1950 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1950:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 18

16—17 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 16 maj.

Svar på frågor av:

Herr von Friesen ang. besvarandet av enkla frågor på viss veckodag 5
Herr Nihlfors ang. uppsägningen av clearingnämndens personal 5
Fröken Vinge ang. förfarandet vid tillsättning av tingsnotarie aspiranter

.......................................... 9

Svar på interpellationer av:

Herr Rylander ang. vissa spörsmål rörande stadsdomarnas befordran
till statliga domarämbeten...................... 13

Herr Pettersson i Dahl ang. åtgärder för påskyndande av arbetet
med byggande av skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg
................................................ 17

Herr Dahlgren ang. skyldighet för förare av motorfordon att ställa
sitt fordon till förfogande för vissa sjuktransporter m. m. .. 21

Fru Ewerlöf ang. utbildningen av barnmorskor för slutnarkos vid

förlossning ...................................... 23

Herr Kyling ang. extra ordinarie och vikarierande folkhögskollärares
semesterrätt.................................. 26

Onsdagen den 17 maj fm.

Inbjudan till riksdagsbesök i Frankrike...................... 35

Främjande av bostadsförsörjningen m. m..................... 36

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m............. 77

Militärersättningsförordning m. m........................... 35

Ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m........... 86

Stensättning av vägar .............................. g 7

Understöd åt inrikes lufttrafik.............................. 89

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 1S.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 17 maj em.

Understöd åt inrikes lufttrafik (Forts.) ...................... 104

Avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln m. m.:

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl................. 116

Armén: Remontering.................................... 118

Marinen: Avlöningar till aktiv personal m. fl............... 127

Ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten ........ 128

Ändring i lagen om folkpensionering m. m................... 132

Ändrad lydelse av förordningen om erkända arbetslöshetskassor,

m. m........... 139

Stöd till odlingen av bruna bönor, hampa och lin............ 142

Ändring i kommunalskattelagen m. m....................... 147

Ändring i förordningen om nöjesskatt ...................... 154

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete 160

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 16 maj.

Bankoutskottets anmälan ang. ändring av stadgarna för riksdagsbiblioteket
............................................ 30

Bevillningsutskottets memorial nr 56, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut ang. ändrad lydelse av förordningen
om särskild skatt å bensin och motorsprit m. m. (voteringsproposition
godkänd) .................................. 30

Onsdagen den 17 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 73, ang. anslag till hemvärnets övningar
(gemensam omröstning) ............................ 33

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. ändrad lydelse av förordningen
om särskild skatt å bensin och motorsprit m. m.

(gemensam omröstning) ................................ 33

Statsutskottets utlåtande nr 135, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. förordning om tillägg av
statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m................................. 77

— nr 39, ang. militärersättningsförordning m. m. (författningsför slag)

................................................ 85

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. anslag till ersättningar för

olycksfall i arbete m. m................................. 86

Innehåll.

Nr 18.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 137, ang. anslag till centraldepån för
blindas arbeten m. m................................... 87

— nr 138, ang. anslag till oförutsedda utgifter .............. 87

— nr 139, ang. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster 87

— nr 140, ang. fortsatt elektrifiering av statsbanenätet m. m. .. 87

— nr 141, ang. stensättning av vägar ...................... 87

— nr 142, ang. vissa ordinarie tjänster vid kommunikations verken

m. in......................................... 89

Onsdagen den 17 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 143, ang. understöd åt inrikes lufttrafik 89

— nr 144, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för luft f

artsfonden .......................................... 116

— nr 145, ang. pension åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m........................................... 116

— nr 146, ang. olycksfallsersättning åt I. L. Homman........ 116

— nr 147, ang. avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln 116

— nr 148, ang. militärersättningsförordning m. in............. 128

— nr 149, ang. försäljning av markområden i Vännäs ........ 128

— nr 150, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m..................... 128

— nr 151, ang. ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
.............................................. 128

— nr 152, ang. stat för riksgäldsfonden .................... 132

— nr 153, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II för avskriv- wM

ning av nya kapitalinvesteringar ........................ 132

— nr 154, ang. malmbrytning utöver gällande malmavtal...... 132

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

ändring i lagen om folkpensionering m. m................. 132

— nr 2, ang. ändrad lydelse av förordningen om erkända arbetslöshetskassor
m. m..................................... 130

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. stöd åt odlingen av bruna

bönor, hampa och lin.................................. 142

— nr 33, ang. anslag till prisclearing å kaffe ................ 146

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m....................................... 147

— nr 52, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt .......... 154

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. fortsatt giltighet av lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 160

— nr 18, ang. särskilda bestämmelser om mantalsskrivningen för

1951 i anledning av folkräkningen 1950 .................. 170

— nr 19, ang. ändring i lagen angående handel med utsädesvaror 170

Tisdagen den i 6 maj 1950.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande maj.

§ 2.

Svar på fråga angående besvarandet av
enkla frågor på viss veckodag.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade: Herr talman!
Herr von Friesen har frågat mig: Är
regeringen villig medverka till att enkla
frågor, vilka framställas senast fredag
i en vecka, framdeles komma att besvaras
vid nästföljande tisdags bordläggningsplenum? Under

förutsättning att frågorna
komma vederbörande statsråd till handa
senast fredag förmiddag vill regeringen
söka tillmötesgå det i herr von
Friesens fråga uttalade önskemålet. Givetvis
måste regeringen förbehålla sig
att göra undantag från denna regel,
om frågans besvarande nödvändiggör
mera ingående undersökningar eller
överväganden.

Härpå anförde

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
ber att till statsministern få framföra
ett tack för det lämnade svaret. Redan
det faktum att frågan framställdes på
fredagen och att statsministern tillkännagivit
att han ämnade besvara den
vid påföljande tisdags bordläggningsplenum
gav ju vid banden, att svaret
skulle bli tillmötesgående, och jag bar
heller ingenting att erinra mot svarets
utformning.

Vad jag ytterligare skulle vilja säga
berör kammaren själv. Det var Ni, herr

talman, som vid slutet av föregående
års riksdag väckte denna fråga och med
stöd av Er långa erfarenhet ansåg, att
införandet av ett frågeinstitut i den
svenska riksdagen skulle vara ägnat
bland annat att skapa en bättre kontakt
mellan riksdag och regering och även
ge en större livfullhet åt våra förhandlingar.
Det kommer nu an på kammarens
ledamöter om de vilja begagna sig
av det erbjudande, som här har gjorts.
Personligen anser jag det vara i hög
grad önskvärt, att kammarledamöterna
ville i större utsträckning övergå från
begagnande av interpellationsformen
till den enkla frågan. Det finns otvivelaktigt
en hel rad spörsmål, som med
fördel skulle kunna framställas på det
sättet i stället för att bli föremål för
långa skrivna interpellationer och sedermera
ganska långrandiga utläggningar
i kammaren.

Jag tror därför, herr talman, att om
denna försöksverksamhet -—• om vi nu
kunna använda det uttrycket — ger
önskat resultat, bör detta också bli till
gagn för riksdagsarbetet så till vida som
vi därigenom skulle spara åtskillig tid.

Överläggningen var därmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga angående uppsägningen av
clearingnämndens personal.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Herr Nihlfors har frågat mig,
om jag är i tillfälle att lämna upplysning
rörande omständigheterna kring
uppsägningen av vid clearingnämnden
sysselsatt personal.

I anledning av frågan vill jag till en
början framhålla att clearingnämnden

Nr 18.

Tisdagen den lf> maj 1950.

Svar på fråga angående uppsägningen av clearingnämndens personal.

på senare år undergått cn successiv avveckling.
Personalen, som i början av
1940-talet uppgick till omkring 130 anställda,
har nu nedgått till 32 personer.
Sedan ett friare betalningsutbyte kunnat
genomföras gentemot flertalet av
de länder, med vilka clearingnämnden
tidigare haft att ta befattning, ha nämndens
uppgifter starkt minskat. De ärenden,
som återstå, avse dels den svensksovjetiska
clearingen, dels avvecklingen
av vissa betalningstransaktioner enligt
äldre svensk-italienska och svenskspanska
avtal och dels vissa med den
svensk-tyska clearingen sammanhängande
uppgifter. Det arbete som föranledes
av den ryska clearingen är tämligen
obetydligt och kan med lätthet
skötas av riksbanken. De italienska och
spanska affärerna minska efterhand
och torde komma att i huvudsak avvecklas
redan detta år. Vad slutligen
angår tyskmedelsfrågorna har det förutsatts
att en särskild nämnd skall inrättas
för omhänderhavande av dem.

Under sådana omständigheter har på
senare tiden frågan om clearingnämndens
fortbestånd aktualiserats. Den allmänna
utgångspunkten har härvid givetvis
varit att avveckling av krisorgan
och därmed jämförliga institutioner
ej onödigtvis bör fördröjas utan
tvärtom ske i så rask takt som omständigheterna
medgiva, önskemål i denna
riktning ha ju också i olika sammanhang
uttalats från riksdagens sida.

För ett par månader sedan upptogos
överläggningar med clearingnämndens
ledning rörande den lämpliga tidpunkten
för nämndens upphörande. Efter
dessa överläggningar kom man inom
departementet till det resultatet att
den 1 juli 1950 kunde ifrågakomma
som avvecklingsdatum. Efter samråd
mellan nämndens ledamöter och mig
erhöll nämnden den 31 mars 1950 i
uppdrag att inkomma med yttrande och
alternativa förslag rörande de åtgärder,
som borde vidtagas för att genom -

föra en avveckling av nämnden den 30
juni eller den 31 juli i år eller vid annan
tidpunkt som nämnden eventuellt
funne mera lämplig. Nämnden avgav
det begärda förslaget den 25 april 1950.
Därvid uttalades från nämndens sida
att en avvecklingsperiod av tre å fyra
månader vore önskvärd. Nämnden upplyste
att preliminär överenskommelse
redan träffats om överflyttning av den
svensk-sovjetiska clearingen till riksbanken.
Vidare hade riksbanken förklarat
sig beredd att själv eller genom
valutakontoret överta de spanska och
italienska ärendena. Med hänsyn till
att uppgifterna ej lämpligen borde överflyttas
under semestertid föreslog
nämnden att den 1 september 1950
skulle sättas som tidigaste datum för
upphörandet. I överensstämmelse härmed
beslöt Kungl. Maj:t den 28 april
1950 att clearingnämnden skulle upphöra
med utgången av augusti 1950.

Genom detta beslut uppdrog Kungl.
Maj:t också åt nämnden att före den
1 maj uppsäga nämndens personal.
Nämnden hade i sin skrivelse förklarat
att uppsägning ej borde ske förrän
man fått kännedom om den organisation,
som skall handha tvångsclearingen
med Tyskland. Vidare ansåg nämnden,
att klarhet borde vinnas rörande
personalens pensions- och avskedsvillkor.

Jämlikt gällande instruktion för clearingnämnden
tillkommer det nämnden
alt antaga erforderlig personal. Nämnden
får även anses ha rätt att vid entledigande
av personal bestämma uppsägningstidens
längd. Enligt vad departementet
under hand inhämtat hade
nämnden för avsikt att vid avvecklingen
tillämpa en uppsägningstid av sex
månader för den mera långvarigt anställda
personalen. Om man fastställde
att uppsägning skulle ske den 30 april
1950, skulle alltså uppsägningstiden
med två månader överstiga den tid, som
nämnden skulle äga bestånd. Detta får

Tisdagen den IG maj 1950.

Nr 18.

Svar på fråga angående

anses innebära ett stort tillmötesgående
mot personalen, och man vågar säga att
de anställdas berättigade intressen blivit
väl tillgodosedda. Att man skulle
ha uppskjutit uppsägningarna till en
senare tidpunkt än den 30 april synes
icke rimligen kunna påfordras. Samtidigt
med att beslutet om nämndens avveckling
överlämnades till nämnden,
uttalades från departementets sida under
hand, att nämndens befattningshavare
i samband med uppsägningen
borde underrättas om att under den
förestående avvecklingsperioden alla
möjligheter skulle undersökas att bereda
personalen nya anställningar. Därvid
kunde en stor del av personalen
med all sannolikhet påräkna anställning
i det organ för den tyska tvångsclearingen,
som väntas komma till
stånd, eller i valutakontoret. Redan vid
tidigare överläggningar hade för övrigt
för nämndens representanter framhållits,
att vid en avveckling personalens
intressen i möjligaste mån skulle beaktas.
Innan uppsägningen verkställdes
expedierades vidare till nämnden ett
av Kungl. Maj:t den 21 april 1950 fattat
beslut angående pensionsrätt för
befattningshavarna hos nämnden. Av
detta beslut kunde utläsas vilka pensionsvillkor
nämndens tjänstemän hade
att räkna med.

Jag vill framhålla att åtta befattningshavare
vid nämnden äro pensionsmässiga.
Ett par tjänstemän ha fått ny anställning
eller uppbära pension från
annat håll, varför återstoden utgör omkring
20 tjänstemän. Av dessa torde
minst hälften erhålla anställning i tyskmedelsorganet
eller valutakontoret. Det
egentliga problemet här gäller alltså att
placera 5 å 10 tjänstemän. Efter de i
stort sett gynnsamma erfarenheter, som
hittills gjorts vid avveckling av olika
krisorgan, kan man ha goda förhoppningar
om att med arbetsförmedlingens
hjälp bereda anställning åt den
tämligen lilla personalgrupp som det

uppsägningen av clearingnämndens personal.

nu är fråga om. Jag vill till slut påpeka
att dessa befattningshavare få förmånen
av två extra månadslöner. Enligt
vad jag erfarit har nämnden nämligen,
såsom förutsetts, faktiskt medgivit den
förhållandevis långa uppsägningstiden
av sex månader.

Härefter anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
får tacka handelsministern för det svar
han lämnat om uppsägningarna vid
clearingnämnden. Jag får även med
tacksamhet konstatera, att handelsministern
i dag skyndat sig att slå rekord
i fråga om snabbhet att besvara en enkel
fråga. Vi hörde nyss av hans excellens
herr statsministern, att en enkel
fråga skall inlämnas i kammaren på
fredag förmiddag för att kunna besvaras
följande tisdag. Jag lämnade in denna
fråga lördag förmiddag och har alltså
fått bevittna, att handelsministern
spänstat i väg med svaret redan till
i dag.

Det skulle finnas mycket att komplettera
i detta svar. Jag frågade sålunda
bl. a. om omständigheterna i samband
med uppsägningarna, och den frågan
har statsrådet Ericsson enligt mitt förmenande
i någon mån gått förbi. Statsrådet
sade: »Efter samråd mellan nämndens
ledamöter och mig erhöll nämnden
den 31 mars 1950 i uppdrag att inkomma
med yttrande och alternativa
förslag rörande de åtgärder, som borde
vidtagas för att genomföra en avveckling
av nämnden den 30 juni eller
den 31 juli i år eller vid annan tidpunkt
som nämnden eventuellt funne mera
lämplig.»

Det var en ganska märklig förhistoria
till detta beslut av Kungl. Maj:t den
31 mars 1950, vilken jag nog i korthet
nödgas beröra. Det förhåller sig nämligen
så att nämndens direktör den 20
mars i år fick en informell skrivelse
från en departementstjänsteman med

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på fråga angående uppsägningen av clearingniimndens personal.

anmaning att uppsäga personalen till
den 1 juli, alltså med tre månaders uppsägning.
Clearingnämndens direktör
ansåg detta förfaringssätt så märkligt,
att lian anmälde skrivelsen till sin styrelse.
Han ansåg sig icke själv kunna
vidta några åtgärder för uppsägning av
personalen. Styrelsen sammanträdde
den 30 mars, och där fronderade märkligt
nog flera ledamöter av clearingnämndens
styrelse: man konstaterade
att det förekommit ett något egendomligt
förfarande vid handläggningen av
denna fråga. Nämndens ordförande
hade tydligen gått vid sidan om nämndens
styrelse i dess helhet och gjort
vissa förhandsundersökningar rörande
en snabb avveckling. Detta ansåg man
på styrelsehåll icke vara lämpligt, och
på grund därav protesterade man vid
detta sammanträde. Efteråt fick därför
Kungl. Maj:t bekväma sig till att
fatta ett formellt riktigt beslut att låta
nämnden komma in med officiellt yttrande
över sin avveckling.

I detta yttrande av den 25 april förklaras
att det i och för sig inte var
omöjligt att tänka sig, att nämnden kunde
avvecklas inom tre å fyra månader,
men tidigast den 1 september angavs
såsom den lämpligaste dagen, detta för
att undvika en avveckling under semestertid.
I det digra utlåtande, som
lämnades till Kungl. Maj:t den 25 april,
förklarar emellertid nämnden, att det
hade varit lämpligast om nämndens avveckling
skett i nära samband med en
upporganisering av ett speciellt organ,
det s. k. tyskmedelsorganet, som torde
komma till stånd inom en ganska nära
framtid, och att denna avveckling av
clearingnämnden skulle kunna ske utan
några direkta uppsägningar av personalen.
Det lämpligaste ansåg man hade
varit, att personalen successivt kunde
flytta över till tyskmedelsorganet och
valutakontoret.

Nu ha vi av herr statsrådets svar fått
mycket klart uttalat, att minst hälften
av de anställda skulle kunna flyttas över

till tyskmedelsorganet eller valutakontoret.
Enligt vad som är mig bekant
föreligga 15 000 ansökningar i fråga om
sådana här tyskmedelsfordringar, och
experter säga att det kommer att ta
minst tre år att klara upp dessa problem.
Den personal som erfordras för
detta arbete torde behöva vara av den
storleksordningen, att det säkerligen
skulle gå att flytta över samtliga de
tjugo tjänstemän, det här är fråga om
inom clearingnämnden och som äro
väl rutinerade för sådana uppgifter.

Jag fäste mig vid att statsrådet tydligen
tänkt sig, att ett antal på 5 å 10
befattningshavare skulle få lov att anlita
arbetsförmedlingen för att få nya
anställningar. Det är i och för sig inte
något som man kan anmärka emot; arbetsförmedlingen
har ju en tjänstemannaförmedling,
som säkerligen är rustad
för att placera om folk. Men härvidlag
är det dock — det måste jag betona —
fråga om människor, som varit anställda
inom denna verksamhet i sexton år.
Över hälften — sjutton personer — har
varit där i femton, sexton år. Om det
är några av dessa personer, som man
nu tänker vraka och inte flytta över till
det nya organet, är det givetvis oerhört
svårt att få dem placerade ute i den
privata arbetsmarknaden — ja, det torde
nästan vara ogörligt.

Nu finns det visserligen pensionsrätt,
men om befattningshavarna inte nått
pensionsåldern få de vänta på denna
pensionsrätt. Pension kommer då att
utgå i form av uppskjuten livränta vid
65 års ålder, och till dess få de försöka
dra sig fram, kanske som understödslagare,
något som ju vore mycket beklagligt.
Handelsministern har på ett
par ställen i sitt svar talat om krisorgan
och påmint om att riksdagen
t. o. m. klart uttalat, att man vill ha en
snabb avveckling av krisorganen. Men
det är tvivel underkastat om man verkligen
kan kalla clearingnämnden för ett
krisorgan. Den har som sagt existerat
i sexton år och har alltså haft andra

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Svar på fråga angaende förfarandet vid tillsättning av tingsnotarieaspiranter.

uppgifter än dem, som vi i vanligt tal
förknippa med krisorganens.

Jag hoppas sålunda att denna avveckling
— trots den bryskhet, får man nog
säga, som kan konstateras vid de direktiv
som lämnats från Kungl. Maj:ts sida
eller under hand — dock kommer att
ske på ett så smidigt sätt som tänkas
kan, så att inte några av de anställda
ställas på bar backe.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga angående förfarandet vid
tillsättning av tingsnotarieaspiranter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Fröken Vinge har frågat mig om jag
anser att nuvarande praxis vid tillsättande
av tingsnotarieaspiranter är tillfredsställande
och, därest jag anser så
icke vara förhållandet, om jag har för
avsikt att verkställa en översyn av denna
praxis.

Enligt 8 § domsagostadgan skall ansökan
om anställning såsom tingsnotarieaspirant
göras hos häradshövdingen
eller hos hovrätten. Ansökan skall vara
ställd till hovrätten, som är den som
antar tingsnotarieaspirant. Ansökan
som göres direkt hos hovrätten behöver
ej avse viss bestämd domsaga. När
tingsnotarieaspirant skall anställas, bör
häradshövdingen, enligt samma paragraf,
i god tid dessförinnan göra framställning
därom till hovrätten. Därvid
iiger häradshövdingen föreslå hos honom
eller hos hovrätten anmäld lämplig
sökande. Häradshövdingen äger, innan
förslag avgives, från hovrätten inhämta
uppgift om sökande som där anmält
sig. Vid förslaget skola fogas till
häradshövdingen inkomna ansökningar.

Jag tror jag har anledning att se den
framställda frågan i samband med några
tidningsartiklar för en tid sedan,

vari det gjordes gällande att en fri och
öppen konkurrens om tingsnotarieaspirantbefattningarna
stundom hindrades
genom att häradshövdingarna lovade
bort tjänsterna långt i förväg till bekanta
eller sådana som eljest hade någon
relation till vederbörande domsaga.
På det sättet skulle mera meriterade
sökande bli utestängda av mindre meriterade.

Att tillsättningsförfarandet nu blivit
aktuellt sammanhänger tydligen med att
läget på arbetsmarknaden förändrats
för de nyexaminerade juristerna. Under
en lång följd av år har det rått en
utpräglad brist på sådan arbetskraft,
och följden har varit att åtskilliga tingsnotarie-
och aspiranttjänster stått obesatta.
Särskilt svårartad har notariebristen
varit i Norrland. Nu har som
jag nämnde läget förändrats. Nu lyckas
det inte alltid för en nyexaminerad
jurist som vill tingsmeritera sig att genast
få plats på domsaga. I de båda
nordligaste hovrätterna ha väl, efter
vad jag inhämtat därifrån, några konkurrenssvårigheter
ännu inte gjort sig
gällande, men i de andra hovrätterna
föreligga expektanslistor över sökande
som vilja ha anställning på domsaga.
De väntande uppgå än så länge endast
till något tiotal, och väntetiderna ha hittills
kunnat hållas korta.

Det är som sagt i detta läge som tillsättningsförfarandet
blivit aktuellt. Någon
ändring i bestämmelsen att det är
hovrätten som tillsätter tingsnotarieaspirant
ifrågasättes väl icke. Kritiken
torde närmast ha sin bakgrund i att
ansökan om aspirantanställning får inges
också till häradshövdingen samt
möjligen också däri att häradshövdingen
äger avge förord åt viss sökande.

I anledning av den framställda frågan
har jag inhämtat upplysningar om
praxis från hovrätterna. Av svaren
framgår, att båda ansökningsmctoderna
praktiseras. Från Göta hovrätt uppges
att det under det senaste halvåret, i
samband med den ökade tillgången på

Nr 18.

Tisdagen den 10 maj 1950.

Svar på fråga angående förfarandet vid tillsättning av tingsnotarieaspiranter.

sökande, blivit betydligt vanligare med
ansökningar direkt till hovrätten. Bland
dylika direkta ansökningar finnas både
generella ansökningar och sådana som
avse viss domsaga. För att de till hovrätten
ingivna ansökningarna verkligen
skola bli beaktade av häradshövdingarna
vid avgivande av förslag till besättande
av aspirantbefattning ha hovrätterna
vidtagit skilda åtgärder. Sålunda
har presidenten i Göta hovrätt i februari
1950 utfärdat ett cirkulär till häradshövdingarna
under hovrätten med
anmodan att vända sig till hovrätten för
att få del av eventuella direkt till hovrätten
inkomna ansökningar innan de
avge förslag. Från hovrätten för Västra
Sverige har sedan februari 1950 varje
månad till samtliga häradshövdingar
inom hovrättsområdet utsänts en stencilerad
förteckning över de sökande
som anmält sig direkt i hovrätten med
uppgift om betyg och övriga meriter
in. m. Även inom Svea hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge få häradshövdingarna
del av direkt till hovrätten
inkomna ansökningar.

När man öppnat möjlighet för sökande
till aspiranttjänst att inge ansökan
om aspirantanställning till vederbörande
häradshövding torde man ha betraktat
detta som en rent praktisk åtgärd.
Det kan måhända anses otillfredsställande
att domsagostadgan ej ålägger en
häradshövding att innan han inger
framställning om antagande av tingsnotarieaspirant
taga reda på vilka ansökningar
som inkommit direkt till hovrätten;
det är endast utsagt att han äger
inhämta uppgift därom. Som jag nämnde
har jag emellertid inhämtat att man
i de hovrätter, där förevarande spörsmål
är aktuellt, vidtagit åtgärder för att
säkerställa att häradshövdingarna skola
känna till samtliga sökande. Man torde
därmed ha gjort vad man kunnat för att
hindra ogynnsamma resultat i detta
hänseende. Jag kanske bör i detta sammanhang
nämna att det av praktiska
skäl inte lär kunna ifrågakomma att in -

föra ett kungörelseförfarande, när det
gäller detta slag av tjänster.

Vad därefter angår häradshövdingens
förslagsrätt, så är det nog enligt min
mening knappast lämpligt att avskaffa
den. När det gäller tillsättning av domsagobiträden
— de tillsättas också av
hovrätten — är häradshövdingen enligt
uttrycklig bestämmelse i domsagostadgan
(9 §) pliktig att avge yttrande över
ansökningarna. En domsaga utgör en
så pass liten arbetsenhet, och tjänstgöringen
som tingsnotarie och tingsnotarieaspirant
innebär ett så nära samarbete
med häradshövdingen, att det är
angeläget att förutsättningar föreligga
för att detta samarbete blir så gott som
möjligt. Häradshövdingen bör nog därför
ha möjlighet att ange vilken sökande
han föredrar. Någon fara för att systemet
med förord leder till direkta orättvisor
föreligger väl knappast, eftersom
ju avgörandet tillkommer hovrätten,
som äger överblick över vilka sökande
som finnas.

På ett annat sätt kan emellertid systemet
medföra vissa inte önskvärda verkningar.
Ett till viss sökande lämnat eller
utlovat förord kan nämligen lätt påverka
annan, som tänkt söka samma
tjänst, därhän att han inte ger in ansökan,
eller förmå annan sökande att
återta sin ansökan. För att förhindra
sådant bör det göras känt, att häradshövdings
förord ej är ensamt avgörande
utan att tillsättning sker av hovrätten
efter objektiva grunder.

Med hänsyn till vad jag här anfört
finner jag det knappast påkallat att för
närvarande vidtaga några särskilda åtgärder.
Jag ämnar emellertid med uppmärksamhet
följa den vidare utvecklingen.

Vidare anförde:

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret.
Men jag konstaterar med ett visst bekymmer,
att statsrådet inte för närva -

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Svar på fråga angående förfarandet

rande anser sig ha anledning att vidtaga
några åtgärder för att ändra nuvarande
praxis vid tillsättandet av
tingsnotarieaspiranter. Ändå är det tydligen
inte statsrådet obekant, att det
bland en hel del av våra yngre jurister
— den svenska rättens framtida vårdare
— råder en ganska utbredd oro
över de nuvarande förhållandena, som
man inte anser lämna tillräcklig garanti
mot godtycke.

Mot häradshövdingarnas rätt att avge
förord har jag ingen erinran och inte
heller mot att hovrätterna bruka ta stor
hänsyn till dessa förord. Men jag kan
inte instämma i statsrådets uttalande
att det inte ligger någon fara för orättvisor
i det nuvarande systemet. Statsrådet
säger, att hovrätten äger överblick
över de sökande. Men äger hovrätten
alltid en sådan överblick? Jag
tror, att vi här ha den springande
punkten.

Statsrådet framhåller, att enligt 8 §
domsagostadgan skall häradshövdingen
till sitt förord bifoga inkomna ansökningshandlingar.
Men nu påstås det, att
det inte så sällan händer att häradshövdingarna
inte insända samtliga
handlingar utan bara den dossier som
innehåller handlingarna för den som
fått förordet. Om detta är sant så måste
jag, med den erfarenhet jag har från
tillsättningsförfarandet inom civilförvaltningen,
säga, att förfarandet verkar
rent parodiskt.

Jag vill givetvis inte stå här i kammaren
och påstå, att en del av Sveriges
häradshövdingar inte följer Sveriges
lag och laga stadgar, men om detta tillsättningsförfarande
anses stå i överensstämmelse
med 8 § domsagostadgan, då
är paragrafen mogen för en översyn,
så att det klart framgår, att häradshövdingen
har skyldighet att insända samtliga
handlingar till hovrätten.

.lag är fullt på det klara med att det
ibland kan vara vanskligt att avgöra
vad som i det särskilda fallet bör förstås
med samtliga handlingar, eftersom

vid tillsättning av tingsnotarieaspiranter.

förordnandena inte ledigförklaras och
det inte finns någon bestämd ansökningstid.
Ansökningar lämnas ju tydligen
in från tid till annan och avse
ingen bestämd tjänst, och det kan ju
hända, att den som söker i flera domsagor
och blir förordnad i en av dem
inte tar tillbaka sin ansökan från de
övriga. Man måste därför räkna med
att vissa av ansökningshandlingarna
äro inaktuella.

Nu avvisar statsrådet tanken på ett
formellt ledigförklarande. Men det hör
ju till de unga juristernas bekymmer
att det för närvarande är svårt att få
en överblick över vilka tjänster som
kunna väntas bli lediga i olika domsagor
inom den närmaste tiden. Jag
undrar därför om man inte, för den
händelse det ej skulle gå att få ett formellt
ledigförklarande, kunde få något
slags substitut för ett ledigförklarande.
Skulle man inte kunna tänka sig en sådan
ändring av domsagostadgans föreskrift
att den framställning om att
tingsnotarieaspirant skall anställas, som
häradshövdingen skall göra till hovrätten
samtidigt med förordet, kunde
lämnas viss tid dessförinnan, exempelvis
20 dagar? Om man därvid ger någon
form av offentlighet åt det faktum
att denna framställning ingivits, ha ju
de hugade spekulanterna möjligheter
att under mellantiden anmäla sig som
sökande, och vidare kan häradshövdingen
under tiden från hovrätten få
in samtliga där befintliga ansökningshandlingar
från dem som sökt direkt
hos hovrätten. Det skulle alltså i det
fallet bli en praxis, som nära överensstämmer
med den metod som enligt
statsrådets meddelande nu inaugurerats
av Göta hovrätt. Då skulle inte
bara häradshövdingen utan också hovrätten
känna till samtliga sökande, vilket
inte alls tycks vara fallet för närvarande.
Sedan skulle häradshövdingen
ha att sända in samtliga ansökningshandlingar
till hovrätten.

Genom ett sådant eller liknande för -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på fråga angående förfarandet vid

farande skulle en viss garanti uppnås
mot uppenbart godtycke. Hovrätten får
tillfälle att bedöma de principer, som
olika häradshövdingar följa när de avge
sina förord, och även om — som
jag utgår ifrån — hovrätten i regel tar
stor hänsyn till dessa förord, skulle
den kunna göra ett avsteg därifrån, då
den finner uppenbara skäl tala därför.

Många unga jurister skulle dessutom
säkerligen gärna se, att det infördes
något slags besvärsinstitut, men jag
tror, att en sådan besvärsrätt ytterst
sällan skulle behöva utnyttjas, om man
fick en förändrad praxis av ungefär
det slag som jag här har försökt antyda.

Jag vill inte utan vidare hävda, att
tillsättandet av tingsnotarieaspiranter
skall ske uteslutande på grundval av
formella meriter. Jag har fullt klart för
mig, att det mera sällan är någon så
stor skillnad på nyutexaminerade juris
kanditaters pappersmeriter, men mellan
rena pappersexercisen och rena
godtycket finns givetvis en vid latitud,
och det är mot godtycket vi måste
skapa garantier.

Statsrådet framhåller själv, att antalet
ansökningar om tingsmeritering
tenderar att stiga, och därtill kommer
att det säkerligen inte är likgiltigt för
den enstaka unge notarien, vilken domsaga
han hamnar i. Av båda dessa skäl
förefaller det mig högeligen önskvärt,
att man får ett tillsättningsförfarande,
som garanterar att i regel den mest meriterade
får komma i första hand till
den domsaga dit han söker.

Statsrådet förklarar ju att statsrådet
ämnar med uppmärksamhet följa den
fortsatta utvecklingen, och jag hoppas,
att jag däri får inlägga ett löfte om att
statsrådet för den händelse så befinnes
lämpligt vidtar en ändring, antingen
genom ett förslag till ändring av 8 §
domsagostadgan eller på något annat
sätt, exempelvis genom någon form av
ämbetsskrivelse till hovrätterna eller
häradshövdingarna.

I den förhoppningen, herr talman,

tillsättning av tingsnotarieaspiranter.

ber jag än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag tror väl inte, att jag skall tolka
lröken Vinges uttalande så, att hon har
kännedom om fall av godtycklighet
från häradshövdingarnas sida. Jag har
med uppmärksamhet studerat ett par
artiklar i pressen om denna fråga och
även haft en viss kontakt tidigare på
våren med Juristförbundet. Därvid har
jag närmast fått det intrycket, att man
hade ett så att säga abstrakt bekymmer
för att det kanske kunde uppstå olägenheter
med det rådande .systemet.

Annorlunda skulle det ligga till, om
man verkligen påvisade, att godtycke
hade förekommit i dessa utnämningsärenden.
Då måste man naturligtvis
vidtaga allvarligare åtgärder.

Av vad fröken Vinge yttrade har jagvidare
kunnat förstå, att hon inte ville
förorda införande av ett vanligt kungörelseförfarande
och att hon över huvud
taget inte ansåg att dessa kortvariga
tjänster, som avlösas mycket ofta, i
fråga om tillsättningen skulle kunna
jämställas med vanliga fasta tjänster.
Om jag förstått henne rätt, anser hon
närmast att ett system i stil med det
som vissa hovrätter redan på egen hand
börjat tillämpa vore den lyckligaste
lösningen. Det är möjligt att det nu använda
hovrättsförfarandet kan ytterligare
förbättras i anslutning till det förslag,
som fröken Vinge här framställt.
Jag skall gärna studera detta och överlägga
med presidenterna i hovrätterna
om vad som kan göras i den riktningen.
Men jag vill än en gång understryka, att
saken naturligtvis kommer i ett helt
annat läge, om det skulle visa sig, att
tjänsternas besättande inte sker efter
riktiga principer.

Fröken VINGE: Herr talman! Det faktum
att en person som blir förbigången
vid en tillsättning anser att godtycke

Tisdagen den 1C maj 1950.

Nr 18.

Svar på interpellation angående vissa spörsmål rörande stadsdomarnas befordran

till statliga domarämbeten.

ägt rum är ingen garanti för alt detta
verkligen varit fallet. Jag har inga bevis
för att så skett, och jag vill gärna hoppas,
att det inte gjort det. Men jag kan
inte neka till att jag gjorde den reflexionen
sedan jag läst några av de
artiklar soin förekommit, bland annat
i Juristförbundets Meddelanden, att systemet
är sådant att det inte lämnar full
garanti mot godtycke, och det är detta
jag närmast vänt mig mot. Jag skulle
vilja säga att jag tycker det väsentliga
är, att det föreskrives eller åtminstone
på något sätt poängteras, att häradshövdingen
äger skyldighet att insända
samtliga ansökningshandlingar till hovrätten.
Men för att någonting sådant
skall komma till stånd förutsätter jag
att det måste göras något slags utredning
— inte så omfattande kanske, men
dock en utredning — och jag hoppas,
att statsrådet skall vilja vara med om
att verkställa en sådan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Det står i 8 § domsagostadgan att vid
förslag, som häradshövdingen lämnar
till hovrätten, skall han foga till honom
inkomna ansökningar. Detta måste tolkas
på det sättet, att han skall skicka
in alla handlingar i ärendet till hovrätten.

Överläggningen var därmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation angående vissa
spörsmål rörande stadsdomarnas befordran
till statliga domarämbeten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet fill

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
bär herr Rylander frågat mig, vilken
uppfattning jag har i spörsmålet, om

kommunalt anställda domare böra komma
i fråga vid besättande av statlig
domartjänst. Anledningen till frågan
torde närmast vara att i ett nyligen avgjort
ärende rörande återbesättande av
ett häradshövdingeämbete, som sökts
av bl. a. en stadsdomare, hovrättspresidenterna
och högsta domstolens ordförande,
från vilka yttrande brukar infordras
i sådana ärenden, gjort vissa
principiella uttalanden i vad mån stadsdomare
böra kunna utnämnas till statlig
domarbefattning. Enligt majoriteten
inom detta kollegium borde så kunna
ske endast under särskilda förhållanden.
Med utgångspunkt från detta
yttrande har herr Rylander vidare frågat,
huruvida — därest på sätt majoriteten
av presidentkollegiet uttalat stadsdomare
endast undantagsvis borde
komma i fråga vid besättande av statlig
domarbefattning — jag anser att vid
hovrätts upprättande av förslag vid tillsättande
av borgmästare och rådman
motsvarande grundsatser skola tillämpas,
så att statligt anställda domare inte
böra ifrågakomma till sådan befattning,
om inte särskilda skäl föreligga, som
kunna motivera ett undantag och göra
att förslaget inte kan verka prejudicerande.

Som allmänt känt är saknas i Sverige
en enhetlig domstols- och doinarorganisation.
I motsats till häradsrätterna och
överrätterna äro rådhusrätterna kommunala
organ. Deras ledamöter äro
kommunalt avlönade och tillsättas efter
val av kommunens fullmäktige, låt vara
att utnämningsrätten ligger hos Kungl.
Maj:t. På grund av denna organisatoriska
åtskillnad har det aldrig förekommit
någon mera livlig cirkulation mellan
den statliga och den kommunala
domarkåren. Vissa åtgärder ha dock
vidtagits för att närma de båda domarkategorierna
till varandra. Främst må
nämnas införandet av enhetliga koinpetensbestänunelser.
Till innehavare av
befattning som lagfaren rådman eller

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående vissa spörsmål rörande stadsdomarnas befordran

till statliga domarämbeten.

assessor i rådhusrätt må i regel utses
endast den som innehaft förordnande
som ledamot eller fiskal i hovrätt och
av hovrätten funnits skickad att erhålla
fortsatt domarförordnande. En dylik
hovrättsprövning är också förutsättning
för befordran inom den statliga domarkarriären.
Så gott som samtliga domaraspiranter
ha nu samma grundläggande
praktiska utbildning efter sin teoretiska
examen, nämligen tjänstgöring i
domsaga och därefter aspirant- och
fiskalstjänstgöring i hovrätt.

Ehuru således vissa förutsättningar
tillskapats för en mera enhetlig domarkarriär,
är det ett faktum att de båda
domarkategorierna fortfarande äro i
någon mån isolerade från varandra. En
viss cirkulation förekommer dock. Det
är sålunda inte så sällsynt att stadsdomarbefattningar
besättas med personer
ur hovrättskarriären. Detta gäller särskilt
borgmästarbefattningarna. Av de
borgmästare som utnämnts under de
två senaste årtiondena har ungefär halva
antalet tagits ur den statliga domarkarriären.
Även rådmans- och assessorsbefattningar
vid rådhusrätterna ha
ibland besatts med domare eller domaraspiranter
i statlig tjänst.

Om alltså rådhusrätterna i ganska
stor utsträckning rekryteras från de
.statliga domstolarna, är det däremot
mera sällsynt att rådhusrättsjurister utnämnas
till statliga domarbefattningar.
Under de senaste årtiondena har det
endast ett fåtal gånger hänt att en stadsdomare
utnämnts till häradshövding
och i intet fall att en stadsdomare blivit
hovrättsråd. I ett par fall ha rådmän
utsetts till justitieråd.

Det måste emellertid härvid beaktas,
att det endast i undantagsfall förekommer
att häradshövding- och hovrättsrådsämbeten
sökas av kommunala domare.
Man kan då fråga sig vad det är
som föranlett, att ansökningar till lediga
statliga domarbefattningar i så
ringa utsträckning inkommit från kom -

munala domare. En anledning kan ju
tänkas ha varit, att man hyst den uppfattningen
att sådana domare i princip
inte kunde påräkna utnämning till
statlig domarbefattning. Emellertid kan
något stöd för en sådan uppfattning
knappast hämtas av utgången i några
konkreta utnämningsärenden. Andra
mera reella hinder ha däremot förelegat.

Till en början må erinras om det för
befordran till häradshövdingämbete i
allmänhet gällande kravet på tjänstgöring
i alla tre instanserna, alltså inte
blott i underrätt utan även såsom dömande
ledamot i hovrätt och såsom revisionssekreterare,
d. v. s. föredragande
i högsta domstolen. En dylik tjänstgöring
ingår såsom ett regelmässigt led i
de statliga domarnas utbildning. Däremot
ha rådmännen endast i sällsynta
undantagsfall kommit att fullgöra ledamotstjänstgöring
i hovrätt och föredragning
i högsta domstolen.

Vidare må nämnas löneförhållandena
och vad därmed sammanhänger. Domartjänsterna
i hovrätt ha varit och
äro i förhållande till stadsdomartjänslerna
i allmänhet så lågt avlönade att
redan av den anledningen någon övergång
från stadsdomartjänst till hovrättsdomartjänst
knappast kommit i fråga.
Förhållandet är något annorlunda i
fråga om häradshövdingämbetena. Så
länge häradshövdingarna till väsentlig
del avlönades med sportler, förelågo
betydande skillnader i inkomst mellan
små och stora domsagor. De små domsagorna
kunde i regel inte utöva någon
större dragningskraft på eventuella
aspiranter från stadsdomarbanan. Och
till de större eller eljest mera lockande
domsagorna var konkurrensen ofta
mycket hård. Efter löneregleringen för
häradshövdingarna har i viss mån inträtt
en ändring i dessa förhållanden.
Häradshövdingelönerna ha kraftigt utjämnats
genom en stark reducering av
de högsta och en höjning av de lägsta.

Tisdagen den 1C maj 1950.

Nr 18.

Svar på interpellation angående vissa spörsmål rörande stadsdomarnas befordran

till statliga domarämbeten.

En jämförelse mellan häradshövdingarnas
nuvarande inkomster och löneläget
för befattningshavarna i de större
och medelstora städerna visar att borgmästarlönerna
— om man tar hänsyn
till att de i allmänhet äro försedda med
ålderstillägg — ligga på nivå med eller
— i några fall — överstiga häradshövdinglönerna.
Vad rådmännen angår
komma de visserligen endast i de tre
största städerna upp i häradshövdings
lön, men i ytterligare några städer är
skillnaden tämligen obetydlig. Och vid
en jämförelse av denna art måste man
hålla i minne att häradshövdingarna i
stor utsträckning äro stationerade på
orter, där förhållandena i fråga om tillgången
på skolor m. in. sådant, som är
av stor ekonomisk betydelse, ofta äro
vida ogynnsammare än i städerna med
rådhusrätt. Utöver dessa ekonomiska
faktorer tillkommer den omständigheten
att när en rådman uppnått sådan
ålder, att fråga kan uppkomma för honom
att söka domsaga, så har han i regel
så vuxit in i sin stad att starka personliga
skäl avhålla honom från att
lämna denna.

Av vad jag nu framhållit synes mig
framgå, att de olika faktiska hinder,
som hittills förelegat och alltjämt föreligga
för en mera allmän rekrytering
av statliga domartjänster från rådhusrätterna,
äro så betydande, att redan
dessa förhållanden kunna ge förklaring
till att städernas domare så sällan blivit
utnämnda till statliga domarbefattningar.

Jag ber härefter att få något beröra
frågans rättsliga sida.

Enligt § 28 regeringsformen skall
Konungen vid alla befordringar fästa
avseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet. Med uttrycket
»förtjänst» avses enligt stadgad uppfattning
de mera formella meriter som
grundas på anciennitet och förut innehavda
tjänster. »Skicklighet» syftar på
den mera reella och individuella lämp -

ligheten för den ifrågavarande befattningen.

Först är att märka, att grundlagen
inte genom det åberopade stadgandet
förbjuder uppställandet av sådana särskilda
kompetensvillkor som t. ex.
fiskalsgodkännande i hovrätt för erhållande
av domarbefattning över huvud
eller godkänd tjänstgöring i nedre
justitierevisionen för utnämning till
häradshövding. Genom dylika villkor
avses ju att vinna garantier för att de
som utnämnas besitta erforderlig skicklighet.
Däremot skulle det icke vara
förenligt med lagrummet att uppställa
villkor som inte hade annan funktion
än den rent negativa att spärra tillträdet
för vissa kategorier av sökande.

Grundlagen anger inte vad slags
tjänstgöring eller annan verksamhet
som bör tillgodoräknas såsom »förtjänst».
Man kan emellertid anse det
ligga i sakens natur, att hänsyn bör
tagas till all sådan tjänstgöring som är
ägnad att göra vederbörande skickad
att sköta den tjänst utnämningen avser.
Ej heller föreskriver lagrummet, hur
olika slag av tjänstgöring bör värderas.
Det är emellertid uppenbart att all
tjänstgöring ej kan värderas lika. När
det gäller utnämning till exempelvis
häradshövdingämbete, måste en väl
vitsordad tjänstgöring som fullgjorts såsom
domare i både underrätt och hovrätt
och såsom föredragande i högsta
domstolen ofta tillmätas högre värde
än en, låt vara lika väl vitsordad tjänstgöring
som fullgjorts helt eller väsentligen
blott i en rådhusrätt. En tjänstgöring
av förstnämnda slag måste nämligen
i regel antagas ha inneburit en
allsidigare och rikare utbildning.
Därest alltså som sökande till en häradshövdingtjänst
— det enda slag av
statlig domartjänst som det egentligen
här kan bli fråga om — anmäla sig dels
eu sökande med endast eller väsentligen
endast tjänstgöring i rådhusrätt
och dels en sökande med tjänstgöring

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående vissa spörsmål rörande stadsdomarnas befordran

till statliga domarämbeten.

av det för domare i den s. k. hovrättskarriären
vanliga slaget, och om vidare
de båda sökandenas tjänstgöringstider
icke äro väsentligt olika, torde alltså
ofta den senare böra tillerkännas ett
företräde vid meritberäkningen.

Av vad jag sålunda anfört framgår,
att jag icke anser några principiella
hinder böra resas mot utnämning av
stadsdomare till statliga domarbefattningar.
Även i utnämningsärenden med
sökande från skilda domarkategorier
måste det avgörande vara de allmänna
befordringsgrunderna förtjänst och
skicklighet.

Slutligen vill jag begagna detta tillfälle
att göra några mera allmänna uttalanden,
delvis i anslutning till vad
första lagutskottet anfört i sitt av riksdagen
numera bifallna utlåtande nr 22
i anledning av en motion av interpellanten.

Enligt min uppfattning måste den
rådande uppdelningen av domarkåren
i en statlig och en kommunal gren anses
mindre lämplig av flera skäl, framför
allt av principiella grunder. Denna
historiskt betingade dualism kan egentligen
blott avskaffas på ett sätt, nämligen
genom rådhusrätternas förstatligande.
Det är min avsikt att vid lämpligt
tillfälle igångsätta en utredning härom.
Först genom en sådan reform kunna de
av interpellanten berörda problemen
vinna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande
lösning. I avbidan härpå
är det dock önskvärt, att kontakterna
mellan de båda grenarna av domarkåren
på olika sätt förstärkas. Vad särskilt
angår frågan om befordringar från
rådhusrätterna till statliga domartjänster,
skulle möjligheterna härtill ökas,
om de rådhusrättsjurister, som aspirera
härpå, kompletterade sin utbildning genom
tjänstgöring i hovrätt och justitierevisionen.
För att underlätta en sådan
cirkulation mellan domstolarna är det
möjligt att vissa åtgärder behöva vidta -

gas, såsom interpellanten själv påpekat
i nyssnämnda motion.

Härpå anförde

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få uttala mitt
tack för svaret på interpellationen; jag
finner herr statsrådets svar mycket tillfredsställande.
Det är sålunda med tillfredsställelse
jag konstaterar, att herr
statsrådet bestämt tagit avstånd från
det uttalande, som på sin tid gjordes av
majoriteten av hovrättspresidenterna i
ett befordringsärende, då nu herr
statsrådet säger, att han för sin del inte
anser några principiella hinder kunna
resas mot utnämning av stadsdomare
till statlig domarbefattning, utan att
det avgörande därvidlag måste tara de
allmänna befordringsgrunderna förtjänst
och skicklighet.

Då jag nu vill göra några reflexioner
i anledning av herr statsrådets svar, har
jag anledning tro, att det inte föreligger
någon meningsskiljaktighet mellan
herr statsrådet och mig i de saker, som
jag här skall be att få beröra. .lag skulle
då först i förbigående vilja säga, att
jag måste anse det mindre tillfredsställande
om ett presidentkollegium, som
bär att yttra sig över de sökande till
ett häradshövdingämbete, endast yttrar
sig om tre av fyra sökandes kompetens
och inte om den fjärdes, såsom skedde
i det här relaterade fallet. Ett sådant
yttrande bör ju avse alla de sökande,
som kunna komma i fråga, och en avvägning
bör ske av deras meriter. Jag
har anledning tro att i fortsättningen
presidenterna komma att yttra sig även
om en stadsdomares meriter, när en dvlik
söker en sådan befattning.

Herr statsrådet säger, att det regelmässiga
kravet på en sökande till ett
häradshövdingämbete är tjänstgöring i
alla de tre instanserna, .lag anser också

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Svar på interpellation angående åtgärder för påskyndande av arbetet med byggande

av skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg.

för min del, att det som regel är lämpligt
att upprätthålla ett sådant krav.
Var och en som själv tjänstgjort i hovrätt
erinrar sig med glädje den utbildning,
som''han där fick, och man har
svårt att tänka sig att vara den förutan.
Utan att ha någon längre tjänstgöring
i justitierevisionen — kanske jag kan
just på grund därav förstå, att det skulle
vara mycket bra att ha även en sådan
tjänstgöring att åberopa — kan man
emellertid enligt min mening inte därför
att nu stadsdomarna oftast inte haft
tjänstgöring i alla dessa tre instanser
utesluta dem från befordran, om de
skulle anmäla sig till ett häradshövdingämbete.
Jag förmodar, att det inte heller
varit avsikten att uttala något sådant.
Däremot kan jag instämma med
herr statsrådet när han säger, att om
två sökande, en stadsdomare och en
statlig domare, ha en tjänstgöringstid,
som inte är väsentligt olika, det kan
falla sig naturligt att ställa den före,
som kan åberopa meriter från alla tre
instanserna. Det synes vara något olika
åsikter om huruvida detta krav på
tjänstgöring i hovrätt skall behöva upprätthållas
i fortsättningen. Jag erinrar
om att Svea hovrätt i det ärende —
föranlett av en av mig väckt motion —
som herr statsrådet här nämnde uttalat
att tjänstgöringen i en större rådhusrätt
i stort sett är likartad med den
som ankommer på ledamot i hovrätt.
Denna likhet är måhända numera större
än tidigare, då ju muntlighet numera
förekommer också i hovrätt. Med den
erfarenhet jag har som hovrättsdomare
och därefter under en längre tid som
stadsdomare måste jag säga, att man
nog inte i allmänhet riktigt inser de
möjligheter till utbildning, som föreligga
i eu större rådhusrätt. Jag har en
gång, då .jag träffade herr justitieministern
litet mera privat, sagt honom, att
en större rådhusrätt egentligen är detsamma
som att ha en häradsrätt och

en liten näpen hovrätt i en och samma
enhet; det ligger något i detta. Man har
både kollegialitetens fördelar, och samtidigt
ställes vederbörande såsom ensam
domare inför praktiskt taget alla
de situationer, som en häradshövding
kan komma att ställas inför. Därtill
kommer att målens svårighetsgrad och
deras mängd ofta är mycket större i de
större rådhusrätterna än i en normal
domsaga, detta beroende på att livet i
de större städerna ofta är mycket mera
intensivt än ute på landsbygden och i
mindre tätorter.

Med dessa ord tror jag att jag har
klargjort hur jag ser på denna fråga,
och jag vill alltså göra gällande, att det
för framtiden — liksom hittills — inte
bör vara något oavvisligt krav att en
stadsdomare, som kan uppvisa en mycket
väl vitsordad tjänstgöring i en
större rådhusrätt, för att kunna bli häradshövding
skall behöva passera alla
de tre instanserna. Det synes mig i
varje fall orimligt att under den närmaste
framtiden upprätthålla ett sådant
krav, då det ju, som vi alla veta, tycks
vara omöjligt för stadsdomarna, med
den tillgång på platser i hovrätt och
justitierevision, som nu finns och de
möjligheter i övrigt, som föreligga för
stadsdomarna att fullgöra en sådan
tjänstgöring, att i någon större utsträckning
skaffa sig dylika meriter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation angående åtgärder
för påskyndande av arbetet med byggande
av skenfria korsningar mellan
landsväg och järnväg.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara
herr Petterssons i Dahl interpellation

Andra kammarens protokoll 1950. Kr IS.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående åtgärder för påskyndande av arbetet med byggande

av skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg.

angående åtgärder för påskyndande av
arbetet med byggande av skenfria korsningar
mellan landsväg och järnväg.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
har i en interpellation frågat mig, om
jag är beredd att låta vidtaga sådana
åtgärder att arbetet med byggande av
skenfria korsningar mellan landsväg
och järnväg påskyndas.

Det är tyvärr så, att planskilda korsningar
under de senaste åren kunnat
byggas endast i en jämförelsevis ringa
omfattning. Den årliga byggnadssumman
har i allmänhet uppgått bara till
ett eller annat hundratusental kronor.
Den främsta anledningen härtill har
givetvis varit den allmänna investeringsbegränsningen.
En ytterligare återhållande
faktor bär varit det förhållandet,
att en stor del av landsvägsbroarna
i landet visat sig vara i så dåligt
skick, att vägväsendets byggnadskvoter
måst utnyttjas huvudsakligen för
ombyggnad av sådana broar. I sammanhanget
kan slutligen också nämnas
att de trafikfarligaste plankorsningarna
ofta icke äro belägna i sådana trakter,
där det funnits lokala arbetskraftsreserver
att utnyttja för statliga anläggningsarbeten.

De här antydda hindren för en ökning
av byggnadsverksamheten i fråga
om skenfria korsningar torde såvitt nu
kan bedömas komma att i större eller
mindre utsträckning göra sig gällande
även under den närmaste framtiden,
för så vitt icke något mera markant
konjunkturomslag inträffar. Under den
senaste tiden har emellertid en viss
ökning i denna byggnadsverksamhet

inträtt. Sålunda pågå för närvarande
två nybyggnader av viadukter med en
sammanlagd byggnadssumma av ca
1 270 000 kronor. I 1950 års bvggnadskvot
räknar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med att inrymma sex nya
skenfria korsningar med en beräknad
kostnad av sammanlagt ca 2 800 000
kronor. I de nu föreliggande investeringsplanerna
för vägväsendet ingå ytterligare
ett fyrtiotal sådana anläggningar.

Vad särskilt angår den av interpellanten
omnämnda järnvägsövergången
vid Nyby kan nämnas att frågan om
byggande av en viadukt på denna plats
är föremål för prövning. Då byggnadskostnaden
preliminärt beräknats till
icke mindre än ca 3 4 miljon kronor, är
det emellertid tänkbart att projektet
icke för närvarande kan förverkligas.
De största riskerna för trafiken torde
dock redan nu ha blivit undanröjda,
sedan fällbommar uppsatts vid övergången.

Sammanfattningsvis vill jag besvara
interpellantens fråga på följande sätt.

Möjligheterna att påskynda arbetet
med byggande av skenfria korsningar
äro på grund av tidsförhållandena fortfarande
starkt begränsade. Trots detta
har under den senaste tiden en aktningsvärd
ökning av denna byggnadsverksamhet
genomförts eller planerats.
Det är min förhoppning att, allt i den
mån den ekonomiska stabiliseringen i
landet fortskrider, kunna lämna min
medverkan till ytterligare investeringar
för att förbättra trafiksäkerheten vid
järnvägskorsningar.

Ordet lämnades efter interpellationens
besvarande på begäran till

Herr PETTERSSON i Dahl, som yttrade:
Herr talman! Jag skall be att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få frambära
mitt tack för det svar jag fått på min
interpellation.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Svar på interpellation angående åtgärder för påskyndande av arbetet med byggande

av skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg.

Det är ju klart att en interpellation
som denna kommit till på grund av de
ständigt återkommande olyckorna vid
de icke skenfria järnvägskorsningarna.
Särskilt har allmänheten känt sig upprörd
över den olycka, som inträffade
i början av året vid Nyby, där inte
mindre än tre människoliv gingo förlorade.
Jag kan vidare nämna, att där
under senast förflutna 214-årsperiod
sammanstötningar mellan bil och tåg
krävt sex människoliv och att enbart
denna trafikfälla krävt sammanlagt tretton
dödsoffer. För något år sedan upprördes
hela landet av en olycka vid
Edsvalla i Värmland, där en kollision
mellan buss och tåg krävde inte mindre
än elva människoliv.

Nu kan man ju säga, att dessa olyckor
berott inte bara på dessa s. k. trafikfällor
utan också därpå att bilisterna
måhända ha utmanat ödet genom att
köra litet för oförväget, att deras vaksamhet
kanske slappnat, så att de inte
tillräckligt sett upp med den fara, som
eventuellt kunnat hota. Men även om
det i fråga om Edsvallaolyckan kunde
sägas, att det var den täta dimman, som
gjorde att bussföraren inte kunde se
tåget, så hade dock denna olycka aldrig
behövt inträffa, om korsningen i
fråga varit skenfri.

Herr statsrådet säger i svaret, att
byggandet av skenfria korsningar fått
stå efter och fått kosta bara ett och annat
hundratusental kronor med hänsyn
till den allmänna investeringsbegränsningen.
Man kanske i viss mån bör
godta detta skäl, men man får nog
säga sig, att vårt vägnät och vad därtill
hör blivit under de sista åren mycket
slitet och att det därvidlag finns
mycket att ta igen. Jag tror därför att
kommunikationsministern får lägga in
all sin energi för att rätta till missförhållandena
på detta område. Motormännen
peka med all riitt på det faktum
att kommunikationsdepartementets utgiftsstat
slutar på en summa av

356 539 000 kronor, att i inkomsterna
ingå 100 miljoner kronor i automobilskattemedel
och fordonsskatt samt 430
miljoner kronor i bensinskatt, alltså
sammanlagt 530 miljoner kronor i skatt
av bilismen, medan statens utgifter för
vägväsende, hamnar och dylikt uppgå
till knappa 300 miljoner kronor. Man
kan därför med fog säga, att motormännen
ha rätt när de, med hänsyn
till de stora inkomster staten har i
form av nyssnämnda skatter, kräva, att
staten skall forcera inte bara byggandet
av skenfria järnvägskorsningar utan
också förbättringen av hela vägväsendet.

Avsikten med interpellationen var
att fästa myndigheternas uppmärksamhet
på att härvidlag allt bör göras, som,
över huvud taget kan göras. Jag vet
inte om jag vågar tolka statsrådets svar
så, att han ämnar forcera utbyggnaden
av skenfria vägkorsningar, men jag ber
honom att göra allt vad han rimligen
kan för att dessa trafikfällor må kunna
undanröjas. Det är, som det heter, så
att ett människoliv inte kan värderas i
pengar, men dessa olyckshändelser vålla
också ganska betydande materiella
skador. Allt som allt måste man sålunda
säga, att det finns anledning att forcera
byggandet av planskilda korsningar.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Tillåt mig att i anledning av interpellationen
göra några reflexioner. Det
är ju allom bekant, att allmänheten blir
i hög grad upprörd vid tanken på sådana
olyckor, som omnämnts i interpellationen,
exempelvis Nybyolyckan,
och de skadeverkningar, som därvidlag
uppstått. Allmänheten är också ganska
snar att säga var ansvaret ligger och
det utan att tänka på det egentliga händelseförloppet
vid olyckan. I allmänhet
har man vid sådana här trafikolyckor
en benägenhet att lägga ansvaret för det

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående åtgärder för påskyndande av arbetet med byggande

av skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg.

inträffade på myndigheterna, och man
påkallar myndigheternas åtgärder till
förhindrande av vidare olyckor. Och
när ingenting gjorts eller göres i det
avseendet, lägger man hela ansvaret på
myndigheterna.

Jag har emellertid begärt ordet för
att framhålla, att ansvaret också bör
läggas på vederbörande motorfordonsförare,
som inte kunna undgå sitt ansvar
bara därför att de anse, att allt
inte blivit så gjort som egentligen skulle
kunnat göras. Det har gjorts en undersökning
i vårt land om orsakerna till
trafikolyckorna under de senaste åren,
och den har visat, att 90 procent av
alla olyckor förorsakats av att den
mänskliga faktorn, alltså människan,
föraren, inte har fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Det säger ju en hel
del, att av de för en tryggare trafik
viktiga faktorerna — motorfordonen,
deras förare och vägarna — den mänskliga
faktorn klickat i ända upp till 90
procent av olycksfallen.

Det berättas också från vederhäftigt
håll, att när man dagen efter Nybyolyckan
gjorde undersökningar på platsen
om orsakssammanhanget, kom en
bilist och körde mot rött ljus. Strax
efter det han passerat övergången körde
ett tåg förbi. Han blev hejdad av en
järnvägstjänsteman och en fjärdingsman,
som förehöllo honom den ansvarslöshet
han ådagalagt i sin framfart. Svaret
lydde så här: »Det är jag som tar
risken och som också får taga ansvaret,
om någonting skulle inträffa.» Så har
det varit på flera håll förut i samband
med liknande olyckor. Det var en
olycka i Östergötland, där det bevisades
att föraren kört mot rött ljus. När
myndigheterna dagen efter voro nere
och kontrollerade orsakerna till olyckan,
konstaterade man att två motorfordonsförare
passerade järnvägsövergången
mot rött ljus. Det är ju i hög
grad oansvarigt av en bilförare att
handla på detta sätt.

Jag har den meningen, att åtgärder
från statsmakternas och myndigheternas
sida böra vidtagas för att så långt
som möjligt bereda ett effektivt skydd
mot trafikolyckor vid järnvägsövergångar.
Men å andra sidan måste man
också hos bilförarna inpränta, att även
de ha sitt ansvar. Här gäller det alltså
att fostra bilförarna att iakttaga varsamhet
på ett helt annat sätt än som i
många fall sker. Det går icke att dalta
med dessa motorfordonsförare, som
köra på ett asocialt sätt och riskera
både sina egna och andras liv. Det är
angeläget att vi beakta detta, när vi nu
diskutera trafiksäkerhetsproblemen i
detta sammanhang. Man bör alltså observera,
att här ligger ett ansvar på alla
dem som deltaga i trafiken. Den enskilde
föraren, den enskilde trafikanten bär
också sitt stora ansvar. Han får icke
komma undan detta ansvar genom att
skylla på andra, ovidkommande förhållanden.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är alldeles klart, såsom herr
Nilsson i Göteborg säger, att man icke
kan komma ifrån den mänskliga faktorn
och tilliten till den. Jag har ingen
anledning att bestrida den uppgift han
lämnade, att olyckorna till 90 procent
bero på att förarna icke varit tillräckligt
uppmärksamma eller att de kanske
handlat som den där föraren som sade,
att han körde på eget ansvar. Det jävar
emellertid icke vad jag framhållit, att
man bör söka komma förbi dessa risker
genom att så långt som möjligt bygga
s. k. skenfria korsningar. Även om man
försöker fostra bilförarna aldrig så väl
och hos dem inpränta riskerna av att
köra ovarsamt, kommer man aldrig över
de mänskliga svagheterna. Det kommer
att klicka här och var, oavsett vad de
få lära.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Svar på interpellation angående skyldighet för förare av motorfordon att ställa sitt
fordon till förfogande för vissa sjuktransporter, m. m.

talman! Jag är fullt medveten om önskvärdheten
av åtgärder i den riktning
herr Pettersson i Dahl givit uttryck åt.
Det framgår också av mitt svar. Men
jag har i svaret även framhållit, att det
är den nödvändiga investeringsbegränsningen
som är orsaken till återhållsamheten.
Det har icke varit bristen på medel,
vilket herr Pettersson i Dahl riktigt
påpekade. Sedan är jag naturligtvis
i likhet med honom medveten om att
vägväsendet har mycket att taga igen,
särskilt i fråga om vad som kan göras
på detta område. Man får utgå ifrån det
faktum, att det finns omkring 8 000
plankorsningar, därav omkring 3 000
med bommar och grindar. Många äro
av den beskaffenhet att de borde ersättas
med skenfria korsningar. När
man tar i betraktande, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i genomsnitt räknar
med en kostnad av cirka en halv
miljon kronor per sådan korsning, så
kommer det, om vi bara taga den senare
gruppen, att röra sig om en kostnad
av ungefär en och en halv miljard
kronor.

Jag har velat göra denna lilla randanmärkning
för att fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet på vilket
stort problem vi här ha att brottas med.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation angående skyldighet
för förare av motorfordon att ställa
sitt fordon till förfogande för vissa sjuktransporter,
m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Dahlgrens interpellation angående skyldighet
för förare av motorfordon att
ställa sitt fordon till förfogande för
vissa sjuktransporter, in. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens

ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! I en till justitieministern
riktad interpellation, vilken för besvarande
överlämnats till kommunikationsdepartementet,
har herr Dahlgren frågat
huruvida förslag är att vänta rörande
sådan ändring eller sådant tillägg i
vederbörlig lagtext att förare av motorfordon
förpliktas att ställa sitt fordon
till förfogande för sådan oförutsedd
transport, som erfordras för att snabbast
möjligt föra skadad eller svårt sjuk
person till sjukvårdsanstalt samt att
statskassan i sista hand skall svara för
den ekonomiska skada som härigenom
kan drabba bilens förare eller ägare.

Med anledning härav får jag framhålla
följande.

Såsom interpellanten framhållit, torde
flertalet bilister vara beredda att
hjälpa en människa, som är i behov av
omedelbar transport till sjukhus. Även
om hjälp i dylika fall endast undantagsvis
vägras utan giltig orsak, är det givetvis
i allas intresse att söka i största
möjliga utsträckning undanröja de anledningar
till vägran, som kunna förekomma.
Ett huvudsakligt motiv torde i
många fall vara, att bilisten befarar att
ekonomiskt få svara för följderna av
skada, som till följd av lämnad hjälp
kan drabba fordonet eller de medföljandes
kläder genom blodflöden eller dylikt.

Även om hittills några särskilda lagbestämmelser
icke utfärdats i syfte att
garantera bilisten ersättning för dylika
skador, så är genom särskilt åtagande
av trafikförsäkringsföretagen sörjt för
att ersättning för sådana skador utbetalas.
Bestämmelser härom innehållas i
vissa av bolagen antagna regler för reglering
av s. k. samaritskador, vilka fastställts
att gälla från och med den 15
februari 1940.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående skyldighet för förare av motorfordon att ställa sitt
fordon till förfogande för vissa sjuktransporter, m. m.

Enligt dessa regler, som infördes på
grund av vissa händelser i samband
med trafikolyckor, gäller, att ersättning
för skada utbetalas från trafikförsäkringen,
då motorfordon tages i anspråk
för att forsla en vid ett trafikolycksfall
skadad person till läkare och skada därvid
åsamkas fordonet eller de medföljandes
kläder genom blodflöde eller dylikt
(samaritskada). För att sprida kännedom
om denna ersättningsmöjlighet
har trafikförsäkringsföreningen upprepade
gånger ombesörjt artiklar i de
stora motororganisationernas facktidskrifter,
cirkulärartiklar i dagspressen
samt föredrag i radio och inom olika
motoristsammanslutningar. I ett till
kommunikationsdepartementet avgivet
yttrande har verkställande direktören i
trafikförsäkringsföreningen lovat söka
ombesörja, att saken ånyo får publicitet
i dags- och fackpress.

Ytterligare torde böra nämnas, att,
om en bil ställes till förfogande för angivna
ändamål efter rekvisition av polisen,
kan ersättning utanordnas av till
polisens förfogande stående medel.

Beträffande den av interpellanten berörda
frågan huruvida och i vilken omfattning
man i lagstiftningsväg, d. v. s.
under straffhot och med eventuell skadeståndsskyldighet
i fall av vägran,
lämpligen kan ålägga bilägare skyldighet
att ställa fordon till förfogande i
situationer av nu angiven art, må erinras,
att straffrättskommittén i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
gäller i dansk och norsk rätt bär diskuterat
frågan om införande i allmänna
strafflagen av en allmän förpliktelse att
hjälpa personer, som befinna sig i livsfara.
Kommittén har emellertid ännu
icke tagit slutlig ståndpunkt i denna
fråga. Vidare ha 1944 års trafikförfattningssakkunniga
i sitt år 1948 avgivna
betänkande med förslag till vägtrafikförordning
föreslagit bland annat skyldighet
för trafikant, som med eller utan
skuld haft del i uppkomsten av trafik -

olycka, att i mån av förmåga medverka
till omhändertagande av skadad person.
I samband med den bearbetning av de
sakkunnigas förslag, som för närvarande
pågår inom kommunikationsdepartementet
och vars resultat jag hoppas
kunna förelägga 1951 års riksdag i form
av proposition med förslag till ny vägtrafikförordning,
har anledning givetvis
förekommit att överväga den lämpliga
utformningen av bestämmelser för nyss
angivna ändamål. Därutöver har jag
icke funnit anledning att för närvarande
överväga bestämmelser av mera vidsträckt
innebörd i det av interpellanten
angivna syftet.

Efter interpellationens besvarande
lämnades ordet på begäran till

Herr DAHLGREN, som yttrade: Herr
talman! Jag vill till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för det lämnade
svaret på interpellationen. Jag betraktar
svaret som ett positivt sådant. Men
ändå anser jag det nödvändigt att i
sammanhanget göra en liten erinran.

I svaret kan man utläsa, att det är
möjligt att utfå ersättning för de fordon
som åsyftas men att det icke för allmänheten
är klart att det ligger till på
det sättet. Allmänheten saknar tydligen
kännedom om detta förhållande. Det
säges i svaret, att trafikförsäkringsföreningen,
som tidigare offentliggjort detta
genom att såväl publicera det i dagspressen
och fackpressen som låta omtala
det i radio, nu på nytt skall se till
att göra propaganda så att det blir känt.
Så långt är allt gott och väl. Men om jag
icke tyder svaret fel, gäller detta enbart
då det är fråga om trafikolyckor.
Med andra ord, det måste inträffa en
skada för att det skall finnas möjlighet
att få ersättning för den kostnad, som
en sådan körning kan belöpa sig till,
eller för den förlust som i övrigt kan
uppstå.

Tisdagen den 16 maj 1950. Nr 18.

Svar på interpellation angående utbildningen av barnmorskor för slutnarkos vid

förlossning.

Yad som var själva grunden till min
interpellation var emellertid icke någon
dylik händelse. Jag syftade nämligen
närmast på ett par mycket svåra sjukdomsfall
som inträffat, det ena i Stockholm
och det andra i Västerås. Det var
fråga om sjuka människor, som fingo
ligga på gatan i hundratals människors
åsyn, under det att bilar susade förbi
utan att taga någon notis om att de
sjuka behövde hjälp. Det var ingen obetydlig
tid det gällde. I det ena fallet
uppgavs det att vederbörande fick ligga
20 minuter. I västeråsfallet var det tio
minuters dödskamp på gatan i allmänhetens
åsyn. Det är närmast detta jag
haft i tankarna.

När man, såsom framgår av interpellationssvaret,
inom kommunikationsdepartementet
håller på med att bearbeta
problemet och när statsrådet räknar
med att redan till nästa års riksdag
kunna framlägga en proposition med
förslag till ny vägtrafikförordning, hoppas
jag att man skall kunna utarbeta
dessa bestämmelser så, att man ej gör
någon åtskillnad mellan svårt sjuka och
skadade. Jag menar, att det i båda fallen
kan vara fråga om minuter, som avgöra
om ett människoliv skall klippas
av eller ej. Jag anser, att varje människa
har så mycket värde ur samhällets synpunkt,
att man icke i fortsättningen
skall tillåta mindre ansvarskännande
människor att vägra den hjälp som kan
vara nödvändig.

Vidare anförde

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Det
är riktigt som herr Dahlgren påpekade,
att de fall, som trafikförsäkringen tar
hand om, gälla trafikolyckor. Jag har
emellertid i mitt svar påpekat, att den
arbetande straffrättskommittén tagit upp
just sådana fall, varom herr Dahlgren
ordade i sitt senaste anförande. Ehuru
dessa fall utgöra en mycket ringa del

av de, som över huvud taget kunna komma
i fråga, är det riktigt som herr
Dahlgren påpekade, att det gäller människoliv
och att det finnes all anledning
att följa denna fråga med uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation angående utbildningen
av barnmorskor för slutnarkos
vid förlossning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Ewerlöf frågat mig,
om jag ville lämna en redogörelse för
de åtgärder gynekologförbundets skrivelse
angående utbildning av barnmorskor
för slutnarkos vid förlossning föranlett
inom medicinalstyrelsen samt om
jag vore villig att snarast framlägga
förslag till lösning av denna fråga.

Till svar å interpellantens första
fråga ber jag att få meddela följande.

Medicinalstyrelsen har inhämtat yttranden
över framställningen från farmakologisk
sakkunskap och narkosexpertis,
gynekologiska experter, läkarorganisationer
samt barnmorske- och
sjuksköterskesammanslutningar.

Sammanfattningsvis kan sägas att
samtliga remissorgan ställt sig synnerligen
positiva till framställningens syfte
att bereda alla kvinnor kostnadsfri tillgång
till narkos även i förlossningens
slutskede. Beträffande möjligheterna att
i dagens läge realisera detta syfte enligt
det förslag, som gynekologförbundet
utarbetat, har dock tvekan yppats
från flera håll. Jag vill här referera de
invändningar, som förefalla mig mera
väsentliga för frågans bedömande.

Av de yttranden, som avgivits av den
farmakologiska sakkunskapen och nar -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående utbildningen av barnmorskor för slutnarkos vid

förlossning.

kosexpertisen, synes framgå, att eter
och framför allt kloroform ej äro ofarliga
i de avsedda kvantiterna samt att
deras handhavande ställer åtskilliga
krav på narkosgivaren, enär vid bristfällig
narkosteknik allvarliga skador
kunna inträffa. Vidare framhålles att en
begränsning av mängderna till praktiskt
taget riskfrihet skulle göra den
smärtstillande effekten illusorisk samt
att särskilt användning av kloroform
innebär betydande faromoment.

En av de tre hörda gynekologiska
experterna avvisar helt förslagen i vad
de avse narkosgivning med kloroform
och anser att barnmorskornas behörighet
att ge narkos bör inskränkas till att
gälla eternarkos samt tillägger att narkos
vid en rad uppräknade sjukdomstillstånd
endast får ges i läkares närvaro.
En annan av de hörda gynekologiska
experterna inskränker sig till att
framhålla de med kloroformnarkos förenade
riskerna. Den tredje experten påpekar,
att förslaget i praktiken kommer
att sakna betydelse för andra barnaföderskor
än dem, som förlösas på anstalter
med ständig tillgång till jourhavande
läkare.

Av de hörda läkarorganisationerna
finner Svenska internförbundet önskvärt,
att medicinalstyrelsen förordnar
om närmare utredning av gynekologförbundets
förslag. Svenska kirurgförbundet
har — trots de fördelar kloroformen
medför i den erfarne narkotisörens
hand — med hänsyn till riskerna
hos detta narkosmedel föreslagit, att
licens gives endast för eternarkos. Förbundet
anser emellertid det vara ett
oavvisligt krav att klart uttryck gives
åt att narkosgivningen skulle ske på
patientens och narkosgivarens egen
risk. Något delansvar kan inte bäras
vare sig av förundersökande läkare
eller av narkosgivarens närmast överordnade
läkare.

Svenska barnmorskeförbundet ställer
sig däremot positivt till förslaget —

dock med vissa bestämda förbehåll särskilt
beträffande obligatorisk förundersökning,
fastställande av detaljerade
säkerhetsföreskrifter och utbildning.

För egen del har medicinalstyrelsen
framhållit, att slutnarkos f. n. gives årligen
åt cirka 30 000 barnaföderskor,
som förlösas vid utbildningsanstalternas
förlossningskliniker, samt åt ytterligare
cirka 5 000 barnaföderskor, vilka
bliva föremål för förlossningsoperationer
eller vårdas på privatavdelning.
Narkosen får i Sverige liksom i samtliga
kulturländer principiellt givas endast
i läkarens närvaro och på dennes
ansvar. Tendensen är — icke att lätta
på dessa krav — utan att i ökad utsträckning
fordra särskild utbildning
för de läkare, som giva narkos. Medicinalstyrelsen
anser det emellertid
principiellt ej möta något hinder att
anförtro narkosgivning åt barnmorskor
under förutsättning att det primära
trygghetskravet för moder och barn
härigenom icke åsidosättes.

Såsom tidigare framhållits är narkosbehandling
med eter och framförallt
med kloroform långt ifrån riskfri. Under
dessa omständigheter har medicinalstyrelsen
— innan den tager definitiv
ställning till gynekologförbundets
förslag — ansett sig böra närmare undersöka
utsikterna att inom en nära
framtid för slutnarkos taga i bruk annat
fullvärdigt medel, vilket kunde anses
mindre riskfyllt, lättare att administrera
och ej så personalkrävande
som de hittills mest använda. Härvid
skulle främst trilén komma i fråga.
Styrelsen har därför inhämtat ytterligare
upplysningar angående dels engelska,
dels svenska erfarenheter av detta
narkosmedel. Dessa synas i stort sett
tillfredsställande men äro i Sverige
ännu ej tillräckligt omfattande.

För att nå ökad erfarenhet förordar
medicinalstyrelsen en försöksverksamhet
med trilén vid vissa större anstalter.
Därest denna, som skulle taga sin

Tisdagen den 16 maj 1950. Nr 18.

Svar på interpellation angående utbildningen av barnmorskor för slutnarkos vid

förlossning.

början den 1 juli 1950, ger tillfredsställande
resultat, skulle man enligt styrelsens
mening kunna generellt medgiva
barnmorskor att använda trilén inom
förlossningsvården. Försöksverksamheten
borde anordnas genom gynekologförbundets
försorg, varvid styrelsen i
mån av behov skulle medverka.

I avvaktan på resultatet av denna försöksverksamhet
har medicinalstyrelsen
uppskjutit sitt ställningstagande till förbundets
framställning. Styrelsen har
därför icke ansett sig f. n. böra ingå
på en närmare diskussion av de mot
densamma gjorda invändningarna.

Med den här lämnade redogörelsen
anser jag mig ha besvarat interpellantens
första fråga.

På den andra frågan — huruvida jag
är villig att snarast framlägga förslag
till lösning av detta spörsmål — kan
jag endast svara, att jag självfallet anser
det angeläget, att de barnafödande
kvinnorna erhålla all den lindring vid
förlossningen, som den medicinska vetenskapen
och tekniken kunna bereda
dem. Som följd härav kommer jag —-om resultaten av den planerade försöksverksamheten
med trilén visa sig
tillfredsställande — att för min del
medverka till de åtgärder, som kunna
erfordras för att denna narkosform så
snart som möjligt skall ställas till förfogande
för landets barnaföderskor.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härpå anförde

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.
Samtidigt vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att herr statsrådet så
positivt besvarat den sista frågan i interpellationen.
Statsrådet förklarar, att
det är angeläget, att de barnafödande

kvinnorna få all den lindring vid förlossningen
som den medicinska forskningen
och tekniken kunna giva dem,
samt att, därest försöksverksamheten
med trilén utfaller tillfredsställande,
statsrådet för sin del är beredd att
medverka till att de snarst möjligt skola
få denna narkosform.

Jag skall ändå, herr talman, med anledning
av den första frågan i min interpellation
be att i all anspråkslöshet
få göra några reflexioner. Statsrådet
har tagit fasta på de yttranden som
den farmakologiska sakkunskapen och
narkosexpertisen avgivit. Det framgår
därav att stora krav måste ställas på
narkosgivaren, då vid bristfällig narkosteknik
allvarliga skador kunna inträffa.
Det är självfallet att statsrådet
måste taga hänsyn till detta. Det skulle
vara förmätet av en lekman att ej instämma
i det. Vad jag vill framhålla är
att jag i min interpellation förutsatt, att
erforderlig utbildning skall givas och detaljerade
säkerhetsföreskrifter utfärdas.

Sedan är det en liten sak, som jag
vill påpeka i detta sammanhang. Om
det t. ex. förekommer, att en kvinna
har ett icke känt hjärtfel, så äro väl
de allmänna riskerna av narkosgivningen
oberoende av vem som ger narkosen
och hur den gives. Man får väl
dessutom förutsätta, att en grundlig
undersökning före förlossningen äger
rum.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja framhålla några synpunkter, som
jag i dag genom telefonsamtal fått från
sekreteraren i Svenska gynekologförbundet
doktor Herbert Fredriksson.
Svenska gynekologförbundet ställer sig
som bekant mycket gynnsamt till att
barnmorskor skola få tillstånd att giva
narkos. Doktor Fredriksson ansåg icke,
att de i interpellationssvaret framhållna
riskerna äro av den art, att de behöva
hindra en sådan tillståndsgivning soin
det är fråga om, under förutsättning
att utbildning lämnas och att narkos -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående extra ordinarie och vikarierande folkhögskollära res

semesterrätt.

givningen begränsas till sluten förlossningsvård,
där läkare finnes tillgänglig
om så erfordras.

Doktor Fredriksson framhöll vidare,
att erfarenheterna bland gynekologerna,
när det gäller såväl eter som kloroform,
äro enbart goda. Denna narkosgivning
har pågått under många år, och
det är ingen ovanlig företeelse att medicine
kandidater fått ge denna narkos.
Till sist framhöll han att några olyckshändelser
eller missöden inte voro för
honom bekanta under den tid, som
denna form av lindring vid förlossning
hade praktiserats.

Det är givetvis omöjligt för en lekman
att taga ställning till dessa problem.
Jag har velat rikta uppmärksamheten
på dem, och jag ber att ännu en
gång till herr statsrådet få framföra
ett tack för den positiva inställning,
som herr statsrådet intagit till denna
nya form av narkosgivning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation angående extra
ordinarie och vikarierande folkhögskollärares
semesterrätt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Kyling frågat mig,
om jag är i tillfälle att delge kammaren
min uppfattning — med hänsyn till
gällande avlöningsregler — om att
extra ordinarie och vikarierande folkhögskollärare
regelmässigt icke tillerkännas
semesterrätt.

Det spörsmål, herr Kyling berör i sin
interpellation, gäller, såvitt jag förstår,
hur 1945 års semesterlag rätteligen skall
tillämpas beträffande nämnda lärare.
Frågor om tillämpningen av semester -

lagen falla emellertid i fall som detta
under allmän domstols prövning. Jag
anser mig därför icke böra göra något
försök att bedöma, vilken juridisk rätt
ifrågavarande folkhögskollärare kunna
ha till semester eller semesterersättning,
särskilt som denna rättsfråga synes vara
av mycket svårbedömd natur.

Jag vill emellertid med anledning av
interpellationen framhålla följande.

Enligt en i tryck tillgänglig kommentar
till semesterlagen, författad av ordföranden
i 1942 års semesterkommitté,
häradshövding Hesselgren, och rättsavdelningschefen
i socialdepartementet
Samuelsson, reser semesterlagen icke
något hinder mot en överenskommelse
att i lön för tid, varunder arbete utföres,
skall inbegripas även lön under en
semester, vilken räknas såsom uttagen
å tid då arbete ej utföres, t. ex. under
ferier. I kommentaren hänvisas härvid
till ett par domar av arbetsdomstolen,
som gällde i ena fallet skolstäderskor
och i andra fallet en skolvaktmästare.
Av rättsfallen torde å andra sidan kunna
slutas, heter det vidare i kommentaren,
att om lön, som utgår till arbetstagare
med ferier, inte kan anses inbegripa
även lön för semester under ferierna,
arbetstagaren blir berättigad till
särskild semesterlön.

Folkhögskolornas kursfria tid lär väl
i det hänseende, varom här är fråga,
kunna anses motsvara andra skolors
ferier. Avgörande för de extra ordinarie
och vikarierande folkhögskollärarnas
semesterrätt skulle då bli, huruvida
de belopp, vartill deras löner jämlikt
gällande bestämmelser lägst skola uppgå,
kunna anses inbegripa lön för semester
under kursfri tid. Av förarbetena
till gällande lönebestämmelser synes
framgå, att dessa lönebelopp avvägts
med tanke på att lärarna — även om
tjänstgöringen icke avser längre tid än
21 eller 24 veckor — likväl för sin försörjning
äro i huvudsak beroende av
sin anställning vid folkhögskolan. Löne -

Tisdagen den IG maj 1950. Nr 18.

Svar på interpellation angående extra ordinarie och vikarierande folkhögskollära res

semesterrätt.

beloppen torde sålunda vara avsedda
att bereda icke fast anställda ämneslärare
viss försörjning även under tid,
som faller utanför själva kurstiden. En
parallell med läsårsavlönade lärare vid
det allmänna skolväsendet ligger därför
onekligen nära till hands. I fråga om
dessa gäller som bekant den bestämmelsen,
att läsårsdaglönen skall anses
inbegripa den ersättning för semester,
som eljest må tillkomma läraren. Det är
säkerligen med hänsyn härtill, som
folkhögskolornas huvudmän i allmänhet
inte synas utbetala någon semesterersättning
åt ifrågavarande lärare. En annan
sak är, huruvida denna underlåtenhet
skulle vinna stöd av allmän domstol,
om frågan bragtes under dess prövning.
Härom vill jag, såsom jag förut
antytt, icke uttala mig.

Slutligen vill jag erinra om att spörsmålet
om folkhögskollärarnas semesterrätt
synes komma att få en tillfredsställande
reglering framdeles, om riksdagen
bifaller den proposition om lönereglering
för dessa lärare, som för närvarande
ligger under riksdagens prövning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Kylings interpellation.

Vidare anförde:

Herr KYLING: Herr talman! Till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag att få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation
rörande vissa folkhögskollärares semesterfråga.
Särskilt ber jag att få tacka
för att svaret lämnats så snabbt.

I likhet med herr statsrådet anser jag,
att den av mig väckta frågan om extra
ordinarie och vikarierande folkhögskollärares
semesterrätt är en rättsfråga.
Därav följer naturligtvis att det i sista
hand skall vara domstol, som skall avgöra
frågan. Då herr statsrådet emellertid
i sitt svar gått in på vissa bedömningsfrågor,
vågar jag förmoda att

det är föranlett av samma skäl som jag
haft att framställa min fråga, det skälet
nämligen att staten genom att anslå de
medel, som åtgå till folkhögskollärarnas
avlöning, så att säga är i arbetsgivarens
ställe. För alla de hundratusentals arbetsgivarna
i vårt land är semesterrätten
en rättsfråga, och den är det på precis
samma sätt för staten. De som företräda
statsmakterna i en semesterrättsfråga,
måste naturligtvis äga en uppfattning
i frågan, huruvida semesterrätt
skall medgivas eller icke.

Nu förmodar jag, att frågan om dessa
folkhögskollärares semester aldrig kommit
att ställas på sin spets. Jag syftar här
på den administrativa sidan av saken.
Därigenom har Kungl. Maj:t icke varit
i tillfälle att fatta en definitiv ståndpunkt.
Som jag nämnde i min fråga
förekommer det vid några enstaka folkhögskolor,
att semesterersättning utgår
till nämnda lärargrupper. Om någon
folkhögskolestyrelse i sin ansökan om
statsbidrag hos kungl. skolöverstyrelsen
skulle hemställa om bidrag till täckande
av semesterkostnaderna, måste i första
hand skolöverstyrelsen tydligen taga
ställning till den frågan. Om skolöverstyrelsen
för statens räkning medger,
att semesterrätt skall tillerkännas dessa
lärare, borde val rättsfrågan anses vara
knäckt, och då skulle inte domstol behöva
bedöma den saken. Jag kan inte
neka till att min uppfattning är den,
att det borde gå till på ett sådant sätt.

Man har lagens klara ord på att varje
anställd svensk har semesterrätt utom
i de fall, då semesterlagen lämnar frågan
öppen — det gäller bara statens
befattningshavare — och formellt är
det ju inte fråga om den saken nu. Uppfattningen
att dessa lärare ha semesterrätt
delas tydligen av socialstyrelsens
lagbyrå. I ett brev från lagbyrån till
en folkhögskolerektor — brevet är från
förra året — skall jag be att få citera
en passus. Brevet är undertecknat på
socialstyrelsens vägnar av Erik Alexan -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående extra ordinarie
res semesterrätt.

derson, och i brevet heter det: »Enligt
1 § semesterlagen äger lagen tillämpning
å arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst med undantag av sådana
arbetstagare hos staten, för vilka gälla
särskilda föreskrifter rörande semester.
» Han fortsätter: »Då ifrågavarande
lärare icke kunna hänföras till sistnämnda
kategori, bli de i princip berättigade
till semester enligt semesterlagen.
»

Den parallell, som herr statsrådet
dragit mellan dessa folkhögskollärare
och lärare vid det allmänna skolväsendet,
kan såvitt jag förstår inte vara
riktig, om man med denna parallell
avser att bevisa, att det är tveksamt om
de folkhögskollärare, som äro extra ordinarie
eller vikarierande, skola ha semesterrätt.
De lärare, som ha timtjänst
vid läroverk, ha ingen semester — det
är alldeles riktigt — men det beror på
ett uttryckligt lagstadgande. Innebörden
av detta stadgande skall jag belysa bara
med några få ord.

Statsminister Erlander var på sin tid
föredragande, då nya semesterlagen år
1945 framlades. Han bemötte då vissa
anmärkningar från statskontoret om att
det var olämpligt för staten att både
semesterlagen och särskilda semesterbestämmelser
skulle gälla för statens
anställda. Herr Erlander ville inte göra
någon ändring i semesterlagen men påpekade,
att ändringar kunde komma i
fråga beträffande reglerna om semester
för statliga arbetstagare. Den uteblivna
semestern för timlärarna är ett uttryck
för hur staten reglerar dessa frågor. En
särskild författning föreskriver numera,
att timarvodet skall anses inbegripa semesterersättning.
Folkhögskolestyrelserna
kunna emellertid icke förfara på
ett sådant sätt. Enligt statsrådets svar
kan en överenskommelse ske mellan
parterna om att semesterlön ingår i
kursarvodet. 1 det av mig förut citerade
brevet står emellertid ytterligare följande
passus: »Man torde också prin -

och vikarierande folkhögskollära eipiellt

få hålla på den regeln, att parterna
icke kunna träffa sådana överenskommelser
som innebära, att viss avlöning
skall inkludera rätten till semester,
utan dylika överenskommelser torde
innebära ett kringgående av lagens föreskrifter.
»

Det finns enligt min mening en viss
anledning att dessa folkhögskollärares
semesterrätt bedöms av vederbörande
myndigheter utan att bli en domstolssak.
En extra ordinarie folkhögskollärare
har en vinterkurs på 21 veckor, och
för den har han 2 940 kronor. På detta
belopp har han ett rörligt tillägg och
ett kristillägg, som tillsammans uppgå
till 39,4 procent och utgör 1 158 kronor.
Till detta kommer ett provisoriskt lönetillägg
på 540 kronor. Den kontanta lönen
är således drygt 4 600 kronor. Härtill
kommer rätten till bostad, men jag
vill påpeka, att rätten till två rum och
eventuellt kök, som en extra ordinarie
lärare har, gäller bara för de 21 veckor
kursen varar. Det vanliga är också att
lärarna få flytta ur sina bostäder när
kursen är avslutad. Sommarkursen har
andra lärare, som behöva rummen.

Jag vill vidare påpeka, att det gäller
här 105 extra ordinarie och vikarierande
lärare vid folkhögskolor, och enligt
den statistik, som finns i lärarlönesakkunnigas
betänkande och som avser
år 1946/47, var det detta år endast fem
som bara hade studentexamen. Alla de
övriga 100 lärarna hade högre examina.
66 av dem voro mellan 30 och 50 år,
och en del av dem hade något högre
inkomster genom ett ålderstillägg på
410 kronor. Har en akademiker, som är
mellan 30 och 50 år, arbete 21 veckor
om året och får ungefär 5 000 kronor
i lön, kan lönebeloppet naturligtvis vara
avsett att bereda icke fast anställda ämneslärare,
som statsrådet uttryckte det
i slutet av sitt svar, »viss försörjning
även under tid, som faller utanför själva
kurstiden». För mig står det emellertid
klart att inkomsterna dåligt förslå

Tisdagen den 16 maj 1950. Nr 18.

Svar på interpellation angående extra ordinarie och vikarierande folkhögskollära res

semesterrätt.

till att föra process. Pengarna behövas
säkerligen till amortering av studieskulder.

Till sist vill jag ta upp ytterligare en
sak, som statsrådet omnämnde i sitt
svar till mig. Sedan han hade dragit
parallellen mellan läroverkslärarna och
de icke fast anställda folkhögskollärarna,
vilkas 21-veckorslön skulle räcka
till viss försörjning för hela året, uttalade
statsrådet följande: »Det är säkerligen
med hänsyn härtill, som folkhögskolornas
huvudmän i allmänhet
inte synas utbetala någon semesterersättning
åt ifrågavarande lärare.» Jag
tror att det finns en mycket närmare
till hands liggande förklaring till den
saken, och det är myndigheterna inte
utan skuld till. Skolstyrelserna skola
rekvirera statsmedel, och den rekvisitionen
skall ske hos skolöverstyrelsen
och utskrivas som sig bör på en blankett,
fastställd av skolöverstyrelsen —
den jag har sett är från 1942. På denna
blankett finns det inte plats anvisad för
att rekvirera statsmedel för semesterersättning.
Skulle någon skolstyrelse
göra någonting som jag förut hade tänkt
vara möjligt, nämligen påyrka statsbidrag
för dessa semesterersättningar,
måste den skriva mellan raderna. Skolstyrelserna
måste av blankettens uppställning
få den uppfattningen, att skolöverstyrelsen
intager den ställning i
rättsfrågan, att semesterrätt icke finnes.

Då statsrådet i sitt svar till mig sade,
att han inte vill göra något försök till
bedömande, vilken juridisk rätt ifrågavarande
lärare kunna ha till semester
eller semesterersättning, står denna viktiga
fråga fortfarande obesvarad, och
jag beklagar att det skall behöva vara
på det sättet.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att min fråga uteslutande har varit betingad
av en förhoppning att denna
lärargrupp skall erhålla vad jag anser
vara dess fulla rätt. Därutöver vill jag
tillägga, att det är av vikt att man får

en så kvalificerad lärarkår som möjligt
för att fylla en uppgift vid dessa betydelsefulla
skolor. För närvarande tycks
det gå en ström av lärare från folkhögskolorna
till läroverken, beroende på
den stora lärarbristen vid läroverken.
Jag är rädd för att våra mycket betydelsefulla
folkhögskolor komma att avfolkas
på lärare, om inte statsmakterna
beakta även sådana frågor som denna,
och det kommer enligt vad jag kan förstå
att medföra svåra konsekvenser.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag har litet svårt att föreställa mig på
vad sätt folkhögskolorna skulle avfolkas
om lärarna inte få semesterersättning.
Herr Kyling vet ju lika väl som jag,
och det omnämnes i interpellationssvaret,
att vi stå inför en lönereglering för
folkhögskollärarna. Skulle då dessa,
emedan de inte ha fått semesterersättning
för gången tid, avfolka skolorna?
Det är väl ändå en oerhörd överdrift.

För övrigt bör man väl inte göra
något stort nummer av detta som en avlöningsfråga.
Om folkhögskollärarna få
semesterersättning, d. v. s. några dagars
extra lön, innebär det naturligtvis ett
värdefullt tillskott — det är det för var
och en som är lågt avlönad — men inte
kan man säga, att de därigenom komma
i en väsentligt annan ställning.

Sedan vill jag tillägga, att det nog
inte är så enkelt att skolöverstyrelsen
bara betalar ut statsbidrag för semesterersättning.
Det finns någonting som heter
riksräkenskapsverket, och om det
gör anmärkning, vilket det möjligen
skulle göra i sådant fall, måste ju frågan
behandlas ytterligare. Om herr Kyling
verkligen hade velat tjäna folkhögskollärarnas
sak, borde herr Kyling ha
motionerat om att riksdagen skulle ge
ett lönetillägg, som kunde anses motsvara
semesterersättning. I så fall hade
frågan kunnat bli föremål för reell

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Svar på interpellation angående extra ordinarie och vikarierande
res semesterrätt.

prövning, men det kan den tyvärr inte
bli genom en interpellation, där det
frågas efter ett statsråds uppfattning.
Ett statsråd har ingen bindande uppfattning.
Det har Kungl. Maj:t, men
Kungl. Maj:t kan ingenting göra i en
sådan fråga utan att underställa den
riksdagen.

Herr KYLING: Herr talman! Det kan
ligga stor sanning i vad statsrådet säger
om att jag borde ha motionerat i
stället för att interpellera, men jag fick
reda på denna sak sedan motionstiden
hade utgått.

Det är riktigt som herr statsrådet säger,
att det i år föreligger ett förslag till
en lönereglering, men jag tror inte att
det är riktigt att ta upp den i detta
sammanhang av den enkla anledningen,
att vi få återkomma till den när den
kungl. propositionen har genomarbetats
av utskottet. Jag vill endast nämna,
herr talman, att jag har väckt en motion,
som avviker rätt betydligt från
den kungl. propositionen när det gäller
lönevillkoren för våra folkhögskollärare.
Därmed tror jag mig ha visat,
att jag har ett intresse att i sak hjälpa
dessa lärare.

Sedan vill jag också tillägga, att även
om det bara gäller att lärarna skola få
semesterlön retroaktivt för två år och
även om den semesterlönen skulle uppgå
till ganska blygsamma belopp, måste
frågan ändå lösas rättvist för att dessa
lärare skola kunna känna, att de ha fått
sin fråga rätt behandlad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å kammarens bord
vilande anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit skrivelse
den 10 maj 1950 från styrelsen
för riksdagsbiblioteket med förslag till
ändring av §§ 6, 18 och 19 av bibliotekets
stadgar.

folkhögskollära §

11.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 609 av herrar Carlsson i
Bakeröd och Hansson i Skediga.

§ 12.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 17,
statsutskottets utlåtanden nr 135—155,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 49, 52
och 54.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets på
bordet liggande memorial nr 56, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr
51 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 237, såvitt propositionen avsåg
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att memorialet
skulle företagas till avgörande efter endast
en bordläggning.

Härefter godkändes den i memorialet
framlagda voteringspropositionen.

§ 14.

Föredrogos, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtanden nr 38—41,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 17—
19, jordbruksutskottets utlåtanden nr 32
—42 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 43.

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda ärenden skola
uppföras i följande ordning: statsutskottets
utlåtande nr 135, andra lagutskottets
utlåtanden nr 38 och 39, statsutskottets
utlåtanden nr 136—154, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 32 och 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och
52, tredje lagutskottets utlåtanden nr
17—19, statsutskottets utlåtande nr 155,
bevillningsutskottets betänkande nr 54,
andra lagutskottets utlåtanden nr 40
och 41, andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 43, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 34—
42 samt konstitutionsutskottets memorial
nr 17.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret
1950/51;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. in.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten; nr

206, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
m. m. samt till bidrag till resor för vanföra
m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbetsoch
alkoholistanstalter;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till T.
E. Hedlund m. in.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m.; ocli

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. in.; samt

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

från andra lagutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i
sjöfartssociala frågor;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut;
och

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk förhöjning
av familjepenning.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 224, till Konungen i anledning
av väckta motioner dels om utredning
och förslag rörande utvidgad
tillämpning av åtalseftergift och straffföreläggande,
dels ock angående översyn
av rättegångsbalken och tillhörande
författningar.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 610, av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Persson i Svensköp, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,

nr 245, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och

nr 611, av herr Johnsson » Kastanjegården
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare.

Julita den 15 maj 1950.

Gast. Larsson.

Att riksdagsman Gustaf Larsson, Formartorp,
Julita, på grund av lunginflammation
(Bronchopneumonia dxt.)
är tills vidare förhindrad deltaga i riksdagens
arbete intygas härmed på heder
och samvete.

Julita 15/5 1950.

Otto Pettersson.

Provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Larsson i
Julita ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 15 innevarande
maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.59 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda,
uti statsutskottets memorial nr 73 och
bevillningsutskottets memorial nr 56
framlagda voteringspropositioner rörande
frågor, i vilka kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämt blivit, att
vederbörliga omröstningar över de olika
besluten skulle denna dag äga rum,
så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen

1 :u omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 73).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 131 och II: 46, till
Armén: Hemvärnets övningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 975 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 131 och II: 46, till Armén:
Hemvärnets övningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
1 075 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 110 ja och 113 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankom3
— Andra kammarens

met och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 67 ja och 74 nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster eller 110 ja och 113 nej

sammanräkningen

visade .......... 177 ja och 187 nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 56).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
utskottet i betänkandet nr 51 hemställt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att

A) i anledning av de likalydande
motionerna 1:5 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 5 av herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 28 av herr
förste vice talmannen Gränebo m. fl.
och II: 32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl., de likalydande motionerna I: 322
av herr Andrén m. fl. och 11:374 av
herr Hjalmarson m. fl., motionen II: 113
av herrar Persson i Landafors och
Hagberg i Luleå, till de delar motionen
upptagits till behandling i nämnda betänkande,
motionen 11:569 av herrar
Jansson i Kalix och Staxäng samt motionen
II: 577 av herrar Vigelsbo och
Pettersson i Ersbacken,

1) antaga följande

protokoll 1950. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Förslag

Ull

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild skatt å
bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning nedan
stadgas, erläggas särskild skatt av
aderton öre för liter. Skatt skall dock
icke utgå för mineraloljeprodukt, som
införes för att vid oljeraffinaderi användas
uteslutande såsom råvara vid
tillverkning av bensin. För motorsprit
skall erläggas särskild skatt av sex öre
för liter.

I denna---såsom motorsprit.

1 §.

För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning nedan
stadgas, erläggas särskild skatt av
tjugufem öre för liter. Skatt skall dock
icke utgå för mineraloljeprodukt, som
införes för att vid oljeraffinaderi användas
uteslutande såsom råvara vid
tillverkning av bensin. För motorsprit
skall erläggas särskild skatt av sex öre
för liter.

I denna---såsom motorsprit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om
tilläggsskatt å bensin.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående
skatt ä vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt å
vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

1 §•

För sådan petroleumprodukt (brännolja),
som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår
skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit, skall, enligt vad nedan
stadgas, erläggas skatt av fjorton
öre för liter.

Med automobil — —--såsom auto mobil.

Föreslagen lydelse:

1 §•

Med automobil---såsom auto mobil.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 mars 1948 (nr 83) om
tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt hittills gällande bestämmelser, meddela föreskrifter
om restitution med 20 öre för liter; samt

4) antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 26 juni 1948 (nr 369) om

tilläggsskatt å motorsprit.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juni 1948 om tilläggsskatt å motorsprit
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1950.

B) lämna följande motioner, nämligen: 1)

de likalydande motionerna I: 5 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 5 av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:28
av herr förste vice talmannen Gränebo
m. fl. och II: 32 av herr Hedlund i
Rådom m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:322
av herr Andrén m. fl. och 11:374 av
herr Hjalmarson m. fl.,

4) motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå,
till de delar motionen upptagits till behandling
i nämnda betänkande,

5) motionen II: 569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng, samt

6) motionen II: 577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken,

i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad riksdagen under A)
beslutat, utan åtgärd.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 ja och 116 nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 75 ja och 65 nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster eller 108 ja och 116 nej
sammanräkningen

visade .......... 183 ja och 181 pej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Inbjudan till riksdagsbesök i Frankrike.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Presidenten i
franska nationalförsamlingens »Groupe
d’Amitié France—Scandinavie» har, under
erinran om det franska parlamentarikerbesöket
i Sverige föregående år samt
under framhållande av att ett motsvarande
svenskt besök i Frankrike skulle vara
ägnat att stärka de vänskapliga banden
mellan de båda länderna, riktat en inbjudan
till kamrarnas herrar talmän
att sända en riksdagsdelegation till
Frankrike under tiden 27 juni—7 juli
innevarande år. I anledning härav och
då ett dylikt besök torde vara ägnat att
stärka de redan bestående vänskapliga
förbindelserna mellan de båda ländernas
parlament och folk, får jag hemställa,
att kammaren, under förutsättning
att första kammaren fattar enahanda
beslut, ville antaga förevarande
inbjudan samt uppdraga åt kamrarnas
herrar talmän att utse medlemmar av
delegationen i fråga.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att licrr
Eriksson i Sandby, som vid kammarens

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sammanträde den 13 nästlidna april
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:

nr 610 av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Persson i Svensköp; och
nr 611 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

§ 5.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
135, i anledning av Kungl. Maj:ts prosition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
144, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 mars 1950, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av föredragande statsrådet
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1950 av
grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för
bostadsförsörjningen;

dels medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1950/51, bestämdes
till 3,25 procent;

dels ock för budgetåret 1950/51 anvisa
följande anslag, nämligen

å driftbudgeten under femte huvudtiteln: till

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 675 000 kronor,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 27 000 000 kronor,

till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av 400 000 kronor,
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
6 500 000 kronor, och

till Rabatter vid viss försäljning av
övertaliga baracker ett reservationsanslag
av 306 000 kronor, samt

å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd:

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
1:205 av herrar Bror Nilsson och
Niklasson,

I: 404 av herr Sundvik,

1:416 av herr Norling m. fl.,

1:427 av herr Einar Eriksson m. fl.,
1:438 av herr Andrén m. fl.,

I: 439 av herr Bergvall m. fl. samt
1:440 av herrar Hallagård och Niklasson; från

andra kammaren
II: 262 av herr Pettersson i Dahl

m. fl.,

II: 419 av herr Lager m. fl.,

II: 514 av lierr Edenman m. fl.,

II: 527 av herr Pettersson i Dahl

m. fl.,

II: 528 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 529 av herr Lager m. fl.,

II: 530 av herr Ohlin m. fl. samt
II: 531 av herr Hagård.

I motionen II: 419 hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om snabba åtgärder för
ökad bostadsbyggnation, för produktion
av byggnadsmaterial i tillräcklig omfattning
och till billigare priser och för
en utvidgning av subventionsverksamheten.

I motionen 11:529 hade föreslagits
dels att riksdagen måtte besluta vid -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

taga sådana ändringar av bestämmelserna
om familjebostads- och bränslebidrag,

a) att bidragsgivningen utsträcktes
till att avse även barnfamiljer, som bebodde
lägenheter färdigställda från och
med den 1 januari 1940 och fram till
den tidpunkt, som nu gällande bestämmelser
avsåge för utbetalande av sådana
bidrag,

b) att den inkomstgräns, som reglerade
rätten till familjebostadsbidrag,
skulle uppmjukas så, att vid gränsfall
familjebostadsbidraget och bränslebidraget
minskades med det belopp, med
vilket den beskattningsbara inkomsten
komme att överskjuta den fastställda
inkomstgränsen,

c) att bidragsgivningen utsträcktes
till att avse även ensamstående mödrar
med ett minderårigt barn, samt att sådana
bestämmelser måtte införas med
avseende på bidragens storlek och behörighet
att få bidrag, att familjebostadsbidragen
till ensamstående mödrar
med ett eller flera barn komme att ligga
två trappsteg över det normala bidraget
(d. v. s. att ensamstående moder med
ett barn skulle erhålla samma bidrag
som trebarnsfamilj eller 390 kronor,
moder med två barn 520 kronor o. s. v.)
och att den övre inkomstgränsen skulle
förläggas ett trappsteg över det normala
fallet (d. v. s. för ensamstående moder
med ett barn en beskattningsbar årsinkomst
av högst 4 000 kronor, för moder
med två barn 5 000 kronor o. s. v.),

dels ock att utskottet med anledning
av dessa förslag måtte beräkna och föreslå
anslagen för ifrågavarande ändamål
i proportion till den ökning av utgifterna,
som förslagen medförde.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionerna I: 439 och 11: 530
framlagt förslag om sänkning av övre
gränsen för statliga tertiärlån till kommunala,
allmännyttiga och kooperativa
företag;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II. beträffande åtgärder för avhjälpande
av bostadsbristen, besluta, att i
motionerna I: 438 och II: 528 framställda
förslag i denna del icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. avslå i motionen II: 419 framställda
förslag om åtgärder för ökad
bostadsbyggnation och för produktion
av byggnadsmaterial;

IV. beträffande byggnadsregleringen,
i anledning av motionerna I: 205 och
11:262, 1:438 och 11:528, 1:440 och
II: 527, godkänna vad utskottet i sin
motivering anfört;

V. beträffande saneringsverksamheten,
besluta, att i motionerna I: 438 och
11:528 samt 1:440 och 11:527 i denna
del framställda förslag icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

VI. beträffande egnahemslån och förbättringslån,
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:205
och 11:262, i vad de avsåge dessa spörsmål,
godkänna vad utskottet i motiveringen
anfört;

VII. beträffande antalet subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag — innebärande,
att möjlighet skulle finnas att
inrätta en femte subventionsgrupp —
samt med avslag å motionerna I: 438 och
II: 528, i vad de berörde detta ämne,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 mars 1950
anförts;

VIII. beträffande trekronorsbidraget,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 438 och II: 528 samt I: 440 och 11:527,
såvitt motionerna avsåge denna fråga,
besluta, att denna bidragsform skulle
tills vidare bibehållas;

b) i fråga om grunderna för bidragets
bestridande, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag — som innebar, att kommunerna
fr. o. in. nästa budgetår skulle
bestrida hälften av bidragsgivningen —
och motionen 1: 404 samt med bifall till
motionerna 1:416, 1:427 och 11:514,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 419 och II: 529, i vad motionerna
avsåge denna fråga, besluta, att kostnaderna
för sådant bidrag skulle helt bestridas
av statsmedel, samt i övrigt godkänna
vad utskottet i motiveringen anfört; c)

i fråga om utvidgad tillämpning
av bidraget avslå i motionerna 1:439
och II: 530 framlagt förslag i denna
del;

IX. beträffande anordnande av pensionärslägenheter
i flerfamiljshus, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och i
anledning av motionerna I: 440 och
II: 527 i denna del samt med avslag å
motionen II: 531, godkänna vad utskottet
i motiveringen anfört;

X. beträffande bidragsgivningen för
mindre bemedlade, barnrika familjer,
avslå i motionerna II: 419 och II: 529
samt I: 440 och II: 527 framställda förslag,
såvitt nu vore i fråga;

XI. besluta, att motionerna I: 438 och
II: 528, såvitt anginge förslag om utredning
rörande det framtida anslagsbehovet
beträffande hyresrabatter för mindre
bemedlade, barnrika familjer, icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda; XII.

beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I.—XI., med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar fr. o. m.
den 1 juli 1950;

XIII. beträffande räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1950/51, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva,
att densamma bestämdes till 3,25 %;

XIV. till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 675 000 kronor;

XV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 529,

såvitt den berörde detta anslag, till
Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer för budgetåret 1950/
51 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 27 000 000 kronor;

XVI. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:427 och II:
514 samt II: 529 ävensom med avslag
å motionerna 1:438 och II:
528, 1:439 och 11:530, samtliga motioner,
såvitt de berörde detta anslag, till
Särskilda bostadsrabatter för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor;

XVII. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1950/51
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 6 500 000 kronor;

XVIII, till Rabatter vid viss försäljning
av övertaliga baracker för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 306 000
kronor;

XIX. till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier å kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;

XX. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit ovan under punkterna
I.—XVI. särskilt berörda, icke skulle
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mannerskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Ivar Persson, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Ståhl och Pettersson i
Dahl, fröken Elmén samt herrar Birke
och Wedén, vilka ansett, att utskottet
i punkten I bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I; 439 och II: 530, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att övre gränsen för statliga
tertiärlån till kommunala, allmännyttiga
och kooperativa företag skulle fastställas
till 90 % av avkastningsvärdet;

2) av herrar Mannerskantz och Hei -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

ding, fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Pettersson i Dalil
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten II bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande åtgärder för
avhjälpande av bostadsbristen, i anledning
av motionerna 1:438 och 11:528
i denna del godkänna vad dessa reservanter
i motiveringen anfört;

3) av herrar Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten V bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande saneringsverksamheten,
i anledning av motionerna I: 438
och 11:528 samt 1:440 och 11:527 i
denna del, godkänna vad nämnda reservanter
i motiveringen anfört;

4) beträffande egnahemslån och förbättringslån
av herr Pettersson i Dahl,
utan angivet yrkande;

5) av herrar Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj:ts förslag om
inrättande av en femte subventionsgrupp
vid tilläggslångivningen och därför
i punkten VII hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande antalet subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:438 och 11:528, i vad de berörde
detta ämne, besluta att icke bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en femte subventionsgrupp; 6)

beträffande trekronorsbidraget

a) av herrar Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten VIII bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande trekronorsbidraget,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samt med bifall till motionerna I: 438
och 11:528 samt 1:440 och 11:527, såvitt
motionerna avsåge denna fråga, besluta,
att bestämmelserna om sådant bidrag
skulle upphävas;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde och Ståhl, fröken Elmén
och herr Wedén, vilka ansett, att utskottet
i punkten VIII mom. c) bort
hemställa, att riksdagen måtte, i fråga
om utvidgad tillämpning av bidraget,
med bifall till motionerna 1:439 och
II: 530 i denna del, besluta, att sådant
bidrag skulle omfatta även andra fastigheter
än kommunala och allmännyttiga
eller av industrier för anställda
uppförda;

c) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande;

7) av herrar Mannerskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Ståhl och Pettersson i Dahl,
fröken Elmén samt herrar Birke och
Wedén, vilka ansett, att bidrag till anordnande
av pensionärsbostäder borde
kunna utgå även beträffande av enskilda
byggherrar uppförda hus, dör
lämpliga pensionärsbostäder anordnades,
och att i enlighet därmed utskottet
i punkten IX bort hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande anordnande
av pensionärslägenheter i flerfamiljshus,
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:440 och II:
527 i denna del samt motionen 11:531
godkänna vad dessa reservanter i sin
motivering anfört;

8) a) av licrr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten X bort hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande bidragsgivningen
för mindre bemedlade, barnrika
familjer, avslå i motionerna II: 419
och II: 529 samt I: 440 och II: 527 framställda
förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt besluta, att sådant bidrag endast

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle tillkomma familjer med minst
tre minderåriga barn;

b) av herr Pettersson i Dahl, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall
till i motionerna 1:440 och 11:527
framlagt förslag, att familjebostadsbidrag
borde kunna utgå till familjer i
enfamiljshus, som förbättrats med hjälp
av förbättringslån, och i enlighet därmed
i samma punkt hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande bidragsgivningen
för mindre bemedlade, barnrika
familjer, i anledning av motionerna
1:440 och 11:577 samt med avslag
å motionerna 11:419 och 11:529, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad denne
reservant i motiveringen anfört;

9) av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att,
under förutsättning av bifall till den
ovan med 8 a) betecknade reservationen,
anslaget till Hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer
bort sänkas till 19 000 000 kronor och
att därför utskottet i punkten XV bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionen II: 529, såvitt den
berörde detta anslag, till Hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika familjer
för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 000 000 kronor;

10) a) av herrar Mannerskantz, Heiding,
fröken Andersson, herrar Ivar
Persson, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Grönvik, Pettersson i Dahl och Birke,
vilka ansett, att, under förutsättning
av bifall till de ovan med 6 a) och 7) betecknade
reservationerna, något anslag
till Särskilda bostadsrabatter icke bort
tillstyrkas för nästkommande budgetår,
och att därför utskottet i punkten XVI
bort hemställa, att riksdagen måtte med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:427 och 11:514, 1:439 och
11:530 samt 11:529 ävensom i anledning
av motionerna 1:438 och 11:528,
samtliga motioner, såvitt de berörde

detta anslag, besluta, att för budgetåret
1950/51 anslag till Särskilda bostadsrabatter
icke skulle anvisas;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde och Ståhl, fröken Elmén
och herr Wedén, vilka ansett, att, under
förutsättning av bifall till de ovan
med 6 b) och 7) betecknade reservationerna,
anslaget till Särskilda bostadsrabatter
bort uppräknas till 1 750 000
kronor och att därför utskottet i punkten
XVI bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:427 och 11:514,
I: 439 och II: 530 samt II: 529 ävensom
med avslag å motionerna I: 438 och
II: 528, samtliga motioner, såvitt de berörde
detta anslag, till Särskilda bostadsrabatter
för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 750 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Bostadsfrågan
torde väl för alla framstå såsom
en av de viktigaste av våra sociala frågor.
Det är väl också detta som gör,
att till detta utskottsutlåtande äro fogade
en massa reservationer; detta visar
ju att frågan är av brännande art.

Bostadsbristen är ett av de svåraste
missförhållanden, som olika grupper av
samhällsmedborgare för närvarande ha
att kämpa med. De unga, som stå i begrepp
att bilda familj, ha stora svårigheter
att få en bostad. Växande familjer
ha besvärligheter att få en större bostad
och få därför dragas med en fruktansvärd
trångboddhet. Ensamstående
ungdomar, som äro ute i arbetslivet, få
många gånger bo under synnerligen besvärliga
förhållanden för att inte tala
om de ungdomar, som inte ens kunna
erhålla en bostad. Många gamla kunna
inte heller få en människovärdig bostad
till ett acceptabelt pris. Samhället
är ju också inriktat på att på olika sätt
taga krafttag för att söka avhjälpa missförhållandena
på detta område.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Med denna svåra bostadsbrist som
bakgrund är det med beklagande man
i Kungl. Maj:ts proposition läser om
den undersökning bostadsstyrelsen
gjort på området och det resultat, till
vilket den har kommit. Bostadsstyrelsen
säger nämligen att bostadsbristen i
landet ställer sig mera svårartad än vad
styrelsen förut hade tänkt sig. Denna
brist är alltså inte mindre nu än förut
utan tvärtom mera svårartad. Bostadsstyrelsen
hänvisar till olika störningar
av samhällsekonomisk art, som medfört
att bostadsbristen icke kunnat avvecklas
i den utsträckning man önskat. Denna
fråga kommer ju upp i ett senare
sammanhang, och jag skall endast be att
i förbigående få framhålla, att en ökning
av byggnadstillståndsgivningen är av
nöden.

Men det är i detta sammanhang av
vikt, att man på ett effektivt sätt använder
den tillgängliga investeringsvolymen.
Från folkpartihåll anse vi —
vilket folkpartireservanterna också
framhålla — att man på det mest effektiva
sätt använder den nuvarande investeringsvolymen,
om man låter olika
företag och olika företagsformer få konkurrera
på så lika villkor som möjligt
och om sålunda byggandet och förvaltningen
av bostäderna ske under ungefär
likartade förhållanden. Statslånen
böra sålunda på lika villkor ges till
kommunala företag, s. k. allmännyttiga
(kooperativa) företag och privata företag.
För närvarande få ju de kommunala
företagen statslån upp till 100 procent
av anskaffningskostnaderna. För
de kooperativa företagen gäller en övre
gräns på 95 procent, under det att samma
gräns för privata företag är satt till
85 procent. Vi hävda för vår del, att om
de kommunala företagen skulle fä svara
för toppinsatserna i lika stor utsträckning
som de privata företagen, skulle
det kanske föranleda till en ökad prövning
av byggnadsplaneringen och ge
upphov till en konkurrens, som skulle
medföra en större rationalisering, vil -

Främjande av bostadsförsörjningen m. ra.

ken ju är behövlig i nuvarande tid. Med
de möjligheter, som de kommunala företagen
nu ha, föreligger också risk för
att kommunerna komma att slå under
sig en alltför stor bostadsförvaltning,
som kan bli mycket svår att bemästra i
framtiden.

Att den övre gränsen för de kooperativa
företagen satts till 95 procent motiveras
med att bostadsrättsinnehavarnas
insatser böra ligga så lågt som möjligt.
Detta är måhända riktigt. Men frågan
är om just den formen av bostadsföretag
för närvarande skall tillåtas växa i
så stor utsträckning som faktiskt sker.
Skulle flera hyreslägenheter finnas tillgängliga,
skulle nog många inte skaffa
sig bostadslägenheter i så stor omfattning
som nu är fallet. Många unga familjer
kunna på det sättet bli bundna
vid lägenheter, och därigenom motverkas
den rörlighet, som är behövlig när
familjen växer och behöver skaffa sig
en större bostad. Vi anse alltså från vårt
håll, att den övre lånegränsen för såväl
kommunala som allmännyttiga företag
bör sättas till 90 procent.

Vad sedan bostadsrabatterna beträffar
äro vi överens med utskottsmajoriteten
om att samhället måste medverka
till att ekonomiskt stödja barnfamiljerna
med små inkomster, så att de över
huvud taget kunna komma åt en godtagbar
lägenhet eller kunna bibehålla
en redan hyrd sådan. Vi anse därför att
det främsta syftet med trekronorsbidraget
just är att förhjälpa de barnfamiljer,
som av olika omständigheter ha
svårt ekonomiskt, att få eu godtagbar
bostad. Därför framstår det såsom egendomligt
för att inte säga klart orättvist,
att den barnfamilj, som i olika hänseenden
har det svårt ekonomiskt och som
inte lyckats få en bostad i ett kommunalägt
hus eller s. k. allmännyttigt hus,
skall ställas helt utanför trekronorsbidraget.
Familjen kanske kan erhålla en
lägenhet i ett privatägt hus, och lägenheten
kanske fyller de krav, som bostadsstyrelsen
ställer på densamma.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Skall då denna familj tvingas att ställa
sig i ko ute på hyresmarknaden för att
komma in i ett kommunalägt hus? Och
hur går det för övrigt med de familjer,
som bo på orter, där det inte finns sådana
kommunalägda hus och allmännyttiga
hus? De kunna aldrig komma i
åtnjutande av trekronorsbidraget, familjen
må sedan ha det så svårt ekonomiskt
som helst. Följden blir också, att
vissa orter komma att suga åt sig stora
delar av detta bidrag. Så har faktiskt
Stockholm tillgodogjort sig hälften av
hela bidragssumman för budgetåret
1949/50.

För att större rättvisa skall kunna
skapas i det avseendet anse vi att trekronorsbidraget
bör utgå även till familjer,
som bo i andra fastigheter än
kommunala och allmännyttiga och som
färdigställts efter den 1 januari 1949.
Då vi vidare anse att trekronorsbidraget
inte är den lyckligaste formen för den
bidragsgivning, det här gäller, och det
därtill visat sig, att formerna för utdelandet
av detsamma varit mycket varierande
från den ena kommunen till den
andra, ansluta vi oss till utskottsmajoritetens
förslag att en utredning göres
av denna fråga och att tills vidare bidraget
finansieras genom statliga medel.

I propositionen föreslås bland annat
en nyhet, nämligen att statsbidraget
skall kunna utgå till pensionärer, som
bo i kommunala eller allmännyttiga
hus. Här skapas alltså möjligheter för
de gamla att bo i flerfamiljshus. Pensionärshemmens
stora betydelse behöver
inte framhållas. Den saken känna vi
alla till. Men jag tror att det är lyckligt,
att vi på det sättet vid sidan om
pensionärshemmen kunna förhjälpa de
gamla till goda bostäder. De kunna då
bo kvar i en miljö med varierande åldersklasser,
och de kunna i större utsträckning
bo i närheten av sina anhöriga
eller intill dessa, varigenom de
äldre och de yngre ömsesidigt kunna
hjälpa varandra, något som icke bör
underskattas i en tid, då vi ha så kolos -

salt ont om arbetskraft. Den möjlighet
som här erbjudes är mycket värdefull,
tv annars kan måhända det stigande antalet
åldringar medföra, att man bygger
pensionärshem i större utsträckning än
som är lyckligt. Vi skulle kanske med
hänsyn till att längre fram relationen
mellan gamla och unga blir en annan
få ett alltför stort antal pensionärshem.
Denna bidragsgivning är sålunda ett
smidigt sätt att förhjälpa de gamla till
goda bostäder.

Enligt samma principer, som vi ha
fastslagit beträffande trekronorsbidraget,
anse vi det emellertid oriktigt, att
även detta bidrag skall begränsas till
att gälla kommunala och allmännyttiga
hus. Det bör även kunna utgå till pensionärer,
som bo i privatägda hus, naturligtvis
under förutsättning att lägenheten
fyller de krav, som bostadsstyrelsen
uppställer. Detta kan ju också leda
till att den privata byggherren bygger
lägenheter med hänsyn till detta förhållande.
Det är ju också onödigt att
de gamla — i likhet med vad fallet skulle
bli med barnfamiljerna —- ovillkorligen
skola söka sig ut på hyresmarknaden
och försöka komma in i kommunalägda
hus, om de ha lyckats få en
lägenhet i en privatägd fastighet.

Jag har i korthet velat anföra dessa
synpunkter för att något motivera vårt
partis ställningstagande i utskottet vid
behandlingen av denna fråga.

Herr BIRKE: Herr talman! Den proposition
i bostadsförsörjningsfrågan,
som behandlas i det föreliggande statsutskottsutlåtandet,
innehåller i stort
sett inte några nyheter. Det är ett fullföljande
av samma principiella ståndpunkter,
som tidigare intagits i denna
fråga, och jag kan därför, herr talman,
fatta mig ganska kort. Jag vill deklarera
att den grupp som jag företräder vidhåller
den principiella inställning, som
vi föregående år hävdade i denna fråga.
Vi äro motståndare till att man subven -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

tionsvägen skall bygga bostäder i allt
större utsträckning. Vi tro också att man,
om det finge råda konkurrens på lika
villkor mellan de enskilda företagen,
de kommunala företagen och de kooperativa
företagen, skulle kunna åstadkomma
en rationalisering av bostadsbyggandet
och därigenom kunna komma
fram till lägre kostnader, vilket måste
vara till gagn för hyresgästerna. Jag
har därför all anledning instämma i
vad fröken Elmén nyss gjorde sig till
tolk för, nämligen att lånevillkoren
skulle göras mera likvärdiga för olika
företagsformer. Härigenom skulle det
bli nödvändigt för kommunerna att göra
en kapitalinsats. Om kommunerna —
det känner jag till från min egen verksamhet
— skulle få svara för vissa kostnader,
komma de mera omsorgsfullt att
pröva dessa byggnadsärenden än om
staten hundraprocentigt svarar för kostnaderna
och det praktiskt taget inte
kostar dem någonting. En hel del kommuner
ha nog på grund därav skött
denna angelägenhet ganska lättvindigt.
Det är väl också ganska klart, att kommunerna
ute på landsbygden ha svårt
att ha en organisation, som är speciellt
rustad för den verksamhet det här gäller,
nämligen att bedriva bostadsbyggande.
Det går bättre i städer och större
samhällen, men ute på rena landsbygden
är det förenat med stora besvärligheter.

Tiden borde nu vara inne för att successivt
avskaffa de regleringar, som
tynga hela bostadsproduktionen. Det
har tillsatts en kommitté i detta syfte
1945, men den har inte avhörts. Vidare
pågår en utredning rörande hithörande
förhållanden inom en annan kommitté,
som tillsattes 1949. Det märkliga med
denna kommitté är endast, att däri inte
finns en enda representant för byggnadsfacket,
ehuru detta område i detta
sammanhang alldeles siirskilt beröres.
Det iir också min övertygelse att man
skulle kunna sköta den investeringskontroll,
som i fortsättningen behövs,
genom de myndigheter, som ha hand

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

om den statliga långivningen till byggnadsverksamheten.
På det hållet finnes
ju en kontrollmöjlighet, som skulle kunna
utnyttjas.

Denna byggnadsreglering eller låt
mig säga detta byggnadskrångel skapar
en håglöshet och en vantrivsel hos alla
dem, som äro sysselsatta med byggnadsproduktion,
inte minst för de enskilda
företagarna. I en tidning har jag sett
en uppgift att för byggandet av ett enfamiljshus
skall det fyllas i ett 60-tal
handlingar och blanketter. Jag känner
till en byggnadsfirma, som har två personer
särskilt avdelade för att syssla
med sådana ting. Det är ju ganska orimligt,
att man alltjämt låter sådana tilltrasslade
förhållanden bestå.

När staten skall sköta och dirigera
bostadsproduktionen, behöver det göras
upp prognoser för framtiden. Man finner
emellertid att de prognoser, som
representanter för staten ställa, många
gånger äro felaktiga. Jag har här några
citat av den främste företrädaren för
bostadspolitiken här i landet, nämligen
generaldirektören för bostadsstyrelsen,
Alf Johansson. Han sade år 1944, att
»avvecklingen av den marknadsmässiga
bostadsbristen är en engångsaffär, som
bör kunna klaras av tämligen snabbt»,
kanske inte på ett år men möjligen på
två. År 1945 sade han, att »de kalkyler,
som gjorts på detta område, peka mot
att med nuvarande produktionsnivå
skulle bristen kunna vara i huvudsak
täckt först inom loppet av omkring tre
år». Då hade han alltså lagt till ett år.
År 1946 anfördes: »Vårens tillskott av
nya lägenheter har dock varit osedvanligt
stort, och om inte sakerna trassla
till sig alltför illa, bör 1946 kunna komma
att beteckna vändpunkten till det
bättre för bostadstillgångcn.» Först år
1948 har generaldirektören för bostadsstyrelsen
kommit fram till en uppfattning,
som jag tycker iir med sanningen
överensstämmande, när han säger, att
»om man ser på förutsättningarna för
bostadsbyggande och på bosättnings -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

frekvensen måste man konstatera, att
det icke under de allra närmaste åren
finnes utsikt till nämnvärd bristavveckling».
Det är hans uttalande, och det är
klart, att om bostadspolitiken i fortsättningen
skall skötas såsom den hittills
har skötts kommer, såvitt jag förstår,
den synpunkten att äga giltighet även i
fortsättningen under de närmaste åren.

Jag tror, att prisnivån har ett stort
inflytande på tillgången på lägenheter.
Det är ju så, att mellan åren 1939 och
1948 har genomsnittsinkomsten för en
industriarbetare ökat med 90 procent
men hyrorna endast med 7 procent. Det
är ganska klart, att med hyrorna i ett
sådant läge gäller den gamla ekonomiska
satsen, som säger, att om priset
på en förnödenhet sjunker stiger efterfrågan,
och detta är naturligtvis en stor
anledning till den stora brist, som för
närvarande råder.

Jag skulle också vilja säga något om
trekronorsbidraget. Jag kan inte dela
fröken Elméns uppfattning, att man
skall utbygga detta system, ty det är väl
ändå ganska bristfälligt. Det visar sig
ju också, att det handhas med stor
olikhet av de olika kommunala myndigheterna.
Det är praktiskt taget endast
de större städerna, som få del av
trekronorsbidraget, och en så framstående
ledamot av denna kammare som
herr Adolv Olsson i Gävle sade i förra
årets debatt, att han hoppades, att det
då var sista gången frågan diskuterades
om trekronorsbidraget i denna form.
Han antydde även, att det kanske skulle
delas upp och kommunerna betala
en del, och det är naturligtvis bättre
än den hittillsvarande ordningen, enligt
vilken kommunerna få allting av staten.
Jag har den uppfattningen, att trekronorsbidraget
bör avvecklas, så att det
inte behöver utgå i fortsättningen.

Avslutningsvis skall jag säga ett par
ord om bostadsbidraget till flerbarnsfamiljerna.
När det bidraget infördes,
anförde socialministern att det var ett
provisorium. Då gällde, att trebarns -

familjer fingo bidrag, men nu har föreslagits,
att även tvåbarnsfamiljer skola
få bidrag. Det kommer att bli en ganska
stor utgift, som kommer att öka medelsanvisningen
för dessa subventioner
med 8 milj. kronor. Jag ber att få yrka
avslag på det förslaget och yrkar alltså,
att bidrag skall utgå endast till sådana
familjer, som ha tre barn.

Jag ber med det sagda, herr talman,
vidare att få yrka bifall till reservationerna
1. 2, 3, 5, 6 a, 7, 8 a, 9 och 10 a.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
De föregående talarna ha berört
en del av de punkter, där jag är medreservant,
och jag kan därför fatta mig
ganska kort. Jag behöver i varje fall
inte upprepa argumenteringen på de
punkter, där vi ha samma uppfattning.
Det är emellertid några andra principfrågor,
som jag här skulle vilja framföra,
och det är de, som äro refererade
i den gemensamma motiveringen, där
det alltså inte finns någon reservation.

På sidan 12 i utskottets utlåtande säger
utskottet: »Vad föredraganden anfört
beträffande undantag från de särskilda
villkor för erhållande av den del av
egnahemslånet, som har subventionskaraktär,
den s. k. räntefria stående delen,
föranleder icke annan erinran från utskottets
sida än att beträffande nybyggnad
avvikelser från de fastställda grunderna
endast böra ifrågakomma i rena
undantagsfall.» Om man tar upp den
detaljen till granskning och går till departementschefens
motivering, framgår
därav att undantagsfallen äro de som
avse hus med större yta än den fastställda
maximigränsen. Enligt bestämmelserna
är denna för hus i ett plan
100 ur, och för andra hustyper ha fastställts
däremot svarande ytor. Undantag
kan medges, om familjen består av mer
än 8 medlemmar. När det gäller 2 plan
eller 1 !*? plan, är motsvarande antal 10
resp. 12 medlemmar.

Den, som aldrig så litet har sysslat

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

med detta, ställes ganska snart inför
detta problem om undantag. Antag att
en familj skall ordna ett enfamiljshus
åt sig. Den kan vara olika stor. Jag har
själv varit med om att handlägga dylika
ärenden, och jag tycker, att åtminstone
den saken bör handläggas
praktiskt. Man bör taga hänsyn till om
familjen är stor eller till andra skäl.
Det kan även gälla en lantbrukare, som
exempelvis skall ordna en arbetarbostad
i sin lägenhet eller upplåta ett rum
i sin egen lägenhet åt föräldrar. Sådant
kan göra, att man behöver gå ifrån de
strängt ritualmässiga bestämmelserna
och måste söka laga efter läglighet. Jag
tror att sådana ärenden hittills ha handlagts
ganska praktiskt i de olika länsbostadsnämnderna,
och jag tycker att
föredragande departementschefen har
motiverat sitt förslag i fråga om denna
detalj alldeles riktigt. Han säger att det
gjorts ganska få avvikelser från dessa
bestämmelser och att undantag egentligen
gjorts endast, när man har ansett,
att det fanns praktisk anledning
att frångå bestämmelsen om 100 m2.

Nu har emellertid utskottet uttalat sig
för en skärpning härvidlag så till vida,
som utskottet säger att avvikelser endast
böra ifrågakomma i rena undantagsfall.
Vad är det nu för undantagsfall,
som utskottet här avser? Jag tycker
att det borde räcka med det som
föredraganden på denna punkt sagt i
propositionen. Jag framställde därför
i utskottet ett yrkande om att utskottet
skulle säga, att vad departementschefen
anfört angående den räntefria stående
delen föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Utskottets skärpning på
denna punkt är enligt min mening alldeles
oriktig. Jag vet inte, om det finns
någon möjlighet att få någon ändring
i utskottets motivering i denna del, men
jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att säga, att jag tror att motiveringen
i Kungl. Maj:ts proposition på
denna punkt är mycket bra och att det

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte finns någon anledning till skärpning
på denna punkt.

Längre ned i utskottets yttrande uttalar
sig utskottet för att man skall begränsa
upprustningen, alltså sådan bostadsförbättring,
som innebär en fullständig
ombyggnad av en bostad. I sådana
fall bör man enligt utskottets mening
söka egnahemslån. På denna punkt
har departementschefen sagt, vilket jag
tycker är riktigt, att det synes »önskvärt,
att beträffande bostäder av synnerligen
låg klass staten i den mån
ägarens ekonomiska resurser äro begränsade
medverkar till en tillfällig förbättring.
I de fall huset efter en viss
tid, t. ex. efter fem eller tio år, bör
rivas och ersättas med ett nytt hus, bör
sådan upprustning icke motarbetas som
å ena sidan innebär undanröjande av
allvarliga brister och å andra sidan kan
åstadkommas för en med hänsyn till
den begränsade användningstiden rimlig
kostnad.» Det är ju klart att allt
detta kan vara ganska flytande och att
det verkligen ibland kan vara besvärligt
att säga vad som är rimlig kostnad
och vad som är tillfällig förbättring.

Vad beträffar sådan förbättring är
att märka, att vederbörande inte ha
några möjligheter att få s. k. familjebostadsbidrag
för en bostad, som är förbättrad
men inte direkt ombyggd. Gränsen
mellan vad som är grundlig ombyggnad
och vad som är avsevärd förbättring
är emellertid många gånger
flytande, och det är ovillkorligen så,
att många ha små ekonomiska möjligheter
att göra en fullständig ombyggnad.
Om man skall företa en fullständig
ombyggnad av ett redan befintligt bostadshus,
kan man väl knappast komma
undan billigare än med cirka 20 000
kronor. Det är många av dessa bostadsägare,
som hesitera inför denna kostnad
och inte anse sig ha ekonomiska
möjligheter att verkställa sådan ombyggnad,
varför de komma till bostadsnämnden
för att få bidrag till en billi -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gare förbättring, för vilken kostnaderna
ibland kunna stanna vid en 12 000 å
15 000 kronor. Det är ju klart att man
kan säga, att det här inte är fråga om
någon fullständig genomgång av huset,
men man måste i alla fall säga, att bostaden
blir ganska mycket förbättrad.
Jag tycker därför att det är felaktigt,
att det skall vara förbjudet för dem att
få s. k. familjebostadsbidrag. Vi ha
väckt en motion angående detta, och jag
har tillåtit mig att yrka på en ändring
av villkoren på denna punkt, så att det
skulle bli möjligt för de bostadsägande
att i vissa dylika fall kunna få familjebostadsbidrag
efter en dylik upprustning.

Vad beträffar den andra detaljen om
rimlig kostnad ber jag att få fästa uppmärksamheten
på bestämmelsen i 15 §,
i vad avser förbättringslån. Där står i
mom. a), att förbättringslån må beviljas
»för anordnande av ledningar för
vatten och avlopp samt elektriska installationer
ävensom för anordnande
av enklare centralvärmeanläggning så
ock för förbättring av vattentäkt». Vad
menas egentligen med enklare centralvärmeanläggning?
Är till detta uttryck
absolut knutet, att det skall vara spispanna,
eller kan man i detta fall tänka
sig, att det finns praktiska möjligheter
att ordna med en källarpanna, så att
vederbörande familj har möjlighet att
utnyttja varmvattensystem? Enligt min
mening bör absolut det sistnämnda vara
möjligt.

Emellertid äro tjänstemännen vid en
länsbostadsnämnd konungsligare än
Konungen själv och försöka att tolka
bestämmelserna på ett sätt, som jag inte
anser vara riktigt. De ha nämligen i
denna länsbostadsnämnd tolkat bestämmelserna
så, att man enligt denna 15 §
inte har rättighet att lämna bidrag till
en, som det heter, förbättrad värmeanläggning,
som gör det möjligt för en
familj att utnyttja varmvattensystemet.
Det skulle sålunda vara förbjudet att
lämna statligt bidrag till en värmean -

läggning, där vederbörande kunna utnyttja
varmvattnet. Föredragande departementschefen
har ju sagt att upprustning
»så långt möjligt bör planeras
och utföras på sådant sätt, att den blir
ett led i en framtida fullständigare
ombyggnad». Enligt min mening kan
vid en framtida ombyggnad av ett bostadshus
även en sådan värmeanläggning
som en källarpanna komma till
nytta.

En annan principfråga vid tolkningen
av 15 § är frågan om man i kostnaden
för en mindre upprustning får
räkna in kostnaderna för WC-anläggning.
I länsbostadsnämnden förekom
ett fall, där det var fråga om en sammanlagd
kostnad av 6 500 kronor. Där
hade bostadsorganet i kommunen föreslagit
ett lån på 4 000 kronor. Tjänstemännen
hade enligt sina teoretiska bedömanden
räknat ned kostnaden från
6 500 kronor till 4 000 kronor. När de
blevo tillfrågade om anledningen därtill,
svarades det, att det berodde på att
en värmeanläggning var inräknad, där
man skulle utnyttja varmvattnet, och
dessutom en WC-anläggning. Därför
ansågo vederbörande, att kostnaden
6 500 kronor, som i och för sig var
riktig, borde räknas ned till 4 000 kronor
och att man alltså skulle kunna
erhålla statsbidrag endast på detta belopp.
Jag reagerar så mycket jag har
möjlighet till mot detta. Jag vill absolut
inte inlägga den tolkningen i 15 §, utan
dessa bägge detaljer böra väl i all rimlighets
namn, om man skall tolka departementschefens
uttalande riktigt,
vara till mycken nytta och även till
gagn för en framtida fullständigare ombyggnad.
Jag kan omöjligt begripa, att
bestämmelserna verkligen skola tolkas
på det sätt som skett i ovannämnda fall.
Jag har tillåtit mig att i detta sammanhang
interpellera de ledamöter i kammaren,
som tillhöra bostadsstyrelsen,om
tolkningen av ifrågavarande bestämmelser
i detta hänseende, och jag hoppas,
att någon av dem kommer att läm -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

na ett klarläggande besked, så att det
blir möjligt att bedöma detta på ett riktigt
sätt i framtiden.

Vidare skulle jag vilja säga ett par
ord om några andra detaljer. De bägge
föregående talarna ha nämnt litet om
trekronorsbidraget, om vilket de hade
alldeles motsatt uppfattning. Herr Birke
ansåg i likhet med mig, att det kommit
till på ett ganska märkvärdigt sätt och
utnyttjas helt av storstäderna. Stockholm
tar sålunda ungefär hälften av
ifrågavarande anslag, och landsorten
får ingenting. Det vore riktigare att subventionera
detta på annat sätt, så att
det kunde litet mera rättvist komma
alla till godo. Därvid ha vi yrkat, att
trekronorsbidraget skall slopas.

Nu har det märkvärdiga inträffat, att
utskottet inte ansett sig kunna godtaga
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Kungl. Maj:t har på framställning av
bostadsstyrelsen föreslagit, att kostnaderna
för bidraget skall fördelas lika
mellan kommunerna och staten. Detta
har emellertid majoriteten i utskottet
inte funnit vara riktigt utan ansett, att
de gamla grunderna böra förbli oförändrade.

Jag kommer i den slutliga omröstningen
att biträda den reservation, enligt
vilken bidraget skall slopas.

Sedan är det, herr talman, en detalj
till som jag skall yttra mig om. Det
gäller reservationen nr 7 angående möjligheterna
att ordna pensionärsbostäder
i andra än kommunala och allmännyttiga
företag, nämligen i av enskilda
byggherrar uppförda hus. Jag tror att
det skulle vara till stort framtida gagn,
om den möjligheten kunde öppnas, och
jag skulle härvidlag vilja gå ännu ett
steg längre. Jag nämnde, att man vid
planläggning av bostad många gånger
vill gå utöver bestämmelsen om 100 m2,
dels därför att det är många barn i familjen,
dels för att kunna ordna hostad
för arbetare. Det kan som jag nämnt
emellertid också inträffa, att man vill
ordna hostad för sina föräldrar i sin

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

egen bostad. Jag vet inte varför inte
detta skulle kunna vara möjligt. Skulle
man inte kunna tänka sig, att staten
skulle kunna lämna bidrag i sådana
fall, då vederbörande ha ordnat med
lägenhet för sina föräldrar, far eller
mor eller bägge, varigenom staten ju
inte skulle behöva uppföra pensionärslägenhet
för dem? Det borde inte vara
otänkbart, att staten skulle kunna lämna
bidrag i dylikt fall. Jag tror att det
skulle vara mycket välsignelsebringande
och att det skulle medföra stor besparing
för staten, om bidrag skulle
kunna utgå i sådana fall. Jag har på
denna punkt anslutit mig till den under
7) antecknade reservationen och ber
alltså att få yrka bifall till denna reservation.

Herr talman! Det var en del principiella
frågor som jag har velat beröra.
Det är möjligt att jag får anledning att
återkomma. Vid omröstningen kommer
jag att ansluta mig till de reservationer,
vid vilka mitt namn står antecknat.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det tjänar väl föga till att ta upp någon
principiell debatt om de linjer, som
riksdagsmajoriteten har uppdragit för
den nuvarande bostadspolitiken. Dem
ha vi diskuterat, innan de fastställdes.
Vi ha diskuterat dem flerfaldiga gånger,
och jag kan nog hävda den meningen,
att det tjänar ytterst litet till att diskutera
dem, så länge det inte finns en annan
majoritet i riksdagen. När de som
nu gå in för andra principer för bostadspolitiken
få majoritet, så få de väl
göra om den statliga bostadspolitiken
efter de linjer som de nu förorda, och
vi få väl då undersöka, om det blir en
lyckligare bostadspolitik än den som nu
föres.

Att man i det nuvarande läget skulle
tiinka sig att avskaffa hundraprocentskrediten
till de kommunala företagen
förefaller mig vara orimligt. Men man
skall naturligtvis här, såsom jag har

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

hävdat vid alla de tillfällen vi ha diskuterat
dessa spörsmål, se till, att dessa
kommunala företag äro så organiserade,
så ledda och att de bygga på ett sådant
sätt, att deras kostnader inte bli högre
än vad det skulle bli att bygga i den allmänna
marknaden, om arbetet utfördes
av privata byggmästare. Det är enligt
min mening förutsättningen för vad jag
kallar en allmännyttig bostadsproduktion.
Kan man inte komma dithän, så
fyller den ju intet som helst ändamål.

Jag har mig bekant, att man i Göteborg
är inne på en linje, där man håller
på att tillsammans med de enskilda
företagarna ordna upp denna sak, och
jag skulle hälsa med glädje, om man
kunde komma till ett resultat i det sammanhanget.
Det finns ingen i statens
bostadsorgan i vårt land, som har eftersträvat
något monopol för de kommunala
eller allmännyttiga företagen. Det
är tvärtom så, mina damer och herrar,
att bostadsstyrelsen i detta sammanhang
kanske vid behandlingen av dessa allmännyttiga
företag lagt t. o. m. strängare
linjer på bedömandet av dessa ärenden
än i fråga om de privata. Det har
narturligtvis skett därför att det är nödvändigt,
att den statliga bostadspolitiken
bedrives efter sådana linjer. Här
är det ju inte bara fråga om att bygga,
här är det också fråga om att förvalta
och förvalta ett år för år ständigt ökat
bostadsinnehav. Det är således inte en
bagatell, som man här rör sig med. Enligt
min mening finns det ingen anledning
för riksdagen att i detta avseende
misstänka, att bostadsstyrelsen inte följer
de linjer, som jag här har utvecklat.
Jag kan ju säga detta så mycket mer
som min medverkan i den statliga bostadspolitiken
inom en månad är ett
avslutat kapitel. Jag nöjer mig således,
herr talman, att säga detta om principerna.

Sedan är det ett par av de många
detaljer, som finnas i det här föreliggande
statsutskottsutlåtandet, som jag
skulle vilja yttra mig om. Emellertid

skulle jag först vilja säga ett ord till
herr Pettersson i Dahl. Han interpellerade
de ledamöter av kammaren, som
tillhörde bostadsstyrelsen, om deras
ställning till ett ärende, som han drog
upp, ett ärende som utan tvivel gäller
en tolkning av gällande författning.
Herr Pettersson i Dahl får förlåta, men
jag tycker det är en egendomlig väg att
gå, när en ledamot av bostadsnämnden
i Hallands län, som inte är ense med
sina tjänstemän om alla detaljer, går
till de riksdagsmän, som äro ledamöter
av bostadsstyrelsen, och ber dem tolka
författningen. Det finns ju andra vägar
härvidlag, som jag tycker att herr Pettersson
i Dahl bör gå. Om han inte är
nöjd med de resultat, som hans tjänstemän
kommit till, så har ju bostadsnämnden
möjlighet att överklaga hos
bostadsstyrelsen och att fullfölja ärendet
till Kungl. Maj:t. På det sättet kan
man få besked om vad som avses med
författningens bestämmelser.

En sak i detta sammanhang, som alltid
kommer att vålla svårigheter, är frågan
om förbättringslånen och om hur
stora arbeten som författningsenligt
skola få utföras i de hus, för vilka man
erhåller sådana lån. Jag hoppas att herr
Pettersson i Dahl därvidlag fullföljer
sitt uppsåt på den väg, som står honom
till buds. Då skall han tämligen snart
komma fram till en tolkning, som antingen
ger honom rätt eller också underkänner
hans uppfattning.

Detta var vad jag hade att säga på
denna punkt.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord speciellt till statsutskottet.
När vi för tre år sedan införde det
s. k. trekronorsbidraget, gjorde vi det i
en nödsituation, i vilken vi inte kunde
finna någon annan väg att komplettera
det stöd, som gavs åt bostadsbyggandet.
Avsikten med detta bidrag var att det
skulle tillfalla familjer, som inte fingo
hjälp med de bidrag, som ingingo som
ett led i den allmänna bostadspolitiken.
Då tillgrep man åtgärden med trekro -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

norsbidraget, samtidigt som man framhöll
att det var ett experiment. Det var
dock ingen som egentligen trodde att
trekronorsbidraget skulle komma att
fylla det avsedda ändamålet, men man
gjorde det som ett experiment. Vi ha nu
experimenterat i tre år, och bostadsstyrelsen
har nu kommit till det resultatet,
att det inte går att fortsätta på
det sätt, som man hittills gjort. Vi måste
göra direktiven så hårda och fasta, att
de binda kommunerna. Om man skall
bibehålla de lösa direktiv som nu finnas
och för vilka statsutskottet har
gjort sig till tolk, komma vi aldrig ut
ur det gungfly, där vi för närvarande
befinna oss när det gäller trekronorsbidraget.
Kommunerna följa sin uppfattning,
och de kunna göra det så mycket
hellre som konsekvenserna aldrig
drabba dem utan staten.

Det är möjligt att de, som äro fostrade
i statsutskottet, ha andra synpunkter
på dessa problem än de, som äro
fostrade i bevillningsutskottet, men den
som har fått lära sig att alltid tänka på
att anskaffa de pengar man ger ut, han
blir betänksam när han ser statsutskottets
förevarande utlåtande. År det orimligt
att tänka sig att den kommun, som
i detta avseende vill hjälpa en person,
får räkna med att hjälpen på något sätt
kommer att avspegla sig i kommunens
ekonomiska liv? Jag har ingenting emot
att man hjälper och att man ger det
stöd som behövs, men kommunen skall
känna att konsekvenserna av dess handlande
drabba den själv, inte människor
utanför kommunen.

Man skail inte spå — det är jag mycket
rädd för — men när jag ser fram
mot vad som kan komma att inträffa
på här ifrågavarande område, och i synnerhet
när jag flyttar över till familjebidragsområdct,
blir jag mörkrädd. Vi
ha nu en prövning av familjebidragen
vart femte år, men situationen i dag är
på många ställen den, att man faktiskt
har nödgats tolka författningarna så, att
de möjliggöra för bostadsstyrelsen att

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vid uppenbara orimligheter företa en
ettårsprövning. Det har nämligen, mina
damer och herrar, visat sig, att kommunerna
även där sakna det intresse,
som man borde kunna förvänta att de
skulle ha. Det är ju de som ha nytta
av att det byggs. De ha nyttan av att
medborgarna få hjälp att skaffa sig ordentliga
bostäder. Men vad skall man
kalla det att en kommun år efter år
stillatigande ser på hur en bidragsmottagares
inkomst stiger, först till det
dubbla och sedan till tre gånger den
summa, som författningarna sätta som
gräns? Jag träffade på ett sådant fall
häromdagen. Det var en man med två
barn. Gränsen är enligt författningarna
4 000 kronors beskattningsbar inkomst,
men när vi fingo möjligheter att företa
en efterkontroll visade det sig, att denne
man hade en beskattningsbar inkomst
på 16 000 kronor. En sådan inkomsttagare
kan få behålla bidraget i
fem år.

Inför en sådan situation kan ingen
säga, att detla inte angår staten. Jag
hävdar den meningen att sådant angår
staten i mycket hög grad, och det angår
— eller borde angå — den kommun,
som är satt att som statens organ vaka
över förhållandena på detta område.
Jag skall inte komma med några som
helst insinuationer på denna punkt,
men det finns kanske anledning att fråga
sig, om inte ifrågavarande kommun
genom sitt handlingssätt lönereglerade
med statens medel.

Det ledsamma med sådana saker är,
att de upptäckas först efteråt. Det är
det som gjort att en kommun, som har
delat ut trekronorsbidragen i enlighet
med direktiven, vid redovisningen vid
årets slut har kommit i den situationen,
att bidragen ha tilldelats familjer med
11 000—14 000 kronors inkomst. Det
finns exempel på att sådant har hänt
i en stad inte så långt ifrån denna.
Något sådant hade ju ingen människa
avsett, när trekronorsbidraget en gång
kom till.

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr Vi.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När vi nu stå inför prövningen av
denna fråga, säger man i statsutskottet
att man vill ha en ny utredning. Men,
herr talman, såvitt jag förstår kan det
i fråga om trekronorsbidraget icke förebringas
något material utöver det som
redan föreligger. Det ligger väl inte den
tanken bakom statsutskottets ståndpunktstagande,
att man på basis av trekronorsbidraget
vill justera de olika
subventionsgrupper vi nu ha? Jag måste
i så fall vända mig emot en dylik anordning,
ty detta var inte riksdagens
avsikt den gången trekronorsbidraget
instiftades.

Herr talman! När jag betraktar detta
trekronorsbidrag, kommer jag till det
resultatet, att man ute i kommunerna
kan vara glad om riksdagen inte går
längre än till att följa Kungl. Maj:t i
detta avseende. Jag vill därför yrka avslag
på punkt VIII i statsutskottets förevarande
utlåtande och bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att skildra beloppen som utgått
i de städer — ty det är i huvudsak
sådana — som ha kommit i åtnjutande
av trekronorsbidraget. För de allra
flesta skulle den utgiftsökning, som ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag medför,
betyda föga. Det skulle praktiskt taget
inte betyda något alls. Inte heller skulle
det betyda någonting för Stockholms
stad, som ändå skulle få vidkännas en
utgift på bortåt 400 000 kronor. Staden
tar nämligen en stor del — mera än
hälften — av det bidrag, som Kungl.
Maj:t har anvisat.

I redogörelsen över hur trekronorsbidraget
har använts spanar jag förgäves
efter någon landsortskommun.
De finnas över huvud taget inte med.
Jag tror, att det bara är två län, som
uppta någon kommun, som kan kallas
för landsortskommun, och då äro de
ändå av sådan karaktär, att de äro tämligen
blandade kommuner, där man har
möjlighet att bygga flerfamiljshus.

Med hänvisning till vad jag sålunda

anfört ber jag, herr talman, att än en
gång få hemställa om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt.

Sedan skall jag be att få säga ytterligare
några ord om den anordning,
som Kungl. Maj:t föreslår för våra folkpensionärer.
Det har blivit modernt i
detta land att tala om kategorihus. Var
kan man upptäcka sådana hus? Jo, i
storstäderna. Där har man byggt hela
kvarter med bostäder för en viss sorts
folk. Men hur är det i den övriga delen
av landet? Hur löser man denna fråga
i en bondsocken? Jo, man förlägger
pensionärshemmen till olika delar av
socknen, och de gamla placeras i samma
miljö som de levde i, innan de fingo
folkpension. De flesta landsortsstäder
göra på samma sätt, och för dem blir
därför denna fråga inte något problem.
Jag vill här påpeka, att det har inkommit
massor av ansökningar från svenska
landsortskommuner om bidrag från det
anslag på 6,5 miljoner kronor, som i
dag kommer att beviljas. Det kommer
alltså att förbrukas omedelbart, om
Kungl. Maj :t av investeringshänsyn kan
följa den uppdragna linjen. Däri ligger
alltså ingen som helst fara.

Jag har ingenting emot att man här
gör ett experiment, men om man gör
det experimentet i storstäderna, skall
man inte sträcka ut det ytterligare. Därför
skall man i stället experimentera i
liten skala. Det må förlåtas mig om jag
undrar, huruvida man i sin socialpolitik
skall ledas av hänsyn till människorna,
som ha gjort sin gärning, eller om
man skall ledas av hänsyn till att det är
omöjligt för våra arkitekter att göra
upp planlösningar utan lägenheter som
även ha ett rum och kök. Jag delar
inte den senare uppfattningen. Men när
vi nu tyckas ha kommit därhän, att vi
få lägenheter om ett rum och kök över,
vilka icke kunna hyras ut eller användas
till familjebostäder, är det väl lämpligt
att låta pensionärerna flytta in i
dem.

Jag viil fråga, herr talman: Var i de

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

stora hyreshusen skola de gamla bo?
Där vill jag särskilt vända mig till
Ivungl. Maj :t med en anhållan att Kungl.
Maj:t överväger denna fråga mycket
noggrant. Om det finns hiss i ett fyraeller
femvåningshus, kan man naturligtvis
låta de gamla bo i översta våningen.
Saknar huset däremot hiss, vilket ofta
är fallet, så måste de gamla bo på nedre
botten. Ingen anser det väl nämligen
rimligt att kräva, att man vid den åldern
skall sträva upp för fyra—fem
trappor. Med kännedom om hur det går
till i ett hyreshus i Stockholm med dess
blandade klientel tycker jag också att
man skall tänka sig för mer än en gång
innan man placerar de gamla under en
familj, där man t. ex. har »balövning»
varje lördagskväll. Det är inte en sådan
tillvaro vi ha tänkt oss för våra folkpensionärer.
Det är inte på det sättet vi
ha avsett att hjälpa dem, när vi ha gjort
upp vår socialpolitik. Jag vill därför
starkt understryka nödvändigheten av
att Kungl. Maj :t är mycket noggrann vid
utfärdandet av direktiven för hur ifrågavarande
anslag skall användas. Jag
uttalar också den förhoppningen, att
bostadsstyrelsen i detta fall verkligen
skall se till att man inte flyttar de gamla
från en tämligen lugn tillvaro och
placerar dem i ett hyreshus, där de
egentligen inte alls höra hemma. Det är
ju nämligen inte meningen att göra deras
ålderdom, när de kommit upp till
70-årsåldern, till ett litet helvete, vars
make de inte ha upplevat någon gång
under sitt tidigare liv.

Herr talman! Med dessa erinringar har
jag framställt de anmärkningar jag hade
alt göra beträffande statsutskottets förevarande
utlåtande. Jag har på senare
punkter inte något annat yrkande än bifall
till utskottels förslag och nöjer mig
därför med att yrka bifall till utlåtandet
i dess helhet, med undantag för punkt
nr VIII om trekronorsbidragct, där jag
hemställer om bifall till Kungl. Maj ds
förslag oförändrat.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillät mig i
mitt anförande att ställa en fråga till
dem av bostadsstyrelsens ledamöter, som
tillika äro riksdagsmän. Frågan rörde
tolkningen av 15 § i den författning,
som innehåller bestämmelserna för erhållande
av förbättringslån. Jag fick
en överhalning för detta av herr Adolv
Olsson i Gävle. Herr Adolv Olsson menade,
att det var ett allvarligt fel att gå
till väga på det sättet. Man skall inte
göra så, sade han, utan man skall i stället
ingiva en besvärsskrivelse till Kungl.

^ Maj d, på vilken man i sinom tid får
svar.

Jag måste säga, att detta var Sd Byråkratius
i sin värsta form. Vi ha ju här
i riksdagen alltid brukat få lov att diskutera
olika problem. Nu vet jag mycket
väl att en ledamot av kungl. bostadsstyrelsen
är en mycket högt uppsatt
man, men det är väl ändå inte något
fel att här i kammaren diskutera
detaljer med honom. Om herr Adolv
Olsson inte ville svara för hela bostadsstyrelsen,
kunde han väl ändå ha delgivit
sin personliga mening i denna sak.
Herr Olsson i Gävle tog ju sedan upp
en del andra detaljer i sitt anförande,
vilket jag tycker är riktigt. Han talade
bl. a. om kommunernas tolkning av vissa
bidragsbestämmelser o. s. v. När han
kunde göra det, förstår jag inte varför
han inte också kunde uttala sig om
tolkningen av en annan författningsbestämmelse,
som nu lätt kan ges en felaktig
innebörd.

Jag vill också tillägga, att jag av erfarenhet
vet att vi här i riksdagen
många gånger ha diskuterat innebörden
och den eventuella omarbetningen av
olika detaljer, och då ha de ledamöter,
som ha tillhört någon styrelse eller
nämnd, som sysslat med denna fråga,
gärna ingått i svaromål.

Nu kan man naturligtvis säga, att om
man lever till nästa riksdag kan man
inkomma med förslag om författnings -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ändring. Jag vet mycket väl att den
möjligheten finns, men jag tycker ändå
att man här skulle kunna få ett annat
svar från bostadsstyrelsens ledamöter
än vad jag har fått av herr Olsson i
Gävle.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Pettersson i Dahl, att om jag svarar på
hans fråga, så kommer det svaret endast
att innehålla min personliga uppfattning.
Men herr Pettersson i Dahl
ville ju ha reda på bostadsstyrelsens
uppfattning i detta fall, och det är
omöjligt för mig att ange vad bostadsstyrelsen
har för uppfattning i denna
fråga. Även om de tre ledamöter i denna
kammare, som sitta i bostadsstyrelsen,
hålla ihop, utgöra de ändå en minoritet
i bostadsstyrelsen. Det är den
saken som jag vill att herr Pettersson
i Dahl skall förstå. Varken herr Nilson
i Spånstad eller herr Johnsson i Kastanjegården
eller jag själv kan säga vilken
uppfattning bostadsstyrelsen skulle
komma till vid ett plenibeslut.

. Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Jag konstaterar att
herr Olssons i Gävle uppfattning är, att
man skall gå besvärsvägen till Kungl.
Maj :t. Någon annan uppfattning har
här inte kommit till synes.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
får väl nöja sig med att i första hand
anlita besvärsvägen till bostadsstyrelsen.
Gör han det, så är han på rätt väg.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! När det gäller läget på bostadsmarknaden
kan jag endast uttala den
förhoppningen, att alla möjligheter
skola tillvaratagas för att åstadkomma
ett ökat bostadsbestånd och därmed
nedbringa antalet familjer, som för
närvarande sakna tillfredsställande bostäder.

Vad sedan gäller de allmänna principerna
har ju herr Adolv Olsson i Gävle
klarlagt dem på sådant sätt, att jag
inte behöver uppehålla mig vid dem
något utförligare. Till det, som herr
Adolv Olsson redan sagt, vill jag dock
lägga den frågan: Kan det verkligen
påvisas att de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen ha skött sin
verksamhet på ett så otillfredsställande
sätt, att de äro förtjänta av den anmärkning,
som ett bifall till reservanternas
förslag på denna punkt skulle
innebära?

Sedan skulle man möjligen kunna gå
in på ytterligare en liten detalj beträffande
frågan om eventuell likställighet
i lånehänseende emellan kommunala
och privata företagare. De kommunala
företagen besjälas väl huvudsakligen
av ett enda intresse, nämligen att försöka
framskaffa så billiga och så lämpliga
bostäder som möjligt för de bostadsbehövande
inom respektive samhällen.
De privata företagarna däremot
ha väl inte uteslutande ett intresse
av att framskaffa lämpliga bostäder
utan även ett annat intresse när de
sätta i gång byggnadsverksamhet, nämligen
att genom att framskaffa bostäder
erhålla så höga inkomster som möjligt.
Se vi frågan ur denna synpunkt komma
vi nog till det resultatet, att det är
berättigat med en något högre lånegräns
för de kommunala bostadsföretagen än
för de privata. Man får väl nämligen
ändå säga, att när vinstintresset skall
göra sig gällande, böra de företagare
det här gäller själva få bidraga med en
högre insats.

Herr Birke var inne på en fråga, som
jag inte i nämnvärd utsträckning skall
uppehålla mig vid. Fattade jag herr
Birke rätt, gjorde han gällande, att en
av de bidragande orsakerna — jag vet
inte om han sade att det var en väsentligt
bidragande orsak —- till att läget
på bostadsmarknaden är så förtvivlat
är, att hyrorna inte fått stiga i samma
tempo som inkomsterna ökats för de

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

bostadsbehövande. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att detta fastlåsande av
hyrorna i viss mån ökat efterfrågan på
lägenheter. Det är nämligen klart, att
om hyrorna sedan 1939 skulle ha ökat
exempelvis med låt oss säga 50 eller
00 procent, hade många familjer inte
kunnat hyra någon ordentlig bostad.
Men vad hade detta resulterat i? Jo,
knappast någonting annat än att vi
hade bevarat den gamla och osunda
trångboddheten, som vi genom vår moderna
bostadspolitik i största möjliga
utsträckning försökt övervinna. Jag
måste verkligen göra mig den frågan,
om det kan vara så många i denna kammare
som anse, att det hade varit lämpligt
att tillämpa ett system, som kunnat
medföra sådana verkningar.

Sedan skall jag, herr talman, endast
beröra ett par små punkter. Herr Birke
var inne på familjebidragsfrågan, och
han framförde samma synpunkter som
högern gjorde förra året. Då framkom
det krav från högern, att bidraget till
barnfamiljerna endast borde utgå till
dem som hade tre barn. Vi skulle alltså
frångå det beslut riksdagen fattade
för ett fåtal år sedan beträffande denna
fråga. Jag tror inte, herr talman, att
det finns någon möjlighet att för närvarande
vinna gehör för den synpunkt,
som herr Birke och vissa reservanter
framfört på den punkten, och därför
behöver jag inte närmare uppehålla
mig vid densamma.

Vad sedan trekronorsbidraget beträffar,
har ju herr Olsson i Gävle lämnat
en ingående redogörelse för detta och
även motiverat, varför det bör ske eu
ändring här. Statsutskottets majoritet
har här intagit en annan ståndpunkt än
den departementschefen framfört. Utskottet
anser nämligen att denna fråga
bör bli föremål för ytterligare undersökningar
och att medan dessa undersökningar
pågå bidraget bör utgå efter
de gamla formerna. Vi ha inte tagit
ställning till huruvida detta trekronorsbidrag
skall utgå efter de nuvarande

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

grunderna eller utgå efter andra, utan
vi anse, som sagt, att frågan bör bli
föremål för en närmare undersökning.
Om jag inte missuppfattat herr Adolv
Olsson när han vid tidigare tillfällen
uppträtt i denna fråga, har han gjort
gällande, att det bör undersökas om
inte trekronorsbidraget kan ges någon
annan form än det för närvarande har.
Jag tror knappast att denna fråga undersökts.
Det förslag, som här föreligger,
går ut på att ett trekronorsbidrag
skall utgå efter samma grunder, enbart
med den skillnaden att staten skall betala
en del och kommunerna en del.

Nu ha vi inte, herr Adolv Olsson, enbart
tänkt på de olika kommunernas
ekonomi, när vi tagit ställning till denna
fråga i statsutskottet. För det är alldeles
riktigt, som herr Adolv Olsson
sade, att flertalet av dessa kommuner i
ganska liten utsträckning har fått del
av detta bidrag. Detta är således inte
någon fråga av större betydelse ur ekonomisk
synpunkt. Bet är dock en principiell
fråga, och detta har varit av avgörande
betydelse för mig. Här beslutar
alltså riksdagen ena året, att det
skall utgå ett bidrag till bostäder eller
till något annat ändamål och att detta
bidrag skall utgå efter vissa bestämda
former. Sedan kommer man kanske underfund
med att dessa bidragsformer
inte voro så väl genomtänkta och lägger
fram ett nytt förslag till riksdagen,
som går ut på att det bidrag man beslutat
skall ändras så till vida, att staten
inte skall betala hela beloppet utan att
kommunerna skola bidraga med hälften.
Kommunerna skulle enligt det framlagda
förslaget betala hälften av det
bidrag, som kommer att anslås från
1 juli 1950, samt för framtiden även
hälften av de bidrag, som redan beviljats
under de år som gått sedan trekronorsbidragets
införande.

Jag undrar om detta ändå inte är en
ganska egendomlig princip som nu förordas.
Staten kan exempelvis även, när
det gäller bidrag på andra områden,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

komma och säga, att man skall tillämpa
samma principer även där. Jag ifrågasätter
om inte en sådan politik kan
komma att bli ganska ohållbar för kommunerna
och leda till konsekvenser,
som vi för närvarande inte kunna överblicka.
Det är framför allt ur denna
synpunkt som jag ansett det vara lämpligast,
att denna fråga om trekronorsbidraget
bör göras till föremål för ytterligare
undersökning, innan riksdagen
fattar slutgiltig ståndpunkt till densamma.

När det sedan gäller frågan om bidrag
till allmännyttiga bostadsföretag
för beredande av bostäder åt pensionärer,
kan jag i vissa delar instämma med
vad herr Olsson i Gävle här yttrat, nämligen
att vi böra gå fram med ganska
stor försiktighet på detta område. Jag
vill dock tillägga att vi inte böra gå
fram med så stor försiktighet, att vi
även för framtiden binda oss för enbart
pensionärshem. Jag tror nämligen,
att i den mån det är möjligt att bereda
pensionärerna bostäder även inom de
vanliga fastigheterna, detta blir till fördel
både för samhället och för pensionärerna
själva. Men det är alldeles tydligt,
att denna försöksverksamhet får
handhavas med stor försiktighet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga till herr
Mårtensson precis det jag sade i fjol,
nämligen att vi böra söka en annan
form för trekronorsbidraget än den
form, som nu används. Herr Mårtensson,
gör detta till en principfråga. Jag
skulle dela hans uppfattning om dessa
ting voro fastslagna i en författning,
där man bundit sig för åratal framåt.
Men, herr Mårtensson, statsutskottet
har varje år understrukit — och vi ha
även gjort det under denna debatt —
att det gäller en försöksverksamhet och
att anslaget är knutet till endast ett år.

Riksdagen har således möjlighet att
när den så vill avbryta denna försöksverksamhet
genom att sätta ned anslaget
eller taga bort det helt och hållet.
Ur principiell synpunkt finns det ingenting
som här kan motivera, att verksamheten
ovillkorligen skall fortsätta
på grund av att man satt i gång den och
dragit in en massa människor i den.
Om man kommer underfund med att
försöket är misslyckat, skall man inte
fortsätta verksamheten längre.

Sedan vill jag till sist säga till herr
Mårtensson, att jag ingenting har emot
att man fortsätter de försök, som göras
beträffande bostäder åt folkpensionärerna,
om de visa sig slå bra ut. Det
som gjort mig betänksam är — och
jag tror att herr Mårtensson är inne på
ungefär samma linje —■ att arkitektsynpunkter
skola vara vägledande för oss
i vår socialpolitik. Ingenting kan få
mig att frångå denna uppfattning. Jag
har sysslat en smula för mycket med
dessa saker för att icke tro, att den
ömma punkten skulle ligga här.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! På tal om trekronorsbidraget
säger herr Olsson i
Gävle, att det är en ny form, som kommer
att tillämpas. Ja, jag talade inte
endast om nya former, utan jag talade
även om de nya grunderna, och jag
kan knappast finna, att det förslag som
nu föreligger vilar på nya grunder. Men
vi kunna ju säga att dessa bidrag skola
utgå i en annan form. När vi tidigare
behandlat denna lilla detalj i bostadspropositionen,
har jag nog fått den uppfattningen,
att det skulle göras en mera
ingående undersökning, huruvida det
inte skulle vara lämpligt att få fram
något andra grunder för detta bidrags
utgående än vad som presenteras i propositionen
vid årets riksdag.

Sedan är det naturligtvis riktigt, som
herr Adolv Olsson här nämnde, att riksdagen
inte bundit sig för detta bidrag

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

för många år framåt. Men, herr Adolv
Olsson, här finnas väl även andra bidrag,
för vilka riksdagen inte bundit
sig för många år framåt och som kunna
ändras. Men jag tror att om man
skall företaga ändringar, bör det ske
efter en mera objektiv prövning än den
som här gjorts.

Herr LAGER: Herr talman! Vi ha
från det kommunistiska partiets sida
vid årets riksdag väckt ett par motioner
rörande bostadsförsörjningen och därmed
sammanhängande problem. Det
ena förslaget går ut på att riksdagen i
skrivelse till regeringen skulle hemställa
om snabba åtgärder för att öka
bostadsbyggandet, sörja för eu tillräcklig,
billig produktion av byggnadsmateriel
och på vissa punkter utbygga den
statliga subventionsverksamheten till
barnfamiljerna. Motiveringen för detta
förslag är vetskapen om att bostadsbristen
allt fortfarande är mycket stor
och speciellt kännbar i städerna och
tätorterna.

Jag skall inte upprepa vad som tidigare
sagts om de vådor för folkhälsan,
som bostadsbristen innebär, och jag
skall inte heller nämna något om de
olägenheter och lidanden för enskilda,
som bostadsbristen och orörligheten på
bostadsmarknaden medför. Jag hänvisar
här till allmänt kända och även erkända
fakta. Riksdagen har emellertid,
det kan jag inte underlåta att säga, visat
sig vara okänslig för en del av dessa
fakta. Senast demonstrerades detta
för någon vecka sedan, när riksdagen
behandlade ett förslag om obligatorisk
bostadsförmedling. Förslaget fälldes av
riksdagen, trots att det statsfinansiclla
läget knappast kunde åberopas som motivering
härför.

Statsutskottet avstyrker nu våra förslag
med den kortfattade motiveringen,
att utskottet icke är berett att tillstyrka
särskilda åtgärder från riksdagens sida.
Detta utskottets uttalande få vi väl

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tolka på det sättet, att man tycker att
läget på bostadsmarknaden är så bra
som det kan vara, och sedan sätter man
sin förtröstan till Kungl. Maj:t och
kungl. bostadsstyrelsen. Jag delar inte
uppfattningen att läget är så bra, som
det kan vara.

När bostadsbyggandet under åren
närmast efter kriget begränsades, kunde
man med hänvisning till åtminstone
i viss mån sakliga skäl säga, att detta
berodde på brist på arbetskraft och
brist på diverse slag av byggnadsmateriel.
Dessa hänvisningar kan man
inte längre göra. Arbetskraft har funnits
de senare åren. Hur skall man annars
förklara det faktum, att byggnadsfackens
arbetslöshetskassor åren 1947
och 1948 utbetalade 13 636 000 kronor
i arbetslöshetsunderstöd? Materielbristen
har också hävts, och i den proposition
som regeringen framlagt och som
utskottet här behandlat heter det, att
det sista område där brist råder —
det gäller radiatorer — skall elimineras
vid kvartalskiftet mars/april.

Det finns således arbetskraft och
byggnadsmateriel för att uppföra bostäder,
och ändå blir bostadsbristen
inte mindre utan visar snarare en tendens
att öka, i varje fall i de större städerna.
Det är alltså regeringens och övriga
myndigheters medvetna strävan
att hålla tillbaka bostadsbyggandet som
upprätthåller och konserverar bostadsbristen,
med allt som följer därmed.
Standardmotiveringen för denna hållning
är ju »det statsfinansiella läget»,
en motivering som regeringen tydligen
betraktar som gångbar i de mest skiftande
sammanhang. Men kan det verkligen
vara riktigt, att det statsfinansiella
läget är den verkliga anledningen till
återhållsamheten? Jag föranleddes att
ställa denna fråga med anledning av
ett uttalande, som tredje lagutskottet
gör i sitt utlåtande rörande förlängning
av byggnadsregleringslagen. Vi
återkomma till denna fråga längre fram
på föredragningslistan, och jag skall

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte uppehålla mig vid den. Jag vill
bara påpeka, att det i nämnda utlåtande
heter, att byggnadsregleringen bör
kunna avskaffas nästa år om det ekonomiska
läget inte försämras.

Vad är det nu som kan försämra det
ekonomiska läget så, att byggnadsregleringen
måste upprätthållas? År det en
nedgång i konjunkturerna eller är det
ett bibehållande av den nuvarande högkonjunkturen?
Vi ha under alla efterkrigsåren
haft en utpräglad högkonjunktur
i detta land, och med hänvisning
till denna högkonjunktur har man
strypt bostadsbyggandet. Om nu högkonjunkturen
fortsätter, får man väl
antaga, att den kommer att anföras såsom
ett skäl för att också i framtiden
behålla byggnadsregleringen. Inträffar
det däremot en konjunkturnedgång,
räknar man då från myndigheternas
sida med att det statsfinansiella läget
skall förbättras så, att bostadsbyggandet
skall skjuta fart i en sådan grad, att
det behov som föreligger blir täckt?
Jag tror inte att en konjunkturnedgång
eller en eventuell ekonomisk kris kommer
att medföra någon avsevärd stirnulering
av bostadsbyggandet, snarare
tvärtom. Däremot kan jag tänka mig att
man på sina håll räknar med att därest
en kris med arbetslöshet inträder, några
hundratusen svenska arbetare av
ekonomiska skäl bli tvingade att packa
ihop sig i lägenheterna, så att andra lägenheter
bli lediga och »bostadsbristen
kan hävas».

Herr Birke har tidigare i debatten
rekommenderat samma medel för att
häva bostadsbristen, nämligen att låta
hyrorna stiga, så att de minst bemedlade,
i första hand arbetarna, inte ha
råd att hålla sig med något så när hyggliga
bostäder. Detta är ett märkligt sätt
och en allt annat än av social syn präglad
metod att häva bostadsbristen. Vill
man emellertid bevara och förbättra
vårt folks bostadsstandard, är det riktigt
att nu utan dröjsmål sätta in betydligt
större kraft på ett ökat bostads -

byggande, och en skrivelse i den riktningen
från riksdagens sida till regeringen
hade varit helt motiverad.

Jag vill med detta yrka bifall till motion
II: 419, på vilken utskottet yrkat
avslag i sin hemställan under punkt
III.

I samma motion hade vi föreslagit
en del åtgärder i syfte att utvidga tilllämpningsområdet
för systemet med
bostadsrabatter, som för närvarande utgå
till barnfamiljer. Det gäller främst
ökade möjligheter att komma i åtnjutande
av familjebostadsbidrag och
bränslebidrag. Vårt förslag går ut på
att bestämmelserna om sådana bidrag
skola utsträckas till att omfatta också
familjer, som bo i hus byggda efter den
1 januari 1940.

Tanken att utvidga bidragsgivningen
på det sätt vi föreslagit har ju också
tidigare föresvävat myndigheterna. Redan
då denna bidragsform föreslogs år
1947, förutsattes att en utvidgning skulle
prövas av 1948 års riksdag. Vid 1948
års riksdag förklarade regeringen, att
den väntade på resultatet av en undersökning,
som emellertid i huvudsak
var avslutad. Dessutom började man
hänvisa till det statsfinansiella läget
såsom ett skäl för uppskovet. År 1949
kvarstod hänvisningen till det svåra
statsfinansiella läget, under det att utskottet
i år hänvisar till att uppgifterna
från bostadsstyrelsen fortfarande
saknas. Och denna i sin tur väntar på
vissa siffror, som 1945 års bostadsräkning
ännu inte fått färdiga. Inom parentes
vill jag säga, att det föreligger
en viss risk för att dessa siffror från
1945 års bostadsräkning bli så gamla,
att de inte kunna användas, när de
äntligen föreläggas bostadsstyrelsen.

Vad det är för slags siffror, som sitta
så långt inne, ha vi inte fått klarhet i.
Men om det måhända gäller statistiskt
material i syfte att beräkna kostnaderna
för en utvidgning av tillämpningsområdet
för familjebostadsbidragen,
kunde statsmakterna säkerligen få en

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

god vägledning för kostnadsberäkningarna
av en utredning, som är gjord i
Stockholms stadsfullmäktige. Fullmäktige
ha just att behandla frågan om en
utvidgning av familj ebostadsbidragen
efter i huvudsak de linjer, som vi ha
föreslagit. I det förslag, som Stockholms
stadsfullmäktige nästa vecka ha att taga
ståndpunkt till, yrkas det att barnfamiljer,
som bebo lägenhet av den
standard och den art, som berättiga
till statliga familjebostadsbidrag men
som äro uppförda under tiden 1 oktober
1940—31 december 1947, skola få
ett kommunalt bidrag på 130 kronor
per barn och år. Stadskollegiets majoritet,
bestående av socialdemokrater,
kommunister och folkpartister, föreslår
detta med högermän såsom enda reservanter.

Kostnaderna för en sådan utvidgning
av tillämpningsområdet för familjebostadsbidragen
i Stockholm beräknas av
borgarrådsberedningen uppgå till
900 000 kronor om året, och då är ändå
summan, säger beredningen, tilltagen
i överkant för att man skall vara på den
säkra sidan. Om i den övriga delen av
landet proportionellt samma antal familjer
som i Stockholm skulle komma
i åtnjutande av utvidgad subventionsverksamhet,
skulle vi kunna beräkna,
att medelsbehovet för en sådan utvidgning
av subventionsverksamheten inte
skulle utgöra mer än 9 miljoner kronor.
.Tåg förmodar, att detta belopp knappast
täcker de förluster, som vårt flygvapen
lider genom sönderslagna flygmaskiner
under ett år, och nyttan av
penningplaceringarna för det ena och
det andra ändamålet behöver man väl
knappast diskutera. Det räcker med att
påpeka denna sak.

Vi ha i år tillåtit oss att också föreslå
en reform när det gäller bostadsbidragen.
Det gäller här en mycket blygsam
reform, som går ut på att ensamstående
mödrar med ett barn skola
komma i åtnjutande av samma förmåner
som barnfamiljerna. Utskottet av -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

styrker emellertid också i år detta mycket
blygsamma och behjärtansvärda reformförslag
med hänvisning till de
famösa siffrorna från 1945 års bostadsräkning,
vilka ännu inte kunnat anskaffas
och bearbetas av bostadsstyrelsen.
Om det också på denna punkt
skulle bli fråga om att beräkna utgifterna,
kan Stockholms stad kanske stå
till tjänst med ett visst material för bedömningen.
I det förslag till utvidgade
kommunala bostadssubventioner, som
jag nämnde, upptages också det yrkandet
att ensamstående mödrar med ett
barn skola erhålla bostadsbidrag enligt
samma grunder, som äro gällande för
barnfamiljerna, d. v. s. 130 kronor per
år, därest vederbörandes beskattningsbara
inkomst inte överstiger 3 000 kronor.
Kostnaderna för en sådan utvidgning
av bidragsverksamheten beräknas
till 150 000 kronor, och om man använder
samma beräkningsmetod för landet
i dess helhet, skulle denna utvidgning
kosta 1,5 miljoner kronor.

Jag menar för min del, att det här
föreslagna bidragsbeloppet är för litet,
och vi ha därför i våra motioner på
denna punkt till riksdagen hemställt,
att man skulle placera bidragen till ensamstående
mödrar med ett barn två
trappsteg högre än familjebidragen,
d. v. s. att de skulle få ett belopp på
390 kronor per år. Även om riksdagen
skulle bifalla detta förslag, är summan
inte så avskräckande och i varje fall
icke så stor att de statsfinansiella skälen
kunna vara avgörande.

Det bristande intresse, som visas också
för denna blygsamma reform, får
kanske sin bästa belysning av det faktum,
att regeringsförslaget i år om bostadssubventionerna
inte ens har besvärat
sig med att nämna någonting om
detta reformkrav. Argumentnöden när
det gäller att motivera avslaget framstår
klarast, när jag erinrar om att utskottets
talesman förra året, då denna
fråga diskuterades, hävdade att man
borde avslå reformförslaget därför att

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ensamstående män med minderåriga
barn lia det lika svårt som ensamstående
mödrar.

Vi ha slutligen, herr talman, föreslagit
att bestämmelserna om familjebostadsbidragen
skola mjukas upp på ett
sätt som avlägsnar en del orimligheter
i den praktiska tillämpningen. Rätten
till familjebostadsbidrag upphör, såsom
herr Olsson i Gävle här har påpekat,
därest bidragsemottagaren kommer upp
över en viss inkomstgräns. Detta har
emellertid lett till att exempelvis lägre
tjänstemän, som befordrats och kommit
upp i en högre lönegrad, genom att
bostadsrabatterna fallit bort ha fått ett
större inkomstbortfall än som motsvaras
av löneförhöjningen på grund av
befordran. Det är uppenbart, att detta
är ett orimligt förhållande.

Man kunde nu lösa detta problem på
det sättet, att man minskade bostadsbidraget
och bränslebidraget med det belopp,
varmed inkomsten överskjuter
den fastställda inkomstgränsen. Utskottet
säger, att detta inte låter sig göra,
därför att inkomstprövning skall ske
endast vart femte år. Herr Olsson i
Gävle har givit en del avskräckande
exempel på hur folk svindlar och bedrar
myndigheterna, vilket han enligt
min mening alldeles oriktigt lade till
grund för en mycket reserverad hållning
gentemot vissa bidragsformer.

Det är riktigt att en inkomstprövning
skall ske vart femte år, men här i
Stockholm förekommer det i varje fall
att en sådan prövning sker varje år.
Jag har här ett tryckt formulär, utgivet
av bostadsstyrelsens sociala sektion,
som infordrar uppgifter varje år från
bidragstagarna, och i detta formulär
skall det på heder och samvete anges,
hurudana familjens inkomstförhållanden
ha varit. Den motivering, som utskottet
sålunda anfört för ett avslag på
denna punkt, är icke hållbar.

Jag ber, herr talman, att med vad
jag nu har anfört få yrka bifall till motionen
11:529 i den mån dess yrkande

upptages under punkt X i utskottets
hemställan.

Låt mig sedan till sist sammanfattningsvis
säga, att utskottets motiveringar
för avslag på de förslag, som vi
ha framställt, inte äro bärande. Jag noterar
med tillfredsställelse att utskottet
tillbakavisar regeringens försök att lägga
över hälften av kostnaderna för trekronorsbidraget
på kommunerna, men
beklagar att utskottet låiit regeringen
få sin vilja fram i dess övriga propåer
rörande bostadspolitiken, vilka karakteriseras
av bristande förståelse för lägets
krav och en omotiverad njugghet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Folkpartiets talesman, som inledde
denna debatt, påpekade att bostadssituationen
är mycket otillfredsställande.
Vi ha ju för inte länge sedan haft en
diskussion om denna sak här i riksdagen
med anledning av att frågan om
s. k. obligatorisk kommunal bostadsförmedling
behandlades. De familjer,
som i tätorterna ha drabbats värst av
bostadsbristen, äro ju barnfamiljerna.
Jag beklagar, att man från folkpartiets
sida vid det tillfället inte ens ville vara
med om en utredning för att försöka
skapa klarhet i frågan huruvida vi med
ett sådant medel som den obligatoriska
kommunala bostadsförmedlingen skulle
kunna åstadkomma en bättre fördelning
av det bostadsbestånd vi ändå ha
och alltså kunna ge något fler barnrikefamiljer
en smula hyggligare bostäder.
Vid detta tillfälle visade det sig
emellertid, att man från folkpartiets
sida inte hyste något intresse för en
sådan lösning av detta problem.

Nu peka folkpartiets talesmän på att
folkpartisterna i sin motion denna
gång ha hemställt, att man skulle ändra
villkoren för den statliga långivningen
till bostadsbyggande. I motionen
säges det, att det synes vara tyd -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

ligt, att de kommunala bostadsbyggnadsföretagen
på en del orter fått en
dimensionering, som icke stått i riktig
proportion till de faktiskt förefintliga
byggnadsmöjligheterna och att dessa
kommuner då ha drivits till att söka
pressa fram sina egna byggen i mycket
stor utsträckning till förfång för annan
bostadsbyggnadsverksamhet. Detta
påstående är inte verifierat på något
sätt utan bara ett rent allmänt påstående.
Jag håller inte för otroligt, att
denna verksamhet, som ju är rätt ny,
på något håll inte har bedrivits på ett
alldeles tillfredsställande sätt — men
det har också ibland hänt på den privata
bostadsbyggnadsmarknaden, att
verksamheten har blivit misskött. Vi
ha exempel därpå från gångna tider,
och om det i något fall skulle vara på
det sättet att kommunerna inte ha uppträtt
på ett alldeles tillfredsställande
sätt, får man ändå i stor utsträckning
räkna detta såsom en barnsjukdom.
När nu kommunerna skulle börja intressera
sig för den verksamhet det här
gäller är det naturligt, att denna på
något håll inte har skötts så som önskvärt
vore, men påståendet är som sagt
inte verifierat. Man kommer således
här med precis samma allmänna påstående
som förra året.

Vidare säga motionärerna, att kommunernas
möjligheter att för bostadsfastigheter
få statslån till 100 procent
av anskaffningskostnaden ha i vissa
fall medfört en tendens till bortseende
från kraven på ekonomisk eftertanke
och effektivitet i kommunernas bostadsproduktion
och bostadsförvaltning.
Detta har jag litet svårt att förstå.
När det gäller bostadsproduktionen
prövas väl de olika företagen av bostadsstyrelsen,
och här måste man från
folkpartihåll faktiskt förutsätta, att bostadsstyrelsen
skulle pröva på ett mindre
restriktivt och mera generöst siitt
de ansökningar, som inkomma från
kommunala och allmännyttiga företag.
Men det är väl ingen som tror detta.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Bostadsstyrelsen har, såsom framgår
av dess yttranden och petita, också
varit intresserad av denna verksamhet,
och den måste naturligtvis väl förstå
att om den skulle missköta sin uppgift,
skulle den också vara dömd att misslyckas
för framtiden. Myndigheterna
önska nämligen att även den kommunala
bostadsproduktionen och bostadsförvaltningen
skola bli ett tillfredsställande
tillskott på detta område. Att en
sänkning av den övre gränsen för lån
till kommunala bostadsföretag skulle
medföra någon förbättring, kan jag för
min del inte förstå. Jag tycker att gränserna
äro rätt väl avvägda. Det är icke
orimligt, att privata företagare som
bygga flerfamiljshus skola sätta in 15
procent, och det är icke heller orimligt,
att allmännyttiga företag, i vilka kommunerna
ha avgörande inflytande eftersom
de ha majoriteten i styrelsen, skola
kunna få statslån till 100 procent av avkastningsvärdet.
I det sistnämnda fallet
har man helt andra garantier för att
ingen spekulation förekommer. Och jag
är övertygad om att hyresgästerna i
dessa hus känna sig mera trygga än
de göra, som bo i hus som äro byggda
av privata byggmästare. De som bygga
stora flerfamiljshus kunna räkna med
att på de 15 procent, som de sätta in
i företaget, få 3 procents ränta, ty så
mycket betala ju i varje fall kommunerna
för att de få låna pengar.

Hela den argumentation, som här
framföres och som är densamma som
förra året, vilar bara på ogrundade påståenden.
Det är inte på något sätt verifierat,
att bostadsbyggandet skulle bli
mera rationellt eller i något annat avseende
effektiviseras, om man ändrade
belåningsgränsen på sätt som här ifrågasatts.

Herr Birke citerade ur fil. lic. Rydenfeits
bok om bostadsfrågan vissa lösryckta
uttalanden av generaldirektör
Alf Johansson. Nu är det väl ingen som
tror, att generaldirektör Johansson,
som ju är den som bäst känner till för -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hållandena på bostadsmarknaden vid
något tillfälle år 1944 eller 1945 skulle
ha sagt, att avvecklingen av bostadsbristen
vore en engångssak som skulle
ta endast eif år i anspråk. Vad han
möjligen kan ha sagt är naturligtvis, att
den är en engångssak såtillvida, att om
man kunde avveckla den nuvarande
bostadsbristen, skulle det kanske dröja
ganska länge, innan man råkar in i en
liknande situation igen.

Och vad generaldirektör Johansson
sade år 1945 eller 194G inom bostadssociala
utredningen var väl någonting
sådant som att om man under fem år
bygger 50 000 lägenheter i tätorterna,
bör det efter denna tid ha åstadkommits
en viss balans på bostadsmarknaden.
Men nu ha vi ju inte kunnat bygga
på det sätt, som generaldirektör Johansson
förutsatte, utan produktionen av
bostäder har i stället inskränkts ganska
kraftigt. Förutsättningen för prognosen
har således inte uppfyllts i fortsättningen,
och bostadsbristen har därför
inte kunnat avvecklas. Detta är något
som man i detta sammanhang måste ha
klart för sig.

Herr Pettersson i Dahl liar här talat
om tolkningen av förbättringslåneförfattningen.
Saken har ju redan diskuterats,
men jag skulle ändå vilja säga
några ord därom, eftersom jag känner
till det ärende, som föranlett herr Pettersson
i Dahl att komma med en begäran
om tolkning av författningen. —
Jag har en redogörelse för ärendet liggande
här framför mig.

Herr Pettersson i Dahl vill att 15 §
i förbättringslåneförfattningen, som innehåller
bestämmelser om bidrag till
anordnande av ledningar för vatten och
avlopp och enklare centralvärmeanläggningar,
skall tolkas på ett visst sätt. Nu
är det ju så att de hus, som skola bestå
för framtiden och där alla förutsättningar
för en fullständig ombyggnad
föreligga, böra byggas om så att de
bli likvärdiga med nya. När det däremot
gäller hus, som inte skola bestå för

framtiden eller som inte kunna mera
fullständigt ombyggas, skall förbättringslån
i vissa fall lämnas. Men när
det sålunda finns en bestämmelse om
att man kan få förbättringslån för anordnande
av ledningar för vatten och
avlopp, menar herr Pettersson i Dahl,
att däri hör också ingå att man skall få
sådant lån till anordnande av w. ^-anläggningar.
Vidare anser herr Pettersson
i Dahl, att när det i bestämmelserna
talas om enklare centralvärmeanläggningar,
böra därtill också räknas
varmvattenberedare och allt annat sådant
som över huvud taget kan tänkas
i ett modernt hus.

Men gör man på detta sätt, river man
ju upp gränsen mellan förbättringslånen,
som avse enklare förbättringar,
och egnahemslånen, som avse en ordentlig
ombyggnad. Och jag vill för
min del säga — jag tillhör ju inte bostadsstyrelsen
och kan alltså inte uttala
mig annat än på egna vägnar —
att i det fall, som herr Pettersson i
Dahl berörde, har vederbörande tjänsteman
i den lokala nämnden gjort allt
vad man kunnat för att ge vederbörande
möjlighet till en hygglig förbättring.
Om jag skulle ha bestämmanderätten,
skulle jag knappast vilja vara med om
någon ändring av nämndens beslut. Den
man, som det här gäller, skulle ju egentligen,
om husets planlösning varit sådan
att det funnits ordentliga två rum
och kök, ha fått ett egnahemslån för
en fullständig ombyggnad, men då hade
det statliga stödet blivit mycket sämre
än det blir efter nämnda beslut. Trots
att huset skall bestå för framtiden ger
man honom nu, vilket jag anser vara
generöst, ett förbättringslån, och han
får därigenom en god hjälp.

Vidare vill jag säga att riksdagen bör
nog akta sig för att slå in på en sådan
linje, att man ger familjebostadsbidrag
även till dem som bo i hus, där planlösningen,
rumsantalet eller utrustningen
inte äro sådana att egnahemslån
kunnat lämnas, utan endast förbätt -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Öl

ringslån. Om man släpper kravet på att
husen skola vara moderna och tillfredsställande
när det gäller utrustning
och utrymme, så förfelas hela syftet
med den statliga bostadspolitiken, nämligen
att åstadkomma en standardhöjning.
Familjerna skulle på detta sätt
komma att hållas kvar i lägenheter, som
inte äro tillfredsställande. Om man lämnar
familjebostadsbidrag även till dem,
som bo i mindre goda lägenheter, är
det inte säkert att familjerna animeras
att flytta över till bättre lägenheter
även om det finns tillgång på sådana.
Ilyran blir ju i regel billigare, när man
bor i en lägenhet som inte är fullt tillfredsställande.

Vad trekronorsbidraget beträffar, har
jag för min del antecknat en blank reservation
till utskottets utlåtande. Jag
kan nämligen inte anse att utskotiets
skrivning och dess ståndpunktstagande
i detta avseende äro godtagbara. Utskottet
säger att »det icke kan anses tillfredsställande,
att staten beviljar kommunerna
bidrag, vilka äro avsedda att
nedbringa bostadskostnaderna för vissa
ekonomiskt svaga hushållsgrupper, på
sådana grunder, att kommunerna äga
att själva fördela medlen utan särskild
kontroll från staten.» Det förutsattes
alltså att bostadsstyrelsen skulle utöva
en viss kontroll. Men det är dock inte
alltid så lätt för bostadsstyrelsen att
kräva tillbaka beloppet i sådana fall,
där man anser att en kommun har beviljat
bidrag till en familj, som inte borde
ha fått sådant. Dessutom räcker det
inte bara med att man får redovisningar
från kommunerna, varav kanske
framgår att kommunerna beviljat bidrag
i sådana fall där detta måhända
icke varit riktigt — det finns ju många
fall, där det är mycket svårt att avgöra,
huruvida bidrag bör utgå eller icke.
För en ordentlig kontroll av att vissa
normer ha följts fordras egentligen alt
bostadsstyrelscns sociala sektion får se
på nästan alla ärenden och får kännedom
om alla omständigheter, som ha

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gjort att vederbörande erhållit trekronorsbidrag.
Så som bestämmelserna äro
utformade och så som Kungl. Maj:t har
skrivit, skall man nämligen vid beviljande
av bidrag icke endast taga hänsyn
till inkomstens storlek utan även
till övriga förhållanden. Bostadsstyrelsen
bär emellertid varken resurser eller
andra möjligheter att utöva en sådan
kontroll, och det skulle för resten ställa
alltför stora krav på den administrativa
apparaten.

Utskottet säger vidare i detta sammanhang,
att trekronorsbidraget tillkommit
i syfte att bl. a. stimulera kommunerna
att organisera kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag. Men syftet
med bidraget har ju dock främst varit
att hjälpa familjer, som trots annat
stöd inte kunnat klara sin bostadsfråga.

Det är klart att en kommun, som på
detta sätt driver byggnadsverksamhet,
många gånger kan komma i den situationen,
att man får lov att bereda bostad
åt familjer som ha svårt att få bostad
i den öppna marknaden, därför att
det anses att de inte ha så lätt att betala
hyran för en sådan bostad. Jag vill
inte heller förneka, att den omständigheten
att kommunerna vid trekronorsbidragels
införande fingo en försäkran
om att detta skalle kunna utgå även till
sådana familjer, som jag bär talat om,
kan ha inverkat när det gäller kommunernas
villighet att organisera kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag.
Men jag tror å andra sidan att man
kraftigt överdriver betydelsen härav,
när man skriver så som har skett i utskottets
utlåtande. Svarar en kommun
för alla andra åtaganden, som följa med
organiserandet av kommunala och allmännyttiga
företag, så tror jag att man
lägger mindre vikt vid om trekronorsbidraget
utgår på sätt, som jag här talat
om, eller icke.

.Tåg kan alltså inte dela utskottets
uppfattning på denna punkt. Jag anser
att det funnits anledning alt gå på den
linjen, att kommunerna skulle ha bidra -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

git till betalning av trekronorsbidraget.
Det kan visserligen sägas att staten ju
en gång har beslutat betala hela bidraget
själv, men det är dock här fråga om
en försöksverksamhet, och jag kan inte
föreställa mig, att riksdagen inte skulle
kunna ändra grunderna för utbetalandet
av bidraget bara därför att riksdagen
tidigare har beslutat att staten skall
betala alltsammans.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ju
kommunerna, när det gäller familjer
som ha fått bidrag tidigare och som
komma att få det i fortsättningen, bestrida
hälften av kostnaderna. Men när
utskottet säger att frågan bör bli föremål
för ytterligare utredning och att
det bör undersökas, om icke fasta regler
kunde fastställas, vill jag för det
första erinra om att det ju inte är meningen
att samma familjer allt framgent
skola ha detta bidrag —- en del familjer
falla ju automatiskt bort så småningom.
För det andra anser jag inte att man
kan dra upp några sådana fasta regler.
Såsom här har sagts, har Stockholms
stad under 1948/1949 fått 49,4 procent
av ifrågavarande anslag eller 280 041
kronor till 2 740 hushåll. Vidare har
Göteborgs stad fått 23 400 kronor till
243 hushåll, Malmö stad G 473 kronor
till 71 hushåll, medan samtliga övriga
städer, som här komma i fråga, ha fått
248 000 kronor till 2 205 hushåll. Köpingar,
municipalsamhällen och landskommuner
med municipalsamhällen ha
fått 25 000 kronor och övriga landskommuner
6 765 kronor. Detta innebär
att Stockholm har fått 49,4 procent
av hela anslaget, övriga städer 45,3
procent och landskommunerna 5,3 procent.
Sammanlagt ha 48 kommuner fått
bidrag under nämnda budgetår.

Det måste väl då ligga något i att de
48 kommuner, som på detta sätt ha fått
bidrag, skola vara med om att betala
en del själva. När det gäller övriga kommuner,
skulle jag tro att de allra flesta
aldrig komma att draga någon nytta av
trekronorsbidraget eller i varje fall

endast i mycket begränsad utsträckning.
Det blir de större orterna, som
mest komma att tillgodogöra sig denna
bidragsform.

Herr Mårtensson sade i detta sammanhang
något som jag inte riktigt förstod.
Han ansåg att man för att kunna
ta ställning till frågan måste ha tillgång
till en mera objektiv utredning än
den bostadsstyrelsen har framlagt. Vad
herr Mårtensson avser med detta vet
jag inte. Bostadsstyrelsen har gjort en
utredning, som såvitt jag kan se är så
objektiv som man över huvud taget kan
tänka sig. Men bostadsstyrelsen har ju
också framlagt det förslag, som är refererat
i propositionen och som Kungl.
Maj:t till en del har accepterat.

Jag kan alltså för min del inte inse, att
prövningen skulle kunna göras mer objektiv.
Och även om riksdagen i dag
skulle besluta, att kommunerna skola
betala en del av bidraget, så är det ju
ingenting som hindrar att man längre
fram företar en ändring av grunderna
för bidraget. Jag anser därför att man
i detta avseende lika gärna kan godtaga
Kungl. Maj:ts förslag, vilket ju innebär
att de kommuner, som dra nytta
av trekronorsbidraget, få vara med om
att betala detta.

Herr Lager har här talat om att familjebostadsbidrag
bör utgå även till dem
som bo i hus som äro uppförda tidigare
än år 1948. Jag vill i anledning därav
erinra om att den frågan, såsom också
herr Lager framhöll, behandlats vid
både 1947 och 1948 års riksdagar och
även, om jag inte minns fel, omnämnts
i bostadspropositionen och utskottsutlåtandet
till 1949 års riksdag. Jag anser
det för min del angeläget, att även de,
som bo i sådana tidigare uppförda lägenheter
vilka äro godtagbara, kunna få
familjebostadsbidrag och bränslebidrag.
Kungl. Maj :t har emellertid avvisat tanken
med hänvisning till det statsfinansiella
läge, vari vi befinna oss, och det
är naturligtvis ett skäl som man måste
acceptera. Jag tror också att man, om

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

man inte bara skall åstadkomma nya
orättvisor, har anledning att lugna sig
ett tag när det gäller en sådan utvidgning
av bidraget. Om det finns en tillfredsställande
bostadsreserv, så att man
kan ge de fattiga familjer, som nu bo i
undermåliga lägenheter, erbjudande om
en ny och godtagbar bostad, då är det
lättare att på ett rättvist sätt genomföra
en sådan ordning med familjebostadsbidrag
även till dem som bo i tidigare
uppförda hus. Det blir annars så, att
den som haft goda inkomster och drägligt
i övrigt och kunnat skaffa sig en
tillfredsställande bostad, skulle få bidrag,
medan den, som inte haft det,
inte skulle kunna få bidrag, därför att
han bor i en bostad, som inte kan godtagas.
Finns det då inte någon sådan
bostadsreserv, att man kan erbjuda den
senare familjen en godtagbar bostad,
blir ju ändå inte rättvisesynpunkten
tillgodosedd.

Jag anser alltså att kravet på bidrag
även till familjer, som bo i tidigare uppförda
hus, bör tillmötesgås, men jag
tror att det är lättare att på ett rimligt
sätt genomföra en sådan ordning, när
bostadssituationen blir bättre än den
för närvarande är.

För övrigt har jag ingenting att invända
mot utskottets förslag. Det är endast
i fråga om trekronorsbidraget, som
jag i likhet med herr Adolv Olsson vill
rekommendera att kammaren bifaller
det förslag som Kungl. Maj:t har framlagt.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Det var ju intressant
att höra, att herr Persson i Växjö
besvarade den fråga som jag ställde till
bostadsstyrelsens ledamöter. Herr Adolv
Olsson gav mig inte något svar, men
herr Persson gjorde det och framhöll
att den tolkning, som vederbörande
tjänstemän velat ge bestämmelserna, är
riktig. Att nämnden skulle ha fattat beslut
i ärendet är emellertid ett miss -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förstånd, ty det är ännu bara fråga om
den förberedande handläggningen.

Den innebörd, som herr Persson i
Växjö vill lägga in i § 15, där det talas
om införande av enklare centralvärmeanläggning,
är alltså den, att paragrafen
inte kan tillämpas i ett sådant fall som
jag nu dragit fram, även om det där
är fråga om en bostad, som enligt den
föredragande tjänstemannens mening
skall bestå för framtiden och där planeringen
är sådan, att den kan nyttiggöras
vid en framtida fullständig ombyggnad.

Jag fruktade nog det värsta, och jag
måste, herr talman, säga att det har besannats
genom vad herr Persson här
anfört.

Även när det gäller en w.c.-anläggning,
skall ju inte kostnaden, enligt vad
herr Persson klart och tydligt angivit,
få inräknas i bidragsbeloppet, fastän
det finns hydrofor och möjlighet att
lägga ned vattenledning.

Detta är ju klara verba, och man får
väl nu också tala om för vederbörande
ute i landet som ha att handlägga ansökningar
om förbättringslån, hur herr
Persson i Växjö menär att bestämmelserna
skola tolkas. Jag föreställer mig
att herr Persson har bostadsstyrelsen
bakom sig, så att han i detta fall vet
vad han talar om.

Jag måste säga att det enligt min mening
är fullständigt upprörande, att en
familj, som visserligen inte kan helt
och hållet bygga om sin bostad men
som i alla fall kan göra värdefulla förbättringar
av densamma, vilka inte behöva
spolieras vid en eventuell fullständig
ombyggnad, således inte skall
få lov att anlita det statsbidrag som
finns just för sådana förbättringar till
w.c.-anläggning eller varmvatten.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Persson i Växjö anförde
här ett nytt argument för att inte fortsätta
med utvidgningen av familjebostadsbidraget.
Om jag fattade honom

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rätt, menade han att man måste vänta
därmed, tilis det finns en viss reserv
av lägenheter. Först när en sådan reserv
skapats, skulle man i praktiken
kunna genomföra en sådan utvidgning
som herr Persson nu i princip sade sig
vara anhängare av.

Det är klart att läget blir bättre, ju
mera bostäder som byggas. Om det skapas
en tillräckligt stor reserv, kan man
ju i varje fall hoppas, att hyrorna skola
sjunka på ett sådant sätt, att några bostadsrabatter
över huvud taget inte behöva
utgå. Jag skulle med största tillfredsställelse
hälsa en sådan utveckling,
ty bostadssubventioner äro naturligtvis
inte i och för sig någonting eftersträvansvärt.
Men jag kan inte godkänna
det argumentet, att man måste
invänta tillkomsten av en viss bostadsreserv,
innan man griper sig an med
att hjälpa även barnfamiljer, som bo i
hus uppförda före år 1948.

Sedan anfördes det andra skälet i utskottsutlåtandet
för att icke bifalla vårt
förslag, nämligen att man väntade på
en utredning och att man inte hunnit
få samman erforderliga uppgifter från
den allmänna bostadsräkningen 1945.
Samma skäl anfördes i fjol, både på
våren och vid höstriksdagen. Nu undrar
jag, om herr Persson i Växjö, som, om
jag inte fattat fel, har en viss kontakt
med bostadsstyrelsen, skulle kunna ge
ett besked om vad det är för siffror
från bostadsräkningen 1945 som äro
så svåra att få fram, att man år från
år måste hänvisa till brist på dessa uppgifter,
när man tar ståndpunkt till förslaget.
Man löper ju risken att siffrorna
från 1945 bli så gamla, att de inte kunna
användas när de slutligen komma i
bostadsstyrelsens händer.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Pettersson i
Dahl befarade det värsta därför att man
nu vill ha en viss skillnad mellan förbättringsstöd
och stöd för nybyggnad
och genomgripande ombyggnad. Jag

skulle tro att man hade anledning befara
det värsta om man inte hade en
något så när klar gräns i princip åtminstone,
även om man många gånger
får göra avvikelser, när man i praktiken
skall handlägga dessa frågor.

Sedan menade herr Pettersson i Dahl
att det vore beklagligt, om en man som
den vi här talat om inte skulle få den
hjälp han önskar. Enligt den redogörelse
jag fått från nämndens tjänstemän
är det så, att denne man, som har ett
hus som byggts om för inte länge sedan
av honom själv och gjorts ganska bra,
nu skulle få vatten och avlopp, bergborrad
vattentäkt och rörledningsanordning
till diskbänk, erforderliga förbättringar
av köket samt enklare centralvärmeledning.
Kostnaden har av
nämnden preliminärt beräknats till
4 000 kronor. Han skall nu av staten få
2 500 kronor som räntefri del, som
skall avskrivas efter ett visst antal år.
Därutöver skall han få ett lån, så att
alltsammans uppgår till 90 procent av
de 4 000 kronorna, d. v. s. till 3 600
kronor. Här har nämnden alltså försökt
begagna den låneform, som kan ge vederbörande
den bästa hjälpen. Hade
han haft ett sådant hus att han kunnat
få egnahemslån, hade den räntefria delen
av lånet blivit betydligt lägre eller
ungefär hälften av vad han nu får.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr Persson i Växjö missförstår
fortfarande saken. Detta ärende
bordlädes för att vi skulle avvakta hur
man skulle ställa sig till frågan. Det
förslag som lades fram gällde 6 500
kronor, som kunde medgivas, men summan
räknades sedan av skäl som jag
anfört ned till 4 000 kronor. Det var då
några av oss reagerade mot att det inte
skulle gå att räkna med en bättre värmeanläggning
med varmvattenberedare
och en w.c.-anläggning.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Herr
Persson i Växjö framhåller, att folkpar -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

tiet inte stödde den obligatoriska bostadsförmedlingen.
Jag skall icke taga
upp någon diskussion på den punkten
men vill endast framhålla, att det var
herr Perssons partikamraters röster
som avgjorde den frågan.

Vad beträffar toppinsatserna så är
det nog inte utan att det vore nyttigt
för kommunerna om de nödgades ägna
samma omsorg åt toppinsatserna som
de privata få göra.

Jag skulle vilja bemöta en sak i det
herr Olsson i Gävle sade om inrättande
av pensionärsbostäder i flerfamiljshus.
Han menade att det är arkitektsynpunkter
som göra sig gällande. Jag skulle
nog vilja säga, att det är rent allmänmänskliga
synpunkter som ligga bakom
när man vill låta de gamla få bo kvar
i en normal miljö, kanske i nära anslutning
till sina anhöriga, där de kunna
bringa varandra ömsesidig hjälp.
Jag tror att detta har en ofantligt stor
betydelse i alla bostadsformer. Även i
pensionärshemmen uppstå problem på
grund av att de gamla många gånger
äro mer eller mindre isolerade från
sina anhöriga. Jag tror därför att det
vore mycket lyckligt om denna form
av pensionärsbostäder kunde växa fram
vid sidan av pensionärshemmen.

Med stöd av vad jag förut anfört ber
jag, herr talman, få yrka bifall till reservationerna
1, 6 b, 7 och 10 b.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag trodde att jag uttryckte
mig tillräckligt tydligt när jag
angav de skäl, som gjorde mig betänksam.
Jag vet inte om man kanske kan
tolka det på olika sätt, men det som
gjorde mig rädd var, att man skulle
sätta in eu gammal människa i en lägenhet,
där hon varje lördagskväll fick
uppleva att man anordnade bal hos den
unga familjen ovanför. Jag undrar om
detta skulle vara allmänmänskligt, och
det är varningar i det avseeendet jag
velat göra. Detta system kominer att t i 11-liimpas framför allt i de större städerna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

— på landsbygden kommer det nog inte
alls i tillämpning — och den som känner
en smula till hyresklientelet i hyreshusen
där är inte så alldeles tvärsäker
om att det är Guds bästa barn.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill framhålla, att det naturligtvis
beror på hur dessa smålägenheter
för pensionärer komma att förläggas
i förhållande till barnfamiljernas
lägenheter, om detta system skall slå
väl ut.

Sedan är väl detta inte någonting som
bara passar de större städerna. I de
kommuner, där man över huvud taget
inte har pensionärshem och möjlighet
att bereda de gamla bostäder, tycker
jag att systemet också mycket väl kunde
komma till användning.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag begärde ordet för att göra
några reflexioner kring en fråga, som
spelat en väsentlig roll i debatten, nämligen
riskerna för en monopolisering
av bostadsproduktionen genom de kommunalfinansierade
företag, som i dagens
bostadspolitik kallas för allmännyttiga
bostadsföretag.

Om man går några årtionden bakåt
i tiden och reflekterar över vad man
då menade vara risken för en monopolisering
på bostadsmarknaden, finner
man, att det var något helt annat
man ansåg om denna risk och om de
kommunala uppgifterna för att minska
densamma. Risken var nämligen, att
marktillgång och bostadsproduktion
inte skulle räcka till för efterfrågan och
att det alltså skulle kunna skapas ett
marknadsläge med förutsättningar för
oskäligt stigande hyror och oförtjänta
markvärdestegringar för de enskilda —
till äventyrs också för kommunerna.
Och den kommunala uppgiften härvidlag
har ju alltid ansetts vara att sörja
för tillräcklig tillgång på färdiga tomter
och kanske också — något som vi
i varje fall i de större städerna ha prak -

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr IS.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiserat långt innan den bostadspolitik,
som vi nu debattera, började tillämpas
— att med kreditunderstöd, eventuellt
med anknutna villkor om hyreskontroll,
underlätta bostadsproduktionen. På det
viset undanröjde man riskerna för en
monopolisering och skapade förutsättningar
för en fri konkurrens inte bara
på det ekonomiska området utan kanske
också — vilket är väl så viktigt — i
fråga om sättet att bygga bostäder och
sättet att planera de nya stadsdelarna.

Ser man tillbaka på den bostadsproduktion,
som vi haft i tätorterna och
särskilt i de större växande städerna
under 1940-talet, kan man inte neka till
att den i många hänseenden uppvisat
stora förbättringar i jämförelse med
den tidigare bostadsproduktionen. I
städer, där bostadsbristen och folkmängdstillväxten
varit av den omfattningen,
att man nödgats räkna med en
bostadsproduktion av över tusentalet
lägenheter om året, är det naturligtvis
en mycket stor fördel och till gagn för
bostadsförhållandenas utveckling att
bostadsproduktionen inte bedrives
tomtvis utan stadsdelsvis. Följaktligen
måste jag för min del säga, att bostadsproduktionen
i storföretagets form, sådan
den kommit att dominera byggnadsmarknaden
åtminstone i de större
tätorterna under 1940-talet, betecknar
ett stort framsteg. I detta framsteg ha,
herr talman, de allmännyttiga bostadsföretagen
en stor andel, och man bör,
menar jag, också erkänna de stora förtjänster
dessa företag här ha.

Bostadsfrågan med alla sina utstrålningar
över olika grenar av kommunalförvaltningen
måste vara den dominerande
frågan i tätorterna. Jag tycker
därför att det är naturligt och riktigt att
kommunerna med positivt intresse ta
del i hur bostadsförhållandena utvecklas,
hur de nya stadsdelarna planeras
och byggas. Och det har ju varit syftet,
herr talman, med den nya bostadspolitik,
som väl flertalet av oss också biträtt,
att också de kommunala ambitio -

nerna skulle skapa något nytt och värdefullt
att sätta in som en positiv och
vitaliserande kraft i bostadsfrågan. Jag
kan inte neka till att man i stor omfattning
uppnått detta, och jag menar, att
dessa kommunala ambitioner alltjämt
måste ha sin mycket välbefogade plats
också i den bostadspolitik, varom vi
här i riksdagen debattera.

Nu föreligger den risken att de allmännyttiga
bostadsföretagen, tvärtemot
vad man åsyftade när man introducerade
denna bostadspolitik, komma att
dominera, att dessa företagsformer icke
bli en kraft till fri tävlan utan organ
för en kommunal monopolisering av bostadsproduktionen,
som naturligtvis är
lika mycket av ondo som enskilda monopol.
.lag tror för min del att denna
risk, som vi väl aila äro eniga om att
man bör bekämpa — i varje fall har
detta tidigare uttalats i de kungl. propositionerna
— bäst motverkas av det
sätt, varpå bostadskvoterna och den tillgängliga
tomtmarken fördelas. Jag ber
att få understryka att det är mycket angeläget,
att de tendenser till att på denna
väg ge de kommunala företagen obehöriga
fördelar, fördelar som tävlande
konkurrenter icke ha, måste med kraft
bekämpas inom den statliga bostadspolitikens
och inom byggnadsregleringens
ram.

Nu har här den frågan upptagits,
huruvida man skulle kunna klippa av
dessa tendenser, av vilka jag har erfarenhet
på nära håll, genom ändrade
grunder för kreditgivningen. Jag nödgas,
herr talman, instämma med herr
Persson i Växjö när han säger att han
icke tror på effekten av de sänkta upplåningsgränser,
som här reservationsvis
föreslagits. Varje kommun och varje
allmännyttigt företag som låna måste
ju räkna med att betala tillbaka lånen,
och särskilt omsorgen om toppkrediten
måste väl kommunen prestera, vare sig
denna toppkredit kommer direkt av
statliga medel eller, på villkor som för
närvarande säkerligen inte behöva bli

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

oförmånligare, upplånas ur den allmänna
penningmarknaden. Jag förmenar
alltså, att när det gäller de företag, som
vila på kommunal kredit, är den förordade
begränsningen betydelselös i det
i och för sig riktiga syfte som den är
föreslagen.

Vad sedan angår nedflyttningen av
lånegränsen för kooperativa företag ber
jag få säga följande.

Jag har några årtiondens erfarenhet
av ett stort kooperativt företag, som är
grundat på tioprocentsinsats. Under
kristiden visade det sig emellertid nödvändigt
att för särskilda byggnadsprojekt,
som för företaget och även med
hänsyn till läget på bostadsmarknaden
i Stockholm voro angelägna, sänka insatsen
till 5 procent. Man fick också
från Stockholms stad erforderligt kreditunderstöd.
Jag vill emellertid medge,
att det obestridligen på grund av de
förmånliga lånevillkor, som gällt för
kooperativa företag i vissa städer, utvecklats
en bostadsproduktion, där kooperationen
ibland varit mera sken än
verklighet, och jag kan ur den synpunkten
förstå önskvärdheten av att
söka underlåta att ge kooperatörerna
denna fördel. I det läge vi nu befinna
oss, då de nya bostäderna i allmänhet
fördelas efter en sträng angelägenhetsprövning,
har emellertid kooperationen
kommit i skymundan och arbetar under
mycket ogynnsamma villkor, och
jag kan därför, herr talman, inte finna
det tilltalande att man i detta läge
skulle beröva kooperatörerna den möjlighet
de ganska länge haft att kunna
finansiera sina företag med en insats
av allenast 5 procent.

Ja, herr talman, jag har intet särskilt
yrkande, men jag har ansett mig
höra ge denna deklaration som ett uttryck
för mina erfarenheter på det här
området. Jag tror att man i allmänhet
är — och med rätta kan vara — ganska
stolt över de insatser, som, trots läget
på bostadsmarknaden och alla de kalamiteter
detta förorsakat, gjorts under

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1940-talet under den nya bostadspolitikens
hägn i fråga om att bygga nya
stadsdelar och nya städer i detta land.

Var och en känner säkert från sin
hembygd till hurusom nya stadsdelar
ha byggts på detta vis med starka kommunala
ambitioner och med en gemensam
stolthet och hurusom man skapat
förutsättningar för människor att bo på
ett hyggligt sätt i bostäder som inte
bara ligga ekonomiskt inom räckhåll
för deras inkomst utan också placerats
i en god och vacker miljö. Om någon
av kammarens ledamöter skulle ha tid
att fara runt i Stockholm och se på de
nya stadsdelar, som nu byggas, kanske
på en mils avstånd från detta hus, tror
jag han skulle ge mig rätt i att detta är
en ny typ av bostadsproduktion, till
stort gagn och till berättigad stolthet för
dem som leda denna produktion.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! .lag vill med mycket
stor tillfredsställelse konstatera, att man
från folkpartihåll framfört de synpunkter,
som herr Larsson i Stockholm nyss
anförde. Hela hans anförande var ju
mycket positivt när det gäller den bostadspolitik
som förs och de resultat
som vunnits av denna. Det var någonting
helt annat än de tongångar vi i allmänhet
bruka få höra ifrån folkpartihåll
när det gäller att bedöma de insatser
man på olika sätt gjort från det allmännas
sida för att åstadkomma ett bättre
läge på bostadsmarknaden och goda
bostäder åt familjerna.

Jag har ju visserligen för min del en
litet annan uppfattning på någon punkt
än herr Larsson i Stockholm. Jag tror
t. ex. inte alt riskerna för en kommunal
monopolisering, om man nu på något
ställe skulle kunna tala om en viss
sådan, äro så stora som riskerna för en
monopolisering, som innebär att privata
personer ha hand om hyresbostäderna.
Kommunerna bygga ju ändå inte

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hus för att spekulera och tjäna pengar,
och denna skillnad måste man tänka på.

I stort sett vill jag emellertid bara
konstatera, att man i detta fall från
folkpartiets sida framträtt på ett par
olika linjer. De synpunkter, som kommo
fram i herr Larssons anförande, kan
jag på det hela taget ansluta mig till,
och jag är mycket tillfredsställd över
att dessa berömmande uttalanden om
den bostadspolitik vi föra ha kommit
från folkpartihåll.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag har begärt ordet i en detalj, nämligen
den rörande trekronorsbidraget,
emedan jag icke kan följa vare sig utskottet
eller de reservanter i utskottet,
som tillhöra folkpartiet. Herr Persson i
Växjö ironiserade nyss över att det i
utskottet var två uppfattningar inom
folkpartiet, och när det nu gäller talarna
företräder jag en tredje. Jag vill
påminna om att utskottet och herr
Adolv Olsson i denna fråga stå på skilda
linjer, och jag beklagar att inte en
fullsatt kammare var i tillfälle att höra
herr Adolv Olsson både i år och i fjol
när han talade om trekronorsbidraget.
Jag stryker under vad han sade, att
den bestämmelse som nu gäller, liksom
den nuvarande utvecklingen, är fullkomligt
ohållbar. Jag har hela tiden
varit skeptiskt inställd mot dessa trekronorsbidrag,
och jag skall bara med
några ord här säga varför.

Vi ha hört av herr Persson i Växjö,
och också av herr Adolv Olsson, hur
försvinnande liten del av trekronorsbidragen
det är som går till rena landsbygden.
1948/49, första året, var det
visst SVs procent, men en handling jag
har här, behandlande trekronorsbidraget
under budgetåret 1949/50, visar att
av den summa, som är fördelad till trekronorsbidrag,
ha så gott som 50 procent
gått till Stockholm, 48 procent till
övriga städer samt köpingar och knappt
2 procent till landsbygden. Då måste

man väl ändå på landsbygden fundera
över vad detta beror på. Jag talade
nyss med en kamrat i kammaren, och
han sade: »Det beror på att ni på landsbygden
inte ha hjärta för att hjälpa
de fattiga till just sådana bostäder att
man kan få detta trckronorsbidrag.»
Ja, om det vore bara detta. Men de bostäder,
till vilka man kan få dessa bidrag,
skola ju ha en så hög standard,
att det fattiga folket på landsbygden
inte kan flytta in i dem så länge det
finns billigare. Dessutom är det denna''
bestämmelse, att det skall vara en kommun
eller en stiftelse där kommunen
har bestämmanderätten, som skall få
dessa bidrag, och vi ha inte hunnit så
långt på landsbygden än, att vi äro
knepiga nog att göra stiftelser av nästan
alla bostadsrättshus.

Men det är en annan historia här,
som jag för min del har påtalat både i fjol
och i år. Vi kunna inte bygga bostäder
på landsbygden med den standard som
här fordras förrän vi fått vatten- och
avioppsfrågan ordnad. Vi veta ju hur
det skall vara centralvärme, vatten och
avlopp, w.c., badrum o. s. v., och hur
kunna vi komma till denna standard
på landsbygden innan frågan om vatten
och avlopp är ordnad? Jag har sagt
förut, och jag understryker än en gång,
att vi först böra ordna dessa frågor på
landsbygden, så att vi få samma startmöjligheter
som städer och andra tätorter
och kunna tävla lika och inte
bara föreskriva denna höga standard.
Det är på landsbygden så oerhörda
brister och så många behov, men anslag
kunna inte lämnas. Slopa bestämmelserna
om denna standard och använd
pengarna till vatten och avlopp!
Så har jag yrkat förr, och på den linjen
går jag i dag, alltså avslag vad gäller
trekronorsbidraget. Men om detta
yrkande blir utvoterat, skall jag i andra
hand be att få stödja Kungl. Maj:ts förslag,
som herr Adolv Olsson yrkat bifall
till, ty det innebär åtminstone ett
steg i rätt riktning.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet i början av det anförande,
som herr Olsson i Gävle höll, och anledningen
var att herr Olsson uttalade,
att det knappast är någon mening med
att yrka på förändringar beträffande
själva principerna för bostadspolitiken
så länge majoritetsförhållandena i riksdagen
äro sådana de äro. Herr Olsson
i Gävle tillfogade, att om det blir någon
förändring i de senare, då kunde
möjligheter finnas att vidtaga ändringar
även i fråga om principerna, men
lian betvivlade tydligen starkt att defta
skulle leda till ett för den bostadssökande
allmänheten lyckligare resultat.

Jag skulle till detta vilja göra en,
som jag menar, ganska väsentlig kommentar.
Det förhåller sig ju på det sättet,
och det framgår också av utskottsutlåtandet,
att när det gäller bostadspolitikens,
om jag så får uttrycka mig,
hostadssociala avsnitt, så föreligger det
en nästan total enighet mellan utskottets
socialdemokrater och utskottets
folkpartiledamöter. Det råder enighet
om synpunkten, att man icke kan komma
till rätta med bostadsbristen genom
att t. ex. avskaffa hyresregleringen. Det
råder enighet om familjebostadsbidragen,
det råder enighet om tilläggslönen,
det råder också, så vitt jag har fattat
det, i rätt stor utsträckning enighet
även om trekronorsbidragen. Vi ha endast
önskat vidga ramen för de senare
för att få till stånd en mera rättvis metod
än den som för närvarande gäller.

.lag vill därför konstatera, herr talman,
att när det gäller de bostadssociala
åtgärderna, så finns det ingen
anledning för herr Olsson i Gävle att
säga, att en sådan ändring av majoritetsförhållandena,
som han syftade på,
skulle medföra någon ändring beträffande
dessa. Och det tror jag nog också
att herr Olsson i Gävle i själva verket
är medveten om.

De meningsskiljaktigheter, som finnas,
gälla ju ett annat avsnitt, som jag

Främjande av bostadsförsörjningen ni. m.

skulle vilja kalla det bostadsproduktiva.
Här företräda ju vi den meningen, att
man skall ha likvärdiga villkor och
möjligheter för en fri konkurrens. Det
väsentliga hotet för närvarande mot en
sådan ordning kommer säkerligen från
byggnadsregleringens funktionssätt,
men jag kan i motsats till herr Larsson
i Stockholm inte bortse från de verkningar,
som de olika gränserna för de
statliga lånen likväl ha. Om kommunerna
själva hade ansvaret för att på
kapitalmarknaden anskaffa de toppinsatser,
som behövas för deras byggen,
så skulle detta i många fall leda till
en mera moderat dimensionering, en
i förhållande till de faktiska byggnadsmöjligheterna
mera rimlig dimensionering
av deras bostadsföretag.

Herr Persson i Växjö ville göra gällande,
att man här inte kan påvisa att
någon i egentlig mening betänklig utveckling
har ägt rum. Men det är ju
lätt att endast gå till siffrorna för den
del av den totala bostadsproduktionen,
som de kommunala och allmännyttiga
företagen ha svarat för, och konstatera
hur lavinartat den delen har växt, för
att komma på det klara med att här
ändå finns anledning till starka betänkligheter.
Denna tillväxt av den kommunala
byggnationen är ju inte jämnt
fördelad över hela landet, utan den är
i en del fall särskilt accentuerad, och
i de fallen och på de orterna har man
nalkats ett tillstånd, där fara för en
kommunal monopolisering verkligen
kan sägas föreligga. Det är här jag menar
att ett rent socialistiskt inslag i
den nuvarande bostadspolitiken finns,
som är överflödigt och rent av skadligt,
när det gäller att nå de bostadssociala
mål, som jag är fullt enig med
utskottets socialdemokratiska ledamöter
och herr Larsson i Stockholm om
att det varit till väsentligt gagn att vi
ställt upp och försökt sträva fram
emot.

Jag skulle vilja rikta en fråga till
ordföranden i den avdelning av ut -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottet, som särskilt behandlat detta
ärende, och även till statsrådet Andersson,
eftersom lian nu är närvarande i
kammaren: Mena socialdemokraterna,
att det är principiellt riktigt att konkurrensen
mellan olika företagsformer
skall ske på likvärdiga villkor och under
sådana förutsättningar, att dessa
olika företagsformer kunna få faktiska
möjligheter att bygga i rimlig utsträckning?
Eller menar man det vara principiellt
riktigt, att de allmännyttiga och
kommunala företagen skola ha ett försteg
när det gäller låneformer och ett
försteg i många fall när det gäller möjligheter
att få byggnadstillstånd? Anser
man det nödvändigt för dessa företag
att ha ett sådant försprång?

Jag slutar med att ännu en gång,
herr talman, understryka att de meningsskiljaktigheter,
som här i dag föreligga,
icke gälla den bostadssociala
politiken, utan det bostadsproduktiva
avsnittet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr T5IRKE: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att säga några ord
till herr Mårtensson i Uddevalla. Då
han tydligen dragit en felaktig slutledning
av ett uttalande i mitt första anförande,
när jag nämnde att industriarbetarnas
löner under en tioårsperiod
ha ökat med ungefär 90 procent, men
hyrorna med endast 7 procent. Av detta
uttalande föreföll det som herr Mårtensson
i Uddevalla drog den felaktiga
slutsatsen, att jag avsåg att hyrorna
borde höjas med 50 å 00 procent. Det
har jag icke sagt, och det finns inte
heller anfört i den partimotion som
högern lämnat, utan det har sagts i
denna motion att det är glädjande, att
inkomstökningen blivit så stor för en
en viss grupp i samhället. Men det har
pekats på att denna inkomstökning har
medfört, att det blivit en bristande balans
mellan tillgång och efterfrågan

och att man kommit fram till ett sådant
läge för närvarande på bostadsmarknaden,
att det finns massor av ensamstående
och familjer, som äro bostadslösa.
Det är detta vi på högerhåll anse
vara ett orimligt tillstånd, och det är
därför vi anse att det bör företagas
en utredning angående bostadsförsörjningen
för att undersöka vilka möjligheter
som finnas för att råda bot på
detta missförhållande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Anledningen till att jag begärde ordet
är ett uttalande av herr Wedén. Jag
ger honom obetingat rätt i att denna
fråga är en mycket betydelsefull fråga,
och att den under nuvarande förhållanden
till huvudsaklig del regleras av
kommunerna kan jag också ge honom
rätt i. Där har det statliga organet
mycket litet inflytande. Jag vill erinra
herr Wedén om att i propositionen,
jag vill minnas att det var 1946, stod
det om dessa allmännyttiga och kommunala
företag, att man skulle eftersträva
att de vore föredömliga. Jag
tillät mig i mitt första anförande att
starkt stryka under den saken. Jag kan
försäkra herr Wedén att statens organ
för bostadsbyggande ha eftersträvat att
uppehålla de villkor, som äro satta i
detta avseende. Om vi ha lyckats i alla
avseenden, det vågar jag inte säga någonting
om. Men vi ha med olika metoder
hävdat, att det icke går an för
ett kommunalt eller allmännyttigt företag,
om det icke är föredömligt, om det
är illa organiserat eller om det företer
brister i övrigt, att nå upp till det
hundraprocentiga lånet.

Hem statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Egentligen är kanske mitt anförande
nu onödigt efter vad herr Olsson
i Gävle yttrade, men herr Wedén
ställde frågan bl. a. till mig, om det kan
anses vara principiellt riktigt att kommunerna
skola få bättre villkor än de
enskilda företagen och därmed få större

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

förmåner i konkurrensen än de enskilda.

Med hela uppläggningen av den bostadspolitik
vi ha i landet har ju avsetts
och avses fortfarande ett gynnande av
de spekulationsfria företagen, de kommunala,
de kooperativa och de allmännyttiga
företagen. Det är dessa riktlinjer,
som riksdagen har uppdragit vid
besluten 1946, 1947 och 1948, och något
avsteg från de riktlinjerna göres
icke i det förslag, som nu föreligger.

Anledningen till att dessa spekulationsfria
företag gynnas är naturligtvis
den, att samhället över huvud taget
har större kontroll över bostäder, som
tillkomma genom dessa organ. I varje
fall kan kontrollen inte gärna bli densamma
uti enskilda företag, och man
kan väl knappast anse det riktigt sunt
att ge de enskilda samma låneförmåner
som dem det här är fråga om.

Jag tror inte heller att de enskilda
och de privata byggnadsföretagarna uti
detta förhållande, att lånevillkoren äro
gynnsammare för kommunala och allmännyttiga
företag, se den största risken
att bli utkonkurrerade, vilket herr
Wedén också antydde. Det är andra
förhållanden som här inverka. Tyvärr
inverkar ju byggnadsregleringen på ett
sätt som icke är avsett på detta område,
vilket sammanhänger med flera omständigheter.
Kommunerna ha ju givits
relativt fria händer i fråga om turordning
och i fråga om användandet av
de kvoter, som ställas till deras förfogande.
Kommunerna kunna vidare ge
antingen egna eller privata företagare
möjlighet att bygga.

Det senaste året ha i vissa kommuner,
på grund av den nedskärning av
bostadskvoterna som gjorts, det inträffat
att kommunala och allmännyttiga
företag blivit oavsiktligt gynnade därför
att de haft planer, som för sitt förverkligande
krävt den förutvarande
kvoten, d. v. s. en större kvot än man
fått. Det har varit mycket svårt för de
stora företag, som det gäller att skära

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ned kvoten för, att ge samma utrymme
som tidigare åt de privata företagen,
och följden har blivit att de privata
byggmästarna på det sättet ha klämts
åt. Vi ha uppmärksammat detta förhållande
och inse, att det oavsiktligt
ger kommunerna ett större utrymme
än som är meningen.

Man har i dikussionerna här — jag
har lyssnat mest till den som förts i
första kammaren men förstår att det
förekommit här också —• överbetonat,
enligt min mening, det som härvidlag
sker. Det är inte så, att vi ha någon
mera omfattande byggnadsverksamhet
i kommunal regi. Vi uppskatta de kommunala
byggnadsföretag, som bygga
själva, till 5, högst 10 procent av den
totala byggnadsverksamheten i fråga
om bostäder i landet. De flesta kommunala
och allmännyttiga företag använda
sig av entreprenadsystemet, och
de enskilda byggmästarna få alltså färdigställa
de bostäder, som både de
kooperativa och de kommunala förvaltningsföretagen
skola ha.

Det säger sig självt att de privata
byggmästarna inte gärna vilja finna
sig i att bara vara entreprenörer. Särskilt
småbyggmästare ha svårigheter
att ställa maskiner och kapital till förfogande
och bli därigenom lätt utklassade.
Detta är inte meningen. Enligt
vår uppfattning bör det finnas utrymme
även för de privata byggmästarna,
och det är inte meningen att skapa några
kommunala byggnadsmonopol som
förkväva de privata byggmästarna. Det
är icke meningen med den statliga bostadspolitiken.
Meningen är att stödja
kommunerna och de allmännyttiga företagen,
se till att de få äga de bostäder
som byggas och förvalta dem, men
själva byggandet är en huvuduppgift
för privata byggmästare. Det är Stockholm
som gått i spetsen för kommunala,
egna företag. Där äro dessa dominerande,
men ute i landet i städer och
andra större samhällen är det ingen
vanlig företeelse.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag kan endast ge det svaret på herr
Wedéns fråga, att detta är innehållet i
den bostadspolitik, som riksdagen sedan
1946 givit sin anslutning till. Någon
anledning att nu, genom att ändra på
den övre gränsen för lånevillkoren, avbryta
en enligt min mening lyckosam
utveckling kan väl ändå inte finnas,
och det är helt uteslutet för oss socialdemokrater
att biträda ett sådant ändringsförslag.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är beredd att fästa mycket
stort avseende vid det uttalande statsrådet
Andersson nyss gjorde, när han
om byggnadsregleringen yttrade att den
i fråga om konkurrensmöjligheter mellan
olika företagsformer hade verkat på
ett sätt, som icke varit avsett. När statsrådet
sedan fullföljer detta och säger,
att det icke är meningen att genom
byggnadsregleringen skapa några kommunala
bostadsbyggnadsmonopol, sätter
jag också det största värde på det.
Jag tror att det finns anledning för förmedlingsorganen
i många svenska kommuner
att uppmärksamma det uttalande,
som statsrådet här har gjort.

Som en förklaring till dessa icke avsedda
biverkningar nämnde statsrådet,
att bostadskvoterna på en del ställen
kommit att skäras ned och att därför
den storlek, de kommunala företagen
från början hade fått, inte passade till
den nya ramen. Det är här som min
motfråga kommer in: Vad är anledningen
till att de kommunala bostadsföretagen
på många orter fått en sådan
mycket vid dimensionering? Och däj''
kommer jag tillbaka till att en av anledningarna
säkerligen måste vara den,
att dessa företag ha möjlighet att direkt
låna upp till 100 procent av avkastningsvärdet.
På den punkten säger
statsrådet ifrån, att det är meningen att
dessa företag skola ha en särskilt gynnad
ställning. Han ställer dem som
spekulationsfria i motsats till enskild
verksamhet på området.

Man möter ofta detta uttryck, och jag
skulle därför vilja begagna tillfället att
säga ett par ord därom. Så länge den
nuvarande hyresregleringen är i kraft,
finns det väl ingen möjlighet att i spekulationssyfte
utnyttja bostadsbyggande
och förvaltning av bostäder på sådant
sätt, att det skulle lända hyresgästerna
till skada. Jag förmodar att det finns
en mycket allmän mening om att hyresregleringen
skall avvecklas i sådana
former, att man är säker om att fullständig
avveckling inte sker förrän
man har en sådan balans även på denna
marknad, att en normal prisbildning
där kan göra sig gällande. Mot denna
bakgrund menar jag, att det inte är
berättigat att göra en sådan skillnad,
som man här gör, att använda uttrycket
spekulationsfri företagsform i motsats
till annan.

En enda sak till, herr talman! Det
händer ofta i bostadspolitiska diskussioner
att man säger ungefär som statsrådet,
att när det gäller själva produktionen
skall enskild företagsamhet gärna
få vara med, men när det gäller förvaltningen
blir det delvis en annan sak.
I det sammanhanget vill jag återkomma
till en omständighet, som herr Olsson
i Gävle omnämnde i sitt första anförande.
Han sade nämligen att han erfarit,
alt man i Göteborg håller på att
lösa dessa frågor på ett tillfredsställande
sätt. Såvitt jag känner till ha de åtgärder,
som i Göteborg diskuterats, gått
ut på att enskild företagsamhet skall
få uppföra bostadshus men att, som
villkor för att det kommunala förmedlingsorganet
skall tillstyrka tillstånd,
vederbörande företagare skall förbinda
sig alt sälja det av honom uppförda huset
till kommunen till det värde, som
bostadsstyrelsen fastställer. Här eftersträvas,
såvitt jag förstår, ett monopol,
i varje fall i förvaltningsledet. Men jag
tror att det är, även när det gäller det
ledet, lika väsentligt som i fråga om
produktionsledet, att konkurrens får
göra sig gällande.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herr Wedén reagerade mot uttrycket
spekulationsfri i samband med
de privata byggmästarna, och det kan
jag förstå. Men här är det ju, det tror
jag det finns anledning betona, erfarenheter
— jag medger från tidigare år —
som ligga till grund för den inställning
som statsmakterna givit uttryck åt.

Vi ha tråkiga erfarenheter från 1920-och 1930-talets byggmästeri, då det var
fråga om spekulation och då samhällsintressena
och även hyresgästintressena
voro satta ur spel. Det är dessa tråkiga
erfarenheter som göra, att om de privata
byggmästarna och fastighetsägarna
skola släppas fram, så måste det ske
under mycket stark kontroll. Det kan
enligt min mening knappast vara fråga
om att jämställa dem med kommunala
och allmännyttiga företag. De tråkiga
erfarenheterna på området äro de privata
byggmästarna mycket besvärade
av, när man drar fram dem numera. Vi
vilja gärna hoppas, att det under de år
som gått och då en annan ordning varit
rådande, en sanering skett — vilket jag
tror —• inom den privata byggmästarkåren.
Jag hoppas också att denna sanering
skall hjälpa till att höja de privata
byggmästarnas anseende, vilket är
nödvändigt, om man från samhällets
sida skall få förtroende för denna kår.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vill endast säga till herr
Birke, att jag ingalunda påstod i mitt
första anförande att herr Birke ville
höja hyrorna med 50—60 procent. Jag
har bara hänvisat till vad som anförts
i reservation nr 2. Där heter det bl. a.:
»I motionerna 1:438 och 11:528 har
framhållits att ingen faktor torde ha
varit mera efterfrågestimulerande än
den som ligger däri, att löneinkomsterna
stigit avsevärt mer än bostadskostnaderna.
»

Detta kan man ju tolka på olika sätt,
men till denna skrivning anförde jag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

endast som ett exempel, att om hyrorna
ökats sedan 1939 med 50 å 60 procent,
hade detta helt naturligt verkat återhållande
på efterfrågan. Jag vill tilllägga
att efterfrågan naturligtvis varit
mindre även om hyresökningen hade
varit lägre än det nämnda procenttalet.

Sedan vill jag bara säga några ord
till herr Fröderberg. Han talade om trekronorsbidraget,
och de siffror han i
det sammanhanget nämnde äro riktiga
i stort sett. Herr Fröderberg yrkar på
den grunden avslag på trekronorsbidraget.
Skulle det inte vara lämpligare,
herr Fröderberg, om nu detta bidrag
visat sig så oförmånligt för landsbygden,
att det får göras en undersökning,
huruvida det kan föreligga några möjligheter
att ändra grunderna för trekronorsbidraget,
så att även landsbygden
kan få del av detsamma för framtiden? Herr

HAGÅRD: Herr talman! Det är
endast för att till protokollet få tagen
min inställning som jag begärt ordet.
Jag har väckt en motion med hemställan,
»att bidrag till anordnande av pensionärsbostäder
böra kunna utgå även
beträffande av enskilda byggherrar
uppförda hus, där lämpliga pensionärsbostäder
anordnas».

En sådan anordning, herr talman,
har jag ansett skulle med säkerhet bli
till belåtenhet för dem det närmast angår.
Den innebär dessutom en rättvis
likställighet mellan olika kategorier
folkpensionärer. Denna tankegång har
emellertid tagits upp i reservation nr 7,
av herr Mannerskantz m. fl., till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Överläggningen var härmed slutad.
I avseende å punkten I gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
ni. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med övervägande ja besvarad. Herr
Birke begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets förevarande utlåtande nr 135,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 115
ja och 101 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Beträffande punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten III, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i nämnda punkt dels ock på bifall
till motionen 11:419; och biföll
kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

På därå av herr talmannen given proposition
bifölls härpå utskottets hemställan
i punkten IV.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Utskottets hemställan i punkten VI
blev härefter på given proposition av
kammaren bifallen.

I avseende å punkten VII framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i nämnda
del dels ock på bifall till den av
herr Mannerskantz m. fl. avgivna, med

5) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Pettersson
i Dahl, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII
i utskottets förevarande utlåtande nr
135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
med 5) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten VII.

I fråga om punkten VIII mom. a)
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna del dels ock på bifall till den
av herr Mannerskantz m. fl. avgivna

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

med 6) a) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VIII mom. a) i utskottets förevarande
utlåtande nr 135, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
med 6) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Plerr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 143 ja och
61 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten VIII mom. a) gjorda
hemställan.

Härpå gav lierr talmannen propositioner
beträffande punkten VIII mom.
b), nämligen dels på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan dels ock
på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Olsson i Gävle begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VIII mom. b) i utskottets förevarande
utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu eu
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Lager begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 82 ja och 126 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i avseende å
punkten VIII mom. b) bifallit Kungl.
Maj :ts förslag i ämnet.

Beträffande punkten VIII mom c) gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, med 6) b)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VIII mom. c) i utskottets förevarande
utlåtande nr 135, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med

6) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén äskade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 154 ja och 45 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

I fråga om punkten IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, med 7) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX
i utskottets förevarande utlåtande nr
135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz in. fl. avgivna,
med 7) betecknade reservationen.

angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111 ja och
102 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten IX.

I avseende å punkten X gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
med 8) a) betecknade reservationen;
3:o) bifall till den av herr Pettersson
i Dahl avgivna, med 8) b) betecknade
reservationen; samt 4:o) bifall
till motionen 11:529 i förevarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lager begärde
emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta propositionen,
efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X
i utskottets förevarande utlåtande nr
135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz in. fl. avgivna,
med 8) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten X.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren

Onsdagen den 17 maj 1950 fm. Nr 18. 77

statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

Förordning om tillägg av

för olycksfall i arbete m. m.

vad utskottet i punkterna XI—XIV
hemställt.

Beträffande punkten XV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, med 9) betecknade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Vad angår punkten XVI gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna del;
2:o) bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, med 10) a) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 10) b) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

Slutligen biföll kammaren på framställda
propositioner vad utskottet i
punkterna XVII—XX hemställt.

§ 6.

Förordning om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. in.;

2) förordning om tillägg av statsmedel
å vissa livräntor enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av
olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls-och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare
in. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

dels ock medgiva att 11 § 1 mom.
andra stycket lagen om försäkring för
olycksfall i arbete i dess lydelse enligt
lag den 26 juni 1948 (nr 420) samt motsvarande
stadganden i övriga hithörande
författningar skulle enligt de föreskrifter,
som av Konungen utfärdades,
äga tillämpning beträffande livräntor
av statsmedel i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1949.

I förslaget till förordning om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. in. var 7 § av följande lydelse:

7 §.

Har skada, som inträffat före den 1
januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta
utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg enligt
följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat	Procentu-ellt tillägg
före den 1 januari 1920 ......	70
1 januari 1920—31 dec. 1926 . .	60
1 januari 1927—31 dec. 1941 ..	40
1 januari 1942—30 juni 1946..	30
1 juli 1946—31 december 1948	20

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941,
och utgör i sådant fall 20 procent av
livräntans belopp.

I förslaget till förordning om tillägg
av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375)
angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av
olycksfall hade 4 § givits följande avfattning: 4

§.

Har skada medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta
utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg med
40 procent, om skadan inträffat före
den 1 juli 1942, och med 20 procent,
om den inträffat under tiden den 1 juli
1942—31 december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942, och
utgör i sådant fall 20 procent av livräntans
belopp.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 398 av herr Söderquist m. fl., samt

inom andra kammaren

nr 483 av herr Dahlgren m. fl., och

nr 484 av herr Fröderberg m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna 1:398,
11:483 och 11:484 bifalla förevarande
proposition nr 97 oförändrad.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundberg utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Sten, Sunne och Jacobsson
i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping
samt herrar Lundberg och Huss,
vilka hemställt, att 7 § i den föreslagna
förordningen om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m.
måtte erhålla följande lydelse:

»Har skada, som inträffat före den
1 januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne för tid före
utgången av den månad, varunder maken
fyllt sextiosju år, erhålla tillägg enligt
följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat	Procentu-ellt tillägg
före den 1 januari 1920 ......	70
1 januari 1920—31 dec. 1926..	60
1 januari 1927—31 dec. 1941 ..	40
1 januari 1942—30 juni 1946 ..	30
1 juli 1946—31 december 1948	20

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgå endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941,
och utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.»

samt att 4 § i den föreslagna förordningen
om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall måtte erhålla
följande lydelse:

»Har skada medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne för tid före
utgången av den månad, varunder maken
fyllt sextiosju år, erhålla tillägg
med 40 %, om skadan inträffat före den
1 juli 1942, och med 20 %, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—-31 december 1948.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Förordning om tiliägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast om skadan
inträffat före den 1 juli 1942, och
utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Vår reservation avser ingenting
annat än att det skall bliva lika
rättigheter för alla änkor, som äro berättigade
till livränta på grund av att
mannen avlidit till följd av olycksfall
i arbete. Utskottet och Kungl. Maj :t gå
ju på en annan linje. De säga, att för
att en änka skall kunna få den högre
livräntan måste det också finnas livränteberättigade
barn tillsammans med
änkan.

Vad som har föranlett detta särskilda
ställningstagande, där man skiljer på
klientelet, är egentligen den allmänna
återhållsamhet med statens medel, som
man vid varje tillfälle måste iakttaga.
Men jag måste ju säga, att det är inte
bara en gång man här i riksdagen fattat
beslut om större summa än vad från
Kungl. Maj:ts sida har äskats till något
ändamål. Om man just vid detta tillfälle
skulle visa sig så där förfärligt
sparsam, så anser jag att det är en missriktad
sparsamhet. Det skulle ju kosta
omkring 500 000 kronor mera det första
året, om man skulle gå på reservanternas
linje och således giva alla änkor
lika mycket. Detta belopp kommer ju
aldrig att stiga, tv man har satt en viss
gräns, nämligen att det måste vara fråga
om sådana olycksfall som skett före
den 1 januari 1949. Beloppet kan aldrig
ökas utan kommer i stället att så småningom
minskas.

Det låter ju ganska bestickande, när
Kungl. Maj:t i propositionen talar om
att det är eu stor skillnad på det klientel,
som man föreslagit skola få den

högre procenten till utfyllnad av livräntan,
och de övriga livränteberättigade
änkorna, därför att änkor med
barn ha naturligtvis svårare att kunna
försörja sig och draga sig fram än änkor
utan barn. Har man då icke tänkt på
att av de gamla livräntetagare, som
förut finnas, en hel del säkerligen utgöres
av mödrar, som haft en mycket
stor försörjningsbörda och således gjort
vad dessa unga änkor skola göra, nämligen
uppfostrat en hel del barn med
vad de själva kunnat åstadkomma i försörjningsväg? Det

var också i utskottet någon som
när vi behandlade denna sak sade, att
det skulle bli ett så litet tillägg för
dessa änkor, om man skulle gå på den
linjen, att de skulle få en procentuellt
förhöjd livränta. Men då det är livräntetagare
som ha så små livräntor,
som just många av dessa gamla änkor
ha, eller från ungefär 540 kronor och
upp till 720 kronor om året, så vill jag
säga kammarens ledamöter, att 50 kronor
kan betyda ganska mycken hjälp
för en sådan människa.

Om utskottets förslag skulle gå igenom,
måste man ju, såsom vi sagt i vår
reservation, finna att det blir en del
orättvisor. Skillnaden i ersättningshänseende
mellan livräntetagare med minderåriga
barn och efterlevande utan
sådana barn synes bliva onödigt förstorad.
När man talar om änkor med
barn, tänker man nämligen icke på att
en hel del reformer genomförts, som
ge dem en god hjälp, nämligen allmänna
och särskilda barnbidrag. De
kunna också få bostadsbidrag.

Nu säger utskottet också, att det
kommer att bli samma förhållande för
dessa änkor, som nu ha möjlighet att
få de högre livräntorna, att när deras
barn komma upp till sexton års ålder,
komma också deras livräntor att sjunka
ned till samma nivå som den för de
äldre livräntetagarna. Men det är väl
ingenting att fröjdas åt. Om de komma

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

att få uppbära den högre livräntan till
dess det yngsta barnet fyllt sexton år,
så kunna de dåmera vara uppe i en
sådan ålder, att det vore befogat att
de finge behålla de högre bidragen i
stället för att få bidragen sänkta vid
den angivna tidpunkten. Detta är en
orättvisa som man måste taga hänsyn
till.

Nu ha en hel del av remissinstanserna
gått på den reservation av fru Nordgren,
som fanns vid socialvårdskommitténs
betänkande. Jag vill bara inom
parentes säga, att det är på grund av
denna reservation som motionerna och
även reservationen i andra lagutskottet
kommit till. Såväl socialstyrelsen som
riksförsäkringsanstalten och Landsorganisationen
ha nämligen tillstyrkt den
reservation som avgivits av fru Nordgren.
Även en del medlemmar av försäkringsrådet
ha intagit samma ståndpunkt.
Jag tycker, att när man har så
gott sällskap som det alla dessa remissinstanser
utgöra, så kan man känna sig
säker, att man icke yrkar på någonting
som skulle vara orättvist.

På grund av vad jag här sagt vill
jag, herr talman, yrka bifall till den
reservation, som finnes vid andra lagutskottets
utlåtande.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte fru Johansson i
Norrköping och några andra ledamöter
av utskottet reserverat mig mot utskottets
förslag, vill jag bara understryka
de synpunkter som fru Johansson
tidigare framhållit här i kammaren.
Livräntorna för de änkor det här gäller
äro fastställda på grundval av de
låga inkomster, som deras respektive
makar hade på sin tid, och i följd
härav äro livräntorna mycket låga. När
dessa änkor hade barn fingo de naturligtvis
också livräntor för dessa barn
efter motsvarande grunder. Man får betänka,
att de dragit sig fram på dessa

mycket små livräntor jämte de arbetsinkomster
de varit i stånd att åstadkomma.
När de yngre änkorna med
barn nu få förbättring, ha dessa gamla
änkor sina små livräntor kvar, under
det att deras arbetsförmåga och möjlighet
att förtjäna något är synnerligen
liten. Med hänsyn härtill ha vi ansett
rättvisan kräva, att även dessa änkor,
som utgöra en relativt liten grupp,
skola få den förbättring som enligt det
föreliggande förslaget tillkommer änka
med barn.

Kostnaderna belöpa sig visserligen till
cirka 500 000 kronor. Det är ju ett
belopp som man icke får se bort ifrån
vid en tidpunkt, när man ständigt
måste tänka på det ekonomiska läget.
Jag anser dock, herr talman, att i detta
fall bör man kunna gå med på att bevilja
det beloppet för detta ändamål.
Jag vill understryka vad fru Johansson
nyss framhöll, att det gäller en
grupp, som minskas successivt. Det blir
alltså allt färre som komma i fråga
för varje år som går.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Denna
proposition och detta förslag innebära
en mycket välbehövlig förbättring,
speciellt i fråga om de äldre olycksfallen.
Då jag till utskottets utlåtande
avgivit en blank reservation, har jag
gjort det därför, att Kungl. Maj:t har
föreslagit en efter mitt sätt att se godtycklig
gradering i fråga om ersättningar
i olika sammanhang. Av 6 §
framgår, att om man har t. ex. en invaliditet
av 75 procent, får man 100
procents tillägg, därest invaliditeten
uppkommit före den 1 januari 1920.
Har man 50 procents invaliditet från
samma tid, får man 70 procents tillägg.
Går invaliditeten ned under 50 procent,
blir tillägget bara 50 procent.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

Jag vill erinra om att när någon råkat
ut för olycksfall och invaliditeten i
detta sammanhang skall prövas, så är
det läkaren, som har hand om olycksfallet,
som prövar graden av invaliditet.
Jag tror att det är lämpligt, att man
håller sig till läkarens omdöme. I detta
sammanhang visar det sig, att man utöver
den gradering, som sker vid
olycksfallen, har en på lagstiftningens
väg skapad gradering. På så sätt menar
man, att den lägre invaliditeten skulle
få en sämre kompensation i olika avseenden.

Då jag hav den uppfattningen, att en
lag icke skall reglera dessa förhållanden
och fastställa, vilka procentsatser
som skola gälla, har jag i detta sammanhang
velat anföra en avvikande
mening. Jag har icke suttit på frågan
annat än i slutskedet och har givetvis
icke heller kommit till något yrkande.
Vad jag velat säga ifrån är, att jag hoppas,
att Kungl. Maj:t för framtiden
icke skall ordna det så, att man fråntager
läkarna den befogenhet de ha att
pröva, i vilken klass den skall placeras,
som råkat ut för olycksfall. När det
sedan gäller att kompensera sådan person
med dyrtidstillägg eller förbättringar,
bör det gälla, att man skall
följa samma procentuella skala som i
övrigt.

I fråga om 7 § har fru Johansson motiverat
den reservation, som avlämnats
av herr Sten in. fl. Jag ber att få yrka
bifall till densamma.

Fru NORDGREN: Herr talman! Fru
Johansson i Norrköping har här på ett
utomordentligt sätt motiverat varför
man icke bör göra någon åtskillnad
mellan änkor med minderåriga barn
och andra änkor, när det gäller änkelivräntorna.
.lag skulle ha kunnat nöja
mig med att helt instämma i vad hon
anförde. Men då jag inom socialvårdskommittén
kämpat ganska hårt för att

få rättvisa åt de äldre änkepensionstagarna,
vill jag tillägga några ord.

Utskottet anför på s. 11 i sitt utlåtande,
att änkelivräntan enligt 1901 års
lag uppgick till endast 120 kronor om
året. Till dessa livräntor utgå visserligen
numera tillägg, men även med
tilläggen inräknade utgör änkelivräntan
dock ej mer än 324 kronor om året för
dessa livräntetagare. Åtskilliga sådana
fall finnas fortfarande, där änkan får
endast en så blygsam livränta.

Om man gör en jämförelse mellan
dessa och de nu utgående änkelivräntorna,
som i vissa fall uppgå till 1 200
kronor och ända upp till 2 400 kronor
— beroende på tidpunkten för makens
olycksfall — måste man konstatera, att
det är ett stort svalg mellan livräntan
på 324 kronor för dem som ha det
sämst, å ena sidan, och å andra sidan
den livränta som uppgår till 2 400 kronor.
Då tycker man, att det är rimligt,
att de som haft det ekonomiskt sämst
i fråga om livräntebeloppet och som,
såsom fru Johansson nämnde, kanske
under många år uppfostrat minderåriga
barn utan ekonomiskt stöd från samhällets
sida, få sin andel av förbättringen.
Det är icke utan att jag tycker,
att man i stället följer den principen,
att de som haft det så dåligt tidigare
gärna kunna ha det lika dåligt i fortsättningen.
Det har anförts av departementschefen,
och även från andra håll,
att arbetsföra änkor utan minderåriga
barn icke sällan ha möjlighet att försörja
sig själva. Till detta uttalande ansluter
sig också utskottet.

Vad är det för försörjningsmöjligheter
som dessa iildre änkor ha? År det
icke så, att de i allmänhet äro utarbetade?
De ha i många fall haft att försörja
sina barn under en tid, då det
endast stod till buds att taga hårt och
dåligt betalt arbete, såsom tvätt, skurning
och liknande. De måste naturligtvis
känna sig mycket bittra, när det
blir eu förbättring för andra men de

C) Andra kammarens protokoll 1950. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

själva skjutas åt sidan. Denna bitterhet
delas alldeles säkert av deras vuxna
barn, som ha sett huru deras mor slitit
ocli släpat för att hålla ihop hemmet
och klara deras uppfostran.

Så bär det hänvisats till att det pågår
en utredning om änkepensionering
och att denna skulle kunna bli en ersättning
för dessa äldre änkor. Ja, i en
del fall kan detta naturligtvis låta sig
göra. Men man kan väl knappast förvänta
alltför mycket i den vägen. Vid
änkepensioneringen äro fastade vissa
bestämmelser, exempelvis alt äktenskapet
skall ha varat viss tid, att vederbörande
skall ha uppnått viss ålder vid
mannens bortgång, etc.; vissa inkomstgränser
finnas också och annat liknande.
Det är väl knappast tänkbart,
att man utan vidare vid en reformerad
änkepensionering skall kunna slopa
alla dessa bestämmelser. Och därtill är
jag inte alldeles säker på att, när man
kommer till ett avgörande i fråga om
förbättringar av änkepensioneringen,
man icke, liksom här är fallet, i främsta
rummet kommer att vilja förbättra det
för de änkor med minderåriga barn,
som uppbära det s. k. änkebidraget,
och även då är mindre benägen att
ge motsvarande förmån åt de äldre änkorna.
Då får man kanske höra samma
toner som nu, nämligen att det är änkorna
med minderåriga barn som behöva
all den hjälp de kunna få, medan
de äldre få reda sig med mindre. Jag
vill ingalunda bestrida att det förhåller
sig så i vissa fall, men jag tycker
att man också borde tänka litet på de
änkor — låt vara att de nu inte ha
några minderåriga barn — som utan
hjälp från samhället fostrat sina barn
till goda samhällsmedborgare. Jag tycker
inte att det är rättvist att göra en
alltför stor skillnad mellan de kvinnor,
som förlorat sina män genom olycksfall
tidigare, och dem som förlorat dem
senare, bara därför att detta, som det

sagts här, kommer att medföra vissa
ökade kostnader.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Utskottet
underströk vid 1948 års riksdag
angelägenheten av att vi snarast
möjligt borde åstadkomma en kompensation
åt dessa livräntetagare. Vår
grupp har tidigare vid flera riksdagar
haft anledning påtala orättvisorna i
denna lagstiftning, och jag skall inte ta
någon tid i anspråk för att upprepa
våra skäl i det avseendet. Jag nöjer mig
med att erinra om det erkännande utskottet
gör på s. 16, där det sägs, att
de ersättningar, som utgå till följd av
olycksfall i arbete, äro synnerligen små,
och nu konstaterar man, att den skäliga
kompensation, som begärdes vid 1948
års riksdag, skulle bli verklighet genom
det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Jag kan inte instämma i detta påstående,
och för egen del anser jag det
inte alls vara med verkliga förhållandet
överensstämmande. Jag vidhåller sålunda
vad jag tidigare sagt, nämligen
att den oskäliga gruppering, som finns
i denna lagstiftning, inte försvinner i
och med det förslag som här föreligger.
Vi ha emellertid varit på det klara med
att i den situation, vari vi för närvarande
befinna oss, har det inte funnits
möjlighet att motionsvägen ställa något
krav, som skulle kunna vinna gehör,
och vi ha då nöjt oss med att framställa
två yrkanden, av vilka det ena går ut
på att dessa livräntetagare skulle få
procentuella förhöjningar, som skulle
göras retroaktiva från den 1 januari
1949. Anledningen till detta vårt förslag
är närmast den, att nu gällande
lagstiftning, som ligger till grund för
det förslag som vi nu behandla, trädde
i kraft den 1 januari 1949. Denna lagändring
innebar, att de som tidigare

Onsdagen den 17 maj 1950 fm. Nr 18. 83

statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

Förordning om tillägg av

för olycksfall i arbete m. m.

haft en dålig ersättning skulle få en
ännu sämre ställning i förhållande till
dem som blivit livriintetagare efter
nämnda datum, vilka fingo en med
mellan 60 och 70 procent förhöjd ersättning,
medan de äldre som sagt inte
fingo någon förhöjning alls. Med hänsyn
härtill finna vi det skäligt att åtminstone
låta det förslag som nu föreligger
få gälla retroaktivt från den 1
januari 1950, detta speciellt med tanke
på att frågan blivit osedvanligt fördröjd.
Detta förslag står också i överensstämmelse
med socialvårdskommitténs
förslag.

Vidare ha vi i vår motion föreslagit,
att det inte skulle göras någon åtskillnad
mellan änkor, som ha livränteberättigade
barn, och änkor, som inte ha
sådana barn. Jag skulle i det avseendet
kunna instämma med de föregående
talarna, som framhållit just den stora
orättvisa man är i färd med att begå
genom att ansluta sig till det förslag,
som utskottet här lagt fram. Det är ju
riktigt som det sagts här, att detta krav
överensstämmer med en reservation
inom socialvårdskommittén, vilken
stötts av praktiskt taget alla de instanser,
som ha med denna fråga att göra,
såsom arbetarnas egen landsorganisation,
riksförsäkringsanstalten, som ju
speciellt har med olycksfallen att göra,
socialstyrelsen och vissa representanter
i försäkringsrådet. Enligt vår mening
finns det inga som helst hållbara motiv
för att beröva efterlevande maka
den rätt till tillägg, som andra livräntetagare
få. Därtill kommer att en anslutning
till utskottets hemställan innebär,
att det lilla tillägg, som man nu
föreslår skall utgå, kommer att upphöra
när barnet fyller 16 år. Man skulle
ju gärna vilja fråga vem det egentligen
är som skall ha detta tillägg, om det är
änkorna, som det här talas om, eller
om barnen skola ha det.

Utskottet säger, all skapandet av
trygghet åt änkorna enligt dess mening

bör ske på en annan väg. Jag förstår
emellertid inte varför man över huvud
taget i det här sammanhanget skall behöva
resonera om den saken här, ty
här gäller det ju ersättning för skada
som inträffat i arbetet. Riksdagen
skulle säkerligen göra dessa änkor en
mycket god tjänst, om man lät dem
slippa gå andra vägar, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
den föreliggande reservationen.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Man
måste beteckna det som i hög grad tillfredsställande
att vi nu i riksdagen
kunna komma fram till ett beslut rörande
en ganska hygglig kompensation åt
äldre livräntetagare. Jag vill i det avseendet
först påpeka, att utskottet på
det hela taget godtagit Kungl. Maj:ts
förslag och att det i utskottet endast
i fråga om några detaljer rått meningsskiljaktighet.
Emellertid torde det kunna
sägas, att den reservation, som betecknas
med 2) a), tagit till onödigt
starka uttryck, exempelvis när man
där talar om uppenbart orättfärdiga
konsekvenser, och att man såsom något
särskilt orättvist måste beteckna att
vissa gränsfall tagits till intäkt för
uppenbart orimliga konsekvenser. Jag
vill för min del erkänna, att det finns
fall där man skulle kunna säga, att behov
av kompensation förligger på sätt
som reservanterna tänkt sig, men socialvårdskommittén
har verkligen för
sin del gått ganska långt i tillmötesgående.
Den har dock ansett det synnerligen
tveksamt om man över huvud
taget skulle göra ett tillägg till sådana
livräntor, som ifrågasatts utöver de
dyrtidstillägg, som nu utgå. Man har i
utskottet beaktat detta och dessutom
tagit fasta på departementschefens uttalande,
som jag ber att få citera såsom
varande tillräcklig motivering både för
socialvårdskommittén och departementschefen:
»Visserligen kan det sä -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m.

gas att samhället ger den som har minderåriga
barn hjälp i olika former, som
ej kommer övriga medborgare till godo,
och att i enlighet härmed en änka med
minderåriga barn är tillförsäkrad vissa
förmåner, som den barnlösa änkan ej
kan göra anspråk på. Dessa förmåner
torde emellertid näppeligen täcka de
kostnader, som änkan får vidkännas
för barnen. Och obestridligt torde vara
att en arbetsför änka, som har minderåriga
barn att draga försorg om, är betydligt
sämre ställd i fråga om möjligheten
att bidraga till sin egen försörjning
än hon skulle ha varit, därest hon
ej haft barnen att tänka på.» Med hänsyn
till det anförda har departementschefen
intagit sin ståndpunkt.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att hur man än gör i sådana här fall,
råkar man förr eller senare i vissa svårigheter
när det gäller att tillgodose det
verkliga behovet; men någonstans
måste ju gränsen sättas, och därför har
den satts som utskottet nu gjort.

Trots fru Nordgrens påpekande, att
en särskild utredning tillsatts att utreda
behovet av stöd och hjälp åt änkorna,
måste man väl ändå kunna säga,
att detta stöd och denna hjälp bör kunna
lämnas genom de anordningar, som
jag förmodar att änkepensioneringskommittén
kommer att föreslå. Skulle
detta inte gå, vore det ju att beklaga.

Slutligen bör man nog också lägga
litet ekonomiska synpunkter på denna
fråga, ty 500 000 kronor äro dock en
halv miljon kronor; det är inte något
alldeles ovidkommande i det här sammanhanget.

Herr talman! Med den motivering
jag sålunda anfört för utskottets förslag
ber jag att få yrka bifall till detta.

Fru NORDGREN: Herr talman! Gentemot
herr Hagårds anförande vill jag
säga, att om man likställer dessa änkor,
som ha minderåriga barn, med de än -

kor, som inte ha sådana barn, slipper
man ju ifrån gränsfallen, tv båda få ju
då sin livränta likformigt. Den motivering
som här anförts mot likställighet
mellan änkorna härleder sig ju från
socialvårdskommittén, om jag inte missminner
mig, och har accepterats av departementschefen
och utskottet. Det är
klart att det bidrag samhället lämnar
till barnens uppfostran inte helt täcker
denna, men man måste säga, att
det är en väsentlig skillnad på denna
hjälp och den hjälp, som äldre änkor
fått. Talet om arbetsduglighet gäller
inte de äldre, tv hur arbetsduglig en
änka, som slitit för att fostra en stor
barnskara kan vara, när hon nått fram
till 55—60-årsåldern, det tror jag är
något som vi inte behöva orda mycket
om. Jag böjer mig sålunda inte för den
argumentering, som säger att dessa
äldre änkor ha större möjlighet att försörja
sig än en del yngre sådana med
minderåriga barn.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Sten in. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 38, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Sten m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 17 mai 1950 fm.

Nr 18.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
iian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av
herr Hagård, i anledning varav votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 69 ja och 120
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Sten m. fl.
avgivna reservationen.

Militärersättningsförordning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till militärersättningsförordning
in. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
be att med några ord få beledsaga det
beslut, som kammaren nu går att fatta.

Det är en ytterst viktig och för
många människor synnerligen betydelsefull
lagstiftning, som nu skall omläggas
i en ny riktning. Den nya principen
skall bli, att militärersättning, alltså
hjälp till invalider eller efterlevande
till förolyckade i militärtjänst, skall
utmätas i relation till vederbörandes
inkomster före militärtjänstgöringen,
under det att den hittillsvarande förordningen
haft till princip att vederbörande
skola få lika ersättning beräknad
efter den militära tjänstgöringen.
Detta har varit huvudregeln. Den allmänna
principen i försvaret har hittills
sålunda varit genomgående den,
att alla skola i samma ställning och för

Militärersättningsförordning m. m.

samma arbete betalas lika. Det kommer
framför allt till uttryck vid lönesättningen.

När man nu går över till en ny princip,
skulle man kunna gå så långt att
man sade, att varje värnpliktsdag medförde
ett inkomstbortfall; alltså borde
även avlöningarna differentieras och
sättas olika alltefter vederbörandes tidigare
inkomst. Så långt har man självfallet
inte gått. Jag fäster inte här något
större avseende vid den mångfald
svåra avgöranden, som uppstår när
man skall fastställa vederbörandes tidigare
inkomst. Är den nya principen
riktig, bör man också finna sig i de avsevärda
administrativa besvär som
därmed följa. Går man emellertid till
själva lagförslaget, måste man ändå sätta
frågetecken för vissa punkter. Jämför
man t. ex. en metallarbetare och en
lantarbetare, så är det mycket litet sannolikt
att en lantarbetare, hur man än
räknar hans naturainkomster, kommer
upp ens tillnärmelsevis till samma lön
som en utbildad metallarbetare. Det innebär
alltså, att om en lantarbetare blir
hundraprocentigt livsvarigt skadad,
skall han i hela sitt liv få en mindre
ersättning än den metallarbetare, som
utfört samma militära arbete, kommer
att få. Gäller det studenter och andra,
som genomgå utbildning, finns det visserligen
möjlighet att i tillämpningskungörelsen
införa normer för fastställande
av ersättningens belopp på ett
skäligt sätt, men i allmänhet kan man
säga att dessa i åldern 19 till 23 år under
sin militära utbildningstid ha mycket
låg inkomst, om de över huvud taget
ha någon inkomst alls. Säkerligen
blir det mycket svårt att rättmätigt uppskatta
deras inkomst. Eu annan svårighet
uppstår, när det gäller värnpliktiga
med egen rörelse, affärsmän, hantverkare
osv. Jag vet av gammal erfarenhet
från Stockholms familjebidragsnämnd
att det kommer att bli mycket svårt att
för denna kategori fastställa en skälig
inkomst.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m.

Antag att vi skulle få ett beredskapstillstånd,
som varar lika länge som det
vi måste genomlida 1939—1945. Då
komma många att vid slutet av en sådan
lång period få sina inkomster utmätta,
för så vitt de legat inne under
flera år, med hänsyn till den lön som
de hade för 4 eller 5 år sedan.

Jag talar nu inte om krigstid. — Det
torde framgå av propositionen, att man
menar att under krig skall denna nya
princip inte vara möjlig att hävda; då
får man gå tillbaka till något slags likhetsregel.

Det finns ytterligare ett skäl som
gör, att man kan ställa sig tveksam inför
denna lagstiftnings införande just
nu, och det är att värnpliktsåldern har
sänkts till 19 år. Man kommer alltså
längre ned i ungdomsåren än tidigare.
Vederbörande har med all sannolikhet
inte vid 19 års ålder nått den inkomst,
som kan vara karakteristisk för hans
färdighet, fallenhet och duglighet.

Jag har bara velat framhålla detta,
herr talman, för att understryka att jag
är litet förvånad över att man med så
liten tveksamhet både från myndigheternas,
regeringens och andra lagutskottets
sida har givit sig den nya lagstiftningens
principer i våld. Jag är
dock den förste att erkänna, att den
nya lagstiftningen ur andra synpunkter
erbjuder utomordentliga favörer åt de
inkallade genom att man tillerkänt dessa
större ersättningar än vad de i allmänhet
tidigare ha erhållit. Ur den synpunkten
kan det självfallet inte vara
något att invända emot det nya förslaget.
Dess principer ha dock mött tveksamhet
tidigare. Jag vill erinra om att
i försvarets personal- och upplvsningsnämnd,
där jag själv är en av ledamöterna,
voro vi alla utomordentligt tveksamma
inför denna nya princip, och i
någon mån får väl denna nämnd sägas
representera de värnpliktigas intressen.
Jag ställer mig verkligen den frågan,
huruvida det bland de inkallade själva
finns ett allmänt rättsmedvetande till

förmån för denna differentiering, om
man ute på förbanden verkligen är beredd
att frångå den likhetens grundsats
som hittills utan diskussion varit
gällande på detta område.

Jag har, herr talman, bara velat bekänna
denna min stora tveksamhet.
Med hänsyn till de stora fördelar, som
lagförslaget i övrigt bjuder, vill jag inte
gå emot det. Det har varit helt enkelt
otänkbart, så oerhört komplicerade som
dessa frågor äro, för en enskild att väcka
en motion, som å ena sidan hade
slött sig på de gamla principerna och ä
andra sidan givit de militärskadade
samma favörer som de enligt det nya
lagförslaget få. Jag vill endast uttala
den förhoppningen, att vederbörande
myndighet, när tillämpningsföreskrifter
utfärdas, gör detta på ett sådant sätt
att man ändå i största möjliga grad tillgodoser
rättvisans och likställighetens
grundsatser.

Huruvida denna lagstiftning verkligen
på allvar kommer att slå igenom,
blir väl eu fråga, som inte kommer att
avgöras i denna kammare utan i kasernerna
av den opinion, som de värnpliktiga
representera. Det kan hända
att man accepterar den nya ordningen,
och då är det desto bättre. Det kan
hända att vi om ett par år få höra ett
stort missnöje mot densamma, och då
antar jag att frågan på ena eller andra
sättet på nytt får underställas riksdagen.

Herr talman! Efter denna deklaration
vill jag sluta med att meddela, att
jag icke har något yrkande utan kommer
att rösta för detta förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budget -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

året 1950/51 till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t liade i propositionen nr
123, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 februari 1950, föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare angivna
beslut angående anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
in. m.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
måtte få utgivas under budgetåret
1950/51 enligt samma grunder som under
innevarande budgetår;

B. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 399 och II: 492 för budgetåret 1950/51
under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
3 000 000 kronor;

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete in. in.
3 350 000 kronor;

3) till Bidrag till fiskares försäkring
160 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! På grund av att kammaren nu
fattat beslut i enlighet med den reservation,
som var fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 38, kommer detta
att ha en viss inverkan på anslagsberäkningen.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändringen, att anslaget under
punkt B 1) ökas från 3 000 000 till
3 500 000 kronor.

Stensättning av vägar.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till det av herr Mårtensson
under överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för
blindas arbeten m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till oförutsedda utgifter;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1950/51 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Stensättning av vägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
a»gående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
140, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 10 mars 1950,
föreslagit riksdagen att å riksstaten för
budgetåret 1950/51 under sjätte huvudtiteln
till Stensättning av vägar anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000 kro -

Nr 18.

Onsdagen den 17 mai 1950 fn?.

Stensättning av vägar.

nor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Karl Andersson
och Gustaf Karlsson (I: 138)
och den andra inom andra kammaren
av herr Mårtensson i Uddevalla m. fl.
(II: 190), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till stensättning av
vägar för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 6 500 000 kronor,
atl avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
138 och II: 190, till Stensättning av vägar
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag''
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson. Leander, Johan Eric
Ericson, Hessclbom, Edin, Einar Persson
och Mårtensson i Uddevalla, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
liksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:138
och II: 190, till Stensättning av vägar
för budgetåret 1950/51 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är ju mycket bra, när utskottet
iakttar sparsamhet, men det kan
ifrågasättas om inte utskottet på denna
punkt har drivit sparsamheten alltför
långt.

Utskottet har i likhet med departementschefen
anfört, att någon utvidgning
av stensättningsarbetena icke bör
komma till stånd. Det är här icke fråga
om någon utvidgning av dessa ar -

beten. Utskottets förslag innebär tvärtom
en betydande minskning av anslaget
i jämförelse med tidigare år. Sedan
1935, då de statliga stensältningsarbetena
togo sin början, ha under 16 år
anvisats sammanlagt 32 miljoner eller i
medeltal 2 miljoner kronor per år till
dessa arbeten. Anslagen ha varierat med
olika belopp. Vissa år har det varit 1
miljon, vissa år 4 miljoner osv. Under
de senare åren har anslaget varit lägre.
Om jag inte missminner mig var förra
årets anslag endast formellt och omfattade
100 000 kr., beroende på att det då
fanns reservationer. Men nu äro dessa
reservationer förbrukade, och därför
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt ett fyllnadsanslag på 500 000 kr.
för fullföljande av innevarande års beläggningsarbeten.
Anslaget enligt utskottets
förslag blir således i själva verket
endast 500 000 kr. till stensättningsarbeten
för nästa budgetår. Detta är det
minsta anslag som någon gång har förekommit.
Behovet av stensättningar
har emellertid enligt min uppfattning
ökat i stället för minskat. 1946 års stenutredning
anser att stensättningsarbeten
för 3 miljoner kronor erfordras varje
år. Det kan vidare anföras, att enbart
vägförvaltningen i Göteborg har behov
av 500 000 kr. för stensättning under
nästa år. Det kan framdragas exempel
på vägsträckor som väntat på stensättning
i 10 år, och vid dessa vägsträckor
förekommer det att stenen delvis är
framkörd och ligger vid vägkanterna.

Jag tror mig kunna påstå, att de stensättningsarbeten,
som utförts under de
gångna åren — och jag förmodar att
det blir fallet även med de stensättningsarbeten,
som komma att utföras
under kommande år — ha visat sig vara
en räntabel investering, när dessa
stensättningsarbeten ha utförts och utföras
på därför lämpliga vägar. Jag
anser därför att det är att iakttaga alltför
stor sparsamhet, när, som utskottet
här förordat, man begränsar anslaget i
så stor utsträckning som nu är fallet.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

I detta sammanhang kan framhållas,
att det tillverkas gatsten enligt statsbeställningar,
som gå genom arbetsmarknadsstyrelsen,
till belopp av 2,0
miljoner kronor om året. Vad blir då
följden, om det beviljas så små anslag
till stensättningsarbeten? Följden kan
inte bli annat än att den tillverkade
stenen får läggas i lager. Jag tror att
detta icke är ett riktigt och ekonomiskt
system. Det mest lämpliga och mest
ekonomiska vore, att den sten, som tillverkas,
även kommer till användning
på de svenska vägarna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Kostnaden för upphandlingen av
gatsten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
behov går på arbetslöshetsanslaget
under femte huvudtiteln. Vi ha
här en utredning, som föreslagit rationalisering.
Det skulle bl. a. innebära,
att detta anslag överfördes till sjätte
huvudtiteln. Departementschefen har i
propositionen anfört, att det inte funnits
möjligheter att på grundval av denna
utredning lägga fram proposition till
årets riksdag. I stället har det från arbetslöshetsanslaget
upptagits 2,0 miljoner
kronor i anslag för steninköp. Tidigare
hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort framställning till Kungl.
Maj:t om ett anslag på 6,5 miljoner kronor
till stensättning. I den situation,
som nu uppstått — alltså att denna utrednings
förslag inte blivit föremål för
proposition — liar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommit med ett nytt
förslag, som begränsats till 2 miljoner
kronor, till påbörjande av nya stensättningsföretag.

Utskottet har för sin del stannat för
Kungl. Maj:ts förslag, alltså ett anslag
på 1 miljon kronor. Herr Mårtensson
förmenade, att utskottet här varit alltför
hårt i sitt sparande. Jag är väl med -

Understöd åt inrikes lufttrafik.

veten om det berättigade i herr Mårtenssons
synpunkter; det ligger onekligen
mycket i den motivering, som han
anfört till förmån för ett högre anslag.
Men, herr talman, denna begränsning
är ändå — såsom departementschefen
anfört -— betingad av ett övergångsläge.
Vi ha att emotse Kungl. Maj:ts nya förslag
om rationalisering på detta område,
och detta, skola vi hoppas, kommer
att öppna större möjligheter att
tillgodose de behov, som här föreligga.
Jag vill också hänvisa till den allmänna
begränsning, som vi måste ålägga
oss i den situation, som nu råder. Vi
åberopade detta, när det gällde anslag
under sjätte huvudtiteln. Vi ansågo oss
inte kunna gå utanför den av Kungl.
Maj:t anvisade ramen, utan vi gjorde
endast vissa omgrupperingar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan biföll.

§ 12.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående understöd åt inrikes
lufttrafik jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Kungl. Maj:t liade i propositionen nr
175, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsiirenden
för den 10 mars 1950.
föreslagit riksdagen dels att å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln till Understöd åt inrikes
lufttrafik anvisa ett anslag av 360 000
kronor, dels ock att medgiva att det
för budgetåret 1949/50 anvisade anslaget
till Understöd åt inrikes lufttrafik
måtte få användas för subventionering
av sådan trafik under kalenderåret
1950 i enlighet med vad departementschefen
förordat.

I propositionen hade förordats, att
subventioneringen av den inrikes lufttrafiken
tills vidare i princip skulle begränsas
till linjen Stockholm—Visby.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh in. fl. (I: 444) och den andra
inom andra kammaren av herrar Edberg
och Hedlund i Rådom (11:546),
i vilka hemställts, att, därest anslag
icke kunde beviljas redan i år, riksdagen
vid behandlingen av förevarandc
proposition måtte uttala, att frågan om
fortsatt uppehållande av lufttrafik på
linjen Stockholm—Sundsvall/Härnö sand—Luleå

borde upptagas till förnyad
prövning vid 1951 års riksdag,

dels ock två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wehtje m. fl. (1:445) och den
andra inom andra kammaren av herr
Braconier in. fl. (11:547), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels
all fortsatt subvention skulle utgå för
flyglinjen Malmö—Stockholm även efter
den 30 april 1950, dels ock att å
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
sjätte huvudtiteln till understöd åt
inrikes lufttrafik anvisa ett anslag med
till 610 000 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 445 och II: 547, i vad
de avsåge anslagsfrågan, till Understöd
åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 610 000 kronor;

II. att riksdagen måtte medgiva, att
det för budgetåret 1949/50 anvisade anslaget
till Understöd åt inrikes lufttrafik
finge användas för subventionering
av sådan trafik under kalenderåret
1950 i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 10 mars 1950 förordats;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:444 och 11:546 samt
1:445 och 11:547, sistnämnda bägge
motioner i vad de icke behandlats under
I., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Berling,
Leander, Johan Eric Ericson, Hesselbom,
Edin, Andrée, Einar Persson.
Mårtensson i Uddevalla, Rubbestad.
Åkerström, Petterson i Degerfors och
Henriksson, vilka ansett, att utskottet i
punkterna 1. och III. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:445 och 11:547, i vad
de avsågo anslagsfrågan, till Understöd
åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 360 000 kronor; samt

III. att motionerna 1:444 och 11:546
samt I: 445 och II: 547, sistnämnda bägge
motioner i vad de icke behandlats
under I., icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

2) av herrar O hlon, Sundelin och
Lundqvist, vilka ansett, att utskottet i
samma punkter bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:445 och 11:547, i vad

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

de avsågo anslagsfrågan, till Understöd
åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 360 000 kronor; och

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:444 och 11:546 samt
1:445 och 11:547, sistnämnda bägge
motioner i vad de icke behandlats under
I,, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att frågan om fortsatt uppehållande
av lufttrafik på linjerna Stockholm—SundsvalbHärnösand—Luleå
och
Stockholm—Malmö borde upptagas till
förnyad prövning vid 1951 års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Kammarens
ledamöter erinra sig kanske,
att när fjolårets riksdag behandlade
denna fråga om understöd åt den inrikes
lufttrafiken, så förelågo även då
olika yrkanden från utskottet. Kungl.
Maj:t hade då föreslagit att denna trafik
skulle understödjas med ett belopp
av 2,1 milj. kronor. Vi voro då några
reservanter, som menade, att riksdagen
inte borde bifalla Kungl. Maj:ts proposition
på denna punkt. När nu riksdagen
i alla fall följde Kungl. Maj:t,
sade man, att regeringen borde undersöka
detta litet närmare, verkställa en
utredning, så att man fick litet fastare
hållpunkter för en bedömning av det
berättigade i att i fortsättningen ge ett
.stöd åt den inrikes luftfarten. Denna utredning
har nu verkställts genom regeringens
försorg, och man har kommit
till samma slutsats, som vi reservanter
voro inne på redan i fjol.

Från regeringens sida har det nu
sagts, att man nog inte ur statsfinansieli
synpunkt kan finna något försvar
för alt ge så stora summor till denna
luftfart, som man beslöt i fjol. Dessutom
får man nog anse — säger regeringen
vidare - att två av de linjer, som förut
erhållit stöd, inte längre böra få sådant.
Visby linjen bör däremot, på grund av

Understöd åt inrikes lufttrafik.

särskilda omständigheter, kunna subventioneras
även i fortsättningen.

Nu ligger det så till, att utskottsmajoriteten
gått emot Kungl. Maj:ts förslag.
Vi reservanter äro emellertid —
bortsett från reservationen nr 2 — nästan
lika många, och vi anse att man
bör biträda Kungl. Maj:ts förslag. Vi
äro samtliga överens om att de pengar,
som kvarstå på fjolårets anslag, skola
få utnyttjas, vilket innebär att den inrikes
luftfarten kan upprätthållas i samma
omfattning i år fram till den 1 oktober.
Sedan skilja sig våra meningar
åt. Vi som skrivit under reservationen
nr 1 säga, att Kungl. Maj:t har rätt i
att det är ganska osäkert, huruvida det
kan anses ur statsfinansiell synpunkt
försvarligt att under de närmaste åren
upprätthålla den inrikes lufttrafiken på
speciellt luleålinjen. Beträffande malmölinjen
kan man redan nu säga, att den
inte bör ges något statsbidrag. Den bör
vara en kommersiell linje. Den synes
ju också utveckla sig mera gynnsamt,
ekonomiskt sett, än luleålinjen. Detta
framgår av det siffermaterial, som åtföljer
propositionen och delvis är redovisat
i utskottsutlåtandet.

De reservanter, som avgivit reservationen
nr 2, ha ansett att vi inte skola
anslå mera pengar än Kungl. Maj:t begärt.
Man vill dock, att Kungl. Maj:t på
nytt skall pröva frågan, om man inte
under nästa år — man tänker sig väl då
nästa kalenderår — skall kunna anslå
så mycket, som erfordras för att hålla
i gång både luleålinjen och malmölinjen.

Vi som skrivit under reservationen
nr 1 äro övertygade om att det inte är
troligt, att de ekonomiska förutsättningarna
skola föreligga redan niista år.
Vi måste tyvärr konstatera, att den optimistiska
inställning till flyget, som
efter krigets slut fanns, över huvud
taget var överdriven. Man har gjort erfarenheter
som visa, att utvecklingen
inte kan gå så snabbt framåt, som man
då hade hoppats. Trots att vi reser -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

vanter alltså hysa denna uppfattning,
ha dock även vi behov av att tro på flygets
framtid. Vi vilja emellertid inte
för den skull säga, att vi redan nu äro
framme vid ett utvecklingsskede, där
vi nått de resultat, som äro nödvändiga
för att upprätthålla ett inrikesflyg av
denna omfattning.

Bland de motiv, som dessutom bruka
anföras för upprätthållandet av ett inrikesflyg,
hör också, att ett sådant flyg
är nödvändigt för att ge ett gott underlag
åt utrikestrafiken. Detta sägs både
i utskottsutlåtandet och i reservationen
nr 2. Jag erinrade i fjol om att vi redan
vid en tidigare tidpunkt, då ABA öppnade
detta inrikesflyg, voro medvetna
om att det skulle ge betydande förluster.
Vid föredragningen i utskottets
fjärde avdelning vid den tidpunkten,
frågade vi ABA:s chef, huruvida det
var försvarligt att öppna dessa inrikeslinjer.
Han svarade, att de förluster vi
göra på dessa linjer kunde betraktas
som en förberedande kostnad för utrikestrafikens
utveckling.

Jag har hävdat det förut och gör det
även nu, att ser man frågan på detta
sätt så hör företaget självt bära kostnaderna.
I detta resonemang finns det
intet motiv som säger, att staten skall
subventionera inrikesflyget. Motiven för
riksdagens förut fattade beslut ligga uppenbarligen
på ett annat område. Man
kan säga, att visbylinjen fyller de fordringar,
som man kan ställa på den, för
att den skall få åtnjuta statsbidrag.
Norrlandslinjen fyller kanske också
fordringarna, men inte malmölinjen.
Luleålinjen skulle kunna tänkas göra
det med hänsyn till att Norrland har
sämre kommunikationer än södra Sverige.
Men vi säga, att statens bidrag
bör stå i rimlig proportion till nyttan
av att upprätthålla en sådan flyglinje.
Måste staten för varje flygresande lämna
ett bidrag, som ungefär motsvarar
kostnaderna för en resa i andra klass
mellan Stockholm och Luleå, då är man
uppe i ett för högt subventionsbelopp.

Skulle det vara en fin affär för staten
att i stället låta vederbörande fä åka
gratis i andra klass, då är subventionskravet
orimligt. Vi säga emellertid, att
vi allesammans böra tro på flygets
möjligheter. Så småningom skola vi väl
komma fram till det förhållandet, att
utrikeslinjerna skola giva så pass mycket
i överskott, att de också kunna bära
ett icke oväsentligt underskott pa dessa
inrikeslinjer — främst då kanske linjen
Stockholm—Luleå.

Man kanske skulle kunna få eu bättre
bärighet på linjen Stockholm—Luleå,
om det ordnades med möjligheter att
under färden gå ner och avlämna och
hämta ytterligare flygpassagerare. Därmed
vill jag inte ha sagt, att det med
denna anordning skulle bli avsevärt
bättre ur ekonomisk synpunkt för staten,
men för flygbolaget skulle det
sannolikt bli mera ekonomiskt, om man
hade möjlighet att gå ner och upp vid
Umeå t. ex.

När jag nu kommit in på detta, vill
jag även peka på att staten, utöver denna
direkta subvention för inrikesflyget,
även har mycket betydande utgifter för
våra flygfält. För nästa budgetår beräknas
underskottet bli 6 miljoner kronor.
Vi ha varit uppe i högre belopp
två år tidigare, och det är väl sannolikt,
att vi nödgas räkna med ungefär 6
milj. kronor för en tid framåt. Även
om vi slå ut denna summa på flygpassagerarnas
antal, kunna vi konstatera,
att statsbidraget här inte begränsar
sig till de belopp, som anges i anslutning
till frågan om stöd åt luftfarten.
Det är här också mycket betydande
utgifter, som, när de slås ut på varje
flygpassagerare, öka till ett belopp, som
blir ännu mindre försvarligt ur statsfinansiell
synpunkt.

Alla dessa synpunkter har jag velat
anföra, trots att jag är norrlänning. Jag
tror, att vi måste resonera ungefär på
följande sätt. Statens möjligheter att
subventionera på skilda områden äro
givetvis begränsade. Om vi ge ut mycket

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

pengar på ett område, få vi lov att
spara dem på ett annat, och om man
ger ut mycket pengar på detta speciella
område, kan jag inte undgå den tanken,
att det även för oss norrlänningar
kan ha vissa konsekvenser. Jag vill därför
rekommendera, att man, när man
går att subventionera i syfte att främja
Norrlands intressen, skall använda
pengarna på ett annat sätt än det som
här föreslagits av utskottets majoritet.
Vi konna finna användning för dessa
pengar på ett för vårt näringsliv och
hela folkhushållet mera gagneligt sätt
än som blir fallet om vi följa den tillfälliga
utskottsmajoriteten i denna
fråga.

Ilerr talman! Med vad jag här har
anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
finns givetvis inte någon som inte anser,
att flyget i längden skall betala sig
självt. Visserligen kan det erinras om
att vi ha många järnvägar här i landet,
som gä med förlust. Jag anser inte, att
det i längden är försvarligt att flyget
skall subventioneras, men striden kan
ju stå om det förhållande, som departementschefen
betonade vid 1948 års
riksdag, nämligen att man måste tänka
sig förluster vid en första uppbyggnadsperiod
men att det likväl på längre
sikt kan vara affärsmässigt motiverat
att upptaga sådan trafik.

Jag har motionerat i den fråga, som
framför allt gäller Stockholm—Malmöflyget.
Det är ju ett faktum, vilket också
framgår av de handlingar som vi ha
att bedöma i denna fråga, att malmöflvget
har haft eu ständig ekonomisk
förbättring. Vi äro nu nere i en subvention
av 250 000 kronor, och subventionen
på passagerarna är bara % av
summan för luleålinjen. Det oaktat har
ju just linjen Stockholm—Malmö haft
att kampa med särskilda svårigheter,
vilka bero på att Bulltofta flygplats

Understöd åt inrikes lufttrafik.

har varit i så dåligt skick. Om jag inte
har misstolkat kommunikationsministern,
har han också den uppfattningen,
att det är på tiden att någonting göres
för Bulltofta flygfält, och om man får
ett bättre flygfält där kan väl inte någon
utan vidare säga, att linjen Stockholm—Malmö
inte kommer att bära sig,
när förlusten redan nu är så pass ringa.

Om man utgår från det uttalande,
som departementschefen gjorde år 1948.
att man skall ha en uppbyggnadsperiod,
då det kan vara rimligt med en viss
förlust, frågar man sig: Är det berättigat
att nu år 1950 utan vidare avslå
ett anslag, som, om det förverkligas,
betyder, att linjen Stockholm—Malmö
skulle kunna utvecklas till den kontinentallinje,
som den var avsedd att bli
en gång? Då behöver man ju inte någon
speciell inrikeslinje, utan man kan låta
Malmö vara en mellanstation. Kopplar
man på det viset in det i hela utlandstrafiken,
finns det väl inte några kalkyler,
som säga, att denna linje skall gå
med förlust.

Dessutom vill jag erinra om att chefen
för kommunikationsdepartementet
i sitt uttalande år 1948, som finns återgivet
i propositionen, säger: »Det kan
vidare bli föremål för tvekan huru underskottet
å en flyglinje skall beräknas.
I viss mån måste nämligen kostnaderna
för inrikestrafiken betraktas som förberedelsekostnad
för utlandstrafiken.»
Om det är så, vad berättigar då plötsligt,
att man drar in detta subventionsanslag,
när man håller på att bygga
upp en linje, som med all sannolikhet
kommer att bli bärkraftig, om man får
elt bättre flygfält? Jag vill erinra om,
att avsaknaden av ett gott flygfält i
Malmö i många fall har lett till landningsförbud,
som medfört att passagerartrafiken
har blivit betydligt mindre
än den annars skulle ha varit.

Tar man hänsyn till det resultat, som
skulle ha uppstått, om statsmakterna i
tid hade beaktat de svårigheter, som
man nu allmänt erkänner äro förbund -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

na med Bulltofta flygfält, och till de uttalanden,
som statsrådet gjorde år 1948,
tycker jag inte det är fullt konsekvent
att nu utan vidare klippa av anslaget
och avskeda personal. När man sedan
skall bygga upp utlandslinjen igen,
kommer det, som också framhålles av
flera myndigheter, att betyda avsevärt
fördyrade initialkostnader. Luftfartsstyrelsen
erkänner också, att även om det
kan råda en viss tvekan om huruvida
man behöver inlandstrafiken, kan det
med hänsyn till utlandstrafiken vara
av ganska stort värde, att man bibehåller
denna linje och dessutom får ett
större flygintresse.

Jag har svårt att tänka mig, att chefen
för kommunikationsdepartementet,
när han år 1948 talade om en uppbyggnadsperiod,
avsåg, att denna skulle vara
två år och alt sedan anslaget plötsligt
skulle upphöra, trots att denna linje
dock har visat ständigt förbättrade ekonomiska
resultat, resultat som innebära
att man kan räkna med att denna linje
blir bärkraftig, när den, såsom från
början var avsett, utbyggts till utlandstrafik,
vilken ju konmier att öka den
dag t. ex. det tyska näringslivet åter
uppblomstrat.

Jag tycker, herr talman, att med hänsyn
inte minst till departementschefens
uttalande och till de uttalanden som
gjordes av statsutskottet år 1948 och
år 1949 i anslutning till denna fråga,
är det inte riktigt att så tvärt klippa
av subventionerna, utan man bör låta
denna linje arbeta under normala förhållanden;
och dessa komma att inträda,
vilket även statsutskottet säger, när
vi få det förbättrade flygfältet på Bulltofta,
som vi ju måste ha, om vi över
huvud taget skola kunna få ett bärkraftigt
flyg.

Herr talman! På grund av de skäl jag
har framfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det finns i propositionen ett ut -

talande av departementschefen, som jag
nog tycker borde kunna göras till föremål
för en kort kommentar. Han understryker,
som det heter, »angelägenheten
av att plötsliga omkastningar i
luftfartspolitiken undvikas». Jag delar,
herr talman, denna departementschefens
uppfattning. Även jag är av den
meningen, att det vore olyckligt, om
man i detta sammanhang inaugurerade
en sådan politik, som skulle leda till
plötsliga omkastningar i vår luftfartspolitik.

Men, mina damer och herrar, vad är
det nu departementschefen rekommenderar
riksdagen att besluta? Såvitt jag
kan förstå, är det inte någonting annat
än en sådan där plötslig omkastning i
vår luftfartspolitik, för vilken han i ett
annat sammanhang bestämt har varnat.
Innebörden i det beslut, som han rekommenderar
riksdagen att antaga, är
ju, att vi skola nära nog fullständigt avveckla
den vid fjolårets riksdag beslutade
subventioneringen av de inhemska
flyglinjerna. Det är den verkliga innebörden
av propositionens förslag i denna
del.

Vidare föres från reservanternas sida
ett resonemang, som jag har en smula
svårt att följa. Det understrykes, att
man vid en senare tidpunkt skulle kunna
tänkas återupptaga trafiken, exempelvis
på malmölinjen, därest ett bättre
trafikunderlag då framkommit och förhållandena
i övrigt blivit annorlunda.
Detta låter naturligtvis säga sig, men
rätt mycket beror nog på hur långt detta
uppehåll blir. Om jag inte hörde fel,
antydde den ärade talesmannen för reservanterna,
herr Åkerström, att enligt
hans mening måste man räkna med ett
mycket långt uppehåll, innan trafiken
eventuellt kunde återupptagas. Förhåller
det sig så, blir jag ännu mera betänksam
mot att följa departementschefens
linje, ty då skulle ju en väsentlig
del av det arbete, som redan nu har
nedlagts på malmölinjen, vara bortkastat.
De kostnader, som skulle erfordras

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

för att åter sätta företaget på fötter,
bleve i följd därav högst ansenliga.

Jag skulle vilja fråga herr Åkerström,
som jag nu ser framför mig, hur han
har tänkt sig att man skulle förfara med
personalfrågan. Det blir förmodligen
inte så lätt att efter ett längre uppehåll
få tillbaka den personal, som nu är väl
trimmad för sina uppgifter, som har
arbetat på Bulltofta i många år och kan
trafiken utan och innan. Då måste man
utbilda ny personal, vilket tar sin tid
och kommer att kosta ganska mycket
pengar.

Departementschefen gör även ett annat
uttalande, som jag skulle vilja fästa
uppmärksamheten på. Han anser, att
malmölinjens trafik bör bedömas uteslutande
ur kommersiella synpunkter.
Jag delar departementschefens åsikt
även i detta hänseende, men jag beklagar
bara, att han från den utgångspunkten
kommer fram till en uppfattning
som, i varje fall enligt min mening,
inte riktigt korresponderar med
den uppfattning, åt vilken han tidigare
givit uttryck. .lag har en känsla av att
departementschefen ganska mycket har
fäst sig vid den ståndpunkt till frågan,
som intagits av statskontoret, vilket ju
ställer sig synnerligen avvisande. Det
har funnit det mycket tvivelaktigt, om
uppehållandet av de inrikes flyglinjerna,
särskilt til! Göteborg och Malmö,
kunde vara av större betydelse för näringslivet.
Ämbetsverket anser det böra
»allvarligen övervägas, om ej inrikestrafiken
helt bör nedläggas i avvaktan
på att förhållandena så ändras, att det
blir möjligt att med bättre ekonomiskt
utbyte återupptaga verksamheten».

Den kommersiella synpunkten, ja ...
Är det så alldeles uteslutet, att malmölinjen
även vid ett strängt affärsmässigt
bedömande kan komma att bära
sig? Såvitt jag förstår, måste det material,
som företetts i våra handlingar, peka
på en utveckling, som skulle kunna leda
till att linjen som sådan bär sig. Besul -

Understöd åt inrikes lufttrafik.

tatet på malmölinjen har ju undan för
undan förbättrats, och av den statistik,
som finnes angiven på sidan 4 i utskottets
utlåtande, framgår ju, hurusom
passagerarsiffrorna äro stadda i stegring,
och subventionen per passagerare
har minskats betydligt. Jag vill fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att subventionen för år 1950 inte är
beräknad till mer än hälften av vad
den var år 1949. Jag vågar verkligen
ifrågasätta, om det även rent affärsmässigt
sett kan vara klokt att nedlägga
verksamheten, när utvecklingen tenderar
att gå i den riktningen.

Nu har det ju redan av herr Braconier
alldeles riktigt understrukits, att
det här rör sig om en temporär historia.
Understödet till malmölinjen behövs,
såvitt man kan se, inte längre än
till den tidpunkt, då den planerade nya
flygplatsen med permanenta start- och
landningsbanor kommer till stånd. Luftfartsstvrelsen
har ju, såvitt man vet, i
princip fattat sitt beslut härvidlag, och
det som erfordras är ett förslag till riksdagen.
När Bulltofta får dessa nya permanenta
landningsbanor., bli förhållandena
annorlunda. Då kan man taga
emot en trafik av en helt annan storleksordning
än nu, och då talar ju allting
för att inkomster och utgifter komma
att gå ihop.

Till slut skulle kanske ytterligare cn
synpunkt kunna anföras. Vi få dock,
när vi gå att fatta ståndpunkt i denna
fråga, inte glömma bort allt det arbete,
som har nedlagts just på denna flygplats.
Vi få inte glömma, att Bulltofta
var den första civila flygplatsen. Vi få
inte glömma det pionjärarbete, som utförts
där. Bulltofta har, kan man siiga,
brutit mark för det svenska civilflyget.

Jag tycker, herr talman, att det vore
att ganska illa löna detta pionjärarbete,
om kamrarna nu sade nej till denna,
som jag tycker, ganska blygsamma anhållan
om ett tillfälligt understöd till
flyglinjen Malmö —Stockholm.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Utskottets förslag har redan fått
understöd av tvenne talare här i debatten.
Under sådana förhållanden kan jag
fatta mig kort. Jag vill likväl i någon
mån redogöra för utskottets inställning
och motivering i den nu föreliggande
frågan.

Herr Åkerström erinrade om läget i
fjol. Då förelåg en proposition på ett
anslag på 2,1 miljoner kronor till subvention
av flygtrafiken. Riksdagen beviljade
detta anslag. I propositionen
fanns också ett uttalande om att en utredning
skulle företagas i denna fråga.
Till detta uttalande anslöt sig riksdagen.
Denna utredning har nu skett. Därvid
har Aktiebolaget Aerotransport —
ABA — gjort en framställning. I denna
hänvisar ABA till sin principiella uppfattning
om dessa aktuella flyglinjer.
Det sägs där, att såväl luleålinjen som
visbylinjen har karaktären av kulturlinjer
och att det föreligger ett speciellt
intresse av att söka upprätthålla dem.

ABA menar också, att malmölinjen
med hänsyn till den förbättring som
har inträtt kan komma i fråga för subventioner.
Däremot har man med hänvisning
till gjorda erfarenheter ansett
sig kunna nedlägga den särskilda linjen
Stockholm—Göteborg.

ABA har i sin framställning redogjort
för de kostnader, som kunna uppstå
vid skilda alternativ av subvention.
Det dyrbaraste alternativet skulle betinga
en utgift för staten på 1,5 miljoner
kronor. Man kan här göra en jämförelse
mellan de subventionsbelopp, som
riksdagen beslöt i fjol, och dem, som ABA
nu redovisat i sin beräkning. I fjol var
det 2,1 miljoner kronor. Av dessa pengar
ha något under 1,8 miljoner kronor
förbrukats. Enligt denna framställning
skulle vi få en flygtrafik Visby—Luleå

—Malmö-linjerna med en subvention
av 1,5 miljoner kronor. Därtill kommer
att vid de underhandlingar, som förts
mellan ABA och departementet, har
man från ABA:s sida anfört, att man
kan räkna med att nedbringa subventionen
till 1 miljon kronor för år 1951.
Det är alltså, herr talman, en klar tendens
till minskning av subventionerna,
som är önskvärd och som tyder på att
vi b a rätt att räkna med att så småningom
kunna få en inrikes lufttrafik
utan subventioner i någon avsevärd omfattning.

Jag skall här inte gå in på departementschefens
resonemang. Han kommer
likväl till den slutsatsen, att subventionsanslaget
nu bör stanna vid 360 000
kronor, och det gäller då anslag til!
visbylinjen. I anslutning till propositionen
ha ett par motioner framförts.
Den ena avser norrlandsflyget, och den
andra anknyter till frågan om linjen
Stockholm—Malmö.

Vi ha i vårt utlåtande beträffande
norrlandsflyget pekat på att riksdagen
principiellt har intagit den ståndpunkten,
att det kan vara skäligt att bevilja
anslag till kulturlinjerna. Det är således
inte någon nyhet, om man nu anser,
att detta bör ske i fortsättningen, och
det gäller i viss mån visbylinjen. Vi
ha dock kommit till den slutsatsen, att
vi på grund av det statsfinansiella läget
inte nu kunna gå med på att yrka
ett direkt anslag för detta ändamål,
men vi ville ha en välvillig skrivning,
och vi ha därför i utlåtandet sagt, att vi
finna »starka skäl tala för att frågan om
luleålinjens fortsatta bibehållande upptages
till förnyad prövning i samband
med det förslag i ämnet som Kungl.
Maj:t må framlägga till nästa års riksdag».
Vi ha också sagt, att ett uttalande
från riksdagens sida i denna riktning
innebär ett stöd åt ABA:s strävanden
att i möjligaste mån förbättra
underlaget för den inrikes lufttrafiken.

I detta sammanhang vill jag erinra
om förhållandena i Norge och Finland.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Såväl i Norge som i Finland bedrives
mycket omfattande lufttrafik, från de
sydligaste delarna ända upp till de
nordligaste. .lag har inte tillgång till
några uppgifter i fråga om trafikens
omfattning, flyglinjernas antal o. s. v.
i Norge, men däremot har jag en uppgift
från Finland. Finland har inte
mindre än 5 flyglinjer, däribland en
linje Helsingfors—Tammerfors—Vasa—■
Kemi, som under sommarmånaderna
har anslutning till Rovaniemi. Det kan
vara av intresse att höra hur detta finansieras.
Jag vill erinra om att de bolag,
som sköta trafiken, inte ha några
egna plan, utan de arrendera plan av
staten, men på mycket gynnsamma arrendevillkor.

Vidare är det så, att dessa bolag för
år 1950 befriats från erläggandet av
trafikavgifter för inrikes trafik samt
beviljats restitution av tullavgifter och
omsättningsskatt på för inrikes trafik
förbrukad bensin, och man räknar med
att denna befrielse från trafikavgifter
betyder en besparing för bolaget på 7
å 8 miljoner finska mark om året.

Även i Norge utgå betydande subventioner
till flyget, som jag nyss talade
om, och det drives där även under sommarmånaderna.

Man kan också anlägga den synpunkten,
att det inte minst i syfte att främja
turistintresset kan vara motiverat att
söka uppehålla flygtrafiken på Norrland.

Såväl herr Braconier som herr Hagberg
i Malmö har ingående uppehållit
sig vid Bulltofta flygfält, och man kan
säga, att det intager en nyckelposition,
när det gäller frågan om flyget Stockholm—Malmö.
Jag har här en PM angående
Bulltofta flygplats. Den innehåller
många verkligt intressanta saker.
Bland annat namnes där, att flygplatsen
öppnades den 1 juli 1924. Det var Sveriges
största flygplats och infartsport för
flygtrafiken till Sverige ända fram till
år 1935, då Bromma flygfält kom till.
I slutet finns en tabell, som visar, att

Understöd åt inrikes lufttrafik.

medan Bulltofta en gång låg i täten har
det nu kommit ned på jumboplaceringen,
och förhållandena vid flygplatsen
äro sådana, att man inte är i stånd att
låta flygplan av någon kapacitet landa
där, vilket som man förstår medför stora
svårigheter.

Som herr Hagberg i Malmö nämnde,
pågå förhandlingar mellan staten och
Malmö stad angående Bulltofta, och vi
ha i vårt utlåtande kraftigt understrukit
en önskan om att dessa förhandlingar
snarast möjligt måtte leda till resultat,
så att vi få en moderniserad och
verkligt lämplig flygplats där. Det är
uppenbart, att om vi få det, kan man
avveckla den särskilda linjen Stockholm—Malmö.
Den blir då ett led i den
kontinentala linjen, och då föreställer
jag mig, herr talman, att man inte längre
behöver räkna med några subventioner
för den linjen.

Vi ha även en del andra synpunkter
i vårt utlåtande, som emellertid ha citerats
av tidigare talare och som jag
därför inte skall upprepa, men jag vill
nog understryka vad som sagts om att
det knappast kan förebringas några
starka skäl för ett nästan fullständigt
avvecklande av subventionsförfarandet.

Man bör därvid inte glömma, att om
man lägger ned en linje och sedan skall
bygga upp den igen innebär det ytterligt
stora initialkostnader. Vi ha också
anfört, att vi förutsätta, att denna fråga
underkastas ny prövning och att man
försöker komma till klarhet om huruvida
man inte kan få en sådan plan för
subventionernas successiva avveckling,
som här förut har omnämnts.

Herr talman! Jag skall inte upptaga
tiden längre, utan jag ber att i anslutning
till vad jag här har sagt få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Huss och
Chvistenson i Malmö.

Herr SEVERIN: Herr talman! Mot
subventioner till flyget brukar anföras,

7 — Andra kammarens protokoll 1050. Nr IS.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

att detta är ett så exklusivt trafikmedel.
Det frekventeras av ett sådant fåtal av
nationens medlemmar, att det är för
mycket med så dryga subventioner från
staten, som exempelvis ha angivits här
i utlåtandet.

Jag vill inte påstå, att flyget är ett
trafikmedel, som användes av de stora
massorna. Icke dess mindre räknar man
i hela världen med omkring 25 milj.
flygresor om året, varav cirka 400 000
komma på SAS. Flyget befinner sig
ännu i sin barndom och kan naturligtvis
utvecklas. Det har i alla händelser
utvecklats kraftigt under den tid det
existerat, och det är inte något i och
för sig ovanligt, att ett nytt trafikmedel
subventioneras av staten. Så har
t. ex. varit fallet med järnvägar här i
landet. Jag misstänker, att om inte staten
hade subventionerat järnvägarna till
Norrland skulle vi ännu i dag inte ha
några, ty något privatkapital skulle sannolikt
inte ha vågat sig på affären,
annat än möjligen i fråga om malmbanan.

Även vissa av våra fartygslinjer skulle
kanske inte ha kommit till stånd utan
statliga subventioner.

Ibland kan det röra sig om belopp,
som privatpersoner inte ha råd att
satsa, även om de tro på trafikmedlets
utveckling. Jag vill emellertid erinra
om att vårt transatlantiska flyg startades
med privatkapital. Detta gjorde naturligtvis
betydande förluster, men för
närvarande befinner sig den transatlantiska
flygtrafiken på en nivå, där
den helt och hållet betalar de rörliga
kostnaderna, lämnar medel till avskrivning
och dessutom en liten summa till
avbetalning på den förlust, som gjordes
i början, d. v. s. initialförlusterna.
Dessa ha bokförts och betraktats som
en investering, som så småningom skulle
intjänas.

Också flyget på Europa går delvis
med vinst, även om det inte är alla linjer,
som bära sig. Parisflyget har t. ex.
sedan länge lämnat överskott, medan

londonflyget inte har gjort det, uppenbarligen
beroende på att där satts in
mycket större tonnage. Varje dag flyger
ett plan från Stockholm, ett från
Köpenhamn och ett från Oslo till London,
medan det från alla dessa tre städer
endast går ett till Paris.

Utvecklingen har således gått framåt,
och flygfrekvensen har ökat. Det är naturligtvis
riktigt, som herr Åkerström
säger, att om vi anslå 250 000 kronor
till subvention av flyget få vi draga in
på något annat. Pengar som användas
till en sak kunna givetvis inte användas
till något annat. Jag är fullt ense
med herr Åkerström om denna sak,
men med denna invändning kan man i
grund och botten avvisa nästan vilken
investering som helst. Pengar som användas
till en investering kunna inte
användas till konsumtion, och här ifrågavarande
subvention måste man betrakta
som en investering såtillvida, att
man har anledning förvänta, att flyget
skall kunna bära sig självt så småningom.

Flyget subventioneras i alla länder,
och Sverige är ett av de länder som ha
kommit billigast undan. Våra subventioner
äro i grund och botten bara
en bagatell jämförda med dem som
t. ex. Storbritannien betalar, men detta
land uppehåller flyget dels därför att
det anser, att detsamma har värden
som det inte vill försaka, och dels därför
att man hoppas, att flyget så småningom
skall kunna bära sig självt.
Utan subventioner skulle det krympa
ihop, och utvecklingen skulle gå avsevärt
långsammare.

Om man nu lägger ned inrikesflyget,
skall man inte tro, att det blir för en
kort tid. Jag är tvärtom rädd för att
det blir en ganska lång tid, ty nedläggandet
och återupptagandet komma att
kosta ytterligare summor. Om man nu
räknar med eu subvention på 250 000
kronor, är det alldeles säkert, att om
malmölinjen lägges ned och sedan skall
återupptagas räcker det inte med

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

250 000 kronor, utan man får öka till
500 000 kronor och kanske ännu mer.
Detta kommer sannolikt att verka avskräckande,
varför man har anledning
frukta, att linjen inte kommer att upptagas
så snart igen.

Ehuru jag livligt beaktar vad herr
Åkerström sade om att vi ha ont om
pengar och att pengar som användas
till en sak inte kunna användas till en
annan, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag med den motiveringen,
att detta är att betrakta som en investering,
som så småningom kommer att
betala sig själv.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall delvis gå med på herr Braconiers
yttrande om att statsmakterna ha försummat
att iordningställa Bulltofta
flygfält och att detta är till stort men
för trafiken där, men jag vill å andra
sidan erinra om att orsaken till att förhandlingarna
ha fördröjts och att resultat
inte uppnåtts till stor del ligger
däri att det inte har varit möjligt att
få en samstämmig uppfattning mellan
de statliga myndigheterna och kommunalmännen
i Malmö om vad som skall
komma på stadens resp. statens del.
Jag tror, att Malmös kommunalmän inte
helt kunna fritagas från orsaken till
dröjsmålet på denna punkt. Jag vill
emellertid säga, att jag tror, att förhandlingarna
nu ha kommit in i det
skedet, att man kan vänta en snar lösning
av dessa svårigheter och att Bulltofta
flygfält kan ställas i ordning så
snart arbetsförhållandena medge det.
Det är framför allt hårdgöring av banorna,
som är av väsentlig betydelse
för landningar utan skada på maskiner
och redskap, när det är ogynnsam väderlek
eller ogynnsamma markförhållanden.

Jag ville emellertid även säga en annan
sak i samband med detta, nämligen
att jag tror, att vår metod att subventionera
flyget är mycket irrationell.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag är i princip liksom herr Severin av
den uppfattningen, att flyget måste subventioneras
under en uppbyggnadsperiod
och att det kommer att subventioneras,
ty det är alldeles uteslutet,
att en nation som Sverige skulle uraktlåta
att upparbeta detta trafikmedel.
Men om vi nu varje år köpslå om summorna
för subventioneringen, kommer
det att i hög grad försvåra flygbolagens
möjligheter att planera flygtrafiken och
göra den ekonomiskt inbringande. Luftfartsstyrelsen
har därför i sitt yttrande
framhållit, att man nu bör göra klart
för sig, att flyget måste subventioneras
under en viss tidsperiod. Styrelsen har
därför ifrågasatt uppgörandet av en
femårsplan, varvid man meddelar bolagen,
att under denna period måste
man försöka driva upp den kommersiella
sidan av verksamheten på ett sådant
sätt, att flyget därefter kan bära
sig självt. Vidare skulle man då inte
heller basera subventionerna på en på
förhand fixerad summa, utan man
skulle lägga driftsresultatet till grund
för desamma.

Jag tror, att om vi vilja nå ett gott
resultat måste vi i stort sett gå in för
en sådan linje. Genom årliga nedsättningar
av subventionerna med t. ex.
20 procent skulle vi efter en femårsperiod
kunna komma fram till ett fullt
bärigt inrikes flyg. Det tror jag är ett
mål, som vi måste sträva efter, och
riksdagen kan näppeligen komma ifrån
att medverka till en sådan ordning.

Jag vill nu särskilt beklaga, att subventionerna
äro så nätt tilltagna, att
man kan riskera, att luleålinjen inte kan
upprätthållas. Visserligen har utskottet
skrivit, att det hoppas att detta skall
vara möjligt, och jag hoppas livligt detsamma,
men jag vill framhålla, att man
i andra länder strävar efter att få sammanhängande
flyglinjer genom hela
landet. Norge upprätthåller en kustlinje
med mycket höga subventioner,
och jag tycker, att det skulle vara en
hederssak för Sverige att få en direkt

100

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

linje från Malmö till Luleå, genom hela
landet således, och jag tror, att i längden
kommer detta att vara en av de
viktigaste och mest grundläggande förutsättningarna
för ett ekonomiskt bärigt
inrikes flyg.

Jag har velat framföra dessa allmänna
synpunkter, ty jag tror att vi måste
taga itu med detta problem från helt
nya, mera vidsynta och rationella utgångspunkter.

Jag ber, herr talman, att i den nuvarande
situationen få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Herr
Hagberg i Malmö frågade, vad vi skola
göra med den personal, som blir överflödig,
om vi följa Kungl. Maj :t och
reservanterna. Han avsåg därmed markpersonalen.

För egen del tror jag inte, att vi behöva
hysa några bekymmer därvidlag.
Det är inte så särskilt svårt att nyanskaffa
markpersonal, om vi efter
några år vilja utvidga verksamheten.

Men herr Hagberg i Malmö sade också
något, som jag uppfattade som så,
att malmölinjen var på väg att bära sig
själv. Då vill jag säga till styrelsen för
ifrågavarande flygföretag, att om den
bedömer läget så, bör den kunna taga
denna förlust med den motiveringen,
att företaget som sådant bör ge ut
dessa kostnader såsom en förberedelse
till utrikesflyget. När vi reservanter
säga, att det inte skall ges någon subvention,
mena vi inte, att bolagsstyrelsen
skulle vara förhindrad att upprätthålla
trafik på denna linje. Komma
vederbörande till den slutsatsen, att
förlusten på malmölinjen är så ringa,
att de ändå böra upprätthålla den, är
det någonting, som riksdagen inte har
anledning att lägga sig i.

Om jag inte hörde fel, talade fjärde
avdelningens ärade ordförande om kulturlinjer
i detta sammanhang. Det är
förvånansvärt, att detta önskemål att

främja en kulturlinje med flyget utmynnar
i att man kan tänka sig ett
nedläggande av luleålinjen, medan man
vill ge subventioner, så att malmölinjen
inte ens övergångsvis behöver nedläggas.
Om utskottets majoritet hade menat
allvar på den punkten, hade det
nog varit rimligare att upprätthålla
förbindelsen med Luleå och säga, att
vederbörande i Malmö få klara sig
själva. De representera nog så mycket
kultur, att de inte behöva hjälpas upp
på det nämnda sättet.

Avdelningens ordförande anförde
exempel från Norge och Finland. Enligt
mitt sätt att se äro dessa exempel
jämförliga med flyglinjen till Gotland,
som vi reservanter också äro med om
att understödja. De nämnda flyglinjerna
i Finland och Norge upprätthållas endast
en kortare tid under sommaren
och gå till orter, som sakna järnväg.
Det är alltså inte något särskilt märkvärdigt
med att de subventioneras. Vi
kunna därvidlag mäta oss med både
Finland och Norge.

Vidare sade herr Sundström, att det
är alldeles självklart att vårt inrikesflyg
måste subventioneras, och herr Severin
var inne på samma tankegång.
Båda ansågo, att en dylik subvention
kunde betraktas som en kapitalinvestering
på lång sikt, som borde kunna
ge god utdelning för vårt folkhushåll.
Men både herr Severin och herr Sundström
i Skövde känna ju till att en
dylik långsiktig plan har varit uppe
till diskussion vid de förhandlingar,
som Kungl. Maj :t har fört med styrelsen
för ifrågavarande flygbolag. Man har
därvid frågat styrelsen: »Om staten

anslår så och så mycket pengar till stöd
åt inrikesflyget, är man då inom styrelsen
beredd att i framtiden, när företaget
går ihop ekonomiskt och ger
överskott, betala tillbaka dessa subventionsmedel?»
Styrelsen har dock inte
velat vara med på en sådan tingens
ordning.

Man har då frågat om flygbolaget

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

101

velat nöja sig med en miljon kronor år
1951 och en halv miljon kronor år 1952,
men vederbörande ha inte vågat vara
så optimistiska beträffande förutsättningarna
för inrikesflygets utveckling,
att de kunnat svara ja på den frågan
heller.

Jag delar emellertid åsikten att staten
bör ge flyget sitt stöd, och det gör
den såsom hälftendelägare i flygföretaget,
vilket hör få driva sin verksamhet
med risk för icke oväsentliga förluster
under en tid framåt, som man
gärna må kalla för en övergångstid.
Detta innebär, att staten får vara med
och bära lika stor andel av förlusten
som de enskilda kapitalägarna i företaget.
De som icke vilja vara med om
denna anordning mena nu, att så hänsynslös
får man inte vara mot kapitalägarsidan
i företaget. Den skall inte
lida några förluster. Staten skall ensam
stå för dessa. Vi kunna inte följa herrarna
i detta resonemang.

Jag har redan varit inne på att även
om staten inte som delägare i bolaget
får vidkännas förluster, så får staten
ändå räkna med betydande utgifter till
stöd åt flyget i form av förluster på
flygplatserna.

Frågan om förberedelserna för utrikesflyget
har här vidrörts, även om
den inte har markerats så särskilt
starkt. Jag hör där till dem, som ha
uppfattat den saken så, att avgörande
för frågan huruvida Sverige skall få ha
koncession på utrikes flyglinjer inte
beror av i vilken omfattning vi upprätthålla
inrikesflyget utan av i vilken omfattning
Sverige representeras i det
flygunderlag, som man här har att
räkna med. Hur många på dessa utrikes
flyglinjer är det som flyga från eller
till Sverige? Det är det som är det avgörande.
Här kan man ju för all del
säga, att antalet sådana flygpassagerare
ökar i samma män som vi göra svenska
folket flygsinnat. Den saken skall inte
bestridas. Men då äro vi återigen tillbaka
till vad jag tidigare har betonat,

Understöd åt inrikes lufttrafik.

nämligen att vi här ha att göra med
en kostnad för förberedelserna för utrikesflyget,
som sålunda skall bäras av
flygföretaget. Om det sedan visar sig
att pengarna inte räcka till och likviditeten
blir sämre, så få vi räkna med
att flygbolagets talesmän komma till
riksdagen och säga, att de vilja ha mera
pengar till företagets drift samt att staten
skall satsa så och så mycket pengar
och de enskilda intressenterna i företaget
lika stort belopp. Det finner jag
vara en bättre ordning än den, som utskottets
majoritet här har föreslagit.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Åkerström
vände sig emot den delen av mitt anförande,
som gällde personaldetaljen,
och tycktes förmena, att även om det
skulle bli ett ganska långvarigt uppehåll
i den inrikes flygtrafiken på
Malmö, så skulle det ändå inte stöta
på några större svårigheter ur personalsynpunkt
att åter sätta i gång verksamheten.
Jag tror, att herr Åkerström
därvidlag inte har alldeles riktiga informationer,
ty det är ju uppenbart att
därest flyglinjen nedlägges, inträder
en viss avgång av såväl flygande personal
som markpersonal. Om vi hålla
oss till markpersonalen, som herr Åkerström
synes mest intresserad av, vill
jag påpeka, att det inte är så enkelt att
på några veckor utbilda markpersonalen
på en flygplats. Herr Åkerström
kan bara tänka över vad det kostar och
vad det innebär av arbete att utbilda
meteorologer. Dem kan man inte utan
vidare sätta på deras betydelsefulla
poster. De kostnader, som äro nedlagda
på utbildningen av sådan fackpersonal,
äro bortkastade, därest vi göra ett
långt uppehåll och sedan komma i den
situationen, att vi ånyo behöva utbilda
dylik personal.

Vad sedan lönsamheten beträffar vill
jag understryka vad departementschefen
själv har sagt, nämligen att utveck -

102

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

lingen har varit ganska gynnsam. Departementschefen
framhåller nämligen,
enligt vad som refereras på s. 5 i utskottets
förevarande utlåtande: »Detta
innnebär» — statsrådet syftar på den
föreliggande statistiken — »för luleålinjens
del en obetydlig minskning
jämfört med 1949, medan bet3rdande
sänkningar av subventionsbeloppen per
passagerare beräknas inträda på malmöoch
visbylinjerna.»

I ett annat sammanhang framhåller
departementschefen följande: »En närmare
granskning av uppgifterna i sammanställningen
visar, att malmö- och
visbylinjerna utvecklats relativt gynnsamt.
»

När läget nu är detta, ifrågasätter
jag verkligen huruvida det inte vore en
åtgärd av klok sparsamhet att riksdagen
ställde det belopp till förfogande, som
det här är fråga om, och därigenom
möjliggjorde en fortsättning av denna
utveckling, som departementschefen
själv betecknar som relativt gynnsam.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande den mera
kvalificerade personal, som skall nyttjas
på flygplatserna, tror jag att man
skulle kunna ordna med sysselsättning
för den under mellantiden. Sedan kan
den återanställas igen i mån av behov.

Jag påpekade dessutom, att om man
som herr Hagberg i Malmö tror, att
flyglinjen Malmö—Stockholm är på väg
att gå ihop ekonomiskt, så bör man
också räkna med att styrelsen själv anser
det vara lämpligt att hålla i gång
linjen utan att göra detta beroende av
250 000 kronor ur statskassan.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten med många ord.
Jag kan i stort sett instämma i de synpunkter
herr Sundström gjorde sig till

talesman för. Jag tror nämligen i likhet
med herr Sundström, att vi måste
komma bort från det nuvarande systemet
att köpslå om subventioner år
efter år för att i stället låta flyget få
det arbetslugn det behöver. Men för att
inte bullret från Bulltofta helt skall
överrösta allt annat skall jag be att få
säga några ord om den motion, som
herr Hedlund i Rådom och jag väckt
i denna kammare.

Vi ha i denna motion yrkat, att riksdagen
skall besluta att beträffande norrlandslinjen
ta upp frågan till realbehandling
redan nästa år. Jag tror att
det finns mycket starka skäl för en
sådan ståndpunkt. Det dåliga resultat,
som norrlandslinjen har visat, beror
i vart fall i viss utsträckning på en del
ogynnsamma faktorer, på strejken 1948
och på hangarbranden 1949 och därav
betingade avbrott i verksamheten. Dessutom
beror det, såvitt jag kan förstå,
på att man inte har blindlandningssystem
på flygfälten i Sundsvall, Härnösand
och Luleå. Luftfartsstyrelsen har
dock, såvitt jag har mig bekant, redan
sådana blindlandningssystem reserverade.
De skulle möjliggöra landning
under lägre molnhöjd och alltså kunna
medverka till en starkare frekvens och
större säkerhet i trafiken.

Jag tror att det är riktigt, när man
hävdar, att norrlandslinjen är en kulturlinje,
som i viss mån kan jämföras
med visbylinjen. Vad det betyder att
ha en snabbförbindelse mellan övre
Norrland och Skåne, vilket herr Sundström
talade om, kanske man får en
uppfattning om, när man tänker på att
det dock rör sig om samma avstånd
som från Stockholm till London eller
från Malmö till Paris. Med all respekt
för den komfort och snabbhet, som statens
järnvägar bjuda, måste man dock
säga, att det bör finnas plats för en
flygförbindelse på ett sådant avstånd.

Det är klart att man, även om det
gäller en kulturlinje, måste anlägga
kommersiella synpunkter. På den punk -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

103

ten har jag ingen annan uppfattning
än den kommunikationsministern hävdat
i sin proposition. Det kan naturligtvis
inte vara riktigt att uppehålla en
subvention av nuvarande storleksordning
ad calendas graecas. Frågan är
vilka möjligheter norrlandslinjen har
att förbättra resultatet av driften. Det
är naturligtvis mycket svårt att yttra
sig om det, men jag ber damerna och
herrarna att observera, att norrlandslinjen
befinner sig i en uppbyggnadsperiod,
där man bör få pröva sig fram
till det lämpliga systemet. Det finns en
rad faktorer, som peka på att det finns
alla skäl för riksdagen att hålla frågan
om norrlandslinjen öppen för behandling
redan nästa år.

För ett par dagar sedan företogs en
omläggning av tidtabellen, som bl. a.,
medförde, att man fått direktflyg till
Luleå, med vilket man kan lämna Stockholm
kl. 9.40 på morgonen och nå Luleå
kl. 12.40. Det står i direkt förbindelse
med tåglägenheterna på riksgränsbanan,
vilket medför att man kan nå Kiruna
kl. 18 samma dag. Omvänt kan man, om
man reser från Kiruna nå Stockholm
på 8‘A timmar, Malmö på 11 timmar
och Paris på 15V2 timmar. Det är möjligt
att denna linje, innan den hunnit stadga
sig, har större värde för turisttrafiken
än ur kommersiell synpunkt, men jag
tror inte, att man får bortse från de
ekonomiska värden turisttrafiken kan
tillföra vårt land.

Det är alldeles påtagligt, att denna
omläggning av norrlandstrafiken redan
har utövat en viss attraktion vad beträffar
postbefordran och frakter. Jag
har tagit mig friheten att göra mig underrättad
om utvecklingen under de
dagar som gått efter omläggningen av
tidtabellen. Ursprungligen räknade man
med 5 kg post per tur. I måndags blev
det 11 kg upp och 64,a kg ner, i går
55 kg upp och 75 kg ner och i dag 45
kg upp. Det gäller alltså bara posten.
Vad beträffar frakten är det alldeles
tydligt, att man i övre Norrland gärna

Understöd åt inrikes lufttrafik.

vill läsa stockholmstidningarna samma
dag de komma ut. Sålunda fraktades i
måndags 197 kg, i går 239 kg och i dag
512 kg. Det är siffror, som kanske i
någon mån visa, att resultatet kan förbättras,
och som göra det angeläget, att
man håller frågan om norrlandslinjen
öppen.

Därtill kommer att i höst kommer
ABA att få sina Scandia-plan, vilket
möjligen kan medföra att man kan
sänka biljettpriserna. Jag tror att frågan
om flygets konkurrensförmåga i hög
grad är en fråga om att pressa ned biljettpriserna.
Det kan man inte med
DC3-orna. Det behövs 80 procents beläggning
för att luleålinjen skall bära
sig med dessa, och det kan man inte
räkna med att få. Med Scandia-planen
skulle man endast behöva 54 procents
beläggning för att det skulle bära sig
med nuvarande biljettpriser. Teoretiskt
sett betyder detta, att om man finge
full beläggning skulle man kunna sänka
biljettpriserna med inemot hälften. Det
kommer man självfallet inte att få.
Men en viss sänkning av biljettpriserna
kan likväl tänkas, vilket skulle göra det
möjligt även för folk med mera begränsade
inkomster att begagna flyget. Därigenom
skulle också konkurrenskraften
kunna ökas.

Jag tror att den motion, som herr
Hedlund i Rådom och jag väckt, även
står i samklang med kommunikationsministerns
egna intentioner, när han
menar, att man under vissa förutsättningar
kan ta upp frågan om subventionering
av luleålinjen till ny behandling.
För min del kommer jag, herr talman,
att rösta med utskottet, därför att
jag anser att dess linje är den riktiga.
Men för att inte den reservation, som
avgivits av herrar Olilon, Sundelin och
Lundqvist, skall komma bort i voteringen,
då inget yrkande har gjorts till
förmån för den, skall jag rent formellt
bo alt få yrka bifall till den reservation,
som finns fogad till utskottsutlåtandet
av herr Olilon m. fl.

104 Nr 16.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

I detta yttrande instämde herr Sandberg.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta utlåtande ävensom handlägg -

ningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 17 maj.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Understöd åt inrikes lufttrafik. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 143, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
åt inrikes lufttrafik jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr ANDERSSON i Malmö, som yttrade:
Herr talman! Det var ett yttrande
av herr Sundström, som föranledde mig
att begära ordet. Han gjorde anmärkning
på de långt utdragna förhandlingarna
mellan luftfartsstyrelsen och
Malmö stad rörande utvidgningen av
Bulltofta flygfält och anläggningarna av
permanenta banor där. Jag känner för
min del inte till orsaken till detta
dröjsmål. Jag tror emellertid att anmärkningarna
i detta avseende inte få
riktas åt enbart ett håll, vilket herr
Sundström måhända syftade till. Jag vet
däremot att Malmö stad gjort — enligt
min mening — långt gående erbjudanden
för att få denna fråga realiserad.

Jag såväl som herr Sundström hoppas
och tror, att en överenskommelse snart
skall kunna träffas. Det finns verkligen
anledning att hysa en sådan förhoppning.
Det är en nödvändighet med permanenta
banor på Bulltofta, om denna
flygstation skall kunna fylla sina uppgifter
som en anhaltsstation för vårt
lands europaflyg.

I övrigt vill jag, herr talman, inte
fördjupa mig i denna debatt. Många,
som haft samma mening som jag, ha
haft ordet, och jag vill inte upprepa alla
de argument, som här framförts för behållande
av inrikesflyget. Jag nöjer mig
därför med att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Vidare anförde:

Herr SANDBERG: Herr talman! Innan
förhandlingarna avbrötos för middagsrast,
instämde jag med herr Edberg.
Då nu förhandlingarna återupptagits,
ber jag dock att få tillägga ytterligare
några få ord.

Kungl. Maj:ts förslag innebär ju, att
någon subvention till en flyglinje på
övre Norrland fr. o. m. den 1 oktober
i år tills vidare inte skall utgå. Detta är
ganska hårt, tycker jag. Man måste nog
säga, som det heter i herr Ohlons
m. fl. reservation, att det ur olika syn -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 105

punkter är önskvärt, »att någon tids
ytterligare erfarenhet erhålles rörande
trafikens utveckling, innan statsmakterna
vidtaga sådana genomgripande
åtgärder att de i verkligheten kunna
medföra att lufttrafiken på denna långlinje
definitivt upphör». Jag tror att det
vore ganska olyckligt och orättvist om
man behandlade den föreliggande frågan
så, att resultatet för överskådlig tid
bleve ett fullständigt inställande av
flygtrafiken på övre Norrland.

Det är visserligen riktigt, som departementschefen
framhåller och som
framgår av de gjorda utredningarna, att
det ekonomiska resultatet av denna
flygverksamhet är mycket dåligt och
att subventionen för innevarande år
varit mycket stor. Jag ber emellertid att
få framhålla, att detta i kanske inte
obetydlig grad måste anses bero på att
flyglinjen ännu inte är utbyggd på ett
tillfredsställande sätt med nödiga mellanlandningsplatser.
Sålunda har flygplatsen
i Umeå, varom riksdagen redan
för flera år sedan fattade beslut, av
olika anledningar ännu icke kommit
till utförande. Umeå stad, landstinget
och den närmast berörda kommunen
ha dock offrat betydande summor för
marklösen. Ett upphörande av flygtrafiken
på Norrland skulle givetvis för
en obestämd tid framåt ställa frågan
om utbyggnaden av denna flygplats inför
det fullkomligt ovissa, vilket måste
sägas medföra betydande olägenheter
på olika sätt. Kunde denna och andra
norrländska flygplatser färdigställas, så
tror jag att möjligheterna till bättre
ekonomi ganska snart skulle inträda.

Jag vill också understryka vad utskottet
säger beträffande denna fråga:
»I viss utsträckning synes för övrigt
—--det ogynnsamma driftresulta tet

bero på speciella omständigheter
under de båda sistförflutna åren, vilket
även framgår därav, att trafikfrekvensen
på norrlandslinjen väntas för innevarande
år undergå en icke oväsentlig
förbättring.»

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag vill fatta mig kort i denna fråga.
Jag inskränker mig därför till att betona
vad som framhållits både i utskottets
utlåtande och i den reservation,
som är avgiven av herr Ohlon m. fl.,
nämligen att »starka skäl tala för att
frågan om luleålinjens fortsatta bibehållande
upptages till förnyad prövning
i samband med det förslag i ämnet
som Kungl. Maj:t må framlägga till
nästa års riksdag».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen. Skulle denna icke
vinna kammarens bifall, röstar jag för
utskottets förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Alldenstund reservanternas talesmän
redan tidigare motiverat sin
ståndpunkt i flera anföranden, så finns
det kanske ingen anledning för mig att
gå in på en mera detaljerad redogörelse
för vad saken gäller. Jag vill emellertid
till en början understryka, att alla
argument, som i denna kammare och
i första kammaren framförts beträffande
flygets utvecklingsmöjligheter
som ett framtidens kommunikationsmedel,
ha mitt gillande och stöd. Jag ber
också att få erinra om att jag tidigare
vid flera tillfällen medverkat till en
utveckling, som jag ansett vara till flygets
fromma.

Det fanns en tid då vi resonerade om
huruvida alla krafter skulle samlas
kring ett företag för att göra det konkurrenskraftigt
gentemot övriga flygföretag
i världen. Vid den tidpunkten
stämplades detta på sina håll som ett
uttryck för monopoltendenser — i varje
fall i tänkandet. Det har emellertid senare
visat sig, att det inte ansetts tillräckligt,
att ett land samlas kring ett
enda flygföretag. I stället borde alla
de tre skandinaviska länderna samlas
kring ett gemensamt företag för alt på
det sättet hävda sig i den mycket hårda

106 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

konkurrensen med flygföretag i andra
delar av världen. Jag vill också erinra
om att jag medverkat till den sammanslagning
mellan de privata och
statliga företagen, som vi genomfört i
vårt land, en åtgärd som jag tror ur
alla synpunkter var riktig. Jag skall
passa på tillfället att säga, att jag för
min del anser, att de privata intressenas
inverkan på skötseln av företaget
har varit god och har medverkat till
att vi kunnat rida ut de stormar, som
flyget råkat ut för.

Jag vill sålunda säga ifrån, att mitt
ståndpunktstagande ingalunda beror på
att jag inte skulle tro på flyget, utan
det beror på ett realistiskt bedömande
av vad som kan anses vara riktigt i
förevarande läge.

Det har sagts att jag i fjol var av
den uppfattningen, att man skulle anslå
högst 2,1 miljoner kronor för att subventionera
inrikesflyget. Det är alldeles
riktigt att jag ansåg, att det borde
få sin chans. Dessutom hade jag den
uppfattningen, att man borde göra en
mera ingående utredning för att riksdagen
lättare skulle ha möjlighet att
sakligt bedöma vad som borde göras,
när den skulle taga ståndpunkt till en
så viktig fråga. Nu ha vi kommit i det
läget. Alla ha här beklagat det dåliga
ekonomiska resultatet. Så långt kanske
alla äro ense.

Enligt de uppgifter jag har fått har
man emellertid sagt, att norrlandsflyget
skulle ha visat en uppåtgående tendens,
som skulle inge vissa förhoppningar
för framtiden. Så var i varje
fall inte fallet under föregående år, då
antalet passagerare som bekant sjönk.
Vad har nu anledningen kunnat vara
till detta? Jag tror att det helt enkelt
beror därpå, att människorna se efter
vad de vinna på att använda sig av flyget.
Jag förstår dem i och för sig. Vi
stå — tyvärr kan man säga — inför
det faktum, att flyget inte kan konkurrera
med statens järnvägar vare sig
när det gäller taxor, service eller tid.

Det är detta som blir avgörande för om
man sätter sig i ett flygplan eller lägger
sig i en järnvägsvagn.

Jag antager att uppgifterna redan
lämnats kammarens ledamöter, men jag
ber ännu en gång få erinra om att en
flygbiljett från Luleå till Stockholm
kostar 125 kronor och att man kan
färdas med järnväg i andra klass sovvagn
för 93 kronor 60 öre. Dessutom
måste staten för varje flygpassagerare
tillskjuta ett belopp på 129 kronor.
Detta var taxorna.

Vad vinner man då i tid, om man
sätter sig i ett flygplan? Far man ifrån
Luleå med tåg kl. 15.10, är man i Stockholm
påföljande dag kl. 8.50. Om man
far med flygplan, startar man kl. 16.30
och är i Stockholms centrum omkring
kl. 20.30. Man har sålunda att välja
mellan att lägga sig på ett hotellrum i
Stockholm eller lägga sig i en järnvägsvagn.

Det har sagts att denna linje är en
kulturlinje. Jag skulle kunna förstå
norrbottningarna om de ville taga flyget
för att gå på teatern, när de kommo
fram till Stockholm på kvällen. De
kanske då skulle ha vunnit något, men
inte ens detta står dem till buds. Men
de få betala 125 kronor i stället för 93
kronor 60 öre utan att vinna något väsentligt,
ty vad kan man uträtta när
man kommer till Stockholm så sent på
kvällen? För detta får staten tillskjuta
129 kronor.

Se vi på den motsatta färdriktningen
så kan man fara med tåg från Stockholm
kl. 17 och vara i Luleå kl. 9.45
påföljande dag. Man får då dagen på
sig för att uträtta vad som skall göras.
Tar man i stället flyget kl. 9.40 och är
framme kl. 12.40 i Luleå, så har halva
dagen gått förlorad.

Dessa skäl förstår jag att de resande
taga hänsyn till, när de skola bestämma
sig för färdsättet, och detta säger mig
att flyget, på grund av att tidsvinsten
är praktiskt taget ingen och att taxorna
äro så mycket högre, inte har förut -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 107

sättningar att hävda sig gentemot järnvägen.
Om det tillätes mig att travestera
ett bevingat uttryck så skulle jag kunna
säga, att sällan har så få fått så mycket
för så ringa tidsvinst som i detta fall.

Nu har man sagt att man i år ändrat
tidtabellen, så att den blivit fördelaktigare
än i fjol. Den ofördelaktiga
tidtabellen skulle ha varit skälet till
att trafikfrekvensen sjunkit på luleålinjen
under det gångna året. Jag vill
då erinra om att man året dessförinnan
hade ungefär den nuvarande tidtabellen.
Den ändrades under föregående
år med den motiveringen, att man på
detta sätt skulle kunna uppnå en högre
trafikfrekvens. Detta blev emellertid
inte alls fallet utan i stället motsatsen.

Men malmölinjen då, säger man, med
den förhåller det sig annorlunda. Ja,
det är riktigt så långt som att det här
är fråga om ett vida lägre subventionsbelopp
än det som är erforderligt för
norrlandslinjen. Det är ju bara 250 000
kronor. Det kan väl inte betyda så
mycket. Då vill jag erinra om att det
kanske finns större invändningar, principiellt
sett, att göra mot malmöflyget
än mot norrlandsflyget. Trots den i och
för sig ringa eller helt obefintliga tidsvinst
man har att räkna med när det
gäller norrlandslinjen, så har denna
linje ändå i viss mån betraktats som
en kulturlinje — i likhet med visbylinjen,
vilken vi alla äro överens om
skall upprätthållas. Detta är icke fallet
med malmölinjen.

Motionärerna säga, att de äro helt
ense med mig om att lufttrafiken skall
utbyggas med hänsyn till affärsmässiga
synpunkter, men att man också måste
räkna med vissa uppbyggnadskostnadcr.
Det är alldeles riktigt att man
måste räkna med vissa uppbyggnadskostnader,
men i så fall ankommer det
väl närmast på företaget att påtaga sig
dylika kostnader.

Sedan finns det ett annat skäl, som
jag för min del tillmäter mycket stor
betydelse. Jag ger motionärerna rätt i

Understöd åt inrikes lufttrafik.

när de säga, att Bulltofta flygfält är av
en sådan beskaffenhet, att det måste
medverka till att trafikfrekvensen går
ner. Detta flygfält fyller inte de krav,
som man har rätt att ställa. Jag vill
emellertid erinra om att under den
tid, då det rådde mycket stark optimism
beträffande flygets möjligheter
att snabbt utveckla sig, kom flygplatsutredningen
med förslag om att ett
flygfält i södra Sverige skulle förläggas
vid Trolleberg. I Malmö var man
av den meningen, att det vore bättre
att förlägga det till Klagshamn. De resonemang,
som vid den tidpunkten fördes,
syftade sålunda längre, och resultatet
blev att Bulltofta då sköts åt sidan.
Sedermera har det emellertid visat sig,
att flyget inte haft denna snabba utveckling.
Besultatet har blivit, att Bulltofta
som flygfält på nytt aktualiserats.
Jag är helt överens med dem som säga,
att det finns starka skäl för att man
bygger permanenta banor på Bulltofta.
Jag är också överens med dem som
säga, att vi i så fall skulle låta utrikeslinjerna
från Stockholm mellanlanda i
Malmö.

Jag förstår att man tidigare resonerat
här i kammaren om de underhandlingar,
som förts mellan luftfartsstyrelsen
och Malmö stad i dessa angelägenheter.
Det finns kanske också förutsättningar
att träffa ett preliminärt avtal,
som sedermera kan prövas av Kungl.
Maj :t och riksdagen. I det sammanhanget
kan jag inte underlåta att påpeka,
att man från Malmö stad satt som
villkor, att den stadsplan man gjort upp
skall godkännas av Kungl. Maj:t. Eftersom
denna stadsplan ännu inte kommit
under Kungl. Maj:ts prövning, anse vi
oss inte kunna avge några löften därom
och så att säga köpa grisen i säcken,
allra helst som institutet för folkhälsan
med tanke på vad som skett på andra
håll kan tänkas resa vissa invändningar
mot densamma. Man måste i vanlig ordning
låta de ansvariga remissinstanserna
först få yttra sig i frågan. Jag ber

108 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

också att få erinra om att denna stadsplan
godkändes av Malmö stad så sent
som i slutet av mars månad. Jag medger
dock att utbyggnaden av Bulltofta
ingår som en väsentlig del av den bild,
som vi för ögonblicket ha framför oss
beträffande flyget på Malmö.

Till detta måste jag emellertid foga
den anmärkningen, att om det i gärning
visats det intresse för flyget, som ofta
deklarerats av malmöborna och övriga
skåningar, så skulle vi inte ha
något subventionsproblem. Jag har i
medkammaren sagt, att alla dessa resonemang
skulle vara överflödiga därest
alla de, som under åberopande av
industri- och affärsmännens intresse av
detta flyg hade placerat sig i flygfåtöljerna
i stället för att stå bakom nothäftena
i klagokören. Flyglinjen på Malmö
skulle antagligen löna sig, och vi behövde
inte tvista om subventioner.
Detta om Malmö.

Från utskottets sida har påpekats, att
subventionsbeloppet under innevarande
år utgjort 2,1 miljoner kronor men att
bara knappa 1,8 miljoner tagits ut. Detta
var emellertid förutsatt i propositionen
och underströks ytterligare av riksdagen,
så det är ingenting märkligt i och
för sig. Det sägs alltså att man tagit ut
knappa 1,8 miljoner kronor av dessa
subventioner, och eftersom man under
nästa budgetår endast räknar med 1,5
miljoner, så skulle det tyda på att utvecklingen
rör sig i rätt riktning. Ja,
det kan synas så, men jag vill erinra
om alt utöver dessa 1,8 miljoner i subventioner
har företaget åtagit sig de
s. k. administrations- och försäljningskostnaderna,
vilka uppskattas till
647 000 kronor. Dessa kostnader ligga
sålunda egentligen utanför de 1,8 miljoner,
om vilka utskottet talar och vilka
skulle vara beviset för att det hela
rör sig i rätt riktning.

För att man skulle få en bild av vilka
kalkyler och prognoser företaget hade
när det gällde den framtida inrikestrafiken,
gav jag vid de överläggningar

vi hade med företaget ett erbjudande
om att man under innevarande år skulle
bevilja anslag på 1,5 miljoner kronor,
under 1951 1 miljon och under det därpå
följande året 0,5 miljon. Detta ansåg
sig företaget inte kunna godtaga, och
jag kan i och för sig förstå denna försiktighet.
Detta betyder emellertid att
det ställer sig osäkert, vilka utgifter vi
i framtiden kunna räkna med för dessa
ändamål.

Sedan vet jag att någon här i kammaren
har sagt, att om vi bara få in
Scandia-planen, så kommer det hela att
vända sig. Det är emellertid ingalunda
säkert. Scandia-planen förutsätta nämligen
ett större trafikunderlag. Visar
det sig att trafikunderlaget inte ökar,
så kan insättandet av dessa plan leda
till ett helt motsatt resultat än de tänkt
sig, som kalkylerat med ett bättre ekonomiskt
resultat med denna flygplanstyp Därtill

kommer ytterligare en synpunkt,
som jag vill understryka, nämligen
att moderbolaget, därest det skandinaviska
flygsamarbetet verkligen
kommer till stånd, inte kan lämna anbud
på inrikestrafiken, utan det blir en
konsortiets angelägenhet. I propositionen
har jag lämnat en dörr öppen. Jag
har sagt någonting om att jag, därest
ABA:s bedömning av framtidsutsikterna
för inrikestrafiken väsentligen skulle
förändras under innevarande år och
bolaget skulle anmäla en omvärdering
av subventionsbehovet för inrikestrafiken,
skulle vara beredd att framdeles
pröva de förslag i sådan riktning, som
komma att framläggas av ABA.

Nu föreligger eu motion, i vilken
man, när jag på detta sätt sträckt ut ett
finger, passat på att taga hela handen
— mycket skickligt gjort för resten —
och det har lett till att utskottet i sitt
förslag har kommit med en motivering,
som kommer att leda till en förpliktelse
för staten att betala höst- och vinterflygtrafiken.
Det kan uppskattningsvis
innebära, att vi ikläda oss en utgift

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 109

på 900 000 kronor utan att det finns
någon anslagstäckning därför. Yad skall
en kommunikationsminister göra i ett
sådant fall? Det ligger så till, att bolaget,
därest kammaren följer utskottets
förslag, kan underlåta att verkställa de
avvecklingar, som i annat fall skulle ha
blivit ett resultat av den nuvarande debatten.
Följden blir, att riksdagen i
själva verket beviljar ett understöd på
1,5 miljoner kronor, som utskottet inte
har velat skriva in i sitt utlåtande. Jag
vill fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på detta förhållande, för
att man skall vara medveten om vad
man gör, när man fattar beslutet.

Även om jag har den meningen, att
flyget bör stödjas i det svåra konkurrensläge,
vari det nu befinner sig, vill
jag slutligen erinra om — vilket man
kanske tidigare har påpekat här i kammaren
— att vi ha ett beräknat underskott
i luftfartsfonden på 6 miljoner
kronor. Jag vill dessutom säga, att det,
därest det skandinaviska flygsamarbetet
skall bringas i hamn, kommer att ställas
anspråk på ytterligare subventioner,
som måhända riksdagen en gång
kommer att ta ställning till.

Jag vill endast därtill foga, att man
noga bör tänka sig för, innan man ger
ut sina pengar, så att de inte satsas
på företag, som från början vid ett
realistiskt bedömande te sig högst tvivelaktiga.
I stället bör man koncentrera
sig på de uppgifter, vilka kunna leda till
ett för flyget tillfredsställande resultat.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag
att få förorda reservanternas yrkande
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr I5KACONIEK (kort genmäle):
Herr talman! Jag blev en smula förvånad,
när chefen för kommunikationsdepartementet
gjorde gällande, att det
närmast är företaget självt som skall
betala uppbyggnadskostnaderna. Förhåller
det sig på det sättet, skulle vi
över huvud taget inte ha haft någon
subvention.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Departementschefen sade i sitt uttalande
år 1948, att vid bedömningen av
frågor om subventionering av inrikeslinjer
måste givetvis beaktas, att nya
flyglinjer regelmässigt bruka vara förlustbringande
under den första uppbyggnadsperioden
och att det likväl
kan på litet längre sikt vara affärsmässigt
motiverat att upptaga sådan trafik.

Jag måste fatta statsrådets uttalande
så, att han menar, att denna uppbyggnadsperiod
redan efter de två år, som
ha gått, sedan departementschefen fällde
detta yttrande, är slut. Jag tycker,
att det är ganska orättvist att inta en
sådan ståndpunkt när det gäller flyglinjen
Stockholm—Malmö, ty det intresse
för trafikflyget, som statsrådet
efterlyste hos malmöborna, kan ju inte
bli så stort med de nuvarande vidriga
trafikanordningarna på Bulltofta flygfält
och pendeltrafiken över Köpenhamn.

Jag vill erinra om att denna trafiklinje
har förbättrats ur ekonomisk synpunkt,
och passagerarantalet har ökat.
Få vi bara den flygplats vid Bulltofta,
som jag hoppas och tror att chefen för
kommunikationsdepartementet är intresserad
av, skulle det ligga i linje med
hela den tidigare utvecklingen mot en
förbättring av förhållandena. Det är väl
då rimligt att låta uppbyggnadsperioden
vara så lång, att man kan se, om
företaget är så bärkraftigt att man på
lång sikt kan investera pengar just på
denna flyglinje, allra helst som statsrådet
i sitt uttalande 1948 också sade,
att man när det gäller att beräkna kostnaderna
för den inrikes flygtrafiken
delvis också måste taga hänsyn till förberedelsekostnaderna
för utlandstrafiken.
Med hänsyn till att denna utlandstrafik
på Bulltofta flygplats i Malmö på
grund av de påtalade bedrövliga förhållandena
på flygplatsen icke ha utvecklats
så gynnsamt som man räknar
med i framtiden, tycker jag att det hade
varit rimligt, om statsmakterna hade
en tid avvaktat och sett, i vilken

110 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

riktning det kommer att utveckla sig
innan subventionen avskaffas.

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MALMBORG i Skövde (kort genmäle):
Herr talman! Först och främst
skulle jag vilja säga ett par ord i anledning
av herr Åkerströms tidigare anförande.
Herr Åkerström syntes göra
gällande, att jag för min del inte tillräckligt
uppskattat norrlandsflyget såsom
kulturlinje. Det måste bero på ett
misstag från hans sida, ty i mitt anförande
erinrade jag till en början om ett
uttalande från ABA, där man angav att
man betraktade norrlandsflyget och
visbyflyget såsom kulturlinjer. Jag anslöt
mig till den tanken.

Vidare föreligga ett par motioner angående
fortsatt uppehållande av lufttrafik
på Norrland. I dessa motioner
understrykes mycket starkt just den
kulturella betydelse, som norrlandsflyget
har. I utskottets utlåtande framhålles
också, att liksom det i förevarande
proposition föreslagits, att anslag beviljas
för subventionering av visbylinjen
med hänsyn till att denna linje har karaktären
av en kulturlinje föreligga
starka skäl för att också införa en subventionering
av norrlandslinjen. Jag
menar, herr talman, att jag inte gärna
kan beskyllas för att visa kallsinnighet
när det gäller att bedöma norrlandsflyget
som kulturlinje.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord i anledning av departementschefens
anförande. Departementschefen
erinrade om sina insatser för flygels
utveckling och uppbyggnad under de
senare åren. Jag har haft tillfälle att
följa denna verksamhet, och jag tror i
likhet med honom att den sammanslagning,
som tidigare skedde mellan de
båda bolagen, har varit en åtgärd, som
är välmotiverad och kommer att visa
sig framgångsrik.

Sedan nämnde statsrådet någonting
om norrlandsflyget och utskottets förpliktande
skrivelse. Jag förstår inte
riktigt innebörden i hans påstående. Vi
ha i vårt utlåtande sagt, att vi med hänsyn
till det svåra statsfinansiella läget
inte vilja förorda en fortsatt subventionering
och att denna fråga får bedömas
på längre sikt. Vi ha också anfört,
att vi finna det skäligt att ta upp denna
fråga till förnyad prövning i samband
med det förslag i ämnet, som
Kungl. Maj:t må framlägga till nästa
års riksdag. Jag tycker inte att detta
är ett starkt förpliktande uttalande i
utskottets utlåtande.

När det sedan gäller malmölinjen anslöt
sig departementschefen till tanken
att se denna linje för framtiden som ett
led i den kontinentala flygtrafiken. Det
avgörande är, om vi kunna utbygga
och utveckla Bulltofta flygplats, så att
den kan bli modern och användbar. Jag
har ingen bestämd uppfattning om
möjligheterna att föra i land de underhandlingar,
som här pågå, men det
kan inte få dröja alltför länge, innan
denna fråga löses, ty den kräver sin
lösning.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Herr statsrådet talade om luleålinjen
och anförde vissa skäl såsom
en förklaring till att frekvensen på
denna linje var mindre tillfredsställande.
Jag vill inte alldeles bestrida riktigheten
av vad herr statsrådet påpekade,
men jag kunde inte låta bli att
iaktta — och jag antar att åtskilliga
av kammarens ledamöter ha gjort
samma reflexion som jag — att statsrådet
inte omnämnde följande tvenne
fakta, som man måste skänka beaktande
i detta sammanhang. Om vi se två år
tillbaka i tiden, kunna vi konstatera,
att trafiken på luleålinjen var helt nedlagd
1 januari—11 maj 1948 på grund
av strejk i bolagets verkstäder samt
att trafiken var helt nedlagd 22 februari

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 111

—15 maj i fjol på grund av hangarbrand
i Luleå. Det är givet att sådana
omständigheter påverka statistiken.

Vidare hade statsrådet även några
reflexioner att framföra när det gäller
malmölinjen. Han medgav, att den befann
sig i ett annat läge. Frekvensen
var relativt tillfredsställande, och man
kunde måhända se saken på ett annat
sätt. Statsrådet säger ungefär så här:
»Om malmöborna hade hyst ett större
intresse för denna flyglinje, skulle måhända
inte något subventionsproblem
föreligga.» Nog vilja malmöborna frekventera
linjen i större utsträckning
än vad som nu är fallet, men de äro
förhindrade att göra det, eftersom flyglinjen
vid vissa tillfällen inte har kunnat
fungera. Bulltofta är som bekant
icke försett med permanenta start- och
landningsbanor, och därav följer att
fältet vid vissa väderleksförhållanden
är översvämmat och att ingen trafik
över huvud taget kan äga rum. Under
sådana förhållanden kunna inte heller
planen användas. Därest en liårdgöring
av Bulltofta flygfält kommer till
stånd, förändras förhållandena, och då
kommer naturligtvis passagerarfrekvensen
mycket snabbt att öka.

Jag skulle till slut bara vilja rikta en
fråga till statsrådet: Kan det vara klok
politik att endast utbygga ett vitt förgrenat
kontinentalt flygnät, medan man
låter inrikesflyget så gott som fullständigt
tyna bort?

Ilerr ÅKERSTRÖM: Herr talman! När
ordföranden för statsutskottets fjärde
avdelning replikerade mig, skedde det
på ett sätt som föranleder mig att fråga,
om han verkligen lyssnat till vad jag
sade. Jag utgick från resonemanget att
det får anses vara berättigat att subventionera
kulturlinjerna. Om jag inte
hörde fel, angav avdelningens ordförande
vad jag sade, nämligen att man
som kulturlinje även fick räkna norrlandsflyget.
Jag har själv vittnat om

Understöd åt inrikes lufttrafik.

att han betonade, att norrlandsflvget
skulle betraktas som en kulturlinje. Det
är emellertid då litet underligt att man
kommit till den slutsatsen, att den linje,
som inte kan anses vara en kulturlinje,
nämligen flyglinjen Stockholm—Malmö,
skall subventioneras men icke norrlandslinjen.

Det var denna synpunkt jag ville
framföra i detta sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Herr Braconier måste ha råkat
ut för något missförstånd, om jag skall
döma av hans senaste anförande. Han
frågade mig, huruvida det kan vara
riktigt, som jag gjorde gällande, att
bolaget skall betala uppbyggnadskostnaderna
för en kommersiell linje, som
man måste anse att malmölinjen är.
Det är i själva verket vad man utgår
ilrån. Det är förenat med vissa omkostnader
att bygga upp en flyglinje, och
när den slagit igenom, kommer bolaget
att ta in de förtjänster, som det
får på den linjen.

Jag vill också erinra om att luftfartsutredningen
på sin tid skilde mellan
sociala och kommersiella linjer, och
luftfartsutredningen underströk då mycket
kraftigt, att subventionerna borde
utgå till de sociala linjerna men inte
till de kommersiella. Det kan i detta
avseende inte råda något missförstånd,
tycker jag.

Sedan påpekade herr Hagberg i
Malmö alldeles riktigt, att trafiken på
Luleå under de båda åren 1948 och
1949 hade varit nedlagd, under 1948
på grund av strejken i ABA och 1949
på grund av hangarbranden i Luleå.
Dessa båda händelser ha inträffat ungefär
vid samma tidpunkt och varat under
lika lång tid under de båda åren. Vi
kunna inte komma ifrån, att vi under år
1949 hade en sämre beläggning på norrlandslinjen
än år 1948. Om man för de
både åren räknar bort den tid, när
flygtrafiken varit nedlagd, får man

312 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

samma tid att göra de jämförelser med,
som jag gjorde i mitt förra anförande.

Beträffande malmöflyget liar jag i
mitt anförande medgivit, att det är en
olägenhet att ha ett flygfält som Bulltofta,
som icke fyller kraven. Jag är
också medveten om att det är svårare
att landa vid dimförhållanden och dylikt,
när det inte finns permanenta banor
som på Bromma och annorstädes.
Men å andra sidan kan jag inte komma
ifrån att därest det stora intresse, som
tycks förefinnas i Malmö med omnejd
för flyget, hade funnits, så skulle man
väl under den tid, flygtrafiken upprätthålles
och hyggligt flvgväder råder,
kunna genomsnittligt räkna med att
mer än 10 platser av de 21, som finnas
i DC-planen, skulle vara belagda. Jag
utgår bara från att om detta intresse
hade funnits, skulle man inte behöva
resonera om subventioner.

Sedan riktade herr Hagberg den frågan
till mig, om det verkligen kunde
vara min mening att vi bara skola utbygga
kontinentalflyget och inte flyga
i inrikestrafik. På det skulle jag vilja
svara: Vi skola bygga ut den inrikestrafik,
som är konkurrenskraftig gentemot
andra trafikmedel, därför att den
inbesparar tid och därför att den sålunda
för resenärerna utgör en påtaglig
fördel.

Jag skulle också vilja säga, att när
det gäller kontinentalflyget, blir det
genast fråga om sträckor, där vi verkligen
få denna inbesparade tid och där
sålunda flyget som kommunikationsmedel
naturligt växer ut på andra kommunikationsmedels
bekostnad. Det är
måhända därför förklarligt, att vår interkontinentala
trafik tenderar att bära
sig, medan den intereuropeiska trafiken
fortfarande går med stora förluster.
Vad är orsaken? Jo, att man vinner
någonting väsentligt, om man far med
de interkontinentala routerna, medan
man däremot inte har samma påtagliga
fördel så snart det gäller de intereuropeiska
linjerna.

Så till herr Malmborg. Han sade, att
han förstod inte riktigt vad jag menade
när jag framhöll, att här få kammarens
ledamöter ha sin uppmärksamhet inriktad
på att därest man följer utskottets
förslag, så binder man sig kanhända
för ett belopp på låt oss säga 900 000
kronor; man kommer upp till ungefär
de 1,5 miljoner, som bolaget anser sig
behöva för att driva inrikestrafiken.

Och vad sker, om riksdagen följer
utskottet? Bolaget kommer i slutet av
sommaren eller fram på hösten att
säga: Här ha vi i alla fall riksdagens
stöd — den har ju principiellt förordat,
att flygningen skall fortsätta på
Luleå. Vad skall jag svara? Bolaget säger,
att det är berett att fortsätta och att
det därför inte avvecklat sin personal.
Detta har principiellt förordats av riksdagen,
och bolaget menar därför att det
kan påräkna subventioner för sin prestation.
Då blir det fråga om vad det
kostar. Vad slutsumman sedan än blir,
så finns inte någon anslagstäckning
härför.

Jag menar att man skall vara klar
häröver när man fattar sitt beslut. Annars
riskera vi att bedra oss själva. Vi
anse oss inte i nuvarande situation ha
råd med ett så stort subventionsbelopp
som 1,5 miljoner, men fatta samtidigt ett
beslut, som i realiteten innebär, att vi
påtaga oss en sådan kostnad. Det är
så det ligger till, herr Malmborg.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Jag begärde ordet för att få fullfölja
den tanke, som jag var inne på i
min förra replik. Jag underströk alltså,
att det enligt min uppfattning är motiverat
att Bulltofta flygplats, så fort
sig göra låter, utbygges. Vidare erinrade
jag om att routen Stockholm—Malmö
blir del av en kontinentallinje och således
inte någon särlinje. Jag menar,
att man har rätt att såsom det avgörande
räkna med att inte alltför lång
tid förflyter, innan Bulltofta blir iordningställt.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

113

Man kan verkligen fråga sig, om det
är riktigt att nedlägga denna linje. Det
innebär bl. a. — det vet jag — stora
kostnader för flygbolaget; jag tror det
var 395 000 kronor vid ett omedelbart
nedläggande och 210 000 kronor vid
en avveckling på längre sikt av linjerna
till Luleå och Malmö.

När man resonerar om denna sak,
får man alltså ställa frågan om vad
som är verkligt motiverat i detta läge.
Som jag ser det är det att utbygga linjen
till en kontinentallinje och därför
bäst fortsätta att driva den som en
särlinje till dess den som ett led i en
kontinentallinje kan bli bärkraftig.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
är litet förvånad över hur lätt utskottets
talesmän vilja vara med om denna
ökade utgift för statsverket genom subventionering
av den malmölinje, som
nu förordas i betänkandet. Jag skulle
förstå saken om det förhöll sig så som
herr Sundström ville göra gällande,
nämligen att vi måste vänja oss vid den
tanken, att flyget alltjämt måste subventioneras
och att det är nödvändigt
att ha flyget. Men för min del har jag
en annan uppfattning om detta, ty jag
tror det bör vara så, att man försöker
inrikta sig på att om flyget skall ha
en framtid, måste det försöka konkurrera
med andra trafikmedel, och det
bör det kunna göra, om det går in för
den saken.

Jag skulle tro, att de, som nu begagna
flyget till Malmö eller Norrbotten, till
stor del äro sådana affärsmän —- direktörer
eller disponenter -—• som skola
bort och göra affärer, som kanske gälla
tiotusentals, ja, hundratusentals kronor,
och vad spelar det för roll för
dessa om de få betala litet mera för
sina biljetter i stället för att staten
skall betala deras resekostnader? Är
det verkligen någon som tycker, att
det är förnuft i att staten skall för en
tur- och returresa till Luleå för en

Understöd åt inrikes lufttrafik.

som skall dit lägga ut 258 kronor i ren
subvention? För den som skall till
Malmö blir det 66 kronor för en resa
tur och retur. Kan det vara förnuftigt,
att staten på detta sätt skall slösa med
sina pengar?

Om nu riksdagen går in för att biträda
utskottets förslag medför detta,
som statsrådet nyss poängterat, att staten
blir tvungen att satsa ett belopp
av 1,5 miljoner kronor. Ty går riksdagen
på utskottets linje, kan man inte rationalisera
på det sätt som bolaget tänkt
sig. Där har man nämligen haft för
avsikt att inbespara 51 stycken personer,
som man nu har anställda för
denna trafik, och dessutom en hel del
DO 3-plan, som skulle bli onödiga. Men
går riksdagen in för att besluta i enlighet
med utskottet, kan bolaget inte göra
som det tänkt utan måste behålla personalen
samt gå till Kungl. Maj:t och
säga, att det vill ha de pengar som erfordras
för att klara saken. Det är så
det ligger till.

Gå vi in för att följa utskottet, blir
följden att vi inte bara få punga ut med
dessa 610 000 kronor utan med 1 550 000
kronor. Jag frågar: Kan detta vara riktigt
i dessa tider, när vi behöva spara
på alla möjliga områden? Jag för min
del kan inte vara med om det, och jag
skulle vilja vädja till kammaren att
här gå in för reservationen av herr Karl
Andersson m. fl., till vilken jag, herr
talman, yrkar bifall.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet för att
tillrättalägga de talare, som i likhet
med herr Rubbestad ha uttytt mitt anförande
så, att jag skulle ansett subventioneringen
av flyget vara en bestående
åtgärd. Jag vill bara framhålla
att jag yttrade, att det var under en
uppbyggnadsperiod som det var nödvändigt
för statsmakterna att subventionera
flyget, och att jag förordade att
man skulle göra upp en plan, varige -

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 18.

114

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

nom man — helst under en femårsperiod
— gav flyget en chans att
komma på kommersiell basis, så att
subventionerna successivt kunde avvecklas.

Det var innebörden i vad jag önskade
säga, och jag hoppas, att det nu
blivit klart, vad jag åsyftade.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill erinra herr Sundström
om att det är inte bara vid detta
tillfälle som staten lämnar subventioner,
utan det har gjorts i många år.
Departementschefen har innan han
framlade sin proposition underhandlat
med bolaget om huruvida man skulle
kunna gå in för en sådan plan, enligt
vilken man år för år minskade subventionsbeloppet.
Bolaget har emellertid
svarat att det kan man inte på de villkor
departementschefen önskat, och det
är under dessa omständigheter som
statsrådet heller inte kunnat vara med
om att öka anslaget undan för undan.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag vill
knappast tro, att den omständigheten,
att ABA inte ansett sig kunna gå med
på en sänkning av subventionerna från
1,5 miljon kronor till 1 miljon kronor
år 1951, behöver innebära, att företaget
över huvud taget inte skulle kunna gå
med på en plan för en så småningom
sjunkande subventionering. Med den
minskning av anslaget, som nu föreslagits,
skulle emellertid sänkningen ske
i mycket hastig takt, ty en minskning
med % miljon kronor varje år innebär
ju att subventioneringen skulle helt
upphöra efter tre år.

Det är naturligtvis mycket svårt att
säga någonting om hurudan den framtida
utvecklingen kan bli i fråga om inrikeslinjerna,
men jag vill dock framhålla,
att under mars månad i fjol hade
malmölinjen en beläggning av 35
procent, medan i mars månad i år beläggningen
uppgick till 52 procent.
April medförde en ytterligare stegring,

och det är inte orimligt att antaga —
även om man naturligtvis inte kan uttala
sig med någon säkerhet därom —
att malmölinjen om ett par år skulle
kunna bära sina kostnader. Nu kräver
visserligen en DC-3:a, för att driften
skall lämna något överskott, en genomsnittlig
beläggning på 80 procent, och
det är onekligen en mycket hög siffra.
Men under alla förhållanden synes dock
utvecklingen beträffande malmölinjen
vara lovande.

Medan jag har ordet, skall jag be att
få rikta en fråga till herr statsrådet.
Statsrådet sade att efter en ytterligare
integration av de tre skandinaviska bolagen
komma icke de nationella moderbolagen
att kunna åtaga sig att med
subventionering flyga en viss inrikeslinje,
därför att det blir det skandinaviska
företaget som i så fall kommer
att svara för kostnaderna. Jag undrar
om detta är en alldeles nödvändig konsekvens
av det skandinaviska samarbetet.
När detta samarbete började beträffande
europatrafiken, så var även
inrikestrafiken medtagen däri, men sedan
kommo bolagen överens om att
skilja ut inrikestrafiken och att varje
bolag för sig skulle sköta trafiken inom
det egna landet.

Jag skulle, därest nu den tilltänkta
ytterligare integrationen kommer till
stånd, hålla det för förmånligast, att de
nationella bolagen få själva svara för
respektive länders inrikestrafik. I annat
fall skulle, såvitt jag förstår, Sverige
bli nödsakat att med betydande belopp
subventionera norsk inrikestrafik
och kanske för att skaffa pengar till
denna subvention behöva helt och hållet
nedlägga den svenska inrikestrafiken,
och det vore ju ganska oförmånligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! På den fråga jag fått av herr
Severin kan jag bara svara, att när man

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 115

diskuterade samarbetet, tänkte man sig
alt SAS skulle lämna anbud till respektive
stater, därest dessa påfordrade vissa
inrikeslinjer. Detta kan omöjligen,
herr Severin, leda dithän att vi skulle
komma alt betala inrikestrafik exempelvis
i Norge eller Danmark. Jag skulle
snarast tro, att om SAS får ta hand om
denna trafik, kommer det att bli dyrare
för respektive stater att flyga inrikestrafik,
därför att SAS icke kommer
att påtaga sig de administrationsoch
försäljningskostnader, som de nuvarande
moderbolagen i viss utsträckning
svara för i både Norge, Danmark
och Sverige.

Beträffande de upplysningar herr Severin
lämnade angående trafikfrekvensen
för skåneflyget i fjol jämfört med
i år kan man ju göra den reflexionen,
att skåningarna enbart inför hotet om
den indragna subventionen börjat ta
saken på allvar och sålunda sätta i gång
att flyga. Då ha vi uppnått det som vi
helst av allt önska.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ohlon
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) anmärkta hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen yrkade likväl herr
Sandberg votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen

Understöd åt inrikes lufttrafik.

angående statsutskottets utlåtande nr
143 antager den av herr Karl Andersson
m. fl. avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sandberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 83
nej, varjämte 9 ledamöter av kammaren
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen. I enlighet härmed blev
nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 143, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
cn gång uppläst, anställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava

116

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Avlöningar till aktiv personal m.

röstat för nej-propositionen. Herr Malmborg
i Skövde begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
68 ja och 112 nej, varjämte 20 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer m. m.
jämte motionsvis gjord framställning
om pension; och

nr 146, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Avlönings- in. fl. anslag under fjärde
■ huvudtiteln m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
110 (punkten 2 av bilagt utdrag av

fl.

statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1950) föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare angivna
beslut angående anslag till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1950/51,
m. m.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman (1:434) och den andra inom
andra kammaren av herr Kyling (II:
519), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan omfördelning
av de lägre beställningarna vid de militära
musikkårerna att vid kårer av
typ I antalet furirsbeställningar ökades
med 4 samt antalet volontärer och elever
minskades med 2 respektive 3, att
vid kårer av typ II antalet furirsbeställningar
skulle ökas med 3 samt antalet
volontärer och elever minskas med
vartdera 2, att vid kårer av typ III antalet
furirsbeställningar måtte ökas med
2 samt antalet volontärer och elever
minskas med 1 respektive 2 ävensom
att efter dessa justeringar kvarstående
elever skulle överföras till volontärer
över stat.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:432, 1:434 och 11:519,

a) besluta att Signalregementets kompani
i Kristianstad icke skulle uppsättas
samt att kompaniet skulle ersättas
av en mobiliseringscentral;

b) fastställa de personalförteckningar
för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar
vid armén, som i särskild ordning överlämnats
till riksdagen, dock med av utskottet
i förstnämnda förteckning föreslagna
ändringar, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
avseende å personalförteckningarna
meddela särskilda föreskrifter av i till -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

117

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

lämpliga delar samma innehåll som innefattades
i de särskilda bestämmelser,
som genom Kungl. Maj:ts brev den 3
juni 1949 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av arméns
personalförteckningar för budgetåret
1949/50;

d) godkänna i punkten angiven avlöningsstat
för arméns anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att tilllämpas
under budgetåret 1950/51;

e) till Armén: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 116 000 000
kronor.

Reservationer hade vid punkten avgivits A.

av herr Lundgren; samt

B. av herr Nihlfors, utan angivet yrkande.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
skall be att med några få ord få motivera
den blanka reservation, som jag
antecknat vid statsutskottets ultåtande.

Reservationen gäller den del av utlåtandet,
som avser beställningar för underbefäl
inom försvarets musikkårer.
Det har väckts en motion, i första kammaren
av herr Valter Åman och i andra
kammaren av herr Kyling, som i korthet
går ut på att man skulle åstadkomma
en mindre omfördelning av dessa
beställningar, så att det i stället för volontär-
och elevbeställningar skulle inrättas
ett mindre antal furirsbeställningar.
Därigenom skulle musikkårernas
underbefäl få den normerade befordringsgång,
som gäller för den övriga
underbefälskåren inom försvaret.
Som det nu är, kan det, såsom även
motionärerna framhållit, inträffa att
det finns musiksergeanter, som uppbära
korpralslön, och musikfurirer, som
ha volontärslön. Det är ju orimliga löneförhållanden,
som härigenom uppstå.

Att en rättelse inte redan skett, kan -

ske delvis beror på att det pågår en utredning
angående militärmusikens organisation.
Utskottet har vid sitt avstyrkande
av motionerna pekat på denna
pågående utredning och ansett den
vara tillräckligt motiv för ett uppskov
med frågans lösning.

Motionärerna å sin sida framhålla —
och jag ansluter mig till deras uppfattning
— att denna omständighet inte kan
vara någonting, som hindrar en reglering
av lönerna på här ifrågavarande
område, så att dessa löner bringas i
överensstämmelse med dem, som redan
gälla för underbefälskåren i övrigt.
Även om militärmusikens organisation
i en framtid skulle bli förändrad, så behöver
inte ett beslut i enlighet med motionerna
inverka härvidlag, ty motionerna
syfta ju inte till inrättandet av
ordinarie tjänster utan endast av extra
ordinarie tjänster.

Med dessa korta ord ber jag att få
yrka bifall till motionerna.

Herr WARD: Herr talman! Det är ju
alltid svårt att när det gäller löne- och
placeringsfrågor yttra sig om detaljer
som förekomma i en kungl. proposition,
och avdelningen inom statsutskottet
liksom utskottet har därför inte ansett
sig kunna rucka på vad regeringen
i förevarande avseende har föreslagit.

Jag vill emellertid understryka, att
utskottet erkänner att vad herr Nihlfors
här sagt kan i viss mån vara berättigat,
men vi ha, som sagt, inte ansett oss
kunna göra en sådan omarbetning av
förslaget, att man kan vara säker på att
man hamnar på den rätta sidan. Vi
förutsätta dock att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på frågan och
att man försöker få till stånd ändrade
förhållanden, i den mån så visar sig
fullt sakligt motiverat.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

118 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Remontering.

på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till
motionerna I: 434 och II: 519; och biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan oförändrad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Armén: Remontering.

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj :t (punkten 4) föreslagit riksdagen
att dels medgiva att åtgärder för en
minskning av arméns hästbestånd
måtte få vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1950 angivna
grunder, dels ock till Armén: Remontering
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att åtgärder
skulle vidtagas för nedbringande
av arméns årliga remonteringsbehov
till omkring 350 hästar, varvid dock
förutsatts, att remonteringen till och
med år 1953 skulle uppehållas vid nuvarande
nivå, d. v. s. omkring 500 hästar
per år. Härigenom uppkommande
överskott av hästar skulle avyttras, i
den mån hästarna icke kunde utackorderas
såsom draghästar.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat tre motioner.

Utskottet hemställde i denna punkt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att åtgärder för en
minskning av arméns hästbestånd finge
vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1950 angivna
grunder;

b) till Armén: Remontering för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:433 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
punkten anfört;

III. att motionerna 1:435 och 11:518
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Ivar
Persson, Axel Andersson, Boman i Kieryd,
Pettersson i Dahl, Birke, Johansson
i Mysinge och Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet i mom. III bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 435 och II: 518

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en utredning måtte verkställas
angående arméns och näringslivets behov
av hästar vid avstängning eller
minskad tillförsel av drivmedel och att
resultatet av denna utredning måtte
framläggas, innan sådana åtgärder vidtagits,
som kunde leda till reducering
av den nuvarande varmblodiga stostammen
inom landet;

b) besluta att även för år 1954 ett
oförändrat antal remonter skulle inköpas,
eller sålunda 500 varmblodiga
hästar;

c) hos Kungl. Maj:t hemställa, att åtgärder
måtte vidtagas för att överskottet
på ridhästremonter bleve placerat
bland ackordhästbeståndet.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag har
tillsammans med några andra ledamöter
på denna punkt väckt en motion,
vari yrkas att staten jämväl år 1954
skall verkställa inköp av 500 remonter
eller samma antal som staten köpt de
senaste åren. I den kungl. propositionen
föreslås, att antalet inköpta remonter
skall minskas från 500 till 350
per år.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 119

Det har ju hittills under en mycket
lång följd av år på nionde huvudtiteln
uppförts ett anslag för tillgodoseende
av landets behov när det gäller uppfödning
av varmblodiga hästar. Staten har
på allt sätt uppmuntrat denna avel, och
det finns för närvarande möjlighet att
producera det antal remonter, som staten
har inköpt under de sista åren.

Nu vill man emellertid övergå från
användande av ridstamhästar till inköp
av ackordhästar för militärt bruk.
Men samtidigt som man gör denna omläggning,
visar det sig att hästbeståndet
i landet årligen minskas med omkring
30 000 hästar, helt enkelt därför att de
motordrivna fordon, som användas
inom jordbruket, konkurrera ut hästarna
och att jordbrukarna inte få samma
intresse som tidigare för uppfödning
av den kallblodiga rasen. Priset på
dessa hästar har inte varit sådant, att
det stimulerat till uppfödning, och
jordbrukarna ha därför övergivit denna
produktion, när man för jordbruksdriften
kan använda traktorer i stället
för hästar.

Denna utveckling kommer givetvis att
fortsätta tills hästbeståndet i landet
har nått en sådan storleksordning, att
man nätt och jämnt klarar fredsbeliovet,
d. v. s. det lilla behov av draghästar
som finns sedan allt vad vi kunna
uppbringa av traktorer och bilar satts
in i jordbrukets produktionsapparat.
Detta gör att den mycket stora reserv
av dragkraft, som under de sista åren
funnits i det stora hästbeståndet inom
landet, helt och hållet kommer att försvinna.
Vi komma alltså inte vid en avspärrning
alt ha någon dragkraftsreserv
i form av hästar, utan vi bli i
mycket stor utsträckning beroende av
importerat bränsle och sådan dragkraft,
som vi inte kunna disponera över
på samma sätt som vi ha disponerat
över våra hästar. Både inom jordbruket
och inom andra näringar liksom
inom försvaret kommer man att befin -

Armén: Remontering.

na sig i eu betydligt sämre ställning
när det gäller dragkraft än vad t. ex.
varit fallet under den senaste avspärrningen
och försvarsberedskapen.

Allt detta gör att år 1953 måste nog
hästpriset här i landet vara sådant, att
kronan, när man då skall köpa ackordhästar,
får betala lika mycket för dem
som remonterna betinga.

Nu kan det givetvis inte bli tal om
något stöd från statens sida av den allmänna
aveln av ardennerhästar och
nordsvenska hästar, men vi motionärer
finna det dock mycket underligt, att
staten skall, samtidigt som beståndet av
kallblodiga hästar på detta sätt och utan
att vi kunna göra någonting åt det håller
på att sjunka till ett minimum av behovet
i fredstid, sätta in en stöt mot
den varmblodiga aveln, som har till
följd att även denna avel, för vars upprätthållande
ju staten under många år
visat stort intresse, skall raseras. Man
fullföljer verkligen raseringsarbetet till
det yttersta för att den dag, då olyckan
är över landet, stå där fullständigt utan
någon sådan inhemsk dragkraft, som
tidigare utgjort en värdefull reserv.

Arméchefen framhåller att vid en beredskap
behövs det omkring 35 000 hästar
för militära ändamål. När beredskapen
sätter in, är det alltså inte nog
med att det blir minskad tillgång för
jordbruket på bensin och brännoljor,
utan man kommer även att taga ytterligare
omkring 30 000 hästar från jordbruket.
På detta sätt måste man ju
ställa producenterna inom jordbruket i
en mycket bekymmersam situation.

Vi ha i motionen yrkat, att beslut nu
måtte fattas om att staten även under
år 1954 skall inköpa samma antal remonter
som tidigare eller 500 stycken.
Om man inte redan i dag fattar ett sådant
beslut, blir följden att under den
stundande sommaren kommer ett mycket
litet antal varmblodiga ston att föras
till de statliga hingstarna. Det
skulle alltså under kommande år bli eu

120 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Remontering.

mycket liten tillgång på varmblodiga
hästar, vilket i sin mån skulle medverka
till att ta död på det intresse för
denna avel, som finns här i landet.

När vi i motionen ha påyrkat att
Kungl. Maj :t skulle verkställa en utredning
av behovet av hästar, ha vi inte
bara gjort det med tanke på det militära
behovet, utan också därför att vi
anse det nödvändigt, att man utreder
sambandet mellan det militära och civila
behovet av hästar såsom dragkraft
vid en eventuell avspärrning här i landet.
Utskottet säger nu, att man inte
har något emot att Kungl. Maj:t uppmärksammar
även den saken och verkställer
utredning därom, men samtidigt
vill dock inte utskottet vara med om
att staten under år 1954 skulle inköpa
det större antal hästar, som vi ha begärt,
alltså ytterligare 150 stycken. Det
betyder att man skapar en situation,
som gör att intresset för hästaveln försvinner
och att jordbrukarna i mycket
stor utsträckning ge upp när det gäller
denna avel. Jordbrukarna resonera nog
som så, att det inte kan vara klokt och
förståndigt att fortsätta med avelsarbetet,
när det röner så ringa intresse från
statens sida. Vad skall man då utreda
egentligen? Det är väl inte förnuftigt
att först slå ihjäl en sak och sedan utreda
om man behöver den, utan det är
väl riktigare att man här inköper detta
antal remonter även för 1954 och så
utreder det verkliga behovet på detta
område. I annat fall blir ju denna utredning
ett slag i luften.

När jag ser på detta förhållande,
herr talman, kan jag inte underlåta att
framhålla, att jordbruket och vår militära
beredskap här ha ett gemensamt
intresse att bevaka. Det är önskvärt ur
bådas synpunkter att man samordnar
dessa frågor i god tid. Vi veta alla, att
om det blir en beredskap, blir det inte
fråga om hur mycket man behöver för
jordbrukets del, utan i första hand tar
man vad man anser är behövligt för

vår beredskap. Därom är ingenting att
säga, utan det är riktigt och rätt. Men
det är inte förnuftigt, att man alltför
tidigt äventyrar vår varmblodsavel. Det
skall också ett särskilt intresse till
för att driva denna varmblodsavel. Det
är farligt helt enkelt att koppla av detta
intresse, ty det är inte säkert att man
kan få det att vakna till liv igen, om
man anser att man bör återuppta aveln,
sedan man en gång raserat den.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Mannerskantz in. fl.
vid denna punkt.

Herr WARD: Herr talman! Det är
egentligen två skilda intressen, som vi
här diskutera. Det ena är företrätt i
Kungl. Maj:ts proposition och utskottsutlåtandet,
det andra i motionerna och
i den förste ärade talarens inlägg. Den
aspekt på frågan, som regeringen här
måste anlägga och som utskottet har
anlagt, är ju vad försvaret behöver för
sina utbildningsändamål. Vi måste anse,
att detta är den egentliga utgångspunkten
för vårt bedömande. När nu arméchefen
kommit till den uppfattningen,
att man väsentligt kan minska hästantalet,
skall man väl inte, därför att det
föreligger ett stort behov av att bevara
hästbeståndet, låta kostnaderna för
detta falla på försvarshuvudtiteln. Det
måste vara fullkomligt orimligt.

Nu har regeringen i överensstämmelse
med arméchefens framställning
föreslagit, att inköpen av 500 remonter
skola fortgå t. o. m. 1953, och det är
svårt att föreställa sig att en förlängning
till 1954 av dessa inköp skulle
med hänsyn till de synpunkter, som
herr Ahlsten nyss framförde, kunna betyda
så särdeles mycket.

Som jag förut i förbigående nämnde,
äro vi alla överens om att det är av
betydelse att upprätthålla ett hästbestånd
här i landet, som svarar mot så -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

121

väl militära som civila behov. Men i
den mån man måste vidtaga åtgärder
från statens sida för att uppmuntra den
avel, som är av betydelse för jordbruket,
böra kostnaderna för dessa falla på
nionde huvudtiteln och inte på fjärde.
Man kan säga att det i hög grad är en
ordningsfråga att man inte belastar den
förut mycket dryga fjärde huvudtiteln
med utgifter, som egentligen inte höra
dit. Vi ha inom avdelningen mycket
ingående resonerat om denna fråga, och
vi ha sagt oss att det inte skulle vara
orimligt om man från statens sida offrade
något av totalisatormedlen för att
uppmuntra just den hästavel, som jordbruket
är så intresserat av. Det är en
tanke, som vi i alla fall böra kunna diskutera
med fullt förtroende för varandras
uppfattning i frågan. Jag ser
saken framför allt ur fjärde huvudtitelns
synpunkt, och jag upprepar, att
det icke kan vara god ordning att belasta
denna militära huvudtitel med utgifter
för intressen, som också äro
civila.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman,
som vi inom utskottet ansett oss
böra följa Kungl. Maj:ts förslag. Jag
ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr von SETH: Herr talman! Det är
ju alldeles klart, när det gäller denna
hästfråga, att det är endels ett intresse
för försvaret och endels ett intresse för
jordbruket. Men det sägs ju när det
gäller ett äktenskap, att de tu äro ett
och man skall dela ljuvt och lett.

I denna fråga får man inte, herr
Ward, uteslutande se till fjärde huvudtiteln
och slå ifrån sig och säga: Detta
är ett jordbrukets intresse, och vi kunna
inte vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
och i fråga om användningen
av medel till försvaret ta hänsyn till
dessa synpunkter. Man får väl ändå
utgå ifrån, herr Ward, alt armén behö -

Armén: Remontering.

ver hästar. Frågan hur många hästar
armén behöver är dock inte klart utredd.
Det säger utskottet här på s. 23,
och det har citerats av herr Ahlsten i
hans anförande. Vi få alltså förutsätta
att dessa hästar behövas för armén.
Men om man inom jordbruket får klarhet
i att dessa hästar i händelse av
krigsfall icke skola rekvireras av armén
utan att jordbruket får behålla
dem, kan jordbruket fullgöra den produktion,
som svenska folket fordrar av
jordbruket vid sådana tillfällen och som
man inom jordbruket själv vill fullgöra.
Här måste finnas en enande hand, och
vid den interpellationsdebatt, som ägde
rum i denna fråga vid början av detta
års riksdag, hemställde jag för min del
från talarstolen till försvarsministern,
att en samverkan skulle äga rum mellan
försvars- och jordbruksministrarna
i denna fråga.

Nu ha vi ju redan i denna kammare
behandlat nionde huvudtiteln, och vi
ha ingen möjlighet att på detta stadium
från jordbrukets sida kunna bevaka det
oerhört viktiga önskemålet, att hästbeståndet
i jordbruket icke minskas på
ett sådant sätt, att man äventyrar produktionen
i händelse av krigsfara eller
avspärrning. Det är likadant från försvarets
synpunkt sett. Herrarna i statsutskottet
och i den avdelning, som har
att behandla försvarsfrågorna, få inte
och kunna inte uteslutande stirra sig
blinda på de synpunkter, som framförts
av föregående talare.

Herr talman! Jag har många år i mitt
eget län sysslat med hästavel, och jag
får till alla delar vitsorda vad herr Ahlsten
sagt. Det föreligger en stor fara,
om här inte äger rum en samverkan.
Eftersom vi i dag inte kunna få något
anslag från jordbrukets huvudtitel för
ifrågavarande ändamål och då det är
av vikt att hästaveln icke lider avbräck,
vill jag yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Mannerskantz
m. fl.

122

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Remontering.

Herr NORUP: Herr talman! Jag vill
till alla delar instämma i de betänkligheter,
som framförts av herrar Alilsten
och von Seth. Om man tänker efter vad
det här är fråga om, finner man, att det
inte är något direkt vare sig jordbruksintresse
eller hästuppfödarintresse.
Frågan gäller bara om jordbruket skall
stå för den skyldighet, som jordbruket
fått sig ålagd, att vid mobilisering tillhandahålla
så och så många hästar och
se till att det kan ske en rekrytering av
det hästbestånd, som armén behöver.
Det är i så fall mycket angeläget att
jordbruket får bestämt besked. Jag är
övertygad om att när man från motionärernas
sida begär, att man även för
1954 skall inköpa 500 remonter, så är
detta antal i minsta laget för att man
skall kunna uppehålla intresset för den
varmblodiga hästaveln i vårt land. Det
är många, som redan tröttnat, och skulle
vad utskottet föreslår beslutas, är jag
rädd att vi en vacker dag komma att
få erfarenheter, som inte äro vidare
angenäma.

Här har tidigare hänvisats till den
interpellationsdebatt i ämnet, som förts
under denna riksdag. Jag tillät mig då
framhålla, att lantbruksstyrelsen, som
i sina instruktioner fått inrymt, att den
skall svara för att det finns tillräckligt
antal hästar vid mobilisering, har varnat
för den väg, som arméchefen och
sedan departementschefen med instämmande
av utskottet här föreslå. Vi ha
nämligen behov av de varmblodiga hästarna.
Jag tillät mig i interpellationsdebatten
påpeka, att många av de nuvarande
tunga arbetshästarna äro olämpliga
för militärt bruk. Det förekom under
föregående mobilisering, att det
togs ut tunga hästar från Östergötland,
som forslades ända till Norrbotten, och
när man där skulle spänna dem för arméns
kärror, visade det sig att hästarna
voro för stora. De kunde inte anspännas
utan måste skickas hem. Jag skulle
tro, att detta inte är att på ett rätt sätt
sköta hithörande uppgifter. Det är nog

lämpligt att även låta litet praktiskt förstånd
tala när man har att taga ställning
till denna sak och kanske ta hänsyn
till de förslag, som den ansvariga
myndigheten, lantbruksstyrelsen, här
framfört.

Det skulle säkerligen vara oerhört
olyckligt, om vi vid krigsfara eller krig
skulle ha decimerat hästantalet på detta
sätt. Jag tycker att departementschefen
i viss mån inte intagit en bestämd hållning.
Här talas om utredning. Jag instämmer
med den talare — jag tror det
var herr Ahlsten — som sade: »Vore
det inte bättre att först göra en utredning,
innan man slår ihjäl möjligheterna
att upprätthålla ett tillräckligt antal
hästar, i stället för att gå den väg man
föreslår här, att först minska ned hästantalet
och sedan göra en utredning?»
Nu kanske någon säger: »Men varför
äro ni så ivriga med detta nu?» Jo, det
är bestämt att t. o. m. 1953 skall man
inköpa 500 remonter, men därefter bara
350. Dessa remonter skola ju vara föremål
för pålägg, och det dröjer fyra år
innan hästarna vuxit upp. Det är således
angeläget att man inte nu går i författning
om att ge den varmblodiga
hästaveln — jag kan nästan säga -—•
dödsstöten genom att endast inköpa det
antal, som utskottet här föreslår.

Utskottets vice ordförande, herr
Ward, har sagt att detta är ett intresse
för jordbruket och att följaktligen kostnaderna
böra föras från fjärde huvudtiteln
till nionde huvudtiteln. Nej, herr
Ward, det är inte något intresse för
jordbruket. Vi ha inte någon större användning
för den varmblodiga hästen i
dagens jordbruk. Vi ha haft användning
för den tunga hästen, men även
den har i stor utsträckning ersatts av
motorer. Men för arméns bruk tycks
det föreligga ett behov inte bara av
dessa ridhästar utan även av draghästar.
Det är möjligt att arméchefen vid
bedömandet av annan materiel, som
han behöver till försvaret, resonerar
så, att detta är en sak som jordbruket

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

123

klarar upp, en sak som inte arméledningen
behöver ta hänsyn till. Jag tror
att det är mycket angeläget, att det
från jordbrukets sida bestämt framhålles,
att detta inte huvudsakligen är en
jordbrukets angelägenhet utan ett försvarets
intresse.

Vad beträffar resonemanget att det
borde ske ett samarbete mellan jordbruksdepartementet
och försvarsdepartementet,
så hade jag efter interpellationsdebatten
ett samtal med jordbruksministern,
där han för sin del inte var
emot en utredning, huruvida man kanske
skulle kunna flytta över någon del
från fjärde huvudtiteln för detta ändamål.
Jag tycker dock, att innan en utredning
företages, borde man besluta
att för ännu ett år inköpa 500 remonter,
så att man inte förminskar det lilla
intresse som ännu finns kvar för den
varmblodiga hästaveln.

Om jag skulle erkänna att detta i
någon mån är ett jordbruksintresse, så
är det möjligen i de bygder av vårt
land, där man sedan gammalt haft en
varmblodig hästuppfödning och där
man hoppats, att man även för tider
som komma skall kunna få ett stöd
från staten, så att denna hästavel kan
upprätthållas. I det län jag representerar
har den varmblodiga hästaveln
stått mycket högt, och jag tror att en
stor del av arméns ridhästar kommit
därifrån.

Jag är angelägen om att framhålla —
än en gång säger jag det —- att detta
icke är ett hela jordbrukets intresse
utan att det är lokaliserat till vissa orter.
Däremot är det ett mycket starkt
försvarsintresse. Med anledning härav
hemställer jag, att innan man företagit
den utredning, som utskottet föreslår,
riksdagen måtte besluta att man även
för 1954 skall inköpa 500 remonter, och
jag yrkar för min del, herr talman, bifall
till den reservation, som är avgiven
av herr Mannerskantz m. fl.

1 detta yttrande instämde herrar

Armén: Remontering.

Vigelsbo, Johansson i Mysinge och Boman
i Stafsund.

Herr WARD: Jag kan inte inse, att vi
här ha någon anledning att diskutera,
huruvida det är av betydelse för samhället
i allmänhet och för försvaret att
man vidmakthåller ett tillräckligt stort
och lämpligt hästbestånd inom landet.
Där äro vi fullkomligt överens, och jag
var ju angelägen om att i mitt första
anförande betona, att man bör angripa
problemet från en annan synpunkt och
därvid se till, att fjärde huvudtiteln
inte blir belastad med ett anslag, som
inte uteslutande berör ett fjärde huvudtitelns
intresse. Nu tala herrarna här
på ett sätt, som kan ge den oinitierade
den föreställningen, att man är färdig
att slå ihjäl hela hästbeståndet i landet.
Men vad gäller egentligen striden, om
man jämför Kungl. Maj:ts förslag med
den motion, som man här har yrkat bifall
till? Jo, det betyder bara, att medan
propositionen anser, att man efter
1953 inte längre skall taga in 500 remonter
utan i stället 350, mena motionärerna,
att man skall fortsätta med
500 även för 1954. Så vitt jag kan räkna
rätt är skillnaden 150 hästar under dessa
fyra år. Kan man då ha rätt att tala
på ett sätt, som om det här skulle gälla
en allvarlig attack mot uppfödningen
av de hästar, varom här kan vara fråga?

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ward ville bagatellisera
denna fråga och sade, att vi egentligen
äro överens om att det bara rör sig om
150 remonter. Jag anser inte att man
får se saken så enkelt. Det är ju fråga
om att skära ned remontantalet med 150
hästar, och 150 av 500 är ändå inte så
litet. För övrigt liar man möjlighet att
fortsätta på samma sätt som under de
senaste åren, att exportera det antal
man inte behöver för armén —- det är
också för att få ett så bra pris som
möjligt som man gjort denna export,
vilken som bekant gått till Schweiz.

124

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Remontering.

Innan man bär löst detta problem —
som t. o. in. berr Ward erkänner att
man kan ha olika meningar om —
borde man inte förändra det system
man har.

Vi ha yrkat på att detta system skall
tillämpas ännu ett år, d. v. s. också under
1954. Och sedan hoppas jag att
det blir en utredning och att genom
det samförstånd, som det här talats om
mellan cheferna för försvars- och jordbruksdepartementen,
denna fråga skall
klaras upp så att jordbruket kan få ett
bestämt besked. Får jordbruket det bestämda
beskedet, att det inte behövs
mer än 350 remonter, kommer jordbruket
att rätta sig därefter — det är jag
övertygad om. Men om man senare
finner att det inte går, ifall vi exempelvis
skulle råka i krig eller krigsfara,
får man inte komma och säga, att här
borde jordbruket ha fullgjort sin skyldighet
mot samhället på annat sätt än
det gjort.

Jag vädjar därför än en gång till
kammaren att man beslutar att för
ännu ett år bibehålla detta inköp av
500 remonter. Behövas de inte för arméns
räkning, gör då som man gjort
under senare år: exportera 150!

Herr AHLSTEN: Herr talman! Det
förefaller som om den huvudsakliga
invändningen emot ett bifall till motionerna
är att man inte kan komma överens
de två departementen emellan,
vem som skall betala dessa kostnader.
Av de två anföranden, som utskottets
ärade talesman hållit, framgår att detta
varit huvudorsaken till att man inte
kunnat bifalla motionerna.

Ser jag på departementschefens yttrande,
refererar han vad arméchefen
anfört och yttrar: »Jag vill emellertid
framhålla, att utrustningsbehovet numera
beräknas uppgå till omkring
35 000 hästar, därav omkring 6 300 rideller
ridbara och omkring 29 000 dragellér
klövjehästar . ..»

Ha vi nu låtit 90 procent av hästaveln
sköta sig själv tills den kommit ned i
ett bottenläge när det gäller beståndet
av kallblodiga hästar i landet, och vi
äro överens om att det inte är något
att göra åt att utvecklingen går därhän,
och hästbeståndet får anpassa sig efter
fredsläget, måste det under alla förhållanden
vara ett militärt intresse, att
man inom landet kan skaffa 30 000 hästar
vid en avspärrning. Därför kan jag
inte finna att det är något orätt uti att
kostnaderna härför föras under fjärde
huvudtiteln och inte under nionde huvudtiteln.
Jag kan för all del erkänna
att det inte spelar så stor roll, var detta
anslag föres, men nog tycker jag det
är ett militärt intresse, med tanke på
krissituationer, att dessa hästar finnas
inom landet, och därför kan det vara
lika rätt att anslaget föres under fjärde
som under nionde huvudtiteln.

Herr Ward säger att vi här tala ungefär
som om det skulle gälla att slå
ihjäl all liästavel i landet. Nej, vi tia
sagt att den kallblodiga aveln får sköta
sig själv — vi göra ingenting åt den —
men vi mena att det inte är psykologiskt
riktigt, att man i denna situation
från statens sida liksom sätter pricken
över i genom att säga: Nu rasera vi också
den varmblodiga aveln — som staten
alltså skött så många år därför att detta
varit ett militärt intresse. Då måste
jordbrukarna reagera med att säga: Nu
bryr sig inte staten om att upprätthålla
den varmblodiga aveln, vi ha ingen
anledning att upprätthålla den andra
hästaveln heller.

Jag tror att det ligger ett psykologiskt
moment i det som man från motionärernas
sida haft i åtanke: det är icke
klokt att man — om en utredning senare
kommer till stånd — skapar en
situation, varigenom den varmblodiga
hästaveln raseras i mycket större utsträckning
än om man ännu ett år köpt
samma antal remonter som hittills. De
remonter som köpas 1954 äro fallna efter
sådana ston, som man skall föra till

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

125

hingst nu i sommar; dessa hästar säljas
ju i treårsåldern. Fatta vi detta beslut
i dag betyder det, att när denna årskull
skall säljas 1954, köper staten ett
mindre antal hästar än nu. Detta medför
att jordbrukarna resonera som så:
Det blir omöjligt att sälja remonter, och
därför bry vi oss inte längre om att
upprätthålla denna avel.

Jag vill, herr talman, ytterligare understryka
synpunkten att den omständigheten,
att anslaget inte förts under
nionde huvudtiteln, inte kan vara något
hållbart argument för ett avslag på motionerna.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Försvarsministern har i sitt uttalande
sagt, att frågan huruvida vid en så avsevärd
minskning av arméns remontinköp
som arméchefen förutsatt särskilda
stödåtgärder åt den varmblodiga
hästaveln böra vidtagas innefattar
spörsmål, som det torde ankomma på
chefen för jordbruksdepartementet att
närmare överväga. Statsutskottet har
givit uttryck åt samma uppfattning, medan
reservanterna talat för att en utredning
skulle ske, innan man beslutar
om en reduktion av remontstammen.
En sådan utredning skulle, om den
komme till stånd, således falla på mig
såsom jordbruksminister.

Jag har i anledning härav velat säga
någonting, som kanske inte är känt för
kammaren. Jag skall villigt erkänna att
jag för ett par månader sedan kände
ungefär samma ängslan, som jag föreställer
mig ligger bakom reservanternas
mening och kanske en del av anförandena
här i debatten. Jag var kanske
inte speciellt ängslig för nedgången i
fråga om den varmblodiga aveln. Om
vid en mobilisering en tredjedel av kavalleriet
skulle få betjäna sig av låt
mig säga nordsvenska hästar, tror jag

Armén: Remontering.

inte att detta är någon väsentlig olycka.
Nej, det som jag var orolig för var att
vårt hästbestånd över huvud taget visade
en så stark reduktion, att man
helt enkelt inte skulle kunna fylla
vare sig jordbrukets eller försvarets behov
i händelse av en mobilisering. Det
föranledde mig att tillsammans med
försvarsministern för en tid sedan ha
en ingående överläggning med representanter
för alla de intressen, som äro
involverade i detta problem, således
lantbruksstyrelsens speciella chefer för
stuteribyrån, hästavelns män, både den
varmblodiga och den kallblodiga
avelns, och vidare den militära expertis,
som här har sin givna plats.

Jag måste erkänna att efter en genomgång
av frågan inför detta forum
blev jag för min del betydligt lugnare,
och jag tror att försvarsministern reagerade
på samma sätt. Vi ha visserligen
haft en stark nedgång i vårt hästbestånd
här i landet, men parallellt
med denna går en utomordentligt stark
uppgång av antalet hästkrafter i form
av en motorisering av såväl jordbruket
som försvaret. Vi ha det bättre ställt
med hästkrafter i dag inom både jordbruk
och försvar än vi någonsin haft
tidigare, och mer och mer förskjutes
detta förhållande till favör för motorhästkrafterna.

Om man räknar med att det svenska
hästbeståndet sjunker i samma, ganska
snabba takt som det gjort under de senaste
åren — vi ha en åderlåtning på
ungefär 10 000 exemplar per år —•
skulle vi omkring 1953/54 ha ett bestånd
av hästar i landet på 350 000
exemplar. Mobiliseringsbehovet är ungefär
10 procent av detta. Även med en
lika stark nedgång i hästbeståndet som
under de senaste åren skulle vi således
1953/54 ändå klara mobiliseringsbehovet
genom att ta ut 10 procent. För
övrigt tror jag man kan vänta att kurvan
blir litet flackare, ty för varje år
kommer man närmare den gräns, som
ju ändå måste vara en bottengräns. Det

126 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Armén: Remontering.

svenska jordbruket kan inte helt avvara
hästen, hur mycket man än motoriserar,
och därför bör nedgången bli
mindre ju längre fram i tiden man
kommer. Parallellt med detta går en
fortsatt motorisering och mekanisering
av armén, som innebär att vi kanske
1954/55 inte ens ha detta mobiliseringsbehov
på 35 000 hästar utan ett
antal som är mindre.

Om man ser det hela ifrån dessa utgångspunkter
vågar jag påstå, att läget
inte är så besvärande, som jag i varje
fall trodde innan jag hade denna genomgång
med experterna. Vi ha för
närvarande, hur underligt det än låter,
ett överskott på hästar i landet. Vi
kunna inte exportera en brukshäst till
ett pris, som gör en export praktiskt
möjlig. Vi avvisa alla framställningar
från Norrbotten och från gränstrakterna,
där det finns folk som av en eller
annan anledning vill köpa hästar av
norsk eller finsk stam. Jordbruksdepartementet
avvisar dem helt enkelt därför
att vi ha ett överskott även på nordsvenska
lätta och relativt snabba hästar.

Nu kan man naturligtvis säga att detta
inte är hela sanningen. I händelse av
ett krigsfall eller ett avspärrningsfall
uppstår det genast ett problem med
drivmedel till maskinparken: de motoriserade
hästkrafterna äro inte lika
pålitliga, de äro i en sådan situation
mera sårbara än de naturliga hästkrafterna,
om jag så får uttrycka mig. Men
eftersom just motorhästkrafterna i dag
—• och detta blir mer accentuerat för
varje år som går — betyda mest både
inom jordbruket och försvaret, måste
det speciella beredskapsproblemet bli
att lägga upp ett lager av bensin, olja
och andra drivmedel, som äro erforderliga
för att möta ett krigsfall. Därvidlag
har man, om man försöker spekulera
i den mest ogynnsamma utvecklingen,
två alternativ att välja på. Antingen
blir det ett krigsfall, då vi involveras
i direkta krigshandlingar, eller

en situation liknande den vi hade under
det senaste kriget, ett avspärrningsläge
alltså.

I första fallet spelar det inte någon
roll, om det är 350 eller 500 remonter,
som äro arméns program. Det hästmaterial
finns som behövs för att tillgodose
arméns behov i det relativt korta
krigsfallet, vilket vi väl av praktiska
skäl måste räkna med. Den andra situationen,
en lång avspärrning, ger ändå
tidsutrymme och andra möjligheter till
omställning av motorhästkrafterna för
användande av inhemska drivmedel. I
det avseendet äro vi inte i samma
ogynnsamma utgångsläge som vi voro
1939; det var ju inte någon nämnvärd
likhet mellan den gengasdrivna traktor
vi tuffade fram med 1939 och 1940 och
de aggregat vi använde 1945, när kriget
tog slut.

Jag vill således som en summering
av detta säga, att efter den beredning
och överläggning som försvarsministern
och jag haft med alla intresserade
parter, kommo vi — även på hästavelshåll
— till den slutsatsen, att en utredning
näppeligen var aktuell. Det ställdes
i varje fall efter den diskussionen
intet konkret förslag, vare sig från det
håll som representerar den varmblodiga
aveln eller från det håll som representerar
den kallblodiga aveln. Man
inskränkte sig till att begära, att Kungl.
Maj:t skulle följa utvecklingen med uppmärksamhet.
Och det är alldeles självfallet
att Kungl. Maj:t måste göra det,
eftersom frågan i och för sig är så stor
och viktig som den är.

Reservanternas förslag, att man först
skall göra en utredning innan man vidtar
några åtgärder, faller, som jag ser
det, på det enkla faktum, att en utredning
inte ger något konkret resultat,
sådant läget är för dagen.

Jag har, herr talman, velat lämna
dessa upplysningar, eftersom jag varit
inkopplad på dessa problem inom
Kungl. Maj :ts kansli.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

127

Marinen: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

Herr von SETH: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ber jag få framföra
de hästintresserades tack för detta
anförande. Det var en hel del nyheter
i det Samtidigt som jag framför detta
tack vågar jag ändå säga att herr statsrådet
kanske, åtminstone enligt vårt
förmenande, visade sig en aning för
optimistisk.

När man uppger att vi för närvarande
ha ett visst överskott på hästar, är
detta en sanning med modifikation. Vi
ha ett överskott på hästar, men detta
överskott omfattar huvudsakligen äldre
hästar. Bland yngre hästar ha vi inte
så stort överskott och framför allt inte
på föl och unghästar. Jag måste därför
framhålla risken för att det är just
detta avelsmaterial, som kan komma
bort mycket, mycket snart, kanske redan
inom ett år. Och då är det alltjämt
mycket svårt att importera detta avelsmaterial
från utlandet. Det ställer sig
praktiskt taget omöjligt.

För min del, herr talman, kan jag
därför inte finna annat än att det inte
skulle skada, om denna utredning först
finge komma till stånd. Det är inte heller
förenat med några större kostnader
för statskassan, om kammaren biträder
reservanternas yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till den till punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Seth begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 79 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkten 5.

Marinen: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

NIHLFORS: Herr talman! Jag
har vid denna punkt fogat en reservation
i anslutning till en motion av herr
Lindberg i Stockholm. Herr Lindberg
har i sin motion fäst uppmärksamheten
på ett förhållande som jag tycker är
synnerligen avvita. Det är så att chefen
för sjövärnskåren är en pensionerad
sjöofficer med arvode. Detta arvode är
för närvarande cirka 390 kronor i månaden,
en lön som alltså ungefär motsvarar
skrivbiträdeslön. Herr Lindberg
liar i sin hemställan gått på samma linje
som chefen för marinen och försvarets
civilförvaltning, en linje som ursprungligen
även 1945 års försvarsutredning
kom fram till, nämligen en förbättring
av avlöningen med tre löneklasser. Denna
förbättring skulle betyda en höjning
av arvodet med 133 kronor per månad.
Det förefaller vara en relativt liten sum -

128 Nr 18. Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

ma, när man tänker på vad chefen för
sjövärnskåren har ansvar för. Sjövärnskåren
är numera en kår inom marinens
reserv. Inom denna kår finnas 260 värnpliktiga
officerare, 200 värnpliktiga underofficerare,
1 000 värnpliktiga underbefäl
och cirka 750 aspiranter. Kåren
har anslag, för vilka denne kårchef ansvarar,
på 650 000 kronor om året. Dessutom
har man vid den omorganisation,
som ägde rum när kåren inordnades i
marinens reserv, genom indragning av
en intendentsbefattning på halvtid sparat
in cirka 3 000 kronor om året. Det
gör att kårchefen för närvarande riskerar
ganska mycket i sin medelsförvaltning.
Jag har helt nyligen fått reda på
att kårchefen har fått en anmärkning
på halsen på cirka 1 000 kronor. Han
tycks riskera att få komma ut med ett
belopp som är nära 3 gånger arvodet å
390 kronor i månaden.

Detta är ett ganska orimligt förhållande.
I propositionen säger statsrådet
Vougt endast, att han icke är beredd att
taga ställning till denna fråga. Utskottet
har heller icke motiverat sitt avstyrkande
med annat än att utskottet
delar statsrådets uppfattning. Icke heller
utskottet är alltså berett att taga
ställning. Man måste säga sig, att det är
egendomligt, att det skall vara så svårt
att taga ställning till en sådan självklar
sak.

Då jag är ensam reservant, vill jag
icke komma med något yrkande. Det
kanske icke är mödan värt. Men jag har
velat till protokollet föra fram dessa
synpunkter. Jag hoppas, att statsrådet
Vougt till nästa år blir i tillfälle att bereda
detta ärende, så att man kan lösa
frågan på det sätt som myndigheterna
föreslagit, ett förslag som även lagts
fram i herr Lindbergs motion.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 6—S.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. in., såvitt avser
anslagsfrågan;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
två till lägerplatsen i Vännäs hörande
markområden; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ändringar i riktlinjerna för den statliga
exportkrediten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 211 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 31 mars 1950, föreslagit
riksdagen medgiva, att under tiden
till och med utgången av budgetåret
1950/51 statlig exportkreditgaranti
måtte få lämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som i berörda
statsrådsprotokoll angivits samt
att staten skulle få under samma tid
inom ramen för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor åtaga
sig betalningsansvar för lagerhållning
i utlandet till ett belopp av högst 30
miljoner kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Tjällgren (I: 481) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rubbestad m. fl. (11:572), hem -

Onsdagen den 17 maj 1950 em. Nr 18. 129

Ändringar i riktlinjerna för den statlig» exportkrediten.

ställts, att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 211 måtte
besluta, att statlig exportkreditgaranti
icke skulle lämnas för att täcka förlustrisk
i samband med upprättande av
konsignationslager utomlands.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:481 och 11:572, medgiva,

a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1950/51 statlig
exportkreditgaranti skulle få lämnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 31 mars 1950;

b) att staten måtte få under samma
tid inom ramen för tidigare beslutat
maximibelopp av 300 miljoner kronor
åtaga sig betalningsansvar för lagerhållning
i utlandet till ett belopp av
högst 30 miljoner kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mannerskantz, Heiding,
Ivar Persson, Birke och Johansson i
Mysinge, vilka ansett, att utskottet med
tillstyrkande av motionerna I: 481 och
11:572 bort föreslå riksdagen att avslå
Kungl. Maj:ts förslag om statlig exportkreditgaranti
för att täcka förlustrisk i
samband med upprättande av konsignationslager
utomlands och att utskottet
i enlighet därmed bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:481 och 11:572,

a) medgiva, att under tiden till och
med utgången av budgetåret 1950/51
statlig exportkreditgaranti finge lämnas
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som av reservanterna
angivits;

b) avslå Kungl. Maj :ts förslag att staten
skulle få under samma tid inom ramen
för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor åtaga sig betalningsansvar
för lagerhållning i utlan -

det till ett belopp av högst 30 miljoner
kronor;

2) av herr Pettersson i Dahl, utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag skall be att med några
korta ord få motivera reservanternas
ställning till denna fråga.

Sedan 1933 har här i landet gällt ett
system med statlig exportkreditgaranti,
som under de år som detta system gällt
varit av mycket stor betydelse för näringslivet.
Trots olika tider och olika
besvärligheter har dock denna garanti
i mycket ringa grad behövt tagas i anspråk.
Man vågar således göra det påståendet,
att den fyllt ett mycket gott
ändamål. Det kan också säkerligen i
detta sammanhang givas ett gott betyg
åt dem, som haft bedömningen av våra
utrikesaffärer om hand, således både
näringslivet och det kontrollerande organet,
exportkreditnämnden.

Någon meningsskiljaktighet om att
denna verksamhet skulle fortsätta även
nästa budgetår finns ju icke heller. Både
Kungl. Maj:t och utskottet äro fullständigt
eniga därom. Det, varom meningsskiljaktighet
råder, är ju endast den utökning
som det härvidlag är fråga om,
nämligen att man skulle utöka denna
kreditgaranti till att även omfatta lagerhållning
i vissa länder. Detta tycker jag
liksom mina medreservanter är eu betänklig
sak. Vi förstå visserligen vad
som är anledning till det hela. Det är
ju så att man hade hoppats på att man
genom devalveringen skulle få en väsentlig
exportökning på hårdvalutaländerna.
Men i verkligheten har denna
exportökning i stor utsträckning uteblivit
och man har i stället sökt sig in
på mjukvalutaländerna. Det är ju för
att möjliggöra och uppmuntra till en
exportökning på hårdvalutaländer som
Kungl. Maj:t och utskottet föreslå, att
inom kreditens ram 30 miljoner kronor

9 — Andra kammarens protokoll 1!),~>0. Kr tti.

130 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

skulle få tagas i anspråk till kreditgaranti
för lagerhållning utomlands av
konsumtionsvaror. Från dessa lager
skulle sedan leveranser kunna ske till
avnämare.

Det är ju, som sagt, om detta som
meningarna gått i sär i utskottet liksom
bland de remissinstanser som hörts. De
myndigheter som hörts ha ju över lag
avrått, under det att näringsorganisationerna
ha tillrått. Man kan väl också
våga det påståendet, att betänksamheten
varit stor även bland utskottets
ledamöter. Men trots allt har man skjutit
saken ifrån sig. Utskottet säger bland
annat: »Det har emellertid gjorts gällande,
att den kapitalkrävande lagerhållningen
hämmar exportörernas strävanden
att upparbeta nya marknader i
dollarländerna, varför dessa föredraga
att bearbeta de ofta mera vinstgivande
och mindre kostnadskrävande mjukvalutaländerna.
Genom det föreliggande
förslaget skulle exportörerna få möjlighet
att mera effektivt konkurrera med
de inhemska tillverkarna och exportörerna
från andra länder.» Vidare säger
utskottet: »Utskottet vill tillstyrka förslaget
i fråga under den av departementschefen
angivna förutsättningen,
att exportkreditgarantien endast lämnas
i sådana fall, då möjlighet därigenom
skapas att tillföra vårt land hårdvaluta
eller eljest särskilda skäl tala därför.»
Och i fortsättningen heter det: »Frågan
rörande den lämpliga utformningen av
garantierna bör efter närmare företagen
utredning underställas Kungl. Maj:ts
prövning.»

Det är i sistnämnda hänseende, herr
talman, som vi mena att svårigheterna
sätta in som värst. Hur skall en sådan
prövning kunna ske? Det måste vara
en synnerligen svår sak. Det måste vara
både principiellt och praktiskt svårt
för en myndighet att bedöma de risker,
som hänföra sig till försäljningsmöjligheterna
för en vara.

Man måste dock tacksamt notera, att
varken Kungl. Maj:t eller utskottet gått

med på de önskemål om vidare risktagning,
bland annat då det gällt annonsering
och marknadsundersökningar.

Vi reservanter ha bedömt läget så,
att riskerna i detta fall knappast uppvägas
av värdet av den exportökning,
som kan komma till stånd genom denna
kreditgaranti. Därför ha vi för vår
del ställt oss avvisande till förslaget i
fråga.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Mannerskantz m. fl.

Herr WARD: Herr talman! Jag skall
fatta mig mycket kort. Skillnaden mellan
det nu gällande systemet och det
här föreslagna har herr Johansson i
Mysinge redogjort för fullt sakligt och
riktigt. Jag har ingen anledning att nu
giva mig in i någon redogörelse; den är
som sagt redan gjord. Som herr Johansson
i Mysinge framhöll är det så, att
man vill inom ramen av de 300 miljonerna
önska få använda 30 miljoner
kronor till s. k. konsignationslager, varmed
man tror sig kunna underlätta försäljningen
av svenska produkter på den
utländska marknaden, framför allt inom
hårdvalutaområdet.

När man skall vinna avsättning för
varor räcker det icke bara med att det
är goda produkter; det kräves också,
att man så snabbt som möjligt skall
kunna tillhandahålla kunderna varorna.
Snabbheten i transaktionerna spelar
med andra ord en mycket stor roll. Man
bör kunna räkna med att så kommer
att bli förhållandet även i de fall vi nu
behandla.

Det försök som här göres tror jag icke
kan vara farligt. Herr Johansson i Mysinge
erinrade, att hittills ha exportkreditgarantierna
omfattat cirka 100
miljoner kronor av det belopp på 300
miljoner kronor, vartill maximibeloppet
uppgår. Man kan av dessa siffror
utläsa, att de myndigheter, som ha hand
om dessa saker, framför allt export -

Onsdagen den 17 maj 1950 em. Nr 18. 131

Ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

kreditnämnden, handlat ganska restriktivt.
Detta framhålles för övrigt i utskottets
utlåtande. Man släpper icke
kontrollen över dessa ting utan följer
dem mycket noga, så att man icke skall
utsätta staten för några onödiga risker.
När man gjort detta beträffande den
vanliga exportgarantien vågar man väl
förutsätta, att så skall bli förhållandet
också när det gäller denna garanti för
konsignationslager.

Herr Johansson i Mysinge framhöll,
att myndigheterna hade ställt sig mycket
kritiska och avvisande till detta förslag
om 30 miljoner kronor till konsignationslager.
Men herr Johansson i
Mysinge nämnde samtidigt, att näringsorganisationerna
voro intresserade för
denna sak. Vi ha ofta både här i kammaren
och på andra håll hört, att när
det gäller handelsintressen och ekonomiska
intressen över huvud bör man
egentligen fästa större avseende vid vad
näringsorganisationerna ha att anföra
än vid vad de statliga myndigheterna
säga. Är denna sats riktig, borde den
väl vara tillämplig också i detta fall.
Man borde med andra ord sätta mycket
stor tilltro till vad näringsorganisationerna
ha att anföra i frågan.

En sak som anses spela mycket stor
roll vid bedömningen av denna angelägenhet
är den ställning, som exportkreditnämnden
intagit. Denna nämnd
var från början kritisk mot förslaget om
garanti för konsignationslager. Men sedan
man från exportkreditnämndens
sida genom representanter i England
tagit del av den verkan, som motsvarande
förfarande utövat för den engelska
industrien, ändrade exportkreditnämnden
mening och förordade, att
Sverige skulle följa Englands exempel
och lämna garanti även för den anordning
varom här är fråga.

När den nämnd, som sitter i centrum
för arbetet att vinna nya exportmarknader
och nya avsättningsmöjligheter
ute i världen, från början iir kritisk
men, efter att hava tagit del av verk -

ningarna av detta system i ett annat
land, ändrar mening och säger sig rekommendera
en sådan anordning, bör
detta enligt min uppfattning väga ganska
tungt.

Herr talman! Jag finner så starka skäl
tala för detta försök att jag utan minsta
tvekan yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har avgivit en blank reservation,
och jag vill bara helt kort motivera
densamma. Till en början får jag
bekänna, att jag först var av samma
uppfattning som reservanten herr Johansson
i Mysinge. Men när jag fick
taga närmare del av vad saken egentligen
gällde och studerat vad de myndigheter
sagt, som här yttrat sig, kom
jag till en annan uppfattning. Den sammanfaller,
kan jag säga, praktiskt taget
helt med den uppfattning, som herr
Ward gjorde sig till talesman för.

En av de institutioner som yttrat sig
har jag särskilt lagt märke till, nämligen
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Den är särskilt angelägen
om att en lagerhållningsgaranti
skall komma till stånd. Det är alldeles
klart att för de större exportörerna och
större firmorna kan en sådan icke spela
någon väsentlig roll. De kunna själva
taga de risker, som reservanterna tala
om att staten i detta fall ikläder sig.
Men en hantverks- och småindustriorganisation
eller någon annan mindre
exportör kan icke taga dessa risker.
Därför tror jag, att man bör hjälpa
dessa exportörer genom att låta staten
ikläda sig riskerna. Detta gör, herr talman,
att jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Mannerskantz
in. fl. avgivna reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

132 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m.

§ 6.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avsett vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning
utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 109, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; dels

ock för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 33 250 000 kronor;
samt

2) till Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av 2 150 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att indextillägg
enligt närmare angivna grunder
skulle utgå å allmän ålderspension,
tilläggspension och änkepension i den
mån så föranleddes av den levnadskostnadsökning,
som kunde föreligga i
jämförelse med levnadskostnaderna i
juni 1946, då folkpensioneringslagen
antogs.

I samband härmed hade sammansatta
utskottet behandlat ett antal motioner.

I motionerna I: 420 av herr Andersson,
Elon, m. fl. och II: 507 av herr
Ohlin m. fl., vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen —- med
förklaring att Kungl. Maj:ts proposition
nr 109 icke kunnat oförändrad bifallas
— ville i angivna hänseenden fatta andra
beslut än Kungl. Maj:t i nämnda proposition
föreslagit.

I de likalydande motionerna I: 429
av herr Persson, Helmer, m. fl. och
11:506 av herr Senander m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att Kungl. Maj:ts proposition nr 109
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering måtte erhålla den lydelse
i motionen angivits. Därutöver
hade i sistnämnda motioner hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte som sin mening uttala, att
Kungl. Maj:t måtte fastställa pensionspristalet
för tredje kvartalet till 120,
vilket motsvarar ett indextillägg av 20
procent på de folkpensionsförmåner, å
vilka sådant tillägg skall utgå».

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 133

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen oförändrat måtte antaga
det genom propositionen nr 109
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering;

B. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531)
om bidrag till änkor och änklingar med
barn — måtte för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947
(nr 531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn;

C. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1947 (nr 398)
om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen — måtte för
sin del antaga av utskottet framlagt förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna till folkpensioneringen; D.

att riksdagen måtte för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 33 250 000 kronor;
samt

2) till Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av 2 150 000 kronor;

E. att motionerna 1:420 och 11:507,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:429 och 11:506,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

(i. att riksdagen i anledning av motionerna
11:9 och 11:384 måtte i skri -

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

velse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
dels av frågan om utvidgning av
undantagsstadgandet i 8 § andra stycket
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering till att avse även det
fall, att mannen åtnjöte invalidpension
eller sjukbidrag, dels ock av frågan i
vad mån underskrift av gift sökandes
make borde kunna undvaras å pensionsansökningar,
som endast gällde
allmän ålderspension eller grundpension,
samt att Kungl. Maj:t ville för
riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

H. att motionerna II: 9 och II: 384, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under G. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman i Kieryd och Jacobsson i Igelsbo,
vilka ansett, att utskottet i punkten
E. bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:420 och 11:507
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning av ett enligt
av reservanterna angivna riktlinjer
förbättrat system för indexreglering av
folkpensionerna och till dem anknutna
förmåner, samt om förslag därom till
1951 års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte herr Boman i Kieryd
har reserverat mig med anledning
av sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande i detta ärende, skall
jag be att fä säga några ord för att motivera
reservanternas ståndpunkt.

Vid antagandet år 1946 av den nya
lagen om folkpensionering uttalade
riksdagen, att det vore i hög grad önskvärt,
att levnadskostnadsutvecklingen
för folkpensionärerna fortlöpande följdes,
så att statsmakterna kunde utan
dröjsmål vidtaga de åtgärder, som på -

134

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m.

kallades av utvecklingen. Därvid underströks
att det vore av synnerlig vikt
att det skydd för folkpensionärerna,
som folkpensioneringen avsåge att lämna,
ej försämrades utan att pensionsförmånernas
realvärde upprätthölles, i
varje fall för de pensionstagare, som
vore beroende av folkpensionen för sin
försörjning. Från den politiska meningsriktning
jag tillhör betonade vi i
en partimotion särskilt vikten av att
folkpensionernas realvärde upprätthölles
och att fördenskull folkpensionerna
borde indexregleras. Riksdagen ville
icke då gå den vägen. Det visade sig
dock ganska snart, att det var nödvändigt
att kompensera folkpensionärerna
för de ökade levnadskostnaderna. Enligt
riksdagens beslut bär nu utgått
dyrtidstillägg till folkpensionerna under
åren 1948 och 1949. Dessa dyrtidstillägg
ha för varje gång beslutats av
riksdagen och utanordnats genom de
kommunala pensionsnämndernas försorg.
Det har sålunda ej funnits några
regler för en automatiskt verkande index.
Det föreliggande kungl. förslaget
innebär dels att man fastställer ett indexpristal
och dels att utbetalning
sker centralt genom pensionsstyrelsens
försorg. Indexberäkningarna skola
verkställas av socialstyrelsen, som för
varje år beräknar förhållandet mellan
de allmänna levnadskostnaderna under
årets andra kvartal och levnadskostnaderna
i juli 1946. Regleringen föreslås
ske så, att för varje hel mångfald
av 5, varmed pensionspristalet överstiger
100, utgår indextillägg med 30 kronor
för änkepensionsberättigad och för
hustru, som uppbär hustrutillägg, 40
kronor för gift pensionsberättigad, vars
make åtnjuter ålderspension eller tillläggspension
eller vars hustru uppbär
hustrutillägg, samt 50 kronor för annan
pensionsberättigad.

Vid genomförande av en indexreglerad
folkpension är det önskvärt och
nödvändigt att söka komma fram till
ett system, där index utgör en del av

själva folkpensionen, och att indextilllägget
utbetalas månadsvis. Så länge
pensionspristalet överstiger 100 med
endast 5 enheter och beloppen äro relativt
små, kan det synas som om olägenheterna
inte skulle vara så stora.
Men redan kommande år torde man
väl få räkna med att pensionspristalet
blir 110. Det är då icke lämpligt att
detta belopp utbetalas endast en gång
om året och att folkpensionärerna
måste tvångsspara ett så stort belopp
under hela året.

I folkpartimotionen framhålles, att en
kompensation på högst 50 kronor kan
betalas ut en gång om året, men om
man nu skall införa ett på vissa levnadskostnadsberäkningar
grundat indextillägg
är det klart att ett sådant
indextillägg helst bör utbetalas månadsvis
och i alla händelser på flera bestämda
lika fördelade utbetalningsterminer
över hela året.

De sakkunniga ha också föreslagit,
att såväl pensionens grundbelopp som
indexförhöjningen skall utbetalas månadsvis
av pensionsstyrelsen, och ett
stort antal av remissinstanserna ha också
tillstyrkt detta sakkunnigförslag.
Även socialministern har haft denna
uppfattning att indextilläggen borde utbetalas
helst månadsvis eller i alla händelser
under flera bestämda terminer
under året, detta enligt uttalanden, som
statsrådet gjorde vid 1948 års riksdag,
då dyrtidstilläggen första gången beslutades.
Det förslag, som socialministern
framlagt för riksdagen och som utskottet
nu tillstyrkt, kan enligt mitt förmenande
inte betecknas som en god
lösning av frågan om folkpensionärernas
indextillägg. För året sker ingen
annan skillnad i detta avseende än att
utbetalningen kommer att ske centralt
genom pensionsstyrelsen. De belopp,
som folkpensionärerna erhålla, äro desamma
som förut och utbetalas vid
samma tidpunkt som tidigare.

Nu är emellertid problemet om utbetalning
av indextillägget ett i mycket

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 135

hög grad tekniskt problem. Beslut om
utbetalning av indextilläggen månadsvis
måste av naturliga skäl ske året
före det år beslutet skall träda i kraft,
om nämligen månadsutbetalning skall
kunna ske i vederbörlig ordning från
årets början. Reservanterna framhålla
därför, att indextilläggen för innevarande
år måste utgå som engångsbelopp.
Av det skälet ansluta sig reservanterna
till propositionens linje beträffande
den tid, som måste förflyta
till dess månadsutbetalning kan ske.

När vi reservanter yrka på skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
skyndsam utredning vilja vi därmed
framhålla, att vi finna det ytterst angeläget
att denna utredning bedrives med
den skyndsamhet, som är erforderlig
för att man snarast möjligt skall kunna
utbetala indextilläggen månadsvis. Vi
framhålla i reservationen, att de tekniska
förutsättningarna för pensionsstyrelsen
att verkställa sådana utbetalningar
befinna sig i påtaglig utveckling;
det hela torde inom kort inte behöva
vålla några större svårigheter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
vet inte för vilken gång i ordningen
man tvingas konstatera, att statsmakterna
icke behandla folkpensionärernas
intressefrågor i överensstämmelse med
sina upprepade deklarationer om sin
vilja att trygga försörjningen för de
gamla och invaliderna. Det är ett faktum
som inte kan bestridas, att kostnadssynpunkterna
tillåtas dominera bedömningen
av de gamlas försörjningsproblem
på ett sätt som står i en
skriande motsättning till de gjorda deklarationerna.
Till försvar för — eller
kanske rättare sagt som ursäkt för —
denna inställning brukar man anföra,
att det här gäller ett avvägningsproblem
och att man har andra reformer

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

i sikte som måste lösas. Men om man
utgår ifrån att det här gäller ett avvägningsproblem,
måste väl avvägningen
ske till förmån för de angelägnaste reformerna,
och då kan man omöjligen
komma ifrån att frågan om tryggheten
på ålderdomen tillhör de kanske mest
angelägna uppgifter vi ha att lösa.

Visst kan det sägas, att man tog ett
krafttag då den senaste folkpensionsreformen
genomfördes, men det är å
andra sidan obestridligt, att värdet av
denna reform undergått en väsentlig
försämring genom de omfattande prisstegringar,
som inträtt sedan reformen
beslutades. Bevarandet av folkpensionernas
realvärde har också varit en
fråga, som stått i förgrunden under de
senaste åren. Inte minst från statsmakternas
sida har denna fråga deklarerats
som särskilt betydelsefull, och från
folkpensionärernas och deras organisationers
sida har åt detta spörsmål givits
en allt starkare aktualitet.

Nu föreligger här ett förslag, som under
inga förhållanden kan accepteras
som ett allvarligt försök att återställa
och bevara pensionernas köpkraft. Förslaget
har en nödlösnings alla karakteristiska
drag, och det ger inte ens tillnärmelsevis
kompensation för det förlorade
realvärdet hos folkpensionerna.
Lika litet innebär det någon rimlig
kompensation för framtiden. Det bör i
detta sammanhang framhållas, att man
i propositionen och i utskottets förslag
talar om att folkpensionärerna i princip
skola erhålla full kompensation.
Närmast verkar detta som ett hån i betraktande
av den stora eftersläpning,
som blir följden av förslaget att fastställa
pristalet endast en gång varje år
och genom systemet med femprocentsintervaller.

Att den med sådan spänning och förväntan
motsedda indexregleringen under
sådana förhållanden måste utlösa
besvikelse, för att inte säga förbittring,
bland folkpensionärerna, särskilt då
bland dem, som i huvudsak äro liiinvi -

136 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

sade till pensionen för sin försörjning, s
är helt naturligt och förklarligt. Folkpensionärerna
kunna inte räkna med t
större kompensation för levnadskost- s
nadsstegringen än som motsvarar 5 i
procent under ett helt år framåt, me- f
dan den verkliga levnadskostnadssteg- i
ringen är avsevärt högre och under
nästa års början genom slopandet av ;
subventionerna kommer att ytterligare ]
stiga. Det är ju dessutom ett faktum f
att det föreliggande förslaget är sämre ]
än det förslag utredningen kom till. Ut- 5
redningen hade föreslagit dyrtidstillägg }
i viss utsträckning även på bostadstill- j
läggen, medan utskottets förslag inte t
alls räknar med ett sådant tillägg. s

Som jag tidigare nämnde, är det små- 1
skurna och absolut missriktade kost- f
nadssynpunkter som spelat den avgö- t
rande rollen vid handläggningen av i
denna fråga. Folkpensionärerna kunna t
säkerligen inte undgå att göra vissa
bittra jämförelser mellan den snålhet, t
som kännetecknar behandlingen av 1
deras livsfråga, och den generositet (
statsmakterna i andra fall visa. De 1
måste känna det beklämmande att riks- 1
dagen hastigt och lustigt ordnar sin 1
egen pensionsfråga, medan den ganska {
kallsinnigt avvisat berättigade krav i
från folkpensionärerna och deras orga- 1
nisationer. De kunna knappast undgå
att känna sig illa till mods över att man <
med varm hand för någon tid sedan 1
tillförsäkrade prästerskapet löneförhöj- 1
ningar med sammanlagt över 10 miljö- (
ner kronor om året och över att man s
nu har för avsikt att ge statsråden s
ganska dryga pensioner. Folkpensionä- 1
rerna ha sålunda starka skäl att vara 1
missbelåtna. Deras livsfrågor ha inte be- 1
handlats på ett sätt, som svarat mot 1
givna utfästelser och löften. Någon rik- 1
tig uppskattning av deras livslånga och 1
hårda arbete i den nyttiga produktio- f
nens tjänst ligger inte bakom statsmak- t
ternas behandling av folkpensionärer- 1
na. Jag är väl medveten om att detta
är allvarliga anklagelser. Men de äro, s

såvitt jag kan finna, helt på sin plats
vid ett tillfälle som detta, då den viktiga
frågan om bevarandet av folkpensionernas
köpkraft står på dagordningen
och blir löst enligt linjer, som
faktiskt betyda en ytterligare sänkning
av folkpensionernas köpkraft.

Vi ha i en motion påyrkat vissa
ändringar i det framlagda förslaget.
Den främsta av dessa berör givetvis
frågan om kompensationens storlek. Vi
ha därvidlag yrkat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle som
sin mening uttala, att Kungl. Maj:t
måtte fastställa pensionspristalet för
tredje kvartalet i år till 120, vilket motsvarar
ett indextillägg av 20 procent.
Härom säger nu utskottet, att de av oss
föreslagna tilläggen »komma att uppgå
till högst anmärkningsvärda belopp och
icke på något sätt stå i rimlig proportion
till levnadskostnadsökningarna».

I främsta rummet har alltså utskottet
fastnat för det evigt upprepade
kostnadsskälet. Jag för min del vill i
detta sammanhang nöja mig med att
understryka vad jag tidigare framhållit,
nämligen att det är orimligt att låta
kostnadssynpunkterna dominera då det
gäller sociala rättfärdighetskrav av den
angelägenhetsgrad som folkpensioneringen
som sådan utgör.

Det andra skälet, nämligen påståendet
att vårt krav på 20 procent inte på
något sätt står i proportion till levnadskostnadsökningen,
är av den art att
det fordrar en bestämd gensaga, detta
så mycket mera som utskottet grundar
sitt uttalande på en beräkning av levnadskostnadsstegringen
för folkpensionärerna,
som inte har den ringaste
motsvarighet i verkligheten. Både
Kungl. Maj:t och utskott ha nämligen
vägrat att ta hänsyn till den levnadskostnadsförsämring,
som inträdde för
folkpensionärerna när livsmedelsrabatterna
slopades. Denna försämring har
beräknats till över 7 procent.

Men vad har nu utskottet för stöd för
sitt försök att trolla bort denna högst

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

137

reella levnadskostnadsstegring för folkpensionärerna?
Jo, det förtvivlat enkla
skälet att, som utskottet säger, riksdagen
åren 1948 och 1949 uttalat, att hänsyn
icke bör tas till bortfallet av livsmedelsrabatterna.
Men, ärade utskottsledamöter,
kan detta verkligen förändra
det faktum att slopandet av Iivsmedelsrabatterna
innebar en levnadskostnadsstegring
med över 7 procent? Och hur
kan utskottet anföra tidigare riksdagsbeslut
som stöd för sitt bedömande att
tilläggen enligt vårt förslag »icke på
något sätt stå i proportion till levnadskostnadsstegringarna»?
Jag skulle nu
för övrigt vilja fråga, om tidigare riksdagsbeslut
äro tabu; jag har alltid haft
för mig, att ingenting hindrar att sådana
beslut kunna ändras.

Den levnadskostnadsstegring, som sålunda
direkt kan utläsas ur handlingarna,
är mer än tre gånger så stor som
den som utskottet accepterat. Men till
detta kommer dessutom, att en del förmåner
lämnats utanför indexregleringen.
Bland annat ha bostadstilläggen
satts åt sidan, medan utredningen, som
jag tidigare nämnt, på sin tid föreslog
att även bostadstilläggen skulle indexregleras.
Det är att märka, att uteslutandet
av denna förmån från indexregleringen
framför allt drabbar de folkpensionärer,
som äro beroende av folkpensionen
för att över huvud taget kunna
existera.

Slutligen bör det framhållas, att de
officiella indexberäkningarna äro i synnerlig
grad missvisande. Det är inte alls
längre någon hemlighet att den verkliga
levnadskostnadsstegringen är avsevärt
högre än vad den officiella statistiken
utvisar.

Vi hävda, atl skall man över huvud
taget kunna med bibehållen anständighetskänsla
talu om att man vill söka
återställa realvärdet på folkpensionsförmånerna,
så slipper man inte undan
med mindre än 20 procent. Det är alltså
inte vi motionärer som presenterat ett
förslag, som, för att citera utskottet,

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

icke på något sätt står i proportion till
levnadskostnadsökningen. Det är i stället
utskottet som har gjort sig skyldigt
till en sådan fadäs. Ty godkänner man
ett förslag som ger endast 5 procent åt
folkpensionärerna, då levnadskostnadsstegringen
i verkligheten är i runt tal
20 procent, ja, då har man inte längre
någon som helst kontakt med den verkliga
levnadskostnadsökningen.

Utskottet har ytterligare en invändning
att göra mot vårt förslag på denna
punkt. Det är en formell invändning,
som egentligen inte säger någonting.
Utskottet förklarar nämligen följande:
»Att förorda att pensionspristalet skall
fastställas till ett visst på förhand angivet
tal kan uppenbarligen ej komma
i fråga.» Jag frågar utskottet: Varför
kan man inte det? Varför kan man inte
då det gäller folkpensionärerna starta
vid 10, 15 eller 20 procent lika väl som
vid 5 procent, om man anser detta vara
berättigat med hänsyn till levnadskostnadsstegringen
eller eljest anser att en
förbättring bör komma till stånd? I fortsättningen
kommer ju ändock pristalet
att följa levnadskostnadsutvecklingen.
Det förefaller mig som om man här med
fog kan tala om de obotfärdigas förhinder.
Det finns de allra starkaste sakliga
grunder för vår ståndpunkt. Kravet på
20 procents tillägg är ett rättfärdighetskrav,
och kostnadssynpunkterna
böra då icke få fälla utslaget.

Vi ha vidare i vår motion yrkat, att
den intervall, som bör utlösa ändring i
i indextilläggen, bör sättas till 4 enheter
i stället för föreslagna 5 enheter. Det
är för oss obegripligt vad det kan finnas
för skäl att ställa folkpensionärerna
i en undantagsställning till det sämre
! gentemot exempelvis statstjänarna, för
vilka man räknar med 4 enheters interi
valler.

Vi ha också vänt oss mot att man uni
dantar grundpensionerna från rätten
i till dyrtidstillägg. Detta berör 13 000
i invalider, som tidigare fått dyrtidstill,
lägg på sin grundpension. Vi anse, att

138

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

då invaliditet är en katastrof i en män- 1
niskas liv, bör man i stället för restrik- t
tivitet visa all möjlig generositet mot ]

dessa olyckliga människor. 1

Slutligen ha vi krävt månadsutbetal- (

ning i stället för utbetalning årsvis och i

i anslutning därtill att pristalet fast- t

ställes varje kvartal i stället för var- :

je år. i

Ett bifall till de rimliga krav, vi 1

ställt i vår motion och som med allt f

större styrka framförts även av folkpensionärernas
egna organisationer, 2

skulle betyda en lättnad i folkpensionä- t

rernas bekymmer. Det ligger faktiskt s

så till, att försämringen av folkpensio- <

nernas realvärde lett till att många folk- s

pensionärer sjunkit tillbaka i den mi- 1

sär, som man förklarade sig vilja av- I

skaffa genom den nya folkpensions- 1

lagen. c

Såsom vi framhållit i vår motion har s

en undersökning som socialstyrelsen 1

nyligen företagit blottat anmärkningsvärda
förhållanden i detta fall. Under- ''
sökningen visar, att i medeltal översti- 1
ger konsumtionsutgifterna för folkpen- r
sionärshushållen den totala inkomsten
med 109 kronor per år. För att täcka
underskottet ha därför folkpensionärer
fått tillgripa låneutvägen eller fått för- t

sälja egendom, möbler etc. Ibland ha t
utfallna livförsäkringsbelopp fått hjälpa c
till att klara utgifterna. Det bör fram- I
hållas att undersökningen visar, att c
46 Vc av de undersökta hushållen ha s
egen inkomst vid sidan av folkpensio- i
nen. Det är därför uppenbart, att folk- a
pensionärer som inte ha egen inkomst 1
ha ett underskott som avsevärt översti- t
ger genomsnittet på 109 kronor om året. f

Jag tycker dessa uppgifter tala till- f
räckligt om behovet av en verklig in- e
dexreglering av folkpensionerna i syfte
att till en början återställa deras gamla c
realvärde. Det går inte an att längre c
nonchalera folkpensionärernas krav på t

en anständig försörjning. Ett bifall till 1
det föreliggande förslaget löser inga a

försörjningsproblem. Det ger ingen som i

helst förbättring i folkpensionärernas
tillvaro. Ingen förändring sker i folkpensionärernas
materiella existensvillkor.
Dyrtidstillägget blir detsamma som
det nu utgående. Det enda som sker är,
att man lagfäster ett tillstånd som betyder
en ständigt fortgående försämring
av realvärdet på folkpensionerna. Det
är vad folkpensionärerna få ut av alla
löften från statsmakterna om skydd för
folkpensionernas realvärde.

Herr talman! Med vad jag här sagt
yrkar jag bifall till vår motion. Samtidigt
vill jag meddela, att jag kommer
att begära votering och rösträkning,
detta därför att jag anser det vara på
sin plats, att folkpensionärerna få veta
framför allt hur folkpartiet röstar. Folkpartiet
har sökt skörda berömmelse
bland folkpensionärerna för sin »modiga
kamp» för bevarandet av folkpensionsförmånernas
realvärde. Partiet har
nu tillfälle att gå från ord till handling.
Tv det kan väl aldrig vara så, att samtliga
folkpartister anse det förslag, som
ligger på bordet, som ägnat att bevara
realvärdet på folkpensionsförmånerna?

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är tydligt att det kan vara
delade meningar om efter vilka grunder
dyrtidstillägg skola utbetalas till folkpensionärerna,
men jag tror att den
övervägande meningen bland folkpensionärerna
är den, att dyrtidstillägg bör
utbetalas en gång om året i stället för
att delas upp i relativt små månadsbelopp.
Om dyrtidstilläggen skulle utbetalas
per månad, komme detta även att
förorsaka mycket stora svårigheter för
pensionsstyrelsen, som har utbetalningen
om hand.

Vad sedan gäller en mera omfattande
översyn av vissa bestämmelser angående
folkpensionerna, så kan jag hänvisa
till ett utlåtande, som för närvarande
ligger på riksdagens bord, nämligen
andra lagutskottets utlåtande nr 40. Jag
utgår ifrån att den översyn, som för -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 139

Ändrad lydelse av förordningen om erkända arbetslöshetskassor, m. m.

ordas i nämnda utlåtande, kommer att
omfatta även de frågor, som beröras i
den till detta utlåtande fogade reservationen,
och jag ber därför, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
utom i vad angick punkten E.,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda delar dels ock på
bifall till densamma med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:429 och 11:506; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 1 utom i vad angår punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan i angivna delar
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till motionerna I: 429 av herr
Helmer Persson in. fl. och II: 506 av
herr Senander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Senander, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
174 ja och 8 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i dessa delar.

I avseende å punkten E gav herr talmannen
härefter propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
dén förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Igelsbo äskade likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten E i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i punkten
E.

§ 8.

Ändrad lydelse av förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 17 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 159, hade Kungl.

140 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj /S5o c~m.

Ändrad lydelse av förordningen om erkända arbetslöshetskassor, m. m.

Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen

dels att antaga i propositionen framlagda
förslag till

1 :o) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor;

2:o) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; dels

ock — med ändring av vad som
föreslagits i årets statsverksproposition
angående de under femte huvudtiteln
upptagna anslagen till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor och Kristilllägg
till erkända arbetslöshetskassor —
att till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000
kronor.

Propositionen innebar, att det i förordningen
den 15 juni 1934 om erkända
arbetslöshetskassor stadgade maximibeloppet
för daghjälp skulle höjas
från 7 till 8 kronor samt att det enligt
förordningen den 15 december 1944
(nr 779) om kristillägg å daghjälp från
erkända arbetslöshetskassor av statsmedel
utgående kristillägget om 75 öre
för varje daghjälp skulle omvandlas till
ett fast statsbidrag, benämnt grundstatsbidrag,
om enahanda belopp.

I samband med propositionen hade
sammansatta utskottet behandlat ett antal
motioner.

I motionerna nr 461 i första kammaren
av herr Norling och nr 539 i andra
kammaren av herr Dahlgren, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta antaga vissa närmare
angivna ändringar i de i propositionen
framlagda författningsförslagen.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas
— — — utgår icke i något fall
överstiga 11 kronor om dagen.

Daghjälp skall — -— ■— lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare ----upp bära

husföreståndarinnetillägg.

2 mom. Barntillägg utgör — — —
25 öre om dagen.

I daghjälp och familjetillägg må —
--helt innehållas.

Familjetillägg må utgå, även om summan
av daghjälp och tillägg överstiger
11 kronor om dagen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1950.

2) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1 §. Enligt föreslagen lydelse.

2 §. Grundstatsbidrag utgår med 4
kronor för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits — fortsättningen av paragrafen
enligt föreslagen lydelse.

7 §. Enligt föreslagen lydelse.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1950.»

Propositionen hade, såvitt anginge
anvisande av anslag under femte huvudtiteln,
hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott,
därvid den tilldelats andra lagutskottet.
Motionerna 1:202, 11:186,
11:188 och 11:258 hade hänvisats till
statsutskottet samt motionerna I: 167,
1:461 och 11:539 till lagutskott, därvid
de tilldelats andra lagutskottet. Enligt
överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra
lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; samt

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

141

Ändrad lydelse av förordningen om erkända arbetslöshetskassor, m. m.

2) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; B)

att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 13 000 000
kronor;

G) att motionerna I: 167 och II: 186
samt motionerna 1:461 och 11:539, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) att motionerna I: 202 och II: 258
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E) att motionen II: 188 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sammansatta utskottets hemställan
föredrogs; och anförde därvid

Herr DAHLGREN: Herr talman! Utskottets
hemställan innebär en höjning
av daghjälpens storlek från nuvarande
sju till åtta kronor. Jag har i anslutning
till den kungl. proposition, som förelegat
i ärendet, väckt en motion och i
denna hänvisat till att under den tid,
som förordningen varit i kraft, nämligen
från 1934, ha levnadskostnaderna
stigit med omkring 70 procent. Av detta
följer, att om man skulle söka kompensera
levnadskostnadernas stegring,
skulle daghjälpen i dag vara minimum
kr. 10: 20. Detta motionens yrkande ansluter
sig till de krav, som framförts av
de erkända arbetslöshetskassornas sainorganisation,
nämligen att det nuvarande
kristillägget skulle ersättas med ett
grundbidrag på fyra kronor per dag
samt att den nu till sju kronor satta
övre gränsen för daghjälp med tillägg
höjes till elva kronor. Denna hemställan
har också biträtts av LO.

Utskottet ställer sig emellertid avvisande.
Man drar fram den gamla visan
om den ekonomiska situationen,

som hindrar att man kan hjälpa den
fackligt organiserade arbetarrörelsen i
detta blygsamma krav. När utskottet talar
om att en lämplig avvägning bör
åvägabringas mellan de olika hjälporganisationerna,
en avvägning som ställer
arbetslöshetsförsäkringen som ett
betydligt förmånligare alternativ än
den hjälp, som utgår oberoende av de
ersättningsberättigades egna insatser,
anser jag det vara på sin plats att på
nytt erinra om den skillnad, som förefinns
och som betyder exempelvis för
en kassamedlem här i Stockholm att
han erhåller i högsta daghjälp kr. 8: 75
för man och hustru men att det sammanlagda
understödet vid kontantunderstöd
från arbetslöshetsnämnd på
samma plats är kr. 11:02. Lägger jag
därtill att vissa kassor — och det har
ju utskottet självt framhållit — befinna
sig i en sådan belägenhet, att de icke
kunna tillförsäkra sina medlemmar ens
den lilla del av den föreslagna maximala
ökning, som utskottet nu hemställer
om, då anser jag att en så avvisande
ställning som man nu intar icke befrämjar
utan snarare motverkar anslutningen
till arbetslöshetskassorna. Talet
från utskottets sida om att det varit
önskvärt att redan i dagens läge kunna
åstadkomma en kraftigare höjning av
arbetslöshetskassornas understöd eller
förhoppningen om att efter förnyad
prövning det skall uppstå ett läge, som
möjliggör att såväl det allmännas som
försäkringstagarnas intressen bliva i
görligaste mån tillgodosedda, anser jag
vara ett tal som inte är så särdeles mycket
att bygga på för försäkringstagarna.
Vi ha alla hört talas om den föreslagna
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen,
och vi ha alla fått konstatera detta
vackra löftes ömkliga skeppsbrott.

Anledningen till att kravet från den
fackliga rörelsen om en höjning av de
maximala beloppen och en ökning av
de .statliga bidragen till arbetslöshetskassorna
inte framställts tidigare bär
varit, att man velat avvakta den obliga -

142 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa och lin.

toriska arbetslöshetsförsäkring, som
man hade räknat med skulle träda i
kraft inom den närmaste tiden. Nu
måste den frågan ställas på framtiden,
kanske en avlägsen framtid, och i denna
situation finns det ingen annan möjlighet
att stödja den fackligt organiserade
arbetarrörelsens krav än att nu
stödja motionen nr 539 i denna kammare,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

§ 9-

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa
och lin.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav bruna
bönor samt av hamp- och linodlingen
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 10 mars 1950 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
142, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att medgiva, att
stöd för odling av bruna bönor samt
lin och hampa måtte ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
uppdragna riktlinjer ävensom
att å riksstaten för budgetåret 1950/51
under nionde huvudtiteln anvisa dels
under ovan nämnda anslag ett belopp
av 1 665 000 kronor och dels till Täckande
av underskott i clearingkassan
för mjukfibrig hampa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
garantipriset för bruna bönor fastställas
till en krona per kilogram.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 423 av herr Elof sson, Gustaf,
och herr Persson, Ivar, samt II: 513,
iikalydande, av herr Hansson i Skegrie
m. fl. ävensom

2) 1:424 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och II: 512, Iikalydande, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., i vilka samtliga
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande proposition
måtte fastställa ett garantipris av
en krona 10 öre per kilogram bruna
bönor av 1950 års odling.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:423 och 11:513 ävensom
1:424 och 11:512, medgiva att stöd för
odling av bruna bönor måtte ordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med av
utskottet angivna riktlinjer;

B. medgiva att stöd för odling av lin
och hampa måtte ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
uppdragna riktlinjerna;

C. å riksstaten för budgetåret 1950/51
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Befrämjande av fröodlingen
in. in.: Bidrag till stödjande av priset
å hamphalm och linhalm ett reservationsanslag
av 1 665 000 kronor, samt

2) till Täckande av underskott i
clearingkassan för mjukfibrig hampa
ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jon Jonsson, Henry Johansson, Andersson
i Tungelsta, Andersson i Hyssna,
Jonsson i Järvsand och Lindström, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

Onsdagen den 17 maj 1950 eib.

Nr 18. 143

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa och lin.

1:423 och 11:513 ävensom 1:424 och
II: 512 medgiva att stöd för odling av
bruna bönor må ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
angivna riktlinjerna;

B. medgiva att---(lika med utskottet)
---- 400 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Tillsammans med några andra
av jordbruksutskottets ledamöter har
jag till detta betänkande fogat en reservation
med hemställan om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna fråga.

Under åren 1948 och 1949 garanterades
odlarna av bruna bönor här i landet
ett garantipris med stöd av statsmedel
av kr. 1: 10 per kg. Odlingen av
bruna bönor ökade avsevärt under 1949,
och i det förslag till garantipris under
innevarande år för denna odling, som
Kungl. Maj:t framlagt, föreslås ett garantipris
av en krona. Utskottsmajoriteten
har emellertid föreslagit, att samma
garantipris skall utgå under innevarande
år som under 1949, nämligen kr.
1: 10. Med hänsyn till bruna bönors betydelse
ur försörjningssynpunkt anse
även reservanterna det önskvärt att odlingen
av denna kulturväxt upprätthålles
i ungefär nuvarande omfattning. Det
torde därvid fästas avseeende framför
allt vid att en inlösningsgaranti beslutas
av statsmakterna, en garanti, som oavsett
skördens storlek och importmöjligheterna
under alla förhållanden tillförsäkrar
odlarna avsättning av skörden
till ett visst i förväg fixerat skäligt pris.

Vid årsskiftet 1948—1949 fanns ett
lager av bruna bönor här i landet på
omkring 883 ton, men när man kom
fram till årsskiftet 1949—1950 var lagerhållningen
av bruna bönor uppe i
2 333 ton. De partier, som odlarna den
1 april detta år hembjödo spannmålsbolaget
för inlösen till det garanterade
priset av kr. 1: 10 per kilogram, uppgick
till omkring 511 ton.

Nu är tillgången på bruna bönor bär

1 landet alltså ganska god. För förbrukning
under innevarande år stå till förfogande,
inberäknat årets skörd, som
torde kunna uppskattas till ungefär

2 000 ton, omkring 3 800 ton. Den årliga
konsumtionen före kriget var cirka

3 000 ton. Tidigare har statsmakterna
garanterat ett pris av kr. 1:10, och det
på detta garantipris baserade detaljhandelspriset
har av priskontrollnämnden
fastställts till kr. 1: 45 å 1: 50 per
kilogram. Detaljhandelspriset i dag utgör
kr. 1: 25 å 1: 35 per kilogram. Av
de offerter, som kommit svenska företag
till handa, framgår att prisnivån på bruna
bönor synes ligga ganska fast. Noteringarna
från Nederländerna, som är
den främsta och så gott som enda försäljaren
av bruna bönor på den europeiska
marknaden, röra sig nu omkring
ett fob-pris på 91 eller 92 öre per kilogram.
Det anses att denna prisutveckling
är ägnad att stimulera till ökad
odling av bruna bönor i Nederländerna.
Resultatet av en sådan utveckling med
större odling av bruna bönor i Holland
lär väl bli ökat utbud och sannolikt
fallande priser på världsmarknaden.

Ett garantipris för de svenska odlarna
av en krona per kilogram bör väl i
detta läge vara ganska rimligt. Fastställes
ett högre pris, är det sannolikt att
den kvantitet bruna bönor, som spannmålsnämnden
får inlösa senast den 1
april nästa år, kommer att bli ännu
större än det parti, som man fick inlösa
i år. Det kan ju leda till att det blir
överskott, att Spannmålsbolaget får ett
stort lager av bruna bönor som inte
kan säljas till det pris som den fria
handeln har givit vid handen här i landet,
och det innebär ju att det får realiseras
med förlust för Spannmålsbolaget,
d. v. s. för staten.

Med stöd av detta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

144

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa och lin.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Av livsmedelskommissionens
redovisning för
utvecklingen och omfattningen av denna
odling framgår, att odlingen år 1948
av bruna bönor uppgick till endast
1 000 hektar. Detta hade till följd, att
det blev ont om bruna bönor i landet,
och därför höjdes garantipriset till kr.
1:10 per kilogram. Genom denna åtgärd
kom odlingen upp i en betydligt
större omfattning, och vi ha för närvarande
en odling som motsvarar behovet.

Nu har utskottet funnit det lämpligt
att bibehålla detta garantipris, vilket
också bär förordats av livsmedelskommissionen
i dess framställning till
Kungl. Maj:t. Utskottet har emellertid
skrivit försiktigt i sin motivering:
»Därest så skulle visa sig erforderligt
med hänsyn till förändringar i produktionskostnaderna,
bör dock Kungl.
Maj:t äga befogenhet att justera priset.»
Utskottet anser alltså, att man skall bibehålla
det nuvarande odlarpriset, vilket
också har förordats av livsmedelskommissionen,
och samtidigt lägga i
Kungl. Maj:ts hand att justera priset,
därest produktionskostnaderna skulle
visa, att en sådan justering vore av behovet
påkallad.

Med det jag nu har sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
fäster kammarens uppmärksamhet vid
att herr Ahlsten meddelade, att utskottet
hade lagt i Kungl. Maj :ts hand att
fastställa priset, om så med hänsyn till
produktionskostnaderna skulle bli ändamålsenligt.
Med hänsyn till det höga
garantipriset växer Sppnnmålsbolagets
lager, och statskassan ådrages slutligen
stora kostnader. Jag fäster kammarledamöternas
uppmärksamhet vid att
man här genom att hålla ett för högt
garantipris kan skapa ett så stort lager

av bruna bönor, att det kommer att
kosta staten mycket pengar att realisera
det till underpris.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag tillåter mig betvivla, att de
spekulationer beträffande lagerhållningens
uppkomst, som herr Andersson
i Tungelsta nyss anförde, äro riktiga.
Herr Andersson ville framhålla, att odlingen
har ökats så mycket genom införandet
av garantipriset 1949, att vi nu
ha ett mycket stort lager. Det förhåller
sig så, att när vi år 1948 återinförde ett
garantipris på kr. 1:10, hade vi inte
större odling än 1 031 hektar. Detta föranledde
att priset på hösten 1948 avsevärt
översteg kr. 1:10 — det gick då för
odlarna av bruna bönor att få ut ett
pris på 1: 30, 1: 35 och tidvis 1: 40. Det
var sannolikt detta höga pris under
1948 som föranledde den stora ökningen
av odlingarna under 1949.

Jag vill med detta säga, att om man
sätter ett för lågt garantipris och detta
medför att odlingen sjunker, så stiger
priset i marknaden avsevärt över garantipriset,
och man låter då snålheten
bedra visheten. Sätter man däremot ett
garantipris som odlarna äro tillfredsställda
med, får man en odling som
täcker behovet, och garantipriset blir
samtidigt maximipris. Så har det inträffat
i år. Priset på bruna bönor har
i höstas hållits omkring kr. 1: 10, emedan
odlingen har varit tillräcklig.

Uttalandet i reservationen, att man
kan köpa billigare utifrån, tycker jag är
mycket anmärkningsvärt. För det första
vill jag säga, att vi här inte böra låta
utlandspriserna vara bestämmande för
priserna på svenska jordbruksprodukter.
För det andra vill jag säga, att de
svenskodlade bönorna såvitt jag känner
till äro av bättre kvalitet än de importerade,
och därför böra de också vara
värda litet mer.

Det har också sagts från vissa myndigheter,
att denna odling lämpar sig

Onsdagen ilen 17 maj 1950 em.

Nr 18.

145

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa och lin.

för svenskt jordbruk. Den behövs för
att variera driften vid vissa jordbruk,
och framför allt passar den för de
mindre jordbruken därigenom att den
är så arbetskrävande. Det finns i regel
överskott av arbetskraft vid de mindre
bruken, och den lönas på ett ordentligt
sätt genom denna odling. Man kan
nämligen i mycket liten utsträckning
mekanisera odlingen av hruna bönor,
utan den får skötas nästan helt med
mänskligt arbete.

Arbetslönerna ha stigit avsevärt sedan
1949, när vi hade ett pris på kr.
1: 10. Om jag inte missminner mig steg
arbetslönerna med 2 öre per timme den
1 januari och med ytterligare 4 öre den
1 mars, alltså med sammanlagt 6 öre
per timme. Detta arbetspris, som får betalas
för lejd arbetskraft, bör väl också
tillkomma dem som själva odla bruna
bönor. Arbetskostnadernas stegring
motiverar enligt min mening att man
inte sänker garantipriset. Jag kan, herr
talman, inte finna någon saklig motivering
för att gå längre ned i pris än
vad som rekommenderats av såväl livsmedelskommissionen
som priskontrollnämnden,
nämligen att man skall bibehålla
det pris som gällde i fjol på kr.
1: 10, och jag ber med detta alt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid ett par omständigheter i denna
fråga.

Fjolårspriset på 1:10 per kilogram
för denna produkt visade sig vara tillräckligt
stimulerande för eu mycket
snabb utökning av arealen för odlingen.
Det finns risker för att man, om
man i år håller fast vid samma pris,
kan få en areal som för med sig vissa
besvärligheter. Ett pris på 1:10 motsvarar
ett konsumentpris, som ligger
någonstans emellan 1: 45 och 1: 50 per
kilogram enligt marginaler godkända

av priskontrollnämnden. Det är sålunda
det normalpris vi ha tillämpat under
den gångna vintern, när den svenska
skörden har varit i marknaden. Det
har sedermera under de senaste månaderna
importerats bruna bönor från
utlandet, i huvudsak ifrån Holland, till
så avsevärt lägre priser, att nian kunde
släppa normalpriset, och i dagarna ligger
detaljhandelspriset mellan 1: 25 och
1: 35 här i Stockholm. För den händelse
vi nu vidhålla ett pris på 1:10 och
göra anspråk på ätt skörden skall absorberas
av den svenska konsumtionen,
kommer som ett brev på posten en höjning
i priset för konsumenterna — jag
föreställer mig tillbaka till ungefär det
gamla normalpriset — redan i höst. Ha
vi däremot en odling, som ger utrymme
för en kompletteringsimport till
lägre priser, torde det väl finnas vissa
möjligheter att bibehålla det relativt
låga och för konsumenterna önskvärda
priset även under förutsättning att
skörden absorberas på den svenska
marknaden.

Man får ju räkna med att denna odling,
även om den betyder en del för
småjordbruket, näppeligen har den allmänna
jordbrukspolitiska betydelse, att
det kan vara motiverat att till fördel för
denna speciella trädgårdsprodukt till
skillnad från alla andra trädgårdsprodukter
utestänga en import till ett Väsentligt
billigare pris. Jag bär den uppfattningen
att en krona per kilogram
är ett relativt högt pris, som kommer
att ge oss den odling som ur beredskapssynpunkt
kan vara lämplig. Jag
är således rädd för att om man inte ger
denna varningssignal utan bibehåller
det gamla priset, komma vi att få en
överskottskvantitet av denna vara, som
förmodligen Spannmålsbolaget får lösa
in våren 1951 med icke obetydlig förlust
för statskassan. Jag utgår nämligen
ifrån att man inte, med hänsyn till
konsumenterna av den vara det här gäller,
kan sätta elt absolut stopp för importen
av de billigare holländska bo -

ll)— Andni kammarens protokoll 1950. Nr 1S.

146

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Stöd åt odlingen av bruna bönor, hampa och lin.

norna. Jag tror därför att det både för
det svenska jordbrukets och de svenska
konsumenternas skull, inte bara med
tanke på produktionsåret 1950—51 utan
åven på längre sikt, är den riktiga linjen
att här följa reservanternas förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber ännu en
gång att få understryka, att enligt min
mening, vilken icke synes ha uppfattats
av herr statsrådet, var det inte garantipriset
på 1:10 som föranledde den ökning
av odlingen vi fingo i fjol, utan
det var det högre pris som utgick 1948
och som översteg garantipriset, nämligen
1: 35 och därutöver, llet var spekulationen
att även under 1949 få ut
detta pris som föranledde odlarna att
öka arealen 1949. Om man nu sänker
priset till en krona per kilogram, är det
möjligt att arealen sjunker igen, så att
priset på marknaden blir högre än
1:10. Denna enligt min mening något
kortsynta politik kan åstadkomma en
rakt motsatt verkan mot vad man önskar.

Sedan kan jag inte underlåta att ånyo
uttala en viss förvåning över att man
tillåter världsmarknadspriset eller utlandspriset
på en produkt som denna,
som tarvar så mycken mänsklig arbetskraft
att frambringa, att i så stor utsträckning
vara vägledande för prisbestämmelserna
inom landet.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Med anledning av herr Hanssons
i Skegrie anmärkning mot de siffror,
som jag anförde i fråga om befintliga
lager skall jag be att få upprepa,
att vid årsskiftet 1948—49 fanns ett lager
av 883 ton bruna bönor inom landet,
medan vid årsskiftet 1949—50 lagret
hade ökat till 2 333 ton. Detta visar
ju att odlarna ansågo, att 1: 10 per kilogram
var ett mycket förmånligt pris,
och det är väl sannolikt att odlingen
kommer att upprätthållas även under
innevarande år, därest vederbörande
veta att de kunna få sina bruna bönor

inlösta till ett pris av en krona per
kilogram. Ett sådant inlösningspris
torde kunna innebära, att minuthandelspriset
även under detta konsumtionsår
kan bibehållas vid det minuthandelspris
som vi ha i dag, nämligen
1: 25 och 1: 35.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobson
i Vilhelmina begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 81 ja och
86 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, med anledning av Kungl.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

147

Maj:ts proposition angående anslag till
Prisclcaring å kaffe.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 17 februari 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 93, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen antaga vissa vid propositionen
fogade, under 1)—8) upptagna
författningsförslag, avseende ändrade
bestämmelser om beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare,
m. in.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 93 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 59
av herr Ivar Persson m. fl. samt II: 62
av herrar Hansson i Önnarp och Hansson
i Skegrie, de likalydande motionerna
I: 238 av herr Petrén och 11:287 av
herr Kristensson i Osby samt motionen
1: 409 av herr Ewerlöf,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar
av 30 § 2 inom., 40 § 2 inom.
och 54 § samt punkten 3 av anvisningarna
till 30 §, punkten 1 av anvisningarna
till 31 *5 och punkten 1 av anvis -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ningarna till 33 § ävensom punkten 4
av ikraftträdandebestämmelserna, som
av utskottet förordats;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
de ändringar av 7 §, som utskottet föreslagit; 3)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 28
maj 1943 (nr 265) om begränsning av
skatt för svensk livförsäkringsanstalt;

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av lagen den 30 juni
1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall
av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension
från staten;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) med
den ändring av 29 § 1 inom., som föreslagits
av utskottet;

7) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896); samt

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:118
av herr Grym m. fl. och II: 138 av herr
Jansson i Kalix ni. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:408
av herr Gottfrid Karlsson och II: 497
av herr Lindström m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
ulan åtgärd.

148 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Utskottets förslag innebar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag bl. a.
den ändringen, att avdrag vid taxering
för försäkringspremier — i vilket hänseende
Kungl. Maj:t förordat bibehållande
av det nuvarande 200-kronorsavdraget
— skulle, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, för dem
håda gemensamt få åtnjutas med högst
400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Franzon, Allard och Kärrlander, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 93 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i
anledning av motionen I: 409 av herr
Ewerlöf, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar
av 30 § 2 mom. och 54 § samt
punkten 3 av anvisningarna till 30 §,
punkten 1 av anvisningarna till 31 §
och punkten 1 av anvisningarna till 33 §
ävensom punkten 4 av ikraftträdandebestämmelserna,
som av reservanterna
förordats;

2) —8) (= utskottet);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:59
av herr Ivar Persson m. fl. samt II: 62
av herrar Hansson i önnarp och Hansson
i Skegrie,

2) de likalydande motionerna 1:118
av herr Grym m. fl. och II: 138 av herr
Jansson i Kalix m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:238
av herr Petrén och II: 287 av herr Kristensson
i Osby, samt

4) de likalydande motionerna 1:408
av herr Gottfrid Karlsson och II: 497
av herr Lindström m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Enligt reservanternas förslag skulle
förhöjning av maximibeloppet för avdrag
för försäkringspremier ej äga rum.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KÄRRLANDER: Herr talman! I
anledning av den reservation, som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 49, skall jag be att få framhålla
några synpunkter i fråga om det
s. k. sociala avdraget.

I det avsnitt av Kungl. Maj:ts i detta
betänkande behandlade proposition
som gäller ändrade bestämmelser för
beskattning av försäkringstagare har
frågan om 200-kronorsavdraget upptagits
till övervägande. Departementschefen
har kommit till den ståndpunkten,
att han för närvarande inte vill
förorda en höjning av detta avdrag.
Skälen till detta ståndpunktstagande
kanske åskådliggöras bäst om jag citerar
en passus ur propositionen. Departementschefen
säger: »Såsom jag tidigare
framhållit, bör vid en blivande
allmän revision av skattelagstiftningen
övervägas, i vad mån ytterligare förenklingar
kunna genomföras i fråga om
beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare. Vid en dylik
revision torde böra prövas bl. a. frågan
om avskaffande av det nuvarande 200-kronorsavdraget. Vid sådant förhållande
anser jag mig icke nu böra föreslå
en höjning av nämnda avdrag.»

Sedan denna proposition skrevs har
Kungl. Maj:t den 17 mars tillkallat sakkunniga
för en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen,
och i direktiven
för dessa sakkunniga har uttalats,
att frågan om 200-kronorsavdragets avskaffande
skall utredas. Frågan om
huruvida 200-kronorsavdraget skall
vara kvar eller helt avskaffas ligger
alltså nu under utredning. Det är ett
av de skäl som varit avgörande för reservanterna,
när de ha sagt sig, att denna
fråga ligger så till, att det knappast
kan vara klokt att höja detta avdrag till

OiXjsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

149

det dubbla för äkta makar, som bevillningsutskottets
majoritet föreslår. Jag
tror också att man kan säga, att utskottsmajoritetens
motivering för denna
ståndpunkt inte är alldeles övertygande.
Utskottet säger kort och gott:
»Utskottet finner i likhet med motionärerna
skäl tala för en höjning av
maximibeloppet för ifrågavarande avdrag
beträffande äkta makar.» Men sedan
tvår bevillningsutskottet sina bänder
och säger: »Detta innebär dock
inte, att utskottet tagit ställning mot
den av departementschefen anförda
motiveringen för bibehållande av nuvarande
gräns. Därest det vid en senare
omläggning av avdragsrätten i allmänhet
befinnes lämpligt att helt borttaga
rätten till sådant avdrag, varom nu
är fråga, bör den nu föreslagna höjningen
icke utgöra hinder härför.» Reservanterna
ha nog haft den meningen,
att man har tagit ställning, när man
har föreslagit en höjning till det dubbla
av avdraget för äkta makar, och att det
knappast är befogat att säga, att det sedan
går lika bra att avskaffa avdraget.

Vi reservanter ha också fäst oss vid
en annan sida av saken, nämligen att
det knappast kan anses nödvändigt att
höja avdraget för äkta makar till det
dubbla. 1949 års uppbördssakkunniga
ha nämligen konstaterat, att det stora
flertalet av skattedragarna inte kunna
utnyttja det nuvarande 200-kronorsavdraget.
Jag skall, herr talman, be att
få illustrera detta med några siffror.
Jag kan då först konstatera, att i ett
s. k. blandat taxeringsdistrikt 20,f» procent
helt kunnat utnyttja 200-kronorsavdraget,
til procent kunnat utnyttja
det delvis och över 18 procent inte alls
kunnat göra något avdrag. I en ren
landsbygdskommun ha endast 14,rs
procent helt kunnat utnyttja detta avdrag.
1 en annan landsbygdskommun
ha endast 12 procent kunnat utnyttja
detsamma, vilket bestyrker vad jag
förut anfört.

Som ett ytterligare skäl för rescrvan -

Ändring i kommunalskattelagen in. m.

ternas ståndpunkt skall jag taga mig
friheten att anföra vad bevillningsutskottet
säger i sitt betänkande nr 55,
som rör ändring i uppbördsförordningen.
Där konstaterar bevillningsutskottet,
att 1949 års uppbördssakkunniga
funnit, att de allra flesta av skattedragarna
inte kunnat utnyttja detta 200-kronorsavdrag. Som en konsekvens
härav föreslår bevillningsutskottet, att
man för alt bringa preliminärskatten i
närmare anslutning till den slutliga
skatten vid utarbetande av skattetabellerna
skall ta bort dylika s. k. sociala
avdrag, som nu medräknas vid uppgörandet
av dessa tabeller. Jag anser det
alldeles riktigt att förfara på detta sätt,
fy då kommer det att bli bättre överensstämmelse
mellan den preliminära skatten
och den slutgiltiga skatten.

Sedan har ju, herr talman, denna fråga
även en ekonomisk sida, som jag
inte skall försöka ge mig närmare in
på. Jag kan nöja mig med att säga, att
det naturligtvis inte är alldeles betydelselöst
om man höjer avdragsrätten
för äkta makar från nuvarande 200
kronor till 400 kronor.

Herr talman! Jag skall be att med
dessa ord få yrka bifall till den av
herr Franzon m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det här föreliggande utskottsbetänkande
rör utan tvivel en av de mest invecklade
och svåra frågor som förelagts
årets riksdag. Bevillningsutskottet har
sökt att tränga igenom de olika problem
det här gäller, och jag tror det kan sägas
alt såväl Kungl. Maj:t som utskottet
ha kommit till det resultat som det
är möjligt att komma till i nuvarande
läge.

Det är också anmärkningsvärt att till
detta betänkande endast har avgivits en
reservation och att denna gäller en
mycket liten detalj i hela detta problemkomplex.
Reservanterna ha i sin

150

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

reservation och genom sin talesman här
i kammaren herr Kärrlander anfört, att
det är onödigt och olämpligt att höja
det sociala avdraget för äkta makar
från 200 kronor till 400 kronor. Men
om, som herr Kärrlander sade, endast
20 procent av skattebetalarna kunna utnyttja
det nuvarande avdraget, vilket
torde vara riktigt, så visar ju detta, att
det här inte gäller någon stor fråga och
att den föreslagna förändringen icke
kan komma att vålla några större olägenheter.

Man måste dock i detta sammanhang
komma ihåg en annan sak. Riksdagen
har sedan många år tillbaka krävt en
höjning av detta avdrag, det s. k. sociala
avdraget, d. v. s. avdrag för erlagda
premier på sådana försäkringar,
för vilka försäkringsbeloppet icke beskattas
när det en gång har utfallit.
På riksdagens initiativ tillsattes ju också
en särskild utredning, den s. k.
1944 års allmänna skattekommitté, som
skulle företaga en översyn av dessa
problem. Denna kommitté lade fram ett
förslag, som sedan flera år tillbaka har
vilat bos Kungl. Maj:t. Motioner i frågan
ha år efter år väckts i riksdagen.
Riksdagens bevillningsutskott bär skrivit
till Kungl. Maj:t och hemställt, att
kommitténs förslag skulle föreläggas
riksdagen, men riksdagen har ändå inte
fått något förslag i ämnet. När nu en
möjlighet föreligger att samtidigt med
ändrade regler för beskattning av livförsäkringsanstalterna
få en ändring i
den paragraf i kommunalskattelagen,
som gäller detta avdrag, förefaller det
utskottsmajoriteten naturligt att tillmötesgå
riksdagens tidigare klart uttalade
uppfattning i detta avseende. Det må
vara riktigt som herr Kärrlander anför,
att denna fråga skall bli föremål
för förnyad utredning. Men det är
ingen som vet till vilket resultat denna
utredning kommer att leda. Det är över
huvud taget ingen som i dag vet, när
denna utredning blir slutförd. Men
man kan ju gissa, och jag tror näppeli -

gen att man gissar fel om man säger,
att det dröjer rätt många år framåt.

Jag ber dock herr Kärrlander lägga
märke till att bevillningsutskottet icke
har tillstyrkt folkpartiets motion, som
avsåg en justering uppåt även av ensamståendes
avdragsrätt i detta avseende
till 300 kronor, utan att bevillningsutskottet
bär nöjt sig med att låta
det hittillsvarande beloppet stå kvar
för ensamstående och dubbla beloppet
för gifta. Även om man tänker sig att
vi så småningom skulle komma fram
till en särbeskattning, så blir det såsom
för närvarande ett 200-kronorsavdrag
för varje individ. Utskottet har
således velat säkra sig mot att några
invändningar ur den synpunkten skola
kunna riktas mot förslaget.

Herr Kärrlander hänvisade vidare till
propositionen nr 244 med förslag till
ändring i uppbördsförordningen och
bevillningsutskottets med anledning
härav avgivna betänkande, nr 55, som
har delats i dag. Jag kan inte finna att
vad som där föreslås på något sätt inverkar
på denna angelägenhet. Att avdragen
för försäkringspremier skulle
undantagas vid beräknandet av preliminär
skatt har ingen som helst betydelse
vid skattetabellernas uppgörande.
Men dessa avdrag ha däremot inflytande
vid den slutliga taxeringen, och ett
höjt avdrag bör således inte kunna vålla
något trassel utan i stället medföra
den fördelen att man kommer litet närmare
det rätta beloppet när man uttager
preliminär skatt. Genom det större
avdraget värjer man sig även mot att
det blir för mycket i kvarstående skatt,
vilket enligt vår uppfattning icke alls
är av ondo.

Jag tror att om man ser denna fråga
som den ligger till, herr talman, så vållar
ett beslut i överensstämmelse med
utskottets linje inga som helst svårigheter.
Skulle den dagen komma, då
riksdagen ställes inför ett färdigt förslag
om övergång till ett system, där
alla avdrag äro bortplockade, föreligga

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

151

inga svårigheter att övergå till en sådan
ordning, fastän man i dag har gjort den
förändring som utskottet föreslår. Då
blir det fråga om att avskaffa alla avdrag
utan hänsyn till det ena eller det
andra.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Bladh och
Hansson i Skegrie.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Herr Kärrlander ville göra gällande,
att det inte skulle föreligga något
behov av att höja det sociala avdraget
för äkta makar. Han stöder detta
uttalande på det förhållandet, att många
för närvarande inte utnyttja det nuvarande
avdraget på 200 kronor. Jag skulle
vilja hävda att om detta avdrag på
200 kronor allmänt utnyttjades, skulle
det inte fylla någon uppgift. Då kunde
man avskaffa det. Men just det förhållandet,
att många inte utnyttja avdraget
tyder på att det behövs. Man får inte
glömma att syftet med detta avdrag är
åt stimulera till regelbundet sparande
och omtänksamhet för framtiden.

I övrigt delar jag herr Olssons i Gävle
uppfattning, att den tekniska revisionen
av skattelagstiftningen inte innebär
något hinder för en förändring av
det sociala avdraget för äkta makar.
Jag förstår mycket väl reservanternas
inställning, när de säga, att man på
detta område bör ha så stabila regler
som möjligt, då det här gäller försäkringsavtal
på längre sikt. Jag tror dock
icke att den avdragsregel det här är
fråga om inverkar på valet av försäkringsform.
Jag delar också den uppfattning,
som uttalats under diskussionen,
att man mycket väl kan höja avdraget
för äkta makar och ändå övergå
till ett schablonavdrag, om det ur andra
synpunkter kan vara nödvändigt att vid
lämpligt tillfälle införa ett sådant.

Det nuvarande sociala avdraget bestämdes
till 200 kronor år 1910. Sedan

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

dess har penningvärdet betydligt förändrats,
och detta är givetvis en anledning
till en justering av avdraget. Det
var också därför som 1944 års skattekommitté
föreslog en höjning av avdraget
till 300 kronor. När detta förslag
var ute på remiss föreslog Landsorganisationen
en höjning till 400 kronor
och försäkringsanstalterna Folket-Samarbete
föreslogo en höjning för äkta makar
till 600 kronor. I den motion som
jag avlämnat i denna fråga vid årets
riksdag har jag framhållit, att det för
äkta makar behövs ett större försäkringsskydd
än för ensamstående, särskilt
då barn finnas i familjen. Jag har
även påpekat att det ofta kan hända,
att två personer, som var och en för
sig har ett avdrag på 200 kronor, gifta
sig och genom äktenskapet få mindre
avdrag än tidigare, vilket icke kan
vara riktigt.

Som herr Olsson i Gävle nämnde omfattar
det föreliggande ärendet inte bara
detta sociala avdrag utan över huvud
taget beskattning av försäkringsanstalter
och försäkringstagare. Det gäller
alltså spörsmål av mycket stor räckvidd.
Bevillningsutskottet har ju varit
enigt om allting annat utom detta
sociala avdrag, och jag skall därför inte
orda mycket om andra ting. Men jag
vill ändå erinra om att bevillningsutskottet
i sin skrivning framhåller, att
arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen
av livförsäkringstagare bör göras
till föremål för en snabb översyn.
Utskottet framhåller att en omarbetning
av nuvarande beskattningsregler är av
behovet starkt påkallad och av brådskande
natur. Även finansministern har
i propositionen framhållit, att reglerna
på detta område inte äro tillfredsställande.
Jag vill nämna för kammarens
ledamöter att nuvarande regler exempelvis
verka på det sättet, att om en
man bar en ålderdomspensionsförsäkring
och hustrun dör, får han ärva
hälften av sin egen pensionsförsäkring
och får betala arvsskatt på detta belopp.

152

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

alltså på halva kapitalvärdet av sin
egen försäkring. Sådana förhållanden
böra givetvis justeras, och jag ber att
få understryka vad bevillningsutskottet
i det fallet har anfört.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag vill
i samband med behandlingen av detta
ärende fästa kammarens uppmärksamhet
vid den orättvisa behandling, som
har vederfarits utländska försäkringsanstalter
här i landet. Således ha utländska
försäkringsanstalter, som här
i riket drivit trafikförsäkringsrörelse,
såsom skattepliktig nettoinkomst påförts
5 procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven rörelse, delta
enligt bestämmelser som införts för något
år sedan. Denna inkomst har emellertid
varit rent fiktiv, då anstalterna
icke ha fått tillgodoräkna sig mer än
3 procent av dessa premier såsom verklig
nettoinkomst. Genom den i detta
utlåtande föreslagna lagstiftningen avhjälpes
denna orättvisa från år 1951,
men den redan begångna orättvisan
står kvar. Jag har mig bekant att det
i utlandet har väckt en för Sverige
mindre hedrande uppmärksamhet, att
man på detta område har diskriminerat
de utländska försäkringsanstalterna.

Herr talman! Jag har i detta samband
intet yrkande, men jag har ändå
velat påpeka den orättvisa som här har
begåtts.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tilllåter
mig yttra några ord om utskottets
förslag att för äkta makar höja avdraget
för kapitalförsäkringspremier
ifrån 200 till 400 kronor. Som kammarens
ledamöter känna till har Kungl.
Maj:t bemyndigat mig att tillkalla utredningsmän
för att undersöka möjlig -

heterna för en förenkling av skattelagstiftningen
med särskilt syfte att försöka
ernå en bättre överensstämmelse
mellan skattelagstiftningen och vårt nuvarande
uppbördsväsen. Jag fäster uppmärksamheten
vid att man bör kunna
göra en sådan retuschering av skattelagstiftningen
utan att man därigenom
förändrar skattefördelningen mellan
medborgarna. Med hänsyn härtill föreslog
Kungl. Maj:t i den proposition,
som här föreligger till avgörande, att
detta sociala bidrag skulle bibehållas
vid vad det hittills varit och att man
skulle ta ståndpunkt till frågan i samband
med framläggandet av de sakkunnigas
förslag längre fram. Nu har
emellertid utskottet icke beaktat denna
min uppfattning utan föreslagit att man
nu skall höja detta avdrag. Utskottet
tillfogar att denna höjning kan vara
mera provisorisk och att det inte bör
vara någon omöjlighet att sedan göra
en omläggning, om utredningen skulle
leda till ett positivt resultat. Jag måste
för min del säga, att det borde väl
föreligga starka skäl för att man nu
skulle företaga en sådan förändring.
Jag kan inte se att det finns några
sådana skäl.

Detta avdrag kom ju till för 40 år sedan.
Det infördes i direkt strid mot
skattelagstiftningens grundprinciper, enligt
vilka avsättning till kapitalbildning
icke skall medge rätt till avdrag. Det
kom till för att stimulera de bredare
folklagren att skaffa sig försäkringsskydd,
alltså i rent uppfostringssyfte.
Det kan naturligtvis diskuteras om det
var förståndigt eller ej att införa detta
avdrag. Men den saken skall jag inte
ge mig in på, tv det är en fråga som
vi få taga ståndpunkt till längre fram.
Jag vill endast påpeka att det •—- som
det kanske sagts tidigare i debatten —
i samband med uppbördssakkunnigas
arbete har visat sig, att det nuvarande
200-kronorsavdraget i allmänhet icke
utnyttjas av de breda folklagren. Den
stora massan av skattebetalare har ännu

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

153

icke fullt kunnat utnyttja detta 200-kronorsavdrag, icke ens äkta makar.
Den stimulans, som man med det höjda
avdraget säger sig vilja åstadkomma,
finns sålunda alltjämt för stora massor
av skattebetalare. Det stora flertalet av
skattebetalare ha ännu inte kommit
dithän, att deras försäkringspremier för
kapitalförsäkring äro så stora, alt de
inte rymmas inom detta 200-kronorsbelopp.
Det är följaktligen först längre
upp på inkomstskalan som man kan
åstadkomma någon lindring genom höjning
av detta avdrag. Man kan givetvis
säga att det blir en lindring för den
grupp av inkomsttagare som ha litet
högre inkomster. Men då måste man
fråga sig: varför skall man stanna vid
detta inkomstskikt? Varför inte gå vidare?
Varför inte göra alla inbetalningar
på kapitalförsäkringar avdragsgilla?
Det är säkerligen ingen som vill
intaga en sådan ståndpunkt. Jag kan
därför inte finna annat än att utskottet
har haft litet bråttom i detta fall. Jag
kan tänka mig att det har varit ett
incitament för utskottet, alt utskottet
vid ett par föregående tillfällen har
yttrat sig välvilligt om denna sak och
förordat ett höjt avdrag. Jag kan förstå
att det har sina svårigheter att
komma ifrån gamla utfästelser. Men jag
vill dock påpeka att när utskottet ställt
sig sympatiskt till denna tanke tidigare,
hade man inte som i dag reda på
att 200-kronorsavdraget i de flesta fall
icke kan utnyttjas. Det är en ny omständighet
som kommit till och som väl
borde medföra, att man tänkte sig för
ännu en gång innan man höjer detta
avdrag.

Sedan vill jag bara till sist säga, att
man skall inte tro att man lindrar skatterna
generellt sett genom att höja avdrag,
ty staten måste ju ha sina utgifter
täckta. När riksdagen har beslutat
utgifterna, så måste inkomsterna till.
Det må beslutas vilka avdrag som helst
statens utgifter skola ändå täckas,
och den minskning som näs genom att

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

höja ett avdrag får man sannerligen
betala igen på något annat sätt. Det är
en vidskepelse att tro att man kan
skapa generell skattelindring genom att
höja avdragen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det var synd att finansministern inte
var här när jag försökte förklara, varför
utskottet har ställt sig på den ståndpunkt
det intagit. Han gjorde ju själv
åtminstone ett försök att förstå utskottet,
fastän han menade att det skapas
en ny situation genom att det blivit
klarlagt, att det sociala avdraget inte
fullt kan utnyttjas. Det senare är naturligtvis
riktigt, och om vi hade försökt
lirka med avdraget även för ensamstående,
så skulle jag obetingat ha
givit finansministern rätt i att det varit
klokare att inte röra vid detta avdrag
över huvud taget. Men vi föreslogo
en höjning endast för äkta makar och
kommo då fram till ett belopp av 400
kronor, alltså 200 kronor för varje individ,
både för hustrun och mannen.

Med anledning av att reservanterna
velat göra gällande, att höjningen av
detta avdrag skulle krångla till uppbördssystemet,
tillät jag mig också säga,
att utskottet förutsätter att samma princip
som den utskottet tillstyrkt i sitt
utlåtande nr 55 över den kungl. propositionen
nr 244, även skall gälla för
det höjda avdraget och att således ingen
hänsyn skall tagas till detta vid uttagandet
av preliminär skatt.

Jag hoppas också att den tiden skall
komma, då vi kunna ta upp till allvarlig
diskussion, huruvida alla dessa avdrag
över huvud taget skola vara kvar.
Jag tror inte alls ett ögonblick på att
de ha någon skattesiinkande verkan av
någon som helst betydelse. Det är kanske
som finansministern säger, att alla
ha vi ju vårt föregående. Det ha ju
både första och andra kammaren, och
det vill synas som om man ibland borde
infria vad man har ställt i utsikt vid

154

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

så många tillfällen. Det är anledningen
till utskottets ställningstagande, och jag
tycker inte det finns något skäl att
tappa bort det vid avgörandet av denna
fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag kan
inte neka mig att säga några ord till.
Enligt utskottets ärade ordförande har
utskottet varit så klokt, att det förordat
höjning av avdraget bara för äkta makar
men inte för ensamstående. Jag
skulle bara vilja fråga: Hur långt skall
man pressa de ensamstående? För tio
år sedan införde man ju en icke så
föraktlig ungkarlsskatt för de ensamstående.
De ensamstående innefatta ju också
åtskilliga ganska ömmande fall, då
det kan vara fråga om änklingar och
änkor i små omständigheter. Kan det
finnas någon anledning att nu ytterligare
skärpa ungkarlsskatten?

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Nej, herr finansminister, det finns
ingen anledning att ytterligare skärpa
den. Tvärtom tror jag att den som sysslat
en liten smula med dessa ting kommit
underfund med att icke blott 1938
utan även 1947 skapade vi ett läge som
icke är hållbart i längden. Men jag tror
å andra sidan, att i det hänseendet spelar
detta avdrag föga roll. Det bör väl
ändå tagas under övervägande, huruvida
det långsamt bortflvtande ortsavdraget
för ungkarlar skall vara kvar,
eller om vi ha kommit dithän, att vi
kunna plocka bort det.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kärrlander
begärde emellertid votering, i anled -

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 12.

Ändring i förordningen om nöjesskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 24 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 227, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
15 § i förordningen erhålla följande
avfattning:

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 155

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

15 §.

(Gällande lydelse)

Där ideell organisation, som har till
uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet,
folkbildning eller folkuppfostran eller
att främja religiösa eller politiska syften,
anordnar nöjestillslållning, vars
behållning skall användas att direkt
främja nämnda ändamål, åtnjutes för
varje tillställning befrielse från den del
av nöjesskatten, som belöper å ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 500 kronor.

Vad nu sagts skall dock icke gälla med
avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig''
del ingår dans eller biografföreställning
med undantag för sådan
filmförevisning, som genom sitt ämnesval
är ägnad att direkt främja organisationens
syfte.

Vad i första stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning jämväl beträffande
sådan ideell organisation, som
avser att stödja icke professionell idrott
eller gymnastik eller att främja hästsport.

Där nöjestillställning anordnas av organisation,
som har till uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal och
som under de senast förflutna fem åren
icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,
åtnjutes befrielse från nöjesskatt
för varje tillställning med belopp som i
första stycket angives, dock endast under
förutsättning att tillställning av samma
slag hålles högst två dagar i följd
inom samma lokal eller område och att
tillställningen icke är av beskaffenhet
som avses i första stycket andra
punkten.

(Föreslagen lydelse)

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar nöjestillställning,
åtnjutes befrielse från nöjesskatt
till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 75 kronor. Vad
nu sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingå dans eller marknads-
och tivolinöjen eller biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval
är ägnad att direkt främja organisationens
syfte.

Folketshusförening eller liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal skall anses såsom
organisation varom i första stycket förmäles,
ändå att dess huvudsakliga syfte
icke är att främja ändamål som i nämnda
stycke sägs.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalvdande motionerna
1:477 av herrar Gottfrid Karlsson och
Falk samt 11:505 av herr Ohlsson i
Kastlösa rn. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i
den föreliggande propositionen, att 15

nöjesskatteförordningen »erhåller följande
lydelse:

15 S I)är

organisation----överstiger

75 kronor. Folketshusförening eller —■
— inbetalda avgifterna.»

Utskottet hemställde,

156

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 227 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt med den ändringen, att
i 15 § andra stycket efter ordet »eller»
skulle tilläggas orden »folkparksförening,
så ock annan»; samt

B) att de likalydande motionerna
1: 477 av herrar Gottfrid Karlsson och
Falk samt II: 565 av herr Ohlsson i
Kastlösa in. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Falk, Nilsson i Kristinehamn och Ohlsson
i Kastlösa, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte —
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 227 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas, samt
i anledning av de likalydande motionerna
I: 477 av herrar Gottfrid Karlsson
och Falk samt 11:565 av herr Ohlsson
i Kastlösa m. fl. — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
med den ändringen, att 15 § i
nämnda förslag skulle erhålla följande
lydelse:

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast
förflutna fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar nöjestillställning,
åtnjutes befrielse från
nöjesskatt till den del skatten för varje
tillställning icke överstiger 75 kronor.
Vad nu sagts skall dock icke gälla med
avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingå marknads- och tivolinöjen
eller biografföreställning med

undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad att
direkt främja organisationens syfte.

Folketshusförening eller folkparksförening,
så ock annan liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal skall anses såsom organisation
varom i första stycket förmäles,
ändå att dess huvudsakliga syfte icke
är att främja ändamål som i nämnda
stycke sägs.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr OHLSSON i Kastlösa: Herr talman!
Då jag i detta ärende väckt en
motion och då milt namn även förekommer
på den reservation som åtföljer
utskottets utlåtande, skulle jag
vilja säga några ord i frågan.

15 § nöjesskatteförordningen var väl,
efter den justering som den erhöll för
några år sedan, avsedd att ge en något
så när klar gränsdragning mellan befrielsekvalificerade
nöjestillställningar och
icke kvalificerade. Den gränsdragningen
har emellertid i praktiken ställt de
små och svaga organisationerna utanför
möjligheten att vinna befrielse från
nöjesskatt. Skattelindring skall inte
ifrågakomma »med avseende å tillställning,
i vilken till huvudsaklig del ingå
dans eller marknads- och tivolinöjen
eller biografföreställning» med visst
undantag, är det skrivet. För att kunna
ha ett sammansatt program erfordras
en ganska stor publiktillströmning. Vi
ha sagt i motionen, att ute på rena
landsbygden, där man kan få en publik
på 100—200 personer, är det nästan
omöjligt att anordna sammankomster
med sammansatt program. Det finns
även massor av platser i detta land, dör
man inte ens kan samla 100 personer
till dessa sammankomster. Anledningen
till att det är omöjligt att ordna sammankomster
med sammansatt program
och därigenom få skattebefrielse upp
till 75 kronor är framför allt kostnader -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

157

na för musik och talare och annat, som
■skulle erfordras för ett sådant program.
Enligt utskottets mening skulle en utvidgning
av bestämmelserna i 15 jä på
sådant sätt, alt skattelindring skulle få
åtnjutas även för danstillställningar, få
till resultat, att — då dylika tillställningar
på landsbygden huvudsakligen
anordnas av befrielseberättigade organisationer
— någon nöjesskatt över huvud
taget icke skulle komma att utgå
för danstillställningar utanför tätorter.

Vi hade tänkt oss att det skulle finnas
möjlighet att även hjälpa de små
organisationerna på landsbygden på det
sätt, som man genom den tolkning som
paragrafen fått kunnat hjälpa de lokalägande
föreningarna i städer och samhällen.
Utskottet vill emellertid inte
följa motionärerna i detta hänseende.
I utskottet har man framhållit det orättvisa
i att lämna lokalägande föreningar
skattefrihet för dans- och biograftillställningar.
Denna orättvisa skulle bestå
i att enskilda företagare inom nöjesbranschen
skulle bli handikappade. Jag
vill säga att jag för min del inte alls
har några samvetsförebråelser i detta
stycke. Våra lokalägande föreningar
ute i bygderna, våra folketshusföreningar,
våra bygdegårdsföreningar och våra
godtemplarföreningar, utföra och ha
utfört en så stor pionjärgärning i fråga
om upplysning bland svenska folket i
glesbebyggda trakter, att de gärna må
ha denna favör. Ja, de måste ha den.

Under senare tid har man fått allt
svårare att driva de små lokalägande
föreningarna. Inte bara nöjesskatten
utan även andra ting ha spelat in. Jag
kan för min del säga, att i den landsända,
där jag bor, ha föreningarna alltmer
börjat fundera på hur man skall
kunna få över verksamheten på det
samhälleliga. Inte alla personer äro villiga
att hålla lokaler åt de organisationer
som finnas i bygden. Följden kan
bli att i en hel del bygder, där godtemplarna
kanske när seklet var ungt
eller andra organisationer litet senare

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

på fritid slitit ihop till en liten lokal,
dessa sammanslutningar nu se sig
tvungna att överlämna sin lokal utan
möjlighet att skaffa någon ersättning
för att kunna hålla sin verksamhet i
gång där. Det är detta som gjort, att vi
ha framfört våra önskemål i motionen
om att även dansen skulle komma in i
ifrågavarande paragraf. Ja, i motionen
hade vi även tänkt oss biograftillställningar.

Den kompromiss, som vi i reservationen
föreslagit, hoppas jag för min
del skall åstadkomma, att alla från den
svenska landsbygden, som med mig äro
övertygade om det svåra läget ute på
landsbygden beträffande möjligheterna
att hålla lokaler, skola kunna rösta för
reservationen, och jag ber med dessa
ord att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Falk m. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Den proposition som bär föreligger avser
ju en justering av vissa ting i vår
nöjesskatteförordning. Det gäller ju
framför allt teatrarna, stadsteatrar och
sådana, som finnas på skilda ställen ute
i landet.

Nu bär herr Ohlsson i Kastlösa tyckt,
att tillfället vore lämpligt att här öppna
en diskussion, som vi egentligen avslöto
för flera år sedan i bevillningsutskottet.
Man vill på landsbygden ha danstillställningar
och, som herr Ohlsson i
Kastlösa sade, helst även biograftillställningar
fria från varje beskattning.
Jag ber att få erinra om — och det
skall man ha i minnet, när man diskuterar
denna sak — hur utvecklingen
varit på detta område vad beträffar utformningen
av 15 §. Vi hade ursprungligen
ett treklassigt skattesystem, enligt
vilket skatten på dans -— det bör herr
Ohlsson inte glömma bort — utgjorde
.''10 procent. När vi förra gången godtogo
ett kompromissförslag i frågan, sänkte
vi skatten på dans till 15 procent och
beviljade en hel del fördelar för de so -

158

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

ciala organisationerna i olika orter. Att
gå vidare på denna väg är enligt bevillningsutskottets
uppfattning farligt. Det
är ingen som vet hur det slutar. Skall
man över huvud taget ha fri dans —
jag menar nu inte fri entré till dansen
utan skattefri dans — på ena sidan
vägen och skattebelagd dans på den
andra sidan? Bara frågeställningen visar
ju vilka perspektiv som här kunna
föreligga.

Jag tror nog, herr talman, att vill
man ordna upp denna fråga, så får det
ske på andra vägar än både motionärerna
och reservanterna ha hittat på i
detta sammanhang. Jag förnekar ingalunda,
och jag tror att bevillningsutskottet
inte heller gör det, att det här
är ett allvarligt problem för alla dessa
små organisationer. Jag förnekar inte
någonting av vad herr Ohlsson i Kastlösa
här skildrat om organisationerna
ute i bygderna och deras kamp för lokaler.
Men hur är det — jag frågar nu
herr Ohlsson i Kastlösa såsom flerårig
ledamot av bevillningsutskottet: Ha vi
inte alltid stått på den linjen, att hjälp
i olika avseenden inte skall lämnas genom
skattelagstiftningen? Vi ha i detta
hus hållit mycket styvt på att man skall
ha reda på vad man ger i hjälp. Man
skall ha det redovisat klart och tydligt,
så att man vet vad det kostar, och inte
ha det insmuget på sådant sätt, att man
bereder vissa fördelar åt vissa organisationer
som andra över huvud taget
inte få. Den rätlinjiga vägen i detta avseende
är att på ett eller annat sätt, inte
genom skattelagstiftningen utan anslagsvägen,
få lokalspörsmålen ute i de
olika bygderna ordnade. Jag är medveten
om att samhället därvid i den allmänna
utvecklingens och demokratiens
namn har vissa skyldigheter att fylla
för att sörja för detta lokalbehov. Men
det kan inte ett ögonblick falla mig in
att förorda, att man skall försöka lösa
detta problem skattevägen. Det blir en
lapprilösning som man i det långa loppet
inte har väsentligt gagn av.

Det är dessa synpunkter som varit
vägledande för bevillningsutskottet, och
jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Jag bär anslutit mig till reservationen,
och jag ber att med bara några
få ord få angiva varför jag har gjort
det.

Det har skett en blandning av begreppen,
som är av den natur, att man
har anledning att fästa uppmärksamheten
vid den. 1 15 § regleras det förhållandet,
att vissa närmare angivna organisationer
kunna erhålla lindring i nöjesskatten
till förmån för sin verksamhet,
i den mån nöjesskatten endast uppgår
till ett visst belopp, nämligen 75
kronor. Men därjämte utsäges det att
karaktären av de nöjen som anordnas
skall vara av en viss art, och det är
detta förhållande som jag har reagerat
emot. Jag menar att om syftet inte är
att ställa dansen i en särklass såsom
nöje, så har staten ingen anledning att
lägga sig i huruvida dans förekommer
i huvudsaklig grad eller ej vid en nöjestillställning,
utan vad staten ur nöjesskattens
synpunkt har att fästa avseende
vid är enligt mitt förmenande,
om den anordnande föreningen tillhör
den grupp av organisationer som staten
med skattebefrielse vill understödja.

Jag har därför ansett att orden »eller
dans» borde utgå ur författningen och
att .skattefrihet intill ett belopp av 75
kronor borde kunna tillerkännas alla
de ideella, politiska och kulturella organisationer
som det är fråga om, oavsett
om dans förekommer på programmet
eller ej. Jag har styrkts i att den
uppfattningen är riktig, när ledamöterna
i utskottet från landsbygden ha
skildrat, vilka svårigheter man har att
sammansätta ett program på sådant sätt,
att skattefrihet kan erhållas. Skall man
ha skattefrihet, måste talare eller artis -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 159

ter från någon ort engageras, vilka
skola resa ut på landsbygden och medverka
vid tillställningen. Det medför i
de flesta fall, att den lilla förtjänst som
skulle uppstå på arrangemanget slukas
av omkostnaderna för dessa engagemang.
Om man med denna skattefrielse
vill ge vissa ideella organisationer en
chans att genom egna arrangemang så
att säga hjälpa sig själva till ett bättre
ekonomiskt underlag för sin verksamhet,
varför skall man då lägga hinder i
vägen och inskränka denna förmån genom
att göra den beroende av hur programmet
är sammansatt? Jag anser
statsmakterna vara ganska inkompetenta
att vidta sådana anordningar.

Herr Olsson i Gävle sade, att om
man tänker sig att vi kunna få skattefri
dans på det ena stället och skattebelagd
dans på det andra — hans ord
föllo ungefär på det sättet — så förstår
man hur tokiga förhållandena härvidlag
äro. Men detta gäller ju om nöjesskattbestämmelserna
i deras helhet. Vi ha
skattefria nöjen på det ena stället och
skattebelagda på det andra. Varför skulle
inte det förhållandet kunna få gälla
också beträffande dansen? Det råder
ingen tvekan om att det här råder kvar
en gammal föreställning att dansen är
ett mindervärdigt nöje, som på ett eller
annat sätt skall diskrimineras vid statsmakternas
behandling av denna fråga.
Jag har inte kunnat ansluta mig till
statsmakternas uppfattning i denna så
betydelsefulla sak, där det gäller att ge
ett handtag åt de små föreningarna och
sammanslutningarna på landsbygden.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Falk m. fl. avgivna
reservationen.

1 detta anförande instämde herrar
Sehlstedt och Sköldin.

Herr OHLSSON i Kastlösa: Herr talman!
Jag vill understryka vad herr
Adolv Olsson sade, nämligen att man
inte gärna skall hjälpa ifrågavarande

Ändring i förordningen om nöjesskatt.

föreningar genom skattelagstiftning,
utan att det skall ske på annat sätt.
Men det är ju det man har gjort i denna
15 §.

Vidare vill jag också kraftigt understryka
vad herr Nilsson i Kristinehamn
framhållit, nämligen att vi på landsbygden
icke ha kunnat tillgodogöra oss
den extra förmån, som organisationerna
genom 15 § kunna erhålla. När denna
paragraf kom till, var det bevillningsutskottets
mening att favorisera föreningar,
som anordnade nöjestillställningar
av visst slag, men det har i
praktiken visat sig, att man på landsbygden
inte har kunnat tillgodogöra
sig denna favör.

I övrigt noterar jag med tacksamhet
herr Adolv Olssons uttalande, att han
för sin del var villig att på annat sätt
hjälpa de små lokalägande föreningarna
ute på landsbygden. Jag hoppas
verkligen, att vi skola kunna hjälpa
dessa föreningar på annat sätt. Men,
herr Adolv Olsson, vi måste skynda oss,
om vi skola kunna komma med sådan
hjälp!

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Om herr Ohlsson i Kastlösa känner det
som om man måste skynda sig i detta
avseende, så ligger det närmast till
hands att de, som känna var skon klämmer,
göra någonting. Det är inte jag,
som skall ordna upp denna sak åt folketshus
och andra företag i landet. Något
intresse skall man väl visa själv.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Ohlsson i Kastlösa, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

160 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 52,
röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 13.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 66, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, innebärande,
att lagen skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1951.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju
i anledning av densamma väckta mo -

tioner, nämligen inom första kammaren
nr 371 av herr Mannerskaritz m. fl. och
nr 372 av herr Lindblom m. fl. samt
inom andra kammaren nr 450 av fröken
FAmén och herr Wedén, nr 451 av herr
Wiklund i Stockholm m. fl., nr 452 av
herr Nolin m. fl., nr 453 av herr Ohlin
m. fl. och nr 454 av herr Lager m. fl.

I motionen II: 454 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
att av kommuner och s. k. allmännyttiga
företag bedriven bostadsbyggnadsverksamhet
undantages och att regleringen
av denna verksamhet anförtros kommunerna
själva».

Utskottet hemställde*

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 66;

B. att motionerna nr I: 371 och 372,
II: 450, 451, 452 och 453, utöver vad utskottet
i motiveringen anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionen II: 454 måtte avslås.

Utskottets motivering innehöll bl. a.
vissa i anslutning till de i punkten B
anmärkta motionerna gjorda uttalanden
angående möjligheterna att under tiden
för den föreslagna förlängningen av giltigheten
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete lättnader genomfördes
i byggnadsregleringen.

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Krugel, Boo, Ericsson
i Sörsjön, Holm och Andersson'' i
Mölndal, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 66; samt

B. att motionerna I: 371 och 372 samt
II: 450, 451, 452, 453 och 454 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 161

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr talman!
Det har inte rått några delade meningar
mellan utskottet och reservanterna
om att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete bör givas fortsatt
giltighet under ytterligare ett år. Reservanterna
ha emellertid icke ansett sig
kunna dela utskottsmajoritetens uppfattning
i det uttalande, som utskottet
har gjort i motiveringen, där utskottet
i anledning av de väckta motionerna
rekommenderar Kungl. Maj:t att omedelbart
genomföra lättnader i sakligt
hänseende i byggnadsregleringen. Utskottet
rekommenderar alldeles särskilt
att en- och tvåfamilj svillor få uppföras
utan byggnadstillstånd och säger i det
sammanhanget följande:

»Utskottet vill ytterligare understryka
önskvärdheten av att tillståndsbudgeten
för byggnads- och anläggningsarbeten
ökas till befrämjande av de önskemål
särskilt beträffande bostadsbyggandet,
som äro uttryckta i motionerna.»

Reservanterna ha i likhet med utskottsmajoriteten
den uppfattningen,
att det givetvis vore bäst om man kunde
lätta på byggnadsregleringen så
mycket som möjligt och undvika så
många detaljregleringar som över huvud
taget är möjligt, men de ha för dagen
inte bedömt läget på det sättet, att
de ha velat rekommendera Kungl. Maj :t
att omedelbart vidtaga de av utskottet
föreslagna åtgärderna. Vi ha i stället
velat ställa in denna fråga i dess rätta
sammanhang. Den ingår nämligen som
eu betydande faktor i den stabiliseringspolitik,
som vi av skilda orsaker
ha varit tvungna att föra. Det kan för
dagen inte bedömas vilka förutsättningar
som under den kommande tiden
kunna föreligga för att genomföra lättnader
i detta hänseende. Det finns också
så mycket mindre anledning att nu
rekommendera Kungl. Maj:t att vidtaga
föreslagna åtgärder som Kungl. Maj :t
har tillsatt en utredning med uppgift
atl undersöka möjligheterna för att
upprätthålla en effektiv och ur kon -

junkturutjämningssynpunkt ändamålsenlig
investeringspolitik utan detaljreglering
av byggnadsverksamheten. Denna
utredning beräknas kunna slutföra
sitt arbete under innevarande år. Man
kan därför räkna med att det framlägges
en proposition i ämnet till nästa
års riksdag, i vilken man kan ta ställning
till frågan om lättnader i byggnadsregleringen.
Det kan därför knappast
vara lämpligt att nu rekommendera
en ökning av tillståndsbudgeten
utöver vad Kungl. Maj:t har föreslagit,
vilket för innevarande år innebär en
ökning i förhållande till 1949 med 195
miljoner kronor. Av denna summa äro
60 miljoner kronor avsedda för bostadsbyggande,
vilket motsvarar cirka
2 000 lägenheter.

Vi ha ansett det lämpligt att Kungl.
Maj :t, som har tillgång till allt material
och därför har större möjligheter
att överblicka förhållandena, får bedöma
denna sak. Det är ju flera olika
faktorer som inverka på detta område,
inte bara behovet av bostäder utan också
arbetskrafts- och materialtillgången
o. s. v. Om man nu skall utöka tillståndsbudgeten
ytterligare och öka
byggnadsverksamheten, så kan det ju
hiinda att det blir ytterst svårt att få
arbetskraft till andra, för oss alla mycket
betydelsefulla näringsgrenar. Det
kan också komma att medföra, att vi
under en viss tid öka arbetstillgången
inom byggnadsbranschen, men att vi sedan
icke kunna skapa en jämn sysselsättning
för arbetarna inom detta verksamhetsområde.
Vi ha därför kommit
till den uppfattningen, att det är lämpligt
att Kungl. Maj:t, med hänsynstagande
till de olika synpunkter som
måste beaktas, får bedöma vilka lättnader
som kunna genomföras på detta
område under den närmaste tiden och
företa den eventuella ökning av tillståndsbudgeten,
som kan bli möjlig.

Ilerr talman! .lag hemställer om bifall
till reservationen.

11—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 18.

162

Kr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Utan att på något sätt fördjupa
mig i byggnadsregleringens många labyrinter
vill jag endast säga några ord
i anledning av motion II: 451 och vad
utskottet i sitt utlåtande har att säga i
denna fråga.

Den förbättring, som det ekonomiska
läget undergått, har bl. a. haft till följd,
att det under senare delen av år 1949
varit möjligt att vidtaga vissa uppmjukningar
av bestämmelserna om tillståndstvång
för byggnadsarbeten. Bestämmelserna
från den 15 oktober förra
året hälsades med glädje av många och
sågos som ett steg i rätt riktning. Det
ljusare ekonomiska läget borde ha kunnat
ge utrymme för en ökning av byggnadskvoterna
i allmänhet utöver nu
fastställda kvoter.

Av de 5 miljoner kronor, som anslagits
för kyrkligt ändamål, bortgå stora
poster, vilka icke rätteligen kunna sägas
höra hemma under begreppet
kyrkolokaler. Till begravningsplatsers
iordningställande gå 1,8 miljoner kronor
och till krematorier och församlingshus
0,7 miljoner kronor. Av kvoten
gå vidare 2 miljoner kronor till statskyrkan;
och sedan återstår den blygsamma
summan 0,5 miljoner kronor till
reparation av frikyrkolokaler. Några
nybyggnader tillåtas ju inte.

Fördjupar man sig vidare i jämförelser
mellan kvottilldelningen till kyrkliga
lokaler och till lokaler av icke
kyrklig art, måste man även med den
välvilligaste tolkning komma till den
slutsatsen, att rättvisa knappast är skipad.
Med tanke på inte bara det religiösa
utan även det sociala arbete, som
utföres av frikyrkorörelsen samt den
folkmoraliska insats som göres genom
en omfattande barn- och ungdomsverksamhet,
borde man kunna erkänna det
berättigade i framställda yrkanden om
större byggnadsmöjligheter för denna
rörelse.

Yad man främst begär är att i görligaste
mån få tillstånd att underhålla

lokalbeståndet och hindra det från fullständigt
förfall, vilket tyvärr nu hotar
på många håll. Kvottilldelningen är så
blygsam, att den inte ens täcker de
mest elementära reparationsbehoven för
en enda frikyrkoorganisation. Kvoten
skall nu slås ut på alla frikyrkliga samfund
plus Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Bygdegårdar, ordenshus och
andra ha tilldelats en kvot på 0,75 miljoner
kronor. Det är dem väl unnat,
men man har svårt att gå med på att
oväld har varit den bärande principen
vid tilldelningen.

Förutom att man behöver en större
kvot för reparationer borde undantag
kunna göras för nybyggnader i extraordinära
fall. Jag skall inte exemplifiera,
men det finns församlingar, vilka
på grund av förhållanden, över vilka
ingen råder, råkat i en så prekär situation,
att allt arbete äventyras. Extraordinära
fall bruka ju motivera extraordinära
åtgärder, utan att de därför
behöva bli prejudicerande.

Det kan naturligtvis här inte bli tal
om att yrka på nedskärning av kvoten
för andra, som säkerligen även de ha
en alldeles för knapp tilldelning. Det
skulle vara oblygt. Men jag tror, med
utgångspunkt från de synpunkter på
det ekonomiska läget som jag förut antytt,
att hela den nuvarande restriktionen
bör justeras uppåt, så att högre belopp
tilldelas såväl enskilda som allmänna
byggen. Den ökning av kvoten
som anses önskvärd och som är behovsmotiverad
bör alltså inte ske på annat
sätt än genom en vidgning av ramen
för tillståndsbudgeten, vilket utskottet
också påpekar.

Utskottet, som förordar den föreslagna
förlängningen av giltighetstiden för
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,
betonar även kraftigt önskvärdheten
av att Kungl. Maj:t under tiden
genomför omfattande lättnader i sakligt
hänseende i byggnadsregleringen. Här
borde man då kunna få räkna med en
ökning av bvggnadskvoten för byggna -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 163

Fortsatt giltighet av lagen om tiilståndstvång för byggnadsarbete.

der för religiöst ändamål och i första
hand för reparationer av frikyrkolokaler.

Ramen för de olika slag av byggnadsarbeten,
som få utföras utan tillstånd,
anser utskottet kunna vidgas
omedelbart. Likaså förordar utskottet
att tillståndsbudgeten för byggnads- och
anläggningsarbeten ökas, till befrämjande
av de önskemål, särskilt beträffande
bostadsbyggandet, som äro uttryckta
i de väckta motionerna. Man
betraktar dessa åtgärder som lämpliga
för att förbereda en avveckling av
byggnadsregleringen.

Herr talman! Jag vill till sist endast
tillägga, att den ökning av kvoteringen
som vi i motion II: 451 ha föreslagit,
icke får ske på bostadsproduktionens
bekostnad. När utskottet sedan i sin
skrivning i huvudsak har beaktat de
synpunkter, som vi ha framhållit, har
jag inte något speciellt yrkande utan
ansluter mig med dessa ord till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Wiklund i
Stockholm, Stjärne och Rosén.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Som herr Andersson i Mölndal
redan påpekat har det inte rått några
meningsskiljaktigheter mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten om
Kungl. Maj ds förslag. Orsaken härtill
tror jag att kammarens ledamöter förstå
utan någon förklaring. Vi äro ju
nämligen alla underkunniga om hurudant
det läge är, som vi nu befinna oss
i, och det har därför inte höjts några
röster för att vi skulle gå emot Kungl.
Maj ds förslag och begära byggnadsregleringarnas
upphävande. Stora lättnader
ha kommit lill i år. Vi fingo i tredje
lagutskottet en promemoria över vilka
lättnader det var och vilka arbeten,
som skulle få utföras utan tillståndsgivning,
och jag kan säga att det är betydande
lättnader, som hör gjorts. Jag
förstår ju exempelvis alltför väl herr

Gustafsson i Borås, som nyss talade för
ett visst område. Jag förstår, att det
kan ligga honom varmt om hjärtat, men
jag vill erinra om vad statsrådet Weijne
svarade mig, när jag interpellerade om
byggnadstillstånd för exempelvis skollokaler
för en tid sedan. Det står i svaret,
att ombyggnadsarbeten i skollokaler
— till och med i sådana med allvarliga
brister — måste få anstå, därför att
det finns andra skolområden, där det
är ännu mer av behovet påkallat att se
till, att barnen få någonting att vara i.
Jag skall inte förlänga debatten och
inte heller polemisera mot herr Gustafsson
i Borås, men gör man sig till
tolk för ett områdes behov, får man inte
glömma de många andra områden, där
behovet i dag är behjärtansvärt. Ju förr
vi kunna få en sådan sakernas ordning
till stånd, att vi veta, vilka åtgärder
som behöva vidtagas för att förbättra
det läge, vari vi befinna oss, desto bättre
är det.

Vad som skiljer reservanterna från
utskottets skrivning är ju, att vi önska,
att en del regleringar — visserligen petitesser
men som retat folk — så snart
som möjligt skola avskaffas; och för
den tid utredningen pågår ha vi endast
hemställt till regeringen om att
syna dessa saker i sömmarna och oavsett
utredningen försöka att lätta där
det går att lätta på de kanske inte alltför
trevliga bestämmelser, som ännu
finnas kvar. Jag tror att hela kammaren
är enig med oss om att vi så
snart som möjligt böra komma bort
från byggnadsregleringen. Hur snart
det kan ske vill jag emellertid inte yttra
mig om, och jag förmodar, att det inte
heller är någon annan, som är kapabel
att i dagens läge sia om när byggnadsregleringen
kommer bort.

Vi kunna erinra oss, att vi i år kalkylerat
med att kunna bygga 5 000
flera bostäder än i fjol, under det nya
regleringsåret alltså 50 000 mot 45 000.
Det är ett steg i rätt riktning på bostadsproduktionens
område.

164 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Jag ser, att herr Kyl ing lyssnar på
mig. Han tänker i detta ögonblick på
alla de tusen skollokaler han talade om
i remissdebatten. Jag förstår så väl vad
han tänker, men hur vi än tänka sitta
vi i samma båt och få gemensamt ta
steg för steg mot ett bättre sakernas
tillstånd.

Jag skall inte förlänga debatten mera
utan endast yrka bifall till utskottets
såväl yrkande som motivering. Vi ha
haft en lång dag och ha många ärenden
kvar, och jag hoppas, med hänsyn
till förmiddagens långa debatt om bostadspropositionen
och byggnadspropositionen,
att inte den här debatten skall
behöva bli fullt lika långvarig som den.

Herr GUSTAFSSON i Borås (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skall inte heller
många ögonblick förlänga debatten
med att replikera herr Jansson i Aspeboda
— vi äro tämligen på samma linje
— men jag måste säga, att det är min
fulla övertygelse, med den kännedom
jag har om situationen från norr till
söder i vårt avlånga land, att skulle vi
jämföra reparationsbehovet när det gäller
förfallna frikyrkolokaler med de lokaler
herr Jansson i Aspeboda talade
om, skulle vi finna, att det tyvärr väger
över åt det håll jag har talat för.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LAGER: Det uttalas ju rätt ofta
nu för tiden önskemål om att få hela
byggnadsregleringen hävd. Det är klart,
att det vore önskvärt, men det är
uppenbarligen inte ett möjligt krav att
ställa i dagens situation. Däremot förefaller
det mig, som om vissa lättnader
och ett partiellt hävande av byggnadsregleringstvånget
skulle vara möjliga att
genomföra, och i en motion, som vi ha
väckt i anslutning till Kungl. Maj ds
proposition i det här ärendet, föreslå
vi, att de kommunala och allmännyttiga

bostadsföretagen skola undantagas från
byggnadsregleringstvånget.

Mot detta kan man invända — och
det har sagts i en tidigare debatt här i
kammaren i dag — att det blir en favorisering
av de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen, och det måste
man hålla med om att det blir. I utskottsutlåtandet
har man särskilt starkt
understrukit önskvärdheten av en fri
konkurrens mellan de olika företag som
finnas, när det gäller byggandet av bostäder.
Jag tror emellertid, att jämställd
fot stå inte de kommunala och
allmännyttiga företagen på jämfört med
de privata, ty man får inte glömma
bort, att de privata företagen ha sina
karteller, truster och monopol och
andra sammanslutningar, som sannerligen
inte ligga på latsidan och inte heller
äro ineffektiva i konkurrensen med
de kommunala företagen. Jag har anfört
det tidigare, förra året vid behandlingen
av bostadsfrågan, och jag skall
inte upprepa det nu, men det är ett
faktum, att dessa karteller och monopol
göra sig gällande på ett för de kommunala
och allmännyttiga bostadsföretagen
ofta ganska kännbart sätt. Jag tror
inte, att de kommunala och allmännyttiga
företagen ha för stora favörer från
myndigheternas och regeringens sida.
Jag tror att de behöva understödjas
ytterligare, jämfört med vad som nu är
fallet. De kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen ha ju tidigare i
bostadsdebatten här i dag i kammaren
fått mycket varma lovord också från
borgerligt håll. Jag vill bara erinra
ärade kammarledamöter om de mycket
vackra blomsterbuketter, som herr
Yngve Larsson i Stockholms stadsfullmäktige
knöt åt de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen. Han förklarade,
att de ha inneburit, att stordriften
införts i bostadsbyggandet, och
att detta i sin tur faktiskt inneburit en
ny epok, i det att man inte bara sörjt
för att familjerna kunna få ordentliga
bostäder, utan att dessa också lagts in

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 165

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

i stadsplaner på ett sådant sätt, som
bidrar till trevnaden och hälsan. Jag
vill erinra om detta herr Larssons i
Stockholm uttalande, därför att det
uppenbarligen är erfarenheterna av
den kommunala bostadsproduktionen i
Stockholm under de senaste åren, som
ha varit av den kraft och styrka, att
t. o. m. herr Larsson i Stockholm måst
böja sig för de fakta, som här visas.
Jag ville här passa på att erinra om att
utvecklandet av den kommunala bostadsproduktionen
framför allt är det
kommunistiska borgarråds förtjänst,
som under de senaste fyra åren lett bostadspolitiken
i Stockholm.

Herr Olsson i Gävle var också angelägen
att framhålla i en tidigare debatt
här i dag, att de kommunala bostadsföretagen
av de statliga myndigheterna
betraktas såsom mönsterföretag och
strängt efterhållas för att kunna spela
denna roll och fylla denna uppgift. Han
hade ingenting annat att säga än att
de kommunala och allmännyttiga företagen
också uppfyllt de förväntningar,
som man har ställt på dem i detta hänseende.

Man anför nu, att den fria konkurrensen
skulle äventyras företagen emellan.
I en tidigare debatt förklarade
emellertid herr Wedén, att det inte är
någon skillnad på de borgerligas uppfattning
och på socialdemokraternas
och kommunisternas när det gäller de
bostadssociala synpunkterna, utan att
det var de bostadsproduktiva synpunkterna,
som man här lägger tyngdpunkten
vid. Men, herr Wedén, nog är det
väl ändå på det sättet allt fortfarande
— och jag skulle vilja säga tyvärr —
att det är privatfirmor, som producera
husen? Lägger man uteslutande bostadsproduktiva
synpunkter på det
hela, måste man säga, att de privata
företagen behärska 90—95 procent av
bostadsbyggandet.

Herr Wedén vände sig i detta sammanhang
också mot uttrycket »fastig -

hetsspekulanter» och menade, att det
är en oriktig benämning på dessa privatföretagare.
Herr statsrådet Andersson
var i sin replik visserligen inte villig
att omedelbart gå med på att stryka
bort ordet »spekulant» i det sammanhanget,
men han hade starka böjelser
åt det hållet, tyckte jag mig märka. Jag
måste fråga: Om en byggmästare bygger
ett hus i egen regi i avsikt att sedan
sälja det, vad ligger det då för bevekelsegrunder
bakom, om inte att
tjäna pengar? Om byggmästaren är en
normalt utrustad kapitalist, vill han ju
tjäna så mycket pengar som möjligt,
och därmed är han inne på det stråk,
som leder till spekulationer. I närvarande
stund, med den bostadsbrist som
finns, är det naturligtvis en fara att
släppa hela byggnadsregleringen, ty jag
tror, att det skulle innebära ett befrämjande
av spekulationen på bostadsmarknadens
och bostadsbyggandets område.
Om de kommunala och allmännyttiga
företagen däremot, alltså de spekulationsfria
företagen, finge denna förmån,
skulle detta dels bidraga till att snabbare
häva bostadsbristen och dels ge
kommunerna en kraftig stimulans till
ökad verksamhet när det gäller att producera
bostäder. Till slut kan man naturligtvis
invända, att man då från
statsmakternas sida inte har någon
kontroll över hur mycket som byggs.
Jag tror nog att en sådan kontroll i alla
fall skulle finnas. Emedan de kommunala
och allmännyttiga företagen i allmänhet
bygga med statliga lån såsom
medel, skulle också en viss kontroll
över investeringen kunna hållas.

Jag ber, herr talman, med detta få
ställa följande yrkande: bifall till det
lagförslag som föreslås i utskottets hemställan
med följande tillägg: »— med
den ändringen att i lagens § 2 ett
tredje stycke införes av följande lydelse:
Kommuner, kommunala bostadsföretag
och stiftelser samt allmännyttiga
bostadsföretag må utan byggnadstillstånd
bedriva byggnadsarbete».

106

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
finns vissa uttryck eller begrepp, som
ha en förvånansvärd makt över tanken.
Ett sådant begrepp förekommer i det
här sammanhanget, och det är »den
samhällsekonomiska balansen». Det där
är ett mycket fint begrepp i det avseendet,
att ingen begriper vad det egentligen
helt innebär, men alla måste låtsas
för sitt anseendes skull, att de veta
vad det är. Den samhällsekonomiska
balansen — när det begreppet kommer
in, som det gjort både i utskottets förslag
och reservanternas förslag, då omges
det med en sådan vördnad och en
sådan aktning, att det nästan verkar,
som om folk inte ville eller inte vågade
diskutera det. Jag vill för min del,
kanske en smula rebelliskt, säga: Vem
vet om över huvud taget den samhällsekonomiska
balansen befrämjas av en
byggnadsreglering av den utformning
som nu pågår? I den mån en byggnadsreglering
håller tillbaka t. ex. sparandet,
så är det inte säkert, att den främjar
balansen. Jag ser saken så, för att
ge ett exempel: Jag tror, att hindrandet
eller återhållandet av egnahemsbebyggelsen
och sportstugebebyggelsen också
är en återhållande och hindrande
faktor på sparandet.

I detta sammanhang ville jag mera i
förbigående beröra de arma sportstugeägarna.
Det verkar nästan, som om
sportstugebyggarna i det här sammanhanget
vore några mer eller mindre
olovliga personer. I själva verket är
sportstugebyggandet ju ett mycket legitimt
behov. Det är en naturlig sparform
för breda lager av allmänheten
och det är mycket litet nnrterialkrävande.
Det är ingen människa som kan
säga, att landets samhällsekonomiska
balans skulle bli sämre i och för sig,
om man uppmuntrade den sparform,
som exempelvis sportstugebyggandet
innebär. Men därom vet ingen någonting.
Det är möjligt att jag har fel —
det är också möjligt att jag har rätt.

Jag skulle inte i det här samman -

hanget vilja gå in på någon mera allmän
kartläggning av hela det krångelsystem,
som har följt med den här regleringen,
och som är så tryckande. Jag
vill bara litet mera personligt bekänna
den stöt mina semesterplaner fingo när
jag i nit att lära in det här läste igenom
bestämmelserna av den 16 december.
Där upptäcker jag till min förskräckelse,
att det är förbjudet att i ett
hus, som användes som sommarbostad,
avbalka ett rum, t. ex. på vinden. Jag
hade faktiskt tänkt att under min semester
på mitt sommarställe syssla med
att utföra ett sådant arbete, kanske med
hjälp av min hustru och med material,
som jag i stort sett redan hade. Nu får
jag skrinlägga denna plan, tv för att
få utföra ett sådant byggnadsarbete
måste jag antingen ha byggnadstillstånd
eller ha statligt lån för att täcka
kostnaderna, och eftersom jag tror att
jag inte får ett sådant tillstånd eller
lån, förfaller hela saken. Jag ville bara
anföra detta som ett exempel.

När man säger, att man börjat genomföra
lättnader och förenklingar på
byggnadsverksamhetens område, frågar
jag mig: Varför är man inte beredd att
i varje fall genomföra sådana förenklingar,
att vi undgå det krångel som
ingen människa kan anse såsom berättigat.
Den person, som t. ex. utan att
fråga myndigheterna reveterar sitt
egnahem, känner sig säkerligen inte
såsom en lagbrytare, men likväl är det
förbjudet att utföra ett sådant arbete.

Herr Andersson i Mölndal hade vissa
andra aspekter, och jag kan därvidlag
dela varken utskottsmajoritetens eller
reservanternas uppfattning. Det gäller
här följande resonemang: Vi ha ont om
arbetskraft inom vissa industrier, och
alltså måste vi minska på bostadsbyggandet,
så att folk inte vill lämna det
sämre betalda arbetet på andra håll och
gå över till det bättre betalda byggnadsarbetet.
Det synes mig också orimligt
att, sedan vi nu komma att få i stort
sett fria förhållanden på arbetsmarkna -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

167

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

den, på detta sätt försöka indirekt reglera
ett visst verksamhetsområde. Om
vissa yrken ha svårt att dra till sig
arbetskraft, därför att de äro mindre
lönande, är det en sak för sig att reglera
betalningen. Jag vill ställa frågan:
Varför är det så farligt att låta folk
syssla med byggnadsarbete, när ändå
en så stor mängd personer erhålla arbete
på tivolietablissemanger eller inom
lyxindustrien? Jag ställer mig i princip
mycket ovillig mot att bibehålla denna
typ av regleringar med indirekt syftning
på arbetsmarknaden.

Till slut skulle jag vilja säga, att jag
irodde att det förelåg en hel del skillnader
mellan utskottets förslag och reservationen,
men efter herr Janssons i
Aspeboda anförande har jag ganska
svårt att upptäcka någon större olikhet.
Herr Jansson i Aspeboda säger, att varken
han själv eller någon annan kan
sia om när byggnadsregleringen skall
upphöra, men likväl har det sagts av
utskottet, för vilket herr Jansson är
talesman, att åtgärder skola vidtagas
för att förbereda den avveckling av
byggnadsregleringen, som bör äga rum
nästa år, för så vitt icke det ekonomiska
läget dessförinnan försämrats.

Jag tror, att utskottsmajoriteten och
reservanterna i huvudsak ha samma
önskemål, nämligen att slopa krångelbestämmelserna
och restriktionerna så
mycket som möjligt. Men reservanterna
äro en smula ängsliga. De ha en känsla
av att det kanske är bäst att hålla den
starka regeringen i hand, så att de inte
ge sig in på några äventyrligheter. Jag
liar läst utskottets utlåtande så, att utskottsmajoriteten
är beredd att mera
djärvt gå in för att slopa dessa regleringar,
som alla vilja ha bort. Den tanken
tilltalar också mig.

Trots att jag i vissa avseenden inte
kan dela utskottsmajoritetens uppfattning,
vill jag med den motivering jag
nu anlört i alla fall ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! Även om byggnadsregleringen
har varit besvärlig för
många människor, har den dock haft
det goda med sig att en jämn sysselsättning
har kunnat skapas för byggnadsarbetarna
och att dessa ha sluppit ifrån
de arbetsförhållanden, som voro rådande
under tidigare år, då de fingo arbeta
fyra å fem månader och därefter
gå arbetslösa. Jag tror att vi även i fortsättningen
nödgas att i någon mån bibehålla
regleringarna på byggnadsområdet
för att kunna bereda arbetarna
en jämn sysselsättning för framtiden.
Det kan ur samhällsekonomisk synpunkt
inte vara fördelaktigt att öka
byggnadsverksamheten i den omfattningen,
att följden blir att det uppstår
samma svåra förhållanden för byggnadsarbetarna,
som rådde före byggnadsregleringens
införande.

Jag tror alt herr Fagcrholm och jag
hysa samma uppfattning beträffande
den samhällsekonomiska balansen, nämligen
att det på grund av det ekonomiska
läget och på grund av rådande
material- och arbetskraftsbrist har varit
nödvändigt med tvångsingripanden från
statsmakternas sida både när det gäller
bostadsbyggandet och när det gäller
övriga investeringsområden. Jag tror,
att vi ännu inte kommit i den situationen,
att vi äro beredda att slopa alla
regleringar, även om man skulle vara
så djärv, som herr Fagerholm anser att
utskottet har varit, då det har rekommenderat
Kungl. Maj:t att omedelbart
genomföra vissa lättnader i byggnadsregleringen
beträffande de byggnadstvång,
som äro erforderliga för utförandet
av byggnadsarbeten.

Jag skulle också vilja rekommendera
herr Fagerholm att studera den kungl.
kungörelsen i denna fråga, ty den föreskriver
inte, att herr Fagerholm måste
ha elt statligt lån för att få byggnadstillstånd
till att uppföra en avbalkning
av elt rum i eu sommarstuga. Även utan

168

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

ett statligt lån ges det möjligheter att
få utföra ett arbete av detta slag.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Jag respekterar herr Andersson i Mölndal
för hans betonande av betydelsen
av byggnadsregleringen såsom ett medel
att skapa jämn sysselsättning på arbetsmarknaden,
men jag kan inte dela
hans uppfattning. Ingen vill väl påstå
att man skall behålla en reglering —
jag lämnar därhän vad den går ut på —
för att därmed åstadkomma en jämn
sysselsättning. Frågan om villkoren och
beständigheten i arbetsanställningen är
av arbetsmarknadspolitisk karaktär, och
det ankommer på respektive organisationer
att träffa avtal om dessa förhållanden.
Skulle vi införa regleringar för
sådana syften, skulle vi aldrig veta, var
vi hamnade.

Jag är tacksam för upplysningen, att
bestämmelserna rörande avbalkningsfallet
inte äro fullt så krångliga, som
jag från början trodde.

Jag tror emellertid, att vi måste ha
klart för oss — och jag hoppas att ingen
missförstår mig — att det inte här är
fråga om att släppa allting fritt utan
vidare. Detta framgår inte heller av utskottets
förslag. Min tanke är bara att
vi hellre böra vara beredda att släppa
litet mera fritt än litet mindre fritt och
att vi på det sättet kunna se, i vad mån
de naturliga krafterna — om jag så får
säga — i vår samhällsekonomi kunna
bidraga till att återställa jämvikten.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! Herr Fagerholm
säger, att det bör ankomma på
parterna på arbetsmarknaden att sörja
för en jämn sysselsättning, men jag
måste då påpeka, att det under tidigare
skeden inte har varit möjligt för parterna
att skapa en sådan jämn sysselsättning,
utan detta har först kunnat
ske, sedan en aktiv bostadspolitik genomförts
från samhällets sida.

Herr NOLIN: Herr talman! Eftersom
jag är motionär i detta ärende skall jag
be att få säga några ord. Jag skall vid
denna sena timme inte ge mig in på
något slags polemik mot de föregående
talarna, men jag vill bara säga, att vi
ha väckt vår motion i syfte att på något
sätt kunna genomföra lättnader i den
besvärliga byggnadsregleringen.

Det har nu gått en så pass lång tid
efter krigstiden, och vi ha ju kommit
in i ganska normala förhållanden igen
efter vad som säges på olika håll och
vid olika tillfällen, och följaktligen trodde
vi, att det skulle finnas en möjlighet
att få till stånd lättnader när det gäller
en av de mera besvärliga regleringarna.

Det är ju synnerligen få personer,
som kunna bygga bostadshus utan statlig
hjälp. Vi ha därför den uppfattningen,
att den möjlighet som står till buds
i form av den s. k. tillståndsbudgeten,
d. v. s. medel beviljade för statliga lån
till byggnadsverksamheten, är begränsad,
och de myndigheter som ha att bevilja
dessa lån, ha fått i uppgift att reglera
byggnadsverksamheten på ett mycket
ingående sätt. Jag har en ganska
god erfarenhet på detta område, eftersom
jag en smula har sysslat med förmedlingsverksamheten
i min hembygd.
Det har åtskilliga gånger visat sig, att
vederbörande möjligen skulle ha fått
byggnadstillstånd men han har inte fått
något egnahemslån eller dylikt och så
har byggnaden inte kunnat uppföras.

Nu anse vi att det skulle vara möjligt
att undantaga bostadsbyggandet från
tillståndstvånget och alt man på det sättet
på olika orter skulle kunna lättare
komma i gång med bostadsbyggandet,
vilket är särskilt av behovet påkallat
på sina håll.

Utskottet har inte ansett sig kunna
bifalla vår motion, men det har dock i
sin motivering föreslagit vissa lättnader
i byggnadsregleringen. Man skulle
väl kanske kunna kalla det fromma
önskemål, som utskottet har uttalat i

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 1G9

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

sin motivering. Utskottet föreslår emellertid
att de motioner, som väckts i denna
fråga, inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Jag skall inte yrka bifall till min
motion, men jag har den uppfattningen
att det säkerligen föreligger vissa möjligheter
att betydligt lätta på bostadsmarknaden,
varför man till att börja
med skulle kunna undantaga en del bostadsföretag
från tillståndstvång. I varje
fall skulle man kunna vinna den fördelen
att man kunde spara in på en del
personal i de myndigheter, som ha att
syssla med tillståndstilldelningarna, och
detta skulle kanske i någon mån uppväga
de nackdelar, som man befarar
skola inträda, om ett ökat bostadsbyggande
kommer till stånd.

Jag skall inte vid denna sena timme
orda längre i denna fråga, ty jag vet att
det inte tjänar någonting till, utan jag
skall sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Det råder
ju, såsom tidigare här sagts, inte någon
större skillnad mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens motivering.
Dock föreligger en olikhet på den punkten,
att utskottet klart och tydligt säger
ifrån, att det önskar ett ökat bostadsbyggande
och även en större byggnadsverksamhet
på vissa andra områden.
Jag vill erinra om att av de resonemang,
som tidigare ha förts i dessa byggnadsfrågor,
framgår att ett verkligt behov
föreligger att få till stånd ett ökat bostadsbyggande.

Dessutom skilja sig utskottsmajoritetens
och reservanternas resonemang avsevärt
på en annan punkt, nämligen när
det gäller frågan om den fria konkurrensen
mellan olika byggnadsföretag.
Jag kan härvidlag hänvisa till vad statsrådet
Andersson tidigare i dag i ett annat
sammanhang anförde. Han förklarade
att kommunerna ha haft att bestämma
turordningen för byggnadsföre -

tagen och att detta har givit kommunerna
möjligheter att gynna kommunala
och allmännyttiga företag på bekostnad
av de enskilda bostadsföretagen. Detta
resultat av byggnadsregleringen var icke
avsett, sade statsrådet Andersson, och
han förklarade vidare, att själva byggandet
lämpligen bör utföras av privata
byggmästare. Detta innebär ett starkt
stöd för utskottets resonemang i detta
avseende.

Jag tror att det är lyckligt att åstadkomma
en så omfattande byggnadsverksamhet
som möjligt för att öka bostadstillgången,
och för att detta skall kunna
ske på det mest rationella sättet är det
säkrast att ansluta sig till den ståndpunkt,
som utskottet här intagit.

Det skulle ha varit intressant att få
redogöra för en del konsekvenser, som
denna byggnadsreglering medför, men
som jag antar att kammaren vid denna
sena timme inte skulle uppskatta en sådan
redogörelse, skall jag inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall
till det av herr Lager under överläggningen
framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Mölndal
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) anmärkta hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Lager votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen an -

12 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 18.

170 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

gående tredje lagutskottets utlåtande
nr 17 antager den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Lager under överläggningen
framställda yrkandet.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Fagerholm äskade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 87
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

i 14.

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950; och

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1928
(nr 289) angående handel med utsädesvaror,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

i 15.

Föredrogs och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 12 maj 1950.

Stenografen hos kammaren, f. d. aktuarien
Einar Bergendal beviljades begärd
ledighet på grund av sjukdom
under återstående delen av vårsessionen;
och förordnades kanslisten hos
kammaren Bengt Lundin och studeranden
Sven Wickberg att under tiden för
Bergendals ledighet vara stenograf respektive
kanslist hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 16.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 171

ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 250, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckta motioner angående
upptagande av förhandlingar om en
revision av 1946 års svensk-ryska kreditavtal; statsutskottets

utlåtanden och memorial
:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och
Göteborgs högskolor m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 160, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, dels ock Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till Ijusoch
vedkassorna vid de allmänna läroverken; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående extra ordinarie
anställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till fångvården in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, dels
ock riksdagens revisorers berättelse, i
vad gäller den sociala ungdomsvården;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation in. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 167, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga
befattningshavare m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 169, i anledning av väckt motion
angående förhöjd pension åt f. d. konsulenten
Jöns Nilsson;

nr 170, i anledning av väckt motion
om understöd till arbetaren J. A. Forsberg
i anledning av skada, som ådragits
genom olycksfall i domänverkets tjänst;
och

nr 171, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkande nr
55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896) jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken in. m.
såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bidrag till f. d. materialförvaltaren
L. Mårtensson för fortsatt

172

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

forskning i fråga om riksdagens bondestånd; nr

17, i anledning av väckt motion
om anställande av försök för möjliggörande
av en snabbare publicering
av kamrarnas debatter; och

nr 18, angående regleringen för budgetåret
1950/51 av utgifterna under huvudtiteln
Piiksdagen och dess verk
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 43,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående seminverksamhet bland
nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Majrts
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 45, med anledning av väckta motioner
om ytterligare statsbidrag till
Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—Hedervikens
torrläggningsföretag i Stockholms
län; samt

särskilda utskottets memorial nr 2, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
om engångsunderstöd
till tapetseraren Elis Haglunds änka
Anna Haglund.

§ 20.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 245, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, nämligen:

nr 612 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 613 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 614 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 615 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 616 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.; och *.

nr 617 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.34 på natten.

In fidem
Gunnar Brilth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016564