1950 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1950:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 17

12—13 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 12 maj.

Sid.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m....... 6

Yissa anslag till riksförsälcringsanstalten .................... 18

Anslag till åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet 18
Anslag till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus

och statens anstalt för fallandesjuka m. m................. 19

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. m. 23
Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare 28
Motion om upphävande av reglerna om summa revisibilis...... 54

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internatio -

nella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala frågor 55

Provisorisk förhöjning av familjepenning .................... 61

Motioner om översyn av bestämmelserna för bemanningen av

mindre fartyg i kustfart och östersjöfart m. m............. 62

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering .................. 63

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen .................. 63

Motioner om anslag till omplantering av rödspätta m. m....... 70

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m................. 74

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar
och vidgad användning av inhemskt vedbränsle 82

Ökade möjligheter till semester ............................ 95

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle .............. 98

Lördagen den 13 maj.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skiffcroljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m................... 102

1—Andra kammarens protokoll i!).r>0. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Subventionering av vissa varor m. m....................... 120

Motioner om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens upplysnings-
och propagandaverksamhet ........................ 130

Motion ang. åtgärder mot skattefusk........................ 132

Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet mellan Sverige
och Amerikas förenta stater.......................... 134

Motioner om upphävande av Sveriges anslutning till den s. k.

Parisorganisationen (OEEC).............................. 138

Motioner ang. uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna
att verka för förbud mot atomvapenkrigföring........ 139

Motioner om Sveriges utträde ur Europarådet m. m........... 144

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 12 maj.

Protokoll ang. val av fullmäktige i riksbanken och riksgälds kontoret.

............................................. 5

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. San Michele m. m....... 6

— nr 122, ang. arbetsmarknadens reglering m. m............. 6

— nr 123, ang. anslag till riksförsäkringsanstalten.....:...... 18

— nr 124, ang. förebyggande och hävande av invaliditet...... 18

— nr 125, ang. bidrag till vanföreanstalter samt resor för vanföra
m. m............................................. 19

— nr 126, ang. statens sinnessjukhus och anstalt för fallande- ®s*j

sjuka m. m........................................... 19

— nr 127, ang. modernisering och utbyggnad av sinnessjukhus

m. m................................................. 23

— nr 128, ang. införande av utländska läkare .............. 28

— nr 129, ang. tvångsarbets- och alkoholistanstalter.......... 54

— nr 130, ang. ersättning till T. E. Hedlund m. m........... 54

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. utvidgad åtalseftergift

m. m................................................. 54

— nr 24, ang. ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken ...... 54

— nr 25, ang. upphävande av summa revisibilis.............. 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. Internationella arbetsorganisationens
år 1949 fattade beslut i sjöfartssociala frågor 55

— nr 35, ang. vissa andra Internationella arbetsorganisationens

beslut................................................ 61

— nr 36, ang. provisorisk förhöjning av familjepenning........ 61

— nr 37, ang. bemanningen av mindre fartyg................ 62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen ang. sten kolsfyndigheter

in. m................................... 62

— nr 15, ang. friköp av vissa arrendegårdar m. m........... 62.

Innehåll.

Nr 17.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. anslag till statens försöks gårdar

.............................................. 62

— nr 22, ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering...... 63

— nr 23, ang. omskifte å Tybble by i Örebro län............ 63

— nr 24, ang. anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
............................................ 63

— nr 25, ang. gödsling av salta fiskevatten m. m............. 70

— nr 26, ang. omplantering av rödspätta m. m............... 70

— nr 27, ang. ekolod på fiskebåtar ........................ 74

— nr 28, ang. odling av gummiförande växter samt växtförädling

av fruktträd.......................................... 74

•— nr 29, ang. lantbruksmötesverksamheten m. m............. 74

— nr 30, ang. understöd åt jorddelningsväsendet m. m......... 74

— nr 31, ang. inrättande av statens jordbruksnämnd m. m..... 74

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 39, ang.

vidgad användning av inhemskt vedbränsle .............. 82

— nr 40, ang. tillgrepp av motorfordon .................... 95

— nr 41, ang, ökade möjligheter till semester................ 95

— nr 42, ang. utjämning av priserna å flytande motorbränsle.. 98

Lördagen den 13 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. uppgörelser med Polen rörande

ersättning för privata ekonomiska intressen, m. m.........102

— nr 8, ang. anslutning till Förenta Nationernas reviderade generalakt
om avgörande på fredlig väg av internationella tvister 102

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. ytterligare utbyggnad av
Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar vid Kvarntorp
m. m................................................. 102

— nr 132, ang. subventionering av vissa varor m. m.........120

— nr 133, ang. markförvärv för försvaret m. m............... 130

— nr 134, ang. anslag till Svenska eldbegängelseföreningen . . 130

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändrat taxeringsför farande

m. m......................................... 132

— nr 47, ang. åtgärder mot skattefusk...................... 132

— nr 53, ang. ändringar i tulltaxan m. m................... 134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om fastighetsbildning
i stad m. m............................... 134

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. uppsägning av Marshallavtalet 134

— nr 10, ang. utträde ur Parisorganisationen (OEEC) ........ 138

•— nr 11, ang. förbud mot atomvapenkrigföring .............. 139

— nr 12, ang. utträde ur Europarådet m. m................. 144

\ ••

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj.

Kl. 4 em.

§ i.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1950 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1950—1953 efter herrar D. E.
Hall och Olof Andersson, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter, dels
ock en suppleant efter herr Waldemar
Svensson, som avsagt sig, och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1950—1953:
herr Andersson, Olof,
ledamot av andra

kammaren ...... med 46 röster,

herr Hall, D. E., ledamot
av andra

kammaren ...... » 45 » ;

suppleant för herr Andersson,
Olof:

herr Svensson, Sven
Patrik, ledamot av
andra kammaren med 46 röster;
suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, K. E., ledamot
av första

kammaren ...... med 46 röster;

suppleant för herr Bergvall, J. H.:
herr Kristensson, G. F.

N., ledamot av

andra kammaren med 43 röster.

Hj. It. Nilson. K. G. Ewerlöf.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.

År 1950 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70

och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1950—1953 efter herrar A.

A. Lindqvist och J. Elon Andersson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1950—1953:
herr Nilsson, Gustav
Valdemar, ledamot
av andra kammaren
............ med 44 röster,

herr Svensson, Waldemar,
ledamot av
andra kammaren »44 » ;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Birger,
ledamot av första

kammaren ...... med 44 röster;

suppleant för herr Svensson, Waldemar: herr

Petrén, B. E. F.,
ledamot av första
kammaren ...... med 44 röster.

Gust. Mosesson. K. G. Ewerlöf.

Hj. R. Nilson. Gottfrid Karlsson.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 246, angående
godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och det ockuperade
Japan m. m.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering in. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 7—12,
statsutskottets utlåtanden nr 131—134,
bevillningsutskottets betänkanden nr
46, 47 och 53 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 16.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
145, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 mars 1950, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majd att
meddela bestämmelser om understöd åt
sjömän vid arbetslöshet i utländsk
hamn i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredraganden förordat samt
att under femte huvudtiteln anvisa dels
till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor,
dels ock för budgetåret 1950/51 såsom
reservationsanslag till Kostnader för
arbetslöshetens bekämpande m. m.
19 800 000 kronor, till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft 100 kronor,
till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 100 kronor
samt till Kostnader för främjande av

företagsverksamhet m. m. 1 500 000 kronor.

Utskottet har vidare i förevarande
sammanhang till behandling förehaft
ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlgren m. fl. väckt motion (II: 533)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att arbetsförmedling och understödsverksamhet
anordnades i samtliga
de s. k. centralhamnar som 1946 års
sjömanskommitté ansett böra komma
i fråga vid överväganden om förläggning
av centralhamnar, att rederier och
befälhavare ålades skyldighet att anlita
sådan arbetsförmedling för sjöfolk, att
utrikessjöfartens rederirörelser måtte
åläggas att med minst en tredjedel bestrida
kostnaderna för understödsverksamheten,
samt att erhållet arbetslöshetsunderstöd
i utländsk hamn icke
skulle vara förenat med återbetalningsskyldignet
för den arbetslöse.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson (I: 289) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hagberg
i Luleå och Holmberg (11:359)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om ändring i gällande kungörelse
angående statliga och statsunderstödda
åtgärder vid arbetslöshet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt i anledning av motionerna
I: 442 och II: 532 och med avslag å motionen
11:533 bemyndiga Kungl. Maj:t
att meddela bestämmelser om understöd
åt sjömän vid arbetslöshet i utländsk
hamn i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande statsrådet föreslagit
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 mars 1950 ävensom
vad utskottet i utlåtandet anfört;

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

2) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

3) för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. ett reservationsanslag
av 19 800 000 kronor;

b) till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor;

c) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor;

d) till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

B. att motionen II: 260 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionerna 1:289 och 11:359
icke måtte av riksdagen bifallas;

D. att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 177 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad utskottet i sin
motivering anfört.

Reservation beträffande motiveringen
hade avgivits av herr Mannerskantz
och fröken Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Sjöfolket
är ju en grupp, som i viss mån
har satts på undantag. När sjöfolket
under kriget lovprisades för sin insats,
innebar det att man gav dem vissa
löften om förbättringar, då kriget en
gång var slut. Det skulle vara felaktigt
att påstå, att dessa löften ha infriats,
och när det nu här gäller en fråga som
är aktuell för sjöfolket och dess arbctsproblem,
är det nog inte oriktigt
att säga, att det förslag som nu föreligger
är betydligt mindre än vad sjöfolket
hade hoppats att det skulle bli.

Arbetet till sjöss är ju rätt speciellt.

Det innebär, att när en sjöman blir
sjuk eller arbetslös, vistas han i regel
inte i hemorten, vilket medför att han
vid sjukdom får betydligt dyrare sjukvårdskostnader
än andra och vid arbetslöshet
inte kan vända sig till sin
hemorts arbetslöshetsnämnd, då han ju
i regel befinner sig på annan ort än
den, där han är mantalsskriven.

En svensk sjöman betalar proportionellt
lika mycket skatt som varje annan
skattebetalare utan att sedan kunna
komma i åtnjutande av de sociala
förmåner, som skatteintäkterna kunna
ge landets övriga invånare.

När vi här ha att taga ställning till
bestämmelserna rörande försöksverksamhet
i fråga om understöd åt sjömän
vid arbetslöshet i utländsk hamn,
där förhållandena givetvis äro sämre
än i hemlandet, borde man taga hänsyn
till den undantagsställning, som
denna arbetargrupp alltid har befunnit
sig i, och gå längre än vad som föreslagits
i den kungl. propositionen och
med en mindre utvidgning som föreslagits
av utskottet.

Vi ha i vår motion yrkat, att arbetsförmedling
och understödsverksamhet
anordnas i samtliga de s. k. centralhamnar
som 1946 års sjömanskommitté
ansett böra komma i fråga vid överväganden
om förläggning av centralhamnar,
att rederier och befälhavare
åläggas skyldighet att anlita sådan arbetsförmedling
för sjöfolk, att utrikessjöfartens
rederirörelser åläggas att
med minst en tredjedel bestrida kostnaderna
för understödsverksamheten,
samt att erhållet arbetslöshetsunderstöd
i utländsk hamn icke skall vara
förenat med återbetalningsskyldighet
för den arbetslöse.

Det vore enligt min mening en samhällelig
skyldighet att ingripa genom
att vidta särskilda åtgärder till sjöfolkets
förmån, då de i många fall utan
egen förskyllan bli avmönstrade långt
borta från hemlandet och drabbas av

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

arbetslöshetens konsekvenser. Det har
ju hänt och kommer väl även att hända
i fortsättningen, att ett fartyg avgår
tidigare än beräknat från utländsk
hamn. Det är inte alls länge sedan
tankfartyget Trykon avgick från Marseille
i Frankrike två timmar tidigare
än bestämt. Resultatet blev att inte
mindre än tio stycken av fartygets 38
ombordanställda blevo kvarlämnade på
platsen. Bland dem som sedan måste
resa hem med flyg var såväl befäl som
manskap.

Här kan invändas, att det förekommer
rymningar och efterseglingar, och
det kan inte förnekas, men då deras
antal endast uppgår till 16,6 procent av
det undersökningsmaterial som sjömanskommittén
nu har framlagt, anser
jag, att de inte betyda så mycket för det
hela. Den stora majoriteten är sådana
som utan egen förskyllan blivit arbetslösa.

Det förekommer i många fall avskedanden,
vilka skulle ha kunnat bli beivrade,
om händelsen ägt rum i svensk
hamn. Rederierna sträva efter att erhålla
så billig arbetskraft som möjligt,
och jag skall ta ett exempel på hur det
kan se ut.

Antag, att det har avgått ett fartyg
från Sverige med svensk besättning,
som påmönstrats här i landet. När det
kommer till fjärran land avmönstras
besättningen i en hamn och sändes hem
med flyg. Det låter ju väldigt fint att
säga, att de få flyga hem på rederiets
bekostnad. Sedan påmönstrar man i deras
ställe annan, utländsk arbetskraft
på betydligt sämre villkor.

Om jag anger skillnaden mellan den
lön som utbetalas till den svenske sjömannen
och till den utländska arbetskraften,
som övertar arbetet, framgår
det vilka konsekvenser det kan innebära
för sjöfolket, om man inte på det
ena eller andra sättet kan hindra detta.

En svensk matros på de fartyg, som
jag här åsyftar, har en lön på omkring

450 kronor i månaden plus övertidsersättning
och andra extra förtjänster,
men den som kommer i hans ställe
mönstras för en lön av 195 hongkongdollar,
som omräknade i svenska pengar
bli 185 kronor i månaden, och för dem
förekommer det inte någon som helst
övertidsersättning eller dylikt. Det skall
villigt erkännas, att med en sådan besättning
behöver fartyget fyra eller
fem man mer, men det måste, som alla
förstå, bli en synnerligen god vinst för
redaren, då han på det sättet får möjlighet
att bevisa sin fosterlandskärlek
genom att samtidigt beröva svenskt
sjöfolk dess arbete och svenska staten
skatteinkomster.

Detta är ju en sak som för övrigt
det svenska sjöfolkets egen tidning Sjömannen
har brännmärkt. Det vore därför
enligt min mening ett svenskt socialt
intresse, om man, samtidigt som
man påbörjar denna arbetslöshetsunderstödsverksamhet,
ville fastslå, att de
institutioner, som måste skapas, skola
tjänstgöra som arbetsförmedlingar, inte
minst av den anledningen, att de hjälpsökande
ursprungligen ha ställt sig
till förfogande för anställning i svensk
hamn men sedan av skilda anledningar,
i många fall efter lång tid, ha
blivit avmönstrade i utländsk hamn
utan att själva ha någon skuld däri.

Mot denna bakgrund förefaller det
oss vara självklart, att rederierna skola
bidraga till täckande av kostnaderna
för understödsverksamheten i utländska
hamnar.

När det sedan gällt att taga ställning
till antalet centralhamnar, har utskottet
nöjt sig med två, eventuellt tre, under
det att vi ha yrkat, att kommitténs förslag
om tolv centralhamnar skulle genomföras.
Man kan väl knappt komma
ifrån, att de konsulära instanserna, som
måste anordna utbetalning till sjöfolket,
även skulle kunna tjänstgöra som
arbetsförmedlande organ, och när det
tydligen måste bli så, anse vi det na -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

turligt att understödsfrågan och arbetsförmedlingen
ordnas likadant på alla
dessa tolv platser, speciellt då man inte
behöver vidtaga några särskilda arrangemang
på de platser, som kommittén
har föreslagit.

Då sjöfolkets arbetslöshetskassa och
inte minst den svenska staten få ikläda
sig betydande ekonomiska förpliktelser
för såväl understöd som arbetsförmedling,
anse vi det självklart, att även
rederierna skola åläggas att göra sin
insats. Vi ha också i motionen yrkat,
att återbetalningsskyldigheten skall försvinna,
så att man inte skall åstadkomma
en social förmån, som i detta fall
får karaktär av rena fattigvården.

Vad jag skulle vilja påpeka i detta
sammanhang är, att ekonomiskt understöd
till sjömän, som saknat rätt till
ersättning från statsverket eller redare,
har lämnats tidigare under budgetåren
1945/1946 och 1948/49 med i genomsnitt
242 801 kronor. Ett förslagsanslag till
»gottgörelse för kostnaderna för sjöfolk
och nödställda svenska undersåtar»
upptogs i fjol till 300 000 kronor.

Nu räknar sjömanskommittén med
att den av densamma föreslagna understödsverksamheten,
inklusive administrationskostnader,
skulle belöpa sig på
tillhopa 150 000 kronor. Det är således
en utveckling som, om jag förstått det
hela riktigt, skulle betyda, att man
minskar utgifterna. Detta är ju i och
för sig inte något fel. När nu detta förslag
om de tolv centralhamnarna reducerats
till två eller tre, blir det väl
så, som statsrådet sagt i den kungl.
propositionen, när han anmärkt, att
trots att kommitténs beräkningar äro
gjorda före devalveringen, torde medelsåtgången
för detta även under budgetåret
1950/51 bli avsevärt lägre.

Lägger man därtill att återbetalningsskyldigheten
skall bibehållas och att
arbetslöshetskassan skall bidraga till
täckandet av kostnaderna, måste man
direkt fråga sig: Är det detta man kal -

lar för reformer, att man omarbetar den
nuvarande hjälpverksamheten så, att
kostnaden blir mindre än den som nu
utgår till hjälpverksamheten i utländska
hamnar samtidigt som man inte
tillfredsställer ens de minimala krav,
som sjömanskommittén har föreslagit?

Jag vill inte anmärka på att man har
sökt spara på statskassans utgifter —
det är tacknämligt — men när detta
förefaller vara en besparing på sjöfolkets
bekostnad kan jag inte acceptera
det. Sjöfolksförbundets avdelning i Göteborg,
som ju är den stora hamnstaden
i vårt land, har tagit ställning till det
förslag vi ha framlämnat och enhälligt
anslutit sig till detsamma.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till vad jag här har sagt och i anslutning
till vad sjöfolket yrkat i denna sin
begäran få hemställa, att kammaren i
anledning av motionen II: 533 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om åtgärder för genomförandet
av de förslag, som anförts i motionen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag är tacksam för den behandling
min motion rörande en förenkling
av det nuvarande förfaringssättet i fråga
om arbetslöshetsanmälan har rönt i
utskottet, och jag vill endast uttala den
förhoppningen, att den utredning, som
enligt utskottet för närvarande pågår
inom arbetsmarknadsstyrelsen, må bedrivas
så skyndsamt, att ett förslag kan
föreläggas redan nästa års riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Det är klart att sjöfolket helst
hade sett, att sjömanskommitténs förslag
hade genomförts i full utsträckning
och att sålunda understödsverksamheten
fått en världsomspännande omfattning
i stället för att som nu enligt
propositionen begränsas till ett par tre

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens

hamnar, men å andra sidan är jag naturligtvis
villig erkänna, att det, med
hänsyn till att det är fråga om en fullkomligt
ny verksamhet, där erfarenhet
saknas, kan anses skäligt och berättigat
med en kortare tids försöksverksamhet
i några av de viktigaste utländska
hamnstäderna, så att man mera
exakt kan bedöma administrationskostnaderna
och finna den lämpligaste organisationsformen.

I och för sig bär jag således inte någonting
att erinra mot en kortare tids
försöksverksamhet, så mycket mindre
som utskottet förordar, att Kungl. Maj:t
skall till närmare övervägande upptaga
frågan, huruvida inte antalet utländska
hamnar, där ifrågavarande hjälpverksamhet
skall bedrivas, redan under
budgetåret 1950/51 kan utökas från 2
till 3, d. v. s. att understödsverksamheten
skall kunna bedrivas förutom i
Antverpen och New York även i San
Francisco, alltså i enlighet med det förslag
som jag jämte andra ledamöter
framfört i en motion i denna kammare.

Det är naturligtvis min livliga förhoppning,
att Kungl. Maj :t välvilligt
beaktar vad utskottet har anfört. I det
sammanhanget ber jag att få understryka
vad vi sagt i vår motion, nämligen
att vi ha ett avsevärt antal svenska
fartyg vilka gå i trafik mellan San
Francisco och Australien, mellan San
Francisco och fjärran östern samt mellan
San Francisco och den sydamerikanska
västkusten. Där är San Francisco
den naturliga avmönstringshamnen
för dem som äro anställda på
dessa fartyg.

I San Francisco har Sjöfolksförbundet
en fast anställd representant, och vi
ha där ett lönat generalkonsulat och
ett skandinaviskt sjömansförmedlingskontor,
som drives av de skandinaviska
sjöfolks- och redarorganisationerna
gemensamt. I San Francisco finnas alltså
samma rent tekniska och administrativa
förutsättningar för understödsverk -

reglering m. m.

samhet som i New York. Om man inte
sätter i gång en social hjälpverksamhet
i San Francisco samtidigt som i
New Y''ork, blir det naturligtvis svårt
att förstå för de svenska sjömän, som
äro anställda på fartyg i trafik på den
amerikanska västkusten, varför de inte
kunna få någon hjälp, när de svenska
sjömän, som äro anställda i liknande
trafik på den amerikanska östkusten,
ha möjlighet att få arbetslöshetsunderstöd.

Jag ber därför, herr talman, att få
understryka vad jag tidigare sade, nämligen
att jag hoppas, att Kungl. Maj:t
välvilligt beaktar vad utskottet i detta
stycke har förordat om en utvidgning
av understödsverksamheten jämväl till
San Francisco redan under budgetåret
1950/51. Jag är för mitt vidkommande
övertygad om att det inte kommer att
betyda några större utgifter för statsverket,
det kommer nog knappt att röra
sig om mer än högst 1 000 kronor
per år.

Med anledning av att utskottet i sitt
utlåtande förordar, att frågan, huruvida
inte de kontanta förmånerna under arbetslöshet
böra utgå med högre belopp
till arbetslöshetsförsäkrade, bör göras
till föremål för ytterligare överväganden
under den tid försöksverksamheten
pågår, vill jag för mitt vidkommande
framhålla, att jag inte har någonting
att erinra mot ett sådant avvägningssätt.
I övrigt tolkar jag utskottets utlåtande
på det sättet, att när tillräcklig
erfarenhet vunnits genom försöksverksamheten,
vilket väl kan ske inom en
relativt kort tid, Kungl. Maj :t bör framlägga
förslag om en utökning av verksamheten
i den omfattning, som sjömanskommittén
föreslagit.

Om jag alltså i stort sett, herr talman,
är ense med utskottet, så är det dock
en angelägenhet, som jag inte vill låta
passera opåtald. I propositionen framhåller
departementschefen, att arbetsförmedlingsverksamheten
i Antwerpen

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till åtgärder

skall i sin helhet kunna skötas av befattningshavade
vid generalkonsulatet
i Antwerpen såsom tjänsteåliggande.

För min del är jag övertygad om att
ett sådant tillvägagångssätt blir synnerligen
svårt för att inte säga omöjligt att
genomföra. Innan jag anför några skäl
för detta mitt ståndpunktstagande ville
jag emellertid med ett par ord belysa
den historiska utvecklingen av arbetsförmedlingsverksamheten
i Antwerpen.

Under 1947 hade jag ett särskilt förordnande
eller uppdrag inom utrikesdepartementet,
vari bland annat ingick,
att jag skulle besöka ett antal större
hamnstäder i utlandet för att där undersöka
hur man i olika avseenden —-främst på det sociala området — hade
ordnat det för svenska sjömän vid deras
besök i dessa hamnar. Vid detta
tillfälle besökte jag också Antwerpen
och fann då, att arbetsförmedlingsförhållandena
där voro fullkomligt oefterrättliga.
Det fanns över huvud taget
inte någon förmedlingsverksamhet, intet
fast ställe, dit arbetslösa svenska
sjömän kunde vända sig för att söka
arbete eller dit svenska befälhavare
kunde vända sig för att få arbetskraft.
Arbetslösa svenska sjömän fingo gå ombord
i fartygen, som i Antwerpen ligga
spridda över milsvida områden, för att
söka arbete, och ofta funno de att en
ledig plats redan blivit tillsatt med en
utlänning, som hunnit före svensken
till fartyget.

I min rapport från denna resa till
utrikesdepartementet påtalade jag dessa
missförhållanden, och jag skrev dessutom
till såväl Sjöfolksförbundet som
Redarföreningen och gjorde dem uppmärksamma
på frågan. Dessa båda organisationer
försökte sedan intressera
de övriga skandinaviska ländernas sjöfolks-
och redarorganisationer i syfte
att få till slånd en gemensam skandinavisk
sjömansförmedling i Antwerpen.
Försöket misslyckades emellertid främst
beroende på att såväl Danmark som

för arbetsmarknadens reglering m. m.

Norge redan hade förmedlingsorgan i
verksamhet på denna plats. I det sammanhanget
kan jag nämna, att Danmark,
som har betydligt mindre sjöfart
på Antwerpen än vi, sedan ett tjugotal
år tillbaka har en statlig sjömansförmedling
med fast anställd personal
där. När försöken att få till stånd en
gemensam skandinavisk sjömansförmedling
i Antwerpen misslyckats, sände
Sjöfolksförbundet en fast avlönad
representant dit, som bland annat fick
i uppdrag att ordna förmedlingsverksamheten.
Denna verksamhet har nu
varit i gång under tre års tid, och jag
tror mig kunna säga, att såväl den
svenska sjöfartsnäringen som de svenska
sjömännen haft nytta av den. Den
förmedlingsservice, som står svenska
befälhavare och svenska sjömän till
buds nere i Antwerpen, är uppskattad
av alla.

Om det nu blir så, som departementschefen
tänkt sig, nämligen att generalkonsulatet
skall handha förmedlingsverksamheten,
är jag emellertid rädd
för att standarden på förmedlingsservicen
kommer att sänkas, och jag har
för övrigt en stark och bestämd känsla
av att generalkonsulatet inte för närvarande
kan övertaga denna verksamhet.
Jag är för det första övertygad om
att generalkonsulatet inte har tillräckliga
lokaler till sitt förfogande. Det bör
exempelvis finnas ett väntrum med
plats för 20 till 30 arbetssökande, varav
kanske hälften eller mer är utlänningar.
Vi skola nämligen komma ihåg, att för
att kunna bemanna den del av vår
flotta, som går i utlandstrafik och som
inte kommer till hemlandet, äro vi
nödsakade att använda utländsk arbetskraft
i mycket stor utsträckning. I det
väntrum, som Sjöfolksförbundet har inrättat
i samband med sin förmedlingsverksamhet,
finns det alltid ett mycket
stort antal utlänningar, som vänta på
att få arbete i svenska fartyg. Jag tror
som sagt knappast att generalkonsula -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
tet har lokaler för att inreda ett tillräckligt
stort väntrum.

För det andra är själva förmedlingsuppdraget
så ansvarsfullt, att det knappast
kan överlämnas åt låt oss säga
ett yngre kanslibiträde, utan ett sådant
uppdrag måste handhavas av en verkligt
kvalificerad person. Och jag skulle
tro att det i så fall betyder, att man
får tänka sig en personalförstärkning
vid generalkonsulatet i Antwerpen.

Enligt min mening hade det otvivelaktigt
varit bäst, om man, såsom Sjöfolksförbundet
och Redarföreningen på
sin tid föreslogo, hade inrättat en statlig
sjömansförmedling i Antwerpen i
likhet med vad Danmark har där. Förmedlingsverksamheten
i Antwerpen är
av den omfattningen, att ett sådant
arrangemang varit fullt berättigat.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan har bara velat framföra dessa
korta synpunkter och betänkligheter.
Om jag till sist skulle uttrycka en förhoppning,
så skulle det vara den, att
om det skulle visa sig att mina farhågor
i det här stycket besannas, Kungl.
Maj:t då tar under närmare övervägande
att ordna förmedlingsverksamheten
i Antwerpen på ett annat sätt än
som föreslagits i propositionen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Först
ber jag att få instämma i de synpunkter,
som herr Dahlgren anfört beträffande
arbetslöshetspolitiken bland sjöfolket.
De exempel, som den siste talaren
nyss anförde, äro ju ägnade att
illustrera behovet av de åtgärder, som
herr Dahlgren föreslog.

Likaledes ber jag att få uttala samma
förhoppning som herr Jacobson,
att den förändring beträffande inhämtande
av arbetslöshetsstatistik, som är
utlovad, skall leda till att det i fortsättningen
blir bättre överensstämmelse
mellan den offentliga arbetslöshetsstatistiken
och de verkliga förhållandena.
Detta har nämligen långt ifrån varit
fallet hittills.

reglering m. m.

Men det är också andra förhållanden
i fråga om arbetslöshetspolitiken som
tarva en förändring. Den grupp jag
företräder har i en motion påyrkat
vissa förändringar i hjälpkungörelsen
i syfte att bereda de arbetslösa bättre
garantier än vad de för närvarande ha
till snabb hjälp, när arbetslöshet inträder.
Som enda invändning mot förslaget
har utskottet nu anfört, att den
nu gällande hjälpkungörelsen tillkom
så sent som i fjol eller i varje fall var
förelagd riksdagen då och att det därför
inte fanns någon anledning att göra
någon ändring i densamma. Detta tycker
jag inte är någon motivering alls.
Ty det är ju under det senaste året som
vi för första gången på ganska lång tid
ha haft någon omfattande arbetslöshet,
och då har det visat sig, att de nuvarande
bestämmelserna verka precis på
det sätt som vi ha påtalat i vår motion,
där vi föreslå en ändring av dem. Arbetslösheten
i vintras var ju företrädesvis
lokaliserad till Norrland, där den
hade en mycket stor omfattning. Under
många veckor fingo tusentals arbetare
gå utan sysselsättning, företrädesvis i
Norrbotten och Västerbotten. Beredskapsarbeten
förekommo i så ringa omfattning,
att de inte alls räckte åt alla.
Den mycket omskrutna beredskapen
såg man inte mycket till vid detta tillfälle.

Redan vid den tidpunkten var det
för övrigt mycket vanligt, att de statliga
och kommunala arbetsmarknadsmyndigheterna
hänvisade de arbetslösa
till skogsarbeten, som man väntade
skulle kunna upptagas längre fram, och
så fingo massor av arbetslösa, i väntan
på att dessa skogsarbeten skulle igångsättas,
gå utan sysselsättning i flera
månader. Skogsbolagen och domänverket
uraktläto naturligtvis inte att profitera
på det nödläge, som hade inträtt
bland dessa tusentals arbetslösa. När
dessa skogsarbeten äntligen började
komma i gång — för övrigt i mycket

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

liten omfattning och som regel först
ett par månader in på det nya året -—■
så kunde bolagen och domänverket därför
dekretera löner och arbetsvillkor
för de arbetslösa och pressa ned deras
inkomst i flertalet fall till ungefär hälften
av vad den hade varit under nästföregående
avverkningssäsong. På detta
hänsynslösa sätt skulle bolagen och domänverket
inte kunnat gå till väga, om
de statliga och kommunala arbetsmarknadsorganen
inte hade fört en sådan
politik, att massor av arbetare praktiskt
taget voro piskade att taga arbete på
nästan vilka arbetsvillkor och till nästan
vilka löner som helst. Trots detta
var det emellertid ett ansenligt antal
skogsarbetare i Norrbotten och Västerbotten
som inte ansågo sig kunna
acceptera de erbjuda lönerna och arbetsvillkoren.
Lönerna voro nämligen i
många fall så dåliga, att de bara räckte
till mat för manskap och hästar och i
vissa fall inte ens det. Emellertid har
man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida betraktat dessa löner som skäliga.
Vad som är skäligt i sådana fall
avgöres nämligen enligt bestämmelserna
i hjälpkungörelsen av de statliga
myndigheterna, och där har man som
regel en helt annan mening än vad arbetarna
ha.

För att åstadkomma ännu större
tryck på de arbetslösa för att få ut dem
i skogen lade man ner beredskapsarbeten
och hänvisade de arbetslösa, som
hade inkomst av sådant, till skogsarbete.
Detta drabbade inte bara dem,
som möjligen kunde ta skogsarbete,
utan också många arbetare, som på
grund av ålder eller andra skäl omöjligen
kunde gå ut i skogen. Till dem
togs det emellertid ingen hänsyn. Så
länge det finns behov av arbetskraft i
skogen, blir det inget beredskapsarbete,
dekreterade myndigheterna. I många
fall kunde inte ens angelägna arbetsprojekt
komma i fråga till utförande.
Först och främst skulle bolagens in -

tresse av billig arbetskraft tillgodoses.
Här finns alltså enligt min mening
många rester kvar av en arbetslöshetspolitik,
som även socialdemokraterna
tidigare med rätta ha kritiserat. Direktiven
böra alltså på denna punkt omarbetas,
så att de komma i bättre överensstämmelse
med de rimliga anspråk,
som de arbetslösa ha rätt att ställa i
sådana här situationer. I syfte att
åstadkomma en förändring i dessa direktiv
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionen nr 359 i denna
kammare.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall be att till en början
i korthet få säga några ord om det förslag
till hjälp åt sjömän i utländska
hamnar som här föreligger. 1946 års
sjömanskommitté har föreslagit att beträffande
sjöfolk i utländska hamnar i
möjligaste mån skola företagas samma
anordningar som äro vidtagna i Sverige
för att motverka arbetslöshet och lindra
verkningarna av inkomstbortfall vid
arbetslöshet. I det föreliggande kommittéutlåtandet
framlägges förslag till
åtgärder för arbetsförmedling och understödsverksamhet
för sjömän, och
dessa åtgärder böra enligt förslaget koncentreras
till vissa hamnar, där det blivit
vanligt att svenska sjömän uppehålla
sig i avvaktan på att få hyra. Sådana
hamnar skulle enligt kommitténs
förslag kallas centralhamnar, och det
förordas i utlåtandet att understöd bör
utgå i tolv sådana centralhamnar. Departementsförslaget
innebär att sjömanskommitténs
förslag godkännes i
princip, men att den föreslagna verksamheten
försöksvis bör inskränkas till
två hamnar, vilka skulle vara Amsterdam
och New York.

Nu har i motionen nr 532 i andra
kammaren av herr Svensson i Göteborg
in. fl. och den likalydande motionen nr
442 i första kammaren hemställts, att

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens

denna hjälpverksamhet förutom i Amsterdam
och New York, alltså de två
hamnar som departementschefen har
föreslagit, även skulle hedrivas i en
tredje hamn, nämligen San Francisco.
Yridare har herr Dahlgren i motion hemställt,
att riksdagen måtte besluta att arbetsförmedling
och understödsverksamhet
redan under nästa budgetår borde
genomföras i den utsträckning som 1946
års sjömanskommitté har föreslagit.
Dessutom föreslås i samma motion, att
rederiföretag böra bidraga med en del
av de kostnader som den nya verksamheten
kommer att medföra.

Utskottet har efter en ganska ingående
prövning ansett sig i stort sett
böra följa departementschefens förslag,
men har gått in för att utöka denna
verksamhet till ytterligare en hamn i
enlighet med förslaget i motionerna
442 i första och 532 i andra kammaren.
Verksamheten skulle sålunda enligt utskottets
förslag under nästa budgetår
omfatta tre hamnar, nämligen Amsterdam,
New York och San Francisco.

Jag skall inte orda längre om detta.
Jag tror att det är lämpligt att denna
verksamhet under det första försöksåret
erhåller den omfattning som utskottet
har föreslagit.

Vad sedan gäller den andra fråga,
som har tagits upp här i debatten i dag,
nämligen om ändring av hjälpkungörelsen
angående vissa statliga och statsunderstödda
åtgärder vid arbetslöshet,
så kan jag inte underlåta att, trots det
som herr Holmberg här nämnde, hänvisa
till att denna fråga var föremål för
riksdagens prövning så sent som förra
året. Då förelåg förslag om ny hjälpkungörelse,
vilket förslag behandlades
av riksdagen, som fattade beslut i frågan.
Jag märkte inte att det då vare sig
motionsvägen eller i något yttrande i
denna kammare riktades någon som
helst anmärkning mot de olika bestämmelserna
i denna hjälpkungörelse. Jag
kan inte underlåta att säga att jag tyc -

reglering m. m.

ker, att om vissa representanter funno
en del av bestämmelserna i denna hjälpkungörelse
vara av den art, som man
gjort gällande i kommunisternas motion
vid innevarande års riksdag, så
borde de ha passat på när förslaget till
denna kungörelse förelåg till behandling
och då motionerat om ändring. Då
hade det måhända varit större möjlighet
att kunna genomföra en ändring.
Åtminstone hade frågan då kunnat prövas
i ett större sammanhang.

Nu är det riktigt, som herr Holmberg
här har uppgivit, att det vid årsskiftet
innevarande år förekommit en rätt stor
arbetslöshet i de båda nämnda norrlandslänen.
Vad orsaken till denna arbetslöshet
är kan jag inte med bestämdhet
yttra mig om. Jag skall här bara
nämna ett par siffror. Under december
1949 fanns det 606 hjälpsökande arbetslösa
i Västernorrlands län. I Norrbottens
län var vid samma tid antalet
hjälpsökande arbetslösa 1 267. Under
februari månad innevarande år var antalet
hjälpsökande arbetslösa i det förstnämnda
länet 985 och i Norrbottens län
1 201. Herr Holmberg nämnde, om jag
inte missuppfattade honom, att hjälpverksamheten
har varit av alltför liten
omfattning under den tid arbetslösheten
har varat, och det skall jag inte närmare
ingå på. Men jag kan ju nämna, att
under februari månad 1950 blevo 682
hjälpta i Västernorrlands län av 985
hjälpsökande arbetslösa, och i Norrbottens
län blevo 716 av 1 267 hjälpta genom
arbete eller i annan form. Vid behandlingen
i utskottet har gjorts gällande,
att en av de mest framträdande
orsakerna till denna arbetslöshet i dessa
två nordliga län är, att arbetarna inte
ha velat ta arbete i skogarna. Arbete i
skogarna har erbjudits arbetarna för
löner, som äro fastställda i kollektivavtal.
År det med sanningen överensstämmande,
alt de hjälpsökande inte velat
ta sådant arbete, måste man ju ändå säga,
att det är ganska svårt för samhället

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. in.

att anordna särskilda arbeten för dessa
arbetslösa, som vägra att ta arbete som
betalas enligt gällande kollektivavtal.
Detta är en av de bidragande orsakerna
till att vi inte ha kunnat intaga någon
annan ställning till dessa motioner än
att yrka avslag på dem.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (kort genmäle):
Herr talman! Vad herr Mårtenssons siffror
beträffar bör man ta hänsyn till —
vilket också påtalats i herr Jacobsons i
Vilhelmina motion -— att den officiella
arbetslöshetsstatistiken inte på långt när
återspeglar de verkliga förhållandena.
Det har vid många tillfällen under tiden
för denna omfattande arbetslöshet
i Norrbotten framhållits, att man haft
att räkna med minst dubbelt så många
arbetslösa som den offentliga statistiken
uppgivit. Dessutom hade vi också
i den offentliga statistiken mycket större
siffror vid andra tillfällen än vid de
tillfällen herr Mårtensson i Uddevalla
nämnde.

Vad sedan gäller frågan om de avtalsmässiga
lönerna var det ju i alla fall
så — som jag sade i mitt första anförande
— att dessa s. k. avtalsmässiga
löner, bl. a. på grund av barkningstvång
och andra förändringar i arbetsförhållandena,
i många fall inte uppgingo till
ens tio kronor per dag, varför skogsarbetarna
inte ansågo sig kunna gå ut. Då
stoppade man redan igångsatta beredskapsarbeten
med resultat -—• som jag
tidigare sade — att inte bara de, som
kunde gå ut i skogarna, blevo utan arbete,
utan även de som på grund av
ålder och andra omständigheter omöjligt
kunde ta skogsarbete. En sådan arbetslöshetspolitik
kan jag åtminstone,
herr Mårtensson, inte anse vara riktig.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att säga några ord
med anledning av det första anförandet

i denna fråga, som rörde bemanningen
på svenska fartyg, enligt vilket man
från kommunisternas sida ansåg, att
svensk redare skall vid skiftning av besättning
i utländsk hamn skicka ut ny
besättning, därest sådan inte finns att
tillgå där.

Denna sak är ju i viss mån redan
reglerad i svensk författning, där det
finns bestämmelser om att besättningen
skall till så och så stort procenttal utgöras
av svenska undersåtar, befälhavaren
då inte inräknad. Denna bestämmelse
har man under en lång följd av
år inte kunnat följa, därför att det i en
rad utländska hamnar varit omöjligt att
skaffa svensk ersättning för den svenska
del av besättningen som avmönstrat.
Det har heller inte varit möjligt att
sända ut svenskar ifrån Sverige för att
avlösa besättningar på fartyg, som ha
avmönstrat där ute. Hur frågan praktiskt
skall kunna lösas, om man skulle
gå in för ett sådant system, är för närvarande
omöjligt att säga. Det torde bli
en rad fall, där det inte går att efterkomma
ett sådant önskemål. Vid praktiskt
taget samtliga av de stora avtalsförhandlingarna
diskuteras just dessa
problem, och man försöker lösa dem i
gott samförstånd, så långt det nu låter
sig göra.

Sedan var talaren inne på frågan om
rymningarna från svenska fartyg och
även på frågan om bidrag från de svenska
redarna till arbetslöshetsförsäkringen,
soin det nu är fråga om i detta sammanhang.
Med anledning därav skulle
jag beträffande rymningarna vilja säga,
att det ju inte finns någon möjlighet för
någon fartygsbefälhavare eller redare
att på förhand gardera sig emot rymningar
i utländska hamnar. Det är
t. o. in. omöjligt att gardera sig mot
rymningar, när de ske i svenska hamnar,
vilket också inträffar rätt ofta. Jag
vet inte, hur det skulle gå att klara den
saken, särskilt som rymning ofta sker
ögonblicken innan fartyget skall lämna

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

en hamn. Många gånger måste fartyget
fortsätta sin påbörjade resa och kan då
skaffa ersättning först i nästa hamn det
kommer till, och där kanske det inte
finns någon möjlighet att få en svensk
att ersätta den rymde med.

Man kan fråga sig varpå det beror,
att rymningarna äro så många som de
för närvarande äro. Det är massor av
sjömän som rymma från svenska fartyg
och som föra en tynande tillvaro, höll
jag på att säga, i någon utländsk hamn
under kortare tid och så småningom
komma hem per konsulatskjuts eller på
annat sätt och sedan skola börja sin
bana på nytt. Man kan måhända säga,
att orsaken till rymningarna till mycket
stor del är äventyrslystnaden hos
den ungdom som går till sjöss. Jag kanske
bör säga, att skiftningen inom sjömanskåren
har under de senare åren,
från fredsslutet eller rättare sagt vapenstilleståndet
t. o. in. 1948, varit omkring
10 000 personer på en kår av 18 000
medlemmar. Det är en fruktansvärt hög
omsättning på folk inom en kår. Men
det har sina orsaker. Många vilja ut och
se, hur det ser ut ute i världen, många
vilja ut till andra länder och söka sin
lycka. De allra flesta av dem misslyckas
och komma så småningom tillbaka, något
skamsna över sina gjorda eskapader.

Under sådana förhållanden kan man
väl knappast begära, att Svenska redareföreningen
eller Sveriges redare
skola vara benägna att lämna bidrag
till arbetslöshetsförsäkring, när så mycket
folk utan vidare försvinner från fartygen
där ute. Visserligen avstängas de,
som frivilligt lämnat sin anställning,
från kassaunderstöd under en tid av fyra
veckor, men därefter inträda de åter
i sina rättigheter, och skall det lämnas
bidrag, komma bidragen även dessa
rymlingar till godo. När arbetslöshetsförsäkringen
diskuterades första gången
här i kamrarna, var det ju fråga om
ett bidrag från arbetsgivarna i form av

bidrag till kostnaderna för arbetsförmedlingsverksamheten.
Detta förslag
blev avslaget, och det har, såvitt jag
kan erinra mig, inte sedermera tagits
upp igen. Man har ansett, att arbetsgivarna
inte skola bidraga, i varje fall
inte i den form, som då var förutsatt,
nämligen till arbetsförmedlingen. Den
skall vara fri.

Den utredning som har skett rörande
arbetslöshetsförsäkring för sjömän i utländska
hamnar syftar ju till att skapa
rättvisa åt sjöfolket. De få betala rätt
dryga avgifter för sin försäkring, men
hitintills ha svenska sjömän inte kunnat
få något arbetslöshetsunderstöd med
mindre de varit hemma i Sverige, med
undantag för hamnen Narvik. Det finns
inte något generellt förbud i den nuvarande
lagstiftningen för att understöd
skall kunna utgå i utländska hamnar,
men eftersom det inte finns arbetsförmedlingsorgan
där ute, har man inte
haft några möjligheter att betala ut understöd.
Genom det förslag som i dag
föreligger avser man att skapa möjlighet
härtill, och jag beklagar, att förslaget
är så kraftigt nedskuret som det är,
men det kanske kan ordnas ändå, därest
Kungl. Maj:t, sedan den nya lagstiftningen
varit i kraft en kort tid, finner,
att antalet centralhamnar bör utökas.
Det är också möjligt att nästa års riksdag
kan komma att fatta beslut om en
annan ordning och utöka antalet sådana
hamnar.

Jag ber, herr talman, med beklagande
av att utskottet inte helt och hållet har
kunnat tillmötesgå förslaget från kommittén,
ändå att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
i denna fråga väckt en liten motion, avseende
sammansättningen av de särskilda
arbetslöshetsnämnderna. Utskottet
har avstyrkt motionen på det viset,

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17. 17

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

att det hemställer, att motionen inte
skall till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Å andra sidan har utskottet
varit förhållandevis välvilligt och, såvitt
jag förstår, i motiveringen ställt sig
bakom min motion.

Jag kan inte hjälpa, att jag tycker,
att det är litet ohistoriskt att skriva,
att denna särskilda arbetslöshetsnämnd
utom representanter för kommunala
myndigheter skall inrymma representanter
för arbetsgivarnas och arbetarnas
intressen. När länsarbetsnämndernas
sammansättning fastställdes för sex
å sju år sedan, genomfördes på initiativ
av motionärer i riksdagen den ändringen
i det då föreliggande regeringsförslaget,
att även tjänstemän där skulle
kunna bli företrädda, och det synes
mig, i varje fall när det gäller städer
och samhällen, där tjänstemän finnas,
vara lika starka skäl för att formuleringen
i den nu aktuella kungörelsen
blir densamma. Detta måste ligga i arbetslöshetsnämndernas
eget intresse.
Vill man söka en neutral formulering,
kunde man eventuellt välja ordet arbetstagare,
som inrymmer både tjänstemän
och arbetare.

I frågans nuvarande läge finner jag
det meningslöst att ställa något yrkande.
Jag skulle dock vilja vädja till regeringen,
som utfärdat denna kungörelse,
att ändå taga frågan under förnyat övervägande
och eventuellt utbyta ordet
arbetare mot ordet arbetstagare. Det
skulle korrespondera bättre emot ordet
arbetsgivare, och därmed skulle det
bli ett laga eftertryck åt de befogade
önskemål som, såvitt jag förstår, även
enligt utskottets mening lia uttalats i
den av mig väckta motionen.

Herr talman! .Tåg har intet yrkande.

Herr DAHLGREN: Herr talman! När
jag talade om rymningarna från fartyg
var det bara för att ange bur få rym -

lingarna äro, jämfört med den stora
mängd sjöfolk, som stannar kvar i fartygen.
Någon annan avsikt hade jag
inte. Men för att inte denna kammare
skall råka ut för samma missförstånd i
denna fråga som första kammaren gjorde
vill jag passa på att erinra om att
vår motion inte innehåller några som
helst bestämmelser om att redarna
skola vara förpliktade att hämta besättningarna
till sina fartyg i vårt land,
oavsett var fartygen befinna sig. Detta
skulle vi ha kunnat yrka i motionen,
ty det är ett sjöfolkskrav, men det ha
vi inte gjort. Vi ha nöjt oss med att
säga, att när staten och sjöfolkets arbetslöshetskassa
skapa en institution,
som dels skall underhålla sjöfolket i
främmande hamn, dels ställa arbetskraft
till förfogande åt de svenska rederierna,
så borde det i konsekvens
härmed vara en plikt för rederierna att
här göra sin insats.

Sedan beklagade herr Lindberg att
man här inte hade gått så långt, att
man understött kommitténs förslag, men
jag vill då säga, att den möjligheten ju
ännu står öppen, eftersom vår motion
innefattar den saken.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten A, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till det av herr Dahlgren under överläggningen
framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

På därå given proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten B.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten C propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till motionen
H: 359; och blev utskottets ifrågavarande
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen biföll kammaren utskottets i
punkten I) gjorda hemställan.

2 — Andra kammarens protokoll 1!).r>0. Nr 17.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Vissa anslag till riksförsäkringsanstalten. — Anslag till åtgärder till förebyggande

och hävande av invaliditet.

§ 7.

Vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1950/51 till riksförsäkringsanstalten.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr DICKSON: Herr talman! Det är
ett ganska märkligt innehåll i nu förevarande
utskottsutlåtande, och trots att
vi ha mycket att göra tror jag det kan
vara värt att ägna ett par tre minuter
till att kommentera det.

Jag har stått många gånger på denna
plats och talat om ämbetsverken, och
jag har beträffande dem uppställt den
teorien, att de ha en inneboende kraft
att föröka och utvidga sig själva. Jag
tror att denna teori är riktig, men först
nu har det undantag kommit, som bekräftar
regeln. Vi finna nämligen här
ett ämbetsverk, som självt föreslår en
reduktion av sin personal med 92 befattningshavare.
Trots detta — eller
kanske rättare tack vare detta — beräknas
tiden för rutinärendenas behandling
komma att nedgå från åtta till
två å tre dagar. Den omedelbara besparingen
genom dessa åtgärder beräknas
till 400 000 kronor, vartill kommer
en årlig besparing av andra orsaker på
20 000 kronor.

Statsutskottet, som är en värdig församling,
har visat självbehärskning vid
avfattandet av sitt utlåtande, men där
lyser ändå igenom en ren och klar
glädje över vad som här skett, en glädje,
som vi alla böra dela och som finansministern
säkert också delar.

Det sägs i utskottsutlåtandet att det
inträffade bör kunna tjäna som ett
exempel för andra ämbetsverk, vilket
jag, herr talman, vill understryka. I
den mån statsrådet Danielson har haft
ett finger med härvidlag är han att gra -

tulera, och den fungerande generaldirektören
Natt och Dag, som jag vet
är mycket intresserad av dessa ting,
har gjort vad en generaldirektör alltid
bör göra, nämligen undersöka möjligheterna
för att avskaffa sig själv. Detta
går inte i hans fall, eftersom det är
nödvändigt att ha kvar riksförsäkringsanstalten.
Men institutionen kommer
att fungera som ett rationaliserat ämbetsverk,
och så länge den nuvarande
ledningen finns där tror jag att vi med
lugn kunna bevilja vad man därifrån
kommer att begära.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Anslag till åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skulle i anslutning till nu förevarande
utskottsutlåtande vilja göra en liten
erinran. I utlåtandet liksom i den
kungl. propositionen föreslås, att anslaget
till anskaffande av invalidvagnar
skall höjas med 50 000 kronor. Jag vill
erinra om att jag tillsammans med
en kammarkollega år 1948 väckte en
motion, II: 341, i denna fråga, i vilken
vi begärde, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att kommittén för utredning av
ortoped- och vanförevårdens organisation
även måtte få i uppdrag att utreda
de i motionen berörda frågorna. Vi hänvisade
den gången till att vi i vårt land

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anslag till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens an stalt

för fallandesjuka m. m.

icke ha några invalidvagnar av sådan
konstruktion, som gagnar invaliderna
själva. Vi framhöllo också att de vagnar
som funnos voro för dyra och att
priset på desamma under senare år stigit
ganska väsentligt.

Riksdagen avslog denna vår motion
med motiveringen att frågan redan var
föremål för utredning. När vi nu, två
år senare, finna att detta anslag höjes,
tror jag vi kunna konstatera, att det
inte föreligger några som helst resultat
av denna utredning. Det råder fortfarande
brist på invalidvagnar av sådan
konstruktion, som verkligen gagnar invaliderna.

Låt mig i korthet redogöra för vad
jag menar. Våra nuvarande invalidvagnar
äro alla konstruerade på samma
sätt. Detta medför, att en invalid, som
t. ex. har mist ena armen, inte kan
klara sig på samma sätt som en annan
invalid, som har armen i behåll. På
grund av den likartade vagnkonstruktionen
är manövreringen alltid placerad
på samma sida. Den ledande principen
bör vara, att manövreringen lägges på
den sidan, där invalidens lemmar äro
i fullgott skick. Om man inte på allvar
försöker få fram en invalidvagn, som
är till gagn för invaliderna, så är det
inte stor idé att höja här ifrågavarande
anslag.

Jag skall givetvis inte här ställa något
yrkande. Jag hälsar anslagshöjningen
med tillfredsställelse, men jag skulle
hellre se att det gjordes ett allvarligt
försök att skaffa fram en vagn, som invaliderna
verkligen ha gagn av. Min
misstanke att man inte har ägnat så
mycken omsorg om detta stärkes, när
jag läser propositionen, i vilken det
framhålles, att det enligt pensionsstyrelsens
principer icke föreligger något
hinder för att även andra partiellt arbetsföra
än de vanföra — t. ex. sådana
personer som lida av hjärtfel — kunna
erhålla bidrag för anskaffande av motordriven
invalidvagn. Jag är visserli -

gen lekman på detta område, men jag
föreställer mig, att det nästan är omöjligt
för en människa med hjärtfel av
så allvarlig art, att hon är så gott som
invalid, att använda dylik motordriven
vagn.

Jag skall inte uppehålla tiden längre.
Jag hoppas bara att man i konsekvens
med beslutet om höjning av ifrågavarande
anslag också skall ägna uppmärksamhet
åt de frågor, som jag här har
berört.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
in. m. samt till bidrag till resor för
vanföra m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Anslag till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
slatens anstalt för fallandesjuka m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
100, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 17 februari 1950, föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare
angivna beslut angående anslag till avlöningar
och omkostnader vid .statens
sinnessjukhus och statens anstalt för

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens an stalt

för fallandesjuka m. m.

fallandesjuka ni. m. Kungl. Maj:ts förslag
innebar bl. a., att 25 föreståndarinnebefattningar
i Ga 14 skulle överföras
till övergångsstat.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Weiland och Näsgärd (1:406) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer m. fl. (II: 498), hade hemställts,
att med överförande på övergångsstat
av 25 föreståndarinnebefattningar
i 14 lönegraden vid statens sinnessjukhus
måtte tills vidare anstå.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:204 och 11:259
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

B. att motionerna 1:406 och 11:498
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

C. att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 17 februari
1950;

II. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o.
m. budgetåret 1950/51;

III. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens anstalt
för fallandesjuka, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1950/51;

IV. för budgetåret 1950/51 under
elfte huvudtiteln anvisa vissa närmare
angivna anslag till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallendesjuka.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Hesselbom.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken HÖJER: Herr talman! Statsutskottets
utlåtande nr 126 innebär bl. a.
ikraftträdande av den förra året i princip
godtagna omorganisationen av uppsyningspersonalens
arbetsuppgifter vid
sinnessjukhusen. I motionen II: 498 har
jag jämte andra ledamöter hemställt, att
med överförande på övergångsstat av de
25 föreståndarinnebefattningarna i lönegrad
14 måtte tills vidare anstå.

Omorganisationsförslaget, som framlagts
av sjukhusutredningen, grundades
på vissa bestämda förutsättningar i
fråga om kvalifikationerna för förste
skötare och sköterskor, överskötare och
översköterskor. Man förutsatte, att dessa
skulle ha ordnad utbildning i kroppsoch
sinnessjukvård. Den nuvarande organisationen
innebär, att uppsyningspersonalen
har vissa uppgifter när det
gäller översynen av den direkta sjukvården,
som skulle kunna inskränkas
om kvalifikationerna för ifrågavarande
sjukvårdspersonal ordnades i enlighet
med nutidens fordringar. Organisationen
innebär för närvarande, att man
har i genomsnitt två befattningshavare
med uppsyningsuppgifter per överläkaravdelning.

Utskottsutlåtandet understryker att
Kungl. Maj:ts förslag till personalorganisation
för nästa budgetår innebär en
förstärkning på flera områden, och trots
att det nu råder brist på arbetskraft har
utskottet med hänsyn till behovet av
upprustning på detta område funnit sig
böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.
Upprustning har i många avseenden
skett, men man har därvid helt glömt
att tänka på betydelsen av goda kvalifikationer
även beträffande sjukvårdspersonalen.
När det gäller vården av de
sinnessjuka är detta en av de allra viktigaste
frågorna.

Hur förhåller det sig nu med denna
fråga om goda kvalifikationer? Sjukhus -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens an

stait för fallandesjuka m. m.

utredningen förutsatte i sitt förslag till
omorganisation, att samtliga första sköterskor
skulle inneha högre utbildning,
hör närvarande ha dock endast fyra
första sköterskor sådan högre utbildning.
Dessutom förutsattes i förslaget,
att samtliga överskötare och översköterskor
skulle inneha denna utbildning,
som för närvarande dock icke innehas
av någon överskötare och av blott ca
50 procent av översköterskorna, nämligen
180 av något över 300.

Jag skall taga ett litet exempel på
hur detta kommer att inverka på föreståndarinnornas
arbete. Föreståndarinna
på apotek, som man hädanefter vill
göra till översköterska på apotek, har
bl. a. att dela ut apoteksvaror efter rekvisition.
Dessutom får hon nu i detalj
instruera den sjukvårdspersonal utan
högre utbildning, som kommer och hämtar
ut de olika varorna, om dessas distribution.
I den moderna sinnessjukvården
är det en helt annan sak att distribuera
medikamenter till sinnessjukhusen
än det har varit tidigare. Dessutom
åligger det henne att sköta administrationen
av arbetet, städerskepersonal,
personalbostäder och avlösning av föreståndarinna.
Vi ha alltjämt några av
dessa befattningar vid statens sinnessjukhus
placerade i 14:e lönegraden.
Det är naturligtvis inte avsikten att sätta
ned dem, som nu äro anställda, det
har jag fullt klart för mig, men så fort
den nuvarande personalen slutar skall
man i stället tillsätta översköterskor i
12 :e lönegraden, vilka skola ha praktiskt
taget samma skyldigheter som nuvarande
föreståndarinna.

Vad suger nu medicinalstyrelsen om
detta? Medicinalstyrelsen bär i sina petita
för 1949/50 meddelat, att någon förbättring
av rekryteringsmöjligheterna
icke hur inträtt. I frägu om några personalgrupper
är rekryteringsläget numera
katastrofartat, heter det. Detta gäller
närmast lakarpersonalen vid kroppssjukvården,
för arbete i laboratorier

och läkemedelsförråd utbildade sjuksköterskor,
samt köksföreståndare och
biträdande köksföreståndare. På grund
av 1947 års riksdags ställningstagande
till sjuksköterskornas lönegradsplacering
samt pågående utredning om utbildning
av sjukvårdspersonal vid sinnessjukhusen
finner sig medicinalstyrelsen
icke böra framlägga förslag till
åtgärder, varigenom rekryteringen till
i kroppssjukvård, laboratoriearbete o. d.
utbildade sjuksköterskor skulle kunna
förbättras.

Man frågar sig nu, varför man inte
kan genomföra en i och för sig förnuftig
organisation på ett förnuftigt sätt. Om
man i det nuvarande nödläget i fråga
om sjukvårdspersonalens kvalifikationer
bibehölle de nuvarande föreståndarinnebefatlningarna
vid apotek och laboratorier
— i den mån sådana finnas -—
försämras åtminstone inte situationen
just beträffande dessa befattningshavare
— de äro nödvändiga för sjukhusdriften.

Det kan man inte göra, säger utskottet,
därför att det i propositionen framlagda
förslaget är en följd av det beslut,
som vid föregående års riksdag fattades
beträffande uppsyningspersonalens
organisation och som utgör ett led i
rationaliseringen på detta område. Ett
bifall till de i ärendet väckta motionerna
skulle alltså innebära ett avbrytande
av pågående rationalisering, vilket skulle
komma att återverka på behovet av
personal inom andra kategorier.

Vad menas egentligen med detta? Rationaliseringsförslaget
innebär, att en
uppsyningsman per sjukhus får hand
om samtliga personalfrågor. Det innebär
vidare att det skall finnas eu avdelningsföreståndare
på varje överläkareavdelning
samt att arbetet på laboratorier
och apoteksförråd skall överföras
på översköterskor, som ha till uppgift
att avbyta avdelningsföreståndarna och
hjälpa dem.

Vad är det för personal inom andra

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anslag till avlöningar och omkostnader v
stalt för fallandesjuka m. m.

kategorier, där behovet påverkas av alt
man även i fortsättningen låter den personal,
som jag här talat om, ha de löneförmåner,
som tidigare ha ansetts vara
lämpliga för densamma? Någon ändring
av den kvalificerade personalens arbete
vid sjukvården kan för närvarande
knappast tänkas, annat än att deras arbetsuppgifter
öka för varje dag, på
grund av att befattningshavarnas antal
decimeras. Föreståndarinnepersonalen
har visserligen fått skrivbiträden till
hjälp i sitt arbete, men behovet av sådana
biträden har länge förefunnits,
eftersom föreståndarinnepersonalen har
haft en arbetstid på elva å tolv timmar
per dag. De behöva därför mer än väl
denna lättnad i arbetet.

Jag kan inte förstå, att man inte vid
ikraftträdandet av ett i och för sig gott
förslag skall kunna undersöka, om förutsättningarna
för förslagets genomförande
föreligga, och göra det lilla man kan
för att undvika att man vid genomförandet
försämrar det, som våra sinnessjukhus
äro till för, nämligen vården av de
sjuka. Åtminstone bör man inte i nuvarande
situation försämra de få möjligheter
vi nu ha att få kvalificerad personal.

Herr talman! Trots att det inte finns
någon reservation avgiven ber jag ändå
att få yrka bifall till min motion, varvid
jag hoppas att jag skall få åtminstone
någon hjälp av kammarens ledamöter.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall inte närmare ingå på
det anförande, som fröken Höjer här
höll. Jag vill dock erinra om att riksdagen
förra året fattade beslut om en
mycket omfattande personalökning vid
våra sinnessjukhus, och att det i här
föreliggande utskottsutlåtande föreslås
en personalökning på inte mindre än
191 nya tjänster.

id statens sinnessjukhus och statens an Jag

vill vidare erinra om att det i
samband med riksdagsbeslutet förra
året fastställdes en plan över personalen
vid sinnessjukvården. Om vi nu
skulle bifalla den motion, som fröken
Höjer har väckt i detta ärende, så skulle
detta innebära att riksdagen i vissa delar
upphävde det beslut, som förra året
fattades beträffande rationaliseringen
på detta område. Den kritik, som fröken
Höjer i dag framfört, och det yrkande
hon ställde, borde ha framkommit
förra året, när riksdagen behandlade
själva sakfrågan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag yrkade
bifall till principförslaget förra
året. Det är ju en metod som tillämpats
av riksdagen i andra frågor, t. ex. den
allmänna sjukförsäkringen. Där antog
riksdagen principförslaget för många
år sedan, men uppsköt beslutets ikraftträdande
därför att förutsättningarna
för dess genomförande icke voro för
handen. Av samma skäl biträdde jag
principförslaget om denna omorganisation.
Det är nämligen ytterst värdefullt
att vi få välkvalificerat sjukvårdsfolk
vid statens sinnessjukhus. Däremot har
jag inte godkänt varje detalj i omorganisationsförslaget.
Jag menar, att även
om vi nu ha fått en personalförstärkning,
ha vi ändå inte fått den nödvändiga
förstärkningen av personalens kvalitet
vid våra sinnessjukhus. Det var
den saken jag framhöll i mitt anförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 498; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr IT.

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen in. m.

§ 11.

Modernisering och utbyggnad av de statliga
sinnessjukhusen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
be att få säga några ord i denna fråga,
eftersom jag har haft att göra med den
i olika sammanhang under förberedelsestadiet.
Jag kommer givetvis att yrka
bifall till utskottets hemställan, men jag
skulle vilja understryka ett par principiella
synpunkter.

Jag tror, att det här i landet råder en
mycket allmän uppfattning om att det
skulle varit önskvärt, att sinnessjukvården
hade varit lagd under landstingen
och städerna utanför landsting. Ett av
de avgörande skälen härför är att man
kanske skulle ha fått en smidigare och
billigare organisation, men huvudsaken
är att man skulle ha fått till stånd ett
intimare och bättre samarbete mellan
kroppssjukvården och sinnessjukvården.
Jag tror att det med den medicinska
utveckling, som för närvarande
pågår, blir alltmer nödvändigt att få till
stånd ett sådant samarbete mellan
kroppssjukvård och sinnessjukvård.

Det är sålunda inte tu tal om att det
hade varit lämpligt, om man nu hade
kunnat fatta beslut om att lägga .sinnessjukvården
under landstingen. Men vi
våga inte själva inom landstingen ställa
ett sådant yrkande.

Det första skälet härför är att vi äro
långt ifrån tillfredsställda med utbyggnaden
av kroppssjukvården. Vi ha ett
kommande program, som ligger så att
säga på is. Vi ha en del pengar redan
anvisade för detta ändamål, men vi ha
inte byggnadstillstånd. Den ena special -

avdelningen efter den andra måste inrättas,
och inte minst de psykiatriska
avdelningarna vid våra centrallasarett
måste utbyggas. Det är klart, att vi, om
vi i detta läge skulle bli huvudmän för
sinnessjukvården, inte skulle kunna uträtta
någonting på detta område under
de närmaste åren, och detta kanske
skulle kunna ge upphov till att säga:
»Här får man se, hur det går, när landstingen
övertaga huvudmannaskapet.»
Den risken vilja vi inte ikläda oss.

Det andra skälet är att landstingen
hittills ha kunnat vara ganska frikostiga
vid övertagandet av den ena statliga
uppgiften efter den andra utan att ha
fått klart fixerat vilka bidrag som staten
skall lämna. Jag erinrar om att de
bidrag, som ha lämnats vid övertagandet
av de statliga uppgifterna, icke ha
följt med prisutvecklingen, utan vill
endast täcka en del av vad de varit avsedda
att täcka. Landstingen, och framför
allt Landstingsförbundet, ha sannerligen
inte legat på knä för att få statsbidrag.

Men nu ha vi intagit den ståndpunkten,
att det inte längre går att visa generositet
gentemot staten, framför allt
inte om vi skola övertaga en så viktig
uppgift, som det här är fråga om, och
det innebär att det måste vara fullständigt
klart med fördelningen av kostnaderna
mellan landstingen, städerna
utanför landsting och staten vid den
tidpunkt, då ett sådant här principbeslut
skall fattas.

Jag har också begärt ordet, herr talman,
för att få understryka ytterligare
en sak. Jag är inte säker på att den
utbyggnadsperiod, som nu är ofrånkomlig
och som jag inte har någonting
att erinra mot, kommer att göra det
lämpligare för landstingen att övertaga
sinnessjukvården, ty vi kunna inte veta,
om denna utbyggnad av sinnessjukvården,
när den bär ägt rum, kommer att
passa in i landstingens utbyggnadsplaner.
Men det få vi överväga vid en senare
tidpunkt.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. m.

Jag vet emellertid, att det finns landsting,
som äro intresserade av att göra
ett försök att bli huvudmän även för
sihnessjukvården i nära anslutning till
kroppssjukvården och alltså vilja utöver
en psykiatrisk avdelning vid centrallasarettet
även anordna ett mindre
sinnessjukhus. Jag tänker därvidlag på
ren ståndpunkt man intagit i Södermanlands
läns landsting, och jag uttalar den
förhoppningen, att inrikesministern inte
skall anse sig så bunden av direktiven
att han inte kan på ett lämpligt sätt
också föra förhandlingar med de landsting,
som begära sådana förhandlingar.
Det skulle vara utomordentligt värdefullt
att se, vilka resultat ett sådant närmare
samarbete mellan kroppssjukvården
och sinnessjukvården kan leda till,
och jag tror därför att denna vädjan till
inrikesministern kan vara befogad.

Jag skulle vilja säga, att jag i denna
fråga om huvudmannaskapet för den
lättskötta sinnessjukvården redan på
1920-talet hade väckt en motion, där
jag ansåg att landstingen skulle bli huvudmän
för denna vård. Då sade statsutskottet,
att staten borde ha hand om
all sinnessjukvård, och denna uppgift
har den också skött, men vi ha också
sett resultatet.

Nu vill jag, lierr talman, utan vidare
erkänna, att den lättskötta sinnessjukvården
är både mycket ojämnt och dåligt
utbyggd, och ett av skälen härför
är att det inte har varit fullt klart, vem
som skall vara huvudman för denna
vård. Jag uttalar därför den förhoppningen,
att landstingen, när nu denna
fråga om huvudmannaskapet löses och
i den mån de få möjligheter att bygga
ut denna .sjukvård och erhålla byggnadstillstånd
för nybyggnader och omändring
av gamla byggnader, då också
på allvar skola gripa sig an med utbyggandet
av denna vårdgren och söka föra
upp den på en nivå, som är något så
när jämförbar med den övriga sjukvårdens
standard.

Jag skall be att få göra ett tillägg. Jag

vill kraftigt understryka, att det är nödvändigt
att åstadkomma en gränsdragning
mellan de lättskötta sinnessjuka,
som det skall falla på landstingens och
städernas lott alt ta hand om, och de
verkliga hospitalfallen. Jag är medveten
om, herr talman, att denna gränsdragning
ingalunda är lätt att göra, men det
är lika fullt nödvändigt att åstadkomma
den.

Det är, herr talman, egentligen endast
dessa få synpunkter, som jag i
detta sammanhang har velat anlägga,
och jag har rentav ansett det vara min
skyldighet att framföra dem.

Jag har i det nuvarande läget ingenting
emot att kammaren bifaller vad
statsutskottet i sitt utlåtande föreslagit.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att säga några ord
i anledning av vad herr Fast i sitt anförande
yttrade om huvudmannaskapet
för sinnessjukvården.

I en motion, understödd av ett ganska
stort antal av kammarens ledamöter,
har jag föreslagit att riksdagen redan
nu måtte fatta ett principbeslut om
att landstingen skola övertaga den av
staten skötta sinnessjukvården och därjämte
att en ekonomisk utredning skall
äga rum, så att inte en skadlig och farlig
övervältring av skattebördorna kommer
att ske. Det råder nämligen, herr
talman, inte den ringaste tvekan om att
staten har misslyckats på detta område
när det gäller att ge de sjuka människorna
den vård, som de behöva. Vi
kunna bara tänka oss de långa väntelistorna
vid de statliga sinnessjukhusen.

Med den utveckling, som medicinen i
dag har nått, ha vi i alla fall ganska
betydande möjligheter att, om stora och
viktiga sjukdomsgrupper erhålla en tidig
diagnos, inleda en tillfredsställande
behandling. Jag erinrar om de bekanta
chockbehandlingarna och om de
olika operativa ingrepp, som kunna
ifrågakomma.

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. m.

Tillståndet på åtminstone flertalet av
våra statliga sinnessjukhus är bedrövligt.
Statsmakterna äro naturligtvis medvetna
därom. Det har förelegat betydande
svårigheter beträffande rekryteringen
bl. a. av läkare, svårigheter som
inte alls ha gjort sig gällande i fråga
om den sinnessjukvård, som bedrives
av städerna utanför landsting.

All erfarenhet talar för alt en decentralisering
av sinnessjukvården skulle
vara till gagn för de sjuka. Varför har
man då antagit, att förhållandena skulle
bli bättre, om en sådan decentralisering
kom till stånd? Jo, vi kunna hänvisa
till den statliga byråkratien och dess
ganska förlamande inflytande på verksamheten
vid sinnessjukhusen. Våra
överläkare vid de statliga sinnessjukhusen
äro belamrade med allsköns administrativa
uppgifter, som hindra dem
att i så stor utsträckning, som de skulle
önska, bedriva sjukvård.

Jag skulle kunna frambära åtskilliga
personliga vittnesbörd på denna punkt,
inte minst från den landsända, som jag
själv representerar, där man helt nyligen
förklarade att situationen i detta
avseende är nära nog förtvivlad.

En decentralisering av sinnessjukvården
skulle medföra mindre byråkrati
och göra det lättare att sköta den
uppgift det här gäller. Läkarna skulle
få längre tid över för sin egentliga uppgift,
nämligen den sjukvårdande. Det
förhåller sig alltså på det sättet, som
herr Fast understrukit, att alla medicinska
skäl tala för en decentralisering.

Statsutskottets medlemmar — och
framför allt de riksdagsledamöter, som
inte vilja genomföra en sådan decentralisering
— säga, att de i princip önska
en sådan reform, som här föreslagits,
men bara inte just nu. De säga
alltså: »Låt oss skjuta denna reform

på framtiden!» Jag förmodar att de utgå
ifrån att landstingen äro glada över
att slippa övertaga dessa uppgifter, som
sannerligen inte ha skötts på ett tillfredsställande
sätt hittills. Men om en

reform någonsin skall genomföras, om
ett allmänt principbeslut skall fattas av
riksdagen, bör det väl i alla fall ske nu;
sedan blir det tyvärr för sent.

Med en viss oro hörde jag herr Fast
säga, att den utbyggnad av sinnessjukvården,
som nu föreslås och som väl
kommer att beslutas, kommer att uppskjuta
decentraliseringsreformen till en
mycket obestämd framtid. Jag har en
känsla av att han och många med honom
anse, att övertagandet av sinnessjukvården
är eu uppgift, som man varken
nu eller senare vill åtaga sig. Jag
förstår mer än väl, att det finns skäl
för den åsikten, att uppgiften är alltför
besvärlig med hänsyn till landstingens
omfattande nybyggnadsprogram. Men
jag har, herr talman, bara velat framhålla,
att i den beklagliga situation, vari
vi nu befinna oss, ser det ut som om vi
skulle nödgas att för en mycket lång
tid framåt uppskjuta en reform, som i
varje fall av alla människor, som ha
sysslat med dessa frågor, anses vara
den enda riktiga och förnuftiga ur sjukvårdssynpunkt.

På grund av den långt framskridna
tiden och med hänsyn till enhälligheten
hos statsutskottet skall jag inte fresta
ett försök att yrka avslag på utskottets
hemställan under denna punkt. Jag bär
endast på detta sätt, herr talman, velat
ge till känna min och mina medmotionärers
uppfattning i denna fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!

Herr von Friesen sade i sitt anförande,
att förhållandena inom sinnessjukvården
äro bedrövliga. Det är ett starkt
ord, som herr von Friesen tog i sin
mun, men jag har ingen anledning att
gå in i en polemik med honom på den
punkten, ty det är uppenbart att sinnessjukvården
i vårt land rent ut sagt är
försummad, ja i hög grad försummad.
Jag betraktar det soin en humanitär
uppgift av allra första ordningen att vi
få till stånd ett bättre sakernas tillstånd

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. m.

än det, som nu råder inom sinnessjukvården.
Om den utveckling, som pågått
på detta område under några år,
får fortsätta — en utveckling som främst
karakteriseras av växande svårigheter
att försörja sjukhusen med läkare, av
en allt längre ko av sjuka människor,
som vänta på att komma in på sjukhusen,
och av ett sakta försämrat byggnadsbestånd
— då stå vi inom en nära
framtid inför en katastrof i fråga om
sinnessjukvården. .Tåg vill alltså vid
detta tillfälle framföra ett tack till utskottet
för dess välvilliga behandling
av den generalplan, som nu är framlagd.
Jag hoppas bara att det skall finnas
möjligheter att under de kommande
riksdagarna steg för steg åstadkomma
förbättringar på detta område.

Vad som egentligen föranledde mig
att begära ordet var, att jag tyckte att
herr von Friesen alltför oreserverat gav
den omständigheten, att staten står som
huvudman för sinnessjukvården, den
uteslutande skulden för det tillstånd,
som nu råder. Den erfarenhet jag försökt
skaffa mig under den tid, då jag
arbetat med problemen inom sinnessjukvården,
har nämligen givit mig ett
starkt intryck av att det är en internationell
företeelse, att sinnessjukvården
står på en väsentligt lägre standard
än kroppssjukvården. Detta förhållande
råder inte endast i vårt land utan även
i de länder, där sinnessjukvården varit
anförtrodd åt lokala huvudmän. Jag har
frågat några representanter från andra
länder hur det står till med sinnessjukvården
hemma hos dem. De ha endast
ruskat på huvudet och sagt, att den är
bedrövlig. Att vi i vårt land befinna oss
i det läge, som vi göra, är således inte
enbart beroende av den omständigheten,
att staten stått som huvudman.

Vi skola komma ihåg, att det för tjugu
år sedan rådde allmän enighet här i
riksdagen om att det bästa sättet att
hjälpa upp sinnessjukvården var att
till den överlämna gamla utrangerade
och uttjänta kasernetablissement, vilka

fingo ändras om till sinnessjukhus.
Ingen reste då någon egentlig opposition
emot detta. Man ansåg att det var
ytterst lämpligt och ändamålsenligt att
måla upp och reparera några gamla
regementsbyggnader och låta de sinnessjuka
flytta in i de logement, där de
värnpliktiga tidigare hade legat.

Varför ha åsikterna förändrats på
dessa tjugu år? Vi ha ingen anledning
att döma dem, som fattade dessa beslut
för tjugu år sedan. Då betraktade man
nämligen ett sinnessjukhus — eller ett
hospital, som man sade på den tiden —■
praktiskt taget endast som en förvaringsplats
för stackars olyckliga människovrak,
som man ingenting kunde
göra med och som bara kunde förvaras
där till dess livslågan slocknade. Man
hade mycket små möjligheter att gripa
in med en aktiv terapi. En del människor
blevo så småningom friska, somliga
blevo kroniska fall, och det var
ingenting att göra åt den saken. Det var
först i mitten på 1930-talet, som man
inom läkarvetenskapen hade kommit
fram till verkligt effektiva metoder, så
att man kunde gå sinnessjukdomarna in
på livet och angripa dem med aktiva
behandlingsmetoder. Vi skola komma
ihåg, att alla de moderna behandlingsmetoder
herr von Friesen talade om
härröra från mitten av 1930-talet. Det
är dessa nya möjligheter att angripa
sinnessjukdomarna — möjligheter som
ökas för varje år — som göra att vi fått
en annan syn på sinnessjukdomarna och
på den önskvärda beskaffenheten av
våra sinnessjukhus. Vi skola slutligen —
och det är inte minst viktigt — komma
ihåg, att under det årtionde som gått
till ända bär världen varit i krig, och
det har inte kunnat göras någonting för
att rusta upp på detta område.

Jag konstaterar således, att om vi redan
i början av 1930-talet haft eu decentraliserad
sjukvård av det slag, som
herr von Friesen önskar — jag erkänner
gärna att mycket talar för lämpligheten
härav — så tala också alla skäl

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. ra.

för att landstingen med förtjusning skulle
ha tagit emot de gamla regementsbyggnaderna
för att använda dem till
sinnessjukhus. Och under 1940-talet
hade med all säkerhet landstingen inte
heller kunnat göra några storverk för
att rusta upp ett sjukhusbestånd, som
till största delen tillkommit under en
tid, då man haft en helt annan uppfattning
om sinnessjukvårdens möjligheter
än den, som vi nu ha. Även om landstingen
stått som huvudmän hade alltså
standarden inom sinnessjukvården säkerligen
varit väsentligt lägre än standarden
på våra kroppssjukhus. Jag vill
nu inte säga detta för att fritaga staten
från ansvar för det nuvarande läget på
detta område, men jag har velat ställa
in frågan i detta större sammanhang
och säga, att kanske inte heller allt hade
varit fullgott om vi hade haft andra
huvudmän.

Skall man nu ändra på huvudmannaskapat,
eller skola vi skjuta den frågan
på framtiden? Herr von Friesen har den
uppfattningen att vi nu böra bestämma
oss för hur det skall vara. När jag tagit
ställning till denna fråga har jag kommit
till den bestämda uppfattningen, att
det vore synnerligen olyckligt om vi
nu skulle binda oss för ett beslut av
innebörd, att sinnessjukvården i framtiden
skall övergå till landstingen. Staten
skall ju dessförinnan rusta upp på
detta område, och det har alltid visat
sig, att när huvudmannaskapet varit
svävande, så har detta verkat hämmande
på de anslagsbeviljande myndigheternas
villighet att anslå medel. Klokheten
bjuder alltså att skjuta denna fråga
på framtiden. Låt oss se till att vi
göra vad som ligger inom de ekonomiska
möjligheternas ram för att rusta
upp det sjukhusbestånd vi ha. När sedan
sinnessjukvården nått en sådan
standard att landstingen kunna reflektera
på att taga hand om den, låt oss
då taga upp frågan till ny diskussion
utifrån de förutsättningar, som då komma
att föreligga.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag hade först inte tänkt ta till
orda i denna debatt, men då frågan om
huvudmannaskapet för sinnessjukvården
har kommit upp här i kammaren,
vill jag säga, att jag i stort sett delar
den uppfattning, som herr F''ast givit
uttryck åt i denna fråga. Jag kan tilllägga,
att utskottet har förordat ungefär
samma grunder och varit inne på samma
linjer, som herr Fast rekommenderat.

Vad utskottet däremot inte har velat
vara med om är att riksdagen för närvarande
skulle ta ståndpunkt till denna
fråga. Utskottet har kommit till den bestämda
uppfattningen, att landstingen
för närvarande inte ha möjligheter och
resurser att övertaga sinnessjukvården.
Jag vill bara erinra om att landstingen
och städerna utanför landsting ha program
för modernisering av kroppssjukvården,
inrättande av nya sjukvårdslokaler
o. s. v., som medför kostnader
på inte mindre än 650 miljoner kronor.
Om vi sedan till denna summa skulle
lägga kostnaderna för en utbyggnad av
sinnessjukvården, vilka enligt den generalplan,
som är upptagen i propositionen,
uppgå till 250 miljoner kronor,
tror jag att landstingen skulle komma
att stupa på denna uppgift. Jag vill bara
tillägga, att sinnessjukvården är i behov
av en upprustning och en modernisering
snarast möjligt.

Om nu denna fråga om huvudmannaskapet
skulle göras till en tvistefråga
mellan de olika myndigheterna, hur
kommer det då att gå med generalplanen
för utbyggnad och modernisering
av sinnessjukvården? Jag är rädd för
att den inte kommer att förverkligas, så
länge som dessa stridsfrågor äro olösta
och underhandlingar pågå mellan staten
och representanter för landstingen
och städerna utanför landsting. Det är
inte minst ur den synpunkten, herr talman,
som jag vill yrka bifall till utskottets
förslag.

Jag kan tillägga, att landstingen un -

Nr IT.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare,
der de senare åren ha övertagit vår -

den av de lättskötta sinnessjuka, men
det har nog visat sig att inte alla landsting
ha löst ens denna uppgift på ett
tillfredsställande sätt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra
vissa utländska läkare.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i syfte att till
Sverige överföra vissa utländska läkare
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 134 hade Kungl.
Majrt, under åberopande av bilagt utdrag
ur statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 10 mars 1950, föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1950/51 anvisa dels å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln till Kostnader för
överförande till Sverige av vissa utländska
läkare ett förslagsanslag av
150 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
till Lån till vissa utländska läkare ett
investeringsanslag av 180 000 kronor.

Kungl. Maj ds förslag innebar, att under
budgetåret 1950/51 skulle till Sverige
successivt överföras högst 100 österrikiska
läkare.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fröken .4ndersson
och herr Lundqvist (1:437)
och den andra inom andra kammaren
av fru Ewerlöf in. fl. (11:526), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i anledning
av nu förevarande proposition

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t för
sin del anhålla om utredning av det
föreliggande och troliga behovet av läkare
i landet och av möjligheterna att
eliminera de hinder, som förelåge föl -

en tillräckligt omfattande utbildning avsvenska
läkare, och därmed sammanhängande
spörsmål,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t för
sin del framhålla, att möjligen föreliggande
akut brist på läkare i främsta
rummet borde motverkas genom att
därför lämpade svenska medicine kandidater
bereddes tillfälle att tjänstgöra,
där sådan brist förelåge, och i andra
rummet genom att danska och finländska
läkare bereddes samma möjligheter
och uppmanades därtill samt att om
överföring av andra utländska läkare
därutöver visade sig behövlig antalet
begränsades till högst 20 för budgetåret
1950/51,

dels till Kostnader för överförande
till Sverige av vissa utländska läkare
å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 30 000 kronor,

dels ock till Lån till vissa utländska
läkare å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 36 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:437 och 11:526, i vad
de avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1950/51 anvisa

a) till Kostnader för överförande till
.Sverige av vissa utländska läkare under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av
150 000 kronor;

b) till Lån till vissa utländska läkare
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 180 000 kronor;

II. att motionerna 1:437 och 11:526,
till den del de icke behandlats under
1., icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ghlan, fröken Andersson samt herrar
Ståld, Bergstrand och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

Kungl. Majrts förslag samt med bifall
till motionerna I: 437 och II: 526, i vad
de avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1950/51 anvisa

a) till Kostnader för överförande till
Sverige av vissa utländska läkare under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av
30 000 kronor;

h) till Lån till vissa utländska läkare
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 36 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:437 och 11:526, till den
del de icke behandlats under I.,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av det föreliggande
och troliga behovet av läkare i landet
och av möjligheterna att eliminera de
hinder, som förelåge för en tillräckligt
omfattande utbildning av svenska läkare,
och därmed sammanhängande
spörsmål;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla,
att möjligen föreliggande akut
brist på läkare i främsta rummet borde
motverkas genom att därför lämpade
svenska medicine kandidater bereddes
tillfälle att tjänstgöra, där sådan brist
förelåge, och i andra rummet genom
att danska och finländska läkare bereddes
samma möjligheter och uppmanades
därtill samt att om överföring av andra
utländska läkare därutöver visade sig
behövlig antalet begränsades till högst
20 för budgetåret 1950/51.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! .lag känner
en viss tveksamhet inför detta förslag
att överföra 100 österrikiska läkare
till Sverige. Det förefaller som om
den utredning, som föregått detta utlåtande,
i någon mån kan sägas vara
bristfällig. Man hade först på känn att
det gällde specialister, pediatriker och
narkosläkare, men när sådana inte funnos
i Österrike fick den tanken släppas
och i stället fick man börja underhandla
om sinnessjukläkare.

När man undersöker utbildningen i
Österrike för de psykiatriska läkarna
står det klart, att den inte är i nivå
med motsvarande utbildning här i Sverige.
Förutsättningen för en god psykiatriker
är framför allt att han väl skall
känna till språket men också de svenska
förhållandena i övrigt. Det tar ju en
ganska lång tid innan en utlänning hinner
sätta sig in i detta. Det är därför
klart, att man inte heller kan ha österrikiska
sinnessjukläkare.

Samma förhållanden råda beträffande
provinsialläkare. Även provinsialläkarbefattningen
är något speciellt, som
fordrar en god kännedom om förhållandena
i Sverige. Att sätta utlänningar
som provinsialläkare är således inte heller
lämpligt.

Man får följaktligen den uppfattningen
av propositionen, att det blir läkare
i största allmänhet som skola överföras
hit. Jag förmodar att det kommer att
bli underläkare på kroppssjukhusen,
och det skulle då vara intressant att i
det sammanhanget få veta, hur stor
bristen är på underläkare vid kroppssjukhusen.
Att det föreligger en brist
är obestridligt, men vilken omfattning
denna brist har är ej klarlagt.

Nu ha vi väl även brist på annan
personal vid sjukhusen. Det finns inte
tillräckligt med sjuksköterskor, och vi
ha inte heller tillräckligt med tandläkare,
om vi nu skola tänka på tandvården.
Det är klart att man kan införa
utländska läkare och sjuksköterskor och
biträden, men man hjälper inte upp
bristsituationen med enbart detta. En
allsidig utredning måste företagas för
att undersöka hur bristerna skola rättas
till beträffande personalen.

Jag tror också att om dessa utländska
underläkare komma att tjänstgöra på
våra kroppssjuklius, så komma de att
förorsaka en ökad belastning för de
svenska läkare, som skola övervaka dem.
Vi ha ju redan förut ett stort antal utländska
liikare här i landet — mellan
10 och 15 procent — och vi veta att

Nr 17.

Fredagen den 12 ma] 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

dessa förorsaka den svenska läkarkåren
ganska mycket arbete.

Utbyggnaden av vår sjukvård bör ske
i det tempo, som tillgången på vår egen
arbetskraft tillåter. Därför ha också reservanterna
föreslagit en utredning. På
många områden kunna vissa missförhållanden
rättas till. Det skulle kanske kunna
övervägas, huruvida inte vissa pensionerade
läkare, som ha sin vitalitet
kvar och i övrigt äro lämpliga, skulle
kunna tjänstgöra något år längre. Ett
rationellare arbete på sjukhusen skulle
också kunna spara läkarnas arbetskraft.
Läkarna få ju ofta svara i telefon och
sysselsätta sig med blankettifyllning och
skrivandet av en massa rapporter. Dessa
förhållanden gälla också för provinsialläkarna.
Jag tror att det skulle kunna
vinnas ganska mycket på om i Mellansverige
anställdes ett skrivbiträde,
som skulle tjänstgöra vid ett par tre
provinsialläkardistrikt, för att fylla i
blanketter och deltaga i skrivgöromål
o. s. v., så att provinsialläkarna skulle
kunna sysselsätta sig mera med själva
sjukvården.

Det finns i landet omkring 100 studerande
utländska medicinare, som ännu
inte tagit sin licentiatexamen. Det
vore kanske ett lämpligt tillfälle att genom
statsstipendier eller lån låta dessa
medicinare bli färdiga med sin examen
för att sedan få in dem i sjukvården.
Den medicinska utbildningen skulle
kunna rationaliseras genom att lägga
kurserna så, att det inte blir onödiga
uppehåll mellan dem. I vår reservation
ha vi också pekat på, att de medicinska
kandidaterna borde få komma ut och
tjänstgöra.

Det finns också en annan sida av saken,
och det är skatterna. De gifta läkarparen
veta ju att sambeskattningen är
så pass hård, att det knappast lönar sig
att båda arbeta. Det är därför ganska
vanligt — jag känner sådana fall — att
man avstår från att utöva sitt yrke eftersom
skatterna bli så hårda, att överskottet
blir obetydligt. Om sambeskatt -

ningen rättades till, skulle därför också
här vinnas fördelar.

Reservanterna gå försiktigare fram än
Kungl. Maj:t i denna fråga. De anse att
det på försök skulle kunna införas 20
stycken läkare, och det understrykes att
det bör göras en fullständigare utredning
i detta avseende innan ett antal
av 100 läkare överföres till Sverige.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr von FRIESEN: Herr talman! En
ärad ledamot av första kammaren, även
han läkare, yttrade inledningsvis i sitt
anförande härom dagen, när denna
fråga behandlades, att han för sin del
ansåg, att en yrkesman, som uppträdde
i en debatt, skulle tala obunden av sin
yrkestillhörighet eller sin tillhörighet
till ett fackförbund. Jag är såtillvida
helt överens med honom, att jag accepterar
den tanken att vi riksdagsledamöter
inte äro valda av några korporationer
utan representera en på särskilt
sätt sammansatt val man skår.

Däremot är jag inte i stånd att dela
hans uppfattning i fortsättningen, då
han kritiserade Sveriges läkarförbunds
ledning för dess inställning till dessa
frågor, av det enkla skälet att jag själv
sedan ett 10-tal år tillbaka tillhör sagda
ledning. Jag vore tacksam om de eventuella
anmärkningar, som till äventyrs
i denna debatt kunna riktas mot Sveriges
läkarförbund och dess åtgärder i
denna fråga och andra frågor, som röra
den s. k. läkarbristen, kunde adresseras
till mig personligen.

Jag skulle härefter vilja konstatera,
att det otvivelaktigt råder en akut brist
på läkare i vårt land. Om man ser eu
smula tillbaka i tiden och tänker efter
vilka förhållanden som rådde, när vi
inom min generation voro unga och
nyutexaminerade läkare, måste jag säga,

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

att det sannerligen inte var lätt att då
få några platser vid sjukhusen; man
fick bocka sig ganska länge för överläkarna
och de myndiga representanterna
för sjukvårdsberedningarna och
sjukhusdirektionerna för att över huvud
taget få lov att tjänstgöra såsom
assistentläkare eller i en annan underordnad
befattning vid dessa sjukhus.
I bästa fall kunde man få en lön på låt
mig säga 50 eller 100 kronor i månaden,
men i många fall fick man ingen som
helst ersättning. Det mesta arbete, som
utfördes, var rent sjukvårdsarbete, och
huvudmännen begagnade sig vid det
tillfället, då det fanns stor tillgång på
läkare, av möjligheten att utnyttja dem,
något som allmänt brukar vara fallet
då det finns god tillgång på andra
yrkesutövare.

Denna situation rådde ett gott stycke
in på 1930-talet. Det var först i slutet
av 1930-talet, som vi nådde till bättre
jämviktsförhållanden och de yngre
läkarna fingo en bättre ställning. Sedan
kom kriget just vid detta tillfälle och
ställde oss inför alldeles särskilda problem
— inkallelserna, som drabbade
läkarna i lika hög grad som de andra,
är ingenting att säga om, ty det var en
börda, som skulle bäras av alla. Vid den
tidpunkten räknade vi otvivelaktigt fel,
och jag tror inte vi voro ensamma därom,
när det gällde att bedöma, hur arbetskraftssituationen
efter kriget skulle
gestalta sig. Vi hade — det erkänner jag
gärna — den uppfattningen, att nu voro
så många läkare inkallade till militärtjänstgöring,
att det, när det blev fred
igen och militärtjänstgöringen upphörde
och läkarna kommo tillbaka, skulle
bli svårt att sysselsätta dem. Denna förutsägelse
visade sig vara fullständigt
felaktig. Det gick ganska lätt att absorbera
de från militärtjänsten utkomna
läkarna, och detta i trots av den successiva
utbyggnad av den civila sjukvården,
som ägde rum. Nu föreligger
otvivelaktigt en brist, men jag har den
uppfattningen att denna akula brist -

situation inte bör föranleda några panikåtgärder
från statsmakternas sida.

Hur skall man då kunna tänka sig att
denna brist skall avhjälpas? Dels kan
man tänka sig åtgärder på lång sikt.
Man kan skaffa flera läkare genom att
öka antalet utbildningsplatser. Jag tilllåter
mig konstatera, att de svenska läkarna
och deras organisationer aldrig
motsatt sig en utökning av antalet utbildningsplatser.
År 1946 väcktes det
i denna kammare en motion, undertecknad
av ett mycket stort antal ledamöter
— framför allt från västra Sverige
— i vilken det yrkades, att man på
grund av läkarbristen skulle inrätta en
medicinsk högskola i Göteborg. Den
motionen skrevs och framlämnades av
en ledamot av den centrala ledningen
för Läkarförbundet. Det var alltså icke
Kungl. Maj:t som kom med detta förslag.
Först senare beslöt Kungl. Maj:t
efter riksdagens enhälliga tillstyrkan att
vidtaga åtgärder för inrättandet av denna
högskola.

För den som vad med om detta utredningsarbete
— vilket igångsattes
omedelbart efter riksdagsbeslutet -—
har det ett visst intresse att konstatera,
att vi inom den första utredningskommittén
ansågo, att statsmakterna varit
alldeles för långsamma när det gällt att
sätta i gång denna utvidgade utbildning.
Vi hade den uppfattningen, att man åtminstone
ett dyrbart år tidigare skulle
ha kunnat igångsätta den utbildning av
medicine studerande, som så småningom
skulle öka antalet läkare i landet.

Jag har vidare den uppfattningen, att
man skulle kunna företaga ytterligare
åtgärder för att öka antalet utbildningsplatser
vid våra medicinska universitet
och högskolor. Sveriges läkarförbund
har vid flera tillfällen gjort framställningar
till statsmakterna i detta
syfte. Självfallet ha vi då den uppfattningen,
att denna utbildning skall vara
betryggande i olika avseenden. Det bör
inte bli en sådan tillströmning som —
enligt vad som berättats mig — ägt rum

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

vid de österrikiska utbildningsanstalterna,
där man inte haft någon som
helst spärr vid inträdet till den medicinska
fakulteten. Det har berättats inig,
att det var nazisternas speciella metod
efter ockupationen att skaffa fram ett
så stort antal läkare som möjligt för de
särskilda syften, varför de ansågo dem
vara lämpliga, och vilka kammarens
ledamöter säkert känna till.

Hur gick det då till i vissa fall vid
denna utbildning? Ja, professorerna
demonstrerade ett fall i en lokal, som
var full av studenter. I ett rum bredvid
denna demonstrationslokal stodo minst
lika många studenter, vilka endast med
hjälp av en högtalare hade förbindelse
med demonstrationslokalen. Genom en
särskild amanuens, som gjorde vissa
gester, skulle nu dessa studenter sluta
sig till vad som över huvud taget hände
med den demonstrerade patienten. Det
är självfallet att sådana saker och ting
aldrig skulle kunna försiggå i vårt land.
Det är ju klart att sådana anordningar
äventyra utbildningen, vid vilken man
måste se till att de studerande få tillfälle
att praktiskt undersöka de sjuka.

Om jag därefter skulle säga några
ord om de mera provisoriska åtgärder,
som skulle kunna tillgripas för att avhjälpa
den akuta läkarbristen, skulle
jag främst vilja peka på en sak som
både är en korttidsanordning och ett
mera långsiktigt arrangemang, nämligen
att bättre än hittills utnyttja den biträdande
sjukvårdspersonalen, sjuksköterskor
och med dem jämförbar personal
i sjukvården. Skulle man kunna göra
det skulle man också kunna utnyttja
tillgängliga läkarplatser bättre. Detta
gäller både sjukhusvården och den del
av sjukvården som jag bäst känner till,
nämligen den öppna vården. Det är
nämligen alldeles uppenbart att vi, som
bedriva praktisk sjukvård i de större
samhällena, skulle kunna bespara sjukhusen
en hel del av beläggningen om vi
kunde vårda flera av våra patienter i
hemmen. Men då fordras det också att

vi till vår hjälp ha någorlunda välutbildade
krafter som kunna utöva den
närmaste övervakningen av de sjuka.
Ett motsvarande resonemang kan också
föras beträffande sjukhusen.

Sedan kommer jag över till en sak
beträffande vilken jag måste polemisera
en smula både mot herr statsrådet och
statsutskottet, nämligen de medicine
kandidaternas användning i sjukvårdande
syfte. När jag läste propositionen
föreföll det mig som om inrikesministern
icke var särskilt pigg på att
låta någorlunda kvalificerade medicine
kandidater i tillräcklig utsträckning
rycka in och på det sättet hjälpa upp
den tillfälliga brist på läkare som råder.
Jag vill nämna, att det är ett mycket
gammalt förhållande inom sjukvården,
att man använder medicine kandidater
som ha tjänstgjort något på sjukhusen
och som på grund av sin grundliga teoretiska
utbildning — de ha ju även
någon praktisk erfarenhet — äro ganska
väl skickade att sköta en hel del av
de föreliggande sjukvårdsuppgifterna.
Det står i dag ett mycket stort antal
välutbildade medicine kandidater redo
att rycka in på olika hotade platser, där
det verkligen råder läkarbrist och där
allmänheten får lida på grund av den
tillfälliga bristen på läkare. Jag skulle
nog vilja rekommendera inrikesministern
att något revidera sin uppfattning
i detta avseende.

När det gäller tillfälliga åtgärder —
om det icke skulle räcka till att med
utnyttjande av medicine kandidaterna
skapa bättre hjälp för läkarna -— bli vi
kanhända tvungna att inbjuda till vårt
land läkare från andra länder. Jag väljer
med avsikt icke uttrycket import,
som jag tycker verkar stötande när det
gäller levande människor, men det har
ju blivit ett allmänt slagord. Jag har
den uppfattningen, att man i så fall
först bör vända sig till vårt eget språkområde,
till de skandinaviska länderna
och där se efter, om det icke finns
möjlighet att be läkare därifrån för

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

någon tid hjälpa till i vår sjukvård. Jag
har mig bekant, att det i den svenskspråkiga
delen av Finland finnes en
hel del läkare, som med glädje skulle
ta ett tillfälle att komma över. Det finns
enligt uppgift ett 30-tal finska kirurger
som skulle vilja komma över och
utöva sjukvård här. Det är alldeles klart
att språksvårigheterna i det fallet äro
obefintliga. Det finns en hel del danska
läkare som vi i det sammanhanget också
skulle kunna utnyttja. Man säger
kanske, när det gäller danskar, att man
har att räkna med vissa språksvårigheter.
Det är så vitt jag vet en riktig erfarenhet.
De som ha haft danska läkare
som medhjälpare säga dock, att det är
besvärligt i början med språket men att
danskarna efter anmärkningsvärt kort
tid lärt sig tala »skandinaviska», så att
de kunna uttrycka sig på sådant sätt att
de bli fullt förstådda av den svenska
allmänhet de skola sköta. Norrmännen
tror jag det är svårare med, och de ha
sina besvärliga sjukvårdsproblem i det
egna landet. Vi ha visserligen i Göteborg
utbildat ett stort antal norska läkare,
och det är säkert många av dem
som gärna stannat kvar i landet. Men
jag tror icke att man i Norge är särskilt
intresserad av att låta dem vara
kvar här. De behöva dem för egna sjukvårdsuppgifter.

Jag anser att det hade varit önskvärt,
att man från inrikesdepartementets och
medicinalstyrelsens sida mera hade intresserat
sig för den här frågan om de
nordiska läkarna än för frågan om
överförandet av ett antal läkare från ett
annat språkområde.

Herr talman! Jag vill till slut, då jag
har framför mig statsutskottets utlåtande
nr 128, endast nämna, att jag med
min allmänna principiella inställning i
denna fråga helst skulle vilja yrka avslag
på den kungl. propositionen. Men
det finns ett skäl som gör, att jag kommer
att biträda den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande. Skälet
är det som anfördes av en av de

svenska läkare som på inrikesministerns
uppdrag var nere i Wien för att
se efter, hur förhållandena gestaltade
sig där nere och vilka möjligheter som
funnos för överförandet av österrikiska
läkare till Sverige. Denne läkare yttrar
någonstans, att vi icke här kunna göra
oss en föreställning om hur det skulle
uppskattas där nere i detta land efter
alla de svårigheter som de ha fått gå
igenom, om man lät ett låt vara begränsat
antal läkare därifrån komma hit.
Det är en humanitär synpunkt, herr talman,
en synpunkt som jag helt och
fullt kan förstå. Det är av det skälet
som jag tycker det kan vara rimligt om
ett 20-tal läkare från Österrike överföras
hit. Frågan har ju också i viss mån
— jag vet icke om jag kan använda uttrycket
— utrikespolitisk betydelse. Efter
all den publicitet som man från
medicinalstyrelsens sida och från annat
håll givit hela denna fråga skulle
ett helt avvisande från vår sida te sig
som någonting av en ovänlighet mot
älskvärda och bra människor, som vi i
alla fall ha all anledning att sympatisera
med. Jag skulle därför icke betrakta
det som någon större olycka,
om man tillfälligtvis läte inbjuda ett
antal österrikiska läkare i sådant antal
som omnämnes i den avgivna reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Som
motionär i denna fråga skall jag be att
i korthet få motivera motionen. De
båda föregående talarna ha givit initierade
synpunkter på denna fråga och
även frandagt positiva förslag. Trots
detta skall jag be att få säga ytterligare
några ord.

Herr von Friesen har i sitt anförande
belyst läkarbristen och hur tillgången
på läkare varierar. Detta förhållande
hänger synbarligen samman med konjunkturväxlingarna
och är tydligen eu

3 — Andra kammarens protokoll IDÖD. AV 17.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra

mycket känslig värdemätare på dessa.
År 1920 var det läkarbrist, 1923 läkaröverflöd.
Jag skall tillåta mig nämna
en siffra som belyser, hur det var på
1930-talet. Nu har det varit utomordentligt
svårt att besätta läkartjänster i det
nordliga Sverige. Men 1936 sökte 28
läkare i 37-årsåldern till Pajala-distriktet.

Vi ha haft en enorm upprustning
inom sjukvården från 1930 och fram
till nu. År 1930 hade vi ungefär 600
läkartjänster, nu ha vi omkring 1 600.
Då inställer sig frågan: Kan det anses
vara klokare att i närvarande stund göra
en upprustningspaus och låta den egna
tillgången på läkare växa till sig för
att sedan kunna fortsätta med den storartade
medicinska standardhöjningen
eller skall man ersätta den brist som
för närvarande råder genom — jag reagerar
på samma sätt som herr von
Friesen mot ordet import — att locka
hit utländska läkare för att sedan kanske,
när bristen är fylld och en läkarmättnad
ånyo inträder, icke veta vad
man skall göra med dessa i regel unga
läkare som man skulle taga hit?

Jag tror att det var herr Birke som
sade, att vi i närvarande stund ha 350
utländska läkare i landet och ca 100
medicine studerande, vilka inom överskådlig
tid bli färdiga. Om dessa 100
österrikiska läkare komma hit, komma
de utländska läkarnas antal upp i 10 å
15 procent av landets egna läkare. Men
detta är inte det väsentliga. Det väsentliga
i denna fråga är: Kunna dessa utländska
läkare som nu skulle komma
hit — och det är ju nu som de behövas
— göra den nytta som vi avse att
de skola göra? De måste först undergå
en kurs i språket, en snabbkurs. Kan
den kursen göra dem kompetenta till
annat än att på sin höjd föra en stapplande
konversation med kollegerna, kan
den hjälpa dem att förstå patienterna
och förstås av dem, kan denna språkundervisning
göra dem i stånd att
skriva utlåtanden och föra journaler?

vissa utländska läkare.

Sedan kommer därtill att dessa läkare
äro obekanta med de sociala förhållandena,
och då tänker jag kanske icke så
mycket på de patienter som lida av
kroppsliga sjukdomar utan framför allt
på nervöst belastade patienter som behöva
vända sig till en läkare som förstår
deras situation. Kropp och själ
hänga ju för resten så nära ihop. Man
kan icke skilja dem, och en läkare, fullkomligt
obekant med de sociala förhållandena,
har svårt att bedöma ett sjukdomstillstånd.
På samma sätt föreställer
jag mig att svårigheter komma att inställa
sig, när det gäller behandlingen
av det värnlösa, hjälplösa människomaterial
som förekommer inom sinnessjukvården,
där den verkliga läkarbristen
gör sig gällande. Hur skall en läkare
som icke behärskar språket och
som är obekant med våra svenska förhållanden
där kunna göra en insats?
Jag föreställer mig att den tid som
måste åtgå för att läkarna skola kunna
lära sig språket och komma in i våra
förhållanden är så pass lång, att vår
bristsituation kanske redan dessförinnan
lättat. Vi skola dock tänka oss, att
det är för patienternas skull som vi
skola införa dessa läkare, och patienterna
kunna icke, tror jag, få den vård
och hjälp som de behöva av dessa
läkare.

Sedan vill jag anlägga en annan synpunkt
också, och den berör läkarna
själva. Hur kommer framtiden att gestalta
sig för dessa läkare, sedan de
hjälpt oss över vår tillfälliga bristsituation?
Jag skall be att få lämna ett litet
exempel på hur svårt det kan bli för
dem när de uppfyllt sin plikt att underlätta
våra tillfälliga svårigheter. Hur
skola de sedan försörja sig? JK har i
dagarna bidragit till att besvara den
frågan. I ett till honom hänskjutet ärende
rörande en estländsk läkare, som
sökt en extra provinsialläkartjänst, yttrar
JK, att för att innehava dylik tjänst
fordras att vederbörande läkare tillhör
den rena evangeliska läran samt inne -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

har en så framstående kompetens att
den utan tvekan överträffar varje annan
svensk läkares, som kan komma i
fråga att söka tjänsten. År det icke under
sådana förhållanden ganska tvivelaktigt,
om det är lämpligt att för en
viss tid överföra dessa unga läkare hit
för att sedan eventuellt försätta dem i
den situationen, att de icke ha annat
att göra än att resa tillbaka? Skall för
resten svenska staten -— jag säger detta
inom parentes — bekosta resan tillbaka
för dem? Det är ju icke så många det
gäller, och det är en underordnad historia.
Men hur skall det gå med hela den
här omplantningen undan för undan?
Vi skola i detta sammanhang icke
glömma, att det är unga läkare som det
är tal om, vilka ha vuxit upp i en oerhört
påfrestande tid i det egna landet.
De kunna kanske ej stanna här i fortsättningen
och kastas då ut i en oviss
framtid. Det är sociala synpunkter
också när det gäller dessa läkare, som
Inan måste anlägga i detta sammanhang.

Sedan är det ytterligare en sak som
jag skulle vilja framhålla. Jag tycker
icke att det är direkt sympatiskt att
tänka sig, att vi, som dock levat under
lugna och välordnade förhållanden och
undgått så många lidanden som man i
de övriga länderna kämpat med, skola
taga hit läkare från Österrike. Jag har
en siffra långt inne i mitt huvud, att
det föreligger en brist på en miljon
läkare i världen. Det stöter mig, att vi
skola locka till oss dessa läkare som så
väl behövas där ute i världen. Man kan
säga att det råder svåra förhållanden i
Österrike och att dessa läkare säkert
vilja komma hit. Men vi veta icke, vilken
framtid vi ha att erbjuda dem. Vi
ha kunnat konstatera hur läkarbehovet
snabbt växlar och hur man snart kan
komma fram till eu situation, då läkarna
inte längre behövas i samma utsträckning.

Jag kan nämna en annan siffra som
jag hörde härom dagen, nämligen att

900 unga studerande årligen avvisats
på grund av att de icke ha möjlighet
att komma med på de kurser som finnas
anordnade vid universiteten och
högskolorna. Under sådana förhållanden
skulle jag — jag instämmer därvidlag
med vad herr von Friesen yttrade
— önska, att ingen av dessa utländska
läkare överfördes hit till Sverige.
Men jag går ändå med på den
reservation som tillstyrker att 20 läkare
skola komma hit. Men, herr talman, jag
upprepar att man i denna fråga icke
bara bör se saken från våra egna synpunkter
utan också ur synpunkten hur
det kommer att gå i fortsättningen för
dessa unga läkare.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag lyssnade med intresse till herr von
Friesens anförande, vari han slog fast
ett par grundläggande saker som vi
kunna vara överens om.

Herr von Friesen förklarade — det
är också min åsikt — att vi ha en akut
brist på läkare för närvarande. Herr
von Friesen kom också in på den situation
som var rådande på 1930-talet och
sade, att han var medveten om att man
då från läkarnas sida hade felbedömt
det framtida läkarbehovet. Jag har ingen
anledning att rikta någon erinran mot
den bedömning som läkarna då gjorde.
De unga läkarna hade det ofta svårt
därför att deras löner voro låga, och
inrättandet av nya läkartjänster släpade
efter. Men om vi utgå ifrån detta måste
vi också förstå, att även från det allmännas
sida, från statsmakternas och
från de myndigheters sida, som hade
att sörja för utbildning av läkare, förutsättningar
saknades för att kunna förutse
det snabbt stegrade behov av läkare
som skulle uppkomma.

Jag säger detta därför att kammarens
ledamöter måste erinra sig, att om vi

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

i dag skulle haft ett tillräckligt antal
utbildade svenska läkare, så att vi icke
behövt uppleva dagens akuta bristsituation
om vars förefintlighet både herr
von Friesen och jag äro överens, då
skulle vi ha vidtagit åtgärder för en
vidgad utbildningskapacitet redan i
slutet av 1930-talet — vid en tid alltså
då såväl läkarna som företrädarna för
den allmänna opinionen ansågo att vi
hade ett överskott på läkare. Omloppstiden
beträffande utbildning av läkare
är nämligen så lång, att man inte kan
påräkna några egentliga resultat av en
ökad utbildningskapacitet förrän efter
ungefär tio år.

Däremot måste jag säga, att jag hade
litet svårare att följa herr von Friesens
resonemang mot slutet av hans anförande.
När han yttrade, att det kanske
kunde vara ett intresse för Österrike att
kunna lätta på det läkaröverskott, som
föreligger där, genom att överföra ett
antal läkare till Sverige, verkade det
som om det kom litet mera värme i
hans röst än tidigare. Han sade, att om
det alltså var en humanitär aktion,
hade han större förståelse för saken.
Låt oss säga att det är en humanitär
aktion gent emot Österrike, men, herr
von Friesen, för mig ligger det mycket
närmare till hands att säga, att det är
en humanitär aktion till förmån för
våra egna sjuka att se till, att vi i en
akut brist på läkare försöka avhjälpa
denna brist, så att sjuka svenska medborgare
kunna få den läkarvård de behöva.

Herr Birke var inne på tanken att
den utredning som föreligger är bristfällig.
Jag kanske inte skall polemisera
mot herr Birke på den punkten, eftersom
tiden är långt framskriden, men
enligt mitt sätt att se har denna fråga
utretts på ett så ingående sätt som man
gärna kan begära. Det föreligger inte
heller, som herr Birke sade, någon s. k.
motivförskjutning. Herr Birke yttrade
ungefär, att myndigheterna inte vetat
vad de vetat. Förhållandet är emellertid

det, att vi först vorö inne på tanken att
överföra specialister till Sverige men
att vi sedan, när detta inte gick, togo
fasta på möjligheten att överföra allmänpraktiker.
Jag vill erinra om att det
på sidan 3 i propositionen, efter en redogörelse
för medicinalstyrelsens önskan
att ta in specialister, står att läsa
följande: »Härjämte anförde styrelsen,
att det visserligen även förelåge ett
stort behov av ökat antal allmänläkare,
men att det icke ansetts erforderligt att
i första etappen räkna med överförande
av sådana.» Det förhåller sig alltså bara
så, att när första etappen inte lyckades,
vi övergingo till att söka genomföra
den andra etappen.

Herr Birke säger vidare att det skulle
vara mycket intressant att få reda på
vilken brist på läkare som föreligger
här i landet. Det tycker jag också
skulle vara intressant att veta. Men att
skaffa sig en sådan kunskap skulle förutsätta
ganska djupgående undersökningar.
Det går nämligen inte att göra
en enkel statistisk utredning och konstatera
i ett siffermaterial, att så här
stor är bristen. Här ha vi under flera
år efter kriget befunnit oss i en sådan
situation, att myndigheterna och sjukvårdens
huvudmän fått iakttaga den
allra största återhållsamhet med inrättande
av nya läkartjänster. Från inrikesdepartementets
sida ha vi varken
till 1948 eller 1949 års riksdag kunnat
föreslå inrättandet av en enda ny provinsialläkartjänst,
fastän vi äro väl
medvetna om det behov av förstärkning
av landsbygdens läkarkrafter som föreligger.

Landstingsförbundet har måst skicka
ut en cirkulärskrivelse till landstingen,
där man uppmanar dessa att med hänsyn
till bristen på underläkare iaktta
största återhållsamhet med inrättandet
av nya befattningar. För några år sedan
skrev Läkarförbundet till medicinalstyrelsen
och gjorde gällande, att underläkarna
på lasaretten hade alldeles för
mycket att göra och att medicinalstyrel -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

sen måste ändra sina normer för det
antal underläkare som skulle finnas på
olika lasarettsavdelningar. Medicinalstyrelsen
vitsordade att läkarna hade rätt
på den punkten men ansåg sig med
hänsyn till knappheten på läkare ingenting
kunna göra för att ändra normerna.
Så har alltså behovet måst undertryckas.
Om vi skulle göra en undersökning
utifrån människornas sjukvårdsbehov
här i vårt land, skulle vi få
fram en mycket större brist än om vi
bara skulle räkna de vakanta platserna.

Nu äro således alla som praktiskt arbeta
med sjukvårdens problem överens
om att här föreligger en mycket besvärande
brist. Jag är för egen del övertygad
om att den akuta brist på läkare,
som föreligger, är så pass stor, att den
överstiger det antal läkare, vilkas överförande
till landet nu är aktuellt. Har
man kommit till denna bestämda uppfattning,
anser jag att det tjänar ingenting
till att fortsätta att ytterligare utreda
frågan om hur stor läkarbristen
verkligen är.

Jag delar även herr von Friesens uppfattning,
att här inte skola vidtagas några
panikåtgärder. Jag delar också den
uppfattningen, som kommit fram, att
överförandet på detta sätt av utländska
läkare genom en av myndigheterna organiserad
aktion skall vara ett undantagsfall;
låt oss gå så långt att vi säga:
ett beklagligt undantagsfall. Jag är fullt
på det klar med att alla krafter måste inriktas
mot det målet, att vi själva skola
kunna utbilda de läkare vi behöva. Om
detta kunna vi alltså vara överens. Men
nu föreligger denna brist, varom huvudmännen,
medicinalstyrelsen, inrikesdepartementet,
herr von Friesen och alla
andra äro ense, och då uppkommer frågan:
Vad skall man göra för att klara situationen? Därvidlag

delar jag också den uppfattning,
som kommit fram i denna debatt,
att en sådan brist skall principiellt
lösas genom att man ökar utbildningskapaciteten.
Men kammarens ledamöter

måste komma ihåg, att detta är en långsiktig
väg. De åtgärder vi vidta i dag,
när vi befinna oss i denna bristsituation,
hjälpa om 8—10 år; först då få
vi fram ett ökat antal läkare. Vi ha
emellertid härvidlag inte legat på latsidan.
Vi ha varje år efter kriget ökat
antalet nyintagna medicine studerande.
Vi ha inrättat en ny läkarhögskola i Göteborg,
som nu håller på att byggas ut
för en kostnad av flera tiotal miljoner.

Inom parentes kanske jag här kan få
genmäla till herr von Friesen, som sade
att Läkarförbundet aldrig motsatt sig en
ökad utbildning av läkare, att jag nog
skulle kunna nämna exempel på detta.
Men när jag nu talar om Göteborg vill
jag i alla fall påminna om att när det
1947 var aktuellt att inrätta den nya
läkarhögskolan där, ifrågasatte Läkarförbundet
om det verkligen förelåg någon
mera betydande kvantitativ läkarbrist
här i landet. Förbundet ville, att
man skulle göra grundligare undersökningar
angående läkarbehovet, och förordade
därför ett kortare uppskjutande
av det slutliga ställningstagandet till
frågan om skapande av en ny medicinsk
högskola. Då var man alltså på
läkarhåll tveksam om behovet, men nu
är i alla fall denna nya medicinska högskola
i verksamhet. Därutöver har det
vidtagits åtgärder och gjorts utredningar
för att ytterligare öka kapaciteten vad
beträffar utbildningen både i Lund och
vid den nya högskolan i Göteborg. Beträffande
Göteborg föreligger förslag
om att öka antalet nyintagna studerande
från (50 till 100, och det pågår utredning
om möjligheten att öka utbildningskapaciteten
också i Uppsala. Ser
man på de förslag som härvidlag framkommit,
finner man att vi för att möjliggöra
denna ökade utbildning måste
vidta vissa byggnadsåtgärder både i
Lund och i Göteborg. Dessa utredningar
taga för övrigt sikte på att på lång sikt
vidta åtgärder för att skapa en ökad liikartillgång
i landet.

Här har i debatten pekats på andra

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra

åtgärder. Herr Birke talade om att vi
borde höja pensionsåldern för läkarna.
Ja, herr Birke, det inträffar titt och
tätt i konseljerna numera, att en läkare
får anstånd med sitt avsked. Jag vet
mig icke ännu ha vägrat någon läkare,
som har velat stå kvar och arbeta i sin
tjänst och som varit frisk och sund, att
få fortsätta. Jag har sagt till medicinalstyrelsen
att man skall tillfråga varje
provinsialläkare, som är i tur att avgå,
huruvida han är villig att stå kvar, och
i så fall får han det. Men jag kan ju
nämna, att den enda uppvaktning som
jag har haft, då man protesterat emot
en sådan åtgärd, har gjorts från vissa
läkares sida.

Det har talats om medicine kandidater,
och det är klart att man kan använda
medicine kandidater. Men om
man tror man kan lösa den föreliggande
bristsituationen genom att använda
medicine kandidater, då tar man fel.
Man får nämligen icke använda medicine
kandidater i en sådan omfattning,
att de försenas i avläggandet av sina
examina, tv då har man ju ingenting
vunnit. Men om de under ferier eller
annars kunna sticka emellan med någon
tjänstgöring, kan jag inte finna att det
är något att erinra emot detta, förutsatt
att man väljer sådana, som kommit tillräckligt
långt i sina studier för att med
framgång kunna utöva en sjukvårdande
verksamhet.

Går man igenom fältet på detta sätt,
konstaterar man att det finns vissa åtgärder,
som böra vidtagas med tanke på
att de verka på lång sikt, medan andra
åtgärder, som kunna komma i fråga, icke
lämna några mera väsentliga bidrag, då
det gäller att åstadkomma en ökad läkartillgång
i landet. Vad skall man göra?
Då kommer den tanken fram: Kunna vi
inte hit överföra ett antal utländska läkare?
Fru Ewerlöf talade om vilka svårigheter
och bekymmer, som skulle vara
förenade med förekomsten av utländska
läkare här i landet. Men, fru Ewerlöf,
detta är inte något nytt problem som

vissa utländska läkare.

vi äro ställda inför. Vi ha i själva verket
en mycket god erfarenhet av hur
det gestaltar sig att ha ett antal utländska
läkare i Sverige. Vi ha för närvarande
i verksamhet 384 utländska läkare,
och i stort sett har detta utfallit
ganska bra. Vi äro alltså inte främmande
för den problemställning som föreligger
på detta område.

Då säger herr von Friesen: Ja, men
skola vi nu ta in utländska läkare, böra
vi ta dem från våra nordiska grannländer.
Herr von Friesen är redan bönhörd
på den punkten. Av dessa 384 läkare
äro 119 från våra nordiska grannländer
— det finns t. o. in. medicine kandidater
från dessa grannländer som äro i
arbete här i Sverige. Jag har inte något
minne av att jag, under de år jag
skött medicinalärendena i Kungl. Maj:ts
kansli, vägrat någon nordisk läkare,
som velat fara hit och som haft tillräcklig
utbildning och kunskap, att få komma
in i landet. Men läkaröverflöd i de
nordiska grannländerna är en företeelse,
som i varje fall dessa länder själva
inte äro medvetna om. Därför måste det
bli ett relativt litet tillskott av läkare
från det hållet.

Fru Ewerlöf framhåller att det blir
mycket bekymmersamt, om vi skulle få
utländska läkare vid våra sinnessjukhus.
Jag har egentligen ingenting att
erinra emot detta uttalande, tvärtom.
Jag kan i allt väsentligt instämma i de
synpunkter, som fru Ewerlöf därvidlag
anförde. Jag tror att just psykiatrien är
ett av de sista områden, där man skall
använda utländska läkare, därför att
där arbetar läkaren med språket som
instrument på ett helt annat sätt än
inom andra discipliner. Men, fru Ewerlöf,
vi befinna oss inte i det läget att vi
ha att välja mellan utländska och inländska
läkare vid våra sinnessjukhus.
Vi ha i viss omfattning att välja mellan
utländska läkare eller inga läkare
alls! Och i det fallet måste jag säga att
jag inte känner någon större tveksamhet.
Vi ha Cl läkartjänster vid de stat -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

liga sinnessjukhusen vakanta för närvarande.
32 av dessa tjänster uppehöllos
i oktober 1949 av utländska läkare
och medicine studerande från utlandet.
Sådant är läget, och i det läget accepterar
jag utländska läkare vid våra sinnessjukhus.
Det är bättre att ha sådana
än inga läkare alls.

Men även vid kroppssjukhusen ha vi
svårt att klara vår läkarsituation, och
där ha utländska läkare gjort en god
insats. Hade vi inte haft de utländska
läkarna där, skulle en katastrofartad
bristsituation redan varit över oss. Jag
skall bara ge ett exempel. I Norrbottens
län — jag nämnde detta i första kammaren
i onsdags —- har man vid sjukhusen
38 underläkartjänster inrättade.
Den 12 april i år uppehöllos 16 av dessa
tjänster av svenska legitimerade läkare,
16 av utländska läkare, tre av
svenska medicine kandidater, 2 av utländska
medicine kandidater, och en
tjänst stod obesatt.

De som följt med denna fråga i tidningarna
ha läst ett nödrop från Ljusdal,
vari det hette, att om man inte
kan få läkare måste lasarettet därstädes
stängas. I Ljusdal har man från början
arbetat med en uppsättning av
svenska läkare, men så småningom har
den svenske överläkaren fått två utländska
underläkare, en finne och en
tjeckoslovak. Nu blev läkarbristen vid
detta lasarett akut när den ena av dessa
utlänningar flyttade utan att ersättare
kunde uppbringas. Då avgav överläkaren
ett — som jag tycker — fullkomligt
nödrop. Jag skall be att få läsa upp något
av vad han skrivit:

»I närvarande läge torde dock bästa
sättet vara att försöka vända sig till läkare
och medicine kandidater, som
man känner. Jag har själv genom medicine
kandidater försökt såväl i Uppsala
som i Lund, utan att en enda svensk medicine
kandidat anmält sig. Jag har
upprepade gånger förfrågat mig hos
Sveriges yngre läkares byrå, som torde
vara central i Stockholm, med samma

negativa resultat. Den estniske läkaren,
som tjänstgör här, har vänt sig till sina
landsmän och sin ombudsman i Stockholm.
Jag har personligen vänt mig till
medicinalstyrelsen, till svenska lasarettsläkare
och andra som kunde tänkas
veta någon lämplig kandidat. Trots
detta har icke en enda svensk medicine
kandidat och än mindre någon svensk
legitimerad läkare anmält sig. Jag räknar
ej heller med att få någon hjälp av
svenska medicinare. Jag räknar dock
med att få ett par danska medicine studerande,
och skall jag då med dessa
och den estniske läkaren, som jag har
som vikarie här, hålla lasarettet i gång.»

Härefter omtalar läkaren att han har
bra bostäder att erbjuda, tre förstklassiga
lägenheter på tre och fyra rum och
kök, som stå tomma, varför det inte är
någon bostadsbrist som kan hindra reflektanter
att anmäla sig.

När vi momentant stå i denna situation
och när Österrike har ett besvärande
läkaröverskott att kämpa med, när
Österrike tar upp kontakten med Sverige
och frågar, huruvida icke vi kunna
sysselsätta ett antal österrikiska läkare
här i landet, och när slutligen de sakkunniga
män, som ha studerat den österrikiska
utbildningens kvalitet, konstaterat,
att vi från detta land kunna få
läkare med kunskaper och utbildning,
som motsvara svensk medicine licentiatexamen,
då ha vi sagt oss, att det
är en klok åtgärd att nu försöka avhjälpa
läkarbristen genom ett överförande
hit av ett antal österrikiska läkare.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Jag framhöll i mitt första anförande,
att det finns ett hundratal utländska
medicine studerande här i landet,
huvudsakligen balter, som skulle
kunna utbilda sig till liikare, om man
lämnade dem räntefria studielån —
uppgiften har kommit från medicinska
fakulteten i Lund. På detta förslag bär

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

inte herr statsrådet svarat. Men man
skulle ju på detta sätt kunna få hundra
stycken nya läkare, d. v. s. samma antal
som man nu vill överföra hit från
Österrike. Det skulle vara intressant
att höra, om herr statsrådet av någon
anledning anser den väg, som jag sålunda
pekat på, oframkomlig.

Vi få också ha klart för oss, att vid
en sådan överföring av läkare komma
nog de, som äro mest begåvade och
som ha de största förutsättningarna att
göra sig gällande inom läkarvetenskapen,
att stanna kvar i Österrike. Det
blir inte de allra bästa läkarna, som
komma att resa till Sverige, utan snarare
sådana som tillhöra den sämre
hälften.

Slutligen vill jag bara understryka,
att den omständigheten, att hela sjukhusavdelningar
måste stängas, inte
bara beror på brist på läkare utan också
på brist på sköterskor och biträden.
Vid karolinska sjukhuset äro i dag
fyra vårdavdelningar stängda uteslutande
på grund av brist på sköterskor
och biträden — läkare finnas alltså tillgängliga
i detta fall.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! När herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet här talat
om att överföringen av de österrikiska
läkarna är en humanitär åtgärd
både mot Sverige och mot Österrike, så
vill jag säga att detta nog är två saker,
som man bör hålla i sär. Jag hyser
nämligen den uppfattningen, att för
Sveriges del kan det hända att en aktion
av denna art i längden icke visar
sig särskilt humanitär, vare sig när det
gäller de österrikiska läkarna själva
eller den svenska allmänheten, över
huvud taget betraktar jag det som en
smula befängt att göra förflyttningar av
arbetskraft över så långa avstånd som
här ifrågasättes. Låt oss antaga att det
uppstår en liknande situation som i
slutet av 1920-talet, d. v. s. att det kom -

mer att finnas så många svenska läkare,
att det blir bättre jämvikt i förhållande
till behovet. Tror inte herr statsrådet
att i en sådan situation — låt oss säga
att den kommer att föreligga på 1960-talet — kommer allmänheten att anse
att vi inte behöva några utländska läkare
här i landet och att sålunda de
österrikiska läkarna, om de finnas kvar
här, komma i ett för dem själva besvärligt
läge?

Skall man göra överflyttningar av
läkare mellan olika nationer i världen,
bör det vara någon världshälsoorganisation
eller annan allmän central som
har hand om saken. Sådana mera isolerade
överenskommelser som herr
statsrådet och medicinalstyrelsen här
ha planerat kunna bli ganska olyckliga.
Om det t. ex. på 1960-talet skulle
bli så, att svenska läkare föredraga att
emigrera till länder, där de anse att
deras utbildning och arbetskraft kommer
till bättre användning, framstår
det då inte som ganska egendomligt, att
vi dessförinnan ha överfört utländska
läkare till vårt eget land från ett annat
ganska långt bort liggande område?

Fru EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår till fullo, herr statsråd,
att den rådande läkarbristen skapat
en utomordentligt svår situation.
Men därtill har väl också bidragit att
många läkare äro — jag vet inte om det
var herr Birke eller herr von Friesen
som framhöll detta — upptagna med
blankettskriverier. Jag erinrar mig att
vid en utredning, som generaldirektör
Axel Höjer gjort, han kommit till det
resultatet, att 600 svenska läkare ha till
huvudsaklig sysselsättning att fylla i
sjukhusblanketter. Skulle man inte kunna
lösgöra dessa väl kvalificerade läkare
genom att låta manliga eller kvinnliga
kontorsskrivare utföra arbetet med
dessa blanketter?

Herr statsrådet framhöll att läkarbristen
är särskilt svår inom sinnes -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

sjukvården. Det sammanhänger väl
också med, såsom redan herr von Friesen
påpekat, att staten inte har lyckats
att på ett tillfredsställande sätt
ordna vare sig löneläget eller arbetsförhållandena
över huvud taget inom
sinnessjukvården, och detta har bidragit
till att läkarna inte i erforderlig utsträckning
ha sökt sig till detta område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag tycker att det var väl grymt mot
generaldirektör Höjer, då fru Ewerlöf
ville tillskriva honom uppgiften om att
600 svenska läkare varje dag från morgon
till kväll äro sysselsatta med blankettskrivning.
Jag tror inte att han för
sin del skulle komma på den idén att
vilja göra gällande något sådant. Jag
har också sett den siffra som fru Ewerlöf
nämnde, men om jag inte minns fel
har den anförts från läkarhåll under
den hetsiga och ofta mycket personligt
färgade diskussion, som vissa läkarkretsar
ansett nödigt att inleda med
generaldirektör Höjer.

I anledning av vad herr von Friesen
yttrade i sitt senaste anförande, vill jag
bara framhålla, att förutsättningen för
en åtgärd sådan som den nu föreslagna
enligt min mening måste vara, att vi
ha behov av de läkare, som det är fråga
om, och att dessa läkare ha de kunskaper
och den skicklighet, som erfordras
för att vi skola kunna använda dem
här i landet. Men jag kan icke gå med
på att vi, om det är äventyrligt att låta
dessa läkare utöva praktik här i landet,
skola tillåta dem att göra det av humanitet
mot Österrike.

Herr FAST: Herr talman! Efter den
mycket ingående redogörelse, som herr
statsrådet lämnat för en stund sedan,
skall jag försöka att fatta mig kort.

Läkarbristen här i landet är ju inte
direkt någon ny företeelse, utan den
har skymtat under ganska lång tid. Ile -

dan då jag satt som ledamot av läkarutbildningssakkunniga,
hade vi en
strid med Läkareförbundet angående
prognosen för det framtida behovet av
läkare, och man ställde sig då, liksom
man alltid vid dessa diskussioner har
gjort från läkarorganisationernas sida,
på den ståndpunkten att beräkningarna
voro för höga. Jag är också, herr
talman, den förste att erkänna, att resultatet
blev att vi gjorde oss skyldiga
till en väsentlig underskattning av detta
behov. Såsom statsrådet här nyss framhöll,
är det emellertid inte så lätt att
ställa en sådan prognos på lång sikt.
Den genomsnittliga studietiden för läkarna
håller sig ju vid åtta å nio år,
och under en sådan tidrymd hinner
det ske en hel del på det medicinska
området.

Under de sista tio åren har det sålunda
på medicinens olika områden
skett en språngartad utveckling, något
som vi givetvis äro både tacksamma
för och stolta över. Det är emellertid
självklart, att denna utveckling har
medfört behov av ett ökat antal läkare
vid våra sjukhus. Vården av de sjuka
har kunnat intensifieras på ett helt annat
sätt än tidigare. Genom nya läkemedel
och behandlingsmetoder har
liggtiden för de sjuka kunnat nedbringas
ganska väsentligt.

Men, herr talman, det är också en
annan sak, som har inverkat härvidlag
och som jag inte tror att någon här
tidigare berört. Om jag nu gör det, är
det inte såsom någon kritik mot läkarna,
utan endast i form av ett konstaterande
av faktum. Jag tänker på det
förhållandet att läkarna också ha kommit
underfund med att de ha behov av
och rätt till en något så när människovärdig
tillvaro. Alt läkarna vid våra
sjukhus, som tidigare haft en omänsklig
arbetstid — det gäller både underläkare
och överläkare — ha kriivt att få
cn rimligt avvägd arbetstid, kan man
inte säga någonting om, och jag iir för
min del glad över att det i någon män

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

har varit mig förunnat att medverka till
en förkortning av arbetstiden. Jag tror
att deras läkargärning tjänar på att
man på ett rimligare sätt utnyttjar läkarnas
arbetskraft.

Jag är också glad åt att ha kunnat
vara med om att avskaffa vad herr von
Friesen här talade om och som jag en
gång betecknat som assistentläkareländet.
Åtminstone för landstingens
del försvann detta under senare delen
av 1930-talet genom en formlig överenskommelse,
där man helt enkelt förbjöd
att läkarnas arbetskraft användes på
detta sätt.

De förskjutningar, som sålunda ägt
rum i olika avseenden, ha också medfört
en språngartad ökning av behovet
av läkare, en utveckling som ännu inte
har avstannat. Tillgången på läkare
tecknar sig kanske ännu mörkare mot
den närmaste framtiden än vad den
gör nu. Jag erinrar om att landstingen
och städer utanför landsting ha anslagit
hundratals miljoner för att utbygga
den slutna sjukvården. Jag erinrar om
de beslut, som fattats om intensifiering
av den statliga sinnessjukvården, något
som framför allt måste ske genom tillkomsten
av flerdubbelt antal läkare, ty
annars blir det hela ganska meningslöst.

Det är självklart att med en sådan
utbyggnad av sjukvården räcker inte
den normala tillströmningen av läkare,
inte ens om man vidtar extra åtgärder
för intagning av medicine studerande,
utan det kommer nog om några år att
föreligga en läkarbrist som är större
än dagens — i varje fall kommer inte
läget att förbättras. År det underligt,
om man i denna situation ser sig om
efter nya utvägar för att öka antalet
läkare?

Vad beträffar användningen av medicine
studerande, vare sig man nu kallar
dem medicine kandidater eller något
annat, så är den inte någon verklig
utväg att avhjälpa bristen på läkare.
Bin stor del av de medicine studerande

måste använda sina ferier för studier,
och många av dem orka faktiskt inte,
så pressande som studieutbildningen
för närvarande är, att taga någon anställning.
För övrigt kommer ju de medicine
studerandenas arbetsinsats att
bli av mycket kortvarig art, såvida man
inte helt enkelt skall rycka dem bort
från studierna under ett eller två år.
Men det är det ju inte någon mening
med, tv på detta sätt försenar man deras
avläggande av medicine licentiatexamen,
och antalet färdigutbildade läkare
blir mindre. Man får alltså inte
totalt sett något större antal läkare genom
att använda medicine studerande.

Man har också sökt finna andra utvägar
för att avhjälpa bristen på läkare.
Det har exempelvis sagts, att man
inte skall använda läkarnas arbetskraft
för sådant, som de egentligen inte böra
syssla med. Det är ju alldeles riktigt.
Men såvitt jag vet, ha åtminstone landstingen
numera ställt kontorsbiträden,.
och väl kvalificerade sådana, till läkarnas
förfogande även när det gäller
ganska små sjukhus för att läkarna inte
skola i onödan splittra sönder sin tid
med sådant som andra kunna utföra.

På tal om det blankettraseri, som vi
här i landet beskyllas för, så hade jag
för ett par år sedan tillfälle att höra en
föreläsning av en kvinnlig ekonomichef
från Amerikas förenta stater angående
blankettskrivningen vid de stora amerikanska
sjukhusen. När föreläsningen
var slut, drogo vi svenskar allesammans
en lättnadens suck och sade: »Det är då
för väl, att vi här i Sverige åtminstone
inte hemfallit till ett sådant blankettraseri
som man gjort i Amerika.»

Hos oss är det ju också tvärtom så,
att många krafter varit i verksamhet
för att förenkla sjukvårdsstatistiken, och
jag vet — jag känner mycket väl till
detta område — att man också lyckats
i mycket hög grad förminska det antal
blanketter, som användas vid våra sjukhus.
Jag vill dock därmed inte ha sagt
att man nått målet. Helt kunna vi na -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

turligtvis aldrig undvara sjukhusstatistiken.
Staten framför allt har ju vissa
fordringar på att det skall finnas en
sådan statistik, och så måste även vara
fallet av ekonomiska skäl och kanske
inte minst med hänsyn till forskningen.

Jag anser alltså att man inte får göra
sig skyldig till sådana överdrifter, att
man tror att den nuvarande stora och
akuta bristen på läkare skall kunna
ordnas upp genom sådana små fingerfärdigheter
•— det är i grund och botten
inte fråga om någonting annat när
det gäller de olika uppslag, som framförts
i debatten.

Jag har varit med på åtskilliga sammanträden
med det s. k. huvudmannarådet
inom medicinalstyrelsen, där vi
ha diskuterat hithörande frågor, och
jag kan försäkra kammaren att om någon
fråga har prövats omsorgsfullt, så
är det frågan om överförandet av österrikiska
läkare till vårt land. Den saken
har inte rullats upp vare sig i går
eller i förrgår, utan den har varit aktuell
ganska länge.

Men vad som på mig verkat beklämmande
är, herr talman, att jag varje
gång som läkarbristen varit på tal har
från representanter för läkarorganisationerna
mött antydningar som på mig
ha gjort ett mycket pinsamt intryck —•
för att nu tala med mycket små bokstäver.
Jag tror att man på läkarnas
sida härigenom gör inte bara saken
utan också sig själva en otjänst. Jag
har ett behov av att säga, om herr talmannen
tillåter, att den aktion, som
under senare tid har riktats mot medicinalstyrelsens
chef, har också på mig
gjort ett mycket pinsamt intryck. Jag
har haft många diskussioner med medicinalstyrelsens
chef och jag har kanske
ofta haft en uppfattning som varit
diametralt motsatt hans, men jag har
lärt mig att högt skatta det utomordentliga
intresse och den utomordentliga
aktivitet, som han, utan några som helst
biavsikter, nedlagt när det gäller att

främja svensk hälsovård och sjukvård.
Jag tror också att man även på läkarorganisationernas
håll bör göra klart
för sig, att det ankommer på staten och
icke på läkarorganisationerna att sörja
för att vi få den lämpligaste medicinalchefen.

Jag skulle vilja säga några ord också
om användandet av den överåriga arbetskraften.
Ja, herr talman, statsrådet
har redan sagt, att var och en som vill
stanna kvar får gärna göra detta. Men,
uppriktigt sagt, med hänsyn till denna
tjänsts utomordentligt krävande natur
är den nuvarande pensionsåldern mycket
hög, och bland dem som uppnått
denna ålder är det inte mycket att
hämta. De flesta av läkarna vid våra
sjukhus se kanske under de sista åren
med förväntansfulla blickar fram mot
dagen för pensionsålderns inträde, då
de skola få så att säga hämta andan ordentligt
och få en liten kort vilopaus.
Om man skulle göra en allvarlig översyn
av pensionsåldern och vidtaga vissa
justeringar, som enligt mitt förmenande
i allmänhet nog kunna gå i höjande
riktning, tror jag inte att man
när det gäller denna kategori har möjlighet
att utvinna stort mera.

Om jag skulle göra några erinringar
mot det föreliggande förslaget å sjukhushuvudmännens
vägnar så skulle det
vara, att man med hänsyn till den akuta
stora bristen på läkare gått fram med
alltför stor försiktighet. När man stannar
vid dessa 100 läkare och detta
etappvisa överförande och dessutom tar
hänsyn till den utbildningstid som kommer
till, så måste man medge att det
dröjer, innan vi egentligen kunna få
någoii verklig hjälp även genom denna
åtgärd.

Jag förstår emellertid så innerligt väl
att man här vill gå fram med mycket
stor varsamhet, därför att det är ett ömtåligt
område, och jag är den allra förste
att utan vidare vilja erkänna, herr
talman, att det är ganska självklart, att
om man varit i den situationen att man

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra

kunnat anvisa andra vägar, som inom
rimlig tid kunnat väsentligt lätta trycket,
så skulle jag inte ha ställt mig
bland dem, som velat välja denna åtgärd.
I nuvarande läge gör jag det emellertid
utan tvekan, och jag hoppas att
man från både medicinalstyrelsens och
statsrådets sida i händelse detta experiment
faller väl ut, som jag vill tro att
det kommer att göra, också är beredd
att ta nästa steg. Tv att nästa steg kommer
att behöva tagas, det kunna vi vara
tämligen övertygade om.

Till sist vill jag säga, att jag under de
överläggningar, som förts i medicinalstyrelsen,
har fått det bestämda intrycket
att det är ganska väl utbildade läkare,
som det här är fråga om. Den bild,
som herr von Friesen gav av undervisningen
nere i Österrike vid utbildningen
av läkare, stämmer inte med den bild,
som åtminstone jag har fått. Jag är
osakkunnig, jag känner inte förhållandena
och har inte vistats i Österrike
utan måste lita på omdömen från de
människor, som där nere gjort sina
iakttagelser, men jag vill i varje fall,
herr talman, sluta med att säga, att
ifrån medicinalstyrelsens sida har man
inte uraktlåtit någonting när det gällt
att försöka skapa så stora förutsättningar
som möjligt för att kunna få ett
gott urval. Här är det således inte på
det sättet, att till våra stränder drivit
upp en del element, som av olika anledningar
ha kommit hit såsom tidigare
varit fallet då vi tagit emot flyktingar,
utan här förhåller det sig så, att
vi först skickat ned till Österrike högt
och väl utbildade människor med gott
omdöme, som där haft tillfälle till överläggningar
med de medicinala myndigheterna
och haft möjlighet att göra sina
iakttagelser. Det är helt enkelt därpå
man har byggt uppfattningen, att det
experimentet som inletts bör kunna slå
väl ut.

Med den förhoppningen vill jag, herr
talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

vissa utländska läkare.

1 detta anförande instämde herr Olsson
i Mellerud.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle ha en hel del
att invända mot vad herr Fast hade att
säga i detta sammanhang, men jag skall
avstå eftersom tiden är så långt framskriden.
Jag hade annars tänkt säga
några ord om medicine kandidaterna
och nödvändigheten av att använda dem
som vikarier, både för deras utbildnings
och för sjukvårdens skull.

Men det var en sak, som herr Fast
kom in på, då han talade om sina erfarenheter
från medicinalstyrelsen och
de förhandlingar, som där förts mellan
chefen för medicinalstyrelsen och representanter
för Läkarförbundet. Herr
Last uttalade, om jag fattade honom
rätt, en viss kritik mot Läkarförbundets
representanter. Jag är inte i tillfälle att
verifiera, huruvida dessa på något sätt
ha uppträtt olämpligt vid ifrågavarande
tillfälle. Men då herr Fast gav någon
slags förtroendeförklaring från sin sida
mot chefen för medicinalstyrelsen •—
något som jag inte berörde — så nödgas
jag för min del — och jag talar här
för det övervägande antalet av svenska
läkare — säga, att vi läkare tidigare alltid
varit vana att i chefen för medicinalstyrelsen
se en man med betydande
auktoritet, en man, för vilken vi ha stor
respekt, och icke endast en man med
hög intelligens eller, som herr Fast uttryckte
det och vari jag gärna instämmer,
som utvecklar en betydande aktivitet
och inte har några mindre hedervärda
biavsikter. Vad vi skulle önska
på den posten är en man — läkare eller
jurist — med auktoritet utåt och
inåt, som skulle kunna ha förmåga att
samarbeta med den svenska läkarkåren.
Denna för sin del önskar ingenting
högre.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Min replik skall bli kort. Jag vill
bara säga till herr von Friesen att jag

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

har inte sagt, att representanterna för
läkarnas organisationer ha uppträtt
olämpligt, utan mina ord föllo på ett
helt annat sätt och lågo på ett helt annat
plan.

Herr HUSS: Herr talman! Det är en
ödets ironi och en såvitt jag kan förstå
ganska drastisk illustration av på vilken
svag grund hela denna proposition
vilar, att under samma vecka som detta
ärende debatteras i riksdagen finns det
knappast något vikariat att erhålla för
arbetssökande läkare på medicinalstyrelsens
registratorexpedition. För ett
par dagar sedan ringde ett antal läkare,
däribland flera legitimerade läkare, till
SYLFs, d. v. s. Sveriges yngre läkareförenings
förmedlingsbvrå, och bad om
hjälp därifrån därför att de förgäves
sökt skaffa sig något arbete. Med anledning
av detta ringde ombudsmannen
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
och framlade sina bekymmer
för honom. Ombudsmannen
frågade, om herr statsrådet kunde anvisa
någon plats, där dessa arbetssökande
läkare kunde få rycka in. Självfallet
kunde inte herr statsrådet svara omedelbart
på den frågan utan lovade att
hänskjuta saken till generaldirektören.

Jag har själv på registratorexpeditionen
hos medicinalstyrelsen kontrollerat,
att man för närvarande och fram
till midsommar icke kan erbjuda vare
sig legitimerade läkare eller medicine
kandidater något som helst vikariat annat
än ett par enstaka inom den slutna
vården, och de väntas inom kort bli besatta.

Redan i mars skickades som herr
statsrådet vet en uppgift på ett hundratal
medicine kandidater i Lund, som
voro villiga att ta arbete i sommar, in
till inrikesdepartementet. Det är möjligt
att herr statsrådet inte anser att de
äro så särskilt lämpliga. Emellertid bar
statsrådet nu i kväll förklarat, att under
sommaren, när de ha ferier, ser

statsrådet inte något hinder för att de
användas till vikarier, vartill de också
författningsenligt äro berättigade. Under
sådana förhållanden måste jag
emellertid fråga mig, varför herr statsrådet
då i första kammaren i förrgår
bland annat sade, att alla veta hur
omöjligt det är för provinsialläkarna
att få vikarier. Det torde redan nu vara
klart, att hela det behov av vikarier för
provinsialläkarna, som föreligger i sommar,
är täckt och mer än det. Det är ett
stort antal medicine kandidater som
inte kunna få något arbete i sommar,
och antagligen blir det också svårigheter
för vissa legitimerade läkare. Till
den tidigare nämnda uppgiften om antalet
arbetssökande medicine kandidater
i Lund komma uppgifter om 100 medicine
kandidater i Stockholm och 75
i Uppsala, som också vilja ha arbete.

Nu säger herr statsrådet att läkarbristen
kan inte avhjälpas på något annat
sätt än genom läkarimport. Det är
ju alldeles beroende på hur stor läkarbristen
är. Är det en brist på 20, 30,
40 läkare, kunna vi mycket väl klara
bristen med tillfälliga åtgärder, så mycket
torde vara uppenbart. Är bristen
däremot 300 å 400, kunna vi det inte.

Detta lilla skolexempel tycker jag är
tillräckligt för att visa, att det i alla
fall varit nödvändigt att här göra en
ordentlig utredning. Herr statsrådet har
liksom utskottsmajoriteten förklarat, att
det inte behövs. Innan jag återkommer
till den saken vill jag framhålla, att
Läkarförbundet sedan januari i år verkställt
en omfattande utredning i denna
fråga.

Jag skall emellertid först säga några
ord om vad jag tycker man bör beteckna
som läkarbrist innan jag går in på
en närmare diskussion härom. Det är
ju uppenbart att man först måste ena
sig om definitionen, innan man kan
föra någon fruktbärande debatt.

Det har t. ex. sagts, att en mängd befattningar
äro besatta med medicine
kandidater, och det bar antytts, att det -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

ta inte är något idealiskt förhållande.
Men, herr talman, så har det alltid varit
och så måste det vara, och det är
naturligt att det är på det sättet. Vi ha
ju här en arbetskraft, som till större delen
är ledig på somrarna och kan sättas
in på de vikariat, som då förekomma.
Eljest riskera ju dessa medicine
kandidater i många fall att behöva gå
sysslolösa.

Vad är då alternativet till ett sådant
förhållande? Jo, det enda alternativ
man har, om man vill avvisa medicine
kandidaterna som vikarier, är ju att
man lägger upp en reservkår av cirka
200 legitimerade läkare, som gå partiellt
arbetslösa under resten av året.
Låt oss alltså vara överens om att där
det gäller befattningar, som kunna upprätthållas
med hjälp av kompetenta medicine
kandidater, kan man inte tala
om någon läkarbrist och inte heller där
befattningarna upprätthållas av de utländska
läkare, som vi redan fått och
som vi ju vilja behålla. När herr statsrådet
alltså talar om att i Norrbottens
län av 36 läkarbefattningar på sjukhusen
ungefär hälften upprätthållas av utlänningar,
så kan ju detta inte ge rum
för någon annan logisk reflexion än att
Norrbottens län fått en oproportionerligt
stor del av de utländska läkare, som
vi redan fått in i landet. Ty det kan ju
ändå inte vara herr statsrådets mening,
att man skall reexportera dessa läkare,
som redan kommit hit.

Statsrådet uppgav i första kammaren
och kanske också här i kväll, att vi ha
384 utländska läkare i landet. Den siffran
stämmer mycket bra med den uppgift
läkarorganisationerna fått att antalet,
om man inräknar de baltiska studenterna,
utgör ungefär 450.

Nu finns det ett argument, som spelat
mycket stor roll och som senast
dykt upp i herr Fasts anförande, och
det är att vi under de sista åren måst
visa den allra största återhållsamhet vid
nytillskapandet av läkarbefattningar.
Att detta är en mycket tråkig sak i och

för sig äro ju alla eniga om. Men vad
är huvudorsaken? Jo, det är att vi ha
en fruktansvärd sjuksköterskebrist. Här
har inför riksdagen helt nyligen redovisats
en brist på ungefär 1 500 sjuksköterskor,
och när statsrådet i första
kammaren och även här medgav, att
statsmakterna begått vissa underlåtenhetssynder
genom att inte i tid säkra
läkartillgången, så måste man säga, att
statsmakterna begått minst lika många
och lika stora underlåtenhetssynder när
det gäller sjuksköterskorna. Den nuvarande
sjukskötersketillgången motsvarar
inte på något sätt läkartillgången. Och
vad har detta lett till? Jo, det har på
sjukhusen lett till att läkarna måst överta
vissa injektioner och sådant, som
sjuksköterskorna eljest bruka verkställa,
och dessa ha i sin tur till okvalificerad
personal måst överlåta en hel del
upgifter, som i regel endast böra tillkomma
sjuksköterskor.

År det inte nu rimligt att man säger
sig, att vi måste bringa kadrerna av
sjuksköterskor och underordnad personal
upp till den nivå, som fordras
med nuvarande läkartillgång, innan
man skaffar ytterligare lokaler eller utbygger
läkarvården och sjukvården ytterligare?
Det är en rent sjukvårdsteknisk
nödvändighet detta, inte bara ett
läkarintresse. När herr statsrådet säger,
att människornas vård nödvändiggör
ett större antal läkare, vill jag fråga:
Menar man, att dessa läkare skola
tjänstgöra utan assistens?

Rätt belysande för förhållandena är
den del av Läkarförbundets utredning,
som tar sikte på anledningarna till att
man under de sista tre åren nödgats
stänga sjukhusavdelningar. Det visar
sig, att medan i 173 fall sjukhusavdelningar
ha måst stängas på grund av
brist på sköterskor och annan underordnad
personal — därav i 143 fall av
brist på sköterskor — har man endast
i två fall behövt stänga på grund av
läkarbrist. Den ena av de båda sistnämnda
skedde 1947 och gällde Sand -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

träsks sanatorium, där man på grund
av läkarbrist måste stänga en avdelning
under fyra månader, den andra inträffade
1948 vid Luleå lasarett, där man
av samma anledning, som dock var
kombinerad med sjuksköterskebrist,
måste stänga en avdelning under tre
månader.

Sedan ha vi fallet Ljusdal, som givit
rätt mycket eko i debatten och som
bland annat tagits upp här i kväll. Ja,
vi ha hört överläkarens nödrop till
statsrådet — jag fattade det så att det
var ställt till herr statsrådet. Emellertid
är det ett faktum, att Läkarförbundet
i detta fall spände alla sina krafter
för att om möjligt uppdriva vikarier
och även lyckades skaffa tre sådana.
När man nu ringde den 2 maj — läkarna
behövdes den 1 eller 2 maj —
och erbjöd dessa läkare, hade doktor
Nygren redan skaffat de erforderliga
läkarkrafterna.

På liknande sätt förhåller det sig i
fallet Karlstad. Om jag inte fattade
statsrådet fel i första kammaren, så
menade statsrådet, att två befattningar
stått obesatta under ett år vid barnbördsavdelningen
i Karlstad. Jag har
försökt att noga penetrera den frågan
och bl. a. låtit ta kontakt med vederbörande
överläkare, som säger att han
visserligen inte haft två av sina fyra
underläkartjänster besatta med ordinarie
innehavare sedan den 23 september
i fjol men dock hela tiden haft läkare
tjänstgörande på dessa befattningar.

Jag kan inte se att man heller här
kan tala om läkarbrist, såvida man inte
menar, att även de utländska läkare vi
nu ha skola räknas in i läkarbristen,
därför att de inte ännu kunnat få
svenskt medborgarskap och inte kunna
erhålla ordinarie tjänst.

Med det anförda anser jag mig ha
lämnat en hel del indirekta bevis för
att om det finns en läkarbrist, är den
sannolikt tämligen obetydlig.

.lag vill så komma till den mera direkta
bevisföringen. Vi ha, som jag in -

ledningsvis nämnde, inom Sveriges läkarförbund
satt i gång en stor utredningsapparat
och skickat ut mycket
omfattande frågeformulär till praktiskt
taget alla läkare i öppen vård och alla
läkare i ledande ställning inom sluten
vård samt fått tillbaka formulären —-naturligtvis inte hundraprocentigt, det
får man ju aldrig. Vad visa då dessa
uppgifter? Jo, de visa, att om man som
läkarbrist endast betecknar fall, där
tjänsterna stått lediga mer än 14 dagar
utan att kunna besättas med någon
kompetent vikarie, så har under 1949
brist förekommit i 34 fall vid kroppssjukhusen,
i 10 fall vid sanatorierna
och i 16 fall vid sinnessjukhusen. Om
man tillägger, att tiden för bristen i
medeltal uppgått till tre månader, är
det tydligt, att man från rent statistisk
synpunkt sett för att slå ut det hela på
ett år måste dela siffran för den sammanlagda
bristen, som är 60, med fyra,
och man kommer då fram till att 15
tjänster stått helt obesatta år 1949 under
en tid överstigande 14 dagar.

Inom militärläkeriet förekommer inte
någon läkarbrist för närvarande. I försvarets
sjukvårdsstyrelse säger man, att
det lättat i mycket hög grad sedan i
fjol, och för tillfället har man ett stort
antal anmälningar inne till vikariat i
sommar.

Beträffande stadsläkar- och andra
kommunala läkarbefattningar har det
aldrig existerat någon svårighet att besätta
befattningarna.

Jag kommer slutligen till provinsialläkarna,
där vi gjort en specialanalys.
Av vår undersökning framgick, att den
1 april i år stodo 51 provinsialläkartjänstcr
vakanta. Den närmare analys,
som jag redan antytt, visade, att i 19
fall saknades det helt bostad för läkaren
eller också var bostaden så otillfredsställande.
att tjänsten inte kunnat
locka några sökande, vidare att i 9 fall
ett större eller mindre antal sökande
anmält sig men att utnämningsproceduren
ännu inte slutförts, att i 4 fall lä -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

kare blivit utnämnd men inte tillträtt,
att i 2 fall uppskov med ledigförklarandet
hade lämnats, att i 1 fall utredning
pågår om tjänstens kombination med
sjukstuguläkarbefattning samt att i 7
fall tjänsterna av olika anledningar
inte hade på nytt ledigförklarats under
de två sista åren. Det återstår då 9
tjänster, om vilka man med viss rätt
kan säga, att svårigheterna med återbesättandet
föranledas av läkarbristen.
Det är att märka, att dessa befattningar
äro placerade i ödebygdsdistrikt eller
av andra anledningar äro föga lockande.

Den som tvivlar på utredningsresultatet
må ju komma med siffror, som bevisa
att jag har fel. Summan av utredningsresultatet
är emellertid, att vi i
fjol hade en brist på 15 läkare, räknat
för hela året, i den slutna vården och
på 9 läkare i den öppna vården.

Herr Fast har ganska öppet förklarat,
att varje argumentering från läkarnas
sida i riktning mot att söka försvåra
utbildningen av ett ökat antal läkare
är honom förhatlig. Jag får säga
herr Fast, att vi måste se saken på det
sättet, att vi betrakta myndigheter, som
ej vilja göra en ordentlig utredning av
dessa förhållanden, på precis samma
sätt.

När man talar med äldre personer
om dessa förhållanden, säga de ofta att
de tro, att det är klokt att taga in utländska
läkare, men att de sannerligen
icke själva komma att söka dem. På
många håll, särskilt i Norrland, där
man fått taga emot en stor del av de
utländska läkarna, har man fullt klart
för sig, att vi här nere resonera just på
detta sätt. Chefredaktör Karlsson i
Norrländska Socialdemokraten, som utkommer
i Boden, skrev i en ledare den
27 mars följande: »Nu skall man sätta
i gång en läkarimport från Österrike
till Sverige. Var skola dessa läkare placeras
om icke i Norrland? Man sprider
inte ut dem över södra och mellersta
Sverige och sänder svenska läkare från

dessa områden till norrlandsbygderna.
Fattas bara att man gjorde det! Då
skulle det bli tandagnisslan och proteststormar
i varje vrå av Svealand och
Götaland. Nej, till Norrland med dem!
Där duger vad som helst.»

Till detta vill jag bara göra den korta
kommentaren, att det är karakteristiskt
att läkarbristen är störst just beträffande
läkarbefattningar, för vilka de utländska
läkarna passa allra sämst. Chefredaktör
Karlsson framhöll vidare, att utlänningarna
icke lära sig vårt språk i
en handvändning och att, när läkare
och patient ej förstå varandra tillräckligt,
måste resultatet bli dåligt. Så långt
chefredaktör Karlsson.

Jag kan från mina utgångspunkter
tillägga, att såvitt jag förstår ha Kungl.
Maj :t och utskottsmajoriteten sett alldeles
för överseende på dessa språksvårigheter.
Jag kan nämna att vi på
ett sjukhus utanför Stockholm ha två
baltiska läkare, som tjänstgjort fem år i
landet men fortfarande icke kunna göra
sig hjälpligt förstådda av personal och
patienter. En österrikisk läkare, som
är gift med en svenska och varit här i
flera år, framhöll för en tid sedan, att
han fortfarande på grund av språksvårigheter
kände sig »besonders unterbegabt».

Det finns en hel massa andra argument
mot en större läkarimport, men
jag skall icke uppehålla mig vid dessa.

Jag får, herr talman, med stöd av
den av mig åberopade utredningen och
andra anförda skäl yrka bifall till reservationen,
detta så mycket mera som
det av mig framlagda utredningsresultatet
i vida högre grad talar till förmån
för reservationen än för det av ingen
utredning stödda yrkandet av utskottets
majoritet.

Riksdagens fyra läkare ha samtliga
yrkat på att reservationen skulle bifallas.
Man får väl antaga att de svenska
läkarna därmed ha velat göra klart, att
de olägenheter, som kunna väntas uppkomma
genom denna läkarimport, i

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

varje fall icke kunna anses vara en sak,
som läkarna äro ansvariga för.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag är egentligen ganska glad
över att ha fått höra det sista anförandet,
ty nu ha vi fått veta att läkarbristen
i landet försvunnit. Jag vet icke
om jag skall inskränka mina gratulationer
till Läkarförbundet eller utsträcka
dem till sjukvården över huvud i landet.
Men det går nog icke lika lätt att
trolla bort det faktum, som även herr
von Friesen nyss oförbehållsamt erkände
och som jag tror att alla praktiserande
läkare äro villiga att erkänna.
Dessa räknemetoder känner jag igen
från tidigare tillfällen, men materialet
låter sig icke hantera på detta enkla
sätt.

När det sades, att vi skola först skaffa
sköterskor och biträden och sedan
taga upp problemet om läkarna, förmodar
jag att man icke bara syftade på
läkare utifrån utan också på utbyggandet
av medicinska utbildningsanstalter
och utbildningen vid dessa. Men jag vill
erinra om hur det var när Läkarförbundet
på sin lid kom med sin framställning
till medicinalstyrelsen om hur
man skulle beräkna antalet underläkare.
Vi äro icke på långt när framme
vid de siffrorna utan ha väl ungefär
en tredjedel kvar, innan vi äro framme
vid dem. Sedan dess ha vi också utbyggt
vissa specialavdelningar, som
kräva ännu flera underläkare. Då räknade
emellertid Läkarförbundet icke
med sköterskebrist utan utgick helt enkelt
från att man skulle ha erforderligt
antal sköterskor och biträden.

Jag vill säga, herr talman, att man
gör ibland oklokt genom att bevisa litet
för mycket. Det är precis vad som skett
i detta sammanhang.

Herr HUSS (kort genmäle): Jag vill
bara säga herr Fast, att när han talade

om att trolla bort fakta och att materialet
blivit felaktigt hanterat, tillkommer
det herr Fast att bevisa i vad mån
detta har skett.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle): Herr talman! Det är alldeles
riktigt som herr Huss säger, att många
av de utländska läkarna komma att stationeras
i Norrland. Oaktat detta äro vi
tacksamma för att ha dessa läkare hellre
än att stå utan. Av två onda ting
väljer man det minst onda.

Jag gläder mig ofantligt åt att herr
Huss blivit anhängare av de synpunkter,
som chefredaktör Henning Karlsson
i Norrländska Socialdemokraten i
Boden förfäktar. Det var för mig en
överraskning.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Statsrådet Mossberg medgav
nyligen i debatten att sinnessjukvården
är ytterst försummad. Herr Fast kände
igen frågan om läkarbristen sedan mycket
länge; han hade sysslat med saken
i många år. Ja, men herr Fast, det gör
saken bra mycket värre. Visst finnes
det en konservativ läkaropinion, som
hyser alldeles obefogade farhågor för
överbefolkning och proletarisering av
läkarbanan, men den främsta orsaken
till nödläget är statsmakternas försummelser
under en lång följd av år. Det
är samma orsak till läkarbristen och till
sjuksköterskebristen: att man icke i tid
vidgat utbildningen och icke fäst tillräckligt
avseende vid de aktuella lönefrågorna.
Den utredning, som nu avslutats,
visar ju alldeles klart i fråga om
sinnessjukvården vad som är anledningen
till den stora läkarbristen på
detta område: det är ju att de psykiatriska
läkarna äro underbetalda i förhållande
till andra läkare. Det är detta
som försvårar rekryteringen.

Statsrådet Mossberg talade om att
ingen läkare kom, fastän man väntade
med tre rum och kök. Ja, så bra är det
icke ställt överallt. Utredningen visar,

4—Andra kammarens protokoll 197)0. Nr 17.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

att åt underläkarna vid sinnessjukhusen
ofta erbjödos enrumslägenheter, icke
sällan av dålig kvalitet. I tio lägenheter
fanns det endast vedspis och i sju ingen
spis alls. I tio bostäder för vikarierande
läkare fanns ingen kokmöjlighet.
Och för att taga ett exempel utanför utredningen:
när man försökte få vikarier
till sinnessjukvården för en tid sedan,
kom ett ljushuvud i finansförvaltningen
på idén att draga in resebidraget
för vikarierna med påföljd att man
ytterligare försvårade möjligheten att få
sådana.

Denna småsnålhet har säkert hämnat
sig i stort och smått. När man nu i åratal
bedrivit en sådan utbildnings-, löneoch
bostadspolitik, vill man rädda katastrofläget
framför allt vid sinnessjukhusen,
sanatorievården och de mera avlägsna
platserna i landet genom att utöka
den stora importen av baltiska läkare
med denna nya österrikiska import.

Trots herr Huss’ redogörelse nyss är
det obestridligt, att det finns en stor
läkarbrist. När 40 procent av läkartjänsterna
vid sinnessjukvården skötas
av utlänningar eller av medicine kandidater,
när 30 procent av tjänsterna
vid sanatorievården äro besatta på samma
sätt och när 10 procent av provinsialläkartjänsterna
äro obesatta, är det
ganska allvarligt.

Antalet utländska läkare är, såsom
redan tidigare sagts i debatten, mycket
stort. Statsrådet Mossberg sade, att man
hade övervägande goda erfarenheter av
denna utländska immigration på läkarbanan.
Var ej detta, herr statsråd, ett
alltför välvilligt betyg? Det har knappt
gått någon månad utan att man i pressen
sett exempel på hur denna läkarvård
sett ut. Herr Huss meddelade nyss
om baltiska läkare, som på fem år icke
lärt sig svenska. Jag erinrar mig på rak
arm den baltiske läkare i Luleå, som
tog av fel ben på en gumma, som tagits
in för lårbensbrott, och fall där man av
misstag steriliserat människor. Sådant

förekommer titt och tätt dels på grund
av att utbildningen är sämre än den
svenska och dels på grund av de missförstånd,
som uppkomma när man icke
behärskar språket.

Men allra svårast blir det inom psykiatrien.
Statsrådet Mossberg ville icke
ha dem dit — men hellre utländska läkare
än inga alls! När man kommit i
en tvångssituation, måste man ställa
problemet på detta sätt. Men nu måste
man, menar jag, träffa anstalter att
framför allt genom en snabb lönereglering
få kvalificerade svenska läkare till
psykiatrien.

Det är ett utomordentligt ömtåligt
område. Föreställ er att det kommer in
en svårt nervsjuk, orolig och deprimerad
människa! Nu säger man visserligen,
att det förekommer icke mycken
sjukvård på sinnessjukhusen, därför att
varje läkare måste svara för så stora avdelningar
att han icke hinner med de
enskilda patienterna. Men i den mån
det förekommer sjukvård, som förtjänar
namnet, består den till stor del i läkarens
kontakt med patienterna och läkarens
förmåga att lugna och reda ut.
Detta kräver utom kännedom i specialfacket
en mycket god kunskap i svenska
språket, en kunskap även i det svenska
språkets valörer och nyanser.

Sedan kommer det en annan aspekt
på frågan som hittills icke berörts. Den
baltiska immigrationen i Sverige, framför
allt den intellektuella, innesluter en
mycket stor procent av gamla fascister
och mycket svarta reaktionärer. Det är
till stor del sådant folk som givit sig av,
när tyskarna lämnade Balticum. Hur
kommer den import att te sig som kommer
från Österrike? Av herr von Friesens
tal fingo vi några vinkar. Jag erinrar
mig, att redan före »Anschluss»
var nazismen mycket stark bland de intellektuella
i Österrike och blev det
ännu mera efter Österrikes införlivning
med Tredje riket, då man gav företräde
åt sådana läkarämnen, som voro nazister
eller nazistsympatisörer. Herr von

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

Friesen har meddelat hur utbildningen
gick till. Det kan sägas att det till större
delen är yngre läkare det gäller, men
läkarutbildningen är ju lång: den måste
i varje fall ha börjat under den tid som
herr von Friesen skildrade. Jag undrar
om de, som gå att besluta denna import,
ändå icke känna olust inför tanken,
att denna läkarimport kan komma
att innesluta personer, som varit med
om de experiment på levande människor,
som nazisterna bedrevo i koncentrationslägren
och förintelselägren.

Nu har det från statsrådets och andra
talares sida frågats vad man skall göra
i stället, och det förslag som därvidlag
har framföris har herr Fast avvisat med
att tala om fingerfärdighet. Men är det
fingerfärdighet att visa, att det finns
100 medicine kandidater och att det
finns norska, danska och finska läkare,
som skulle kunna komma hit till landet,
då är det väl också fingerfärdighet
med de 100 österrikiska läkarna. Den
ena fingerfärdigheten kan ju vägas
emot den andra. Jag fäster mycket stort
avseende vid förslaget om medicine
kandidaterna. Det har försäkrats mig,
att om man ger dem anständiga villkor
man redan i morgon dag kan få ut ytterligare
ett hundratal medicine kandidater.
Då säger herr statsrådet, att man
inte får avbryta deras utbildning.
Emellertid har sedan gammalt tjänstgöring
på sjukhus och annan praktik
ingått i läkarutbildningen och ansetts
böra vara en del av denna. Om emellertid
en del av dessa medicine kandidater
kunde uppmuntras till att gå ut till
sjukhusen ett år eller ett halvår, tror jag
att det skulle betyda en väsentlig hjälp
i den situation, som nu uppstått, och
därigenom bidraga till att vi komma
över det svåra läge som nu föreligger.
I stället gör man sådana misstag som
att dra in reseersättningarna för dem
som åta sig vikariat.

Utöver detta ha i debatten även givits
andra anvisningar till lösandet av
denna fråga. Några av dessa anvisningar

äro av indirekt art som herr Birkes
hänvisning till att mängden av utländska
läkare betyder en väldig massa
merarbete för de svenska läkare, som
skola hjälpa de utländska till rätta.
Statsrådet Mossberg bestred siffran 600
för de läkare, som praktiskt taget hela
året äro sysselsatta med att skriva blanketter.
Måhända innebär siffran en propagandistisk
överdrift; men låt mig
säga, att summan är 400 eller 300, så
är den i alla fall för stor. Jag tror att
det »jobbet» kan göras av 200 å 300 kvalificerade
kontorister och att läkarna
kunna göra bättre nytta på det område,
för vilket de fått sin utbildning. Vidare
ha vi möjlighet till import av norska,
danska och finska läkare ävensom
andra utvägar som här nämnts, och nog
väger det upp importen av de 100 österrikiska
läkarna.

Detta är åtgärder på kort sikt. På något
längre sikt är det nödvändigt att
snabbt bättra vad som fordom brast,
att man ganska snabbt vidgar utbildningsmöjligheterna
även därigenom att
fattiga studenter, som inte ha råd med
den långa och dyrbara läkarutbildningen
men som äro lämpliga för banan,
få vidgade stipendie- och lånemöjligheter.
Det har tidigare här i riksdagen
påpekats det barocka faktum att
t. ex. baltiska immigranter, som studerat
här, ha haft större låne- och stipendiemöjligheter
än fattiga svenska studenter,
som velat gå längre på den akademiska
banan.

Vidare är det av vikt att utbildningsmöjligheterna
vid universiteten vidgas
och att man sätter den nådiga tågordningen
ur spel litet grand, framför allt
då i fråga om sinnessjukhusläkarnas
lönc- och bostadsförhållanden. Det måste
göras något för att attrahera läkare
till områden, som uppvisa den största
bristen — jag tänker då närmast på
Norrbotten och övre Norland. Det kan
inte få fortgå på det sättet att tjänsterna
där ideligen besättas med utlänningar
och vikarier. Jag vet att vissa norr -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

ländska läroverk varit tvungna att genom
kommunala tillägg kompensera
folk för de svårigheter, som dessa avlägsna
bygder erbjuda. Så måste man
väl också förfara på detta område och
söka att genom lönefrågans lösande få
kvalificerade personer och bättre rekrytering
av läkartjänsterna däruppe.

I likhet med den föregående talaren
skulle jag vilja yrka avslag på utskottets
förslag, men det är naturligtvis
större möjlighet att samla röster för det
yrkande, som här ställts om bifall till
reservationen. Detta gläder mig särskilt,
att det är inte bara ett bättre utan också
ett billigare förslag än det regeringen
ställt.

Jag har flera gånger försökt hjälpa
statsrådet Sköld i hans mycket omtalade
statsfinansiella svårigheter, men de
förslag jag därvid ställt ha samtliga avvisats.
Jag skall emellertid inte förtröttas
i det avseendet och yrkar därför bifall
till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall kanske till att börja
med försöka skingra ett missförstånd,
som gör sig gällande bland en del av
kammarens ledamöter och som även
framkommit vid utskottets behandling
av denna fråga. Man har sålunda gjort
gällande, att när dessa österrikiska läkare
ha varit här i Sverige och gått
igenom en språkkurs på cirka en månad,
skola de skickas ut på självständigt
sjukvårdsarbete ute i landet. Detta
är felaktigt. Efter ankomsten till Sverige
komma läkarna att under en månads
tid beredas inkvartering i internat,
varvid de skola erhålla en första
undervisning i svenska språket och en
allmän orientering rörande svenska förhållanden,
speciellt då inom hälso- och
sjukvården. Efter den första månaden
skola läkarna fullgöra s. k. övergångstjänstgöring
vid svenska sjukhus, vilken
skall omfatta cirka ett år. Sedan
de studerat språket under cirka en

månad, skola de alltså ut till vissa
sjukhus, där de skola fortsätta sin utbildning,
och först sedan de haft denna
ett års långa utbildning skola de
kunna placeras ut på olika sjukvårdsanstalter
för att där utöva ett något så
när självständigt sjukvårdsarbete.

Vad själva sakfrågan angår förstår
jag ju den tveksamhet, som kan göra
sig gällande angående lämpligheten av
att överföra utländska läkare hit till
landet. Men denna tveksamhet bör enligt
mitt förmenande inte enbart gälla
läkarna, utan denna tveksamhet kan
nog utsträckas till att gälla även andra
yrkesgrupper, som under de senaste
åren överförts hit. Vi äro väl alla medvetna
om att orsaken till att vissa yrkesgrupper
ha överförts hit varit den
omfattande brist på yrkesarbetare, som
vi haft på olika områden. Det är detta
förhållande, som ligger till grund även
för detta förslag om överförande till
Sverige av vissa utländska läkare.

Det har framhållits i denna debatt,
att det inte råder någon brist på läkare
i landet. Ja, skulle det verkligen vara
på det sättet, som herr Huss framhöll i
sitt anförande, skulle man ju kunna få
den uppfattningen, att det föreligger
ingen brist på läkare utan snarare ett
överflöd. Vi skulle alltså i stället för
att behöva överföra utländska läkare
till den svenska sjukvården kunna
överföra en del svenska läkare till utländsk
sjukvård. Jag tror emellertid
inte att det förhåller sig på det sättet,
ty alla, som ha sysslat med sjukvårdsarbete
och läkarfrågor, kunna vittna
om den oerhörda bristen på läkare, en
brist, som gör sig gällande inom alla
områden av sjukvården. Bara för ett
par timmar sedan behandlade vi en annan
fråga, där det gällde att försöka
få ett erforderligt antal läkare att ta
plats inom den svenska sinnessjukhusvården.
För att kunna göra det möjligt
för dem, som ha ansvaret för sinnessjukvården
här i landet, att i viss utsträckning
kunna skaffa läkare måste

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare.

vi gå in för en rätt betydande löneförbättring
för denna läkargrupp. Men
det är inte enbart inom sinnessjukhusvården
som bristen på läkare gjort sig
gällande, utan samma svårigheter möta
på lasarett, sanatorier och i övriga
institutioner, som för sitt arbete äro
beroende av läkare. Vi äro även medvetna
om att vi inte ha kunnat utbygga
provinsialläkarvården här i landet i
den utsträckning, som skulle vara både
önskvärd och behövlig. Vad är orsaken
till att vi inte kunnat utbygga provinsialläkarorganisationen
på ett tillfredsställande
sätt? Jo, just bristen på läkare
har vållat de största svårigheterna även
på detta område.

Herr von Friesen skildrade i sitt
första anförande de svårigheter, som en
ung svensk läkare hade att kämpa mot
i hans ungdom. Ja, vi känna nog till
att det på den tiden, då herr von
Friesen var ung och hade tagit sin
läkarexamen, kunde vara ganska stora
svårigheter för en läkare att få en
befattning, som gav en något så när
ordentlig inkomst. Men jag tror inte att
det är någon, som vill vara med om
att i det avseendet vrida tiden tillbaka.
Jag skulle tvärtom tro, att det borde
ligga i herr von Friesens intresse att,
i stället för att vrida utvecklingen tillbaka,
vrida den framåt. Vi äro väl alla
överens om att det bör finnas möjligheter
att genomföra en tillfredsställande
sjukvård här i landet. Härtill fordras
emellertid tillräcklig tillgång till
läkarkrafter, det fordras också tillgång
till övrig sjukpersonal och tillgång till
bra sjukvårdslokaler. Men om inte dessa
fordringar kunna uppfyllas, blir det
inte möjligt att organisera en tillfredsställande
sjukvård.

Nu ha reservanterna anfört, att de
visserligen inte vilja helt motsätta sig
överförandet av vissa utländska läkare
till vårt land utan att man då i första
hand bör försöka få till stånd ett överförande
hit av läkare från de skandinaviska
länderna. Ja, jag är övertygad

om att de, som bära ansvaret för utvecklingen
på sjukvårdens område här
i landet, göra vad som är möjligt för
att även överföra läkare från de skandinaviska
länderna till Sverige. I det
avseendet kan ju nämnas, att för något
år tillbaka voro anställda inte mindre
än 95 nordiska läkare inom svensk
sjukvård. Jag är övertygad om att vi
behöva både de 100 österrikiska läkare,
som det här är fråga om, och de övriga
läkare vi under de senaste åren
kunnat överföra hit från de skandinaviska
länderna.

Sedan nämnde herr von Friesen något
om att bland de första åtgärder,
som borde vidtagas, är en ökning av
utbildningsmöjligheterna för de svenska
läkarna. Härtill kan ju anföras, att
under de senaste åren har denna utbildningsfråga
ägnats vederbörligt intresse.
Men en läkare utbildas inte på
ett fåtal år, utan hans utbildning tar
ganska lång tid, och därför kunna vi
inte genom ökade utbildningsmöjligheter
övervinna de svårigheter, som under
de närmaste åren komma att göra
sig gällande. Jag tror därför att det
måste användas alla tänkbara medel för
att garantera ett ökat antal läkare här
i landet för att det skall lyckas att
åstadkomma en något så när tillfredsställande
sjukvård.

Herr talman! .lag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
och på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Motion om upphävande av reglerna om
förevarande utlåtande nr 128, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobson i Vilhelmina begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 30
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbetsoch
alkoholistanstalter jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till T.

E. Hedlund m. m. jämte motionsvis
gjorda framställningar om ersättningar
i anledning av sjukdom efter militärtjänstgöring;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande, dels ock
angående översyn av rättegångsbalken
och tillhörande författningar; och
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 21 kap. 5 §
rättegångsbalken.

summa revisibilis.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Motion om upphävande av reglerna om
summa revisibilis.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om upphävande av reglerna om
summa revisibilis.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Den fråga, som nu föreligger, var
föremål för vår behandling även vid
fjolårets riksdag, då jag hade en motion
i ämnet. Frågan gäller principen
om likhet inför lagen. Som vi alla veta
fordras för att ett civilmål skall få gå
till högsta domstolen, att tvisten rör sig
om ett värde av minst 1 500 kronor.
Den, som har det gott ställt, tycker väl
inte ens att 100 000 kronor äro så mycket
som 1 500 kronor äro för den fattige.
Principen likhet inför lagen bör
emellertid enligt mitt förmenande gälla
även i detta fall.

Man har sagt, att denna bestämmelse
kommit till för att man skulle minska
högsta domstolens arbetsbörda. Ur demokratisk
synpunkt hade det emellertid
enligt min mening varit riktigare
att säga, att mål angående stora belopp
kan man utesluta från fullföljd till
högsta domstolen men däremot icke
mål angående mindre belopp, ty i sistnämnda
fall gäller det sådana människor
som i nuvarande hårda tid ha
svårt att försvara sig.

Nu är det inte lönt att ställa något
yrkande i denna fråga. Riksdagen har
nyss i ärendet angående första lagutskottets
utlåtande nr 23 beslutat hemställa
om översyn av rättegångsbalken.
Jag vill uttala den förhoppningen att
de, som skola utföra denna översyn,
beakta de av mig anförda synpunkter -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

na, så att människorna bli lika inför
lagen.

Redan när utskottet på sin tid behandlade
rättegångsbalken var jag inne
på den orättvisa, som låg i nuvarande
fullföljdsregler till högsta domstolen.
Skall det vara någon olikhet, bör undantaget
gälla för dem, som ha lätt att
betala, men man skall inte utesluta de
fattiga, som ha det svårt. 1 500 kronor
kunde, som jag sade nyss, vara mycket
nog för en fattig, men han får inte gå
till högsta domstolen och försvara sin
rätt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949
vid dess trettioandra sammanträde fattade
beslut i sjöfartssociala frågor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut
i sjöfartssociala frågor, dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden, anhållit om riksdagens
yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor, nämligen

1) konventionen nr 91 angående semester
med bibehållen hyra för sjömän; 2)

konventionen nr 92 angående besättningens
bostäder å fartyg; samt

3) konventionen nr 93 angående hyror,
arbetstid och bemanning å fartyg.

I propositionen hade förordats, att
ratificering skulle ske av konventionen
nr 92 men att konventionerna nr 91
och 93 för närvarande ej skulle ratificeras.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 472 i första kammaren av herr Norling.
I motionen hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att med ändring
av Kungl. Maj:ts proposition nr
207 ratificera samtliga i propositionen
föredragna konventioner».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte meddela
Kungl. Maj :t samtycke till att för Sveriges
del ratificera Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 92
angående besättningens bostäder å fartyg; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört beträffande
organisationens konventioner nr 91 och
93; samt

C. att motionen I: 472, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet under A. och B. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sin motivering hade utskottet förklarat
sig ansluta sig till den i propositionen
uttalade uppfattningen, att
konventionen nr 92 borde ratificeras
men att ratificering av konventionerna
nr 91 och 93 för närvarande ej borde
ske.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Svensson i Göteborg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Det var med en känsla av stor besvikelse,
som jag tog del av innehållet
i Kungl. Maj:ts proposition nr 207. Besvikelsen
grundade sig på den omständigheten,
att de i fartygen anställda
otvivelaktigt hyste den uppfattningen -—
och även förhoppningen — att det numera
skulle vara möjligt för Sverige att
ratificera även konvention nr 93, d. v. s.
konventionen angående löner, arbetstid
och bemanning. De ombordanställdas
organisationer ha också enligt min mening
på ett sakligt starkt sätt motiverat
sitt ställningstagande och anledningarna
till alt man önskar en ratificering
av även denna konvention.

Jag är naturligtvis väl medveten om
att det var ytterst svårt för Sverige att
ratificera konventionen i dess ursprungliga
lydelse, d. v. s. så som den utarbetats
vid sjöfartskonferensen i Seattle,
främst beroende på att den saknade
övergångs- och dispensbestämmelser
samtidigt som den innehöll ett ovillkorligt
förbud mot regelbundet övertidsarbete.

Sedan Seattlekonventionen reviderats
vid Internationella arbetsorganisationens
ordinarie sammanträde i Geneve
1949, varvid bl. a. det ovillkorliga förbudet
mot regelbundet övertidsarbete
borttagits, borde emellertid enligt min
mening det väsentligaste hindret för en
ratificering ha eliminerats. Även om
konventionen i sitt reviderade skick
inte innehåller någon övergångs- eller
dispensbestämmelse, så kan man ju nu,
genom att regelbundet övertidsarbete
får förekomma, betala övertidsersättning
i de ytterst få fartyg — jag tror
inte att det kommer att röra sig om mer

än högst tio fartyg i den svenska handelsflottan
— där man måhända inte
kan ordna arbetstiden i enlighet med
konventionen, beroende på att man på
grund av bostadsbrist inte kan utöka
bemanningen i den utsträckning som
skulle vara nödvändig. Departementschefen
säger ju också i sin anmälan av
propositionen, att avsaknaden av
dispens- och övergångsbestämmelser i
konventionen icke torde utgöra ett avgörande
hinder mot att densamma ratificeras.

Departementschefen har emellertid
icke ansett sig kunna förorda att konventionen
nr 93 »för närvarande» ratificeras,
och som skäl därför åberopar
han dels konventionens bestämmelse
om förbud att använda person under 16
år till arbete nattetid, dels bestämmelsen
om viss minimilön för matroser.

Det förstnämnda skälet har ingen
praktisk betydelse. Enligt konventionen
är arbete nattetid förbjudet för person
under 16 år. Enligt 10 § sjömanslagen
gäller att minderårig under 15 år över
huvud icke må användas i skeppstjänst,
och minderårig under 16 år får
icke användas i skeppstjänst mellan kl.
20 och kl. 8, där fråga är om nordsjöoch
vidsträcktare fart. I vad fråga är
om sådan fart råder alltså icke någon
skiljaktighet mellan konventionen och
den svenska lagstiftningen. Beträffande
inskränktare fart än nordsjöfart — alltså
östersjöfart och kustfart — hindrar ej
sjömanslagen att en 15-åring användes i
nattarbete. Därutinnan är alltså konventionen
strängare än den svenska lagen.
Emellertid är att märka att konventionen
ju endast äger tillämpning å fartyg
med en bruttodräktigliet av 500 registerton
eller därutöver. Den nyssnämnda
skillnaden skulle alltså äga betydelse
närmast i fråga om fartyg i östersjöfart
eller kustfart med en bruttodräktighet
överstigande 500 registerton.

Jag bör kanske i det sammanhanget

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

också hänvisa till att sjömanskommittén
håller på att arbeta med en revision
av sjömanslagen, och med hänsyn till
de allmänna direktiv, som kommittén
arbetar efter, kan det väl förutsättas, att
kommitténs förslag, som beräknas vara
färdigt innevarande år, kommer att innehålla
bestämmelser, som i detta avseende
täcka konventionens föreskrifter.
Enligt min mening borde konventionens
från svensk lagstiftning avvikande
bestämmelser om minderårigas
användning till nattarbete således inte
utgöra något hinder för en ratificering,
enär svensk lagstiftning, som täcker
konventionens bestämmelser, bör kunna
träda i kraft innan konventionen blivit
bindande. Vi skola nämligen i detta
sammanhang lägga märke till att konventionen
inte träder i kraft förrän 9
av 24 i konventionen uppräknade länder
ratificerat den och att minst 5 av
dessa länder skola ha en handelsflotta
av minst 1 miljon bruttoregisterton
samt att den samlade handelsflottan för
de ratificerande länderna uppgår till
minst 15 miljoner bruttoton.

Som det andra skälet mot ratificering
åberopas att konventionen innehåller bestämmelser
om minimilöner för matroser.
Det är visserligen riktigt som departementschefen
framhåller i propositionen,
att vi på den svenska arbetsmarknaden
principiellt inte acceptera
principen om lönelagstiftning. I det här
fallet är det emellertid först att märka,
att det är tal om minimilön, inte normallön.
För det andra intar sjöfartsnäringen
en särställning jämfört med arbetsmarknaden
i övrigt, och införandet
av bestämmelsen om viss minimilön i
konventionen var och är betingad av de
speciella förhållandena på sjöfartens
område. På intet annat område är ju
(ien internationella konkurrensen så
markant uttalad som just inom sjöfartsnäringen.
Det var de ombordanstiilldas
förhoppning, att man genom införande i

konventionen av en bestämmelse om
minimilön, om en viss ekonomisk minimistandard
för en kvalificerad sjöman,
skulle försöka att åtminstone i någon
mån komma till rätta med den
osunda konkurrensen, den konkurrens
som i mellankrigsperioden bland annat
drabbade den svenska sjöfartsnäringen
mycket hårt genom att löner och arbetsförhållanden
i exempelvis de baltiska
ländernas handelsflottor stodo på
en betydligt lägre nivå än vad fallet var
i Sverige. Den konkurrensen håller på
nytt på att dyka upp. Vi läsa ju dagligen
i tidningarna om hur med oss konkurrerande
länders fartyg erbjuda sina
tjänster för frakter, som inte de svenska
företagen ha möjlighet att acceptera.
Låt oss exempelvis ta tyskarna. Deras
handelsflotta växer för varje dag, och
i samma mån hårdnar konkurrensen på
fraktmarknaden. En tysk matros har en
lön, som för närvarande utgör ungefär
12 engelska pund. En svensk sjöman
har ungefär 30 pund i månaden, kanske
något mer, om vi räkna i engelsk
valuta. Konventionen föreskriver en minimilön
för matroser på 16 engelska
pund. Nog hade det väl varit en betydande
styrka för oss, som syssla litet
med det internationella fackliga arbetet,
om vi kunde visa hän på att det
fanns länder som ratificerat konventionen,
och nog skulle det väl blivit ganska
svårt för ockupationsmakterna i
Tyskland, som genomfört lönestopp sedan
1945, att vidmakthålla detta om vi
kunde visa, att ett på sjöfartens område
med Tyskland konkurrerande land ratificerar
en konvention, som de ockuperande
länderna själva varit med att
biträda.

För det tredje är det ju så att konventionen
kan ratificeras på grundval
av kollektivavtal och att därför lagstiftning
inte erfordras för andra fall än
sådana, då minimilön icke är garanterad
genom kollektivavtalen. Såvitt jag

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

vet finns det inte en matros i det här
landet, vars lön inte är garanterad genom
kollektivavtal.

Jag vill i det här sammanhanget understryka
vad samtliga de ombordanställdas
organisationer framhållit, nämligen
att det är otänkbart att nu gällande
svenska löner under den tid av fem
år, varunder konventionen är bindande,
skulle kunna bli lika låga som de minimilöner,
vilka föreskrivas i konventionen.

Även om det är riktigt att svensk
fackföreningsrörelse i princip är motståndare
till lönelagstiftning, så har
man dock i det här fallet — med hänsyn
till sjöfartens speciella förhållanden
— givit avkall på denna princip. Jag
vill erinra om att Landsorganisationen
framhöll, när denna på sin tid yttrade
sig om förslagen till den nya sjöarbetstidslagen,
att konventionen borde kunna
ratificeras om förbudet mot regelbundet
övertidsarbete borttogs. Från
Landsorganisationens sida hade man
alltså ingenting att erinra mot att konventionen
ratificerades med bibehållen
bestämmelse om minimilön. Samma inställning
ha samtliga de ombordanställdas
organisationer gjort sig till talesmän
för. I socialpolitiska delegationen
har Landsorganisationens representant
— advokaten Arnold Sölvén — som
tillika är fast delegat vid de internationella
arbetskonferenserna, ledamot av
arbetsbyråns styrelse och ledamot av
sjömanskommittén, uttalat sig för en ratificering
av konventionen.

Det kan kanske vara av intresse att
också slå fast, att de svenska regeringsrepresentanterna
i Seattle, trots bestämmelser
om minimilön, röstade för konventionens
antagande.

Genom den nya svenska sjöarbetstidslagen
har konventionens materiella bestämmelser
om arbetstid redan införlivats
med svensk rätt. Det finns alltså
inga sakliga ratifikationshinder utan en -

dast, bortsett från femtonåringens nattarbete,
den praktiskt betydelselösa
principen om minimilöner.

I propositionen säger departementschefen,
att han inte kan tillstyrka att
konventionen »för närvarande» ratificeras.
Men om principen i fråga skall
godkännas som ratifikationshinder, betyder
det att vi över huvud taget aldrig
kunna ratificera konvention nr 93.

Herr talman! Jag har nu den uppfattningen,
att när vårt land deltager i det
internationella samarbetet, sänder ut
delegater som i veckor och ibland månader
arbeta med att få till stånd internationella
överenskommelser, bör det
också vara en hederssak för vårt land
att hjälpa till med att dessa överenskommelser
sättas i kraft och komma ut
till praktisk tillämpning i det levande
livet genom att överenskommelserna ratificeras.

Jag ber därför, herr talman, att få
framföra följande yrkande under punkt
B, nämligen att riksdagen måtte meddela
Kungl. Maj:t samtycke till att för
Sveriges del ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention nr 93
angående hyror, arbetstid och bemanning.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
verkar som om utskottet, när det behandlat
detta ärende, sett frågan enbart
ur svensk synpunkt och inte ur
internationellt perspektiv. Jag skulle,
innan jag går in på frågan om konventionerna,
vilja göra en tillbakablick till
krigsåren, då det svenska sjöfolket fick
göra en uppoffrande insats. Jag vill då
passa på att citera vad framlidne statsministern
Per Albin Hansson yttrade
under denna tid. Han sade: »Det är för
mig en kär plikt att uttala fosterlandets
tack och beundran för sjöfolkets uppoffrande
insatser under denna tid. För
dem, som därvid låtit sina liv, böja vi
våra huvuden i vördnad.»

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

Det var många betydande personer
i vårt samhälle, som både före och efter
denna tid talade lika vackra ord för
sjöfolket, och sjöfolket inställde sig på
att det efter krigets slut skulle komma
en tid, då man fick kompensation för
de förhållanden, som varit rådande
under krigsåren.

När det nu gäller att taga ställning
till frågan om ratificering av dessa
konventioner anför utskottet beträffande
konvention nr 91, som gäller semesterfrågan,
att man bör ställa sig avvaktande
tills vårt land genomfört tre veckors
semester. Det är enligt min mening
intet argument av hållbart värde,
tv som redan tidigare sagts beträffande
dessa konventioner är detta minimibestämmelser,
och följaktligen kan ingenting
i svensk lagstiftning hindra en anslutning
till konventionen. Visserligen
säger utskottet, att det i konventionen
talas om olika bestämmelser angående
semester för befäl och manskap, men
det är inte obekant för någon att detta
förhållande är rådande även i vårt
land, såväl till sjöss som till lands.
Inom industrien och på andra områden
är det alltid så, att befälet har längre
semester än manskapet. Utan att uppehålla
mig vid om detta är rätt eller
orätt, nöjer jag mig med att konstatera
detta. .lag får faktiskt den känslan, när
man här hänvisar till att man skall avvakta
införandet av tre veckors semester,
att det kommer att dröja en avsevärd
tid, innan man kan taga ställning
till konvention nr 91. Vad man än kan
säga, kan man i alla fall inte påstå att
någon raskare arbetstakt varit rådande
i fråga om semesterutredningen. Det
enda som man med säkerhet här kan
slå fast är, att diirest vårt land avstår
från att ratificera konventionen, bidraga
vi till att hindra utvecklingen i
andra länder, hindra utvecklingen internationellt
sett.

Jag skall inte uppehålla mig vid kon -

vention nr 92, då utskottet i detta fall
har intagit en positiv ställning.

Jag går därför över till konvention
nr 93, som väl är den som för det
svenska sjöfolket är den mest angelägna.
Det omvittnas från alla arbetstagare
inom denna grupp, att man vill att
riksdagen nu skall ratificera bestämmelserna
om hyror, arbetstid och bemanning.
Det är intet nytt krav. Det
är mer än 30 år sedan man på en internationell
konferens i Washington
ställde berättigade krav från sjöfolkets
sida på 8 timmars arbetsdag. Nu får
samma sjöfolk konstatera, att mer än
30 år senare äro statsmakterna i vårt
land inte ens villiga att ratificera en
konvention med bestämmelser, som i
stort sett innebära 56 timmars arbetsvecka,
i vissa fall längre.

Vad sedan gäller bestämmelserna för
minderåriga tycker jag det är synnerligen
anmärkningsvärt, att Sverige icke
kan ratificera desamma, när Genévekonventioncn
ändå tagit avstånd från
den ursprungliga Seattle-konventionen,
som avsåg förbud mot nattarbete för
ombordanställda under 18 år och nu
föreslår en åldersgräns av 16 år. Vi äro
medvetna om atl det i vårt land ges
möjlighet för 15-åringar och till och
med i vissa fall för 14-åringar att utföra
nattarbete. Jag skulle vilja fråga
riksdagens ledamöter, om någon av er
skulle vilja, att edra egna minderåriga
barn ålades utföra nattarbete. Jag tror
jag kan svara nej på den frågan; ingen
skulle vilja det. Under sådana förhållanden
frågar man sig, hur ni då kunna
vilja att andras barn skola göra
detta, tv det innebär ju ett beslut i anslutning
till utskottets förslag!

När nu arbetsmarknadens parter i
vårt land äro överens om att man bör
avskaffa detta förhållande, tycker jag
att det icke föreligger något hinder i
detta avseende för en ratificering.

Om jag sedan övergår till hyrorna,

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade

beslut i sjöfartssociala frågor.

så är det ju, som redan sagts här, fråga
om att införa minimibestämmelser. Bestämmelserna
avse minimilönar på 16
pund, vilket är lika med 64 dollar. Efter
den kurs som nu är rådande, blir
det något över 330 svenska kronor.
Detta är en fråga som inte saknar intresse
för svenskt sjöfolk. Jag har redan
i ett föregående ärende, då vi behandlade
frågan om arbetslöshetsunderstöd
i främmande hamn, haft möjlighet att
erinra om ett fall. Jag har pekat på ett
exempel, där man hade en svensk besättning
med en lön av i genomsnitt 450
kronor i månaden per man men där
man anställde en asiatisk besättning
för en lön av 185 svenska kronor. Var
och en förstår av ett sådant exempel,
att sjöfolket vill ha och bör ha skydd
för att något sådant inte skall återupprepas.
Jag fattar således de föreslagna
åtgärderna i konventionen som en strävan
att hindra besättningsbyte i främmande
hamn, grundat på krassa ekonomiska
intressen.

När man både från dessa grupper på
sjöfartens område och från Skandinaviska
transportarbetarfederationen
hemställt att konventionen skall ratificeras,
tycker jag det är tillräckligt.
Även om utskottets ställningstagande är
liktydigt med den svenska redareföreningens,
så är det visserligen betecknande,
men jag anser inte att detta behöver
hindra riksdagen från ett positivt
ställningstagande.

Det har redan sagts av den föregående
talaren, att förutsättningen för att
man skulle kunna ratificera konventionen
var att 9 av de 24 angivna staterna
skulle ansluta sig till densamma samt
att 5 av dem skulle vara länder, vilkas
handelsflotta utgjorde minst en miljon
bruttoregisterton. Jag bara tillägger att
Sverige är ett av de länder, som uppfylla
det sistnämnda kravet, och det
tycker jag skulle förplikta till en positiv
inställning.

När herr Svensson i Göteborg erinrar
om de svenska representanternas i
Seattle ställningstagande till konventionen,
kan det väl vara på sin plats att
också erinra om att denna konvention
innebar en mycket stor besvikelse för
sjöfolket. Den var inte vad sjöfolket
hoppats på, och jag vill minnas att herr
Svensson i Göteborg, som också är
Sjöfolksförbundets ordförande, officiellt
uttryckte samma besvikelse. Det var de
europeiska arbetarregeringarna som
vid detta tillfälle fingo skulden för misslyckandet
vid denna konferens. När
sedan denna Genéve-konvention är en
reducering av dessa krav, ha vi sannerligen
inte råd att gå längre.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till motion nr 472 i första
kammaren.

Herr RYBERG: Herr talman! Andra
lagutskottet föreslår i sitt utlåtande, att
riksdagen måtte meddela Kungl. Maj:t
samtycke till att för Sveriges del ratificera
Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 92 angående besättningens
bostäder å fartyg men att
samma organisations konventioner nr
91 och 93 icke för närvarande skola
ratificeras. Skälen härför har utskottet
utförligt redovisat i sin motivering, och
då kammarens ledamöter haft möjlighet
att förut ta del av betänkandet,
skall jag inte återge eller kommentera
dem. För att fatta mig kort vill jag endast
med hänvisning till vad utskottet
här har anfört yrka bifall till utskottets
förslag. Jag ber att få tillägga, att det
som här föreslås står i full överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag i
proposition nr 207, som ligger till
grund för utskottets utlåtande.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Då
herr Svensson i Göteborg har yrkat bi -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

fal! till konventionen nr 93, som är den
betydelsefullaste, ber jag att få ta tillbaka
mitt förslag och instämma i det
yrkande, som herr Svensson i Göteborg
ställde.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en
början utskottets i punkten A. gjorda
hemställan.

Beträffande punkten B. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels oek på bifall till det av herr Svensson
i Göteborg under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Slutligen biföll kammaren på därå
framställd proposition utskottets hemställan
i punkten C.

§ 16.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Provisorisk förhöjning av familjepenning.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående provisorisk
förhöjning av familjepenning, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fröken LILJEDAHL: Herr talman!
Det förslag till ändring i familjcbi -

Provisorisk förhöjning av familjepenning.

dragsförordningen av år 1946, som
framlagts i propositionen nr 146, innebär
avsevärda förbättringar för många
familjer. Genom att man tagit bort dyrortsgrupperingen
har familjepenningen
för t. ex. hustrun i dyrortsgrupp I ökat
från kr. 2: 75 till kr. 3: 50. För de familjer
som befinna sig i dyrortsgrupp
III däremot utgör ändringen endast en
förhöjning med 25 öre per dag, d. v. s.
från kr. 3: 25 till kr. 3: 50. Sociala byrån
inom försvaret, som våren 1947 erhöll
Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa
en utredning rörande grunderna
för bestämmande av familjebidrag åt
värnpliktiga m. fl., föreslår på denna
punkt en familjepenning av kr. 3: 75. I
de remissyttranden som förekommit
med anledning av utredningen har från
olika håll framförts önskemål om ytterligare
höjd familjepenning. Departementschefen
har emellertid stannat för
det lägre beloppet, d. v. s. kr. 3: 50, vilket
innebär att familjer i dyrortsgrupp
III icke erhålla kompensation för dyrtiden.

Jag har på nära håll sett vilka svårigheter
dessa unga hustrur ha att kämpa
med för att kunna klara sig på detta
belopp. Det gäller här icke enbart anskaffande
av livsmedel. För denna summa,
det blir noga räknat kr. 97: 50 per
månad, skola de också underhålla hemmet,
betala lyse och gas, rengöringsmedel
och tvättmedel. Det kan också
tänkas att i dessa hem, som ofta äro
nybildade, kräves en och annan för
hushållet nödvändig artikel. Att hustrun
under den tid mannen fullgör sin
värnplikt skall kunna skaffa sig något
klädesplagg är uteslutet.

Jag beklagar att utskottet på grund
av det finansiella läget ej ansett sig
kunna tillstyrka motionen. Jag anser
mig därför ej heller kunna framställa
något yrkande utan får endast uttala
min förhoppning om att det slutliga
förslaget, som departementschefen ställt
i utsikt till 1951 års riksdag, skall ge
större riittvisa åt denna grupp.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Motioner om översyn av bestämmelserna för bemanningen av mindre fartyg i kust''

fart och östersjöfart m. m.

Herr talman, jag har som sagt intet
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Motioner om översyn av bestämmelserna

för bemanningen av mindre fartyg i
kustfart och östersjöfart m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna
för bemanningen av mindre fartyg i
kustfart och östersjöfart m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr UTBULT: Herr talman! Jag har
väckt den motion som ligger till grund
för utskottets utlåtande, och jag vill
därför säga ett par ord i detta sammanhang.

Det är ett faktum att den kår det här
är fråga om har kommit i ett svårt läge
genom förhållanden som kammaren
känner till genom den diskussion, som
för någon tid sedan förekom i samband
med att handelsministern besvarade en
interpellation. Fn del av dessa skutor
för den mindre sjöfarten ha måst övergå
till fiske, framför allt om sommaren,
och det är inte lyckligt under nuvarande
förhållanden om denna utveckling
får fortgå. En del skutor ha också
måst läggas upp av skäl som kammaren
känner till.

Utskottets skrivning i detta ärende är
välvillig, och utskottet hänvisar till
tvenne utredningar, en som har försiggått
tidigare och en som försiggår för
närvarande. Utskottet påpekar också,
att dispens i vissa fall ges av kommerskollegium
och i andra fall av Kungl.
Maj:t. Det pekar även på vad handelsministern
sade i ett interpellationssvar
för inte så länge sedan. Vi få nu hoppas,
att departementet snarast tar upp

frågan till prövning, så att det kan bli
någonting gjort i denna sak.

Jag instämmer till fullo med utskottet
så långt, men jag tycker att utskottet
borde ha varit litet mera positivt än
som framgår av sista stycket. Utskottet
säger där, att enligt 29 § kommerskollegium
har bemyndigats att i särskilda
fall medgiva undantag men att
det i andra fall beror på Kungl. Maj:ts
prövning. Utskottet säger nu: »Någon
olägenhet av denna ordning torde enligt
utskottets mening icke föreligga för
dem, som önska dispens av det ena
eller andra slaget.»

Det är klart att det är olägenheter
och inte så små heller, alldenstund det
bara är särskilda fall det kan bli fråga
om. Dispensen borde utsträckas till att
gälla över hela fältet.

Jag har med detta velat framhålla,
att utskottet borde ha uttalat sig litet
mera positivt i den sista punkten. Då
det nu inte föreligger någon reservation,
har jag, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart för sig:

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
rörande dels utredning och förslag
angående friköp av vissa arrendegårdar,
dels ock vidgad tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 49—69 §§ lagen
om nyttjanderätt till fast egendom;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 21,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens för -

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. — Befrämjande i allmänhet av fiskeri näringen.

söksgårdar för budgetåret 1950/51,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, med anledning av Kungl.
Maj:ts i 1950 års statsverksproposition
(IX H. T. p. 123) gjorda framställning
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Då jag har undertecknat en reservation,
som finns fogad vid detta utskottsutlåtande,
skall jag be att få säga ett
par ord. Jag vet att första kammaren
redan har avslagit reservationen, och
jag tänker, herr talman, inte komma
med något yrkande.

Jag känner till att det föreligger ett
stort behov av att landsbygden får
större anslag till elektrifiering. Jag har
i många år som ordförande i egnahemsnämnden
i Stockholms län ända
till dess egnahemsnämnderna upphörde
1948 sysslat litet med frågor som beröra
elektrifieringen. Under krigsåren
och de närmaste åren därefter saknades
det ju material för elektrifieringen,
men även under den tiden saknades det
medel, så att vi många gånger inte
hade möjlighet att tillgodose de ansökningar
som kommo in.

Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att riksdagen nästa år ställer sig
litet välvilligare till denna fråga, så att
det då kan bli ett högre anslag för
elektrifieringen på landsbygden, som
så väl behövs.

I detta yttrande instämde herr Onsjö.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 21.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för omskifte å
Tybble by i Askers socken, Örebro län.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 3 mars 1950 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 114,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
att fasta yrkeskurser och rörlig kursverksamhet
för fiskare skulle anordnas
enligt de riktlinjer, som uppdragits därför
i propositionen, dels ock till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
å riksstaten för budgetåret 1950/51
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 85 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att lönereglering för länsfiskeritjänstemännen,
vilkas tjänster ej vore lönegradsplacerade,
för närvarande ej skulle
ske.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 403 av herr Petersson,
Emil, in. fl. och II: 491 av herr Jacobsson
i Igelsbo in. fl., i vilka motioner
hemställts, att länsfiskeritjänste -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

männen måtte inplaceras i lönegrad
Ca 19 från och med den 1 januari 1951.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna att fasta yrkeskurser och
rörlig kursverksamhet för fiskare skulle
anordnas enligt de riktlinjer, som angivits
i propositionen;

2) till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen å riksstaten för budgetåret
1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 85 000
kronor;

B. att de likalydande motionerna
1:403 och 11:491 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bror Nilsson, Antby, Ahlsten, Utbult
och Boman i Stafsund, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. godkänna att---(lika med

utskottet)--- 85 000 kronor;

B. med bifall till de likalydande motionerna
I: 403 och II: 491 besluta, att
länsfiskeritjänstemännen skulle från
och med den 1 januari 1951 inplaceras
i lönegrad 19 enligt löneplan 1 i statens
allmänna avlöningsreglemente.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr UTBULT: Herr talman! Jag har
tillsammans med några andra ledamöter
fogat en reservation till utskottets
utlåtande, och jag vill därför säga ett
par ord i denna fråga.

När tjänstemännen vid hushållningssällskapen
i enlighet med 1944 års principbeslut
från den 1 januari 1948 bereddes
reglerad anställning, undantogos
länsfiskeritjänstemännen under hänvisning
till att frågan om deras ställning
skulle tagas under övervägande i samband
med ställningstagandet till 1946
års utredning angående central fiskeristyrelse
m. m. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 49 år 1948 angående inrättande

av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
m. m. uppsköts frågan ånyo under
hänvisning till att departementschefen
hade för avsikt att hos Kungl.
Maj :t hemställa om bemyndigande att
tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda
frågan om deras utbildning, varför
det torde anstå med regleringen av
lönerna tills denna fråga blivit avgjord.
Vid innevarande års riksdag anmälde
vederbörande statsråd i samband med
behandlingen av anslagen under nionde
huvudtiteln, att han avsåge att efter vederbörlig
beredning anmäla kommitténs
förslag för Kungl. Maj:t i så god tid, att
det kunde läggas till grund för en proposition
till årets riksdag. Utredningen
har nu slutförts, och kommitténs förslag
har varit föremål för vederbörlig remissbehandling.
Det övervägande flertalet
av remissinstanserna ha därvid
funnit, att kommitténs förslag kan läggas
till grund för en lösning av dessa
frågor. Vad angår löneställningen har
kommittéreservanternas förslag om en
inplacering i lägsta lönegraden, Ca 21,
tillstyrkts i ett flertal remissyttranden,
särskilt från hushållningssällskapens
sida. Den föreslagna löneregleringen innebär
ej heller någon egentlig löneökning
för berörda befattningshavare utan
endast att dessa få sina anställningsoch
pensionsförhållanden tryggade.
Tvärtom komma de länsfiskeritjänstemän,
som åtnjuta två resp. tre ålderstillägg,
att erhålla en lön som understiger
den för närvarande utgående lönen.
För att inte dessa tjänstemän skola erhålla
inkomstminskning är det erforderligt
att de infogas i högre lönegrad än
begynnelselönegraden. För tjänstemännens
del skulle en sådan lönereglering
innebära, att 21 av dem finge löneminskning
med ett sammanlagt belopp
av cirka 13 000 kronor och 12 löneökning
med ett sammanlagt belopp av
cirka 4 000 kronor. För gruppen som
helhet skulle det innebära en minskning
av den totala lönesumman med cirka
9 000 kronor. För att i enlighet med till -

Fredagen den 12 inaj 1950.

Nr 17.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

lämpade principer tjänstemännen ej
skola lida inkomstminskning vid erhållande
av lönereglerad statstjänst, måste
således 21 av dessa tjänstemän inplaceras
i högre lönegrad än begynnelselönegraden.
En sådan inplacering skulle
medföra en ytterligare kostnad för
statsverket av 17 000 kronor.

Utskottet säger emellertid: »För sin
del vill utskottet vitsorda önskvärdheten
av att de berörda tjänstemännens
anställningsförhållanden regleras utan
onödigt uppskov. Den ifrågasatta löneregleringen
innebär emellertid otvivelaktigt,
att i vart fall den gottgörelse,
som hittills utgått av statsmedel, skulle
komma att höjas. De skäl, som Kungl.
ivlaj:t anfört till stöd för att denna reglering
bör äga rum först i samband med
tjänsteförteckningsrevisionen, äro med
hänsyn därtill enligt utskottets mening
så vägande, att de icke kunna lämnas
obeaktade.» Utskottets avslagsyrkande
bygger i detta som i så många andra
dylika fall på att en utredning på området
pågår. Men man säger ingenting om
när man kan vänta att ifrågavarande utredning
blir klar med sitt betänkande.
På den grunden, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under A 1) och 2), men under
punkten B hemställer jag om bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Även utskottsmajoriteten har
vitsordat, att lönerna för de tjänstemän
det bär är fråga om böra regleras,
men bar för sin del inte kunnat
förorda att detta sker oberoende
av det resultat som den utredningskommitté,
som nu är sysselsatt med en revision
av den allmänna tjänsteförteckningen,
kommer till. Man torde väl inte
från statsmakternas sida kunna behandla
de tjänstemän det bär gäller på ett
annat sätt iin andra tjänstemän i liknande
situation, vilket skulle bli fallet om
man för denna tjänstemannagrupp nu

skulle företaga en omreglering av tjänsterna,
innan resultatet av tjänsteförteckningsrevisionen
föreligger. Det är på
delta skäl utskottet grundar sitt ställningstagande
i detta ärende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Frågan om fiskeritjänstemännens
avlöning behandlades av riksdagen senast
för två år sedan, då den förekom i
två olika sammanhang, dels i samband
med frågan om inrättandet av en fiskeristyrelse,
dels vid behandlingen av nionde
huvudtiteln. Kungl. lantbruksstyrelsen
hade i sina anslagsäskanden till
nionde huvudtiteln år 1948 föreslagit
sådan löneförbättring för fiskerikonsulenter
och hemkonsulenter — de båda
grupper av befattningshavare, som lämnades
utanför löneregleringen i samband
med hushållningssällskapens omorganisation
— att deras löneställning
skulle bli någorlunda jämförlig med lönereglerade
befattningshavares. Men på
grund av då pågående och ytterligare
planerade utredningar hade Kungl.
Maj:t icke ansett sig kunna förorda en
så stor löneförbättring utan föreslagit
en lägre sådan. I en del motioner hade
lantbruksstyrelsens förslag om bättre löneökning
förordats, men jordbruksutskottet
följde Kungl. Maj:ts förslag och
riksdagen i sin tur jordbruksutskottet.

Vid andra kammarens behandling av
frågan om fiskeristyrelsen den 28 april
1948 yttrade statsrådet Sträng i anledning
av min redogörelse beträffande
fiskeritjänstemännen: »Jag vill först

lämna ett svar till herr Larsson i Karlstad.
Han ifrågasatte i sitt inlägg, om
man inte behandlat länsfiskeritjänstemännen
litet illa i avseende å löner och
pensioner. Med anledning därav vill jag
bara nämna, att direktiv äro skrivna för
en utredning, som skall taga upp utbildningsfrågorna
för bland andra länsfiskeriljänstcmännen
och i samband

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 17.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

därmed också deras löne- och pensionsställning.
Jag föreställer mig, att herr
Larssons farhågor på denna punkt i någon
mån kunna stillas med den upplysningen.
»

Vid kammarens behandling av nionde
huvudtiteln den 2 juni samma år yttrade
statsrådet Sköld på tal om hemkonsulenternas
och fiskerikonsulenternas
löner bland annat följande: »Statsrådet
Sträng har nyligen tillsatt utredningsmän,
som bl. a. ha fått till uppgift
att utreda frågan om löneställningen för
fiskeritjänstemännen vid hushållningssällskapen.
Resultatet av denna utredning
bör väl också avvaktas.»

Och herr Jacobson i Vilhelmina, som
den gången förde jordbruksutskottets
talan, framhöll som skäl för att då icke
gå längre i löneökning än Kungl. Maj:t
föreslagit följande: »Jag tror alldeles
säkert, att Kungl. Maj:t har frågan klar
till nästa års riksdag, och under sådana
förhållanden synes det mig icke vara
så stor risk att bifalla jordbruksutskottets
förslag.» Herr Jacobson hade nämligen
omedelbart förut förklarat, att
även han ansåg de nuvarande lönerna
för låga.

Nå, den utlovade utredningen tillsattes
den 14 maj 1948. Den antog namnet
fiskeriutbildningskommittén, och denna
avlämnade såsom förut nämnts sitt betänkande
den 17 oktober 1949. Men
Kungl. Maj:t vill ändock icke ta upp
frågan ännu. En lönegradsplacering enligt
det förslag som fiskeriutbildningskommitténs
majoritet förordat — minoriteten
hade föreslagit en något förmånligare
placering — skulle enligt departementschefens
uttalande i propositionen
för länsfiskeritjänstemännen innebära
»en placering i högre lönegrad än
den som motsvaras av de statsbidrag,
vilka hittills utgått till deras avlönande».
Och statsrådet fortsätter: »Med
hänsyn till den överenskommelse om
inkomststabilisering under innevarande
år, till vilken allmän anslutning vunnits,
anser jag mig icke för närvarande

kunna förorda en lönereglering för nu
ifrågavarande befattningshavare, vilken
skulle innebära en inkomstförbättring
i förhållande till vad som hittills utgått
av statsmedel.» Och efter anförande av
ytterligare en del skäl, som jag inte vill
trötta kammaren med att anföra, då de
äro återgivna i utlåtandet, slutar departementschefen
med att skjuta hela
frågan om fiskeritjänstemännens utbildning
och avlöning ut i en mycket oviss
framtid. Det är verkligen ett klent resultat
av den utredning, som igångsattes
för två år sedan och som skulle undanröja
alla farhågor beträffande tidpunkten
för frågans definitiva lösning.

Någon motsvarande tålmodig väntan
på avgörandet ha berörda parter givetvis
icke kunnat visa. Både hemkonsulenter
och fiskerikonsulenter ha genom
sina organisationer tagit saken i egna
händer och genom förhandlingar betingat
sig de löneförmåner m. m., som
statsmakterna ställa sig så tveksamma
till. Därför tycker man också, att det låter
ganska underligt när statsrådet talar
om en eventuell lönereglerings inverkan
på inkomststabiliseringen. Hur skulle
inkomststabiliseringen kunna påverkas
av om vederbörandes lön utginge helt
av statsmedel i stället för att som nu
utgå delvis av statsmedel och till återstående
del av hushållningssällskapens
av staten beviljade medel? Det skälet för
uppskov har man allt svårt att godtaga.

Om sålunda befattningshavarna själva
sörjt för sig och bördan lagts på sällskapen
i stället för på staten, är det i
alla fall en mycket liten grupp — kanske
ett tiotal inom hela landet — som
fortfarande står helt utanför löneförbättringen.
Det är de pensionerade
fiskerikonsulenterna och änkor efter
sådana konsulenter. Dessa ha endast fått
mycket blygsamma dyrtidstillägg på en
pension, som en gång i tiden beräknades
på en lieit annan och mycket lägre
lön än som nu gäller för motsvarande
befattningshavare, och vid ett penningvärde
som också var åtskilligt bättre än

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

det nuvarande. Det är närmast för dessa
personers skull som jag tar kammarens
tid i anspråk. Dessa personer få
nu draga sig fram på en pension som
är avsevärt mycket lägre än vad den
skulle vara, om befattningshavarna i
fråga hade fått vara med om en lönereglering.
Om en sådan genomföres
nästa år, såsom yrkas i den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande,
så skulle dessa pensionerade fiskerilconsulenter
och änkor efter fiskerikonsulenter
automatiskt flyttas upp till, jag
vill inte säga någon särskilt förmånlig
men dock väsentligt bättre ekonomisk
standard än de nu ha.

Dessa personer, som på grund av sitt
ringa antal sakna varje betydelse för inkomststabiliseringen
och likaså ur politisk
synpunkt, ha efter ett helt livs arbete
för en mycket låg lön nu fått bevittna
huru deras kolleger inom hushållningssällskapen
ryckt upp i en relativt
god inkomstställning, och de veta att
om statsmakterna samtidigt hade reglerat
deras löner hade de kommit i åtnjutande
av samma förbättring och fått
en med sina kolleger likvärdig ställning.
Det är väl inte underligt om de känna
sig ganska illa behandlade. Jag vill
vädja till kammarens ledamöter att ett
ögonblick tänka sig in i dessa personers
situation. Den som det gör tror
jag har svårt att avslå den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få vrka
bifall.

I detta anförande instämde herrar
Jonsson i Skedsbygd och Jacobsson i
Igelsbo, fru Sjöstrand samt herrar Ahlsten
och Antby.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
.lag bar i stort sett inte så mycket att
invända mot herr Larssons i Karlstad
historieskrivning. Den är i allt väsentligt
riktig. .Tåg har emellertid anledning
alt kanske komplettera den med ett par

synpunkter, som herr Larsson i Karlstad
glömt bort.

Det är onekligen så, att de uttalanden
jag fällde i denna kammare när uti
edningskommittén tillsattes gåvo anledning
till vissa förhoppningar för den
kategori tjänstemän det här gäller. Och
eftersom direktiven för utredningen inneburo,
att utbildningen för denna
grupp befattningshavare skulle bli avsevärt
mera omfattande än som tidigare
varit fallet, var det väl i och för sig
rimligt, att en sådan längre utbildning
också skulle honoreras med en justering
av lönerna. Av skäl som jag redovisat
i propositionen har emellertid en
sådan omläggning av utbildningen icke
kunnat ske, närmast därför att den fasta
fiskarskola, som man tänkt sig att
upprätta i Lysekil, hitintills inte har
visat sig så attraktiv, att man i år vågat
göra den investeringsinsats som en
fast fiskeriskola i Lysekil skulle kräva.
När man fick skjuta denna fråga på
framtiden och fortsättningsvis driva utbildningen
för fiskarbefolkningen i
mera försöksbetonade former, följde
därav, att man också fick fortsätta utbildningen
för fiskeritjänstemän i ungefär
samma provisoriska former som
hittills. Ett av de motiv, som i annat
fall mycket starkt hade talat för en lönejustering,
sköts därmed på framtiden.

Jag vill också understryka, alt när
man tog del av utredningens utlåtande
visade det sig, att utredningskommittén
inte heller hade kunnat ena sig om vad
som var den lämpligaste lönegradsplaceringen
för dessa fiskeritjänstemän.
Det förelåg ett inajoritetsförslag, som
innebar en placering i 19 respektive 17
lönegraden, och i en reservation föreslogs
en placering i 21 respektive 19
lönegraden. När sålunda utredningskommittén
hade delade meningar om
var denna grupp lämpligen borde inplaceras
och man dessutom här hade
att göra med eu tjänstemannagrupp,
som tidigare icke hade varit löne -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

gradsplacerad, vore det väl i och för sig
inte så överraskande, om tjänsteförteckningskommittén,
som ju har till uppgift
att samordna dessa frågor över hela
fältet och betrakta dem med litet vidare
utblick, lämpligen finge taga även detta
problem under övervägande, innan man
tog slutlig ställning till detsamma. Nu
betyder detta självfallet ett uppskjutande
av denna tjänstemannagrupps lönegradsplacering
och -reglering. Jag
vill minnas, att det har uttalats farhågor
för att det skulle dröja åtskilliga år.
Så pessimistisk behöver man väl inte
vara, men jag kommer tillbaka till att
på dessa skäl var jag faktiskt inte beredd
att ta någon deciderad ståndpunkt
och gå till riksdagen, utan jag ansåg
det vara ganska naturligt att man lämnade
det till tjänsteförteckningskommittén
för översyn.

Jag vill kanske allra sist även säga,
att det dock genomförts en lönejustering
för denna grupp, sedan utredningen
tillsatts och sedan jag lämnat dessa
besked. Den lönejusteringen, som är ett
resultat av en förhandling mellan tjänstemännen
och hushållningssällskapen,
har resulterat i en i och för sig tacknämlig
och inte alltför obetydlig lönehöjning.
Det är således en justering som
har skett under en lönestabiliseringsperiod
för tjänstemännen i övrigt; det
tycker jag också att man bör framföra
i detta sammanhang.

Man kan naturligtvis som herr Larsson
i Karlstad säga, att en sådan här
inplacering inte har någon inverkan på
stabiliseringspolitiken, men för oss
inom regeringen, som i dagligt tal
tvingas bli berörda av de här frågorna,
är det inte någon som helst tvekan om
att den minsta lilla justering — den
må vara längst ute i periferien — får
följdverkningar för de övriga grupperna
och tages som en intäkt för justering
där. Lojaliteten mot fiskeritjänslemännen
går inte så långt hos de övriga
tjänstemännen, att man skulle uraktlåta
att använda ett medgivande för denna

grupp såsom argument, när man talar
för den egna gruppens intressen. Det
kan jag försäkra riksdagen.

Jag har velat anföra de här synpunkterna
för att ge en litet fullständigare
bild av vad som sig i ärendet tilldragit
har.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Jag förstår att Kungl. Maj:t måste
tänka även på andra, men det var en
del saker som jag har litet svårt att förstå.
Varför skall utbildningen av fiskare
behöva ordnas före utbildningen av
fiskerikonsulenter? Det är väl inte alldeles
nödvändigt. Jag har ju i propositionen
sett att fiskarskolan kan komma
att påverka förläggningen av utbildningsanstalten
för fiskeritjänstemän,
och det kan ju vara en sak, men den
lönegradsplacering som utredningskommitténs
majoritet har föreslagit hänför
sig väl i alla fall till den utbildning
som de nuvarande befattningshavarna
ha. Den står ju någorlunda i paritet
med de löner som förut ha beviljats
hushållningssällskapens vandringsrättare
eller som det numera heter jordbruksinstruktörer,
vilka ha inplacerats
i lönegrad Ca 16. Här föreslås nu Ca 19
för länsfiskeritjänstemännen, vilka nog
ha en åtskilligt besvärligare tjänstgöring
och kanske också en något längre
utbildningstid. En ökad utbildning
skulle väl närmast medföra den lönegradsplacering,
som utredningskommitténs
minoritet har föreslagit, men den
dagen den sorgen.

Så länge nu rådande utbildning finns
till får man nöja sig med den lägre
lönegradsplacering som utredningsmajoriteten
har föreslagit, och längre ha
inte heller reservanterna i utskottet
gått. Att dessa tjänstemän inte tidigare
varit lönegradsplacerade är ju samma
förhållande, som gällde även hushållningssällskapens
övriga tjänstemän, när
de fingo sin lönegradsplacering, för vilken
de äro tacksamma. Nu gäller det

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.

endast dem, som då blevo lämnade
utanför och som därför känna sig illa
behandlade.

De nu tjänstgörande befattningshavarna
ha tack vare sin fackorganisation
lyckats få sina löner höjda, så att för
dem skulle ett bifall till reservanternas
förslag inte innebära någon större förändring.
De som skulle få nytta av löneregleringen
vore de vid hushållningssällskapens
omorganisation utelämnade
befattningshavare, vilka ha blivit
pensionerade för ett eller annat år sedan
och sålunda fått sin pension reglerad
på grundval av tidigare fastställda
löner. Dessa pensioner ha nämligen
icke beräknats på de förbättrade löner
som utbetalades 1945, 1946 och 1947
utan på löner som gällde före 1930 —
de fastställdes för övrigt år 1923 i det
hushållningssällskap jag tillhör. Det
blev visserligen någon höjning sedan,
men den var mycket obetydlig. Det är
denna gamla löneställning som är anledningen
till att pensionerna äro så
låga. Sedan ha som bekant dyrtidstilllägg
tillkommit även på pensioner, men
äldre sådana ha ju ändå inte kommit
upp i samma läge som de, vilka få beräknas
på nyreglerade löner.

Antalet befattningshavare är som sagt
så oändligt litet — det rör sig om pensionärer
från en kår på ca 30 stycken
— att en lönereglering icke kan ha någon
betydelse annat än möjligen ur prejudicerande
synpunkt. Men då hushållningssällskapens
övriga befattningshavare
ha fått dylik reglering, är det synd
om dem som stå kvar, och de känna sig
också av den anledningen mycket illa
till mods.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill säga till herr Larsson i Karlstad
med anledning av hans sista anförande,
att om man även för den här
gruppen rör sig i ett löneläge som är

jämförbart med vandringsrättarnas, har
problemet mycket enklare proportioner,
men nu diskuterar man bär en lönegradsplacering,
där utredningens majoritet
talar för 19 lönegraden men dess
minoritet för 21 lönegraden. Man är då
uppe i en lönegradsplacering, som ger
anledning till jämförelser med andra
grupper.

Denna grupps specialutbildning är
ungefär 11 månader. Vi ha länsskogvaktare
och kronojägare, vilkas utbildningstid
är ungefär densamma, och de
få stanna i 16 lönegraden. Skall man
därför inför riksdagen kunna bygga
upp en argumentering, som innebär att
dessa tjänstemän kunna placeras i den
lönegrad som herr Larsson i Karlstad
vill ha, får man väl ändå ta hänsyn
till de nya utbildningsnormer, som utredningen
har räknat med. Det betyder
en utsträckning av deras utbildningstid
från 11 till 20 månader, och det
blir då ett helt annat underlag för en
diskussion om högre lönegrader och
löneklasser.

Jag tror att jag skulle göra denna
grupp den största otjänst, om jag med
den nuvarande utbildningstiden och
med jämförelserna på fältet i övrigt
skulle ha försökt placera dem i 19 och
21 lönegraderna. Jag gör dem nog den
största tjänsten genom att försöka realisera
kommitténs utbildningsförslag
och därmed skapa ett argument som av
riksdagen kan accepteras för den lönegradsplacering
som herr Larsson i
Karlstad eftersträvar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Utbult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

70 Nr 17. Fredagen den 12 maj 1950.

Motioner om anslag till omplantering av rödspätta :n. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Utbult äskade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 85 ja och 61 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 23.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, med anledning av väckt
motion om undersökningar rörande
möjligheterna att företaga gödsling av
salta fiskevatten m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Motioner om anslag till omplantering av
rödspätta m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, med anledning av väckta
motioner om anslag till omplantering
av rödspätta m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 15 av herr Spetz
och herr Petersson, Emil, samt II: 16
av herr Utbult m. fl., hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta att till omplantering
av rödspätta i svenska farvatten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 15 000 kronor.

Till utskottet hade vidare hänvisats
en inom andra kammaren väckt motion,
nr 220, av herr Levin, i vilken
motion yrkats, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 15 000 kronor
till omplantering av rödspätta och eventuellt
annan plattfisk till de svenska
kustvattnen vid södra och västra kusterna.

Utskottet hemställde, att motionerna
1: 15 och II: 16 samt II: 220 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Isaksson, Antby, Hseggblom,
Utbult och Mårtensson i Smedstorp,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av motionerna I: 15 och II: 16
samt II: 220, till Omplantering av rödspätta
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr UTBULT: Herr talman! Under
åren 1934—1938 anslog riksdagen 58 500
kronor att utgå med högst 15 000 kronor
per år och minst 8 500 kronor per
år för omplantering av smårödspätta i
fjordar på västkusten. Under krigsåren
låg detta nere, men 1949 gjordes framställningar
dels från fiskeristyrelsen
och dels motionsvis. Dessa blevo då avslagna,
men för budgetåret 1950/51 har
frågan kommit igen dels genom framställning
från fiskeristyrelsen och dels i
motioner — från både västkusten och
sydkusten.

Motionärerna ha begärt ett anslag på
15 000 kronor för omplantering av smårödspätta
i de svenska kustvattnen.
Utskottsmajoriteten är inte med på nå -

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17.

Motioner om anslag till omplantering av rödspätta m. m.

got anslag, men reservanterna ha stannat
för ett anslag på 10 000 kronor.

Fiskeristyrelsen har i sitt yttrande
över motionerna anfört bl. a.: »Det bör
framhållas att dylika omplanteringar,
varom här är fråga, sedan en lång följd
av år företagits i Danmark med mycket
gott resultat. För denna verksamhet,
som från och med i år även utsträckts
till Nordsjön, anslås också årligen i
Danmark betydande belopp.» Danskarna
ha året 1948 anslagit 130 000 kronor
för dylikt ändamål. År 1949 uppgick
summan till 180 000 kronor, och år 1950
blir den betydligt högre. Det betyder,
att danskarna på tre år ha anslagit över
% miljon kronor för omplantering av
smårödspätta. De ha i år utplanterat
sådan på internationellt vatten ute i
Nordsjön.

Fiskeristyrelsen skriver vidare: »I
annat sammanhang har styrelsen framhållit,
att åtgärder måste vidtagas för
skyddande av rödspättebeståndet i våra
farvatten. Omplantering i ej alltför liten
skala torde verksamt bidraga till
bibehållande av detta bestånd. Styrelsen
vill också erinra om den betydande
import av rödspättor, uppgående till
över 800 000 kronor per år, som nu
årligen äger rum.»

Utskottet säger i sitt utlåtande bl. a.:
»I utlåtande den 28 april 1949 (nr 25)
anförde utskottet, att den i ärendet förebragta
utredningen enligt utskottets
mening gåve vid handen, att lönsamheten
av den ifrågasatta omplanteringen
vore så ringa att den icke i och för
sig borde föranleda bifall till motionärernas
hemställan. Då andra skäl till
sådan omplantering icke syntes föreligga,
hemställde utskottet att motionen
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.» På den grunden anser utskottet,
att »de skäl, utskottet sålunda åberopat,
äga fortfarande giltighet och torde
även gälla annan plattfisk än rödspätta.
Utskottet finner sig därför ej
heller nu kunna biträda ifrågavarande
förslag».

Danskarna, vilka äro experter på detta
område, ha ju, som jag nyss sade,
offrat över % miljon kronor på tre år.
Det skulle vara ganska konstigt, om
danskarna hade så gott om pengar, att
de slängde ut över miljon kronor på
någonting som inte vore till någon nytta.
De som äro experter på området
måste ju se vad en sådan omplantering
ger, och därför ha de beviljat så stora
belopp för detta ändamål.

Jag ber, herr talman, att på denna
grund få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Hjälmar Nilsson
m. fl.

Herr LEVIN: Herr talman! Eftersom
jag har väckt en motion i detta ärende,
skall jag ta kammarens tid i anspråk
några minuter. Det är ju så att inte
något av våra fiskeslag är så utsatt för
överfiskning och utfiskning som plattfiskarna,
som vi gemenligen kalla
flundrefiskarna. I synnerhet har rödspättan
visat sig vara mycket känslig
för det intensivare fiske som har kommit
i gång under senare år.

Vi hade förr t. ex. i södra Östersjön
ett mycket stort bestånd av rödspätta.
Under 1920-talet började man där fiska
med snurrevad, vilken senare undanträngdes
av trålfisket. På ganska kort
tid fiskade man praktiskt taget ut det
stora beståndet. Det gäller inte bara
Östersjön. Det har visat sig även på de
betydligt större haven, t. ex. Kattegatt
och Nordsjön, att rödspättan är synnerligen
känslig för överfiskning, vilket väl
antagligen hänger samman med att den
nästan hela sitt liv lever på slät botten,
d. v. s. på sådan botten där den kan utsättas
för fiske med de effektiva redskapen
snurrevad och trål.

Man kom rätt tidigt från fiskarhåll
underfund med att någonting behövde
göras. Man begärde fredningsbestämmelser,
och sedan flera år tillbaka är
t. ex. rödspättan fridlyst under hela
den egentliga lektiden, två månader, i

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Motioner om anslag till omplantering av rödspätta m. m.

södra Östersjön, och nu har bestämmelsen
utvidgats — även denna gång
på förslag av fiskarenas organisationer
— så att man praktiskt taget har förbjudit
fiske av romförande rödspätta
hela året om. Det har emellertid visat
sig, att fridlysningsbestämmelserna inte
äro tillräckliga, och därför försökte
man åren före kriget göra det experimentet,
att man omplanterade rödspätta.

Detta bygger på att rödspättan på
yngel- och utväxtstadiet samlas i stora
mängder i sandiga och flacka vattenområden,
i synnerhet på Jyllands västkust.
Där samlas smårödspätta i så
stora mängder, att de sluta att växa,
och hela systemet vid omplanteringen
är, att man tar rödspättan från dessa
grunda vattenområden, där det finns
ett oerhört rikligt bestånd, och flyttar
över den till andra vattenområden, där
beståndet är mycket glest. Det har vid
företagna prov visat sig, att sålunda
omflyttad rödspätta har växt till oerhört
snabbt.

Man fiskar upp dem, när de äro 2—4
år gamla, och då väga de cirka 80 å
100 gram, men på ett år flerdubblas
deras vikt. Efter de första trevande
experimenten satte man på svensk och
dansk sida före kriget i gång med en
dylik omplantering i något större utsträckning.
Under kriget upphörde naturligtvis
dessa omplanteringar, men
efter kriget har man i Danmark tagit
upp dem i mycket stor skala. Som den
föregående talaren nämnde är det
hundratusentals kronor, som man på
dansk sida numera lägger ned på omplanteringarna.

På svenskt håll har man som ett av
skälen för att inte återuppta omplanteringarna
anfört, att rödspättor, som
man flyttade över i de svenska kustvattnen,
efter en tid vandrat utåt och
kommit utanför de svenska territorialgränserna,
således dit ut, där inte
svenskarna ha ensamrätt att fånga dem.
I Danmark har man emellertid, vilket

naturligtvis är alldeles riktigt, resonerat
som så, att även om fisken efter någon
tid går utanför de danska territorialvattnen,
är det självklart, att danskarna,
liksom svenskarna vad beträffar
de svenska vattnen, ändå driva det
huvudsakliga fisket utanför men i närheten
av sin territorialgräns. Danskarna
ha gått längre, de ha t. o. m. sedan
ett par år tillbaka i mycket stor utsträckning
börjat flytta över dylika
smårödspättor ifrån kustvattnen ut till
Doggers bankar mitt i Nordsjön, där
alla nordsjöländernas fiskeflottor ligga
och fiska. Visserligen driva danskarna
det ojämförligt största rödspättefisket
på Doggers bankar, men såväl svenska
som engelska, holländska, belgiska och
franska fiskare bedriva också fiske där.
Trots detta har man på danskt håll ansett
det vara god ekonomi att lägga ned
tiotusentals kronor på omplantering
vid Doggers bankar. När jordbruksutskottet
till stöd för sitt avslagsyrkande
anser sig kunna konstatera, att rödspätteomplanteringarna
över huvud taget
inte löna sig, kan man alltså konstatera,
att man faktiskt har en helt annan
uppfattning på danskt håll. Men
det är kanske inte så ovanligt, att det
som är sanning i Köpenhamn är bara
dåligt skämt i Stockholm och Göteborg.

Bland de farvatten, där man på
danskt håll har företagit inplanteringar,
äro även Öresund och södra Kattegatt,
d. v. s. vatten — särskilt gäller detta
Öresund — där svenska fiskare ha
samma möjligheter att fiska rödspättor
som de danska ha. Enligt fiskekonventionen
gäller nämligen, att i Öresund
få vederbörande länders fiskare fiska
praktiskt taget ända inpå stranden på
det andra landets vatten. Nu har man
emellertid på danskt håll hotat med att,
därest inte svenskarna återuppta omplanteringarna
i t. ex. Öresund, avbryta
omplanteringarna i Öresund, något som
ju är ganska förklarligt. Jag har här en
avskrift av en skrivelse, som är tillställd
en av tjänstemännen i vår fiskeri -

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17.

Motioner om anslag till omplantering av rödspätta m. m.

styrelse av ledaren för de danska utplanteringarna.
Han beklagar däri, att
man inte på svenskt håll återupptagit
omplanteringarna, och säger ifrån, att
om inte svenskarna komma att återupptaga
omplanteringarna i Öresund, få vi
räkna med att man på danskt håll avbryter
omplanteringarna, i vad avser
de vatten som ligga närmast intill
Sverige.

Nu får man väl ändå säga, att den
summa som är begärd i motionerna,
15 000 kronor, eller i reservationen,
10 000 kronor, är en relativt liten summa.
Jag vet att det därför på visst håll
har frågats: Varför kunna inte fiskarenas
organisationer själva ordna denna
sak, när det ändå gäller så relativt små
belopp? Det kan man emellertid inte
göra. Det är nämligen inte bara fråga
om att ta småspättorna på ett håll och
flytta över dem till en annan plats. Om
man över huvud taget skall kunna kontrollera
resultatet av omplanteringarna,
måste spättorna märkas och mätas, och
genom fjällprov och annat får man
kontrollera deras ålder, både när de
släppas ut och när de fångas åter. Det
är således nödvändigt att vetenskapen
på området har hand om omplanteringarna.
Det är därför praktiskt omöjligt
för fiskarenas organisationer att
själva handha detta.

Den föregående talaren nämnde, att
man på danskt håll har lagt ned stora
summor på detta. Förra året använde
man där 180 000 kronor för dessa omplanteringar.
I år har man hittills i
jämförelse med 1949 ökat medelsanvändningen
för omplanteringar i de inre
danska varvattnen — för övrigt redan
verkställda — nämligen Limfjorden,
Bälten och södra Kattegatt, från 96 000
kronor till 149 000 kronor, och man
räknar med att i samma grad kunna
öka utplanteringarna till Doggers bankar.
På danskt håll lägger man således
synnerligen stor vikt vid dessa omplanteringar.

Jag tror att det även för upphjäl -

pande av det svenska fisket, enkannerligen
rödspättefisket, skulle vara av
största vikt, att man kom i gång med
detta, och därför vill jag, herr talman,
sluta med att yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! De båda föregående talarna ha
vid sin argumentering för bifall till
reservationen huvudsakligen uppehållit
sig vid de erfarenheter av omplantering
av rödspätta som man har gjort i Danmark.
När utskottet gått att behandla
denna fråga, har utskottet inte kunnat
undgå att taga hänsyn till de erfarenheter
som finnas beträffande åtgärder
för omplantering av rödspätta på den
svenska kusten. Vid behandlingen i
jordbruksutskottet av denna fråga vid
föregående års riksdag förelåg en utredning,
som grundade sig på försök, som
gjorts beträffande omplantering av spättor
inom visst område vid den svenska
kusten. Det framgick av dessa försök
att denna utplantering av spätta ställde
sig ganska dyrbar, och dessutom var
resultatet av utplanteringen, såvitt utredningen
visade, inte särdeles bra. Utplanteringen
kostade enligt dessa uppgifter
kronor 5: 50 per 100 stycken rödspättor,
utplanterade och märkta. När
spättorna, sedan de kommit till lämplig
storlek, åter skulle fångas, kunde
man konstatera, att endast omkring 15
procent av de på det sättet utplanterade
spättorna kunde fångas inom de
svenska vattnen. De övriga hade väl
givit sig ut på djupare vatten. Under sådana
förhållanden kunde utskottet i
fjol inte förorda bifall till framställningen
om anslag för detta ändamål,
ty det kunde ju inte sägas vara någonting
som var så lönande, att man från
riksdagens sida skulle lämna bidrag till
det. Utskottets majoritet har grundat
sitt ställningstagande i år på samma
skäl. Så liinge det inte kan visas, att
omplanteringarna på svenska sidan ge

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m.

bättre resultat än det som redovisades
till föregående års riksdag, är det väl
mycket tveksamt, huruvida man från
svenska statens sida skall understödja
denna verksamhet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Utbult
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Levin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 86 ja och 60 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 27, med anledning av väckta mo -

tioner om statsbidrag till anskaffning
av ekolod på svenska fiskebåtar;

nr 28, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till Odling av gummiförande
växter samt till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd jämte i
ämnena väckta motioner;

nr 29, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 30, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående vissa anslag
till understöd åt jorddelningsväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

'' § 26.

Inrättande av statens jordbruksnämnd
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av statens jordbruksnämnd m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
När jag tar till orda i frågan angående
jordbruksnämnden, så är det endast för
att göra en kort betraktelse över det
avsnitt, som gäller jordbruksstatistiken.
Jag tillhör nämligen dem, som tro, att
åt kungl. statistiska centralbyrån skulle
kunna anförtros en större del av de
statistiska uppgifter, som nu föreslås
skola provisoriskt åvila jordbruksnämnden.

Statistiska centralbyrån kommer säkert
att under sin nya chef, fru Kock,
bli ett ännu bättre instrument för vad
den är avsedd för, och när professor
Wahlund med 1948 års statistiska ut -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

redning fått rensa upp i den statistiska
snårskogen —■ den upprensningen behövs
säkerligen — så kommer det att
bli både tid och arbetskraft över, som
kan tas i anspråk för jordbruksnämndens
räkning.

Jag skall förklara vad jag åsyftar. Insamlandet
av primäruppgifter för statistiska
centralbyråns jordbruksstatistik
går ju som bekant till så, att en uppgiftslämnare
för i stort sett varje socken
i landet får besvara och ifylla
frågeformulär, som distribueras genom
hushållningssällskapen till dessa uppgiftslämnare.
Dessa frågeformulär äro
värda ett studium. Naturligtvis äro de
flesta frågorna både nödvändiga och
möjliga att med någorlunda säkerhet
besvara, men det finns åtskilliga exempel
på motsatsen, och det är här jag
tror det skulle bli tid över för viktigare
uppgifter. Nu skall över tusentalet
uppgiftslämnare förnöta sin tid
med att fantisera ihop primäruppgifter,
som i många fall äro helt och hållet
godtyckliga, därför att det inte ligger
inom det möjligas gräns att lämna ett
riktigt svar. Det skulle bli tid och krafter
över inom statistiska centralbyrån,
om man inte hade folk i arbete med att
utarbeta och bearbeta dylika frågeformulär.

Jag har i min hand en uppgift över
ett sådant formulär beträffande skörden
1949. Det skulle avlämnas i två exemplar
före den 15 januari 1950. Det finns
häri t. ex. frågor angående skörden
per hektar, och de kunna naturligtvis
besvaras någorlunda riktigt, även om
trösken inte alla gånger är färdig. Men
varför priset skall stå där, förstår jag
för min del inte. Det är ju fastställt av
staten i de allra flesta fall. Här finns
en kolumn, som är rubricerad »areal,
använd till bete och grönfoder». Där
skall man naturligtvis svara på hur stor
del av vårvetearealen som tagits i anspråk
för bete. Jag bar för min del
aldrig hört talas om det, men den kolumnen
räcker inte ner till vallarna,

som man i alla fall brukar använda till
bete. Här finns exempelvis en passus
om att skörden per hektar kan angivas
i säckar, kilogram, hektoliter eller tunnor,
för spannmål å 63 kannor och för
rotfrukter å 56 kannor. Jag tillåter mig
tvivla på att jag någonsin kommer att
i tal eller skrift få möta uttrycket en
kanna sockerbetor.

Det skulle kunna sägas mycket om
detta, men det finns ännu underligare
formulär. Om jag minns rätt, distribuerades
för 1946 och 1947 ett frågeformulär,
där det gällde tidpunkten för sådd
och skörd m. m. Det gällde fastmarksjordar
— mossjordar hade, ansåg man
tydligen, inte så stor betydelse, ehuru
det inte är en ringa del av det svenska
jordbruket, som bedrives på sådana —■
och man skulle angiva tidpunkten för
sådd och skörd, vilket låter sig göra,
och för rödklöverns blomning, som ju
inte skall inträffa alls, om man använder
den i form av hö och ännu mindre
om den användes till AlV-foder. I den
mån den blommar finns det för övrigt
både senklöver och tidig klöver, varför
jag tror, att statistiskt sett uppgiften
inte har någon större betydelse.

En av frågorna gällde avslutningen
av nötkreaturens betessäsong, och fotnoten
är sublim: »Här avses den sista
delen av betessäsongen, oavsett om det
gäller vuxna kor eller ungdjur eller om
det är fråga om utegång dygnet runt
eller endast på dagen eller del därav.»
Den som släppt ut sina kor på en liten
rastning i december, om det var barmark
då, och de fått fnalla åt sig litet
av det torra gräset, måste alltså statistiskt
medge, att betessäsongen pågick
till december. Men den första frågan
och den allra mest intressanta lyder:
»Tidpunkten för tjällossningen, månad
och dag» — och så står det i fotnoten,
att man får inte skriva i slutet av mars
eller i början av april, utan det skall
angivas eu bestämd dag, när tjälen går
ur socknen. Nu tror jag för min del, att
alla som haft aldrig så litet att göra

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

med tjäle äro på det klara med att tjälen
inte går ur på en dag, kanske inte
ens i en liten kolonilott. Men här skall
man ange dagen. Om det 1947 i december
hade blivit en liten tillfrysning
och om det hade kommit litet snö, som
dragit ut tjälen, och man faktiskt inte
visste, när det hade hänt, om det var
före eller efter den 1 januari, kunde
det statistiskt mycket väl ha hänt, att
1948 års tjällossning inträffade 1947.

Allt detta bearbetas och redovisas
under rubriken »fenologiska uppgifter».
Så småningom fingo vi veta resultatet.
Jag fick till min häpnad klarhet om att
i mitt län gick tjälen ur jorden den 4
april. Det var naturligtvis medeltalet
av alla de felaktiga primäruppgifter
som kommit in, och jag försäkrar, att
jag året efter prövade jorden. Tjälen
hade inte gått ur jorden den 4 april
hemma på min gård. Den vägrade helt
enkelt att lyda de lagar kungl. statistiska
centralbyrån stiftat. Ibland verkar
det som om statistiska centralbyrån för
sin egen del och på sitt eget sätt hade
löst problemet om den fulla sysselsättningen.
Nu tror jag, att om 1948 års
statistikutredning medför en rationalisering
av kungl. statistiska centralbyrån,
så skulle detta betyda, som jag
förut sagt, att den mycket väl kan
överta en hel del av de uppgifter, som
jordbruksnämnden nu skall handha.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
I samband med utredningen om
den nya fiskeristyrelsen var man också
inne på spörsmålet om var import- och
exportfrågorna samt prisregleringsfrågorna
skulle avgöras. Man kom så småningom
inom utredningen till det resultatet,
att en samordning av fiskets
spörsmål på detta område med prövningen
av jordbrukets motsvarande frågor
borde genomföras. Därför kom ut -

redningen för sin del fram till att förorda,
att dessa frågor skulle förläggas
till statens jordbruksnämnd, som den
förslagsvis benämndes.

Till den uppfattningen anslöto sig
alla ledamöterna av utredningen, och
den meningen anslöt jag mig också till.
Men detta skedde under en mycket bestämd
förutsättning, nämligen att fiskeristyrelsen
skulle komma att förläggas
till Stockholm och inte, som sedan blev
fallet, till Göteborg. Vi voro nämligen
på det klara med att om en sådan gemensam
prövning med framgång skulle
kunna äga rum, måste de båda ämbetsverken
ha en mycket intim kontakt
med varandra. I annat fall skulle omedelbart
svårigheter komma att uppstå.

Nu kom riksdagen vid ett tillfälle, då
den var på ett underligt humör, att förlägga
fiskeristyrelsen till Göteborg, vilket
omedelbart komplicerade problemet.
Här kommer nu det faktiska förhållandet
att inträffa, att fiskeristyrelsen,
sedan den i Göteborg resonerat om
sina spörsmål, får skriftligen eller per
telefon eller genom en tjänsteman, som
åker med »Göteborgaren» eller med något
annat fortskaffningsmedel mellan
Göteborg och Stockholm, delge jordbruksnämnden
sina synpunkter.

På grund av de svårigheter, som vid
ett sådant förfarande ovillkorligen
måste komma att uppstå, har det väckts
en motion vid innevarande års riksdag,
vari man hemställt att fiskets prisregleringsfrågor
och allt vad därmed sammanhänger
skola handläggas av fiskeristyrelsen,
som alltså fristående och
centralt skulle pröva och besluta i sådana
frågor. Fiskeristyrelsen har givit
sin anslutning till detta förslag. Det väger
kanske inte så tungt i detta sammanhang,
eftersom man väl kan säga,
att fiskeristyrelsen talar i egen sak,
men fiskeriorganisationerna runt den
svenska kusten, liksom också Svenska
fiskarenas riksförbund, ha också givit
förslaget sitt stöd. Man har gjort det
därför, att man menar att det måste

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

vara opraktiskt och oekonomiskt att
ha förhållandena ordnade så som föreslås
i den kungl. propositionen, nämligen
att frågorna skola prövas av jordbruksnämnden
i Stockholm, där man
skall fatta beslut utan att dessförinnan
ha haft den nödvändiga kontakten med
fiskeristyrelsen.

Jordbruksutskottet har nu konstaterat,
att skäl onekligen kunna anföras
för att de frågor, som sammanhänga
med nämnda verksamhet, böra handläggas
av det organ, som har hand om
övriga fiskefrågor, d. v. s. av fiskeristyrelsen.
Jordbruksutskottet har dock
resolverat, att man ändå inte kan inta
en sådan ståndpunkt, eftersom andra
och enligt utskottets mening starkare
skäl tala för att en samordning bör
ske. Utskottet har därför förordat den
lösning, som Kungl. Maj :t i den nu aktuella
propositionen har presenterat.
Vad som har varit avgörande för jordbruksutskottet
är den av mig tidigare
omnämnda samordningen, som jag personligen
anser vara av mycket stort
värde. Men mot detta måste enligt min
och många andras mening ställas, att
en lösning av frågan efter propositionens
och jordbruksutskottets linje ovillkorligen
kommer att medföra att arbetet
blir mera tungrott. Hela denna verksamhet
kommer då att bli långsam, och
den kommer framför allt att bli ekonomiskt
betungande.

Nu befinna sig emellertid motionärerna
i den situationen, att här inte föreligger
någon som helst reservation,
genom vilken man kan yrka bifall till
den av mig omnämnda motionen. Det
är därför helt naturligt, att jag inte nu
skall försöka mig på att ställa något
sådant yrkande. Jag har bara velat begagna
detta tillfälle för att säga, att jag
tror att erfarenheten under de närmaste
åren skall komma att ge såväl Kungl.
Maj:ts kansli som den svenska riksdagen
och dess jordbruksutskott besked
om att den lösning, som i föreliggande
utskottsutlåtande rekommenderas, i

längden kommer att bli ekonomiskt betungande
och medföra mycket stora
svårigheter samt att den beträffande
sina resultat kommer att innebära, att
vi få dras med en eftersläpning i många
stycken.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fröken VINGE: Herr talman! Det är
med en viss förvåning man konstaterar
hur lätt jordbruksutskottet har tagit på
det förslag som framställts i en motion
från bondeförbundshåll och som syftar
till att minska kostnaderna för jordbruksstatistiken
med ungefär 70 000
kronor, jämfört med Kungl. Maj:ts förslag.
Denna besparing skulle ske genom
att en större del av jordbruksstatistiken
än vad Kungl. Maj:t föreslagit koncentrerades
till statistiska centralbyrån.
Utskottet skriver, att enligt utskottets
mening det statistiska materialet kan
väntas bli snabbare tillgängligt genom
den i propositionen föreslagna anordningen,
och förordar därför Kungl.
Maj :ts förslag framför motionärernas.

Nu kan jag som statistiker säga, att
det är glädjande att man i utskottet har
den uppfattningen, att det lönar sig att
bevilja frikostiga anslag till statistiken
och att man gärna gör det för att få
fram resultaten snabbare, men cruxet
är, att det inte är bevisat att den dyrare
organisationen i detta fall ger snabbare
eller i andra avseenden bättre resultat.
I remissyttrandena ha många
skäl anförts för en motsatt uppfattning.

Frågan gäller här framför allt förläggningen
av de s. k. representativa
jordbruksräkningarna och de särskilda
svin- och hönsräkningarna. De representativa
jordbruksräkningarna ombesörjdes
ursprungligen av statistiska
centralbyrån. Under kriget behövde
man fviligare uppgifter och använde
därför ett annat slag av räkningar, som
då ombesörjdes av livsmedelskommissionen.
Nu är det emellertid meningen
att återgå till den tidigare metoden med
representativa räkningar.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

Uppgifterna från dessa räkningar användas
för många olika ändamål och
bl. a. av statistiska centralbyrån i samband
med skördeberäkningarna. Det naturliga
och rationella är att de, såsom
fallet var före kriget, ombesörjas av det
organ, som har hand om skördestatistiken,
nämligen statistiska centralbyrån,
och man håller också där på med förberedelser
för en sådan räkning, som
skall äga rum i sommar.

Men nu föreslår departementschefen
och utskottet, att dessa räkningar tills
vidare skola ombesörjas av jordbruksnämnden.
Jag understryker de orden
»tills vidare». Hela frågan om statistikens
organisation ligger i stöpsleven,
och riksdagen måste under alla omständigheter
inom kort, sannolikt redan
nästa år, ta ställning till problemet i
hela dess vidd. Av den anledningen har
jag ingen orsak att nu riva upp en debatt
i denna fråga, såvitt ingen av kammarens
ledamöter vill dyskutera den.
Jag skall därför inte här komma med
några detaljerade uppgifter. Jag har
bara med detta anförande velat understryka,
att ett bifall till jordbruksutskottets
förevarande utlåtande icke innebär
ett ställningstagande till frågan
om jordbruksstatistikens framtida förläggning.

Så skulle jag väl tillägga några ord
med anledning av herr Ericssons i Näs
kritik av jordbruksstatistiken, sådan
den för närvarande gestaltar sig, men
jag hann tyvärr inte anteckna så mycket
av vad han sade. Det är klart att
detta är ett mycket tacksamt ämne för
ett trevligt kåseri, sådant som herr Ericsson
i Näs här höll, och jag konstaterar
att statistik tydligen inte alls är något
så torrt och tråkigt, som man i allmänhet
föreställer sig.

Herr Ericsson i Näs sade sig tro, att
han aldrig skulle få höra talas om en
kanna sockerbetor. Nej, det tror inte jag
heller — av den anledningen att i de
trakter av landet, där man odlar sockerbetor,
är man inte så gammalmodig

att man räknar i kannor. Men — ni må
tro mig eller ej — man kan fortfarande
hitta många exempel på att våra
svenska jordbrukare ännu inte tillämpa
metersystemet. Särskilt i Dalarna kan
man i arealuppgifter hitta sådana uttryck
som snesland och kappland och
allt vad de heta.

Det är givet att det är svårt att göra
de skördeberäkningar, som man väntar
sig att våra uppgiftslämnare skola göra,
men jag vill fråga: Hur skall man bära
sig åt för att över huvud taget få in
uppgifter om skörden? Det har dock visat
sig, att om man multiplicerar uppgifterna
om hektarskördarna med de
arealuppgifter vi ha fått genom jordbruksräkningarna,
så kommer man till
ett resultat, som stämmer riktigt bra.
Detta märkte vi under kriget. Då adderade
man skördesiffrorna till den eventuella
importen och till de lager vi
hade, och från summan drogs bort vad
som gick åt till utsäde. Då hade man
kvar vad som var tillgängligt för konsumtion.
Dessa siffror lågo sedan till
grund för beräkningarna av ransonerna,
och det visade sig faktiskt vid skördeårets
slut att det hela hade gått ihop
ganska bra.

Men om herr Ericsson i Näs kan hitta
på något ännu bättre sätt att räkna ut
skörden på, ett system som är lättare
för uppgiftslämnarna att klara av och
som går snabbare att bearbeta för statistiska
centralbyrån, så skall ingen bli
mera tacksam härför än statistiska
centralbyråns tjänstemän.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ANTBY (kort genmäle): Herr
talman! Fröken Vinge var förvånad
över att utskottet i denna fråga har intagit
den ställning, som utskottet gjort.
Jag vill därför med några ord förklara,
att bland annat med tanke på den typ
av formulär, som herr Ericsson i Näs
för en stund sedan talade om, ha vi icke
velat överflytta denna verksamhet till

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

statistiska centralbyrån, utan ansett att
den bör förläggas till jordbruksnämnden.

Fröken VINGE (kort genmäle): Herr
talman! Jag undrar om herr Antbv
verkligen har läst utskottets utlåtande
så noga. Utskottet har nämligen inte
föreslagit att skördestatistiken skall
flyttas över till jordbruksnämnden, utan
att den skall ligga kvar hos statistiska
centralbyrån.

Herr NORUP: Herr talman! I 1947 års
riksdagsbeslut om den framtida jordbrukspolitiken
ingick också att en statens
jordbruksnämnd skulle inrättas.
Denna nämnds arbetsuppgifter skulle
vara att klara upp de prisreglerande åtgärderna,
när det gällde avsättningen,
samt att främja jordbruk och fiske. Utvecklingen
har nu gått i den riktningen,
att vi ha kunnat avveckla de
flesta ransoneringarna och regleringarna,
och en stor del av livsmedelskommissionen
kan väl därför nu avvecklas
och en statens jordbruksnämnd inrättas.

I det förslag som här är framlagt har
det framhållits, att en blivande statens
jordbruksnämnd bör arbeta på två skilda
avdelningar. Den ena avdelningen
skall ha sådana arbetsuppgifter, som innefattades
i 1947 års riksdagsbeslut.
Den andra avdelningen skall ha hand
om de kris- och kommissionsuppgifter
som fortfarande finnas kvar, och för
den skull måste man bibehålla en del
av den nuvarande personalen, som kanske
annars för dagen kan sägas vara
ganska stor. Vi få hoppas att förhållandena
ganska snart skola möjliggöra
denna avdelnings avveckling.

Frågan om statens jordbruksnämnd
har varit föremål för flera utredningar.
På hösten 1949 tillsattes den andra utredningen,
i vilken jag fick förtroendet
att vara ledamot. I densamma har man
just föreslagit denna uppdelning på tvä
avdelningar. Chefen för jordbruksdepartementet
har också i den framlagda

propositionen skrivit, att han nu anser
tidpunkten vara inne för inrättande av
en statens jordbruksnämnd, och han
har kommit med förslag om hur densamma
skall arbeta. Jag vill här bara
framlägga några synpunkter med anledning
av de divergenser som finnas
mellan utredningen och den föreliggande
propositionen.

I 1947 års riksdagsbeslut framhölls
angelägenheten av att de prisreglerande
organen icke skulle få större omfattning
än som erfordrades för att garantera
full funktionsduglighet hos dem.
Den första utredningen i denna fråga,
som gjordes av några sakkunniga, lät
de prisreglerande organen svälla ut till
ganska stort omfång. Jag har anledning
uttala min tillfredsställelse över att
statsrådet i så stor utsträckning följt
de anvisningar, som 1949 års utredning
gav. Statsrådet har t. o. m. gått längre,
och jag skulle tro att förslagen, i den
mån de gå att genomföra i praktiken,
kunna hälsas med tillfredsställelse.

I de olika remissyttranden som inkommit
har man på många håll reagerat
mot den stora ansvällningen av uppgifter
för statens jordbruksnämnd.
Många ha säkerligen ställt sig den frågan:
Har man anledning att upprätta
flera nya ämbetsverk, som komma att
kräva mera personal och därmed också
större kostnader?

I det förslag som föreligger har en
ganska stark modifiering skett. I fråga
om de olika arbetsuppgifterna ha vissa
gränsdragningar gjorts mellan vad den
blivande jordbruksnämnden skall göra
och vad andra statliga myndigheter
skola göra. I första hand har här fixerats
vem som skall taga hand om kvalitetskontrollen.
I den utredning, som
föregick denna proposition, hade det
föreslagits, att hela kvalitetskontrollen
skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen,
som ju har hand om samtliga kontrollåtgärder
på jordbrukets område. 1 propositionen
bar emellertid föreslagits, alt
ärendena rörande köttet skulle handhas

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

av statens jordbruksnämnd. Jag är inte
övertygad om att det finns någon direkt
anledning att ordna det så. Man
borde kunna hänskjuta även denna fråga
till lantbruksstyrelsen, så att härvidlag
enhetliga linjer erhållas.

( Här har man tagit upp frågan om statistiken.
Där har statsrådet gått en medelväg,
som jag tycker är bra. Jag vill
instämma i de synpunkter, som här
framföras i fråga om att hänföra det
hela till statistiska centralbyrån. Jag
tror att man här under de år som gått
fått de praktiska erfarenheterna. Vill
man ha ett snabbt resultat, som kan ge
vägledning, så har det visat sig att livsmedelskommissionens
statistiska avdelning
haft möjligheter att ordna den saken.
Även om resultaten här inte varit
så vittomfattande så vågar jag dock säga,
att beträffande det rent praktiska, så
har man ingen anledning att anföra något
klander mot den statistiska avdelning,
som arbetat inom livsmedelskommissionen.
Jag tror för min del, att så
länge den praktiskt betonade avdelningen
skall vara kvar, så är det en
klok åtgärd att man bibehåller en statistisk
avdelning inom jordbruksnämnden.

Beträffande frågan, hur mycket jordbruksnämnden
skall ingripa i exempelvis
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
får jag säga, att förslaget från
den utredning, som företogs av särskilda
sakkunniga, inte endast väckt förvåning
utan nästan bitterhet. Det är väl
ändå inte meningen, att ett statens organ
skall bli ett kontrollorgan för jordbrukets
ekonomiska föreningar när det
gäller deras interna angelägenheter!
Däremot bör inte jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse draga sig undan
en kontroll från statens sida i vad gäller
fyllandet av offentligrättsliga funktioner
och i vad gäller att kontrollera
import och export. Säkerligen kommer
det samarbete, som är nödvändigt mellan
dessa organ, att bli bättre. Detta
samarbete kommer att få en större

tyngd, om det inte från något håll kan
sägas, att här laborerar jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, som fått ett
stort förtroende i sitt arbete. Det vore
alltid tryggare, om denna organisation
vore underkastad kontroll från statens
sida.

När det gäller själva organisationen
av statens jordbruksnämnd har man
haft olika meningar. I det förslag, som
syftade till ett större ämbetsverk, skulle
man ju ha både en generaldirektör, en
överdirektör och en del byråchefer. I
de remissyttranden, som då avgåvos,
vände man sig mycket emot detta. I
den utredning, som handlagt detta
ärende, var man av den meningen, att
det vore lyckligt, om statens jordbruksnämnd
i fortsättningen komme att få
länskaraktär och om man fortsatte med
ledning av de erfarenheter, som man
hade av statens jordbruksnämnd på
1930-talet, vilken fungerade till allmän
belåtenhet. Jag tror för min del att en
jordbruksnämnd med länskaraktär, som
får en deltidsanställd ordförande och
ledamöter från olika intresseorganisationer,
har större möjligheter att sammansmälta
med näringslivet än ett ämbetsverk
med en generaldirektör som
chef. I det senare fallet kan man misstänka
att detta organ får karaktären av
ett vanligt ämbetsverk och att arbetsformerna
bli något stela. Emellertid är
det kanske en nödvändig åtgärd, som
chefen för jordbruksdepartementet här
vidtagit. Det hade kanske inte varit
möjligt att finna en man med den nödvändiga
kapaciteten som ordförande.
Jag skall heller inte framföra något annat
förslag, även om jag vill framhålla,
att jag tror att det varit lyckligare, att
frågan blivit löst på det sätt utredningen
föreslagit. Man kan givetvis ha olika
meningar om de lämpligaste åtgärderna.

När det sedan gäller nedskärningen
av de olika arbetsuppgifterna vill jag
säga, att man har all anledning att hälsa
detta med tillfredsställelse, om man kan
få denna statens jordbruksnämnd funk -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.

tionsduglig med den inskränkning av
avdelningarna, som här föreslås i propositionen.
Alla som i praktiken haft
med detta att göra ha nog i alla fall
varit av den meningen, att det förslag,
som utredningen kommit med, hade
skurit ned organisationen så långt som
var möjligt.

En avdelning inom den blivande
jordbruksnämnden, utredningsbyrån,
har under mellantiden varit föremål
för ganska mycken diskussion. Inte
minst jordbrukets organisationer —
både den ekonomiska och den fackliga
organisationen — ha frågat sig, om det
skall vara nödvändigt att inom statens
jordbruksnämnd upprätta en så stor utredningsbyrå,
när jordbruket gått in
för att inrätta ett utredningsinstitut,
som just skall handlägga dessa ärenden.
Det bör väl dock förstås, att man vill
ha en avdelning som skall kontrollera
kalkylarbetet inom utredningsinstitutet,
så att de uppgifterna inhämtas och utarbetas
på ett fullt objektivt sätt. Detta
ha vi från jordbrukarhåll ingen anledning
att anmärka på. Jag tror tvärtom
att vi kunna understryka, att vi vilja
vara utsatta för denna kontroll, så att
man inte heller där kan säga, att jordbruket
kommer med uppgifter som inte
gagna hela samhället utan ensidigt
jordbrukets intressen. .lag vill uttala
min tillfredsställelse över jordbruksutskottets
förslag, att ingen inskränkning
skall göras när det gäller förarbetet på
kalkylen, som jordbrukarnas centralorgan
hittills haft hand om. Likaså vill
jag biträda förslaget om att den huvudregeln
skall tillämpas, att de erforderliga
uppgifterna skola inhämtas där de
lättast och snabbast äro tillgängliga
samt att dubbelarbete i möjligaste mån
undvikes. Det har således inte föreslagits
någon strikt uppdelning. Jag tror
att detta är en lycklig lösning av
frågan.

När man däremot skär ned olika avdelningar
kommer detta självklart att
medföra att en hel del av personalen

får sluta. I den mån detta går bra, är
ingenting att säga om det. Man måste
dock framhålla, att de som troget och
samvetsgrant arbetat här i tiotals år
kanske helt hastigt bli försatta i en
svår situation, om de komma att flyttas
ned från sin tjänsteställning och
även få lägre lön. Detta måste nog sprida
misstämning och besvikelse hos en
del som arbetat under den förhoppningen,
att de skulle få ordinarie anställning
med de förmåner som därav
följa, när statens jordbruksnämnd slutligen
utformats. Det är säkerligen flera
som under en för vårt land mycket ansvarsfylld
tid målmedvetet arbetat —
många gånger under nattimmar — och
det känns nog ganska hårt, att en nedskärning
nu skall ske. I den ekonomiska
situation, som nu är rådande, har
det väl knappast varit något annat att
göra. Det hade väl kanske varit lättare
för dem, om de under en tid, när förhållandena
på arbetsmarknaden voro
gynnsammare, hade sökt sig ut för att
få annan anställning. De ha väl emellertid
arbetat kvar i den goda tron, att
de skulle bli ordinarie tjänstemän. Detta
har sedan inte blivit av. Man får hoppas
att det skall lyckas dessa anställda
att få det bättre på annat håll, om de
inte vilja fortsätta med de villkor, som
nu erbjudas.

Jag tror att denna jordbruksnämnds
utformning och uppläggningen av dess
arbetssätt i stort sett bör kunna tillfredsställa
det allmännas krav, och det
är min livliga förhoppning, att det också
skall bli ett samarbete och ett arbetsresultat,
som kommer att lända jordbruket
och hela samhället till gagn.

Herr talman! Även om jag här haft
en del synpunkter att lägga fram, som
inte helt överensstämma med propositionens
och utskottsutlåtandets förslag,
skall jag dock be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr UTBULT: Herr talman! Jag är
säker på att många av kammarens leda -

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 17.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

möter äro förundrade över att jag inte
har någon reservation fogad till detta
utlåtande, då jag skrivit på en motion,
som väckts av riksdagsmän från fyra
olika partier, och denna blivit avstyrkt.
Saken är den, att då frågan behandlades
i jordbruksutskottet, var jag för
min del upptagen i tredje lagutskottet,
där vi behandlade fiskelagen. Detta
gjorde att jag inte kunde vara med i
jordbruksutskottet. Hade jag fått sitta
med vid bordet där, så hade jag helt
naturligt haft en reservation på denna
punkt.

Ordföranden i livsmedelskommissionen
hade förut reserverat sig för att
det skulle bli en särskild avdelning för
fisket i jordbruksnämnden. Nu har det
föreslagits och tillstyrkts, att chefen för
avdelningen för animaliska produkter
skall sköta fisket. Jag har mycket svårt
att tro, att det går att få tag i en person,
som är kunnig både i vad gäller
de animaliska produkterna och i vad
gäller fisket. Den ordning, som nu är
föreslagen och kommer att beslutas —
att man skall skilja det hela åt på så
sätt, att fiskeristyrelsen skall sköta en
del av fisket och jordbruksnämnden en
annan del — skulle aldrig kunna tänkas
förekomma vare sig i Danmark eller
i Norge, där man har ordnat det på
ett helt annat sätt. Då vi här beslutade
tillsätta en fiskeristyrelse var, skulle
jag tro, tanken den, att alla frågor som
ha samband med fisket skulle skötas av
denna styrelse. Det är naturligt att det
kommer att bli svårigheter, om man nu
skall splittra detta på det sätt, herr
Skoglund nyss nämnde, med en del i
Göteborg och en del i Stockholm.

Det är emellertid inte detta, som
gjort mig mest betänksam. Det betänkliga
är, att jordbruksutskottet inte ägnat
två minuter åt att diskutera den
motion som föreligger, trots att samtliga
organisationer inom fisket tillsammans
med fiskeristyrelsen och ledamoten
i livsmedelskommissionen fru Oli -

via Nordgren reserverat sig för att dessa
frågor skola överlämnas till fiskeristyrelsen.
Jag finner det nedslående, att
så liten hänsyn tages till de organisationer,
som stå bakom denna motion
när det gäller att ordna denna för fisket
så viktiga fråga.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 27.

Användande av inhemskt vedbränsle vid
statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
39, över motioner dels om användande
av inhemskt vedbränsle vid statens stationära
värmeanläggningar och dels angående
vidgad användning av inhemskt
vedbränsle.

I en inom andra kammaren väckt,
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion nr 334 hade herr Andersson
i Björkäng m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte ålägga de statliga upphandlingsmyndigheterna
att inköpa inhemskt
vedbränsle till statens stationära värmeanläggningar,
under förutsättning att
kostnaden icke överstege motsvarande
kostnad för en med hänsyn till den utnyttjningsbara
värmemängden likvärdig
myckenhet importerat bränsle, samt
att därvid i första rummet anbud måtte
infordras under hand från producenter
eller försäljningsorganisationer, bildade
av producenter.

Därjämte hade i en likaledes inom
andra kammaren väckt och till allmänna
beredningsutskottet hänvisad
motion nr 411 herr Persson i Norrby
in. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte besluta att

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

anhålla om skyndsam utredning och
förslag angående vidgad användning av
inhemskt vedbränsle för att såmedelst
stärka vår handelsbalans och gynnsamt
påverka avkastningen från landets skogar
och att i avvaktan härpå försök i
praktisk drift omedelbart igångsattes
med flisstoker samt att riksdagen måtte
anvisa härför erforderliga medel.

Utskottet, som upptagit motionerna
till gemensam behandling, hemställde,
att motionerna 11:334 och 11:411 ej
måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustafson i Göteborg, Nordkvist, Pettersson
i Ersbacken, Wedén, Jönsson i
Rossbol, Nilsson i Svalöv, Adolfsson,
Nyberg och Braconier, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att motion 11:411 ej måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda; 2)

att andra kammaren i anledning
av motion II: 334 för sin del måtte besluta,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle framhålla angelägenheten
av att de statliga upphandlingsmyndigheterna
måtte, där så kunde
ske, inköpa inhemskt vedbränsle till
statens stationära värmeanläggningar,
särskilt i vad anginge större sådana,
under förutsättning att samtliga kostnader
för eldning med sådant bränsle
icke överstege motsvarande kostnader
vid användning av importerat bränsle.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Som reservant i föreliggande utlåtande
skall jag be att få säga några
ord. Beredningsutskottet har i ett sammanhang
behandlat tvenne motioner i
denna kammare, nämligen nr 334 och
nr 411. I bägge motionerna hemställes
om åtgärder för en ökad förbrukning
av inhemskt bränsle. I motionen nr 411

ha motionärerna inskränkt sig till att
begära en utredning om klenvirkets
tillvaratagande och utnyttjande på bästa
möjliga sätt. Denna framställning
om utredning kom egendomligt nog att
bli bifallen cirka fem dagar innan motionen
avlämnades. Kungl. Maj:t har
sålunda tillsatt en utredning.

Man kan med tillfredsställelse konstatera,
att denna utredning kommit
till stånd, men direktiven äro rätt snäva.
Av dessa direktiv synes det framgå,
att utredningen i huvudsak skulle syssla
med syd- och mellansvenska skogsproduktionsförhållanden.
Även valet av
utredningsmän synes vittna om att det
är de syd- och mellansvenska skogsfrågorna
som här skola behandlas. Det sitter
nämligen, vad jag kunnat se, ingen
norrlänning i denna utredning. Med
anledning därav vill jag kraftigt understryka
vad såväl majoriteten som reservanterna
i utskottet sagt, nämligen att
det förutsättes att denna utredning
jämväl skall ägna sig åt de norrländska
skogsproduktionsförhållandena och
icke begränsa sig till de syd- och mellansvenska
förhållandena.

Man kan då fråga sig, varför utredningsdirektiven
ha fått denna utformning.
Det beror väl på att frågan om
gallring av ungskogsbeståndet är mer
aktuell i Syd- och Mellansverige, vilket
sammanhänger med att man har
haft en kraftigare ungskogsproduktion
och tidigare avverkat den äldre skogen
i Syd- och Mellansverige än i Norrland.
Men vi ha ändå ofantliga områden
av ungskog, som behöva genomhuggas,
vi ha ofantliga områden av
restbestånd från avverkade skogar, där
det kvarvarande virket inte kan användas
till annat iin bränsle, och nya
områden, som tidigare sålunda inte ha
kunnat utnyttjas, tillkomma i samma
mån som bilvägarna tränga sig in i
skogarna. Då når man så att säga jungfruliga
skogsmarker, som tidigare aldrig
utnyttjats.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

Jag vill såsom ett exempel på behovet
av uttag till vedbränsle bara i mitt
hemlän, Jämtland, nämna, att där har
skogsvårdsstyrelsen gjort en beräkning
över behovet av uttag, och enligt skogsvårdsstvrelsens
förmenande krävas ytterligare
15 års vedavverkningar i ungefär
samma omfattning som under krisåren.
Det beror i synnerhet på att man
nu undan för undan når nya områden,
där skogen tidigare icke på något sätt
ekonomiskt kunnat utnyttjas såsom
bränsle.

Jag har såväl nu inom utskottet som
vid andra tillfällen mött det påståendet,
att vi i Norrland lida brist på råvaror
för vår industri och att det därför
inte kan föreligga så stort behov av
en vedavverkning. Här är det fråga om
två skilda saker. Att vi lida brist på
råvaror till den industri, som vi ha i
Norrland, är alldeles riktigt. Men detta
har ingenting att göra med behovet av
vedavverkning. Det är visserligen sant,
att under goda konjunkturer sänkas anspråken
på dimensioner och att det sålunda
uppstår en något rörligare gräns
mellan de dimensioner, som under
olika år användas till bränsle å ena sidan
och å den andra till trämassefabrikation
o. s. v. Men i stort sett kan det
inre av Norrland inte alls bli leverantör
av de minsta virkessortimenten till
den vid kusten befintliga industrien.
Vi kunna inte flottlägga detta slag av
virke, och transporterna med järnväg
eller bil ställa sig alltför dyrbara för
att klenvirket över huvud taget skall
kunna utnyttjas.

De av mig antydda förhållandena
styrka sålunda kravet på att den utredning,
som nu skall igångsättas, inte på
något sätt skall glömma bort de norrländska
skogsproduktionsförhållandena.
Beträffande motion nr 411, som hemställer
om en skyndsam utredning på
detta område, ha utskottmajoriteten och
reservanterna samma uppfattning, nämligen
att denna motion får anses besva -

rad med att en utredning redan är
tillsatt.

Klenvirkets utnyttjande till vedbränsle
i så stor utsträckning som möjligt
är inte bara en skogsvårdsfråga,
ehuru den är av dominerande natur,
inte minst ur nationalekonomisk synpunkt.
En förnuftig och ordentlig gallring
av skogen kommer att befrämja
den framtida skogstillväxten och skapa
större värden och därigenom bättre utkomstmöjligheter
för både ägarna och
dem, som skola ägna sig åt detta arbete.
Det är också en ganska viktig fråga ur
arbetssynpunkt. Genom att bättre utnyttja
klenvirket skulle man kunna bereda
skogsarbetarna en jämnare sysselsättning
än vad som är fallet, när man
i huvudsak skall ägna sig åt att ur skogen
endast taga ut gagnvirke. Det har,
såvitt jag kan förstå, en mycket stor
betydelse, att man kan behålla arbetskraften
i skogarna i fortsättningen genom
att bereda den jämnaste möjliga
sysselsättning, ty det skulle verksamt
bidraga till en utjämning av arbetstillgångarna,
om vedbränslet effektivare
kunde utnyttjas.

Sedan finns det ett annat skäl, som
inte lika gärna omnämnes men som
det inte heller finns anledning att
blunda för. Vi få nämligen lov att taga
med beredskapssynpunkten i beräkningen.
Motion nr 334 syftar till att mera
omedelbart främja avsättningen av inhemskt
bränsle. Motionärerna ha yrkat,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte ålägga de statliga
upphandlingsmyndigheterna att inköpa
inhemskt vedbränsle till statens stationära
värmeanläggningar, under förutsättning
att kostnaden icke överstiger
motsvarande kostnad för en med hänsyn
till den utnyttjningsbara värmemängden
likvärdig myckenhet importerat
bränsle.

Nu har utskottets majoritet sagt i sitt
utlåtande, att gällande upphandlings -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

förordning ger den möjlighet, som motionärerna
åsyfta. Men denna allmänna
upphandlingsförordning, som här avses,
är från 1930-talet. Vad motionärerna
emellertid ha påyrkat överensstämmer
med den särskilda upphandlingsförordning,
som gällde beträffande
de statliga anläggningarnas inköp av
bränsle åren 1934—1940. I denna särskilda
kungörelse ålades de statliga
myndigheterna att använda vedbränsle.

När motionärerna här ha påyrkat att
det skulle lämnas företräde åt producenter
eller försäljningsorganisationer,
som äro bildade av producenter, har
utskottsmajoriteten ganska kraftigt stegrat
sig. Reservanterna ha också ansett
detta var ett onödigt tillägg till motionens
hemställan angående ett bättre utnyttjande
av inhemskt vedbränsle. Men
med hänsyn till den erfarenhet man
har från 1930-talet — jag skulle kunna
berätta en hel del om mina erfarenheter,
när jag aktivt deltog i början på
1930-talet i arbetet för att föra in vedbränsle
i stället för det fossila bränslet
vid de statliga anläggningarna — tror
jag inte att det skulle skada med att,
vilket reservanterna ha gjort, erinra de
statliga myndigheterna om att de i möjligaste
mån böra utnyttja vedbränslet.
Det blir oftast en slentrianmässig användning
av det fossila bränslet; man
tycker att det är bekvämare att använda
detta bränsle, även om det inte
skulle ställa sig dyrbarare att begagna
vedbränsle i den utsträckning som vore
angeläget, framför allt ur skogsvårdsoch
även ur arbetskraftssynpunkt.

Jag skall, herr talman, begränsa mig
till detta och be att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
men jag vill hemställa att
denna reservation under punkt 2)
måtte få de rent formella ändringar,
som äro nödvändiga för att den skall
överensstämma med första kammarens
allmänna beredningsutskotts hemställan
i samma fråga. Denna bar ännu

inte förelagts första kammaren, men
jag har tillgång till korrekturet, och
där finnas vissa smärre formella skiljaktigbeter
från hemställan i här förevarande
utlåtande, vilka kanske skulle
förorsaka svårigheter, om olika beslut
fattades.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, men jag
hemställer att reservationen under
punkt 2) måtte erhålla följande lydelse,
för vinnnade av samstämmighet med
ett yrkande, som kan bli framställt i
medkammaren: »2) att andra kammaren
för sin del i anledning av motion
11:334 måtte besluta, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t framhåller
angelägenheten av att de statliga myndigheterna
måtte, där så kan ske, utnyttja
inhemskt vedbränsle, särskilt i
vad angår större uppvärmningsanläggningar,
under förutsättning att samtliga
kostnader för eldning med sådant
bränsle icke överstiga motsvarande
kostnader vid användning av importerat
bränsle.»

Herr OHLSSON i Kastlösa: Herr talman!
Båda dessa motioner, som ha blivit
behandlade i beredningsutskottets
utlåtande, ha till syfte att göra skogen
mera lönande, att få en bättre prisbildning
på biprodukterna, klenvirket m. m.
och att trygga återväxten av skogen.

Vi hade nog från början tänkt oss att
få ett enigt utskott. Man kanske undrar,
varför reservanterna äro så många,
men det beror på att motionärerna, när
de skrevo motionerna, inte hade reda
på att en utredning skulle tillsättas.
Genom denna utredning har man tillmötesgått
motionärerna på samtliga
punkter. Motionärerna hade ju också
olika yrkanden, men i direktiven för
den utredning, som tillsattes i slutet av
januari månad, ha dock upptagits motionärernas
samtliga önskemål. Hade

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

det varit ett annat år, är jag övertygad
om att utskottet enhälligt hade avstyrkt
båda dessa motioner.

Vi äro fullt överens med motionärerna
om det lovvärda i vad de åsyfta,
men då motionärernas krav redan ha
uppfyllts, anse vi det inte vara på sin
plats att yrka bifall till motionerna. I
utredningsdirektiven säger statsrådet:
»Beträffande klenvirkets tillvaratagande
må vidare erinras, att man merendels
pekat på möjligheten att öka vedeldningen
vid offentliga inrättningar och
dylikt. Emellertid är det uppenbart att
man bortser från vedeldningens ekonomiska
sida genom att dylika åtgärder
icke reellt lösa det betydelsefulla problem,
som klenvirkets avsättning otvivelaktigt
utgör. En mera rationell lösning
synes kunna nås allenast under
medverkan av den värmetekniska
expertisen.»

Statsrådet resonerar vidare om samma
sak: »Utredningen bör vidare avse
frågan om klenvirkets tillvaratagande.
I detta sammanhang får man icke förbise
annan möjlig användning än som
bränsle. Det må därtill slutligen nämnas,
att vissa skogsvårdsfrågor och vad
därmed står i samband kunna visa sig
vara av den natur, att de böra upptagas
av den ifrågasatta utredningen.»

Här utlovar ju statsrådet allt detta,
som motionärerna ha begärt och som
herr Jönsson i Rossbol säger, att utskottet
inte har fått fram i sin skrivning.
Det föreföll därför oss onödigt att hemställa
om ett bifall till motionerna.

Nu säger herr Jönsson i Rossbol att
direktiven äro snäva. Ja, de voro snäva
på en punkt, i det att statsrådet säger,
att utredningen bör i huvudsak syssla
med förhållandena i Mellan- och Sydsverige.
Men såväl utskottet som reservanterna
ha skrivit in, att utredningen
bör syssla även med norrlandsproblemen.
Statsrådet säger dock, att utredningen
bör samråda med norrlandskommittén.
Herr Jönsson i Rossbol på -

står, att ingen norrlänning är med i
denna utredning. Detta har statsrådet
förutsett och hänvisar på den punkten
till den utredning, som har pågått på
detta område och som säkerligen sitter
inne med de kunskaper och uppgifter,
som den nya utredningen skulle behöva.

Den upphandlingsförordning, som
gällde under åren 1934—1940 och som
har trätt ur kraft, vilja reservanterna
ha tillbaka igen. Jag undrar, om det är
nödvändigt att återinföra den för att
tillgodose reservanternas önskemål. Det
borde kunna gå på ett mycket enklare
sätt. Om kammaren nu skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte ålägga de statliga
upphandlingsmyndigheterna att inköpa
inhemskt vedbränsle till statens
stationära värmeanläggningar, anse vi
för vår del att vi föregripa den utredning,
som är tillsatt, och därmed hänvisar
jag till vad jag förut citerat ur
direktiven.

På grund av att motionärernas krav
äro uppfyllda genom de direktiv, som
lämnats till den tillsatta utredningen,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle):
Herr talman! Det är nog alldeles
riktigt som herr Ohlsson i Kastlösa
säger, nämligen att motionärernas
önskemål på lång sikt redan äro tillgodosedda,
men med kännedom om att
en statlig utredning kan pågå i ganska
många år ha vi ansett, att det inte är
försvarligt att under de år, utredningen
skall pågå, ingenting skall göras från
det allmännas sida för att stimulera
eller uppehålla en lämplig omfattning
av vedeldningen.

Sedan tycker jag, att det låter litet
märkvärdigt, när det anföres, att denna
utredning skall samarbeta med norrlandskommittén,
ty såvitt jag vet har
norrlandskommittén redan avlämnat

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

sina yttranden och avslutat sin verksamhet.
Jag vet inte om utredningen är
avskriven, men jag skulle tro, att den i
fortsättningen inte kommer att bedriva
någon verksamhet.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Med anledning av att andra
kammarens allmänna beredningsutskott
har yrkat avslag på motionerna nr 334
och 411 ber jag att för en kort stund
få ta kammarens tid och uppmärksamhet
i anspråk.

Det förslag, som frambäres i motion
nr 334, är, såsom även herr Jönsson i
Rossbol har antytt, ingalunda nytt och
oprövat. Motionen grundas på svensk
författningssamling nr 393 år 1934, och
jag tror inte att det skadar, att jag
friskar upp kammarens minne med att
läsa några rader därur.

Det är alltså Kungl. Maj :ts förnyade
cirkulär till de myndigheter, vilka verkställa
upphandling för statens behov.
Där står: »I den mån ej annat följer av
vad nedan sägs, bör bränslebehovet för
såväl centralt som lokalt uppvärmda
stationära anläggningar tillgodoses med
inhemskt vedbränsle (ved, träkol, träkolsbriketter
eller dylikt). Där så lämpligen
kan ske, skall i första rummet infordras
anbud under hand från producenter
eller försäljningsorganisationer,
som äro bildade av producenter; skolande
såsom producent jämväl räknas
domänverket samt, enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande, tillverkare av träkolsbriketter.
— — Erhållet anbud må antagas,
därest kostnaden för det inhemska
vedbränslets inköp, transport till
förbrukningsplatsen och användning
beräknas med ej mer än 10 procent
överstiga motsvarande kostnad för en
med hänsyn till den utnyttjningsbara
värmemängden likvärdig myckenhet
annat bränsle av vanligast förekommande
slag samt under förutsättning tilllika,
att anbudet kan antagas ej över -

stiga priset i fria marknaden å den
vara, anbudet avser. Beräkning av den
bränslekostnad, som uppstår vid användning
av importbränsle, må kunna
grundas på sista upphandlingspriset,
omräknat av socialstyrelsens värmetekniska
avdelning med stöd av kommerskollegii
kol- och koksnoteringar.»

Herr talman! Denna bestämmelse
gällde alltså från år 1933 till år 1940
utan påvisbara olägenheter, varför man
kan påstå, att systemet prövats med
gott resultat.

Som av det upplästa framgår skulle
ved enligt 1933 års beslut användas som
bränsle i statens uppvärmningsanläggningar,
såvitt merkostnaden icke översteg
10 procent och enligt Kungl. Maj:ts
prövning 20 procent.

Ehuru det ur rättvisesynpunkt med
tanke på subventioneringen av importbränslet
vore befogat med statsbidrag
för att stimulera till ökad användning
av inhemskt bränsle, ha motionärerna
avstått från ett sådant yrkande med
tanke på det statsfinansiella läget. En
sådan återhållsamhet från motionärernas
sida borde enligt min mening ha
belönats på det sättet att utskottet som
tack härför tillstyrkt motionen. Så har
emellertid inte skett. I stället för att
gynna svensk produktion genom bifall
till motionen har utskottsmajoriteten
följt de osvenska remissinstanser, som
till varje pris vilja ge företräde åt importbränslet.

Statens bränslekommission har ansett,
att skyldighet att inköpa ved skulle
föreligga endast vid anläggningar med
en årsförbrukning överstigande 300 ton
kol eller koks, motsvarande 1 800 lm3
per år, och sedan har man sagt, att med
hänsyn till de stora transportkostnaderna
för ved till Stockholm och Göteborg
borde anläggningar i nämnda städer
befrias från denna skyldighet.
Skulle man följa bränslekommissionen,
bleve de flesta anläggningarna här i
landet undantagna.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

Man kan nog ha anledning att fråga,
vilka intressen som diktera bränslekommissionens
handlande, då man hör,
att kommissionen sedan en längre tid
tillbaka experimenterat med eldning
av kolstybb genom stoker under det
att pengar saknas till motsvarande försök
med flis av ved.

I motionen nummer 411 har man begärt,
att försök skulle göras att elda
flis av ved genom stoker. Utskottet har
tagit fasta på alla de svårigheter, som
enligt bränslekommissionen och andra
remissinstanser anförts ligga vedeldningen
i fatet, och man anser till och
med att amorteringskostnader vid omändring
av värmeanläggning skola medräknas
i akt och mening att avskräcka
för inhemskt bränsle. Om det verkligen
vore sådana olägenheter förknippade
med vedeldning, hur vill då utskottet
förklara att man under åren 1933—1940
kunde ha de i motionen förordade bestämmelserna
i kraft utan hörbart gnissel?
Jag skulle vilja fråga herr Ohlsson
i Kastlösa varför man inte kan gå på
motionens yrkande i det fallet. Att den
här bestämmelsen upphörde 1940 berodde
på att man då inte behövde
några sådana här bestämmelser, eftersom
alla skulle ha ved att elda med.
Men vad är det som inträffat sedan
bestämmelsen upphörde, då man inte
nu skall kunna behöva ha samma bestämmelse
som man med gott utbyte
hade under sju år före kriget?

Om det nu eventuellt skulle vara
nackdelar förenade med vedeldning så
anser jag, att de väga fjäderlätt mot
fördelarna, och jag vill här bara i korthet
anföra några av dessa. För det
första medför ökad vedeldning en förbättring
av handelsbalansen, där importbränslet
år 1948 utgjorde cirka 860
miljoner och alltså uppgick till 17,6
procent av hela vår import, för det
andra en bättre skogsvård, som på
längre sikt skulle kunna ge oss möjlighet
att öka vår export av högvärdiga

produkter från vår träindustri, för det
tredje full sysselsättning åt skogsarbetare
och småbrukare i våra skogsbygder
samt för det fjärde att vi ständigt
skulle ha elt beredskapslager av ved,
som i händelse av avspärrning skulle
bli till ovärderlig nytta.

Utskottet anser sig icke heller kunna
biträda yrkandet om att anbud i främsta
rummet skola infordras från producent
eller av producenter bildad
försäljningsorganisation, under förmenande
att man då inte skulle få tillräcklig
konkurrens. Men detta yrkande
har tillkommit för att utesluta onödig
fördyring av veden genom att den passerar
över mellanhänder. Fri konkurrens
kommer i alla fall att göra sig gällande,
då man vid inköp kan vända sig
till för det första Skogsägareföreningen,
för det andra enskilda skogsägare som
icke äro anslutna till Skogsägareföreningen,
för det tredje domänverket
och för det fjärde skogsägande bolag.
Det finns således möjligheter till fri
konkurrens utan att anlita fördyrande
mellanhänder.

Utskottet säger vidare: »Något särskilt
åläggande till de statliga myndigheterna
kan därför icke vara erforderligt,
utan motionens syfte hör nås genom
att gällande upphandlingsbestämmelser
följas, vilket utskottet förutsätter
sker och även framdeles kommer
att ske. Att i skrivelse begära ett särskilt
åläggande för vederbörande synes
utskottet innebära ett misstroende gentemot
de statliga upphandlingsmyndigheterna,
vilket såvitt utskottet har sig
bekant icke är berättigat.»

Jag tycker, herr talman, att man använder
mycket vaga uttryck när man
säger, att utskottet förutsätter, att gällande
upphandlingsbestämmelser följas
och att något misstroende mot de statliga
upphandlingsmyndigheterna såvitt
utskottet har sig bekant inte är berättigat.
Borde inte utskottet —■ och i det
fallet ställer jag frågan till herr Ohls -

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

son i Kastlösa -— ha gjort sig underrättat
om och inför kammaren presterat
bevis för att de statliga upphandlingsbestämmelserna
iakttagas, om man
verkligen menar, att riksdagen skall
följa utskottet?

Herr talman! Jag ber att få erinra
om, att 1950 års skogsvecka till större
delen sysselsattes med det här föreliggande
problemet om skogens smådimensioner
samt betydelsen av och möjligheterna
för deras nyttiggörande. När
så även regeringen, som utskottets talesman
säger, har tillsatt en utredning
i denna fråga och alltså är på det klara
med att det är nödvändigt att tillvarataga
smådimensionerna men att vi på
sakens nuvarande ståndpunkt inte ha
någon som helst möjlighet att tillgodogöra
oss dessa i industrierna utan
måste använda dem som vedbränsle,
kan jag inte förstå, varför inte utskottet
kunde ha bifallit motionen nr 334 i den
del där man vill att de statliga värmeanläggningarna
skola åläggas att inköpa
vedbränsle.

Jag skulle vilja säga, att landets skogsmän
ha sin uppmärksamhet riktad på
denna frågas behandling. De vänta sig
något positivt från riksdagen, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till det yrkande, som framställdes
av herr Jönsson i Rossbol.

Herr OHLSSON i Kastlösa (kort genmäle)
: Herr talman! Det var herr Jönsson
i Rossbol som ifrågasatte, om något
samarbete kunde ifrågakomma mellan
norrlandskommittén och den nu tillsatta
kommittén. Herr statsrådet säger
att i sitt arbete böra de sakkunniga
lämpligen utnyttja de undersökningar,
som på vissa hithörande områden redan
verkställts, bland annat av norrlandsutredningen
och statens skogsforskningsinstitut,
eller dem som äro under
arbete.

Därmed har jag svarat på den saken.

Sedan fråga motionärerna: Vad är
det egentligen som inträffat, eftersom
vi skriva på detta sätt? Vad som inträffat
är ju, att en utredning tillsatts,
som just skall verkställa de ting motionärerna
begärt. Att vi på sakens nuvarande
ståndpunkt inte vilja gå med på
vad reservanterna önska beror på att
statsrådet sagt, att det inte är säkert
att man kan bota detta missförhållande
genom att rekommendera de statliga
inrättningarna att elda med ved, men
att det är möjligt att man kan få andra
avyttringsområden för det klenvirke,
som våra skogar ge.

Herr NILSSON i Varuträsk: Det är
inte så trevligt att vid denna sena timme
taga kammarens tid i anspråk, och
jag skall inte heller uppehålla kammaren
många minuter. Men just denna
fråga har för mig en viss, för att inte
säga ganska stor betydelse. Jag har
nämligen haft tillfälle att på 1930-talet
vara med om en mycket svår tid, då
avsättningen av klenvirke var mycket,
mycket sämre än vad den är i dag och
då vi hade synnerligen stora svårigheter
att få avsättning för våra vedprodukter.
I regel eldades då med fossilt
bränsle.

Jag minns, att vi ryktesvis fingo höra,
att det inom Norrbotten hade startats
en producentförening, som åtog sig
kontraktsenliga leveranser till statens
och landstingens inrättningar inom Luleå-Bodenområdet,
och jag erinrar mig
särskilt, att vi kallade det där systemet
för Bodensystemet. Detta system innebar,
att vedleverantörerna bestämde sig
för att ett pris, som icke fick överstiga
de normala omkostnaderna för bränslehållningen
av fossilt bränsle, skulle
ligga till grund för deras kontrakt. Vi
gjorde på samma sätt inom Västerbottens
län och övertogo bränslehållningen
till statens och landstingens stationära
inrättningar ävensom till fastighetsägare
och större förbrukare i övrigt mot sam -

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

ma villkor. Till grund för våra leveranser
ligga en treårig beräkning av genomsnittspriset.
När jag nu är inne på
denna sak, vill jag poängtera, att vi hade
oerhört låga priser för leveranserna,
men det var tillräckligt för oss under
den lågkonjunktur som då var rådande
att få avsättning för våra vedprodukter,
oavsett att priset var lågt, vilket tidigare
varit omöjligt.

Nu tycks man vara inne på ungefär
samma linje. Här kommer man, liksom
vi gjorde, att åtaga sig att leverera
bränsle till statens stationära värmeanläggningar
under förutsättning att kostnaden
icke överstiger motsvarande kostnad
för en med hänsyn till den utnyttjbara
värmemängden likvärdig myckenhet
importerat bränsle samt att fri konkurrens
kan göra sig gällande. Jag kan
inte, herr talman, finna annat än att
det är en tillgång att dylika överenskommelser
finnas till. Vi komma med
stor sannolikhet åter till en tid, då det
blir ännu svårare för oss att få avsättning
för klenvirket. Inom mitt län finnas
många bondeskogar, från vilka man
årligen brukar leverera ved, och jag
vill inte tro, att det skall bli så dåligt
med priser och annat som det var när
vi förra gången planerade dessa saker.
Men vi måste dock räkna med att det
kan bli betydligt sämre än vad det nu
är.

Vi veta, att när världskriget bröt ut
och skogsägarna blevo ålagda att leverera
ved för att klara det största behovet
inom landet, åstadkom detta stor
oro, för att inte säga ett uppror, hland
skogsägarna. Jag var kanske en av de
få som ansågo, att det var mycket lyckligt
med dessa leveranser, tv jag visste
så innerligt väl, att våra skogar då liksom
nu behövde gallras och att klenvirket
icke kunde vara oss till någon
större nytta annat än som ved, särskilt
när det gäller våra norrländska skogar.
Därför var jag ofta ute och försökte
övertala jordbrukarna att verkställa

sina ålagda leveranser, och detta blev
ju också i regel gjort.

Om vi i dag komma ut till de skogsägare
som klagade mest och fråga
dem, om de ångra att de gallrade sina
skogar och levererade ved för samhällets
behov, så skola vi klart och tydligt
få till svar att det var något av det
bästa de gjort. Nu ha de i regel sina
skogar gallrade och vackra, och för
dem som inte ha det bör en ny sådan
här överenskommelse vara ett tillfälle
att få det gjort när förhållandet så
medgiver.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre, trots att jag skulle kunna
säga mycket i det här fallet, utan inskränker
mig till att yrka bifall till
den här föreliggande reservationen, som
avgivits av herr Jönsson i Rossbol.

Herr ANDERSSON i Björkäng (kort
genmäle): Herr Ohlsson i Kastlösa har
inte svarat på min anmärkning att jag
anser det vara riktigt att utskottet försökt
ta reda på huruvida de statliga
upphandlingsbestämmelserna följas. Jag
har här en tidning, som heter Tidning
för leveranser till staten, och där finns
en annons, vari Västra Marks sjukhus i
Örebro infordrar skriftliga, förseglade
anbud å leverans av cirka 700 ton harpade
småkol. I en annan annons begär
karolinska sjukhuset skriftliga, förseglade
anbud å 1 500 ton prima småkol.

För att kunna göra sig en föreställning
om vilket bränsleslag som är billigast
borde man ju samtidigt ha infordrat
offert på motsvarande kvantitet ved.
Alltså anser jag mig här kunna konstatera,
att upphandlingsförordningen inte
följs, och jag tror därför det var nyttigt
att vi här i riksdagen talade litet
om denna sak, ty det kan ju tänkas, att
förordningen nu kommer att följas
bättre. Men jag tycker nog, att utskottet
bort göra en undersökning av hur man
följer den nu gällande upphandlingsförordningen.

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Representanten för utskottsmajoriteten
ville göra gällande, att de
föreliggande motionerna praktiskt taget
redan blivit bifallna genom den utredning
som Kungl. Maj:t har tillsatt. Men,
såsom herr Jönsson i Rossbol här framhållit,
vet man inte när denna utredning
kan bli klar, och vi reservanter ha ansett
det ur både handelspolitisk och.
skogsvårdssynpunkt så viktigt att klenvirket
tillvaratages, att vi vilja att man
även under den tid som utredningen
pågår skall försöka stimulera till användning
av inhemskt bränsle.

•lag vill särskilt understryka vad herr
Jönsson i Rossbol sade om att första
kammarens majoritet har med några
formella skiljaktigheter fattat samma
beslut som reservanterna här föreslå.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till herr Jönssons i Rossbol yrkande.
Men jag vill tillägga, att när jag
sålunda hemställer att kammaren måtte
bifalla reservanternas förslag, så önskar
jag att kammaren skall göra det
med den motivering som anförts i reservationen
och icke med den motivering
som herr Andersson i Björkäng
här framlagt.

Herr FORSBERG: Herr talman! Om
man, såsom jag förmodar att kammarens
ledamöter ha gjort, läser både utskottets
förslag och vad reservanterna
ha anfört, skall man snart komma underfund
med att i sak finns det inte
någon skillnad, ty utskottet och reservanterna
äro ju eniga om att den
motion, som väckts av herr Andersson
i Björkiing m. fl., inte bör bifallas.

Vad som här är det viktigaste är ju
själva syftet, nämligen att man skall,
när det gäller institutioner som samhället
har i sin ägo, vid eldning använda
skogens produkter, i den mån detta inte
ställer sig dyrare än eldning med fossilt
bränsle. På den punkten har också
utskottet skrivit positivt, och inte heller

reservanterna ha gjort annat än att de
understryka att man »där så ske kan»
skall använda inhemskt bränsle. Det är
alltså detsamma som utskottsmajoriteten
har sagt.

När herr Andersson i Björkäng här
talar om att utskottet har avslagit motionen
och att han därför yrkar bifall till
reservationen, så kan alltså ett sådant
yrkande inte bero på att det i sak föreligger
någon skillnad. Men herr Andersson
i Björkäng har naturligtvis sett till
vilka som ha reserverat sig. Det avgörande
måste väl emellertid vara var förnuftet
finns, och det finns i detta fall
där utskottet står, ty det har inte förelegat
någon som helst anledning att reservera
sig på det sätt som reservanterna
här ha gjort. Reservationen skulle
möjligen kunna ha betingats av att det
i motionen talas om ett »åläggande»,
men den saken har inte tagits upp i
reservationen.

Nu är det ju, såsom någon sade här,
ett särskilt år i år, och det är väl detta
som har gjort, att först kommo bondeförbundets
representanter och reserverade
sig. Då började man förstås inom
folkpartiet tänka på hur det skulle bli
senare i år, och så ramlade de också
dit. Sedan hade högerns två representanter
naturligtvis inte något annat att
göra än att följa med och reservera sig.
Men genom att en av folkpartiets representanter
satt då utskottet voterade
fingo vi majoritet utan att lotten behövde
fälla utslaget.

Det finns alltså i sak inte något särskilt
att säga i fråga om skillnaden mellan
utskottets förslag och reservanternas.
Men det finns, ärade kammarledamöter,
en annan omständighet som jag
i detta sammanhang måste beröra.

Herr Andersson i Björkäng talade här
om att skogsägarna nu vänta på riksdagens
beslut. Ja, det är litet underligt
med den här saken. Man kommer till
riksdagen och begär, att vi skola ålägga
de statliga institutionerna att använda

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

ved. Men hur gör man själv på skogsägarhåll,
när det gäller de olika ekonomiska
föreningar som finnas inom jordbruket?
Jo, då är man med på att det
vid slakterier och mejerier och andra
företag eldas med endera kol, koks eller
olja, därför att detta är billigare.
Men om statliga institutioner och företag
skulle vilja använda det bränsle
som är billigast, då går det inte enligt
herr Anderssons i Björkäng mening.

Jag skulle vilja säga till herr Andersson
och kompani: Försök först klara
den här saken själva! Man brukar väl
alltid först se till, hur man har det inom
sitt eget hus, och man går inte och
säger åt andra att göra sådant, som man
inte gör själv. Nu se vi titt och tätt i
tidningarna, att RLF protesterar mot
att de skogsägare, som sitta i de förnämliga
styrelserna för mejeri- och
slakteriföreningarna, inte vilja bestämma
att det skall användas vedbränsle.
Så länge man inte ordnat den saken
tycker jag inte att man har så stark
motivering för det förslag som man här
har kommit med.

Slutligen skulle jag bara i anledning
av herr Anderssons i Björkäng anförande
vilja säga, att i Örebro län förefaller
man inte kunna klaga över tråkigheten
på landsbygden. Jag tycker
tvärtom att man måste ha rätt roligt
där.

Herr Gunnarsson instämde häruti.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Herr Forsberg
sade här om herr Anderssons i Björkäng
förslag, att det var rätt underligt.
Jag tror att man skulle kunna säga detsamma
om herr Forsbergs hela anförande.

Jag skall inte vid denna sena timme
spilla många ord ytterligare på denna
fråga. Jag skulle bara vilja säga till herr
Forsberg, att om man skall komma med
avslöjanden från utskottsbehandlingen

av ett ärende, så är det givetvis trevligast
att man håller sig till fakta och
inte försöker ge kammaren en felaktig
föreställning om vad som har förekommit
inom utskottet.

När vi inom utskottet behandlade här
föreliggande motioner, så blev det votering
vid det första sammanträdet, där
frågan diskuterades, och då röstade
samtliga de nio, som nu ha reserverat
sig, för bifall till det yrkande som återfinnes
i reservationen. Samtliga nio anmälde
också ögonblickligen efter det
utskottets beslut fattats reservation
mot detsamma.

Det finns alltså inte någon som helst
grund för de uppgifter, som herr Forsberg
här framfört i sitt kåseri.

Herr ANDERSSON i Björkäng (kort
genmäle): Herr talman! När herr Forsberg
talar om att folkpartiet känt sig
tvunget att i utskottet följa bondeförbundet
så är det en sanning med viss
modifikation, ty det fanns ju en ståndaktig
tennsoldat som heter Christenson
i Malmö, och han följde inte bondeförbundet.
Hade han gjort det, hade det blivit
tio mot tio och lotten hade fått avgöra,
vem som skulle stått för utskottsutlåtandet.
Därför kan man kanske lägga
folkpartiet till last att det inte haft
samma omtanke om skogarnas smådimensioner
som bondeförbundet och högern.

Sedan talade herr Forsberg mycket
högt och tydligt om jordbrukets ekonomiska
föreningar. Jag vet inte i vad
mån herr Forsberg känner till detta,
men jag får säga, att dessa ekonomiska
föreningar inte ha samma nytta av vedeldning
som staten. För dem gäller det
inte att det uppstår en bättre handelsbalans,
om man använder detta inhemska
bränsle. Det är betydligt mera angeläget
för staten — ja, kammaren kan
ju skratta, det bevisar bara att herrarna
inte alls äro insatta i den här saken

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

— att se till att man använder sig av
svenska varor. När det gäller de ekonomiska
föreningarna vill jag bara betona,
att den mejeriförening, där jag
sitter som ordförande, har i alla tider
använt ved som bränsle, och jag skall
be att få tala om, att från Svenska mejeriernas
riksförening har det utgått en
skrivelse till samtliga mejerier i landet
med hemställan att man skall lägga om
sina bränsleanläggningar till eldning
med ved. Så i det fallet, herr Forsberg,
är allt gjort som göras kan. Här gäller
det bara för riksdagen att följa Svenska
mejeriernas riksförening och göra
precis samma uttalande, och det är det,
herr Forsberg, som jag begärt i min
motion.

Och när herr Forsberg säger, att det
inte alls är någon skillnad på reservanternas
och utskottets yrkande, får jag
lov att säga, afl då kan ju herr Forsberg
inte läsa innantill, ty under det
att utskottet har föreslagit, att motionerna
ej måtte till någon andra kammarens
utgärd föranleda, så ha reservanterna
skrivit, att andra kammaren
i anledning av motion II: 334 måtte besluta,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhåller angelägenheten
av att de statliga myndigheterna
måtte, där så kan ske, utnyttja inhemskt
bränsle.

Herr FORSBERG (kort genmäle): Ja,
läsa har jag nog lärt mig, herr Andersson
i Björkäng, och jag har därför kunnat
konstatera, att det inte finns någon
skillnad i sak mellan utskottets förslag
och reservationen. Reservanterna vilja
att man skall skicka en skrivelse till
Konungen, men de synpunkter, som där
skulle framläggas, finnas redan anförda
i utskottets motivering, och det räcker.
Kungl. Maj:t behöver inte ta större hänsyn
till dessa synpunkter om reservationen
bifalles än om utskottets förslag
godkännes så som utskottet har skrivit.

Jag vidhåller att den relation av utskottsbehandlingen,
som jag givit, är
riktig. Det finns ju bl, a. i motionen
ett förslag om åläggande att köpa vedbränsle,
och på den punkten fick man
backa för att kunna nå slutlig enighet
mellan de nio, som nu stå som reservanter.

Jag hörde att kammaren »uppskattade»
bl. a. vad herr Andersson i Björkäng
här sade om de ekonomiska föreningarna
och handelsbalansen. Jag
vill framhålla att de representanter för
skogsägarna, som uppvaktade utskottet,
hade en helt annan inställning. De erkände
riktigheten av det förhållande,
som jag här påtalat, nämligen att man
inom de ekonomiska föreningarna på
många håll icke eldar med ved, därför
att det ställer sig ekonomiskt ofördelaktigt,
utan använder fossilt bränsle. Och
när herr Andersson i Björkäng här talade
om Mejeriernas riksförening, slog
han ju ihjäl sin egen argumentering.
Men det är kanske inte något att
göra åt.

Herr PERSSON i Appuna: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat nöja mig
med vad som redan sagts i denna fråga,
men det är dock ett par saker som jag
vill framhålla.

Jag har nu varit medlem av denna
förnäma församling i ett och ett halvt
år, och jag tycker mig alltmera ha kunnat
konstatera, att det är de små frågorna
som här draga upp de stora debatterna.
Vad det nu gäller är väl egentligen
en strid om påvens skägg. Utskottsmajoriteten
vill överlämna frågan
åt en utredning, som redan finns, och
reservanterna vilja tillsätta en ny utredning
som skall ta hand om ärendet.
Herr Forsberg har också redan konstaterat,
att det i sak inte föreligger någon
skillnad mellan utskottet och reservanterna,
och jag skall därför inte längre
uppehålla mig därvid.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Användande av inhemskt vedbränsle vid statens stationära värmeanläggningar och

vidgad användning av inhemskt vedbränsle.

Jag vet inte hur många av dem, som
stå under reservationen, som äro skogsägare.
I så fall finns det ju, såsom herr
Forsberg här redan framhållit, möjlighet
att vända sig till andra än just de
statliga myndigheterna. Det är nämligen
på det sättet, att utvecklingen efter
kriget otvivelaktigt har gått i den riktningen,
att man mera allmänt övergivit
användningen av inhemskt bränsle och
i stället börjat använda importerat
bränsle. Svenska ångpanneföreningarnas
centralorganisation säger bl. a. att
»utvecklingen har såväl i fråga om
industriens som hushållens bränsleförbrukning
kännetecknats av övergång
från inhemska bränslen, i första hand
ved, till importbränslen.» Man konstaterar
vidare, att när det gäller industrien,
är detta säkerligen en ekonomisk
fråga, då industrien räknar med att det
importerade bränslet blir väsentligt billigare
än det inhemska. Vad beträffar
förbrukningen i de privata hushållen
betingas ofta övergången till importerade
bränslen av bekvämlighetssynpunkter.
Jag tror att detta är alldeles
riktigt —• folk tycker t. ex. att det är
bekvämare att ha en elektrisk spis än
en vedspis.

Nu sägs det ju i motiveringen till såväl
utskottets som reservanternas förslag,
att man givetvis måste taga hänsyn
till dessa förhållanden. Ja, om en
utredning skulle tillsättas, så tror jag
att den inte hade annat att göra än att
just konstatera, att det är billigare att
använda imporerat bränsle än inhemskt.

.lag skall inte, ehuru det nog skulle
ha varit tacksamt, inlåta mig på någon
diskussion med herr Andersson i Björkäng
om huruvida det med hänsyn till
den samhällsekonomiska balansen är
farligare att privata institutioner elda
med koks än att statliga göra det. Klockan
är ganska mycket, och jag skall
därför inte gå in på den frågan, även

om det nog funnes anledning att göra
det.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till det nu sagda. Det är första gången
som jag tagit till orda här, och att jag
nu har gjort det beror kanske till
viss del därpå, att en kvällstidning i
Stockholm söker efter offer bland dem,
som inte säga någonting i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det förslag som utskottet här
har framlagt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen
med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Jönsson
i Rossbol; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jönsson i Rossbol begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr
Jönsson i Rossbol.

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

ja-propositionen. Herr Jönsson i Rossbol
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 62 ja och
73 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen
med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Jönsson
i Rossbol.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
detta beslut, i vad anginge punkten
2), genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 28.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 40, över motioner
dels om utredning angående effektiva
åtgärder mot tillgrepp av motorfordon
dels ock angående utredning av billånekriminalitetens
orsaker och de
lämpligaste åtgärderna för dess stävjande
och till kammaren överlämnat
utdrag, nr 406, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning av
sistnämnda kammares beslut över dess
allmänna beredningsutskotts utlåtande,
nr 27, i anledning av väckt motion i
samma ämne.

Kammaren biföll vad dess allmänna
beredningsutskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första
kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 29.

ökade möjligheter till semester.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 41.
över väckta motioner dels angående utredning
av frågan om semester för företagare
och deras hustrur inom jordbruket,
dels om beredande av semester för
de i lantbruket sysselsatta, vilka nu

Ökade möjligheter till semester.

icke falla under allmänna semesterlagens
tillämpning, dels ock om beredande
av en verklig folksemester åt alla
svenska medborgare.

I en inom andra kammaren väckt
motion nr 204 hade herr Hansson i Skediga
m. fl. hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan
huru möjligheter skulle skapas för
företagare och deras hustrur inom
jordbruket och annan mindre förvärvsverksamhet
att komma i åtnjutande av
semester med beaktande av de synpunkter,
som i motionen angivits.

Vidare hade i en likaledes inom andra
kammaren väckt motion nr 390
herr Ohlin m. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning av frågan om beredande
av semester för de i lantbruket
sysselsatta, vilka nu icke fölle under
allmänna semesterlagens tillämpning,
och till riksdagen inkomma med de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Slutligen hade herr Ericsson i Näs
m. fl. i en inom andra kammaren väckt
motion nr 405 hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att i samband med pågående
utredning rörande utökad semester
för vissa grupper frågan om
möjligheterna att bereda alla svenska
medborgare en verklig folksemester
bleve föremål för skyndsam och allsidig
utredning.

Motionerna hade hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, som upptagit
desamma till gemensam behandling.

Utskottet hemställde, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att motionerna II: 204,
390 och 405 överlämnades till arbetstidsutredningen
för att med iakttagande
av vad i utlåtandet anförts närmare
utredas.

Nr 17.

Fredagen den 12 maj 1950.

Ökade möjligheter till semester.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustafson i Göteborg och Nyberg, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
andra kammaren i anledning av motionerna
11:204, 390 och 405 för sin del
måtte besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam utredning av frågan om semester
för småföretagare med hustrur
inom jordbruk och andra näringsgrenar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag vill helt kort uttrycka min tacksamhet
och glädje över det sätt, på vilket
min motion behandlats i utskottet.
När nu riksdagen — som jag hoppas —
bifaller utskottets förslag, ser jag i detta
ett riksdagens godkännande av principen
att alla arbetande människor i detta
land böra tillförsäkras semester och
ett bevis för att statsmakterna äro beredda
att, om så påfordras, vara behjälpliga
med att tekniskt möjliggöra
det som jag kallar folksemester.

Det finns människor här i landet,
som aldrig haft en enda dags semester,
och när nu ändå utredning pågår för
andra grupper än dessa tycker jag för
min del att det är rimligt, att hela frågan
tages upp i det stora sammanhanget,
så att man får tillfälle att göra
de avvägningar och föreslå de åtgärder,
som kunna tänkas vara nödvändiga
för att skapa denna folksemester.

Det är många grupper som bli berörda
i detta sammanhang. Det är småföretagare
inom hantverk och handel, det
är inte minst småbrukarna och framför
allt deras hustrur, som ha lång arbetsdag
men som sällan eller aldrig
få tillfälle till semester. Möjlighet till
vila och rekreation bör tillförsäkras
alla som arbeta i detta land. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Inom utskottet ha vi varit
överens om att de frågor vi nu behandla
äro av sådan vikt, att de böra närmare
utredas. Skiljaktigheten melian
utskottsmajoriteten och reservanterna
är den, att majoriteten vill direkt rekommendera,
att dessa frågor skola utredas
av arbetstidsutredningen.

När man ser hur arbetstidsutredningen
är sammansatt kan man dock inte
underlåta att göra den reflexionen, att
den knappast torde representera sakkunskapen
på det område det här är
fråga om. Även om det skulle bli så som
utskottsmajoriteten förutsätter, att denna
sakkunskap skall kompletteras —
jag antar då med några experter — så
blir utredningen ändå inte representativ
nog enligt min åsikt. Dessutom har
denna arbetstidsutredning så oerhört
mycket att göra. Den skall först och
främst slutföra undersökningarna rörande
treveckorssemestern, den skall
ta upp frågan om en utvidgning av den
allmänna arbetstidslagen att omfatta
anställda hos småföretagare och hos staten,
vid sjukhus och inom järnvägsföretag,
den skall pröva frågan om förkortning
av arbetstiden för vissa arbetstagare,
såsom tvåskiftsarbetare, trafikpersonal
med dag- och nattskift samt
nattarbetare in. fl.

Det är klart att en utredning, som
har så oerhört omfattande arbetsprogram,
näppeligen kan ägna den tid som
behövs för att ta upp dessa frågor till
en skyndsam och omsorgsfull behandling.
Vi som reserverat oss på denna
punkt anse att det är onödigt, att riksdagen
skall uttala under vilka former
denna utredning skall göras. Det är
lämpligare att riksdagen nöjer sig med
att hemställa om en utredning i ärendet.
För min del skulle jag tro att man
kommer till bästa och snabbaste resultat,
om en särskild utredning tillsättes.
Det finns annars risk för att
denna viktiga fråga kommer att begravas,
visserligen under former som äro

Fredagen den 12 maj 1950.

Nr 17.

något mera hedervärda än ett avslag
på motionerna skulle innebära, men
detta skulle dock inte bli till fördel för
de kategorier det bär är fråga om.

Herr talman! Med tanke på hur mycket
klockan har blivit nöjer jag mig
med att med dessa ord yrka bifall till
reservationen.

Herr ERICSSON i Näs: I motsats till
vad som tycks vara fallet beträffande
folkpartireservanterna i utskottet bar
jag för min del ingen övertro på den
sittande regeringen och dess beredvillighet
att tillsätta nya utredningar, bur
välbehövliga dessa än kunde vara. Redan
i motionen hemställer jag därför
att arbetstidsutredningen skall ta hand
om detta spörsmål; den sysslar ju även
med semesterproblem i övrigt.

Inom utskottet har det — jag höll på
att säga i vanlig ordning — varit så att
folkpartiet gått på två linjer: det är tre
på utskottets linje och två för reservationen.
Man bar därför anledning förutsätta
att det inom folkpartiet torde
finnas någon liten övervikt för den linje,
som utskottsmajoriteten representerar.
Jag har för min del ingenting emot
att folkpartiet på detta sätt neutraliserar
sig självt. Det kommer mig att tänka
på det gamla arabiska ordspråk som
säger, att det är en fördel att ha två
hustrur, ty de slåss inbördes och låter
mannen vara i fred!

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det kanske inte är mycket att tilllägga
i denna fråga sedan herr Ericsson
i Näs yrkat bifall till utskottsförslaget.
Jag vill emellertid bara med ett
par ord motivera utskottsmajoritetens
ställning när det gäller överlämnandet
av dessa motioner till utredning.

Vi ha ansett det lämpligast att biinskjuta
frågan till arbetstidsutredningen
för att verkligen få en behandling av
detta problem. Vi ha den uppfattningen
att detta spörsmål är värt allt beaktan -

Ökade möjligheter till semester.

de och att en utredning bör företas,
och vi ha ansett att arbetstidsutredningen
är mest skickad att ta upp detta
ärende till behandling, då den ju redan
är sysselsatt med semesterproblem. Det
torde också vara lättare att hänskjuta
ett sådant ärende till en redan fungerande
utredningsinstans än att kräva
helt nya organ, som skulle ägna frågan
uppmärksamhet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Här äro ju både de som stå för
utskottets förslag och reservanterna
överens om att det bör bli en utredning,
och jag är för min del glad åt att man
kommit så långt, att man verkligen vill
få fram en utredning angående semester
för de grupper, som inte enligt nuvarande
semesterlagstiftning kunna komma
i åtnjutande av en sådan.

Vad som skiljer reservanterna från
utskottsmajoriteten är uppfattningen om
hur långt man skall gå när det gäller
att lämna anvisningar till Kungl. Maj:t.
Utskottets majoritet föreslår att riksdagen
bos Kungl. Maj:t skall anhålla,
att denna utredning »överlämnas till
arbetstidsutredningen för att med iakttagande
av vad ovan anförts närmare
utredas» — vilket betyder att utskottet
förutsätter »att de sakkunniga kompletteras
med representanter för de bär berörda
folkgrupperna». Jag tycker att
man skulle kunna ha det förtroendet
för Kungl. Maj:t när det gäller att välja
formerna för utredningen, att man kort
och gott skriver — som reservanterna
föreslå — och begär en utredning och
sedan låter Kungl. Maj:t bedöma, under
vilka former detta skall ske.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den

7 — Andra kammarens protokoll 1950. AV 17.

98 Nr 17. Fredagen den 12 maj 1950.

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle, m. m.

vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 30.

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle,
m. m.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 42,
i anledning av väckta motioner dels
om utjämning av de avståndsbetingade
prisvariationerna beträffande bensin
och andra flytande motorbränslen, dels
om åvägabringande av ett enhetligt pris
inom hela landet för flytande drivmedel
till motorfordon, dels om åvägabringande
av samma utförsäljningspris
på bensin inom hela landet, dels om
utredning av frågan angående ett lika
över hela landet gällande olje- och bensinpris,
dels ock om utjämning av priserna
å flytande motorbränsle.

Andra kammarens allmänna beredningsutskott
hade till behandling i ett
sammanhang upptagit ett flertal till
utskottet hänvisade motioner rörande
olje- och bensinpriserna.

I motionen II: 410 hade herr Jönsson
i Rossbol hemställt, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
förnyad utredning angående utjämning
av priserna å flytande motorbränsle
i enlighet med i motionen angivet
syfte.

Utskottet hemställde, att motionerna
II: 146, 330, 335, 337 och 410 ej måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Jönsson i Rossbol, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
andra kammaren för sin del måtte be -

sluta, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
förnyad utredning angående utjämning
av priserna å flytande motorbränsle
i enlighet med de i motion
II: 410 angivna riktlinjerna; samt

2) av herr Gavelin, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag beklagar att jag nödgas besvära
kammaren vid denna sena timme,
men som motionär och reservant i utskottet
skall jag be att få beledsaga utlåtandet
med några ord.

Utskottet hänvisar till att börja med
att den föreliggande frågan, nämligen
om utjämning av bensinpriserna inom
landet, nyligen varit föremål för utredning
och att det sålunda inte skulle finnas
något att nu utreda i ärendet. Emellertid
har det inträffat en hel del nytt
på området. Jag vill erinra om att ett av
oljeutredningens starkaste skäl — som
man kanske ansåg på sina håll — var
att det skulle verka orättvist, om det
skulle bli en prisförhöjning på bensinen
i dyrorterna, under det att de billigare
orterna i landet skulle få fördelen av
ett sänkt bensinpris. Gent emot detta
kan man påminna om den förändring
som skett beträffande dyrortsgrupperingen.
Det är inte längre så att Norrlands
obygder med deras stora avstånd
— där bensinpriset sålunda blir av annan
storlek än i de centrala delarna av
landet — äro billiga orter, utan det är
fastmera så att övre Norrland är i paritet
med Stockholm i dyrortshänseende.
Och i Jämtlands län äro de flesta kommunerna
i 4:e dyrortsgruppen, endast
två ligga i 3:e. Det anförda skälet är
således inte mera giltigt.

Om man tänker på den väsentliga fördyring
som sker vid alla transporter
inom de delar av landet, som ha de
största avstånden och därav betingade
olägenheter i andra avseenden, är det

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17.

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle, m. m.

svårt att förstå, varför invånarna där
ytterligare skola straffas med dyrare
drivmedel. Det ligger verkligen ett rättvisekrav
i denna begäran om en utjämning.
Sedan oljeutredningen gjordes ha
vi också fått helt andra bensinpriser.
Nu är det ju ifrågasatt att sänka dem
med 20 öre, men de bli ändock väsentligt
högre än de voro på den tid då utredningen
gjordes. Och ju högre bensinpriset
är, desto större blir behovet av
en utjämning ur rättvisesynpunkt. I synnerhet
gäller detta som sagt Norrland
med de långa avstånden.

För att exemplifiera vad det skulle
innebära med en utredning kan jag
nämna, att om man skulle utgå från de
siffror som oljeutredningen presterat —
om det är större eller mindre förbrukning
1938 än 1939 spelar egentligen
ingen större roll, då det är likadant
proportionsvis i olika delar av landet
— och förutsätta, att det skulle bli en
utjämning, skulle bensinpriset i 0-zonen
höjas med 1,5 öre och i 1-zonen med
0,5 öre, under det att man i zon 2 skulle
få en sänkning på 0,5 öre, i 3-zonen en
sänkning med 1,5 öre, i 4-zonen med
2,5 öre och i 5-zonen med 4,5 öre. Det
visar sig nämligen att en så pass obetydlig
höjning av priset inom de centrala
delarna av landet, som här ifrågasatts,
skulle på grund av den större kvantitet
som förbrukas i de lägre zonerna starkt
reducera priset i de högre zonerna — i
zon 4 och i förutvarande zon 5, som nu
icke längre finnes men som ändå existerar
i form av franko-orter.

Jag skall, herr talman, icke taga kammarens
tid i anspråk längre och skall
därför be att få yrka bifall till min reservation,
vilket innebär detsamma som
bifall till min motion.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Jag ber kammaren om ursäkt för att jag
tar till orda, men jag brukar icke vara
långrandig — den erfarenheten hoppas
jag ni ha. Denna fråga är i alla fall eu

livsfråga för Norrland. Som företagare
vill jag bara nämna ett par exempel. Vi
skola komma ihåg när det gäller vår
export, att den består till över 50 procent
av skogsprodukter eller av produkter
som ha skogen till råvara. För
att sköta den måste vi ha folk. Jag tillhör
Jämtlands läns företagarförening.
Vi ha på många sätt försökt att skapa
småindustrier, liksom man försökt i
andra delar av Norrland för att få litet
differentiering av näringslivet; detta
för att ungdomen skall bli kvar och för
att vi skola få hjälp med skogens skötsel.

När det nu gäller att få till stånd mindre
industrier samt industri med kvinnlig
arbetskraft ha vi två problem att
brottas med. Vi ha dyrortsgrupperingen.
Jag skall icke säga något om den
nu, men jag vill påvisa, att skillnaden

1 avlöning mellan dyrort 1 och dyrort

2 och mellan dyrort 4 och dyrort 5 i
alla fall uppgår till 12 procent ungefär.
En sådan skillnad är alldeles tillräcklig
för att göra det svårt för en industri
att klara sig. Men jag återkommer senare
till den saken. Jag röstade naturligtvis
med bondeförbundet i frågan om
dyrortsgrupperingen. Skola vi dessutom
ha ett högre bensinpris som fördyrar
transportkostnaderna? Allt detta gör att
det är svårt att få till stånd någon differentiering
av näringslivet.

Jag har mycket att säga i denna fråga,
men jag skall fatta mig kort. Jag är
tacksam mot utskottet för att utskottet
behjärtat motionernas syfte, men jag
kan icke underlåta att säga några ord
om ett eller två av remissutlåtandena
här. Jag konstaterar att priskontrollnämnden
tillstyrkt utredning på framställning
från Jämtlands länsstyrelse
vad det gäller partiell utjämning av
bensinpriset. Sveriges oljekonsumenters
riksförbund har tillstyrkt utredning,
men Brännoljecentralen och någon mer
har avstyrkt utredning. Jag bär särskilt
fäst mig vid vad oljeutredningen sagt.
Oljebolagen påpeka, att av landets totala
vägnät ca 90 000 km, redovisar

100 Nr 17. Fredagen den 12 maj 1950.

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle, m. m.

Norrland 25 000 km, d. v. s. ca 28 procent.
Det är väl ingen i kammaren som
tror, att vi fått de vägar som vi vilja
ha och som vi behöva. Inom de fyra
norrlandslänen är emellertid icke fullt
10 procent av landets totala bilpark registrerad.
På grund av det norrländska
vägbehovet anvisades av riksdagen för
budgetåret 1947/48 ca 27 procent av
samtliga bilskattemedel för vägunderhåll
till de fyra norrländska länen, vilket
för varje inom Norrland registrerad
bil innebär en vägunderhållskostnad av
ca 1 300 kronor mot omkring 500 kronor
för hela riket. Den nuvarande fördelningen
av vägunderhållskostnaderna
innebär sålunda, att bilismen i landets
centralare delar redan nu bidrager till
den norrländska biltrafiken. Det är
självklart, att om man skulle slå ut bilantalet
i det glest befolkade Norrland
och jämföra det med bilantalet i Stockholm,
Göteborg och andra storstäder,
bleve det en missvisande statistik.

Vi sitta här i östersundstrakten tre
ledamöter som bo mitt i Sverige. — Det
är inte alla gånger som folk kommer
ihåg att Jämtland ligger mitt i Sverige.
■—-Jag tror att Dalarna och Värmland
ha samma problem, när det gäller bensinpriset.
Jag vill nämna också en annan
sak. Jag åker ibland bil här i Stockholm
och då tänker jag på hur litet
ringarna slitas på bilarna här. Fjädrarna
äro ej utsatta för så stora påfrestningar.
Vi skola betala 4,5 öre mera
per liter för bensinen, och vi ha långa
avstånd och sämre vägar. Ni måste förstå
att vi norrlänningar, när vi vistas
här i stan och se hur man åker här och
hur fina vägar man har här, icke kunna
vara belåtna. Jag förstår, att det är
ingenting att göra åt saken i dag. Jag
skulle ha mycket mer att säga, ty jag
kan nog den här saken. Men jag skall
spara det till nästa år. Jag förstår att
det är hopplöst att göra någonting i dag.
Men jag vill vädja till dem som äro i
samma predikament som vi jämtar —
vi höra ju till de erövrade landskapen

— såsom skåningar, göingar, bohuslänningar
och även hallänningar, att åtminstone
en del av er ville vara solidariska
med oss, ni som en gång i tiden
blevo ockuperade av storsvenskarna.

Jag ber att få yrka bifall till herr
Jönssons i Rossbol reservation, tv den
täcker även yrkandet i den motion, som
herr Nilsson i Varuträsk och jag ha
väckt.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Då alla skäl för utskottets ståndpunktstagande
återfinnas i utskottets
utlåtande, hemställer jag, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan. Det
blir i så fall samma beslut som fattats
i första kammaren.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag har också tillåtit mig att väcka en
motion i denna fråga. Motionens yrkande
sammanfaller visserligen icke till sitt
innehåll med den av herr Jönsson i
Rossbol avlämnade motionen men eftersom
båda gå ut på ett yrkande om utredning
kan jag nöja mig med att instämma
i den reservation som herr
Jönsson i Rossbol avlämnat.

Jag vädjar till kammaren att kosta på
Norrland den lilla förmånen vid årets
riksdag att medgiva utredning om dessa
problem som dock äro av väsentlig betydelse
för Norrland.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
I föreliggande utskottsutlåtande
har utskottet haft att behandla några
motioner som alla gå i ungefär samma
riktning, nämligen att försöka skapa en
rättvis fördelning av bensinpriset över
lag inom landet.

Herr Gunnarsson och jag ha i vår
motion yrkat på en utredning. Detta
yrkande har i föreliggande utskottsutlåtande
avstyrkts. Men man har ändock
genom ett klart ställningstagande gjort
ett uttalande, som jag för min del är

101

Fredagen den 12 maj 1950. Nr 17.

Utjämning av priserna å flytande motorbränsle, m. m.

tämligen belåten med, fastän man avstyrkt
motionen. Utskottet erkänner att
vår begäran är rättmätig. Det heter för
övrigt i utlåtandet: »I detta sammanhang
vill utskottet dock ifrågasätta huruvida
icke en jämkning av zonindelningen
skulle i viss mån tjäna utjämnande
syfte. Någon särskild utredning
härför anser utskottet dock icke erforderlig,
utan det bör ankomma på vederbörande
prisreglerande myndighet att
ägna denna fråga uppmärksamhet.»

Jag anser att detta utlåtande är positivt,
och jag känner mig i viss mån
nöjd med delta uttalande. Det är klart
att jag med vaksamma blickar kommer
att följa de stora oljebolagen och de
prisreglerande myndigheterna för att se
om de vilja ta vara på den vink som
utskottet härmed givit dem och om de
i handling vilja tillmötesgå vad som utskottet
såväl som motionärerna avsett.
I annat fall skall jag återkomma till
kammaren i samma fråga, vilken för oss
norrlänningar har stor betydelse och
ur rättvisesynpunkt är mindre tilltalande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Jönsson i Rossbol avgivna reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Jönsson
i Rossbol, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den av herr Jönsson i Rossbol avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jönsson i Rossbol
äskade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 72 ja och
40 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31.

Herr SEVERIN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att utrikesutskottets
utlåtanden nr 9—12 måtte uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden
& morgondagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 32.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagcn den 22
juni 1939 (nr 350);

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och

Nr 17.

102

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp in. m.

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
m. m.

§ 33.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.50 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 13 mai.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas
talmän de gemensamma omröstningar,
för vilka voteringspropositioner blivit
av kamrarna godkända, komme att äga
rum vid kamrarnas plena onsdagen den
17 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen,
m. m.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslutning till en
av Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje
ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Anslag till ytterligare utbyggnad av
Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 147 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 24 februari 1950
föreslagit riksdagen att dels till Täckande
av vissa kostnader för Svenska
skifferoljeaktiebolagets verksamhet för
budgetåret 1950/51 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag å
3 200 000 kronor, dels ock till Lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget för budgetåret
1950/51 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa ett
investeringsanslag av 9 455 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft sex motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz (I: 453) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile (11:535), hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 147.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:453
och II: 535

a) till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets

103

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

verksamhet för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 200 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1950/51 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 9 455 000 kronor;

II. i anledning av motionerna 1:451
och 11:537 i skrivelse till Ivungl. Maj:t
giva tillkänna vad utskottet i motiveringen
anfört i fråga om avveckling av
skifferoljeverket vid Kinne-Ivleva;

III. med bifall till motionerna I: 452
och 11:530 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning rörande lämpligaste
utformningen av vår bränsleförsörjning
ur ekonomiska, handelspolitiska och
beredskapsmässiga synpunkter.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Mannerskantz,
Ohlon, Lundgren, Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile och
Ståhl, vilka ansett, att utskottet i punkten
I. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 453 och II: 535

a) avslå Kungl. Maj :ts framställning
om anvisande av medel till Täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1950/51 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 275 000 kronor;

2) av herr Svensson i Grönvik, utan
angivet yrkande;

3) av herr Birke, likaledes utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har tillåtit mig väcka en
motion med anledning av detta ärende,
och jag har även varit med om att underteckna
en reservation till statsutskottets
utlåtande.

Riksdagen tog förra året ställning till
frågan om fortsatt utbyggnad av oljeanläggningarna
vid Kvarntorp. För min
personliga del har jag varit kritiskt inställd
till denna investering ända sedan
jag kom med i riksdagen, men jag anser,
att när riksdagen i fjol tog principiell
ståndpunkt till en fortsatt utbyggnad,
så tjänar det ingenting till att diskutera
den saken här i år. Alldeles oavsett
vad man har för personlig inställning
är det klart, att riksdagsmajoriteten
kommer att fullfölja sitt fjolårsbeslut,
förutsatt att ingenting alldeles särskilt
inträffar, som ställer frågan i ett
nytt läge.

Den motion som jag väckt och den
reservation, som föreligger till statsutskottets
utlåtande, syssla alltså icke med
frågan, huruvida Kvarntorp skall utbyggas
enligt den sista grundritningen
eller ej. Vi anse den saken vara tills vidare
avgjord. Däremot kan det ju vara
fråga om i vilken takt denna utbyggnad
skall ske. Enligt riksdagens beslut i fjol
skulle utbyggnaden ske i etapper. Den
etapp, som nu håller på att avslutas, innebär
ju ombyggnad av den första av
de tre Bergh-ugnarna.

När riksdagen i fjol fattade sitt beslut,
sades det tydligt ifrån, att utbyggnaden
av följande etapper skulle göras
beroende av driftresultatet, sedan man
fått pröva denna första etapps utbyggnad.
Det föreligger för närvarande intet
sådant driftresultat. Det föreligger vissa
tekniska resultat: man provkörde
halva den nya ugnen under en tvåveckorsperiod,
och man anser sig ha fått
ett bra resultat i rent tekniskt avseende.
Denna provköning skedde vid månadsskiftet
november—december i fjol, om
jag minnes rätt. Man menar sig ha fått
bekräftelse på att denna ugn tekniskt
sett fungerar bra. Därom kan en utomstående
givetvis icke utan vidare ha någon
mening.

Vad som däremot alltjämt saknas är
driftresultat från denna utbyggnad. Det

104 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

borde därför, tycker jag, med hänsyn
till riksdagens ståndpunkt i fjol ha varit
rätt naturligt, ifall man väntat med den
fortsatta investeringen till dess att man
hade fått pålitliga resultat av denna investering
i första etappen. Varför skall
det egentligen vara så bråttom med
denna fortsatta investering?

I den proposition, som vi fingo i fjol,
hade ju utredningen lagt fram en redovisning
eller, rättare sagt, en prognos
för åren 1949/50 fram till 1959/60. Bolaget
har, såsom statskontoret säger,
aldrig lämnat en riktig slutredovisning
för förvaltningen i verkligheten, så att
man klart kunnat se driftresultaten.
Däremot fingo vi i fjol en prognos för
hur det skulle ställa sig tio år framåt.
Den innebar ju, att ifall man skreve av
cirka 85 miljoner kronor och icke förräntade
dem samt läte bli att avsätta
några medel till förnyelsefond, skulle
man få fram vissa vinstbelopp under
den närmaste tioårsperioden. Det är ju
självklart, att antingen bör man förränta
det gamla verket eller bereda sig på
att bygga nytt allt efter som det förslites.
Avsätter man till en förnyelsefond,
är i denna redovisning ingenting annat
än förlust förutsedd för den närmaste
tioårsperioden.

Vad det nu här gäller är att man
skulle uppskjuta denna investering ett
år för att få ett bättre grepp om det
hela. Det innebär alltså en förskjutning
av denna balanstabell med ett år. Det är
en sak som ekonomiskt icke spelar någon
större roll, allra helst som det hela
ur ytterst osäkert.

Skäl för att vänta är ju icke bara
detta, att det kunde finnas anledning att
få säkrare driftresultat från investeringen
i första etappen, utan det är ju
även det allmänna ekonomiska läget.
Här vägrar man att bevilja pengar för
skolor. Vi ha fattat beslut om att öka
barnantalet i klasserna långt utöver vad
som är rimligt, därför att man icke kan
ordna skolbyggnader och icke heller lä -

rare. Här sparas när det gäller sjukhus
och bostäder. Oavlåtligen stöta vi på
det argumentet, all detta är i och för
sig högst nödvändigt men på grund av
den ekonomiska situationen få vi vänta
med det. Men när det gäller Kvarntorp,
som väl skulle komma mycket långt ned
på skalan, ifall man skulle sätta upp en
verklig behovsgradering, då kan man
icke vänta, utan då beviljas anslag och
lån i rask följd år från år. Man har icke
tid att vänta på de driftresultat, som
riksdagen har begärt att få se, innan
man går vidare. Jag tycker, herr talman,
att detta stämmer illa överens med
det sätt, på vilket vi i övrigt för närvarande
bedöma de ekonomiska frågorna.

Innan jag slutar vill jag bara erinra
om, att det argument, som var fullständigt
avgörande för denna investering,
nämligen att det skulle vara en beredskapsåtgärd
i händelse av krig, ha ju
de militära myndigheterna avfört. Man
sade redan i fjol ifrån, att detta verk
är så sårbart från luften, att det skulle
vara rena hasarden att kalkylera med
dess produktion i händelse av krig.
Alltså, vad som finns kvar av beredskapsargumentet
är möjligheten att här
producera olja under en avspärrningspcriod,
under vilken vi ej befinna oss i
krig. Ja, där får givetvis var och en
spekulera så gott han kan. Jag skulle
för min del tro, att om Sverige kommer
i det läget, att vi icke ha sjöförbindelser
västerut utan äro blockerade och omgivna
av krigförande makter, så skulle
vi i detta läge icke ha så mycken tid
att röra oss med, att Kvarntorps produktion
kunde spela någon väsentlig
roll. Jag har litet svårt att tro detta. I
varje fall är jag övertygad, att även om
man bedömde denna investeringsfråga
från beredskapssvnpunkt och toge med
allt det som vore önskvärt att göra och
försökte få en behovsgradering, så
skulle icke Kvarntorp komma upp i år
utan det skulle nog få vänta.

105

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag'' till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp ni. m.

Jag skall icke giva mig in i någon
lång debatt om detaljer; det tjiinar icke
någonting till. Frågan har diskuterats
många gånger. Som jag förut nämnde,
anser jag saken vara i princip avgjord,
såvitt ingenting särskilt skulle hända.
Vad det gäller är alltså om man skall
lugna sig, så att man får se de verkliga
driftsresultaten av den investering, som
beslöts i fjol. Jag skall därför icke vidare
giva mig in i några detaljer, utan
jag ber, herr talman, att med vad jag
nu sagt få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr
Karl Andersson m. fl.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande avgivit
en blank reservation. Jag vill erinra
om att jag 1943 hade en reservation vid
det dåvarande ulskottsutlåtandet och sedan
här i kammaren utvecklade motiven
för mitt ståndpunktstagande. Jag
kunde icke för min personliga del tro
på framgång ur ekonomisk synpunkt för
ett företag av denna art. Redan då framgick
det med önskvärd tydlighet, alt
själva driftkostnaderna skulle bli så
höga, att den olja man kunde utvinna
icke kunde ha möjlighet att konkurrera
med den utländska. Vad som då var den
dominerande synpunkten var beredskapen.
Frågan har ju senare avancerat.
Om man studerar akterna angående
detta ärende sedan den tiden, så får
man en skrämmande ekonomisk bild av
de .statliga utgifterna för detta ändamål.
Det har blivit ett fortlöpande anslagsbeviljande
från riksdagens sida. Det ena
året har man beviljat län för att nästa
år avskriva lånen.

Från början var det ju så, att man
hoppades och räknade med att biprodukterna
skulle bli så värdefulla, att de
skulle täcka i varje fall en del av förlusten.
Man räknade till och med så optimistiskt,
att man trodde att de skulle
giva ekonomisk bärighet åt företaget.
Detta har visat sig icke hålla streck.

Frågan är i dag också en beredskapsfråga.
Man har gjort nya utredningar. I
dag ha vi på riksdagens bord ett förslag,
där Kungl. Maj :t föreslår riksdagen
att dels bevilja ett reservationsanslag av
3 200 000 kronor och dels ett lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget för budgetåret
1950/51 av 9 455 000 kronor. Jag
tror icke på möjligheten av att bolaget
kan återbetala detta lån, utan det är
bara en form av understöd. Det blir
en utgift av 12 655 000 kronor, som
jag räknar som ganska sannolik för
statsverket. Jag kan nämligen för min
personliga del icke tro, att den fortsatta
utvecklingen kommer att bliva
från ekonomisk synpunkt fördelaktigare
än den, som vi tyvärr fått erfara under
den tid som gått. Därför nödgas jag,
herr talman, intaga den ståndpunkt som
jag hade redan 1943, att jag icke kan gå
med på vare sig Kungl. Maj:ts förslag
eller utskottets hemställan.

Jag ber således att med dessa korta
ord få yrka bifall till reservationen under
1), d. v. s. avslag på Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr WARD: Herr talman! Denna
fråga har ju, som herr Svensson i
Ljungskilc framhöll, diskuterats många
gånger och det är därför ingen anledning
att fördjupa sig i ämnet. Men det
må tillåtas mig att något motivera statsutskottsmajoritetens
förslag i ärendet.

Herr Svensson i Ljungskile yttrade,
att man väl ändå icke borde ha så bråttom
vid utbyggnaden av Kvarntorp som
Kungl. Maj:t efter samråd med bolagsstyrelsen
förordat och statsutskottsmajoritelen
biträtt. Mot detta kan man säga,
att vi under de gångna åren gjort sådana
erfarenheter beträffande driftresultaten
vid Kvarntorp, att man bör
skynda sig så långt sig göra låter för att
få denna drift lagd på sådan bog, att
man kan räkna med alt det hela skall
kunna gä ihop eller åtminstone med att

Nr 17.

106

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktieboiagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

staten icke gör alltför stor förlust. För
att vinna detta syfte är det angeläget
att man gör den utbyggnad, som här är
föreslagen.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
konstatera, att de erfarenheter
man gjort vid Kvarntorp, sedan Kvarntorpsutredningen
avlämnade sitt betänkande,
faktiskt visa att de beräkningar
och prognoser, som då gjordes av tekniskt
mycket framstående personer och
vilka beräkningar Kvarntorpskommittén
ansåg vara riktiga, ha fullständigt
slagit in. Man har ingen anledning att
påstå, att Kvarntorpsutredningen kommit
med alltför optimistiska beräkningar.

När det gäller resultatet av den påbörjade
utbyggnaden av ugnar vid Kvarntorp,
är det ju lätt för var och en att
av utskottets utlåtande finna, att de nya
metoderna eller, rättare sagt, den nya
konstruktionen av ugnarna givit ett
ganska lovande resultat. Jag brukar icke
vilja läsa upp någonting ur utskottsutlåtanden,
men jag skall i alla fall här
tillåta mig att citera vad statsutskottet
säger på s. 11 i sitt betänkande. Man
hänvisar till kommerskollegium och säger:
»Enligt kollegii mening förefölle
dock med hänsyn till vad som anförts
i ett av Ångpanneföreningen avgivet utlåtande
om provningsresultaten, som
om man skulle kunna anse, att omkonstruktionen
innebure en så avsevärd
förbättring, alt även de övriga Berghugnarna
borde ombyggas. Liknande
synpunkter ha anförts av fullmäktige i
riksgäldskontoret och av Sveriges industriförbund.
I övrigt har uttalats, att
man vid oförändrad kostnads- och prisnivå
icke torde behöva befara att vid en
ombyggnad av de båda övriga Berghugnarna
enligt den nya metoden driftresultatet
i ekonomiskt hänseende kommer
att ställa sig sämre än vad Kvarntorpsutredningen
räknat med. För närmare
precisering härav må framhållas,
att enligt vad utskottet under hand in -

hämtat har vid senaste provning, som
utförts under den i Kvarntorpsutredningen
angivna förutsättningen att den
genomsatta skiffermängden höjes till
2,5 gånger den tidigare, resultatet utvisat,
att oljeproduktionen blivit 2,7
gånger större och kalorimässigt 3,8
gånger större än tidigare, i sistnämnda
fall vid hänsynstagande till kalorivärde
i olja, gas och ångproduktion. Vidare
har framgått att kalorimässigt, d. v. s.
vid utnyttjandet av kalorierna i skiffern,
den ombyggda ugnen har en verkningsgrad
av 67 % i stället för tidigare
48 %.»

När man nu kan peka på detta betydande
tekniska framsteg, kan man väl
ha anledning att bedöma frågan så, att
det väl i alla fall inom kort kan komma
fram ett på det hela taget tämligen gott
driftresultat. Nu säger herr Svensson
i Ljungskile och även andra, att man
visserligen kan konstatera en betydande
teknisk förbättring men att man inte
vet hur det ekonomiska resultatet kommer
att bli. Det är väl emellertid klart
att ingen med bestämdhet kan förutsäga
detta, men på grundval av dessa
tekniska förbättringar bör man kunna
räkna med alt resultatet kommer att bli
inte obetydligt bättre än det varit hittills.
Man kan inte begära mera av
Kvarntorpsbolaget än av andra företag
genom att fordra, alt Kvarntorpsbolaget
skall lägga fram en prognos för ett
tiotal år framåt, som visar om företaget
kan löna sig under denna förhållandevis
långa period. Sådant begär man inte
av andra företag, och varför skall man
då ställa detta anspråk på Kvarntorpsbolaget
7

Herr Svensson i Grönvik nämnde, att
man numera övergivit tanken på att
finna en bättre ekonomisering genom
att tillgodogöra sig biprodukterna vid
skifferbehandlingen. Jag vet inte varifrån
herr Svensson i Grönvik fått denna
uppgift; det verkliga förhållandet är
väl tvärtom, att man genom den nu

107

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp ni. m.

företagna utbyggnaden och genom att
man utnyttjar den dyrbara attiralj, som
anskaffats exempelvis för gasoltillverkningen,
skall kunna vinna ut så mycket
som det över huvud taget är möjligt av
de skiffertillgångar, som finnas vid
Kvarntorp.

Jag skall, herr talman, inte närmare
gå in på beredskapssynpunkterna. Det
är naturligtvis alldeles riktigt som herr
Svensson i Ljungskile framhöll, att om
vi skulle bli angripna kan Kvarntorpsverket
inte få mycket värde, därför att
det ju är ett bombmål, som är mycket
lätt att träffa. Men om vi skulle på nytt
behöva uppleva samma förhållanden
som under det senaste världskriget, att
vi alltså komme i ett avspärrningsläge,
tror jag att man i alla fall kan säga, att
Kvarntorp skulle ha sin stora betydelse
just ur beredskapssynpunkt, och då
inte bara i vad det gäller den militära
beredskapen utan också i fråga om beredskapen
på andra områden. Jag menar
således att man inte alldeles bör
förbise eller bagatellisera synpunkten,
och jag tycker att alla, som vilja arbeta
för att vårt land i ett sådant läge skall
vara rustat på bästa tänkbara sätt, inte
skola gå på avslagslinjen med den motivering,
som man i detta stycke anfört.

Herr talman! Jag har inte något mera
att säga i frågan. Det är som herr
Svensson i Ljungskile framhöll så, att
riksdagen redan har tagit ställning till
utbyggnadsprogrammet. Därmed är
själva pricipfrågan, om jag så får säga,
avgjord, och nu gäller det att fullfölja
programmet enligt de riktlinjer som
riksdagen har godkänt. Det är således
enligt min mening inte mycket att resonera
om vidare, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! Den siste ärade

talaren, herr Ward, påstod, att jag
skulle ha sagt i mitt anförande, att
man givit upp hoppet om utvinningen
av biprodukterna. Jag uttalade mig inte
så, i varje fall var det inte min mening
att säga, att man övergivit dessa strävanden.
Det framgick emellertid inte
av herr Wards anförande, att man kommit
fram till sådana förbättringar, att
man ifrån bolagets sida kan ge några
förhoppningar om att det hela inom en
snar framtid kommer att bli ekonomiskt
lönande. Frågan om biprodukterna
har liksom trätt i bakgrunden
och framföres nu inte med samma
energi som tidigare.

Herr Ward framhöll vidare i sitt anförande,
att man inte skall begära för
mycket av Kvarntorpsbolaget. Nej, det
skall man visst inte göra. Det är klart
att man inte kan begära av ett bolag att
det skall lägga fram en plan, som det
självt inte har möjlighet att vare sig
bedöma eller tro på.

Herr Ward säger vidare, att utvecklingen
går emot en minskad förlust,
men ännu torde vi ändå ha långt kvar
innan det hela blir ekonomiskt lönande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Efter herr Wards anförande kan jag
begränsa mig åtskilligt. Herr Svensson
i Ljungskile framhöll, att riksdagen
egentligen har fattat principbeslut i
frågan. Jag ser nog saken på ungefär
samma sätt, men detta hindrar inte att
jag vill göra det tillägget, att om utvecklingen
under tiden från krigsslutet
och fram till i dag gått i den riktningen,
att det funnits grundad anledning
att ändra dispositionerna i detta
avseende, så hade jag för min del inte
dragit mig för ett sådant steg. Jag erinrar
om att jag förra året tillät mig
uttrycka den meningen, att vi måste
ställa det kravet på detta företag, att
det skulle åstadkomma eu drift, som

108 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

blev ur ekonomisk synpunkt någorlunda
tillfredsställande.

Vi ha alla framhävt beredskapsvärdet
i detta fall, men det är klart att
man som herr Svensson i Ljungskile
kan säga, att vi sannolikt inte en gång
till komma i ett avspärrningsläge, utan
att läget då blir ett helt annat än sist.
Men alla, som hysa den meningen att
det kan ligga en viss trygghet i att kunna
skaffa oss dessa kvantiteter olja och
annat bränsle genom Kvarntorpsverket,
vilja nog gärna betona själva beredskapsvärdet.
Vidare äro de utgifter,
som det härvidlag gäller, i förhållande
till utgifterna på försvarets och beredskapens
område inte alls så överväldigande
som man velat göra gällande.
Men även om man medger detta så menar
jag, att man för att framlägga ett
sådant förslag, som regeringen här
kommer med, måste ha starka skäl som
tyda på att verket kan komma fram
till ett resultat som motsvarar förväntningarna.
Vad som inträffat under de
år jag haft att syssla med detta spörsmål
är bl. a., att den sakkunnigutredning,
som föregått Ivungl. Maj:ts proposition,
har gjort en utredning angående
möjligheterna för framtiden att få utgifter
och inkomster att gå ihop. Det
har här framhållits, att Kvarntorpsutredningen
bestod av mycket framstående
experter på området, och jag vill
gärna betyga den stora insats som utredningen
gjort. Den investering, som
nu pågår vid Kvarntorp, har givit tillfredsställande
resultat, och jag vill tilllägga
att de prognoser utredningen presenterat
till och med överträffats.

Utskottsreservanterna framhålla emellertid
för sin del, att tiden för ett bedömande
av driftresultatet är alldeles
för kort, och man hänvisar också till
propositionen och säger, att det kan
dröja lång tid innan man kan få ett
absolut säkert begrepp om driftkostnadernas
storlek. Det är mig emellertid
angeläget betona, att vi fram till i

dag haft fem månaders drift, som vi
kunna basera vårt omdöme på, och
ingenting har därvid framkommit, som
tyder på att beräkningarna inte komma
att hålla. Jag har inte lust att säga, att
det gått mycket, mycket bättre än vi
från början räknade med; därtill finns
det ingen anledning. Jag vet hur riksdagen
ser på dessa ting, och jag underskattar
ingalunda den uppoffring ur
investeringssynpunkt som härvidlag göres,
och det är därför angeläget för mig
att inte inge riksdagen några överdrivna
förväntningar. Men jag har nog i
motsats till herr Svensson i Grönvik
kommit fram till den uppfattningen, att
om detta program kan genomföras,
och det driftresultat man hittills uppnått
kan bibehållas, skall detta ge till
resultat att man kan betala både driftkostnader
och ränta på det investerade
kapitalet. Man kan naturligtvis diskutera
frågan hur detta investeringskapital
skall beräknas. Man kan gå långt
tillbaka i tiden och säga, att det rör
sig om 80, 90 eller 100 miljoner kronor.
Men vi få då inte glömma bort, att ingen
företagare i detta land var villig att
göra en investering i detta företag när
vi ansågo det vara ofrånkomligt. Man
kan ju förstå detta faktum, ty här har
det ju i stor utsträckning gällt experimentverksamhet,
och alltjämt pågå utredningar
och undersökningar. Så långt
ifrån att klandra företagsledningen härför
tycker jag, att detta är något som
bör uppmuntras, såvida man nämligen
vill komma någonstans på ett område,
som är outrett och som vi inte ha någon
jämförelse till här i landet. Med de sifferuppgifter
jag fått från bolagsledningen
räknar jag med såsom alldeles naturligt,
att vi skola fortsätta att genomföra
de åtgärder som Kvarntorpsutredningen
föreslog.

Herr Svensson i Ljungskile menade,
att det inte skulle göra något om vi
väntade ett år till med ytterligare åtgärder.
Men ingen kan väl bestrida, att

109

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

vi nu ha möjligheter att förbränna betydligt
större kvantiteter skiffer och få
ut en större verkningsgrad med de nya
ugnarna än förut och det utan att
driftkostnaderna komma att stiga. Det
hela torde sålunda komma att leda till
ett bättre ekonomiskt resultat av hela
produktionsprocessen. Om vi inte nu
genomföra denna investering skulle det
innebära ett bortfall av 25 000 kubikmeter
olja per år, och om vi räkna med
ett så lågt pris som 12 öre per liter gör
det en sammanlagd summa av 3 miljoner
kronor. Detta är ungefär det belopp,
som jag skulle vilja uppskatta förlusten
till, om riksdagen uppskjuter
denna investering ett år. Detta är vad
man kan säga nu i fråga om investeringen
efter den provdrift som förekommit,
och jag vågar därför uttala den
meningen, att man nu har bättre förutsättningar
än någon gång tidigare att
kunna bedöma detta verks ekonomiska
förutsättningar. Jag betecknar det resultat,
som man uppnått vid Kvarntorp,
som ett utomordentligt stort framsteg
och ett resultat, som tyder på att riksdagen
skall slippa ifrån de stora utgifter
för framtiden, som man tyvärr hittills
har tvingats bevilja medel till.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
kan jag med stor bestämdhet rekommendera
kammaren att godkänna
Kungl. Maj ds proposition.

Herr STÅHL: Ilerr talman! Först kanske
jag i anslutning till herr Wards anförande
skall be att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att det beslut
vi nu gå att fatta gäller inte enbart
Kvarntorp utan även en annan mycket
intressant fråga, om vilken hela utskottet
är ense, nämligen en utredning och
eu planläggning av den framtida
bränsleförsörjningen här i landet, en
fråga som väckts av motionärer i bägge
kamrarna och som vi inom utskottet
hoppas skall kunna leda fram till be -

tydelsefulla och intressanta resultat.
Jag tycker att det är väsentligt att påpeka
detta, eftersom den ena delen av
utskottsbetänkande! enligt min uppfattning
handlar om ett mycket bekymmersamt
och ganska tragiskt kapitel
och jag vågar tro, herr statsråd, även
ett ganska hopplöst kapitel, medan den
andra kan betyda motsatsen.

Vad sedan Kinne-Kleva beträffar
finns det ju ett uttalande även på den
punkten, som emellertid skjuter initiativet
över till Kungl. Maj :t. Jag skulle,
eftersom herr statsrådet nu är i kammaren,
vilja säga, att det vore värdefullt
om man kunde få en definitiv lösning
på Kinne-Klevahistorien, som inte
gick ut över arbetskraften där nere,
samtidigt som det hela ordnades på ett
så ekonomiskt tillfredsställande sätt
som möjligt.

Vad sedan beträffar frågan om Kvarntorp
skall jag inte här taga upp någon
diskussion om vare sig de miljoner, som
äro vräkta i Kvarntorp — det är ju något
över 100 miljoner — eller om beredskapssvnpunkterna.
Jag måste emellertid
uttala någon förvåning över statsrådets
uttalande, att detta belopp inte
är påfallande stort, om man jämför det
med beredskapskostnaderna i övrigt.
Kvarntorp är enligt överbefälhavarens
mening i händelse av beredskap värdelöst.
Det kan bli av ett visst värde,
för den händelse vi komma in i en avspärrningssituation,
men sannolikheten
av eu ny sådan avspärrningssituation
skola vi kanske inle diskutera. Jag skulle
emellertid tro att kammarens ledamöter
ha eu ganska bestämd uppfattning
om att denna sannolikhet är ganska
liten. Skulle vi däremot komma in i en
konflikt, är Kvarntorp fullständigt värdelöst.
Hur skulle det ha varit, herr
statsråd, att i stiillet i dag ha haft till
förfogande de pengar, som man lagt ned
i Kvarntorp jämte ränta och fått bygga
bergrum för olja och köpa olja för att
fylla dem? Det är klart att det hade

Nr 17.

110

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar

vid Kvarntorp m. m.

varit en helt annan tillgång för nationen
ur beredskapssynpunkt än Kvarntorpsföretaget.
Men jag skall som sagt inte
ge mig in på det förgångna. Det är ett
så pass tråkigt kapitel, att vi skola försöka
lämna det därhän.

Låt mig i stället få fästa uppmärksamheten
på att det finns en punkt i
utskottsutlåtandet, som innebär en anmärkning
mot Kvarntorpsbolaget. Statsrådet
talade om att man inte bör anmärka
på bolaget och bolagsledningen.
Det ha inte reservanterna och inte heller
utskottet gjort mer än på en punkt,
och där är utskottet enhälligt. Den återfinnes
på s. 12 och handlar om anslaget
för markinköp på 275 000 kronor.
Det hade utskottet egentligen inte lust
alt gå med på. Såsom emellertid framgår
av propositionen hade bolaget 1945
för ett belopp av 100 000 kronor förvärvat
optionsrätten för området i fråga.
Utskottet säger sig ha »funnit anmärkningsvärt,
att detta avtal träffats utan
riksdagens godkännande och att förenämnda
kostnad påförts driften». Jag
tycker nog man kan säga, att det är
ganska anmärkningsvärt, herr statsråd,
vad utskottet här har konstaterat. Jag
tror det vore klokt att både när det gäller
prognoserna och bolagets ledning
uttrycka sig litet försiktigare än vad
statsrådet har gjort här i dag.

Vad sedan beträffar det föreliggande
utskottsutlåtandet och reservationen av
herr Karl Andersson m. fl., så säger avdelningens
ärade ordförande herr Ward,
att vad vi här besluta i dag är bara ett
fullföljande i enlighet med de riktlinjer,
som riksdagen tidigare har godkänt. Jag
skulle vilja säga till herr Ward och även
till statsrådet, att ett fullföljande av
riksdagens beslut i stället är reservationen.
Ty vad begärde riksdagen i fjol?
Statsrådet har själv skrivit det i en sammanfattning
till propositionen, där det
heter på s. 2: »Vid 1949 års riksdagsbeslut
förutsattes, att det skulle få bero
på driftresultatet vid den först ombygg -

da Berghugnen om även de andra två
Berghugnarna skulle ombyggas.» Nu
kunna vi konstatera, och det har också
statsrådet gjort, att här föreligger inget
driftresultat. Här föreligger en officiell
provdrift under tiden från den 22 november
till den 5 december i fjol, och
därefter en fortsatt provdrift, ett tekniskt
fullföljande av experimenten vid
Berghugnarna. Man har kunnat konstatera,
att inte bara i den mån som man
har ökat tillförseln på skiffer utan även
i någon mån därutöver har utvinning
av olja fortsatt, men däremot, herr statsråd,
föreligger intet ekonomiskt beslut.

Nu säger herr Ward, att man skall
väl i alla fall, som han uttryckte det,
kunna räkna med att eftersom man nu
får ut mera olja, så skall driften också
ställa sig ekonomiskt gynnsammare. Ja,
men vi behöva veta hur mycket man
investerar både i kapital, arbetskraft,
elektrisk energi o. s. v., innan man kan
räkna ut räntabiliteten. Jag röjer ingen
hemlighet om jag säger, att vi i avdelningen
hade uppe experter och representanter
för bolagsledningen, och den
frågan ställdes, huruvida vi inte efter
så lång tid skulle kunna få fram ett
ekonomiskt resultat, ett månadsbokslut
eller dylikt, så att vi skulle kunna bilda
oss en uppfattning om det ekonomiska
utfallet, alltså det som riksdagen i fjol
efterlyste. Vi fingo emellertid inga sådana
uppgifter. Jag vågar därför göra
gällande, att det icke är utskottsmajoriteten
utan reservanterna, som föreslå
riksdagen att i år fullfölja fjolårets beslut,
för den händelse man verkligen
med driftresultat menar inte bara resultatet
av en teknisk ombyggnad utan
driften i egentlig mening, d. v. s. det
ekonomiska resultatet.

Jag skulle kunna inskränka mig till
detta. Jag skall dock be att få framhålla
en synpunkt till, och det är detta förslags
förhållande till Kvarntorpsutredningens
etappindelning. Jag har samma
uppfattning som statsrådet beträffande

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

Kvarntorpsutredningens insatser. Jag
tror att utan den hade det varit ofantligt
mycket mera bekymmersamt i denna
dag än vad det är, så därom behövs
ingen diskussion. Men däremot ber jag
att få fästa uppmärksamheten på den
tabell över etapputbyggnaden, som finns
återgiven på s. 8 i propositionen och
där man utgår ifrån att etapp 2, alltså
den som nu är fullföljd, skall fortsätta
från budgetåret 1950/51 — alltså det
som nu kommer — fram till budgetåret
1952/53, och att först med budgetåret
1953/54 etapp 3 skall sätta in. Detta är
Kvarntorpsutredningens etappuppläggning
och det är statsrådets etappuppläggning
från början, eftersom statsrådet
har godkänt den. När man nu tar
del av bolagsstyrelsens förslag, vilket
statsrådet har godkänt och lagt fram
som proposition, finner man att förslaget
innebär — och därom är ingen tvekan,
herr statsråd, ty det vidgår även
bolagsledningen -—- att man lämnar
Kvarntorpsutredningens uppläggning
och utbyggnadsprogram, förkortar tiden
och försöker genomföra programmet i
hastigare tempo. Jag tror inte att detta
är lyckligt. Visserligen kan man säga,
som jag tror att statsrådet sade, att om
detta lyckas bra, kommer man att göra
en vinst på omkring 300 000 kronor i
förhållande till vad reservanterna föreslå.
Det är ingen tvekan om att det är
riktigt, men förutsättningen är detta
»om». Herr statsråd, det är om det lyckas
bra, och hittills har ingenting lyckats.
Vi måste alltså säga oss, att klokheten
bjuder oss att satsa dessa 300 000
kronor, som ett driftsår skulle kosta
med nuvarande utbyggnad, och att först
sedan vi sett vad resultatet blivit taga
ställning till ytterligare investering.

Jag vill betona att reservanterna icke
äro ensamma om denna uppfattning.
Kommerskollegium har sagt det ganska
eftertryckligt, och statsrådet har själv
sagt i propositionen, alt en längre provtid
vore önskvärd. Man har nästan den

känslan, när man läser propositionen,
att statsrådet börjat skriva på ett uppskov,
men sedan under skrivandets
gång blivit övertygad om att detta skall
ändras. Ja, man har ett intryck av att
statsrådet gjort en resa till Kvarntorp
och där blivit övertygad om att det nya
programmet skall genomföras.

Jag måste verkligen säga, att när det
är ett ekonomiskt så pass tvivelaktigt
företag som detta och vi befinna oss,
som herr Svensson i Grönvik sade, i en
ekonomiskt så bekymmersam situation,
att vi i statsutskottet få sitta och pruta
på små anslag till kulturella och sociala
ändamål av mest trängande art, kan
man icke känna sig övertygad om att
detta är ett riktigt sätt att använda
pengarna, i synnerhet som det faktiskt
inte är att fullfölja fjolårets riksdagsbeslut.
Det riktiga måste vara att säga
så här: Vi göra som riksdagen i fjol
beslöt, vi uppskjuta detta tills vi få se,
vad den utbyggnad som är gjord kommer
att medföra för ekonomiskt resultat.
Blir det bra, herr statsråd, lovar jag
att nästa år, när vi komma till den tidpunkt,
då Kvarntorp igen skall behandlas,
stödja det varmt. Det finns ingen
anledning att inte då göra det. Men tills
vi veta vad vi göra bjuder väl ändå
klokheten att vänta. Varje bolagsledning,
som inte handhar statens pengar utan
egna, skulle handla på det sättet. Den
skulie säga: 12,5 miljoner äro ändå så
pass mycket, att vi böra veta vad vi
göra, och därför uppskjuta vi detta, tills
vi stå på säker grund.

Det är vad reservanterna velat göra,
herr talman, och därför ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Karl Andersson in. fl.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
är tacksam för att herr Ståhl uppmanat
mig till försiktighet i uttalanden. Han
är ju själv alltid försiktig, när han uppträder
här i kammaren, och gör inga

Nr 17.

112

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagcts anläggningar

vid Kvarntorp m. m.

oöverlagda uttalanden. Jag är tacksam
för att herr Ståhl med sin erfarenhet
av debatterna finner anledning påpeka
detta. Herr Ståhl glömde emellertid en
sak, när han talade om vad vi kunde
använt dessa pengar till. Han glömmer
alldeles bort de insatser bolaget gjorde
under avspärrningsperioden. Det skall
man inte glömma bort. Man skall inte
heller glömma bort det forsknings- och
experimentarbete, som bolaget utfört.

I andra sammanhang hör jag ofta att
man prisar enskilda företagare för att
de våga sig på riskfyllda företag. I detta
fall hör man jämställa det statliga bolaget
med dessa företagare, som riskera
någonting och som dess bättre ofta lyckas.
Nu säger herr Ståhl, att om detta
går bra skall han gärna vara med på
att rekommendera företaget. Det tycker
jag är en rätt naturlig ståndpunkt, att
om det går bra skall man gärna tillstyrka.
I år vet han inte om det går
bra, och därför är han i opposition.

Det blir emellertid för dyrt att följa
herr Ståhls linje. Jag anser att vi böra
vara så pass sparsamma med statens
medel, att vi böra lägga ut dessa 12
miljoner kronor för att sedan få igen
dem och mera till. Det är alltså ingen
sparsamhetspolitik som herr Ståhl förordar,
när han säger att vi skola uppskjuta
dessa investeringar, utan raka
motsatsen.

Det är heller inte på det sätt, som herr
Ståhl vill göra gällande, att man haft
försöksdrift under en 14-dagarsperiod
och att det är allt man bygger på. Tvärtom,
detta var under den period, då
Ångpanneföreningen gjorde sina undersökningar
och fick sitt resultat, men sedan
har verksamheten fortsatt. Under
den 5-månadersperiod eller i varje fall
drygt 4 månader, som denna ombyggda
ugn varit i drift — märk väl, i drift —
har den givit som resultat minst det
som Kvarntorpsutredningen kom fram
till.

Nu vill herr Ståhl göra gällande att

principbeslutet, om det skall fullföljas,
innebär att man skall följa reservanterna.
Jag vill rekommendera herr Ståhl
att tala med sin partivän i första kammaren
herr Petrén och fråga, vad han
vill rekommendera i detta sammanhang.
Jag har inte haft något samtal med herr
Petrén, men jag misstänker han skulle
säga herr Ståhl, att det är god ekonomi
att sätta in dessa pengar just nu.

Herr Ståhl säger, att man inte framlagt
några kalkyler. Alla som läst Kvarntorpsutredningens
betänkande ha fått
en stark känsla av att det inte bara innehåller
uttalanden i största allmänhet
utan mängder av detaljer i så rikt mått,
att man kunnat basera förslag på denna
utredning. Det har alltså lämnats
besked så långt man över huvud taget
kan om detta företags framtida driftresultat.

När herr Ståhl för fram ett par speciella
saker, bl. a. Kinne-Kleva, och frågar
vad vi ämna göra med detta verk,
så kan jag svara att jag icke har någonting
emot vad statsutskottet skrivit. Jag
tar det som en uppfordran att verkställa
någon åtgärd där, och eftersom vi haft
en utredning, som nu är slutförd, om
den framtida användningen av KinneKlevaverket,
och denna utrednings resultat
inte har förverkligats, återstår
enligt mitt sätt att se ingenting annat
än att ytterligare överväga, om det kan
finnas skäl att starta ett mindre företag
där på basis av de produkter, som
finnas, och bereda eu viss mindre
mängd av arbetskraften sysselsättning
men i övrigt lägga ned verket och därmed
slippa ifrån de underhållskostnader,
som man nu har och som, vilket
jag gärna vill intyga, inte är annat än
rent betungande utgifter. Men man har
velat bibehålla verket på grund av det
beredskapsvärde det haft hittills. Jag
uppfattar emellertid utskottets besked
så, att utskottet i och för sig icke har
något att invända mot att man lägger
ned Kinne-Kleva.

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17. 113

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

I fråga om det markköp, som företogs
någon gång 1945 av bolagets styrelse,
vill jag framhålla att företaget
handlade ifrån den förutsättningen, att
den s. k. Ljungströmsanläggningen
skulle hållas i drift. Vi fingo emellertid
brist på elektrisk energi. Detta gjorde
att det markområde, som man hade
optionsrätt till, inte kom till användning.
Om Ljungströmsanläggningen varit
i drift längre, hade man likviderat
denna köpeskilling genom driftsintäkter,
och då hade man inte behövt underställa
detta köp riksdagens prövning.
Jag hyser rent allmänt den uppfattningen,
att om vi skola ha statliga företag
i bolagsform, skola de ha möjlighet att
göra sådana affärer, nämligen om det
går på deras driftmedel. Man kan nog
säga, att det var ett misstag av ledningen
så till vida, att den inte bedömde
utvecklingen riktigt, men det är ju svårt
att klandra den för att den inte kunde
förutse, att vi skulle få brist på elektrisk
energi. Det är faktiskt detta som
gjort att markköpet kommit i det läge,
vari det nu befinner sig. Rent principiellt
vill jag gärna hävda, att ett statligt
bolag skall ha rätt att göra ett sådant
inköp för att hålla driften i gång
på det ena eller andra området av sin
verksamhet.

Detta är i huvudsak vad jag har att
säga om dessa båda saker. Sedan har
jag uppmärksammat, att utskottet skrivit
och begärt utredning om vår bränsleförsörjning
i stort sett. Herr Ståhl framhöll
med rätta, att detta är en utomordentligt
viktig och vittsyftande sak. Jag
vill stryka under det, men i detta sammanhang
kan jag inte underlåta att
framhålla, att om man skall kunna komma
fram till klarläggande resultat i fråga
om utvinning av de värden, som finnas
i våra torvmossar och skiffrar, få
vi vara beredda alt experimentera även
i framtiden. Även i detta avseende har
staten nog vissa skyldigheter. Jag hälsar
med tillfredsställelse det initiativ, som

tagits av vederbörande motionärer och
som understötts av statsutskottet. Vad
på mig ankommer, om jag får handlägga
ärendet, skall det inte bli en riksdagsskrivelse
som blir liggande i någon
skrivbordslåda.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber först att med tillfredsställelse
få taga fasta på vad statsrådet
har anfört både beträffande KinneKleva
och bränsleförsörjningsutredningen.

Varför jag begärde ordet var för att
säga till statsrådet, att det är ganska
uppenbart, vem som i detta fall är den
försiktige. Den försiktige måste väl
ändå vara den som vill veta, under
vilka förutsättningar man kan göra en
så stor investering som denna på 12,5
miljoner. Det är av månhet om att ha
garantier för de fortsatta investeringarna,
som reservanterna gått på sin
linje. Då säger statsrådet, att det är för
dyrt att följa herr Ståhls linje. Vi ha
inte råd till det. Det skulle kosta under
ett år 300 000 kronor. Ja, statsrådet
skakar på huvudet, men man behöver
bara läsa propositionen, s. 8, i Kvarntorpsutredningens
kalkyl, som den är
återgiven, för att konstatera, att den
uppskattar förlusten till så mycket. I
förhållande till vad vi tidigare ha förlorat
på Kvarntorp och det väldiga belopp,
som statsrådet nu vill investera,
måste man väl ändå säga att detta är en
låg försäkringspremie för att nästa år
ha garantier för vad man gör.

Herr statsrådet brister fortfarande i
bevisning, och det måste han göra, eftersom
han inte har något ekonomiskt
resultat att lägga till grund för en bedömning.
Jag bär talat om de officiella
uppgifterna angående prövningstiden
på 14 dagar, men sedan har man drivit
den ombyggda Berghugnen i fem månader.
Varför har man icke, då det
gäller eu så lång tid, kunnat få fram

8 — Andni kammarens protokoll 1950. .Yr 17.

114 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

ett ekonomiskt resultat att bygga kalkylerna
på? Om vi under utskottsbehandlingen
hade fått klara besked om
att driften under ett år kommer att ge
det och det ekonomiska resultatet, hade
vi sannolikt inte behövt diskutera
Kvarntorp i dag. Då hade vi säkerligen
blivit ense. Men nu föreligger inget sådant
resultat. Statsrådet vill satsa detta
väldiga belopp utan att begära det som
riksdagen begärde i fjol, nämligen en
uppgift om driftresultatet. .lag tycker
det är att handskas litet för lätt med så
stora pengar som det här är fråga om.

Jag vill sluta med att påminna kammarens
ledamöter —- statsrådet vet det
redan — om att det bär inte bara gäller
en stor investering i pengar, utan
det gäller dessutom en så stor investering
av dollarvaluta, att redan detta
borde vara tillräckligt för att utgöra en
tankeställare.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I Kvarntorpsutredningen har jag
varit med om att tillstyrka fortsatt drift
vid Kvarntorp. Som herr Ståhl mycket
riktigt påpekar är det emellertid inte
den frågan vi skola ta ställning till i
dag, utan det gäller närmast tempot för
utbyggnaden. Emellertid gjorde herr
Ståhl vissa uttalanden, som inte kunna
tolkas på annat sätt än som en erinran
mot själva tanken att fortsätta driften
vid Kvarntorp, och jag anser mig därför
uppfordrad att försöka bemöta herr
Ståhl på de punkterna. 1 övrigt kommer
jag inte att ta någon del i denna
debatt i dag.

Avgörande för mitt ställningstagande
till frågan om fortsatt drift var beredskapstanken.
Beredskap är ju aldrig en
affär som lämnar valuta i form av kontanta
pengar, utan den brukar ju kosta
pengar i stället. Jag fäste mig särskilt
vid att herr Ståhl ansåg sig kunna använda
det uttrycket, att man i onödan
har vräkt alla dessa miljoner i Kvarn -

torp. Jag är inte säker på att det omdömet
står sig vid ett objektivt bedömande.
Vi försökte räkna ut vad bensinen
och oljan ha kostat i Kvarntorp, och vi
kommo fram till en totalkostnad, om
man räknar med alla investeringar och
övriga kostnader, av omkring 50 öre
per liter. Mot det kan man ställa priset
på låt oss säga trädestillat, som under
avspärrningen kostade ungefär
1: 25 kronor och som var väsentligt
sämre än i varje fall bensin som drivmedel.
Vi kunna också ställa det mot
dagens pris på motorsprit, som inte är
så mycket lägre än vad denna bensin
kostade under avspärrningstiden.

Det är riktigt som herr Ståhl säger,
att Kvarntorp är ett sårbart mål för
bombfällning, om Sverige blir indraget
i krig, och det är mycket som talar för
att vi så fall inte skulle få så stor glädje
av anläggningen. Men, herr Ståhl, jag
tror att alla som ta reda på förhållandena
måste bli överens om att vi hade
stor nytta av Kvarntorpsanläggningen
under kriget, och det är väl ändå ingen
som vill anse det uteslutet, att vi än en
gång kunna komma i den situation, där
vi då befunno oss, även om man kanske
vill göra gällande att en annan situation
är mera sannolik.

Hur skulle det vara, säger herr Ståhl
vidare, om vi hade använt alla dessa
miljoner på något annat sätt? Ja, då
hade vi väl i alla fall fått avstå från
oljan och bensinen. Skall man göra upp
ett bokslut, får man ta med både debet
och kredit — det blir litet för enkelt
om man bara tar med den ena sidan.

Av vad jag har sagt torde framgå, att
enligt min mening ingen kan ha anledning
säga, att detta borde vara ogjort,
om man tar hänsyn även till den fördel
vi ha haft av Kvarntorpsoljan.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Om man
skall bedöma värdet av Kvarntorp och
uteslutande ta hänsyn till förhållandena

115

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

när företaget byggdes upp, äro väl meningarna
inte så värst delade. När det
gällde att under brinnande krig få
tram olja fingo alla ekonomiska hänsyn
vika, och det är självklart att det då
inte gärna kunde bli någon tvist om
denna sak.

Det är alltså enligt min mening riktigt
som handelsministern säger, att om
vi i dag skola bedöma Kvarntorp ekonomiskt,
bör man inte räkna med de
miljoner, som under kriget satsades på
företaget. Men det är väl inte fråga om
detta — utan nu gäller det vilket framtidsvärde
Kvarntorp har. Jag fäste mig
vid att herr Hedlund i Rådom sade, att
det som varit avgörande för hans ställningstagande
har varit beredskapssynpunkten.
Tar man hänsyn till denna
synpunkt, kan man naturligtvis ha olika
åsikter, men för egen del tror jag
att Kvarntorps beredskapsvärde är
ganska tvivelaktigt.

Såvitt jag har kunnat finna av statsrådets
anförande har emellertid beredskapssynpunkten
inte varit tyngst vägande
för honom, utan han har lagt
strängt ekonomiska synpunkter på frågan.
Han säger att vi måste kräva, att
företaget bär sig och att det nu inte
gäller att satsa bort pengar utan att vi
skola få igen pengarna och mera till.
Statsrådet talade tidigare om försiktighet
i uttalanden. Jag har nu hört dessa förhoppningar
av tre olika statsråd sedan
krigets slut, men än ha de förhoppningarna
ingalunda infriats. Det har varit
olika saker som skulle göra susen. Ett
år var det kalken, ett annat gasen
o. s. v., och nu gäller det återigen huvudsakligen
oljan och att slänga in nya
miljoner för att företaget skall bli ekonomiskt
lönande. Jag har ytterligt
svårt att tro, att detta företag skall
kunna bära sig ekonomiskt. Jag tror
tvärtom, som jag har sagt en gång förut,
att vi befinna oss i samma olustiga situation
som en spelare som har gjort
en stor insats och förlorat den och som

anser att han måste satsa ännu mera
pengar för att rädda insatsen. Det brukar
sällan lyckas, och jag tror inte det
lyckas i detta fall heller.

Man kan nu fråga, vad det blivit av
de förhoppningar man talade om tidigare.
Det skulle bli byggnadsmaterial,
men det har inte kommit något. Nu
skall man gå över till oljan, och det är
den som skall rädda företagets ekonomi.
Nej, vi måste nog se sanningen i
vitögat: detta är ett krisföretag, som
var nödvändigt en gång men som inte
blir bättre av att vi år efter år slänga
in nya miljoner.

Man kan inte heller bortse från att
även om det skulle vara ekonomiskt
riktigt att investera nya pengar, så bör
väl här gälla detsamma som gäller på
en mångfald områden, där vi inte kunna
bevilja nödvändiga anslag på grund
av det ekonomiska läget eller på grund
av investeringsbegränsningen. I går
hade vi uppe till behandling en motion,
som jag skrivit under, om ökat anslag
till elektrifiering. Jag brydde mig inte
ens om att försvara motionen, ty man
får ju böja sig för det ekonomiska läget.
Varför skola vi släppa alla sådana hänsyn
beträffande detta företag och den
mångfald av miljoner det kräver? Varje
år sedan krigets slut har jag efter fattig
förmåga kämpat mot detta, och för
varje år blir jag mer och mer övertygad
om hur olustigt detta företag är. Ju
förr vi se sanningen i vitögat desto
bättre är det.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Hedlund i Rådom riktade
en del anmärkningar mot herr Ståhl
för att denne skulle ha uttalat sig emot
en fortsättning av driften. .lag tycker
inte herr Ståhl har gjort det, ty han
föreslår ju endast att man skall uppskjuta
nästa etapp i investeringen till

Nr 17.

116

Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

dess man har skådat det ekonomiska
resultatet av den första investeringsetappen.
Däremot, herr Hedlund, fanns
det eu ledamot av denna kammare som
gick emot fortsatt drift under alla omständigheter,
nämligen herr Svensson i
Grönvik. Jag tycker det hade varit
bättre om herr Hedlund hade riktat
kritiken åt det hållet; där hade den varit
mera befogad.

Det tjänar inte mycket till att diskutera
historia, men den kommer lätt med
i sådana här sammanhang. Jag tycker
för min del man inte kan säga någonting
om att detta experiment sattes i
gång under krigets början, då allting
var ovisst. Men när den stora investeringen
föreslogs 1943, framhöll jag i
denna kammare, att man visste hur kriget
skulle sluta — det var efter Stalingrad
— men inte när det skulle sluta.
Jag framhöll att denna utbyggnad
skulle ta minst ett år —- då skulle vi
vara framme till hösten 1944 — och sedan
skulle det dröja ett år till innan
man finge fram ett årsresultat, och det
var inte troligt att kriget skulle vara
så länge.

Det riktigaste hade utan tvivel varit
att göra slut på experimentet 1943 —
det kanske handelsministern vid det
här laget kan vara överens med mig
om, men det tjänar ingenting till att
diskutera det nu. Nu är det som det är,
och riksdagen tog i fjol principiell
ståndpunkt. Det är nu bara fråga om
takten i de fortsatta investeringarna.
Jag skall emellertid ändå be att få till
kammarens protokoll foga en mening
som står i utlåtandet förra året; »Vad
därvid beträffar ombyggnaden av
Berghugnarna delar utskottet statsrådets
mening, att endast en av dessa nu
bör ombyggas och att det får bliva beroende
på driftresultatet vid denna
ugn om även de övriga skola omkonstrueras»,
och detta driftresultat, herr
statsråd, existerar icke i ekonomisk
mening, det finns inga papper på det.

Det finns förhoppningsfulla uttalanden,
men det ha vi fått i tio år varje gång
det gällt att fatta beslut i detta fall.

Statskontoret behandlar i sitt remissyttrande
inte de förhoppningsfulla uttalandena
utan det deklarerade resultatet.
Statskontoret förutsätter, »att bolagets
räkenskaper framdeles så uppläggas,
att verkliga underskottet med
tydlighet kommer till synes i redovisningen.
Såsom framgår av bilagd balansräkning
per den 30 juni 1949 har
så ej blivit fallet beträffande Skifferoljeaktiebolagets
redovisning av förlusten
för verksamhetsåret 1/7 1948—30/6
1949.»

Jag skulle vilja fråga statsrådet om
det har vidtagits några åtgärder för att
rätta till denna sak, så att vi till nästa
halvårsskifte få en redovisning för
driftresultatet. Det kan väl i varje fall
riksdagen begära att få, och jag tycker
statskontorets påpekande här är befogat
och riktigt.

Vidare har bolagsledningen i vissa
avseenden förfogat över anslagna medel
på annat sätt än riksdagen har förutsatt,
och i vissa fall, då regeringens bemyndigande
har förutsatts, har man
handlat först och begärt bemyndigande
sedan. Härom säger statsrådet själv i
årets proposition: »Bolagets styrelse

har utgått från att den beräknade fördelningen
av kostnaderna mellan olika
ändamål icke är bindande för bolaget,
så länge den totala kostnadsramen hålles.
I likhet med statskontoret kan jag
icke biträda denna uppfattning.» Jag
hoppas åtgärder vidtagas för att det
inte skall behöva stå så en gång till i
riksdagstrycket. Det är väl ändå inte
meningen att Sveriges regering och
Sveriges riksdag skola vara underkastade
denna bolagslednings godtyckliga
åtgärder, men det är ju det vi bli, om
bolagsstyrelsen handlar först och det
skall ges bemyndigande i efterhand.

Statsrådet säger på tal om markköpet,
att statliga företag i bolagsform en -

117

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Anslag- till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

ligt hans mening böra ha möjligheter
att göra markförvärv och liknande affärer.
Det tycker jag också att de böra
ha men först när de komma så långt,
att de ha några driftmedel att röra sig
med, men dit har man ju inte kommit
än, och så länge bolaget lever på statslån
och statsanslag bör det väl inte få
handla annat än efter bestämda direktiv
från riksdagens sida.

När jag lyssnade till debatten om
dollarvalutan för ett par dagar sedan,
hörde jag finansministern säga i första
kammaren, att vi ha haft åtskilliga besvikelser
beträffande Koppartrans. Där
äro tydligen kraven större. Vad skall
man då säga om Kvarntorp?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr
Svensson slutade med att tala om dollarvalutan
och ville koppla samman det
med ett yttrande, som finansministern
fällde härom dagen. Det ger mig först
anledning att säga ifrån, att herr Ståhl
har översatt litet fritt om han kommer
fram till att vi använda dollarvaluta
i detta fall. Den import, som skall verkställas
för Kvarntorp, kommer från
Västtyskland, och som bekant betala vi
inte ut några dollar till Västzonen. Det
är alltså inte fråga om att betala dollar
för denna utbyggnad. Det var det däremot
när det gällde gasolanläggningen,
men det var import under ett betydlitgt
tidigare skede.

Det är vidare angeläget för mig att slå
fast att jag inte talade om 300 000 kronors
inkomstbortfall, utan jag talade om
3 miljoner kronor — 25 000 kubikmeter
olja efter 12 öre per liter. Det var därför
jag tog mig friheten att säga, att det
uppskov herr Ståhl föreslår är för dyrt.
Hans linje är ingen sparsamhetslinje. I
dessa 3 miljoner har lagts in också ett
driftresultat. Direkt motsatt till vad
herr Ståhl här har framhållit menar jag,
all det föreligger ell driftresullat, näm -

ligen så till vida att vi kunna få in i
förbränningsugnarna två och en halv
gånger mera skiffer än förut med oförändrad
arbetsmängd. Kvarntorpsutredningen
räknade med en utökning av
två man per skift och ugn, men bolaget
har förklarat, att man inte behöver utöka
arbetspersonalen. Det är sådana saker
som är det reellt avgörande och
inte om vi få ett papper som säger det
eller det. Herr Ward har här framhållit
just dessa elementära ting, att vi ha
lyckats genomföra en omkonstruktion
av ugnarna som möjliggör bättre verkningsgrad.

Man skall inte bara räkna med den
olja som utvinnes utan också med biprodukterna.
Det är ingalunda så som
herr Svensson i Grönvik vill göra gällande,
att vi skulle anse biprodukterna
vara mindre värdefulla. Det är alldeles
tvärtom. Jag vill inte utsätta mig för
beskyllningar att jag ställer alltför
mycket i utsikt, men enligt vad alla tekniker
äro ense om skola vi, när denna
utbyggnad är verkställd, kunna få fram
så betydande mängder biprodukter vid
Kvarntorp, att jag skulle tro att det
finns möjligheter för nya företag.

Eftersom riksdagen en gång sagt, att
det borde kunna gå att etablera ett samarbete
med den enskilda industrien, är
jag beredd att lyssna på det rådet. Jag
har inte någonting emot ett sådant samarbete,
om enskilda företagare vilja utnyttja
de biprodukter, som eventuellt
kunna komma från Kvarntorpsdriften,
och därpå basera ytterligare industri.
Biprodukterna böra således ingalunda
komma i skymundan utan äro en högst
väsentlig sak i detta sammanhang.

Herr Ståhl säger, att vi ha gått snabbare
fram än vad Kvarntorpsutredningen
föreslagit. Jag bestrider det. Jag
tror, att herr Ståhl tar miste mellan å
ena sidan utbyggnadstiden och å andra
sidan färdigställandet, och att det är anledningen
till att han fått den uppfattningen,
att vi gått så snabbt fram.

118 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

Det väsentliga är här frågan: kan det
försvaras och är det rimligt ur ekonomiska
och andra synpunkter att lägga
ned nya pengar på detta företag? Jag
har kommit till den slutsatsen, att det
finns inte någon som helst anledning
att tveka på den punkten.

Herr Svensson i Ljungskile har tagit
upp ett par saker till behandling. Han
säger, att det är väl ändå angeläget, att
ett företag, som inte uppnår tillfredsställande
driftresultat, underställer regering
och riksdag sina dispositioner.
Jag vill då påpeka, att när jag fällde
mitt yttrande uttalade jag den principiella
uppfattningen, att ett företag skall
ha möjlighet att ta i anspråk pengar av
sina driftmedel för ifrågavarande ändamål.
På den punkten äro herr Svensson
i Ljungskile och jag alldeles ense. Det
gäller ju nu ett speciellt förhållande.
Jag har erkänt, att det nog hade gått
på ett någorlunda normalt sätt efter
gammal praxis, om vi inte hade fått vattenkraftsbrist.
Den kunde företaget inte
förutse, och man stod där med optionsrätt
på ett markområde, som man för
närvarande inte har någon absolut användning
för utan som man får ha
med tanke på att man skall planera för
framtiden.

Beträffande bokföringsfrågorna och
andra redovisningsresultat är jag naturligtvis
beredd att på allt sätt söka få
fram en så klar översikt över holagets
verksamhet som över huvud taget är
möjlig.

Herr STÅHL: Herr talman! När statsrådet
säger, att jag har förväxlat tidpunkten
för igångsättandet av den
tredje etappen i utbyggnaden med färdigställandet,
vill jag försäkra, att det
har jag inte gjort. Och om herr statsrådet
menar, att man håller den av Kvarntorpsutredningen
föreslagna takten, ifall
man börjar bygga ut denna tredje etapp
under nästa budgetår, tror jag, att herr

statsrådet i någon mån misstar sig. Experterna
ha inför avdelningen medgivit,
att detta innebär en snabbare utbyggnad
än utredningen hade tänkt sig. 1
det hänseendet återfaller jag alltså på
dem.

Herr statsrådet säger vidare, att det
uppskov, som reservanterna föreslå,
skulle bli så dyrt; det skulle kosta 3
milj. kronor efter 25 milj. liter å 12 öre.
Han säger, att vi veta ju, att vi få ut
denna kvantitet utan att som Kvarntorpsutredningen
hade förutsatt behöva
öka personalen med två man. Jag skulle
bara vilja säga herr statsrådet, att på
den punkten, där vi väl båda två få erkänna
oss vara lekmän — jag gör det
oreserverat och jag antar herr statsrådet
gör det också om än inte lika oreserverat
— anse experterna, att det
finns möjlighet att driva en sådan ugn
under en relativt kort period, i synnerhet
när den är nykonstruerad som här,
med mycket goda resultat, om det inte
blir några driftsavbrott och under andra
gynnsamma omständigheter, men att
detta ingalunda behöver vara och sannolikt
inte ens är något genomsnittligt
utslag för hur det kommer att verka på
lång sikt. Jag tror därför att det vore
klokt att på den här punkten vänta och
se, såsom vi ha föreslagit.

Jag skall inte ta upp någon annan
punkt i vad statsrådet yttrat. Herr Hedlund
i Rådom säger emellertid såsom
f. d. medlem av utredningen, att man
har kommit fram till ett genomsnittspris
för oljan av 50 öre. Det är ju riktigt,
men yttrandet kom i ett sådant
sammanhang, att man nästan hade en
känsla av att de av kammarens ledamöter
som äro vana att köpa bensin måste
tänka på att den nu kostar 70 öre och
att man alltså betalar ett ganska billigt
pris för Kvarntorpsbensinen! Dessa siffror
äro ju dock inte jämförbara, herr
Hedlund. Det är vad bensinen kostar i
svensk hamn och vad den kostar vid
Kvarntorp som äro jämförbara siffror.

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17. 119

Anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m.

Jag vill inte diskutera det värde som
Kvarntorp hade under beredskapen.
Man kan ju alltid göra efterhandskonstruktioner
och säga: vad skulle vi ha
gjort, om inte Kvarntorp hade funnits?
Jag tror, herr talman, åt vi hade fått
klara oss ändå, men jag är visst inte
ledsen över att Kvarntorp fanns på den
tiden. Men nu skola vi behandla detta
rationellt och ekonomiskt förnuftigt, ty
nu kunna vi köpa bensin utifrån, och
det förnuftiga kan inte vara att i detta
fall sätta igång en utbyggnad, innan
man vet vad man gör. Varken herr
statsrådet eller utskottets majoritet har
på den punkten kunnat övertyga mig.

Det riktiga måste vara att, som riksdagen
sade i fjol, se driftresultatet under
en längre tid för att på detta kunna
bygga sitt ställningstagande. Om det
föreligger ett gynnsamt resultat nästa
år —- och jag önskar livligt, att det skall
gå bra — vill jag, som jag sade förut,
gärna vara med själv och även rekommendera
andra att besluta om ett fortsatt
utbyggande. Men, herr talman, inte
i år.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Det är naturligtvis
alldeles riktigt som herr Ståhl säger, att
när man gör jämförelser och kalkyler,
skall man räkna med vad bensinen kostar
utan pålägg av skatt, och det är ju
också vad som skett i de driftkalkyler
som ha uppgjorts av utredningen. Men
under kriget skulle Kvarntorpsbensinen
jämföras inte med någon bensin, som
fanns i svensk hamn, utan med den bensin,
som inte fanns att få i svensk hamn.
Vad man skulle sätta för pris på den
må ju vara en omdömesfråga, men jag
föreställer mig, att varje importör säkerligen
skulle ha velat betala 50 öre då.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag skall inte för -

länga debatten med många ord. Jag vill
endast erinra om att jag under de år
Kvarntorp funnits har deltagit i behandlingen
av detta ärende i statsutskottet,
och jag erkänner gärna, att jag många
gånger endast med stor tveksamhet har
varit med om att tillstyrka de mycket
stora belopp, som det varit fråga om.
Hade inte den utredning kommit till,
som beslutades år 1948, skulle jag för
min del inte ha varit beredd att rösta
för ytterligare anslag till Kvarntorp.
Men när vi fingo studera utredningens
resultat i februari år 1949 och försökte
bilda oss en uppfattning om det sätt,
varpå den arbetat — vi kände ju också
till kapaciteten hos utredningsmännen
•— gick jag över till dem, som inte voro
beredda att förorda att vi utan vidare
skulle lägga ned Kvarntorp.

Riksdagen tog ju år 1949 ställning till
utredningens resultat och prognoser
och beslöt en ytterligare utbyggnad av
Kvarntorp. Vad som i år föreslås är,
kan man säga, både kostnadsökningar
utöver den plan som då godtogs och
icke obetydliga besparingar. Om man
bara räknar med summan av de kostnadsökningar,
som det i år gäller, förefaller
den inte vara av den storleksordningen,
att den kan föranleda ett avslagsyrkande.
Ha vi slagit in på denna
linje, böra vi hålla ut tills vi få se, om
vi inte kunna få ett bättre resultat. Det
har dock åstadkommits arbetsprestationer,
inte minst på det vetenskapliga
området, vilka kunna bli av ganska stor
betydelse. Man har i allt större utsträckning
kunnat förädla och tillgodogöra
sig biprodukterna.

Allt detta, herr talman, gör att jag för
min del yrkar bifall till utskottets utlåtande
och kommer att rösta för detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
punkten La), nämligen dels på bifall

120 Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Subventionering av vissa varor in. m.

till utskottets berörda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ståhl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I. a) i utskottets förevarande utlåtande
nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 40 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I. a).

Beträffande punkten I. b) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen biföll kammaren på framställda
propositioner vad utskottet i
punkterna II—III hemställt.

§ 4.

Subventionering av vissa varor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående subventionering
av vissa varor in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 180 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 10 mars
1950, föreslagit riksdagen att till Subventionering
av införseln av vissa varor
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (1:454) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 553), hade hemställts,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 till
Subventionering av införseln av vissa
varor för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 52 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (I: 455) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 552), hade hemställts, att riksdagen
måtte dels medgiva, att av den
reservation på omkring 46 300 000 kronor,
som beräknades föreligga å anslaget
till Prisnedsättning å vissa livsmedel,
25 000 000 kronor måtte för budgetåret
1950/51 överföras till anslaget
till Subventionering av införseln av
vissa varor, dels ock till Subventionering
av införseln av vissa varor för
budgetåret 1950/51 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag å
18 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

121

slag ävensom med avslag å motionerna
1:454 och 11:553 samt 1:455 och II:
552. till Subventionering av införseln
av vissa varor för budgetåret 1950/51
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Sundelin, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Boman i Kieryd, Ståhl, Birke
och Wedén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:454 och 11:553
samt I: 455 och II: 552,

a) medgiva, att av den reservation på
omkring 46 300 000 kronor, som beräknades
föreligga å anslaget till Prisnedsättning
å vissa livsmedel, 20 000 000
kronor måtte för budgetåret 1950/51
överföras till anslaget till Subventionering
av införseln av vissa varor;

b) till Subventionering av införseln
av vissa varor för budgetåret 1950/51
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 26 300 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Den
förevarande frågan har tre huvudaspekter.
Den första är den rent budgetära,
den andra den ekonomiskt principiella
och den tredje den penningpolitiska.
Det tycks mig vara så, att vilken av
dessa synpunkter man än anlägger,
starka skäl tala för att man följer den
av reservanterna förordade stramare
linjen.

Som anslagsfråga ligger saken i korthet
till på det sättet, att i propositionen
dels anmälts en reservation om 46,3
milj. kronor på anslaget till subventionering
av prisnedsättning på vissa livsmedel
och dels begärts ett anslag på 75
milj. kronor för fortsatt subventionering
av införseln av vissa varor.

Den förstnämnda gruppen, som om -

Subventionering av vissa varor m. m.

fattar ost och havregryn, skall ju avvecklas
den 1 januari 1951. Vad den
sistnämnda beträffar, anser regeringen,
att prisstödet på hushållsbränsle skall
upphöra vid årsskiftet 1950/51, medan
subventioneringen av bomull och hudar
däremot skall fortsätta in på nästa budgetår.

Statsutskottets majoritet förordar bifall
till dessa förslag. Reservanterna
framhålla däremot, att det mycket försiktigt
räknat blir 20 milj. kronor över
på 46-miljonersreservationen, med vilka
75-miljonersanslaget skulle kunna
minskas. Låter man så subventioneringen
av bomull och hudar upphöra redan
den 31 december i år, sparar man mellan
23,7 och 28,7 milj. kronor på anslaget
till stöd åt import av vissa varor.
Detta gör -— tillsammans med nyssnämnda
20 milj. kronor — att det nya
anslaget kan bli 26,3 milj. kronor i stället
för 75 milj. kronor. Det gäller ju i
alla fall nära 50 milj. kronor mer eller
mindre på budgeten, och det bör te sig
som en summa, som man inte utan mycket
starka skäl kan ta med bland utgifterna.
Budgetsynpunkten — låt vara att
den beträffande de 20 miljonerna är av
mera budgetteknisk natur — talar alltså
för utskottsreservanternas mening.

Komma vi så över till den andra synpunkten,
den ekonomiskt principiella,
talar den också för ett slopande vid årsskiftet
1950/51 av subventioneringen av
hudar och bomull. Det var ju endast
med tvekan riksdagen slog in på subventionsvägen,
och när det vid beviljandet
av de nu för år 1950 gällande
subventioneringarna uttalades bestämda
förväntningar om att de skulle upphöra
vid årsskiftet, bör det väl anses, att
samma principiella inställning skall
gälla även för de subventioner, vilka
voro beslutade redan vid tiden för uttalandet.

Det har heller icke från regeringens
sida yttrats något som kan tyda på att
man inte i princip ogillar subventionsförfarandet.
Tvärtom har Kungl. Maj:t

122

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Subventionering av vissa varor m. m.

upprepade gånger framhållit, att subventionerna
endast kunna tänkas som
ett provisorium. Inte dess mindre vill
regeringen nu tumma på subventionspolitikens
avveckling. Även statsutskottets
majoritet säger, att förslaget i fråga
innebär i viss mån ett avsteg från föregående
riksdags beslut i ämnet. Låt vara
att det gäller bara en del av den motsedda
avvecklingen — det gör i alla
fall inte ett odelat gynnsamt intryck,
och jag kan inte finna, att riksdagen
skulle ha skäl att själv börja vackla i
fråga om de principer, om vilka den
hittills varit enig med Kungl. Maj :t.

Det är emellertid inom ramen för den
tredje aspekten, alltså den penningpolitiska
— eller skola vi säga den allmänpolitiska
— som statsrådet vill finna
stöd för tanken att bortse från de budgetmässiga
sparsamhetskraven och dagtinga
med den principiella inställningen.

Statsrådet anser, att ett bibehållande
in på nästa år av subventionerna till
bomulls- och hudimporten bör ge en
smidigare prisanpassning på de berörde
marknaderna och motverka spekulativa
lagringsinköp.

Vad angår motverkandet av spekulationsköp,
får man ju handskas med det
problemet vid vilken tidpunkt man än
upphäver subventionerna. Det blir ett
svårt problem, men det blir inte lättare
att lösa det den 1 juli 1951 eller vid någon
annan tidpunkt senare under år
1951 än det är den 1 januari 1951.

Beträffande prisanpassningen vore
nog ett uppskov med subventionernas
avskaffande snarare ägnat att åstadkomma
oklarhet än lättnad. Den nyorientering
på löne- och prisfrågor som blir
nödvändig vid nyåret 1951 är i själva
verket det viktigaste problem som nu
seglar upp för såväl myndigheter som
näringsliv och konsumenter. Man kan
då inte ha någon glädje av att en del av
subventionskomplexet släpar med i frågeställningen.
Ju färre extra faktorer
man har att röra sig med, desto stabi -

lare bli de överenskommelser man kan
komma fram till den 1 januari 1951, och
desto större bli också utsikterna till att
verkligheten under någon längre tid
skall komma att motsvara de förväntningar,
under vilka dessa överenskommelser
träffas.

Visst blir det värre att komma till ett
resultat ju större svårigheter och motsättningar
man har att kalkylera med.
Men dessa får man ju ta. Svårigheterna
kunna övervinnas på många sätt, men
ovissheten kan aldrig elimineras på annat
sätt än genom att man skapar klarhet,
och det göra vi i detta avseende
genom att vid årsskiftet avskaffa samtliga
subventioner, som vi nu resonera
om.

Drar man däremot upp linjer för
handlandet i löne- och prisfrågorna
utan att ha gjort rent hus med subventionerna
och deras inverkan på konsumentpriset,
måste man vara beredd på
att ta upp dessa frågor igen, helt eller
delvis, vid ett senare tillfälle. För övrigt
skulle jag vilja framhålla, att tanken
på en förlängning av subventionsprovisoriet
beträffande bomull och hudar
inte tycks vara så fast grundad hos regeringen
och dess organ, som man
skulle kunna tro. Inte ens priskontrollnämnden,
som ju annars inte brukar
dra sig för åtgärder av detta slag, har
tagit en bestämd ställning. I nämndens
uttalande, som citeras i propositionen,
heter det, att nämnden inte har »funnit
sig böra ta ställning till frågan om en
fortsatt subventionering under första
halvåret 1951». Statsrådet uttalar sig i
försiktiga ordalag, då han i samma proposition
säger, att »vad beträffar de
även tidigare subventionerade varorna
bomull och hudar torde man dock böra
skapa möjligheter för att om så befinnes
önskvärt under en övergångstid
fortsätta subventioneringen» o. s. v. Det
vore glädjande, om den tveksamhet, som
sålunda kommer till synes från regeringens
sida beträffande kravet på de
ifrågavarande subventionerna, finge

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

123

uppfattas som ett stöd för tanken på deras
hävande redan vid årsskiftet.

Med det här anförda, herr talman, har
jag velat säga, att alla skäl synas tala
för att man tar steget fullt ut. Man bör
inte i nuvarande ansträngda läge göra
utgifter, för vilka man i själva verket
inte får ha någon valuta, utan man bör
hålla sig till en gång fastställda ekonomiska
handlingsprinciper, och man bör
skapa klaraste möjliga förutsättningar
för det nya årets pris- och löneuppgörelser.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr ÅQVIST: Herr talman! I regeringens
förslag till årets riksdag beträffande
subventionering av vissa varor
har det förklarats, att subventionssystemet
skulle avvecklas vid utgången av
år 1950. Man har emellertid gjort ett
undantag för bomull och hudar och
sagt att man beträffande dessa varor
måste räkna med en viss övergångstid
för att erhålla en smidigare prisanpassning
och motverka spekulativa lagringsköp.

Det är rätt egendomligt med denna
subventionspolitik. Sverige är ju inte
det enda land som har bedrivit en sådan
politik. Det har många av de europeiska
länderna försökt sig på efter
kriget, och resultatet har i stort sett
blivit, att de efter längre eller kortare
tid blivit tvungna att söka någon form
för avveckling av subventionerna. Dithän
tycker jag att även vi vid det här
laget böra ha kommit. Det blir i längden
för dyrbart för staten att underhålla
en konsumtion genom skattemedel.

I pressen ha i dagarna förekommit
meddelanden om vissa förhöjningar i
priset på ull, vilka beräknas slå igenom
beträffande beklädnadsartiklar med
omkring 12 procent, .lag har inte hört
att det varit fråga om att i det fallet
åstadkomma någon subventionering,

Subventionering av vissa varor m. m.

lika litet som i fråga om en annan
vara, nämligen rågummi, som under senare
halvåret undergått en mycket kraftig
prisstegring. Även denna stegring
kommer enligt vad jag har mig bekant
att föranleda prisökningar på en del
varor. När man nu alltså har beslutat
sig för att avveckla subventioneringen,
tycker jag för min del att man nog borde
göra rent hus och skapa klarhet
även beträffande hudarna och bomullen.

I sin proposition angående komplettering
av riksstatsförslaget har finansministern
gjort vissa beräkningar och
uttalanden angående den blivande prisnivån.
Han har sökt räkna ut hur mycket
prisnivån har stigit och sökt utröna
hur den skulle komma att gestalta sig
efter det att bensinskatten sänkts och
subventionerna borttagits. Det förefaller
av dessa uttalanden, som om man
har att vänta en viss prisstegring men
icke, efter vad jag kan förstå, så kraftig
som kanske från början hade beräknats.
I varje fall synes finansministern
taga rätt lätt på denna sak.

Jag tänkte vid detta tillfälle yttra något
beträffande skopriserna, eftersom
det är ett område som jag i någon
mån känner till. Man har beräknat att
om man skulle ta bort subventioneringen
på importerat bottenläder, vartill hudar
från Argentina användas, skulle
det medföra en prishöjning av i genomsnitt
2: 25 kronor per par. Detta gäller
endast i de fall då importerade hudar
komma till användning. Skulle man
däremot tänka sig att ett borttagande
av subventionerna skulle föra med sig
vissa prishöjningar även på det svenska
hudmaterialet, ställer sig saken litet
annorlunda. Om jag utgår ifrån att
svenska hudmaterialet skulle stiga i
pris med ett belopp som motsvarar ungefär
hälften av avståndet mellan den
nivå, där det nu befinner sig, och upp
till världsmarknadspriset, skulle detta
komma att medföra mycket större prishöjningar,
då det svenska hudmateria -

124

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Subventionering av vissa varor m. m.

let i hög grad kommer till användning
såsom ovanläder i skor. Prisförhöjningen
kommer i så fall att variera mellan
3: 50 och 8 kronor per par. Prishöjningen
på 3:50 kronor beräknas då
för de billigaste barnskorna, under det
att priset på de mera materialkrävande
herrskorna beräknas stiga med 8 kronor.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas,
om borttagandet av subventioneringen
på de utländska hudarna skulle behöva
medföra en motsvarande eller ens någon
höjning av priset på det svenska
hudmaterialet. Jag har försökt att ur
jordbrukspropositionen och överenskommelsen
med jordbrukarna få fram
i vad mån det svenska hudmaterialet
ingår såsom en inkomstpost i jordbrukskalkylen.
Det visar sig då, att om
man höjer prierna på det svenska hudmaterialet,
måste en motsvarande sänkning
av priset ske på andra varor eller
en motsvarande minskning av anslaget
till jordbruket äga rum. Det kan under
sådana förhållanden inte ligga i det
svenska jordbrukets intresse att få upp
prisnivån på de svenska hudarna. En
sådan prishöjning kommer i varje fall
inte det svenska jordbruket till godo i
form av någon inkomstförbättring. En
sådan eventuell inkomstförbättring skulle
enligt vad i varje fall priskontrollnämnden
förutsatt i sitt yttrande över
livsmedelskommissionens skrivelse avräknas
i någon form.

Motiveringen för att man icke skulle
låta subventioneringen av hudar och
bomull upphöra samtidigt med övriga
subventioner skulle som sagt närmast
vara att man vill åstadkomma en smidigare
prisanpassning och motverka spekulationsköp.
Det är emellertid klart
att man inom så gott som all industri
måste arbeta med lager, som delvis och
efter hand ersättas. Om då en viss prishöjning
äger rum, blir man tvungen att
tillämpa vissa medelpriser. Det är endast
under avspärrning eller när det
råder påtaglig brist på varor som en

prishöjning omedelbart slår igenom.
Det är svårare att få ut en eventuell
prishöjning i den mån det finns god
tillgång på varor och konkurrensen
inom branschen är hård.

Detta är för närvarande fallet inom
skobranschen. Jag kanske kan få meddela
kammarens ledamöter att under
1949 tillverkades i detta land 1,2 miljoner
par skodon utöver vad som såldes.
Ett liknande förhållande rådde under
1948, fastän överskottet då icke var
fullt så stort. Tillverkningen var då ungefär
1 miljon par. Under två tillverkningsår
har sålunda produktionen med
2 miljoner par överstigit konsumtionen
och alltså i motsvarande män
ökat de befintliga skolagren. Skokonsumtionen
bär i landet uppgår till omkring
10 miljoner par om året, och lagren
i skoaffärerna röra sig om cirka 8‘/s
miljon par. Det finns alltså en rätt god
täckning för behovet, eftersom lagren
närapå räcka för ett helt års försäljning
och förbrukning. Under sådana
förhållanden tror jag att man kan se
rött lugnt på frågan om eventuella spekulationsköp.
Det är ju så, att det svenska
hudmaterial som tilldelas garverierna
är begränsat, och garvarna kunna
alltså endast sälja begränsade kvantiteter.
Det råder faktiskt en viss knapphet
på material. Skofabrikerna skulle
nog vilja öka sin tillverkning ytterligare,
men skoaffärerna kunna ju snart
inte ytterligare öka sina lager, eftersom
dessa vuxit så kraftigt på sista tiden.

När man räknar med subventionernas
borttagande och de prishöjningar
detta skulle medföra, går man gärna ut
ifrån ett rent matematiskt eller kalkylationsmässigt
betraktelsesätt. Detta är
emellertid ej ett riktigt förfarande, när
det är god tillgång på varor. Finansministern
var inne på saken tidigare under
veckan och framhöll därvid, att det
i stor utsträckning var psykologiska
moment, som utövade inflytande på
prisbildningen. Det är alldeles riktigt.
Det är mycket svårt att under fullt fri

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

125

konkurrens åstadkomma den höjning
av priserna, som de ökade kostnaderna
skulle föra med sig.

Jag skulle dessutom i detta sammanhang
vilja framhålla ett par andra synpunkter.
Det har upplysts mig, att jordbrukets
produktionsår räknas från den
1 september till och med den 31 augusti.
Om man, som regeringen föreslår,
skulle vänta med borttagandet av
subventionerna på de importerade hudarna
till budgetårets utgång, skulle
man få två faktorer som medverkade
till en prishöjning. Det skulle först bli
borttagandet av subventionerna på de
importerade hudarna vid budgetårets
utgång, alltså den 1 juli. Skulle man
dessutom räkna med att subvenlioneringens
borttagande skulle ha inverkan
på priserna på det svenska hudmaterialet,
skulle man för det andra få räkna
med den förändring, som skulle inträffa
omkring den 1 september. Det vore
ju då bättre att försöka åstadkomma en
utjämning i tiden på så sätt, att subventionen
av hudar och bomull borttoges
omkring den 1 januari. Sedan finge
man se, huruvida det funnes anledning
att räkna med några förändringar i priserna
på det svenska hudmaterialet.
Skulle det bli några sådana, så inträffa
ju dessa drygt ett halvår senare och
man skulle då få möjlighet till den smidigare
prisanpassning, som delvis anföres
som ett motiv för att man skall
dröja med borttagandet av subventioneringen
för hudar och bomull.

Vad jag här anfört, herr talman, föranleder
mig att påyrka att även subventioneringen
av hudar och bomull avskaffas
den 1 januari nästa år.

Jag skulle emellertid för detta mitt
yrkande vilja andraga även ett annat
skäl, som delvis ligger på ett annat
plan. Man kan jo säga att en subvention,
såsom i detta fall på skodon, är
en subvention till allmänheten för att
underlätta och förbilliga köp av en
vara. Det är inte industrigrenen som sådan
som subventioneras. Men det är

Subventionering av vissa varor m. m.

alldeles givet att denna subvention inte
saknar sin betydelse för branschen.
Den skapar ett artificiellt prisläge, som
ligger under vad som skulle vara det
naturliga. Det innebär med andra ord
att man åstadkommer en större konsumtion
än som skulle vara fallet under
normala förhållanden. Är man nu på
det klara med att man skall avskaffa
subventioneringen även på hudar och
bomull men är oense om tidpunkten,
skulle jag vilja rekommendera, att man
valde en så tidig tidpunkt som möjligt.
Det är nämligen så, att en förändring
av priserna måste komma att medföra
vissa ryck, vissa stagnationer vid försäljningen,
vissa förändringar i fråga
om omsättningen och även vissa påfrestningar
för ekonomien hos de detaljhandlare
som föra de varor det här
gäller. Nu är denna ekonomi relativt
hygglig. Med hänsyn härtill tycker jag
det vore lämpligt att man genomförde
dessa förändringar snarast möjligt och
icke väntade därmed, ty ju längre man
dröjer, desto större blir risken för att
saker och ting kunna inträffa som medföra
större ekonomiska uppoffringar
och framför allt större anpassningssvårigheter
för dessa handlare än om man
genomför förändringen på ett tidigare
skede. Varje höjning av ett prisläge för
en vara medför ju, att man uppammar
ett visst försäljningsmotstånd, vissa försäljningssvårigheter,
och detta motstånd
och dessa svårigheter bör man
möta medan det finns möjligheter för
de handlande, som föra dessa varor,
att motstå det därmed förenade trycket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Mannerskantz m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen,
som innebär att anslaget till subventioner
nedsättes med hänsyn till att även
subventionen på hudar och bomull skall
avvecklas den 1 januari 1951.

Herr WAItD: Herr talman! Efter de
debatter, som tidigare förts här i kam -

126 Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Subventionering av vissa varor m. m.

maren angående subventioneringen, lär
det inte finnas anledning att låta denna
debatt svälla ut mer än läget för dagen
kräver. Vi tvista ju inte längre om frågan,
huruvida subventionering skall
förekomma eller inte förekomma, utan
saken gäller, huruvida man beträffande
ett par produkter skall ge möjlighet
till subventionering även efter ingången
av nästa år. Det är alltså endast den
frågan som vi här ha att diskutera, och
det behöver inte tarva många ord från
vare sig det ena eller det andra hållet.

Utskottet har ju i sitt utlåtande mycket
tydligt skrivit ut, att man önskar
komma bort ifrån subventioneringssystemet
så fort som möjligt. Men utskottet
har vidare sagt, att det måhända
vid ingången av nästa år kan vara bra
att ha kvar åtminstone en liten buffert,
för den händelse oroande prisstegringar
skulle komma att inträda. Herr Åqvist
nämnde nyss själv ett exempel på befarad
prisstegring. När så ovissa förhållanden
råda, kan det nog i alla fall
vara lämpligt att försiktigtvis behålla
någon subventionering längre än vad
man tidigare har tänkt sig.

Subventioneringen av hudar och
bomull kan man ju betrakta delvis ur
annan synvinkel än de i fjol beslutade
subventioneringarna. Det är nämligen
så, att riksdagen redan 1946 fattade beslut
om subventionering av hudar och
bomull, och man bör sålunda kunna
säga, att dessa varor i viss mån falla
utanför ramen för de subventioner, som
enligt vad man lovat skulle försvinna
redan vid slutet av detta år. Hur länge
man under nästa år skall behöva använda
sig av systemet med subventioner
på hudar och bomull vågar jag inte
uttala mig om. Jag vill bara påpeka
vad utskottet har skrivit på den punkten,
nämligen att utskottet anser »försiktigheten
bjuda, att subventioneringen
på detta område övergångsvis bibehålies
någon tid efter ingången av år
1951». Detta ordval tyder ju på att utskottets
majoritet förväntar, att det inte

skall bli någon långvarig historia under
nästa år. I varje fall finns det hopp om
att det inte skall behöva bli det.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag tar för det
första fasta på herr Wards uttalande,
att det inte längre råder oenighet om
subventionernas vara eller icke vara,
utan endast om tidpunkten då det kan
vara lämpligt att avskaffa dem.

Jag hör till dem, som anse att subventionerna
på hudar och bomull böra
avskaffas från och med årsskiftet 1950
—1951 och, herr talman, det var för
att något motivera detta som jag begärde
ordet.

Departementschefen har i proposition
nr 180 till 1950 års riksdag motiverat
sin hemställan om fortsatta anslag
för subventioneringar efter årsskiftet
med önskvärdheten av att motverka
spekulativa lagringsköp — som han uttrycker
det — och att erhålla en smidigare
prisanpassning. Jag tror att motsätter
man sig subventionernas avskaffande
därför att man vill motverka spekulativa
lagringsköp, kan man befara,
att man får bibehålla subventionerna
praktiskt taget för all framtid. Det finns
nog inte några alldeles övertygande skäl
för att spekulationslusten skulle vara
större vid slutet av innevarande år än
vid något annat tillfälle. Bedöma köparna
utsikterna så, att de anse sig kunna
räkna med stigande priser på världsmarknaden
under första delen av nästa
år, finns det naturligtvis alltid risk
för spekulation. Hur det i det avseendet
kommer att ställa sig frampå höstsidan
kan ingen för närvarande med någon
grad av säkerhet yttra sig om.

Utskottet anser att vissa prisstegringstendenser
kunna spåras. Det är
väl svårt att förneka att så kan vara
fallet, men varken utskottet, reservan -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

127

terna eller . jag för min ringa del har
för närvarande någon större möjlighet
att med säkerhet yttra oss om huruvida
dessa prisstegringstendenser äro
starkare eller svagare än de prissänkningstendenser,
som också kunna
spåras.

Världsmarknadspriserna äro för närvarande
i hög grad instabila, och det
är väl detta som i så fall skulle kunna
åberopas som ett argument för bibehållande
av subventionerna. Prissubventionerna
på bomull och hudar infördes
1946. De motiverades då med önskvärdheten
av att kunna möta prishöjningar
på världsmarknaden. År 1947
var avsikten med dessa stora anslag
också att motverka tillfälliga prishöjningar.
Det var först 1948 som levnadskostnadsindex
kom med i spelet.
Statsrådet hänvisade då till uppgörelsen
med statstjänstemännen och förklarade,
att subventionerna voro nödvändiga
för att den prisstabilitet, som var
en förutsättning för överenskommelsen,
inte skulle äventyras. På våren 1949
vidgade departementschefen sin hänvisning.
Han talade i allmänna formuleringar
om förhandlingarna om lönestopp
med olika löntagarorganisationer
och ansåg, att man under sådana förhållanden
måste tillgripa subventioner.
Statsrådet ansåg det uteslutet att i dåvarande
läge acceptera den relativt betydande
stegring av levnadskostnaderna,
som skulle bli följden av importsubventionernas
slopande. På hösten
1949 passades importsubventionerna på
hudar och bomull in i det stora puzzlet
av subventioner, som regeringen då ansåg
sig böra tillgripa på grund av devalveringen
och dess följder.

I proposition nr 237 till innevarande
års riksdag ansluter sig finansministern
till den uppfattningen, om vilken
allmän enighet råder hland arbetsmarknadens
organisationer, att den vid årsskiftet
utlöpande överenkommelsen om
inkomststabilisering icke hör ytterligare
förlängas. Herr Sköld hoppas vis -

Subventionering av vissa varor m. m.

serligen på återhållsamhet i kraven på
höjda löner, men räknar inte med något
lönestopp på samma sätt som tidigare.
Man lär nog inte kunna hävda den meningen
att subventionerna, som infördes
1946 för att möta tillfälliga prisrörelser
på världsmarknaden, skola kunna
behållas efter årsskiftet 1950—1951
med samma motivering.

Jag vågar påstå att det är beklagligt
att åren efter 1946 inte i högre grad
ha använts för en successiv anpassning
till världsmarknadspriserna, utan att
man under hela denna tid har uppehållit
en differens mellan den internationella
prisnivån och vår egen prisnivå,
som hotar att medföra en snedvridning
av hela vår prisstruktur. Allt talar enligt
min uppfattning för importsubventionernas
avskaffande från och med årsskiftet.

Om vi sedan gå över till talet om att
levnadskostnadsindex skulle påverkas
av importsubventionernas avskaffande,
så rör man sig — som vanligt, när man
är inne på detta område ■— med ganska
obestämda siffror. Efter vad jag har
kunnat utläsa av tillgängliga siffror
skulle subventionernas borttagande
medföra en mycket måttlig höjning i
enheterna för levnadskostnadsindex, på
sin höjd 0,9 eller så omkring.

Nu vill jag genast säga ifrån, att jag
inte hyser någon övertro till levnadskostnadsindex,
som för närvarande annars
dominerar debatten. Men jag kan
å andra sidan förstå, att man resonerar
som man gör, så länge som vi ha lönestopp.
En subventionering som sänker
priserna har ju två olika aspekter. Det
är inte bara det, att människorna tro,
att de få billiga varor tack vare den.
Den föreställningen är kanske i många
stycken felaktig, ty de få ju betala kostnaderna
i form av ökade skatter. Men
det blir eu inte så ringa besparing i
statsbudgeten om subventionerna falla
hort, vilket i sin tur kan möjliggöra en
skattesänkning, som kan komma stora
grupper till godo.

128 Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Subventionering av vissa varor m. m.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid denna fråga utan i stället återknyta
till vad jag började med, nämligen att
det är bra att vi nu ha kommit så långt,
att vi äro överens om det principiellt
olämpliga i att fortsätta på den inslagna
vägen. Under sådana förhållanden
tycker jag det bör vara tid på att man
nu verkligen gör slag i saken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Att på sätt som nu sker hålla
priserna nere på bränsle, hudar, textilvaror
o. s. v. är väl inte lämpligt annat
än under mycket säregna förhållanden.
Det är onekligen många nackdelar förenade
med ett sådant system som det
nuvarande. Jag skall nöja mig med att
beröra olägenheterna av detsamma på
ett enda område, som jag känner till
närmare. Utan tvivel har subventioneringen
av koksen kommit att innebära
minskad åtgång på vedbränsle, med
därav följande nödvändighet att öka
importen av andra bränslen.

När skattetrycket är så hårt, som det
är i dag, har man även där en omständighet
som gör, att man måste försöka
få bort subventioneringen, vilken tar
ett så djupt grepp i statskassan.

Nu tyckas alla vara överens om att
vi snarast möjligt skola försöka få bort
subventionerna. Det är egentligen endast
när det gäller hudar och textilvaror
som meningarna gå isär och då
endast i fråga om tidpunkten för subventionernas
avveckling. Alla mena, att
eftersom vi införde subventionerna för
att hålla nere varupriserna — vilka ju
stegrades i samband med devalveringen
— är man tvungen att fortsätta med
dem under hela innevarande kalenderår.
Jag vill i detta sammanhang ta tillfället
i akt och uttala min tillfredsställelse
över att det inte har varit nödvändigt
att subventionera sådana varor
som t. ex. mjöl och fläsk.

Vad departementschefen nu begär är
ju endast ett visst rådrum. Han begär
att under en kortare övergångsperiod
få subventionera hudar och textilvaror.
Motiveringen härför är, att man önskar
erhålla en smidigare prisanpassning
och motverka spekulationen i sådana
varor, som det här är fråga om. Från
vårt håll ha vi inte velat ta på vårt ansvar
att underkänna riktigheten i den
motivering, som vederbörande statsråd
här har framfört, och därför ha vi bestämt
oss för att stödja framställningen
i propositionen.

Jag vill emellertid i detta sammanhand
särskilt understryka vad utskottet
säger i fråga om långvarigheten av de
fortsatta subventioneringarna för hudar
och bomull. Utskottet skriver att försiktigheten
bjuder att subventioneringen
bibehålies — jag citerar ordagrant —
»någon tid efter ingången av år 1951».

Vi äro angelägna om att understryka
vikten av att den tiden icke blir längre
än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
här framhålla några synpunkter utöver
dem, som herrar Kollberg och Åqvist
framfört. Det gäller först motiveringen
för att behålla den mera långfristiga
subventioneringen på hudar och bomull.
I år säger man, att man vill undvika
risken för lagringsköp och spekulation.
Jag vill påpeka för kammarens
ledamöter att motiveringarna för subventionerna
ha varit mycket växlande.
Tidigare har man motiverat dem med
att man har velat undvika tillfälliga
prishöjningar — som det då hette. Sedan
ha motiveringarna som sagt växlat,
ända till dess vi ha kommit i vårt nuvarande
läge. Jag tycker att herr
Åqvists anförande här, och inte minst
vad han sade om läget på skomarkna -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

129

den, visar att om det någon gång skall
vara möjligt att undvika spekulation,
så är det i år, eftersom lagertiligången
är så betydande som fallet är.

Vad textilbranschen beträffar så ha
vi från vårt håll hört oss för hur det
ligger till där. Man har på ansvarigt
håll förklarat sig märka, att vid en prisstegring
på en vara gå konsumenterna
över till andra varuslag, som icke drabbats
av prishöjningen. På så sätt växlar
det mellan bomull, silke och andra
varuslag. Därför tror jag att den motivering,
som man i år har anfört för att
behålla subventioneringen, inte är bärande
inför en konfrontation med verkligheten.

Vidare är det en annan synpunkt,
som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på innan kammaren går att rösta
i denna fråga. Den sammanhänger med
det som har framhållits av herrar
Ward och Hedlund i Rådom och med
det som utskottet ger uttryck åt på s. 5
i det förevarande utlåtandet, där det
står: »Utskottet anser därför försiktigheten
bjuda, att subventioneringen på
detta område övergångsvis bibehålies
någon tid efter ingången av år 1951.»
Jag förstår inte hur man här resonerar.
När man nu skall ta bort huvuddelen
av subventionerna, är väl avsikten att
man skall ta konsekvenserna av det
som såvitt jag förstår oundvikligen
kommer att inställa sig på levnadskostnadsindexområdet.
Lönerna skola göras
upp med hänsyn till den nya situation
som inträder. Så behåller man subventioneringen
av hudar och bomull men
förklarar, att detta sker bara övergångsvis.
Är det meningen att dessa subventioner
skola tas bort en eller två eller
tre månader efter det att parterna på
arbetsmarknaden ha bestämt sig för
den nya lönesättningen? Är det meningen
att låsa fast levnadskostnadsindex
vid en bestämd nivå vid löneöverenskommelserna
och att några veckor
eller möjligen några månader efteråt

Subventionering av vissa varor m. m.

la bort även denna sista rest av subventioner? Jag

har en känsla av att man här är
inne i ett indextänkande och menar,
att detta är något som skall avspegla
sig i index samt att det skall betalas
kompensation för det. Men det är ju,
såvitt jag förstår, inte meningen. De
nya lönerna skola tillämpas från och
med årsskiftet, men man kan riskera
att på detta sätt gömma undan en fördyring
av levnadskostnaderna, som arbetsmarknadens
alla parter ha rättighet
att få veta om. Jag kan därför inte
förstå annat än att det är fullkomligt
riktigt vad herr Kollberg sade, att om
man skall ta bort subventionerna —
och det äro vi alla principiellt ense
om, därom råder ingen strid — så
måste den rätta metoden vara att göra
det på en gång, så att full klarhet skapas
och så att man om möjligt får den
överensstämmelse mellan den inhemska
och den utländska prisnivån, vilken vi
alla eftersträva. Sedan får man ta konsekvenserna
när man går över till ett
nytt system.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Kollberg, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 11.

130 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens upplysnings- och propa -

gandaverksamhet.

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 110 ja och 57 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 133, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 6.

Motioner om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och
propagandaverksamhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Fastän detta är en ganska liten fråga,
som statsutskottet endast i korthet vidrört,
är den ändå av rätt väsentlig betydelse.
Därför tror jag att det är riktigt
att, trots att tiden är så knapp som den
iir, några minuter ta kammarens tid i
anspråk för densamma.

Det gäller här ett anslag av 20 000
kronor åt Svenska eldbegängelseföreningen.
Vad den föreningen har för
uppgift veta vi alla — det hörs ju på
namnet. Det är en förening som står
på ideell bas. Den har till uppgift att
informera oss alla om de ovedersägliga
fördelar som följa med eldbegängelseskicket.
Man kan anföra rätt många
skäl för detta, men jag skall naturligtvis
inte nämna aila här. Jag skall inte
alls beröra de estetiska skälen, och jag
skall bara i förbigående nämna de sanitära.
Att betydande sanitära, allmänhygieniska
skäl tala för ett allmännare
användande av eldbegängelsen är ju så
klart att vi väl egentligen inte behöva
spilla så många ord på det. Det är givet
att askbegravningen inte medför
några sanitära olägenheter, och det är
lika klart, att den vanliga jordbegravningen
under många omständigheter
kan medföra betydande sanitära olägenheter.

Jag skall emellertid i detta sammanhang
vidröra ett par andra saker, som
jag skulle vilja kalla för praktiskt ekonomiska
skäl.

Vi veta ju allesammans, att den vanliga
jordbegravningen sker under två
väsentligt skilda betingelser, nämligen
dels begravning i de s. k. allmänna
raderna, dels begravning i de enskilda
gravarna. Tendensen har varit, att allt
fler velat ha enskilda gravar. Fler och
fler släkter ha önskat få enskilda gravar.
I och för sig måste detta sägas
vara — som jag ser det -— ett tecken
på stigande kulturell standard, så sant
som den obrutna kontinuiteten mellan
gångna och nuvarande släkten är ett
tecken på kulturellt högtstående, och så
sant som denna obrutna kontinuitet alldeles
säkert bibehålies på ett väsentligt
lättare sätt, om man har en grav att
sköta, där man i stilla meditation då
och då kan komma i minneskontakt
med dem som gått bort. Men just denna
fördel med de enskilda gravarna har

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17. 131

Motioner om anslag till Svenska eldbegängelseföreningens upplysnings- och propagandaverksamhet.

kommit att medföra icke önskade följder,
så till vida som kraven på utrymmen
för våra kyrkogårdar ha blivit så
väsentligt förstorade. Framför allt våra
större samhällen ha det ganska bekymmersamt,
när det gäller att tillgodose
kravet på utrymme för kyrkogårdarna.

Under sådana omständigheter är det
ju påtagligt, att eldbegängelsen innebär
betydande fördelar. Askurnan tar mycket
liten plats. Detta är av särskild betydelse
i de stora samhällena, då det
därigenom blir synnerligen lätt att
börja använda de kyrkogårdar, som genom
bebyggelsens fortskridande kommit
att ligga omslutna av kvarter. Detta
har ju, som vi veta, skett bl. a. här i
Stockholm. Centralt belägna kyrkogårdar,
som sedan lång tid varit avstängda
för användning, ha sålunda ånyo börjat
användas och användas nu för väsentligt
större antal döda än som någonsin
hade kunnat få rum i de tidigare
gravarna. På det sättet vinner man
ju också indirekt den fördelen, att det
ånyo blir bekvämt för de anhöriga att
komma till gravarna. En olägenhet med
de alltmer förstorade kyrkogårdarna är
ju, att de anhöriga få allt svårare att
kunna besöka och se till gravarna som
ofta komma att ligga avlägset. Jordbegravningsskicket
med den ökade användningen
av enskilda gravar har på
det sättet i viss mån kommit att motverka
sitt eget ändamål. Gravarna ha
blivit så långt avlägsna, att man mången
gång inte annat än med stora svårigheter
kan komma till dem. Detta är,
såvitt jag förstår, ett mycket viktigt skäl
för att gynna eldbegängelsen gentemot
den äldre jordbegravningen.

Jag skulle emellertid vilja peka på
ytterligare en sak, ett pietetsskäl. Det
har kommit fram i bjärt belysning här
i Stockholm just under de sista åren
genom framdragandet av de nya kommunikationsmedlen.
Man har fått se,
blir bendelar, skelettdelar och kranier
ha behandlats på det, som man tycker,

mest pietetslösa sätt genom framdragandet
av framför allt tunnelbanan borta
vid Adolf Fredriks kyrkogård. Man kan
ingalunda tänka att det är ett undantagsfall.
Säkert kommer sådant att inträffa
rätt ofta. Jag skulle vilja påpeka,
att det inte är något som är okänt ens
vid de små kyrkogårdarna ute i bygderna.
Beträffande jordbegravning i allmänna
rader, som det heter, är det
nämligen bara föreskrivet, att man inte
får begrava förrän cirka 15 år äro
gångna efter tidigare begravning. Efter
15 år kan således ett förnyat öppnande
av graven ske, och vi veta nog alla, att
även om den som gräver är i allra
högsta grad besjälad av pietet, är det
i alla fall inte möjligt för honom att
alltid se till att inte något sker som
man i viss mån skulle vilja kalla för ett
vanhelgande av gravarna. Något sådant
skulle ju aldrig någonsin behöva komma
i fråga, om eldbegängelsen bleve
alltmer använd. Då skulle det, om en
kyrkogård skulle behöva användas för
annat ändamål, vara en enkel och lätt
sak att förflytta urnan.

I vårt land är det Eldbegängelseföreningen,
som har drivit fram tanken på
att man alltmer skulle gå över ifrån
jordbegravning till eldbegängelse. Eldbegängelseföreningen
är emellertid en
fattig förening. Den har att för sin propaganda
i huvudsak lita endast till
ganska små årsavgifter. Under några år
har den fått bidrag från lotterimedelsfonden.
Men vi veta alla hur ansträngd
denna fond är. Därför har det ansetts
riktigt och lämpligt att direkt hos riksdagen
vädja om ett understöd lämnat
direkt till Eldbegängelseföreningen.

Nu har ju utskottet avstyrkt förslaget.
Det finns visserligen en reservation,
men jag förstår, att det i dagens läge
inte lär tjiina mycket till att yrka bifall
till reservationen. Jag skulle emellertid
i motiveringen för utskottets avstyrkande
vilja läsa in eu hemställan till
Kungl. Maj:t att verkligen ta denna

132 Nr IT.

Lördagen den 13 maj 1950.

Motion angående åtgärder mot skattefusk.

fråga under övervägande, eftersom utskottet
direkt säger: »Förevarande fråga
synes utskottet i första hand böra
göras till föremål för Kungl. Maj :ts
prövning.»

Med det anförda vill jag således, herr
talman, säga, att jag icke har något direkt
yrkande för dagen, men att jag
skulle vilja hemställa till Kungl. Maj:t
att tänka på denna sak och be kammarens
ledamöter att ha detta ärende i
åtanke. Det lär komma tillbaka. Praktiska
skäl och många andra skäl, inte
minst pietetsskäl, kräva, att frågan
uppmärksammas på det sätt jag här
har antytt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av väckta
motioner angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motion angående åtgärder mot skattefusk.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av väckt
motion angående åtgärder mot skattefusk.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Även om jag är medveten om
att det skulle vara mycket att säga i
denna fråga, skall jag ändå försöka
koncentrera mig på ett par synpunkter.
Jag gör det därför att jag tror, att det
är en allmän önskan, att vi fortast möjligt
skola komma igenom föredragningslistan
här i dag.

Bevillningsutskottet har med hänvisning
till den i föregående betänkande
begärda utredning om taxeringsförfa -

randet avstyrkt den av mig väckta motionen.
Jag kan ju vara överens med
utskottet om att det till mycket stor del
är en taxeringsteknisk fråga. Jag har
fått en hel del brev från olika delar av
landet, där man från taxeringsnämndsordförandenas
sida just påtalar dessa
brister i taxeringsförfarandet. Jag skall
nöja mig med att här bara anföra en
sak ur ett sådant brev från en mångårig
taxeringsnämndsordförande. Han
säger, att ifrågavarande skattskyldiga till
största delen äro att söka hos de fria
näringsutövarna. De ha, säger han, de
största möjligheterna härvidlag och äro
trots en minutiös kontroll ytterst svåra
att komma till rätta med. Han tillägger,
att han från sin verksamhet såsom
taxeringsnämndsordförande skulle kunna
andraga åtskilliga exempel, som
skulle styrka, att så är fallet. Det finns
även skrivelser, som kommit mig till
handa, vilka även om de gå i motsatt
riktning, ändå styrka mig i min uppfattning
om behovet av åtgärder mot
skattefusk. Jag skall emellertid inte
göra något längre citat ur dessa. Jag
kan sammanfatta dem i en enda mening
i ett brev, där man säger, att motionen
ingenting annat är än ett uttryck
för »sossesnuskets terminologi».

Men även om det till stor del är ett
taxeringstekniskt problem, anser jag,
att problemet också har en del andra
aspekter. Jag tror att den propaganda
som man för några år sedan bedrev på
detta område gjorde en hel del verkan.
Man hade då en brett upplagd tidningspropaganda,
där man dels vädjade till
folk att deklarera ärligt, dels också omtalade
de risker, som voro förenade
med att inte göra det.

Jag tror emellertid att i samband med
detta skall man inte bortse ifrån den
betydelse som straffsatserna på detta
område kunna ha. Enligt min mening
skulle man mycket väl kunna diskutera
en straffskärpning, varvid man särskilt
kunde åberopa, att man i vår strafflagstiftning
för vanligt grovt bedrägeri har

Lördagen den 13 maj 1350.

Nr 17.

133

en straffsats av upp till sex års straffarbete,
medan maximistraffet för falskdeklaration,
om det sker under synnerligen
försvårande omständigheter, endast
är två års straffarbete. Det har ju
för övrigt också visat sig, att det är
mycket sällan som man över huvud taget
dömer ut frihetsstraff för falskdeklaration.
I allmänhet stannar man
vid böter. Jag tycker att denna olikhet
i straffutmätningen mellan vanligt grovt
bedrägeri och falskdeklaration är stötande
för rättskänslan. Jag kan inte
finna att det är någon större skillnad
mellan vanligt bedrägeri och det bedrägeri,
som en falskdeklarant gör sig
skyldig till mot samhället. Det är det
som gjort att jag nog har ansett, att en
översyn av hela detta problem hade
varit befogad.

Jag är medveten om att svårigheterna
på detta område äro stora, och jag är
inte kapabel att ange några direkt framkomliga
vägar för en lösning. Jag tror
också att det är meningslöst att mot ett
enigt utskott ställa något som helst yrkande.
Men även om utskottet här har
avstyrkt motionen med hänvisning till
den tidigare nämnda utredningen, anser
jag inte att denna sak i och med
detta är avgjord. Jag är övertygad om
att frågan kommer igen. Den har enligt
mitt förmenande ändå en sådan betydelse,
att den kan vara värd en mässa.
Man brukar ju säga att man håller begravningstal
över motioner. Det påminner
mig, herr talman, om en sedvänja
i min hemtrakt. Det gick så till
att när någon hade avlidit, anmodade
man — innan man bar ut vederbörande
i något uthus i väntan på begravningen
— en lekmannapredikant eller någon
annan i de kristna mysterierna bevandrad
person att läsa över den avlidne.
Man kallade detta att »läsa ut liket».
Herr talman, vad jag här sagt skall
därför inte betraktas som någon definitiv
begravningsmässa. Jag skulle vilja
sluta med att säga, utan att därmed försöka
skrämma bevillningsutskottet med

Motion angående åtgärder mot skattefusk.

några spöken, att jag tror, att den fråga
som av mig tagits upp i motionen tillhör
den sorts lik som tittar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
I anledning av herr Gustafssons i
Stockholm anförande skulle jag vilja
säga, att herr Gustafsson borde vara
nöjd när bevillningsutskottet säger, att
denna fråga utan alla tvivel är av väsentlig
betydelse. Nu har bevillningsutskottet
hemställt om en allsidig och
förutsättningslös utredning om vår
taxeringsorganisation. Till yttermera
visso har utskottet tillfogat, att det
förutsatte att därvid även den i motionen
berörda frågan ägnades uppmärksamhet.
Med tanke på detta torde jämväl
syftet med den förevarande motionen
vara tillgodosett. Vi utgå således
från, att herr Gustafssons motion skall
ägnas uppmärksamhet i den utredning,
som riksdagen nyss begärde. Kan man
finna en framkomlig väg innan man
övergår till straffskärpningar o. d., då
är det naturligtvis fördelaktigare ur
samhällets synpunkt, ty med en verkligt
utbyggd taxeringsorganisation borde
man kanske kunna komma till botten
med åtskilliga av dessa problem.
Kunna vi inte göra det, då håller jag
med herr Gustafsson om att vi på nytt
måste ägna oss åt det andra ledet i denna
fråga.

Jag skall sedan inte tvista med herr
Gustafsson om vilket straff som är hårdast.
Det förefaller mig emellertid vara
det värsta straff man kan ge en falskdeklarant
när man t. ex. -— som det
stod i tidningarna häromdagen — dömer
en person att betala skatten på en
halv miljon kronor och dessutom en
halv miljon kronor i böter. Alldeles säkert
känns detta straff mycket värre för
denna person, som deklarerat falskt för
att få behålla dessa pengar, än om han
skulle få fängelsestraff.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

134 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 239 med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 10.

Motioner om uppsägning av det s. k.

Marshallavtalet mellan Sverige och
Amerikas förenta stater.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater.

I en inom första kammaren väckt
motion nr 7 av herr Öhman m. fl. samt
i en likalydande i andra kammaren
väckt motion nr 10 av herr Johansson
i Stockholm m. fl., vilka hänvisats till
utrikesutskottet, hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville hemställa att Sverige i enlighet
med artikel 1 mom. 2 uppsäger överenskommelsen
av den 30 juni 1948 angående
ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Amerikas förenta stater».

Utskottet hemställde, att motionerna
1; 7 och II: 10 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag betraktar dessa frågor, som behandlas
i utrikesutskottets utlåtanden nr 9,
10 och 12, såsom delvis sammanhängande
med varandra, även om motionerna,
som ligga till grund för dessa utlåtanden,
ha skilda yrkanden. Detta är
en detalj i en allmän svensk politik
som gjort, att vi i olika sammanhang
haft anledning och möjlighet att utveckla
våra synpunkter. Vi ha gjort
det tidigare i motioner och i debatter
i denna kammare — bl. a. vid årets
riksdag i remissdebatten, utrikesdebatten
och i debatten om Sveriges anslutning
till den internationella banken. Då
jag nu säger ett par ord ytterligare vid
frågans behandling, så är jag icke säker
på att jag kan komma med så mycket
nytt utöver vad som tidigare varit
på tal, men det finns ändå några saker
jag skulle vilja stryka under.

För det första tror jag att erfarenheterna
hittills bekräfta, att om Marshallplanen
hade till syfte att lösa Västeuropas
ekonomiska problem, så är
detta syfte fullständigt förfelat. Redan
när denna plan första gången behandlades
påpekade vi, hur amerikanarna
själva motiverade sin plan, nämligen
som en plan att exportera krisen till
Europa. Jag tror att det som skett bekräftar,
att amerikanarna inte räknat
så illa, när de för sig själva hade detta
som motivering för att sätta in dessa
dollarbelopp i de västeuropeiska länderna.
Ty vilket land har blivit hjälpt
genom Marshallplanen? Skall man
döma efter de resultat som föreligga
måste man säga, att utvecklingen snarast
gått bakåt i de länder, som mottagit
amerikanarnas s. k. hjälp. Typiskt
för dessa länder är ju en snabbt växande
arbetslöshet samt en allmän finansiell
misär, som föranledde det sensationella
beslutet om devalveringen under
föregående höst. Det är vidare typiskt
för dessa länder, att deras svårigheter
visa en klar tendens att oav -

135

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

brutet öka fram emot den tidpunkt, då
Marshallplanen skall gå ut. Jag tror
att ingen av Marshallplanens anhängare
skulle vilja göra gällande, att när
Marshallplanen går ut i mitten av 1952,
då har man löst dollarkrisen. Jag tror
att det är fullständigt klart för alla, att
man nu befinner sig lika långt ifrån
lösningen av dollarkrisen som man var
när Marshallplanen igångsattes och som
man kommer att vara år 1952.

Genom att dessa västeuropeiska länder,
inklusive vårt eget land, vrakat
sina efterkrigsprogram, så ha de påtagligt
kommit i en beroendeställning till
Amerikas goda vilja och till detta lands
egna dispositioner, och detta gör att
deras händer komma att vara bundna
och att de få mottaga ännu mer förödmjukande
diktat än som hittills varit
fallet.

När amerikanarna utformade sin
Marshallplan var en av huvudpunkterna
i denna, att man skulle åstadkomma
en sanering av Marshalländernas valutor.
Denna sanering tänkte man sig
kunna vinna genom att nedskriva dessa
valutor. Man har ju också nedskrivit
valutorna. Genom detta beslut, som fattades
förra hösten, har man givit en ny
oerhörd stöt mot penningvärdet i dessa
västeuropeiska länder, man har givit
en ny stöt åt inflationen, som kommer
att draga dessa länder ytterligare nedåt
på den finansiella ruinens brant.

Även vårt land har, genom anslutningen
till Marshallplanen, frivilligt
gått med på att skriva ned sin valuta.
Man kan bara studera handelsstatistiken
för januari månad detta år, vilken
visar, att medan .Sverige denna månad
exporterade 20 procent mera varor i
svenska pengar räknat än vi gjorde under
januari månad året före — samma
år som devalveringen skedde — så får
vårt land 10 till 13 procent mindre i
dollarutbyte detta år. Jag vill vidare
påminna om regeringspropositionen
vid riksdagens början, där man värde -

rar den penningmässiga förlusten med
anledning av devalveringsbeslutet: Sverige
får betala sin årliga import med
kanske 600 å 700 miljoner kronor mera.''
Man behöver inte vara någon ekonom
av facket för att inse, att denna politik
strider mot den, som åtminstone varit
den officiella ledstjärnan för den svenska
ekonomiska politiken, där det gällt
att bevara penningvärdet. Nu laborerar
man tills vidare — och vi fattade nyss
ett beslut, som är en detalj i detta laborerande
—■ med att för folket försöka
dölja innebörden av denna devalvering.
På grund av att statstjänarlönerna
äro fastlåsta genom den allmänna ekonomiska
politiken få skattebetalarna
detta år i stället för höjda löner lägga
ut många hundratals miljoner kronor
för att förhindra att devalveringen
omedelbart tar sig uttryck i ökade levnadskostnader.
Alla veta emellertid att
detta är en galgenfrist. Det har för det
svenska folket klart sagts ut från riksdagens
och regeringens sida, att man
inte kan fortsätta med den politiken,
utan att man måste ändra på den ganska
snart. Man får alltså även officiellt
uppgiva det, som varit ledstjärnan för
den ekonomiska politiken, nämligen att
förhindra inflation. Hur mycket levnadskostnaderna
komma att stiga från
årsskiftet är naturligtvis vanskligt att
säga. När man tar del av de ekonomiska
experternas uppgifter ser man,
att det råder en mycket stor förvirring,
och detta beror på att hela frågan är så
svåröverskådlig. Det råder dock ingen
tvekan om att det svenska folket kommer
att få betala devalveringen i form
av ökade levnadskostnader, d. v. s. i
form av en sänkt levnadsstandard.

Men vad ha vi då vunnit? Vi fråga,
vad Sverige har vunnit, om man ser
det på litet längre sikt. Jag vet att både
svenska exportkapitalister ocli de som
importera varor tillfälligt tjäna eu massa
pengar på hela denna historia, och
det räknar man med att kunna göra

136 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

framdeles också. Men vilka få betala
dessa pengar? Inte betala amerikanarna
dem, och inte komma de länder, med
vilka Sverige handlar, att betala dem.
Dessa extravinster få i stället betalas
av det svenska folket.

Denna Marshallplan bär dessutom
åstadkommit en oerhörd skada i fråga
om de allmänna ekonomiska relationerna
mellan de västeuropeiska och de
östeuropeiska staterna. Alla bekänna
med läpparna nödvändigheten och
önskvärdheten av en mycket livlig handel
mellan dessa båda statsgrupper, och
när nu professor Myrdal är i Moskva
för att förhandla i denna fråga, kan
man ju bara hoppas, att han skall vinna
den största framgång härvidlag eftersom
hela Europas -— både Västeuropas
och Östeuropas — ekonomiska liv
kommer att vara beroende av om man
verkligen kan utveckla en normal och
betydligt utvidgad handel mellan dessa
olika grupper av stater. Det är ju å
andra sidan alldeles uppenbart, att om
de västeuropeiska staterna skola följa
Marshallplanen och dess intentioner
och följa den amerikanska regeringens
synpunkter på hur handelspolitiken
skall utvecklas, då kommer Myrdals
resa till Moskva att bli precis lika misslyckad
som många tidigare försök.

Denna fråga spökade ju också när
Sverige anslöt sig till Marshallplanen.
Dragkampen bakom kulisserna, när det
gällde frågan huruvida Förenta Nationernas
ekonomiska europaråd skulle få
de funktioner, som sedan Parisorganisationen
fick övertaga, är ju ingen hemlighet
för denna kammare.

Vill man alltså objektivt och i stort
se på resultatet av denna Marshallpolitik
så måste man säga, att amerikanarna
så till vida haft framgång med sin
Marshallplan, att man lyckats exportera
krisen till Europa och att man lyckats
öka de ekonomiska svårigheterna
för de länder, som anslöto sig till denna
plan. Om man undantager detta

ödesdigra beslut om devalveringen, så
har Sverige inte drabbats lika hårt,
detta beroende på att Sverige inte varit
med i kriget och att Sverige är ett i ekonomiskt
hänseende avancerat land med
en ofördärvad ekonomisk apparat och
stor motståndskraft. När man emellertid
ser hur riksdagen nu följer regeringen
i en obarmhärtig och hjärtlös
ekonomisk politik, som tvingar oss att
öka de redan förut stora skolklasserna
och som stryper åt på det ena området
efter det andra, och när man ser hur
riksdagen på ett bräde och utan någon
egentlig debatt kan besluta att ge regeringen
fullmakter, som betyda att man
skall ställa en miljard kronor till förfogande
för saker, som Sverige med
största sannolikhet icke kommer att ha
någon nytta av, då kan man också tolka
detta som ett led i de vunna resultaten.

Jordbruksministern sade den 1 maj,
att det svenska jordbruket börjar bli
självförsörjande, och vi veta alla, att
det ganska snart kommer att ställas inför
avsättningssvårigheter. Vi veta också
att en handelspolitik, som tvingar Sverige
att öppna sina gränser för att taga
emot en del av det amerikanska jordbrukets
överskott, i verkligheten riktar
ett slag mot vårt eget jordbruk och mot
vårt lands ekonomiska intressen.

Jag skulle, herr talman, kunna uppehålla
mig länge vid dessa konsekvenser,
men jag skall inte göra det, tv vi ha
talat så mycket om dessa spörsmål, och
vi äro nu i riksdagens sista skede. Vi
känna ju också ganska bra till dessa
förhållanden. En annan sak vill jag
emellertid komma in på. Vi gjorde gällande
i vår kritik, att Marshallplanen
inte bara hade det angivna ekonomiska
syftet, utan att man också syftade på
politiska och militära mål. Det gällde
att binda samman de stater, som anslöto
sig till Marshallplanen, och att
göra dem till led i de amerikanska förberedelserna
för krig. Man har ju inte
några som helst hämningar, när man

137

Lördagen den 13 maj 1950. Nr 17.

Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

propagerar för och talar om att man
vill förbereda det.

Nu har den franska regeringen ställt
ett förslag, som i dessa dagar behandlas
av den franska, den engelska och den
amerikanska regeringen. Förslaget innebär
att man skall taga konsekvenserna
av anslutningen till Marshallplanens
politik. Man skall göra en kombination
av den ekonomiska och militära
politiken och samordna alla de stater,
som äro anslutna till Marshallblocket,
så att man kan åstadkomma inte endast
ett ekonomiskt block utan även ett
politiskt och militärt.

Den svenska regeringen har, när den
försvarat Sveriges anslutning till Marshallplanens
politik, mycket strängt velat
skilja på politik och ekonomi och
hävdat, att för Sveriges vidkommande
har det endast varit fråga om att ekonomiskt
samordna våra ansträngningar
med de länder, som äro med i Marshallplanen.
Men om nu den franska regeringens
förslag — som naturligtvis
varit i den amerikanska regeringens
säck innan det kom i den franska
regeringens påse — skulle genomföras,
om denna formella utvidgning av Marshallorganisationens
funktioner och befogenheter
genomfördes, skall Sverige
då fortfarande vara med? Skola vi fortfarande
vara med, när man även officiellt
eliminerar varje möjlighet att
med hänvisning till ett ekonomiskt
engagemang motivera medlemskapet i
denna organisation? Gruppledaren för
regeringspartiet sitter här i denna kammare,
och jag önskade gärna att han
uttryckte sin uppfattning om denna sak,
1y han kan inte vara blind för innebörden
av det svenska beslutet och konsekvenserna
för Sveriges vidkommande.

Ja, herr talman, det är alldeles klart
att anslutningen till Parisorganisationen
samt det bilaterala avtalet med
Förenta staterna — vilket är den första
frågan som här behandlas — ha ett
direkt samband med varandra. Vid be -

handlingen av den förstnämnda frågan
behöver jag alltså inte på nytt taga till
orda. Jag tror att även den tredje frågan
— den om Sveriges anslutning till
Europarådet — har samband med de
övriga. Skillnaden är ju den, att regeringen
här inte åberopat de ekonomiska
skälen, utan man har klart sagt ifrån,
att det är fråga om en politisk organisation.
Det är alltså en mycket viktig
skillnad, och i den stadga, som antagits
av riksdagen, säges det, att det är en
sammanslutning av stater, som ha en
likartad uppfattning i bl. a. politiska
ting. Till dessa stater höra bl. a. Turkiet,
där t. o. m. fackföreningarna äro
förbjudna.

Jag kan inte komma ifrån att det är
bevisat, att Europarådets verklige upphovsman
drog upp konturerna för denna
organisation redan år 1942 och att
han då markerade, att man avsåg att
skapa en organisation mot Sovjetunionen.
Jag kan inte heller komma ifrån,
att det klart sagts ut från upphovsmännens
sida, att den närmaste uppgiften
måste vara att förändra de europeiska
gränserna. Alla förstå, att denna stolta
deklaration kan man endast göra om
man siktar på krig. Man må ju ha vilken
uppfattning som helst om dessa
gränser, men alla inse ju att någon väsentlig
ändring av dem icke kan göras
utan ett nytt krig. Därför är medlemskapet
i Europarådet ingen oskyldig
sak — låt vara att denna organisation
ännu inte har en sådan tyngd som t. ex.
organisationen för Marshallplanen. Europarådet
pålägger ju vårt land förpliktelser
på lång sikt. En dag komma vi
att ställas inför frågan att uppfylla dessa
förpliktelser eller också säga, att vi
inte menade någonting med vår underskrift,
eftersom vi inte äro beredda att
draga en enda konklusion av detta.

Vi ha ju stått ensamma i denna kammare
när det gällt att bedöma dessa
frågor. Jag vet emellertid att det inte
bara är inom det parti jag företräder

138 Nr 17. Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner om upphävande av Sveriges anslutning till den s. k. Parisorganisationen
(OEEC).

som man med mycken undran och oro
frågar sig vad konsekvenserna skola bli
av dessa förpliktelser, som vi ikläda
oss. Det existerar alltså inte en sådan
segerviss enighet och obruten front,
som man möjligen skulle kunna tro, när
man studerar omröstningssiffrorna i
denna fråga. Vi ha gjort vad vi kunnat
för att framföra våra åsikter om konsekvenserna
av detta och för att bearbeta
opinionen mot denna amerikanska politik,
som nu genomföres. Vi ha hittills
inte vunnit gehör, men jag är ganska
säker på att den svenska riksdagen en
dag kommer att befinna sig i samma dilemma
som efter det praktiskt taget enhälliga
beslutet om Ålandsöarnas befästande.
När räkningen presenteras
komma många av dem, som hittills ha
tigit och böjt sig, att vilja draga sig
undan konsekvenserna.

Vi ha i dessa motioner yrkat, att
Sverige skall säga upp detta vanhedrande
avtal med amerikanarna, att Sverige
skall utträda ur Parisorganisationen
och att Sverige skall utträda ur
Europarådet.

Jag ber nu, herr talman, utan att
mera gå in på dessa saker, att få yrka
bifall till vår motion i denna första
punkt och alltså avslag på utskottets
hemställan. Jag kommer att ställa samma
yrkande i de senare frågorna, dock
utan att ytterligare gå in på motiven.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag är överens med herr Hagberg
i Luleå på en punkt, nämligen att här
egentligen inte finns någonting nytt att
komma med, och därför skall jag för
min del inte förlänga debatten utan
begränsar mig till att hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det var mycket anmärkningsvärt att

utskottets talesman icke hade någonting
att säga i anledning av dessa spörsmål,
och framför allt i anledning av
det spörsmål, som jag kastade fram
och som vi, när motionen skrevs, inte
hade några möjligheter att ta upp, därför
att det förslag, det här gäller, inte
var framställt.

Jag skulle ändå vilja fråga herr Hedlund:
Anser herr Hedlund, att Sverige,
om den franska regeringen föreslår att
bygga ut Marshallorganisationen politiskt
och militärt till en gemenskap med
de ekonomiska uppgifterna, fortfarande
bör stå kvar med den motivering, som
tidigare har givits för Sveriges anslutning
till denna organisation?

Herr FAST: Herr talman! Jag vill med
anledning av herr Hagbergs fråga till
mig endast kort och gott svara, att de
samstämmiga och ofta upprepade utrikespolitiska
och militärpolitiska deklarationer,
som ha avgivits i riksdagen,
alltjämt äro gällande.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag vill fatta herr Fasts uttalande så,
att riksdagen tvingas att inte nu, utan
vid den tidpunkt, då detta förslag genomföres,
utträda ur dessa organisationer.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Motioner om upphävande av Sveriges
anslutning till den s. k. Parisorganisationen
(OEEC).

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om upphävande av Sveriges anslutning

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

139

Motioner angående uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna att

verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

till den s. k. Parisorganisationen
(OEEC).

Uti en inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. väckt motion nr 8, ävensom
uti en likalydande inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm
väckt motion nr 11, vilka hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Sverige i enlighet med artikel 27 i konventionen
angående europeiskt samarbete
av den 8 maj 1948 uppsäger konventionens
tillämpning på Sverige».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:8 och 11:11 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Med den motivering, som jag tidigare
har givit, ber jag att få yrka bifall till
motion II: 11, d. v. s. avslag på utskottets
hemställan.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Motioner angående uppdrag för de svenska
ombuden i Förenta Nationerna att
verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående uppdrag för de svenska om -

buden i Förenta Nationerna att verka
för förbud mot atomvapenkrigföring.

Uti en inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. väckt motion, nr 38, ävensom
uti en likalydande inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm
in. fl. väckt motion, nr 3, hade
hemställts, »att riksdagen uttalar sig för
och i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,
att de svenska ombuden i Förenta
Nationerna instrueras att hädanefter
verka för omedelbart och ovillkorligt
förbud mot atomvapenkrigföring,
om förstöring av redan tillverkade
atombomber och om en effektiv kontroll
av förbudets efterlevnad».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 38 och II: 3 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Trots att det är sent på lördagseftermiddagen
och riksdagens ledamöter
vilja fara hem, vill jag ägna
cn kort stund åt en fråga, som t. o. m.
herr Sandler nyss förklarat kan leda
till en tragedi, kanske en världstragedi,
och som kan, om det går illa, leda till
att vi inte ha några hem att fara till eller
ha några anhöriga, som vänta, till
att det inte finns några riksdagsmän
som kunna fara hem. Denna fråga gäller
vad som kan göras för att förhindra
ett atombombskrig.

Utskottet säger i slutet av sitt negativa
utlåtande: »Något som helst tvivel
kan icke råda därom, att vårt land önskar
medverka till åvägabringande av cn
sådan internationell överenskommelse,
som genom att ge trygghet mot vapnets
användning undanröjer det hot mot
civilisationen atomvapnet utgör.» Jag
noterar att utskottet säger, att ingen
får tvivla på Sveriges vilja att medverka
till ett förhud mot atombomben.

140 Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner angående uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna att

verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

Jag vill tillägga, att det råder inte
något som helst tvivel om att de vägar,
som man hittills har valt, leda i en rakt
motsatt riktning och innebära de facto
ett sabotage av kravet på ett förbud mot
och ett förstörande av atombomben
samt en effektiv kontroll över detta förbuds
efterlevnad. Sverige har hela tiden
i Förenta Nationerna understött
den s. k. Baruchplanen. Det framgick
av den långa och intressanta debatt,
som nyss har ägt rum i första kammaren
och till vilken jag har varit en intresserad
lyssnare, att den kritik, vi ha
givit i vår motion, på varje avgörande
punkt måste bekräftas av utrikesutskottets
ordförande, Sveriges främste FNdelegat,
herr Sandler.

Det heter vidare i utskottsutlåtande!:
»Den svenska delegationen kunde sålunda
icke godtaga tanken att först besluta
om ett förbudssystem och därefter
upprätta ett kontrollsystem. Enligt
svensk uppfattning måste förbud och
kontroll kombineras.»

Utskottets och FN-delegationens ställningstagande
blir fullkomligt orimligt,
ty det finns bara ett förslag, som förenar
kraven på förbud och kontroll,
och det är det sovjetryska. Första kammarens
debatt visar inte minst, att
det amerikanska förslaget, som ställer
kontrollkravet in absurdum, söker sabotera
och förhindra ett förbud mot och
ett förstörande av atombomben. Det
ryska förslaget innebär just vad utskottet
talar om, nämligen alt åstadkomma
ett förbud mot atombomben och att
samtidigt införa en kontroll och att på
kortaste möjliga tid se till, att redan
tillverkade atombomber oskadliggöras.
Det amerikanska förslaget åsyftar att
inrätta en internationell institution, där
man enligt en rad experters utsago och
enligt de rådande styrkeförhållandena
förväntar, att Amerika för en lång
framtid kommer att utöva ett fullkomligt
dominerande inflytande.

Denna kommission skall äga och för -

valta, som det heter i det första utkastet,
eller inneha enligt fullmakt, som
det heter i ett senare, inte bara alla
industrier för atombomsframställning,
utan också alla urantillgångar. Den
skall ha samma kontroll över andra
länders, också de socialistiska ländernas,
fredliga användning av atomkraften,
t. ex. för drift av kraftverk. Den
skall därmed få fullständig kontroll
över dessa länders viktigaste strategiska
industrier och baser. Men detta innebär
dock icke, att Förenta staterna
gå med på ett förbud mot atombomben.
Tvärtom har den amerikanske utrikesministern
Acheson inför det amerikanska
utrikesutskottet klart uttalat, att så
inte är fallet, utan att Amerika in i det
sista självt har förbehållit sig avgörandet.

Jag har en gång förut här i kammaren
citerat vad förslagsställaren Baruch
sagt i sitt stora tal i Förenta Nationerna
på den avgörande punkten. Jag skall
också nu citera vad han sagt: »Men innan
ett land är berett att avstå från ett
segervapen, måste det kunna bygga på
något mer än ord. Det måste ha trygghet
inte bara mot angripare på atomområdet,
utan även mot illegalt bruk av
andra vapen — bakteriologiska, biologiska,
gas — kanske — varför inte —
mot kriget självt.»

Till detta säger nobelpristagaren
Blackett: »Den sista punkten förtjänar
att studeras noggrant. Den innebär tydligen,
att Förenta staterna inte tänkte
på att avstå från sina atombomber
förrän en fast garanti hade givits mot
alla massförstörelsevapen.» Även om
Sovjetunionen alltså accepterade den
amerikanska planen för kontroll av
atombomben, skulle Amerika enligt mr
Baruchs yttrande ha rätt att vägra att
förstöra sina atombomber, så länge inte
ett tillfredsställande kontrollsystem mot
exempelvis biologisk krigföring även
hade antagits. Han påvisar alltså, att
man även på detta sätt kunde uppskju -

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

141

Motioner angående uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna att

verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

ta ett sådant förbud hur länge som
helst.

När herr Sandler nyss i första kammaren
talade om att den ryska kontrollplanen
var ofullständig, invändes
häremot alldeles riktigt av min medmotionär,
herr öhman, att en fullkomlig
kontroll på detta område inte kan tänkas,
allra minst om man, såsom mr
Baruch säger, inte skall göra slut på
atombomberna förrän Amerika har en
fullständig kontroll över att ingen annan
stat skall kunna föra bacillkrig eller
kemiskt krig. De experter, som ha
uttalat sig i denna fråga, anse alldeles
tvärtom att kontrollen av atomvapnet
är avgjort mycket lättare att åstadkomma
än en kontroll över exempelvis kemisk
krigföring. Ingen människa kan
väl tänka sig en absolut säker kontroll
av ett förbud mot bacillkrig. Amerikanarna
ha således, understödda av Sverige,
valt en väg som går ut på att de,
enligt de formuleringar som ha använts,
skola kunna behålla det försprång,
som de tro sig ha, och det monopol,
som de tidigare trodde sig ha,
precis hur länge som helst.

Herr Sandlers invändningar mot att
införa förbud mot atomvapnet — jag
beklagar att han inte kan fortsätta debatten
här då han tillhör en annan
kammare — voro av två slag. Först
och främst gick det inte, sade han, att
på tre månader få till stånd en effektiv
kontroll över att atombomberna förstörts.
Åjo, om man verkligen inriktade
sina krafter därpå, skulle man komma
ganska långt, ty det skulle också innebära
en mobilisering av folkopinionen,
en mobilisering av folkens vaksamhet,
och nog skulle de se upp med försök
att tillverka atombomber och att i olika
länder gömma undan de atombomber,
som redan äro tillverkade. Att införandet
av en sådan kontroll kanske skulle
ta något längre tid än tre månader är
alltså inte någon avgörande invändning.

Herr Sandlers andra invändning, som
han ansåg vara avgörande, var att processen
vid atombombsframställning och
den vid framställning av atomenergi
för fredligt bruk äro i ett långt stycke
gemensamma. Själva ursprungsfabrikationen
är densamma. Först på ett senare
stadium av framställningen övergår
man — och han erkände att det
var ett mycket komplicerat maskineri,
som behövdes — till plutoniets förvandling
till atomvapen. Ja, men då måste
det enligt herr Sandlers eget resonemang
finnas en möjlighet att sätta in
inspektionskontrollen före denna förvandling
och att se till att denna komplicerade
fortsättning på proceduren
icke i något land kommer till stånd.

Den springande punkten i diskussionerna
inom atomkraftskommissionen
har varit att Baruchplanen — det erkänner
ju mr Blackett och en rad
andra — ger Amerika, som bär ett
överflöd på kraftresurser och har det
bäst utbyggda kraftnätet i världen, möjligheter
att med stöd av denna internationella
kommission hota med krig och
såsom förbrytare mot kontrollplanen
stämpla dem, som mot denna kommissionens
beslut utbygga atomkraftstationer
för fredligt bruk.

Det är klart att ett kraftfattigt land,
d. v. s. inte i och för sig fattigt på kraftresurser,
utan på utbyggda kraftresurser,
såsom låt oss säga Sovjetunionen,
mycket frenetiskt måste vända sig inte
bara mot det amerikanska försöket att
tillvälla sig kontrollen på detta område,
utan även mot att Amerika skall kunna
hindra och hota med krig de länder,
som syssla med kraftframställning i
fredligt syfte, förutom att Amerika skulle
äga och besitta ifrågavarande lands
viktigaste strategiska industrier och råvarukällor.

En kontroll måste sättas in på att
stoppa den militära användningen av
atomenergien, och därvidlag har Sovjetunionen,
tvärtemot vad som har sagts

142

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner angående uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna att

verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

i pressen, varit synnerligen tillmötesgående
och gång på gång förändrat sina
egna förslag, så att man icke skulle
kunna resa några berättigade invändningar
mot dem. Sovjetunionen har förklarat,
att det självklart öppnar sina
gränser för en sådan internationell
kontroll.

Men då har det förklarats från det
andra hållet, t. ex. av den amerikanske
representanten Osborne, att det internationella
kontrollorganet bör disponera
över alla källor till atomämnet och
alla ifrågavarande industrier i alla länder.
Detta är inte bara oförenligt med
själva grundtanken om en stats suveränitet,
utan det är också oförenligt
med en stats säkerhet, och därför är
det förslag, som Sovjetunionen framställt,
det enda som förenar förbudsoch
förstörelseplanen mot atombomber
med en effektiv kontroll, så långt denna
rimligtvis kan sträcka sig. Det amerikanska
förslaget skapades vid den tidpunkt,
då amerikanarna trodde sig ha
monopol på atomkraftens hemlighet och
trodde sig kunna behålla detta monopol
genom en institution, som skulle motverka
andra länders vetenskapliga framsteg
och hindra dem från att utöva konkurrens.

Nu är situationen en helt annan.
Hela Baruchplanen hänger i luften. Sovjetunionen
känner sedan länge atomkraftens
hemlighet. Såsom jag framhöll
i remissdebatten, lade den amerikanska
atomkraftskommissionen, när den skulle
försvara sig inför den s. k. oamerikanska
undersökningskommittén, fram
Tyska vetenskapliga broschyrer som visade
att Sovjet redan år 1940 kände
själva den grundläggande hemligheten
när det gällde att utlösa sprängkraften
ur uran och plutonium. Det är alltså
absurt att fortsätta med något sådant
som Baruchplanen.

Å andra sidan minnas vi att på kvällen
samma dag, den 23 september, då
mr Truman kungjorde inför världen att

atomkraftsmonopolet var brutet, framträdde
Vysjinskij inför FN och upprepade
förslaget från Sovjet, att atomkraftens
militära användning skulle förbjudas
och en effektiv kontroll upprättas,
för vilken alla länder skulle ge tillträde.

Herr Sandler upprepade att han inte
kunde tänka sig någon kontroll, om inte
denna internationella kontrollkommission
skulle få bestämma i olika länder.
Han har alltså helt accepterat den amerikanska
inställningen. Därmed har hela
frågan kört fast. Det går inte att komma
loss utan att man släpper denna
orimliga linje.

Doch måste jag säga att debatten i
första kammaren i dag var så till vida
klargörande, att där framträdde den
man, som varit med om diskussionerna
inom FN, och lade för första gången
här i riksdagen fram frågans huvudpunkter,
sådana de formulerats på båda
hållen. Det gjorde nämligen herr Sandler
delvis i dag, och han avvek därmed
från den linje, som följts både i den
allmänna pressdebatten och den politiska
debatten här i Sverige, där man
helt enkelt försöker undandölja och förtiga
avgörande fakta, undviker att lägga
fram de förslag, som ha framställts i
FN, och att redogöra för deras innebörd.
Jag kan just i dag komplettera
detta med att visa kammaren till vilken
grad av verklighetsförfalskning och
krigsaktivism den svenska pressen kan
gå, när man försöker framställa Sovjetunionen
— som ju har framlagt det enda
förslag härvidlag som är rimligt och
acceptabelt — såsom fiende till atomkraftskontrollen,
när man påstår att
Sovjet inte vill öppna sina gränser för
kontrollanter och när man över huvud
taget försöker framställa krigsfaran som
ett hot från öster. Jag ber att för kammaren
få presentera dagens nummer av
Dagens Nyheter. Det har som första rubrik:
»Byska jaktflygets ökning oroar.
Sovjet utbygger försvarssystem mot
atomraider.» I texten heter det: »Den

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

143

Motioner angående uppdrag för de svenska ombuden i Förenta Nationerna att

verka för förbud mot atomvapenkrigföring.

snabba ökningen av den ryska jaktplanstillverkningen
framstår som en av
västmakternas allvarligaste farhågor vid
utrikesministermötets bedömande av det
strategiska världsläget.---Man an tar

i London att ryssarna är i färd med
att uppbygga ett brett baserat jaktplansförsvar
mot atomraider, vilket skulle
uppväga den fördel som västmakterna
nu har i amerikanernas lager av atombomber.
»

Detta påminner mig om ett par rader
ur en klassisk fransk fabel, vilka i
översättning lyda: »Detta djur är mycket
elakt. Om det blir angripet försvarar
det sig.» Vad som framkallar oron i
London är, att ryssarna inte snällt och
hövligt låta andra makter komma och
släppa atombomber över Moskva och
Leningrad. Ryssarna äro tydligen så
fräcka, att de tänka försvara sig och
öka därför sitt jaktflyg för att kunna
ta emot de angripare som komma. Det
är, säger Dagens Nyheter, källan till
oron i London i dag.

Kan man komma längre i medvetna,
krigsaktivistiska försök att vilseleda
opinionen? Den som ser rubriken får
den uppfattningen, att ryssarna hålla
på med något som oroar de andra länderna,
medan i verkligheten, vilket
också framgår av texten, ryssarna bereda
sig på att försvara sig mot ett amerikanskt
eller engelskt angrepp och att
förhindra, att man släpper atombomber
hur som helst över Sovjetunionen. Då
har man redan i fredstid kommit till en
sådan nedbusning av debatten, till en
så gemen lögnaktighet, att det måste
sägas ifrån ordentligt. De krafter, som
på detta sätt driva sitt spel för att, som
herr Hagberg i Luleå nyss antydde, dels
hetsa opinionen, dels driva Sverige med
i sina planer genom det föreslagna
Atlantrådet samt genom provokationer
av det slag som nvss ägt rum i
Östersjön, syfta till alt sätta press pa
Sverige i dessa frågor och föra oss med
i ett anfallskrig mot öster — det endu

krig som verkligen utgör någon allvarlig
fara för vårt land och andra länder.

Jag skall lyssna till de vädjanden som
gjorts till mig från många håll att inte
begära rösträkning i dag. Jag tror inte
heller att jag behöver upprepa det herr
Hagberg i Luleå under remissdebatten
sade om vad atomvapnen i funktion
skulle betyda. För de länder, som blevo
angripna — vi ligga här på själva gränslinjen
— skulle det innebära en ohygglig
förstörelse inte bara i vår generation
utan det skulle också — i den mån det
kom att finnas någon ny generation •—
föra med sig skadeverkningar, som det
står i bibeln, ända in i tredje och fjärde
led och kanske längre än så. I stället
för att begära votering vill jag uppmana
kammarens ledamöter att ordentligt
tänka över den här saken en gång till,
läsa vad herr Sandler yttrat i dag —•
ty det förklarar vad vi sagt — samt
gärna också läsa vad herr Åkerberg,
som gick direkt emot atombombsförbudet,
anfört. Herr Sandlers hela tal var
en undanflykternas parad, som gick ut
på att det inte var något att göra, och
blev de facto alltså ett fortsatt stöd för
den amerikanska sabotagelinjen.

Jag skall inte begära rösträkning här,
men vi skola vända oss till ett annat
forum. Nyss hölls en fredskongress i
Stockholm, som man sökte hemligstämpla,
vilken stod under ledning av
den världsbekante forskare, som fransmännen
nu på Amerikas order avskedat,
inte för att han — som det står i
svenska tidningar — vägrat försvara
Frankrike utan därför att han sagt raka
motsatsen: att han älskade sitt land så
högt att han inte ville låna sin vetenskap
åt planer, som innebära, att Frankrike
skulle offra sin ungdom, ja, hela
sitt folk i ett amerikanskt anfallskrig
mot öster. Den fredskongressen har givit
appellen om eu världsmanifestation
för just de krav, som jag nyss räknat
upp. Där ställs verkligen frågan foreller
mot, och det går inte att komma undan

144 Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

Motioner om Sveriges utträde ur Europarådet m. m.

formuleringarna. Denna manifestation
riktar sig inte mot någon viss stat eller
till någon viss stat. Den är bara en klar
opinionsyttring för att atomvapnet, detta
vapen för massförintelse, skall förbjudas.
Atombomber som redan tillverkats
skola förstöras, en effektiv kontroll
skall skapas internationellt, som garanterar
förbudets efterlevnad, och den regering,
som trotsar förbudet och börjar
ett atomkrig, skall stämplas som förbrytare
mot mänskligheten.

Hundratusentals svenskar komma att
stå inför valet att säga ja eller nej till
detta. Det är inte någon partiskiljande
fråga, inte någon fråga om skilda trosbekännelser
utan endast en fråga, om
vi vilja eller inte vilja förbud mot atomvapen.
Jag kan tala om, att detta kommer
att bli den största opinionsyttring
av masskaraktär som förekommit i världen.
Den kommer inte att vända sig till
bara några tusen här och där utan till
miljoner, ja, hundratals miljoner människor.
Jag tror, att det kommer att bli
en sådan opinionsyttring, att vi kanske
nästa gång vi taga upp frågan kunna
få litet fler med oss i kravet, att svenska
regeringen skall taga sitt hittillsvarande
stöd åt ett amerikanskt sabotage under
omprövning och i stället gå in för
verkligt förbud mot detta massförintelsevapen
samt därmed motverka ett nytt
världskrig i atombombsförödelsens
tecken.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Motioner om Sveriges utträde ur Europarådet
m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om Sveriges utträde ur Europarådet
m. m.

I en inom första kammaren väckt
motion, nr 125, av herr Öhman in. fl.,
ävensom i en likalydande i andra kammaren
väckt motion, nr 147, av herr
Johansson i Stockholm m. fl., vilka hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts,
att »riksdagen för sin del beslutar
och i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att Sverige i enlighet med artikel
7 i Europarådets stadgar anmäler
sitt utträde ur Europarådet och dess
organ, ministerrådet och den rådgivande
församlingen».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 125 och II: 147 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Härvid
yttrade:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag sade under
behandlingen av utrikesutskottets utlåtande
nummer 9 ber jag få yrka bifall
till motionen i denna fråga och följaktligen
avslag på utskottets hemställan.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän; och

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17.

145

bestämmelser om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall; samt

från jordbruksutskottet:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
lånefonder för budgetåret 1950/51,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga fastigheter;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av
viss mark från kronoparken Asa i Asa
socken, Kronobergs län, till skogsvårdsgård; nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket;
och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln.

Vidare anmäldes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen,

nr 219, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. in.;
och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 239 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa,
in. m.

Sistnämnda båda skrivelseförslag godkändes
under förutsättning, beträffande
förslaget nr 219, att utskottets hemställan
i betänkande nr 46 samt, i fråga
om förslaget nr 220, att utskottets hemställan
i betänkande nr 53 bifölles även
av första kammaren.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit skrivelse
den 10 maj 1950 från styrelsen
för riksdagsbiblioteket med förslag till
ändring av §§ 6, 18 och 19 av bibliotekets
stadgar.

§ 17.

Anmäldes, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats en motion,
nr 609, av herrar Carlsson i Bakeröd
och Hansson i Skediga, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245,
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Denna motion bordlädes.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för
blindas arbeten in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till oförutsedda utgifter;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1950/51 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

10 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 17.

14G Nr 17.

Lördagen den

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer m. m.
jämte motionsvis gjord framställning
om pension;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt avsåg
anslagsfrågan;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden; nr

150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i

13 maj 1950.

riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare Utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avsåg vissa avskrivningar av nya
kapitalinvesteringar;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning
utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter; och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och
kyrkomusiker m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av

20 § 1 och 2 mom. förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
Jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 13 maj 1950.

Nr 17. 147

nr 54, i anledning av väckt motion
om upptagande av en särskild skatt på
exportens devalveringsvinster; och
nr 56 med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 51 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avsett förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 40, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner,
dels om successiv minskning
av de inkomstprövade avdragen på statliga
och kommunala förmåner jämlikt
folkpensioneringslagen och därtill anslutna
författningar, dels ock om översyn
av bestämmelserna i lagen om folkpensionering;
och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950; och

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1928
(nr 289) angående handel med utsädesvaror,
dels ock en i ämnet väckt motion; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav bruna
bönor samt av hamp- och linodlingen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
Prisclearing å kaffe;

nr 34, med anledning av väckta motioner
om inrättande av ett fiskets
forskningsråd;

nr 35, med anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för
hushållningssällskapen att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla
lån för inköp av gårdar att drivas som
ekonomiska demonstrationsjordbruk;

nr 36, med anledning av väckta motioner
angående formerna för samarbete
mellan hushållningssällskap och
landsting;

nr 37, med anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
val av lantbruksombud;

nr 38, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen
av potatiskontrollen inom landet; nr

39, med anledning av väckta motioner
om anskaffande av ett statligt
undersökningsfartyg av fiskebåtstyp;

nr 40, med anledning av väckt motion
angående viss upplysningsverksamhet
på fiskets område;

nr 41, med anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att förbättra
beståndet av lax i svenska fiskevatten
in. in.; och

nr 42, med anledning av väckta motioner
om uppförande av en wallboardfabrik
i anslutning till statens sågverk i
Mora; samt

148

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1950.

andra kammarens allmänna bered- Kammarens ledamöter åtskildes här -

ningsutskotts utlåtande nr 43, över mo- efter kl. 3.01 em. tion angående ändrade regler för fram-ställande och besvarande av interpella-	In fidem
tioner och enkla frågor.	Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016555