1950 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1950:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 13

13—20 april.

Debatter''m. m.

Torsdagen den 13 april.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Huss ang. skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att

utöva läkekonsten...................................... 6

Herr Johnsson i Stockholm ang. ändring av kungörelsen den 31
december 1913 ang. rätt för utlänning att här i riket giva
offentlig föreställning eller därvid medverka................ 13

Lördagen den 15 april.

Interpellation av herr Ohlin ang. redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits eller planerats för att i hotande situationer och krig
förhindra sabotageverksamhet mot försvarsanstalter m. m.....26

Onsdagen den 19 april fm.

Svar på interpellationer av:

Herr Lundberg ang. auktorisering av maskinstationer på jordbrukets
område, m. m................................. 30

Herr Johnsson i Skoglösa ang. tillämpningen i visst fall av de
riktlinjer för jordbrukets rationalisering, som antagits vid 1947

års riksdag .......................................... 32

Utkrävande av statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av

statsrevisorernas berättelse................................ 36

Undanröjande av vissa tekniska hinder för utövande av rösträtt
vid allmänna val........................................ 37

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Innehåll.

Std.

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m............... 40

Byggande av broar .................................... 43

Trafikräkningar ........................................ 44

Statliga farledsarbeten .................................. 46

Byggande av fiskehamnar................................ 48

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp .... 50

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Riksarkivet: Avlöningar.................................. 52

Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar.................... 55

D:o: Bokinköp och bokbindning m. m..................... 57

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och

social tjänst ........................................ 58

Bidrag till viss akademisk undervisning i statskunskap ...... 59

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.................... 61

Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.............. 62

Bidrag till anordnande av skolmåltider .................... 63

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor................ 75

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. 78

Bidrag till vissa byggnadsarbeten vid folkskolor ............ 82

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare .... 83

Nomadskolor: Avlöningar................................ 86

Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m....... 88

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem .. 89

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens
främjande .................................... 95

Onsdagen den 19 april em.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel (Forts.):

Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd.................. 102

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco .............. 106

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Kommerskollegium: Avlöningar............................ 116

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m..................... 119

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut .................... 120

Bidrag till handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg .... 124

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar .................... 124

Bidrag till svenska turisttrafikförbundet.................... 127

Avsättning till fonden för idrottens främjande .............. 128

Avsättning till lotterimedelsfonden ........................ 135

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m........... 138

Innehåll.

Nr 13.

Sid.

Torsdagen den 20 april fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m. (Forts.) .. 149

Torsdagen den 20 april em.

Effektivisering av kustbevakningen.......................... 170

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.
............................................... 172

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor ....''.............. 178

Ändring i lagen om hyresreglering m. m....................... 187

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 13 april.

Statsutskottets memorial nr 51, ang. tjänstårsberäkningen för Margareta
Carell och Ester Kinn (gemensam votering)............ 5

Onsdagen den 19 april fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. statsrådens konstitutionella
ansvar .......................................... 36

— nr 11, ang. undanröjande av tekniska hinder för rösträtt ...... 37

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. statsutgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .................... 40

— nr 8, ang. statsutgifter under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
........................................ 52

Onsdagen den 19 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. statsutgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet, Forts.).................... 102

— nr 10, ang. statsutgifter under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................ 116

— nr 52, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 138

— nr 53, ang. fortsatt disposition av ett äldre anslag............ 138

— nr 54, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan ...... 138

— nr 55, ang. förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m. 138

Torsdagen den 20 april fm.

Statsutskottets utlåtande nr 55, ang. förvärv av tidigare tyskägd
gruvegendom m. m. (Forts.).............................. 149

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. ändringar i tulltaxan m. m. 170

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Torsdagen den 20 april em.

tatsutskottets utlåtande nr 56, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond och fonden för statens aktier, i vad avser handelsdepartementet
........................................ 170

— nr 57, ang. effektivisering av kustbevakningen .............. 170

— nr 58, ang. driftsfond för en patrullerande sjöräddningsbåt i

Hanöbukten .......................................... 171

— nr 59, ang. företagsräkning .............................. 171

— nr 60, ang. anslag till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
för vissa allmänna undersökningar.................... 171

— nr 61, ang. kostnader för Sveriges medlemskap i internationella

handelsorganisationen (ITO).............................. 171

■— nr 62, ang. anslag till fritidslägret vid Skönstavik ............ 172

— nr 63, ang. Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. m., såvitt avser anslagsfrågor .............. 172

•— nr 64, ang. befrielse från ersättningsskyldighet m. m........... 172

— nr 65, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 172

— nr 66, ang. livränta till Ebba Linnéa Emmertz m. fl........... 172

— nr 67, ang. ersättning till Johannes Karlsson m. fl............. 172

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. översyn av lagarna om aktiebolag
och försäkringsrörelse.............................. 172

— nr 16, ang. rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om

kyrkors upplåtande .................................... 172

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. tillägg till 32 § förordningen

om erkända sjukkassor.................................. 178

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m........................................... 187

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 51
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:229 och
11:278 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren med bifall till
motionerna I: 229 och II: 278 medgivit,
att vardera av kassören och bokhållaren
hos djurgårdsnämnden Margareta
Carell och kontoristen hos djurgårdsnämnden
Ester Kinn må såsom tjänstår
för pension tillgodoräkna hela den tid,
22 år 5 månader för Carell och 19 år
4 månader för Kinn, varunder de före
tillträdet den 1 juli 1939 av pensionsberättigande
befattningar tjänstgjort
hos djurgårdskommissionen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 100 ja och 110 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 52 ja och 74 nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster eller 100 ja och 110 nej
sammanräkningen

visade 152 ja och 184 nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollen för den 23,
den 24, den 28 och den 29 nästlidna
mars.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Med stöd av vidfogade intyg anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet t. v.

Länslasarettet, östhammar, den 11/4
1950.

Eskil Eriksson.

Det i ansökan åberopade läkarintyget
var av följande lydelse:

Riksdagsman Eskil Eriksson, Sandby,
Gimo, är på grund av sjukdom
(lungkatarr jämte tarmkatarr) oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet från
den 13 april under en månad.

östhammar 11/4 1950.

Harald Landing
lasarettsläkare

Kammaren beviljade herr Eriksson i
Sandby ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. denna dag.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Stjärne, fru Nordgren och herr
Birke, vilka med läkarintyg styrkt sig
tills vidare vara hindrade att deltaga i
riksdagsgöromålen, herr Stjärne vid
sammanträdet den 31 sistlidna januari,
fru Nordgren den 22 mars och herr
Birke den 28 mars, denna dag åter intagit
sina platser i kammaren.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

§ 4.

Svar på interpellation angående skärpt
lagstiftning i fråga om behörighet att
utöva läkekonsten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Huss frågat mig, om jag
anser, att spörsmålet om en prövning
av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten aktualiserats
så starkt av de under den senaste tiden
inträffade händelserna, att antingen omprövningen
bör verkställas utan tidsutdräkt
eller — om den redan verkställts
med negativt resultat — spörsmålet bör
upptas till förnyat övervägande. Interpellanten
har vidare frågat, om jag är
beredd att ange några positiva riktlinjer
för ändrade bestämmelser i nyssnämnda
lag eller på annat område av lagstiftningen.

De händelser, som åsyftas i interpellationen,
äro främst vad som förekom i
samband med besök i Göteborg och
Stockholm av den amerikanske pastorn
och lielbrägdagöraren William Freeman,
vilken numera lämnat landet.

Till svar på de framställda frågorna
får jag anföra följande.

I januari 1949 riktades till mig i denna
kammare två interpellationer med
anledning av den danska kvacksalverskan
Dorothea Iversens mottagningar i
Stockholm. Interpellanterna frågade mig
då bl. a., om jag var beredd att till skydd
mot kvacksalveriet skärpa bestämmelserna
om behörighet att utöva läkarkonsten.
I mitt svar framhöll jag, att det
var min avsikt att till förnyat övervägande
ta upp ett av medicinalstyrelsen
år 1941 avgivet förslag om skärpt
lagstiftning på området. Om resultatet
kunde jag givetvis icke i förväg uttala
någon mening.

I den offentliga debatt, som de senaste
åren förts rörande kvacksalveriet,

ha åsikterna starkt brutit sig mot varandra
om vad som från samhällets sida
skall tolereras i fråga om lekmannaverksamhet
på läkekonstens område.
Tidigare har diskussionen mest rört sig
om homeopater, chiropraktiker, ögondiagnostiker
samt kvacksalvare av den
mer svårklassificerade typ, som fru
Iversen representerade. Även den religiösa
helbrägdagörelsen har förts på tal
vid något tillfälle. I den debatt, som
följde här i kammaren på mitt interpellationssvar
om fru Iversen, uttalade
jag, att jag ansåg det uteslutet att man
skulle gå så långt som till att förbjuda
den av vissa religiösa åsiktsriktningar
bedrivna helbrägdagörelsen. Denna åsikt
vidhåller jag fortfarande. Det kan enligt
min mening icke komma i fråga att
ingripa mot den helbrägdagörelse, som
ingår som ett led i en religionsutövning.
Jag vill emellertid uttryckligen framhålla
att jag delar den uppfattning, som
från många håll kom till uttryck i samband
med pastor Freemans möten, nämligen
att sådana utslag av helbrägdagörelse
måste anses vara i hög grad anstötliga
och för de sjuka måhända också
skadliga. Men om man icke vill
kränka religionsfrihetens princip, har
jag svårt att se hur man genom en lagstiftning
eller på administrativ väg skall
kunna stävja sådana företeelser. För att
skydda religionsfriheten torde man därför
i vissa fall få lov att acceptera även
en sådan verksamhet, som en allmän
opinion med fog anser stå i dålig överensstämmelse
med det vi förbinda med
begreppet läkekonst.

Under det gångna året har inom inrikesdepartementet
flera gånger frågan
om att behörighetslagen skulle tagas
upp till förnyat övervägande varit på
tal. Ett spörsmål, som visat sig vara
föremål för så många och starka meningsskiljaktigheter,
fordrar emellertid
en tämligen omfattande och tidsödande
beredning. Denna beredning har ännu
icke medhunnits till följd av andra arbetsuppgifter,
som icke kunnat anstå.
Under den närmaste tiden komma emel -

Torsdagen den 13 april 1950. Nr 13.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva

läkekonsten.

lertid hithörande spörsmål att upptagas
till grundligt övervägande. Jag kan givetvis
inte nu göra något uttalande om
det resultat, som kan bli en följd av
detta övervägande.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härefter anförde:

Herr HUSS: Herr talman! Jag ber att
få frambära ett varmt tack till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för interpellationssvaret. Särskilt
vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att statsrådet deklarerat sin
avsikt att låta underkasta hithörande
frågekomplex den påskyndade och mera
omfattande utredning, som jag i min
interpellation betecknade såsom önskvärd.

I detta sammanhang vill jag beröra
ett offentligen framfört påstående, att
jag skulle ha sökt medverka till ett
uppskjutande av tidpunkten för interpellationssvarets
avgivande. Jag tror att
herr statsrådet kan vitsorda, att jag efter
den 1 mars upprepade gånger gjort
förfrågan om när svaret på interpellationen
vore att förvänta.

Självfallet har min interpellation i år
inte inneburit något misstroende mot
den översyn av lagen om behörighet att
utöva läkarkonsten, som statsrådet utlovade
i sitt svar på fru Erikssons i
Stockholm och min interpellation i fjol.
Men händelser, som ha inträffat i år,
aktualiserade frågan från en annan och
förut obeaktad synpunkt, ty även om
statsrådet under diskussionen i fjol berörde
den religiösa hclbrägdagörelseverksamlieten,
så hade denna verksamhet
ju inte då tagit sig sådana uttryck
som i år. Det var då rätt naturligt, att
jag i en ny interpellation sökte påvisa,
att frågeställningen var betydligt vidare
än vad som framgick av fjolårets debatt.
Jag ifrågasatte också i denna min sista

interpellation behovet av särskilda bestämmelser
men ställde givetvis icke
något krav på förbud för s. k. helbrägdagörelseverksamhet.
Jag underströk
tvärtom uttryckligen i interpellationen,
att jag icke i princip tog avstånd från
denna verksamhet, vars berättigande i
vissa fall den medicinska vetenskapen
erkände, men att jag väl hade invändningar
att göra mot olämpliga former
av densamma. Statsrådet och jag äro
alltså fullständigt eniga på den punkten,
att det inte kan bli tal om något förbud.
Vi äro tydligen också överens om att
behovet av en översyn av behörighetslagens
föreskrifter blivit alltmera påtagligt.
Denna översyn bör självfallet
vara förutsättningslös. I den offentliga
debatten omkring min interpellation
tycks man för övrigt nästan undantagslöst
ha förbisett innebörden av begreppet
översyn. Det är ingalunda så, att
en översyn nödvändigtvis måste få till
resultat uteslutande en skärpning av bestämmelserna.
Framför allt kan en översyn
medföra den önskvärda följden, att
bestämmelserna få en klarare och mindre
tänjbar avfattning. I detta fall är det
särskilt viktigt, att man söker definiera
vad som menas med att utöva läkarkonsten,
vilket man hittills underlåtit.
Till denna fråga återkommer jag för
övrigt senare.

Jag övergår nu till föremålet för dagens
debatt, d. v. s. spörsmålet om förefintliga
brister i den nuvarande lagstiftningen
beträffande läkarkonstens
utövande.

Bland de olika grupper av lekmän,
som på ett eller annat sätt medverka vid
behandlingen av sjuka eller invalidiserade
människor, kan man särskilja två
från varandra skarpt avgränsade grupper.
Den första utgöres av de egentliga
lekmannaläkarna, homeopater, naturläkare
m. fl. Ingen tvekan kan råda om
att de betrakta sig som yrkesmässigt
verksamma läkare. Till den andra gruppen
höra de personer, som medverka

8 Nr 13. Torsdagen den 13 april 1950.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva
läkekonsten.

vid helbrägdagörelse under religiösa
former. Dessa anse sig icke utöva någon
läkarkonst utan uppfatta sig som förmedlare
av en högre makts vilja.

Jag vill nu först uppehålla mig vid
de problem, som uppkomma i samband
med lekmannaläkarnas verksamhet, och
återkommer senare till frågan om den
religiösa helbrägdagörelsen.

För att förenkla diskussionen om dessa
problem måste man söka finna ett
par fasta utgångspunkter, om vars berättigande
det stora flertalet svenska
medborgare kan vara ense. Den ena är,
att eftersom den vetenskapliga medicinen
står maktlös vid många kroniska
sjukdomar och invaliditetstillstånd och
de sjuka då understundom ha behov av
att anlita extraordinära utvägar, bör det
finnas ett visst utrymme för den verksamhet,
som bedrives av lekmannaläkare.
Minst lika stor är säkerligen
enigheten på den andra punkten, nämligen
att det måste vara en angelägen
samhällelig uppgift att tillse, att dessa
lekmannaläkares verksamhet inte ger
upphov till skada, den må vara av
kroppslig, själslig eller ekonomisk art.
Till denna skada höra också risker på
grund av dröjsmål med sakkunnig behandling
eller avbrott i sådan.

Det är till en början en brist i vår
lagstiftning, som faller i ögonen, och
det är släpphäntheten mot utländska
kvacksalvare av typen Iversen. De universitetsutbildade
utländska läkare, som
kommit till Sverige, ha ingalunda fått
tillstånd att omedelbart utöva läkarpraktik
här, och detta är i och för sig
riktigt. Efter kompletterad utbildning
få de till en början sjukhusförordnanden
och långt senare, vanligen först sedan
de blivit svenska medborgare, rätt
att vara praktiserande läkare. Låt oss
sammanställa dessa fakta med den omedelbara
frihet att praktisera, som utländska
charlataner av typen Iversen
tyckas ha här i landet. På denna punkt
måste väl behovet av en reform sägas

vara skriande, allrahelst som det förefaller
bland de skandinaviska länderna
endast vara Sverige, som saknar restriktiva
bestämmelser för yrkesmässig verksamhet
av utländska lekmannaläkare.
Man kunde t. ex. tänka sig att införa
samma bestämmelse som i Danmark, att
en utlänning måste ha tillstånd av inrikesministern
för att få yrkesmässigt
behandla sjuka.

De svenska lekmannaläkarna utgjordes
före sekelskiftet praktiskt taget uteslutande
av s. k. bendoktorer och av
kloka gummor och gubbar. Med ökad
tillgång på läkare och sjuksköterskor
ha de blivit tämligen överflödiga. Deras
moderna arvtagare äro fåtaliga. Ofta är
det fråga om rena charlataner, som understundom
utöva sin verksamhet under
anstötliga former. Det vore önskvärt att
kunna komma till rätta med sådana avarter
av läkarkonst, men erfarenheten
har visat, att det är mycket svårt.

För närvarande utgöra homeopaterna
otvivelaktigt den största gruppen. Om
dessa vill jag fatta mig kort, eftersom
frågan kommer upp senare under denna
riksdag i samband med behandlingen
av herr Rickard Lindströms motion.
Den skada som de vålla är — om man
bortser från skador genom obehörig behandling
av personer med kräfta eller
tuberkulos -—- huvudsakligen av ekonomisk
art. Något förbud för verksamheten
bör väl inte heller i detta fall komma
i fråga. Å andra sidan är det ett
rimligt krav, att den numera helt oberättigade
särställning, som de homeopatiska
läkemedlen intaga i den s. k.
specialitetskungörelsen och som befriar
dessa läkemedel från varje prövning,
upphör.

Chiropraktikerna ha varit föremål för
långa debatter så sent som vid fjolårets
riksdag. Det är därför onödigt att nu
ta upp en ny diskussion om dessa.

Förutom de nu nämnda finns det en
hel del andra mindre grupper av lekmannaläkare,
t. ex. elektroterapeuter,

Torsdagen den 13 april 1950. Nr 13.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva

läkekonsten.

hårspecialister, naturläkare m. fl. De ha
emellertid inte nämnvärd praktisk betydelse.

Under diskussionen om behörighetslagen
har helt naturligt medicinalstyrelsens
förslag av år 1941 till ny lag kommit
att spela en stor roll. I stort sett
tror jag att man kan beteckna de nya
bestämmelser, som återfinnas där, som
relativt moderata. Det synes mig inte
nu lämpligt att ingå på någon detaljdiskussion
av detta förslag. Jag vill tilllägga
att det på ett par punkter från
olika håll rests invändningar mot detsamma,
och givetvis får man noggrant
taga under övervägande, vilka bestämmelser,
som kunna anses vara lämpliga.

För läkarna äro redan nu bestämmelserna
strängare än för lekmannaläkarna
i det avseendet, att en läkare, som berövats
sin legitimation, över huvud taget
inte får utöva praktik mot ersättning.
En sådan läkare har alltså inte ens den
något begränsade praktikrätt, som en
kvacksalvare har. Å andra sidan äro
möjligheterna att fråntaga en läkare legitimationen
relativt små. Även om läkaren
hemfaller åt rent charlataneri,
är detta för närvarande icke tillräcklig
anledning att indraga legitimationen.
Helt nyligen har det förekommit ett sådant
fall i en av Stockholms förstäder.
Det rör sig om en kvinnlig läkare, som
under magiska former förvandlar vatten
till medicin bl. a. mot kräfta. Hon
kan tydligen tills vidare obehindrat fortsätta
att göra detta. Även på detta område
behövs sålunda en översyn av bestämmelserna.

Jag övergår nu till den andra av de
av mig inledningsvis uppställda grupperna,
d. v. s. till den helt annorlunda
beskaffade frågan om helbrägdagörelse
på religiös grund.

Även här förekommer det — något
som inte kan bestridas och som inte bör
fördöljas — i vissa fall företeelser, som
kunna skapa ökade svårigheter för de
sjuka. Så torde vara fallet, om den som

medverkar vid helbrägdagörelsen gör
den sjuke själv ansvarig för att han
eller hon eventuellt inte blir botad. Jag
vill dock rättvisligen erkänna, att inga
upplysningar föreligga, som visa, att det
skulle ha förekommit några psykiska
skador, som ha medfört behov av psykiatrisk
vård, i samband med pastor
Freemans möten.

Frågan, huruvida samhället bör vidtaga
några åtgärder för att minska riskerna
för sådana skador, måste behandlas
med stor försiktighet och på ett sätt,
som tar hänsyn till spörsmålets säregna
karaktär. Från pingströrelsehåll har
man medgivit, att personer, som lida av
smittsamma sjukdomar, icke böra vara
närvarande vid helbrägdagörelsesammankomster.
Det är alltså tydligt, att
man utan att angripa religionsfriheten
kan resa frågan om gränserna för verksamheten,
även när det är fråga om
helbrägdagörelse, och jag är övertygad
om att statsrådet delar denna uppfattning.

När jag framställde min sista interpellation,
som just avsåg en diskussion
om dessa gränser, var varje tanke på
åtgärder, som skulle inskränka religionsfriheten,
mig lika främmande som i fjol.
Vi måste dock komma ihåg, att båda
interpellationerna gällde samma fråga
— behörighetslagen — och att helbrägdagörelseverksamheten
juridiskt sett synes
falla under denna lag. Inte vid något
av dessa båda interpellationstillfällen
har jag emellertid varit medveten —
det tycks inte heller allmänheten ha
varit — om de stora svårigheter, som
uppställa sig, när man med bibehållande
av religionsfriheten vill söka undgå
osunda företeelser, som kunna förekomma
i samband med lielbrägdagörelseverksamhet.
Jurister, som jag har talat
med, ha sagt mig, att någon möjlighet
att inom lagstiftningens ram på en gång
tillgodose båda dessa önskemål knappast
existerar. Det ligger nära till hands alt
tänka sig eu föreskrift att all sjukvård

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva

läkekonsten.

och även helbrägdagörelseverksamhet
skall ske enskilt, allra helst som sjukdom
är en företeelse av utpräglat privat
karaktär och de olägenheter, som
understundom vidlåda helbrägdagörelseverksamheten,
i första hand kunna befaras
i samband med massmöten. Denna
tanke har dock visat sig vara ogenomförbar,
bl. a. därför att en föreskrift av
detta slag även skulle drabba den allmänna
förbönen.

Det är alltså, herr talman, sannolikt,
att det inte lämpligen låter sig göra att
på detta speciella område införa några
nya bestämmelser. Detta är emellertid
en fråga, som bör närmare undersökas
i samband med översynen av behörighetslagen.
Skulle det därvid bekräftas,
att man inte kan uppställa nya regler
utan att beskära religionsfriheten, så
bör man låta bli att komma med några
sådana. Även på denna punkt ha alltså
statsrådet och jag samma uppfattning.
Därmed har man dock inte löst problemet
om vad samhället bör göra för den
händelse att en församling t. ex. började
samla smittsamt sjuka till sina möten
eller om dess verksamhet visade sig ge
upphov till uppenbara skador av annan
natur.

Det finns en annan omständighet som
gör, att man inte bör förbigå den religiösa
helbrägdagörelseverksamheten vid
en översyn av behörighetslagen. Som jag
nyss helt kort konstaterade anses nämligen
denna verksamhet falla under den
nuvarande behörighetslagen. Det finns
ett prejudikat härpå från år 1940. Det
gällde en person, som hade medverkat
vid helbrägdagörelse och som blev dömd
till 2 månaders fängelse med anledning
av ett dödsfall, som inträffade i samband
med verksamheten. Om man närmare
studerar förarbetena till den nuvarande
lagen, för övrigt tillkommen
genom proposition nr 85/1915, så finner
man — vilket ju också framgår av lagtexten
— att lagstiftaren inte har vågat
ge sig in på en tolkning av begreppet

»utövande av läkarkonsten», varför denna
tolkning har överlämnats till rättstillämpningen,
som tydligen utgått från
att behörighetslagen är tillämplig. Man
konstaterar också, att helbrägdagörelse
under religiösa former över huvud taget
inte är nämnd i propositionen. Riksdagen
har alltså, så vitt jag kan förstå,
aldrig tagit ställning till denna fråga.

Personligen förefaller det mig, som
om en religiöst grundad helbrägdagörelseverksamhet
kan från samhällelig
synpunkt betraktas som en form av läkarkonstens
utövande. Jag är emellertid
medveten om att man från religiöst
håll inte ser saken på detta sätt, och
jag erkänner gärna, att det måste vara
mycket svårt, sannolikt omöjligt, att här
kunna få till stånd en gränsdragning,
som accepteras från alla håll. Med hänsyn
till problemets invecklade och ömtåliga
beskaffenhet tillåter jag mig hemställa,
att herr statsrådet ville taga i
övervägande att överlämna översynen
till en kommitté, där även religiös sakkunskap
bör vara företrädd.

Herr MOSESSON: Då jag, såsom herr
talmannen vet, hela mitt liv har varit
ett med den fria andliga rörelsen i vårt
land och jämväl sysslat ganska mycket
med frågor som angå religionsfriheten,
har jag velat begära ordet för att yttra
mig om de spörsmål, som beröras i den
interpellation som det här gäller. Jag
går därvid inte in på frågan om behörighetslagen
utan inskränker mig till
den rent religiösa delen av ämnet.

Möjligen kan någon av kammarens
ledamöter vara bättre underrättad än
jag om vad som förekommit vid pastor
Freemans möten i Göteborg och Stockholm,
men jag har i vart fall bemödat
mig om att söka få en så sanningsenlig
och fullständig bild av vad som förevarit
som det varit mig medgivet.

Från såväl kyrkligt som frikyrkligt
håll ha offentligen gjorts vissa kritiska

Torsdagen den 13 april 1950. Nr 13.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva
läkekonsten.

uttalanden om en del detaljer i vad som
förevarit. Jag tror att jag har läst det
mesta av vad som skrivits på kristet
håll, och jag har inte funnit att detta
varit förestavat av avundsjuka eller
elakhet, utan det har i stället varit av
månhet om att allt bör tillgå på ett
sätt som främjar evangelii sak.

Jag tror att pingstväckelsemötena
skulle ha framkallat mindre kritik både
på kristet och på profant håll, om mötesledningen
iakttagit vissa försiktighetsmått
i fråga om några detaljer. Ja,
på kristet håll skulle säkert kritiken då
uteblivit. Kritik skulle förvisso ändå ha
kommit. Från de riktningar och personer,
som äro avoga eller fientliga mot
allt andligt — i vart fall mot allt som
inte är så invant eller stereotypt att det
lämnar dem alldeles oberörda — skulle
kritik nog ändå ha kommit. T. o. m. Aftonbladet
gillade på sin tid vad som
förekom i Stockholm när det gällde en
sådan profetgestalt som Georg Scott, då
pöbelhopar härjade vid Engelska kapellet
i närheten av Hötorget, och jag
minns från min barndom, hur Frälsningsarméns
vänliga pionjärer då bemöttes
av press och polis.

Om jag nu ger ett exempel på en del
enligt min mening med fog påtalade felsteg,
som mötesledningen i Filadelfia
begått, är det blott för att påvisa, hurusom
detaljer kunna skada och störa ett
gott syfte. Pressa under några timmar
samman en mängd människor, sjuka på
hårar eller annorledes hjälpta till platsen,
tag med feberhet iver att få se något
ske, räkna med suggestionsmoment,
tag med ödmjuk gudstro, tvivel och hån
över misslyckande — jag undrar inte
över att även välvilliga bedömare finna
anledning till erinran. Ingen människa
kan ju på ett möte hinna med mer än
ett begränsat antal sjuka. Det hade varit
barmhärtigt mot dem, som fåfängt
kommo till mötet, om man begränsat sig
vid varje möte till ett sådant antal personer,
som man hade hunnit taga sig an.

Jag har inte sagt detta, herr talman,
för att mästra utan för att i rättvisans
namn påpeka betydelsen av att även
kristna ledare besinna vikten av att
själva söka på allt sätt undvika anledning
till berättigade erinringar.

Jag har livet igenom sett så många
exempel på gudomligt ingripande till
människors kroppsliga och andliga
hälsa, och jag är ett med alla dem som
tro och bekänna, att Gud förmår att
göra långt mera än enkla människor
kunna bedja och tänka och långt mera
än vad lärda människor förstå. Jag vet
väl att i våra dagar finns det, liksom
det även funnits före oss, många som
anse att undrens tid är förbi och som
också mena, att några under ha i verkligheten
aldrig skett. Jag tror inte att
det någonsin kommer att finnas några
absolut tvingande tecken för den massiva
otron. Den skall alltid finna något
skäl för sin avvisande hållning. Om
inte annat skall man gripa till sådana
ord som suggestion, tankeöverföring,
hypnos och annat — ord vilkas innebörd
vi inte kunna klargöra för oss.
Jag föraktar inte den psykologiska vetenskapen.
Jag har i min ungdom sysslat
åtskilligt med denna vetenskap, och
jag har undervisat i ämnet under några
årtionden, men otron skjuter alltför
ofta fram den, när det kommer henne
nära sådant som hon inte begriper.

Vad som försiggick vid pastor Freemans
möten skiljer sig inte principiellt
från vad som erkännes och praktiseras
i varje samfund, som förtjänar
namnet kristet. Former och metoder
kunna vara olika, men principiellt är
det samma sak, i enlighet med exempel
och bud från den Heliga skrift. Jag
upprepar: Jag känner ingen kristen kyrka,
som inte tror och bekänner bönhörelse.
Det är rationalism att beteckna
bönen blott som ett medel till att lugna
den bedjandes egen oro och plåga. Jag
känner ingen kyrka, som icke tror på
och praktiserar bön för de sjuka och

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

Svar på interpellation angående skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva

läkekonsten.

detta i enlighet med Kristi vilja. Det är
ingen principiell skillnad, om bönen
kollektivt omfattar en lidande mänsklighet
eller gäller enskilda personer,
deras namn må vara i församlingen
obekanta eller nämnda.

Vilja vi i vårt land tillämpa religionsfrihetens
höga idé, så må i kyrkor och
på sjukhus och i det enskilda livet bön
för de lidande icke blott tolereras utan
även erkännas höra till det kristna livets
oförytterliga värden.

Tillåt mig, herr talman, säga att jag
och tiotusenden i vårt land icke finna
någon anledning beklaga, att bön för
och behandling av sjuka förekommit i
Filadelfia. Men vi ha mycken anledning
att beklaga den brist på takt och
hänsyn och den glömska av religionsfrihetens
idé, som kommit till uttryck
i samband med denna sak. Jag åsyftar
bl. a. det uttalande, som en polisofficer
efter att ha deltagit i ett möte i Filadelfia
gjorde till en tidning, i det att han
sade: »Jag beklagar att polisen saknar
medel att förhindra sådana möten.» Det
är mycket, som förekommer i denna
stad, som är mera värt att beklaga av
polisen och andra och där befogenhet
att inskrida inte saknas i lag och laga
stadga. I många hem bli hustrur och
barn fördärvade på grund av fädernas
alkoholism, och en ärbar kvinna kan
på kvällen knappast gå oantastad fram
på vissa av huvudgatorna här i staden.

I pastor Johnssons fråga, som strax
kommer att besvaras här, påtalas det
förhållandet, att en allmän åklagare i
huvudstaden velat lagfora föreståndaren
för Filadelfia för att pastor Freeman
fick hålla möten. Riksåklagarens
ingripande mot det tilltänkta spektaklet
har hälsats med så allmän tillfredsställelse,
alt det inte är nödvändigt att understryka
det här.

Jag vet inte hur många hundrade
gånger, då jag var medlem av radionämnden
eller nu efteråt, som jag tagit
Radiotjänst i försvar så gott jag kunnat,

ty jag vet att de, som äro verksamma
där, ha en mycket grannlaga uppgift.
Men jag måste tyvärr till kammarens
protokoll foga den sorgliga bild av
taktlöshet och gyckel, som man tillät
sig i en radioutsändning för ett par månader
sedan. Det var inte en enskild
man, som därvid smädades, utan det
var den kristna tron och bönen, som
hånades. Eftersom Radiotjänst har vitsordat
riktigheten av vad jag här kommer
att återge, kan någon missuppfattning
inte sägas föreligga:

»Kära lyssnare, gästen har kommit,
salig William Freeman från Filadelfiakyrkan
vid S:t Petrusplan.

Hjärtligt välkommen till Stockholm
och Sverige, mr Freeman. Tycker Ni
om Stockholm? — Ja. — Hr Freeman
säger, att han tycker mycket, mycket
bra om Stockholm. Han tackar för det
vänliga mottagandet och säger, att den
svenska kvinnan är den vackraste på
jorden näst hans fru.

Nu skall jag fråga honom vad han
tycker om broder Lewi. Tycker Ni om
pastor Lewi Pethrus, broder Freeman?
— Ja. — Hr Freeman säger, att han
tycker mycket, mycket bra om broder
Lewi. Han tycker att broder Lewi är
en smart man och han trivs förträffligt
i hans hus.

Jag ställer frågan till hr Freeman, om
han vill göra ett litet underverk för oss
här på studion.

Hr Freeman, vill Ni göra ett underverk
för oss här? — Ja. — Mr Freeman
säger, att han är mycket, mycket glad
för att jag bad honom göra det, och han
kommer nu att göra ett litet underverk
mot underbetalning. Alltså, kära lyssnare,
nu lägger hr Freeman sina händer
på mikrofonen, och nu gäller det
för alla som ha trasiga högtalare att
passa på att få dem lagade ...»

Jag tänker, herr talman, att man inte
vill bestrida mitt påstående, att det
finns annat, som är mera anmärkningsvärt
i detta sammanhang än bön för

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

Svar på interpellation angående ändring av kungörelsen den 31 december 1913 an gående

rätt för utlänning att här i riket giva offentlig föreställning eller därvid

medverka.

lidande medmänniskor. Huru högt jag
skattar religionsfriheten och efter min
ringa kraft velat arbeta för dess befästande
och utvidgning, så vill och kan
jag ej göra gällande, att denna dyrbara
egendom skulle vara tabu för ansvariga
makter i samhället. Den som känner
religionshistorien vet, att även religionsfriheten
bör vara underkastad vård
och ans, tv även på religionens område
kan frihetsmissbruk tänkas. Men det
gäller att med den allra största varsamhet
gå fram med restriktioner på detta
område i ett kultursamhälle. I vårt land
ha vi dess bättre varit förskonade från
excesser. Intet som förevarit och i denna
debatt omnämnts har enligt min mening
påkallat några restriktiva ingripanden
från ansvarigt håll.

Herr OHLIN: Herr talman! Ett av de
spörsmål som berörts i dagens debatt
är särskilt betydelsefullt, därför att det
tangerar frihetsproblemet. Den västerländska
kulturen vilar på en grund av
andlig frihet. Rätten att tänka och tala
fritt och att i tryck ge uttryck åt sina
tankar ha människorna i vår kulturkrets
tillkämpat sig under sekellånga
strider. Denna rätt innefattar trosfrihet
för envar. Den betyder också frihet för
den vetenskapliga forskningen. Liberal
åskådning och kring denna samlade politiska
krafter ha spelat en ledande roll
i denna kamp för västerlandets andliga
frihet.

För den politiska riktning jag företräder
är det naturligt att se dagens debatt
mot denna principiella bakgrund.
Det svenska samhällets inställning till
helbrägdagörelse på religiös grund vid
enskilda eller offentliga möten måste
bygga på medborgarnas rätt till fri
religionsutövning. Uppenbart synes
därför vara att samhället bör visa den
största återhållsamhet och försiktighet,
när fråga uppkommer om fastläggande

av regler och bestämmelser för sådana
religiösa sammankomster. De fria andliga
rörelserna i vårt land ha under
flera generationer, inte sällan med stora
offer, kämpat för trosfriheten. Steg för
steg har den religiösa frihet vunnits,
som nu råder. Ingenting bör göras som
med fog kan uppfattas som en inskränkning
i densamma. Tvärtom hoppas jag
att nästa år genom en ny religionsfrihetslag
en ytterligare utvidgning av friheten
på detta område skall genomföras.
Andra hänsyn, som i och för sig
skulle kunna tala för inskränkande bestämmelser
från samhällets sida, måste
stå tillbaka, om risk finns för konflikt
med detta religionsfrihetskrav. Sådan
bör enligt min mening utgångspunkten
vara vid varje övervägande rörande
samhällets inställning till religiösa sammankomster.
Den grupp i riksdagen,
som jag företräder, ser det som en central
uppgift i överensstämmelse med liberala
och frisinnade traditioner att
hävda trosfriheten och den andliga friheten
över huvud taget.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Herr Mosesson har i det väsentliga
sagt vad jag tänkte säga. Jag ber
därför endast att få instämma i vad
han sagt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation angående ändring
av kungörelsen den 31 december 1913
angående rätt för utlänning att här i
riket giva offentlig föreställning eller
därvid medverka.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Herr Johnsson i Stockholm har frågat
chefen för justitiedepartementet
om han anser erforderligt att göra så -

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

Svar på interpellation angående ändring av kungörelsen den 31 december 1913 an gående

rätt för utlänning att här i riket giva offentlig föreställning eller därvid

medverka.

dan ändring i kungörelsen den 31 december
1913 angående rätt för utlänning
att bär i riket giva offentlig föreställning
in. m., att kungörelsen icke
kan åberopas för att hindra kallande
av utländsk medborgare till medverkan
i religiösa möten utan att först polistillstånd
erhållits. Då denna fråga faller
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.
Såsom svar får jag anföra följande.

Det stadgande i 1913 års kungörelse,
som interpellanten åsyftar, återfinnes i
1 § 2 mom. Där föreskrives bl. a. skyldighet
för utlänning, som vill giva
offentlig föreställning m. m., hålla allmänt
sammanträde eller göra andra
tillställningar av vad slag det vara må,
till vilka allmänheten har tillträde, att
göra ansökning därom hos polismyndighet,
magistrat eller länsstyrelse. Motsvarande
skyldighet åligger den som
ordnar dylik tillställning, där utlänning
skall medverka. Såsom interpellanten
framhåller var det det nämnda
lagrummet och den därtill anknutna
ansvarsbestämmelsen, som vederbörande
distriktsåklagare i Stockholm åberopade
som grund för ett åtal mot pastorn
i Filadelfiaförsamlingen Allan
Thörnberg. Åtalet avsåg ansvar för att
Thörnberg utan särskilt tillstånd låtit
de amerikanska medborgarna William
Freeman och Mattson Boze medverka
vid offentliga möten inom församlingen,
som innefattat bön med helbrägdagörelse.

Riksåklagarämbetet, som övertog detta
åtal, nedlade detsamma. I en skrivelse
i saken till mig har ämbetet meddelat
sina skäl för sin åtgärd. Ämbetet har
utgått från en sådan tolkning av 1913
års kungörelse, att andaktsövning fölle
utanför dess tillämpningsområde. Vidare
har riksåklagaren ansett att den
helbrägdagörelse under bön, som ägt rum
vid mötena, icke — som distriktsåkla -

garen synes ha gjort gällande — rimligen
borde utskiljas från vad i övrigt
förekommit vid sammankomsterna, vilket
otvivelaktigt varit att hänföra till
andaktsövning. Ämbetet framhåller vidare
i skrivelsen, att till grund för dess
bedömning av sistnämnda fråga även
legat den uppfattningen, att med hänsyn
till religionsfrihetens princip innebörden
och omfattningen av begreppet
andaktsövning väsentligen måste bedömas
från uppfattningen inom vederbörande
trossamfund.

Till stöd för sin angivna tolkning av
1913 års kungörelse har riksåklagarämbetet
anfört åtskilliga omständigheter,
som synas mig tydligt visa att andaktsövning
ej avses i densamma. Även
i övrigt kan jag i huvudsak ansluta mig
till den uppfattning, som legat till
grund för riksåklagarämbetets ställningstagande
till frågan om åtal mot
pastor Thörnberg. Då 1913 års kungörelse
enligt min mening alltså ej med
rätta kan åberopas till stöd för att hindra
utlänning att medverka i andaktsövningar,
synes den av interpellanten
ifrågasatta ändringen av denna kungörelse
icke vara erforderlig. Emellertid
har riksåklagarämbetet i sin skrivelse
ifrågasatt, om icke den rättsovisshet,
som gjort sig gällande på denna punkt
i fråga om räckvidden av såväl 1913 års
kungörelse som ordningsstadgan för rikets
städer, borde undanröjas. Ämbetet
framhåller, att det icke syntes tillbörligt
att beträffande det religiösa livet
ovisshet skall behöva råda i fråga om
vad som är tillåtet eller ej. Även i denna
del är jag av samma mening som riksåklagarämbetet.
Frågan bör lämpligen
upptagas i samband med den nu pågående
översynen av ordningsstadgan.
Jag avser därför att överlämna riksåklagarämbetets
skrivelse till dessa sakkunniga
för att beaktas vid fullgörande
av det åt dem lämnade uppdraget.

Herr talman! Med vad jag nu anfört

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

Svar på interpellation angående ändring av kungörelsen den 31 december 1913 an gående

rätt för utlänning att här i riket giva offentlig föreställning eller därvid

medverka.

anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! I motsats till de flesta interpellanter
ber jag få betyga herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet,
att jag är synnerligen nöjd med
hans svar på min interpellation.

Jag har särskilt fäst mig vid riksåklagarens
tolkning av helbrägdagörelsen
som en del av andaktsövningen inom
det här avsedda samfundet. Den uppfattningen
synes mig tyda på en riktig
inlevelse i problemets andliga innebörd,
som man har skäl att mottaga
med stor tacksamhet.

Det religiösa Sverige fick självfallet
en chock, när kriminalpolisen i Stockholm
kallade de båda predikanterna till
polishuset för förhör om deras förehavanden,
trots att något brottsligt inte
var känt om dem. Den chocken förstärktes,
när åklagaren sade sig endast
söka efter ett lämpligt lagrum för att
kunna åtala dem. Vi ha skäl att vara
tacksamma för att riksåklagaren så
snabbt satte stopp för ett sådant tilltag
och för att herr statsrådet anslutit sig
till hans uppfattning och gillat hans
åtgärd. Det är synnerligen tacknämligt,
att herr statsrådet föranstaltat om åtgärder
för att liknande ingripanden
inte skola ske i framtiden, i varje fall
inte med åberopande av denna paragraf.

Därmed kunde jag för min del vara
färdig med denna sak. Jag vill emellertid
begagna tillfället att säga ytterligare
ett par saker, även om de kanske
redan ha berörts här i dag.

Det torde ha förhållit sig så, att både
kriminalpolisen och åklagaren, när de
vidtogo sina åtgärder, handlade under
cn psykisk press från den hetspropaganda,
som igångsatts mot mötena i
Filadelfiaförsamlingen. .lag måste för

min del säga, att det sätt på vilket man
i vissa tidningar behandlade denna församling
och den man, som inbjudits att
där verka några veckor, vida överskred
anständighetens gränser. Saklig kritik
är en sak — det är både en rätt och en
plikt för pressen att utöva sådan —
men mellan en saklig kritik och en
personlig schavottering borde det finnas
ett oöverstigligt svalg. Den som
lyssnade till de djupare tongångarna
lörnam också en otäck inställning till
religiöst liv över huvud taget, i varje
fall till sådana former som inte överensstämde
med angriparnas egna uppfattningar
om hur ett sådant bör te sig.

Men jag tycker nog, att även de angripna
förlorade balansen en smula.
Pingstvännerna äro ju ingalunda de
enda kristna, som få skäppan full gång
efter annan. Vi veta ju, att om vi vilja
göra allvar av vår kristna tro, få vi
också vara beredda på att lida förföljelse
för den, men vi ha ju en Mästare,
som teg när hånet och tortyren svepte
över honom, och när kritiken är som
mest hänsynslös mot oss böra vi väl
vara stilla och fråga oss, om det till
äventyrs finns något riktigt i den. Då
få vi söka ändra det och i övrigt vara
vid gott mod.

Jag vill också avge den deklarationen,
att jag tror på verkligheten av sådana
helbrägdagörelser, som den troende
inte kan förklara annorlunda än såsom
ett gudomligt ingripande.

De som ha skrivit i tidningarna om
dessa saker ha velat förneka dessa möjligheter.
Jag skulle vilja rekommendera
dem att studera sin engelske kollegas,
journalisten A. J. Russells, bok »Med läkedom
under sina vingar». Där kunna
de läsa om upplevelser som denne Russell
gjort, vilka så småningom födde en
levande tro i denne ateistiske och mot
den kristna tron överlägset nedlåtande
tidningsman. Där gällde det ännu mer
häpnadsväckande helbrägdagörelser än

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

Svar på interpellation angående ändring av kungörelsen den 31 december 1913 an gående

rätt för utlänning att här i riket giva offentlig föreställning eller därvid

medverka.

vad som förekom eller sades förekomma
i Filadelfia. Där kan man finna svar
på radiofrågan: Kan bön bota blind?

I likhet med rektor Mosesson kan jag
betyga, att jag själv sett flera exempel
på oförklarliga helbrägdagörelser. Jag
medger, att det sätt som tillämpats i
Filadelfia är främmande för mitt andliga
synsätt, men det är inte min sak
att bedöma halten och värdet av det
som där skedde. Jag är inte heller förmäten
nog att vilja hävda, att andliga
krafter inte kunde utlösas även under
de förhållanden, som där voro rådande.
Vi känna över huvud taget inte gränserna
för andens möjligheter. Om anden
gäller orden, att den blåser vart den vill.

Jag tror att det är klokt att i denna
sak besinna orden, att det finns mer
mellan himmel och jord än en människa
förstår. Då bli vi kanske inte så
högröstade i våra angrepp och inte
heller så tröghjärtade till att tro.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 184, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
187, angående godkännande av mellan
Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa svenska
privata ekonomiska intressen, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 189, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 190, angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande
markområden; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 193, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 501 av herr Hallen m. fl.;
nr 502 och 503 av herr Kyling m. fl.;
samt

nr 504 och 505 av herrar Johansson
i Stockholm och Holmberg;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

506 av herr Senander m. fl.; och
nr 507 av herr Ohlin m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 508 av herr Sjölin; och
nr 509 av fröken Nygren m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 510 av herr Hjalmarson m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 511 av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl.;

nr 512 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;
och

nr 513 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 514 av herr Edenman m. fl.;
nr 515 av herr Braconier m. fl.; och
nr 516 av herrar Kyling och Nordkvist.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 4, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentli -

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

ga statsutgifter för budgetåret 1950/51
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

188, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut;

nr 192, med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, m. m.;

nr 194, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad, in. m.;

nr 196, angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. m.;

nr 197, angående godkännande av allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland;

nr 198, angående disposition av medel
för skjutbana för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad;

nr 199, med förslag till lag med bestämmelser
om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall;

nr 200, angående bestridande av vissa
kostnader för omskifte å Tybble by i
Askers socken, Örebro län;

nr 201, med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.;

nr 202, angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk;

nr 203, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning i viss del av lagen den

23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m.;

nr 204, angående livränta till Bertil
Söltoft;

nr 205, angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna läroverk; nr

206, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror;

nr 207, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor;

nr 208, angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. m.;

nr 209, med förslag till lag om vissa
ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);

nr 210, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående inter-europeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. in.;

nr 211, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

212, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. m.;

nr 213, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.;

nr 214, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän;

nr 215, angående ersättning till T. E.
Hedlund m. in.;

nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt;

nr 217, med förslag till lag om svenskt
medborgarskap;

nr 218, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o), 15:o),
17:o) och 19 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; -

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

nr 219, angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande;

nr 220, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
;

nr 221, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

nr 222, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950;

nr 223, med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa
strandområden;

nr 224, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen in. m.;

nr 225, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

nr 226, angående ersättning till Karl
Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom;

nr 227, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt; nr

228, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar;

nr 229, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning utöver
i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter;

nr 230, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

nr 231, angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
in. in.;

nr 232, angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken,
m. m.;

nr 233, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.;

nr 234, med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. m.;

nr 235, angående lönereglering för
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter,
m. in.;

nr 236, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen, m. in.;

nr 237, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51,
m. in.;

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Finland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

nr 239, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

nr 240, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m.;

nr 241, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 242, angående tullfri införsel av
viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;

nr 243, angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg; och
nr 244, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

huvudtitel för budgetåret 1950/51 m. m.
motionerna:

nr 517 av herr Lindberg,

nr 518 av herr Ahlsten m. fl., och

nr 519 av herr Kyling;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 146, angående provisorisk förhöjning
av familjepenning motionen nr
520 av fröken Liljedahl m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1950/51 m. m.
motionen nr 521 av fröken Liljedahl
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 113, angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. motionerna:

nr 522 av herr Hellbacken m. fl.,

nr 523 av herr Hagård, och

nr 524 av herr von Friesen m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 133, angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala
organisation motionen nr 525 av herrar
Braconier och Håstad;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 134, angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare motionen nr 526 av fru Ewerlöf
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 144, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. m. motionerna:

nr 527 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.,

nr 528 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 529 av herr Lager m. fl.,
nr 530 av herr Ohlin m. fl., och
nr 531 av herr Hagård;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 145, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. motionerna: -

nr 532 av herr Svensson i Göteborg
m. fl. och

nr 533 av herr Dahlgren m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 131, angående vissa anslag till
fångvården m. m. motionen nr 534 av
fröken Nygren m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, angående anslag till ytterligare
utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar yid
Kvarntorp m. m. motionerna:

nr 535 av herr Svensson i Ljungskil
e, i’S

nr 536 av herr Sjölin m. fl., och «
nr 537 av herrar Koliberg och
Schmidt;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 158, angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter
motionen nr 538 av herrar Lindberg
och Wiklund i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 159, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1
och 2 mom. förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor
m. m. motionen nr 539 av
herr Dahlgren;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 161, angående inrättande av
statens jordbruksnämnd m. m. motionerna: nr

540 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.,

nr 541 av herr Skoglund i Umeå
m. fl., och

nr 542 av herr Hagård och fru Nordgren; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 165, angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor in. m. motionerna:

nr 543 av herr Larsson i Stockholm
m. fl., och

nr 544 av herr Severin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

2»

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1950.

tion, nr lfiö, angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för
blindas arbeten m. m. motionen nr 545
av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 175, angående understöd åt inrikes
lufttrafik motionerna:

nr 540 av herrar Edberg och Hedlund
i Rådom, och

nr 547 av herr Braconier m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 170, angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1950/51 av
underskottet för luftfartsfonden motionerna: nr

548 av fru Johansson i Norrköping,
och

nr 549 av herr Nihlfors;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 178, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, motionerna:

ur 550 av herr Hansson i Skegrie
in, fl., och

nr 551 av herr Utbnlt m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 180, angående subventionering
av vissa varor m. m. motionerna:
nr 552 av herr Ohlin in. fl., och
nr 553 av herr Hjalmarson m.fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 182, angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m. motionerna: nr

554 av herrar Norup och Nilson
i Spånstad, och

nr 555 av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande ut -

krävande av statsrådens konstitutionella
ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om undanröjande av vissa tekniska
hinder för utövande av rösträtt vid allmänna
val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av viss
tidigare tyskägd gruvegendom m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna

Torsdagen den 13 april 1950.

Nr 13.

fastighetsfond och fonden för statens
aktier, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av väckt motion
om åtgärder för effektivisering av kustbevakningen; nr

58, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en driftsfond för
en patrullerande sjöräddningsbåt i
Hanöbukten;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående företagsräkning;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation för vissa allmänna
undersökningar;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges
medlemskap i internationella handelsorganisationen
(ITO);

nr 62, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51 till
vissa arbeten på det till Karlskrona örlogsstation
hörande fritidslägret vid
Skönstavik;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. in.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Ebba
Linnea Emmertz m. fl.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
jiroposition angående ersättning till Johannes
Karlsson in. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande lagar
om aktiebolag och om försäkringsrörelse;
och

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om rätt att
hos domkapitlet överklaga pastors beslut
om kyrkors upplåtande;

andra lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckt motion om visst
tillägg till 32 § första stycket förordningen
om erkända sjukkassor;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 23, över motion
angående kompetensbestämmelser
för dem, som innehava enskilda vårdhem
för sinnessjuka.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3,03 em.

In fidem

Gunnar Britfh.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

Lördagen den 15 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Disa Västberg
på grund av sjukdom (hypertoni och
långvarig halsfluss med feber) är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete
under tiden 13 april—1 maj 1950.

Saltsjöbaden den 11 april 1950.

C. G. Danielson,
leg. läkare.

Kammaren, som den 7 nästlidna mars
beviljat fru Västberg ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, beslöt lägga
intyget till handlingarna.

§ 2.

■ Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 188,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut; och hänvisades
propositionen, såvitt angick rekommendationen
(nr 87) angående yrkesvägledning
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj ds på bordet liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 192, med förslag till lag om
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning,
m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
194, angående förändring i avseende å
löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 195, med förslag till lag om
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
196, angående lönegradsplacering av
viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 197, angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland;

till statsutskottet propositionen nr
198, angående disposition av medel för
skjutbana för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 199, med förslag till lag med bestämmelser
om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 200, angående bestridande av vissa
kostnader för omskifte å Tybble by i
Askers socken, Örebro län;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 201, med förslag till lag om
ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 202, angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 203, med förslag till lag om
fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 204, angående livränta till Bertil
Söltoft; och

nr 205, angående ändrad disposition

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna läroverk; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

206, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 208, angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 209, med förslag till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);

till utrikesutskottet propositionen nr
210, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse angående
inter-europeiska betalningar och
kompensationer för 1949/50 m. in.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 211, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten;
och

nr 212, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 213, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 214, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän;

till statsutskottet propositionen nr
215, angående ersättning till T. E. Hedlund
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt;

nr 217, med förslag till lag om svenskt
medborgarskap; och

nr 218, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11: o), 15: o),
17: o) och 19: o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; till

särskilda utskottet propositionen
nr 219, angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 220, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; till

bankoutskottet propositionen nr
221, med förslag till lag om fortsatt tilllämpning
av lagen den 3 juni 1949 (nr
315) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

222, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950;

nr 223, med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa
strandområden;

nr 224, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.; och

nr 225, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

till statsutskottet propositionen nr
226, angående ersättning till Karl Wilhelm
Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom; till

bevillningsutskottet propositionerna: nr

227, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;
och

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

nr 228, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar;

till statsutskottet propositionen nr
229, angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund fortsatt
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 230, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts på bordet liggande proposition,
nr 231, angående finansieringen
av kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick de i
densamma med 2)—5) betecknade lagförslagen
till konstitutionsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var efter annan
och remitterades till statsutskottet följande
propositioner, nämligen:

nr 232, angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken,
m. in.;

nr 233, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
in. m.; och

nr 234, med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. m.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts på
bordet liggande proposition, nr 235, angående
lönereglering för lärare vid
statsunderstödda folkskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. in.; och
hänvisades propositionen, såvitt angick
lantbruksundervisningsanstalter, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 236,
med förslag till vissa ändringar i 1947

års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. in., remitterades
till statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 237, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1950/51, m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick dels förordningsförslagen,
dels grunderna för uttagande
av preliminär skatt för inkomst under
budgetåret 1950/51, dels ock bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution av viss erlagd bensinskatt,
till bevillningsutskottet, i vad propositionen
rörde jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig och
hänvisades till bevillningsutskottet följande
Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen
:

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Finland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

nr 239, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.; och

nr 240, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; och
hänvisades propositionen, såvitt angick
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och i förekommande fall
till landsting, till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 242, angående tullfri införsel av
viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;

till statsutskottet propositionen nr

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

243, angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 244, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896).

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 517 av herr Lindberg;
nr 518 av herr Ahlsten m. fl.; och
nr 519 av herr Kyling;

till behandling av lagutskott motionen
nr 520 av fröken Liljedahl m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 521 av fröken Liljedahl m. fl.;
nr 522 av herr Hellbacken m. fl.;
nr 523 av herr Hagård; och
nr 524 av herr von Friesen m. fl.;

till särskilda utskottet motionen nr
525 av herrar Braconier och Hastad;

till statsutskottet motionerna:
nr 526 av fru Ewerlöf m. fl.;
nr 527 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.;

nr 528 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 529 av herr Lager m. fl.;
nr 530 av herr Ohlin m. fl.;
nr 531 av herr Hagård;
nr 532 av herr Svensson i Göteborg
m. fl.;

nr 533 av herr Dahlgren m. fl.;
nr 534 av fröken Nygren m. fl;
nr 535 av herr Svensson i Ljungskile; nr

536 av herr Sjölin m. fl;
nr 537 av herrar Kollberg och
Schinidt; och

nr 538 av herrar Lindberg och Wiklund
i Stockholm;

till behandling av lagutskott motionen
nr 539 av herr Dahlgren;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 540 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.;

nr 541 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.; och

nr 542 av herr Hagård och fru Nordgren; till

statsutskottet motionerna:
nr 543 av herr Larsson i Stockholm
m. fl.;

nr 544 av herr Severin m. fl.;
nr 545 av herr Nilsson i Kristinehamn
m. fl;

nr 546 av herrar Edberg och Hedlund
i Rådom;

nr 547 av herr Braconier m. fl.;
nr 548 av fru Johansson i Norrköping;
och

nr 549 av herr Nihlfors;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 550 av herr Hansson i Skegrie
77i. fl.; och

nr 551 av herr Utbult m. fl;
till statsutskottet motionerna:
nr 552 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 553 av herr Hjalmarson m. fl;
samt

till bankoutskottet motionerna:
nr 554 av herrar Norup och Nilson i
Spånstad; och

nr 555 av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10
och 11, statsutskottets utlåtanden nr 6,
8 och 10 samt 52—67, första lagutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, andra
lagutskottets utlåtande nr 26, tredje lagutskottets
utlåtande nr 9 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 23.

§ 5.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

Interpellation angaende redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller planerats
för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet mot försvarsanstalter
m. m.

talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren ville besluta, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 224 och
241 skall med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Interpellation angående redogörelse för
de åtgärder, som vidtagits eller planerats
för att i hotande situationer och krig
förhindra sabotageverksamhet mot försvarsanstalter
in. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr OHLIN, som anförde: Herr talman!
I vårt lands försvarsförberedelser
böra åtgärder, som kunna förhindra eller
i varje fall försvåra sabotageaktioner
mot den militära apparaten, transportväsendet
och krigsviktiga delar av
näringslivet intaga en viktig plats. Riskerna
för dylika sabotageaktioner komma
sannolikt i främsta rummet från
gruppen av mera extrema anhängare av
den kommunistiska åskådningen. Man
kan säkert räkna med att flertalet av de
människor, som vid senaste val röstade
med kommunisterna, äro ur försvarssynpunkt
fullt pålitliga. Men det finns
å andra sidan en inre kärna i det kommunistiska
partiet, som känner lojalitet
främst mot Sovjet-Ryssland och den
kommunistiska revolutionens idé och
först i andra hand lojalitet gentemot
Sverige. Denna åskådning har ofta nog
kommit till uttryck både i Sverige och i
andra länder. Det är särskilt från sådana
medborgares sida man kan befara
handlingar till nedsättande utav det
svenska försvarets effektivitet i det läge,
som uppkommer ifall en militär konflikt
mellan vårt land och Sovjet-Ryss -

land hotar eller redan utbrutit. Med
hänsyn härtill får spörsmålet om åtgärder
till förhindrande av sabotage och
infiltration av opålitliga i försvaret till
övervägande delen karaktären av en
övervakning av alla eventuella förberedelser
i denna riktning från kommunistisk
sida.

Till de angelägna uppgifterna hör bl.
a. följande. Det gäller att såvitt möjligt
hålla det militära befälet fritt från opålitliga
och tillse att i den mån fanatiska
kommunister förekomma bland truppen
dessas tillfälle till skadegörelse så
mycket som möjligt begränsas. Att hemvärnet
icke bör i sina led motta kommunister
torde vara allmänt erkänt, även
om kravet på »medborgarsinne» som
förutsättning för inträde är relativt vagt
formulerat. För industriföretagens driftvärn
och civilförsvaret gälla liknande
synpunkter. Av uppenbara skäl är det
likaledes av vikt att landets poliskår
icke innefattar kommunister, som kunna
tänkas i vissa speciella lägen ställa sig
illojala, när det gäller att upprätthålla
ordningen. Möjligheter till sabotageaktioner
mot förråd, transport och produktion
finnas inom stora delar av den
på vårt lands försvar inriktade offentliga
verksamheten. Man kan peka på
försvarets förråd och verkstäder samt
flottans varv. Försvagande på vårt lands
motståndskraft kan naturligtvis också
sabotage inom det enskilda näringslivet
verka. Känsliga områden äro t. ex.
kraftverk och transformatorstationer,
den enskilda krigsmaterielindustrien
samt företag, som framställa andra ur
försörjningssynpunkt vid krigstillfälle
viktiga varor. Sist men icke minst höra
livsmedelsförråden hit.

Att hålla alla dessa olika grenar av
samhällets verksamhet helt fria från
fanatiska kommunister, som kunna befaras
visa sig opålitliga i krigssituationer,
är säkerligen ogörligt. Det är å
andra sidan önskvärt, att så långt det

Lördagen den 15 april 1950.

Nr 13.

Interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller planerats
för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet mot försvarsanstalter
m. m.

går kommunister av detta slag icke placeras
på de särskilt känsliga punkterna,
där sabotagemöjligheterna äro speciellt
stora. Frågan vad som kan göras för
att i möjlig mån undgå en sådan placering
och att hålla försvars- och ordningsorganisationer
fria från opålitliga
kommunister förtjänar förvisso att ägnas
den största uppmärksamhet. Enligt
min mening är det önskvärt, att regeringen
ger svenska folket upplysning
och vägledning beträffande detta viktiga
spörsmål.

Svårigheterna äro uppenbara och
bottna bl. a. däri att de demokratiska
medborgerliga rättigheterna i vårt land,
som självklart måste respekteras och
försvaras, försvåra eller omöjliggöra
olika slag av ingripanden. Det kan ej
bli tal om att kriminalisera en viss
åskådning eller förbjuda på densamma
grundade politiska partier. Å andra sidan
bör det vara möjligt att i viss utsträckning
förhindra, att opålitliga personer
placeras eller kvarstanna på poster,
där statens säkerhetsintressen äro
i särskild grad hotade. Så länge det stora
flertalet arbetsplatser i landet stå
öppna för vem som helst, lida icke de
ur försvarssynpunkt opålitliga någon
orätt, om samhället strävar efter att förhindra
att de erhålla arbete på de platser,
där deras opålitlighet skulle innebära
särskilt stora risker för vårt lands
försvar. De kunna lika litet göra anspråk
på att få arbeta just där som de
kunna begära att få tillträde till hemvärnet,
civilförsvaret eller industriföretagens
driftvärn. Även i ett land som
vårt, där alla medborgare åtnjuta demokratiska
rättigheter, finns alltså utan
tvivel en principiellt bärande motivering
för samhälleliga försvarsåtgärder
av angivet slag.

Avsikten med denna interpellation är
att hemställa till regeringen att för vårt
folk klarlägga problemets stora räckvidd
och betydelse samt helvsa den inställning,
som är naturlig från en lojal

svensk demokratisk medborgares sida.
De väsentliga försvarsproblemen, till
vilka detta hör, angå i hög grad hela
nationen och kunna endast lösas om
dess intresse väckes. Regeringen kan
för det första belysa åtminstone vissa
sidor av det allmännas verksamhet i
och för kontroll över ur här anförda
synpunkter opålitliga personer. För det
andra kan regeringen klargöra vilka
riktlinjer, den anser vara naturligt att
företagsledningen vid offentliga och enskilda
företag, som beröras av dessa
problem, intager i fråga om nyrekrytering
och förflyttning av anställda. På
många håll råder ännu ovisshet huruvida
vanliga anställningsregler kunna
och böra skjutas åt sidan eller om även
fanatiska kommunister skola accepteras
för arbete på ur försvarssynpunkt
särskilt känsliga poster. Tillgängliga
uppgifter tyda på att kommunisterna
å sin sida begagna de möjligheter, som
finnas till placering av sitt folk på sådana
poster. För det tredje inställer sig
frågan, huruvida de för säkerhetspolisen
tillgängliga upplysningarna om opålitliga
personer utnyttjas vid övervakningen
av sådana element inom försvaret
i den utsträckning, som är förenlig
med garantier mot missbruk. För det
fjärde vore det av värde att veta, huruvida
regeringen känner sig fast övertygad
att säkerhetspolisens nuvarande organisation
och omfattning är tillräcklig
och möjligheterna till nyrekrytering
inom densamma tillfredsställande.

Med hänvisning till det sagda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få rikta följande interpellation:

Är herr statsministern villig att i den
mån ej särskilda sekretesskäl hindra det
lämna en sammanfattande redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits eller planerats
dels för att i hotande situationer
och krig försvåra och förhindra sabotageverksamhet
mot försvarsanstalter
samt krigsviktiga delar av näringslivet

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1950.

och transportväsendet, dels för att i
möjlig mån minska illojala och opålitliga
elements möjligheter att göra skada
inom försvarsorganisationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 102, i anledning av väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa befattningshavare
hos djurgårdsnämnden; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
nionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer
att indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande;

nr 70, i anledning av väckt motion
angående anordnande av specialsjuk -

vård för innevånarna på Gotland å
sjukhusen i Stockholm;

nr 71, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
ansvaret för hälso- och sjukvården i
vissa städer, köpingar och municipalsamhällen; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för inventering
av typskogar; och

nr 73, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till hemvärnets övningar; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postavgifter;

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående utredning om fastighetsskattens
avskaffande, m. m.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om befrielse för ägare av allmänna
samlingslokaler från skyldigheten att
erlägga fastighetsskatt m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315); och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

Tisdagen den 18 april 1950.

Nr 13.

nr 26, över motion om utredning och
förslag angående rätt för förtroendemän
i en kommun att med kommunen
träffa avtal om leveranser etc.;

nr 27, över motion om beredande av
skydd åt beteckningen sjukgymnast;
och

nr 28, över motion om vidtagande av
åtgärder för återförande av sjuksköterskeutbildade
gifta kvinnor m. fl. till
aktivt sjukvårdsarbete.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 18 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
■68—73, bevillningsutskottets betänkanden
nr 33—36, första lagutskottets utlåtanden
nr 17 och 18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27 och 28 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 26—28.

§ 2.

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående
redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
eller planerats för att i hotande situationer
och krig förhindra sabotageverksamhet
mot försvarsanstalter m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

nr 98, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 99, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
och

nr 100, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 4.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 556, av herr Lundberg, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
216, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

ser:

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Onsdagen den 19 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13
innevarande april.

§ 2.

Svar på interpellation angående auktorisering
av maskinstationer på jordbrukets
område, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lundberg riktat två
frågor till mig.

Den första går ut på om det skyndsamt
kan övervägas att auktorisera maskinstationer
för jordbrukets behov och
fastställa dessas rayoner genom länsstyrelserna
och på förslag av hushållningssällskapen.
Den andra gäller om
jag har för avsikt att låta överse bestämmelserna
om lån och bidrag ur
jordbrukets maskinlånefond i vad angår
förhållandet mellan maskinstationer
och mindre maskinhållare.

Innan jag besvarar dessa frågor vill
jag göra en anmärkning. Jag utgår från
att herr Lundberg med maskinstationer
avser större maskinhållningsenheter,
vare sig de drivas av jordbrukare eller
andra, och sätter detta begrepp i motsats
till gemensam maskinhållning eller
gemensam maskinanvändning i mindre
skala.

Av motiveringen till interpellationen
tycks framgå att herr Lundberg önskar
en auktorisering av maskinstationer
främst ur den synpunkten, att en ägare
av en större gård annars skulle kunna
bilda ett maskinstationsbolag och låta
detta bolag köpa maskiner, som huvudsakligen
skulle användas för gårdens
eget behov. Genom att debitera en hög

ersättning för det utförda arbetet och
sedan använda den uppkomna vinsten
till avskrivningar å bolagets maskiner
skulle han i så fall ha vissa möjligheter
att undandraga sig skatt för inkomsten
av det egna jordbruket. Denna skattefråga
bör emellertid enligt min mening
ses i ett vidare sammanhang. Det gäller
ju här bolagens fria avskrivningsrätt
över huvud taget. Jag anser alltså inte
att man i de speciella fall, som herr
Lundberg berört, bör söka lösa den genom
att införa ett system med auktorisering
av maskinstationer. Däremot
finns det naturligtvis ur det allmännas
synpunkt ingen anledning att stödja en
verksamhet av denna natur med lån
från maskinlånefonden. Skulle det visa
sig att lånemöjligheterna verkligen använts
härtill annat än i rena undantagsfall,
är enligt min mening en ändring
av bestämmelserna på denna punkt påkallad.

Den andra frågan gäller förhållandet
mellan maskinstationerna samt den i
mindre skala bedrivna gemensamma
maskinhållningen eller maskinanvändningen.
Vad hem Lundberg här önskar
är att man inom ett område, där en
maskinstation arbetar, inte skall lämna
lån eller bidrag av statsmedel till mindre
maskinhållare eller mindre sammanslutningar
av jordbrukare för inköp av
sådana maskintyper, som även maskinstationen
hyr ut till jordbrukarna. Jag
vill med anledning härav framhålla, att
det enligt min mening är uppenbart att
hushållningssällskapen vid sin fördelning
av tillgängliga belopp böra se till,
att dessa komma till största möjliga
nytta. Det fastslås ju också i kungörelsen
om lån från maskinlånefonden, att
lån och bidrag ej få beviljas med mindre
den avsedda verksamheten kan antagas
bliva till gagn för jordbruket.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Svar på interpellation angående auktorisering av maskinstationer på jordbrukets
område, m. m.

Med den starka efterfrågan på lån och
bidrag, som nu föreligger, är det tydligt,
att sällskapen i första hand böra
söka tillgodose behovet i sådana trakter,
där mekaniseringen har hunnit
minst långt, samt avvisa ansökningar
om lån, där tillgången på maskiner för
enskilt och gemensamt bruk kan anses
vara tillfredsställande. Jag kan således
mycket väl tänka mig situationer, där
det kan vara motiverat att avslå en ansökan
om lån eller bidrag till en enskild
maskinhållare eller till en sammanslutning
av jordbrukare därför att
maskinfrågan är tillfredsställande löst
genom att en maskinstation finns i orten.
Att uppställa en generell regel, som
skulle ge maskinstationerna en monopolställning,
skulle däremot enligt min
mening vara olämpligt, framför allt därför
att de båda olika formerna för tillhandahållande
av jordbruksmaskiner
kunna anses komplettera varandra.

Som svar på herr Lundbergs andra
fråga vill jag alltså sammanfattningsvis
säga, att det för dagen inte kan anses
påkallat att ompröva bestämmelserna
om lån och bidrag till gemensam maskinhållning
såvitt gäller förhållandet
mellan maskinstationer och andra former
för gemensam maskinanvändning.
Däremot kan det måhända vara lämpligt
att genom anvisningar till hushållningssällskapen
av den innebörd, som
jag nyss antytt, söka minska risken för
sådana konsekvenser av verksamheten
som herr Lundberg angivit i interpellationen.
Sådana anvisningar kunna utan
svårighet utfärdas.

Härefter anförde

Herr LUNDBERG: Herr talman! .lag
ber att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
ett tack för svaret på min interpellation.

Orsaken till att jag ägnat denna fråga
uppmärksamhet är den att vi för när -

varande stå inför en rationalisering
och en planering inom vårt jordbruk,
varvid frågan om bärigheten och prissättningen
på produkterna intar en
framträdande plats. Det är självklart
att även jordbruket måste se till, att det
kapital som investeras i maskiner såväl
på kort som på längre sikt blir
ekonomiskt väl avvägt. Sker ej detta i
tid, kan det tänkas att maskinparken
kan utnyttjas endast under en ringa
tid av året, och då maskinutrustningen
exempelvis inom ett mindre jordbruk
kanske kostar lika mycket som gårdens
taxerade värde uppgår till, är detta en
ränte- och amorteringsbelastning, som
under normala förhållanden är för tung.
Det kan väl inte heller vara riktigt att
maskinutrustningen göres så stor, att
dess förslitning fördröjes på ett sådant
sätt, att nya och modernare maskiner
icke kunna anskaffas i den takt som utvecklingen
borde ge anledning till. En
maskinstation kanske kan utnyttja sina
maskiner under 900 eller 1 000 timmar
per år, under det att en mindre jordbrukare
måhända endast kan bruka
maskinerna högst 150 timmar. Maskinstationerna
tillämpa en enhetstaxa,
oavsett om beställaren har en liten eller
en stor gård. Denna princip bidrager
till att hjälpa småbruket och höja de
mindre brukningsdelarnas ekonomiska
bärighet. Ju större tid som maskinerna
kunna utnyttjas, dess större blir den
ekonomiska bärkraften för maskinstationerna,
vilket möjliggör en rationell
förnyelse av maskinbeståndet, samtidigt
som förutsättning skapas för en sänkning
av taxorna. Det förhållandet att
jordbrukets karaktär är sådan, att
vissa maskiner ändock alltid komma
att bli ofullständigt utnyttjade, speciellt
då skördemaskiner, är det väl svårt alt
för närvarande komma till rätta med,
men maskinstationerna ha kunnig
verkstadspersonal och modern service,
och vederbörande äro specialister på
att sköta maskinerna. De ha personal

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jord

brukets rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

anställd för driften, och det är angeläget
att även den blir utnyttjad i
största möjliga utsträckning.

Jag är därför tacksam för löftet, att
statsrådet kommer att följa hithörande
frågor med uppmärksamhet.

Jag förstår statsrådets önskan att inte
till diskussion upptaga frågan om
skatteflyktspolitiken genom maskinbolagen
på enskilda gårdar. Jag medger
gärna, att den frågan rätteligen bör
höra hemma hos finansministern. Men
jag har ändå i detta sammanhang velat
göra ett påpekande, dels därför att
denna verksamhet är relativt ny och
det bör vara relativt lätt att komma till
rätta med densamma, dels därför att
jordbrukets lönsamhets- och prissättningsfrågor
till stor del avgöras av
jordbruksdepartementet.

Huruvida frågan om auktorisering
eller reglering av maskinstationer och
maskinhållning är väckt för tidigt eller
i onödan är naturligtvis en bedömningssak.
Formerna kan man ju alltid
diskutera. Huvudsaken är dock att herr
statsrådet med uppmärksamhet följer
frågan och vidtager de åtgärder som
kunna vara nödvändiga. Statsrådets
löfte att genom förtydligande av författningen
lämna hushållningssällskapen
anvisningar tager jag fasta på. De
få då möjlighet att allt efter rådande
förhållanden och från fall till fall besluta
om vad som kan vara riktigt med
tanke på det allmänna bästa. Detta är
en fråga som är angelägen både ur
jordbrukarnas men också — det vill
jag betona — ur allmänhetens synpunkt,
i all synnerhet som ett rationellt
utnyttjande av maskiner och realkapital
är nödvändigt både inom jordbruket
och alla andra näringar. Det är därför
av vikt att vi i tid beakta dessa spörsmål.

Jag ber ännu en gång att få tacka föl
svaret på min interpellation.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation angående tillämpningen
i visst fall av de riktlinjer för
jordbrukets rationalisering, som antagits
vid 1947 års riksdag.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johnsson i Skoglösa
frågat mig om jag anser att lantbruksnämnden
i Södra Älvsborgs län i ett
visst fall handlat i överensstämmelse
med de riktlinjer för jordbrukets rationalisering,
som beslötos av 1947 års
riksdag. Jag skall nu besvara denna
fråga.

Det fall, som herr Johnsson avser,
gäller en försäljning av Trollabo egendom
i Hudene socken. Egendomen såldes
hösten 1949 till en fabrikör från Borås,
direktören Eric Börjesson. Denne
fick tillstånd att förvärva fastigheten enligt
1948 års lag. Lantbruksnämnden
prövade sedan frågan om nämnden
skulle utnyttja kronans förköpsrätt.
Nämnden beslöt emellertid att inte begagna
förköpsrätten. I stället träffades
en uppgörelse mellan Börjesson och
nämnden, enligt vilken Börjesson till
nämnden sålde cirka 17 hektar åkerjord
av egendomen att användas för
rationaliseringsändamål.

Herr Johnsson menar nu att nämnden
i stället för att nöja sig med dessa
17 hektar borde ha använt sig av förköpsrätten
och därigenom skaffat sig
möjlighet att disponera hela egendomen
för att förstärka ofullständiga
jordbruk.

För att belysa frågeställningen skall
jag först lämna några upplysningar om
fastighetens beskaffenhet m. m. och om
nämndens handläggning av ärendet.
Enligt de uppgifter, som jag fått från
nämnden, omfattar Trollabo egendom

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13. 33

Svar på interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jordbrukets
rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

dels omkring 60 hektar åkerjord och
cirka 200 hektar skogsmark, dels vissa
fabriksbyggnader och ett kraftverk.
Egendomens arrondering är dålig. Av
åkern ligga omkring 40 procent i driftscentrum
och resten cirka 2 kilometer
därifrån. Det är en del av detta senare
skifte som nämnden förvärvat av Börjesson.
Skogen är fördelad med cirka
45 hektar i ett hemskifte, 55 hektar i
ett skifte sju kilometer norr om huvudgården
och ett skifte på cirka 100 hektar
fyra kilometer väster om huvudgården.
Detta sista skifte har för inte
så länge sedan härjats av eld, och där
finns nu huvudsakligen plantskog. Av
de kringliggande fastigheterna äro ganska
många i behov av förstärkning med
både åkerjord och skog.

I samband med att nämnden behandlade
Börjessons ansökan om förvärvstillstånd
inkom till nämnden framställningar
från några jordbrukare om att
få köpa tillskottsjord från egendomen.
Nämnden ansåg det angeläget att innan
den måste meddela beslut i förköpsärendet
få närmare kännedom om intresset
bland de kringboende jordbrukarna
att komplettera sina fastigheter
med jord eller skog från egendomen.
Eftersom tiden var knapp, anmodade
nämnden en del närboende jordbrukare
att undersöka saken och lämna
uppgift därom till nämnden. I motsats
till vad som sägs i interpellationen underströk
nämnden därvid särskilt, att
den med denna åtgärd inte alls tagit
ställning till frågan, om förköpsrätten
skulle begagnas eller ej. Det visade sig
att ett flertal personer voro spekulanter
på olika delar av egendomen och att
man enligt de preliminära anbud, som
avgivits vid en styckning, skulle kunna
få ut ungefärligen samma köpeskilling,
som Börjesson crlagt. Nämnden stannade
emellertid, som förut nämnts, för
en lösning som innebar, att den avstod
från att använda förköpsrätten mot att
den fick köpa ett område om cirka 17

hektar åker, vilket kunde användas för
förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Nämndens beslut var enhälligt, med
allenast den reservationen, att en av
ledamöterna ansåg att nämnden borde
ha förvärvat ett större område av egendomen.

Det kan i det här sammanhanget
upplysas, att lantbruksnämnden anmodat
kommunalnämnden att uttala sig i
frågan, om det var lämpligast att stycka
hela egendomen eller att låta den vara
kvar i köparens hand. Kommunalnämnden
förklarade emellertid, att den inte
ville yttra sig i denna fråga. Vidare
hade länsarbetsnämnden gjort en utredning,
som visat att ungefär 40 personer
i orten voro intresserade av att
få arbete i den planerade industrien.

Herr Johnsson säger nu, att rationaliseringsprogrammets
viktigaste syfte
bör vara att bibehålla en livskraftig
jordbruksnäring och därmed också en
stabil jordbruksbefolkning. Detta syfte
vinner man enligt hans mening bäst
genom att skapa bärkraftiga brukningsdelar
för så många brukare som möjligt.
Om man hade använt hela Trollaboegendomen,
skulle detta enligt herr
Johnssons åsikt ha medfört att praktiskt
taget alla berörda brukningsdelar
för framtiden blivit fullt bärkraftiga.
Detta skulle ha bidragit till en^ör bygdens
jordbruk och ortens näringsliv
önskvärd utveckling.

I motsats härtill ställer herr Johnsson
det resultat, som nämndens beslut kan
tänkas leda till. Detta är för det första
bibehållandet av huvuddelen av Trollaboegendomen
som ett storjordbruk om
cirka 43 hektar åker och 200 hektar
skogsmark, för det andra bildandet
av ett antal bärkraftiga jordbruk dels
genom komplettering med de 17 hektar
åker, som skola avstyckas från Trolla1)0,
dels genom förväntade framtida
kompletteringar från brukningsdelar,
som kunna komma att säljas, samt för
det tredje bibehållande eller uppkomst

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr V.'',.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jord

brukets rationalisering'', som antagits vid 1947 års riksdag.

av ett mindre antal stödjordbruk, baserade
på tilltänkt industri på Trollaboegendomen.

När det gäller att bedöma, om lantbruksnämndens
handlingssätt kan anses
stå i strid med de av 1947 års riksdag
beslutade riktlinjerna för den yttre
rationaliseringen, vill jag erinra om att
dessa inte inneburo att man till varje
pris skulle söka skapa bärkraftiga brukningsdelar
för så många brukare som
möjligt. Det uttalades tvärtom att det
inte var möjligt att handla efter schematiska
linjer, utan att avgörandet i
stället alltid måste bli beroende på vad
som vid en prövning av förhållandena
i det enskilda fallet kunde befinnas
mest ändamålsenligt. Det framhölls också
att man med hänsyn till att de större
jordbruken tillhörde en ur driftsekonomisk
synpunkt rationell storleksgrupp
borde iakttaga försiktighet med
åtgärder, som kunde leda till en splittring
och försvagning av dylika jordbruk.
Vidare påpekades att det inte
sällan kunde vara möjligt att skapa tillfredsställande
försörjningsmöjligheter
för innehavaren av ett övergångsjordbruk
genom en lämplig kombination av
arbete på brukningsdelen och utanför
denna. Särskilda utskottet vid 1947 års
riksdag betonade speciellt, att en sådan
lösning framför allt borde eftersträvas
i de bygder, där det tedde sig särskilt
angeläget att motverka en nedgång av
den bofasta befolkningens storlek. Utskottet
poängterade också att strävandena
att skapa nya arbetstillfällen på
landsbygden för att därigenom differentiera
dess näringsliv och motverka
avflyttningen till tätorterna komme att
bli av stor betydelse vid utformningen
av åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering.
Som en allmän vägledande
synpunkt anförde utskottet slutligen,
att man så långt möjligt borde söka utforma
dessa åtgärder på det sätt som
bäst stämde överens med hela ortens
intressen.

Det ligger i sakens natur att besluten
i ärenden om yttre rationalisering i
mycket hög grad måste bli bedömningsfrågor
och att det är mycket svårt att
uttala sig om hur man bort göra i ett
\ issl fall, såvida man inte haft tillfälle
att ingående studera detta. Jag vill då
än en gång fästa uppmärksamheten på
all lantbruksnämnden, som i det här
aktuella fallet haft de bästa möjligheterna
att sätta sig grundligt in i saken,
fattat sitt beslut enhälligt, bortsett från
den detaljreservation, som jag förut
nämnt. Denna samstämmighet från ledamöternas
sida, där även det praktiska
jordbrukets intressen företrätts, får väl
här tas som ett uttryck för att de rent
lokala förhållandena spelat en väsentlig
roll. Rent principiellt anser jag
emellertid att om en lantbruksnämnd
bar tillfälle att förvärva en jordbruksoch
skogsfastighet av samma storlek
och beskaffenhet som Trollabo och att
genom styckning av denna egendom
förvandla ett relativt stort antal ofullständiga
jordbruk till bärkraftiga enheter,
nämnden bör begagna sig därav.
I det här aktuella fallet kompliceras
dock frågan av att man vid sidan av
det rena jordbruksrationaliseringsintresset
också har att beakta det mera
allmänna landsbygdsintresset av att till
orten knyta en industri, som kan ge
nya arbetstillfällen och därmed motverka
avflyttningen. Herr Johnsson säger
visserligen, att det fanns andra spekulanter
på de till Trollabo hörande industrianläggningarna,
vilka inte satt
som villkor att samtidigt få förvärva
egendomens jordbruk och skog. Det är
emellertid klart att den myndighet, som
skall besluta i saken, inte kan nöja sig
med att konstatera, att det finns ett
mer eller mindre klart dokumenterat
köpeintresse, utan också måste fråga
sig, vilken av spekulanterna som har
de bästa förutsättningarna att verkligen
få till stånd en för orten gagnande industri.
Om lantbruksnämnden bedömt

Onsdagen den 13 april 1950 fm.

Nr 13.

Svar pa interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jord

brukets rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

saken så, att sådana förutsättningar funnos
hos den förste köparen av egendomen
men inte hos någon av de övriga
spekulanterna, kan jag förstå om nämnden
i en konflikt mellan det renodlade
rationaliseringsintresset och intresset
att få till stånd en ny industri i orten
valde den medelväg eller kanske snarare
kompromiss som dess beslut kan
sägas innebära.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag her att få framföra ett tack
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation avseende rationaliseringsärendet
Trollabo, Hudene socken i
Älvsborgs län.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr statsrådet principiellt anser, att
en lantbruksnämnd i ett fall som detta
bör utnyttja kronans förköpsrätt och i
rationaliseringssyfte begagna en fastighet
av Trollabo-egendomens karaktär
till förstärkning av ett flertal ofullständiga
jordbruk.

Enligt herr statsrådets mening har
emellertid lantbruksnämnden i detta
fall beaktat det allmänna intresset mera
än rationaliseringsintresset genom att
till orten knyta en industri och därigenom
motverka avflyttningstendenserna.

Redan i min interpellation framhöll
jag, att äganderätten till industrianläggningarna
icke är betingad av att samma
ägare också brukar jorden å Trollabo.
Det synes emellertid som om den
person, som har meddelats tillstånd att
förvärva huvudparten av Trollabo-egendomen,
skulle ha fått detta tillstånd
huvudsakligen tack vare sitt företräde
som industriman framför andra spekulanter,
som icke satt som villkor att
samtidigt få förvärva jord.

Enligt min uppfattning bör på Trol -

labo-egendomen jordbruket, inte industrien,
betraktas som det primära. Det
skulle således ha varit mera angeläget
att man i detta fall hade tillsett, att fastighetens
jordkapital kommit till bästa
användning genom en fördelning på
omkringliggande, ofullständiga jordbruk
för dessas utbyggande till bärkraftiga
enheter.

Herr statsrådet framhöll i sitt svar
att det var den lokala myndigheten,
lantbruksnämnden, som hade de största
möjligheterna att bedöma lämpligheten
av de åtgärder, som borde vidtagas. Jag
delar helt herr statsrådets uppfattning
på denna punkt, men vill samtidigt understryka
vikten av ett förtroendefullt
samarbete mellan myndigheterna och
dem, som beröras av myndigheternas
beslut.

Lantbruksnämnden var inte enig vid
det beslut, som slutligen meddelades.
En medlem av nämnden reserverade
sig. Lantbruksnämndens lokalombud
har hela tiden förklarat, att det vore
olämpligt att meddela Börjesson förvärvstillstånd
över huvud taget och
förordat att egendomen begagnades i
rationaliseringssyfte.

Ursprungligen gällde frågan om förvärvstillstånd
hela fastigheten, men två
medlemmar av lantbruksnämnden voro
då icke beredda att godkänna ett sådant
beslut. Först genom den slutgiltigt
nådda kompromisslösningen kunde
den ene av dessa två ledamöter förmås
biträda beslutet.

Att kommunalnämnden icke ville
yttra sig i frågan är, enligt uppgifter
jag erhållit, beroende på speciella omständigheter.
Kommunalnämndens ordförande
skulle först själv ha förordat
Börjessons förvärv, utan att ha vetskap
om nämndens i övrigt inställning. De
uppgifter, som jag nu har fått, ge emellertid
vid handen, att nämndens majoritet
skulle stödja jordbrukarnas intressen
i detta ärende. Min bestämda
uppfattning är att den lösning, som nu

30 Nr 13. Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Utkrävande av statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse.

åvägabringats, icke är den ur det allmänna
lantbruksintressets synpunkt
gynnsammaste. Jag vill i detta sammanhang
påpeka, att vederbörande nu i
liten skala påbörjat industriarbete, men
med arbetskraft från Borås.

Av herr statsrådets svar synes framgå,
att statsrådet principiellt har samma
uppfattning som den jag gjort mig
till tolk för i min interpellation, men
statsrådet menar att lantbruksnämnden
hade att taga hänsyn till andra faktorer
än rena rationaliseringssynpunkter.

Jag kan dock konstatera, att samarbetet
mellan lantbruksnämnden och de
berörda jordbrukarna icke har varit så
gott, som det borde ha varit, och att
man från nämndens sida tagit för litet
hänsyn till de berättigade synpunkter,
som jordbrukarna i detta fall ha haft.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill bara göra en liten komplettering
för att det inte skall framstå som
om det varit någon nämnvärd divergens
inom lantbruksnämnden. Den reservation
jag i svaret har omnämnt innebar,
att reservanten ansåg, att ifrågavarande
industriman, Börjesson, borde
lämna ifrån sig 20 hektar jord i stället
för 17, d. v. s. åtnöja sig med 40 hektar
i stället för 43. Det är således en mycket
obetydlig nyans i förhållande till
vad de övriga ledamöterna i nämnden
ansågo.

Med anledning av vad herr Johnsson
sade om att man redan har satt i gång
industrien med arbetskraft från Borås,
vill jag säga, att detta är en nyhet för
mig. Jag har av naturliga skäl inte haft
anledning att pröva detta ärende i sak,
eftersom beslutet inte kan överklagas
och bli föremål för Kungl. Maj:ts sakprövning.
Men jag har anledning att
tro, att de utfästelser, som vederbörande
ha gjort om att använda ortens arbetskraft,
äro ärligt menade. Det finns

ju en plausibel förklaring till att man
kanske till en början måste ha specialarbetare
från Borås för själva maskinuppsättningarna
och annat, när man
startar en ny industri. Det är ju inte
så säkert, att ortsbefolkningen är kapabel
att klara det hela på en gång.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Herr statsrådets uppgift här, att
den reservation som framfördes endast
gällde de tre hektaren, har jag ingen
anledning att betvivla, men jag vet att
nämnden från början långt ifrån var
enig. Man hade delade uppfattningar
där. Det mest anmärkningsvärda är enligt
min mening att ortsombudet hela
tiden har förfäktat en annan åsikt än
den lantbruksnämnden har kommit
fram till. Man kan också förstå ortsombudets
uppfattning, om man tar i
beaktande att det i Hudene socken finns
132 ofullständiga jordbruk, men endast
8 fullständiga. Det skulle givetvis vara
av mycket stor betydelse för orten, om
ett 20-tal av de ofullständiga jordbruken
kunde kompletteras och bli mera
bärkraftiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 556
av herr Lundberg.

§ 5.

Utkrävande av statsrådens konstitutionella
ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande
utkrävande av statsrådens konstitutionella
ansvar på grundval av statsrevisorernas
berättelse.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Undanröjande av vissa tekniska hinder för utövande av rösträtt vid allmänna val.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr HALLÉN: Herr talman! Det kanske
kan vara onödigt att ta till orda
när det gäller konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, som företer bilden
av en fullständig enhällighet i fråga om
avstyrkande av den motion, som herr
Arrhén m. fl. i första kammaren väckt
i syfte att effektivisera granskningen av
statsrådens verksamhet. Utskottet har,
då det, som sagt, enhälligt avstyrkt denna
motion, gjort det av formella skäl
men har dock ställt sig mycket välvilligt
till motionens tanke.

Det som emellertid uppkallar mig att
säga några ord är den reservation, som
en ledamot av första kammaren bär fogat
till vårt utlåtande och som har föranlett
någon eller några folkpartistiska
tidningar att instämma i hans kritik
av utskottet. Denne ledamot -— jag beklagar
att han inte kan försvara sig
här i kammaren — har sagt, att han
har slagit ned på ett uttryck, som utskottet
använt. Utskottet har sagt, att
det har för avsikt att under innevarande
valperiod till andra kammaren till
omprövning upptaga den större frågan
om en revision av grunderna för dechargearbetet
över huvud taget. Utskottet
har alltså sagt, att en omprövning
av denna fråga skulle ske under innevarande
valperiod till andra kammaren.
Detta finner denne reservant uppseendeväckande.

Jag måste inlägga en gensaga mot
denna kritik från reservantens sida och
därigenom mot den presskritik, som
har förekommit på denna punkt. Jag
vill nämligen fästa kammarens uppmärksamhet
på att redan 1947 gjorde
utskottet nästan precis samma uttalande.
Det förklarade att det hade för avsikt
att självt vid lämplig tidpunkt företa
den utredning det här gäller.

När vi redan ha sagt detta en gång
1947, är det ganska naturligt att det,
om vi upprepa detta vårt löfte 1950,

inte är underligt att vi säga att denna
omprövning om möjligt skall ske under
innevarande valperiod. Enligt § 63 riksdagsordningen
kan man ju inte ta upp
detta ärende ytterligare till behandling
vid innevarande års riksdag, utan det
måste upptagas vid en kommande riksdag.
Då är det ju mycket naturligt, att
vi inte vilja ge ett löfte i det blå, utan
uttala en förhoppning om att denna omprövning
skall kunna ske under innevarande
valperiod. Reservanten menar
nu, att utskottet inte får uttrycka sig
på detta sätt, ty man vet aldrig om utskotten
bli omvalda. Naturligtvis kan
det teoretiskt tänkas att så inte sker,
men mig veterligen har det aldrig inträffat
i riksdagens historia att i stora
drag samma utskott, som fungerat under
en valperiod, inte blivit omvalda.

Utskottet har alltså inte sagt någonting
som det kan finna vara uppseendeväckande.
Jag tycker att skall man
tillämpa det epitetet på någonting, så
är det snarare på reservantens yttrande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Undanröjande av vissa tekniska hinder
för utövande av rösträtt vid allmänna val.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta
motioner om undanröjande av vissa
tekniska hinder för utövande av rösträtt
vid allmänna val.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang föreliaft
dels de likalydande motionerna nr 193
i första kammaren av herr Lindblom
samt nr 233 i andra kammaren av fröken
Vinge och herr Larsson i Stockholm
dels ock de likalydande motionerna
nr 74 i första kammaren av herr
Andersson, Axel, och nr 87 i andra
kammaren av herr Löfroth.

38 Nr 13. Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Undanröjande av vissa tekniska hinder för utövande av rösträtt vid allmänna val.

I motionerna 1:74 och 11:87 hade
hemställts, »att riksdagen med ändring
av gällande kommunal vallag och lag
om val av riksdagsmän måtte besluta,
att de röstberättigade samerna tiller -kännes samma rätt vid röstning som
nu tillerkännes vissa i lagen uppräknade
yrkesgrupper.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av motionerna
1:193 och 11:233 för sin del
måtte antaga av utskottet framlagda
förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
71 § 2 mom. lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen;

2) Lag angående ändrad lydelse av
36 § 2 mom. kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253);

B) att 1) motionerna 1:193 och II:
233, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A)
hemställt, samt

2) motionerna I: 74 och II: 87 ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Löfroth och Braconier, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte tillstyrka
motionerna 1:74 och 11:87.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LÖFROTH: Herr talman! Med
anledning av bl. a. min motion om att
de röstberättigade samerna skulle få
rätt att före valdagen rösta å postanstalt
—- i likhet med vissa yrkesgrupper
— ber jag att få ta till orda och
framföra några synpunkter. Jag vet att
motionens öde är klart. Mot utskottets
avstyrkande har jag jämte en annan
ledamot av denna kammare avgivit en
blank reservation.

Med den kännedom jag har om samernas
stora svårigheter att åtminstone
i någon nämnvärd utsträckning kunna
deltaga i de allmänna valen — vilket

särskilt är fallet uppe i Norrbotten —-synes det mig vara ett rättvist krav, att
vi på ett eller annat sätt söka underlätta
valdeltagandet just för denna befolkningsgrupp.
Det är ju också en demokratisk
uppgift för oss att ordna det
så, att alla befolkningsgrupper kunna
på ett eller annat sätt få utöva sin
rösträtt. Särskilt bör det vara angeläget
för röstberättigade, som ha att dragas
med naturliga och nästan oöverkomliga
svårigheter, att få det lättare
att delta i valen.

Jag delar den uppfattning, som konstitutionsutskottet
i fjol framförde vid
behandlingen av en liknande motion i
denna kammare, att det skulle stöta på
alltför stora tekniska svårigheter att
anordna särskild röstupptagning bland
samerna. Men däremot kan jag inte
finna varför inte riksdagen skulle kunna
hänföra samerna till en yrkesgrupp,
som enligt nu gällande vallag för vissa
yrkesgrupper skulle få rätt att under
en viss tid före valdagen få rösta å postanstalt.
Därmed skulle också mycket
vara vunnet, och valdeltagandet bland
dessa röstberättigade skulle avsevärt
stiga mot vad det hittills varit. Det
är endast ett fåtal — i varje fall en
mycket liten procent — av samebefolkningen,
som bor i närheten av ett valställe
inom det valdistrikt de tillhöra.
De ha sina boplatser miltals från valstället
— i många fall upp till sex å sju
mil från den plats, där de skola avge
sin röst. I många fall kan det vara
mycket längre, alldeles beroende på
var de just för dagen befinna sig med
sina renhjordar.

Att under sådana förhållanden i
obygden, bland fjällen, utan vägar och
utan några fortskaffningsmedel, taga
sig fram en bestämd dag till valstället,
det måste var och en inse att det inte
är lätt. Men att någon gång under den
tid före valdagen, som lagen medgiver
röstning å postanstalt för vissa yrkesgrupper,
komma fram till valstället —
kanske i samband med proviantering

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Undanröjande av vissa tekniska hinder för utövande av rösträtt vid allmänna val.

eller försäljning av fisk och vilt -—
torde dock i de flesta fall vara en möjlighet.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
bl. a. med hänsyn till svårigheten
att klart avgränsa den kategori
lappar, varom i motionen är fråga. Uttrycket
nomadiserande lapp har ingen
enhetlig innebörd i skilda författningar,
framhåller utskottet. Till detta vill jag
endast framhålla, att det råder inga som
helst svårigheter att avgränsa denna
kategori lappar, därför att de i röstlängderna
äro helt avskilda från övriga
röstberättigade och ordnade efter respektive
lappbyars namn i slutet av
varje röstlängd.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till min motion.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
bara med några korta ord motivera utskottets
avslagsyrkande i frågan om särskilda
anordningar vid röstavlämningen
för nomadiserande lappar.

Som den siste talaren själv erinrade
om ha vi ju framhållit, att redan begreppet
»nomadiserande lappar» inte
går att definiera. Han sade, att de stå
upptagna i röstlängden såsom en särskild
grupp. Men det finns även bofasta
sådana, och det går inte att på detta
sätt avskilja de nomadiserande.

Dessutom har utskottet ett särskilt
skäl för att inte rucka på bestämmelserna.
De sakkunniga ha i dessa frågor
tidigare uttalat, att man om möjligt skall
skriva lagen så, att man i lagtexten kan
precisera den kategori väljare, som borde
få rösta före valdagen. Nu är det ju
så med lapparna som med andra medborgargrupper,
att de på grund av sitt
näringsfång delvis kunna bli förhindrade
att rösta både inom den kommun,
där de äro skrivna, eller på närmaste
postanstalt. Men detta gäller även andra
medborgare. Telegrafverkets personal
t. ex. kan vid eu stor naturkatastrof ut -

kallas i hundratal på en söndag, varvid
de allra flesta kanske bli urståndsatta
att utöva sin medborgarrätt. Man anser
det i varje fall vara högst olämpligt att
inte ha en fast kategori att röra sig
med. Man kan således inte göra något
undantag för ifrågavarande grupp.

Samma förhållanden råda beträffande
den stora sjuksköterskekåren, där
inånga genom sin tjänstgöring kunna
vara förhindrade att rösta. Somliga äro
kanske på en så liten sjukvårdsanstalt,
att de inte kunna komma ifrån. Man
ifrågasätter emellertid inte någon speciell
lagstiftning för dem.

Det är naturligtvis beklagligt, att det
finns sådana grupper som lapparna, vilka
vid vandringarna med sina hjordar
kunna befinna sig på sådana platser, att
det är tekniskt omöjligt för dem att
fullgöra röstningen. Det är emellertid
också lika svårt att tekniskt reglera rätten
för dessa människor. En speciell
lagstiftning kan inte få gälla lappar
över huvud taget, utan just den kategori,
som bevisligen är nomadiserande
och vandrar med sina hjordar. Att skriva
en lagtext enbart för dessa är emellertid
ogörligt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LÖFROTH: Herr talman! Om
mitt yrkande skulle gå igenom fordras
det en lagändring eller ett tillägg till nu
gällande lag, och med anledning därav
föreslår jag återremiss till konstitutionsutskottet.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det
under överläggningen framställda yrkandet
om återförvisning av ärendet till
utskottet för ny behandling; och fattade
kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

§ 7.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SANDBERG: Herr talman! Hittills
har den sjätte huvudtiteln behandlats
mycket fridsamt. Jag ber emellertid
att få säga några ord på denna punkt,
som avser bidrag till underhåll av enskilda
vägar.

I denna fråga ha ett flertal motioner
väckts, avseende dels en höjning av anslagsbeloppet,
dels förbättrade villkor
för bidragen. Utskottet har beträffande
anslagets storlek tillstyrkt en höjning
av anslagsbeloppet med en halv miljon
kronor, och detta är ju tacknämligt. I
fråga om de motioner, vari förbättrade
villkor för statsbidrag till de enskilda
vägarna föreslagits, avstyrker utskottet
med hänvisning till den pågående utredningen
motionerna. Utskottet gör
emellertid ett värdefullt uttalande, som
jag ber att få understryka. Det säger
nämligen: »Vad motionärerna härutinnan
anfört» — d. v. s. i fråga om ändrade
grunder för statsbidrag — »är
enligt utskottets uppfattning värt beaktande».

I den motion, som väckts av undertecknad
och ett flertal kammarleda -

möter från olika partier, ha vi särskilt
tagit sikte på nödvändigheten av att
det statsbidrag, som utgår till underhåll
av enskilda vägar, blir större genom
en höjning av bidragsprocenten.
Nu utgår statsbidrag till underhållet
med 60 procent och i särskilda fall med
75 procent. Vi ha yrkat, att bidraget
skall höjas till 75 respektive 90 procent.
Krav på höjda bidrag ha under senare
år flera gånger framställts. Jag vill här
betona, att kostnaderna för sommaroch
vinterunderhållet av de enskilda
vägarna äro en mycket stor börda för
de enskilda väghållarna. Dessa kostnader
bliva särskilt betungande också
därigenom att de återkomma årligen.
Detta har lett till att man i en del kommuner
— särskilt i Norrland, skulle jag
tro — har gått in för att besluta kommunala
bidrag vid sidan av de statliga.
I en del fall ha kommunerna gått mycket
långt och praktiskt taget övertagit
hela bördan av den enskilda väghållningen;
i andra fall har man varit försiktigare.

Jag vill nu för min del säga, att jag
tycker inte att det är någon önskvärd
utveckling, att kostnaderna för den enskilda
väghållningen skola bestridas
dels av staten, dels av kommunen och
dels av enskilda. Om man skall lämna
kommunala bidrag, komma dessa att
utgå efter olika grunder i olika kommuner,
och det blir en ojämn bidragsverksamliet.

Jag tycker vidare, att man måste
fasthålla, att vägväsendet är en angelägenhet
för det allmänna, d. v. s. staten,
och att den del av kostnaderna, som
icke skäligen kan anses åligga den enskilde,
även i fråga om de enskilda
vägarna bör åligga staten. Det är bland
annat för att hindra en utveckling i
annan och olämplig riktning enligt min
mening nödvändigt, att man förbättrar
grunderna för bidragen till den enskilda
väghållningen.

Utskottet hänvisar nu till den utredning,
som igångsattes redan år 1945,

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

och till att man torde kunna vänta ett
förslag ganska snart. De olika frågor
som beröras i motionerna, alltså även
frågan om bidragsprocenten, som jag
här berört, komma att behandlas i den
pågående utredningen, och utskottet
avstyrker därför motionerna.

Ett sådant resonemang är ju vanligt
här i riksdagen, och jag kan därför förstå
det. Jag vill emellertid säga, att det
är ganska beklagligt att den utredning,
som igångsattes år 1945 och kompletterades
genom ytterligare beslut år 1946,
har pågått så länge utan att ha lett till
något resultat. Över fem år har man
fått vänta, och ändå har något resultat
icke blivit synligt. Det är därför värdefullt
att utskottet nu bestämt uttalar,
att det vill understryka angelägenheten
av att utredningsuppdraget fullföljes
med största skyndsamhet, så att därav
föranledda förslag snarast kunna föreläggas
riksdagen. Jag vill för min. del
också understryka detta uttalande, och
om våra motioner om förbättringar i
olika avseenden beträffande villkoren
för statsbidrag till de enskilda vägarna
inte ha haft någon direkt effekt i år,
kan man kanske hoppas, att de åtminstone
ha bidragit till att denna fråga
vid en kommande riksdag äntligen får
sin lösning och att denna blir i motionernas
riktning. Jag vill betona, att en
lösning måste bli sådan att den innebär
en verklig lättnad för den stora grupp
av människor det här gäller, för vilka
bördan av väghållningen är en erkänt
besvärlig belastning.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat understryka angelägenheten
av att den fråga jag här berört
bringas till en snar och god lösning.

Häruti instämde herr Jacobson i
Vilhelmina.

Herr ANDERSSON i Ryggcstad: Herr
talman! Under denna punkt har utskottet
också upptagit till behandling en del
motioner angående bidrag til! den enskilda
vägunderhållningen, däribland

även motionen nr 52, och det är med
anledning av denna motion som jag,
herr talman, skall be att få säga några
ord.

Den närmaste orsaken till att vi avgivit
denna motion med förslag om utredning
angående viss ändring av nu
gällande bestämmelser om statsbidrag
till den enskilda vägunderhållningen är,
att min hemkommun har kommit i närmare
kontakt med dessa bidragsbestämmelser.
Det finns inom kommunen omkring
13 mil enskilda vägar —• vi ha
faktiskt mera enskilda vägar än allmänna.
Kommunalfullmäktige beslöto
på sin tid att utreda frågan om ett övertagande
från kommunens sida av denna
vägunderhållning, och vi kommo
därvid genast på det klara med att ett
sådant övertagande var mera rationellt
än att lämna bidrag till underhållet. Vid
ett övertagande från kommunens sida
av underhållet skulle man genom användande
av maskiner kunna komma
till ett betydligt bättre resultat än om
de enskilda själva skötte väghållningen.

Vid närmare undersökning av denna
sak och vid överläggningar med representanter
för vägförvaltningen i länet
visade det sig emellertid, att det inte
var möjligt att följa denna linje, helt
enkelt därför att om kommunen övertog
underhållet av de enskilda vägarna,
såg sig vägförvaltningen nödsakad att
föreslå indragning av det underhållsbidrag
av statsmedel, som nu utgick till
de berörda enskilda vägarna. Vägförvaltningen
stödde sig därvid på Kungl.
Maj ds kungörelse angående statsbidrag
till underhållskostnader å enskilda vägar.
1 denna kungörelse heter det bl. a.
att underhållskostnaderna måste anses
vara för väghållaren synnerligen betungande,
om bidrag av statsmedel skola
utgå. Om kommunen övertog underhållet,
bleve underhållskostnaderna inte
längre betungande på samma sätt som
för den enskilde, och följaktligen skulle
statsbidrag inte kunna utgå, trots att
det inte skulle ha kostat staten ett öre

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag- till underhåll av enskilda vägar m. m.

mera i bidrag, att underhållet av de
enskilda vägarna skötts av kommunen.
Underhållet skulle även ha blivit bättre
ordnat än som nu är fallet, och de enskilda
väghållarnas utgifter skulle ha
minskats. Såsom i motionen framhålles,
är underhållet av de enskilda vägarna
i många fall en mycket stor börda för
de enskilda väghållarna, även om statsbidrag
utgår, en börda som borde avlastas
på samhället.

Vid ett kommunalt övertagande av
underhållet å de enskilda vägarna skulle
således statens utgifter för ändamålet
inte behöva ökas, även om bidragsbestämmelserna
ändrades så som föreslagits
i motionen.

Med den utformning, som bidragsbestämmelserna
nu ha, kunna kommunerna
helt enkelt inte övertaga underhållet
av de enskilda vägarna, då de
därigenom riskera att förlora utgående
statsbidrag. Trots detta försöka ändå
kommunerna att bereda de enskilda
väghållarna lättnad i form av bidrag
till underhållet. Som exempel kan jag
nämna, att min hemkommun för innevarande
år anslagit 20 000 kronor till
detta ändamål. Det kommunala anslaget
utgår då i efterskott i form av bidrag
till de enskilda väghållarna. Ett
flertal andra kommuner ha också slagit
in på denna linje. I praktiken betyder
naturligtvis detta att man kringgår
lagen och bestämmelserna i den kungl.
kungörelsen om statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar, och detta kan
ju inte vara någon riktig lösning av
problemet.

Vi motionärer ha ju varit mycket
hovsamma i fråga om våra önskemål.
Motionen går endast ut på att det skulle
uppdragas åt den utredning, som för
närvarande sysslar med frågan om åtgärder
rörande den enskilda väghållningen,
att jämväl till prövning upptaga
frågan om sådan ändring av bestämmelserna
för statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar, att statsbidrag till
detta underhåll måtte utgå även om

en kommun övertagit underhållet. Vi
ha alltså inte föreslagit, att någon ändring
av bestämmelserna skall beslutas
omedelbart, utan vi ha velat att frågan
skall hänskjutas till utredningen för att
där prövas.

Statsutskottet har hemställt att motionen
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, men jag tolkar utskottets
skrivning så, att man ändå varit
rätt välvilligt inställd till motionen.
Utskottet skriver bl. a.: »Vad motionärerna
härutinnan anfört» — det gäller
både motion nr 52 och de andra motionerna
— »är enligt utskottets mening
värt beaktande». Utskottet erinrar emellertid
om att samtliga spörsmål, som
aktualiserats i dessa motioner, upptagits
till behandling vid den av departementschefen
berörda utredningen, vars
resultat för närvarande är föremål för
prövning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen.

Med anledning därav anser sig utskottet
sakna anledning tillstyrka motionerna.

Utskottet understryker dock att det
är angeläget, att det enda utredningsuppdraget
»fullföljes med största skyndsamhet,
så att därav föranledda förslag
snarast kunna föreläggas riksdagen».
Och på den punkten, herr talman, delar
jag helt utskottets uppfattning och
ber att få instämma. I övrigt är jag
fullt på det klara med att ett yrkande
om bifall till motionen inte skulle leda
till något resultat, sedan utskottet med
hänvisning till den pågående utredningen
hemställt om avslag. Men av
utskottets skrivning vill jag dock dra
den slutsatsen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen vid
prövning av dessa frågor skola komina
fram till den ståndpunkten, att förslag
till ändrade bestämmelser angående
statsbidrag och underhåll av enskilda
vägar med det snaraste böra framläggas
och att dessa ändrade bestämmelser
böra komma att ligga i linje med
motionärernas önskemål.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet i punkten hemställt bifölls.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2''t.

Byggande av broar.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr STAXÄNG: Herr talman! Då jag
vid denna punkt bär fogat en blank
reservation vill jag framföra några synpunkter
beträffande en motion som
väckts med anledning av denna fråga.
I årets statsverksproposition bar under
rubriken Byggande av broar behandlats
frågan om åstadkommande av en
vägförbindelse i form av en hängfärja
över Göta älv vid Jordfallet i Göteborgs
och Bohus län.

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också i sina petita till Kungl.
Maj:t för budgetåret 1950/51 begärt en
miljon kronor för påbörjande av omförmälda
färja. Emellertid har Kungl.
Maj:t inte kunnat ta upp detta anslag
i sin proposition till vägväsendet och
har som motivering därför anfört de
nuvarande ekonomiska förhållandena:
när det gäller investeringar i vägväsendet
kunde man inte taga upp detta förslag
på nästa års stat.

Vid denna punkt har alltså behandlats
en motion beträffande denna färja.
För närvarande bedrives färjningen
med en motordriven linstvrd färja, tilllåten
för fordon med högst två tons
hjultryck och med en total last av
högst tretton ton. Men trafiken över
detta färjställe är synnerligen stor. .lag
tror att det vid den senaste räkningen
var över 1 000 fordon som passerade
per dygn, varför nuvarande färja inte
kan klara denna trafik. Jag kan ju
nämna alt denna färja endast kan rymma
två, högst fyra bilar samtidigt, och
det blir ofta därför mycket stora trafikstockningar
vid färjlägena. Sjöfarten i

Byggande av broar.

älven utgör också ett mycket avsevärt
hinder för färjtrafiken. Färjans styroch
draglinor måste sänkas till botten
då fartyg skola passera. Om endast ett
fartyg skall passera blir uppehållet omkring
sju minuter, vilket innebär att
mycket allvarliga stockningar uppstå
i trafiken, särskilt när det är många
båtar som passera.

Det är av denna anledning som motionärerna
föreslagit beviljande av det
anslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt för ett påbörjande av
arbetet med utbyggnad av detta färjläge.
Nu har emellertid utskottet — och
jag förstår att man på denna punkt har
gjort särskilda undersökningar i saken
— fått klart för sig hur allvarligt det
är beträffande trafiken vid denna färjplats.
Utskottet säger nämligen att »såvitt
utskottet vid sin prövning av ärendet
kunnat finna, måste den nuvarande
färjleden vid Jordfallet ur flera synpunkter
betecknas såsom i hög grad
otillfredsställande, varför behov synes
föreligga av en snar lösning av frågan».
Samtidigt anför man emellertid vissa
detaljer som göra, att denna fråga måste
bli föremål för en omarbetning.

Jag vill gärna framhålla att det förefaller
som om det funnes mycket vägande
skäl för utskottets ställningstagande,
då vissa punkter härvidlag böra
närmare övervägas, kanske inte minst
när det gäller placeringen av färjstället.
När utskottets utlåtande är så pass positivt,
föranleder min reservation därför
inte något yrkande. Utöver vad utskottet
har skrivit om behovet av
skyndsamhet vill jag framhålla, att jag
tror — om inte en katastrof skall inträffa
när det gäller detta färjläge, i
synnerhet vid islossningarna — att en
synnerligen stor skyndsamhet är av
nöden när det gäller att gripa sig an
med en förbättring av detta färjläge.
Jag hade tillfälle att vid islossningen i
år besöka dem som ha hand om detta
färjläge, och de framhöllo att det kunde
ifrågasättas, om de vågade fortsätta att

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Trafikräkningar.

betjäna denna färja därför att de under
vissa tider måste göra det med uppenbar
livsfara.

Det var därför som jag begärde ordet,
herr talman, i förhoppning att den
skyndsamhet som utskottet •— och jag
hälsar detta med tillfredsställelse —
har poängterat i sitt utlåtande, måtte
kunna giva sådant eftertryck åt projektet,
att detta med det snaraste måtte
kunna realiseras.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Bakeröd.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet i
den föredragna punkten hemställt bifölls.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Trafikräkningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
29, föreslagit riksdagen att till Trafikräkningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundqvist m. fl.
(1:293) och den andra inom andra
kammaren av herr Dickson (11:361), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:293 och 11:361 — till
Trafikräkningar för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Mannerskant:, Lundqvist,
Axel Andersson, Rubbestad och Staxcing,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:293 och 11:361
—- avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Kammaren
har här ett tillfälle att spara
200 000 kronor. Det har föreslagits, att
vi skulle anslå 200 000 kronor för att
utföra en trafikräkning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid
över 1 miljon kronor avsedda för sådana
ändamål, och frågan är då, om styrelsen
icke hade kunnat låta sig nöja
med denna summa.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är
en dyr institution ändå. Det är nog
möjligt att framtiden kommer att utvisa
att den har varit för dyr och att
besparingar inom densamma skulle ha
kunnat göras. Det gäller alltså nu för
riksdagen att ta ställning till frågan om
vi skola spendera dessa 200 000 kronor
eller om vi icke skola göra det.

Vi ha en besvärlig ekonomisk situation
i landet, och vi måste försöka spara
varje krona. Det är ej något tvivel
om att om vi skjuta på denna trafikräkning
sker ingen olycka, utan allting
går i alla fall sin gilla gång. Det material
som kommer fram av en trafikräkning
skall ju användas för planering
av vägbyggen, och vägbyggen ha vi icke
så många i gång för närvarande.

Jag skall helt kort, herr talman, under
framhållande av att här finnes en
reservation av en del personer, varibland
också återfinnes herr Rubbestad
— något som bör poängtera hur
sparsamhetsivrande denna reservation
är — be att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Mannerskantz
m. fl. och som innebär, att vi
icke skola anslå dessa 200 000 kronor.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Dickson anförde, att vi här

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

ha ett tillfälle då vi kunna tillämpa ett
sparsamhetsprogram. Det är ju så, herr
talman, att vi val alla äro ense om allmän
sparsamhet, men det är ej lätt att
enas om på vilka punkter sparsamheten
i de speciella fallen bör sättas in. Vi
ha den uppfattningen, att här finnes
motivering för att tillmötesgå Kungl.
Maj :ts förslag beträffande denna trafikräkning.
Som anföres i handlingarna
här har trafikräkning icke skett i landet
sedan 1936. Vi hade planerat en
omfattande allmän trafikräkning 1947,
men den kunde icke genomföras på
grund av försämrat läge på arbetsmarknaden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har för sin del anfört, att läget nu är
förändrat. Möjligheter finnas att genomföra
denna räkning, och det har
också anförts en motivering varför en
sådan bör ske. Det heter att »en förnyad
sådan undersökning synes starkt
påkallad för att skapa aktuellt underlag
för såväl väg- och samhällsplaneringen
som trafiksäkerhetsarbetet».

Herr talman! Vid vår prövning av
denna fråga ha vi kommit till den uppfattningen,
att det föreligger starka
sakliga skäl för att nu företaga denna
trafikräkning och att det ifrågasatta
anslaget bör beviljas. Jag ber med detta,
herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
tyckte icke att det låg någon entusiasm
i herr Malmborgs i Skövde försvar, och
jag undrar om icke han talade halvhjärtat.
Han är nämligen också en sparsam
man.

Som jag sade förut har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
1 miljon kronor
till sitt förfogande för sådana här ändamål.
Skulle icke styrelsen kunna göra
av med dessa pengar och låta utföra
trafikräkningar för dessa medel? Man
behöver ju icke låta företaga denna
allmänna trafikräkning på varenda väg,

Trafikräkningar.

utan man kan låta sakkunskapen inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra
var det är nödvändigast att företaga
dessa trafikräkningar. Jag har en mycket
stark känsla av att dessa 200 000
kronor skulle bliva anslagna i oträngt
mål. Och jag betonar ännu en gång att
vi måste spara. Det är visserligen sant
som herr Malmborg i Skövde säger, att
man kan tveka om på vilken punkt man
skall spara. Men den tveksamheten
tycker jag i detta fall är rätt omotiverad.
Råder det tvekan om ett anslag
bör man icke bevilja det, särskilt icke
i de tider vari vi nu befinna oss. Jag
vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på avslag
å såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde likväl rösträk -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Statliga farledsarbeten.

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgävos
140 ja och 66 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 30—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Statliga farledsarbeten.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
33, föreslagit riksdagen att till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Spetz (1:46) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Utbutt och Svensson i Ljungskile
(II: 54), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:46 och 11:54 — till
Statliga farledsarbeten för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Svensson i Ljungskile
och Staxäng, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte — i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
1:46 och 11:54 — till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har tillsammans med en
kamrat väckt en motion, som behandlats
under denna punkt. Jag vill erinra
om att riksdagen förra året biföll en
motion, som innebar en hemställan till
Kungl. Maj:t att utredning om inomskärsfarleden
i Bohuslän skulle förnyas
och anpassas till de priser och de
krav på farleden, som nu måste gälla.

Beträffande denna farled, som ju är
ett stort företag och som säkerligen
måste utföras i olika etapper, är man
allmänt överens om att det mest angelägna
är den så kallade Hamburgsundsfarleden,
en farled, som håller på
att slamma igen. Och denna igenslamning
drabbar även hamnen i Hamburgsund,
där över ett 30-tal större fraktskutor
äro hemma. Beträffande denna
del av farleden föreligger en praktiskt
taget färdig utredning. Den är kostnadsberäknad
till 970 000 kronor enligt
1947 års priser. Vi ha nu i motionen
framhållit, att det vore i hög grad
önskvärt om arbetet på denna farled
kunde åtminstone påbörjas under loppet
av nästa budgetår; att det därunder
inte kan färdigställas är alldeles klart.
För att det skall kunna påbörjas krävs
det emellertid lite mera pengar av anslaget
till statliga farledsarbeten. Det
finns av reserverade medel något bortemot
100 000 kronor; det går inte att
ange det exakta beloppet. När budgetåret
är slut begär Kungl. Maj:t 500 000
kronor. Vi ha i motionen hemställt, att
detta anslag skulle ökas till 200 000
kronor. Tillsammans med reserverade
medel borde då för detta ändamål finnas
omkring */» miljon kronor.

Nu framhåller utskottet, att enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
detta arbete i gynnsammaste fall kunna
påbörjas i april månad nästa år. Det
vore, tycker jag, i så fall mycket önskvärt,
att man här beviljade ett sådant
anslag att arbetet verkligen kunde sättas
i gång eller finge sättas i gång
därest de förberedande arbetena slut -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

fördes till våren nästa år; då hade man
hela kommande sommar framför sig
för att arbeta på denna farled.

Vidare säger utskottet, att de 150 000
kronorna i alla fall inte skulle räcka
till. Vi ha framhållit i vår motivering,
att det borde anslås minst 150 000 kronor,
och jag har inte sett någon uppgift,
som jag tycker bestämt säger, att
inte ett belopp på */* miljon kronor
skulle medgiva att arbetet sättes i gång
nästa vår, att det alltså inte skulle förslå
för det arbete, som kan bedrivas
under vårmånaderna och fram till den
1 juli, då nytt budgetår börjar. Dessutom
är det ju här fråga om ett reservationsanslag,
så att om det skulle
gälla ett eller annat 10 000-tal kronor,
så borde detta inte hindra att arbetet
fortginge. Jag vill också erinra om att
man ju praktiskt taget är överens om
att detta arbete måste göras. Det är
alltså inte fråga om en sådan där utgift,
som staten skall ta på sig, eller en
sådan där utgift, som staten skall låta
bli att ta på sig. Det går praktiskt taget
inte att låta bli, det är bara fråga om
när man skall börja, om pengar skola
beviljas i år eller nästa år, så att ur
statsekonomisk synpunkt är det givetvis
ingen nackdel, om man beviljar mera
pengar i år och mindre nästa år.

Nu säger utskottet, att riksdagen
måste ta ståndpunkt till projektet i dess
helhet. Det är väl delvis gjort i och
med ståndpunkten i fjol. I varje fall
hade det väl ej varit något hinder att
i skrivningen här lägga in en fullmakt
för Kungl. Maj:t i detta avseende.

Om jag alltså menar, att det hade
varit till fördel för kustbefolkningen
och sjöfarten i Bohuslän, att vi nu hade
fått ett större anslag och fått åtminstone
en möjlighet att sätta i gång arbetet
nästa år, vill jag å andra sidan tacksamt
notera, att utskottet i princip ställer
sig välvilligt och att det säger ifrån,
att det utredningsuppdrag, som har
lämnats till väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen,
bör fullföljas i snabbast möj -

Statliga farledsarbeten.

liga takt, så att det blir tillfälle att
fortast möjligt taga ståndpunkt till de
olika etapperna i företaget.

.lag ber, herr talman, att med dessa
kommentarer få yrka bifall till den
reservation, som här har fogats till
punkten 33 av herr Staxäng och mig.

I detta yttrande instämde herr
Staxäng.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Utskottet har intagit en välvillig
ställning till de krav motionärerna
framfört och över huvud taget till projektet
att utvidga farleder med statlig
hjälp. Vad beträffar det speciella fall,
där motionärerna yrkat högre anslag,
nämligen farleden genom Hamburgsund,
så intager det en särställning.
Såsom det angives i handlingarna har
det företagits en särskild utredning om
företaget, och detta har kostnadsberäknats
till närmare en halv miljon kronor
enligt 1947 års prisnivå.

Nu har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört, att det nästa budgetår
knappast kan bli fråga om annat än
förberedande åtgärder. Vi ha ingående
prövat denna fråga, och vi ha
därvid, såsom redovisats i handlingarna,
kommit fram till den uppfattningen,
att dessa arbeten i gynnsammaste
fall kunna påbörjas under april
månad nästa år. Men vi förmena, att
även om man nu skulle tillmötesgå
motionärernas hemställan om ökat anslag,
så kan man knappast komma fram
till slutsatsen, att man därigenom skulle
kunna bestrida de uppkommande kostnaderna.
Vi ha vid vår prövning funnit,
att de äro avsevärda.

Vi ha således kommit till den slutsatsen,
alt ett bifall till motionen på
denna punkt ej skulle innebära något
verkligt påskyndande av arbetets igångsättande.
När det sedan gäller ett
större finansieringsprogram för arbetets
vidare utveckling, måste man väl
räkna med, som jag sagt, att där får

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Byggande av fiskehamnar.

riksdagen förbehålla sig möjlighet att
pröva finansieringsfrågan, innan arbetet
igångsattes.

En sådan utbyggnad kan därför näppeligen
ske redan under nästa budgetår.

Herr talman! Det är i korthet den
motivering som utskottet har haft för
sitt ställningstagande, och jag ber att
med hänvisning till denna korta motivering
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är inte mycket att tillägga
till vad avdelningens ärade ordförande
här sade. Det lämnar lika litet som utskottsutlåtandet
något material som visar,
att en kvarts miljon kronor inte
skulle räcka för tre månaders arbete.
Men om den summan inte räcker, tycker
jag det skulle ha varit riktigare att
lägga till 100 000 kronor. Utskottet har
rätt att ta ett sådant initiativ, och det
borde obestridligen vara fördelaktigare
om man finge sätta i gång arbetet på
våren i stället för fram på sommaren.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3b.

Byggande av fiskehamnar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
34, föreslagit riksdagen att till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hällgren (1:296)
och den andra inom andra kammaren
av herr Vtbult m. fl. (11:397), i vilka

hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte —- med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 296 och II: 397
—■ till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Svensson i Ljungskile och
Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 296 och
II: 397 — till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr UTBULT: Herr talman! Denna
fråga om anslag till byggande av fiskehamnar
har ju flera gånger varit föremål
för debatt här i kammaren, och vi
ha försökt påvisa vådorna av att man
år efter år uppskjuter förverkligandet
av den plan, som 1944 års fiskehamnsutredning
framlade och som också godkändes
av riksdagen.

Såvitt jag känner till har utbyggandet
av fiskehamnar, reparationer och muddringsarbeten
under förlidet år kostat
cirka 1 700 000 kronor. Det är nämligen
så att muddringsarbeten falla utanför
kvoten och få göras i den utsträckning
medel finnas tillgängliga. År 1949 uppgick
kvoten för hamnbyggnader till
7 000 000 kronor, och så långt vi känna
till skall den i år ökas till 10 000 000
kronor. Man kunde ha väntat sig, att
åtminstone en del av ökningen skulle
tillfalla fiskehamnsbvggnader, men så
synes inte vara fallet, då för detta ändamål
begäres ett anslag på bara 1 000 000
kronor eller samma belopp som förut.

Jag kan godkänna allt vad utskottet
har skrivit utom i en punkt, nämligen

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

beträffande anslaget om 1 000 000 kronor.

Utskottet skriver bland annat: »Härtill
kommer att den fiskeritekniska utvecklingen
föranlett en icke obetydlig
övergång till större båttyper, varför
kraven på hamnarnas kapacitet numera
ytterligare ökat.» Det är just detta som
gör, att vådan att uppskjuta förverkligandet
av fiskehamnsbyggandet blir
större år för år. Jag tror det är likadant
längs hela Sveriges kuster. Vidare
säger utskottet: »Uppenbart torde sålunda
vara att stora, ännu icke tillgodosedda
behov föreligga på förevarande
område», och det är fullt riktigt. Utskottet
fortsätter: »Det motionsvis

framförda yrkandet om en förstärkning
av anslaget till byggande av fiskehamnar
finner därför utskottet i och för sig
belijärtansvärt.» Till slut skriver utskottet:
»Utskottet vill emellertid samtidigt
understryka angelägenheten av
att det av fiskehamnsutredningen framlagda
principprogrammet förverkligas,
så snart förhållandena medgiva.»

Jag ber att på det varmaste få instämma
i denna utskottets skrivning,
men om utvidgandet av fiskehamnar
skall gå i samma takt som under de
senaste åren, komma nog planerna att
förverkligas på 105 år i stället för på 5,
såsom fiskehamnsutredningen föreslog.

Jag skall inte uppta tiden mer utan
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som är avlämnad på
denna punkt av herrar Svensson i
Ljungskile och Staxäng.

Häruti instämde herrar Staxäng och
Carlsson i Bakeröd.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Vi kunna
inte se bort från att det måst ske en
viss eftersläpning med hänsyn till den
ekonomiska situationen. Om man har en
svår ekonomisk situation att bemästra
och man skall fördela en viss summa,
är det emellertid viktigt att det lilla
man har anslås för sådana ändamål,
soin absolut måste tillgodoses.

Byggande av fiskehamnar.

Se vi på våra fiskehamnar — jag
tänker främst på dem vi ha hemma på
Gotland — skola vi finna, att de äro
i stort behov av utbyggnad och att det
behövs nybyggnader i stor utsträckning.
Det beror på att fisket numera
inte längre bedrives såsom kustfiske,
vid vilket man kan använda sig av små,
primitiva fiskehamnar och små båtar,
utan har måst läggas om till havsfiske,
varmed har följt att man måst skaffa
sig större båtar. Men en förutsättning
för att man skall kunna ha större båtar
är i första hand, att man har hamnar
att lägga båtarna i. I annat fall inträffar
en mycket stor risk för fiskarena,
för att inte säga att det helt enkelt blir
omöjligt för dem att utöva sitt yrke.
Skola fiskarena på grund av att det inte
finns fiskehamnar tvingas att bedriva
havsfiske med de små båtar, med vilka
de för närvarande bedriva sitt kustfiske,
utsättas ju dessa människor för
en mycket stor fara. Risken för dem
blir större ju mindre båtar de måste
använda.

För Gotlands del ter sig nog saken så
för närvarande, att det är en tvingande
nödvändighet att få våra fiskehamnar
utbyggda så fort som möjligt. I annat
fall komma dessa fiskare att lämna ön.
Fisket bidrar ju i hög grad till att differentiera
näringslivet på Gotland, men
man kan inte begära att dessa människor
skola utöva sitt yrke, om man inte
ger dem de förutsättningar som de behöva,
nämligen fiskehamnar lämpliga
för större båtar, varigenom det blir
möjligt för dem att bedriva havsfiske
och därmed skaffa sig sin utkomst.

Nu har man sagt från olika håll, att
det råder en mycket stor eftersläpning
på detta område. Jag tycker nog att om
man ser saken soin den verkligen är,
så innebär denna eftersläpning att man
helt enkelt för en grupp människor
äventyrar deras möjlighet att skaffa sig
sitt levebröd genom det arbete, som de
utfört under många år. Det framstår då
som så mycket mera angeläget att man

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

verkligen vidtar snabba åtgärder för
att få en ändring i de förhållanden, som
nu äro rådande.

Jag skall inte bli mångordig, herr talman,
men jag vill på det livligaste instämma
i den reservation som är avgiven.
Jag hoppas att något så fort som
möjligt blir gjort för att råda bot på de
förhållanden, som nu råda. Med detta
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nyberg.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
De båda talare, som uppträtt här
i diskussionen, ha starkt motiverat det
stora behov som föreligger beträffande
byggande av fiskehamnar. Det ha vi
också inom utskottet beaktat. Som herr
Utbult tidigare citerat ha vi pekat på
den utveckling, som ägt rum sedan utredningen
lämnade sitt förslag. Denna
utveckling innebär, att man övergått
till större båtar och att därför kraven
på hamnarnas kapacitet numera ytterligare
ökat.

Vi ha också i vårt utlåtande givit uttryck
för vår positiva inställning till
angelägenheten av att fiskehamnsutredningens
av statsmakterna i princip redan
godkända program förverkligas så
snart förhållandena medgiva.

Vi ha emellertid, när det gäller att
taga ställning till anslagsfrågan, att beakta
vad som i övrigt anförts i anslutning
till detta ärende. Det heter i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens framställning,
att tyvärr synas förutsättningar
nu saknas för en eljest önskvärd utjämning
av den betydande eftersläpning
i fiskehamnsbyggandet, som har
uppstått på grund av den starka begränsningen
av investeringsverksamheten.
Därför har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt om ett oförändrat
anslag på 1 miljon kronor, och
detta har departementschefen också
tillstyrkt.

Vi ha således, herr talman, ingående
och sorgfälligt prövat denna fråga liksom
andra. Vi ha understrukit det behov,
som föreligger, och önskvärdheten
av att det kan tillgodoses men ha
för dagen kommit till den slutsatsen,
att vi anse oss böra hemställa om bifall
Ull Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber därför.
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 35—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
38, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Persson i Landafors och Hagberg
i Luleå väckt motion (II: 103) hade
hemställts, att riksdagen måtte till bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Utskottet hemställde i nu ifrågavarande
punkt, att riksdagen måtte —
med bifall till Kung. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 207 och
11:282 samt 11:103 — till Bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1950/51 anvisa

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

ett reservationsanslag av 12 000 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har beräknat bidragsbehovet till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1950/51 till 28
miljoner kronor. Styrelsen påpekar
dock, att utbetalning av dylika bidrag
i regel icke sker i annan mån än arbetena
blivit slutförda och att anslaget
därför skulle kunna begränsas till 10
miljoner kronor, under förutsättning
att styrelsen får bemyndigande att därutöver
under budgetåret meddela bidragsbeslut
till belopp, uppgående åtminstone
till 10 miljoner kronor — det
senare skulle rätteligen varit 18 miljoner
kronor. Kungl. Maj :t föreslår 12
miljoner kronor i reservationsanslag i
sin helhet för nästa budgetår. Departementschefen
anser, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i överensstämmelse
med den uppfattning som förra året
kom till uttryck, icke bör erhålla bemyndigande
att meddela bidragsbeslut
utöver ramen för de faktiskt tillgängliga
medlen. Statsutskottet ansluter sig
till Kungl. Majrts förslag.

Vår motion i denna anslagsfråga har
tillkommit i anledning av det särskilt
stora behov av nyanläggningar och förbättring
av vattentäkter, som de senaste
åren uppstått på grund av torka
och utsinade vattentillgångar, där vattenförsörjningen
tidigare varit normal.
Det blir därför allt mera stegrade anspråk
på att med hjälp av statsbidrag
kunna ordna en mera rationell och tillförlitlig
vattenförsörjning.

Med hänsyn till att riksdagen i fjol
uttalade sig emot förhandstillstånd och
särskilt utgiftsbemyndigande vid sidan
av riksstaten i detta avseende och att
statsutskottet intar samma ståndpunkt
även i år, anser jag att det inte återstår
någon annan rimlig lösning än att
lämna den av väg- och vattenbyggnads -

styrelsen begärda summan, 20 miljoner
kronor, i sin helhet som reservationsanslag
för budgetåret 1950/51.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till vår motion
II: 103.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Persson i Landafors tog
upp frågan om ett särskilt anslagsbemyndigande.
Kungl. Maj:t har icke ansett
sig böra följa förslaget från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på denna
punkt. Som motivering åberopas vad
som anförts i ett yttrande från riksräkenskapsverket.
Då jag anser att den
motivering, som där har anförts, verkligen
är betydelsefull, tillåter jag mig
att citera ett avsnitt därav. Riksräkenskapsverket
anför: »Anordningen med
särskilda vid sidan av riksstaten lämnade
utgiftsbemyndiganden. vilka täckas
med anslag å driftbudgeten först i
den mån utnyttjandet av bemyndigandena
föranleder utbetalningar, tillämpas
för närvarande av särskilda skäl
beträffande vissa anslag till materielanskaffning
under fjärde huvudtiteln.
Riksräkenskapsverket kan för sin del
icke tillstyrka en utsträckt tillämpning
av denna anordning med hänsyn till
de svårigheter att överblicka och kontrollera
den reella budgetutvecklingen,
som anordningen för med sig. I det
nu aktuella fallet äro skälen för en avvikelse
från allmänt vedertagna principer
icke heller så starka som beträffande
nyss angivna till fjärde huvudtiteln
hänförliga anslag.»

Vi ha funnit denna principiella inställning
riktig, och statsutskottet har
ju för övrigt i allmänhet inte velat gå
på eu sådan linje. Vi ha sålunda funnit
starka skäl tala för att ett dylikt
bemyndigande inte lämnas.

När denna fråga vid tidigare tillfällen
debatterats ha vi, herr talman,
från skilda håll deklarerat vår gemensamma
uppfattning att här föreligga

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Riksarkivet: Avlöningar.

starkt trängande behov, men möjligheterna
att tillgodose behoven äro begränsade.
Det har varit dels ekonomiska
hinder och dels hinder i fråga om
arbetskraft och materiel. Nu ha vi i år
kunnat notera, att Kungl. Maj:t ansett
sig kunna föreslå högre anslag. Det
föreslagna anslaget, 12 miljoner kronor,
innebär en höjning i jämförelse
med fjolårets anslag. Vi äro fullt på det
klara med att denna höjning inte tillfredsställer
de föreliggande behoven,
men vi ha i närvarande läge ansett oss
böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
På detta område har det förelegat en
stor arbetsbalans, som dock nu håller
på att avverkas. Vi ha i vårt utlåtande
uttalat den förhoppningen att denna avverkning
kan bedrivas i hastigare takt,
så att vi komma fram till ett rimligt
jämviktsläge, där denna eftersläpning
är borta och de medel som beviljas
också kunna omsättas i praktiska livet.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till motionen II: 103; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 39—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Riksarkivet: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 3, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1950/51, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret

1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
521 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Emil Petersson m. fl.
väckt motion (1:301), vari hemställts,
att riksdagen ville dels fatta beslut om
att en 1942 vid arkivet vakantsatt förste
arkivarietjänst i lönegrad Ca 29 skulle
få återbesättas samt dels företaga de
ändringar i personalförteckningen och
avlöningsstaten för riksarkivet, vilka
följde härav.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 301,

a) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

b) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 521 500 kronor.

Reservation hade vid förevarande
punkt avgivits av herrar Mannerskantz,
Bergh, Axel Andersson, förste vice talmannen
Skoglund, Svensson i Ljungskile,
Bergstrand, Kollberg, Kyling och
Widén, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka det i motionen I: 301 framställda
förslaget om återbesättande av
en vakanssatt förste arkivariebefattning
och att i enlighet därmed utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen 1:301,

a) godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

b) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 536 300 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BERGSTRAND: Herr talman! På
denna punkt är till utskottets utlåtande
fogad en ganska manstark reservation,
undertecknad av 9 av utskottets ledamöter.
Det gäller återbesättandet av en
förste arkivariebefattning vid riksarkivet,
en befattning, som vakanssattes för
så lång tid tillbaka som 1942, under det
då rådande kristidstrycket. Det är alltså
inte någon ny tjänst, som enligt reservanternas
förslag skulle besättas, utan
en vakanssatt tjänst. Under denna tid
vakanssattes under påverkan av de besparingstendenser
som då rådde rätt
många tjänster, men jag tror inte det
är många av dessa som fortfarande äro
obesatta. Jag tror att den här ifrågavarande
befattningen är en av de få därvidlag.

På sätt och vis är väl denna synpunkt
av sekundär betydelse. Om det
vore så, att tjänsten egentligen inte behövdes,
att den skulle tillsättas bara
därför att den är vakanssatt men finnes
upptagen på personallistan, skulle
jag inte på några villkor vilja förorda
vad reservanterna bär yrkat. Det är i
stället av en helt annan anledning jag
gör detta. Behovet av tjänstens återbesättande
kan utan överdrift betecknas
som rent av trängande.

Herr talman, jag är ganska övertygad
om att det skulle gå för många människor
precis på samma sätt som för
mig, när jag försökte sätta mig in i betydelsen
av denna fråga. Jag måste erkänna,
att för mig som lekman frågan
om riksarkivets betydelse tidigare var

Riksarkivet: Avlöningar.

mycket oklar. Jag tänkte mig, vilket
nog är en allmän uppfattning, att riksarkivet
är någonting som gömmer gamla,
ibland kanske ganska betydelsefulla
men dock vanligen en massa mycket
betydelselösa luntor. I själva verket är
detta en mycket felaktig uppfattning.
Riksarkivet har en i hög grad levande
uppgift. Man säger att det skall vara
en arkivdepå, och det är väl detta ord,
som egentligen medför ogynnsamma
associationer. Det verkar som om det
gällde en depå, där man direkt gömmer
en massa papper, att begravas i damm
och falla i glömska. Men riksarkivets
uppgift är en helt annan. Det borde
vara en ständigt levande ljuskälla med
uppgift att sprida ljus över vad som
förevarit i svensk förvaltning och vad
som har hänt i svensk styrelse. Folianterna,
breven, pappersbuntarna, som
där samlas ihop ifrån rikskansliet, ifrån
ämbetsverken och ifrån andra källor,
allt detta är ju vittnesbörd om vad som
har skett i vårt land. Och för att inhämta
lärdomar av vad som varit finnas
inga tillförlitligare uppgifter att lita
till.

Jag nämnde ordet tillförlitligare, och
i samma ögonblick kommer jag in på
betydelsen av kvaliteten av riksarkivets
arbete. Man kan ju använda det gamla
slitna uttrycket, att vi leva i en mycket
händelsemättad tid. Det är ju då
klart, att urkunderna, papperen, berättelserna
svälla ut i forcerad takt, och i
själva verket är det ju också så, att
handlingarna nu rinna in till riksarkivet
med sådan fart och i sådan omfattning,
att de hota att fullständigt
spränga den yttre ramen för arkivbildningen.
1 viss mån kanske också
desorganisation av hela arbetet hotar.
Redan 1940 tillsattes ju arkivsakkunniga,
som i väsentlig grad skulle syssla
med dessa problem, framför allt med
hur man lämpligen skulle gallra bort
arkivalier, som inte behövdes, och hur
man genom moderna metoder som
mikrofotografering av handlingar o. s.v.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Riksarkivet: Avlöningar.

skulle kunna begränsa behovet av utrymme.
På det sättet skulle man
vinna nya former för arkivlagringen
och en begränsning av arkivens utrymmesbehov,
som skulle vara mycket
önskvärd. Det kanske ändå, herr talman,
är ganska uppenbart, att uppgifterna
för den levande arbetskraften
inom riksarkivet inte på något sätt
minskas genom en sådan organisation
av arbetet. Det blir kanske tvärtom.
Ty alltfort måste säkert en ständigt
pågående gallring och sovring av materialet
ske. Somt kan ju kanske lagras
undan under litet enklare förhållanden,
men mycket är av den vikt och
betydelse, att det måste arkiveras under
sådana former, att det blir mycket
lätt tillgängligt. Uppgiften att ordna
denna arkivering så tillfredsställande,
att institutionen verkligen kan fylla
sin betydelsefulla uppgift, ställer självklart
mycket höga krav på vederbörande
tjänsteinnehavares kompetens och i
all synnerhet på institutionens organisation.
Att denna organisation får det
mycket bekymmersamt, när en chefsbefattning
för en av arkivets i och för
sig mycket fåtaliga sektioner får stå
vakant sedan många år, såsom här
skett, säger sig självt. Ecklesiastikministern
erkänner ju också behovet av
befattningens återbesättande. Han finner
— jag citerar hans egna ord i propositionen
— »ett återbesättande synnerligen
önskvärt». Redan förra året
fanns det ju en manstark reservation i
utskottet till förmån för återbesättande
av denna tjänst, och i år ha nio utskottsledamöter
reserverat sig. När
frågan förra året debatterades här i
kammaren — det var, som vi minnas,
en mycket sen aftonstund — skildrade
herrarna Hoppe och Håstad vältaligt
behovet av tjänstens återbesättande
och fingo 61 röster i kammaren med
sig. Det var bara 96 som röstade emot.

Herr talman! Jag förmodar att, sedan
nu ytterligare ett år gått av provisoriet
och riksarkivet genomkämpat detta års

svårigheter, tiden skall ha blivit mogen
för att tillmötesgå arkivets önskemål i
detta hänseende. Jag yrkar, herr talman,
bifall till den vid denna punkt
av herr Mannerskantz in. fl. fogade reservationen.

Häruti instämde herr Håstad.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det av den siste ärade talaren
motiverade önskemålet är bara ett av
den mångfald önskemål, som varken departementschefen
eller utskottet ha ansett
sig kunna tillmötesgå. Såväl utskottet
som departementschefen har dock
erkänt önskvärdheten av att den vakanssatta
förste arkivarietjänsten nu
återbesättes. Det föreligger alltså inte i
sak någon meningsskiljaktighet mellan
reservanterna och utskottets majoritet.
Men när det gällt att ta ståndpunkt till
denna fråga ha vi — liksom fallet är
när det gäller en mångfald andra frågor
och önskemål, som berörts i de förslag
som nu ligga på kammarens bord — på
grund av omständigheter, som kammaren
väl känner till, ansett oss böra visa
återhållsamhet.

Vi ha till behandling haft omkring ett
80-tal motioner, vilka väckts i anslutning
till åttonde huvudtiteln, och om
man skulle ha tillmötesgått alla de olika
önskemålen, skulle detta ha resulterat i
en höjning av det slutliga budgetbeloppet
med omkring 14,5 miljoner kronor.
Under sådana förhållanden är det ganska
självklart att vi från avdelningens
sida inte ha kunnat tillmötesgå tillnärmelsevis
alla framförda önskemål, även
om en del av dem ha varit mycket svåra
att avböja. Vi ha samvetsgrant prövat
samtliga förslag efter bästa förmåga,
och vi ha på några punkter föreslagit
riksdagen att höja det belopp, som
Kungl. Maj:t har begärt. Bland de förslag,
som avdelningens majoritet har
ansett sig böra gå med på i första hand,
befinner sig dock icke det här debatterade.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Jag vill dock redan nu säga, att vi
på några punkter ha ansett oss böra gå
utöver propositionen. Det belopp, som
utgöres av utskottets justeringar på huvudtiteln,
slutar på 174 000 kronor. Det
kan inte anses vara någon särskilt avskräckande
summa, när huvudtitelns
slutsumma är 576,4 miljoner kronor. Jag
vet att man kan hysa tveksamhet om
huruvida det har förelegat tillräckliga
skäl för den justering uppåt, som avdelningen
och utskottsmajoriteten ha
föreslagit. Men vi ha vid prövningen av
Kungl. Maj:ts förslag i denna huvudtitel
försökt bedöma de olika förslagen
efter deras skälighet och betydelse. Det
är det som har fällt utslaget i detta hänseende
och som också har gjort att vi
på några av de punkter, som i fortsättningen
komma att behandlas vid föredragningen
av denna huvudtitel, ha
föreslagit en höjning.

Vid föreliggande punkt ha vi dock som
sagt inte ansett oss kunna gå med på
det förslag, som här motionsvis framställts,
fastän vi ha uttalat ett erkännande
av önskvärdheten att denna förste
arkivarietjänst återbesättes. Vi ha alltså
stannat vid att förorda bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, som också
innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bergstrand begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Bergstrand
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst röstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 138 ja och
71 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i denna punkt gjorda hemställan.

Punkterna 4—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, anförde

Fröken VINGE: Herr talman! Det är
beklagligt att varken ecklesiastikministern
i statsverkspropositionen eller
statsutskottet i detta utlåtande har funnit
någon möjlighet att förorda anslag
för inrättande av landsbibliotek i Västerås
och Växjö. Om man vill göra allvar
av ansträngningarna att skapa rättvisa
åt landsbygden får man inte
glömma bort landsbygdens bildningsmöjligheter.
Hur mycket man än bemödar
sig om att förbättra de lokala
biblioteken ute i orterna — vi hoppas
ju på förslag i den frågan till nästa års
riksdag — kunna aldrig dessa små
bibliotek tillfredsställa den verkligt
läshungriges behov. Deras resurser
måste »suppleras», som det heter i författningen
— kompletteras kanske man
skulle vilja säga — från ett större
bibliotek. Detta är just centralbibliotekstanken.
Sedan några år ha vi cent -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar.

ralbibliotek eller landsbibliotek i alla
Sveriges län utom de två det här är
fråga om, Kronobergs län och Västmanlands
län. Man frågar sig verkligen,
hur länge denna orättvisa skall bestå.

Tidigare sände folkbildningsförbundet
ut vandringsbibliotek till de olika
orterna, men det har avvecklat verksamheten
successivt i län efter län
efter hand som vi där fått centralbibliotek
och landsbibliotek. Numera har
folkbildningsförbundet slutat upp att
skicka ut vandringsbibliotek även till
dessa båda län som sakna centralbibliotek.
Dessa län ha därför fått sin ställning
i ifrågavarande avseende försämrad
under den senaste tiden. Det är nog
inte bara vandringsbibliotek man hoppas
på i de olika orterna. Det är antagligen
också de vandrande bibliotek som
bokbussarna utgöra, vilka flera centralbibliotek
börjat skicka ut.

Men det är mer än så. Centralbibliotekens
personal bistår de lokala bibliotekarierna
med råd och dåd, speciellt
när det gäller en så viktig fråga som
bokinköp. Och vad som kanske är ännu
viktigare är, att folk i de olika orterna
kan få låna böcker direkt från centralbiblioteken.
Jag undrar, hur många det
är av kammarens ledamöter — förutom
dem som tidigare ha sysslat med folkbildningsarbete
— som verkligen ha
klart för sig, att alla Sveriges offentliga
biblioteks samlade bokskatter i princip
skola stå till hela svenska folkets förfogande.
Så är ju fallet överallt utom i
de båda län jag talat om.

Jag vill gärna understryka, att det
här inte bara är en fråga om något
slags mekanisk bokclearing. Centralbiblioteken
kunna ju låna in böcker från
andra bibliotek för studieintresserades
behov, men det är mycket viktigt att
där komma ihåg, att även personer,
som sysslat ganska mycket med böcker,
kunna vara tveksamma när det gäller
att få tag på den litteratur, som de verkligen
behöva för sina studieuppgifter.

De kanske inte känna till namnet på
böckerna, och känna de till boktitlarna,
veta de kanske inte på vilket eller vilka
bibliotek dessa böcker finnas. Gäller
detta den boksynte, gäller det givetvis
i mycket högre grad den som är obevandrad
i böckernas värld, och vill det
sig mycket illa, kan det hända, att en
sådan person, som grips av studieintresse,
begär att få låna en bok och får
i sin hand en bok, som på grund av
hans bristande förkunskaper ligger så
högt över hans fattningsförmåga, att
han blir avskräckt att för framtiden befatta
sig med studier. Han tror, att detta
är någonting som han inte går i land
med. Det är på denna punkt centralbibliotekens
personal har sin stora uppgift
att fylla.

Jag vill säga, att har den studieintresserade
tur, kanske det på hans hemort
finns någon bildningsintresserad person,
som kan hjälpa honom, men detta
inträffar sällan. Bor han i ett län, där
det finns centralbibliotek, kan han vända
sig till centralbiblioteket och där få
råd. Centralbibliotekens personal är speciellt
utbildad för att stå till allmänhetens
tjänst i sådana här fall och ge
vägledning på ett på samma gång taktfullt
och effektivt sätt.

Särskilt i Västmanlands län — och
jag tror också i Kronobergs län — har
man ju ett mycket rikt förgrenat folkbildningsarbete.
Man brukar ibland låta
folkbildningsbyggnaden ha formen av
en triangel, där en sida utgöres av studiecirklarna,
en annan av föreläsningsverksamheten
och den tredje av biblioteken.
Det är tydligt, att folkbildningsarbetet
i ett län, som varken har centraleller
landsbibliotek, inte är fullt utbyggt
och befinner sig i en sämre ställning
och har mindre möjligheter att göra sig
gällande än i de län, där det system med
centralbibliotek, som man vill ha över
hela landet, är genomfört.

Jag har nu talat om detta behov för

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp och bokbindning m. m.

landsbygdens del, men givetvis föreligger
ett starkt önskemål för de båda städer,
som det här är fråga om, nämligen
Växjö och Västerås, att få denna biblioteksfråga
löst. Man har i dessa båda
städer flera olika bibliotek, som man
länge önskat att få sammanslå. Det gäller
här å ena sidan gamla stifts- och
läroverksbibliotek med anor delvis från
medeltiden och å andra sidan vissa folkbibliotek.
Man önskar nu sammanslå
dessa olika bibliotek och därigenom
åstadkomma ett s. k. landsbibliotek,
som kan tillgodose både vetenskaplig
forskning och folkbildningsarbete inom
hela länet. Att detta är ett kommunalt
önskemål i de båda städerna, framgår
av att Växjö stad redan år 1929 och
Västerås stad år 1939 gjorde en framställning
i ärendet. Sedan har man från
båda dessa städer vid upprepade tillfällen
förnyat dessa framställningar.
Folkbibliotekssakkunniga ansågo, att
denna fråga om anordnande av landsbibliotek
var så viktig, att de, innan betänkandet
om folkbiblioteken var färdigt,
bröto ut denna fråga ur betänkandet
och gjorde en framställning till
Kungl. Maj:t om att få landsbibliotek i
Västerås och Växjö.

Önskemålet att få centralbiblioteksorganisationen
utbyggd i hela landet
ligger alla folkbildningsintresserade personer
alldeles särskilt varmt om hjärtat.
Bakom den motion, som väckts på denna
punkt, stå dels några kammarledamöter,
som speciellt sysslat med folkbildningsarbetet
i olika former, och dels
representanter för de båda här berörda
länen. Det är visserligen utsiktslöst att
ställa något yrkande i denna fråga, då
statsutskottet är enhälligt, och jag skall
inte, herr talman, göra det i dag, men
jag vill begagna tillfället att uttrycka
den förhoppningen, att ecklesiastikministern
skall finna möjligheter att i
nästa års statsverksproposition taga upp
anslag för det ändamål som nu berörts.
Med den förhoppningen, herr talman,

avstår jag för dagen från att ställa något
yrkande.

Häruti instämde herrar Rylander,
Hallberg och Hammar samt fru Sjöstrand
och fröken Elmén.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp
och bokbindning m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr BERGSTRAND: Herr talman! Jag
har tillåtit mig att på denna punkt väcka
en motion med hemställan, att riksdagen
måtte höja det till stifts- och
landsbiblioteket i Linköping utgående
anslaget för bokinköp. Jag har alldeles
nyss hört, vilken stor betydelse man
från bibliotekssakkunnigt håll anser
att dessa stifts- och landsbibliotek ha,
och det är ju en allmänt bekant sak,
att bland stifts- och landsbiblioteken
torde det, som ligger i Linköping, vara
det förnämsta.

När detta bibliotek en gång i mitten
av 1920-talet inrättades, skedde det på
sådana villkor, att kommunen och bygden
skulle tillhandahålla lokaler och
ljus. Men det förutsattes nog, att just
själva bokinköpen, i varje fall till mycket
väsentlig del, skulle finansieras genom
statsmedel. Läser man igenom
handlingarna från den tiden, finner man
det tydligt uttryckt ungefär på det sättet,
att det visserligen förutsättes, att
ett visst bidrag skall kunna lämnas av
bygden, men att i alla fall bokinköpen
till väsentlig del skola bekostas med
statsmedel.

Var och en som har läst min motion
har sett, hur denna förutsättning har
motsvarats av verkligheten. Det min -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.

skades på anslagen i betydande mån
just under de svåra åren, och sedan ha
de visserligen höjts, men det nuvarande
anslaget motsvarar inte mer än vad
som från början ansetts vara behövligt,
och det betyder, att det nu råder en
verklig brist på medel, om man tar
hänsyn till det sänkta penningvärdet.
Nu vet jag, att i dessa tider framställningar
om ökade anslag komma från
många håll, som anse sig missgynnade
av staten. Det gör icke saken bättre.
Att staten först mer eller mindre bestämt
förbinder sig att hjälpa till med
så och så stora bidrag och sedan drar
sig tillbaka från att fullgöra sin utfästelse
är någonting, som inte blir bättre
av att det ofta upprepas.

Jag har velat peka på denna fråga om
höjda anslag för bokinköp till Linköpingsbiblioteket.
Jag förstår att det i
dagens situation inte lönar sig att över
huvud taget yrka bifall till motionen,
med hänsyn inte minst till vad avdelningsordföranden
nyss sade om nödvändigheten
att avslå alla motioner,
även om jag inte riktigt kan gå med
på hans motivering, att avslagen egentligen
skola vara betingade av att motionerna
äro så många — det kan ju
finnas motioner, som eventuellt behöva
bifallas, fastän de råka komma med
bland många andra. Jag har också velat
framföra dessa synpunkter i samband
med det anförande, som fröken Vinge
nyss hållit, i förhoppning om att det
under ett kommande år skall föreligga
möjligheter att från Kungl. Maj :ts sida
i viss mån tillmötesgå de berättigade
önskemål, som i detta hänseende från
landsbiblioteket i Linköping framförts
i petitakraven.

Vidare anfördes ej.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
bifölls.

Punkterna 16—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Bidrag till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 51, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 10 000 kronor, innebärande
oförändrad medelsanvisning.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte såsom Bidrag till
stipendier för utbildande av diakoner
för kyrklig och social tjänst för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av
10 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Hesselbom, Edin, Andrée,
Wallentheim, Åkerström, Thapper,
Persson i Växjö, Henriksson och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall inte uppta kammarens tid
många minuter. Vi hade föregående år
en ganska ingående diskussion på den
punkt, det här gäller, och alla de synpunkter,
som man väl kan ha i denna
fråga, anfördes vid det tillfället. Jag
har närmast begärt ordet för att i anslutning
till den reservation, som är
avgiven, hålla oppositionen på denna
punkt vid liv, och jag inskränker mig
kort och gott till att yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Då ju herr Wallentheim var så
kortfattad i sitt anförande, att han
bara inskränkte sig till att yrka bifall
till reservationen, skall jag följa hans
goda exempel och inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Bidrag till viss akademisk undervisning i statskunskap.

på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wallentheim begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 52—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139.

Bidrag till viss akademisk undervisning
i statskunskap.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LAGER: Herr talman! På denna
punkt inträffar den inte så ofta förekommande
situationen, att ett enhälligt
statsutskott avstyrker ett förslag från
regeringen. Det anslag det här gäller
var föremål för riksdagens behandling
för första gången i november 1948.
Det var då fråga om ett anslag på 10 000
kronor, att användas som avlöning till
en herr Tåborsky, vilken engagerats
vid Stockholms högskola som forskare
och föreläsare i statskunskap.

Jag tillät mig den gången yrka avslag
på Kungl. Maj:ts framställning och
utskottets förslag. Jag gjorde det först
och främst av det skälet, att detta engagement
inte gärna kunde uppfattas
som någonting annat än en politisk
demonstration emot den tjeckoslovakiska
republiken. Det förhöll sig nämligen
så, att herr Tåborsky några månader
tidigare hade lämnat sin plats
som minister för den tjeckoslovakiska
republiken i Stockholm; han var med
andra ord en s. k. avhoppare.

Det andra skälet för mitt avstyrkande
och min avböjande hållning var, att
det fanns anledning att på grund av en
viss publicitet omkring herr Tåborsky
vid den tiden antaga, att han tämligen
snart skulle ge sig i väg västerut för
att tillträda en ledande befattning i
den anti-tjeckoslovakiska rörelse, som
man avsåg att där organisera. Utskottet
hemställde emellertid om bifall till
framställningen om anslaget, och riksdagen
beslöt att bevilja de 10 000 kronor
som det var fråga om.

Sedan återkom motsvarande anslag
i fjol och också i år i Kungl. Maj:ts
framställning till riksdagen. Det är på
detta anslagsäskande som det enhälliga
statsutskottet nu yrkar avslag. Anledningen
till statsutskottets avslagsyrkande
är, att regeringen i mitten på februari
månad under hand meddelade statsutskottet,
att man fått besked från herr
Tåborsky, att han, som redan några veckor
efter det att riksdagen beviljat sitt
anslag första gången rest till Amerikas
förenta stater, nu har meddelat till
Stockholms högskola, att han inte tänker
återvända till Sverige och sin befattning
här. Med andra ord: han har
hoppat av från Sverige till Amerika,
och skulle man använda den allra modernaste
beteckningen på sådana där
personer, skulle man kunna kalla honom
en diplomatisk och statsvetenskaplig
Hopp-Jerka.

Nu har jag intet annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan. Sa -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till viss akademisk undervisning i statskunskap.

ken är härmed utagerad, förmodar jag,
men den skulle ha kunnat vara ogjord,
och det hade varit till fördel både för
regeringen och riksdagen och jag tror
också Stockholms högskola. Jag har,
som sagt, intet annat yrkande.

Jag ville bara göra denna erinran,
som kan ha ett visst värde som tankeställare
för våra myndigheter att dämpa
litet på ivern när de engagera sig
för sådana diplomater, som hoppa av
från öststaternas legationer.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Eftersom
professor Tåborskys tjänstgöring vid
Stockholms högskola har haft med min
egen professur att skaffa, skall jag
blott, med anledning av vad herr Lager
här sagt, be att få ge några upplysningar
utöver dem, som kunna återfinnas
på s. 68 i utskottsutlåtandet.

Herr Lager började med att säga, att
det anslag, som förre ministern Tåborsky
fick när han lämnade sin diplomatiska
tjänst, kunde betraktas såsom
en politisk demonstration mot den
tjeckoslovakiska republiken. Det är
orimligt att tillmäta detta anslag denna
roll. Det är inte första gången det
förekommit, att betydande kapaciteter
på det vetenskapliga området, oavsett
politisk inställning, tagits i anspråk i
Sverige. Åtskilliga flyktingar äro nu
verksamma vid våra universitet och
högskolor, och det som åtgjorts i fallet
Tåborsky skiljer sig inte i något hänseende
från andra fall. Jag vill även tilllägga,
att de, som till en början tvivlade
på Tåborskys vetenskapliga kapacitet,
numera knappast kunna kvarbliva
vid denna uppfattning, sedan han
snabbt fått en professur vid ett jämförelsevis
förnämligt amerikanskt universitet.

Det är ju egentligen alldeles överflödigt
att säga, att detta anslag aldrig

tänkts såsom någonting annat än en tillfällig
anordning. Att det varit en viss
eftersläpning, att riksdagen beviljat medel
som sedan inte blivit utnyttjade, det
sammanhänger med att anslag måste
beviljas i förväg. Detta framgår också
klart av redogörelsen i utskottsutlåtandet.
Var och en som tar del av handlingarna
ser för övrigt, att de kontanta
medel som docenten, numera professor
Tåborsky erhållit från svenska staten
inskränka sig till sammanlagt 5 000
kronor av de 24 000 kronor, som ha beviljats,
eller de 36 000 kronor, som sammanlagt
ifrågasatts. Här har alltså inte
förekommit något slöseri på något sätt;
när anslagets utbetalande upphört har
det skett på högskolans eget initiativ.

Här har sagts, att statsutskottet avslagit
en regeringsframställning. Jag
tycker att det är en något karikerad
framställning. Det har många gånger
förr hänt, att förutsättningarna för ett
anslag inte längre förelegat och att anmälan
härom i vederbörlig ordning
gjorts från departementet till statsutskottet.
Så har skett även i detta fall.
När vi inom högskolan blivit orienterade
om rätta förhållandet, ansågo vi oss
böra gå via departementet till statsutskottet
och inte direkt till statsutskottet.

Herr Lager har denna gång inte berört
professor Tåborskys politiska verksamhet.
Jag vill bara säga, att högskolan
inte har med den saken att skaffa. Personligen
har jag haft tillfälle att ganska
ingående följa hans verksamhet i
Sverige, och mig veterligt har han icke
— utöver det att han skrivit några tidnings-
och tidskriftsuppsatser — gjort
något annat än varit ordförande i den
kommitté för tjeckiska flyktingar, som
bildades åren 1947—1948. Ett sådant
barmhärtighetsverk kunna många andra
flyktingar uppvisa en motsvarighet
till.

Herr LAGER: Herr talman! Jag skall
endast säga ett par ord. När jag vid

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

nämnda tid år 1948 ansåg anslaget vara
en politisk demonstration, så var det
närmast med anledning av att herr Tåborsky
vid den tiden ganska aktivt
framträdde i de dagliga tidningarna i
Stockholm med utpräglade politiska
artiklar. Dessutom bidrogo de framtidsutsikter
för herr Tåborsky, vilka stodo
att läsa i vissa borgerliga tidningar i
Stockholm, som utan tvivel voro ganska
väl underrättade om förhållandena
på den kanten.

Jag har inte någon gång diskuterat
herr Tåborskys kvalifikationer. Det har
heller inte anförts någonting särskilt
om dessa, som skulle kunna tjäna till
riksdagens upplysning. I föreliggande
utlåtande säger man bara, att man med
åberopande av ett för en så ung forskare
osedvanligt stort antal utgivna böcker
och skrifter var angelägen om att
förvärva honom. Det är — det måste
jag säga — en ganska klen motivering,
när man mäter en forskares kapacitet
med ledning av antalet skrivna böcker
och mängden av hans skrifter i stället
för att taga hänsyn till innehållet i dem.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan
i den föredragna punkten.

Punkterna 140—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149.

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 154, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51,
dels ock till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret

1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
1 027 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande

Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.

motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ohlon m. fl. (I: 143)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ilagård in. fl. (II: 171), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att en professur i textilmekanik inrättades
vid Chalmers tekniska högskola
från och med den 1 juli 1950, och att
riksdagen måtte besluta att det i statsverkspropositionen
under Chalmers
tekniska högskola: Avlöningar för budgetåret
1950/51 uppförda förslagsanslaget
förhöjdes i enlighet därmed.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 143 och II: 171,

a) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

b) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 627 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGÅRD: Herr talman! Jag vill
med några ord fästa uppmärksamheten
vid det spörsmål, som påtalas i en motion
i anslutning till anslaget till Chalmers
tekniska högskola. Jag vill påpeka,
att det tagits åtskilliga värdefulla
initiativ på den senaste tiden när det
gäller forskning och allmän utbildning
inom textilområdet. I främsta rummet
har givetvis industrien själv medverkat,
men även de kommuner, som äro
berörda av textilindustrien, ha bidragit.
Vid Chalmers tekniska högskola
bedrives emellertid den högskolemässiga
utbildningen och i samband därmed
forskningsarbete. Ganska länge har
man önskat få till stånd en professur i
textilmekanik vid denna högskola. Det
gäller närmast för utbildningen och
undervisningen i spinneri-, väveri- och
trikåteknik.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.
Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.

Det har varit ganska besvärligt att
med tillfälliga speciallärare kunna lösa
de problem, som hänga samman härmed.
Man anser därför att endast genom
att inrätta en stadigvarande professur
får man den önskvärda kontinuiteten
i själva undervisningen, och
det hela skulle då ordnas på ett helt
annat och bättre sätt. Att hela textilindustrien
står bakom detta önskemål
är självfallet, men även Chalmers tekniska
högskola liksom också överstyrelsen
för de tekniska högskolorna har
bragt detta spörsmål inför Kungi. Maj:t.
Om man en smula läser mellan raderna
i statsverkspropositionen, finner man,
att även departementschefen innerst
inne behjärtat den fråga det här rör
sig om, men att han av de ekonomiska
förhållanden, som nu föreligga, varit
förhindrad att giva sitt bifall. Glädjande
nog har även statsutskottet gått i
samma riktning genom sitt uttalande,
om man nu får tolka utlåtandet på det
sättet. Utskottet säger: »Utskottet har
dock funnit starka skäl tala för att en
dylik professur framdeles kommer till
stånd.»

Det hade varit bättre med handling
i detta sammanhang. Men, herr talman,
såsom läget nu är har jag endast velat
uttala den förhoppningen, att statsrådet
så snart som möjligt tar initiativ på
denna punkt och att det inte måtte
dröja alltför länge. Jag utgår från att
statsrådet inte bara har ett allmänt intresse
för denna sak utan även ett speciellt
sådant, vilket daterar sig från den
tid, då han var i närmare beröring med
textil- och konfektionsindustriens speciella
behov och önskemål.

Jag vill ändå, herr talman, yrka bifall
till den i ärendet avgivna motionen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
När jag hörde herr Hagårds yttrande
fick jag den uppfattningen, att
han inte hade några förhoppningar om

att det yrkande, som han till slut dock
framställde, skulle ha utsikt att vinna
kammarens bifall. Jag trodde då att han
skulle avstå från att göra detta yrkande.
Herr Hagård yrkade emellertid bifall
till motionen. Han sade dock, att utskottet
gjort ett uttalande i positiv riktning,
och jag tycker att herr Hagård i
den nuvarande ekonomiska situationen
skulle kunna känna sig tillfredsställd
med det.

Jag är inte riktigt övertygad om att
ett yrkande i den av herr Hagård nu
angivna riktningen — vilket kammaren
givetvis kommer att avslå — kommer
att stärka det uttalande utskottet här
gjort och som han själv uttalat sin tillfredsställelse
med. Jag är verkligen
tveksam om nyttan av ett sådant yrkande.
Jag kan emellertid inte göra något
åt detta utan endast till kammaren hemställa
om bifall till statsutskottets förslag
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten
dels ock på bifall till nämnda hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 143 och II: 171; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Punkterna 150—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195.

Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag har vid denna punkt tilllåtit
mig att väcka en motion beträffande
stipendierna till lärjungar vid
högre läroanstalter. På detta område
är det inte riktigt som det bör vara.
Jag är inte ensam om den åsikten. Även

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Kungl. Maj:t har ju uppmärksammat
den saken och uppdragit åt studielånenämnden
att undersöka möjligheterna
att komma fram till en bättre ordning
i detta hänseende. Jag har sålunda här
endast tillåtit mig att söka påverka riksdagen
att få ut i praktiken det förslag
nämnden kommit med. Jag tror, att
detta är nödvändigt, inte minst för att
eliminera de orättvisor, som bestå i det
nuvarande systemet.

Man avser ju att i första hand ernå
större jämlikhet mellan elever i olika
skoltyper, mellan eleverna i de högre
läroanstalterna och eleverna i yrkesskolor,
lantmannaskolor och lanthushållsskolor
m. fl.

Dessutom har studielånenämnden i
sitt förslag avsett att utjämna de nuvarande
orättvisorna genom den behovsprövning,
som för närvarande ligger
till grund för stipendiernas utgående
och som givetvis i många fall
verkar orättvist och har ställt till mycken
irritation ute i bygderna. Naturligtvis
kan man inte undvika, att det
blir litet schablonmässigt ibland. Jag
menar således, att det här framför allt
gäller att skapa rättvisa. I första hand
gäller detta landsbygden; det gäller att
tillvarataga begåvningarna ute i bygderna
i Sveriges land. Det är emellertid,
herr talman, dessutom en ekonomisk
fråga, det kan man naturligtvis
inte komma ifrån. Jag kan därför i viss
mån förstå, att både Kungl. Maj:t och
utskottet varit restriktiva.

Under alla omständigheter skall jag
gärna medge, att utskottet i sin omprövning
här i alla fall varit positivt.
Man säger: »Utskottet är givetvis icke
berett att i anledning av de väckta motionerna
nu förorda ett genomförande
av studielånenämndens ifrågavarande
förslag, vilket f. n. är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet vill
emellertid framhålla önskvärdheten av
att åtgärder snarast möjligt vidtagas i
syfte att undanröja de olägenheter, som
vidlåda stipendiesystemet.»

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Jag vill således, herr talman, så kraftigt
jag kan understryka utskottets uttalande
om önskvärdheten av att det
kommer ett förslag till nästa års riksdag,
även om förslaget till äventyrs inte
skulle kunna bifallas i sin helhet. Man
bör emellertid då så mycket som möjligt
försöka eliminera de nuvarande
orättvisorna och ge det hela en så ''tilltalande
utformning som möjligt.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
inte framställa något yrkande utan endast
uttala en förhoppning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 196—213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21 i.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 222, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
förlängning av giltighetstiden för
övergångsbestämmelserna till gällande
statsbidragskungörelse i ämnet, dels
ock till förevarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 16 000 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 2 000000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 50) och den andra
inom andra kammaren av fru Ericsson
i Luleå m. fl. (II: 48) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta ändring av
statsbidragsgrunderna för skolmåltidsverksamheten
enligt av skolöverstyrelsen
anförda grunder, samt att för skolmåltidsverksamhetcn
budgetåret 1950/51
måtte beviljas ett anslag i anslutning
till av skolöverstyrelsen föreslagen fördelningsplan.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 150) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Mysinge m. fl. (II: 160),
liade hemställts, att riksdagen måtte
besluta den ändringen av gällande bestämmelser
om statsbidrag till skolmåltider,
att bidragsunderlaget fastställdes
till 80 öre per måltid vid bespisningsenheter
med högst två läraravdelningar.

I en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg i Luleå
väckt motion (II: 12) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
ändring av statsbidragsbestämmelserna
för anordnande av skolmåltider i överensstämmelse
med av skolöverstyrelsen
avgivet förslag.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:50 och II: 48 samt II: 12 ävensom
med bifall till motionerna I: 150 och
11:160 samt med avslag å motionerna
I: 149 och II: 161,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
statsbidragskungörelse;

b) besluta att från och med budgetåret
1950/51 den ändring i statsbidragsgrunderna
skulle vidtagas som utskottet
i punkten angivit;

c) till Bidrag till anordnande av

skolmåltider för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 16 120 000
kronor; *

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning i vissa av utskottet angivna
avseenden.

Den av utskottet förordade ändringen
i statsbidragsgrunderna innebar fastställande
av bidragsunderlaget till 80
öre per måltid för bespisningsenhet om
högst två läraravdelningar.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Rosenberg, Erik Gustaf
Andersson, Andrée, Wallentheim, Hoppe,
Thapper, Persson i Växjö, Henriksson
och Gustafsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottet icke bort föreslå
riksdagen att nu besluta ändring av
statsbidragsgrunderna och att därför
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:50 och 11:48, 1:150 och 11:160,
I: 149, II: 12 samt II: 161,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
statsbidragskungörelse;

b) till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 000
kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning i av utskottet angivna
avseenden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WALLENTHEIM: Herr talman!
I anslutning till denna punkt har väckts
en rad motioner. Utskottet har i allmänhet
avvisat dessa motioner och begärt,
att hela bidragssystemet för skolmåltiderna
skulle bli föremål för en
omprövning. På en punkt har emellertid
utskottet gått med på det motionsvis
framförda yrkandet, att i distrikt
med skolor med endast två undervisningsavdelningar
bidragsunderlaget
skulle höjas. På den punkten har jag
inte kunnat ansluta mig till utskottets
förslag, och det beror på, att jag för
det första tycker, att det är en smula
egendomligt, att man först begär en allmän
översyn av de gällande bestämmelserna
och sedan på en punkt redan
nu ändrar grunderna.

Jag har också tyckt att det är litet
egendomligt att man går in för ett så -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

dant förslag, som utskottet har framlagt,
när man inte kan bedöma verkningarna
av det förslag som man här
har framställt. Det är klart att om man
delar ut 120 000 kronor till en rad kommuner
här i landet, komma de väl alltid
till nytta på något håll, men man
vet inte alls, om de komma till nytta
i de kommuner som äro i största behov
av hjälp på denna punkt. Jag säger
ungefär som jag sade i statsutskottet, att
detta tillvägagångssätt liknar bra mycket
det, att någon går ut på Kornhamnstorg
med en näve ärter i en påse och
slänger ut ärterna. Alltid är det några
duvor som få någonting i krävan, men
man vet inte om det är de, som ha behov
av dem, som få dem, eller de, som
inte behöva dem.

Om det vore på det sättet, att man
bär på grundval av detta förslag kunde
göra en verklig gradering av kommunernas
behov, skulle jag inte tveka att
följa utskottet, men när man inte kan
göra så och när i många fall bidragen
kunna komma att utgå kanske till kommuner,
som ha en utdebitering av bara
3 å 4 kronor eller någonting i den stilen,
då kan jag omöjligt finna, att det
föreligger något verkligt skäl för utskottets
ståndpunktstagande, och det är
därför, herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr HEDQVIST: Herr talman! Jag
har i fråga om denna punkt tillåtit mig
väcka en motion med förslag om höjning
av bidraget till skolmåltider i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag,
och jag vill med anledning därav säga
ett par ord.

Här beslutas ofta reformer, där statsbidragsbestämmelserna
utformas med
hänsyn till bl. a. det prisläge som råder
vid tidpunkten för beslutets fattande.
Så var förhållandet, när statsbidrag till
skolmåltider och statsbidrag till fri

Nr 13. 65

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

skolmateriel bestämdes av riksdagen.
Då fattades också beslut om en bestämd
avvägning mellan statens och kommunernas
andel i kostnaderna. Beträffande
skolmåltiderna kunde denna avvägning
anses skälig vid den tidpunkt, då
beslutet fattades. Sedan har emellertid
den ekonomiska utvecklingen medfört
prishöjningar, och prishöjningarna få
i detta fall som i så många andra helt
bäras av kommunerna. Jag anser att
det inte är rättvist mot kommunerna
som verkställighetsorgan för en hel rad
av staten beslutade reformer, och vad
jag avser med denna motion är bara
att försöka återställa den ursprungliga
fördelningen av kostnaderna mellan
stat och kommun. Jag är nog förmäten
att säga, att jag inte kan dela departementschefens
av utskottet godkända uttalande,
att det här skulle vara fråga
om en överföring av vissa kostnader
från kommunerna till staten. Det är,
som jag förut sade, bara ett försök att
återställa den relation i kostnadshänseende
mellan stat och kommun som
man här i riksdagen ursprungligen
hade varit överens om.

Utskottet har motiverat sitt avslagsyrkande
— vilket ju är ganska vanligt
och även ganska förklarligt — med det
rådande ekonomiska läget. Men jag vill
framhålla, att detta ekonomiska läge
gör sig ju också gällande i många kommuner,
och i de kommuner, där verksamheten
med skolmåltider, som jag
närmast talar om, redan är igångsatt,
kan man inte komma ifrån de utgiftsökningar,
som det ekonomiska läget
medfört. Dessa utgiftsökningar kunna
också föranleda — vilket inte är önskvärt
— inskränkningar i denna verksamhet,
och de kunna också leda till
att kommunerna, om inte statsbidragen
förbättras, bli frånhända möjligheten
till önskvärda utvidgningar i olika avseenden
av sådan här verksamhet. Det
ökade barnantalet i skolorna och de
stora barnkullar, som nu komma in i

b —Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

folkskolorna, samt inflyttningen till
städerna medföra, när det gäller många
av våra stora reformer, för kommunerna
stora automatiska utgiftsökningar,
som icke alltid neutraliseras av ökat
skatteunderlag.

Jag har velat anföra detta vid behandlingen
av denna punkt för att åtminstone
söka göra klart, att man ute i
kommunerna är intresserad av att det
göres försök att så långt som möjligt
förbättra statsbidragsbestämmelserna
till kommunernas förmån och för att
ge kommunerna möjlighet att utforma
och i praktiken på ett verkningsfullt
sätt genomföra de reformer som riksdagen
beslutat.

Såsom denna fråga ligger till efter
utskottets behandling, är det meningslöst
att ställa något särskilt yrkande.
Jag vill emellertid med det sagda ha
givit uttryck för behovet av den av utskottet
föreslagna utredningen och understryka,
för min egen del åtminstone,
nödvändigheten av att denna utredning
verkställes så snart som möjligt, för att
riksdagen också så snart som möjligt
skall bli i tillfälle att rätta till de missförhållanden
beträffande statsbidragsbestämmelsernas
utformning, som jag
anser föreligga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Innan jag säger några ord på den punkt
som föreligger, ber jag att få rikta ett
tack till statsutskottet för den välvilliga
behandling som det har ägnat åttonde
huvudtiteln. Läget i år har ju varit sådant,
att vi i departementet och i beredningar
ha tvingats att säga nej till
en hel rad av framställningar, och det har
i sin tur föranlett, att ett osedvanligt
stort antal motioner väckts i detta sammanhang.
Man skulle därav lätt kunna
dra den slutsatsen, att vi på det kulturella
området efter kriget ha gjort
ganska litet. Det ger mig, herr talman,
anledning att nämna bara ett par
siffror.

I budgeten för år 1945/46 — den sista
som behandlades före krigets upphörande
— slutade åttonde huvudtiteln i
statsverkspropositionen på 310 miljoner
kronor, om jag undantar undervisningssjukhusen,
som numera äro överförda
till inrikesdepartementets huvudtitel.
Åttonde huvudtiteln, sådan den
lades fram den 11 januari i år, slutade
på ungefär 575 miljoner kronor. Det är
alltså inte fråga om en fördubbling,
men det närmar sig en fördubbling,
kan man säga. Nu finns det ingen anledning
att precis använda några stora
ord om denna utveckling. En del av
ökningarna hänger samman med en
förändring av penningvärdet, som man
väl kan uppskatta till ungefär 10 procent.
Ökningen sammanhänger också
med den automatiska utgiftsstegringen
på grund av ökat barnantal o. s. v. Men
jag tror, herr talman, att det i alla fall
står kvar tillräckligt mycket för att vi
skola våga säga att det efter kriget
ändå har uträttats en del på ifrågavarande
område. Jag tillåter mig nämna
siffror från en speciell del av detta
område, där man kunnat uträtta mest
tack vare att där förelågo utarbetade
förslag till reformer i god tid, nämligen
den vetenskapliga undervisningen
och forskningen. I anslutning
till årets huvudtitel finns det gott om
motioner, som peka på behov vid olika
universitet och högskolor, och det kanske
gör det ändå mera angeläget att
nämna vad som har skett.

Om jag tar utgifterna för universiteten,
karolinska institutet, tandläkarhögskolan,
o. s. v., de tekniska högskolorna
och dessutom vissa forskningsanslag,
kommer jag i fråga om den huvudtitel
som lades fram 1945 till en
summa av drygt 14 miljoner kronor.
Motsvarande siffra i årets huvudtitel är
45 miljoner kronor. Det är alltså en tredubbling
och väl det. Detta sammanhänger
dels med de stora utgiftsökningarna
för de gamla högskolorna
men dels också med att vi ha fått in

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Stockholms och Göteborgs högskolor
under statens garanti, skulle jag kanske
kunna säga, att vi ha upprättat en
medicinsk högskola i Göteborg och att
vi fått en ny tandläkarhögskola i
Malmö. Det sammanhänger slutligen
med att vi ha fått forskningsanslag för
olika ändamål under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel. Jag tror att det i
en tid, då man talar så mycket om
stagnation och hur allting bromsas, icke
minst på detta område, är angeläget att
till riksdagens protokoll antecknas
dessa siffror för att visa att det ändå
har rört sig efter kriget.

Sedan är det, herr talman, klart att
man kan ha olika meningar om många
av de anslag, som finnas under åttonde
huvudtiteln. Man kan anse, att på den
ena eller andra punkten bör ges 10 000
kronor mer eller mindre, och det kan
anföras goda skäl för båda ståndpunkterna.
Men på en punkt måste man nog
vara överens, och det är att i det nuvarande
finansiella läget måste man
föra en restriktiv budgetpolitik, och
därför kan man icke alltför mycket avvika
från de förslag, som äro framlagda
beträffande slutsummorna, även
om man kan röra om på enskilda
punkter.

Jag har i stort sett ingenting att invända
mot vad utskottet har att säga
mer än på den punkt som nu föreligger.
Där föreslår nämligen utskottet en
provisorisk höjning av statsbidraget
till skolbarnsbespisning för skolor som
bara ha två läraravdelningar, och det
tycker jag uppriktigt sagt är ganska
onödigt, när man samtidigt föreslår en
utredning av hela frågan, en utredning
som —• det vill jag bär betyga — jag
själv är mycket angelägen om att den
verkställes snart. Vi ha eu hel del nya
statsbidrag, som nu ha fått prövas under
några år. Det är bidrag till skolbarnsbespisning,
till skolbyggnader och
till lärarbostäder, och det iir klart att
man diir vill se till vilka erfarenheter
man har gjort och göra en översyn över

Nr 13.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

statsbidragsbestämmelserna. Men om
man gör det, behöver man då verkligen
nu genomföra en provisorisk reform?
Är det så att dessa skoldistrikt, som ha
skolor med bara två läraravdelningar
eller en läraravdelning, befinna sig i
ett nödläge? Jag tror inte att så är fallet,
ty verkliga förhållandet är nog helt
enkelt det, att i de flesta fall ett skoldistrikt
har skolor av olika typer. Man
har skolor med sju läraravdelningar,
med fyra läraravdelningar och så en
del skolor som äro mindre, med bara
en eller två läraravdelningar.

I det skoldistrikt som jag senast
hade att göra med i en skolbyggnadsfråga
härom dagen — det var i norra
Småland — har man vid ett bruk en
skola med sex läraravdelningar, vid en
herrgård en skola med bara två läraravdelningar
och dessutom en liten skola
med en läraravdelning. Är det någon
som tror att det i ett sådant skoldistrikt
har den ringaste ekonomiska betydelse,
att man höjer statsbidraget till skolbarnsbespisningen
för de där små skolorna?
Det gör varken till eller från.
Där det skulle ha ekonomisk betydelse
är i det fall, där man har att göra med
lilleputtdistrikt som inte ha mer än en
liten skola. Om jag tar en kommun på
500 invånare, som bara har en B 2-skola
med två läraravdelningar och 40 barn,
är det klart att detta där kan få ekonomisk
betydelse.

För att nu söka utröna i vad mån det
verkligen finns sådana distrikt i större
omfattning som befinna sig i nödläge
eller där detta ökade anslag i varje fall
skulle få en viss betydelse, har jag roat
mig med att ta reda på frekvensen av
skolbarnsbespisningen för några inspektionsområden,
som äro typiska
småkommunområden. Jag skall börja i
Skåne. I Sydskånes västra inspektionsområde
finns det på landsbygden sammanlagt
71 barn som äro föremål för
skolbarnsbespisning. Det är i ett enda
skoldistrikt; i alla andra skoldistrikt
har man icke alls någon skolbarnsbe -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

spisning. Går jag till Sydskånes östra
inspektionsområde, som också är ett
typiskt småkommunområde, så finns
där intet enda skoldistrikt, där skolbarnsbespisning
äger rum. Går jag sedan
till nästa inspektionsområde, så
finns där ett enda landsbygdsdistrikt,
nämligen Burlövs med 250 elever, men
där har man bara större samhällen och
egentligen ingen ren landsbygd.

Jag skall gå vidare och ta ett par
andra inspektionsområden, som äro typiska
småkommunområden, och då går
jag först till ett inspektionsområde, som
både jag och statsrådet Ericsson väl
känna, nämligen södra delen av Älvsborgs
län. Där är det sammanlagt 9 ä
10 kommuner som infört barnbespisning,
men ingen av dem är någon liten
kommun. Den minsta av kommunerna,
Seglora, har 155 barn, och det är en
typisk industribygd. Går jag till Skaraborgs
län, kan jag ta båda inspektionsområdena
där. I det södra inspektionsområdet
finns det, så vitt jag kan se,
två rena landsbygdskommuner som ha
infört skolbarnsbespisning. Den ena är
Habo och den andra Grevbäck, och det
är bara i Habo som man kan tala om
att det är ett litet antal barn som deltaga
i skolbarnsbespisningen. Går jag
slutligen till Skaraborgs läns norra inspektionsområde,
så är det där tre
kommuner som infört skolbarnsbespisning,
nämligen Hova, Lidköping och
Töreboda. Man kan möjligen säga, att
Hova har ett litet antal barn i skolbarnsbespisningen,
det är bara 73, men
å andra sidan är skoldistriktet ganska
stort.

Jag har tröttat kammaren med dessa
siffror därför att jag har velat visa, att
den omedelbara reform, som statsutskottet
här föreslår —• vilket strider
mot den praxis som man brukar följa
här i riksdagen när man begär en utredning
— är skäligen onödig. Jag tycker
för min del att andra kammaren
borde kunna nöja sig med att med bifall
till reservationen begära en utred -

ning, som jag för min del är villig att
snarast sätta i gång, och inte biträda
det andra beslutet, som jag betraktar
som onödigt och som dessutom, kan
jag säga, innebär ett avsteg från enkla
statsbidragsgrunder.

Låt mig till sist, herr talman, också
säga ett ord härom. Vi tala så ofta om
Krångelsverige och göra det kanske
med skäl, men varför blir det så krångligt?
Jo, därför att vi i olika frågor
eftersträva en millimeterrättvisa. I
fråga om statsbidrag till skolbarnsbespisning
liksom bidrag till t. ex. fri
skolmateriel och vissa andra statsbidrag
har man därför försökt komma
fram med enkla statsbidragsbestämmelser,
som visserligen inte verka rättvist
i detaljer men äro enkla och som
tack vare det kunna tillämpas utan
irritation och utan allt för mycket papper.
Statsutskottet gör på denna punkt
ett uttalande, där man, såvitt jag förstår,
rekommenderar ett statsbidragssystem
även i fortsättningen av den
karaktären. Jag är mycket angelägen
att här understryka, att vid valet mellan
den absoluta rättvisan och enkelheten
utan absolut rättvisa är det klokast
att välja det enkla statsbidragssystemet
och göra det bästa möjliga av det.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Mitt
ärende här gäller främst frågan om en
generell höjning av bidragsunderlaget.

Jag kan inte dela utskottets uppfattning,
att det för att genomföra en sådan
generell höjning, som föreslagits i
flera motioner, skulle vara behövligt att
nu göra ytterligare en utredning. Redan
vid behandlingen av denna fråga i fjol
fanns det en utredning, verkställd av
skolöverstyrelsen. Den baserade sig på
material från läsåret 1947/48 och visade
mycket tydligt, att det fanns berättigande
för kravet på en generell höjning
av bidragsunderlaget. Redan då
hade nämligen prishöjningarna verkat
så kraftigt, att kostnaderna för anord -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

G 9

nande av skolmåltider inte på långt
när voro desamma som vid den tidpunkt,
när de nuvarande statsbidragsbestämmelserna
tillkommo.

Även på denna fråga tillämpade man
emellertid det standardargument, som
återkommer så ofta, nämligen att det
finansiella läget inte tillåter någon
ökning av anslagen. Det är dock ett
argument, som bevisligen inte har något
värde i det sammanhang som det
här gäller. Ingen har, såvitt jag vet,
tänkt sig att skolbarnsbespisningen i
sin helhet skulle inskränkas, jämfört
med den omfattning som den nu har,
och ingen har ju heller ifrågasatt, att
man skulle nedbringa den totala kostnaden
genom att åstadkomma en standardförsämring
av måltiderna. Totaliter
skulle alltså kostnaderna komma
att bli ungefär lika stora, oavsett vilka
statsbidragsbestämmelser som tillämpas,
och det kan följaktligen inte här
bli fråga om någon inverkan på det
statsfinansiella läget.

Det kan vara anledning att erinra därom
eftersom utskottet även i år bl. a.
talar om kostnadernas storlek såsom
ett skäl för att man nu yrkar avslag
på förslaget om en höjning av bidragsunderlaget.
Den ståndpunkt, som utskottet
företräder, innebär inte att man
sparar något för det allmänna. Man
överflyttar bara utgifter, som rätteligen
borde åvila staten, på kommunerna,
och det är enligt vår mening inte någon
riktig politik.

I fjol hade utskottet inte någon invändning
att göra mot den utredning,
som verkställts av skolöverstyrelsen
rörande en generell höjning av bidragsunderlaget.
Men då hakade man sig
fast på den fråga, där det nu föreligger
ett förslag, nämligen frågan om hur
mycket man skulle satsa på mindre bespisningsenheter,
som hade exceptionellt
höga kostnader. Beträffande dem
ville man göra en särskild utredning,
och med hänsyn därtill sköt man hela
frågan på framtiden.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Även detta argument måste enligt
min mening betecknas som mycket
krystat. Om man ville göra en utredning
om de små bespisningsenlieterna,
så fanns det inte fördenskull några
skäl att dröja med en generell höjning
av bidragsunderlaget, som ju hade visat
sig befogat för det absolut övervägande
antalet skoldistrikt. Det var naturligtvis
framför allt de distrikt, som
hade särskilt stora kostnader, som hade
varit betjänta av en sådan anordning,
och man påstod sig också vilja hjälpa
just de sämst ställda distrikten. Men
med den motivering som anfördes
fingo alltså dessa distrikt vänta ytterligare
ett år. De skulle för resten, om
herr Wallentheim och de övriga reservanterna
nu få som de vilja, få vänta på
att ytterligare en utredning verkställes.

I huvudfrågan — alltså om en generell
ökning av bidragsunderlaget —
vill utskottet nu ha i gång en utredning
nr 3 inom loppet av tre år. Sedan i
fjol har man nämligen lyckats hitta på
ytterligare en anledning att skjuta på
hela frågan. Nu skall den, såsom redan
meddelats, utredas med hänsyn till
eventuellt samband med kommunalskattereformen.

Jag tänker inte motsätta mig att frågan
utredes hur många gånger som
helst, under hur många år som helst
och ur vilka synvinklar som helst. Men
jag påstår bestämt, att de utredningar,
som skolöverstyrelsen verkställt, ha
mycket klart ådagalagt, att det finns
behov av en generell höjning av bidragsunderlaget.
Detta fanns bestyrkt
redan genom skolöverstyrelsens första
undersökning, och den utredning, som
har företagits sedan dess och som omfattar
450 skoldistrikt, visar att kostnaderna
ha stigit ytterligare. Man bör
därför enligt min mening nu kunna genomföra
skolöverstyrelsens förslag,
även om det skulle vara riksdagens mening
att förorda en tredje utredning
eller hur många nya utredningar som
helst, som statsutskottet kan komma att

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

hitta på, när det gäller denna sak. Ett
sådant beslut om en generell höjning
ligger nämligen på intet sätt i vägen
för ytterligare utredningar, om man vill
ha sådana.

Statsrådet har här nyss erinrat om
att de bidragsbestämmelser, som nu
finnas, äro enkla och att man bör fortsätta
med att ha enkla bestämmelser.
Jag vill i anledning av detta säga, att
bidragsbestämmelserna krånglas inte på
något sätt till, om man i stället för att
som bidragsunderlag ha ett belopp av
00 öre har 70 öre, såsom skolöverstyrelsen
har funnit berättigat.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till motion nr 12.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Vid den punkt, som nu är föremål
för överläggningar här i kammaren, har
ju statsutskottet föreslagit en förändring
beträffande bidragsgrunderna för
skolmåltider, och det är detta förslag
som skulle föranleda den största utgiftsökningen
på huvudtiteln. Jag ser
däri en förklaring till att statsrådet när
det gäller denna punkt var så onådig
eller, för att använda ett mildare uttryck,
mindre gynnsamt stämd mot
statsutskottet, som ju däremot i övrigt
fick hans välsignelse. Jag måste säga
att jag knappast kände igen statsrådet
Weijne, när han yttrade sig om den nu
föreliggande punkten. Det fanns liksom
en skugga bakom honom, som
tycktes diktera hans ord — de hade
inte samma varma klang, som när han
här i kammaren brukar framföra sina
synpunkter. Den fråga det här gäller
är emellertid inte bara en ekonomisk
fråga, och i den mån som den är det,
så förhåller det sig inte på det sättet,
att man sparar ett visst belopp genom
att gå på den linje som Kungl. Maj:t
föreslagit, ty om man sparar för statens
del, så få kommunerna i stället
träda till och betala. Det blir alltså bara
en temporär besparing, skulle man

kunna säga, för de större skattedragarna
och i stället lägges bördan mera
koncentrerat på ett skatteunderlag, som
nog är svagare.

När statsutskottets majoritet har föreslagit
en förenkling i grunderna, så
har det skett därför att den utredning,
som skolöverstyrelsen verkställt, visar
att det är dyrare att anordna skolmåltider
vid de mindre skolorna än vid de
större. Dessa siffror berörde emellertid
inte statsrådet Weijne med ett ord, än
mindre sökte han motbevisa dem, utan
han sade bara att det inte spelade någon
roll för de mindre skoldistrikten,
om den föreslagna ändringen kom till
stånd eller inte. Jag vill för min del
inte gå så långt. Jag kan visserligen
medge, att det inte skulle totalt förstöra
en kommuns finanser, om den inte får
det högre anslaget, men det är här
dock fråga om att underlätta införandet
av skolmåltider i de mindre skoldistrikten.
Den, som uppmärksamt lyssnade
till statsrådet Weijne, kunde konstatera
att i de mindre skoldistrikten
har man i mycket ringa utsträckning
genomfört skolmåltider. Och vad är orsaken
härtill? Jo, för det första att det
där är svårare att skaffa lämpliga lokaler,
för det andra att arbetskraften
är svåråtkomlig och för det tredje att
det är väsentligt dyrare att anordna
skolmåltider i de mindre skoldistrikten
än i de större. Dessa tre omständigheter
tillsammans utgöra ett hinder för
införande av skolmåltider i de små
skoldistrikten.

Jag är övertygad om att statsrådet
Weijne högt uppskattar det värde, som
ligger i skolbarnsbespisningen, och jag
är också överty''gad om att han inte
vill ordna det så, att det i fortsättningen
skall, på grund av de skäl som jag
tidigare utvecklat, bli väsentligt svårare
att genomföra skolmåltider i de
mindre skoldistrikten. Jag var därför
mycket överraskad över att statsrådet
här var så kärv i tonen, men vid närmare
eftertanke tror jag inte att man

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

får döma honom efter den. Jag hade
hoppats och trott, att han inte skulle
ta ett bifall till statsutskottets förslag
så hårt, att han inte skulle komma över
det, och jag är även nu övertygad om
att han i sitt innersta skulle känna sig
belåten, om man går den väg som statsutskottet
har föreslagit.

Statsrådet Weijne hängde upp sin
argumentering på ytterligare en sak,
nämligen att när man, såsom statsutskottet
gör, begär en utredning, så är
det ostridigt praxis här i riksdagen att
inte samtidigt göra en provisorisk reform.
Jag har för min del, med hänsyn
till de svårigheter som möta när det
gäller att komma fram till något resultat
för de mindre skoldistrikten, inte
ansett det klokt att vänta, utan menar
att man kunde börja med att genomföra
en förbättring för de minsta skoldistrikten,
som faktiskt äro i det största
behovet därav —- det är ju bevisat att
de få betala ett högre pris för skolmåltiderna.
Varför skall det här finnas en
sådan dyrortsgruppering, att de, som
ha det sämst, skola betala mest? Jag har
litet svårt att få det att gå ihop, i varje
fall med kravet på demokratisk rättvisa.

Herr Wallentheim, som började denna
debatt, tog upp frågan från en annan
utgångspunkt än statsrådet. Han ville
helt enkelt bestrida riktigheten av att
de små kommunerna, som ha ett lågt
skatteunderlag, ha det ekonomiskt sämre
ställt än de stora kommunerna, som
ha väsentligt högre skatteunderlag, när
det visar sig att dessa stora kommuner
ändå ha väsentligt större utdebitering.
Såvitt jag förstår beror denna större
utdebitering på att man i de stora kommunerna
har väsentligt större anspråk
på den kommunala budgeten. Man begär
där anslag till den ena sociala förmånen
efter den andra, och detta kostar
pengar. I de små kommunerna ute
på landsbygden har man aldrig varit
bortskämd med sådana sociala förmåner.
Där har man i stället kanske varit
alltför snål i detta hänseeende, och det

Nr 13.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

är detta som gör att utdebiteringen i de
små kommunerna blir så väsentligt
mycket lägre. Det beror inte på att själva
skatteunderlaget där är väsentligt
större i förhållande till utgifterna.
Därest man skulle ha samma standard
inom de små kommunerna som inom
de större, är jag alldeles övertygad om
att skillnaden i utdebiteringen inte
blev så stor.

För övrigt komma säkerligen efter
genomförandet av den nu beslutade
kommunindelningsreformen de låga utdebiteringarna
att försvinna. Det kommer
att ske en utjämning beträffande
utdebiteringarna, helt enkelt på grund
därav att i de stora kommuner, som
man får efter en sammanslagning, kommer
den kommunala standarden latt
pressas upp i förhållande till vad den
varit inom de små kommunerna.

Herr Wallentheim kom här med en
rolighet och gjorde en jämförelse med
duvorna på Kornhamnstorg. Därmed
ville han tydligen åskådliggöra att den
föreslagna höjningen drabbar så
ojämnt, att det är en sinkadus vem
som får något i krävan. Men man kan
väl också tolka bilden på det sättet, att
duvorna ha fått vänta så länge, att de
äro hungriga och kappas om att få någonting
i krävan. Med en sådan tolkning
kan jag förstå att det ligger något i liknelsen
— annars har jag mycket svårt
att fatta att den har något berättigande.

Herr talman! Den prövning, som detta
ärende har fått inom andra avdelningen
av statsutskottet, har inte varit
lättvindig, och det har inte varit någon
sinkadus vilken utgången blivit. Frågan
har blivit mycket ingående diskuterad,
och alla de skäl och motskäl,
som i olika avseenden kunna anföras,
ha blivit framförda. Och vilket beslut
kammaren i dag än kommer att fatta,
så kvarstår det, att det förslag, som
statsutskottets majoritet framlagt, är ett
starkt motiverat förslag, som, även om
dess verkningar äro begränsade, medverkar
till att öka förutsättningarna för

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

genomförandet av skolmåltider i de
mindre skoldistrikten ute på landsbygden.
Och varför skall man inte även
där få vara med när det gäller skolbarnsbespisningen? Herr

talman! Jag inskränker mig till
det nu anförda och hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Johansson i Mysinge.

Herr WIDÉN: Herr talman! Utskottet
har ju förstått de svårigheter, som möta
statsrådet när det gäller alt hålla utgifterna
på åttonde huvudtiteln inom rimliga
proportioner. Utskottet har därför
inte velat gå in för någon generell höjning
av bidragsunderlaget för skolmåltider.
Der är bara på en punkt utskottet
har avvikit från departementschefen.

Den utredning, som skolöverstyrelsen
förebragt, visar ju att kostnaden för
skolmåltiderna i de mindre skolorna,
framför allt på landsbygden, ligger över
80 öre, men att den i tätorter ligger något
över 60 öre. Därtill kommer, att vid
de minsta skolorna har kostnaden varit
synnerligen hög. Skolor med högst 10
lärjungar uppvisa sålunda en genomsnittlig
kostnad på kronor 1: 21, medan
för skolor, där elevantalet ligger mellan
11 och 20, genomsnittstalet är kronor
1:01, där elevantalet är 21—30
87 öre och där det är 31—40 82 öre.
Dessa siffror visa, att det finns ett verkligt
behov av justering av bidragsunderlaget.
Skolöverstyrelsen har ju också
föreslagit, att bidragsunderlaget skall
för skolenheter med högst två läraravdelningar,
d. v. s. B 2-skolor, och
lägre skolformer höjas till 80 öre. Statsutskottet
har sålunda full täckning för
sitt förslag i den utredning, som skolöverstyrelsen
framlagt.

Statsrådet Weijne har här nyss visat,
att det är många skoldistrikt som inte
ha gått in för någon skolbarnsbespisning.
Redovisningen ger emellertid också
vid handen, att det påstående, som

herr Wallentheim kom med, att det
främst är de små kommunerna i Sydsverige,
vilka i allmänhet ha låg utdebitering,
som skulle få nytta av en böjning
av bidragsunderlaget, inte är riktigt,
då man vid skolorna i dessa kommuner
inte har någon skolmåltidsverksamhet.
Om statsrådet hade fortsatt sin
redovisning, skulle det ha visat sig att
det huvudsakligen är norr ut som man
har skolmåltider. Det skulle alltså vara
där som man skulle få nytta av det
ökade statsbidraget.

När statsrådet Weijne säger, att det
är så få skolor av de mindre som ha
skolmåltidsverksamhet, så uppställer
sig ju också den frågan, vad orsaken
härtill kan vara. Ja, den är nog helt
enkelt den, att kostnaderna för skolmåltider
äro för dessa små skolor så
pass betydande, att man inte har råd
att införa en sådan förmån. Den som
något sysslat med dessa problem vet,
att för de mindre skolorna äro bl. a.
fraktkostnaderna och kostnaderna för
personal så stora, att man drar sig i
det längsta för att införa skolmåltider.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag skall
börja med att bekänna, att vi allesammans,
som suttit på statsutskottets andra
avdelning, sannerligen inte ha funnit
det vara lätt att taga ställning till
Kungl. Maj:ts proposition och de olika
motionerna. Det har väl bl. a. berott
på den skugga, som avdelningens ordförande,
herr Svensson i Grönvik, erinrade
om, men som för mig inte tagit
gestalt av någon bestämd person utan
är ett med det statsfinansiella läget.
Detta har ju tvingat departementschefen
till iakttagande av utomordentligt
stor sparsamhet. Det märka vi överallt,
nästan på varje sida i statsverkspropositionen.

Detta har, som statsrådet nyss påpekade,
bl. a. medfört att en hel rad mo -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

tioner avgivits som burit fram önskemål
och krav på anslag utöver dem,
som statsverkspropositionen gått in för.
Jag tror att vi praktiskt taget allesamman
i avdelningen äro villiga säga om
många av dessa förslag från motionärernas
sida, att de ofta äro synnerligen
behjärtansvärda. Men det har väl varit
så för utskottsavdelningens ledamöter
litet var, att vi funnit att i stort sett
har den väg, den avvägning, som departementschefen
gått in för, varit riktig,
och vi ha böjt oss för de krav på sparsamhet,
som han fört fram. Det måste
få sägas, att andra avdelningen ålagt
sig stark återhållsamhet. Jag har ibland
sagt mig att behandlingen av statsverkspropositionen
vid nästan varje sammanträde
inneburit mycket av självövervinnelse.

När det gäller den punkt som vi här
diskutera skall jag inte neka till att
jag har starka sympatier för framställningarna
från motionärernas sida. Jag
skall vidare säga att den väg utskottsmajoriteten
anvisat har mycket som
talar för sig. Men jag måste tillägga att
det inte bara är på denna punkt, som
jag har sympatier för motionärernas
önskemål och krav, utan det har jag
också på många andra punkter, och
dessa sympatier delas, tror jag, av ordföranden
i avdelningen och andra.

När jag nu ställer de olika kraven
sida vid sida, vågar jag, herr talman,
ej göra det påståendet att det som här
kräves är av större angelägenhetsgrad
än mycket annat, som vi nödgats säga
nej till. Vi ha tvingats därtill, vi befinna
oss på grund av det statsfinansiella
läget i en tvångssituation och
måste därför säga nej på en hel del
punkter. Här är en av de punkter, där
vi enligt min uppfattning också beklagligtvis
måste säga nej.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ONSJÖ: Herr talman! De argument
man här i huvudsak anfört till

Nr 13.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

försvar för reservationen äro av tre
slag, kan man säga. Dels är det detta,
som ständigt återkommer, om det statsfinansiella
läget som kräver återhållsamhet.
Men vad det här gäller är att
om vi över huvud taget skola bedriva
någon skolbarnsbespisningsverksamhet
måste den betalas och betalas med allmänna
medel. Här är det närmast fråga
om en fördelning mellan stat och kommun,
och då förhåller det sig så, som
herr Hedqvist mycket riktigt sade nyss,
att även kommunerna ha ett finansiellt
läge, som inte alltid är så lysande som
man kanske tror.

Nu säger man att kommunerna inte
befinna sig i något nödläge och därför
behöva de inte något bidrag. Ja, den
saken kan diskuteras, men det är väl
inte den det är fråga om nu, utan vad
det här gäller är att åstadkomma en
rättvis fördelning, dels mellan stat och
kommun och dels mellan de olika kommunerna.
Och då är det ett faktum, såvitt
jag förstår, att det ställer sig dyrare
för dessa skolor som det här är
fråga om.

När statsrådet här drar fram exempel
och säger att frågan inte är aktuell, så
gäller detta kanske i de tättbebyggda
delarna av landet, Skåne framför allt,
men det är en annan sak norrut. Därför
hade det varit lämpligare, tycker jag,
med ett exempel som visat verkningarna
där uppe.

Det tredje argumentet, att en översyn
skall göras, är ett argument och det
verkliga, som man givetvis måste böja
sig för — och som ju är gångbart så
ofta. Men det har faktiskt redan gjorts
en översyn. Varken utskottet eller motionärerna
ha gripit något ur luften,
utan vi få väl tro att det är litet vederhäftighet
bakom skolöverstyrelsens siffror.
Och vi få väl tro att de bygga på
det faktiska förhållandet, att i de skolor
som här avses är det verkligen så mycket
dyrare.

Jag kan inte se att man föregriper
någonting genom att biträda förslaget

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

utan i stället skipar rättvisa, söker få
bort en orättvisa, som är konstaterad
och som ingen kan bestrida. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag har tidigare instämt med
herr Svensson i Grönvik, men det är
ytterligare ett argument för denna ståndpunkt
jag skulle vilja anföra, och det
är vad statsrådet Weijne framfört i en
annan proposition, nämligen att man
skall slå vakt om bygdeskolan. Jag vill
påpeka riskerna därvidlag. Om man icke
vill differentiera bidragen till skolmåltiderna,
kan detta komma att gå ut över
bygdeskolan. Det blir naturligtvis på
det sättet att kommunerna räkna kallt
ekonomiskt, och då komma de till det
resultatet att detta arrangemang med
skolmåltider blir mest rationellt och
billigast vid centralskolorna. Jag tror
inte att detta i längden är nyttigt. Jag
anser därför att om statsutskottets förslag
härvidlag blir antaget, är detta lovvärt
ur alla synpunkter, inte minst med
tanke på bygdeskolan och landsbygdsskolan
över huvud taget.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifali till utskottets förevarande
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 12; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wallentheim begärde emellertid
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
yrkades likväl votering

av herr Holmberg, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 214 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 antager
den vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranledes av
bifall till motionen II: 12.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Holmberg begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 161 ja och
43 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den vid punkten fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
214 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice
talmannen tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 85 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkterna 215 och 216.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 217.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr KYLING: Herr talman! Det föreligger
inte någon reservation på denna
punkt, men jag skall i alla fall be att
få säga något med anledning av en i utskottsutlåtandet
redovisad promemoria
från ecklesiastikdepartementet. På s. 112
säger utskottet:

»I detta sammanhang ävensom i samband
med frågan om statsbidrag till
skolbyggnader har utskottet i anledning
av en från ecklesiastikdepartementet
under hand överlämnad promemoria
funnit anledning överväga om och i
vad mån möjlighet finnes att genom
provisoriska åtgärder minska trycket
av den nu rådande lärar- och lokalbristen.
» Därefter fortsätter man alt redovisa
innehållet i denna promemoria.

Då jag, herr talman, har deltagit i den
krisutredning som framlagt ett förslag,
på vilket denna promemoria bygger,
skall jag be att få säga några ord. Det
har varit ganska olustigt att som lärarrepresentant
behöva vara med om att

lägga fram ett förslag för att lösa krissituationen
som väsentligt försvårar undervisningen.
Men det har inte funnits
några andra vägar.

När 1945 års folkskolesakkunniga vid
midsommartiden förra året fingo uppdraget
att utreda den situation, som
folkskolan för närvarande befinner sig
i, utgingo vi ifrån att läget inte skulle
vara så allvarligt som vi sedermera funno
det vara. Vi gjorde på det sättet att
vi läto inte mindre än 418 skoldistrikt
till utredningen inkomma med sina synpunkter
på situationen inom respektive
distrikt. Resultatet av denna enkät kunde
sägas vara — jag vågar understryka
det med skärpa —- att hela den svenska
folkskolan i dag står inför katastrof!
Det är nästan för lindrigt att säga kris.
Det har nämligen visat sig, att man i
skoldistrikten uppbringat allt av tillgängliga
lokaler, som man kunnat uppbringa.
Nu stå inte längre några sådana
lokaler till buds, detta enligt uppgifter
från dessa olika skoldistrikt.

Jag ber att få citera något ur denna
utredning, som visar att det inte är för
kraftigt uttryckt att tala om katastrof.
Utredningen säger nämligen:

»I det rådande läget ha skoldistrikten
tvingats vidta provisoriska anordningar.
Därvid har man dels använt tillgängliga
utrymmen inom skolan såsom
klassrum, dels har man förhyrt vissa
lokaler. Sammanlagt ha ifrågavarande
skoldistrikt på detta sätt utnyttjat 1 203
provisoriska lokaler, varav 457 inom
skolan och 746 utom. Inom skolan har
man såsom klassrum nödgats använda
vissa specialrum såsom teckningssalar,
naturkunnighetsrum, gymnastiksalar m.
fl., och vidare har man tagit i anspråk
förutvarande tjänstebostäder och vaktmästarbostäder
samt lärarrum, utdömda
klassrum, vindsrum och materielrum.
Bland de förhyrda lokalerna märkas
228 bostadsrum, 199 allmänna samlingslokaler
och 276 under beteckningen
övriga lokaler. Av de senare kan
nämnas affärs- och fabrikslokaler, ma -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

gasin jämte andra lokaler av olika slag.
Flera av dessa lokaler äro av synnerligen
otillfredsställande beskaffenhet,
icke minst ur hygienisk synpunkt.»

Herr talman! När man har fått detta
att titta på ställer man sig frågan: Kan
man verkligen stillatigande åse, att denna
utveckling skall fortsätta? — Vad
kommer då utredningen till för resultat?
Ja, vi kommo redan i höstas till det
resultatet att vi måste tillkalla representanter
från de större skoldistrikten,
och dessa fingo sedan inför utredningen
framlägga sina synpunkter på den
nuvarande situationen. När de hade
gjort detta visade det sig att dessa representanter
instämde i utredningens
förslag om att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en höjd byggnadskvot.
Krisutredningen ingick då till Kungl.
Maj :t med en sådan skrivelse och begärde
en höjning av skolbyggnadskvoten
upp till 120 miljoner kronor. Därmed
hade vi stannat inför samma byggnadskvot
som skolöverstyrelsen tidigare
begärt hos Kungl. Maj :t. Skolöverstyrelsen
och krisutredningen såväl som
alla dessa representanter från skoldistrikten
voro överens om att detta var
ett minimum. Trots detta har man inte
från Kungl. Maj:ts sida medgivit den
höjning av byggnadskvoten som är
önskvärd. Jag måste dock säga att
Kungl. Maj :t har höjt kvoten väsentligt
jämfört med föregående år, ifrån ungefär
38 miljoner till i runt tal 70 miljoner.
Men det återstår i alla fall ganska
många miljoner, innan man kommit upp
till det minimum som kräves.

Jag kan också bara i förbigående
nämna att om den nuvarande byggnadskvoten
skulle komma att vidmakthållas,
betyder det att årets redovisade brist
på 2 000 klassrum i runt tal kommer att
år från år öka, så att vi 1955 — med
nuvarande byggnadskvot alltså — ha en
brist på omkring 8 500 klassrum! Med
den i dag av riksdagen antagna byggnadskvoten
kommer bristen ändock att
gå upp till mellan 5 000 och 6 000 klass -

rum. Herr talman! När man ser dessa
siffror framför sig blir man verkligen
frågande: Vad är att göra? Jag kan försäkra
att jag har samtliga inom krisutredningen
bakom mig då jag säger,,
att vi känt det ganska olustigt att just
nu nödgas framlägga ett förslag som innebär
en ökning av barnantalet i klasserna,
vid en tidpunkt således då ifrån
alla håll, inte minst från målsmännens
sida, uttalas önskemålet att få minska
antalet barn i klasserna.

Vi ha alltnog nu begärt att få öka antalet
barn i klasserna med två. Jag vill
då först och främst säga att detta kommer
inte att gå ut över andra skoldistrikt
än sådana, som kunna uppvisa
skolenheter med över 500 barn. Det rubbar
alltså inte något på landsbygden eller
i mindre tätorter, utan det går ut
över de större städerna. Givetvis är
detta i och för sig beklagligt, men vad
är att göra.

Säkerligen invänder här någon: Ja,
men en ökning med två elever per klass
kan väl ändå inte vara så farligt! Vi ha
nu ett medeltal på 30 barn, men det
skulle hädanefter bli 32. Detta kommer
att innebära att vi på grund av medeltalsberäkningen
få klasser, som omfatta
ända till 39 å 40 barn. Det är i och för
sig ganska sorgligt att så skall behöva
vara fallet. Då vill jag emellertid redovisa
att utredningen även tänkt på den
saken och i detta sammanhang i sitt
betänkande bl. a. skrivit, att »en mekanisk
tillämpning av den föreslagna medeltalsmetoden
kan i enstaka fall föra
med sig, att antalet barn i klassavdelningarna
blir orimligt stort i mindre
skolenheter, varom här är fråga». Och
utredningen tillägger: »Självfallet bör
genom skälighetsprövning en jämkning
i dylika fall äga rum.» Därmed har alltså
utredningen visat att den inte vill
vara med om att det skapas några orimliga
förhållanden.

För att nu i någon mån förebygga de
stora besvärligheter, som komma att
uppstå i och med ökningen av barn -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

antalet i klasserna, har utredningen
också kommit med ett förslag. Det går
ut på att så fort barnantalet i eu klass
uppgår till 35 eller däröver, får man tillgripa
förstärkningsanordningar, d. v. s.
dela upp klassen vissa timmar. Vi ansågo
nämligen detta vara en ganska viktig
sak, som tidigare inte funnits, och
varigenom man i dessa klasser skulle
kunna få något bättre förhållanden.

Utredningen har också enligt direktiven
haft att undersöka lärarbristen i
vårt land; det råder nämligen en tämligen
stor lärarbrist. Detta år föreligger
en brist på över 800 folkskollärare, men
det finns å andra sidan ett överskott på
småskollärarinnor med ungefär 400 stycken.
Om också dessa småskollärarinnor
helt utnyttjas på folkskolestadiet, skulle
vi ändå ha en brist på omkring 400
lärare. Dessa befattningar, som man inte
kan fylla med examinerad kraft, måste
man då söka tillsätta på annat sätt. Vid
den utredning vi gjort ha vi funnit att
det, inte minst uppe i Norrland, råder
ett skriande behov av lärare. Där uppe
finnas många som nu undervisa men
som inte ha lärarexamen och alltså inte
äro kvalificerade. Vi ha många sådana
som ha studentexamen, och det finns
ett flertal som bara tagit realskoleexamen.
Och det sorgliga är att just landsbygden
blir lidande på detta, därför att
landsbygden inte har samma möjligheter
att dra till sig lärarkrafter som
städer och tätorter.

Det är detta som gjort att vi även
föreslagit, att man för nästkommande
år — men endast för detta — eftersom
det då råder lärarbrist, skulle i de
skoldistrikt, där också tillräckligt med
lokaler saknas, öka barnantalet med två
elever per klass, detta alltså för att i
någon mån häva lärarbristen. Men detta
skulle endast försiggå under nästa år,
om skolöverstyrelsens prognos visar, att
det sedan icke råder brist på lärare.
Hur det kommer att bli torde vara svårt
att spå om. Det är nämligen så, att det
i läroverken för närvarande råder myc -

ket stor brist på arbetskraft. Läroverken
ha också haft en krisutredning, som
bland annat föreslagit att examinerade
folkskollärare skulle intas i läroverken
för att klara bristsituationen. Alltsammans
bevisar som jag sade redan i början
av mitt anförande, att vi för närvarande
befinna oss i en besvärlig krissituation.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang
icke velat framställa något yrkande.
Jag har ju varit med i utredningen
och sett hur allvarligt läget är. Men jag
vill framhålla, att vad utskottet skriver
i denna sak bör så kraftigt som möjligt
understrykas. Utskottet säger följande:
»Bemyndigande torde därför böra lämnas
Kungl. Maj:t att på grundval av de
sakkunnigas förslag utfärda föreskrifter
i ämnet. Utskottet vill dock understryka,
att de ifrågasatta anordningarna allenast
böra erhålla provisorisk karaktär
och avvecklas så snart omständigheterna
det medgiva.» Så begär utskottet, att
Kungl. Maj:t skall till nästa års riksdag
lämna en redogörelse för hur läget är
och vilket resultat man uppnått.

Till detta vill jag endast foga en vädjan
till Kungl. Maj:t att vid utfärdandet
av anvisningar som skolöverstyrelsen
och inspektörerna skola gå efter, utforma
dessa anvisningar så, att såväl
skolöverstyrelsen som folkskolinspektörerna
och de lokala skolstyrelserna kunna
ordna efter läglighet, så att icke vårt
skolväsende utsätles för större påfrestningar
än nöden kräver. Situationen är
allvarlig, men om man ordnar det så
lätt som möjligt för de stora skoldistrikten
och de olika beslutande instanserna
och icke tillåter några direkta orimligheter,
tror jag, herr talman, att det är
ett av de sätt på vilket vi kunna klara
krissituationen. .lag vill sluta med att
säga, att jag är långt ifrån säker på att
vi klara situationen med detta, men i
varje fall bör det bli ett steg i riktning
däremot.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m.

Vidare anfördes ej. Utskottets i
punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 21S—227.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22S.

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker nt. m.

Kungi. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 236, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 6 150 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Helmer Persson
och Norling (I: 307) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Holmberg
och Hagberg i Luleå (11:351), i
vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria
läroböcker in. m. för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 8 000 000
kronor samt besluta sådan ändring av
bidragsgrunderna att statsbidrag för
nämnda ändamål finge utgå med 13
kronor per lärjunge och år.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:307 och 11:351 — såvitt
här vore i fråga — till Folkskolor
in. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. in.
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 6 150 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

HOLMBERG: Herr talman! I
fråga om anslaget till fria läroböcker
liksom beträffande flera av de efterföljande
punkterna i utskottets förevaran -

de utlåtande kan man, när det gäller
finansieringen, anlägga i huvudsak samma
synpunkter som i fråga om anslaget
till skolmåltider. Det kan icke bli fråga
om att spara något. I vare sig propositionen
eller utredningen har nämnts
något om att man skulle kunna hålla
kostnaderna under den summa som angivits
i vår motion. Tvärtom ha skolöverstyrelsen
och statskontoret påvisat
att de verkliga kostnaderna äro mycket
större. Det handlar alltså om vem som
skall betala. Det är här fråga om samma
avvägning mellan vad staten och
kommunerna skola betala som när det
gäller skolmåltiderna. Vi ha samma
ståndpunkt som skolöverstyrelsen i
denna fråga, nämligen att det här i
princip gäller ett område där kostnaderna
böra åvila staten och icke i än
högre grad läggas över på kommunen.

Den nuvarande anordningen med
bara 10 kronor i bidrag per lärjunge
och år för skolmateriel kunde väl anses
något så när rimligt avvägd när den
tillkom 1946. Då var medelkostnaden
för skolmaterielen 12 kronor per lärjunge
och år. Nu är medelkostnaden
däremot kronor 18:44 enligt skolöverstyrelsens
undersökningar. Då är det
väl ett rimligt krav att staten betalar
åtminstone 13 kronor, eljest få ju kommunerna
betala en större andel än tidigare
för detta ändamål.

På samma sätt förhåller det sig med
byggnadsbidraget till tjänstebostäder.
Jag passar på och talar om detta nu
för att jag ej skall behöva återkomma
till den saken. Ej heller därvidlag kan
det bli fråga om några samhällsekonomiska
besparingar. Utredningen har visat,
att det icke går att bygga bostäder
enligt de kostnadsberäkningar som ligga
till grund för nuvarande bestämmelser.
Om det mot all förmodan skulle
finnas skoldistrikt som visa benägenhet
för slöseri, finnes enligt förslag av
skolöverstyrelsen en spärr häremot,
när det gäller enstaka missbruk, nämligen
möjligheten att i sådana fall redu -

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13. 79

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m.

cera statsbidraget. Enligt utredningen
om byggnadskostnaderna för lärarbostäder
under året 1947—49 uppgingo
kostnaderna genomsnittligt till 45 000
kronor för folkskollärarbostad och
30 000 kronor för småskollärarbostad.
Detta skulle berättiga till ett statsbidrag
på 18 000 kronor resp. 12 000 kronor.
Nu har emellertid såväl departementschefen
som utskottet funnit på en liten
förevändning — jag vill karakterisera
det så — att pålägga kommunerna en
orimligt stor de! av kostnaderna. Skolöverstyrelsens
utredning är nämligen
icke baserad på de verkliga utan på de
beräknade kostnaderna. Men det är
alldeles klart att om skolöverstyrelsen
haft tillgång till de siffror som utskottet
efterlyser, skulle man ha kommit till
ännu högre summor. De senaste åren
och alltjämt för övrigt fortsätta priserna
att stiga. Det har varit en allmän tendens
klar för alla, att de verkliga kostnaderna
blivit betydligt högre än de
beräknade. I och för sig vore det alltså
naturligt, om man åtminstone gick så
långt som skolöverstyrelsen i sitt förslag,
vilket för övrigt återfinnes i herr
Johanssons i Mysinge motion. För att
omöjliggöra alla påståenden om en alltför
rundhänt anslagsgivning, ha vi föreslagit
att man i avvaktan på en utredning
som nu skall företagas — jag
hoppas på en mycket snabb utredning
— skall fastställa bidraget till 14 000
kronor för folkskollärarbostäder och
9 500 kronor för småskollärarbostäder.
Detta överensstämmer med statskontorets
förslag, och skillnaden mellan det
förslaget och skolöverstyrelsens förslag
borde vara tillräcklig marginal för dem
som äro mest tveksamma på den punkten.

Slutligen, herr talman, innehåller vår
motion ett avsnitt om skolbyggnader,
som herr Kyling redan tidigare varit
inne på. Detta är otvivelaktigt den viktigaste
frågan under åttonde huvudtiteln
denna gång. Den frågan sammanhänger
i hög grad med möjligheten att

genomföra den nydaning av skolan,
varom riksdagen i år skall fatta principbeslut.
Enligt principprogrammet
skall det bli bättre undervisning, bättre
skolhygien och bättre över huvud taget
i våra skolor. Men i praktiken leder
departementschefens och utskottets
förslag till sämre förhållanden på detta
område. Provisoriska lokaler, ofta av
oerhört dålig kvalitet, måste tillgripas
i större omfattning än hittills. Barnantalet
i klasserna ökas, dubbleringar
måste ske i större omfattningar och
undervisningstiden minskas. När herr
Kyling för en stund sedan lämnade en
mycket skrämmande beskrivning på
huru förhållandena äro beträffande
skollokalerna, så giver detta mig anledning
till en reflexion. Herr Kyling är
inte bara riksdagsman med möjlighet
att på den här punkten motionera om
bättre anordningar, han tillhör också
statsutskottet och har varit med om att
pressa ner byggnadsanslaget mer än vad
skolöverstyrelsen ansett försvarligt.
Konsekvensen av det anförande han
nyss höll borde ha varit, att han åtminstone
biträdde det förslag som skolöverstyrelsen
framfört för att råda bot
för bristerna när det gäller skollokalerna.

I motsats till målsättningen i skolkommissionens
förslag har regeringen
givit skolmyndigheterna direktiv om
att företaga en allmän sänkning av
standarden i fråga om nybyggnader för
folkskolor. Enligt dessa direktiv skall
man återgå till de för årtionden sedan
utdömda dubbelkorridorerna; man skall
förlägga undervisningslokaler i källarvåningen,
klassrumsbyggnad för småskola
skall kunna uppföras i tre våningar,
korridorerna skola användas som
avklädningsrum vid skolläkarens mottagningar
o. s. v. Man skall vidare avstå
från lokaler för gymnastik, slöjd
och teckning, såvida ej alldeles särskilda
omständigheter påkalla sådana
anordningar, .lag tror alt man har al!
anledning instämma i den karakteristik

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m,

som Folkskollärarnas Tidning givit dessa
regeringens direktiv. Denna tidning
skriver, att »om en kommitté skulle ha
tillsatts med uttryckliga direktiv att
framkomma med förslag till så dåliga
skollokaler som möjligt, skulle det icke
överraskat om resultatet blev ungefär
detsamma som regeringsskrivelsens andemening
och innehåll». Så långt folkskollärartidningen.

Det är alltså i den sortens lokaler
som den nya skolreformen skall förverkligas.
Vad som bygges nu skall ju
nämligen användas under flera decennier
framåt. Det är naturligtvis riktigt
vad skolkommissionen påpekar, att skolbyggna(lspolitiken
och andra åtgärder
som företagas nu måste utformas med
hänsyn till skolornas behov även i
framtiden. Det är med andra ord något
som skall ligga som grund för enhetsskolan
och den allmänna standardförbättring
av undervisningen som skisserats
i skolkommissionens betänkande.
Det är också det främsta argumentet
för att man skall fatta principbeslut beträffande
denna skolreform. Men något
av den tankegången kan man ej spåra i
regeringens praktiska åtgärder. Tvärtom
går regeringens skolbyggnadsdirektiv
i rakt motsatt riktning.

Beträffande tempot i skolbyggnationen
har vår motion hållit sig till skolöverstyrelsens
plan, d. v. s. till en kostnadsram
för nästa budgetår på 120 miljoner
kronor. Skolöverstyrelsen har begränsat
sina önskemål till de mest
»oundgängliga behoven». Styrelsen inskränker
sig till att påkalla åtgärder
mot »krisartade» situationer och »hart
när olidliga lokalförhållanden», för att
citera skolöverstyrelsen, samt understryker
att det »under inga förhållanden
kan anses försvarligt» att gå lägre. Men
regeringen och utskottet ha gått mycket
lägre än den sista gräns som skolöverstyrelsen
fixerat. I jämförelse med de
120 miljoner kronor i anslag som skolöverstyrelsen
föreslagit såsom byggnadskvot
för skolorna kan nämnas att man

i Norge med hälften så stort invånarantal
har ett skolbyggnadsprogram, enligt
vilket man skall investera 100 miljoner
kronor per år under en tioårsperiod.
Skolöverstyrelsens byggnadsprogram
innebär att statsbidrag till
dessa byggnadsarbeten skulle utgå med
45 miljoner kronor. Dessutom skulle
800 000 kronor anslås såsom .särskilt
inventariebidrag. Vi anse att man åtminstone
bör genomföra detta minimiprogram
och sedan dessutom taga tillbaka
de skolbyggnadsdirektiv, som regeringen
utfärdat och som stå i rak
strid med den målsättning som skolkommissionen
gjort till sin.

Slutligen, herr talman, har jag ett litet
speciellt ärende till ecklesiastikministern.
Han är tyvärr, såvitt jag kan
se, icke inne här nu, men vad jag säger
kan kanske ändå komma under
hans ögon. Den fråga jag tänker tala
om har egentligen samband med principprogrammet
men den har också, liksom
skolbyggnadsprogrammet, en omedelbar
och praktisk betydelse. I skolkommissionens
betänkande framhålles
på flera ställen, att centraliseringen av
skolan bör ske med mycket stort hänsynstagande
till de lokala förhållandena.
Det påpekas, att överförandet av barn
till s. k. högre skolformer inte alltid
innebär att det blir bättre undervisning.
Därvidlag beror nämligen så mycket
på vederbörande lärares personliga
kvalifikationer och på en rad andra
omständigheter. Skolkommissionen
framhåller den mycket stora betydelse,
som bygdeskolorna måste tillmätas för
traktens kulturella liv, och det anföres
även andra skäl för en mycket generös
inställning till bygdeskolorna. Men
även i detta fall tycks det i praktiken
vara något helt annat, åtminstone på
vissa håll, och det är därför jag velat
påtala saken i anslutning till de nu
föreliggande omedelbara praktiska skolangelägenheterna.

Jag kan anföra ett exempel från Norrbotten,
nämligen från Arjeplog, där för -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria lärobocker m. m.

utsättningen för en försöksverksamhet
med 9-årig skola tycks bli den, att sju
av distriktets 12 bygdeslcolor komma
att läggas ner, om man strikt skall följa
anvisningarna; och det tycks skolmyndigheterna
ha för avsikt att göra.
Det finns en praktiskt taget enhällig
opinion i de berörda bygderna emot
en sådan anordning. Vad man anför som
stöd för sin ståndpunkt är egentligen
precis detsamma som skolkommissionen
framhållit som skäl för att man
skall ta mycket stor hänsyn till bygdeskolorna.
Man menar, att där det är
aktuellt med omfattande skolindragningar
skulle man kanske kunna tillgodose
befolkningens berättigade intresse
genom att sänka den föreskrivna
undre gränsen för barnantalet i B 2-skolorna. Jag begär naturligtvis inte att
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
eller någon annan på rak
arm skall kunna svara på frågan, hur
man skall kunna förfara i detta enskilda
fall, men då det ju tydligen inte
handlar om något enastående fall utan
ett problem, som kommer att dyka upp
överallt i de glesbebyggda områdena,
har jag velat påtala saken här för att
eventuellt någon medlem av regeringen
skall kunna ge besked, huruvida man
åtminstone i princip är beredd att medverka
till någon modifikation i bestämmelserna,
så att önskemål från dessa
glesbygder kunna tillgodoses.

Herr talman! Beträffande den punkt,
som nu är under behandling, ber jag
att få yrka bifall till min motion.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman
! Den nu föredragna punkten gäller
anslag till bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker
in. m. Den motion som här föreligger
går ut på, att statsbidrag för
nämnda ändamål skall utgå med 13
kronor i stället för, som i statsverkspropositionen
föreslagits, 10 kronor per
lärjunge och år. Intet tvivel kan råda

(i — Andra kammarens protokoll 1950. N

därom, att det var till allas fördel att
riksdagen en gång gav direktiv om fria
läroböcker. Men jag undrar ändå, om
det inte vore klokt med en i någon mån
restriktiv tillämpning av bestämmelserna
i de olika skoldistrikten. Jag är
nämligen inte alldeles säker på, att barnen
i gemen äro lika rädda om de böcker,
som de fått av det allmänna, som
om dem, som de själva måst betala.
Enligt min mening ligger det nämligen
inte så litet av psykologisk betydelse i
detta förhållande — och detta gäller
även för lärarnas vidkommande. Denna
tanke har emellertid inte på något sätt
varit utslagsgivande för utskottet vid
dess ställningstagande till frågan, utan
vi ha betraktat densamma ur statsfinansiell
synpunkt och därvid inte ansett oss
kunna tillstyrka motionen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Redan
när vi behandlade frågan om skolmåltiderna
förvånade det mig, att herr
Svensson i Grönvik egentligen argumenterade
för det förslag jag ställt,
nämligen att man skulle göra en rättvisare
reglering av bördorna mellan
stat och kommun, men att han ändå
kom till ett avstyrkande. Det är likadant
i detta fall. Herr Svensson i Grönvik
tycks vara ense med mig om att
det är rimligt att man får den fördelning
av bördorna i detta fall, som gällde
1946, men han är inte med om att
göra den justering, som är berättigad
med hänsyn till den prisfördyring, som
skett även på detta område.

Naturligtvis vidhåller jag, herr talman,
mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till motionerna
1:307 och 11:351, såvitt nu
var i fråga; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

r 13.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Punkten 229.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten vid
folkskolor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 237, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 34 000 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 12 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling
(I:307) och den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och
Hagberg i Luleå (11:351), hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 45 miljoner
kronor, att för inventariebidrag i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens
förslag uppföra 800 000 kronor, att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utarbetande av en plan för att i snabbaste
tempo övervinna bristen på skollokaler
samt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om återkallande av de
särskilda anvisningar för skolbyggnadsverksamheten,
som utfärdats i enlighet
med förslag av 1949 års skolbyggnadskommitté.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 217 och II: 257 samt I: 307 och II: 351
— sistnämnda motioner såvitt här vore
i fråga —■ till Folkskolor m. m.: Bidrag
till vissa byggnadsarbeten för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
34 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 51
och 11:47 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta

verkställa utredning i vissa av utskottet
angivna avseenden.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Under
hänvisning till vad jag nyss anfört ber
jag att få yrka bifall till vår motion i
vad densamma avser den nu föreliggande
frågan.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall i förevarande del till
motionen 11:351; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
229 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
i förevarande del till motionen II: 351
av herrar Holmberg och Hagberg i
Luleå.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Punkterna 230—233.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23U.

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 242, föreslagit riksdagen att dels
medgiva att Kungl. Maj:t finge under
budgetåret 1950/51 bevilja byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare med tillhopa 4 000 000 kronor
dels ock till förevarande ändamål
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I de likalydande motionerna av herrar
Helmer Persson och Norling
(1:307) samt av herrar Holmberg och
Hagberg i Luleå (II: 351) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
regeringen hemställa om snabbundersökning
av byggnadskostnaderna för
tjänstebostäder åt lärare som grundval
för beräkningen av statsbidraget till
tjänstebostäder, samt att i avvaktan
härpå statsbidraget måtte höjas till
maximum 14 000 kronor för bostad åt
ordinarie folkskollärare och 9 500 kronor
för bostad åt annan lärare.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, i anslutning till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 148 och II: 159
samt I: 307 och II: 351, sistnämnda motioner
såvitt här vore i fråga,

a) medgiva, att Kungl. Maj:t finge
under budgetåret 1950/51 bevilja byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans
lärare med tillhopa högst
4 000 000 kronor;

b) till Folkskolor m. m.; Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för budget -

året 1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Kyling och
Onsjö.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
vid denna punkt fogat en blank reservation,
som jag skall be att bara med
några få ord få motivera.

Statsbidrag utgår för närvarande till
byggande av tjänstebostäder med 12 000
kronor för en folkskollärarbostad och
med 8 000 kronor för en småskollärarbostad
om 3, respektive 2 rum och kök.
Motionsvägen har framförts önskemål
om att man skall höja anslaget för denna
byggnadsverksamhet. Skolöverstyrelsen
har exempelvis för sin del föreslagit,
att beloppet borde höjas till högst
18 000, respektive 12 000 kronor. Statsutskottet
har emellertid inte kunnat gå
med härpå.

Det är emellertid en annan sak, som
gör mig något ängslig, och det är vad
statsutskottet skriver på s. 130: »Utskottet
vill vidare understryka att sådana
merkostnader böra undvikas, vilka
föranledas av en strävan från vissa
skoldistrikts sida att giva bostäderna
en påfallande hög standard i fråga om
golvyta eller på annat sätt.» Jag förstår
mycket väl, att man från statsutskottets
sida kan tänka sig att genom att nedbringa
standarden göra bostäderna billigare.
Därvidlag finns det emellertid
en sak att peka på, nämligen det förhållandet
alt många av våra skoldistrikt
redan fått känning av hur oerhört
besvärligt det är att till sin skola
kunna knyta kvalificerade lärarkrafter.
Då har vederbörande skoldistrikt helt
enkelt räknat på det sättet, att när nu
staten betalar endast 12 000 kronor till
hjälp vid byggandet av en lägenhet, så
må det stå distriktet fritt att självt i
någon mån höja standarden; man har
då särskilt tänkt på golvytan. Jag tyc -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

ker ju, att det är litet tråkigt att skoldistrikten
inte skola få handla självständigt
i det där sammanhanget, detta
särskilt som jag ju vet, att det för närvarande
råder ett oerhört stort intresse
ute på den svenska landsbygden för en
höjning av skolväsendet över huvud
taget.

När man läser detta utskottsutlåtande
faller det en lätt i tankarna, att många
skoldistrikt komma att säga, att när det
hyggs en lärarbostad skall man inte ta
till för hög standard, och så kanske
man sänker den under den normala.
Jag vet, att det inte är statsutskottets
mening att här rekommendera en sänkt
standard i förhållande till den vanliga
byggenskapen, men det skulle vara värdefullt
om det klart uttalades, att man
inte menar att standarden på tjänstebostäder
ute på landsbygden skall vara
lägre än standarden på hyresbostäder
i tätorter. Jag anser, att man bör hålla
minst lika hög standard där, och om
skoldistrikten vilja kosta på något extra
för att få bättre lärarkrafter, så må det
vara skoldistriktens egen sak.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utan har med det anförda bara velat
motivera min blanka reservation.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag har
också undertecknat den blanka reservation,
som herr Kyling nyss talade för,
varför jag ju skulle kunna nöja mig
med att instämma i vad han anfört.

Man genomförde år 1946 en nyordning
på detta område, vilken innebar
att lärarna fingo sina löner höjda men
skulle då själva hyra sig bostad. Därmed
avsåg man att skipa rättvisa mellan
å ena sidan de skoldistrikt, som
voro skyldiga att hålla lärarna med bostad,
och å andra sidan de skoldistrikt,
som inte hade denna skyldighet. Jag
tror för min del att man i de skoldistrikt,
där man är skyldig att hålla
läraren med tjänstebostad, känner besvikelse
över att man i vart fall inte

fått den ekonomiska lättnad, som man
tänkt sig, utan motsatsen.

I det fall då det gällde att bygga nya
lärarbostäder infördes systemet med
statsbidrag, detta bidrag dock begränsat
till högst 40 procent av byggnadskostnaderna.
Av praktiska skäl maximerade
man beloppet i fråga vidare till
nyss nämnda 12 000 kronor för folkskollärarbostad
och 8 000 kronor för
småskollärarbostad. När vi den gången
beslutade denna anordning tror jag att
ledstjärnan för departementschefen var
— vilket jag vill ge mitt erkännande —
att det hela skulle förenklas; men jag
tror inte det går att i fortsättningen bibehålla
dessa fasta belopp, alldenstund
byggnadskostnaderna äro mycket olika
på olika platser. Och den meningen
delas, efter vad jag vet, av många i denna
kammare. Förhållandet är ju det,
att sedan 1946 ha byggnadskostnaderna
stigit — exakt hur mycket vet jag
inte. — Statskontoret har räknat med
att de stigit med 15 procent, varför verket
i fråga föreslagit, att bvggnadsbidraget
skulle höjas från 12 000 kronor
till 14 000 kronor, respektive från 8 000
kronor till 9 500 kronor. Det är självklart
att om man skall hålla fast vid
den principen att staten skall betala
40 procent måste höjning ske, så att
summan kommer att ligga i nivå med
vad man ursprungligen avsett. Utskottet
har på den föreliggande punkten
skrivit mycket positivt, och Kungl.
Maj :t har haft samma inställning.

Anledningen till att jag kom med min
blanka reservation var vad herr Kyling
nyss tog upp, nämligen vad utskottet
skrivit med början på s. 130 nederst:
»Utskottet vill vidare understryka
att sådana merkostnader böra undvikas,
vilka föranledas av en strävan
från vissa skoldistrikts sida att giva bostäderna
en påfallande hög standard.»
Principiellt tycker jag, att det är oriktigt
att staten eller statliga myndigheter
skola försöka dirigera kommunerna i
dylika fall. Jag är alldeles säker på att

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Byggnadsbidrag til] tjänstebostäder för folkskolans lärare.

kommunerna äro lika ekonomiskt förtänksamma
som staten i detta fall. Det
klagas nu för tiden så mycket på centraldirigering
o. s. v., och detta är ett
exempel där man vill centraldirigera.

När man i citatets fortsättning talar
om golvyta, så har det sin grund i att
det i boställsordningen är föreskrivet,
att lärarbostaden skall innehålla 90
kvadratmeters golvyta. Jag vet att det
någon gång blivit ytterligare några
kvadratmeter, men det kan jag inte anse
vara något fel. Jag är ingen advokat för
folkskollärarna — det vare mig fjärran,
ty de sköta sig så bra själva — men om
det gäller att bvgga åt en lärare, som
bar några flera barn än vanligt, tycker
jag att det är orimligt, att det skall
vara förbjudet att hålla honom med en
bostad lika stor som en vanlig familjebostad,
som staten lämnar bidrag till i
andra fall och som får ha en golvyta
på 120 kvadratmeter, ja, till och med
140 kvadratmeter. Jag menar sålunda,
att det inte finns anledning att säga
slopp vid dessa 90 kvadratmeter. Enligt
min mening skola lärarna alls inte
ha bättre bostäder än andra, men man
skall inte heller uttryckligen skriva ut
att de skola ha det sämre, tv en lärare
kan som sagt ha barn och det är ju det
man tar hänsyn till vid bostadsbyggandet.
Och varför skulle han då inte
kunna få en bostad, som är något större
än den vanliga?

Nu kan det ju hända, att vad utskottet
skrivit inte kan förplikta till så förfärligt
mycket, tv statsbidraget kan
inte gärna nekas kommunerna, även
om de bygga större än 90 kvadratmeter.
Det är bär fråga om de pengar, som
kommunerna själva släppa till och om
vilka staten nu säger, att dem får man
inte göra av med. Meningen är tydligen
alt staten skall dirigera och säga,
att så och så mycket pengar få ni göra
av med. Men att beloppet är maximerat
bör inte få inverka på bostadens storlek,
och statsbidrag kan inte förvägras
vederbörande, även om golvytan skulle

bli någon eller några kvadratmeter större
än den man i andra fall med fullgoda
skäl tänkt sig.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
har tidigare anfört mina skäl för bifall
till motionen på denna punkt, och jag
skall be att med hänvisning härtill få
yrka bifall till de två sista attsatserna i
motionen, nämligen »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till regeringen
hemställa om snabbundersökning
av byggnadskostnaderna för
tjänstebostäder åt lärare som grundval
för beräkningen av statsbidraget till
tjänstebostäder, samt att i avvaktan
härpå statsbidraget höjes till maximum
14 000 kronor för bostad åt ordinarie
folkskollärare och 9 500 kronor för bostad
åt annan lärare».

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den fråga som nu diskuteras gäller
ju statsbidraget till tjänstebostäder.
Reservanterna, herrar Kyling och Onsjö,
ha ju här anfört viss kritik mot utskottet
för att det icke velat gå med på
ändrade grunder. Men utskottet skriver
ju följande: »Utskottet får för sin
del framhålla, att enligt utskottets mening
vissa skäl tala för en höjning av
tjänstebostadsbidragen. Med det material,
som för närvarande finnes tillgängligt,
synes det likväl svårt att bilda
sig en bestämd uppfattning om det ökade
belopp, som skäligen bör ifrågakomnia.
» Man måste väl ändå medgiva,
att detta är ett uttalande i den riktning
som motionärerna förorda.

Men när man lyssnade på de båda
föregående talarna, så tycktes ju detta
icke vara det för dem väsentliga, utan
det som var känsligt från deras sida
var uttalandet nederst på s. 130 och
överst på s. 131, där utskottet säger:
»Utskottet vill vidare understryka» etc.
Detta har föranletts av ett uttalande som
byggnadsstyrelsen gjort och som refe -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nomadskolor: Avlöningar.

reras i propositionen. Byggnadsstyrelsen
säger, att den ansett sig böra påpeka,
att de stora variationer i bvggnadskostnaderna,
som statistiken uppvisar,
kunna tänkas ha sin förklaring
främst i skiftande storlek och standard
hos byggnaderna. Det torde, säges det
vidare, i sammanhanget böra uppmärksammas,
att redan skolöverstyrelsens
typritningar till folkskollärarbostäder
upptaga storlekar på upp till 96,5
kvadratmeters nettogolvyta. Det är ju
alldeles uppenbart, att om man från
den centrala myndigheten skickar ut
typritningar, som innebära en ökning
av golvytan, så kommer detta att tendera
till att öka byggnadskostnaderna.
En annan sak, som också påpekats, är
att om standarden för dessa bostäder
kommer att höjas, så kommer den att
skilja sig från andra tjänstebostäders.

Det är detta yttrande som givit utskottet
anledning att föreslå sitt uttalande,
som är avsett att vara en varning
mot att från de centrala myndigheternas
sida stimulera till en ökad
standard. Det innebär icke —■ det vill
jag särskilt säga till herr Kvling —
från utskottets sida någon som helst
strävan att arbeta i den riktningen, att
man skulle sänka standarden för folkskollärarna
under den som är fastställd.
Men det är självklart, att folkskollärarna
liksom alla andra befattningshavargrupper
få vara nöjda, om deras bostäder
i största möjliga utsträckning
fylla de anspråk som framgå av boställsordningen
och alltså icke gå vare
sig över eller under dessa. Det är detta
som är skälet till utskottets uttalande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i fråga om såväl
kläm som motivering.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall

till motionen 11:351, såvitt nu var i
fråga; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 235—337.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 238.

Nomadskolor: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 246, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1950/51, dels ock till förevarande
ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 461 600
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Nyström m. fl.
(I: 88) och den andra inom andra kammaren
av fru Ericsson i Luleå m. fl.
(11:95), i vilka hemställts, att riksdagen
i samband med anvisandet av anslag
för avlöningar vid nomadskolorna
måtte uttala, att denna personals arbetsvillkor
borde regleras i så nära anslutning
som möjligt till vad som gällde
för annan sådan personal inom statsförvaltningen.

Utskottet hemställde i denna punkt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för nomadskolorna att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

b) till Nomadskolor: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 461600 kronor;

II. att motionerna 1:88 och 11:95
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I sin motivering hade utskottet i anledning
av det i motionerna 1:88 och
11:95 gjorda yrkandet framhållit önsk -

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Nr 13.

värdheten av att ifrågavarande ekonomipersonals
vid nomadskolorna anställningsförhållanden
måtte regleras
i så nära anslutning som möjligt till
vad som gällde för annan motsvarande
personal inom statsförvaltningen och
att förslag till en dylik reglering så
snart förhållandena det medgåve förelädes
riksdagen.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Svensson i
Grönvik, Wallentheim och Petterson i
Degerfors.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
På denna punkt har jag tillsammans
med två andra utskottsledamöter
avgivit en blank reservation. Den innebär
ingen avvikelse från utskottets
förslag i klämmen. Men utskottet har
på s. 135 gjort ett uttalande, som vi icke
ansett vara lämpligt i detta sammanhang.
Det är föranlett av motioner som
väckts angående avlöningsförhållandena
vid nomadskolorna. Jag måste säga,
att jag anser det icke vara riktigt och
framför allt icke vara klokt, att riksdagen
ger avlöningsdirektiv för de förhandlingar,
som eventuellt skola föras
av myndigheterna. Det är, såvitt jag
förstår, första gången som man från
riksdagens sida gjort ett så bestämt uttalande
som detta i andra stycket på
s. 135. Där står nämligen följande: »I
anledning av det i nämnda motioner
gjorda yrkandet vill utskottet emellertid
för sin del framhålla önskvärdheten av
att ifrågavarande ekonomipersonals vid
nomadskolorna anställningsförhållanden
måtte regleras i så nära anslutning
som möjligt till vad som gäller för
annan motsvarande personal inom statsförvaltningen
och att förslag till en
dylik reglering så snart förhållandena
det medgiva förelägges riksdagen.»

Här föreligger alltså icke bara ett
bestämt direktiv för Kungl. Maj:t, hur

Nomadskolor: Avlöningar.

man skall handla, utan också ett bestämt
yrkande att få fram förslaget
snart.

Jag ömmar mycket för denna personal
vid nomadskolorna och hoppas, att
det skall kunna bli förbättringar för
dem. Men i princip tycker jag, att utskottet
icke skall utarbeta bestämmelser
i lönefrågor. Detta är något som
bör ankomma på de förhandlande parterna.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag till
kläm men tillika yrka, att i motiveringen
det stycke, som börjar med orden
»I anledning av» och slutar vid klämmen,
måtte utgå.

Häruti instämde herrar Wallentheim
och Petterson i Degerfors.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Statsutskottets ärade avdelningsordförande
betygade ju, att han
icke i sak hade något emot att ifrågavarande
personal finge en ekonomisk
ställning motsvarande vad andra jämställda
grupper hade. I den motion,
som föreligger och som givit anledning
till utskottets uttalande, påpekar man,
att det blir ofrånkomligt att ekonomipersonalen
vid dessa nomadskolor, som
ofta ligga tämligen ensligt, får en ställning
motsvarande vad man har på andra
håll. Med den brist på arbetskraft
som föreligger kan det nämligen mycket
lätt inträffa, att allt flera av denna
personal taga annan anställning. Då
komma dessa skolor i en mycket svår
belägenhet.

Utskottet har icke velat gå på motionen
och bestämt uttala sig för någon
anställningsform. Det får prövas
av vederbörande organisationer. Vad
som här sagts är endast ett önskemål,
att denna personals förhållanden måtte
regleras på ett rättvist sätt och att förslag
därom bör föreliiggas riksdagen.
Att man skulle behöva åberopa några
formella skäl mot att riksdagen gör ett

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m.

sådant uttalande förstår jag icke. Jag
tycker att man över huvud taget agiterar
alldeles för mycket för riksdagens
maktlöshet i denna kammare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring i motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr
Svensson i Grönvik; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Punkterna 239—306.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 307.

Understöd för anordnande av folkbildningskurser
m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HALLBERG: Herr talman! Jag
vet mycket väl, att det icke lönar mödan
att tala för bifall till motionerna
på denna punkt. Vi ha motionerat om
samma sak i fjol och fått avslag den
gången också. Jag tycker emellertid
att det kan vara motiverat att fästa
kammarens uppmärksamhet på vad det
gäller, även om jag icke framställer
något särskilt yrkande.

Först vill jag ställa en liten fråga närmast
till statsutskottets avdelningsordförande
herr Svensson i Grönvik. Vilken
paragraf i den kungl. kungörelsen
stöder sig utskottet på i den formella
anmärkning som utskottet gör mot motionen?
Det står nämligen i utskottets
utlåtande, att frågan gäller icke, såsom
i motionens hemställan angivits, anslaget
till bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader.
Jag vore intresserad av att få en
liten upplysning om varifrån statsut -

skottet har fått detta, att icke motionen
gäller just den rubriken.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan
vill jag nämna, att Kopparbergs läns
landsting, som det här bland annat är
fråga om, hösten 1948 beslöt att anställa
en helavlönad folkbildningskonsulent
för länet. Man gjorde detta med stöd
av författningen, som säger att landsting
kan få statsbidrag med 50 procent
av avlöningen för en sådan konsulent.
Landstinget beslöt att ställa 10 000 kronor
till förfogande för avlöning åt en
ny konsulent i förhoppning om att
kunna få statsbidrag enligt gällande bestämmelser.
Men man var för sent ute
för att få det bifallet av Folkbildningsförbundet
och skolöverstyrelsen för
detta budgetår. I år har överstyrelsen
tagit upp ett anslag på 10 000 kronor,
vari skulle ingå 5 000 kronor för Kopparbergs
läns landsting som bidrag till
den konsulent som redan anställts där.
Men ecklesiastikministern har av ekonomiska
skäl ansett sig tvungen att
stryka anslaget. Detta bär föranlett oss
att även i år väcka samma motion.

Detta anslagskrav på 10 000 kronor
innefattar också 2 500 kronor till Gotlands
läns landsting och 2 500 kronor
till Blekinge läns landsting. Sistnämnda
landsting omfattar ett mycket litet län
och har icke samma resurser soip landstinget
i det stora Kopparbergs län. På
grund därav har Blekinge läns landsting
beslutit anställa en halvtidsavlönad
bildningskonsulent under förutsättning
att landstinget kan få det statsbidrag
som enligt författningen kan utgå för
sådant ändamål. Men i Kopparbergs
län kunna vi säkerligen klara oss i fortsättningen,
även om vi i framtiden få
avslag på vår framställning om statsbidrag.

Men det är icke som det bör vara, att
man på detta sätt i god tro utser en
folkbildningskonsulent och sedan står
utan statsbidrag, som man åtminstone
formellt är berättigad att få.

När jag sagt detta ber jag att få för -

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem.

säkra statsrådet Weijne, att det icke
bakom denna motion eller i mitt anförande
ligger den allra minsta tanke
att undervärdera det storartade grepp,
som statsrådet Weijne tog åren 1946 och
1947 som stöd åt den frivilliga folkbildningsrörelsen.
Jag vill tvärtom säga,
att folkbildningsrörelsen i alla former
är statsrådet stor tack skyldig för det
initiativ och de radikala grepp han tog
den gången. Men det hindrar icke att
man måste försöka att bevaka vad man
tycker vara sin rätt i en sådan här sak.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
eftersom utskottet är enhälligt för avslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 308—313.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31''f.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
och vid studiehem.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 324, föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1950/51 till ettvart av dessa
båda ändamål anvisa ett anslag av
30 000 kronor, innebärande oförändrad
medelsanvisning.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Göransson m. fl.
(1:222) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl.
(11:247), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående
pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem dels ock att öka det för
budgetåret 1950/51 å åttonde huvudtiteln
uppförda anslaget Bidrag till
verksamheten vid hemgårdar från
30 000 kronor till 60 000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:222 och 11:247, i vad
de avsåge anvisande av ökade medel
till ifrågavarande ändamål,

a) såsom Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

b) såsom Bidrag till verksamheten
vid studiehem för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

II. att motionerna 1:222 och 11:247,
i vad de avsåge begäran om ovannämnda
utredning, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Mannerskantz, Olsson,
Axel Andersson, förste vice talmannen
Skoglund, Svensson i Ljungskile, Bergstrand,
Hoppe, Kollberg, Kyling och
Widén, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:222 och 11:247, i vad de avsåge anvisande
av ökade medel för ifrågavarande
ändamål,

a) såsom Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 45 000 kronor;

b) såsom Bidrag till verksamheten
vid studiehem för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 45 000 kronor;

II. (= utskottet).

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr BERGSTRAND: Herr talman! Det
finns i vårt land på ett icke så litet
antal platser i städer, tätorter och över
huvud stadsliknande bebyggelseområden
eu del föreningar, som gjort till
sin uppgift att skapa hem eller i varje
fall så hemliknande anläggningar som
möjligt för att där bereda samlingspunkter
för människorna. I handling
ha dessa föreningar, som kalla sig hem -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem.

gårdar, effektivt omsatt mycket av det,
som vi alla så gärna röra oss med i
ord, när vi ge rekommendationer för
hur vi skola kunna komma till rätta
med en massa sociala missförhållanden,
speciellt för de ensamstående människorna
och de mer eller mindre hemlösa
ungdomarna. Där mottagas för resten
inte bara ungdomarna utan alla
människor, som äro i behov av råd, stöd
och hjälp för att komma till rätta i
tillvaron — med undantag av ekonomisk
hjälp, ty därtill har man icke
möjlighet.

Människorna föras i dessa hemgårdar
tillsammans till klubbverksamhet, till
cirkelverksamhet, till åhörande av föredrag,
till samtal och sällskapligt umgänge
sinsemellan o. s. v. Men de få
också idka praktisk hobbyverksamhet:
träslöjd, målning, matlagning, vävning,
handarbete, gymnastik, musik o. s. v.
Intet mänskligt är över huvud taget
främmande för hemgårdsrörelsens människor,
när det gäller att nå det mål
som man satt upp: att bygga broar mellan
människorna för att hjälpa dem
bort från den fysiska och psykiska isoleringens
vådor genom att förmedla
gemenskap med andra likställda eller
olikställda människor med skilda arbetsområden,
åsiktsriktningar, livsintressen
och levnadsvillkor.

Det är lätt att förstå, att en rikt
skiftande och mångförgrenad verksamhet
av denna karaktär måste vara ägnad
att berika deras tillvaro, som kunna
samlas dit, liksom att den är ägnad
att både utveckla den enskildes personlighetsliv
och att fördjupa känslan av
inbördes personlig gemenskap mellan
olika grupper i samhället. Det är också
lätt att förstå herr Hardy Göransson,
när han, med utgång från sin rika erfarenhet,
i den motion som han varit
med om att väcka i denna fråga säger,
att hemgårdsrörelsen nog är en av samhällets
allra verksammaste medhjälpare
i kampen mot ungdomsbrottslighet, fylleri
och annan vanart.

Det finns för närvarande 36 hemgårdar
i landet anslutna till Hemgårdarnas
riksförbund. Det är sålunda en omfattande
rörelse. Men, herr talman, enligt
min mening är denna rörelse ändå
icke tillräckligt omfattande.

Vi förstå alla, att med den målsättning
som hemgårdsrörelsen gjort till
sin måste mycket stora krav på mångsidighet
och i allo personligt höga kvalifikationer
ställas på föreståndarna.
Som regel har man nog sökt få människor
med utbildning från socialinstitut
eller liknande. Ledningen måste ju
vara kapabel att sätta en sådan standard
på verksamheten, att den förmår utöva
tillräcklig dragning på människorna,
och att detta verkligen i glädjande grad
har lyckats, därom finns det många
goda vittnesbörd. Jag har här i min
hand ett antal verksamhetsredogörelser.
Jag skulle kunna peka på den utomordentliga
verksamhet som bedrives vid
denna rörelses ursprung och av de flesta
andra ouppnådda förebild: Birkagården
här i Stockholm, som åtminstone
till namnet är välkänd för oss alla. Jag
tar emellertid en annan: årsredogörelsen
för 1948/49 från hemgården i Gävle,
och jag vill exemplifiera vad jag sade
om mångsidigheten med att räkna upp
något ur densamma. Där hittar jag följande
förteckning: kurser i sömnad
168 deltagare i 12 grupper, handarbete
34 deltagare, halmarbeten 14 deltagare,
knyppling 17 deltagare, vävning 70 deltagare
i 19 grupper, skolkök och hemvård
för kvinnliga grupper, matlagningskurs
för herrar, träslöjd, målning,
modellering, porslinsmålning, gymnastik,
engelska i fyra kurser, franska,
karaktärs- och livsåskådningsfrågor i
föreläsnings- och diskussionscirkel, litteraturcirkel,
cirkel om konsten att
lyssna till musik. Jag hittar också namnen
på olika klubbar. Det finns en
s. k. torsdagsklubb, slöjdklubb för pojkar,
frimärksklubb, flickklubb, folkdanslag.
Man anordnar familjeaftnar,
hemvårdsaftnar, föräldrasamkväin o.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem.

s. v. Det torde räcka med vad jag här
har anfört.

Jag har också tillgång till en schematiskt
sammanställd översikt av den ekonomiska
ställningen för ett antal av
dessa hemgårdar, 24 stycken, sammanställd
på hösten 1949. Årsutgifterna
för dem uppgingo till 916 700 kronor.
Genom kommunala bidrag täcktes ca
342 000 kronor och på annat sätt ytterligare
en del, men en anslagsbrist
förefanns på 194 000 kronor. Dessa
pengar ha föreningarna måst tigga ihop
eller på annat sätt samla in från enskilt
håll. Hur svårt det vanligen är att
tala i egen sak när det gäller att samla
in pengar på detta sätt är lätt att begripa
liksom att en inte alls önskvärd
begränsning av arbetet pressas fram på
grund av de för de enskilda föreningarna
mycket tyngande ekonomiska svårigheterna.

Nu kan man emellertid i detta fall
rikta den invändningen mot reservationen.
att på en samlad miljonbudget betyder
den ringa summa som reservationen
bjuder ej så mycket. Men
situationen är den, att ekonomien varierar
för olika föreningar, och det
finns hemgårdar, som hotas av nedläggning
på grund av att tidens ekonomiska
påfrestningar blivit övermäktiga.
För dem skulle ett hjälpande bidrag
från en central källa kunna bli räddningen.

I motionen talas om bidragshöjning
endast till hemgårdsverksamheten. Vi
ha emellertid också i landet en grupp
s. k. studiehem med likartad verksamhet
som hemgårdarna. Vid tidigare beviljande
av anslag ha riksdagen jämställt
dessa båda: hemgårdarna och studiehemmen.
Det har därför också synts
reservanterna riktigt, att vid en höjning
av anslaget med begärda 30 000
kronor i enlighet med motionens yrkande
eu lika fördelning borde ske
mellan hemgårdarna och studiehemmen
— alltså en höjning med 15 000 kronor
till vardera.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen av herr
Mannerskantz m. fl. Jag vädjar till kammaren
att här följa reservanterna; både
hjärtats och förståndets röst tala i
samma riktning och skulle väl kunna
få göra sig gällande på en sådan punkt,
som dock inte på något sätt leder till
några betungande konsekvenser på andra
områden.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det finns väl ingen som vill göra någon
invändning mot herr Bergstrands
resonemang angående studiehemmens
och hemgårdarnas betydelse. Jag tror
vi alla kunna instämma i vad som därvidlag
har sagts. Vi stå emellertid i
denna liksom i så många andra frågor
inför ett avvägningsproblem. Vi måste
fråga, vad vi ha råd till i nuvarande
ekonomiska läge och, därest vi kunna
disponera större anslag för folkbildningsarbetet,
om det är just studiehemmen
och hemgårdarna, som i första
hand böra ifrågakomma. Såvitt jag kan
förstå höra de aktuella svårigheter, i
vilka åtskilliga av studiehemmen och
hemgårdarna helt säkert befinna sig
under nuvarande besvärliga förhållanden,
kunna övervinnas genom att kommunerna
lämna bidrag.

Jag anser att vi inte kunna öka statsutgifterna
för ett ändamål som detta,
och jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag föreställer
mig att vi litet var anse, att
ungdomsproblemet är ett av vår tids
allra allvarligaste problem. För åtskilliga
år sedan tillsattes eu ungdomsvårdskommitté
för att utreda problemet,
och den kom fram med eu hel del
positiva förslag. Mig förefaller det nu
ha blivit skrämmande tyst på den punkten.
Ungdomsproblemet, ett av vårt
folks största problem, tycks ha kommit
i skymundan, och det är i så fall myc -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem.

ket beklagligt. Detta beror väl mest därpå,
att ett annat problem tränger sig
fram i förgrunden, frågan om statsfinanserna.
Det vore orättvist att säga att
intet göres för ungdomsproblemet •—
jag erinrar om den stora skolpropositionen
vid årets riksdag. När dess förslag
så småningom förverkligas, kommer
detta med visshet att bli en utomordentligt
stor gåva till Sveriges ungdom
och att på ett väsentligt sätt bidra
till lösningen av detta vår tids kanske
allvarligaste problem. Men det dröjer
väl ett par årtionden innan det man
åsyftar med den nya skolan förverkligas
och ungdomen får vad vi vilja att
skolreformen skall ge den.

Jag har ett starkt intryck av att man
i våra dagar är rätt villrådig om vilka
vägar man skall gå för att komma till
rätta med ungdomsproblemet. Om man
då kan finna institutioner, som arbeta
framgångsrikt för att lösa detta problem
åtminstone styckvis, synes det
mig ligga nära till hands att säga, att
dessa institutioners verksamhet bör i
största utsträckning stödjas och gynnas
av det allmänna och ges de pengar,
som behövas för att institutionerna skola
få större möjligheter att göra de insatser
för lösandet av ungdomsproblemet,
som äro så högst nödvändiga.

Jag vet att det är riktigt som herr
Bergstrand nyss nämnde, att hemgårdarna
och studiehemmen genom sin
verksamhet rikta sig åt många olika
håll. Jag tänker här på dem framför
allt som en sorts ungdomsborgar, som
äro till för att gagna, tjäna och hjälpa
ungdomen. Det gäller i våra dagar att,
framför allt i tätorterna, försöka hjälpa
unga människor, som på grund av
isolering eller av andra skäl befinna
sig i fara. Jag har det livliga intrycket,
att det i våra hemgårdar och studiehem
bedrives en fritidssysselsättning av hög
kvalitet. Jag är vidare övertygad om
att vad som ges ungdomen är ingenting
mindre än intressen, som hjälpa till att
på olika sätt hålla dem uppe. Inom oli -

ka partier ha vi efterlyst en livligare
idédebatt, och jag tror att våra hemgårdar
och studiehem äro härdar för
en sådan idédebatt.

Det gäller alltså, herr talman, ingenting
mindre än att rädda människor,
unga människor och det är en den angelägnaste
uppgift vi ha.

Det skulle till äventyrs kunna sägas,
att vad jag här talar om framför allt är
ett storstadsproblem. Jag vill för min
del bestrida det med hänvisning til! att
den ungdom i våra stora städer, som
är hemlös, går ensam och är i fara att
komma vilse, ej minst är ungdom som
från lantlig miljö invandrat till tätorterna.
Hemgårdarna äro en gåva inte
bara till »infödingarna» i våra tätorter
utan också till dem som flytta
in dit.

Vi leva i en tid, då många ofta fråga
efter vad som är matnyttigt när man
skall bevilja anslag. Jag dristar mig att
göra det påståendet, att det är en god
kapitalplacering att offra pengar för
detta ändamål. Om människor räddas
och därigenom i framtiden komma att
gå in i produktionslivet, tillförs samhället
helt säkert god valuta för vad det
har lagt ned för detta ändamål.

Herr Bergstrand har redan erinrat
om att hem- och studiegårdarna kämpa
mot stora ekonomiska svårigheter, och
dessa svårigheter medföra bland annat
att man, såsom jag tror herr Bergstrand
påpekade, på vissa håll är tvingad
att ta under övervägande om man
kan fortsätta denna för ungdomen utomordentligt
betydelsefulla gärning.
Man är ock på sina håll förhindrad att
utbygga verksamheten så som man
skulle önska. Det har berättats mig att
en hemgård ständigt måste säga nej till
en hel del ungdom, som söker sig dit
under fritiden.

Då jag har den bestämda uppfattningen,
herr talman, att hemgårdarna
kanske ha större förutsättningar än
några andra institutioner att räcka en
hjälpande hand åt ensamma männi -

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar och vid studiehem.

skor, sökande människor och människor
som äro i fara, vill jag tillstyrka
bifall till det förslag, som har upptagits i
reservationen. Jag tror visserligen icke
att de 30 000 kronor, som i så fall skulle
delas ut till hemgårdar och studiehem
—■ hemgårdarna äro visst 34 till
antalet — skulle lösa deras ekonomiska
problem, men jag är övertygad om att
det skulle ha en god psykologisk verkan
och att det skulle kännas som ett
värdefullt handtag för dem, som under
stora uppoffringar osjälviskt arbeta vid
våra hemgårdar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Efter herr Hoppes vältaliga anförande
är det kanske en smula besvärligt
att se på denna fråga litet lugnare.
Jag tror inte att en anslagsökning av
den storleksordning som reservanterna
föreslå skulle ha så överväldigande verkan,
och jag är böjd för att tro, att herr
Hoppe höll på att bevisa alldeles för
mycket när han talade om hemgårdarnas
och studiehemmens väckelseuppgifter.

Det har inte förekommit någon meningsskiljaktighet
beträffande värdet
av dessa institutioners uppgifter, men
avdelningen i statsutskottet har här
stått inför en av de punkter, där vi,
som herr Hoppe sade i ett tidigare anförande
här i dag, med svidande hjärta
ha nödgats begränsa ett anslag. Jag är
övertygad om att ett beslut i enlighet
med Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
inte skulle få någon sådan psykologisk
verkan som herr Hoppe tror.
Det innebär på intet sätt ett underskattande
av det arbete, som hemgårdarna
och studiehemmen utföra, utan det är
bara fråga om en begränsning av anslaget.

Man kan säga, att 15 000 eller 30 000
kronor i detta sammanhang inte spela
någon avgörande roll för statsbudge -

ten, och det är alldeles riktigt, men vi
måste ju ha någon gräns. Såsom herr
Iloppe tidigare bär påpekat, ha vi i avdelningen
i största möjliga utsträckning
måst begränsa anslagskrav, som gått
utöver Kungl. Maj:ts förslag, och under
denna begränsning har även det nu
ifrågavarande anslagskravet fallit.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HOPPE (kort genmäle): Herr
talman! Det är kanske inte så mycket
att invända mot vad herr Svensson i
Grönvik erinrade om. När herr Svensson
i Grönvik för en stund sedan talade
efter statsrådet tycktes han mena
— det kanske är litet djärvt tolkat —-att statsrådet vore offer för någon sorts
personlighetsklyvning och ville både
det ena och det andra. Jag har ett intryck
att det är på samma sätt med
herr Svensson i Grönvik. Om jag tänker
på ärendets behandling i avdelningen
är jag viss om och tacksam för
att herr Svensson i Grönvik är positivt
inställd inte bara till gärningen utan
också till denna framstöt.

Jag vill, herr talman, passa på tillfället
att än en gång understryka, att
det ekonomiska problemet självfallet
inte finner sin lösning om reservanternas
förslag bifailes, men jag tror det
skulle få en utomordentligt god psykologisk
verkan, som ingen av oss bör
underskatta. Det skulle kännas som ett
värdefullt handtag och göra det lättare
för dem, som bära upp hemgårdarna,
att arbeta med frimodighet och offervilja,
och det är därför jag så enträget
ber om detta anslag.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag är väl medveten om att det
ekonomiska läget påbjuder all tänkbar
sparsamhet, men jag är också övertygad
om att man i vissa fall kan spara
så mycket, att utgifterna i stället öka.
Genom att man sparar in på ett område
kanske man får lägga ut så myc -

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

ket mera på ett annat. Ett exempel på
det är sparsamhet med anslag till förebyggande
åtgärder.

Just nu skulle jag önska, att det uppträdde
en talare här i andra kammaren,
som hade förmåga att tala så, att det
skulle röra stenar. Jag förmår inte det,
men jag kan ändå inte tiga.

Under de senare åren ha vi alltmer
börjat allvarligt diskutera ungdomsproblemen,
och vi fråga oss vad som skall
göras för att förebygga ungdomsbrottslighet
av olika slag. Många göra naturligtvis
sitt allra bästa för att förebygga,
men många gånger stannar det vid att
man bara skakar på huvudet och kritiserar
och tycker att det är förskräckligt.
Vi lägga i våra dagar ut stora
summor av statliga medel i omkostnader
för att omhändertaga ungdomar i
ungdomsvårdsskolor och ungdomsvårdsanstalter
av olika slag. Säkerligen''
komma dessa medel till god användning,
men vad som kan göras i förebyggande
syfte är av oerhört stor betydelse.
Här ha våra ungdomsgårdar,
studiehem och hemgårdar en mycket
stor uppgift.

När vi här i kammaren rösta för bifall
till eller avslag på ett anslagsyrkande,
har jag åtminstone för min egen
del ofta en känsla av att man inte tillräckligt
känner till den institution som
anslaget gäller. Jag vet inte, hur väl vi
ha satt oss in i vad hemgårdarna ha för
uppgift. Jag skulle faktiskt vid detta
tillfälle vilja rekommendera riksdagens
ledamöter, som eventuellt inte ha
besökt hemgårdarna och studiehemmen
här i Stockholm, att besöka dessa
institutioner. Personalen där är mycket
tacksam för att man intresserar sig för
deras verksamhet. Vi skulle då inte med
fredat samvete kunna gå med på ett
lägre anslag, utan vi skulle vilja göra
vårt allra bästa för att stödja denna
verksamhet.

Man slår inte på stora trumman från
studiehemmens och hemgårdarnas sida,
när det gäller att tala om vad som görs

och vid studiehem.

och vad man tänker göra. Det är heller
inte lätt att genom någon statistik uppvisa,
att det och det resultatet har man
nått. Men jag är övertygad om att om
sådant kunde ske, skulle man kunna
visa att ett oändligt stort antal ungdomar
blivit räddade just genom att
de ha blivit omhändertagna eller fått
sin hemvist inom dessa gårdar. På ungdomsgårdarna
och i studiehemmen försöker
man att fostra ungdomen till ansvarskännande
samhällsmedborgare och
ge den så långt möjligt moralisk styrka.

Jag är av den uppfattningen att det
relativt blygsamma belopp, som här föreslagits
i höjning av det av Kungl.
Maj:t begärda anslaget, skulle komma
till mycket stor användning och bli ett
gott stöd i den verksamhet, som dessa
gårdar ha sig förelagd. Jag är också
övertygad om att det anslag, som beviljas,
kommer tillbaka med ränta i form
av väluppfostrad, sund och moraliskt
stark ungdom. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är framförd av herr Manncrskantz
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Mosesson och Gustafsson i Borås.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag ber
att få instämma i allt vad som sagts angående
hemgårdarna. Jag skulle vilja
säga några ord om den rent öppna verksamhet,
som hemgårdarna bedriva.

Det är ju så, att samhället undergår
en snabb förändring. Det är en ständig
förändring inom samhällslivet. Familjen
har inte samma centrala ställning i
dag som den hade förr, och vidare byta
människor arbetsplats undan för undan
och flytta från plats till plats. Detta
gör att människor inte ha samma
förankring varken i arbetet eller i familjelivet
som förr. Detta medför svåra
konsekvenser framför allt för de
ungdomar, som ha svårt att nå kontakt
och över huvud taget få den förankring
som de behöva.

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

Vi ha mycket svåra problem, som fru
Johansson i Skövde pekade på, med all
den missanpassade ungdom, som vi
ständigt ha bekymmer för, och därför
betyder den öppna verksamhet, som
hemgårdarna ha, oerhört mycket för
dessa unga. Där kunna de få gå och
komma även om de inte äro anslutna
till någon klubb eller annan föreningsverksamhet.
När man hör att på vissa
hemgårdar ungdomarna kunna vara
där ända upp till fem av veckans alla
kvällar, förstår man vad det betyder
för dessa ungdomar, som annars skulle
driva omkring på gatorna och kanske
ansluta sig till ligor. Vidare har man
hört, att en hel del av hemgårdarna ha
fått taga hand om ligor för att få dessa
ungdomars aktivitet positivt inställd.
Framför allt ställer denna öppna verksamhet
mycket stora krav på ledarna
och de medhjälpare, som föreståndarna
ha. Den ställer oerhörda krav på deras
arbetstid. Vidare vill jag peka på
att hemgårdarna i sitt ungdomsarbete
lörsöka att knyta an till familjerna. Jag
tror som fru Johansson sade, att alltför
stor sparsamhet på detta område är
dålig ekonomi på grund av de konsekvenser,
som den medför för framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hoppe begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
314 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Därvid avgåvos 113 ja och 92 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 315.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 325, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 489 000 kronor,
innebärande oförändrad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Holmbäck m. fl.
(I: 156) och den andra inom andra
kammaren av herr Lindberg m. fl.
(II: 165), i vilka hemställts, att riksdagen
ville, utöver vad departementschefen
förordat, bevilja till instruktörer
för nykterlietsupplysning 22 600 kronor,
till främjande av Centralförbundets
för nykterhetsundervisning verksamhet
6 000 kronor och till allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie-
och ungdomsledare in. fl. 3 600
kronor och sålunda såsom bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet
in. in. för nykterhetens främjande
anvisa tillhopa 521 200 kronor.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 165, såsom Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
in. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 489 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Axel Andersson,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Kollberg,
Onsjö och Widén, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 156 och II: 165, såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. in. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av
521 200 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det hade varit frestande att
deltaga i den debatt, som nyss fördes
angående förebyggande åtgärder på
ungdomsvårdens område. Det är emellertid
så, att denna fråga kommer upp
här i kammaren i ett annat sammanhang
i nästa vecka, nämligen med anledning
av en motion, och detta var
den närmaste anledningen till att jag
avstod från att begära ordet. Att jag nu
tager till orda beror på att mitt namn
återfinnes under en av de motioner,
som ha väckts för att få ett ökat anslag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande.

Av en förteckning på s. 409 i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
framgår, att detta anslag ökat
sedan budgetåret 1939/40 med något
mer än 100 000 kr. Det låter ju ganska
bra. Men denna ökning har till betydande
del avsett stöd åt helt nya och i
och för sig värdefulla nykterhetsfrämjande
initiativ som t. ex. kvinnoföreningarnas
samarbetskommitté för nyk -

terhetsfrågor och samarbetskommittén
mellan fackföreningsrörelsen och nykterhetsrörelsen.
På ett flertal delpunkter,
d. v. s. anslagen till de olika nykterhetssällskapen,
ha bara relativt små
höjningar ifrågakommit, och det viktiga
föreläsningsanslaget är t. o. in. avsevärt
lägre nominellt och ännu mera
reellt än vad det var 1939/40. Då var
det nämligen 140 000 kr. och nu är det
125 000 kr., detta trots ökade rese- och
portokostnader. Det gäller här en statligt
auktoriserad, objektiv upplysningsverksamhet
i bl. a. våra vanliga skolor
för barn och ungdom, i folkhögskolorna
och i militärförläggningarna.

Upplysningens stora betydelse på
detta område bruka vi vara eniga om.
Här föreligger alltså inte i sak någon
principiell meningsskiljaktighet.

Att det inte föreslås någon höjning
av nykterhetsanslaget i år kunde man
godtaga, om det åt andra organisationer,
som liksom nykterhetsorganisationen
öro av allmännyttig karaktär, inte
heller skulle komma i fråga någon höjning,
men anslaget till t. ex. studiecirkelverksamheten
föreslås höjt med inte
mindre än en halv miljon kr. Vi ha redan
bifallit det. Detta anslag är givetvis
denna verksamhet väl unt. Jag är
själv tidvis verksam som studiecirkelledare,
så jag vill på intet sätt medverka
till en minskning av detta anslag. I
fråga om detta studiecirkelanslag gäller
ett slags anslagsstegrande automatism,
som verkar så snart studiecirkelverksamheten
ökar i omfattning. Jag tycker
för min del — jag vet att det är många
av kammarens ledamöter som dela den
meningen — att något av den ordningen
också kunde gälla nykterhetsanslaget,
alltså det som går till nykterhetsorganisationerna.

Ett par andra exempel. Bidraget till
studieförbunden för deras organisations-
och administrationskostnader
höjs med 30 000 kr. Trafiksäkerhetsfrämjandet
får i år enligt i dag fattat
beslut 50 000 kr. mer i anslag trots

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

statskontorets avstyrkande och trots en
av kommunikationsministern i propositionen
uttalad princip, att trafiksäkerhetspropagandan
väsentligen bör bestridas
med privata eller kommunala medel.

Det finns flera andra exempel på att
höjningar av anslag kommit i fråga till
organisationer, som äro till samhälleligt
gagn. Det har sålunda härvidlag
inte skett ett generellt avvisande utan
man har i flera fall tillstyrkt ökade anslag
till sådana organisationer. Är då
nykterhetsrörelsen mindre värdefull ur
samhällets synpunkt än t. ex. bildningsrörelsen
och trafiksäkerhetsfrämjandet?
Den frågan innebär intet förringande
av sistnämnda frivilliga rörelsers insatser
eller en önskan att minska deras
statliga stöd — jag är t. o. m. tacksam
på deras vägnar för att här sker en höjning
av anslagen. Skolöverstyrelsen
har föreslagit en mycket betydande anslagshöjning,
eller 331 000 kr., under
den punkt vi nu behandla. Det förslaget
avvisas emellertid av statsfinansiella
skäl helt i statsverkspropositionen.
Nykterhetsrörelsen kommer i detta läge
med en mycket blygsam motion om en
liten ökning av nvkterhetsanslaget, fördelad
på det sättet, att man vill få
22 600 kr. såsom ökat bidrag till avlöning
av instruktörer inom nykterhetsrörelsen,
6 000 kr. till främjande av
Centralförbundets för nykterhetsundervisning
verksamhet och slutligen 3 600
kr. till förstärkning av anslaget till den
årligen återkommande utbildningskursen
för ungdoms- och studieledare.

Vad gäller instruktörerna anföra
motionärerna följande starka motivering.
Man hänvisar först till att det här
rör sig om tio heltidstjänstgörande instruktörer
och två deltidsfunktionärer,
och sedan säga motionärerna (citat ur
statsutskottets utlåtande): »När statsmakterna
första gången beviljade bidrag
till instruktörer hos nykterhetsorganisationerna,
tänkte man sig, att
statsbidraget skulle täcka ungefär halva
kostnaden för varje instruktörs

verksamhet. I fråga om instruktörerna
hos Sveriges lärares nykterhetsförbund
och SSUH utgick man ifrån att kostnaderna
väsentligen skulle täckas av
statsbidraget, då verksamheten huvudsakligen
avser skolor och ifrågavarande
organisationer icke ha möjlighet att
själva tillskjuta några större belopp.
Med hänsyn till de inträdda stegringarna
särskilt i fråga om löner, resor och
traktamentskostnader torde statsbidraget
icke svara mot förstnämnda grunder
för bidragen. Kostnaderna för all
övrig verksamhet ha självfallet också
stigit avsevärt under senare år, och organisationerna
tyngas för närvarande
av ekonomiska bekymmer. Det är därför
önskvärt, att staten lämnar ett något
högre bidrag till instruktörerna än
vad som motsvarar hälften av kostnaderna.
» Sedan föreslår man en höjning
och anför, hur en sådan höjning borde
fördela sig på de olika posterna.

Vad gäller Centralförbundet för nykterhetsundervisning
innebär förslaget,
att man bara önskat hälften av vad
skolöverstyrelsen på den punkten föreslagit.
Den föreslog nämligen 12 000
kr., och motiveringen för en höjning
över huvud taget är naturligtvis den
ökning av kostnaderna, som har skett
här såväl som på alla andra områden.

Slutligen är det utbildningskursen.
Där har också en fördyring inträtt vad
gäller kostnader för vistelse på den
folkhögskola, som det vanligen blir fråga
om såsom förläggningsplats för denna
kurs. Man anför att det inte är
möjligt att hålla denna kurs som man
tänker sig den, om man inte kan få ett
något ökat bidrag. Det är ett så pass
blygsamt belopp som 3 600 kr. man
önskar i ökning. Om det inte är möjligt
att få denna höjning, blir följden
att man måste minska antalet ungdomsoch
studieledare såsom deltagare i denna
kurs.

Låt mig få anföra ett par synpunkter
ytterligare. Den ena är att skatteinkomsterna
på alkoholhanteringen ha

7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

stigit år ifrån år. Enbart på sprit beräknar
riksräkenskapsverket för det
kommande budgetåret, alltså 1950/51,
att inkomsten i skatt skall bli 480 miljoner
kronor, d. v. s. en ökning på två
år med inte mindre än 9 miljoner kronor.
Jag kan för min del inte komma
ifrån, att det skulle finnas utrymme för
en så blygsam höjning som med 32 200
kronor, som det här enligt motionärernas
förslag är fråga om.

Vidare måste upplysningsverksamheten
i alkoholfrågan intensifieras, då alkoholskadorna
särskilt i form av olyckor
och brott av många tecken att döma
tyckas öka. Denna ökning av alkoholens
sociala skadeverkningar torde till icke
ringa del sammanhänga med den sedan
länge pågående invandringen till städerna
med alla de ogynnsamma övergångsfenomen,
spänningar och kriser i
den sociala strukturen och i medborgarnas
livsföring, som därmed följa. I ett
sådant övergångsskede måste man enligt
min mening ägna ökad och starkt
ökad uppmärksamhet åt den objektiva
och slagkraftiga upplysningsverksamhet,
för vilken staten bör bära en väsentlig
del av ansvaret. De föreliggande
motionerna ha också väckts av representanter
för skilda partier här i riksdagen.

Herr talman! .lag ber att med dessa
ord få yrka bifall närmast till motionen
nr 105 i denna kammare, vilket betyder
bifall till den reservation, som i statsutskottet
avgivits av herr Axel Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Gavelin, Sandberg, Fröderberg, Hallberg,
Widén, TJtbult, Lindberg, Johnsson
i Stockholm, Mosesson, Åhman,
Stjärne, Nyberg, Pettersson i Norregård
och Norup, fru Nordgren, herr
Persson i Svensköp, fröken Öberg och
herr Bark.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!

Det är egentligen fullständigt omöjligt
att taga upp en debatt på denna punkt.
Jag skulle i likhet med den ärade talaren
kunna fortsätta och anföra en hel
rad argument inte för ett halvmiljonanslag
utan säkerligen för ett miljonanslag.
Jag skulle kunna göra det av full
övertygelse. Jag skall be att i yttersta
korthet få erinra om ett par omständigheter.
Min företrädare i ämbetet
äskade för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln — jag har tillåtit
mig hänvisa till detta tidigare — ett
anslag för nykterhetsfrämjande verksamhet
på 310 000 kronor. Nu föreslås
ett anslag på 489 000 kronor, vilket
jämfört därmed innebär en ökning på
nästan 60 procent. Riksdagen höjde anslaget
något den gången, så att det anslag,
som kom att gälla för budgetåret
1945/46, i verkligheten blev något
högre.

Den ärade talaren drog en parallell
mellan detta anslag och anslaget till
studiecirklarna. Jag kan ju framhålla
att det är fullständigt likgiltigt om man
höjer detta senare anslag med en halv
miljon kronor eller en miljon kronor
eller 100 000 kronor. Det kostar precis
lika mycket i alla fall, eftersom det är
fråga om ett förslagsanslag. Bidrag utgår
alltså, om vissa villkor uppfyllas.
Det var en glädje för mig att 1947 i
motsats till folkbildningssakkunniga
kunna föreslå att anslaget skulle bli ett
förslagsanslag. Men därav följer också,
att det här inte bara gäller något slags
automatik, som den ärade talaren sade,
utan att det helt enkelt är ett anslag,
där det uppförda beloppet grundar sig
på en beräkning av hur mycket som
kan komma att gå åt.

Den föreliggande situationen är rätt
egendomlig. I regeringen är det ju finansministern
och respektive departementschef
som närmast handlägga bpdgetärendena.
Herr Sköld och jag äro godtemplare
båda två sedan barndomen. Ingen
kan misstänka oss för att hysa mindre
intresse för nykterhetssträvandena än

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

den föregående talaren och alla som
instämde med honom. Men när man
står inför den hårda verkligheten kan
man inte ge allt vad man vill ens åt
barn som äro en kära. Det är i det läget
som vi ha befunnit oss. Jag tycker
att vi ha handlat riktigt, ty sitter man
i regeringen kan man inte låta sina
sympatier åt det ena eller andra hållet,
vad man själv tycker och har intresse
för, bli vägledande för utmätandet av
anslagen. I sådana fall skall man vara
objektiv, och med den stränga budgetpolitik,
som har förts i år, har säkerligen
det riktiga varit att man i detta
fall har stannat vid föregående års anslag.
Jag tror att kammaren med tämligen
stort jämnmod kan godtaga denna
ståndpunkt, även om det — jag upprepar
det ännu en gång — kan anföras
många och varmhjärtade skäl för en
uppräkning av anslaget. Men så kan ske
även på en hel rad andra punkter, och
börjar riksdagen att tänka mera med
hjärtat än med hjärnan, misstänker jag
att i varje fall skattebetalarna inte
komma att bli så särskilt belåtna.

Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag vet inte
om jag uttryckte mig så illa att vad
jag sade kunde missuppfattas. Vad jag
faktiskt menade var att anslaget under
denna punkt, i varje fall enligt min mening,
lämpligen kunde regleras på samma
sätt som anslaget till studiecirklarna,
alltså utgå som ett förslagsanslag.
Jag uttryckte mig på det sättet,
att beträffande studiecirklarna gäller
en »anslagsstegrande automatism». Det
är möjligt att det är illa uttryckt. Men
jag menade just alt man i fråga om
detta anslag skulle kunna ordna det på
samma sätt som beträffande anslaget
till studiecirkelverksamheten. Jag tycker
att det finns alla skäl i världen att
samhället bär ansvaret för undervisnings-
och upplysningsverksamheten
för nykterhetens främjande på samma
sätt som för bildningsvcrksamheten.

För övrigt vill jag begagna tillfället
att tacka ecklesiastikministern för hans
deklaration och hans ådagalagda intresse
för dessa ting. Att han hyser ett
sådant intresse är ju väl känt förut. Jag
vill också gärna ånyo understryka att
anslaget under denna punkt har ökat
under senare år. Jag tycker emellertid
att den höjning, som föreslås i motionen,
är så blygsam, att jag inte kan
annat än vidhålla mitt yrkande om bifall
till densamma.

Herr HAMMAR: Herr talman! Det
finns knappast någonting att tillägga
utöver de skäl, som anförts av herr
Wiklund i Stockholm när det gäller en
ökning av anslaget för åtgärder till
nykterhetens främjande. Jag tycker att
det är ganska ostridiga ting, han här
betonat, och det kanske kunde vara
onödigt för mig att under sådana förhållanden
taga till orda. Men jag vill
ändå dra mitt strå till stacken och med
några ord ytterligare stryka under, vad
herr Wiklund här anförde.

Jag har framför mig ett yttrande till
skolöverstyrelsen, avgivet av konsulenten
för nykterhetsundervisningen, i vilket
denne påpekar, att de olika nykterhetsorganisationerna
under de senaste
åren bara ha erhållit obetydligt ökade
statsanslag, detta trots penningvärdets
fall, som medfört att alla omkostnader
betydligt ökats. Han betonar särskilt att
fördyringen av tåg- och bilresor i hög
grad försvårat hållandet av kurser och
konferenser, anordnandet av instruktionsresor
o. s. v. Vidare understryker
han, att nykterhetsarbetet visserligen är
ett ideellt arbete och att alla som äro
verksamma på detta område också äro
beredda till personliga uppoffringar,
men han framhåller också, att det väl
knappast är lämpligt att alltför mycket
draga växlar på detta förhållande. Skolöverstyrelsen
har också beaktat konsulentens
yttrande. Den vill för sin del
instämma i och understryka riktighe -

100 Nr 13. Onsdagen den 19 april 1950 fm.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

ten av de däri framförda synpunkterna
och livligt vitsorda nödvändigheten av
att nykterhetsrörelsen för utförandet av
sin samhällsgagnande insats utrustas
med tillräckliga resurser genom kraftigt
stöd från det allmännas sida. Vidare
säger skolöverstyrelsen, att försök
ha gjorts att uppskatta storleken av
medlemmarnas direkta ekonomiska bidrag,
varvid beräknats, att dessa uppgå
till ungefär tio gånger det statliga anslaget.
Detta är någonting som skulle
kunna gälla även beträffande instruktörerna
för nykterlietsupplysning.

När det gäller anslaget till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
är det ju uppenbart för alla, att CFN
som en centralpunkt för nykterhetsarbetet
i Sverige har en mycket stor och
ansvarsfull uppgift att fylla, och den
gör det också på ett mycket förtjänstfullt
sätt. Hade nu förbundet, betonar
skolöverstyrelsen, tillräckligt med medel,
skulle det dock ytterligare kunna
utvidga och intensifiera sin verksamhet.
En hel rad av motiv och argument
för ett höjt anslag andragas i denna
skolöverstyrelsens skrivelse, och jag
tycker att det är mycket svårt för oss
i riksdagen att gå förbi densamma utan
att besinna dess verkliga betydelse och
slagkraft.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här andragit och av de yttranden, som
tidigare ha hållits i denna fråga, tilllåter
jag mig att yrka bifall till den vid
denna punkt knutna reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr LINDBERG: Herr talman! Statsrådets
anförande gav mig anledning
fundera över om jag missuppfattat hela
det problem som vi här resonera om.
Statsrådet sade att man inte kunde påstå
att vare sig han eller finansministern
hade några antipatier gentemot de
organisationer, som bedriva den här
ifrågavarande verksamheten. Jag tror
dock att även om de båda statsråden

inte varit godtemplare, skulle ingen ha
kommit på idén att säga att en vägran
att följa kravet på anslagshöjning berodde
på att statsråden hade antipati
mot själva de organisationer som bedriva
verksamheten. Saken ligger väl
inte alls så till. Frågan är ju den hur
man skall få bästa möjliga resultat av
den verksamhet, som på detta område
bedrives och som har bedrivits under
en råd av år. Och man kan naturligtvis
inte få bästa möjliga effekt med mindre
man har penningmedel att röra sig
med. Det är just här man har själva
sakfrågan.

Här är till stor del fråga om en förebyggande
verksamhet mot alkoholens
skadeverkningar bland människorna,
och man är helt enkelt tvungen att se
till att få högsta möjliga effektivitet.
Det får man inte om man håller de organisationer
och institutioner, som äro
till för att sköta dessa saker, på svältkost.
I tidigare sammanhang har jag
påpekat, hurusom man inte kan få full
effektivitet vid de erkända alkoholistanstalterna,
därför att de sakna medel.
Det är på samma sätt här. Här skall
man bedriva kursverksamhet för att utbilda
personer, som skola kunna taga
hand om verksamheten. Om denna utbildning
blir undermålig, blir också
den utbildade personens verksamhet åtminstone
under de första åren undermålig.
Man frågar sig om staten verkligen
är betjänt med en sådan ordning.

Om man ser frågan från dessa synpunkter,
tror jag man kommit problemets
kärna bra mycket närmare och
att det blir bra mycket lättare att anslå
de medel som behövas. Nu kan det sägas,
såvitt angår kursverksamheten, att
det går för sig att under ett eller ett
par år minska antalet elever. Det är
klart att det går att göra det, men får
man då tillräckligt antal personer som
ägna sig åt verksamheten? Om det är
absolut tvunget, går det naturligtvis för
någon kortare tid att förfara på det
sättet. Men det går inte i längden. Det

Onsdagen den 19 april 1950 fm. Nr 13. 101

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande.

kan heller inte vara någon mening med
att behålla samma undervisningsvolym
med ett mindre anslag, ty då blir ju
själva verksamheten förfuskad och man
får inte heller den effektivitet som man
vill ha.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till motionen
II: 165 och reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag vet att herr talmannen gärna
vill avsluta denna debatt före middagsrasten,
och jag skall därför bara säga
några ord på denna punkt.

Jag vill först betyga för kammarens
ledamöter, att anledningen till att utskottet
avstyrkt denna motion med en
ganska kortfattad motivering inte är
någon bristande förståelse för den
fråga det gäller. Det är inte okunnighet
eller bristande intresse för kursverksamheten,
som varit skäl till denna
korthet i motiveringen. Skälet är att
man inom avdelningen icke tog upp någon
allvarlig diskussion på denna
punkt. Man ansåg med hänsyn till de
ekonomiska principer, som vi kommit
överens om att följa, att det inte förelåg
någon möjlighet att få majoritet
inom avdelningen för bifall till motionerna.
Därför blev det inte någon
egentlig diskussion i avdelningen, och
därför skrevs det också på det sätt som
skett. Jag ber att få betyga att detta
icke innebär något underkännande av
värdet av undervisningen och upplysningsverksamheten
till nykterhetens
främjande.

Jag går för min del på Kungl. Maj:ts
förslag och därmed även på utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Utskottets talesman tycktes
vara litet ångerköpt för att denna motion
avfärdats på tre rader, och han
tycktes vilja välta över skulden därför
på dem som inom utskottet förordade

motionen. Men motionen låg ju på bordet,
och det blev ganska snart klart att
det skulle bli en reservation.

Låt mig bara säga ett enda ord. Om
nykterhetslagstiftningen i detta land
skall läggas om, så måste ju tyngdpunkten
i större utsträckning komma
att läggas på upplysning och uppfostran.
Då måste det anslås medel i oerhört
mycket högre grad än nu är fallet.
Det är ingen fördel med att verksamheten
utvecklas språngvis. Det är bättre
att taga vara på det som finns och utveckla
det åtminstone någorlunda.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
och reservationen i detta ärende.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
315:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verk -

102 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

ställdes. Därvid avgåvos 106 ja och 87
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta

handläggningen av förevarande utlåtande
ävensom av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 april.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas.

Punkten 316.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 317.

Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 327, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1950/51
anvisa ett anslag av 25 000 kronor, innebärande
oförändrad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Werner m. fl. (I: 90)
och den andra inom andra kammaren
av herr Spångberg m. fl. (II: 94), i vilka
hemställts, att Folkliga musikskolan
måtte beviljas ett till 40 000 kronor förhöjt
statsbidrag till verksamheten under
arbetsåret 1950/51.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 90 och II: 94, till Folkliga
musikskolan i Arvika: Understöd
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag
av 25 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade vid punkten avgivits av herr Ståhl.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Den blanka
reservation, som jag antecknat vid
denna punkt, har bl. a. haft till syfte
att ge mig tillfälle att här i kammaren
försöka undanröja den villvarelsen, att
understödet till Folkliga musikskolan i
Arvika skulle vara ett speciellt värmländskt
lokalt intresse. Visserligen ha
ett stort antal värmlänningar underskrivit
den föreliggande motionen, 11:94,
men detta ha även ganska många riks -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 103

dagsmän från andra landsdelar gjort,
dess bättre också inflytelserika och kulturellt
mycket intresserade ledamöter
av riksdagen.

Om någon behöver ytterligare bevis
för att det här icke gäller ett lokalt
intresse, så vill jag hänvisa till 1944 års
folkbildningsutredning, som bl. a. också
har sysslat med den sida av folkbildningen,
som tar sikte på musiklivet.
Denna utredning har givit Folkliga musikskolan
i Arvika ett mycket högt betyg
och sagt att verksamheten därstädes
är en sida av folkbildningsverksamheten,
som är lika omistlig som någon annan.
Jag skulle kunna ta fram ännu ett
vittne, som f. ö. också omnämnes i den
i ärendet väckta motionen, nämligen
fil. dr Tage Lindbom. Han har i sitt
arbete Arbetarrörelsen och kulturen
skrivit: »Gå vi över till musiken äro
vi inne på de verkligt stora försummelsernas
område, försummelser över hela
linjen.»

Jag skall inte här ingå på någon historik
över Folkliga musikskolans verksamhet,
utan jag skall fatta mig mycket
kort. Jag konstaterar endast att den tillkom
på initiativ av en eldsjäl, en förutseende
man, som hättre än någon annan
på sin tid förstod vilket bildningsvärde
musiken har. Han startade skolan och
arbetade där i många år under mycket
svåra förhållanden. Så småningom vann
han gehör för skolan. Folkbildningsutredningen
har i så hög grad behjärtat
detta arbete, som bedrives vid skolan,
att utredningen i sitt betänkande år 1947
föreslog att statsanslaget i varje fall
borde uppgå till 60 000 kronor. För närvarande
utgår ett statsbidrag på 25 000
kronor, vilket t. o. m. skolöverstyrelsen
har ansett vara för litet. Skolöverstyrelsen
har i sitt yttrande föreslagit ett
till 45 300 kronor nedprutat anslag.

Det ligger nu till så, att lärarlönerna
vid musikskolan höjts till en åtminstone
skälig nivå. De ha sannerligen inte varit
skäliga tidigare. Tjänsterna äro nu
också pcnsionsreglerade. Vidare ha ar -

Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd.

betsförhållandena förbättrats. Detta har
medfört ganska betydande utgiftsökningar.
Om skolan därför skall kunna
fortsätta sitt arbete och inte lamslås i
sin verksamhet, innan Kungl. Maj:t har
tagit ställning till folkbildningsutredningens
betänkande, är det nödvändigt

— ja, det är helt enkelt ett livsvillkor

— att skolan, i enlighet med motionärernas
förslag, kommer i åtnjutande av
det mycket rimliga statsbidrag, som
här är föreslaget, nämligen 40 000
kronor.

Såsom framgår av de redogörelser
och kataloger, som skolan varje år utger,
borde det vara ett intresse även för
kammarledamöter från andra län att
trygga Folkliga musikskolans existens.
Jag har här i min hand en redogörelse
för verksamhetsåret 1948—49, av vilken
man ser, att av de 46 elever, som under
denna tid erhöllo musikutbildning
vid skolan, endast 12 voro från
Värmlands län, medan återstående 34
kommo från olika delar av landet. Jag
kan ta ett litet stickprov. Från Uppsala
län kommo 5 elever, från Gävleborgs
län 4, från Västernorrlands län 2, från
Kopparbergs län 3 och från Kronobergs
län — herr Svenssons i Grönvik
eget län -— likaledes 3 elever. Jag hoppas,
att det förhållandet att herr Svenssons
i Grönvik eget län var representerat
av 3 intresserade elever vid Folkliga
musikskolan skall göra honom försonligt
stämd, när det gäller att bevilja
detta högre anslag.

Det är verkligen en behjärtansvärd
sak, och det kan diskuteras, om det är
rimligt att staten skall undanhålla det
för skolans verksamhet absolut nödvändiga
bidraget — en verksamhet till gagn
för hela landet — och övervältra kostnaderna
för skolans drift på landstinget
i det län, där skolan är belägen. Detta
blir nämligen konsekvensen, därest
riksdagen nu vägrar sin medverkan till
det högre anslaget.

Innan jag slutar vill jag också gärna
säga, åt! vi naturligtvis äro tacksamma

104 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd.

för den mycket välvilliga skrivning, som
utskottet på avdelningens förslag har
gjort vid denna punkt. Jag skall heller
inte på något sätt förringa värdet av
densamma. Men å andra sidan kan en
institution inte leva på en välvillig
skrivning och ett löfte att det finns
utsikter för att skolan någon gång i
framtiden, när Kungl. Maj:t har tagit
ställning till folkbildningsutredningens
betänkande, skall erhålla ett så stort
bidrag, att den kan existera. Det gäller
livet för Folkliga musikskolan redan
från och med nästa budgetår.

Jag konstaterar till slut, att det här
inte bara är fråga om ett ömmande fall,
utan att det också gäller för svensk
folklig kultur så väsentliga värden, att
man inte borde vädja förgäves om gehör
för det föreliggande förslaget om
en höjning av anslaget med 15 000
kronor.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

I detta yttrande instämde herrar Edberg
och Hammar.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Föreliggande fråga har vid flera 1
olika tillfällen förut varit uppe till debatt
i kammaren. När vi behandlade
den inom avdelningen, fanns där ock- 1
så en representant från Värmlands län ;
närvarande. Han hade då att ta ställ- :
ning till huruvida han skulle medverka
till en så fördelaktig skrivning som
möjligt eller om han skulle riskera en ]
strävare skrivning genom att yrka bi- 1
fall till den föreliggande motionen. Han I
valde den förra vägen, och jag undrar :
om inte det var det klokaste, sett ur i
synpunkten av den framgång, som frå- :
gan kan få i fortsättningen. i

Utskottet har i sin skrivning erkänt, 1
att verksamheten vid Folkliga musik- 1
skolan är av stor betydelse och att sko- <
lan är förtjänt av ekonomiskt stöd från £
det allmännas sida. Detta är ju ett f

skrivsätt, som jag tycker att i varje
fall motionärerna borde kunna ge ett
erkännande åt.

Som frågan nu ligger till och med
hänsyn till den inställning, som avdelningen
och utskottet ha haft till densamma,
förefaller det mig som om det
inte skulle finnas någon anledning att
hör ta upp en längre debatt. Jag nöjer
mig därför med det sagda och ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Herr
Svensson i Grönvik anförde, att motionärerna
borde kunna kosta på sig ett
erkännande för den välvilliga skrivning,
som utskottet har gjort. För all del, det
kunna vi göra. Jag tyckte mig också
höra att herr Ståhl gjorde det, och även
jag är villig att med tacksamhet notera
de erkännsamma uttalanden som
gjorts beträffande skolans betydelse
och kulturella värde. Jag noterar också
utskottets påpekande att detta värde
givetvis ger skolan en ställning, som
gör den förtjänt av ett tillräckligt ekonomiskt
stöd från det allmännas sida.

Samtidigt ber jag att få understryka
vad utskottet framhållit om önskvärdheten
— jag riktar mig därvid till ecklesiastikministern
— av att denna fråga
snarast tas under omprövning. Detta är
verkligen på tiden. Folkliga musikskolan
har en sådan ställning, att det är
alldeles nödvändigt att en omprövning
snarast kommer till stånd.

Sedan skilja sig emellertid herr
Svenssons i Grönvik och våra åsikter.
Efter det att utskottet framfört sitt erkännande
av skolan anför man två skäl
till att vår motion bör avslås. Det ena
skälet är det oklara läge, vari Folkliga
musikskolan för närvarande befinner
sig, det andra är det rådande statsfinansiella
läget. Det är sant att skolan
befinner sig i ett synnerligen oklart
läge. Men säg mig, är det inte just detta
oklara läge som motiverar den lilla
anslagshöjning, som vi motionärer ha
föreslagit?

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 105

Jag vill understryka vad herr Ståhl
sade om att skolans verksamhet inte är
något speciellt lokalt intresse eller något
landstingsintresse utan ett riksintresse.
Att landstinget och kommunen
ha intresserat sig för skolan och hjälpt
den att bedriva sin verksamhet är riktigt.
Anslagen från landstinget och från
Arvika stad ha femdubblats under den
senaste sexårsperioden, samtidigt som
statsanslaget endast har fördubblats.
Det är ett riksintresse att Folkliga musikskolan
ges möjlighet att bedriva sin
verksamhet. Skolan tillkom på frivillig
väg för något mer än 25 år sedan och
förfogar över mycket goda lokaler och
utmärkta lärarkrafter. Som påpekats
här tar den emot elever från hela landet.
Den är också den enda skola i
Sverige, som utbildar instruktörer för
den folkliga musikcirkelverksamheten.
Jag tror inte att någon i denna kammare
skulle vilja ta på sitt ansvar att
medverka till att Folkliga musikskolan
tvingas nedlägga sin verksamhet.

När 1944 års folkbildningsutredning
tog upp frågan om Folkliga musikskolan
till behandling, gjorde den det med
den tanken, att skolan skulle införlivas
i en folkmusikskola, omfattande hela
landet, och föreslog att Folkliga musikskolan
i avvaktan härpå skulle beviljas
ett årligt anslag på 60 000 kronor.
Riksdagen har sedan, som vi veta, skurit
ned den summan till 25 000 kronor.
Samtidigt ha statsmakterna föreskrivit
hur skolan skall skötas. Den måste följa
de reglementen och föreskrifter, som
ha utfärdats av Kungl. Maj:t. I dessa
bestämmelser sägs det bl. a., att Kungl.
Maj:t tillsammans med Musikaliska akademien
skall utse en ledamot i skolans
styrelse. Vidare heter det, att undervisningen
skall pågå minst 20 veckor
om året, fördelade på en höst- och en
vårtermin, och bedrivas enligt den
plan, som skolöverstyrelsen efter samråd
med Musikaliska akademien fastställer.
Skolan står under tillsyn av en
av Musikaliska akademien förordnad

Folkliga musikskolan i Arvika: Understöd.

inspektor och skall sända in sina årsredogörelser
till ecklesiastikdepartementet,
skolöverstyrelsen och Musikaliska
akademien. Till slut är skolan
i också underkastad granskning av riksdagens
revisorer.

Det är sålunda mycket bestämda
krav, som statsmakterna ha ställt på
Folkliga musikskolan, och dessa krav
borde förpliktiga staten att anslå de
medel, som skolan nödvändigtvis behöver
för att kunna bedriva sin verksamhet.

; Folkbildningsutredningen har beräki
nät att skolan behöver 60 000 kronor
i om året, men skolöverstyrelsen har för
; innevarande år stannat vid 45 300 kronor,
och statsrådet vill inte ger mer än
i 25 000 kronor. Styrelsen för skolan har
därför gjort en omräkning av det uppgjorda
statförslaget och därvid försökt
att på alla sätt pressa upp inkomst
terna, bl. a. genom att höja elevavgifi
terna. Det är ganska orimligt att man
på Folkliga musikskolan skall vara
; tvungen att gå den vägen, samtidigt

som folkhögskolornas elever icke er1
lägga någon avgift. Vidare har man

i försökt pressa ned utgifterna genom att

t anslå så litet som möjligt till under hållskostnader.

Styrelsen anför i sitt
förslag, att man är medveten om svårigheterna
att över huvud taget kunna
hålla sig inom ramen för denna synnerligen
hårt pressade stat, i vilken
t man har lyckats komma ner till ett

i anslagsbehov från staten på 40 000

i kronor, d. v. s. 15 000 kronor mer än

i vad ecklesiastikministern har gått med

. på. Det är dessa 15 000 kronor vi ha

motionerat om.

s Det är ingen tvekan om att dessa
40 000 kronor på något sätt måste anr
skaffas, om skolan skall kunna bedriva

i sin verksamhet. Lärarna ha tidigare

i varit mycket dåligt betalade men ha

nu fått sina löner reglerade. De kunna
därför nu sägas vara skäligt avlönade,
i Men om man inte kan anskaffa de er1
fordcrliga medlen, vet jag inte hur man

106 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

skall kunna bedriva verksamheten.
Skall man övertala lärarna att i fortsättningen
avstå från en stor del av
sina löner? Det lär väl knappast gå.
Eller skall man tigga ihop de 15 000
kronor, som skolan måste ha? Det har
tidigare tiggts så mycket till Folkliga
musikskolan, att det inte är så lätt att
tigga ihop ännu mera. Det kan knappast
heller vara värdigt att låta denna
kulturhärd på musikens område föra
gårdsmusikantens osäkra tillvaro. Jag
vädjar därför än en gång till ecklesiastikministern
att han snarast tar upp
frågan om Folkliga musikskolans ställning
till omprövning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
317:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

ja-propositionen Herr Spångberg begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 63 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 318—365.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 366.

Kostnader för Sveriges medlemskap i
Unesco.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 377, framlagda förslag,
hemställde utskottet i förevarande
punkt 366, att riksdagen måtte till Kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 1 020 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade vid punkten avgivits av herrar
Mannerskantz, Svensson i Grönvik och
Onsjö.

Punkten föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vid
denna punkt, som avser kostnaderna
för Sveriges medlemskap i Unesco, föreligger
en blank reservation.

Redan under remissdebatten påtalade
jag de stora kostnader, som Sverige
åsamkas på grund av medlemskapet i
de internationella organisationer, som
vi äro anslutna till. Hela summan av
dessa medlemsavgifter uppgår till mer
än 10 miljoner kronor. För Sveriges
medlemskap i Unesco bär man här begärt
ett anslag på 1 020 000 kronor. Min
uppfattning är att medlemskapet i Unesco
inte alls medför sådana fördelar för
vårt land, att vi få valuta för pengarna.
Jag anser det därför vara lämpligt att
vi nu säga ifrån, att vi inte vilja vara
med om det slöseri med pengar, som

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

107

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

medlemskapet i de internationella organisationerna
medför.

Sverige har i dessa organisationer
belastats synnerligen kraftigt, jämfört
med vad fallet är med övriga, likvärdiga
nationer, och det böra vi reagera
emot genom att säga ifrån, att vi inte
vilja vara med om att bevilja ifrågavarande
anslag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka avslag på det föreliggande
förslaget att anslå 1 020 000 kronor för
Sveriges medlemskap i Unesco.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag har vid
denna punkt fogat en blank reservation.
Jag vill erinra om att när denna
fråga behandlades förra året, då det
gällde att för första gången besluta om
ett stort belopp, hade jag i motion yrkat
avslag på det föreliggande förslaget
om anslutning till Unesco. Jag ansåg
nämligen, att medlemskapet skulle komma
att medföra kostnader, som icke
slodo i proportion till den nytta vi
kunde ha av att vara anslutna dit.

Under behandlingen av åttonde huvudtiteln
ha många ledamöter fått tala
varmhjärtat för ett anslag på 15 000
kronor, som skulle gå till ett ändamål,
vilket alla anse vara mycket behjärtansvärt.
Skola vi då utan vidare här
bevilja ett miljonanslag utan att ens
tänka på vilken valuta vi få för pengarna? Orsaken

till att jag undertecknat denna
blanka reservation är att jag velat
markera, att jag inte ändrat åsikt sedan
förra året. Jag anser tvärtom att det har
visat sig att jag den gången hade rätt.
Men jag vill samtidigt säga, att när vi
nu en gång blivit medlemmar i Unesco,
har jag för min del inte vågat vara med
om att yrka avslag. Det hade endast varit
en demonstration.

Herr talman! Jag har endast velat
säga dessa få ord.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Man kan ju alltid diskutera värdet av

det internationella samarbete som i olika
former förekommer. Å andra sidan
tror jag emellertid, att det skulle vara
olyckligt, om vi, efter att i fjol ha fattat
beslut om Sveriges deltagande i denna
internationella organisation, med nuvarande
högst begränsade erfarenheter
skulle draga oss undan. Vi ha ännu inte
några möjligheter att bedöma vilket
värde Unesco kan ha för oss. Jag tror
att när denna organisation fått tid på
sig att finna de lämpligaste riktlinjerna
för sina arbetsformer, skola vi även på
detta område utvinna något av värde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EDENMAN: Herr talman! Det är
ganska naturligt, att man i kammaren
ställer sig frågan, om Sverige får utbyte
av den miljon kronor, som vårt medlemskap
i Unesco kommer att kosta.
Emellertid vill jag som medlem av den
svenska Unescokommittén säga, att om
vi i dag mot all förmodan inte skulle
bevilja detta anslag, skulle det innebära,
att Sverige som den enda av de västerländska
kulturnationerna ställde sig
utanför det internationella samarbetet.
Jag behöver här inte understryka att
vi samtliga — jag tror att det gäller
samtliga — voro ytterst tveksamma, när
det gällde denna anslutning. Vi uppsköto
ju också anslutningen ett par år,
och Sverige blev den sista av de västeuropeiska
nationerna som blev medlem
av Unesco. När regeringen förra
året framlade propositionen om anslutning,
skedde det därför att det kulturellt
internationella samarbetet krävde
Sveriges anslutning. Det framfördes
från en råd olika organisationers sida,
från enskilda vetenskapsmän osv., att
man var allvarligt hindrad i det internationella
kulturarbetet på grund av
att vi inte voro medlemmar i organisationen.
Unesco är inte heller eu amerikansk-västeuropeisk
organisation. Den
omfattar hela världen, även medlemmar

108 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

av det s. k. östblocket, Polen, Tjeckoslovakien
och Ungern.

Jag vill, herr talman, bara på några
punkter inte redovisa — det kan jag
inte göra på några minuter -— men
nämna några av de områden, där vi ha
haft direkt utbyte av medlemskapet i
Unesco. För det första ha flera svenskar
tack vare Unesco kommit in i internationellt
kulturellt samarbete. Jag
nämner här — tar ur minnet — professorerna
Segerstedt och Tegen. Båda ha
fått stora, betydelsefulla uppdrag inom
Unesco. Jag vill för det andra peka på
de kurser, som ordnas för lärare, varvid
ett ganska aktivt utbyte och en
medverkan skett även från svensk sida.
Är det inte för övrigt ganska orimligt,
herr talman, att människor, som över
huvud taget tro på freden, som tro att
vi ha en fredsperiod framför oss, inte
vilja medverka i detta samarbete? Dessa
kurser för lärare tror jag äro ytterst
värdefulla. Det är ett arbete i fredens
tjänst, som man inte skall undervärdera.
Unesco har en rad publikationer,
i vilka svenskt kulturliv och svensk
kultur över huvud taget presenteras,
vilket också är värdefullt och torde böra
påpekas i detta sammanhang.

Emellertid är det framför allt två områden,
där vi ha stor nytta av detta
samarbete, nämligen de naturvetenskapliga
och tekniska områdena. Ett
avståndstagande från Unesco skulle i
många fall innebära, att svenska tekniker,
svenska läkare och svenska naturvetenskapsmän
inte skulle ha de möjligheter
till internationella kontakter
som i vår tid äro oundgängligen nödvändiga.
Det finns en råd internationella
sammanslutningar — internationaler
— eller vad man nu vill kalla
dem, som finansieras i mycket hög grad
med Unescopengar. På den vägen får
också Sverige ett direkt utbyte av sin
medverkan i organisationen.

Det är visserligen riktigt, herr Rubbestad,
att vi kanske inte få utbyte motsvarande
de pengar vi lägga ned. Det

är riktigt, att det finns andra — uttrycket
är farligt att ta i sin mun —
»kulturellt» inte lika långt komna nationer
som vår som få ett större utbyte
av sin ekonomiska insats. Men
är inte detta riktigt? Är det inte riktigt,
att vi med vår i många avseenden
privilegierade ställning medverka i detta
internationella kulturella samarbete?
I en bulletin från svenska Unescokominittén
sades bl. a., att »bättre lottade
nationer ställa sina resurser på undervisningens,
vetenskapens och kulturens
område till förfogande för nationer som
kommit på efterkälken och inte hunnit
med i utvecklingen. Det är ett i bästa
mening uppbyggande arbete i fredens
tjänst». Det är med dessa allmänna motiveringar,
som man måste se den svenska
anslutningen till Unesco. Det finns
inte möjlighet att göra någon kompromiss.
Det går inte att pruta på detta
miljonanslag. Det är fastställt av Förenta
Nationerna. Kvoten i Unesco är
densamma som gäller för medlemskapet
i F''örenta Nationerna. Men alldenstund
det är fler medlemsstater i Förenta
Nationerna än i Unesco, blir för
Sveriges del avgiften i Unesco något
högre än i Förenta Nationerna. Men
den konsekvensen få vi ta. Något alternativ
finns inte, såvida man inte vill göra
rent bord och lämna organisationen,
och det tror jag inte heller herr Rubbestad
innerst inne vill vara med om.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr H^IGGBLOM: Herr talman! Jag
lyssnade med stort intresse på doktor
Edenmans redogörelse för den nytta vi
haft av Unesco. Jag var speciellt intresserad
av vad han sade om de naturvetenskapliga
forskningarna. Jag var det
av den anledningen, att jag genom en
del kontakter fått rätt avvikande besked.
Man hade hoppats, att Unesco
skulle bli någon sorts central för vetenskapsmännen,
genom vilken skulle kun -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 109

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

na samlas in uppgifter om vilka vetenskapliga
forskningar, som bedrivits vid
olika institutioner ute i världen, så att
inte svenska vetenskapsmän i ovetenhet
skulle kasta sig på dylika forskningar.
Men det påstås med bestämdhet
att inte ens den registreringen, den
enkla hjälpen, har Unesco lyckats åstadkomma.

Vidare vill jag fråga herr Edenman,
om det inte är litet överdrivet att säga,
att vi, därest vi inte tillhörde Unesco,
skulle ställa oss helt och hållet isolerade
ifrån samarbete med den internationella
vetenskapen. Ha inte, sedan
Unesco kom till, här i Sverige hållits
internationella kongresser inom olika
vetenskapsgrenar, och ha inte svenska
vetenskapsmän varit ute på internationella
kongresser, som ordnats utanför
Unescos regi? Svenska vetenskapsmän
ha ju möjlighet att komma ut till Amerika
och England osv. med de kontakter
som sedan gammalt funnits mellan
vårt lands vetenskap och de andra ländernas.
Är det inte överdrivet att påstå,
att över huvud taget allt som nu sker
i fråga om internationellt kulturellt
samarbete skall ske över Unesco, och
att vi alltså få allt detta för det anslag
av 1 020 000 kronor som det här är
fråga om? Jag är för min del rätt övertygad
om att vi för dagen i varje fali
inte ha valuta för de pengar som medlemskapet
i Unesco fordrar av oss.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
som herr Haeggblom sade hade jag närmast
tänkt säga. När herr Wallentheim
begärde ordet, väntade jag mig, att han
skulle nämna några fördelar som han
kunde påvisa att vi fått genom vår anslutning
till Unesco. Han kunde inte
göra det. Herr Edenman däremot försökte
prestera en del. Jag förstår honom
mycket väl. Han är ju ledamot eller
representant i denna internationella
organisation, och vi veta ju alla, att det
är lockande för litet var att komma med

i sådana organisationer. De som gjort
det försvara naturligtvis dessa så mycket
de kunna. Det är det som är det
farliga med vår anslutning, att framstående
män här i riksdagen på ett eller
annat sätt få vara med och ha trevligt,
få göra utflykter än hit och än dit.
Naturligtvis komma dessa män att göra
gällande, att det är livsviktigt för vårt
land att vara med i organisationerna,
åtminstone så länge de själva få vara
med. Det förstår jag mycket väl.

Med anledning av herr Edenmans
upplysning, att två svenska professorer
fått stora uppdrag i Unesco, vill jag säga,
att vi ha nog med uppgifter åt professorerna
här i landet utan att de behöva
få uppgifter också från Unesco. Herr
Edenman sade vidare, att många publikationer
utges av Unesco. Ja, men nog
finns det tillräckligt med publikationer
både på det ena och det andra området,
och inte behöva vi kasta ut
1 020 000 kronor för publikationer som
flertalet människor ändå inte taga
del av.

Vad beträffar påståendet att läkarna
skulle sakna kontakter med främmande
länder, därest vi inte äro anslutna till
Unesco, vill jag bara påvisa, att våra
läkare och vetenskapsmän haft kontakter
med utlandet i många tiotal år
innan Unesco startade. Jag tror, att
dessa kontakter ha varit minst lika
fruktbringande som de vilka nu förmedlas
genom Unesco.

Det utbyte, som vi få av Unesco, anser
jag inte vara värt det stora belopp,
som det här är fråga om, utan jag tycker
tvärtom att det är slöseri av riksdagen
att bevilja sådana stora summor.

Vad sedan angår talet om att vi skulle
känna oss mindervärdiga, om vi inte
få vara med dessa stora kulturstater och
dirigera, vill jag säga, att vi få tänka
på att Sverige är ett litet land som betyder
ganska litet i det stora universum,
där stormakterna dominera, dirigera
och imponera på alla andra stater.
Vi ha därför ganska litet att säga till om.

Ilo Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Jag tror, herr talman, att den svenska
riksdagen gör rätt i att avslå detta anslagsyrkande.

Herr EDENMAN: Herr talman! Herr
Rubbestad tycks föreställa sig, att de
ledamöter av denna kammare som äro
medlemmar i den provisoriska Unescokommittén
— de äro fyra till antalet,
om jag inte misstar mig — framför allt
sitta i denna kommitté för att roa sig.
Om det hade varit en person med större
nöjeslystnad än herr Rubbestad, som
påstått detta, skulle jag ha tagit det som
en personlig förolämpning, men jag gör
det inte nu.

När herr Rubbestad säger, att vi väl
ha andra uppgifter för våra professorer
än att låta dem arbeta på det internationella
området, är detta ju en
skrämmande, en fruktansvärd isolationistisk
och nationell inställning till
vetenskapen, som ju ändock är internationell
— om någonting ännu vågar
vara det i den värld vi nu leva i.

Herr Rubbestad! Det är inte för att
dirigera någon internationell kulturpolitik
som vi vilja vara med i Unesco,
utan snarare därför att vi möjligen tro,
att våra vetenskapsmän, våra folkbildare
och våra pedagoger också skulle
kunna ha ett och annat att lära av dessa
internationella kontakter. Att påstå att
våra vetenskapsmän över huvud taget
skulle kunna existera bara med den
svenska plattformen under fotterna är
någonting oerhört och fullständigt verklighetsfrämmande.

Jag ger en föregående talare, herr
Hmggblom, rätt i att det var en överdrift
när jag talade om kontakterna på
det vetenskapliga området genom Unescos
förmedling. Det är självklart, att vi
ha haft vetenskapliga kontakter, innan
Unesco fanns till, och att vi också kunna
skapa kontakter vid sidan om Unesco,
men tendensen är den att de stora
vetenskapliga internationella sammanslutningarna
mer och mer börja finan -

sieras av Unesco och lägga sina konferenser
och sitt arbete under Unesco.
Under sådana förhållanden är det också
ganska orimligt, för att inte säga
skadligt, att ställa sig utanför detta internationella
samarbete.

Jag har tyvärr inte laddat mig för
någon Unescodebatt i dag -— jag trodde
att en sådan debatt inte skulle uppstå
efter den blanka reservation, som är fogad
vid denna punkt. Men det finns ju
numera möjligheter för riksdagen —■ och
det borde ha funnits möjligheter för
statsutskottet — att gå igenom de rapporter,
som den svenska Unescokommittén
har avlämnat. De äro mycket
enkelt uppställda, fråga efter fråga,
punkt efter punkt.

Jag vill närmast beröra en sak som
jag kom att tänka på, nämligen utbytet
mellan länderna inte bara av lärare,
utan även av ungdom, studenter, skolelever
o. s. v. Det är självklart, att stipendiater
fortfarande utväxlas vid sidan
om Unesco, men även på detta område
är tendensen att inordna detta internationella
samarbete under Unesco.
När Unesco fått ytterligare några år på
nacken och organisationen ännu mer
stabiliserats, kommer, förmodar jag,
denna form av internationellt samarbete
att i mycket stor utsträckning skötas
just av Unesco.

Det föreligger också ett annat skäl
för att vi inte skola ställa oss utanför
det internationella samarbete det här
gäller. Herr Rubbestad tycker kanske,
att det är fråga om en bagatell, men
jag vill i detta sammanhang nämna, att
Unesco har sammanställt en handbok,
där alla de stipendier räknas upp, som
stå till förfogande för den världens ungdom,
som vill sticka näsan utanför de
egna nationella gränserna. Detta är en
betydande förmån, i varje fall för de
unga människor som härigenom få tillfälle
att resa ut. Dessa resor äro anordnade
i form av ett utbyte mellan länderna.

Jag vill, herr talman, även i denna

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 111

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

replik upprepa, att detta internationella
samarbete kanske inte just nu kan
värderas till en miljon kronor, kanske
inte ens till några tiotusentals kronor,
men att det så småningom kommer att
visa sig, hur högt värde detta samarbete
egentligen har. Det stora värdet
ligger på det rent internationella kulturpolitiska
— och om jag får använda
ett så starkt uttryck — även på det internationellt
moraliska området.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag är inte det ringaste förvånad över
att herr Rubbestad fortfarande har
samma åsikt som han hade i fjol, men
jag är förvånad över att herr Rubbestad,
som har en lång politisk erfarenhet,
tror, att man kan handla så, att
man ena gången beslutar på ett sätt i
en fråga, andra gången på ett annat.
Det finns vissa områden, där det beslut,
som man fattar, måste vara bindande
för en längre tid.

Inte tror väl herr Rubbestad, att vi
efter att ha varit medlemmar i Unesco
tre månader och nitton dagar skulle
kunna säga upp vårt medlemskap, för
att sedan om något år, om majoriteten
skulle ändra sig, säga: »Nu vilja vi
vara med och leka igen.»

Har riksdagen en gång fattat ett beslut,
måste det vara bindande åtminstone
för ett antal år framåt, i synnerhet
som beslutet förra året fattades med
mycket betryggande majoritet. I första
kammaren, där huvuddebatten ägde
rum, utvisade voteringen, om minnet
inte sviker mig, 84 röster mot 20, och
i denna kammare begärdes inte ens
votering i denna fråga. Under sådana
förhållanden är jag i hög grad förvånad
över att man tar upp en sakdebatt
i en fråga, som jag tycker man inte
kan ta upp till behandling, förrän man
fått erfarenhet av medlemskapet i
Unesco och kan anföra några skäl, som
skulle motivera en annan inställning än

den, som riksdagen med så stor majoritet
intog förra året.

Herr OHLIN: Herr talman! Efter
ecklesiastikministerns anförande skulle
jag möjligen kunna avstå från att yttra
mig. Han anförde en av de synpunkter,
som jag tänkt komma med. Jag får kanske
i stället betona en annan sak.

I fall man säger att Sveriges nytta av
medlemskapet i Unesco inte har varit
så stor hittills, kan ju detta, som herr
Edenman framhöll, vara riktigt nog.
Men låt oss inte glömma, att Unesco
är en organisation, som ännu befinner
sig i det första stadiet av utvecklingen.
Vill man se denna fråga ur snävt
egoistiska, svenska synpunkter, får man
enligt min mening i alla fall fråga, inte
vilken nytta vi haft, utan vilken nytta
vi kunna komma att få av detta medlemskap.
Och då tror jag, att vi på de
grunder Jierr Edenman närmare ut-,
vecklade måste komma till den slutsatsen,
att det är en ganska väsentlig nytta
— om vi nu fästa någon vikt vid ett
svenskt deltagande i det internationella
vetenskapliga och kulturella samarbetet.
Det är väl ändå så, som herr Edenman
för övrigt framhöll, att huvudsynpunkten
är att Unesco kan göra relativt
ännu större insatser för andra
länder, som äro kulturellt mindre utvecklade.

Utöver vad som förut här framhållits
skulle jag särskilt vilja betona, att Unesco
genom sin rådgivande verksamhet i
länder, där man strävar efter att uppbygga
eller i högre grad utbygga ett
skolväsende och ett högskoleväsende,
kan för en relativt måttlig kostnad göra
en mycket stor konstruktiv insats. Det
måste väl ändå ur alla internationella
och kulturella synpunkter framstå såsom
högst angeläget, att sådana länder
det här är fråga om få det stöd som de
behöva.

Nu säger herr Rubbestad, att Sveriges
insatser betyda så litet. Låt mig säga:

112 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Detta är väl ändå ett sätt att se på
den internationella samverkan, som
varken i detta eller i andra sammanhang
kan godkännas. Om vi tillsammans
kunna lösa en internationell uppgift,
vilar väl en förpliktelse på oss
alla att försöka bidraga med vår andel
till detta arbete och inte säga: »Det
märks inte så mycket, om vi smita undan
och överlämna åt de andra att
göra den insatsen.»

Jag måste säga, att alldeles särskilt
skulle ett sådant uppträdande från
Sveriges sida med rätta kunna ge anledning
till kritik med hänsyn till att
länder, som ha lidit av kriget hundra
gånger mer än vårt land, inte ha tvekat
att trots detta påtaga sig denna
måttliga börda, fastän även de kunna
befinna sig i samma läge som Sverige.
Skulle Sverige, efter att i fjol ha träffat
sitt val, nu rygga tillbaka?

Herr talman! Jag måste nog liksom
andra talare ge uttryck åt en viss förvåning
över att denna debatt över huvud
taget kunnat komma till stånd i
kväll. Jag skulle vilja använda ett så
starkt ord som att jag rent av skulle
skämmas, om den svenska riksdagen
här nu skulle ta ett steg tillbaka och
säga: »Vi hysa snävt egoistiska synpunkter
och anse, att det inte är säkert
att vi få full valuta för de pengar
vi satsa, och vi vilja därför draga oss
tillbaka.»

Jag vägrar att tro, att herr Rubbestad
i denna fråga är en typisk representant
för den svenska bondeklassen, som
dock har mycket förnämliga traditioner
just när det gäller det kulturskapande
arbetet och även brukat visa förståelse
för de internationella aspekterna.
När därtill kommer att vi, såsom
ecklesiastikministern nyss sade, träffade
vårt val i fjol, blir den enda naturliga
slutsatsen, att vi få vänta några år och
se. Jag skulle, herr talman, vilja säga
till herr Rubbestad: »Vänta fem år och
se, vad Unesco då har åstadkommit för
resultat på det kulturella området, inte

bara i Sverige utan även på det internationella
planet, och låt oss den gången
ta upp en debatt i denna fråga.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det är
möjligt, att herr Rubbestad vill diskvalificera
mig såsom talare i denna debatt,
eftersom jag råkat bli medlem av den
svenska Unescokommittén. Jag kan
emellertid inte undgå att med anledning
av hans anförande, och delvis
också herr Haeggbloms, anföra några
synpunkter i denna fråga.

Jag vill börja med att bemöta herr
Haeggblom. Herr Haeggblom yttrade, att
det skulle råda mycket stor besvikelse
i kretsar, som stå honom nära, därför
att man inom Unesco inte lyckats åstadkomma
en clearing av vetenskapliga
uppgifter. Jag finner önskan om en sådan
clearing i och för sig mycket naturlig,
men Unesco har aldrig åtagit
sig att vara en sådan osviklig clearinginstitution,
och jag tror att det över huvud
taget aldrig blir möjligt för forskningen
att åstadkomma en så fullständig
clearing som herr Haeggblom önskade.
Hur skulle det vara om t. ex.
vi vid Stockholms högskola sysslade
med något vetenskapligt arbete och
omedelbart skulle anmäla detta till Paris,
vare sig det var något bevänt med
denna forskning eller inte?

Jag tror, att det är mycket vackert
om det resultatet kan uppnås, att viktiga
forskningsuppgifter delas ut till
olika forskningsinstitutioner, och så
långt har, så vitt jag vet, Unesco åtminstone
på flera områden lyckats komma.

Sedan skulle jag beträffande herr
Rubbestads fråga om nyttan med Unescoanslaget,
den gamla Hprupska frågan:
»Hvad skal det nytte?», säga —
och jag måste delvis upprepa vad herr
Edenman redan sagt —• att det för det
första måste vara alldeles påtagligt att
svensk vetenskap och kultur — en kul -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 113

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

tur som vi äro stolta över — inte skulle
kunna utöva det inflytande som de
förtjäna, om Sverige inte vore medlem
av Unesco. Nu svarar herr Rubbestad,
att svensk vetenskap sannolikt inte
kommer att utöva något inflytande. Hur
kan herr Rubbestad veta det? Sverige
har ännu inte såsom medlemsstat deltagit
i någon Unescokonferens. Sverige
deltar för första gången såsom röstberättigad
medlem i Florenskonferensen
i maj och juni —- dessförinnan har
Sverige endast varit representerat såsom
en icke röstberättigad, mera lyssnande
part.

För det andra är det uppenbart, att
Sverige, om det vore medlem av Unesco,
med en helt annan rätt kan delta
i internationella organisationer och
också ställa kravet på att Sverige blir
tilldelat dylika organisationer. Även om
jag här inte vill gå in på några detaljer,
vill jag bara antyda, att det just nu är
ganska aktuellt att åtminstone en betydande
vetenskaplig institution kommer
att förläggas till Sverige.

Den tredje synpunkten, som jag ändock
trots allt finner vara den ideellt
värdefullaste, är att det föreligger en
moralisk förpliktelse för ett land som
vårt, som varit förskonat från två krig,
att hjälpa andra länder, vilka ha genomgått
krigets alla ohyggliga lidanden,
allra helst som vi ändå måste räkna
med att vi själva inte i alla hänseenden
stå på en sådan oerhört hög
nivå, att inte också vi behöva hjälp på
många olika områden eller ha mycket
att lära från andra stater.

Jag vill bara vittna om det fält, som
jag själv känner till, nämligen samhällsvetenskaperna.
På den korta tid Unesco
haft tillfälle att verka har Unesco
på detta område bildat flera världsorganisationer.
Unesco har sammanfört
vetenskapsmännen i så gott som alla
länder till ett samarbete, som förut
aldrig ägt rum. Jag vill bara nämna
statskunskaparna, som höllo konferens
i Paris i fjol och bildade International

Political Science Association, d. v. s.
Internationella statsvetenskapliga organisationen.
Detsamma har skett när
det gäller sociologien och kommer att
ske när det gäller ekonomien o. s. v.

Jag kan inte finna att världens ekonomiska,
sociala och samhällsvetenskapliga
problem för närvarande äro
lösta på ett sådant sätt, att vi inte ha
något behov av all den internationella
samverkan, som är möjlig att erhålla
på detta område. Om någonting i världen
behöver vara internationellt så är
det väl vetenskapen, och enligt min mening
måste det här göras en verklig
ansträngning för att förena alla krafter
och samtidigt också fördela de olika
uppgifterna på ett rimligt sätt.

Jag har, liksom herr Edenman, redan
talat om olika institutioner, och jag
kan bara nämna ett problem, som är
av stort intresse för svensk vetenskap.
Det gäller tryckning av utomordentliga
avhandlingar, som skrivas på svenska
språket men inte äro tillgängliga på något
internationellt språk. Anledningen
till detta beklagliga förhållande är oftast,
att vi inte ha råd att trycka dessa
alster. Jag är övertygad om att det om
några år, bl. a. tack vare just Unesco,
kommer att skapas bättre möjligheter
för publikation av framstående svensk
vetenskap på internationella språk.
Vad sedan de studerande beträffar är
det en allmän strävan att alla dessa institutioner
skola medverka till att underlätta
de internationella studierna.

Ja, herr talman, jag vill sluta med
detta. .lag skulle bara kunna försöka
besvara den fråga, som herr Rubbestad
ställde när han undrade, om detta medlemskap
är värt exakt 900 000 kronor.
Detta kan ingen direkt svara på. Man
kan dock svara på det sättet, att om
vetenskapen fortfarande skulle vara
lika splittrad som den var före andra
världskriget, då skulle det för alla stater
tillsammans bli mycket dyrare än
kostnaderna för den centrala organisation,
som Unesco för närvarande utgör.

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

114 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Vi leva nu i en tid som — om vi tänka
på atombomben — måste betraktas såsom
den allvarligaste vår civilisation
genomgått. Jag tillhör dem, som utan
tvekan här rösta på försvarsanslag.
Samtidigt måste jag dock säga, att jag
inte kan vägra att rösta för alla de
anslag, som kunna vara skäliga när
det gäller det nu om någonsin nödvändiga
internationella samarbetet.

Hur mycket betala vi för det internationella
samarbetet? I debatten om
utrikesdepartementets huvudtitel gav
oss herr Rubbestad en förteckning på
de internationella organisationer, som
Sverige för närvarande deltager i. Jag
är inte i kväll förberedd för att taga
upp en debatt i detta ämne, men jag
antar att summan av våra utgifter till
dessa organ uppgår till ungefär 10 miljoner
kronor. Vad betyder det? Det
betyder ungefär 1 krona 40 öre per invånare
i detta land. Med denna summa
bidraga vi således till det internationella
samarbetet och till fredlig samverkan
mellan folken. Om detta bidrag
är fem öre för litet eller fem öre för
mycket per individ kan jag inte svara
på. Jag kommer dock utan tvekan att
rösta för detta anslag liksom jag gjorde
det förra gången, när vi hade att
taga ståndpunkt till Sveriges inträde i
Unescoorganisationen.

Häruti instämde herr Ståhl.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har haft respekt för professorer, men
när jag hört de två sista anförandena
får jag säga, att min respekt i någon
mån minskats. Efter att ha hört herr
Håstad och hans väldiga intresse för
Unesco och andra internationella organisationer
förvånar det mig, att han
verkligen kunnat bli professor innan
Unesco kom till.

Jag vill säga till herr Edenman, att
innan vi fingo dessa internationella
organisationer, som nu kosta så mycket
pengar, var det möjligt för vetenskaps -

männen i olika länder att utbyta erfarenheter.
Det trycktes skrifter både på
svenska, tyska, engelska och andra
språk, vilket möjliggjorde för dem att
taga del av varandras insatser både på
det ena och det andra området. Jag
förutsätter att den möjligheten alltjämt
finns. Jag har sett litet av de tryckta
skrifter, som herr Håstad prisade så
mycket. Jag skulle vilja säga att det
nog inte finns många i detta land, som
bry sig om att läsa dessa skrifter. Det
är för det stora flertalet av vårt folk
sannerligen inte mycket att läsa.

När herr Håstad säger att kostnaden
bara är 1 krona 40 öre för varje medborgare
i detta land, så är det måhända
riktigt, men min uppfattning är den,
att dessa pengar kunna användas på ett
bättre sätt än att slösas ut på denna
internationella organisation.

Herr Edenman sade att vi genom
Unesco skola få utbyte av studenter
och annan ungdom. Denna möjlighet
ha vi redan här i Sverige. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ett mycket vittomfattande
system för detta utbyte, och Sverige
anslår betydande belopp för verksamheten.
Nog är det väl tillräckligt
om vi ha denna organisation inom vårt
eget land, såvida vi inte också skola
försöka få hit japaner och negrer och
alla möjliga andra folk, som vi inte så
gärna se så välkomna hit. Jag tror vi
ha nog av det utbyte på detta område,
som vi nu ha.

Herr Edenman nämnde också att det
finns en handbok, som Unesco utger,
där uppgifter om stipendier för studieverksamhet
på alla områden finnas. Ja,
men även arbetsmarknadsstyrelsen har
utgivit en rätt diger bok angående det
som rör vårt land på detta område,
och jag tycker att det för vårt vidkommande
räcker att studera den boken,
såvida vi inte sedan vilja se vilka stipendier
och möjligheter det finns i
Sydafrika för de studerande.

Det finns alltså en hel del, som man
kan invända mot dessa professorer.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 115

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Jag förslår mycket väl herr Ohlin, när
han talar om den internationella samverkan.
Han är ju en av dem, som blivit
utsedd som Sveriges representant
på de storslagna konferenserna med
det oerhörda pratande, som där förekommer.
Jag undrar emellertid vilken
nytta vårt land egentligen har av det.
Jag ställer den frågan: Ha vi sett att
det blivit bättre på något område sedan
dessa konferenser tillkommo? Man
talar om att det gäller att bevara freden.
Ja, vem vill inte behålla freden!
Det vill jag minst lika mycket som herr
Ohlin. Jag tror dock att detta går på
annat sätt än genom att fara på konferenser.
Jag tror att man kan ordna för
freden lika säkert utan konferenserna.
När man studerar tidningsreferaten
över hur det går till både i Förenta
Nationerna och annorstädes får man
den uppfattningen, att dessa internationella
konferenser i stället utgöra en
irritationskälla. Där brytas meningarna,
och allting spetsas till på ett sätt som
gör, att freden kommer i fara mycket
mer än om inga sådana konferenser
förekommo. Jag har en helt annan och
motsatt mening beträffande freden och
dessa konferenser än herr Ohlin.

När herr Ohlin talar om sin konstruktiva
politik för Sveriges insats i
detta internationella samarbete, så får
jag säga, att jag tror ganska litet på
detta. Här gäller det för oss att ha litet
sunt förnuft, även om vi inte äro professorer,
och tänka på vad det ekonomiskt
kostar för vårt land. I det hänseendet
tror jag att jag kan mäta mig
med professor Ohlin. Jag anser det vara
onödigt att kasta ut pengar på detta område,
och jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr HéEGGBLOM: Herr talman! När
jag till herr Håstads förvåning erinrade
om att Unesco ännu inte löst frågan
om clearing av speciellt naturvetenskapliga
uppgifter mellan våra svenska

högskolor och de övriga högskolorna i
världen, var det av den anledningen, att
när vi efter åtskilligt betänkande anslöto
oss till Unesco framhölls det, att
organisationen skulle kunna klara denna
clearing, vilket åtminstone för mig
var ett av de avgörande skälen för anslutning.
Jag konstaterar emellertid
med glädje, att herr Edenman inte avvisat
denna tanke. Däremot var det en
besvikelse att från herr Håstad få höra
det bestämda beskedet, att detta skulle
Unesco inte klara. Det är dock något,
som absolut måste klaras. Kan inte
Unesco göra det, måste det ske på
samma bristfälliga sätt som tidigare.
Jag tror inte att man, som herr Håstad
gör, skall utgå från att detta inte går
att ordna. Anledningen till att jag fört
saken på tal är den, att vi i alla fall
bevilja 620 000 kronor mer än i fjol,
och då borde det vara medgivet att
riksdagen framställer en och annan
fundering över vad dessa pengar lämpligen
skola användas till.

Jag kan hålla med herr Ohlin om
att det vore mycket förvånande, om
denna debatt skulle sluta med att anslaget
icke beviljas. Men ingen kan väl
vara förvånad över att, när en sådan
fråga kommer upp, man vill diskutera
den i den anslagsbeviljande institutionen
och att det framföres önskningar
även från dem, som inte direkt sitta
med i den kommitté, som har med
Unesco att göra. För att över huvud
taget ingen misstanke skall få kvarstå
ber jag för min del att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORUP: Herr talman! Jag skall
kort och gott be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på avslag därå; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen

116 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kommerskollegium: Avlöningar.

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
366 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Hem Rubbestad begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 179 ja och 4 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 367—373.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 374.

Lades till handlingarna.

Punkten 375.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 376.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kommerskollegium: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Hem HENRIKSSON: Herr talman!

Under denna punkt behandlas bl. a.
anslaget till monopolutredningsbyrån,
som lyder under kommerskollegium,
och det var om denna fråga jag tänkte
säga några ord.

Jag får kanske först erinra om att
när riksdagen under åren 1946—47 beslöt
att inrätta monopolutredningsbyrån
för att därigenom få ett organ, som
skulle kunna hålla en viss kontroll över
kartell- och monopolbildningarna i
vårt land, utgick man från att denna
byrå skulle organiseras på tre avdelningar.
Den ena av dessa avdelningar
skulle handhava registreringen av kartellavtal,
den andra skulle ha hand om
mera ingående specialundersökningar
och den tredje skulle göra fortlöpande
analys över priser och marknadsförhållanden.
De båda förstnämnda avdelningarna
ha senare organiserats upp,
medan man ännu inte satt i gång verksamheten
med den tredje avdelningen.
Monopolutredningsbyråns uppgift har
sålunda hittills närmast kommit att innefatta
en kartläggning av hur konkurrensen
begränsats genom överenskommelser
inom det s. k. fria näringslivet.

Under de år som gått har man registrerat
bortåt 400 kartellavtal inom
näringslivets olika områden. Redan det
är ju ett betydande antal, men sannolikheten
talar ändå för att det endast
är en bråkdel av hela det antal, som
för närvarande finns. Den verksamhet

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 117

man härigenom utövat är utan tvekan
betydelsefull. Det har varit möjligt att
fästa allmänhetens uppmärksamhet på
de företeelser, som finnas i Itonkurrensbegränsandc
syfte. Man kan väl
också våga utgå ifrån att monopolutredningens
förekomst och verksamhet
lett till återhållsamhet från dem, som
eljest skulle ha kommit att sluta avtal
i konkurrensbegränsande syfte. Det
kan även konstateras, att avtalen i en
del fall upplösts.

Det kan nu råda delade meningar,
huruvida det är tillräckligt med denna
verksamhet för att få en sådan ordning
till stånd, att konkurrensbegränsande
företeelser inte bli alltför vanliga. Jag
skall inte gå in på den frågan. Jag tror
att den är för omfattande för att nu
diskuteras i sak. Jag tror emellertid,
att det inte råder några delade meningar
om det man var överens om 1946—
47, nämligen att en viss organisation
för monopolutredningsbyrån i varje
fall bör genomföras till en början. Om
man skulle bygga ut denna organisation
med ytterligare en avdelning,
skulle man även få möjlighet till en
efterkontroll på sådana områden, där
parterna meddelat att det inte längre
föreligger några konkurrensbegränsande
avtal, och man skulle få möjligheter
att undersöka, om det verkligen förhåller
sig på det sättet eller om de endast
rent formellt kommit att upphöra.

1 en motion har jag nu yrkat, att
man från och med nästa budgetår
skulle inrätta denna avdelning. Det
behövs inte så mycket pengar för att
göra det. Hela summan uppgår inte
till mer än 36 000 kronor, och det är
fråga om att nyanställa tre tjänstemän.
Jag har vidare ansett, att man borde
ordinarieanställa de tjänstemän, som
nu finnas på monopolutredningsbyrån.
Man skulle kunna säga att det inte spelar
någon större roll, eftersom lönerna
äro lika vid extra ordinarie anställning
och ordinarie anställning. I detta speciella
fall tror jag dock att anställnings -

Kommerskollegium: Avlöningar.

frågan har en ganska stor betydelse,
ty om tjänstemännen hade ordinarie
anställning skulle de även känna större
trygghet, och de skulle på ett ännu
fullödigare sätt kunna handhava de
mycket ömtåliga uppgifter, som bestå
i att söka upp och granska befintliga
kartellavtal.

Nu har utskottet, som så ofta tidigare
när det gällt anslagshöjningar under
detta år, med några vänliga ord yrkat
avslag på min motion. Man säger dock,
att goda skäl onekligen tala för motionen.
Med hänsyn till att vi alla äro
besjälade av att spara in på statens
utgifter skall jag inte yrka bifall till
motionen. Jag vill sluta med att uttala
den förhoppningen, att det till nästa
år skall bli möjligt att i större utsträckning
beakta de här anförda synpunkterna
och att regeringen inte skall
spara någon möda när det gäller att
söka utvägar för att komma fram till
en bättre ordning än den hittills rådande
inom det s. k. fria näringslivet.

Herr talmannen övertog under detta
anförande ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KOLLBERG: Herr talman! I anslutning
till vad motionären själv yttrat
skulle jag vilja erinra om en del fakta.

Grundtanken i motionen är ju att genom
eu förstärkning av monopolutredningsbyrån
bereda denna tillfälle att
vidga sin verksamhet inom ramen för
vad riksdagen genom 1946 års beslut i
princip godkänt. Utskottet avstyrker
och åberopar dels det finansiella läget,
dels det förhållandet, att utredningar
berörande det hithörande frågekomplexet
pågå.

Beträffande de finansiella skälen skulle
jag vilja framhålla, att värdet av de
föreslagna åtgärderna givetvis måste
vägas mot de därmed förenade kostnaderna.
Det synes mig då ostridigt, alt

118 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Kommerskollegium: Avlöningar.

monopolutredningsbyrån under sin korta
verksamhet hittills nått resultat, som
få betraktas som fullgod borgen för värdet
i vad byrån kan förväntas komma
att prestera, om den ges tillfälle att fördjupa
och vidga sin för landets ekonomiska
utveckling viktiga verksamhet.
Åtminstone kan jag inte finna, att detta
värde skulle väga lättare än de relativt
blygsamma utgifter, som föreslagits i
motionen.

Än mindre kan jag förstå hänvisningen
till pågående utredningar. Frågan
om truster och karteller och deras
verkningar har sedan flera tiotal år tillbaka
varit föremål för åtskilliga utredningar
från skiftande utgångspunkter.
Under hela denna tid har man känt på
sig, att vissa karteller och liknande sammanslutningar
i betydande utsträckning
ha för hela samhällsekonomien icke
önskvärda verkningar. Mer och mer har
man fått klart för sig att något bör göras,
men man har hittills alltid fått stanna
inför det faktum, att man har för
litet kunskap om problemets påtagbara
faktorer för att kunna angripa dess kärna.
Det var just denna insikt, som låg
till grund för 1946 års riksdagsbeslut
om inrättande av monopolutredningsbyrån.
Vad gick nu detta i stort sett
ut på?

Jo, för det första skulle det åstadkommas
en allmän fortlöpande analys
av marknadsförhållandena för att klarlägga
de strukturella förändringarna
inom näringslivet och den ofullständiga
konkurrensens roll därvidlag. För det
andra skulle det skapas en ständigt aktuell
kunskap om förekomsten av kartellavtal
och andra överenskommelser
med konkurrensbegränsande natur. För
det tredje skulle specialundersökningar
göras i sådana fall, där man kan befara,
att missbruk eller skadliga verkningar
förekomma inom områden med ofullständig
konkurrens.

Monopolutredningsbyrån är alltså den
utredningsinstiiution, som hela tiden
behövts för att nå eu kunskap, på vil -

ken man i sin tur kan bygga praktiska
åtgärder. Ingenting kan förvisso anmärkas
på monopolutredningsbyråns hittillsvarande
verksamhet. I förhållande
till sina små resurser har den nått ett
visst begränsat resultat. Ett betydande
kunslcapsmaterial har insamlats, och det
är ju ett sådant material riksdagen behöver.

Inom parentes — men en mycket viktig
parentes — vill jag framhålla, att
icke mindre än 23 procent av de registrerade
kartellavtalen hävts. I viss utsträckning
torde detta vara ett resultat
av monopolutredningsbyråns verksamhet.
Nu kan man ju med motionären
fråga sig, om detta är ett hävande bara
till formen eller om det ligger verklighet
bakom. Men ställer man den frågan, då
gäller det ju att få svar också på den.
Och svaret kan fås bara genom byråns
fortsatta utredningsarbete.

Det är faktiskt ett aktningsvärt material,
som monopolutredningsbyrån redan
samlat ihop, men detta material
kan ej komma till avsedd nytta så länge
det inte kan ses mot bakgrunden av utvecklingen
under en längre tid och så
länge inte specialundersökningar och
marknadsanalyser företagits i större omfattning.
Allt det där ingår emellertid
också i monopolutredningsbyråns uppgift.
Dessa fortlöpande systematiska undersökningar
är den väg till kunskap,
som riksdagen själv valt. Det kan ju då
knappast vara ändamålsenligt att vägra
byrån de resurser, som den behöver för
att kunna helt fullgöra sitt uppdrag.
Och allra minst kan jag inse logiken i
att skjuta på att lämna dessa resurser i
avvaktan på andra utredningar.

Övertygelsen att en viss kartellverksamhet
är av ondo blir allt fastare och
alltmer allmän. Inte minst sedan krigstidens
nödvändiga samhälleliga regleringar
på näringslivets område kommit
att i den offentliga diskussionen ställas
i samband med kartellväsendet ha förhållandena
på detta område blivit föremål
för ett aktuellt intresse. Jag vill inte

Onsdagen den 19 april 1950 em.

i detta sammanhang ta ställning till de
uttalanden i ena eller andra riktningen,
som gjorts under denna diskussion, men
jag vill påpeka, att ingen ansett sig vilja
dra en lans för karteller av monopolistisk
karaktär, och till avtal av sådant
slag är jag givetvis motståndare. Å andra
sidan vill jag dock understryka, att
inte all organiserad samverkan mellan
företagare behöver medföra skadliga
verkningar. Det finns tvärtom mycket
av sådant samarbete som är behövligt
för rationalisering och förbilligande av
produktion och varudistribution.

Men om man nu inser, att det finns
samverkan på gott och samverkan på
ont, hur skall man då kunna skilja den
goda från den onda, och hur skall man
kunna stödja den ena och hindra den
andra? Ja, sättet är i första hand att
skapa en tillräcklig kunskapsgrund, men
den kunna vi inte få förrän åt monopolutredningsbyrån
givits medel och
tillfälle att helt genomföra sitt uppdrag.

Herr talman! Jag har för min del
intet särskilt yrkande, men jag har velat
rikta uppmärksamheten på viktiga
fakta och ge en förklaring till den
blanka reservation, som jag ansett mig
böra avge i utskottet. Jag beklagar, att
monopolutredningsbyrån icke får tillfälle
att så utvidga sin verksamhet, att
vi i den erhålla ett instrument, som i
samarbete med de positivt verkande
krafterna inom näringslivet blir i tillfälle
att bekämpa avtal, vilka äro att ur
samhällets synpunkt betrakta som skadliga.
Jag syftar då i första hand på de
avtal, som konservera oekonomiska
produktions- och distribulionsmetoder,
på ett oberättigat sätt begränsa produktionen
eller på ett konstlat sätt hålla
priserna på hög nivå.

I detta yttrande instämde herrar
Ohlin, Gustafson i Göteborg och
Häck ner.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Nr 13. 119

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.

Punkterna 4—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Under denna punkt har jag jämte en
medmotionär väckt en motion med
samma yrkande som gjorts i en framställning
från Stiftelsen Glasinstitutet
i Växjö, där ett statsbidrag j>å 100 000
kronor begärts för uppförande av en
nybyggnad för det till stiftelsen hörande
forskningsinstitutet med samma
namn. Stadsfullmäktige i Växjö ha förklarat
sig villiga att för en beräknad
kostnad av 286 000 kronor låta uppföra
en nybyggnad för institutet på villkor
att de till stiftelsen anslutna 35 småglasbruken
bidraga härtill med ett belopp
av lägst 100 000 kronor, vilka dessa
beslutat göra. För inredning och utrustning
av den nya byggnaden erfordras
emellertid ytterligare ett belopp av
100 000 kronor, vilket motsvarar det nu
begärda statsanslaget.

Jag vågar säga att den svenska småglasindustrien
har gjort det svenska
konsthantverket känt och aktat ute i
världen. Jag tror också att detta anslag,
om det hade kunnat beviljas i år,
skulle ha kunnat ge återbäring i form
av dollarintäkter. Det är nämligen på
det sättet att man t. ex. i Amerika gärna
köper det svenska glaset men klagar
över ojämn glasmassa. På detta område
har icke utförts någon forskning av betydelse
tidigare. Jag tror för min del
att man skulle ha utsikter att åstadkomma
vissa framsteg på detta område,
om man kunde driva forskningen intensivare
än vad som hittills har skett.
Statsutskottet har emellertid med en
motivering, som inte är alldeles okänd
för kammaren vid det här laget, nu
gått på avslag på framställningen om
detta statsanslag. Man säger att här lik -

120 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

som på övriga områden kräver det
statsfinansiella läget en sträng återhållsamhet.
Utskottet vill därför inte gå
med på någon höjning av anslaget till
teknisk-vetenskaplig forskning. För min
del vill jag endast uttrycka den förhoppningen,
att det skall bli möjligt
att ett kommande år behandla denna
framställning på ett mera välvilligt sätt
och att man då tillgodoser de anspråk
som ha ställts såväl i framställningen
från stiftelsen som i motionerna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 33—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 46, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och AabyEricsson
(1:228) och den andra inom
andra kammaren av fröken W etterström
och fru Ewerlöf (11:355), hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att för budgetåret
1950/51 ett extra anslag av 10 000 kronor
beviljades för tillsättande av en
speciell sekreterare att i egenskap av
pressombudsman och instruktör vid utställningar,
kurser o. dyl. handhava
upplysnings- och instruktionsverksamheten
vid institutet.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 228 och II: 355, till Bidrag
till Hemmens forskningsinstitut för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade vid förevarande
punkt avgivits av herrar Lundgren, Axel
Andersson, förste vice talmannen Skoglund,
Stähl, Kollberg, Kyling, Wedén
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 228 och
11:355, till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 110 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
När vi nyss behandlade åttonde huvudtiteln
lämnade ecklesiastikministern
en mycket vältalig skildring av de
investeringar, som vi under de sista
åren ha gjort till förmån för den forskningsverksamhet
som bedrives på olika
områden. Det var en mycket imponerande
redogörelse. Det rörde sig om
mycket stora belopp. En liknande redogörelse
skulle man emellertid inte kunna
lämna för vad man gjort för den
forskning, som ändå påverkar förhållandena
för nästan alla människor i
detta land, nämligen forskningen rörande
hemarbetet. Den anslagsfråga, som
beröres under reservationen i denna
punkt, gäller ett anslag av 10 000 kronor
för anställande av en pressombudsman
och instruktör i Hemmens forskningsinstitut.
Det är alltså en mycket
liten anslagsfråga. Men det är en fråga
som har stor saklig räckvidd.

Det är ganska egendomligt att det
dröjer sig så mycket dålig konservatism
kvar i inställningen till arbetet
inom hemmen. Alldeles säkert beror
detta till väsentlig del på okunnighet
om de ofantliga möjligheter, som numera
öppna sig för att göra detta arbete
lättare. Det finns i Sverige
1 800 000 kök. En stor del av dessa äro
tyvärr antingen feldisponerade eller
också inte så bra disponerade som de
kunde ha varit. I ett modernt industriföretag
faller det sig alldeles naturligt,

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

121

att man skall studera arbetstekniken
och handgreppen så noga som möjligt,
dels för att göra arbetet så litet betungande
som möjligt, dels för att öka
det produktiva utbytet. Men det finns
fortfarande många människor — inte
bara män utan också kvinnor — som
inte synas förstå, att det är minst lika
angeläget att räkna de steg som en husmoder
behöver ta, att studera placeringen
av skåp och hyllor för att hindra
att hon blir trött i onödan och för
att göra hennes arbete mera givande.
I ett industriföretag skulle man alldeles
säkert inte heller komma på idén
att skaffa nya redskap utan att först
ingående ha provat ut dem, så att man
är säker på att de verkligen hundraprocentigt
kunna tjäna sitt ändamål.
Men att detta är precis lika viktigt när
det gäller de moderna hjälpverktygen
i hemmet tycks man ännu inte överallt
ha insett.

Jag skall i detta sammanhang endast
be att få peka på två områden av hemarbete.
Det ena gäller tvätten i hemmen,
det andra gäller golvbehandlingen,
bådadera tunga och besvärliga arbetsuppgifter.
På dessa områden pågå
nu inom Hemmens forskningsinstitut
viktiga forskningar. Beträffande bägge
dessa uppgifter kan man förvänta nya
metoder, som komma att medföra radikala
förenklingar och förbättringar.
Men det gäller att så fort som möjligt
göra forskningsresultaten kända för den
stora allmänheten. Givetvis kan man
härvidlag i första hand lita på det enskilda
initiativet. Men också staten kan
dra sitt strå till stacken. Hemmens
forskningsinstitut är ju för övrigt med
förenade krafter uppbyggt av staten
ocli av det privata näringslivet, ocli
det verkar i nära kontakt med ett stort
antal intresserade husmödrar. Vad det
här är fråga om är ju helt enkelt att
på längre sikt, steg för steg med relativt
små medel revolutionera vardagsarbetet
i hemmen. Allteftersom kännedomen
ökas om nya fullgoda redskap,

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

som ha utexperimenterats, skapas ett
underlag för en massproduktion av
dessa till priser, som äro överkomliga
för det stora flertalet. Det finns knappast
något annat område, där man kan
säga, att varje liten ny förbättring kan
få omedelbar betydelse för så många
människor som vad fallet är på just
detta område.

Jag vill till sist stryka under, att denna
fråga visst inte är en speciell kvinnofråga.
Den angår i lika hög grad
männen, och finns det män, som inte
ha förstått detta, så hoppas jag att de
ha så förståndiga hustrur, att dessa
kunna ta sina män ur deras villfarelse.
De flesta familjer kunna inte räkna med
någon hemhjälp alls, i varje fall endast
i mycket begränsad utsträckning. Detta
gäller speciellt om barnfamiljerna.
Det tjänar mycket litet till att lamentera
över detta faktum. Det är viktigare
att sätta alla klutar till för att ställa
den moderna tekniken till hemmens disposition.
Därmed gör man inte bara
hemarbetet lättare. Man skapar också
mera tid åt familjen att kunna få vara
tillsammans.

Mot förslaget att nu tillsätta en pressombudsman
och instruktör vid Hemmens
forskningsinstitut invänder man,
att ett betänkande avgivits bland annat
med förslag att inrätta en särskild
upplysningsavdelning inom Hemmens
forskningsinstitut. Detta betänkande befinner
sig för närvarande på remiss,
framhåller man och frågar, om det då
kan vara lämpligt att nu tillskapa en
sådan befattning. Men skulle man ändå
inte, herr talman, i detta fall kunna
frigöra sig från ett rent konventionellt
betraktelsesätt? Det kan ju inte
råda ringaste tvekan om att på en dylik
upplysningsavdelning måste det finnas
en instruktör och pressombudsman.
Skulle man då inte kunna betrakta inrättandet
härav som en rent praktisk
åtgärd till de svenska hemmens tjänst,
en åtgärd som man kunde vidta utan
att behöva avvakta Kungt. Maj:ts nå -

122 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

diga tågordning? För min del tycker
jag i varje fall, herr talman, att man
skulle kunna se saken på det sättet, och
därför skall jag också med dessa ord
be att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herr Lundgren m. fl. fogade
reservationen.

Häruti instämde fru Ewerlöf.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag har
ingen ifrån herr Hjalmarsons uppfattning
avvikande mening när det gäller
betydelsen av det arbete som utföres av
Hemmens forskningsinstitut. Jag tror
väl inte heller att man kan påstå att
det föreligger brist på intresse för detta
instituts arbetsuppgifter från Kungl.
Maj:ts sida, då ju anslaget i detta fall
har uppräknats ifrån 80 000 kronor till
100 000 kronor. Striden står alltså nu
egentligen om när denne pressombudsman
och instruktör skall tillsättas. Nu
är det ju på det sättet — det har upprepats
så många gånger, men jag nödgas
säga det ännu en gång — att den
ekonomiska situationen tvingar oss till
återhållsamhet, och vi få pruta på
många andra minst lika önskliga anslag
som vad det här är fråga om. Jag
undrar nog ändå om så stor skada sker,
om man avvaktar remissförfarandet och
väntar med denna angelägenhet till ett
annat år.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Som herr
Thapper säger är detta anslag uppräknat
i år, och herr Thapper menar då
att man med anledning därav skulle
kunna vänta, till dess det av 1946 års
utredning framlagda förslaget tages upp
av Kungl. Maj :t och genomföres, och
att organisationen av Hemmens forskningsinstitut
i denna nådiga tågordning
skulle kunna utbyggas och kompletteras.
Vi reservanter ha emellertid
den uppfattningen, att det inte räcker

med att själva arbetet inom institutet
effektivt bedrives, utan att det är lika
nödvändigt att resultatet av detsamma
föres ut till Sveriges husmödrar. Det är
speciellt fråga om kvalitetsforskning
och konsumentupplysning, och det är
ju som var och en vet, som har en
gnutta erfarenhet av hushållsarbete, en
ytterst väsentlig och viktig angelägenhet.
Jag tror att en upplysningsverksamhet
på detta område skulle kunna
bli av utomordentligt stort värde.

Under sådana omständigheter bör
man knappast, som utskottet här föreslagit,
låta hela denna verksamhet ligga
nere i avvaktan på att Kungl. Maj:t
skall vidtaga åtgärder. Man bör väl snarare
söka finna en provisorisk lösning
för att få möjlighet att sprida de kunskaper,
som frambringas genom forskningsinstitutet.
Man behöver inte alls
anlägga några sentimentala synpunkter
på denna fråga. Man kan konstatera, att
det här rör sig om ett enkelt ekonomiskt
sammanhang av stor betydelse
för de svenska hushållen. Om man har
den uppfattningen, herr talman, måste
man nog också säga sig, att det mycket
blygsamma belopp på 10 000 kronor,
som det här gäller, är ytterst väl
använda pengar.

Jag ber, herr talman, att för min del
få yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vill bara fästa herr Thappers uppmärksamhet
på att anslagshöjningen till
väsentlig del är betingad av de höjda
hyreskostnaderna. Det är alltså inte
fråga om en höjning för att möjliggöra
ett utökat arbete, vilket också framgår
av utskottets motivering.

Herr THAPPER: Jag vill svara herr
Hjalmarson, att det kan vara alldeles
riktigt, men vi få inte blunda för att
anslaget, trots den ekonomiska situation
vi befinna oss i, har höjts med
20 000 kronor.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 123

Man kan naturligtvis säga som herr
Ståhl, att 10 000 kronor spela inte någon
roll i detta sammanhang, men det
är väl ändå så, när man resonerar på
det ekonomiska området, att 10 000 kronor
hit och 10 000 kronor dit, det blir
pengar. Med den återhållsamhet vi få
iakttaga, kan man inte resonera på det
sättet på de olika punkterna.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skulle vilja vädja till kammaren
att bifalla reservationen.

Herr Hjalmarson har här utförligt
utvecklat betydelsen av den verksamhet,
som Hemmens forskningsinstitut utför,
men den som har haft anledning att
sätta sig in i denna verksamhet vet, att
det inte är nog, att man gör dessa vetenskapliga
och praktiskt viktiga undersökningar
om t. ex. olika arbetsredskap,
sättet att sköta tvätten i hemmet,
det rätta sättet att diska, barnmaten
o. s. v., utan det är också mycket viktigt,
att resultaten av detta vetenskapligt
lagda arbete komma till de svenska
hemmens och husmödrarnas kännedom.
Det kan inte förnekas, att det därvidlag
har funnits en viss brist på kontakt
mellan Hemmens forskningsinstitut
och den stora allmänheten.

Detta är ett önskemål, varom jag tror
att alla remissinstanser ha varit eniga,
då de ha yttrat sig om det kommittébetänkande,
vars fortsatta behandling
utgör skäl till utskottets ståndpunktstagande.
Det har inte rått mer än en
mening om att det är nödvändigt att
förstärka Hemmens forskningsinstituts
arbete på denna punkt.

Reservanternas förslag betyder
10 000 kronor mera på budgeten, och
jag vill ingalunda med åberopande av
att denna summa är relativt obetydlig
skjuta undan herr Thappers invändning
om den allmänna ekonomiska
återhållsamhet som skall iakttagas, men

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

jag vill påpeka vad det kan betyda för
folkhushållet, om man i detta fall får
en effektiv informations- och propagandaverksamhet.
Det kan betyda ett
ekonomiskt värde, som är många
gånger större än dessa 10 000 kronor,
bortsett från vilket värde det kan ha
för hemlivet över huvud taget, om de
svenska husmödrarna — och varför
inte också husfäderna — lära sig att
utföra hushållsarbetet på det mest besparande
och ur teknisk synpunkt riktigaste
sättet.

Jag tillåter mig, herr talman, att
varmt tillstyrka det yrkande om bifall
till reservationen som herr Hjalmarson
ställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

124 Nr 13. Onsdagen den 19 april 1950 em.

Bidrag till handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. — Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar.

Därvid avgåvos 124 ja och 74 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 39—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Punkterna 47—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Bidrag till handelshögskolorna i Stockholm
och Göteborg.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr RYLANDER: Herr talman! På
denna punkt har jag i en motion yrkat
högre bidrag till handelshögskolorna i
Stockholm och Göteborg. Orsaken härtill
är, att jag ansett det vara en orättvisa,
att de, som vid dessa högskolor
ägna sig åt högre vetenskapliga studier,
äro ställda i ett mycket sämre läge än
andra som ägna sig åt sådana studier.

Jag skall inte framställa något yrkande
om bifall till motionen, då den
nu avstyrkts av ett enhälligt statsutskott.
Jag vill med dessa ord endast
fästa uppmärksamheten vid att här föreligger
en klar skillnad mellan det stöd
som erbjudes dem som ägna sig åt högre
vetenskapliga studier vid universitet
och högskolor å ena sidan och dem som
studera vid dessa handelshögskolor å
andra sidan. Jag hoppas, att denna
orättvisa skall kunna utjämnas i framtiden,
så att det skall bli möjligt att ge
de studerande vid handelshögskolorna
ett motsvarande stöd.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 59—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 96, föreslagit riksdagen, att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 130 000 kronor.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett förslagsanslag av 2 130 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Gränebo, Mannerskanlz,
Heiding, Alfred Nilsson, Lundgren,
Axel Andersson, förste vice talmannen
Skoglund, Svensson i Grönvik,
P,ubbestad, Ståhl, Kollberg, Kgling, Wedén
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 800 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! På denna punkt —
anslag till Statens priskontrollnämnd —
begär Kungl. Maj:t ett förslagsanslag på
2 130 000 kronor. I en till punkten fogad
reservation av herr Gränebo in. fl. yrkas,
att detta skall nedsättas med 330 000
kronor till 1 800 000 kronor. Jag skall
med några ord förklara, varför vi begärt
denna nedsättning.

Beloppet 2 130 000 kronor bestämdes
förmodligen någon gång på höstsidan
år 1949, när priskontrollnämnden inför
budgetens uppgörande inkom med sina
uppgifter till kanslihuset. Priskontrollnämnden
räknade då med att den skulle
bedriva sin verksamhet i samma omfattning
under det kommande budgetåret
som under hösten år 1949. Statsrådet
godtog den uppgiften, och ansla -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

get höjdes av något skäl, som jag inte
känner, från ursprungligen 2 000 000
kronor till 2 130 000 kronor.

Men, herr talman, sedan dess har en
sådan avveckling av priskontrollnämndens
arbete skett, att den inte längre
torde behöva så mycket pengar. Det har
dels blivit en rikligare varutillgång, vilket
har medfört, att priskontrollnämnden
har kunnat släppa en hel del varor,
men dessutom — och det är kanske
inte minst viktigt — ha Sveriges handelspolitiska
uppgörelser med utlandet
inverkat. Stora varugrupper ha frilistats
och priskontrollnämnden i motsvarande
mån avkopplats. Jag behöver
bara erinra om sådana grupper som
trävarorna, metallerna och mycket annat
för att kunna säga, att det är en
mycket stor arbetsuppgift som nämnden
nu har befriats från.

Detta var orsaken till att den avdelning
av statsutskottet som behandlade
detta ärende begärde en föredragning
från priskontrollnämnden, vars chef
också lämnade en sådan. Såvitt jag
kunde fatta av de frågor som där ställdes,
var priskontrollnämndens chef
fullständigt med på att man skulle
minska personaluppsättningen i nämnden.
Denna skulle t. o. m. i ganska avsevärd
utsträckning kunna avstå från
arbetskraft, och då skulle den ju inte
heller behöva ha så stora utgifter. Under
sådana förhållanden tyckte vi reservanter,
att det enda riktiga var att
draga konsekvenserna därav och yrka
nedsättning av anslaget.

Det är detta som är anledning till
att vi ha påyrkat ett lägre anslag, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Birke och Edström.

Herr THAPPER: Herr talman! Även
utskottsmajoriteten har sagt, alt vi under
hand inhämtat, att det sedan propositionens
avlämnande bär inträtt ett

Nr 13. 125

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar.

förbättrat försörjningsläge, så att det
kanske skulle vara möjligt att redan nu
begränsa priskontrollnämndens verksamhet,
men vi ha också sagt, att anslaget
påverkas av många ännu okända
faktorer, varför vi ansett försiktigheten
bjuda att även för nästa budgetår räkna
med en medelsanvisning av den storleksordning,
som departementschefen
har föreslagit.

Samtidigt förutsätter utskottsmajoriteten,
att alla möjligheter till avveckling
av priskontrollen skola tillvaratagas,
när så kan ske utan olägenhet. Det
är inte så stor skillnad här. Det gäller
visserligen medelsanvisningen, men
även majoriteten förutsätter alltså, att
kan en begränsning ske, skall den också
ske. Men för den händelse detta inte
är möjligt utan det skulle bli en annan
utveckling — vilket vi inte skola hoppas
— är det ändå klokt att ha dessa
ekonomiska möjligheter.

Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! För få minuter sedan
hade herr Thapper ordet och framhöll
då mycket starkt, att man inte på
något sätt fick överskrida ett anslag.
Man bör beakta den ekonomiska situationen,
yttrade han, och jag förstår honom
när han säger det. Men om det är
så, skall man väl också tillvarataga de
möjligheter som kunna påvisas till att
ett anslag kan nedsättas.

Herr Thapper kommer att säga, att
detta är ett förslagsanslag och att det
som inte användes blir över till en annan
gång, men vi komma säkert att vid
ett annat tillfälle få höra: Var så god
och visa var man kan taga några pengar!
Såvitt jag förstår, blir det här pengar
över, inte minst om riksdagen nedsätter
anslaget och därigenom understryker,
att den vill ha denna verksamhet begränsat!
så långt sig göra låter. Då kan
man använda dessa pengar till ett an -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

126 Nr 13.

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar.

nät ändamål, exempelvis till det där
lilla anslaget till husmödrarna.

Herr THAPPER: Liksom herr Skoglund
väntade att jag skulle åberopa, att
detta är ett förslagsanslag, väntade jag,
att han i sitt första anförande skulle påpeka,
att jag inte är lika sparsam nu
som när det gällde de 10 000 kronorna.
Herr Skoglund har själv svarat på detta
genom att säga, att detta är ett anslag
av nämnda karaktär. I det andra fallet
var det ju så, att man beslöt en helt ny
utgift, som kommer att bestå för många
år framåt, när vi anse oss ha råd med
den. Här är det inte fråga om något
sådant, och enligt vad utskottsmajoriteten
förutsätter, kommer besparingen att
uppstå, om den är möjlig, men det är
just det vi inte äro säkra på att den är.

Herr STÅHL: Herr talman! Som herr
Thapper säger är det i sak inte så stor
skillnad mellan reservanterna och utskottsmajoriteten,
men när vi reservanter
inte ha kunnat gå med på det större
anslaget endast för att Kungl. Maj:t begärt
det — det är skrivet vid en betydligt
tidigare tidpunkt än den då det behandlades
i utskottet — är det, som
herr förste vice talmannen sade, därför
att vi inom avdelningen fått upplysningar
om att redan nu beskärningen
av priskontrollnämnden är så stor, att
den tryggt motsvarar den minskning av
anslaget, som vi beräknat för nästa
budgetår.

När utskottsmajoriteten ändå vidhåller
det större anslag, som Kungl. Maj:t
i höstas tog upp i propositionen, får
nog herr Thapper förlåta, att vi andra
ha den känslan, att det här anslaget
får man inte diskutera, det blir liksom
tabu — det skall stå kvar, oavsett vad
som inträffar. Det kan väl ändå inte
vara meningen? Riksdagens självständiga
granskningsrätt måste väl drivas
så långt, att om det finns klara möjligheter
till en prutning skall en sådan
ske, i all synnerhet i tider som dessa.

Man kan säga som herr Thapper, att
det spelar inte någon roll, om man tar
upp ett större eller mindre anslag, ty
man kommer ändå att spara så mycket
som möjligt. Jag skulle vilja fråga herr
Thapper: Vart skulle det ta vägen, om
man konsekvent skulle genomföra det
resonemanget beträffande anslagen? Är
det inte riksdagens skyldighet, inte
minst gentemot skattebetalarna, att hålla
tillhaka anslagen, så att man vet, att
ingenting satsas i onödan på olika uppgifter? Jag

tycker, att reservanterna här ha
tagit itu med en för regeringen verkligt
angelägen och i hög grad tacknämlig
uppgift, nämligen att i detta ansträngda
läge visa så stor återhållsamhet som
möjligt. Vi äro här, vilket herr Thapper
och utskottsmajoriteten i sin skrivning
intygat, helt på den säkra sidan.

Av dessa skäl ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall
till reservationen.

Herr THAPPER: Herr talman! Egentligen
skulle jag vara glad åt den stora
optimism, som både herr förste vice
talmannen och särskilt herr Ståhl gav
uttryck åt beträffande prisutvecklingen.
Det visar sig alltså mot herrarnas dystra
förutsägelser, att den politik som har
förts här i landet varit en riktig politik.
Men man kan icke vara för säker. Man
måste vara försiktig, ty det kan inträffa
sådana förhållanden, att man faktiskt
måste se till att priskontrollen fyller en
uppgift. Ser man frågan ur medborgarnas
synpunkt, som herr Ståhl talade om
att han gör, så visar det sig kanske i
en sådan situation vara ur deras synpunkt
mycket väl använda pengar, om
man försöker upprätthålla en priskontroll.
Vi ha på utskottsmajoritetens sida
förutsatt, att en sådan situation icke
behöver inträda och att besparingar
skola uppstå, men vi ha velat skydda
oss för alla eventualiteter.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 127

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
73 ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Thapper begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 98 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 74—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr NIHLFORS: Herr talman! Vid
denna punkt har jag fogat en blank reservation
till statsutskottets utlåtande.

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet.

Anledningen är den, att jag och flera
av mina kamrater i kammaren väckt en
motion, som går ut på en höjning av
anslaget till Turisttrafikförbundet. Detta
anslag har av departementschefen i
statsverkspropositionen höjts med
94 000 kronor. Och det synes ju vara
en ganska kraftig höjning i denna tid,
då det är så mycken åtstramning på
andra områden. Men det förhåller sig
så, att denna anslagshöjning enbart är
beroende på krondevalveringen. I själva
verket finner man att Turisttrafikförbundet,
som under nu löpande budgetår
till sitt förfogande haft icke blott ett
i riksstaten angivet belopp på 231 000
kronor utan även ett extra anslag av
statsmedel på 150 000 kronor, nu icke
skulle få reellt mera till sitt förfogande
än 231 000 kronor uppräknade på grund
av krondevalveringen med, som jag
förut nämnde, 94 000 kronor. Det betyder
i realiteten att genom denna anslagsminskning
framtvingas en minskning
i förbundets verksamhet. Det är
ganska egendomligt, då man finner att
departementschefen i statsverkspropositionen
på denna punkt klart deklarerar,
att han anser det vara av stor betydelse,
att den utländska turisttrafiken
på Sverige uppehälles och intensifieras
genom den verksamhet som förbundet
kan bedriva. Framför allt har departementschefen
understrukit, att verksamheten
i USA bör upprätthållas i tillräckligt
stor omfattning. Av den anledningen
kom på tilläggsstat föregående
år ett anslag på 50 000 kronor. Det var
ett engångsanslag, och det är detta
plus ytterligare medel som Turisttrafikförbundet
i år hade räknat med att få
till sitt förfogande även för nästa budgetår.

Genom det beslut som riksdagen kommer
att fatta om några minuter blir
följden bara den, att den verksamhet,
som Turisttrafikförbundet bedriver och
som jag anser oerhört betydelsefull,
kommer att minskas för nästa budgetår.
Verksamheten i USA kan icke få en

128 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

sådan omfattning, som departementschefen
anser vara nödvändig.

Det är kanske av intresse för kammaren
att få reda på att vi den 3 juli 1948
undertecknade ett avtal med USA,
d. v. s. avtalet som innehöll principerna
för Marshallhjälpen, och i detta avtal
förklarar den svenska regeringen, att
man vill samarbeta med Förenta staternas
regering för att underlätta och uppmuntra
främjandet av utvecklingen av
amerikanska medborgares resor till
bL a. Sverige. Det är alltså ett amerikanskt
intresse att få hit så många amerikaner
som möjligt som turister. Då
får man ju fram ett handelsutbyte, som
är till fördel även ur USA:s synpunkter.
Denna osynliga export, som man
genom Turisttrafikförbundets verksamhet
sökt driva upp under senare år,
nämligen turisttrafiken på Sverige,
hindras av allt att döma i framtiden.
Jag kan icke för min del förstå, att det
i längden kan gå att intaga den attityden
som departementschefen gjort i år
att i realiteten skära ned anslaget så
kraftigt att verksamheten inte kan upprätthållas.

Jag förmodar att läget måste bli det,
att riksdagen får på tilläggsstat för nästa
budgetår bevilja anslag i tillräcklig omfattning,
men då kan man fråga sig, om
det verkligen är någon mening med att
nu låta riksdagen besluta om ett anslag,
som uppenbarligen är för lågt, för att
sedan komma igen med ett tilläggsanslag.
Det betyder i själva verket, att
annonsorganet för svenskt turistväsende
icke kommer att kunna planera sin propagandaverksamhet
på ett rationellt
sätt. Jag förmodar att man kommer att
få avstå från affischering och utgivandet
av en del broschyrer in. in. i Amerika,
vilken verksamhet, enligt tidningsurklipp
som jag har, visat sig slå an på
amerikanerna och väckt en viss uppmärksamhet.
Den påbörjade kampanjen
för amerikanernas resor till Sverige,
som vi haft i gång nu sedan ett år
tillbaka, kommer med andra ord att

läggas ned. Amerikanerna måste tycka
att det är egendomligt mot bakgrunden
av det avtal, varur jag nyss refererat
en punkt.

Jag kommer icke att ställa något yrkande
i enlighet med motionen. Jag vill
i stället sluta detta lilla anförande med
den förhoppningen, att riksdagen skall
bli i tillfälle att nästa år genom något
tilläggsanslag gottgöra, vad man nu om
några sekunder kommer att förbryta
sig emot.

I detta anförande instämde herr Braconier.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punklen 82.

Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 108, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 4 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlgren m. fl. väckt motion (11:99)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
bifalla Sveriges riksidrottsförbunds
framställning om avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1950/51 med 8 556 000 kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 225 och II: 249 ävensom
motionen II: 99, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av
4 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! I den
kungl. propositionen kan man läsa föl -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 129

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

jande för idrottsfolket löftesrika ord:
»Jag anser det i och för sig angeläget
att idrottsrörelsen erhåller ett mera
effektivt stöd av statsmakterna än vad
som varit möjligt att ge under senare
år.» Detta citat är tyvärr bara inledningen.
Fortsättningen blev en upprepning
av de nu så ofta använda argumenten
om hänsyn till den återhållsamhet
som man anser vara så påkallad.

När vi förra året fattade beslut i
denna fråga innebar det, enligt min
mening, en erinran till regeringen om
den snäva politik som statsmakterna
under de tio senaste åren ha fört mot
idrottsrörelsen.

Samtidigt som jag erinrar om fjolårets
beslut i denna fråga, vill jag beklaga
det ringa intresse som finns för
idrottsfolkets ekonomiska förhållanden.
Det är nämligen icke så stort som förra
året, då man i en motion kunde samla
sig bakorti idrottsfolkets krav. Den motionen
undertecknades av 57 motionärer
från båda kamrarna. I år, då vi på
nytt ha att taga ställning till frågan, är
det endast från vårt håll som idrottsfolket
får stöd i sina realbetonade krav.
Bara det faktum, att det i Idrottsförbundet
finns mer än 9 000 föreningar
med i runt tal 750 000 medlemmar, understryker,
menar jag, behovet av ett
högre anslag än det av regeringen nu
föreslagna. Som alla veta är det ju
ändå icke endast medlemmarna i
Idrottsförbundet och deras organisationer
som skola ha del av anslaget. Fn
del skall ju också gå till korporationsidrotten.
Vidare skola kommunerna ha
ekonomiskt bidrag till idrottsanläggningar.
Damidrotten skall också ha
vissa belopp och kursverksamheten
likaså, en verksamhet, inom parentes
sagt, som borde mera utnyttjas inom
idrottsrörelsen i fostrande syfte. Med
dess hjälp kan man utrota en del avarter
inom idrotten, och en riktigt
Upplagd skolning inom idrottsrörelsen
skulle kunna medföra att idrottsutövarna
bättre förstå nödvändigheten av

en kombination mellan idrottsintresset
och de politiska, fackliga och ideella
Intressena.

Den ställning som de svenska statsmakterna
intagit till idrottens ekonomiska
krav — jag ser tillbaka på en
tioårsperiod — innebär i realiteten en
sänkning av det anslag som man från
statskassan givit idrottsrörelsen, detta
med hänsyn till att idrottsrörelsen oavbrutet
marscherat framåt. Det är en utveckling
som jag föreställer mig, att
man icke har anledning tro skall avstanna,
såvida icke, men det får man
väl ej hoppas, statsmakterna skola fortsätta
att bedriva den snäva politiken
i sådan utsträckning, att de tusen och
åter tusen obetalda idrottsledarna och
instruktörerna i vårt land tappa lusten
att fortsätta sin verksamhet.

Jag behöver ej här upprepa alla de
argument som kunna anföras för att
framhålla idrottens betydelse. Jag tycker
att det kan räcka vid denna sena
tidpunkt med att erinra om fjolårets
debatt i frågan. Men eftersom det ändå
finns folk som anser att idrotten favoriseras
och med denna utgångspunkt
menar, att det nu föreslagna beloppet
är i högsta laget, vill jag göra några
anmärkningar. Jag vill då säga, att
mindre delar av anslagssumman kanske
skulle kunna användas bättre än
vad som varit fallet. Men jag kan ändå
inte använda detta som argument mot
en höjning av anslaget, ty det skulle
väl som någon sagt vara i stil med att
kasta ut barnet med badvattnet, om
man för detaljers skull skulle ta ställning
till idrottsfolkets krav.

Vad Sveriges riksidrottsförbund anför
för sin hemställan om anslag måste,
så vitt jag förstår, betraktas som väl
avvägt. Men då regeringen nu icke ens
går med på att giva hälften av det begärda
anslaget, måste man allvarligt
fråga sig vad resultatet av en dylik politik
kan komma att bli. Som idrottsledare
i framstående ställning i vårt
land sagt kan resultatet bli, att idrotts -

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr

130 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

rörelsen står inför en allvarlig kris. Jag
vill hoppas att det inte skall gå därhän.
Men klart är, att man kan frukta något
dylikt, om icke någon ändring kommer
till stånd. Se vi frågan enbart ur idrottssynpunkt,
är det alldeles givet att vårt
lands möjligheter att hävda sig måste
bli mindre om anslagen bli mindre,
som nu blir fallet.

Det har varit populärt tidigare, och
det är väl så även i fortsättningen, att
tala om framstående idrottsmän som
framstående ambassadörer. Vi ha haft
idrottsmän som nått lysande resultat,
och sådant medför att respekten för
vårt land ökas. Se vi på de resultat som
nåtts den senaste tiden, mera märkbara
resultat, tror jag inte man kan
säga att dessa goda förhållanden nu
bestå. Jag tänker närmast på den allmänna
idrotten, som är mycket utbredd
och där Sverige stått i en särklass,
kan man säga. Jag tänker på sista
landskampen, där vi besegrades av ett
sådant land som Frankrike, som tidigare
icke haft några möjligheter mot
oss. Jag tänker på fotbollen, där man
kommit så långt som till världsmästerskap.
Jag tänker på vårt främsta lag
och dess dåliga resultat i ett land där
världsmästerskapen skola hållas, nämligen
Brasilien. Jag frågar mig om icke
allt detta är ett resultat av riksdagens
och regeringens inställning i ekonomiskt
hänseende gentemot idrottsrörelsen,
och jag frågar mig, om man icke
kan frukta upprepningar av detta,
därest man inte ger idrottsfolket vad
det behöver. Men detta är icke det allvarligaste,
utan det är dessa förluster
på det uppfostrande området som
kunna uppstå. Det har allmänt erkänts,
icke minst i denna kammare, att
idrottsrörelsen har en fostrande betydelse.
Detta grundar sig på det naturliga
faktum, att en idrottsutövare måste
avstå från en hel del av vad folk kallar
detta livets goda, om han över huvud
taget skall nå något resultat i den gren
han tänker tävla i. En idrottsman eller

idrottskvinna kan följaktligen inte som
andra människor gå ut på dansliak
eller besöka ölschapp, utan han respektive
hon måste sköta sig och bedriva
sin träning ordentligt, om man över
huvud taget skall ha möjlighet att
hävda sig. Att detta är till fördel för
ungdomen, betvivlar ingen. När idrottsrörelsen
utför en sådan fostrande gärning,
gäller detta icke blott för ungdomen
utan även för landet och staten
själv. Med sådan utgångspunkt borde
det vara riktigt att investera kapital i
en sådan rörelse. Vi veta att ungdomen
under sin uppväxttid har lättare än de
äldre att förfalla till brottslighet om de
sakna möjlighet att ge utlopp för sin
verksamhetslust för sunda och ideella
intressen. Beträffande ungdomsbrottsligheten
i vårt land har det uppgivits, och
jag har ingen anledning att bestrida
uppgiften, att denna brottslighet kostar
svenska nationen 50 miljoner kronor
per år. Fördelar man detta på varje
ungdomsbrottsling får man ett belopp
på 20 000 kronor. Det är fantastiskt
stora pengar. Ställer man dessa siffror
mot vad idrottsrörelsen i dag begär,
framstår dess krav såsom synnerligen
blygsamt. Det blir 4 kronor per individ
man begär av staten i stöd.

Runt om i vårt land möta vi affischer,
som med hänsyn till dagens
situation mana inte bara idrottsfolket
utan hela den svenska nationen att producera
mera och spara mera, så att vi
kunna bygga mera. Med hänvisning till
den industriella utveckling och inte
minst den rationaliseringsprocess som
ägt rum måste jag, av erfarenhet och
med många vittnesbörd från andra,
framhålla att idrotten är en mycket
verksam motvikt mot denna rationalisering,
mot denna utslitning av arbetskraften.
Det är alldeles givet att en
tränad människa har betydligt lättare
att stå emot de påfrestningar, som utvecklingen
inom industrien innebär.
Och vid sådant förhållande anser jag
det vara en självklar plikt för samhället

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13.

131

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

att mot denna bakgrund stödja idrottsrörelsen
genom att ge den bästa möjliga
verksamhetsvillkor.

Trots att idrottens folk liksom andra
gör sin insats i produktionen och framför
allt under de tio senaste åren iakttagit
en visserligen påtvingad ekonomisk
sparsamhet som knappast några
andra grupper, har rörelsen icke kunnat
bygga något nämnvärt. Det är ett minimum
av den begärda byggnationen
som kunnat äga rum. Jag tror inte jag
tolkar idrottsfolkets krav felaktigt om
jag säger, att det inte enbart är pengarna
som begärts, som äro ett livsvillkor
för idrottsrörelsen, utan också möjligheten
att få uppföra de byggnader man
har föreslagit. Här finnes, menar jag,
en möjlighet för regeringen att medge
byggen som icke kunna inverka på
exempelvis bostadsbyggandet, som ju
ligger på ett helt annat plan.

Jag skulle, herr talman, vilja upprepa
mitt beklagande att så många människor,
som förra året stödde dessa krav,
i dag tydligen inte ha något att anföra.
Det sades från det hållet bl. a. att uppfyllandet
av de krav, som utmynnade i
en begäran på en halv miljon kronor
utöver regeringsförslaget — vilket också
blev det beslut riksdagen då fattade
— var »oundgängligen nödvändigt» för
idrottsfolket vid det tillfället. Det sades
också i det sammanhanget en hel del
vackra ord om idrottens betydelse. Jag
hade då själv möjlighet att citera vad
nuvarande finansministern anförde i
riksdagen 1939, och jag kan också nu
göra eu liten erinran om detta citat.
Han sade nämligen bl. a., när man debatterade
frågan om anslaget till fonden
för idrottens främjande: »Låt oss
icke bli förskräckta över att idrottsrörelsen
eller gymnastikrörelsen eller
friluftslivet får för stora anslag!»

Vid detta tillfälle hade idrottsorganisationerna
i vårt land 405 000 medlemmar,
och man fick från riksdagens sida
ett anslag på 7,5 miljoner kronor. I dag,
när antalet medlemmar iir nästan dub -

belt så stort, får man ungefär halva
det belopp, som beviljades 1939. Detta
samtidigt som inkomsterna på idrottens
konto äro mer än dubbelt så stora som
då! Jag tror jag kan konstatera att de
som tidigare talat för högre anslag tydligen
själva blivit mest förskräckta
över att nu ge tillräckliga anslag åt
idrottsrörelsen och att denna förskräckelse
tyvärr blivit synnerligen utbredd.

Jag vill, herr talman, till sist bara
konstatera, att vid de stora idrottstävlingarna
brukar det inträffa ganska
ofta, att representanter för statsmakterna
i mycket vackra tal sjunga idrottens
lov, och detsamma är förhållandet
i bankettsalarna efter tävlingarna. Jag
tycker för min del det är bättre att gå
från de vackra orden till handling och
ge idrottsfolket vad det begär.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till motionen nr 99 i denna kammare.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det mycket
korta anförande jag vill hålla i denna
fråga skall jag inleda med en förmodan,
att det säkerligen finns många
i denna kammare som i likhet med mig
djupt beklaga, att riksdagen har ställts
inför den situationen, att detta anslag
inte kunnat höjas. Eftersom jag förstår
att någon ändring härvidlag nu inte
kan komma till stånd, vill jag säga endast
ett par ord om den motion, som
herr Norman i första kammaren och
jag i andra kammaren väckt angående
Skidfrämjandet.

Det förhåller sig så att organisationerna
ur idrottsanslaget kunna få medel
till sin administration. Däremot är
det enligt 1939 års riksdagsbeslut inte
möjligt att de organisationer, som få
anslag från fonden för friluftslivets
främjande, kunna motta administrationsbidrag.
Herr Norman och jag och
åtskilliga andra motionärer ha såväl i
fjol som i år hemställt, att Skidfrämjandet
i detta avseende skulle undanta -

132

Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

gas på det sättet, att Skidfrämjandet
skulle få 50 000 kronor av det anslag,
som ställes till idrottens förfogande.

Jag har den personliga uppfattningen,
att den verksamhet som Skidfrämjandet
bedriver i mycket hög grad är
att jämföra med den som bedrives av
de organisationer, vilka sortera under
Gymnastikföreningarnas riksförbund.
Ja, man kan säga att i ett hänseende
Skidfrämjandet är särskilt lovvärt, därför
att det i större utsträckning än någon
annan organisation har tagit hand
om friluftslivet för de äldre, medan
idrottsorganisationerna enligt sakens
natur huvudsakligen syssla med yngre
generationer. Skidfrämjandet bedriver
en verksamhet som omöjligen kan medföra
några större inkomster och har
därför stora ekonomiska svårigheter att
bemästra.

Man kan givetvis genmäla mot det yrkande
som ställts i dessa motioner, att
ett bifall till dem skulle verka prejudicerande.
Man kan dock inte komma
ifrån, att de organisationer, som skulle
kunna exakt jämföras med skidfrämjandet,
knappast äro många, på sin höjd
någon enda. Därför tycker jag inte man
bör tillmäta denna naturliga fruktan
inom riksdagen för prejudikat en alltför
stor betydelse i detta fall.

Jag har själv haft tillfälle tala med
handelsministern efter fjolårets förhållandevis
mycket välvilliga uttalande
från statsutskottets sida, och jag vill
fortfarande hoppas, att denna framställning
skall påräkna handelsministerns
positiva intresse. Med hänsyn därtill
nöjer jag mig för dagen, herr talman,
med denna deklaration och ställer
inte något yrkande.

Häruti instämde herr Fröderberg.

Herr ALLARD: Herr talman! Det finns
ingen anledning att i dag ta upp en lika
lång debatt som den vi hade föregående
år i denna fråga. Jag vill bara erinra
om de erkännsamma ord, som då utta -

lades från såväl statsrådsbänken som
från många kammarledamöters sida om
idrottsrörelsen. Dessa erkännanden noterades
med tillfredsställelse inom
idrottsrörelsen, och man trodde sig
kunna ha förhoppningar om att till i år
få ett större anslag.

Utan tvivel är idrottsrörelsen i mycket
stort behov av mera pengar för att
den skall kunna fylla sin uppgift. Det
behövs pengar för instruktions- och
kursverksamhet, det behövs ökade administrationsanslag
och det behövs
idrottsplatsbyggen. Tyvärr visade det
sig när statsverkspropositionen kom,
att Kungl. Maj:t på grund av den besvärliga
ekonomiska situationen inte
ansett sig ha möjlighet att öka anslaget
sedan föregående år. Jag beklagar detta,
men samtidigt måste jag konstatera att
inte heller jag, och med mig en hel del
kamrater här i kammaren som äro intresserade
av idrottsrörelsen, ansett det
möjligt att begära mer pengar till idrotten
i år, då vi Veta att det är många
andra områden, där Kungl. Maj:t och
riksdagen i år måst vara mycket restriktiva.
Vi ha vid flera tillfällen fått
tillbakavisa krav på anslagshöjningar,
där det gäller önskemål och ändamål,
som kanske äro lika väl motiverade som
ett högre anslag till idrotten. Jag tror
för övrigt inte att vi i år skulle ha gjort
idrotten någon tjänst med att driva kravet
på ett högre anslag, när situationen
är sådan som den är.

Herr Dahlgren säger nu att det endast
är kommunisterna som stödja idrotten
— inga andra vilja vara med och
ge idrotten sitt stöd. Ja, herr Dahlgren
och hans partikamrater tyckas inte behöva
ta någon sådan hänsyn som vi
andra få ta till de ekonomiska förhållandena,
utan det är bara att motionera
och tro att allt skall klara sig. Jag kan
inte betrakta herr Dahlgrens anförande
annat än som ett frieri till idrotten. Jag
tror emellertid inte att det är lämpligt
att utnyttja dessa frågor på sådant sätt.

Jag vill sluta med att beklaga, att det

Onsdagen den 19 april 1950 em. Nr 13. 133

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

inte varit möjligt att ge idrotten mera
pengar, samtidigt som jag uttrycker en
förhoppning, att det till kommande år
skall visa sig möjligt att ge idrotten ett
ökat anslag, vilket den så väl behöver.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag har
delvis blivit förekommen av herr Allard,
i vars anförande jag kan helt instämma.

.lag skulle nog vilja säga beträffande
herr Dahlgrens anförande, att det skulle
ha varit ganska oemotsägligt om det
kunnat grundas på antagandet, att riksdagen
även under kommande år skulle
vara lika njugg mot idrotten som i år.
Enligt min mening går det nämligen
inte att i längden hålla den växande
idrottsrörelsen på svältkost.

Emellertid var det så, att vi överläde,
huruvida vi inte öven i år, vi
som hade ett mera positivt idrottsintresse,
borde komma med en motion i
frågan, men vi funno att det inte var
anledning göra det i år, detta därför att
vi trodde oss förstå, att det också från
Kungl. Maj ds sida var att vänta en
generösare inställning mot idrotten under
kommande år. Under sådana förhållanden
och med hänsyn till det rådande
ekonomiska läget ansågo vi det
vara riktigt att i år visa återhållsamhet.
Men vi ha därmed ingalunda givit avkall
på vår uppfattning, att idrotten
behöver ett väsentligt ökat stöd från
det allmännas sida, och det är som sagt
vår förhoppning att Kungl. Majd redan
nästa år skall kunna visa en betydligt
generösare inställning mot idrotten.
Skulle detta inte bli fallet, komma givetvis
många här i kammaren att finna sig
föranlåtna att i en motion söka rätta till
detta förhållande.

Det är alltså, herr talman, i den förhoppningen,
att vi redan nästa år
kunna räkna med en betydligt bättre
behandling av idrotten, som jag inte nu
har något särskilt yrkande.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag vill
framför allt instämma i vad herr Allard
sade. Herr Dahlgrens yrkande får väl
betraktas som en ren demonstration, ty
han har säkerligen inte ens själv kunnat
tro på möjligheten av framgång för
ett yrkande, vari kräves mer än dubbelt
så mycket som Kungl. Majd och
utskottet begärt. Jag yrkar alltså bifall
till utskottsförslaget.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte ställa något yrkande och kan instämma
i vpd herr Allard tidigare anförde
om idrotten. Jag vill emellertid
med ett par ord beröra den motion,
som herr Håstad väckt och som jag
själv skrivit under, rörande anslaget
till Skid- och friluftsfrämjandet.

Jag tror inte jag behöver ge något
kraftigt uttryck åt vad denna organisation
åstadkommit och vad den utför,
jag tror att dess arbete är mycket väl
känt av riksdagens ledamöter. När jag
inte framställer något yrkande och när
jag inte i utskottet har reserverat mig,
är det bl. a. därför att vi ju ha anledning
försöka vara så restriktiva som
möjligt när det gäller utgiftsökningar.
Men det är främst av en annan anledning.
Jag har nämligen i dag haft ett
samtal med statsrådet Ericsson, som
sagt mig, att han är positivt inställd till
att försöka få någon ändring till stånd
men alt han finner, att just i år är det
på grund av vissa omständigheter mycket
besvärligt att tilldela organisationen
det begärda anslaget. Men samtidigt
meddelade han mig, att han skall
försöka att möjligtvis till ett kommande
år ordna denna angelägenhet, och med
detta har jag låtit mig nöja.

Jag vill alltså bara uttala den förhoppningen,
att vi redan nästa år skola
ha möjlighet alt bevilja det anslag, som
motionsvägen begärts i år.

Herr DAHLGREN: Herr talman! ''liden
är visserligen långt framskriden,
men det är några anmärkningar jag vill

134 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

göra i anledning av en del yttranden
som herr Allard nyss fällde.

Herr Allard kallade vår motion för
ett frieri till idrottsrörelsen. Nu undrar
jag vad man med en dylik argumentation
skall anlägga för betraktelsesätt
beträffande de motioner, som förelegat
här i riksdagen från det ena eller det
andra partiet. När herr Allard föregående
år var första namn på en motion
med precis samma yrkande som vår i
år, d. v. s. stödde idrottsfolkets krav,
var detta då ett frieri från herr Allards
sida eller var det fråga om en ärlig
mening att stödja idrottsfolket? Det
skulle vara intressant att få svar på
den frågan. Jag har i motsats till herr
Allard samma utgångspunkt som jag
hade föregående år, nämligen en önskan
att stödja idrottsfolkets krav och
de synpunkter det framlagt, och jag
har i hela min uppläggning av anförandet
stött mig på idrottsrörelsen. Herr
Allard är en av dem som sitta i ledningen,
men hans argumentation från
föregående år står i motsättning till
vad han nu anför. Det var dock fjolårets
motion och dess motionärer, som
fingo igenom höjningen av anslaget
med en halv miljon utöver regeringsförslaget
i fjol, och jag hade faktiskt hoppats,
att man i år skulle gå på en liknande
linje; jag tänkte då på alla dessa
motionärer här i kammaren, som framliöllo
att det inte skulle vara Kungl.
Maj:t ensam, som skulle räkna ut var
gränsen skulle kunna gå, utan att man
också skulle kunna gå ifrån den s. k.
återhållsainhetspolitiken.

Därefter, herr talman, några ord om
anspelningen på vårt partis beroendeställning
i detta fall. Vi veta inte vad
som utspelats bakom kulisserna i denna
fråga, men det tycks som om de övriga
partierna skulle ha varit ganska ense
därom, att ingen motion skulle framläggas
i saken och ingen press utövas
på regeringens förslag. Men, herr Allard,
det är väl ändå så, som jag tidigare
sagt, att regeringens förslag med hän -

syn till den oavbrutna utvecklingen av
idrottsfolkets led måste innebära en
reell sänkning av anslaget, vilket ju är
ett fruktansvärt stort avsteg från det
ursprungliga löftet att idrottsfolket
skulle få 50 procent av tipsmedlen. Med
vad jag nu anfört tror jag mig ha avfärdat
talet om att vår motion skulle
vara en demonstration. Vår motion bär
som alla våra tidigare haft till syfte att
stödja den part, som det i varje särskilt
fall gällt, i detta fall idrottsfolket.

Herr ALLARD: Herr talman! När jag
motionerat om stöd åt idrotten har det
legat en allvarlig strävan bakom att
hjälpa idrotten. Jag har därvid också
sökt ta hänsyn till de ekonomiska möjligheter
som funnits. Jag erinrar herr
Dahlgren om att han och hans partivänner
motionerat om sänkning av
statsinkomsterna med sammanlagt nära
750 miljoner kronor, samtidigt som
man emellertid motionerat om utgiftsökningar
på olika områden, som röra
sig om sammanlagt över 500 miljoner
kronor. Herr Dahlgren har alltså ingen
som helst bakgrund för denna motion.
Om riksdagen skulle bifalla de olika
kommunistmotionerna vid denna riksdag,
tror jag att läget snarast skulle bli
sådant, att idrotten inte ens skulle kunna
få de 4 miljoner kronor, som den
nu kommer att få.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
vill endast konstatera, att jag förstod
att det skulle bli nödvändigt för dem,
som försvara utskottets ställningstagande
i dag, att fly utanför det område
det här gäller. Jag konstaterar bara
detta, herr talman, till belägg för hur
svårt det måste vara att ändra ställning
år från år.

Herr ALLARD: Herr talman! Det är
inte att fly utanför det område det här
gäller, när jag påtalar en realitet. Inte
ens kommunisterna ha bättre möjlighet
än vi andra att göra pengar, och som

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 135

bekant ingå idrottens pengar i den allmänna
budgeten; det borde även herr
Dahlgren veta.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
vill faktiskt inte dra ut på debatten
längre, men jag blir tvungen därtill när
herr Allard fortfarande uppehåller sig
vid den gamla argumenteringen, medan
vi försöka hålla oss till vad frågan gäller;
den gäller anslag till idrottsfolket.
Varför skola vi då här koppla in statsbudgeten?
Vi få väl vara ärliga och erkänna,
att statens inkomster från idrotten
också stigit; det är detta förhållande
jag stöder mig på.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till motionen If: 99 av herr Dahlgren
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Dahlgren, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:99 av herr

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkstiill -

Avsättning till lotterimedelsfonden.

des. Därvid avgåvos 191 ja och 8 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 83.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 84.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln, punkt
110, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1950/
51 anvisa ett anslag av 7 500000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett flertal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ivar Persson och Bengtson (I: 224)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ericsson i Näs (11:241), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
anslag av 8 000 000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:224 och 11:241 ävensom 1:86, 1:157
och II: 353, sistnämnda motion i vad
den avsåge anslagsfrågan, till Avsättning
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av
7 500 000 kronor;

b) med bifall till motionen II: 353,
i vad den avsåge anslagets fördelning,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i motiveringen
anfört.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Jag skall inte många minuter ta
kammarens dyrbara tid i anspråk, när

136 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

ju någon ändring i själva sakfrågan
knappast ligger inom räckhåll.

Utskottets skrivning om min motion,
II: 353, är ju synnerligen välvillig, och
det är jag tacksam för. Utskottet säger,
att en ändring av de grunder, som nu
gälla för lotterimedlens fördelning, är
ofrånkomlig. Det är glädjande att detta
åter klart säges ifrån. Vi veta ju, att
anslag vilja alla ha, där sådana äro att
tillgå, men det är inte riktigt, att eu
del få så stor del av kakan så att andra
få svälta. Om nu teatrarna i storstäderna
alltfort måste ha lejonparten, så
har man väl ingen annan väg att gå än
att höja anslagen för att inte de övriga
skola bli alltför missgynnade.

Jag har full förståelse för sparsamhetslinjen,
men då staten från penninglotteriet
har cirka 103 miljoner kronor
i inkomst synes det mig inte alldeles
urbota, att en höjning av anslaget kunnat
ske. Om skatten på inkomsterna av
Jotterimedel lägges till, skulle man i år
få en ökning på 4 miljoner kronor jämfört
med föregående år.

När man bestämmer förevarande anslag
till 7,5 miljoner kronor, fruktar
jag att det blir så att framför allt landsbygdens
intressen få stå tillbaka. År
1949 fingo teatrarna cirka 6 miljoner
kronor. Det torde bli så även i år.
Detta innebär att alla övriga sökande
få nöja sig med den ganska blygsamma
summan 1,5 miljoner kronor mot
föregående års 2 876 000 kronor. Jag
ber endast få säga, att det bedrives ju
dock eu icke föraktlig kulturell verksamhet
även ute i landet. Vissa skolor
borde få ett bättre stöd, orkestrar, körverksamhet
och andra likaså, detta inte
minst för att trivseln på landsbygden
skall kunna bli bättre. Mycket folk i
landsorten offrar tid, krafter och arbete
för att kulturellt berika och lyfta
sin bygd. De vore värda ett större intresse
och ett bättre stöd. De se även
med undran på att storstädernas teaterverksamhet
skall behöva sluka så
väldiga belopp. Jag tror inte, herr tal -

man, att denna undran bottnar i avundsjuka,
utan man känner sig bara litet
snålt behandlad. Det är ju i alla fall
så att lejonparten av vårt folk inte bor
i de tre eller fyra större städerna utan
på landsbygden. Jag vet väl att detta resonemang
inte utan vidare kan motivera
en fördelning av anslaget efter befolkningstäthetens
synpunkt, men det
synes mig vara berättigat att saken påpekas.
Tittar jag i riksdagsberättelsens
till 1950 års riksdag bilaga A så finner
jag, att sex å sju teatrar få i runt tal
6 miljoner kronor under det att nu ett
60-tal organisationer och institutioner
av skilda slag få nöja sig med de överblivna
styckena. Bland dessa organisationer
och institutioner finnas de, som
arbeta för bygdekultur, museer och
akademiska ändamål, det finns kyrkliga
och andra religiösa institutioner,
skolor av fristående karaktär o. s. v.
Detta är bara en liten axplockning.
Mig synes att fördelningen inte är rimlig.
Då nu den del, som kan tänkas
komma landsbygden till godo, blir
mindre än förut, kan man faktiskt tilllämpa
det gamla ordet: »Den som har
honom skall varda givet, men den som
intet har från honom skall tagas även
det han har.»

Jag vill, herr talman, sluta med att
uttrycka den förhoppningen att om
statsutskottet år efter år fortsätter att
skriva så grant och välvilligt som skett
och som det gjort på s. 51 i föreliggande
utlåtande nr 10 så måtte det väl
till sist bära frukt; annars skrev ju utskottet
lika vackert förra året, men
någon påtaglig förbättring har ju inte
skett. Den utredning som pågår om eu
statens kulturfond är kanske snart färdig,
och man får då hoppas på en bättre
tingens ordning.

Jag har, herr talman, inte något vikande
emot ett enhälligt statsutskott,
utan har bara velat säga dessa ord i
anledning av motionen. Jag hoppas, att
det nästa år skall bli en gynnsammare
utgång för den sak det här gäller.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 137

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Det är kanske inte så mycket att tilllägga
utöver vad den föregående talaren
har sagt, men det är några randanmärkningar
jag ändå vill komma
med.

År 1938 beslöt riksdagen, att behållningen
av penninglotterirörelsen skulle
delas lika mellan den allmänna budgeten
och den s. k. lotterimedelsfonden.
Ur denna lotterimedelsfond utgår, som
redan sagts, anslag till olika kulturella
ändamål m. m., inte minst på landsbygden.
För innevarande budgetår är
inkomsten av lotterimedel upptagen till
73 miljoner kronor, och för nästa år
beräknas den till 75 miljoner kronor.
Men anslaget till lotterimedelsfonden är
oförändrat upptaget till 7,5 miljoner
kronor i stället för, enligt vad som avsågs
i 1938 års principbeslut, med 50
procent, alltså nu 10,5 procent och för
nästa år 10 procent.

Jag behöver inte här gå in på någon
längre motivering för min motion om
att till lotterimedelsfonden skulle avsättas
8 miljoner kronor, innebärande
en ökning med */2 miljon kronor; det
är procentuellt sett detsamma som förra
året, nämligen 10,3 procent, eller
snarare mindre. Det skulle alltså i och
för sig icke innebära någon förändring,
då ju inkomsterna blivit större.
Ur fonden utgår, som jag förut sagt,
medel till främjande av allmänkulturell
verksamhet, inte minst på landsbygden,
som dock tyvärr — och detta väl delvis
beroende på att pengarna inte räcka
— ändå får alltför litet. Handelsministern
har också påpekat, att fonden
avser att främja den kulturella
verksamheten speciellt på landsbygden
och i de mindre städerna. Jag vill
understryka just detta. Ingen som känner
till saken kan väl bestrida, att den
kulturella verksamheten i glesbebyggelserna
är värd allt stöd.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till min motion nr 241.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag vill
säga till herr Gustafsson i Borås, som
föreföll ganska belåten med utskottets
skrivning, att utskottet skrivit så starkt
som det varit möjligt för att tillmötesgå
hans önskemål i detta avseende. I övrigt
skall jag, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen 11:241 av herr
Ericsson i Näs; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ericsson
i Näs begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
84 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:241 av herr Ericsson
i Näs.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Ericsson i Näs, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 44 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

138 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 85—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

I.ades till handlingarna.

Herr HÅSTAD erhöll härefter på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Jag vill bara tillkännagiva, att jag vid
behandlingen av punkt 73 vid rösträkningen,
ej vid uppresningen, röstade fel
till följd av missuppfattning av voteringspropositionen.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder m. in.
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 63 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 27 januari 1950,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna ett genom det vid berörda
statsrådsprotokoll fogat köpeavtal
gjort förvärv av viss gruvegendom
in. m.,

dels till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statsgruvor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
12 000 000 kronor.

dels ock besluta, att staten genom
riksgäldskontoret skulle ställa garanti
för lån i mån av behov åt Aktiebolaget
Statsgruvor till ett belopp av högst
8 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Huckner m. fl. väckt motion (11:446)
hade hemställts, att riksdagen, med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 63
angående förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förnyad utredning
angående dessa gruvors framtida ställning; I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 368) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 447), hade hemställts,
att riksdagen icke måtte godkänna det
vid propositionen nr 63 fogade köpeavtalet
angående förvärv av viss gruvegendom
samt att riksdagen måtte avslå
framställningen om därav betingade
anslag och lånegaranti.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 139

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

slag samt med avslag å motionerna
1:368 och 11:447, 1:367 samt 11:446,

a) godkänna det genom det vid statsrådsprotokollet
över liandelsärenden
för den 27 januari 1950 fogade köpeavtalet
gjorda förvärvet av viss gruvegendom
in. in.;

b) till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statsgruvor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor;

c) besluta, att staten genom riksgiildskontoret
skulle ställa garanti för
lån i mån av behov åt Aktiebolaget
Statsgruvor till ett belopp av högst
8 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Griinebo, Mminerskantz, Heiding, Alfred
Nilsson, Lundgren, Axel Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Bomun i Kieryd, Rubbestad, Ståhl,
Kollberg, Kyling och Wedén, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:368 och 11:447 samt 11:446
ävensom med avslag å motionen 1:367,
avslå Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Det är ju
att ställa stora krav på talmannen och
kammaren att vid denna tid på dygnet
börja debatten om en så stor fråga som
tyskegendomen och de tyskägda gruvorna.
Trots att ärendet är mycket stort
och gäller ett belopp på sammanlagt i
runt tal 20 miljoner kronor skall jag
försöka att fatta mig så kort som möjligt,
särskilt som den följande raden av
talare redan hunnit bli ganska lång.

.lag skulle först vilja säga, att det
finns tre väsentliga punkter, där den
lilla majoriteten och den mycket stora
minoriteten i statsutskottet ha gemensamma
synpunkter. .Tåg tycker att det

är viktigt att dessa redan från början
mönstras ut ur meningsutbytet.

Den första gäller frågan i vad mån
man genom denna affär skall soulagera
svenska fordringsägareintressen i samband
med tvskmedlen. Det har under
förstakammardebatten sagts, att denna
synpunkt skulle vara relevant. Jag tror
icke att så är fallet. Tv hur man räknar
måste man konstatera, att om affären
ur statens synpunkt vore ogynnsam så
skulle det vara fördelaktigare att betala
fordringsägarintressena kontant och i
klingande valuta än att tillgripa en
affär, vars konsekvenser man ej kan
överblicka.

Den andra synpunkten, där både majoriteten
och minoriteten äro ense, är
att man knappast i tanken på statsförvärv
av dessa gruvor bör spåra en ren
statssocialiseringsframstöt. Staten äger
ju redan förut betydande gruvintressen.
Därför är detta förslag i och för sig
ingenting principiellt nytt. Jag vågar
försäkra, herr talman, att om jag ansåge,
att detta vore en god affär för
staten, skulle jag icke draga mig för
att tillstyrka att affären gjordes.

Alltså, den rent principiella frågan,
om staten bör äga gruvor eller icke, kan
man också mönstra ut ur resonemanget.
Man får fråga sig: År det en förnuftig
affär eller icke? Bör staten göra den
eller ej? Vi tala ju i varje fall samma
språk, om vi lagt frågan på den bogen.

Den tredje punkten, där vi också ha
gemensam utgångspunkt och som också
är rätt väsentlig, är att vi, såsom framgår
av minoritetens reservation, icke
ha ifrågasatt den värdering, som är
gjord av de två olika kommittéer, vilka
sysslat med det förberedande arbetet,
nämligen dels den s. k. gruvorganisationskommittén
och dels den s. k. tyskgruvekommittén.
Yi ha över huvud taget
icke tagit ställning till själva värderingssiffrorna.
Vi ha nog den uppfattningen,
att i denna stora affär spela några miljoner
mer eller mindre ingen viisentlig
roll, om affären i och för sig är sund

140 Nr 13. Onsdagen den 19 april 1950 em.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

och kalkylerna visa på att man med
framgång kan göra den. Därför ha vi,
såsom framgår av reservationen, icke
diskuterat detta. Från våra utgångspunkter
vill jag åt både statsrådet och
värderingsmännen giva det vitsordet,
att jag tror att man kan godkänna de
siffror som ligga till grund för affären
rent affärsmässigt sett, åtminstone i det
väsentliga. Man kan diskutera åtskilliga
detaljer, såsom den ena eller andra
fastigheten, skogsbitcn, gruvan o. s. v.,
men i stort ar värderingen hållbar. Icke
minst det förhållandet att man mönstrat
ut gruvorna ur själva tillgångarna har
bidragit till att resonemanget lagts på
en riktig bog.

Det som har varit avgörande för ställningstagandet
i denna stora fråga har,
herr talman, varit bedömningen av gruvornas
brytningsvärde och räntabilitet.
Det är utifrån svaret på den frågan som
man skall komma fram till resultatet:
Böra gruvorna köpas eller ej?

Jag skulle här vilja angiva hur man
torde kunna beräkna fyndigheternas
varaktighet. Med nuvarande brytningskoefficient
kunna fyndigheterna i Stollberg
beräknas vara i fyra år. Därefter
äro de med nuvarande brytningstakt
slut. Järnmalmsfyndigheterna vid Intrånget
kunna brytas i nio år; sedan
äro de slut. Fyndigheterna vid Lekomberg
beräknas av de sakkunniga ha en
varaktighet av fyra år; sedan äro de
slut. Starkgruvorna vid Norberg äro av
längre varaktighet, men de äro små och
obetydliga; där har man en beräknad
brytningstid av 23 år. Slutligen är det
det stora Håksbergsfältet, där man kan
uppskatta varaktigheten med nuvarande
brytningsintensitet till 68 år. Jag
tror att man kan gå handelsministern
ett steg till mötes och säga, att det är
sannolikt, att de tre första gruvorna
kunna brytas, om icke med någon större
förtjänst så i varje fall utan någon ekonomisk
katastrof. Där brytes för närvarande
med hyggligt resultat. Jag tror
att man skulle kunna göra detsamma i

stort sett, om de vore statsägda. Men
jag vill reservera mig mycket allvarligt
för beräkningsgrundernas tillförlitlighet
i fråga om gruvdriften. Ingen på
avdelningen i utskottet har ju varit
fackman, och därför ha vi haft anledning
att höra fackmän i olika sammanhang
och taga den största hänsyn till
deras omdöme. Vi fingo bl. a. den upplysningen
att när de enskilda intressenterna
började göra sin värdering,
som framför allt gällde den lilla blyfyndigheten,
låg blyslig uppe i ett pris
på 1 000 kronor per ton, och brytningskostnaden
beräknades i runt tal till 400
kronor. Under den korta tid man var
sysselsatt med värderingen sjönk världsprisnoteringen
på blvsligen med 40 procent
till i runt tal 600 kronor per ton,
vilket totalt rubbade hela den mycket
fördelaktiga kalkyl för blyfyndigheten,
som legat som grund för den statliga
värderingen och givit den ekonomiska
ryggraden åt projektet.

Jag skulle vilja tillägga, att även om
konjunkturerna inom gruvlianteringen
äro både fluktuerande och vanskliga
att bedöma, är det, såvitt jag vet, fortfarande
så, att blysligskonjunkturen ligger
lågt. Att bryta vid Stollberg med de
priser vi ha för närvarande, är icke
samma hyggliga affär som det skulle
blivit, om de priser hade stått sig, som
den statliga utredningen räknade med.

Jag skulle det oaktat kunna vara färdig
att mönstra ut dessa smågruvor, om
jag får kalla dem så, och säga att man
skulle kunnat resonera om en affär, om
det hela hade rört sig bara om dem.
Men det som gör hela tyskgruvaffären
till ett äventyrligt experiment — vilket
är ungefär de ord som använts i reservationen
— är Håksbergsfvndigheten.
Håksbergsfyndigheten är, såsom jag
nyss sade, relativt stor efter de förhållanden
vi kunna tala om bär. Efter norrbottniska
anspråk är även denna fyndighet
en ren obetydlighet; det är icke
för mycket sagt. Men därtill kommer,
att fyndigheten är dålig ur den syn -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 141

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom in. m.

punkten, att den är mycket svår att fördelaktigt
exploatera. För närvarande
brytes där i runt tal 50 000 ton, och det
är ingen lönsam brytning. Det är visserligen
svårt att tränga in i frågan så,
att man vågar lämna uppgifterna för
goda, men jag bär anledning tro att
den uppgift är riklig, som lämnats mig
från mycket internt håll, att man för
närvarande kör med en förlust som,
om den skulle beräknas fullt affärsmässigt,
utgör någonting omkring miljonen
om året.

Som ett ytterligare belägg för liuivansklig
håksbergsfyndigheten är må
det vara tillåtet att anföra, att de sakkunniga
uppskatta den sammanlagda
förlusten, sedan brytningen vid Håksberg
började och fram till nu, om man
räknar med både svenska och tyska
ägare, till omkring 70—80 miljoner
kronor.

Vi säga i reservationen, att vi kunna
icke vara med om en affär, utan att vi
från början få garanti för att Håksbergsgruvan,
som bevisligen är olönsam, lägges
ned. Då svarar statsrådet och med
honom utskottsmajoriteten, att man har
inga förutfattade meningar på denna
punkt: man vill hålla öppet för den
blivande bolagsledningen att undersöka,
huruvida det kan bli lönsamt att
driva Håksberg eller ej. Om utredningen
kommer till resultatet, att det är
olönsamt, är man villig att lägga ned
Håksberg och lägga det i reserv.

Detta är ett vackert talesätt. Här
kanske man i någon mån kan tala om
förtroende. T.itade vi på att regeringen
verkligen finge fullkomlig handlingsfrihet,
skulle det naturligtvis ställa sig
lättare. Men det är mycket som tyder
på att regeringen ej kommer att ha
denna handlingsfrihet.

När man från vissa regeringen närstående
intressenters sida sagt, att vad
man egentligen har att göra för att
Håksberg skall bli eu god åffär eller
åtminstone en så pass hygglig affär, att

man kan gå in för densamma, är bara
att öka kapaciteten till det tredubbla,
då måste jag, herr talman, mot detta
först och främst säga, att tekniker med
god insikt i dessa förhållanden hävdat,
att malmen i Håksberg är av den karaktär,
att själva anrikningsproceduren
under alla förhållanden blir så dyrbar,
att det aldrig kan bli en verkligt
god affär. Jag skall icke röra mig med
några siffror. Men jag vill betona, att
även den nuvarande ledningen för
Håksberg ställer sig tveksam inför tanken
att man bara behöver öka produktionen
för att komma fram till ett
fördelaktigt resultat.

Därtill kommer, herr talman, en viktig
synpunkt, och här sväva de för regeringen
gynnsamma experterna på
målet, när de ställs inför frågan: Om
man höjer produktionen vid Håksberg
till det tredubbla, garantera då herrarna,
att det finnes avsättning för en så
stor kvantitet malm av detta — jag vågar
säga — föga användbara slag?
Ställd inför denna fråga vågar irtgen
garantera att detta blir möjligt. I stället
säger man att man måste räkna med
att behöva ligga med betydande kvantiteter
utan marknad eller möjlighet
att finna avsättning.

Därtill kommer, herr talman, att när
stäten en gång har köpt ett sådant här
stort komplex är det väl ändå en allvarlig
risk för trycket icke bara från
arbetarnas, tjänstemännens och andra
anställdas sida utan även från deras
sida, som mena att prestigen kräver att
staten visar, att den går i land med
företaget och att det varit någon mening
i att köpet genomdrivits. Detta
tryck kan bli så starkt, att även en så
handlingskraftig och axelbred — jag
menar andligen talat — man som handelsministern
möjligen icke håller
stånd inför ett sådant tryck. Vi ha
framhållit detta i reservationen, där vi
sagt att ett statsövertägande kunde
»framkalla sådana krav på fortsatt
drift, att de svårligen kunna tillbaka -

142 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 cm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. in.

visas, även med risk av ekonomiskt
menliga verkningar».

Nu har handelsministern för en
stund sedan i första kammaren sagt,
att han lämnar frågan öppen, om man
skall fortsätta driften eller inte. Jag
tycker emellertid frågan är så klarlagd,
att handelsministern hade bort skriva
i propositionen, att en förutsättning för
ett statsövertagandc är att driften vid
Håksberg lägges ned, i varje fall under
nuvarande konjunkturer. Så har emellertid
inte skett, och genom att man
lämnat den springande punkten öppen
har man utsatt sig för risken att Håksbergsgruvan
inte blir ett hål, ur vilket
man hämtar upp värden för statsverket
utan där man vräker ner värden för
skattebetalarna. Det är ett perspektiv,
som vi reservanter icke ha velat ta.
Jag tillåter mig i detta sammanhang
konstatera vad som yttrades till mig
vid en diskussion med en framstående
socialdemokrat inför ett annat forum,
nämligen att det inte är någon slump
att man icke velat ge någon garanti på
denna punkt. Man ville hålla frågan
öppen därför att det svenska folket
ändå kände någonting alldeles särskilt
inför tryggheten hos staten. Redan detta
innebär ju ett incitament till det tryck,
som vi ha talat om i reservationen.

Jag skulle även vilja beröra de sociala
skäl, som ha framförts i detta
sammanhang. Därest de anställda skulle
löpa risk att komma i en verklig nödsituation
om Håksbergsgruvan lades
ner, skulle naturligtvis alla vilja diskutera
åtgärder som vore påkallade, men
nu förhåller det sig faktiskt inte så.
Man vet ju, att de framåtgående industrierna
i den närbelägna staden Ludvika
äro intresserade inte bara av att
få personalen som arbetskraft utan
även att få bostäderna vid Håksberg
till bostäder för sin arbetskraft. Praktiskt
taget ingen anställd riskerar att
komma i svårigheter om affären inte
genomföres. Sålunda bortfaller även
det skälet för ett köp.

Det andra skälet som har anförts för
denna affär är att man vill ha gruvorna
samlade på en hand. För mig har
intet skäl varit mera obegripligt än
detta. Det naturliga vore väl i stället,
herr talman, att dessa gruvor delades
upp så, att varje gruva kom till den
ägare, som hade ett naturligt intresse
av att exploatera den. Då skulle man
kunna göra dessa gruvföretag lönsamma
på ett annat sätt än vad man har
möjlighet till för närvarande.

Jag har ett intryck av att man helt
övervärderar betydelsen av denna fyndighet.
Den är ju ändå inte stor. Hela
fyndigheten, alltså inte bara ett års
brytning, motsvarar i runt tal ett och
ett halvt års export från norrbottensgruvorna.
Därtill kommer att den i
kvalitet är ofantligt underlägsen den
malm vi ha i Norrbotten, i synnerhet
sedan man nu i Grängesberg tack vare
en defosforiseringsprocess kan göra
även starkt fosforhaltig malm exploaterbar.

Man kan slutligen invända, att detta
inte är mycket att resonera om. Handelsministern
har ju bestämt att denna
affär skall göras, och då blir den också
gjord. Jag läste redan innan vi började
behandla ärendet i avdelningen stiftelseurkunden
till AB Statsgruvor i Post
och Inrikes Tidningar, och då fick jag
en kiinsla av att det var ganska meningslöst
att sätta sig att behandla saken.
Jag läste också förbehållet för
riksdagens godkännande, men i varje
fall hade handelsministern tagit ställning,
och därmed hade också riksdagen
gjort det. Jag säger nu emellertid
som vi ha sagt i andra sammanhang,
att det är nödvändigt att klargöra, att
om man nu kastar sig ut i detta äventyr
och bestämmer sig för att driva
Håksbergsgruvorna, ha vi i alla fall
från vårt håll livligt och eftertryckligt
varnat. Vi ha tvätt våra händer och
sagt, att vi icke kunna tillstyrka en så
äventyrlig och tvivelaktig affär som
denna. Jag hoppas handelsministern

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 143

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

inte tar illa upp om jag tillägger, att jag
tycker personligen så bra om honom,
att jag verkligen skulle unna både honom
och skattebetalarna ett mera lönsamt
cxploateringsobjekt än detta när
han nu skall ge sig in på en stor statsaffär.
Det måste vara bra otacksamt
att starta med ett objekt, om vilket man
redan från början vet, att det icke kan
bli vinstgivande eller lyckligt vare sig
för statsverket, för den riksdagsmajoritet,
som tar ansvaret för beslutet, eller
för skattebetalarna. Om man inte har
några principiella utgångspunkter, är
det lugnare och tryggare och ur alla
synpunkter säkrare att avstå från eu
affär, som inte har några skäl för sig
och som över huvud taget inte kan fotas
på några bärande skäl, vare sig sociala,
ekonomiska eller strukturella,
men mot vilken däremot tala en rad
avgörande synpunkter, framför allt de
ekonomiska.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till de synpunkter jag här har utvecklat
få yrka avslag på Kungl. Maj :ts föreliggande
proposition och bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr THAPPER: Herr talman! Även
om jag har klart för mig, att detta är
en viktig och betydelsefull fråga, skall
jag med hänsyn till den sena timmen
försöka fatta mig tämligen kort.

Herr Stålil konstaterade inledningsvis
i sitt anförande, att utskottsmajoriteten
och reservanterna äro överens på tre
väsentliga punkter, och när man sedan
lyssnade till fortsättningen av herr
Ståhls anförande framgick det, att det
väsentligen var den framtida driften
vid Håksbergsgruvorna som gjorde honom
betänksam. .Tåg tyckte emellertid
att herr Stålil i slutet av sitt anförande
yttrade sig som om han betraktade hela
affären som så äventyrlig och tvivelaktig,
att den redan som affär inte borde
komma till stånd. Jag förmodar

emellertid, att han fortfarande mest
tänkte på Håksbergsgruvorna, och det
kanske därför kan vara på sin plats
att även jag säger ett par ord om hur
utskottsmajoriteten har sett på affären.

Jag kan instämma i vad herr Stålil
sade om att vi inte iiro experter utan
lekmän. Vi ha alltså fått försöka ta ställning
till frågan utifrån de utgångspunkter,
som experterna ha kommit
till. Jag vill på den punkten erinra om
vad som står i propositionen om att
visserligen alla de fem gruvkomplexen
Håksberg, Lekomberg, Stollberg, Starkgruvorna
och Intrångsgruvorna vid den
värdering, som ägt rum i anledning av
experternas undersökning, bedömdes
som till väsentliga delar brytvärda men
att endast Stollberg ansågs visa sådan
lönsamhet, att därpå borde baseras en
beräkning av ett driftvärde. För de övriga
gruvorna räknade man således inte
med något värde av fyndigheterna som
sådana utan endast för vad som antogs
med säkerhet kunna erhållas för fastigheter,
anläggningar och utrustning
därest driften nedlades och anläggningarna
realiserades. Departementschefen
uttalar, att den till grund för statens
anbud liggande värderingen därför kan
betecknas som försiktig.

Enligt utskottets mening bör man ta
hänsyn även till andra saker i detta
sammanhang. Herr Stålil sade, att det
skulle vara fördelaktigt om varje gruva
komme till den ägare, som hade intresse
av att exploatera den. Jag är inte överens
med herr Stålil om den saken. Det
är nämligen säkert så, att driften vid
dessa fyndigheter bör planeras och beaktas
på ett annat sätt ur samhällets
synpunkt. Utskottsmajoriteten säger
hland annat, att de mellansvenska
malmtillgångar det här är fråga om representera
inemot 15 procent av mellersta
Sveriges järnmalmstillgångar.
Manganjärnmalmen utgör omkring 28
procent av vårt lands samlade mangantillgångar.
Dessutom är det ju så, som
det har påpekats i propositionen, att

144 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Forvarv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. ni.

någon malmletning eller forskning vid
dessa gruvor inte har förekommit under
de senaste 10 Aren på grund av
kriget och av andra orsaker. Gruvorna
ha alltså blivit eftersatta. Skulle man
som herr Ståhl föreslår låta enskilda
ägare exploatera varje gruva, kan man
vara övertygad om att de skulle bli
eftersatta även i fortsättningen. Varken
departementschefen eller utskottsmajoriteten
har sagt, att driften vid Håksbergsgruvorna
skall upprätthållas i
fortsättningen under alla förhållanden,
utan frågan skall bli föremål för fortsatt
övervägande innan den slutgiltigt
avgörs. Det är på den punkten som herr
Ståhl har de allra största betänkligheterna.
Om han inte haft den betänkligheten,
skulle det kanske inte ha varit
omöjligt — han har sagt det själv —
att han kunnat biträda majoritetens förslag.

Det är min övertygelse att man inte
kommer ifrån de sociala konsekvenserna
hur man än beslutar, och när jag
försöker summera fördelar och nackdelar,
kommer jag fram till att det för
staten är klokast att göra denna affär.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
skall inte alls beröra den ekonomiska
sidan av denna fråga, så mycket mindre
som herr Ståhl såsom huvudtalare för
reservanterna framhöll, att man inte
behöver fästa så stort avseende vid om
det kostar några miljoner mer eller
mindre bara det i övrigt är en bra
affär. Håksbergsfältet har kommit att
bli den centrala tvistepunkten i denna
fråga. Den som i någon mån har varit
gruvarbetare en gång och känner till
förhållandena i Västerbergslagen vet,
att håksbergsmalmen är vad man kallar
en mager malm och därtill starkt
fosforhältig. Den ligger inbäddad i gråberget,
och det behövs därför en omständlig
anrikningsmetod för att ut -

vinna den dugliga delen, järnmalmen,
och på det sättet få fram malmsligen.

.lag är mer optimistisk än herr Ståhl
när del gäller själva anrikningsproceduren.
Jag är övertygad om, och jag
stöder mig på uttalanden, som man
under hand har fått från sakkunnigt
håll, att man inom en inte alltför avlägsen
framtid skall kunna åstadkomma
ökad effektivitet i själva anrikningsmetoden
och därigenom förbilliga proceduren.
Ännu mera intressanta och viktiga
äro emellertid de experiment som
ha utförts på sistone, särskilt i Tyskland,
för att söka utnyttja starkt fosforhaltig
malm vid järnframställning.
Det har blivit känt, åtminstone under
hand, att ledningen för gruvorna just
vid Håksbergsfältet räknar med en nästan
revolutionerande framgång för nya
smältningsprocesser i de hyttor, där
bland annat malmsligen från Håksberg
kommer till användning, och det skulle
givetvis betyda oerhört mycket för den
framtida gruvdriftens lönsamhet. För
närvarande är det riktigt som reservanterna
och andra ha framhållit, att
varje ton av håksbergssligen finner avsättning
i Tyskland och Polen men att
brytningen inte är ekonomiskt lönande.
Jag tror emellertid, att det inte kommer
att dröja särskilt länge innan man
med hjälp av den nya smältningsprocessen
och eventuellt med en bättre anrikningsmetod
skall få större lönsamhet
vid brytningen av håksbergsmalmen.

Reservanterna säga på ett ställe i sin
reservation, att även med en mångdubbling
av driften vid Håksberg skulle
det inte bli lönande. Jag skulle vilja
fråga: Hur veta reservanterna det? Vad
stödja sig reservanterna på vid ett sådant
antagande? De som äro anställda
vid Håksberg — till och med om jag
bortser från gruvarbetarna och endast
håller mig till befälet — ha enstämmigt
den meningen att en så enkel rationaliseringsprocess
som att, om det
vore möjligt, sätta till ytterligare ett

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 145

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

skift skulle betyda att man åtminstone
skulle få debet och kredit att gå något
så när ihop. Härtill kommer naturligtvis
svårigheter med bostadsförhållanden
och annat, som åtminstone inom
överskådlig tid kanske gör det litet
svårt med en sådan fördubbling av
skiftgången. I varje fall tror jag att reservanterna
överdriva och måla litet
alltför svart när de framhålla just den
synpunkten, att det inte skulle bära
sig ens med en mångdubbling av arbetsstyrkan
vid Håksberg.

Jag nämnde nyss något om håksbergsmalmens
magerhet och fosforhalt.
Jag vill erinra om att en så förnämlig
malm som den vid Grängesbergsfältet
är fosforhaltig, men där ligger malmen
liksom i lapplandsfälten ren, skild från
gråberg, och behöver inte anrikas som
vid Håksberg. Det blir mycket enklare
och billigare att få fram råvaran på det
sättet. Men även denna fina grängesbergsmalm,
den s. k. exportmalmen
eller svartmalmen, är som sagt ganska
starkt fosforhaltig, om också inte så
fosforhaltig som håksbergsmalmen.
Grängesbergsmalmen är det oaktat synnerligen
efterfrågad av de tyska järnverken
och även på andra håll, dit den
eventuellt kan exporteras.

Jag skulle alltså med det sagda för
min del vilja framhålla, att jag tror att
riksdagen ganska lugnt kan acceptera
regeringens och utskottsmajoritetcns
förslag och bifalla framställningen om
att förvärva tyskgruvorna inklusive det
särskilt omstridda Håksbergsfältet.

Nu skriver visserligen Svenska Dagbladet
i dag de här orden bl. a.: »Bifallcs
utskottets förslag, faller hela ansvaret
på socialdemokraterna, ty de
fjorton borgerliga statsutskottsledamöterna
ha reserverat sig för avslag. Man
kan förutsätta, att detta ansvar blir
tungt alt bära.»

Jag förmodar att herr Stålil hade läst
detta, eftersom slutklämmen i hans anförande
gick i ungefär samma sill. Han
tvådde sina händer på reservanternas

vägnar och sade ungefär så, att det
skall slås fast, att det är socialdemokraterna
som taga ansvaret för denna affär,
om det nu skulle gå galet. Jag säger för
min ringa del, att jag lägger min röst
för utskottsmajoritetens förslag och tar
det ansvaret, inte på grund av något
lättsinne utan därför att jag tror att det
är riktigt att göra denna affär.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill säga till min vän och kollega
Hallberg, att om jag tvätt mina
händer innan jag hört honom, hade jag
dubbel anledning att göra det sedan jag
hört hans resonemang om möjligheten
av att genom fördubbling av skiften
vid Håksberg göra driften där räntabel,
speciellt med hänsyn till att man genom
förbättring av anrikningen skulle
kunna sänka fosforhalten i malmen.

Jag är inte någon gruvkarl och ingalunda
expert, men under arbetet med
denna fråga har jag ändå inhämtat så
mycket som att herr Hallberg här talar
om två olika saker. Fosforhalten i malmen
liar inte med anrikningen att göra.
Experterna säga beträffande Håksberg,
att det allvarliga är att hur långt man
än går ned i finhet på sligen, även om
man går så långt att man måste ha
mikroskop för att se på sligpartiklarna,
visar det sig att man icke kan höja
järnhalten nämnvärt. Detta gör, att det
icke är i antalet arbetare som flaskhalsen
sitter utan det är i anrikningsprocessen.
Jag tror att om herr Hallberg
frågar vilken gruvexpert som helst,
oavsett vad han har för uppfattning
om staten skall köpa eller inte köpa, så
skall han svara att för närvarande finns
ingen anrikningsprocess — det svaret
ha vi fått — som garanterar en lönsam
drift vid en gruva med de fyndigheter
som Håksberg har.

Till sist skulle jag vilja säga, herr talman,
att om man ställer den frågan —
och det kunna kammarens ledamöter
göra: Vad ha experterna sagt om detta,

10—-Andra kammarens /irolokoll 1950. Nr 13.

146 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

ha de rått regeringen och riksdagen att
köpa eller inte köpa, så skulle jag vilja
lämna den upplysningen, att experterna
inte svara på den frågan. Avdelningen
har ställt den frågan till regeringens experter
och andra, men regeringens experter
äro lika måna som några andra
att säga: Vi ha icke lämnat svar på
detta, vi ge inget råd, vi garantera icke
att detta köp blir någon hygglig affär
eller ens går ihop, vi ha aldrig blivit
ombedda att ge regeringen något råd i
denna huvudfråga.

Herr Hallberg skulle ha träffat mycket
försiktigare människor än han själv
är när det gäller denna huvudfråga, om
han vänt sig till experterna för att
få råd.

Herr HALLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara kort och gott
fästa uppmärksamheten vid att jag inte
yttrat mig om möjligheten att sänka
fosforhalten genom någon annan anrikningsmetod.
Jag sade, alt genom någon
ny smältningsprocess vid den hytta, där
man tar emot håksbergssligen, skulle
det vara möjligt att på billigare och
bättre sätt tillgodogöra sig den fosforhaltiga
sligen, och jag sade att man
genom en eventuellt förbättrad anrikningsmetod
skulle kunna göra anrikningen
billigare. Det är det enda jag
yttrat.

Herr Ståhl ansträngde sig för att slå
in öppna dörrar på den punkten.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag skall med så
få ord som möjligt understryka vad
tidigare talesmän för reservanterna ha
sagt.

Jag vill först deklarera, att det kan
ju finnas olika uppfattningar om själva
övertagandet av den tyskägda egendomen
här i landet, men det skall jag
inte dra in i detta sammanhang. Beträffande
det nu aktuella statsinköpet
av de s. k. tyskägda gruvorna i Mellansverige
kan jag instämma med herr

Ståhl att det inte är någon principfråga,
om staten köper dessa gruvor.
För mitt bedömande är det betydelsefulla
huruvida utfallet av en sådan
affär kan bli sådant att den kan vara
försvarlig; jag lägger alltså huvudvikten
vid räntabiliteten av driften och inte
bara på köpeskillingens storlek. Därmed
vare ingalunda sagt att det är betydelselöst
om den är mycket hög eller
om den anses rimlig.

Utredningsmännen ha i stort sett utgått
ifrån realisationsvärdet och förmena,
att detta inte kan vara något farligt
pris. Det är svårt att bedöma, och
jag skall inte, som jag tidigare sagt,
låta just detta vara det avgörande för
mitt ställningstagande. Kärnpunkten i
det hela är ju om gruvdriften kan bära
sig, kan betala sina arbetskostnader och
över huvud taget inte kräver pengar,
som inte kunna förräntas. Jag skulle
nästan vilja spetsa till det och säga, att
om så inte är fallet, blir det ju helt enkelt
bara ett bottenlöst gruvhål för
skattebetalarnas pengar. Det är denna
fara, som ligger snubblande nära och
som man vill komma förbi.

Det saknas erforderliga utredningar
och räntabilitetskalkyler. Det har sagts,
antagligen med full rätt, att gruvdrift
är alltid något av spekulation och det
vilar alltid något osäkert över arbetet
inom gruvdriften. Jag tror det är alldeles
riktigt, men man bör väl ändå
göra sig någon uppfattning om fyndigheternas
omfattning och även bedöma
vad man i detta fall med fördel kan
bryta, sett mot priset ute på världsmarknaden.

När, som herr Ståhl nyss nämnde, vi
på olika sätt ställt frågor till de talesmän
för utredningsmännen, som vi
träffat, om de anse att dessa gruvor
kunde bli ett bärigt företag och om de
ha tillrått ett köp av dem, ha vi fått
det svaret, att det ha de aldrig varit
tillfrågade om. Deras direktiv voro utformade
på det sättet, både tyskgruvekommitténs
och den senare gruvorga -

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Nr 13. 147

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

nisationskommitténs, att det gällde att
utreda på vad sätt gruvorna skulle
övertagas av staten och att det skulle
tillkomma den blivande styrelsen att
lägga fram de bärighetskalkyler som
skulle avgöra, om man borde driva
exempelvis Håksbergsfältet. Det betyder,
att båda dessa kommittéer, så vitt
jag förstår, avsvärja sig ansvaret i fråga
om bedömandet av en ekonomisk drift,
och som jag finner det är ju statsrådet
på precis samma linje. Statsrådet säger,
att det får bli den styrelse, som efter
köpet kommer att utses, som i det här
fallet skall försöka få fram en översikt
och ett bedömande av om t. ex.
Håksberg kan drivas. Med få ord, herr
talman, kan man väl uttrycka saken på
det sättet, att man skall köpa först och
kalkylera sedan.

Såvitt jag förstår har det för oss, som
haft en avvikande mening i statsutskottet,
varit avgörande att vi ha velat ha
denna fråga närmare utredd, innan staten
avslutat ett köp. Utskottsmajoriteten
förefaller i sin skrivning ha givit uttryck
åt precis samma betänksamhet
som reservanterna. Man framhåller, att
det är mycket svårbedömbart. Företagens
driftshistoria, vilken under utredningsarbetet
måhända icke tillräckligt
beaktats, liksom avsaknaden av räntabilitetskalkylcr,
kan inge vissa betänkligheter.
Icke förty kommer man fram
till ett tillstyrkande, men då med den
brasklappen att det blir den omtalade
styrelsen som får försöka skaffa fram
det material, på vilket man skall bedöma
om företaget skall drivas eller
inte.

Statsrådet framhåller, att upplåning
av pengar, som styrelsen kommer att
begära att få göra, skall dock i sista
hand avgöras av Kungl. Maj:t, och innan
Kungl. Maj:t tar ställning till delta
gäller det för företagets ledning alt
framlägga, som han uttrycker sig, ekonomiskt
bärkraftiga planer för sin verksamhet.
Detta understryker också majoriteten
i statsutskottet.

Då är jag framme vid det som herr
Ståhl nämnde tidigare. Det är ju gott
och väl att regeringen i sista hand förbehåller
sig prövning av upplåning och
därmed, kan man säga, också av en utvidgning
av driften. Men har regeringen,
när det kommer så långt, möjlighet
att backa ut? Har regeringen möjlighet
att avstå från fortsatt drift, om den
skulle visa sig förlustbringande? Det
är väl på den punkten som det stora
tvivlet uppstått. Kommer man inte att
framhålla, att det av sociala skäl tillkommer
staten att hålla driften i gång,
och komma inte både kommunerna,
där företaget är beläget, och bygdens
befolkning och framför allt, vilket jag
tycker är ganska naturligt, de vid företaget
anställda att åberopa att de ha
uppfattat ett statsförvärv såsom ett
löfte om fortsatt verksamhet? Kommer
det inte under sådana förhållanden att
uppstå mycket starka påtryckningar på
regeringen att bedriva brytningen, jag
höll på att säga nästan under alla förhållanden? Min

uppfattning är, att när det gäller
företagets anställda uppkommer det
arbets- och försörjningsspörsmål, som
inte på något sätt få förbises. Men, som
det tidigare sagts bär i kväll, är ju
möjligheten för en avveckling av den
arbetskraft, som man inte kan räkna
med att i fortsättningen kunna använda
där, lättare mu än kanske under en annan
konjunktur. En mycket stor del
av dem som bo i bolagets bostäder ha
sin sysselsättning på annat håll. Det är
väl meningen, förmodar jag, om driften
skall utökas, att man skall söka förvärva
dessa tillbaka till gruvdriften. I
annat fall kommer val gruvföretaget i en
besvärlig situation beträffande var de
anställda skola få bostäder, såvida man
inte skall upphäva hyresregleringen.
För närvarande lia många arbete i Ludvika
och kunna med den utveckling
som arbetsmarknaden bär tämligen lätt
finna sysselsättning även på andra
platser.

148 Nr 13.

Onsdagen den 19 april 1950 em.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

Jag skall inte, herr talman, så här
sent på dygnet förlänga debatten. Jag
skall kort och gott be att få citera vad
reservanterna sluta med i sin reservation:
»Utskottet kan ej underlåta att
fästa uppmärksamheten därpå, att frågan
om fortsatt brytning vid Håksberg
icke utretts av någon av de båda kommittéerna,
beroende på utformningen av
dem givna direktiv. Då detta för ett
statsförvärv avgörande spörsmål sålunda
icke blivit klarlagt, anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag om statsförvärv av ifrågavarande
gruvor.»

Under sådana förhållanden hemställa
vi reservanter om avslag på Kungl.
Maj:ts proposition, vilket jag också här
yrkar.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
överläggningen rörande förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens plenum kl.
3 em.

§ 6.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta att bevillningsutskottets
betänkande nr 33 skall
på morgondagens föredragningslista
uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 55 och övriga ärenden i
den ordning de förekomma å dagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 557, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
194, angående förändring i avseende å
löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

nr 558 av herrar Kyling och Malmborg
i Skövde, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 234, med förslag
till avlöningsbestämmelser för övningslärare
och kyrkomusiker m. m.;

nr 559, av herrar Allard och Sundström,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 234;

nr 560, av herr Mosesson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 234;

nr 561, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 239,
med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 562, av herr Rubbestad, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
209, med förslag till lag om vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);

nr 563, av herr Jonsson i Skedsbygd,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt;
samt

nr 564, av herr Pettersson i Dahl, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 208, angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande, in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.54 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13. 149

Torsdagen den 20 april.

Kl. 3 em.

§ 1.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 557 av herr Ohlin m. fl.;

nr 558 av herrar Kyling och Malmborg
i Skövde;

nr 559 av herrar Allard och Sundström;
och

nr 560 av herr Mosesson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
561 av herr Edström;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

562 av herr Rubbestad; och

nr 563 av herr Jonsson i Skedsbygd;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr
564 av herr Pettersson i Dahl.

§ 2.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av viss tidigare tyskägd gruvegendom
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr HELLBACKEN, som yttrade:
Herr talman! Det var mycket intressant
att åhöra den debatt, som under gårdagens
eftermiddag fördes rörande förvärvet
av de s. k. tyskgruvorna. Jag
måste säga att jag vid avlyssnandet av
den debatten fått det intrycket, alt de

som yttrat sig haft en förutfattad mening
och inte försökt pejla djupet i den
fråga det gäller. Tydligen har man varit
inställd på att det förvärv, som föreslagits
i den kungl. propositionen, är något
som riksdagen icke borde bifalla.

Eftersom jag tror mig känna till en
del av dessa förhållanden rätt bra, har
jag tillåtit mig, herr talman, att begära
ordet för att med en del uppgifter bidraga
till den debatt, som måste föregå
andra kammarens beslut i ärendet.

Jag skall giva motståndarna till förvärvet
av Håksberg det erkännandet, att
gällde det att nybygga för att exploatera
dessa malmtillgångar vore nog deras
ståndpunkt berättigad. Det talas här om
att under årens lopp så och så många
miljoner kronor gått förlorade i Håksberg,
och så spår man att det i fortsättningen
kommer att gå på samma sätt,
så att de svenska skattebetalarna måste
träda emellan för att hålla detta — man
använder kanske inte uttrycket bankruttmässiga
men väl oräntabla företag uppe.
Jag erinrar mig mycket väl, herr talman,
det tillfälle för 40 år sedan, då dåvarande
bergmästaren i Gävle-Dala distrikt
lade ut utmålen vid Håksberg. Jag hade
då tillfälle att vara med dels för egen
dels såsom jordägare och dels såsom
representant för ett sterbhus. Och jag
erinrar mig mycket väl vad denne vetenskapsman
på gruvområdet hade för
uppfattning om Håksberg vid den tiden.
Jag vill nämna att det då gällde att bygga
upp Håksberg helt. Denna fyndighet
hade utnyttjats sedan lång tid tillbaka
för att förse tackjärnshyttorna i Ludvika
socken med malm för tillverkning
av tackjärn men hade rätt länge varit
nedlagd. De som då började bygga vid
Håksberg litade givetvis, förutom på sitt
eget omdöme, på den uppfattning som de
sakkunniga på området hade. Det är att

150 Nr 13. Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

märka att när man nu talar om Håksberg,
innefattar det ett helt komplex
med gruvfält, under det att det då endast
gällde att bygga ut själva Håksberg.
Samtidigt investerades ungefär lika
stora belopp i Ickorrbotten- och Iviksgruvorna.
Liksom de flesta som hade
sakkunskap på området — för min del
kände jag inte till gruvhanteringen —
hade jag den uppfattningen att det skulle
bli mycket liten ränta på de många
miljoner kronor som lades ned här. Den
gången var det ett helt svenskt företag;
intet utländskt kapital investerades. Dåvarande
bergmästaren hade emellertid
den uppfattningen, att det till och med
skulle bli ett andra Grängesberg av detta
lilla Håksberg.

Här har nu både i första kammaren
och i denna kammare talats om de
många miljoner, som ha lagts ned i
dessa anläggningar. I går var det först
herr Ståhl, som talade om de svindlande
summor som investerats i Håksberg.
Och det späddes på av herr förste vice
talmannen. Eftersom det gått så dåligt
förut, måste det helt naturligt gå lika
dåligt i fortsättningen, ansågo dessa talare.
Jag kan inte låta bli att draga en
liten parallell. Det var en tid, när aktierna
i ett av de största företagen i
mellersta Sverige, Grängesbergsbolaget,
hade jobbats upp till 850 kronor — och
ändå högre. En gammal gruvförvaltare,
som tidigare varit i Gräsberg, köpte
Grängesbergsaktier, inte till dessa topppriser
utan för några hundra kronor
lägre. Sedan gingo aktierna ned och jag
tror bottenläget var 40—50 kronor. Vad
blev resultatet? Jo, cn hel del personer
gingo över styr ekonomiskt, däribland
denne man. På den tiden sades det att
grängesbergsmalmen icke hade något
värde och att de som investerat pengar
i bolaget skulle komma att förlora ännu
mer än de dittills gjort. Jag vill inte
säga att vi skola jämföra Håksberg med
Grängesberg. Men när man nu hör profetiorna
i riksdagen, har man svårt att
yärja sig för tanken, att de som pro -

fetera antingen inte känna till förhållandena
eller också fallit för frestelsen
att begagna vissa talesätt, som ha myntats
i pressen och på andra håll av en
del personer, som jag inte tror äro så
inne i saken.

Nu säger man kanske, att här har ju.
herr Hellbacken i alla fall åberopat en
vetenskapsman, som sagt att Håksberg;
inte är bra. Ja, samme bergmästare, som
för 40 år sedan förklarade att Håksberg,
skulle bli en räntabel affär, om det blev
utbyggt, samme bergmästare har i FaluKuriren
för den 22 mars i år begått en
artikel, som är så intressant att man
kanske bör fästa vid protokollet en del
av vad han skrivit. Den som tar del av
artikeln blir nog inte klok på vart han
vill komma. Han meddelar först att riksdagsbeslut
i frågan ännu inte fattats,
»men regeringsförslag bruka antagas,
utan vidare prövning». Så skriver han
en hel del annat, som jag inte skall
trötta kammarens ledamöter med att
läsa upp, utan vem som vill kan ju taga
del av artikeln. Senare fortsätter han
emellertid; »Om riksdagen avsloge propositionen
om övertagandet av gruvorna,
så kom me förmodligen järnverken
såsom ägare att fortsätta driften» — det
är ju en rätt intressant upplysning —
»och platser såsom gruvarbetare skulle
då finnas för vid kraftverksbyggena lediga
underjordsarbetare.» — Det är
detta som gått igen i debatten i kamrarna.
— Vidare säger han: »Antages
den, blir det utom kapitalexport investering
av många miljoner kronor i snart
obehövliga byggnader samt förlustbringande
gruvdrift. Beslutet kommer att anföras
såsom exempel på oförståndig socialisering.
Tyskarna komma att säga,
att då vi voro i trångmål passade svenska
staten på att roffa åt sig våra många
gruvfält. Som min sakkunskap förmodligen
kommer att ifrågasättas, vill jag
meddela att yrkesinspektionen av gruvorna
i Kopparbergs län ålå$ »dg under
36 år (1895—1930) fl»^d befaring
nästan årligen av de arbetande gruvor -

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13. 151

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

na, att då professuren i gruvvetenskap
år 1901 skulle tillsättas, förklarades jag
kompetent och hade förslagsrum samt
att jag haft många uppdrag att undersöka
fyndigheter även utomlands.»

Detta är ett aktstycke värt att studeras
av dem, som intressera sig för denna
sak. Jag utgår från att en del redan
ha läst den tidningsartikeln. När jag
läste den, måste jag ju erinra mig hur
det var när denne bergmästare lade ut
utmålen vid dessa gruvor. Då förklarade
han att dessa gruvor hade framtiden
för sig. Nu kommer han i detta sammanhang
och säger att detta är i viss
mån en ovänlig handling mot Tyskland.
Han säger givetvis också att dessa gruvor
inte äro så räntabla.

Jag skall nu komma till denna fråga
om räntabiliteten. Jag ber om ursäkt,
herr talman, att jag tar kammarens tid
i anspråk, men jag anser mig böra göra
det, då jag tror mig känna till förhållandena
rätt bra.

Det är att märka att dessa tyskgruvor
från år 1910 fram till slutet av förra
världskriget drevos helt med svenskt
kapital. De miljoner som då gingo till
spillo voro, herr Ståhl, svenska pengar.
De svenska aktieägarna trodde att det
skulle gå bra. Men jag var inte den, lika
litet som många andra, som trodde att
det skulle gå att driva Håksberg med
vinst i den omfattning, som man drev
det på den tiden. Som jag sade var
Håksberg en liten del av den malmkropp,
som för närvarande finns och
som staten nu önskar förvärva. Det har
byggts tre uppfordringsverk och tre anrikningsverk,
där man bör ha endast ett
verk. Det är alltså meningen att rationalisera
driften. Sedan Håksberg började
brytas har driften aldrig gått för full
maskin. I regel har man kört i ett skift,
där man kunnat köra i tre skift. När
Grängesbergsbolaget, som har sina stora
fyndigheter i grannkommunen Grangärde,
under krisen hade svårt att sälja
malmen och inte kunde köra fullt, gick
det inte ihop för det bolaget heller. Det

var då aktierna dalade ned till 40—50
kronor. Det är tydligt att om man kör
i ett skift i stället för tre finns det ingen
förnuftig anledning att tro att det hela
skall gå ihop. Om vi producera 50 000
ton slig, när vi kunna producera 150 000
ton slig för praktiskt taget samma kostnad,
är det ju helt naturligt att det lönar
sig dåligt. Håksberg har haft mycket
duktigt folk, alltifrån arbetarna upp
till ledningen. Svårigheten har varit att
få folk ned i gruvorna, och även andra
förhållanden ha gjort att man inte kunnat
köra för fullt. Det har företetts för mig
— jag har underställt kalkylerna andra,
som äro sakkunniga på området, och såvitt
jag förstår är det riktigt —- att om
man producerar 150 000 ton slig vid
Håksberg, kommer det i stället för förlust
att bli en vinst av omkring 3 kronor
per ton.

Det har framhållits att dessa gruvor
representera blott 14 procent av de mellansvenska
järnmalmstillgångarna. Men
det är dock inte så litet. Man har räknat
med att det skall gå att bryta 400 000
ton malmhaltigt berg i 70 år i Håksberg.
I detta sammanhang vill jag göra ett påpekande.
Det har påståtts att brytningen
vid Håksberg skulle vara så dyr att
den aldrig skulle kunna gå med vinst.
Bara för några år sedan lastade en gruvarbetare
i Håksberg i bästa fall 25 ton
per skift. Men genom en rationaliserad
anordning med skoplastning, som konstruerats
av nuvarande direktören Henneman
och hans medhjälpare överingenjör
Hedlund, är det numera möjligt att
lasta 70—80 ton per skift för samma ersättning.
Detta har naturligtvis stor betydelse,
men det har inte kommit fram
i kalkylerna.

Beträffande priset för gruvorna har
man egentligen inte kunnat säga något
annat än alt det iir huvudlöst, därför
att järnverken bjödo blott en tredjedel
av detsamma. Hur är det nu med Håksbergszonen?
Såvitt jag är riktigt underrättad
ha dess stora malmtillgångar värderats
till 1 070 000 kronor. Kommunen

152 Nr 13. Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

har taxerat byggnaderna och jorden till
3 150 000 kronor. Värderingen är alltså
1 480 000 kronor lägre än kommunens
taxering, som ligger till grund för uttagande
av kommunalskatt. Jag kan försäkra
att bara de jordegendomar som
hör till gruvorna, ha ett värde som
motsvarar omkring en tredjedel av hela
det åsatta värdet. Det är en av de större
jordegendomarna i Ludvika socken med
skog till. Denna värdering är alltså mycket
försiktigt gjord.

Jag vill även fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet. Jag vill
fråga: Hur vet man att dessa gruvor
bara innehålla den malmkvantitet man
förutsätter? Den saken är inte fullständigt
undersökt. Det har vid de undersökningar
som pågått i Håksberg visat
sig, att man hittat nya, bättre och rikare
malmer, och de pengar som lagts
ned i Håksberg ha lagts ned i syfte att
medelst tunneldrivning börja bryta
denna malm. Man har sökt lägga allt
till rätta i syfte att få mesta möjliga
utbyte. Och när förberedelserna för
denna brytning väl äro gjorda, kommer
man och säger att nu måste verksamheten
nedläggas bara därför att staten
har övertagit gruvorna.

Man framhåller vidare att det inte går
att sälja den svenska malmen i Sverige
utan bara i Tyskland. Men under efterkrigsåren
sålde de svenska gruvorna
sin produktion till de svenska järnverken.
Det är emellertid ett konstigt förhållande,
att sedan agitationen mot
statsförvärv av tyskgruvorna började,
ha de svenska järnverken blivit rätt
likgiltiga för att förvärva Håksbergs
malm. Det är visserligen sant att man
kan sälja malmen till Tyskland till bättre
priser än man kan få i Sverige, men
detta är kanske ett övergående förhållande.
Om de svenska järnverken finna
det med sitt intresse förenligt att
köpa denna malm, så komma de också
att göra det. Det gick ju bra att köpa
förut. För bara några dagar sedan såldes
till ett svenskt företag 5 000 ton så -

dan malm, som företaget i fråga önskade
köpa. Om jag nu bara skulle hålla
mig till vad man kallar Håksbergsgruvan
är det sålunda tydligt att man i hög
grad lagt politiska synpunkter på denna
fråga.

Sedan ha en del människor, som vilja
slå vakt om statens medel och skattedragarnas
intresse, ansett att man skall
vara mycket försiktig och noga undvika
att staten förvärvar dessa gruvor.
Men att staten förvärvar dessa tyskägda
gruvor i Håksbergszonen innebär icke,
att staten skall driva dessa gruvor. Det
får sedan bli beroende av vidare prövning
i vad mån staten skall driva Håksbergsgruvorna.
Det framhölls senast i
går kväll, att om staten har köpt gruvorna
kommer det att bli en sådan
press på staten att tillgodose de sociala
intressen som i samband därmed kunna
uppkomma, att man inte kan lägga
ner gruvorna. Ja, jag är övertygad om
att regeringen och handelsministern i
det fallet äro förnuftiga och beredda att
lägga gruvorna i reserv, om det visar
sig att de inte skulle gå att driva i det
långa loppet. Riksdagen bör väl därvidlag
också ha ett ord med i laget.
Denna fråga är väl inte bara en angelägenhet
för ett parti, utan samtliga
partier äro väl intresserade av att pröva
saken.

Jag nämnde, herr talman, att Håksbergsgruvorna
voro taxerade till ett
värde av 3 150 000 kronor men bara
värderade till 1 670 000 kronor av
tyskgruvekommittén. Då är att märka
att dessa kolossalt stora malmtillgångar
inte äro värderade till ett öre utan
att staten får dem på köpet. Det skulle
säkert ha varit en lysande affär att få
övertaga dessa gruvor enligt det anbud,
som avgavs av ett enskilt företag.

Beträffande blymalmen i Stollbergsfältet
kan jag inte underlåta att framhålla,
att brytningen av denna under
årens lopp tillfört företaget många miljoner
kronor i vinster, särskilt under
de senaste åren. Man håller nu på med

Torsdagen den 20 april 1950 fm. Nr 13. 153

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

att spränga orter för att leta nya
bly- och zinkmalmer. När man vid
den föregående bearbetningen av denna
malmkropp företog undersökningar
hittade man denna malmkörtel, som visat
sig så kolossalt givande. Man tror
sig nu ha anledning förmoda att man
skulle påträffa ytterligare fyndigheter.
Gruvkarlarna säga för sin del — jag
menar därmed inte bara kroppsarbetare
utan även chefer och ingenjörer,
som känna till förhållandena — att det
inte är otroligt att man kan hitta ytterligare
en sådan guldklimp — jag använder
detta uttryck, ty denna fyndighet
gav mycket guld.

Herr talman! Med anledning av vad
jag framhållit måste jag säga, att jag i
egenskap av skattebetalare måste förorda
att staten gör detta förvärv. Jag
vill givetvis inte förneka att staten därmed
tar vissa risker. Men framtiden
kommer säkerligen att visa att staten
gör ett gott förvärv i dessa gruvor, och
samtidigt med detta förvärv har staten
skaffat sig en allmän insyn i detta företag,
en insyn som den inte skulle få om
det köpts av en privat företagare.

Med vad jag nu har anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande, och jag hoppas att
denna kammare i likhet med första
kammaren fattar beslut i enlighet med
statsutskottets förslag.

Vidare anförde:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Det synes
mig som om diskussionen i denna
fråga grupperar sig efter tre huvudlinjer.
Den första är om staten över huvud
taget skall övertaga tyskgruvorna, den
andra är om staten får betala för mycket
för dem, och den tredje är huruvida
driften skall tagas upp på allvar i Håksberg.

Vad den första frågan beträffar vill
jag påpeka, att det i rcciten till gruvorganisationskommitténs
betänkande
framhålles, alt tyskgruvekommittén

»icke hade att taga ställning till frågan,
huruvida gruvorna borde förvärvas av
staten eller ej». Det vill med andra ord
säga, att de sakkunniga i dessa två
kommittéer inte fått sig denna fråga
förelagd och inte heller ha svarat på
den. I propositionen och utskottsutlåtandet
ges alltså svar på en fråga, som
egentligen aldrig framställts.

Till den andra frågan, nämligen om
staten får betala för mycket, skall jag
återkomma om en liten stund.

Vad den tredje frågan beträffar är
det inte min avsikt att alltför mycket
gå in på detaljer. Jag har emellertid
konstaterat, att herr Hellbacken tydligen
är talesman för att Håksbergsgruvan
skall drivas. Med mitt inlägg i
denna diskussion har jag huvudsakligast
för avsikt att framlägga några allmänna
synpunkter och beröra några
konsekvenser av den affär det här gäller.
Jag skall förbigå sådana ting som
att det inte föreligger någon räntabilitetsberäkning
för dessa gruvor och att
man därför har saknat möjligheter att
bedöma hela affären. Man stöter emellertid
i detta sammanhang på en del
tekniska enskildheter, som göra att man
blir betänksam. Jag vill särskilt beröra
en av dessa, eftersom den togs upp i
går, nämligen frågan om den ogynnsamma
fosforhalten och föroreningarna
i dessa malmer. På den punkten föreligger
en liten missuppfattning. Det förhåller
sig nämligen så, att därför att
en malm har en hög fosforhalt behöver
den visst inte vara oanvändbar eller
dålig. Den kan användas i den s. k.
thomasprocessen, och av denna malm
kan man få ut nyttiga biprodukter. Så
var fallet under kriget, då vi ur Kirunamalmen
och Grängesbergsmalmen
fingo ut apatit, varigenom vi kunde förse
oss med fosfatgödselmedel i avsaknad
av råvaran råfosfat, som vi inte kunde
få in under kriget. De fosforrena malmerna
— vi ha också sådana — öro
däremot föremål för en annan tillverkningsprocedur
och användas för till -

154 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. in.

verkning av kvalitetsstål. De stora svårigheterna
erbjuda de järnmalmer, som
innehålla en medelfosforhalt, tv de
kunna inte med fördel bearbetas vare
sig med den ena eller andra processen,
och detta är just fallet med dessa tyskgruvemalmer.

.lag vill även fästa uppmärksamheten
på eu annan teknisk-ekonomisk detalj,
nämligen de höga brytningskostnaderna
för dessa malmer i förhållande till försäljningspriset
och i förhållande till
andra gruvors brvtningskostnader. Det
har också talats om att vissa av malmerna
skulle ha en hög manganlialt.
Jag vill dock påpeka att gruvorganisationskommittén
anser, att det knappast
blir möjligt att bearbeta dessa malmer
inom rimlig tid.

Även realisationsvärdet och driftvärdet
ha varit på tal i denna diskussion.
Därigenom kommer jag in på frågan,
huruvida det föreslagna priset är
för högt eller ej. Det är ju en mycket
vanlig föreställning, att bara man räknar
med ett realisationsvärde är man
på den säkra sidan. Nu framhåller tyskgruvekommittén,
att man vid de flesta
av dessa gruvor har räknat med realisationsvärden
och sålunda är på den
säkra sidan. Ja, men förutsättningen
för att man skall kunna betrakta dessa
värden som realisationsvärden är, att
driften inte skall fortsätta utan att man
river ner anläggningarna, säljer maskinerna
och låter gruvorna ligga för kommande
tider. Är det så, att driftvärdena
äro lägre, måste jag givetvis om
jag fortsätter driften gå ner igen till
driftvärdet. Därmed skulle jag ha besvarat
min andra fråga. Jag skulle mycket
väl kunna tänka mig, att jag kan
realisera egendomar för den köpeskilling
som är beräknad. Men det är inte
Säkert, att denna köpeskilling är riktig
om jag fortsätter driften.

Vidare har det i denna debatt sagts
en hel del om brytningstiden för dessa
malmer. Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på vad depar -

tementschefen antyder, att det som varit
utmärkande för dessa gruvor är att
de varit föremål för en viss rovdrift,
om jag får använda det uttrycket, och
att det nog vore önskvärt att driften
kunde bli föremål för en mera långsiktig
planering. Det är ett alldeles riktigt
resonemang, men det går egentligen
bara att tillämpa i fråga om Håksbergsgruvan,
för vilken man räknat med en
brytningstid på 70 år. Beträffande de
övriga gruvorna har man räknat med
brytningstider på 4, 7, 11, 18 och 22

år. Dessa brytningstider anser man åtminstone
inom gruvdriften inte som
långa.

Sedan skulle jag vilja understryka
vad som sades i går kväll men enligt
min mening inte tillräckligt tydligt,
nämligen att malmer av denna typ
mycket väl kunna avsättas vid en högkonjunktur
och framför allt under en
rustningskonjunktur. Men ju mera normala
tider vi få desto svårare blir det.
Under de perioder, då man kan tänka
sig att avsätta dessa malmer -—- jag
tänker då speciellt på en rustningskonjunktur
— kan det ifrågasättas om det
är lämpligt att svenska staten är ägare
till gruvorna och säljare av malmen.

Jag skulle sedan vilja komma till
några mera allmänna synpunkter på
denna fråga. En transaktion av detta
slag från statens sida får ju bedömas
ur penningpolitisk synpunkt, ur kapitalbudgets-
och driftbudgetssynpunkt.
Om nu ett enskilt företag hade satsat
4''/j miljoner på den här affären — jag
berör inte frågan om det är ett för lågt
eller ett rimligt pris ■— skulle det ju ha
inneburit, att detta belopp dragits ur
marknaden för denna investering. Nu
blir ju förhållandet i stället det — jag
håller mig nu bara till själva anläggningen
— att staten skall skaffa ett belopp
på 8 miljoner kronor, som ju får
lov att anskaffas på lånemarknaden
förr eller senare i en form, som åtminstone
för närvarande inte lockar placeringssökande
kapital.

Nrr 13.

155

TootdagS*»-. dpn 20) april 1950 fim.

Förvärv av viss tidigare ty.skägd gruvegendom in. m.

Sedan skulle jag viljas ställa, t,vå frågor,
den ena ur kap i t a) bi l d g e t s synpunkt
och den andra, pr driftbudgetssynpunkt.
Den första, är-: Varför är det
lättare att fä 20 miljoner kronor till en
spekulativ gruvaffar än ett anslag till
förstärkning av statens affärsverk?
Verkens anslagsäskanden ha dock nedstrukits
med större belopp än vad det
här gäller. Om jag får nämna ett av
verken, statens järnvägar, ligger det ju
synnerligen stor vikt uppå att detta
verks konkurrenskraft kan upprätthållas.
I detta fall har det dock skett en
bruttoinvestering på 3 miljarder kronor,
och verkets fonder uppgå ju till ett
nettobelopp på 1 miljard kronor, vilket
skall förräntas. Jag fäste mig i går vid
att riksdagen icke heller beviljade ett
motionsvis begärt anslag på 100 000 kronor
för den glastekniska forskningen i
Växjö. Jag råkar vara förtrogen med
denna industri, och jag kan säga att de
framsteg som kunna göras på silikatforskningens
område kunna tillföra
landet mycket stora belopp.

Ur driftbudgetssynpunkt skulle jag
vilja framställa den andra frågan: Varför
är det lättare att få pengar till en
spekulativ gruvaffär än till reformer
på sjukvårdens område eller till övervakning
av villkorligt frigivna och
dömda? Här gäller det dock mänskliga
värden, här gäller det att skapa förutsättningar
för att sjuka människor och
människor, som kommit på sned i livet,
skola få möjligheter att göra sin insats
under en livslängd som är ganska kort.
Gruvorna springa inte ifrån oss under
tiden. Geqom denna investering beskäras
ytterligare våra möjligheter för
soeittia reformer med ett belopp av 20
pvlljoner kronor.

Det har här talats om det låga anbi>.
det ifrän det privata konsortiets sid»,
och Jag sade nyss att det skall jo.g iji^tediskutera.
Men när herr Hellbackcn frågar,
varför dessa gruvor skc.la gå ifrån
svenska folket, så vill jag ju säga, att
de gå inte Ifrån svenska folket därför

att en privat; Éöj^tagapi? kö]>gr dem. Jag
undrar för om man verkligen har

lagt inankcft till och undersökt om det
inte varit möjligt för det stora malmbolag,
i vilket stqten till halvparten är
delägare, att ta hand om hela denna
rörelse. Därigenom hade vi kunnat utnyttja
den tekniska organisation och
den försäljningsorganisation, som finns
i detta företag. Och sedan hade staten
i alla fall fått betydligt mera iin tre
fjärdedelar av vinsten — om det nu
blir någon.

Det är ju ett känt talesätt, att om man
har sagt A så får man också säga B.
Om det nu kommer flera anslagsäskanden
som en följd av denna affär — om
jag förstår herr Hcllbackcn rätt vill
han att Håksbcrgsgruvorna skola drivas
— undrar jag en liten smula, hur det
kommer att so ut här i kammaren, när
vi skola ta ställning till dessa frågor.
Vi stå snart inför ett spörsmål, som jag
inte tror någon av oss tycker är så roligt,
nämligen frågan om fortsatt anslag
till Kvarntorpsverket. Där ha dock under
alla dessa år stoppats in i det närmaste
100 miljoner kronor, och vi skola
nu ta ställning till ett ytterligare anslag
på 12 miljoner kronor till detta företag.
Visserligen kunna vi få skriva hälften
av dessa 100 miljoner kronor på vår
försvarsberedskaps konto, men det gäller
i alla fall ett anslag till teknisk företagsamhet,
som det inte är så lätt att
ta ställning till med tanke på det samarbete,
som måste finnas mellan bolag,
regering och riksdag. Vi ha vidare ett
annat företag, som kommer att kräva
avgöranden från vår sida, nämligen
Norrbottens järnverk. Vi bara oek&å
komma ihåg att brytningstiden på en
hel: ijjcl av dessa tyskgruvor är så kort,
att m&nga av denna kammares ledamöter
ko.mma att få tillfälle åt! kontrollera,
huruvida planerna förverkligats och
om de avskrivningar som äro nödvändiga
komma att vara fullgjorda, när
gruvorna äro utbrutna.

Beträffande de sociala frågor, som

15G

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

kunna uppkomma i samband med detta
köp, har det under debatten gjorts
några uttalanden, som uppfordra mig
till ett genmäle. Handelsministern ville
göra gällande, att det är att anta att
staten bättre skulle kunna sörja för en
tillfredsställande behandling av de
sociala problemen än en enskild företagare.
Det är väl ändå ett påstående
som kan diskuteras. Jag tycker för min
del att den utveckling, som på detta
område skett inom svensk industri under
de senaste decennierna, har varit
föredömlig.

Här har talats rätt mycket om ekonomisk
balans. Jag tycker nog inte att
det är ekonomisk balans och knappast
heller social balans att gå in för ett
förvärv av företaget, innan vi ha gjort
den undersökning, som erfordras för
att man skall kunna bedöma både köpeskillingen
och var äganderätten skall
ligga. Jag ser då saken ur samhällelig
synpunkt. Var har för resten Sveriges
geologiska undersökning tagit vägen i
detta sammanhang? Vi ha ju malmletningsspecialister,
som enligt min mening
mycket väl skulle kunna arbeta
jämsides med den administrativa gruvbrytningen,
även om denna driftform
kanske inte är så effektiv.

Jag återkommer till den sociala frågan.
Jag fäste mig vid ett citat i »Det
bästa» härom dagen, nämligen följande:
»Den värsta oförrätt som kan begås
mot arbetarna är ett bolag, som inte
går med vinst.» Jag kommer därmed in
på den fråga som berördes i går, nämligen
att genom att nu anslå medel för
köp och sedan ta ställning till den
fortsatta driften utsätter man sig naturligtvis
för en mycket stor frestelse
att fortsätta. Det bästa beviset härför
är utan tvivel herr Hellbackens anförande.
I ena andedraget gör han allt
vad han kan för att övertyga oss om att
Håksbergsgruvan bör drivas, och i nästa
andedrag säger han, att handelsministern
eventuellt kan komma att desavuera
dessa hans skönmålningar. Jag

vet att handelsministern är en stark
man. Jag anser också, att handelsministern
varit en modig man, som har föreslagit
denna ordning i fråga om tillvägagångssättet,
men det kommer att
fordras styrka hos handelsministern för
att kunna motstå de påtryckningar om
att driften skall fortsättas, som kunna
förutses, och jag önskar att styrkan hos
handelsministern då skall göra sig gällande.

Herr talman! Jag har deltagit i den
motion, vars slutyrkande går ut på en
förnyad utredning. Jag har därmed velat
hålla dörren öppen för en saklig
behandling av denna fråga. Jag har av
diskussionen i går och handelsministerns
uttalande blivit övertygad om att
en sådan utredning kommer till stånd,
och jag har alltså anledning att'' så till
vida känna mig belåten. Det återstår
därför inte för mig något annat än att
kort och gott yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Sjölin och
Häck ner.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Här
ha tidigare både i går och i dag och
uteslutande från borgerligt håll framförts
synnerligen starka invändningar
mot ett statsförvärv av dessa s. k. tyskgruvor.
Det är inte min avsikt att uppta
kammarens tid med att upprepa allt vad
som tidigare har sagts. Jag anser det
dock vara min plikt att som min personliga
uppfattning hävda, att den som
har studerat gruvornas tidigare historia

och som kunnat konstatera de miljon v

förluster, som tidigare ägare åsamkats,
måste finna det modigt att föreslå, att
ytterligare medel skola investeras i ett
sådant företag. Med de ofullständiga utredningar,
som ligga till grund för förslaget,
och utan några räntabilitetskalkyler
förefaller det åtminstone för en
ekonomiskt tänkande person, som om
detta vore ett mycket riskabelt företag.

Jag har inte heller av utredningen

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13.

157

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

funnit, att några som helst riktlinjer
dragits upp för den fortsatta driften.
Det har visserligen sagts litet om den
saken här i dag, men man har inte fått
några möjligheter att ta ställning till de
olika alternativ som säkerligen finnas.
Därvid tänker jag inte alls på köpeskillingen.
Den är av ganska liten betydelse
i detta sammanhang, därför att den spelar
knappast någon roll i jämförelse med
alla de miljoner kronor, som vi komma
att investera en gång i framtiden. Det
blir många miljoner, om man nödgas
uppehålla driften, och man tycks ju
utgå ifrån, att man skall uppehålla driften
vid Håksbergsgruvan, och inte bara
det, ty det har ju påpekats, att man
måste intensifiera driften för att få
några som helst ekonomiska förutsättningar
för en lönande drift. Handelsministern
sade visserligen i går, om jag
förstod honom rätt, att driften skulle
börja på försök några år, och visar det
sig, att det''Inte blir någon vinst, kommer
man inte att fortsätta. Det där tror
jag emetlertid inte mycket på. Man kommer
säkerligen att fortsätta av andra
grunder än de ekonomiska.

Man måste naturligtvis räkna med ombyggnad
av bostäder och andra anläggningar.
En utbyggnad av detta måste
innebära, vilket också påpekats i dag,
att man övergår från ett arbetsskift till
tre arbetsskift, och det förutsätter, att
man har tredubbel personal till förfogande.
Varifrån skall man ta den? Skall
man då åderlåta de ekonomiskt bärkraftiga
och ur exportsynpunkt ytterst
viktiga företag, som ligga just i ludvikadistriktet,
på deras arbetskraft, trots
att de ha behov av ytterligare personal,
och skall man förflytta en del av deras
arbetskraft till Håksbergsgruvan, eller
skall man ta folk från andra gruvföretag,
där driftresultaten äro goda och
malmen i motsats mot vad som är fallet
i Ilåksberg är högvärdig? Det har ju
sagts att håksbergsmalmen är låghaltig
och svårbearbetad och inmängd med
berg och att den dessutom är mycket

fosforhaltig. Herr Schmidt var inne på
det för en stund sedan. I går var herr
Hallberg inne på samma sak, och han
hade den utopien, att det så småningom
skulle bli någon uppfinning i fråga om
smältningsförfarandet, så att det skulle
kunna bli bättre resultat. Jag kan emellertid
inte tro, att regeringen bygger
sina kalkyler i detta sammanhang på
att det skall bli en uppfinning. Det vore
litet väl blåögt.

Man måste då med en viss oro fråga
sig vilka ekonomiska principer staten
tänker tillämpa i fortsättningen. Man
blir ännu mera frågande, när man tänker
på att de arbetare, som flyttas dit,
gå in i ett diskutabelt företag och en
oviss framtid till mötes. För deras skull
tvingas man säkerligen att konservera
Håksbergsgruvan, och då har man bundit
arbetarna där för en oviss tid framåt
just när det finns arbetstillfällen på
andra håll.

När jag studerat detta, bär jag för min
del funnit, att regeringen egentligen inte
bygger på några ekonomiska principer
alls. Detta köp av tyskgruvorna synes
mig i stället vara ett led i regeringens
socialiseringssträvanden. Det hade varit
ärligare, om regeringen och socialdemokraterna
hade framhållit, att det är
fråga om ett fullföljande av 27-punktsprogrammet
och en inledning till socialisering
av gruvindustrien. Då hade
sammanhanget kommit i den rätta dagern,
och de verkliga avsikterna hade
kommit till synes. Nu kryper regeringen
bakom ekonomiska argument, sådana
ekonomiska argument, som för sunt
ekonomiskt tänkande inte äro några argument
utan rena absurditeter.

Utskottsmajoriteten har, herr talman,
i sitt utlåtande medgivit, att företagens
drifthistoria icke under utredningsarbetet
tillräckligt beaktats och att avsaknaden
av räntabilitetskalkyler kan inge
vissa betänkligheter. Detta till trots anför
man i sin motivering för ett statsförviirv
av gruvorna hl. a., att en enskild
ägare icke skulle vilja påtaga sig

158 Nr 13. Torsdajläfe‘äeii 20 april 1950 fm.

Fwrvifrv av viss tidigare tyskägd ^tffogendom m. m.

de kostnader, som de omfatfcäWMfe-^ärbetten,
vilka äro nödvändiga iför^én^fortsatt
drift, måste medföra, irtg^kln icke
tolka detta på annat sätt än-^ttHitskottsmajoriteten
är medvete* ''öfnt-p‘roj ektets
vansklighet. Det svenska ^rfifringslivet
.och de svenska industninäilften äro icke
främmande för risktcgthlHeprien ett sådant
fordrar tillgång i+ilDtdla de uppgifter,
som äro nödvä^drga för ett ekonomiskt
b e d öm ande/ oc lf sådana synas
mig icke finnas i nifr Vår ande stund.

Herr talman! 0''a''g skall vara ganska
kort efter detta. Jag anser i likhet med
reservanterna, att oni staten övertar de
tidigare tyskägda gtåivorna, såsom föreslagits
i propbSitionen, så komma sådana
krav att'' ställas på fortsatt drift,
som inte kuli na vara motiverade och
som inte kön na accepteras ur ekonomiska
synpunkter. Herr förste vice talmannen
arrvändc i går ett uttryck, som
jag tycker'', är ganska bra att upprepa
-bär.trodde att dessa gruvor säker-ligén-sfoille
komma att visa sig vara ett
.gruvhål utan botten. Måtte det inte bli
■så, men jag är rädd för att det kom•
mer- att bli fallet i verkligheten.

I- enlighet med mina åsikter måste jag
yrka bifall till reservationen.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman: Det är rätt intressant att
finna, att siffrorna växa, när man pratar
om detta och talar om förlusten. I
första kammaren hörde jag, att någon
var inne på att förlusten skulle bli G0
miljoner kronor. Sedan har jag hört
nämnas 80 miljoner kronor, och nu senast
sade herr Sclimidt, att man förlorar
100 miljoner kronor på Håksbergsgruvan.
— Ja, det är siffror som nämnts
här. Det står väl i det stenografiska
referatet. Vi få väl där se, om det inte
är som jag säger. Jag antar, att det är
flera kammarledamöter som hört det.
— Jag vill tillägga, att det tydligen är
en skrämselpropaganda. Men även om
man tidigare gjort stora förluster behö -

ver det inte betyda, att det i fortsättningen
skulle bli på samma sätt.

Jag vill också tillägga, herr Schmidt,
att jag anser, att en fortsatt brytning
skall vara baserad på ekonomiska kalkyler.
Jag befarar emellertid, att om
järnverken köpt det för en billig penning,
hade Håksbergsgruvan lagts ned
utan prövning på grund av att man
hade en förutfattad mening om att den
inte skulle bära sig. Det var vad jag
tänkte säga till herr Schmidt.

Herr Edström talade om socialiseringssträvanden.
När jag reste hem till
påskledigheten råkade jag sitta i samma
kupé som några herrar, som voro
mycket intresserade av Håksbergsaffåren.
En av dem sade: »Det år skandal,
för detta är inkörsporten till att staten
nu börjar socialisera gruvorna. Sedan
socialiserar man järnverken, och då ha
vi alltsammans där.» De kände inte mig
och jag inte dem. Det ligger emellertid,
ärade kammarledamöter, mycket
politik bakom detta, och det gäller att
skilja på sak och politik i detta fall.
Jag har sagt, och det vidhåller jag, herr
talman, att man efter den sakliga ekonomiska
utredning, som kommer att
ske, får avgöra, om man anser, att
Håksbergsgruvan skall drivas eller inte.
Däremot skall man inte lägga ned den
på grund av förutfattad mening, bara
därför att folk en gång förlorat pengar,
när man gjorde i ordning gruvan.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag ville bara förklara för herr
Hellbacken, att jag sade, att det lagts
ned 100 miljoner kronor i Kvarntorp
och inte att förlusterna på tyskgruvorna
varit 100 miljoner kronor.

Medan jag har ordet, vill jag bara bemöta
herr Hellbackens påstående, att
han fruktade, att de enskilda företagarna
skulle nedlägga driften i Håksberg
utan undersökning. Det är ju ingenting
bevisat om det. Om de lägga ned drif -

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13.

159

Förvärv av

ten, är kanske anledningen den, att de
äro övertygade om att driften inte bär
sig.

Sedan skulle jag vilja säga, att om vi
se detta ur hela landets synpunkt, så ha
vi betydligt räntablare gruvtillgångar
och så stora fyndigheter att de räcka
för »evärdliga» tider. Det är väl då
bättre, att vi använda vår tillgängliga
arbetskraft till att bryta den goda malm
som vi få bra betalt för.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber herr Schmidt om
ursäkt för att jag missuppfattade honom
och fick den uppfattningen, att
han menade Håksberg i stället för
Kvarntorp.

Herr Schmidt säger, att det inte är
säkert att de enskilda skulle lägga ned
driften vid Håksberg. Men vad är det
herrarna tala om? Ni ta som ett axiom
att det är förkastligt att fortsätta driften
och att Håksbergsgruvan skall lägnas
ned. Man talar om förluster i Håksberg
men talar inte om vad man får in
i frakter och arbetslöner och vilka svårigheter
det skulle bli vid arbetslöshet.
Vi kunna få arbetslöshet än en gång i
detta land. Då kan det vara bra, att
vi inte ha lagt ned detta gruvföretag
och spolierat maskiner och stora värden,
som vi senare skulle behöva bygga
upp igen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Under
gårdagen hade jag, herr talman, tillfälle
att i första kammaren erinra om
varför detta köp har aktualiserats. Det
är som bekant på det sättet, att svenska
staten åtagit sig att förvalta och sedermera
försälja den tyska egendomen i
Sverige. Man har vidare åtagit sig att
försöka åstadkomma försäljningar till
skäligt pris. De inkomster eller köpeskillingar
man får in komma att tillföras
den tvångsclearing man har beslutat
om. Det innebär i realiteten, atl
svenska medborgare, som ha fordringar

viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

på Tyskland, bli beroende av tftlr köpeskillingen
kommer att bli avvägd. Om
vi bjuda 9,3 miljoner kronor\fc|ui statens
sida och enskilda anbudsgivare
bjuda 4,f> miljoner kronor, ifiå innebär
det alltså inte, att svenska staten skänker
tyskarna motsvarande merbelopp,
som det statliga anbudet innebär, utan
det är svenskar som få räkna, sig till
godo skillnadsbeloppet. .-as. a

Här har nu från flera talares sida
framhållits, att de sakkunniga, som varit
inkopplade på dettakiÖJEjende, inte
haft att ta ställning tilJt-frågan, huruvida
staten skall förvärma dessa gruvor
eller inte. Det är riktigt»att de sakkunniga
endast haft i uppdrag!att värdera
dessa gruvor. Det är,vinte bara dessa
två sakkunnigkommittéer o utan också
den särskilda utredni&gsmannen, direktör
Lindencrona, sotn varit uned om
denna värdering. Regeringen betrakta-*
de det anbud, som ihfapm- från enskilda,
nämligen ett järnbPukskonsartHim, såsom
ett typiskt underhud,.san* regeringen
inte kunde aQcepteca med hänsyn
till de förpliktelsen- regeringen åtagit
sig. Vi ha förfarit på liknande sätt tidigare.
Jag erinran omhått andra tyska
företag inte sålts; till idet anbud som avgivits,
utan att det blivit nytt anbudsförfarande.
I np förevarande fall fann
regeringen, att djet med de värderingar,
som hade företagits, skulle, vara en braaffär,
om staten avgav detta anbud,
som dessutom skulle innebära en skälig
ersättning för egendomen. Och det
är klart, att anbudet är avgivet under
förbehåll av riksdagens, godkännande.
Det är alltså inte på def sättet, som herr
Ståhl ville göra gällande i går, att denna
affiir redan är uppgjord, utan riksdagen
bestämmer, hur det skall bli.

Nu har det tydligen skett en förskjutning
under detta ärendes, behandling.
I pressen bär förts en mycket omfattande
debatt, där man i-regel har velat
slå fast, att delta anbud innebär en typisk
överbetalning och att det hänger
samman med att staten ipte, haft för -

160 Nr 13. Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

stånd att värdera dessa tillgångar. Nu
ha vi under dessa båda dagar fått höra,
att anbudet i och för sig kanske är skäligt.
Jag hänvisar i det avseendet till
den främste expert, som riksdagen har
på detta område, nämligen disponent
De Geer. Han sade i går, att köpeskillingen
vill han i och för sig inte anmärka
emot. Den kanske är skälig. Nu
säger herr Edström, att det spelar ingen
roll vad man ger för ett företag. Det
tycker jag vittnar om lättsinne. Nog
spelar det en roll, när man samtidigt
talar om riintabilitetskalkyler. Jag kan
inte godkänna det resonemanget, att
det inte spelar någon roll vad man ger
för köpeskilling. Nog måste man lägga
stor vikt vid att man inte betalar för
mycket, eller hur?

Nu är man överens om att Stollbergsgruvan
på grund av blyfyndigheten nog
i och för sig är en lönande affär. Både
ifrån den privata industrien och ifrån
reservanterna ha vi fått detta besked.
Direktör Bengtsson, reservanten i utredningen,
har också sagt, att det går
nog bra att utarrendera vederbörande
gruva, och då räknar man med att få
ett överskott utöver arrendeavgiften.
Det tyder på att dessa gruvor ge ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat.

Då återstår alltså det som det råder
delade meningar om, nämligen Håksbergsfältet.
Den delen av dessa gruvegendomar
har, som herr Hellbacken
förut framhållit, i våra anbudsberäkningar
ingått med en summa på ungefär
1,7 miljoner kronor. Vi ha sagt, att
vi tro, att vi få igen dessa 1,7 miljoner
kronor, för den händelse vi lägga ned
driften och realisera tillgångarna. Nu
såg jag till min stora förvåning att en
motionär här i kammaren framhållit,
att realisationsvärdet är beroende av
om man har driften i gång. Det är litet
upp- och nedvänt. Realisationsvärdena
äro ju vad man får ut i fri marknad
under vissa omständigheter, och det är
ingen, som velat påstå, att vi inte skulle
kunna sälja dessa tillgångar i form av

bostäder, jord, skog och maskiner etc.
och få igen pengarna. Det är ingen,
som velat göra gällande, att vi förlora
på den delen av affären, utan förlusten
skulle komma först, när man fortsätter
brytningen i Håksberg.

De som ha läst propositionen ha funnit,
att jag har lämnat öppen hela frågan
om den fortsatta driften vid Håksberg.
Jag tycker att det är helt naturligt,
att man skall ge styrelsen för ett
sådant företag det förtroendet, eftersom
den i stort sett får ta ansvaret för driften,
att den skall få möjlighet att undersöka
saken, innan den yttrar sig. Jag
har alltså den uppfattningen, att den
nya styrelsen skall undersöka, huruvida
det är möjligt att få till stånd en räntahel
drift i Håksberg. Hur lång tid kan
det la innan denna utredning är klar?
Ja, säg ett eller ett par år.

Jag ser att herr Edström ler. Han kanske
blir lugnare om jag talar om, att
den malm, som bolaget har haft i lager,
är såld, och att den malm, som kommer
att brytas under 1950, också är såld till
ett tillfredsställande pris. Vi kunna
följaktligen överblicka 1950 och konstatera,
att det inte kan inträffa någon
katastrof under det året.

Sedan har det i olika sammanhang
framhållits bl. a. en så naturlig sak som
att vi måste ta hänsyn till huruvida vi
kunna få avsättning för malmen eller
inte. Det är klart, att man skall göra
det. Det är ju efterfrågan, som bestämmer
priset. Sådana enkla ting behöva
vi väl inte resonera om. Det förhåller
sig för övrigt så, att både svenska järnverk
och utländska köpare efterfråga
denna malm. Jag vill inte säga som
herr Hellbacken, alt vi alltid skola kunna
bryta malm och sälja den med förtjänst.
Det påstår jag inte. Jag har
inte tagit ställning till den saken, utan
den skall vederbörande styrelse undersöka.

Reservanterna säga nu, att vi skulle
ha undersökt dessa ting först och framlagt
förslag sedan, men har herr Ed -

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13. 161

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

ström eller någon annan möjlighet att
undersöka räntabiliteten i ett främmande
företag? Jag tror knappast det.
Vi ha naturligtvis gjort våra överslagskalkyler,
och vi veta på ett ungefär
hurudant det ekonomiska utbytet kommer
att bli. Och märk väl att gruvorganisationssakkunniga
ha sagt ifrån, att
det inte finns någon anledning att ta
upp något brytningsvärde för Håksberg.
Därmed ha de antytt, att de icke
ha övervärderat tillgångarna. Vid bedömande
av räntabiliteten måste man
dels ha inblick i företagets affärer, dels
måste man ha kontakt med företagets
kunder, och dels måste man kunna överblicka
de möjligheter som föreligga för
en rationalisering av driften.

Herr Ståhl sade i går, att det hade
varit förståndigare att slå sönder den
stora enhet, som vi här åstadkomma, i
ett antal små företag, d. v. s. att Stollbergs
gruvor och de andra gruvorna
skulle drivas var för sig i anslutning
till svenska järnverk. Herr Schmidt
däremot frågade, varför inte LKAB
hade tagit hand om det hela. Jag tror,
att vi nå de bästa resultaten genom att
göra som vi här ha föreslagit, och att
man kan nå en del besparingar genom
att ha en enhetlig ledning för verksamheten.
För att ge en liten bild av läget
kan jag meddela, att företaget nu anställt
750 arbetare, och huvudparten av
dem, d. v. s. två tredjedelar, kommer på
andra gruvor än Håksberg.

Under dagens debatt har det framhållits,
att staten grundligt skall övertänka
vad det här är fråga om, innan
den sätter i gång verksamheten. Herr
Schmidt sade också, att denna verksamhet
kommer att resultera i nyinvesteringar
på 20 miljoner kronor, vilket
belopp kommer att belasta kapitalmarknaden
och därmed leda til! en sämre
standard på våra sjukhus o. s. v. Men
själva den ekonomiska transaktionen
leder ju inte till någonting. Jag föreställer
mig att herr Schmidt var inne
på den tanken, att vi här skola företa

mycket omfattande nyinvesteringar,
vilka komma att ta sådana kapitalresurser,
d. v. s. arbetskraft och material, i
anspråk, som vi icke skulle få något
utbyte av. Ja, under sådana förutsättningar
skulle resultatet bli en belastning
av det svenska folkhushållet, men
knappast annars. Och om nu en privat
företagare hade ingivit ett anbud på,
låt oss för enkelhetens skull säga samma
summa som bjöds för tyskgruvorna,
4,5 miljoner kronor, skulle inte också
det ha medfört en belastning på kapitalmarknaden?
Jag vill bara ställa den
frågan till herr Schmidt.

Jag har sagt, att det bör kunna gå
att få till stånd en viss långtidsplanering
av ifrågavarande företag i statens
hand. Jag har sagt det, därför att jag
har en stark känsla av att det finns åtskilligt
att göra på gruvdriftens område,
inte minst när det gäller att upptäcka
nya malmfyndigheter. Den nuvarande
bolagsledningen har sagt, att man redan
har funnit nya fyndigheter. Det kanske
finns dolda tillgångar där, som vi
inte känna till. Talet om att de nu kända
tillgångarna skulle räcka endast fyra
å fem år är därför ingenting att ta
fasta på.

Jag är vidare av den uppfattningen,
att om man gör upp en kalkyl över nyttigheter,
t. ex. över Stollbergs grufvor,
så spelar det ur ekonomiska synpunkter
ingen roll hur lång tid det tar att
utvinna tillgångarna. Om vi ha kalkylerat
rätt beträffande Stollbergs grufvor,
Starkgruvorna och Intrångsgruvorna,
så få vi tillbaka våra pengar. Jag
föreställer mig, att en enskild företagare
inte avstår från att exploatera en
tillgång bara därför, att den kommer
att ta slut en gång. I stället räknar han
väl med att ha malm så och så länge.
Hur är det i Boliden, som är ett privat
företag? Hur gör man där? Man värderar
inte malmkropparna i förhållande
till den tid det tar att bryta dem utan
i förhållande till deras reella värde.
Den saken borde vi väl ändå kunna

11—Andni kammarens protokoll 1990. Nr 13.

162 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

vara överens om. Det är inte något att
diskutera om.

Vidare har det sagts, att köpet av
tyskgruvorna kan bli en ny Kvarntorpshistoria,
där vi få slänga massor av
pengar i ett gruvhål, och att detta kommer
att gå ut över skattebetalarna. Jag
erkänner för min del att Kvarntorp är
ett företag, som kostat staten pengar,
men är det något politiskt parti som
kan säga, att det kan svära sig fri från
det företaget? Jag tror inte det.

Verksamheten vid Kvarntorp startades
under krigsåren, då alla voro ense
om att någonting måste göras för att
råda bot på oljebristen i landet. Den
enskilda företagsamheten konkurrerade
inte där. De privata företagarna förklarade,
att de icke kunde ta itu med en
sådan uppgift, och det finner jag alldeles
naturligt. De kunde inte riskera
att förlora pengar på ett sådant projekt.
Det var en samhällelig angelägenhet
alt försöka få fram den mängd olja,
som vi behövde för våra absolut nödvändiga
behov under krigsåren. Den
saken voro alla ense om. Det som sedermera
skett är, att vi genom nyinvesteringar
ha velat göra företaget räntabelt.
Det är det som gör, att jag är
tvungen att även i år vända mig till
riksdagen i ärendet. Det som planerades
i fjol ser ut att gå ungefär som vi
tänkt oss, och det har givit bättre resultat
än vad vi räknade med. Vi ha
inte avvikit från planerna på mer än
en punkt, nämligen den, att vi ha byggt
effektivare ugnar än dem, som vi i fjol
räknade med, men den avvikelsen har
berott på de nya tekniska framsteg som
gjorts på detta område. Det är min förhoppning,
att vi skola kunna göra anläggningen
räntabel. Och, märk väl,
ingen har föreslagit att vi skola lägga
ned den. Allra minst kunna de enskilda
företagarna komma och säga, att staten
har trängt ut dem. Det översteg nämligen
det privata näringslivets förmåga
att lösa den uppgiften, och det var därför
samhället, som fick ta hand om den.

Herr Edström sade nyss, att vi äro
på väg mot ett socialiserat samhälle.
Herr Ståhl däremot, som också hör till
dem, som ha en borgerlig åskådning,
sade i går, att vi här inte behöva tala
om socialisering, eftersom vi ju ha köpt
gruvor tidigare. Det föreligger kanske
en liten åsiktsdivergens mellan folkpartiet
och högern därvidlag.

När vi ha beslutat oss för att föreslå
inköp av ifrågavarande gruvor, så ha
vi gjort det av bl. a. den anledningen,
att vi ha känt oss moraliskt förpliktade
att ta ut ett skäligt pris för dessa tillgångar.
Jag har tidigare sagt, att de
enskilda företagarnas anbud var ett typiskt
underbud. Det har nu här i debatten
antytts, att vi borde ha ansträngt
oss litet mera för att få fram bättre anbud.
Men utan att vilja lasta vederbörande
i flyktkapitalbyrån för någonting
tror jag dock, att man kan säga, att
ingen vid tillfället i fråga ville ge mer
än fallet var för dessa gruvor. Under
sådana förhållanden var det rätt naturligt
för staten att träda till, dels med
hänsyn till de moraliska skyldigheter,
som vi ansågo oss ha, och dels och
framför allt därför att när det gäller
handeln med naturrikedomar av sådan
storleksordning som här, så har staten
ett naturligt intresse av att vara med.

Det är min bestämda uppfattning att
gruvföretaget skall kunna skötas så, att
det blir ekonomiskt bärkraftigt. Jag
erkänner att det ligger något i den anmärkningen,
att de anställda kunna få
så stora förhoppningar när staten köper
företaget, att de komma att tvinga
statsmakterna att under alla förhållanden
driva verksamheten där. Jag hyser
emellertid så stort förtroende för arbetare
och anställda, att jag tror det finns
stora utsikter för att man skail kunna
övertyga dem om att ifall inte driften
vid företaget blir lönande skola vi inte
kasta goda pengar efter dåliga.

Vidare hysa vi inom regeringen den
åsikten, att om staten skall bedriva företagsverksamhet,
så måste man se den

Torsdagen den 20 april 1950 fm. Nr 13. 163

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

ur allmänna, samhällsekonomiska synpunkter.
Detta leder helt naturligt till
att vi också mycket noga måste tänka
oss för när vi planlägga och innan vi
företa nyinvesteringar eller ta ny arbetskraft
i anspråk. Jag kan för övrigt
inte tänka mig, att vi skulle ta ny arbetskraft
i anspråk i sådana fall, där
de anställdas arbetsprestationer endast
resultera i uppoffringar för det allmänna,
vilket skulle bli resultatet av att
fortsätta en drift, som inte lönar sig.

Den planerade gruvdriften är icke
något äventyrligt företag, och jag har
därför inte alls varit särskilt orolig, när
jag har lagt fram denna proposition.
Jag tror, att vi här ha att göra med en
mindre sak än vad man i allmänhet har
velat göra den till, en sak, som vi skola
kunna föra i hamn, om nu andra kammaren
i likhet med första beslutar att
staten skall inköpa ifrågavarande gruvegendomar.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Handelsministern tyckte att jag
var lättsinnig, när jag sade, att det inte
spelar så stor roll vilken köpeskilling
vi erlägga för dessa gruvor. Handelsministern
lyssnade nog inte tillräckligt
uppmärksamt på mitt anförande. Jag
sade nämligen, att det inte spelar så
stor roll med en större eller mindre
köpeskilling jämfört med de miljoner,
som efter köpet komma att rulla.

Jag är ense med handelsministern
däri, att pengarna ju här egentligen gå
ur en ficka i en annan, d. v. s. tvångsclearingen.
Det finns i min födelsebygd
ett gammalt ordspråk, som säger, att det
är ingen förlust med det, som går ur
näsa i mun. Det är också av den anledningen
jag menar, att den köpeskilling
som erlägges inte spelar så stor roll.

Frågan huruvida tyskgruvorna bli
överbetalda eller inte vill jag inte ta
upp någon diskussion om. Det er den
framtida utvecklingen jag hyser oro för.
Här bygger man upp ett företag, som

kommer att tarva de investeringar, som
vi redan känna till, och sedan kan man
räkna med påtryckningar om att verksamheten
under alla förhållanden skall
hållas i gång. Dessutom tillkomma kostnader
för utvidgningsarbeten. Det kommer
med andra ord att stoppas in miljoner
i detta gruvföretag. Driften kommer
att hållas i gång, inte av ekonomiska
skäl utan av hänsyn till bl. a. de
anställda, eftersom folket vid gruvföretaget
icke vill förflyttas o. s. v. Detta
gör det alldeles nödvändigt för staten
att fortsätta med driften, även om verksamheten
inte lönar sig. Staten blir
tvungen att fortsätta med att stoppa in
stora summor i företaget och att låta
miljonerna rulla. Det är där jag ser den
stora faran.

Innan staten avslutar köpet av dessa
gruvor borde man väl ändå litet närmare
undersöka de ekonomiska möjligheterna
på längre sikt. Det brukar man
göra. En privat företagare skulle undersöka
dessa saker mycket noga innan
han avslutade köpet. Det är emellertid
sådana undersökningar som saknas i
detta fall.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Trots att jag själv har skrivit
under den motion, som handelsministern
här talade om, skall jag gärna medge,
att formuleringen i densamma inte
är riktigt lyckad. Förtydligande har jag
gjort, när jag rett ut skillnaden mellan
realisations- och driftvärdet. Jag vill
också peka på en liten not på s. 18 i
reciten i betänkandet, som kanske inte
heller är så tydlig.

För övrigt skall jag inte ge mig in i
någon diskussion om kapitalrörelserna
på detta område. Det skulle föra alltför
långt. Jag medger, att det är ett svårt
kapitel, och jag har tänkt mycket på det
i detta och andra sammanhang. Jag tror
alt vi skulle kunna hålla på en bra stund
med alt diskutera den saken.

Vad beträffar frågan om Kvarntorp,

164 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

så liar jag en känsla av att handelsministern
har missförstått mig. Jag riktar
inte någon kritik mot statsmakterna för
att de under de förhållanden, som då
rådde, satte i gång verksamheten vid
Kvarntorp. Jag vill inte ens säga, att
jag nu är på det klara med om man
skall fortsätta där eller inte. Vad jag har
velat säga är, att problem av denna
art inte passa för oss här i kammaren.
Vi veta nämligen inte alltid hur vi skola
tränga in i dem för att komma fram till
ett riktigt avgörande.

Sedan frågade handelsministern om
herr Edström eller andra — och dit får
jag väl räknas —• ha sysslat med räntabilitetsundersökningar.
Ja, jag har sysslat
med sådant nnder de senaste 15 åren.
Det liör nämligen till det arbete, som
jag sysslar med på lediga stunder. Därmed,
herr talman, har jag fått ett osökt
tillfälle att göra reklam för min verksamhet.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
om ursäkt för att jag besvärar kammaren
ännu en gång, men jag vill inte att
handelsministerns senaste yttrande
skall få stå helt oemotsagt. Jag skall
först be att få beröra frågan om clearingen
av denna köpeskilling. Herr
statsrådet motiverar köpeskillingen på
det högst uppseendeväckande sättet, att
det här tydligen inte är en affärsmässig
beräkning utan att det är fråga om
att soulagera vissa svenska intressen.
Jag skulle vilja säga till herr statsrådet,
att det väl hade varit ofantligt mycket
bättre att göra en ordentlig och affärsmässig
värdering av vad gruvorna äro
värda och kunna beräknas giva och sedan
lägga upp en pott med de pengar,
som de svenska intressena här kunde
göra anspråk på. Detta skulle ha kunnat
betalas i klingande valuta, så att vi
sluppit denna förlustbringande affär.
Detta hade varit skäligt och dessutom
en transaktion, som man kunnat överblicka,
ty då hade man kommit ifrån

subventionerna till de intressen det här
gäller. Nu skall man först slänga pengarna
i gruvhålet i Håksberg, för att
sedan hämta upp en liten del av dem
och ge dem till dessa svenska intressen
i Tyskland. Det kan inte vara ett förnuftigt
tillvägagångssätt. Jag vill alltså
konstatera att statsrådet — måhända
omedvetet — medgivit, att andra synpunkter
än de rent affärsmässiga spelat
in här.

Sedan tar statsrådet upp frågan om
värderingen — en fråga, som jag i mitt
första anförande i går inte diskuterade.
Statsrådet säger att det här inom oppositionen
skett en glidning, därför att
man i pressen diskuterat och haft de
och de synpunkterna. Men man har i
diskussionen här i dag och i går inte
resonerat om värderingen. Jag vill fästa
herr statsrådets uppmärksamhet på vad
som är skrivet på sidan 22 i reservationen.
Där står det: »Värderingar av
detta slag kunna icke vara avgörande
för frågan, huruvida staten bör förvärva
de ifrågavarande gruvföretagen
eller icke.» Detta ha vi skrivit, och det
är dagtecknat i utskottet den 28 mars.
Jag vill dessutom erinra herr statsrådet
om, att vad som är dagtecknat i statsutskottet
den 28 mars det är skrivet på
papperet rätt långt dessförinnan. Det
har från början varit en fullkomligt
klar ståndpunkt från reservanternas
sida att det inte varit den eller den
miljonen, som varit avgörande för en
affär av detta slag; det har herr Edström
rätt i. Vad som varit avgörande
är Håksbergskalkylen, och jag skall be
att få återkomma till den och till herr
Hellbacken om några ögonblick. Jag
skall först taga upp ett par punkter,
som berördes av statsrådet.

Herr statsrådet påpekar fullt riktigt,
att man mycket väl skulle kunna bryta
sönder detta komplex och föra olika
gruvfyndigheter till olika företag, vilka
ha ett naturligt affärsmässigt intresse
av respektive gruvor. Jag vill hänvisa
till blyfyndigheterna. När vi nu ha en

Torsdagen den 20 april 1950 fm. Nr 13. 165

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom in. m.

blyfyndighet i Mellansverige och vi
dessutom ha ett stort företag i norr som
sysslar med fyndigheter och exploateringar
av detta slag — något som intet
företag i Mellansverige gör — är det då
inte naturligt, herr talman, att det företag
som är expert på denna brytningstyp
tar hand om denna gruva? Statsrådet
anser emellertid att det inte bör
vara fråga om affärsmässiga och tekniska
synpunkter, utan att man bör
taga hänsyn till den geografiska belägenheten.
Eftersom dessa gruvor ligga
i södra Dalarna och norra Västmanland
skola de höra ihop. Men, herr statsrådet,
det är så många mil emellan många
av dessa gruvor, att det aldrig kan bli
tal om någon geografisk rationaliseringssynpunkt.
Jag tror för min del,
herr talman, att man kan konstatera
ett intresse från deras sida, som verkligen
skulle kunna köpa och utnyttja
dessa gruvor. Man skulle då inte gå till
väga på samma sätt som staten, nämligen
köpa alla gruvorna i en klump, vilket
gör det omöjligt att få fram en effektiv
drift, utan man skulle i stället
köpa de delar, som passa respektive
företag.

Vidare säger herr statsrådet något
som är verkligt intressant att konstatera

— han motiverar en, låt vara outtalad
men dock underliggande tanke att man
skall fortsätta brytningen vid Håksberg

— därmed att man har upptäckt nya
fyndigheter i Håksberg. Ja, jag är inte
överraskad över detta. Jag har varit
där och fått precis samma besked, och
jag skulle tro att man kan glädja herr
Hellbaeken med att i varje fall vissa av
körtlarna i Håksbergsmahnen antagligen
skjuta in på hans egendom. Man
vet emellertid ingenting säkert om detta.
Eftersom det är en lång malmådra,
som går upp åt det hållet, är det emellertid
inte osannolikt att herr Hellbacken
kan glädja sig åt att det finns fyndigheter
under den mark, som han
står och går på. Jag måste emellertid,
herr talman, säga, att man väl ändå inte

kan grunda en framtidskalkyl beträffande
Håksbergsgruvan på sådana lösa
antaganden som att det eventuellt kan
finnas mera malm där. Jag tror snarare
att man vågar konstatera, att de fynd
som hittills äro gjorda visa, att ju längre
man kommer ifrån huvudkörteln åt
sidorna till, desto sämre visa sig fyndigheterna
vara för exploatering. I varje
fall var det sådana besked som gåvos
vid den undersökning som vi gjort.

När man här blandar in värderingsfrågorna,
så måste jag också säga ett
ord om dem. Herr Hellbaeken säger att
man här talar om värderingar och värderingar;
det har talats om 60 miljoner,
om 80 miljoner, och till sist följer talet
om 100 miljoner — det sista skola
vi emellertid inte taga upp. Herr Hellbacken
vill låta talet om de stora förlusterna
framstå för kammaren som
huvudlöst skrämselprat. Jag vill med
anledning av detta åberopa vad som
finns anfört av den främsta — jag skall
inte säga enda, herr talman — den
ojämförligt främsta experten i gruvorganisationskommittén,
nämligen direktör
Bengtson i Boliden. Han säger följande
på sidan 63 i utredningen: »Av
tillgängliga uppgifter framgår, att de
tidigare svenska ägarna till Håksberg»
— de svenska, som herr Hellbaeken
mycket riktigt talar om, från 1910 till
1918 — »och en del liknande gruvor
förlorat över 30 miljoner kronor. De
sista tyska ägarna ha genom förvärv
samt senare lån och kapitaltillskott investerat
40 å 50 miljoner kronor inkl.
upplupna räntor.» Vad som finns kvar
av detta veta vi!

Här ha vi alltså en ganska exakt mätare
på vad som förlorats, och det finns
varken för den ena eller andra någon
anledning att förgylla upp dessa fakta.
Dessa uppgifter kvarstå som sanningar
med de konsekvenser, som följa för
kammarens ledamöter.

Jag vill bara framhålla en sak till
beträffande värderingarna, och det är
med anledning av att herr Hellbaeken

16G Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

med en generös gest sade, att de ovanjordsvärden
som finnas i Håksberg taxerats
till drygt 3 miljoner ton, medan
de av utredningsmännen tagits upp till
1,6 miljoner ton. Det skulle alltså vara
ett verkligt blygsamt bud. Detta vill jag
inte bestrida. Jag har över huvud taget
inte diskuterat det. Vidare tillägger
herr Hellbacken, att man ändå inte
räknat med alla malmfyndigheter. Men
är det så särskilt välbetänkt av herr
Hellbacken att rekommendera eller föra
på tal att man skall räkna upp värdet
på en fyndighet, som under hela den
tid gruvan varit i drift bevisligen gått
med stor förlust? Menar han, att det
är generöst att inte uppvärdera en fyndighet,
som så fort den skall exploateras
ger så betydande förluster? Beträffande
herr Hellbackens anförande,
som även statsrådet på i varje fall någon
punkt tagit avstånd från, måste
jag säga, att han bevisar alldeles för
mycket. Han »bevisar» så mycket, att
det han vill ha fram faller platt till
marken.

Jag vill bara taga ytterligare ett exempel
ur de rikliga anteckningar jag gjorde,
när herr Hellbacken talade. Han
säger att vi nu producera 50 000 ton
slig för praktiskt taget samma kostnad
som skulle krävas för en tredubbel produktion
med treskift. Herr Hellbacken
bor dock så nära att han bör veta lika
bra som vi andra — han behöver bara
helt flyktigt titta på gruvorna — att
vi inte kunna använda treskift vid dessa
gruvor. Det finns inte sådana tekniska
anordningar där, och anläggningsvärdena
äro inte av den kapaciteten,
att man kan taga hand om den
malmkvantitet, som i sådant fall skulle
produceras. Herr Hellbacken borde
ändå räkna in i kalkylen vad det kostar
att bygga om hela den tekniska apparaten
och allt vad därtill hörer för
att få fram en tredubbling av produktionen.
Detta räknar han emellertid inte
med. Vidare ställer jag samma fråga
som i går: Vill herr Hellbacken eller

någon annan anhängare av detta förslag
garantera, att det kommer att finnas
avsättning för den kvantitet, som man
vill få fram? Vi ha frågat experter, både
sådana som äro för köpet och sådana
som äro bestämda motståndare, och
ingen vill gå i god för eller uttala någon
bestämd mening om att det går att
sälja den kvantiteten.

Slutligen kanske jag får fråga herr
Hellbacken — han är ju granne till
Håksbergsgruvorna —- hur det efter
några år kommer att se ut där uppe, när
man brutit dessa kvantiteter och skall
börja sprida ut dessa mängder av avfallsprodukter
över den vackra trakten
i Kopparbergs bergslag. Jag tror att
utsikten från herr Hellbackens vackra
gård blir sådan, att han med tanke på
detta har anledning att be alla milda
makter bevara sig. Detta tillmäter jag
emellertid inte någon betydelse i detta
sammanhang, utan den springande
punkten är omöjligheten att kalkylera
med denna tredubblade produktion.
Det är lika sannolikt att den kommer
att ge ökade förluster som att den kommer
att ge ökad behållning.

Herr talman! Jag skulle sluta med
detta eftersom jag vet, att herr talmannen
gärna vill ha ett slut på diskussionen.
Men jag måste få säga ett ord om
socialismen i den här historien, eftersom
jag berörde den i går. Det är mycket
riktigt som statsrådet konstaterade,
att vi icke utgått från att det fanns något
slags socialistisk dogmatik i detta.
Varför skulle det vara socialism? Den
frågan har jag hela tiden ställt mig. Varför
skulle det vara socialism när staten
tar dessa små gruvor, när det icke är
socialism när staten är huvuddelägare
i stora gruvföretag — företag med mångdubbelt
större omfattning — i Norrbotten?
Frågan om just detta är socialism
har jag besvarat med nej. Om det icke
är socialism och dogmatiken således är
utrensad, då hade jag hoppats att herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
litet mera fördomsfritt än ti -

Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 13. 167

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

digare borde ha kunnat resonera om
det ekonomiskt vettiga i denna affär.
Efter att ha hört statsrådet i första
kammaren i går och i andra kammaren
i dag måste jag emellertid till min ledsnad
konstatera, att de förväntningar
jag hade på chefen för handelsdepartementet
om ekonomisk vettighet i denna
fråga blivit ganska grymt besvikna.
Jag kan nämligen inte finna att herr
statsrådet har presterat någon motivering.

Som vi ha konstaterat föreligga här
inga sociala skäl, inga strukturella skäl
och inga ekonomiska skäl för att göra
denna affär. Vad finns det då för skäl?
Herr Hellbacken säger, att det kan
uppstå arbetslöshet, och då skola vi
kunna placera arbetslösa vid gruvorna.
Ja, men på det viset kunna vi inte driva
de statliga företagen. Jag tror, att
vi kunna hitta på mycket lämpligare
arbeten av statlig karaktär, som vi för
närvarande behöva få utförda men som
vi inte kunna få utförda på grund av
arbetskraftsbristen och som, herr Hellbacken,
skulle bli långt mera vinstgivande
och produktiva än det gruvarbete,
som här ifrågasättes.

Jag måste därför säga, att ju mer jag
har hört på herr statsrådet, desto mer
har jag fått en obehaglig känsla av att
det här är fråga om en prestigesak. Eller
vad är det annat, när herr statsrådet
säger, att det föreligger ett naturligt
intresse för staten att överta naturrikedomar
av den storleksordning, som
det här är fråga om? Varför är det ett
naturligt intresse för staten, när vi kunna
förutsäga, att detta gruvförvärv kommer
att bli en dålig affär och åsamka
oss förluster, som vi få täcka år efter
år? Herr statsrådet säger: »Det få vi
se.» Men herr statsrådet, och ännu mer
herr Hellbacken och andra talare från
det hållet, ha redan gett så mycket på
hand när det gäller fortsatt drift, att
det kommer att bli ytterligt svårt för
dem att draga sig tillbaka.

Jag beklagar att vi inte kunde hålla

den här dogmatiska, doktrinära frågan,
om staten bör vara ägare eller inte,
utanför diskussionen, och jag vill bara
konstatera att vi från utskottsreservanternas
sida icke ha fört in detta problem
i debatten. Jag vågar emellertid
inte deltaga i det projekt, som nu föreslås,
ty jag anser att det inte är någon
god affär. Jag tror, att det skulle ha varit
förståndigt att vänta med stiftelseurkunden,
till dess att avdelningen och
utskottet hade behandlat frågan, ty man
hade då varit mycket mindre bunden
än man nu är. Och då utredningarna
påbörjades år 1948, hade det väl ändå,
herr talman, inte varit någon svårighet
att vänta några månader till dess
man kunde ha fått reda på hur det hade
ställt sig i Håksberg med de tekniska
förutsättningarna för en fortsatt drift.
Man skulle ha kunnat ställa den frågan
till utredningsmännen: »Bör staten köpa
eller inte?»

Nu stå alla dessa avgörande frågor
obesvarade. Herr statsrådet har i dag
inte kunnat lämna något svar på dem,
och när kammaren följer den rekommendation
han har givit, innebär det
att kammaren kastar sig ut i det rena
ekonomiska äventyret, som av allt att
döma, i varje fall enligt alla de sakkunnigutlåtanden,
som vi ha att tillgå i
detta ärende, kommer att åsamka oss
betydande förluster och förorsaka skattebetalarna
utgifter. Vi kunna inte, herr
talman, från utskottsreservanternas sida
rekommendera ett sådant företag, och
därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag hade inte tänkt trötta
kammaren med att hålla något anförande,
men jag känner mig tvungen att
säga några ord efter herr Stålils anförande.

Herr Stålils påstående, att det skulle
finnas malmfyndigheter under min
mark, tror jag inte på. 1914 såldes en

168 Nr 13. Torsdagen den 20 april 1950 fm.

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

ringa procent av fyndigheten av sterbhuset
efter mina föräldrar.

Sedan antyder herr Ståhl, att det här
skulle föreligga ett visst egoistiskt intresse
från min sida. Jag vill säga, att
jag ser denna sak rent objektivt, herr
Ståhl. När reservanterna här så kraftigt
åberopade direktör Bengtson, skulle
jag tro, att hade herr Bengtson stått på
den andra sidan, hade reservanterna
inte åberopat honom utan någon annan.

När herr Ståhl frågar, hur man skall
kunna bryta dessa 150 000 ton med treskift,
skulle jag kunna svara, att visst
kan man göra det. Om herr Ståhl behagar
kasta en blick på propositionen
s. 9, framgår det, att kapitalbehovet för
andra nyanläggningar än bostäder
uppskattas av tyskgruvekommittén till
990 000 kronor, som alltså skola investeras
för att åstadkomma den kapacitet
det här gäller i Håksberg. Det är
alltså rent sakligt-ekonomiska synpunkter,
som jag anlägger.

Herr Ståhl anför bara förutfattade
meningar och har inga sakskäl att komma
med och kommer givetvis inte att
kunna anföra sådana. Hans anförande
tyder på att han inte riktigt är inne i
saken. Han talar om förlusterna. Kan
det bli annat än förluster, när man inställde
betalningarna vid förra världskriget,
realiserade alltsammans för en
spottstyver och inte fick igen mer än
en bråkdel av värdet? Det kanske skulle
bli samma historia en gång till. Reservanterna
vilja här föreslå en kapitalförstöring,
som inte är till nytta för
svenska folket och inte heller för statens
intressen. Här bör man, som sagts
i propositionen, undersöka i vad mån
det är möjligt att gå framåt, och detta
strävande bör stödjas. Det är min absoluta
mening.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Ett
par ord till herr Ståhl! Herr Ståhl försöker
dra den slutsatsen, alt jag skulle

ha sagt, att jag hade helt andra skäl
än ekonomiska som motiv för statens
anbud. Jag trodde, att kammarens ledamöter
skulle ha uppmärksammat vad
jag sade.

Först och främst fastslog jag att de
enskilda anbudsgivarna inlämnat ett
typiskt underbud. Vi kände oss förpliktade
att se till, att vederbörande
tillgångar blevo åsatta ett skäligt värde,
och vi basera vårt eget anbud på
en mycket försiktig värdering. Jag tror,
att detta är så tydligt, att intet missförstånd
bör uppstå. Men därav drar herr
Ståhl den slutsatsen, att det varit andra
synpunkter än rent ekonomiska, som
förestavat statens anbud, nämligen i
första hand att bevaka fordringsägarnas
intressen.

Vidare är det tydligt, att herr Ståhl
gripits av Håksbergsprojektet i så hög
grad att han inte tänker på de andra
— jag talade om nya fyndigheter i
Stollberg. Har inte yttrat mig om några
nya tillgångar i Håksberg.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
bara säga till herr statsrådet, att jag
inte har diskuterat det privata anbudet
på gruvorna. Jag tror emellertid, att
det finns motivering också för detta
anbud, även om jag inte har någon bestämd
uppfattning om beloppet. Jag vill
bara peka på vad jag anförde i går,
nämligen att medan man underhandlade
om detta anbud sjönk världsmarknadspriset
på blyslig med 40 procent,
vilket — förutom många andra faktorer
— naturligtvis har inverkat på anbudsgivningen.

Vad sedan värderingarna av dessa
gruvor beträffar vill jag hänvisa till
vad jag tidigare sagt.

Jag skall inskränka mig till att konstatera
att herr Hellbacken fortfarande
är troende, och det är ingenting att
göra åt. Jag vill därför bara säga honom
att i mitt förra anförande fanns
självfallet ingen som helst antydan om

Torsdagen den 20 april 1950 fm. Nr 13. 169

Förvärv av viss tidigare tyskägd gruvegendom m. m.

att han skulle handla av egoistiska skäl.
Jag sade heller inte att han har malmfyndigheter
under sin mark, utan jag
sade, att det förelåg en möjlighet att
där funnos sådana. I så fall skall jag
be att få lyckönska herr Hellbacken.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Den grupp jag företräder kommer att
rösta för utskottets förslag. Vi ha emellertid
inte haft några större möjligheter
att bilda oss en uppfattning om de
räntabilitetsfrågor, som här varit föremål
för debatt.

Om man skulle anlägga en synpunkt
här, är det närmast i anledning av handelsministerns
anförande. Det förefaller,
som om han argumenterade på det
sättet, att det skulle vara fördelaktigt
att betala så mycket som möjligt för
dessa gruvor. Vi veta ju, hur det kommer
att bli, sedan staten övertagit dessa
gruvor med alla de krav som arbetarna
kunna ställa, nämligen att de bemötas
med räntabilitetskalkyler och
förklaringar om hur mycket staten betalat
och hur mycket som måste förräntas,
och det är ganska självklart,
att vi känna oss en smula bekymrade,
när det från regeringshåll uttalas, att
det snarast är en fördel att betala så
mycket som möjligt, bl. a. därför att
detta belopp kommer svenska fordringsägare
i Tyskland till godo.

Vi ha som sagt, herr talman, inte haft
någon möjlighet att tränga in i dessa
frågor, men vi hoppas i alla fall, att
regeringen när den härvidlag tagit
ställning dock icke har gjort en sådan
affär, att det skulle bli omöjligt att
driva dessa gruvor på ett räntabelt sätt
och att betala arbetskraften vid dem
vad den skäligen bör ha.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Regeringen
har för det första icke föreslagit,
att staten skall köpa dessa gruvor

till ett så högt pris som möjligt, men
regeringen har ansett, att staten inte
kan ge ett uppenbart underbud.

För det andra är det inte några pengar,
som komma att gå till svenska fordringsägare
i Tyskland, utan de komma
att utbetalas till svenska medborgare i
Sverige, vilka ha förlorat pengar på
Tyskland.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är möjligt, att jag uttryckte mig
litet illa, men jag hade precis samma
uppfattning som finansministern beträffande
vilka personer, som skola
kunna erhålla de pengar som staten betalar
för gruvorna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91
ja och 82 nej, varjämte 3 av kammarens

170 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Effektivisering av kustbevakningen.

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan

upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa,
m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 20 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna
fastighetsfond och fonden för statens
aktier, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Effektivisering av kustbevakningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckt motion om
åtgärder för effektivisering av kustbevakningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ST AXÄNG: Herr talman! Utskottets
utlåtande har föranletts av en motion,
som undertecknad m. fl. har väckt
i denna fråga, och därför vill jag anföra
några synpunkter.

Denna fråga var ju även förra året i
anledning av en motion föremål för
riksdagens behandling. Då var emellertid
motionens yrkande mer omfattande,
och den kunde av den anledningen inte
heller föranleda någon riksdagens åtgärd.
I år begränsar sig motionen emellertid
till två saker.

Den första är, att det skall tillsättas
en expertkommitté, sammansatt av re -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

171

presentanter för såväl militära myndigheter
som lots- och tullverken, luftfartsstyrelsen,
sjöräddningssällskapet
och fiskets och rederinäringens organisationer
för att verkställa en utredning
rörande möjligheterna att effektivisera
kustbevakningen och livräddningstjänsten.
Man har då tänkt sig en
samordning av de olika myndigheternas
arbetsuppgifter i detta hänseende.

Vidare ha vi i motionen begärt ett
anslag på 1 600 000 kronor för byggande,
underhåll och drift av två snabbgående
undsättningsbåtar för denna
verksamhet.

Beträffande den första punkten har
utskottet ställt sig välvilligt, och jag
vill gärna erkänna, att utskottets förslag
■—• som i mycket hög grad går motionärerna
till mötes —- om att denna fråga
skall bli föremål för övervägande inom
departementet kanske snabbare leder
fram till det motionärerna önskade än
om man tillsatte en kommitté. Jag vill
därför uttala ett tack till utskottet för
dess positiva ställningstagande på denna
punkt.

Vad den andra punkten beträffar, så
har utskottet inte kunnat gå med på
vårt yrkande om ett anslag. Utskottet
har särskilt anfört, att frågan om användningen
av dessa medel —• vilka
man tänkt sig skulle tagas från det
överskott som uppstått på krigsförsäkringsnämndens
verksamhet —- är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande på denna punkt. Jag tror
att vad utskottet här har föreslagit i
den första punkten är så betydelsefullt,
att man kan vänta något år med att bevilja
detta anslag, hur nödvändigt det
än är. Jag skulle dock vilja framföra ett
stillsamt påpekande angående anslag
till denna verksamhet.

Det länder vårt folk och vårt land
till heder, att man, när en sjöolycka
har inträffat, inte skyr några åtgärder
och inte några ekonomiska uppoffringar,
när det gäller att komma de nöd -

Effektivisering av kustbevakningen.

ställda till hjälp. Det är en glädjande
företeelse, men man kan ju fråga sig,
om det inte skulle vara av nöden, att
man vore något mer generös än man
har varit i vad gäller att få till stånd
förebyggande åtgärder, d. v. s. att i tid
komma till hjälp med bevakning o. d.
så att stora olyckor många gånger skulle
kunna undvikas.

Jag vill bara framföra den synpunkten,
att det kanske rent av vore billigare
att försöka att i tid även offra mer
ekonomiskt för åtgärder i rent förebyggande
syfte, inte minst när det gäller
bevakning o. d.

Jag har velat, utan att ställa något
yrkande på denna punkt, bara framföra
dessa synpunkter, då jag förmodar,
att vi inte kunna undgå att snart taga
ställning även till ett anslag för byggande
av dessa snabbgående undsättningsbåtar
inom de närmaste åren. Det
är nödvändigt, om denna verksamhet
skall bli effektiv.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en driftsfond för en
patrullerande sjöräddningsbåt i Hanöbukten; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående företagsräkning;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation för vissa
allmänna undersökningar;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges
medlemskap i internationella liandelsorganisationen
(ITO);

172

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

nr 62, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51
till vissa arbeten på det till Karlskrona
örlogsstation hörande fritidslägret vid
Skönstavik;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall m. in.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. in.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Ebba
Linnéa Emmertz m. fl.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Johannes
Karlsson in. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckta motioner angående
översyn av gällande lagar om aktiebolag
och om försäkringsrörelse.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors
beslut om kyrkors upplåtande.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om rätt
att hos domkapitel överklaga pastors
beslut om kyrkors upplåtande.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 252 i första kammaren av herrar
Ohlon och Spetz och nr 303 i andra
kammaren av herrar Svensson i Ljungskile
och Utbult. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »an -

tingen att riksdagen måtte för sin del
besluta bestämmelser om rätt att överklaga
pastors beslut om kyrkors upplåtande
hos domkapitel och att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför
erforderlig lagtext eller, om detta icke
låter sig göra, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
i ärendet och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Vi ha här väckt en motion, vars
yrkande innebär: »antingen att riksdagen
måtte för sin del besluta bestämmelser
om rätt att överklaga pastors
beslut om kyrkors upplåtande hos domkapitel
och att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderlig lagtext
eller, om detta icke låter sig göra,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning i ärendet
och för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda».

Första lagutskottet har i detta ärende
presterat en synnerligen intressant och
förnämlig utredning, vilket i och för
sig är något att vara tacksam för.

Jag skulle emellertid vilja knyta några
reflexioner till denna fråga både
med anledning av utredningen och av
utskottets slutsatser. Jag har för min
del den uppfattningen, att det är riktigt,
att kyrkoherden har rätt att bestämma
om upplåtande av kyrkan. Det
är nog både enklast och principiellt
riktigast, att avgörandet ligger hos honom.
Att, såsom det har förutsatts i
andra sammanhang, en sådan bestämmanderätt
skulle överflyttas till något
av den kyrkliga församlingens beslutande
organ tror jag inte vore önsk -

Torsdagen den 20 april 1950 em. Nr 13. 173

Rätt att lios domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

värt. De svenska kyrkoherdarna ha nog
i allmänhet handlagt dessa frågor på
ett tillfredsställande sätt. De ha anpassat
sig efter vår tids religiösa, sociala
och kulturella förhållanden. Men å
andra sidan vore det orimligt att begära,
att det inom en så stor grupp
människor som det här är fråga om
inte skulle förekomma felbedömningar
eller en mer eller mindre extrem inställning
till dessa frågor, och det fattas
ju inte exempel på att sådant har
förekommit.

Jag kan erinra om att domprosten
Olle Nystedt i Göteborg, strax efter det
han hade lämnat domkyrkoförsamlingen,
av en vice pastor vägrades att tala
om flyktinghjälpen i sin egen gamla
kyrka. Jag förmodar, att Göteborgs
domkapitel, om det haft makt ingripa i
detta fall, skulle ha gjort det.

Allmänt bekant är, att Elsa Brändström
vägrades tala om humanitära ämnen
i Uddevalla kyrka. Jag kan också
nämna, att Fria kristliga seminaristoch
lärarförbundet inte fick hålla en
religiös konsert med en prästman som
talare i en annan bohuslänskyrka. Jag
kan erinra om ett västkustsamhälle, där
församlingen återställt även en äldre
kyrka i brukbart skick, så att församlingen
alltså har två kyrkor, men där
man trots detta inte kan komma in i
någondera, om det t. ex. gäller en frikyrklig
begravning.

Det är alltså uppenbart, att missförhållanden
förekomma, och det är ju
rimligt, att de ståndpunkter, som enskilda
kyrkoherdar i sådana fall taga,
skulle kunna komma under prövning i
högre instans, varvid domkapitlet givetvis
vore den rätta.

Utskottet har nu remitterat motionen
till tre domkapitel, nämligen Uppsala,
Lunds och Göteborgs. Dessa tillstyrka
cn ändring i den riktning som föreslagits
i motionen. Uppsala domkapitel
säger, att »kapitlet för sin del ville förorda,
att föreskrifter i vederbörlig ordning
utfärdades om rätt att hos domka -

pitel överklaga pastors beslut om kyrkas
upplåtande». Göteborgs domkapitel
»har intet att erinra mot bifall till
motionärernas yrkande om införande
av lagliga bestämmelser angående rätt
att hos domkapitel överklaga pastors
beslut i ärenden rörande upplåtelse av
kyrka», och Lunds domkapitel säger:
»Mot yrkandet i nu förevarande motion
har domkapitlet icke något att i princip
erinra.»

Dessa tre domkapitel äro alltså överens
med motionärerna om att det bör
finnas möjlighet att överklaga pastors
beslut och att domkapitlet i så fall vore
den riktiga besvärsinstansen. Det är ju
tämligen klart, att det i praktiken
många gånger kommer att bli så, att
biskopen avgör brådskande ärenden efter
de principer som domkapitlet bestämt.
Det framhålles också i yttrandet
från Lunds domkapitel.

Första lagutskottet har emellertid
också remitterat denna motion till en
kommitté, som för närvarande arbetar,
nämligen besvärssakkunniga, och dessa
säga, att det redan finns en möjlighet
att överklaga pastors beslut. Visserligen
finns det inte några bestämmelser
i den svenska lagen därom, men
om det inte finns några bestämmelser
måste huvudregeln om besvär inom
statsförvaltningen gälla.

Det finns inte heller några bestämmelser
om pastors rätt att upplåta
kyrka, utan denna vilar på sedvana.
När det gäller överklagning finns det
inte ens någon sedvana. Varken den
svenska allmänheten, prästerna eller
domkapitlen ha på de sista tusen åren
upptäckt den besvärsrätt som finns enligt
besvärssakkunniga, och dessa veta

inte heller till vem man närmast skall

•

rikta besvären men förmoda, att om
dessa besvär skulle komma till fel
adress, kommer vederbörande att översända
dom till den rätta. Det är möjligt,
att man kan resonera så; på den
punkten kan jag inte ta upp någon debatt.

174

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

Jag tycker för min del, att man kan
sätta ett frågetecken för huruvida rättspraxis
inom statsförvaltningen utan vidare
gäller för ordningen inom svenska
kyrkan. Det förutsätter ju, att man sätter
likhetstecken mellan kyrkliga och
statliga organ, och även de som vilja
upprätthålla det nuvarande förbundet
mellan stat och kyrka ha hittills, såvitt
jag vet, inte varit sinnade att sätta detta
likhetstecken. Jag tror för min del
att det riktiga vore, att kyrkan här
hade sina egna bestämmelser, som finge
tillämpas utan att man blandade in den
övriga statsförvaltningslagstiftningen i
sammanhanget.

Utskottet har emellertid funnit besvärssakkunnigas
tillvaro och uttalande
avgörande för sitt ståndpunktstagande
och menar, att man behöver inte
göra något utan endast antingen tillämpa
den rätt, som besvärssakkunniga påstå
finns men som ingen har upptäckt
förut, eller också avvakta vad dessa
komma att föreslå.

Jag tror dock, att motionen har gjort
en viss nytta på grund av det material
som kommit fram. Denna sak kommer
nog att rättas till på ett eller annat sätt,
ty så som det nu är kan det inte fortsätta.
Jag tror dock att det hade varit
enklare och riktigare, om man direkt
hemställt om bestämmelser om rätt till
överklagning, som kunde införas i lagar,
som reglera kyrkans förhållande.

En liten intressant sak vill jag överföra
från betänkandet till riksdagens
protokoll. När man forskar i hävderna,
finner man inte några lagliga bestämmelser
i detta ärende på närmare håll
än i de gamla landskapslagarna. I Upplandslagen
och i Smålandslagens kyrkobalk
stadgades, att sedan prästen tillsatts,
skulle bönderna överlämna sin
kyrka och hennes skrud till prästen,
och enligt östgötalagens kyrkobalk skulle
bönderna lämna kyrkans nyckel till
prästen. Dessa bestämmelser, som hänföra
sig ungefär till 1200-talet, äro de
närmaste i tiden.

När man skulle samla landskapslagarna
till en landslag kommo representanterna
för staten, respektive katolska
kyrkan aldrig överens om de ekonomiska
förhållanden, som här voro aktuella,
med resultat att det inte blev någon
kyrkobalk alls, och sedan dess har
man som sagt levat på sedvana. Jag
tycker inte att det är att gå fram för
hastigt, om man nu rättar till den saken,
och den svenska riksdagen borde
kunna hålla jämna steg i reformvilja
med domkapitlen.

Jag ber att rent formellt få yrka bifall
till motionen, men jag förstår, att
det mäktiga första lagutskottet har
riksdagen med sig. Det nuvarande läget
torde således komma att bestå.

Herr RYLANDER: Herr talman! När
man liör herr Svensson i Ljungskile här
tala om en rad av maktmissbruk i fråga
om kyrkas upplåtande, måste man
djupt beklaga att ingen av dem, som
fått kyrkan stängd för sig, har varit så
pass tilltagsen, att han har besvärat sig
hos vederbörande domkapitel eller biskop.
Måhända hade han, om han gjort
det, råkat så illa ut att han kommit till
en biskop eller ett domkapitel, som i
likhet med det domkapitel, som namngavs
av herr Svensson, levat i lycklig
ovetenhet om att en besvärsrätt existerade.
Men i så fall hade han ju kunnat
fresta lyckan och gå vidare till närmast
högre instans, och jag misstänker starkt,
att han då i regeringsrätten hade kunnat
få klarhet i saken.

Det verkade närmast på herr Svensson,
som om han vore uppriktigt ledsen
över att den besvärsrätt, som han
ber om, redan finns. Utskottet kan ju
emellertid inte ta hänsyn till sådant,
utan finns det en besvärsrätt, kunna vi
inte gärna begära att få den införd en
gång till.

Utskottet har inte haft anledning att
betvivla riktigheten av vad de nu verksamma
besvärssakkunniga ha sagt om
befintligheten av en besvärsrätt. Det

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 175

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

finns nog inte någon här i landet, som
vet mera om de krångliga besvärsärendena
än just professor Herlitz och de
övriga ledamöterna av besvärssakkunniga.
Sakkunniga anse också att de vid
sitt arbete inte lära kunna undgå att
taga ståndpunkt till den i flera hänseenden
oklara frågan om rätten till besvär
över pastors beslut över huvud
taget, vilket alltså måste avse även beslut
beträffande kyrkas upplåtelse.

Emellertid är det inte bara besvärssakkunniga
som anse att besvärsrätt
existerar. Även kammarkollegiet har en
gång för ett tiotal år sedan i ett då avgivet
yttrande sagt, att besvärsrätt föreligger.
Det är alltså ganska egendomligt,
att ingen hittills har prövat på
möjligheten att besvära sig.

Utskottet är ense med herr Svensson
i Ljungskile och hans medmotionärer
om att det bör kunna anföras besvär
över pastors beslut att vägra upplåta
kyrka, och jag kan också hålla med om
att det inte är alldeles tillfredsställande,
att man i dag inte precis kan säga vare
sig vem som är rätt besvärsmyndighet
eller vem som kan besvära sig. Det är
något dunkelt över det hela som över
så mycket annat, så fort det gäller den
kyrkliga juridiken. Men när det redan
sitter en utredning, kan det väl inte
finnas någon rimlig anledning att tillsätta
en helt ny utredning bara för den
lilla fråga det här gäller, i synnerhet
som den utredning, som är verksam,
just har till syfte att åstadkomma ett
förenhetligande av besvärsförfarandet,
så att man skulle slippa ha en mängd
olika besvärsvägar.

Och att tillsätta en särskild utredning
skulle vara så mycket mer förkastligt
som det bär inte kan vara någon särskild
brådska. På grund av en riksdagsfråga
1945 ha nämligen biskoparna i
jag tror så gott som alla stift cfler rekommendation
av ett biskopsmöte låtit
meddela sina präster, alt de i alla tveksamma
fall böra samråda med biskopen
i stiftet, innan de besluta vägra

upplåtelse av kyrka. Såvitt jag vet har
det inte sedan varit någon anledning till
missnöje. Och skulle det förekomma
något sådant, bör man väl ta och fresta
besvärsvägen, sedan man nu äntligen
fått reda på att det finns ett besvärsförf
arande.

I varje fall tycker jag att det skulle
vara en fullkomligt missriktad ansträngning
från riksdagens sida, om man nu
skulle tillgripa den statliga utredningsapparaten,
som redan är så överansträngd,
för att utföra en sådan liten utredning
som det här skulle bli fråga
om, detta i all synnerhet som utredningen
kanske skulle skapa till någon
besvärstid eller besvärsinstans, som inte
passar in i den allmänna kartläggning
av området som besvärssakkunniga
hålla på att göra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har fått min uppmärksamhet
riktad på att det inte går att utan
vidare yrka bifall till motionen, eftersom
den innehåller två alternativa yrkanden.
Jag ber därför att få ändra mitt
yrkande så, att det avser det senare alternativet
i motionens kläm, alltså förslaget
om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning i
ärendet och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Utskottets ärade ordförande säger, att
om besvärsrätt finns, så kan man inte
en gång till begära att få sådan. Nej,
det kan ju hända att man inte kan göra.
Men här i huset hålla vi ju dag efter
dag på med att ändra, precisera och
klargöra olika bestämmelser i lagstiftningsväg
som redan finnas, och herr
Rylander säger själv, att det är något
dunkelt med besvärsrätten i detta fall
- på den punkten äro vi alltså överens.
Då kan det väl inte vara någon -

176 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

ting formellt oriktigt, att man påfordrar
klara bestämmelser, så att såväl
domkapitel som präster och allmänhet
veta, hur de skola förfara.

Såsom jag här sagt ha både allmogen,
prästerna och domkapitlen under
hundratals år svävat i okunnighet om
den besvärsrätt, som i detta avseende
skulle föreligga. Det är besvärssakkunniga
som ha hittat på att det finns en
sådan. Men det är därvid endast fråga
om ett analogislut, som förutsätter att
rättspraxis i statsförvaltningen är direkt
tillämplig på den kyrkliga ordningen.
Och besvärssakkunniga säga ju
inte tvärsäkert, att så är förhållandet,
utan de anse endast att det »torde» vara
på det sättet.

Jag skall inte tvista med herr Rylander,
när han säger att den fråga det
här gäller är en liten fråga. Den är i
varje fall stor nog för att saken skall
rättas till -— mera behöver man inte
säga på den punkten.

Vidare ansåg herr Rylander att det
inte var någon brådska, eftersom biskoparna
i en skrivelse till prästerna hade
uppmanat dem att resonera med sin
biskop i sådana fall, där man kunde
vara tveksam. Ja, det är bara det, att
sådana präster, som ha en annan mening
än biskopen, inte bry sig om att
resonera med honom. Det är inte mer
än två, tre veckor sedan som man fick
ett avslag av den typ jag här tidigare
talat om.

Det skulle också enligt herr Rylanders
mening vara orimligt att belasta
den redan förut ansträngda statliga utredningsapparaten
med den lilla fråga
som vi fört fram i vår motion. Ja, men
om frågan är liten, blir väl belastningen
också liten. Jag tror att så som utredningsproblemet
ligger till, skulle en
förståndig karl med litet lagkännedom
kunna klara det på några timmar och
så skriva en lagtext. Första lagutskottet
skulle säkerligen ha kunnat ordna
saken självt, om man hade velat.

Nu är det väl, som sagt, inte mycket

att göra åt det hela, men jag har i alla
fall velat ställa det yrkande som jag här
gjort.

I detta yttrande instämde herrar von
Friesen och Sjölin.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
förstår inte riktigt herr Svensson i
Ljungskile, när han tycker att det skulle
vara bättre att anordna en särskild utredning
för den fråga som det här gäller,
fastän det redan sitter sakkunniga
som utreda frågan om besvärsförfarandet
i dess helhet. Jag skulle förstå honom,
om det vore så, att besvärssakkunnigas
utredning skulle dra långt ut på
tiden och det inte skulle kunna komma
fram några förslag tidigare. Utredningen
kommer förvisso att dra långt ut på
tiden, men det står i de sakkunnigas
direktiv, att de böra, om utredningen
blir långvarig, efter hand framlägga
förslag, inte minst på sådana punkter,
där det ur rationaliseringssynpunkt är
viktigt.

Nu kan man väl knappast tala om att
det ur rationaliseringssynpunkt bär så
stor betydelse, att ett förslag beträffande
här ifrågavarande besvärsförfarande
kommer så fort, men jag tycker att herr
Svensson i Ljungskile och motionärerna
och alla andra, som äro mycket intresserade
av frågan, böra stöta på sina
vänner och uppmana dem att begagna
det besvärsinstitut, som sedan lång tid
finns, och även gå ända upp i de högsta
instanserna för att på det sättet få klarhet.
Då skulle man slippa gå till landskapslagarna
och alla möjliga gamla
rättskällor för att se efter hur det varit
en gång i tiden.

Jag tycker att det skulle ha varit
mycket enklare att ge en sådan där
vänskaplig knuff än att skriva motioner,
något som emellertid inte hindrar,
att jag funnit det mycket intressant att
syssla med saken. Om det kan glädja
herr Svensson, vill jag säga att ifall inte

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 177

Rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande.

besvärssakkunniga varit tillsatta, så
skulle jag utan tvivel ha tillstyrkt en
utredning om den närmare utformningen
av rätten att överklaga pastors beslut
om kyrkas upplåtande.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall be att få berätta en liten historia
för kammarens ledamöter. När biskop
Stadener var ecklesiastikminister, fick
jag vid ett tillfälle en mycket upprörd
skrivelse från Bohuslän med anledning
av att en kyrkoherde på en plats där
hade under mycket uppseendeväckande
former vägrat upplåta kyrkan i församlingen
för ett visst ändamål. Alla vettiga
människor både därnere och i övrigt,
som hörde talas om saken, ansågo
att det var alldeles opåkallat att fatta
ett sådant beslut som kyrkoherden
gjort, och vederbörande, som skrev till
mig, bad att jag skulle tala med ecklesiastikministern,
som ju också var biskop,
om det hela. Jag gjorde det, och
Stadener sade då till mig: »Ja, jag skall
säga dig, att om jag kommer dit ned, så
stänger han kyrkan för mig också, och
du kan vara förvissad om att han gör
det även för ärkebiskop Söderblom, om
han kommer dit. Vi stå maktlösa; han
gör som han vill.»

Jag tror att i de, låt vara ytterst få
fall, där man har att göra med sådana
personer, går det säkerligen inte med
de nuvarande bestämmelserna att få någon
rättelse besvärsvägen. Det fordras
nog mer än att man skriver till domkapitlet
och klagar, ty biskoparna ha ju
redan, kloka karlar som de äro, gjort
framställning till kyrkoherdarna att underställa
sin biskop alla svåra fall. Men
det hindrar tydligen inte, att det finns
kyrkoherdar som inte göra det.

Jag kommer, herr talman, att rösta
med herr Svensson i I.jungskile.

tersom det redan finns en sådan. Men
antingen måste ju då besvärssakkunniga
ha särskilt direktiv att ta upp den
fråga det här gäller eller också måste
deras uppdrag att lösa besvärsfrågorna
inom statsförvaltningen utan vidare
gälla även den kyrkliga lagstiftningen.
Jag är inte säker på vilket alternativ
som är det riktiga eller om ens någotdera
är riktigt. Det framgår inte av
handlingarna, hur det förhåller sig med
den saken.

Vidare säger utskottets ordförande,
att det är beklagligt, att ingen gett dem,
som vägrats upplåtelse, en liten knuff
med uppmaning att besvära sig, så att
man hade fått liv i det besvärsinstitut,
som finns och som legat orört och slumrat
i kanske tusen år. Jag tror att det
är en vanföreställning. Det har givits
många knuffar i det här avseendet, men
det är nog så som herr Mosesson säger,
att man har inte möjlighet att få någon
rättelse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det av
herr Svensson i Ljungskile under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr Vinner Nej, har kammaren bifallit
talman! Bara ett par ord! Utskottets det av herr Svensson i Ljungskile unordförande
säger, alt det är alldeles der överläggningen framställda yröverflödigt
att tillsätta en utredning, ef- kandet.

12 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.

178

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen
om erkända sjukkassor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
om visst tillägg till 32 § första
stycket förordningen om erkända sjukkassor.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 69,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Nordgren och fru Johansson
i Norrköping hemställt, »att riksdagen
måtte besluta ett tillägg till 32 g,
första stycket, i förordningen om erkända
sjukkassor den 26 juni 1931, av
följande lydelse:

Moderskapshjälp skall även utgå åt
kvinnlig medlem, som vunnit återinträda
i erkänd sjukkassa, om hon före
återupplivandet av sitt medlemskap
varit medlem av kassan under oavbrutet
minst tvåhundrasjuttio dagar.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 69, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Johansson i Norrköping.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Vid behandlingen
av detta utskottsutlåtande i går
i första kammaren gjorde jag på regeringens
vägnar en deklaration, som jag

anser mig böra upprepa även i denna
kammare.

Vad som föranlett regeringen att göra
denna deklaration är de sista raderna i
utskottets motivering, varav framgår,
att utskottet räknat med att den nuvarande
förordningen om erkända sjukkassor
är avsedd att upphöra att gälla
den 1 juli 1951 för att då ersättas av
nya bestämmelser. De åsyftade bestämmelserna
innehållas i 1947 års lag om
allmän sjukförsäkring. Då denna lag
på hösten 1946 antogs, bestämdes tiden
för dess ikraftträdande till den 1 juli
1950. Då det sedan visade sig nödvändigt
att uppskjuta verkställigheten av
den nya kommunindelningen från den
1 januari 1950 till den 1 januari 1952,
föranledde detta statsmakterna att genom
en den 17 december 1948 utfärdad
lag förordna om uppskov med sjukförsäkringsreformen
till den 1 juli 1951.

Arbetet med den nya kommunindelningens
genomförande har numera fortskridit
så långt, att därav icke betingas
någon ytterligare framflyttning av tidpunkten
för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande. Vid bedömande av tidpunkten
för lagstiftningens genomförande
måste emellertid hänsyn tagas
även till andra faktorer, främst frågan
om de ekonomiska betingelserna för
sjukvårdsref ormen.

Enligt de utredningar, som förelågo
vid tidpunkten för reformens beslutande,
beräknades den årliga kostnadsökningen
för statsverket för hela reformkomplexet
till 199 miljoner kronor. Enligt
en numera utförd approximativ beräkning
skulle reformens genomförande
medföra en kostnadsökning för statsverket
på 257 miljoner kronor. I nuvarande
ansträngda statsfinansiella läge
inger en utgiftssumma av denna storleksordning
allvarliga betänkligheter.
Såvitt nu kan överblickas kommer under
den närmaste övergångstiden sträng
återhållsamhet med statsutgifterna att
krävas.

På grund av vad som anförts synes

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

179

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

det icke vara möjligt att såsom tidigare
beräknats låta sjukförsäkringslagen
träda i kraft den 1 juli 1951.

Det är självfallet regeringens avsikt
att i proposition till denna riksdag upptaga
spörsmålet om förnyat anstånd
med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.
Om det blir så, som det nu
tycks framgå, att riksdagen kallas till
höstsession kommer propositionen att
framläggas vid denna. Skulle mot förmodan
så icke bliva fallet, kommer
propositionen att framläggas vid innevarande
session. Med hänsyn till dessa
omständigheter komma de förberedelser
som erfordras för lagens ikraftträdande
att tills vidare anstå.

Ett uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande föranleder att förordningen
om erkända sjukkassor erhåller
giltighet för tiden efter den 1 juli
1951. De spörsmål som behandlas i
förevarande utlåtande komma emellertid
i så fall att av Kungl. Maj:t upptagas
till prövning.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman
! Den motion som behandlas i andra
lagutskottets utlåtande nr 26 avser
en ändring av sjukkasseförordningen
för att kvinna, som på grund av bristande
avgiftsbetalning förlorat sitt medlemskap
i sjukkassan och som enligt
gällande regler för återinträde har vunnit
återinträde, skall få moderskapshjälp,
om hon före återupplivandet av
sitt medlemskap varit medlem i kassan
under minst 270 dagar.

Utskottet har ställt sig välvilligt till
motionsyrkandet och säger i sitt utlåtande:
»En uppmjukning av bestämmelsen
till förmån för dem, som befinna
sig i detta läge, torde enligt utskottets
mening därför kunna ifrågasättas. Någon
omedelbar författningsändring kan
utskottet dock ej förorda. Utskottet har
i stället närmast övervägt att föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådan ändring
av sjukkasseförordningen att motionens

syfte tillgodoses. Med hänsyn till att
förordningen är avsedd att upphöra
att gälla den 1 juli 1951 för att då ersättas
av nya bestämmelser anser sig
utskottet dock ej böra förorda någon
skrivelse i ämnet.» På de sålunda anförda
skälen avstyrker utskottet motionen.

Med anledning av den deklaration
som hans excellens herr statsministern
nyss har avgivit på regeringens vägnar
angående uppskov med sjukförsäkringsreformen
tillåter jag mig, herr talman,
föreslå att i utskottets motivering tillägges
en mening av följande lydelse: Skulle
emellertid av någon anledning inträffa,
att förordningen även efter
nämnda tidpunkt är i kraft, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t utan att riksdagen
genom skrivelse föranleder därtill
tager det i motionen väckta spörsmålet
under övervägande. Och därefter kommer
utskottets kläm sådan den förefinnes
i utlåtandet. Statsministern har genom
sitt uttalande gjort en försäkran
att regeringen kommer att beakta detta
spörsmål. I övrigt, herr talman, tillåter
jag mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i förevarande utlåtande
med det tillägg som gjordes av herr Jacobsson
i Igelsbo med avseende på
motiveringen.

Dessutom skall jag be att få göra
några reflexioner med anledning av
den deklaration som lämnats av statsministern.
Jag måste säga att vi alla
haft ett bestämt intresse för sjukförsäkringsfrågan
och dess lösning, och för
min del har jag haft en känsla av att
det i och för sig varit önskvärt att‘undvika
ytterligare uppskov. Här finns
emellertid endast ett bestämt principuttalande
rörande den allmänna sjukförsäkringen
enligt 1946 års riksdagsbeslut.
Däremot återstå en hel del detaljfrågor,
som inte varit föremål för övervägande
av riksdagen — jag tänker då

180 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

på sjukhusvården och frågan om läkemedel
o. s. v. Emellertid har ovissheten
beträffande ytterligare uppskov
fört med sig en del svårigheter, svårigheten
att få besked i dessa frågor såväl
hos tillsynsmyndigheten själv som
hos olika representanter för sjukkasserörelsen.
Det bär också föranlett åtskilligt
arbete med förberedelserna för
en omläggning, vilket medfört betydande
kostnader, som man kanske kunnat
undvika.

Beträffande ifrågasatta uppskov är
nu ingenting att säga, men jag skulle
vilja föreslå att man använder den tidsfrist,
som här uppstår till att försöka
göra en översyn av de beslut som fattades
av riksdagen 1946 för att få fram
bestämmelser, som äro mer lämpade
att ansluta sig till den ordning som för
närvarande råder, och vidare, herr talman,
för att få fram en enhetlig överensstämmelse
beträffande gestaltningen
av den allmänna sjukförsäkringen.

1946 kunde ha blivit ett märkesår i
den svenska socialpolitikens historia,
men när sjukförsäkringslagen fick den
utformning den fick, blev detta ett minus
i den känsla av tillfredsställelse
man kände i det sammanhanget. Det
var en splittrad riksdag kring det beslut
som antogs rörande själva sjukpenningförsäkringen.
Det var ingen lycklig
lösning, det ha nästan alla, som deltagit
i studiet av hur man kom fram till
denna ståndpunkt, numera erkänt. Det
skulle därför vara önskvärt, herr talman,
att man tog upp hela frågan om
hur den obligatoriska sjukförsäkringen
skall se ut, särskilt beträffande sjukpenningen.

Det är ganska orimligt att bygga den
obligatoriska sjukförsäkringen på det
sättet, att man i botten lägger en obligatorisk
anordning men ovanpå den en
andra våning av frivillighet, ett lappverk
som aldrig kan komma att bära
den frukt som man avsåg.

Även i ett annat avseende måste jag
vördsamt hemställa om en översyn av

detta spörsmål. Närmast gäller det försöket
att få till stånd en samordning mellan
olika grenar av socialförsäkringen.
I‘å den punkten misslyckades vi kapital!
redan i det förslag, som framlades
i fjol, beträffande arbetslöshetsförsäkringen.
Den kunde icke så sammanfogas,
att det kunde bli någon vidare samstämmighet
med övriga grenar av socialförsäkringen.
Förslaget är väl i denna
stund att betrakta som dödfött efter
allt det myckna arbete som nedlagts på
detsamma och de betydande kostnader
det dragit med sig.

Jag får för tredje gången hemställa
att tiden må användas väl och att en
fullständig översyn av hela sjukförsäkringsfrågan
företages, så att vi kunna
få en något så när allmän uppslutning
kring densamma och komma fram till
en anordning, som i det närmaste ansluter
sig till den erfarenhet vi vunnit
beträffande denna viktiga gren av socialförsäkringen.
Om vi få denna till
stånd, herr talman, kan detta uppskov
kanske ha någon glädje med sig.

.lag har inte något annat yrkande beträffande
föreliggande utskottsutlåtande
än bifall till andra lagutskottets förslag.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
I en artikel i Morgon-Tidningen återgavs
i förstamajmanifestet den kommentar,
som statsministern hunnit ge
i första kammaren och som han nu, sedan
majmanifestet kunnat läsas över
landet, har avgivit i andra kammaren.
Denna kommentar innebär, att man
på obestämd tid ytterligare uppskjuter
förverkligandet av en för länge sedan
av riksdagen beslutad reform. Majmanifestets
förklaring om klassamhällets bördor
måste definitivt vidgas och väg
öppnas för en undersökning av de möjligheter
som passa vederbörandes förmåga.
Gårdagsbeslutet att slå vakt om
en standardförsämring av folkskolan
liksom planen att skjuta över skolreformen
är i linje med denna politik,

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 181

Visst tillägg till 32 § första

som innebär att vraka efterkrigsprogrammet
och proklamera standardsänkning
som riktpunkt i den mest utpräglade
högkonjunktur vårt land upplevat.

Statsministern anser i detta uppseendeväckande
meddelande, att det är
statsfinansiella skäl, som vållat regeringens
beslut. Det är en skillnad på
58 miljoner kronor från de beräkningar
regeringen gjorde år 1946, när denna
reform beslutades av den svenska riksdagen.
Enligt den budget som nu ligger
till riksdagens behandling har regeringen
efter kriget tagit in en skattebetalning,
utöver vad som slukats av
löpande utgifter, på nära 2,8 miljarder
kronor. Först sade man att det var
omöjligt att genomföra reformen 1948
därför att det stod så illa till med sjukhusbyggen
och dylikt, och sedan sade
man att det var nödvändigt att uppskjuta
den till 1951 på grund av att
kommunreformen inte genomförts. Om
jag hörde rätt, så äro nu båda dessa
motiveringar uppgivna. I varje fall
framgick det ganska klart, att den andra
motiveringen, om kommunreformen,
inte längre anses användbar för
ett ytterligare uppskjutande av reformen.

Man får naturligtvis alltid räkna med
att regeringen kan anföra statsfinansiella
skäl. Jag vill emellertid erinra om
att i vissa fall händer det, att man gör
en överflyttning av skattebördor och
kommunala uppgifter ifrån landsting
och kommuner till staten. För Norrbottens
landsting, har det uppgivits för
mig, betyder varje år som denna reform
uppskjutes, att man måste ta ut 5 miljoner
kronor mera genom den orättvisa
landstingsskatten. Statsministerns meddelande
innebär att eu länge väntad och
verkligen mycket nödvändig skatteutjämning
skjutes på framtiden.

Några socialdemokratiska kvinnor
ha i detta ärende påtalat ett utslag av
fattigvårdsmentalitet i sjukkasseförordningen,
som hindrar vissa barnaföderskor
från att tillgodogöra sig sociala

stycket förordningen om erkända sjukkassor.

stödåtgärder, i detta fall det icke behovsprövade
bostadsbidraget, som lär
uppgå till 125 kronor. De påtala också
att om en kvinna lämnar sjukkassan,
betraktas hon som socialt mindervärdig
och bestraffas genom att inte få tillgodogöra
sig en förmån, som icke är
behovsprövad och som statsministern
motiverade med omtanke om barnen
och om mödrarna.

I samband med detta ärendes behandling
har också blottats ett annat intressant
förhållande. De kvinnliga inotionänärerna
syntes redan i januari ha haft
klart för sig, att regeringen ämnade
för tredje gången uppskjuta den beslutade
obligatoriska sjukförsäkringen, medan
lagutskottet ännu inte i april månad
hade någon aning därom. Ty i
motiveringen för avslag på motionerna
utgår man ifrån att sjukförsäkringen
skall träda i kraft den 1 juli 1951. De
socialdemokratiska kvinnornas framstöt
synes alltså ha haft till syfte att
underlätta ett ytterligare sabotage av
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande.

Jag förstår att utskottet funnit det
ytterligt besvärande att med hänsyn till
sakläget stödja det yrkande som framställdes
för en stund sedan. Detta problem
har dock fördunklats av regeringens
förklaring. Jag undrar verkligen,
herr statsminister: Hur skall den sociala
reformpolitiken utformas i vårt
land, när den ekonomiska krisen sätter
in på allvar, när man i denna tid, som
ändå präglas av maximal produktion
och inkomster som aldrig förr för statskassan,
anser sig böra skjuta denna för
länge sedan beslutade reform på framliden?
Skall detta vara ett uttryck för
demokratisk socialism, skall det vara
ett gångbart uttryck för den gyllene
medelvägen, som man brukar tala om
då och då, att göra på detta sätt med
en sådan nödvändig reform som riksdagen
för länge sedan beslutat? Jag
kan icke karakterisera detta som annat
iin löftessvek till förmån för vissa rike -

182 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

mansintressen. Det skall bli intressant
att se vad man skriver om detta i Sunt
Förnufts nästa nummer, eftersom det
var i dess senaste nummer man fick
läsa en artikel, som framförde kravet
att uppskjuta ikraftträdandet av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Jag kan inte mer än protestera mot
att man på detta sätt skjuter upp en
reform, som för det arbetande folket
omedelbart framstår som så viktig, och
allra viktigast kanske för de sjuka människorna
i vårt land.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill med
anledning av herr Hagårds vädjan till
regeringen säga att jag anser det klart,
att det bör undersökas om möjligheter
finnas att här åstadkomma en sammanjämkning
av de uppfattningar, som
bröto sig så starkt 1946. Jag vill emellertid
redan nu säga, att vi då diskuterade
igenom principfrågorna med så
mycken intensitet, att även om jag för
min del lovar att vi skola pröva denna
möjlighet, kan jag inte i dag göra några
som helst utfästelser om vad denna
prövning kan komma att ge för resultat.

Att det skulle ligga någonting orimligt
i att man har en obligatorisk genomsnittsstandard
i socialförsäkringen
och på den lägger en frivillig försäkring,
kan jag inte förstå. Vi ha ju,
när det gäller den allmänna folkpensioneringen,
samma princip, nämligen
att vem som helst kan över den allmänna
folkpensionen lägga vilken
frivillig pensionsförsäkring som han
vill. Jag föreställer mig att de synpunkter,
som från riksdagsmajoritetens
sida framlades 1946 till förmån för denna
utformning, väl ändå få tillmätas
en viss betydelse. Men som sagt, vi få
ett uppskov här. Det är givet att man
gärna vill försöka se till, att en så
oerhörd belastning på våra skattebetalare,
som en sådan reform föranleder.

lägges så, att alla äro övertygade om
att pengarna användas på ett förnuftigt
sätt. Mera kan jag inte säga på den
punkten.

Jag kan för en gångs skull instämma
med herr Hagberg i Luleå, när han livligt
beklagar, att vi kommit i ett läge,
där man måste förorda ett uppskov med
genomförandet av denna reform. Jag
tror att det är en betydelsefull reform.
Även om den frivilliga sjukförsäkringen
snabbt vinner terräng, är det ändå
så, att risken för att bli sjuk och förlora
sin bärgning för åtskilliga medborgargrupper
känns som den mest otrygglietsskapande
faktorn. Jag kan dock
inte dela herr Hagbergs i Luleå pessimism.
Han anser att vi ha goda tider
och att det nu borde finnas utomordentligt
goda förutsättningar för att
genomföra denna reform. Däremot tänker
han sig framtiden dyster och mörk.
Han tänker sig att vi komma in i en
krisperiod och frågar, hur socialpolitiken
då skall se ut. Ja, herr Hagberg,
hade jag denna dystra syn på tillvaron,
hade jag den uppfattningen, att vad vi
nu uppleva det är gyllene tider för
statsfinanserna, men att vi senare, som
herr Hagberg i Luleå tror, skulle komma
i ett väsentligt sämre läge än i dag,
då skulle jag aldrig drömma om att
lägga på skattebetalarna en ytterligare
belastning av 250 miljoner kronor.

Jag ser icke saken så. Jag menar att
det är en tillfälligt hård tid, som vi
leva i nu, som är hård, herr Hagberg,
därför att vi måste se till —- men det
intresserar ju inte honom — att vi
icke pressa upp skatterna ytterligare.
Jag tror, att även de människor, som
vilja rösta på eller än så länge fundera
på att rösta på herr Hagbergs linje, ha
en känsla av att det nuvarande skattetrycket
är så pass högt, att de måste ta
sig en allvarlig funderare på att genomföra
en reform som kräver utgifter som
nödvändiggöra en ytterligare skattestegring.
Jag har den uppfattningen att
landets produktivitet är i stigande, och

Torsdagen den 20 april 1950 era.

Nr 13.

183

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

i samma takt som våra produktionsresurser
stiga öppna sig möjligheter för
en standardhöjning, men, herr talman,
icke i snabbare takt. Vi ha just nu kommit
i jämvikt och fått ekonomisk balans.
Det finns nu icke något särskilt
att ta av utan att vårt läge försvåras.

I den mån produktionen stiger och
i den mån avkastningen från vårt näringsliv
bereder underlag för ökade reformer
och ökad standard, något som
jag för min del är övertygad om att det
närmaste årtiondet kommer att medföra,
finns det väl ingen som icke avser
att utnyttja denna produktionsstegring
till sociala reformer men också till
lönestegring för löntagargrupper. Det
sista få vi sannolikt räkna med under
1950-talet. Det är väl ändå egendomligt,
när herr Hagberg i Luleå vill göra gällande,
att vi inte göra någonting annat
än slå till reträtt för närvarande. Jag
tror att en resumé över 1950 års riksdag
kommer att visa, att denna riksdag
inbjudits att gå vidare på reformernas
väg. Jag syftar här bl. a. på den skolreformsproposition
som ligger på riksdagens
bord och som enligt min mening
betecknar ett stort framsteg för
vårt samhälle.

Alltså, herr talman, detta är ett uppskov
under den tid, då den ekonomiska
jämvikten kräver en sträng sparsamhet
med statens utgifter. I den mån en
fortsatt produktionsstegring i svenskt
näringsliv lämnar utrymme därtill,
kommer denna reform med all sannolikhet
att bli en av de tidigaste som
blir realiserad, i etapper måhända eller
i sin helhet, men det få vi resonera om
till hösten, när regeringens proposition
i ärendet föreligger.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag noterar att det i statsministerns förklaring
icke gjordes något försök att
fixera någon tidpunkt, när reformen
nästa gång skall träda i kraft. Det är
naturligtvis den mest intressanta av
alla frågorna i detta sammanhang.

Jag tror icke att statsministern kan
komma ifrån, att svenska staten för
närvarande har inkomster av en storleksordning,
som staten aldrig någonsin
i historien har haft. Det är väl lika
klart att det ekonomiska läget för närvarande
är på höjdpunkten av en högkonjunktur.
Men statsministern är icke
pessimist. Han tror icke att det skall
bli någon ekonomisk kris, och det må
ju vara att han har den uppfattningen.
Jag har en annan uppfattning. Men låt
oss göra det tankeexperimentet, att den
nuvarande högkonjunkturen efterträdes
av en ekonomisk kris med en väldig
minskning av statsinkomsterna som
följd. Låt oss tänka oss att vi komma in
i en tidscykel i stil med krisen i början
av 1930-talet. Jag undrar när man
under sådana förhållanden skulle för
sista gången uppskjuta denna reform.

Naturligtvis kan inte statsministern
svara på den frågan, det inser jag. Men
han kan inte befria mig från den misstanken,
att han i denna högkonjunktur,
med dessa jätteinkomster staten haft,
går in för att gång efter annan och på
oviss framtid lägga denna viktiga reform
på hyllan. Jag har väldigt svårt
att tro, att han i en tid med sjunkande
skatteinkomster skall vara beredd att
taga upp denna reform. När jag ser
saken så, fruktar jag att innebörden i
den deklaration, som regeringen nu avgivit
—• förmodligen har väl regeringen
samtliga övriga partier bakom sig utom
det parti som jag företräder — blir ett
uppskjutande till en mycket avlägsen
framtid av reformens genomförande.
Detta är verkligen mycket oroande,
icke minst med tanke på de sjuka
själva.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Ja, vi ha
stora statsinkomster, herr Hagberg i
Luleå, det är riktigt. Men hade herr
Hagberg i Luleå fått råda, skulle de
varit väsentligt lägre än de iiro för närvarande.
Då hade inte de nuvarande

184 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

indirekta skatterna funnits. Om vi följa
herr Hagbergs linje och ta bort av
de indirekta skatterna t. ex. en del av
bensinskatten och vidare vidta en
sänkning av den för de lägre inkomsttagarna
mest tyngande skatten, nämligen
kommunalskatten, är då herr Hagberg
i Luleå beredd att, för att sjukförsäkringsreformen
skall kunna genomföras,
föreslå skattehöjningar, så att
vi få en höjning av skatteinkomsterna
med 250 miljoner kronor? Frågan är
ställd till herr Hagberg i Luleå, men
det kanske inte skadar att folkpartiet
och högern höra vad jag nu talar om, då
man ju från de hållen talar om sänkning
av den direkta statsbeskattningen.

Men, herr talman, jag begärde ordet
inte bara för att göra denna replik.
Jag vill också lämna en upplysning,
som jag glömde att lämna i mitt första
anförande. Herr Hagberg i Luleå trodde,
att vi kommit in i ett annat läge
beträffande den slutna sjukvården än
som 1946 åberopades av riksdagen som
motiv för en relativt lång övergångstid.
Jag vill säga, att läget därvidlag är på
intet sätt bättre. Regeringen skulle
mycket väl under hänvisning till vad
andra lagutskottet, d. v. s. riksdagen,
skrev 1946, kunnat inskränka sig till att
konstatera att vi lika väl som när reformen
beslutades 1946, ha anledning att
gå varsamt fram på grund av bristen
på sjukhusplatser, sjukhusläkare, sjuksköterskor
o. s. v. Vi ha inte fallit
tillbaka på den motiveringen som riksdagen
själv så att säga lagt i vår mun.
Vi tycka nämligen att det är lika bra
att slå fast att huvudskälet trots allt är,
att vi måste få debet och kredit att gå
ihop utan skattehöjning. Det är motivet.
Nu vill jag höra om herr Hagberg i
Luleå vill tala om, vilka skatter man
skall höja för att kunna genomföra reformen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
I mitt första anförande påminde jag
om en sak, som är klar för alla i kam -

maren, nämligen att man under efterkrigsåren
systematiskt överbalanserat
budgeten och med det budgetår, som
nu skall inledas, tagit ut 2,8 miljarder
kronor mera än som åtgått för löpande
utgifter. Dessa pengar har man satt in
i olika affärsmässiga investeringar. Men
faktum kvarstår, att man här har gått
in för en linje, enligt vilken man systematiskt
tar ut betydligt mera av skuttedragarna
än som förbrukas för löpande
utgifter. Man har alltså gått in för
andra linjer än man gjorde under kriget.
Detta är en sak. Jag tror att den
också visar, att denna reform i fråga
om den obligatoriska sjukförsäkringen
icke är av den storleksordning, att den
skulle nödvändiggöra en sådan här kovändning,
som man nu genomför beträffande
densamma.

En andra sak är, att om man jämför
statens inkomster i dag med de inkomster,
som staten hade 1946. och räknar
med detta som underlag för denna
sjukförsäkring, visar det sig att dessa
inkomster inte äro mindre utan betydligt
högre än vad man hade anledning
räkna med 1946. Om statsministern
menar att detta krisläge, som vi nu
kommit in i, icke kunnat förutses, är
detta bara ett underkännande av det
förutseende man hade 1946, då man,
trots att inkomsterna blivit betydligt
större än man då räknade med, nu
icke anser sig kunna bära denna utgift.

För det tredje vill jag fråga — den
frågan ha vi ställt flera gånger: Varför
ta icke riksdagen och regeringen
ut denna engångsskatt som man högtidligen
lovat upprepade gånger under
krigsåren? Den vill man inte låtsas om.
Så fort det är fråga om ett för folket
viktigt krav, kommer man släpande
med de nuvarande skatterna och frågar,
om den och den är villig att gå in för
ytterligare skattehöjningar.

Jag skall göra denna enda kommentar
på sidan av det hela. Jag har aldrig
trott på någon skattesocialism eller in -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

185

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

billat mig'', att man skapat trygghet för
folket, som man lovat i efterkrigsprogrammet,
genom finansiering skattevägen.
Det är regeringen och dess parti
som äro bärare av denna åsikt och som
genomfört en skattepolitik, som är alldeles
makalös och som medfört att man
på tio år sexdubblat de direkta skatterna
och tredubblat övriga skatter. Man
kan fråga sig: Om detta är ett uttryck
för självrannsakan och ruelse, då måste
man söka andra vägar, om man skall
skapa den frihet för folket som man lovat.
Då kunna vi hjälpas åt, ty då komma
vi kanske litet närmare varandra.

Jag tror inte, att man, även om skattetrycket
är hårt, vilket ingen bestrider
— framför allt är det hårt för småfolket
—- därför bör avstå från att genomföra
denna reform, detta bl. a. med
tanke på de sjuka och de sämst ställda
i vårt land. Detta är det grundläggande
för min syn på saken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Detta är
egentligen en mycket lockande situation
för mig. Något virrigare än det
senast av herr Hagberg i Luleå presterade
anförandet här har icke förekommit
på rätt länge, icke ens denna dag, då så
mycket egendomligt presterats här i
riksdagen. Det skulle därför vara mycket
lockande att taga upp vad herr Hagberg
i Luleå sade till analys, men jag
är rädd för att jag inte är tillräckligt
mycket av pedagog för att kunna riktigt
klargöra för honom vad saken gäller.
Jag har därför tänkt att hemställa
att en skickligare pedagog än jag, nämligen
landets finansminister, söker giva
herr Hagberg en lektion om dessa ting.
Jag hoppas att han bifaller denna begäran.

Innan jag överlämnar ordet till honom
vill jag emellertid fastslå följande:
Herr Hagberg bestrider icke, att budgeten
för närvarande nätt och jämnt
balanseras. Han har icke givit någon

som helst anvisning på var dessa 250
miljoner kronor skola tagas. Han konstaterar,
att skattetrycket är hårt, speciellt
för de små inkomsttagarna. Han
konstaterar vidare, att det måste finnas
en annan väg till trygghet för svenska
folket än den väg arbetarrörelsens
efterkrigsprogram angiver. Herr Hagberg
i Luleå överger arbetarrörelsens
efterkrigsprogram! Det är en sensation
som jag hoppas står på första sidan
i Ny Dag i morgon. Jag tror att
det kommer att roa och glädja många
av dem, som på arbetsplatsen hört att
det är Erlander som lämnat efterkrigsprogrammet.

Vidare, har han kanske någon anvisning
på en annan väg till trygghet än
den väg, som han icke funnit i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram? Lyft på
järnridån, herr Hagberg, och säg oss
vägen!

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag tror att en statsminister bör känna
det ganska naturligt, att om han utslungar
påståenden, skall han också
försöka bevisa desamma. Och tystnaden
när det gällde att bevisa, vari virrigheten
bestod, tycker jag talar alldeles
för sig själv.

Statsministern förklarar att finansministern
skall rycka in till hans hjälp.
Jag tackar för uppmärksamheten och
säger, att jag förstår, att det kan vara
nödvändigt för statsministern att få
hjälp i denna sak.

När statsministern talar om att jag
uppgivit arbetarrörelsens efterkrigsprogram
tror jag att han konstruerar
litet med anledning av vad jag sade
om skattesocialismen. Jag har, när jag
för min del understött arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, aldrig haft den uppfattningen,
att det var en fråga om att
skattevägen genomföra det i grunden
nya samhället och utveckla produktionen
i socialistisk riktning, som det heter
i programmet. Det är möjligt att vi

186

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Visst tillägg till 32 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor.

haft olika meningar om innebörden av
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Men
för mig har det vägledande varit detta,
att om man skall kunna skapa en verklig
trygghet för folket, måste man
ganska grundligt förändra egendomsförhållandena
i landet. Att man skulle
kunna göra det skattevägen tror jag
icke; den vägen tar ganska snart slut.
Men jag är däremot icke med om att
den är så slut, att man icke skall kunna
äntligen genomföra detta snart fem år
gamla beslut av den svenska riksdagen.
Detta är skillnaden mellan statsministerns
och min ståndpunkt.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Såsom
statsministern lägger upp hela denna
fråga, kan man lätt få det intrycket, att
den planerade sjukreformen skulle vara
en börda för folket. Han talar om att
genomförandet av densamma skulle betyda
ökade skatter. Ja, jag är icke alldeles
säker på att detta skulle behövas,
om man tillgrepe en del andra åtgärder.
Men även om man skulle behöva tillgripa
en ökning av skatterna för att
finansiera sjukreformen, uppväges detta
för dem, som äro mest beroende av
denna reform, av de förmåner som densamma
skulle giva. Det gäller ju den
överväldigande delen av befolkningen,
som i stor utsträckning genom avgifter
till sjukkassor och genom utgifter för
läkarvård och sjukhusvård har att dragas
med årliga kostnader, som många
gånger överstiga de kostnader som en
ökning av skatterna skulle medföra.

I detta sammanhang skulle jag vilja
framhålla, att vi ha i runt tal 450 000
folkpensionärer i detta land, vilka äro
för sin försörjning beroende av den i
och för sig knappa pension, som nu utgår,
men vilka desslikes måste bekosta
utgifter för läkarbesök och annat.
Detta är mycket pressande framför allt
för de äldre, som ju ofta måste anlita
läkare.

Jag kan i en sådan situation som den

vi för närvarande ha och med dessa
fakta för ögonen icke förstå annat än
att reformen skulle betyda en oerhörd
hjälp för den stora massan av folket
och särskilt för den del därav som
mest behöver hjälp. Jag kan icke förstå,
att man i denna tid, då vi faktiskt ha
en högkonjunktur och då statsinkomsterna
flöda som aldrig tidigare, kan
helt enkelt våga sig på att framlägga
förslag om uppskov med en så länge
efterlängtad reform som denna.

Herr FAST: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att påpeka, att även om
det funnes ekonomiskt utrymme för ett
genomförande av sjukvårdsreformen,
skulle det möta mycket stora, för att
icke säga oöverstigliga svårigheter att
nu genomföra den. Jag erinrar om att
landstingen fattat beslut om byggande
av sjukhus för en kostnad av närmare
400—500 miljoner kronor. Då har jag
ändå icke räknat med städer utanför
landstingen. Vidare erinrar jag om den
faktiska brist på sjuksköterskor och
läkare som råder i landet för närvarande.

Även om jag icke hör till dem som
överdriva talet om att det skulle bli
mycket större svårigheter efter reformens
genomförande än vad vi redan ha
att dragas med, anser jag att man icke
får se bort ifrån att svårigheterna skulle
komma att ökas icke minst därför, att
man finge liksom större krav på samhället.
Man skulle icke foga sig med
samma enkelhet i platsbristen som man
nu är tvungen att göra. Jag skulle tro
att det även ur den synpunkten för närvarande
skulle vara ytterst ogynnsamt
att genomföra denna reform.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag har icke tänkt att inlåta
mig på diskussionen mellan å ena sidan
statsministern och å andra sidan herrar
Hagberg i Luleå och Senander.
Men jag hör ändå till dem som beklaga,
att denna sjukreform låter vänta på sig.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

187

Jag vill icke göra någon invändning
mot det ekonomiska resonemang som
statsministern här varit talesman för.
Men jag vill säga, att det kanske icke
är så lyckligt alltid att riksdagen i god
tid fattar principbeslut om vissa stora
reformer. Man ingiver människorna en
viss optimistisk föreställning om löften
som man sedermera icke kan infria.

När vi nu i varje fall få vänta på
denna sjukreform skulle jag ändå vilja
begagna detta tillfälle att rikta en vädjan
till regeringen att beakta de krav,
som framställas på partiella reformer.
Jag tänker närmast på de människor
på landsbygden, som ha långa vägar
till sjukhusen och som utöver de direkta
sjukvårdskostnaderna ha att betala
dryga resekostnader. Jag vet att
det är vissa landsting som numera
lämna bidrag, men detta är icke tillfyllest.
Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
på att det är angeläget,
att man tillser, att de ojämnheter som
nu finnas så snart som möjligt utjämnas.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av herr
Jacobsson i Igelsbo under överläggningen
framställda yrkandet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

§ 6.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 51, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 42 av herr Johannesson m. fl. samt
inom andra kammaren nr 6 av herr
Edberg in. fl. och nr 420 av herr Lager
m. fl.

I motionerna 1:42 och 11:6, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att regeringen må, om
möjligt redan till innevarande års riksdag,
framlägga förslag till bestämmelser,
enligt vilka kommun, som därom
gör framställning, efter Kungl. Maj:ts
prövning kan medges rätt att införa
obligatorisk bostadsförmedling för alla
lägenheter, som uthyras i fastigheter
med mer än två lägenheter och som
icke falla under begreppet tjänstebostad».

I motionen 11:420 hade hemställts
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om snabba åtgärder för
införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklaring, att
det genom förevarande proposition, nr

188 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

51, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering in. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen nr 51 framlagda
förslagen till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; och

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 42 samt II: 6 och 420 ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
utredning måtte verkställas av frågan
om införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling i enlighet med
de riktlinjer, som utskottet i utlåtandet
angivit, samt att därefter förslag till lagstiftning
i frågan måtte framläggas för
riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbäck, Werner, Eskilsson, Ivar
Persson, Andersson i Dunker, Åhman,
Vtbult och Larsson i Karlstad, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. (= utskottet).

B. (= utskottet).

C. att motionerna I: 42 samt II: 6 och
420 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 med förslag
bland annat om fortsatt giltighet av
lagen om hyresreglering och de i anledning
av denna proposition väckta
motionerna delade tredje lagutskottet

upp sig i två lika stora grupper: en,
som ingenting har att erinra mot att åt
lagen gives fortsatt giltighet, och en
annan, som visserligen ställer sig betänksam
däremot men likväl icke vill
motsätta sig en tillfällig ytterligare förlängning
av lagens giltighetstid. Den
senare gruppen, som genom lottens utslag
vid voteringen blev hänvisad att
framföra sin mening reservationsvis,
anser nämligen, att hyresregleringen
dels utgör ett av hindren för den önskvärda
ökningen av bostadsproduktionen
och därmed också fördröjer bostadsbristens
avhjälpande, dels ock
bromsar rörligheten i fråga om lägenhetsbyten,
varigenom utnyttjandet av
lediga lägenheter försvåras. Trots detta
har ingen reservant yrkat på hyresregleringens
omedelbara upphävande,
detta på grund av att en oförmedlad
övergång från ett regleringssystem till
en helt fri marknad kan befaras vid
själva övergången medföra vissa olägenheter.

Ju mer ingripande och krånglig en
reglering är, dess större bli svårigheterna
vid dess avskaffande. Det är därför
som reservanterna ställt sig helt avvisande,
då det gäller motionärernas
krav på regleringens vidare påbyggande.
Åtgärder i en sådan riktning
skulle nämligen ofelbart ytterligare
komplicera och fördröja regleringens
upphävande. Reservanterna ha så mycket
större skäl för denna uppfattning
som föredragande departementschefen
säger sig ha för avsikt att inom en nära
framtid igångsätta en utredning om de
problem av ekonomisk och juridisk art
som komma att uppstå vid övergången
från hyresreglering till en mera normal
ordning.

Man kan också ställa sig undrande
till ett flertal av de påståenden som
motionärerna framföra. I sista stycket
i punkt 9 har t. ex. uttalats följande:
»Därest även det äldre bostadsbeståndet
rycktes in under en kommunal bostadsförmedlings
verksamhet, skulle en

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

189

smidigare omflyttning inom hela bostadsbeståndet
åstadkommas. En större
rörlighet på bostadsmarknaden skulle
otvivelaktigt ernås med bättre anpassning
till skiftande individuella önskemål
och möjligheter.»

Man märker här, att motionärerna
erkänna, att en större rörlighet är önskvärd.
Men från vilken reglering eller
ransonering ha de hämtat den erfarenheten,
att den främjat rörligheten? Det
är väl i stället just stelheten i tillämpningen
som utgör regleringarnas avigsida.
Vid denna frågas tidigare behandling
i riksdagen har det också alltid
varit medvetandet om ett dylikt regleringssystems
alla svårigheter som gjort
att riksdagen ställt sig avvisande. Sålunda
framhåller föredragande departementschefen
i propositionen nr 136
till 1949 års riksdag bland annat följande:
»Spörsmålet har emellertid befunnits
erbjuda betydande svårigheter,
något varom erfarenheterna från våra
nordiska grannländer även bära vittnesbörd.
Bland annat är det svårt att
finna en sådan form för regleringen, att
icke den administrativa apparaten och
den formella omgången bli oproportionerligt
stora i förhållande till de fördelar
som kunna vinnas.» Efter att
ytterligare ha omnämnt av riksdagen
tidigare avvisade lagförslag om reglering
av lägenhetsbyten fortsätter departementschefen:
»Härtill kommer helt
allmänt angelägenheten av att så snart
som möjligt avveckla krisregleringarna
och icke skärpa dem.»

Motionärerna säga också, att lägenheter
äro föremål för svartabörsliandel.
Troligen förhåller det sig så. Men
denna form av handel dyker alltid upp
just i samband med regleringar och
ransoneringar. Den tycks ingen lagstiftning
kunna rå på. Ju strängare regleringen
är, desto större blir tydligen
förtjänsten på svartabörsaffärer. Men
det har också visat sig att dessa affärer
försvinna automatiskt samtidigt med
vederbörande regleringar.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Jag vill, herr talman, också peka på
sista stycket i punkt It i motionen.
Där heter det: »Den relativa inskränkning
i avtalsfriheten, varom det ändå
kunde bli tal för den grupp av medborgare,
vars sociala funktion är att
tillhandahålla bostäder, bör dessutom
ställas i relation till vad saken ytterst
gäller: de bostadssökandes rätt till frihet
från nöd i all den utsträckning en
sådan rätt kan skapas.» Häremot kan
man ställa uttalandet i första stycket i
punkt 3, där det heter: »När brist uppkommer
på ett område, har det anselts
vara samhällets skyldighet att i görligaste
mån eliminera vådorna.» Det
anses väl fortfarande vara samhällets
sak och icke någon viss samhällsgrupps.
Skulle icke samhället mäkta
fullgöra denna skyldighet är det väl
knappast rätt att fordra, att någon viss
grupp av medborgare skall övertaga
skyldigheten, utan i så fall får väl samhället
fördela bördan på samtliga.

Hur skall för resten en hyresvärd
bära sig åt, om det kommer en bostadssökande,
som kanske till och med kan
åberopa mycket ömmande omständigheter?
Någon liyresledig lägenhet har
han icke, och hans förutvarande hyresgäster
äro genom hyresregleringslagen
skyddade mot uppsägning.

Utskottet har emellertid — i motsats
till vad fallet varit vid samma frågas
behandling vid föregående riksdagar
— tillmötesgått motionärernas önskan
och hemställer nu om utredning av frågan
om införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. Denna nya
inställning motiverar utskottet med angelägenheten
av »att alla utvägar försökas
för att i möjligaste mån lindra
trycket, åtminstone för dem som hårdast
drabbats av bristen på bostäder».
Ja, hårdast drabbas väl alla som bli
utan bostäder. Och utskottet påstår vidare
— utan att förebringa någon som
helst bevisning -— att »en sådan utväg
är inrättandet av obligatorisk bostadsförmedling
i kommunal regi». Häri lig -

190

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ger själva kardinalpunkten i motsatsen
mellan utskottet och reservanterna. De
senare anse att den obligatoriska bostadsförmedlingen
snarast skulle motverka
bostadsproduktionen, den enda
rationella åtgärden till bostadsbristens
hävande. — Samhället kan ingripa reglerande
på åtskilliga områden och genom
ransonering åstadkomma en rättvis
fördelning i många fall. Av sådana
varor som bröd, smör, kött, bensin och
många andra kan vilken kvantitet som
helst fördelas lika mellan hur många
som helst, men hur skall man rättvist
kunna fördela t. ex. 1 000 bostäder mellan
1 100 bostadssökande? Ja, man kunde
förstås dela upp de största bostäderna
i flera mindre, men en sådan åtgärd
ha icke ens motionärerna tänkt
sig, och enligt hyresregleringslagen kan
icke heller någon tvingas att lämna sin
nuvarande bostad eller någon del därav.

Man kan nog lika litet här som på
andra områden upphäva verkningarna
av lagen om tillgång och efterfrågan.
Tillhandahållandet av bostäder torde
väl vara ett lika legalt näringsfång som
bostadsbyggandet och varje annan produktion
eller distribution. Motionärernas
påstående att just ägarna av hyresfastigheter
skulle ha större socialt ansvar
än byggmästaren eller byggnadsarbetaren
eller vilken annan näringsidkare
som helst torde knappast stå sig
vid en kritisk granskning. Ingen fastighetsägare
vill ha en för uthyrning avsedd
lägenhet stående tom. Blir det
överflöd på bostäder sjunka hyrorna,
vid brist stiga priserna. Men just denna
prisstegring ökar produktionen tills
jämvikt eller t. o. m. överproduktion
uppkommer. Jag vill försäkra, att reservanterna
känna lika stort socialt ansvar
som utskottet, och det är visst
inte för att gynna hyresvärdarna, som
de önska hyresregleringen avskaffad,
utan denna önskan dikteras uteslutande
av förvissningen om att bostadsbeståndet
på längre sikt i vart fall kommer
att öka i takt med regleringarnas av -

veckling. Den omedelbara hyreshöjning,
som skulle inträffa vid en oförmedlad
övergång till fri marknad, torde
i hög grad kunna förebyggas genom en
successiv avveckling av hyresregleringen,
och det är en sådan reservanterna
syfta till.

Skulle det verkligen förhålla sig så
som motionärerna påstå — om jag nu
läser punkt 9 — att byggnadskostnaderna
numera äro så höga, att hyresgästerna
icke förmå betala hyrorna i
nybyggda hus, ja, då visar ju detta endast
att samhället trots hyresreglering
och bvggnadskontroll faktiskt lyckats
sämre med bostadsfrågans lösande än
vad den fria företagsamheten gjorde
efter det starkt kritiserade upphävandet
av hyresregleringen år 1923. De hyresgäster,
som nu med lagens hjälp sitta
kvar med samma hyror som på 1930-talet och frukta hyreshöjning, om hyresregleringen
avvecklas, ha väl också
de ett visst ansvar för dem som äro
utan bostäder.

Jag vill, herr talman, med stöd av
det sålunda anförda yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen övertog under detta
anförande ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag kan
efter herr Larssons i Karlstad anförande
fatta mig relativt kort. Jag skall
inte gå in på några detaljer, detta i synnerhet
som det är rätt många talare
efter mig, vilka kanske komma att vidröra
dessa detaljer.

När vi behandlade frågan föregående
år rådde enighet om behovet av att för
ytterligare ett år förlänga hyresregleringslagen.
Vi voro emellertid på det
klara med att hyresregleringen i viss
mån motverkar sitt eget syfte, nämligen
att bereda medborgarna nöjaktig bostad.
Detta syftemål kan givetvis endast
nås genom ökad bostadsproduktion.
Det är därför med tillfredsstäl -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

191

lelse vi för vår del finna, att departementschefen
anser det påkallat med en
idredning om möjligheterna att återgå
till en mera normal ordning på detta
område. I det avseendet synes också
hela utskottet vara ense. Det är därför
så mycket mera anmärkningsvärt att
socialdemokraterna i utskottet i år föreslå
en utredning om införande av obligatorisk
bostadsförmedling, detta så
mycket mera som framstående socialdemokrater
förra året i andra lagutskottet
medverkade till ett avslagsyrkande,
som även vann riksdagens bifall.
Jag vill återge något av utskottets
yttrande. Sålunda sade utskottet
förra året: »Av tillgängligt material

över läget på bostadsmarknaden framgår,
att bostadsbristen under de senaste
åren i stort sett hållit sig oförändrad.
Även om man beträffande lägenhetstillskottet
för år 1949 har att räkna med
viss minskning i förhållande till de
föregående årens tillskott, torde dock
med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten
bristläget icke komma
att förvärras under den närmaste tiden.
Till stöd för yrkandet att nu införa
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
kan sålunda icke åberopas någon
skärpning av bostadsbristen.»

Vidare heter det: »Vid övervägande
av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas,
stå att vinna genom införande
av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning
och de olägenheter
som äro förknippade med en dylik ordning
har utskottet funnit skälen mot att
nu införa bestämmelser av dylikt innehåll
väga tyngst. Utskottet avstyrker
därför de nu förevarande motionerna.»

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
säger i år i utlåtandet: »Såvitt
man kan utläsa av upprättade prognoser
för 1950 torde visserligen någon förbättring
i bostadssituationen komma
att inträffa.» För att ytterligare understryka
inställningen hos ledande socialdemokrater
vid förra årets riksdagsdebatt
ber jag att få återge några satser

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

i olika anföranden av herr Hellbacken.
Han sade exempelvis: »Vad som här
har anförts tidigare i denna fråga kan
jag i vissa avseenden understryka, men
jag kan också säga till herr Edberg såsom
motionär, efter det anförande som
lian har hållit här i dag, alt när en av
huvudmotionärerna under utskottsbehandlingen
skulle försvara motionen,
kunde han egentligen inte påvisa något,
som skulle styrka behovet av att få en
bindande kommunal bostadsförmedling
på detta område.» Och vidare: »Jag
tror det icke är möjligt att tillfredsställande
lagstifta på detta område. Framför
allt skola vi inte införa obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, som motionärerna
föreslå. Det har sagts att
Malmö stad har en kommunal bostadsförmedling,
och det har gått bra, likaså
Göteborg. Andra städer och samhällen,
som anse att de behöva införa den,
kunna göra det kommunalt, men det
föreligger inte sådana skäl att man såsom
motionärer och reservant påkallat
bör införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
» I ett senare anförande
sade herr Hellbacken: »Jag har varit
med alla år, när denna fråga har behandlats
i andra lagutskottet. Huvudmotionären
har icke kunnat anföra annat
än att vi samtliga kommit till den
uppfattningen, att motionens utredningskrav
icke bör bifallas.» Slutligen
sade herr Hellbacken i sitt sista anförande:
»Utskottet har gått till grunden
i denna fråga och försökt att komma
fram till ett utlåtande, som det anser,
att kamrarna böra kunna acceptera. Vi
ha inte av motionen och ej heller av
motionären i utskottet kunnat övertygas
om att riksdagen borde bifalla motionen.
»

Om man tar hänsyn till de skäl, som
andra lagutskottet i fjol framförde som
motivering för sitt avslagsyrkande, och
om man samtidigt tar hänsyn till de
förhållanden, som äro rådande på arbetsmarknaden,
och till att departementschefen
anser det vara lämpligt

192

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

att igångsätta en utredning om avveckling
av hyresregleringen, måste man
säga, att en framställning om utredning
om skärpta ingrepp genom obligatorisk
kommunal bostadsförmedling är obefogad,
detta i synnerhet som man räknar
med en förbättring av bostadssituationen
under 1950.

Herr talman! Jag finner inga sakskäl
föreligga för att riksdagen i den nuvarande
situationen skall besluta införandet
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Den föregående ärade talaren
läste upp valda stycken ur några
anföranden jag höll i fjol, när denna
fråga var före. Jag vill här framhålla,
att den motion, som behandlas av tredje
lagutskottet, är helt annorlunda än den
motion, som andra lagutskottet hade
till behandling i fjol. Detta gör, herr
talman, att jag redan nu vill deklarera,
att jag vid voteringen i denna fråga på
grund av den ordalydelse som motionen
har kommer att stödja utskottets
förslag och lägga min röst för detsamma.
Jag har velat genmäla detta till
herr Åhman.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Den skillnad som enligt herr
Hellbacken härvidlag föreligger är i
huvudsak den, att man nu i år vill undantaga
tvåfamiljshusen. Om detta
skall kunna utgöra tillräcklig motivering
för herr Hellbacken att backa från
de mycket bestämda åsikter, som han
hade beträffande den kommunala bostadsförmedlingen
i fjol, förefaller det
mig underligt. Med hänvisning till de
bestämda uttalanden, som här gjorts,
tror jag att det är synnerligen svårt att
åberopa något sakskäl för en annan inställning,
i synnerhet som ju bostadssituationen
i år är bättre än i fjol.

Herr LINDAHL: Herr talman! När
denna proposition om fortsatt hyresreglering
behandlades av tredje lagutskottet,
var det väl närmast det siffermaterial,
som bostadsstyrelsen lagt
fram och som visade att bostadsbristen
fortfarande var mycket stor, vilket
gjorde att reservanterna gingo med på
att liyreslagen skulle gälla även under
det år som kommer. Jag är ganska säker
på att med den inställning jag
tyckte mig märka från vissa reservanters
sida man annars helst skulle ha
velat göra rent bord med liyreslagen.
Vi voro som sagt i utskottet eniga om
att liyreslagen alltjämt bör gälla. Men
när vi kommo till den andra punkten
visade det sig, att meningsskiljaktiglieterna
voro stora, att det hela gick
isär, och att utskottet blev föremål för
en verkligt rationell klyvning. Man tycker
ju eljest, att när bostadsstyrelsen
säger att det alltjämt finns 25 000—
30 000 människor som söka lägenhet —
detta gäller bara kvotorter, där man
försökt få fram några siffror — hade
det varit motiverat att även reservanterna
hade kommit på den tanken, att
kanhända hyreslagen ensam inte är alldeles
effektiv utan behöver något slags
komplettering.

Det råder ju ingen tvekan om att det
nuvarande läget på bostadsmarknaden
ger upphov till rena ockret på de medborgare,
som sakna bostad. Dagspressen
ger ideligen belägg för hur svartabörshandeln
florerar i fråga om lägenheter
och hur bostadslösa kunna få betala
tusentals kronor utom hyran för
några gamla möbler. Kan man bara betala,
ja då kan man också få tag på en
lägenhet. I dag står det i tidningarna
om en familj, som för att få hyra en
lägenhet måste betala 6 000 kronor för
diverse möbler, som det egentligen inte
var något med. Det är klart att sådant
hos människor, som inte ha tillräckligt
med pengar och inte kunna tillhandla
sig lägenhet under bordet, och
som inte ha sin bekantskapskrets eller

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 193

sina släktförbindelser utvecklade så,
att de nå fram till hyresvärdar och
hyresvärdars bekanta, framkallar stor
bitterhet, när de märka hur utslagna
de äro i konkurrensen om bostäderna.
Det är förklarligt att man känner sig
bitter över att år efter år nödgas söka
efter en lägenhet medan andra kunna
skaffa sig en sådan.

Även om naturligtvis en obligatorisk
hyresförmedling som sådan alltid kan
diskuteras — givetvis kan den ha sina
nackdelar — tycker jag dock, att det
borde vara riksdagens skyldighet att
söka skydda dessa människor, som
uppenbarligen äro i behov av visst
skydd. Man kunde ju också tro att frågan
om en obligatorisk hyresförmedling
knappast i år skulle föranleda så
stora meningsskiljaktigheter som den
gjorde exempelvis under fjolåret. Ty
nu är det ju ändå så som herr Hellbacken,
sade att de värsta stötestenarna
äro borta. Det som 1949 års riksdag angav
som motivering för att man inte
ville acceptera en obligatorisk hyresreglering
återfinns inte heller i de rekommendationer
om en utredning etc.,
som utskottet i detta sammanhang
gjort. I sin anhållan om utredning har
utskottet sagt, att den obligatoriska hyresförmedlingen
inte skall gälla tvåfamiljshus
och icke heller tjänstebostäder,
och dessutom skulle varje hyresvärd
få ett antal hyresgäster att »titta
på» för att ta ut den av de sökande,
som han ansåg vara bäst. Man förvånar
sig över att reservanterna — och kanhända
också andra — äro så skräckfyllda
inför den obligatoriska hyresförmedlingen
att man inte ens vågar vara
med om eu utredning av frågan. Något
annat är det ju inte som utskottet här
har begärt.

Reservanterna ha naturligtvis rätt i
att man inte skapar några nya lägenheter
genom att man inrättar en obligatorisk
hyresförmedling, men denna
förmedling ger dock utslag i den formen,
att de bostadssökande kunna anse

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

sig rättvist behandlade, och vidare
skall denna förmedling taga hänsyn till
graden av behovet. Jag tror att detta
i och för sig har det stora värdet, att
denna icke lilla grupp av medborgare
kan känna med sig att den åtminstone
blir rättvist behandlad, låt vara att
lägenhet inte står att få så snabbt. Det
är för övrigt en betydlig överdrift när
herr Larsson i Karlstad vill göra gällande,
att byggnadsverksamheten sannolikt
skulle bli mindre, om en obligatorisk
hyresförmedling genomfördes.
Jag är övertygad om att det är en sådan
sak som man säger men som man
inte själv tror.

Jag tycker för min del, att om nu
den borgerliga delen av utskottet företräder
hyresvärdarnas intressen, så äro
hyresvärdarnas intressen inte riktigt
företrädda, ty den obligatoriska hyresförmedling
som föreslås innebär en
större trygghet för hyresvärdarna. Alla
hyresvärdar råka ut för slarviga hyresgäster,
som inte göra rätt för sig. Jag
misstänker att en hyresvärd för närvarande
inte får någon ersättning, om
han råkar ut för en sådan hyresgäst.
Här har ju ändå från utskottets sida
sagts, att om en obligatorisk hyresförmedling
genomföres, måste det vara
samhällets skyldighet att svara för att
vederbörande hyresvärd får ut det han
skall ha av hyresgästen. Man kan sålunda
säga, att vad som här föreslås
medför en större trygghet för hyresvärden
än vad nuvarande ordning ger.

Man åberopar vidare — det är egentligen
inte utskottets uppfattning utan
min personliga, men jag vill i alla fall
säga några ord om det — ett uttalande
som man tagit i arv från andra lagutskottet,
där man säger att en obligatorisk
hyresförmedling skulle betyda att
de enskilda hyresvärdarna finge en
mycket tung börda genom att barnfamiljer
vräktes på dem. Det är klart att
det har varit — och väl i viss utsträckning
alltjämt är —■ på det sättet, att
barnrika familjer ha svårt att erhålla

13 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

194 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

bostad. Men såsom bostadspolitiken har
utformats är det just de barnrika familjerna
i städer och industrisamhällen, i
tätorter över huvud taget, som främst
bli hjälpta och hjälpta på ett många
gånger mycket effektivt sätt genom statens
medverkan. Det är inte riktigt
samma elände för dessa familjer nu
som det var för något årtionde tillbaka.
Kommunerna ha stora möjligheter att
placera dessa barnrika familjer, det må
vara i egna hem eller i hyreshus, där
familjebostadsbidrag utgår. Oaktat det
sålunda har blivit en väsentlig förbättring
på den punkten, ha många barnfamiljer
det alltjämt svårt, när det gäller
bostäder. Ingen hyresvärd vill ha
dem, om han kan komma undan. Något
tak över huvudet måste emellertid
dessa barnrika familjer ha, och därför
blir det ofta så att de få ta de allra
sämsta lägenheterna.

För någon tid sedan var jag på en
plats och konstaterade, att en familj
om man, hustru och sju barn bodde
ovanpå ett stall. Det gick att ingripa
tack vare den statliga bostadspolitiken,
och det dröjde inte mer än tre veckor
förrän det första spadtaget togs för att
denna barnfamilj skulle erhålla ett eget
hem. Men det är givet att för en barnrik
familj som flyttar till en ny plats
eller kanske flyttar ofta, är vandringen
för att söka en ny bostad tung och besvärlig.
Den saken är tydlig och klar.
Jag anser för min del, att en obligatorisk
hyresförmedling skulle bli ett
skydd också för dessa människor, men
jag vill säga att ansvaret för barnrikefamiljerna,
vilket andra lagutskottet
tidigare utlåtit sig om, inte vältras över
på enskilda medborgare på det sätt som
man har sökt göra gällande.

Man kan ju säga, att för de flesta
orterna i detta land är denna fråga inte
aktuell, men jag vill inte gå med på att
den bara är aktuell för Stockholm,
Göteborg och Malmö. Den är aktuell
även på många andra orter. Jag är inte
alldeles säker på, herr Larsson i Karl -

stad, att inte i Karlstad finnas åtskilliga
familjer som behöva bostäder och som
sannolikt ha samma bekymmer i fråga
om placeringen som man har på många
andra platser. Örebro är en med Karlstad
jämförlig stad, och där ha vi över
2 000 människor som söka bostäder
men som inga sådana kunna få.

Man har rekommenderat nyproduktion,
och visst är det en riktig väg, men
jag är inte så övertygad som reservanterna
om att vägen fram till bättre förhållanden
går genom enskild byggnadsverksamhet.
Jag vill bara erinra reservanterna
om att den mörkaste perioden
för vårt vidkommande, som åstadkom
en eftersläpning som ännu i dag
gör, att vi ha det besvärligare än vad
vi eljest borde ha, var de år i början
av kriget, då den enskilda företagsamheten
och byggnadsverksamheten skulle
klara av detta men gjorde det på ett så
dåligt sätt att bostadsproduktionen
sjönk katastrofalt.

Herr talman! Jag skulle med dessa
ord ha sagt ungefär vad jag tycker man
borde säga från utskottets sida. Utskottet
har blivit kritiserat för sitt ståndpunktstagande
och kommer väl att bli
det i fortsättningen, men när utskottet
fattade detta beslut var det med tanke
på att här var en möjlighet att skapa
ordning och reda på ett område, som
nu är kaosartat i större eller mindre utsträckning.
Det är en väg att komplettera
hyreslagen, det är en väg att gå
fram på som betyder att man skapar
större rättvisa och därmed också kan
arbeta bort något av den bitterhet, som
alla dessa människor måste känna,
vilka år efter år utan resultat söka
lägenhet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker mig nästan finna,
att herr Lindahls anförande snarare visat,
varför vi inte skola ha kommunal

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 195

obligatorisk bostadsförmedling än varför
vi skola ha den.

Herr Lindahl säger bland annat, att
vägen till full bostadsförsörjning ej går
genom enskild byggnadsverksamhet.
Reservanterna anse, att det rationella
botemedlet mot bostadsbrist är en ökad
bostadsproduktion under medverkan
av staten, kommunerna och enskilda.

Vidare säger herr Lindahl, att vi ha
möjlighet att placera barnfamiljerna.
Det borde väl vara ett ytterligare skäl
för att man inte i år skulle begära
obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
eftersom det inte var motiverat
i fjol, då förhållandena voro sämre.

Herr Lindahl gör gällande, att de
borgerliga företräda hyresvärdarna. Jag
försäkrar herr Lindahl att folkpartiets
representanter i tredje lagutskottet icke
representera hyresvärdarna. De representera
svenska folket.

Herr Lindahl talar vidare om svartabörsaffärerna
i bostäder. Det är ju en
produkt av regleringen, och det är
ingen rekommendation för hyresregleringen
att vi ha denna svartabörsaffär
i bostäder.

I början av sitt anförande erinrade
herr Lindahl om bostadsstyrelsens
meddelande om behovet av bostäder.
Det är för alla klart att vi ha ett stort
behov av bostäder, som inte är fyllt.
Men bostadsstyrelsens statistik är bristfällig,
och det erkänner även bostadsstyrelsen
i sitt yttrande. Även i de stycken,
där den inte själv erkänner det,
kan man spåra att statistiken är felaktigt
upplagd, exempelvis när man beträffande
städerna räknar med så och
så många tusen tillkommande familjer
men inte räknar med avgående familjer.
Om befolkningen varken ökar eller
minskar, torde väl dessa båda poster
väga upp varandra. Jag anser att denna
statistik inte är så synnerligen mycket
att här åberopa.

Jag tror, herr talman, att vad herr
Lindahl anför inte utgör något som
helst skäl till att de socialdemokrater,

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

som i fjol röstade emot en obligatorisk
bostadsförmedling, i år skulle rösta för
en sådan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Det är inte med mycken glädje
som man tar till orda i en fråga, som
är så allvarlig och så svår som denna,
allra minst inför denna halvtomma
kammare, naturligt nog denna sköna
vårkväll. Därtill kommer att frågans
utgång redan genom första kammarens
beslut är prejudicerad.

Jag medger självfallet, att det är ett
utomordentligt svårt problem som här
presenteras i bostadsstyrelsens siffror,
anförda av föregående talare, angående
de missförhållanden som föreligga på
bostadsmarknaden i form av bostadsbrist,
lång väntan innan man får lägenhet
och svartabörshandel i lägenheter.
Man ställer sig då frågan: Vad kan man
göra för att avhjälpa detta? Jag kan
inte annat än biträda den ståndpunkt,
som väl ändå inte bara är reservanternas
utan även utskottets och Kungl.
Maj:ts, nämligen att endast ökad bostadsproduktion
kan ge bättre balans
mellan tillgång och efterfrågan. Det är
dock det enda rejäla sättet att klara
denna sak, ty svartabörshandeln, väntan
på bostäder o. s. v. äro ju bara en
funktion av denna bristande balans.

Om man nu ser på läget sådant det
är i år och jämför det med föregående
år, kommer man till det resultat, som
utskottet självt har fastslagit i orden,
att 1950 visar någon förbättring i jämförelse
med föregående år. Denna förbättring
beror inte bara på en ökad
produktion utan även på att hushållsbildningen
har stagnerat och att de
demografiska faktorerna tala för en
fortsatt stagnation av ny hushållsbildning
under första hälften av 1950-talet.

Vad sedan invandringen till tätorterna
angår har ju även den bromsat. Här
i Stockholm hade vi praktiskt taget intet
nytillskott genom invandring 1919,

Torsdagen den 20 april 1950 em.

196 Nr 13.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

och det ser inte ut som om det skulle
bli annorlunda under 1950.

Genom detta och genom en ökad bostadsproduktion,
som väl ändå utgör
den viktigaste lättnad vi ha att vänta
av de något vidare marginaler, som vårt
ekonomiska liv numera har nått, kan
man emotse att vi få förutsättningar
för ett verkligt undanröjande av de olägenheter
som påtalats.

Det är naturligt att man i detta läge
söker att genom en strängast möjlig
fördelning efter angelägenhetsgraden
och lägenhetsbeståndet skapa ett rättvisare
förhållande, försöker att, såsom
utskottets talesman sade, skapa ordning
och reda på bostadsmarknaden.
Det möter emellertid utomordentliga
svårigheter att gå den väg, som nu är
föreslagen och som ju är en annan
form av den lagstiftning, som föreslogs
redan 1943, då dessa förhållanden först
gjorde sig gällande i form av förslag
till lag om särskild hyreslicens som
villkor för träffande av hyresavtal. De
skäl som anfördes mot en sådan lagstiftning
voro överväldigande, och det
blev inte heller något resultat. Riksdagen
har, då dessa förslag framförts i
form av förslag om obligatorisk bostadsförmedling,
intagit samma ståndpunkt.
De skäl som föreligga mot en sådan
lagstiftning ha befunnits vara för
starka, och man har år efter år avvisat
de förslag därom, som här framkommit.

Hur ha vi det då för närvarande —
jag talar då naturligtvis särskilt med
erfarenhet från Stockholm. På vad sätt
kan kommunen redan nu påverka fördelningen
av de lediga lägenheterna?
För det första är det så — och därmed
tror jag mig kunna skärpa den beskrivning
som utskottet givit — att kommunen
här behärskar praktiskt taget helt
och hållet nyproduktionen av bostäder.
I Stockholm är det kommunen som genom
sitt markinnehav är den stora exploatören.
Jag lämnar därhän helt och
hållet värdesättningen av dessa för -

hållanden, frågan om det formellt riktiga,
men jag konstaterar som ett faktum
att kommunen genom det inflytande
den har på fördelningen av byggnadskvoten
praktiskt taget behärskar
all nyproduktion av lägenheter. Vår bostadsförmedling
har till sitt förfogande
praktiskt taget hela nyproduktionen av
lägenheter. Är det därjämte så, att någon
som bor i det äldre bostadsbeståndet
vill byta sig till en lägenhet, som
ligger under bostadsförmedlingens disposition,
är ett villkor härför att han
kan ställa sin innehavda lägenhet inom
det gamla beståndet till bostadsförmedlingens
förfogande, alltså att ett verkligt
byte äger rum. Ett avtal är träffat
med fastighetsägareföreningen i Stockholm
om att den skall se till att en sådan
medverkan alltid lämnas, och jag
kan återge det omdömet av bostadsförmedlingen,
att detta avtal lojalt uppfyllts,
att det i praktiken fungerat rätt
så tillfredsställande. Så långt kan man
alltså på det fria avtalets väg nå med
dispositionen även av lägenheter tillhörande
det äldre beståndet.

Det är naturligtvis en mycket lockande
tanke att alla uppkomna hyresledigheter
— vilket formellt redan nu
måste ske — skola anmälas till bostadsförmedlingen
men dessutom att de inte
få uthyras av annan än bostadsförmedlingen,
som har att pröva angelägenhetsgraden
hos de sökande och anvisa
hyresvärden en viss krets av hyresgäster,
som bör ha företräde.

I vilken form, herr talman, uppstår
hyresledighet och nya avtal i vad angår
det äldre bostadsbeståndet? I det
nuvarande knapphetsläget och med nu
rådande uppsägningsförbud är rörligheten
naturligtvis mycket starkt förminskad
inom det äldre beståndet. Men
det förekommer dock en viss rörlighet,
och den har tagit en stigande omfattning
i form av byten och kedjebyten,
allt på sätt som man kan studera i tidningarnas
hyres- och bytesannonser.
Ett bifall till det förslag, som här före -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 197

ligger, skulle innebära att om två hyresgäster
överenskomma om ett byte,
vilket alltså inte faktiskt betyder att
det uppkommer hyresledighet men betyder
nya hyresavtal, så skall det anmälas
till bostadsförmedlingen. Eventuellt
säger bostadsförmedlingen nej, detta
får inte ske, ty vi ha för den nu
konstaterade hyresledigheten ett antal
sökande, som måste anses representera
en högre angelägenhetsgrad och lämnas
företräde.

Herr talman! Vad blir följden av detta
förhållande? Det kan rimligen inte
bli någon annan följd än att vederbörande
säger, att då byta vi inte, ty i annat
fall förlora vi vår bostad. Vi kunna
inte ge oss in på detta. Det betyder, som
redan framhållits, att tvärtemot vad som
står i herr Edbergs in. fl. motion kommer
eu sådan regel, att intet nytt avtal
får träffas utan bostadsförmedlingens
godkännande, att medföra en mycket
påtaglig ytterligare förstelning av bostadsmarknaden.
Det kommer att ytterligare
minska rörligheten på bostadsmarknaden.
Trots de skäl, som visst
kunna anföras ur allmän rättvisesynpunkt,
måste det komma att verka som
ett utomordentligt besvärligt, ytterligare
krångel för den stora massan av hyresgäster
och som en reglering som kommer
att verka till en minskad anpassning
mellan de boende och bostadsbeståndet,
tvärt emot vad man avser. Jag
ber att få påpeka det förhållandet, att
i våra grannländer, där man i huvudstäderna
vidtagit åtgärder i denna riktning,
har man haft mycket dåliga erfarenheter,
och man har där inriktat
sig på en avveckling av regleringen trots
att bostadsförhållandena där äro vida
sämre än hos oss. I Köpenhamn, där en
anordning i den riktning som här är
föreslagen fungerar, har man bestämt
att byten måste utan vidare godkännas
för det fall att det gäller mellan lika
stora lägenheter och lika antal boende
som tidigare, och, därest i bytet ingår
eu större lägenhet, resultatet blir att

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ett ökat antal boende inträder i den
större lägenheten.

Nåväl, detta är ju det vanliga skälet
för bostadsbyte. Det iir ju nämligen så,
att en växande familj i regel behöver
en något större lägenhet och därför försöker
byta, direkt eller i flera led, för
att få en större lägenhet, som en åldrande
familj inte längre behöver ha så
stor. Det är ju den form av anpassning
som vi nu ha, och det är normaltypen
av byten. En sådan anpassning får ju
anses vara särdeles önskvärd.

Jag kan alltså inte finna, att den
föreslagna anordningen kommer att göra
förhållandena på bostadsmarknaden på
något sätt lättare än förut. Tvärtom,
den kommer att göra de allmänna förhållandena
orörligare, mera besvärliga
och irriterande, inte bara för hyresvärdarna
utan också för hyresgästerna. Vi
ha ända sedan 1943 prövat dessa förslag.
Vi ha senast vid förra årets riksdag
haft ett liknande förslag. Den modifikation
som föreligger, nämligen undantaget
av villor med två lägenheter
och tjänstebostäder, ger ju det hela
icke någon principiellt annan innebörd.
År efter år har man funnit övervägande
skäl tala mot ett sådant ökat ingrepp,
och man har nu kommit fram till en
tidpunkt, då man går till en utredning
om en avveckling av hela hyresregleringslagstiftningen
och allmänt gläder
sig åt den avveckling av regleringssamhället,
som vi ändå delvis ha kunnat
förverkliga och som vi ytterligare kunna
se fram emot. Jag kan inte neka till
att jag tycker att om man nu i, som jag
dock hoppas, utsjungningen av krisåren
bifaller en sådan här reglering, då har
man verkligen i hög grad fyllt Tegnérs
defintion på en kommitté, som han satt
med i och som fungerade i många år:
»Den betänkte sig i det längsta, innan
den begick en dumhet, och den överilade
sig först i sista stund.» Jag kan
inte neka till att det tycker jag att ett
bifall till utskottets hemställan skulle
innebära.

198 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Herr talman! Jag ber att få biträda
reservationen och yrkar bifall till reservanternas
hemställan.

Herr SKÖLDIN (kort genmäle): Herr
talman! När man i Stockholm ger en
byggherre tillstånd att bygga en fastighet,
kräver man att han skall hyra
ut alla lägenheterna genom bostadsförmedlingen.
Det är ett system som står
i strid med gällande författning men
som ändå tillämpas i Stockholm. Nu
sätter sig emellertid herr Larsson emot
motionärernas begäran att man skall
legalisera detta förfaringssätt. Det är
ju inte överallt i landet som man är
lika tilltagsen som i Stockholm när det
gäller att pressa den enskilde, och jag
kan inte förstå att de som slagit in på
denna linje kunna sätta sig emot att
förfaringssättet blir lagligen reglerat.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag är
glad att ha fått tillfälle att ta till orda
omedelbart efter herr Larsson i Stockholm,
ty det förefaller mig att han med
helt annat allvar än utskottsreservanternas
talesman har diskuterat denna fråga
och insett situationens svårigheter.

Över huvud taget är det egendomligt
att se hur denna fråga har kluvit tredje
lagutskottet i två hälfter, en socialdemokratisk
och en borgerlig. Jag har
svårt att förstå, att en sak som denna
skall behöva betraktas som partiskiljande.
Den kan näppeligen sägas utgöra någon
ideologisk vattendelare. Den är fast
mer en utpräglat praktisk fråga, för
många familjer en förtvivlat praktisk
fråga, därför att det för dem gäller att
skaffa sig tak över huvudet inom rimlig
tid och i åtskilliga fall också till rimliga
kostnader.

Jag vill också betona, även om det
borde vara en överloppsgärning, att
denna framstöt självfallet inte framsprungit
ur någon lust att åstadkomma
nya regleringar och mera krångel. Varje
sådan lust är mig fjärran. Jag är beredd

att medverka till allt, som kan göra tillvaron
mindre komplicerad för människorna.
Å andra sidan får man dock
inte, som exempelvis utskottsreservanternas
talesman, låta orden få sådan
makt över tanken, att man bortser från
de faktiska förhållandena. Jag vill därför
vädja till de ärade ledamöterna av
denna kammare att försöka lägga alla
doktriner åt sidan och se frågan sådan
som den verkligen ligger framför oss,
se den ur dess rent mänskliga aspekter.

Vi ha först och främst att konstatera,
att vi i många städer, framför allt i de
större, möta en bostadsbrist, som på
många håll har blivit något av en bostadsnöd.
På flera håll har bostadsunderskottet
ökat år från år. Herr Åhman
i Rånäs nämnde, att bostadssituationen
i år skulle vara bättre än den var i fjol.
Jag betvivlar inte att så är fallet i Rånäs,
och jag vet, att man på åtskilliga andra
platser har kunnat skönja en svag ljusning.
Det finns emellertid siffror som
visa, att situationen på åtskilliga orter,
däribland flera av de större städerna,
och jag kan hänvisa till min egen hemstad,
i stället har förvärrats i jämförelse
med fjolåret. Samtidigt som detta har
skett har kön av bostadssökande, som
sakna egen familjebostad, undan för undan
ökat. Antalet nödfall har blivit större,
och när år efter år går och när dessa
nödfall inte bara bestå utan ökas i antal,
får man väl ändå säga, att situationen
är allvarlig, så allvarlig, att man inte
med allmänna talesätt kan vifta bort
den.

Vi kunna runt omkring oss se bristsituationens
skadeverkningar. Den bristande
överensstämmelsen mellan tillgång
och efterfrågan har, framför allt
i de större städerna, gjort bostaden till
en handelsvara. Utskottsreservanternas
talesman vill göra hyresregleringen ansvarig
för de svartabörspriser, som
stundom betingas på bostadsmarknaden.
Det är väl ändå att trolla med ord.
Den bristande överensstämmelsen mellan
tillgång och efterfrågan har skapat

Nr 13. 199

Torsdagen den 20 april 1950 em.

detta läge. Vi ha fått spekulationen i
bostadsbrist som en ny gren inom
vårt rikt fasetterade näringsliv, en gren
som inte heller utskottsreservanterna
torde känna sig tilltalade av. Vid sidan
av hyresregleringen florerar — det behöver
man inte bara anta, utan det vet
man — en omfattande svartabörshandel
i lägenheter, där ofta lika kraftiga som
lättfångna överlåtelsesummor betingas.
De som jobba med lägenheter äro mindre
fastighetsägare än hyresgäster, som
sitta inne med lägenheter. Det gäller
framför allt det äldre beståndet, men
det förekommer också inom det nyare.
Ofta betingas överlåtelsesummor på fyrsiffriga
tal. Senast i en tidning som kom
ut i dag på eftermiddagen kan man läsa,
att man i Stockholm har begärt 6 000
kronor för en enrumslägenhet. Den var
visserligen möblerad, och möblerna, som
kunde uppskattas till 1 000 kronor, ingingo
i överlåtelsen, men i vart fall gällde
det femtusen kalla. Det är ingenting
exceptionellt, utan det är ganska vanligt,
så vanligt att man på hyresnämnderna
har fått ett intryck av att bostadssökande
numera betrakta det som
normalt att en viss överlåtelsesumma
skall erläggas.

Allt detta har medverkat till en socialt
otillfredsställande fördelning av
bostadsbeståndet. De som äro mest i behov
av bostäder, ofta bostadssökande i
små ekonomiska villkor, ha av förklarliga
skäl kommit sist i kön. Alla veta,
att detta är det faktiska förhållandet.
.lag är övertygad om att ingen i denna
kammare, inte ens herr Allmän i Rånäs,
vill förneka att detta är förhållandet.
Men om våra iakttagelser beträffande
de faktiska förhållandena sammanfalla,
måste omedelbart framför oss resa sig
den frågan: Kunna vi stå till svars med
förhållandena sådana som de äro? Om
vi då lägga alla doktriner åt sidan, förefaller
det mig att ingen kan besvara den
frågan med annat än nej. Men göra vi
det, anmäler sig omedelbart nästa fråga:
På vad siilt skall man mildra bristsitua -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

tionens skadeverkningar? Herr Larsson
i Stockholm pekade på vad som naturligtvis
måste vara patentlösningen, ett
väsentligt ökat byggande. På den punkten
råder det inga delade meningar mellan
herr Larsson och mig, men vi veta
ju alla, att det i dagens ekonomiska
situation dess värre inte kan bli fråga
om något väsentligt ökat byggande.

När jag har funderat över denna fråga,
har jag inte kunnat komma till någon
annan slutsats än att den smidigaste vägen
att komma till rätta med missförhållandena
så länge bristsituationen består
måste vara att ge de kommuner,
som så önska, rätt att införa obligatorisk
bostadsförmedling.

Här ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet på tre speciella punkter
som borde, förefaller det mig, vara
ägnade att mildra de i och för sig förklarliga
betänkligheter, som många kunna
hysa mot att man beträder en sådan
väg. Det är för det första inte fråga
om att ålägga någon kommun i detta
land att införa en obligatorisk bostadsförmedling.
Avsikten är endast att de
kommuner, som själva finna, att de behöva
detta instrument, skola efter framställning
till regeringen kunna medges
rätt att på sin ort föreskriva obligatorisk
bostadsförmedling. Häri ligga två
garantier mot alla äventyrligheter. För
det första förutsättes ett initiativ från
ett kommunalt förtroendeorgan, för det
andra en prövning av regeringen innan
detta kommunala initiativ kan föras ut
i praktiken. Jag tror verkligen att vi
kunna hysa det förtroendet för våra
kommunalmäns praktiska sans och sunda
omdöme, att vi med största tillförsikt
kunna öppna denna möjlighet åt
dem. Mena vi allvar med de deklarationer
vi ibland avge om den kommunala
självstyrelsens styrka och värde,
måste vi väl ha det förtroendet för dem
som bära upp den kommunala självstyrelsen.
Däremot förefaller det mig som
om kammaren näppeligen skulle kunna
ta på sitt ansvar att slå dövörat till för

200 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

de ofta mycket enträgna önskemål som
komma från våra större stadskommuner.

Jag har bär framför mig en framställning
som utarbetats av Stockholms stads
fastighetsnämnd och ingivits till Konungen
och i vilken man begär rätt att
införa kommunal bostadsförmedling.
Man utvecklar däri noga vilket värde
denna obligatoriska förmedling skulle
ha för Stockholms del. Man har däremot
tagit klart avstånd från fastighetsborgarrådets
förslag, som går vida längre
och syftar till att införa bostadsransonering.
Malmö stads drätselkammares
tredje avdelning har likaledes skrivit
till regeringen och begärt att få liknande
möjligheter. I den stad jag representerar
anser man visserligen, att det inte
är kommunernas sak att motionera, men
jag vet att jag bakom mig har en stor
del av kommunalmännen i Göteborg
som skulle betrakta det som ytterst
ödesdigert om de inte skulle beredas
dessa möjligheter. Det har tidigare erinrats
om hur bostadsstyrelsen i flera
omgångar har pekat på den obligatoriska
bostadsförmedlingen såsom den
utväg, som naturligast erbjuder sig i
dagens situation för de större städerna.
Här ha vi alltså framställningar från
håll, där man bättre än andra känner
det faktiska tillståndet av den enkla anledningen,
att man dagligen ställs öga
för öga med det, och där man säkerligen
har diskuterat alla tänkbara utvägar
för att få en rätsida på förhållandena
och där man kommit att stanna
just för det instrument som begärts
i motionen och av utskottsmajoriteten.
Måste ändå inte detta betyda någonting?
Måste det inte te sig egendomligt om
riksdagen år efter år vägrar att ge de
kommunala förtroendemännen i våra
större städer de hjälpmedel, som de efter
grundliga överväganden funnit sig
behöva i en besvärlig situation?

Låt vara att man inte alls har några
problem av denna art att kämpa mot i
Rånäs och en hel del andra kommuner,
men skola dessa kommuner vägra de

större städerna det instrument, som
dessa anse sig behöva i dagens bristsituation?
Den utväg, som vi ha pekat
på, är, såsom för övrigt herr Larsson i
Stockholm antydde, ingalunda oprövad.
I alla Sveriges grannländer har man en
bostadsbrist, som har framtvingat extraordinära
åtgärder. Finland har genomfört
en genomgripande bostadsransonering
—• något sådant har ju icke föresvävat
oss motionärer. I Norge har man
genomfört en obligatorisk förmedling,
som går längre än vad någon av oss har
tänkt sig att fallet skulle behöva bli här
i Sverige. I Danmark har man en bostadsförmedling,
som i stora drag påminner
om vad vi här motionsledes ha
skisserat upp och som utskottsmajoriteten
har anslutit sig till. Och tvärtemot
vad herr Larsson i Stockholm säger har
man nog i Danmark funnit att »boliganvisningsloven»
har varit både nödvändig
och nyttig. Jag har själv genom
de kontakter jag har fått de allra bästa
lovord beträffande denna lag, och i den
framställning, som Stockholms stads
fastighetsnämnd har avgivit och som
jag berört här tidigare, säger man också
att man vid besök i Köpenhamn inhämtat,
att gällande ordning för kommunal
kontroll av uthyrningen i stort
sett fungerat på ett tillfredsställande
sätt och blivit till betydande nytta.

Den andra omständighet, varpå jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet,
hänför sig till vad herr Larsson i Karlstad
speciellt var inne på, nämligen det
ingrepp som den obligatoriska förmedlingen
skulle betyda i den enskildes
frihet. Jag medger att den skulle betyda
ett visst sådant ingrepp, men jag tror,
herr talman, att vi här äro framme vid
en punkt där man får noga akta sig för
att låta orden få makt över tanken. Hyresregleringslagen
innebär en väsentlig
inskränkning i den enskildes avtalsfrihet.
Ingen fastighetsägare kan göra sig
kvitt en hyresgäst, såvida inte denne
har misskött sig. Likväl finna alla hyresregleringslagen
nödvändig. Även om

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 201

herr Larsson i Karlstad var starkt skeptisk
till denna lag, ville inte heller han
att hyresregleringen skulle omedelbart
avvecklas.

Vad som begäres i vår motion och
av utskottsmajoriteten är i själva verket
ett betydligt mindre ingrepp. Det är
icke tal om någon ovillkorlig anvisning
av vissa bestämda hyresgäster. Proceduren,
sådan den skisserats i motionen
— en skiss till vilken utskottsmajoriteten
har anslutit sig — går ju ut på
att hyresvärden skulle få välja mellan ett
antal anvisade bostadssökande, vilkas
bostadsbehov är av samma angelägenhetsgrad.
Därigenom skulle hänsyn
kunna tagas såväl till angelägenhetsgraden
som till fastighetsägarnas intressen.
Ett på sådant sätt utformat förfarande
skulle innebära ett väsentligt mindre
tvång än vad själva hyresregleringslagen
utgör. Men det skulle samtidigt
bidraga till att ge hyresregleringslagen
en effektivitet och en smidighet, som
den för närvarande saknar.

Och därmed kommer jag till den
tredje punkt, på vilken jag ville fästa
kammarens uppmärksamhet. Enligt
kungörelse av den 3 december 1943
äger kommun, som så önskar, numera
rätt att införa kommunal bostadsförmedling,
vilket ju ingalunda är detsamma
som att bostadsförmedlingen på
vederbörande ort blir obligatorisk.
Flera av våra kommuner, framför allt
de större stadskommunerna, ha begagnat
sig av denna möjlighet, och det kan
nog sägas att utan de kommunala bostadsförmedlingarna
skulle läget på
många håll varit ännu mera ondartat
än det ändå är i dag. Men de kommunala
bostadsförmedlingarna nå, såsom
tidigare har framhållits av herr Lindahl,
endast ut till en begränsad sektor
av bostadsbeståndet. De få huvudsakligen
ta hand om de nya lägenheter,
som produceras av de s. k. allmännyttiga
företagen. På en del håll har numera
överenskommelse också träffats
med privata byggmästare och med

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

HSB om att deras nybyggen skola få
gå genom förmedlingen. På en del håll
har denna överenskommelse fungerat
oklanderligt, på andra fungerar den
däremot mindre effektivt.

I de kommuner, vilkas bostadsförmedlingar
jag känner till, ha inga som
helst klagomål framförts mot förmedlingsorganens
sätt att sköta sina uppgifter.
Det är inte så, som man på sina
håll tycks föreställa sig, att de bostadssökande,
som anmäla sig vid de kommunala
bostadsförmedlingarna, skulle
vara särskilt osäkra eller omöjliga hyresgäster.
I bostadsförmedlingarnas register
finns hela befolkningsstrukturen
representerad, och innan förmedlingarna
rekommendera vederbörande såsom
hyresgäster, göra de ordentliga
undersökningar om de sökandes bostadskultur,
tidigare hyresbetalning
och betalningsförmåga. Det finns, såvitt
jag kan förstå, ingen anledning
riskera att förhållandena skulle bli så
mycket annorlunda, om också det äldre
bostadsbeståndet rycktes in under
dessa förmedlingars verksamhet. Jag
är övertygad om att ifall så skedde,
skulle många av de invändningar, som
nu anförts, komma att framstå såsom
konstruktioner med ringa eller ingen
kontakt med verkligheten.

Personligen tror jag att just den omständigheten
att en dörr öppnades till
det äldre bostadsbeståndet skulle visa
sig vara en av de stora vinsterna. De
nyproducerade lägenheterna betinga
nämligen ofta hyror, som skulle ta en
orimligt stor andel ur vissa hyressökandes
avlöningskuvert. Skola vi verkligen
låta bostadssökande i små ekonomiska
villkor ställas inför valet: antingen bostadslöshet
in i en obestämd framtid
eller en hyra, som utan tvekan är för
hög för vederbörandes ekonomiska resurser?
Skola vi göra det, när vi samtidigt
veta att det äldre bostadsbeståndet
innehåller flertalet av de olika bostadstyper,
som efterfrågas? Och skola
vi göra det, när vi dessutom veta att

Torsdagen den 20 april 1950 em.

202 Nr 13.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

inom det äldre bostadsbeståndet finnas
många hyresgäster, som önska komma
till en ny, modern och därmed också
dyrare lägenhet, men som nu ofta inte
kunna få en sådan därför att de kommunala
bostadsförmedlingarna i första
hand måste tillgodose de mest behövande
och därvid endast ha nya lägenheter
att tillgå?

I själva verket har hyresregleringslagen,
så som den nu är utformad, lett
till en fastlåsning av hyresmarknaden.
De som bo inom det äldre bostadsbeståndet
bli i stor utsträckning boende
kvar där. De nyproducerade lägenheterna
däremot uthyras till familjer utan
bostad, vilka många gånger skulle önska
äldre och billigare bostäder. Om en
stad, som så önskar, finge möjlighet
att införa en obligatorisk förmedling,
skulle detta, såvitt jag förstår, samtidigt
som det gjorde slut på svartabörshandeln
med lägenheter, leda till större
rörlighet på bostadsmarknaden och
bättre anpassning efter skiftande önskemål
och möjligheter, alltså raka motsatsen
till vad herr Larsson i Stockholm
trodde skulle bli fallet.

Det är visserligen sant som det säges
i reservationen, att en obligatorisk bostadsförmedling
inte skulle tillföra bostadsmarknaden
en enda ny lägenhet.
Jag kan försäkra, att sämre matematiker
äro inte motionärerna än att de själva
ha kunnat räkna ut detta. Men samma
gäller ju hyresregleringslagen, och ändå
anser man den nödvändig i en bristsituation
för att trygga boenderätten
och förhindra att hyrorna springa i
höjden. På samma sätt skulle den av
oss påyrkade rätten för kommunerna
att få införa obligatorisk förmedling
kunna göra slut på svartabörshandeln
med lägenheter och skapa en något
rättvisare fördelning av det knappa beståndet
av lediga bostäder.

När jag kommit att år efter år engagera
mig så starkt för denna sak, har
det skett därför att jag som tidningsman
ställts öga mot öga med en rad

konkreta fall. Det blir ju ofta så att
en tidningsman i landsorten —- och här
uppe räknas väl Göteborg till landsorten
— skall vara »ein Mädchen fur
alles». Det skulle ha varit frestande att
be kammaren följa med på en tur till
Andersson och Pettersson och Svensson
och betrakta deras bostadsproblem i
närbild. Jag skall inte göra det, men
jag skall be att få läsa upp ett litet
brev, inte därför att det är särskilt anmärkningsvärt
utan endast därför att
det är det senaste som jag sett — jag
fick det för några dagar sedan:

»Jag är en ung blivande mor. Sedan
min tidigaste barndom har det varit besvärligt
för mig, jag har fått flacka än
hit, än dit, aldrig har jag kunnat känna
mig riktigt hemma. Nu är jag gift sedan
en tid men har ännu ej kommit till ro.
Hur tror ni inte det skulle kännas för
mej att finna en bostad, så man vet att
nu är man hemma, men det ser dystert
ut, för mej liksom för alla andra. Jag
ber er därför om en hjälpande hand,
om en bostad aldrig så liten innan jag
skall föda mitt barn. Hjälp en förtvivlad
blivande mor.

Som jag redan har skrivit har jag
fått flacka hit och dit. Bodde hos mina
föräldrar till dess min mor dog, sedan
fick jag klara mig själv. Jag har förut
en liten pojke som jag fick adopterad,
för jag hade ingenstans att taga vägen
med honom. Jag började att arbeta tre
veckor efter det pojken var född. Jag
var klen och orkade inte mycket. När
jag sedan hade vilat upp mej började
sökandet efter någon bostad. Jag fick
då bo i ett litet kök, men hyran var
stor, och jag kunde inte klara det, jag
var då ensam. Sedan bodde jag i en hölada
långt utanför staden i två månader,
två kalla månader i ett vindsrum,
där fanns ej vatten, ej spis att elda i,
knappt ljus. Där bodde jag tills att jag
fick arbete med bostad, där jag nu är,
men det är tjänstebostad och nu väntar
jag mitt barn. Många människor har det
svårt, jag försöker att hålla modet uppe

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 203

men det går ej längre, man bara grubblar
och grubblar.»

Denna kvinna har vid en undersökning,
som bostadsförmedlingsorganet
nere i Göteborg låtit göra, fått omdömet
om sig att vara mycket rejäl och skötsam.
Hon arbetar för närvarande på ett
hotell, där hon har 14 rum att städa.
Hon är i sjunde månaden, och därför
vill arbetsgivaren bli av med henne så
snart som möjligt, och då står hon och
hennes man utan bostad.

Detta är bara ett fall bland många
andra. Om vad jag här sagt bara skulle
gälla Andersson och Pettersson och
Svensson, så medger jag att det ändå
inte skulle vara befogat med någon speciell
lagstiftning. Men om det finns
tusen Anderssöner och tusen Svenssöner
och tusen Petterssöner — och det gör
det — då kommer frågan kanske i ett
annat läge. I proposition nr 144 till
årets riksdag redovisas några siffror,
som bostadsstyrelsen fått fram beträffande
ett antal kvotkommuner. Därav
framgår att i 229 kvotkommuner finns
det inte mindre än 27 000 familjer, som
äro inneboende eller boende i enkelrum
utan kokvrå, och av dessa familjeförsörjare
bo 7 000 skilda från sina
familjer. Ungefär hälften av dessa familjer
finner man i Stockholm, Göteborg
och Malmö, allt enligt bostadsstyrelsens
uppgifter. Jag kan dessutom nämna, att
i min egen hemstad funnos under första
kvartalet i år anmälda vid bostadsförmedlingen
något över 8 000 sökande,
som saknade egen bostad.

Med sådana siffror för ögonen får
saken kanske något större proportioner
än när man bara möter de individuella
fallen vart och ett för sig. Det är ingen
tvekan om att den sprängning av familjerna,
som har måst ske, på många håll
har åstadkommit personliga tragedier,
och vi veta också att det finns förlovade
människor som få vänta mycket
länge, innan de kunna erhålla en bostad.
I den stad, varifrån jag kommer,
har den kommunala bostadsförmedling -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

en avsatt en viss procent inom den bostadssektor,
som förmedlingen behärskar,
för att kunna lämna lägenheter åt
förlovade par, men ändå är den ordinarie
väntetiden något över tre år. Det
nämndes här att hushållsbildningen har
stagnerat. Ja, herr talman, är det underligt,
om så sker, när människor skola
gå och vänta på detta sätt att få en
bostad? Över huvud taget veta vi inte,
hur många förspillda lyckomöjligheter
som det nuvarande tillståndet på bostadsmarknaden
bär ansvaret för.
Många gånger möter man bland de människor,
som det här gäller, en stämning
som är ganska skrämmande. Samhällets
oförmåga att ordna upp saken
har på många håll skapat något som
knappast kan karakteriseras annat än
som samhällshat.

Till sist vill jag endast erinra om
ytterligare en sak. När motionärerna nu
på nytt tagit upp frågan om en obligatorisk
bostadsförmedling, ha de varit
angelägna om att ställa tvåfamiljsbostäderna
lika väl som tjänstebostäderna
utanför en sådan förmedling. Det har
skett framför allt med tanke på det
nära förhållandet mellan hyresgäst och
ägare, i de fall då ägaren bebor en av
lägenheterna i en sådan tvåfamiljsbostad.
Denna fråga, som spelade en
ganska stor roll vid förra årets riksdag,
därför att den kanske inte hade tillräckligt
klart i förväg belysts av motionärerna,
bör alltså inte denna gång
få inverka på ställningstagandet.

Herr talman! Om man alltså utgår
från de faktiska förhållandena och uppriktigt
och odoktrinärt försöker ge en
hjälpande hand åt åtskilliga tusental
bostadsbeliövande, har jag svårt att se,
att man kan finna någon annan väg än
den motionärerna och utskottsmajoritcten
här ha pekat på.

Jag skulle ju helst ha sett, att utskottet
hade gått med på förslaget om en
skrivelse till regeringen med anhållan
om förslag i motionens anda redan till
innevarande års riksdag. Läget är på

204 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

många håll sådant, att snar hjälp skulle
vara dubbel hjälp. Utskottet förordar i
stället en utredning. Det skjuter frågan
något framåt. Jag skall emellertid nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
förslag, och jag måste tillägga att jag
bar mycket svårt att förstå, att någon
som äger kännedom om de faktiska förhållandena
och känner ansvar inför
den nuvarande bristsituationen kan
motsätta sig tanken på en utredning.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edberg säger här, att det
är underligt att den föreliggande frågan
har kunnat skilja tredje lagutskottet i
två hälfter. Ja, om herr Edberg är förvånad,
så är den borgerliga delen av
tredje lagutskottet ännu mer förvånad
över vad som har skett sedan andra
lagutskottet och riksdagen i fjol fattade
beslut i ärendet.

»Herr Allmän säger», framhöll herr
Edberg vidare, »att om bostadssituationen
är bättre än i fjol, är det möjligen
fallet i Rånäs men inte på andra håll.»
Om herr Edberg läser sina partikamraters
utskottsutlåtande, skall han finna
att jag därvidlag inte har gjort annat
än återgivit vad de ha sagt.

Herr Edberg frågar: »På vad sätt
skall man bemästra situationen?» Ja,
herr Edberg, vi folkpartister förorda
att man skall öka bostadsbeståndet. Det
är nog den enda väg man har att gå
för att få fram tillräckligt mycket bostäder.
Om den utväg, som herr Edberg
anvisar, alltså obligatorisk kommunal
bostadsförmedling, kan man nog använda
liknelsen, att det är att bjuda
stenar i stället för bröd. Jag tror inte
att det då skulle komma att finnas några
flera bostäder för de bostadssökande.
En obligatorisk kommunal bostadsförmedling
skulle liksom hyresregleringen
medverka till att den bostadstillgång,
som vi nu ha, kommer att minskas ytterligare,
och bostadsförmedlingen skulle
på detta sätt fullständigt motverka sitt
eget syfte.

Och hur kan man, säger herr Edberg,
från de små kommunernas sida hindra
de större städerna att ordna förhållandena?
Det är ingen som har påstått
det heller, herr Edberg.

Herr Edberg framhåller vidare att
man i Norge gått längre i fråga om kommunal
bostadsförmedling än vad vi
gjort här i Sverige. Jag vill erinra herr
Edberg om att Norge har även gått
längre när det gäller nyproduktion av
bostäder.

Herr Edberg kom också med en uppmaning,
att man när det gäller denna
fråga skulle akta sig för att låta ordets
makt övervinna tankens. Jag tror att
det skulle vara nyttigt, att den uppmaningen
ginge i retur till de socialdemokrater,
som förra året röstade mot obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.

Herr LARSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill till

herr Edberg säga, att om man, såsom
fallet varit i våra grannländers huvudstäder,
under fem år befunnit sig
i krig och bostadsproduktionen legat
helt nere, då kan det ju vara rimligt,
att man, såsom skett i Oslo och Helsingfors,
går ända till en verklig ransonering
av bostäderna. Även i Köpenhamn
äro bostadsförhållandena helt annorlunda
än vad de äro i Stockholm
och Tomelilla och ha självfallet föranlett
hårdare ingrepp, något som man
under krigsförhållanden kan finna nödvändigt
och måste acceptera.

Ingen som har reda på det verkliga
läget på bostadsmarknaden här i landet
och känner ansvar för de missförhållanden,
som herr Edberg så vältaligt
skildrat, kan ju motsätta sig en utredning.
Men enligt vad andra lagutskottet
fastlade vid förra årets riksdagsbehandling
är frågan föremål för fortlöpande
uppmärksamhet av Kungl. Maj :t, såsom
utskottet uttryckte sig, och Kungl. Maj :t
kommer, när förhållandena därtill föranleda,
också att för riksdagen fram -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

205

lägga det förslag som man kan finna
påkallat. Men om vi nu skulle till detta
foga ett beslut om utredning, så ligger
däri självfallet — det måste nämligen
vara meningen — det direktivet, att det
bör bli en bostadsförmedling av den
art herr Edberg här skildrat, detta
alltjämt utan att herr Edberg, såvitt jag
vid uppmärksamt lyssnande kunnat
förstå, vad angår ingreppet på det äldre
bostadsbeståndet kunnat vederlägga
den skildring av de sannolika följderna
därav, som jag bär tidigare åberopat i
fråga om våningsbytena. Jag erinrar än
en gång om de särskilda bestämmelser,
som i Köpenhamn praktiskt taget undantaga
våningsbytena från den kommunala
bostadsförmedlingen.

Herr Sköldin syntes mig särskilt indignerad
över att Stockholms stads fastighetsnämnd
liksom andra städer lyckats
träffa avtal även med de enskilda
byggmästare, som icke äro beroende av
kommunala markupplåtelser, att ställa
nyproduktionen till stadens bostadsförmedlings
förfogande. Jag menar för
min del att i det läge vi ha på bostadsmarknaden
i Stockholm och på andra
håll är det ändå ganska rimligt, att nyproduktionen
av smålägenheter, som ju
väsentligen är finansierad med offentliga
medel, också får komma de bosladsbehövande
till godo. Jag förstår
egentligen inte grunden till herr Sköldins
indignation över den ordning, som
i detta hänseende tillämpas i Stockholm
liksom i andra av rikets städer.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall vid denna sena tidpunkt fatta mig
kort. Herr Edberg uttryckte sin glädje
över att han kom efter licrr Larsson i
Stockholm. För min del vill jag uttrycka
min glädje över att jag kommer
efter herr Edberg. Det var två huvudsynpunkter
som herr Edberg anförde
till förmån för den obligatoriska bostadsförmedlingen.
Den ena var att man
med en sådan anordning skulle kunna

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

komma till rätta med svartabörshandeln
på bostadsmarknaden, och den andra
var att den obligatoriska bostadsförmedlingen
skulle medföra ett betydligt
smidigare tillvägagångssätt, när det
gällde att tillgodose den bostadssökande
allmänhetens intressen.

Jag måste, herr talman, säga att jag
tycker herr Edberg betänkligt brustit i
bevisningen för dessa påståenden. För
min del tror jag att det är en utopi att
man skulle komma till rätta med svartabörshandeln
genom en sådan här obligatorisk
förmedling, såvitt man nämligen
inte vill utvidga den administrativa
kontrollen i en omfattning, som ju även
herr Edberg och hans medmotionärer
bestämt motsätta sig. Jag skulle i detta
sammanhang bara vilja göra en enda
liten fråga. Hur skall man kunna förhindra
att en vanlig direkt hyresupplåtelse
kommer att dölja sig under lägenhetsbytets
etikett? Jag tror för min
del att detta är ganska omöjligt, om man
inte vill utsträcka den administrativa
kontrollen på ett sätt, som ingen vill
vara med om. Med anledning av de
tankegångar som herr Larsson i Stockholm
utvecklade skulle jag vilja säga att
jag aldrig i herr Edbergs och hans medmotionärers
framställning läst in den
meningen att man även i den obligatoriska
bostadsförmedlingen skulle taga
med lägenhetsbytena. Skulle meningen
vara den att allmänheten här i vårt
land icke ens skulle ha rätt att utan
myndigheternas tillstånd få byta lägenheter,
då får jag säga att detta är ännu
ett starkt skäl mot den obligatoriska
förmedlingen.

För det andra sade herr Edberg att
en obligatorisk bostadsförmedling skulle
skapa större smidighet på detta område.
Jag måste säga att jag har rakt motsatt
uppfattning. Mig förefaller det som om
den i stället skulle öka förmynderskapet
över människorna. Redan i dag står
det långa köer vid förmedlingarna. Folk
sitter i timtal i väntrummen med en
nummerbricka i handen. Att göra ko -

206 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ståendet och väntrumssittandet obligatoriskt
tror jag inte är att hjälpa den
bostadssökande allmänheten, och i varje
fall tror jag inte att detta är en väg
för att, som herr Edberg så vältaligt
anförde, göra livet mindre komplicerat
för människorna.

Motionärerna understryka själva att
den obligatoriska bostadsförmedlingen
bara är tänk1 som ett tillfälligt komplement
till hyresregleringen. Men även
herr Edberg måste väl medge att det
ligger något oförnuftigt i att vi skola
utreda förutsättningarna för en tillfällig
komplettering av hyresregleringen
samtidigt som vi skola sätta i gång en
utredning om själva hyresregleringens
avveckling.

Herr Edberg berörde även förhållandena
på bostadsmarknaden och skildrade
dem i ganska svart färg. Jag har
ingen anledning att polemisera mot honom
i denna punkt. Men när det gäller
att klarlägga vad som är orsaken till
bostadsbristen, måste man väl ändå,
herr talman, komma ihåg följande. Under
åren 1945—1948 ha vi haft den
största bostadsproduktion som någonsin
förekommit i vårt land under en
fyraårsperiod. Och i förhållande till
folkmängden är siffran nästan dubbelt
så hög som för något annat land i världen
under samma tid. Befolkningen har
inte heller vuxit snabbare än bostadsbeståndet,
utan verkliga förhållandet är,
att bostadsutrymmet per individ i denna
stund är större än vad det någonsin
varit i vårt land. Och ändå ha vi
för närvarande en bostadsbrist, som såvitt
jag känner till är större än någonsin
förut här i landet. Är det då inte
ganska uppenbart, att de fördelar, som
vi obestridligen ha vunnit genom denna
ökade bostadsproduktion, ha vi vunnit
på bekostnad av de människor som
i denna stund inte ha någon bostad?
Inte behöver man väl fundera så mycket
över anledningen till denna situation.
Vad skall det egentligen tjäna till
att för oss själva dölja var den verkliga

orsaken ligger? I varje fall är det ju
av visst intresse, att man är någorlunda
överens om orsakerna för att man skall
kunna finna de lämpligaste och mjukaste
vägarna att bemästra krisen. Det
är väl ganska självklart att om man låser
en kostnadsfaktor i det ekonomiska
sammanhanget, i detta fall hyreskostnaderna,
samtidigt som inkomsterna
kraftigt stiga, blir resultatet en brist, i
detta fall bostadsbrist. Jag kan inte heller
förstå annat än att vi måste på detta
likaväl som på andra områden komma
fram till en naturlig anpassning. Hyresregleringen
döljer problemen under
ytan, men hyresregleringen löser dem
inte. Den har varit en extraordinär åtgärd,
som varit nödvändig i en extraordinär
situation, men den har samtidigt
skapat risker för många osunda
företeelser, bland vilka jag vill peka på
t. ex. den fortgående försämringen avfastighetsbeståndets
kvalitet i vårt land,
som jag tror är något mycket allvarligt
ur samhällsekonomisk synpunkt.

I likhet med andra talare tror jag att
om vi skola komma fram till sundare
och riktigare betingelser, framför allt
när det gäller att öka bostadsproduktionen,
måste det ske genom fri konkurrens
mellan olika företagsformer.
Men jag tror också som herr Edberg
att det finns vissa praktiska ting som
vi kunna göra redan nu, ehuru jag delvis
har en annan syn än han på dessa
ting. På vårt håll ha vi redan tidigare
understrukit nödvändigheten av att i
praktiken undanröja hindren för inredning
av vindsvåningarna. Jag vet att
det icke möter hinder från statsmakternas
sida, men de i sista hand beslutande
instanserna ha på åtskilliga platser
underlåtit att vidtaga de nödvändiga
åtgärderna. Jag tror också att vi
måste försöka komma fram till en uppdelning
av åtskilliga av de stora lägenheterna
liksom till en upprustning av
de gamla lägenheterna. Båda dessa önskemål
förutsätta emellertid en ändring
i hyresregleringen. Den väg som i and -

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 207

ra länder försökts, nämligen att avskaffa
regleringen för de stora lägenheterna,
är enligt mitt förmenande en naturlig
etapp på vägen mot en normalare
ordning. På detta sätt tror jag man
skulle få fram en ökad rörlighet och att
man skulle få fram en ökad benägenhet
att dela upp de stora lägenheterna.
Varför skulle man inte, herr talman,
kunna undersöka exempelvis lämpligheten
av att lägenheter med mer än tre
rum och kök frigivas från hyresregleringen?
Skulle då inte vissa skäl tala
för att antalet sex- och sjurumslägenheter
skulle komma att minska, medan
antalet mindre enheter inte oväsentligt
skulle komma att stiga. I Kanada
har man haft praktiska erfarenheter av
den saken, erfarenheter som i varje fall
enligt mina informationer varit gynnsamma
från den bostadssökande allmänhetens
synvinkel.

Man skulle väl också kunna tänka sig
en avveckling av hyresregleringen, i
varje fall för vissa kategorier nyproducerade
lägenheter. Nu är det ju så, att
justitieministern själv vill ha en undersökning
om avveckling av hyresregleringen,
och jag har inte anledning att
ställa något särskilt yrkande. Jag vill
bara uttala den förhoppningen att denna
utredning måtte bedrivas skyndsamt
och att den kommer att medföra lättnader
och icke skärpningar i lagens bestämmelser.

Till sist är det, herr talman, ett par
uttalanden här som ger mig anledning
att bara i förbigående understryka en
synpunkt. Det gör sig gällande en tendens
på sina håll att liksom glömma
bort att även fastighetsägare äro vanliga
människor. I olika sammanhang
kommer fram en avog inställning till
denna medborgarkategori. Den har
skymtat även i denna debatt, och jag
tycker inte den bör stå oemotsagd. Det
är ganska karakteristiskt att fastighetsägarnas
organisationer trots upprepade
påstötningar icke ha kunnat få resonans
för ett så rimligt önskemål som

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

att få garanti för att de bli representerade
i hyresnämnden. År 1948 kom
en framställning härom. Dess rimlighet
underströks kraftigt av justitieministern.
År 1949 upprepades denna framställning.
Samma historia inträffar ännu
en gång. Justitieministern understryker
hur rimligt det är att fastighetsägarna
bli företrädda i hyresnämnden. I år
kommer justitieministern igen och driver
på lagstiftningsväg igenom detta
önskemål, som man inte har kunnat få
i skälig utsträckning beaktat på annat
sätt. Visar inte detta att det i vårt samhälle
på ett ganska anmärkningsvärt
sätt saknas vilja att taga skälig hänsyn
även till denna folkgrupp? Jag kan inte
heller underlåta att säga att jag tycker
det är beklagligt, att tillfälle icke har
beretts denna medborgargrupp att någon
gång närvara vid de olika förhandlingarna
mellan statsmakterna och näringslivets
och arbetsmarknadens organisationer
rörande stabiliserings- och
prispolitiken. För min del tror jag inte,
herr talman, att det kan vara rättvist
och klokt att på detta sätt skjuta åt sidan
en legitimt arbetande grupp inom
samhället.

Jag ber, herr talman, med dessa
ord och framför allt med hänvisning
till vad jag inledningsvis anförde om
den kommunala bostadsförmedlingen
att få yrka bifall till reservationen.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag tycker
det var mycket intressant att höra
herr Hjalmarson. Han presenterade i
varje fall några konkreta förslag att
komma till rätta med svårigheterna.
Det måste betyda att han för sin del
på ett helt annat sätt än utskottsreservanternas
talesman är på det klara med
att här finnas svårigheter. Det är bara
det, att jag nu har ungefär samma
känsla som när herr Hjalmarson i utrikesdebatten
skulle presentera ett konkret
program för intimare försvarssamarbete
med de övriga skandinaviska

208 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

länderna. När han kom fram till de
konkreta förslagen, blevo de så försvinnande
små i jämförelse med själva
problemet. Detsamma tycker jag gäller
här.

Herr Hjalmarson hade fattat mig rätt
när han förklarade, att enligt min mening
med en obligatorisk bostadsförmedling
vore förbundna de fördelarna,
att man kunde förhindra det nuvarande
systemet med svartabörshandel och få
en smidigare fördelning. Om herr
Hjalmarson varit fullständig i sitt referat,
skulle han ha tillagt en tredje
synpunkt, som jag betraktar som huvudsynpunkten,
nämligen att man
skulle få en prövning av angelägenhetsgraden
och på det sättet möjligen
kunna åstadkomma en rättvisare fördelning
av det knappa lediga bostadsbeståndet.
Men när det gällde de två
första punkterna ansåg herr Hjalmarson
att jag brustit i bevisningen. Jag vet
inte om jag på den korta repliktiden
kan övertyga honom. Jag tror emellertid
att det är en betydande skillnad
mellan det förfarandet, att en hyresgäst,
som ämnar flytta och annonserar
i en tidning eller på annat sätt skaffar
sig någon, som är intresserad att få
den bostad han innehar, och betingar
sig en överlåtelsesumma ofta på flera
tusen kronor innan han går och rekommenderar
den nye hyresgästen till fastighetsägaren,
och å andra sidan det
förfarandet, att fastighetsägaren väljer
inom en grupp av hyressökande vid
den kommunala bostadsförmedlingen.
I det senare fallet kan av förklarliga
skäl några sådana svartabörssummor
icke tagas ut. Jag är alltså tämligen
övertygad om att större delen av den
handel med bostäder, som nu förekommer
i de större städerna, skulle försvinna.

Så menar herr Hjalmarson att jag
inte lyckats bevisa, att man skulle få
en smidigare omflyttning mellan det
äldre och nyare bostadsbeståndet. I den
stad jag representerar räknar man

inom bostadsförmedlingen med att i
vart fall en fjärdedel av alla bostadssökande
icke ha råd att betala de hyror
som betingas inom det nya bostadsbeståndet.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste tyvärr säga att
herr Edberg inte givit något svar på
min fråga, hur man skall kunna förhindra
att en vanlig direkt hyresupplåtelse
maskeras i lägenhetsbytets form
och därmed kommer att undgå den
kommunala bostadsförmedlingen, detta
under förutsättning att lägenhetsbytena
inte skola kopplas in under den obligatoriska
kommunala bostadsförmedlingen.
Jag utgick från att det icke var
herr Edbergs mening att så skulle ske.
Han har inte bestritt detta, och därför
anser jag mig alltjämt kunna fasthålla
vid min frågeställning. Tar man inte
med lägenhetsbytena, vilket ju för övrigt
ur andra synpunkter är ytterst orimligt,
betvivlar jag att man kan komma till
rätta med svartabörsaffärerna.

Jag vill gärna medge —- utrikesdebatten
skola vi väl inte draga in i detta
sammanhang — att de praktiska rekommendationer
som jag kunde göra inte
voro så stora. Men jag tror, herr Edberg,
att vi här i första hand måste taga
de små stegen, man får försöka taga
så många små steg som möjligt för att
på så sätt kunna lätta situationen.

Till sist vill jag beträffande angelägenhetsgraderingen
för de bostadssökandes
vidkommande säga, att jag tycker,
att detta är en så utomordentligt
ömtålig och känslig fråga, att jag inte
alls kan känna mig entusiasmerad av
tanken, att detta skulle ensidigt och
obligatoriskt ligga i myndigheternas
hand.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Det är mycket intressant att
höra vilket intresse herr Hjalmarson nu
hyser för lägenhetsbytena. Jag vill
erinra om att det inte är så många år

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

209

sedan riksdagens majoritet avslog ett
förslag av justitieministern om att legalisera
lägenhetsbytena. Den gången
fanns inte samma intresse. Herr Hjalmarson
sade vidare, att det är mycket
ömtåligt att pröva angelägenhetsgraden.
Ja, det är ingen tvekan, att det är så.
Men det är detta, som de kommunala
bostadsförmedlingarna nu få göra inom
den sektor av det nya bostadsbeståndet,
som de disponera över. Jag tror
man kan säga, att de tämligen väl lyckats
med denna grannlaga uppgift. Vidare
menade herr Hjalmarson, att det
nu inte finns anledning att införa en
tillfällig komplettering till hyresregleringslagen.
Men, herr Hjalmarson, vi
äro väl ändå på det klara med att vi
ha att räkna med en bristsituation, som
kommer att bestå åtskillig tid framöver.
Herr Hjalmarson erkände ju själv,
att bostadsbristen är i dag större än
någonsin tidigare. Detta är anledningen
till att vi kommit tillbaka inför riksdagen
med denna fråga, och det är
också anledningen till att jag tror, att
det inte räcker med herr Hjalmarsons
små steg, utan att vi nog få ta ett något
större kliv.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Bara några ord. Jag kan i allt
väsentligt instämma med vad föregående
talare för reservationen bär ha
anfört. Jag skall försöka att inte upprepa
vad de sagt. Det är bara ett par
ytterligare synpunkter jag ville framföra.
1 punkt 7 av herr Edbergs in. fl.
motion sägs: »Det bör i detta sammanhang
understrykas, att det bär icke är
fråga om att införa någon i princip ny
reglering. Vad det gäller är närmast
att införa ett komplement till den alltjämt
nödvändiga hyresregleringslagen i
syfte att göra denna effektiv.» Men,
herr talman, är inte detta en ny princip
att göra den hittills frivilliga förmedlingen
obligatorisk? Jag tycker att
det är en i högsta grad ny princip man

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

därmed slår in på. Det är väl ungefär
som om man skulle genomföra en obligatorisk
arbetsförmedling med skyldighet
för de arbetssökande att taga av arbetsförmedlingen
anvisat arbete. Jag
skulle tro att ingen i denna kammare
skulle vilja vara med om en sådan anordning,
men bär går man i princip
in för en sådan, när det gäller hyresförmedlingen.

Jag skulle dessutom vilja ställa en
fråga till herr Edberg. Här har av herr
Hjalmarson särskilt understrukits de
svårigheter som en obligatorisk hyresförmedling
skulle medföra vid våningsbyten
eller lägenhetsbyten. Men jag vet
inte hur motionärerna tänkt sig, att det
skulle bli vid hyra i andra hand, där
man hyr ut en mer eller mindre möblerad
lägenhet, vilket ju mycket ofta förekommer.
Skall också hyrande av ett
möblerat rum t. ex. eller en större eller
mindre lägenhet med litet möbler ske
genom denna obligatoriska förmedling?
Jag skulle tro, att om man skulle tvinga
in också en sådan uthyrning under den
obligatoriska förmedlingen, så skulle
svårigheterna säkerligen bli ännu mycket
större.

Jag fäste mig vid att herr Edberg i
sitt anförande kraftigt strök under att
beträffande den frivilliga hyresförmedlingen
hade inga som helst klagomål
förekommit. Det gladde mig, herr talman,
att höra detta, men då blir man
ju ännu mera förvånad, när man hör,
bur särskilt kraftigt herr Edberg kräver,
att man skall gå ifrån den frivilliga
hyresförmedlingen och slå in på den
obligatoriska.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta och be att få ansluta mig till det
yrkande som förut har ställts här om
bifall till reservanternas förslag.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
för det första uttrycka min tillfredsställelse
över att tredje lagutskottet i år
bär kommit till en mera avancerad

14 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 13.

210

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ståndpunkt än andra lagutskottet i fjol,
som behandlade samma förslag. Tillfredsställelsen
grumlas emellertid en
smula av ett par ting. Det första är de
ganska dystra framtidsutsikterna på bostadsmarknaden,
som utskottet anför
som motivering för den ändrade hållningen.
Den saken kommer ju att behandlas
i riksdagen i andra sammanhang,
och jag skall inte säga något om
den nu. Annars tror jag nog, att medlen
finnas för att öka produktionen av
bostäder och andra nödvändiga byggnader,
och det högst väsentligt. Det
andra, som grumlar tillfredsställelsen,
är att första kammaren i går kväll med
sin socialdemokratiska majoritet fällde
utskottsyrkandet och att vi därför av
allt att döma ytterligare ett år måste
vänta på att få denna välbehövliga lagstiftning.
Det gällde ju också bara till
en början en skrivelse till Kungl. Maj:t.

I debatten här liksom i reservationen
till utskottets utlåtande ha de borgerliga
framfört några argument, som jag vill
säga några ord om. Det första är av
mera principiell natur, i det man menar,
att en obligatorisk bostadsförmedling
inskränker på de enskilda fastighetsägarnas
frihet att disponera över
sina fastigheter och lägenheter. Det är
alldeles riktigt, den innebär en inskränkning
i deras friheter i det hänseendet.
Men det heter ju i det gamla
ordspråket, att nöd bryter lag, och det
finns faktiskt en bostadsbrist på de
flesta håll i landet, som man måste försöka
göra något åt.

Herr Yngve Larsson i Stockholm
sade, att det enda raka är ju att bygga
mera. Ja, det tycker jag är en så självklar
sanning, att det är svnd, att stenograferna
skola behöva slita blyertspennor
på att skriva det, när det uttalas i
kammaren. Bygger man tillräckligt med
bostäder, så blir det tillräckligt med bostäder.
Då kunna alla människor få en
egen bostad, förutsatt att hyror och annat
hållas vid sådan nivå, att alla kunna
hyra sig en bostad.

Principiella skäl kan det egentligen
inte heller vara, som de borgerliga här
ha att falla tillbaka på, eftersom de ju
inte äro emot att upphäva friheten för
enskilda i en del andra sammanhang.
Man blir alltid ömhjärtad och ömmar
för friheten, så snart det är det allmänna,
som skall ingripa mot den enskilde
till förmån för de många. Däremot
är man mycket villig att inskränka
friheten för den enskilde näringsidkaren,
om det bara gagnar ett litet fåtal.
Man har kommit ganska långt i detta
avseende i vårt samhälle. När t. ex. en
damfrisör här i landet inte får sänka
sina priser under den av den privata
priskontrollen fastställda normen utan
att riskera att bli avstängd från möjlighet
att köpa de apparater och andra
förnödenheter han behöver för sitt yrke,
reagerar man inte. Det vittnar om att
man är mycket tolerant mot frihetsinskränkningarna,
så snart det är en trust
eller kartell som skall gynnas eller upprätthållas.
Jag tror således inte, att det
argumentet håller. Det har skapats frivilliga
överenskommelser som inskränka
friheten för den enskilde fastighetsägaren
i samma grad som en sådan här
hvresförmedling skulle göra. Herr Larsson
i Stockholm sade alldeles nyss, att
så skett.

Jag vill knyta an till vad herr Larsson
i Karlstad sade, nämligen att fastighetsägarna
äro socialt ansvarskännande.
Det tvivlar jag inte på att de äro, i
mycket stor utsträckning till och med.
Men lierr Larsson kan väl ändå inte bestrida,
att det bland fastighetsägarna
också finns en del element, där den
sociala ansvarskänslan är rätt dåligt
utvecklad. Jag erfor bara för några dagar
sedan, hur man i en gränd i gamla
staden ville hyra ut ett kyffe på två
skrubbar och omodernt rum, möblerat
med pinnstolar och tältsängar, för 230
kronor i månaden. Det vittnar inte om
någon vidare utvecklad social ansvarskänsla
hos vederbörande utbjudare av
lägenheten. Därmed har jag inte sagt,

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

211

att alla eller ens de flesta fastighetsägarna
äro sådana, lika litet som jag
tror, att man med en sådan lagstiftning
som den här föreslagna skulle kunna
komma till rätta helt och hållet med
svartabörsaffärerna på denna marknad.

Det andra argument som anförts är
att en reglering ökar krånglet men inte
skapar en enda ny lägenhet. Det är
självklart, att en lag inte skapar nya lägenheter.
Men fördelningen av lägenheterna
är av kanske större betydelse
än vad många vilja tro, framför allt i
de stora städerna. Jag tillåter mig här,
herr talman, att anföra ett citat ur tidningen
»Vi Hyresgäster», som är organ
för HSB och Hyresgästernas riksförbund.
I en ledande artikel häromdagen
skriver tidningen följande: »Om dessa
förmedlingar,» — alltså de kommunala
bostadsförmedlingarna — »som nu anvisa
hyresgäster till så gott som alla
lägenheter i nybyggena, även finge hand
om alla hyreslediga bostäder i det äldre
fastighetsbeståndet, så skulle mycket
vara vunnet. Man kunde på ett annat
sätt än nu ta hänsyn till de bostadssökandes
ekonomiska förhållanden -—
kunde hänvisa en familj med blygsamma
inkomster till en halvmodern men
hygglig bostad i det äldre beståndet,
medan man nu oftast måste anvisa en
sådan familj en för dyr lägenhet i nybyggen.
Man kunde också ta större
hänsyn till sökandes önskemål beträffande
bostadens läge, så att inte för
långa resor uppstå mellan bostad och
arbetsplats. Över huvud taget skulle en
skäligen önskvärd rörlighet på bostadsmarknaden
åstadkommas, och krisen
skulle kunna bemästras snabbare.» Tidningen
fäster här uppmärksamheten vid
en faktor, som jag tror är mycket betydelsefull,
nämligen möjligheten att hyra
bostad i närheten av arbetsplatsen.
Det är inte vilsamt att åka spårvagn
och buss i Stockholm vid rusningstid.
Och det är inte alls ovanligt att på arbetsplatser
i Stockholm träffa folk, som
ha en resväg på en timme och mer mor -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

gon och afton till och från sitt arbete.
Utom att det medför kostnader, är det
ju också mycket slitsamt och tar på
krafterna.

Herr Larsson menade, att en sådan
obligatorisk bostadsförmedling skulle
försvåra och förhindra byte av lägenheter.
Det beror naturligtvis på hur
lagtexten utformas, och det får väl
riksdagen återkomma till, om det nu
skulle bli någon sådan lag. Men jag förstår
inte hur den på något sätt kan stå
hindrande i vägen för eller försvåra
lägenhetsbyten. Herr Yngve Larsson
tycktes mena, att lägenhetsbyten uppstå,
när en lägenhet blir ledig, men sådana
förekomma ju just, när inte någon lägenhet
är ledig. Det är väl två parter,
som var och en disponerar en lägenhet,
som byta. Finns det en ledig lägenhet
behöver man inte byta. Då kan man
hyra direkt.

Som tredje argument har man uppställt
frågan: Vem skall svara för förluster
som fastighetsägare eventuellt
kunna lida, då de bli anvisade hyresgäster,
som kunna men icke vilja betala
sin hyra? Jag tror att argumentet
är tämligen misslyckat. Erfarenheten
ifrån de kommunala bostadsförmedlingarna
visar, att hyresförlusterna äro oerhört
små. Jag skall taga exempel från
Stockholm, från det kommunala bostadsföretaget
Stockholmshem, som disponerar
över 7 000 lägenheter, där samtliga
äro uthyrda genom den kommunala
förmedlingen. Stockholmshem har
en hyressumma per år på något över
10 miljoner kronor, och hyresförlusten
1949 uppgick till sammanlagt 3 233
riksdaler. Om jag inte räknar fel, utgör
det 3/10 promille av hyressumman. På
borgerligt håll brukar man tala om att
det privata kapitalet måste alltid räkna
med vissa risker. Det förefaller mig som
om riskmarginalen vore ytterst minimal
för fastighetsägarna.

Innan jag slutar, vill jag bara göra en
liten replik till herr Hjalmarson. Han
menade, att om det blir en obligatorisk

212

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

bostadsförmedling, skulle köståendet
öka på förmedlingen. Det förstår jag
inte. Att folk får stå i ko på förmedlingarna
kan bero på att det är dålig expedition
och dåliga lokaliteter och liknande
men framför allt på att förmedlingen
förfogar över alldeles för litet
antal lägenheter. Om förmedlingen finge
ett större antal lägenheter att förfoga
över skulle väl köståendet om inte minska
så i varje fall inte öka av den anledningen.

Jag har bara velat göra dessa anmärkningar
till det föreliggande förslaget och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Det har här från olika håll anförts, att
bostadssituationen skulle ha blivit bättre.
Särskilt herr Allmän underströk detta.
Herr Larsson i Stockholm tycktes
vara inne på samma tankegång. Jag vet
inte vad man stöder sig på för material,
när man säger detta. Jag har utskottsutlåtandet
här, herr Åhman, men
där står alls inte, att bostadssituationen
blivit bättre. Det står nämligen där:
»Såvitt man kan utläsa av upprättade
prognoser för 1950 torde visserligen
någon förbättring av bostadssituationen
komma att inträffa under året.» »Såvitt
man kan utläsa av upprättade prognoser
för 1950» är ju ett mycket obestämt
uttalande om möjligheterna att under
detta år åstadkomma någon förbättring,
när det gäller bostadstillgången, och
det är litet annat än att säga, att bostadssituationen
redan blivit bättre. Det
organ, som på detta område har försökt
göra en viss utredning, nämligen bostadsstyrelsen,
har också uttalat sig om
denna sak. Bostadsstyrelsen säger här
bl. a.: »Den konstaterade minskningen
av äktenskapsbildningen och nettoinflyttningen
till tätorterna har under förhandenvarande
omständigheter icke kunnat
försvaga den löpande bostadsefterfrågan
i sådan grad, att den under

krigsåren uppkomna bostadsbristen
märkbart lindrats.» Och så säger man
något annat, och det tycker jag har betydelse
just för denna frågas avgörande.
Man säger: »Vissa tecken tyda snarare
på att bostadsbristen det senaste
året skärpts på ett flertal orter.»

Här har man ett tillfälle att ge kommunerna
rätt att, om de så önska, införa
en obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Eftersom man nog inte
kan tänka sig att generellt åstadkomma
en förbättring av bostadstillgången, utan
att det kommer att bli variationer —
på en ort kanhända man kan åstadkomma
en förbättring, på en annan
kan det mycket väl bli försämring —•
så måste detta, som har sagts från bostadsstvrelsens
sida, ha en viss betydelse
i detta sammanhang. Om man t. ex.
inom vissa stora tätorter räknar med
kraftig bostadsbrist och till och med
kan tänka sig att en försämrad situation
skulle kunna inträffa, skulle det
väl ändå vara en tillgång för en sådan
ort att ha möjlighet att skaffa sig det
instrument, som en obligatorisk kommunal
bostadsförmedling kan innebära.
Och det är ju ingenting annat än det
man här vill föreslå.

Jag vill i detta sammanhang också
bara ett ögonblick dröja vid vad herr
Hjalmarson sade. Han tycktes mena, att
hyresregleringslagen varit det förnämsta
hindret, när det gällt att försöka se
till att man skulle komma ifrån bostadsbristen,
att alltså bostadsbristen till
stor del beror på hyresregleringslagen.
Samtidigt sade han emellertid att vi
under de fyra senaste åren byggt flera
bostäder i detta land än någonsin förut.
Från andra håll har man sagt, och
jag förmodar, att herr Hjalmarson har
samma uppfattning, att det enda sättet
att på lång sikt komma ifrån bristen
är att bygga flera bostäder. Emellertid
har man, som sagt, under de fyra senaste
åren byggt mer än någonsin förut.
Under dessa år har hyresregleringslagen
gällt. Den infördes den 19 juni

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13.

213

1942. Åren 1940 och 1941 bröt bostadsproduktionen
samman här i landet. Då
byggdes ett så litet antal bostäder, att
vi ha ont av den då uteblivna produktionen
av bostäder ännu. Då hade vi
ingen hyresregleringslag. Jag tror inte
att denna lag och bostadsbristen ha något
särskilt samband med varandra.
När man skall försöka ge en förklaring
till bostadsbristen, skall man nog inte
glömma sammanbrottet i fråga om bostadsproduktionen
i början av kriget
och inte glömma den kraftigt ökade
hushållsbildningen och hushållssprängningen,
som medfört stark bostadsefterfrågan,
och inte heller glömma, att
bostadsefterfrågan har inriktats på allt
större bostäder. Det har väl också haft
en viss betydelse i detta sammanhang.
Om man försöker ge en bild av läget,
dess orsaker och verkningar på det sätt
herr Hjalmarson gjorde, så blir bilden
alldeles missvisande.

Sedan är det en annan sak, som jag
tycker borde understrykas kraftigare
i detta sammanhang. Det har här sagts,
att man inte åstadkommer fler bostäder
genom att införa en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, men det
ha ju varken motionärerna eller någon
annan heller föreställt sig. Vi ha endast
velat försöka tillgodose de mest trängande
bostadsbehoven.

Bostadsstyrelsens undersökning av
läget på bostadsmarknaden i de s. k.
kvotorterna — som visserligen kan ha
sina brister — visar, att det i 218 tätorter
med tillsammans 3,6 miljoner invånare,
d. v. s. mer än hälften av Sveriges
hela befolkning, finns 32 000 familjer,
som stå utan lägenhet. Undersökningen
visar också — vilket är det mest
anmärkningsvärda — att 21 000 av dessa
familjer ha minderåriga barn. Vad
beror detta på? Ja, orsaken måste väl
vara att dessa familjer ha haft svårare
än andra att erhålla bostad, trots att
de kommunala bostadsförmedlingarna
ha inriktat sig på att i första hand
hjälpa just dem. Om den kommunala

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

bostadsförmedlingen också finge ta
hand om ledigblivna lägenheter i det
äldre bostadsbeståndet, så skulle de
kunna tillgodose dessa familjers behov
av bostad på ett bättre sätt än hittills,
och det torde väl vara en angelägenhet
för alla, till och med för dem, som ha
reserverat sig mot utskottets förslag
om utredning. Jag vill understryka att
det här endast är fråga om en utredning
och ingenting annat, en utredning,
som skall försöka klargöra
varthän det kan leda, om man inför
obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

När jag lyssnade på herr Larsson i
Stockholm fick jag en känsla av att
han delvis har sitt hjärta på den sida,
som representeras av uttalandet från
Stockholms stads fastighetsnämnd. Men
fastighetsnämnden har ju kraftigt understrukit
vikten av att man genomför
en obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Detsamma gäller för Malmö
stad. Men herr Larsson i Stockholm
sade, att ett sådant förfaringssätt skulle
medföra större stelhet när det gäller
lägenhetsbyten och flyttningar. Samtidigt
sade talaren, om jag uppfattade
honom rätt, att bostadsförmedlingen
har hand om de nya lägenheter, som
produceras. Vad skulle det medföra för
svåra olägenheter, om Stockholms stads
bostadsförmedling även fick hand om
ledigblivna lägenheter i det äldre bostadsbeståndet?
Har man sådana erfarenheter
från förmedlingen av nya
lägenheter, att man bär anledning hysa
dylika farhågor? Jag utgår ifrån att
herr Larsson i Stockholm bättre än
jag kiinner till hur bostadsförmedlingen
i Stockholm har skött sina uppgifter
och att han därför hör kunna uttala
sig om den saken, men jag kan inte
tänka mig att det kan förhålla sig på
det sättet.

Enligt herr Larsson har man i Stockholm
kunnat komma överens med fastighetsägarna.
Är det likadant i andra
städer? Hur mycket ha bostadsförmed -

214

Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

lingarna där fått hand om? I Malmö är
det ungefär likadant som i Stockholm,
men på många andra håll är det annorlunda.
I en del samhällen med kraftig
bostadsbrist har man kanske inte ens
en vanlig kommunal bostadsförmedling.

Jag tror inte vi behöva vara rädda
för att tillsätta en utredning. Det finns
kanske många hakar i vägen för en
lösning av bostadsfrågan på det sättet,
men dem skulle i så fall en utredning
kunna visa på. Jag förstår därför inte,
varför vi inte skola kunna få denna sak
utredd.

Vidare sade herr Larsson i Stockholm,
att när denna fråga tidigare har
behandlats här i riksdagen, så har det
visat sig, att skälen mot de väckta motionerna
ha varit så starka, att motionerna
ha avslagits. Jag vill inte uttala
mig om styrkan i de argument, som förebringats,
men faktum kvarstår. Motionerna
ha avslagits. Det har dock
skett någonting sedan dess. För det första
är det inte samma motioner som nu
föreligga. För det andra ha vi inte tidigare
haft några samlade uppgifter
från kvotorterna, som kunnat tillmätas
något större bevisvärde. Nu veta vi i
alla fall att det i dessa 218 kvotorter
finns ungefär 32 000 familjer, därav
21 000 med minderåriga barn, som
sakna lägenhet. För det tredje ha vi nu
på ett helt annat sätt än tidigare klart
för oss, att vi icke kunna räkna med
att komma ifrån den stora bostadsbristen
ännu på länge. Situationen är därför
en helt annan nu mot tidigare.

Måste inte också alla inför det faktum,
att ett så stort antal familjer —
varav så många med minderåriga barn
— sakna bostäder, säga sig, att om vi
efter en utredning kunna inrätta obligatorisk
kommunal bostadsförmedling,
som kan medföra stora lättnader på
detta område, så kan det vara skäl i att
företa en dylik utredning.

Jag vet, att det inte tjänar mycket
till att nu tala längre, och jag skall
därför nöja mig med att endast ställa

några frågor till herr Larsson i Stockholm:
Skulle det innebära några större
svårigheter att låta den kommunala bostadsförmedlingen
i Stockholm också ta
hand om ledigblivna lägenheter i det
äldre bostadsbeståndet?

Eftersom herr Larsson tämligen bestämt
påstod, att man inte har så goda
erfarenheter av de obligatoriska bostadsförmedlingarnas
verksamhet i andra
länder, vill jag också fråga: Är det
verkligen så, att man i Köpenhamn har
dåliga erfarenheter av det danska systemet?
Jag har fått helt andra uppgifter
från sakkunniga personer, som
ha besökt Köpenhamn.

Vidare sade herr Larsson att Norge
och Danmark ha varit med i kriget och
att de inte ha kunnat bygga något under
den tid kriget varade. Det är klart att
svårigheterna äro större för dessa länder
än för Sverige, och det är därför
lätt att förstå, att man där har gått längre
än vi ha gjort. Men jag skulle vilja
ställa den frågan: Hur många familjer
sammanlagt och hur många familjer
med minderåriga barn skola bli bostadslösa,
innan man här vågar sig på
en utredning om obligatorisk kommunal
bostadsförmedling?

Herr Larsson citerade det gamla
kända uttalandet om kommittén som
inte överilade sig förrän i sista ögonblicket,
men jag är rädd för att riksdagen
i denna fråga inte kommer att
överila sig ens i sista ögonblicket. Men
om flera av kammarens ledamöter ställdes
öga mot öga med de familjeförsörjare,
som på alla möjliga sätt försöka
ordna sin bostadsfråga, som gå till
Kungl. Maj:t och som springa i verken
och hos kommunala myndigheter, och
som ändå inte lyckas lösa problemet,
så skulle kammaren säkerligen vara
villig att åtminstone göra ett försök att
klarlägga, huruvida vi inte med en
kommunal bostadsförmedling kunna
åstadkomma en förbättring i det nuvarande
läget, som vi väl ändå alla vilja
komma ur så småningom.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Nr 13. 215

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Den senaste ärade talaren ställde
så många frågor till mig, att jag inte
under den tid jag har på mig för replik
kan besvara dem alla. Han frågade
bl. a. med stort patos hur många familjer
med minderåriga barn, som skola
bli bostadslösa, innan vi vilja biträda
det föreliggande utredningsförslaget.
\''i, som här tala för reservationen,
framställas alltså såsom utrustade med
tigerhjärtan. Det är allenast vår omänskliga
hårdhet som gör, att vi inte vilja
biträda det föreliggande förslaget! Men
detta är ju ändå med förlov sagt att alldeles
vränga till saker och ting.

Jag vill inte tävla med herr Persson
i Växjö när det gäller patetiska uttryckssätt,
men jag försäkrar, att jag
lika starkt som han belijärtar den sociala
nöd, som föreligger på detta område.
Här är det dock fråga om huruvida
effekten av det föreliggande förslagets
genomförande skulle bli sådan,
att man avhjälper det onda, som man
vill avhjälpa.

Jag kan på alla väsentliga punkter instämma
i vad herr Persson i Växjö sade,
när han skildrade hur vi kommit i det
nuvarande läget. Han sade också, att
det nu har hänt något nytt. Jag vill
också peka på något nytt som hänt,
nämligen att den stora generation, som
under 1940-talet svarade för den starka
hushållsbildningen och som slukade den
stora lägenhetsproduktionen, nu till väsentlig
del är »utgift» och att antalet
husliållsbildningar därför måste bli
mindre. Samtidigt ha vi väl rätt att
hoppas, att den ökade ekonomiska friheten
skall göra det möjligt för oss att
väsentligt öka bostadsproduktionen.

»Varför blir det större stelhet inom
det gamla bostadsbeståndet, om man
inför en obligatorisk bostadsförmedling?»
frågade herr Persson i Växjö och
hänvisade till att man ju har lyckats
med förmedlingen av nybyggda lägenheter.
Ja, men det är ju något helt annat,
att man i nuvarande knapphetsläge

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

producerar nya lägenheter, som inte
förut ha haft några hyresgäster. De nya
hyresavtal, som träffas inom det gamla
bostadsbeståndet, komma ju till allra
största delen till stånd i lägenhetsbytets
form. Jag har i min naivitet trott att
meningen med det föreliggande förslaget
har varit, att varje nytt hyresavtal
skulle underställas bostadsförmedlingen
för prövning och, eventuellt, revision.
Det uppkommer ju nämligen nya
hyresavtal vid ett byte. Nu förefaller
det som om i varje fall herr Lager menade,
att bytena icke skulle inkluderas
i förmedlingarnas arbete.

Jag uppfattade inte riktigt vad herr
Edberg menade, men av replikskiftet
mellan honom och herr Hjalmarson
drog jag den slutsatsen att även herr
Edberg ansåg, att lägenhetsbytena inte
skulle ingå i bostadsförmedlingarnas arbetsuppgifter.
Då måste jag instämma i
vad herr Hjalmarson sade, nämligen att
om bytena av lägenheter i det gamla
bostadsbeståndet icke skola underställas
bostadsförmedlingarna —• så kommer
varje anpassningsrörelse där att
ta bytets form. Ger man återigen bostadsförmedlingen
sådan omfattning, att
dess verksamhet omfattar även lägenhetsbytena
i det gamla bostadsbeståndet
— vilket är det enda rimliga — så
leder detta ovillkorligen till ökad stelhet
och till den ökade nedfrysningen inom
detta bostadsbestånd, som jag tidigare
utvecklat.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag kan inte tänka mig att herr Larssons
i Stockholm bevisföring håller, när han
här har försökt övertyga kammarens
ledamöter om att vi skulle få en ökad
stelhet i det gamla bostadsbeståndet.
Om det blir lägenheter lediga inom det
gamla bostadsbeståndet och om bostadsförmedlingen
får ta band om dem, så
kan jag inlc förstå att detta kommer att
medföra några större vådor än om de
ha hand om de nybyggda lägenheterna.

216 Nr 13.

Torsdagen den 20 april 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Herr Larsson i Stockholm sade, att det,
vad gäller Norge och Danmark, som
ju ha varit i krig, kan ha varit betingat
av omständigheterna att gå längre än
vi ha gjort, och eftersom han tyckte att
jag ställde patetiska frågor, vill jag nu
formulera min fråga på annat sätt:
Vilka förutsättningar skola föreligga, innan
man här vill försöka åstadkomma
en ändring på bostadsmarknadens område? Tror

för övrigt inte också herr Larsson
i Stockholm, att det hade varit möjligt
att ge många av de 21 000 barnfamiljerna
lägenheter, om vi hade haft
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
tidigare? Det finns ju ändå bostadsbehov
av mindre angelägenhetsgrad,
som ha blivit tillgodosedda.

Sedan tror jag inte att man skall göra
upp alltför bestämda prognoser över
vad som kan ske beträffande hushållsbildningen
i framtiden. Det är så många
faktorer som göra sig gällande i fråga
om efterfrågan på bostäder. Bostadsvanorna
ändras, man vill ha större lägenheter
o. s. v. Man kan inte utgå från
en enda omständighet och från denna
— som man tror vara ett faktum -— dra
några slutsatser om vad som kommer att
inträffa på detta område i framtiden.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Dunker begärde likväl
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 59 ja och 62
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 122, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Anmäldes, att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 149,
angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 565, av herr Ohlsson i Kastlösa
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 227, med förslag till förordning
angående ändring i förord -

Nr 13. 217

Torsdagen den 20 april 1950 em.

ningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt;

nr 566, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);
och

nr 567, av herr Kärrlander m. fl., i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.01 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.