när det gäller andra områden av ekonomiskt
liv. Jordbrukarna skola alltså
få vad 1947 års beslut ställt i utsikt.
Detta kan genomföras med bibehållen
rörelsefrihet för de enskilda jordbrukarna
och framför allt utan att den enskilda
äganderätten till jorden urholkas,
vartill man synes kunna spåra allvarliga
tendenser.

Herr talman! Högerns reservation till
bankoutskottets utlåtande innefattar en
klar och entydig rekommendation för
återställd ekonomisk frihet. Lika klart

och entydigt utsäger den, att övergången
måste ske vid årsskiftet 1950/51.
Såvitt vi kunna finna tala de flesta skälen
för en sådan övergång och att så
sker vid nämnda årsskifte.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande av
herr Ewerlöf m. fl.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! I föreliggande
utlåtande från bankoutskottet
behandlas dels vad som förekommer i
Kungl. Maj:ts proposition nr 237 dels
ock de synpunkter, som äro anförda i
motion 418 i denna kammare, avgiven
av hr Hjalmar son m. fl. I de reservationer,
som fogats till detta utlåtande
av såväl högerns som folkpartiets representanter,
anlägges enligt bankoutskottets
majoritets uppfattning en alltför
optimistisk syn på det nuvarande
ekonomiska läget i vårt land. Det är
visserligen sant, att vi i vår ekonomi
åstadkommit balans, men enligt vårt
förmenande är denna balans icke av
det stabila slag, att vi nu ha möjligheter
att överge alla de reglerande ingripanden
i vårt samhällsliv, som vi nödgats
använda för att åstadkomma denna
balans.

I proposition nr 237 räknas som bekant
med fria avtalsrörelser beträffande
lönerna för 1951. Det anföres dock
av departementschefen i detta sammanhang,
att arbetsmarknadens parter vid
sina uppgörelser böra beakta riskerna
för en inflation och iakttaga den återhållsamhet
som läget kräver. Emot
dessa synpunkter anför man från högerns
sida i reservationen »att statsmakterna
och riksbanken genom generella
och automatiskt verkande medel
skola underbygga jämvikten i samhällsekonomien
och därmed skapa förutsättningar
för den nya rörligheten på
inkomstområdet». Så fortsätter man i
högerreservationen och säger, att de

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

kvarstående statliga kontrollåtgärderna
ha motiverats såsom ett stöd för stabiliseringspolitiken,
särskilt lönestoppet.
Men — säga reservanterna — eftersom
nu arbetsmarknadens parter komma att
få sin frihet återställd, bortfaller i väsentlig
mån underlaget för dessa regleringar.
Dock medger man samtidigt i
samma reservation, att en allmän löneökning,
som sker utan att den inre
jämvikten på ett naturligt sätt återställts,
leder till större efterfrågan för
konsumtionsändamål och då lätt kan
tendera att stiga över landets produktiva
resurser. Den skulle genom importökning
och exportminskning kunna
medföra nya påfrestningar på valutareserverna
och därigenom bli ett
hot mot en nyss genomförd eller planerad
liberalisering av utrikeshandeln.
Och nu anför man i högerns reservation,
att ett mycket betydelsefullt instrument
för att motverka en sådan tendens
skulle ligga i vad man kallar en
fri räntebildning.

Med denna fria räntebildning skulle
man alltså kunna motverka inflationsriskerna.
Det torde vara självklart, att
man med räntesatsernas storlek skulle
kunna åstadkomma en åtstramning på
penningmarknaden, som skulle vara ägnad
att hindra investeringslusten och
även en onödigt stor lagerhållning.
Men att det i så fall icke räcker med
så obetydliga höjningar som 14 eller %
procent, vilket antydes i folkpartiets
reservation, den saken är väl tämligen
uppenbar, utan att räntesatsen måste
bli avsevärt högre, om den skall ha
åsyftad verkan. För övrigt kunna väl
reservanterna icke vara alldeles främmande
för den mentalitet, som är rådande
inom stora kretsar av det svenska
näringslivet, och som tar sig uttryck
i att man söker genom investeringar
äta upp företagens vinster för
att på så sätt undgå att betala skatt på
dessa vinstmedel. Förr hette det ju alltid,
att det är Wigforss som får betala,

i dag är det väl statsrådet Sköld. Nu
komma naturligtvis reservanterna att
på detta replikera: Ja, där ser man hur
det går med för höga skatter. Jag skall
emellertid återkomma till detta.

Att tro, att investeringslusten skulle
kunna hejdas med en liten och obetydlig
räntehöjning, det är väl ändå att
göra upp räkningen utan värden. Men
är man beredd till en sådan räntehöjning
— och det måste man väl vara —
så vill jag fråga: Yilka påfrestningar
skulle ändå inte en sådan politik komma
att medföra för vårt samhälle?
Vilket hyresläge skulle vi exempelvis
få? Utan tvivel skulle hyrorna komma
att höjas avsevärt genom en sådan räntehöjning.
Inte torde det vara möjligt
att bedriva en sådan politik och samtidigt
åstadkomma vad utskottsmajoriteten
anser vara det mest betydelsefulla
i detta sammanhang, nämligen att upprätthålla
den fulla sysselsättningen. Vi
skulle utan tvivel med denna investeringsbegränsning,
som man framtvingade
genom en räntehöjning, åstadkomma
en mycket omfattande arbetslöshet.
Det är ju klart, att man härigenom också
skulle ha möjligheter att pressa både
pris- och lönenivån. Det var väl för
övrigt dessa vägar vårt land beträdde
efter det första världskriget, och vi veta
ju alla med vilket resultat. Jag var då
själv sysselsatt inom den mekaniska
verkstadsindustrien och gick arbetslös
från april 1921 till juli 1923 och har
alltså personlig erfarenhet av de fria
krafternas spel på det ekonomiska området
inom samhället. Den som själv
arbetat på en arbetsplats och vet vilka
stämningar som äro rådande, när arbetstillfällena
börja tryta, önskar inte
vara med och bidraga till att skapa
sådana förhållanden. Jag vill erinra
om, att det var denna fria ekonomi, som
också gjorde att vi under två år i början
på 20-talet inte ens kunde få ett
avtalsreglerat förhållande mellan Svenska
verkstadsföreningen och Svenska

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m.

metallindustriarbetareförbundet. I kraft
av denna avtalslöshet och den arbetslöshet,
som var rådande, kunde man
faktiskt betala metallarbetarna vad man
behagade i det här landet. Jag förstår,
att dessa tider kunna önskas tillbaka
inom vissa arbetsgivarkretsar, men det
kan aldrig bli av något intresse för
svensk arbetarklass att dessa tider komma
tillbaka.

För övrigt saknas heller inte erfarenheter
av hur denna fria ekonomi
har verkat ute i världen. Och denna
bild ger faktiskt belägg för de farhågor
jag här uttalat. I Belgien finnas nu
250 000 arbetslösa, i Västtyskland 2 miljoner,
i Italien VA miljoner, vilket översatt
i procent skulle betyda att vi i
Sverige hade 200 000 arbetslösa i stället
för de 18 000 som vi nu ha.

Dessa förhållanden torde vara belägg
för att förstå, att om man beträder de
vägar för att upprätthålla den ekonomiska
balansen, som av reservanterna
föreslås, spolierar man samtidigt förutsättningarna
för att hålla den fulla sysselsättningen,
som är en av det s. k. 27-punktsprogrammets enligt vårt förmenande
betydelsefullaste punkter, och
som hr Ohlin i vissa sammanhang brukar
påstå, att vi övergivit.

Ett annat spörsmål, som också behandlas
i såväl högermotionen som i
högerns reservation, är riksbankens
penningpolitik. I högermotionen säger
man ju visserligen, att man är anhängare
av att riksbanken utövar ett reglerande
inflytande på marknaden, men
några obligationsköp, tillägger man, i
den omfattning som förekom 1947—
1948 få inte ifrågakonnna. Tillåt mig i
det här sammanhanget erinra om, att
den anförda tidpunkten, som man här
tager till utgångspunkt för att förklara
att detta inte får återupprepas, var just
den tidsperiod när vårt lands obligationsinnehavare
i så riklig mängd sålde
sina obligationer, att man ganska Öppet
talade om att det var ett försök att få

riksbanken att höja räntan. Nu är det
ju välbekant, att den aktionen misslyckades,
och jag tillåter mig att betrakta
nyssnämnda uttalanden som ett utslag
av missnöje från de krafters sida, som
misslyckades i detta uppsåt.

Man har också i såväl motionen som
högerns reservation sysselsatt sig med
riksgäldskontorets behov av lån, som i
allmänhet täckes genom upplåning i
riksbanken mot skattkammarväxlar.
Man önskar nu från reservanternas sida,
att riksgäldskontoret vid behov av
pengar skall vända sig — som det heter
— direkt till marknaden och där upptaga
lånen. Med andra ord: riksgäldskontoret
skulle vid behov skaffa sig dyrare
pengar än vad det nu kan göra via
riksbanken. Hur det skall kunna bli ett
statens intresse att förfara på detta sätt
har jag svårt att förstå, men det tillkommer
väl herr Hjalmarson och hans
partivänner att närmare förklara den
saken. Att de privata bankerna, som nu
i sina kassavalv ligga med skattkammarväxlar,
på vilka de erhålla en mycket
låg ränta, äro missnöjda däröver är
förklarligt, men det kan ju knappast
vara ett skäl för den svenska riksdagen
att rekommendera riksbanken och riksgäldskontoret
att vidtaga några ändringar
i den politik som hittills förts.
De här bekymren från högerns sida
taga sig obestridligen ganska egendomliga
uttryck. Det var en av högermännen
i bankoutskottet, som förklarade,
att det var nödvändigt att få slut på
den nuvarande ordningen, som tager
sig uttryck i, som han sade, »att riksbanken
allt mer och mer blivit ett annex
till Kungl. Maj:ts kansli». Det är
klart att det skulle vara tacknämligt för
dessa fria krafter att riksbanken förde
en politik i framtiden, som ginge stick
i stäv mot den som då förs av regeringen.
Men det skulle väl ändå skapas
ett orimligt förhållande, om en sådan
politik skulle föras i vårt land. För övrigt
få väl herrarna, om edra önskemål

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

att snart få övertaga regeringsmakten
skulle infrias, själva möjlighet att praktisera
en politik efter sådana metoder
vid den tidpunkten, exempelvis att
riksbanken sålunda för en politik i
överensstämmelse med den banken nu
för, medan regeringen förde en annan.

I reservationerna vidröres också frågan
om skattetrycket. Man förklarar, att
detta måste lättas, och att det kan göras
i form av besparingar genom att förenkla
och förbilliga den offentliga förvaltningen
men samtidigt ådagalägga
den största återhållsamhet i fråga om
nya statliga utgifter. I och för sig finns
det ingen anledning att göra någon invändning
emot detta påstående. Det är
väl ingen som vill påstå annat än att
det nuvarande skattetrycket är väldigt
hårt. Men jag skulle nog vilja ifrågasätta
om herrar reservanters lära och
leverne därvidlag sammanfalla. Jag tänker
nu närmast på inställningen till
den s. k. extra bensinskatten. Det gällde
där visserligen inte utgiftssidan i riksstaten,
men herrarna vilja väl ändå inte
påstå annat än att även inkomsterna ha
en väldig betydelse. Vad gäller statsutgifterna
i stort råder väl, såvitt jag kan
förstå, ganska stor enighet. De partier,
som reservanterna tillhöra, bruka ju
anse det som mycket berömvärda gärningar
att ha givit sin anslutning till
den politik som förts exempelvis på
socialpolitikens område. Högern gav
sig ju till och med ut och förklarade,
att det var den som hade genomdrivit
det s. k. alternativ 3 när det gällde
folkpensionerna; och försvarsutgifterna
råder det ju också enighet om. Då blir
nu frågeställningen bara den, hur dessa
utgifter skola betalas. Att utan att ge
anvisningar på besparingar på utgiftssidan,
bara i allmänna ordalag tala om
nödvändigheten av att spara på inkomstsidan
kan väl inte vara annat än
ett uttryck för vad man skulle kunna
beteckna som en valtaktisk manöver.
Är det så att ni ge några anvisningar

på vilka besparingar som skulle kunna
göras inom ramen av de utgifter, som
ni själva varit med att påföra staten genom
medverkan i de beslut, som fattats
på de områden jag förut nämnde, är
jag övertygad om att dessa anvisningar
mycket välvilligt komma att prövas
från vår sida. Men det uppträdande
som i dag ådagalägges tycker jag i hög
grad påminner om folk som försöker
smita från notan.

Vi fingo i bankoutskottet en föredragning
angående hur statsfinanserna
skulle komma att ställa sig under budgetåret
1951—1952. Av denna föredragning
framgick, att man för ifrågavarande
budgetår — och märk väl att det är
mycket lågt räknat •—- kunde påräkna
en utgiftsökning för nämnda budgetår
på 300 miljoner kronor, vilken berodde
på redan fattade beslut. Därest man kan
förutsätta, att de lönehöjningar, som de
fria avtalsrörelserna komma att medföra,
komma att ligga i paritet med vad
som blev gällande 1945, så skulle emot
denna utgiftsökning komma att stå en
inkomstökning på 150 miljoner kronor.
Det betyder alltså, att vi få ett underskott,
som är ganska avsevärt. Nu finns
det ju de som påstå, att man även i ett
högkonjunkturläge bör kunna underbalansera
budgeten. Personligen anser
jag ju en sådan politik oförsvarlig, och
i vart fall är det inte en politik, som jag
som kommunalman lärt mig inse det
förnuftiga i. Den där gamla klyschan
som heter »att spara när jag har och
spara när jag inte har, så nödgas jag ju
spara jämt» faller osökt i mina tankar
inför dessa resonemang. Det där skrattar
man åt och tycker alt det är väldigt
roligt. Att spara när man intet har är
ju en ren omöjlighet, och det är väl det
som man i allmänhet har roligt åt. Det
finns emellertid personer som tro att
man i nuvarande läge kan leva över tillgångarna,
men de måste väl ändå räkna
med alt underskottet någon gång måste
betalas, och det betyder väl att man får

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

lov att spara, när penningtillgångarna
minska. Det vill med andra ord säga,
att staten skulle kunna handla på ett
sätt, som står i direkt motsatsförhållande
till vad annars är vanligt med oss
som enskilda medborgare. Därvidlag är
det väl emellertid ändå på det sättet
att man sparar när inkomsterna äro
goda, och jag tror nog att det också är
den klokaste vägen även för statens vidkommande.

Jag avlyssnade med mycket stort intresse
herr von Seths anförande. Herr
von Seth sade, att högern var mycket
stark anhängare av frihet; han sade
till och med, att det inte var något tomt
prat från högerns sida, när man talade
om denna frihet. Jag skulle vilja ställa
följande fråga: Hur är det med friheten
i vårt nuvarande samhälle på
det ekonomiska området? Jag har i min
hand en tidskrift, i vilken direktör Josef
Anér skrivit en artikel under rubriken
»Utan fri konkurrens intet fritt näringsliv».
Den frihet, som i denna artikel
åskådliggöres av direktören för Turitz
& Co, d. v. s. den firma som utgör toppen
på Epa-affärerna, är ganska dråplig.
Han talar i artikeln i fråga om, att
vi för närvarande ha 340 kartellavtal
registrerade, och han har kostat på sig
mödan att gå igenom dessa, och på basis
av de erfarenheter han därvidlag gjort
liar han sedan hållit ett anförande, efter
vad jag tror i Nationalekonomiska föreningen.
Det är detta anförande som
publicerats i denna tidskrift. »Hur
många kartellavtal ha vi i detta land?»
frågar man. Direktör Anér säger, att
den lägsta siffra, som därvidlag angivits,
är 1 000, och att den högsta siffran
är 5 000, men hittills är, som jag nyss
nämnde, antalet registrerade endast
340. Nu behöver väl direktör Josef
Anér, efter vad jag kan föreställa mig,
inte betraktas såsom en person, som
skulle ha någon anledning att riva ner
det nuvarande samhället och göra svårigheter
för det svenska näringslivet.

av en plan för övergången till en friare

Han börjar med att konstatera, att man
inte längre med fog kan tala om något
fritt näringsliv, och så skildrar han utförligt
hur detta kartellväsende är uppbyggt.
Tillåt mig, herr talman, att citera
några av de uttalanden, som han gör i
denna artikel.

Han talar framför allt om förhållandena
i Göteborg, ty han är ju, som vi
veta, själv bosatt där nere, och han skriver
här om hur det går till när någon
skall försöka öppna eller få tillstånd
att öppna en grönsaks- och fiskaffär i
Göteborg följande: »Säg nu t. ex. att
någon vill öppna en grönsaks- eller
fiskaffär i Göteborg. Vad händer då?
Jo, då aktualiseras ett avtal, som vi
återfinna i kartellregistret under nr 31.
Detta avtal är slutet mellan kemisktekniska
och livsmedelsfabrikanters förening,
det allbekanta KELIFA, och följande
medlemmar av Sveriges Grossistförbund,
nämligen Göteborgs Konservengrossistförening,
Göteborgs Kolonialvaruimportörers
Förening, Göteborgs
Sillengrossisters Förening, Föreningen
Göteborgs Fruktimportörer, Göteborgs
Potatisengrossisters Förening och ICA
samt slutligen för detaljistparten Göteborgs
Köpmannaförbund och Göteborgs
Fiskhandlareförening.» Därefter kommer
en uppgift om hur den nämnd
skall vara sammansatt, som skall sköta
om registreringen av det hela, och så
fortsätter direktör Anér och säger, att
vid prövning av frågan rörande nyetablering
skall enligt avtal »hänsyn tagas
till den etablerades affärskompetens,
ekonomiska förutsättningar ävensom till
allmänt näringspolitiska förhållanden.
I realiteten betyder väl detta, att man
skall taga hänsyn till om någon redan
etablerad handlande löper risk att få
sälja mindre.» Anér skildrar vidare hur
Uddeholmsbolagct säljer ralchyvelsblad
till Matadorverken och hur dessa företag
ha en överenskommelse om ett
detaljpris av 25 öre per rakblad, och
hur han köper för Fpakoncerncns räk -

14 Nr 21. Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare
ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ning och säljer samma rakblad för 15
öre, fastän det är rakblad av precis
samma kvalitet. Självfallet gör han som
chef för Epa följande slutsats av dessa
förhållanden: »Jag hör nämligen alltför
ofta sägas, att folk icke vet vad de
få för sina pengar, när de handla på
Epa, och det är ju uppenbarligen skumt
att för 15 öre lura på kunden samma
rakblad, som han eljest skulle betala
25 öre för, och utan att man talar om,
att kvaliteten i bägge bladen är densamma.
» Ja, det är skumt, det kan man
ju gott säga.

Anér fortsätter vidare sin skildring
med att på ett förträffligt sätt återge
hur Sandvikens Jernverk handlar i liknande
avseende, en skildring, som jag
skulle vilja rekommendera kammarens
ledamöter att läsa. Den avser ifrågavarande
företags förhållande till urhandlarna
här i landet. Jag kan tyvärr inte
fortsätta att citera mera ur denna artikel,
ty det skulle ta alltför lång tid i
anspråk, ehuru det kunde vara mycket
intressant att få redogöra för hur Sandvikens
Jernverk har kartellavtal med
urmakareförbundet och hur en grupp
urhandlare, som inte tillhör denna kartell
utan har en organisation vid sidan
om och alltså nödgas köpa sina varor
från Schweiz och som under kriget var
avstängd från all import, avstängdes
från att köpa fjädrar till klockor på
grund av kartellavtalet mellan Sandvikens
Jernverk och de andra urmakarna.
Herr Anér gör härvidlag den reflexionen
att det är underligt att inte statsmakterna
ingripit mot sådana förhållanden,
och jag måste säga att det är en
ganska naturlig reflexion. Han skildrar
också hur urmakarna låt mig säga
skörta upp allmänheten vid köp av
klockor, och han påvisar, att den så
föraktade priskontrollnämnden dock i
det stycket ingripit och bidragit till att
skapa någon sorts ordning på området
i fråga.

Sedan han gått igenom allt detta

skildrar han i drastiska ordalag hur
kartellerna verka. Det finns som sagt
karteller inom alla områden, och om
man skall onduleras eller begravas eller
vad allt annat det gäller, så finns
allting i förväg uppgjort mellan dem
som skola utföra en i och för sig mycket
lovvärd sysselsättning. Och så slutar
direktör Anér: »När man läst kartellregistret,
konstaterar man, att man
praktiskt taget icke kan köpa någon förnödenhet
eller företaga sig någonting,
som icke påverkas av ett kartellavtal.
Skola vi sätta upp litet hönsnät runt
våra kycklingar, skola vi slå en trådspik
i en låda, köpa en cykelklocka eller
taga en livförsäkring, locka håret eller
slutligen bli begravda, överallt träffa vi
på ett kartellavtal» — där priserna alltså
äro bestämda.

Det är klart att herr Hjalmarson
kommer att replikera, att herr Anér
också avslöjar, att även den svenska
arbetarrörelsen närstående organisationer
äro anslutna till dessa karteller,
och att bl. a. lantbrukets organisationer
äro indragna i detta kartellväsende.
Ja, det är uppenbart att det även därvidlag
finns anledning till vissa bekymmer.
Man bestämmer kvoter och allt sådant,
hur mycket som skall få tillverkas
exempelvis i margarinbranschen,
där det i artikeln sägs, att Landskrona
margarinfabrik fått en kvot av 2,20305
procent av tillverkningen av margarin
i landet. Herr Anér anmärker därvidlag
mycket spydigt: »Huruvida den sista
hundratusendels procenten representerar
1 deciton, 1 kg eller 1 hg, undandrar
sig mitt bedömande, men man kan
konstatera, att åt slumpen har ingenting
överlämnats.»

Dessa Anérs uttalanden ha naturligtvis
föranlett bekymmer. Till och med
Dagens Nyheter har ägnat en ledande
artikel åt detta och sagt, att det måste
rättas till.

När Anér har gått igenom dessa saker
gör han, efter att hava sysslat med

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

urmakarna, följande uttalande: »Måste
man icke rentav misstänka, att när
statsmakternas representanter utan att
ingripa låta ett sådant avtal stå vid
makt under en undantagstid sådan som
den vi genomlevat under de sista åren
och då avtalen faktiskt bereda en ganska
stor befolkningsgrupp svårigheter,
måste man då icke misstänka, att detta
beror på att det finns någon bland statsmakternas
representanter, som lugnt
sitter och väntar och tänker: ’Nej gubbar,
nu ska vi se hur långt Ni går; nu
skall Ni få ett tillfälle att blamera Er
och visa Er rätta ull.’»

Ja, är det den friheten som herrar
von Seth och Hjalmarson eftersträva,
måste jag säga, att det var väl icke på
det sättet som vi räknade med att näringsfriheten
skulle ordnas i detta land.
Vi bruka svartmålas såsom varande de
som hotade det svenska näringslivets
frihet. Här har man fått en bild av hur
det förhåller sig med denna frihet. Vid
flera diskussioner som jag haft med högermän
har jag brukat göra denna frågeställning:
Är det inför dessa förhållanden,
som rullas upp i denna artikel
orimligt, att staten åtminstone har något
inflytande över dessa karteller?
Eller skall man låta kartellerna själva
bestämma över detta? Det är klart att
det är lättare att göra så. Det är klart,
att det är mycket tacknämligare för
herrarna att sysselsätta sig med detta än
att priskontrollen skall ingripa, som
den. gjort i olika avseenden. Men jag
tror ej, att ur medborgarnas synpunkt
detta i längden kan vara rimligt. Och
eftersom reservanterna i bankoutskottet
väl ändå önska betraktas som representanter
i riksdagen för det svenska
näringslivet, nödgas jag fråga, vore det
icke rimligt, att ni försökte klara upp
dessa saker och begrundade vad Anér
säger i denna artikel: att man bör ej
kasta sten, när man sitter i sådana glashus
som det svenska näringslivets män
själva göra?

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja säga ett par ord
i anledning av herr Sköldins anförande.
Han var inne på den Anérska artikeln
och de missförhållanden som där
påpekas. Jag är fullständigt överens
med honom på den punkten. Men jag
vill hänvisa till att vi just i vår reservation
uttryckt saken så, att vi erinra
om att den statliga importbegränsningen
och regleringarna under det senaste
decenniet varit en av huvudorsakerna
till att karteller och dylika överenskommelser
nått ökad spridning. Jag har,
som herr Sköldin vet, själv suttit i priskontrollnämnden.
Jag vet hur vi ofrivilligt
sammansvetsade de sökande hos
priskontrollnämnden till sammanslutningar
för att bevaka vederbörandes intressen
mot nämnden, men jag anser
det vara viktigt, att den enskilde får
möjlighet att göra sig gällande i detta
avseende. Jag är fullkomligt övertygad
om att våra fruar göra sig betydligt
bättre som priskontrollanter och ha
mycket lättare att slå hål på dessa missförhållanden
än vi kunna göra med en
priskontrollnämnd.

Sedan var herr Sköldin inne på frågan
om räntan; det var närmast i anledning
av högerreservationen. Men han
gjorde även ett litet hopp över på vår
reservation. Då vill jag understryka,
att vi ha sagt, att det icke endast är
räntornas absoluta höjd utan även deras
väntade rörelseriktning som är av
betydelse. För att bevisa hur starkt
jag tror på att vi ej kunna gå tillbaka
till det gamla begreppet om att lämna
räntan fritt spelrum, kan jag — ehuru
jag kanske icke tycker om personliga
sammanhang i detta avseende — säga
licrr Sköldin, att jag var också med under
tiden efter det förra världskriget.

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

Jag fick gå utan ordnat arbete i två år,
fastän jag hade en fyraårig ingenjörsutbildning
bakom mig. Det fanns inga
möjligheter att få arbete, därför att företag
och näringsidkare stöpo som flugor
på grund av den depression som
då inträdde och som bl. a. berodde på
att vi hade ett diskonto på 7,5 procent
och däromkring. Jag fick lov att skudda
landets stoft av mina fötter för att
klara mig.

Herr SKÖLDIN (kort genmäle): Till
det sista vill jag säga, att jag tror nog,
att om man skall med räntesatser motverka
investeringslusten måste man
komma upp till en räntesats på ungefär
7,5 procent. Det är nog riktigt. Det
är anledning att förmoda att utgången
skulle bli ungefär densamma som i början
av 1920-talet, då både jag och herr
Schmidt voro arbetslösa i åratal.

Sedan har jag sett dessa försök i den
borgerliga pressen att göra gällande, att
dessa karteller äro en produkt av priskontrollens
arbete. Herr Schmidt erkände
tämligen öppet, att lian till och
med varit med om att samordna dessa
människor för att de skulle ha någon
makt mot priskontrollnämnden. Alla
veta vi väl ändå, att innan vi visste vad
priskontrollnämnden var, så existerade
dessa karteller och hade en mycket utbredd
verksamhet inom hela det svenska
näringslivet. Om herr Schmidt tror
eller försöker få oss att tro, att kartellerna
äro en produkt av priskontrollnämnden,
så skriver han historia, som
i varje fall icke klaffar med verkligheten.
Jag saknar icke erfarenhet av hur
det varit långt förut och försäkrar, att
herr Schmidts påstående i detta avseende
är fullständigt felaktigt.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Mitt
påstående är icke felaktigt. Jag skulle
kunna uppehålla kammaren med många
exempel härom.

din, att när han talade om räntesatsen
7,5 procent så som han gjorde, så känner
jag icke denna replik riktad mot
mig.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Vi
ha ju alldeles nyss lyssnat till det första
valtalet för i år, efter vad jag kan förstå.
Jag trodde att det möjligen skulle
komma några nya låtar i det gamla positivet.
Men det tyckes vara med den
socialdemokratiska förkunnelsen som
med låtarna i Djurgårdens positiv: det
påstås varje gång, att det är nya visor
i år, men när man hör dem så känner
man igen, att det är de gamla visorna
från förra våren, som man bara satt en
liten ny etikett på.

Jag skall sedan, herr talman, be att
få gå in på några av de saker som herr
Sköldin drog upp. Jag hade eljest tänkt
att här väsentligen taga upp några mera
allmänna synpunkter på den ekonomiska
politiken. Jag förstår att det är
lika bra att först som sist taga tjuren
vid hornen och resonera om de ting,
som i hög grad komma att prägla den
kommande valrörelsen.

När vi, herr talman, i höstas begärde
eu plan för övergång till fri ekonomi
och när vi upprepade vår hemställan i
början av detta år med sikte på årsskiftet
1950/51, så motiverades denna framställning
särskilt av önskemålet att skapa
klarhet om vår ekonomiska politik i
god tid före höstens avtalsförhandlingar.
Jag beklagar att detta önskemål
icke har blivit tillgodosett. Det är i och
för sig värdefullt med en långsiktig utredning
sådan som finansministern nu
planerar. Men en sådan utredning minskar
ej behovet av den planering för
ekonomisk frihet, som hör oskiljaktigt
samman med lönepolitikens frigivande.

I vår motion om planering för en friare
ekonomi ha vi försökt att angiva de
grundläggande principerna för en sådan
ekonomi. Denna motion har kom -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m.

Sedan vill jag bara säga lierr Skölpletterats
med förslag från vårt håll,
dels om den statliga priskontrollens avveckling
från den 1 januari 1951, dels
om att få till stånd en översikt och eu
angelägenhetsgradering av den offentliga
investeringen och dels om en successiv
avveckling av livsmedelssubventionerna.
I dessa olika motioner tillsammantagna
ha vi velat draga upp bestämda
riktlinjer för vårt alternativ till
regeringens ekonomiska politik. En
sammanfattning över hela fältet av våra
synpunkter återfinnes i högerreservationen
till det föreliggande utlåtandet
från bankoutskottet.

Åtskilliga av de frågor som där behandlats
ha tidigare under åren diskuterats
i riksdagen. Jag skall självfallet
icke belasta kammarens hårt ansträngda
tid med att nu återkomma till dessa
frågor. Jag skall be att få koncentrera
mig till ett par andra avsnitt.

Bankoutskottets majoritet erinrar i
sitt utlåtande nr 20 om att möjligheterna
att ernå större rörelsefrihet på det
handels- och valutapolitiska området
väsentligen skulle ökas, om de nu pågående
diskussionerna om ett nytt betalningssystem
inom Marshallorganisationens
ram, innebärande ökad konvertibilitet
mellan valutorna, kunde leda
till resultat. Detta är naturligtvis sant.
Men det är också sant, att möjligheterna
att nå konvertibilitet äro i hög grad
beroende på att vi själva öka rörelsefriheten
på det handels- och valutapolitiska
området.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
ifrågasätta, om tiden ej nu vore inne
för väsentliga lättnader i valutaregleringen.
Skulle vi icke på detta område
kunna överväga en anordning liknande
den som diskuterades i slutet av 1939,
nämligen i form av en frivillig överenskommelse
mellan riksbanken och affärsbankerna
med syfte att genom lojal
samverkan dem emellan förhindra obehörigt
utflöde av valutor?

Det alternativ som vi lagt fram innefattar
en bestämd rekommendation för
en aktiv penningpolitik. Staten bör vid
behov av lån vända sig till marknaden,
varmed enligt vår uppfattning de enda
hållbara garantierna skapas för att statens
utgifter av det slag, som det här är
fråga om, verkligen finansieras med frivilligt
sparande, samtidigt som riskerna
för en kreditinflation effektivt undanröjas.
Med andra ord: efter vårt sätt
att se böra pengarna vara upplånade,
innan de användas.

Till herr Sköldin skulle jag vilja säga,
att det är icke stor glädje med att affärsbankerna
bara byta ut likvida kassamedel
mot obligationer, som med nuvarande
räntepolitik uppenbarligen betraktas
som jämställda med vanliga
kassamedel.

Sedan var det ju en ganska besynnerlig
synpunkt som herr Sköldin framförde.
Om jag icke missuppfattade honom,
frågade han nämligen, om det ej
måste bli dyrare när staten lånade
pengar direkt i marknaden. Men, herr
Sköldin, meningen är väl ändå den, att
på något sätt skall staten få kontakt med
marknaden. Det är väl icke meningen
att finansiera de statliga utgifterna med
sedelpressarna eller luftpengar? Det är
här närmast påkallat, att herr Sköldin
tar ett litet privat samtal med herr
Sköld eller herr Hall, som få klara ut
de ekonomiska sammanhang i vilka de
statliga låneoperationerna via riksgäldskontoret
och riksbanken rätteligen
böra insättas.

Det sätt att sköta penningpolitiken
och den statliga upplåningen, som vi
föreslagit, förutsätter en rörlig ränta.
Det väsentliga är riintans rörlighet, icke
att räntan stiger. I nuvarande läge är
det vår mening, att en rörlig ränta säkerligen
skulle komma att medföra små
justeringar och troligtvis också förhållandevis
korta variationer. Till stöd för
denna uppfattning kan jag också hänvisa
till eu rad uttalanden från perso -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ner, som äro sysselsatta i det praktiska
näringslivet och som själva ha kommit
fram till samma ståndpunkt.

En rörlig ränta betyder för övrigt
icke bara att räntan kan stiga utan innebär
också, att den kan falla. Det finnes
ingen grund för påståendet, att den
låsta räntan under alla förhållanden
ger en lägre räntenivå än den rörliga.
För att emellertid utan alltför stora variationer
kunna nå avsedd effekt är det
av vikt, såsom vi se det, att man icke
i förväg fixerar gränserna för räntepolitiken.
Jag såg till min glädje i dag, att
Dagens Nyheter i en ledande artikel
också underströk denna synpunkt. Eftersom
tidningen i den vevan också gav
en släng åt högerpartiet och dess ställningstagande
till räntepolitiken, kan
jag icke förstå annat än att man på Dagens
Nyheters redaktion måtte ha råkat
ut för missödet att förväxla högerns och
folkpartiets reservationer, ty det är vi
som gå på Dagens Nyheters linje och
icke folkpartiet. Berömmet i Dagens
Nyheter åt folkpartireservanterna för
särskilt stor klarhet och konsekvens
måste, enligt vad jag förstår, ha varit
avsett för högerreservanterna.

Vad sedan räntepolitiken beträffar
kanske jag också kan få säga ett par
ord till herr Sköldin. Jag skall icke bry
mig om att gå in på detta gamla talesätt,
som herr Sköldin rörde sig med,
om räntepolitikens återverkan på hyrorna.
Jag vill bara fästa herr Sköldins
uppmärksamhet på att det finnes bara
två vägar att nå jämvikt i samhällets
ekonomi: antingen den fria ekonomiens
metod eller också den direkta regleringspolitikens
väg. Vilka medel vi än
använda måste dessa medel komma att
gå ut över både hyresgäster, konsumenter
och alla andra. Vi kunna icke lyfta
oss själva i håret. Hur man än bär sig
åt måste man här finna vägar, som
kunna skapa förutsättning för jämvikt
mellan å ena sidan våra produktiva tillgångar
och å andra sidan de anspråk

vi ställa på dessa tillgångar.

Vad nu räntepolitiken beträffar, undrar
jag emellertid, om ej herr Sköldin
skulle ha anledning att erinra sig vad
herr Wigforss sade vid en sammankomst
med Nationalekonomiska föreningen
i början av 1949. Han framhöll
nämligen den gången, att det är icke
verkningarna av räntepolitiken som är
det farliga, utan det är folks föreställning
om dessa verkningar. Och vem är
det, herr Sköldin, som har skapat dessa
felaktiga föreställningar? Tror icke
herr Sköldin att han och hans meningsfränder
ha det största ansvaret för
dessa felaktiga föreställningar? Och har
herr Sköldin nu själv råkat tro på den
egna propagandan, kan jag icke nog
beklaga detta. Det kanske också finns
anledning att påminna om att den nuvarande
finansministern själv varit inne
på den tanken i samband med diskussionen
om byggnadsregleringen, att vi
i större utsträckning skulle begagna oss
av den aktiva penningpolitiken inklusive
räntan för att skapa jämvikt på
marknaden. Det kan också ha sitt intresse
att erinra om vad socialdemokraternas
ledare i första kammaren,
herr andre vice talmannen där, yttrade
i årets remissdebatt. Han framhöll följande:
»Vi kanske redan i höst stå inför
stora och djupt ingripande löneförhandlingar,
som skulle effektivt och
aktivt omdana hela vårt ekonomiska
underlag. Jag vill inte profetera någonting,
men jag anser det inte uteslutet
att i en sådan situation en räntehöjning
kan erbjuda sig som ett medel att
hindra en inflation, som eljest lätt
skulle kunna vinna insteg. Jag säger
kanske, men jag för min del räknar
med den som ett medel som står till
förfogande.» Detta om den saken.

Om nu riksbanken under statsmakternas
medverkan genomför den efter
läget anpassade penningpolitiken, skapas
också förutsättningar för investeringskontrollens
avveckling. Endast un -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

der denna förutsättning kunna vi komma
tillbaka till ett tillstånd, där konsumenterna
själva ha möjlighet att utöva
inflytande på produktionens inriktning
och där effektiviteten i användningen
av våra resurser garanteras.

Nu är man särskilt när det gäller
byggnadsregleringen, såvitt jag förstår,
även från regeringens sida inne på
dessa tankar. Det är emellertid viktigt
att det som skall göras blir gjort så
snart som möjligt. Vi ha inte råd att
låta snedvridningen på detta område
gräva sig djupare. Jag för min del tvekar
inte att hävda den uppfattningen,
att en riktigt skött penningpolitik och
en planmässig uppläggning av de offentliga
investeringarna böra kunna göra
det möjligt att redan vid årsskiftet börja
med avvecklingen av byggnadsregleringen.

Jag kommer så till priskontrollen.
Jag hade faktiskt, herr talman, inte
tänkt att gå in på den, ty vi ha förut
diskuterat den här i kammaren, men
efter herr Sköldins uttalande skall jag
be att få säga några ord.

Jag vill då först gentemot herr Sköldin
erinra om, att inte annat än jag
visste ha vi förut allesammans varit
ense om — och det anser även priskontrollnämnden
själv — att den statliga
priskontrollen icke är ett lämpligt
medel mot skadlig kartell- och monopolprissättning.
Jag tycker också för
min del, att högern på den punkten har
gjort ett så positivt uttalande i sin reservation
till bankoutskottets utlåtande,
att det icke borde vara möjligt för någon
att påstå, att vi inom högerpartiet
skulle vilja finna oss i en skadlig monopolism.
Vi bekämpa lika ivrigt både
den enskilda och den statliga monopolismen.
Det heter här i vår reservation
bland annat: Utskottet »anser för sin
del alt skadlig kartell- och monopolprissättning
häst motverkas genom återställande
av fri konkurrens, även i fråga
om importvaror, genom opinionsbild -

ning inom näringslivet självt mot skadlig
monopolism och genom offentlig redovisning
av konstaterade missbruk av
den ekonomiska friheten. Skulle dessa
åtgärder icke visa sig till fyllest, få ytterligare
åtgärder från det allmännas
sida övervägas.»

Jag tycker att därmed det väsentliga
skulle vara sagt. Att vi däremot icke
vilja vara med om att man, för att komma
till rätta med en monopolism, som
till väsentlig grad är uppammad av det
statliga regleringsväsendet självt, skall
permanenta regleringarna eller införa
ett nytt regleringsorgan med vittgående
befogenheter, må vara oss förlåtet, även
om man eventuellt har i tanke att åsätta
detta regleringsorgan ett vackert frihetsklingande
namn och t. ex. kalla det
för nämnden för näringsfrihetens bevarande
eller något annat i den stilen.

Nu pekade herr Sköldin på den
Anérska artikeln. För min del uppfattade
jag denna artikel som ett led i vad
vi ansett önskvärt, nämligen som ett led
i opinionsbildningen från de ledande
instanserna inom näringslivet gentemot
skadliga företeelser av monopolistisk
eller kartellbetonad natur.

Vad nyetableringskontrollen beträffar
vill jag, herr talman, stryka under
att det som måste vara huvudsaken i
denna är, att den skall vara en leverantörskontroll,
så att leverantörerna,
vare sig de äro fabrikanter eller grossister,
ha garantier för att återförsäljarna
äro personligen vederhäftiga och
ekonomiskt solventa. Fn sådan leverantörskontroll
måste man ha, oavsett om
man driver affärsverksamhet i statlig
eller i privat regi. Eljest lär man inte
bli gammal i garnet.

När herr Sköldin här anförde exempel
på vad han ansåg vara en oriktig
nyetableringskontroll, vilket är mycket
möjligt att det är — därvidlag vill jag
inte uttala någon mening utan avvakta
det betänkande, som väntas från den

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

sittande kommittén — skulle jag dock
i all stillhet, herr talman, vilja anmärka
gentemot herr Sköldin, att jag icke tror
att det är möjligt att inom något område
av det privata näringslivet leta
upp en nyetableringskontroll, som i
fråga om järnhård konsekvens och
effektivitet kan jämföras med den nyetableringskontroll
som utövas inom
det område, som behärskas av det statliga
tobaksmonopolet.

Sedan, herr talman, kanske man skall
vara litet försiktig, när man använder
ordet kartell. Man måste nog ha en definition
på vad man menar med kartell,
innan man talar om skadlig kartellverksamhet.
Jag märkte exempelvis
att herr Sköldin tydligen fastnat för en
uppgift här i hastigheten, att premiesättningen
i fråga om livförsäkringar
skulle vara av kartellartad natur. Jag
vill bara erinra herr Sköldin om att
denna premiesättning fixeras av den
av staten tillsatta försäkringsinspektionen
och är avvägd och utformad
med hänsyn till framför allt försäkringstagarnas
egna intressen. Som alla
känna till, äger här rum ett samarbete
mellan försäkringsinspektionen och de
olika livförsäkringsbolagen, och att
kalla detta samarbete för kartellverksamhet
visar, att man inte är på det
klara med vad det är fråga om.

Ett annat exempel, som herr Sköldin
tog upp efter Anér, gällde prissättningen
av arbetet i frisersalongerna. Inte
annat än jag vet är gällande kollektivavtal
mellan frisörarbetsgivarna och
frisörarbetarförbundet utslagsgivande
för denna prissättning.

Det har redan förut, herr talman,
sagts att vi vilja att 1947 års beslut om
jordbrukspolitiken skall med kraft fullföljas.
Detta beslut förutsätter emellertid
icke livsmedelssubventionerna. Beslutets
målsättning, som i jämställdhet
för jordbruket ser sin främsta uppgift,
medför nödvändigtvis en prisdirigering
inom ett begränsat område. Det har sin

särskilda motivering, men det kan inte
anföras som skäl för liknande åtgärder
på andra områden.

Jag kommer så, herr talman, till sist
till den fråga, som också av herr Sköldin
berördes och som jag förstår kommer
att spela en huvudroll i den kommande
valrörelsen, och jag skall därför
be att avslutningsvis få uppehålla mig
vid den.

Den huvudinvändning, som man reser
mot den fria ekonomien, är, att den
icke kan bemästra kriser och arbetslöshet.
Jag vill häremot invända följande.

Vi äro alla ense om målsättningen:
en hög och jämn sysselsättning. Vi ha
också numera helt andra förutsättningar
än tidigare att komma till rätta
med sysselsättningsproblemet. Att jämföra
förhållanden i vårt land med förhållandena
i länder som varit indragna
i krig, som herr Sköldin gjorde, är synnerligen
missvisande. Depressionsriskerna
i Sverige sammanhänga icke med
brister i det svenska näringslivet. För
att möta krissymtom på grund av
osund spekulation ha vi vidtagit omfattande
skyddsåtgärder. Den svenska
banklagen innehåller mycket stränga
bestämmelser om bankmässiga säkerheter
för alla slag av krediter och även
för aktiebelåning. Aktier kunna icke
belånas till mer än CO å 70 procent av
kursvärdet. Dessa bestämmelser kompletteras
därav, att bankerna i samarbete
med bankinspektionen tillämpa
maximerade belåningskurscr för aktier,
som lämna ännu bredare säkerhetsmarginal
än förut. Vid en oroväckande
utveckling kan denna marginal ytterligare
förstärkas genom en enkel överenskommelse,
varigenom man har möjlighet
att på ett mycket tidigt stadium
kunna komma till rätta med osunda
spekulationstendenser.

Lösningen av problemet om att vid
hög och jämn sysselsättning hålla lönestegringarna
inom ramen för våra eko -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till e# friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

nomiska resurser sammanhänger enligt
vår uppfattning bl. a. med utformningen
av skatte- och penningpolitiken.
Det gäller att föra en sådan skatte- och
penningpolitik, som hos parterna på arbetsmarknaden
ingjuter respekt för de
ekonomiska realiteterna. Sker det, hyser
jag en stark tilltro till det fria fackliga
organisationsväsendets förmåga att
utan statlig inblandning reglera lönefrågorna
på ett tillfredsställande sätt.

Den stora risken för oss ligger i vårt
beroende av världsmarknaden. Den risken
kvarstår, oavsett vilken regim vi
ha här i landet. För att möta denna risk
vilja vi vid sidan av den aktiva penningpolitiken
medverka till en anpassning
av de offentliga investeringarna
efter rytmen i det privata näringslivet
och till ett samarbete i investeringsfrågorna
mellan staten och näringslivet på
frivillighetens bas. Däremot vilja vi
icke förorda direkta statliga ingrepp i
investeringsverksamheten.

Försvarslinjerna mot arbetslöshet
skulle jag i övrigt vilja sammanfatta i
fyra punkter. Den första försvarslinjen
går i det enskilda företaget. Allt som
görs för att stärka dess motståndskraft,
t. ex. genom skattepolitiken, gör det
lättare att bemästra arbetslöshetsrisken.

Den andra försvarslinjen går i företagsnämnderna.
En av deras huvuduppgifter
är att verka för ökad anställningstrygghet.
Vid oundvikliga driftsinskränkningar,
som man alltid måste
räkna med i ett expanderande samhälle,
har man särskilt tagit sikte på att skydda
löntagare med längre anställningstid
eller med särskilt stor försörjningsbörda.
Saltsjöbadsavtalets regler härom
ha tjänat som mönster för statens egna
kollektivavtal. Staten har icke ansett
sig kunna gå längre i fråga om anställningstrygghet
åt sina kollektivt anställda
arbetstagare än vad de privata parterna
på arbetsmarknaden ha överenskommit.

Den tredje försvarslinjen går i samarbetet
mellan industriens produktionsråd
och olika myndigheter, främst arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid risk för
driftsinskränkning söker man först tillföra
platsen ny industriell verksamhet.
Uppstår likväl driftsinskränkning,
söker man eliminera verkningarna genom
ett system av olika åtgärder, omskolning
av yngre arbetskraft, flyttningsbidrag
till dem som kunna få arbete
på annat håll o. s. v.

Den fjärde försvarslinjen går i den
stora beredskapsplan för offentliga arbeten,
som har lagts upp under fullständig
enighet mellan riksdagens alla
demokratiska partier. Alla åtgärder ha
utformats i anslutning till ett system,
byggt på enskild företagsamhet och privat
initiativ, och äro enligt vårt förmenande
fullt förenliga med principerna
för ett sådant system.

Jag vill sluta med följande.

Ett effektivt näringsliv förutsätter, att
människorna äro sysselsatta i produktivt
arbete, men det förutsätter också
rörelsefrihet för de enskilda individerna.
Den fria ekonomiens system gynnar
inte någon särskild grupp. Det gynnar
alla medborgare både i deras egenskap
av producenter och konsumenter, och
det tillförsäkrar oss ett långt större direkt
och personligt inflytande över de
ekonomiska angelägenheterna än vad
som kan uppnås i en kollektivistisk
ekonomi.

Vi ha sökt att så klart som möjligt
precisera våra riktlinjer för den ekonomiska
politiken. Det finns däremot
åtskilliga frågetecken att sätta efter uttalanden
från regeringshåll. Man säger
att man fasthåller vid huvuddragen i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Man
har där rekommenderat vittgående regleringsåtgärder.
Tillhöra dessa åtgärder
huvuddragen i programmet? Man säger
att man vill avveckla detaljregleringar
och krisregleringar. Vad är det då för

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioiftr om flamläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

regleringar som man anser böra kvarstå
även för framtiden?

Jag vill slutligen framställa ytterligare
ett spörsmål. Statsministern har
sagt, att regeringen med hänsyn till
stabiliseringspolitiken skjutit på mera
partiskiljande frågor. Nu skall stabiliseringspolitiken
upphöra från och med
det kommande årsskiftet. Uppenbarligen
måste statsministern med sitt uttalande
ha syftat på spörsmål på det
ekonomiska planet. Jag undrar nu för
min del, vilka frågor som man härmed
har avsett. Vad är det för mera partiskiljande
frågor som man med hänsyn
till stabiliseringspolitiken har skjutit på
framtiden? Jag tror att ett svar härpå
skulle bidraga till ökad klarhet i debatten.

Jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till den av högerns representanter
avgivna reservationen.

Herr SKÖLD1N (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hjalmarson tycks ha missförstått
mig på en punkt, ett missförstånd,
som jag är angelägen om att
rätta.

Herr Hjalmarson uttryckte sig som
om han hade fattat mitt anförande på
det sättet, att jag ställt priskontrolleri
som ett alternativ till kartellerna. Det
var inte alls fallet. Vad jag avsåg med
mitt uttalande var bara att påvisa, att
direktör Anér i sin artikel hade uttalat
att även priskontrollnämnden i ett fall
hade betytt något, när det gällde prissättningen.

Herr Hjalmarson säger vidare, att det
finns bara två vägar att gå. I det fallet
äro vi fullständigt överens. Den väg,
som herr Hjalmarson rekommenderar,
kommer enligt vårt förmenande att innebära,
att man får lov att sätta en
räntesats som är så pass hög, att det
då inte finns möjlighet att upprätthålla
den fulla sysselsättningen, och det
är det som för oss är det väsentliga.

Herr Schmidt vittnade också om hur
det var på 1920-talet, när vi hade en
räntesats på 7,0 procent, och han talade
om hur det återverkade. Vi föreställa
oss, att om man med räntesatserna
skall åstadkomma en begränsning
av investeringarna, måste räntan bli
avsevärt högre än vad den för närvarande
är.

Herr Hjalmarson talade om den nyetableringskontroll,
som Tobaksmonopolet
utövar. Jag vill meddela herr
Hjalmarson, att jag i varje fall även
ogillar denna nyetableringskontroll.
Vid åtminstone ett tillfälle har jag försökt
att övertyga riksdagen om att den
nyetableringskontroll som Tobaksmonopolet
utövar är olämplig. Bara för
några dagar sedan erfor jag —• till förtret
—- hur man exempelvis vid Krylbo
station inte kan få köpa cigarretter i
Pressbyråns kiosk därför att samma
vara fanns att tillgå på därvarande
järnvägshotell. Men det är för att skydda
tobakshandlarna som Tobaksmonopolet
tillgriper denna åtgärd och inte
för att skydda monopolet.

Jag har inte talat om livförsäkringarna
som herr Hjalmarson sade.

Vad sedan valet beträffar är det
klart att herr Hjalmarson och hans
partivänner äro alldeles främmande för
att de anföranden som hållas från denna
talarstol kunna ha någon som helst
återverkan i valet. Det är naturligtvis
helt andra intressen som ligga till
grund för de uppfattningar som här
framföras!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Eftersom
det föreliggande utskottsutlåtandet
går in på de resonemang om den ekonomiska
politiken som från min sida
förts i proposition nr 237, tillåter jag
mig att här lägga några synpunkter på
de reservationer, som äro knutna till
bankoutskottets utlåtande.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m.

Jag vill börja med att konstatera, att
det — som alla känna till — från mitten
av 1948 och till den dag som är har
pågått en ständigt fortskridande stabilisering
av samhällsekonomien här i
landet. Vi kunna väl säga, att vi nu äro
ganska nära en reell balans i denna
ekonomi.

Det som gör läget ovisst är tillståndet
utomlands. Den stora frågan är, huruvida
deflatoriska eller inflatoriska krafter
skola vinna överhand eller om en
stabilisering skall forlbestå, och den
ovissheten komma vi givetvis icke
ifrån, vad vi än göra inom vårt eget
land. Den förbättring, som vi sålunda
ha fått bevittna i vårt ekonomiska läge,
aktualiserar och har hela tiden aktualiserat
frågan om avskaffandet av de regleringar,
som ha kommit till som hjälpmedel
för att hindra en försämring av
balansen och för att medverka till en
fortskridande bättring. Vi ha gång på
gång deklarerat vår bestämda mening,
att en avrustning av dessa regleringar
skall ske. Det föreligger sålunda i dag
icke någon som helst principiell motsättning
på denna punkt. Det meningarna
skilja sig om är tidpunkten för
avskaffandet.

Jag vill inom parentes säga, att jag
för min del lika gärna skulle ha kunnat
acceptera bondeförbundsreservanternas
skrivning som utskottsmajoritetens,
och det råder alltså ingen meningsskiljaktighet
mellan mig och bondeförbundets
representanter i utskottet.
Däremot har högern, såvitt jag kan
fatta, i sin reservation velat sätta upp
ett bestämt datum, den 1 januari 1951.
Folkpartiets mening är kanske inte lika
lätt att utfundera. Skrivsättet tyder ju
på att man på det hållet vill vara litet
djärvare än regeringen. Jag tillåter mig
säga, att skillnaden väsentligen beror
på skillnaden i ställning. Regeringen
är ansvarig för vad som händer, och
folkpartiet är i opposition. Jag tror det
är tillräcklig förklaring till den skilj -

aktighet, som på denna punkt föreligger.

Men vad är det för regleringar det
här är fråga om? Vad är det vi vilja ha
avvecklat? Det är klart att det i första
hand är import- och exportregleringarna.
Våra möjligheter därvidlag äro
helt beroende på den internationella utvecklingen.
Så länge vi äro nödsakade
att träffa bilaterala avtal med vissa
länder och så länge vi inte ha en mer
eller mindre vidsträckt konvertibilitet
i fråga om valutorna, tjänar det inte
mycket till vad vi vilja. Vi ha emellertid
ingen anledning alt hålla igen, utan
vi böra medverka till så stora lättnader
på detta område som över huvud
taget äro möjliga. Det får givetvis inte
hindra oss att därvidlag tillvarata våra
egna intressen, så att vi inte tillämpa
en frigjordhet, som kanske blir oss dyrbar
emedan andra inte följa med. Frågan
om import- och exportregleringarnas
avskaffande är helt avgörande för
våra möjligheter att få motsvarande frigörelse
på andra håll i världen.

Vid sidan om utrikeshandelsregleringen
röra vi oss här med frågan om
stabiliseringsövcrenskommelsen, det s.

k. lönestoppet. Vi ha vidare investeringskontrollen,
vi ha priskontrollen
och vi ha frågan om penningmarknadens
reglering. Det är ju nu såvitt jag
kan fatta en allmän mening, icke motsagd
av någon, att vi för nästa år böra
ge möjligheter för fria avtal på arbetsmarknaden.
Staten skall alltså icke eftersträva
att åstadkomma någon ny
stabiliseringsöverenskommelse, utan organisationerna
på ömse sidor böra ha
sin frihet att utan påverkan från statens
sida säga upp avtalen och föra
lönerörelser.

Det är väl klart för var och en, att
detta är kanske den allra viktigaste
frågan i vår ekonomi för närvarande.
Man kan luckra upp investeringskontrollen
genom att släppa efter en bit här
och eu där. Man kan göra detsamma

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

med priskontrollen genom att släppa
ett område efter ett annat fritt. Men
när det gäller löneavtalen stå vi inför
ett antingen — eller, antingen ha vi
avtalsprolongering eller också ha vi
det inte. Vi få också ha klart för oss,
att när detta område blir fritt, blir det
liten möjlighet för några krafter att
göra diktat och säga: Så här skall det
vara, så långt får det gå men icke vidare.
Det är ju — och måste vara —
många olika instanser som fatta ståndpunkt,
det blir en brottning mellan
olika intressen, och allt detta gör att
man aldrig vid starten av en avtalsrörelse
kan avgöra, hur utfallet kommer
att bli. Från statens sida kunna vi tala
om vad det finns för material för att
bedöma det ekonomiska lägets möjligheter.
Vi kunna rikta uppmaningar som
grunda sig på dessa upplysningar, och
vi kunna göra klart, vilka möjligheter
till konsumtionsökning som föreligga.
Detta kunna vi göra, och det skola vi
naturligtvis också göra. Fn sådan upplysning
kan ju inte någon finna vara
oriktig. Men sedan är det icke lätt att
säga, vad som kommer att ske. Jag är
visserligen övertygad om att arbetsmarknadens
organisationer äro väl
medvetna om sitt ansvar och ha klart
för sig, att nominella lönestegringar,
som ta i anspråk mer än de tillgängliga
tillgångarna, icke äro till nytta utan
till skada, emedan de skapa en fortsatt
penningvärdesförsämring. Men även
med all ansvarskänsla på den sidan
kunna vi icke komma ifrån, att här
finnas vissa risker, och dessa få vi ta.

När vi nu vilja ta riskerna på detta
mycket viktiga område, är det naturligt
om man är försiktig med att släppa
efter på de andra åtgärder, som vi ha
vidtagit för att stabilisera vårt lands
ekonomi, till dess vi ha sett, vilken utgången
på avtalsområdet kommer att
bli. Jag vill genast tillfoga, att man inte
skall komma till mig med den invändningen,
att eftersom det kan bli avtals -

rörelser vartenda år, skulle vi aldrig
kunna tillåta lättnader. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det är skillnad
att gå från en under två år upprepad
stabiliseringsöverenskommelse
utan några diskussioner om avtalens
innehåll och att gå till en så att säga
normal avtalsförhandling, när man redan
tidigare har varit i tillfälle att
justera avtalen och avtalsrörelsen blir
ett led i den vanliga rutinen. Jag vill
därför som min mening uttala, att det
är klokast att ställa sig avvaktande när
det gäller att avrusta inom övriga avsnitt.

Vad ha vi då för hjälpmedel som
kunna bidraga till penningvärdets upprätthållande?
Här har från högerhåll
med styrka förts fram den meningen,
att vi skola söka vår tillflykt i någonting
som kallas en aktiv penningpolitik.
.lag vill för min del säga, att den
penningpolitik, som för närvarande föres,
i full utsträckning är aktiv. Den
är mycket aktiv, även om den inte använder
räntan såsom ett hjälpmedel.
När man säger, att räntepolitiken i
jämförelse med andra ingripanden är
en automatisk politik, bör man ändå
betänka, att åtgärder som medvetet vidtas
av människor äro lika litet eller lika
mycket automatiska. Man skall inte försöka
göra gällande, att en rörlig räntepolitik
är någonting som följer naturlagarna,
under det att andra åtgärder
äro människopåfund. Det går inte att
göra en sådan skillnad.

Högern föreslår att vi skola gå över
till en rörlig räntepolitik utan att uppställa
några begränsningar. Avsikten säges
tydligt vara, att en räntenivå som
framkommer vid en lånepolitik, där
staten regelmässigt upplånar sitt penningbehov
på marknaden, skall accepteras,
och man säger i högerreservationen:
»En fri räntebildning ger i ett läge
med inflationsrisker möjlighet till sådan
åtstramning på penningmarknaden,
som är ägnad att hindra prisstegringar,

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21. 2a

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare
ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

alltför stora investeringar och onödig
lagerhållning.»

Det går nog inte för sig, herr Hjalmarson,
om man ställer de anspråken
på den rörliga räntan, att den i tider
med inflationsrisker skall strama åt
marknaden, hindra för stora investeringar
och för stora lagerökningar, att
säga att den kommer att röra sig inom
mycket små marginaler. Det är i högsta
grad osannolikt att så kommer att ske.
Och det är ju — som alla veta och som
framgår av det yttrande av herr Wigforss,
som herr Hjalmarson citerade —
så att det inte bara är ränteändringarnas
materiella verkan som spelar roll,
utan att också den förväntning, som
dessa förändringar skapa hos människorna,
är av betydelse.

Om man vill använda den rörliga
räntan för det syfte, som högern här
uttryckligen har förordat, är det omöjligt
att tänka sig, att detta i tider med
inflationsrisker får annan verkan än
en åtstramning av marknaden, som i
sin tur leder till minskad ekonomisk
verksamhet och i samband därmed arbetslöshet.
Om den inte verkar så, har
den över huvud taget icke någon verkan
i ett sådant läge. Man skall icke
söka komma förbi detta absolut säkra
faktum, att en rörlig räntepolitik av
den typ som högern förordar icke låter
sig förena med den fulla sysselsättningens
politik. Den måste ha till förutsättning,
att sysselsättningen skall
kunna växla, tv om så icke sker, kan
räntan icke utöva den verkan som man
vill tillskriva den.

Men nu är det så, enligt vad vi här ha
fått lära oss, att alla partier äro anhängare
av den fulla sysselsättningens
politik. Man har litet olika uttryck för
saken, men om det betyder någonting
vet jag inte. .lag har observerat, att det
i högerns mun heter »en hög, jämn och
givande sysselsättning», medan det i
folkpartiets mun heter »en hög och
jämn sysselsättning», .lag vet inte om

herr von Seth lät sin tunga löpa litet
vid sidan om spåret, men han talade
faktiskt om full sysselsättning. Man
kanske får dra den slutsatsen, att när
vi tala om full sysselsättning, mena vi
detsamma som högern när den talar om
hög, jämn och givande sysselsättning.
Jag vet inte vilken innebörd frånvaron
av ordet »givande» i folkpartiets lokution
kan ha, men vi få väl i alla fall
utgå från att alla vilja ha en full sysselsättning.
För man den politiken, kan
man emellertid icke inta den ställning
till räntespörsmålet, som herr Hjalmarson
och hans parti ha intagit. Dessa
saker gå helt enkelt inte att förena.

Folkpartiet för fram en litet annan
version av räntespörsmålet. Folkpartiet
tänker sig såvitt jag kan förstå saken så,
att man bör tillåta en viss rörlighet
men att den rörligheten skall vara begränsad.
Räntan skall röra sig inom
ramen för en ‘U eller Va procent. Jag
anser att man överdriver betydelsen av
en sådan ränterörlighet om man menar,
att denna skall kunna påverka konjunkturerna.
Det kan den inte såvitt
jag förstår. Om det är en uttalad förutsättning
för räntepolitiken, att rörligheten
inte får gå över ett par relativt
näraliggande punkter, då veta både
affärsvärlden och allmänheten om
detta. Det påstående, som folkpartiet
gör i sin reservation, att det inte bara
är ränteförändringens storlek utan fastmera
rörelseriktningen som är avgörande,
blir då icke riktigt. Ty om man
visserligen känner till rörelseriktningen
men vet, att rörelsen kommer att stanna
vid en mycket näraliggande punkt, kan
en sådan ränterörlighet icke påverka
konjunkturerna.

Beträffande frågan om en ökad rörlighet
av räntan inom en begränsad
ram har jag icke någon annan mening
än folkpartiet. Även jag kan säga, att
en sådan mindre rörlighet av räntan
är eftersträvansvärd. Jag vill bara understryka,
all en sådan rörlighet inte

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

kan ha någon egentlig inverkan på
konjunkturerna och på konjunkturriktningen.
Den kan dock vara eftersträvansvärd
för att man skall få till
stånd en viss reda på penningmarknaden.
Den kan vara instrumentet för att
uppnå en klarare skillnad mellan långa
och korta pengar, en skillnad som ju
för närvarande är utsuddad. Jag kan
därför säga, att jag liksom folkpartiet
eftersträvar att komma till en sådan
begränsad rörlighet hos räntan, men jag
anknyter till vad jag förut har sagt om
att tiden enligt min mening icke är inne
att göra detta. Vi ha som jag har sagt
avtalsrörelserna framför oss, och vi
kunna vara övertygade om att dessa avtalsrörelser
komma att utlösa många
funderingar hos människor som syssla
med penningar och penningars placering.
De komma att fråga sig, om man
på nytt skall tillåta en prisstegring, om
samhället börjar kapa förtöjningarna
och låter det hela driva igen. Jag vill
inte att man skall skapa ett sådant intryck.
Jag vill att vi skola försöka komma
över till en fri marknad beträffande
arbetsavtalen, men intill dess vi ha gjort
det skola vi vara försiktiga och icke
göra några eftergifter som kunna verka
eller tolkas som ett steg mot en lössläppthet
på det ekonomiska området.
Den dagen kommer nog, när vi kunna
med positivt resultat diskutera en begränsad
rörlighet hos räntan. Det kunna
vi kanske göra om ett år, men i det nuvarande
läget bjuder försiktigheten att
vi ställa oss avvaktande på detta område.

Innan jag slutar denna del av mitt
anförande skulle jag vilja säga, att jag
har den bestämda känslan, att man icke
inom högerpartiet och kanske inte heller
fullt ut hos folkpartiet har någon
riktig föreställning om räckvidden och
konsekvenserna av den fulla sysselsättningens
politik.

Herr Hjalmarson talade om fyra
punkter, som han ville ställa upp när

det gäller att bekämpa arbetslösheten.
Ja, det var ju bra punkter allesamman,
och jag har inte någonting att invända
mot dem. Men de ha ett gemensamt,
nämligen att ingendera av dem är ägnad
att på något sätt inverka på konjunkturerna.
På grund därav kunna de inte
komma in såsom en regulator i ett samhälle,
där man vill ha en full sysselsättning.
Nej, i ett samhälle med full sysselsättning
kommer det inte att gå för
sig att sätta sin tro till räntans rörlighet
som det förnämsta medlet att upprätthålla
penningvärdet. Man blir nödsakad
att tillgripa även andra åtgärder, som
komma att vara av en väsentligt större
betydelse. Därvidlag blir det t. ex. fråga
om statsbudgetens över- och underbalansering.
Där blir ett av de medel, som
man inte kommer ifrån att använda.
Jag skall inte gå in på den saken här;
vi ha ju redan i år haft åtskilliga sådana
budgetdiskussioner, och jag förutsätter,
att vi kanske redan i morgon
komma att få tala om samma sak. Under
sådana förhållanden kan det ju vara
onödigt att gå in på detta ämne nu.

Jag vet emellertid inte om jag skall
anse de ord som jag läser på s. 23 i
bankoutskottets utlåtande såsom ett tillfrisknande
ifrån folkpartiets sida. I
folkpartireservationen uppställer man
frågan, huruvida ett statligt budgetöverskott
bör eftersträvas under goda
konjunkturer för att förhindra en överkonjunktur
med bristfenomen, och säger
därom: »Enligt vår mening tala
starka skäl därför under en tid, då man
kan säga, att överfull sysselsättning råder,
vilket varit fallet under senare år.
Att innan den samhällsekonomiska balansen
med full säkerhet återställts tillgripa
en finanspolitik, som innebär, att
staten för löpande utgifter får låna
hundratals milj. kr. under ett år, kan
icke vara välbetänkt.» Ja, det skulle
jag tycka vara ett mycket förståndigt
uttalande, om jag inte misstänkte, att
de hundratals miljonerna spelade en

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

alldeles särskild roll, så att det till
äventyrs skulle vara så, att folkpartiet
inte har något emot att låna pengar till
löpande utgifter, bara det inte rör sig
om hundratals miljoner. Men om folkpartiet
skulle vilja bli litet mera restriktivt
på den punkten, skulle jag
tycka att det vore mycket bra, och då
ha våra åsikter i det avseendet kommit
varandra betydligt närmare.

Men vid sidan om budgeten komma
väl ändå investeringarna att spela en
avgörande roll för upprätthållande av
penningvärdet i den fulla sysselsättningens
samhälle. I nuvarande läge
skulle det vara oriktigt att i någon
nämnvärd omfattning släppa efter på
investeringskontrollen och öka utrymmet
för investeringar. Vi måste ju ändå
ha klart för oss, alt det utrymme för
konsumtionsökning, som kan framkomma
nästa år, inte bara tas i anspråk vid
avtalsrörelserna utan också för en ökad
investeringsverksamhet och för de statsutgifter
och kommunala utgifter, som
inte innebära lönehöjningar. Vi måste
alltså ha klart för oss, att även eu investeringsökning
naggar på det utrymme,
som kommer att finnas. Ju mer
man tar det i anspråk för andra ändamål,
desto mindre blir det kvar för
lönejusteringar vid avtalsrörelserna, och
desto större bli riskerna för att man
vid slutande av avtal kommer att skjuta
över målet och ta i anspråk mer än vad
som finns. Desto större måste också risken
bli för ökade tendenser till prisstegring.
Jag skulle därför för min del
vilja säga, att vi måste även på den
punkten iaktta en stark återhållsamhet
till dess vi se, vad avtalsrörelserna ha
kommit att i sak innebära.

För övrigt är det klart — det har jag
deklarerat många gånger — att vi även
i fråga om investeringskontrollen böra
försöka att komma ifrån detaljregleringarna.
Och om herr Hjalmarson vill
veta någon reglering, som vi ifrån vår
sida vilja ha kvar, så är det likväl en

av en plan för övergången till en friare
i.

viss investeringskontroll, dock icke någon
detaljregleringskontroll men en investeringskontroll,
som gör det möjligt
att använda investeringsområdet som
ett av de regulativ vi måste ha för penningvärdets
upprätthållande. Jag är
mycket tillfredsställd med alt man nu
ifrån folkpartiets sida har anslagit ungefär
samma toner i denna fråga som
jag har gjort i de utredningsdirektiv,
som jag för mer än ett år sedan utarbetade
och som lades till grund för en
undersökning som för närvarande pågår
i syfte att på investeringsområdet
försöka komma bort ifrån detaljerna
och i stället kunna hålla sig till mera
generella regler.

Det är ju givet, att ett ökat sparande
å sin sida kommer att göra det möjligt
för oss att lätta på investeringskontrollen
och tillåta mera investeringar. Jag
vill inte förneka, att det är gagneligt
att göra vad man kan för att stimulera
sparandet. Såvitt jag kan fatta och så
långt min erfarenhet bär, är emellertid
det väsentliga på detta område, att vi
upprätthålla ett fast penningvärde. Den
saken är av långt större betydelse än
räntans höjd. Nu kommer man ifrån
olika håll att säga, att man bör göra
skattepolitiken sparvänlig. Ja, jag kan
gärna säga, att om det finns några möjligheter
att skapa former, varigenom
man utan att andra viktiga intressen
eftersättas kan göra beskattningen sparvänlig,
är det inget ont i det. Men då
skola vi för det första komma ihåg, att
när det gäller utformningen av skattepolitiken
ha vi från alla håll så många
önskemål om dennas uppläggning, att
det alltid måste bli fråga om kompromisser
och att vi inte kunna ensidigt stirra
på frågan: hur verkar beskattningen på
sparandet? För det andra är det väl
just nu, när vi icke se oss ha omedelbara
möjligheter till långtgående skattesänkningar,
inte mycket att göra på
denna punkt. I det avseendet få vi väl
skjuta frågan på framtiden. Om ett par

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

år kanske vi kunna komma fram till en
diskussion på det området. I dag är en
sådan mycket litet fruktbar.

Så kommer jag till frågan om priskontrollen.
Därvidlag ha vi från regeringens
sida deklarerat gång på gång,
att allteftersom det blir tydligt, att man
inom ett varuområde har en sådan tillgång
till varor, att ett borttagande av
priskontrollen icke kommer att leda till
en prisstegring, äro vi villiga att vara
med om ett borttagande av priskontrollen,
något som väl redan har skett på
åtskilliga områden. Men vi måste säga
oss att det särskilt nu inför de avtalsrörelser,
som kunna väntas under den
närmaste tiden skulle vara högst olyckligt
att gå för snabbt fram på detta område
och nu företaga en uppluckring
av priskontrollen, som kommer att leda
till prisstegringar. Om det skall vara
någon mening med priskontrollen få
vi väl ändå avveckla den i takt med
varumängdens tillväxt och möjligheterna
att hålla prisnivån utan tillhjälp av
priskontrollen.

Hyresregleringen, herr Hjalmarson,
är ju en priskontroll. Men enligt mitt
sätt att se är det den del av priskontrollen,
som vi sist kunna släppa. Som
en cynism betraktar jag högerns uttalande
i reservationen, att de verkliga
kostnaderna måste betalas. Det är ju
inte så, att hyresregleringen leder till
att de kostnader som läggas ned vid
byggandet av bostadshus icke bli ersatta
vid hyressättningen. Vi veta ju
att vi ha en bostadsbrist, som är detsamma
som stor knapphet på bostäder,
och hyresregleringen är ju till för att
hindra den knappheten att medföra en
uppskruvning av hyrorna, som icke på
något sätt motsvarar kostnaderna. Jag
skulle för min del bli förvånad, om den
svenska riksdagen skulle vilja vara med
om att åstadkomma en avveckling av
priskontrollen, som medför att bostadsbristen
driver fram mycket stora hyreshöjningar,
såsom skedde efter det för -

sta världskriget, då man från de hyrande
plockade stora summor, vilka såsom
spekulationsvinster eller konjunkturvinster
hamnade i fickorna på fastighetsägarna.
Jag tror inte att det är
en linje som vi för vår del kunna ansluta
oss till. Vi skola därför inte börja
diskutera frågan om hyresregleringens
upphävande förrän vi ha kommit så
långt, att bostadsbristen har upphört, så
att vi få jämvikt mellan tillgång och
efterfrågan på bostadsmarknaden.

I inledningen till folkpartiets reservation
delas samhällena upp i två grupper.
Det är samhället med regleringsekonomi
och samhället med marknadshushållning
och prisbildning. Carl Jonas
Love Almquist har satt som motto
för en av sina romaner: två ting äro
vita, oskuld — arsenik. Ärade kammarledamöter,
jag tror att vi allesamman
känna till, att det finns många andra
vita ting än oskuld och arsenik. Jag
skulle med anledning av folkpartiets
beskrivning av de olika samhällstyperna
i ekonomiskt avseende vilja säga,
att det nog är mycket svårt att säga i
vår tid, vilket som är ett samhälle med
regleringsekonomi och vilket som är
ett samhälle med marknadshushållning
och prisbildning. Från socialdemokratisk
sida äro vi anhängare av marknadshushållning
och prisbildning. I det
avseendet skulle det alltså inte vara
någon skillnad mellan oss och folkpartiet.
Men det är det kanske ändå.
Samtidigt som vi ha den meningen,
kunna vi inte underlåta att finna, att
det moderna samhället är så pass komplicerat,
att man även om man vill ha
marknadshushållning och prisbildning,
ändå får räkna med att samhället får
ingripa på åtskilliga, ja på många områden.
Det är detta som gör att samhället
steg för steg ändrar skapnad.
Det är därför som vårt samhälle i dag
på intet sätt kan jämföras med det
liberala samhälle, som skapades i vårt
land under 1800-talets sista del.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

Men det är inte bara så, att det är
eu automatisk och kontinuerlig utveckling,
som leder till en sådan förändring
av samhället, utan det är också
de politiska händelserna som åstadkomma
dylika förändringar. Jag vill
endast påminna om ett par sådana
ting. Jag tror inte att någon kan förneka,
att socialdemokratien under
1920- och 1930-talen drev en intensiv
propaganda för en utveckling av socialpolitiken
i den riktningen, att den
sociala vården skulle vila på samhällssolidaritetens
grund. De som voro med
på den tiden veta vilka strider vi fingo
utkämpa, vilket motstånd vi mötte från
hela den borgerliga sidan. Men vi veta
också att den propaganda vi drevo så
småningom drog hela folket med sig
och därmed också alla de andra politiska
partierna. Vi ha nått fram till en
väl utvecklad socialpolitik, som ingalunda
är färdig och som säkert behöver
jämkas på åtskilliga punkter innan
vi få den att verka friktionsfritt. Är
det någon som tror att inte denna omkastning
av det svenska folkets liv har
medfört ekonomiska förändringar i det
svenska samhällets struktur? Eller låt
mig påminna om hurusom vi från socialdemokratisk
sida togo oss före att
vid 1930-talets början lansera den aktiva
konjunkturpolitiken. Under vilket
motstånd skedde inte det? Ja, bondeförbundet
anslöt sig ganska snart till
samma synpunkter, men för övrigt
fingo vi mest höra, att vi skulle komma
att ruinera hela det svenska samhället.
Det dröjde dock bara ett årtionde
innan man hade acceptera! den
tanke vi då företrädde, vilket herr
Hjalmarson här nyligen manifesterade.
Och vi äro nu ense om att tillämpa en
aktiv konjunkturpolitik. Är det någon
som tror att den politiken inte har förändrat
det svenska samhällets ekonomiska
struktur? Vi behöva bara titta
på arbetsmarknadsorganisationerna och
statens arbetsmarknadsstyrelse med

av en plan för övergången till en friare
i.

dess länsarbetsnämnder och den verksamhet
som där bedrives för att vi
skola inse, att samhällets roll har blivit
en helt annan än vad den var tidigare.

Vi tala i dag om den fulla sysselsättningens
samhälle. Det är också en tanke,
som vi från vår sida ha lanserat och
propagerat för och som nu alla ha anslutit
sig till. Upprätthållandet av ett
sådant samhälle innebär en omgestaltning
av våra ekonomiska förhållanden
i ytterst betydelsefull omfattning. Det
kommer att leda till förskjutningar i
vårt ekonomiska liv, vilka vi kanske
inte riktigt ana i dag och vilka — det
är jag övertygad om — åtminstone högern
icke har tänkt sig in i. Allt detta
får till följd, att i vår tid de stora kollektiva
avgörandena bli mycket mera
framträdande än tidigare. Det måste
bli överläggningar, inte bara mellan arbetsmarknadens
parter utan även mellan
dessa parter och representanter för
statsmakterna. Det måste bli överläggningar
från statens sida med näringslivets
olika organ. Man måste eftersträva
att skapa överenskommelser, och sådana
hoppas vi att vi i allt större utsträckning
skola kunna åstadkomma.

Men det kommer också utan varje
tvekan att vid sidan om detta demokratiska
arbete till tryggandet av det
svenska samhällets ekonomi bli nödvändigt
med åtskilliga statliga ingripanden,
såsom vi redan se och märka.
Jag fäster uppmärksamheten på det jag
förut här har sagt om att åtgärderna för
penningvärdets bevarande härefter
icke enbart kunna läggas i riksbankens
händer med uppgift för riksbanken att
föra den rörliga räntans politik och att
samhället för övrigt kan lägga händerna
i kors. Det måste bli en samverkan,
där frågan om investeringarnas omfattning
och frågan om statsbudgetens balansering
komma att bli betydelsefulla
faktorer.

På detta sätt dragas de breda lagren
i vårt land alltmera in i de stora eko -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

nomiska avgörandena, till medinflytande
och till medansvar. Det socialdemokratiska
partiet med sin evolutionistiska
läggning betraktar denna kontinuerliga
samhällsutveckling, där folket
på olika sätt och framför allt i kollektiva
former samarbetar till det helas
väl, som den demokratiska socialismens
huvudlinje.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Innan jag glömmer bort
det skall jag be att få påminna herr finansministern
om att jag framställde en
fråga, som jag gärna ville ha svar på
och som jag skall be att få upprepa.
Det är frågan: Vad är det för spörsmål
av partiskiljande natur, soin regeringen
med hänsyn till stabiliseringspolitiken
har skjutit på framtiden? Jag har
frågat om detta tidigare i annat offentligt
sammanhang utan att kunna få något
svar. Jag skulle sätta värde på om
herr statsrådet här ville lyfta på förlåten
en smula.

Finansministern började med att
framhålla, att det ingen större principiell
motsättning var mellan dem som
vore anhängare av hans meningsriktning
och oss inom oppositionen när
det gäller regleringspolitikens vara eller
icke vara. Den från vårt håll framställda
frågan måste väl ändå anses vara
ganska befogad med hänsyn till de
uttalanden, som ha gjorts ifrån socialdemokratiens
sida i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Finansministern deklarerade
i början sin allmänna villighet
att medverka till avskaffande av
regleringarna, men allteftersom framställningen
fortskred visade det sig, att
vi skulle ha kvar regleringar på mycket
väsentliga områden. Herr Sköld framhöll,
att han ville vara med om att
taga bort import- och exportregleringarna,
men underströk, att detta skulle

bli beroende av den internationella utvecklingen.

Jag skulle vilja sammanfatta vår uppfattning
om dessa frågor genom att
återge ett uttalande, som nyligen gjorts
i den belgiska nationalbankens publikation.
F. statsrådet Janzen, som är expert
på dessa frågor, har där mycket
starkt understrukit, att utsikterna att
få gynnsammare förhållanden i handels-
och valutapolitiken framför allt
äro beroende på vad de enskilda staterna
själva göra. Han har sammanfattat
sitt program i fyra punkter, som
jag skall be att få instämma i. Han säger:
För det första måste man balansera
budgeten på en rimlig nivå, för det
andra hejda inflationstendenser, vare
sig de bero på statliga eller privata åtgärder,
för det tredje konsolidera alltför
vidlyftiga och svävande inrikes och
utrikes skulder och för det fjärde återställa
centralbankernas internationella
likviditet. Jag tror att detta är ett program,
som håller ganska långt.

De statliga regleringarna ha tidigare
motiverats med att de skulle utgöra ett
stöd för lönestabiliseringen. När nu
denna inte längre skall upprätthållas,
har därmed efter vårt förmenande huvudmotivet
för regleringspolitikens bibehållande
bortfallit.

Herr Sköld är mycket angelägen om
att framhålla, när vi hänvisa till den
aktiva penningpolitiken — och inte
bara till den, herr Sköld! — att räntan
skulle komma att röra sig inom mycket
vida marginaler. Men om nu herr
Skölds uppfattning att vi för närvarande
ha en bättre balans i vår ekonomi,
kännetecknad av en god tillgång på
varor och alltså inte av någon nämnvärd
brist på vare sig konsumtionsvaror
eller råvaror, är riktig — och det
tror jag den är — då kan ju i gengäld
herr Skölds uppfattning om räntemarginalerna
inte vara riktig.

Herr Sköld menar, att vår inställning
till penningpolitiken inte låter sig för -

Onsdagen den 24 inaj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ena med kravet på en politik för en
hög och jämn sysselsättning. Jag vill
bara konstatera, att den uppfattningen
inte, såvitt jag kan erinra mig, står i
överensstämmelse med vad efterkrigskommissionen
har uttalat. Denna har
tvärtom ansett, att aktiv penningpolitik
kan vara ett led i strävandena att dämpa
överkonjunktur, hålla konjunkturen
nere på en lämplig nivå och hindra
överfull sysselsättning men likväl möjliggöra
bibehållandet av en hög och
jämn sysselsättning.

Men vi ha inte talat enbart om penningpolitiken,
herr finansminister! Vi
ha talat om en samverkan mellan
skatte-, finans- och penningpolitiken.
Och då herr Sköld påpekar statsbudgetens
betydelse för möjliggörande av en
politik för full sysselsättning, vill jag
bara fästa uppmärksamheten på att
även den saken har understrukits i högerns
reservation. Jag kan inte underlåta
att säga, att jag har eu känsla av
att om herr finansministern verkligen
hade läst igenom vår reservation, skulle
en del missförstånd ha kunnat undvikas.
Med anförande av de fyra punkter
till försvar mot arbetslösheten, som jag
fäste uppmärksamheten på, avsåg jag
att erinra om de åtgärder vi kunna genomföra,
om det skulle uppkomma en
kris, beroende på utvecklingen på
världsmarknaden.

Vad slutligen hyresregleringen beträffar
skulle jag vilja påminna om följande
fakta. Under fyraårsperioden
1945—1948 ha vi haft en större bostadsproduktion
än någonsin. Den har varit
större än i något annat land i världen
under samma tidsperiod. Befolkningstillväxten
har under dessa fyra år inte
varit snabbare än bostadstillväxten. Bostadsutrymmet
per individ i Sverige är
i närvarande stund större än någonsin
tidigare. Och ändå ha vi en bostadsbrist
som är större än den varit i mannaminne.
Dä måste man väl förstå, att

det måste vara något fel på den .statliga
bostadspolitiken.

Vi ha inte talat om en omedelbar avveckling
av hyresregleringen utan om
en successiv avveckling. Vi ha i första
hand fäst uppmärksamheten på de stora
lägenheterna och på tvåfamiljsvillorna,
och vi tro, att de åtgärder vi ha rekommenderat
skulle bidraga till en sådan
ökad rörlighet på bostadsmarknaden,
att den bostadssökande allmänheten får
fler bostäder till sitt förfogande.

Jag skulle till sist, herr talman, bara
vilja säga, att skillnaden mellan finansministern
och oss kanske också är eu
inentalitetsskillnad. Herr Sköld utmålade
här ett framtida samhälle, där de
stora avgörandena komma att ske i kollektiva
former. Jag skulle vilja sluta
med frågan: Vart tar den enskilda människan
vägen i dessa kollektiva avgöranden?
Det är henne vi vilja slå vakt
om i vårt framtida samhälle.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern konstaterade i
sitt anförande, att det i högerns reservation
fanns en klar linje, så att man
kunde uttyda, vad vi ville, men jag
måste i likhet med herr Hjalmarson säga,
att herr Sköld antingen inte har
läst vårt uttalande ordentligt eller också
med avsikt inte tolkat det enligt dess
klara lydelse.

Under de korta minuter, som stå mig
till buds, skall jag endast behandla två
saker. Den första är penningvärdet. Vi
ha inte ett ögonblick uttalat oss om i
vilken utsträckning man bör använda
sig av den rörliga räntan. Men jag vill
erinra om att diskussionen om den
fria och rörliga räntan pågår inte bara
i vårt land utan i hela världen. Jag vill
särskilt peka på att man i England, där
det dock är en socialistisk regim, har
gjort avsteg från den spikade räntan.
Vi säga inte, som herr Sköldin sade i

3 Andni hammarens protokoll WHO. Nr 21.

.32

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till eu friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

sitt valdemagogiska anförande, att det
skulle röra sig om hela procentsatser.
Det kan röra sig om tiondels procent
och över huvud taget om mycket små
variationer, som dock kunna vara av
mycket stor penningpolitisk betydelse.
Dessa variationer kunna resultera i att
slutresultatet blir en något lägre ränta
än den nu gällande. Vi ha inte yttrat
oss om detta. Jag vill emellertid alldeles
särskilt understryka, att dessa variationer
gälla kanske tiondels procent.

Herr Sköld sade i sitt utomordentligt
skickliga anförande, att han delar
den uppfattning om en sparvänlig
skattepolitik, som högern har gjort sig
till tolk för, men om jag inte missuppfattade
herr Sköld, skulle vi i dag inte
ha utrymme för denna sparvänliga
skattepolitik. För min del skulle jag vilja
säga: Detta är kanske det förnämsta
medel vi ha för att kunna öka våra tillgångar
och vår produktion och för att
kunna bibehålla vår sociala välfärdsstat.
Den sparvänliga .skattepolitik, som
vi yrka på, för automatiskt med sig en
revidering av herr Wigforss’ olyckliga
skattediktat från år 1947 och en revidering
av 1947 års skattebeslut. Sker
inte detta, hämmas sparverksamheten.
Då bindes produktionen, och då får finansministern
inte de pengar, som han
talade om i går kväll och som fattas för
att få en balanserad budget.

Vi åsyfta båda ett stabilt penningvärde,
men det är om vägarna att nå
det vi tvista. På högerhåll äro vi fullt
övertygade om att det måste ske en
ändring från den nuvarande regeringens
sida, om vi skola kunna bibehålla
ett stabilt penningvärde.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag skall inte taga kammarens tid i anspråk
någon längre stund. Jag skall bara
helt kort framhålla, att när vi inte
ha velat ansluta oss till utskottets skrivsätt
beror det på att vi ha önskat större

frihet, när det gäller avskaffande av detaljregleringarna,
än vad utskottet åsyftar.
Vi mena, att detaljregleringarna
böra kunna avskaffas delvis redan under
detta år, även om förhållandena för
närvarande äro mycket ovissa, och att
man inte som utskottet har tänkt sig
bör vänta med allt som i detta fall avses
ända till dess året är slut.

När vi här tala om detaljregleringarna,
är det ganska naturligt, att vi i
främsta rummet tänka på en del av de
bestämmelser, som kringgärda byggnadsverksamheten,
inom vilken det redan
i dag finns utrymme för en större
frihet, en frihet som jag hoppas för varje
dag skall bli mer uppenbar för dem
som ha med dessa saker att göra. Vi
äro mycket glada för att den lilla skillnad
i skrivsättet, som anknyter till vår
uppfattning, har stöd hos finansministern,
och vi våga därför tro, att ett avskaffande
av detaljregleringarna skall
kunna komma till stånd i något snabbare
takt än vad utskottets skrivsätt
skulle kunna ge vid handen.

När det gäller räntepolitiken har det
sagts från statsrådets sida, att en räntepolitik,
som medger vissa smärre svängningar,
skulle kunna vara tänkbar. Jag
har inte någonting att erinra däremot,
men jag vill framhålla, att det svenska
jordbruket inte har något intresse av en
räntesats, som tillätes mycket stora
svängningar. Vi ha tidigare många och
dystra erfarenheter av hur det har gått,
när man har sökt reglera det svenska
samhället med ett mer eller mindre
hårt tryck på ränteskruven, och vi mena,
att innan man går in för att använda
räntan som en faktor för att befrämja
eller bromsa konjunkturerna, böra alla
andra medel ha prövats och befunnits
mindre lämpliga.

Herr talman! Jag skall sluta med
detta. Jag tror, att kammaren mera
uppskattar, om man inte besvärar den
alltför länge i de sista dagarnas intensiva
kapplöpningsskede.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergängen till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till den reservation, som har avgivits
av herr Näsgård och mig.

Herr OHLIN: Herr talman! De frågor,
som vi i dag diskutera, ha ju en sådan
betydelse och räckvidd, att det är
nödvändigt att taga upp dem till belysning,
och till en inte alltför knapphändig
sådan, även om kammarens tid av
kända skäl är starkt begränsad. Jag
skall av sistnämnda skäl inte försöka
göra någon sammanfattning av de väsentliga
punkterna i den reservation,
som har avgivits av herr Schmidt
m. fl., utan jag skall begränsa mig till
några punkter, som ha närmare berörts
i diskussionen tidigare i dag.

Jag vill börja med att slå fast, att vi
väl alla äro överens om att bevarandet
av ett fast penningvärde är en av de
viktigaste uppgifterna för det svenska
samhället i fråga om ekonomisk och
social politik. Finansministern själv betonade
det alldeles nyss. Jag tillåter mig
då i överensstämmelse med reservationen
hemställa, att finansministern sörjer
för att vi få en utredning om förutsättningarna
för bevarandet av penningvärdet
i de nya förhållanden, som
vi ha kommit in i genom organisationernas
tillväxt och genom den fulla sysselsättning,
som vi väl alla sträva efter
att behålla. Det är klart att en utredning
om detta problem skulle kunna
bli en del av uppgifterna för den nya
analys av riktlinjerna för vår ekonomiska
politik, som finansministern lär
komma att sätta i gång, men jag undrar,
om inte det problemkomplex, som gäller
bevarandet av det fasta penningvärdet
i en tid av full sysselsättning, har
en sådan räckvidd, att det vore lämpligt
att det diskuterades i en särskild
utredning, som hade en mera mångsidig
representation just för Organisationssverige.

Både utskottet och reservanterna an -

se det angeläget att en alltför stor likviditet
på penning- och kapitalmarknaden
undvikes. Man kan fråga sig varför
detta är så betydelsefullt. Jo, det
liar naturligtvis betydelse därför att en
stor likviditet gör kreditinstituten villiga
att ge kredit för allehanda investerings-
och importändamål och kan även
på andra punkter skapa en köpvillighet,
som det i många lägen är angeläget
att hålla tillbaka. Frågan är bara, hur
man skall kunna ordna så, att vi i skiftande
lägen uppehålla en lämplig
stramhet på penning- och kapitalmarknaden.

Herr Sköldin hade många värdefulla
synpunkter i sitt anförande, men han
föreföll mig personligt lyckligt och
oskuldsfullt omedveten om vikten av att
hålla en viss stramhet på penning- och
kapitalmarknaden, när han uttalade sig
om att riksgäldskontoret kunde låna i
riksbanken utan några vidare reservationer.
Det bleve billigare på det sättet.
Jag tror inte, att finansministern på
den punkten var så glad över det stöd,
som hans partivän menade sig ge
honom.

Skall man kunna hålla stramheten på
penningmarknaden, måste riksbanken
då och då tillgripa operationer i öppna
marknaden genom köp och försäljning
av värdepapper. Nu anse vi inom den
riktning jag företräder — och det framgår
även klart i reservationen — att
riksbanken i många lägen inte kan bedriva
tillräckliga operationer i marknaden
utan att den också har möjlighet
till och är villig att medgiva en viss variation
av räntenivån. Det är alltså den
önskade stramheten på penningmarknaden
och dess påverkan på kreditinstitutens
villighet att låna ut medel till
näringslivet som är det primära, och
räntevariationerna äro ur denna synpunkt
sett det sekundära. Om riksbanken
sköter penningpolitiken med skicklighet,
kan den uppnå stora variationer
i atmosfären på kapitalmarknaden och

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av eu plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

kan kraftigt påverka kreditgivningarnas
omfattning även med rätt begränsade
variationer i räntenivån. Som jag
ser saken, är det ett led i riksbankens
skickliga liandhavande av en sådan rörlig
räntepolitik att man gör klart för
sig, att det inte är fråga om att släppa
räntan fri och variera den alltför våldsamt.
Man måste så att säga ha ett program.
Man har förut sagt, att det ligger
inom lågräntepolitikens ram, och jag
ser inte något fel i den terminologien;
om man bara inte pressar ordet lågräntepolitik
alltför hårt, tycker jag, att
det är ett ganska adekvat uttryck.

Jag håller alldeles med Dagens Nyheter
— det vill jag säga till herr Hjalmarson
— om att man inte a priori
skall fixera gränserna för dessa marginaler
utöver vad jag för ett ögonblick
sedan sade om förutsättningarna. Men
jag tror, att man skall klart ange, att
politiken inte till sin karaktär är en
hög- och lågräntepolitik, som syftar till
att göra räntevariationerna såsom sådana
till det viktigaste. Det förefaller
mig, som om det på den punkten vore
en icke oväsentlig skillnad mellan högerns
ståndpunkt och vår. Högern lutar
åt att rent principiellt deklarera, att
man skall låna i marknaden och sedan
se vad räntan blir. Jag är övertygad om
att ifall man har bundit sig för detta,
kommer man i vissa lägen att få våldsamma
fluktuationer i räntenivån. Det
svenska samhället och dess kapitalmarknad
är inte större än att ett begränsat
antal människor, som enligt högerns
terminologi utgöra automatismens
tjänare, i själva verket kunna komma
att fungera på ett sätt, som inte alls är
helautomatiskt. Jag tror man måste göra
klart för sig att ledningen när det
gäller dessa ting måste ligga hos riksbanken
och inte på något annat håll.
Till förekommande av kritik vill jag säga,
att detta har ingått i det liberala
samhällets inställning under många årtionden.
Det är alltså inte alls något

nytt påfund från det senaste decenniet.
Om man binder riksbanken på det sätt,
som högerdeklarationen förefaller mig
göra, så kan man få våldsamma räntefluktuationer
och därmed oro i näringslivet
och svårigheter att bevara den höga
och jämna sysselsättning, som högern
förutsätter som given. Detta förefaller
mig vara så självklart, att vi inte
behöva närmare diskutera terminologien
på den punkten.

Att även begränsade räntevariationer
kunna få betydelse sammanhänger därmed,
att det i många fall är räntans rörelseriktning
som är betydelsefull för
människornas handlingssätt. Väntar
man att räntan skall komma att sjunka
t. ex. en kvarts procent, så betyder det
detsamma som en stegring av de långa
obligationskurserna med ganska många
procent, och det påverkar handlingssättet
i hög grad. Det är delvis genom
att påverka, i någon mån också styra,
marknadens förväntningar beträffande
räntan, som riksbanken med skicklig
politik kan påverka utvecklingen.

Jag har diskuterat detta problem med
många bankmän av olika slag inte bara
i Sverige utan i många länder, och jag
kanske kan få nämna, att för ett eller
två år sedan diskuterade jag det med
en av de bankmän, som på grund av
sin position anses åtnjuta en särskilt
hög grad av förtroende i den internationella
finansvärlden, en av de ledande
amerikanare, som spela en mycket
stor roll i den verksamhet för internationellt
bank- och penningväsende,
som nu pågår. Han förklarade, att man
i Amerika har kommit därhän, att även
en ränteförändring på en kvarts eller
t. o. m. en åttondels procent har stor
verkan på kapitalmarknaden. Han sade
bl. a.: »Jag hoppas att få uppleva den
dag, då också en ränteförändring på eu
sextondels procent skall vara ett effektivt
instrument för att ändra kapitalmarknadens
läge.»

Nu behöva vi kanske inte precis ac -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ceptera dessa åsikter, ty förhållandena
ligga annorlunda till i Amerika än här.
•lag nämner detta bara för att visa, att
det är oriktigt, herr talman, att påstå,
att det skall till några väldiga •— eller
mycket väsentliga — räntevariationer
för att räntepolitiken skall bli ett viktigt
instrument i riksbankens hand.

På grund av frågans tekniska natur
skall jag avstå från att närmare utveckla
densamma, men jag vill säga till
finansministern, att när han ändå ville
liksom bagatellisera de måttliga räntevariationernas
betydelse, så skiljer sig
hans uppfattning från min. Även en
måttlig ränteförändring verkar bl. a. på
två sätt. För det första verkar den som
en varningssignal, om det är en höjning,
och på motsatt sätt, om det är en
sänkning, vilket psykologiskt kan få
ganska stort inflytande. För det andra
äro de förändringar i penning- och
kapitalmarknadens stramhet och villighet
att ge krediter, som ju gå hand i
hand med en begränsad räntehöjning,
av mycket stor betydelse.

Det är klart att man också måste
eftersträva en ordnad samverkan mellan
riksbanken och affärsbankerna och
näringslivets organisationer över huvud.
Det gladde mig att höra, att herr
Hjalmarson ganska starkt underströk
den saken, som från vårt håll ofta har
betonats. Men vad vi kanske något mera
än högerreservationen understryka är,
att det är samordningen mellan penningpolitiken
å ena sidan och den ekonomiska
och sociala politiken å andra
sidan, som är av så stor betydelse.

När det gäller samordningen med
finanspolitiken måste jag konstatera,
att när man som det gjordes från
högerhåll — förordade en viss räntehöjning
under budgetåret 1949/50, så
ligger det naturligtvis en viss inkonsekvens
i högerpartiets och bondeförbundets
ställningstagande till statsfinanserna
för budgetåret 1949/50, eftersom
detta, enligt vad som nu visat sig, skulle

ha kommit att innebära, om riksdagen
hade handlat efter dessa linjer, att man
nödgats göra en upplåning för löpande
utgifter på någonting av storleksordningen
300 miljoner kronor. Jag tror
inte detta kan kallas samordning av
den statliga finanspolitiken och penningpolitiken.
Den ena handen bör veta
vad den andra gör.

Till finansministern vill jag säga, att
den deklaration rörande budgetbalanseringen,
som finns i reservationen, är
den ståndpunkt vi hela tiden intagit.
När finansministern i en budget på
5 000 miljoner kronor vill göra en stor
affär av vad han anser vara ett minus
på 10 eller 20 miljoner kronor, men
som vi bestrida vara ett minus, så är
det en sak. En annan sak är att förorda
en politik, som förutsätter en upplåning
på exempelvis 300 miljoner kronor. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att
finansministern nästa gång det gäller
dessa budgetbalanseringsproblem kanske
kommer att ta upp diskussion särskilt
med bondeförbundet och högern,
vilka härvidlag ha intagit en annan
ställning än vad vi ha gjort, som ha
tagit på oss bördan att för finansåret
1949/50 rekommendera en politik, som
skulle onödiggöra eu sådan upplåning.

Beträffande finanspolitiken skall jag
här endast i förbigående säga, att finansministerns
intresse för en sparvänlig
skattepolitik förefaller mig vara allt
för ljumt. Det är en fråga som brådskar! Beträffande

den rörliga räntan gjorde
finansministern ett värdefullt och intressant
uttalande, då han för sin del
sade sig vara principiellt intresserad av
den men samtidigt förklarade, att tiden
ännu inte iir inne för att införa densamma.
Kanske den kan bli det om ett
år, sade han. Jag förstår, alt man inte
kan pressa en finansminister på alltför
klara besked på en sådan punkt, men
det är klart alt en antydan om i vilket
läge finansministern menar att eu va -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

riation av räntenivån kan företas är av
betydelse. Det är ju alltid klargörande,
och det är kanske lättare att tala om
det än att precisera tidpunkter. Det
förefaller mig svårt att göra i förväg.

Herr talman! Tillåt mig att i anslutning
till dessa onekligen ganska principiellt
upplagda reservationer göra ett
par principiella påpekanden. Även finansministern
kom ju in på sådana synpunkter.
Det kan inte förnekas, även
om det är för mycket sagt att vi stå vid
ett vägskäl, att det under det närmaste
året eller de närmaste åren kommer att
fattas beslut, som komma att ange i vilken
riktning den svenska samhällsekonomien
och vårt ekonomiska system
skola utvecklas. Det är väl ändå så,
trots att finansministern försöker att
släta över litet, att det dels finns en
socialistisk inställning till dessa problem
och dels en annan, som vi på vårt
håll bruka beteckna som liberal och social,
och att det här gäller att träffa ett
val — även om man kan säga att det
inte bara finns två extrema ståndpunkter
utan naturligtvis även vissa mellanformer.

Jag tror det har sitt intresse att jag
med anledning av finansministerns uttalande
läser upp några rader i arbetarrörelsens
efterkrigsprograin, som ju
statsministern ofta har angivit fortfarande
vara något slags handlingsprogram
—■ låt vara att vissa frågor tills
vidare ha skjutits undan, som herr Hjalmar.
son påpekade. Det står där på s.
186 följande:

»Att förena arbetaren med hans produktionsmedel,
eller med egendomen,
hör till de gamla parollerna i den socialistiska
förkunnelsen. Detta kan naturligtvis
ske genom att enskilda äger
sina egna arbetsverktyg, sin jord, sin
verkstad. Enskild äganderätt är då ett
medel att tillförsäkra arbetaren produkten
av hans arbete. Men eftersom den
socialistiska kritiken i första hand tar
sikte på kapitalistiska produktionsfor -

mer med mängder av anställda i gemensamt
arbete, där vars och ens andel
icke kan utskiljas, blir huvudintresset
knulet vid äganderätten till gemensamt
utnyttjade produktionsmedel, och den
socialistiska lösningen blir samäganderätt,
socialisering.

.Socialisering betyder alltså inte bara
att lägga äganderätten i händerna på
''hela samhället’ i betydelse av en statlig
tvångsorganisation. Det framgår för
övrigt redan av det samägande som förekommer
i kommunerna och kallas
kommunalsocialism. Varje överföring
av egendom i händerna på grupper av
olika slag, på organisationer avgränsade
till enheter av gemensamt arbetande
medborgare, innebär en socialisering.»

Som angivande av skillnaden mellan
liberalism och socialism står det på s.
ISO, att vad liberalismen vill främja är
»individuell äganderätt, inte gemensam
äganderätt, sådan den eftersträvas av
socialister».

Om man nu utvecklar detta resonemang
vidare med användande av den
socialdemokratiska kritiken mot den
s. k. privatkapitalistiska produktionsordningen
och mot vinstintresset,
d. v. s. att den enskilde strävar efter
att få vinst genom ekonomisk verksamhet,
så är det klart, att man på ett
oemotsägligt sätt kan dokumentera vad
socialistisk inställning har varit och
vad den i en principiell diskussion alltjämt
är. Man vill skjuta åt sidan det på
enskilt vinstintresse uppbyggda systemet,
som är ett prisbildnings- och
marknadshushållningssystem, och i
större eller mindre grad ersätta det
med något annat.

Mot detta sätta vi ett system, som liksom
det nuvarande bygger på prisbildning,
marknadshushållning och näringsfrihet.
Vi vilja alltså inte ha den steg
för steg ökade samäganderätten. Vi vilja
ha enskild äganderätt, och vi säga att
man bör ordna så, att så många människor
som möjligt bli ägare av ur de -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ras synpunkt väsentliga kapitalbelopp.
Det är klart, att^ien sociala liberalismen
alltid på vissa punkter med växlande
styrka har gjort vad man kan
kalla modifikationer — men i så fall
mycket gamla — till detta resonemang.
För det första framhålla vi — som det
också står i 27-punktsprogrammet — att
inkomstfördelningen inte kan accepteras
utan vidare, sådan den blir genom
krafternas fria spel. Vi vilja ha sociala
reformer, som skapa ett bättre läge för
de sämst lottade och medföra ökad
trygghet mot inkomstbortfall. Det är
oriktigt när finansministern här säger,
som så ofta i den socialdemokratiska
propagandan, att socialisterna ha kämpat
för detta mot borgerligt motstånd.
Liberalismen har under detta århundrade
varit en banbrytare även för
inånga av de sociala reformerna, och
den har hela tiden intagit en principiellt
positiv hållning till ett steg för
steg utvidgat socialt reformarbete. Sedan
ha vi kunnat ha delade meningar
på den ena eller andra punkten. Det
är inte bara vi, som på någon punkt
ha tagit miste. Socialdemokraterna gjorde
det, när det gällde arbetsdomstolen.
Men ingen kan bestrida att liberalismen
härvidlag har haft en positiv inställning
och att vi bibehålla den.

Vår andra reservation är, att en prisbildning,
som lämnas åt sig själv, under
vissa förutsättningar kan leda till uppkomsten
av enskilda monopol. På den
punkten ha vi sannerligen inte underlåtit
att klargöra vår hållning, men med
anledning av att detta ofta bestrides
skall jag be att få hänvisa till vår skrift.
Efterkrigstidens samhälle, som utkom
några månader före 27-punktsprogrammet.
Den är mycket upplysande på denna
punkt. Av hänsyn till kammarens
tid skall jag inte läsa upp de sidor det
här gäller, nämligen sidorna 33—35,
utan jag skall bara läsa själva slutsatsen
:

»För att trvgga förbrukarnas berätti -

gade intressen och skydda näringsfriheten
är det av vikt, att samhället ordnar
erforderliga kontrollmöjligheter
i fråga om monopolistisk pris- och försäljningspolitik.
Ett permanent organ
för övervakning av enskilda monopolistiska
företag och sammanslutningar
torde alltså höra skapas. Men detta får
under inga omständigheter erhålla sådana
befogenheter, att det kan lägga sig
i företagens skötsel. Dess uppgift torde
böra i första hand begränsas till att
undersöka när helst inom eu bransch
för höga priser förekomma eller näringsfriheten
på ett icke rimligt sätt inskränkts.
Genom att i förekommande
fall rapportera till regeringen, sätts
denna i stånd att vidta erforderliga åtgärder.
Man torde kunna räkna med
att redan själva existensen av en dylik
övervakande myndighet skulle stärka
de krafter, som vilja främja moderation
i de enskilda monopolsammanslutningarnas
ekonomiska politik. I stort sett
skulle ett organ av detta slag komma
att utgöra ett försvar för näringsfriheten
i landet och alltså ingalunda innebära
ett statligt ingrepp som minskar
denna.»

Vi röstade också på folkpartihåll för
en förstärkning av anslaget till kommerskollegii
byrå för registreringen av
kartellavtalen, .lag hänvisar i övrigt till
bankoutskottets reservation.

Eftersom man nu på socialdemokratiskt
håll har tagit upp denna fråga,
skall jag tillägga några ord. Det är klart
att utvecklingen under senare år inte
i allo har varit tillfredsställande. Det
har blivit för mycket av dylika, ofta
mindre lämpliga former för monopolistiska
överenskommelser. Men orsaken
är, som förut framhållits, hl. a. den
statliga regleringsekonomien. Nu är det
en rörelse i gång inom näringslivet,
som är mycket glädjande, där man reagerar
mot detta. Industriförbundet har
skapat ett särskilt organ, som skall
befrämja en riktig utveckling. Vidare

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

har kartellregistreringen utan tvivel
haft en avsevärd nytta. Som jag angivit
har samhället här en mycket viktig uppgift
att fylla, men vi ställa oss skeptiska
(ill tanken att skapa några nya ämbetsverk
för att reglera eller dirigera. Vi
äro motståndare både till enskilda och
offentliga monopol, därför att vi tro på
konkurrenssamhällets effektivitet.

Jag vill tillägga, att offentliga regleringar
ofta äro mycket mera permanenta
än enskilda, vilket generaldirektör
Örne, som är socialdemokrat, ofta
har framhållit. Jag skulle vilja rekommendera
herr Sköldin att något litet
repetera vad som står i hans skrifter.
Det skulle vara en mycket nyttig läsning,
kanske inte bara för herr Sköldin
utan för litet till mans. När herr Sköldin
sedan citerade direktör Anér, vars
mycket intressanta artikel är mycket
värdefull, skulle herr Sköldin kanske
också ha nämnt att herr Anér beklagar
sig över att han tvingas sälja Kooperativa
förbundets skodon tre procent dyrare
än Konsums affärer.

Man kan också, som herr Hjalmarson
gjorde, erinra om den statliga nyetableringskontrollen
när man diskuterar
den enskilda. Såvitt jag kan se
måste man slå fast, att det från det allmännas
sida tarvas en ökad verksamhet,
men man kan icke påstå att alla
överenskommelser inom näringslivet
äro skadliga för det allmänna.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i dessa problem, men jag vill ställa
en fråga till ledamöterna på regeringsbänken
och till de socialdemokratiska
medlemmarna i övrigt. Vi äro överens
om att de fackliga organisationerna på
arbetsmarknaden samt jordbrukets organ
bedriva en legitim verksamhet för
att skapa trygghet för sina medlemmar.
Nu frågar jag: Finns det några trygghetsskapande
åtgärder av liknande natur,
som kunna anses legitima, när det
t. ex. gäller handelns intresse av att
uppnå en viss trygghet?

Det skulle vara värdefullt att veta om
damerna och herrarna här mäta med
olika mått och säga, att när det gäller
arbetsmarknaden ocli jordbruket är sådant
mycket bra, men när det gäller
handeln är ingenting bra. Jag tror att
del för att få den rätta balansen i denna
diskussion är nödvändigt, att man reparerar
den försummelse man hittills
gjort sig skyldig till och just här ställer
frågan: Finns det inte vissa legitima
överenskommelser även när det gäller
näringslivet? Det är klart att man hela
tiden får hålla i minnet, att man skall
bevara konkurrenssamhällets väsentliga
drag, och det är mot den bakgrunden
jag ställer denna fråga. Jag vill tillägga,
att jag förmodar, att det inte är någon
som bestrider, att de offentliga regleringarna
äro de enskilda konkurrensbegränsande
överenskommelsernas moder
och att en mera liberal ekonomisk
politik ökar utsikterna till att konkurrensen
inom näringslivet återställes.
Man kan, herr Sköldin, inte samtidigt
slå sig till riddare för näringsfriheten
och vara anhängare av en socialistisk
politik. Om man däremot tar avstånd
från socialistisk politik, är det klart, att
man har lättare att konsekvent företräda
näringsfriheten.

Den tredje punkt, där vi ha gjort
en komplettering till det allmänna förordet
för marknadshushållning, är den
punkt, där vi ha framhållit, att man
måste sörja för att det inte blir depressioner
och arbetslöshetskriser och inte
heller inflatoriska överkonjunkturer.
Även här hade finansministern åter ett
utslag av den olyckliga kärlek socialdemokratien
bär till en historieskrivning,
som historiens musa inte tycks
besvara, en skildring som jag inte kan
acceptera. Under 1930-talet var det ju
ingalunda så, att man på liberalt håll
ställde sig som motståndare till en sådan
politik. Det väsentliga i 1933 års
diskussion var de offentliga arbetena,
och statsrådet Sköld kanske kan läsa

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

vad dåvarande statsministern Per Albin
Hansson i det sammanhanget sade i
riksdagen: »Här skilja oss eu miljon
kronor i anslag till offentliga arbeten.
Det kan ju inte spela någon större roll.»
Men det är klart att det fanns vissa
riktningar inom de dåvarande liberala
och frisinnade partierna som stodo avvaktande,
det vill jag inte bestrida. Jag
kan möjligen få lov att tillägga, att jag
i varje fall tillhörde dem, som gjorde
det lilla jag kunde genom en rätt omfattande
journalistisk verksamhet för
att verka för den s. k. aktiva konjunkturpolitiken.

Sedan kommer jag till en fjärde
punkt. Jag har aldrig dolt, att i speciella
krislägen med bristsituationer
o. d. tvingas samhället stundom att tillfälligt
tillgripa regleringar. När finansministern
nu säger, att vi släppa lönestoppet
och böra därför vara försiktiga
med att släppa efter på alla andra
regleringar just vid nyår, så intar finansministern
en extrem hållning, som
är raka motsatsen till herr Hjalmarsons.
Han säger nämligen, att eftersom
vi släppa lönestoppet vid nyår och det
finns ett inte närmare angivet, av honom
som oupplösligt betecknat samband
mellan lönestoppet och alla andra
regleringar, så måste alltsammans avskaffas
just då. Finansministern säger:
Lönestoppet, men ingenting annat just
då. Herr Hjalmarson säger: Allt annat
också just då.

Det förefaller mig som om det vore
klokt att här behålla en viss handlingsfrihet
men samtidigt fasthålla vid riktlinjerna
att det skall ske en snabb avveckling
av regleringarna. Jag tror att
med finansministerns inställning är förenad
en betydande risk för att organisationerna
på arbetsmarknaden vid förhandlingarna
i november och december
komma att säga: Vi skola vara moderata,
men då vilja vi ha garantier av
regeringen för att man bibehåller den
och den regleringen under hela nästa

av en plan för övergången till en friare

år. Om inte regeringen på förhand intagit
en annan ställning än den finansministern
gör i dag, kan regeringen bli
fångad och tvingad att bevara regleringarna
mycket längre än regeringen
själv önskar. Jag för min del skall inte
dölja, att jag, ehuru jag vet att det inte
är populärt på alla håll inom näringslivet,
föredrager, att man går in för en
relativt snabb avveckling av regleringarna,
även om detta skulle framtvinga
en uppgörelse på arbetsmarknaden
med något slags indexlönearrangemang,
eftersom parterna annars komrne
att känna sig otrygga. Jag tror att
man inom näringslivet får göra klart
för sig, att man har att välja mellan
något slags mycket begränsat indexlönearrangemang
å ena sidan eller att å
andra sidan finna sig påtvingad vissa
fortsatta regleringar.

Jag skall här inte på tal om regleringarna
diskutera hyresregleringen.
Det är en alltför stor fråga. Jag vill
bara säga, att det förefaller mig som
om man måste hålla i minnet, att den
nuvarande bostadsbristen till mycket
väsentlig del beror på inflyttningen till
samhällena och hushållsbildningen och
att studier enbart av befolkningstalet
för landet i sin helhet kunna vara
ganska vilseledande. Om man ställer sig
positiv till strävandena att under denna
övergångsperiod övergå från ett rum
och kök till två rum och kök som en
normalbostad för att inte på längre sikt
säga minimibostad för en svensk familj,
så kommer man naturligtvis att se
detta problem på ett mindre ensidigt
sätt än som understundom sker. Men å
andra sidan är det klart, alt även här
finns det möjligheter till uppmjukning.
Såsom i reservationen har påpekats,
ligger det säkert i hyresgästernas eget
intresse, att man åstadkommer större
möjligheter än som finnas i dag till reparationer
och bevarande av fastighetsbeståndets
kvalitet, varvid man naturligtvis
måste ge fastighetsägarna ersätt -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ning för kostnaderna härför, icke alltför
snålt utmätta.

Jag återgår nu, herr talman, till sist
till mina principiella anmärkningar. Jag
har alltså angivit fyra tillägg till det
allmänna förordet för prisbildningsoch
marknadshushållning. Jag har med
ett kort citat visat, att den socialistiska
inställningen är en annan. Skördetiden,
som det talades om för några år sedan,
var tänkt, det veta vi och det kunna
vi so i 27-punktsprogrammet, som en
period, då man äntligen, efter att ha
fått socialistisk majoritet, skulle börja
att genomföra en samhällsomdaning efter
de riktlinjer, som finnas angivna
i programmet sedan 50 år. Vad var det
man skulle börja med? Jo, enligt 27-punktsprogrammet skulle man börja
med olje- och bensinhandeln ■— det fick
man avskriva — och med försäkringsväsendets
förstatligande, vilket står på
s. 22 i programmet. Det skulle kunna
bli tillfälle för oss, herr talman, att under
en kommande punkt på dagordningen
uttrycka vår stora tillfredsställelse
över att socialdemokraterna, som
propositionen och utskottsutlåtandet om
försäkringsväsendet visa, ha avstått att
i detta avseende förverkliga 27-punktsprogrammet.
Jag gör detta konstaterande
av vår tillfredsställelse i detta sammanhang
i stället.

Vad sedan beträffar utrikeshandeln
bär jag förut här i riksdagen nämnt,
att statsrådet Ericssons tal långt mera
överensstämmer med vårt program än
med 27-punktsprogrammets anda och
att vi naturligtvis äro glada över det,
även om handelsministern inte är lika
glad över vårt beröm.

På dessa punkter kan man alltså konstatera,
att den socialistiska offensiven
har upphört och att man har slagit til!
reträtt. Men när vi nu i dag diskutera
förutsättningarna för en utredning av
den svenska ekonomiska politiken på
längre sikt, är det rimligt och betydelsefullt.
att kammaren och svenska

folket får veta, om detta från regeringspartiets
sida är en taktisk reträtt eller
om det fortfarande är så, att man
strävar efter att väsentligt utöka det
kollektiva ägandet steg för steg som
det står här. Har man avfört detta förstatligande
från praktisk politik under
de närmaste åren eller inte?

Därmed kommer jag in på en fråga
som är närbesläktad med den herr
Hjalmarson reste, med anledning av att
statsministern sagt, att han avfört vissa
frågor för tillfället, därför att de äro
partiskiljande. Vad menas med detta?
Kommer man kanske plötsligt att ta
upp hela den socialistiska politiken
igen och säga: Nu ta vi fram dessa
partiskiljande frågor? Det kan inte nekas
till att även om det här inte finns
skillnader mellan 0 och 100 procent
utan snarare en gradskillnad, så ha
vissa riktningar sympati för att samhället
skall dirigera, andra ha mera
sympati för prisbildning, en del ha
sympati för tvångslagsbestämmelser,
andra ha mera sympati för uppmuntran
åt människorna, en del ha mera sympati
för att samhällets inflytande skall
ökas, d. v. s. centralisering, andra för
det liberala systemet, decentralisering,
en del tycka, att samhället kan ingripa
litet hur som helst, andra säga, att inte
bara social trygghet utan även näringslivets
trygghet är en förutsättning för
en gynnsam utveckling.

Nu säger finansministern, att han är
anhängare av marknadshushållning.
Men, herr finansminister, vad betyder
detta? Betyder det, att finansministern,
när det gäller de principiella delarna
av arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
vill förklara, att dessa saker inte ha
någon praktisk betydelse i svensk politik
under de år fram över, som vi nu
kunna överblicka? Enligt min mening
kan man inte komma ifrån att det nog
här finns, som handlingarna visa, en
gradskillnad, som är så stor, att den
närmar sig en artskillnad och att rikt -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

linjerna för den ekonomiska politiken
få bedömas efter om man strävar mot
att öka den kollektiva äganderätten och
inskränka på det fria systemet eller om
man inte gör det.

Vi hänvisa från vårt håll till att erfarenheterna
hittills tala för det friare
systemet. Vi tro att det på den vägen
är möjligt att genomföra en omdaning
av det svenska samhället, som ger mera
likhet i chanser, höjer standarden och
fördjupar friheten, medan det inte går
på den socialistiska vägen. Det är därför
vi se det som en så väsentlig uppgift
att fortsätta det arbete, som bedrivits
under senare år med att slå tillbaka
varje försök till en socialistisk
offensiv.

Som jag sade för en stund sedan,
skola vi under de närmaste åren få ta
ställning på ett avgörande sätt till riktlinjerna
i vår politik, och därför är det
av betydelse, att vi klargöra var vi stå.
När direktiven skola ges för den utredning,
som såvitt jag vet finansministern
ställt i utsikt, är det av betydelse att
man här klarlägger dessa frågeställningar,
inte bara för att ge direktiv
åt utredningen utan även för att klarlägga
mer än som kan ske i dag, var
de olika politiska riktningarna stå.

Jag yrkar bifall till den reservation,
som avgivits av herr Schmidt m. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
fått åtskilliga frågor under debattens
senare del, och jag finner mig pliktig
alt ge vissa svar på dem.

Det är först ett par frågor, som hänföra
sig till det rent aktuella läget. Sålunda
frågade herr Ohlin, i vilket läge
jag skulle anse, att det vore möjligt att
genomföra en viss ränterörlighet. Jag
vill för min del på den frågan svara,
att om jag efter höstens avtalsuppgörelse
finner, att vårt ekonomiska läge
fortfarande ter sig stabilt utan tenden -

ser i inflationistisk riktning, anser jag
att tiden då är inne att diskutera frågan
om en sådan rörlighet.

Den andra fråga, som här ställdes,
var, om vi från socialdemokratisk sida
inte kunde medge, att det t. ex. inom
handeln skulle finnas utrymme för vissa,
som herr Ohlin sade, legitima överenskommelser.
Jo, visst kan det finnas
sådana. Huvudsaken är, alt överenskommelserna
inte äro så beskaffade,
att de hindra människor att välja yrke
fritt och att de inte på ett mot konsumenterna
orättvist sätt förhindra konkurrensen.
Men annars är det klart, att
även handelns folk inom vissa gränser
ha rätt att tänka på sina trygghetsfrågor.

Jag skulle också vilja säga ett ord
om historieskrivningen. Det är väl
ändå litet för mycket, herr Ohlin, att
försöka mästra mig i fråga om vad
som skedde i .svensk politik på 1930-talet. Jag var ju dock trots allt betydligt
närmare knuten till det skeendet
än herr Ohlin. När det gällde frågan
om den aktiva konjunkturpolitiken ha
vi aldrig för vår del förnekat, att herr
Ohlin dristigt stod på vår sida. Men
när det gällde arbetet för den aktiva
konjunkturpolitiken var det en oerhörd
principiell skillnad mellan å ena
sidan högern och folkpartiet och å
andra sidan socialdemokraterna och
bondeförbundet, en principskillnad,
som tog sig uttryck i mycket klara ordalag.
Att sedan komma och hänvisa
till ett yttrande av dåvarande statsministern,
att det bara skilde på en miljon
kronor, är missvisande. Ärade kammarledamöter,
vi som arbeta här på
denna verkstad veta väl, att hur starka
motsättningarna än må vara mellan
oss, sträva vi i vårt praktiska handlande
att komma varandra så nära, att
vi kunna nå ett praktiskt resultat, och
vi tvingas ofta att göra en kompromiss.
Är det så märkvärdigt, att man då hade
pressat sig så nära varandra, att det

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m.

bara skilde på en miljon kronor? Det
kan på intet sätt tagas som belägg för
att det icke fanns mycket djupgående
skiljaktigheter i åskådningarna.

Härefter skall jag komma in på den
allmänna politiken. Jag vill säga, att det
kanske inte är min sak att svara på
de frågor, som i detta sammanhang ha
framställts. Det borde egentligen statsministern
göra, men han arbetar på
sitt håll i dag, han är i första kammaren
och deltar i debatten där, och därför
kanske jag skall göra ett försök,
så långt jag nu kan. Här har ställts en
fråga, som jag inte vill karakterisera
men som väl skall vara underfundig,
nämligen vilka spörsmål det var som
statsministern och dåvarande finansministern
avsågo, när de deklaferade, att
vi tills vidare sköto de partiskiljande
frågorna i bakgrunden. Strävan var ju
för vår del att försöka komma fram till
en gemensam ansträngning att bemästra
krisen. Det gick till en början inte,
utan det var först det lyckliga utfallet
av vår politik, som ledde till en
större enighet. Men det är ju en annan
sak. Jag skulle för min del tro, utan
att vara direkt initierad, att varken Erlander
eller Wigforss hade några i och
för sig speciella frågor i tankarna utan
bara hyste den rent allmänna meningen,
att det ju alltid uppkommer till
behandling frågor som äro partiskiljande.
Det kan vara än den ena, än den
andra frågan, och dessa frågor skjuta
vi tillfälligtvis i bakgrunden. Jag kan
t. ex. peka på en fråga, som kommer
nästa riksdag och om vilken jag antar
att det kommer att bli rätt mycket partiskiljande
meningar, nämligen frågan
om treveckorssemestern. Det finns säkert
andra saker, som jag inte i detta nu
har i huvudet. Men jag tror inte att man
i detta uttalande kan inlägga något så
märkvärdigt, som att det skulle vara
vissa speciella s. k. socialistiska frågor,
som vi tänkte på, utan det var snarast
sådana ting, som alltid komma upp och

där vi på grund av partiernas olika ursprung
komma att ha olika meningar.

Sedan kommer jag över till frågan
om skillnaden mellan liberalismen och
socialismen. Jag skall inte uppehålla
mig vid vad liberalismen är, ty det är
ju en ännu svårare nebulösa att fånga
in än socialismen. Men herr Ohlin ställde
frågan, vad vi på vårt håll mena med
att socialismens strävan är att förena
arbetarna med deras verktyg. Jag tycker
faktiskt att det ur vissa synpunkter
var eu god inkörsport till denna fråga.
Om vi se ut över vårt samhälle, så
finna vi t. ex. en rad stora bolag. Dessa
bolag ägas av aktieägare, och vilka
äro aktieägare? Ja, det är en i viss
mån månghövdad hop, i vilken åtskilliga
aldrig ha sett den fabrik, där bolaget
bedriver sin verksamhet. Det är
dessa kapitalägare, som äga industrien,
som äga företagen. Det är de, som välja
styrelse, det är de som tillsätta den
verkställande direktören, det är de som
ombesörja hela företaget. Vid sidan av
dessa kapitalägare finns det tjänstemän
och arbetare, som varje dag ha
sin verksamhet i fabriken, som känna
den innan och utan, som äro på helt
annat sätt för sitt livsuppehälle och sin
framtid beroende av denna fabrik, men
de ha ingenting att säga till om. Äganderrätten
är kapitalets, och arbetet har
den tjänande rollen.

Jag skulle vilja fråga kammarens
ärade ledamöter, om de tro, att det vid
en fortsatt demokratisk utveckling är
möjligt att stänga in människorna inom
de nuvarande stängslen. Här ha människorna
medborgarrätt, tillfälle att ta
del i mångahanda ting i samhället, men
när man kommer till det arbetsställe,
av vilket deras livsuppehälle och framtid
är beroende, då är det stopp. Tror
någon att det stängslet kommer att
stå? Ack, det har redan brutits ut
många spjälor i det staketet — genom
fackföreningsrörelsen och på sista tiden
genom företagsnämnderna — och

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

det kommer att plockas bort fler och
fler, vilket leder till att en vacker dag
kommer arbetet först att vara likaberättigat
med kapilalet och sedermera
att vara den härskande, under det att
kapitalet kommer att få den tjänande
rollen.

Det finns ingen möjlighet för mig att
i dag tala om hur det i praktiken kommer
att tillgå. Det kommer att ske på
många olika sätt. Det kommer att ske
därigenom, att det blir arbetarna som
få inflytande i en viss industri. Det
kommer att gå dithän kanske, att fackförbunden
komma att få inflytande
över en industrigren. Det kommer att
ske därigenom, att vi här i riksdagen,
oavsett vilket parti vi tillhöra, komma
att bestämma oss för att staten skall
äga en industri, liksom vi ha gjort det
med järnvägar och åtskilligt annat i
den gångna tiden, .lag kan inte och
skali inte försöka att tala om i vilka
faktiska former det kommer att ske, att
arbetet och dess utövare komma att
steg för steg tillkämpa sig inflytandet
över det ekonomiska livet och inta den
ställning, som kapitalet förut hade
oinskränkt. Makten i dag är kan man
säga delad till kapitalets fördel, men
det kommer att ske en fortsatt förskjutning.
Jag tror, att det är detta som kommer
att ske i praktiken, och liberalismens
idé, att den enskilda människan
bör ha så mycket egendom som möjligt,
är en utopi. Det är klart, att vi
kunna äga litet var för sig — den ene
äger en symaskin, den andre en bil,
den tredje ett bostadshus och den fjärde
eu jordbruksegendom. Men vi kunna
inte allesammans enskilt äga det svenska
näringslivet. På detta område kommer
det att finnas former för ett kollektivt
ägande.

Vart tar då människan vägen?, frågar
herr Hjalmarson i ett mindre långt
gående sammanhang. Ja, människan
finns, och jag vil) bara säga till herr
Hjalmarson, afl del inte är tal om an -

nat än att dagens industriarbetare, som
äro medlemmar i sin fackförening, och
dagens jordbrukare, som äro sammanslutna
i sina organisationer och kollektivt,
inte enskilt, äga mejerier och slakterier
och dylikt, ha en större personlig
integritet än deras förfäder hade i
ett samhälle, som var mera liberalt och
där var och en mera fick sköta sig
själv.

Det föreligger ingen risk för människan
i det kollektiva samhället; tvärtom
betyder samarbetet, sammanhållningen
och solidariteten, att nya värden, som
inte förut existerade, tillföras personligheten.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern svarade,
att när statsministern hade uttalat att
han hade skjutit på vissa mera partiskiljande
frågor med hänsyn till stabiliseringspolitiken,
hade han möjligen
syftat på frågan om treveckorssemestern.
Självfallet är finansministern
mycket mera införstådd med statsministerns
tankegångar än jag, men nog
förefaller det mig vara ganska osannolikt,
att statsministern hade åsyftat frågan
om treveckorssemestern, eftersom
den för närvarande är föremål för utredning.

Finansministern framhöll sedan, att
statsministern kanske i själva verket
inte hade syftat på någon speciell fråga
utan hade helt allmänt talat om att han
skjutit på vissa mera parliskiljande frågor.
Ett sådant uttalande av statsministern
förefaller mig vara lika blottat
på reellt innehåll som finansministerns
mystiska uttalande om den socialistiska
kollektiva äganderätten.

Vidare skulle jag vilja säga, herr talman,
några få ord om räntepolitiken.
Jag tror att denna diskussion har haft
ett värde ur den synpunkten, att den
visar att skiljaktigheterna på denna
punkt uppenbarligen icke äro så stora
mellan de olika partierna.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergängen till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

Vad först och främst högern och
folkpartiet beträffar tror jag att skiljaktigheterna
väsentligen ligga på det
tekniska planet. Jag delar helt herr
Ohlins uppfattning om att även små
variationer kunna få den avsedda effekten.
Vi ha för vår del sagt, att det
är viktigt att inte i förväg fixera gränserna
för ränterörligheten, ty då kan
man inte genom de små variationerna
få den avsedda effekten. Jag har fattat
herr Ohlins uttalande så, att han inte
heller anser att det är nödvändigt att
så att säga procentuellt fixera gränserna
för ränterörligheten, utan att det
räcker med en mera allmän målsättning.
I så fall bekräftas min uppfattning
att skiljaktigheterna mellan oss
huvudsakligen äro att hänföra till tekniska
problem.

Vidare tar jag fasta på finansministerns
uttalande, att ur hans synpunkt
är det fråga om vid vilken tidpunkt
den restriktiva penningpolitiken kunde
upphöra. Finansministern sade, att
en övergång till en friare penningpolitik
kunde tänkas inträda om ett år. På
denna punkt har jag en mera optimistisk
uppfattning än herr Sköld, men i
övrigt förefaller det åtminstone mig
icke vara i varje fall någon principiell
skiljaktighet mellan oss, utan vi röra
oss uppenbarligen åt samma håll, och
jag betraktar detta, herr talman, som
en behållning av debatten här i dag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Till herr Hjalmarson skall jag endast
säga, att jag tror, att hans senaste
uttalande inte helt och hållet överensstämmer
med den högerreservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Till finansministern skulle jag vilja
uttrycka ett tack för att han var så
frispråkig. Finansministern säger att
de! är en utopi att tro, att de enskilda
kunna komma att äga så mycket, att de
på den vägen kunna komma att enskilt

äga det svenska näringslivet. Jag förslår
inte denna ståndpunkt. Jag tyckte,
att finansministern själv, när han talade
om aktieägarna, beskrev dem på
ett sådant sätt, att de väl skulle kunna
stiga i antal från 10 000 till 100 000 och
att större delen av folket kunde bli
ägare av aktier i olika företag. Det är
ju ändå så, att därför att man utför den
nyttiga funktionen att spara, är det inte
säkert att man också kan fylla funktionen
att vara företagsledare.

Jag tror att finansministerns åskådning
vittnar om en underskattning av
själva företagsledningens funktion och
dess betydelse för vårt näringsliv. Finansministern
faller tillbaka på att tala
om den ekonomiska demokratiseringen.
Jag måste säga att vi från folkpartiets
sida flera gånger ha utan större framgång
försökt få i gång en livligare
diskussion på denna punkt. Vi tro också
på en fortsatt utveckling, där företagsnämnderna
komma att få ett ökat
inflytande, men, såsom förut här påpekats,
ha företagsnämnderna i de statliga
företagen sannerligen inte varit
några pionjärer.

Hur tänker man då att staten, som
enligt programmet och enligt socialistiskt
tänkande skall spela en stor roll,
skall göra sina insatser? Jo, säger finansministern,
staten skall främja en
utveckling, där de, som arbeta, skola
vara bestämmande. Men det torde vara
uppenbart, att de, som spara det kapital,
som behövs för företagen, och som
bära en viss risk, aldrig kunna överlåta
det huvudsakliga bestämmandet på
andra, utan det blir då från finansministerns
egen utgångspunkt nödvändigt
att i enlighet med det socialdemokratiska
programmet förena ägandet
med bestämmandet, och ansvaret och
riskbärandet med bestämmandet. Då
har man också framlagt ett mycket
radikalt program för samägande, och
man kommer alltså fram till den kollektiva
äganderätten såsom det kortas -

Onsdagen den 24 inaj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

te uttrycket för riktlinjen för en svensk
socialistisk politik.

Att vi i dag ha fått besked på denna
punkt, anser jag vara en stor vinning.
Vi ha också därigenom fått besked om
att reträtten när det gäller försäkringsväsendets
förstatligande och förstatligandet
på andra områden har varit en
taktisk reträtt. Svenska folket är nu
åtskilligt mera upplyst om det socialdemokratiska
partiets åsikter än vad det
var, innan denna dag randades, och
det ber jag få tacka för.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Varken
herr Ohlins eller herr Hjalmarsons anförande
ha givit mig någon anledning
till replik. Det enda jag vill säga är, att
jag vill få fastslaget, att vi, när vi för
vår del anse att utvecklingen kommer
att fortskrida i riktning mot en kollektiv
äganderätt, därmed inte på något
sätt ha velat säga, att den kollektiva
äganderätten skall utövas i form av en
statens äganderätt, utan den äganderätten
kan komma att utövas i många olika
slags former.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skall bara göra några kommentarer.

De fyra partier, som äro representerade
i bankoutskottet, ha utnyttjat detta
tillfälle att deklarera sina åsikter om
den ekonomiska politiken. När jag läst
igenom både utskottsutlåtandet och reservationerna,
har jag frågat mig, vilken
skillnad det egentligen råder mellan
utskottets och reservanternas uppfattning.
Några sådana skillnader, som
här mot slutet av debatten en smula
teoretiskt och smålustigt ha diskuterats
och som skulle föreligga mellan en röd
åskådning och låt mig siiga en svart
åskådning, finnas absolut inte, utan det
kan på sin höjd talas om mycket snäva
nyansskillnader, där själva grundåskådningen
är mycket grå.

Huvudanledning till att man från hö -

av en plan för övergången till en friare

gerns sida väckt de motioner, det här
är fråga om, är den, vilket också uttalas
i reservation nr 1), att man genom
riksdagen vill binda fackföreningarna
så mycket som möjligt inför höstens avtalsrörelser.
Detta är ju också mycket
uppriktigt utsagt av motionärerna, och
det övriga resonemanget om regleringar,
om räntan och om den statsfinansiella
politiken betraktar jag mera som
dimbildning omkring själva huvudfrågan.

Beträffande huvudfrågan ha vi genom
utskottets utlåtande och inte minst genom
de förklaringar, som avgivits av
finansministern under debatten, erhållit
så pass stor klarhet, att vi utan överdrift
kunna säga, att skillnaden mellan
högerns ståndpunkt och den ståndpunkt,
som utskottets majoritet respektive regeringen
här ha deklarerat, är minimal.
Finansministern har här talat om att
han har förståelse för »nödvändigheten»
av att mjuka upp priskontrollen
men, tillägger han, man kan inte göra
detta förrän höstens avtalsrörelser äro
avslutade. Då är, enligt finansministerns
förklaring, tiden inne att tillmötesgå de
mera otåliga kritikerna på högerkanten.

Finansministern har t. o. in. i det näst
sista anförandet talat om möjligheten
av att genomföra vissa räntehöjningar
men sagt, att före höstens avtalsrörelser
kan man inte fastställa tidpunkten,
när den av de borgerliga begärda större
»ekonomiska friheten» skall träda i
funktion.

Jag kan därför inte fatta denna debatt
på något annat sätt än att de partier,
som representera bankoutskottet, äro
ense om det, som bär är det väsentliga
och som högermotionärerna ha understrukit
i sin motion och som var anledningen
till att motionen blev väckt,
nämligen att redan i förväg på detta
stadium försöka binda fackföreningarnas
rörelsefrihet så mycket som möjligt.

Det talas i utskottsutlåtandet också
om nödvändigheten att i lönekraven

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

visa återhållsamhet och moderation.
Hetta talesätt skiljer sig inte ens från
dem, som användas i reservationerna.
Vi anse på denna punkt, att fackföreningarna
skola ha rätt att ta vara på
de möjligheter, som den nuvarande högkonjunkturen
ger dem, utan att statsmakterna
skola försöka hindra dem därifrån.
Vi anse, att det reses så många
hinder i vägen för fackföreningarna och
för fackföreningsrörelsen när det gäller
att ta vara på de möjligheter, som högkonjunkturen
ger dem, att det inte finns
några skäl varför även riksdagen skulle
verka såsom en broms. En sådan restriktiv
politik rekommenderar ändå
utskottet och för övrigt, ännu klarare,
reservanterna.

I både utskottsutlåtande och reservationer
talas om att en prisstegring är
förestående, precis som om det vore
någonting alldeles självklart och ofrånkomligt.
Finansministern säger att man
får vänta till årsskiftet, innan man kan
överblicka det ekonomiska läget, men
sedan säger han att den nuvarande politiken
då inte kan fullföljas utan att man
måste låta priserna stiga, och då återstår
endast en from förhoppning att
denna prisstegring inte skall bli alltför
långtgående, allvarlig eller kännbar.

f sitt anförande för en stund sedan
förklarade finansministern — och det
har också understrukits i utlåtandet och
reservationerna — att det väsentliga är
att bibehålla ett fast penningvärde. Detta
sade man också, när kriget började,
och samma uttalande har återkommit
varje år i både regeringens deklarationer
och bankoutskottets utlåtanden från
år 1939 och även tidigare. Det är en
ständigt upprepad fras, men faktum
komma vi ju inte ifrån, och faktum är
att man under dessa tio år eller ännu
mer, som man talat om nödvändigheten
av att bibehålla ett fast penningvärde,
har låtit penningvärdet undergå en sådan
försämring, att en familj, som före
kriget hade 5 000 kronor i inkomst, nu

behöver ha en inkomst på 8 000 eller
närmare 9 000 kronor för att kunna
köpa detsamma som förut fanns att få
för 5 000 kronor.

Tidigare har man motiverat den oavbrutna
prisstegring, som har ägt rum,
med att det råder knapphet på varor,
men denna motivering håller ju inte
alls längre, tv man kan inte längre anföra
varuknapphet såsom anledning till
att man låter priserna stiga. Då har man
genom devalveringen skapat nya garantier
för en ytterligare försämring av
detta »fasta» penningvärde, som man
påstår måste vara det väsentliga och
bärande i penningpolitiken. Sådana förklaringar
samtidigt med sådana handlingar
måste ju karakteriseras som humbug.

Vi för vår del anse inte, att det är
någonting självklart att priserna skola
stiga. Vi anse icke att staten bör avstå
från de möjligheter, som föreligga när
det gäller att hindra prisstegringar och
som äro mycket större än de, som nu
ha utnyttjats, bara för att tillmötesgå
de svenska kapitalisternas intressen. Vi
kunna alltså inte heller på denna punkt
följa bankoutskottets rekommendationer.

Herr talman! När man bär talar om
nödvändigheten av att föra en stram
finanspolitik, kan jag inte neka mig att
erinra om hur dessa deklarationer motsvarats
av handling. I går talade finansministern
här och lyckades övertyga
kammaren om att den icke borde genomföra
en höjning av barnbidragen
med 10 kronor per år, fastän han själv
medgav att det nya systemet med slopandet
av barnavdragen för många
barnfamiljer innebär, att de förlora på
reformen. Det skulle kosta, tror jag, 17
miljoner kronor, om riksdagen hade beslutat
att höja barnbidragen med 10 kronor.
17 miljoner kronor är inte småpengar.
Men när riksdagen några veckor
tidigare utan någon egentlig debatt
beslutade att sätta in en miljard kronor
i en internationell bank, förelågo aldrig

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen

ekonomi efter ingången av år 1951, m. i

några statsfinansiella betänkligheter mot
en sådan åtgärd.

Det har här även anförts »socialistiska»
synpunkter på den ekonomiska
politik, som man skall föra. Det var
mycket nöjsamt att höra knivkastningen
mellan herr Ohlin och statsrådet
Sköld härom. Jag har också hört det
där om att man skall taga steg för steg
för att så småningom komma fram till
en ordning, där inte ett fåtal kapitalister
äga alla de avgörande produktionsmedlen.
Hittills har detta »steg för steg» i
verkligheten inneburit en oavbruten
koncentration av egendomen. Det är
tillräckligt att erinra om den statistik,
som regeringen själv levererade för
några år sedan. Den visade, att 1 procent
av folket äger 50 procent av de
taxerade förmögenheterna och att 1U av
folket äger den andra hälften. 3/« av folket
saknar däremot taxerad förmögenhet.
Detta är den faktiska utvecklingen
av detta »steg för steg».

Jag kan ju hålla med herr finansministern
om att man förr eller senare
kommer fram till en situation, då det
är fullständigt orimligt att enskilda skola
äga de avgörande produktionsmedlen.
Utnyttjandet av atomenergien uppvisar
ett exempel, där detta inte är tänkbart.
Men med tanke på den kurs, som
hålles av socialdemokratien i vårt land
och i övriga västeuropeiska länder,
måste jag fråga mig, hur många världskrig
kapitalisterna komma att sätta i
gång, innan denna förändring »fredligt»
genomförts.

Herr talman! Jag kan för min del icke
se någon större skillnad mellan utskottets
utlåtande och reservationerna; de
ha samtliga det gemensamt att de yrka
avslag på motionen. Om det till slut
skulle bli en borgerlig samling mot utskottet,
så skulle vi nog i den sista omgången
också rösta mot denna borgerliga
samling. Även om vi skulle nödgas
göra detta för att förhindra en borgerlig
seger i denna fråga, där skiljaktig4—-Andra
kammarens protokoll 1950. A

av en plan för övergången till en friare

heterna ändå inte äro så stora, så betyder
det inte alls att vi äro ense om
den målsättning, som här angivits av
bankoutskottet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju aldrig någon idé att föra någon diskussion
med kommunisterna nu för tiden,
eftersom de alltid ställa fakta på
huvudet och inte intressera sig för vad
som är sant eller inte. Jag skall därför
inte fördjupa mig i herr Hagbergs i
Luleå utläggningar. Jag vill emellertid
göra två påpekanden.

När jag sade att priskontrollen skall
lättas allteftersom varutillgången blir
så stor, att priserna icke riskera att
stiga, och när jag sade att den rörliga
räntan inte får komma till stånd förrän
efter avtalen, gjorde jag icke dessa yttranden
från den utgångspunkt, som herr
Hagberg i Luleå ville pådyvla mig, nämligen
att jag först ville låta fackorganisationerna
sluta sina avtal i lugn och
ro och sedan passa på att lägga extra
bördor på deras medlemmar. Min utgångspunkt
har i stället varit den, att
eftersom avtalsrörelsen kan komma att
medföra vissa påfrestningar för vår
samhällsekonomi, får man avgöra de
åtgärder man kan vidtaga sedan man
sett verkningarna av avtalsrörelsen. Utgångspunkten
är således raka motsatsen
mot den, som herr Hagberg ville göra
gällande.

Herr Hagberg har vidare alldeles fel
när han påstår, att vi försöka att låsa
fackföreningsrörelsen så, att den icke
skall kunna taga ut vad som går att
tagas ut. Det har från min sida icke
lagts några hinder för någon organisation
att vid de kommande avtalsförhandlingarna
taga id vad som finns att
taga. Vad jag emellertid anser mig skyldig
att säga är, att det som finns att
r 21.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

taga ut är vad som är materiellt tillgängligt.
Tar jag ut mer än vad som
finns i realia så kan jag visserligen få
mer papperspengar, men jag kan inte
lå mera nyttigheter, jag kan inte höja
min reallön utan riskerar i stället att
sänka den. Det är väl ett faktum och
en sanning, som man inte bör undanhålla
folket, att man måste skilja på
nominella löneinkomster och reell levnadsstandard.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Vilka fakta har
jag ställt på huvudet, herr finansminister?
Jag skall be att få citera ur utskottsutlåtandet
på s. 10, där det på tal
om prisutvecklingen heter: »Slopandet
av subventionerna torde leda till en
stegring av levnadskostnadsindex, som
dock med utgångspunkt från nuvarande
priser beräknats bli jämförelsevis obetydliga.
» Detta är det första faktum,
som jag påpekade att utlåtandet innehöll.

Om lönepolitiken sägs det sedan på
samma sida: «... då utrymmet för en
höjning av den reala inkomststandarden
är begränsat, får det förutsättas,
att arbetsmarknadens parter vid löneuppgörelsen
iakttaga den återhållsamhet,
som läget kräver.» Vad är detta
annat än ett försök till påtryckning på
fackföreningarna? Man kanske vill säga
att detta även riktar sig till kapitalisterna?
Det är väl dock ingen som inbillar
sig, att riksdagen behöver rikta
en uppmaning till kapitalisterna att
vara försiktiga med att gå med på lönehöjningar
till arbetarna! Detta är en
indirekt påtryckning på fackföreningsrörelsen,
den saken är fullständigt klar.

Sedan vill jag säga, att vad finansministern
sade om priskontrollen för
örat låter acceptabelt. Om det produceras
mycket varor, så att icke knappheten
på varor möjliggör en prisstegring,
kan man lätta på priskontrollen.

Detta vore normalt ingenting att säga
om. Nu är det emellertid fråga om fakta.
Devalveringen visar att sådana ekonomiska
krafter inte få komma till sin
rätt, utan man undergräver penningvärdet
på annat sätt. Denna under tidigare
förhållanden ganska naturliga utveckling
-—• det blir gott om varor,
efterfrågan sjunker och priserna sänkas
— får numera inte framträda, såsom
klart påvisats av den nuvarande
prisutvecklingen.

Jag tror, herr talman, att det inte
skulle skada, om finansministern allvarligare
försökte diskutera dessa frågor.
Det går inte att komma ifrån dem
med enbart snorkigheter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Eftersom
herr Hagberg i Luleå vill ha ett
exempel på fakta, som han ställer på
huvudet, så skall jag gärna stå till
tjänst.

Herr Hagberg talar om att vi alla
räkna med en prisstegring vid årsskiftet,
fast vi hoppas att den inte skall bli
för stor. Själv sade herr Hagberg, att
det är alldeles onödigt med en sådan
prisstegring. Detta kan staten ordna,
menade han. Ja, alla veta hur det är.
Vi hålla priserna nere på en rad importerade
varor med hjälp av subventioner.
Det är klart att priserna inte
stiga om vi låta subventionerna vara
kvar, men taga vi bort dessa subventioner
lära vi inte kunna hindra priserna
att stiga, eftersom vi alltid måste
betala det pris, som gäller i utlandet,
för de varor vi köpa därifrån.

Vidare sade herr Hagberg, att det
beslut, som fattades här i går kväll,
medförde att vissa barnfamiljer komma
att förlora. Det är fullkomligt fel! Alla
barnfamiljer vinna på reformen, förhållandet
är endast det, att vissa barnfamiljer
vinna mindre än andra.

Till sist jämför herr Hagberg en stats -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Nr 21.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

utgift på 17 miljoner kronor med insättning
av kapital i en bank. Jag är
övertygad om, att ifall herr Hagberg
skulle sköta affärer efter den principen
— att jämställa utgifter med bankinsättningar
— så kommer resultatet att
bli mycket lustigt.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
det första, som finansministern nu sade,
vill jag bara konstatera, att han upprepade
att en prisstegring efter årsskiftet
blir ofrånkomlig. Varför är det då
så? Jo, enligt finansministerns eget resonemang
på grund av de åtgärder regeringen
vidtog föregående höst, alltså
på grund av statliga åtgärder, som man
genomförde i klart medvetande om att
de skulle leda till prisstegringar. Jag
tycker emellertid inte att det finns något
försvar för att man låter konsekvenserna
av de åtgärder, som vidtogos
föregående år, gå ut över konsumenterna.

Finansministern säger vidare, att alla
barnfamiljer vinna på den skattereform,
som vi antagit. Åja, låtsas inte som om
finansministern inte förstod vad frågan
gällde! Kärnfrågan är inte den, om
det i och för sig blir lindrigare skatter
för alla barnfamiljer, utan kärnfrågan
är, om den ökning av barnbidragen
med 30 kronor, som i går beslöts, täcker
förlusten på att barnavdragen slopas.

Vad till sist angår den tredje frågan
om de i den internationella banken insatta
pengarna, vill jag erinra om att
ingen, inte heller finansministern, vågat
ställa några garantier för att dessa
pengar endast kunna betraktas som en
vanlig kapitalplacering, som man när
som helst kan hämta igen. Det är i
stället fråga om mycket riskabla engagemang.

Herr SEVERIN: Herr talman! Det var
ett yttrande av herr Ohlin, som gav mig

anledning att säga ett par ord. När han
talade om monopolistiska sammanslutningar
ställde han i samband därmed
några frågor rörande fackföreningsrörelsen.
Dessa frågor ställdes i en sådan
form, att man lätt kunde få den uppfattningen,
att fackföreningsrörelsen
enligt herr Ohlin var att betrakta såsom
en monopolistisk sammanslutning.

Nu är det klart att man på sätt och
vis kan säga, att fackföreningsrörelsen
är en monopolistisk sammanslutning,
en priskartell. Den fattar beslut om att
lönerna skola vara så och så höga,
d. v. s. att man skall försöka få dem
så och så höga. Det föreligger dock en
mycket väsentlig skillnad mellan fackföreningsrörelsen
och en monopolistisk
sammanslutning inom produktionen
eller inom handeln. Om fackföreningsrörelsen
driver igenom löner,
som överstiga den jämviktslön, som
lämnar så många som möjligt sysselsättning,
får rörelsen alltid själv bära
kostnaderna i arbetslöshet. Arbetslösheten
är i och för sig en faktor, som
oupphörligen pressar fackföreningsrörelsen
att hålla sina lönekrav inom sådana
gränser, att den reaktionen inte
uppträder att en stor del av arbetskraften
inte får sysselsättning.

En monopolistisk sammanslutning
inom produktionen kan handla på ett
annat sätt. Efter hand som efterfrågan
sjunker på grund av de monopolistiska
priserna kunna monopolistiska sammanslutningar
sänka produktionen och
ändå göra stora vinster, ja, t. o. m.
högre vinster än man skulle ha gjort,
om priserna hade satts så att hela produktionskapaciteten
hade utnyttjats.
Denna skillnad är mycket väsentlig.
.Tåg är ganska säker på att herr Ohlin,
som inte är ovan att umgås med ekonomiska
problem, mycket väl inser detta.
Denna tanke att fackföreningsrörelsen
är en monopolistisk sammanslutning
har emellertid framkommit i så många
andra sammanhang, att jag i alla fall

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

ansåg att det kunde vara skäligt att påpeka
denna skillnad.

Det finns monopolistiska tendenser
på vissa håll inom fackföreningsrörelsen.
Dessa äro emellertid av så ringa
omfattning och ha så liten betydelse
samt äro föremål för ett så enhälligt
klander från fackföreningsrörelsen i
stort, att dessa företeelser inte äro
någonting att tala om.

Herr OHLIN: Herr talman! .lag skall
inte taga upp någon diskussion med
herr Severin om fackföreningsrörelsens
karaktär. Jag vill emellertid påpeka
att han kanske inte uppfattade
mig alldeles så, som jag menade. Jag
använde inte uttrycket »monopolistisk
sammanslutning» när jag talade om de
fackliga organisationerna och jordbruksorganisationerna,
och jag antydde
inte heller att de skulle vara några monopolistiska
organisationer. Jag sade i
stället att det var fråga om trygghetsskapande
organisationer. Jag frågade
sedan om det inte kanske även inom
handeln finns ett legitimt behov att ha
organisationer med ett liknande trygghetssyfte.
Jag reste denna fråga eftersom
det funnits en tendens att fullständigt
bryta staven över alla organisationer
inom handelns område. Jag tror att
detta är orätt, och därför drog jag
denna lilla parallell, dock utan varje
hänsyftning på monopolism. Den lilla
parallellen kan kanske vara ganska
nyttig.

Jag är en bestämd anhängare av
fackliga organisationer och jordbruksorganisationer,
och jag tror att det även
inom handelns område finns uppgifter
för organisationsväsendet. Jag tror att
man på det sättet också skulle kunna
undvika vissa kostnader, som det är ett
samhällsintresse att undvika. För att
till sist konkretisera vad jag menar kan
jag som exempel taga uppställandet av

vissa kvalifikationskrav, vissa regler i
fråga om minimikompetens vid nyetablering
-— jag vill inte uttala mig om
inom vilka branscher detta skulle gälla.
Detta skulle jag inte alls uppfatta såsom
en monopolistisk tendens. Om det sköttes
väl, så vore det en ur samhällets synpunkt
nyttig form av organisation. Huvudsaken
för mig är, att man löser problemen
om organisationernas vara eller
icke vara på ett någorlunda rättvist sätt
med tanke på de olika näringarnas och
folkgruppernas problem.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ewerlöf m.fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
3:o) bifall till utskottets hemställan
med den motivering, som föreslagits
i den av herr De Geer m. fl. avgivna
reservationen; samt 4ro) bifall
till den av herrar Näsgård och Nilson
i Spånstad avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hjalmarson begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
3:o) anmärkta hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade herr Hjalmarson votering,
vadan herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ännu en gång upptog de
båda övriga propositionerna; och fann
herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den under 4:o)
anmärkta propositionen. Även denna
herr talmannens åsikt bestreds av herr
Hjalmarson medelst begäran om votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets utlåtande nr
20 antager den av herrar Näsgård och
Nilson i Spånstad avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 49 nej, varjämte 48
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den av
herrar Näsgård och Nilson i Spånstad
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets utlåtande nr
20 antager utskottets hemställan med
den motivering, som föreslagits i den
av herr De Geer m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit den av herrar Näsgård och Nilson
i Spånstad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herrar Näsgård
och Nilson i Spånstad avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Näsgård och Nilson i
Spånstad avgivna reservationen.

Efter det kammarens ledamöter på
nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet hemställt.

§ 7.

Motioner angående upptagande av förhandlingar
om en revision av 1946 års
svensk-ryska kreditavtal.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående upptagande av förhandlingar
om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

Nr 21.

52 Nr 21. Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk -

ryska kreditavtal.

Uti en inom första kammaren väckt
motion, nr 2, av herr Elon Andersson
m. fl. ävensom uti en likalydande inom
andra kammaren väckt motion, nr 2, avherr
Ohlin m. fl., vilka motioner hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förhandlingar
snarast möjligt upptagas med
Sovjet-Ryssland om en revision av 1946
års svensk-ryska kreditavtal i syfte att
åstadkomma en begränsning av den
svenska kreditgivningen».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:2 och 11:2 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av- herrar
Domö, Bergvall, Ohlin, Svensson i
Ljungskile och Hjalmarson, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:2 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 2 av
herr Ohlin m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att förhandlingar
snarast möjligt upptoges med
Sovjet-Ryssland om en revision av 1946
års svensk-ryska kreditavtal i syfte att
åstadkomma en begränsning av den
svenska kreditgivningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! När riksdagen
för två år sedan hade att behandla
frågan om det svensk-ryska kreditavtalet,
fanns det ju en allmän känsla
av att det var ett uppenbart svenskt
intresse att vår kreditgivning till utlandet
icke skulle växa. Inom utrikesutskottet
lämnades också från regeringens
sida sådana upplysningar, att utskottet
ansåg sig kunna utgå ifrån att den
kreditgivning, som skulle bli följden av
redan träffade kontrakt mellan svenska
företag och ryska köpare, skulle komma
att uppgå till ungefär 300 miljoner
kronor och att någon nämnvärd ökning
därutöver icke skulle komma att in -

träffa. Man var på alla sidor överens
om att gjorda kontrakt naturligtvis
skulle respekteras, och när det inte
fanns några utsikter till någon väsentlig
ökning av kontrakten och därmed
av kreditgivningen, så tyckte man att
det var lika bra att låta sig nöja.

Men utrikesutskottet uttalade dock —
i ordalag som jag skall be att få ordagrant
citera — en mycket klar uppfattning
om hur regeringen i visst läge
borde handla. Det heter i utskottsutlåtandet:
»Slutligen finner utskottet det
uppenbart, att den långsamma återhämtningen
i världen och vårt eget
lands nuvarande ekonomiska läge gör
det utomordentligt angeläget att undvika
en ökning av vår redan avsevärda
kreditbelastning.» När detta utlåtandediskuterades
i kammaren, tillät jag mig
framhålla att om det mot förmodan
skulle gå så, att tendenser till en mera
väsentlig ökning av kontrakt, som innebure
svenska kreditleveranser till Ryssland,
skulle framträda, så vore det uteslutet
att den svenska regeringen skulle
visa passitivtet, utan det naturliga vore
att regeringen då toge upp förhandlingar
med Sovjetryssland i frågan.

Detta uttalande från min sida föranledde
icke någon motsägelse från regeringsbänken
och inte heller av utskottets
socialdemokratiska talesman herr
Fast, som ju tvärtom framhöll, att om
han inte hade begärt ordet innan jag
yttrat mig, så hade han inte behövt
yttra sig. Men om det hos regeringen
funnits någon annan åsikt om innebörden
av utskottets utlåtande, så hade väl
det rimliga varit — det är jag angelägen
att betona — att regeringen hade
klargjort detta.

Det har nu visat sig att man har på
ett radikalt sätt felbedömt läget beträffande
svensk-ryska kreditavtalet. Kreditsumman
kommer inte att stanna vid
ungefär 300 miljoner kronor. Det har
redan slutits kontrakt till ett belopp
överstigande 400 miljoner kronor, och

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21. 53

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk -

ryska kreditavtal.

enligt de upplysningar som föreligga
kunna krediterna komma att stiga ett
bra stycke över 500 miljoner kronor.

Det är ju beklagligt ur det svenska
samhällets synpunkt, men det är också
— det vill jag inte fördölja — litet genant
för regeringen, att man alltså år
1948, säkerligen i god tro, lämnade
upplysningar, som tydligen voro mycket
illa grundade och som bl. a. stödde
sig på förhastade uppgifter från en del
företag.

Från denna utgångspunkt kommer
man enligt min mening till den slutsatsen,
att regeringen borde ha upptagit
förhandlingar med Sovjetryssland om
en begränsning av kreditgivningen. Det
hade ju inträtt ett annat läge än man
år 1946 hade räknat med. År 1946 voro
vi alla optimistiska beträffande Sveriges
ekonomiska läge, även om regeringen
tydligen var något mera optimistisk
än oppositionen, som ju ville
att avtalet skulle få mindre omfattning.
När det sedermera konstaterades, att
Sveriges ekonomiska läge var sämre än
vi hade trott, så dröjde regeringen icke
med att upptaga förhandlingar med
Förenta staterna om en revision av vårt
handelsavtal med detta land. Varför
kunde då inte regeringen också upptaga
förhandlingar med Ryssland?
Finns det någonting som sätter Ryssland
i en särställning?

Jag ställer denna fråga också till
bondeförbundet, vars talesman ofta har
framhållit, att man måste respektera
ingångna avtal. Ja, visst skall man göra
det. Men det förekommer ju mycket
ofta att man, såsom skedde beträffande
Förenta staterna, upptar förhandlingar
om en revision av ett avtal. Varför
skulle man inte kunna göra detta när
det gäller Sovjetryssland? Tarvas det
gentemot Sovjetryssland någon alldeles
särskild hänsynsfullhet, som inte är
nödvändig i förhållande till exempelvis
Förenta staterna eller andra länder?

I själva verket hade vi år 1948 en
mycket starkare förhandlingsståndpunkt
än i dag — det medger jag —
när det gäller sådana förhandlingar
med Sovjetryssland. Först och främst
var ju, till skillnad från kreditleveranserna,
det varuutbyte med Ryssland,
som hade kommit till stånd, vida
mindre än som ställts i utsikt vid förhandlingarna
om avtalet. Jag kan nämna
att Sverige t. ex. år 1948 importerade
för 45 miljoner kronor och exporterade
för 25 miljoner kronor; år 1949
importerade vi för 19 miljoner kronor
och exporterade för 35 miljoner kronor.
När avtalsförslagen föredrogos här
i kammaren, framhöll dåvarande handelsministern
Myrdal att man till att
börja med skulle ha ett varuutbyte i
båda riktningarna till ett värde av 100
miljoner kronor, men att detta varuutbyte
successivt skulle växa; meningen
med kreditavtalet var ju att det skulle
ligga till grund för en utvidgning av
själva varuutbytet.

Varuutbytet har ju emellertid nu
kommit att bli endast V« å 1h av vad
man sålunda hoppades på. Finns det
någon bättre motivering för att anhålla
även om en begränsning av kreditavtalet?
Och därutöver kan ju anföras, att
förändringen av det ekonomiska läget
tvingar Sverige alt göra en hemställan
av denna art till Sovjetryssland, i likhet
med vad som skett t. ex. beträffande
Förenta staterna.

Jag vill också nämna en annan sak
beträffande det vanliga varubytesavtalet
med Ryssland. Sverige importerade
ju till en början för väsentligt mycket
större belopp än man exporterade till
Ryssland, och vi satte oss därigenom i
skuld till Ryssland. Denna skuld försågs
med en sådan klausul, att när den
svenska kronan deprecierades, kom
skuldens nominella belopp i kronor att
stiga. Vi exporterade sålunda under
1949 en hel del varor till Ryssland en -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk ryska

kreditavtal.

dast för att täcka den stegring som vår
skuld ernått genom devalveringen av
den svenska kronan.

Man måste ju fråga sig, om det verkligen
inte vid något tillfälle i anslutning
härtill skulle ha varit möjligt för regeringen
att öppna en diskussion med
ryssarna om båda avtalen, så att vi inte
hade kommit i det läget, att när det
gäller vår skuld till Ryssland få vi betala
enligt en guldklausul — en del av
denna skuld betalades år 1947 med
guld och dollars — medan när det gäller
vår fordran allting står kvar vid
det gamla, d. v. s. det icke blott saknas
guldklausul utan det finnes även dessa
möjligheter till ökning av krediten som
ha visat sig bli en realitet. Nog måste
den som läser båda dessa avtal komma
till den slutsatsen, att en sammankoppling
av dem skulle vara ytterst naturlig.

Nu säger ju det högvördiga utrikesutskottet
att man har »tagit kännedom
om utvecklingen», men därvid icke funnit
anledning att hemställa om upptagande
av förhandlingar. Utskottets vice
ordförande herr Hedlund kanske kan
förklara den omständigheten, att utskottet
sålunda har tagit kännedom om en
utveckling av helt annat slag än man
räknade med år 1948, men dock har
kommit till samma slutsats som man
gjorde 1948. Det hade väl annars varit
att vänta, att uppkomsten av ett helt
annat läge än år 1948 skulle ha föranlett
utskottet att draga en annan
konsekvens av vad utskottet då uttalade.

Nu har jag ju hört, att när denna
fråga debatterades i första kammaren,
försökte man på regeringssidan tillgripa
det försvaret att man sade: Ja, men utskottets
utlåtande får fattas på det sättet,
att vad man skulle undvika var
en ökning av vår totala kreditgivning
till utlandet, så att om andra länder
återbetalade sina krediter till Sverige,
skulle vi därigenom förmå öka vår kredit
till Ryssland.

Herr talman! Om man hyste denna

uppfattning, varför hemlighöll man då
detta? Varför fördes inte denna synpunkt
fram inom utskottet eller i kamrarna?
När jag hävdade en motsatt
ståndpunkt, tryckte utrikesministern
och finansministern i bänkarna och
sade ingenting. Det hade ju varit mycket
bra, om man i den debatten gjort
ett uttalande. Jag tror att finansministern
senare i ett offentligt uttalande någonstans
försökte begagna den tolkning,
som nu användes i brist på bättre argument.

Men jag måste fråga mig, herr talman,
hur det skulle sett ut, om det
svenska utrikesutskottet 1948 hade sagt:
Ja, vi äro nu i det läget att vi inte
kunna öka vår kreditgivning till utlandet,
men skulle andra länder återbetala
sina krediter till Sverige, kunna vi
ungefär i proportion härtill öka vår
kredit till Ryssland. Sker ingen återbetalning
från andra länder, få vi emellertid
lov att försöka sörja för att vår
kredit till Ryssland inte växer.

Mina damer och herrar! Sådan är
tydligen ståndpunkten i dag. Men man
behöver bara överväga, vilken reaktion
ett dylikt ståndpunktstagande skulle ha
framkallat 1948 för att inse, hur utomordentligt
svag en sådan ställning är.

Jag erinrar mig, att herr Gjöres som
talesman för regeringspartiet framhållit,
att Sveriges samlade kreditgivning till
utlandet nedgått under den period det
här är fråga om. Men det är att observera,
att till denna nedgång i den samlade
kreditgivningen kommer herr
Gjöres genom att, jag vill säga använda
ett konstgrepp. Vi hade tidigare vissa
bundna pundfordringar, som uppgingo
till rätt betydande belopp -— några
hundra miljoner kronor. Dessa ha nu
blivit disponibla, vilket man hela tiden
förutsåg att de skulle bli, men det har
skett snabbare än man trodde till följd
av Marshallplanen, som haft inflytande
på Storbritanniens och Västeuropas
ekonomi. Vi ha dock fortfarande kvar

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

pund till ett belopp, som överstiger de
tidigare bundna pundfordringarna, men
trots detta säger man, att då de bundna
pundfordringarna nu blivit disponibla,
har vår kredit till England minskat
med hela det belopp dessa fordringar
representerade, och tack vare
detta har vår samlade kreditgivning till
utlandet nedgått. Tydligen är det alltså
denna förstärkning av Västeuropas och
särskilt Storbritanniens ekonomi, varigenom
dessa pundfordringar blivit
disponibla, som man menar vara den
minskning av Sveriges samlade kreditgivning
till utlandet, på vilken man stöder
sig när man säger: Ja, men vi ha
ju inte på något sätt handlat i strid
med utskottets direktiv.

Jag måste säga, att jag tycker det
skulle varit naturligt, om man hållit
dessa pund utanför vid beräkningen, i
vilket fall man kommit fram till, inte
såsom herr Gjöres angav en betydande
minskning av kreditgivningen, utan till
att denna ungefärligen åtminstone är i
stort sett oförändrad i dag. Men observera
en sak: Om kreditgivningen är
oförändrad i dag, beror detta på att
den kredit till Sovjetryssland, som nu
är effektiv, utgör endast något över
200 miljoner kronor. Om emellertid avtalet
får löpa ut och det går som man
räknat med, blir den samlade kreditgivningen
här gott och väl 500 miljoner
kronor. Man får alltså en ökning av
kreditgivningen till Ryssland med åtminstone
ett par hundra miljoner
kronor.

Om man, när man kalkylerar vår
samlade kreditgivning håller de tidigare
bundna punden utanför, vilket jag
betraktar som tämligen självklart att
regeringen blir tvungen att göra, får
man det resultatet, att den totala kreditgivningen
till utlandet kommer att stiga,
såvida inte regeringen under de närmaste
två åren kan ordna en snabb
återbetalning från våra andra gäldenärer.
Även med regeringens egen nöd -

fallsargumentering förefaller det alltså
omöjligt att upprätthålla den ståndpunkt
regeringen intar, men jag vill
ytterligare erinra om, att dess tolkning
av utskottets utlåtande av angivna skäl
är ohållbar.

Man måste därför, herr talman, komma
till den slutsatsen att regeringen,
när den såg vartåt det pekade, i överensstämmelse
med utskottets direktiv
borde upptagit förhandlingar. Att den
inte gjort detta är ett allvarligt misstag,
och enligt min mening bör man nu,
hellre sent än aldrig, upptaga sådana
förhandlingar. Här hotar dock en ökning
av kreditgivningen med omkring
100 miljoner kronor utöver vad som
redan är bundet genom kontrakt mellan
företagen och Ryssland.

100 miljoner kronor äro ju dock en
ganska stor summa. Den som hörde finansministern
tala för en stund sedan
och i går men som erinrar sig, att regeringspartiet
sagt nej till folkpartiförslaget
om en ökning av byggnadskvoterna
med 100 miljoner, måste väl säga sig,
att detta är en summa, som verkligen
förtjänar allt beaktande.

Det återstår nu ett och ett halvt respektive
två års leveranstid, alltså längre
tid än den totala löptiden för många
avtal, som man inte dragit sig för att
försöka få modifierade. Jag kan därför
inte förstå, varför man inte i detta läge
skulle kunna försöka förhandla om en
modifikation, som begränsade kreditgivningen.

Det väsentliga, herr talman, är väl att
man fastslår, att om någon 1948 hade
sagt, att kreditgivningen kunde tänkas
komma att stiga utöver de angivna 300
miljonerna med åtminstone 200 miljoner,
skulle vi, om jag tolkat innebörden
av herr Fasts uttalande rätt — jag kan
i varje fall tala för den riktning jag
företräder — mycket bestämt ha påyrkat
förhandlingar om en begränsning
med hänsyn till det ändrade läget.
Ingen skulle då ha varit till freds med

56 Nr 21. Onsdagen den 24 maj 19o0 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

att bara sitta med händerna i kors och
låta kreditgivningen stiga på detta sätt.

Nu kan det sägas, att det inte är någon
god förhandlingsposition som erbjuder
sig i dag utan att den skulle varit
betydligt bättre för något år sedan. Ja,
regeringen har här försummat sig, men
enligt min mening, herr talman, bör
man även i detta läge försöka göra vad
som göras kan. Jag yrkar därför bifall
till reservationen.

Herr FAST: Herr talman! Visst förekommer
det ibland att en stat begär
förhandlingar rörande modifikationer
av ett ingånget handelsavtal, när omständigheterna
blivit annorlunda än
som kunnat förutses. Men då är det i
regel fråga om tillämpningen av avtalet,
utjämning av byteshandeln och
liknande ting. Det avtal, som vi här
syssla med, är ju emellertid till övervägande
del ett kreditavtal och således
ett avtal av annan karaktär än de vanliga
handelsavtalen.

Det måste enligt mitt förmenande finnas
mycket starka skäl för att man i
dag skulle besluta sig för att gå till den
andra avtalsparten och begära förhandlingar,
syftande till en begränsning av
vår kreditgivning och vår export till
Ryssland. Om man tar ett sådant steg,
måste man vara övertygad om att man
därmed kan uppnå några mera väsentliga
resultat, något som jag för min del
knappast tror vara möjligt. Uppriktigt
sagt undrar jag, om ens herr Ohlin tror
att det i dagens läge är möjligt att nå
några sådana resultat.

Inom utrikesutskottet har man sökt
skaffa sig en bild av kreditavtalets utveckling
fram till avtalstidens slut. Jag
erinrar om att vid avtalets ingående
hade svenska firmor offererat leveranser
för cirka 800 miljoner kronor. Under
den första delen av avtalstiden visade
man sig på ryskt håll ganska ointresserad
av de svenska offerterna, för -

modligen beroende på att priserna inte
voro tillräckligt lockande. Fram till
maj månad 1948 hade kontrakt slutits
endast i sådan omfattning, att utrikesutskottet
efter företagna undersökningar
kom till den uppfattningen, att kreditavtalets
samlade effektiva summa
icke skulle uppgå till mera än 300 å 350
miljoner kronor. Jag vill, när herr
Ohlin nu gör anmärkning mot regeringen
och säger, att regeringen har
lämnat upplysningar som voro illa
grundade, erinra om att vid denna tidpunkt
väl samma upplysningar stodo
till utrikesutskottets förfogande som de
vilka stodo till regeringens förfogande,
och eftersom vi inom utrikesutskottet
tydligen bedömt experternas beräkningar
på samma sätt som regeringen, så
bör det i varje fall inte uteslutande läggas
regeringen till last att läget felbedömts.

De undersökningar, som nu företagits
av experter, ge vid handen att det finns
redan placerade beställningar, vilka
jämte beräknade prisökningar och betalningar
för vissa svenska ekonomiska
anspråk uppgå till sammanlagt cirka
453 miljoner kronor. De ytterligare beställningar,
som kunna väntas ske under
avtalsperioden, beräknas uppgå till
lägst 45 miljoner och högst 85 miljoner
kronor. Om man här tar ett medeltal, så
skulle beloppet uppgå till cirka 60 miljoner
kronor.

Det är detta senare belopp som vi i
dagens läge framför allt ha att diskutera,
ty vad man skulle kunna tänka sig
vinna vid en förhandling vore ju en
minskning av det ännu icke kontrakterade
beloppet. Enligt min mening finns
det emellertid inte någon sannolikhet
för att ens ett sådant resultat skulle
kunna uppnås. Tiden för ytterligare
kontraktsavslut är, såsom herr Ohlin
själv framhöll, mycket kort. Skulle förhandlingarna,
såsom vanligt är när det
gäller underhandlingar med Ryssland,
draga ut på tiden, är det väl mycket

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

möjligt att dessa ytterligare beställningar
komma att göras under det förhandlingarna
pågå. Om man från näringslivets
sida är angelägen om att få
dessa beställningar till stånd, skulle
man naturligtvis inte, samtidigt som
man satt och förhandlade, uraktlåta att
vidtaga de åtgärder som man ansåg
lämpligt.

Nu kanske någon säger: Ja, men regeringen
skulle väl då kunna sätta stopp
för en sådan utveckling. Jag erinrar om
att i det svensk-ryska kreditavtalet står,
att den svenska regeringen skall inom
ramen för sin kompetens sörja för att
avtalet fullföljes på svensk sida. Jag
tror inte att det i denna kammare finns
någon som skulle vilja tillråda regeringen
att i detta avseende göra sig
skyldig till något som på goda grunder
kan betecknas som ett avtalsbrott.

Men även om det sålunda skulle lämnas
ytterligare krediter på 00 miljoner
kronor, så skulle ju det samlade beloppet
väsentligt understiga både den kreditgivning,
som riksdagen så gott som
enhälligt har beslutat, och den kreditgivning
som herr Ohlin ansåg, att man
borde ha stannat vid därest man haft
fullt fria händer — om jag inte missminner
mig, rörde det sig om ungefär
800 miljoner kronor.

Och hur vi än tvista om omfattningen
av Sveriges kreditgivning till Ryssland
och hur man skall tolka utrikesutskottets
skrivning år 1948, så går det väl
inte att komma ifrån den rent sakliga
synpunkten, att i detta sammanhang
måste Sveriges totala kreditbelastning
uppmärksammas. Den omständigheten,
att det är fråga om en kredit till Ryssland
kan väl inte göra kreditgivningen
mera betungande än en annan kreditgivning
i samma läge skulle vara.

Det tjänar ingenting till att ta upp en
lång diskussion med herr Ohlin om vad
som kan läggas in i utrikesutskottets
uttalande år 1948, men när herr Ohlin
gör gällande, att det inte gjordes några

invändningar mot hans tolkning, så vill
jag erinra om den lilla kontrovers som
jag själv hade med herr Ohlin vid justeringen
av protokollet från debatten här
i kammaren. Jag erinrar vidare om ett
uttalande, som, om jag inte missminner
mig, hans excellens herr utrikesministern
gjorde efter herr Ohlins anförande.

Det är två skäl som anförts för att
vi borde upptaga förhandlingar rörande
kvarstående beställningar inom det
ryska kreditavtalets ram. Det ena skälet
är, att vårt ekonomiska läge nu
skulle vara mera ansträngt än vi tidigare
kunde räkna med. Detta kunde
visserligen vara sant vid en tidpunkt,
då man ännu inte visste vad krigets
efterverkningar skulle komma att betyda,
men i förhållande till läget under
de båda senaste åren kan man väl nu
på goda grunder påstå, att vårt ekononomiska
läge icke företer någon bild
av försämring. Tvärtom är det väl så,
att vi med glädje kunna konstatera, att
Sverige uppnått både inre och yttre
ekonomisk balans, även om vi ännu få
lov att stödja denna balans genom vissa
regleringsåtgärder och en fortsatt försiktig
ekonomisk politik.

Det andra skälet — herr Ohlin var
också inne på den saken — skulle vara
att det s. k. varubytesavtalet icke har ur
svensk synpunkt givit ett tillfredsställande
resultat. Jag är, herr talman, den
förste att erkänna, att jag är besviken
på utvecklingen av detta varubytesavtal.
Men låt oss då också i ärlighetens
namn konstatera, att vi icke kunna klaga
på ryssarnas villighet att sälja varor
till oss, varor som ha varit ytterst betydelsefulla
för vår försörjning och som
vi annars i stor utsträckning skulle ha
varit tvungna att betala i dollars. Klagan
gäller att vi icke kunnat exportera
mera varor till Ryssland och att det
sålunda uppstått en bristande balans
mellan vår export och import enligt
varubytesavtalet.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk

ryska kreditavtal.

Emellertid få vi i detta sammanhang
inte bortse från ett par omständigheter.
Såsom jag nämnde ha de varor som vi
importerat varit för vår försörjning
mycket betydelsefulla. Vidare ha vi
inte, åtminstone så vitt jag känner till,
trots den bristande balansen i varubytesavtalet
ännu behövt betala någon
import i dollars. Det torde också finnas
utsikter till att den differens mellan
export och import på ungefär 22
miljoner kronor som nu finns skall
kunna väsentligt minskas under den
närmaste tiden.

En av anledningarna till att vi inte
ha fått exportera mera varor till Ryssland
kanske också beror på det svenska
näringslivet och inte på ryssarna själva.
Det är mycket sannolikt, att de
svenska företagen i viss utsträckning
icke ha framlagt tillräckligt lockande,
varierande varulistor, och man på ryskt
håll därför icke har funnit varorna vara
åtråvärda.

Jag antydde redan i remissdebatten
att den ytterligare belastning i fråga
om det ryska kreditavtalet, som under
senaste året ägt rum, sannolikt torde
bero på att de svenska firmorna, i synnerhet
en del mindre båtvarv, varit
mycket angelägna om att sälja varor till
Ryssland enligt detta kreditavtal. Vid
en närmare undersökning visade det sig
också att detta var sant. Hela den ytterligare
belastningen på det ryska kreditavtalet
vilar i väsentlig grad på dessa
mindre båtvarv.

Jag fäster uppmärksamheten vid att
det ju visserligen är ryska staten som
är beställare av våra varor men att det
är de enskilda svenska firmorna som
äro säljare. När de nämnda mindre båtvarven
varit angelägna om beställningar,
ha de kanske gjort felaktiga kalkyler,
så att de inte kunnat undgå förlust
på sina leveranser. I det sammanhanget
uttalar jag en förhoppning om
att det skall visa sig möjligt att åstadkomma
vissa pristillägg där sådana fel -

kalkyleringar föreligga och att det inte
skall föranleda något klander, om en
smärre ökning av kreditsumman skulle
uppkomma på detta sätt.

Ja, herr talman, i likhet med utskottets
majoritet anser jag, att tillräckliga
skäl inte föreligga, framför allt inte i
dagens läge, för att regeringen skulle
ge sig in på så vanskliga saker som att
begära förhandlingar med ryssarna för
att åstadkomma en minskning av det
belopp på högst 60 miljoner kronor,
som det enligt de flestas mening nu
kan bli tal om i detta sammanhang. Man
måste här gå fram med stor försiktighet,
och jag är inte övertygad om, herr
talman, att man ifrån det borgerliga
lägret, där man nu framfört reservation,
i ansvarig ställning verkligen
skulle upptaga förhandlingar med ryssarna
eller ge rekommendationer i sådant
syfte. Jag rekommenderar för min
del ett antagande av utrikesutskottets
hemställan.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
När 1948 års högermotion i föreliggande
fråga avslogs av riksdagsmajoriteten,
var det tvenne motiv som voro utslagsgivande
för majoritetens ståndpunktstagande.
För det första ansåg man, att
kreditavtalet reviderat sig självt. Kreditutfästelserna
hade i praktiken kommit
att stanna på en väsentligt lägre
nivå än vad man från början räknat
med. För det andra menade man, att
ingen större risk förelåg för någon väsentlig
ökning av det då aktuella kreditbeloppet,
cirka 300 miljoner kronor.
Trots att vårt ekonomiska läge var ansträngt,
vilket från olika håll underströks,
stannade man därför vid att
avslå motionärernas framställning.

Antagandet att krediterna inte skulle
undergå någon väsentligare ökning har
inte visat sig hålla streck — det kunde
vi konstatera redan i början av detta
år. Hans excellens herr utrikesminis -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk
ryska kreditavtal.

tern sade sig emellertid då —- det var
i remissdebatten — ha svårt att tro på
sannolikheten av ytterligare avsevärda
nybeställningar. För min del räknade
jag i remissdebatten med nybeställningar
till ett belopp av mellan 50 och 150
miljoner kronor, ett belopp som efter
våra förhållanden måste betecknas som
ganska avsevärt. Riktigheten av denna
uppskattning har till fullo bekräftats
under frågans behandling i utrikesutskottet.
Det är inte omöjligt att kreditsumman
kommer att sluta vid ett belopp,
som är inemot dubbelt så stort
som det vi räknade med 1948.

I anledning av att herr Fast nyss yttrade
att vi kunde utgå från att ökningen
skulle bli högst 60 miljoner kronor,
vill jag framhålla, att vi inte ha
någon som helst säkerhet för att det
skulle stanna härvid.

Yad angår utvecklingen av det
svensk-ryska varuutbytesavtalet funno
vi ju vid senaste årsskiftet, att det tyvärr
inte alls hade motsvarat förväntningarna,
och herr Ohlin har nyss också
erinrat om detta. Utrikesministern hoppades
dock vid denna tidpunkt livligt,
att det skulle lyckas oss att komma upp
litet högre i detta avtal än vad vi hade
lyckats med under det sist förflutna
året. Jag nöjer mig här med att bara
konstatera, att det tyvärr hittills inte
funnits några tecken som tyda på att
denna förhoppning i väsentligare mån
skulle bli infriad.

Jag såg, herr talman, att den som
kommer efter mig i debatten är herr
Hedlund i Rådom, och jag skall be att
få fråga honom, om inte just utvecklingen
av det ömsesidiga varuutbytesavtalet
ändå skulle ge honom anledning till
att något modifiera sin ståndpunkt i
denna fråga. I remissdebatten framhöll
herr Hedlund följande:

»Vid något tillfälle har det sagts, att
eu förutsättning för kreditavtalet skulle
vara att en väsentlig utvidgning kom
till stånd av den handel, som icke sker

på kredit. Om en sådan förutsättning
verkligen skulle ha förelegat är naturligtvis
det praktiskt taget helt uteblivna
handelsutbytet vid sidan av kreditavtalet
en anledning att påyrka revision
av detta avtal; emellertid lär en sådan
förutsättning icke ha förelegat.»

Jag kan inte säga annat än att detta
sista uttalande om att en förutsättning
som den nämnda inte varit för handen
måste bottna i ett misstag. I artikel 3
av själva kreditavtalet heter det bl. a.,
att de jämlikt artikel 5 av överenskommelsen
rörande varubyte och betalningar
av den 7 september 1940 utsedda
ombuden skola vid sina sammanträden
pröva resultaten och utvecklingen
i avseende å genomförandet av
förevarande avtal —- alltså kreditavtalet
— under beaktande av det ömsesidiga
varubytets gestaltning samt utarbeta
erforderliga rekommendationer.

Där har man alltså i själva kreditavtalet
klart diskuterat sammanhanget
mellan det ömsesidiga varuutbytets utveckling
och genomförandet av avtalet,
och jag vill bara ta fasta på att detta
från herr Hedlunds egna utgångspunkter,
sådana han redovisade dem i remissdebatten,
borde ge anledning till
en revision av avtalet.

De förutsättningar, på vilka man
byggt sina tidigare ställningstaganden
till det svensk-ryska kreditavtalet, ha
således inte visat sig hållbara. Det har
då anförts, att många av de företag, som
på senare tid fått beställningar, satt
stort värde på detta, därför att de velat
upprätthålla en jämn och god sysselsättning.
Nu förhåller det sig ju likväl
obestridligen så, att vi ha en mycket
hög och jämn syssclsättningsnivå inom
näringslivet i dess helhet. Inom viktiga
områden råder brist på arbetskraft, och
sparandet räcker inte på långt när till
för att tillgodose trängande investeringsbehov.
Den omständigheten, att
vissa företag varit angelägna om att få
beställningar från Ryssland visar diir -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk ryska

kreditavtal.

för inte alls att våra resurser härigenom
ha använts på det mest effektiva sättet.

Det återstår en synpunkt att diskutera.
Man säger — och det var herr
Fast också inne på — att vårt ekonomiska
läge blivit så väsentligt förbättrat
sedan 1948 att det ryska avtalet med
hänsyn därtill inte behöver ge anledning
till någon större oro. Detta är
emellertid, herr talman, detsamma som
att säga att avtalet varit en felspekulation.
Vid avtalets ingående tänkte vi oss
ju inte precis att detsamma skulle bli
eu belastning för folkhushållet. Jag vill
visst inte här lägga lök på laxen genom
att gentemot herr Fast citera vad herr
Myrdal sade 1946 om det svensk-ryska
kreditavtalet. Jag läste hans uttalande
häromdagen, och jag kanske får säga,
att det var en hädisk tanke, som därvid
for genom mitt huvud, den tanken nämligen
att det var en smula synd att inte
herr Myrdal tog ryssavtalet med sig,
när han flyttade till Europakommissionen.

Nu kan man ju säga, att felbedömningar
kunna vi alla göra oss skyldiga
till, men den felbedömning det här är
fråga om kan måhända dock stämma
oss till ödmjukhet vid värderingen av
våra möjligheter att driva s. k. planhushållning.

Om man gjort en felbedömning brukar
man emellertid sträva efter att
mildra verkningarna. Böra vi inte göra
det även i detta fall? Nej, har man sagt,
verkningarna äro överdimensionerade.
Härtill skulle jag vilja anföra följande.
Antag att kreditavtalet kommer att belastas
med ytterligare 100 miljoner, ett
belopp som inte behöver anses osannolikt.
Antag vidare att från vårt håll
skulle föreslås en utvidgning av den i
nationalbudgeten kalkylerade investeringsvolymen
med 100 miljoner kronor.
Inom vilket område skulle en sådan
utvidgning kunna sättas in utan att
komma att möta den kraftigaste kritik
från regeringens sida? Att däremot öka

den Tyska krediten med ifrågavarande
belopp skulle kunna anses acceptabelt.
Detta resonemang går inte riktigt ihop.

Man har slutligen anfört att hänsynen
till vår egen prestige borde hindra
oss från att vända oss till Ryssland med
en begäran om att få kreditavtalet reviderat.
Jag skulle bättre förstå denna
synpunkt, om det kunde sägas, att vi
icke från början hade bjudit till att
fullgöra våra åtaganden. Det ha vi dock
alldeles otvivelaktigt gjort. Redan under
avtalets första halvår lämnade det svenska
näringslivet offerter på praktiskt
taget hela avtalssumman, nämligen på
över 800 miljoner kronor, men större
delen av dessa offerter avböjdes då av
ryssarna. Nu har intresset ökat men
samtidigt har situationen för vår del
väsentligt förändrats. Det förefaller mig
därför som om vi i denna fråga skulle
kunna bortse från prestigesynpunkter.
Så ha vi också gjort tidigare i förhållande
till andra stater. Herr Fast nämnde
nyss, att när vi tidigare begärt revision
av ingångna handelsavtal, har det
främst gällt tolknings- och tillämpningsfrågor.
Jag vill gent emot herr Fast
erinra om att detta ingalunda alltid
varit fallet. I fråga om revisionen av
det amerikanska handelsavtalet — som
speciellt diskuterats i detta sammanhang
—- gällde det alls inte en sådan
formell revision, som herr Fast tänkte
sig, utan en betydande revision i sak.

Jag kan därför, herr talman, inte låta
bli att framställa den fråga, som man
måste göra sig när man hör dessa herr
Fasts synpunkter: vad är det som gör
att vi i förhållande till Ryssland inte
böra tillvarataga våra intressen på samma
sätt som i förhållande till andra
stater.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag ber att få begära ordet i egen -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk
ryska kreditavtal.

skap av ledamot i »högvördiga utrikesutskottet»
— herr Ohlin behagade ju
upphöja utrikesutskottet till ett högvördigt
utskott. Eftersom jag tillhör
majoriteten bör jag väl redogöra för
vad majoriteten fotat sitt ställningstagande
på. Det lär emellertid inte kunna
undgås att jag i det sammanhanget
även kommer in på den ståndpunkt,
som förfäktats av reservanterna. Jag
tror att en liten återblick på detta avtals
tillkomst skulle kunna vara vägledande
också för kammaren vid bedömandet
av den fråga, som nu är föremål
för behandling. Dessförinnan skall
jag med ett par ord friska upp minnet
på de kammarledamöter, som till äventyrs
kunna ha glömt vad avtalet går
ut på.

Avtalet innebär som bekant skyldigbet
för svenska staten att ställa krediter
för varor från vårt land på ett belopp
av en miljard kronor. Leveranserna
skola göras under loppet av fem
år. En viss kvantitet kan emellertid
levereras även under det sjätte året. På
kreditbeloppet utfärdar ryska staten
skuldförbindelser varje kvartal. Under
de tre första åren äro dessa skuldförbindelser
räntefria men komma därefter
att löpa med 3 procents ränta.
Den effektiva räntan lär då bli 23/s procent.
Det är naturligtvis en tämligen
låg förräntning.

Detta avtal började förberedas redan
under samlingsregeringens tid, och såvitt
jag har kunnat se av protokollen
från 1946 — när man första gången här
i riksdagen debatterade avtalet — var
det redan från början fråga om ett kreditbelopp
av just denna storleksordning.
Men det var cn skillnad, eu betydelsefull
skillnad i förhållande till det avtal,
som riksdagen kom att antaga. Ursprungligen
var det meningen, att man
vid sidan av denna kredithandel skulle
ha en kontanlhandel på ungefär samma
belopp.

Emellertid, under förhandlingarnas

gång och medan herr Ohlin var handelsminister
släppte man på denna
automatiska sammankoppling mellan
kredithandel och kontanthandel. Detta
allt enligt vad som står att läsa i protokollet
från debatten 1946. Några mer
interna källor har jag inte haft att ösa
ur i detta sammanhang och kan därför
inte annat än åberopa vad som där står.

Därmed anser jag mig ha svarat herr
Hjalmarson i fråga om förutsättningarna
för det avtal, som slutligen kom
att godkännas av svenska staten. Man
hade alltså släppt den automatiska sammankopplingen.
Man kan därför inte
längre säga, att en förutsättning för kreditavtalet
var en viss volym kontanthandel.
Man hade inte ställt något villkor,
uttryckt eller underförstått, i det sammanhanget,
såvitt jag har kunnat inhämta.

När avtalet kom upp i riksdagen 1946
var det åtskilliga som voro synnerligen
kritiskt inställda, särskilt med hänsyn
till kreditens stora volym. En hel miljard
kronor ansågs vid den tidpunkten
vara en alltför stor belastning på det
svenska näringslivet. Det menade herr
Pehrsson-Bramstorp, det menade herr
Ohlin. Herr Ohlin fixerade närmare sin
ståndpunkt genom att förklara att han
tyckte, att avtalet borde reduceras med
så där en fjärdedel. I så fall trodde han
nog, sade han, att det svenska näringslivet
rätt bra skulle klara upp det hela.

Avtalet var alltnog förberett till en
volym av en miljard kronor. Det var
inte så mycket annat att göra för riksdagen
än att ta det i det skick, vari
det hade framlagts på riksdagens bord.
1948 kom så högern med en motion och
hemställde — som det så vackert heter
— att vi skulle begära eu revision av
avtalet. Vi skola väl ta och översätta det
där på eu gång. Att begära en revision
av detta avtal var helt enkelt detsamma
som att vi skulle be ryssarna att få
slippa ifrån det avtal vi skrivit under,
slippa undan med ett mindre belopp.

Nr 21.

(52

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk

ryska kreditavtal.

Ett enhälligt utrikesutskott avstyrkte
vid detta tillfälle motionerna. Av riksdagsprotokollet
och utrikesutskottets utlåtande
att döma berodde det förnämligast
just därpå, att man hyste den
uppfattningen, att avtalet — som man
sade — skulle komma att revidera sig
självt. Det svenska näringslivet hade
inte visat ett alltför stort intresse för
dessa leveranser. Avtal ingångna vid
den tiden belöpte sig inte till mer än
omkring 300 miljoner kronor, och det
såg faktiskt ut som om man inte hade
anledning räkna med någon mer avsevärd
utvidgning av den kreditvolymen.

Utvecklingen har inte gått precis så
som man trodde den gången. Det är väl
förändringar inom det svenska näringslivet
som gjort företagarna mera benägna
att upprätta kontrakt om leveranser
— för närvarande lär man vara
uppe i något över 400 miljoner kronor.
Det är givet att man i denna situation
måste fråga sig: Hur långt kan man
egentligen behöva räkna med att det
hela kommer att sträcka sig? Kan hela
miljarden komma att tagas ut eller behöver
man inte tänka sig att volymen
skall öka så mycket hädanefter? För utrikesutskottet
har det presenterats vissa
uppgifter från sakkunnigt håll, gående
ut på att om hela leveranskapaciteten
under avtalstiden tages i anspråk för
de varor, som här kunna komma i fråga,
blir ökningen inte mer än ungefär 100
miljoner kronor. Samtidigt har det sagts
ifrån en exportorganisation, att den
sannolika utvidgningen kommer att
röra sig mellan 45 och 85 miljoner.

Det är klart att det var ett rätt tråkigt
felbedömande som gjordes 1948.
Herr Ohlin menade att det där var
ytterligt genant för regeringen; det var
dess uppgifter som närmast legat till
grund för ställningstagandet i utrikesutskottet.
Emellertid må det, som jag
sade, vara regeringens sak att klara ut
huruvida den kan anses ha haft fog

för sin uppfattning om kreditvolymen.
Men om det var genant den gången var
det väl också genant 1946, när man som
herr Ohlin trodde att det svenska näringslivet
ganska bra skulle kunna gå
i land med detta avtal, försåvitt man
fick en prutning med omkring en fjärdedel
av volymen.

Jag är den förste att medge att detta
avtal har inneburit en mycket tung belastning
på det svenska näringslivet.
Man kan väl knappast tänka sig att kreditleveranserna
skulle ha kunnat företas
vid en för det svenska folkhushållet
olyckligare tidpunkt än just nu,
när det varit så angeläget för oss att
sysselsätta hela vår produktion för att
exportera sådana varor, som omedelbart
kunde ge oss andra i stället, eller
sysselsätta vår produktion i investeringsverksamhet
eller för varor för en
omedelbar konsumtion.

Om man ser saken på det sättet är
man i varje fall i dag böjd för att säga,
att avtalets ingående innebär en mycket
stor dumhet. Det påståendet gör jag,
även om jag är på det klara med att
man kanske bör låta det anstå med
slutomdömet till den dag, då vi ha sett
återbetalningen av kediterna. Omdömet
kan komma att mildras, beroende på
i vilken situation vårt land befinner
sig vid den tidpunkt, då vi få leveranser
tillbaka för detta belopp. Men trots
detta är jag beredd att säga, att jag
tycker det hade varit åtskilligt lättare
för oss att komma igenom den ekonomiska
krisen, om inte denna dumhet
hade blivit begången.

Det finns emellertid ett gammalt ordspråk
som säger, att om man har gjort
cn dumhet skall man inte göra en till.
Jag tycker det skulle vara en stor dumhet
av oss att i den situation, vari vi
i dag befinna oss, hemställa till ryssarna
att de skulle delvis friskriva oss
ifrån det av Sveriges myndigheter undertecknade
kreditavtalet. Jag tror inte
att man i detta sammanhang skall

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

komma med en jämförelse med det
amerikanska handelsavtalet, som ju reviderades
1947, om jag minns rätt. Då
var situationen den, att vi voro i ett
nödläge. Vi ha kunnat läsa i ett utskottsutlåtande
i dag om storleken av
vår dollarbehållning vid denna tidpunkt.
Den uppgick till 3 miljoner dollar,
om jag inte missminner mig alldeles.
Vad hade vi att göra? Var det möjligt
att köpa umbärliga dollarvaror, när vi
inte hade dollar att köpa för? Var det
då inte i sin ordning att vi talade om
hurdant läget var och klarlade vår oförmåga?
Hade vi befunnit oss i den situationen
i dag, att det varit omöjligt att
fullgöra det ryska kreditavtalet, så hade
vi naturligtvis måst finna oss i — hur
tråkigt det än må ha varit — att tala
om att detta mäkta vi inte. Men är det
någon som med bibehållet anseende vill
stiga upp här och säga, att i dag förmå
vi inte detta? Hade det varit för ett
par år sedan, så hade ett sådant uttalande
varit mer förklarligt och det kunde
också hända, att vi då blivit trodda om
vi i Moskva argumenterat på det sättet.

När man begär att få slippa ifrån ett
ingånget avtal och inte har ett nödläge
att åberopa sig på, får man väl utgå
ifrån att den motpart, som till äventyrs
släpper på avtalet, i stället fordrar en
motprestation. Han vill ha en kompensation
för att han släpper på ett avtal
som han fått i sin hand. Vilken kompensation
äro damerna och herrarna i
så fall beredda att prestera?

Jag gör mig inga illusioner om någon
möjlighet att få detta avtal ändrat, att
få en eftergift här, med mindre vi
kunna lämna någon sådan kompensation.
Och jag vill tillägga, att nog är
det en vacker egenskap herr II j alm arson
talade om, när han använde ordet
ödmjukhet. Men jag undrar om svenska
folket kommer att uppskatta herr Iljalmarson,
när han är så ödmjuk att han
i den situation, vari vi i dag befinna
oss, vill be Ryssland att låta oss slippa
5-—Andra kammarens protokoll 7.950. Nr

ifrån ett avtal, som svenska regeringen
och svenska riksdagen skrivit under.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det finns mycket liten anledning för
mig att gå in på denna debatt eftersom
läget är det, att de motioner som väckts
ha avstyrkts av en avsevärd majoritet i
utrikesutskottet — och regeringen för
sin del inte har någon annan ståndpunkt
än den, som utrikesutskottet har
intagit i sitt utlåtande. Men eftersom
herr Ohlin varit så sträng emot regeringen
i detta sammanhang, så kanske
det skulle missförstås om det inte svarades
något.

Den första synpunkt som föranlett
detta revisionskrav utvecklades av herr
Ohlin så, att även om endast en relativt
begränsad del kunde ytterligare komma
till som kreditbelastning var avtalet
i alla fall så betungande och så besvärligt,
att vi inte borde underlåta att
göra ett försök att komma ifrån risken,
att det skulle bli dessa 50 eller 60 eller
75 miljoner kronor i kreditbelastning
utöver det som vi redan engagerat oss
för.

I det sammanhanget gjordes en fråga:
Varav kommer det sig att regeringen
inte vill ingå på resonemang om revision
av ett avtal med Ryssland, när vi
kunna göra det med andra länder? Intar
Ryssland någon särställning? Och
herr Hjalmarson har i ännu mer allvarsfyngda
ordalag frågat: Vad är det
som föranleder att man inte kan från
regeringens sida överväga upptagande
av förhandlingar om revision av ett avtal
med Ryssland? .lag skall på detta
svara, att Ryssland intar visst icke någon
särställning härvidlag. Vi kunna
naturligtvis ta upp förhandlingar om
revision av avtal, om det finns tillräckligt
starka skäl för en sådan aktion.
Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
anförde exemplet med ett handelsavtal
med Förenta staterna såsom ett föredö27.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk''

ryska kreditavtal.

me, där vi genom förhandlingar åstadkommit
en revision. Herr Hedlund i
liådom har redan i förbigående berört
denna analogi. Jag skall ytterligare lägga
till att avtalet med Amerikas förenta
stater träffades 1935, före det senaste
världskriget. Avtalet innebar bl. a.
att om Sverige införde några importrestriktioner,
skulle de anordnas så, att
Amerika fick sin proportionella andel
av importen till Sverige. Detta avtal
hade helt naturligt inte kunnat tillämpas
under krigsåren, men det ansågs
åter gälla när fredstillstånd inträdde.

När sedermera vår valutaställning
försämrades på grund av den starka
importen, kommo vi i det läget, att vi
omöjligen kunde fortsätta att ge åt Amerika
den proportionella andel i importen
av olika varor, som avtalet föreskrev.
Förhållandena voro så uppenbart
förändrade. Det var som sagt ett helt
världskrig som kommit emellan och
ändrat förutsättningarna för tillämpningen
av detta avtal. Och då fingo vi
genom överenskommelse en viss revision
av detsamma.

Kan man verkligen jämföra detta med
vårt kreditengagemang med Sovjetunionen?
Det är sant att kreditsumman var
mycket stor, och vi kunna kanske nu
mot bakgrunden av den utveckling som
följt åren närmast efter avtalets slutande
säga, att det var överdimensionerat.
Å andra sidan har från regeringens sida,
när denna fråga diskuterats, alltid
understrukits att avtalet har reviderat
sig självt. Alltså, även om man nu på
grund av vissa ändringar i konjunkturerna
här hemma skulle kunna antaga
att det skulle bli litet mera beställningar,
får man väl ändå gå ut ifrån
att slutbalansen blir sådan, att ungefär
hälften av det ursprungliga beloppet
faller bort. Det har alltså redan skett
en ganska avsevärd reduktion av de
från början beräknade krediterna, och
nog kan man alltjämt säga att avtalet
på den grunden reviderat sig självt.

Herr Hjalmarson gick tillbaka till tiden
för avtalets tillkomst och förklarade
generöst, att han icke ville lägga lök
på laxen när det gällde herr Myrdals
uttalanden. Jag vill råda honom, om
han har smak för lök, att lägga lök på
sin egen laxportion. Herr Hjalmarson
var ju ändå med och röstade för avtalet
1946 — om jag inte tar fel — i varje
fall var hela högerpartiet med om beslutet.
Herr Hjalmarson behöver alltså
inte särskilt uppehålla sig vid herr Myrdals
andel i den här saken.

Herr Ohlin har i en god del av sitt
anförande uppehållit sig vid vad man
kan kalla en exegetisk sida av problemet.
Han behandlade några ord i 1948
års utskottsutlåtande som en bibeltext.
Sedermera begagnade han sig mycket
lättfärdigt av den frihet som en viss
potentat brukar ta sig när han tolkar
bibeln -— han tolkar den på sitt eget
sätt. Herr Ohlin söker framställa saken
för kammaren så, som om det från regeringens
sida vore en förfärligt orimlig
tolkning, att man i 1948 års utrikesutskottsutlåtande
avsåg kreditbelastning
över huvud taget och att utskottet uttalade
önskvärdheten av att undvika en
ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning.
Enligt herr Ohlins förmenande
skulle utskottets uttalande syfta
uteslutande på det ryska avtalet, och
han kallar regeringens argumentering
för en nödfallsargumentering osv.

Jag beklagar att herr Ohlin kommer
i en dålig ställning, men jag måste citera
vad utrikesutskottet skrev 1948,
detta för att kunna visa upp att uttalandet
där icke bara åsyftar det ryska avtalet.
Utrikesutskottet skriver: »Utskottet
har därvid uppmärksammat, att
gällande överenskommelser innebära,
att återbetalningar förutses under de
närmaste åren, varigenom betydande
lättnad i nu utestående kreditbelastning
föranledes» — det gäller alltså icke bara
den ryska kreditbelastningen. »Utskottet
vill i detta sammanhang uttala

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk''
ryska kreditavtal.

sin tillfredsställelse med att förhandlingar
om fastställande av återbetalningsvillkoren
— där sådana ännu ej
fastställts — planeras» — detta gäller
alltså alla sådana avtal ■— »ävensom betona
vikten av att sådana förhandlingar
så snart som möjligt komma till
stånd. Slutligen finner utskottet det uppenbart,
att den långsamma återhämtningen
i världen och vårt eget lands
nuvarande ekonomiska läge gör det
utomordentligt angeläget att undvika en
ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning».
Skulle alltså utrikesutskottet
ha ett par rader tidigare talat om
kreditbelastning i avseende å alla länder
men i den sista raden avsett kreditbelastning
endast i förhållande till Sovjetunionen?
Det går icke att hävda en
sådan tolkning, om man vill tillämpa
en objektiv tolkningsmetod.

Emellertid, frånsett detta hänvisar
herr Ohlin till sina egna uttalanden vid
1948 års riksdagsdebatt, där han slog
fast vad han hävdar i dag, att utskottet
icke har givit direktiv om att kreditbelastningen
gent emot Sovjetunionen icke
fick gå ut över nuvarande nivå, utan
att regeringen då skulle ingripa och
kräva revision. Jag vill i förbigående
säga att utrikesutskottets utlåtande 1948
icke någonstans talar om revision av
bestående avtal. I det som jag läste upp
förekom icke något om att vi skola gå
till revision av gällande avtal, utan där
talas helt allmänt om en ökning av kreditbelastningen.
När herr Ohlin gjorde
sina uttalanden i den debatten och förmenade,
att hans uttalande, när han
icke blev emotsagd, innebar en autentisk
tolkning av utskottets uttalande,
vill jag säga, att den omständigheten,
att en motionär, låt vara en mycket
framskjuten motionär, gör ett uttalande
om en tolkning av ett utskottsutlåtande,
inte nödvändigt behöver framkalla en
förklaring från regeringens sida, huruvida
man är med om eu sådan tolkning
eller icke eller hur man över huvud ta -

get ser på frågan. Vad herr Ohlin härutinnan
anfört, innebär alltså icke något
särskilt bärkraftigt argument.

Vid föregående debatt förekom ju
också ett mycket kärvt uttalande av dåvarande
finansminister Wigforss. Då
herr Wigforss på en direkt fråga av
herr Ljungqvist -— sedan herr Ohlin
haft ordet och lanserat sin tolkning —•
huruvida regeringen skulle följa utvecklingen
och, om det visade sig tendenser
till ökning, omedelbart ta upp förhandlingar
om revision, yttrade herr Wigforss:
»Eftersom herr Ljungqvist ställde
en direkt fråga till regeringen om
regeringen har för avsikt att i överensstämmelse
med motionens önskemål ta
upp förhandlingar om revision av olika
avtal, så kan jag bara på den frågan
svara, att inte minst efter det utskottsutlåtande,
som här föreligger, har regeringen
ingen sådan avsikt.» Jag tyckte
för min del redan då, att detta var ett
kärvt uttalande av herr Wigforss. Han
avvisade direkt varje tanke på att göra
en aktion för en revision av de här avtalen.
Men i varje fall — det svarades
så, och det föreföll oss litet var som ett
ganska tydligt besked.

Det fanns icke mycken anledning för
talarna i den debatten att gå upp och
analysera herr Ohlins tolkning. Debatten
hade egentligen i andra delar en
mycket fascinerande karaktär, som i
mycket högre grad intresserade kammaren
än den här frågan. Det förekom
nämligen en dialog mellan herr Ohlin
och herr Ljungqvist om olika frågor i
sammanhang med revisionskraven, och
det hade varit mycket ogrannlaga, om
man från regeringens sida hade dragit
uppmärksamheten från den mycket intressanta
debatt som försiggick. Men
även om utskottet faktiskt skulle ha uttalat
sig så som herr Ohlin vill liigga
in i sitt uttalande, dvs. att utskottet
skulle ha sagt, alt det var utomordentligt
angeläget att icke en ökning av kreditbelastningen
när det gäller det ryska

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk ryska

kreditavtal.

avtalet kom till stånd på grund av det
besvärliga ekonomiska läget, liade väl
regeringen liaft anledning att självständigt
bedöma den saken och kunnat säga
sig efteråt, att allteftersom det kunde
visa sig en tendens till ökning borde
den saken naturligtvis bedömas i relation
till vår kreditbelastning över huvud
taget. Det är självklart att regeringen
känt sig oförhindrad att göra
så, även om utskottet av någon anledning
hade ensidigt koncentrerat sig på
det Tyska avtalet.

Det är alltså, herr talman, två motiv
som herr Ohlin och hans medmotionärer
ha. Det ena är hänsynen till vårt
besvärliga läge även i nuvarande skede,
fastän vi måste säga oss, att skillnaden
mellan läget nu och vid förra debatten
1948 är ganska betydande. Det
andra argumentet är det rent exegetiska,
om jag får kalla det så. Men vi få
väl säga, att det fanns ett tredje motiv
också, även om man inte dragit fram
det i den här debatten. Jag vill anknyta
här till meningsskiftet i slutet av 1948
års debatt mellan herr Ohlin och herr
Ljungqvist. Herr Ljungqvist sade följande:
»Herr Ohlin förebrådde mig för
att jag från min sida skulle lägga upp
denna debatt uteslutande med tanke på
en annan debatt. Han menade då valdebatten
i höst. Jag tycker nog, att herr
Ohlins argumentering på den punkten
är litet vä! opåkallad med tanke på den
tidiga valdebatt, som han själv börjat
med, bl. a. i den av mig citerade tidskriften
Det Bästa.» Är det icke så, att
de båda meningsriktningar, som kommo
fram den gången, ha enat sig om
att avsluta sitt inbördes lilla käbbel men
i alla fall ha kvar den gemensamma
synpunkten, att det här kan finnas ett
ämne av visst intresse för en kommande
debatt i höst?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens utrikesministern

lämnade den utan tvivel riktiga men
överraskande upplysningen, att det
amerikanska avtalet var av år 1935. Av
någon anledning underlät han nämna,
att det gjordes en uppgörelse 1946, visserligen
inom ramen för det nu gällande
avtalet, om jag icke missminner mig,
där vi bundo oss gent emot Förenta
staterna i åtskilliga avseenden. Detta
avtal innebar närmast ett fastläggande
och eu tillämpning av gällande avtal.
Det var egentligen denna uppgörelse i
främsta rummet som vi fick reviderad
med hänsyn till vårt ändrade läge. Detta
skedde under loppet av ett år. Parallellen
med avtalet med Förenta staterna
och det ryska avtalet ligger, tror
jag, mycket nära. Jag tror att utrikesministern
försökte sig på en formalistisk
undanflykt som icke låter sig upprätthålla.

Herr utrikesministern förklarade, att
jag försökt mig på en exegetisk tolkning.
Frågan är väl om kammaren skall
fästa någon vikt vid vad utrikesutskottet
skriver. Dess utlåtanden utmärka sig
ju för en sådan fåordighet. Det är klart
att regeringen kan tycka, att det icke
är värt att bry sig om vad utskottet säger.
Det hela är litet förargligt, om man
i riksdagen insisterar på en tolkning
av vad utskottet säger. Bättre hade dock
varit, om regeringen intagit den ståndpunkt,
som skymtade i utrikesministerns
anförande. Regeringen har utan
tvivel fri prövningsrätt.

Utrikesministern säger, att det icke
fanns anledning att i debatten korrigera
min tolkning av utskottets utlåtande.
Tänk vilken utomordentlig finkänslighet!
För det första har i utrikesutskottets
utlåtande icke lämnats någon
upplysning alls om att detta var tankegången
bakom utlåtandet. Vi diskuterade
dock ganska utförligt detta avtal.
Sedan diskuterades saken i kammaren.
Statsråden voro närvarande, och man
gjorde alls ingenting för att lägga saken
till rätta. Jag slog fast att utskottets ut -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk
ryska kreditavtal.

låtande måste tolkas på visst sätt. Varför
inte då säga, att herr Ohlin har feltolkat
utskottets uttalande? Jag tror att
utrikesministern är fullt på det klara
med att ingen av denna kammares ledamöter
tror att denna tystlåtenhet kan
motiveras så som han här gjorde.

Utrikesministern ville söka sin räddning
bakom finansminister Wigforss.
Finansminister Wigforss svarade ju, att
regeringen icke har anledning att taga
upp förhandlingar om revision, allra
minst efter detta utlåtande. Nej, naturligtvis
icke, när hela utskottet och alla
partierna stodo bakom utskottet i detta
läge. Men det läget var ett annat än
som senare visade sig uppkomma och
ett annat än det som rådde, när jag
sade, att om det mot förmodan skulle
visa sig att ett annat läge skulle uppkomma,
då bör man tolka saken så och
så. Utrikesministerns försök att göra
finansministerns uttalande till ett besked
till mig faller alltså platt till
marken.

Till herr Hedlund i Rådom vill jag
säga att när han förklarade, att vi 1948
kanske hade kunnat bli trodda i
Moskva, därför att vi då voro så fattiga,
så låg i själva verket däri, att även han
menade, att om krediterna hade blivit
större än man räknade med, skulle man
taga upp förhandlingar om avtalet. För
detta indirekta medgivande från hans
sida ber jag att få tacka.

Herr Hedlund lämnade emellertid ett
icke fullt riktigt meddelande, när han
sade, att jag som handelsminister icke
ställt några villkor. Jo, herr Hedlund,
det gjorde jag, ty man deklarerade uttryckligen,
att det förelåg ett samband
mellan kreditavtalet och leveranstiderna,
och vid en konferens mellan handelsdepartementet
och en rysk representant
gjordes det klart, att om man
inte band ihop avtalet på det sättet,
skulle man på andra vägar tillgodose
de svenska intressena. Det läge som
uppkommit i dag med relationen mel -

lan kreditleveranserna och småleveranserna
i varuutbytet uppfyller ingalunda
det villkor som då antyddes.

Regeringens ståndpunkt är tydligen
denna. När, tack vare Marshallhjälpen
och en del andra omständigheter, Västeuropas
ekonomiska läge förbättrats —
bland annat ha ju vissa tillgångar blivit
frigjorda — ha vi kunnat öka vår
kreditgivning. I dagens läge ha ju de
237 miljoner kronorna ökats till 300 miljoner
kronor utan att det inneburit en
ökning av den totala kreditgivningen.
Det som möjliggjort detta är ju att vi
.fått medel frigjorda genom förut bundna
pundtillgångar. Skulle vi inte kunna
tillägga att detta innebär en ökning av
den totala kreditgivningen? Jag tror för
min del att den ståndpunkten man intagit
och som lett till att vi under dessa
år ökat kreditgivningen till Ryssland i
samma mån vi fått återbetalning från
andra håll är en ståndpunkt som är
ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund i Rådom
framhöll, att om man gjort en dumhet
bör man icke begå en dumhet till, och
det är naturligtvis riktigt. Men, herr
Hedlund, om man gjort en dumhet är
det väl dumt att icke söka undanröja
verkningarna av en redan begången
dumhet.

De motionärer från högerhål!, som
1948 begärde en revision av detta avtal,
hade från början varit mot det och
hade röstat mot det år 1946. Det var
alltså inte något uttryck för efterklokhet.

För min del hade jag inte äran tillhöra
denna kammare 1946, men jag vet,
att inom högerpartiet meningarna voro
delade. Om jag inte missminner mig
var det inemot hälften av partiets medlemmar
som röstade emot avtalet. Bland
dom som röstade för detsamma yttrade

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk ryska

kreditavtal.

sig ingen ens i närheten av de linjer,
som herr Myrdal drog upp. Jag kan
bara erinra om att t. ex. herr Domö i
debatten framhöll hl. a., att om han
suttit i regeringen, skulle han inte ha
velat vara med om ett sådant avtal och
att, då han ändå röstade för detsamma,
detta berodde uteslutande därpå att det
redan var underskrivet. Slutligen betonade
herr Domö, att han med största
allvar och bekymmer såg på vårt näringslivs
möjligheter att klara avtalet.
Så såg man då från högerhåll på denna
uppgörelse.

Nu har det sagts här — det var herr
Hedlund i Rådom som yttrade detta —
att det skulle vara förödmjukande att
begära förhandlingar om en revision av
avtalet — förödmjukande fastän samtliga
förutsättningar för avtalets ingående
bortfallit! Det är bara ett enda argument
som står kvar, nämligen att vi nog ändå
orka med att fullfölja avtalet. När man
hör detta måste man ju säga, att ett sådant
uttalande kontrasterar emot andra
uttalanden. I går förklarade sålunda
herr Sköld, att vårt läge är så svårt att
man måste vända och vrida på varje
femöring, men då det gäller ryssavtalet
anse både utrikesministern och herr
Hedlund i Rådom, att vi kunna ge ut
ytterligare 50 miljoner kronor eller
mera.

Jag kan, herr talman, inte se att det
ligger något förödmjukande i den tanke,
som presenteras i reservationen,
utan att den är ett uttryck för en klok
politik med hänsyn till våra egna välförstådda
nationella intressen.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag ansåg mig inte ha någon närmare
anledning att ingå på innebörden
av det utlåtande, som 1948 års utrikesutskott
avgivit, ty även om herr Ohlins
tolkning i det avseendet skulle vara
den riktiga menar jag, att utrikesutskottet
i dag och även riksdagen varit

oförhindrade att ta ställning till detta
avtal utifrån just de förhållanden som
nu föreligga. Emellertid vill jag kort
och gott säga, att jag inte kan läsa detta
utlåtande på det sätt herr Ohlin gör,
när han utlägger innebörden av 1948
års utlåtande för oss.

Herr Ohlin framhåller som enda stöd
för sin tolkning att han hävdat denna
vid riksdagsbehandlingen utan att någon
haft något att erinra mot tolkningen.
Men jag undrar om det inte är
att tilldela sig själv en alltför väsentlig
betydelse, om man utgår ifrån att alla
ens uttalanden, som inte gillas, komma
att bli bemötta.

Herr Hjalmarson talade om att samtliga
förutsättningar för avtalet hade
bortfallit. Ja, den förutsättning som
fallit bort är väl, att avtalet inte är lika
förmånligt för oss nu som man trodde
när man började resonera om det. Jag
tror inte att svenska folket i allmänhet
har den uppfattningen, att detta är en
tillräcklig förutsättning för att man
skall springa ifrån vad man skrivit
under. Jag tror tvärtom, att man har
en ganska klar uppfattning om att man
bör respektera ingångna avtal och att
det skall vara alldeles utomordentliga
skäl till, ett nödläge eller sådant, för
att man skall gå och be att få slippa
ifrån vad man en gång varit med om.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin försöker fortfarande hänvisa
till vad han sagt om innebörden
av utskottsutlåtandet 1948 och talar
om vad som varit tankegången i utskottet.
Jag kan naturligtvis inte uttala
mig om vilken tankegång som funnits
i utskottet utan får hålla mig till vad
utskottet skrivit. Är då verkligen utrikesutskottet
så oförmöget att uttrycka
herr Ohlins tankegångar? Jag citerade
ju långa stycken, som otvetydigt visa
att det handlar om kreditbelastning i

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svenskryska
kreditavtal.

allmänhet, och det har herr Ohlin inte
på något sätt kunnat motargumentera.

Vidare resonerar herr Ohlin precis
som om det här vore fråga om en ensidig
möjlighet, som den svenska regeringen
skulle ha. Han säger, att vi ha
fått så och så mycket bättre ekonomi
tack vare Marshallånet o. s. v., men
att regeringen ändå står och säger att
vi likväl kunna öka krediterna till Ryssland.
Ja, men vi ha ju ett avtal, och
frågan är om vi skola vidtaga den extraordinära
åtgärden att begära revision
av detta en gång ingångna avtal;
det är något som man inte får glömma
bort.

Herr Hjalmarson talade också om
såsom någonting orimligt, att regeringen
inte gått till förhandlingar. Herr
Hjalmarson måste emellertid vara medveten
om att vid en sådan förhandling
skulle den svenska regeringen ha en
ogynnsam position, hur mycket vi än
tycka att vår ekonomi förändrats sedan
1946. Vi ha ju ändå under dessa år
kunnat fullgöra avtalet. Det har reviderat
sig självt till halva kreditbeloppet,
och det återstår nu möjligen en
ökning av kreditarrangemanget med
50, 60 eller 70 miljoner kronor eller vad
det nu kan bli. Om vi nu komma och
säga, att avtalet på ursprungligen 1 000
miljoner kronor kunna vi inte nu det
sista året uppfylla, därför att det kan
bli ytterligare 50 å 60 miljoner i tilllägg
till vad vi redan ha engagerat oss
för, måste väl var och en inse, att det
är en svag förhandlingsposition och att
vi i så fall måste vara beredda på att
andra punkter tagas upp från den
andra partens sida. Jag tror sålunda
att hela tankegången att förhandling
är detsamma som att vi uppnå revision
bara genom att ange vår önskan
är en fullständig illusion.

Jag kanske får tillägga, att jag inte
vet hur herrarna från högern och folkpartiet
se på utgången av en sådan förhandling,
men från regeringens syn -

punkt måste det naturligtvis anses vara
mycket olämpligt att inleda förhandlingar
i en fråga, där vi från början
måste inse, att vi ha ganska dåliga utsikter.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Till hans excellens utrikesministern
och herr Hedlund i Rådom vill jag
säga, att det spelar väl ändå någon
roll när det gäller tolkningen av ett
utskottsutlåtande, om det förhåller sig
så, att under den rätt långvariga debatten
om skrivningen, varvid man strök
vissa meningar som funnos i det första
korrekturet, man inte från något håll
hävdade den uppfattningen, att avtalet
skulle tolkas på sådant sätt, att om vi
fingo återbetalning från annat håll så
kunde vi öka kreditgivningen till Ryssland.
Det vi diskuterade var risken för
en ökad kreditgivning åt Ryssland; det
var det vi uttalade oss om. Tänk då,
att det kunde vara så märkvärdigt att
ingen sade det som utrikesministern
nu säger vara själva kvintessensen i utskottsutlåtandet!
Härtill kommer att
jag som ledamot av utskottet tillät mig
säga, att jag tolkade utskottets skrivning
så och så och att det var det
enda tolkningsförsök som gjordes här
i kammaren. Herr Fast tog ju inte på
något sätt avstånd därifrån. Om regeringen
verkligen ansåg denna tolkning
så orimlig som utrikesministern nu finner
den vara, varför steg han då inte
upp och sade: Nej, herr Ohlin, så får
avtalet inte tolkas.

Herr Hedlund i Rådom säger, att
man inte får springa ifrån ingångna
avtal. Hans uttalande i det avseendet
måste bero på missförstånd. Det är inte
fråga om något sådant, utan det har här
hela tiden varit fråga om att förhandla
om en revision av avtalet.

Nu uttala sig både utrikesministern
och herr Hedlund i Rådom om det läge
vi hade då denna fråga behandlades

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar
ryska kreditavtal.

1948 på sådant sätt, att man får intrycket
av att utrikesministern inte befinner
sig så särskilt långt från herr Hedlund
i Rådom i antydan om att 1948
var det ett annat läge. Man kan nästan
tolka detta som ett halvt erkännande av
att om man då hade tagit upp förhandlingar,
hade det måhända funnits utsikt
till framgång. Nu medger jag gärna,
att utsikterna i dag äro sämre, men
det är knappast något försvar för regeringens
politik och ej heller något försvar
för regeringens ställning i dag, att
den hållning man intagit lett till en
försämring av utsikterna i detta avseende.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! När jag nyss fällde
yttrandet, att man inte får sätta sig
själv i en så central punkt att man menar
att allt vad man säger men som
inte gillas skall bemötas, utgick jag
ifrån att uttalandet med utskottets och
riksdagens dåvarande uppfattning om
själva revisionen av avtalet inte var
relevant. Om man i en sådan situation
underlåter att ingå i ett bemötande,
hoppas jag att detta förhållande inte
av herr Ohlin kommer alt betraktas såsom
en ringaktning vare sig från min
eller andras sida.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
finner anledning att säga ett par ord i
anslutning till den uppläggning som
man här har åstadkommit. Herr Ohlin
gör nämligen gällande, att en uppgift,
som lämnades i förstakammardebatten
i detta ärende, var missvisande: om man
toge bort de s. k. spärrade punden skulle
våra samlade kreditengagemang ha
ökats eller i varje fall icke ha minskats
nämnvärt. Det är här fråga om vad som
är väsentligt: är det väsentligt med en
minskning av 100 miljoner kronor i
fråga om den totala kreditbclastningen,
eller är det väsentligt med en ökning

om en revision av 1946 års svenskav
60 miljoner kronor i kreditavtalet?
Hur skall man bedöma denna sak? Alltså,
äro 60 miljoner kronor en väsentlig
sak, när det gäller ytterligare beställningar
på kreditavtalet, måste 100 miljoner
kronor i minskade åtaganden av
kredit till utlandet också vara en väsentlig
sak. Jag har velat säga detta därför
att det förefaller, som om man skulle
utan vidare utgå från att detta avtal
vore en belastning, totalt sett, på vår
ekonomi.

Jag tror närmast att folk i sitt resonemang
bedömer krediterna så, att det är
något som går ifrån oss, något som försvinner
från landet och som vi ej kunna
disponera över i ett givet läge. Vi skulle
ju exempelvis, säger herr Ohlin, kunna
använda pengarna för att bygga för 100
miljoner kronor bostäder. Jag tror för
det första inte, att det rent praktiskt är
möjligt att ställa om varvsarbetare till
byggnadsarbetare o. s. v. Men även oavsett
detta förvånar mig herr Ohlins inställning.
När han talar om en oförändrad
kreditgivning till utlandet och säger,
att denna vid visst tillfälle uppgick
till en miljard kronor, kan jag icke förstå
resonemanget om belastningen på
annat sätt än att herr Ohlin menar, att
i den mån vi få amorteringar på dessa
krediter skola vi ställa dessa pengar till
förfogande för löpande konsumtion och
investeringar. Det måste vara på detta
sätt. Ur denna synpunkt blir varje kreditgivning
en belastning. Vi skulle, om
vi förfara på detta sätt, kunna taga
i anspråk hela produktionsresultatet
jämte de besparingar vi tidigare gjort
i form av krediter till utlandet och
ställa det till konsumtionens och investeringarnas
förfogande här hemma.

Men då är det också, herr Ohlin, en
avsevärd belastning på vår ekonomi.
Varje gång vi göra ett kreditavtal är det
en belastning, upprepar herr Ohlin.
Men jag frågar verkligen kammaren:
Varför är det så givet? Varför gå olika
stater in för att ställa krediter till för -

Onsdagen den 24 maj 1950 fm. Nr 21.

Motioner angående upptagande av förhandlingar om en revision av 1946 års svensk -

ryska kreditavtal.

fogande för andra länder? Det kan lia
handelspolitiska sammanhang, och det
kan också vara fråga om andra syften.
Jag är i alla fall ej beredd att utan vidare
säga, att det är en belastning. Är
det en belastning, om vi ställa pengar
till förfogande för svenska firmor, som
vilja investera pengar i andra länder?
Man undandrager då den svenska konsumtionen
varor för tillfället, men man
räknar med att få ersättning framöver.

Herr Ohlins resonemang är ett alltför
kortsiktigt betraktelsesätt, som nog icke
kommer till användning i annat sammanhang
än i denna debatt om ryssavtalet.
När det gäller just detta avtal,
är det angeläget att betona, att ingen
sagt något annat än att man skall betrakta
detta avtal ur rent kommersiella
synpunkter. Bland annat sade högerns
ledare i första kammaren, att man skall
icke lägga andra synpunkter på avtalet.
Det är konstruerat så att vi få ränta
på krediterna. Ingen har sagt, att vi ej
få pengarna tillbaka. Därför menar jag
att det är icke rimligt att säga, att det
är en belastning på det svenska folkhushållet.

På tal om att det var genant för regeringen
att lämna upplysningar av det
slag som förekommit — något som bland
annat herr Ohlin ville göra gällande —
så tror jag att det är angeläget att erinra
om debatten vid detta avtals tillkomst.
Det var en debatt, som i långa
stycken gick ut på att man borde ha
något slag av garanti för att det ej på
något sätt från myndigheternas sida
övades påtryckning på det enskilda näringslivet.
Man sade, att om de enskilda
företagarna fått bestämma detta, så skulle
det ha gått på ett annat sätt. Jag skall
icke riva upp denna debatt nu. Men jag
tycker att det är egendomligt att herr
Ohlin tror, att en regering har andra
möjligheter till sitt förfogande än de
iner eller mindre officiella organen för
näringslivet, d. v. s. företagarna själva.
Det är alltså företagarna som lämnat

dessa uppgifter vid ett visst tillfälle.
Sedan har det blivit en annan situation,
och de ha lagt upp beställningar. Kan
det vara genant för en regering att taga
för gott de uppgifter, som den fått från
officiella organisationer inom näringslivet
och som den sedermera har prövat?
Jag förstår icke att det är genant
för regeringen att bygga sina meddelanden
till riksdagen på sådana källor.
Om det vore genant, skulle vi aldrig
fråga dessa organisationer om vad de
ha för uppfattning om saker och ting.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det är kanske opassande av mig
att begära ordet i en sådan storpolitisk
fråga som denna. Men när jag läste motionen
av herrar Ohlin och Elon Andersson
gjorde jag mig frågan: Vad ligger
bakom denna motion om att vi skola
begära en revision av handelsavtalet?
Att detta avtal är illa övertänkt förstår
jag. Men det var herr Ohlin som i egenskap
av handelsminister i början handlade
den frågan, och det är kanske orsaken
till att han nu vill bättra på vad
som gjordes då.

Vad skulle det leda till för resultat
för Sveriges anseende utåt, om vi varje
gång det gällde ett avtal först skulle
göra upp det och sedan be att få det
ändrat? Det kan ändå icke vara riktigt
att göra på det sättet. Vi måste väl i alla
fall vara litet grand karlar för vad vi
göra.

Sedan är det en annan sak: pengarna
gå ju icke till utlandet, utan de stanna
inom landet. De gå till arbeten och ersättningar
åt de industrier, som fullfölja
beställningarna. Det var väl ändå,
herr Ohlin, någon mening när ni började
diskutera detta. Ni väntade kanske
på en depression och trodde att det
vore bra att ha dessa arbetstillfällen.
Vi ha ännu icke ridit ut stormen, så att
det kanske icke är så illa att vi ha av -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 fm.

Motioner angående upptagande av förhandlingar
ryska kreditavtal.

talet. Jag hörde av herr Fast och av
utrikesministern vid det förra tillfället,
då vi diskuterade delta, att det fanns
företag, som redan voro mycket ivriga
att få de arbetstillfällen som ryssavtalet
ger.

Det viktigaste är att riksdagen icke
bifaller motionen. Vi skola väl ändå icke
skämma ut oss. Om vi skämma ut oss i
kammaren må vara hänt, men vi skola
icke skämma ut oss i andra länder utan
stå för vad vi göra. Det tycker jag är
alldeles nödvändigt.

Jag förstår icke herr Ohlin. Är det
kanske någonting som han vill dölja
med sin motion? Är det så att han skäms
för sina handlingar? Menar han att valmännen
ute i bygderna skola tro att
herr Ohlin är fri från delaktighet i
detta? Men vi skola nog tala om hur det
är med den saken.

Herr OHLIN: Bara ett par ord till
handelsministern! Om jag fattade honom
rätt, upplyste han, att om man
frånser de bundna punden hade det inträffat
en total minskning av vår kreditgivning
på ett hundratal miljoner
kronor. Jag får då erinra om att av den
Tyska krediten är ju någonting på 230
eller 240 miljoner i dag effektivt, men
man väntar ju på grund av ingångna
avtal en ytterligare ökning med cirka
200 miljoner kronor, och det kan mycket
väl bli en ökning på 250 eller 275
miljoner kronor utöver den kredit som
är effektiv. Om vi genom återbetalning
från andra håll fått en minskning, som
i dag är netto 100 miljoner kronor, men
ha att räkna med en ökning på 275 miljoner
kronor, då förstår väl envar att
det blir en icke oväsentlig ökning av
kreditbelastningen, såvida ej regeringen
under mellantiden kan åstadkomma att
vi få någon återbetalning av större betydelse
från våra andra gäldenärer. Det
är av rätt stort intresse att ha denna
situation klarlagd.

om en revision av 1946 års svensk Sedan

frågade handelsministern: Varför
ge vi krediter till utlandet t. ex. i
samband med våra handelsavtal? Jo,
det göra vi för att stimulera varuutbytet
och få en marknad för våra varor. Vi
kunna nog vara överens om att det är
rätt andra förhållanden än de som varit
gällande, när vi gjorde detta avtal.
I detta fall, när det gäller avtalet med
Sovjet-Ryssland, har det visat sig, att
det icke är vanligt varuutbyte som stimuleras
utan att kreditleveranserna intaga
en alldeles dominerande plats. Jag
tror nog att handelsministern vid närmare
övervägande skall vara villig att
erkänna, att i den mån vi få amorteringar
från utlandet på andra krediter
och ha fri dispositionsrätt över dessa
medel, kan man använda dem t. ex. för
att öka investeringsverksamheten här i
landet. Men om det är så, att vi använda
dessa belopp till kreditgivning, i detta
fall till Ryssland enligt detta avtal,
som måste respekteras så länge det är
gällande, då blir detta uppenbarligen en
belastning på det svenska folkhushållet
genom att det håller nere våra investeringar.
Det får också, som jag förut
sagt, en rätt betänklig karaktär genom
hela denna uppläggning, där man går
ut ifrån att man kan disponera över
amorteringarna från andra länder för
en ökning av kreditgivningen till Ryssland.
Jag tror över huvud taget, att hela
sammankopplingen av dessa inbetalningar
från andra håll och kreditgivningen
till Ryssland, en sak som jag
tillät mig beteckna som ett nödfallsresonemang
från regeringens sida, varit
mycket olycklig och något som det
varit klokare av regeringen att icke taga
upp.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Får jag för
tredje gången erinra herr Ohlin därom,
att om man håller sig till vad utskottet
skrivit så talas det om kreditbelastning
generellt.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ohlin begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Ändring i värnpliktslagen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.26 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice
talmannen.

§ I Föredrogos

vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse;
och

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om svenskt medborgarskap, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående sättet för utbetalning av de
allmänna barnbidragen m. m.; och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna
för folktandvården.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Ändring i värnpliktslagen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
förslag som nu behandlas är enhälligt
tillstyrkt av andra lagutskottet, och jag
har i stort sett ingenting att erinra mot
det utlåtande som här föreligger. Det
är egentligen bara på en punkt som jag
är en smula betänksam, och det är att
man har spikat fast, att den definitiva
uttagningen av de värnpliktiga, som
skola utbildas till värnpliktiga underofficerare,
skall ske vid inskrivningen.
Enligt mitt sätt att se hade det kanske
varit lämpligare, om man hade gjort en
preliminär uttagning vid inskrivningen
och först sedan man prövat vederbörande
en smula i militärtjänst gjort
den definitiva uttagningen.

Jag har velat anföra detta emedan
jag tror, att denna fråga måste komma
tillbaka när vi sedermera skola ta definitiv
ställning till gruppchefsutbildningen.
Inom värnpliktskommittén
hade jag tillsammans med förbundsordförande
F. Nilsson en reservation, där
vi också i någon mån pekade på detta
spörsmål. Jag tror inte att man vid de
första proven kan få ett så fullödigt
utslag, att man kan bygga den definitiva
uttagningen på dem, utan dessa
prov, som i och för sig äro mycket
bra, böra kompletteras med den kännedom
man genom praktisk erfarenhet
kan få om de värnpliktigas lämplighet
för ytterligare utbildning.

Dessutom är det en annan sak som
spelar in, nämligen att man utesluter
hela den kategori som uttages till
gruppchefer från möjlighet att på mera
jämbördig fot ta upp tävlan med de
övriga, därest de önska gå vidare i, den
militära utbildningen.

Herr talman! Jag har endast velat anföra
detta utan att ställa något yrkande.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Eftersom herr Lindholm inte ställde

något yrkande, skulle jag kunna nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag vill fästa herr
Lindholms uppmärksamhet på vad som
står i utskottets utlåtande på sidan 36,
sista stycket, och på sidan 37, första
stycket. Vi ha liksom herr Lindholm
uppmärksammat dessa saker, men vi
ha ansett, att man genom att följa
Kungl. Maj :ts förslag skulle vinna erfarenhet
och därefter kunna göra ett
vidare bedömande i saken. Herr Lindholm
kommer ju också i fortsättningen
att såsom sakkunnig få följa denna sak.
Vi få hoppas, att det skall visa sig
lämpligt, sedan man har prövat detta
förslag i det praktiska livet, att tillämpa
den anordning, som föreslås i propositionen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i utlåtandet
hemställt.

§ 3.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare
och kyrkomusiker m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och
kyrkomusiker m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 234 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 mars 1950, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att dels utfärda avlöningsreglemente
för övningslärare ovh avlöningsreglemente
för kyrkomusiker i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen
förordats, dels under de förutsättningar
och i den omfattning, som
i propositionen förordats, vidtaga ändringar
i sålunda utfärdade reglementen,
dels med iakttagande av de huvudgrunder,
som i propositionen förordats, ut -

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m.

färda erforderliga bestämmelser om
•övergång till sagda reglementen, dels ock
med avseende å ämneslärare vid fortsättnings-
och ersättningsskolor meddela
bestämmelser av i huvudsak den innebörd,
som i propositionen angivits.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bl. a. —
i överensstämmelse med det år 1948
fattade principbeslutet -—• att full tjänstgöring
för övningslärare skulle omfatta
30 veckotimmar, varvid i vissa fall nedsättning
av timtalet för dylik tjänstgöring
skulle kunna ske. Detta skulle vara
fallet bl. a. beträffande lärare i teckning,
musik och gymnastik vid folkoch
småskoleseminarier, vilkas undervisningsskyldighet
skulle begränsas till
lägst 27 veckotimmar.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjödahl m. fl. (1:470) och den andra
inom andra kammaren av herrar Kyling
och Malmborg i Skövde (11:558),
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för att 12 § mom. 1 i den i propositionen
föreslagna stadgan för övningslärare
skulle erhålla i motionen
angiven lydelse, innebärande, att även
för lärare i manlig och kvinnlig slöjd
vid folk- och småskoleseminarier komme
att gälla den ovan omförmälda nedsättningen
av tjänstgöringsskyldigheten.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 470 och II: 558 samt
1:469 och 11:559 bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda avlöningsreglementc
för övningslärare och avlöningsreglemente
för kyrkomusiker i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen
förordats, med beaktande dock
av vad utskottet anfört;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t

a) att under de förutsättningar och
i den omfattning, som i propositionen
förordats, vidtaga ändringar i sålunda
utfärdade reglementen;

b) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i propositionen förordats,
utfärda erforderliga bestämmelser om
övergång till sagda reglementen;

c) att med avseende å ämneslärare
vid fortsättnings- och ersättningsskolor
meddela bestämmelser av i huvudsak
den innebörd, som i propositionen angivits; III.

att motion II: 560 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rickard Lindström och Heiding, fröken
Andersson samt herrar Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Birke och Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 470
och II: 558 och i enlighet därmed i
punkten I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
470 och II: 558 samt med avslag å motionerna
1:469 och 11:559 bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda avlöningsreglemente
för övningslärare och avlöningsreglemente
för kyrkomusiker i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen
förordats, med beaktande
dock av vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Enligt 1948 års principbeslut beträffande
övningslärarna skulle full
tjänstgöring omfatta 30 veckotimmar.
I vissa särskilda fall skulle dock nedsättning
kunna ske av tjänstgöringen
— det gäller bland annat lärare i teckning,
musik och gymnastik vid folkoch
småskoleseminarierna. Deras un -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m.

dervisning skulle kunna begränsas till
27 timmar per vecka.

I motioner som ha framförts i båda
kamrarna har påyrkats, att även för
lärare i manlig och kvinnlig slöjd vid
folk- och småskoleseminarier samma bestämmelser
måtte gälla beträffande
nedsättning av tjänstgöringstiden. I den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, ansluter man sig till
denna ståndpunkt, och då jag är med
bland reservanterna vill jag säga ett par
ord.

I sitt utlåtande anför utskottet: »Det
bör även beaktas, att de ordinarie slöjdlärarna
vid seminarierna placerats 5—
7 lönegrader över normalgraden för
slöjdlärare, medan motsvarande avstånd
för tecknings-, musik- och gymnastiklärare
är 4 lönegrader. Slöjdlärarna
vid seminarierna få sålunda redan
genom sin lönegradsplacering anses
relativt förmånligt ställda i lönehänseende.
»

Den omständighet, som därvidlag
har anförts, kan jag för min del inte
anse avgörande för ståndpunktstagandet
till detta spörsmål. Den sakliga motiveringen
skulle enligt utskottets utlåtande
vara »att slöjdlärarnas vid seminarierna
arbetsuppgifter med avseende
å utbildningen av folk- och småskollärare
icke kunna anses lika krävande
som motsvarande uppgifter för seminariernas
tecknings-, musik- och gymnastiklärare».
Som vi i reservationen anföra
kunna arbetsuppgifterna för lärarna
i slöjd vid de skolor det här gäller
med avseende på lärarutbildningen i
stort sett anses vara likvärdiga med övriga
ämneslärares. Därtill kommer också
slöjdlärarnas arbete med skötsel av maskiner
och verkty''gsuppsättningar, inköp
och förvaltning av material m. m.
Vi ha således funnit, att tillräckliga
skäl kunna anses föreligga för att genomföra
likställighet mellan dessa lärarkategorier.

Nu har emellertid utskottet i sitt utlåtande
sagt: »Frågan synes emellertid

förtjänt av att följas med uppmärksamhet,
och erfarenheten får utvisa
huruvida framdeles anledning kan föreligga
att upptaga densamma till förnyat
övervägande.»

Jag ankyter, herr talman, till detta
uttalande den förhoppningen, att frågan
så småningom skall få en för denna
kategori lycklig lösning, och med
hänsyn därtill avstår jag från att yrka
bifall till reservationen.

Fröken AGER: Herr andre vice talman!
Med anledning av det beslut som
strax kommer att fattas angående avlöningsbestämmelserna
för övningslärare
vill jag framlägga några synpunkter
utan att därför ställa något yrkande.

Stora grupper av övningslärare äro
givetvis glada för det beslut som fattas
i dag, då det för dem innebär att de
erhålla något så när drägliga löne- och
tjänstgöringsförhållanden, men dessa
lärargrupper ha dock inte fått en lönegradsplacering,
som sätter dem i nivå
med övriga lärargrupper. Det fagra talet
om att de praktiska ämnena måste
stå i nivå med de teoretiska är återigen
ett slag i luften. Denna gradering
mellan det praktiska och det teoretiska
arbetet måste ge vika, och riksdagen
måste nog visa en större generositet
mot de lärare, som skola förmedla denna
undervisning. De lärare, som arbeta
inom folkskolan, kräva att få bli
likställda med folkskollärarkåren, och
det är ett nog så rimligt krav. Det beslut,
som vi i dag fatta definitivt, avser
en lönegradsplacering, som innebär att
de bli 3—5 lönegrader sämre placerade
än folkskolans övriga lärare, och det
beslutet måste givetvis sprida olust
bland dessa lärargrupper.

Vad som är mindre vanligt är att man
sänker lönen, men det har skett för
många. För tecknings-, musik- och gymnastiklärare
har lönen sänkts från 23
till 21 lönegraden, för lärare i hushållsgöromål
från 20 till 18 lönegraden, för

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m.

kvinnliga slöjdlärare från 20 till 18
lönegraden och likadant för manliga
slöjdlärare inom olika skolformer.
Riksdagen måste därför vänta, att
dessa lärargrupper återkomma med
krav på en rättvisare bedömning av deras
lönefråga. Jag vill inte ställa något
yrkande med hänsyn till det statsfinansiella
läget, men man hoppas att denna
fråga ånyo skall tas upp när så ske kan.

Trädgårdslärarna vid våra folkskoleseminarier
hade också väntat att få sin
lönefråga löst samtidigt med de Övriga
övningslärarna med hänsyn till 1948
års uttalande, men så har inte skett.
Denna lilla grupp om 13 personer förväntar
dock med stor otålighet att någonting
skall göras för dem, och de
förvänta, att förslag skall framläggas
för nästa års riksdag.

Övningslärarorganisationen har också
framfört ett önskemål att instruktörer
i gymnastik för lärare vid folkskolan
och även övningslärare i andra ämnen
och skolkökslärarinnor, som ansvara
för skolbarnsbespisning ute i landet,
skulle få inräkna visst antal veckotimmar
för tjänstgöringen i det totala
veckotimantalet. Detta har tillstyrkts
av skolöverstyrelsen, men varken departementschefen
eller utskottet har
framlagt något förslag härom. Det är
ett förhållande som man måste beklaga.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
hoppas jag att riksdagen tar upp denna
fråga till förnyad prövning, men jag
ställer som sagt inte något yrkande vid
detta tillfälle.

Herr KYLING: Herr talman! När riksdagen
för ett par år sedan beslutade
att i princip ge dessa övningslärare en
lönereglering, framförde jag i denna
kammare eu del anmärkningar mot
detta principbeslut. Jag skall emellertid,
herr talman, inte i dag dra upp de
anmärkningar jag då gjorde. Jag vill
bara konstatera, att trots att det beslut
vi nu äntligen skola fatta inte innefattar
allt det man skulle önska i detta

sammanhang, blir det dock en viss ordning
och reda i förhållandena.

Det är emellertid en punkt, om vilken
jag vill säga ett par ord. Utskottet har
delat upp sig på denna punkt, och det
finns en rätt stark reservation för det,
som jag skulle vilja ta upp i detta sammanhang.
Det gäller slöjdlärarna vid
våra seminarier. Dessa slöjdlärare ha
av en eller annan anledning kommit
vid sidan. I det tidigare beslut, som jag
nyss åberopade, står det nämligen: »Ordinarie
och extra ordinarie lärare, som
å sin tjänst meddela undervisning under
minst 14 veckotimmar, må därutöver
tillgodoräkna sig högst tre veckotimmar,
då undervisningen avser utbildning
av lärare i något av ämnena
teckning, musik och gymnastik med lek
och idrott vid folk- eller småskoleseminarierna
eller i ämnet hushållsgöromål
vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola.» Härvid ha slöjdlärarna
blivit bortglömda. Om man
går till sakkunnigutredningen, finner
man faktiskt, att de sakkunniga
på sidan 143 i sitt betänkande
framföra en stark motivering för att
även slöjdlärare, som delta i lärarutbildningen
vid seminarierna, böra erhålla
samma nedsättning i undervisningsskyldigheten
som de övriga övningslärarna
vid samma seminarium.

Man frågar sig, hur det kunde komma
sig att dessa slöjdlärare blevo bortglömda.
Jag tror man kan finna förklaringen
i vad utskottet åberopar om att
dessa slöjdlärare i alla fall ha fått en
så mycket bättre lönegradsplacering än
slöjdlärarna vid de vanliga skolorna ■—
man åberopar alt de ligga 5—7 lönegrader
över. Till det vill jag, herr talman,
bara säga, att det är fel att göra en
jämförelse mellan slöjdlärarna i de vanliga
skolorna och slöjdlärarna vid våra
seminarier. Som jag sade förra gången
denna fråga behandlades är det nämligen
så, att slöjdlärarna faktiskt ha blivit
placerade mycket lägre än de i själva
verket borde bli. Detta beror på att

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m.

det här i landet inte finns något slöjdlärarseminarium.
Riksdagens beslut
förra gången innebar, att slöjdlärarna
skulle få en bättre lönegradsplacering
när det hade inrättats ett seminarium
för dem. De slöjdlärare, som anställas
vid våra seminarier, ha emellertid inte
bara samma utbildning som slöjdlärarna
vid våra vanliga skolor ha, utan det
är numera praxis att slöjdlärare vid
seminarierna skola vara folkskollärare.
Jag tror inte det finns mer än två äldre
slöjdlärare i hela landet som sakna
denna examen. Av den anledningen anser
jag att det skulle varit väl befogat
att ge dessa lärare samma möjligheter
och rättigheter som de övriga övningslärarna.

Här gäller det alltså icke, herr talman,
någon lönegradsplacering, utan
det gäller uteslutande huruvida dessa
lärare i likhet med övriga skola få rätt
att erhålla tre timmars nedsättning i
sin undervisningsskyldighet. Man har
åberopat, att de övriga lärarna ha ett
visst arbete att förbereda sig till sina
lektioner, men det är klart att man med
samma skäl kan åberopa det merarbete,
som slöjdlärarna ha. Först och främst
skola de förbereda sig till att lära sina
adepter vid seminarierna att undervisa
i slöjd, och vidare är det ett visst merarbete
med att ordna i slöjdsalen efter
dagens slut.

Nu bär det till utskottets utlåtande
fogats en reservation på denna punkt.
När jag kommer att yrka bifall till denna
reservation, gör jag det därför att
jag anser att just slöjden vid våra skolor
icke får sättas i någon strykklass.
Jag tror att när vi om ett par dagar
skola fatta beslut om den nya skolan,
komma vi att i detta beslut även innefatta,
att de manuella ämnena på skolschemat
skola få ett större värde än vad
de hittills ha haft. Jag tycker därför att
det vore helt berättigat att dessa lärare,
som nu utbilda blivande slöjdlärare,
skola ha samma fömåner som övriga
övningslärare.

Innan jag nu slutar mitt anförande
med att yrka bifall till reservationen,
vill jag bara med ett par ord sammanfatta
vad detta utskottsutlåtande i själva
verket innebär. Jag tänker då på
kyrkomusikerna och organisterna. De
få genom detta beslut sin lönefråga
löst, och jag vill bara tillägga, herr
talman, att jag hälsar det med tillfredsställelse,
ty just i år fira kyrkomusikerna
och organisterna sin 50-åriga lönekamp.
Det kan därför vara på tiden att
de få sin lönefråga löst.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng, Larsson i Karlstad och Nihlfors.

Herr LINDHOLM: Herr talman! När
vi behandlade denna proposition i utskottet,
försökte vi så långt vi ansågo
det vara möjligt att tillgodose de olika
önskemål, som motionsledes hade framförts,
och den som läser utskottsutlåtandet
litet noggrannare har inte anledning
till sådana klagotoner som dem
exempelvis herr Kyling har kommit
med i dag. Jag har mera en känsla av
att man inom den kategori, som här
är berörd, har all anledning att känna
sig tillfredsställd med att man 1950 beslutar
på sätt som här föreslås i deras
lönefråga. Det innebär att de ha fått
en i förhållande till andra grupper i
viss mån privilegierad ställning.

När man sedan går in på den sakkritik,
som herr Kyling här har presterat,
så har han väsentligen uppehållit
sig vid slöjdlärarna. Men, herr Kyling,
det finns dock så vitt jag kan finna
rätt starka skäl, som tala för utskottets
ställningstagande på denna punkt. Vi
hänvisa dels till den prövning av
tjänstgöringstiden, som verkställts av de
sakkunniga, och dels till den omständigheten,
att dessa lärare placerats 5—7
lönegrader över normallönegraden, un -

Onsdagen den 24 maj 1950 era.

Nr 2],

Tjänste- och familjepensionerin:

der det att de övriga, som få favören
av tre timmars kortare tjänstevecka, endast
ligga fyra lönegrader över normallönegraden.
Det innebär ju att de
äro kompenserade fullt ut. Om det
emellertid i praktiken skulle visa sig.
att det finns starka sakliga skäl som
tala för att även de skoia tillerkännas
dessa tre timmar, anse vi att man först
bör pröva den saken ytterligare, innan
vi kunna gå längre.

Jag skulle ju kunna, om jag ville använda
ett annat argument, säga atf för
övriga medborgare gäller 48 timmars
arbetsvecka i det bär landet, men, herr
talman, jag vill inte använda detta argument.

Jag ber, herr talman, att med understrykande
av vad utskottet på denna
punkt har anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet
hemställt dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Tjänste- och familjepensionering för
statsråd.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och farailjepensionering
för statsråd.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerberg in. fl. (f: 165) och den andra

för statsråd.

inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (11:365), hade
hemställts, att riksdagen måtte, med
beaktande av i motionerna anförda synpunkter,
besluta om bestämmelser angående
tjänste- och familjepensionering
för statsråd.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:165
och II: 365 för sin del besluta, att beträffande
tjänste- och familjepensionering
av statsråd skulle gälla de huvudgrunder,
som angivits i bilaga till utlåtandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SEN ANDER: Herr talman! Detta
ärende ger anledning till vissa jämförelser.
Vi behandlade för några dagar
sedan en annan pensionsfråga. Den rörde
folkpensionerna. Det gällde då, som
alla känna till, frågan om kompensation
för dyrtidsstegringen. Då visade
riksdagen en kallsinnighet emot folkpensionärernas
krav som var, jag måste
använda uttrycket, frapperande. Redan
detta borde vara anledning nog till att
man reste motstånd mot det förslag, som
nu föreligger, men dessutom finns det
andra skäl som göra, att vi motsätta
oss detta förslag.

Det första är att man i olika hänseenden
och inte minst vid denna riksdag
vid varje tillfälle, då det framkommit
krav om förbättringar för de bredare
folklagren, har hänvisat till det statsfinansiella
läget, till samhällsekonomien
o. s. v. Nu besvära tydligen inte dessa
argument, men jag tycker likväl, att då
man har anfört dem i andra avseenden,
borde de också gälla här.

Ett andra skäl som gör, att vi icke
kunna gå med på det förslag, som föreligger,
är att vi anse, att då exempelvis
riksdagsmännen få erlägga avgifter till
sin pensionering och enligt ett förslag,
som i princip är godkänt av riksdagen,
komma att helt och hållet få hära kost -

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Tjänste- och familjepensionering för statsråd.

naderna för sin pensionering i en framtid,
så borde detta också gälla för
statsråd.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
anfört och då jag anser, att denna
fråga mycket väl kan skjutas på framtiden,
ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
förslag, som nu föreligger till kammarens
behandling, är ingenting annat än
en omarbetning av redan gällande pensionsbestämmelser
för statsråd. Herr
Senander bör nämligen uppmärksamma,
att det finns bestämmelser om att
statsråd kan få pension, men med hänsyn
till de politiska förhållandena är
det ju ingen som för närvarande tycks
ha möjlighet att kvalificera sig för eu
sådan.

Om herr Senander sedan skall göra
demagogi i denna fråga, måste jag fråga
mig, varför inte herr Senander tar
steget fullt ut och yrkar avslag på hela
kungörelsen om förordnandepension,
för att inte tala om den pension, som
herr Senander själv såsom statstjänare
kommer i åtnjutande av! Varför ställer
inte herr Senander också den i motsats
till folkpensionärernas blygsamma summor?
Jag tror inte, herr Senander, att
den sortens argumentation går ens i Göteborg.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Den
argumentation, som herr Lindholm här
presterade, måste ju var och en, som
litet känner till förhållandena, fullständigt
underkänna.

Först och främst rör det sig här inte
om tjänster i vanlig mening; det rör
sig över huvud inte alls om tjänster.
Det rör sig om förtroendeuppdrag. Lika
väl som vi av principiella skäl voro
motståndare till att riksdagsmännen
pensionerades på statens bekostnad,
lika väl äro vi motståndare till att man

nu går in för pensionering av statsråden.

Det är emellertid inte detta som är
avgörande, ty vi ha inte tagit principiell
ställning till frågan om pensionering
av statsråd. Men då man alltid i
nuvarande läge åberopar de ekonomiska
förhållandena och den samhällsekonomiska
balansen som skäl för att
avslå andra berättigade krav, ha vi
främst av denna anledning vänt oss
emot att man no forcerar fram ett pensionsförslag
för statsråd. Vi ha emellertid
därmed icke bundit oss för framtiden,
men vi anse att det mycket väl
kan anstå till dess att man får tillfälle
att lösa vida viktigare spörsmål än
detta.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Min
uppgift var fullt riktig, herr Senander.
Det finns pensionsbestämmelser för
statsråd, men de förutsätta att statsråden
uppnått 70 levnadsår och ha varit
statsråd oavbrutet i minst 30 år. För att
få pension före 70 levnadsår måste de
ha varit statsråd i 40 år.

Sedan skryter herr Senander med att
kommunisterna voro motståndare till
riksdagsmännens pensioner. Det är riktigt,
herr Senander, men det är samtidigt
också riktigt att den kommunist,
som satt i utredningen, tillstyrkte det
förslag, som utredningen kom med. Men
när man på kommunistiskt håll hade
den känslan, att detta kunde bli något
som man kunde värva röster på, då
vände man kappan efter vinden. Det är
det underlag, som herr Senander bygger
sin opposition på också i dag.

.lag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr FORSBERG: Herr talman! Det
var med ett visst intresse som jag hörde
herr Senander. Jag visste inte med säkerhet,
vad han skulle säga och vart
han skulle komma i fråga om sitt yrkande.
Jag räknade nämligen med att
eftersom det här gäller rätt goda pen -

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

rjanste- och familjepensionering för statsråd.

sioner, skulle han varmt förorda dessa.
I likhet med den kommunistiska riksdagsgruppen
ömmade herr Senander
för några år sedan mest för de högre
befattningshavarnas pensioner i samhället.
När det gällde en statlig befattningshavare,
som hade en pension på
9 000 kronor, ansågo nämligen den kommunistiska
gruppen och herr Senander,
att detta var alldeles för blygsamt, varför
han talade varmt för att det skulle
bli eu ökning med något över ett tusen
kronor, alltså till över 10 000 kronor.
Dessa pensioner åt statsråd närma , sig
i alla fall den kommunistiska inställningen
för några år sedan.

Jag bör tillägga, att kommunisterna
bruka tala om att man skall hjälpa de
små i samhället. Det gjorde man också
den gången, och på vad sätt? Jo, när
det gällde en banvakt skulle han enligt
det kommunistiska förslaget få summa
summarum ytterligare 57 kronor om
året. Man ömmade alltså på ett helt
annat sätt den gången än vad man gör
i dag. Men det är ju alltid så här i livet,
när det gäller kommunisterna. De gå
alltid krokiga vägar. De ha aldrig gått
en rak väg, utan det är en karusellåkning.

Herr SENANDER: Herr talman! Till
herr Forsberg vill iag säga, att han aldrig
haft en rak linje. Det bevisas inte
minst av att han just angriper mig i en
för honom själv ömtålig fråga, nämligen
spörsmålet om samma pension åt
de äldre statstjänstemännen som åt
dem, som fingo sina pensioner reglerade
1947.

Nu är att märka, att det förslag, som
då ställdes av oss, har senare genomförts
av riksdagen utan att herr Forsberg
haft ett ord att invända emot att
därvid också direktörer in. fl. fingo de
pensioner, som gällde för direktörerna
i övrigt, d. v. s. dem som föllo under den
nya staten. Om herr Forsberg hade varit
riitlinjig, skulle han ju ha bekämpat

detta förslag och gått in för enbart de
lägre befattningshavarna.

Det är emellertid uppenbart för var
och en, att om det gäller ett pensionsreglemente
som är fastställt att gälla
även för de högre befattningshavarna,
kan man inte gärna, om man vill ha
samma reglemente för de äldre befattningshavarna,
ställa ett förslag, som
inte är i paritet därmed.

Sedan vill jag säga till herr Lindholm,
att här är det inte alls fråga om
att värva röster. Vårt ståndpunktstagande
till riksdagsmännens pensionering
ha vi icke på något sätt utnyttjat
vare sig i valkampanjen eller annorledes,
och det återstår för herr Lindholm
att bevisa att vi gjort det. Den
enda gång vi utnyttjat det var här i
riksdagen, då jag nämnde det i förbigående
i samband med behandlingen
för några dagar sedan av folkpensionärernas
dvrtidskompensation. Men var
vänlig att påvisa, att vi i vår press eller
vid något tillfälle annars sökt utnyttja
detta! Vi ha nämligen ansett, att detta
på sätt och vis är en riksdagens inre
angelägenhet, och därför ha vi icke utnyttjat
det i den offentliga propagandan,
lika litet som vi komma att göra
det i detta fall. Då det gäller statsrådspensionerna
ha vi tagit ståndpunkt utifrån
helt andra skäl och ha icke alls
sett denna fråga demagogiskt.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill bara säga, att det råkar väl vara eu
ren tillfällighet, att kommunistiska talare
på diskussionsmöten vid skilda tillfällen
använt just detta som tillbygge
mot oss socialdemokrater.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag såväl
därå som å de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 en;.

Den militära sjukvården i Karlskrona.

§ 6.

Föredrogs vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående finansieringen av kostnaderna
för den nya kyrkomusikerorganisationen
in. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående finansieringen av kostnaderna
för den nya kyrkomusikerorgaganisationen
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Riksdagen» år 1949 församlade revisorers
berättelse m, m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av riksdagens år 1949
församlade revisorers berättelse angåehde
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning jämte
vissa motioner in. m.

Punkten i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4—6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Den militära sjukvården i Karlskrona.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och yttrade därvid

Herr FAST: Herr talman! Jag ber om
ursäkt för att jag besvärar kammaren

vid detta tillfälle, men jag anser det vara
min skyldighet att i detta samband lämna
en redogörelse för den militära .sjukvårdens
utveckling i Karlskrona, eftersom
jag haft Kungl. Maj:ts uppdrag att
leda förhandlingarna under det andra
förhandlingsskedet mellan kronan och
Blekinge läns landsting och därjämte
haft att uppgöra förslag till upprustning
av truppförbandssjukvården ocli genom
överenskommelser mellan kronan och
berörda landsting söka avveckla de statliga
s. k. garnisonssjukhusen.

Jag vill då först erinra om att i fråga
om fördelningen av driftkostnaderna
mellan kronan och Blekinge läns landsting
hade redan den första kommitté,
som sysslade med denna fråga, uppgjort
ett kontraktsförslag. Vad landstinget
icke då godtog var denna utrednings
förslag om byggnadernas utformning
och fördelningen av byggnadskostnaderna
m. m. Det var dessa kvarstående
tvister, som den kommitté, som jag hade
nöjet att tillhöra, hade att lösa.

Eftersom det icke minst genom de
marina myndigheternas krav på många
vårdplatser visade sig ogörligt att nå
överenskommelse med landstinget annat
än genom att kronan lämnade ersättning
till landstinget för det antal
platser som kronan ville förfoga över,
var man inom kommittén mycket angelägen
om att kronans platsantal i görligaste
mån begränsades. Jag vill i ärlighetens
namn här framhålla, att denna
strävan stöddes även av landstingsrepresentanterna,
som vid flera tillfällen
framhöllo, att det måhända för
landstinget framdeles skulle medföra
svårigheter, om kronan beräknade sitt
vårdplatsbehov alltför högt. Genom särskilda
experter, de förnämsta man kunde
få, genomglngos sjukjournalerna nere
vid Karlskrona garnisonssjukhus för
flera år tillbaka. Med utgångspunkt härifrån
sökte man göra ett bedömande av
platsbehovet. Genom de marina myndigheternas
krav på vårdplatser blev
antalet av dessa likväl högre än vad

Onsdagen (ien 24 maj 1950 om.

Nr 21.

det annars skulle ha blivit. Trots att
sålunda redan i kommitténs förslag
vårdplatsernas antal blev för högt, ansågo
sig de marina myndigheterna icke
kunna godtaga kommitténs förslag i
detta avseende. Om jag icke missminner
mig, fingo de marina myndigheterna
vid den tidpunkten ett visst stöd
ifrån försvarets sjukvårdsstyrelse. De
marina myndigheternas krav på ytterligare
vårdplatser för militären hade
till följd, att man ifrån statsmakternas
sida, sålunda även i riksdagen, till sist
beslutade eu icke oväsentlig utökning
av antalet vårdplatser, framför allt av
de s. k. beredskapsplatserna. På de marina
myndigheternas förslag uppfördes
Ivenne fristående beredskapsbaracker
med om jag minns rätt 40 vårdplatser
i vardera baracken. Landstinget skulle
mot självkostnadspris svara för driften
av dessa beredskapsplatser.

Jag vill vidare erinra om att utredningskommittén
icke ansåg det erforderligt
med även en militär lasarettsöverläkare
på medicinavdelningarna
utan höll före att man borde nöja sig
med en överläkare och en biträdande
lasarettsläkare. Detta ansågs icke godtagbart
från de marina myndigheternas
sida. Statsmakterna togo hänsyn till dessa
krav, vilket i sin tur medförde att
det måste inrättas två självständiga mottagningsavdelningar
med därav föranledda
ökade utrynnnesbehov.

Till försvar för kraven på många militära
vårdplatser kan bl. a. anföras, att
man mest hade erfarenheter från de år
då det rådde militär beredskap och
krigsavlöningsreglemenlet tillämpades,
vilket tillförsäkrade all inkallad militär
fri sjukvård. Sjukjournalerna gåvo sålunda
ringa vägledning om det verkliga
behovet av vårdplatser. Vidare vill jag
framhålla, att militären i Karlskrona
under senare år kommit att väsentligt
minska i antal och att det vid tiden för
utredningen och för statsmakternas beslut
endast fanns några fä och ganska
bristfälliga truppförbandssjukpkitser i

Den militära sjukvården i Karlskrona.

Karlskrona. Sedan dess har det byggts
förstklassiga truppförbandssjukhus, vilkas
vårdplatsantal uppgår till 103, om
jag icke missminner mig. Det har sålunda
byggts moderna sjukhus för truppförbandssjukvården
med ett antal vårdplatser,
som sannolikt är större än behovet
av sådana. Genom tillkomsten av
dessa väl utrustade truppförbandssjukhus
har man undan för undan kunnat
minska den militära beläggningen vid
A-sjukhuset. Man har sålunda där kunnat
behålla en hel del patienter, som
man tidigare absolut infe hade räknat
med att kunna ha kvar. Det bör vidare
observeras, att förbättrade behandlingsmetoder
och nya läkemedel ha väsentligt
förkortat liggetiden och möjliggjort,
att sjuka i större utsträckning än tidigare
kunna värdas på annat sätt än på
A-lasarett. Vad angår det omtalade skiljedomsutslaget,
så påverkades detta av
de jag skulle vilja säga på historisk
grund vilande säregna förhållandena beträffande
fri sjukvård för militären i
Karlskrona.

Ja, vad kan nu göras för att minska
statens kostnader, framför allt de s. k.
fasta platskostnaderna? Det är i detta
sammanhang att observera, att byggnadsprogrammet
ännu icke fullföljts
utan att därav kvarstår bl. a. den s. k.
medicinbyggnaden, som skall inrymma
medicinsk vårdavdelning, gynekologisk
avdelning, barnbördsavdclning och
ögon- och öronavdelning med härtill
hörande mottagnings- ocli behandlingslokaler.
Här skola också inrymmas centrallaboratorium
och undervisningslokaler.
Den medicinska vården vid lasarettet
är provisoriskt ordnad i det vid
lasarettet uppförda epidemisjukhuset,
vilket medfört att epidemisjukvården
är i miserabelt skick inom länet.

När ritningarna till denna medicinbyggnad
voro klara och byggnadstillstånd
var medgivet, visade det sig, alt
kostnaderna stigit mycket väsentligt utöver
vad som beräknats, detta dels på
grund av de allruänt stegrade priserna

«4

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Den militära sjukvärden i Karlskrona.

men dels också beroende på att man
måste tillmötesgå en del krav på bättre
utrymmen. Även tidigare byggnader
hade visat sig bli kostsammare än vad
som beräknats — såsom fallet ofta är
med sjukhusbyggnader. Detta bär under
hand anmälts till försvarsdepartementet.
1 det läget ansåg byggnadskommittén
det nödvändigt att gå till både
Kungl. Maj:t och landstinget med anmälan
om hurudana förhållandena utvecklats.
I samband härmed återkallades
också det erhållna byggnadstillståndet.
Men man ansåg vid den tidpunkten
att detta var påkallat även med hänsyn
till gällande kontraktsbestämmelser. Man
gjorde klart för landstingsrepresentanterna,
att man borde söka sig fram till
en ny överenskommelse rörande driftkostnaderna,
varvid dessa skulle baseras
på antalet ianspråktagna vårddagar.
Sådana förhandlingar inleddes också
ganska snabbt under generalläkarens
ledning. Vad kommittén väl i första
hand hade att eftersträva var att vid
förhandlingarna med landstinget söka
uppnå ett avtal i fråga om driftkostnaderna.
där staten betalar per vårddag
och där statens behov av vårdplatser
räknas ned så långt, att landstinget inte
i onödan behöver hålla platser som icke
bli belagda. I fråga om fördelningen av
byggnadskostnaderna framhölls nödvändigheten
av att man fick en överensstämmelse
i stort. Man borde sålunda
närmast söka jämförelse med de avtal
som slutits med landsting, när garnisonssjukhus
nedlagts och A-sjukvården
övertagits av landsting.

.lag erinrar om vad utskottet under
hand inhämtat — och jag tror mig kunna
meddela att det är riktigt — att förslag
till preliminär överenskommelse nu
godkänts av landstingets delegerade,
vilket förslag lär ha godtagits även av
landstingets förvaltningsutskott och väl
redan torde ha överlämnats till Kungl.
Maj :t eller under de närmaste dagarna
kommer att av sjukvårdsstyrelsen överlämnas.

Detta förslag till överenskommelse
går ut på att staten icke skall i byggnadskostnader
för Karlskrona lasarett
erlägga mer än som av statsmakterna
anvisats i olika delbeslut eller sammanlagt
i runt tal 4 000 000 kronor. Landstinget
blir ägare till lasarettet men skall
i erforderlig utsträckning upplåta vårdplatser
vid lasarettets olika vårdavdelningar
för militära patienter, för vilka
kronan har att lämna fri sjukvård.

Staten skall i vårdkostnader endast
erlägga betalning för ianspråktagna
vårdplatser räknat per vårddag och
skall sålunda inte bestrida några fasta
kostnader. Staten skall icke heller erlägga
något tillägg till vårddagskostnaderna
för engångsanskaffningen av byggnader
och inventarier, eftersom kronan
betalat sin andel i dessa engångskostnader.

Landstinget skall övertaga beredskapsavdelningen
för den kostnad som
staten fått vidkännas för densamma. De
s. k. sjukvårdsbarackerna skola fortfarande
kvarbliva i kronans ägo, men förhandlingar
om att landstinget skall
övertaga dessa kunna senare upptagas
som en fristående uppgörelse.

Det gamla avtalet om driftkostnadernas
fördelning upphör alt gälla från
den 1 juli i År. Härefter skall betalning
lämnas efter de grunder jag redogjort
för.

I driftavtalet har influtit en punkt
om att, därest vården av försvaret tillhörande
personal å civila sjukhus kan
komina att enhetligt regleras, skola de
enhetliga reglerna oavsett i avtalet intagna
bestämmelser komma i tillämpning
även vid Karlskrona lasarett.

Jag vill även säga några ord när det
gäller andra, kanske mindre betydelsefulla
men principiellt viktiga ting, som
av statsrevisorerna i detta sammanhang
berörts.

Vad då först angår frågan, huruvida
staten skall betala den verkliga dagkostnaden
eller erlägga ersättning endast
efter i länet utgående legosängs -

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

avgift vill jag framhålla, att de utredningar,
i vilka jag medverkat, icke haft
till uppgift att skapa någon ny rättsgrund
i fråga om ersättning för de
värnpliktigas sjukvård. Man skall också
komma ihåg, att det härvidlag rört
sig om län, där staten varit bunden av
avtal och där man också kunnat åberopa
hävdvunnen praxis. Om man nu
vill skapa cn ny rättsgrund, så får detta
icke leda till att staten får fortsätta att
driva s. k. A-sjukvård för garnisonssjukhus
på för staten utomordentligt
oförmånliga villkor. Redan genom att
staten håller truppförbandssjuklius —
och jag vill icke bestrida lämpligheten
därav -— har staten erkänt sig vara
skyldig att svara för åtminstone en del
av de värnpliktigas sjukvård. Att göra
skillnad mellan truppförbandssjukvård
och s. k. A-sjukvård är synnerligen
svårt. Jag erinrar om att man vid
många truppförband har goda och väl
utrustade truppförbandssjukhus med
skickliga läkare. Vid andra förband har
man ännu kvar urusla sjukhus med eu
dålig utrustning. De senare kunna givetvis
icke mottaga några s. k. A-vårdfall,
medan motsatsen kanske blir fallet
vid truppförband med välutrustade
sjukhus. Jag erinrar vidare om att vid
av staten drivna A-sjukhus landstingen
icke debiteras för vård av de militära
patienter, som tillförsäkrats fri sjukvård
av staten. Jag vill vidare påminna
om det förhållandet, att legosängsavgifterna
variera ganska mycket mellan
olika landstingsområden, från en
krona i Norrbottens och Malmöhus län
till, om jag icke missininner mig, kronor
1:50 i Stockholms stad. Om staten
skulle betala fullt endast för de värnpliktiga,
som tillhöra annat landsting
eller stad utanför landsting, skulle detta
Uonuna att betyda, att vissa län skulle
bli mera betungade än andra, beroende
på förbandens förläggning i förhållande
till landstingssjukhusen. Jag erinrar
vidare om att mellan landstingen har
träffats eu överenskommelse om vard -

Den militära sjukvården i Karlskrona.

dagskostnaden för utomlänspatienter
men att denna uppgörelse icke godtagits
av storstäderna utan att landstingen
där fått betala de verkliga kostnaderna.

Vill man gå fram efter sådana enhetliga
linjer, ja, då måste landstingen och
städerna utanför landsting genom lag
åläggas att helt svara för även den militära
sjukvården och detta efter en
legosängsavgift soin är enhetligt fastställd
för hela landet. Samma enhetlighet
kräves också när det gäller militärsjukvård,
som lämnas till utanför länet
bosatt militär, som har rätt till fri sjukvård.
Jag vågar inte yttra mig om huruvida
det här är möjligt att gå fram på
lagstiftningens väg. Men jag tror att jag
kan uttala, att det inte är möjligt att
genom fria förhandlingar nå fram till
ett dylikt resultat.

Jag vilt även säga något om det
klandrade s. k. trekronorstillägget till
vårddagskostnaderna. Frågan om ersättning
per vårddag för huvudmannens
kostnader för sjukhusens uppförande
och engångskostnaderna för inventarierna
uppkom först vid förhandlingar •
med Stockholms läns landsting om vård
av patienter från länet vid Stockholms
nya garnisonssjukhus. Centrala sjukvårdsberedningen
uppgjorde då ett förslag,
som gick ut på att man till dessa
kostnader, om de beräknades per vårddag,
skulle behöva ett tillägg på 3 kronor.
Detta belopp har godkänts av såväl
Kungl. Maj:t som riksdagen. Att
dessa kostnader inte ha ingått i den allmänna
sjukhusstatistiken beror på alt
man har velat ha denna så enkel som
möjligt. Man år för närvarande emellertid
beredd att lägga om denna statistik,
så att man får fram de verkliga kostnaderna
per vårddag. Man kan ju inte
gärna tillämpa olika metoder, när staten
i ena fallet är den som betalar och
i andra fallet den som lar emot betalningen.
Det måste finnas eu viss likformig
hel.

Jag vill erinra om att det av olika

Onsdagen den 24 maj 5950 em.

86 Nr 21.

Den militära sjukvården i Karlskrona.

skäl inte är möjligt att utan stark överbeläggning
genomsnittligt utnyttja vårdplatserna
på ett sjukhus mer än til!
ungefär 85 å 90 % per år. Möjligheten
till ett jämnt utnyttjande av samtliga
vårdplatser minskas rätt väsentligt,
därest man vid ett A-sjukhus är tvungen
att till följd av ingångna kontrakt vara
beredd att mottaga patienter från en
större militärförläggning. Om då staten
inte behöver lämna någon ersättning för
att man håller dessa reservplatser utan
endast betalar för i anspråk tagen vårddag,
måste jag säga, att staten har kommit
ovanligt hyggligt undan. Jag är den
förste att medge, att driftkostnaderna
per vårddag vid Karlskrona lasarett ha
varit ovanligt höga, men det är inte något
enastående när det är fråga om beredskap.
För några år sedan gjorde vi
en undersökning av vad landstingen
fingo betala per vårddag på epidemisjukhusen,
där man behövde många reservplatser,
och där visade sig kostnaderna
vara orimligt höga.

När man talar om att landstingen böra
vårda militär personal, som tillerkänts
fri sjukvård, på samma villkor
som gälla för inom länet bosatta civila
medborgare, bör det iakttagas, att det
med hänsyn till risken för olycksfall
och även för sjukdomar inte går att helt
jämställa militären med den civila befolkningen.

I statsrevisorernas berättelse återfinnes
ett uttalande, som även statsutskottet
gjort mer eller mindre till sitt eget,
men som nog inte är alldeles riktigt.
Det sägs, att det skulle finnas flera avtal,
som äro likställda med det som ingåtts
med Blekinge läns landsting. Så
är inte fallet. Det finns inte någon plats,
där man har de s. k. fasta dagkostnaderna
eller några anordningar som motsvara
vad jag i detta sammanhang bär
berört.

Herr talman! Jag vill inte yttra mig
om huruvida det är möjligt att efter en
företagen utredning komma fram till
en sådan enhetlighet, som statsreviso -

rerna och nu även statsutskottet ha låtit
framskymta som önskvärd. Man kan
inte uttala sig om den saken, förrän en
sådan utredning har gjorts. Jag är nog
tveksam om huruvida man kan komma
fullt så långt som det bar ifrågasatts
från statsrevisorernas sida. För att
åstadkomma största möjliga enhetlighet
är utan tvekan en klarläggande utredning
på detta område påkallad, så att
man kan se hur rättsförhållandena mellan
staten och landstingen och städer
utanför landsting böra kunna gestalta
sig.

Jag har velat lämna denna redogörelse
med hänsyn till det engagemang
som jag har haft i utredningsarbetet.
•lag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten S.

Utskottels hemställan bifölls.

Punkterna 9—13.

Lades till handlingarna.

Punkterna It och 15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 90.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21 och 22.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 178, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stöd -

Onsdagen den 24 maj 1950 cm.

Nr 21.

Motioner om en järnvägsförbindelse melian Malung och Flisa över Medskogen.

åtgärder inom malmkommunerna (3-miljonersfonden); och

nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en cykelstig inom
övre Sopperoområdet i Norrbottens län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Motioner om en järnvägsförbindelse mellan
Malung och Flisa över Medskogen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av väckta motioner
om en järnvägsförbindelse mellan Malung
och Flisa över Medskogen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Den
motion, som nu föreligger till behandling,
gäller eu utbyggnad av järnvägen
från Malung till Flisa i Norge. Det är
alltså fråga om en av de aktuella mellanriksbanor,
som under senare år då
och då ha varit föremål för behandling.
Järnvägslängden på den svenska
sidan från Malung fram till Medskogen
vid norska gränsen är ungefär 10 mil.
Fn beräkning av kostnaderna har även
gjorts, och de belöpa sig till omkring 27
milj. kronor, beräknat efter priserna år
1948. Bakom motionen ligga mycket omfattande
förarbeten, främst av de kommunala
mydigheterna i norra Värmland
men även av kommunala myndigheter
i Dalarna. Representanter från
samtliga partier stå bakom motionen,
och vi ha haft flera sammanträffanden
med representanter för kommunerna.
Det bar inte sparats någon möda för
att tränga in i detta problem så långt
som det bar varit möjligt med de begränsade
möjligheter man kan räkna
med att ha i ett sådant förberedelsearbete.

Vi ha givetvis främst tänkt på kommunikationerna
i Värmland. Dessa ha
jn många gånger varit föremål för be -

handling, men vi ha funnit att problemet
på detta sätt kan lösas till gagn
även för andra delar av landet.

Som kammarens ledamöter kunna se
av utskottets utlåtande har motionen
varit remitterad till järnvägsstyrelsen
och till länsstyrelsen i Värmlands län,
vilka var för sig ha avgivit yttrande.
Järnvägsstyrelsen har föreslagit avslag
på motionen, medan länsstyrelsen har
tillstyrkt en utredning. Utskottet har å
sin sida följt järnvägsstyrelsens anvisning
och hemställer om avslag'' på motionen
under hänvisning till att frågan
om kommunikationsförhållandena i norra
Värmland nyss har varit föremål för
utredning av en särskild kommitté. Utskottet
hänvisar till denna kommittés
betänkande, där denna »givit uttryck
åt den bestämda uppfattningen, att en
utbyggnad av järnvägsnätet inom nämnda
område icke kunde anses försvarligt
ur ekonomisk synpunkt». Utskottet tilllägger
mycket riktigt: »Därmed liar närmast
åsyftats anläggandet av eu järnväg
i Klarälvsdalen.» Men sedan säger
utskottet, att »vad kommittén liärutinnau
anfört torde emellertid äga full tilllämpning
även på det av motionärerna
nu förordade järnvägsprojektet». Det
förefaller, som om utskottet skulle draga
alltför bestämda slutsatser ur förhållanden,
som utskottet faktiskt inte liar
satt sig in i.

Problemet om Nordmark—Klarälvens
järnväg kan ju inte utan vidare jämföras
med det nya förslag, som vi ha
framlagt i motionen. Det förefaller, som
om utskottet skulle ha gjort sig skyldigt
till eu feltolkning av de betänkligheter,
som kommittén har anfört mot utbyggandet
av Nordmark--Klarälvens järnväg.
Kommittén har anfört betänkligheter
mot anläggandet av en lokalbana
utefter Klarälven, men det tillägges,
vilket framgår av det material, som är
bifogat utlåtandet, att det gäller, såvitt
denna inte ut bygges såsom en mellanriksbana.
Detta ändrar ju förutsättningarna,
så att man inte kan jämföra det i

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Motioner om en järnvägsförbindelse mellan Malung och Flisa över Medskogen.

motionen föreslagna järnvägsprojektet
med utbyggandet av en lokalbana utefter
Klarälven. Det förra alternativet
bär ju inte utretts av den kommitté,
som utskottet åberopar.

Det är visserligen sant, att järnvägsstyrelsen
bär avstyrkt förslaget, men
man kan inte bortse från att länsstyrelsen
i båda fallen bar givit sin anslutning
till en utredning för att folket i
dessa bygder, där avståndet till närmaste
järnväg ofta är upp till 15 mil, skulle
kunna få tillgång till järnväg.

Vi motionärer ha velat sammanknyta
det lokala kommunikationsintresset
med det
aktuellt. Avståndet från Storlien till
Charlottenberg är utefter gränsen omkring
40 mil. Det är givet, att det på
detta långa avstånd med nödvändighet
bör finnas utrymme för en järnväg.
Det är ju möjligt, att när de utredningar
som nu pågå — en sockenutredning i
Dalarna och en annan i Härjedalen —
ha avslutats skall det visa sig, att en
mellanriksbana skulle bli bäst ungefär
så som vi motionärer ha tänkt oss den.
Vi ha oss exempelvis bekant, att handelskammaren
i Gävle i något sammanhang
har förordat en linje Malung
—Flisa framför andra förslag till mellanriksbanu.
Frågan har sålunda långt
större räckvidd än vad järnvägsstvrelsen
och utskottet ha berört i sina yttranden.

Vad som är viktigt för oss uppe i
Värmland är att någonting göres, så att
det blir bättre kommunikationer. Utskottet
hänvisar till den utredning beträffande
utbyggnad och förstatligande
av Nordmark—Klarälvens järnväg, som
har företagits för någon tid sedan. Vi
vänta i Värmland verkligen på att någonting
skall ske, sedan denna utredning
nu har fullgjort sitt arbete.

.lag vill säga — jag vänder mig här
särskilt till kommunikationsministern
— att vi motionärer säkert ha hela norra
Värmlands befolkning bakom oss,
om man möjligen undantar Uddeholms -

bolaget. Det ligger något utmanande i
vad som för närvarande sker i norra
Värmland. Under det att de kommunala
myndigheterna ha ansträngt sig och
fortfarande anstränga sig för att få
tidsenliga kommunikationer och även
ha fått vissa löften därom, försämras
kommunikationsförhållandena i dessa
bygder.

Man har från allmänhetens sida krävt
ett förstatligande av Nordmark—Klarälvens
järnväg. Det har skett av framtör
allt två skäl. Det ena är att järnvägen
för närvarande inte kan anses
betjäna allmänheten så som eu järnväg
bör göra. Det andra är att personalen
anses böra komma i samma ställning
som personalen vid SJ. .lag skulle vilja
rekommendera kammarens ledamöter
en resa och tala med befolkningen i
dessa bygder. De skulle säkert få erfara,
att mina påståenden äro riktiga.

Nordmark—Klarälvens järnväg har
under den senaste tiden försämrats pa
flera sätt utan någon som helst hänsyn
till allmänhetens intressen och krav.
Man får rent av ett intryck av att norra
Värmland är avsett att bli ett experimentfält
för hur man skall kunna ordna
post- och resandetrafiken utan järnväg
även inom områden, där det finns
järnväg. Som exempel kan jag nämna
— jag kan inte underlåta att göra det
för att ge en bild av läget — att man
bär beslutat att lägga ned resandetrafiken
på bandelen mellan städerna Hagfors
och Filipstad från och med den
10 nästkommande juni. F''ör närvarande
går det två tåg med resandevagnar i
vardera riktningen på vardagarna och
tre på sön- och helgdagar. Efter den
It) juni skola dessa resandevagnar dragas
in. Därefter skola bara godståg få
gå, och de resande hänvisas till andra
trafikmedel. Nog är det egendomligt,
att man när godstågen ändå skola gå
inte kan sätta till en personvagn, så ätt
folk kan använda järnvägen. Och nog
är det egendomligt, att detta sker just
vid den tidpunkt, då semestertrafiken

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksb>ggen och liknande anläggningar.

börjar. Då SJ sätter in extratåg för att
underlätta turisttrafiken, drar man bär
i stället in persontrafiken.

På samma sätt ämnar man draga in
postkupéerna. Det sker mot kommunernas,
städernas och befolkningens protester
och trots uppvaktningar under
lång tid. Landstinget har gjort vad det
har kunnat för att få fram bättre kommunikationer
i dessa trakter. Det är
klart, att befolkningen blir både besviken
och förbittrad över dessa förhållanden.
Men man är van vid motigheter
i norra Värmland och har inte
kastat yxan i sjön, utan man tror, att
statsmakterna på något sätt skola taga
hänsyn till traktens berättigade intressen.
Det är därför det har varit så
inånga uppvaktningar hos landstinget,
hos länsstyrelsen och väl även hos regeringen.

Om det inte vore en sådan irritation,
som det alltid är de sista dagarna under
riksdagen med den trängsel som
finns på talarlistan, skulle jag återge
några detaljerade skildringar av vad delegationerna
från Hagfors, från Filipstad
och från kommunerna i norra
Värmland ha anfört om järnvägsförhållandena
ända från klarälvsbanans
början i Karlstad och hela vägen upp
genom norra Värmland. Dessa skildringar
ge bilder, som s.annerligen visa
nödvändigheten av att någonting göfes.
.Tåg skall emellertid hänvisa till
de utredningar som ha gjorts, och jag
ber särskilt kommunikationsministern
söka sätta sig in i dessa förhållanden.

N''u fruktar man, att trafiken skall
försämras även på sträckan Hagfors—
Karlstad. Det finns vissa tendenser, som
tyda på detta, och då blir frågan av
den storleksordningen, att statsmakterna
måste se saken på ett annat sätt än
hittills. Vi ha velat aktualisera järnvägsprojektet
Malung Flisa som ett
led i detta.

.lag förstår mveket vid, att det inte
tjänar någonting till att emot elt en -

hälligt utskott ställa något yrkande om
bifall till motionen. F''rågan är alldeles
för viktig för att jag skulle vilja få en
stor riksdagsmajoritet för ett direkt
avslag på det förslag, som här har framlagts.
Därför slutar jag detta korta anförande
— ja, kammaren skrattar men
det liar blivit alltför kort i förhållande
till det omfattande materialet — med
en vädjan till kommunikationsministern
att beakta de synpunkter till frågans
lösning, som jag här har framfört.

Häruti instämde fru Humla.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr
talman! Då herr Spångberg inte ställt
något yrkande, har jag inte någon anledning
att närmare motivera utskottets
förslag. .lag ber endast att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Motion angående åtgärder för tillgodoseende
av behovet av bostäder åt arbetare
vid kraftverksbyggen och liknande
anläggningar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för tillgodoseende avbehovet
av bostäder åt arbetare vid
kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

1 en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg i Luleå väckt
motion (11:368), vilken hänvisats till
statsutskottet, hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till.
åtgärder för att tillgodose behovet av
bostäder åt arbetare vid kraftverksbyggen
och liknande anläggningar.

Etskottet hemställde, att motionen

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 4 950 em.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

11: 3G8 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Pa en
punkt innehåller det förevarande utskottsutlåtandet
en alldeles överflödig
polemik, nämligen när det gäller frågan
om standarden på de bostäder, som finnas
i Harsprånget, och en del av de
åtgärder, som i övrigt äro vidtagna för
arbetarnas trivsel. Åtminstone ha vi inte
i vår motion riktat någon som helst
kritik emot de åtgärder, som äro vidtagna
på detta område, och eftersom jag
känner till förhållandena skall jag gärna,
om detta är nödvändigt, vitsorda, att
vad som därvidlag åtgjorts på ett mycket
fördelaktigt sätt skiljer sig från vad
som brukar vara vanligt, när det gäller
att ordna bostadsfrågan för anläggningsarbetare.

Men tyvärr innebär ju inte detta någon
som helst hjälp för de många arbetare,
som trots allt icke kunna få någon
bostad. Trots att utskottet säger, att utskottets
ledamöter ha företagit studier
på ort och ställe vill jag ändå påstå, att
bostadsförhållandena för åtskilliga arbetare
— ett mycket stort antal för övrigt
— äro skandalösa.

I vattenfallsstyrelsens skrivelse, som
åberopas av utskottet, säges det, att kritiken
mot vatten fallsverkets bostäder i
Porjus innebär en mycket betydande
överdrift. Några hälsorisker föreligga
icke, påstår vattenfallsstyrelsen. Om
detta också är den uppfattning, som utskottets
ledamöter under sin studieresa
ha kommit till, så måste detta bero på
att de ärade utskottsledamöterna vid
besöket i Porjus och Harsprånget ha
varit blinda, eller också på att de inte
alls ha bemödat sig om att se någonting
utan ha litat på de uppgifter, som
lämnats av vattenfallsstyrelsen.

En annan uppgift, som utskottet också
blint tycks ha godtagit utan att självt

göra den minsta undersökning eller beräkning,
är vattenfallsstyrelsens uppgift
om vad det skulle kosta att bereda bostäder
åt de gifta arbetarna vid Harsprångsbygget.
Vattenfallsstyrelsen påstår
nämligen, att detta skulle medföra
en kostnad på inte mindre än 10 miljoner
kronor, och utan att själv företa
någon närmare utredning om saken åberopar
utskottet denna uppgift och förklarar,
att det är uppenbart orimliga
kostnader. Det är väl också närmast av
den anledningen som utskottet avstyrker
de åtgärder, som vi ha föreslagit i
motionen.

Inte ens en så lättkontrollerbar saksom
uppgiften om hur stor del av arbetsstyrkan
som består av gifta arbetare
liar man bemödat sig om att ta reda på.
Vattenfallsstyrelsen har nämligen kommit
till de s. k. orimliga bostadskostnaderna
bl. a. genom att räkna med ett
behov av familjebostäder för SO procent
av arbetsstyrkan. Denna siffra, 80 procent
gifta arbetare, lär gälla för industrianläggningar
i allmänhet, men var
och en som det minsta känner till under
vilka förhållanden vattenkraftanläggningar
och liknande anläggningsarbeten
utföras vet, att arbetsstyrkan där
i högre grad än vid andra industrianläggningar
utgöres av ungkarlar. Det
är ju för Harsprångets vidkommande
också lätt att kontrollera att antalet
gifta arbetare där uppgår till mellan 50
och 60 procent av hela arbetsstyrkan.
Redan genom en sådan korrigering av
underlaget för vattenfallsstyrelsens beräkningar
framgår det att bostadskostnaderna
för de gifta arbetarna här
måste bli mycket lägre än vad vattenfallsstyrelsen
har räknat med.

Men även i övrigt är det alldeles obegripligt
hur vattenfallsstyrelsen har
kunnat komma upp till eu kostnadssumma
på 10 miljoner kronor. För att
ha några stödpunkter därvidlag kan
man ju använda de uppgifter, som angivas
av vattenfallsstyrelsen själv. Det

Onsdagen den 24 maj 195U em.

Nr 21.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

står t. ex. angivet i vattenfallsstyrelsens
skrivelse, som utskottet åberopar såsom
stöd för sitt avslagsyrkande, att medelpriset
för de s. k. skivhusen, d. v. s.
egnahem av den mycket enkla typ.
som här skulle komma i fråga, uppgår
till 6 200 kronor. Även om man förutsätter
att vattenfallsstyrelsen helt och
hållet skulle bekosta uppförandet av sådana
hus för de drygt 400 gifta arbetarna,
bli kostnaderna ändå inte 10
miljoner kronor utan 2,5 miljoner kronor.
Men därtill kommer, att 71 arbetare
redan ha egnahem och att åtskilliga
ha en godtagbar bostad i Porjus.
Det är också ett ansenligt antal arbetare,
som inte alls reflektera på att ta
upp sina familjer utan nöja sig med
att bo i ungkarlsbarackerna. Det rör sig
alltså här om ett väsentligt mindre antal
arbetare, som skulle vara i behov
av egnahem eller andra familjebostäder,
än vad vattenfallsstyrelsen, och därmed
utskottet, bär räknat med i sin konstruktion
för det avslagsyrkande man
kommit till.

Slutligen är det ingen som har vare
sig hoppats på eller förutsatt att statsmakterna
— via vattenfallsstyrelsen
eller på andra vägar — helt skulle bekosta
uppförandet av dessa egnahem.
Vi ha i vår motion skrivit, att egnahemsbyggandet
för ifrågavarande arbetare
borde givas sådant stöd, att boendekostnaden
i dessa hus — däri inräknad
värdeförlust och andra kostnader
för eventuell flyttning av bostaden när
arbetet är slutfört — inte skulle bli
större, än att arbetarna kunde skaffa
sig sådana familjebostäder. Jag är ganska
säker på, att med ett anslag på eu
halv eller trekvarts miljon kronor för
detta ändamål skulle man kunna stimulera
egnahemsbyggande! bland arbetarna
vid Harsprånget i så stor utsträckning,
att behovet skulle bli tillgodosett.
Arbetarna ha redan nu i omkring ett
70-tal fall skaffat sig sådana bostäder
utan några som helst stutssubventioner.

och om de finge kostnaderna nedsatta
med eu fjärdedel eller en tredjedel genom
statssubventioner, så skulle detta
helt säkert mycket starkt stimulera tillkomsten
av sådana familjebostäder.

Herr talman! Det är en vanlig fras
att ledamöter, som få sina motioner avstyrkta
av utskottet, säga, att det inte
lönar sig att yrka bifall till motionen,
men med hänsyn till den uppseendeväckande
svaga, för att inte säga obefintliga
motivering, som utskottet här anfört
som stöd för sitt avslagsyrkande,
vågar jag ändå yrka bifall till motionen
I f: 368. ^

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr
andre vice talman! Den föregående talaren
slutade med att säga, att utskottets
motivering var synnerligen svag
och att han av den anledningen yrkade
bifall till sin motion. Jag vill inte ge
något värdeomdöme om innehållet i
motionen, men nog tror jag att svagheten
ligger mera hos motionen än i utskottets
motivering.

Utskottets ledamöter, som ha rest genom
de trakter där Harsprångets kraftverk
är förlagt, ha beundrat det väldiga
arbete, som där har utförts. Där har
mitt i ödemarken vuxit upp ett modernt
samhälle. Där finnas folkets hus, restauranger,
badanläggningar o. s. v. Nu är
det emellertid inte det som diskussionen
bär gäller, utan här gäller det bostäderna,
väl närmast i Harsprånget.
Den föregående talaren hade inte — i
varje fall inte i början av sitt anförande
— någon anmärkning att göra mot standarden
på de bostäder, som finnas i
Harsprånget. Jag förmodar att han då
menade familjebostäderna, egnahemmen
där. När han sedan talade om
hälsoriskerna i några av bostäderna,
vet jag inte om han syftade på ungkarlsbostäderna
eller på andra bostäder.
När jag och några andra av statsutskottets
ledamöter besökte norrländska

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

kraftverk, även Harsprånget, kunde de
bostäder vi besågo inte sägas vara på
något som helst sätt hälsovådliga att
bo i. Det är möjligt, och även troligt,
alt den bärande anmärkningen i motionen
gäller antalet bostäder, inte bostädernas
standard. Det är riktigt att
antalet bostäder för gifta arbetare inte
räcker till. Här kunna måhända anmärkningar
göras. Men å andra sidan
får man ju betänka vilka svårigheter
som förefinnas, när det gäller att i dessa
trakter utföra ett arbete av så väldiga
dimensioner som kraftverksbygget i
Harsprånget.

Vattenfallsstyrelsen har nu beräknat
hur mycket det skulle kosta att uppföra
familjebostäder där för det antal familjer,
som man beräknar normalt skall
finnas vid denna industrianläggning
under längre tid. Riktigheten av dessa
beräkningar bestrides av den föregående
talaren, men den saken får han diskutera
med vattenfallsstyrelsen. I varje
fall säga beräkningarna att kostnaderna
skulle komma att uppgå till mycket
stora summor, om man skulle uppföra
egnahem för samtliga de gifta arbetare,
som äro sysselsatta vid Harsprånget.
Dessa utgifter måste komma att belasta
kraftverksbygget. Vattenfallsstyrelsen
bär svårigheter bär, det förstår man.
Avel) vattenfallsstyrelsen måste nämligen
ta ekonomiska hänsyn och försöka
lotsa sig fram på hästa möjliga sätt. Jag
vet också, att det på senare tid har varit
väsentligt bättre ställt på detta område
vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggnader
än för 10—12 år sedan.

Motionen tycks väsentligen gälla
Harsprånget. Även om vi här hade varit
villiga att vidta positiva åtgärder
ligger saken för närvarande till så, att
det inom den allra närmaste tiden måste
ske en reducering av arbetskraften vid
kraftverksbygget. IJnder sådana förhållanden
kan det inte vara motiverat med
en utbyggnad av antalet familjebostäder
vid Harsprånget. Det är detta skäl

som varit avgörande för utskottets ställningstagande.

Herr talman! 1 övrigt her jag att få
hänvisa till den tämligen utförliga skrivelse
i ärendet, som vattenfallsstyrelsen
har avlämnat, och ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag tar till orda därför att länsbostadsnämnden
i Norrbottens län i någon
män har varit inkopplad på detta problem.
Vid årskiftet hade vi i Harsprånget
ett sammanträde med ledningen
för vattenfallen där uppe och med
representanter för Jokkmokks kommun
för att dryfta bostadsfrågan vid Harsprånget
och de bostadsproblem, som
skulle uppstå vid en eventuell, kommande
utbyggnad vid Liggfallet. Från
kraflverksledningen och från Jokkmokks
kommun framhölls det då som
önskvärt, att den familjebostadsbebyggelse
som skulle komma till stånd inte
förlädes till Harsprånget eller Liggfallet
— därest utbyggnad skulle komma
att företagas där nere — utan man ville
ha den förlagd till Jokkmokk och eventuellt,
i någon mån, till Porjus.

För att kunna åstadkomma en dylik
byggnadsverksamhet, som ur vattenfallsstyrelsens
synpunkt skulle vara
önskvärd, är det emellertid nödvändigt
att erhålla en utökning av bostadsbyggnadskvoten
för Jokkmokks kommun.
Från länsbostadsnämndens sida voro vi
helt naturligt intresserade av att medverka
till en sådan bostadsbyggnation.
Jokkmokks kommun förklarade sig också
villig att, därest byggnationen komme
till stånd, stå som företagare och
att garantera vattenfallsstyrelsens arbetare
bostäder i dessa fastigheter under
så lång tid som behövdes för anläggningens
färdigställande. I den män arbetarna
skulle vilja stanna kvar inom
kommunen, skulle de också beredas
fortsatt bostad i dessa fastigheter. Un -

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Nr 21.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

dersökningarna härom pågå alltjämt.
Det tar litet tid. Herrens kvarnar mala
Sitet långsamt, och om därför den debatt
som förts här i anledning av den
väckta motionen kunde bli en puff
framåt för denna fråga, så skulle vi
från länsbostadsnämndens sida inte se
illa på den saken.

.lag tror att man billigast och riktigast
löser bostadsfrågan för anläggningsarbetarna
och deras familjer på
det sättet att kommunen garanterar bostäder
åt dem, så länge de äro anställda
där uppe. Då behöva de inte bekymra
sig för hur de skola kunna släpa med
sig bostäderna, när arbetet är slutfört.
De ha då inte själva lagt ned några
pengar i byggena, utan det blir en kommunens
angelägenhet. Jokkmokks kommun
är också så stor, att det inte kan
bli fråga om någon överproduktion av
bostäder, även om man där skulle få
sig tilldelad en större kvot än som för
närvarande kan lämnas åt kommunen.

Jag tror att den väg, som vi inom
länsbostadsnämnden härvidlag gå, i
samarbete med kommunen och vattenfallsstyrelsens
platschef, är riktigare än
den väg, som anvisas i motionen.

Herr talman! Jag bär inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Med
anledning av vad herr Jansson i Kalix
här sagt vill jag erinra om, att vi i vår
motion inte ha rekommenderat någon
bestämd åtgärd, utan vi ha föreslagit
att statsmakterna skola företa åtgärder
över huvud taget för att lösa dessa bostadsproblem,
och vi ha pekat på ett
par framkomliga vägar.

Beträffande del som utskottets talesman
sade, konstaterar jag, att han inte
längre tycks vilja stödja sig på vattenfallsstyrelsens
sifferuppgifter om kostnaderna.
Det är jn mycket välbetänkt,
eftersom ingen med stöd av vattenfalls -

styrelsens egna siffror kan på långa vägar
ens komma fram till de kostnadsbelopp,
som man där har kalkylerat
med.

Vad sedan gäller vattenfallsstyrelsens
ekonomiska svårigheter kan jag inte
länka mig, att man inte inom ramen
för dess nettovinst, som i fjol uppgick
till 45 miljoner kronor, skulle kunna
satsa en halv eller tre kvarts miljon
kronor till extra bostadssubventioner
åt arbetarna, så att de få det människovärdigt
där uppe i vildmarken.

I fråga om hälsorisken i vissa bostäder
som finnas säger utskottets talesman,
att han inte vet vilka bostäder jag
åsyftade, när jag talade om den föreliggande
hälsorisken. Det är ju märkligt
att en ledamot av utskottet inte vet det.
För det första finns tydligt angivet i
motionen att det gäller vattenfallsstyrelsens
bostäder i Porjus, och för det
andra underströk jag i mitt anförande
i dag att det gällde dessa bostäder, samtidigt
som jag sade, att de åtgärder som
vidtagits i Harsprångct äro föredömliga,
men långt ifrån tillräckliga. För att
verifiera mina uppgifter om hälsovådligheten
i vattenfallsstyrelsens bostäder
i Porjus skall jag tillåta mig att läsa
upp ett par avsnitt ur en rapport från
hälsovårdsnämndens ordförande, som
löretagit inspektion av ifrågavarande
bostäder. Han skriver följande:

»Inom Lillselsområdet äger vattenfallsstyrelsen
tre bostadshus, B 18, B 19
och B 22. Dessa måste utdömas såsom
hälsovådliga, om de ej genomgående
och grundligt repareras och saneras.»

I ett annat avsnitt säges det i samma
rapport:

»Det äldre bostadsbeståndet i Porjus
är det sämsta tänkbara ur hälsovårdssynpunkt
sett. Hela det s. k. Lillselsområdet
med äldre bebyggelse skulle
utdömas och nedrivas. Hälsovårdsnämnden
har Dittills varit tvungen att
än så länge låta med saken anstå, på
grund av dels den oerhörda hostads -

9-1

Xr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Motioner angående åtgärder för tillgodoseende av behovet av bostäder åt arbetare

vid kraftverksbyggen och liknande anläggningar.

bristen i Porjus, som ytterligare betonas
och förökas genom bostadsbristen
i Harsprånget», o. s. v.

Det ar alltså ingen tvekan om att arbetarna
i Harsprånget måste använda
sig av bostäder, som hälsovårdsnämnden
betecknar som ytterligt hälsovådliga,
och att ett stort antal arbetare ha
det så ställt, att de inte kunna ta dit
sina familjer. Arbetarna måste därför
år efter år bo i de bostäder som för närvarande
finnas och därmed också ikläda
sig stora extra kostnader.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Den
siffra, som vattenfallsstyrelsen angivit
för kostnaderna för att lösa bostadsfrågan
på det sätt, som i varje fall vattenfallsstyrelsen
uppfattat motionärerna
på, är sannolikt riktig. Herr Holmberg
rör sig ju här med kostnader för flyttbara
villor, men därtill kommer en del
annat. Under sådana villor har man ju
endast pålar. Man bär ingen ordentlig
sockel. Om man här tänker sig en källarvåning,
som man skulle bygga för en
mera permanent användning, är det
mycket sannolikt, att vattenfallsstyrelsens
beräkning håller. Kostnaderna för
gator, vatten och avlopp böra läggas till
den siffra herr Holmberg nämnde.

Vad beträffar de bostäder herr Holmberg
uppehöll sig vid — det gäller speciellt
några äldre hus, flerfamiljshus vid
Porjus — förhåller det sig så, att vattenfallsstyrelsen
har fått överta dessa
från industrier, som hade för avsikt att
starta drift där uppe i anslutning till
att Porjus byggdes. Emellertid blev det
inte något av med den saken, och sedan
föranleddes vattenfallsstyrelsen att
överta dessa bostäder. Det förelåg nog
inte vid den tidpunkten behov av att ta
dem allesammans, men å andra sidan
fanns det ju t. ex. ett smältverk där,
och i dessa gamla bostäder som ägas av

vattenfallsstyrelsen bo ett 80-tal familjer,
som äro sysselsatta vid detta privatägda
smältverk. Även en del i vattenfallsstyrelsens
byggnadsverksamhet
anställda bo i dessa gamla bostäder.

Vad hälsovårdsnämndens ordförande
sagt om dessa bostäder är möjligt att
säga om en mångfald bostäder här i
landet. Här i Stockholm har man väl åtminstone
tusentalet katastroffall, som
varje hälsovårdsmyndighet, om den
skulle säga vad den är skyldig att säga,
skulle utdöma. Vi ha fått uppgiften, att
man sysslar med att modernisera dessa
äldre bostäder undan för undan. Man är
på väg att bättra på dem. Följaktligen
fanns det inte skälig anledning att här
säga, att det förelåg behov av särskilda
påtryckningar om modernisering eller
reparation av dessa byggnader.

Dessutom kan man ju tillägga, att arbetsstyrkan
vid Harsprånget efter årsskiftet
kommer att successivt nedbringas.
Om man fortsätter att flytta över
arbetsstyrkan och fortsätter att bygga
ut Liggafallet, som ligger en mil nedanför,
kommer man där inte att behöva
en lika stor arbetsstyrka. Det leder då
till att med de bostäder som finnas,
kommer man att få, kan man säga, relativt
bättre tillgång till bostäder för dem
som komma att vara kvar i arbetet med
att bygga ut Liggafallet. Med anledning
av att herr Ivar Jansson å länsbostadsnämndens
vägnar fört fram tanken på
att man skulle göra permanenta bostäder
i Jokkmokk vill jag säga, att man
ändock får lov att ha bostäder intill
kraftverket, där arbetarna måste bo under
veckan, eftersom avståndet till
Jokkmokk blir för långt för att man
skall kunna resa dit varje dag, och det
förefaller mig inte heller vara att räkna
med, att man i Porjus, sedan kraftverksbygget
är färdigt, skulle för framtiden
ha något särskilt stort behov av
sådana mera permanenta bostäder. Jag
ställer mig sålunda tveksam till huruvida
man över huvud taget kan vara

Onsdagen den 24 maj 1950 em. Nr 21.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

betjänt av att beträda den väg som herr
Ivar Jansson här rekommenderat. Det
kan ju tänkas, att den är framkomlig,
men mig förefaller det som om det inte
är alldeles klart, att man borde rekommendera
en sådan lösning av frågan.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag vill framhålla att avståndet mellan
Jokkmokk och Liggafallet inte är så
stort. Det går daglig rälsbuss mellan
Liggafallet och Jokkmokk, och det finns
dessutom möjlighet att sätta in en vanlig
landsvägsbuss, en åtgärd som vattenfallsstyrelsens
platschef var mycket
intresserad av då vi diskuterade detta.
Det gäller ju bostäder för dem som ha
familj. Det är inte roligt för familjen
att komma ned till Liggafallet och bo
där, men alt bo i Jokkmokk under anläggningstiden
skulle ingen hustru ha
något emot. .lag tror nog, att den väg vi
ha diskuterat är den enda framkomliga
vägen. Den är också ekonomiskt fördelaktig,
ty sedan anläggningsarbetena
upphört kunna bostäderna nyttjas för
andra familjer, därest dessa anläggningsarbetare
skulle flytta från Jokkmokk.
Bostäderna komma sålunda inte
att stå tomma, och någon fara för att
man kastar pengar i sjön föreligger sålunda
inte. Jag tror att vi skola fortsätta
den diskussion vi för närvarande
föra med statsrådet om denna sak. Det
är den framkomliga vägen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! .lag
kan instämma med herr Jansson i Kalix
i vad han sagt rörande transportförhållandena
för de arbetare, som eventuellt
skulle få bostäder i Jokkmokk. Del är
inte alls sådana svårigheter som herr
Åkerström påstår.

När herr Åkerström dessutom anser
det vara el t bärande argument för motståndet
mot att ordna bostadsfrågan för
dessa arbetare, att det finns dåliga bostäder
iiven i Stockholm, vill jag säga,
all med eu sådan motivering kan man

ju motsätta sig att det alls sker någon
förbättring av bostadsbeståndet.

Vidare har herr Åkerström för att
rädda utskottets spekulationer rörande
kostnaderna sagt, att om man skulle
bygga bostäder för permanent användning
med källarvåningar och av en
standard, som aldrig över huvud taget
varit ifrågasatt vare sig i vår motion
eller i vattenfallsstyrelsens beräkning,
skulle man komma upp till dessa 10
miljoner kronor. Det är ju uteslutande
en konstruktion. Vi ha ju aldrig talal
om det i vår motion, och jag tror för
övrigt, att om man skulle bygga bostäder
vid kraftverksanläggningarna, skulle
man inte göra sådana bostäder utan
bostäder av skivhustvp, som kunna flyttas,
när arbetet är färdigt. Det finns
alltså över huvud taget inte ett enda
sakligt argument för utskottets synpunkter
i denna fråga. Vår framställning
gäller, som jag tidigare understrukit,
inte någon bestämd form för lösning
av bostadsfrågan utan bara eu
framställning till regeringen att ta sig
an denna sak, så att det blir ordnat på
ena eller andra sättet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt
vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan
å Ljungbyhed.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
185, i anledning av väckta motioner om
retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o.
tjänstemän vid krigsflygskolan å Ljungbyhed.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aman (I: 78) och den andra inom andra

7 — Andra kammarens i>rolokull 1!).r)0. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

kammaren av herr Henriksson (II: 88),
hade hemställts, att riksdagen måtte
medgiva att de extra ordinarie tjänstemän
vid krigsflygskolan i Ljungbyhed,
som enligt övergångsbestämmelserna till
1928 års avlöningsreglemente uppburit
personligt lönetillägg, skulle erhålla
retroaktiv lönefyllnad med de belopp,
varmed det personliga lönetillägget
minskats på grund av Ljungbyheds
uppflvttning från dyrortsgrupp A till
dyrortsgrupp O.

Utskottet hemställde, alt motionerna
1:78 och 11:88 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rickard Lindström, Sundelin, Leander,
Lundqvist, Axel Andersson, Ward, Boman
i Kieryd, Bergstrand, Kollberg,
Jansson i Kalix, Henriksson och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:78 och 11:88
medgiva, att de extra ordinarie tjänstemän
vid krigsflygskolan i Ljungbyhed,
vilka jämlikt övergångsbestämmelserna
till kungörelsen 1928: 215 tillerkänts
personligt lönetillägg men som i samband
med Ljungbyheds uppflvttning i
högre ortsgrupp fått sina lönetillägg
minskade med belopp motsvarande den
avlöningsökning, som den ändrade dyrortsgrupperingen
medfört, skulle förklaras
icke skola lida minskning i å
tiden den 1 juli 1939--den 30 juni 1947
belöpande personligt lönetillägg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Riksdagen har vid ett par tidigare tillfällen
behandlat en fråga, som gäller
rätt för tjänstemän att bibehålla personliga
lönetillägg, när deras löner ha
förändrats uppåt på grund av ändrade
dyrortsförhållanden. Det har skett vid
ett tillfälle 1939 för tjänstemän här i
Stockholm och vid ett annat tillfälle

1941 för tjänstemän i Karlskrona. Det
har nu visat sig, att det finns ytterligare
en liten grupp, som har kommit i
samma belägenhet som de tjänstemän
hade gjort, vilkas löner behandlades av
riksdagen 1939 och 1941. Det finns en
grupp vid krigsflygskolan i Ljungbyhed,
som hade vissa personliga lönetillägg,
som minskades, när Ljungbyhed
år 1930 flyttades upp ifrån dyrortsgrupp
A till C. Dä riksdagen behandlade
motsvarande fråga 1939 och 1941
ansåg man, alt billighetsskäl talade för
att det inte borde ske någon minskning
i det personliga lönetillägget, och följaktligen
kommo vederbörande på
grund av riksdagens båda beslut att få
bibehålla sina personliga lönetillägg,
tills de av andra orsaker miste dem,
vilket skedde vid de tillfällen, då löneregleringar
därefter genomfördes.

1 det nu aktuella fallet gäller det fem
tjänstemän i Ljungbyhed. En av dem
har under förra året gjort en personlig
framställning för att få frågan reglerad.
Vid den förberedande behandlingen
av ärendet ha de myndigheter, som
yttrat sig över framställningen, statens
lönenämnd och statskontoret, konstaterat,
att detta är ett fall som är analogt
med dem som riksdagen tidigare haft
under behandling. Man har uttryckt
tveksamhet med hänsyn till den långa
lid som förflutit, men man har ändå
från lönenämndens sida inte velat motsätta
sig, att frågan skulle underställas
riksdagens prövning. Det har emellertid
Kungl. Maj:t inte velat göra, och
därför ha vi tagit upp frågan motionsvägen.

När utskottet i sin tur haft att behandla
denna fråga, har man från majoritetens
sida inte rest någon invändning
mot att detta skulle vara ett fall,
som är analogt med dem som tidigare
ha behandlats. Man har emellertid
framhållit, alt det förflutit så lång tid
sedan avdragen på lönetilläggen gjordes
och att därefter andra förhållanden

Onsdagen den 24 inaj 1950 em. Nr 21.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

inträtt, och ansett, att motionen borde
avstyrkas på grund därav. Från reservanternas
sida menar man, att väl kan
man anse, att det gått lång tid sedan
dessa förhållanden inträtt, men att man
inte därav bör draga så långtgående
konsekvenser, att tjänstemännen av den
anledningen icke skola få någon rättelse.
Vi mena, att det hör räcka med
att de inte kunna få rättelse för längre
tid tillbaka än tio år, d. v. s. den tid
man i allmänhet räknar med då det
gäller sådana här saker.

Vi ha även sagt, att man, för att få
det ordnat på lämpligaste sätt, bör gå
tillbaka till den 1 juli 1939, då man
fick ett nytt lönereglemente.

Vi anse sålunda, att det finns starka
billighetsskäl, som tala för att man bifaller
det yrkande, som är ställt i reservationen,
så mycket mera som det
här inte är vare sig fråga om några
stora kostnader — totalt torde det för
denna tid röra sig om en summa på
5 000 kronor — eller kan komma att
föranleda några långtgående konsekvenser.
Såvitt vi kunnat finna återstår
bara detta fall oreglerat. Detta talar ju
också för att man av billighetsskäl skulle
kunna medverka till att dessa tjänstemän
finge samma rätt som tidigare
vissa tjänstemän i Stockholm och Karlskrona
i likartade fall ha fått.

■lag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till reservationen
till förevarande utlåtande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt, som herr Henriksson
anfört, att man 1939 och 1941 av
billighetsskäl bär tillstyrkt särskilt tilllägg
åt befattningshavare i fall, som
voro i viss mån närbesläktade med det,
varom herr Henriksson har motionerat.
Men när man läser akterna till detta
ärende, som varit föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, finner man, hurusom
statskontorets innersta uppfattning var,

att ifrågavarande tjänstemän egentligen
inte hade någon rätt till denna lönefyllnad,
sedan de flyttats upp till en
högre dyrortsgrupp, och hurusom såväl
lönenämnden som försvarets civilförvaltning
har uttalat sig synnerligen tveksamt
i frågan. Det reella skälet mot bifall
till framställningen är också, att
det förflutit mycket lång tidsperiod, sedan
dessa frågor voro verkligt aktuella.

.Tåg vill erinra om att det förekommit
tvenne löneregleringar under denna period
— 1939 och 1947 års löneregleringar
— och det kan ju inte anses vara
riktigt, att man efter två löneregleringar
av billighetsskäl skall tillrättalägga
saker och ting, som enligt befattningshavarnas
uppfattning icke ha tillrättalagts
vid de löneregleringar som verkställts.
Det är ju dock vid dessa tillfällen
man bör rätta till slika ting. Jag
vill dessutom erinra om att denna fråga
var föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
om jag minns rätt, 1948, och framställningen
föranledde då ingen åtgärd, så
att här ha befattningshavarna fått sin
fråga ganska ingående prövad. Till slut
vill jag tillägga, att första kammaren
har med mycket stor majoritet godkänt
utskottets hemställan.

.Tåg hemställer, att andra kammaren i
likhet med första kammaren måtte bifalla
utskottets förslag.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

lag vill bara på en punkt lämna ytterligare
en upplysning med anledning av
att herr Lindholm talade om att det varit
två löneregleringar efter den lid
då tjänstemännen ursprungligen fingo
sina lönetillägg minskade. Del skall inte
förnekas, men det är att observera, att
den ena av dessa båda löneregleringar
hade trätt i kraft redan innan riksdagen
fattade sill beslut om tjänstemännen
i Karlskrona. Den andra löneregleringen
har rättat till dessa förhållanden
för tiden framåt, men alldeles självfal -

Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

let inte för tiden bakåt, eftersom man
inte vid löneregleringar har möjlighet
att rätta till förhållanden bakåt i tiden.
Del måste förutsättas, att sådana
frågor bli föremål för särskild prövning
och i detta fall en prövning av
riksdagen. Det är alltså förklaringen
till att man inte kan fästa avseende vid
att en lönereglering förekommit.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Nog
förefaller det litet underligt, om man
så pass många år efteråt skall ta upp
och i riksdagen rätta till en eventuellt
felaktigt utbetald lön. Det råder för övrigt
tvist om huruvida utbetalningen
var felaktig eller icke. Enligt statskontorets
tolkning har kassaförvaltningen
handlat riktigt. Sedan hade riksdagen
av billighetsskäl bifallit en proposition.
Det var visst 1941. Jag vill alltså erinra
om att det här gäller en historia, som
ligger ganska långt tillbaka i tiden och
som genom de löneregleringar som förekommit
har rättats till. .lag vill erinra
om att det på andra avtalsområden
också förekommer saker och ting, som
förefalla befattningshavarna olämpliga
och orättvisa men som sedermera vid
avtalsrevisioner bli justerade, men de
bli därför inte föremål för ytterligare
prövning efteråt, utan då tillämpar man
de nya bestämmelserna, såsom man bar
kommit överens om dem.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! .lag
vill till herr Lindholm säga, att det råder
ingen som helst tvist om huruvida
de tjänstemän det här är fråga om ha
laglig rätt till denna retroaktiva lönefyllnad
på grund av flyttning från en
dyrortsgrupp till eu annan eller icke.
Det är obestridligt, att tjänstemännen
inte ha att åberopa någon rätt till sådan
retroaktiv ersättning. Hade de haft
denna rätt, skulle frågan inte ha behövt
föras inför riksdagen, utan den skulle
ha lösts i annan ordning.

När denna fråga emellertid behandla -

des på rättslig väg, delade sig den
myndighet, som hade avgörandet i
sista hand, i två grupper, varvid den
ena hälften av domarna ville tillerkänna
tjänstemännen en sådan ersättning,
under det att den andra hälften gick i
motsatt riktning. Denna tveksamhet hos
domstolen gjorde, att riksdagen vid
förra tillfället, när det gällde tjänstemännen
i Karlskrona, ändå ansåg att
man av billighetsskäl borde bevilja
tjänstemännen sådan retroaktiv ersättning,
och samma billighetsskäl, som
åberopades vid den tidpunkten, borde
också kunna åberopas vid detta tillfälle.

Det kan ytterligare tilläggas, att arbetsdomstolen,
i den mån den har haft
att avgöra frågor, som gällt ersättning
åt avtalsanställd personal, vid flera
tillfällen intagit den ståndpunkten, att
man icke bör minska det personliga
lönetillägget, när lönerna förbättras
på grund av flyttning till annan dyrort.
Frågan är, som jag sade, för framtiden
reglerad i nuvarande avlöningsreglemente.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Under
dessa förhållanden anser jag, att antingen
befattningshavarna eller deras
organisationer borde ha sökt rättelse
vid eu tidpunkt, som låg närmare den
aktuella händelsen, i stället för att
komma något tiotal år efteråt och kräva
rättelse i dylika ting.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Henriksson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 24 maj 1950 em. Nr 21.

Motioner om retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 185, röstar
Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
alt han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jacobson i Vilhelmina
äskade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 116 ja
och 72 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bidrag till f. d. materialförvaltaren
L. Mårtensson för fortsatt
forskning i fråga om riksdagens bondestånd;
och

nr 17, i anledning av väckt motion
om anställande av försök för möjliggörande
av en snabbare publicering av
kamrarnas debatter;

bevillningsutskottets betänkande nr
58, i anledning av väckt motion angående
förhöjning av ortsavdragen i
fråga om den statliga beskattningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, med anledning av väckta motioner
om ytterligare statsbidrag till

Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—Hedervikens
torrläggningsföretag i Stockholms
län; och

nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om vissa åtgärder
för en förbättrad skogsvård.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogos vart för sig och lades till
handlingarna jordbruksutskottets memorial
:

nr 50, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
in. m. av viss kronan tillhörig fast
egendom; och

nr 51, angående Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51

m. in., såvitt angår jordbruksärenden.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SEVERIN, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att
tredje lagutskottets memorial nr 21 å
morgondagens föredragningslista uppföres
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser til!
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet, nr 196, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskott;

från andra lagutskottet, nr 329, i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om till -

100 Nr 21.

Onsdagen den 24 maj 1950 em.

lägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor
samt av hamp- och linodlingen jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till Prisclearing
å kaffe.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

190, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän heredskapsstat
för budgetåret 1946/47;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/51
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av ban -

gårdsförliållandena i Hälsingborg jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets memorial och
betänkande:

nr 60, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; bankoutskottets

utlåtande nr 21, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskonioret
framställning i fråga om engångsunderstöd
åt tapetseraren E. Haglunds
änka;

jordbruksutskottets utlåtande nr 52,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Ksselte AB. Stockholm 1950

016580