1950 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1950:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 20

22—23 maj.

Debatter m. m.

Måndagen den 22 maj.

Svar på frågor av:

Herr Wedén ang. arbetsgivares skyldighet att i vissa fall betala

arbetstagares kvarstående skatt ........................

Herr Hedlund i Rådom ang. tullens kroppsvisitation av resande
Fröken Höjer ang. dels statsbidrag till de privata sjuksköterske skolorna,

dels sjuksköterskeutbildningen..................

Herr Nihlfors ang. redogörelse för de principer, som tillämpats
i fråga om förlängning av tiden för åtnjutande av omplace ringstraktamente.

.....................................

Fröken Vinge ang. utredningen rörande löneförhållandena för

vissa biblioteksbiträden................................

Svar på interpellationer av:

Herr Persson i Svensköp ang. avvecklingen av de bestående

fideikommissen ......................................

Herr Staxäng ang. förbud mot utförsel av skattefria tobaks varor

..............................................

Herr Östlund ang. de renskötande samernas beskattning......

Herr Utbult i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit

uppbringade av utländska fartyg........................

Herr Hagberg i Malmö ang. den statliga verksamheten på trafikväsendets
område och dennas inverkan på konkurrensen

mellan olika slag av trafikmedel........................

Herr Kärrlander ang. vissa missförhållanden på musikkompaniet

vid Västernorrlands regemente..........................

Meddelande ang. uppskov med svar å interpellation ..........

Sid.

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Dickson ang. ändring av nuvarande praxis i fråga om
överlåtelse i vissa fall av med statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus
.......................................... 39

Herr Wiklund i Stockholm ang. tidpunkten för tillsättandet av
den bebådade kommittén för översyn av lagstiftningen rörande

den samhälleliga barna- och ungdomsvården m. m......... 42

Herr Norup ang. anställningsförhållandena för befattningshavare
med agronomexamen.................................. 43

Tisdagen den 23 maj fm.

Anslutning till överenskommelse ang. intereuropeiska betalningar

och kompensationer för 1949/50 m. m..................... 46

Vissa studentsociala stödåtgärder............................ 47

Anslag till grundförbättringar m. m.:

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag................ 69

Tisdagen den 23 maj em.

Anslag till grundförbättringar m. m.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag (Forts.): ........ 75

Bidrag till jordbrukets rationalisering...................... 76

Ändring i kommunalskattelagen ............................ 84

Grunder för utbetalande av statsbidrag med anledning av omläggning
av det kommunala ortsavdragssystemet................ 106

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 23 maj fm.

Andra lagutskottets memorial nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande
ang. tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m................... 45

Bankoutskottets memorial nr 19, ang. uppskjutande av behandlingen
av dels frågan om ordnandet av riksdagshusplanen m. m., dels
ock motion ang. konstnärlig utsmyckning av första kammarens

plenisal m. m......................................... 45

Första lagutskottets memorial nr 28, ang. fortsatt tillämpning i
viss del av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel m. m. 45
Andra lagutskottets memorial nr 47, ang. ändring i vissa delar av

lagen den 12 juni 1885 ang. lösdrivares behandling, m. m. .. 46

Jordbruksutskottets memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade ärenden.................. 46

Innehåll.

Nr 20.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse ang. intereuropeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50 m. m............... 46

— nr 15, ang. godkännande av en handelsöverenskommelse mellan
Sverige och det ockuperade Japan.................... 46

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr
13 ang. ändring i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet m. m....................................... 46

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. anslag för budgetåret 1950/51
till inskrivningskostnader................................ 46

— nr 157, ang. disposition av medel för skjutbana för Södra

skånska infanteriregementet i Ystad...................... 46

— nr 172, ang. studentsociala stödåtgärder m. m............. 47

•—• nr 173, ang. anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar vid

blind- och dövstumsskolorna m. m....................... 68

— nr 174, ang. anslag för budgetåret 1950/51 till vissa skyddsarbeten
å Uppsala domkyrka............................ 68

— nr 175, ang. vissa anslag för budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
m. m..................................... 68

— nr 176, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens all männa

konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut ........................................ 68

— nr 182, ang. teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m. 68

— memorial nr 187, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

beträffande Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen ............ 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti m. m....................... 68

— nr 48, ang. anslag till grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,

Statens avdikningslånefond, samt Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m........................................... 68

Tisdagen den 23 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, Statens avdikningslånefond
samt Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. (Forts.).... 75

— nr 53, ang. upplåtelsevillkoren för kronotorp m. fl. lägenheter

m. m................................................. 84

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet............................ 84

Statsutskottets utlåtande nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928, nr 370, m. m., i vad propositionen avser
grunder för utbetalande av statsbidrag ................ 106

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj.

Kl. 1 em.

§ 1.

Svar på fråga angående arbetsgivares
skyldighet att i vissa fall betala arbetstagares
kvarstående skatt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! Herr Wedén har till mig framställt
följande fråga: Anser herr statsrådet
det skäligt att en arbetsgivare,
t. ex. en husmor, som under några månader
sysselsatt en enstaka arbetstagare,
under utmätningshot ålägges att
betala på den senare belöpande kvarstående
skatt på grund av att den anställde
försummat att till arbetsgivaren
överlämna skattsedel, upptagande sådan
skatt, eller lämnat felaktiga uppgifter
om förekomsten av dylik, och således,
ehuru avdrag från lön för preliminär
skatt i vanlig ordning gjorts och inbetalats,
löneavdrag till täckande av
kvarstående skatt icke skett?

I anledning härav får jag anföra följande.

Om en arbetstagare har anställning
hos en arbetsgivare under minst en
vecka och anställningen är att anse som
arbetstagarens huvudanställning, är arbetsgivaren
skyldig att verkställa löneavdrag
icke blott för preliminär skatt
utan även för eventuell kvarskatt. Då
löneavdrag för kvarstående skatt skall
göras, är arbetstagaren därför skyldig
att överlämna sin debetsedel å slutlig
skatt till arbetsgivaren. Om arbetstagaren
icke bar någon kvarstående skatt
att betala, skall han för arbetsgivaren
uppvisa debetsedeln å slutlig skatt eller
intyg av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren
inte har någon kvarskatt
att betala, överlämnar eller uppvisar

inte arbetstagaren självmant debetsedeln
eller intyget, bör arbetsgivaren avfordra
honom handlingen i fråga. Om
arbetstagaren ändå inte överlämnar eller
uppvisar debetsedel eller intyg,
skall arbetsgivaren så snart ske kan anmäla
saken hos den lokala skattemyndigheten,
som då tillställer arbetsgivaren
en duplettdebetsedel.

Arbetsgivaren är således skyldig att
på sätt nyss nämnts förvissa sig om
huruvida arbetstagaren har att erlägga
kvarstående skatt. Fullgör inte arbetsgivaren
vad som sålunda ankommer på
honom, blir han jämte arbetstagaren
ansvarig för den kvarstående skatt,
som arbetsgivaren underlåtit att avdraga.
Arbetsgivaren är enligt uppbördsförordningen
fri från betalningsskyldighet
endast om han haft »skälig anledning»
till sin underlåtenhet att göra
löneavdrag. Det förhållandet att arbetstagaren
själv uppgivit att han inte har
någon kvarskatt att betala, kan emellertid
inte anses innebära skälig anledning
för arbetsgivaren att underlåta
löneavdrag. Skulle en dylik ursäkt godtagas,
kan det befaras att arbetsgivarna
i viss utsträckning inte skulle bry sig
om att undersöka, huruvida arbetstagarna
ha att erlägga kvarstående skatt,
och att således bestämmelserna om
skyldighet att göra löneavdrag för sådan
skatt skulle bliva ineffektiva.

Till slut vill jag erinra om att i proposition
nr 244 till årets riksdag föreslagits
viss ändring av hithörande bestämmelser.
Sålunda har föreslagits, att
om arbetstagare försummar att överlämna
slutskattesedeln eller intyg att
han inte har någon kvarskatt att betala,
då skall löneavdrag ske med 25
procent. Systemet med införskaffande
av duplettdebetsedel föreslås alltså avskaffat.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på fråga angående tullens kroppsvisitation av resande.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Då
herr Wedén tyvärr är förhindrad att
närvara vid kammarens plenum i dag
får jag å hans vägnar framföra ett tack
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret.

Herr finansministern sade, att en arbetsgivare
kan bli fri från betalningsskyldighet
endast om han haft skälig
anledning till sin underlåtenhet. Jag
vill emellertid ifrågasätta, om man
verkligen skall behöva ta alla arbetsgivare
över en kam. En person, låt mig''
säga en sjuk husmor, som annars aldrig
är arbetsgivare, borde bedömas mildare
än arbetsgivare i egentlig mening
i fall av sådan underlåtenhet.

Jag kan slutligen inte låta bli att citera
några rader i ett till herr Wedén
ställt brev från en person, som råkat
ut för hot om utmätning för försummelse
av här avsett slag. Denne person
skriver följande, som är typiskt för den
reaktion den stora allmänheten visar i
sådana här fall: »Arbetsgivaren ålägges
således att betala skatten för den inkomst,
som arbetstagaren åtnjutit hos
en annan arbetsgivare och i detta fallet
även å annan ort. Arbetsgivaren straffas
alliså för att arbetstagaren ljugit och
underlåtit att göra vad han å skattsedeln
uppmanats till.

Det hela synes åtminstone mig fullständigt
barockt.»

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga angående tullens kroppsvisitation
av resande.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! Herr Hedlund i Rådom har till
mig riktat följande fråga: Vilka direktiv
gälla i fråga om förutsättningarna

för svenska tullens kroppsvisitation av
resande?

Till svar härpå får jag framhålla att
tulltjänstemans rätt till kroppsvisitation
grundar sig på 13 § lagen den 8
juni 1923 (nr 147, nuv. lydelse SFS
1940: 86G) om straff för olovlig varuinförsel.
Enligt denna paragraf har tulltjänsteman
rätt att kroppsvisitera resande
som ankommer från utlandet till
ort där tullförvaltning finnes, eller
gräns- eller kustort för att söka förstucket
gods,, som olovligen införts. Förutsättningen
för visitationsrätt är emellertid
att misstanke föreligger att den
resande har på sig dylikt gods. Enligt
samma lagrum äger emellertid vederbörande
chef för tull-, kust- eller gränsbevakningen,
därest han finner en
skärpning av tullkontrollen erforderlig,
föreskriva kroppsvisitation å varje person
som anländer från utlandet med
viss lägenhet eller under viss angiven
tidrymd. Ett dylikt förordnande skall
ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning.

I 14 § av samma lag föreskrives att
kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning
skall ske inomhus i avskilt
rum och i vittnens närvaro, därest den
resande så begär och detta är möjligt
att ordna utan större omgång. Kroppsvisitation
av kvinna får ej verkställas
av annan än kvinna.

Bestämmelser om kroppsvisitation innehållas
vidare i lagen den 20 juni 1924
(nr 225) angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, i frihamnsförordningen
den 31 maj 1935 (nr 250),
i lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om
.straff för olovlig varuutförsel samt
slutligen i valutaförordningen (nuvarande
lydelse SFS 1949:312). I samtliga
fall utom i fråga om valutaförordningen
motsvara de stadganden,
som reglera förutsättningarna för
kroppsvisitation, i huvudsak bestämmelserna
i den inledningsvis åberopade
lagen om straff för olovlig varuinförsel.
Enligt valutaförordningen må

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på fråga angående tullens kroppsvisitation av resande.

kroppsvisitation — i den ordning som i
sistnämnda lag anges —• företagas närhelst
anledning därtill föreligger. Det
ankommer på tullverkets lokala befäl
att avgöra i vilken omfattning denna
utsträckta rätt till kroppsvisitation skall
begagnas. Efter vad jag inhämtat äger
samråd rum mellan de lokala myndigheterna
och verksledningen, varvid
under hand riktlinjer kunna meddelas
från fall till fall. Inom ramen för i nu
nämnda ordning givna befogenheter
tillämpas sålunda en praxis, som kan
växla från en tidpunkt och plats till
en annan med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag tackar för svaret. Av detsamma
framgår ju, att kroppsvisitation
vid tullen skall äga rum när det
föreligger misstanke om alt vederbörande
resande har på sig något, som
han inte får föra genom tullen. Men
kroppsvisitation får också förekomma
oberoende av om någon sådan misstanke
är för handen; myndigheterna
kunna nämligen föreskriva kroppsvisitation
av varje person, som anländer
från utlandet med viss lägenhet eller
under viss angiven tidrymd.

Ingen som helst befogad erinran lär
väl kunna göras mot att en sådan person
kroppsvisiteras, om vilken man kan
säga, att det föreligger skälig anledning
till misstanke att han har på sig nyttigheter,
som han inte får forsla över
gränsen. Men när man kommer fram
till den andra gruppen av kroppsvisitationer,
om jag så får kalla det, är man
väl inne på ett område, där befattningshavarnas
goda omdöme kommer att
ställas på ett mycket hårt prov, om det
nämligen inte i själva verket skall bli
på det sättet, att skadorna av åtgärden
i fråga komma alt bli större än den
nytta man vinner med densamma.

I pressen förekommo ju för några

månader sedan uppgifter om att kroppsvisitation
av det senare slaget förekommit
i rätt stor utsträckning. Det har
sagts, att var femte person eller något
sådant underkastas kroppsvisitering.
Man får naturligtvis inte ta alla sådana
uppgifter för gott, men jag har inte sett
att man från myndigheternas sida reellt
har dementerat detta, och då får man
väl utgå ifrån såsom ytterligt sannolikt,
att uppgiften är riktig. Det är klart
att för många resande ter sig en sådan
åtgärd som uttryck för kitslighet och
lust att trakassera, och man tycker ju
att när det är fråga om en person, som
en enda gång kommer till vårt land,
borde det alldeles särskilt starka skäl till
innan man ger sig in på en dylik åtgärd.
Annat är förhållandet i fråga om
personer, som bedriva något slags
skytteltrafik eller i vart fall ofta resa
in och ut och som man redan på grund
av den omständigheten kan tänka sig
inte alltid ha rent mjöl i påsen. Men
jag föreställer mig, att den skada turisterna
skulle kunna göra inte är så
förfärligt stor. Man får väl mot detta
försöka väga den skada det gör, om
den uppfattningen kommer att göra sig
gällande bland dem, som ha för avsikt
att besöka vårt land, att man är mera
restriktiv här än på många andra håll.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte närmare ingå på dessa ting;
det ligger nämligen i sakens natur att
det inte går för sig att offentligen lägga
fram allt vad som här skulle kunna
sägas, ty då skulle just dessa som bedriva
skytteltrafik få alldeles onödiga
anvisningar för sin fortsatta verksamhet.
Jag vill därför bara deklarera, att
så snart jag fick se dessa uttalanden i
pressen, som sedermera i ett visst sammanhang
blivit väl mycket uppblåsta,
tog jag samtal med både tullmyndigheterna
och valutamyndigheterna för att
informera mig om hur man där går till

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på frågor angående statsbidrag till

gående sjuksköterskeutbildningen.

väga. Det är klart att särskilt i nuvarande
tid, när man måste ha kontroll
över olaga in- och utförsel av valutor,
fordras det större omsorg vid avvägningen
än under andra tider.

Jag vill emellertid för min del säga,
att jag har kommit till den uppfattningen
att man här i verkligheten går
till väga med stor försiktighet och inte
gör saker och ting i onödan, som verka
vara kitslighet. Detta kan ju emellertid
inte förhindra, att det ändå i
enstaka fall kommer att te sig så, och
naturligtvis kan det i en så stor trafik,
som det härvidlag är fråga om, förekomma
enstaka fall där omdömet klickar.
Men det är ju mänskligt, och jag
förstår inte hur man över huvud taget
skall kunna komma ifrån detta, när det
gäller så många fall som det här är
fråga om.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag förstår mycket väl att man
här rör sig på ett område, där det inte
går an att yppa alltför mycket i fråga
om riktlinjerna för denna verksamhet,
och därför kom också min fråga att
gälla vilka bestämmelser som ha utfärdats
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på frågor angående statsbidrag till
de privata sjuksköterskeskolorna samt

angående sjuksköterskeutbildningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade: Herr
talman! Fröken Höjer har frågat mig
om och när jag ämnar förelägga riksdagen
förslag om statsbidrag till de privata
sjuksköterskeskolorna och om inrättande
av statens distriktssköterskeskola
i Göteborg.

de privata sjuksköterskeskolorna samt an Vidare

har fröken Höjer frågat mig
om jag ämnar företaga ändring av kungörelsen
den 28 juni 1935 med bestämmelser
angående statligt godkännande
av sjuksköterskeskolor i enlighet med
förslag, framlagt av 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen, speciellt
beträffande en förbättring av den teoretiska
utbildningen samt förkortning
av elevernas arbetstid under praktiken.

Beträffande den första frågan ber
jag, såvitt gäller statsbidragen till privata
sjuksköterskeskolor, få erinra om
att 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
föreslog vissa åtgärder till
förbättrande av elevernas ekonomiska
förmåner. Förslaget innebär bland annat
att man skulle slopa elevavgifterna.
En sådan åtgärd skulle emellertid medföra
svårigheter att finansiera dessa
skolors drift, enär elevavgifterna utgöra
en betydande del av skolornas inkomster.
Vid beredningen inom inrikesdepartementet
av detta ärende har jag
blivit tveksam, huruvida den av de sakkunniga
förordade ordningen verkligen
skulle komma att medföra de förbättringar,
som de räknat med. Denna tveksamhet
tillika med nödvändigheten att
iakttaga återhållsamhet i fråga om statsutgifterna
är anledningen till att kommitténs
förslag icke föranlett någon
proposition till riksdagen.

Förslaget om en distriktssköterskeskola
i Göteborg är jag för närvarande
icke beredd att tillstyrka. Redan den
begränsade byggnadskvot, som står till
sjukvårdens förfogande, gör det svårt
att för en sådan skola disponera de 2
miljoner kronor byggnaden kostnadsberäknats
till. De villkor, som Göteborgs
stad erbjudit rörande upplåtelse
av tomt för skolan, synas mig icke heller
tillfredsställande.

Vad angår den andra frågan kan jag
meddela, att vi inom inrikesdepartementet
hålla på att utarbeta förslag till
vissa ändringar i kungörelsen angående
statligt godkännande av sjuksköter -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på frågor angående statsbidrag till de privata sjuksköterskeskolorna samt angående
sjuksköterskeutbildningen.

skeskolor. Dessa ändringar torde i fråga
om den teoretiska utbildningen och
elevernas arbetstid under den praktiska
tjänstgöringen icke kunna bli av obligatorisk
innebörd på grund av på vissa
håll existerande svårigheter beträffande
lokaler och biträdespersonal.

Härefter anförde:

Fröken HÖJER: Herr talman! .lag får
tacka statsrådet Mossberg för svaret och
samtidigt djupt beklaga det svar jag
fått.

Enligt mitt förmenande hör det till
en av de viktigaste frågorna då det gäller
att ordna vår hälso- och sjukvård,
att vi kunna ordna med utbildning åt
våra sjuksköterskor och att denna utbildning
blir ordnad så att de, som ha
att inhämta de$sa kunskaper, också få
göra det under sådana former, att de
inte bli överarbetade och uttröttade och
vid slutet av en kurs inte känna sig ha
fått de kunskaper, som de måste ha i
sitt arbete. Så är det inte för närvarande
i fråga om sjuksköterskeskolorna.
Det förslag som kommittén framlagt
syftar till att bringa någon lättnad i
detta avseende, och man hade då bland
dem som ha att göra med dessa frågor
hoppats, att det också skulle bli något
resultat.

Jag skall nu ta upp den första frågan,
nämligen hjälpen åt de privata
sjuksköterskeskolorna. De privata sjuksköterskeskolorna
locka till sig elever
till ungefär halva antalet eller mellan 40
och 50 procent av alla elever vid sjuksköterskeskolorna.
Dessa sjuksköterskeskolor
ha för närvarande mycket stora
svårigheter då det gäller att införa förbättrad
teoretisk undervisning, dvs. att
anställa flera lärare. De ta redan nu avgifter
från eleverna, och de måste ta
dessa avgifter för att verksamheten skall
kunna fortgå. Men de kunna inte tänka
sig att höja dessa avgifter, och de kunna
inte ge eleverna de bidrag, som man
ger i andra skolor under praktiken.

Nu kanske det kan invändas, att man
ändå får sökande till dessa skolor. Ja,
det är tydligt att dessa skolor ändå ha
möjlighet att ordna med utbildningen
så att eleverna bli mera tillfredsställda
med själva sättet att lägga undervisningen
— det kan jag inte förneka —
men faktum är att de påtalade förhållandena
kvarstå och att man inte har
lätt att få en elev, som vill söka till en
viss skola, att söka till en annan.

Det kan också sägas, att det bryr man
sig inte om. Ja, men man bryr sig om
att få dessa elever till sjukvården, och
därför tycker man, att en god privat
skola, som rett sig alla dessa år utan något
statsbidrag, borde kunna få åtnjuta
sådant.

Medicinalstyrelsen har i ett yttrande
den 13 september 1948 och senare i petita
i augusti 1949 framlagt förslag om
att styrelsen finge i uppdrag att vidare
utreda frågan om statsbidrag till de privata
skolorna. Man har emellertid inte
fått något sådant uppdrag, och jag förstår
nu varför man inte fått det; jag
kan endast som jag förut sagt djupt beklaga
detta.

Jag skulle i fråga om ekonomien vidare
vilja säga, att det förhåller sig så
att eleverna under praktiken få tre fjärdedelar
av ett sjukvårdsbiträdes lön.
För att kunna börja som elev i praktik
skall man först ha gjort en provtjänstgöring
om minst två månader på sjukhus,
och därefter skall man ha gått teoretiska
kurser om minst två månader.
Därefter får man alltså för 8, 9 eller 10
timmars daglig tjänstgöring eu lön, som
motsvarar tre fjärdedelar av ett sjukvårdsbiträdes
begynnelselön. När det nu
från alla håll inom sjuksköterskekåren
begärs att vederbörande inte skola få
mera än tre fjärdedelars arbete svarande
mot tre fjärdedelars lön, tycker man
ju att det är konstigt att sjukvården
skall vara så beroende av denna arbetskraft
att detta inte kan beviljas.
Detta är nämligen ett av de viktigaste

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på frågor angående statsbidrag till

gående sjuksköterskeutbildningen.

förslagen, som kommittén framlagt och
som man skulle kunna genomföra, om
man anställde sjukvårdsbiträden. Jag
skall be att få passa på tillfället att säga,
att efter vad alla undersökningar
visa går det att få sjukvårdsbiträden på
de flesta håll. Enligt mitt förmenande
borde man alltså i avvaktan på sju månaders
teoretisk undervisning som kommittén
föreslagit genomföra fem månaders
sådan undervisning under en viss
övergångstid och dessutom jämsides
med praktiken ha den teoretiska undervisning,
som de skolor skulle kunna ge,
som endast ha denna fem månaders
teoretiska undervisning.

Vad gäller frågan om göteborgsskolan
är ju också det en av dessa frågor, där
man skulle kunna ha möjlighet att få
ytterligare aspiranter till sköterskeskolorna
tack vare att det är en skola, som
inom rimlig tid gör vederbörande färdig
att börja i distriktsarbetet. På ca 40
månader kan vederbörande där bli färdig
att börja i distriktsvården. Vi äro
övertygade om att om man hade en
skola, som syftade till distriktssköterskeutbildning,
skulle vi få aspiranter,
som nu inte komma till sjuksköterskeskolor,
därför att de tycka att utbildningen
tar för lång tid.

Jag hoppas alltjämt, och vi komma
inte att förtröttas i att ta upp denna fråga.
Vi anse att det visserligen är viktigt
med sjukhusbyggen av olika slag, men
en av de viktigaste sakerna för närvarande
i fråga om hälso- och sjukvård är
personalen; det är inte bara läkarna
det gäller. Läkarna kunna inte sköta
sjukvården i vårt land, om de inte ha
tillräckligt antal väl utbildade sjuksköterskor.
I annat fall blir det en sjukvård,
som inte motsvarar nutidens fordringar.
Vi ha för närvarande bortåt
1 500 vakanser. Vad det vill säga veta
vi, som ha daglig kontakt med förhållandena
på detta område, och jag är säker
på att herr statsrådet också vet det.
Jag kan bara säga, att jag för min del

de privata sjuksköterskeskolorna samt an förväntar

åtgärder i en av de frågor,
som vi anse vara viktiga, nämligen en
förbättring av utbildningen vid sjuksköterskeskolorna,
som skulle göra att
varje skola i stället för att som nu ha
två å tre elever mindre än skolan kan
tåla skulle ha två å tre elever flera, vilket
ju skulle komma hälso- och sjukvården
till godo.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall icke gå in på någon längre polemik
mot fröken Höjer. Jag vill bara säga,
att fröken Höjers anförande gav det
intrycket, att man från myndigheternas
sida var alldeles ointresserad
av sjuksköterskeutbildningen samt också
ointresserad av tillströmningen till
denna bana. Det är icke fråga om detta,
fröken Höjer, utan det är fråga om vad
man i nuvarande läge, med den brist på
arbetskraft och med de byggnadssvårigheter
som existera, kan göra. Jag vill
bara påpeka det faktum, att trots den
trånga byggnadskvot, som för närvarande
existerar för sjukvården, ha vi
såväl förra året som detta år, alltså under
de år då jag har haft hand om fördelningen
av byggnadsobjekten, upptagit
två nya sjuksköterskeskolor på byggnadsprogrammet.
Det betyder, att mer
än en tiondedel av den kvot, som vi
kunnat ställa till huvudmännens förfogande
för byggnationer inom den slutna
sjukvården, har kommit nya sjuksköterskeskolor
till godo. Vi ha ansett
att inom den byggnadsram, som vi ha,
detta är ett effektivare sätt att använda
pengarna än att lägga ned två miljoner
kronor på en distriktssköterskeskola i
Göteborg.

Sedan förmodar jag, att det framgick
av det svar jag läste upp att det inom
inrikesdepartementet pågår ett arbete,
som just syftar till att åstadkomma en
lösning på de punkter, som fröken Höjer
berörde i den senare frågan, nämli -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på fråga angående redogörelse för de principer, som tillämpas i fråga om för''
langning av tiden för åtnjutande av omplaceringstraktamente.

gen frågan om hur den inre utbildningen
skall organiseras både på det teoretiska
och på det praktiska stadiet. Där
kommer alltså, såsom jag hoppas, besked
att lämnas från departementets
sida.

Men jag kan icke riktigt förstå vad
fröken Höjer syftade på, när hon i slutet
av sitt anförande förde fram det beklagliga
faktum, att vi ha 1 500 vakanser
inom sjuksköterskekåren. Jag kan
nämligen icke se, att man genom att
lösa de spörsmål, som fröken Höjer berört,
skulle lämna något större bidrag
till att utfylla dessa vakanser. Det bidraget
lämnas väl bäst genom att man
fortsätter på den väg vi under de två
sista åren slagit in på, nämligen att bygga
sjuksköterskeskolor ute i landet, vilka
skolor alltså komma att leda till att
vi få möjlighet att utbilda flera sjuksköterskor
än vi ha för närvarande.

Fröken HÖJER: Herr talman! Det är
helt enkelt så, att min erfarenhet lärt
mig, att det hjälper icke bara att man
har sjuksköterskeskolor, utan man
måste också ha utbildningen så ordnad,
att den drar de unga kvinnorna till sig.
Det är därför jag menar att det är så
viktigt att vi få en förbättrad utbildning.

Anledningen till att jag sagt allt det
andra är, att det av statsrådets första
svar, där det gällde de privata skolorna,
föreföll som om det icke skulle komma
något förslag om bidrag till dessa
skolor. Samtliga sjuksköterskeskolor i
Sverige ha fått någonting på 10 000 kronor
i statsbidrag. Nu menar jag, att när
det är skolor, som visat sig kunna draga
till sig så många elever, är det ej ur
vägen, att man ger dem ett årligt stöd
till deras verksamhet, så att de kunna
fylla det syfte, som avses med den kungörelse
man håller på att utarbeta inom
departementet. Om de icke få dessa
statsbidrag, torde de nämligen icke kun -

na fortsätta med sin verksamhet enligt
vad jag förstår av deras yttranden.

Det hjälper alltså icke bara med en
kungörelse, som kanske gör att kommuner
och andra kunna driva skolorna,
utan man måste också kunna lita på att
övriga skolor i verkligheten kunna
åstadkomma dessa förbättringar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga angående redogörelse för
de principer, som tillämpas i fråga om
förlängning av tiden för åtnjutande av
omplaceringstraktamente.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet LINGMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag vore i tillfälle att lämna
redogörelse för de principer, som
Kungl. Maj:t tillämpar vid ställningstagande
till fråga, som berör förlängning
av tiden för åtnjutande av omplaceringstraktamente
enligt 2 § 2 mom.
kungörelsen den 10 januari 1947, och
om en uppmjukning av gällande bestämmelser
om begränsad tid för dylikt
traktamente kan förväntas.

Till svar härå får jag anföra följande.

Enligt det nämnda författningsrummet
må omplaceringstraktamente icke,
såframt ej Kungl. Maj:t för visst fall
annorlunda beslutar, utgå för längre tid
än sex månader från dagen för omplaceringen.
Angivna begränsning av tiden
för förmånens åtnjutande tillkom —
såsom framgår av prop. 1946:274 —
för att man skulle få garantier för att
en omplacerad tjänsteman icke skulle
underlåta att vidtaga alla åtgärder för
alt anskaffa familjebostad å den nya
stationeringsorten. Den Kungl. Maj:t
tillkommande befogenheten att medgiva
förlängning av sexmånadersperioden

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på fråga angående redogörelse för de principer, som tillämpas i fråga om förlängning
av tiden för åtnjutande av omplaceringstraktamente.

har under hela tiden för kungörelsens
tillämpning utnyttjats med stor återhållsamhet.
Det förhållandet, att en tjänsteman
under avsevärd tid efter utgången
av den första sexmånadersperioden efter
omstationeringen icke kunnat erhålla
familjebostad å den nya stationeringsorten,
har icke i och för sig ansetts
utgöra tillräcklig anledning för ett
medgivande om förlängt åtnjutande av
omplaceringstraktamente. Jag vill erinra
om att för en tid av ytterligare
högst sex månader ersättning för dubbelhyra,
d. v. s. för den extra bostadskostnaden
å den nya stationeringsorten,
kan utgå enligt fiyttningsersättningskungörelsen.
Medgivanden av förlängt
omplaceringstraktamente ha lämnats
endast undantagsvis och då särskilda
skäl härför prövats föreligga. Sådana
särskilda skäl ha exempelvis ansetts
föreligga i fall, då vederbörande
tjänsteman inom icke alltför avlägsen
tid efter utgången av sexmånadersperioden
skolat återstationeras till sin
ursprungliga stationeringsort, där hans
familj kvarbott. Medgivanden ha vidare
lämnats i vissa fall, då omplaceringar
ägt samband med att militära förband
erhållit ändrad förläggningsort; hänsyn
har härvid tagits till de särskilda
förhållanden på bostadsmarknaden
inom den nya förläggningsorten, som
uppstått i samband med förbandets ditflyttning.

Vad härefter angår det senare ledet
av den framställda frågan vill jag meddela,
att spörsmålet, huruvida en uppmjukning
av tidsbegränsningen för åtnjutande
av omplaceringstraktamente
lämpligen bör ske, inom en nära framtid
kommer att bli föremål för övervägande.
1949 års reseersättningskommitté
— i vars utredningsuppdrag ingår att
verkställa en allmän översyn av kungörelsen
angående omplaceringstraktamente
— har nämligen i ett den 7 mars
1950 avgivet utlåtande över en till kommittén
remitterad framställning bland

annat hemställt, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande, om icke undantag
från bestämmelserna i 2 § 2
mom. nyssnämnda kungörelse framdeles
kunde medgivas i större omfattning
än hittills plägat ske. Förslaget är för
närvarande föremål för remissbehandling,
därvid jämväl statstjänstemännens
huvudorganisationer beretts tillfälle inkomma
med yttranden. Något ståndpunktstagande
från min sida kan naturligen
icke ifrågakomma förrän remissbehandlingen
avslutats.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
her att få tacka herr statsrådet för det
svar jag fått. Det visar ju, att en uppmjukning
av denna ganska restriktiva
bestämmelse är på väg att ske, naturligtvis
under förutsättning att remissmyndigheterna
och statsrådet äro välvilliga
till den tanke som kommit fram
i det utlåtande, som avlämnats den 7
mars 1950 av reseersättningskommittén,
vilket utlåtande jag för min del ej alls
kände till då jag framställde denna
fråga.

När statsrådet i sitt svar erinrade om
möjligheten att få ersättning för dubbelhyra
under ytterligare sex månader,
sedan omplaceringstraktamente utgått i
sex månader, vill jag endast fästa uppmärksamheten
på att rättstillämpningen
icke alltid medger ersättning för dubbelhyra.
Jag känner nämligen till särskilt
ett fall, då en befattningshavare
vid ett av våra kommunikationsverk
icke kunde få dylik ersättning. Det låg
till på följande sätt.

Befattningshavaren i fråga förflyttades
från orten A till orten B. Emellertid
befanns det att han icke kunde få
någon familjebostad på orten B trots
alla ansträngningar. Det är inom parentes
sagt ganska vanligt, att man får
vänta mera än sex månader innan man
kan få bostad. Han fann då lämpligt att

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på fråga angående utredningen rörande löneförhållandena för vissa bibliotelcsbiträden.
— Svar på interpellation angående avvecklingen av de bestående fideikommissen.

söka sig från orten B till någon annan
ort. Efter tio månaders vistelse på orten
B fick han en tjänst på orten C.
Där lyckades han skaffa bostad redan
efter en halv månad. Familjen flyttade
då från orten A direkt till orten C. Nu
begärde mannen ersättning för dubbelhyra
under fyra månader på orten B;
han hade nämligen fått omplaceringstraktamente
för sex månader men icke
längre trots hemställan hos Kungl.
Maj :t. Han var övertygad om att han
skulle få dubbelhyran ersatt. Men det
gick icke för sig, därför att bestämmelserna
enligt ett prejudikat av kammarrätten
tolkas så, att dubbelhyran på
orten B icke kan ersättas, enär familjen
icke flyttat till orten B utan direkt till
orten C. Att ändra på denna rättspraxis
är emellertid ett annat problem, som
jag optimistiskt överlåter åt statsrådet
att lösa på ett tillfredsställande sätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga angående utredningen rörande
löneförhållandena för vissa biblioteksbiträden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LINGMAN, som yttrade:
Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig, huruvida jag kunde meddela,
vid vilken tidpunkt 1947 års löneutredning
avseende vissa biblioteksbiträden
kunde väntas avgiva sitt betänkande.

I anledning härav får jag — med beklagande
av det ytterligare dröjsmålet
— meddela, att betänkandet numera är
avlämnat.

Vidare anförde

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret.
Redan när jag i höstas framställde mot -

svarande fråga till det statsråd, som då
hade ansvaret för dessa ärenden, visste
jag att mycket litet återstod av utredningsarbetet.
Jag hoppades redan då
på den nu uppnådda effekten av min
fråga, nämligen ett ingripande från
statsrådets sida, så att den av utredningsmännen,
som har sin verksamhet
inom Kungl. Maj:ts kansli, finge erforderlig
befrielse från andra göromål för
att kunna bli färdig med sitt arbete.
När detta nu skett, ber jag, herr talman,
att få tacka statsrådet för detta tydligen
nödvändiga ingripande av statsrådet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation angående avvecklingen
av de bestående fideikommissen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Persson i Svensköp frågat mig,
varför något förslag om avveckling av
de bestående fideikommissen ännu icke
förelagts riksdagen.

Med anledning av denna fråga vill
jag inledningsvis deklarera min bestämda
åsikt, att spörsmålet om fideikommissens
avveckling bör slutgiltigt lösas
så snart ske kan.

Emellertid visar redan en hastig återblick
på denna lagstiftningsfrågas hittillsvarande
behandling, att en tillfredsställande
lösning är förknippad med
betydande lagtekniska svårigheter. Sedan
rätten att bilda nya permanenta
fideikommiss i fast egendom avskaffats
år 1810, har frågan om en avveckling
av de kvarstående fideikommissen vid
olika tillfällen under de senaste sjuttio
åren varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. År 1914 anhöll riksdagen
hos Kungl. Maj ;t om utredning
och förslag rörande en sådan avveck -

14 Nr 20. Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående avvecklingen av de bestående fideikommissen.

ling. Uppdraget att verkställa den begärda
utredningen anförtroddes åt en
särskild sakkunnig, som gjorde vissa
utredningsarbeten men icke blev i tillfälle
att slutbehandla frågan. Den s. k.
jordkommissionen, tillsatt år 1919, fick
i uppdrag bl. a. att slutföra denna utredning.
Kommissionens arbete avbröts
år 1923. Då förelåg icke något utarbetat
förslag i ämnet utan blott ett principutlåtande
jämte en del andra förarbeten.
Fideikommissfrågan upptogs sedermera
till behandling av lagberedningen
i samband med arbetet på en
revision av den till ärvdabalken hörande
successionsrätten. Detta arbete ledde
till antagande år 1930 av bestämmelser,
varigenom upprättande av nja fideikommiss
i lös egendom förhindrades.
Lagberedningens utredningar om
de bestående fideikommissens avveckling
blevo dock ej avslutade, och när
lagberedningen år 1935 fick andra arbetsuppgifter,
lades utredningen om avvecklingen
i justitierådet E. Sandströms
händer. Denne överlämnade i slutet av
åi 1935 en promemoria angående avveckling
av bestående fideikommiss
jämte utkast till lag i ämnet. Efter remissbehandling
i vanlig ordning blev
Sandströms förslag föremål för bearbetning
inom justitiedepartementet. I
egenskap av sakkunnig inom departementet
sysslade jag själv rätt lång tid
med denna uppgift. I samlingsregeringen
var man nog i princip ense om att
en avveckling borde ske, men trots att
upprepade försök gjordes befanns det
icke möjligt att finna en lösning, varom
de olika partierna i regeringen kunde
ena sig. Inom parentes sagt är detta
verkligen ett rätt belysande exempel på
svårigheten för en samlingsregering att
samla sig kring ett normalt reformarbete.
Avvecklingsfrågan fick alltså ställas
på framtiden.

Såsom chef för justitiedepartementet
inom den nuvarande regeringen har jag
hela tiden haft för avsikt att låta slutföra
dessa utredningar och för riksda -

gen lägga fram förslag om en avveckling.
Det är omständigheter av olika
slag, som gjort att denna min avsikt
ännu icke kunnat förverkligas. Såsom
jag nyss antydde är uppgiften lagtekniskt
sett mycket invecklad och därför
tidskrävande. Det gäller icke blott att
lösa frågan om hur den fideikommissariska
successionen skall avvecklas,
utan man måste därjämte reglera en rad
helt olikartade spörsmål rörande jordbruk,
skogsbruk, kulturvård in. in. Det
kan heller icke sägas, att hela det erforderliga
utredningsarbetet redan är
gjort, ty man måste taga hänsyn till de
förändringar av olika slag, som inträtt
under och efter det senaste världskriget.
I detta sammanhang vill jag nämna,
att det statistiska material, på vilket
tidigare lösningar byggde, är väsentligen
föråldrat; i viss omfattning förskriver
det sig från senare hälften av
1920-talet, och även senare gjorda kompletteringar
äro nu delvis inaktuella. De
yttranden, som inkommo efter remissen
av Sandströms förslag, utgå också
från förhållanden som i mångt och
mycket skilja sig från de nu föreliggande;
det kan därför visa sig erforderligt
att ånyo inhämta yttranden av
myndigheter och enskilda intressenter
rörande särskilda delar av avvecklingsfrågan.

Efter den senaste krigstidens slut har
det ankommit på justitiedepartementet
att föranstalta om utredningar och andra
lagstiftningsåtgärder i en mångfald
ämnen. Den begränsade tillgången på
kvalificerad personal, som kan disponeras
för lagstiftningsarbete, och hänsyn
till de stora kostnaderna för den
offentliga utredningsapparaten gjorde
det nödvändigt att låta verkställa dessa
utredningar i ordning efter angelägenhetsgrad.
Därvid fick frågan om fideikommissens
avveckling tills vidare
anstå.

Under förra sommaren fann jag emellertid
möjlighet att överlämna avvecklingsfrågan
till behandling av en i de -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående avvecklingen av de bestående fideikommissen.

partementet anlitad sakkunnig. Denne
har nu utfört vissa förberedande arbeten.
För att åstadkomma en aktuell statistik
har han i samråd med olika experter
utarbetat ett omfattande frågeformulär,
som just i dagarna skall utsändas
till innehavarna av alla kända
fideikommiss. Det sålunda åter igångsatta
utredningsarbetet skall härefter
fullföljas och förslag om fideikommissens
avveckling framläggas för riksdagen
så snart ske kan.

Härpå anförde

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för det
lämnade svaret.

Efter den bestämda deklaration, som
statsrådet gjort i början av detta svar,
har jag ingen anledning att taga upp
någon som helst debatt om det principiella
ståndpunktstagandet i denna
fråga. Ärendet har en mycket lång tid
varit föremål för Kungl. Maj ds prövning.
Men då inga åtgärder försports
under de senaste åren är det förklarligt,
om den meningen på sina håll
vunnit insteg, att hela frågan håller på
att skrinläggas. Jag noterar med tillfredsställelse
att så inte är fallet utan
att departementschefen tvärtom redovisar
som sin bestämda mening, att
frågan om fideikommissens avveckling
bör slutgiltigt lösas så fort ske kan.

1914 års riksdag uttalade sig i skrivelse
till Kungl. Maj :t oförtydhart i
princip för en upplösning av bestående
fideikommisstiftelser. Jag kan ansluta
mig till de motiv, som i denna
skrivelse redovisades. Mycket har hänt
på samhällslivets olika områden sedan
den tiden, men jag tror att dessa motiv
■— som jag här icke skall ingå på i
detalj — fortfarande äro bärande. Man
kan kanske också säga, att i vissa avseenden
framstå dessa motiv starkare i
dag än på den tiden. Sedan är jag fullt
överens med herr statsrådet om att lös -

ningen av denna fråga är förknippad
med mycket stora svårigheter.

Jag skall be att i detta sammanhang
något litet få beröra ett par frågor, som
sammanhänga med fideikommissinstitutionens
avveckling. Den Sandströmska
promemorian behandlar bl. a. frågan
om bevarandet av de kulturvärden,
som tillhöra fideikommissegendom i
form av byggnader, anläggningar, arkiv
eller andra samlingar av intresse ur
historisk, vetenskaplig eller konstnärlig
synpunkt. I den mån det är ett allmänt
intresse att dessa värden bevaras är
det naturligtvis ett önskemål, att en
lagstiftning tillskapas, som främjar ett
tillvaratagande av dessa kulturskatter.
Den nyare tidens hembygdsrörelse har
ju visat, att det på de flesta håll ute i
landet finns ett betydande intresse för
att vårda och i en levande kulturmiljö
bevara vårt lands rika kulturarv. Jag
tror därför att även frivilliga krafter
skola erbjuda sig när det gäller att lösa
denna fråga. När det gäller fideikommissens
karaktärsbyggnader och parker
är jag av den meningen, att den frågan
bör lösas i samband med en lagstiftning
till skydd för fasta kulturminnesmärken
i allmänhet här i landet.

När man reser frågan om jordfideikommissens
avveckling, bör man nog
ägna en viss uppmärksamhet åt en part
i detta mål, och det är godsarrendatorerna.
Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på att hela
arrendesystemet med våra dagars jordbruk
är mera svårhanterligt än vad det
tidigare har varit. Detta sammanhänger
med att modernt jordbruk kräver betydande
investeringar i byggnader och
grundförbättringar, och dessa investeringsutlägg
bli ofta anledning till omfattande
tvister mellan jordägare och
arrendatorer. Det osäkerhetstillstånd,
som trots lagstiftning råder på detta
område, verkar hämmande på jordbrukets
utveckling. Förhållandena kunna
kanske vara olika på olika håll i landet,
men på somliga håll synes det vara så,

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående förbud mot utförsel av skattefria tobaksvaror.

att godsarrendatorerna alltid komma
sist i kön när det gäller sådana rationaliseringsåtgärder
som förbättra jordbrukets
lönsamhet och produktivitet.
Jag anser att detta förhållande bör
beaktas vid lösningen av frågan om
fideikommissens avveckling, och kan
man i samband därmed i någon utsträckning
bereda arrendatorerna möjligheter
att friköpa sina gårdar, så böra
dessa möjligheter också tillvaratagas.
Framställningar, som jag har fått från
olika håll ute i landet sedan interpellationen
framställdes, vittna om att
från arrendatorernas sida ett betydande
intresse för den saken är till finnandes.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation angående förbud
mot utförsel av skattefria tobaksvaror.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Staxäng till mig framställt följande
fråga:

Är herr statsrådet villig upplysa kammaren
huruvida inom finansdepartementet
är under övervägande att föreslå
förbud mot utförsel av skattefria
tobaksvaror och i så fall huruvida sådant
förbud är avsett att gälla även beträffande
fiskare?

I anledning härav får jag anföra följande: I

skrivelse till generaltullstyrelsen
den 28 oktober 1949 har tobaksmonopolet
ifrågasatt, huruvida icke generaltullstyrelsen
ville vidtaga åtgärder i
syfte att vinna en mera tillfredsställande
reglering av rätten till utförsel
ur riket av obeskattade tobaksvaror.
Denna skrivelse har generaltullstyrelsen
med eget yttrande överlämnat till

Kungl. Maj:t den 18 februari 1950. Styrelsen
har därvid tillstyrkt bl. a. att å
tobaksskattelager upplagd vara icke
skall få utföras ur riket såsom proviant
för fiskefartyg vars nettodräktighet understiger
30 ton.

Vidare ha riksdagens revisorer med
skrivelse den 20 april 1950 till mig
överlämnat en särskild berättelse angående
tull- och skattefrihet för bl. a.
tobaksvaror i samband med proviantering
av flottans fartyg.

Det från generaltullstyrelsen inkomna
ärendet har för yttrande remitterats till
kommerskollegium samt chefen för marinen.
Kommerskollegium har ännu
icke avgivit yttrande i ärendet.

Jämväl den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen kommer att remissbehandlas.

Med hänsyn till att den förberedande
behandlingen av framställningarna sålunda
ännu icke blivit slutförd, är jag
icke för närvarande beredd att taga
ställning till den av interpellanten berörda
frågan.

Vidare anförde

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
finansdepartementet för att han, trots
att remissbehandlingen av ärendet ännu
ej avslutats och han följaktligen inte
kunnat taga ställning till frågan, upplyst
mig om ärendets gång hittills.

När jag sålunda icke har tillfälle att
i dag få taga del av statsrådets ståndpunkt
i denna fråga, vill jag framföra
en vädjan, att våra fiskare måtte få
behålla den rättighet de hittills haft att
som proviant få medföra obeskattade
tobaksvaror. Det är härvid att märka,
att de svenska fiskeresorna numera utsträckas
till allt avlägsnare fiskevatten.
Förutom vid Island bedrives för
närvarande fiske uppe i Barents hav,
och ävenså äro fiskeresor till Grönland
påtänkta. I interpellationssvaret har
framhållits, att generaltullstyrelsen till -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående de renskötande samernas beskattning.

styrkt, att obeskattade tobaksvaror icke
skola få utföras ur riket såsom proviant
för fiskefartyg, vars nettodriiktigliet understiger
30 ton. En sådan begränsning
skulle visserligen inte drabba alla fiskebåtar,
som nu gå på Island, men en stor
del av våra fiskekuttrar skulle drabbas
av de ifrågasatta restriktionerna.

Då denna fråga i mycket hög grad
intresserar fiskarena på västkusten,
skulle jag vilja uttala det önskemålet,
att detta ärende blir remitterat för yttrande
till fiskeristyrelsen, och därmed
också till fiskets organisationer, samt
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation angående de renskötande
samernas beskattning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr östlund till mig framställt följande
frågor:

1. Har i anledning av underdånig
framställning den 22 januari 1945 från
ombud för renskötande samer några
åtgärder vidtagits i syfte att närmare
utreda frågan om deras beskattning?

2. Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att låta verkställa en
sådan utredning och för riksdagen
framlägga förslag om de ändringar i
denna beskattning som utredningen må
föranleda?

I anledning härav får jag anföra följande.

I den i interpellationen omnämnda
framställningen ha ombud för renskötande
samer bl. a. anhållit, att samerna
måtte befrias från att erlägga skatt såsom
bidrag Ull hemkommunens skolväsende,
alt — i syfte att undvika en

2—Andra kammarens protokoll 1!)50. X,

ojämn och orättvis taxering — tydliga
bestämmelser måtte utfärdas om beräkningen
av årsinkomsten av renskötsel,
att samerna måtte åläggas deklarationsskyldighet
liksom övriga skattskyldiga
samt att samerna om möjligt måtte få
egen representation i taxeringsnämnderna.

Över framställningen ha yttranden inhämtats
från länsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län.

Vad angår framställningen om befrielse
från skyldigheten att bidraga till
kostnaderna för hemortskommunens
skolväsende vill jag först understryka,
att den omständigheten att en medborgargrupp
icke begagnar sig av vissa
tjänster, som det allmänna tillhandahåller,
i princip icke bör medföra befrielse
för dessa medborgare från viss
del av de allmänna skatterna. Jag vill
vidare erinra om att särskild undervisning
för samernas barn är anordnad
på statens bekostnad. Samerna böra
därför bidraga till kostnaderna för skolundervisningen
i likhet med övriga
medborgare. Om detta bidrag lämnas
till kommunen eller till staten — vilket
senare alternativ av samerna angives
såsom det i och för sig riktiga — lärer
för samernas egen del vara av föga
intresse.

Såsom länsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län framhållit, kan
en riktig taxering ernås endast om samerna
föra sådana anteckningar rörande
inkomster och utgifter beträffande
renskötsel, att de kunna noggrant ifylla
antingen den vanliga deklarationsblanketten
eller den förenklade blanketten
för uppgift angående renskötsel. Då samerna
i stor utsträckning underlåta att
föra dylika anteckningar, är det alltjämt
nödvändigt att verkställa taxeringen
efter schablonmässiga grunder. För
vinnande av så enhetlig behandling som
möjligt bör — såsom redan tidigare
torde hava skett — samråd mellan de
berörda myndigheterna äga rum; därvid
är det naturligen önskvärt att kon 20.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående de renskötande samernas beskattning.

lakt tages även med representanter för
samerna.

Om deklarationsskyldighet beträffande
renskötsel skulle införas för samerna,
borde vid underlåtenhet att avgiva
deklaration påföljden bli densamma
som för övriga skattskyldiga,
d. v. s. mistning av rätten att anföra
besvär hos kammarrätten och regeringsrätten.
Då samerna för närvarande oftast
underlåta att avlämna uppgift till
ledning för sin taxering, kan man utgå
från att denna påföljd icke sällan skulle
komma att inträda. Med hänsyn härtill
finner jag det med hänsyn till samernas
eget intresse icke tillrådligt, att man
för närvarande inför deklarationsplikt
beträffande renskötsel. Tills vidare böra
alltså samerna -— liksom hittills — ha
rättighet men icke skyldighet att deklarera
i vanlig ordning eller med användande
av den särskilda blanketten
angående renskötsel.

I samband med genomförandet av
1943 års taxeringsreform togo statsmakterna
ställning till frågan om rätt för
samerna att utse representant i taxeringsnämnd
i sådana fall, då de enligt
eljest gällande regler icke ha dylik rätt.
En sådan rätt ansågs därvid icke böra
tillkomma samerna, enär den skulle
innebära en särställning i taxeringshänseende,
som icke kunde anses motiverad.
Någon anledning att nu intaga
en annan ställning till denna fråga
torde inte föreligga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts
finner jag mig icke för närvarande böra
föranstalta om utredning av frågan om
de renskötande samernas beskattning.

Härefter anförde:

Herr ÖSTLUND: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation. Tyvärr anser sig finansministern
inte för närvarande böra göra
någonting åt frågan om samernas beskattning.

Det kan inte råda något tvivel om att

en stor del av de renskötande samerna
anse sig orättvist beskattade. Det förefaller
också som om taxeringen på sina
håll inte sker efter enhetliga grunder.

I allmänhet verkställes taxeringen helt
skönsmässigt i förhållande till antalet
innehavda djur. Detta kan inte anses
tillfredsställande. Renskötseln är en
mycket vansklig näring, som ger högst
olika resultat under skilda år. Utfallet
beror bland annat på de klimatiska förhållandena
under året och på förekomsten
av vilda djur. Såväl renkalvar som
vuxna djur falla ofta offer för björn och
andra rovdjur. Anledningen till att taxeringen
i stort sett endast sker efter
skönsmässiga grunder är, att samerna
inte äro skyldiga att avge självdeklaration
för sin renskötsel. Finansministern
tycks betrakta detta som ett privilegium
för samerna.

För samerna själva ter sig detta förhållande
annorlunda. De se däri ett tecken
på den uppfattningen, att de inte
skulle vara kapabla att svara för sina
självdeklarationer. De ha också erfarenhet
av att deras uppgifter för närvarande
icke vinna tilltro, om de söka
rättelse i sina taxeringar. Därest deklarationsplikt
ålades dem i samma utsträckning
som andra skattskyldiga och
deklarationen därvid finge ske å särskilda
härför lämpade blanketter med
enkla och klara anvisningar, borde enligt
deras mening ett tillförlitligare resultat
kunna ernås.

Finansministern anför att samerna
vid ett införande av deklarationsplikt
skulle komma i den situationen, att de
förlorade sin besvärsrätt, om deklarationsskyldigheten
försummades. Någon
egentlig försämring skulle detta emellertid
inte innebära, eftersom möjligheterna
för dem att för närvarande få
rättelse hos kammarrätten, äro praktiskt
taget obefintliga, om besvären inte
grunda sig på tidigare avgiven självdeklaration.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att de grunder, efter vilka samer -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående de renskötande samernas beskattning.

na nu taxeras för sin renskötsel, äro
mycket schablonmässiga. Det finns
exempel på att de i en del taxeringsdistrikt
taxeras för en inkomst av 5 till
6 procent av kapitalvärdet på renarna
och i andra distrikt av ända upp till
25—30 procent av samma kapitalvärde.
Detta kan ingalunda vara någon tillfredsställande
ordning. Samerna anse
sig också i detta fall orättvist behandlade.

Jag måste därför uttrycka mitt beklagande
över att statsrådet inte anser sig
böra undersöka möjligheterna att tillmötesgå
samernas begäran i detta avseende.

Chefen för finansdepartementet, hem
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skulle i detta sammanhang vilja fästa
uppmärksamheten på två omständigheter.

Det är för det första att det föreligger
rättighet för samerna att deklarera
liksom för andra medborgare och att de
i det fallet kunna använda sig av en
förenklad blankett för inkomst av renskötsel.
Det finns alltså icke något hinder
för samerna att i handling visa, att
det är lämpligt att de få deklarera som
andra medborgare.

För det andra vill jag påpeka, att just
den omständigheten, att det icke föreligger
deklarationsplikt för samernas
inkomster av renskötsel, medför att en
utebliven deklaration icke utgör hinder
för samerna att i laga ordning klaga i
kammarrätten och regeringsrätten.

Hem JACOBSON i Vilhelmina: Hem
talman! Då jag tidigare under en lång
följd av år har sysslat rätt mycket med
taxering av samernas inkomster, skall
jag taga mig friheten att säga några ord.

Jag kan inte tiinka mig att när det
gäller deras taxering man kan gå till
väga på ett mera ändamålsenligt sätt
än som för närvarande sker. Då samerna
skola taxeras tillkallar taxeringsnämnden
lappfogdarna och ordnings -

männen i lappbyarna. Man går då efter
renlängderna, och man får därjämte
uppgifter av lappfogden och respektive
lappordningsmän. Jag är inte blind för
att orättvisor förekomma på grund av
att lappfogdarna kunna bedöma saken
litet olika på olika håll.

Det skulle såsom finansministern antydde
vara en olycka för samerna, om
deras rätt att slippa avge deklaration
skulle fråntagas dem. Jag kan inte förstå
den form av självhävdelse från samernas
sida, som innebär att de påyrka
att de skulle vara skyldiga att avge självdeklaration
som andra medborgare. Just
vid den tid, då självdeklaration skall
avges, i slutet av januari och i början
av februari, ha nämligen samerna allaredan
dragit ner till skogslandet, och
det måste under sådana förhållanden
bli svårt för dem att avge sin deklaration.

Jag hyser den uppfattningen att det
med fog kan göras gällande, att det nuvarande
taxeringsförfarandet för samernas
del verkar både orättvist och
ojämnt. Det är jag den förste att erkänna.
Men därför skola vi inte såsom
här föreslås söka driva ut ett ont med
någonting ännu ondare. Vi måste söka
andra vägar för att nå en rättvisare
taxering av samernas inkomst än vad i
interpellationen föreslagits.

Herr ÖSTLUND: Herr talman! Jag ber
att få erinra om att samerna äro skyldiga
att avge självdeklaration för alla
extra inkomster i form av flottningsarbete,
skogsarbete, jakt och fiske m. m.,
— de utföra nämligen ofta sådana arbeten
— men att just inkomsterna från
renskötseln äro undantagna denna deklarationsplikt.
Det är just detta förhållande
som samerna själva anse orättvist.
Det är rätt som finansministern
säger, att de ha riitt att deklarera även
för inkomst av renskötsel, men genom
att lappfogdarna inom respektive områden
ha fastställt vissa normer, efter

20 Nr 20. Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade

av utländska fartyg.

vilka lapparna skola taxeras, bli deras
deklarationer i fråga om inkomst av
renskötsel aldrig beaktade utan frångås
i regel. Det är just denna omständighet
som gör, att samerna skulle vilja ha en
ändring i detta avseende, så att samtliga
samer vore skyldiga att avge deklaration
även för inkomst av renskötsel.
Det kan ju inte, som jag framhöll,
vara riktigt, att samerna inom en del
taxeringsdistrikt skola taxeras för en inkomst,
som motsvarar 5—6 procent av
kapitalvärdet av deras renar, och i
andra distrikt återigen för en inkomst
motsvarande upp till 25—30 procent av
detta värde. Det finns många exempel
på att så skett.

Jag vill också erinra om att samerna
själva i en framställning till Kungl.
Maj:t anhållit om att bli ålagda skyldighet
att avge självdeklaration även
för inkomst av renskötsel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9-

Svar på interpellation i anledning av att
två svenska fiskebåtar blivit uppbringade
av utländska fartyg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Birger Utbult har i en till
mig riktad interpellation begärt en redogörelse
för de åtgärder, som svenska
regeringen vidtagit med anledning av
de ryska uppbringningarna av fiskefartygen
»Saima» och »Hamnfjord» i slutet
av 1948 och av fiskefartygen »Larex»
och »Marion» under innevarande år.

Vad beträffar de två förstnämnda fartygen,
så har jag i mitt svar den 21 mars
i år på en enkel fråga, som framställts
av ledamoten av första kammaren herr
Carl-Eric Ericsson lämnat en redogörelse
för de démarcher, som företagits i

Moskva. Vad därefter beträffar uppbringningarna
av »Larex» och »Marion»,
så har en undersökning av omständigheterna
i samband härmed företagits.
Därvid har följande kunnat fastställas.

Fartygen begåvo sig den 18 februari
ut på laxfångst i Danzigbukten och voro
sysselsatta härmed, då de på eftermiddagen
den 20 uppbringades av ett ryskt
bevakningsfartyg. Enligt de beräkningar,
som gjorts med ledning av fartygsbefälhavarnas
upplysningar om kurs,
tider och lodningsdjup, befunno sig de
båda fartygen vid tidpunkten för uppbringandet
21 respektive 16,5 sjömil
från den ryska kusten. Befälet på det
ryska bevakningsfartyget hade emellertid
uppgivit, att de befunnit sig 11 sjömil
från kusten. I betraktande av att
nyssnämnda svenska positionsuppgifter
framstå som resultatet av en noggrann
kontroll i efterhand av befälhavarnas
beräkningar, utgår jag ifrån att de äro
korrekta och att följaktligen uppbringningen
skett på vad som ostridigt är
internationellt vatten. Vidare har det
av undersökningen framgått, att de
svenska fiskarena med vapenhot tvungits
att lämna redskap och fångst i sticket,
underkastats förhör, som om de
vore grova brottslingar, och kvarhållits
i två veckor utan att beredas tillfälle
till kommunikation med svenska myndigheter
eller anhöriga. Svenska ambassaden
i Moskva har enligt regeringens
instruktion påtalat dessa förhållanden
och hos sovjetryska regeringen hemställt
om utfärdandet av sådana direktiv
till kustbevakningen, att denna icke
måtte uppbringa eller störa svenska
fiskefartyg, som uppehölle sig på internationellt
vatten. Därjämte har ambassaden
anmält anspråk på ersättning för
den ekonomiska förlust som åsamkats
fiskarena. Som svar på ambassadens démarche
har man från sovjetryskt håll
meddelat, att saken konune att utredas
och att man förbehölle sig att återkomma.

Måndagen den 22 maj 1950. Nr 20.

Svar på interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade
av utländska fartyg.

Jag vill i sammanhanget också beröra
den incident, för vilken det nämnda
fiskefartyget »Larex» sedermera, den 16
april, varit utsatt. Enligt vad befälhavaren
och de tre besättningsmännen vid
förhör uppgivit hade de varit sysselsatta
med fiske mellan ryska kusten och
Gotland, på ett avstånd av ungefär 45
sjömil från ryska kusten. Ett ryskt bevakningsfartyg
hade styrt rakt emot
»Larex». Då skepparen på »Larex» befarade,
att hans båt också denna gång
skulle uppbringas och föras till rysk
hamn, lät han kapa laxlinan och satte
västlig kurs. Det ryska fartyget var bemannat
med marinsoldater och bestyckat
med sex kanoner jämte kulsprutor.
Då »Larex» inte efterkom signaler att
stanna, styrde bevakningsfartyget upprepade
gånger för om »Larex», tydligen
för att söka stoppa fiskebåten, och försökte
vid flera tillfällen komma så nära
denna att manskap skulle kunna taga
sig över på »Larex». Förföljelsen varade
omkring 2V2 timme till en plats cirka
50 distansminuter sydost Gotlands sydspets,
där bevakningsfartyget vände och
försvann.

Svenska regeringen protesterade genom
ambassaden i Moskva mot denna
förföljelse på internationellt vatten, som
måste betraktas som ett övergrepp och
en flagrant kränkning av folkrätten.

Från rysk sida svarades omedelbart
på denna sistnämnda démarclie bl. a.,
att sovjetiska kustbevakningsfartyg hade
skyddsuppgifter å sovjetiskt territorialvatten,
icke å internationellt vatten,
och alt inga meddelanden om någon
dylik händelse ingått från kustbevakningen.
Sedermera har den 15 maj
följande verbalnote emottagits:

»Åberopande svenska ambassadens
note av den 4 maj detta år med anledning
av att den svenska skonaren Larex
den 16 april i Östersjön skulle ha förföljts
av ett sovjetiskt fartyg tillhörande
kustbevakningen, har SSSR:s utrikesminister
äran meddela, att det i noten

framförda påståendet ej överensstämmer
med verkligheten. Vid kontroll har
fastställts att under loppet av april detta
år ej förekommit, att sovjetiska bevakningsfartyg
hejdat eller kvarhållit
några svenska fartyg. På de i ambassadens
note angivna punkterna ha över
huvud taget inga fartyg tillhörande
SSSR:s kustbevakning uppehållit sig.
Dessutom finnas bland de fartyg, som
tillhöra SSSR:s kustbevakning eller sjöstridskrafter
i Östersjön, ej något fartyg
med den i ambassadens note uppgivna
märkningen MD-296. Av det ovan angivna
följer, att den av svenska ambassaden
i noten av den 4 maj framförda
protesten saknar varje grund.»

Diskussionen om dessa bägge incidenter
fortsätter.

Vad därefter angår principfrågan om
territorialvattnets utsträckning m. m.
har jag i mitt förut omnämnda svar på
en fråga i första kammaren lämnat redogörelse
för tidigare gjorda framställningar
härom. Då dessa frågor intressera
även Danmark, ha överläggningar
med danska regeringen inletts om ett
gemensamt uppträdande för tillvaratagande
av våra länders intressen i vad
avser bevarandet av den hävdvunna territorialgränsen
i Östersjön.

Detta är, herr talman, vad jag för närvarande
har att meddela i saken.

Vidare anförde:

Herr UTBULT: Herr talman! Jag ber
att få tacka hans excellens utrikesministern
för det svar jag fått på min interpellation
rörande uppbringning av
svenska fiskebåtar i Östersjön.

Man kan i interpellationssvaret konstatera,

1) att de uppgifter, som lämnats i interpellationssvaret
om dessa uppbringningar,
i stort sett äro i överensstämmelse
med vad som framhållits i min
interpellation och vad som från andra
håll framkommit,

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade
av utländska fartyg.

2) att fiskebåtarna uppbringats på
internationellt fiskevatten och att ryssarna
här brutit mot internationella bestämmelser,
samt

3) att ryssarna såväl vid uppbringningarna
som vid förliören i land uppträtt
på ett sätt, som icke är förenligt
med vare sig svensk eller andra fria
folks rättsuppfattning.

Jag har under de 40 år jag varit aktiv
fiskare på nära håll vid några tillfällen
fått bevittna, då både svenska och andra
länders fiskare av en eller annan
orsak kommit in på förbjudet fiskevatten,
d. v. s. 3 respektive 4 distansminuter
från land, och uppbringats av vederbörande
lands bevakningsfartvg.
Men jag har inte ens hört talas om att
de uppbringade fiskarena på något sätt
ha blivit annat än fullt korrekt behandlade.

Att såsom här skett ryssarna utan
vidare under vapenhot tvungit fiskarena
att lämna fiskredskap och fångst
i sticket, varvid åtminstone i ett fall
en av de ryska besättningsmännen skurit
av laxlinorna på order av en rysk
officer, vidare behållit båt och besättning
i rysk hamn i två veckor utan att
besättningsmännen fått möjlighet att
meddela sig med hemmet eller svenska
myndigheter samt underkastats förhör,
som om de vore brottslingar, dylika metoder
ha väl knappast förekommit under
krigstid, långt mindre under fredliga
förhållanden mellan grannfolk och
vänskapligt sinnade nationer.

Det har sagts av en rysk tjänsteman
vid ett tillfälle, att de svenska fiskarena
bara äro nervösa. Ånej, vad man
än säger om de svenska fiskarena, går
det inte att få folk att tro något dylikt.
Att våra fiskare under hela sista kriget
bedrevo sitt yrke ute bland minbälten,
undervattenbåtar, flyg in. m. och åtskilliga
gånger blevo angripna med
både kulsprutor och kanoneld vittnar
sannerligen inte om att de svenska
fiskarena skulle vara nervösa av sig.

De som i detta fall ha svårt att hålla
nerverna i styr äro i stället ryssarna,
som inte kunna låta några enkla fiskare
bedriva sin näring ute på fria och
öppna havet utan att dessa bli störda
på det sätt som här skett.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
i excellensens svar, att regeringen hos
de ryska myndigheterna påtalat dessa
för våra fiskare ohållbara förhållanden
och hemställt hos sovjetryska regeringen
att den måtte utfärda sådana direktiv
till sina kustbevakningsbåtar, att
dessa icke måtte uppbringa eller störa
de svenska fiskefartyg, som idka fiske
på internationellt vatten.

Frågan är nu, huruvida de av vår
regering gjorda framställningarna komma
att ha någon effektiv verkan eller
om uppbringningarna komma att upprepas
även nästa fiskesäsong. Det riktiga
hade nog varit, om svenska regeringen
hade utrustat ett svenskt bevakningsfartyg,
som eventuellt tillsammans
med ett liknande danskt fartyg kunnat
uppehålla sig i närheten av fiskeplatserna
och vara fiskebåtarna behjälpliga
med att t. ex. bestämma deras position,
så att inte de svenska fiskarena behövde
bli beskyllda för att icke veta var de
befinna sig. Jag vill rekommendera regeringen
att söka förverkliga en dylik
åtgärd till nästa års fiskesäsong.

Det framgår också av svaret, att regeringen
gjort anspråk på ersättning
av sovjetryska regeringen för den ekonomiska
förlust, som åsamkats fiskarena.
Jag utgår ifrån att man här avser
de båda fiskebåtar, som blivit uppbringade
av ryssarna, och att det är
dessas förlust som bör ersättas av Sovjetryssland.
Den förlust, som åsamkats
ifrågavarande två båtar, torde inte vara
liten, sedd ur fiskarenas egna synpunkter,
men denna förlust torde nog ändå
vara blott en bråkdel av den förlust,
som åsamkats den svenska fiskeflotta,
som idkar laxfiske i ifrågavarande
områden, genom att många fiskebåtar

Måndagen den 22 maj 1950. Nr 20.

Svar på interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade
av utländska fartyg.

efter vad som hänt med Larex och
Marion och andra båtar icke vågat sig
tillbaka till dessa rika fiskevatten.

Det övergrepp, som fiskebåten Larex
sedermera, den 16 april i år, blev utsatt
för av en rysk bevakningsbåt 45
sjömil från ryska kusten, visar att våra
fiskebåtar icke kunna vara säkra var
de än befinna sig i sydöstra Östersjön.
Visserligen förneka de ryska myndigheterna
denna händelse, men det är väl
ingen som tror, att vad som relaterats
av besättningen på Larex är uppdiktat.
Man kan emellertid förstå, att besättningen
på den ryska bevakningsbåten
icke förmått sig till att rapportera en
dylik flagrant kränkning av folkrätten
för sina överordnade.

Enligt ryssarnas uppgifter uppbringades
Marion 11 distansminuter och
Larex 10,4 distansminuter från land.
Om dessa uppgifter äro sanna, skulle
ju fiskebåtarna i alla fall varit på internationellt
vatten enligt hävdvunnen
sed i Östersjön. Skepparen på Marion
har emellertid i brev berättat mig, att
de voro minst 20 distansminuter från
land. Detta kunde de konstatera bland
annat därigenom att Busterorts fyr,
vars lysvidd är 20 distansminuter, icke
kunde ses på natten, trots att klar sikt
var rådande.

Vad Larex beträffar så skulle denna
båt enligt ryssarnas uppgifter ha uppbringats
10,4 distansminuter från land,
alltså endast något över en halv sjömil
eller cirka 1 000 meter från Marion.
Denna Tyska uppgift kan icke vara med
verkliga förhållandet överensstämmande,
alldenstund de båda fiskebåtarna
voro så pass långt ifrån varandra, att
de icke voro inom synhåll för varandra,
vilket betyder att de lågo minst 4 å 5
distansminuter, d. v. s. 7—9 kilometer,
från varandra från land räknat.

Till slut meddelar excellensen, att
diskussionen med Sovjetryssland fortsätter
om ifrågavarande händelser och
att i principfrågan om territorialvatt -

nets utsträckning m. m. överläggningar
ske med den danska regeringen om ett
gemensamt uppträdande för tillvaratagandet
av våra länders intressen i vad
avser bevarandet av den hävdvunna
territorialgränsen i Östersjön. Denna
åtgärd om ett gemensamt uppträdande
med Danmark finner jag vara välbetänkt.
Den är säkert av behovet påkallad.
Jag utgår från att regeringen icke
kommer att godkänna någon annan
gräns för fisket i Östersjön än den
hävdvunna territorialgränsen.

Skulle Sovjetryssland ändå vidhålla
exempelvis 12-milsgränsen, torde det
bli ofrånkomligt att underhandlingar
komma till stånd med detta land inte
bara om gränsen utan även om en del
andra för våra fiskare viktiga spörsmål,
såsom att få besöka ryska hamnar eller
andra ryska farvatten vid stormtillfällen
o. dyl.

Ett klart besked från ryssarna i hithörande
spörsmål är av behovet påkallat.
Det må vara regeringen angeläget
att försöka få ryssarna att förstå och
respektera den för våra fiskare så
självklara regeln om den enskildes frihet
och okränkbarhet, så länge han
håller sig inom lagbundna regler och
bestämmelser.

Fiskarena äro otåliga, vilket inte är
att undra över, då här stora värden stå
på spel. Man undrar, huruvida våra
fiskare skola kunna våga att nästa
fiskesäsong upptaga laxfisket på ifrågavarande
fiskevatten. Vi våga emellertid
hysa förväntningar om att regeringen
kommer att göra vad på den ankommer
för att få rättvisa och bringa klarhet
i dessa för våra fiskare så vitala
frågor.

Herr LEVIN: Herr talman! Utan att
gå närmare in på de konkreta fallen
vill jag understryka vad den föregående
talaren sagt om den oro, som dessa
uppbringningar åstadkommit bland de
sydsvenska fiskarena.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar pa interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

Den oklarhet, som råder om vilken
territorialgräns Sovjetryssland hävdar i
dessa områden, gör att våra fiskare ej
kunna känna sig säkra även vid så pass
långa avstånd från de ryska kusterna,
att man knappast under några förhållanden
kan förutsätta annat än att de
befinna sig på internationellt vatten.
Därför är det i högsta grad önskvärt
att man äntligen finge klarhet i saken.
Jag förutsätter emellertid att man från
utrikesdepartementet ej skall spara sig
någon möda i vad det gäller hävdandet
av våra fiskares intressen.

Det är emellertid icke blott de ryska
uppbringningarna av svenska fiskebåtar,
som skapat oro och olust bland de
sydsvenska fiskarena, utan även det
sätt varpå man på vissa håll utnyttjat
dessa beklagliga intermezzon i rent sensationssyfte.
Allt sedan kriget avslutades
ha de svenska fiskare, som bedriva laxfiske
i sydligaste Östersjön, fått använda
de polska fiskehamnarna på Helahalvön
som replipunkt. Det är hundratals
fiskebåtar från Skåne, Blekinge och
Gotland, som vid storm eller dimma —
det är ju i stor utsträckning under de
stormiga vintermånaderna som detta
fiske bedrives — anlitat dessa hamnar
och där avvaktat bättre väder, innan de
åter begivit sig på fiske. Det kan även
vara krångel med motor eller annat
som gjort, att de behövt söka sig till
hamn. Det har då varit till ovärderlig
nytta för de sydsvenska fiskarena att
de haft tillgång till polska fiskehamnar.
Jag har inte själv deltagit i detta fiske
eller besökt dessa hamnar, men jag har
talat med många både skånska och blekingska
fiskare, som haft anledning att
vid olika tillfällen anlita dem, och de
ha alla omvittnat den goda behandling,
som där kommit dem till del, och det
korrekta sätt, på vilket de städse bemötts
av de polska myndigheterna liksom
av alla andra, som de där haft att
göra med.

Det skulle vara i högsta grad beklag -

ligt, om det överdrivna och sensationella
sätt, på vilket man på vissa håll behandlat
de timade intermezzona, skulle
leda till en försämring av det goda förhållande,
som hittills varit rådande
mellan de polska hamnmyndigheterna
och de sydsvenska fiskarena.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation angående den statliga
verksamheten på trafikväsendets
område och dennas inverkan på konkurrensen
mellan olika slag av trafikmedel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att hesvara herr
Hagbergs i Malmö interpellation angående
den statliga verksamheten på trafikväsendets
område och dennas inverkan
på konkurrensen mellan olika slag
av trafikmedel.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hagberg i Malmö i en
till mig riktad interpellation framställt
följande spörsmål:

1. Har herr statsrådet den uppfattningen,
att den inrikes sjöfarten ävensom
den enskilda, mera långväga lastbilstrafiken,
ur samhällets synpunkt utgöra
viktiga led i den inhemska trafikapparaten? 2.

I så fall, är herr statsrådet beredd
medverka till en sådan ordning, att den
statliga verksamheten på området bedrives
efter sunda affärsmässiga grunder,
varigenom konkurrensen mellan
trafikmedlen kan bestå till gagn för
folkhushållet?

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmcdel.

Interpellanten är inne på de för vårt
transportväsende grundläggande frågorna
om järnvägstaxornas betydelse för
konkurrensförhållandena och trafikfördelningen
mellan olika transportmedel.

Det råder icke något tvivel om att
dessa frågor efter den senaste höjningen
av järnvägstaxorna fått förnyad
aktualitet. Kungl. Maj:t har också i anledning
härav tillsatt en särskild kommitté
för utredning rörande nya person-
och godstaxor vid statens järnvägar
m. m.

Då jag anmälde detta ärende för
Kungl. Maj:t i januari 1948, hade jag
tillfälle att deklarera min ståndpunkt
till de av interpellanten berörda spörsmålen.
Jag uttalade då bl. a. följande.

»Vid utformningen av nya järnvägstaxor
böra konkurrensförhållandena
mellan järnvägarna och andra grenar av
samfärdseln beaktas och förutsättningslöst
prövas i vad mån mer eller mindre
långtgående förändringar i taxesystemets
byggnad må vara erforderliga.
Under beaktande av järnvägstaxornas
betydelse för trafikfördelningen mellan
olika transportmedel och transportapparatens
utformning på längre sikt
böra de sakkunniga vid utarbetandet
av sina förslag eftersträva en god allmän
transporthushållning.»

Jag kan alltså för dagen inskränka
mig till att besvara interpellantens fråga
genom en hänvisning till detta uttalande
och den pågående utredningen.
Sedan kommittén framlagt sina resultat
torde tiden vara inne för en grundligare
diskussion av hithörande frågor.

Jag förstår emellertid, att interpellanten
i dag skulle önska ett mera ingående
svar på sina frågor. Även om
tidpunkten härför, av skäl som jag tidigare
utvecklat, är för tidigt vald, finner
jag det värdefullt alt frågorna bli
diskuterade och belysta även utanför
de egentliga experternas krets. Jag skall
diirför söka att niirmare belysa några

av de förhållanden som berörts i interpellationen.

Interpellanten har först gjort vissa
allmänna uttalanden rörande det ekonomiska
utfallet av SJ:s rörelse. Jag vill
i anslutning härtill framhålla, att SJ:s
inkomster budgetåret 1948/49 uppgingo
till i runt tal 800 miljoner kronor. Det
bokförda driftsöverskottet efter vanliga
avskrivningar uppgick till ca 60 miljoner
kronor, vilket belopp inlevererats
till statsverket. Det belopp, som uttages
av trafikanterna, är emellertid ca 30
miljoner kronor högre, beroende på att
trafikskatt utgår å SJ:s persontrafik.
Detta innebär, att nuvarande taxor medgiva
full täckning ej blott för ränta å
statskapitalet utan även för avskrivningar
å återanskaffningsvärdena.

Skulle driftsöverskottet nedgå till
35 miljoner kronor — vilket belopp
beräknats i riksstaten för nästa budgetår
—- medge taxorna däremot icke
full täckning för nyssnämnda poster.
För att uppnå balans skulle resultatet
behöva förbättras med ca 10 miljoner
kronor, motsvarande drygt 1 procent
av omslutningen förra budgetåret. Det
är tydligt, att man här rör sig inom de
kalkylmässiga felmarginalerna.

Interpellanten övergår därefter till
frågan, huruvida icke skiljaktigheterna
i lönsamheten hos olika bandelar —
framför allt malmbanan jämförd med
järnvägsnätet i övrigt — samt den förskjutning
mellan person- och godstaxans
höjd som genomfördes vid den
senaste taxerevisionen kunna försvåra
eller omöjliggöra annan trafikverksamhet.

Härtill må anmärkas, att SJ:s taxesystem
är uppbyggt på principen om enhetliga
transportpriser i olika delar av
landet. Detta medför, att taxorna i allmänhet
iiro — ur självkostnadssynpunkt
— för höga på livligt trafikerade linjer
och för låga på svagt trafikerade sträckor.
Malmbanan intar härvidlag icke

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

någon särställning. Även stambanorna
torde lämna väsentliga bidrag till driftsöverskottet,
medan däremot inlandsbanan,
smalspårsnäten och många bibanor
äro ekonomiskt mindre gynnsamma
eller rent av förlustbringande.
Mitt allmänna intryck är att denna
egenskap hos järnvägstaxan snarast
verkar till järnvägarnas nackdel i konkurrensen
på de stora trafikstråken,
där även andra transportföretag funnit
anledning uppträda och konkurrera
om transportuppdragen.

Interpellantens påpekande att SJ :s
persontaxa höjts dubbelt så mycket som
godstaxan innebär, att i runda tal persontaxan
för närvarande utgör 150 procent
av 1939 års nivå och godstaxan
125 procent av samma nivå. Tar man
hänsyn endast till vad SJ företagsekonomiskt
får tillgodoräkna sig bli motsvarande
procenttal för persontaxan
(exklusive trafikskatt) 135 och för
godstaxan 125. Interpellanten gör nu
gällande, att här skulle föreligga en indirekt
subventionering av godsfrakterna.
De självkostnadsundersökningar
som hittills företagits synas dock icke
giva stöd för ett sådant antagande. I
själva verket förefaller det, som om den
något kraftigare höjningen av persontaxan
snarast medfört en bättre överensstämmelse
med kostnadsrelationerna
än som tidigare rått. I detta sammanhang
anser jag mig även böra meddela,
att, enligt de upplysningar jag erhållit
från järnvägsstyrelsen, speciella fraktnedsättningar
medgivas av styrelsen
endast i fall då detta är ur företagsekonomiska
synpunkter motiverat, d. v. s.
då transporten icke blott täcker de därmed
förenade rörliga kostnaderna utan
därutöver även lämnar ett tillskott till
vinsten.

Jag vill till slut framhålla, att jag givetvis
gärna ser att förhållandet mellan
SJ:s inkomster och utgifter förbättras.
Jag biträder emellertid ej interpellantens
grunduppfattning att SJ:s taxor

böra vara högre för att SJ skall kunna
anses nu bedriva sin verksamhet efter
sunda affärsmässiga grunder. Jag vill
dock icke bestrida, att sådana förhållanden
kunna inträda, att det kan bli
nödvändigt att framdeles höja taxorna.
För egen del vill jag dock gärna tro,
att man skall kunna komma ganska
långt genom rationaliseringsåtgärder
inom företaget. Det är enligt min mening
sådana åtgärder som i det långa
loppet komma att bli utslagsgivande i
konkurrensen mellan olika trafikmedel.

Efter interpellationens besvarande
yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag vill gärna här understryka
den koncilianta tonen i svaret—-det är ju synnerligen mjukt formulerat.
Å andra sidan kan det knappast överraska
herr statsrådet, om jag förklarar,
att jag inte kan anse mig, som jag ser
på dessa ting, vara helt tillfredsställd
med det i vissa betydelsefulla hänseenden.

Herr statsrådet ger mig rätt därutinnan,
att det här är fråga om »för
vårt transportväsende grundläggande
frågor», och menar också, att det är
värdefullt att dessa frågor bli diskuterade
och belysta även utanför de
egentliga experternas krets. Jag har
också denna mening. Jag bara beklagar,
att svaret har kommit vid en tidpunkt
i riksdagsarbetet, då det av naturliga
skäl är omöjligt att få till stånd
en sådan allmän debatt rörande denna
angelägenhet, som ur många synpunkter
måste anses ganska värdefull och
kanske ofrånkomlig. Vi få ju inte glömma,
att det är fråga om landets största
arbetsgivare med 65 000 anställda och
en omslutning på 800 miljoner kronor.
Vi få också ha i minnet vad statens
järnvägars verksamhet betyder för folk -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikvasendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

hushållet i dess helhet. Jag hoppas det
skall bli möjligt att i något annat sammanhang
få till stånd en sådan allmän
överläggning inom riksdagen i denna
mycket viktiga angelägenhet.

Emellertid vill jag redan nu begagna
tillfället till ett par korta anmärkningar
i anslutning till statsrådets svar till mig.
Statsrådet lämnar vissa upplysningar
rörande det ekonomiska utfallet av statens
järnvägars rörelse. Jag kan inte
underlåta att finna, att statsrådets
framställning i ett visst hänseende här
måste anses såsom ganska anmärkningsvärd.
I anslutning till mina i interpellationen
framförda allmänna uttalanden
framhåller statsrådet, att SJ:s
inkomster budgetåret 1948/49 uppgingo
till i runt tal 800 miljoner kronor. Herr
statsrådet fortsätter så: »Det bokförda
driftsöverskottet efter vanliga avskrivningar
uppgick till ca 60 miljoner kronor,
vilket belopp inlevererats till statsverket.
Det belopp, som uttages av trafikanterna,
är emellertid ca 30 miljoner
kronor högre, beroende på att trafikskatt
utgår å SJ:s persontrafik. Detta
innebär, att nuvarande taxor medgiva
full täckning ej blott för ränta å statskapitalet
utan även för avskrivningar å
återanskaffningsvärdena.»

Jag ber herr statsrådet att inte ta illa
upp, men jag kan inte underlåta att
finna det i någon mån uppseendeväckande,
att herr statsrådet i detta resonemang
drar in trafikskatten och med
hjälp av trafikskatten framställer statens
järnvägars affärer i ett annat skick
än de befinna sig i. Tv när har riksdagen
medgivit, att trafikskattemedel
skulle få betraktas ur sådan synpunkt?
•lag vill erinra om att, när riksdagen
antog denna trafikskatt 1942, utsädes
ingenting vare sig i proposition nr 346
eller i bevillningsutskottets betänkande
nr 40 om riktigheten av ett sådant tillvägagångssätt,
som det statsrådet här
har antytt. Tvärtom underströko både
den dåvarande finansministern och be -

villningsutskottet och sedermera riksdagen,
att trafikskatten hade tillkommit
i dåvarande ytterligt allvarliga
statsfinansiella läge för att klara bland
annat de mycket dryga beredskapskostnaderna
och ingenting annat. Vi komma
ju alla ihåg hurusom trafikskatten kom
i den allmänna omsättningsskattens kölvatten
och med precis samma motivering,
nämligen det rådande statsfinansiella
läget. Nu anser i varje fall departementschefen
på ett för mig överraskande
sätt, att man bör räkna in trafikskatten
i detta sammanhang. Statens
järnvägar ha ju icke gjort det tidigare
i sina räkenskaper. Om detta herr statsrådets
uttalande betyder att man nu
har att emotse förslag om en sådan
ändring i fråga om de medel, som inflyta
genom trafikskatten, har ju riksdagen
all anledning att skänka synnerlig
uppmärksamhet åt detta meddelande.

Herr statsrådet förklarar vidare:
»Skulle driftsöverskottet nedgå till 35
miljoner kronor —■ vilket belopp beräknats
i riksstaten för nästa budgetår
— medge taxorna däremot icke full
täckning för nyssnämnda poster» —-alltså avskrivningarna. »För att uppnå
balans skulle resultatet behöva förbättras
med ca 10 miljoner kronor, motsvarande
drygt 1 procent av omslutningen
förra budgetåret. Det är tydligt,
att man här rör sig inom de kalkylmässiga
felmarginalerna.» Men, såvitt jag
förstår, resonerar statsrådet även, när
det gäller nästkommande budgetår, som
om det förelåge rätt för departementet
att räkna in intäkterna från trafikskatten
i detta sammanhang. .lag påstår med
bestämdhet, att någon sådan rätt icke
föreligger annat än under förutsättning
att riksdagen fattar beslut därom. Något
sådant beslut har icke fattats, och i
följd därav måste man gå ut ifrån ett
helt annat underskott för statens järnvägar
än det statsrådet här antyder.

I övrigt skall jag inte göra några uttalanden
om statens järnvägars aktuella

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om

råde och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

ställning. Jag kan helt enkelt inskränka
mig till att citera vad överrevisorerna
anföra härom i sin berättelse för granskningstiden
1/7 1948—30/6 1949, som för
någon tid sedan tillställdes riksdagens ledamöter.
Statens järnvägars överrevisorer
anföra följande, vilket jag gärna
vill ha tillfogat riksdagens protokoll:
»Den bokföringsmässiga vinsten på ca
25 miljoner har framkommit sedan avskrivningar
skett enligt hittills gällande
grunder. Vi vilja i anledning härav erinra,
att en övergång till avskrivning
efter återanskaffningsprincipen enligt
förenämnda av järnvägstaxekommittén
gjorda beräkningar skulle medföra en
ökning av avskrivningsbehovet med
över 40 miljoner kronor. Med utgångspunkt
härifrån skulle över huvud taget
icke någon vinst föreligga, och överskottet
skulle icke vara tillräckligt för
att täcka mer än en del av räntan på
statskapitalet. Sammanfattningsvis få
vi framhålla, att statens järnvägars resultat
vid anläggande av ett realekonomiskt
betraktelsesätt alltjämt får anses
vara otillfredsställande. Den redovisade
vinsten är i viss mån skenbar, vartill
kommer att densamma är i hög grad
beroende av nuvarande goda malmkonjunktur.
» Varje människa förstår ju, att
om konjunkturen svänger — och det
finns ju tyvärr tecken på det — kommer
statens järnvägars situation att
därav väsentligen påverkas.

Nu gör emellertid statsrådet här ett
uttalande, som jag gärna skulle vilja ta
fasta på. Mot slutet av svaret meddelar
statsrådet följande: »Jag vill dock icke
bestrida, att sådana förhållanden kunna
inträda, att det kan bli nödvändigt
att framdeles höja taxorna.» Jag vill
för min del gärna fatta det som något
litet tecken på att man har en sådan
taxeökning i varje fall under övervägande.
Emellertid har statsrådet i principfrågan
hänvisat till den deklaration,
han gjorde i sammanhang med tillsättandet
av kommittén i januari 1948, och

menar, att en överläggning efter mera
omfattande linjer i detta ärende lämpligen
bör anstå, tills denna kommitté
har framlagt sina resultat. Ja, herr talman,
detta låter naturligtvis säga sig,
men jag har nog det intrycket, att 1948
års kommitté arbetar på mycket lång
sikt och att det kommer att dröja många
år, innan den kommer med något betänkande.
Den tillsattes i januari 1948,
och, såvitt jag vet, har ännu ingenting
hörts från denna kommitté under dessa
två år med undantag för vissa uttalanden
i avskrivningsfrågan. Jag tror inte
statens järnvägar kunna vänta med
varje lösning av problemet, tills denna
kommitté blir färdig, tv, som jag sade
för ett ögonblick sedan, om konjunkturen
svänger, måste statens järnvägars
ledning handla självständigt och ta ett
initiativ. Jag skulle vilja tillspetsa frågeställningen
ytterligare och säga: Ha
statens järnvägar inför den nedgång i
trafikvolymen, som torde vara ofrånkomlig,
helt enkelt råd att vänta med
en taxehöjning?

Statsrådet gör också ett annat uttalande,
som kan vara av intresse att här
något uppmärksamma. Statsrådet talar
om de taxor av specialkaraktär, som i
vissa fall kunna förekomma, och säger:
»I detta sammanhang anser jag mig
öven böra meddela, att, enligt de upplysningar
jag erhållit från järnvägsstyrelsen,
speciella fraktnedsättningar
medgivas av styrelsen endast i fall då
detta är ur företagsekonomiska synpunkter
motiverat, d. v. s. då transporten
icke blott täcker de därmed förenade
rörliga kostnaderna utan därutöver
även lämnar ett tillskott till vinsten.»

Jag antar, att statsrådet här syftar
på de taxemodifikationer, som gjorts
i fråga om massatransporterna från
Norrland till västkusthamn. Det är ju
riktigt att sådant har gjorts, och det
är angenämt att höra, att det i inte
ogynnsam riktning påverkat statens
järnvägars status, men jag undrar om

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om

råde och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

det ur andra synpunkter kan vara så
lyckligt, ty denna politik har ju medfört
en oerhörd godsanhopning i Göteborgs
hamn. Jag erinrar mig ett reportage
i en tidning, som står kommunikationsministern
mycket nära, för inte så
länge sedan, där det visades, hur Göteborgs
hamn var blockerad just på grund
av dessa massatransporter. Det är bra
att exportindustrien får möjlighet att
transportera massan så mycket billigare,
men saken har ju också en annan
sida genom att en sådan trafikstoclcning
har uppstått i vissa hamnar. Därmed
följer en väsentligt utökad liggetid
för fartygen. Meningen är ju icke att
fartygen skola fungera som magasin i
hamnarna. Detta innebär en oerhörd
kostnad för rederierna och folkhushållet.
Jag vill påpeka, att en 8 000-tonnare
kostar per dag liggande i hamn 2 000
å 2 200 kronor och en 10 000-tonnare
mellan 2 500 och 3 000 kronor om dagen.
Det är ju siffror, man måste ta
hänsyn till, när man ur landets synpunkt
betraktar detta spörsmål.

Jag skall inte ytterligare gå in på
detta ärende. Jag tror som sagt, att det
kan bli anledning ganska snart att återkomma
till detsamma. Det är nämligen
av en sådan storleksordning, att man
inte kan underlåta att beakta det.

Jag skulle emellertid, innan jag slutar,
gärna vilja fästa uppmärksamheten
därvid, att statsrådet, såvitt jag har kunnat
finna, i sitt svar icke har berört de
påpekanden, som jag har gjort beträffande
de övriga kommunikationsmedel,
som här komma i fråga, nämligen inrilcessjöfarten
och den enskilda lastbilstrafiken.
Dessa grenar av vår transportapparat
äro ju i eminent grad beroende
av den taxepolitik, som statens
järnvägar föra. Denna är ju helt normerande
för taxeläget även i fråga om
dessa trafikmedel. Jag skulle gärna ha
selt, att statsrådet haft tillfälle att ägna
en något mera omfattande uppmärksamhet
åt denna ganska viktiga detalj,

ty det kan väl inte ur folkhushållets
synpunkt vara förnuftigt att statens
järnvägar föra en sådan taxepolitik,
som, därest den kommer att tillämpas
under längre tid, medför att verksamheten
inom dessa båda enskilda grenar
av transportapparaten helt enkelt kan
bli omöjliggjord, med därav följande
stora kapitalförluster och arbetslöshet
för många människor.

Men, herr talman, det som för mig
är det mest anmärkningsvärda i svaret
— jag har redan understrukit det och
vill göra det ännu en gång — är det
förhållandet, att herr statsrådet här i
varje fall synes böjd -— jag kan inte
tolka det på annat sätt — att inräkna
intäkten av trafikskatten bland statens
järnvägars inkomster. Det är enligt min
mening oriktigt, och ett sådant betraktelsesätt
har aldrig sanktionerats av
riksdagen.

Herr OHLIN: Herr talman! Det problem
som här diskuteras är utan tvivel
av en sådan betydelse, att det, som herr
Hagberg framhöll, väl skulle förtjänat
en ganska utförlig debatt. Av skäl som
äro uppenbara skall jag nu inte försöka
bidra till någon sådan debatt utan
bara framföra ett par mycket korta reflexioner.

Kommunikationsministern har tydligen
själv en känsla av att här föreligger
ett problem, som kanske inte är tillfredsställande
löst i dag. Han säger i
sitt svar, att om driftsöverskottet blir
beräknade 35 miljoner kronor, medge
taxorna icke full täckning både för förräntning
och för avskrivning efter återanskaffningsvärdena.

Nu kunna vi väl vara överens om att
det principiellt riktigaste är att avskrivning
sker på återanskaffningsvärdet,
då annars inkomsterna ju äro otillräckliga
att vidmakthålla företaget, i
detta fall statens järnvägar. Detta, herr
talman, är en relativt ny princip i detta

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmcdel.

sammanhang, men jag utgår från att
statsrådet i likhet med många andra
som under det senaste året ha uttalat
sig om den saken medger det berättigade
i att man avskriver på återanskaffningsvärdet.

Det finns emellertid en annan fråga,
där diskussionen kanske inte lika mycket
har riktat uppmärksamheten på ett
icke helt tillfredsställande förhållande.
Såvitt jag vet beräknar man förräntningen
på grundval av ett i statens järnvägar
investerat förräntningspliktigt
kapital utan att ta hänsyn till vid vilken
tidpunkt investeringen skedde och till
det penningvärde som då var rådande.
Nu är ju den övervägande delen av kapitalet
investerat före kriget i ett annat
penningvärde, så man kan väl anse,
att det kapital som bör förräntas i själva
verket är större än den nominella
summa som finns upptagen i böckerna,
emedan det är pengar av betydligt
större köpkraft än dagens krona som
äro investerade där. Om man räknar
ränta på det realvärde som här finns
investerat, tror jag man kommer till ett
icke helt obetydligt högre förräntnings gap Nu

är det visserligen sant, att staten
till största delen har investerat lånemedel
i statens järnvägar, och staten
behandlar inte spararna så välvilligt,
att den höjer deras ränta, därför att de
ha lånat ut goda svenska kronor för
10 å 20 år sedan och nu få ränta i försämrade
svenska kronor, men att staten
här — av skäl som äro ganska uppenbara
och som jag inte skall diskutera
— underlåter att ge spararna en
realränta av den storleksordning man
tänkt sig, kan ju knappast vara någon
anledning till att staten vid skötseln av
detta företag skulle underlåta att taga
hänsyn till storleken av det reala kapital,
betraktat i svenska kronor av dagens
köpkraft, som där verkligen finnes
investerat.

Jag tror alltså, herr talman, att det

finns anledning för herr statsrådet att
avvakta slutförandet av taxekommitténs
uträkningar, innan herr statsrådet tar
under övervägande spörsmålet om både
avskrivningar på återanskaffningsvärdet
och storleken av det förräntningspliktiga
kapitalet.

Med detta har jag inte velat fälla
något som helst omdöme om statens
järnvägars taxepolitik. Jag har inte till
förfogande material, som skulle berättiga
till det, men när herr statsrådet i
interpellationssvaret hänvisar till vissa
kostnadsberäkningar, som skulle ge vid
handen, att relationen mellan persontaxor
och godstrafiktaxor äro i överensstämmelse
med kostnadsrelationerna,
vill jag därtill endast foga den reflexionen,
att det vore värdefullt, om
dessa kostnadsberäkningar relativt utförligt
kunde redovisas.

Jag instämmer för övrigt i det som
jag även tror var herr Hagbergs i
Malmö önskan, nämligen att taxeutredningen
inte skall behöva alltför lång
tid för slutförandet av sitt arbete, eftersom
herr statsrådet tänkt sig, att detta
problemkomplex först därefter skall
tagas upp till en mera ingående behandling.
Det brukar ju tyvärr vara så,
att taxekommittéer tillhöra de relativt
långvariga utredningarna, och jag tror,
att det finns skäl därtill, som man inte
skall kritisera, men jag tillåter mig den
reflexionen, att om kommunikationsministern
hade ställt sig välvillig till
den tanke som framlagts i ett utlåtande
av en utredning, vars ordförande jag
hade äran vara, om inrättande av en
särskild byrå inom SJ för behandling
av kostnader för vissa till detta angränsande
problem, skulle det ha varit möjligt
att slutföra dessa utredningar snabbarg
än nu blir fallet. Det är ju i viss
mån så, att utredningen tar en del av
den arbetskraft, som SJ annars skulle
ha till förfogande.

Nu har riksdagen ännu inte tagit
ställning till den motion, som avser att

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

korrigera herr statsrådets underlåtenhet
på denna punkt, och det finns ju ännu
hopp. Det är ju möjligt, att kommunikationsministern
skulle vara mäktig
den självövervinnelsen att uttala, att
han inte skulle i och för sig beklaga,
om riksdagen gick på motionens linje
i stället för på Kungl. Maj:ts. Därigenom
skulle han ge ett verkligt bidrag,
när det gäller att öka möjligheterna att
relativt snabbt bringa denna viktiga
fråga i ett sådant tillstånd, att vi kunna
få dryfta den mera ingående, vilket
nog alla måste vara överens om är
önskvärt. Både för våra statsfinanser
och för sunda konkurrensförhållanden
mellan statlig och enskild företagsamhet
är det verkligen av mycket stor
betydelse, att detta spörsmål tages upp
till mera utförlig behandling och på en
annan grundval än som hittills har varit
fallet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
hem statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag förstår så innerligt väl, att
herr Ohlin tycker, att man borde snabbare
effektuera det förslag som han i
egenskap av ordförande för en utredning
har framlagt beträffande den ekonomiska
avdelningen inom järnvägsstyrelsen,
men jag vill inom parentes bara
göra den lilla anmärkningen, att eftersom
herrarna i utredningen behövde
tiden från år 1942 till år 1948 för att
komma fram till ett resultat må det förlåtas
en stackars kommunikationsminister,
om han sedan vill ha litet tid på
sig för att fundera på saken. Han kan
ju inte a priori utgå ifrån att vad som
föreslagits av en utredning under alla
förhållanden är riktigt. Annars är jag
i princip överens med herr Ohlin om
önskvärdheten av att man kan få förbättrade
ekonomiska kalkyler och beräkningar
inom .statens järnvägar, och
det finns ju för övrigt en avdelning,
som sköter den saken. Vad man i den

senaste motionen åsyftade var väl närmast
att låta ledaren för denna avdelning
bli byråchef i stället för att stå
kvar i den ställning han nu befinner
sig i.

Beträffande den del av mitt svar, där
jag har nämnt trafikskatten på persontaxorna,
ber jag att få understryka för
herr Hagberg i Malmö, att min avsikt
ingalunda är att i detta sammanhang
föregripa vare sig riksdagen eller någon
annan på denna punkt, men jag har
inte kunnat underlåta att påpeka ett
existerande förhållande, eftersom herr
Hagberg har anmärkt på taxorna med
utgångspunkt från konkurrensen med
andra trafikmedel. Då ligga ju dessa
15 procent i trafikskatt ovanpå de 35
procent som tagits ut i taxehöjningar.
Jag har därmed inte gjort något som
helst uttalande beträffande trafikskattens
framtida öde.

Det har emellertid gjorts gällande
från herr Hagberg i Malmö och från
framför allt sjöfartshåll, att persontaxorna
skulle vara de bärande och
godstaxorna de tärande och att man
således med hjälp av persontaxorna i
viss mån skulle subventionera godstrafiken,
men jag har velat påpeka, att
detta är oriktigt, eftersom alla hittills
gjorda utredningar visa, att det snarast
är tvärtom, d. v. s. så att persontrafiken
har varit den tärande och godstrafiken
den bärande.

När vi komma in på frågan om återanskaffningsvärdena,
medger jag, att
det är saker som vi säkerligen få anledning
syssla med inom den närmaste
framtiden. Jag tillåter mig emellertid att
göra ett påpekande, nämligen att statens
järnvägar under krigsåren ha betalat
in 500 milj. kronor i s. k. överförräntning,
och om styrelsen hade haft
möjlighet att betrakta detta inte bara
som en överförräntning utan även som
cn avskrivning på kapitalskulder, skulle
statens järnvägar i närvarande stund
ha varit ett synnerligen välkonsolidcrat

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

företag, t. o. m. lika välkonsoliderat
som vissa av våra rederier, även om
man naturligtvis inte kan räkna med
att det skulle ha kommit så långt ned i
sin bokföring som rederierna beträffande
sitt tonnage i vissa fall ha gjort.

Herr Hagberg i Malmö sköt emellertid
i slutet av sitt anförande in sig på
en sak, som nog i viss mån har givit
upphov till den nu pågående diskussionen
och i varje fall bidragit till att den
har aktualiserats framför allt i sjöfartskretsar,
nämligen den nedsättning av
fraktavgifterna, som har skett beträffande
vissa massa- och cellulosatransporter.
Då vill jag bara erinra om att
den normala taxan tillämpas, så snart
det är fråga om en enstaka vagn, som
går från en station till vilken annan
station som helst, och nedsättningen är
enligt de uppgifter vi ha fått från SJ
noga kostnadsberäknad. Man kan sålunda
säga, att man tillämpar ett system,
som det ur konkurrenssypunkt
knappast kan göras några invändningar
mot. Men det ligger naturligtvis nära till
hands, att man med det kartellväsen,
som i viss mån existerar, tycker, att det
kan vara irriterande, om SJ med sina
fasta taxor i vissa fall använder sig av
nedsättningar, ty där kommer ju konkurrenselementet
in.

I detta sammanhang förtjänar det
kanske också påpekas, att dessa massatransporter
rörde sig totalt år 1948 om
123 000 ton och år 1950 om 70 000 ton.
Det är ju inte fråga om några överväldigande
mängder, och avsikten var att
ge cellulosaindustrien möjlighet att ge
fasta offerter i USA även under vintersäsongen.
Nu har man från SJ:s sida
lovat, att man för att i någon män undvika
den irritation, som har uppstått
av denna anledning, inte skall göra vintersäsongen
så att säga tidsbestämd utan
låta den bestämmas av islossning eller
isbeläggning och sålunda kanske kunna
förkorta den tid för nedsättningar,
varom det hittills har varit fråga.

Beträffande SJ:s möjligheter att konkurrera
med vissa andra trafikmedel
skall man inte bortse från det resultat,
som har uppnåtts på grund av de verkställda
elektrifieringarna. Det visar sig
nämligen, att det lönar sig redan vid
ett kolpris av 25 kronor per ton att
genomföra dessa elektrifieringar. De
elektrifierade linjerna skulle i dagens
trafik förbruka omkring 1,5 milj. ton
stenkol per år, och enbart kolprisstegringen
för denna kvantitet motsvarar
minst 75 milj. kronor per år, d. v. s.
dubbelt så mycket som de mångdiskuterade
bristande avskrivningarna. Jag
nämner detta bara för att göra kammarens
ärade ledamöter uppmärksamma
på att verkningarna av de rationaliseringsåtgärder,
som ha tillgripits vid SJ,
nu börja göra sig gällande, och jag
tycker, att det står i full överensstämmelse
med vad man kan kräva av ett
statligt företag, att det verkligen gör allt
för att bringa ned taxorna och vidtaga
rationaliseringar för att kunna verkställa
transportarbete till så låga priser
som möjligt. Det står ju i överensstämmelse
med de önskemål, som vi alla ha
beträffande insatserna i det stora folkhushållets
tjänst.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag förstår mycket väl, att en
stackars kommunikationsminister — för
att nu använda statsrådets egen terminologi
—- behöver tid för att fundera
på dessa saker, men jag vill samtidigt
fästa uppmärksamheten på att det inte
går att fundera så länge, att en konjunkturförsämring
ramlar över oss och försätter
SJ i ett sådant läge, att de taxehöjningar,
som då bli nödvändiga, kanske
måste genomföras på en höft och
då leda till mycket otillfredsställande
resultat. Jag har nog den bestämda meningen,
herr statsråd, att man bör låta
1948 års kommitté arbeta med sina vittsyftande
uppgifter och låta ledningen

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

av SJ på ett mera kortsiktigt sätt —
detta sagt i ordets goda bemärkelse —
bedöma situationen och så komma fram
med de förslag, som därav kunna anses
motiverade.

Jag skulle i anslutning till hem statsrådets
senaste inlägg gärna vilja säga
ytterligare ett par ord om trafikskatten.
Jag är tillfredsställd med att hem
statsrådet nu förklarat, att han inte vill
föregripa riksdagens uppfattning härvidlag.
Det är ju angenämt att höra,
men den, som uppmärksamt läser interpellationssvaret,
kan inte komma
komma ifrån den uppfattningen, att
hela grunden för herr statsrådets resonemang
är att man räknar in trafikskatten
bland SJ:s inkomster. Trafikskatten
är på nästa års budget upptagen
till 35 milj. kronor, och vad skulle det
då innebära, att man räknar in den
bland SJ:s inkomster? Jo, inte någonting
annat än att skattebetalarna med
35 milj. kronor subventionera SJ:s verksamhet.
Slutsatsen kan inte bli någon
annan.

Jag skulle vilja fråga: Kan det anses
försvarbart att sålunda, genom en subvention
förtäckt eller öppen — det beror
på hur man ser saken — hålla den
allmänna godstaxenivån under vad det
rådande kostnadsläget kräver?

Herr statsrådet talade i detta sammanhang
också om konkurrensmomentet
och menade, att den modifikation i
fråga om taxorna för massatransporterna,
som tillämpas från vissa norrlandsstationer
till Göteborg, är ett utslag
av denna konkurrens. Ja, herr
statsråd, det är ju inte svårt att konkurrera,
om förutsättningen för konkurrensen
är subvention med skattebetalarnas
pengar, men man kan näppeligen
säga, att det är en sund och naturlig
konkurrens. Omdömet måste få en
annan utformning.

Såvitt jag vet, bär riksdagen aldrig
ryggat sitt gamla krav på att SJ:s drift
skall biira sig, åtminstone så länge vi

ha hyggliga trafikkonjunkturer. SJ:s
överrevisorer ha under de senare åren
gång på gång framhållit, att vid rådande
högtrafikkonjunktur och höga omslutningstal
bör driften utöver den oformligt
låga räntepliktens täckande ge någon
verklig vinst. Man frågar sig då,
om det kan låta sig göra, att man utan
riksdagens hörande håller ett taxeläge,
som i realiteten inte ens bringar balans
i SJ :s räkenskaper, och därmed ytterst
skapar en ökad allmän skattebelastning.

Herr statsrådet berörde i sitt senare
inlägg även den roll, som den inrikes
sjöfarten och den enskilda lastbiltrafiken
spela i detta sammanhang. Man har
all anledning att uppmärksamma det
problemet, som är viktigt. Herr statsrådet
är naturligtvis inte okunnig om den
oro, som för närvarande råder i dessa
kretsar, en oro som tyder på att läget
för dessa stora sektioner av det enskilda
näringslivet till slut kan bli alldeles
ohållbart.

Eftersom herr statsrådet inte gjorde
det i sitt svar vill jag gärna erinra kammaren
om att under senare tid ha hänvändelser
i detta hänseende gjorts till
kommunikationsministern från skilda
håll och från betydelsefulla organisationer.
Jag kan bland dessa démarcher
välja en, som har gjorts från Norrländska
hamnförbundet, en kommunal sammanslutning
alltså. Anledningen var
närmast SJ :s bl. a. i trafikvärvningssyfte
gjorda frakterbjudanden för transporter
av exportträmassa från Norrland
till västsvenska hamnar, en angelägenhet
som vi redan ha talat om. Norrländska
hamnförbundet vände sig emot
att en åtgärd, som helt eller delvis sker
i trafikvärvningssyfte, subventioneras
med statsmedel.

Om jag därtill knyter en egen reflexion,
skulle det vara, att risken synes
mig ganska uppenbar att med sådana
metoder söka hålla så låga taxor att
andra transportgrenar inte kunna konkurrera.

Andra kammarens protokoll I!).r>0. Nr 20.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om råde

och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

Bland alla dessa framställningar
skulle jag också kunna peka på dem
som i samma syfte gjordes i november
förra året från Föreningen Sveriges inrikessjöfart,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet
och Sveriges segelfartygsförening.
Jag skulle kunna erinra om en
framställning från Sveriges transportarbetareförbund
m. m. Med hänsyn till
att ytterligare en del interpellationer
skola besvaras skall jag emellertid inte
fördjupa mig i detta ämne. Jag vill dock
säga, att denna fråga är av så allmän
betydelse och av så eminent vikt för
vår transportapparat och för hela vår
folkhushållning, att det finns all anledning
att, när tillfälle därtill erbjuder sig

— vilket förmodligen blir ganska snart

— åter ta upp densamma och dä försöka
få till stånd det allmänna meningsutbyte,
som av naturliga skäl icke nu
kan komma att äga rum.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det faktum att 1948 års utredning
för härvarande arbetar med dessa
frågor utesluter naturligtvis inte möjligheten
för järnvägsstyrelsen att följa
utvecklingen på detta område med största
uppmärksamhet och att till och med
påkalla provisoriska taxerevisioner. Det
är en sak, som jag har ansett vara
ganska självklar i detta sammanhang.

Beträffande frågan om den s. k. trafikskattens
inverkan på person- och
godstaxorna tvingas jag att än en gång
erinra om att det måste föreligga ett
missförstånd mellan herr Hagberg i
Malmö och mig. Jag har använt trafikskatten
som ett argument för att påpeka
att SJ inte har höjt persontaxorna
med 50 procent, som herr Hagberg i
Malmö gör gällande, utan med 35 procent.
Godstaxorna ha höjts med 25 procent.
Där föreligger sålunda en skillnad
på 10 procent, inte på 25 procent, som
man tycks föreställa sig. Vi skola näm -

ligen ta med i beräkningen att trafikskatten
ju ligger inom ramen för de
taxor, som man har åsatt persontrafiken.
Eftersom herr Hagberg i Malmö
tagit upp denna fråga som ett konkurrensproblem
har jag ansett mig böra
påpeka, att i taxorna för persontrafiken
ingå också de 15 procenten trafikskatt.

Sedan nämnde herr Hagberg i Malmö
att det i vida kretsar har uttryckts en
viss oro över vad som skett i samband
med de nedsättningar i taxorna, som
ha företagits för vissa massatransporter.
Detta är riktigt. Även jag har uppvaktats
av representanter för de norrländska
hamnarna, vilka ha påpekat
önskvärdheten av att sjötrafiken får
hand om så stor del som möjligt av
dessa transporter. Men, herr Hagberg i
Malmö, i detta avseende finns det så
att säga två själar i samma kropp hos
norrlänningarna. Både herr Hagberg
och jag veta ju nämligen, att samtidigt
som man uppvaktar statsmakterna och
talar för sjötrafikens handhavande av
ifrågavarande transporter och därvid
åberopar den konkurrens, som SJ för
närvarande säges bedriva, finns det
bland norrlänningarna en mycket utbredd
mening att åtgärder skola vidtagas
för att ytterligare sänka transportoch
resekostnaderna just för befolkningen
uppe i Norrland. Vi ha sålunda
här reaktioner från två olika utgångspunkter,
vilka gå i skilda riktningar.

Även jag är medveten om att man i
sjöfartskretsar i dag visar en viss oro
och att man gör gällande att det försämrade
läget för sjöfarten beror på
den konkurrens, som SJ säges utöva.
Men hela det allmänna läget för sjöfarten
har ju väsentligen förändrats
sedan 1945. Jag kan som exempel nämna,
att man 1945 hade svårt att få tonnage
för exempelvis transporter av kol
från Polen. Man fick vid den tidpunkten
betala 30 kronor per ton. Nu däremot
är priset nere i 11 kronor per
ton. Det förefinnes sålunda här en all -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets om''

råde och dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

män tendens inom sjöfartsnäringen,
som kan inge betänkligheter, men jag
tror inte att detta beror på den eventuella
konkurrensen från statens järnvägar.
Även jag har fäst mig vid att ett
av de förnämsta företagen inom den
inrikes trafiken under den senaste tiden
har sänkt utdelningarna till aktieägarna
från 8V3 till 7V2 procent.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det är ju alldeles riktigt att man
kan räkna så som statsrådet har gjort
och ta hänsyn till att trafikskatten ingår
i det procenttal, varmed persontaxorna
ha höjts. Men i fråga om godstaxorna
medger statsrådet att dessa ha
höjts med 20 å 25 procent. Där äro vi
alltså eniga. Vad innebär denna höjning?
Den innebär, att man sedan tiden
för krigsutbrottet har höjt godstaxorna
med endast 20 å 25 procent, samtidigt
som den allmänna kostnadsnivån har
gått i höjden med 70—90 procent. SJ:s
godstaxor äro alltså i dag, med hänsyn
tagen till kronans försämrade köpkraft,
endast två tredjedelar av vad de voro
före kriget.

Nu är det riktigt, att det efter förslag
härom för två år sedan vidtogs vissa
justeringar, men, såvitt jag förstår, inneburo
dessa endast halvmesyrer. De
vidtagna åtgärderna i övrigt måste betecknas
som irrationella. Vad jag i detta
sammanhang anser vara viktigt är, att
hithörande spörsmål icke hållas utanför
riksdagens avgörande. Formellt kan
ju Kungl. Maj:t på det hela taget göra
vad Kungl. Maj:t vill, men jag tror det
vore en god ordning, om riksdagen finge
möjlighet att här ge sin mening til!
känna. Jag syftar naturligtvis då på
taxeavvägn ingens principiella inriktning.
Så har skett förut eu gång, som
statsrådet väl känner till, och resultatet
blev den gången ett gott stöd för statsbaneledningen
i dess företagsekonomiska
förvaltningsarbete.

Det är ju inom parentes sagt ganska
orimligt, att när det gäller summor på
många tiotal miljoner kronor, så är SJ
oberoende av riksdagen, men om SJ vill
sälja en liten banvaktstuga någonstans,
som inte längre kan användas, så är SJ
tvungen att gå till riksdagen och anhålla
om dess medgivande. Detta kan
knappast vara en tillfredsställande ordning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Vi kunna väl snart sluta denna
fäktning. Det är klart att riksdagen skall
hållas underkunnig om utvecklingen när
det gäller taxorna inom SJ och om vad
som kan ske på det området i fortsättningen,
och det tror jag att riksdagen
själv kommer att se till. Jag är också
fullt medveten om att det här inom en
icke alltför avlägsen framtid kan inträffa
ting, som kunna leda till att man
mycket snabbt får ta upp hithörande
problem till ny prövning. Jag tänker på
vad som lätt kan ske på detta område
efter årsskiftet. Men jag tycker inte att
herr Hagberg i Malmö i och för sig
skall vara ledsen över att taxorna endast
ha höjts med 25 procent, när den
allmänna kostnadshöjningen är 80 å 90
procent. Det kan ju nämligen bara betyda,
att statens järnvägar ha skötts på
ett tillfredsställande sätt och att man
inom detta statsföretag har vidtagit de
rationaliseringar och förbättringar av
driften — med därmed minskade driftkostnader
— som vi väl alla i egenskap
av trafikanter kunna vara tacksamma
för.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag beklagar, att jag måste komma
tillhaka, men det förhållandet alt taxorna
icke ha höjts med mer än det angivna
procenttalet är ju inte något vittnesbörd
om att SJ-affiiren på senare tid
har skötts på ett föredömligt sätt. Det
heror på att avskrivningar icke ha skett

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående vissa

Västernorrlands regemente, m. m.

i den ordning, som måste vara affärsmässigt
motiverad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Svar på interpellation angående vissa
missförhållanden på musikkompaniet vid
Västernorrlands regemente, m. m.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran ordet
för att besvara herr Kärrlanders
interpellation angående vissa missförhållanden
på musikkompaniet vid Västernorrlands
regemente, in. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Vougt
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
bär herr Kärrlander till mig riktat
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att de missförhållanden
som uppdagats på musikkompaniet
vid 121 i Sollefteå äro att
betrakta som en isolerad företeelse och
att pennalisin icke numera förekommer
inom försvaret?

2) Om svaret på min första fråga icke
skulle kunna besvaras med ja, är då
herr statsrådet beredd att omedelbart
vidtaga sådana åtgärder som för framtiden
skapa säkra garantier för att alla
slag av pennalism förhindras?

Av protokollen rörande förundersökningar
genom polismyndighetens försorg
beträffande missförhållandena vid
musikkompaniet vid Västernorrlands
regemente framgår otvetydigt, att misshandel,
lån under hot om misshandel
och sedlighetssårande handlingar sedan
någon tid tillbaka förekommit bland
musikvolontärerna och musikeleverna.

missförhållanden på musikkompaniet vid

Av handlingarna framgår vidare att påstående
föreligger om att anmälningar
till befälet om missförhållandena gjorts
av anhörig till elev, men att dessa anmälningar
icke vederbörligen beaktats,
och att befäl i olika hänseenden gjort
sig skyldiga till tjänsteförseelser, nämligen
onykterhet under tjänst, uppmaning
till misshandel, vetskap om misshandel
utan att ingripande skett etc.

Enligt vad jag inhämtat ha två elever
samt fyra av musikbefälet ställts under
åtal, musikbefälet för tjänsteförsummelse
och oförstånd i tjänsten. I avbidan
på resultatet av åtalet avser jag icke att
nu göra något uttalande rörande befälets
ansvar för eventuella tjänsteförseelser
i förevarande sammanhang.

Oavsett om ansvar kan utkrävas av
någon befälsperson anser jag mig här
böra giva uttryck åt min uppfattning
att det är i högsta grad anmärkningsvärt
och synnerligen beklagligt att missförhållanden
av den art som nu yppats
kunnat bestå under så lång tid utan att
upptäckas, särskilt som efter anmälan
från föräldrahåll anledning till skärpt
vaksamhet förelegat.

1 anledning av interpellantens första
fråga har arinéchefen på min begäran
låtit infordra uppgifter från förbanden
rörande förekomsten av pennalism efter
år 1945. Uppgifterna visa, att i enstaka
fall företeelser förekommit, vilka betecknats
som pennalism, vid 6 av 59
förband samt att tendens till pennalism

— oförstånd i tjänsten,missriktat skämt

— konstaterats vid 10 förband. De uppdagade
fallen fördela sig tämligen jämnt
mellan värnpliktiga och stammanskap.
Vid övriga försvarsgrenar bär, på något
undantag när, någon form av pennalism
icke spårats under senare år. Mot bakgrunden
av dessa uppgifter synes det
icke oberättigat betrakta de uppdagade
missförhållandena vid musikkompaniet
vid Västernorrlands regemente närmast
såsom en isolerad företeelse. Detta
hindrar emellertid icke att det inträffa -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Svar på interpellation angående vissa

Västernorrlands regemente, m. m.

de är ägnat att inge allvarliga betänkligheter
och att frågan om föreliggande
möjligheter att förhindra ett återupprepande
bör ägnas uppmärksamhet.

Följande åtgärder ha vidtagits vid regementet.
De båda volontärer som utövat
misshandeln ha meddelats avsked.
Musikdirektören fungerar icke längre
såsom kompanichef, utan har åt särskild
befattningshavare utanför musikpersonalens
krets uppdragits att fullgöra
uppgiften såsom kompanichef. Särskilt
lämpliga plutonchefselever ha efter
frivilligt åtagande beordrats såsom
logementschefer med förläggning tillsammans
med musikeleverna.

Härjämte må framhållas att chefen
för armén närmast för att undersöka
det yngre stammanskapets fritids- och
förläggningsförhållanden i avsikt att
förhindra icke blott kamratförtryck
utan även annan osund påverkan tillsatt
en särskild kommitté, bestående av majoren
N. Dandenell, musikdirektören I.
Gustafsson, socialvårdsdirektören U.
Rosenblad och studierektorn E. Bjelfvenstam.
Enligt min mening bör denna
kommitté vid fullgörandet av sitt uppdrag
särskilt taga under omprövning
möjligheten och lämpligheten av att förlägga
det yngsta musikmanskapet utom
kasern antingen i föräldrahemmet eller
i särskilt för ändamålet ordnad förläggning
av den typ som förekommer i form
av elevhem för lärlingar i vissa verkstadsskolor
vid flygvapnet. Därest förläggning
utom kasern icke finnes kunna
eller böra ifrågakomma bör förslag avgivas
på vilket sätt förläggning inom
kasern bör anordnas i syfte att i görligaste
mån skapa garantier för en fortlöpande
övervakning över samlevnaden
mellan musikmanskapet inbördes och
mellan befiil och manskap. Därvid synes
angeläget att överväga åtgärder för
att bryta den isolering som hittills synes
varit rådande i fråga om musikkompanierna
i förhållande till truppförbandets
enheter i övrigt.

missförhållanden på musikkompaniet vid

Det ligger i sakens natur att det icke
är möjligt att genomföra åtgärder som
skapa säkra garantier för att alla slag
av pennalism förhindras. I det föregående
vidtagna eller ifrågasatta åtgärder
synas emellertid kunna antingen försvåra
pennalism bland det yngsta manskapet
eller i vart fall underlätta uppdagandet
av övergrepp. I detta sammanhang
bör betonas den betydelse som en
förbättrad personalvård måste tillmätas
när det gäller att komma till rätta
med nu berörda problem. Jag förutsätter
att den av arméchefen tillsatta
kommittén i detta hänseende tager kontakt
med försvarets personalbehandlingsutredning.
Kontakt bör även tagas
med 1947 års musikutredning.

Jag vill slutligen betona nödvändigheten
av att försvarsgrenscheferna inskärpa
vikten av att förbandscheferna
ägna hithörande spörsmål noggrann
uppmärksamhet. Jag avser för egen del
att fortlöpande hålla mig underrättad
om den tillsatta utredningskommitténs
arbete.

Efter interpellationens besvarande
anförde:

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra
ett tack för svaret på min interpellation.
I anledning av vad statsrådet anfört
skulle jag vilja framhålla några
synpunkter.

Jag kan fatta mig mycket kort beträffande
de förhållanden som varit rådande
en längre tid vid musikkompaniet
i Sollefteå, då ju denna fråga är under
prövning av domstol. Jag skulle
dock, herr talman, vilja erinra om att
det musikbefäl, som nu ställts under
åtal, inte var så främmande för de rådande
missförhållandena, som vederbörande
först ville göra gällande. Utredningen
har ju visat detta. Det gäller
också dåvarande kompanichefen, musikdirektören.
Det är därför med alldc -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående vissa missförhållanden på musikkonipaniet vid
Västernorrlands regemente, m. m.

les särskild tillfredsställelse, herr statsråd,
som jag noterar, att statsrådet uttryckligen
säger, att det är i högsta
grad anmärkningsvärt och synnerligen
beklagligt, att missförhållanden av den
art som yppats kunnat bestå under så
lång tid utan att de upptäckts, särskilt
som efter anmälan från föräldrahåll anledning
till skärpt vaksamhet förelegat.
Jag vill i det sammanhanget också säga,
att denna anmälan från föräldrahåll ju
inte alls ledde till någon skärpt vaksamhet,
utan när frågan kom upp och
de missförhållanden som voro rådande
upptäcktes, blev följden i stället, att dåvarande
kompanichefen inte bara bestämt
förnekade dem utan t. o. m. anmälde
vederbörande till polismyndigheten
för eventuellt åtal för falsk angivelse.

Av de uppgifter som statsrådet inhämtat
angående förekomsten av pennalism
framgår att pennalism förekommit
vid 6 av 59 förband och att det vid
ytterligare 10 förband förekommit en
viss tendens till pennalism. Enligt min
uppfattning är detta en ganska allvarlig
sak. Det betyder ju, att vid mellan 25
och 30 procent av de undersökta förbanden
har det förekommit en tydligt
uttalad pennalism eller också en viss
tendens till sådan. Jag delar på grund
därav helt statsrådets mening, att det
gäller att göra allt man kan för att förhindra
en återupprepning.

•Tåg skulle, herr talman, i detta sammanhang
vilja fråga statsrådet, om han
känner till något om den påstådda pennalism,
som nyligen omtalats i pressen
och som skulle ha ägt rum vid 119 i
Boden. Av tidningspressens uppgifter
att döma — om de äro riktiga eller inte
kan jag inte veta något om — tycks
denna fråga inte ha kommit upp vid den
undersökning som förbandscheferna ha
gjort på anmodan av försvarsministern.
Jag känner heller inte till huruvida alla
förband undersöktes eller om man gick
förbi några, men det är ganska an -

märkningsvärt. om det skulle förhålla
sig så, att man har undersökt förhållandena
även i Boden utan att detta kommit
fram, om nu vad man har sagt i
pressen skulle vara verklighet. Om så
är fallet förstärker det intrycket, att det
är ytterst nödvändigt, att man vidtar
en grundlig undersökning och ser till
att man får till stånd bättre förhållanden
i detta avseende.

Jag vill slutligen, herr talman, uttala
min tillfredsställelse över att statsrådet
ansett, att den kommitté som tillsatts
också bör undersöka möjligheterna att
förlägga den yngsta musikpersonalen
utom kasern. Enligt min uppfattning är
det nämligen ur alla synpunkter olämpligt
att förlägga pojkar i åldern mellan
13 och 17 år i kasern.

Herr talman! Jag ber än en gång att
till statsrådet få uttala mitt tack, och
jag hoppas, att den försäkran som statsrådet
gjorde i slutet av sitt interpellationssvar,
att han personligen skall följa
frågans utveckling i framtiden, utgör
en borgen för att man skall komma fram
till bättre förhållanden.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Med
anledning av den fråga som interpellanten
ställde till mig rörande
de yttringar av pennalism vid 119, som
uppdagats de senaste dagarna, vill jag
säga att jag i mitt interpellationssvar
inte kunnat ta hänsyn till dessa uppgifter,
som kommit fram så sent, att de
stodo att läsa i en norrlandstidning i
fredags. Jag har här ett urklipp ur Norrländska
Socialdemokraten. Det framgår
därav, att en person, som icke längre
är kvar vid regementet, har lämnat tidningen
vissa uppgifter rörande förhållandena
1944 och 1945. Det kan ju tänkas,
att de befattningshavare, som under
utredningen vid 119 — tv en sådan
har givetvis ägt rum — haft att lämna
uppgifter om pennalism, inte känt till
någon sådan eller inte ha varit anställ -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Meddelande angående uppskov med svar å interpellation. — Svar på interpellation
angående ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse i vissa fall av med
statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus.

da så lång tid tillbaka som 1944 och
1945 och att dessa uppgifter inte kommit
fram. Jag skall emellertid naturligtvis
följa denna sak med mycket stor
uppmärksamhet och ta del av den utredning
som militärbefälhavaren nu anbefallt
och se till att åtgärder vidtagas,
om så skulle behövas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Meddelande angående uppskov med svar
å interpellation.

Enligt föredragningslistan skulle chefen
för försvarsdepartementet härefter
besvara herr Christensons i Malmö interpellation
angående krigsmaterielverkets
upphandling av kontorsmöbler.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! Beträffande nu ifrågavarande
interpellation förhåller det sig så, att den
ärade interpellanten meddelat mig, att
han inte kan vara i Stockholm i dag,
fastän han hade beräknat kunna vara
det. Med hänsyn härtill tillåter jag mig
hemställa, att det måtte beredas mig
tillfälle att besvara interpellationen vid
något senare tillfälle vid denna riksdag.

§ 13.

Svar på interpellation angående ändring
av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse
i vissa fall av med statsmedel
tertiärbelånade flerfamiljshus.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Dickson till statsrådet och chefen
för socialdepartementet riktat följande
fråga: Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
i syfte att få den praxis ändrad,
vilken innebär att bostadsstyrelsen icke

godkänner överlåtelse av med statsmedel
tertiärbelånade flerfamiljshus, där
köpeskillingen — eventuellt endast med
säljarens direkta omkostnader vid förvärvet
av fastigheten — överstiger det
fastigheten åsatta s. k. avkastningsvärdet? Beträffande

bostadsstyrelsens prövning
av framställningar om övertagande
av tertiärbelånade flerfamiljshus har
jag från styrelsen inhämtat bl. a. följande.

I 17 § kungörelsen nr 587/1948 angående
tertiärlån till flerfamiljshus, vilken
ersatt den av interpellanten åberopade
kungörelsen av år 1946, stadgas,
att, därest efter slutligt lånebeslut
fastighet respektive tomträtt övergår
till ny ägare respektive tomträttshavare,
skall denne inom viss tid hos
bostadsstyrelsen göra ansökan att få
övertaga lånet, såvida han önskar behålla
detta. Göres ej sådan ansökan
eller avslås densamma, skall styrelsen,
där ej särskilda skäl till annat föranleda,
uppsäga lånet till inbetalning omedelbart
eller å viss bestämd dag. Kompletterande
bestämmelser rörande överlåtelser
återfinnas i 8 och 28 §§ tertiärlånekungörelsen.

I såväl preliminära som slutliga lånebeslut
utsättes alltid, att såsom förutsättning
för låns beviljande bl. a. gäller,
att fastigheten inte får överlåtas
på andra villkor än bostadsstyrelsen
godkänner.

Bostadsstyrelsen har gjort upp en
särskild blankett, vilken såväl köpare
som säljare bar att underteckna vid ansökan
om övertagande av lån. Blanketten
innehåller bl. a. upplysningar om
de risker en köpare löper om t. ex. försäljningspriset
inte kan godkännas av
styrelsen. Vidare står angivet att säljaren
garanterar, att köparen erhållit
kännedom om i tidigare lånebeslut eller
övertagandebeslut stadgade bestämmelser
och påföljder.

40 Nr 20. Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse
i vissa fall av med statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus.

Utgångspunkten vid fastställande av
en godtagbar köpeskilling för fastigheter
av här ifrågavarande slag är icke,
såsom interpellanten synes förutsätta,
fastighetens avkastningsvärde, utan den
av bostadsstyrelsen eller — tidigare —
av statens byggnadslånebyrå godkända
produktionskostnaden. Vissa tillägg till
eller avdrag från denna kostnad kunna
göras. Som exempel på sådana tillägg,
som styrelsen kan medgiva vid bedömning
av köpeskillingen, må nämnas
standardförbättringar av olika slag,
permanenta anordningar beträffande
tomten ävensom skillnaden mellan den
faktiska tomtkostnaden och den av stvrelsen
tidigare godtagna kostnaden.

Beträffande interpellantens uppgift
att hänsyn icke skulle tagas till kostnader
för försäljningsprovision och för
lagfarts erhållande har bostadsstyrelsen
upplyst, att dylika kostnader medräknas,
dock endast vid den första försäljningen
och endast om säljaren enligt
köpeavtalet är skyldig erlägga desamma.
Regelmässigt åvila lagfartskostnaderna
köparen och falla då utanför
köpeskillingen.

I fråga om hittills vunnen erfarenhet
rörande den ordning som gäller för
överlåtelse av statsbelånade flerfamiljshus
har bostadsstyrelsen bl. a. anfört
följande.

Under budgetåret 1948/49 handlades
å bostadsstyrelsen 467 ansökningar om
övertagande av lån avseende flerfamiljshus.
Avslagsbeslut meddelades i 36
ärenden, varav 26 avsågo ärenden där
lånen utbetalats. Till jämförelse må
nämnas att under nämnda budgetår 766
ansökningar om övertagande av lån för
enfamiljs- och tvåfamiljshus voro föremål
för prövning. Av dessa avslogos 76,
varav 43 avsågo utanordnade lån.

Bostadsstyrelsen är av den uppfattningen,
att fastighetsaffärer med likvid
vid sidan av köpeavtalet icke förekomma
i någon större omfattning.

De uppgifter bostadsstyrelsen lämnat

beträffande dess erfarenhet rörande
nuvarande ordning för godtagande av
överlåtelser av statsbelånade flerfamiljshus
synas mig icke böra ge anledning
till en omprövning av de villkor för
godkännande av överlåtelse, som styrelsen
på grundval av tertiärlånekungörelsens
bestämmelser uppställt. Interpcllanten
torde åsyfta en sådan ändring
av grunderna att prövning av köpeskillingen
icke längre skulle komma att
ske. En dylik ändring skulle uppenbarligen
kunna få olyckliga följder. En
köpare, som förvärvat statsbelånad
fastighet till för högt pris, skulle i
många fall säkerligen begära att få höja
hyrorna i fastigheten för att kunna förränta
det egna kapitalet. Syftet med
den statliga långivningen, att hålla hyrorna
nere, skulle därvid delvis kunna
gå förlorat. I den mån hyrorna — eventuellt
efter en medgiven höjning — ej
möjliggöra förräntning av hela det egna
kapitalet uppkommer risk att fastighetens
underhåll eftersättes. Säkerheten
för de statliga lånen kan i dylikt fall
icke anses betryggande, över huvud taget
skulle man ha anledning emotse
spekulation i statsbelånade fastigheter,
vilken icke skulle fylla ett förnuftigt
ändamål men kunna äventyra en rationell
skötsel av fastigheterna. Jag finner
alltså övervägande skäl tala mot
den av interpellanten åsyftade ändringen
i grunderna för överlåtelse av statsbelånade
flerfamiljshus.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Vidare yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
först att få tacka herr statsrådet för
svaret. Jag utgår ifrån att han inte har
författat det själv.

Svaret visar en tydlig tendens att gå
förbi det som var huvudsaken i min
framställning, nämligen bostadsöverlå -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse
i vissa fall av med statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus.

telse i tredje och fjärde hand, sålunda
inte från byggherren till den förste köparen.
Det är möjligt att jag har uttryckt
det dunkelt i interpellationen,
men det var i varje fall min avsikt att
ta upp den frågan.

Jag har haft det intrycket, att man
skulle kunna mjuka upp en smula den
praxis bostadsstyrelsen tillämpar i
fråga om de fastigheter det här är fråga
om och underlätta något för de människor,
som vilja göra sig av med eller
förskaffa sig en sådan fastighet. Det har
nog inte varit min tanke att, såsom svaret
här antyder, bostadsstyrelsen skulle
avhända sig all granskning av en eventuell
köpare. Det är givet att staten,
som står risker därigenom att den är
långivare, måste veta vem det är som
besitter fastigheten, och bostadsstyrelsen
bör därför ha möjlighet att, när den
så finner nödvändigt, säga nej, om ett
köpeavtal inte skulle passa staten.

Nu är det emellertid fråga om de obligatoriska
kostnader som följa med ett
fastighetsköp. Om man köper ett hus,
blir det lagfartskostnader och ofta även
mäklarkostnader. Köparen av ett sådant
hus som det här är fråga om kan,
om han i sin tur vill sälja fastigheten,
inte få betalt för dessa kostnader, utan
det blir en förlust för honom, även om
han kan finna många köpare, som gärna
skulle betala den slanten. Därför
tycker jag, att om det är en hygglig
karl som vill köpa fastigheten och han
vill betala litet mera för den och säljaren
gärna vill bli av med den - -säljaren kanske rent av inte själv kan
klara av historien, så att det liven för
staten är en fördel, om en annan blir
ägare — borde bostadsstyrelsen få befogenhet
att tillåta detta.

Jag undrar om inte bostadsstyrelsen
har försummat att ha ögonen öppna för
de affärer vid sidan om avtalen som
antydas i interpellationen. Man betalar
då avtalsenlig penning, men sedan betalas
det under disken andra summor.

Det har upplysts mig från mäklarhåll,
att man där känner till ett icke oväsentligt
antal sådana transaktioner, och
det kan inte vara nyttigt att ha det så.
Då är det ju bättre, att det får ske öppet
och under kontroll.

Jag skall inte förlänga debatten. Jag
kan mycket väl förstå, att en myndighet
•— det blir gärna så för myndighetspersoner
— vill ha ett standardförfarande.
Man vill inte gärna, att det
skall hoppas hit och dit och att det
skall bli för många undantagsbestämmelser.
En myndighet eller en myndighetsperson
får gärna ett visst misstroende
till den enskilde och hans förmåga
att klara upp saker själv. Det är
möjligt att det härvidlag föreligger en
viss åsiktsskillnad mellan herr statsrådet
och mig — herr statsrådet har ju
under så lång tid suttit som myndighetsperson
i motsats till mig — men jag
skulle ändå vilja uttala det önskemålet,
att man kunde lätta på de här bestämmelserna
och låta människor inom den
ram, som dock är given, få försöka att
klara sig själva. Då känna de sig bättre
till mods, och då blir också andan i
samhället bättre.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Att
klara sig själva är just vad de få. Men
det kan ju hända, att de få sämre lånevillkor,
om de skola flytta över lånen
från bostadsstyrelsen till en bank. Men
det finns intet hinder för dem att göra
det. Om de köpa en fastighet, kunna de
naturligtvis låna pengar på annat sätt
än av staten.

Herr DICKSON: Herr talman! Ja, men
det blir då den olägenheten, att det
bara blir de kapitalstarka köparna, som
kunna göra det. Är det en i övrigt hederlig
människa, som inte besitter så
stor förmögenhet, så iir det för honom
omöjligt att göra det. Det blir då en

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående tidpunkten för tillsättandet av den bebadade kommittén
för översyn av lagstiftningen rörande den samhälleliga barna- och ungdomsvården,
m. m.

viss privilegiering, som kanske inte är
nödvändig, och därför tycker jag, att
man borde kunna vidta den ändring,
som jag här ifrågasatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14.

Svar på interpellation angående tidpunkten
för tillsättandet av den bebådade
kommittén för översyn av lagstiftningen
rörande den samhälleliga barna- och
ungdomsvården, m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har ledamoten
herr Wiklund i Stockholm efter ett
påpekande av vissa brister i bl. a. barnavårdslagstiftningen
och lagen om
villkorlig dom till statsrådet och chefen
för socialdepartementet riktat följande
frågor:

1. Är statsrådet i tillfälle att meddela
tidpunkten för tillsättande av den bebådade
kommittén för översyn av lagstiftningen
rörande den samhälleliga
barna- och ungdomsvården?

2. Är statsrådet beredd att vid denna
översyn även låta granska den lagstiftning,
som reglerar gränsområdena
mellan barna- och ungdomsvården och
kriminalvården till ovan påtalade bristers
avhjälpande?

Bemyndigande att tillkalla sakkunniga
med uppgift att verkställa en översyn
av lagstiftningen rörande samhällets
barna- och ungdomsvård torde
komma att begäras i en av de närmaste
konseljerna. Avsikten är att i den mån
så anses erforderligt och lämpligt även
uppdraga åt de sakkunniga att granska
de av interpellanten nämnda gränsområdena
mellan barna- och ungdomsvården
och kriminalvården.

Härpå yttrade

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra ett tack för det visade tillmötesgåendet
att besvara min interpellation
och för innehållet i detta svar,
som jag finner helt tillfredsställande.
Svaret har ju under den gångna veckan,
fast kanske i något annan form,
vandrat runt i pressen och har också
redan hunnit kommenteras i en del
tidningsorgan, varför det inte kan vara
anledning att närmare beröra de spörsmål
som böra utredas.

Tillåt mig endast uttala den förhoppningen,
herr talman, att problemen på
gränsområdena mellan barna- och
ungdomsvården samt kriminalvården,
som beröras i interpellationen och som
aktualiserades här i kammaren i lördags,
fast från delvis annan utgångspunkt,
nämligen då det gällde vissa besvärliga
ungdomars omhändertagande
på slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna,
att dessa problem verkligen
komma att penetreras ordentligt
genom den här bebådade utredningen
eller på annat sätt. Det blir väl då
också anledning att ta upp spörsmålet
om höjning av straffmyndighetsåldern
och de konsekvenser detta kan ha för
den slutna ungdomsvårdens lokalbehov.
Det s. k. Perstorps-fallet aktualiserade
vidare, hur tillämpningsorganen skola
kunna göras tillräckligt kvalificerade
för att sköta så komplicerade fall som
detta, ett spörsmål, som givetvis blir
ännu mer brännande, om man skulle
godtaga den i princip tilltalande åtgärden
att höja straffmyndighetsåldern
för att slippa se ungdomar omkring de
15 åren, som egentligen måste betraktas
som barn, schavottera inför vanlig
domstol, som nu sker.

Ett viktigt problem är också, hur det
skall bli möjligt att göra den öppna
vården av barna- och ungdomsvårdens
klientel tillräckligt rymlig och verkligt

Måndagen den 22 maj 1950. Nr 20.

anställningsförhållandena för befattningshavare

Svar på interpellation angående

med agronomexamen.

kvalificerad, så att man kan undvika
att tillgripa anstaltsvård annat än i de
rena undantagsfallen. En utveckling
hän mot ett kvalificerat familjevårdssystem
är redan sedan länge i gång men
behöver stimuleras, så att barnhemsbarn,
anstaltsungdomar och över huvud
taget den kollektiva uppfostran av
barnavårds- och ungdomsnämndernas
klientel om möjligt bli allt mer sällsynta
företeelser. En del speciella problem
på barnavårdens område ha slutligen
också aktualiserats genom socialvårdskommitténs
helt nyligen avgivna förslag
om socialhjälpslag. Det förslagets
förverkligande erfordrar ju helt enkelt
en viss översyn av barnavårdslagstiftningen.

Herr talman! Jag anser mig kunna
nöja mig med detta och uttalar ånyo
min tillfredsställelse över att denna utredning
snart kommer att tillsättas.

Överläggningen var härmed slutad.

§.15.

Svar på interpellation angående anställningsförhållandena
för befattningshavare
med agronomexamen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LINGMAN, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Norup till mig
framställt följande interpellation.

Ämnar statsrådet med det snaraste
låta verkställa den utredning angående
anställningsförhållandena för befattningshavare
med agronomexamen inom
statsförvaltningen, varom beslut fattades
vid 1948 års riksdag?

Såsom framgår av interpellationen,
berördes vid 1948 års riksdag behovet
av en utredning angående anställningsförhållandena
för befattningshavare
med agronomexamen inom statsförvaltningen.
Vid den tidpunkten var frågan
om en allmän tjiinsteförteckningsrevi -

sion ännu icke aktuell. Sedermera har
emellertid 1949 års tjänsteförteckningskommitté
tillsatts med uppdrag att
verkställa en sådan revision. Kommittén
skall fungera både som utredningsorgan
och som förhandlingsdelegation.
Kommitténs uppdrag omfattar samtliga
tjänstemän, som äro underkastade statens
allmänna avlöningsreglemente.
Även lönegradsplaceringen för de i interpellationen
avsedda befattningshavarna
med agronomexamen skall alltså
omprövas av nämnda kommitté. Härmed
synes det vid 1948 års riksdag redovisade
utredningsbehovet i huvudsak
ha beaktats. Jag vill emellertid tillägga,
att det med hänsyn till att tjänsteförteckningskommitténs
arbetsuppgifter
äro både omfattande och tidskrävande
ansetts lämpligt att låta verkställa en
särskild utredning angående vissa
ojämnheter, som föreligga mellan olika
kategorier rekryteringspersonal med
akademisk utbildning. Kungl. Maj:t har
därför den 28 april i år bemyndigat
mig att tillkalla en utredningsman med
uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning av vissa frågor
angående anställnings- och avlöningsförhållandena
för amanuenser och assistenter
vid universitet och högskolor,
m. m. Vid denna utredning, som beräknas
kunna bliva slutförd före den 1
oktober detta år, skall även frågan om
avlöningsförhållandena för sådan rekryteringspersonal,
som har agronomutbildning,
tagas upp till behandling.

Härpå yttrade

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Eftersom herr Norup på grund
av att svaret lämnas på en måndag är
förhindrad att här närvara, ber jag att
få framföra interpcllantens tack till
statsrådet för det lämnade svaret. Jag
vil! därutöver säga, att det skulle kunna
varit frestande att till detta knyta
vissa reflexioner, men då jag anser, att

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Svar på interpellation angående anställningsförhållandena för befattningshavare
med agronomexamen.

interpellanten själv har förtursrätt till
att anföra vad som här skulle kunna
sägas, finner jag mig böra avstå från
att framföra annat än ett tack för det
svar som lämnats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial nr 18 och 19, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 156 och
157 samt nr 172—187, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57 och 58, bankoutskottets
memorial och utlåtande nr
19 och 20, första lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 26—29, andra
lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 43—47 samt jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 46—51
och 53.

§ 17.

Herr NILSON i Spånstad erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa att å morgondagens
föredragningslista två gånger
bordlagda ärenden måtte uppföras i
följande ordning:

bankoutskottets memorial nr 19, första
lagutskottets memorial nr 28, andra
lagutskottets memorial nr 17, jordbruksutskottets
memorial nr 49, utrikesutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
konstitutionsutskottets memorial nr 19,

statsutskottets utlåtanden nr 156 och
157, statsutskottets utlåtanden nr 172—
176 samt nr 182 och 187, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 47, 48 och 53,
bevillningsutskottets betänkande nr
57, statsutskottets utlåtande nr 186,
första lagutskottets utlåtanden nr 26
och 27, andra lagutskottets utlåtanden
nr 43—64, statsutskottets utlåtanden nr
155, 183 och 184, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, första lagutskottets utlåtande
nr 29, statsutskottets utlåtanden
nr 177—181 och 185, bankoutskottets utlåtanden
nr 16 och 17, bevillningsutskottets
betänkande nr 58, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 45 och 46, jordbruksutskottets
memorial nr 50 och 51, utrikesutskottets
utlåtande nr 13 samt
bankoutskottets utlåtande nr 20.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes andra
lagutskottets memorial nr 48, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande andra lagutskottets utlåtande
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16
innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Larsson i Julita, som vid kammarens
sammanträde den 16 innevarande maj
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Föredrogs ett till kammaren överlämnat
utdrag, nr 487, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning av
sistnämnda kammares beslut över dess
allmänna beredningsutskotts utlåtande,
nr 29, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av vissa jordbrukarhustrurs
och likställdas semesterproblem
dels angående utredning av frågan
om semester för företagare och deras
hustrur inom jordbruket dels om
beredande av semester åt i. lantbruket
sysselsatta, å vilka semesterlagen icke
äger tillämpning, dels ock om beredande
av en verklig folksemester åt alla
svenska medborgare, såvitt nämnda beslut
föranletts av de i första kammaren
väckta motionerna nr 14, 192, 352 och
353.

Ordet lämnades därvid på begäran

till

Herr SVENSSON i Alingsås, som anförde:
Herr talman! Genom det beslut,
som nu blivit kammaren delgivet, har
första kammaren biträtt andra kammarens
beslut allenast med den formella
ändring däri, som föranletts av att även
den enbart i första kammaren väckta

motionen, nr I: 14, av herr Sten skulle
överlämnas till arbetstidsutredningen.

Jag tillåter mig hemställa, att andra
kammaren måtte biträda första kammarens
beslut.

Vidare yttrades ej. Kammaren biträdde
första kammarens beslut i vad
det skilde sig från andra kammarens
redan fattade beslut i ämnet.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Kammaren beslöt till en början, på
utskottets framställning, att förevarande
ärende skulle företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Härefter bifölls utskottets i memorialet
gjorda hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 19, angående
uppskjutande av behandlingen
av dels frågan om ordnandet av riksdagshusplanen
m. m., dels ock motionen
I: 401 angående konstnärlig utsmyckning
av första kammarens plenisal
m. m.;

första lagutskottets memorial nr 28,
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
med förslag till lag om fortsatt
tillämpning i viss del av lagen den 23
april 1948 (nr 175) med särskilda be -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Anslutning till överenskommelse angående

pensationer för 1949/50 m. m.

stämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m. samt med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 11 :o), 15:o), 17:o) och 19:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt ävensom motioner,
väckta i anledning av den förstnämnda
propositionen;

andra lagutskottets memorial nr 47,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandling av
vissa till utskottet hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa memorial hemställt.

§ 6.

Anslutning till överenskommelse angående
intereuropeiska betalningar och kompensationer
för 1949/50 m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Majits proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Den överenskommelse,
som detta utlåtande behandlar,
gäller ju tiden från den 1 juli
1949 till slutet av juni 1950. Jag vill
bara helt kort uttala min tillfredsställelse
över att propositionen har avlämnats
i sådan tid, att riksdagen har möjlighet
att godkänna överenskommelsen,
medan endast elva månader av giltighetstiden
ha förflutit och ännu alltjämt
en månad återstår för överenskommelsen
att löpa.

intereuropeiska betalningar och kom Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den anmärkning,
som herr Ohlin här gjort,
är ju fullt berättigad. Jag måste själv
på det livligaste beklaga, att propositionen
avlämnats så sent som fallet är. Jag
kan inte förklara detta på annat sätt
än att kommunikationerna mellan finansdepartementet
och utrikesdepartementet
ha i detta avseende varit väl
dåliga. Jag lovar emellertid att förbindelsen
skall bli snabbare i fortsättningen.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en handelsöverenskommelse mellan
Sverige och det ockuperade Japan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr
19, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 13 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet m. m., ävensom i ämnet väckta
motioner.

§ 9.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till inskrivningskostnader; och

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
medel för skjutbana för Södra skånska
infanteriregementet i Ystad.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Studentsociala stödåtgärder m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studentsociala
stödåtgärder in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
99, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 februari 1950,
framlagt förslag om vissa studentsociala
stödåtgärder m. m.

Avd. I.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

I Kungl. Maj:ts proposition hade förordats
införande av studielån med statlig
kreditgaranti samt statlig subvention
till uppförande av studentbostadshus,
allt enligt närmare i propositionen
angivna grunder.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Iiolmbäck och Herman (I: 412) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hallen m. fl. (II: 501), hade hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att
statsgaranterade studielån skulle kunna
beviljas även åt sådana studerande vid
svenska universitet och högskolor, som
vore att betrakta som flyktingstudenter,
men som med sannolikhet kunde väntas
bliva svenska medborgare.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:504) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med studentsociala utredningens
förslag studentstipendier skulle utgå till
mindre bemedlade studerande vid

Vissa studentsociala stödåtgärder.

samtliga akademiska läroanstalter inklusive
socialinstituten, samt för budgetåret
1950/51 härför anvisa ett reservationsanslag
å 1 500 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:505) hade hemställts,
att riksdagen måtte i princip uttala sig
för studentlön såsom metod att åstadkomma
en demokratisering av den högre
utbildningen.

Utskottet hemställde i Avd. I, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionen II: 504 framställt
förslag om studenstipendier;

II. avslå i motionen II: 505 begärt uttalande
om studentlön;

III. avslå i motionerna I: 414 och II:
502 framställt förslag om statliga stödåtgärder
även till studerande vid folkskoleseminarier; IV.

avslå i motionerna 1:412 och II:
501 begärt uttalande om studielån med
statlig kreditgaranti även åt sådana
studerande vid universitet och högskolor,
som voro att betrakta som flyktingstudenter
men som med sannolikhet
kunde väntas bli svenska medborgare; V.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 413 och II: 503
godkänna av utskottet förordade grunder
för studielån med statlig kreditgaranti; VI.

godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 februari 1950
förordade grunderna för tertiärlån och
tilläggslån till uppförande av studentbostadshus.

Reservation hade under Avd. I. avgivits
av herrar Alannerskanlz och Ohlon,
fröken Andersson, herrar Axel Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Boman i
Kieryd, Staxäng, Bergstrand samt Kollberg
och fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottet i punkten IV bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsoeiala stödåtgärder.

till motionerna I: 412 och II: 501 uttala,
att studielån med statlig kreditgaranti
skulle kunna beviljas även åt sådana
studerande vid universitet och högskolor
som vore att betrakta som flyktingstudenter
men som med sannolikhet
kunde väntas bliva svenska medborgare.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i Avd. I anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Utskottets utlåtande inledes
liksom regeringspropositionen med en
råd vackra och riktiga ord. Utskottet
citerar sålunda departementschefens uttalande
om att de nuvarande utbildningshindren
av ekonomisk och geografisk
art svårligen kunna försvaras
och måste anses oförenliga med en demokratisk
samhällsuppfattning. Vidare
talas i utskottsutlåtandet om den stora
begåvningsreserv, som samhället inte
kan utnyttja av ovan anförda skäl. Men
efter att gång på gång ha betygat önskvärdheten
av en demokratisering kommer
utskottet liksom regeringen till den
slutsatsen, att man med hänvisning till
det statsfinansiella läget icke kan föreslå
ens de mest angelägna åtgärder för
att få till stånd en ändring av det nuvarande
tillståndet.

Statsministern och andra talesmän
för regeringen bruka vid olika tillfällen
hänvisa till de framsteg som gjorts här
i landet under de senaste sjutton åren.
Men på det viktiga område, som det nu
gäller, ha de senaste sjutton åren betecknat
ett steg tillbaka, trots att antalet
studenter och högskolestuderande
från arbetarklassen även tidigare var
mycket litet. Jag behöver väl knappast
erinra kammaren om den undersökning,
som gjorts vid Lunds universitet
och som visar, att antalet studerande
där från socialgrupp III — den grupp
där grovarbetare, lantarbetare, torpare,
hantverkare och andra arbetare återfinnas
— har gått ned från 13 procent
under perioden 1919—1932 till 6,9 pro -

cent under perioden 1933—1945, en
minskning alltså till nära hälften.

Lika skrämmande som denna tillbakagång
äro enligt min mening de siffror,
som återfinnas på s. 21 i regeringens
proposition och varav framgår
att socialgrupp I — alltså den egentliga
överklassen och de mest burgna
här i landet — svarar, trots att gruppen
inte räknar mera än 5,7 procent av de
röstberättigade i landet, för inte mindre
än 57,2 procent av de svenska högskolestudenterna.
För arbetarklassen
äro siffrorna nästan på tiondelen desamma,
fastän rakt omvända. Socialgrupp
III omfattar 56,o procent av de
röstberättigade, men antalet högskolestuderande
från socialgrupp III utgör
endast 5,7 procent av samtliga studenter.

Jag tycker att dessa siffror borde
mana i varje fali dem, som invalts av
arbetarna i riksdagen, men även dem
som valts av de i detta sammanhang
också missgynnade bönderna, att ta
krafttag för att åstadkomma en förändring.

Även vid socialinstituten, där man
kan vinna inträde också med realexamen
eller folkhögskola och där endast
hälften av eleverna äro studenter, är
förhållandet likartat. 30 procent av eleverna
komma från socialgrupp I, 50,5
procent från socialgrupp II, men endast
12,2 procent från socialgrupp III.

En annan undersökning visar att av
de ungdomar i Sverige, som anses kakabla
att avlägga studentexamen, är det
endast en fjärdedel — enligt vissa beräkningar
endast en tredjedel — som
har möjlighet att göra det. Är det troligt
att det är den bästa tredjedelen eller
fjärdedelen som alltså får avlägga studentexamen? Det

göres både i studentsociala utredningens
betänkande, i propositionen
och i utskottsutlåtandet en del påpekanden
som äro av stor betydelse härvidlag.
Det är klart att det ekonomisk-geografiska
handikap, som tillhörigheten

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

till de ekonomiskt sämst ställda klasserna
innebär, medför en rad andra handikap.
Av 1946 års universitetsutredning
framgår, att av 85 20-åriga svenska
officerssöner år 1930 voro 61 studenter
och av 103 20-åriga sådana söner år
1943 voro 85 studenter. Av 45 läkarsöner
år 1930 voro 42 studenter, och av
74 år 1945 voro 62 studenter — i det
förra fallet var det alltså bara 3 av
samtliga läkarsöner, som inte voro studenter,
och i det senare fallet 12. Det är
intressant att jämföra dessa siffror med
den sparsamma förekomsten av studenter
inom arbetarklassen.

Det är emellertid kanske framför allt
vid inträdet i gymnasiet som handikapet
för dem, som komma från de ekonomiskt
sämst ställda grupperna, gör
sig gällande. För unga flickor och pojkar
ur dessa samhällsklasser är det ofta
mycket svårt att göra hoppet från realskolan
till gymnasiet. Det är just där
den stora utsorteringen sker.

Det har i olika sammanhang av moderna
pedagoger sagts, att den undervisning,
som våra läroverk ge, är en
korvstoppningsundervisning. Man proppar
i ungdomarna en massa kunskaper
i de mest vitt skilda ämnen, som de
ganska snart glömma. Jag erinrar om
hurusom man i radion häromdagen
roade sig med att låta några nyblivna
studenter svara på frågor, som ställts
till dem för fem, sex år sedan, och att
allesammans därvid gingo bet på uppgiften.
Jag känner också till en inofficiell
undersökning, som företagits vid
en av våra högskolor och som visar, att
de högvördiga professorerna absolut
inte klarade det enklaste prov i matematik
för gymnasiets ungdomar.

Denna korvstoppningsundervisning
gynnar plugghästarna, som på grund av
god ekonomi eller på annat sätt ha tillgång
till plugghjälp, men den passar
inte särbegåvningarna. Den sorterar ut
eu mängd goda särbegåvningar, och
den skapar ett stort liandikap för andra,
därigenom att den gynnar ungdomar

Vissa studentsociala stödåtgärder.

från sådana familjer, där föräldrarna
t. ex. ha akademisk utbildning och därför
kunna hjälpa sina ungdomar på ett
helt annat sätt än som är fallet i en
arbetarfamilj, där föräldrarna inte behärska
något främmande språk. Den
gynnar ungdomar från sådana familjer
där man har råd att bekosta extralärare,
när så behövs. Den sociala högfärden
är också stor inom de burgnare klasserna.
Man pinar fram ungdomar, som
egentligen inte äro studiebegåvade, till
studenten och högre examina.

Under sådana förhållanden hade det
ju varit mycket angeläget, att man från
regeringens sida hade föreslagit litet
bättre åtgärder än nu är fallet för att
få till stånd en ändring. Såsom framgår
av propositionen har regeringen
huvudsakligen valt att fortsätta på lånelinjen
vid sidan av de i och för sig
värdefulla naturastipendierna. Vidare
skall man understödja studentbostadsbyggen,
när nu sådana kunna komma
i gång. Men samtidigt erkänner man
gång på gång, att den lämpligaste hjälpformen
ur de studerandes egen synpunkt
vore att kontantstipendier lämnades
i mycket större omfattning än nu.
Vi för vår del mena, att det principiellt
riktiga, det enda, som verkligen skulle
kunna dra fram begåvningarna från
alla samhällsskikt, vore en studentlön
som utgår till alla. Denna tanke avvisar
man emellertid med en rad olika motiveringar,
framför allt hänvisningar
till det statsfinansiella läget och olämpligheten
av att i nuvarande situation
ge stipendier till dem som inte behöva
sådana. Vi vidhålla emellertid vår uppfattning,
att systemet med studentlön,
som kunnat genomföras t. o. in. i krigshärjade
länder och som visat sig ha
mycket god effekt just därför att studiebegåvningen
blir det avgörande och
inte tillhörigheten till en viss klass eller
tjockleken av faderns plånbok, borde
tillämpas iiven här i Sverige.

I nuvarande läge ha vi dock, även om
finna förslaget otillräckligt, ansett

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

oss böra följa studentsociala utredningen,
när den föreslår inrättandet av 750
stipendier på 2 000 kronor. Vi föreslå
sålunda i vår motion nr 504, att utöver
de nu av utskottet tillstyrkta naturastipendierna
och ökade lånemöjligheterna
skall beviljas ett anslag, som möjliggör
750 stycken kontantstipendier på 2 000
kronor. Därigenom skulle övergången
från läroverk till högskolor och universitet
och till fackskolor underlättas för
dem som komma från de ekonomiskt
svagare klasserna. Man skulle på detta
sätt stimulera de bästa studiebegåvningarna
från dessa klasser att välja
den lärda banan. För närvarande rekryteras
framför allt de studerande vid
de juridiska och medicinska fakulteterna
mycket ensidigt just från socialgrupperna
I och II. Vid de andra fakulteterna
är det något bättre, men just när
det gäller jurister och läkare är klasstillhörigheten
markerad redan vid urvalet.

Även statsrådet Weijne kommer i propositionen
fram till ett beklagande av
att den oproportionerligt stora överrepresentationen
för socialgrupperna I
och II icke kan övervinnas, men han är
ändå icke, med hänvisning till det ekonomiska
läget, beredd att för riksdagen
framlägga förslag om inrättandet av nya
statsstipendier.

Är det verkligen så illa ställt att vi
inte skulle kunna åstadkomma den
halvannan miljon som det här gäller?
Jag vill göra några jämförelser. Halva
beloppet skulle ha kunnat anskaffas, om
minoriteten — som på tre röster när
höll på att bli majoritet — hade fått
råda och vi hade avstått från statsrådet
Sven Anderssons ekonomiska informationsverksamhet,
med dess tal om att
»vi sitter i samma båt», dess filmer om
»Företagsamma Fransson» och allt annat
sådant. Vidare motsvarar denna
halvannan miljon inte fullt tjugofjärdedelen
av kostnaden för en landskapsjagare,
och den understiger med 295 000
kronor den av arméchefen beräknade

årskostnaden för anskaffning och vård
av hästar åt armén. Utan att ha något
emot hästar tycker jag, att man på försvarshuvudtiteln
skulle kunna göra så
stora besparingar, att 750 studenter
från arbetarklassen eller andra mindre
bemedlade skulle vardera ha kunnat få
ett stipendium på 2 000 kronor. Vi
skulle åtminstone ha kunnat kosta på
dem lika mycket som vi kosta på arméns
stamhästar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag med de ändringar däri,
som föranledas av ett godkännande av
motionerna i andra kammaren nr 504
och 505.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Det framgår av detta utlåtande såväl
som i så många andra sammanhang hur
svårt det är att tillfredsställa även tämligen
måttliga anspråk när det gäller
kulturella frågor. En av dessa frågor
vidrördes ju av den föregående talaren.
Men det är väl för alla i kammaren
klart, varför inte utskottet har kunnat
komma längre än det kommit, alltså inte
kunnat gå med på att bevilja ytterligare
direkta kontanta understöd, som skulle
medföra en direkt utgift för staten, men
däremot stött förslaget om de statsgaranterade
studielånen för studenterna.
Även om mera hade kunnat vinnas om
man hade kunnat få flera stipendier, så
få vi väl ändå säga, att även dessa studielån,
som väl nu komma att bli verklighet,
otvivelaktigt innebära en inte
ringa hjälp åt det stora flertalet studenter.

Jag har egentligen begärt ordet för att
tala om ett litet delkomplex av denna
fråga, nämligen frågan om flyktingstudenternas
behandling. Utskottet har på
grundval av en av herr Hallén m. fl. i
denna kammare väckt motion behandlat
frågan varför inte även flyktingstudenter
i vårt land skulle kunna bli delaktiga
av de statsgaranterade studielånen.
Utskottsmajoriteten har ju ställt

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

sig avvisande därvidlag, dock inte alltför
hårdhjärtat i motiveringen.

Frågan om flyktingstudenterna i vårt
land är ju en mångårig fråga. Under
kriget fingo vi en riklig tillströmning
av studenter till vårt land, den första
tiden kanske mest ifrån grannländerna
Norge och Danmark. När kriget var slut
kunde dessa återvända till sina respektive
länder. Men vi fingo också taga
emot en betydande ström av baltiska
studenter, vilka sedan inte kunde komma
någon vart utan blevo kvar hos oss.
Alla dessa studenter — såväl de norska
och danska som de baltiska — hade ett
mycket stort behov av hjälp. Det bildades
därför ganska snart kommittéer
för att försöka bistå dem. I vårt land
blev det en avdelning av den s. k. Internationella
studenthjälpen, som först och
främst trädde till. Den Internationella
studenthjälpens tillgångar ha emellertid
så småningom sinat ut, och för närvarande
kan denna organisation egentligen
inte lämna någon som helst hjälp.
Även staten fick så småningom rycka
in. År 1946 beviljades ett 60-tal lån just
åt dessa baltiska studenter — det var
räntefria statslån av den typ som fortfarande
finnes för svenska medborgare.
Men efter 1948 upphörde denna statshjälp
av orsaker som ha varit litet dunkla
och som jag skall komma tillbaka till
om några ögonblick.

Det är klart att situationen för dessa
studenter till följd härav måste ha blivit
mycket svår. De hade ju av självklara
orsaker inte anhöriga som de kunde
förlita sig på och få hjälp ifrån. De äro
också genom sin ställning i ett rätt svårt
predikament, när det gäller att kunna
skaffa sig lån. Att få borgensmän är för
dem självfallet en ganska kinkig sak.
Följden har blivit, att dessa studenter
ha fått en mycket låg levnadsstandard.
Det gjordes i detta avseende föregående
år en utredning, framför allt bland de
estniska studenterna, som utgöra majoriteten
av dessa studenter, varvid den
låga levnadsstandarden bland dessa est -

Vissa studentsociala stödåtgärder.

niska studenter visade sig vara ett faktum.
Vi ha i viss mån ett mått på levnadsstandarden
i tuberkulosfrekvensen.
Det har visat sig att tuberkulosfrekvensen
bland dessa baltiska studenter är
större än bland svenska folket i allmänhet.
Det är självklart att detta kan innebära
en fara även för deras svenska
kamrater.

Vi ha i landet enligt uppgift för närvarande
cirka 300 studenter av flyktingkategorien.
Alla dessa skulle visserligen
inte behöva hjälp genom dessa lån, men
dock rätt många.

Humanitära skäl kunna självfallet anföras
för att hjälpa dessa studenter, men
jag skall för ett ögonblick se bort ifrån
detta argument och beröra en annan
sida av saken. Jag vill betona att dessa
studenter verkligen betyda någonting
även för vårt land. Det är för vårt land
av stor betydelse att vi utnyttja den intellektuella
arbetskraft de representera.
Staten har som vi ofta fått höra ett mycket
stort behov av intellektuell arbetskraft.
Det klagas över brist på lärare,
och för bara några dagar sedan konstaterade
riksdagen, att det råder brist på
läkare i landet. Vi ha i dessa studenter
en viss reserv, som det vore oriktigt att
inte utnyttja. Vi behöva lärare i språk,
vi behöva lärare i naturvetenskapliga
ämnen. Vid en rundfråga i samband
med den utredning jag förut talade om
visade det sig, att cirka 45 procent av
dessa studenter hade för avsikt att bli
lärare. Vi hörde häromdagen att ett
hundratal av de studenter, det här gäller,
ägna sig åt medicinska studier och
att de i egenskap av läkare skulle komma
att fylla en viktig funktion i detta
land.

Statsmakterna ha i olika former varit
tvungna att hjälpa balterna, och riksdagen
har beviljat medel i olika former
för detta ändamål. Vi ha senast i år beviljat
anslag till s. k. omskolningskurser
för balterna. Men det är inte omskolning
dessa studenter behöva. Det är
hjälp till fortbildning. Det är ingen tve -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

kan om att de därigenom lättast bli satta
i stånd att fylla en för vårt land mycket
viktig uppgift.

Vissa invändningar ha riktats mot att
dessa studielån skulle få användas som
hjälp åt flyktingstudenterna. Man har
sagt att det finns en viss risk för att de
skola emigrera. Ja, herr talman, jag tror
inte, att den risken är så synnerligen
stor. För det första är nog situationen
ute i världen sådan, att många människor
inte kunna emigrera ifrån det
land, där de hamnade vid flykten undan
kriget. För det andra har det genom
gjorda förfrågningar blivit påtagligt,
att dessa studenter i mycket hög
grad verkligen önska att få stanna hos
oss och här fylla en nyttig funktion.
Det kan i detta sammanhang också erinras
om att en svensk akademisk examen
bäst utnyttjas i Sverige. Visserligen
är vetenskapen som sådan internationell,
men vetenskapen blir ändå
på olika områden alltid så att säga
nationaliserad. Det uppstår alltid nationella
varianter. Det är ingen tvekan om
att en examen avlagd vid svensk högskola
lättast och bäst utnyttjas inom
landet. Jag tror sålunda inte, att faran
för att dessa studenter skola emigrera
är särskilt stor.

Man har också sagt att det inte är
rimligt att hjälpa utlänningar i dagens
för oss beträngda ekonomiska situation.
Ja, herr talman, härvidlag vill jag säga:
Vi måste se den sanningen i vitögat, att
de flyktingar vi ha fått in i vårt land
och som mer eller mindre nödtvunget
hamnat här också komma att stanna
kvar här i landet. Det är väl inte många
som i dagens läge tro att balterna skola
komma att inom överskådlig framtid
kunna återvända till sina hemland. Men
detta är kanske inte så mycket att klaga
över. Dessa människor äro dock, som
allmänt omvittnats, till stor del för vårt
land mycket nyttiga människor. De fylla
en viktig funktion i samhällslivet, och
de äro till största delen oförvitliga män -

niskor, väl behövliga i nuvarande arbetskraftssituation.

Då stiger fram som en mycket viktig
uppgift för det svenska samhället att
snarast möjligt och på effektivaste sätt
försöka ympa in dessa folkgrupper i
svensk kulturkrets. En mycket viktig
del av denna uppgift består i att göra
svenskt undervisningsväsen, inklusive
dess högre former, så lättillgängligt som
möjligt för dessa studenter. Och om
svenska studenter, som jag sade förut,
i dessa tider ha svårt att skaffa pengar
för sina studier, så gäller det i ännu
högre grad om dessa flyktingstudenter.
Den rationella formen för att avhjälpa
detta är förvisso studielånen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att fast vi kalla dessa studenter för
flyktingstudenter är en inte så liten del
av dem svenska studenter i den bemärkelsen,
att de avlagt svensk studentexamen
vid läroanstalter i Sverige.

Hur har det nu kunnat bli på det sättet
— jag återkommer till den frågan —
att dessa studenter ha blivit helt uteslutna
från studentsocial hjälp, således
även uteslutna från de lån som beviljades
under åren 1946—1948? Ja, det är
svårt att få riktig klarhet i detta. Det
tycks ha varit så, att dessa lån från
början varit knutna till socialdepartementet
men att det i samband med att
den första nödhjälpen avvecklades inte
ansågs riktigt att de alltjämt skulle
handläggas av socialdepartementet utan
snarare hörde hemma inom ecklesiastikdepartementet.
Sedan har visst frågan
på något underligt sätt så att säga blivit
hängande mitt emellan dessa departement,
och man vet i detta nu inte riktigt,
var den hör hemma.

I början av denna riksdag framställde
jag en interpellation till statsministern
rörande hjälp åt de studenter det här
gäller. Jag är hans excellens statsministern
mycket tacksam för att han erbjöd
mig att få svar på denna interpellation
redan för några veckor sedan. Då hade

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

emellertid statsutskottets andra avdelning
redan fått hand om detta ärende
genom propositionen om de studentsociala
åtgärderna med tillhörande motioner.
Det föreföll mig därför lämpligast
att avvakta riksdagsbehandlingen av
ärendet och se hur utskottet skulle utforma
denna sak, alltså det förslag, som
vi nu här ha att taga ställning till. Jag
riktade interpellationen till statsministern
av flera skäl men bl. a. just därför
att det, som jag nyss sade, föreföll
oklart, om frågan hörde hemma under
socialdepartementet eller ecklesiastikdepartementet.
Men naturligtvis är detta
i första hand en kulturfråga. Det är således
riktigt, att frågan från socialdepartementet
föres över till ecklesiastikdepartementet.
Det är otvivelaktigt en
fråga av betydande vikt just för kulturdepartementet,
som ju måste känna stort
ansvar för att dessa främlingar bli införlivade
med svenska tankegångar,
svensk samhällssyn och svensk andlig
odling.

Inom andra nationer, herr talman,
har den här frågans vikt på många håll
blivit klarare insedd än hos oss. Jag kan
nämna att England — det krigshärjade,
utarmade England — trots allt anser sig
böra lämna betydande statshjälp till
flyktingstudenter, och precis samma sak
gäller Frankrike.

I utskottsmajoritetens utlåtande har
man nu visserligen inte alldeles sett
bort ifrån att skäl finnas för att flyktingstudenterna
skola beredas hjälp,
men utskottsmajoriteten ställer sig mycket,
mycket tveksam, framför allt till
frågan i vilken form hjälpen skall ges,
och man hänvisar till regeringen för att
om möjligt få denna att på något sätt
taga ställning till frågan. Vi kunna allesammans
vara överens om att ingen
hjälp ställer sig så billig för staten som
de lån det här är fråga om; reellt är
det praktiskt taget ingenting de kosta
staten. Hjälp i vilken annan form som
helst — statsstipendier eller någonting

Vissa studentsociala stödåtgärder.

annat — kommer att kosta pengar, men
inte denna.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här anfört, alltså vikten för vårt land
av att ta i anspråk all tillgänglig intellektuell
arbetskraft, angelägenheten av
att göra dessa flyktingstudenter, som
vistas i landet, så fort som möjligt förtrogna
med .svensk kultur, det ovärdiga
för vårt land i att låta dessa studenter
svälta med vad detta innebär av faror
för landet och till sist även den ekonomiskt
föga betungande hjälp de statsgaranterade
studielånen innebära, ber
jag få yrka bifall till den reservation,
som i detta hänseende anförts av herrar
Mannerskantz, Ohlon m. fl.

Herr EDENMAN: Herr talman! Först
några ord till herr Bergstrand i anledning
av vad han sade om flyktingstudenterna.

Jag vill ge herr Bergstrand rätt i att
dessa flyktingstudenters läge är prekärt
— det är inte svårt att få bevis
därför. Men, herr Bergstrand, alla flyktingars
läge är prekärt, och jag vill
ställa den frågan, om det verkligen är
möjligt att i längden med humanitära
skäl motivera en statlig studiehjälp för
en viss speciell flyktinggrupp. Det är
riktigt att humaniteten kräver, att flyktingarna
i görligaste mån beredas försörjning
i vårt land, men man torde
knappast kunna göra gällande att det
är en humanitär förpliktelse för de
svenska statsmakterna att lämna studiebidrag
till flyktingar. Då kunde man
lika väl med åberopande av samma humanitära
skäl hävda, att staten har förpliktelser
att stödja även svenska studenter,
som inte kunna finansiera sina
studier, och detta är icke en hållbar
motivering. Jag vill erinra om att den
studentsociala propositionen går fram
på helt andra linjer.

När herr Bergstrand däremot talar
om arbetsmarknadsskiilen kan jag in -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

stämma. De ligga på ett annat plan,
och jag skall också gärna erkänna, att
de nya garantilån, som nu föreslås, vid
första anblicken kunna förefalla vara
en lämplig stödform, framför allt därför
att de inte äro behovsprövade. Men
liksom utskottet bör man dock ett ögonblick
stanna vid själva principen, som
skulle komma att innebära, att svenska
staten går i borgen för här studerande
utlänningar och därmed i viss mån garanterar,
att de komma att så småningom
bli svenska medborgare, att de
i viss utsträckning komma att lyckas
med sina studier och att de komma att
förbliva här i landet. Man vet mycket
litet om detta, och det är därför jag
anser det betänkligt ur rent principiell
synpunkt att använda de statliga garantilånen
som stödform när det gäller
flyktingar. Men om detta är en specialfråga,
skall jag gärna, om det är möjligt,
medverka till någon annan lämplig
stödform. Då får man emellertid hitta
på andra motiveringar.

Men, herr talman, det var inte för
att säga detta, som jag begärde ordet,
utan det var därför att jag som ordförande
i den studentsociala utredningen
kanske kan tillåtas knyta några
rent allmänna reflexioner till statsutskottets
utlåtande i denna fråga.

Jag vill då, trots vad herr Johansson
i Stockholm för en stund sedan sade
från den här platsen, uttala min tillfredsställelse
över att ecklesiastikministern,
fastän vi för närvarande i ekonomiskt
avseende leva under knapphetens
kalla stjärna, gått fram på bred front
och presenterat riksdagen det studentsociala
programmet på längre sikt. Jag
beklagar lika mycket som herr Johansson
i Stockholm, att de statsfinansiella
förhållandena varit sådana att vi inte i
år ha kunnat få detta anslag på 1,5 miljon
kronor till statsstipendier. Men den
av statsutskottet tillstyrkta propositionen
innebär ju inte endast att nya studielån
med statlig kreditgaranti skola införas
från och med nästa budgetår utan även

att riksdagen nu inbjudes att yttra sig
i den rent principiella frågan om de
högre utbildningsmöjligheternas demokratisering
och vilka former av studentsociala
stödåtgärder som lämpligen
böra väljas i det fortsatta reformarbetet.

De principiella synpunkterna på
frågan om de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering skall jag i
detta sammanhang förbigå, men jag vill
understryka, att för socialdemokratien
är principen om lika utbildningsmöjligheter
för alla en bärande princip.
Under alla förhållanden kunna de nuvarande
utbildningshindren inte försvaras,
och de måste anses oförenliga
med en demokratisk samhällsuppfattning.
Men även om man — som departementschefen
också framhållit —■ bortser
från de sociala rättvisesynpunkterna,
måste rekryteringen till de högre
utbildningsbanorna främjas även av
rena arbetsmarknadsskäl. Därför är det
en angelägen uppgift att tillvarataga
den studiebegåvning som finns i detta
land bland mindre välsituerade samhällsskikt
men som inte nu kan komma
fram.

Och att det verkligen finns en stor
outnyttjad begåvningsreserv, framför
allt inom de lägre socialgrupperna och
inte minst inom arbetarklassen, torde
vara fullständigt uppenbart. Alla undersökningar
peka i den riktningen. De
mest försiktiga beräkningarna säga oss,
att för närvarande endast ungefär en
tredjedel av de studentexamenskapabla
i detta land få tillfälle att avlägga studentexamen,
och jag är för min del
övertygad om att verkligheten skulle
komma att visa, att det finns en betydligt
större reserv av begåvningar än
vad man kommit fram till med dessa
olika testundersökningar. Men även om
man erkänner — och det bör man göra
— att begåvningsmätningarna och dessa
beräkningar av den s. k. begåvningsreserven
äro ytterst osäkra, framgår det
ju klart redan av de uppgifter som lämnats
rörande studenternas sociala här -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

komst att inte minst svensk bonde- och
arbetarklass självklart måste ha stora
möjligheter att rekrytera en avsevärt
ökad del av studentkadern.

Jag vill, herr talman, med några ord
beröra en fråga, som ständigt återkommer
i denna diskussion och som också
antytts i utskottets utlåtande, nämligen
risken för en intellektuell utarmning
av de praktiska yrkena. Utöver alla de
skäl departementschefen anfört emot
uppfattningen att vi skulle riskera en
utarmning av de breda folklagren om
det skulle bli ett större antal studenter
därifrån, vill jag tillägga, att antalet studenter
i Sverige relativt sett är bland
de lägsta i världen, om man håller sig
till kulturnationerna. Eller är det någon
av denna kammares ledamöter som
tror, att t. ex. svensk arbetarklass i
egentlig bemärkelse är uttömd på begåvningar
därför att den under åren
1937—1946 släppte till 695 stycken eller
3,2 procent av våra universitets- och
högskolestudenter? Det kan nämnas att
våra direktörsfamiljer under samma
nioårsperiod producerade 2 449 högskolestudenter.
Man kan ta många siffror
till, men jag nämner endast dessa
— de äro både skrämmande och barocka
— därför att jag anser dem vara
tillräckliga för att göra slut på talet om
risken för den intellektuella utarmningen.

Jag vill sedan, herr talman, i allra
största korthet göra några reflexioner i
samband med valet av stödformer. Det
statliga stödet kan, liksom andra former
av socialpolitik, sättas in efter två
linjer, antingen såsom direkta ekonomiska
stödåtgärder i form av t. ex. stipendier,
eller också på så sätt att studiekostnaderna
på studieorten nedbringas
genom en rad indirekta stödformer,
exempelvis subventionering av
bostäder och matsalar, fria resor till
och från studieorten, inrättande av
kurslitteratursamlingar och avskaffande
av obligatoriska avgifter, och det är
också en kombination av sådana di -

Vissa studentsociala stödåtgärder.

rekta och indirekta åtgärder som nu
föreslås.

Herr Johansson i Stockholm var något
inne på dessa olika stödformer i
samband med motionen om studentlönen.
Jag skulle därför vilja säga, att
vad man bör kräva av de direkta stödformerna
är för det första att man skall
få möjligheter att ställa erforderligt
studiekapital till förfogande och ekonomiskt
underlätta bedrivandet av högre
studier, för det andra att stödformerna
äro så konstruerade att de främja rekryteringen
framför allt från de lägre
socialgrupperna och för det tredje att
de i största möjliga utsträckning göra
de studerandes ekonomiska situation
tillräckligt likartad, oavsett vederbörandes
familjeekonomiska bakgrund.

Lönefrågan är sannerligen — och där
ger jag herr Johansson rätt — aktuellare
än vad man föreställer sig, och jag
skall om ett ögonblick be att få komma
tillbaka härtill. Men studie- eller studentlönen
har enhälligt avvisats av utredningen
och av samtliga remissinstanser,
och det finns kanske inte i och
för sig någon anledning att gå in på
den. Även kommunisterna ha ju i sin
motion erkänt, att det för närvarande
inte är lämpligt att införa studielön,
men de vilja i stället ha ett principuttalande
för studentlönen. Ett sådant uttalande
nu skulle ju emellertid vara
meningslöst. Jag skall å andra sidan
erkänna, att utvecklingen kanske går i
denna riktning, och när tiden är mogen,
får man väl ta frågan under omprövning.

För en tid sedan diskuterade vi här
i kammaren i samband med de behovsprövade
socialförmånerna också de behovsprövade
studieförmånernas gränsskiktsproblem,
och jag vill till dem
som på borgerligt håll gå till storms
just mot de behovsprövade studieförmånerna
säga, att man bör göra klart
för sig själv och för andra, att alternativet
till de behovsprövade formerna, i
första hand stipendierna, är generellt

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

och utan behovsprövning till alla utgående
stipendier. Detta är ingenting
annat än just studentlön, ty det har
ju aldrig fallit någon vettig människa
in att i samband med studentlönen spekulera
över lönegradsplacerade studenter
eller någonting dylikt.

Det är därför, anser jag, nödvändigt
att man gör klart för sig de rent principiella
för- och nackdelarna med de
olika stödformerna. Att det för närvarande
inte är möjligt och önskvärt
att rekommendera studielönen är enligt
mitt sätt att se så överväldigande klart
bevisat både av departementschefen
och av utredningen att inte ens herr
Johansson i Stockholm kan vilja ta
upp någon aktuell diskussion på den
punkten.

Beträffande de övriga stödformerna
bör det här i kammaren understrykas,
att varken departementschefen eller
utskottet givit något principiellt förord
åt lånelinjen. Det är uteslutande av
statsfinansiella skäl som endast lånereformen
framlagts i år. Både departementschefen
och utskottet ha ju tvärtom
starkt understrukit, att stipendier
kombinerade med statsgaranterade lån
är en lämplig stödform, och detta bör
också i klarhetens intresse framhållas,
så att inte de konservativa krafter —
och de äro kanske starkare än man tror
— som betrakta lånelinjen som den
primära formen, skola få möjligheter
att tillskansa sig någon framgång i samband
med riksdagens beslut i dag.

De statsgaranterade lånen innebära
självfallet stora fördelar; framför allt
blir det möjligt att i fortsättningen
skaffa studiekapital till alla som äga
de intellektuella förutsättningarna. Dörrknackandets
och växelrytteriets tid
borde därför ha sett sina bästa dagar.
Men å andra sidan äro också lånen -—
och det anser jag man bör understryka,
när riksdagen just är beredd att fatta
beslut om denna låneform — förenade
med uppenbara nackdelar. Amorteringstvånget
bidrar nämligen starkt till

att belasta den yngre akademiskt utbildade
arbetskraften, och jag vill ge herr
Johansson rätt i att ur rekryteringssynpunkt
äro inte lånen särskilt lämpliga.
Det är stipendierna som framför
allt böra användas i detta sammanhang.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppta riksdagens dyrbara tid, utan utöver
de rent principiella synpunkter
jag anfört kan jag kort och gott helt
ansluta mig till vad utskottet har föreslagit,
och utskottets justeringar i
några detaljfrågor anser jag också utan
vidare böra kunna accepteras. Men jag
vill från denna plats uttrycka den förhoppningen
att det ganska snart skall
bli möjligt att fullfölja det studentsociala
reformprogram, som i år presenteras
riksdagen.

Om det, herr talman, skulle kunna
innebära någonting annat än en tom
demonstration att yrka bifall till herr
Johanssons i Stockholm yrkande, som
ju innebär bifall till studentsociala utredningens
stipendieförslag, skulle jag
ansluta mig till detta yrkande. Men då
det icke blir annat än en tom demonstration,
som icke gagnar saken, och
då jag icke tänker gå ifrån det studentsociala
programmet, skall jag i nuvarande
läge, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BERGSTRAND (kort genmäle):
Herr talman! På grund av att doktor
Edenman nyss vände sig till mig och
framhöll, att han inte kunde gå med
på reservationen därför att den var motiverad
endast av humanitära skäl, skall
jag be att få rikta doktor Edenmans
uppmärksamhet på att jag tidigare
sade, att visst finns det humanitära
skäl och visst kan man också säga, att
dessa göra sig gällande med ökad styrka
när det gäller dem som kommit helt
utblottade till landet, men det var inte
detta som för mig var viktigast, utan
det var arbetsmarknadsskälen.

Doktor Edenman invänder, att om

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

staten skall gå i borgen för dessa utlänningar
förutsätter det alt de skola bli
svenska medborgare, att de skola »lyckas»
i landet och att de skola stanna
här. Men det är väl ändå så, doktor
Edenman, att en kvalitativ prövning
skall ske av dessa studenter såväl som
av de svenska studenterna. Denna prövning
torde bli minst lika sträng för de
utländska studenterna som den är för
de svenska, och erfarenheten har dock
visat, att staten i allmänhet inte förlorat
någonting på den hjälp som givits
studenter av olika kategorier. Statens
flyktingnämnd gjorde en utredning om
dessa saker för ett par år sedan, varvid
man fann, att de lån som då utlämnats
kommit till mycket god användning och
att ingen missbrukat dem samt att de
som fått lånen voro sysselsatta i Sverige.

Vidare sade doktor Edenman att han
gärna skulle vara hågad att hjälpa till
med att åstadkomma en annan stödform.
Jag skulle vara mycket intresserad
av att få veta vad det skulle vara
för slags stödform som ställer sig lika
billig för staten och ändå blir lika effektiv
för de studenter, som komma i åtnjutande
av den.

Det viktigaste är dock till sist att vi
komma ihåg, att hela denna stora flyktinggrupp
behöver göras förtrogen med
svenskt tankeliv. Detta är en stor uppgift
för ecklesiastikdepartementet, och
jag hoppas att ecklesiastikministern,
när han nu så småningom kan släppa
åtminstone den stora omsorgen om skolfrågan,
har denna för svenskt kulturliv
så väsentliga angelägenhet i åtanke.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Bergstrand
nämnde i sitt första anförande,
att han riktat en interpellation till mig
rörande möjligheterna att hjälpa dessa
flyktingstudenter i den nödsituation,
som de enligt interpellanten skulle ha
kommit i. Herr Bergstrand omnämnde
också att jag hade erbjudit mig att svara

Vissa studentsociala stödåtgärder.

på ett tidigare stadium av riksdagsarbetet
men att vi båda voro överens om att
vi, eftersom frågan låg under statsutskottets
prövning, inte skulle föregripa
det ställningstagande, till vilket statsutskottet
skulle komma. Jag tror, att det
var riktigt både av interpellanten och
interpellationsbesvararen att intaga denna
position.

Nu föreligger här statsutskottets utlåtande.
Frågan om statligt stöd till flyktingstudenter
är behandlad på s. 20 i
utskottets utlåtande, och jag har för
min del ingenting att erinra mot den
skrivning, som förekommer där. Om jag
till detta meddelande skulle lämna ett
kort referat av vad interpellationssvaret
skulle ha innehållit, skulle det vara,
att jag för min del inte tror, att den av
interpellanten ifrågasatta utvägen att
bevilja dessa flyktingstudenter svenskt
medborgarskap tidigare än vad som
skulle kunna ske enligt gällande praxis
är särskilt rekommendabel, medan jag
tror, att andra yrkesgrupper bland flyktingarna
därav skulle känna sig stötta.

Interpellanten anför vidare, att flyktingstudenterna
äro i mer eller mindre
hög grad hänvisade till att genom eget
arbete bekosta sina studier. Det är otvivelaktigt
riktigt, men detta gäller ju,
herr Bergstrand, för många svenska
studenter också. Hittills ha väl många
svenska studenter råkat ut för den mycket
stora olägenheten att behöva göra
avbrott i sina studier av ekonomiska
skäl, för att nu inte tala om de mycket
omfattande grupper, som aldrig ens ha
fått påbörja sina studier. Så länge som
statsmakterna av statsfinansiella skäl
anse sig tvingade att så starkt, som för
närvarande sker, begränsa antalet statsstipendier
och räntefria studielån och
så länge som en mycket stark behovsprövning
har visat sig nödvändig kunna
vi inte finna det motiverat att placera
flyktingstudenterna i en särställning.

Jag medger, herr talman, att när det
gäller doktorand- och licentiandstipendierna
är en mera liberal tolkning och

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

en mera liberal praxis möjlig. Doktorand-
och licentiandstipendierna utgöra
inte direkt en vanlig studentsocial
hjälp, utan de avse ju i första hand att
främja den vetenskapliga utbildningen
och forskningen på ett högre plan. Jag
vill inte förneka, att det kan föreligga
skäl att låta flyktingstudenterna komma
i åtnjutande av dessa stipendier. Jag
kan meddela kammaren att det pågår
en undersökning i ecklesiastikdepartementet
om möjligheterna att utdela sådana
stipendier till flyktingar.

Beträffande möjligheterna att lämna
studielån med statlig kreditgaranti innehöll
interpellationssvaret ungefärligen
detsamma som herr Edenman nyss
yttrade i sitt anförande, och jag skall
därför inte trötta kammarens ledamöter
med att upprepa vad han sade. Interpellationssvaret
är alltså tämligen negativt
med det undantag, som jag redovisade
beträffande doktorand- och licentiandstipendierna.
Jag vill inte förneka,
att flyktingarna kunna befinna sig i ett
svårt läge och att de ofta utgöra ett värdefullt
tillskott till vårt kulturliv. Detta
ha de ju också visat. Men så länge vi ha
kanske tusentals svenska pojkar och
flickor, som otvivelaktigt också skulle
utgöra ett sådant värdefullt tillskott,
om vi hade råd att hjälpa dem, tror jag
inte att den nu sittande regeringen är
beredd att taga någon annan ställning
än som framgår av det interpellationssvar,
som jag här har lämnat.

Herr BERGSTRAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens herr statsministern för svaret
— det blev tydligen ändå ett interpellationssvar,
och jag är tacksam härför.
Jag hade nästan tänkt mig att det skulle
komma att lyda så som det gjorde.

Emellertid måste jag göra en liten invändning
mot resonemanget om att vi
också ha tusentals svenska pojkar och
flickor, som skulle behöva hjälp. Det är
självklart att så är fallet, men jag tror

inte att vi ha tusentals svenska studenter
som inte skulle kunna få hjälp. Meningen
med de lån vi nu tala om är just
att hjälpa dem som tagit studenten men
ha svårigheter att därefter komma vidare,
och vad jag vill är bara att denna
hjälp utsträckes till att omfatta de flyktingar,
som redan äro studenter (kanske
blivit det i Sverige) men inte äro
svenska medborgare.

Dessutom vill jag ytterligare framhålla
hur viktigt det är att inlemma hela
den flyktingstock, som finns i landet, i
svenskt kulturliv, och därvidlag tror
jag den fråga jag nyss berört är av viss
betydelse.

Herr KYLING: herr talman! När man
debatterar frågan om undervisningsväsendets
demokratisering, verkar det
ibland, som om vissa talare skulle anse
att vi inte ens ha börjat vandra den
rätta vägen när det gäller att demokratisera
vårt undervisningsväsende.

Vi skola dock hålla i minnet, att redan
på våren 1945 började man lägga
grunden till undervisningsväsendets demokratisering.
Jag är väl medveten om,
herr talman, att vi ännu inte ha hunnit
så långt som önskvärt vore, men jag
vill i alla fall säga till herr Johansson
i Stockholm att de ungdomar, som nu
påbörja sina teoretiska studier, alltså
vid våra realskolor och liknande skolor,
beredas ganska stora möjligheter att
studera vidare. Här finnas dock möjligheter
för lärjungar, som bo på skolorten,
att få 540 kronor i stipendier utan
återbetalningsskyldighet, och för landsortslärjunge
kan motsvarande stipendiesumma
uppgå till över 1 000 kronor.
Även om detta på intet sätt kanske täcker
hela den kostnad, som vederbörande
åsamkas, är detta i alla fall en väg,
som vi ha slagit in på och som helt
säkert är den rätta. Jag kan ju också
nämna för kammarens ledamöter, att
föregående år förelågo inte mindre än

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

35000—40000 stipendieansökningar här
i landet och att en stor procent av dessa
ansökningar också blevo bifallna.

Om jag sedan kommer in på vad vi
ha att debattera i dag, vill jag säga att
här finns ytterligare en väg, som vi allesammans
önska få fortsätta på, nämligen
den som studentsociala utredningen
har anvisat. Detta innebär nu inte
en slutgiltig lösning utan endast början
på en lösning, och meningarna äro på
denna punkt kanske en smula delade.
Jag hör väl till de konservativa krafter,
som herr Edenman varnade för i sitt
anförande. Han sade nämligen* att det
finns en hel del konservativa krafter,
som äro farliga att ha att göra med, ty
de anse att låneformen är bättre än stipendietormen.
Ja, herr talman, eftersom
jag har denna uppfattning, måste
jag för herr Edenman erkänna att jag
tillhör dessa konservativa krafter.

Jag kan, herr talman, tala om att de
studier jag själv har bedrivit har jag
fått finansiera genom lånemedel. Jag
har fått låna vartenda öre för att kunna
avlägga min examen. Jag kan också tala
om för kammarens ledamöter, vilka bekymmer
eu person, som skall låna
pengar, har när det gäller att få borgensmän.
Det huvudsakliga problemet
är nu en gång för alla att få någon,
som går i borgen för en studerande.
När vi nu ha kommit så långt — och
vi få hoppas att vi kunna fortsätta på
den vägen — att staten skall kunna
ikläda sig borgensansvar vid studielån
och alltså garantera att återbetalning
äger rum, har mycket vunnits för de
studerande.

Jag sitter själv med i statens studielånenämnd,
och den fördelar årligen
åtskilliga miljoner kronor i studielån,
och jag vet med vilken tacksamhet de
studerande taga emot dessa lån. Ändå
ha vi inte kommit så långt, att dessa
studerande kunna få så stora lån, att
dessa kunna täcka större delen av omkostnaderna.
Jag är nämligen rädd för,
herr talman, att det förslag, som går ut

Vissa studentsociala stödåtgärder.

på att man betalar de studerande en
lön, är mycket farligt, och jag anser i
stället att vi böra vandra den väg, som
innebär att man låter dem, som avlagt
en examen, erhålla sådan lönesättning
på grund av sin examen, att de skapa
sig möjligheter att själva återbetala sina
lån, som de här inte ha behövt skaffa
någon borgensman till utan för vilka
staten ställer sig som garant. Jag har
velat säga detta med anledning av herr
Edenmans varning för de konservativa
krafterna i samhället.

Sedan vill jag bara ytterligare tilllägga,
att jag har väckt en motion i anledning
av den kungl. propositionen
angående studentsociala stödåtgärder,
och jag skall inte orda någonting om
denna motion, ty utskottet har tillstyrkt
bifall till denna. Däremot har jag väckt
en annan motion, till vilken utskottet
avstyrkt bifall. I denna motion har jag
begärt, att även studerande vid våra
folkskoleseminarier skulle ges möjlighet
att få del av dessa statsgaranterade
lån. Departementschefen har i den
kungl. propositionen inte kunnat ta upp
denna fråga, ehuru departementschefen
ställer sig relativt positiv till detta förslag
och anser, att man en gång i framtiden
kan tänka sig att lösa problemet
på ett sådant sätt, att även dessa studerande
skulle kunna komma i åtnjutande
av de statsgaranterade lånen. Jag
vill, herr talman, understryka vikten av
att även folkskoleseminarieelever skola
komma i betraktande vid beviljande av
dessa statliga lån. Vi ha nämligen en
förestående stor skolreform. Vi behöva
en mängd sökande till våra seminarier
och våra lärarhögskolor; och de behöva
vara så många, att det finns möjlighet
att gallra och på så sält få över de allra
bästa krafterna på lärarbanan.

Nu har utskottet inte vågat taga direkt
ställning till denna fråga. Utskottet
åberopar nämligen den svåra arbetsbelastning,
som man tror skall uppkomma
för de garantibeviljande myndigheterna
under de första åren. Jag vill inte

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

förneka att det kommer att uppstå en
sådan besvärlig arbetsbelastning, och
jag kommer därför inte att ställa något
yrkande till min motion i detta ärende,
utan jag vill bara vädja till ecklesiastikministern
att taga denna fråga under
förnyad omprövning. Jag är också, med
vetskap om den välvilliga inställning
herr statsrådet Weijne har till denna
fråga, övertygad om att han, när utskottet
har överlämnat detta ärende till
Kungl. Maj:t, skall kunna ta med även
denna grupp av studerande i beräkningen
när det gäller de statsgaranterade
studielånen.

Sedan vill jag bara till sist säga några
ord om den reservation, som här har
fogats till utskottets utlåtande och som
gäller flyktingstudenterna. Jag kan åberopa
att det föreligger ett stort behov
för våra flyktingstudenter att få den
hjälp, det här är fråga om. Jag kan
nämna att till statens studielånenämnd
inkomma ibland ansökningar från sådana
flyktingar, trots att det finns klart
föreskrivet, att sådana, som inte äro
svenska medborgare, inte kunna påräkna
några statliga räntefria studielån.
De brev, som åtfölja dessa ansökningshandlingar,
ge ett mycket tydligt vittnesbörd
om hur behövligt det är att
dessa personer kunna få hjälp. Nu säger
utskottet, att det inte är avogt inställt
mot tanken att hjälpa dessa flyktingar,
men det anser att hjälpen bör
lämnas i en annan form än som statsgaranterade
studielån.

I likhet med herr Bergstrand skulle
jag vilja ställa den frågan närmast till
herr Edenman, på vilket annat sätt än
genom statsgaranterade studielån han
tänkt sig att lösa frågan om hjälp åt
flyktingstudenterna. Det gäller nämligen
här att försöka rädda till vårt land
den intellektuella delen av flyktingarna,
som vi ha så stort behov av.

De statliga räntefria studielånen äro
också enligt min mening ur statens synpunkt
en ganska billig form av stöd.
Jag har just nu inte i minnet, hur myc -

ket staten har förlorat på de räntefria
lånen, men jag kan försäkra, att det rör
sig om mycket blygsamma belopp. Och
var och en av de studerande, som söka
statsgaranterade studielån, kommer att
undergå en prövning, som naturligtvis
kommer att bli, förmodar jag, av sådan
art att de garantibeviljande organen
inte utdela lån till vilka som helst, utan
som innebär en garanti för att de, som
verkligen erhålla dessa lån, också skola
kunna göra rätt för sig och bli dugande
medborgare i samhället.

Herr talman! I enlighet med vad jag
här anfört, kommer jag för min del att
rösta för den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande, och jag ber därför
också att få yrka bifall till denna.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Både herr Bergstrand och herr
Kyling ha ställt den frågan till mig,
vilken stödform jag antydde i mitt
första anförande. Jag vill då erinra om
att jag sade, att endast på det villkoret
att det kan bevisas att dessa flyktingstudenter
böra erhålla statligt studielån
ur en speciell synpunkt, måste man taga
denna fråga under omprövning, och jag
skall exemplifiera vad jag menar.

Om man kan bevisa, herr Bergstrand,
att vi t. ex. mycket hastigt skulle kunna
här i landet få åtskilliga läkare genom
att göra en kapitalinsats i form av studielån
åt flyktingar, skulle jag gärna
vilja medverka till en sådan åtgärd.
Här är det alltså fråga om rena arbetsmarknadssynpunkten.
Men vad jag inte
kan acceptera är, att man vill anföra
humanitära skäl för studentsociala stödåtgärder.

Jag vill erinra om att under åren
1946—1948 utdelades ett antal räntefria
studielån till flyktingstudenter. Om jag
inte missminner mig, ha vi behandlat
en proposition där man avskrivit flyktingbegreppet
och bara räknar med begreppet
utlänningar. Dessa utlänningar
eller flyktingar, som ha kommit till

Tisdagen den 23 inaj 1950 fm.

Nr 20.

Sverige under krigsåren, ha nu inte
lång tid kvar, innan de kunna bli svenska
medborgare.

Statsministern pekade på doktorandoch
licentiandstipendierna. Jag har haft
möjlighet att studera denna fråga på
närmare håll, eftersom jag har äran
deltaga i den utredning, som pågår på
detta område, och jag kan för min del
inte resa några principiella invändningar
mot att flyktingarna komma i åtnjutande
av dessa stipendier, då de utdelas
under den motiveringen att man
inom ett visst ämne bör få de bästa
begåvningar som finnas — vederbörande
må sedan vara grek, jude eller balt.
Här ligger alltså inte någon social motivering
bakom.

Sedan, herr talman, en replik till
herr Kyling. Han sade, att han hade fått
finansiera sina studier genom studielån
och att det var mycket svårt att få borgensmän.
Det veta vi litet var, och herr
Kyling, det är många som inte ens kunna
få några borgensmän. Vidare säger
herr Kyling, att detta problem kan lösas
genom utdelandet av studielån och
att man sedan i stället bör inrikta sig
på att ge de studerande en kompensation
i form av högre lön. Den metoden
kan jag inte acceptera, eftersom jag inte
anser det vara demokratiskt att från de
akademiska fackorganisationernas sida
föra fram några enstaka exempel på
höga studieskulder, t. ex. för läkarna
30 000, 35 000, 40 000 kronor eller för
lärarna 20 000—25 000 kronor. Det är
numera bevisat, att dessa siffror inte
alls motsvara de verkliga lånesuminorna.

Jag ber att få återkomma.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! När herr Edenman gör gällande,
att de räntefria studielånen ligga
på ett helt annat plan, vill jag fråga:
Vad är det för större skillnad mellan
de av statens studielånenämnd lämnade
räntefria studielånen och de stats -

Vissa studentsociala stödåtgärder.

garanterade studielånen? Det är ungefär
samma slags lån, fast det gäller olika
administrativa former för dem.

Till herr Edenman vill jag vidare säga,
att det förvånar mig, att han går
emot att dessa flyktingar skulle få möjlighet
att få statsgaranterade studielån.
Jag förmodar att han i dag liksom kammarens
övriga ledamöter fått sig tillsänt
ett papper, där man vädjar till
riksdagens ledamöter att tänka på de
flyktingar som det här gäller. Detta papper
har undertecknats av ordföranden i
Sveriges förenade studentkårer, ordföranden
i Uppsala studentkår, ordföranden
i Lunds studentkår, ordföranden i
Stockholms studentkårer och av ordföranden
i Göteborgs förenade studentkårer.
Jag förmodar därför att det icke
bara är dessa personer utan Sveriges
samlade akademiker som stå bakom
detta önskemål.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara avsluta min första
replik till herr Kyling i fråga om studielånen.

I ett läge, där stora grupper studenter
över huvud taget icke ha skulder,
stora grupper ha relativt begränsade
skulder och relativt små grupper ha
mycket stora skulder, är det oriktigt att
säga, att man skall giva kompensation
lönevägen, ty det innebär att de grupper,
som ej äro skuldsatta, i sin fackliga
politik och i sin lönepolitik utnyttja
de grupper som äro skuldsatta. Om
man har den inställningen — och det
hoppas jag herr Kyling har — att studier
är ett samhällsnyttigt arbete, är det
rimligt och principiellt riktigt som studentsociala
utredningen enhälligt hävdat,
att studierna böra finansieras helst
stipendievägen eller genom en kombination
av stipendier och lån. Att det är
fråga om en kombination av stipendier
och lån beror på det enkla skälet, att
de behovsprövade stipendierna, vilkas

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

erhållande ju förutsätter att man skall
vara obemedlad eller mindre bemedlad,
endast skola utgå halva studietiden.
Herr Kylings motivering är konservativ
och det är ju helt naturligt.

Till sist vill jag i fråga om hjälpen till
flyktingarna erinra om att det härvidlag
ju icke rör sig om en i princip ny
låneform. Vi ha redan garantilån för
akademiker, det är riktigt, men det gäller
också att få hela detta nya system
att administrativt gå ihop. Det är viktigt
att man icke misslyckas därutinnan.

När herr Kyling här pekar på att det
finnes 200 a 300 aktuella flyktingfall,
vill jag erinra om att dessa äro de fall
som förekomma vid universitet och
högskolor. Men vi ha oändligt många
fler intellektuella flyktingar i vårt land
som arbeta i skogar och industrier, vilka
flyktingar äro i samma läge. Om
statsmakterna nu öppna möjlighet till
studier även för dessa, är det naturligt
att många av dem komma att uppsöka
universiteten för att fullborda och avsluta
de studier som de påbörjat i sitt
hemland.

Detta är ingen liten fråga. Det är
ingalunda så, att det här endast gäller
ett fåtal personliga tragedier, utan det
rör sig här om en verklig principfråga,
och då återstår det att avgöra om svenska
staten skall gå i borgen för icke
svenska medborgare.

Herr BERGSTRAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag återkommer till herr
Edenmans förra anförande, där han
återigen var inne på att de humanitära
skälen icke skulle vara avgörande. Jag
vill betona att det icke är reservationen
som talar om de humanitära skälen,
utan utskottets utlåtande, för vilket herr
Edenman talat.

Jag kan gärna gå med på, sade herr
Edenman, att om det skulle gälla ett
speciellt problem såsom till exempel att
få fram läkare snabbare, då skulle det

som vi här åsyfta kunna komma i fråga.
När det gäller dessa flyktingar påpekades
— av medicinska fakulteten i Lund
tror jag — att detta var en väg att gå,
därför att många av dessa flyktingar
på detta sätt skulle kunna hjälpas fram
ganska snabbt. Men som utlänningar
kunna de icke komma i åtnjutande av
dylika lån.

Det är också påtagligt att de flyktingar
som avlagt svensk studentexamen
i kunskaper borde kunna vara likställda
med svenskarna. Men de kunna ej
komma i åtnjutande av dessa lån!

Till sist konstaterar jag att herr Edenman
stannade litet för hastigt i sitt anförande.
Jag frågade vilken hjälpform
han skulle vilja tillstyrka. På det har
jag ej fått något svar. Herr Edenman
har bara sagt: Om ni anvisa principiella
skäl, skall jag anvisa formen. Men vilken
form är billigare än den nu föreliggande,
och vilken form är han i annat
fall hågad att anvisa?

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag tillhör
också dem, som välkomnade det
förslag i studentsociala utredningen som
Edenmankommittén utrett och som regeringen
delvis lagt fram. Jag beklagar
att vi icke åtminstone beträffande vissa
delar av denna fråga fingo en proposition
redan i fjol, ty då hade åtskilligt
av vad vi här velat vinna redan tidigare
kunnat vinnas.

Jag har begärt ordet, herr talman,
inte för att yttra mig allmänt i frågan
utan för att säga några ord i denna
flyktingfråga. Jag gör detta desto hellre
som jag hör till dem i denna kammare
som haft många tillfällen att direkt på
ort och ställe, vid högskolorna, studera
förhållandena. Jag har haft kontakt med
utländska studenter och sett deras belägenhet.
Jag måste säga att det finns
många vid våra högskolor och universitet
som äro betjänta av hjälp och som
äro i allra största behov därav och som
tillvunnit sig lärarnas och kamraternas

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

odelade beundran för den verkligt tappra
kamp som de föra trots alla svårigheter.

Här har man diskuterat mycket ur
vilka synpunkter man skulle kunna motivera
en hjälp även till de utländska
studenterna. Herr Edenman har, synes
det mig, alltför mycket fäst sig vid de
humanitära synpunkterna. Givet är ju
att dessa ej böra lämnas ur räkningen.
Det är, som herr Bergstrand i anförande
efter anförande fastslagit, fullt tillräckligt
att anlägga sparsamhetssynpunkterna.

När vi se på det nuvarande internationella
läget och kunna konstatera hur
svårt det är att få lärare, ingenjörer, läkare
och tandläkare osv., tror jag att
det är viktigt, att statsmakterna taga
vara på allt det utmärkta material som
kan bjudas oss även utifrån. Jag tror
det är befogat att säga, att det har varit
till stor fördel för den akademiska
undervisningen och inte minst för studentlivet
under dessa olyckliga Europaår,
att det uppstått en blandning mellan
våra egna studenter och andra länders
studenter. Om det tidigare varit någon
brist vid våra egna universitet och högskolor,
så har den väl legat däri, att de
varit för nationellt betonade. Det har
varit för litet luft utifrån, för litet av
internationella förbindelser. Vi ha här
tidigare haft perioder i vår historia då
viss folkblandning ägt rum. Jag tänker
på valloner, skottar osv., och jag tror
att vi alla nu äro tacksamma för de insatser
som gjordes av dessa.

Herr Edenman har fäst sig vid de
risker som här skulle uppstå. Jag vill
från ett annat område komma med ett
vittnesmål. .lag är en av ledamöterna
av den nämnd för beviljande av lånehjälp
till utländska läkare som tillsattes
för ett par år sedan. Jag frågade vid
sista sammanträdet, om vi hade gjort
några förluster på de lån som beviljats
dessa som här genomgå fortbildning.
Jag erhöll då svaret, att man till dags
dato icke gjort några förluster, men jag

Vissa studentsociala stödåtgärder.

vill då betona, att amorteringstiden för
åtskilliga av dessa lån då ännu ej var
utgången. När denna lånefond startades
vid 1947 eller 1948 års riksdag eller

— jag är inte säker på att jag kommer
ihåg rätt årtal — genomfördes, det vill
jag här fastslå, precis vad man i reservationen
och i motionen här ifrågasatt,
nämligen lånehjälp till flyktingar. Vad
de utländska studenterna beträffar är
en sak uppenbar: om några människor
på något sätt ha svårt att få lån, så är
det väl dessa som ju äro alldeles isolerade.
De känna möjligen andra flyktingar,
men dessa äro icke i den ställningen,
att de kunna skriva på papper
eller få ett papper att gå i bankerna.
Jag vill också erinra om att när Stockholms
stad beviljat stipendier åt ungdom,
undantogos icke utlänningarna,
utan det bereddes då också möjlighet
för begåvade utländska studenter och
andra att få stipendier.

Herr Edenman sade att man skall ta
bort flyktingbegreppet. Om han menar
att vi i vår sociallagstiftning under senare
åren steg för steg sökt att jämställa
utlänning med svensk i arbetsprocessen
när det gäller pensionshjälp
och mödrahjälp — det ligger ju ett utskottsbetänkande
härom på bordet -—-så kan jag förstå hans uppfattning, tv
vi ha faktiskt på nästan alla områden
inom sociallagstiftningen sökt jämställa
utlänning med svensk. Dessutom har
icke flyktingbegreppet ännu tagits bort.
För närvarande ligger hos regeringen
en konvention just angående begreppet
flykting, där detta mycket noggrant diskuteras.
Det gäller alltså frågan om förlängning
av en konvention angående
flyktingar som svenska staten biträdde
1946.

Det finns en synpunkt till som man
inte alldeles bör bortse från i detta sammanhang.
I stort sett ha väl utlänningarna
i Sverige gjort en arbetsinsats som

— det må nu röra sig om balter, tyskar,
österrikare eller finnar —- mer än väl
motsvarar de sociala insatser som vi

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

gjort till förmån för dessa grupper. Om
någon skulle göra en verkligt noggrann
beräkning över vad utlänningarna betytt
i arbetsprocessen, icke minst under
dessa sista år av enorm arbetskraftsbrist,
tror jag att det skulle visa
sig, att den svenska staten icke gjort
någon förlust utan tvärtom en vinst.
Man bör kanske också fästa uppmärksamheten
vid en annan sak. Jag syftar
på ett ärende som vi ha på föredragningslistan
och som väl kommer upp
någon gång i natt, nämligen den nya
medborgarskapslagen. Om ni, mina damer
och herrar, dessa dagar hunnit läsa
igenom första lagutskottets betänkande
eller propositionen, så framgår
ju därav att man, om icke särskilda
skäl föranleda annat, kräver sju års vistelse
i Sverige för erhållande av medborgarskap.
Vi hörde nyss från statsministern,
att det fanns mycket små
skäl för att göra just dessa studerande
till svenska medborgare i förtid. Dessa
studenter äro sålunda minst sju år uteslutna
från de möjligheter som svenska
studenter ha, de må vara hur begåvade
som helst.

Vad licentiand- och doktorandstipendierna
beträffar ha dessa redan kommit
på tal. Jag är tacksam för det löfte
som uttalades från regeringens sida, att
verkligt begåvade, vetenskapligt lagda
utländska studenter under bestämda
villkor skulle kunna komma i fråga till
stipendier, men jag tycker att detta
problem därför inte behöver stå tillbaka.
Här gäller det dock inte att giva
stipendier — stipendier som vad gäller
licentiander och doktorander i vissa fall
kunna gå upp till 20 000 kronor, även
om en licentiand eller doktorand icke
utnyttjar hela det belopp som kan komma
i fråga — utan endast en kredit som,
och det visar ju erfarenheten, under
förutsättning att lånen beviljas under
bestämda villkor och under noggrann
prövning, icke torde leda till några förluster.

Jag kan alltså, herr talman, ej kom -

ma till annat, än att om man här verkligen
uppställer bestämda restriktioner
och vederbörande har för avsikt, att stanna
i landet, är den princip, som innehålles
i reservationen, en princip som just
ger uttryck åt jämlikhetssynpunkten.
Den formen för hjälp, som herr Edenman
skisserat och som tydligen är något
i stipendieväg, skulle på sätt och vis
innebära ett privilegierande av dessa
studenter framför de svenska. Den andra
formen däremot skulle vidare vara
den billigaste, och slutligen skulle den
vara den effektivaste och den som fortast
skulle komma till stånd. Under sådana
förhållanden, herr talman, måste
jag i dag, när vi komma till denna reservation,
be att få yrka bifall till denna.

I detta yttrande instämde herrar Mosesson
och Ähman.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Denna fråga har redan belysts såväl
från reservanternas sida som ur de synpunkter
utskottets majoritet anlagt vid
bedömandet av densamma. Det kunde
därför vara onödigt att förlänga debatten,
men jag vill endast understryka
att vid behandlingen inom avdelningen,
som var ganska vidlyftig, kommo vi till
det resultatet — trots all den förståelse
vi hyste för det läge flyktingstudenterna
befinna sig i — att det dock inte
var möjligt att vid bedömandet av deras
hjälpbehov tillämpa samma grunder
som beträffande de svenska studenterna.

Det är helt naturligt, att det i dagens
situation, då det råder en utomordentlig
brist på arbetskraft inom alla intellektuella
yrken, är lätt att föra ett sådant
resonemang som herr Bergstrand
fört i dag. Men en dag, då de åtgärder,
som här föreslås att riksdagen skall
besluta, ha fått verka, komma vi säkerligen
att ha tillräckligt med svenska
studenter för att fylla behoven inom de
intellektuella yrkena. Då uppstår genast
— om man skall dra ut konsekven -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

serna av det Bergstrandska resonemanget
—- ett nytt problem: striden
mellan svensk och utländsk arbetskraft
om statslånen.

Jag vill inte förutspå en sådan kommande
tid, men jag vill å andra sidan
inte heller blunda för de framtida svårigheter
som kunna uppstå, därest man
skall redan i dag införa full paritet i
fråga om dessa lijälpåtgärder mellan
utländsk student och svensk student.
Det är därför som utskottsmajoriteten
har stannat vid ett uttalande, att det,
då departementschefen har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga, förutsättes,
att spörsmålet kommer att tagas
upp till prövning och under sådana
former som trygga vederbörandes berättigade
intressen och landets behov
av denna arbetskraft. Vi böra i varje
fall inte skapa några som helst irritationer
i framtiden mellan svensk student
och flyktingstudent.

Det är mot bakgrunden av dessa synpunkter,
herr talman, som jag ber att
få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Detta borde ha varit en debatt
om svenska arbetare- och bondeungdomars
ökade möjligheter att komma
fram till akademiska eller andra examina,
för vilka de kunde vara bättre
lämpade än de som nu ibland rent av
pinas fram till dessa examina. Herrar
Håstad, Bergstrand och Kyling ha i
stället gjort det till en debatt om den
baltiska flyktinghjälpen. Får jag be
herrarna om litet mer svenskhet i debatten
!

Det är nämligen anledning att här
kontrastera den varmhjärtade tonen,
när det talas om de baltiska flyktingarna,
och det kyliga avslaget med hänvisning
till det svåra ekonomiska läget,
då man vill aldrig så litet förbättra
möjligheterna för de många begåvade
unga svenskar, som borde hjälpas fram.
Härrör inte vad högern och folkpartiet
5 — Andra kammarens protokoll 1950. N

Vissa studentsociala stödåtgärder.

beträffar denna hjärtevärme från den
omständigheten, att det här gäller en
invasion av speciell karaktär? Det är en
reaktionär invasion med stark insprängning
av f. d. §S-män. Vi märkte inte
dessa varma hjärtan under krigsåren,
när antifascistiska flyktingar förvägrades
varje annan utbildning och utkomst
här i landet än den som bestods i interneringslägren
i Långmora och Smedsbo.

Herr Edenman har i polemik med
herr Bergstrand skilt mellan arbetsmarknadssynpunkter
och humanitära
synpunkter. Jag menar att också ur
arbetsmarknadssynpunkt bör man, när
vi nu ha brist på intellektuell arbetskraft,
försöka få fram, med de åtgärder
vi föreslagit, en snabbare rekrytering
från de folkskikt i Sverige, där vi ha
en stor reserv av begåvningar som inte
utnyttjas utan tvingas vara kvar i yrken,
för vilka de inte passa. Om man
tidigare hade ägnat större intresse åt
detta, kanske vi inte i dag skulle ha
en så stor intellektuell främlingslegion
som vi ha — och vi hade sluppit importera
hundra österrikiska läkare och lärare
från Norge. Jag tror att det hade
varit en bättre rekrytering och att vi
böra försöka komma dithän.

Vi höra av statsministern, att man också
på andra vägar tillmötesgår herr Håstads
och andras begäran, när man
t. o. m. skall dela med sig av de fåtaliga
doktorand- och licentiandstipendierna
till dessa intellektuella flyktingar.
Många av dem ha framträtt med synnerligen
pockande ton och vilja på
svensk bekostnad komma fram inom
intellektuella yrken. Jag har tidigare i
riksdagen haft anledning att i ett par
fall påvisa, att stipendie- och lånevillkoren
voro bättre för dessa flyktingstudenter
än för svenska studenter från
mindre bemedlade hem. Det är alltså
inte så illa ställt, som det här uppges.

Gent emot herr Kyling vill jag siiga,
att jag inte alls bestritt att något har
uträttats. Niir han erinrar om 1945 års
beslut har jag så mycket mindre anled/■
30.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

ning att bestrida detta som jag delvis
fick gehör för min motion om utökning
av naturastipendierna.

Till herr Edenman behöver jag inte
säga så mycket, då han utom i fråga
om studentlönen i själva yrkandet i
stort sett instämmer med mig och till
och med utökat min exempelsamling
med det nya och goda direktörsexemplet.
Men när man som herr Edenman
talar om »en bärande princip inom
socialdemokratien», att alla böra ha
lika start och lika villkor vad gäller den
högre utbildningen, måste han väl erkänna
att det behövs extraordinära åtgärder,
eftersom det dock -— som jag
nyss har påpekat — är så, att 5,7 procent
av svenska folket svarar för 57
procent av studenterna vid universitet
och högskolor, medan 57 procent av
folket bara har 5,7 procent av studenterna.
Då förslå inte dessa åtgärder,
som ju huvudsakligen bestå i andra och
vidgade lånemöjligheter. De medföra i
stort sett att de förut svåråtkomliga lånen
i privatbanker ersättas med statsgaranterade
lån.

Detta är för all del ett framsteg liksom
naturastipendierna, men jag tror
inte att det i väsentlig mån kommer att
öka rekryteringen från detta folkskikt
eller kommer att förändra det faktum,
att tre fjärdedelar av dem som kunna
ta studentexamen hindras av ekonomiska
och sociala skäl att göra det. Då
höra vi från den borgerliga sidan tusen,
tusen invändningar, då är man —
när det gäller svenskar alltså —- rädd
för utarmning på intellektuell arbetskraft
inom de praktiska yrkena, och
då är man ofta framme med spärrar för
att begränsa tillströmningen.

Jag vet att vårt förslag om studentlön
kommer att avslås, men det hindrar
inte att vi vidhålla det, därför att det
är den enda princip som bär fram. Det
är det enda förslag som verkligen gör
villkoren lika och begåvningen avgörande
—- icke föräldrahemmets ekonomiska,
sociala eller geografiska läge.

Även om herr Edenman har instämt
med mig i stort sett, kommer han till
det resultatet, att detta bara är ett demonstrationsförslag;
man kan inte
komma längre nu, säger han. Det är
mycket vackert, herr Edenman, med
bugningar för principerna, men när
man åtminstone kan ge ett gott handtag
med så litet pengar som halvannan miljon,
tror jag man borde göra detta praktiska
offer åt principerna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag skall
försöka att inte irritera herr Johansson
i Stockholm beträffande svenskheten,
han är mycket känslig på den
punkten. För min del vill jag emellertid
också hålla på det svenska.

Jag vill börja med att understryka de
principiella synpunkter, som både utredningen,
departementschefen och utskottet
anslutit sig till i fråga om utbildningsmöjligheternas
demokratisering.
Härvidlag heter det i utlåtandet:
»Urvalet till de högre utbildningsbanorna
bör sålunda — oavsett social ställning,
ekonomiska förutsättningar och
bostadsort — uteslutande bero på vederbörandes
intellektuella förutsättningar
och lämplighet för studier».

Jag begärde emellertid närmast ordet
med anledning av herr Edenmans anförande.
Jag undrar om han inte såg litet
för optimistiskt på möjligheterna i
detta fall. Han säger bl. a. beträffande
studentlönen, att den kanske är aktuellare
än vi tro, och tillägger att »de konservativa»,
som nu hålla på låneformen,
skola inte tro att de vunnit någon
framgång, utan stipendier är det riktiga
och bättre än lån. Att det är
bättre att få pengarna till skänks än
att låna dem, den saken är fullkomligt
klar. Herr Edenman säger vidare i en
replik, att först då studierna bekostas
helt av samhället, blir det en verklig
demokratisering. Han talar om att det

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

är ett samhällsnyttigt arbete detta och
påpekar det oriktiga i att en läkare
skall behöva dras med 30 000 å 40 000
kronors skuld etc.

Man får nog inte bara tänka på dem
som gå denna väg fram till högre examina.
Det finns andra yrken i samhället
som också böra kunna göra anspråk
på en god start. Jag tänker på fria företagare,
hantverkare, jordbrukare m. fl.
Om vi anse att denna grupp, som går
den lärda vägen, skall ha allt gratis
när den börjar, då kan man inte säga
att exempelvis en verkstadsägare måste
börja med att låna och sedan dras med
detta lån hela sitt liv. Detta går inte
att försvara, sådant innebär ingen demokratisering.
Om det hela skall drivas
så långt, att alla skola få stipendier,
måste vi slopa en mångfald av låneformer,
som vi nu ha för att hjälpa människor
till självhjälp, och ersätta dem
med direkta bidrag. Jag tror att herr
Edenmans resonemang härvidlag är
verklighetsfrämmande.

Jag vill utan tvekan bekänna mig till
»de konservativa» i detta fall, och jag
tror att det går att få mycket bra sällskap
— vore finansministern inne är
jag nästan övertygad om att också han
i detta sammanhang skulle bekänna sig
till »de konservativa». Om vi vilja hålla
oss på verklighetens mark skola vi inte
döma ut dessa lån till de studerande,
ty dels kosta de samhället mindre, och
dels får man inte underskatta den hjälp
de ändå innebära. Jag har själv en
smula erfarenhet av detta, och man
vet ju, hur mycket denna hjälpform
verkligen uppskattas. Värdet ligger kanske
framför allt däri, att man kan låna
pengarna utan säkerhet. Men att tänka
sig att staten skulle träda in med så
stora belopp, att de täckte alla studiekostnader,
vore orimligt.

Det har anförts tidigare — jag tror
av herr Kyling — att det inte är så säkert
att det vore enbart till fördel för
dessa grupper, om de skulle få pengarna
kontant, utan återbetalningsskvl -

Vissa studentsociala stödåtgärder.

dighet alltså. Nu är det ju så, att lönen
tillmätes i viss mån efter studiekostnaderna,
och jag undrar om det
ens vore lyckligt för vederbörande själva,
att vi demokratiserade så långt, att
alla finge samma lön i samhället.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i vad anginge Avd. I punkterna
I och II, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på bifall till motionerna II: 504 och
11:505 av herrar Johansson i Stockholm
och Holmberg; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. I punkterna
I och II i utskottets förevarande
utlåtande nr 172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna II: 504 och 505 av herrar
Johansson i Stockholm och Holmberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i Avd. I punkterna
I och II gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen given
proposition biföll härefter kammaren
utskottets hemställan i Avd. I punkten
III.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Vissa studentsociala stödåtgärder.

I avseende å Avd. I punkten IV gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bergstrand begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. I punkten
IV i utskottets förevarande utlåtande
nr 172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl
av herr Bergstrand, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 66 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i Avd. I punkten IV gjorda hemställan.

Slutligen blev på därå gjord proposition
utskottets hemställan i Avd. I
punkterna V och VI av kammaren bifallen.

Avd. II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumsskolorna m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
in. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut,
såvitt propositionen angår rekommendation
nr 87 angående yrkesvägledning;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken in. in.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågan;
och

nr 187, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till främjande av
bostadsförsörjningen, såvitt gäller grunderna
för trekronorsbidragets bestridande,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
med anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12.

Anslag till grundförbättringar in. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 48, med anledning av Kungl.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Grandförbättringar: Statens avdikningsanslag.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,
Statens avdikningslånefond samt Bidrag
till jordbrukets rationalisering m. m.
jämte i ämnena väckta motioner.

Punkten I.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 135, föreslagit riksdagen att
dels medgiva att under budgetåret
1950/51 finge beviljas statsbidrag från
.statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor, dels ock för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av

4 000000 kronor till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett antal motioner.

Utskottet hemställde i denna punkt,

A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 65 och II: 77, såvitt nu vore i
fråga, ävensom 1:266 och 11:320 samt
med bifall till motionen II: 127,

1) medgiva, att under budgetåret
1950/51 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa

5 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 5 000 000
kronor;

B. att motionerna 1:179 och 11:216
samt 1:336 och 11:392 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alf red Andersson, Svedberg, Jon Jonsson,
Andersson i Tungelsta, Gustafson
i Dädesjö, Jacobson i Vilhelmina, Andersson
i Hyssna och Jonsson i Järvsand,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

å motionerna I: 65 och II: 77, såvitt nu
är i fråga, 1:266 och 11:320 ävensom
II: 127,

1) medgiva, att under budgetåret
1950/51 skulle få beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet) — — — riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av vad utskottet
i punkten I hemställt anförde:

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att yttra
mig något om två motioner. Det gäller
motionerna 1:179 och 11:216, vilken
senare jag framburit i denna kammare.

Genom 1945 års författningsändring
infördes nya principer för bidrag från
statens avdikningsanslag. Bidraget differentierades
i så måtto, att i den lägre
klassen skall bidrag utgå med en tredjedel
och i den högre klassen med hälften
av den godkända kostnaden. De fall, då
den högre bidragsprocenten kan utgå,
finnas angivna i 5 § andra stycket bidragskungörelsen,
vars ordalydelse är
följande: »Är företaget av särskild betydelse
ur allmän synpunkt, såsom att
därigenom i avsevärd utsträckning beredes
tillskottsjord för ofullständiga
jordbruk, förbättrade levnadsvillkor för
den jordbrukande befolkningen i orten
eller eljest betingelser för jordbruksdriftens
uppehållande i önskvärd omfattning,
eller har företaget väsentligen
till ändamål att avhjälpa skada, som
förorsakats genom att vatten tilledes
från andra torrläggningsområden, kan
bidrag beviljas till hälften av den godkända
kostnaden.»

Dessa, såsom man måste beteckna
dem, i viss män oklara stadganden ha
givit anledning till olika tolkningar,
ehuru den praktiska tillämpningen inte
blivit aktuell förrän beslutet om jord -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

brukets rationalisering trädde i kraft,
vilket ju skedde den 1 juli 1948. Sålunda
har man på vissa håll utgått från
att det högre bidraget skulle kunna beviljas
redan då ett torrläggningsföretag
medfört ett mera avsevärt tillskott av
jord för ett enda ofullständigt jordbruk.
I en promemoria till lantbruksstyrelsen
den 22 maj 1949 har emellertid Kungl.
Maj:t förklarat, att en dylik tolkning
av bidragskungörelsens innebörd är
oriktig. På grund härav ha lantbruksnämnderna
lämnat det beskedet, att
högre bidrag inte kan utgå, därest inte
en torrläggning omfattar minst sex till
åtta ofullständiga jordbruk.

Tillämpningen av 1945 års bidragskungörelse
enligt den av Kungl. Maj:t
och lantbruksstyrelsen vedertagna tolkningen
har kommit att medföra högst
ogynnsamma verkningar i vad gäller
de glest befolkade områdena, framför
allt då norrut i landet. Tidigare ha
väl regelmässigt till avdikningsföretag,
framför allt då i de norra landskapen,
utgått 50 procent av de godkända kostnaderna.
Då nu i överensstämmelse
med förenämnda fastställda tolkning det
högre bidraget inte kan beviljas därest
inte ett avdikningsföretag omfattar
minst sex till åtta ofullständiga jordbruk,
måste ju konsekvensen härav bli
den, att inom områden med gles bebyggelse
den lägre bidragsprocenten i
regel kommer att utgå för de förbättringsarbeten
om vilka här är fråga. Det
torde nämligen inte vara omöjligt att
annat än i undantagsfall i berörda områden
av landet åstadkomma torrläggningsföretag
med minst nyssnämnda
antal innehavare av ofullständiga jordbruk
som intressenter. Med kännedom
om föreliggande förhållanden måste
man nog utgå från att det övervägande
antalet ansökningar om bidrag kommer
att röra sig om företag omfattande
högst tre ofullständiga jordbruk.

Vid 1948 års riksdag har det visserligen
fastslagits, att bidrag till torrläggningsföretag
borde utgöra ett led i en

mera omfattande rationaiiseringsverksamhet,
och i fråga om själva grundprincipen
i det avseendet torde någon
anmärkning inte kunna göras. Riktlinjerna
härför innebära ju som bekant,
att inan från statsmakternas sida skall
medverka till åstadkommandet av jordbruk
av sådan storlek och produktionsförmåga,
att brukaren har möjlighet att
utan subventionering av produkterna
kunna få en varaktig försörjning. Uppenbart
är emellertid att det inom stora
områden, framtör allt då vad gäller
skogsbygderna i vårt land, föreligger i
stort sett ringa förutsättningar för tillskapande
av dylika bärkraftiga jordbruk.
Liksom hittills får man nog räkna
med att innehavarna av ofullständiga
jordbruk — sådana komma att finnas
även i fortsättningen för oöverskådlig
tid framåt — komma att i mycket stor
utsträckning vara beroende av arbetsinkomst
vid sidan av jordbruksdriften.
Många äro dock självmant inriktade på
att genom torrläggning och nyodling
utöka den förut odlade arealen. Men det
är, såsom förut framhållits, framför allt
på grund av den glesa bebyggelsen ofta
omöjligt att sammanföra minst sex till
åtta ofullständiga jordbruk i ett så att
säga sammanhängande torrläggningsföretag.
Enligt min mening måste det betraktas
som i hög grad otillfredsställande
att förutsättningen för erhållande av
den högre bidragsprocenten skall vara
beroende av om i ett torrläggningsföretag
kan ingå ett i förväg fastställt minsta
antal delägare. I alla händelser innebär
denna bestämmelse ett missgynnande
av vissa innehavare av småbruk,
som genom förbättringar av det slag,
varom här är fråga, önska åstadkomma
en förstärkning av sitt jordbruk och
vilkas ekonomiska förhållanden äro sådana,
att behovet av största möjliga bidrag
är synnerligen trängande.

Såsom skäl för differentiering av bidragsprocenten,
på sätt som i det föregående
skildrats, har anförts, att tillkomsten
av ett företag med ett större

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

antal intressenter skulle stimuleras och
påskyndas därigenom att i sådana fall
en högre bidragsprocent kan påräknas.
Detta förefaller emellertid något tvivelaktigt.
Vid planeringen av torrläggningsföretag
torde vederbörande förrättningsman
kunna bifda sig uppfattning
om huruvida förutsättningar föreligga
att få med erforderligt antal delägare.
Och om möjlighet härtill förefinnes,
synes inte tillkomsten av nya
delägare böra föranleda stimulans i
form av högre bidragsprocent, detta så
mycket mindre som ett företag, omfattande
ett flertal fastigheter, vilkas ägor
gränsa till varandra, ur ekonomisk synpunkt
är förmånligare att utföra än ett
företag omfattande endast en till tre
delägare. Med hänsyn till dessa förhållanden
menar jag, att tillräcklig anledning
måste föreligga att företa en revision
av de år 1945 beslutade grunderna
angående bidrag ur statens avdikningsanslag.

Nu har utskottet här på sätt och vis
uttalat sig ganska välvilligt om motionerna.
Utskottet har ju befunnit sig i
det läget, att det kunnat hänvisa till att
man ämnar företa en utredning avseende
en ändring av grunderna för bidragsgivningen
ur statens avdikningsanslag.
Jag vill gärna hoppas, att de
synpunkter jag här anfört därvidlag
komma att beaktas, detta särskilt som
jag är övertygad om att dessa synpunkter
äro värda allt beaktande. Jag vill
också här passa på tillfället, när jag nu
ser herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
här närvarande, att
han för sin del, vilket jag också är
övertygad om att han kommer att göra,
ägnar detta spörsmål det allra största
intresse.

Med hänsyn till att den fråga vi motionerat
om kommer att bli föremål för
utredning genom lantbruksstyrelsens
försorg har jag ingen anledning att
framställa något yrkande om bifall till
vår motion. I fråga om de andra punkter,
där det föreligger delade meningar

mellan utskott och reservanter, vill jag
nu endast nämna, att jag vid blivande
votering kommer att rösta för reservanternas
förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Vid behandlingen av denna fråga
i jordbruksutskottet avgåvos tio röster
för bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
som innebär ett oförändrat belopp,
nämligen 4 miljoner kronor, till detta
ändamål, och 10 röster för 5 miljoner
kronor, alltså en höjning med en miljon.
Visserligen finnas bara åtta reservanter
antecknade, men det beror på att
två voro förhindrade att avge sin reservation.

Vad själva sakfrågan angår äro vi väl
alla av den uppfattningen, att en höjning
av anslaget skulle vara önskvärd.
Denna uppfattning delas också av departementschefen,
som i propositionen
säger att han anser, att vissa skäl otvivelaktigt
kunna åberopas för en höjning
av anslaget, men han åberopar
samtidigt det statsfinansiella läget som
orsak till att en höjning inte kan komma
i fråga. Jag får ju säga, att jag blev
ganska överraskad i utskottet och också
här av att man är så förfärligt angelägen
om att höja anslag. Det finns väl
inte många anslag, där det inte höjs
någon röst för ökning, men samtidigt
är man ju angelägen att få lägre skatter.
Detta är en inställning, som jag för
min del inte tycker går riktigt ihop. Tv
om man skall öka utgifterna, kan man
inte kräva att skatterna skola sänkas;
detta om den saken.

Sedan vill jag säga herr Ericsson i
Sörsjön, att jag är mycket förvånad
över hans långa anförande, i vilket han
lämnade en mycket ingående redogörelse
för sin motion. Han har tydligen
missuppfattat vad utskottet skrivit. Det
står nämligen inte så som han säger, att
utskottet på sätt och vis ställt sig välvilligt
till motionen, utan utskottets ställningstagande
innebär ett direkt bifall
till densamma.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herrar
Alfred Andersson m. fl.

Herr HjEGGBLOM: Herr talman! Vad
beträffar herr Jacobsons i Vilhelmina
förvåning över att det kunde finnas
människor, som ville höja ett anslag
samtidigt som de på annat håll talade
om skattesänkning, vill jag för egen del
och å deras vägnar, som motionerat på
samma sätt som jag, påpeka, att samtidigt
som motionen avlämnades hade
framförts förslag om anslagsminskning
till precis samma belopp i fråga om anslaget
till statlig lagerhållning, vilket
vi ville ha nedprutat med det belopp,
varmed anslaget till statens avdikningsbidrag
skulle höjas. När departementschefen
tog slutlig ställning till hur stort
anslaget till lagerhållningen skulle bli,
inträffade emellertid att han prutade
detta anslag från 7 miljoner till 6 miljoner
kronor. Det kanske i någon mån
komplicerar situationen. Men såsom
nionde huvudtiteln var presenterad för
oss, när motionen skrevs, innebar vårt
förslag icke någon höjning av den slutliga
anslagssumman.

Sedan skall jag gärna medgiva, att
det så här i slutet på riksdagen, när vi
mer och mer komma underfund med att
den ekonomiska situationen icke är så
gynnsam i fråga om överskott på budgeten
som vi trodde vid riksdagens början,
icke är direkt trevligt att driva
kravet på en så pass stor höjning av anslaget
som här sker. Men å andra sidan
är det klart, att ett bibehållande av
anslaget vid det tidigare beloppet dock
betyder en mängd av obehagligheter för
åtskilliga människor här i landet. Situationen
i fråga om detta avdikningsanslag
är ju följande. Här fungera statliga
tjänstemän, nämligen lantbruksingenjörerna.
Dessa arbeta så mycket
de hinna med att uppgöra förslag, som
sedan gå in till lantbruksstyrelsen. Hos

lantbruksstyrelsen hopas undan för undan
sådana bidragsansökningar. Såvitt
man kunnat se ökas summan av de på
prövning beroende bidragsansökningarna
för varje år med en miljon kronor.
Så har det varit, och så kommer
det av allt att döma att bli, om icke
anslaget höjes. Det betyder, att de 4
miljoner kronor, som nu föreslås, ingalunda
komma att räcka till för att hålla
balansen nere vid vad den varit tidigare,
utan man låter balansen undan
för undan stegras. Det kan ju icke vara
direkt trevligt att det sker på det sättet.

Jag är förvånad över att när det gäller
nionde huvudtiteln man icke tycks
ha tillåtelse att räkna med automatiska
utgiftsstegringar. Det är andra huvudtitlar
i budgeten, där utan vidare sådan
anslagshöjning fått motiveras. Men här
gäller det ingenting annat än en automatisk
utgiftsstegring, som blir en följd
av att tidigare beslut om bidrag till
avdikning skola fullföljas. Det är ingenting
annat än gamla beslut som ha lett
fram till detta: det är en automatisk
utgiftsstegring. Man tycker att det är
beklagligt, att denna icke kan få verkställas,
när vi ändå leva i vad man
kallar en högkonjunktur.

Bakom detta förhållande, att bidragsansökningarna
bli liggande så länge hos
lantbruksstyrelsen, kunna tornas upp en
hel del privata och personliga tragedier.
Den som får en avdikningsplan
uppgjord med kostnadsberäkningar och
dylikt men får vänta fyra eller fem år,
innan pengarna falla ut, riskerar att
kostnadsberäkningarna icke stå sig.
Herr Jacobson i Vilhelmina är mycket
väl underrättad om att vi i jordbruksutskottet
hade en sådan historia, där
ett stort dikningsföretag kom och presenterade
en uppgift, att arbetet kostat
kolossalt mycket mera än vad som var
beräknat. Vi voro med om att hänvisa
vederbörande till att hos Kungl. Maj:t
söka få en förbättring av bidraget. Jag
känner till andra sådana situationer.
Människor, som fått sina planer upp -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Grnndförbättringar: Statens avdikningsanslag.

gjorda och vetat, vilka beräkningar som
gälla för bidrags erhållande, ha för att
få någon fart på det hela satt i gång arbetet
med lånade pengar men sedan kommit
i svårigheter, när de fått vänta alltför
länge på bidrag.

Jag medger gärna, att det är icke
trevligt att yrka på en anslagshöjning i
den situation vi befinna oss i. Men det
är icke heller någon trevlig situation
för dem, som äro beroende av dessa
bidrag, att de få en så lång väntetid
som det här blir. Man borde åtminstone
kunna hålla balansen vid samma nivå
vid budgetårets slut som vid dess
början.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Sörsjön (kort genmäle)
: Herr talman! Endast ett par ord
till herr Jacobson i Vilhelmina. Han
sade att han var ganska förvånad över
att jag höll ett så pass långt anförande
beträffande den sak som vi motionerat
om. Han sade också, att utskottets motivering
utgjorde egentligen ett direkt bifall
till motionerna 1:179 och 11:216.
Ja, men det där är väl ändå litet oriktigt,
herr Jacobson. Saken är väl den,
att utskottet i motiveringen anfört att
den fråga, varom vi motionerat, kommer
att bli föremål för utredning, och
följaktligen hemställer utskottet, att
dessa motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tyckte, att herr Hseggbloms anförande
bitvis präglades av ekonomisk
realism och verklighetssinne. Därför
blev jag litet förvånad över att han i
denna fråga kom till den slutsats vartill
han kom. Jag måste för min del med
herr Haeggbloms egna ord säga, att detta
att så här i riksdagens avslutningstimme
höja ett fvramiljonerkronorsanslag
med 25 procent rimmar mycket illa

med den allmänna återhållsamhet, som
både regeringen och riksdagen försökt
att visa just med hänsyn till de realiteter
som ligga bakom oss. Finansministern
har väl bättre möjlighet än jag att
upplysa om dessa förhållanden. Men
jag tror nog, att vi stå i den situationen,
att den syn vi ha på det allmänna budgetekonomiska
läget i dag kanske visar
sig vara litet mera optimistisk än vad
den borde vara. Det finnes således i dag
ingenting som talar för att man skall
se mera optimistiskt på denna fråga än
för ett par månader sedan, men det är
mycket som talar för att man borde se
mera pessimistiskt på möjligheterna att
klara det statsbudgetära läget.

Jag måste säga, att när jag prövat
nionde huvudtitelns olika anslag har
det nog icke varit denna fråga som
åsamkat mig de största svårigheterna
att presentera riksdagen en sträv hållning.
Det har onekligen varit andra
punkter i nionde huvudtiteln, där jag
för min del haft det besvärligare att
svälja återhållsamheten än just här.

När man talar om den balans som
skulle föreligga är det siffermässigt en
ganska besvärande två- eller treårsbalans.
Men när man börjar titta närmare
på dessa ärenden är det en hel del, som
äro så pass gamla, att utvecklingen har
löpt ifrån ärendenas eget existensberättigande.
Det måste ju ändå finnas
ett visst givet förhållande mellan kostnaderna
och båtnadsvärdet. Det förhållandet
kunde icke sällan med nöd och
näppe balanseras för tre eller fyra år
sedan. Men med den kostnadsutveckling,
som skett på arbetsområdet och
på andra områden, kommer en ny bedömning
av åtskilliga av dessa ärenden
sannolikt att innebära, att de läggas åt
sidan såsom varande icke ekonomiskt
försvarbara. Även med beaktande av
social båtnad, brukningsbåtnad och
andra begrepp, som här skola vägas in
i båtnaden, tror jag, att en revision av
balansen med hänsyn till dagens förhållanden
skulle giva en annan och

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

siffermässigt sett hyggligare bild än den
som redovisas just nu.

Jag kommer från dessa utgångspunkter,
herr talman, fram till att det är
klokast att följa reservanterna.

Herr H^EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill icke på något vis
bryta den rätt ensartade stämningen i
fråga om synen på läget, som kom
till uttryck i statsrådets anförande. Det
som uppkallade mig var bara det uttalande
han gjorde, att det kanske fanns
andra punkter på nionde huvudtiteln,
där han hellre velat göra en höjning.
Det betvivlar jag icke. Men jag skulle
bara vilja fästa uppmärksamheten därpå,
att när det gäller avdikning är det
kolossalt mycket som fattas. Vi började
täckdika någon gång på 1870-talet. Vi
hade vid den sista jordbruksräkningen
1944 hunnit med 26 procent av arealen.
Gör jag litet regula-de-tri av detta,
skulle det dröja 200 år, innan vi bli färdiga.
Detta gäller visserligen täckdikning.
Men innan denna kan göras måste
avdikning ske. Jag hoppas, att i den
mån det i framtiden gives möjlighet
till anslagsökning i varje fall icke denna
post blir helt bortglömd.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle): Herr talman! Jag är villig
erkänna, herr Haeggblom, att om vi
hade haft möjlighet att pruta på anslagen
till lagerhållning, såsom föreslagits
i motionen, hade situationen varit en
annan i dag. Men den möjligheten står
nu icke öppen.

Till herr Ericsson i Sörsjön vill jag
säga, att jag tycker att det var en lek
med ord när han sade, att hans motion
icke bifallits därför att utskottet yrkat

avslag. Det är ju så, herr Ericsson i Sörsjön,
att utskottet yrkar avslag på
grundval av en motivering, där utskottet
säger följande: »I fråga om bidragsvillkoren
finner utskottet skäl tala för
att en ändring överväges därutinnan i
de hänseenden, som angivits i motionerna
I: 179 och II: 216 samt I: 336 och
II: 392. Emellertid har utskottet inhämtat,
att 1948 års torrläggningsutredning
genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 april
1950 fått medgivande att, i den mån så
finnes nödvändigt för decentraliseringens
genomförande, till utredning och
behandling upptaga jämväl frågor rörande
grunderna för utlämnande av lån
och bidrag till torrläggningsföretag.»

Av det anförda framgår klart och tydligt
att herr Ericssons i Sörsjön motion
är bifallen, fastän den av formella skäl
i första hand måste avslås.

Herr ERICSSON i Sörsjön (kort genmäle)
: Jag är tacksam för det löfte
herr Jacobson i Vilhelmina givit om
detta. Jag skulle bli glad, om det resulterade
i att den växel, som herr Jacobson
ställt också kommer att framdeles
infrias.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av detta utlåtande ävensom
handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.53 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Anslag till grundförbättringar in. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 48, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,
Statens avdikningslånefond samt
Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m. jämte i ämnena väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkten I.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.
(Forts.)

Vid fortsatt föredragning av punkten
I lämnades enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr STJÄRNE, som yttrade: Jag
skall inte, herr andre vice talman, upprepa
vad herr Hseggblom framhöll angående
statens avdikningsanslag. Jag
vill endast uttala min tacksamhet över
att utskottets majoritet har beaktat det
stora anslagsbehov som här föreligger.
Det innebär alltid ett framsteg jämfört
med förra året, då för sanuna yrkande
endast tre utskottsledamöter hade
reserverat sig.

Vad gäller sakfrågan må det förlåtas
om man hyser en stilla undran över
herr statsrådets yttrande före middagen.
Han sade att höjningen av detta anslag
ej rimmade med den allmänna återhållsamheten
med statsutgifter. Han sade

vidare, att detta ej var den svåraste
punkten i jordbrukshuvudtiteln att komma
till rätta med och att det var säkrast
att biträda reservationen.

När högen av ansökningar, som ej
kunna behandlas, år för år blir allt
större och väntetiden för de sökande
allt längre, undrar man hur statsrådet
egentligen till sist tänker komma till
rätta med problemet. Att märka är, att
det här till övervägande del rör sig om
mindre jordbruk, huvudsakligast i skogsbygderna,
där s. k. torv- eller mossjordar
rätt allmänt förekomma. Dessa jordar
undergå alltjämt en förmultningsprocess,
vilket gör att de sjunka och
efter några tiotal år efter en tillfredsställande
avdikning åter bli försumpade.
En ny fördjupad avdikning måste
då verkställas för att nöjaktiga skördar
skola kunna erhållas. Dessa företag ställa
sig i allmänhet mycket dyrbara, och
utan statsbidrag kunna oftast dessa jordbruksinnehavare
ej gå i land med företagen.
Vid dylika arbetens planläggning
tänker man väl ej heller på och vet kanske
inte ens om, att man kan få vänta
flera år innan bidrag kan erhållas.
Dröjsmålet blir därför ofta i hög grad
förlustbringande.

Det är vid dålig avdikning ej nog med
den förlust, som förorsakas av den sjunkande
och mindervärdiga skörden. Professor
Nanneson har påvisat, att den
behållna fastighetsräntan, d. v. s. markvärdet,
sjunker inte bara i proportion
till den minskade skörden utan betydligt
hastigare. Detta har bekräftats av
eu mångfald specialundersökningar.
Förhållandet får sin förklaring i de s. k.
fasta kostnaderna. Vid en viss given
driftform och arealanvändning är en
avsevärd del av kostnaderna t. ex. för
jordens bearbetning fast, d. v. s. ungefär
lika stor vare sig skörden är någon

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

eller några hundra enheter större eller
mindre per hektar. Har man t. ex. i ett
visst fall en medelskörd av, låt oss säga
2 500 skördeenheter per hektar samt en
behållen fastighetsränta av 75 kronor
per hektar, alltså 3 öre per skördeenhet,
kan under för övrigt oförändrade förhållanden
men med lägre skörd fastighetsräntan
sjunka till 0, innan skörden
sjunkit till 1 500 å 1 800 skördeenheter
pr hektar. Fastighetsräntan sjunker med
andra ord vid oförändrad driftform
och oförändrade fasta kostnader starkare
vid fallande skörd än skördeminskningen.

Jag har, herr talman, velat anföra
detta för att påvisa, vad några års uppskov
med en nödvändig torrläggning
kan betyda för jordbrukare med ej särskilt
grundmurad ekonomi.

Jag kan, herr talman, till sist ej underlåta
att göra en jämförelse med de
bidragsbelopp, som under avdelning III
i detta utlåtande föreslagits för jordbrukets
rationalisering. Där får lantbruksstyrelsen
med avräkning av de stora reservationer,
som här finnas, så gott som
allt vad den begär. Departementschefen
har visserligen prutat 700 000 kronor
från begärda 13,7 miljoner för den inre
rationaliseringen, men det är också allt.
Departmentschefen säger, att det är angeläget
att verksamheten ej skall hämmas
av brist på medel. Ja, det vill jag
gärna hålla med om, men, herr statsråd,
kan ej detta uttalande tillämpas
också på torrläggningsverksamheten i
den form, varom här är fråga? Dess angelägenhetsgrad
är onekligen fullt jämställd
med jordbrukets rationalisering
i övrigt, vilket ju klart framgår av lantbruksstvrelsens
uttalande. Det är därför,
även med hänsyn till det ekonomiska
läget, svårt att förstå den stvvmoderliga
behandling, som denna verksamhet
alltjämt blir föremål för från
högsta ort.

Med vad jag sålunda anfört yrkar jag,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet
i punkten I hemställt dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobson i Vilhelmina begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I i utskottets förevarande utlåtande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Pettersson i
Dahl äskade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 69 ja och
85 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 128, hemställt att riksdagen
måtte till Bidrag till jordbrukets ratio -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

nalisering anvisa ett reservationsanslag
av 11 500 000 kronor.

I motionerna I: 65 av herr Isaksson
m. fl. och II: 77 av herr Larsson i Karlstad
m. fl., likalydande, hade yrkats,
bl. a., att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
måtte anvisas ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

I motionerna I: 334 av herr Spetz
och 11:396 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., likalydande, hade hemställts,
att till samma ändamål måtte anvisas
ett reservationsanslag av 10 000 000
kronor.

Utskottet hemställde i punkten III,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 65 och II: 77, såvitt nu
vore i fråga, ävensom I: 334 och 11:396,
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 11 500 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i punkten III anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har väckt en motion på
denna punkt, och här finnas några saker,
som jag tror kammaren har anledning
att observera.

När vi skrevo motionen vid riksdagens
början, försökte vi komma underfund
med hur stor anslagsförbrukningen
var, men vi lyckades inte fullt klara
ut den saken. Nu har det ju gått nära
fem månader sedan dess, och man vet
nu mera om hur saken ligger till än
vad man gjorde vid riksdagens början.
För inre och yttre rationalisering ha
under budgetåret 1948/49 anvisats 16,8
och för budgetåret 1949/50 18 miljoner
kronor. Sammanlagt ha alltså under två
år anvisats 34 800 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har till lantbruksnämnderna
under dessa två år anvisat
ett belopp av 16 408 000 kronor, men
det är att märka, att dessa 16 miljoner
till största delen äro oförbrukade. Pengarna
äro anvisade och i viss mån bevil -

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

jade, men arbetena äro inte utförda
och pengarna äro inte utbetalda. Statsrevisionen
har sett på denna sak, därför
att statsrevisorerna redan förra året
fäste riksdagens uppmärksamhet på hur
litet som hade förbrukats av det stora
anslag, som Kungl. Maj:t hade begärt på
denna punkt.

Här finns nu en siffra, som jag tror
man kan obetingat lita på, och den
visar att det den första maj i år förelåg
en behållning på 32 336 000 kronor.
Man har alltså under två år beviljat
34 800 000 kronor och har ännu den
första maj i år en behållning på
32 336 000 kronor, d. v. s. man har under
två år förbrukat 2 464 000 kronor.

Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
på denna punkt innebär, att riksdagen
till de 32 miljoner, som här funnos den
första maj, skall lägga ytterligare 11,5
miljoner. Det betyder att vi komma att
möta det nya budgetåret med en behållning
av över 40 miljoner kronor, medan
man på två år endast har förbrukat ej
fullt 2,5 miljoner kronor.

På den förra punkten diskuterades
sparsamhet, och man talade om svårigheten
att få budgeten att gå ihop. Där
gällde det att bevilja ytterligare en
miljon som behövs omgående, men denna
miljon har kammaren för fem minuter
sedan vägrat att anvisa. Kan det
vara riktigt att andra kammaren, efter
att ha avvisat ett aktuellt nödvändigt
krav, några minuter senare beviljar 11,5
miljoner, som utan tvivel komina att
stå över till ett annat år?

Jag vill kraftigt understryka, att det
här icke är fråga om hur vare sig den
inre eller den yttre rationaliseringen
skall bedrivas. Jag har intet önskemål
att det skall ändras någonting i fråga
om det arbete, som kan utföras i enlighet
med riksdagens direktiv, men jag
menar, att det dock bör vara en naturlig
strävan från riksdagens sida att försöka
få anslagen någorlunda i paritet
med behoven, detta så mycket mer som
statsrevisorerna ha sagt ifrån just på

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

denna punkt, att man borde bemöda sig
om en noggrannare anslagsberäkning.

Jag tycker det är litet underligt att
jordbruksutskottet inte har ägnat större
uppmärksamhet åt den motion, som
föreligger på denna punkt, men å andra
sidan ha nog inte de siffror jag här har
nämnt blivit redovisade i jordbruksutskottet,
och därför föreligger väl i viss
mån ett nytt läge.

Jag skall, herr talman, inte trötta
kammaren med någon längre utläggning
i denna sak, men jag vill i alla
fall ställa ett yrkande, som jag anser
motsvara vad som i detta läge borde
vara det riktiga. Under de två budgetåren
1948/49 och 1949/50 har riksdagen
för ifrågavarande ändamål beviljat
34 800 000 kronor. Enligt inhämtade
upplysningar av kungl. lantbruksstyrelsen
var den 1 maj i år behållningen på
anslaget 32 336 000 kronor. Medelsförbrukningen
på 1 år 10 månader har
alltså uppgått till 2 464 000 kronor. Med
hänvisning härtill får jag hemställa, att
riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag och med anledning av
motionerna 1:65 och 11:77, såvitt nu
är i fråga, ävensom 1:334 och 11:396,
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
med ett formellt belopp
av 100 kronor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill komplettera vad herr Waldemar
Svensson anförde med en del synpunkter,
som kanske kunna göra att
kammaren ser litet annorlunda på detta
problem.

Det är inte så överraskande om lantbruksnämnderna
budgetåret 1948/49,
då de trädde i verksamhet, inte utnyttjade
hela det belopp av 16 miljoner,
som stod till deras förfogande. Man
hade ju under det året i huvudsak att
organisera upp själva apparaten, och
man kom egentligen inte i gång med
arbetet förrän låt mig säga under det

sista kvartalet av året. Om jag däremot
ser på utvecklingen under de två sista
åren, när lantbruksnämnderna ha haft
sin organisationsapparat färdig och varit
parata att sätta in sitt arbete på den
inre och yttre rationaliseringens område,
äro siffrorna litet annorlunda.

För budgetåret 1949/50 anvisades 18
miljoner, varav 6 skulle falla på den
yttre och 12 miljoner på den inre rationaliseringen.
Lantbruksstyrelsen har
räknat med att man under innevarande
budgetår skulle ha ungefär 7,5 miljoner
kronor över av anvisade medel, och därför
inskränker sig departementet till
att föreslå ett anslag på 11,5 miljoner.
För nästkommande budgetår skulle alltså
kunna disponeras 19 miljoner, fördelade
med 6 miljoner på den yttre och
13 miljoner på den inre rationaliseringen.

Det är i huvudsak beträffande den
inre rationaliseringen, som lantbruksnämnderna
mera på allvar ha satt i
gång arbetet. Jag vill anföra några siffror
för att belysa detta. Under det första
verksamhetsåret, 1948/49, disponerade
lantbruksnämnderna för inre rationaliseringsarbete
7 miljoner kronor. Herr
Svensson i Ljungskile rör sig med en
siffra för innevarande budgetår på
cirka 3 miljoner, som han inhämtat
från lantbruksstyrelsen. Den siffran
kan i och för sig vara riktig, tv den
representerar det belopp, som lantbruksstyrelsen
hade utbetalat till den 1
maj. men om jag i stället ser på det belopp.
som lantbruksnämnderna till samma
datum hade beviljat men icke utbetalat
— bidragen utbetalas i efterhand
— höjs siffran från 3 till ungefär
9 miljoner. Vid en diskussion så sent
som för ett par dagar sedan med lantbruksstyrelsens
tjänstemän, som ju ha
överblick över hela fältet, fick jag höra,
att man för innevarande år behöver
utanordna medel som troligen överstiga
de 12 miljoner, som skulle stå till förfogande
för inre rationalisering.

Det tillkommer ytterligare en del om -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

ständigheter att beakta om jag ser på
nästa budgetår, när det enligt förslaget
skulle stå ungefär 13 miljoner till förfogande
för inre rationalisering.

Lantbruksnämnderna ha nu möjlighet
att styra rationaliseringsanslagen åt
det håll där de bäst behövas. Man kan
flytta över ett anslag från den yttre
rationaliseringen till den inre och från
den inre till den yttre, varhelst behovet
i första hand aktualiseras. När nu belastningen
för den inre rationaliseringen
stigit från 7 miljoner 1948/49 till 12
miljoner 1949/50 är det mycket möjligt
att man för nästa år får räkna med en
medelsåtgång av låt mig säga omkring
16 miljoner för inre rationalisering.
Bara med en fortsatt utveckling i samma
takt som hittills skulle alltså det
beloppet behövas, men så tillkommer
ytterligare en omständighet, nämligen
att vi inte ha någon byggnadsreglering
beträffande jordbrukets ekonomibyggnader
kommande år. Beståndet är onekligen
sådant, att man i och med att
byggnadsregleringen släppes för jordbrukets
ekonomibyggnader har att
emotse en starkare accentuering av
önskemål och äskanden om bidrag för
restauration av ladugårdsbyggnader och
ekonomibyggnader. Det skulle därför
inte förvåna mig så mycket om det
skulle visa sig, att vi nästa år behöva
inte 15—16 utan 17—18 eller kanske
t. o. m. 19 miljoner för att klara behovet
av inre rationalisering.

I fråga om den yttre rationaliseringen
har utvecklingen varit annorlunda, det
är jag den förste att erkänna. När lantbruksnämnderna
började sitt arbete,
voro de mången gång föremål för en
misstänksam observans från jordbrukarnas
sida. De hade således anledning
att sköta sin verksamhet försiktigt och
aktsamt just när det gällde detta litet
mera brännande problem — på den inre
rationaliseringsfronten kan det ju
knappast bli några kontroverser. Alla
människor erkänna att småbruket behöver
bättre ladugårdar och ekonomi -

Nr 20.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

byggnader, hjälp för täckdikning och
betesanläggningar, för stenröjning och
jordkörning och vad det nu kan vara.
På det yttre området, där det är fråga
om komplettering och sammanläggning,
komma gärna de politiska motsättningarna
mera tydligt i dagen, och jag tror
det var en klok politik av lantbruksnämnderna
att gå ut med all erforderlig
försiktighet — de hade ju också fått
direktiv i den vägen från lantbruksstyr
elsen.

Anslagen för den yttre rationaliseringen
ha således varit blygsamma. De
komma för innevarande år att kanske
röra sig upp emot 1 miljon men knappast
överstiga detta belopp. Om jag
emellertid presumerar den utvecklingen
på den inre fronten, att vi för nästkommande
år få räkna med en belastning
på 16—17 miljoner kronor, då står
det kvar någonting på 14—15 miljoner
för den yttre rationaliseringen nästa år,
om jag har räknat rätt. Är det för mycket?
kan man fråga sig''. Ja, det kan hända,
att det inte går åt, men det kan också
hända att det går åt. Jag har nämligen
gjort den erfarenheten, att lantbruksnämnderna
ha varit mycket försiktiga
i starten. Det är inte alls ovanligt
att det från jordbrukarhåll kräves,
att lantbruksnämnderna skola visa större
aktivitet när det gäller att utöva förköpsrätten
och över huvud taget utöva
en aktiv inköpspolitik. Det är åtskilliga
jordbrukare, som vilja ha kompletteringsjord
eller kompletteringsskog och
som tycka, att lantbruksnämnderna äro
litet för försiktiga därvidlag.

Jag ber att få erinra om att det inte
var länge sedan vi hade en interpellationsdebatt
här i kammaren, där herr
Johnsson i Skoglösa gjorde gällande, att
lantbruksnämnden i södra Älvsborgs
län borde ha utnyttjat förköpsrätten i
ett fall, där den av skilda anledningar
inte gjorde det. Ponera att lantbruksnämnden
i södra Älvsborgs län utnyttjat
förköpsrätten i detta speciella fall,
som jag vet att många jordbrukare an -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Bidrag till jordbrukets rationalisering''.

sågo vara ett typfall, där lantbruksnämnden
bort ingripa, då hade det med
en gång medfört utgifter på det yttre
rationaliseringsanslaget på avsevärda
belopp. Ponera att alla våra 26 lantbruksnämnder
en gång var under nästkommande
budgetår få liknande rationaliseringsfall
att arbeta med, så är det
slut på de ungefär 13 miljoner, som
skulle stå till förfogande, om kammaren
går på utskottets förslag.

Jag har velat anföra dessa siffror för
att få så att säga en mera realistisk bild
av det hela. När lantbruksnämnderna
komma i gång på allvar — och för varje
månad som går bli de varmare i kläderna
— och framför allt när jordbrukarstämningen
börjar gå över dithän
att man anser, att om man har instrumentet,
skall det också användas för att
skaffa ofullständiga jordbruk mera jord
och skog, då komma anspråken med all
säkerhet att stiga. Om man är för snål
i detta fall, hyser jag utomordentligt
stora begymmer för hur det rationaliseringsarbete,
som alla anse vara prisvärt
och nödvändigt, skall kunna utföras
i den utsträckning, som lantbruksnämndernas
arbetskapacitet medgiver.
Ponera att det går åt 16 å 17 miljoner
för de inre rationaliseringsarbetena!
Ponera att man börjar köpa litet mera
energiskt och intensivt än vad man har
gjort! Då äro 13 å 14 miljoner på den
sidan inte mycket att vinka på. Vi måste
ju ändå räkna med att om vi äro för
snåla, ha vi en organisationsapparat
som kan göra en del men som på grund
av brist på medel är oförmögen att arbeta.
Äro lantbruksnämnderna oförmögna
att arbeta betyder det mindre
bidrag till framför allt småbrukarna,
när de vilja förbättra sina ekonomihus
och med olika jordförbättringsåtgärder
vilja sanera sina jordbruk och få dem
mera bärkraftiga.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Ifall man finge sammanställa

det anförande, som chefen för jordbruksdepartementet
nu har hållit angående
detta anslag, och det han höll i
fjol angående nödvändigheten av att
bevilja ytterligare tio miljoner till jordfonden,
så är det nästan rad för rad
samma sätt att argumentera, dvs. han
gör antaganden på den ena punkten efter
den andra. Jag förordade då, att
man skulle dra in de tio miljonerna.
Var är anslaget till jordfonden i år? Det
finns inte i budgeten. Jag letade länge
för att få se anslaget åtminstone redovisat,
men det finns så mycket pengar
att det försvunnit helt och hållet. Ponera,
sade statsrådet då, att vi få anlägga
ett stort samjordbruk i varje län!
Men det har bara blivit ett litet samjordbruk
i ett län hittills.

Man behöver inte diskutera inre och
yttre rationalisering var för sig, när det
gäller anslagsfrågan, tv Kungl. Maj :t har
fullmakt att dirigera pengarna dit de
behövas. Här är det på det sättet att
lantbruksstyrelsen har anvisat sammanlagt
16,4 miljoner för inre och yttre
rationalisering under två år, men av
detta ha blott utbetalats 2 464 000 kronor,
och det finns en behållning på
32 336 000 kronor. Det är inte på något
sätt troligt, att lantbruksnämnderna
kunna förbruka mer än detta. Skulle
det högst otroliga inträffa, skulle ju
statsrådet kunna göra som sker i så
många andra fall, begära ett anslag på
tilläggsstat. Det behöver inte stoppa någonting
eller föranleda någon katastrof,
men jag är inte rädd för att diskutera
den saken i januari nästa år.

Sedan säger statsrådet, att vi ha ett
instrument och det bör arbeta. Det tycker
jag också, men jag skall be att få
säga till den verkan det hava kan, att
det finns lantbruksnämnder i denna
dag, som ha så usla anslag till resor,
expenser och instrument, att det finns
tjänstemän, som skulle vara ute i fältarbete
men som i stället sitta på sina
rum vid sina skrivbord. Det finns lantbruksinspektörer
som ha över 100 kon -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

torsdagar per år, ehuru de skulle behöva
vara ute snart sagt alla dagar. Det
skulle behövas pengar där, men det
finns inte.

Detta är inte någon jordbrukspolitisk
fråga. Det är inte fråga om att försöka
stoppa vare sig inre eller yttre rationalisering
efter de principer som riksdagen
bestämt. Det är en ren budgetfråga,
en fråga om hur man skall handskas
med budgeten, och skulle vi överallt
stapla pengar på samma sätt som
här sker, skulle denna budget se fruktansvärd
ut. Det är det som det gäller.
Jag tycker nog att riksdagen i detta
fall skulle lyssna till statsrevisorernas
kritik, ty det är egentligen de, som fört
fram denna sak.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När herr Svensson i Ljungskile efterlyser
vad det har blivit med pengarna till
jordfonden, kan jag glädja honom med
att säga, att där visade det sig att man
icke hade behövt använda så mycket
pengar under det sista året, att det
fanns anledning att begära någon förstärkning.
Vi försöka följaktligen klara
oss med de pengar vi redan ha i jordfonden
för nästa budgetår.

När herr Svensson på nytt drar sin
sifferserie, vägrar han att lyssna på det
argument, som jag tycker här är det avgörande.
Det är inte fråga om vad lantbruksnämnderna
ha betalat ut ur sina
kassor, utan det är fråga om vad de
den 1 maj ha beslutat skall utgå ur kassan.
Man betalar bidragen i regel när
arbetena öro slutförda eller i det närmaste
slutförda. Den 1 maj hade lantbruksorganen
utanordnat 9 miljoner
kronor till arbeten, som utförts under
innevarande år. .lag förmenar att det
är en riktigare beräkning om man undersöker,
hur mycket nämnderna beslutat
att utbetala, än att som herr
Svensson bita sig fast vid ett datum och

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

kassan och så mycket är det kvar i
kassan. Kassaställningen är inte det
realistiska uttrycket för hur den ekonomiska
ställningen är, utan det är de
ekonomiskt förpliktande beslut, som
nämnderna ha utfärdat under en viss
tid.

Sedan anser herr Svensson, att det är
bättre att vara snål nu och, om inte
pengarna räcka till, på tilläggsstat begära
ytterligare medel av riksdagen.
Detta är naturligtvis en fråga om vad
man har för principer i budgetarbetet,
om tilläggsstaten skall bli någon form
av en andra riksstat eller om tilläggsstaten
skall vara vad den från början
varit avsedd till. Vi ha varit överens
om, i varje fall i den nuvarande regeringen,
att icke besvära riksdagen på
tilläggsstat med anslagsäskanden, som
man kan förutse på den ordinarie och
normala budgeten. Här har herr Svensson
tydligen en annan uppfattning, och
denna uppfattning må väl stå för hans
del. Jag tror emellertid att riksdagen är
mera tillfredsställd med den teknik i
budgetarbetet, som jag menar att vi
ha accepterat såsom den rätta.

Herr Svensson klagade vidare över
att lantbruksnämnderna hållits så pass
snålt i fråga om resor, expenser och
annat, att man delvis har en organisation
som går i tömning. Jag erinrar om
att hela denna organisation är ny. Den
sattes i gång den 1 juli 1948. Den behövde
ett halvt år och mera till för
sin upporganisation, för att finna en
form för sitt arbete. Den har arbetat ett
år i eu försiktig form, och den kommer
väl kanske nästa år att börja arbeta
mera för fullt. 1 ett sådant läge bjöd
försiktigheten, när man inte visste någonting
om det normala medelsbehovet
för resor och expenser, att man höll
desa summor så små som möjligt, och
det har Kungl. Maj:t och riksdagen
gjort. Jag har emellertid kunnat konstatera
innevarande år, att de pengar som
stått till förfogande för resor, ha varit
i knappaste laget, och därför har jord -

sägu, att så mycket har betalats ut ur
(i—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

bruksdepartementet för någon månad
sedan, om det kan vara till något gagn
för herr Svensson att få reda på det,
beviljat ett överskridande med 600 000
kronor för lantbruksnämndernas omkostnads-,
expens- och resekostnadsanslag
innevarande år. Med detta överskridande
har jag fått garantier från
lantbruksstyrelsens tjänstemän, som hålla
i hela denna apparat, att lantbruksnämnderna
skola kunna arbeta så tillfredsställande
som man kan begära intill
den 1 juli, när det nya anslaget står
till förfogande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
tacka för denna sista upplysning. Den
var säkerligen värdefull. Det är ju emellertid
inte fråga om, om det är värdefullt
för herr Svensson, utan det är ju
jordbruket vi diskutera. Jag tror det är
värdefullt för jordbruksnämnderna att
detta anslag får överskridas, ty det har
faktiskt varit så, att nämnderna delvis
varit desorganiserade av brist på anslag.

När det sedan gäller den inre rationaliseringen
och den summa, som beviljats,
så var den -— jag har den exakt
här — 8 656 000 kronor den 1 maj i år,
men här finnas 18 392 000 kronor, som
icke äro disponerade på något sätt.

Nu har jag inte den uppfattning, som
herr statsrådet försökte tillskriva mig,
att man skall bevilja för små anslag och
sedan komplettera på tilläggsstat, utan
jag har den uppfattningen, att man
skall försöka bevilja så riktiga anslag
som möjligt. Jag tror, att här räcka
dessa 18 miljoner, men jag sade att om
det mot förmodan skulle visa sig, att
man tagit miste, finns den av mig omnämnda
möjligheten. Man behöver inte
taga risken av att man måste stoppa
upp arbetet. I det fallet är det inte någon
skillnad.

När det sedan gäller regeringens
principer i budgetarbetet eller rättare

sagt brist på principer, så framgå de
ganska klart om man jämför vad statsrådet
anförde beträffande punkt I i
detta betänkande och på denna punkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror att denna debatt är utomordentligt
nyttig, framför allt för herr
Svensson i Ljungskile.

När vi började debatten, fanns det
något på 30 eller 33 miljoner att röra
sig med. Nu har den summan sjunkit
ihop till 18 miljoner, och få vi fortsätta
ett tag till, komma kanske herr Svensson
och jag till ungefär samma siffra.
Herr Svensson säger, att det tills dato
har utanordnats 8,6 miljoner. Jag sade
cirka 9 miljoner. Jag räknade med att
före den 1 juli kommer det utanordnade
beloppet att stiga till åtminstone 12
miljoner kronor. Vidare räknade jag
med att beloppet för den inre rationaliseringen
nästa år — om man fortsätter
med denna utveckling — kanske skall
uppgå till 16 eller 17 miljoner kronor.
Om vi således taga hänsyn till detta äro
vi nere i ungefär det överskott på den
yttre rationaliseringen under nästa år
— 12 å 13 miljoner kronor — som jag
meddelade redan i mitt första anförande.
Det har emellertid tagit litet längre
tid för herr Svensson i Ljungskile att
komma fram till detta.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Det är möjligt
att även statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
skulle kunna inhämta
någonting av denna debatt. Jag
nämnde redan i mitt första anförande,
att det under två år utanordnats sammanlagt
16 408 000 kronor. I den siffran
ingå dessa 8 656 000 kronor. I lantbruksnämndernas
kassa fanns det emellertid
den 1 maj i år 32 336 000 kronor.
Arbetena ha nämligen inte varit färdiga.

Det har således inte förekommit någon
skridning i min framställning. Där -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

emot kan det hända, att statsrådet inte
från början uppfattade vad jag menade.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tillåter mig ifrågasätta den nytta
kammaren har av en uppgift av den innebörden,
att det fanns så och så mycket
i lantbruksnämndernas kassa den
1 maj. Har inte kammaren större anledning
att av herr Svensson i Ljungskile
eller av mig få reda på hur lantbruksnämndernas
ekonomiska ställning är
den 1 maj?

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! De synpunkter herr Svensson
i Ljungskile framfört här i debatten
kommo också till synes, när vi inom
utskottet behandlade dessa motioner,
men inte ens herr Svenssons egna partivänner
accepterade denna linje. Efter
det klarläggande anförande, som här
hållits av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och av vilket det
framgick att man inte vill riskera att
hela verksamheten kommer att stoppas
upp, ber jag att helt kort få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HASGGBLOM: Herr talman! Det
har alltså här i kammaren ställts ett
nytt yrkande, som inte framkom under
utskottsbehandlingen, och då är det
kanske riktigt att de olika partierna i
detta nya läge deklarera sin ståndpunkt.

De uppgifter herr Svensson i Ljungskile
lämnat i dag hade vi inte tillgängliga
i utskottet. Jag tycker dock att de
skäl äro bärande, som jag i utskottet
anförde gentemot det förslag, som då
förelåg. Jag hade för ögonen precis det,
som kammarens ledamöter ha anledning
att tänka på, nämligen hur det går
när man beviljar för snåla anslag till
jordbruket. Då hamna vi i den situation,
som vi behandlade under första
punkten, nämligen att ansökningar på
8—9 miljoner kronor voro inneliggande
men att det inte fanns pengar till

Bidrag till jordbrukets rationalisering.

dem. Jag får ju säga, att det är trevligare
att gå framtiden till mötes med anslagsreservationer
än med sådana bidragsansökningar
som måste läggas på
hög i lantbruksstyrclsen. Ur jordbrukets
synpunkt måste det vara bättre att
ordna så, att dessa pengar finnas reserverade.
I en svår situation i framtiden
kan det kanske bli lika svårt att få ett
statsråd att gå med på en höjning på en
miljon kronor till detta ändamål, som det
var att i dag få statsrådet Sträng att gå
med på en höjning med en miljon kronor
till grundförbättringar.

Jag vill sedan framhålla, att vi från
vårt partis sida voro mycket positivt
inställda till hela rationaliseringsfrågan.
Vi höllo inte mycket på förköpsrätt
och expropriationsrätt, men vi deklarerade
att småbruket behövde rationaliseras
både med yttre och inre medel.
För den yttre rationaliseringen behövdes
de bidrag och lån, som vi voro
med på att bevilja, och vidare erfordrades
en aktiv inköpspolitik. Vi voro
emellertid också på det klara med att
den inre rationaliseringen låg oss varmare
om hjärtat. Jag blev tacksam när
jag hörde statsrådet meddela, att det
inte tycks bli så snålt med bidragen till
den inre rationaliseringen, som man
hade anledning att befara när man i
propositionen i fjol angav en fördelning,
som gav väsentligt mera åt den
yttre rationaliseringen än åt den inre.
Här har nu skett en överföring av ganska
betydande belopp.

För att alltså i framtiden inte komma
i samma situation som vi befunno
oss i när det gällde punkt I — där jordbrukarna
lämnade in bidragsansökningar
i överflöd, vilka det emellertid
inte fanns medel till — utan i stället
under åtminstone några år framåt ha
en reserv, her jag för min del att få
ansluta mig till utskottets förslag. Jag
gör detta så mycket hellre, som det för
mig var en ganska ljuv musik att höra,
att såväl förköpsrätten som de andra
mindre behagliga delarna av den yttre

Nr 20.

Tisdagen den

Ändring i kommunalskattelagen.

rationaliseringen i så ringa grad kommit
till användning under de år som
gått.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten III gjorda hemställan dels ock
på bifall till det av herr Svensson i
Ljungskile under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Ilerr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
III i utskottets förevarande utlåtande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Svensson i Ljungskile under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes
likväl av herr Svensson i Stenkyrka,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 145
ja och 29 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten III.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 53, med anledning av Kungl.

23 maj 1950 em.

Maj :ts proposition angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 3.

Ändring i kommunalskattelagen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 241, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,

3) förordning om ändrad lydelse av
78 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), och

4) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag; samt

B) godkänna i propositionen angivna
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting.

De under A) angivna författningsförslagen
inneburo omläggning av det
kommunala ortsavdragssystemet efter i
huvudsak samma linjer, som år 1947
godkändes för statsbeskattningens vidkommande.
Uppdelningen av ortsavdraget
i grundavdrag och familjeavdrag

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

skulle sålunda upphöra; likaså hade
föreslagits upphävande av bestämmelserna
om bankning och om det s. k.
20-kronorsavdraget. För skattskyldig
som under beskattningsåret varit gift
och bott tillsammans med andra maken,
hade föreslagits ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i
ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor. Ogift skattskyldig,
som under beskattningsåret haft
husföreståndarinna hos sig anställd och
haft hemmavarande barn, för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, skulle
åtnjuta ortsavdrag med samma belopp
som gift skattskyldig. Ortsavdragen för
skattskyldig, som icke vore hänförlig
till någon av nyssnämnda kategorier,
skulle enligt förslaget bestämmas till
följande belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor,
i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp
IV 1 340 kronor och i ortsgrupp
V 1 400 kronor. Barnfamiljerna skulle
kompenseras för borttagandet av barnavdragen
genom en höjning av de allmänna
barnbidragen från 260 kronor
till 290 kronor.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
anginge grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

I anledning av propositionen hade
väckts ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna 1:509
av herrar öhman och Helmer Persson
samt 11:603 av herr Persson i Landafors
in. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga,

dels att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 241 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) måtte besluta, att 48 § 2 mom. i
nämnda lag skulle erhålla i motionen

Ändring i kommunalskattelagen.

angiven lydelse, innebärande, att skattskyldig,
som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, och därmed likställd
skulle åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 2 500 kronor, i ortsgrupp II
2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronär,
i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i
ortsgrupp V 3 000 kronor, samt annan
skattskyldig i ortsgrupp I 1 600 kronor,
i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp
III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900
kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor;

dels att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj ds förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag
måtte besluta, att 1 § nämnda lag skulle
erhålla i motionen angiven lydelse,
innebärande höjning av de allmänna
barnbidragen till 300 kronor om året.

I de likalydande motionerna I: 510 av
herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 604 av herr Persson i Landafors
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d hemställer,
att den pågående skatteutredningen
får i uppdrag att under provisorietiden
utreda frågan om ett verkligt
existensminimum och att Kungl. Maj:t
därefter framlägger förslag därom i
samband med den signalerade definitiva
nya kommunalskattelagstiftningen».

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 241, i de delar propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
78 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); och

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

4) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag; samt

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:31
av herr Spetz och II: 31 av herr Svensson
i Ljungskile in. fl.;

b) de likalydande motionerna I: 475
av herr Näsström m. fl. och 11:567 av
herr Kärrlander m. fl.;

c) de likalydande motionerna I: 508
av herr Velander in. fl. och II: 606
av herr Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet;

d) de likalydande motionerna 1:509
av herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl., såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet;

e) de likalydande motionerna I: 510
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 604 av herr Persson i Landafors
m. fl.;

f) de likalydande motionerna I: 511
av herrar Björck och Lindblom samt
II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ståhl, såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet; och

g) motionen II: 602 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson,
Falk, Werner, Damström, Johnsson i
Skoglösa och Kärrlander, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka en höjning
av det allmänna barnbidraget till 300
kronor och att i enlighet därmed

dels utskottet bort förklara, att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 241,
såvitt anginge det i punkten 4) under I)
i utskottets hemställan angivna författningsförslaget,
icke kunnat av riksdagen
oförändrat bifallas och med bifall
till de likalydande motionerna 1:475
av herr Näsström m. fl. och II: 567 av
herr Kärrlander m. fl. ävensom de lika -

lydande motionerna I: 509 av herrar
Öhman och Helmer Persson samt II:
603 av herr Persson i Landafors in. fl.,
såvitt sistnämnda motioner anginge
frågan om höjning av barnbidragen,
antaga av reservanterna framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag;

dels punkten b) under II) i utskottets
hemställan bort utgå;

dels ock utskottet bort hemställa, att
de i punkten d) under II) i utskottets
hemställan angivna likalydande motionerna
1:509 och 11:603 — såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet
— i den mån desamma icke blivit
besvarade genom vad reservanterna
hemställt under I) punkten 4, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II)

av herrar Gustaf Elofsson, Veländer,
Wehtje, Werner, Hagberg i Malmö
samt Johnsson i Skoglösa, som hemställt,
att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna I:
508 och 11:606 samt motionen 11:602
— med godkännande av vad utskottet
föreslagit beträffande ortsavdragen vid
den kommunala beskattningen därjämte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande
av de synpunkter som av reservanterna
anförts, för 1951 års riksdag
framlägga förslag till en reform av den
kommunala beskattningen, omfattande
främst grunderna för den allmänna
skatteutjämningen samt frågan om fastighetsskattens
avskaffande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Å kommunistiska gruppens vägnar
har jag i denna kammare väckt en
motion, nr 603, samt en följdmotion,
nr 604.

Vi dela uppfattningen, att det är hög
tid att ordna en humanare och mera
rättvis kommunalskattelagstiftning. 1928

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

års lag är föråldrad och verkar hänsynslös.
Frågan är bara hur de nya
bestämmelserna skola se ut. Vid detta
tillfälle gäller det endast ändring av
ortsavdragen, där de gamla och för nuvarande
förhållanden alldeles för låga
avdragen ersättas med nya fasta och
högre avdrag. Den förenkling av ortsavdragen
och taxeringsarbetet, som
härvid föreslås, jämte borttagandet av
barnavdragen och kompensationen av
dessa med högre barnbidrag, anse vi
åstadkomma ett mera enhetligt system
genom att följa konstruktionen för den
statliga beskattningen.

För att åstadkomma en mera rimlig
ordning i fråga om förenkling och enhetliggörande
av skatteväsendet anse vi
det möjligt att realisera följande riktlinjer.
Man bör för det första fastställa
ett rimligt existensminimum. Ortsavdragen
böra vidare bli mera enhetliga för
såväl den kommunala som den statliga
skatten samt ha samma storlek som
fastställt existensminimum. Vidare bör
kommunalskatten i likhet med statsskatten
uttagas efter en progressiv skala.
Slutligen böra barnavdragen vid beskattningen
utbytas mot kontanta barnbidrag.

Den nu av regeringen föreslagna partiella
reformen i fråga om ändring av
ortsavdragen och kompensation genom
höjda barnbidrag samt att det skattebortfall
som uppstår skall täckas delvis
av statsmedel, är uttryckligen ett provisorium
i avvaktan på en mera definitiv
reform av kommunalskattelagstiftningen.
Vi ha dock ansett, att det redan nu
vore befogat att ställa upp de riktlinjer,
efter vilka man bör arbeta sig fram i
fortsättningen på detta område.

Jag tar först frågan om fastställandet
av ett rimligt existensminimum. Vi ha
i andra sammanhang ofta ställt krav
på att statsmakterna skulle utreda och
fastställa ett sådant existensminimum
för att få en grundval och några fasta
hållpunkter för socialvårdens olika grenar
samt för skattelagstiftningen i detta

Ändring i kommunalskattelagen.

land. Detta har avvisats av riksdagen.
Nu har man fått bevittna, att de lokala
skattemyndigheterna på olika platser i
landet fastställt ett existensminimum,
som väl kan betraktas som ganska godtyckligt
tillyxat, eftersom riksdagen
vägrat att taga upp frågan, och detta
existensminimum sålunda inte grundar
sig på en mera ingående utredning. I
vår motion nr 604 ha vi begärt, att en
sådan utredning bör verkställas under
den provisorietid, som det här talas
om, för att få fram ett verkligt existensminimum.
Utskottet har emellertid yrkat
avslag på denna motion.

Ett framräknat existensminimum för
hela landet bör utgöra den gräns, där
inkomsttagare, vars inkomster icke
överstiga nämnda existensminimum,
icke bör åläggas att betala kommunalskatt
eller statlig inkomstskatt. Följde
man denna princip skulle ortsavdragen
göras lika för den statliga och kommunala
skatten och vara till storleken lika
med fastställt existensminimum. Vid
särskilt ömmande fall har man dessutom
det särskilda avdraget å 2 000
kronor att reglera med. Det skattebortfall,
som genom en dylik anordning
skulle uppstå ute i kommunerna, torde
förr eller senare aktualisera frågan om
uttagande även av kommunalskatten
efter en progressiv skala, detta för att
fördelningen av denna skatt i större
utsträckning må komma att läggas över
på dem, som ha en bättre skattekraft,
d. v. s. de högre inkomsttagarna.

Vi anse det till slut ändamålsenligt
— såsom jag redan nämnt — att barnavdragen
utbytas mot barnbidrag.

När vi nu i våra motioner I: 509 och
II: G03 föreslagit, att ortsavdragen göras
lika för den kommunala beskattningen
och den statliga beskattningen, att
barnbidraget blir 40 kronor som kompensation
för det bortfallna barnavdraget
samt att kommuner och landsting
kompenseras helt för det skattebortfall,
som uppstår genom reformen, så anse
vi detta vara förslag, som böra kunna

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

bli ändamålsenliga för den blivande definitiva
skattelagstiftningen och angiva
förenklade riktlinjer för denna.

Bevillningsutskottet har varit synnerligen
ordknappt då det gällt våra motioner
och endast yrkat avslag på desamma.
Då vi emellertid anse, att de
innehålla förnuftiga och för de fattiga
skattebetalarna högst reella och betydelsefulla
förslag, ber jag, herr talman,
att under punkt I få yrka bifall till motionerna
I: 509 och II: 603, som stå upptagna
i punkt II) d) i utskottets hemställan.
I mom. 4 yrkar jag bifall till reservation
I. Under punkt II) e) ber jag
att få yrka bifall till motionerna 1:510
och II: 604.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Det förslag, som har framlagts i
Kungl. Maj:ts proposition angående en
omläggning av ortsavdragen vid den
kommunala beskattningen dithän, att
grundavdrag, familjeavdrag, bankning
och 20-kronorsavdraget skola borttagas
och ersättas av ett förhöjt ortsavdrag
jämte höjda barnbidrag, har nu behandlats,
och utskottsmajoriteten har gått
in för att godkänna Kungl. Maj:ts proposition
i oförändrat skick.

Emellertid ha några av oss i bevillningsutskottet
inte kunnat i alla delar
godkänna detta förslag, eftersom vi
anse, att man genom denna förändring
av ortsavdragen kommer att i ganska
stor utsträckning minska kommunernas
skatteunderlag, vilket kommer att
medföra en skatteövervältring från vissa
inkomsttagare på fastighetsägarna.
Genom den fastighetsbeskattning, som
vi för närvarande ha, få fastighetsägarna
svara för garantiskatten, oavsett om
de ha inkomster, som motsvara vad
denna innebär för dem eller ej. Genom
den höjning av ortsavdraget, som skulle
ersätta de borttagna delarna vid kommunalskatteberäkningarna,
kommer här
att ske en övervältring av skattebördan,
som i många fall, i synnerhet för dem
som ha de allra största skuldbördorna

och de sämsta inkomsterna men som
äro ägare av fastigheter, kommer att
medföra ett ökat skattetryck, alldeles
särskilt om de ekonomiska förhållandena
skulle försämras. Vi ha därför från
vår sida förmenat, att om man nu skall
företaga den ändring, som här är föreslagen,
mot vilken vi i och för sig inte
ha något att invända, borde det ske
vissa kompletteringar dels i så måtto,
att man tar bort fastighetsskatten, och
dels så att man på annat sätt försöker
lindra skattebördan för dem, som eljest
skulle få det största skattetrycket genom
dessa förändringar.

Det gäller i detta fall även barnavdragen.
Det kan i varje fall enligt min mening
inte vara riktigt att, som man
föreslår i propositionen och i utlåtandet,
bara höja dem från 260 till 290 kronor,
tv det kommer att föra med sig, att
man i de kommuner, där man har en
hög utdebitering, kommer att övervältra
en del av skattebördan på barnfamiljerna.
Därför ha vi i reservationen föreslagit,
att man skall höja barnbidraget
inte med 30 utan med 40 kronor, varigenom
man skulle kunna skipa rättvisa
även för dessa barnfamiljer.

När det gäller frågan om fastighetsskatten
och de höjda ortsavdragen ha
vi reservanter velat, att man skulle hos
Kungl. Maj:t begära en utredning, vars
resultat skulle kunna framläggas för
1951 års riksdag. Den bestämmelse om
höjning av ortsavdragen, som man här
föreslår, skulle ju inte träda i kraft
förrän år 1952, och då skulle det mycket
väl kunna låta sig göra att till dess
få fram ett förslag om borttagande av
fastighetsskatten eller andra sådana
ändringar, så att inte det belopp, varmed
man nu lättar skatterna för en del
skattedragare, i stället övervältras på
andra.

Man har i fråga om dessa saker sagt,
att den skatteökning, som fastighetsägarna
i detta avseende komma att få,
skulle vara mycket obetydlig. Det kan
kanske vara riktigt, att denna övervält -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

ring inte blir så stor, om man räknar
den genomsnittligt för alla fastighetsägare
i vårt land, men genom den
ojämnhet i skatteunderlaget som förefinnes
i olika kommuner kommer denna
börda att i många fall bli mycket
stor, och det kommer säkerligen inte
att bli någon angenäm present för dessa
skattedragare att få en ökad beskattning,
en ökning vilken, som jag tidigare
har sagt, kommer att framför allt drabba
en del av dem, som ha den sämsta
förmågan att bära en ytterligare skattebörda.

Herr talman! Jag skall inte längre
taga tiden i anspråk i detta sammanhang.
Jag vill endast yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr
Gustaf Elofsson m. fl.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Den höjning av de kommunala ortsavdragen,
som riksdagen nu står i begrepp
att fatta beslut om, kommer att
innebära en skattelättnad framför allt
för de grupper av skattebetalare här i
landet, som äro hårdast tryckta av
skatterna. Jag tror därför, att det inte
är någon överdrift att säga, att man bör
kunna hälsa denna reform med glädje.
När det ekonomiska tillståndet har förbättrats,
så att det ger utrymme för en
viss lättnad i den direkta beskattningen,
torde det inte råda något tvivel om
att den mest angelägna uppgiften var
att höja de kommunala ortsavdragen
för att därigenom få en lättnad i de
kommunala skatterna.

I den proposition, som ligger till
grund för bevillningsutskottets betänkande
nr 57 och som i huvudsak bygger
på det betänkande, som ortsavdragskommittén
har avgivit, föreslås —
liksom även av utskottsmajoriteten —
att barnfamiljerna skola kompenseras
genom en höjning av de allmänna barnbidragen
från 200 till 290 kronor. Vid
utskottets utlåtande är fogad en reservation
av herr Sjödahl m. fl., vari före -

Ändring i kommunalskattelagen.

slås, att barnbidragen skola höjas från
260 till 300 kronor. Såväl i de motioner,
som ha väckts i denna fråga, som
i reservationen har man framhållit, att
om man skall höja barnbidragen för
att kompensera barnfamiljerna för de
bortfallande barnavdragen utgöra 30
kronor inte någon tillräcklig kompensation.
Som stöd för den uppfattningen
skall jag be att få anföra några synpunkter.

Om riksdagen skulle fatta beslut om
att barnbidragen skola höjas med endast
30 kronor, innebär det, att barnfamiljerna
kompenseras endast i de fall
där de kommunala skatterna understiga
eller uppgå till högst 10 kronor per
bevillningskrona. Medelutdebiteringen
för hela riket ligger enligt Årsbok för
Sveriges kommuner år 1949 över 10
kronor, och om man därtill lägger den
enkrona, som kommunerna skola få
bära utan bidrag av statsmedel, betyder
det, att man får en medelutdebitering,
som ligger mellan 11 och 12
kronor. Under sådana förhållanden
kommer full kompensation vid en höjning
av barnbidraget med 30 kronor,
såvitt utdebiteringen inte understiger
12 kronor, endast att utgå inom de två
lägsta ortsgrupperna. Det innebär — i
synnerhet i samband med kommunsammanslagningen,
som säkert också kommer
att medverka till en höjd utdebitering,
inte minst som man nu förutsätter
en ny dyrortsindelning — att de allra
flesta barnfamiljerna komma att bli underkompenserade
vid en höjning av
barnbidragen med endast 30 kronor.

Jag kan, herr talman, i detta fall också
erinra om att man inte har tagit någon
hänsyn till den penningvärdesförsämring,
som har inträffat sedan år
1928, när de nuvarande barnavdragen
fastställdes. Om man skulle taga hänsyn
till denna, skulle man få höja de
nuvarande barnavdragen från respektive
240, 270 och 300 kronor till 360,
405 och 450 kronor.

Om frågan om kommunal beskatt -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

ning hade lösts så, att man hade bibehållit
familjeavdraget, tror jag inte att
någon skulle ha kommit på den idén
att anse det rimligt att höja ortsavdragen
till ungefär det dubbla men att
lämna familjeavdragen — i detta fall
alltså barnbidragen — kvar på den
nivå, på vilken de fastställdes år 1928.
Jag är övertygad om att om man hade
behållit barnavdragen även i fortsättningen
skulle man ha tvingats att höja
dem till ungefär det dubbla. Det skulle
då ha blivit ett betydligt större belopp
i kostnader för staten än det som reservanterna
nu föreslå, nämligen en ökning
av barnbidragen med 40 kronor.

Enligt den kungl. propositionen och
enligt utskottets majoritet går man nu
så till väga, att man bibehåller barnavdragens
nominella värde genom att i
stället öka barnbidraget med 30 kronor,
vilket betyder dels att man inte tar någon
hänsyn till penningvärdets försämring
och dels att man inte rör avdragen,
som nu förvandlas till bidrag för
barnfamiljerna, utan låter dem stanna
på den nuvarande nivån. Det betyder
att man i de allra flesta fall underkompenserar
barnfamiljerna.

Denna underkompensation blir, herr
talman, särskilt märkbar, när det gäller
de norrländska länen med deras höga
kommunalskatter. Om jag tar de fyra
norrländska länen, har man i Jämtlands
län en kommunalskatt på 11:41 kronor,
i Västernorrland på 13: 01 kronor,
i Västerbotten på 13: 37 kronor
och i Norrbotten på 14: 38 kronor. Därtill
bör man lägga den enkrona, som
kommunalskatten skall tillåtas stiga
med utan att något bidrag av statsmedel
erhålles. I dessa län blir underkompensationen
alltså särskilt framträdande,
men jag vill understryka, herr
talman, att det gäller inte enbart de
norrländska länen. Jag kan även nämna
andra län, där medelutdebiteringen
för kommunalskatten redan nu ligger
över den gräns på 10 kronor, under
vilken man har beräknat att 30 kronor

utgöra kompensation. Det är sålunda
fallet i Gotlands, i Blekinge, i Värmlands
och i Västmanlands län; efter
den enkronashöjning som kommer blir
underkompensationen även här ganska
märkbar.

Jag skulle kunna ge ett enda exempel
på hur detta verkar. Antag att vi ha en
familj med fem barn i ortsgrupp 4 i
en kommun med en allmän kommunalskatt
av 15 kronor, vilket inte är alldeles
ovanligt, åtminstone inte för
norrländska förhållanden. Detta betyder
då, att om man ger ett barnbidrag
på 30 kronor i stället för det bortfallande
barnavdraget kommer denna familj
att bli underkompenserad med 52
kronor 50 öre. Om jag tar samma familj
i ortsgrupp 5, kommer den att bli
underkompenserad med 75 kronor. Det
betyder, att hela den skattelättnad genom
höjningen av de kommunala ortsavdragen,
som den familjen får, om den
har en årsinkomst på 5 000 kronor, försvinner.

Dessutom medför det andra olägenheter.
Kammarrätten har sålunda i sitt
remissvar påpekat den olägenheten, att
även med ett barnbidrag på 40 kronor
komma vissa familjer utan barn att få
en större skattelindring än familjer
med barn.

Om jag för att exemplifiera detta går
till Ljustorps kommun i Västernorrlands
län och där väljer en familj med
en årsinkomst av 6 000 kronor, får denna,
om den är utan barn, en skattelättnad
på 111 kronor, medan makar som
ha tre barn få en lättnad på 109 kronor.
Detta är alltså under förutsättning
att barnbidraget höjes med 40 kronor.
Ändrar jag detta i enlighet med Kungl.
Maj:ts och bevillningsutskottets förslag
till 30 kronor, betyder det, att skillnaden
mellan makar utan barn och makar
med tre barn i denna kommun blir
sådan, att de som äro utan barn få en
32 kronor större skattelindring än de
som ha tre barn. Jag skulle kunna säga,
att det ungefär betyder, att makar utan

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

barn, som ha ca 10 000 kronor i årsinkomst,
få i det närmaste lika stor skattelättnad
som makar med tre barn, som
endast lia 6 000 kronor i årsinkomst.

När betänkandet har varit ute på remiss,
ha ganska många remissinstanser
i sina svar påpekat, att ett barnbidrag
på 30 kronor i stället för de bortfallande
barnavdragen är alldeles för litet.
Bland de remissinstanser, som ha yrkat
på 40 kronor, ha vi kammarrätten,
Landsorganisationen och ett flertal
länsstyrelser. Det är kanske också riktigt,
herr talman, att nämna att det
finns även ett flertal remissinstanser,
som ha ansett, att 30 kronor är tillräckligt;
ja, det finns till på köpet ett par,
som anse att 20 kronor är tillräcklig
kompensation för barnfamiljerna. De
som anse, att 20 kronor räcka till, äro
Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund.

Det är klart, att en höjning med 10
kronor av barnbidragen kostar pengar.
Enligt de beräkningar, som man kan
göra, när det gäller de allmänna barnbidragen,
ha vi här i landet 1,7 milj.
bidragsberättigade barn. Om riksdagen
skulle fatta beslut om att de allmänna
barnbidragen skola höjas med 40 kronor
i stället för med föreslagna 30 kronor,
skulle det alltså betyda en kostnadsökning
på 17 milj. kronor.

Det är klart, herr talman, att man
måste hysa respekt för de finansiella
möjligheter, som finnas, när man går
att fatta beslut om denna reform eller
om någon annan reform. Nu är det
emellertid så, att om man betraktar dels
de beräkningar över kostnaderna, som
ha gjorts i betänkandet, och dels de
beräkningar, som man dessutom kan
göra, bör man enligt oss reservanter
inom den kostnadsram på 180 milj.
kronor, som Kungl. Maj:t har ansett, att
det finns utrymme för och som vi alltså
ha råd att använda för en höjning
av bidragen åt kommunerna, även kunna
inkludera en höjning med 40 kronor
av de allmänna barnbidragen.

Ändring i kommunalskattelagen.

Denna uppfattning om lägre kostnader
än man har räknat med stödes även
av bl. a. Landsorganisationen, som i sitt
remissvar anför dels att inkomsthöjningen
sedan inkomståret 1947 har varit
ganska märkbar och dels att kommittén
har något överskattat städernas
behov av bidrag. Man anser därför att
kostnaderna för staten ha överskattats
med 20 å 30 milj. kronor. Det må vara
hur som helst med den siffermässiga
beräkningen, men jag tror ändå, herr
talman, att man har anledning att tro,
att dessa beräkningar kanske äro gjorda
i överkant.

En annan faktor, som under alla förhållanden
kommer att nedbringa statens
kostnader, är den nedgång av de
kommunala restantierna, som kommer
att ske vid denna reforms genomförande.
Eftersom staten nu svarar för dessa,
anse reservanterna, att man bör ha
utrymme för högre barnbidrag inom
den beräknade kostnadsramen. Man
säger i kommittébetänkandet, att genom
en höjning av det kommunala ortsavdraget
komma ungefär 375 000 av de
lägsta skattebetalarna att helt befrias
från kommunalskatt. Det är detta skikt
av skattebetalare, som har svårast att
betala sina kommunalskatter. Det är då
ganska naturligt att de nuvarande restantierna
komma att gå ned, vilket kommer
att betyda en besparing för statsverket.
Hur stor denna besparing blir
kan man naturligtvis diskutera. Det
finns inte några säkra beräkningar gjorda
om den saken, men före källskattereformens
genomförande räknade man
med att restantierna uppgingo till ungefär
4 procent av de utdebiterade beloppen.
Man kalkylerade vidare med
att 00 å 70 procent av dessa restantier
kunde indrivas. Detta betyder, om jag
tar enbart kommunalskatterna vid 1948
års taxering, som det året uppgingo till
1 400 miljoner kronor, att den slutliga
skatteförlustcn efter indrivning av 00
procent av restantierna skulle bli 54
miljoner kronor ocli efter en indriv -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

ning av 70 procent 40 miljoner kronor.
Om jag i stället väljer 1949 års taxering,
som uppgick till 1 563,5 miljoner kronor,
skulle den slutliga skatteförlusten
efter indrivning av 60 procent av
restantierna bli 62 miljoner kronor.
Om man då säger, att ungefär hälften
av detta belopp kommer på kommunalskattens
del, skulle de 17 miljoner kronor,
som skulle åtgå på grund av höjningen
av barnbidragen, mycket väl
rymmas inom ramen. Jag vill också här
erinra om att efter källskattereformens
genomförande är det klientel, som blir
restfört, givetvis mera svårarbetat än
förut, när det gäller indrivning, och
att det därför är skäl att räkna med
att man inte kan komma upp till en indrivning
av över 60 procent.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga att det existensminimum, som
tillämpas framför allt av vissa större
städer, givetvis har medverkat till att
driva upp restantierna. Höjer man det
kommunala ortsavdraget, så att det
kommer närmare det statliga, finns det
kanske vissa möjligheter att få fram
en mera restriktiv behandling även när
det gäller fastställandet av existensminimum,
vilket hittills skett schablonmässigt.
Det är därför enligt reservanternas
uppfattning möjligt att höja
barnbidraget från 30 till 40 kronor
utan att detta behöver medföra ett överskridande
av den kostnadsram på 180
miljoner kronor, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Vad departementschefen anför i propositionen
om att kostnaderna komma
att stiga på grund av att man har minskat
den av ortsavdragskommittén föreslagna
beräkningsperioden från sju till
tre år kan inte ha någon avgörande
betydelse. Även i den kungliga propositionen
har man räknat med samma
kostnader som kommittén, och kommittén
har vid sin beräkning hela tiden
hållit sig till det aktuella läget och kommunernas
medelutdebitering.

Jag vill också ta kammarens tid i an -

språk något litet för att säga ett par ord
om den s. k. övervältringen. Man har i
den andra reservation, som är fogad
till utskottets förevarande utlåtande,
sagt, att om man nu går den föreslagna
vägen, betyder detta en skatteövervältring
på vissa kategorier skattskyldiga.
Framför allt skulle denna övervältring
drabba fastighetsägarna. Jag tror att
det framgår ganska tydligt av betänkandet,
att den övervältring på fastighetsägarna
som skulle ske bleve mycket
obetydlig. Jag vill erinra om att om en
fastighetsägare inte alls kan utnyttja
avdragen, och om skatten höjes med en
krona per bevillningskrona, blir det för
en fastighet, som är taxerad till 200 000
kronor — om det inte finns sådana inkomster,
att ägaren av fastigheten kan
utnyttja procentavdraget — en övervältring
av 100 kronor. På en 100 000-kronors fastighet blir det 50 kronor och
på en 50 000-kronors fastighet 25
kronor.

Det har till ortsavdragskommitténs
betänkande fogats ett särskilt yttrande
av herr Velander, där han bär givit
några exempel på hur stor övervältringen
blir. Han har som exempel tagit
Ljustorps kommun i Västernorrlands
län och sagt, att övervältringen där efter
genomförandet av reformen blir
11,8 procent på ägare av annan fastighet.
Det vill ju synas som om detta
vore en ganska kraftig övervältring,
men om man ser på de verkliga förhållandena
finner man, att ägare av annan
fastighet i Ljustorp, som nu svara
för 8 procent av den kommunala utdebiteringen,
efter reformen komma att
få svara för 9 procent. Samtidigt med
denna övervältring får gruppen sammanlagt
över 3 000 kronor mindre i
skatt än för närvarande och, om man
räknar med både inkomst- och fastighetsskatten,
över 4 000 kronor mindre.
Jag tycker ju att detta inte är någon
övervältring att vara bekymrad för.

För jordbrukarna i samma kommun
blir resultatet precis detsamma. De få

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

lägre skatter efter reformen än nu. I
reservationerna talar man om övervältringen
och gör gällande, att frågan
skulle lösas bättre om vi finge en utredning,
som toge sikte på möjligheten
att klara av statens kostnader genom
en skatteutjämning. Jag tror alldeles säkert
att övervältringen, framför allt på
juridiska personer, kommer att bli betydligt
kraftigare, om man skall lösa
statsbidraget genom en allmän skatteutjämning
till de särskilt tyngda kommunerna.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att göra den sammanfattningen, att
övervältringen på jordbruksfastigheterna
enligt kommitténs uppfattning kommer
att bli synnerligen obetydlig och
att den inte heller när det gäller annan
fastighet har någon ekonomisk betydelse.
Det kan dessutom vara av intresse
att veta hurudan utvecklingen i fråga
om fastighetsskatten har varit. År 1929
svarade jordbruksfastigheterna för 8,1
procent och annan fastighet för 12,9
procent, alltså tillsammans 21 procent
av skattekronorna, och inkomstskattekronorna
utgjorde 79 procent. Vid 1948
års taxering hade procenttalen nedgått
från 8,1 till 2,G procent för jordbruksfastigheter
och för annan fastighet från
12,9 till 8,4 procent, vilket innebär, att
fastighetsskattelcronorna då svarade för
11 procent och inkomstskattekronorna
för 89 procent av skatteintäkterna. Här
har alltså skett en utveckling, där inkomstskattekronorna
ha övertagit en
allt större andel, när det har gällt att
svara för kommunalskatten. Även där
kan man ju föra in resonemanget om
penningvärdets förändring och säga, att
övervältringen på inkomstskattekronorna
liar skett under den tid penningvärdesförändringen
inträtt, samtidigt som
ortsavdraget bär förblivit oförändrat.

När det gäller juridiska personer kan
övervältringen aldrig bli mer än 00 öre
per bevillningskrona. Eftersom kommunalskatterna
skola höjas med en krona
och aktiebolagen få göra avdrag för

Ändring i kommunalskattelagen.

kommunalskatterna innan de betala 40
procent i statsskatt, blir det i verkligheten
så att juridiska personer få en
övervältring av 60 öre per bevillningskrona.

Nu sägs det i reservationerna att man
skall sträva efter att få bort fastighetsskatten.
Jag skall inte ge mig in på
någon längre diskussion i denna fråga,
men jag vill säga att detta betyder, att
de 11 procent, som fastighetsskattekronorna
nu svara för, också skola övertagas
av inkomstskattekronorna. Sätter
man ingenting i stället, när man tar
bort fastighetsskatten, kan det ju vara
skäl i att man funderar ett ögonblick,
innan man beslutar sig för att gå den
vägen.

Herr talman! Detta var vad jag hade
att anföra. Jag skall be att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av
herr Sjödahl m. fl.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle kanske börja med att uttala
min stora glädje över att det förslag
som här föreligger har kunnat samla så
många bakom sig. I all synnerhet sedan
bondeförbundarna lyckats få högern att
avstå från det avslagsyrkande, som från
det hållet har ställts i utskottet och i en
motion, kan man säga, att praktiskt taget
alla partier stå bakom den reform,
som man här avser att genomföra. Det
är kanske också naturligt, att så sker,
ty den ortsavdragsreform som nu skall
genomföras och träda i kraft 1 januari
4952, bygger ju på att de extra skatter,
som infördes 1948 och som inte avbetalas
i år, genom denna reform skola
avbetalas.

Om vi således här kunna säga att det
råder tämligen stor enighet om själva
principen om de höjda ortsavdragen,
råder det däremot delade meningar i
fråga om detaljspörsmål. Här ha nu
olika reservanter framfört sina syn -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

punkter. Den grupp, som representeras
av herr Johnsson i Skoglösa, vill inte
följa den linje, som utskottet har gått
på, nämligen att man här som gräns
måste sätta en kronas höjning av kommunalskatten,
innan statsbidraget träder
till. Man vill i den gruppen ha full
kompensation. När man nu så ivrigt
talar för denna fulla kompensation
skulle det vara mycket intressant att
höra, varifrån vi skola ta pengarna till
denna kompensation. Mina damer och
herrar! Den reform, som vi här skola
genomföra på basis av det föreliggande
förslaget och som stödes av socialdemokrater
och folkpartister när det gäller
enkronasgränsen, medför en utgift
på 120 miljoner kronor, vilken summa
skall utbetalas till kommunerna. Om vi
därtill lägga det som reservanterna ha
vrkat på torde den ökade utgiften bli
— om vi skola följa statens skatteutrednings
beräkningar — 250 miljoner kronor,
således en ökning på 130 miljoner
kronor utöver vad Kung]. Maj:t föreslagit.
Ja, mina damer och herrar, om
pengarna funnes, så varför inte? Det är
en skön och vacker tanke att kunna
dela ut ytterligare 130 miljoner kronor.
Men man skall ju också ha pengarna
för att kunna göra detta! Och jag kan
för min del inte tänka mig, att riksdagen
har någon möjlighet att skaffa fram
vad som i detta fall behövs. Jag kan ju
unna mig den lilla vänligheten att säga:
i varje fall förefaller det mig fullkomligt
omöjligt att man dels skall göra
detta och dels också sänka statsskatten.
När man reser båda dessa krav från
samma håll, då vägrar mitt sunda förnuft
att vara med längre!

Man skall se detta så som det i verkligheten
är. Den justering av statsskatteskalan
som skall ske är beräknad till
ett sammanlagt belopp av 180 miljoner
kronor. Detta är vad som finns att tillgå.
Såvitt jag förstår finns det över huvud
taget inte mer. Det är möjligt, att
det om några år kan öppna sig större
möjligheter. Jag vill säga till min parti -

vän herr Kärrlander, som nedlade så
mycket arbete på att visa, att de 30 kronorna
i barnbidrag inte räcka till och
att det därför måste vara 40 kronor, att
jag helt och hållet kan ansluta mig till
alla de synpunkter han anförde på dessa
problem. Men för mig är inte problemet
om barnbidraget skall vara 30
eller 40 kronor, utan problemet är, om
vi över huvud taget ha råd att ge mer
än 30 kronor i barnbidrag.

Sedan kan man naturligtvis säga som
herr Kärrlander, att de 120 miljonerna
räcka till ökade barnbidrag. Ja, det är
möjligt. Det är emellertid farligt att
vara tvärsäker i sådana ting. Kommittén
har räknat på detta och med ett
barnbidrag på 40 kronor kommit till
slutsumman 197 miljoner kronor.
Ivungl. Maj :t har inte ansett sig våga
gå ifrån denna kalkyl. Nu har det från
olika håll sagts, att det är tänkbart att
de allra största städerna icke behöva
den kompensation, som man har räknat
med o. s. v., och att man därför tror
att det är möjligt att här stoppa in
ett med 10 kronor ökat barnbidrag, vilket
gör 17 nya miljoner utöver dem
som vi förut ha räknat med. Men är
det inte klokare att gå den vägen att
man säger: Här kompensera vi nu med
30-kronorsbidraget alla de kommuner
i detta land, som ha en uttaxering på
10 kronor eller därunder. Det är åtskilliga
kommuner, det veta vi, som ligga
över detta uttaxeringsbelopp. Dem
skulle vi också gärna vilja kompensera.
Men det statsfinansiella läget är sådant,
att vi inte våga oss på det i nuvarande
situation. Skola vi verkligen vandra de
vägar, som vi för bara några år sedan
så ofta beträdde och om vilka vi i dag
ha all anledning att tänka, att hade vi
inte gått dem utan varit en smula försiktigare,
så hade vi i dag inte stått där
vi nu stå? -— Är det inte klokare att
säga: Låt oss inte, som vi gjorde för
några år sedan, bara fortsätta att tro,
att det till slut blir bättre, utan låt oss
vänta med att höja barnbidraget tills vi

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

om kanske tre, fyra år äro på fast och
säker mark. Så resonerar bevillningsutskottets
majoritet, och jag tror, att
det är rätt resonerat i detta sammanhang.

Sedan är det klart att den reform vi
besluta i dag liksom de kompletteringar
som skola komma nästa år äro ett provisorium.
Det behöver varken högern
eller bondeförbundet tala om för utskottsmajoriteten.
Det konstaterar utskottsmajoriteten
i sitt eget betänkande
och framhåller därvid, att så fort det
är möjligt, skall detta provisorium avlösas
av ett system med fast skatteutjämning,
som tar hänsyn till alla de
faktorer man därvid har att räkna med.
Nästa år skola vi få kompletterande bestämmelser
i fråga om existensminimum
och rätta till de missförhållanden
i detta hänseende, som uppkommit på
olika håll ute i landet. Reservanterna
äro emellertid inte nöjda med det utan
vilja ha hela kommunalskattefrågan löst
vid nästa riksdag. De föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om
förslag till nästa års riksdag om en reform
av den kommunala beskattningen,
omfattande främst grunderna för den
allmänna skatteutjämningen samt frågan
om fastighetsskattens avskaffande.
Får man icke dessa frågor lösta nästa
riksdag, uppställer man som ett oeftergivligt
krav, att man skall ha full kompensation,
d. v. s. de extra 130 miljoner
kronor, som vi talat om förut.

Jag tror inte att det är riktigt att
handla på det sättet. Riksdagen har
skrivit och begärt att få en utredning
om kommunalskattespörsmålet, riksdagen
har hemställt att Kungl. Maj :t skall
genom en utredning låta ompröva frågan
om fastighetsskatten. Det är möjligt,
att fastighetsskatten kan komina att
avskaffas. Jag vågar inte yttra mig om
det. Det är också möjligt, att man måste
ha den kvar i någon form för att inte
ställa till ett ännu värre elände för
kommunerna på många håll än vad det
annars skulle bli. Därom veta vi ingen -

Ändring i kommunalskattelagen.

ting, och vi veta heller ingenting om
vilken ställning riksdagen kan komma
att inta, när den utredning blir färdig,
som en teknisk revision nu håller på
med, och därav föranledda förslag
framläggas för riksdagen. Det är enligt
min mening inte en klok politik att
resa sådana krav, som reservanterna
ha gjort i detta sammanhang.

Om man försöker överskåda det förslag
som här föreligger, kan man naturligtvis
ha delade meningar om det.
Jag vet att det finns somliga, vilka
tycka, att man gått för långt i detta avseende,
som anse, att man skulle ha
stannat ett längre stycke tillbaka och
inte tagit till så mycket som man har
gjort. Jag vet att det finns de som förmena,
att det hade varit bättre, att alla
dessa saker hade blivit prövade i ett
sammanhang. Jag tror emellertid, att
om man allvarligt prövar de förslag
som här föreligga, måste man säga sig,
att två tredjedelar av det statliga ortsavdraget
är det högsta man kan komma
till i detta avseende, och det är vad
utskottets förslag innebär. Riksdagen
kan därför med gott samvete på utskottets
tillstyrkan ansluta sig till dess förslag.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord om ett par förslag som framställts
i väckta motioner och som utskottet
icke har ansett sig kunna biträda
i nuvarande läge. Herr Svensson i
Ljungskile — och herr Ståhl, om jag
inte minns fel — ha föreslagit, att man
skulle hos Kungl. Maj:t begära, att till
nästa år skulle framläggas ett förslag
om att bereda de smärre fastighetsägarna,
som inte kunna helt utnyttja det
nya ortsavdraget, möjlighet att använda
avdragsrätten på fastighetsskatten. Utskottet
framhåller gentemot detta, att
tanken i och för sig är beaktansvärd,
men att man ju inte kan, under den tid
utredning pågår om fastighetsskatten,
plötsligt genom ett enkelt riksdagsbeslut
nagga själva principen om fastighetsskatten
i kanten på det sätt, som nio -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

tionärerna här ha avsett. Däremot säger
utskottet, att själva uppslaget är av
den karaktär, att den arbetande utredningen,
om den vid behandlingen av
fastighetsskatten kommer till det resultatet,
att denna skall vara kvar i en
eller annan form, bör undersöka om
man i så fall skulle kunna följa den
linje som framförts i dessa motioner.

Herr Persson i Landafors vill, att
man skall utreda frågan om fastställande
av existensminimum. Ja, herr talman,
vi ha ju vid flera tillfällen här
diskuterat, hur man skall ordna upp
detta problem. Herr Svensson i Ljungskile
framförde i fjol — jag vill minnas
att det var i en interpellation — vissa
synpunkter på problemet, till vilka
synpunkter jag i det väsentliga anslöt
mig. Nu har man i finansdepartementet
sökt sig fram efter en ny väg, som
vi i utskottet prövat och funnit lämplig
att genomföra. Utskottet uttalar som
sin mening — och understryker detta
starkt — att de nuvarande förhållandena
icke kunna få fortbestå. Det kan inte
få fortgå som hitintills, att de lokala
skattemyndigheterna fastställa ett existensminimum.
Det innebär, att man
flyttar över trycket av skatten på en
annan orts människor, därför att staten
ersätter kommunen helt och fullt.
Det kostar sålunda inte kommunerna
någonting att vara generösa. Det är den
saken finansdepartementet avser att
rätta till genom att kombinera detta
med en prövning hos taxeringsnämnden.
Då blir det en individuell prövning.
Detta ha vi ju krävt hela tiden.
Mot en sådan anordning har ingen några
erinringar att göra. Våra exekutionsmyndigheter
ha rätt att pröva dessa
problem individuellt. Jag vill inte
hindra dem att göra det. Det är de generella
anordningarna som härvidlag
måste upphävas, och det är också dem
herr Svensson i Ljungskile vänt sig
mot. Om man skulle ordna detta på det
sätt finansdepartementet avser, bleve
det så, att kommunerna antingen bleve

försiktiga med att fatta sådana beslut
eller också själva finge betala sina utsvävningar
i detta avseende. Det kan
inte vara annat än en rimlig anordning,
ty att såsom här skett bara med en enkel
gest låta staten betala det hela, är
ju detsamma som att flytta över skattebördan
ifrån den ena kommunen till
den andra.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det nu anförda. Det uppgives här att
första kammaren med mycket stor majoritet
har bifallit utskottets förslag —
med 71 röster mot 47, om jag läser siffrorna
rätt. Jag vill erinra om att det i
detta fall måste vara samstämmiga beslut
i kamrarna. Om vi vilja komma
till ett resultat, göra vi detta redan i år,
om vi följa bevillningsutskottet, och jag
hemställer, herr talman, om bifall till
bevillningsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herr

llladh.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle):
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande var glad över att
enighet hade kunnat uppnås i så stor
utsträckning i fråga om huvudlinjerna
i förslaget. Jag skulle också ha varit
glad, om man kunnat vara med om att
försöka lösa de detaljfrågor, som vi
tagit upp i reservationen, på ett sådant
sätt att det inte skulle blivit vad vi
mena vara en övervältring på fastighetsägarna
av skatten. Nu sade herr
Olsson i Gävle i sitt anförande, att han
skulle vara tacksam för att få veta, varifrån
pengarna skulle tagas. Ja, det är
ganska självklart att det skulle vara
tacknämligt, om man på rak arm kunde
säga det. Det ha vi inte i reservationen
vågat säga, utan vi ha yrkat på en utredning
i detta avseende. Emellertid
är ju detta en skatteutjämningsfråga.
Enligt min mening bör man försöka
komma fram till ett sådant resultat, att
inte de som nu äro fastighetsägare
skola få en ökning av skattebördan sam -

Nr 20.

Tisdagen den

tidigt som andra grupper få en lindring
i sin skattebörda. Det är framför
allt detta som man enligt vårt förmenande
skulle kunna förhindra genom
borttagande av fastighetsskatten.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat svara på den fråga, som bevillningsutskottets
ordförande ställde. Jag
kan ju förstå hans ängslan för att man
inte skall kunna lösa dessa frågor. Han
erkänner nämligen, att det blir skatteökning
i mycket stor utsträckning eller
i varje fall för en del av skattebetalarna
i kommunerna. Herr Kärrlander däremot
menade ju, att det inte synes bli
någon skatteövervältring i detta fall
eller att det över huvud taget inte skulle
bli någon nämnvärd börda för kommunerna
att bära. Det exempel herr Olsson
anförde visade emellertid, att herr
Kärrlanders yttrande så att säga hängde
i luften.

Herr KÄRRLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara nöja mig
med att konstatera, att bevillningsutskottets
ärade ordförande helt instämde
i vad jag här hävdade, nämligen att
man för att uppnå en något så när full
kompensation för de avskaffade barnavdragen
borde höja barnbidragen till
40 kronor. Men sedan tilläde herr Olsson
i Gävle, att vi inte ha råd till detta
och att det är enbart ur den synpunkten,
som man nödgas begränsa sig till
30 kronor. Jag skulle vidare vilja tilllägga,
att de minskade kostnader för
restantier, som jag var inne på i mitt
anförande, talade herr Olsson inte något
nämnvärt om. Han sade endast, att
man tror att det blir minskade kostnader
i det hänseendet men att man inte
skall vara för säker i sin tro. Ett är väl
ändå alldeles ostridigt, nämligen att
denna höjning av de kommunala ortsavdragen
kommer att verka i den riktningen,
att statens kostnader för restantierna
komma att minska. Till herr
Johnsson i Skoglösa skulle jag vilja sä 7

— Andra kammarens

23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

ga, att, såvitt jag inte missuppfattade
det, herr Olsson i Gävle och jag talade
om två skilda saker.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan bekräfta riktigheten
av det sista som herr Kärrlander
sade, även om det inte blir till glädje
för herr Johnsson i Skoglösa. Herr
Kärrlander och jag talade om två olika
saker. Det går därför inte att »hänga»
herr Kärrlander med hjälp av mig i
varje fall. Sedan skulle jag vilja fråga
herr Johnsson i Skoglösa: Även om man
tycker, att man skall ha det på det sätt
han vill, men det är omöjligt att ordna
det så, vad tjänar det då till att resa ett
sådant krav? Ett genomförande därav
kan, såvitt jag förstår, icke ske utan en
höjning av statsskatten för att täcka
kostnaderna för ersättning till kommunerna.
Det gäller ett belopp av 125 miljoner
kronor. Enligt en del av reservanterna
skulle därtill komma ett belopp
av 17 miljoner kronor, varigenom
det sammanlagda beloppet skulle bli
142 miljoner kronor. Och det kan väl
alltid drivas upp någon som tycker, att
det är ett för litet krav, och vill lägga
på litet till. Jag trodde, herr Kärrlander,
att vi under denna tid hade lärt
oss en sak, nämligen att vara mycket
försiktiga. En del ha nog gjort det. En
del andra ha inte visat sig kunna lära
sig dessa ting — detta nu inte sagt till
herr Kärrlander, tv han har i allmänhet
tillhört de läraktiga, men det finns
många andra i denna kammare. Men
om vi inte äro sparsamma och låta bli
att använda pengar som vi inte förfoga
över, så kunna vi varken klara ut denna
sak eller några andra saker. Det är
det vi skola ha klart för oss. Om vi en
gång få pengar, herr Kärrlander, skall
jag tillhöra dem, som vilja vara med
om att höja barnbidragen.

Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Motiven för en höjning av de kommunala
skatteavdragen ha ju utförligt

protokoll 1900. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

redovisats i finansministerns direktiv
till ortsavdragskommittén, och det torde
vid detta laget knappast råda några
delade meningar om det rättmätiga i en
sådan åtgärd som att höja de skattefria
avdragen. Visserligen har det från högerliåll
väckts en motion om avslag på
den kungl. propositionen, men något
sådant yrkande återfinnes inte i reservationen.

På ett par punkter kvarstå emellertid
meningsskiljaktigheterna. Det gäller
först frågan, huruvida det är påkallat
att här gå de partiella reformernas väg
med hänsyn till, som det heter, ärendets
brådskande natur. Reservanterna i
ortsavdragskommittén och i de båda
riksdagsutskott, som ha behandlat denna
fråga, ha hävdat att det inte föreligger
en sådan anledning. Vilka andra
frågor, som man från reservanternas
sida anser böra sammankopplas med
frågan om de kommunala ortsavdragen,
framgår av en reservation i kommitténs
betänkande, där det bland annat i det
sammanhanget förekommer följande
uppräkning: fastighetsskattens avskaffande,
ett effektivt och riktigare skatteutjämningssystem,
dyrortsgrupperingens
upphörande i skattesystemet, statens
övertagande av vissa nu kommunala
uppgifter, en rationellare ordning
för de olika bidragsskyldiglieterna staten
och kommunerna emellan samt beskattning
av vissa skatteföremål för användande
till interkommunal skatteutjämning
osv.

Utan att spekulera över vad som kan
ligga i dessa sista ord »osv.» vill jag
om denna varuförteckning säga, att den
viserligen innehåller många och nyttiga
ting, men jag är nog av den meningen,
att skola vi behandla alla dessa frågor
i ett sammanhang, få vi vänta ganska
länge på en reform beträffande de kommunala
ortsavdragen. Det är möjligt
att för många politiker äro lösningarna
av dessa skatteproblem ganska klara, så
att det fortsatta utredningsarbetet enligt
deras mening inte behöver bli, som

det heter i en av reservationerna, av
särskilt tidskrävande natur.

Om vi gå till reservationens kläm,
finna vi att där inte heller yrkas på
någon utredning, utan reservanterna
vilja endast, att Kungl. Maj:t skall, med
beaktande av de synpunkter, som reservanterna
framfört, för 1951 års riksdag
framlägga förslag till en reform av
grunderna för den allmänna skatteutjämningen
samt fastighetsskattens avskaffande.

Ännu enklare synes saken ligga till
för reservanterna i statsutskottet, vars
utlåtande kommer senare här på föredragningslistan
och som behandlar
samma fråga. Enligt detta utlåtande synas
reservanterna vara villiga att medverka
till en höjning av de kommunala
ortsavdragen, om endast ändrade grunder
för den allmänna skatteutjämningen
komma till stånd, så att dessa skatteutjämningsbidrag
också kunna täcka de
statliga kompensationsbidrag, som skola
utgå till kommunerna på grund av
ortsavdragshöjningen.

Inför den frågeställning, som här
dragés upp, skall jag be att få göra en
kort deklaration. Jag är inte främmande
för den meningen, att det skulle vara
rationellt att sammankoppla frågorna
om skatteutjämningsbidragen och
det statliga kompensationsbidraget. Det
ligger, såvitt jag kan se, bara ett hinder
i vägen för en sådan lösning, och
det är den här så livligt debatterade
skatteövervältringen. Även om kommunen
skulle erhålla ett så stort statsbidrag,
att utdebiteringen inte behövde
höjas i anledning av ortsavdragsreformen,
kunde ändå inte en övervältring
av skattebördan på fastighetsägarna
undvikas. En förutsättning för att en
övervältring inte skall äga rum i samband
med en utdebiteringsökning, som
icke kompenseras av ett särskilt statsbidrag,
är att fastighetsskatten samtidigt
tages bort. Även om så sker, kommer
följden att bli en viss övervältring
på juridiska personer. Får man döma

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

av det uttalande, som finansministern
nyligen gjorde i första kammaren i ett
interpellationssvar, kommer det nog att
dröja ganska länge, innan vi äro färdiga
att definitivt avveckla fastighetsskatten.
Jag anser det därför nödvändigt
att gå de partiella reformernas väg
och att acceptera det förslag om ett
provisorium beträffande kompensationen
till kommunerna och i förekommande
fall till landstingen, som departementschefen
i denna proposition
framställt. Jag är visserligen inte tillfredsställd
med att man här bygger vidare
på ett system med statsbidrag till
kommunerna och att man inte kan lösa
ortsavdragsreformen på kommunalbeskattningens
egen grund, men här är
det ju fråga om ett provisorium, som
så fort som möjligt skall avlösas av en
mera rationell ordning.

Jag kommer sedan till den andra fråga,
beträffande vilken reservanterna ha
en skiljaktig mening. Det gäller kompensationsbidragets
omfattning. Reservanterna
anse, att statsbidraget, om en
reform nu skall genomföras, måste tagas
till så pass högt, att den av ortsavdragshöjningen
förorsakade utdebiteringsökningen
fullständigt elimineras.
Möjligen ha de med denna frikostighet
velat påskynda en definitiv lösning av
hela frågan om statsbidragen till kommunerna.
Men jag tycker nog att detta
krav strider emot den uppfattning, som
statsutskottets reservanter ha givit uttryck
åt på ett ställe i sin reservation,
där det heter, att det med hänsyn till
det trängda statsfinansiella läget är ytterst
angeläget att den kommunala beskattningen
gives en sådan utformning,
att inte alltför höga krav behöva ställas
på statskassan.

En del av reservanterna ha i en motion
kritiserat att en väsentlig del av
avkastningen av de extraordinära konsumtionsskatterna,
som borde disponeras
för skattelättnader, plottrades bort
på ortsavdragsreformcr. Det förefaller
mig, som om man genom att yrka att

Ändring i komnuinalskattelagen.

den av ortsavdragsreformen föranledda
utdebiteringsökningen helt skall elimineras
genom statsbidrag hade plottrat
bort mer än vad som står till buds av
det för skattelättnader reserverade beloppet.
Detta yrkande att lämna full
kompensation för utdebiteringsökningarna
kan nog inte leda till annat resultat
än att frågan om en höjning av de
skattefria ortsavdragen vid kommunalbeskattningen
vid bifall till yrkandet
måste ställas på framtiden.

Önskemålet om en fortsatt och så
långt som möjligt forcerad utredning
av kommunalskattefrågan har även utskottet
kraftigt understrukit. Jag tillåter
mig citera ett par rader i utskottets
betänkande, där det heter: »Utskottet
anser sig böra framhålla, att utskottet
genom detta sitt ställningstagande i
ortsavdragsfrågan icke underskattat
nödvändigheten av att en allmän revision
av den kommunala beskattningen
snarast möjligt genomföres. Den omständigheten
att de i anledning av ortsavdragsreformen
erforderliga statsbidragen
icke kunnat inpassas i den allmänna
skatteutjämningen utgör enligt
utskottets mening ett ytterligare skäl
för att arbetet med översynen av kommunalskattelagstiftningen
och skatteutjämningsproblemet
fullföljes så skyndsamt
förhållandena det medgiva.»

Jag önskar lika ivrigt som reservanterna,
att det provisorium det här är
fråga om skall bli så kortvarigt som
möjligt, men jag är kanske något mer
än reservanterna övertygad om att en
reform beträffande de kommunala ortsavdragen
är av brådskande natur. Vi
kunna inte stå till svars med att längre
skjuta upp denna fråga, tv då kvarstå
de olägenheter i skilda avseenden, som
de nuvarande orimligt låga ortsavdragen
medföra.

Jag ser ingen annan framkomlig väg
som leder till en lösning av detta problem
än att acceptera det förslag, som
ortsavdragskommittén liar framlagt och
som propositionen i huvuds..k bygger

100 Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

på. Det är samma förslag, som bevillningsutskottet
har stannat för i det betänkande,
som här föreligger, och till
vilket jag ber, herr talman, att få yrka
bifall.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har varit med om att väcka
ett par motioner, som äro redovisade i
detta sammanhang. Jag skall emellertid
icke gå närmare in på dem. Bevillningsutskottets
ordförande, herr Olsson i
Gävle, har omnämnt båda motionerna,
och jag kan ju få tacka för den välvilliga
inställning, som utskottet intagit till
dem.

Beträffande frågan, huruvida denna
ortsavdragsreform kommer att innebära
en övervältring av skattebördan i vissa
fall på fastighetsägarna, får jag säga att
en sådan verkan på intet sätt är önskvärd.
Vi ha ju länge diskuterat, huruvida
fastighetsskatten i sin nuvarande
form är berättigad. Jag tycker då, att
vi böra vara överens om att en skärpning
av fastighetsskatten inte är lämplig,
alldeles särskilt när verkan blir den
att denna skärpning framför allt drabbar
sådana fastighetsägare, som inte ha
annan inkomst av väsentlig storlek och
som få en låg avkastning av fastigheten.

Det uppslag, som har lämnats i motionen
nr II: 605 och som går ut på att
en fastighetsägare bör få rätt och möjlighet
att tillgodogöra sig hela ortsavdraget
vid beräknandet av fastighetsskatten,
skulle innebära en lindring just
för dessa fastighetsägare, som inte ha
någon högre inkomst av annat slag och
som inte ha hög avkastning av fastigheten.

Nu har utskottet välvilligt kommenterat
detta uppslag och menat, att frågan
bör utredas och prövas av dem som
syssla med fastighetsbeskattningen över
huvud taget. Tanken med motionen, när
vi hemställde om en utredning till nästa
år, var den att vi ansågo att dessa fastighetsägare
borde ha fått någon kompen -

sation för den tid, som kanske förflyter
till dess att frågan om fastighetsbeskattningen
över huvud taget kommer att behandlas.
Vi få då se, huruvida detta
uppslag har någon betydelse; det beror
på vilka resultat man kan komma till
beträffande fastighetsbeskattningen. Det
som står skrivet i utskottets betänkande
är ju inte precis vad vi önskade, men
jag skall ändå inte yrka bifall till motionen
— det tjänar väl ingenting till.

I den andra motionen begäres en
bättre ordning vid fastställande av existensminimum
än den vi nu ha. På denna
punkt kan jag helt och fullt instämma
med utskottets ordförande — i princip
äro vi alltså helt och hållet överens.
Jag vill emellertid gärna stryka under,
att frågan behöver ordnas med det snaraste.
När den diskuterades i fjol, hänvisade
finansminister Wigforss till den
utredning, vars resultat vi nu taga ståndpunkt
till. Jag nämnde redan då, att
det är självklart, att en höjning av de
kommunala ortsavdragen inte kan lösa
problemet om fastställande av existensminima.
De existensminima t. ex., som
generellt fastställas i Stockholm, befinna
sig på en så hög nivå i förhållande
till de avdrag, som tillämpas vid statsbeskattningen,
att det inte finns någon
som helst möjlighet att lösa detta problem
enbart genom en höjning av ortsavdragen.
Detta bekräftas ju också av
det förslag, som framlagts av ortsavdragskommittén.
Det hade därför varit
önskvärt, att man hade tagit itu med
frågan om existensminimum i samband
med den nu föreliggande utredningen.

Emellertid utlovas, att även den fråga,
som jag nu berört, skall utredas, innan
ortsavdragsreformen träder i tillämpning.
Departementschefen har pekat på
att man borde samordna bestämmelserna
i uppbördsförordningen angående
befrielse från löneavdrag med bestämmelserna
i skatteförfattningarna om
extra avdrag på grund av väsentligt
nedsatt skatteförmåga. Det är tacknämligt,
om denna fråga blir prövad. Jag

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20. 101

tror, att det kommer att bereda stora
svårigheter även av principiell art att
gå den väg, som departementschefen
föreslagit, ty därvidlag skola ju taxeringsnämnderna
ha den primära prövningen
och meddela de ursprungliga
besluten. Taxeringsnämnderna kunna
ju gärna inte i en eller annan form
endast bekräfta vad uppbördsmyndigheterna
beslutat. I så fall har man ju
flyttat över prövningen från den instans,
som har att företaga denna prövning,
till en annan. Men vid en närmare
undersökning av denna fråga kommer
det väl att visa sig, huruvida den av
departementschefen anvisade vägen är
framkomlig eller inte.

Jag skall inte närmare diskutera dessa
frågor. Jag ber bara att få stryka under
vad utskottet här har sagt, nämligen att
de nuvarande förhållandena inte kunna
tillåtas fortbestå. Denna ordning
medför inte minst med hänsyn till den
i Stockholm gällande praxis en så betydande
övervältring av skattebördan
från Stockholm till landsortskommunerna,
att den omöjligen kan tolereras.

Jag har här intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I de båda reservationer, som äro
fogade till utskottets betänkande, tar
man sikte på två olika spörsmål. Det
ena spörsmålet gäller kompensationen
till kommunerna för det på grund av
ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget,
det andra en höjning av det
allmänna barnbidraget.

Alla partier äro ju överens om att en
höjning av det kommunala ortsavdraget
är ofrånkomlig. Den tillgodoser det riittfärdighetskrav,
som de mindre skattebetalarna
kunna ställa.

På vårt håll hade vi, såsom framgår
av reservation nr II, önskat att man i
ett sammanhang hade löst hela kommunalskattefrågan
och i samband därmed
också tagit ställning till fastighetsskat -

Ändring i kommunalskattelagen.

tens vara eller icke vara. Vi ha vid upprepade
tillfällen framhållit, att vi anse
fastighetsskatten vara ohjälpligt föråldrad,
och vi tycka också, att den är synnerligen
orättvis till sina verkningar.
Det gäller kanske inte så mycket den
dag, som i dag är, när vi ha en högkonjunktur.
Men när man under en depression
tar ut denna fastighetsskatt, som
drabbar fastighetsägarna oavsett om de
ha någon inkomst av fastigheten eller
inte, förbrukar man ju för kommunernas
utgifter en del av det kapital, som
är nedlagt i fastigheterna, under det att
man underlåter att göra en motsvarande
brandskattning av de förmögenheter,
som råka vara placerade i andra nyttigheter
än i fastigheter.

Vi kunna inte inse att det är rimligt
att bibehålla en sådan ordning. När det
emellertid tycks vara förenat med svårigheter
att i ett sammanhang lösa kommunalskattefrågan,
innan ortsavdragsreformen
skall träda i tillämpning, ha
vi ansett oss böra ansluta oss till dem,
som vilja följa propositionens linje, som
går ut på att man skall, oberoende av
kommunalskattefrågans slutliga lösning,
genomföra en höjning av de kommunala
ortsavdragen. Vi ansluta oss också till
den i propositionen rekommenderade
linjen att kompensation bör utgå ur
statsmedel för den skatteökning, som är
föranledd av ortsavdragens höjning.
Men vi anse inte att den kompensation,
som här föreslås, är tillräcklig, utan vi
önska en fullständig kompensation. Vi
vilja således, att man bör se denna fråga
såsom en skattesänkningsreform, som
gynnar alla inkomsttagare, ehuru den
proportionellt kommer de lägre inkomsttagarna
i väsentligt större utsträckning
än de övriga inkomsttagarna
till godo.

När det gäller barnbidragen skall jag
fatta mig mycket kort. Jag vill bara hänvisa
till alt de nu gällande ortsavdragen
för barnen fastställdes för mer än 20 år
sedan — det var år 1928 — och att vi
ha ett helt annat penningvärde i dag.

102

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

Skulle man ha bibehållit det gamla systemet
hade man, föreställer jag mig, fått
gå in för en viss höjning av barnavdragen
— en icke oväsentlig höjning
för resten.

Herr Olsson i Gävle frågar nu, varifrån
man skall taga pengar till allt
detta. Ja, i den mån det är fråga om
ökade ortsavdrag, är det ju närmast en
skattesänkning, men en skattesänkning
som i varje fall provisoriskt finansieras
med statsmedel. Vid andra tillfällen när
vi resonerat om de blivande inkomsterna
och utgifterna i statsbudgeten — detta
gäller ju dock en reform, som skall
träda i kraft först år 1952 — ha vi alltid
fått en erinran om den alltjämt fortgående
produktionsstegringen. För dem
som fört det resonemanget borde det
även vid detta tillfälle ligga nära till
hands att diskontera denna produktionsstegring
genom att låsa fast en skattesänkning
och således i själva verket
undvika risken att falla för frestelsen
att göra ytterligare onödiga utgifter.

Från folkpartihåll har man inte kunnat
vara med om denna skattesänkningslinje.
Det förvånar inte. Det är inte möjligt
att både sänka den kommunala beskattningen
via statskassan och sänka
uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
Vi äro således fullt på det
klara med att folkpartiet har sina fullgiltiga
skäl för att avvisa den skattelinje,
som vi här förorda. Härtill skulle
jag vilja konstatera att vår skattesänkningslinje
— jag kallar den så — är utformad
på det sättet, att den i stort sett
kommer de mindre inkomsttagarna till
godo. Detta ha vi inte kunnat få folkpartiet
att hjälpa oss med.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte ta upp tiden med att redogöra
för de materiella orsakerna till att ett
beslut i denna fråga är nödvändigt vid
detta års riksdag. Jag vill i stället an -

knyta till några rent tekniska synpunkter.

Om man är ense om — och det tycks
alla vara — att det behöver ske en reform
av de kommunala ortsavdragen
inom den närmaste tiden, är det väl
ganska praktiskt att tänka sig att denna
reform träder i kraft samtidigt med
den nya kommunindelningen. Det skulle
nämligen vara ganska opraktiskt om
man började något år före denna tidpunkt.
Då skulle man först få tillämpa
det nya systemet ett år i de gamla småkommunerna
och därefter applicera det
på storkommunerna. Att dröja längre
än till den 1 januari 1951 skulle också
vara opraktiskt, tv då skulle storkommunerna
först få arbeta med ett skatteunderlag
och därefter med ett annat.
Vill man komma fram till ett ikraftträdande
av reformen med ingången av år
1952 och vill man bygga förslaget på
den grund, som här föreligger, måste
man ha ett beslut vid detta års riksdag
för att utredningarna om statsbidragets
storlek skola kunna ske samtidigt med
taxeringen nästa vår. Kommunerna
måste ha vetskap om statsbidragens
storlek när budgeten för 1952 skall uppgöras.

Nu har man emellertid från olika håll

— mest från högerns och bondeförbundets
sida —- framfört den meningen, att
man borde ha åstadkommit en samlad
kommunalskattereform, och samtidigt
har man pekat på åtskilliga problem,
som man i det avseendet vill ha fram
till en omedelbar lösning.

Man bär här talat om existensminimum.
Utredningen har visat — vilket
herr Svensson i Ljungskile nyss berörde

— att man inte kan bygga upp en ny
ordning för existensminima på de kommunala
ortsavdragen. Det finns inte ett
tillräckligt starkt skatteunderlag för att
göra så höga ortsavdrag, som skulle behövas
för att få existensminima och
kommunala ortsavdrag att överensstämma.
Man måste gå en annan väg här,

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

103

och man behöver således inte knyta
samman dessa båda frågor.

Man har vidare sagt att vi borde ha
en lösning av frågan om fastighetsskatten.
Det är klart att om man har den
inställning, som herr Hedlund i Rådom
här nyss gav uttryck åt, nämligen att
denna skatt helt enkelt skall bort, är
saken inte så invecklad. Har man emellertid
den meningen, att man kanske
bör tänka sig för ännu en gång innan
man tar ståndpunkt, då behöver man
bra mycket mer tid. Jag skulle dock
vilja säga, att även om man kunde utgå
från den enkla uppfattningen, att man
bara hade att taga bort fastighetsskatten,
är detta ändå en besvärlig sak rent
tekniskt sett. Det innebär nämligen att
man måste göra om hela kommunalskattelagen
och utmönstra allting, som
har med fastighetsskatten att göra.
Detta är inte någon lätt sak, som man
gör på en eftermiddag, och så vitt jag
förstår finns det inte förutsättningar
för att det skulle kunna bli ett förslag
i den frågan ens till nästa års riksdag.

Man har här också velat knyta samman
frågan om ortsavdragen med
skatteutjämningsspörsmålet. I en reservation
finns ju åtminstone antydd en
tanke om att man egentligen skulle
lösa hela kompensationsfrågan via
skatteutjämningen. Jag undrar emellertid
om man kan införa en sådan ordning
med hänsyn till alla de kommuner,
som ha lägre utdebitering än medeltalet.
Det skulle inte bli någonting
annat än en övervältring av skatten
från en grupp av medborgare till en
annan. Detta bleve ju följden om man
skulle bygga kompensationen helt på
skatteutjämningens grund. Man kan inte
göra detta, och därför finns det heller
inte någon anledning att knyta samman
den frågan med ortsavdragsfrågan, som
vi behandla här i dag.

Det förefaller som om det här vore
en stark majoritet för de ortsavdrag,
som Kungl. Maj :t föreslagit. Dessa äro

Ändring i kommunalskattelagen.

ju också i överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag, och jag behöver
därför inte spilla några ord på den frågan.
Det har ju sagts, att det verkar
som om dessa avdrag i nuvarande läge
voro väl avvägda.

Det råder däremot en betydande tvist
om höjningen av det barnbidrag, som
skulle ersätta de bortfallande kommunala
barnavdragen. Från regeringens
och utskottets sida föreslås ett belopp
av 30 kronor, och det förklaras här att
det är alldeles för litet. Det skulle medföra
att vissa barnfamiljer skulle bli
underkompenserade. Det är alldeles riktigt
att det förhåller sig så. Å andra
sidan innebär emellertid redan beloppet
30 kronor en överkompensering av
ett mycket stort antal barnfamiljer. Om
man, som här är föreslaget, skulle höja
barnbidragen till 40 kronor, skulle detta
leda till att det ojämförligt största antalet
barnfamiljer skulle bli överkompenserade.
Det är klart att man kan
göra detta, men man får väl ändå väga
det mot de kostnader, som statsverket
åsamkas. När man här säger, att vi
måste sätta siffran så högt för att barnfamiljer
inom kommuner med lågt
skatteunderlag och hög utdebitering
skola få en rimlig kompensation, måste
man då inte svara, att det ur statens
synpunkt är ett dyrbart sätt att kompensera
vissa familjer, om man samtidigt
måste överkompensera det stora
flertalet barnfamiljer? Jag kan inte
tycka annat än att detta i nuvarande
statsfinansiella läge ter sig såsom en
ytterligt irrationell metod. Då hade det
väl varit naturligare om man från deras
sida, som ivra för en kompensation på
denna punkt, kommit med ett förslag
till differentiering av barnbidragen. Det
vore tekniskt mycket svårt att åstadkomma
detta, men det hade varit rimligt
och riktigt, om man nu anser, att
man till varje pris skall nå fram till en
exakt rättvisa på detta område.

Jag vill även fästa uppmärksamheten

104 Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen.

på att den kommitté, som herr Kärrlander
var medlem i, snuddat vid denna
sak. Den har sagt att den för sin
del vill ifrågasätta, om man inte skulle
kunna lösa frågan med hjälp av skatteutjämningen,
och det är naturligtvis
också tänkbart.

Det skulle kosta 17 miljoner kronor
att höja barnbidraget med 10 kronor
per barn, och dessa 17 miljoner måste
tagas någonstans. Det har sagts av herr
Kärrlander, att de 17 miljonerna skulle
rymmas inom den avsedda kostnadsramen.
För min del skulle jag vilja
säga, att det finns mycket stora risker
för att detta icke går. Det är visserligen
sant att den siffra på 20 miljoner, som
kommittén räknat fram, ligger i överkant.
Man hade inte tagit hänsyn till
att stadskommunerna inte inräknats i
utredningsmaterialet. Inte heller hade
man tagit hänsyn till den fortsatta prisstegringen
och penningvärdeförsämringen
efter beräkningsåret, och vidare
hade man inte tagit i beräkning att det
kanske kommer att bli en viss vinst
för staten genom bortfallandet av en
del restantier; staten kommer på den
punkten att bli fri från betalningsskyldigheten
gentemot kommunerna.

Hade propositionen utgått från kommitténs
förslag, så hade det varit riktigt
att säga, att dessa 17 miljoner kronor
skulle kunna rymmas inom kostnadsramen.
Men jag ber nu att få fästa uppmärksamheten
på att regeringens förslag
inte är alldeles identiskt med kommitténs.
Kommittén hade ju föreslagit,
att underlaget för statsbidraget skulle
vara det genomsnittliga skatteunderlaget
under sju år — åren 1944 t. o. m.
1950 — där året med den lägsta och
året med den högsta siffran skulle uteslutas.
Mot detta förslag gjordes den invändningen,
att underlaget för statsbidraget
komme att ligga så långt från
den tidpunkt då detta bidrag skulle utgå,
att den fortskridande penningvärdeförsämringen
skulle medföra, att ut -

gångspunkten bleve för låg och att kommunerna
skulle komma att missgynnas.
Från regeringens sida ansågo vi att den
anmärkningen hade skäl för sig, och vi
beslöto därför att förlägga beräkningen
av detta underlag så nära tidpunkten
för reformens ikraftträdande som möjligt.
Vi föreslogo därför att man skulle
välja de tre sista åren i serien. Detta
kommer utan tvivel att betyda att statsbidraget
blir betydligt högre än enligt
kommitténs förslag. Vi ha därför ansett
oss böra framhålla, att de vinster man
räknat fram genom att inte taga med
stadskommunerna och inte ta hänsyn
till penningvärdeförsämringens verkningar
eller till restantierna ■— dessa
vinster komma att motvägas av vårt
förslag, som ger högre statsbidrag till
kommunerna än vad kommittén tänkt
sig. Man får således lov att säga —- om
man över huvud taget skall kunna draga
några slutsatser av kommitténs beräkningar
— att regeringsförslaget antagligen
kommer att innebära, att de
120 miljonerna gå åt och att det inte
kommer att finnas något utrymme för
de 17 miljoner kronor, som man här
talar om.

Man vill alltså öka barnbidragen med
17 miljoner kronor. För budgetåret
1951/52 betyder det en kostnadsökning
för staten med 8,5 miljoner och för
året därefter med 17 miljoner kronor.
Herr Hedlund i Rådom sade nyss att
detta ligger så långt fram i tiden, att
vi böra kunna diskontera den produktionsstegring,
som under tiden inträffar,
och passa på att låsa fast den i
dessa höjda barnbidrag, så att inte staten
kan besluta använda de ytterligare
resurser, som kunna framkomma, till
några onödiga utgifter. Jag vill här endast
kort och gott säga, att jag under
detta år och inte minst på senaste tiden
ägnat stor uppmärksamhet åt frågan,
hur det skall gå att balansera statens
budget för budgetåret 1951/52. Jag har
därvid räknat med den stegring av sta -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

105

tens inkomster, som kan komma av att
produktivitetsstegringen kommer medborgarna
till godo för konsumtionsökning.
Jag måste ändå säga att jag i dag
i mina beräkningar har en brist, som
överstiger 100 miljoner kronor. Jag vill
inte påstå att bristen i verkligheten
kommer att bli exakt så stor. Jag hoppas
tvärtom att det skall finnas möjligheter
att komma fram till en balansering,
om vi anstränga oss i att noggrant
iakttaga de möjligheter, som föreligga
till sparsamhet med statens utgifter.
Jag vill emellertid framhålla, att
det blir absolut omöjligt att balansera
budgeten om man till de beräknade utgiftsstegringarna
skulle lägga ytterligare
10 miljoner här, 2 miljoner där o. s. v.
Man kan visserligen säga, att 10 miljoner,
2 miljoner, 1 miljon o. s. v. inte
betyda någonting i en budget, där inkomsterna
belöpa sig till 5 miljarder
kronor och utgifterna äro lika stora.
När man emellertid skall jämka samman
inkomster och utgifter och försöker
att få dem att närma sig varandra,
blir det till slut de små beloppen, som
bli avgörande för om detta räknestycke
skall lyckas. Jag anser för min del att
det icke finns några förutsättningar för
att det i budgeten för 1951/52 skulle
föreligga ett överskott, som man skulle
kunna ta i anspråk för några nya utgifter.
Det finns därför inte heller några
möjligheter att göra så som herr Hedlund
här pläderat för, nämligen att av
statsmedel ge kommunerna full kompensation
för det genom ortsavdragens
försvinnande minskade skatteunderlaget
och att alltså öka statens utgifter
med ytterligare över 100 miljoner kronor.
Och om man är bekymrad för hur
man skall bära sig åt för att efter hand
avlösa det provisorium, som nu skapas
genom att kommunerna få 120 miljoner
kronor i statsbidrag, hur mycket större
bekymmer skulle man inte få för den
sakens skull i ett läge, där kommunerna
vant sig vid att använda det dubbla
beloppet i statsbidrag?

Ändring i kommunalskattelagen.

Enligt min mening finns det inte någon
realistisk grund för den reservation,
som högern och bondeförbundet här
avgivit. Det går helt enkelt inte att lösa
frågan, om man skall följa de riktlinjer
som denna reservation innefattar.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är uppenbarligen inte möjligt
för mig att här kommentera finansministerns
uppgifter angående budgetutfallet
för 1951/52. Man måste ju först få
se hans budgetförslag. Men när man
vet, att vi i år ha ett budgetöverskott
och då man väl har anledning räkna
med full produktion i fortsättningen, är
det ägnat att förvåna, om man kommer
fram till det resultatet, att det skall bli
underskott i budgeten för 1951/52. Det
blir väl emellertid tillfälle att återkomma
till den saken vid en tidpunkt när
det finns siffror tillgängliga för ändamålet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punken I) 1), nämligen dels
på bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna I: 509
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl., såvitt nu vore i fråga; och
blev utskottets nämnda hemställan av
kammaren bifallen.

På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren härefter vad
utskottet i punkten I) 2) och 3) hemställt.

I avseende å punkten I) 4) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i ifrågavarande
del dels ock bifall till den av herr
Sjödahl in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kärrlander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

106 Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Grunder för utbetalande av statsbidrag med anledning av omläggning av det kommunala
ortsavdragssystemet.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I) 4) i utskottets förevarande betänkande
nr 57, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sjödahl m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten
I) 4).

Vad utskottet i punkten II) a) och b)
hemställt bifölls härefter.

Beträffande punkten II) c) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedlund i Rådom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
II) c) i utskottets förevarande betänkande
nr 57, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hedlund i Rådom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 146 ja och 42
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II) c).

På därå given proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten
II) d).

I avseende å punkten II) e) gav herr
talmannen vidare propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i nämnda
del dels ock på bifall till motionerna
I: 510 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 604 av herr Persson i
Landafors m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Slutligen biföll kammaren vad utskottet
i punkten II) f) och g) hemställt.

§ 4.

Grunder för utbetalande av statsbidrag
med anledning av omläggning av det
kommunala ortsavdragssystemet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928, nr 370, m. m., i vad propositionen
avser grunder för utbetalande av
statsbidrag, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 241 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 mars 1950,

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

107

Grunder för utbetalande av statsbidrag med anledning av omläggning av det kom
munala ortsavdragssystemet.

föreslagit riksdagen att dels antaga vissa
vid propositionen fogade författningsförslag,
innebärande omläggning
av det kommunala ortsavdragssystemet,
dels ock godkänna i propositionen angivna
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting.

Propositionen hade, såvitt anginge
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 509
av herrar Öhman och Helmer Persson
och II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl. hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att kommuner och landsting måtte
kompenseras av statsmedel för det
skattebortfall, som uppstode genom den
föreslagna kommunalskattereformen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 508
och 11:606, 1:509 och 11:603, 1:511
och II: 605 samt II: 602, såvitt nu vore
i fråga, godkänna i propositionen nr
241 angivna grunder för utbetalande av
statsbidrag till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting.

Reservation hade avgivits av herr
Gränebo, fröken Andersson samt herrar
von Heland, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1: 508 och
11:606 samt 11:602, med avslag å propositionen
nr 241 ävensom motionerna
1:509 och 11:603 samt 1:511 och
II: 605, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för
1951 års riksdag framlägga förslag till

ändrade grunder för den allmänna
skatteutjämningen;

b) uttala att, för den händelse den
avsedda regleringen av grunderna för
den allmänna skatteutjämningen icke
skulle hinna bliva genomförd till årsskiftet
1951/52, den för primärkommunerna
och landstingen uppkommande
utdebiteringsökningen på grund av förändrade
ortsavdrag skulle i sin helhet
täckas av statsmedel.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag yttrade
under behandlingen av föregående
ärende ber jag få yrka bifall till motionen
II: 603.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Under hänvisning
till den debatt, som förts beträffande
bevillningsutskottets betänkande nr 57,
ber jag få yrka bifall till den av herr
Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Med
hänvisning till den debatt som tidigare
förts ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
motionerna I: 509 av herrar Öhman och
Helmer Persson samt II: 603 av herr
Persson i Landafors in. fl., såvitt nu
vore i fråga; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att bankoutskottets ut -

108

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

låtande nr 20 och utrikesutskottets utlåtande
nr 13 måtte i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1950/51 till hemvärnets
övningar;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för
blindas arbeten m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till oförutsedda utgifter;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/51
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret
1950/51;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1950/51 av
underskottet för luftfartsfonden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer
m. m.;

nr 281, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 in. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågan;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande
markområden;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

287, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning
utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20. 109

getåret 1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor m. m.;

nr 296, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m., dels ock
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag
till ljus- och vedkassorna vid de allmänna
läroverken;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet
;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående extra ordinarie
anställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, dels
ock riksdagens revisorers berättelse, i
vad gäller den sociala ungdomsvården;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 303, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga
befattningshavare m. m.; och
nr 305, i anledning av väckt motion
om understöd till arbetaren J. A. Forsberg
i anledning av skada, som ådragits
genom olycksfall i domänverkets tjänst.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bankoutskottet:
nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ak -

tier i den statliga affärsbanken m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion;
och

nr 311, angående regleringen för budgetåret
1950/51 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 308, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner,
dels om successiv
minskning av de inkomstprövade avdragen
på statliga och kommunala förmåner
jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels
ock om översyn av bestämmelserna i lagen
om folkpensionering; och

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

nr 188, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående anslag för
budgetåret 1950/51 till vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. in.; och

nr 189, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1950/51 till Statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts pro -

Ilo Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

position angående godkännande av allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

tredje lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 20, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av villkoren vid

övergång från fjällägenhetsarrende till
besittningsrätt; och

nr 21, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950
016574