1950 ANDRA KAMMAREN Nr 16
ProtokollRiksdagens protokoll 1950:16
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1950 ANDRA KAMMAREN Nr 16
6—10 maj.
Debatter m. m.
Tisdagen den 9 maj.
Sid.
Svar på fråga av herr Ståhl ang. skyldighet i vissa fall för polisdistrikt
att bestrida kostnaderna för polisens bostadstelefoner.. 6
Svar på fråga av herr Dahlgren ang. en av riksdagen begärd utredning
om ändring av vissa bestämmelser i semesterlagen.... 12
Svar på interpellation av fru Ewerlöf ang. åtgärder för ändringar i förordningen
om erkända sjukkassor i syfte att bereda ökade möj
-
ligheter till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård ............ 13
Svar på interpellation av herr Nordkvist ang. förbud mot minderårigas
användande vid offentliga tillställningar.............‘....... 16
Onsdagen den 10 maj fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. m....................................... 24
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta
makar ................................................ 61
Onsdagen den 10 maj em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta
makar (Forts.).......................................... 61
Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänk
ningsskatt
å spritdrycker m. m........................... 114
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m......... 116
1—Andra kammarens protokoll i950. Nr 16.
9
Nr 16.
Innehåll.
Sid.
Motion ang. ändring av ordningen vid val till riksdagens andra
kammare.............................................. 136
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor
................................................ 136
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 10 maj fm.
Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige med
suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret ............ 23
Val av ombud i Europarådets rådgivande församling med suppleanter
................................................ 24
Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. ändrad lydelse av förordningen
om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.. . 24
— nr 32, ang. ändrade bestämmelser om beskattning av äkta makar 61
Inbjudan till Storbritaniens parlament.................... 92
Onsdagen den 10 maj em.
Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. tullfri införsel av utrustning
för biokemiska institutionen vid Uppsala universitet 113
— nr 50, ang. fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings
och
utskänkningsskatt å spritdrycker m. m................. 114
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i lagen om
kommunalstyrelse på landet m. m....................... 116
— nr 14, ang. bestämmelser om jämkning av valkretsar för val
av landstingsmän...................................... 135
— nr 15, ang. bestämmelser om tidpunkten för lagtima landstings
möte
i vissa fall och ändrad lydelse av § 7 mom. 2 riksdagsordningen
............................................ 136
— nr 16, ang. ändring av ordningen vid val till riksdagens andra
kammare ............................................ 136
Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. vissa anslag under tredje
huvudtiteln .......................................... 136
-— nr 118, ang. legodriftsavtal rörande vissa staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län m. m............................... 136
— nr 119, ang. anslag till upplysningsarbete om produktion och
export .............................................. 136
— nr 120, ang. anslag till statens handels- och industrikommission
m. m................................................. 148
Lördagen den 6 maj 1950.
Nr 16.
3
Lördagen den 6 maj.
Kl. 2 em.
§ 1.
Anmäldes, att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj :ts proposition nr
245, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.
Denna proposition bordlädes.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av
valkretsar för val av landstingsmän;
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med bestämmelser om tidpunkten för
lagtima landstingsmöte i vissa fall dels
ock väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 7 mom. 2 riksdagsordningen;
och
nr 16, i anledning av väckt motion
angående ändring av ordningen vid
val till riksdagens andra kammare;
statsutskottets utlåtanden:
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret
1950/51;
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående s. k. Iegodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga
gruvor i Västerbottens län m. m.;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budget
-
året 1950/51 till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. m.;
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten;
nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
m. m. samt till bidrag till resor för
vanföra m. m.;
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare jämte i ämnet väckta motioner;
4
Nr 16.
Lördagen den 6 maj 1950.
nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbetsoch
alkoholistanstalter jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till T.
E. Hedlund m. m. jämte motionsvis
gjorda framställningar om ersättningar
i anledning av sjukdom efter militärtjänstgöring;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar;
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tullfri införsel av
viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. in., jämte i ämnet väckt
motion; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 02) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande, dels ock
angående översyn av rättegångsbalken
och tillhörande författningar;
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 21 kap.
5 § rättegångsbalken; och
nr 25, i anledning av väckt motion
om upphävande av reglerna om summa
revisibilis;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut
i sjöfartssociala frågor, dels ock i
ämnet väckt motion;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående provisorisk
förhöjning av familjepenning, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 37, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna för
bemanningen av mindre fartyg i kustfart
och östersjöfart in. m.;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
in. in.; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
rörande dels utredning och förslag
angående friköp av vissa arrendegårdar,
dels ock vidgad tillämpning av
bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§
lagen om nyttjanderätt till fast egendom
;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
in. m.;
nr 22, med anledning av Kungl. Maj :ts
i 1950 års statsverksproposition (IX
H.T. p. 123) gjorda framställning om
anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 23, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för omskifte å
Tybble by i Askers socken, Örebro län;
Lördagen den 6 maj 1950.
Nr 16.
nr 24, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 25, med anledning av väckt motion
om undersökningar rörande möjligheterna
att företaga gödsling av salta
fiskevatten m. in.;
nr 26, med anledning av väckta motioner
om anslag till omplantering av
rödspätta m. in.;
nr 27, med anledning av väckta motioner
om statsbidrag till anskaffning
av ekolod på svenska fiskebåtar;
nr 28, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till Odling av gummiförande
växter samt till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd jämte i
ämnena väckta motioner;
nr 29, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 30, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
till understöd åt jorddelningsväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 31, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av statens jordbruksnämnd m. in. jämte
i ämnet väckta motioner; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:
5
nr 39, över motioner dels om användande
av inhemskt vedbränsle vid statens
stationära värmeanläggningar och
dels angående vidgad användning av
inhemskt vedbränsle;
nr 40, över motioner dels om utredning
angående effektiva åtgärder mot
tillgrepp av motorfordon, dels ock angående
utredning av billånekriminalitetens
orsaker och de lämpligaste åtgärderna
för dess stävjande;
nr 41, över väckta motioner dels angående
utredning av frågan om semester
för företagare och deras hustrur
inom jordbruket, dels om beredande av
semester för de i lantbruket sysselsatta,
vilka nu icke falla under allmänna semesterlagens
tillämpning, dels ock om
beredande av en verklig folksemester
åt alla svenska medborgare; och
nr 42, i anledning av väckta motioner
dels om utjämning av de avståndsbetingade
prisvariationerna beträffande
bensin och andra flytande motorbränslen,
dels om åvägabringande av
ett enhetligt pris inom hela landet för
flytande drivmedel till motorfordon,
dels om åvägabringande av samma utförsäljningspris
på bensin inom hela
landet, dels om utredning av frågan
angående ett lika över hela landet gällande
olje- och bensinpris, dels ock om
utjämning av priserna å flytande motorbränsle.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 em.
In fidem
Gunnar Britth.
6
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Tisdagen den 9 maj.
Kl. 4 em.
§ 1.
Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande maj.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:
Halmstad den 6 maj 1950.
Då jag inlagts å härvarande lasarett,
får jag med stöd av bifogade intyg
vördsamt anhålla om förlängd ledighet
från riksdagsarbetet t. v.
Högaktningsfullt
Bror Persson.
Riksdagsman Bror Persson, Halmstad,
lider av blodsjukdom och är på
grund därav oförmögen att deltaga i
riksdagens arbete tills vidare.
Halmstad den 8 maj 1950.
Måns Arborelius.
Lasarettsläkare.
Herr Persson i Halmstad, som av herr
talmannen beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
den 2—9 innevarande
maj, beviljades nu fortsatt ledighet från
och med den 10 maj tills vidare.
§ 3.
Svar på fråga angående skyldighet i vissa
fall för polisdistrikt att bestrida kostnaderna
för polisens bostadstelefoner.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Manne Ståhl har till
mig riktat följande enkla fråga:
»Hur anser herr statsrådet det förenligt
med den kommunala självsty
-
relsens princip att, såsom skett i det
bekanta s. k. oskarshamnsfallet och
senare genom ett principiellt likartat
länsstyrelseföreläggande i Karlstad, på
polisdistriktens skattebetalare lägga
över de kostnader för polisens bostadstelefoner,
vilka polisen genom löneförhandlingar
i vanlig ordning åtagit sig
att bekosta och för vilka därvid erhållits
motsvarande lönekompensation?»
Som
svar ber jag att få anföra följande:
Enligt
8 § 2 stycket lagen om polisväsendet
i riket åligger det polisdistrikt
att i erforderlig utsträckning ombesörja
bl. a. för distriktets polisväsen erforderliga
telefoner. Tjänstereglementet för
Oskarshamns stads ordinarie befattningshavare
gäller uttryckligen »i den
mån icke lag, författning eller andra av
statlig myndighet meddelade eller fastställda
bestämmelser föranleda annat».
Reglementet innehåller (i § 39) föreskrift
om skyldighet för befattningshavare
att på egen bekostnad hålla bostadstelefon,
då befattningens upprätthållande
så kräver.
I det av herr Ståhl nämnda oskarshamnsfallet
åberopade staden sistnämnda
föreskrift, men länsstyrelsen
ansåg liksom de berörda befattningshavarna,
att det var stadens sak att bekosta
de bostadstelefoner, som voro erforderliga
för polisverksamhetens upprätthållande.
Denna uppfattning synes
med hänsyn till nyssnämnda begränsning
av reglementets tillämplighet vara
riktig, och i anslutning härtill ogillades
de besvär, som staden anförde över
länsstyrelsens beslut.
Herr Ståhl har i sin fråga utgått
ifrån att vederbörande polismän åtagit
sig att själva bekosta sina bostadstelefoner,
för vilket de skulle hava erhållit
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
/
Svar på fråga angående skyldighet i vissa
derna för polisens bostadstelefoner.
motsvarande lönekompensation. Detta
har emellertid bestritts av polismännen
och även av Svenska polisförbundet och
vinner ej heller stöd av handlingarna
i ärendet. Framhållas må, att av ett
CO-tal tillfrågade städer med i stort sett
samma tjänstereglementen som Oskarshamn
så gott som samtliga bekostat bostadstelefoner
för sina motsvarande befattningshavare
vid polisväsendet.
Jag anser sålunda, att avgörandet i
oskarshamnsfallet icke står i strid med
den kommunala självstyrelsens princip
sådan den kommit till uttryck i polislagstiftningen.
Beträffande det föreläggande,
som av länsstyrelsen i Värmland
meddelats Karlstads stad, vill jag meddela,
att detta ärende icke varit föremål
för Kungl. Maj ds prövning.
Härefter anförde:
Herr STÄHL: Herr talman! Jag ber
först att få framföra det sedvanliga och
vederbörliga tacket till inrikesministern
för vänligheten att svara på min fråga.
Jag skulle sedan för att undanröja varje
missförstånd vilja säga, att det är självklart
att denna fråga ingalunda kan ha
föranletts av någon missunnsamhet mot
polisen, utan det gäller ju dels polisens
förmåner i förhållande till övriga befattningshavare
och dels kommunernas
rätt att själva träffa uppgörelse med
sina befattningshavare liksom befattningshavarnas
rätt att träffa uppgörelse
med kommunerna.
För att sedan komma in på sakfrågan
vil! jag säga, att enligt de upplysningar
jag fått är oskarshamnsfallet parallellt
med karlstadsfallet, d. v. s. samma
tjänste- och avlöningsreglemente gäller
i båda dessa städer liksom i flertalet
andra städer. Och beträffande Karlstad
kan jag meddela — jag utgår ifrån att
det är parallella fall — att den överenskommelse,
som är träffad mellan polisen
och Karlstads stad och som gäller
samtliga övriga kommunala befatt
-
fall för polisdistrikt att bestrida kostna
ningshavare,
träffades den 22 februari
1946 mellan å ena sidan Karlstads stads
lönenämnds förhandlingsdelegerade och
å andra sidan Svenska polisförbundet,
Föreningen Karlstads polisbefäl och
Karlstads konstapelförening. Och där
heter det i § 2: »Efter diskussion och
enskilda överläggningar enades parterna
om att tillstyrka följande överenskommelse:
Polispersonalen erhåller följande
lönegradsplacering: ...»— därmed
har sålunda polisen godtagit den
lönegradsplacering som gäller. Sedan
tillägges det: »Det av stadsfullmäktige
den 20 december 1945 antagna tjänsteoch
avlöningsreglementet för Karlstads
stads befattningshavare» — jag behöver
inte tillägga, herr talman, att det
är godkänt och fastställt av länsstyrelsen
—- »skall gälla jämväl för polispersonalen.
» Det är alltså där klarlagt, att
polisen frivilligt har ingått denna löneöverenskommelse
och vidare att bestämmelserna
i tjänste- och avlöningsreglementet
skola gälla. I den paragraf det
här gäller, § 39 i tjänste- och avlöningsreglementet,
heter det på följande sätt:
»Då befattningens upprätthållande så
kräver, är befattningshavare skyldig att
på egen bekostnad hålla bostadstelefon.
Överstiger abonnemangsavgiften
lägsta klass, ersätter staden den kostnadsökning,
som påtagligen är beroende
på samtal i tjänsten.» Det är alltså
uppenbart, såvitt man kan bedöma, att
här har polisen frivilligt åtagit sig att
för de löner som äro överenskomna bekosta
sin bostadstelefon, och orsaken
till detta är, såvitt jag förstår, att man
anser att kostnaderna för telefon numera
i så stor utsträckning få anses
ingå i de vanliga levnadskostnaderna,
att de böra kunna bestridas på den lön
som befattningshavaren har av staden,
sin arbetsgivare.
Man kan då fråga sig — och det är
väl här man kommer in på den springande
punkten, enligt vad jag kunde
uppfatta av inrikesministerns svar ■—
8
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på fråga angående skyldighet i vissa fall för polisdistrikt att bestrida kostnaderna
för polisens bostadstelefoner.
om polisdistrikten jämlikt § 8 i polislagen
äga legal möjlighet att över huvud
taget låta telefonkostnaderna inkluderas
i polispersonalens bruttolön. Som
svar härpå vill jag anföra vad som förekom
i riksdagen när denna lag antogs.
Paragrafen har följande lydelse: »Polisdistrikt
åligger tillika att draga försorg
om här föreskriven uniformering och
beväpning av distriktets polispersonal
samt att i erforderlig utsträckning ombesörja
materiel, byggnader, arrestlokal,
telefon och övriga för distriktets polisväsen
erforderliga anordningar.» När
det gäller uniformering heter det alltså
»draga försorg om», och när det gäller
telefon heter det »ombesörja». Beträffande
skyldigheten för polisdistriktet
att draga försorg om uniformering
av polispersonalen, en fråga som tidigare
varit uppe till diskussion, står det
enligt motiven till polislagen — i proposition
nr 58 till 1925 års riksdag —
polisdistriktet fritt att välja mellan att
tillhandahålla uniformspersedlar in natura
och att ålägga befattningshavarna
att själva anskaffa sådana mot det att
lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande
skyldighet.
När det gäller uniformeringen är saken
alltså fullkomligt klar. Där har man
två alternativ, och det är enligt motiven
uppenbart att man på detta sätt kan
komma överens om en lön, som inkluderar
att polisen skall hålla sig med
uniform. Detta uttalande i propositionen
har av riksdagen godtagits, och där
har alltså polisdistriktet en fullt laglig
möjlighet att lösa polispersonalens
tjänsterättsfråga på så sätt, att befattningshavarna
tillerkännas en bruttolön
med plikt att själva anskaffa uniform.
Sedan kommer man till frågan om
det är någon skillnad mellan »ombesörja»
och »draga försorg om». Såvitt
jag har kunnat taga reda på, har § 8 i
propositionen år 1925 liksom i det sakkunnigförslag,
som låg till grund för
propositionen, följande lydelse: »Polis
-
distrikt åligger tillika att draga försorg
om uniformering och beväpning av distriktets
polispersonal samt om materiel,
byggnader, arrestlokal, telefon och
övriga för behörig utrustning av distriktets
polisväsen erforderliga anordningar.
» Där var det alltså ingen skillnad
mellan »ombesörja» och »draga försorg
om». Men vid förhandlingarna i riksdagen
gjorde man på förslag av andra
särskilda utskottet en ändring, enligt
vilken paragrafen fick följande lydelse:
»Polisdistriktet åligger tillika att draga
försorg om föreskriven uniformering
och beväpning av distriktets polispersonal
samt att i erforderlig utsträckning
ombesörja materiel, byggnader,
arrestlokal, telefon och övriga anordningar
för behörig utrustning av distriktets
polisväsen.» Som skäl för denna
ändring anförde utskottet: »I andra
stycket av förevarande paragraf har
utskottet företagit en redaktionell ändring
i avsikt att tydligare utmärka, att
de där omhandlade skyldigheterna icke
kunna utkrävas i alla distrikt utan allenast
i sådana, där ett behov av den ena
eller andra anordningen verkligen föreligger.
» Och detta godkändes av riksdagen.
Såvitt jag förstår framgår det för det
första enligt propositionen, att polisdistriktet
skulle åläggas att draga försorg
om bl. a. uniform och telefon enligt
samma grunder, men för det andra
att vid propositionens riksdagsbehandling
den ändringen vidtogs, att polisdistriktet
skulle åläggas att »draga försorg
om» uniform men »ombesörja»
telefon, och att man i riksdagen betecknade
detta som enbart en »redaktionell
ändring», vilken ingalunda
skulle innebära någon förändring i sak.
Jag anser att detta visar, att det här
inte är någon skillnad mellan uniformer
och telefoner i den meningen, att
kommunerna skulle ha någon skyldighet
att betala på olika sätt för dessa
båda saker, utan det som gäller för uni
-
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
9
Svar på fråga angående skyldighet i vissa fall för polisdistrikt att bestrida kostnaderna
för polisens bostadstelefoner.
former måste också gälla för telefoner
om lagen skall tolkas riktigt.
Därmed har jag också sagt, att det
enligt min uppfattning saknas anledning
att här försöka göra något slags
olika lagtolkning, och jag vill, herr talman,
anföra en auktoritet, nämligen
f. d. byråchefen i inrikesdepartementet,
numera kanslichefen hos Stockholms
stad Erik Sjöholm, som i sin kommentar
till polislagen framhåller följande:
»En valfrihet som på sätt ovan nämnts
förefinnes i avseende å uniformering
torde också föreligga i fråga om anordningar
för polisväsendet. I stället
för att tillhandahålla befattningshavarna
erforderliga tjänstefordon, tjänstelokaler,
skrivmateriel o. s. v. torde sålunda
polisdistrikt kunna låta vederbörande
befattningshavare själva ombesörja
sådana anordningar mot alt erhålla
skälig ersättning härför av polisdistriktet.
Såsom förut anmärkts praktiseras
detta också i viss utsträckning
på landsbygden.» Jag vill tillägga, att
såvitt jag vet har man också följt denna
tolkning i ett mycket stort antal
kommuner, och enligt uppgift följer
man den bl. a. i Stockholms stad ända
sedan 1937 års tjänstereglemente fastställdes.
Det beslut, som Kungl. Maj:t
nu fattat, leder emellertid till att polispersonalen
försättes i en bättre ställning
än andra befattningshavare, vilka
självfallet äro bundna av normaltjänstereglementet.
Jag skall gärna tillägga, att enligt
min tanke är den nuvarande ordningen
med polisen, detta underliga hälftenbruk
mellan de centrala myndigheterna
och de lokala, som innebär att de centrala
myndigheterna kunna bestämma
hur det skall vara och kommunerna få
betala, i längden en ohållbar anordning.
Jag hoppas att inrikesministern
så småningom kommer med ett förslag
till ändring därvidlag, men det kunna
vi ju nu lämna därhän. Vad man däremot
måste hålla fast vid är, att så länge
den nuvarande ordningen gäller och
polisen principiellt är kommunal befattningshavare,
så måste polisen också
vara underkastad samma bestämmelser
som andra kommunala befattningshavare,
i all synnerhet när det förhåller
sig som i det här fallet, att polisen frivilligt
genom undertecknande av avtal
har åtagit sig de uppgifter, som Kungl.
Maj:t nu har befriat den ifrån.
Jag vill till sist gärna säga, herr talman,
därför att jag vet att jag därvidlag
ger uttryck åt en mycket utbredd
stadskommunal opinion — ty detta är
ju en ganska stor fråga, som har väckt
livligt intresse i vida kretsar oavsett
partiinställning och olikheter för övrigt
— att man har varit förvånad över
att detta ärende, som ändå gäller en
avtalstolkning, avgjordes av Kungl.
Maj :t i statsrådet och inte gick till regeringsrätten,
vilket man nog anser hade
varit den riktiga gången av ärendet.
Jag kan bara beklaga att det har blivit
den här utgången, som sagt inte därför
att jag på något sätt missunnar polisen
dessa slantar utan därför att man här
kommer in på en väg som leder till
oformligheter mellan olika grupper av
kommunala befattningshavare. Jag hoppas
att det skall kunna gå att återvända
till den riktiga vägen, nämligen att frivilliga
överenskommelser mellan kommunerna
och deras anställda respekteras
även av Kungl. Maj :t.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Ståhl talade om förhållandena i
sin hemstad Karlstad, och beträffande
dem har jag i mitt interpellationssvar
framhållit, att den frågan icke varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Det
fall jag berörde var också det som herr
Ståhl talade om i sin fråga, nämligen
oskarshamnsfallet. Det fallet känner jag
till. Huruvida förhållandena i Karlstad
ligga till på samma sätt som i Oskarshamn
kan inte jag yttra mig om.
10
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på fråga angående skyldighet i vissa
derna för polisens bostadstelefoner.
Vad sedan angår herr Ståhls försök
att ange hur 8 § andra stycket i polislagen
skall tolkas, skall jag inte gå närmare
in på detta. Herr Ståhl kom i alla
fall till den slutsatsen, att den omständigheten
att det i paragrafen anges, att
det åligger polisdistriktet att »i erforderlig
utsträckning ombesörja» de telefoner,
som erfordras för polisväsendet,
icke borde utgöra hinder för polisdistriktet
att med polismännen avtala att
de själva skola mot ersättning, som inräknas
i lönen, hålla sig med bostadstelefon.
Jag har ingen anledning att i
och för sig protestera mot denna tolkning,
men jag vill understryka, att paragrafen
efter detta uttryck »i erforderlig
utsträckning ombesörja» innehåller
eu uppräkning, som omfattar även andra
anordningar än telefoner. Om vit. ex.
skulle taga ordet »arrestlokal» i stället
och säga, att polismännen själva skola
i erforderlig utsträckning ombesörja arrestlokaler
för polisväsendets behov, så
blir ju genast tolkningen litet mera
tveksam, eller hur, herr Ståhl? Tolkningen
är alltså litet mera invecklad än
vad som framgick av herr Ståhls resonemang.
Men jag skall inte fördjupa mig i
detta. Jag anser att en lag skall tolkas
efter vad sunda förnuftet bjuder. Är det
alltså klart att polispersonal, som i sin
tjänst behöver telefon i bostaden, har
förbundit sig att hålla denna telefon
mot en viss ersättning, varigenom det
alltså blir en tjänsteplikt för dem att ha
telefon i bostaden, så finns det säkerligen
ingen anledning att från statsmakternas
sida ingripa i detta avtalsförhållande,
eftersom polisväsendet på denna
ort fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Men, herr Ståhl, själva frågeställningen
här gäller ju, om polisen har
förbundit sig att hålla telefon, och därvidlag
skola vi ha klart för oss att utgångspunkten
för resonemanget måste
vara att det enligt 8 § polislagen åligger
fall för polisdistrikt att bestrida kostna
polisdistrikt
att i erforderlig utsträckning
ombesörja bl. a. telefon. I oskarshamnsärendet
ha både stadsfiskalen,
landsfogden, länsstyrelsen och statspolisintendenten
med skärpa understrukit,
att en nödvändig förutsättning för
att polisväsendet i Oskarshamn skulle
fungera vore, att polisbefälet och kriminalkonstaplarna,
som ha jourtjänst i
sina bostäder, skulle ha telefon, så att
de kunde larmas i bostaden. Innehavet
av telefon var alltså enligt alla dessa
myndigheters uppfattning erforderligt
för polistjänstens upprätthållande.
Sedan uppställer sig den frågan —
och det är den som herr Ståhl har dragit
upp — om befattningshavarna själva
ha förbundit sig att hålla sådan telefon
mot den ersättning som ingår i
bruttolönen. Befattningshavarna själva
bestrida enstämmigt, att de ha ingått
något sådant avtal. I 39 § av normaltjänstereglementet
står det visserligen,
att »då befattningens upprätthållande
så kräver, är befattningshavare skyldig
att på egen bekostnad hålla bostadstelefon»
— det är alltså en generell föreskrift
som gäller alla stadens befattningshavare.
Men i 2 § av normaltjänstereglementet
heter det att »föreskrifterna
i detta reglemente gälla, i den
mån icke lag, författning eller andra av
statlig myndighet meddelade eller fastställda
bestämmelser föranleda annat».
Frågan är då: Skall 2 § i reglementet
föranleda ett undantag för polismännens
del?
Här ifrågavarande normaltjänstereglemente
bär ju tillkommit efter centrala
förhandlingar, där Svenska stadsförbundet
stod på arbetsgivarsidan och
Svenska polisförbundet bland andra
stod på arbetstagarsidan. När det första
utkastet till reglemente förelädes polisförbundet,
så protesterade förbundet
emot formuleringen av 39 § och ville
ha ett tillägg av förklarande innebörd
i syfte att fastslå, att kostnaden för po
-
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
11
Svar på fråga angående skyldighet i vissa
derna för polisens bostadstelefoner.
lisbefälets telefoner icke skulle inkluderas
i åtagandena enligt denna centrala
uppgörelse. På polisförbundets begäran
gjordes därefter till § 39 i reglementet
eu protokollsanteckning av följande lydelse:
»Med bostadstelefon avses här
icke sådan telefon som på myndighetens
begäran upptages under dess rubrik
i telefonkatalog.» Enligt vad Svenska
polisförbundet säger i sitt yttrande
till Kungl. Maj:t ansåg man sig därmed
ha fått en tillfredsställande lösning av
telefonfrågan, som skulle göra det möjligt
att för framtiden undvika tvister
beträffande denna fråga.
Det bestrides alltså att en överenskommelse
av den art, som herr Ståhl
avser, har träffats i oskarshamnsfallet.
Och om man för säkerhets skull slår
upp 1950 års telefonkatalog för Oskarshamn,
finner man att alla de telefoner
som det här gäller stå upptagna under
rubriken »Polismyndigheten i Oskarshamn».
Jag kan därför inte dela den uppfattning,
som herr Ståhl givit uttryck åt,
nämligen att Kungl. Maj:ts avgörande i
oskarshamnsfallet skulle ha inneburit
ett intrång i den kommunala självstyrelsen.
Herr STÅHL: Herr talman! Jag har
ingen anledning att i den här frågan
försöka driva statsrådet Mossberg längre
än han vill. Jag tar tvärtom med
tacksamhet fasta på den lilla möjlighet
till en sådan tolkning som den av mig
angivna, som jag beträffande karlstadsfallet
tyckte framskymtade i inrikesministerns
anförande.
Men det oaktat kan jag inte underlåta
att konstatera, att både för Karlstad och
Oskarshamn gäller i här berörda avseende
samma normaltjänstereglemente,
nämligen det av städerna allmänt antagna.
Och när inrikesministern här säger
att polisen, alltifrån poliskåren
fall för polisdistrikt att bestrida kostna
i
Oskarshamn, polisorganisationerna,
stadsfiskalen, landsfogden och upp till
länsstyrelsen, ha bestritt att den tolkning,
som jag talade om, skulle gälla,
så vill jag ställa den frågan: Vad säga
städerna och Svenska stadsförbundet
om den saken? Jo, de ha en helt motsatt
mening.
Det har sitt intresse att konstatera,
att statsrådet således här bygger på den
uppfattning, som företrädes av den ena
parten vid underhandlingarna. Men det
är ju dock två parter, som ha träffat
överenskommelsen och som båda ha underskrivit
den bestämmelse, i vilken det
står att polisen är skyldig att på egen
bekostnad hålla bostadstelefon.
Man frågar sig nu: Kan § 2, som
statsrådet åberopade, innebära något
slags övergripande just i här förevarande
avseende av 39 §? Ja, den skulle
kunna göra det, för den händelse polisen
icke redan åtagit sig att hålla telefon
och därför inte heller hade telefon.
Men när nu polisen enligt avtal har
förbundit sig att på egen bekostnad
svara för att bestämmelsen i 2 § uppfvlles,
något som man faktiskt gör genom
39 §, så kan jag inte förstå att
statsrådets resonemang på denna punkt
är relevant.
Jag skall inte nu tänja ut debatten.
Jag vill bara till sist konstatera att det
synes uppenbart, att tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser är mycket besvärlig
och omtvistbar och att statsrådet
emot sig har, vågar jag faktiskt säga,
praktiskt taget alla de svenska stadskommunerna,
som i detta fall ha en annan
mening än statsrådet. När så är
förhållandet, hade det väl varit bättre
att ärendet fått gå till regeringsrätten
och att man fått eu avtalstolkning som
hade blivit obestridd. Nu blir kanske
resultatet att nya förhandlingar få tagas
upp och alt man får resonera om
att skilja ut skyldigheten att hålla telefon
och sedan faststidla lönen med led
-
12
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på fråga angående en av riksdagen begärd utredning om ändring av vissa be
stämmelser i semesterlagen.
ning därav. Men jag kan inte inse att
det är någonting vunnet med detta.
Jag kan inte förstå annat än att när
det av kommentarerna till lagen vid
dess antagande framgår, att kommunerna
ha rätt att själva träffa överenskommelse
med polisen, så borde denna rätt
av Kungl. Maj:t ha respekterats.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Svar på fråga angående en av riksdagen
begärd utredning om ändring av vissa
bestämmelser i semesterlagen.
Herr statsrådet ANDERSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Under hänvisning till att riksdagen
i skrivelse den 7 maj 1948 (nr 193)
begärt utredning om förbud för arbets»
givare att förlägga en arbetstagares semester
till tid, då arbetstagaren är sjuk,
samt om rätt för arbetstagare att i semesterhänseende
i viss utsträckning
med arbetad tid jämställa frånvaro från
arbetet på grund av annat olycksfall än
olycksfall i arbetet eller annan sjukdom
än sådan i arbetet ådragen sjukdom,
som avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
har herr Dahlgren frågat statsrådet
och chefen för socialdepartementet,
om denne föranstaltat om den begärda
utredningen och, i så fall, när utredningen
kan beräknas vara färdig.
Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad att närvara, får jag i hans
ställe lämna följande svar.
Båda de spörsmål, beträffande vilka
riksdagen hemställt om utredning, ha
ingående prövats vid de undersökningar,
som föregått såväl den tidigare gällande
semesterlagen av år 1938 som nu
gällande 1945 års semesterlag. Det har
nu icke ansetts påkallat att göra frågorna
till föremål för en förnyad sakkunnigutredning.
Med anledning av
riksdagens skrivelse ha emellertid frågorna
upptagits till förnyad prövning
inom socialdepartementet. Ett slutligt
ståndpunktstagande i saken torde emellertid
böra anstå till dess resultatet föreligger
av den omprövning av semesterns
längd enligt 1945 års semesterlag,
varmed arbetstidsutredningen för närvarande
är sysselsatt.
Härpå anförde
Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet Andersson få
framföra mitt tack för det lämnade
svaret på min fråga.
Av svaret framgår, att något förslag
i det av mig berörda ärendet inte kan,
om jag har fattat riktigt, förväntas förrän
i samband med ett eventuellt förslag
om utvidgning av den lagstadgade
semestern. Jag tycker att det är ganska
anmärkningsvärt, att man två år efter
det riksdagen begärt en utredning av
frågan skall få ett sådant svar. Det betraktas
tydligen icke på något sätt som
brådskande att framlägga förslag i eu
fråga, som av arbetarna själva anses vara
en ganska livsviktig fråga.
Jag skall inte här upptaga tiden med
att anföra motiven till att krav på en
utredning framförts från riksdagens
sida. Men när statsrådet här som motiv
för att man skall vänta anför, att det
spörsmål som det gäller icke är nytt, så
borde väl även detta ha varit en anledning
till att man genomfört den utredning,
varom riksdagen för mer än två
år sedan hemställt.
Jag beklagar att så ännu inte blivit
fallet, men jag hoppas att det inte skall
dröja alltför länge, innan förslag om
förlängd semester framlägges, och att
det då även skall bli tillfälle att återkomma
till de av mig berörda detaljerna
i semesterlagen.
Härmed var överläggningen slutad.
Nr 16.
13
Tisdagen den 9 maj 1950.
§ 5.
Svar på interpellation angående åtgärder
för ändringar i förordningen om erkända
sjukkassor i syfte att bereda ökade
möjligheter till sjukvårdsersättning vid
hemsjukvård.
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet ANDERSSON, som
yttrade: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har ledamoten fru
Ewerlöf till statsrådet och chefen för
socialdepartementet riktat följande
fråga:
Vill herr statsrådet föranstalta om
åtgärder för att i förordningen om erkända
sjukkassor vidtaga ändringar i
syfte att åt sådana sjuka, som efter läkares
ordination låta vårda sig i hemmet
i stället för på sjukhus, må utgå
sjukvårdsersättning i åtminstone så stor
utsträckning som svarar mot sjukhusavgift
vid vård i allmän sal?
Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom
är förhindrad närvara, får jag i hans
ställe lämna följande svar.
Det är utan tvivel önskvärt att sjukhusen
icke i onödan belastas av patienter
som utan särskilda svårigheter
skulle kunna vårdas i hemmet. I vilken
utsträckning det är möjligt att genom
en utbyggd hemsjukvård avlasta sjukhusen
undandrar sig emellertid mitt bedömande.
Möjligheterna till en tillfredsställande
vård i hemmet sammanhänga
bl. a. med vederbörandes bostadsstandard.
Vid trångboddhet äro givetvis
förutsättningarna härför sämre än för
innehavare av rymliga bostäder.
Interpellanten framhåller, att de sjuka
på grund av bristen på hemvårdarinnor
söka sig till sjukhusen, och erinra i det
sammanhanget bl. a. om de kurser för
utbildning av hemsamariter som arbetsmarknadsstyrelsen
och Röda korset
numera anordna. Denna verksamhet,
som påbörjades i januari innevarande
år, har hittills utvecklat sig lovande.
19 kurser ha hållits och genomgåtts av
omkring 300 personer. De som utbildats
vid dessa kurser ställas genom arbetsförmedlingens
försorg till förfogande
för hemsjukvård. I detta syfte har arbetsförmedlingen
etablerat ett samarbete
med sjukhus, läkare och hemhjälpsnämnder.
Utan tvivel kan denna
verksamhet, om den i fortsättningen
utvecklar sig lika lovande som hittills,
bli ett värdefullt komplement till den
hårt belastade sociala hemhjälpen.
Interpellanten påpekar emellertid, att
sjukhusvård ej sällan kan ställa sig ekonomiskt
fördelaktigare för den sjuke
än vård i hemmet. Det i interpellationen
framställda förslaget går närmast ut på
att åstadkomma likställdhet mellan ersättningarna
i de båda fallen genom en
tilläggsersättning från sjukkassan vid
vård i hemmet.
Det är givetvis en brist i de nuvarande
grunderna för ersättning från
de frivilliga sjukkassorna som interpellanten
har uppmärksammat. Jag vill
erinra om att i den antagna lagen om
allmän sjukförsäkring har man med
utgångspunkt från att behovet av sjukpenning
vid vård på sjukhus är lägre
än vid vård i hemmet föreskrivit, att
under den tid då sjukvårdsersättning
erhålles skall sjukpenningen utgå med
reducerat belopp — hempenning -—
som skall utgå med 2 kronor per dag.
Här har sålunda frågan fått sin lösning
efter en annan linje än den interpellanten
föreslår. Med hänsyn till den
låga sjukpenning som huvudparten av
de erkända sjukkassornas medlemmar
äro tillförsäkrade kan ett motsvarande
tillvägagångssätt knappast där komma
i fråga.
Det av interpellanten föreslagna systemet
torde i praktiken visa sig tungrott
och dessutom endast vara tillämpligt
på sjukkassemedlemmar. Utbetalning av
tilläggsersättningarna, vilkas storlek synes
bliva växlande, beroende på dagavgiften
på sjukhuset och den utbetalade
sjukvårdsersättningens storlek, kan
sannolikt ej ske förrän vid slutregleringen
av varje särskilt fall. Skäligheten
14
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på interpellation angående åtgärder för ändringar i förordningen om erkända
sjukkassor i syfte att bereda ökade möjligheter till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård.
av tilläggsersättning i lindrigare fall kan
betvivlas, risk för missbruk kommer att
föreligga. Läkarna, som skulle ha att
ordinera hemsjukvård, skulle förmodligen
komma i en svår ställning. Det
torde vidare vara uteslutet att ålägga
sjukkassorna att utbetala den föreslagna
sjukvårdsersättningen utan att
samtidigt väsentligt förstärka statsbidragen.
Jag är därför icke beredd att
nu medverka till en reform utefter de
av interpellanten föreslagna riktlinjerna.
För närvarande torde dessutom redan
bristen på sjuksköterskor och annan
för hemsjukvård lämpad kvinnlig
arbetskraft vara ett hinder för en utbyggnad
av hemsjukvården i någon
större utsträckning. Den utvidgning,
som kan väntas bliva möjlig genom de
ansträngningar som pågå att utbilda
lämplig arbetskraft, bör ske på frivillighetens
väg och torde komma till
stånd oberoende av frågan om utformningen
av förmånerna inom sjukförsäkringen.
Vidare anförde:
Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation,
även om jag kanske tycker att jag nu
liksom då jag för några år sedan interpellerade
om hemsjukvården har fått
stenar i stället för bröd.
Min interpellation är föranledd av
två skäl. Det ena är att platsbristen på
sjukhusen ju blir ännu större än vad
den behöver vara därigenom att många
sjuka vårdas på sjukhus i stället för i
hemmen, trots att deras tillstånd icke
kräver den dyrbara utrustning, som
sjukhusen äro försedda med. Det andra
skälet är, såsom också framgår av
interpellationen, att det under nuvarande
förhållanden i många fall ställer
sig ekonomiskt oförmånligt för de
sjuka att vårdas i hemmen.
Statsrådet medger också i sitt interpellationssvar,
att det är en brist i de
nuvarande grunderna för ersättning
från de frivilliga sjukkassorna, som jag
bär bär uppmärksammat, men framhåller
att »i den antagna lagen om allmän
sjukförsäkring har man med utgångspunkt
från att behovet av sjukpenning
vid vård på sjukhus är lägre än vid
vård i hemmet föreskrivit, att under
den tid då sjukvårdsersättning erhålles
skall sjukpenningen utgå med reducerat
belopp —• hempenning —■ som skall
utgå med 2 kronor per dag». Och statsrådet
fortsätter: »Här har sålunda frågan
fått sin lösning efter en annan linje
än den interpellanten föreslår.» Jag
tillåter mig emellertid ifrågasätta, om
detta verkligen är en lösning av det problem
som jag tagit upp i min interpellation.
I interpellationssvaret heter det vidare,
att »det av interpellanten föreslagna
systemet torde i praktiken visa
sig tungrott och dessutom endast vara
tillämpligt på sjukkassemedlemmar.»
Ja, påståendet om att systemet skulle
vara tungrott är naturligtvis omöjligt
för mig att här gendriva. Jag föreställer
mig att även den minsta ändring i
en kungl. förordning medför vissa tekniska
svårigheter, men jag undrar om
man inte här får se det hela mot den
bakgrunden, att lösningen av ett viktigt
spörsmål kan vara värd svårigheterna.
Självfallet har jag aldrig utgått
ifrån att den av mig föreslagna ordningen
skulle gälla andra än sjukkassemedlemmar.
Statsrådet gör också den invändningen,
att »utbetalning av tilläggsersättningarna,
vilkas storlek synes bliva växlande,
beroende på dagavgiften på sjukhuset
och den utbetalade sjukvårdsersättningens
storlek, kan sannolikt ej
ske förrän vid slutregleringen av varje
särskilt fall». Men för det första äro väl
inte fluktuationerna i sjukhusavgifter
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
15
Svar på interpellation angående åtgärder för ändringar i förordningen om erkända
sjukkassor i syfte att bereda ökade möjligheter till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård.
alltför stora, och för det andra bör
inte den omständigheten att sjukhusavgifterna
växla utgöra något faktiskt hinder
för att få fram ett normalbelopp.
Vidare ifrågasätter jag, om det förhållandet,
att reglering av tilläggsersättningen
inte kan ske förrän vid slutet
av sjukdomsperioden, verkligen behöver
medföra så stora svårigheter.
Statsrådet säger vidare, att »skäligheten
av tilläggsersättning i lindrigare
fall kan betvivlas, risk för missbruk
kommer att föreligga. Läkarna, som
skulle ha att ordinera hemsjukvård,
skulle förmodligen komma i en svår
ställning.» Ja, om det är några som äro
underkunniga om alla de svårigheter,
som i närvarande stund möta på sjukvårdens
område, så är det väl just läkarna.
Jag har mycket svårt att föreställa
mig att en läkare skulle komma i en
svår situation, om han, när det gäller
lindrigare sjukdomsfall eller kroniska
åkommor — det är ju sådana som det
här är fråga om och inte om svårare,
mera komplicerade sjukdomsfall — ordinerar
hemsjukvård.
Statsrådet fortsätter: »Det torde vidare
vara uteslutet att ålägga sjukkassorna
att utbetala den föreslagna sjukvårdsersättningen
utan att samtidigt
väsentligt förstärka statsbidragen.» Men
om man tar hänsyn till vad sjukvården
i närvarande stund kostar det allmänna,
så tror jag att de ökade statsbidragen
till sjukkassorna skulle i hög grad balanseras
av att statens utgifter för sjukvården
därigenom minskades.
Statsrådet slutar med att framhålla,
att »den utvidgning, som kan väntas
bliva möjlig genom de ansträngningar
som pågå att utbilda lämplig arbetskraft,
bör ske på frivillighetens väg och
torde komma till stånd oberoende av
frågan om utformningen av förmånerna
inom sjukförsäkringen». Statsrådet
bortser här fullkomligt från en synpunkt,
som varit en av anledningarna
till min interpellation, nämligen att det
ställer sig ekonomiskt ofördelaktigare
att vårdas i hemmet än på sjukhus. Och
statsrådet har ju själv i början av sitt
svar konstaterat, att den verksamhet,
som påbörjats efter ett frivilligt initiativ
av vissa kvinnoföreningar, Röda
korset, Fredrika Bremerförbundets
Stockholmskrets, med stöd av arbetsmarknadsstyrelsen,
har utvecklat sig så
lovande, att man kan hoppas att den
skall bli ett värdefullt komplement till
den hårt belastade sociala hemhjälpen.
Jag tycker att vad som säges i själva
klämmen av statsrådets interpellationssvar,
när statsrådet talar om bristen på
frivillig arbetskraft för hemsjukvården,
strider mot början av interpellationssvaret,
där statsrådet konstaterar den
gynnsamma utveckling som skett just
på detta fält. Man lämnar helt åsido de
ekonomiska synpunkterna, som faktiskt
äro de avgörande för många när det
gäller att välja mellan sjukhus- eller
hemvård. Jag beklagar att herr statsrådet
så kategoriskt avvisat det förslag,
som jag tillåtit mig framställa i interpellationen.
Jag tror att det skulle vara
till gagn såväl för allmänheten som för
sjukvårdsmyndigheterna.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag vill bara ge en kommentar
till fru Ewerlöfs anförande och det är
den, att denna mycket stora fråga, som
fru Ewerlöf här fört på tal, inte kan
få någon tillfredsställande lösning annat
än i samband med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande. Det är mycket
möjligt att en viss överarbetning av den
lagen kan ske, innan ikraftträdandet
blir aktuellt, och i så fall kommer man
självfallet att taga hänsyn till dessa
synpunkter. Bristen på sjukhusplatser
är ju känd, och att det är dyrare att
vistas sjuk i hemmet än på sjukhus är
ju också känt.
16 Nr 16. Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
.lag vill erinra om att sjukkassor ute
i landet ha löst dessa frågor genom att
anställa egna sjuksköterskor, som kunna
ta sig an flera patienter, som vårdas
i hemmen. Några kommuner ha även
tagit liknande initiativ, så att vi nu ha
kommunala sjuksköterskor, som gratis
vårda sjuka i hemmet. De experiment
som därvidlag gjorts ha, så långt jag
kan förstå, slagit väl ut, och dessa erfarenheter
kan man ju också ta hänsyn
till, när dessa frågor prövas.
Jag tror alltså att frågan inte gärna
kan lösas efter de riktlinjer som fru
Ewerlöf tänkt sig, men jag är medveten
om att det måste bli någon lösning,
och detta får i så fall ske i samband
med genomförandet av sjukförsäkringslagen,
vars ikraftträdande ju uppskjutits.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 6.
Svar på interpellation angående förbud
mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr statsrådet ANDERSSON, som
yttrade: Herr talman! Ledamoten av
andra kammaren herr Nordkvist har
med kammarens tillstånd till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställt följande frågor:
1) Ämnar statsrådet framlägga förslag
till lag angående förbud mot minderårigas
användande vid offentliga
tillställningar etc. i huvudsaklig överensstämmelse
med betänkande av 1938
års arbetarskyddskommitté?
2) När kan i så fall detta lagförslag
väntas föreligga?
Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad att närvara, får jag i hans
ställe lämna följande svar.
I motiveringen till sina frågor upp -
lyser interpellanten att det ofta visat
sig att arbetarskyddslagens bestämmelser
angående minderårig arbetskraft
icke efterlevas och att lagens föreskrifter
synas vara otillräckliga. Sålunda underlåtes
ofta dispensansökan till arbetarskyddsstyrelsen.
Skolbarn tjänstgöra
på morgonen före skolans början och
på kvällen efter skolans slut som tidningsbild.
Även vid annan budskickning
och viss försäljningsverksamhet användas
ej sällan barn i skolåldern. Interpellanten
understryker, att man inom
skolan och bland lärarna iakttager denna
utveckling med bekymmer.
Arbetarskyddsstyrelsen har uppgivit
att den under 1949 mottagit flera hundra
dispensansökningar gällande § 23 i
arbetarskyddslagen. Styrelsen har nämligen
jämlikt denna paragraf möjlighet
att i vissa fall medgiva undantag från
lagens bestämmelser rörande användandet
av minderårig arbetskraft. Arbetarskyddsstyrelsen
har hittills regelmässigt
avslagit varje ansökan som gällt arbete
före skolans början eller efter kl.
18. Emellertid har man enligt vad arbetarskyddsstyrelsen
uppger i vissa fall
kunnat kringgå lagen och dispensförfarandet
t. ex. genom att göra minderåriga
tidningsbud till självständiga försäljare
av tidningar.
Till arbetarskyddsstyrelsen har klagomål
inkommit från skolmyndigheter,
att dessa minderåriga försäljare slarva
med redovisningen, att de äro för unga
att handskas med pengar m. m., och
styrelsens hjälp har begärts för att få
en ändring till stånd. Skolmyndigheterna
ha därvid hänvisats till lagen den 9
april 1926 angående meddelande av förbud
för barn att idka viss försäljning.
Förbud enligt denna lag meddelas av
den myndighet, som utövar stads, köpings
eller municipalsamhälles beslutanderätt.
Förbud skall för att äga giltighet
underställas länsstyrelsen, som
också kan lämna dispens från förbudet.
I lagen avsett förbud synes emellertid
17
Tisdagen den 9 maj 1950. Nr 16.
Svar på interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
ha kommit till stånd endast i ett mindre
antal städer, däribland Stockholm,
Göteborg och Malmö.
De under 1949 genomförda skärpningarna
av arbetarskyddslagens bestämmelser
beträffande minderåriga arbetares
minimiålder och därav föranledda
dispensförfarande ansågos erbjuda
möjlighet att komma till rätta
med åtminstone vissa av de problem,
som det av interpellanten åsyftade av
arbetarskvddskommittén framlagda lagförslaget
angående förbud mot minderårigas
användande vid offentliga tillställningar
avser att lösa. Med hänsyn
härtill har man inom socialdepartementet
ansett sig böra avvakta någon
tids erfarenhet av de nya bestämmelserna,
innan slutlig ståndpunkt togs till
nyss nämnda förslag. Arbetarskyddsstyrelsen
har emellertid meddelat att
den på grund av de erfarenheter, man
numera har, haft för avsikt att hemställa
om att frågan upptages till förnyad
prövning.
Frågan om behovet av ändrad lagstiftning
kommer sålunda att upptagas
till prövning inom socialdepartementet.
Vilka åtgärder som därvid kunna komma
i fråga ävensom tidpunkten för deras
vidtagande undandrar sig för närvarande
mitt bedömande. Det är emellertid
enligt min mening angeläget att
alltför rigorösa lagstiftningsåtgärder
undvikas Då det av interoellanten berörda
området.
Härpå anförde
Herr NORDKVIST: Herr talman! Först
och främst ber jag att till herr statsrådet
få frambära ett tack för svaret
på min interpellation. Jag kan samtidigt
konstatera att det har en välvillig inställning
till de problem, som jag bär
sysslat med i interpellationen, och att
man tydligen för närvarande observerar
de missförhållanden, som jag har
påtalat liksom att man försöker komma
till rätta med dein.
Jag skall ärligt erkänna att interpellationen
inte är min egen uppfinning. Den
är ett uppdrag som jag har fått av en
organisation som jag tillhör, nämligen
Städernas folkskoleinspektörsförbund.
Det är en sammanslutning av kommunala
skolchefer, av folkskolinspektörer
och distriktsöverlärare i Sveriges större
och medelstora städer. Där har man
ägnat denna fråga ett ganska stort intresse
under en lång följd av år, och
det är som sagt därifrån jag har fått
uppdraget att interpellera.
De orsaker som man skulle kunna
åberopa för behovet av en bättre lagstiftning
på området äro att för närvarande
hindras skolarbetet genom att
skolbarnen delta i försäljningar, tjänstgöra
på restauranger, stå i lotteriköer,
o. s. v. På så sätt överanstränger man
barnen, och man kan inte heller komma
ifrån vissa moraliska vådor som man
utsätter dem för genom de påtalade förhållandena.
Dessutom måste man nog
också säga, att det ofta blir onödiga
skriverier när man skall begära dispens
eller licens, som det heter, från gällande
lagbestämmelser.
Detta är egentligen en ganska gammal
historia. Lagstiftningen daterar sig från
bl. a. 1897 och — som herr statsrådet
nyss nämnde — 1926 och nu senast
1949. Den lag som trädde i kraft 1949
innehåller i § 23 följande bestämmelse:
»Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller under
kalenderåret fyller 14 år samt — där
fråga ej är om arbete under ferietid —
inhämtat den för folkskolan bestämda
lärokursen eller däremot svarande kunskaper
och färdigheter eller ock erhållit
behörigt tillstånd att lämna folkskolan.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag härifrån i fråga om lätt arbete,
som kan antagas icke inverka
menligt på den minderåriges hälsa eller
kroppsutveckling eller hans förmåga att
tillgodogöra sig skolundervisningen.»
Andra kammarens protokoll l!):~>0. Xr It).
a
Nr 16.
18
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
Jag har här framför mig på bordet
några uttalanden av folkskolestyrelsen
och skolmyndigheter, som kanske kunna
verka belysande för denna fråga. Det
är säkerligen åtskilliga som föreställa
sig, att den inte är av så synnerligen
stor betydelse, men eftersom 1938 års
arbetarskyddskommitté ägnade den stor
uppmärksamhet, skrev ett lagförslag och
dessutom har försett detta med utförliga
kommentarer, måste den i alla fall tillmätas
ett icke ringa värde. Den organisation,
som jag nyss talade om, började
syssla med frågan 1945, tog upp
den på nytt 1946, och så har man hållit
på ända fram till innevarande år.
Det har konstaterats i t. ex. en mellansvensk
stad att skolpojkar — ganska
många för övrigt — ha extraarbete omkring
ett 20-tal veckotimmar. Om man
då tar i betraktande att arbetet i skolan
omfattar 30 timmar — med slöjdundervisningen
34 — kommer man upp till
en arbetstid av 54 timmar i veckan, en
tid som överstiger den lagstadgade normalarbetsdagen
för vuxna människor!
När man 1946 behandlade denna fråga
inom nämnda organ, fick folkskolinspektör
Steenberg i Stockholm uppdraget
att uppgöra förslag till en framställning
till Kungl. Maj:t och att i övrigt
följa ärendet. Det kan ju hända att
hans intresse, bl. a. genom det samarbete
han haft med arbetarskyddsstyrelsen,
i någon mån påverkat den lag som
kom till och som trädde i kraft den 1
juli 1949. Lagen är, såvitt man kan förstå
när man läser paragrafen, tämligen
enkel och klar: ingen minderårig kan
få arbetstillstånd förrän tidigast det kalenderår,
varunder han fyller 14 år.
Några undantag medges inte, i varje fall
inte under barnens skoltid. Vidare skola
alla ha arbetsbok, och numera har som
bekant skolan fått överta prästerskapets
skyldighet att utfärda en sådan bok.
Jag kan inte underlåta att tala om att
vid de undersökningar, som gjorts i vissa
städer, det kunnat konstateras, att
man tydligen antingen inte kan läsa lagförslaget
riktigt eller också inte kan
förstå vad som avses med detsamma.
Det berättas här hur det kan gå till, när
man inbillar sig att man kan läsa innantill
och förstå vad man läser. Här
berättas alltså — jag kan inte låta bli
att något redogöra för denna lilla historia
— att det var några pojkar som
tjänstgjorde som tidningsdistributörer.
När de hade förtjänat ihop tillräckligt
på sin tidningsförsäljning struntade de
emellertid i att redovisa och använde
pengarna till inträde för att åse en fotbollsmatch
— det var för resten mellan
AIK och Degerfors, om det nu kan intressera.
I samband med utredningen
härom blev det bekant, att småpojkar
varje kväll springa omkring på gator
och i hus och sälja kvällstidningar. De
arbeta sålunda visserligen i den vällovliga
avsikten att sälja tidningar, men
tidningsförsäljningen är, i många fall
åtminstone, bara en förevändning för
att de ostört skola få ägna sig åt en del
fuffens. Nu skall ingen tro, att jag har
den åsikten att man skall förbjuda all
tidningsförsäljning genom skolpojkar.
Det är visst icke min avsikt. Jag erinrar
mig, hur jag i min egen barndom hade
stor glädje av att tjänstgöra som agent
åt John Fröberg i Finspång och tog upp
order på visitkort, konfirmationsminnen
o. d. Jag var stolt över att jag förtjänade
en slant, och jag tror också att
det kan vara till fördel för åtskilliga
barn i skolåldern att ha möjlighet att
förtjäna pengar på detta sätt. Det tidiga
arbetet före skoltidens början på morgonen
och under den sena tiden på
kvällen bör emellertid, anse vi på skolhåll,
kontrolleras mera än vi ha möjligheter
till.
I interpellationssvaret hänvisas bl. a.
till, att det finnes en lag av 1926, som
möjliggör för åtskilliga kommuner att
utfärda förbud för minderårigas arbete.
Det står också i svaret att sådant förbud
utfärdats bl. a. i Stockholm, Göte
-
Tisdagen den 9 maj 1950. Nr 16. 19
Svar på interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
borg och Malmö. Jag vill tillägga, att i
min hemstad Kalmar ha stadsfullmäktige
också fattat beslut i den riktningen.
Men det är icke alla kommuners beslutande
församlingar, som äro hågade att
gå den vägen. Lämpligast vore väl kanske
att få gemensamma bestämmelser
för hela landet.
Det hände i en sydsvensk stad, Landskrona
för resten, att man behandlade
ett dylikt ärende. Och jag kan ej neka
mig nöjet att något redogöra för hur
det förhöll sig därvid. Den 27 april 1949
rapporterade därvarande folkskolinspektör
till undervisningsnämnden, att
Sydsvenska Dagbladets filialkontor i
Landskrona ständigt anlitade småpojkar
till försäljning av tidningen Kvällsposten.
Bland målsmän och lärare hade
detta givit anledning till förfrågningar
och anmärkningar. Han hade muntligt
och skriftligt hänvänt sig till filialens
föreståndare för att om möjligt få slut
på detta, men han hade icke mött någon
förståelse. Hänvändelse hade därför
gjorts till hälsovårdsnämnden, som i sin
tur hänskjutit ärendet till arbetarskyddsstyrelsen.
Denna hade i skrivelse förklarat,
att »ifrågavarande skolynglingar
med avseende på förevarande tidningsförsäljning
icke kunde anses såsom arbetare
enligt lagen om arbetarskydd».
Folkskolestyrelsen i Landskrona lät
sig emellertid icke avspisas med denna
förklaring utan översände till arbetarskyddsstyrelsen
en skrivelse som åskådliggjorde
styrelsens inställning till frågan.
Det är en ganska lång skrivelse,
och jag förmodar att kammaren medgiver
att jag icke behöver uppläsa den
i sin helhet. Det framgår emellertid av
densamma, att vissa »laglydiga» elever,
som fyllt 13 år, hade ansökt om arbetslicens
för att försälja tidningar på söndagarna.
Skolan hade tillstyrkt ansökningarna,
vilka därför hade beviljats.
En namngiven lärjunge — det är onödigt
att jag läser upp namnet — hade
erhållit licens för alt sälja tidningen
Sydsvenska Dagbladet en timme på förmiddagen
och en timme på eftermiddagen
varje söndag. Men då licens nyligen
söktes för en annan lärjunge att
försälja en annan tidning, nämligen
Kvällsposten, två timmar varje söndag,
avslogs målsmannens ansökan med motiveringen,
att »dispens lämnas icke för
söndagsarbete, om icke särskilda skäl
därtill föreligga».
Ett egendomligt läge har nu uppstått.
Man kan få licens att försälja tidningen
Sydsvenska Dagbladet på söndagarna
men icke att sälja tidningen Kvällsposten.
Om en 13-årig lärjunge söker licens
att försälja tidningen Kvällsposten på
söndagar får han avslag, men om licens
icke sökes ha t. o. in. småskolebarn rätt
att obehindrat sälja samma tidning eftersom
de icke lyda under arbetarskyddslagen.
När jag talar om detta, kan jag
icke låta bli att nämna, att det vore fördelaktigt,
om man icke behövde komma
in med licensansökningar alltför
ofta. Sådana skulle väl kunna beviljas
för helt läsår i sänder, så att man inte,
som det står här, besvärar arbetsgivare,
målsmän, lärare, skolläkare, skolledare
och arbetarskyddsstyrelsen ideligen. Det
kan för resten ifrågasättas, huruvida det
icke vore lämpligt att ett centralt ämbetsverk
i Stockholm skötte om en sådan
sak för hela landet.
Som jag nämnde i början av mitt anförande
tycks statsrådet ha tagit tämligen
välvilligt på frågan, och det står
i svaret att det inkommit flera hundra
licensansökningar till arbetarskyddsstyrelsen
under 1949 och att man där
följer vissa regler. Sålunda föreskriver
man t. ex., att barn icke skola ha rätt
att arbeta före skoldagens början och ej
heller efter skoldagens slut efter kl. 18.
Det är dock egendomligt, och det tycks
man ha konstaterat hos arbetarskyddsstyrelsen,
att man kan kringgå lagen
om dispensförfarandet genom att göra
minderåriga tidningsbud till självständiga
företagare. Man betraktar dem så
-
Nr 16.
20
Tisdagen den 9 maj 1950.
Svar på interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar.
lunda icke såsom arbetstagare hos något
visst företag, utan man anser att de
äro egna företagare.
Ja, det sägs också i interpellationssvaret,
att dispensförfarandet anses erbjuda
möjlighet att komma till rätta
med åtminstone vissa av de problem,
som interpellanten har åsyftat, men att
man vill avvakta någon tids erfarenhet
av verkningarna av bestämmelserna i
den lag som trädde i kraft den 1 juli
föregående år. Det står också att arbetarskyddsstyrelsen
har meddelat att
den, på grund av de erfarenheter man
numera har fått, har för avsikt att
hemställa om att frågan upptages till
förnyad prövning. Sedan står det i slutet,
att vilka åtgärder man kan komma
att föreslå undandrager sig för närvarande
vederbörande statsråds bedömande
och ävenså att det kan ifrågasättas,
vilken tidpunkt man skall välja
för framläggandet av det lagförslag som
nu skall utarbetas.
Jag skall icke trötta med att redogöra
för vad det nya lagförslaget innehåller.
Jag kan ju bara säga, att det i vissa fall
åtminstone rör sig om en uppmjukning
på så sätt att man tycks vilja decentralisera
dessa ärenden så att de icke behöva
handläggas av en central statlig
myndighet. Man har tänkt sig att vederbörande
polismyndighet skulle i
fråga om vissa minderåriga eller vid
vissa tillfällen, då det prövas påkallat,
kunna medgiva att minderåriga användas
till arbete som avses med ifrågavarande
förbud. Det är eljest föreslaget
förbud mot dylik verksamhet. Men innan
polismyndighet lämnar sådant medgivande
skall man inhämta yttrande
från folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden.
Jag ber till sist bara att få säga, att
givetvis vissa moraliska vådor äro förenade
med sådan verksamhet bland
skolbarnen som jag här påtalat. För
icke länge sedan påtalades i denna
kammare hur viktigt det är att man i
tid förebygger. Vi ha talat om socialvård
vid flera tillfällen i kammaren,
och detta är enligt min mening ett sätt
att bedriva socialvård på ett tidigt stadium
i förebyggande syfte. Jag vill
sluta med att uttala den förhoppningen
att herr statsrådet och Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om att det icke dröjer
alltför länge, innan man kommer fram
med 1938 års arbetarskyddskommittés
lagförslag.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 245, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.
§ 8.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—
16, statsutskottets utlåtanden nr 117—
130, bevillningsutskottets betänkanden
nr 32, 48, 50 och 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 23—25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 34—37, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 15,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 21—■
34 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr 39
—42.
§ 9-
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
bevillningsutskottets betänkanden
nr 51, 32, 48 och 50 måtte
i nu nämnd ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden.
Kammaren biföll denna hemställan.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
21
§ 10.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propostitionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;
nr
156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium, in. m.;
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastiglietsfond;
nr
160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en
bombsäker oljelagringsanläggning;
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av
stadsdelen Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. m.;
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Östergötlands smalspåriga järnvägar
m. m.;
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer
m. fl. jämte motionsvis gjord framställning
om pension;
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. m.;
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv m. m.;
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;
nr
169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
lörsvarsväsendet för budgetåret 1950/
51;
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
173, i anledning av Kungl. Maj:s
22
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;
nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter
för säkerhetsanstalter för sjöfarten;
nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog;
nr
177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan
i Malmö;
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter;
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse angående återbetalning
av viss under år 1944 lämnad
svensk statskredit till Norge;
nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft; och
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning
av yrkessjukdom;
från bankoutskottet nr 152, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. m.;
från första lagutskottet:
nr 185, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; och
nr 186, i anledning av väckt motion
angående stadsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet;
från jordbruksutskottet:
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd
mjölk och grädde m. m.;
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island;
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
f astighetsandelar;
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Sveriges
utsädesförening;
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom m. in.; och
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
23
samt från andra lagutskottet, nr 193,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 14 § 1 mom. lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.18 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 10 maj.
Kl. 11 fm.
§ 1.
Herr talmannen meddelade, att herr
Braconier, som vid kammarens sammanträde
den 5 innevarande maj med
läkarintyg styrkt sig från och med den
2 maj tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.
§ 2.
I enlighet med kammarens därom den
3 innevarande maj fattade beslut skulle
nu företagas val av ej mindre tjugufyra
valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än
även tolv suppleanter för dessa valmän
ävensom val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud; och lämnades,
då till en början val av valmännen
skulle äga rum, på begäran ordet till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! För detta
val ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Jag vill nämna, att
sådana listor komma att företes även
vid de övriga val, som i dag skola förrättas.
Varje lista upptar namn å så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.
Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Andersson i Munkaljungby
Svensson i Grönvik
Bergström
Malmborg i Skövde
Ericsson i Sandby
Skoglund i Doverstorp
Johansson i Norrköping, fru
Stjärne
Mårtensson i Uddevalla
Persson i Norrby
Nilsson i Landskrona
Mosesson
Nordgren, fru
von Seth
Olsson i Gävle
Sandström, fru
Olsson i Mellerud
Nilson i Spånstad
Severin
Fröderberg
Skoglund i Umeå
Åqvist.
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom anteckning
å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
Nr 16.
24
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.
§ 3.
Företogs val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omnämnda
valmännen.
Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Forsberg
Sjölin
Gustafson i Dädesjö
Johansson i Norrfors
Jacobson i Vilhelmina
Gunnarsson
Humla, fru
Hjalmarson
Sköldin
Christensson i Malmö
Vigelsbo
Fagerholm.
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom anteckning
å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av
kammaren godkänd; och förklarades
de å listan upptagna personerna utsedda
till valmanssuppleanter.
§ 4.
Anställdes val av ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte
suppleanter för dessa ombud.
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades hava
blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar Edberg,
Ohlin och Hedlund i Rådom samt till
suppleanter för dem respektive fröken
Nygren samt herrar von Friesen och
Näsgård.
Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konung
-
Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande personer:
en med anmälan om det verkställda
valet.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 2—4 omförmälda valen.
§ 6.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
R. F. Edberg, ledamot av andra kammaren | H. K. Nygren, fröken, |
B. G. Ohlin, ledamot av andra kammaren | 0. B. von Friesen, ledamot av andra kammaren |
G. Hedlund i Rådom, | B. Näsgård, ledamot av första kammaren |
25
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
I en den 31 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 237, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen — såvitt propositionen
upptagits till behandling i förevarande
betänkande — att
A) antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;
samt
B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd
bensin, för vilken bensinskatt erlagts
enligt hittills gällande bestämmelser,
meddela föreskrifter om restitution med
20 öre för liter.
De under A) anmärkta författningsförslagen
inneburo, att den särskilda
skatten å bensin skulle höjas från 18
öre till 25 öre för liter och att skatten
å brännolja skulle höjas från 14 öre till
20 öre för liter ävensom att förordningen
den 5 mars 1948 (nr 81) om
tilläggsskatt å bensin och förordningen
samma dag (nr 83) om tilläggsskatt å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor skulle upphävas, allt med
giltighetstid från den 1 januari 1951.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett flertal motioner.
I en inom andra kammaren av herrar
Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken
väckt motion (II: 577) hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att nuvarande
lydelse av paragraf 1 i förordningen
den 3 maj 1929 om särskild
skatt å bensin och motorsprit och av
paragraf 1 i förordningen den 3 maj
1935 angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor
må förbli oförändrade vid upphävandet
av bestämmelserna om tillläggskatten».
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majrts proposition nr 237,
till de delar propositionen behandlats
av utskottet i förevarande betänkande,
1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit;
2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor; och
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd
bensin, för vilken bensinskatt erlagts
enligt hittills gällande bestämmelser,
meddela föreskrifter om restitution med
20 öre för liter; samt
B) att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:5
av herr Elon Andersson m. fl. och
II: 5 av herr Ohlin m. fl.;
2) de likalydande motionerna 1:28
av herr förste vice talmannen Gränebo
m. fl. och 11:32 av herr Hedlund i
Rådom m. fl.;
3) de likalydande motionerna 1:322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av
herr Hjalmarson m. fl.;
4) motionen 11:113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå,
till de delar motionen upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande;
5) motionen II: 569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng; samt
6) motionen 11:577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.
26
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Veländer, Niklasson,
Petrén, Sandberg, Jonsson i Skedsbygd,
Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö
och Sjölin, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förmälan
att Kungl. Maj :ts proposition nr 237,
till de delar propositionen behandlats
av utskottet i förevarande betänkande
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas och i anledning av de likalydande
motionerna I: 5 av herr Elon
Andersson m. fl. och II: 5 av herr Ohlin
m. fl., de likalydande motionerna I: 28
av herr förste vice talmannen Gränebo
m. fl. och II: 32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl., de likalydande motionerna
I: 322 av herr Andrén m. fl. och II: 374
av herr Hjalmarson m. fl., motionen
II: 113 av herrar Persson i Landafors
och Hagberg i Luleå, till de delar motionen
upptagits till behandling i nu
föreliggande betänkande, motionen
II: 569 av herrar Jansson i Kalix och
Staxäng samt motionen II: 577 av herrar
Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken,
1) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor;
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20
öre för liter; samt
4) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juni
1948 (nr 369) om tilläggsskatt å motorsprit;
-
B) att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 5 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 5
av herr Ohlin m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 28 av
herr förste vice talmannen Gränebo
m. fl. och 11:32 av herr Hedlund i
Rådom m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av
herr Hjalmarson m. fl.,
4) motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå,
till de delar motionen upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande,
5) motionen II: 569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng, samt
6) motionen II: 577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna under
punkten A) hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
De i reservationen under A) 1) och
2) upptagna författningsförslagen voro
likalydande med motsvarande författningsförslag
i Kungl. Maj:ts proposition
med det undantag att ikraftträdandet
skulle äga rum den 1 juli 1950.
Det under A) 4) anmärkta förslaget
till förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juni 1948 (nr
369) om tilläggsskatt å motorsprit innebar,
att förordningen skulle upphöra
att gälla med utgången av juni månad
1950.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Bensinen är i och för sig en billig
vara. Den kostar för närvarande i
svensk hamn ungefär 15 öre per liter.
Före kriget var skatten på bensinen 12
öre per liter, men sedan dess har bensinen
blivit föremål för en allt högre
beskattning. Därigenom har gällande
utförsäljningspris kommit på ett allt
större avstånd från importpriset. För
27
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
Ändrad lydelse av förordningen om
närvarande är som bekant priset här i
Stockholm 72 öre per liter. I England
har man på sistone vidtagit en kraftig
prishöjning, men även efter denna är
priset omräknat i svenska kronor 46 öre
per liter. Det svenska priset ligger för
närvarande högst i Skandinavien. Danmark
har ett pris omräknat i svenska
kronor på 56 öre, Finland 53 öre och
Norge 64 öre.
Det höga bensinpris vi för närvarande
ha innebär nackdelar för vårt svenska
näringsliv, för jordbruket och för
skogsbruket med dess tunga körslor,
för industrien och för handeln. Detta
höga bensinpris fördyrar nämligen produktionen
och har återverkningar över
vida fält; dess verkningar sprida sig
som ringar i vattnet. Också allmänheten
lider givetvis i viss mån av dessa
nackdelar, och framför allt kan man
säga, att den svenska landsbygden och
de glest befolkade bygderna få känning
av det höga bensinpriset.
Härtill kommer att vrkesbilismen i
vårt land för närvarande arbetar i ett
svårt läge. Det är så både med lastbilarna
och droskbilarna, att de ofta
nog inte för sina körningar kunna ta
ut de priser priskontrollnämnden medger.
De äro inte nog konkurrenskraftiga,
och en sänkning av bensinpriset
skulle därför göra vrkesbilismen mera
konkurrenskraftig och dessutom ge ett
förbättrat läge åt dem, som arbeta i
detta yrke.
Vidare har den höga bensinskatten
gjort frågan om restitutionen till jordbruket
och fiskerinäringen mera angelägen
men också svårare. Detta problem
har ännu inte fått någon slutlig lösning.
Man måste dock säga, att där behövs en
lösning. Denna hänger givetvis i viss
mån samman med den höga bensinbeskattningen;
också därvidlag skulle en
sänkning alltså medföra fördelar.
I denna fråga strida vi här i dag
inte om storleksordningen av prissänkningen
på bensinen och brännoljan; i
vart full äro vi inom bevillningsutskot
-
tet överens om att i detta fall följa de
linjer, som äro utstakade av 1949 års
skattekommitté. Men meningarna gå i
stället isär när det gäller tidpunkten
för ikraftträdandet. Då man den 1 april
1948 i vårt land införde tillägsskatten
på bensin betonade man som bekant,
att det var fråga om en tillfällig skattehöjning,
som vidtogs därför att man
ville binda köpkraft och därmed få ett
vapen mot inflationen. Vidare ville man
spara valuta. Såvitt jag förstår ha vi nu
kommit i det läget att båda dessa skäl
inte ha samma styrka som tidigare.
Jag vill vidare särskilt framhålla, att
då man arbetar med en tillfällig skatt
bör man inte undan för undan förlänga
dess giltighetstid utan mycket tungt
vägande skäl, och jag håller före, att
några sådana tungt vägande skäl inte
ha kunnat åberopas av majoriteten
inom bevillningsutskottet eller av regeringen
i detta fall.
Då finansministern i januari lade
fram statsverkspropositionen räknade
han med att den höga bensinbeskattningen
skulle stå kvar under nästa budgetår.
Jag vet att finansministern gjorde
en reservation i det avseendet, och
jag räknar det som ett givet framsteg
att finansministern i den nya proposition,
som avser komplettering till
riksstaten, i stället föreslår ikraftträdandet
till den 1 januari nästa år. Vi
reservanter äro emellertid inte nöjda
med detta utan mena, att den rätta tidpunkten
är den 1 juli i år.
För skattesänkning först den 1 januari
ha bevillningsutskottet och finansministern
åberopat vissa skäl. Man säger
sålunda både från finansministerns
och bevillningsutskottets sida, att budgetläget
inte medger, att man sänker
bensinskatten redan den 1 juli. I den
proposition, som jag nyss nämnde, räknar
finansministern med elt budgetöverskott
på 221 miljoner kronor. Drar
man ifrån detta belopp 61 miljoner
kronor för ytterligare anslag till jordbruksregleringen,
kvarstår ett budget
-
Nr 16.
28
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
överskott på 160 miljoner. Finansministern
räknar med att om man tillmötesgår
oppositionens krav i fråga om
bensin- och brännoljepriserna skulle
det röra sig om ett inkomstbortfall för
ett halvår på 80 miljoner kronor. Kvar
skulle då stå ett reellt budgetöverskott
på 80 miljoner kronor. Jag vill alltså
här göra gällande, att man inom ramen
för den föreliggande budgeten mycket
väl kan tillgodose det önskemål, som
är angivet i reservationen, nämligen att
man sänker skatten på bensin och
brännoljor redan den 1 juli.
Här sätter emellertid bevillningsutskottet
liksom finansministern in ett
annat resonemang. Man för in från
tidigare år reserverade medel och säger,
att man under nästa budgetår kan
räkna med en förbrukning av reserverade
medel till ett belopp av 100 miljoner
kronor. För min del menar jag,
att detta sätt att se på saken inte är
riktigt, ty skattebetalarna i vårt land
ha redan betalt sina skatter efter tidigare
års budgeter, där man har räknat
in dessa utgifter. När man för in frågan
om reserverade medel i diskussionen
för man också över diskussionen
från det skattepolitiska planet till ett
annat, till inflationsdebatten, till frågan
om den samhällsekonomiska balansen,
till frågan om kapitalmarknaden,
till frågan om lånemarknaden och
vad därtill hör. Jag menar därför att
det är rättare ur skattepolitisk synpunkt
att räkna med det budgetöverskott,
som jag nyss angav.
Dessutom skulle jag vilja fråga herr
finansministern: Hur har herr statsrådet
kommit fram till den siffra som är
angiven i propositionen, nämligen att
det skulle bli en restitution för inneliggande
lager, om man sänker bensinskatten
med 20 öre, på hela 40 miljoner
kronor? Jag skulle vilja fråga herr
finansministern, om han därvid har tagit
hänsyn till att enligt kommerskollegii
uppgifter för mars i år ha vi ett
lager i vårt land på 138 356 m», som det
inte betalats någon skatt för och som
inte är förtullat. På dessa nederlag har
alltså ingen skatt utgått. Under sådana
förhållanden kommer man, herr statsråd,
inte fram till siffran 40 miljoner
kronor utan till något omkring 18 miljoner
kronor. Enligt denna beräkning
skulle alltså ett belopp på hela 22 miljoner
kronor komma budgeten till godo
under nästa år.
Härtill kommer, såvitt jag kan förstå,
att hänsyn inte tagits till den förbrukning
av bensin, som åtgår för statens
egna fordon och som i runt tal
brukar beräknas till 60 000 ms. Det motsvarar
12 miljoner kronor. Under sådana
förhållanden menar jag, att även
om man drar in de reserverade medlen
i detta resonemang, får man ändå
inte med hänsyn till dessa båda faktorer
något budgetunderskott för nästa
budgetår.
Det andra skälet, som man från finansministerns
sida och från utskottsmajoritetens
sida åberopat, är valutasvårigheterna.
Jag är väl medveten om
att vi ha valutasvårigheter i fråga om
dollarn, men om man går till uppgifterna
i propositionen finner man, att
förrådet av dollars den 31 mars i år
var 468 miljoner men vid årsskiftet
385 miljoner; det har alltså under ett
kvartal skett en förbättring med hela
83 miljoner. Nu kommer frågan: hur
mycket ökas efterfrågan på bensin,
om man sänker priset med 20 öre?
Bränslekommissionen har gjort vissa
beräkningar, vilka innebära vissa gissningar.
Man har därvid tagit hänsyn
till att folk sätter in nya men framför
allt mindre bilar i trafiken och utrangerar
äldre, och med hänsynstagande
även till ökningen av bilparken har
man kommit till en ökning av bensinförbrukningen
med ungefär 50 000 ms
per halvår, vilket i import skulle kosta
ca 7 miljoner kronor.
Nu gör regeringen liksom bevillningsutskottet
gällande, att denna import
måste ske i dollars. Men är detta så
29
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
säkert? I bränslekommissionens framställning
till regeringen den 7 mars i
år beräknas produktionen vid Koppartrans
för nästa budgetår till 100 000 mi.
Denna beräkning stöder man på att
det dröjt ganska länge, ja, längre än
beräknat för Koppartrans att få fram
fullgod bensin. Men i mars i år var
produktionen av fullgod bensin 14 000
m*, och under april är siffran något liknande,
och man uppger bestämt, att
man under nästa budgetår skall kunna
leverera 160 000 å 170 000 m«, Där bär
man större delen av den siffra, som
man är ute och söker efter på tal om
vad en sänkning av bensinpriset kan
betyda för ökad förbrukning. Jag vill
tillägga, att Koppartrans för bensinframställningen
importerar råoljan i
pund. Om företagets uppgifter äro riktiga,
vilket jag för min del är säker på
att de äro, då vi ju fått dem direkt
från ledningen för företaget, kan dollarproblemet
inte bli så allvarligt som
man från regeringens sida framställt
det.
Men sedan kommer finansministern
med ett tredje skäl, som emellertid bevillningsutskottets
majoritet inte anfört,
nämligen att man skulle välja den
1 januari därför att då försvinna en
del subventioner. Detta kommer att
leda till prisökningar, och då vore det
lämpligt att samtidigt sänka bensinskatten,
vilket skulle påverka priserna i
motsatt riktning, alltså i sänkande riktning.
Men jag tror knappast att detta
skäl är starkt, och det är också ganska
betecknande att bevillningsutskottets
majoritet inte tagit upp detta skäl
i sin motivering. Härvidlag vill jag för
min del säga, att man givetvis lika gärna
kan sänka skatten den 1 juli och
därmed arbeta med mindre subventioner
under det senare halvåret. Jag vill
i varje fall göra gällande, att det skäl
som finansministern anfört inte är av
den räckvidd, att det motiverar en förlängning
av den rådande hårda beskattningen.
Dessutom är det anmärkningsvärt
att det i propositionen inte finns något
nämnt om motorspriten. Kontrollstyrelsen
har väckt den frågan i bevillningsutskottet,
och reservanterna ha
stannat för att i det avseendet yrka på
att tilläggsskatten på motorsprit skall
försvinna den 1 juli i år. Men vi
äro medvetna om att man därmed
inte löser problemen kring motorspriten
utan vi förutsätta, att Kungl.
Maj:t kommer att ägna denna fråga
uppmärksamhet och senare kommer
med förslag i ämnet, ty det gäller givetvis
att ur många synpunkter bedöma
statsmakternas ställning just till motorspriten.
Jag vill alltså understryka
att förslaget på detta område närmast
får betraktas som en provisorisk lösning.
Herr talman! Jag ber att få sluta
mitt anförande här med att erinra om
att 1949 års skattekommitté angående
tidpunkten när bensinskatten skall sänkas
säger, att detta skall ske så snart
förhållandena det medge. Enligt min
bestämda uppfattning bör den 1 juli
vara det datum, då detta är möjligt, och
jag vill tillägga, att det är angeläget att
detta då sker med tanke på hela vårt
ekonomiska liv och för det svenska
folk, som vi äro satta att tjäna.
Herr talman! Jag yrkar med åberopande
av dessa synpunkter bifall till
den reservation, som vid detta betänkande
avgivits av herr Gustaf Elofsson
m. fl.
Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det hör visst så att säga till ritualen
i denna kammare att man frampå
vårsidan skall få en debatt om bensinskattefrågan.
Ja, man kanske kan påstå
att detta förhållande är ett vårtecken
lika säkert som att det börjar grönska
på marken. Jag hade en viss förhoppning
om att vi i år skulle kunnat undgå
denna debatt. Jag tänker på vad bevillningsutskottets
ärade ordförande för
Nr 16.
30
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
ett år sedan yttrade i denna kammare,
då han motiverade ett bibehållande av
denna s. k. tillfälliga skatt med att man
skulle taga under övervägande frågan
om skattens slopande den 1 juli i år.
Men höstlöven falla och nya hinna växa
ut och i sin tur vissna, men bensinskatten
förbliver.
Vi hade också vissa förhoppningar
om att efter det en enhällig skattekommitté
redan i höstas föreslagit den
extra bensinskattens slopande och ersätttande
med en ordinarie skatt av 25 öre,
så skulle vi äntligen bli av med denna
orättvisa och betungande pålaga.
Bensinskatten utgör ett typiskt exempel
på vad som redan är känt av medlemmarna
i denna kammare och hela
svenska folket för övrigt, nämligen att
det är ytterst svårt att avskaffa en en
gång införd skatt, även om denna vid
sitt införande betecknades såsom i allra
högsta grad tillfällig.
Skaften i fråga tillkom ju enligt konsumtionsskatteberedningens
uttryckliga
uttalande såsom en tillfällig skatt, som
skulle bidraga till att indraga det då
befintliga köpkraftsöverskottet. Både
denna skatteberedning, finansministern
och riksdagen underströko detta uttalande.
Trots att vi enligt finansministerns
ofta upprepade uttalande nu ha
fått balans i samhällsekonomien finns
skatten kvar. Man har nu olika motiveringar
för densammas bibehållande. I
fjol gällde det att skapa ett budgetöverskott,
som skulle onödiggöra upplåning
för statens investeringar. I år hänvisar
finansministern till det valutapolitiska
läget och dollarbristen. Jag skall icke
här upprepa vad herr Kristensson i Osby
anförde härom. Jag tror emellertid
icke att detta lilla dollaruttag skulle ha
någon avgörande betydelse då det gäller
vår handelsbalans.
I sitt betänkande talar utskottet om
att enligt utskottets mening skulle det
ur penningpolitisk synpunkt vara i hög
grad betänkligt att godtaga en underbalansering
av budgeten för nästkom
-
mande budgetår. Men det är icke här
fråga om någon underbalansering. Enligt
finansministerns egna beräkningar
skulle, även om bensinskatten avvecklas,
kvarstå ett betydande budgetöverskott.
Detta överskott skulle, om finansministerns
beräkningar godtagas, bli
icke mindre än omkring 60 miljoner
kronor.
Men även om så icke skulle vara fallet
kunna reservanterna icke acceptera, att
man skapar ett budgetöverskott genom
att ensidigt belasta en näringsgren på
detta sätt. Verkningarna av en alltför
hög bensinskatt sträcka sig icke bara
till biltrafiken utan medföra återverkningar
på hela vårt näringsliv. Det
finns väl i dagens läge knappast någon
produkt eller någon vara, som ej är
mer eller mindre beroende av bilfrakterna.
Bensinskatten verkar varufördyrande
på alla områden. Kännbarast blir
denna fördyring när det gäller tunga
transporter och transporter på långa
avstånd. Det blir i huvudsak glesorternas
folk, som få betala den höjda bensinskatten.
Jag har på grundval av
gjorda beräkningar över transportkostnadernas
inverkan på byggnadskostnaderna
kommit fram till att den höjda
bensinskatten påverkar kostnaden vid
uppförande av ett enfamiljshus med
ett belopp av omkring 300 å 400 kronor.
På många områden, bland andra byggnadsverksamhetens,
försöker staten genom
olika understöd stimulera och
främja verksamheten. I andra fall försöker
man att genom subventioner hålla
priserna nere. Men samtidigt vidtar
man åtgärder, som fördyra dessa varor.
Man ger med den ena handen och tar
med den andra. Det hela får en viss
likhet med Ebberöds bank. Det måste
ju draga en hel del kostnader att utföra
dessa transaktioner: först draga in
pengar från skattedragarna och sedan
betala ut dem för olika åtgärder.
När denna skatt genomfördes, sade
såväl utskottet som riksdagen enhälligt
ifrån, att de influtna medlen skulle an
-
31
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
vändas för vägväsendet. Jag tror att
sanningen är att vårt vägväsen har aldrig
varit så eftersatt och så bristfälligt
och att vägbyggandet aldrig legat så
tillbaka som just under den tid, då man
tagit ut denna höjda bensinskatt. Biloch
bensinskatterna ha inbringat över
500 miljoner kronor om året, men vägväsendet
fick i fjol bara något över
200 miljoner kronor. Även om man i år
höjt beloppet, så att man nu ger ungefär
300 miljoner kronor till vägarna,
kvarstår i alla fall ett betydande överskott.
Herr talman! 1949 års skatteutredning
har övervägt frågan om bensinskattens
höjd och kommit till det resultatet,
att en skatt av 25 öre per liter
skulle behövas för att finansiera vårt
vägväsen under nuvarande förhållanden.
Man räknar givetvis med att under
extraordinära förhållanden andra medel
skulle kunna tagas i anspråk. Vi ha
ju, som jag förut sagt, ett betydande
överskott av infrusna medel att i ett
sådant läge taga till.
Finansministern och utskottet ha accepterat
denna beräkning av skatten till
25 öre. Härmed ha dock i varje fall
icke reservanterna accepterat den åsikten,
att bilarna under alla förhållanden
skola betala hela kostnaden för vägväsendets
utbyggnad och underhåll.
Man kan väl, när det gäller vägbyggandet,
i många fall tala om kulturvägar,
som syfta till att åstadkomma en uppryckning,
varav det allmänna har nytta.
Man bygger också vägar av militära
skäl. Även därvidlag bör det väl knappast
vara givet att man skall använda
bilskattemedel. Man får väl söka få
fram medel även från annat håll till
sådana vägkostnader.
Men, som sagt, man har ansett att en
bensinskatt på 25 öre per liter bör
tagas ut och att man med denna i varje
fall bör kunna täcka på bilismen belöpande
omkostnader för vägunderhållet.
De motionsledes framkomna yrkandena
om återgång till en bensinskatt av sam
-
ma storlek som förut, nämligen 18 öre
per liter, ha varken utskottet eller reservanterna
kunnat biträda. Det gäller
ju, såsom jag sagt, att få in så mycket
medel, att vårt vägväsen kan finansieras.
Ur den synpunkten spelar det ju
ingen roll, om man kallar den höjning
som vidtagits för extra bensinskatt eller
om man kallar den för en ökning av
den ordinarie bensinskatten. Huvudsaken
är ju att man får in pengar. Jag
förutsätter, att om mot förmodan bensinskatten
skulle inflyta så rikligt, att
man får ett betydande överskott, så
skall en motsvarande sänkning vidtagas,
vare sig skatten rubriceras såsom ordinarie
eller extra skatt.
Herr talman! Det har ju verkligen
rört sig något i denna fråga. Såväl finansministern
som utskottets majoritet
ha verkligen gått in för att genomföra
en skattesänkning. De skiljaktiga meningarna
röra sig endast om tidpunkten
för denna skattesänkning. Majoriteten
inom utskottet har stannat för att
i likhet med departementschefen föreslå,
att skatten skall sänkas den 1 januari
1951, under det att reservanterna
anse, att den bör kunna nedsättas redan
den 1 juli i år.
Det är nu så lyckligt, att den extra
bensinskatten kan avskaffas utan att
budgetöverskottet kommer i fara — vilket
förhållande jag förut berört. Då jag
dessutom i varje fall för min del icke
kan godtaga och aldrig godtagit den
principen, att ett budgetöverskott skall
skapas genom en sådan åtgärd som här
vidtagits, nämligen genom en snedbelastning,
en belastning av dem som i
vanliga fall äro sämst ställda i samhället,
anser jag att också denna synpunkt
här bör bliva avgörande. Strävandena
gå ju ut på att söka sänka prisnivån
och komma bort från subventioner på
skilda områden. Här bjuder sig ett tillfälle
alt vidtaga en sådan åtgärd.
Jag har mycket svårt att förstå att
befolkningen i de avlägset belägna
landsdelarna ett ögonblick längre än
Nr 16.
32
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
som är absolut nödvändigt kan reflektera
på att bibehålla denna skatt, som
speciellt drabbar dem synnerligen hårt,
när det gäller deras kommunikationer
och deras näringsliv. Jag skulle vilja
se den reaktion, som hade inträffat, om
man i stället för att skapa ett budgetöverskott
på detta sätt hade gått in för
att skapa budgetöverskottet genom att
pålägga en extra avgift på spårvagnskvitton
och busskvitton i Stockholm.
Vilken reaktion skulle det icke då ha
blivit! Jag tror icke att man då skulle
ha dröjt så länge med att avskaffa den
skatten som vad man nu vill göra med
bensinskatten. Men det är naturligtvis
så, att man väljer det område, där man
har att räkna med det svagaste motståndet.
I samband med denna fråga om skattesänkning
på bensin har ju också uppkommit
frågan om sänkning av skatten
på motorsprit. I samband med att bensinskatten
höjdes påfördes ju motorspriten
en extra skatt av 9 öre. Vi reservanter
anse, att man bör såsom en första
åtgärd i samband med en skattesänkning
på bensin även taga bort denna
tilläggsskatt med 9 öre på spriten för
att om möjligt åstadkomma jämvikt på
detta område.
Ett mycket tungt vägande skäl mot
den höjda bensinskatten har varit omöjligheten
att komma fram till ett godtagbart
restitutionsförfarande för den
bensin, som förbrukas av jordbrukare
och fiskare. Det har ju pågått en utredning
rörande den saken, men finansministern
har lagt denna utrednings
resultat på hyllan och sagt, att han icke
kan genomföra det i nuvarande läge.
Jag tror att detta motiv är så pass
starkt, att redan det borde motivera en
skattesänkning. Såsom förhållandena nu
äro, t. ex. när det gäller fiskare, få
dessa ju dragas med en skatt, som man
icke på något sätt har motsvarande
nytta av. Ingen människa vill väl påstå,
att fiskarena med sina båtar slita några
vägar och rätteligen skola erlägga skatt,
som skall bidraga till vägunderhållet.
Herr talman! Jag kan nöja mig med
vad jag här anfört. Jag kan i övrigt till
mycket stor del instämma i vad den
föregående talaren sagt. Jag kan så
mycket hellre göra det som det är glädjande
för mig att kunna konstatera, att
herr Kristensson i Osby efter utsvävningar
på olika håll nu äntligen kommit
fram till samma ståndpunkt som vi intagit
hela tiden. Vi kunna i detta fall
således ena oss icke bara om ett gemensamt
uttalande utan även om ett
gemensamt yrkande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det var ju, såsom kammarens ledamöter
erinra sig, 1949 års skatteutredning
som förra året föreslog en sänkning
av den tillfälliga skatten på bensin
med 20 öre. Detta förslag var enhälligt.
Nu har denna beställning — om man
får använda detta uttryck — effektuerats
av finansministern.
Innan jag närmare går in på ämnet,
skulle jag dock — på förekommen anledning
som det brukar heta — vilja
göra en liten parentes. 1949 års skatteutredning
gjorde i en p. m. till finansministern
av december i fjol ett uttalande,
som många väntade skulle ha fått
plats i de allmänna budgetresonemangen
i statsverkspropositionen. Till
mångas överraskning förekom icke detta
uttalande där. Det är därför med så
mycket större tillfredsställelse man nu
konstaterar, att det har fått plats i
Kungl. Maj:ts proposition nr 237. Jag
syftar på ett enhälligt uttalande av skatteutredningen,
som jag i varje fall tror
att kammarens alla ledamöter borde ha
anledning att lägga märke till. Det är
följande uttalande: »Emellertid vill utredningen
såsom ett resultat av sin preliminära
granskning» — alltså av den
33
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
statliga utgiftsramen — »framhålla och
starkt understryka, att om över huvud
taget det med utredningen avsedda syftet
skall kunna praktiskt förverkligas,
det är ett oeftergivligt villkor att statsmakterna
i nuvarande läge ålägga sig
den största aktsamhet vid beslutande av
nya statsutgifter eller av åtgärder, som
i andra hand kunna leda till ökade anslagskrav».
Jag tror att, därest detta kategoriska
och enhälliga uttalande från skatteutredningen
hade kommit med redan i
statsverkspropositionen, så hade det
måhända påverkat vissa av de avgöranden,
som redan äro träffade här i riksdagen.
Emellertid kanske man får säga
i detta fall som i så många andra, bättre
sent än aldrig, och nu hoppas jag att
detta uttalande inte skall bortglömmas.
Här har diskuterats de skäl, som för
reservanterna ha varit avgörande, då de
ha förordat ett ikraftträdande av skattelättnaden
redan den 1 juli i år. Det är
ju budgetskäl — man anser att budgeten
rymmer denna skattelättnad — och
det är valutaskäl -—• man anser att vår
valutasituation medger en sådan skattelättnad.
Nu vet jag mycket väl, att finansministern
kommer att med hänvisning till
sitt resonemang i propositionen bestrida
detta. Finansministern kommer, så
vitt jag förstår, att försöka visa, att ett
tillmötesgående av reservationen kommer
att leda till ett budgetunderskott.
Han kommer då att i kalkylerna ta in
reservationsmedclsförbrukningen, 100
miljoner kronor, och på det sättet kommer
han fram till ett reellt underskott
på 20 miljoner. Men, herr statsråd, vill
man resonera efter de linjerna, tror jag
inte det är svårt att få fram ett budgetunderskott,
som blir väsentligt mycket
större. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att, om man för automobilskattemedlen
utanför budgeten, ökas underskottet
med 17 miljoner, och då få vi
ett underskott på 37 miljoner. Vill man
gå en annan väg för att visa upp, hur
ansträngt del statsfinansiella läget är,
kan man ta med reservationsmedelsförbrukningen
i fråga om väganslagen
på 16 miljoner. Då ökas det reella underskottet
från 20 till 36 miljoner. Det
är kanske något av en smaksak, hur
man här resonerar, men jag skulle kanske
kunna ha anledning att föra resonemanget
ytterligare ett steg vidare.
Det är ju så, att den s. k. stabiliseringspolitiken,
populärt kallad lönestoppet,
skall upphöra vid årsskiftet.
Då anmäla sig naturligtvis vissa lönekrav
från statstjänarnas sida, som måste
tillmötesgås. Jag skall inte här diskutera
den siffra, man därvid kan komma
upp till — det görs ju vissa antydningar
i statsverkspropositionen därvidlag.
Men om vi säga, att ett sådant
tillmötesgående av statstjänarnas önskemål
kan komma att kosta omkring 40
miljoner för den sista hälften av det
budgetår, som börjar den 1 juli, måste
man öka detta budgetunderskott med
ytterligare denna summa, och då blir
det rätt avsevärt.
Jag tror emellertid inte man skall gå
tillväga på detta sätt. Jag menar att det
är felaktigt att räkna in reservationsmedelsförbrukningen
i detta sammanhang,
och, såvitt jag vet, ha vi aldrig
tidigare gjort det i riksdagen, utan man
har betraktat driftsutgifterna såsom sådana
och reservationsmedlen på sitt
sätt.
Nu kanske herr statsrådet framhåller
häremot, att reservationsmedlen ju dock
nu komma till användning, och det är
riktigt, men de påverka icke budgeten
som sådan, det måste herr statsrådet
medge. De påverka statens kassaställning,
men det är ju en helt annan angelägenhet.
Det finns enligt min uppfattning ytterligare
en omständighet utöver vad
här är berört, som skulle kunna anses
tala för ett tillmötesgående av reservanternas
önskemål, och det är följande.
Då skatteutredningen, som jag
3 — Andni kammarens protokoll 11)50. Nr 10.
Nr 16.
34
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
redan har nämnt, i december i fjol föreslog
sänkning av bensinskatten, vilket
alltså finansministern nu är bereda
att effektuera, påminde utredningen om
att tilläggsskatten, då den infördes 1948,
tilläts slå igenom och åstadkomma höjda
konsumtionspriser. Vi voro ju alla
ense därom här i kammaren. På samma
sätt, sade utredningen, vore det vid en
avveckling angeläget att denna komme
till uttryck i form av en prissänkning.
Utredningen förutsatte därför — och
detta uttalande är ju redovisat i propositionen
— att i möjligaste mån garantier
skapades för att sänkningen av den
samlade drivmedelsbeskattningen sloge
igenom i konsumentpriserna.
Även i fråga om statsutgifterna borde
en motsvarande nedsättning komma till
uttryck, ansåg utredningen. Det är en
icke oviktig detalj i detta sammanhang,
ty det förhåller sig ju så, att statsverket
är en ansenlig konsument av drivmedel.
Statens konsumtion av med skatt
belagd bensin — försvaret, de affärsdrivande
verken m. fl. — uppgår till
ungefär 60 000 kubikmeter om året.
Tilläggsskatten härpå är ungefär 16 miljoner
kronor. Därest man sänker skatten,
som finansministern föreslagit den
1 januari nästa år, sparar staten åtskilliga
miljoner. Men sänker man skatten,
som vi ha föreslagit, redan den 1 juli i
år, sparar staten än mera, sannolikt inalles
omkring 12 miljoner. Jag tycker,
afl denna besparingsmöjlighet är av sådan
omfattning, att finansministern med
den erkännansvärda vilja till sparsamhet,
som han lagt i dagen vid denna
riksdag, skulle finna med sitt intresse
förenligt att observera detta förhållande.
I varje fall tycker jag det skulle vara
mycket intressant, om statsrådet nu
inför kammaren ville något litet beröra
just denna möjlighet att på en betydelsefull
punkt göra en verklig besparing
för statsverket.
Då det nu är så, att en sänkning av
bensinskatten kommer att leda till en
sänkning av priserna, vilket ju skatte
-
utredningen förutsätter och vilket väl
också finansministern, så vitt jag förstår,
avser, följer ju därav, att, om man
går reservanternas linje, komma prissänkningar
på en hel del områden, som
beröras av bensinbeskattningen, att inträda
ett halvt år tidigare än om man
följer finansministerns förslag. Betydelsen
av dylika prissänkningar snarast
möjligt anser i varje fall jag för min del
-— och jag skulle väl tänka mig att
detta är också reservanternas samlade
uppfattning — vara så betydande, att
överväganden i sådan riktning måste få
försteg framför valutaskäl och framför
hänsyn av budgetmässig natur.
Jag tror också, att man skulle kunna
ha anledning mot bakgrunden av statsrådets
egna resonemang i propositionen
att påpeka, att en prissänkningsrörelse
som denna, som kan förväntas
sätta in redan vid halvårsskiftet, måste
komma att motverka den prisstegrande
effekten av det bortfall av subventioner,
som väntas vid årsskiftet. Finansministern
har ju själv som ett av motiven
för skattesänkning anfört, att, om
man sänker bensinskatten, får man därmed
i sin hand ett medel att motverka
den prisstegrande effekten av bortfallet
av subventionerna, och detta är riktigt,
men sätter man sänkningen i kraft ett
halvt år tidigare, inträffar ju den tidpunkten
också ett halvt år tidigare! Jag
tycker, att denna synpunkt är av ganska
väsentlig betydelse i detta sammanhang,
och jag tror att även i detta hänseende
kammaren skulle vara tacksam,
om statsrådet hade möjlighet att ytterligare
utveckla sin syn på saken.
I övrigt, herr talman, har jag ingenting
att tillägga utöver de allmänna reflexioner,
som här tidigare ha framförts
dels av herr Kristensson i Osbv
och dels av herr Jonsson i Skedsbygd.
Jag har svårt att se, att verkligt hållbara
skäl kunna mobiliseras emot det
förslag, som är ställt ifrån reservanternas
sida och till vilket jag nu, herr talman,
ber att få yrka bifall.
35
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
Herr VIGELSBO: Herr talman! En
kamrat till mig i kammaren och jag ha
tillåtit oss att väcka en motion i denna
fråga, i vilken vi hemställa om en återgång
till den bensinskatt, som utgick
innan den tillfälliga bensinskatten infördes
1948. Denna s. k. tillfälliga bensinskatt
tillkom i ett läge, då det gällde,
som det sades, att absorbera en del av
den köpkraft, som fanns ute på marknaden
och som inte stod i skälig relation
till de tillgängliga varukvantiteterna.
Det gällde att med dessa skattesatser
åstadkomma ett balansläge, och det
förefaller nu som om detta balansläge
mellan köpkraft och varutillgång hade
återställts. Följaktligen måste det anses
onödigt att nu behålla denna form av
skatt.
Det har tidigare sagts en hel del av
reservanterna, och jag kan i stort sett
instämma med dem. Vad jag däremot
har svårt att instämma i är, att man här
sammanblandar den tillfälliga skatten
och den särskilda och talar om, att här
föreslås en skattesänkning på 20 öre
per liter. Det är riktigt att det blir en
skattesänkning på 20 öre per liter, om
man lägger ihop dessa båda skatter,
men i realiteten kan jag inte komma
till annat resultat än att det blir en
skatteökning med 7 öre. När den tillfälliga
skatten på sin tid infördes, sades
det att den skulle avskaffas så fort
som balansläget var återställt. Den saken
underströks av konsumtionsskatteberedningen,
som tillsattes 1947, den
underslröks av bevillningsutskottet 1948
och 1949 och godtogs också av riksdagens
båda kamrar. Nu hade vi väntat,
att när denna skatt upphävdes, skulle
inte finansministern utnyttja situationen
till att höja den särskilda skatten
med 7 öre. Så har emellertid skett, och
vi kunna inte förstå att en sådan åtgärd
är riktig.
Nu har det anförts som skäl, att vägkostnaderna
ha fördyrats genom att
penningvärdet har fallit. Det är alldeles
riktigt att det kanhända förhåller sig
så, men jag menar att ett löfte, som regeringen
och riksdagen givit och som
folket förväntar skall infrias, bör enligt
mitt förmenande hållas även om det
gäller en skattefråga. Folket är ju inte
bortskämt numera med att få sina önskemål
tillgodosedda och löften infriade,
när det gäller skattesänkningar.
Vad beträffar reservationen, så skall
jag inte ägna den många ord. Jag tycker
nämligen att reservationens motivering
är så väldigt bra, att jag till fullo
kan instämma i den, om man bara
kopplar på motionen nr 577 :s yrkande.
Jag skall be, herr talman, att få anföra
ett stycke av reservationens motivering.
Det står: »Särskilt har denna form av
beskattning träffat landsbygdens befolkning,
där motorfordonen numera utgöra
transportmedel av väsentlig betydelse.
Verkningarna av den höga drivmedelsbeskattningen
träffar i särskild grad de
tunga transporterna såsom transporter
av kreatur till slakterierna, mjölk till
mejerierna, transporter av virke från
skogarna, materialier vid byggnaders
uppförande, transporter av kalk och
gödningsämnen m. m. Samma är förhållandet
när det gäller de nödvändiga
resor, som invånarna i de glest befolkade
bygderna måste företaga.»
Nu skulle man givetvis vänta, att man
efter ett sådant resonemang i reservanternas
motivering skulle komma till det
resultatet, att man icke gick med på en
skattehöjning, men ser man på yrkandet
finner man, att yrkandet är detsamma
både i utskottets förslag och i reservationen.
Man föreslår en höjning
med 7 öre eller procentuellt sett med
ca 35 procent. Kan ett sådant resonemang
i motiveringen vara skäl för höjningen
av bensinskatten med 35 procent?
Jag tycker det verkar ganska
egendomligt.
Med stöd sålunda av reservanternas
motivering, som jag här inte behöver
vidare utveckla, ber jag, herr talman,
att kort och gott få yrka bifall till det
yrkande, som vi ställt i motion nr 577,
Nr 16.
36
Onsdagen den 10 maj 1930 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
nämligen om återgång till de bestämmelser,
som nu gälla för den särskilda
bensinskatten.
Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle bara
vilja säga till min vän Vigelsbo, att
när han accepterar de skäl, som för oss
varit avgörande, nämligen att den penningvärdesförsämring
som skett motsvarar
ungefär den höjning från 18 till
25 öre av bensinskatten, som är föreslagen,
och när han samtidigt säger att
vägunderhållslcostnaderna fördyrats,
har han själv undergrävt motiveringen
för sitt eget förslag.
Jag ser saken så, att om vi i dag inte
haft någon extra bensinskatt, hade vi
nu varit tvungna att höja den ordinarie
skatten till ungefär det belopp, som utskottet
och reservanterna föreslå, för
att erhålla det minimum av medel, som
behövs och som enligt vårt förmenande
bilismen bör bisträcka med, när det
gäller vårt vägunderhåll.
Jag har förut sagt ifrån, att jag icke
anser att bilarna under alla förhållanden
böra bära hela vägbyggnads- och
underhållskostnaden, men de böra bära
sin beskärda andel, och med det utredningsmaterial,
som vi fått från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, ha vi icke
kunnat komma lägre i vårt förslag än
till 25 öre per liter.
Sedan förstår jag herr Vigelsbo när
han säger, att vi ha fått detta löfte,
att den extra skatten skulle i sin helhet
bort. Men vi kunna ju vända på saken
och säga, att vi taga bort den extra
skatten och höja den ordinarie skatten
till 25 öre. Det är ju detta som i realiteten
har skett.
Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Jag sade, att kostnaderna för
vägväsendet ökat, men jag erinrar mig
också det resonemang, som fördes under
bensindebatten 1948, då det sades
ifrån oppositionens sida emot det förslag,
som då förelåg, att motorismen
val ändå inte skulle betala hela väg
-
underhållet och hela vägkostnaden,
eftersom vägväsendet väl också hade
något värde för samhället i övrigt. Det
underströks mycket kraftigt, att bilismen
icke skulle betala hela kostnaden.
Jag åberopar detta som stöd för mitt
resonemang.
Herr SANDBERG: Herr talman! Bakom
1949 års skatteutrednings förslag i
slutet av förra året om en sänkning av
skatten på drivmedel, från 45 till 25
öre på bensin och från 34 till 20 öre
för brännoljor, låg den bärande tanken,
att man skulle ta ut av bilismen
och motorismen ungefär vad som erfordrades
för vägväsendets behov.
Detta behov i sin tur är dock utomordentligt
stort, bland annat på grund
av att underhållet under krigs- och
kristiden på ett betänkligt sätt blivit
eftersatt. Därför måste en skatt av minst
nu föreslagen storlek uttagas för närmast
överskådlig tid. Hur skattesänkningen
skall tekniskt utformas, om den
som herr Vigelsbo vill skall innebära
att man behåller den ordinarie skatten
och en viss del av den extra skatten
eller att man helt borttager den extra
skatten och höjer den ordinarie skatten
från 18 till 25 öre för bensinen, det är
en fråga som inte är av avgörande betydelse
i detta sammanhang. Realiteten
är ju den, att man beräknar att för
vägväsendet behöva ungefär de medel,
som kunna flyta in med de angivna
skattesatserna.
Därmed har man emellertid inte —
det vill jag betona — tagit ställning till
den gamla stridsfrågan om hur kostnaderna
för vägväsendet rätteligen böra
fördelas mellan bilismen å ena sidan
och andra skatteobjekt å den andra.
Jag vill medge att det finnes skäl för
att även andra skattemedel kunna och
böra i viss utsträckning användas för
vägväsendets behov, men för närvarande
är helt visst läget sådant, att vi
inte kunna göra annat än ta de medel,
som inflyta från de här ifrågavarande
37
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
skatterna, för att bestrida utgifterna för
vägväsendet.
Jag skulle vilja se den nu debatterade
skattefrågan i första hand som
en fråga om vad som bör utkrävas från
bilismen för vägväsendets behov i nuvarande
läge. Jag skall inte gå in på
de synpunkter — för övrigt viktiga i
och för sig — som både departementschefen
och utskottet ha anfört om
budgeten, behovet av budgetens överbalansering
och penningpolitiken. Jag
vill endast understryka att det, såsom
reservanterna framhålla, icke behöver
innebära någon faktisk underbalansering
av budgeten, om skattesänkningen
sker redan den 1 juli i år.
Om skatterna på bensin, brännoljor
och fordon uttagas enligt vad som föreslås
i propositionen nr 237, kan beloppet
härav beräknas till 400 miljoner
kronor för nästa budgetår. Detta förutsätter
alltså, att sänkningen av skatten
på drivmedel kommer först den 1 januari
1951. Vilka äro då de utgifter,
som skola bestridas med dessa medel?
Jo, det är de utgifter på sjätte huvudtiteln,
som enligt riksdagens redan fattade
beslut skola avräknas mot automobilskattemedel,
och de uppgå till 303
miljoner kronor. Om man följer propositionen
skulle sålunda för nästa
budgetår komma att uttagas 97 miljoner
kronor mer i bensinskatt än som
går åt till vägarna. Mot detta kan nu
invändas, att vi redan under två år ha
tagit cirka 210 miljoner kronor per år
mer än som gått åt till vägarna, och
därför skulle det inte vara så farligt
att ta ut cirka 100 miljoner kronor för
ytterligare ett budgetår. Jag vill dock
erinra om att, som alla veta, det förelåg
särskilda skäl när man 1948 beslöt
all ha budgeten överbalanserad: man
ville söka uppsuga den överflödiga köpkraften.
Jag vill emellertid också erinra
om alt det rådde starkt delade meningar
om lämpligheten av att för att tillgodose
det angivna ändamålet använda just
den höga merbeskattningen av driv
-
medlen, ty verkningarna därav måste
bli dubbelsidiga därigenom, att höjningen
kom att medföra starka fördyringar
och försämringar för produktionen.
Det skäl, som då kunde anses vara
avgörande, behovet av en stark överbalansering
av budgeten, är emellertid
icke för handen i samma grad för närvarande,
under det att olägenheterna
av en hög drivmedelsbeskattning allt
fortfarande bestå.
Riksdagen har sagt, att de medel,
som influtit genom denna extra beskattning
under de båda nämnda budgetåren
och som uppgått till över 400 miljoner
kronor, skola användas för vägväsendets
behov. Det försäkrade man
både 1948 och 1949. Hur det i verkligheten
blir med den saken är i denna
stund en smula ovisst. Man talar ju
också i detta sammanhang om att vägväsendet
under krigstiden kom i
»skuld», därför att automobilskattemedlen
då inte räckte till för att täcka behovet
för vägarna, och att den skulden
möjligen skall betalas. Man kan nog
hysa tvekan om huruvida det verkligen
blir så, att de där extra medlen som
bilismen betalat verkligen i fortsättningen
kunna på något sätt komma att
tillföras vägväsendet. Kanske går det
likadant med de 97 miljoner, som skulle
komma att upptagas i skatt för nästa
budgetår utöver de beslutade väganslagen
om propositionen följes.
I alla händelser tycker jag det i nuvarande
läge synes ganska rimligt att
man för nästa budgetår inte beskattar
bilismen och därmed allmänheten hårdare
än som ungefär svarar mot vägväsendets
behov sådant detta fixerats
genom riksdagens beslut för nästa
budgetår. Om bensinskatten sänkes redan
den 1 juli 1950, betyder det att
man inte tar ut 97 miljoner mer än
som svarar mot behovet, utan endast
97 — 80, alltså cirka 17 miljoner mer,
och det kan ju synas rimligt.
Jag nämnde, att jag inte skulle tala
om de penningpolitiska synpunkterna
Nr 16.
38
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
och om behovet av att allt fortfarande
ha budgeten överbalanserad. Denna sak
har tidigare behandlats av reservationens
talesmän. Jag vill endast understryka
vad jag tidigare har snuddat vid,
nämligen att en sänkning av bensinskatten
får en god produktionsfrämjande
verkan, större ju tidigare den
åstadkommes. Den motverkar, såsom
herr Hagberg i Malmö nyss betonade,
den prisstegrande effekten av att subventionerna
i sinom tid bortfalla. Det
kan anföras starka skäl för att man
bör sänka bensinskatten redan den 1
juli i år.
Jag skall inte ta tid med att beröra
valutafrågan. Jag tycker det är en ganska
liten sak i detta sammanhang, om
man tänker på det jämförelsevis blygsamma
behovet av dollar för en ökad
import och ser det mot bakgrunden av
vår för närvarande ganska goda dollarställning.
Inte heller skall jag uppehålla
mig vid frågan om de stora olägenheter,
som en orimligt hög bensinskatt
för med sig särskilt för de trakter
i landet, där bebyggelsen är gles
och vägarna äro långa. Det är så väl
känt och så grundligt omvittnat, att
jag inte behöver gå in på den saken.
Jag endast instämmer i och understryker
vad som är sagt.
Jag tycker att tiden nu verkligen är
mogen för en sänkning av beskattningen
på dessa drivmedel redan den 1 juli
i år, och jag ber att få yrka bifall till
reservationen.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Då nu praktiskt taget alla reservanterna
ha haft tillfälle att yttra sig, må
det kanske bli plats för en representant
även för utskottsmajoriteten att lägga
fram sina synpunkter på det föreliggande
ärendet.
Jag beundrar, herr talman, den tvärsäkerhet,
som har tagit sig uttryck i de
anföranden, som ha hållits, och som
väl klarast kom till synes hos herr
Kristensson i Osby. Man väntade bara
att han skulle säga: Jag, Kristensson
av Osby, tror över huvud taget inte på
någonting annat än mig själv.
Är nu detta problem av sådan karaktär,
att man kan behandla det på detta
sätt? Är det så betydelselöst vad riksdagen
gör i detta sammanhang? Det
är frågor som man kan och bör ställa
till sig i detta sammanhang, om man
har tagit del av de synpunkter, som
de beredande myndigheterna ha lagt
på ärendet.
Det som för utskottet har varit avgörande
har inte varit de beräkningar
i budgetärt avseende, som utskottet har
gjort. Ur rent budgetteknisk synpunkt
är det givetvis riktigt att säga, att
finansministern har räknat med en överbalansering
av 221 miljoner kronor
minus 61 miljoner, som gå bort i annat
sammanhang, alltså i runt tal ICO miljoner
kronor. Bevillningsutskottet har
emellertid ansett det vara rimligt att
i ett sådant läge som det, vari vi befinna
oss, icke bara se till det rent
budgettekniska överskottet utan även
till det reella läge, i vilket staten befinner
sig, och det är anledningen till
att vi ha redovisat de siffror, med vilka
man här har bollat fram och tillbaka.
Det som har gjort att utskottet har
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag
har varit det yttrande, som har avgivits
av handels- och industrikommissionen.
Detta yttrande vifta reservanterna bort
som om det inte hade någon betydelse.
Vi ha så mycket dollar, mena reservanterna,
att det inte spelar någon roll
om vi ta in den här skvätten bensin
mera. Utskottsmajoriteten har haft
svårt att behandla detta yttrande på
samma sätt som reservanterna. Vi ha
frågat oss, vilka det är som ha avgivit
detta yttrande. Vi ha kommit underfund
med att det är folk som förstår
denna sak en smula. Det är folk som
även förstår näringslivets synpunkter
en smula. Dessa människor ha sagt, att
de i det nuvarande läget inte kunna
39
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
tillstyrka en sänkning av bensinskatten.
Kommissionen anser i stället, att riksdagen
skall ge Knngl. Maj:t bemyndigande
att sänka bensinskatten när läget
bättre kan överblickas. Det är naturligtvis
ett rimligt förslag. Jag förstår
förslaget, men riksdagen brukar inte
vilja ge sådana bemyndiganden. Om
man då med hänsyn till valutaläget och
importplanen inte är beredd att sänka
bensinskatten genast, måste man skjuta
frågan en bit framåt i tiden, och vi ha
skjutit den fram till årsskiftet. Det synes
oss vara en rimlig ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
har utläst ur handelsoch
industrikommissionens yttrande.
Det har sagts, att detta inte är någonting
att bry sig om, eftersom det är så
litet det gäller, men den importplan,
efter vilken man nu arbetar, ger ändå
inte de möjligheter, som näringslivet
och handeln anse sig kunna resa anspråk
på. Är det rimligt att riksdagen
i ett sådant läge, när man tävlar om
vilka som skola få köpa i Amerika,
säger, att det är viktigast att köpa bensin?
Skulle det inte kunna tänkas, mina
damer och herrar, att näringslivet kommer
att få avstå från en del av de oundgängliga
ting, som det anser sig kunna
resa anspråk på, om vi skola köpa mera
bensin?
Det är utifrån dessa synpunkter bevillningsutskottet
har kommit till den
uppfattningen, att det är lämpligast att
följa Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende.
Kommer det att inträffa någonting
allvarligt om riksdagen beslutar
sänka bensinskatten den 1 januari
1951? Såvitt jag kan fatta och förstå
är det ingenting av mera allvarlig karaktär.
Det har i detta sammanhang sagts,
och det är ju ett allmänt resonemang,
att vi lovade 1948 att sänka skatten.
Herr Vigelsbo har särskilt varit inne
på detta. Han lovade, jag lovade, och
många andra lovade det. Vi återbetala
i detta avseende såvitt jag förstår vad
som rimligen kan återbetalas. Såsom
herr Jonsson i Skedsbygd framhållit
har 1949 års skatteutredning vid sitt
ståndpunktstagande räknat mycket kallt
och lugnt över hur långt man kan gå i
detta sammanhang och kommit till
det resultatet, att vi över huvud taget
icke kunde komma under 25 öre, och
ändå måste man vid vissa tillfällen vara
beredd att skjuta till andra statsmedel.
Anser herr Vigelsbo då att man för att
komma ner till 18 öre bör vara beredd
att ta resten på debetsedlarna?
När herr Vigelsbo är så ömhänt när
det gäller dessa 7 öre, måste man vänta,
att han vid föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50 ännu
mera indignerat skall säga, att där är
det fråga om 240 miljoner kronor och
att man där inte uppfyller löften på
det sätt, som man 1948 menade att de
skulle uppfyllas. Jag ber emellertid att
å andra sidan få säga, att den proposition
angående ortsavdragen, som
Kungl. Maj :t har lagt på riksdagens
bord och som nu är tillstyrkt av bevillningsutskottet,
föreslår en form för
återbetalning, som enligt min uppfattning
är bättre än den form man tänkte
sig 1948. Håller man nu så hårt på formerna,
att man inte anser sig kunna
rubba det allra ringaste i detta sammanhang,
då, herr Vigelsbo, gäller det
att göra den stora attacken mot de 240
miljoner kronor, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 50.
Skall det vara, så skall det vara konsekvent,
det skall inte bara vara allmänna
talesätt.
Herr talman! Ur de synpunkter jag
här har fört fram kan jag inte komma
till annat resultat än att om man vill
befinna sig på den säkra sidan, bör man
följa bevillningsutskottet. Jag tror mig
kunna säga, att vi mer än en gång
under de gångna åren ha lämnat försiktigheten
bakom oss för att handla
med känt resultat i vissa avseenden.
Det har herr Hagberg i Malmö påtalat
många gånger, och jag har instämt med
honom. När vi ha kommit i det läge,
40
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Andrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
där vi nu befinna oss, synes det mig
som om man borde komma ihåg vad
som har förevarit och med hänsyn
till det vara litet försiktigare än i
gången tid.
Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets hemställanden
i de olika punkterna.
Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Herr Olsson i
Gävle var nog vänlig att tala om min
tvärsäkerhet. Jag vill säga till herr
Olsson i Gävle att jag lyssnar mycket
gärna till honom när han talar, jag arbetar
gärna under hans ledning i bevillningsutskottet
och jag aktar honom
mycket högt som ordförande där. Herr
Olsson i Gävle medger att budgetläget
inte är något starkt skäl för majoritetens
ståndpunkt. Det verkar som om
det medgivande herr Olsson därvid
gjorde i viss mån utgjorde en reträtt
ifrån utskottsmajoritetens skrivsätt.
Kanske jag i så fall tolkade hans uttalande
för välvilligt från mina synpunkter,
men herr Olsson betonade i
alla fall att budgetläget inte var något
avgörande skäl för att uppskjuta sänkningen
av skatten.
Däremot tillmätte herr Olsson den
andra synpunkten, valutaläget, större
vikt, och därvid sköt herr Olsson handels-
och industrikommissionen framför
sig. Jag vill fästa herr Olssons i
Gävle uppmärksamhet på att handelsoch
industrikommissionen avgav sitt
utlåtande i mitten av mars och att det
i slutet av kommissionens framställning
heter, att man kan komma i ett
annat läge genom att man t. ex. kan
inköpa bomull mot betalning i pund.
Vad är det som skett på detta område
sedan mitten av mars? Jo, detta, herr
Olsson i Gävle, att det har utfärdats
importlicenser på betydligt större summor
än det i detta fall gäller för bomull
från Brasilien. Därigenom ha vi kommit
i ett annat läge än det man utgår ifrån
enligt det resonemang som till en del
förts av handels- och industrikommissionen.
Herr Olsson i Gävle nämnde ingenting
om de siffror som jag uppgav angående
Koppartrans. Jag nämnde därvid
att bränslekommissionen i den nya
kalkylen har räknat med en tillverkning
på 100 000 kubikmeter men att
man redan i mars och april låg mycket
högre än så, att man där beräknar att
komma upp till 160 000—170 000 kubikmeter
under nästa budgetår och att
detta tillskott på ytterligare 60 000—
70 000'' kubikmeter utöver kalkylerna
inte rör vårt dollarproblem, därför att
importen av råolja sker i pund. Jag
vore tacksam om herr Olsson i Gävle
i fortsättningen av debatten ville beröra
dessa synpunkter.
Dessutom väntar jag ett svar från
finansministern; jag ser att han inte
är närvarande i kammaren, men jag
hoppas att han under diskussionens
gång lämnar ett bestämt svar, hur han
vid beräkningen av restitutionen på inneliggande
lager har kommit till 40 miljoner
kronor.
Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande antydde att reservanterna
skulle ha negligerat det
uttalande, som i detta ärende gjorts av
statens handels- och industrikommission.
Nej, herr Olsson i Gävle, detta är
inte alls fallet. Vi ha naturligtvis ägnat
ganska stor uppmärksamhet åt detta
aktstycke. Men vi ha inte kunnat underlåta
att fästa uppmärksamheten vid
vissa invändningar i detta uttalande,
vilka herr Olsson i Gävle inte berörde.
Statens handels- och industrikommission
har nämligen uttalat sina betänkligheter
mot arrangemanget »ur de
synpunkter, som handels- och industrikommissionen
hade att anlägga». De
som sitta i denna sal veta ju mycket
väl, att när en remissinstans, ett ämbets
-
41
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
verk eller en myndighet, skriver på
detta siitt, innefattas däri ett medgivande,
att man även kan anlägga andra
aspekter på det föreliggande problemet.
Ävenledes vill jag erinra om att detta
uttalande av statens handels- och industrikommission
är avgivet, innan
riksbanksrapporten per den 31 mars
hade offentliggjorts. Denna visade ju
en som jag tycker rätt tillfredsställande
uppgång i vår dollarbehållning. Det har
sitt stora intresse, tycker jag, att följa
de siffror, som äro angivna i propositionen
härvidlag. Av dessa framgår att
vår dollarbehållning den 31/12 1947 inte
var mer än 3 miljoner kronor; den
31/12 1948 hade den stigit till 113 miljoner
kronor, 1949 efter deprecieringen
var den uppe i 249 miljoner, den 31/12
1949 utgjorde den 385 miljoner och den
31/3 1950 468 miljoner. Man kan naturligtvis
diskutera huruvida detta är en
tillfredsställande dollarbehållning eller
inte. För egen del menar jag att man
skall gå vidare på denna väg, så att man
kommer åtminstone något så när i paritet
med den dollarbehållning vi hade
innan denna av känd anledning började
försvinna. Men hur det än är, få vi
väl säga, att behållningen på 468 miljoner
kronor i mars väl borde medge
den utgift på högt räknat 7 miljoner
kronor, d. v. s. IV2 miljon dollar, det
här är fråga om. Ty större är dock inte
den summa som tvisten gäller.
Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande sade, att 1949 års skatteutredning
har räknat kallt och att man
efter detta kallsinniga räknande har
kommit till det resultatet, att man borde
ha 25 öre i bensinskatt för att det
skulle gå ihop. Jag vill inte på något
sätt underskatta 1949 års skatteutrednings
möjligheter att bedöma saken.
Men jag förutsätter att denna utredning
räknar lika kallt vid alla tillfällen. Och
jag utgår ifrån att den räknade lika
kallt när det gällde tidskriftsbeskattningen.
Men man räknade tydligen så
kallt, att den frös bort i sista omgången.
Jag utgår ifrån att det även med hänsyn
till de beräkningar som skatteutredningen
har gjort inte bara är betydelsefullt
vad riksdagen gör utan, som
ordföranden i bevillningsutskottet sade,
även måste ha sin betydelse vad riksdagen
har lovat. Ett löfte bör enligt
mitt förmenande hållas i helgd, och har
riksdagen en gång lovat återgång till
en 18-öresskatt, förutsätter jag, att det
löftet bör infrias. Jag vidhåller mitt
yrkande.
Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Tillåt mig bara säga att
herr Kristensson nog inlägger litet för
mycket i vad jag sade, när han tror att
jag är på väg mot reservanternas ståndpunkt.
Det är nämligen en sak att ha
en viss uppfattning i en budgetteknisk
fråga och en annan sak att redovisa
hela läget och därvid ta med även reservanternas
uppfattning. Man kan göra
båda delarna, och att bevillningsutskottet
har gjort detta är bara för att belysa
hela situationen.
Sedan vill jag säga till herr Hagberg
i Malmö, att jag inte skall tvista med
honom om vad handels- och industrikommissionen
kan tänka i dag. Jag har
den uppfattningen att vad denna kommission
anfört i sitt yttrande är det
enda som har stått oss till buds. Vi ha
följt de av kommissionen angivna linjerna.
Vi 1m trott att den menar vad
den sagt. Jag kan inte tänka mig, att
handels- och industrikommissionen,
med det folk som diir sitter, skulle
utgå ifrån att det gör precis detsamma
vad riksdagen säger, om andra till
äventyrs skulle ha en från denna kommissions
uppfattning avvikande mening.
Är det nu så säkert att vårt läge med
avseende på dollarvalutan är så mycket
bättre än vad det har varit? Herr Hagberg
backade ju på den punkten och
Nr 16.
42
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
sade att den nuvarande behållningen
var långtifrån tillräcklig. Jag kan inte
finna det nödvändigt att man så fort
behållningen ökar något litet ögonblickligen
skall göra av med den.
Till sist vill jag försäkra herr Vigelsbo,
att lika kallt som vi övervägde bensinbeskattningen
lika kallt övervägde vi
tidskriftsskatten. Men det var aldrig
någon av oss, som inbillade sig att den
skulle användas för att bygga vägar.
Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det finns ingen anledning att nu
närmare fördjupa sig i de nackdelar
som den extra bensinskatten har fört
med sig. Det må vara tillräckligt att i
det sammanhanget stryka under att
landsbygden, dess folk och näringsliv,
ha blivit hårdast drabbad av beskattningen
i fråga. Därför ha vi ifrån vårt
partis sida vid varje tillfälle, då den
extra bensinskatten varit föremål för
behandling här i riksdagen, intagit en
negativ hållning.
I dag skulle jag vilja uttala min
glädje över att samtliga borgerliga partier
äro med på vår linje att så fort som
möjligt slopa denna orättvisa skatt. I
fjol var det tyvärr inte lika lyckligt i
det avseendet. Då var det ett av de borgerliga
partierna, nämligen folkpartiet,
som gick emot en sänkning av den
extra bensinskatten. Hur man kan förena
en sådan ståndpunkt med talet om
folkpartiets raka linje i bensinskattefrågan
får väl partiets talesmän söka
klara ut. Den förefaller inte särskilt
rak, när man 1948 höll på en extra skatt
av 10 öre, 1949 på 27 öre och i år på 7 öre.
Den raka linjen existerar såvitt jag förstår
endast i tankevärlden. Det må nu
vara folkpartiets sak att kalla sin linje
precis vad det vill. Önskar det kalla
krokigt för rätt eller svart för vitt, så
må det göra det. Men vi måste ifrån
vårt håll säga ifrån, att vi i det sammanhanget
inte gärna se att detta partis
press gör gällande, att vi ha intagit
en mindre konsekvent hållning till denna
skatt än vad folkpartiet har gjort.
Det är bara det jag har velat understryka
med dessa ord.
Nu är ju alla på det klara med att
den extra bensinskatten till största delen
bör försvinna och att alltså de 27
örena skola reduceras till 7. Det är bara
om tidpunkten för denna skattesänkning
man tvistar. Yi från vårt håll —
och de borgerliga partierna över huvud
taget — vilja genomföra skattesänkningen
ifrån den 1 juli i år. Mot detta
anför utskottsmajoriteten som bekant
tvenne skäl. Det är budgetmässiga skäl
och skäl ur valutasynpunkt. Jag kan
inte finna annat än att reservanterna
ha fullständigt rätt, när de räkna sig
fram till att det finns möjligheter att
med hänsyn till det betydande budgetöverskottet
sänka bensinskatten redan
från den 1 juli. Vad beträffar valutasynpunkten
är man ju närmast inne på
vad som kan betecknas som ett avvägningsspörsmål,
men herr Olsson i Gävle,
det är väl ändå inte på det sättet att
man från utskottsreservanternas sida
säger, att bensinen är den viktigaste
dollarvaran, som vi skola importera,
utan man får väl fatta saken så, att det
här är fråga om de sista sju miljonerna
kronor, som vi kunna offra till dollarimport.
Det är dessa miljoner det gäller.
Vi vilja ingalunda göra gällande att
bensinen är den viktigaste av de varor
Sverige kan importera mot dollar, men
det finns ju utrymme för en hel råd
andra varor, innan vi komma fram till
de sista sju miljonerna kronor. Och
när vi ändå ha en dollarbehållning, som
i svenska kronor rör sig omkring en
halv miljard, borde man väl utan större
våda kunna offra omkring 7 miljoner
kronor. Jag tror inte att samhällets väl
och ve hänger på detta belopp. Vill man
bara se saken som den verkligen är, så
måste man nog ändå säga sig att starka
skäl tala för att man redan från den
1 juli bör kunna reducera den extra
bensinskatten med 20 öre.
43
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Det är förvånande
att herr Hedlund drager upp det
historiska förloppet i fråga om bensinskatten
och talar om den snö som föll
i fjol och i förfjol. Jag tror inte att
detta egentligen på något sätt berikar
debatten. Ty vad det gäller i dag är att
ta ställning till om sänkningen skall ske
den 1 juli eller vid årsskiftet. Men jag
vill ändå erinra herr Hedlund om att
1948 hade vi inflationen över oss. Det
var besvärligt att åstadkomma samhällsekonomisk
balans och vi voro alla då
överens om att krafttag måste tagas för
att komma till rätta med situationen.
Och denna inflation, herr Hedlund, var
en olycka inte bara för städerna utan
också för landsbygden. Det var alltså
av intresse för den svenska landsbygden
att man den gången ingrep för att
bekämpa inflationen.
Sedan nämner herr Hedlund året
1949. Då hade vi ransonering på bensin.
en ransonering som var mycket
besvärlig, därför att bensin är en svårransonerad
vara. Vi intogo då ifrån
folkpartiets sida den hållningen, att vi
först ville ha bort ransoneringen innan
vi sänkte beskattningen, och jag vidhåller
fortfarande att det var den rätta
vägen att gå. Intet parti ville den gången
rida på båda hästarna, både ta bort
ransoneringen och sänka priset. Nu har
ransoneringen försvunnit och nu är
den rätta tidpunkten kommen att sänka
bensinskatten avsevärt. .Tåg anser att
olägenheterna av den höga bensinskatten
äro så stora, att det är värdefullt att
man inte dröjer med att ta detta steg
längre än till den 1 juli. Jag riktade
en fråga till herr Adolv Olsson, om han
observerat de siffror jag angav när
det gällde Koppartrans, men jag fick
inte någon upplysning i det fallet. Nu
ser jag emellertid att herr statsrådet har
kommit, och då väntar jag svar av herr
statsrådet på den frågan såväl som på
frågan om de 40 miljonerna i restitution
på inneliggande lager.
Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Efter vad herr
Kristensson sagt får jag ännu en gång
anledning uttala min glädje över att
folkpartiet äntligen kommit in på samma
linje som vi i denna fråga. I övrigt
skulle jag vilja karakterisera vad herr
Kristensson anfört inte såsom något
försvar för utan som ett försök till förklaring
till folkpartiets tidigare uppträdande
i frågan. Herr Ivristenssons inlägg
tolkar jag nämligen som ett vidgående
av att folkpartiets linje i denna
fråga varit allt annat än rak.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
har ju hela tiden, inte minst från regeringens
och det socialdemokratiska
partiets sida, understrukits, att den
höjda bensinskatten är ett led i krispolitiken,
ett led i våra ansträngningar
att återvinna den samhällsekonomiska
balansen. Det har därför också hela tiden
varit självklart, att denna skattehöjning
skulle tagas bort så snart som
det över huvud taget var möjligt, och
det har endast gällt frågan om den
rätta tidpunkten för detta.
Yi ha ju nyss hört en diskussion mellan
de borgerliga partierna inbördes
om den rätta tidpunkten. Från bondeförbundets
sida ansåg man, att den
rätta tidpunkten legat längre tillbaka i
tiden, nämligen för mer än ett år sedan,
under det att folkpartiet i dag har
kommit till den upplysta ståndpunkten,
att den rätta tidpunkten är den 1 juli
1950. När det kan råda så delade meningar
inom den koalition, som i dag
befinner sig i opposition, är det väl
inte så underligt, om vi inom regeringen
och det socialdemokratiska partiet
också kunna ha eu uppfattning om
vilken tidpunkt som iir den rätta, och
jag måste för min del säga, att den
rätta tidpunkten är inte den 1 juli 1950.
.lag skall inte på något sätt bestrida,
att bensinskatten verkar orättvist, och
44
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Andrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
jag vill inte heller påstå, att den inte
verkar betungande för vissa enskilda
intressen. Men jag skulle vilja fråga:
Vilka ekonomiskt åtstramande åtgärder
kan man över huvud taget tillgripa, som
icke komma att verka orättvist eller betungande?
Jag tror att det i denna
kammare finns en och annan anhängare
av den höga räntans politik, som
alltså ville att man skulle strama åt
med höjda räntesatser. Är det någon
som tror, att en sådan åtgärd icke
skulle ha kommit att verka orättvist
och betungande? Det får man alltid ha
klart för sig, och jag vill understryka,
att när riksdagen vid åtskilliga tillfällen
under de två sista åren har tagit
ståndpunkt till den höjda bensinskatten
ha dessa frågor varit under övervägande.
Det är väl inte någon, som
har blundat för nackdelarna, men man
har hela tiden insett, att man måste
bortse från dessa, därför att de positiva
vinsterna ha varit så mycket
större, att man har kunnat lägga tyngdpunkten
på det positiva och inte på det
negativa. Men jag skall inte fördjupa
mig i nackdelarna. De äro ju så uppenbara,
att man inte behöver tala så mycket
om dem.
Jag vill bara ett ögonblick taga upp
frågan om den kostnadssänkande innebörden
av ett borttagande av bensinskattehöjningen.
Jag vill för min del
inte på något sätt förringa betydelsen
av varje kostnadssänkning, men man
skall inte göra en sådan fråga till något
mystiskt, som man kan lägga in vilket
värde som helst i. Det är inte på
det sättet, att ett borttagande av 20 öre
från den nuvarande bensinskatten kommer
att medföra någon revolution i
kostnadshänseende.
Herr Jonsson i Skedsbygd nämnde
för en stund sedan, att en sådan sänkning
skulle leda till en kostnadsbesparing
av 300—400 kronor på ett bostadshus
för en familj. Det är i och för sig
inte någon stor summa, men jag har
låtit göra en utredning, som kommit
fram till en besparing på jämnt hälften
eller ungefär % procent på byggnadskostnaden.
Jag vill inte negligera denna
besparing, men man bör å andra sidan
inte heller överdriva dess betydelse.
Det är inte så lätt att räkna ut
hyressänkningen med en kostnadssänkning
av 175 eller 200 kronor för ett bostadshus
för en familj.
Jag vill också säga till herr Kristensson
i Osby, att en sänkning av bensinskatten
inte kommer att medföra några
subventionsbesparingar annat än möjligen
inom jordbrukskalkylens ram, och
de uppgå i så fall till ganska blygsamma
belopp. Vad en sänkning av bensinskatten
betyder för levnadskostnaderna
har jag försökt få en föreställning
om genom en utredning, vars resultat
visade 0,15 enheter. Det är en
siffra av den ringa storleksordning, att
den i detta sammanhang spelar en mycket
underordnad roll.
Även om jag behjärtar varje möjlighet
till kostnadsbesparingar måste jag
säga, att man inte får överdriva den
sidan av saken så att den undanskymmer
de andra verkningarna av ett borttagande
eller en sänkning av bensinskatten.
I detta sammanhang skulle jag med
några ord vilja beröra frågan om motorspriten.
Den är inte upptagen i proposition
nr 237 helt enkelt därför att
vi funno att den saken är av en mera
invecklad natur. Med de nuvarande
skattesatserna är det möjligt att sälja
motorsprit till något lägre pris än bensin.
Vid en sänkning med 20 öre av
bensinskatten behövs ett borttagande
inte bara av de 9 öre, som reservanterna
föreslå, utan även av grundskatten
på 6 öre och därutöver ytterligare
något belopp för alt man skall vara säker
på att motorspriten blir konkurrenskraftig
gentemot bensinen.
Det är inte så enkelt att säga hur den
frågan skall lösas, men den måste och
kan naturligtvis också lösas. Eftersom
vi nu bestämde oss för att föreslå den
45
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
1 januari 1951 som dag för sänkning
av bensinskatten blev den saken inte
något problem för oss, utan vi ansågo
oss ha god tid för att göra ett förslag
till nästa års riksdag, för att då få ett beslut
inom ett par månader. Då det är
Vin- och spritcentralen, som handhar
denna fråga, kan ett sådant kort uppskov
väl gå i lås. Men hur skulle det
gå, om reservanternas förslag segrar?
Kommer det att bli möjligt att sälja
någon motorsprit över huvud taget under
resten av detta år i det konkurrensläge
som då uppkommer? Vad kommer
det att kosta statsverket? Har herr Kristensson
i Osby räknat ut det? Det tror
jag inte att han har gjort, och därför
skall jag säga till herr Kristensson, att
ur reservanternas synpunkt vore det
nog bäst att tala så litet som möjligt om
frågan om motorspriten i dag.
.lag har med detta velat säga, att det
är väl ändå riktigt att försöka välja tidpunkten
för skattenedsättning med hänsyn
till det ändamål som var avsett att
främjas med den bensinskattehöjning
som skedde år 1948. Man får rätta sig
efter skattens verkningar, när det gäller
att taga ståndpunkt till frågan om
den rätta tidpunkten. Avsikten med den
höjda bensinskatten var ju tvåfaldig: å
ena sidan gällde det att begränsa vår
dollarimport, eftersom det inte var
möjligt att skaffa dollar för alla de
önskemål som framställdes om import
mot betalning i den valutan, å andra
sidan — och det var viktigare — skulle
man med tillhjälp av bensinskattehöjningen
söka hjälpa upp bristen i den
samhällsekonomiska balansen. Vill man
kläda av frågan och framställa den i
mera klar nakenhet så att säga, var
detta gentligen det grundläggande resonemanget.
Den samhällsekonomiska balansen
medgav inte så stora investeringar
som det fanns behov av, utan
dessa måste skäras ned. Man kunde
dock inte skära ned dem så långt som
det skulle behövas för att uppnå balans
på grund av många sociala om
-
välvningar inom samhället. För att det
då skulle vara möjligt att upprätthålla
en högre investeringsram måste man
skaffa sparmedel, och dessa vann man
genom punktskatterna, som tillförde
staten 500 miljoner kronor och kunde
användas för investeringar. Därigenom
minskades belastningen på lånemarknaden,
och man fick även ett system
som motverkade det köpkraftsöverskott
som då förelåg.
Det är väl alltså från dessa utgångspunkter
vi ha att bedöma, när det skall
vara möjligt att genomföra en sänkning
av bensinskatten, varom vi alla
äro och hela tiden ha varit ense. Om
jag då först uppehåller mig vid dollarfrågan,
ligger saken ju så till, att det
i samband med devalveringen skedde
en — vi kunna gott säga — betydande
förstärkning av våra dollartillgångar.
En mycket stor del av ökningen berodde
på engångsföreteelser, som jag inte
närmare skall kvalificera. Det har
gjorts beräkningar av riksbanken, som
visa, att det blev ett engångstillflöde
av dollar som inte kan beräknas fortsätta.
Rent handelspolitiskt ligger det så
till, att våra dollarinkomster härflyta
dels ur vår export till områden, varifrån
vi få betalt i dollar, och dels i
form av Marshall-hjälp. På grundval
av de beräkningar vi kunna göra över
tillflödena göra vi upp en importplan
och komma underfund med att så och
så mycket dollar kunna vi importera
för och den importen skola vi fördela
så att det blir till största fördel för det
svenska näringslivet.
Nu visa kalkylerna, att det blivit ett
överskott av dollar även under första
kvartalet, om man jämför importplanen
och tillgången på dollar men att det
för andra kvartalet kommer att föreligga
en brist. Vi köpa alltså för mer
nu än vi ha i löpande inkomster.
Sedan uppkommer den frågan: Vad
skall ske den 1 juli? Vilka Marshall-inkomster
få vi då? Det finns anledning
Nr 16.
46
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
att tro, att vi inte få några alls utan
att vi i stället få leva på den eventuella
överskottsexport vi kunna prestera
gentemot andra länder, där vi via
ett internationellt betalningssystem kunna
få betalning i dollar. Det finns all
anledning att räkna med att vårt tillskott
av dollar på den vägen kommer
att bli betydligt mindre än vad det har
varit på grund av den direkta Marshallhjälpen.
Vi måste väl därför säga att
det är ytterligt äventyrligt att belasta
våra dollartillgångar på ett sådant sätt,
att de väsentligt underskrida våra inkomster.
Vi skulle då få leva på vår
valutareserv och låta den sjunka igen.
Är det inte en underlig politik i belysning
av alla de bekymmer vi under de
närmast gångna åren ha haft över att
våra dollartillgångar minskat och minskat?
När
man talar om det förbättrade
dollarläget och på grundval av detta
säger att vi nu kunna ha råd att kosta
på oss mera, intar man en ståndpunkt
som jag betraktar som farlig.
Vi måste nog hålla oss till att vi ha
en begränsad ram för vår import av
varor mot betalning i dollar, och den
ramen få vi utnyttja för import av olika
saker. Om vi öka på en punkt måste vi
minska på en annan. Nu är det ju ett
faktum, att om riksdagen följer reservanterna,
blir det en ökad belastning i
dollar för nästa halvår på 1 % miljon
dollar. Det kan inte komma någon annanstans
ifrån än från annan import.
Det har tidigare tyvärr varit så, att
vi nästan alltid ha fått låta maskinimporten
från Förenta staterna vara en
clearingpost, som vi få öka och minska
allt efter tillgången på dollar. En ökning
av bensinimporten i dollar betyder
en minskning i maskinimporten och
medför att betydande rationaliseringsintressen
inom svenskt näringsliv komma
att åsidosättas. Vi kunna gott säga,
att här står valet mellan mer bensin
eller mer maskiner.
Nu har herr Kristensson i Osby sagt,
att det inte kommer att bli någon ökning
— eller åtminstone inte någon
nämnvärd ökning — i vår dollarimport
av bensin, ty Koppartrans höjer sin
produktion och köper sin råolja i pund.
Jag vill till detta säga för det första att
Koppartrans nog ur dessa synpunkter
varit eu besvikelse. De prognoser, som
man från detta företag gång efter annan
har lagt fram, ha ännu aldrig hållit.
Det har ännu aldrig blivit den produktion
som man har ställt i utsikt,
och jag har efter det herr Kristensson
hållit sitt anförande av bränslekommissionen
fått det meddelandet, att Koppartrans
importerar sin råolja mot dollar
och såvitt man nu ser även kommer
att fortsätta därmed. Därmed skulle jag
väl tro, herr Kristensson, att luften gick
ur Koppartrans-ballongen.
Vi komma därför fram till att här
slår näringsintresse mot näringsintresse.
Här står å ena sidan intresset av att
kunna göra bensinen billigare, vilket
är av viss betydelse, men eftersom kostnaderna
för den högre bensinskatten
äro spridda över ett så stort område
äro verkningarna ändå inte så betydande.
A andra sidan står frågan, om
man kan tillföra näringslivet nödvändiga
och nyttiga ting, och vad jag här
har sagt är väl bakgrunden till den inställning,
som handels- och industrikommissionen
enhälligt intog till denna
fråga. I den kommissionen sitter det
inte precis några planhushållare utan
det är det stora, tjocka, enskilda näringslivet,
som sitter där kompakt. Det
kunna vi väl vara överens om. Detta
var alltså frågan om dollarimporten.
Låt oss nu ett ögonblick gå över till
den andra sidan och se denna sak ur
den ekonomiska politikens synpunkt.
Herr Kristensson i Osby tillät sig säga,
att även om riksdagen skulle vilja sänka
skatten den 1 juli kommer det att
finnas ett reellt budgetöverskott. Jag
skulle för min del vilja säga, att det var
ett unikt användningssätt för ordet
reellt. Om han hade sagt, att det före
-
47
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
ligger ett formellt eller ett teoretiskt
överskott, skulle jag ha kunnat gå med
på det, men i verkligheten är det ju så,
som både regeringen och utskottet ha
visat, att om man minskar inkomsterna
under nästa budgetår med ytterligare
80 miljoner kronor, kommer staten att
få låna pengar för att betala utgifter på
driftbudgeten. Herr Kristensson sade,
att när man resonerar så som utskottet
och regeringen, lämnar man skattefrågans
grunder och går in på inflationsspörsmål.
Ja, det är just det, herr Kristensson,
ty bensinskattehöjningen kom
aldrig till för att ge staten en stadigvarande
inkomst utan den kom till som
ett medel för att bekämpa inflationen.
Då är det väl alldeles riktigt, att man
intar sin ståndpunkt på den grundvalen,
när man skall diskutera tidpunkten
för skattesänkningens genomförande.
Vad är det för intresse att tala om att
detta inte hör till skattedebatten? Det
avgörande är väl resultatet.
Herr Hagberg i Malmö har framfört
den meningen, att vi aldrig ha brukat
resonera om reservationsmedel i detta
sammanhang. Herr Kristensson i Osby
fäste nämligen uppmärksamheten på
att reservationsanslagen redan tidigare
äro täckta av skattemedel och menade,
att det är orätt att täcka dem en gång
till med skattemedel. Den uppfattningen
kan man ju ha, men den omständigheten
att reservationsmedlen tagas i
anspråk i viss utsträckning under nästa
budgetår medför ju ett tvång för staten
att skaffa pengarna. Dessa måste
skaffas, och frågan blir då, hur man
skall göra det. De ligga ju inte på
hög och vänta på att bli använda.
Nu sade alltså herr Hagberg i Malmö,
alt vi aldrig ha brukat resonera om
reservationsmedlen i elt sådant sammanhang.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på vad som yttrades på sidan
25 i finansplanen i 1948 års statsverksproposition,
och jag vill även fästa uppmärksamheten
på vad som sades på
sidan 17 i bevillningsutskottets betän
-
kande nr 59 samma år. Jag tror, att
man skall finna, att både regeringen
och bevillningsutskottet voro inne på
dessa frågor och satte förbrukningen
av reservationsmedel i förbindelse med
den allmänna budgetbalansen. Men den
frågan har ju inte haft en så tillspetsad
betydelse som den har i dag. Så
länge det förelåg ett stort budgetöverskott
behövde man ju inte fördjupa sig
i denna diskussion, men när man i dag
kommit dithän att budgetöverskottet
håller på att försvinna, uppträder frågan
i sin akuta form. Då kommer man
till frågan: Varifrån skola de pengar
tagas, som behövas för att täcka utgifter
på reservationsanslagen? Det finns
väl, ärade kammarledamöter, bara två
sätt att skaffa dem. Det ena är att vi
betala dem med skattemedel, och det
andra är att vi låna upp dem. Det
finns väl inte någon annan möjlighet
att komma förbi detta, och man kan
därför inte säga annat än att det ur
allmän ekonomisk synpunkt betyder,
att det blir ett reellt underskott i vår
budget, om vi behöva betala utgifter
på reservationsanslagen med hjälp av
lånemedel. Herr Hagberg i Malmö försökte
vifta bort detta med att säga, att
om man fullföljer resonemanget, så
kan det hända att vi få ett budgetunderskott,
även om riksdagen inte bifaller
förslaget om skattesänkning, och
han pekade därvid på den eventuella
höjningen av statstjänarnas löner. Men
vi måste ha klart för oss, att om statstjänarnas
löner höjas i sådan omfattning,
att de komma att påverka budgeten,
sker detta i ett sammanhang, där
alla inkomster i samhället stiga i pengar
räknat, och då stiga också statens
inkomster i pengar. Man kan säga, att
det ena tar ut det andra därvidlag. Herr
Hagbergs i Malmö resonemang håller
därför inte streck.
Herr Kristensson i Osby försökte på
denna punkt räkna sig fram till en förmånlig
ställning. Hans resonemang påminde
därvid om den politik, som för
-
Nr 16.
48
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
des av Kristian IV av Danmark, vilken
var en mästare i att försämra myntets
värde, samtidigt som han var en mästare
i att själv ta betalt i fullvärdigt
mynt. Det är en liknande metod man
nu tillämpar från folkpartiets sida, då
man inte bryr sig om det reella läget
utan försöker att med små finurligheter
av olika slag räkna sig i balans,
så att man inte skall få den klicken på
sig, att man vill gå över till en lågkonjunkturpolitik.
.lag övergår så till frågan om restitutionen
av bensinskatt på 40 miljoner
kronor. Det ligger i sakens natur att
det är ytterligt svårt att kunna beräkna
denna restitution exakt. Jag vill nämna,
att innan vi började våra beräkningar
hade 80 000 kubikmeter bensin räknats
av såsom varande skattefri. Den bensinen
finns alltså inte medräknad i den
uppgjorda kalkylen. Sedan är frågan
bur stor del av den lagrade bensinen,
som vid restitutionstillfället kommer
att ligga i obeskattad frihamn, och hur
mycket som kommer att ligga i cisterner
med redan betald bensinskatt.
Detta är, det medger jag, ytterligt svårt
att beräkna. Men ännu svårare blir det
att avgöra hur stor restitutionen blir
för bensinen i alla bensinmackarna
runt om i landet, ty storleken av den
bensinkvantiteten ha vi inte några siffror
på. Vi ha inte räknat med den. Man
måste dock ha klart för sig, att eftersom
restitution utgår så fort lagret överstiger
200 liter, kan det för samtliga
mackar komma att bli en ganska stor
summa. Därför tror jag inte att bensinskatterestitutionens
summa, 40 miljoner
kronor, är för högt beräknad.
Samtidigt vill jag dock medge, att en
besparing på fem miljoner kronor eller
där omkring kan bli möjlig. Det veta
vi ingenting om nu. Det kan man inte
utan mycket stora svårigheter räkna
fram, eftersom det kan komma att gälla
antingen de bensinlager som finnas den
1 juli i år eller den 1 januari nästa år,
beroende på vid vilken tidpunkt den
föreslagna skattesänkningen skall träda
i kraft. Jag måste därför säga, att det
inte är klokt att minska statens avbränningar
därvidlag med sådana räknemetoder,
som herr Kristensson i Osby här
har tillämpat.
Det är ett ofrånkomligt faktum, att
under det kommande budgetåret, då vi
fortfarande belastas med subventioner,
skulle en sänkning av bensinskatten
från och med 1 juli 1950 komma att
medföra ett så stort inkomstbortfall
för staten, att statens löpande utgifter
icke räcka till för att betala de löpande
utgifterna, om man däri inräknar de
utgifter, som bestridas av reservationsanslagen.
Resultatet blir då att staten
tvingas låna pengar i marknaden för
att täcka den uppkomna bristen.
Om man ser detta problem rent matematiskt,
är det kanske inte så mycket
att resonera om, men alla veta, att de
matematiska kalkylerna på intet sätt
äro avgörande i det ekonomiska livet.
De psykologiska faktorerna spela en
mycket större roll. Det kommer t. ex.
att bli mycket intressant att se vilken
spekulation som kommer att uppstå i
detta land, om riksdagen i dag med berått
mod beslutar på sådant sätt, att
man skapar en situation, där statens
löpande inkomster icke räcka till för
att täcka de löpande utgifterna, utan
staten måste låna i marknaden. Många
människor komma att tyda detta som ett
bevis på att vi nu ha släppt taget, att
stabiliseringspolitiken är slut, att vi nu
inte längre komma att anstränga oss
att hålla den samhällsekonomiska balansen
och att vi nu ge de inflatoriska
krafterna fritt spelrum. Vi måste nämligen
komma ihåg, att det ofta är mycket
små orsaker, som sätta igång spekulationen.
Tänk bara på vad som
hände hösten 1947, då det på en enda
dag såldes obligationer för bortåt 200
miljoner kronor, utan att man kunde
spåra någon annan orsak till detta än
ett obestämt rykte. Det är mycket mera
substantiellt om riksdagen nu beslutar
49
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
försätta Sveriges rike i en sådan situation,
att landet under en högkonjunktur
måste låna för att betala sina löpande
utgifter. Jag måste varna för ett
sådant tillvägagångssätt.
Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Jag är fullt
medveten om att man tidigare har haft
en del svårigheter i Koppartrans, men
nu gör man fullvärdig bensin där, herr
statsråd. Produktionen var i mars månad
i år 14 000 kubikmeter fullgod vara.
Siffran för april är liknande. Jag vidhåller
därför vad jag förut sagt, nämligen
att man gott kan räkna med
60 000 å 70 000 kubikmeter utöver de
siffror, som statens handels- och industrikommission
har angivit i sin skrivelse
till regeringen i mars.
Herr statsrådet sade, att Koppartrans
importerar sin råolja mot betalning i
dollar, men jag har ur samma källa
som statsrådet åberopar erhållit den
uppgiften, att bolaget importerar i
pund. Här står alltså uppgift mot uppgift.
Men, herr statsråd, vi kunna väl
ändå vara överens om att priset på
råolja är betydligt lägre än på bensin.
Jag skulle tro att det rör sig om halva
priset. Den saken måste ju också inverka
på valutafrågan.
Yad sedan det reella budgetöverskottet
beträffar vidhåller jag vad jag förut
har sagt. nämligen att man därvidlag
inte bör medräkna reservationerna.
Det är för övrigt ganska betecknande,
att så snart reservationerna komma in
i diskussionen, går finansministern
över på frågan om inflationen. Där höra
de hemma. De höra inte hemma i den
skattetekniska bedömningen av en stat,
då man å ena sidan räknar med inkomster
och å andra sidan med utgifter.
Efter vanlig gammal svensk balanseringskonst
får man då fram underskott
eller överskott. Jag vidhåller att
skattebetalarna tidigare ha fått betala
skatt för sådana utgifter, som ha upp
-
tagits i tidigare stater, och att man
därför bör skilja ut reservationsmedlen
ur budgetresonemanget.
Herr statsrådet sade vidare, att jag
använde mig av finurligheter för att
komma ifrån ett budgetunderskott som
regeringen från sina felaktiga förutsättningar
påstår skall uppstå om man
räknar med reservationsmedlen. Men,
herr statsråd, är det felaktigt att saga
att statens bilar använda bensin? Bevillningsutskottet
har räknat med att
de använda 60 000 kubikmeter. Där kan
en nedskärning av statens utgifter på
12 miljoner kronor per budgetår ske.
Jag stöder mig härvid på de siffror,
som tidigare inkommit tilll bevillningsutskottet.
Är detta fel, herr statsråd?
Vad sedan lagerhållningen beträffar
tror jag att kammarens ledamöter
märkte, att statsrådets uttalanden voro
mycket oklara. De hade inte behövt
vara det, ty bränslekommissionen lämnade
i mars månad till statsrådet uppgifter
på lagerhållningen, och man kan
sedan följa lagerhållningen månad för
månad. Varje svensk medborgare kan
också av kommerskollegii meddelanden,
som äro offentliga handlingar, inhämta
uppgifter på den lagerhållning, som
icke är skattebelagd. Siffrorna för denna
senare lagerhållning äro för mars
månad 138 356 kubikmeter och inte den
siffra, som statsrådet uppgav.
Jag vidhåller därför vad jag tidigare
har sagt i denna fråga.
Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Bara några
repliker med anledning av herr statsrådets
anförande.
Jag har lyssnat mycket uppmärksamt
på debatterna i denna fråga både
nu och tidigare, då den har behandlats
här i riksdagen, men jag har aldrig
hört någon, som inte erkänt att bensinskatten
drabbar orättvist. Jag konstaterar
att iiven herr statsrådet i dag har
erkänt detta. På den punkten äro vi
alltså alla ense. Och det förhållandet
4—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16.
50 Nr 16. Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
alt skatten drabbar orättvist är för mig
tillräckligt skäl för att gå emot densamma,
allra helst som den dessutom
har sådana verkningar, som jag förut
har påtalat.
Herr statsrådet nämnde om de ökade
byggnadskostnader, som bensinskatten
medför. Jag vill då erinra om vad jag
sade, att den extra bensinskatten på
27 öre per liter åstadkom en fördyring
av byggnadskostnaderna på mellan
300—400 kronor, beroende på hur man
räknar. Jag tror, att man mycket lätt
kan enas om en beräkning, som därvidlag
ger samma siffror.
Herr statsrådet sade vidare, alt bensinskatten
endast betyder en höjning
av 0,15 enheter på jordbrukspriserna.
Men den betyder dock ganska mycket
på t. ex. mjölktransportpriserna, där
man får räkna med att den i medeltal
medför en fördyring av mjölken på två
procent. I många fall blir den ännu
större.
Sedan sade statsrådet att en sänkning
av priset på motorsprit med 9 öre inte
är tillräcklig, och det är också reservanternas
åsikt. De ha också velat
rikta Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
den saken och förvänta, att Kungl. Maj:t
skall framlägga förslag om att få en
ändring till stånd därvidlag.
Slutligen sade herr statsrådet, att det
skulle vara äventyrligt att ta våra dollartillgångar
i anspråk, men jag vill
då fråga: Om det är äventyrligt att ta
dollartillgångarna i anspråk den 1 juli
1950, vad har man då för garantier för
att det inte skall visa sig vara lika
äventyrligt att göra detta den 1 januari
nästa år?
Jag erinrar till sist också om att när
vi förra året behandlade denna fråga,
uttalade utskottets ordförande, att mai^
nu, d. v. s. våren 1950, skulle vara beredd
att ta ställning till bensinskattens
avskaffande. Jag sade vid det tillfället,
att jag förväntade en liknande
debatt i år, och jag konstaterar bara
att vi nu ha fått denna debatt.
Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! När jag lyssnade
till finansministern, erinrade jag mig
ett uttryck från det engelska underhuset,
som statsrådet väl känner till. Man
brukar där tala om att »never overdo
a thing». Man skall akta sig för att göra
för mycket av en sak. Jag undrar, om
inte herr statsrådet föll i den fällan —
i varje fall i den delen av sitt anförande,
som handlade om dollarfrågan.
Tv vad är det, herr statsrådet, tvisten
gäller oss emellan? Jo, det är ett belopp
på 7 miljoner kronor, d. v. s. knappt
1,5 miljoner dollars. Ingen i denna kammare
vill väl påstå, att detta belopp är
av den storleksordningen, att det kan
påverka dollarsituationen i vårt land i
vare sig den ena riktningen eller den
andra.
Så var det frågan om förbrukningen
av reservationsmedel. Herr statsrådet
måste dock ge mig rätt, när jag påstår,
att vi aldrig ha tagit hänsyn till reservationsmedelsförbrukningen,
när vi ha
konstruerat driftbudgeten. Vi ha i bevillningsutskottet
resonerat om reservationsmedlen
i detta sammanhang, men
vi ha aldrig knutit fast dem vid driftbudgeten.
Jag vill också erinra om att
när herr statsrådet presenterade årets
budget, som slutade på ett överskott
på 472 miljoner kronor, var det inte något
resonemang om reservationsmedlen.
Och när budgetdelegerade om några
dagar skola knyta samman budgeten
för det budgetår, som utgår den 30
juni, och driftbudgeten för det år som
börjar den 1 juli skall konstrueras, komma
icke heller budgetdelegerade att ta
hänsyn till reservationsmedlen. Dessa
anmäla sig i annat sammanhang, nämligen
när det blir fråga om statens kassaställning.
Då kommer det lånebehov
upp, som herr statsrådet här har omnämnt.
Man kan måhända knyta ännu en reflexion
till detta debattavsnitt. Jag är av
den meningen, att det innebär en stor
fara för våra statsfinanser att i fortsätt
-
51
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
Ändrad lydelse av förordningen
ningen laborera med en så ansenlig anhopning
av reservationsmedel, som vi nu
ha. Om vi räkna in drift- och kapitalbudgeterna,
ha vi, skulle jag tro, reservationer
på i det närmaste tre miljarder
kronor. Dessa pengar ha vi beslutat
om, och de skola en gång anskaffas,
som herr statsrådet alldeles riktigt
framhållit. Detta kan väl knappast ske
på annat sätt än lånevägen. Man kan
möjligen våga ifrågasätta visheten i den
ekonomiska politik, som försatt vårt
land i det läget, att vi i dag nödgas
konstatera förhandenvaron av reservationsmedel
på tre miljarder kronor,
vilka naturligtvis utöva ett latent tryck
på de svenska statsfinanserna.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
får väl svara något på de repliker, som
här ha gjorts, och jag vill då börja med
att fråga herr Hagberg i Malmö: Är
det någon mening med att fortsätta
det rent terminologiska resonemanget,
huruvida vi skola kalla det för en underbalansering
av budgeten eller inte?
Jag har hela tiden försökt slå fast vilka
de rent faktiska verkningarna äro av
det tillstånd, som uppkommer. Jag anser
det vara mycket litet lönande att
diskutera terminologien. Vi ha kallat
läget för en reell underbalansering av
budgeten — i motsats till den mera formella
underbalansering, som kommer
fram, när man bara ställer utgifterna
mot inkomsterna i årets riksstat.
Det verkade kanske som om jag gjorde
för stor affär av dollarfrågan. Detta
berodde på att jag inte ville tala för
länge och därför begränsade min redogörelse.
Det gjordes före årsskiftet upp
en importplan i dollar, i vilken varje
importbehov fick sin andel. Alla intressenter
äro därför nu inställda på att få
importera efter denna plan, och det är
förenat med mycket stora svårigheter
att göra om densamma så, att man
minskar över hela linjen. Resultatet
blir då, att man måste företa nedskärningen
på ett enda ställe, vilket, såvitt
jag förstår, måste bli framför allt på
industriens import. Det blir en helt
annan sak, herr Jonsson i Skedsbvgd,
om man bestämmer tidpunkten till den
1 januari 1951, ty då sker ikraftträdandet
samtidigt med att vi få en ny dollarplan,
i vilken man kan ta hänsyn
till de tillgångar och behov, som då
föreligga, och fördela efter det läge,
som då är för handen. Det blir mycket
lättare då att genomföra saken än att
göra det nu.
Så några ord till herr Kristensson i
Osbv. Jag får medge, att jag missuppfattade
hans första anförande. Jag
trodde herr Kristensson menade, att vi
hade räknat med den skattefria bensinen,
när vi beräknat restitutionen. Nu
förstår jag, att herr Kristensson räknade
med den eventuella besparing, som
kan komma att uppstå genom att staten
får billigare bensin. Det är klart att
detta kommer att medföra vissa besparingar
för staten. Om de siffror herr
Kristensson i Osby anförde äro riktiga,
vilket jag inte har kontrollerat, skulle
besparingen för nästa halvår komma
att bli 6 miljoner kronor. Jag tror inte
det är mycket lönt att försöka göra gällande,
att den summan spelar någon
större roll, tv det är ändå en liten post,
jämförd med hela budgetens 5 000 miljoner
kronor. Det är därför inte skäl i
att ta upp den summan som en särskild
post.
Vad så frågan om Koppartrans beträffar
vill jag säga, att jag även därvidlag
måhända var en smula för kortfattad.
Det är nämligen så, att vi dels
ha en oljeimport i pund och dels en i
dollar. Detta gäller såväl för brännolja
som för råolja och bensin, och
Koppartrans har båda slagen av import.
Men en ökning av produktionen hos
Koppartrans kan icke undgå att leda
till ökade dollarutgifter för import av
olja. Herr Kristensson i Osby försökte
glida undan genom att säga, att råoljan
Nr 16.
52
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
är billigare än bensinen och att detta
är en faktor att räkna med. Men det
kan väl inte gå att med sådana små
finurligheter och räknestyeken, några
miljoner kronor hit och några dit, förgylla
upp sin egen ohållbara position.
Herr Kristensson i Osby betecknade
den linje, som reservanterna inta, som
gammal svensk balanseringskonst. För
det första vill jag säga, att vi här i Sverige
inte ha tillämpat någon balanseringskonst.
För det andra vill jag bestrida
att den kan kallas för en svensk
balanseringskonst. Om herr Kristensson
i Osby däremot vill kalla den för
en folkpartistisk balanseringskonst, har
jag ingenting emot det.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Vad beträffar
den uppgift jag tidigare lämnade om
att Koppartrans importerade i pund,
kan jag meddela herr statsrådet och
kammarens ledamöter, att jag under
den stund som gått, sedan herr statsrådet
först talade, från Koppartrans
och från statens bränslekommission,
fått min uppgift bekräftad att Koppartrans’
import av råolja för bensinframställning
sker i pund.
Vad de 12 miljonerna angår gäller
det alltså vad man kan spara i statsutgifter
genom den förbrukning som
sker av statens egna fordon. Den uppgiften
ha vi arbetat med i bevillningsutskottet
tidigare.
Men, herr statsrådet, jag slår inte till
reträtt, när jag säger, att statsrådet på
ett alldeles för lättvindigt sätt har hämtat
siffror angående de belopp, som
skola restitueras för lager av bensin.
Därvidlag får man sammanställa bränslekommissionens
siffror beträffande lager
med dem som finnas angående de
lager, som icke äro belagda med skatt.
Då kommer man fram till en siffra,
herr statsråd, på omkring 20 miljoner
kronor och icke till 40 miljoner kronor.
Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt
att statsrådet har kommit
med denna felaktiga siffra och dessutom
på denna felaktiga siffra bygger
upp ett sådant resonemang, som statsrådet
gjort här i dag.
Till sist vill jag säga kammarens ledamöter,
att om regeringen har ärlig
vilja på detta område, bör det också
finnas möjlighet till sänkning av bensinskatten
den 1 juli.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! I min
förra replik glömde jag att yttra något
om restitutionen. I mitt tidigare anförande
fäste jag uppmärksamheten på
hur vanskligt det över huvud taget är
att göra beräkningar i detta hänseende.
Herr Kristensson har här räknat med
en frihamnslagring av 138 000 kubikmeter
bensin. Den senaste uppgiften
om denna lagring är emellertid 120 000
kubikmeter. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att ingen möjlighet
finns att avgöra, hur stor siffran är
den 1 juli. Jag har i min tidigare replik
angivit det verkliga läget beträffande
Koppartrans’ import av råolja.
Herr Olsson i Gävle sade om herr
Kristensson, att han var väldigt säker
i korken. Jag undrar om man inte
skulle kunna säga, att herr Kristensson
allt tar sin mun bra full här i sina påståenden.
Vore det ändå inte klokt att
vara litet måttligare?
Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Vad beträffar
statsrådets senaste yttrande undrar jag,
om inte statsrådet och jag kunna ta
varandra i hand. Vi äro skåningar
båda och ha som sådana kanske vissa
anlag.
Men, herr talman, det var inte för
att säga det, som jag begärde ordet,
utan för att framhålla, att man kan
följa lagerhållningen — det känner
53
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
statsrådet till mycket väl — för varje
månad hos bränslekommissionen och
likaså i kommerskollegii meddelanden.
Siffrorna för icke skattelagda lager äro
för december 157 488 kubikmeter, för
januari 166 345 kubikmeter och för
mars — den siffra jag nämnde —
138 356 kubikmeter. Det är möjligt att
statsrådet fått en nyare siffra, men kvar
står ändå, att det mesta av lagerhållningen
ligger oförtullat utan skattebetalning,
och då kunna vi, herr statsråd,
inte komma upp i en siffra på 40
miljoner kronor, utan vi närma oss i
stället halva den siffra statsrådet här
har nämnt.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte fortsätta sifferleken med herr
Kristensson. Det var bara en sak jag
ville protestera emot. Han sade att vi
båda äro skåningar. Ja, jag är skåning,
men herr Kristensson betraktar jag som
göing.
Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Endast ett par ord för att göra ett
tillrättaläggande. I den motion, nr 113,
som jag tillsammans med herr Hagberg i
Luleå väckt i denna fråga, yrka vi, att
de av 1948 års riksdag antagna förordningarna
om skatteskärpning på bensin
och brännoljor in. fl. nu måtte upphävas.
Om nu dessa förordningar upphävas,
har motionens syfte tillgodosetts. Förslagen
om ändring av de ordinarie förordningarna
av den 3 maj 1929 (nr 162)
om särskild skatt å bensin och motorsprit
och den 3 maj 1935 (nr 142) angående
skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor gå vi
däremot emot. Vi ansluta oss på den
punkten till det yrkande som ställts av
herr Vigelsbo. Vi önska således inte
vara med om den höjning av skatten
med 7 öre resp. 6 öre för bensin och
brännoljor som föreslås i bevillningsutskottets
betänkande.
Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till motionen II: 577 av herrar
Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken.
Herr KOLLBERG: Herr talman! Som
ledamot av handels- och industrikommissionen
har jag deltagit i handläggningen
av detta ärende inom kommissionen,
och det är med anledning därav
jag här vill lämna en deklaration.
Såväl bevillningsutskottets ärade ordförande
som finansministern har åberopat
kommissionens yttrande, som ju
i stort sett gick ut på att man i fråga
om tidpunkten för skattesänkningen
borde ställa sig avvaktande, tills en del
vid tiden för yttrandets avlämnande
oklara frågor beträffande dollarimporten
med större säkerhet kunde bedömas.
Bland dessa frågor framhöllos särskilt
de fortsatta möjligheterna till import
av bomull mot betalning i pund.
Jag ber nu särskilt få framhålla, att
handels- och industrikommissionen givetvis
inte kan yttra sig om bensinskattefrågan
ur andra synpunkter än
dem kommissionen har att företräda,
nämligen de valutapolitiska, och den
begränsningen har också framhållits i
kommissionens yttrande.
Sedan kommissionen avgav sitt yttrande
,har emellertid en del inträffat,
som för mig motiverar en viss modifiering
i inställningen även ur valutapolitik
synpunkt. Vissa frågor, som ännu
lör ett par månader sedan voro helt
oklara, ha nu ljusnat. Den viktigaste
faktorn därvidlag är inköpen av bomull
i pund. Man har kunnat lämna importlicenser
för 10 miljoner kronor
bomull från Brasilien mot betalning i
pund, och man kan för närvarande inte
se något hinder för att man skall kunna
tills vidare fortsätta på den vägen.
Detta innebär givetvis motsvarande
lättnad i fråga om anspråken på dollar.
Man kommer därför inte atl behöva
minska den planerade importen av
54 Nr 16. Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
andra dollarvaror, därest man ökar
bensinimporten under den återstående
delen av året. Det anser jag vara mycket
betydelsefullt. Det är alldeles riktigt,
som finansministern säger, att det
vore beklagligt, om vi skulle bli tvungna
att ändra dollarplanen och ta tillbaka
löftena till de intressenter, som
enligt den nu gällande planen skulle
få importera. Men det behöva vi inte,
då vi på det sätt jag här nämnt fått en
besparing på 10 miljoner kronor genom
överflyttning av bomullsimport från
dollar till pund. Det är enligt min mening
uppenbart, att de valutapolitiska
skäl, som i början av mars starkt talade
för försiktighet, då det gällde att
genomföra en bensinskattesänkning
med därav följande anspråk på dollarvaluta,
nu ha förlorat en viss del av
sin tyngd.
På grund av det bär anförda anser
jag det alltså möjligt att disponera 7
miljoner kronor av våra dollartillgångar
för att möjliggöra skattelättnaden
redan den 1 juli. Nämnda belopp täckes
ju, herr talman, — det vill jag understryka
— genom överflyttning av
bomullsimporten från dollar till pund.
Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för att ge en replik
till lierr Hedlund i Rådom, som
i dag hemföll åt en vana som annars
brukar vara mera framträdande inom
regeringspartiet. Han började nämligen
ägna sig åt historieskrivning på ett
sätt som enligt min mening inte bidrog
till att väsentligt belysa problemet i
dag. Med anledning av hans kritik av
folkpartiets ställningstagande i bensinskattefrågan
får jag säga, att jag alltid
bar trott, att när man skall ta ställning
till skattefrågor, får man lov att ta
hänsyn till det läge som föreligger det
år, det är fråga om. Själva grundtanken
i herr Hedlunds resonemang var, att
om man inte ville följa en viss skattepolitisk
linje i en fråga för några år
sedan, var man inkonsekvent, om man
ville följa den i dag. Man måste alltid,
menade herr Hedlund, oberoende av
lägets förändringar komma med samma
skatteförslag. Jag trodde verkligen, att
det skulle falla på sin egen orimlighet
att driva ett sådant resonemang som att
det är inkonsekvent, att skattepolitiken
anpassas efter det ekonomiska läget.
Vad skulle ha skett — jag vill fråga
det, eftersom man från bondeförbundshåll
tycks vilja ha en debatt om det —
om bondeförbundet och högern hade
fått sin vilja fram med avseende på
skattepolitiken under budgetåret 1949/
50, där vi nu befinna oss? Jo, vi skulle
först och främst ha haft ett direkt underskott
i driftbudgeten, fattad på vårt
vanliga sätt, och dessutom skulle vi ha
haft en reservationsförbrukning av 260
miljoner kronor. Och detta skulle vi
ha haft just under det år, då man hoppades,
att vi skulle övergå från ett mera
prekärt och osäkert läge till ett läge
av samhällsekonomisk balans. Jag skall
strax säga några ord om finansministerns
uttalanden men vill redan nu
framhålla, att finansministerns varningsord
skulle varit på sin plats till
högern och bondeförbundet, som intagit
en ståndpunkt av denna art. Och
jag är säker på att t. ex. bevillningsutskottets
ordförande, som i likhet med
finansministern intresserar sig relativt
litet för dessa partier och relativt mycket
för oss — en sak som vi iiro glada
för — i och för sig instämmer i att
detta onekligen är en finanspolitik, som
man inte kan acceptera i detta ömtåliga
övergångsskede. När vi verkligen
kommit i ett läge med samhällsekonomisk
balans, ter sig naturligtvis skatteproblemet
något annorlunda.
Jag förstår att det är en känslig sak
för bondeförbundet att driva, att vi inte
alltid inta samma ståndpunkt i skattefrågor.
Bondeförbundet gjorde det i
fråga om omsättningsskatten, då man
55
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
under kriget år efter år föreslog dess
borttagande i ett läge, då ingen människa
på allvar övervägde detta, därför
att vi hade ett enormt budgetunderskott
under kriget. Men när vi äntligen kommo
i det läget, att rätta tidpunkten
var inne att ta bort den, och folkpartiet
gick fram med förslag om detta, så
vill jag minnas, att bondeförbundet
missade att komma med tåget. Då hade
man tröttnat på att föreslå det. Just
när tiden var inne, glömde man bort
det. Jag undrar om det inte är en illustration
till att det i skattepolitiken är
klokt att komma med förslag till skattesänkning,
när det är möjligt att genomföra
dem. Det får man säga om framstöten
i fråga om omsättningsskatten
och likaledes nu om bensinskatten.
Även om regeringen kommer sex månader
efter folkpartiet i bensinskattefrågan,
tycks folkpartiets förslag i alla
fall ha haft någon effekt. Jag menar
alltså, herr talman, att det gäller att
välja rätta tidpunkten för sina skatteförslag.
Sedan skall jag inte säga mer
till herr Hedlund än att han kanske
kunde studera vilken ståndpunkt lians
egen företrädare herr Pehrsson-Bramstorp
intog för ett par år sedan.
Till finansminister Skölds yttrande
skall jag bara foga en kort kommentar,
då herr Kristensson så utförligt och
effektivt bemött honom. Finansministern
säger, att bensinskattens avskaffande
återverkar så litet på index, nämligen
enligt hans åsikt inte med mer än
0,1enheter. Alltså, om man sänker
skatten med ett belopp, motsvarande
160 miljoner kronor per kalenderår,
sänker det index en sjundedels enhet,
d. v. s. det skulle kosta ungefär 1 100
miljoner kronor, använda på det sättet,
att sänka levnadskostnaderna med
en enda enhet. Som vi se, har tydligen
enligt finansministerns mening bensinskattesänkningen
mycket låg »indexeffektivitet»,
d. v. s. förmåga att sänka
socialstyrelsens index. Men, herr talman,
det må nu vara med dessa beräk
-
ningar hur som helst — de förefalla
mig mycket låga — är det inte viktigare,
hur bensinskatten inverkar på
svenska folkets levnadskostnader än
hur den verkar på index? Jag tror inte
att finansministern eller någon annan
kan bestrida, att en bensinskattesänkning
inverkar i mycket högre grad på
svenska folkets levnadskostnader än på
det speciella index han talar om. Jag
tycker inte att vi skola hemfalla så
mycket åt indextänkande, att vi glömma
bort den realitet, som väl är vad
svenska folket har att betala för att
leva.
Sedan talade finansministern om dollarläget.
Det var ett rätt allvarligt perspektiv
han gav för flera år framåt.
Den som hörde finansministern frammana
en bild av detta läge, som jag
inte här skall kommentera, kan inte
undgå att draga den slutsatsen, att om
man skall ta hänsyn till detta framtida
dollarläge under många år framåt,
borde finansministerns egen slutsats
väl bli, att vi borde behålla den med
20 öre förhöjda nuvarande bensinskatten
under en oberäknelig tid framöver.
Ty hur skattens avskaffande den 1 januari
skall vara förenlig med denna
målning av våra dollartillgångar, medan
dess avskaffande sex månader tidigare
inte skulle vara förenlig därmed,
tror jag inte går att förklara för
någon här i kammaren, särskilt inte
efter herr Kristenssons anförande. Han
förklarade ju med anledning av den av
finansministern lämnade uppgiften om
köp av bensin för 1 miljon dollar,
att man kan köpa råolja i stället för
bensin och att det kostar cirka % miljon.
Dessutom meddelade herr Kristensson
att det troligen inte kostar dollar
alls utan pund. Om man sammanställer
vad finansminister Sköld sade om vårt
framtida dollarläge med att det här
kan gälla % miljon dollar eller troligen
motsvarande belopp i pund, finner
man nog, att finansministerns rundmålning
borde ha lett honom till eu
56
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
annan slutsats än den han dragit. Han
borde inte använda en beskrivning av
dollarläget som grundval för kritik
mot reservationen, där det föreslås, att
bensinskatten skall avskaffas sex månader
tidigare än enligt regeringens förslag.
Ett liknande resonemang kan man
föra beträffande budgetunderskottet.
Finansministern framhöll bär, att man
ju införde den extra bensinskatten av
hänsyn till den samhällsekonomiska balansen.
Han tilläde, att man väl då
skall ta hänsyn till den saken, även
när man bedömer tidpunkten för dess
avskaffande, och att man även får ta
hänsyn till reservationsförbrukningen.
Även här gäller precis detsamma som
jag sade i fråga om finansministerns
uttalande om dollarlägets inverkan på
bedömningen av frågan om tidpunkten
för bensinskattesänkningen. Finansministerns
eget resonemang beträffande
reservationsförbrukningen innebär, att
så snart en sådan förekommer, skola
vi ha motsvarande överbalansering av
vår driftbudget, åstadkommen genom
höjd bensinskatt. Då kan man inte företa
en bensinskattesänkning den 1 januari.
Det finns igen möjlighet därtill,
såvida inte finansministern vill påstå,
att reservationsförbrukningen kommer
att upphöra den 1 januari. Jag undrar
för övrigt, om finansministern är villig
knäsätta den principen, att man alltid
skall med extra beskattning åstadkomma
ett budgetöverskott i driftbudgeten,
som svarar mot reservationsförbrukningen.
Jag erinrar om att vi under
detta budgetår, 1949/50, ju ha en
reservationsförbrukning, som med 60
miljoner kronor överstiger överskottet
i driftbudgeten. Här är ett minus på
60 miljoner kronor, men för nästkommande
budgetår visade diskussionen
mellan finansministern och herr Kristensson
i Osby, att den så att säga
»reella» brist, som finansministern talade
om och som skulle vara av en stor
-
leksordning av 20, 30, 40 miljoner kronor,
av skäl som herr Kristensson anförde
troligen icke alls komme att föreligga.
Alltså, under nuvarande finansår
är det enligt regeringens egna siffror ett
minus på 60 miljoner kronor. För detta
läge har regeringen inte använt resonemanget,
att man måste se till att man
inte lånar för löpande utgifter. Men beträffande
nästkommande budgetår, då,
såvitt dagens siffror visa, det inte finns
någon brist, håller finansministern ett
med stort patos framfört anförande om
att man inte skall låna för löpande utgifter.
Detta håller inte för närmare
kritik.
Sedan säger finansministern, att om
man, såsom bär föreslås, företar en avveckling
av bensinskatten den 1 juli
1950, kommer det att uppstå ett deficit
på några 10-tal miljoner kronor. Detta
kommer att betyda att hela folket får
det intrycket, att regeringen bar släppt
stabiliseringspolitiken och låter inflationen
få fritt spelrum, att spekulationen
kommer att ta hand om det hela
och att man inte vet, vilka olyckor som
därigenom inträffa. Jag har redan
många gånger förut märkt, att om en
socialdemokrat i en ekonomisk debatt
inte vet vilka argument han skall ta
till, faller han alltid tillbaka på resonemang
om spekulationen. Egentligen borde
spekulanterna vara hedersledamöter
av det socialdemokratiska partiet, ty
kunna socialdemokraterna inte uppnå
någon större effekt med sitt resonemang
i övrigt, säga de: »Det verkar
obetydligt, men ni få tänka på vilka
stora saker det blir, om spekulanterna
ta band om det hela.»
I sin brist på saklig argumentering i
fråga om herr Kristenssons siffermaterial
talade finansministern vid flera
tillfällen om herr Kristenssons finurligbeter
och lek med siffror och vad det
nu var. Ja, kammarens ledamöter hörde
själva, hur finansministern började med
att påstå, att beloppet på 1% miljon
57
Onsdagen den 10 maj 1950 fm. Nr 16.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
dollar, som den ökade bensinimporten
skulle kosta, måste inverka på vårt valutaläge,
men sedan mer eller mindre
indirekt medgav att kanske endast halva
beloppet skulle komma i fråga, om
man importerade råolja i stället för
bensin. Sedan förelåg den uppgiften,
att oljan troligen även för detta begränsade
belopp kunde köpas för pund. Jag
måste säga, att enligt min mening kunna
sådana små undvikande manövrer i
argumenteringen, som aldrig lämna
några verkliga bidrag till debatten, endast
ge det intrycket, att det är finansministern
själv, som använder »finurligheter».
Till sist skulle jag vilja rikta en vädjan,
inte till finansministern utan till
bevillningsutskottets ärade ordförande.
Det står i utskottets betänkande på sid.
21 att utskottet anser det i hög grad
betänkligt att godtaga en underbalansering
av driftbudgeten. Detta påstår utskottet
i ett läge, där det otvetydigt enligt
utskottets egen mening föreligger
en överbalansering enligt den terminologi,
som vi sedan gammalt ha använt
här i Sverige. Om vi under årtionden
ha tillämpat en terminologi för att beteckna
vad som menas med driftbudgetens
balansering, kunna vi då inte komma
överens om att även i fortsättningen
tillämpa den terminologien? Böra vi
inte avstå från att plötsligt använda
samma uttryck i en annan bemärkelse,
där man i begreppet balansering av
driftbudgeten också räknar med reservationsförbrukningen,
med det resultatet
att tidningarna och den allmänna
opinionen bli förvillade och inte veta
vad de skola tro, när de se uttrycken
underbalansering och överbalansering
av budgeten. De veta då inte, om det
är fråga om en balansering med eller
utan reservationer. Jag tror, att bevillningsutskottet
har all anledning att
hålla fast vid den gamla inarbetade terminologien,
som det inte är något fel
på. Sedan kan man alltid finna en
lämplig terminologi för en sådan budgetbalansering,
i vilken inbegripes en
reservationsförbrukning.
Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jag var ute ur
kammaren ett ögonblick, när herr Ohlin
replikerade mig, men jag hoppas att jag
har blivit riktigt underrättad om vad
han har sagt.
Herr Ohlin lär ha frågat om det inte
är tillåtet att ändra ståndpunkt från ett
år till ett annat. Det är klart, att det är,
men vad jag närmast vände mig emot
var att han gjorde gällande att folkpartiet,
i motsats till andra partier, exempelvis
bondeförbundet, hade hållit en
synnerligen strikt och rak linje i denna
bensinskattefråga.
Nu skulle jag bara vilja fråga bl. a.
med hänsyn till herr Kristenssons försök
till förklaring: Om inflationen år
1948 föranledde folkpartiet att gå in
för en extra bensinskatt på 10 öre, var
då inflationsfaran år 1949 så mycket
större, att folkpartiet fann skäl att då
gå med på en bensinskatt på 27 öre?
Var det inte, om vi skola tala uppriktigt
med varandra, på det sättet, att folkpartiet
år 1949 satte sänkningen av den
statliga inkomstskatten framför borttagandet
av bensinskatten och alltså inriktade
sig på en reform, som i väsentlig
grad skulle komma de större inkomsttagarna
till godo framför de
mindre? Framför allt de mindre inkomsttagarna
skulle nämligen ha kommit
i åtnjutande av en skattelindring,
om man hade sänkt bensinskatten, men
just den omständigheten, föreställer jag
mig, att folkpartiet i fråga om skattesänkning
satte de större inkomsttagarna
framför de mindre, gjorde att det
fick lov att gå in för en höjd bensinskattenivå
gentemot år 1948, d. v. s.
från 10 öre till 27 öre.
Vad omsättningsskatten beträffar, är
det på det sättet att bondeförbundet,
Nr 16.
58 Nr 16. Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å
när den skatten kom till och så länge
den varade, var av den uppfattningen,
att den borde försvinna snarast möjligt.
Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin har uppkallat
mig såsom vittne gentemot bondeförbundet
och frågat efter vilken uppfattning
jag har om partiets ståndpunktstagande
år 1948. Jag skall helt enkelt
förklara, att jag anser bondeförbundets
inställning år 1948 till bensinskattefrågan
vara ungefär lika ansvarslös som
folkpartiets.
Låt mig i detta sammanhang säga ett
ord till! Herr Ohlin vädjade till bevillningsutskottet
att bibehålla den gamla
terminologien. Herr Ohlin var antagligen
ute ur kammaren, när jag förklarade
varför vi hade använt denna terminologi
i två olika betydelser.
Jag skall, herr talman, inte alls lägga
mig i den tvist, som här har uppstått
mellan folkpartiet och bondeförhundet
om historieskrivningen, men om man
granskar de olika bensinskattesiffror,
som ha föreslagits, nämligen år 1948
10 öre, — den siffran känner väl hem
Ohlin igen — år 1949 på våren 27 öre,
år 1949 på hösten 24 öre och år 1950
7 öre, måste man nog säga sig, att detta
vittnar om ett ganska rörligt intellekt
hos den, som har lett ståndpunktstagandet.
Låt mig sedan till sist också säga
herr Ohlin, när han ville att vi skulle
taga in spekulanterna såsom hedersledamöter
i det socialdemokratiska partiet,
att det var väl att herr Ohlin inte
talade om de politiska spekulanterna.
Herr Ohlin löper alltså inte någon risk!
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Hedlund i Rådom vill
jag säga, att den klokaste politiken är
att anpassa skatterna efter det ekonomiska
lägets förändringar. Jag tycker,
att herr Hedlund skulle låta bli att tala
om att bondeförbundet företräder en
bensin och motorsprit, m. m.
rak linje, ty bondeförbundet har ju
också gått över från en linje till eu
annan, som innebär att bensinskatten
höjes med 7 öre — jag förmodar det
finns någon motivering därför.
Får jag erinra herr Hedlund om att
år 1948/49 hade vi ett mycket stort
budgetöverskott. Då behövde vi alltså
inte taga ut en så hög bensinskatt, som
regeringen föreslog. Till dem, som då
anslöto sig till folkpartiets kompromissförslag
om en skatt på 10 öre, hörde
bland andra bondeförbundets dåvarande
chef, herr Pehrsson-Bramstorp. Jag
undrar, om inte herr Hedlund måste
erkänna, att den enda utväg som i
detta läge fanns att ev. undgå 27-öreshöjningen,
var att få till stånd en kompromiss
med det socialdemokratiska
partiet, så att man avstod från att ta
ut en skatt på 27 öre och i stället gick
en medelväg genom att ta ut en skatt
på ungefär 10 öre. Denna uppfattning
hade i varje fall herr Pehrsson-Bramstorp.
Jag undrar, om herr Hedlund har
några goda skäl att påstå något annat
än att folkpartiet gick på den enda
linje, som inte var demonstrationspolitik
utan möjligen kunde leda till resultat,
vilket den tyvärr inte gjorde.
Men år 1949/50 — just det år det
gäller att få trygghet för att den samhällsekonomiska
balansen återställts —•
går bondeförbundet in för en linje, som
skulle innebära att staten skulle låna
upp ungefär 300 miljoner kronor till
löpande utgifter. Om herr Hedlund
lyssnade till herr Skölds patetiska tal
med anledning av hans antagande att
i nuvarande situation en upplåning på
20 å 30 miljoner kronor bleve nödvändig,
skulle herr Hedlund kunna föreställa
sig, vilket strafftal finansministern
skulle ha hållit, om han hade uttryckt
sina känslor beträffande herr
Hedlunds lättsinniga politik att under
det mest kritiska året vilja låna upp
300 miljoner kronor. Finansministern
har inte funnit anledning att sysselsätta
sig med hem Hedlunds anförande av
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
59
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
skäl, som jag inte skall spekulera om,
men herr Hedlunds fantasi räcker nog
till att förstå vad finansministern skulle
ha yttrat.
Herr talman! Jag skall bara upprepa
att i det läge, som nu föreligger, tycks
det finnas förutsättningar för att uppnå
en skattesänkning till ett någorlunda
rimligt belopp. I detta läge ha vi
nu framlagt ett förslag, som regeringen
är villig att acceptera sex månader
senare. Jag tycker, att det är en bättre
linje att försöka anpassa skattepolitiken
efter lägets förändringar än att
följa den, som herr Hedlund kallar det,
raka linjen.
Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Det är inte bondeförbundet,
som berömt sig av att ha hållit
en rak linje. Läser man folkpartiets
tidningar får man däremot dagligen
och stundligen se, att detta parti anser
sig ha hållit en synnerligen rak linje i
bensinskattefrågan i motsats till vad
vi på vårt håll ha gjort. Det är emellertid
inte folkpartiets beröm åt sin egen
raka linje, som givit mig anledning att
taga upp frågan här i kammaren, utan
det är kritiken emot bondeförbundet,
som varit motivet härför.
När sedan herr Ohlin talar om den
förlust, som statsfinanserna skulle fått
vidkännas, om extra bensinskatten tagits
bort i fjol, så skulle jag vilja fråga
varifrån herr Ohlin hade tänkt taga de
pengar, som staten skulle gått miste om
genom den statliga inkomstskattens
minskning. Det skulle ju bli ganska betydande
belopp per år.
Här talar man om historieskrivning
för att låta påskina att det gäller så
pass gamla saker att man inte borde ta
upp dem till diskussion. Härtill vill jag
svara att slippa folkpartiet och andra
partier undan med att stå till svars för
sina gärningar längre tillbaka än 1948
och 1919, så kunna de känna sig belåtna.
Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
var ett yttrande av herr Ohlin, som föranledde
mig att begära ordet. Han
nämnde att man räknade med att en
sänkning av bensinskatten eventuellt
skulle medföra en sänkning av levnadskostnadsindex
med endast en sjundedels
enhet. Detta tyckte han var ett
alltför teoretiskt resonemang, och han
ville överföra dessa beräkningar på
mera praktiska linjer. Han frågade vad
en bensinskattesänkning skulle betyda
med avseende på en sänkning av våra
levnadskostnader. Jag hade varit mycket
intresserad av att få höra på vilket
område en sänkning av våra levnadskostnader
skulle sätta in. Jag tror nämligen
att vi komma att märka ganska
litet av en sådan sänkning, om vi besluta
att avskriva skatten redan den 1
juli.
På de allra flesta områden äro ju förhållandena
sådana, att skattesänkningen
knappast kan inverka något. Se vi t. ex.
på förhållandena vid jordbruket, så är
det väl ingen som tror att konsumtionsmjölken,
köttet eller fläsket kommer att
bli billigare därför att bensinskatten
sänkes. En prisuppgörelse på jordbrukets
område har ju redan träffats. Även
beträffande minuthandelspriserna tvivlar
jag på att vi komma att märka någon
sänkning där. Erfarenheterna från
de tidigare tillfällen, då vi gjort liknande
skattesänkningar, tala inte för
sannolikheten av en prissänkning. Jag
vill bara erinra om hur det gick vid
omsättningsskattens borttagande. Jag
tror att det är mycket få personer här
i riket, som verkligen kunna påvisa att
någon avgörande sänkning av priserna
ägde rum då. I varje fall stod en eventuell
prissänkning inte alls i relation
till sänkningen av skatten.
I ett fall tror jag dock, att skattesänkningen
kommer att direkt förbilliga
kostnaderna. Jag tänker naturligtvis
på de enskilda bilägarna. För dem
kommer sänkningen att märkas alldeles
omedelbart. Men eftersom det iir ett
60
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m
begränsat antal personer här i landet
som ha egen personbil, så kommer levnadskostnadssänkningen
endast en
mindre del av medborgarna till godo.
För de övriga medborgarna kommer det
knappast att märkas. Jag missunnar
inte dessa enskilda bilägare en billigare
bensin och större möjligheter att under
sommarmånaderna göra bilresor, men
väger jag dessa fördelar mot de allvarliga
finansiella konsekvenserna av en
sänkning redan den 1 juli — dessa konsekvenser
har ju finansministern här
påpekat — så tycker jag att dessa finansiella
skäl väga tyngre än fördelarna för
de enskilda bilisterna.
Jag skulle också vilja säga några ord
om en fråga, som varit uppe i debatten
här tidigare, nämligen bensinskattens
förhållande till vägväsendet. Det har
framhållits att det är orimligt, att bilismen
skall bära alla kostnader för vägväsendet,
och att det vore skäligt att
även andra skattemedel tillgripas. Detta
få vi nog vara beredda på när vi ha
nedskrivit bensinskatten så mycket,
som vi göra i dag. En översikt av inkomsterna
från automobilskatterna och
utgifterna för vägväsendet visar tydligt,
atl vi efter denna skattesänkning under
de år som stunda troligtvis få anslå
ganska betydande belopp av andra
skattemedel till vägarna. Jag vill erinra
om att vi vid upprepade tillfällen klagat
över att vägväsendet blivit svältfött. Det
har från skilda håll ropats på ytterligare
upprustning på detta område,
och var och en, som något litet haft
befattning med vägväsendet, måste vara
på det klara med att det behövs mycket
stora investeringar på detta område,
om man skall komma upp till en
tillfredsställande standard. Jag tror därför
att de, som i dag beklaga sig över
alt bilismen får betala för mycket och
skattestaten för litet till vägväsendet,
komma snart att få erfara, att skattestaten
i större utsträckning kommer att
tagas i anspråk vid vägväsendets utbyggnad
och underhåll.
Jag skall inte vidare uppehålla tiden
utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.
Sedan överläggningen förklarats avslutad,
gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till reservationen med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby äskade
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde likväl herr Vigelsbo votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 51 antager den vid betänkandet fogade
reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till reservationen med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
61
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
144 ja och 58 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 51,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gäng uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103
ja och 107 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.
§ 7.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 162
av fru Svenson m. fl. och II: 201 av herr
Nilson i Spånstad, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i skattelagarna, att den rätt, som
tillkomme gift förvärvsarbetande kvinna
till förvärvsavdrag med hälften av
inkomsten, dock högst 1 000 kronor, vid
den statliga inkomstbeskattningen och
med 300 kronor vid den kommunala beskattningen,
måtte utsträckas att gälla
även för gift kvinna, som biträder mannen
i förvärvsverksamheten, i enlighet
med vad i motionerna angivits, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga
lagtextändringar;
2) de likalydande motionerna 1:316
av herr Andrén in. fl. och II: 373 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville för sin del besluta
dels sådana ändringar av kommunalskattelagen
och förordningen om statlig
inkomstskatt, att rätten till förvärvsavdrag
— där hustru biträtt mannen i
dennes förvärvsverksamhet — måtte
fr. o. in. 1951 års taxering tillkomma
skattskyldig som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse, dels sådana
ändringar fr. o. m. den 1 januari
1952 av vederbörande skatteförfattningar,
att äkta makar bleve beskattade enligt
ett av motionärerna förordat system,
dels ock att vederbörande utskott
ville utarbeta förslag till den författningstext,
som av motionerna betingades;
samt
3) motionen 11:371 av herrar Kristensson
i Osby och Ohlin, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj:t, att 1949 års
skatteutredning måtte få i uppdrag att
utreda frågan om en höjning för äkta
makar av det skattefria beloppet vid
den årliga förmögenhetsbeskattningen».
62
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
Utskottet hemställde,
1) att de likalydande motionerna
I: 162 av fru Svenson m. fl. och II: 201
av herr Nilson i Spånstad om rätt för
gift kvinna, som biträder mannen i förvärvsverksamhet,
att vid taxering åtnjuta
s. k. förvärvsavdrag, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna
T: 316 av herr Andrén m. fl. och II: 373
av herr Hjalmarson in. fl. om ändrade
bestämmelser rörande beskattningen av
äkta makar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
3) att motionen II: 371 av herrar
Kristensson i Osby och Ohlin angående
utredning om höjning för äkta makar
av det skattefria beloppet vid den årliga
förmögenhetsbeskattningen måtte
anses besvarad genom vad utskottet i
betänkandet anfört.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Gustaf Elofsson, Vetander,
Niklasson, Kristensson i Osby,
Persson i Svensköp, Sjölin, Vigelsbo och
Kilsson i Svalöv, vilka beträffande det
s. k. förvärvsavdraget för hustru, som
medverkar i mannens förvärvsverksamhet,
ansett, att utskottet bort uttala, att
ifrågavarande spörsmål vore av sådan
betydelse att nu gällande provisoriska
bestämmelser på ifrågavarande område
borde kompletteras i huvudsak på det
sätt sambeskattningssakkunniga föreslagit
(SOU 1949:47) utan avvaktan av
den ytterligare utredning av frågan om
äkta makars beskattning, som komme
att äga rum, samt att utskottet i enlighet
härmed bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anslutning till de likalydande
motionerna I: 162 av fru Svenson
in. fl. och II: 201 av herr Nilson i Spånstad
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:316 av herr Andrén m. fl. och
II: 373 av herr Hjalmarson m. fl., antaga
av reservanterna framlagda förslag
till
1) lag om ändring i vissa delar av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;
II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka under hänvisning till innehållet
av de likalydande motionerna
I: 316 av herr Andrén m. fl. och II: 373
av herr Hjalmarson m. fl. ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte dels i princip besluta, att beskattningen
av äkta makar skulle, med giltighet
från och med den 1 januari 1952,
anordnas enligt det system, som förordats
av sakkunnigledamoten Ebon Andersson
enligt ett av henne till sambeskattningssakkunnigas
betänkande fogat
särskilt yttrande, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville utarbeta samt för 1951 års
riksdag framlägga förslag till de bestämmelser
i författningsväg, som kunde
föranledas av det sålunda avsedda
principiella ställningstagandet.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Det är kanske inte vanligt att man i
riksdagen yrkar bifall till en motion i
en fråga, som redan hänskjutits till en
kommitté för utredning. Det måste emellertid
också vara ganska ovanligt att
en fråga, som under en tid av tre år
varit föremål för utredning och beträffande
vilken ett omfattande utredningsmaterial
föreligger, efter endast några
månader hänskjutits till en ny kommitté.
En sådan åtgärd verkar närmast som
ett underkännande av de resultat, som
den tidigare kommittén kommit fram
till. För min del har jag inte svårt att
förstå detta underkännande i den mån
man syftar på majoritetens förslag. Detta
innebär ju nämligen intet annat än
ett stadfästande av den ordning, som
redan nu gäller och som det finns starka
skäl att ställa sig kritisk mot.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
63
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
Hur orättvist det nuvarande sambeskattningssystemet
kan verka har på
ett slående sätt visats i en tabell, som
redovisas i det av fröken Ebon Andersson
avgivna särskilda yttrandet till sambeskattningssakkunnigas
betänkande av
år 1949. Jag tänker inte gå närmare in
på denna tabell. Det kan räcka med att
framhålla, att det nuvarande beskattningssystemet
ger samma beskattningsresultat
för två äkta makar med vardera
8 000 kronors inkomst som om de
särtaxerats och därvid erhållit negativa
ortsavdrag. En ensamstående med 8 000
kronors inkomst erhåller i ortsgrupp 5
ett ortsavdrag av 750 kronor, vilket visar
den stora orättvisa, som råder mellan
gifta och ensamstående i detta avseende.
Att jag ansett mig böra avge en reservation
till utskottsutlåtandet i frågan
om beskattningen av äkta makar har
närmast sin grund däri, att det enligt
min mening här är fråga om ett principiellt
ståndpunktstagande till hur avvägningen
av skattebördan mellan gifta
och ogifta bör vara. Hur stor däremot
skattelättnaden vid en omläggning av
sambeskattningen till det system vi reservanter
förorda skall bli för den ena
eller andra parten är beroende av hur
ortsavdragsbestämmelserna och skatteskalorna
utformas, vilket sistnämnda
ankommer på 1949 års skatteutredning
att lämna förslag om.
Något som bl. a. motiverar fröken
Ebon Anderssons förslag är, anser jag,
att enligt våra äktenskapslagar har mannen
och hustrun i ett äktenskap rätt till
samma levnadsstandard, oavsett vem avmakarna
som tillför familjen kontanta
medel eller i vilken proportion makarnas
inkomster fördela sig. Det måste då
vara naturligt att äkta makar, som ju
bestå av två personer, vid beskattningen
påföras halva inkomsten var. Om
man t. ex. för ett äkta par med 8 000
kronors inkomst räknar ut skatten på
var och en av de två inkomsthälfterna
efter de för ogifta gällande bestämmel
-
serna, så bör detta betyda att skatten
för de två makarna tillsammans skall
bli exakt dubbelt så stor som för en
ungkarl med 4 000 kronors inkomst.
Efter det skatten är betald kommer i så
fall att för de båda makarna återstå ett
belopp, som likaledes är dubbelt så stort
som det för ungkarlen återstående beloppet.
Med ett sådant beskattningssystem
får var och en av makarna möjlighet
att leva på samma standard som
ungkarlen.
Här invänder kanske någon, att levnadskostnaderna
för de gifta äro förhållandevis
lägre än för ungkarlen. Man
menar, att det gemensamma hushållet
verkar i hög grad förbilligande. Objektet
för jämförelse är därvid en ungkarl,
som har eget hushåll. Är så fallet vill
jag också erkänna, att ett visst förbilligande
inträder. Men det finns också
många andra fall, där man icke har denna
jämförelse. Det är t. ex. ingalunda
ovanligt att även ungkarlar eller rättare
uttryckt ogifta äro samboende. Det kan
förhålla sig så, att såväl mannen som
kvinnan i ett äktenskap såsom ogifta
bodde hos sina föräldrar eller syskon.
Båda kontrahenterna drogo då redan
som ogifta fördel av samboende, och
något förbilligande av hushållskostnaderna
vid äktenskapets ingående lär
man väl inte kunna räkna med i detta
fall. Det är också att märka, att man
inte är inne på att beskatta förbilligandet
av samboendet beträffande de ogifta
utan endast beträffande gifta. Det är
då inte underligt, att många gifta personer
sagt sig, att meningen inte så
mycket är att komma åt förbilligandet
vid samboendet som att åstadkomma
en straffbeskattning av äktenskapet. Alldeles
oavsett hur det än förhåller sig
med förbilligandet vid samboende, är
det självklart, att den skatteskärpning,
som det nuvarande skattesystemet åstadkommer
vid giftermål, inte på något
sätt motsvarar den ökning av skatteförmågan,
som uppkommer genom att levnadskostnaderna
förbilligas när gifter
-
64
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
mål ingås. Det finns över huvud taget
inget orsakssammanhang mellan förbilligandet
och progressionen. Verkningarna
bli helt slumpvisa. För varje
gång en ändring göres i ortsavdragsbestämmelserna
eller i skatteskalorna inträder
en ändring i skattefördelningen.
Har fördelningen någon gång varit riktig,
måste den vid varje ändring av
andra skattebestämmelser ha förskjutits
— och detta i regel i en för de äkta
makarna ofördelaktig riktning.
Jag vill också framhålla, att det familjebeskattningsförslag,
som högern här
gör sig till tolk för, inte avser något
helt nytt och oprövat system. Som bekant
förekommer praktiskt taget samma
system i Amerika. Det är ju också
vanligt, att motståndarna till förslaget
tala om utländska förebilder. Från socialdemokratiskt
håll betecknar man systemet
som »Oklahomasystemet» för att
låta läsarna förstå, hur dåligt systemet
är. Folkpartiet däremot använder beteckningen
»amerikanska systemet», när
de vilja tala om att systemet är bra.
Då det är fråga om att tala om hur dåligt
systemet är, får det däremot heta
högerförslaget.
Systemet har även sedan lång tid prövats
i Frankrike, där man till och med
går ett steg längre och verkställer uppdelning
av familjeinkomsten även med
hänsyn till förekomsten av barn. Jag
kan inte riktigt säga, när systemet infördes
i Frankrike, men jag tror mig
veta, att det åtminstone inte är någon
fyrtiotalistisk produkt. Såvitt jag vet, har
systemet både i Amerika och Frankrike
befunnits tillfredsställande.
1949 års skatteutredning skall enligt
utskottsmajoritetens utlåtande göra en
ny utredning om sambeskattningen, och
därför anse de, att högermotionen icke
skall föranleda någon riksdagens åtgärd,
evad motionen avser ett principbeslut
rörande problemet om äkta makars beskattning.
Jag anser emellertid, att det
borde vara en stor lättnad för utredningen,
om den vid sitt arbete med skat
-
teskalor o. d. kunde bygga på ett redan
nu fattat principbeslut i fråga om sambeskattningen.
Utredningen måste nämligen
utgå från ett visst system för fördelningen
av skatten mellan gifta och
ogifta, när den gör sina överväganden
beträffande skatteskalorna. Om riksdagen
inte fattar något principbeslut rörande
fördelningen av skatten mellan
gifta och ogifta, får väl utredningen
närmast arbeta med alternativa system
och med alternativa skatteskalor, vilket
enligt min mening blir ett onödigt dubbelarbete,
som kunde undvikas, om ett
principbeslut nu fattades.
Då det gäller verkningarna för de
skattskyldigas del av det tudelningsförslag
högern lagt fram i familjebeskattningsfrågan,
skall jag inte här närmare
beröra desamma, utan jag vill endast
framhålla, att förslaget innebär att inga
personer, såsom nu ofta är fallet, komma
att erhålla högre skatt i och med att
giftermål ingås. Jag vill även påpeka,
att de procentuellt största skattelättnaderna
erhållas i de lägsta inkomstklasserna.
Högerns motion nr 316 i första kammaren
och 373 i andra kammaren berör
även det s. k. förvärvsavdraget för hustru,
som medverkar i mannens förvärvsverksamhet.
Denna sak behandlas även
i ett par motioner från bondeförbundshåll.
Då utskottsmedlemmarna såväl från
högern som från bondeförbundet och
till sist även några från folkpartiet i
denna fråga avgivit en gemensam reservation,
och då jag antar, att de synpunkter,
som vi reservanter ha på denna
fråga, komma att utvecklas utav någon
annan reservant eller av någon motionär,
skall jag här icke närmare gå
in på denna del av högermotionen. Jag
vill endast ha understrukit att vi från
högerhåll anse, att det provisorium, som
nu är gällande med förvärvsavdrag för
gift kvinna med eget förvärvsarbete, för
skapande av rättvisa olika skattskyldiga
emellan måste utsträckas att gälla även
för de i motionerna angivna kategorier
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
65
Motioner om ändrade bestämmelser rörande
na. Framför allt synas de nu gällande
provisoriska bestämmelserna vara orättvisa
mot våra otaliga jordbrukarhustrur,
som deltaga i ett hårt arbete vid det
egna jordbruket, och likaså mot alla
hustrur till innehavare av mindre affärsrörelser,
vissa hantverkare m. fl. och
där hustrun biträder mannen i hans förvärvsverksamhet.
Herr talman! I anslutning till vad jag
här i korthet har anfört vill jag yrka
bifall dels till den reservation rörande
förvärvsavdraget för hustru, som medverkar
i mannens förvärvsverksamhet,
vilken avgivits av herr Gustaf Elofsson
m. fl., dels till den reservation, som avgivits
av herr Velander och undertecknad.
Häruti instämde fru Boman och herr
Östlund.
Herr VIGELSBO: Herr talman! Frågan
om gift kvinnas förvärvsavdrag är egentligen
ingen ny fråga. Den har ju tidigare
behandlats och diskuterats här i riksdagen.
Det ledde till att man år 1948
införde ett provisorium, där gift kvinna
med eget förvärvsarbete medgavs att
göra sådant förvärvsavdrag. Detta provisorium
har således endast avsett de
grupper, som haft egen taxerad inkomst.
I år har det från vårt håll väckts en
motion om att denna förvärvsavdragsrätt
skulle utvidgas till att gälla även
sådana gifta kvinnor, som biträda sina
män i deras förvärvsverksamhet. Från
vår sida anse vi att en sådan utvidgning
av provisoriet är fullt riktig. Det vore
en gärd av rättvisa gentemot de hustrur,
som deltaga i mannens arbete och
många gånger arbeta hårt, om de tillförsäkrades
denna avdragsrätt. Nu har
man sagt att det kanhända inte är riktigt
att på detta sätt införa en ny princip
i lagstiftningen. Men vi iiro inte villiga
att medge att detta innebär accepterande
av eu ny princip utan mena att
det endast är att betrakta som en kom
-
beskattning av äkta makar.
plettering av den princip som tidigare
har knäsatts.
Dessutom har det från utskottets sida
anförts, att denna fråga om sambeskattningen
har hiinskjutits till 1949 års skatteutredning
och att vi böra avvakta resultatet
av denna utredning. Jag måste
emellertid säga att vi ha mycket svaga
förhoppningar om att utredningsresultatet
skall föreligga så snart, att den
orättvisa som här föreligger skall kunna
snabbt elimineras. Bland dem, som nu
inte få detta förvärvsavdrag, finns en
stark opinion, som gör anspråk på att
få ifrågavarande avdrag, och man måste
väl medge, att de också rätteligen böra
få det. Utskottet vill ej heller motsätta
sig detta men anser som sagt att frågan
först bör utredas av 1949 års skatteutredning.
Vi anse emellertid att frågan
måste lösas så fort som möjligt och hålla
före att det vore inte helt och hållet
värdelöst, om skatteutredningen, när
den skall taga ställning till denna fråga,
har erfarenheter att bygga på hur den
praktiska tillämpningen av detta nya
förvärvsavdragsbeslut skulle komma att
utfalla, under förutsättning nu att riksdagen
följer reservanternas förslag.
Jag skall inte utveckla denna sak närmare,
när jag vet att motionärerna här
själva komma att framföra sina synpunkter
på denna fråga, utan jag skall,
herr talman, nu begränsa mig till att
yrka bifall till den under I) avgivna reservationen
till bevillningsutskottets här
föreliggande betänkande.
Fru EWERLÖF: Herr talman! När jag
nu ber att få säga några ord i sambeskattningsfrågan,
vill jag gärna medge
att jag ursprungligen varit anhängare
av särbeskattningssystemet. Då specialisterna
på detta område inte talat om
något annat alternativ än just särbeskattningen,
är det kanske naturligt att
jag och mina gelikar, som inte göra
anspråk på att vara skatteexperter, i
5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 10.
66
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
någon mån ha sett det som den enda
möjligheten att komma ifrån de nuvavarande
orättvisorna i sambeskattningssystemet
att gå in för ett särbeskattningssystem.
Nu har emellertid läget blivit ett annat.
Min partikamrat i första kammaren
Ebon Andersson har lagt fram ett förslag,
som bygger på det amerikanska
systemet och som skapar rättvisa åt
alla familjer, oberoende av om hustrun
har yrkesarbete eller enbart hemarbete.
För min del måste jag acceptera sambeskattningsprincipen.
En familj är inte
bara en juridisk utan också en ekonomisk
enhet, och dess skatteförmåga är
beroende på den gemensamma inkomsten.
Om man då utgår ifrån att två personer
leva på inkomsten och att enligt
äktenskapslagen bäggedera ha rätt till
samma standard, så kommer man fram
till att sambeskattningsprincipen är den
riktiga.
Sambeskattningssakkunniga göra för
sin del gällande, att samboendet förbilligar
levnadskostnaderna. Men har
de då inte glömt att barn understundom
blir resultatet av ett äktenskap,
och barn är ju inte direkt en förbilligande
faktor i ett hems budget. Barnbidragen
täcka ju inte och äro inte heller
avsedda att täcka de verkliga kostnaderna
för barnen. Ebon Andersson
har i sitt förslag visat, att det finns
orättvisor i det nuvarande sambeskattningssystemet,
men hon framhåller också
att den form av sambeskattning som
vi nu ha inte är den allena saliggörande.
Den här frågan är inte en kvinnofråga,
det är jag angelägen att framhålla,
men jag vill ändå göra några reflexioner,
som har med oss kvinnor att
göra.
Jag skall i detta sammanhang, herr
talman, be att få referera till vad en
känd och erkänd ledamot av denna
kammare, min kollega på stockholmsbänken,
chefredaktören för Landsorganisationens
organ Aftontidningen har
yttrat när det gäller denna fråga. Han
har sagt att Ebon Anderssons förslag är
det mest sympatiska och mest rättvisa.
Så skall jag tillåta mig att ordagrant
citera vad han säger i detta sammanhang:
»Med fröken Anderssons förslag
följer dessutom ett principiellt erkännande
av att hemmafrun gör ett nyttigt
arbete, en insats i det samhällsnvttiga
arbetet, för vilken hon i princip är berättigad
till lön på samma sätt som för
andra arbeten. Det kan i själva verket
vara på tiden att detta erkännes åtminstone
officiellt; måhända kan detta ge
en tankeställare åt många män som går
omkring och inbillar sig att de mer eller
mindre välgörenhetsmässigt försörjer
sin hustru.»
Vare det mig fjärran, herr talman,
att med detta citat vilja ge mina manliga
riksdagskolleger en känga. Jag har
endast velat understryka att det här
gäller att ta hänsyn till inte bara gifta
yrkeskvinnors arbete utan även hemkvinnors
arbete. De utföra ett arbete
som är ytterligt värdefullt, och det kan
vara på tiden alt de få ett erkännande
härför.
Herr Ohlin har sagt, jag tror det var
vid ett konserthusmöte, att högerförslaget
bygger på ett förbiseende av att
den hemarbetande hustruns arbete är
värdefullt och väsentligt höjer familjens
standard. Jag finner detta uttalande
lika orimligt som när jag konstaterar
på en del håll i folkpartipressen,
att man uttalat stora sympatier för det
amerikanska systemet samtidigt som
man går så hårt mot Ebon Anderssons
förslag.
Till sist, herr talman, ytterligare en
liten reflexion. Det finns ju någonting
som kallas stockholmsäktenskap, och
därmed menar man att personer bo tillsammans
utan att vara gifta. Det finns
naturligtvis många och skiftande anledningar
till ett sådant samboende.
Men jag undrar om man alldeles får
eliminera skattetänkandet i detta sammanhang.
Sambeskattningssakkunniga
säga visserligen i sitt betänkande: »Den
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
07
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
av sambeskattningen orsakade skatteskärpningen
har av kritiken uppgivits
motverka ingåendet av äktenskap.
Emellertid torde äktenskapen så gott
som uteslutande grundas på parternas
ömsesidiga böjelse. Om äktenskap kommer
till stånd, är väl i första hand beroende
på styrkan och samspelet hos
de känslor som draga kontrahenterna
till varandra.» Ja, det är vackert tänkt,
men jag undrar om det är fullt verklighetsbetonat.
Jag tror att det numera
herostratiskt ryktbara skattetänkandet
har trängt in som ett gift i människornas
medvetande, det behövs ett motgift,
och det motgiftet heter skattesänkningar.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.
Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Det är inte min avsikt att ta upp
den långa rad av problem som möta
när det gäller sambeskattningen. .lag
vill endast helt kort motivera varför
vi i motionen nr 201 i andra kammaren
ställt det yrkande, som föreligger i herr
Elofssons m. fl. reservation.
Inom jordbruket och i en lång rad
av de småföretag, som betjäna allmänheten
inom handelns och hantverkets
arbetsområden, är det ytterst vanligt
att hustrun biträder mannen i förvärvsarbetet.
Den inkomst som förvärvas är
inte en inkomst som förvärvas genom
mannens arbete ensamt, utan den förvärvas
genom makarnas gemensamma
arbete, vare sig hustrun direkt deltar i
samma arbetsmoment som mannen, vilket
är det vanligaste inom jordbruket
och handeln, eller hon sköter den kontorsmässiga
delen av arbetet, vilket är
mera vanligt i vissa andra typer av
småföretag. Samtidigt som de gifta
kvinnor, som utföra motsvarande arbetsinsats
inom andra arbetsområden
än det egna företaget, få skattelättnad
för sitt arbete, är denna möjlighet förvägrad
dem, som arbeta och sträva i
det egna företaget.
Jag känner väl till att hela skatteproblemet
är föremål för utredning, men
jag har ansett det vara så betydelsefullt,
att det missgynnande av en stor grupp
som förekommer i detta fall rättas till,
att man inte här kan vänta tills hela
sambeskattningsproblemet någon gång
framdeles är slutgiltigt löst. Ur ren rättvisesynpunkt
är det synnerligen angeläget
att detta delproblem snarast
bringas till en rättvis lösning.
Jag noterar med tillfredsställelse att
utskottet principiellt synes hysa sympati
för de tankegångar motionen givit
uttryck åt. Detta innebär dock inte att
jag kan finna utskottets motivering för
avslaget nu vara sakligt övertygande.
Även om det i något fall i de större städerna
skulle vara svårt att utan vidare
fastställa hur stort det mest korrekta
avdraget för en i den egna rörelsen arbetande
hustru skulle vara, är dock
min erfarenhet om taxeringsarbete den,
att taxeringsnämnderna löst betydligt
värre problem på ett relativt tillfredsställande
sätt.
Farhågan för att taxeringsnämnderna
skulle i brist på tillräckligt upplysande
material schablonmässigt fastställa
maximala avdrag synes inte heller vara
av den art, att det inger alltför allvarliga
betänkligheter. Skulle det praktiska
taxeringsarbetets folk slå in på en
sådan linje, skulle detta innebära, att
man i detta fall företog ett avsteg från
vad jag skulle vilja beteckna som allmänt
kända principer vid taxeringsarbetets
fullgörande. Med kännedom om
hur det i verkligheten går till skulle
jag snarare vilja uttala den förmodan,
att taxeringsnämndernas benägenhet att
gå den skattskyldige till mötes i osäkra
fall inte skulle bli större än nu, och
det anser jag vara en tillräcklig garanti
för att de statliga intressena beaktas
och att farhågan för skatteflykt saknar
stöd i verkligheten.
G8
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Ehuru jag och ett par andra ledamöter
från mitt parti här stå som reservanter,
ha vi i vissa delar kunnat
biträda det förslag, som utskottsmajoriteten
har stannat för. Vi ha liksom utskottsmajoriteten
ansett, att principerna
för äktamakebeskattningen inte böra
fastläggas på det utredningsstadium,
där frågan om sambeskattningen nu befinner
sig. De direktiv, som 1949 års
skatteutredning i detta avseende fick,
innebära ju en prövning av olika linjer,
och det är väl skäl i att denna prövning
får slutföras, innan statsmakterna
binda sig för den ena eller andra
linjen.
Likaså ha vi reservanter varit eniga
med utskottet, när det gäller den motion,
som har väckts på folkpartihåll
om en höjning av det skattefria beloppet
vid den årliga förmögenhetsbeskattningen
av äkta makar. Utskottet har
ansett att den av mig här nyss nämnda
utredningen bör få pröva också detta
spörsmål.
Den punkt, där vi reservanter skilja
oss från utskottsmajoriteten, gäller det
förvärvsavdrag för gifta kvinnor, som
sedan lång tid tillbaka har i större eller
mindre utsträckning medgivits vid
beskattningen. Vi ha ansett att de provisoriska
bestämmelser, som 1947 års
riksdag i detta avseende beslutat införa,
böra i viss mån kompletteras,
framför allt på så sätt att gift man bör
få tillgodoräkna sig sådant förvärvsavdrag,
när hans hustru bistår honom i
arbetet till åstadkommande av den gemensamma
familjeinkomsten men hustrun
inte själv taxeras.
Det var, som sagt, 1947 års riksdag
som stannade för att föreslå provisoriska
bestämmelser, sedan bevillningsutskottet
hade anslutit sig till den me
-
ning, som i ett par motioner, en från
bondeförbundshåll och en från folkpartihåll,
hade framförts om att det
inte var rättvist att en del skatteskvldiga
— framför allt gällde det jordbrukare
och rörelseidkare —• inte skulle
få tillgodogöra sig det avdrag för gift
kvinna som i andra fall utgick. Jag
skall be att få citera vad bevillningsutskottet
därvid anförde. Det heter i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 till
1947 års riksdag bl. a.: »Utskottet delar
motionärernas uppfattning om det otillfredsställande
i att den ifrågavarande
avdragsrätten enligt förslaget icke kan
medgivas i de fall, där hustrun deltar i
mannens förvärvsverksamhet. Där hustrun
biträtt mannen, exempelvis i hans
jordbruk eller rörelse, har även hustrun
bidragit till förvärvandet av mannens
inkomst. Det måste anses obilligt
att det ifrågavarande avdraget icke kan
ifrågakomma i sådana fall.» Och utskottet
avslutar detta avsnitt av sitt betänkande
med att uttala, att utskottet förutsätter
att det skall visa sig möjligt
för de sakkunniga, d. v. s. sambeskattningssakkunniga,
att finna en godtagbar
lösning av den föreliggande frågan.
Sambeskattningssakkunniga ha sedermera
efter ett ganska långt utredningsarbete
framlagt sitt betänkande, vilket
även innehåller ett förslag om att det
förvärvsavdrag för gift kvinna, som det
här är fråga om, skulle i viss mån utsträckas.
Nu säger man från utskottsmajoritetens
sida, att sambeskattningssakkunnigas
förslag har just i ifrågavarande avseende
blivit ganska kraftigt sönderskjutet
under remissbehandlingen. Ja,
jag medger att förslaget blivit omstritt,
men jag ber att få erinra om att det är
åtskilliga remissinstanser, som ha ställt
sig välvilliga till förslaget. Bl. a. ha socialstyrelsens
majoritet, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelserna i Jönköpings,
Skaraborgs och Gävleborgs län förklarat,
att de inte vilja motsätta sig ett genomförande
i föreslagen utsträckning
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
09
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
av systemet med förvärvsavdrag. De ha
emellertid gjort det under förutsättning,
att en lagstiftning i den av de sakkunniga
på denna punkt föreslagna
riktningen endast skulle innebära ett
provisorium i avvaktan på en definitiv
lösning av hela problemkomplexet.
Och även vi, som i denna del äro reservanter
inom utskottet, ha ju föreslagit,
att den ifrågasatta kompletteringen
av förvärvsavdraget endast skulle vara
ett provisorium.
Jag skulle, herr talman, vilja understryka
vad lantbruksstyrelsen, som i
sitt remissutlåtande kanske främst tagit
sikte på jordbrukarhustrurna här i landet,
säger angående förslaget om att
dessa skulle få möjlighet att åtnjuta
förvärvsavdrag: »Härigenom skulle en
förmån kunna beredas en hårt betungad
och i fråga om sociala åtgärder i
viss mån vanlottad befolkningsgrupp.
Mot förslagets utformning i denna del
har styrelsen ingen annan erinran att
göra än att beskattningsnämnds prövning
av värdet av dylikt arbete synes
kunna göras mindre omfattande än
vad utredningen tänkt sig. Särskilt i
fråga om mindre jordbruk torde det i
stor utsträckning kunna förutsättas, att
hustrurna utföra arbete till ett värde
motsvarande en tredjedel av nettointäkten.
Beskattningsnämnds prövning
torde därför kunna begränsas till mera
tveksamma fall.»
Jag har velat anföra detta som motivering
för den ståndpunkt som vi reservanter
intagit. Jag kan inte se annat
än att denna vår ståndpunkt är samma
ståndpunkt som riksdagen intog år
1947, när man såsom ett provisorium
beslöt införa en utvidgning av avdragsrätten
för gift kvinna som har förvärvsarbete.
Det måste väl förutsättas, att
frågan om äkta makars beskattning så
småningom kommer att fullständigt och
definitivt lösas, och jag anser därför
alt det skulle vara av värde, om en sådan
utvidgning av avdragsrättcn, som
vi reservanter föreslå, hade kunnat
praktiskt prövas under någon tid. Först
då kan man fälla det rätta omdömet
om huruvida den utgör en lämplig och
möjlig väg för att i någon mån lösa
problemet om äkta makars beskattning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Gustaf
Elofsson m. fl.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Hade år 1950 inte varit valår, är jag
förvissad om att det här föreliggande
utskottsbetänkande! skulle i fråga om
reservationerna ha haft ett annat utseende
än det nu har. Det är också rätt
betecknande för situationen, att nu förevarande
betänkande har nr 32, medan
de betänkanden från bevillningsutskottet,
som vi behandlat tidigare i dag, ha
haft nr 50 och därutöver.
De motioner, som behandlas i föreliggande
betänkande, väcktes — det
gäller framför allt motionen från bondeförbundshåll
— vid riksdagens början.
Vid den tidpunkten förutsattes
att sambeskattningssakkunnigas förslag,
som var utsänt på remiss, skulle komma
att föranleda proposition till 1950 års
riksdag, och det är ju naturligt att man
i en sådan situation motionsledes
framför de önskemål som man vill få
prövade. Emellertid visade det sig,
när sambeskattningssakunnigas förslag
kom tillbaka från remissbehandlingen,
alt det där hade hanterats på ett sådant
sätt — med eller utan berättigande vill
jag inte yttra mig om — att Kungl.
Maj:t icke fann sig kunna förelägga
riksdagen någon proposition på grundval
av förslaget.
I remissyttrandena från en mångfald
organisationer, icke minst kvinnoorganisationer,
hade rests det förslaget, att
sambeskattningssakkunnigas betänkande
skulle återförvisas till ny utredning.
Kungl. Maj:t följde denna linje och
överlämnade betänkandet till 1949 års
skatteutredning med anmodan till utredningen
att på hasis dels av fru
70
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
Gärde Widemars uttalande, dels av det
förslag som framlagts av — jag höll
på att säga herr Östman — av fröken
Ebon Andersson, uppgöra ett nytt förslag
till sambeskattningsfrågans lösande.
När något sådant inträffar som här
varit fallet, brukar riksdagen av hävd,
kan man säga, ställa sig på den ståndpunkten,
att riksdagen icke handlar.
Jag skulle emellertid inte ha tvekat att
handla även i den situation, som nu
föreligger, om jag hade varit allvarligt
övertygad om att förvärvsavdrag för
gift kvinna skulle komma att ingå även
i det nya system, som kan bli resultatet
av skatteutredningens arbete. Hade jag
varit övertygad om detta, skulle jag
inte ha rest något som helst motstånd
mot ett uttalande från riksdagens sida.
Men det är just i fråga om möjligheterna
att inpassa förvärvsavdraget i ett
framtida skattesystem, som man kan
sätta ett mycket stort frågetecken. Fröken
Ebon Andersson synes, enligt vad
som framgår av hennes reservation till
sambeskattningssakkunnigas betänkande,
förutsätta att det i det av henne
föreslagna systemet inte finns plats för
ett förvärvsavdrag med de villkor som
vi för närvarande ha. Och går jag till
särbeskattningssystemet, sådant det har
framlagts av folkpartirepresentanten
bland de sakkunniga, kommer jag till
det resultatet, att vid tillämpandet av
ett renodlat särbeskattningssystem är
det orimligt att man, om man inte kan
ge mannen ett förvärvsavdrag, ger
kvinnan ett sådant avdrag bara därför
att hon är gift och alltså utan att ställa
andra villkor.
Det förefaller mig som om man över
huvud taget, när man har sysslat med
dessa ting, har tänkt för litet på vad
som skall komma en gång i framtiden.
Jag vågar inte för min del säga vilket
beskattningssystem som kan framkomma
ur 1949 års skatteutrednings omprövning,
men vare sig det blir det ena
eller det andra systemet, är det enligt
min mening omöjligt att utan vidare i
detta nya system stoppa in ett förvärvsavdrag
av den karaktär, som det här
är fråga om.
Vad de föreliggande motionerna beträffar
kan jag i detta sammanhang
helt bortse från folkpartimotionen om
att frågan om äkta makars förmögenhetsbeskattning
skulle överlämnas till
1949 års skatteutredning. Denna motion
har ju tillstyrkts av utskottet, som också,
såsom man i allmänhet brukar göra,
skrivit mycket vänligt om motionärerna.
På högerhåll har man tydligen haft
ett behov att just nu kräva, att riksdagen
skall taga principiell ställning till
ett utredningsresultat, som är föremål
för förnyad prövning. Man vill att riksdagen
skall, utan att det — jag tror
inte att jag överdriver om jag säger det
— finns många vare sig i denna kammare
eller i första kammaren, som närmare
känna till det av fröken Ebon Andersson
framlagda förslaget, principiellt
godtaga detta förslag, varefter det
skall överlämnas till 1949 års skatteutredning
att utföra det grovarbete, som
behövs för att yxa till ett sådant system
som riksdagen uttalat sig för. Jag gratulerar
högern, om riksdagen verkligen
skulle ställa sig på den linjen, att utredningsarbetet
skulle ske efter en sådan
mall.
Jag skall inte här gå in på någon diskussion
av de verkningar, som det av
högern föreslagna skattesystemet skulle
ha i olika avseenden, t. ex. beträffande
produktionen. Högern kan naturligtvis
mycket väl turnera sådana invändningar
genom att säga, att saken kunde
ordnas genom särskilda skatteskalor
etc. Jag vill emellertid erinra om att
då får högern inte heller i fortsättningen
klandra dessa skalor, om de
skulle bli högre än man kanske själv
har tänkt sig.
Om riksdagen i dag underkänner den
ståndpunkt, som högerreservanterna intagit,
måste det betyda — det har jag
försökt göra klart för högerrepresentan
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
71
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
terna — att riksdagen i viss mån har
sagt, att den inte har så mycket intresse
för högerprojektet. Skulle det
därför inte ur alla synpunkter ha varit
bättre att man i likhet med utskottet
hade sagt, att frågan är så viktig att
den bör få utredas i sin helhet? När
denna utredning har skett och ett förslag
föreligger, få vi ju taga ställning
till frågan om vi skola följa högerns
linje eller särbeskattningslinjen eller
om det möjligen kan tänkas en kombination
av dessa system.
Det är, herr talman, tydligt att valfisket
nu börjar. Om det är någon av
kammarens ledamöter, som åkt spårvagn
uppför Katarinavägen här i Stockholm,
så har han genast fått en god
föreställning om högerns insatser för
en ändring av sambeskattningen. Det
har också sagts — jag vet inte om det
är riktigt — att på högerns valmöten
i södra Sverige delar man ut en tvål,
på vilken det står att högern rentvår
sig från ansvaret för den nuvarande
sambeskattningen. Ja, det är ju bra, om
man kan göra det, men jag skulle vilja
säga till herr Hjalmarson, att jag är
inte alldeles övertygad om att, om man
konfronterar detta påstående med det
historiska skeendet, det är möjligt för
högern att rentvå sig. Sambeskattningen
genomfördes i gamla tider, och den
finansminister som närmast bär ansvaret
för denna sambeskattning hette
Swartz. Jag kan inte tänka mig att
det är möjligt att räkna in honom i
något annat parti än herr Hjalmarsons.
Men, herr talman, det som för mig är
det väsentliga är, om vi kunde på något
sätt komma fram till ett resultat i fråga
om att ordna upp detta problem om de
arbetande kvinnornas beskattning. För
mig spelar i detta avseende några partisynpunkter
absolut inte in. Jag är inte
någon svuren anhängare vare sig av
sambeskattningen eller av särbeskattningen.
Det som står för mig som eu
ledstjärna är, att man skall söka nå
fram till ett resultat av den karaktär,
att de flesta av landets skattedragare
äro någorlunda belåtna.
Om nu riksdagen avvisar högerreservationen,
varför kan man då inte ta
den andra reservationen? Jag har ingen
som helst anledning, herr talman, att
la ett enda steg tillbaka från vad bevillningsutskottet
skrev både 1947 och
1945. Det är ungefär vad som återfinnes
på s. 6 i bevillningsutskottets
utlåtande i dag, där det sägs att man
skall eftersträva att nå fram till likställighet
i detta avseende. Det finns ingen
ändring i bevillningsutskottets ståndpunktstagande.
Varför vägrar då bevillningsutskottet
att nu medverka? Mina
damer och herrar! Vi ha en mycket ansträngd
taxeringsorganisation i detta
land. Under de närmaste dagarna torde
herrarna på sina bänkar finna ett mycket
omfattande utlåtande från bevillningsutskottet
med en massa remissvar
från olika myndigheter, som behandlar
vår taxeringsorganisation. Bevillningsutskottet
kräver därvid att man skall
söka få till stånd en undersökning av^
hela taxeringsorganisationen allt ifrån
taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna
upp till skattedomstolarna,
således kammarrätten och regeringsrätten.
Vi vilja försöka därmed och se
om det inte skall vara möjligt att skapa
ett läge, där vi komma ifrån de svårigheter,
som vi för närvarande här ha.
Även om det i de motioner som avhandla
ämnet finns många överdrifter,
nödgas man erkänna att det ligger
åtskilligt i vad i detta avseende framhållits.
Men vad säga nu taxeringsnämnderna
om det förslag som här föreligger? De
yttra en hel del om sambeskattningssakkunnigas
förslag, och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avstyrker
det på det bestämdaste, förklarande
att de inte kunna behärska den
utbyggnad av apparaten som skulle bli
följden. Då man, herr talman, kan vänta
att det tämligen snart skulle kunna
framkomma ett förslag, om vilket vi
72
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande
alla skulle kunna ena oss, är det då
rimligt att riksdagen i detta nu handlar
så att vår taxeringsorganisation ytterligare
tilltrasslas.
Om vi nu, herr talman, utgå ifrån
att detta förvärvsavdrag inte kan stoppas
in vare sig i särbeskattningen eller
i en sambeskattning efter högerns linje,
så betyder det ingenting annat än att
vi i år släppa in kanske 10 000 människor
och ge dem detta förvärvsavdrag
för att nästa år eller året därpå ta det
ifrån dem. Man måste i sådana situationer
noga överväga vad man gör, och
det är detta som bevillningsutskottets
majoritet har gjort.
Jag skall inte, herr talman, ett enda
ögonblick, om jag inte tvingas därtill,
gå in på några interiörer från utskottsbehandlingen
av detta ärende. De äro
ovanliga för riksdagsförhållanden, men
man lär ju så länge man lever — det
göra vi väl alla. Det är många nyheter
man påtvingas av omständigheterna.
Det inträffar ju vartannat år den 17
september någonting, som ju närmare
man kommer denna tidpunkt alltid påverkar
annars — jag höll på att säga —
nyktra människor. Det skulle i detta
sammanhang vara av intresse att verkligen
veta vad det är, som har lett till
den situation i vilken vi befinna oss.
Man kan ju inte säga att här stå socialdemokraterna
mot de borgerliga. Jag
her att få påpeka att folkpartiets förstakanunarledare
absolut vägrat medverka
i det här föreliggande ärendet på reservanternas
sida. Varför? Jo, därför att
han har följt den vanliga kutymen i
detta hus, och den som vill följa den
vanliga kutymen i detta fall kan, herr
talman, inte komma till annat resultat
än att bifalla bevillningsutskottets här
föreliggande förslag, till vilket jag också
ber att få yrka bifall.
Herr PERSSON i Svensköp (kort genmäle):
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande har här hävdat
beskattning av äkta makar.
den meningen att man inte bör gå in
för den ifrågasatta kompletteringen av
förvärvsavdraget, därför att detta avdrag
inte kan inpassas i en framtida
definitiv lösning av sambeskattningsproblemet.
Man har kanske litet olika
meningar om den saken. Jag vill bara
erinra om att sambeskattningssakkunnigas
majoritet framlagt ett förslag,
vari som en väsentlig del ingick just
detta förvärvsavdrag. Reservanten fröken
Ebon Andersson har tydligen också
menat att med hennes förslag kunde
sammankopplas detta förvärvsavdrag.
Det har hon också bestämt givit till
känna på s. 242 i betänkandet.
Sedan har bevillningsutskottets ordförande
mera bestämt sagt ifrån, att om
man renodlar särbeskattningslinjen har
man inte rum för detta förvärvsavdrag.
Jag skall inte tvista med honom om
den saken, men jag vill erinra om att
ifall man skall gå den vägen, så innebär
den också samma prövning som
när det gäller förvärvsavdraget, nämligen
en prövning för att fastställa storleken
av hustruns inkomst i det fall då
hon arbetar i mannens förvärvsverksamhet.
Det är ju för denna prövning
som man på sina håll ryggar tillbaka.
Jag tror alltså fortfarande att det
kan vara skäl i att praktiskt pröva förvärvsavdraget
i den omfattning, som
det här är fråga om, innan man tar
någon slutgiltig ståndpunkt till värdet
av detsamma.
Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag nödgas erinra herr
Persson i Svensköp om att Ebon Andersson
i sitt förslag har ett annat villkor
för förvärvsavdraget än att man
bara skall vara gift. Man skall vara
gift och ha barn! Det är således inte
bara så som i de nuvarande bestämmelserna
och som herrarna föreslå, att
det räcker med att vara gift. Man måste
vara gift och ha barn. Men därmed är
man genast inne på en annan linje.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
73
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
Jag hoppas att i det fortsatta arbetet
med våra skatter herr Persson i Svensköp,
som jag för övrigt sätter mycket
stort värde på, inte skall alltför mycket
förvillas av auktoriteterna lantbruksstyrelsen
och socialstyrelsen. De kunna
vara bra i andra avseenden, men beträffande
dessa frågor betvivlar jag att
de böra vara någon ledstjärna för riksdagen.
Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Olsson i Gävle kritiserade högern
för att vi redan nu ha begärt ett principiellt
ställningstagande från riksdagens
sida i fråga om familjebeskattningen.
Saken ligger så till att denna
fråga har utretts i tre år. Därefter ha
remissyttranden över utredningsförslaget
inkommit. Enligt vår uppfattning
finns allt det material som fordras
för ett principiellt ståndpunktstagande.
Herr Olsson i Gävle talade som om det
aldrig förut inträffat i riksdagen, att
man gjort på detta sätt, och antydde
att det innebar ett brytande av en riktig
och förnuftig praxis att ange den
principiella målsättningen i en viss fråga
då denna skall bli föremål för ytterligare
bearbetning. Jag har mycket
svårt att följa herr Olssons resonemang
i den punkten. Jag vill hänvisa till att
vi i år i en annan stor fråga — ty vi
betrakta familjebeskattningen som en
mycket stor fråga — skola förfara just
på detta sätt och på förslag av det parti,
som herr Olsson i Gävle själv representerar;
jag tänker på skolfrågan.
Herr Olsson talade om någon sorts reklam
som förekom beträffande någon
tvål, som skickats ut i marknaden i
södra Sverige. .lag känner inte till den
saken, och den har i varje fall inte
tillkommit med högerpariiets medverkan.
Herr Olsson menade att vi inom högerpartiet
borde vara försiktiga med
att yttra oss om den nuvarande sambeskattningen.
.lag vill då erinra om att
när denna infördes i Sverige, hade vi
en progressivskala med en högsta skatteprocent
på 5. Vad betydde sambeskattningen
i det läget? Jo, just ingenting!
Eftersom herr Olsson fäste uppmärksamheten
på att denna sambeskattning
tillkom under medverkan av en
konservativ finansminister, vill jag bara
säga att jag för min del inte går så
långt i konservatism att jag anser att
vi behöva slå vakt om en åtgärd som
genomförts för flera decennier sedan,
bara därför att det var en högerman
som medverkade därtill.
Sedan kanske jag, herr talman, kan
få knyta ett par reflexioner till de synpunkter
som anförts i denna debatt.
Men det kanske även må tillåtas mig
att säga några ord om en del kritiska
uttalanden, som framförts i den ganska
livliga offentliga diskussionen kring
Ebon Anderssons förslag.
Jag vill då först erinra om att det var
1947 som den Wigforsska skattereformen
genomfördes. Påföljande år, redan
1948 alltså, begärde vi från vårt håll en
allmän översyn av skattesystemets ekonomiska
verkningar. Vi fingo den
gången icke något stöd ifrån annat håll.
Vi återkommo nästa år i det klart uttalade
syftet att få till stånd en allmän
skattelättnad. Nödvändigheten härav
åskådliggjordes i vår framställning med
exempel, som påvisade de kraftiga skatteskärpningarna
såväl för ensamstående
som för gifta. Det blev vid denna
riksdag ett positivt beslut, och 1949 års
skatteutredning satte igång. Vi ha alltså
från vårt håll från första stund klart
dokumenterat vår vilja att arbeta för
skattelättnader som komma alla i vårt
samhälle till godo.
Vi ha för närvarande två aktuella
skattefrågor. För det första frågan om
en reform av kommunalskatten. Vi ha
ställt oss positiva härtill men vilja inte
att denna reform skall få en sådan utformning,
att det uppkommer en direkt
skatteövervältring på jordbrukare
och andra fastighetsägare. Vi ha diirför
74
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
yrkat att fastighetsskatten skall tagas
bort. Denna inställning understryker ju
ytterligare vår önskan att få skattelättnaderna
avvägda på sådant sätt, att
inga grupper bli missgynnade.
Det andra som inträffat är att sambeskattningssakkunniga
föreslagit ändrade
bestämmelser för beskattningen av
äkta makar, och här ha vi inom högern
ställt oss bakom den linje, som
Ebon Andersson företrätt i kommittén.
Jag måste, herr talman, i detta sammanhang
tyvärr uppehålla mig vid en
sak som kan sägas ligga litet vid sidan
av denna debatt men som jag inte anser
mig kunna förbigå. Den linje som
företrätts ifrån högerhåll har i en folkpartistisk
massbroschyr, som just sprides
till alla de svenska hushållen, redovisats
på ett sätt, som vittnar om stor
fördomsfrihet och om en medveten
vilja att vanställa.
Det heter hl. a. i denna broschyr
ordagrant följande: »Högerförslaget undantager
alla ensamstående». Vad är då
verklighet? Jo, att kommittén inte alls
haft att behandla frågan om de ensamståendes
beskattning. Den omständigheten,
att högerrepresentanten lika väl
som de andra medlemmarna av kommittén
anpassat sig efter direktiven för
kommitténs arbete, formulerar folkpartiet
för högerns vidkommande så, att
högern motsätter sig skattesänkningar
för ensamstående! Jag undrar vad folkpartiet
skulle ha sagt, om vi gent emot
fru Gärde Widemars reservation hade
anmärkt, att den undantar ensamstående
från skattelättnader. Den bild som
folkpartiet i övrigt ger av högerförslaget
avser att inge föreställningen att
det för familjer, där hustrun har förvärvsarbete,
skulle medföra skattehöjningar
för de lägre inkomsttagarna men
skattelättnader — och stora sådana —
för de allra högsta inkomsttagarna, varjämte
skattetrycket för ungkarlarna
skulle ökas. Måste inte ändå, herr talman,
en reflekterande människa fråga
sig, varför folkpartiet hyser så livliga
bekymmer för de statsfinansiella konsekvenserna,
om förslaget ser ut på det
sätt som folkpartiet här beskrivit.
Jag är fullkomligt medveten om att
umgänget mellan de politiska partierna
i vårt land inte precis kan vara präglat
av principen om kärleken till nästan,
men detta umgänge måste ändå fylla
vissa minimikrav i fråga om vederhäftighet
och saklighet. Och jag skulle vilja
fråga folkpartiets representanter här i
kammaren, om man inom detta parti
anser, att framställningen i denna broschyr
av högerns förslag motsvarar
folkpartiets egna minimianspråk på anständighet
i den politiska propagandan.
Motsvarar den de anspråk som folkpartiet
anser sig kunna ställa gent emot
andra meningsriktningar här i vårt
land?
När vi väckte vår partimotion i denna
fråga utgingo vi självfallet från att 1949
års skatteutredning skulle fortsätta sin
verksamhet. Vi ansågo emellertid, att
det var utomordentligt angeläget att så
fort som möjligt försöka få bort den
orättvisa, som den nuvarande familjebeskattningens
utformning enligt vår
uppfattning innebär, och föreslogo därför,
att det nya systemet skulle tilllämpas
från den 1 januari 1952. Kostnaderna
för genomförandet av vårt förslag
beräknades av kommittén till 135
miljoner kronor. Vi bedömde saken så
att statsbudgeten borde kunna medge
denna lättnad samtidigt med lättnader
också för andra inkomsttagare.
Man har nu sagt att de kostnader,
som sambeskattningssakkunniga räknat
med, skulle vara för låga på grund av
inkomststegringarna sedan 1945, och
man har angivit att inkomstbortfallet
för staten skulle motsvara kanske ända
upp till 200 miljoner kronor. Jag tror
för min del att denna siffra är för hög;
denna fråga undandrar sig emellertid
en exakt bedömning. Å andra sidan —
och det vill jag fästa uppmärksamheten
på — måste såsom vi påvisat i vår
motion rörande de kommunala ortsav
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
75
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
dragen, kostnaderna för denna skattereform
ha beräknats alldeles för högt.
Kostnadsökningen på det ena området
motverkas alltså av en besparing på det
andra.
Det väsentliga är dock inte hur man
bollar fram och tillbaka med några
tiotal miljoner i en budget som inte
är aktuell förrän om något år, utan det
väsentliga är naturligtvis efter vilka linjer
i stort, som man vill arbeta för att
bereda utrymme för varaktiga skattelättnader
åt alla grupper. Vi kunna hoppas
på ett förbättrat produktionsresultat
men kunna inte knyta våra förhoppningar
uteslutande därtill. Såsom vid
flera tillfällen kraftigt understrukits
från vår sida måste vi för att kunna
skapa detta utrymme för skattelättnader
också vara beredda att medverka till
begränsningar i fråga om den statliga
verksamheten.
Man kan inte begära att ett oppositionsparti
skall kunna i detalj peka ut
var dessa begränsningar skola sätta in,
men man kan förstås fordra redovisning
för hur oppositionen allmänt ser
på detta problem. Jag vill erinra om att
den nuvarande statsbudgeten slutar på
drygt fem miljarder kronor. Ungefär
hälften av detta belopp faller på försvaret
och på vissa — om jag får kalla
dem så — grundläggande sociala rättigheter,
framför allt folkpensionerna och
barnbidragen. Vi äro alla medvetna om
att inga begränsningar här äro möjliga.
Tvärtom måste vi räkna med ökade utgifter
för försvaret liksom också på
vissa andra punkter i budgeten. Besparingsmöjligheterna
måste därför sökas
inom den återstående sektorn.
I första band ha vi då subventionerna.
Från vårt håll har gång efter
annan understrukits nödvändigheten av
väsentliga minskningar i fråga om
subventionerna, som kosta oss flera
hundra miljoner kronor om året även
bortsett från devalveringssubventionerna.
Det förefaller mig också som om vi
skulle kunna överväga att gå samma
väg som man nu slagit in på i Danmark;
danskarna ha, tycker jag, en
ganska realistisk syn på dessa problem.
I Danmark ha nämligen de olika partierna
— för övrigt på förslag från högerhåll
— enats om att tillsätta en kommitté
med uppgift att framlägga ett förslag,
som kan medföra en viss procentuell
minskning av de totala statsutgifterna.
Vi äro från vårt håll övertygade
om att det skall gå att skapa utrymme
för skattelättnader utan att man
inkräktar på de sociala reformerna —
om blott viljan finns.
Jag vill i förbigående fästa uppmärksamheten
på att kostnaderna för att
genomföra familjebeskattningen enligt
högerförslaget blott till en tredjedel
skulle belasta budgetåret 1951/52, detta
beroende på det nuvarande uppbördssystemet.
Det är först 1952/53 som verkningarna
skulle framträda i sin helhet.
För övrigt vill jag understryka vad vi
från vårt håll många gånger framhållit,
nämligen att skattelättnader måste i
gynnsam riktning påverka sparsamhet
och arbetsvilja och därmed också skatteunderlaget.
Jag ber också, herr talman, att få
säga några ord med anledning av ett
par anmärkningar som framförts gent
emot oss rörande vår inställning till de
statsfinansiella frågorna.
Herr Ohlin kritiserade oss för en
stund sedan för vår inställning till skattefrågorna
i fjol med hänsyn till utfallet
av statsbudgeten. Även regeringsledamöterna
ha, åtminstone att döma av
tidningsreferaten, i 1 maj-talen gjort
gällande, att vi inom högern inte skulle
ha känt det rätta ansvaret för statsfinanserna
vid behandlingen av olika
utgiftsfrågor i år. Jag skulle med anledning
härav först vilja säga till herr
Ohlin, att högern i fjol tog ståndpunkt
till skattesänkningsförslaget innan frågan
om devalveringssubventionerna
blev aktuell. Att det budgetöverskott,
som man då räknade med, skulle nedgå
från kalkylerade 679 miljoner till 200
76
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
miljoner kronor kunde ingen förutse.
Och i icke ringa grad — med ca 200
miljoner kronor — beror minskningen
på de i höstas beslutade subventionerna.
Inte vill väl ändå herr Ohlin
påstå att folkpartiet den 18 maj, då
bensinskatten behandlades, tog ståndpunkt
med hänsyn till vad som skulle
hända den 19 september, då devalveringen
kom till. Och hade bensinskatten
varit avskaffad i fjol, hade för övrigt
behovet av subventioner varit
mindre än nu.
Vad sedan gäller vår ställning till
statsfinanserna i år vill jag bara kort
och gott säga, att den metod man tycks
tillämpa på regeringshåll — att bara
räkna med anslagshöjningar som föreslagits
från oppositionens sida men
icke de besparingar som man förordat
— inte kan anses riktigt korrekt. Vill
man för högerns vidkommande räkna
samman vad vi föreslagit i fråga om
anslagshöjningar och besparingar kommer
man att finna, att vi ha ett netto
till vår förmån på besparingssidan. Jag
tillåter mig uppmana herr finansministern,
som skakar på huvudet: Visa
att jag har orätt! Jag har räknat ut
detta och vet, herr finansminister, att
det är riktigt vad jag säger. Vid senare
tillfälle skola vi från vårt håll lämna
en klarläggande redovisning i detta avseende.
Jag har med dessa ord, herr talman,
velat ange våra allmänna utgångspunkter
och skall nu återkomma
till frågan om familjebeskattningen. Finansministern
har hänskjutit denna fråga
till den pågående skatteutredningen.
Vi kunna emellertid inte förstå att
man inte efter den långvariga utredning,
som denna fråga blivit föremål
för, nu skulle kunna fatta principbeslut
i densamma.
Syftet med högerns förslag har varit
att åstadkomma likställighet mellan
äkta makar å ena sidan och ensamstående
i motsvarande inkomstläge å den
andra. Man har gent emot vår linje an
-
fört — detta har flera gånger sagts —
att den är oriktig därför att ingåendet
av äktenskap skulle medföra ett förbilligande.
Jag förmodar att andra kammarens
gifta medlemmar märkt, att äktenskap
medför ett förbilligande! Detta
är, herr talman, med förlov sagt ingenting
annat än en ren konstruktion. Ingående
av äktenskap medför precis lika
ofta en fördyring. I varje fall lär det väl
inte uppkomma något förbilligande i
de fall äktenskapet bara innebär att
man byter ut en form av samboende
mot en annan form av samboende, vilket
ju ytterligt ofta inträffar.
Jag skulle, herr talman, också vilja
säga ett par ord om den skattelättnad
som åstadkommes vid en tudelning av
familjeinkomsterna enligt vårt förslag.
Procentuellt sett är denna lättnad
störst i de lägre inkomstskikten. För
statsbeskattningens del, och det är närmast
denna som påverkas av sambeskattningen,
uppgår skattelättnaden till
hundra procent vid ungefär 4 000 kronors
inkomst i fråga om äktenskap,
där hustrun enbart arbetar i hemmet,
och vid ungefär 5 000 kronors inkomst,
när det är fråga om äktenskap där
hustrun har förvärvsarbete med minst
2 000 kronor i inkomst. Jag medräknar
då icke de barnlösa äktenskapen, där
hustrun är förvärvsarbetande. Vid stigande
inkomst sjunker skattelättnaden
relativt sett upp till 15 000 kronors inkomst,
då skattelättnaden är tolv procent
för barnlösa familjer och 20 procent
för barnfamiljer. I detta läge vänder
skattelättnadskurvan tillfälligtvis tills
inkomsten uppgår till 30 000 kronor, då
en sänkning på nytt inträder. Skattelättnadsprocenten
ligger vid 30 000
kronors inkomst omkring 10 enheter
högre än vid 15 000 kronors inkomst.
Utöver denna gräns sker emellertid en
fortgående minskning av skattelättnadsprocenten,
som vid de verkligt
höga inkomsterna föga överstiger tio
procent.
Anledningen till att kurvan vänder i
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
77
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
skiktet 15 000—30 000 kronors inkomst
är, att den progressiva skatteskalan
innehåller ett så stort antal trappsteg.
I sin första del, upp till en beskattningsbar
inkomst av 16 000 kronor,
innehåller skalan icke mindre än tio
trappsteg, medan därutöver sammanlagt
ej finnas mer än sju trappsteg.
Man har mot vårt förslag anfört, att
det i absoluta tal, räknat i pengar alltså,
skulle medföra större skattelättnader i
högre än i lägre inkomstlägen. Ja, herr
talman, detta är väl en ganska naturlig
konsekvens av att vi ha ett progressivt
skattesystem. I inkomstlägen, där skatten
är ringa eller ingen alls, måste den
absoluta lättnaden alltid bli mer eller
mindre obefintlig. Men detta förhållande
kan ju ändå inte få utgöra ett
hinder mot en sänkning för de övriga.
Folkpartiet har i sin nyss påtalade
broschyr pekat på att högerförslaget
skulle för en familj, som har eu inkomst
på 50 000 kronor, medföra en
skattelättnad på omkring 2 500 kronor.
Med detta vill folkpartiet ge sken av att
högerns förslag skulle särskilt gynna
välsituerade. Folkpartiet anser sig tydligen
böra upptaga socialdemokraternas
mantel när det gäller argumentation av
detta slag. Jag vill bara, herr talman,
säga att den där familjen med 50 000
kronors inkomst nu har en skatt på
bortåt 20 000 kronor. Familjen skulle
alltså efter genomförandet av högerförslaget
få en skatt på över 17 000 kronor,
något som enligt folkpartiet skulle
vara en otillräcklig skatt för ifrågavarande
familj.
Skulle man inte över huvud taget, herr
talman, när det gäller denna fråga —
jag vågar här även vända mig till socialdemokraterna,
som även de gång
efter annan fört samma argumentation
gent emot vår linje i familjebeskattningsfrågan
— kunna diskutera denna
fråga om skattelättnader över hela inkomstskalan
från andra synpunkter än
som nu sker?
Herr Olsson i Gävle talade om den
påverkan som de olika partierna i olika
situationer kunna röna därav att ett val
står för dörren. Jag vill svara herr Olsson
i Gävle, att jag nog har en känsla
av att valpolitiska synpunkter påverkat
argumentationen när det gäller bedömningen
av skattefrågan för de högre
inkomstskikten. När vi inom högerpartiet
beträtt denna linje, har det icke
varit därför att vi velat ta speciell hänsyn
till det fåtal människor som befinna
sig i de här berörda inkomstskikten.
Men det förhållandet att systemet
— vilket som sagt ger de relativt
största skattelättnaderna åt de lägsta
inkomsttagarna — samtidigt kan vara
ägnat att skapa ett större utrymme för
det riskvilliga sparandet i samhället
anse vi inte vara något fel. En inkomst
av 50 000 kronor i nuvarande läge kan
jämföras med en inkomst år 1930 på
20 000 kronor. Om man undersöker
hur stor del av inkomstsumman efter
skatt som då låg över 20 000-kronorsstrecket,
respektive hur stor del som nu
ligger över 50 000-kronorsstrecket, och
därvid utför beloppen i 1948 års penningvärde,
finner man, att summan i
det förra fallet rör sig om 332 miljoner
kronor och i det senare fallet om 35
miljoner kronor. Detta anser man kanske
på socialdemokratiskt håll vara en
utomordentligt tillfredsställande utveckling.
För min del är jag av motsatt
uppfattning. Hur anser man egentligen
på socialdemokratiskt håll och
inom folkpartiet, att man skall kunna
få till stånd en lösning av problemet
att få fram ett tillräckligt stort riskbärande
kapital i samhället? FJnns det
andra alternativ än att antingen beträda
det statliga tvångssparandets väg eller
också öppna möjlighet för människor
att i ekonomiskt hänseende tjäna sig
upp? Står man inför det valet, föredrar
jag det senare alternativet.
Herr talman! Jag skulle till sist vilja
sammanfatta verkningarna av det system
vi förordat. Det skulle först och
främst medföra skattelättnad för alla
78
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
äktenskap där hustrun är hemarbetande,
d. v. s. för mer än tre fjärdedelar
av alla gifta. Vidare få alla familjer där
hustrun har en lägre inkomst än 1 800
å 2 000 kronor en skattelättnad. Ungefär
två tredjedelar av hustrur med egen
inkomst befinna sig i detta läge. Sedan
dessa undantagits återstå ungefär åtta
procent av de gifta. Man får räkna med
att ungefär hälften av dessa utgöres av
familjer med minderåriga barn. För
samtliga barnfamiljer giver högerförslaget
skattelättnader. Återstå sålunda
ungefär fyra procent, som inte kunna
hänföras till någon enhetlig kategori.
En del av dem får den skattehöjning på
högst 16 kronor om året, som folkpartibroschyren
gör ett så stort nummer av.
Om man tar hänsyn till att det i ortsgrupp
5 — där ett mycket stort antal
förvärvsarbetande hustrur äro tillfinnandes
— blir skattelättnad även för
denna kategori i de allra flesta inkomstlagen,
torde bara en eller annan procent
av alla gifta få en obetydlig skattehöjning.
Jag tycker, att dessa siffror
visa, att vår uppläggning av denna
fråga inte sakligt kan angripas och att
det finns goda skäl för den reservation
som från vårt håll anförts vid detta utlåtande.
Jag vill, herr talman, instämma i yrkandet
om bifall till denna reservation.
Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara till herr
Hjalmarson säga, att anförandet av
skolreformen såsom exempel var
olämpligt; det var ett fullkomligt omöjligt
exempel. Herr Hjalmarson såväl
som riksdagen hade varit absolut förhindrade
att ta ställning till denna skolreform
i år, om icke utredningen hade
ansetts vara avslutad. Det är detta som
man i förevarande fråga icke anser
vara fallet; även om det finnes en
mängd av utredningsmaterial, bryta sig
dock meningarna på detta område så
oerhört, att man icke kan säga att frå
-
gan är på något sätt klarlagd. Den ene
reservanten, om jag så får säga, hos
sambeskattningssakkunniga hade icke
gjort något försök att utarbeta någon
linje utan endast skisserat sitt förslag.
Om herr Hjalmarson är intresserad,
som han säger sig vara, av att man
lugnt och stilla skall överväga alla
dessa ting, då tycker jag att den linje
jag företräder är den bästa linjen. Om
herr Hjalmarson absolut insisterar på
att man skall taga ställning till högerns
linje i dag, måste detta leda till ett avvisande
av denna linje, ty jag kan icke
föreställa mig att riksdagens övriga
partier äro beredda att biträda denna
högerlinje. Om herr Hjalmarson följer
den linje som bevillningsutskottet skisserat,
får han möjlighet att pröva den.
Det må stå herr Hjalmarson fritt att
kalla mig konservativ. Jag vet inte om
jag skall tävla med honom därutinnan.
Jag har emellertid icke ett ögonblick
förmenat högern att byta mening. Men,
herr Hjalmarson, när man byter mening
skall man icke som när det gäller
valtvålen säga att man rentvår sig själv
från all beröring med denna fråga, ty
det måste innebära att man, samtidigt
som man rengör sig själv, skjuter över
hela skulden på andra, och det är därtill
vi sagt: Nej, tack herr Hjalmarson!
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Den där tvålen behöver
icke herr Olsson i Gävle och jag tvista
om. Jag sade redan förut, att jag ej
känner till den. Vi ha ingenting inom
högerpartiet med den mångomtalade
tvålen att skaffa, och då kunna vi kanske
föra tvåldebatten helt åt sidan i
denna fråga.
När herr Olsson i Gävle säger, att
denna fråga icke är på något sätt klarlagd,
så är väl detta ändå att gå något
för långt. Vi ha ju efter många
års utredningar fått fram ett betänkande,
och vi ha en rad yttranden att
bygga på. Av en mängd av dessa yttran
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
79
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
den framgår, att man hyser starka sympatier
just för de principer som ligga
till grund för fröken Ebon Anderssons
linje. Vi ha icke föreslagit annat än
att själva principen accepteras. Sedan
må 1949 års skatteutredning fortsätta
sitt arbete.
Jag vill, herr talman, också säga, att
den omständigheten, att en av reservanterna
i detta fall — en annan än högerns
representant — icke framlagt ett
ordentligt utarbetat förslag, väl icke
kan utgöra anledning för oss att icke
vidhålla en linje som vi anse vara klart
utarbetad.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Wedén kommer att tala
snart och får därvid tillfälle att bemöta
vad herr Hjalmarson framhöll av kritisk
natur.
Jag vill understryka, att herr Hjalmarson
har fel i påståendet att det här
föreligger en verklig utredning i fråga
om familjebeskattningen.
Herr Hjalmarson! Det finns två
spörsmål att hålla isär här. Det ena är
frågan om beskattning av förvärvsarbetande
hustrus inkomst. Den frågan
är utredd i det betänkande som kom
till i vintras. Den andra frågan rör en
avvägning av skatten mellan familjer
över huvud taget och ensamstående.
Den frågan är icke utredd i den kommitté
varom herr Hjalmarson talade.
Majoriteten har icke framlagt något
förslag till lösning av den frågan. Den
ene reservanten, nämligen högerreservanten,
har utan utredning av detta
spörsmål efter att ha låtit räkna fram
några tabeller tyckt att en viss princip
låter bra. Däremot finns det, herr
Hjalmarson, en annan utredning i familjebcskattningsfrågan.
För några år
sedan satt i den utredningen en representant
för högerpartiet, nämligen herr
Håstad, som jag ser just nu har infunnit
sig i kammaren. Såvitt jag vet, är
det denna utrednings förslag som i
mycket hög grad liknar den avvägning
vi för närvarande ha. Jag tror det är
värt att slå fast detta, att det nuvarande
systemet har tillkommit efter aktivt
deltagande från herr Håstads sida. Jag
tror att detta ställer denna fråga i annan
belysning än den vari herr Hjalmarson
söker se den. Kvar står att en
verklig utredning efter den äldre kommitténs
betänkande, som kom 1943, icke
skett av familjebeskattningsfrågan, och
det är därför som det även för oss
framstår såsom nödvändigt att man bör
utreda spörsmålet, innan man tar bestämd
ställning till saken, detta enligt
gammal god tradition i den svenska
riksdagen.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! När herr Ohlin säger att
Ebon Andersson i kommittén skulle ha
framlagt ett förslag utan egentlig utredning,
så är detta ett orimligt påslående.
Bakom hennes alternativ ligga
lika omfattande utredningar som bakom
alla de andra alternativ som diskuterats
i kommittén. Hennes linje — om
jag inte minns fel betecknades det
alternativ 4 — jämfördes med det nuvarande
systemet och med fru Gärde
Widemars linje och även med några
andra linjer. De olika alternativen vägdes
mot varandra. Man kan givetvis
komma fram till olika resultat vid en
sådan avvägning — vi ha kommit till
att de starkaste skälen tala för Ebon
Anderssons linje — men att säga att
högerförslaget inte skulle ha en tillräcklig
underbyggnad anser jag vara
helt oriktigt.
Sedan vill jag, herr talman, säga, att
den omständigheten att den ena eller
andra förnämliga personen tidigare intagit
den eller den ståndpunkten inte
kan få utgöra något hinder för oss eller
någon annan meningsriktning i riksdagen
att inta eu viss annan position i en
aktuell fråga. Herr Ohlin anförde för
en stund sedan gentemot herr Hedlund
80
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
i Rådom att denne i fjol intagit en
annan ståndpunkt än den som herr
Bramstorp sympatiserade med. Och nu
säger herr Ohlin att vi skola tänka oss
för, därför att en så förträfflig ledamot
som min partikamrat herr Håstad skulle
ha sympatiserat med viss annan lösning
— om det nu gällde frågan om sambeskattningen
eller frågan om den förvärvsarbetande
hustruns ställning. Och
herr Olsson i Gävle meddelade, att högermannen
herr Swartz på sin tid medverkade
till genomförandet av nuvarande
sambeskattning. Herr talman!
Man måste väl vara på det klara med,
att man ej skall behöva känna sig bunden,
därför att en eller annan hög potentat
uttalat en annan mening. I varje
fall känna vi oss, herr talman, i det
hänseendet friare än man tydligen gör
i folkpartiet och regeringspartiet.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hjalmarson gör ett förtvivlat
försök att undgå distinktionen
mellan det mindre och det större spörsmålet.
Det mindre spörsmålet gäller
beskattning av familjer, där det finns
förvärvsarbetande hustru med inkomst.
Frågan är hur denna inkomst skall behandlas
i förhållande till andra skattebetalare:
Skall det göras visst avdrag
eller skall särbeskattning ske? Detta är
den fråga majoriteten i kommittén och
en reservant i denna ha begränsat sig
till. Sedan finns det en större fråga som
gäller familjebeskattningen över huvud
taget. Där är det fråga om en avvägning
av beskattningen mellan alla familjer,
även där inte hustrun har någon förvärvsinkomst,
och de ensamstående.
Om denna större fråga har varken kommitténs
majoritet eller någon reservant
gjort en verklig utredning. Senaste
gången denna fråga om familjebeskattningen
i dess egentliga mening var föremål
för utredning var i 1943 års betänkande,
där herr Håstad deltog.
Det är klart att högern kan få ändra
mening när som helst och hur mycket
som helst, men det är god praxis att
man ändrar mening efter det att man
haft en ingående utredning i spörsmålet,
så att man icke, därför att man tycker
att en princip låter bra, säger att
den principen ta vi utan närmare utredning
och hänvisa till utredning efteråt.
Det är detta som högern gör i
familjebeskattningsfrågan, det större
av dessa båda spörsmål.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att det betänkande
som har avgivits heter »betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar».
Diskussionen har därför icke varit begränsad
på det sätt herr Ohlin förutsätter.
Herr Ohlin säger, att vi icke
skulle kunna lösa denna fråga nu, därför
att vi icke samtidigt ha att behandla
frågan om beskattningen av de
ensamstående. Detta är tydligen til syvende
og sidst innebörden i herr Ohlins
argumentation. Från vårt håll ha
vi gång på gång sökt påvisa, att man
kan lösa dessa frågor oberoende av
varandra. Vi äro fördenskull icke mindre
intresserade än herr Ohlin och hans
meningsfränder av att medverka också
till en sänkning av skattetrycket för de
ensamstående.
Herr BLADH: Herr talman! Den som
inom sambeskattningskommittén verkat
för att alla gifta kvinnor i förvärvsarbete,
som kunna vara berättigade till
sådana här avdrag, också skola få dem,
kan inte misstänkas för att vara motståndare
till desamma. Men detta betyder
inte, att föreliggande förslag bör
genomföras nu, utan det bör anstå och
komma upp i ett större och riktigare
sammanhang.
Vidare vill jag nog säga, att den strid
som förts här i dag rört inte bara frågan
om sambeskattningen utan också
helt andra och härvidlag tämligen ovid
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
81
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
kommande skattefrågor. I fråga om
sambeskattningen kunna vi vara överens
om att den huvudanmärkning, som
riktas emot densamma, varit den att
ingåendet av äktenskap praktiskt taget
automatiskt medför ökad skatt för vederbörande
kontrahenter. Ingenting
kan emellertid vara mera felaktigt än
detta, och jag skulle tro att det inte på
något annat område förekommit så
mycken dimbildning som just i fråga
om sambeskattningen. Den medför nämligen
långt ifrån alltid någon skatteökning.
Vi få nämligen komma ihåg att
ökningen i skattebeloppet är en följd
av sammanslagningen av båda makarnas
inkomster, varvid dessa erhålla ett
fast ortsavdrag på i första dvrorten
2 500, i andra 2 625, i tredje 2 750, i
fjärde 2 875 och i femte dyrorten 3 000
kronor oberoende av inkomstens storlek,
medan ortsavdraget för den ensamstående
som bekant gäller ett rörligt avdrag
på 1 600 kronor i första dvrortsgruppen,
1 700 i den andra, 1 800 i den
tredje, 1 900 i den fjärde och 2 000 kronor
i den femte dyrortsgruppen. Dessa
rörliga avdrag äro konstruerade så att
vid stigande inkomst sjunker avdraget
och försvinner helt vid viss inkomst t. ex.
10 800 kronor i tredje dyrorten. Låt oss
hålla oss till tredje dyrortsgruppen:
om den taxerade inkomsten där överstiger
2 800 kronor, så sjunker avdraget
med 12,5 procent av det ursprungliga
avdraget för varje ökning av den
taxerade inkomsten med 1 000 kronor,
d. v. s. med 225 kronor för varje ytterligare
1 000 kronors taxerad inkomst.
Det är klart att för den ensamstående
blir detta mera betungande i skattehänseende
än för de äkta makarna, som ha
sitt fasta avdrag, vilket de kunna räkna
med oberoende av inkomstens storlek.
Betydelsen av detta förhållande skola
vi inte glömma bort. Exempelvis kan
en ensamstående få så ökade inkomster
att allt vad avdrag heter förvinner, medan
äkta makar alltid ha sitt fasta av
-
drag. Vad jag emellertid särskilt velat
framhålla här är — vilket bör vara en
tankeställare för alla som drivit denna
förtvivlade agitation emot sambeskattningen
— att påståendet inte alltid är
riktigt att äktenskap medför merbeskattning.
I alla de fall då ena maken
inte har någon inkomst medför nämligen
äktenskapet alltid en skattesänkning
av det skälet att det fasta avdraget är
större än avdraget för en ensamstående
person. Detta gäller tre fjärdedelar
av alla äktenskap i vårt land, som
således få skattelättnad vid ingåendet
av äktenskap.
Det som jag skulle tro har bidragit
till att fullkomligt förvilla inte minst
våra kvinnor är den s. k. fördelningsregeln.
Som bekant skola ju äkta makars
uppskattade inkomst delas upp på
en var av dem. Fördelningsgrunden är
ju vid kommunalbeskattningen förhållandet
mellan makarnas inom kommunen
taxerade inkomst och vid den statliga
inkomstbeskattningen förhållandet
mellan makarnas totala inkomst samt
vid förmögenhetsbeskattningen förhållandet
mellan makarnas beskattningsbara
förmögenhet. Låt mig ta ett exempel
för att belysa vad jag här vill ha
sagt. Antag att i tredje dyrortsgruppen
en person har en inkomst på låt mig
säga 12 000 kronor. Som ogift får han
inte ett öre i ortsavdrag av det skälet,
att han har mer än 10 800 kronor i inkomst.
Han gifter sig med en kvinna,
som har 3 000 kronor i inkomst. Som
ogift hade hon ett ortsavdrag på 1 755
kronor. Dessa två få i och med giftermålet
äkta makars fasta avdrag, och
fördelningsregeln skall tillämpas som
säger, att var och en av makarna skall
ha lika stor andel av det fasta avdraget,
som de ha andel i den gemensamma
inkomsten. Den gemensamma inkomsten
i detta fall var ju 15 000 kronor.
Av den hade hustrun tjänat 3 000 kronor,
således eu femtedel och mannen
hade tjänat 12 000 kronor, således fyra
6 — Andra kammarens protokoll 1050. Nr 16.
82
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
femtedelar. Vad inträffar? Jo, det att
mannen, vilken som ogift inte hade ett
öre i ortsavdrag, han får som gift 2 200
kronor i avdrag, och att hustrun, vilken
som ogift hade 1 755 kronor i ortsavdrag,
hon får som gift endast 550 kronor
i ortsavdrag. Även om vi lägga till
förvärvsavdraget på 1 000 kronor, kan
det inte bli mer än 1 550 kronor i avdrag
för henne, medan hon som ogift hade
1 755 kronor. Det är tydligt att hon som
gift får ett större skattebelopp på sin
debetsedel än hon hade som ogift. Ja,
säga vissa kvinnor: Behöva vi bättre
bevis för att det är fråga om en straffbeskattning
eller, som jag sett i tidningarna
att det hetat, en »lyxskatt på
gift kvinna»; det uttrycket vill inte
jag använda. Det får stå för deras räkning,
som använt det tidigare. Påståendet
att det är fråga om en straffbeskattning
är emellertid fullständigt felaktigt.
Man glömmer nämligen alldeles
bort att den gifte mannen får i detta
fallet en inte obetydlig skattelättnad,
och att båda makarna tillsammans få en
skattelättnad, som i detta fall uppgår
till 373 kronor. Den skattelättnad som
mannen får kan väl också sägas komma
hustrun till godo, eftersom väl äktenskapet
får anses utgöra en ekonomisk
enhet och gemensamhet, vilket man inte
kan komma ifrån. Det anförda har föranletts
av en massa tidningsskriverier,
men kom ihåg, mina damer och herrar,
att detta ingenting har med sambeskattningen
i och för sig att göra. Det sammanhänger
däremot med den s. k.
bankningen. Jag vill i det här sammanhanget
tillägga, att sambeskattningskommittén
förordat att så snart bankningen
avskaffats vid den kommunala
beskattningen, böra vi också införa en
ny fördelningsregel. Enligt kommittén
böra makarna ha halva avdraget var,
punkt och slut. Fördelningen bör inte
bli beroende av ovidkommande ting,
varigenom missförstånd kunna skapas,
vilket nuvarande fördelningsgrund
tycks ha gjort, inte minst då bland
kvinnorna.
Det torde vara bekant att den folkpartistiska
representanten i sambeskattningskommittén
gått in för en särheskattning
av äkta makar, såsom herr
Adolv Olsson i Gävle uttryckte sig. Han
menade för sin del, att om principen
skall renodlas kan detta inte leda till
annat än att ortsavdraget för äkta makar
avskaffas och ersättes med avdrag
för ensamstående. Men detta avdrag
för ensamstående skall naturligtvis då
gälla även i de fall då hustrun inte har
inkomster. Men vad leder detta till? Jo,
till att i de fall, då hustrun inte har
inkomst, kan hon inte utnyttja sitt avdrag.
Och vad mera är: hon skulle förlora
sin rätt till andel i det fasta avdrag,
som hon för närvarande har. Det
säger sig självt att detta skulle öka
skatten för alla de familjer där ena maken
inte har någon inkomst och detta
gäller tre fjärdedelar av alla äktenskap
här i landet. Det kan ju sägas, att här
har den folkpartistiska representanten i
skattekommittén försökt rädda skinnet
genom att i sitt särbeskattningsförslag
ta in ett stycke sambeskattning. Ja, kan
man inte komma undan på annat sätt,
får man försöka göra det på detta. Representanten
i fråga föreslår då, att i
de fall, då hustrun inte har inkomst,
skall mannen få rätt att göra avdrag
för henne. Detta må vara hänt, och jag
skulle tro att med de vidgade direktiv,
som 1949 års skatteutredning fått,
skulle man möjligen kunna gå den vägen.
Men då skall man inte heller tala
om särbeskattning, utan det är något
helt annat.
Kommer jag så till en annan sak,
nämligen att en särbeskattning utan
tvekan skulle komma att uppmuntra
tendenserna till olaga åtgärder i skattesänkande
syfte i deklarationsavseende.
Den ene av två äkta makar förvärvar
exempelvis hela inkomsten och skulle
kunna få lägsta möjliga skatt genom att
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
83
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
dela sin inkomst mitt itu även om ena
maken tjänat hela inkomsten. Jag frågar:
Vem av er, mina damer och herrar,
skulle kunna hindra utövarna av
våra fria yrken att göra så? Taxeringsnämnderna
ha mycket nog att göra förut
och kunna inte gardera sig emot en
sådan åtgärd, varigenom det hela skulle
förfuskas. När det är fråga om inkomst
skulle det sålunda gå mycket lätt att
fuska. Men hur går det när det gäller
förmögenheterna? Ja, tänk efter själva!
Låt mig säga att det är en person som
äger och deklarerar en förmögenhet på
60 000 kronor. Skatten på denna förmögenhet
är 180 kronor. Men om han i
stället gjorde så, om han finge möjlighet
därtill, att han själv deklarerade
för 30 000 kronor och hustrun för
30 000 kronor bleve hela denna förmögenhet
skattefri. Genom denna enkla
åtgärd skulle dessa två alltså tjäna
180 kronor. Det kan ju invändas, att
det inte är mycket att slåss om, men
dylika åtgöranden kunna dock befrämja
en hel del andra icke önskvärda förfaringssätt,
då det lönar sig bättre. Låt
mig exempelvis säga, att förmögenheten
är 200 000 kronor, då kan man med
samma metod tjäna 680 kronor, och
med en förmögenhet på 400 000 kronor
skulle vederbörande tjäna 1 780 kronor
och vid en förmögenhet på 600 000 kronor
vinna en skattelättnad på 2 380 kronor.
Nu frågar jag: Tror man att folk
inte kommer att använda sig av denna
möjlighet? Jo, självfallet. Det är alldeles
givet att när man på ett så enkelt
sätt kan minska sina skatter, kommer
man också att göra det. Och jag vill
tillägga, att det värsta är att ju större
inkomsterna och förmögenheterna bli,
ju mera vinner vederbörande genom
dylika olagliga åtgärder. Sammanfattningsvis
skulle jag kunna säga, att om
vi genomförde en sådan särbeskattning,
som fru Gärde Widemar tänkt sig, åtminstone
så som man kunnat fatta den
av hennes reservation, skulle det be
-
tyda, att skattens storlek komme att
bero, inte på inkomstens och förmögenhetens
storlek utan på det sätt varpå
den deklarerats; den som hade råd och
lust att skaffa sig de skickligaste skattejuristerna
eller ville använda sig av de
fördomsfriaste metoderna skulle kunna
göra de största vinsterna. Vi böra inte
med berått mod göra deklarationsmoralen
sämre än den är. Det räcker tyvärr
!
Jag skall så bara med några ord beröra
högerreservationen eller, som herr
Adolv Olsson kallade den, den ÖstmanAnderssonska
reservationen. Jag tror
att det går bra att kalla den så, men
själv kallar jag den för fröken Ebon
Anderssons reservation. Alla som läst
denna reservation äro väl på det klara
med att den kort och gott avser en
sänkning av den nuvarande progressionen;
detta är inte att ta miste på.
Jag skulle nu till herr Hjalmarson vilja
ställa följande fråga: Vill herr Hjalmarson
bestrida, att de som skulle göra
den största vinsten genom att reservationen
bifölles skulle bli de största inkomsttagarna
och de största förmögenhetsägarna?
Att så kommer att bli
fallet är ett faktum, som inte lär kunna
bestridas. Nu frågar jag vidare: Vad
skulle det här »kalaset» komma att
kosta? Ja, reservationen genomförd i
praktiken skulle enligt kommitténs beräkningar
komma att kosta 135 miljoner
kronor om året. Men då frågar man sig,
om staten kan ha råd att offra denna
stora summa. Jag hörde nyss någon
säga — möjligen var det herr Hjalmarson
— att visst bör staten ha råd till
detta. Men i nuvarande läge, när det
är så svårt att skaffa pengar som det
är, tror jag inte på den saken. I vart
fall har sambeskattningskommittén inte
vågat räkna med att staten årligen
skulle kunna avstå från 135 miljoner
kronor, i vart fall inte till dem som enligt
min mening äro minst i behov av
skattelättnad. Som fröken Ebon Ander
-
84
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
sons reservation är konstruerad skulle
den största skattesänkningen tillkomma
familjer — lägg märke till detta — där
det icke är fråga om egentlig sambeskattning
utan sådana fall där endast
den ene maken har inkomst. Enbart
dessa fall skulle sluka ett sammanlagt
belopp av 88 miljoner kronor, medan
beloppet för de verkligt sambeskattade
skulle komma att uppgå till 25 miljoner
och återstoden, 22 miljoner, skulle
användas till att sänka skatten på förmögenheter
över 30 000 kronor. Det
där kan ju enligt min mening inte vara
så särskilt aptitligt, det få damerna
och herrarna förstå, för de mindre inkomsttagarna.
I vart fall ha vi inom
majoriteten inte kunnat reflektera på
en sådan sak.
Men nu vill jag ställa en fråga, som
jag vet att man försöker på allehanda
vägar komma ifrån både i reservationen
och i diskussionen här, nämligen hur
det kommer att gå med rättvisesynpunkten
gent emot de ensamstående,
änkor och änklingar och frånskilda utan
barn. Ja, det skulle nog kunna bli rätt
betänkligt det hela, skulle jag tro. Som
bekant genomfördes ungkarlsskatten
1938 genom att man införde rörliga
ortsavdrag och därigenom lade på de
ensamstående ca 11,5 miljoner kronor.
Det opponerade sig ingen emot, utan
vederbörande fingo helt enkelt bära sin
ökade skatt. Jag vill för min del säga,
att jag är förvånad över att inte våra
ogifta, våra änklingar, änkor och frånskilda
utan barn, inte ställt till med möten
och opponerat sig mycket värre än
vad vissa kvinnor gjorde exempelvis
här i Stockholm för några år sedan. De
många ensamstående i vårt land ha
verkligen anledning till klagan över
den ungkarlsskatt, som skulle bli en
följd av ett bifall till fröken Anderssons
reservation, ty det är dessa som hon
faktiskt vill utlämna till ökad beskattning.
Sedan skall man inte försöka komma
ifrån frågan varifrån dessa 135 mil
-
joner kronor årligen skola tagas. Om nu
denna skattelättnad för de större förmögenheterna
skall kunna komma till
stånd måste det högst troligt bli en
skatteökning, som går ut över de små
inkomsttagarna och de små förmögenhetsägarna.
Men jag skulle nog för min
del tro, att den vägen är tämligen omöjlig
att beträda. Det är emellertid att
konstatera här, att det är just detta som
högern vill ha fastslaget som princip
för att vi skola kunna arbeta efter den.
Jag kan emellertid inte tänka mig att
andra kammaren skulle vara villig att
bifalla ett sådant förslag redan nu utan
att mera ingående ha kunnat pröva
frågan. Majoriteten i sambeskattningskommittén
har framhållit, att den gamla
sambeskattningen är bristfällig, att den
behöver hjälpas upp och bättras på.
Men i stället för alt avskaffa den nuvarande
sambeskattningen vilja vi förbättra
densamma genom förvärvsavdrag,
som minska eller helt avlägsna
olägenheterna av gift kvinnas merkostnad
i hemmet för inkomstens förvärvande,
så långt det kan ha någon väsentlig
betydelse för skatteförmågan.
Då frågar man: Men hur vilja ni konstruera
ett sådant system? Ja, man kan
exempelvis ta två familjetyper. I den
ena tjänar mannen hela inkomsten, och
hustrun har arbetsfri inkomst t. ex. av
förmögenhet. Genom sitt arbete i hemmet
minskar hon omkostnaderna där
men hon beskattas inte för sitt arbete.
Den andra familjetypen består exempelvis
av man, hustru och kanske också
barn. Hustrun förtjänar där sin inkomst
utanför hemmet, vilket oftast är förenat
med icke oväsentliga utgifter,
exempelvis avgift till barnkrubba, ökade
kostnader för lagning av kläder
o. s. v., o. s. v. Till allt detta kommer att
denna hustruns inkomst skall beskattas.
Men det är klart att det inte kan vara
tal om samma skattekraft hos dessa
båda familjer med samma inkomst. Den
som fått ökade utgifter för inkomstens
förvärvande måste sålunda befinna sig i
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
85
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
ett sämre läge än den andra, som har
samma inkomst. Vi mena därför att
hela problemet bör tagas upp till prövning,
och vi skulle inte ha något emot
att ett provisorium sådant som det antydda
bleve genomfört som en fast lagstiftning.
Men nu frågar man, varför vi inte
äro så angelägna härom. Jo, svarar jag,
därför att vad vi föreslagit redan begärts
av såväl ett enhälligt bevillningsutskott
som en enhällig riksdag. Vi föreslogo
ursprungligen ett förvärvsavdrag
på 600 kronor. Då ansåg Kungl. Maj :t
att det icke räckte. Det höjdes till 1 000
kronor och det blev riksdagens beslut.
Att nu efteråt komma och föreslå ett
lägre avdrag än detta anse vi icke vara
riktigt.
Så kommer jag till den mest ömtåliga
punkten — det skall jag gärna erkänna.
Det är frågan, hur vi skola göra med
gift kvinna, som biträder sin man i
hans förvärvsverksamhet. Det är det
svåra spörsmålet. Det gäller jordbruket,
affärer och tillfällig förvärvsverksamhet.
Vårt resonemang — vars riktighet det
är rätt svårt att bestrida -— gäller bl. a.
den kvinna som arbetar åt sin man.
Det kan hända att det är hon som utför
huvudparten av arbetet, låt mig säga
om mannen är skogsarbetare. Skall icke
hon ha något avdrag? Jo, det anse vi
att hon skall ha lika väl som att en
annan kvinna, som arbetar åt en annan
person, skall tillerkännas ett förvärvsavdrag.
Men det går icke till henne, utan
det blir mannen som får rätt till detta.
Då frågar man sig: Varför göres det så?
Jo, tag det enkla fallet att hustrun är
lantarbeterska eller något annat sådant.
Hon tar anställning hos en granne. Då
får denne avdragsrätt för kostnaden
och hon får förvärvsavdrag. Saken är
klar. Skulle man behandla den kvinna,
som arbetar för sin man, på sämre sätt?
Nej, det kunna vi icke finna vara rätt
-
vist. Vi ha försökt att så långt som
möjligt komma fram till rättvisa.
Man frågar sig hur stor andel av det
hela som skall anses vara hennes. Vi
ha stannat för att en tredjedel av den
totala inkomsten skall kunna läggas
på henne. Då frågas det: Hur vill man
komma fram till det avdrag hon skall
ha? Jo, hälften av denna tredjedel är
hennes rätt till ortsavdrag. Vi neka icke
till att det blir mycket arbete och mycket
förtroende som vi måste lägga på
taxeringsnämnderna. När taxeringsordförandenas
riksorganisations styrelse
så bestämt avstyrkt förslaget, vill jag
erinra om, att den som satt som ordförande
i sambeskattningskommittén
var samtidigt ledamot av denna riksorganisations
styrelse. Han hade tillrått
förslaget. Jag medger gärna att han
ville sträcka sig så långt som möjligt
för att åstadkomma en lösning. Det var
ju vår uppgift att komma med en lösning
som möjligen kunde vara acceptabel.
Av vad jag kunnat finna har ännu
ingen framlagt ett bättre förslag. Vill
icke riksdagen taga det så må det vara
hänt. Men jag skulle tro, att sådant som
det nu är utformat innebär majoritetens
i sambeskattningskommittén förslag, att
man i vissa fall, som kunna gälla upp
till 16 000 kronors inkomst, får lägre
skatt än man haft förut eller skulle ha
fått enligt särbeskattningsförslaget. Utöver
detta kunna vi nog säga, att om
inkomsterna äro mycket ojämnt fördelade
mellan mannen och hustrun kunna
de gå upp till 20 000—25 000 kronor,
men man får i alla fall lägre skatt vid
äktenskap.
Nu har departementschefen hänvisat
hela ärendet till fortsatt utredning. Det
är en sak för sig. Men om riksdagen
hade bifallit det förslag som låg framlagt,
hade det betytt, att alla hustrur i
äktenskap, där inkomsten icke överstigit
16 000 kronor, skulle ha fått lägre
skatt än de tidigare haft. De hade således
icke haft någon anledning att
86
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
frukta att taga arbete. Icke heller skulle
någon av de kvinnor som förut haft
arbete ha behövt vara rädd för att bibehålla
detta arbete.
Jag skall sluta med att säga, att om
man vill, såsom vi försökt, taga hänsyn
till landets finanser och samtidigt
vidhålla principen om skatteförmåga,
då tror jag, ärligt sagt, icke att det
blir så värst lätt för vare sig den ena
eller den andra kommittén att komma
mycket längre än vad vi ha gjort.
Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.
Herr WEDÉN: Herr talman! När jag
nyss lyssnade till replikskiftet mellan
herrar Hjalmarson och Ohlin, kunde
jag icke undgå att få intrycket, att herr
Hjalmarson, när han försökte hävda,
att den utredning, som krävdes i fråga
om familjebeskattningen, i själva verket
var gjord, befann sig på en delvis
annan linje än hans meningsfrände,
som inledde debatten, herr Nilsson i
Svalöv. Herr Nilsson sade nämligen, att
den utredning, som måste komma, bör
utgå från ett visst system. Han sade
uttryckligen, att utredningen måste utgå
från ett visst system för fördelningen
av skatterna mellan gifta och
ogifta.
Just i själva detta sätt att resonera
ligger för det första, såvitt jag förstår,
ett erkännande av att någon uttömmande
utredning här icke har skett. Men
för det andra ligger också i detta sätt
att resonera — att utredningen måste
utgå från ett visst system — den centrala
felbedömning i denna fråga, som
jag menar att högern gör sig skyldig
till.
Jag ser nämligen för min del saken
på det sättet, att en av utredningens
huvuduppgifter måste vara att komma
fram just till en rättvis avvägning av
skattefördelningen mellan gifta och
ogifta. Det är denna skattepolitiska
målsättning, som naturligtvis först och
främst måste fixeras. Man måste göra
klart för sig, hur man vill ha fördelningen.
Vad anser man vara rättvist?
Hur skola skatterna falla, dels i de
olika inkomstskikten och dels i förhållandet
mellan gifta och ensamstående?
Det är väl denna målsättning som man
först måste få klar. När detta skett, menar
jag att man kan börja resonera om
vilket system som skall tillämpas för
att målsättningen skall nås.
Här föreslår nu högerpartiet, att vi
i stället skola börja med att i princip
besluta om ett visst skattepolitiskt system;
sedan skulle vi alltså få taga konsekvenserna
av detta. Det var från denna
felaktiga utgångspunkt som herr
Nilsson och — om jag ej minns fel —•
även fru Ewerlöf utgick, när de sade,
att de icke kunde förstå, att t. ex. från
liberalt håll uttryckts vissa sympatier
för det amerikanska skattesystemet som
sådant, samtidigt som man var mycket
kritisk mot högerförslaget, som byggde
på detta system.
Jag tycker, att just här framträder
den bristande noggrannhet i bedömningen,
som enligt vad jag vill göra
gällande föreligger från högerns sida.
Ty det förhåller sig på det sättet, att
de förutsättningar, som t. ex. i Amerika
föreligga för tillämpning av detta system,
naturligtvis ej utan vidare kunna
antagas vara alldeles desamma som förutsättningarna
i Sverige. Med andra ord,
om man tillämpar den amerikanska metoden
i Amerika på de amerikanska
skatteskalorna, kan man där få ett helt
annat skattepolitiskt resultat än vid användningen
av metoden på de svenska
skalorna i Sverige. Man kan få en annan
målsättning tillgodosedd.
Det är just när det gäller konsekvenserna
i några vitala avseenden som jag
skulle vilja hävda, att det förslag, som
högern nu vill att vi skola bifalla, leder
till ett olyckligt resultat.
Jag vill då först taga denna fråga om
avvägningen mellan gifta och ensamstående.
Herr Hjalmarson sade i sitt an
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
87
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
förande, att högerreservanten i sambeskattningssakkunniga
icke hade haft
någon anledning att syssla med den, eftersom
ju utredningen avsåg beskattningen
av gifta och icke av ensamstående.
Men kritiken av högerförslaget
har naturligtvis icke byggt på sådan
grund. Det är ju i stället på det förhållandet,
att när man går till högerförslagets
konsekvenser inom det svenska
skattesystemet för de ensamstående, så
kommer man till det resultatet, att här
bli inga pengar över för att sänka skatten
även för dem. Det är av denna anledning,
herr Hjalmarson, som den folkpartibroschyr,
som herr Hjalmarson talade
om, berört detta. Där säges icke,
att högerförslaget motsätter sig skattesänkning
för de ensamstående, som herr
Hjalmarsons ord föllo, ty så står det
icke, utan det säges, att högerförslaget
undantar de ensamstående från alla
rimliga utsikter att få en sänkt skatt.
Här, menar jag, står bedömandet på en
ganska säker grund.
Det torde nog vara klart, och det
framgick väl av herr Hjalmarsons anförande
att han själv hade i sikte, att
de siffror och kostnadsberäkningar, som
från början framlades, när det gällde
högerförslaget, nu ha blivit inaktuella.
I stället är ju det verkliga förhållandet
det, att i dagens inkomstläge skulle ett
genomförande av tudelningsprincipen
för de gifta resultera i ett skattebortfall
av ungefär 200 miljoner kronor. Om
man därtill lägger de kostnader, som
det skulle draga att i högerförslaget inkomponera
ett förvärvsavdrag, såsom
ju är avsikten, kommer man till en kostnad
av 215—220 miljoner kronor. .Tåg
skulle till detta förhållande vilja knyta
ungefär dessa reflexioner. Visserligen
tecknar herr Hjalmarson i sitt anförande
ett ganska optimistiskt perspektiv
beträffande den framtida utvecklingen.
Han talar om bortfallande
dcvalveringssubventioner. Han uttrycker
sin önskan att bli av med även en
råd andra subventioner. Men när det
gäller den sista saken, så äro vi ändå
på det klara med, att detta i det mesta
är ett framtidsperspektiv och ingenting
som kan ske med detsamma, under det
att en skattesänkning för alla är en
angelägenhet som helst bör klaras av
med det snaraste. Jag tror icke att herr
Hjalmarson på allvar vill hävda, att det
från den 1 januari 1952 skulle — om
högerförslaget för familjebeskattningen
då genomfördes — finnas några rimliga
statsfinansiella utsikter att även genomföra
en skattesänkning, som skulle
komma de ensamstående till del. Vi
inom folkpartiet ha ju yrkat på en
sänkning av statsskatten för alla från
den 1 januari 1951.
Jag tror därför, att i detta fall stå de
uppgifter, som lämnats i den av herr
Hjalmarson kritiserade broschyren, på
säker grund. För övrigt vill jag till herr
Hjalmarson på denna punkt säga, att
han i samband med sin kritik av denna
broschyr och dess uppgifter icke nämnde
ett enda sakförhållande som han
kunde påvisa vara felaktigt. Jag bortser
här från våra olika meningar om de
ensamståendes skatteläge.
Jag vill övergå till ett annat väsentligt
avsnitt av högerförslaget. Jag tänker
på det, som Ebon Andersson en
gång karakteriserade på följande sätt:
»Vad jag vänder mig mot är, att det kan
bli hårdare skatt för två personer som
gifter sig än de hade förut.» Alltså
skulle högerförslaget i detta avseende
lösa saken helt och hållet på ett tillfredsställande
sätt. Jag vill minnas att
även fru Ewerlöf hävdade detta. Detsamma
sker i den lilla högerbroschyr,
där det upplyses, att högerförslaget
medför en betydande sänkning av skatten
för alla familjer, oavsett om hustrun
har, såsom det heter, egen inkomst
eller ej. Det står faktiskt där. .lag bara
konstaterar, herr talman, att herr Iljalmarson,
om än på ett litet inlindat sätt,
i sitt anförande medgav, att så icke är
förhållandet. Jag tycker därför, att herr
Hjalmarson kanske skulle vara litet me
-
88
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
ra försiktig, innan han kritiserade den
argumentation som från vår sida anförts
i detta fall. Det förhåller sig ju
mycket riktigt, som herr Hjalmarson
också sade, på det sättet, att vad som
även karakteriserar högerlinjen är, att
den icke uppfyller kravet att verkligen
medföra skattesänkning för alla familjer,
både där hustrun har egen inkomst
och där hon inte har det.
Låt mig först i förbigående säga något
om en missuppfattning, som jag tror
att i varje fall högerpressen i rätt betydande
utsträckning låtit komma till
synes under debatten, nämligen att äktenskapet
i och för sig i nästan de allra
flesta fall skulle medföra en skärpning
av skatterna. Så är ju icke fallet, utan
det förhåller sig ju i stället på det sättet,
att äktenskapet i det alldeles dominerande
antalet fall medför skattelättnad.
Så förhåller det sig ju även i
många av de fall där hustrun har en
egen inkomst. Men det är ju sedan också
klart, att det återigen finns andra
fall, där båda makarna ha inkomst och
där det onekligen blir en skatteskärpning
genom äktenskapet.
Högerförslaget beaktar och »botar»
— jag sätter »botar» inom citationstecken
— dessa förhållanden på sådant
sätt, att om två människor, som båda
ha inkomst, skulle gifta sig, skulle de
med de skatteutsikter, som högerförslaget
erbjuder, i ett mycket stort antal
fall få högre skatt än de med nuvarande
ordning få. Det är svårt att här göra
någon närmare beräkning. Jag har icke
sett någon statistik, som kunnat giva
vägledning för bedömandet av hur inkomstkombinationerna
mellan man och
kvinna äro i olika äktenskap. Men vi ha
dock siffror som kunna ge en viss vägledning
och som herr Hjalmarson för
övrigt tydligen hämtat en del av sina
uppgifter ifrån. De gälla antalet av de
äktenskap, där det är fråga om sådana
inkomstkombinationer, att man genom
högerförslaget skulle få en skattehöjning.
När det gäller antalet av sådana
äktenskap tror jag, att herr Hjalmarson
förbisåg, att de uppgifter, som lian
byggde sina uttalanden på, sedan 1945
undergått en förskjutning. Jag tror det
är riktigt att säga, att åtminstone en
tredjedel, kanske inemot hälften av alla
kvinnor med egen inkomst, som nu
skulle gifta sig under de skatteutsikter,
som högerförslaget ger, skulle bilda äktenskap,
som bleve utsatta för en högre
skattebelastning än enligt nuvarande
ordning.
Herr Hjalmarson säger, att denna
skatteökning blir så liten; det är icke
så mycket att tala om. Jag måste upprepa
vad jag tidigare i annat sammanhang
sagt, att som ett resultat av ansträngningar
att lösa sambeskattningsfrågan
och problemet om förvärvsarbetande
gift kvinnas skatt är ändå skattehöjning
ett mycket dåligt resultat.
Låt mig sedan säga ett par ord om
högerlinjens verkningar för det stora
flertal av äktenskap, där endast mannen
har inkomst. I den förut omnämnda
högerbroschyren presenteras en tabell
över den procentuella skattesänkningen
i sådana familjer. Tabellen börjar vid
låga inkomster och slutar vid 12 000
kronor, och det diagram, som också
finns där och som herr Hjalmarson
känner igen, slutar vid 12 000 kronor.
Anledningen är naturligtvis att skattesänkningseffekten
enligt högerlinjen för
familjer ovanför detta belopp sjunker
till ett minimum för inkomster mellan
12 000 och 17 000 kronor och sedan stiger
igen vid högre inkomster, så att
skattesänkningen vid 30 000—40 000
kronors inkomst blir 22—23 procent.
Nu måste jag ställa den frågan till
herr Hjalmarson: Anser han att denna
sak är tillräckligt utredd, när med de
skatteskalor, som hela högerpropagandan
bygger på, resultatet ändå blir
det jag här har skildrat? Anser han det
rimligt att den minsta skattesänkningseffektcn
kommer herr Akademicus och
hans familj till godo och alla andra familjer
i samma inkomstskikt? Anser
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
89
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
han det rimligt att göra avvägningen
på sådant sätt, att skattelättnaden för
de därefter följande högre inkomsterna
blir mer än dubbelt så stor som en proportionell
skattesänkning med 10 procent
skulle innebära?
Nu vet jag att herr Hjalmarson i ett
offentligt uttalande för en tid sedan
har varit inne på tanken att skatteskalorna
skulle omjusteras och att detta
skulle kunna leda till en skattesänkning
även för ensamstående. Jag vill
sluta med att fråga herr Hjalmarson, i
vilken riktning en sådan omjustering
skulle gå och, om det blir en omjustering,
var då grunden finns för alla de
uppgifter, som tidigare lämnats från högerhåll
om högerförslagets verkningar?
Om högern anser, att skatteskalorna
skola omjusteras, hur kan man då med
sådan tvärsäkerhet lämna uppgifter om
det faktiska utfallet av sitt skattelindringsförslag?
Om skatteskalorna justeras,
blir resultatet uppenbarligen inte
sådant som högern i sin propaganda
gör gällande. Det måste bli ett annat resultat,
vilket veta vi inte. Jag menar,
herr talman, att det finns goda skäl att
utreda frågan vidare.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Den senaste talaren har
upptagit herr Ohlins taktik att ställa
en rad frågor. Herr Wedén och hans
meningsfränder borde i stället svara på
frågor. Herrarna i folkpartiet skola
inte försöka komma förbi en fråga som
jag ställde till dem, nämligen hur de
försvara den otillständiga framställningen
av högerns skattesänkningsförslag
i en av deras broschyrer. Jag
måste, herr talman, få uppehålla mig
speciellt vid denna sak. I den mån jag
hinner skall jag även svara på herr
Wcdéns frågor.
Herr Wedén säger, att folkpartiet —
när det i sin broschyr skriver att högerförslaget
undantar alla ensamstående
— syftar på att de ekonomiska
konsekvenserna av högerförslaget skulle
bli sådana, att skattelättnader icke
kunde medgivas de ensamstående. Då
frågar jag herr Wedén: Var i folkpartiets
broschyr står detta? Det står inte
alls så. Det står i stället följande: »En
utredning bör snarast göras, varvid
det amerikanska systemet» -— det är
högerförslaget — »med vardera makens
beskattning för hälften av deras sammanlagda
inkomst skall prövas, men i
så fall måste skatteskalor och avdragsbestämmelser
ändras så att alla få skattesänkning.
Högerförslaget undantar
alla ensamstående.»
Jag frågar kammarens ledamöter om
det är någon som kan få annan uppfattning
än den, att meningen är att
framställa saken som om högerpartiet
motsätter sig skattesänkningar för de
ensamstående. Så har det tolkats i opinionen.
Och jag är övertygad om att
folkpartiets avsikt har varit att ge läsarna
detta intryck.
Herr Wedén säger sedan, att jag inte
kunnat påvisa något fel i folkpartiets
framställning. Ja, broschyren är verkligen
skriven med stort raffinemang.
Jag skall fästa uppmärksamheten på två
saker i denna broschyr. Folkpartiet har
med stor omsorg valt ut en serie inkomstkombinationer,
där högcrförslaget
skulle medföra en skattehöjning på
högst 16 kronor och vissa högre inkomstlägen,
där en betydande sänkning
skulle inträda. Dessa redovisas i eu
tabell, som presenteras på följande sätt
i folkpartiets broschyr: »Det är naturligtvis
inte bara för de mest välsituerade
som sambeskattningen behöver
lättas. Ett från högerhåll framlagt förslag
leder till följande märkvärdiga
resultat.»
Kan någon få annat intryck än alt
denna tabell skulle vara representativ
för högerförslaget. Och ändå måste
herr Wedén eller vem det nu är som
är upphovsman till denna broschyr,
fuller väl veta, alt dessa siffror representera
ett försvinnande litet antal
svenska familjer och att det alldeles
90
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
övervägande antalet familjer kommer
att få nytta av högerförslaget. En sådan
form av demagogi borde folkpartiet
kunna bespara sig.
Sedan, herr talman, kommer man till
påståendet, att högerförslaget skulle
medföra en merskatt för ungkarlarna.
Vi ha sagt, att en familj, som består
av minst två personer och som har
t. ex. 8 000 kronors inkomst, i skattehänseende
bör jämföras med en ensamstående
som har 4 000 kronor i inkomst.
Skillnaden i skatt mellan denna
familj å ena sidan och en ensamstående
med 8 000 kronors inkomst
blir naturligtvis större än förut. Det
är ju det som är meningen. Detta formulerar
emellertid folkpartiet i sin
broschyr så, att man får det intrycket
att högern föreslår en höjning av skatterna
för de ensamstående. På det sättet
har också framställningen uppfattats
av de människor, som tagit del
av densamma.
När folkpartiet varit angeläget att i
en skattetabell redovisa högerns förslag,
frågar man sig, herr talman, varför
de inte varit intresserade att redovisa
sitt eget förslag i skattekommittén.
Den nyssnämnda tabellen avser barnlösa
familjer i ortsgrupp 3, där hustrun
har en inkomst på minst 2 000 kronor.
Jag skall, herr talman, be att få tala
om vad folkpartiets förslag innebär, tilllämpat
på ungefär de inkomstkategorier,
som äro redovisade för högerns
del. Jag utgår därvid från att hustrun
har en inkomst på 2 000 kronor. Alltså:
inkomst 4 000 kronor —- skatteökning
enligt folkpartiets förslag 8 kronor; inkomst
6 000 — skatteökning 35 kronor;
inkomst 8 000 — skatteökning 103 kronor;
inkomst 10 000 — skatteökning
188 kronor; inkomst 12 000 -—- skatteökning
282 kronor; inkomst 15 000 —-skatteökning 454 kronor; inkomst
20 000 — skatteökning 638 kronor.
Jämför dessa belopp med den ökning
på 16 kronor, som i undantagsfall
skulle uppstå enligt högerns förslag.
Jag upprepar, herr talman, än en
gång frågan till folkpartiet: Anse ni
detta vara ett anständigt sätt att föra
propaganda?
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker att när man försvarar
en så pass svag sak som herr Hjalmarson
onekligen i detta avseende gör
gentemot en för övrigt enig kammare,
skulle man bespara sig en del av sin
indignation.
Herr Hjalmarson ville först göra gällande,
att det skulle föreligga någon
uppenbar missvisning när det gäller
den tabell i folkpartiets broschyr, som
han sedan tog ett par exempel ur.
Där står, att det naturligtvis inte
bara är för de mest välsituerade, som
sambeskattningen behöver lättas. Nu
förhåller det sig så, att när det gäller
de reella sambeskattningsfallen, d. v. s.
de äktenskap, där båda makarna ha
inkomst, så har högerförslaget otvivelaktigt
den effekten, att de mest välsituerade
få den övervägande delen av
skattelättnaden. Det är det, som sägs
här, och det gäller naturligtvis de många
familjer, där det icke finns barn. Men
även i de fall, där det finns barn och
där det är fråga om en reell sambeskattning,
faller enligt högerns förslag
en oproportionerligt stor del av
lättnaden på de större inkomsttagarna.
Låt mig sedan säga till herr Hjalmarson,
när han återigen talar om de
ensamstående, att så länge han inte
presenterar någon bärande kalkyl för
att han vid sidan av det familjebeskattningsprogram,
som han lägger fram,
skulle få något över till skattesänkning
för de ensamstående, har han ingen
anledning att framställa någon kritik
mot sina egna kritiker i detta avseende.
Herr Hjalmarson har i den motion,
som han själv skrivit under, tydligen
presumerat att det kan uppstå svårigheter,
ty där sägs uttryckligen, att om
läget skulle bli sådant, att man inte har
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
91
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
mera pengar över för skattelättnad än
vad som motsvarar en tioprocentig allmän
skattesänkning, så skall hela lättnaden
sättas in på familjerna.
Låt mig sluta med, herr talman, förutom
med att konstatera att herr Hjalmarson
icke givit mig något svar på min
fråga om skatteskalorna, bara som ett
ytterligare svar till honom i fråga om
avvägningen mellan gifta och ensamstående
säga, att i doktor Anderssons
egen reservation till sambeskattningssakkunnigas
betänkande heter det uttryckligen
om det av henne föreslagna
tillvägagångssättet: »Att detta vid ett
givet utdebiteringsbehov måste leda till
en ökning av skattebördan för andra
skattskyldiga än äkta makar, är så
naturligt, att det knappast borde behöva
omnämnas.»
Herr Hjalmarson har tydligen här i
dag ansett, att det behöver omnämnas
med många ord och stor indignation, en
indignation, som enligt min uppfattning
är alldeles oberättigad.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Är det något anmärkningsvärt
att man säger, att om man
utgår ifrån att utdebiteringsbehovet är
givet, medför en tillämpning av den
Ebon Anderssonska linjen den effekt,
som herr Wedén anfört? Men, herr Wedén.
jag har i mitt inledningsanförande
påvisat, att vi icke godtaga denna förutsättning.
Sedan skall herr Wedén inte försöka
komma ifrån den här saken genom att
säga, att jag inte svarat på alla hans
frågor, ty den fråga som främst kräver
ett svar är, hur folkpartiet vill försvara
sitt eget beteende vid presenterandet
av högerförslaget i deras broschyr.
Herr Wedén säger, att jag skulle
försvara en svag sak. Vi kunna ha olika
uppfattningar herr Wedén ocli jag i
fråga om familjebeskattningen. Men det
är herr Wedén och hans parti som försöker
krångla sig ur eu sjuk sak. Ni
kunna inte förklara bort den missvisande
framställning ni givit av högerförslaget.
Vidare säger herr Wedén, att jag icke
skall framföra någon kritik i fråga
om de ensamståendes beskattning. Jag
har inte framfört någon kritik. Det är
ni, som kritisera oss, därför att, som
det heter, vi inte lagt fram ett förslag
för att lätta beskattningen för de ensamstående.
Men vad har då folkpartiet
gjort? Ha ni lagt fram något förslag
alls? Ni ha icke lagt fram något långsiktigt
förslag om skattelättnad vare sig
för familjer eller för ensamstående, om
jag bortser från den fråga, som vi senare
få behandla, nämligen själva uttagningsprocenten.
Det är ju inte den
frågan vi diskutera nu, herr Wedén.
Här gäller det frågan om familjebeskattningen
och de ensamståendes problem.
Herr Wedén riktade den förebråelsen
mot oss inom högern, att vi i en broschyr,
som jag vågar påstå är utomordentligt
saklig och liovsam och icke
innehåller ett ord av kritik gentemot
andra, låtit våra skattetabeller sluta vid
ett inkomstläge på 12 000 kronor och
icke lämnat en fullständigare redogörelse.
Har man ingenting annat att
förebrå oss inom högern än detta, samtidigt
som man icke ser något fel i sin
egen framställning, då, herr talman, har
man sannerligen anledning att komma
ihåg orden om den som ser grandet i
broderns öga men icke bjälken i sitt
eget.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det kanske må vara tillåtet för
mig att nu upprepa en fråga, som herr
Hjalmarson tydligen fruktar, nämligen
den: Om man, som herr Hjalmarson för
några dagar sedan tillstyrkte, ger sig
in på en omarbetning av skatteskalorna,
var finns då grunden för den
tidigare högerpropagandan omkring familjebeskattningen?
Det skulle vara
mycket intressant att fä svar på den
frågan.
92
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Inbjudan till Storbritanniens parlament.
ring.
Sedan läste herr Hjalmarson upp
några siffror, som skulle vara resultatet
av vad han kallade folkpartiets skatteförslag.
Folkpartiet har icke lagt fram
något annat skatteförslag än att den
statliga inkomstskatten skall sänkas med
10 procent från den 1 januari 1951,
ett förslag, som leder till den snabbaste
skattesänkningen och som vi hoppas
att herr Hjalmarson och hans meningsfränder
skola stödja.
Men, herr Hjalmarson, det går inte
att upprätthålla fiktionen, att man vill
bygga den amerikanska metoden på de
nuvarande svenska skatteskalorna och
göra en väldig propaganda omkring
detta och samtidigt säga, att man vill
klara av saken för de ensamståendes del
genom en omarbetning av skatteskalorna.
Tv i så fall rycker man ju undan
grunden för hela den propaganda, som
man för.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta betänkande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
liomme att fortsättas.
§ 8.
Inbjudan till Storbritanniens parlament.
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Under erinran
om att en svensk parlamentarisk
delegation hösten 1948 besökte Storbritannien
på inbjudan av brittiska parlamentet
samt om att ett motsvarande
— Anmälan om felaktig röstning vid vote
brittiskt
besök i Sverige skulle vara
ägnat att stärka de bestående vänskapliga
förbindelserna mellan de båda
ländernas parlament och folk, får jag
hemställa, att kammaren, under förutsättning
att första kammaren fattar
enahanda beslut, ville uppdraga åt
kamrarnas herrar talmän att inbjuda
en brittisk parlamentsdelegation att innevarande
vår besöka Sverige som riksdagens
gäster.
Kammaren biföll detta förslag.
§ 9.
Anmälan om felaktig röstning vid votering.
Herr LARSSON i Stockholm, som på
begäran erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Vid voteringen om bevillningsutskottets
betänkande nr 51 angående
bensinskatten röstade jag vid uppresningen
för reservationen. Vid den elektriska
rösträkningen markerades emellertid
från min plats att jag avstått
från att rösta. Det har förekommit något
missöde med knapparna, som givit
detta resultat.
Jag hemställer att få till protokollet
antecknat, att jag röstat för reservationen.
Vidare anförde
Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Det är samma förhållande beträffande
mig. Jag kom på grund av
olyckliga omständigheter att trycka på
fel knapp vid omröstningen.
Jag ber att få anmäla, att min avsikt
var att rösta för reservationen.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.20 em.
In fidem
Gunnar Briith.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
93
Onsdagen den 10 maj.
Kl. 7.30 em.
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.
§ I
Motioner
om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar. (Forts.)
Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning
av väckta motioner om ändrade
bestämmelser rörande beskattning av
äkta makar nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut skedd
anteckning ordet till
Herr JANSSON i Aspeboda, som yttrade:
Herr talman! När jag lyssnade till
debatten före middagen hörde jag fru
Ewerlöf i sitt anförande beröra det s. k.
skattetänkandet. Detta skattetänkande
har ju blivit något av en myt för många,
och jag tycker nog att det är på tiden
att säga ett ord till de partier, som
tyckas ha nästan tagit på entreprenad
att göra politik av skattetänkandet. Högern
har väl i det fallet inte utmärkt
sig särskilt tidigare, men nu ser man
att även högern slår in på samma väg.
Jag får i likhet med herr Olsson i Gävle
säga, att det är väl valfisket som har
börjat. Jag måste dock beklaga att så
är förhållandet.
När herr Olsson i Gävle före middagen
resonerade med herr Hjalmarson
om vilken som var pappa till en viss
tvål, så försäkrade herr Hjalmarson,
att han inte kände till den saken. Jag
känner inte heller till någonting om
den där tvålhistorien, men jag har mig
däremot litet grand bekant om en annan
sak som heter »Två .. .». Det är
namnet på en av högern nyligen utgiven
broschyr, där man söker visa upp
hur välsignelsebringande det skulle
vara, om man i sambeskattningsfrågan
kunde följa det förslag som fröken
Ebon Andersson har lagt fram. Faderskapet
till den broschyren går det väl
inte att komma ifrån — den innehåller
alltför många ting, som vittna om från
vilket håll den har kommit. Även om
det inte stode »Högerns informationstjänst»
på baksidan, så att man visste
var den hör hemma, skulle man säkerligen,
om man är förtrogen med våra
skattelagar, inte haft någon större svårighet
att räkna ut från vilket håll den
härrör.
Man gör i denna broschyr exempelvis
gällande, att en familj med en inkomst
på 12 000 kronor om året enligt
högerns förslag skulle få en sänkning
av statsskatten på 21 procent, och det
torde väl vara riktigt om man använder
ett visst slags matematik. En inkomsttagare
på 10 000 kronor skulle enligt
samma källa få 24 procents skatteminskning,
en inkomsttagare på 8 000
26 procent, en på 6 000 36 procent, en
på 5 000 47 procent och en på 4 000 89
procents skatteminskning. Nu är inte
tabellen uppställd så, att man vet hur
den egentligen är uträknad, men det är
enkelt att komma underfund med att
om dessa makar höra hemma i ortsgrupp
5, som gäller för Stockholm, äga
de rätt till 2 000 kronors avdrag var
och skulle på så sätt bliva hundraprocentigt
skattefria, bortsett från kommunalbeskattningen.
Det är att märka att
man när det gäller denna tabell säger,
att det rör sig om familjer som ha
barn. När man på detta sätt gör gällande,
att skattesänkningar skulle uppstå,
ger det mig anledning att fråga tillbaka:
Hur förhåller det sig med dessa
familjers skatteplikt, sedan den sista
författningen rörande statlig inkomst
-
94
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
och förmögenhetsskatt tillkom 1947?
Har man ett barn och icke mer än
4 000 kronor i inkomst, får man pengar
över av de 260 kr. barnbidraget ger, och
därför menar jag att åtminstone en sådan
familj borde ligga utanför agitationen.
Den är skattefri tidigare och
får därtill pengar av den svenska staten.
Om jag sedan kopplar in min uträkning
på 5 000 kronors-, 6 000 kronors-
och 7 000 kronorsfamiljerna med
2 eller 3 barn, så kommer jag till det
resultatet, att en familj, som här i
Stockholm har ungefär 7 000 kronors
inkomst, är så gott som skattefri. Jag
frågar mig: Hur långt vill man driva
detta system inom vårt skatteväsende?
Till vilken grad skola de övriga i samhället,
på vilka bördorna ovillkorligen
måste lastas, orka bära dem, om vi skola
följa med i den här galoppen? Det
har nu gått så långt, att många familjer
blivit skattefria genom att barnbidraget
införts. Vi få väl ändå inte i
detta allmänna skatteresonemang koppla
bort frågan om barnbidragen och de
kostnader som äro förknippade med
dessa. Även dessa bidrag måste väl få
en plats i debatten om skatterna.
Jag har stundom roat mig med att
göra uträkningar för de mest olika
kombinationer av inkomster. Jag kan
exempelvis nämna, att om en man och
en kvinna tjäna 6 000 kronor vardera
och gifta sig, så vinna de därigenom
en skattesänkning på 30 kronor, som de
sålunda få i bröllopsgåva. Så långt är
allt gott och väl tycker man, ty det går
ju någorlunda jämnt upp. Men om ett
annat par, i vilket den manliga kontrahenten
tjänar 8 000 kronor och den
kvinnliga 4 000 kronor, gifter sig, tjänar
det ett betydligt större belopp därpå
än det förstnämnda paret. Så skulle jag
kunna fortsätta undan för undan. Om
mannen tidigare haft 10 000 kronor i
årsinkomst och hustrun 2 000, så blir
förtjänsten ännu större än i sistnämnda
fallet, då de gifta sig.
Jag skall inte trötta kammaren med
alla dessa siffror. Jag skall bara ta ett
ytterlighetsfall. Om en man och en
kvinna, av vilka mannen har 12 000
kronor i inkomst före äktenskapets ingående
och kvinnan inte någon inkomst
alls, gifta sig och mannen fortfarande
drar 12 000 kronor till hemmet,
så blir förtjänsten ännu större än i det
nyssnämnda fallet. Jag riktar den frågan
till var och en som vill svara på
den: Går det under sådana förhållanden
utan vidare att säga, att makarnas sammanlagda
inkomst skall delas mitt itu
och att varje del skall beskattas var för
sig, vilket ju är innebörden i Ebon Anderssons
förslag? Låt oss anta att i det
förstnämnda fallet, där kontrahenterna
tjänade G 000 var, makarna lämna hemmet
klockan 7 på morgonen och gå till
kontoret, fabriken eller vilken arbetsplats
det må vara, och äro borta hela
dagen, under det att i det sist anförda
exemplet, alltså där mannen tjänade
12 000 kronor och hustrun ingenting
alls, hustrun är hemma och sköter hemmet.
Vilken av dessa familjer, som båda
ha 12 000 kronor i inkomst, har den största
skattekraften? Mitt sunda förnuft säger
mig, att om jag skulle ställas inför
att besvara den frågan, måste väl ändå
svaret bli, att om jag själv kan draga
in 12 000 kronor till hemmet och har
min hustru hemma, som sköter hemmet
och barnen, städning o. s. v., kanske
t. o. m. utför vävning och sådant,
måste jag väl ha bättre förutsättningar
att betala en större skatt än de båda makarna,
som få använda hela sin dag för
inkomstens förvärvande och vara helt
borta från hemmet. Här stå vi verkligen
inför ett problem. Jag frågar: När
denna utredning är färdig och ställning
skall tagas till sådana här frågor, månne
vi inte även då få bedöma dem
skönsmässigt och inte matematiskt liksom
fallet så ofta har varit, när det gällt
att avväga skatteskalorna i vår skattelagstiftning?
Jag
riktar mig i detta sammanhang
mot såväl folkpartiet som högern. Jag
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
95
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
liar här framför mig en broschyr, där
det talas om Wigforssdagar. Före middagsrasten
sade herr Hjalmarson, att
vi skulle få sänkta skatter och lättare
allesammans genom en ökad produktion.
Ja, det äro vi väl överens om allihop,
och jag hoppas att så blir fallet,
men då får man inte underblåsa skattetänkandet
bland människorna i den
riktningen att de taga några Wigforssdagar
på grund av att man ger dem en
felaktig upplysning. Man bör inte försöka
få folk att tro på bilden av den
där mannen, som ligger på en soffa
med benen i kors med en tidning framför
sig, och göra gällande att det inte
lönar sig för honom att arbeta. Det återspeglar
inte de verkliga förhållandena.
Men troligtvis har denna bild haft samma
bakgrund som t. ex. en liten episod,
som inträffade vid Domnarvets järnbruk,
där en man kom och frågade mig,
hur det kunde hänga samman, att sedan
han haft några timmars övertid i
veckan och dessutom gjort ett söndagsskift,
hans källskatteavdrag var så oproportionerligt
stort, jämfört med vad
han tidigare betalat på sin ordinarie
inkomst. Han sade: Jag kommer aldrig
mer att göra en övertidstimme. Jag
måste upplysa honom om att hans reaktion
bara berodde på att han inte
hade förstått skattelagarnas slutliga
verkan. Låt mig vidare som exempel
taga en man som tjänar 5 200 kronor
om året, d. v. s. 100 kronor i veckan.
Låt mig säga att han är ungkarl. Han
får på denna inkomst ett källskatteavdrag
på ungefär 6: 50 i veckan. Men om
denne arbetare ökar sin veckoförtjänst
med 50 procent, får han denna vecka
ett källskatteavdrag, som är i det allra
närmaste dubbelt så stort eller cirka 13
kronor. Då tänker den mannen givetvis,
att skall det bli så stor höjning av avdraget
för övertidsarbete, så struntar
jag i att arbeta på övertid. Han känner
inte till, att om den som har 5 200 kronors
inkomst och icke ökar denna sin
inkomst mera än att den sammanlagda
inkomsten icke överstiger 6 000 kronor
— låt oss säga att han på övertidsarbete
tjänar 800 kronor -—■ har han precis
samma skattesats på dessa 800 kronor
som på den övriga beskattningsbara
inkomsten som ligger inom samma
procentgrupp. Om vi kunde ena oss
om att försöka ge människor en bättre
upplysning om hur vårt skattesystem
är konstruerat, skulle både högern och
folkpartiet bidraga till en ökad produktion
och kanske till en skattelättnad
inom rimlig tid. Men när man går
till väga på det sätt som har skett —
något som jag för min del inte på något
sätt kan godkänna — bidrager man
till att skapa fram ett skattetänkande
som är av ondo.
När högern i sin broschyr försöker
påvisa den oerhörda skattesänkning
som skulle uppstå genom högerförslaget,
bestrider folkpartiet i en annan broschyr
detta och säger, att det inte är
sant; tv säger man där, om mannen
före äktenskapet har 2 000 kronor och
hustrun 2 000 kronor i årsinkomst, blir
det när de gifta sig en skatteökning på
8 kronor, och först när man kommer
upp till de högre inkomsttalen blir det
en sänkning av skatterna. Jag behöver
inte anföra flera exempel på detta. Var
och en kan konstruera sådana med
hjälp av de skattehandböcker som finnas.
Vi skola finna att visst hitta vi
orättvisor. Men dessa orättvisor äro så
pass inmängda i vårt ekonomiska system
och i det sammanhang, vari de
befinna sig, att det skulle vara fullständigt
uteslutet, åtminstone för mig,
att kunna tillstyrka att vi så där utan
vidare skola ansluta oss till ett bestämt
förslag. Jag tror att vi skulle finna, att
även med den mest minutiösa utredning
skulle vi säkerligen få svårigheter
att komma till rätta med problemet i
alla fall, ty det går inte att matematiskt
lösa skattefrågorna. Här måste det bli
fråga om ett skönsmässigt bedömande:
hur mycket skattekraft finns det på
det ena hållet i förhållande till den el
-
96
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
ler den inkomsten, och hur mycket skattekraft
finns det på den andra kanten?
Jag vet alltför väl att utskottet har
pejlat dessa frågor mycket noggrant.
Men jag måste nog ändå säga — även
om det skulle kunna betecknas som valfiske
—■ att det väckte en oerhörd indignation
och uppmärksamhet speciellt
ute på landsbygden, när man införde
det provisoriska tillägg till våra skattelagar,
som vi nu ha, nämligen att de
kommunala avdragen för förvärvsarbetande
hustru sattes till 300 kronor och
enligt stadgandet om statlig inkomstskatt
till 1 000 kronor d. v. s. om den
till sådan skatt taxerade inkomsten var
tillräckligt stor, under det att de fria
företagarna —• jag tänker därvid särskilt
på de tusentals jordbrukarhustrur
som under långa vintrar arbeta i ladugården
och bidraga till att skapa en inkomst
för hemmet —- äro utestängda
från denna möjlighet. Jag förmodar att
det inte går att få någon ändring på
den punkten nu, och jag medger att det
finns mycket starka skäl att motsätta
sig en sådan. Jag tror emellertid inte
att det skulle möta oöverstigliga hinder
att genomföra en sådan ordning, åtminstone
inte på landsbygden. Det är
när det gäller de många små affärsföretagen
som de största svårigheterna
föreligga att avgöra i vad mån hustrun
har hjälpt till och hur stor inkomsten
skall anses vara för detta arbete. Men
när det gäller jordbruket tror jag att
svårigheterna skola vara överkomliga.
Man brukar säga att om Andersson skall
få göra avdrag för sin hustru, måste
han låta henne gå och mjölka Petterssons
kor, och Petterssons fru måste gå
hem till Andersson och mjölka dennes
kor. Jordbrukarhustrun måste bege sig
till en annan gård och utföra arbete
där; då blir hon löntagare i annans
tjänst. Om bönderna byta hustrur på
dagen, få de faktiskt göra skatteavdrag
för hustruns arbete. Det är väl ändå
ett galet system. Det bör väl inte vara
meningen att bönderna skola få lov att
vidtaga så drastiska åtgärder för att få
sina hemmaarbetande hustrur likställda
med dem som arbeta utom hemmet.
Med dessa ord, herr talman, vågar
jag trots allt yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Gustaf
Elofsson m. fl., som alltså innebär att
ett tillägg skall göras till de nu gällande
provisoriska bestämmelserna för att åtminstone
under den tid, då vi avvakta
resultatet av utredningen, så långt det
är möjligt åstadkomma en rättelse på
detta område.
Vidare anförde:
Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Det har varit rätt intressant att
under denna debatt, som nu har varat
ganska länge, sitta och lyssna inte
minst till dem som varit motståndare
till det förslag som framlagts ifrån högerhåll.
Man har framfört olika skäl
för att bevisa att man inte kunnat gå
med på detta förslag. Man har talat om
att de större inkomsttagarna därigenom
skulle gynnas otillbörligt på de andras
bekostnad. Ibland har man gått den
motsatta vägen och bedyrat sin kärlek
till de gifta kvinnorna, såsom t. ex. herr
Bladh, och förklarat att visst skola dessa
ha förvärvsavdrag. Det är majoriteten
bland de sambeskattningssakkunniga
överens om. Men sedan vill man inte gå
längre, och socialdemokraterna ställa
sig i dag på den linjen, att detta avdrag
skola de få någon gång i framtiden men
absolut inte nu.
Vi kunna nog utan tvekan erkänna,
att problemet om äkta makars beskattning
är ett avvägningsproblem. Den som
något litet sysslat med taxeringsspörsmål
vet, att man därvidlag kan ställas
inför uppgifter, som sannerligen inte
äro så lätta att lösa. Det är därför ganska
lätt för olika kammarledamöter att med
exempel bevisa att de ha rätt. Jag skulle
nästan tro att samtliga kammarens ledamöter
kunna göra detta. Ty vårt beskattningssystem
är så pass invecklat,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
97
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
att man med exempel kan bevisa nästan
vad som helst.
Det främsta spörsmålet, när det gäller
äkta makars beskattning — diskussionen
i denna fråga bär ju pågått länge
— är ju huruvida man skall anse att ett
giftermål betyder ett förbilligande av
levnadskostnaderna, eller om man skall
erkänna att två gifta personer ha rättighet
att ha samma standard som två
ogifta. I detta fall äro meningarna delade.
De som företräda särbeskattningslinjen
anse, att makarna skola betraktas
som två personer och att endast
det förhållandet, att båda makarna ha
förvärvsarbete, skall verka i skattesänkande
riktning. Man har ju undrat
många gånger, om vi här i Sverige ha
någonting som kallas för ungkarlsskatt
eller någonting som kallas för straffskatt
på äktenskapet. Ja, jag skulle förmoda
att man även i dessa fall skulle
kunna bevisa båda delarna. Tv en ensamstående,
som har litet högre inkomst,
mister en del av sitt ortsavdrag,
och vid viss inkomst försvinner detta
helt, medan de gifta människorna ha
kvar sina s. k. fasta ortsavdrag och
kunna utnyttja dessa, oavsett hur hög
inkomsten är.
.lag skall be att få återge några uppgifter
ur en tidning, som tagit upp detta
problem till behandling. Det är en opolitisk
tidning — jag har valt en sådan,
tv annars får man ju ofta höra: Det är
klart som dagen att ni gör detta citat
endast för att lägga det hela till rätta,
så att det passar edra åsikter. Tidningen
konstaterar först under hänvisning
till tabeller, att om två ungkarlar,
som det ju heter, ha en sammanlagd
inkomst på 6 000 kronor, så blir deras
sammanlagda skatt 604 kronor. Om vi,
såsom fru Ewerlöf gjorde i förmiddagens
debatt, antaga, att en man och en
kvinna leva tillsammans i ett s. k. stockholmsäktenskap,
alltså sådant där mannen
och kvinnan flytta samman utan
att legalisera sin förbindelse, få dessa
också en sammanlagd skatt på 604 kro
7
— Andni kammarens protokoll l!).r>0. N
nor. Men om de tröttna på denna förbindelse
och vilja ha den legaliserad
och alltså gifta sig — jag hade nästan
sagt bära sig åt som hyggligt folk —
stiger skatten enligt denna utredning
omedelbart till 760 kronor. Det blir således
en ökning med 156 kronor. Då blir
det enligt dessa tabeller bevisat, att vi
ha en straffskatt på äktenskapet och
inte, som man sagt, tvärtom.
När sambeskattningssakkunniga framförde
sitt förslag om förvärvsavdrag
även för hustrur till jordbrukare och
andra rörelseidkare, var detta naturligtvis
vackert tänkt. Detta förslag har
sedan varit ute på remiss, och man har
på olika håll förklarat, att det är oerhört
svårt att genomföra. I de flesta
fall har man nästan helt avstyrkt detsamma.
Man har bl. a. hänvisat till att det
skulle bli ett oerhört arbete för taxeringsnämnderna
och att det över huvud
taget knappt skulle vara möjligt att
uppnå rättvisa på detta område. Naturligtvis
kan jag erkänna, att det kan
vara svårt för taxeringsnämnderna att
skapa absolut millimeterrättvisa, men
jag tror jag vågar säga, att när det gäller
landsbygdens taxeringsnämnder, där
man dock har en mycket värdefull
personkännedom, går det inte så lätt
att inbilla dem, att en husmor deltagit
i mannens jordbruk eller affär utan att
hon verkligen har gjort det. Det är
nämligen så ute på landsbygden, att
både taxeringsnämndens ledamöter och
andra ha ögon att se med, och de skulle
nog observera, om husmodern aldrig
synts till ute i något jordbruksarbete
eller aldrig bakom disken i den gemensamma
affären. Jag tror därför, att det,
när det gäller landsbygdens folk, inte
skulle möta oöverstigliga hinder att lösa
detta problem men givetvis innebär det
ett ökat arbete för taxeringsnämnderna;
den saken kunna vi vara överens om.
Det har vidare skiftats rätt hårda
hugg i fråga om dessa principer för
beskattningen av äkta makar. Folk
r
10.
98
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
partiets talesmän ha ju talat om, att de
för sin del inte kunna godkänna de
principer, som högern har velat lägga
till grund för den blivande familjebeskattningen.
Om detta beror på att den
rätta tidpunkten, som professor Ohlin
sade i ett annat sammanhang i förmiddags,
ännu inte är inne eller om det
beror på att folkpartiet inte har några
principer ännu, det vill jag låta vara
osagt.
När man vidare talar om dessa förvärvsavdrag
komma vi dithän, att en
lantarbetarhustru kan utnyttja detta sitt
högsta avdrag, 1 000 kronor, när hon
förtjänar 2 000 kronor, medan däremot
en jordbrukarhustru, om hon hjälper
sin man, tillsammans med honom måste
uppnå en inkomst av 6 000 kronor för
att kunna utnyttja detta hustruavdrag
på 1 000 kronor. Det är sålunda enligt
min mening en ganska väsentlig skillnad
till nackdel för vad jag kallar en
familjejordbrukare och hans hustru.
Jag har som taxeringsman haft tillfälle
att följa dessa problem, och jag
har senast under den nu pågående taxeringen
roat mig med att taga fram
några exempel, vilka belysa skillnaden
mellan den nuvarande taxeringen av en
lantarbetare och hans hustru och av en
familjejordbrukare och hans hustru.
Nu skall jag från början klart och tydligt
säga ifrån, att jag inte på något sätt
missunnar lantarbetarhustrun eller andra
förvärvsarbetande hustrur de avdrag
som de ha rättighet att få vid taxeringen,
men jag har utomordentligt svårt
att förstå, att man i dag kan ställa sig
negativt till det berättigade kravet på
att samma avdragsrätt tillerkännes jordbrukarnas
och andra rörelseidkares
hustrur.
För att visa det faktiska resultatet av
den nuvarande taxeringen kunna vi ta
ett exempel, där mannen — jag räknar
med en lantarbetare och hans hustru —
har 3 000 kronor och hustrun 2 000 kronor,
sammanlagt 5 000 kronor. Då utnyttjar
hustrun sitt avdrag plus det
ortsavdrag makarna ha rättighet att få.
Räknar man med ortsgrupp II, kommer
man till ett beskattningsbart belopp av
1 370 kronor. På detta blir det en statlig
skatt av i runt tal 140 kronor. Gå vi
över till vad jag kallar en familjejordbrukare
och hans hustru, vilka också
tillsammans kunna uppnå en inkomst av
5 000 kronor, få dessa ett beskattningsbart
belopp av 2 370 kronor, således
1 000 kronor mer än lantarbetaren och
hans hustru, vilket medför att skatten
för jordbrukaren och hans hustru ökar
med i runt tal 110 kronor.
Vi kunna ta ytterligare ett exempel.
Vi sänka i detta den gemensamma inkomsten
till 4 000 kronor och anse,
att mannen förtjänar 2 500 kronor och
hustrun 1 500 kronor. Resultatet blir att
lantarbetaren och hans hustru få ett
återstående beskattningsbart belopp av
620 kronor och följaktligen en statlig
skatt på 62 kronor, medan jordbrukaren
och hans hustru med samma inkomst
måste betala 140 kronor i statlig skatt.
Jag skall välja ytterligare ett exempel
och gå så lågt ned som till 3 000 kronors
inkomst, 2 000 kronor för mannen
och 1 000 kronor för kvinnan. Detta
betyder, att lantarbetaren och hans
hustru befrias från statlig skatt, medan
jordbrukarparet måste betala 37 kronor.
Jag tycker att med dessa exempel för
ögonen, vilka inte någon, som något litet
har sysslat med taxeringsarbete, kan
jäva, skulle man vara villig att uppge
sitt motstånd mot att ge jordbrukarhustrun
samma rätt till förvärvsavdrag
som tillkommer de andra. Det är väl
dock inte meningen att vi skola komma
dithän, som en spjuver på landsbygden
en gång sade, att vi skola vara
nödsakade att byta hustrur varje gång
vi skola ha något arbete uträttat, så att
var och en då kan utnyttja sitt förvärvsavdrag.
Ska det inte kunna bli så, att
varje hustru kan hjälpa sin man och
dock tillerkännas detta avdrag?
Herr Rladh åskådliggjorde med ett
exempel hur utmärkt det är ordnat för
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
99
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
en man, som har 12 000 kronors inkomst
och gifter sig med en kvinna
som har 3 000 kronor. Han bevisade
mycket riktigt, att det blir en skattesänkning,
därför att mannen hade förut
inte något ortsavdrag. Det hade helt
enkelt försvunnit. Om vi i stället räkna
med att en man, som har 3 000 kronor,
gifter sig med en kvinna som också har
3 000 kronor, blir resultatet, åtminstone
om det gäller en jordbrukare och med
de principer som tillämpas i dag, att
medan de förut betalade i runt tal 275
kronor i statlig skatt, måste de efter
giftermålet betala i runt tal 380 kronor.
Med sådana exempel för ögonen tycker
jag, att vi skulle kunna vara överens
om att taga åtminstone ett så långt
steg på vägen att dessa förvärvsavdrag
tillerkännas jordbrukarhustrurna och
andra med dem likställda.
Det skulle kunna var mycket annat
att tillägga, men vi ha en lång föredragningslista
i dag, och därför skall
jag inte hålla på längre. Jag ber, herr
talman, att med det anförda få yrka
bifall till det yrkande herr Nilsson i
Svalöv förut har ställt.
Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det var ett par uttalanden av utskottets
ärade talesman — herr Olsson
i Gävle — som föranledde mig att begära
ordet. Han utgick ifrån att motionerna,
bland annat från bondeförbundet.
väckts under det antagandet, att
proposition i ämnet skulle komma att
föreläggas innevarande års riksdag. Så
är emellertid inte alls förhållandet. Jag
kan i detta hänseende åberopa vad jag
uttalade redan i remissdebatten i år. Då
sade jag, att även om det förslag som
de sakkunniga framlagt skulle behöva
ventileras vidare, är det både motiverat
och möjligt att i avvaktan på ett slutligt
ställningstagande komplettera de
nuvarande bestämmelserna med avdragsrätt
för hustrur, som hjälpa till i
mannens rörelse. Det är alltså endast
fråga om en komplettering av nu gällande
avdragsbestämmelser. Någon principiell
nyhet införes icke, om man följer
det yrkande som reservanterna ha
framställt under punkt I. Kan man sedan
få ett bättre förslag, skola vi naturligtvis
på vårt håll vara med om att genomföra
det, och jag vill uttala den förhoppningen,
att den utredning, som har
fått i uppdrag att vidare bearbeta denna
fråga, skall lyckas komma fram till
en tillfredsställande lösning. Det är
emellertid inte nödvändigt, att det förslaget
utformas så, att den nuvarande
avdragsrätten, om den kompletteras såsom
vi vilja, kan oförändrad stoppas in
i det nya förslaget.
Herr Adolv Olsson trodde vidare, att
om riksdagen följer reservanterna på
denna punkt, skulle det komma att tydas
så som om riksdagen har sagt, att
den inte ägnar särskilt stort intresse i
fortsättningen åt den stora sambeskattningsfrågan.
Jag tror inte alls, att det
kommer att uppfattas på det sättet, utan
i stället kommer man att tolka det hela
så, att orättvisorna ha funnits vara så
pass stora, att det är oundgängligen
nödvändigt att försöka få någon ändring
så fort som möjligt ocli att man
inte skall hålla kvar vid dem en enda
dag längre än som är nödvändigt.
Man frågade vidare, om det är någon
mening med att befria tiotusentals
människor från en viss beskattning och
sedan riskera att nästa år, när det nva
förslaget kommer, på nytt få beskatta
det belopp som svarar mot avdraget.
Jag skulle för mitt vidkommande vilja
säga, att det sista jag skulle vilja vara
med om, när ett definitivt förslag skall
antagas, vore att rösta på någonting som
skulle innebära, att de grupper som det
bär är fråga om, nämligen de som arbeta
i mannens rörelse, skulle bli beskattade
för sådana avdrag som vi nu
vilja ge dem.
Sedan känna väl alla till att den här
frågan är stor. Den är också svårbedömbar,
och det kan hända att utredningen
100 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
tar så pass lång tid, att vi icke få fram
något förslag på riksdagens bord nästa
år. Det kan kanske dröja ett par år innan
man är färdig med den här frågan,
och jag tror att det i avvaktan därpå
är en klok åtgärd och en gärd av rättvisa
att komplettera de nuvarande avdragsbestämmelserna
för förvärvsarbetande
hustrur med en regel, att även de
som arbeta i mannens rörelse kunna få
åtnjuta detta tusenkronorsavdrag. Jag
ställer mig alltså odelat på samma sida
som reservanterna under punkt I.
Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! För att undvika alla missförstånd
och fria tolkningar i framtiden,
då vi återigen komma att möta
detta spörsmål, vill jag säga, att det uttalande
jag gjorde och som herr Hedlund
citerade gällde högerns reservation.
Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Då sambeskattningssakkunniga på sin
tid tillsattes, var anledningen det stora
missnöje som rådde med sambeskattningen
och den allmänna uppfattningen,
att denna ledde till orättvisor vid
beskattningen av de förvärvsarbetande
kvinnorna. Kommitténs huvuduppgift
var att pröva om sambeskattning av
äkta makar skulle avskaffas och ersättas
med ett särbeskattningssystem, därvid
man framför allt eftersträvade en
rättvis avvägning av skattebördan mellan
de familjer, där hustrun bär förvärvsarbete,
och dem, där hon arbetar
i hemmet. Avvägning av skattebördan
mellan gifta och ensamstående ingick
inte i kommitténs uppgift, och någon sådan
avvägning skedde inte heller. Visserligen
snuddade man kanske vid
problemet genom Ebon Anderssons reservation
och de synpunkter hon framförde
i frågan redan under kommitténs
arbete, men inte heller hon påfordrade
någon verklig avvägning mellan olika
grupper, utan hon begränsade problemet
till den familj, där två stycken
skulle leva på samma inkomst som tidigare
en person hade gjort. Det behövs
givetvis en utredning i fråga om avvägningen
av skattebördan mellan olika
grupper inbördes, inte bara mellan
gifta och ensamstående utan även mellan
gifta familjer utan barn och sådana
med barn och även mellan ensamstående
utan barn och med barn.
I fråga om ensamstående med och
utan barn ha vi redan nu en avvägning
i skattesystemet i ortsavdragens konstruktion.
Genom att den ensamstående
utan barn endast erhåller ett reducerat
ortsavdrag, blir han hårdare beskattad
än de övriga, vilket innebär att han betalar
ungkarlsskatt.
Jag kan inte förstå, att Ebon Anderssons
linje om tudelning skapar en rättvis
avvägning mellan alla de grupper, som
jag nyss nämnde. För min del har jag
den uppfattningen, att ingåendet av äktenskap
i och för sig inte bör leda till
vare sig skattesänkning eller skatteskärpning.
Om jag tar ett exempel förstå
kanske alla, vad jag menar med att
det inte heller skall leda till skattesänkning.
En ungkarl här i Stockholm har
en inkomst av 11 000 kronor och har en
hushållerska, som han ger en lön på
3 000 kronor. Han får inte något ortsavdrag,
tv vid 11 000 kronor utgår inte
något sådant. Han skattar alltså fullt
för sin inkomst, och hushållerskan skattar
för sin på 3 000 kronor. Så gifta de
sig. Då får mannen ett ortsavdrag på
3 000 kronor, d. v. s. hans beskattningsbara
inkomst sjunker till 8 000 kronor,
och hustruns skatt bortfaller helt. Det
är en skattelättnad som man sakligt sett
har svårt att motivera, ty ingenting har
ju förändrats i deras levnadsförhållanden.
Till en början skulle jag vilja säga,
att då man bedömer frågan, om ingåendet
av äktenskap leder till höjning eller
sänkning av skatten, skall man utgå
från den skatt som vederbörande betalar
före äktenskapet respektive efter äktenskapets
ingående. Det är inte riktigt
Onsdagen den 10 maj 1950 eni.
Nr 16. 101
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
att göra jämförelser mellan vad han
skulle betala under det ena eller det
andra systemet. Det är bara ägnat att
förvilla begreppen.
Ebon Andersson säger, att det är två
personer som skola leva på samma inkomst
som tidigare en gjorde. Hon tycks
då glömma, att den hustru som arbetar
i hemmet bidrar till familjens uppehälle
genom sitt arbete eller också utgår hon
ilrån att mannen försörjer hustrun i
och med att de ha gift sig. Detta kan
jag inte acceptera. En hustru måste anses
försörja sig själv antingen hon arbetar
i hemmet eller utanför hemmet.
Det är naturligtvis inte min mening, att
man skall beskatta hustruns hemarbete,
men man måste ta hänsyn till det då
det gäller familjens skatteförmåga.
Redan nu ha familjerna en viss skattelindring
genom ortsavdragens konstruktion.
Enligt Ebon Anderssons system
skall en gift man, som har en inkomst
på 8 000 kronor, skatta som för
två fyratusenkronorsinkomster. Om han
hade en inkomst på 8 000 kronor även
före äktenskapet, hade han då ett mycket
litet ortsavdrag, men efter äktenskapet
blir detta, i varje fall i Stockholm,
3 000 kronor. Han har alltså redan med
det nuvarande systemet en väsentlig
skattelättnad på grund av äktenskapets
ingående.
Då det gäller att avväga skattebördan
mellan ensamstående och gifta, får man
inte glömma, att en ensamstående ofta
har en avsevärd försörjningsbörda. Det
kan vara gent emot barn eller föräldrar
eller andra anhöriga. Vi kunna ta t. ex.
det fallet, att i en familj en av makarna
dör. Så länge de båda varit i livet och
varit gifta, ha de haft denna tudelning
av inkomsterna och fått den skattelättnad
som Ebon Andersson avser för gifta
familjer. Skulle en av makarna do, skulle
skatten omedelbart öka för familjen
genom att änkan eller änklingen bleve
beskattad som ensamstående. Änklingen
står då kvar med barnen att försörja
men har mist hustruns arbetskraft och
får avsevärt större skatt än tidigare. Det
är väl i alla fall inte ett resultat, som
vi kunna säga är rättvist avvägt.
Såvitt jag kan se åstadkommer fröken
Ebon Anderssons förslag en väsentlig
skattelättnad för alla gifta. Den
skattelättnaden måste betalas av alla
andra skattebetalare, som alltså bli relativt
hårdare beskattade. Man kan ju
säga att det behövs ingen höjning av
skatten för de ensamstående, om man
anser sig ha råd att ge en total skattelättnad
och låter den helt få åtnjutas av
de gifta. Men det blir ju i alla fall en
relativt hårdare beskattning av de
ogifta. Det kan man ju aldrig komma
ifrån. Och för de familjer, där hustrun
har förvärvsarbete, blir ju förändringen
med ett sådant system med tudelning
kolossalt slumpartad. Den beror
helt och hållet på hur stor inkomst
hustrun har och hur stor inkomst mannen
har. Ha makarna lika stora inkomster,
blir det ingen skillnad för dem
i förhållande till situationen före äktenskapet.
Dessutom vill jag understryka en
mycket väsentlig synpunkt, som har anförts
bl. a. i remissvaren från skattemyndigheterna,
nämligen att ett sådant
system är nästan oförenligt med vårt
nuvarande källskattesystem. För att
kunna bestämma hur stor källskatt en
hustru skall betala måste man veta
exakt, hur stor inkomst mannen har,
och göra speciella tabeller för alla olika
fall. .lag kan inte se att man kan
komma fram till någon lösning av källskattefrågan
med ett sådant system.
Som jag utvecklat i min reservation
till sambeskattningssakkunnigas betänkande,
anser jag, att särbeskattning är en
framkomlig väg, när det gäller att lösa
dessa frågor, men att ny utredning i saken
måste äga rum. .lag är mycket nöjd
med finansministerns åtgärd att hänskjuta
frågan för förnyad utredning till
1919 ars skatteutredning och tar herr
Bladhs anmärkningar mot innehållet i
min reservation ganska lugnt, särskilt
102
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
som jag i direktiven till skatteutredningen
tycker mig framläsa, att en hel
del av de lösningar, som jag har föreslagit
och som herr Bladh anmärkt på,
ha accepterats — i varje fall som en
tänkbar utväg — av finansministern
och jag förmodar därmed också av en
stor del av det socialdemokratiska partiet.
Jag skall därför inte närmare gå in
på herr Bladhs och mina gamla tvisteämnen
från kommittén utan skall endast
beröra ett par enstaka punkter i
detta sammanhang. För min del kan
jag inte finna att det är någon sammanblandning
av sam- och särbeskattning
att vilja ha ett system, där mannen får
tillgodoräkna sig hustruns ortsavdrag.
Hur kan man över huvud tala om sambeskattning
i det fall att hustrun inte
har någon inkomst? Då jag föreslår, att
mannen skall få tillgodoräkna sig hustruns
ortsavdrag är det i huvudsak av
samma skäl som man nu har ett större
ortsavdrag för gifta än för ensamstående.
Det är alltså ett hänsynstagande
till existensminimum, att familjen bör
ha ett visst belopp skattefritt, innan
man börjar betala skatt.
Vidare påpekar herr Bladh den risk
som skulle föreligga för överflyttning
av inkomst och förmögenhet på andre
maken. För min del är jag inte så rädd
för dylika åtgärder. Jag tror nämligen,
att våra taxeringsmyndigheter äro så
pass kvalificerade och ha så pass stora
möjligheter att kontrollera de uppgifter
som lämnas i deklarationerna, att den
risken inte är så stor. Vi få väl i alla
fall inte helt bortse ifrån att deklarationerna
göras på heder och samvete
och få väl inte utgå ifrån att alla äro
skatteskolkare och lämna lögnaktiga
uppgifter. För löntagare är det inte så
lätt att överflytta en inkomst på andre
maken. Jag skulle tro att det är i ett
mycket litet antal fall som man verkligen
skulle kunna praktisera en sådan
överflyttning i någon större utsträckning.
Vad beträffar överflyttning av för
-
mögenhet på andre maken är jag för
min del av den uppfattningen, att det
vore riktigt, att, såsom föreslagits i den
motion som avlämnats i denna fråga,
makarna tillsammans finge ha en större
förmögenhet skattefri än ensamstående.
Det har utskottet tydligen också ansett.
I varje fall har det uttalat, att skatteutredningen
skall ta upp den frågan till
behandling. Herr Bladhs uttalande att,
om särbeskattning infördes, skattens
storlek inte skulle bero av inkomstens
eller förmögenhetens storlek utan av
det sätt på vilken den deklarerades, är
ju alldeles riktigt, men det gäller ju redan
nu. Man går ju efter deklarationen,
och man strävar ju efter att få så riktiga
deklarationer som möjligt. Vi få
inte tillskapa en lag för de skatteskolkare
som finnas, utan få se till att vi få
eu skattelag, som verkar tillfredsställande
för det största antalet skattebetalare,
alltså för de lojala skattebetalarna.
Jag tror inte det finns någon anledning
att tro, att skatteskolkarnas antal skall
ökas, om man inför ett särbeskattningssystem.
Vad beträffar påståendet, att makar
med en sammanlagd inkomst av under
10 000 kronor skulle få det sämre vid
särbeskattning än vid ett bibehållande
av sambeskattningen, så har jag tidigare
i min reservation påpekat, att detta gäller
endast för barnlösa makar. I den
tabell som ligger till grund för herr
Bladhs påstående har man nämligen utgått
från att vid en särbeskattning- vardera
maken skulle åläggas ungkarlsbeskattning,
alltså inte få tillgodoräkna
sig annat än ett reducerat ortsavdrag.
Den tabellen är enligt min mening det
mest missvisande i hela sambeskattningssakkunnigas
förslag, och jag tycker
inte man skall åberopa den i det
sammanhang herr Bladh gjorde. För
min del anser jag, att det finns anledning
att i skattesystemet eller i annan
ordning tillgodose barnfamiljerna framför
de ensamstående eller familjer utan
barn. Man kan ju inte komma ifrån, att
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
103
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
de nuvarande barnbidragen inte på något
sätt äro till fyllest. Därvidlag kan
man ju diskutera vilken väg man skall
gå. Det kan ske genom skattesystemet,
genom ortsavdrag eller genom att öka
barnbidragen. Det är ju frågor som den
kommitté får pröva som skall ta ställning
till denna avvägning.
Jag vill anknyta till vad jag sade från
början, nämligen att sambeskattning till
största delen är till nackdel för de förvärvsarbetande
hustrurna. Dét är det
problemet jag fortfarande ser som ett
av huvudproblemen i denna fråga. Jag
har nämligen sett så mycket av sambeskattningens
verkningar. Många hustrur
sluta sitt arbete eller underlåta att ta
arbete av skatteskäl. Det nuvarande förvärvsavdraget
är inte på något sätt till
fyllest för att kompensera de merkostnader
som uppstå på grund av hustruns
förvärvsarbete, i varje fall för familjer
med barn.
Slutligen vill jag säga, att vare sig
man går in för särbeskattning eller bibehåller
sambeskattningen, är det givetvis
önskvärt, att man får en så rättvis
avvägning som möjligt mellan de hustrur,
som ha eget förvärvsarbete, och de
hustrur, som arbeta i mannens förvärvsarbete.
Det har ju framställts vissa
invändningar, framför allt från skattemyndigheterna,
om svårigheten att
kontrollera lämnade uppgifter. Det är
klart att det kan stöta på vissa svårigheter.
Det kunde dock ordnas så, att
mannen i sin deklaration lämnade specificerade
uppgifter angående den del
hustrun tagit i hans arbete och den arbetsprestation
hon utfört. Som regel
finge man väl, såsom fallet är med övriga
uppgifter som lämnas i en deklaration,
godtaga de uppgifter mannen lämnar.
Om man inte gör det, får man som
i andra liknande fall förelägga mannen
att styrka uppgifterna. Jag kan inte se,
att det skulle vara ett oöverkomligt problem,
utan jag hoppas, att man skall
kunna åstadkomma en lösning på den
punkten. Därför vill jag också stödja
den reservation, där det föreslås, att
det redan från och med nästa budgetår
skall tillämpas ett sådant förvärvsavdrag
för hustru, som deltar i mannens
förvärvsarbete.
Herr BLADH (kort genmäle): Herr
talman! Som jurist borde fru Gärde Widemar
veta att genomförd i princip och
renodlad innebär särbeskattning, att
makarna i skattehänseende äro från
varandra helt ekonomiskt oberoende.
Det bör hon veta, om inte annat har
hon fått veta det i skattekommittén. När
vi i skattekommittén diskuterade denna
fråga, fick fru Gärde Widemar också
reda på ätt vi inte böra öppna nya möjligheter
till skattefusk.
Till slut — nu är ju finansministern
här i kammaren — skulle jag vilja till
fru Widemar ställa frågan: När talade
finansministern om att han har anslutit
sig till särbeskattningen? Enligt de
direktiv vi fått i 1949 års skatteutredning
äro vi inte säkra på om han vill
ha det ena eller det andra. Och det är
ju alldeles riktigt. Han''vill ha frågorna
utredda. Med sämma rätt som fru Widemar
skulle fröken Ebon Andersson kunna
säga, att finansministern anslutit sig
till hennes ståndpunkt. Han har nämnt
även hennes namn i -direktiven för 1949
års skatteutredning. Men som sagt. Det
är tillfälle för fru Widemar att omedelbart
tillfråga finansministern om riktigheten
av det utav fru Widemar nyss
gjorda påståendet.
Fru GÄRDE WIDEMAR (kort genmäle)
: Herr talman! Jag sade att jag av
direktiven kunde framläsa, att finansministern
ansåg särbeskattning vara en
tänkbar utväg. Däremot har jag inte
sagt, att han har anslutit sig till min
ståndpunkt.
Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att svara på några
direkt till mig framställda frågor, som
det inte var möjligt att besvara under
104
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
replikerna tidigare. Det har sagts här,
att högerförslaget skulle innebära ett
alltför kraftigt gynnande av de familjer,
där hustrun arbetar i hemmet. Det
har gjorts en jämförelse mellan å ena
sidan en familj som sammanlagt tjänar
12 000 kronor, där mannens inkomst är
8 000 kronor och hustruns 4 000 kronor,
och å andra sidan en familj, där mannen
ensam tjänar 12 000 kronor, och så
bär man frågat: Är det riktigt att i
skattehänseende jämställa dem? Jag
skall, herr talman, nöja mig med att
framhålla, att vi föreslagit att hustru
med barn skall få åtnjuta förvärvsavdrag.
Vad beträffar arbetet i hemmet,
skulle vi väl ändå kunna vara överens
om att detta får sitt största värde i familjer
med barn. Vi borde väl också
kunna vara ense om att det inte är
lämpligt att beskatta hustruns arbete
för barnen.
Till sist skujle jag vilja svara på två
frågor som herr Wedén ställt till mig.
Herr Wedén sade, att det inte finns någon
tillförlitlig grund för högern att
redovisa sina skattelättnader, då det
förutsatts, att en omarbetning skall ske
av skatteskalan. Jag vill till en början
genmäla, att vi föreslagit, att vårt förslag
skall träda i kraft den 1 januari
1952, även om man då ännu inte har
hunnit genomföra en omarbetning av
skatteskalorna. Vi anse nämligen, att
det är ytterst angeläget att avlägsna den
nuvarande orättvisan i fråga om familjebeskattningen.
Vi ha vidare sagt, att
vi vilja ha en översyn så snart som
möjligt för ätt därigenom få till stånd
lättnader också för ensamstående. Jag
har i mitt första anförande även försökt
att klargöra, hur vi inom högern se på
själva finansieringsfrågan.
Jag tror mig därför kunna säga, herr
talman, att det sätt, varpå vi ha redovisat
skattelättnaderna, är fullt just.
Vilken grundval skulle man för övrigt
eljest ha valt för en sådan redovisning?
Även folkpartiet begagnar ju den metoden.
När folkpartiet har velat åskådlig
-
göra verkningarna av vårt förslag, har
det nämligen gjort detta på grundval av
de rådande skatteskalorna, och detta
har väl folkpartiet då ansett vara fullt
riktigt. Varför skulle det då inte vara
riktigt, när högerpartiet gör det?
Den andra fråga som herr Wedén var
inne på var följande. Han sade att det
framför allt gällde att precisera målsättningen
för den riktiga avvägningen
av beskattningen mellan familjer å ena
sidan och ensamstående å andra sidan,
och jag kan gärna hålla med herr Wedén
om att så är fallet. Jag vill emellertid,
herr talman, erinra om att vi vilja
ha likställdhet i skattehänseende mellan
två äkta makar och en ensamstående
i motsvarande inkomstläge. Med motsvarande
inkomstläge för den ensamstående
avse vi då ett inkomstläge lika
med hälften av familjeinkomsten. Om
det med andra ord är så — för att ta
det här förut många gånger berörda
exemplet — att det är två äkta makar,
som tjäna 8 000 kronor, och en ensamstående,
som tjänar 4 000 kronor, och
skatten för den ensamstående är 500
kronor, bör skatten för de äkta makarna
vara 1 000 kronor. Då har den ensamstående,
efter det skatten betalats,
3 500 kronor kvar att leva på medan
familjen har 7 000 kronor kvar, d. v. s.
på vardera maken 3 500 kronor. Alla
tre kunna alltså leva på samman standard.
Jag kan, herr talman, inte se annat än
att högern gjort en klar precisering av
målsättningen. Jag kan däremot inte se,
att vi i denna debatt fått någon klarhet
om folkpartiets målsättning i denna
mycket viktiga fråga.
Herr WEDÉN: Herr talman! Nu säger
herr Hjalmarson, att högerns redovisningsgrund,
vad gäller effekten av dess
skatteförslag, är tillfredsställande. Han
förutsätter nämligen, att om någon omarbetning
av skatteskalorna inte har
kunnat ske till den 1 januari 1952, så
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
105
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
skulle andå — alltså om högerförslaget
accepteras — beskattning då ske efter
den metod, som herr Hjalmarson och
hans vänner föreslå. När vi då kritisera
detta och säga, på skäl som jag förut
försökt att ange, att under sådana förhållanden
blir det härvidlag en orättvisa,
därför att då inga pengar bli över
för att sänka skatten för de ensamstående,
så svarar herr Hjalmarson — inte i
riksdagen i dag utan utanför riksdagen
tidigare — att detta är oriktigt, ty det
skall man klara av genom ändring av
skatteskalorna. Jag menar att det är
omöjligt att intaga dessa bägge ståndpunkter
på en gång. Om herr Hjalmarson
skall klara av problemet för de ensamstående
genom att ändra skatteskalorna
-— alltså genom att justera skalorna
nedåt för de ensamstående — hur
menar herr Hjalmarson, att skatteskalorna
för de gifta då skola bli? Skall
herr Hjalmarson då reducera skalorna
även för de gifta? I så fall blir ju det
sammanlagda skattebortfallet ännu
större. Och om han skall ha olika skatteskalor
för ensamstående och gifta, då
försvinner i realiteten den berömda tudelningsrelationen.
Jag tror inte det går
för högern att här argumentera på två
linjer.
Jag skall inte i onödan förlänga debatten.
Låt mig bara säga några ord med
anledning av den mycket stora indignation,
som herr Hjalmarson lade i dagen
vid vårt replikskifte före middagspausen.
Han läste då upp en hel del siffror
från någonting, som han karakteriserade
som ett folkpartiförslag och som var
avsett att illustrera vilken skatteförhöjning
detta skulle leda till. Något sådant
folkpartiförslag har aldrig existerat. Jag
har påvisat att i den högerbroschyr
som vi tidigare diskuterat finns en ren
felaktighet. Man skulle ju kunna använda
strängare uttryck. Emellertid iir det
en ren felaktighet, när man där säger,
att högerlinjen medger en skattesänkning
för alla familjer. Man citerar i högerbroschyren
uttalanden på ett sätt,
som också är anmärkningsvärt. Där citeras
en del uttalanden, som gå ut på
att vederbörande ha ansett, att doktor
Anderssons förslag kan läggas till
grund för vidare utredning. Sedan citeras
det ett uttalande av professor Bertil
Ohlin, och citatet lyder: »Kan ej accepteras.
» Faktum är emellertid, att den
hållning herr Ohlin intagit i denna sak
och den hållning, som intagits av de
organisationer, som ha föreslagit en förnyad
utredning, är i sak densamma.
Jag menar, herr talman, att mot bakgrunden
av detta och med hänsyn till,
att herr Hjalmarson icke i den folkpartibroschyr
han kritiserat kunnat påvisa
någon faktisk felaktighet, har han
inte anledning till så stor indignation.
Till sist, herr talman, vill jag upplysa
herr Hjalmarson om att den tvål, som
han tidigare sagt sig icke känna till,
har jag nu återfunnit i riksdagshuset,
och det skall bli mig ett nöje att överlämna
den till honom, så att han och
hans meningsfränder kunna två sig rena
från några av de orimligheter som högerlinjen
i detta fall innebär.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Den första fråga herr Wedén
berörde avsåg ju egentligen finansieringsproblemet.
Jag anser, att jag
inte behöver upprepa det utförliga resonemanget
i mitt första anförande, i vilket
jag pekade på hur vi sågo på denna
fråga och på möjligheterna till skattelättnader.
Jag tror, herr talman, att
ingen kan säga, att vi ha gjort problemet
lätt för oss, när vi uttryckligen ha
framhållit, att förutsättningen för att
man skall få skattelättnader iir, att man
är beredd att angripa problemet om begränsningen
av den statliga verksamheten.
Vidare anmärkte herr Wedén på att
jag talade om folkpartiförslaget. Ja,
herr talman, jag sade i alla fall folkpartiförslaget
i kommittén. Det iir minsann
inte lätt att uppfatta vilken stånd
-
106 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande
punkt folkpartiet intar. Men det var
bara en enda folkpartist med i kommittén
och då hoppas jag att man kan utgå
ifrån att folkpartiet företrädde bara en
ståndpunkt där.
Herr Wedén reagerade vidare emot
att vi i vår lilla broschyr ha i korthet
återgivit en del yttranden för och emot
vårt beskattningsförslag. Detta ha vi
gjort helt enkelt därför, att vi velat
klargöra att det här verkligen är fråga
om en debatt. I denna broschyr ha vi
skrivit, att herr Ohlin om vår linje
sagt: »Kan ej accepteras.» Ja, herr talman,
jag har inte folkpartiets egen broschyr
till hands just nu, men jag vill
säga, att den som läser igenom den broschyren
och efteråt tillfrågas om vilket
intryck han fått av densamma han lär
väl i alla fall inte kunna säga, att meningen
med redogörelsen varit att klargöra,
att folkpartiet accepterar högerpartiets
förslag.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker att herr Hjalmarson
har litet otur, när han här säger att
det var en folkpartirepresentant med i
sambeskattningssakkunnigas kommitté.
Herr Hjalmarson lade nämligen före
middagsrasten ned mycken möda på att
förklara, att den omständigheten, att
herr Håstad suttit i en viss skattekommitté,
naturligtvis inte hindrade högern
från att nu inta en annan ståndpunkt
än denne i kommittén gjorde.
För övrigt var den redogörelse, som
herr Hjalmarson gav av fru Gärde Widemars
ståndpunkt i sambeskattningssakkunnigas
kommitté, inte heller på
något sätt korrekt, tv det finns väsentliga
modifikationer, som inte kommo
med i den bild, som herr Hjalmarson
gav. Jag vill bara konstatera, att herr
Hjalmarson menar, att den 1 januari
1952 statsfinansiella förutsättningar
skola föreligga för att genomföra högerns
familjebeskattningsförslag. Detta
skulle kosta 200 miljoner kronor. Herr
beskattning av äkta makar.
Hjalmarson vill då också införa ett förvärvsavdrag
för hustrur med inkomst
av eget arbete. Dessutom skall han sänka
skatterna även för ensamstående.
Detta kostar tillsammans ytterligare ett
hundratal miljoner. Men herr Hjalmarson
vet ju att vi ha andra utgifter att
vänta. Vi behöva bara tänka på kommunalskattereformen.
Vidare äro herr
Hjalmarson och jag ense om den omsorg,
som måste ägnas vårt försvar
o. s. v. Jag måste säga, att en sådan syn
på statsfinanserna hos en partiledare i
varje fall inte kan betecknas som realistisk.
Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Vi behöva kanske inte
diskutera frågan om större eller mindre
realism. Jag vill bara fästa herr Wedéns
uppmärksamhet på att vi från högern
ha påvisat, att kostnaderna för kommunalskattereformen
äro beräknade för
högt, och herr Wedén har själv ingen
säker grund för sina kostnadsberäkningar
beträffande högerns förslag.
Till sist vill jag bara säga, att vi från
högern ha ställt oss bakom vår representant
i den kommitté, som haft till
uppgift att behandla sambeskattningsfrågan,
men jag vågar bestämt påstå,
herr talman, att det inte är många i
denna kammare som ha en aning om
var folkpartiet egentligen står. Där ligger
den stora skillnaden, inte bara denna
gång, utan så har det varit också
många gånger tidigare. Folkpartiet företräder
så många ståndpunkter samtidigt
att det har sina svårigheter att
argumentera emot denna ärade »meningsriktning».
Det är naturligtvis alltid
litet lättare att argumentera mot
oss, som företräda en mera klar och
fixerad linje.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Wedén har här så klart avslöjat
bristen på hållbara kalkyler i det
förslag, som herr Hjalmarson föresprå
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 107
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
kar, att jag därvidlag inte bär någonting
att tillägga.
Men när herr Hjalmarson säger, att
herr Wedén inte kan komma med någon
exakt kalkyl över vad det kostar
att genomföra högerns förslag, vill jag
säga, att den som i första hand borde
komma med en sådan kalkyl är väl den,
som lägger fram förslaget. Detta tycks
dock herr Hjalmarson mena att andra
skola göra.
Nu ha vi låtit göra vissa uppskattningar
och beräkningar, som väl icke
äro fullständigt exakta, men som ändå
ange, att om man utgår inte ifrån 1945
års inkomster utan från inkomsterna
sex år senare, när detta förslag skall
tillämpas, så kommer man fram till en
kostnad, som lågt räknat ligger åtminstone
50 procent högre. Dessa beräkningar
skall jag gärna ställa till herr
Hjalmarsons förfogande. Det finns sålunda
en faktisk grund för herrWedéns
omdömen. Herr Hjalmarson däremot
föredrar att röra sig med mera allmänna
talesätt.
Vidare sade herr Hjalmarson att vi
inte ha en lika preciserad linje'' som högern,
när det gäller familjebeskattningen.
Ja, herr Hjalmarson, för en gångs
skull är detta riktigt. Det är bara högern
som går på en preciserad linje. Alla
andra partier ha anslutit sig till tankegången,
att eftersom den stora familjebeskattningsfrågan
som är en mycket
större fråga än den om förvärvsarbetande
hustrurs beskattning inte har blivit
utredd sedan 1943, och man nu,
herr Hjalmarson, vill gå fram efter delvis
andra linjer än då, så bör denna
fråga utredas, innan man tar ståndpunkt.
.lag tror, att de andra partiernas
utredningslinje, hur olika åsikter partierna
än ha i skattefrågan, väl tål att
jämföras med högerns ståndpunkt att
först binda sig och sedan utreda.
Herr KYL1NG: Herr talman! Här har
under dagens lopp ganska ingående
diskuterats en hel del synpunkter, men
då jag inte kan ta upp alla de spörsmål
som berörts under debatten, skall jag
i stället stanna inför ett par detaljer,
som höra samman med själva sakfrågan.
Herr Ohlin har i dag för sin del deklarerat,
att han inte är beredd att ta
ställning till ett bestämt förslag redan
nu, utan han vill att frågan först skall
utredas. Det rinner mig då i minnet att
herr Ohlin under ett föredrag i Konserthuset
i februari månad i år ganska
klart utdömde den högerreservation,
som här finns fogad till föreliggande
utskottsutlåtande. Enligt referatet i Dagens
Nyheter sade herr Ohlin nämligen
vid det tillfället: »Den» — d. v. s. högerreservationen
— »bygger därvidlag
på ett förbiseende av att den hemarbetande
hustruns arbete är värdefullt och
väsentligt höjer familjens standard.»
Detta uttalande kan inte tolkas på annat
sätt än att herr Ohlin på något sätt
vill beskatta värdet av hustruns arbete
i hemmet, tv varför skulle han annars
framhålla att hustruns arbete höjer familjens
standard?
Även herr Wedén bär i dag varit
inne på samma tankegångar. Det bär
han varit även tidigare. Jag tänker här
särskilt på den artikel, som herr Wedén
för en tid sedan skrev i Dagens Nyheter
och i vilken han på tal om högerns
förslag förklarade, att detsamma »alldeles
lämnade ur räkningen värdet av
det merarbete i hemmet, som den hemmavarande
hustrun är i stånd att utföra».
Det verkar som om båda herrarna
anse, att man även skall beskatta det
arbete, som den hemmavarande hustrun
utför. Tidigare i dag har såväl
herr Ohlin som herr Wedén gjort gällande,
att Ebon Andersson i sin reservation
till sambeskattningssakkunnigas
betänkande bär gått alldeles vid sidan
av de direktiv, som kommittén har fått.
Hon har, säger man, bortsett från den
reella sambeskattningen och endast äg
-
108 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
nät sig åt familjebeskattningen. Men
under förmiddagsdebatten i dag tog
herr Hjalmarson upp den frågan och
sade bl. a., att redan titeln på här föreliggande
betänkande fullkomligt klart
visar, att den reservation som Ebon
Andersson avgivit på intet sätt avviker
från de givna direktiven. I själva verket
är sambeskattningsproblemet endast
en del av familjebeskattningsproblemet.
Familjebeskattningsfrågan avser
i och för sig beskattning av äkta
makar, och denna kan ske antingen genom
särbeskattning eller genom sambeskattning.
Bestämmer man sig för det
senare, så uppkommer frågan, hur sambeskattningen
skall ordnas. Detta är
vad vi kalla sambeskattningsfrågan, och
den avser äkta makar över huvud taget,
oavsett om båda eller bara den ena av
makarna ha förvärvsarbete utanför
hemmet.
Sambeskattningen innebär, att makarna
i beskattningshänseeende betraktas
såsom en ekonomisk enhet. Detta
innebär i sin tur, att hänsyn måste
tas till den samlade familjeinkomsten,
oavsett vilken av makarna som intjänar
denna inkomst. Vidare måste hänsyn
tagas till de sammanlagda avdragsgilla
kostnaderna, oavsett på vilken av
de två makarna som dessa belöpa sig.
Underskott på endera makens förvärvsverksamhet
eller underskott, som uppkommer
genom att endera maken icke
kan utnyttja sina allmänna avdrag, få
sålunda avdragas från den andra makens
inkomst. Vidare innebär sambeskattningen
att makarna gemensamt få
utnyttja dem tillkommande ortsavdrag.
Jag ber, herr talman, att få citera
några rader ur sambeskattningskommitténs
betänkande. Citatet återfinnes
på sid. 146, fjärde raden uppifrån.
Sambeskattningssakkunniga säga där:
»På grund härav kommer samtaxering
att medföra skattelindring vid äktenskaps
ingående i alla de fall, där ena
maken helt saknar inkomst.»
Därm,ed tycker jag att de påståenden
som gjorts här tidigare i dag, om att
direktiven icke ha följts och att utredningen
från reservanternas sida icke
är riktigt gjord, falla på sin egen orimlighet.
Sambeskattning förekommer alltså
inte bara då båda makarna ha inkomst.
Det vore för övrigt ganska egendomligt,
om man skulle använda ett grundsystem
för äkta makars beskattning, då
hustrun har inkomst — som icke behöver
uppgå till mer än en tia — och
ett annat, då hustrun saknar inkomst.
Oavsett hur man ordnar beskattningen
av äkta makar kan man företa en
differentiering mellan de fall, då hustrun
arbetar i hemmet, och i sådana,
där hon har förvärvsarbete. Man kan,
som sambeskattningssakkunnigas majoritet
föreslår, låta alla förvärvsarbetande
hustrur få ett särskilt avdrag, man
kan, som folkpartirepresentanten fru
Gärde Widemar föreslår, underlåta att
ge något som helst förvärvsavdrag och
bara tillämpa särbeskattningen, och
man kan, som Ebon Andersson har ifrågasatt
och som högern har föreslagit i
sin partimotion i år, förorda förvärvsavdrag
endast för gifta med minderåriga
barn.
Jag har bara velat framföra dessa
synpunkter, herr talman, inte för att
polemisera utan helt enkelt därför, att
jag anser, att man här har använt sig
av falska och mycket olyckligt utformade
utgångspunkter. Det verkar som
om man här har angripit den form av
beskattning, som vi inom högern föreslagit,
och att man nu vill beskatta
även det arbete, som i tusentals och
hundratusentals hem utföres av hemmaarbetande
hustrur. Man kan ibland
få höra den frågan framställas: Varför
skola vi hjälpa lyxfruarna? Jag vill då
ställa en inotfråga: Hur stor procent
av Sveriges hemmaarbetande hustrur
kan i dag kallas för lyxfruar? Jag
tror inte att den procenten är så stor,
att det finns någon anledning att räkna
med den.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 109
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
De hemmaarbetande hustrurna utföra
i många tusen hem ett arbete, som
hittills inte har uppskattats efter förtjänst,
men som blir uppskattat om högerns
förslag bifalles. Det är inte bara
de ogifta som ha stora försörjningsbördor
att bära i form av hjälp till föräldrar
och andra anhöriga, utan det ha
också de gifta i många fall.
Herr talman! Jag har bara velat
framföra dessa synpunkter. För mig
står det nämligen fullständigt klart, att
vi här ha anledning att redan nu försöka
bestämma oss för en viss princip,
efter vilken vi kunna gå fram. Jag
är inte alldeles säker på hur det i framtiden
kommer att bli på detta område.
Säkerligen måste man omarbeta de
skatteskalor, som vi nu ha. När detta
skett få vi se, om vi kunna skapa större
rättvisa. Principen att även hemmaarbetande
hustrur skola ha möjlighet
att erhålla skattelättnader vill jag dock
inte dagtinga med.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.
Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
I sitt anförande före middagen gjorde
herr Wedén det påståendet, att herr
Hjalmarson och jag företrädde olika linjer.
Det har föranlett mig att återigen
begära ordet.
Jag sade i mitt inledningsanförande
tidigare i dag, att vi nu enligt min uppfattning
hade så stort utredningsmaterial
till vårt förfogande, att vi kunde
fatta ett principbeslut rörande familjebeskattningen,
och att det sedan ankommer
på 1949 års skatteutredning att
ta itu med skatteskalorna. Herr Hjalmarson
har framhållit precis samma
sak. Herr Wedéns missuppfattning torde
bero på att herr Hjalmarson mera
utförligt än jag uppehöll sig vid högerförslagets
detaljer, varvid han liksom
Ebon Andersson använde sig av den nu
-
varande skatteskalan för att demonstrera
hur förslaget skulle komma att verka.
Vi ha för närvarande inte något annat
att demonstrera förslaget med. Har herr
Wedén andra skalor att komma med, så
skola vi gärna sätta in dem i systemet.
Folkpartiet har också använt sig av
precis samma skatteskalor. Vad har
herr Wedén då egentligen att invända?
Är det rätt när folkpartiet använder de
skatteskalor, som nu finnas, men fel
när högern använder dem? Jag måste,
herr talman, instämma med herr Hedlund
i Rådom när han i förmiddags
gjorde det uttalandet, att han hoppades
att folkpartiet ville angiva den betydelse,
som partiet inlägger i vanliga
svenska ord.
Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill endast i största korthet
ge en replik till den föregående ärade
talaren. Han säger att det inte finns
några andra skatteskalor än de nuvarande,
och därför måste högern demonstrera
verkningarna av sitt förslag
på dessa. Samtidigt gör man gällande,
att dessa skatteskalor i alla fall komma
att förändras. Nåväl, tillåt mig endast
att konstatera, att den demonstration,
som då försiggår, ingalunda kan vara
tillförlitlig.
Herr OHLIN: Herr talman! Kammaren
torde ursäkta mig när jag nu åter
begär ordet, men jag skall fatta mig
ganska kort. Herr Kvling kom med ett
märkligt uttalande, varav jag måste
göra ett tillrättaläggande.
När jag, herr Kyling, i höstas yttrade
mig i denna fråga och utsände ett TTreferat
därav, underströk jag starkt att
vi borde kunna vara överens om, att
värdet av den hemmavarande hustruns
arbetsprestation icke skulle beskattas.
Jag blev då i en serie artiklar i höger
-
Ilo Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
pressen föremål för häftig kritik för
detta uttalande, vilket sades vara ägnat
att föranleda missförstånd. Nu kommer
herr Kyling och säger, att jag tydligen
vill beskatta sådana prestationer. Inga
kommentarer torde behövas till detta,
herr Kyling.
Det ligger för övrigt faktiskt till på
det sättet, att varken herr Hjalmarson
eller herr Kyling svarat på herr Wedéns
kritik på denna punkt. Jag skall
därför ännu en gång taga ett klargörande
exempel. I ett fall har mannen
ensam en inkomst på 8 000 kronor, och
i ett annat fall har var och en av makarna
4 000 kronor därför att hustrun
arbetar utanför hemmet. I bägge fallen
ha makarna inga barn. Nu har herr
Wedén frågat, om inte hustruns hemarbete
i det första fallet har en sådan
betydelse för familjens standard, att
man icke kan lämna detta ur räkningen
när man bedömer frågan om dessa
båda familjers relativa ställning. Såvitt
jag kunnat finna både av dagens debatt,
av samtliga de högerbroschyrer jag
studerat, av föredrag och framför allt
av Ebon Anderssons reservation innebär
högerns ståndpunkt följande: Vi se
helt och hållet bort ifrån värdet av den
hemmavarande hustruns arbete! Men
detta är ju precis raka motsatsen till
de mera sentimentala talesätt, som herr
Kyling kommer med, om det stora värdet
av... etc. Jag instämmer till fullo
i talet om det stora värdet av den hemmavarande
hustruns arbetsprestationer.
Men då får man också lov att taga hänsyn
till detta värde, när man bedömer
hela frågekomplexet. Man skall emellertid
inte taga hänsyn till det på ett
sådant sätt, att man åsätter det ett värde
och beskattar det. Man skall i stället
taga hänsyn till det vid den avvägning,
som på ett eller annat sätt måste göras,
när man beräknar skatten för en familj
och skatten för en ensamstående.
Sedan vill jag säga till herr Hjalmarson
att jag erinrar mig en radiodiskussion
med herr Domö, herr Hjalmarsons
föregångare som högerledare. Herr
Domö ansträngde sig att förklara, att
högern visserligen haft representanter
i 1942 års jordbrukskommitté, men de
voro ändå inte alls bundna av detta.
Det förhåller sig väl ändå så beträffande
vårt svenska utredningsväsende, att
partierna taga ställning i efterhand.
Här föreligger nu till behandling dels
den mera begränsade frågan om förvärvsarbetande
hustrus insats, dels genom
högerreservationen frågan om familjebeskattningen.
Denna senare fråga
skulle i alla fall ha upptagits till debatt,
men efter den nya utredningen. Vår representant
i den förra kommittén, fru
Gärde Widemar, har inte tagit upp den
stora frågan om familjebeskattningen.
Kommitténs majoritet har inte heller
tagit upp den, och enligt de upplysningar
vi fått under hand har inte ens
högerrepresentanten i kommittén tagit
upp frågan till närmare diskussion.
Det är väl då uppenbart, att det inte
finns någon grund för partierna att nu
taga ställning i denna fråga. Det är naturligt
att förbehålla sig rätten att efter
utredningen bedöma vilket resultat man
vill uppnå när det gäller skattetryckets
avvägning. Högern föredrager emellertid
att använda ett annat tillvägagångssätt.
Man vill börja med en skattemetod,
och sedan får resultatet bli vad det
vill.
Den ståndpunkt vi intagit i fråga om
den amerikanska metoden är, att den
bör utredas. Finansministern har också
i direktiv till kommittén begärt, att
denna sak skall utredas. Vi ha inte avvisat
metoden som sådan, men vi ha
ställt oss avvisande till den speciella
utformning, som riksdagsledamoten
F.bon Andersson åstadkommit. Nu finna
vi, att även herr Hjalmarson talar
om omarbetning av skatteskalor o. d.
Därmed har herr Hjalmarson slutit upp
på samma sida som TCO och folkpartiet.
Vi säga ju att det bör utredas vilka
möjligheter som finnas för dess tilllämpning.
Herr Hjalmarson har alltså
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
111
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
övergivit fröken Ebon Andersson, som
presenterat ett fullt färdigt förslag med
nuvarande skatteskalor.
Till sist vill jag, herr talman, framhålla,
att den som föreslår betydande
lättnader på en punkt och sedan vill ha
lika stora lättnader även på alla andra
tänkbara områden — ja t. o. m. vill gå
så långt som högern, som vill taga bort
ytterligare en del av den konsumtionsbeskattning,
vilken vi införde för några
år sedan — han borde ändå känna det
som en plikt att redovisa hur detta
skall gå i lås. Jag skall tala om för herr
Hjalmarson att vi i folkpartiet ägnat
mycket stor uppmärksamhet åt att icke
sträcka oss längre när det gäller kraven
på skattesänkning än att det skall finnas
utsikter till att det går ihop. Högern
sträcker sig betydligt längre och
känner ändå inte något behov av att
redovisa hur man anser att det hela går
ihop. Högern har därför kommit tillbaka
till en ståndpunkt liknande den
man intog år 1946. Då föreslog högerpartiet
större utgiftsökningar än något
annat parti och hade samtidigt de
största skattesänkningarna på sitt program.
Ändå fick kammaren lyssna till
tal, där högern förordade den strängaste
budgetbalanseringen. Det som fattas
1950 är endast det sista kravet. Annars
intager högern samma slags ståndpunkt
som då.
Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill hålla med herr Ohlin
om att en hemmavarande hustru som
arbetar i hemmet höjer hemmets standard.
Men därför har väl inte den familj,
som genom mannens inkomster
har 8 000 kronor, råd att betala högre
skatt. Jag menar att beskattningsprincipen
här i landet enligt svensk skattelagstiftning
i alla fall är den, att inkomsten
skall inflyta från en s. k. förvärvskälla,
d. v. s. genom att vederbörande
arbetar i sitt yrke. I annat fall
kunde även ett arbete, som utföres av
en person för egen eller för familjens
räkning, bli föremål för beskattning.
Om t. ex. en byggmästare själv uppför
ett eget hus, så är det riktigt om han
beskattas därför. Om en tjänsteman
däremot själv tapetserar sin våning, så
bör väl han inte beskattas särskilt för
detta arbete.
Det är enligt min mening självklart,
att hustruns hemarbete väsentligt höjer
familjens standard, på den punkten kan
jag vara överens med herr Ohlin. Sedan
ha vi olika meningar om hur detta
skall beskattas. Jag anser, att det ej
skall beskattas. Det är, som jag tidigare
sagt, helt enkelt nödvändigt, att
man på ett bättre sätt än tidigare värdesätter
det arbete, som utföres av en
hemarbetande hustru.
Sedan vill jag, herr talman, till slut
endast säga, att när herr Ohlin räknade
upp några organisationer som voro
inne på att begära utredning i denna
fråga, så hörde jag både folkpartiet och
TCO nämnas. Tillåt mig endast att tala
om, att när TCO yrkade på en utredning,
så begärde man att denna utredning
skulle baseras på den reservation,
som fröken Ebon Andersson avgivit i
kommittén för sambeskattningssakkunniga.
Detta skiljer sig således från herr
Ohlin och folkpartiet.
Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall be att få svara herr Ohlin med
några få ord.
Den fråga, som herr Ohlin och herr
Wedén riktat till oss förut, ha vi ju redan
besvarat, och jag tog själv upp den
i mitt första anförande, t. o. m. innan
den var framställd. Den fråga, på vilken
herr Ohlin efterlyste svaret, avser
den mycket begränsade kategori, som
representeras av barnlösa familjer, där
hustrun har förvärvsarbete och förtjänar
minst 2 000 kronor om året. Den
gruppen utgör högst ett par procent av
den totala kategori av familjer, som det
här är fråga om, och för åtminstone
112 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
95 procent av de svenska familjerna
medför den linje, som skisserats upp
av fröken Ebon Andersson, skattelättnader.
StatHgen ber jag, herr talman, att få
säga några ord om finansieringsfrågan.
Kommittén, som avgav sitt betänkande
för ett par månader sedan, har kalkylerat
med en kostnad på 135 miljoner
kronor. Sedan säger man, att denna
kostnad måste med hänsyn till inkomsternas
höjning sedan 1945 vara för lågt
kalkylerad. Varken herr Ohlin eller
jag kan ange den exakta gränsen för
det belopp, varmed kostnaden har stigit
sedan 1945. Nu hörde jag, att herr
Ohlin räknade med ett merbelopp på
50 miljoner kronor, under det att herr
Wedén nämnde siffran 65 miljoner. Jag
vill bara säga, att det här i varje fall
icke är fråga om ett belopp av den storleksordningen,
att det behöver påverka
vårt ställningstagande. Vi veta ju, dels
att man kalkylerat kostnaderna för
kommunalskattereformen för högt, dels
att belastningen på budgeten 1951/52
endast kommer att belöpa sig till en
tredjedel av årskostnaden. Vi ha dessutom
klart och tydligt uttalat vår önskan
att genom en väsentlig minskning
av subventionerna bereda utrymme för
skattelättnader.
Herr Ohlin börjar spinna på en ny
tråd och talar om vårt ställningstagande
till konsumtionsskatterna. Skillnaden
mellan herr Ohlins ståndpunkt å
ena sidan och vår å andra sidan har
varit den, att vi hela tiden bestämt motsatt
oss att pålägga extra skatt på bensin.
Den extra bensinskatten är ju en
form av tvångssparande. Vi ha framhållit
att det vore orimligt att föreställa
sig att man, om man drev en riktig
penningpolitik, icke skulle kunna på
vanlig väg åstadkomma den nettoökning
i sparandet, som den extra bensinskatten
på 200 miljoner kronor representerar.
Jag vill, herr talman, vidare säga, att
denna ståndpunkt inta vi fortfarande,
och den omständigheten, att herr Ohlin
och jag haft olika uppfattning i fråga
om penningpolitiken, utgör inte någon
anledning för herr Ohlin att taga vårt
ställningstagande till bensinskatten till
intäkt för påståendet om statsfinansiellt
lättsinne.
Herr WEDÉN: Herr talman! Kammaren
får ursäkta att jag säger några få
ord till.
Herr Hjalmarson nämnde, att jag
skulle ha kalkylerat med en ökning av
kostnaderna för högerförslaget sedan
1945 på 65 miljoner kronor, under det
att herr Ohlin hade nämnt siffran 50
miljoner. Nej, herr Ohlin nämnde siffran
50 procent i jämförelse med år
1945, och i själva verket är därför hans
uppskattning och min lika.
Det förhåller sig i själva verket så
— jag har inte de exakta siffrorna i
huvudet — att mot en sammanlagd
taxerad inkomst till statlig inkomstskatt
för enskilda år 1945 på ungefär
11 miljarder står nu ett motsvarande
belopp på någonting omkring 17 miljarder.
Denna skillnad bortser herr
Hjalmarson i sitt resonemang ifrån.
Han säger vidare, att 95 procent av de
svenska familjerna enligt högerförslaget
skola komma i åtnjutande av en
skattesänkning, och bara några obetydliga
procent falla utanför. Jag har
redan tidigare påpekat, att även denna
beräkning utgår från gamla siffror, ty
inkomsterna även för de arbetande
kvinnorna ha naturligtvis stigit.
Men hurudana bli nu verkningarna
av skattesänkningen för de familjer,
som få den? Jo, som jag tidigare sagt,
har skattesänkningseffekten enligt högerförslaget
sin botten just när det gäller
mellanskiktet. En sådan lösning
kunna vi inte på något sätt acceptera såsom
tillfredsställande och rättvis. Detta
tyder enligt min mening på att fru
Gärde Widemar, när hon i sin reservation
till sambeskattningssakkunnigas
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
113
Motioner om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta makar.
betänkande yrkade, att hela frågan
skulle överlämnas till en ny utredning,
såg betydligt klarare på detta problem
än vad herr Hjalmarson och högerpartiet
ännu i dag göra.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten 1),
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda punkt dels ock på
bifall till den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Rådom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande betänkande
nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 102 ja och
99 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.
Beträffande punkten 2) gav herr talmannen
härefter propositioner dels på
bifall till utskottets i denna punkt gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) av utskottets förevar ande betänkande
nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för japropositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten 2)
gjorda hemställan.
Slutligen blev på därå av herr talmannen
framställd proposition utskottets
hemställan i punkten 3) av kammaren
bifallen.
§ 2.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tullfri införsel
av viss donerad utrustning för
biokemiska institutionen vid Uppsala
universitet.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 16.
114
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
§ 3.
Fortsatt giltighet av förordningen angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. ni., jämte i ämnet väckt
motion.
I en den 31 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 237, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, framlagt
förslag till slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1950/51. I propositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen, bl. a., att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker.
I förevarande betänkande hade utskottet
tagit ställning till endast följande
två i propositionen behandlade
spörsmål, nämligen dels frågan om fortsatt
giltighet av nämnda förordning och
dels frågan om bibehållande av nu gällande
skärpningar i fråga om beskattningen
av vin, maltdrycker, läskedrycker
och tobaksvaror samt nöjesskatten
för biografföreställningar och varuskatten
ävensom beträffande statsverkets
andel i totalisator-, tips- och lotterimedel.
Till behandling i sammanhang med
förevarande proposition hade utskottet
upptagit den vid riksdagens början
väckta motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
upphäva de vid 1948 års riksdag antagna
förordningarna om skatteskärp
-
ning på spritdrycker, vin, maltdrycker,
läskedrycker, tobaksvaror, nöjen, chokladvaror,
kemisk-tekniska preparat
m. m., bensin, brännoljor, papper,
tipsmedel, lottsedlar och totalisatormedel».
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte, med godkännande
av Kungl. Maj:ts proposition nr
237 i de delar propositionen behandlats
i detta betänkande,
1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker,
2) förklara sig icke hava något att
erinra emot ett bibehållande av de under
innevarande budgetår gällande
skärpningarna i den indirekta beskattningen
m. m. i den mån dessa skärpningar
avsåge
a) beskattningen av vin,
b) beskattningen av maltdrycker,
c) beskattningen av läskedrycker,
d) beskattningen av tobaksvaror,
e) nöjesskatten,
f) varuskatten,
g) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel; samt
B) att motionen II: 113 av herrar
Persson i Landafors och Hagberg i
Luleå, i de delar motionen upptagits
till behandling i detta betänkande, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:
Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Här gäller det nu frågan om de
kvarvarande skärpta konsumtionsskatterna,
som beslutades vid 1948 års
riksdag. Pappersskatten har tidigare
slopats, och i dag ha de extra bensinoch
brännoljeskatterna varit under behandling,
och därvid har beslutats att
115
Onsdagen den 10 maj 1950 em. Nr 16.
Fortsatt giltighet av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker m. m.
också dessa skola upphöra under år
1950.
Tillsammans med herr Hagberg i Luleå
har jag i en motion vid riksdagens
början i år hemställt, att de vid 1948
års riksdag antagna förordningarna
om de skärpta konsumtionsskatterna
måtte upphävas. Såsom motivering härför
ha vi hänvisat till det uttryckliga
förbehåll, som gjordes då beslut fattades
om dessa skatter, att de voro av
»tillfällig natur».
Vi vände oss emot dessa skatter redan
i konsumtionsskatteberedningen,
och vi ha i motioner sedan dess krävt
att dessa skatter skulle upphävas. Vi
ha hela tiden hävdat den meningen, att
dessa skatter icke borde ha tillkommit,
särskilt som dessa pengar inte behövde
användas för statsutgifter och som denna
skatteskärpning i väsentlig grad
kom att drabba de breda konsumentlagren
och hårdast de lägre inkomsttagarna.
Skattetrycket befann sig vid
den tidpunkt, då dessa skatter infördes,
redan på en nivå, som i stället skulle
ha motiverat en sänkning av detsamma
för de lägre inkomsttagarna och för
det övervägande flertalet skattebetalare
här i landet.
De varugrupper, som blevo föremål
för dessa extra skatter, ha betecknats
såsom umbärliga. Nog kunna vi vid det
här laget vara överens om att dessa
varor och tjänster i övervägande grad
varit oumbärliga för dem, som tillgodogjort
sig dessa.
Sedan de extra skatterna på papper,
bensin och brännoljor slopats, föreslår
regeringen och utskottet, att den extra
beskattningen på alla de kvarstående
konsumtionsvarugrupperna skola bibehållas.
Inkomsterna på dessa beräknas
till 240 miljoner kronor.
Frågan om de extra konsumtionsskatternas
tillfälliga karaktär synes nu
komma in i en ny fas av utvecklingen.
Den utredning och översyn av skatterna
och skattetrycket, som 1949 års skat
-
teutredning verkställt, har fört fram
frågan om att bibehålla de nyssnämnda
kvarvarande skärpta konsumtionsskatterna
för att med dessa som ekonomiskt
underlag göra det möjligt att
företaga en sänkning av den kommunala
beskattningen.
Kommunalskattelagstiftningen av år
1928 är föråldrad och bör nu ersättas
med en mera rättvis och bättre avvägd
sådan, som innebär en betydande sänkning
av kommunalskatten för de lägre
inkomsttagarna. Förslaget om ett provisorium
för höjning av ortsavdragen vid
årets riksdag följes med stort intresse.
Frågan om en kommunalskattereform
är i hög grad aktuell och pockar på sin
lösning. Att därför nu permanenta
ifrågavarande extra konsumtionsskatter
och sålunda göra dem till fasta indirekta
skatter för att kunna höja ortsavdragen
för kommunalbeskattningen
synes dock vara ett försök att få dessa
impopulära och orättvisa indirekta
skatter accepterade för att ge lindring
i fråga om de direkta kommunalskatterna.
En kommunalskattereform, som ger
större rättvisa åt de lägre inkomsttagarna
än som nu är fallet, bör kunna
finansieras genom uttag av skatter hos
de bärkraftigare skattebetalarna efter
en mera progressiv skala och genom
direkta skatter.
Vi vidhålla vår motion, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till densamma
i vad den rör bevillningsutskottets
betänkande nr 50.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat nöja mig med att
yrka bifall till bevillningsutskottets här
föreliggande förslag.
Det är ju alltid roligt att kunna se
ljusblått, men att tänka sig att lösa
frågan om kommunalskatteavdragen
utan bibehållande av de extraskatter,
som nu permanentas, tycker jag nog
är att se gredelint.
116
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 113 i förevarande
delar; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.
§ 4.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på
landet m. m.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.
Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 14
mars 1950 hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
88, däri Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 10 februari 1950 föreslagit riksdagen
att antaga i propositionen upptagna
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;
2) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;
3) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
4)
lag angående ändring i lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;
5) lag angående ändrad lydelse av
23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstvrelse i
Stockholm;
6) lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 349) om landsting;
7) förordning om ändrad lydelse av
landet m. m.
146 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); samt
8) lag angående ändrad lydelse av
6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.
Propositionen innefattade nya regler
om dagtraktamente och ersättning
för särskild resdag, resekostnadsersättning,
arvode och annan kostnadsersättning
till kommunala förtroendemän.
Härtill kom förslag om införande av
pension för vissa kommunala förtroendemän.
Det i propositionen framlagda förslaget
innebar bl. a., att traktamentsersättning
till ledamöterna i de kommunala
representationerna icke skulle utgå.
Beträffande pension åt kommunala
förtroendemän innebar förslaget, att,
när särskilda skäl därtill vore, pension
finge beviljas åt ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller beredning, som
under en lång följd av år innehaft befattning
eller uppdrag av sådan art, att
därmed kunde förenas rätt till särskilt
arvode och ersättning med visst belopp
för utgifter, samt däråt ägnat övervägande
delen av sin arbetstid. Enligt uttalande
av vederbörande kommitté, vilket
biträtts av departementschefen, borde
pension endast få utgå till den, som
för sitt arbete för kommunens räkning
uppburit arvode.
Utskottet hade samtidigt till behandling
förehaft de i anledning av propositionen
till utskottet hänvisade motionerna
nr 388 i första kammaren av herr
Mannerskantz, nr 479 i andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm samt
nr 480 i andra kammaren av herrar
Holmberg och Persson i Landafors.
I motionen 11:480 hade föreslagits,
att kommun borde givas laglig rätt att
besluta om traktamentsersättning även
åt fullmäktig för såväl resdag som sammanträdesdag
enligt samma grunder
som föreslagits för nämndledamot och
revisor, samt att traktamenten åt lands
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
117
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
tingsmän borde utgå i samma ordning
som föreslagits för primärkommunerna,
därvid ej heller för landstingens del någon
maximering av ersättningsbeloppen
borde förekomma.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen, med bifall till vad
i Kungl. Maj:ts förevarande proposition
under punkterna 1)—6) och 8) föreslagits
samt med avslag å motionerna
I: 388 och II: 480, måtte antaga de under
nämnda punkter upptagna lagförslagen;
B)
att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts under punkt 7) i förevarande
proposition framlagda förslag
ej kunnat i oförändrat skick antagas,
för sin del måtte antaga ett av utskottet
framlagt förslag till förordning om
ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379); samt
G) att motionen II: 479 måtte anses
besvarad genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt.
Utskottet hade i sin motivering rörande
rätten till pension för kommunala
förtroendemän — efter att hava uttalat,
att de närmare förutsättningarna
för utgivande av pension, sådana de
angivits av kommittén och departementschefen
syntes i huvudsak väl avvägda
— yttrat bl. a. följande:
»I ett avseende vill utskottet emellertid
förorda en annan bedömningsgrund
för pension, nämligen i frågan huruvida
densamma bör vara beroende av att
förtroendemannen åtnjutit arvode eller
ej. Fall kunna uppkomma, då förtroendeman,
som ägnat övervägande delen
av sin arbetstid åt de kommunala uppdragen
utan att därför åtnjuta arvode,
bör kunna tilldelas pension. Ehuru dessa
fall torde bliva relativt sällsynta,
böra enligt utskottets mening de uttalanden
som göras i lagstiftningens förarbeten
icke förhindra utgivande av
pension till förtroendemannen. Utskottets
ståndpunkt härvidlag medför även,
att den relation emellan arvode och
pension, som kommittén förutsatt skola
råda, i vissa fall icke kan upprätthållas.
Någon ändring i lagtexten föranledes
icke härav.»
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Bror Nilsson, Norén,
Spångberg och Löfroth, vilka yrkat, att
utskottet måtte hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om framläggande för nästa års
riksdag av förslag till sådan ändring
av kommunallagarna, att jämväl ledamot
av fullmäktige måtte kunna komma
i åtnjutande av dagtraktamente enligt
samma grunder, som föreslagits för
vald ledamot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning;
2) av herrar Herlitz och Bergh; samt
3) av herr Fast, utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr NORÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet i anledning av den reservation,
som under nr 1 är fogad till
förevarande utlåtande. Tillsammans
med tre andra ledamöter av konstitutionsutskottet
har jag reserverat mig
till förmån för ett förslag, som går ut
på att ledamot av fullmäktige må kunna
komma i åtnjutande av dagtraktamente
enligt samma grunder, som föreslagits
för vald ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller beredning.
Vi anse nämligen, att det, sedan utskottet
föreslagit en väsentlig utvidgning
av kommunernas behörighet att
bevilja ersättning till sina förtroendemän,
är ganska oförklarligt och omotiverat,
alt kommunerna förbjudas att
bevilja traktamente till ledamöterna i
de beslutande organen. Enligt utskottsförslaget
blir det möjligt för kommunerna
att bevilja ersättningar till ledamöter
av varje nämnd och styrelse i
kommunen, oberoende av omfattningen
118 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
och karaktären av respektive organs
uppgifter, och i vissa fall skall det också
finnas en möjlighet alt bevilja pension.
Vad sedan beträffar de beslutande
organen har utskottet föreslagit den
nyheten, att traktamente för resdag
skall kunna beviljas ledamot, som bor
så långt från sammanträdesorten, att
särskild resdag använts, och vidare
att arvode skall utgå till fullmäktiges
ordförande. Med detta har man enligt
min mening frångått den gamla principen,
att de beslutande organens ledamöter
skola vara utan ersättning.
En fråga, som under senare år ofta
omnämnts i samband med kommunallagstiftningen,
är den nya kommunindelningen.
Utan tvekan kommer den
att medföra, att fullmäktigesammanträdena
i storkommunerna bli mycket
tidskrävande. Ett fullmäktigesammanträde
kommer att kräva lika mycket
tid och pengar för en ledamot som de
flesta andra kommunala sammanträden.
När vi nu ändå skola ändra bestämmelserna
om ersättning till kommunala
förtroendemän, varför då behålla
en ordning, som gör det svårt att
hålla fullmäktigesammanträden en söckendag.
För dagavlönat folk, särskilt
industriarbetare, innebär det oftast
en direkt förlust att fara till ett fullmäktigesammanträde
en vardag, och
därför väljes ofta en söndag som sammanträdesdag,
men såvitt jag kan bedöma
råder det bland kommunalfolk
mycket stort missnöje över söndagssammanträden.
Man anser med rätta,
att den dagen är fri och bör disponeras
efter behag.
Slutligen vill jag framhålla, att 1946
års kommunallagskommitté påvisar att
kommunerna i stor utsträckning överskridit
sina befogenheter när det gäller
att bevilja arvoden och traktamenten
till förtroendemännen. .lag anser, att
man bör lagstifta på hithörande områden
så, att kommunalmännen inte böra
känna sig ställda under ett alltför långt
gående förmynderskap från statens
sida. Det är väl ändå här fråga om små
belopp, och den fastställda övre gränsen
räcker mycket väl såsom garanti
mot missbruk och slöseri.
Med vad jag här anfört, herr talman,
vill jag yrka bifall till den av herr
Bror Nilsson m. fl. avgivna reservationen.
I detta yttrande instämde herr Åkerström.
Herr HOLMBERG: Herr talman! Liksom
herr Norén är jag av den meningen,
att såväl propositionen som utskottsutlåtandet
i vissa avseenden förete
en mycket påtaglig inkonsekvens.
Utom den fråga, som herr Norén har
berört, gäller detta bl. a. i fråga om
den olikhet, som nu kommer att uppstå
mellan å ena sidan landstingen och
å andra sidan primärkommunerna beträffande
möjligheten att bevilja traktamente
åt förtroendemän.
Det råder som bekant en mycket stor
olikhet därvidlag i de redan nu gällande
lagarna. Hittills har det emellertid
ansetts skäligt, att landstingets ledamöter
enligt gällande lagstiftning skulle
ha rätt till ett högre traktamente än
vad primärkommunerna kunde bevilja.
Enligt det nu föreliggande förslaget
kommer det i vissa fall — och säkerligen
i ett mycket stort antal fall — att
bli ett rakt motsatt förhållande.
Fortfarande kommer traktamentet
till landstingsmännen att vara maximerat
till 16 kronor för ledamot, som bor
på sammanträdesorten, medan däremot
primärkommunerna nu få rätt att bevilja
högre traktamente för sammanträden
eller förrättningar, som äro av
lika tidskrävande karaktär som en dags
landstingssammanträde.
Motiveringen till att ett högre belopp
än 16 kronor skulle kunna utgå har varit,
att detta belopp ansetts utgöra en
alltför liten ersättning för en hel dags
arbete i kommunens tjänst. Detta är
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 119
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
naturligtvis helt riktigt. Men när departementschefen
och utskottet ha intagit
denna ståndpunkt beträffande primärkoinmunernas
rätt att bevilja traktamenten,
kan jag inte förstå, hur man
kan anlägga något annat betraktelsesätt
när det gäller denna rätt för landstingen.
Äro 16 kronor för litet för en
hel dags arbete åt kommunen, är det
väl också för litet för en hel dags arbete
åt landstinget. Finns det, såsom
man nu anser, starka skäl för att låta
kommunerna själva bestämma traktamentet
med hänsyn till de varierande
förhållandena i olika delar av landet,
borde det finnas minst lika starka skäl
för att ge landstingen samma rörelsefrihet.
När kommunallagskommitténs majoritet
föreslog en maximering även av
traktamenten, som beviljas av primärkommunerna,
till 16 kronor, skedde
detta främst med hänsyn till att man
inte ville gå högre än det av riksdagen
redan fastställda traktamentet för landstingens
ledamöter. Det var alltså inte
fråga om att det var en alltför hög ersättning,
utan tvärtom betonade kommunallagskommittén
i olika sammanhang,
att 16 kronor säkerligen inte på
långt när kunde betraktas såsom en
tillräcklig gottgörelse.
Nu ha emellertid departementschefen
och utskottet godtagit de argument,
som tala för ett högre traktamente och
en friare prövning inom primärkommunerna,
men motsatt sig en liknande
förändring av landstingslagens ersättningsbestämmelser.
Detta tycker jag
är mycket inkonsekvent.
Ännu bristfälligare äro de motiv,
som ha anförts mot förslaget att traktamenten
skola få beviljas även åt ledamöter
av fullmäktige; det var den
frågan som herr Norén nyss berörde.
Som bekant har anförts, att ersättning
åt medlemmar av kommunernas beslutande
församlingar icke bör utgå, därför
att detta ledamotskap skall betraktas
som ett förtroendeuppdrag av all
-
deles särskilt slag. Man har under tidigare
skeden när denna fråga har behandlats
till och med framhållit, att
fullmäktigeuppdraget är ett förtroendeuppdrag
av »högre valör». Detta betraktelsesätt
existerar som bekant inte
när det gäller riksdag och landsting —
det är bara primärkommunerna, som
ha den särskilt förnämliga valören.
Nu har emellertid även denna s. k.
princip blivit illa tilltygad såväl av
kommunallagskommittén som av departementschefen
och konstitutionsutskottet,
i det att alla dessa ha föreslagit,
att ersättning bör kunna utgå till
den främste innehavaren av dessa förtroendeuppdrag
av s. k. högre valör,
nämligen till fullmäktiges ordförande,
för vilken det ju hittills har funnits ett
uttryckligt förbud i lagen att mottaga
sådan ersättning. Men nu skall han
undantas från övriga fullmäktigledamöter
och få en rätt till arvode, som
helt avviker från den princip man
hittills har försökt att upprätthålla.
Dessutom skola ju, såsom herr Norén
redan påpekat, vissa andra fullmäktigledamöter
kunna få ersättning för fullmäktiguppdraget
genom att man inför
en helt ny ersättningsform, nämligen
ett traktamente för särskild resdag.
1946 års kommunalutredning har
mycket klart ådagalagt behovet inte
bara av nu nämnda avvikelser från den
princip, som jag nyss talade om, utan
också av att ge kommunerna en helt
fri bestämmanderätt även i denna
fråga. Vissa kommuner utge sedan
många år tillbaka — i vissa fall sedan
10 å 15 år tillbaka, kanske mer -—
traktamente eller andra former av ersättning
åt ledamöter av fullmäktige.
Dessa kommuner ha helt enkelt varit
nödsakade att införa en sådan ersättningsform,
för att den kommunala apparaten
över huvud taget skall kunna
fungera, åtminstone på det sött som
är avsett. Jag vill fråga utskottets talesmän
eller andra som motsätta sig
att kommunerna skola få denna rätt,
120
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
hur de ha tänkt sig att dessa kommuner
skola förfara i fortsättningen. Det
är nämligen helt klart att man inte
löser frågan genom rätten att ge ersättning
för särskild resdag. Den saken är
uppenbar och behöver inte diskuteras.
Tänker man då föreslå kommunerna
att de även i fortsättningen skola sätta
sig över lagarnas bestämmelser i förhoppning
att ingen skall överklaga?
Det är kanske en framkomlig metod,
men den kan väl knappast anses vara
önsklig. I andra sammanhang ha kommunallagskommittén
och utskottet
tvärtom uttalat, att man ville komma
ifrån den nuvarande laglösheten när
det gäller arvoden, traktamenten och
andra ersättningsformer och ge ersättningsreglerna
en sådan utformning, att
kommunerna verkligen kunna efterleva
dem, men den linjen har man inte
följt när det gäller ersättningar åt fullmäktiges
ledamöter.
Man har hänvisat till att det är ett relativt
litet antal kommuner, företrädesvis
i Norrland, som varit nödgade att
tillgripa denna ersättningsform, men
den invändningen utgör ju inte något
skäl varför man inte skulle medge en
sådan rätt i lagen. Faktum är nämligen,
som jag redan har sagt, att de kommuner
som ha tillgripit denna metod inte
ha haft något annat val. Antingen inför
man en sådan ersättningsform, eller
också komma fullmäktige att rekryteras
främst eller kanske uteslutande av folk
som kan ta dessa uppgifter emedan de
ha råd att själva betala kostnaden för
att under sådana förhållanden utföra
kommunalt arbete. En sådan form för
rekryteringen av fullmäktiginstitutionen
är det väl knappast någon som vill
tillråda.
Vidare bör man observera, att metoden
med ersättning av detta slag
till fullmäktigledamöter först tvingades
fram i storkommunerna, sådana som vi
ha i Norrland. Det är alldeles säkert
att behovet av ersättning åt fullmäktigledamöter
efter kommunsamman
-
slagningen kommer att bli större än i
de småkommuner man hittills haft. Men
alldeles bortsett från om det i fortsättningen
blir ett stort eller litet antal
kommuner som få behov av en sådan
ersättningsform bör den vara medgiven
i lagen. Det är väl meningen att lagen
skall vara praktiskt tillämplig för alla
kommuner.
Förslag i samma riktning som vår
motion ha tidigare förekommit i riksdagen.
Nu har statskontoret i princip
ställt sig på samma ståndpunkt. Storkommunerna
i Norrland, som under
många år ha tillämpat denna eller liknande
ersättningsformer, äro självfallet
inte nöjda med att även i fortsättningen
bli tvungna att leva utanför lagen, och
Stockholms stad har, som framgår av
betänkandet, uttryckligen föreslagit, att
det skall ges laglig rätt åt primärkommunerna
att själva bestämma hur de
skola ha det.
Nu finns det, såsom redan framgått
av herr Noréns anförande, en reservation
av fyra ledamöter av konstitutionsutskottet.
Denna reservation sammanfaller
med den del av vår motion som
gäller traktamenten åt primärkommunernas
fullmäktige, men jag är, som jag
sade redan i början av mitt anförande,
mycket angelägen om att även landstingen
skola få samma rätt som man nu
vill tillerkänna primärkommunerna när
det gäller ersättning åt nämnder och
styrelser, alltså en fri prövningsrätt
utan maximering. Man ger då också åt
landstingen, som departementschefen
har framhållit, en möjlighet att variera
med hänsyn till de särskilda förhållandena
i olika delar av landet. För att få
båda dessa intressen tillgodosedda tilllåter
jag mig, herr talman, föreslå bifall
till reservation nr 1 med den ändringen,
att skrivelsen till Kungl. Maj:t
skall innefatta framställning om att
även landstingen skola få rätt att bevilja
traktamenten enligt samma grunder
som föreslås för primärkommunerna.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
121
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
Herr FAST: Herr talman! Jag ber om
ursäkt att jag besvärar en liten stund,
men det är ganska naturligt om jag, som
varit ordförande i kommunallagskommittén,
vill säga ett par ord i denna
sak.
Den föreliggande propositionen överensstämmer
i allt väsentligt med det
förslag som framlagts av kommunallagskommittén,
och det är bara i en mera
väsentlig punkt som Kungl. Maj:t har
ansett sig kunna gå längre än vad kommittén
har föreslagit. Jag syftar på förslaget
om traktamenten för mera tidskrävande
sammanträden eller för andra
fall, då särskilda skäl tala för att
högre traktamente än 10 kronor skall
utgå. I dessa fall har det föreslagits en
begränsning — för dessa sammanträden
finge traktamentet endast uppgå till 16
kronor. Ett av skälen för att kommittén
har begränsat traktamentena var att
detta belopp sammanfaller med arvodet
till landstingsmän som bo på sammanträdesorten.
Jag skall emellertid, herr
talman, gärna medge, att det efter kommunförstoringarna
inte råder full likställighet
mellan kommunområdet och
den stad, dit landstingssammanträdena
mera regelmässigt äro förlagda, men
rent principiellt kan man inte komma
bort från denna jämförelse.
Ett annat skäl för kommitténs ståndpunkt
har varit att man velat gå fram
med stor försiktighet för att inte huvudsyftet,
en allmän höjning av de
kommunala förtroendemännens ersättningar,
skulle äventyras parlamentariskt.
Det har ju rått ganska delade meningar
både inom kommittén och
bland remissinstanserna om en hel del
ting.
När nu konstitutionsutskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag i denna del,-har kommittén emellertid ingen anledning
att visa sura miner. .lag vill tilllägga,
herr talman, att jag är övertygad
om att kommunerna inte skola missbruka
den rörelsefrihet som har medgivits
i detta avseende. Jag tror emel
-
lertid det kan vara av värde att det understrykes,
att kommunerna så tillämpa
lagens bestämmelser, att det inte blir
godtycklig tillämpning från fall till fall
av högre traktamenten utan att kommunerna
i stället uppgöra och anta regler
som kunna bli tillämpliga för olika
slag av sammanträden. Sådant tillhör
god ordning, och det hindrar även en
godtycklig tillämpning av det lagliga
medgivande som nu kan komma att
lämnas.
Våra kommunalförordningar ha tidigare
byggt på principen att de kommunala
förtroendeuppdragen skola vara
oavlönade. Denna princip har efter
kommunalförvaltningens utökning varit
omöjlig att helt upprätthålla. Såväl
kommunallagskommittén som Kungl.
Maj :t och konstitutionsutskottets majoritet
ha dock ansett, att denna princip
är så värdefull, att den i föreliggande
förslag bör upprätthållas när det är
fråga om sammanträden av den beslutande
församlingen. Jag vill erinra om
att dessa sammanträden i fullmäktige
som regel i städerna hållas efter arbetstidens
slut, och därför kan det väl inte
anses vara ekonomiskt betungande att
delta i dem. Vad gäller landskommunernas
fullmäktigsammanträden torde
man kunna räkna med att dessa genomsnittligt
bli fyra om året och att antalet
sammanträden endast i något sällsynt
fall kommer att överstiga fem. Man
kan väl inte heller säga, att detta får
anses vara alltför ekonomiskt betungande
för fullmäktigledamöterna. .lag vill
i detta sammanhang erinra om det faktum,
att man nu enligt detta förslag
skall lämna full ersättning för resor medan
det förut endast utgick halv ersättning,
och ersättning utgår nu för resor
på ned till tre kilometer till sammanträdesplatsen.
Vidare föreslås det, att
fullmäktige skola kunna besluta om ersättning
för resdagar efter en fri prövning.
Tar man detta i betraktande,
måste man väl ändå säga, att det inte
blir alltför betungande för fullmäktiges
122
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
ledamöter om principen att ledamotskap
i de beslutande församlingarna
skall vara oavlönat upprätthålles.
Jag erinrar vidare om att under remissen
av kommunallagskommitténs betänkande
i denna del det endast var
Stockholms stad som påyrkade traktamente
för fullmäktigsammanträden. I
övrigt bär det icke framkommit några
sådana önskemål i remissyttrandena.
Jag erinrar vidare om att riksdagen så
sent som 1945, om jag inte missminner
mig, ganska enhälligt intog den ståndpunkten,
att traktamente inte bör utgå
för fullmäktiges sammanträden men väl
full reseersättning och traktamente för
resdag. Här föreligger således ingenting
annat än ett fullföljande av de direktiv,
som riksdagen gav år 1945 i samtliga
dessa avseenden.
Att, som reservanterna här föreslå,
hemställa hos Kungl. Maj:t om en utredning
angående detta problem kan väl
inte vara lämpligt. Här har gjorts en
mycket ingående utredning, och det har
därvid visat sig, att det inte föreligger
något mera utbrett krav eller behov av
traktamenten för fullmäktigsammanträden.
Men om man trots detta skulle
vilja införa sådana traktamenten, är det
en enkel sak att utforma lagtexten med
därtill hörande motivering. Man behöver
inte hänvisa ett sådant ärende till
Kungl. Maj:t, utan det kunna både enskilda
motionärer och konstitutionsutskottet
utforma utan några större ansträngningar.
Jag tror emellertid, herr talman, att
det är av ett visst, låt vara ideellt värde
att fullmäktiges ledamöter upprätthålla
den gamla traditionen att fullgöra
sitt uppdrag utan egentlig ersättning.
Man kan väl knappast påstå, att detta
kommer att medföra att rekryteringen
av fullmäktige försvåras. Principen om
ersättning åt kommunala förtroendemän
har ju uppkommit emedan man ansett,
att det inte bör finnas några ekonomiska
hinder för någon att företräda
urväljarna, och jag tror inte att sådana
hinder komma att kvarstå med de regler
som här föreslås.
Annorlunda förhåller det sig med övriga
kommunala förtroendeuppdrag,
när sammanträdena pågå kanske hela
dagar och framför allt när sammanträdena
äro många under året.
När det gäller frågan om kommunerna
skola ha principiell rätt att i särskilda
fall kunna lämna pension till sådana
kommunala förtroendemän, som
ha fullgjort en kommunal gärning vilken
annars skulle ha betingat tillsättandet
av en kommunal tjänsteman, så
finns det ju i denna kammare icke
några reservanter, men jag kanske ändå
får säga några ord om denna sak.
Att följa de ledamöter av första kammaren,
som i sin reservation begära att
frågan skall hänvisas till förnyad utredning,
skulle väl vara en föga lämplig
utväg. Inte heller synes det mig vara
lämpligt att kommunerna skulle, såsom
föreslås i reservationen, under en övergångstid
få rättighet att lämna vissa
gratifikationer till avgående kommunala
förtroendemän. Det är min bestämda
övertygelse att om någonting
skulle vara äventyrligt, så vore det att
börja slå in på gratifikationsvägen. Därtill
kommer att det inte, såsom reservanterna
göra gällande, är för en kort övergångsperiod
som ett sådant behov av
gratifikationer föreligger. Jag erinrar
om att när den kommunala förvaltningsapparaten
skall byggas upp efter
de stora kommunsammanslagningarna,
så behöva vi i många kommuner lita till
medverkan av de kommunala förtroendemännen.
Vi kunna nämligen inte,
även om vi aldrig så gärna vilja, på
lång tid erhålla tillräckligt antal väl utbildade
kommunala tjänstemän. Jag
skulle också vilja ställa den frågan, om
det egentligen kan vara något samhällsintresse
att i onödan tvinga över kommunerna
till en tjänstemannaförvaltning,
när det säkerligen, åtminstone i
vissa fall, blir billigare med en förtroendemannaförvaltning.
Det bär ju, me
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
128
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
dan arbetet med kommunsammanslagningen
pågått, uttalats, och kanske med
ett visst fog, farhågor för att denna
skulle komma att medföra en väsentlig
utvidgning av tjänstemannaväldet inom
kommunerna. Under sådana förhållanden
bör man väl nu se till, att man lagstiftar
på ett sådant sätt att man undviker
ett utbyggande av tjänstemannaväldet.
Det är ganska egendomligt att så
snart en kommun anställer ett skrivbiträde,
skall kommunen inte bara ha rättighet
utan också närmast skyldighet att
ordna med pension för vederbörande.
Men om en kommunal förtroendeman
under många år har skött större delen
av kommunens förvaltning, skall kommunen
inte ha rätt att ge honom pension.
Jag är övertygad om att den allmänna
insyn i kommunernas angelägenheter,
som numera finns och som
kommunallagskommittén i ett tidigare
betänkande har utförligt talat om, kommer
att bl. a. vara en ganska god garanti
för att missbruk inte skola äga
rum, när det gäller pensionering av
kommunala förtroendemän. Vidare vill
jag erinra om att medan det vid tidigare
tillfällen föreslagits att någon underställning
inte skulle ske i fortsättningen,
så har man i fråga om pensionsbestämmelserna
infört en underställning
hos länsstyrelserna för att få
en enhetlig tillämpning.
Jag behöver kanske inte ingå på det
särskilda yttrande, som har avgivits till
kommunallagskommitténs betänkande
av herr Yngve Larsson — jag är inte säker
på att han här kommer att ställa något
yrkande. Jag vill bara i detta sammanhang
säga, att det enligt mitt förmenande
knappast är någon lämplig väg
att pensionsrätten knytes till ett reglemente
för vederbörande förtroendemän.
.lag är livligt övertygad om att kommunerna
då komma att använda sådana
reglementen även i fall, där man under
andra förhållanden inte hade tänkt
införa någon pensionering.
På en punkt,måste jag emellertid,
herr talman, opponera mig mot vad
konstitutionsutskottet har anfört i sin
motivering angående pensionering av
kommunala förtroendemän. Det är utskottets
uttalande på sidan 16, andra
stycket, som börjar med orden »I ett
avseende vill utskottet» och som slutar
med orden »Någon ändring i lagtexten
föranledes icke härav». Detta stycke utgör
ett tillägg till utskottets motivering,
som har tillkommit vid justeringen av
utskottets utlåtande.
Det tillägg till motiveringen, som sålunda
gjorts, innebär att kommunala
förtroendemän, som icke ha uppburit
något som helst arvode, ändå skola
kunna tillerkännas en kommunal pension.
Är det ens teoretiskt tänkbart, att
det finns kommunala förtroendemän,
som ha — märk väl — fullgjort en
kommunal gärning, som är i väsentliga
avseenden jämförbar med det arbete en
kommunal tjänsteman utför, men som
icke ha haft någon ersättning för det
sålunda utförda arbetet? Skulle ett sådant
fall kunna letas upp, så tror jag
att det ligger till på det sättet, att vederbörande
inte har velat ta emot någon
ersättning. Men då bör det väl inte
heller utbetalas någon pension till honom,
när han avgår.
Jag skulle, herr talman, dock inte ha
opponerat mig mot den enligt mitt förmenande
overkliga konstruktion, som
utskottet i detta avseende har gjort, om
det inte vore så, att vad utskottet har
skrivit i sin motivering kommer att få
ett väsentligt inflytande på bedömningen
av de mera normala pensionsfallen
och alltså även på besvärsmyndighetens
ståndpunktstagande till ingivna
besvär. Såväl Kungl. Maj:t som
kommunallagskommittén ha ju ansett
arvodets storlek vara av väsentlig betydelse
både för bedömandet av frågan
om pension skall ulgå och hur stor
denna pension skall vara. Om riksdagen
nu godkänner utskottets motivering
i dess helhet, betyder det att denna
124
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
grund för prövningen faller bort eller
i varje fall blir utan någon större betydelse.
Att utskottet har handlat på det sätt
som här skett är enligt mitt förmenande
så mycket märkligare som utskottet
på s. 15 har sagt, att det är nödvändigt
med en restriktiv tolkning av direktiven.
Jag tror att vi kunna vara överens
om att dessa båda ståndpunkter äro
oförenliga. Man kan inte först tala om
en restriktiv tolkning och sedan i ett
fristående stycke införa en liberal pensioneringsgrund,
som ingen har ifrågasatt
under hela den tid som utredningen
har pågått.
Det föreligger icke behov av att täcka
sådana fall som tydligen ha föresvävat
utskottet, då utskottet gjorde tilllägget
till motiveringen. Därest arvodet
har varit lågt i förhållande till det
utförda kommunala arbetet, så skall
man, enligt vad kommunallagskommittén
framhållit och departementschefen
understrukit, icke endast taga hänsyn
till det utgående arvodet, utan även till
det arbete som har utförts och sålunda
kunna räkna upp pensionsbeloppet.
Skulle det däremot vara så, att utskottet
förmenar att detta tillägg till
motiveringen skulle göra det möjligt
att vid kommunsammanslagningarna
pensionera kommunalnämndsordförande,
som suttit i än den ena och än den
andra kommunen och haft ett litet arvode
eller kanske bara ersättning för
skrivhjälp, då ber jag, herr talman, att
få allvarligt varna mot utskottets skrivning.
Något sådant har aldrig varit avsikten
och blir inte heller möjligt genom
den förskjutning av pensioneringsgrunderna,
som utskottet här vill
åstadkomma, ty kvar står ändock att
huvudgrunden är att det skall vara
lråga om ett i kommunens tjänst utfört
arbete, som är något så när likvärdigt
med de uppgifter som annars skulle ha
åvilat en kommunal tjänsteman. När
det gäller sådana fall som dessa kommunalnämndsordförande
borde utskot
-
tet ha följt reservanterna från första
kammaren och gått gratifikationsvägen.
Det är ju här fråga om mera socialt betonade
förhållanden så att säga, som
icke böra regleras i samband med en
kommunal pensionering och där det
väl aldrig varit tänkt, att det skulle ske
en reglering i detta sammanhang.
Utskottets tillägg till motiveringen
gäller således teoretiska fall som knappast
finnas. För att täcka de s. k. normala
fall, där pension nu kommer att
beslutas, är det onödigt med det uttalande,
som göres i detta tillägg. Och i
de fall, där kommunalt arvode har utgått
men detta har varit lågt, är det redan
sörjt för att det utförda arbetet
skall bli uppskattat på ett riktigt sätt
och inte endast efter storleken av det
arvode som utgått. Det kommer emellertid
redan nu sannolikt att i vissa
fall bli ganska besvärligt för kommunerna
alt göra en något så när rättvis
avvägning av pensionerna, och det
kommer nog att bli ännu besvärligare
för besvärsmyndigheten att göra det.
Skulle man då helt låta hänsynstagandet
till det utgående arvodet falla bort,
förstår jag inte hur besvärsmyndigheterna
över huvud taget skola kunna
klara upp saken.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet här har föreslagit
men med uteslutande av den del av
motiveringen, som återfinnes på s. 16
i utskottets utlåtande och som börjar
med orden »I ett avseende vill utskottet»
och slutar med orden »Någon ändring
i lagtexten föranledes icke härav».
Jag anser att detta stycke i motiveringen
bör uteslutas därför att i de fall,
som utskottet här avsett, är det antingen
omöjligt att vinna något resultat
med den bedömningsgrund som utskottet
talar om eller också är det redan
genom vad som gäller för s. k. normalfall
sörjt för att tillbörlig hänsyn skall
kunna tagas till det förhållandet att
arvodet har varit alltför lågt.
Jag ber alltså, herr talman, att med
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
125
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
denna ändring få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
har deltagit i utskottets behandling av
denna fråga, och jag vill deklarera, att
jag i alla punkter varit ense med utskottet
men dock hyst en viss tvekan
beträffande pensionerna.
Jag hade hoppats, att man i själva
lagtexten skulle kunna få en mera
restriktiv skrivning. Det är ganska
olyckligt att hänvisa till motiveringen,
allra helst som departementschefen
mera allmänt har uttalat, att i normalfallet
pension skulle utgå efter 15—20
år, och uppställer 12 år som minimigräns
men säger, att även denna i vissa
fall skulle kunna underskridas. Det har
visat sig, att man ofta icke tar någon
hänsyn till dylika motiveringar, och uttalandena
bli icke sällan något annat
än ett slag i luften. Här står i utskottets
skrivning, att länsstyrelserna skola
ta hänsyn till utskottets och departementschefens
uttalande. I själva verket
bör det gälla lika mycket för kommunerna.
Själva lagtexten innehåller emellertid
icke någonting av det uttalande, som
departementschefen gjort beträffande
den tjänstgöringstid som fordras för
att vederbörande skall få pension. I
lagtexten står bara »under en lång
följd av år», och man kan befara att
detta uttryck kan bli föremål för ganska
olika tolkningar, allra helst som man
vid justeringen har tillfogat det stycke
på s. 16, som herr Fast talade om och
som innehåller att förtroendeman skall
kunna åtnjuta pension oberoende av
om han har haft arvode eller inte. Man
rycker därmed undan det resonemang
som varit vägledande för utskottets och
kommitténs arbete, nämligen att vederbörande
skall ha haft arvode för sitt
uppdrag och att detta arvode skall vara
underlaget för pensionen. När man på
det sättet vid slutbehandlingen kan
komma till så olika uppfattningar om
vad som skall konstituera pensionen,
då säger det sig självt att departementschefens
motivering, som inte har
kommit in i själva lagtexten, att som
regel vederbörande bör ha haft förtroendeuppdraget
under 15—20 år men
att minimigränsen skall vara 12 år och
att även denna kan underskridas, inte
kan ge någon klar vägledning för kommunerna.
Det torde också vara tvivelaktigt
om en sådan motivering är juridiskt
bindande för länsstyrelserna vid
deras prövning.
Herr talman! Jag har samma yrkande
som herr Fast. Jag instämmer i utskottets
utlåtande på alla punkter utom
beträffande den del av motiveringen
på s. 16, som herr Fast berörde och
vilken motivering bör uteslutas.
Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag skall be att med några ord
få beröra denna fråga. Eftersom jag
tillhör kommittén är jag tillfredsställd
med att utskottet har gått med på ungefär
vad kommittén har föreslagit. Det
är inte några genomgripande förändringar
som här förekomma, och den
grundläggande principen om arvoden
och traktamenten har inte ändrats,
utan det är bara så att den ram har
vidgats, inom vilken kommunerna ha
frihet att själva bestämma arvoden och
traktamenten.
Det har således inte blivit någon revolution
för kommunerna på detta område,
utan det har endast vidtagits sådana
ändringar, som motiveras av tidens
krav. De nuvarande bestämmelserna
äro gamla och motsvara inte det
nutida penningvärdet, i vad det gäller
traktamenten och arvoden.
En nyhet i förslaget är däremot pensionering
av äldre förtroendemän i
vissa fall och beträffande denna fråga
har det rått delade meningar inom
kommittén. Det finns två reservanter
på denna punkt — märkligt nog äro de
12G
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
själva pensionsberättigade och åtnjuta
pension, men de ha satt sig emot detta
förslag om pensionering av förtroendemän.
Vi ha ju slagit in på den linjen
här i riksdagen tidigare när det blev
beslut om riksdagsmännens pension,
och Stockholms stad har för länge sedan
pensionerat borgarråden, som också
inneha kommunala förtroendeuppdrag,
och jag tycker därför det är en
rättvis åtgärd som kommittén här föreslår
och som utskottet har tillstyrkt.
Med kännedom om kommunernas
ekonomiska förtänksamhet tror jag inte
att de på något sätt skola missbruka
denna förmån att få pensionera förtroendemän.
.Tåg tror att det även efter
kommunsammanslagningen blir många
kommuner som inte vilja inrätta tjänstebefattningar,
vilket nu har skett i rätt
stor utsträckning emedan kommunerna
velat på en omväg pensionera sina
gamla förtroendemän. Det finns några
kommuner som ha gått denna omväg,
men det finns ingen anledning att sträva
efter att få flera tjänstemän i kommunerna
än som är nödvändigt. De
kommuner, som ha 3 000—4 000 invånare,
komma troligen att sköta sina
uppdrag genom förtroendemän, men
det försvåras om kommunerna inte få
rätt att pensionera dessa. Jag är därför
tillfredsställd över att detta förslag har
blivit tillstyrkt av utskottet.
Jag var inte, liksom inte heller herr
Fast, närvarande vid justeringen av
utlåtandet, men herr Fast lyckades få
bort stjärnan vid sitt namn och reservera
sig. Det har inte jag gjort. Jag tycker
inte det finns anledning att reservera
sig mot vad utskottet har skrivit
i det stycke herr Fast talade om. Visserligen
överensstämmer inte utskottets
uttalande där med kommitténs förslag,
men jag har fattat denna skrivning
bara som ett understrykande av att
pensionsrätten inte bör prövas för hårt.
Jag erkänner att herr Fast kan ha rätt
i att det kanske inte finns sådana förtroendeuppdrag,
för vilka det inte ut
-
gått något arvode, men i så fall blir ju
saken inte så vansklig, ty då kommer
det inte upp sådana fall till behandling.
Genom att skriva på detta sätt vill emellertid
utskottet understryka vad kommittén
och utskottet tidigare ha skrivit,
nämligen att man vid prövningen inte
bara skall utgå från arvodets storlek.
Kommittén har också skrivit — det
nämnde inte herr Fast —: »Därest ett
i förhållande till det utförda arbetet
särskilt lågt arvode utgått, synes dock
en högre pension än vad som i förhållande
till arvodets belopp sedvanligen
brukar utbetalas kunna bestämmas.»
Även kommittén har alltså tryckt på att
arvodets storlek inte skall behöva ligga
till grund för bedömningen om pensionens
storlek. Vi veta ju att vissa
kommuner ha avlönat sina förtroendemän
mycket lågt med 300—400 kronor
för allt det arbete de ha utfört, och det
skulle ju i ett sådant fall bli en ömklig
pension om den skulle bestämmas efter
arvodets storlek. Jag tycker inte att
utskottets skrivning på denna punkt är
vanskligare än att den gärna kan få
stå kvar. Den innebär bara ett understrykande
av att arvodets storlek inte
alltid kan vara avgörande för pensionens
omfattning, och jag kan inte förstå,
att detta skall behöva medföra en
så stor ändring av bedömningen av
dessa pensionsärenden som herr Fast
här vill göra gällande. Jag tror inte
alls att det är farligt att gå med på vad
utskottet har skrivit, och jag yrkar bifall
till utskottets förslag oförändrat.
De reservanter, som yrkat på att ledamot
av fullmäktige skall kunna erhålla
traktamente, ha ju här talat för
sitt förslag. Kommunallagskommittén
har, med undantag av herr Holmberg,
enhälligt ansett att man inte kan gå
med på en sådan ordning. Kommittén
har ju genom ett mycket vidlyftigt remissförfarande
gjort sig underrättad
om hur kommunerna se på denna fråga,
och det har endast varit en kommun,
som har yrkat på att fullmäktige
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
127
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
skulle ha arvode. Vi ha därför inte ansett
det vara nödvändigt att gå in för
någonting sådant.
Jag har inte mer att tillägga utan
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Det måste bero på ouppmärksamhet
att herr Pettersson inte hörde
att jag resonerade om vad kommunallagskommittén
skrivit för det fall att
arvodet varit för lågt, ty jag gjorde det
mycket ingående och framhöll, att kommitténs
skrivning var framför allt en
anledning till att man nu inte behövde
göra det tillägg till motiveringen som
utskottet har gjort, om man syftar på
normalfall och inte på någonting helt
annat som inte har med pension att
göra.
När herr Pettersson säger att han har
gått med på utskottets skrivning därför
att han anser att det behövs en uppmjukning,
så vill jag ställa den frågan:
Hur kan herr Pettersson föreslå att
bestämmelserna skola tillämpas i restriktiv
anda och samtidigt vilja ha en
uppmjukning? Det är däri bristen på
logik ligger.
Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Till herr Fast
vill jag säga: han borde ihågkomma att
jag har hela tiden under kommunallagskommitténs
behandling av dessa
spörsmål varit av den uppfattningen,
att skrivningen inte borde vara så restriktiv
som den blev när det gäller de
kommunala förtroendemännens pensioner.
Utskottet har därför här helt handlat
i den anda som jag anser riktig.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skall
till en början be att få instämma med
herr Fast, när han här talade om att
fullmäktige icke böra ha något arvode.
Om t. ex. de hundra ledamöterna av
Stockholms stadsfullmäktige skulle ha
10 kronor per kväll, skulle varje sam
-
manträde kosta 1 000 kronor, och det
skulle ju te sig mycket egendomligt.
Även en fullmäktigeledamot kan naturligtvis
ha ett drygt arbete, men det
kan dock aldrig jämföras med det som
ledamöterna av drätselkammaren, beredningsutskottet
eller liknande instanser
ha.
Varför jag, herr talman, tagit till orda
vid denna sena stund är närmast
för att också blanda mig litet i leken
när det gäller det stycke i utskottets
motivering som herr Fast ville radera
ut. Jag vill därvid först och främst påpeka,
att detta stycke har godtagits av
första kammaren, något som jag hoppas
att även andra kammaren kommer att
göra.
I själva sakfrågan vill jag framhålla,
att kommunallagskommittén säger att
pensionen som regel skall stå i relation
till dels det arvode, som utgått
för uppdraget, dels ock den tid som
förtroendemannen har innehaft uppdraget.
Men så tillägger man — och det
är mycket viktigt — att »därest ett i
förhållande till det utförda arbetet särskilt
lågt arvode utgått synes dock en
högre pension än vad som i förhållande
till arvodets belopp sedvanligen
brukar utbetalas kunna bestämmas».
Men den generositet, som kommittén
sålunda visar, försvinner, när det gäller
en kommunal förtroendeman, som
alldeles gratis har nedlagt avsevärd tid
och kraft på att sköta sin förtroendesyssla.
Han skall nämligen inte kunna
få ens den allra minsta pension. Det
är mot en sådan stelbent och orimlig
regel som utskottet har vänt sig.
Nu säger herr Fast, att sådana fall
som det jag här senast berört äro konstruerade
och finnas inte i verkligheten.
Hur vet herr Fast det? Det finns
ju ute i landet en hel mängd kommunala
förtroendemän, framför allt kommunalnämndsordförande,
som kanske i
både tio, tjugo och trettio år utfört ett
drygt och omfattande arbete utan ad
ha uppburit ett enda öre i ersättning.
128 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på
Men, invänder då herr Fast, deras
arbete har dock inte varit så omfattande,
att de kunna likställas med en
tjänsteman som använder hela arbetsdagen
till att sköta kommunala angelägenheter.
Ja, det är mycket möjligt,
men dessa kommunala förtroendemän
kunna dock få sätta till så mycket tid
för de kommunala uppgifterna, att deras
borgerliga näringsfång lider uppenbar
skada och ohägn därav.
Om kommunen, när en sådan kvalificerad
kommunens tjänare slutar sin
verksamhet inom kommunen, skulle
vilja ge honom en pension, så kan man
inte vifta bort saken genom att säga,
att det får anläggas sociala synpunkter
och att frågan skall lösas genom gratifikation.
Det är inte alls detta som det
här är fråga om. Det skall inte vara
något slags nådegåvor som en sådan
kommunal förtroendeman får, utan
kommunen skall ha rätt att ge honom
en pension.
Jag vill också erinra om vad kommunallagskommittén
själv säger: »Då
enligt sakens natur förhållandena i de
fall, där fråga om pension kan uppkomma,
kunna vara mycket olikartade, synes
det å andra sidan ej lämpligt att
alltför snävt reglera de förutsättningar,
under vilka pension skall få beviljas.
Vid bedömandet av huruvida pension
må utgå och, därest pension beviljas,
storleken av denna böra beaktas samtliga
de omständigheter, som kunna vara
av betydelse för att man skall vara i
stånd att träffa ett med hänsyn till
billigheten riktigt avgörande.» Det är
synpunkter, som hela utskottet har anslutit
sig till — herr Fast var ju inte
närvarande vid justeringen.
Till den, som misstänker att man genom
det stycke i motiveringen som
herr Fast vill taga bort skulle liksom
riva upp grunden för beräkningen av
pensioner till kommunala förtroendemän,
vill jag säga att så ingalunda behöver
ske. När det gäller dem, som ha
haft ett lågt arvode, ha både kommu
-
landet in. in.
nerna och Kungl. Maj :t redan gått in
för att man efter en skälighetsprövning
skall ge dem en pension som inte står
i direkt relation till det utgångna arvodet.
Vi ha också ett par mycket
viktiga regulatorer i fråga om detta,
dels KB:s egen prövning och dels en
ännu mycket viktigare faktor, nämligen
den kungliga svenska avundsjukan.
Det vore ganska riskabelt för det
parti som försökte att som ett slags
partibelöning tilldela en kommunal
förtroendeman en oskäligt stor pension.
Det partiet skulle fara mycket
illa utav detta, och kanske man även
inom de egna kretsarna skulle reagera
däremot. Jag tror därför att det är
överdriven skuggrädsla då man förmenar,
att detta skulle ha några farliga
följder.
Att man också på denna punkt ger
kommunerna självbestämmanderätt finner
jag fullständigt skäligt. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och dess motivering
oavkortad.
Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag hade väntat att herr Hallén
skulle komma med de där intressanta
fallen, som tydligen föresvävat utskottet
då det gjort detta tillägg. De kommo
inte, och jag kan här tala om, att
vi i kommunallagskommittén i denna
fråga liksom i så många andra haft
god kontakt med de kommunala förbunden,
som torde vara de förnämsta
experterna, när det gäller att ha översikt
på detta område, och de ha icke
kunnat ge exempel på några sådana
fall.
Men herr Hallén kom in på en fråga
som är mycket intressant och som jag
inte nu hinner utveckla — kanske någon
talare som kommer efter mig kan
göra det — nämligen de sociala skälen.
Han diskuterade som om det var fråga
om att bevilja understöd. Men här är
det fråga om en lag som ger kommu
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
129
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
nerna rätt att bevilja pension — icke
sociala understöd av något slag. Jag
tror vi skola hålla dessa två saker i sär.
Om riksdagen skall antaga en lag, måste
den lagen vara så konstruerad, att
dess tolkning inte kan bli föremål för
godtycke.
Den omständigheten, att första kammaren
inte hade någon votering i denna
fråga, berodde kanske på ett missöde,
som jag inte här närmare vill sysselsätta
mig med. Men jag vill säga,
herr talman, att det förhållandet, att
andra kammaren nu är i efterhand,
medför, att vi få bära ansvaret för denna
lag. Och jag har för mitt vidkommande
icke kunnat avstå från att uttala
dessa varningens ord till kammaren,
ty jag skulle inte vilja att en lag,
som jag medverkat till i så hög grad,
släppes ut med så oklara direktiv att
vi sedermera kanske tvingas ta ett steg
tillbaka. Jag tror inte man vinner något
på det tillvägagångssättet.
Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
Fast efterlyser några exempel. Jag anförde
verkligen inga exempel, och personligen
känner jag endast ett. Det gäller
en man som i nära fyrtio års tid
varit kommunalnämndsordförande och
framför allt under de senaste 15 till
20 åren fått sätta till så mycken tid
härför, att hans eget näringsfång —
han är lantbrukare —- lidit uppenbar
skada. Det är emellertid mycket antagligt
att det finns många sådana fall,
speciellt bland kommunalnämndsordförandena.
Herr Fast menade att jag söker anlägga
sociala synpunkter på problemet
och att jag pläderade för att man skulle
ge kommunen någon rätt att bevilja ett
slags förstucken socialvårdsersättning
till de gamla uttjänta människorna. Del
är inte alls fråga om detta, utan det
är fråga om att man finner, att deras
arbete varit sådant, att de i alla fall
iiro förtjänta av en pension, alldeles
oavsett hurudan deras egen ekonomiska
ställning är.
Till sist sade herr Fast att det berodde
på ett missöde, att första kammaren
inte reagerat på denna punkt.
Där fanns en talesman för samma linje
som herr Fast företräder, men han
avstod från att begära votering.
Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Den som erinrar sig behandlingen
av frågorna om arvoden, dagtraktamenten
och reseersättningar, då de infördes
i den svenska kommunallagstiftningen
i början på 20-talet, och den
utomordentliga tvekan som mötte dessa
förslag och den omsorg, som nedlades
på att införa garantier och begränsa
kommunernas nya rättigheter, han kan
i den tämligen fullständiga enighet,
som karakteriserat behandlingen av det
föreliggande förslaget, också mäta utvecklingen
av den allmänna uppfattningen
inom den kommunala självstyrelsen
under de gångna årtiondena.
Vi realisera med detta förslag och
med den anslutning det erhållit den
erfarenheten, att i den fulla demokratiseringen
av det kommunala livet ingå
dessa ersättningar såsom ett naturligt
och nödvändigt led. Det är ju allenast
i huvudsak på en punkt, där det har
varit delade meningar eller någon tvekan,
och det är frågan om villkoren för
pension. Jag ber genast att få rätta ett
uttalande.av min ärade kollega i kommunallagskommittén,
herr Pettersson i
Norregård, som räknade två reservanter
inom kommittén emot pensionerna.
Han räknade följaktligen dit mig, ehuru
det framgår av den särskilda mening,
som jag anfört och också utvecklat i
en motion i anledning av den föreliggande
propositionen, alt min siirmening
begränsar sig till frågan om villkoren
för det formella förfarandet vid fastställande
av villkor för pension. I sak
torde den beskrivning av förutsättningarna
för pensionen, som kommittén har
9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr it).
130
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
givit, och den, som jag har givit och
även ulvecklat i motionen, helt överensstämma.
Det är nämligen så, att kommittén
företrädesvis nämner såsom eventuella
pensionärer en arvoderad ordförande i
en kommunalnämnd, en kassaförvaltare
eller verkställande ledamot av en
kommunalnämnd eller drätselkammare.
Det är alltså befattningar som ha, som
jag har uttryckt det, en organisatoriskt
grundläggande betydelse för det kommunala
arbetet. Kommittén utvecklar
sedan också de särskilda villkor i fråga
om tid för uppdraget, levnadsålder,
tjänsteålder o. s. v. som böra vara
normerande för pensionsbeslutet. Jag
kan helt ansluta mig till detta.
Men då jag också helt delar herr
Fasls mening, att det bär är fråga om
pension av arvoderade befattningar,
alltså något som kan med objektiva normer
fastställas och som grundar en viss
rätt för den det gäller, så kan jag inte
finna några skäl, varför inte även villkoren
för pensionsbeslut skola kunna
i förväg fastställas. Det gäller ju här
arvoderade befattningar av den fasta,
ordinarie karaktär i den kommunala
apparaten, att det är självklart att kommunerna
böra göra klart för sig, hur de
vilja utforma dessa befattningars allmänna
ställning. Det förefaller mig då
också mycket rimligt, att man i förväg
fastställer villkoren för pension.
Att jag ansett detta innebära en fördel,
vare sig det nu sker genom särskilt
kommunalt beslut, fastställande av KB
eller intagande i reglemente för kommunalnämnd
och drätselkammare -—
vilket ju också fastställes av KB — beror
på att detta måste vara av värde,
då man därmed vid pensioneringen
undgår de skönsmässiga avväganden och
de personliga hänsyn, som, enligt vad
kommittén uttalat och också själv belyser
med några rättsfall, kunna ge anledning
till missbruk av denna utvidgning
av den kommunala beslutanderätten.
Statsrådet Mossberg säger på denna
punkt i propositionen, att det fordras
för pensionsbeslut inte bara att vederbörande
fyller dessa objektiva normkrav,
utan att det även bör finnas några
»särskilda skäl» därutöver. Jag frågar
mig: Vilka kunna dessa särskilda skäl
vara? Jag har mycken aktning för
denna tankegång. Pensionen måste alltså
relatera sig till värdesättningen av
den gärning, som vederbörande förtroendeman
utfört, och den måste, såvitt
jag förstår, relatera sig även till
hans ekonomiska ställning. Folk betraktar
nämligen i ett sådant fall pensionen
som ett slags hedersbevisning
som avslutning på en lång och hedrande
kommunal gärning.
Om man ansluter sig till detta betraktelsesätt,
då lämnar man emellertid
rum för den mera skönsmässiga
prövning, som efter vad kommittén
själv medgivit också kräver garantier.
Dessa garantier tycker jag att man mycket
väl kan finna i den form som jag
har angivit, och jag har styrkts i denna
uppfattning genom att den tanken
även vunnit anslutning helt eller delvis
i åtskilliga av de avgivna remissyttrandena
— jag har särskilt fäst mig vid
vad länsstyrelserna i Gävleborgs och
Malmöhus län uttalat i denna riktning.
Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid denna formella förutsättning för
pensionsbesluten. Jag fogar mig i den
situation, som nu här har skapats med
utskottets utlåtande, att i många fall —
så läser jag utlåtandet på denna punkt
— kan den av mig förordade vägen
visa sig vara lämplig och framkomlig.
Vi lämna nu kommunerna dessa nya
fullmakter, och jag är liksom kommittén
och utskottet övertygad därom, att
i längden och i stort sett är det sunda
omdömet och den ansvarskänsla, som
dock i regel behärskar den svenska
kommunalförvaltningen, en garanti för
att dessa fullmakter skola användas på
det sätt, som lagstiftarna ha avsett.
Jag är också viss om att därvid kom
-
Onsdagen den 10 maj 1950 en).
Nr 16.
131
Ändring i lagen om
mer i många fall den av mig angivna
vägen att visa sig vara lämplig och
komma till användning.
I fråga om villkoren för pension anhåller
jag emellertid, herr talman, att på
det enträgnaste få instämma i herr Fasts
yrkande, att tillägget i konstitutionsutskottets
utlåtande på sidan 16 måtte
utgå. Det är naturligtvis riktigt, som
konstitutionsutskottets ärade ordförande
här utvecklade, att kommittén i sin
motivering antytt att fall kunna förekomma,
då den eljest naturliga relationen
mellan arvode och pension är obillig,
då arvodet har bestämts till ett väl
lågt belopp. Man har dock drivit dylika
undantagsfall i det extrema och det
orimliga, då man alltså vill möjliggöra
pensionering av befattningshavare som
icke varit arvoderade. Jag måste rent
av säga att då jag läser lagtexten sådan
den här föreligger, så är jag ganska viss
om att många kommunalmän komma
att stanna villrådiga: Är det verkligen
här, beträffande ett icke arvoderat uppdrag,
fråga om ett sådant fall, som avses
i det moment som handlar om pensioner?
Jag
vill inte urgera denna punkt
men måste finna, att för den gemene
läsaren måste här vara en oklarhet. Jag
kan inte finna annat än att det dock är
en orimlighet, som herr Fast har utvecklat,
att det skall betalas pension
även i fall, då något arvode aldrig utgått.
Det finns, herr talman, naturligen
fall av den art, som herr Hallén har
antytt. Vi ha gjort ganska omsorgsfulla
rechercher i fråga om kommunal praxis
och de kommunala önskemålen på detta
område. Vi ha icke hittat något sådant
fall, men givetvis kan det finnas något
enstaka sådant. Det kan också, herr
Hallén, finnas andra fall, då mycket
starka billiglietsskäl kunna anföras för
en gratifikation, som faller utanför de
kommunala fullmakterna, även sådana
som vi här dragit upp.
Kommittén har nämnt ett sådant fall,
som jag för övrigt sjiilv varit med om,
nämligen ett beslut av Stockholms
stadsfullmäktige om pension åt en avliden
stadsfullmäktigeordförandes änka.
Sådana fall finnas, men de få då av
kommunen klaras på andra vägar. Att
här ge en allmän fullmakt av den innebörd,
som konstitutionsutskottet föreslår,
måste dock te sig —- jag upprepar
det — såsom ganska orimligt. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till herr Fasts hemställan.
Herr NORDKVIST: Herr talman! Striden
står här om det tillägg som återfinnes
i utskottets utlåtande på sid. 16,
där det heter: »Fall kunna uppkomma,
då förtroendeman, som ägnat övervägande
delen av sin arbetstid åt de kommunala
uppdragen utan att därför åtnjuta
arvode, bör kunna tilldelas pension.
» Jag vill först säga, att jag i
namnförteckningen under utskottets utlåtande
fått en stjärna. Detta betyder,
alt jag icke varit med vid själva justeringen.
Jag har i alla fall under utskottsbehandlingen
med synnerligen
stort intresse tagit del av just behandlingen
av denna fråga.
Jag har begärt ordet egentligen för
att svara på följande fråga av herr
Fast: Är det tänkbart att det över huvud
taget finns någon kommunalman,
som befinner sig i den situation som
beskrives här i utskottets utlåtande?
Jag skall relatera ett sådant fall.
Det rör sig om en kommunalman —
han lever ännu förresten — som var
skräddarmästare till yrket men måste
avstå från sitt egentliga arbete i stor
utsträckning för att kunna ägna sig åt
uppdraget som kommunalnämndens
ordförande. Han tjänstgjorde som sådan
i ungefär 30 år, och när han sedan
avgick på grund av ålderdom fick han
visserligen guldmedalj — ett allmänt
erkännande sålunda för sina insatser
— men på en guldmedalj kan man näppeligen
leva och dra sig fram på ålderns
dagar. Det hade säkert varit mvc
-
132 Ni 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
ket berättigat, att den mannen hade
kunnat få pension, särskilt som han
befinner sig i synnerligen små ekonomiska
omständigheter.
Man har sagt här att uttrycket »en
lång följd av år» är så obestämt, att
det är mycket svårt att avgöra vad man
skall räkna in därunder och vilka man
skall föra in under benämningen »en
kortare följd av år». Men länsstyrelsen
skall i varje fall pröva dessa frågor,
och då föreligger det väl icke så stor
risk för feltolkning. Dessutom äro de
kommunalt beslutande myndigheterna
i allmänhet icke så snarflirtade, när det
gäller att förmå dem att lätta på pungen.
Man behöver säkert inte befara, att
de komma att göra det i brådrasket.
Om herr Fast skulle ha rätt i att man
inte kan leta upp ett sådant fall, då är
det väl icke farligt att ha kvar denna
passus i utskottets utlåtande, då kan
den väl gärna få stå kvar, ty då gör
den varken skada eller nytta.
Det finnes åtskilligt annat att tillägga
i detta avseende. Jag har bara nämnt
ett fall, men skulle kunna leta upp åtskilligt
flera. Jag har nämligen intresserat
mig särskilt för den här saken
sedan utskottet behandlat frågan och
har tagit reda på att det i vårt land
säkert finnes en hel del sådana här fall.
Jag ber emellertid, herr talman, att
jned detta korta anförande få yrka bifall
till utskottets förslag helt och odelat.
Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall bli kortfattad. Jag vill
säga, att det här fallet som vi nyss
fingo relaterat för oss om en man, som
var tvungen att släppa sin borgerliga
gärning för att ägna sig åt kommunens
angelägenheter och icke fick något för
detta, måste ha haft svårt att klara sig,
innan han uppnådde pensionsåldern
eftersom han hade att göra med en
kommun som ej satt värde på det av
honom utförda arbetet. Men en kom
-
mun, som behandlat en förtroendeman
på detta sätt, är i ekonomiskt hänseende
säkerligen sådan, att den icke heller
skulle ha lämnat någon pension.
Sedan vill jag säga, att man icke bara
har att tala om vad en människa utfört
för arbete. Det krävs också att man
kontrollerar en sådan uppgift för att
den skall kunna tillmätas något värde.
När herr Nordkvist slutligen säger, att
denna bestämmelse ej gör någon skada,
när det ej finnes sådana fall, så vill jag
säga, att det är just den saken som jag
sökt utveckla här. Om det bara skulle
gälla enstaka fall -— om det nu finns
sådana — så skulle jag icke ha opponerat
mig. Men nu förhåller det sig så,
att man till denna bestämmelse knutit
de allmänna direktiven, och då bli dessa
normerande även för de normala
fallen. Att släppa ut en lagtext med så
lösa direktiv som det här är fråga om,
det vill icke jag vara med om.
Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill rikta mig mot herr
Larsson i Stockholm, som anförde ett
exempel från denna stad. Det gällde
att bevilja pension åt änkan efter en
stadsfullmäktiges ordförande. Herr
Larsson menade, att detta vore ett ärende
som kommunen finge reglera på något
sätt. Härtill vill jag säga att det är
icke fråga om sådana fall här. Herrarna
äro tillbaka till tanken, att det här gäller
ett slags gratifikationer. Så är icke
fallet.
Jag vill anknyta till det fall som herr
Nordkvist anförde. Det gällde ju en
man, som icke haft ersättning för att
han haft ett uppdrag i det kommunala
arbetet, ett uppdrag som visserligen
icke upptog hela arbetstiden under dagen
men i alla fall inverkade på hans
borgerliga näringsfång. Om kommunen
icke givit honom något arvode för hans
arbete men sedermera, när han slutar,
kommer på andra och riktigare tankar,
innebär det ingen gratifikation eller
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
133.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
någon social åtgärd, att man skipar en
något senkommen rättvisa. Jag anser att
kommunen skall ha en sådan bestämmanderätt.
Herr Fast ville skrämma med att
man därigenom löser upp direktiven
för de övriga pensionsfallen. Det gör
man ingalunda, herr talman, herrarna
ha själva i kommittén talat om att man
inte alltid kan behålla relationen mellan
utgångna arvodet och den pension
man sätter.
Herr NORDKVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag glömde i mitt första
anförande att tala om att den kommunalnämndsordförande,
som jag nämnde
om, under sin tid som ordförande icke
hade något arvode, och icke nog med
detta, han upplät i sitt hem lokal för
kommunalnämndens verksamhet. Det
säger sig självt, att han måste avstå
från en hel del av sitt arbete och sina
förtjänster för att han skulle kunna
sköta detta uppdrag. (Herr Fast: Hur
stor var denna lokal?) Ja, den lokalen
var ej bland de allra största men ej
heller bland de allra minsta. Herr Fast
anmärkte, att denna person försörjde
sig på sitt arbete under det att han
skötte ordförandeskapet i kommunalnämnden.
Ja, detta är riktigt, men hur
gick det sedan han blivit gammal? Det
är en annan historia, och man blir ju
gammal i alla fall med tiden.
Herr HOLMBERG: Herr talman! Vad
herr Fast yttrade om formerna för att
bevilja pension åt kommunala förtroendemän
vill jag helt instämma i. Jag
är alltså anhängare av det förslag till
förändring i utskottets motivering som
herr Fast föreslagit, .lag tror att det, så
som utskottet skrivit motiveringen,
skulle bli en orimlig uppluckring av
bestämmelserna på detta område, så att
man över huvud taget ej skulle ha något
att hålla sig till.
Herr Fast gick emellertid också i god
för att det icke kommer att bli så eko
-
nomiskt betungande att fullgöra fullmäktigeuppdrag,
att det av den anledningen
finns skäl att giva möjlighet att
bevilja traktamenten även åt fullmäktigeledamöter.
I anledning av detta vill
jag erinra om vad jag redan sagt, att
det dock i flera kommuner visat sig
oundgängligen nödvändigt att införa
en sådan ersättningsform. 1 allmänhet
ha också kommunernas beslut om sådana
ersättningsregler skett undermedverkan
av alla partier och utan att
något överklagande skett. Man kan alltså
förutsätta att sådana beslut äro uttryck
för ett verkligt behov och gillas
av alla som känna till de lokala förhållandena
i de trakter det här är frå*
ga om.
För övrigt har ingen under debatten,
ej heller kommunallagskommitténs ordförande,
försökt giva något besked om
hur dessa kommuner skola förfara i
fortsättningen. Skola de som hittills
leva utanför lagen, eller skola de förbjudas
att tillämpa de ersättningsformer,
de hittills haft, med de uppenbara
risker det innebär för en vettig rekrytering
av de kommunala institutionerna?
När
herr Fast säger, att reservationen
innebär, att man skall företaga en
ny utredning, måste detta bero på en
missuppfattning eller felläsning från
herr Fasts sida, tv det finnes inte ett
ord i reservationen om en sådan utredning.
Det vore också orimligt, eftersom
kommittén redan utrett frågan. På
grund av denna utredning finnes tillräckligt
material för att framlägga det
förslag från regeringens sida som reservanterna
begärt.
•lag ber att få vidhålla mitt förslag.
Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag är fullt ense med konstitutionsutskottets
ärade ordförande, när
han påpekar olämpligheten av att t. ex.
stadsfullmäktiges ledamöter i Stockholm
skola ha arvode för att gå på ett
134 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
sammanträde några timmar. Men, herr
Hallén, det finns andra än stockholmare
som sitta på sammanträden. Yad det
gäller min egen socken, ha vi två speciella
områden, dels det s. k. Tottmomakke
kapellområde ocli dels Dikanäs
kapellområde. Vi ha fullmäktigeledamöter
från såväl det ena som det andra
av dessa områden. Dessa ledamöter ha
upp till 14 mil att färdas. Det blir 28
mil fram och tillbaka, och de få resa i
en skranglig postdiligensbuss de 28 milen
och fara fram till Vilhelmina på
lördag och fara tillbaka på måndag. De
uppbära icke ett öre mera än vad de
lagt ut för resan. Detta kan ej vara riktigt.
Det tyckte jag redan 1926, då vi
fattade ett olagligt beslut, nämligen att
tillerkänna dessa representanter från
Tottmomakke- och Dikanäsområdena
ett skäligt traktamente. Men, smålänningar
i all ära och icke minst herr
Fast. Vi hade till vår olycka en kommunalkamrer
från Småland. Han överklagade
beslutet hos länsstyrelsen, som
upphävde det. Vi hade icke rätt att
lämna traktamenten, och följden blev
att fullmäktige äro utan ersättning den
dag som i dag är, och vad har resultatet
blivit? Jo, att det vid kandidatnomineringar
väl icke föreligger svårighet
att få kandidater, men vid sammanträdena
lysa de med sin frånvaro, och
jag säger ingenting om det. Om herr
Hallén vore bosatt i Kittelfjäll eller
Matsdal, skulle han nog många gånger
dra sig för den långa och besvärliga
resan till Vilhelmina köping, där sammanträdena
hållas, och tillbaka igen,
när han endast får ersättning för sitt
utlägg för resan.
Jag tror det hade varit lyckligt, om
man inom kommunallagskommittén
hade försökt gå en medelväg och stiftat
undantagsbestämmelser för vissa
områden i de nordliga delarna av riket.
Man skulle ha kunnat fastställa t. ex.
att om resan överstiger 20 mil, skall
vederbörande kommun vara berättigad
att lämna ersättning. Jag ber, herr tal
-
man, att på det livligaste få yrka bifall
till den av herrar Bror Nilsson, Norén
in. fl. avgivna reservationen. Den
är bättre än utskottets förslag.
Herr MOSESSON: Bara ett par ord,
herr talman! Jag förmodar att det var
någon malör som gjorde att mer än
hälften av alla ledamöterna i konstitutionsutskottet
råkade vara frånvarande
vid justeringen av detta utskottsutlåtande.
Under sådana förhållanden är
det kanske inte så underligt, att det
vid justeringen blev en sådan här
oöverensstämmelse som, det få vi faktiskt
erkänna, föreligger mellan uttrycken
på s. 15 och s. 16 i utlåtandet. Hur
skall man kunna förena dessa båda uttryckssätt?
Jag citerar: »Utskottet vill
emellertid för sin del understryka nödvändigheten
av en restriktiv tillämpning
av pensionsreglerna i anslutning
till uttalandena i kommittébetänkandet
och propositionen, vilka jämte riksdagens
egna uttalanden i ämnet böra vara
vägledande för länsstyrelserna vid bedömandet
av underställda beslut.» På
s. 16 säger utskottet: »Utskottets ståndpunkt
härvidlag medför även, att den
relation emellan arvode och pension,
som kommittén förutsatt skola råda, i
vissa fall icke kan upprätthållas.» Detta
går icke ihop, det är min bestämda
uppfattning. Jag skulle beklaga om
andra kammaren skulle bifalla utskottets
skrivsätt. Bifalla vi herr Fasts yrkande,
kommer denna passus på s. 16
bort.
Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
blev till en början utskottets
hemställan i punkten A) av kammaren
bifallen.
Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande den av herr Bror
Nilsson m. fl. avgivna reservationen,
nämligen på 1 :o) bifall till nämnda
reservation; 2:o) bifall till samma reservation
med den ändring däri, som
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 135
Ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.
under överläggningen föreslagits av
herr Holmberg; samt 3:o) avslag å berörda
reservation; och fann herr talmannen
den sistnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Norén begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
l:)o anmärkta propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill att kammaren avslår
den av herr Bror Nilsson m. fl. avgivna,
vid konstitutionsutskottets förevarande
utlåtande nr 13 fogade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda reservation.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Norén äskade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 132 ja och 50 nej, varjämte
23 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså avslagit den
av herr Bror Nilsson in. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.
På framställda propositioner biföll
härefter kammaren vad utskottet i
punkterna B) och C) hemställt.
Slutligen gav herr talmannen propositioner
i avseende å motiveringen,
nämligen dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Fast; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fast begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets motivering
i utskottets förevarande utlåtande nr 13,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, ha kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Fast.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes
emellertid av herr Hallén, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 57 ja och 130
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering med den ändring,
som under överläggningen föreslagits
av herr Fast.
Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av
136
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Motion angående ändring av ordningen vid val till riksdagens andra kammare. —
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
valkretsar för val av landstingsman;
och
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med bestämmelser om tidpunkten för
lagtima landstingsmöte i vissa fall dels
ock väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av g 7 inom. 2 riksdagsordningen.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 6.
Motion angående ändring av ordningen
vid val till riksdagens andra kammare.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt
motion angående ändring av ordningen
vid val till riksdagens andra kammare.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade
Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skulle kunna hålla ett ganska långt anförande
om denna sak, men jag skall
inte göra det och inte heller ställa något
yrkande, men jag tror att det kan
vara nyttigt att någon gäng frågor av
denna karaktär göra sig påminda.
Vi leva i en tid då tendensen är den,
att individen, människan, personen
alltmera skjutes i bakgrunden för det
anonyma partiet. Om jag gjorde del
tankeexperimentet med vilken som
helst av de ärade kammarkamraterna,
att hon eller han förklarade sig ej vilja
tillhöra något parti längre utan att hon
eller han ville vara oavhängig: jag tror
att vid nästa val man skulle finna, att
ingen enda skulle bli omvald. Det
skulle tyda på, om min teori är riktig,
att människorna stirrat sig så blinda
på själva partibegreppet, att personen
som sådan nästan helt och hållet försvunnit.
Jag tror också att om man
skulle tentera svenska folket på förra
riksdagsmannavalet, så skulle flertalet
nog komma ihåg vilket parti man röstat
på, men troligen ett par hundralusen
inte veta vilken person som stod
först på hans valsedel. Detta tycker jag
är ganska genant. Själv måste jag säga,
att jag har en absolut känsla av att om
jag skall väljas till riksdagsman, skall
det ske därför att jag själv säger bra
saker, och inte därför att herr Hjalmarson
säger bra saker. Det är egentligen
detta jag med mitt anförande här
velat understryka.
Herr talman! Jag anser, att personval
är en högre form av val än partival,
och jag hoppas att den dag så småningom
skall närma sig, då riksdagen
också inser den saken.
Häruti instämde herr Ericsson i
Näs.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 7.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 117, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret
1950/51; och
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga
gruvor i Västerbottens län m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 8.
Anslag till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
jämte i ämnet väckta motioner.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
137
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
83, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 24 februari 1950, föreslagit
riksdagen att till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (I: 384) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. (11:471), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå i
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 gjord
hemställan att till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 750 000 kronor;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (1:385) och den andra
inom andra kammaren av herr Kristensson
i Osby in. fl. (11:472), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 83;
dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm väckt
motion (11:473), vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 83.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:384 och 11:471, 1:385 och 11:472
samt 11:473, till Upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo. Mannerskantz, Ohlon, Heiding,
Sundelin, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp, Svensson i Grönvik, Ilubbestad,
Stuhl, Bergstrand, Kollberg och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:384 och 11:471,
1:385 och 11:472 samt 11:473, avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr STÅHL: Herr talman! När riksdagen
i fjol behandlade Kungl. Maj:ts
hemställan om ett anslag på 1 100 000
kronor till här ifrågavarande ändamål,
funnos vid utskottsutlåtandet fogade
två reservationer. Enligt den ena skulle
framställningen avslås av sparsamhetsskäl,
enligt den andra av principiella
skäl. Man kan nog konstatera,
att den reservation om avslag, som
finns fogad vid detta utlåtande, även
den bygger i det väsentliga på samma
båda tankegångar som förra årets. Jag
skall här först konstatera, att om man
håller sig till sparsamhetsskälet, borde
det ur regeringens och socialdemokratiens
egen synpunkt vara befogat att
med ett helt annat eftertryck än i fjol
säga nej till detta anslag. Vi ha ju nämligen
fått höra både här i riksdagen
och i propagandan ute i landet från
regeringspartiet, hur ofantligt starkt
och snabbt den ekonomiska förbättringen
fortskridit. Att man under sådana
förhållanden skulle behöva anslå
så stora belopp, som det här är fråga
om, till ekonomisk information borde
just ur socialdemokratiens egen
synpunkt knappast te sig nödvändigt.
Beträffande beskaffenheten av denna
upplysningsverksamhet kan det råda
delade meningar. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att reservanterna
därvidlag uttryckt sig mycket
försiktigt, nämligen: »Även om ur angivna
synpunkt någon anmärkning icke
kan riktas mot den hittills bedrivna
verksamheten, synes det dock önskvärt
---.» Därmed ha reservanter
na
ingalunda sagt, att vi skulle vara
eniga om att några anmärkningar inte
kunna framställas. .lag har här framför
mig eu av de skrifter, som utkommit
138 Nr 16.
Onsdagen den 1(1 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
i denna serie, nämligen fyraårsplanen
i korta drag. Det är en vacker skrift,
som kammarens ledamöter kunna konstatera,
och jag hugger nästan på måfå
en mening och läser, att man så snart
som möjligt vill bli av med hindersamma
detaljregleringar, som betingats av
krisläget. Jag vill inte säga, att detta är
osant, men däremot vill jag konstatera,
att det råder mycket delade meningar
om huruvida det där är uttryck för en
allmän mening. Jag vågar nog säga, att
det finns grupper i samhället, som stå
regeringen nära, som anse att regeringen
inte haft den styrka, när det
gällt att avskaffa regleringar av olika
slag, som den velat ge sig sken av. Jag
vet också exempel på hur ofantligt
svårt och tveksamt det är att i en statlig
information eller propaganda av
detta slag verkligen uttrycka sig på ett
sätt, som kan vinna förtroende i alla
kretsar. Jag tror över huvud taget, att
en statspropaganda av denna typ inte
går att framställa eller lägga upp så,
att den blir ur alla synpunkter acceptabel.
.lag skulle kunna fortsätta exemplifieringen,
men jag skall inte göra
det. Jag menar att redan den omständigheten,
att stora kretsar i samhället
inte tro på vad som står i dessa skrifter
säger tillräckligt om att statspropagandan
från början är beträffande förtroendet
undergrävd.
Vi ha i reservationen anfört även en
annan praktisk synpunkt — detsamma
ba några av motionärerna gjort — nämligen
att det kommer att bli en dubbelverksamhet
på detta område. Här skriver
utskottet, som kammarens ledamöter
torde ha observerat, på s. 15: »Utskottet
finner därvid bl. a. hinder icke
böra möta mot att samarbetsorganet i
fråga i viss utsträckning får utnyttjas
för goodwill-upplysning om Sverige i
utlandet.» Vi som sitta på första avdelningen
i statsutskottet ha i annat sammanhang
haft att göra med upplysningsverksamheten
om Sverige i utlandet,
och jag tror inte att jag röjer nå
-
gon hemlighet om jag säger, att vi så
sent som i fjol, då vi behandlade detta
anslag, konstaterade, att man bör se till
att man kommer ifrån den splittring,
som redan finns, och att största sparsamhet
bör iakttagas. Jag tar därvidlag
avdelningens högt ärade ordförande,
herr Ward, till vittne på vad jag här
säger. Men inte desto mindre kominer
nu utskottet och säger, att man kan
vara med om att splittra det hela ytterligare.
Jag vill erinra om att de organ,
som syssla med upplysningsverksamhet
i utlandet, äro en hel rad, nämligen
Exportföreningen, Svenska institutet.
Svensk-amerikanska nyhetsbyrån, Svenska
internationella nyhetsbyrån och
många andra. Nu är alltså meningen
den, att vi också skola få ett statligt organ
för ekonomisk upplysning; det blir
det sjätte eller sjunde, eller vad det kan
vara i ordningen. Det kan absolut inte
vara riktig användning av pengar, herr
talman, att satsa dem på en sådan här
dubblering och söndersplittring av en
verksamhet, där vi redan nu ha organ
uppbyggda och klara för en upplysningsverksamhet
för vår goodwill i utlandet.
I fjol reserverade sig herr Rubbestad
av sparsamhetsskäl och jag av principiella
skäl, och för mig är fortfarande
det avgörande i första hand de principiella
skälen. Jag vill konstatera som
er. första punkt därvidlag, att det är
omöjligt att dra en gräns mellan vad
som är statlig upplysning och vad som
är statlig propaganda. Jag hörde statsrådet
Andersson yttra sig i denna fråga
i första kammaren i dag på förmiddagen,
och jag konstaterade då med en
viss häpnad men också med ett visst
nöje, att statsrådet då talade om denna
sak inte som en upplysningsverksamhet
utan som en propaganda. Han talade
om de engelska förhållandena, och sade
om dem att det var fråga om statlig
propaganda. Officiellt kallas det hela
ekonomisk upplysning, men det är betecknande
att statsrådet, som är chef
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 139
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
för denna verksamhet, när han inte
tänker sig för och inte är tillräckligt på
sin vakt, använder ordet propaganda.
Detta visar huru nära propagandan den
statliga upplysningsverksamheten ligger.
Jag vågar gå ännu ett steg längre
och säga, att det är en mycket mycket
lätt överskriden tröskel mellan å ena
sidan att driva en ekonomisk upplysning
eller en statlig upplysning och en
propaganda och å andra sidan, att med
statens medel — jag säger inte att vi
äro där, herr statsråd — driva propaganda
för den regim som finns. Detta
är något som vi alla äro emot, socialdemokrater
lika väl som vi andra; de
enda som böra vara vänner av ett sådant
system borde vara kommunisterna,
eftersom de auktoritära staterna satt
denna form av propaganda i system.
Men varje åtgärd, som kan tendera åt
det hållet, måste vi i ett demokratiskt
land vara på vakt emot. Det är en gammal
god uppfattning här i landet, att
allt som har med opinionsbildning att
göra —- jag skall inte tala om vare sig
propaganda eller upplysning — skall
ligga på privata händer. Det skall vara
den enskilde medborgarens sak att sprida
opinionsbildande meningar. Detta är
en klar grundtanke i den svenska tryckfrihetslagstiftningen
sedan lång tid tillbaka,
och det är den gamla klassiskt
demokratiska uppfattningen, som vi
inte borde gå ifrån. Staten skall inte
driva propaganda för sig själv eller ens
sprida upplysning om sig själv därför
att gränsen, såsom påvisats, mellan propaganda
och upplysning är mycket hårfin.
.lag vill också härvidlag tillägga, att
här i landet finns det inga svårigheter
i det avseendet, tv här kan man enligt
min mening mycket lätt vinna resonans
hos de enskilda organ, som finnas för
opinionsbildning, för åsikter, som dessa
finna värda att stödja och sprida, .lag
vill också fästa uppmärksamheten vid,
herr talman, att det inte är så länge sedan
det fördes fram förslag om en slags
institution bär i landet för social upp
-
lysning, och detta förslag avvisades axen
nästan enhällig tidningspress, där
inte minst en rad framstående socialdemokratiska
tidningar oreserverat
ställde sig på avslagslinjen. Och varför?
Jo, därför att man inte ville införa
något slags officiell propagandainstitution
här i landet. Det var klokt och
riktigt, och såvitt jag förstår avvärjdes
alla dessa planer. Nu är man, såvitt jag
kan se, på väg att permanenta en propagandainstitution
på ett annat sätt.
Men när vi nu, som statsrådet Andersson
och regeringen sagt, äro på väg
mot normala tider, varför då fortsätta
med något, som kan betraktas som en
abnormitet, en utväxt på statslivet, som
vi väl alla äro överens om att vi inte
skola ha under normala förhållanden?
Tv vi skola inte låta någon smyga på
oss i hemlighet en propagandainstitution,
som vi inte vilja ha och som vi i
andra sammanhang alldeles bestämt avvisat.
Om man säger att jag svartmålar, vill
jag framhålla, att vi ha i vårt land ett
statsråd, herr Sven Andersson, som kallas
propagandaminister, trots att vi dess
bättre inte ha något propagandaministerium.
Men skola vi hålla på, veta vi
inte var vi komma att sluta, och då är
det bättre att göra som reservanterna
vilja, nämligen att stämma hellre i bäcken
än i ån. Särskilt ur demokratisk
synpunkt är det riktigt att bestämt reagera
emot ett fortsättande av denna
form av upplysningsverksamhet.
Får jag så till sist, herr talman, bara
lägga fram den budgetära synpunkten
på frågan. Även ur den synpunkten
borde det väl vara av intresse att kunna
spara dessa 750 000 kronor. Det
finns förut reserverade medel till ett
belopp av 250 000 kronor, som, såvitt
jag kan förstå, bör räcka till att avveckla
den verksamhet, som nu är i
gång. Om andra kammaren nu säger
nej till detta anslag på 750 000 kronor,
skulle därmed någon lättnad kunna beredas
den beträngde finansministern.
140
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
Jag tycker att vi alla även av det skälet,
det tredje alltså, förutom sparsamhetsskälet
och den principiella synpunkten
borde inom samtliga partier kunna
komma statsrådet Sköld till undsättning
genom att avslå Kungl. Maj :ts hemställan
om detta anslag på 750 000 kronor.
Jag ber alltså, herr talman, att med
hänvisning till vad jag här yttrat få
yrka avslag på det föreliggande utskottsförslaget
och bifall till den vid
utlåtandet av herr Gränebo in. fl. fogade
reservationen.
Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Herr finansministern hade nog
lämnat geddesyxan hemma den dag, han
gav sitt medgivande till denna propositions
avlämnande, ty det krav, som här
ställes på statskassan, kan näppeligen
förenas med den erkännansvärt hårda
sparsamhetslinje, som finansministern i
år inaugurerat. Det är dock, mina damer
och herrar, ett ansenligt belopp det
här är fråga om. 750 000 kronor är en
betydande summa, när man ställer den
mot bakgrunden av vad vi för närvarande
anse oss ha råd till i andra bildningssammanhang.
Hur ha vi inte under
den gångna delen av riksdagen nödgats
lyssna exempelvis till ecklesiastikministern
och höra honom vittna om
hur han punkt efter punkt måst säga
nej till även de mest behjärtansvärda
anslag under åttonde huvudtiteln på
grund av den rådande statsfinansiella
situationen. Han har beklagat det, och
det ha vi alla gjort, men vi ha måst böja
oss för fakta. Men hur kan man då från
regeringens sida vara med om att skänka
sin sanktion åt ett anslag av denna
natur?
Jag skall, herr talman, tilåta mig göra
en liten jämförelse för att visa vad ett
belopp av denna storleksordning kan
betyda i andra sammanhang. Jag kan
som ett jämförelsetal nämna, att vid
handelshögskolan i Stockholm har man
ett tiotal professorer och ett tjugotal
andra lärare för att hålla i gång verksamheten
för omkring 600 studenter
och det för en årskostnad av 675 000
kronor. Jag tycker inte att det är orimligt
att anföra dessa siffror i detta sammanhang
och på tal om den »ekonomiska
informationsverksamheten» för
nästa budgetår. Av de pengar, det nu
närmast är fråga om, avses, såsom framgår
av handlingarna, 300 000 kronor
till filminspelning och 200 000 kronor
till affischering m. m. Jag undrar om
det inte är berättigat att i vart fall uttala
tveksamhet om värdet av att använda
så mycket pengar för dylikt
syfte.
Sedan tillkommer den principiella
synpunkten. Jag delar därvidlag herr
Ståhls uppfattning, att den utgör kärnpunkten
i det hela. Man kan fråga:
Finnas här några bevis på att denna
verksamhet har haft en tendentiös karaktär?
Finnes det bevis på att den tagit
form av en plaidoyer för den förda
regeringspolitiken? Jag vill säga att
några sådana bevis kunna icke företes.
Man kan väl vara tveksam om yttringarna
av denna verksamhet i vissa hänseenden.
Herr Ståhl har gjort ett påpekande
på den punkten. Man kan göra
åtskilliga sådana. Men i stort sett tror
jag icke att det i verksamheten hittills
finns fog för anmärkningar av denna
beskaffenhet.
Men, herr talman, här ligger en fara
förborgad, som vi icke skola blunda för.
Om riksdagen nu än starkare förankrar
en sådan här verksamhet i den statliga
förvaltningen, föreligger en uppenbar
risk för att vi få en permanent byrå
för en statligt dirigerad propaganda.
Man kan säga att detta är svartmålning.
Jag vet icke detta, herr talman! År det
alldeles oberättigat att vi draga oss till
minnes vad som hände under kriget?
Vi hade då något som hette statens informationsstyrelse.
Jag tror att de flesta
i detta rum väl erinra sig hur denna
fungerade. Jag tillät mig i en debatt
här i kammaren, där det gällde statens
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
141
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
informationsstyrelse, ifrågasätta om det
inte vore berättigat att tala mindre om
information och mera om non-information.
Jag fruktar att ett nytt organ av
denna beskaffenhet så småningom skulle
komma att fungera på det sättet, att
ett sådant omdöme skulle kunna fällas
även om detta.
Nu menar utskottsmajoriteten, att det
är oberättigat att uttala sig på detta
sätt. Utskottsmajoriteten skriver: »Med
anledning av vad i vissa motioner anförts
vill utskottet framhålla, att erfarenheten
av den hittills bedrivna verksamheten
icke givit belägg för att Ekonomisk
Information sysslat med någon
tendentiös propaganda för regeringens
ekonomiska politik.» Jag kan hålla med
om att detta är på det hela taget riktigt.
Man kan ha delade meningar om
vissa yttringar. Men vid ett generöst betraktelsesätt
måste man säga, att detta
omdöme håller streck.
Sedan tillägger emellertid utskottsmajoriteten:
»Farhågor för framtiden i
dylikt avseende torde vara helt uteslutna.
» Hur vågar utskottsmajoriteten
så kategoriskt uttala sig i detta hänseende
med minne av vad som hände under
krigsåren? Det är ganska ofattbart.
Vi kunna mer eller mindre mot vår
vilja helt enkelt sladda in i förhållanden,
till vilka utskottsmajoritetens yttrande
icke är relevant.
Det skulle, herr talman, vara mycket
mera att säga i denna angelägenhet. Jag
skall icke trötta kammaren, såsom det
brukar heta. Jag skulle vilja säga, att
jag vill icke bestrida, att en upplysning
i dessa ting vore av värde, men jag ifrågasätter,
om den ej borde handhavas av
arbetsmarknadens parter, av näringslivet
och dess olika organ utan statlig
inblandning.
Nu kommer måhända statsrådet Sven
Andersson eller någon annan att framhålla,
att det föreligger alltjämt en
mängd vanskliga förhållanden som påkalla
upplysningsverksamhet av det
slag, varom här är fråga. Han kommer
möjligen att förklara, att arbetskraftens
rörlighet alltjämt är påtaglig, att omflyttningen
från nyckelindustrier till
serviceyrken är för stor, att exportindustriens
möjligheter att konkurrera om
arbetskraften äro sådana, att detta
spörsmål måste belysas i olika former.
Men, herr talman, förhåller det sig
verkligen på detta sätt? År det icke så,
att arbetskraftens överrörlighet minskats
på senare tid och att överflyttningen
från nyckelindustrierna till serviceyrkena
avtagit och att exportindustriens
möjligheter att konkurrera om
arbetskraften blivit något bättre? Jag
skall icke närmare gå in på orsakerna
till denna utveckling. Jag tror att vi få
söka anledningen till denna mentalitetsförskjutning
i en ändrad bedömning
hos människorna av konjunkturutsikterna.
Man har tänkt sig in i möjligheten
av en konjunktursvängning med i
viss mån sjunkande sysselsättningsgrad
och vikande avsättningsmöjligheter, en
situation som man gärna vill gardera sig
mot. Händelseutvecklingen i och för sig
är kanske den allra bästa upplysningen.
Med vad jag här anfört vill jag, som
sagt, icke bestrida, att en objektivt lagd
upplysning kan ha sitt värde. Men jag
vill bestämt reagera mot att den sker i
statens regi, ty risken för att vi då få
ett permanent organ för statlig propaganda
är utomordentligt stor. Det visade
sig under kriget var vi hamnade, när
vi voro alltför släpphänta därvidlag.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Gränebo in. fl. avgivna
reservationen.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! I pressen ha vi sett uppmaningar
till oss som ställt reformförslag
att angiva var pengarna skola tagas.
Penningbristen har angivits som skäl
för att uppskjuta redan beslutade reformförslag.
Det är en anledning för
oss som ställa sådana förslag att då
och då begrunda denna fråga var medlen
skola tagas. Jag gjorde det härom
142
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
kvällen, då man var beredd att satsa
en miljard, varav kanske hälften i hårdvaluta
eller guld, till den internationella
banken och internationella valutafonden.
Vad vi här ha att besluta är i förhållande
till denna summa en mera blygsam
sak. Men det är ändå 750 000 kronor,
d. v. s. tre fjärdedels miljon. Vi
ha aldrig med bättre samvete kunnat
överräcka en summa till en beträngd
finansminister än denna, ty jag tror
icke att vi komma några viktiga intressen
för nära. Det centrala i den film-,
annons- och broschyrpropaganda som
har bedrivits har ju varit annons- och
propagandaserien »Vi sitta i samma
båt». Vi ha på de senaste veckorna
sett, att även kompakt socialdemokratiska
fackföreningsstyrelser vägrat att
sätta upp denna affisch. De tycka icke
om den. Även om de till hälften skulle
gå med på resonemanget, ter det sig
litet olika i samma båt, beroende på
om man har sin tillvaro i skansen,
framför pannorna eller i köket eller i
förstaklassbaren och lyxhytterna. Vi ha
haft propagandaserien om Hoppjerka
och en del andra av samma värde samt
också några filmer. Jag ser i trycket
en film »Sanningen om Johansson». Jag
ber att få intyga att det icke är av den
anledningen jag yrkar avslag: ty jag
har icke sett den. Däremot har jag i
Dagens Nyheter funnit själva upptakten
till en annan film, som inspelats i
grannskapet av statsrådet Anderssons
lokaler samt också försetts med hans
förhandsreklam. Jag citerar ur Dagens
Nyheters förtjusta förhandsrecension,
där statsrådet Andersson berättar, att
»Den företagsamme Fransson» skall bli
»något så pass märkvärdigt som en
rolig film om företagsnämnderna». Det
kan möjligen roa, om jag tar något av
den synopsis av denna roliga film som
Dagens Nyheter presenterar. Fransson
■— en arbetare alltså — somnar ifrån en
film om företagsnämnder. »Han (John
Elfström) drömmer att han och disponenten
för verkstaden (Håkan Wester
-
gren) byta jobb. Vitsen är, så klart, att
ingen av de två klarar sig på sin nya
post. Håkan Westergren kan inte svarva,
och klockan 17 på dagen har disponent
Elfström inte ens hunnit igenom
första posten. Han har vidare
öppnat kassaskåpet, och eftersom han
inte hittar sedlarnas mångfald där tror
han att företaget är bankrutt och slår
larm.»
Jag har icke samma mening som statsrådet
Andersson, att detta är så förskräckligt
roligt. Jag tycker att man
kommit till och med under det lågvattenmärke,
som betecknas av filmerna
om »Kronblom» och »91-an Karlsson».
Ännu märkligare är att en arbetarregering
ger ut filmer med sådan tendens.
Det är den gamla holbergska tendensen
från »Jeppe på berget», att var och
en är född till sitt, att den som är född
till bonde eller arbetare skall stanna
där, därför att han icke begriper de
hemligheter som bara företagens ägare
kan behärska. Det är, såsom vi hört,
ett försvar av detta som Fransson-filmen
innehåller: man skall känna till
en del om företaget, men var och en
skall stanna på sin plats! I en tid, då en
stor del av mänskligheten avskaffat kapitalismen,
tycker jag att det är efterblivet,
att regeringen i konseljlokalerna
sysslar med framställning av sådana
filmer.
Jag skall icke trötta kammaren mera
så sent på natten. Jag tycker att vi
kunna överräcka dessa pengar till finansministern
och bli i fortsättningen
befriade från denna lilla grodd till den
svenska regeringens eget propagandaministerium.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr WARD: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att yrka bifall till statsutskottets
hemställan. Men innan jag
gör det vill jag säga några ord.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 143
Anslag'' till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
Denna fråga diskuterades i fjol. Det
framkom då synpunkter av samma slag
som dem herrar Ståhl och Hagberg i
Malmö här ha gjort sig till talesmän för.
Man befarade att detta skulle vara en
tendentiös propagandaverksamhet, och
det ville man icke vara med om. Från
vår sida vill jag betona, att om man
verkligen kunde påvisa, att det förelåge
en tendentiös politisk propaganda,
skulle ingen från vårt håll vara med
om att tillstyrka detta anslag. Vi stå
principiellt i detta fall på samma ståndpunkt
som herrar Ståhl och Hagberg,
att skattebetalarnas medel självfallet
icke få användas till propaganda här i
landet i viss politisk riktning. Det är
så uppenbart att man egentligen icke
borde behöva säga det.
Det har icke kunnat påvisas, att den
verksamhet det är fråga om är tendentiös
och avser att tjäna viss politisk
riktning. Man har visserligen i reservationen
uttalat sig om att det är svårt att
draga en gräns mellan information och
statlig propaganda, men man har samtidigt
framhållit — vilket herr Hagberg
gjort ännu starkare — att det ej kan
ledas i bevis eller ens antydas, att här
verkligen förekommit någonting som
strider mot objektivitet och saklighet.
Jag tror därför att herrarna göra sig
alldeles onödiga bekymmer i detta
sammanhang.
Jag tycker också, att det låter nästan
vårdslöst att här tala om statlig propaganda,
att staten icke skall dirigera
på detta område. Är det verkligen så,
att staten dirigerar? Staten anslår medel
för objektiv upplysning, ombesörjd
av sammanslutningar. Nu kunna herrar
Ståhl och Hagberg säga, att de icke ha
anledning att hysa förtroende för en
av dessa organisationer, den svenska
landsorganisationen. Men jag tycker att
de skulle ha så mycket förtroende för
Arbetsgivareföreningen, som deltar i
detta arbete, att de icke skulle tala på
det sätt som de gjort här i kväll.
Nu framhålles här att det är princi -
piellt betänkligt att fortsätta denna
verksamhet, icke minst därför att den
kan befaras bli permanent. Jag vill
icke yttra mig om hur länge verksamheten
kan anses vara av nöden. Men
att den för närvarande fyller en uppgift,
anser jag att vi alla borde kunna
vara tämligen överens om.
Det är inte alls fråga om ett beslut,
som skall binda riksdagen år efter år
under lång tid framåt, utan man får
pröva saken undan för undan som den
anmäler sig. Men om man verkligen
hyser principiella betänkligheter mot
anslaget måste jag fråga mig, om inte
reservanterna äro ganska inkonsekventa,
då de det oaktat förorda att 250 000
kronor fortfarande skola få användas
för denna vad man kallar propaganda.
Hade man verkligen dessa betänkligheter
och vore de så starka som man
här vill göra gällande, skulle tnan väl
radikalt påyrka att hela verksamheten
i detta ögonblick upphörde: ni få inte
anlita de pengar, som återstå i form
av reservationer. Men så långt vill man
inte gå. Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt
ifrån de utgångspunkter,
som opponenterna här ha anfört.
I fjol beviljades anslaget. Det är möjligt,
kanske sannolikt, att andra kammarens
borgerliga med benäget bistånd
av herr Johansson i Stockholm och
hans meningsfränder nu lyckas hindra
det begärda anslagets genomförande. I
alla fall tycker jag att herrarna på den
borgerliga sidan borde ha anledning
alt taga sig en liten funderare på saken
på nytt, sedan de hört herr Johanssons
i Stockholm anförande, ett mycket roligt
anförande för resten, som man ur
den synpunkten kan vara honom tacksam
för. Men herr Ståhl och herr Hagberg
i Malmö märkte väl i alla fall, vad
det är som ur kommunistisk synpunkt
är så misstänkt i denna upplysningsverksamhet?
Jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.
144 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Statsutskottets ärade
talesman frågade, om vi inte hade
något förtroende för LO, Svenska arbetsgivareföreningen
och de andra organisationer,
som taga del i denna verksamhet.
Jo, visst ha vi det, herr Ward,
men vi skola inte alldeles glömma att
denna verksamhet står under ledning
av en ledamot av regeringen. Det är ju
det som konstituerar dess särställning.
Därest denna verksamhet sköttes, som
jag sade, uteslutande av arbetsmarknadens
parter, skulle ingen människa ha
någon anledning att opponera sig däremot.
Men det är det förhållandet att
verksamheten konstruerats såsom skett
som är anledningen till de reflexioner,
som här framförts.
Nu menar herr Ward, att vore man
riktigt konsekvent, skulle man yrka avslag
även på de 250 000 kronor som äro
kvar och göra rent bord, avveckla verksamheten
med ett penndrag. Det kan
man säga, men herr Ward vet lika väl
som jag, att det är en hel del arbete
som är i gång. Det kan inte avbrytas.
Staten har förpliktelser, som staten
måste fullgöra.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag skall inte uppehålla kammaren
med något längre anförande, men
då det här gjorts en del påståenden,
särskilt av herr Stålil, som jag inte kan
låta stå oemotsagda, vill jag säga några
ord.
Herr Ståhl hade i sin kritik av denna
verksamhet, som har pågått över ett
år, nu lyckats hitta en mening i en broschyr,
som han tog fram som exempel
på att det trots allt här var fråga om
politisk propaganda, och han läste upp
en enda isolerad mening. Jag skall läsa
upp meningarna kring denna isolerade
mening för att kammaren skall ha klart
för sig, hur herr Ståhl argumenterar.
Det står i en broschyr, som heter
»4-årsplanen i korta drag» följande:
»Vi kan inte under de närmaste åren
unna oss någon nämnvärt större konsumtion
än vi redan har. Så långt våra
resurser tillåter, måste vi bygga ut vår
produktionsapparat och göra den mera
effektiv och konkurrenskraftig. För att
få större rörelsefrihet i vår handel
måste vi fortsätta att bygga upp valutareserven.
» Och så kommer herr Ståhls
mening: »Vi vill så snart som möjligt
bli av med de hindersamma detaljregleringar,
som betingas av krisläget.» Sedan
fortsätter det: »Uppgiften är därför
att genom ökad produktion, ökad
export och ökat sparande efter hand
skapa förutsättningar för en större och
friare import, för mera bostadsbyggande,
för en rörligare och friare ekonomi,
som i framtiden kan ge oss en högre
levnadsstandard.»
I detta sammanhang finns alltså den
mening, som herr Ståhl citerade. Jag
måste säga att den uppfattning, som där
kommer till synes, trodde jag var uttryck
för vad alla partier här i landet
ville, och målsättningen, ökad produktion,
ökad export, har hela tiden varit
en ledstjärna i den upplysningsverksamhet,
som Ekonomisk Information
bedriver.
Nu säger herr Ståhl, att jag i första
kammaren använde ordet propaganda,
och det är riktigt. Det mesta av den
verksamhet vi bedriva är propaganda.
Vi ha propagandan för ökad produktivitet
ute på arbetsplatserna, emot frånvaron
på lördagar och måndagar och
mot överrörligheten på arbetsmarknaden,
Hoppjerkaaffischerna och allt
detta. Visst är det propaganda. Det är
ingen som stuckit under stol med den
saken. Det är en propaganda för bättre
arbetsmoral, för att de anställda och
företagarna skola inse rationaliseringens
betydelse, för att de skola genom
effektivisering öka produktionen. Bakom
denna propaganda stå LO, Arbetsgivareföreningen,
TCO och statsmakterna.
Vi bedriva dessutom en upplysningsverksamhet
genom broschyrer,
som vi icke dela ut gratis till allmän
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 145
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
heten, utan som vi låta försälja genom
bokhandeln, genom pressbyrån och genom
folkrörelserna. Det är ingenting
som vi pracka på var och en, utan det
är alster som försäljas.
Den principiella invändning, som
görs, är att staten inte skall befatta sig
med informationsverksamhet, upplysningsverksamhet
eller propagandaverksamhet,
vad man nu vill kalla det. Jag
har vid många tillfällen sagt min mening
i dessa frågor, och jag har ständigt
framhållit att det är ett besvärligt
problem. Enligt min mening är det alldeles
omöjligt för staten, med den väldiga
verksamhet den bedriver på alla
möjliga områden, att komma ifrån informationsverksamhet.
Det är nonsens att
säga att det går att komma ifrån denna
verksamhet. Det har alltid bedrivits informationsverksamhet
och upplysningsverksamhet
från statens sida i olika
former. Man har givit ut tryckalster,
statistiska serier o. s. v., alltför tråkiga
för att allmänheten skulle ha kunnat
njuta av dem. Men när man ger sig in
på sådana områden, som vi gåvo oss
in på under kriget och som vi givit oss
in på nu efter kriget, är det alldeles
klart att det kan uppstå misstänksamhet
emot verksamheten, särskilt om det är
eu partiregering vid makten. Det var
strid om statens informationsstyrelse
och dess verksamhet under kriget, men
eftersom det var en samlingsregering
enades man ändå om anslagen, och
verksamheten hölls vid liv. Sedan vi
nu ha regering och opposition, misstänker
naturligtvis oppositionen vad
som här sker. Det tycker jag nog ligger
i sakens natur, och jag har pläderat för
att om det skall finnas en allmän upplysningsverksamhet
i gång på olika områden,
bör den nog ordnas så att oppositionen
finns direkt företrädd i de organ,
som skola leda en sådan upplysningsverksamhet.
Eljest kommer den
strid om upplysningsverksamheten, som
då uppstår, att minska effekten av den,
och då är det inte mycket mening med
den. I detta fall har ju upplysningsverksamheten
koncentrerats kring produktionsöknings-
och exportökningsfrågorna.
Det är ett upplysningsorgan som
är knutet till det samarbetsorgan med
näringslivet, som statsmakterna ha och
där finansministern är ordförande, och
vi försöka att genom upplysningsverksamhet
förstärka de sakåtgärder, som
vidtagas inom denna samarbetskommitté.
Det förhållandet att arbetsmarknadens
parter äro med hade jag trott
skulle innebära en garanti för att man
både skulle slippa talet om statlig propaganda
och att avsikten skulle misstänkliggöras.
Jag tycker det är ganska
egendomligt att man här i kammaren
möter en kritik, som ju inte bara riktar
sig mot regeringen utan också emot
de deltagande arbetsmarknadsorganisationerna.
Jag kan utan vidare här meddela,
att när Ekonomisk Information
startades, fördes det förhandlingar mellan
regeringen och arbetsmarknadens
parter. Vi önskade, vilket partsrepresentanterna
också ansågo vara riktigt,
att det borde överlåtas åt parterna själva
att avgöra, om staten skulle vara med
eller inte. Vi kunde mycket väl tänka
oss en situation, där LO, Arbetsgivareföreningen
och TCO togo upp dessa
brännande frågor, där man måste genom
upplysningsverksamhet och propaganda
påverka vederbörande. Det visade
sig att det var omöjligt att få till
stånd detta samarbete utan att staten
var med. Jag har på känn att det fortfarande
skulle vara omöjligt att bibehålla
denna verksamhet, om riksdagen
inte ställer medel till förfogande. Då
kommer verksamheten att upphöra. Jag
är inte så säker på att det skulle vara
till så stort gagn. Företagarna ute i landet,
som vi samarbeta med, arbetareorganisationerna
och tjänstemannaorganisationerna
äro så långt jag kan förstå
över hela landet positivt inställda till
detta. Det är ju iindå på arbetsplatserna
som upplysningsverksamheten bc
-
10 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 16.
146 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende
drives. Det är ingen offentlig allmän
upplysningsverksamhet. Den är koncentrerad
i stort sett till industrien, och
verksamheten bedrives i huvudsak i samarbete
med de nya företagsnämnderna.
Jag undrar ändå, om det är så klokt att
avstå från en verksamhet, som väl ändå
har en viss betydelse därigenom att
man med den tyngd som följer av att
man uppträder gemensamt riktar uppmaningar
och paroller till de anställda
och till företagarna och där man dessutom
diskuterar åtgärder för att komma
ifrån de produktionshämmande faktorer,
som ha följt med överkonjunkturen.
Hänvisningen till det statsfinansiella
läget har enligt min mening inte samma
tyngd i denna fråga som i många
andra, ty avsikten här är ju att öka produktionen
och öka exporten. Förutsättningen
för en förbättring av det statsfinansiella
läget är ju en produktionsökning,
och denna upplysnings- och
propagandaverksamhet skulle vara ett
led i en strävan att öka produktionen
och därmed också stärka underlaget
för statens finanser.
Talet om att det är ett dubbelarbete
som utföres är ett undanflyktsargument,
som väl herr Ståhl knappast tror på
själv. Denna upplysningsverksamhet är
begränsad till de aktuella export- och
produklionsökningsfrågorna. De befintliga
organen syssla inte med dessa
uppgifter, och det är i samarbete med
befintliga organ som vi försöka få en
förstärkning av upplysningsverksamheten.
Det kan inte ske något dubbelarbete,
och det har inte skett. Den synpunkten
tror jag man kan låta fara.
Jag vill också deklarera, att om kammaren
inte anser sig kunna ställa medel
till denna verksamhets förfogande,
innebär det såvitt jag kan se att den
måste upphöra. Då man i borgerliga tidningar
och från annat borgerligt håll
och framför allt från företagarliåll ofta
uttalar, att det vore beklagligt om denna
verksamhet upphörde, tycker jag att
produktions- och exportfrågor.
de ledamöter i kammaren, som ha en
negativ inställning till detta ärende, ändå
böra tänka sig för.
Herr STÅHL: Herr talman! Herr statsrådet
säger, att vi som tala för reservationen,
alltså närmast herr Hagberg i
Malmö och jag, gå emot vad företagarna
anse vara deras intressen, nämligen
att denna propaganda skall fortsätta.
Jag skall inte uttala mig om huruvida
han har rätt eller inte, men för en gångs
skull är det tydligen socialdemokraterna
som gå företagarnas ärenden medan
vi äro ute i motsatta ärenden. Det kan
ju vara nöjsamt att konstatera för omväxlings
skull.
Herr statsrådet måste ha missuppfattat
mig när han med anledning av den
mening som jag läste upp om att vi så
snart som möjligt vilja bli av med de
hindersamma detaljregleringar som betingas
av krisläget, ställde in den i ett
sammanhang, som inte alls förändrar
innebörden av vad jag läste upp. Statsrådet
säger, att han trodde detta var en
enhällig mening. Det var inte det jag
talade om. Jag påpekade, att det finns
stora kretsar i det svenska samhället
som ha den uppfattningen, att regeringen
icke har visat denna önskan att
så snart som möjligt avskaffa de hindersamma
detaljregleringarna. Jag konstaterar
att det finns stora kretsar som
anse detta, oavsett om de ha rätt eller
inte. Om Svenska Dagbladet eller andra
tidningar eller om LO eller Arbetsgivareföreningen
göra sådana uttalanden angår
oss inte, ty det är sådana instanser
som skola driva propaganda och uttala
åsikter, men staten skall icke befatta sig
med en propaganda, som lägger ord i
de officiella instansernas mun, som inte
alla medborgare kunna skriva under på.
Det är ett gammalt krav i ett demokratiskt
samhälle att staten inte skall driva
propaganda. Jag tycker det är en synpunkt
som man borde kunna förstå. Om
det sutte en högerregering här i landet
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 147
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
som uttalade sådana saker, skulle det
kanske vara lättare för damerna och
herrarna inom socialdemokratien att
förstå vårt principiella krav att den
statliga propagandan skall avskaffas.
Det är en fullkomligt konsekvent och
klar uppfattning att staten icke får engageras
i sådana här företag.
Herr statsrådet sade också, att staten
alltid har bedrivit upplysning. Det må
vara riktigt att staten bedrivit upplysning
om vad som t. ex. står i ett betänkande
eller i ett utlåtande, men det är
ju en annan sak än när man utsätter
folkmeningen för bearbetning med åsikter,
om vilka det finns delade meningar.
Denna objektiva upplysning som man
talar om är därför inte en realitet utan
ett önskemål, ty alla påståenden av detta
slag kunna sättas under debatt.
Jag vill till sist säga till avdelningens
ordförande herr Ward, att det sannerligen
inte är inkonsekvent att låta reservationen
på 250 000 kronor vara kvar, ty
även om man har den meningen, att
denna verksamhet skall upphöra, vill
man naturligtvis fördenskull inte sätta
de engagerade befattningshavarna på
bar backe. Det bör finnas en tidsfrist
för avvecklingen. Så ha vi resonerat
när vi ansett, att de 250 000 kronorna
skulle stå kvar, vilket ingalunda är inkonsekvent.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herr Ståhl använde ett mycket
billigt argument när han i början av sitt
anförande frågade, om det är så att socialdemokraterna
gå företagarnas ärenden.
Här sitta vi i samma båt. Vi ha i
denna upplysningsverksamhet gjort allt
vad vi kunnat för att stödja företagarna
i deras strävan alt få arbetskraft, att få
behålla denna arbetskraft och att få
den så produktiv som möjligt. Vi ha
kunnat göra det i fullt samförstånd med
Landsorganisationen, fackförbunden,
TCO och dess organisationer, och jag
vet att man uppskattar detta inom före
-
tagarvärlden. Jag är övertygad om att
man också uppskattar det i riksdagen,
där man vet vilket värde detta har.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att herr Ståhl, som jag tidigare
har sagt, trots ett säkert mycket
ivrigt studium av alla de broschyrer,
artiklar och filmer som vi ha sänt ut,
endast funnit en mening som han kunnat
anmärka på och som han nu genom
slingrande argumentering har försökt
se som ett alldeles speciellt uttryck för
regeringens linje. Det är ju fullkomligt
nonsens också det med tanke på det
sammanhang som klart framgick av
vad jag nyss läste upp. Man får en
känsla av att just folkpartiet är mycket
känsligt för de sakuppgifter och de
fakta som vi förmedla i våra broschyrer.
Representanterna för andra partier
ha inte visat samma känslighet som
folkpartisterna ha gjort i både första
och andra kammaren, och det tycker
jag verkar något misstänkt.
Herr STÅHL: Herr talman! Statsrådet
säger, att jag efter ivrigt letande bara
har hittat en enda mening att anmärka
på. Jag vill säga till statsrådet, att jag
skulle kunna visa honom en hel dossier
med skrifter, där jag har strukit för en
hel del som jag gärna skulle ha velat
läsa upp för honom om klockan varit
halv ett på dagen i stället för halv ett
på natten. Jag är övertygad om att kammaren
håller mig räkning för att jag
vid denna sena timme inskränkt mig
till en enda mening.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Om det är så, tycker jag att reservanterna
inte borde ha skrivit så
klart, att det inte finns någon anmärkning
att göra mot propagandan.
överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
148 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 119, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 93 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 9.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Anmäldes och godkändes tredjé lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen:
nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
in. m.; och
nr 198, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar.
Vidare anmäldes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfri införsel
av viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;
och
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.
Sistnämnda båda skrivelseförslag
godkändes under förutsättning beträffande
förslaget nr 194, att utskottets
hemställan i dess betänkande nr 48,
samt i fråga om förslaget nr 195, att utskottets
hemställan i betänkandet nr
50 bifölles även av första kammaren.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Anmäldes, att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr
246, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och det ockuperade Japan in. m.
Denna proposition bordlädes.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen,
m. m.;
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 149
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslutning till en
av Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje
ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister;
nr 9, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater;
nr 10, i anledning av väckta motioner
om upphävande av Sveriges anslutning
till den s. k. Parisorganisationen
(OEEC); och
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående uppdrag för de svenska ombuden
i Förenta Nationerna att verka
för förbud mot atomvapenkrigföring;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om Sveriges utträde ur Europarådet
m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subvenlionering
av vissa varor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.; och
nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet
;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m.;
nr 47, i anledning av väckt motion
angående åtgärder mot skattefusk; och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 239 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad, m. m.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.33 på natten.
In fidem
Gunnar Britth.