1950 ANDRA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1950:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 12

23—29 mars.

Debatter m. m.

Sid.

Torsdagen den 23 mars fm.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen .................... 6

Pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor vid barnhem och kommunala
ålderdomshem, m. m............................... 12

Tjänstårsberäkning i pensionshänseende för vissa personer ........ 15

Avlöningar till statens avtalsnämnd .......................... 18

Avdragsrätt för jordbrukare för rationaliseringsarbeten............ 19

Förhållandet mellan stat och kyrka .......................... 22

Torsdagen den 23 mars em.

Förhållandet mellan stat och kyrka (Forts.).................... 41

Statsverkets kostnader för tjänste- och familjepensionering in. m. .. 74

Tisdagen den 28 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Staxäng ang. ökade anslag till och förmånligare byggnadstill ståndsgivning

för utbyggnad av fiskehamnar, m. m........... 77

Herr Jacobson i Vilhelmina ang. persontrafiken å bandelen Östersund—Gällivare
...................................... 85

Herr Mårtensson i Smedstorp ang. dispens från skyldigheten att
inregistrera sådan lastautomobil, varå monterats speciell anordning
för stenbrytning i jordbrukets tjänst.................. 89

Onsdagen den 29 mars fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik........................ 94

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Repetitions- och efterutbildningsövningar.................... 106

Avlöningar m. in. till värnpliktiga.......................... 122

Hemvärnets övningar.................................... 124

Frivilliga skytteväsendets befrämjande...................... 126

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 128

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar .................... 129

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.......................... 130

Förebyggande mödra- och barnavård........................ 135

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet...................... 138

Abortförebyggande åtgärder .............................. 140

Civilförsvarsområdenas administration: Avlöningar ............ 142

Inköp av brandmateriel .................................. 143

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.......................... 144

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter...... 146

Hästavelns befrämjande............................•...... 150

Onsdagen den 29 mars em.

Utgifter under rikstsatens nionde huvudtitel (Forts.):

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader .......... 152

Fiskeristyrelsen: Avlöningar .............................. 154

Fiskets befrämjande i orterna.............................. 155

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m........... 157

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo ............ 162

Skogsbrukskurser m. m................................... 165

Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar .............. 166

Avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning ...................................... 166

Omändring av nöjesskatten till en helt statlig skatt.............. 170

Motion ang. viss ändring av riksbankens sedeltyper.............. 172

Utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag................ 175

Bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet............ 176

Reviderad levnadskostnadsindex ............................ 177

Avskaffande av kafferansoneringen............................ 183

Interpellation av herr Nilson i Spånstad ang. avsättningsmöjligheterna
för svenskodlad tobak .................................. 190

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 23 mars fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. svenskt deltagande i valfångsten 6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av § 12 regeringsformen
...................... .................. 6

— nr 9, ang. ändring av § 63 riksdagsordningen .............. 11

Statsutskottets utlåtande nr 44, ang. försäljning av område å Kungl.

Djurgården ......................................... 12

Innehåll.

Nr 12.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring av allmänna familjepensionsreglementet
........................................ 12

— nr 46, ang. pensionering av biträdande föreståndarinnor vid

barnhem m. m......................................... 12

— nr 47, ang. tjänstårsberäkning för vissa personer ............ 15

— nr 48, ang. anslag till statens avtalsnämnd................ 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. avdragsrätt för latent

skatteskuld å varulager.................................. 19

— nr 27, ang. ändring i kommunalskattelagen m. m............. 19

— nr 28, ang. rätt för jordbrukare till avdrag för rationaliserings arbeten

.............................................. 19

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. lag om rätt för hantverkare

att sälja gods som ej avhämtats .......................... 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer ........ 21

— nr 25, ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen
............................................ 21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring i konventionen ang.
flyttlapparnas rätt till renbetning, m. m..................... 21

Torsdagen den 23 mars em.

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 15, ang.
statskyrkosystemets avskaffande och ny reglering av förhållandet
mellan stat och kyrka .................................. 22

— nr 16, ang. popularisering av den officiella statistiken ........ 74

— nr 17, ang. redovisning av statsverkets kostnader för tjänste-och

familj epensionering .................................... 74

Onsdagen den 29 mars fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.................. 94

— nr 5, ang. granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
................................................ 106

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, ang. rätt för partierna att

stämpelfritt erhålla röstlängd ............................ 106

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln

(försvarsdepartementet) ................................ 106

— nr 11, ang. utgifter lunder elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet) 130

— nr 49, ang. anslag til barnmorskeläroanstalterna ............ 144

— nr 50, ang. beredskapssjukhusens utrustningsbehov .......... 144

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
(jordbruksdepartementet; forts, se em.) .............. 144

Onsdagen den 29 mars em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
(jordbruksdepartementet; forts.)...................... 152

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. skatteavdrag för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning............ 16o

— nr 31, ang. nöjesskattens omändring till helt statlig .......... 176

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 6, ang. användande av riksbankens vinst

för år 1949 m. m....................................... 172

— utlåtande nr 7, ang. ändring av riksbankens sedeltyper........ 172

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. försäljning av kronoegen domar

m. m........................................... 175

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7. ang.

utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag ............ 175

— nr 18, ang. åtgärder för bättre utnyttjande av bostadsbeståndet 176

— nr 19, ang. reviderad levnadskostnadsindex ................ 177

— nr 20, ang. kafferansoneringens avskaffande ................ 183

— nr 21, ang. levnadsbetingelserna i Arjeplogs kommun.......... 190

— nr 22, ang. persontaxorna å statens järnvägar .............. 190

— nr 25, ang. kommunala investeringsliggare .................. 190

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Torsdagen den 23 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionerna:

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1950/51 in. m.;
och

nr 113, angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m.;

till särskilda utskottet propositionen
nr 133, angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation; till

statsutskottet propositionerna:

nr 135, angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län in. in.; och

nr 141, angående vissa markförvärv
för försvaret in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 142, angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor samt av
bamp- och linodlingen;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 146, angående provisorisk
förhöjning av familjepenning;

till statsutskottet propositionerna:

nr 147, angående anslag till ytterligare
utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp
m. m.;

nr 150, angående anslag till vissa
iståndsättningsåtgärder å San Michelc
in. in.;

nr 151, angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumskolorna m. in.;

nr 156, angående statsförvärv av
Östergötlands smalspåriga järnvägar
in. in.; och

nr 158, angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

161, angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. m.; och
nr 162, angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 164, angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. in.; och

nr 168, angående anslag till utrustning
och inredning av lokaler för civildepartementet.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid:

till statsutskottet motionerna:
nr 475 av herr Bergstrand in. fl.;
nr 476 av herr Andersson i Malmö
m. fl.;

nr 477 av herr Olsson i Mellerud
in. fl.; och

nr 478 av herr Hagård in. fl.;

till konstitutionsutskottet motionerna: nr

479 av herr Larsson i Stockholm;
och

nr 480 av herrar Holmberg och Persson
i Landafors;

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

till behandling av lagutskott motionen
nr 481 av herrar Braconier och
Nilsson i Svalöv;

till jordbruksutskottet motionen nr
482 av herr Antby m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

483 av herr Dahlgren m. fl.; och
nr 484 av herr Fröderberg m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 485 av herr Andersson i Dunker
m. fl.;

nr 486 av fru Boman m. fl.;
nr 487 av herr Johnsson i Stockholm;
nr 488 av herrar förste vice talmannen
Skoglund och Nilsson i Bästekille;
nr 489 av herr Hseggblom m. fl.; och
nr 490 av herr Norén m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
491 av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 492 av
herr Fröderberg m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

493 av fru Gärde Widemar m. fl.;
nr 494 av herr Persson i Landafors;
och

nr 495 av herrar Wiklund i Stockholm
och Johnsson i Stockholm.

§ 3.

Föredrogs den av herr Hellbacken
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående utredning
om sänkning av nöjesskatten i
syfte att bereda ekonomiskt stöd åt
allmänna samlingslokaler och åt produktionen
av svensk film.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner

om utredning rörande betingelserna i
internationellt hänseende för ett svenskt
deltagande i valfångstnäringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
med förslag till viss ändring av
§ 12 regeringsformen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
har i denna fråga intet yrkande.

Den väckta motionen om visst tillägg
till § 12 regeringsformen har blivit avstyrkt
av utskottet. Endast en reservation
har avgivits, nämligen av professor
Håstad, som har reserverat sig beträffande
motiveringen.

I fråga om motiveringen för utskottets
avslagsyrkande skulle jag dock
vilja taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk när det gäller själva principfrågan.
Motionen hade två syften. Det
första var att skapa klarhet om de former,
i vilka svensk suveränitetsöverlåtelse
till överstatliga organ kan ske.
För det andra önskade motionärerna
hävda den uppfattningen, att i regeringsformen
borde intagas en positiv
bestämmelse i likhet med vad som skett
i flera västeuropeiska staters nya författningar.
Det skulle alltså vara ett
stadgande, som klart uttalade vår beredvillighet
att under förutsättning av
ömsesidighet begränsa de traditionella
suveränitetsrättigheterna. Med detta
skulle man kunna bidraga till att skapa
överstatliga organ, som krävas för att
lösa de yttre säkerhetsproblemen och
de inre försörjningsproblemen.

Jag måste tyvärr konstatera, herr talman,
att utskottets utlåtande inte präglas
av den klarhet man skulle önska
när det gäller motiveringen. För att
klargöra denna min ståndpunkt vill jag

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

framhålla följande synpunkter. Det råder
väl intet tvivel om att själva suveränitetsproblemet
i hela sin vidd i vår
tid alltmera aktualiseras. Exempel härpå
möta vi dagligen i samband med debatterna
om skapandet av effektiv internationell
kontroll av atomenergien
och i debatten om Europarådets utveckling,
för att blott nämna ett par exempel.
Senast i sin deklaration i går i denna
kammare framhöll utrikesministern
på tal om den av Europarådet föreslagna
domstolen, att ett svenskt accepterande
av detta förslag skulle kräva
grundlagsändring. Herr Ohlin var för
övrigt inne på samma principiella
spörsmål.

Om ett dylikt behov av grundlagsändring
aktualiseras, stå de svenska
statsmakterna inför tre alternativa tillvägagångssätt:
antingen att fördröja ratificeringen
till dess att grundlagsändring
kunnat ske i vanlig ordning, vilket
i sämsta fall kan betyda ett dröjsmål
på fyra år, eller att besluta om
riksdagsupplösning och nyval till denna
kammare, vilket man väl får beteckna
som både otympligt och dyrbart,
eller också att, såsom herr Håstad antytt
i sin reservation såsom i vissa fall
nödvändigt, besluta om sådan suveränitetsöverlåtelse.
Detta skulle innebära
intrång på svenska grundlagsbud i annan
ordning än som föreskrives för
grundlagsändringar, ett förfaringssätt,
som man väl inte kan anse vara rekommendabelt.

Motionen avsåg att förebygga de här
uppräknade olägenheterna genom att i
§ 12 regeringsformen införa det föreslagna
tillägget.

Det är sant som framhållits, att det
kan ifrågasättas huruvida suveränitetsöverlåtelse
av statsmakterna skall kunna
ske i den för vanliga traktater gängse
formen. Jag medger att det i motionen
lämpligen borde ha föreslagits, att
för sådan överlåtelse skulle fordras en
kvalificerad majoritet, exempelvis två
tredjedels majoritet eller mera.

Utskottet visar på att nuvarande ordalydelse
av 12 § regeringsformen icke
hindrade Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna. Men detta exempel synes
mig sakna relevans i fråga om suveränitetsöverlåtelse.
Förenta Nationerna
måste ur strikt folkrättslig synpunkt
betraktas som en konvention mellan suveräna
stater. En mångfald exempel på
att så är fallet kunna anföras. Den officiella
engelska regeringskommentaren
till F. N.-stadgan fastslår, att Förenta
Nationerna icke är en överstatlig organisation.
Stadgan själv utsäger, att Förenta
Nationerna bygger på suveräna
stater.

Utskottet föreslår att metoden med
grundlagsändring i vanlig ordning skall
tillgripas, om i framtiden en överstatlig
organisation av annan och fastare
karaktär skulle skapas. Motionen försöker
också anvisa en smidigare form
för sådana fall.

Jag utgår ifrån att Kungl. Maj:t, som
utskottet framhåller, har sin uppmärksamhet
riktad på dessa principfrågor.
Motionärerna anse det önskvärt att en
närmare utredning av dessa frågor kommer
till stånd. Härigenom skulle vårt
land på ett praktiskt sätt bidraga till
utvecklingen på detta område, nämligen
att få fram nya funktionsdugliga
former för den mellanfolkliga freden.

Jag har som sagt, herr talman, intet
yrkande.

Herr FAST: Herr talman! Med respekt
för den långa föredragningslistan och
de många talare som äro anmälda i ett
annat ärende skall jag fatta mig mycket
kort.

Den här föreliggande motionen har
egentligen två syften. Såvitt jag förstår
är man inte riktigt säker på vad som
är huvudsyftet. Det ena syftet tycks vara
att liksom skapa en fana med vilken
man kan demonstrera utåt, och å andra
sidan syftar man tydligen till att kunna
göra väsentliga grundlagsändringar med

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

stöd av den föreslagna ändringen i 12 §
regeringsformen. Att skapa en sådan
där fana är alldeles överflödigt för vårt
vidkommande. Hela världen vet var vi
befinna oss när det gäller internationellt
samarbete, att vi äro beredda att
ta vår anpart i det sammanhanget. Beträffande
frågan huruvida det föreligger
ett behov av att göra grundlagsändringar
genom förändringar i 12 § vill
jag säga, att detta icke är erforderligt
för Sveriges del. Vi ha mycket lättare
att anpassa oss än de flesta andra länder,
särskilt de andra nordiska länderna.
Vi kunna numera göra dessa grundlagsändringar
på mycket kort tid. Jag
är livligt övertygad om att några sådana
överstatliga organisationer icke
komma som en blixt från klar himmel
utan först efter en viss förberedelsetid.

Jag tror också att det är klokt att bibehålla
den nuvarande grundlagens bestämmelser,
så att man får pröva varje
sak för sig då den kommer och göra de
grundlagsändringar som därvidlag äro
erforderliga. Det är ingalunda säkert
att det förslag som motionärerna framlagt
skulle täcka alla de föreliggande
behoven, utan det kan tänkas att det
kräves ännu mera vittgående förändringar.

Under sådana förhållanden, då det
inte är av behovet påkallat att göra
några grundlagsändringar för att skapa
en fana utåt för vårt lands del, och då
det icke visat sig vara erforderligt med
hänsyn till en eventuellt uppkommande
tidsnöd att göra grundlagsändringar på
sätt som här föreslagits, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag, vari utskottet enhälligt avstyrker
motionen. Även reservanten går ju
på avslagslinjen och har bara en avvikande
mening i fråga om motiveringen.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Då jag dels har undertecknat den motion
det här gäller och då dels mitt
namn återfinnes under utskottets av -

styrkande utlåtande, dock försett med

en stjärna som markerar att jag icke_

detta på grund av annat utskottsarbete
— varit i tillfälle att delta i utformningen
av utskottets skrivning, skall
jag i detta sammanhang tillåta mig att
säga ett par ord.

Det är som utskottets ärade talesman
herr Fast framhållit alldeles riktigt, att
motionen har två syften. Då huvudmotionären
i denna fråga, fröken Elmén,
har meddelat sin syn på den mera formella
sidan av saken, skall jag fatta mig
mycket kort om den saken. Det är möjligt
att herr Fast har rätt i att de nuvarande
bestämmelserna i våra grundlagar
äro fullt tillräckliga för att tillgodose
de syften som omnämnas i motionen.
Efter den förträffliga föredragning,
som ägde rum inom utskottet och
som åtföljdes av ytterligare två statsvetenskapliga
auktoritativa uttalanden,
måste jag för min del bekänna, att jag
resignerade och inte vågade mig på att
anmäla en särskild mening beträffande
själva klämmen. Frågan är förmodligen
inte fullständigt klar — det framgår
också av fröken Elméns yttrande. Men
denna fråga måste vi nog överlämna åt
expertisen, som ju för övrigt, såsom
framgår av herr Håstads reservation,
inte tycks vara alldeles enhällig i detta
avseende.

Nu föreligger det naturligtvis också
ett annat motiv för utskottet att avstyrka
ett så pass vittsyftande förslag som
det föreliggande. Det anses ju — jag tror
att jag helt och hållet uttrycker min
ärade vän herr Fasts uppfattning i det
stycket — att en fråga som gäller grundlagsändring
på en sådan central punkt
är av den vikt och betydelse, att den
bör bli föremål för Kungl. Majrts initiativ.
För många spelar ju Kungl. Maj :t
rollen av en både allvis och allgod försyn.
Den första statsmakten spelar ju
numera en alldeles särskild roll i vårt
statsliv, och för många, kanhända för
flertalet i denna kammare, ter det sig
alldeles naturligt, att den andra stats -

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

maktens företrädare skola komma i efterhand
när det gäller sådana här saker.
Personligen har jag i det fallet en
något annan mening.

Emellertid skall jag be att med några
få ord få beröra motiveringen för motionärernas
yrkande. Herr Fast använde
det målande uttrycket att de velat
höja en fana, som de kunde veckla ut
för världen. De hade med andra ord en
ideell motivering för en bestämmelse,
som syftar till ett inskränkande av det
egna landets suveränitet till förmån för
överstatliga organ antingen enbart i
Europa eller kanske i hela världen. För
mig har nog den ideella motiveringen
varit den väsentliga. Vi leva ju — som
flera gånger framhölls i gårdagens utrikesdebatt
— i en sällsynt bekymmersam
tid. Vi stå under inflytande av det
kalla kriget, under inflytande av mycket
allvarliga motsättningar mellan nationer
eller rättare sagt mellan grupper
av nationer. Det finns emellertid krafter
i världen och i detta land, fredligt
verkande krafter, som inte gärna vilja
finna sig i denna utveckling, som, fast
de kanske äro svaga och kanske också
känna sig svaga, inte vilja slå sig till ro
i någon ödesbestämd tro att det icke
skall finnas någon möjlighet att komma
ut ur svårigheterna. Dit hör den, jag
skulle tro ännu så länge lilla grupp,
som har inspirerat motionen, de s. k.
världsfederalisterna. Jag tillhör inte
personligen denna rörelse. Jag tror också
att dess slutmål över huvud taget
äro sådana att de, om man skall göra
ett realistiskt bedömande, te sig som
mycket fjärran belägna. I det avseendet
skall jag gärna ge herr Fast rätt,
att det tyvärr ser ut på det sättet nu i
världen, att utsikterna att nå fredliga
framsteg, den fred för mänskligheten
som vi alla eftersträva, te sig mycket
obetydliga. Men just detta att svårigheterna
äro så pass betydande utgör väl
inte någon anledning att resignera inför
dem. Det är väl bara bra att det
finns både i det tysta, i mera slutna

kretsar, och i större sammanhang arbetande
krafter, som försöka påverka opinionen
i en annan riktning, låt vara att
våra möjligheter äro så små. Världsfederalismen
får man väl betrakta såsom
en allvarligt syftande och aktningsvärd
fredsrörelse. Detta vare sagt för att
ställa den i motsättning till en hel del
av detta, som i dag presenteras såsom
fredsverksamhet — fredspartisaner eller
vad nu anhängarna av denna verksamhet
kalla sig — där kanske i och
för sig aktningsvärda men godtrogna
människor lockas att spela en roll, som
bara gör dem till marionetter i imperialistiska
krafters tjänst. Sällan har väl
historien upprepat sig med så kort mellanrum
som under den nyligen förflutna
tiden. Det var bara några år sedan
vi hotades av den germanska freden.
Nu hotas vi i stället av en annan form
av fred av motsvarande innebörd, som
knappast företer någon artskillnad eller
gradskillnad från den förra. Man
kanske skulle kunna karakterisera saken
pa det sättet, att det bara är en
fråga om storleken på mustascherna. I
detta läge är det angeläget att alla goda
och okomprometterade krafter samla
sig för att försöka få fram någon annan
anordning, någon annan lösning. Det är
möjligt att det kommer att misslyckas,
det är möjligt att man kommer att kalla
dessa människor för blåögda idealister
— det vanliga uttrycket i det sammanhanget.
Jag tror i alla fall att det är
nödvändigt att sådana försök göras.

Med dessa ord, herr talman, tror jag
att jag så kortfattat som möjligt har försökt
teckna den ideella bakgrunden till
den motion, som här är framlagd och
som på formella grunder har måst avstyrkas
av konstitutionsutskottet.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
all sympati för den framstöt som gjorts
i form av denna motion. Jag finner motionens
syfte mycket naturligt. Det
skulle rent av ha varit mycket egendom -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

ligt, om man inte även i den svenska
riksdagen skulle ha tagit upp dessa internationella
samarbetsfrågor till dryftning
ur rättslig synpunkt.

Å andra sidan framgår det ju tydligt
av motionen och det mycket korta
utlåtande, som konstitutionsutskottet avgivit
över densamma, att man knappast
— eller rättare sagt omöjligen — kan
följa motionärerna när det gäller deras
positiva yrkande om sättet för åvägabringande
av den åsyftade internationella
samverkan. Jag kan inte värja mig
för den uppfattningen, att motionärerna
ha gjort sig skyldiga till ett ganska
stort och fatalt missförstånd. Man
har i motionen citerat den tyska, den
italienska och den franska författningens
bestämmelser om rätt att överflytta
suveränitet på överstatliga organisationer.
Men man har därvid förbisett, att
sådana ändringar av suveräniteten, som
innebära brott emot eller avvikelse från
vederbörande författningar, skola åvägabringas
i annan ordning. Jag tror
också att det är fullkomligt otänkbart
att på så lösa boliner som här föreslagits
statuera, att vilka viktiga beslut
som helst under alla förhållanden, även
därest intet behov därav föreligger,
skola genomföras i form av ett enkelt
riksdagsbeslut. Jag har även under hand
—■ åtminstone av en person som haft
med denna motion att göra — hört att
man åberopat de strävanden, som för
närvarande pågå i Amerika, avseende
att i den amerikanska författningen införa
en bestämmelse om rätt till suveränitetsöverlåtelse.
Detta skulle dock,
såvitt jag förstår, inte innebära någonting
annat än att ett sådant beslut skulle
fattas enligt de kvalificerade regler och
på de kvalificerade villkor, som gälla
i Amerika, nämligen att det för ett sådant
beslut bland annat skall fordras
två tredjedels majoritet i senaten. Detta
ställer, menar jag, motionen och dess
yrkande i en helt annan dager.

Att jag ändock reserverat mig, beror
på att jag tror att konstitutionsutskot -

tets utlåtande alls inte täcker den verklighet
med vilken man bär att räkna,
vid beslut om suveränitetsöverlåtelser
kanske med mycket kort varsel. Vi behöva
bara tänka på den av fröken Elmén
nämnda frågan om en internationell
atombombskontroll. Såvitt jag har
kännedom om det föreliggande förslaget
innebär detta mycket vittgående
inskränkningar i de olika staternas frihet
i förhållande till en utomstående
eller överstående organisations kontroll.
Men om vi skola antaga detta förslag,
måste vi — därest det brådskar —
ställa till med ett allmänt val och kasta
ut kanske 20 å 25 miljoner kronor bara
för detta, som måste hållas helt enkelt
därför att våra grundlagsenliga former
inte lämna någon möjlighet öppen att
genomföra dylika åtgärder på något
annat även än så kvalificerat sätt. Det
är också ganska anmärkningsvärt att
de enda två gånger i vår historia sedan
1809, då vi genomfört suveränitetsöverlåtelser
— jag tillåter mig här använda
det uttrycket — som stått i strid mot
eller i varje fall kunnat kollidera med
grundlagen, har detta skett genom ett
enkelt beslut, d. v. s. i uttrycklig strid
mot grundlagen. Nu vet jag visserligen
att man diskuterat, huruvida vår anslutning
till Förenta Nationerna år 1940
verkligen var av den natur att den kom
i kollision med grundlagarna. Men faktiskt
äro många av den uppfattningen,
att det här var fråga om en suveränitetsöverlåtelse.
över huvud taget få vi
räkna med att om något sker på detta
område, kommer det nog alltid att ske
på grundval av ett yttre tryck, som inte
låter hejda sig.

Låt mig slutligen taga ett enda exempel.
Skulle det bli fråga om en nordisk
tullunion eller någon annan form av
samarbete i Norden, som skulle komma
i strid med suveräniteten, skulle ett
sådant beslut, om det företas i grundlagsenlig
ordning, i Norge sannolikt i
vissa fall kunna taga ända upp till fem
eller sex år, och i Danmark är det näs -

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

Motion om ändring av § 12 regeringsformen.

tan otänkbart att enligt den nu gällande
ordningen över huvud taget få
en grundlagsändring till stånd. Vi skulle
helt enkelt vara urståndsatta att handla,
om vi skulle handla uteslutande enligt
grundlagarna. Vi bli säkerligen tvungna
att gå fram på en annan väg.

Min slutsats av den motion som föreligger
är alltså, att man, just då det gäller
traktater innebärande grundlagsändringar,
bör reflektera på att införa
någon bestämmelse liknande den man
har i Amerika, alltså om kvalificerad
majoritet, eller kanske ett institut med
tre månaders dröjsmål och upprepat
beslut eller något annat, som gör det
omöjligt för en tillfällig enkel majoritet
att avgöra en så vittgående fråga. Det
är detta jag velat utveckla i min reservation,
men jag har ingen anledning
att ställa något yrkande.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill

framhålla att den utredning som föregick
Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna visade, att det icke var erforderligt
med någon grundlagsändring.
Detta har väl ändå något att säga
oss. Jag kan inte se att det i det nuvarande
läget finnes något som skulle
kräva eu grundlagsändring. Herr Håstad
medger också att man inte kan
på lösa boliner få göra grundlagsändringar.
Riksdagen har för övrigt
i annat sammanhang prövat just
den saken och har avvisat tanken på
att man på omvägar skulle underlätta
grundlagsändringar. Jag tror också att
det är anledning att tänka sig eu liten
smula för, innan man så där lättvindigt
tillrättalägger grundlagarna för
snabba ändringar. Herr Håstad sade alldeles
nyss, att det i Norge säkert skulle
taga fem eller sex år att anpassa sig
till ett överstatligt organ. Vittnar inte
detta om att vi ha tillräcklig tid för
anpassning? Ty, herr Håstad, det kan
ju inte bli tal om annat än att det blott
skulle vara i elt tvångsläge, som man

går till riksdagsupplösning och nyval,
men då kan grundlagsändringar mycket
snabbt genomföras inom den nuvarande
grundlagens bestämmelser.

Man vill ju veta för vilket syfte man
gör grundlagsändringar, och det är inte
klart i detta fall. Utskottet har därtill
lagt, att utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t i den mån det internationella samarbetet
fortskrider har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Tryggheten
bjuder att man går försiktigt fram när
man handskas med Sveriges grundlagar.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Huruvida
riksdagsbeslutet år 1946 om vår
anslutning till Förenta Nationerna stod
i överensstämmelse med grundlagarna
eller inte, därom kan man sannerligen
ha mycket delade meningar. Sverige
åtog sig bl. a. att under vissa förutsättningar,
utan att själv ha en mening om
saken, deltaga i krig. Det innebär att
krig kan beslutas i annan ordning än
§ 13 regeringsformen stadgar. Vidare
skulle vår armé enligt särskilt avtal —-ett dylikt har ännu inte kommit till
stånd -— ställas under annat befäl än
§ 14 föreskriver. Även beträffande detta
är det mycket diskutabelt, huruvida det
inte bryter mot regeringsformen. Förvisso
är det många som ha den uppfattningen
att 1946 års beslut —- som
ju var praktiskt taget enhälligt — dock
var av sådan karaktär att det knappast
kunde anses överensstämmande
med grundlagen. Men man ville inte
tillgripa riksdagsupplösning, utan man
ansåg sig kunna tolka anslutningen så
att den föll inom grundlagens ram.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Sä 6.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av § 63 riksdagsordningen;
samt

Nr 12.

Pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor

domshem, m. ni.

statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning avvisst
område å Kungl. Djurgården; och

nr 45, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 16 § 2 mom.

1947 års allmänna familjepcnsionsreglemente.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
om dels pensionering genom statens
pensionsanstalt av biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem, dels ock förbättrade
tjänstc- och familjepensioner för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor och
lägre lantbruksundervisningsanstalter.

I två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel och fröken Andersson (1:230)
och den andra inom andra kammaren
av fru Ewerlöf in. fl. (11:276), vilka
motioner hänvisats till statsutskottet,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av reglementet
för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare,
att biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem måtte kunna erhålla
sådan pensionering.

Vidare hade utskottet till behandling
i samma utlåtande upptagit en av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion
(11:367) angående förbättrade tjänsteoch
familjepensioner för lärare vid
statsunderstödda folkhögskolor och lägre
lantbruksundervisningsanstalter.

och kommunala ålder Utskottet

hemställde,

a) att motionerna 1:230 och 11:276
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionen II: 367 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson och
herr Staxäng, vilka ansett, att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:230
och 11:276 besluta sådan ändring av
reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa icke
statliga befattningshavare, att biträdande
föreståndarinnor vid barnhem och
kommunala ålderdomshem kunde erhålla
pensionering enligt nämnda reglemente.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru EWERLÖF: Herr talman! 1 anslutning
till motionen 11:276, som
väckts av undertecknad jämte fru Sjöstrand
och herr Hedlund i Östersund,
her jag att få säga några ord. I denna
motion yrkas, att biträdande föreståndarinnor
vid statsunderstödda barnhem
och kommunala ålderdomshem
måtte bli pensionsberättigade. 1944 års
pensionsutredning förordade i sitt 1948
avgivna betänkande att eu dylik utvidgning
av pensioneringen skulle ske.
Nu säger emellertid utskottet i sitt här
avgivna utlåtande, att ehuru goda skäl
i och för sig synas föreligga för att de
i motionen avsedda befattningshavarnas
pensionering ordnas på föreslaget
sätt, finner sig utskottet likväl icke
kunna tillstyrka motionärernas förslag,
vilket skulle innebära att denna befattningshavargrupp
skulle utbrytas ur det
större sammanhang, i vilket den avses
skola komma under behandling. Och
utskottet hänvisar till att en utredning
inom kort skall ske.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

vid barnhem

Torsdagen den 23 mars 1950 fm. Nr 12.

Pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor vid barnhem och kommunala ålderdomshem,
m. m.

Nu veta vi ju alla att en utredning
understundom är en icke bara mödosam
utan också långsam historia. Jag
undrar om förhållandena inom barnhems-
och ålderdomsvården äro sådana,
att vi ha råd att vänta på denna
utredning. För båda slagen av anstalter
gäller att de skola vara ett hem för
sådana som samhället har att taga ansvar
för. I fråga om båda slagen gäller
att de ha att taga hand om ett klientel,
ett människomaterial, som är både ömtåligt
och ofta värnlöst. Det gäller att
giva dem både fysisk och psykisk omvårdnad.
Barn och gamla behöva någon
att ty sig till, någon som har tid och
tålamod med dem. Det ställes mycket
stora anspråk på föreståndarinnorna
och biträdande föreståndarinnorna vid
barn- och ålderdomshemmen. De skola
vara utbildade husmödrar, de skola
vara personal- och arbetsledare, de
skola på ålderdomshemmen kunna
sjuk- och ålderdomsvård, de skola på
barnhemmen ha insikter i pedagogiska
ting. Därtill kommer att speciella krav
ställas på dem ur arbctssynpunkt därigenom
att det fordras tillsyn dygnet
om. Det går inte att låta dessa barn och
åldringar taga hand om sig själva. Det
är sålunda fullständigt uppenbart att
föreståndarinnorna öro i mycket starkt
behov av att ha biträdande föreståndarinnor.
Men det är mycket svårt att
få biträdande föreståndarinnor när
dessa icke få lägga tjänståren till
grund för pensionering. Redan i närvarande
stund är det svårt att få personalbehovet
tillgodosett. Jag hörde senast
i går, att till eu ledigförklarad
tjänst som föreståndarinna på ett barnhem
hade anmält sig en, säger en, sökande.
Denna person hade icke den erforderliga
utbildningen för befattningen.
Det gällde barn i åldern 1—7
år, och den enda som sökte var en
barnsköterska från ett mödrahem, som
sålunda hade kunnighet och utbildning
för spädbarn men icke för de barn

det här gällde. Det är sålunda ytterligt
svårt att få föreståndarinneplatserna besatta
och kanske ännu svårare att få
sökande till platser som biträdande
föreståndarinna. Denna tendens kommer
att skärpas. Dels kommer den
effektiviserade fosterbarnsvården att
ställa större anspråk på ledningen för
barnhemmen. De komma kanske så
småningom att få hand om det svåraste
klientelet bland barnen. Dels kommer
den nya kommunindelningen att
verka därhän att barnhemmen och ålderdomshemmen
bli av allt större omfattning.
Då blir det fullständigt uteslutet
för föreståndarinnorna att ensamma
kunna bära ansvaret för anstalterna.
Hur går det om en föreståndarinna
blir sjuk? Hur skall hon få möjlighet
till semester? Hur bär hon sig
åt om hon måste resa till läkare eller
sjukhus med ett barn eller en åldring?

Jag dristar mig därför, herr talman,
att vädja till kammaren att inte som
vanligt böja sig för detta utredningskrav,
som vi så lätt bruka falla till föga
för, och i stället taga hänsyn till vad
som behövs i detta sammanhang. Jag
hemställer att riksdagen måtte med bifall
till motionen It: 270 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av reglementet för pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare,
att biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala ålderdomshem
kunna erhålla pension enligt
nämnda reglemente

Häri instämde fru Sjöstrand.

Herr LINDHOLM: Det är alldeles riktigt
som fru Kwerlöf anförde, att 1944
års pensionsutredning tillstyrkt, att
jämväl biträdande föreståndarinnor
skulle beredas rätt till pensionering vid
statens pensionsanstalt. Fru Kwerlöf
gav eu målande och hjärtknipande bild
av föreståndarinnornas arbete, så jag

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor vid barnhem och kommunala ålderdomshem,
m. m.

förstår att det slog riktigt bra an på
kammarens ledamöter.

Jag vill erinra om motiven till den
fortsatta utredningen och om de förhållanden
som faktiskt råda. Av fru
Ewerlöfs redogörelse fingo kammarens
ledamöter förmodligen den uppfattningen,
att de biträdande föreståndarinnorna,
som äro anställda i kommunal
tjänst — i städer och landskommuner
-—- icke skulle ha pensionsberättigade
befattningar. I själva verket förhåller
det sig så att de i mycket stor
utsträckning genom kommunerna pensioneras
i SKP. För dem är icke problemet
om pensioneringen det väsentliga,
utan fastmera frågan om ett överflyttande
av även denna grupp i likhet
med andra grupper till statens pensionsanstalt.
Det var i det avsnittet som statsrådet,
när han studerade 1944 års utredning,
kom till det resultatet, att det
var ganska oklart, huruvida man så
där generellt kunde gå in för en allmän
överflyttning, ett förhållande som
har samband med den omständigheten,
att vi ha ålderdomshem av varierande
storlek — det finns nämligen ålderdomshem
med ett tiotal pensionärer och
ålderdomshem med väsentligt över
hundra intagna. Man måste göra en
gränsdragning, och en hel del andra
problem måste också klaras ut. Allt
detta är ting, som utskottet anser att en
kommande utredning också bör klara
ut ordentligt, innan riksdagen går att
fatta beslut om att även denna grupp
skall hänföras till statens pensionsanstalt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru EWERLÖF: Det var intressant
att konstatera, att det verkligen förekommer
pensionering av biträdande
föreståndarinnor, ty jag har faktiskt
förgäves sökt att få upplysning om detta
förhållande.

Vidare vill jag fråga herr Lindholm,
om detta gäller i alla fall. Finns det
något som säger, att man skall gå in
för pensionering av biträdande föreståndarinnor
— eller blir det en mera
slumpartad fördelning av denna förmån? Jag

vill framhålla också en annan
sak i detta sammanhang. Jag anser
nog, att det bör ske ett likaställande
mellan föreståndarinnorna och de biträdande
föreståndarinnorna, och detta
sker om båda komma i åtnjutande av
den statliga pensioneringen. De få ju
lägga tjänståren som beräkningsgrund
för pensioneringen. Om de byta plats
och komma till en annan, där kommunen
icke pensionerar dem, når man
icke den jämställdhet som jag tycker
är riktig.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är mycket svårt att göra ett likaställande
i detta fall, därför att på de små
ålderdomshemmen har man icke biträdande
föreståndarinnor, utan ofta blir
det kokerskan som vikarierar, när föreståndarinnan
är borta. Jag vill erinra
om att de flesta kommuner genomföra
pensionsbestämmelser. Jag vill också
erinra om att det föreligger förslag
om pensionsbestämmelser för samtliga.
Förhandlingar föras mellan de kommunalanställdas
organisationer å ena
sidan och svenska stadsförbundet å
den andra sidan. Problemet har icke
det utseende som motionärerna tydligen
ha föreställt sig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som under överläggningen föreslagits
av fru Ewerlöf; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru

Torsdagen den 23 mars 1950 fm. Nr 12.

Tjänstarsberäkning i pensionshänseende för vissa personer.

Ewerlöf begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av fru Ewerlöf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet i utlåtandet
hemställt.

§ 8.

Tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Heiding och fröken Andersson (I: 229)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Word och Malmborg i Skövde
(11:278), vilka motioner hänvisats till
statsutskottet, hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att vardera av
kassören och bokhållaren hos djurgårdsnämnden
Margareta Carell och
kontoristen hos djurgårdsnämnden Ester
Kinn måtte få såsom tjänstår för
pension tillgodoräkna hela den tid, 22

år 5 månader för Carell och 19 år 4
månader för Kinn, varunder de före
tillträdet den 1 juli 1939 av pensionsberättigande
befattningar tjänstgjort hos
djurgårdskommissionen.

Vidare hade utskottet till behandling
i samma utlåtande upptagit en av herr
Sten väckt motion (1:234) angående
höjning av pensionen till stationsmäslaren
S. Bernholm.

Utskottet hemställde,

a) att motionen I: 234 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna 1:229 och 11:278
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Heiding, fröken Andersson samt herrar
Ward, Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Ståhl, Staxäng och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:229 och 11:278
medgiva, att vardera av kassören och
bokhållaren hos djurgårdsnämnden
Margareta Carell och kontoristen hos
djurgårdsnämnden Ester Kinn finge såsom
tjänstår för pension tillgodoräkna
hela den tid, 22 år 5 månader för Carell
och 19 år 4 månader för Kinn, varunder
de före tillträdet den 1 juli
1939 av pensionsberättigande befattningar
tjänstgjort hos djurgårdskommissionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
I detta utlåtande behandlas bl. a.
pensionsfrågan för befattningshavare
i djurgårdsnämnden, tidigare djurgårdskommissionen.
Som motionär och
reservant i ärendet tillåter jag mig att
yttra några ord.

Dessa befattningshavare ha innehaft
sin anställning under en mycket lång
tid. I ena fallet omsluter den 33 år
drygt, i andra fallet 30 år. Djurgårds -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Tjänstårsberäkning i pensionshänseende för vissa personer.

nämnden, tidigare djurgårdskommissionen,
har haft en lång verksamhet bakom
sig, och den kan knappast betecknas
som en tillfällig statlig institution. Under
årens lopp har lönefrågan för dessa
befattningshavare varit uppe till prövning
i åtskilliga sammanhang.

Som vi i motionen erinra om har
inom kommissionen vid behandlingen
av dessa lönefrågor uttalats den uppfattningen,
att kommissionens arbetsuppgifter
icke kunde antagas bli slutförda
förrän så långt fram i tiden att
staten kommer att ansvara för pensionering
av befattningshavarna i fråga.

Jag har haft tillfälle taga del av protokoll
från behandlingen av lönefrågan.
1 dessa protokoll angivas vissa
lönebelopp med avdrag för pensionsavgifter
för vederbörande tjänstemän.
Det kanske då icke är så underligt, om
de bibringats den uppfattningen, att
de ha haft att räkna med att deras
pensionsfråga varit tillfredsställande
tryggad.

Djurgårdsnämnden har tidigare gjort
framställning hos Kungl. Maj:t om rätt
för dessa befattningshavare att tillgodoräkna
sig hela sin anställningstid såsom
tjänstår för pension. Över denna
framställning avgav på sin tid statskontoret
yttrande. Statskontoret tillstyrkte,
att de skulle få räkna två tredjedelar
av tjänstgöringen för erhållande
av pension.

Vi voro några stycken som väckte
motion i frågan, tv vi ville underställa
detta ärende även riksdagens prövning.
I denna motion hemställde vi, att ifrågavarande
befattningshavare skulle få
räkna hela tjänstetiden som underlag
för att de på det sättet skulle erhålla
full pension. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
skulle de få räkna två tredjedelar
av tjänstetiden.

Nu har utskottet avstyrkt motionen.
Man kan säga, att utskottet därvid i huvudsak
stöder sig på de formella skäl
som tidigare anförts av statskontoret.
Jag vill icke hestrida att utskottet med

rätt kan åberopa dessa formella grunder.
Det är riktigt enligt bestämmelserna.
Men, herr talman, man kan se
den här frågan även ur skälighetssynpunkt.
Enligt utskottets mening föreligga
icke tillräckliga skäl för att riksdagen,
med avvikelse från Kungl. Maj :ts
beslut, skulle medgiva vederbörande befattningshavare
att tillgodoräkna sig
pensionsrätt efter förmånligare grunder.
Det är dock så, som jag anfört
tidigare, att dessa personer bakom sig
ha en lång, väl vitsordad tjänstgöring
i en statlig institution. Jag tycker nog,
att det kan sägas föreligga sakliga grunder
för att de skola få full pension. Man
kan väl ej heller alldeles förbise den
omständigheten, att de själva under
lång tid levat under den föreställningen
att deras pensionsfråga var tryggad.

Under vår överläggning i utskottet
anfördes från talesmannen i vederbörande
avdelning, att det skulle vara
mycket riskabelt att gå med på motionärernas
hemställan, då ett sådant beslut
kunde verka prejudicerande. Jag
vill icke bestrida att så i viss mån kan
vara förhållandet.

Jag har försökt att bilda mig en uppfattning
om huruvida det kan bli fråga
om många parallellfall. Från sakkunnigt
håll har jag därvid erfarit, att det
icke kan bli tal om annat än ett starkt
begränsat antal sådana fall. Det förhåller
sig också så, därest denna framställning
skulle bifallas, att man får
underkasta senare förekommande fall
en saklig prövning i varje enskilt fall.

Vi reservanter ha den uppfattningen,
att utskottet grundat sitt ställningstagande
på huvudsakligen formella skäl.
Vi vilja tillmäta större betydelse åt, om
man så vill, skälighetssynpunkterna.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Heiding m. fl.

I detta yttrande instämde herr Stax äng.

Torsdagen den 23 mars 1950 fin. Nr 12.

Tjänstårsberäkning i pensionshänseende för vissa personer.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är uppenbart, att personer som varit
anställda så länge i ett organ sådant
som djurgårdskommissionen anse det
orättvist om de icke tillerkännas full
pension. Jag har full förståelse för den
känslan, lika väl som jag respekterar
de ledamöter från såväl första som
andra kammaren som sitta i djurgårdskommissionen
och som sökt få en förbättring
till stånd för dessa anställda.
Jag tror dock, att man målat bilden
annorlunda än den i verkligheten är.

Det är riktigt att dessa personer, när
de erhållit sin avlöning, fått finna sig
i viss reducering i förhållande till den
lönegrad det gäller. Men så har skett
på samtliga liknande befattningar. Det
har för den skull icke sagts, att den
posten är pensionsberättigande, utan
det har endast varit ett sätt för avlöningens
bestämmande. När man här
säger, att utskottet grundar sitt ställningstagande
på rent formella skäl, vill
jag säga att dessa skäl icke enbart äro
formella. Det finnes en reell verklighet
bakom.

Herr Malmborg i Skövde framhöll,
att han gjort en undersökning, huruvida
det skulle medföra så allvarliga
konsekvenser att bifalla denna motion.
Han har från sakkunnigt håll fått reda
på, att det skulle förefinnas ett mycket
starkt begränsat antal befattningshavare
i liknande situation. Jag har på den
punkten en helt annan uppfattning.
Man måste t. ex. i så fall också räkna
med samtliga tjänstinnehavare vid gamla
bvggnadslånebyrån, vilka befattningar
icke varit pensionsberättigande innan
vi fingo den nya organisationen i
byggnadsstyrelsen. Dessa komma i
samma kategori som de varom nu är
fråga. Men det räcker icke enbart med
dem, utan det finns i dag vid olika
verk på sakanslag avlönade personer
som uppgå till något över 5 000. Inom
statens lönenämnd hålla vi på med
att gå igenom fortifikationsförvaltningen.
Om jag bortser från dem i denna

förvaltning, som ligga i 8:e lönegraden,
och håller mig till de andra, finns
det där nu över 200 tjänster, som också
komma att beröras av ett sådant beslut
som motionärerna åstunda.

Vi möta samma företeelser i det ena
verket efter det andra, och det är dessa
konsekvenser av ett bifall till motionen
som vi icke äro beredda att taga. Skall
det bli en omprövning av systemet med
2,;3-regeln, måste det först verkställas en
undersökning, vilka konsekvenser i
ekonomiskt hänseende en sådan omläggning
medför.

Jag tror att kammaren gör klokt om
den i likhet med första kammaren bifaller
utskottets förslag, till vilket jag,
herr talman, hemställer om bifall.

Herr WARD: Herr talman! Första
kammaren har redan fattat beslut i
ärendet och följt utskottsmajoritetens
förslag, och det är väl kanhända så, att
man här i andra kammaren icke har
större förståelse för motionen och reservationen
än man hade i första kammaren.
Det var emellertid ett fall
framåt, emedan en betydande minoritet
i första kammaren följde motionärernas
hemställan.

Det är väl alldeles uppenbart, herr
Lindholm, att hur man än resonerar i
detta fall kommer man sakligt sett att
begå en orättvisa mot dessa befattningshavare.
Det kommer man som sagt ej
ifrån, hur man än resonerar.

Jag delar fullkomligt herr Malmborgs
i Skövde mening, att man av billighets-
och skälighetshänsyn borde biträda
den motion i ämnet som här föreligger.
Jag vet icke hur andra kammaren
kommer att ställa sig. Om det
skulle bli så att andra kammaren följer
första kammaren i detta fall, skulle
jag allvarligt vilja vädja till statsrådet
Lingman att ägna detta problem sin
uppmärksamhet och söka få en ordning
till stånd, som skapar verklig rättvisa
åt dessa befattningshavare.

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Avlöningar till statens avtalsnämnd.

Jag instämmer i herr Malmborgs i
Skövde yrkande om bifall till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde: Bara en
liten reflexion, herr talman, i anledning
av herr Lindholms anförande. Jag sade
att jag från sakkunnigt håll fått den
uppgiften, att det skulle röra sig om
ett tämligen begränsat antal fall av
denna typ, parallellfall alltså, och jag
vill nog stryka under detta. Vad herr
Lindholm anförde gällde ju hela grupper,
med vilka man väl knappast kan
utan vidare göra jämförelser. Här är
det fråga om prövning i ett enskilt pensionsärende
— inte en prövning i ett
större sammanhang — och jag tror nog
att min sagesmans uppgift är riktig.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill bara erinra herr Malmborg om att
när vi här i kammaren fatta beslut om
en enskild tjänst, se vi enbart den enskilda
tjänsten. Men det som beslutas
i ett sådant fall kommer med all sannolikhet
att sedan bli tillämpligt på den
breda fronten. Sådan är nämligen hela
det statliga lönesystemets natur. Det är
det som gör att man i ett fall som detta
måste hålla på principen.

Om herr Malmborg i Skövde kunnat
ställa en garanti, att medgivandet begränsar
sig till enbart detta fall och
inte berör de övriga grupper, som jag
talat om, skulle problemet ha varit ett
helt annat. Det är emellertid litet underligt,
att herr Malmborg å ena sidan
vill undanta dessa två tjänstinnehavare
ifrån den allmänna prövningen och å
andra sidan vill ha en speciell prövning
för huvudmassan — som ju bedömes
efter samma principer.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits

i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Malmborg i
Skövde begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Avlöningar till statens avtalsnämnd.

Sedan utskottets i punkten gjorda
hemställan föredragits, yttrade

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Då jag varit med och motionerat om
avslag på förslaget om anställande av

Torsdagen den 23 mars 1950 fm. Nr 12.

Avdragsrätt för jordbrukare för rationaliseringsarbeten.

en städkonsulent skall jag be att få
säga några få ord i frågan. Motionen
har nr 360, och däri yrkas i en första
punkt, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts under tolfte huvudtiteln framlagda
förslag att inrätta en icke-ordinarie
tjänst som städningskonsulent enligt
avlöningsstat för avtalsnämnden.

Motiveringen för att vi yrka avslag i
denna punkt är precis densamma som
finansministern anförde den 22 februari,
då vi diskuterade tillsättande av
andra konsulenter. Han sade då, att vi
med allvar må överväga vilka nya
statstjänstemannabefattningar vi skola
inrätta och komma ihåg att varje statstjänsteman
som vi tillsätta på Ca- eller
Ce-stat, den ha vi. Jag tycker att detta
var en utomordentlig motivering. Inom
parentes ber jag få säga att jag följde
finansministern då. Det är också denna
motivering vi anfört beträffande
första punkten, och nu noterar jag med
tillfredsställelse att utskottet har biträtt
vårt förslag i det avseendet.

I en andra punkt ha vi hemställt, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av frågan
angående städning av myndigheternas
lokaler». Det är självklart att jag som
industriman inte är motståndare till
rationaliseringsåtgärder. När det i det
här fallet rör sig om något på 16 å 17
miljoner kronor är det tydligt att man
har all anledning att se efter, om det
inte finns möjlighet att nedbringa dessa
kostnader. Därför hemställa vi om utredning.
Utskottet har i stället förordat,
»att i statens avtalsnämnds avlöningsstat
tills vidare beräknas medel
för anställande av en i städningsfrågor
sakkunnig tjänsteman med arvode, vilket
bör bestämmas av Kungl. Maj:t».
Detta kanske är lika bra; det är nog en
praktisk utväg. Den skrivbordsutredning
som vi hade i tankarna hade kanske
kostat lika mycket, så jag har ingenting
att invända mot utskottsförslaget i
det hänseendet.

Skulle nu i alla fall resultatet av den -

na försöksverksamhet visa, att det i
längden blir nödvändigt med en sådan
där konsulent, skulle jag ändå vilja ge
ett råd: Kombinera då inte denne konsulent
med ordet städning! Man kommer
osökt, när man resonerar om städning,
att tänka på ett kvinnligt verksamhetsområde.
Skulle det bli en manlig
innehavare av tjänsten som skall
resa omkring i landet — om man tänker
sig en stor, kraftig karl, som det
med åren kanske går på samma sätt
för som med Gustav II Adolf — tror jag
inte det vore så vidare trevligt för vederbörande
med titeln städningskonsulent.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid förmögenlietsberäkning
beträffande fysisk person åtnjuta
avdrag för latent skatteskuld, som åvilar
varulager; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa betänkanden hemställt.

§ 11.

Avdragsrätt för jordbrukare för rationaliseringsarbeten.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om rätt för jordbrukare att
vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag för
utförda rationaliseringsarbeten.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Avdragsrätt för jordbrukare för rationaliseringsarbeten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 91 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. och II: 110 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande
av förslag till riksdagen om rätt
för jordbrukare att vid inkomsttaxering
njuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten
i huvudsak efter de riktlinjer,
som funnes angivna i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:91 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. och II: 110 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. om rätt för jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för utförda rationaliseringsarbeten
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Gustaf Elofsson,
Niklasson och Jonsson i Skeds ^ygd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr

talman! Med anledning av den långa
föredragningslistan skall jag inte hålla
något längre anförande. Jag skall dock
be att med några ord få beröra de synpunkter
jag lagt på denna fråga och
orsakerna till att motionen framlagts.

Vid tillämpningen av de rationaliseringsåtgärder
som man nu med statens
stöd vidtar ute i bygderna förekommer
det ganska ofta att utgifterna för administrationen
bli större än vad bidraget
belöper sig till. Jag hade tänkt mig att
det skulle finnas möjlighet att man, på
samma sätt som när det gäller industriens
avskrivningar för rationaliseringsåtgärder,
kunde göra klart för sig,
att den fria avskrivningsrätt, som industrien
i mycket stor utsträckning
har, användes för att skaffa bättre maskiner,
för att — som man säger —

rationalisera. Samhället räknar här
med att genom att företaget i fråga får
sådana möjligheter, blir det mera bärigt.
Och samhället har nytta av detta
i form av större skatteintäkter och inkomster
i framtiden. Precis detsamma
är förhållandet med jordbruket. Genomför
man där de rationaliseringsåtgärder,
som syfta till att åstadkomma
bättre och ökad produktion, arbetsbesparing
osv., ger man jordbruket större
bärighet. Detta skulle på samma sätt
också resultera i högre avkastning och
större inkomster, såväl för den enskilde
som för samhället.

Detta är de huvudsynpunkter, herr
talman, som jag anlagt på problemet.
Jag har inte velat göra något direkt
förslag, utan jag har närmast syftat till
att man vid kommande eller pågående
utredning måtte ta upp även denna
synpunkt. Jag tror att man på det sättet
skulle kunna bespara staten en hel
del utgifter för administration.

Herr talman! Jag har i nuvarande
läge intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det kanske är onödigt, när herr Jonsson
i Skedsbygd inte ställde något yrkande,
att säga något utöver vad som
redan är sagt i utskottets betänkande.
Man måste emellertid här hålla fullkomligt
klart för sig vad det är man
egentligen vill —• ty det framgår inte
av motionen. Den är i hög grad oklar.

Man kan inte här röra sig med begreppen
såväl statsbidrag som rätt till
avdrag. Man måste komma ihåg i detta
sammanhang, på vilka principer den
nuvarande skattelagstiftningen vilar.
Motionärerna ha också all anledning att
vara tämligen belåtna. Utskottet vill
inte gå in i en diskussion med dem om
vad som är avdragsgillt eller inte, om
gränsen är dragen för snävt eller inte
—• det är möjligt att det i båda fallen
kan förhålla sig så. Det är därför utskottet
säger, att vid den omprövning

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

Avdragsrätt för

av alla dessa frågor, som torde komma
att ske under den närmaste tiden, får
man väl också ompröva de krav, som
herr Jonsson i Skedsbygd har fört
fram. Visar det sig därvid att den
gränsdragning, som nu finns, inte är
till fyllest, får man väl vidta de ändringar
som föranledas av utredningen.
Men jag tror nog man måste hålla i
minnet, att det här gäller två problem:
å ena sidan ett skatteproblem och å
andra sidan ett statsbidragsproblem,
där kontroll kostar pengar.

Man kan således inte förutsätta att
det skall få förbli alldeles som det nu
är och att därtill skulle läggas en rätt
till vad herr Jonsson kallar den fria avskrivningen.
Aktiebolagen ha ju den
fria avskrivningsrätten, men de ha inte
statsbidrag för inköp av sina maskiner.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Bara

några ord! Jag hoppas att jag i mitt
anförande har klarlagt vad jag syftar
till. Frågan om statsbidrag eller avskrivning
blir det ju en kommande utredning
som får lösa. Jag kan emellertid
inte underlåta att i sammanhanget
anföra ett exempel på hur det för närvarande
härvidlag kan gå till i praktiken.

Vid en liten bidragsförrättning i
mina trakter var vederbörande organ
tveksamt, huruvida man skulle ge bidrag,
varför man beslöt att resa ut och
titta på företaget. Och där kom man i
ett par bilar. Detta kostade bilresor och
dagtraktamenten för vederbörande organ,
och det hela resulterade i avslag
på framställningen. Då sade den sökande:
Jag förstår mycket väl att det
inte kan räcka till något bidrag för
mig, när så många herrar skola resa ut
och titta på detta.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag tror nog att herr Jonsson i Skeds -

jordbrukare för rationaliseringsarbeten.

bygd har rätt, och det är naturligtvis
mycket tacknämligt att kunna lägga
upp problemet på detta sätt. Jag kan
dock inte låta bli att säga, att om statsbidrag
skall utgå kan staten inte helt
och hållet avstå ifrån sin rätt att kontrollera,
hur statsbidraget användes.

Nu säger herr Jonsson att frågan om
avdrag eller icke avdrag får utredas.
Ja, detta är ungefär detsamma som när
man i utskottet frågade vad som egentligen
menades med motionen — om
man möjligen menade det eller det. Då
var det någon som svarade: Var och en
får själv försöka läsa fram vad han får
ut av detta!

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion
om dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer;
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293); samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
rörande godkännande av en mellan
Sverige och Norge den 14 december
1949 avslutad konvention om ändring
i konventionen mellan de båda
länderna den 5 februari 1919 angående
flvttlapparnas rätt till renbetning, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

§ 13.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 15,
över motion angående utredning om
statskyrkosystemets avskaffande och
motion om en allsidig undersökning av
förutsättningarna för en helt ny reglering
av förhållandet mellan stat och
kyrka.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 142, som remitterats till allmänna
beredningsutskottet, hade herr
Malmborg i Stockholm hemställt, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning om statskyrkosystemets
avskaffande.

Vidare hade i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 409, vilken
likaledes hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
herr Johnsson i Stockholm
hemställt, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om undersökning
utifrån såväl statliga som
kyrkliga synpunkter, huruvida en helt
ny reglering av förhållandet mellan stat
och kyrka nu vore möjlig och önskvärd.

Utskottet hemställde, att motionerna
II: 142 och II: 409 ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets motivering var av följande
lydelse:

»Säkerligen råder inom vida kretsar
både utom och inom kyrkan en önskan,
att förhållandet mellan staten och kyrkan
måtte tagas under omprövning, så
att fördelarna av det nuvarande systemet
kunde vägas mot nackdelarna. Det
vill emellertid förefalla, som om den
rätta tidpunkten icke vore inne just nu,
då dissenterlagskommitténs betänkande
är föremål för överarbetning ur olika
synpunkter och förslag till ändrade be -

stämmelser i fråga om kyrkans och
andra samfunds förhållande till staten
och varandra samt den enskilde individens
ställning till kyrkan och samfunden
kan förväntas bli förelagt riksdagen
inom en icke alltför avlägsen
framtid. Enligt utskottets mening bör
någon utredning dessförinnan ej företagas.
»

Reservation hade avgivits av herr
Edberg, som ansett, att utskottets motivering
bort avfattas sålunda:

»Utskottet delar den motionsvis framförda
uppfattningen, att förhållandet
mellan stat och kyrka påkallar en mera
genomgripande översyn än som innefattades
i direktiven till 1943 års dissenterlagskommitté.

En allsidig utredning av hela problemkomplexet
ter sig så mycket mera
angelägen som det för stora kretsar av
vårt folk står uppenbart, att ett hävdande
av den fullständiga religionsfrihetens
principer logiskt måste leda till
att stat och kyrka skiljas åt. De krav
i detta hänseende, som i skilda sammanhang
och från skilda håll — ej
minst från frikyrkliga rörelsers sida —
rests, torde i längden rimligen icke
kunna avvisas.

Praktiska skäl synas emellertid tala
för att det bebådade förslaget till ny
och utvidgad dissenterlagstiftning avvaktas
innan ytterligare utredning
igångsättes.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr EDBERG: Herr talman! Den reservation,
som jag fogat vid detta utskottsutlåtande,
gör det angeläget för
mig att med några ord få utveckla min
ståndpunkt, detta så mycket mera som
jag ej till slut kommit till annan slutsats
än utskottet.

Jag måste erkänna, att denna sak berett
mig ett icke ringa bryderi. Med
min principiella inställning skulle jag

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

i själva verket med glädje ha hälsat, att
förhållandet mellan stat och kyrka blivit
föremål för utredning. När jag
ändå ej har kunnat reservera mig för
en utredning, så har det huvudsakligen
skett på två skäl.

För det första skulle jag nog gärna
ha sett, att den framstöt som nu gjorts
varit något grundligare förberedd. När
en så stor och principiellt viktig fråga
som denna bäres inför riksdagen, hade
det onekligen varit av värde, om den
kunnat läggas på en så bred bas som
möjligt. För mig framstår det som en
brist, att icke frikyrkofolkets medverkan
sökts. Jag vet att det finnes flera
frikyrkomän i denna kammare, som
finna den nuvarande sammanlänkningen
mellan staten och kyrkan orimlig
— något som också P. P. Waldenström
trots sin samhällskonservatism aldrig
försummade att framhålla — men som
ändå icke ansett sig kunna sluta an till
det nu framförda utredningskravet.

Motiven för de båda motioner, som
föreligga i denna kammare, äro ju också
ganska blandade. Till resonemanget
av herr Johnsson i Stockholm — i den
mån jag över huvud taget kunnat följa
med, och det är icke så långt — kan
jag omöjligen ansluta mig. Herr Malmborgs
i Stockholm motion har då en
helt annan principiell klarhet, även om
jag för min del tycker, att den kanske
litet för utförligt har uppehållit sig vid
oformligheterna i dissenterlagskommitténs
väntade betänkande, om vilka
man ju ändå kan vara tämligen säker
på att de komma att tvättas bort under
departementsbehandlingen.

Det avgörande för mig har emellertid
varit frågan om tidpunkten. Vi kunna
ju nästa år vänta ett förslag till ny och
utvidgad dissenterlagstiftning. Jag skall
visserligen oförbehållsamt medgiva, att
så som jag fattar trosfrihetens principer
kommer ingen dissenterlag att kunna
lösa detta problem fullt ut; den kan
i enlighet med sin natur bara bli en
avbetalning — jag skulle vilja säga en

Förhållandet mellan stat och kyrka.

halvhjärtad och nödtvungen avbetalning
— på den skuld, som en gång
måste gäldas till trosfrihetens princip.
Den bibehåller en statskyrka som det
normala och betraktar allt annat som
avvikelser, som undantag, som dissenters.
Den stadfäster långt om länge den
rätt, som egentligen borde vara den
minsta tänkbara: rätten till fritt utträde.
Men den mäktar ej taga steget över
till vad som gäller för de andra trossamfunden:
rätten till fritt inträde. Den
bibehåller nämligen den kollektiva anslutningen
redan från födseln till en
viss bekännelseform. Vad som kommer
att ske är endast att reservationsrätt
medgives. Den väntade dissenterlagen
kan därför heller icke komma att utgöra
det sista ordet i den gamla diskussionen
om förhållandet mellan stat
och kyrka.

Men, herr talman, det är möjligt, kanske
till och med troligt, att man här får
gå fram steg för steg. Jag har för min
del — och det har varit avgörande för
mitt ståndpunktstagande — icke velat
äventyra det lilla, som dissenterlagen
dock kommer att giva, för att skjuta
hela frågan, kanske också vissa detaljers
avgörande, till en obestämd
framtid.

Som väl alla i denna kammare känna
till kan det förslag till en ny dissenterlag,
som vi vänta nästa år, i själva
verket föras tillbaka till en riksdagsskrivelse
av något högre ålder än
en del av oss i denna kammare ha.
1909 begärde riksdagen en utredning
rörande utträde ur kyrkan utan tvång
att fördenskull övergå till annat trossamfund.
Nästa år, 42 år senare, går
riksdagen att besluta om denna rätt.

När man sett hur långsamt Vår Herres
kvarnar malt i denna fråga, är det
ej så underligt, om man gripes av en
känsla, att det gäller alt bärga en nära
liggande reform innan man går vidare.
Det är skälet till att jag, om också med
utomordentligt stor tvekan, icke har
anslutit mig till utredningskravet.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Till motiveringen i utskottets utlåtande
har jag å andra sidan icke kunnat
giva min anslutning. Denna lämnar
hela principfrågan åsido. Den uttalar
endast en förmodan om att det finns
vida kretsar i vårt land, som anse att
frågan bör omprövas. Med andra ord,
den uttalar en förmodan om vad som
för alla är ett påvisbart faktum. Någon
egen uppfattning i principfrågan har
utskottet däremot helt avstått från att
hysa. Jag vet att utskottets talesmän
komma att motivera detta. Men jag
menar, att så långt bör man ändå icke
låta driva sig av den väntade dissenterlagen,
enär det här dock gäller något
annat eller i varje fall något mera. Jag
har därför funnit det rimligt att hos
kammaren begära ett uttalande i princip,
ett uttalande som visar framåt i
stället för att man skall skjuta hela
frågan ifrån sig. Vi komma ju ändock
ej ifrån att vi här röra vid en fråga,
som gäller ett vitalt frihetsproblem.

Många argument ha under debattens
gång framförts mot en upplösning av
äktenskapet stat—kyrka. Jag väntar
icke att argumenten vare sig för eller
emot under denna debatt komma att bli
annat än en uppvisning av gamla kända
argument. Men ingen kan förneka,
att ett konsekvent hävdande av trosfrihetens
princip logiskt måste leda till
att staten avklädes sin bekännelseskrud.

Man får rätt ofta höra att de, som
förfäkta denna mening, göra det utifrån
någon sorts religionsfientlighet.
Jag vill för min del på det bestämdaste
bestrida, att bakgrunden skulle vara något
sådant. Religionsfriheten är ändock
ej detsamma som frihet från religion.
Men jag tror att vi alla måste medgiva,
att den religiösa känslan, vad
Schopenhauer kallar det metafysiska
behovet, ingenting har med bundenhet
till en viss bekännelseform att göra.
Den religiösa känslan spränger i själva
verket alla bekännelseband; den rider
över konfessionernas snålt utstakade
gränser. Och omvänt, tillhörigheten till

en viss bekännelseform är i och för sig
intet intyg på religiös uppriktighet. I
fråga om statskyrkan, till vilken alla
medborgare obligatoriskt födas in, är
det absolut icke så. Statskyrkan ställer
över huvud taget inga anspråk på helighet;
den nöjer sig anspråkslöst nog
med skenhelighet.

Denna religiösa känsla, som ofta kan
vara svår att sätta på formel och icke
låter spjäla in sig i någon speciell bekännelse,
kan hos olika människor taga
sig många skiftande uttryck. Den är
ofta stilla och skygg och ropar icke ut
sig på torgen. Men den förnimmes kanske
ofta av flera än vad de, som tro sig
ensamma sitta inne med nyckeln till
livsgåtan, föreställa sig. Den avvisar
alla färdigpaketerade sanningar. Man
kanske kunde säga, att den är människoandens
eviga och giriga sökande efter
vad som undflyr och gäckar tanken.
För min del har jag aldrig funnit
ett bättre uttryck för denna känsla än
det, som en gång gavs av den stridbare
rationalisten Bengt Lidforss, som medgav,
att vår världsbild måste bli fragmentarisk;
över tingen förnam han en
lätt slöja, ett återsken från de aningens
rymder, som blåna och slockna, slockna
och åter blåna högt över forskningens
åkertegar och kristendomens jordbundna
horisont.

Det är möjligt att denna känsla måste
vara oförståelig för dem, som ensamma
mena sig ha funnit vägen, sanningen
och livet. De som på förhand äro
inställda på harpospel ha svårt att uppfatta
det tysta sökandets finstämda instrument.
Men jag tror att vi böra göra
klart för oss, att det religiösa livet kan
taga sig många andra former än vad
de positiva bekännelserna räkna med.
För alla dessa, som finna bekännelsebanden
för trånga, måste statens sanktion
åt en speciell bekännelse te sig
som något absurt. Att önska banden
mellan stat och kyrka lossade innebär
följaktligen heller icke ett angrepp mot
religiositeten. Det innebär bara häv -

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

dandet av vad som borde vara fundamentalt
självklart: att religionen är varje
människas privatsak. Att önska banden
mellan stat och kyrka lossade innebär
heller intet angrepp mot den positiva
bekännelse, som vi känna under
beteckningen kristendom. Jag skall bär
icke gå in på den gamla tvistefrågan,
vad som betytt mest för vår kultur:
arvet från Hellas eller arvet från Nazaret.
Det räcker att erinra om att i den
västerländska kulturen ingå många element
från den gamla kristendomen,
vilket gör att man måste erkänna, att
den är en makt som kräver respekt.
Men vi veta alla hur den kristna bekännelsen
spaltat upp sig på en mängd
olika bekännelsevarianter. Åt en av
dessa har staten givit sin sanktion; de
andra ha fått sköta sig själva. Det råder
i detta fall ingen som helst likställighet.

Många kanske ställa den frågan: Var
finner man den uppriktigaste fromheten,
inom frireligiösa trossamfund såsom
Missionsförbundet, metodisterna,
baptisterna etc. eller inom statskyrkan?
Jag skall icke besvara denna fråga. Jag
vill bara bekänna från min egen barndomsmiljö,
att jag tagit med mig den
allra djupaste respekt för vissa av de
frikyrkliga rörelserna.

Jag kommer nu till den fråga som är
den centrala: Vad ger staten rätt att avgöra
icke bara vilken av de positiva religionerna
utan också vilken bekännelsevariant
inom denna positiva religion
som bör garanteras av staten och
hållas under armarna? Vilket överjordiskt
instrument har då denna .statsmakt,
eftersom den skall kunna säga,
att det för medborgarna lämpligaste och
nyttigaste är den bekännelseform, som
i den oförändrade augsburgiska bekännelsen
och i Uppsala mötes beslut utlagd
och förklarad är, däri inbegripet
de apostoliska, nicenska och athanasianska
bekännelserna, till yttermera visso
enligt kyrkolagen kompletterade med
de schmalkaldiska artiklarna, Luthers
båda katekeser och konkordicformeln?

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Sanningen måste vara den, att ett sådant
instrument har staten ej. Det måste
därför vara en uppenbart oriktig frågeställning,
som herr Johnsson i Stockholm
ställer upp, när han säger, att staten
med regering och riksdag får besinna
sig, om den är redo att bli ett religiöst
indifferent samhälle. Religion är
icke liktydig enbart med kristendom
och ännu mindre med den bekännelseform
som statskyrkan representerar.
Samhälle och stat kunna heller icke sägas
vara liktydiga begrepp. Samhället
blir varken mer eller mindre religiöst,
varken mer eller mindre kristet,
därför att man avkläder staten bekännelseskruden.
Men staten är ett instrument,
som medborgarne byggt upp för
de timliga angelägenheternas ordnande.
Den kan helt enkelt icke vara rätt forum
för att avgöra vad som är allena
saliggörande i fråga om så ömtåliga
ling som de religiösa.

Man kan i stället vända på frågeställningen
och fråga så här: Vad är det
som staten tar ansvaret för? Det är
ingenting som har med principfrågan
att göra — jag menar att redan den
principiella frågeställningen är klar
nog — utan det är fastmera en fråga av
praktisk innebörd. Det säges ibland —
och jag hörde den motiveringen från
en högt värderad partivän i första kammaren
under debatten där — att staten
bör bibehålla sitt grepp över kyrkan
för att på så sätt ha det religiösa livet
under kontroll. Det är ingenting annat,
såvitt jag förstår, än ett skenargument.
Först och främst förnekar jag, att staten
har någon som helst rätt att kontrollera
det religiösa livet, därest det ej
tar sig sådana uttryck, att samhällets
lugn störes eller allmän förargelse
åstadkommes. Tro och tanke äro ting,
som ligga utanför statens kompetens.
Men dessutom, sådana företeelser som
man tänker på i detta sammanhang, exempelvis
Freemaneriet, leva ändå sitt
bubblande liv ute i samhället, oavsett
om en viss kyrka finnes sammankittad

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

med staten eller ej. Statskyrkan har i
detta fall betytt plus minus noll.

Men vad är det för kontroll som staten
genom regering och riksdag utövar
över och genom kyrkan? Om jag får
göra en liten randanmärkning i förbigående
äro ju alla medvetna om att statens
inflytande ingalunda är obegränsat.
Vid sidan av statens egna organ,
regering och riksdag, finns exempelvis
kyrkomötet, en kvarleva från ståndsrepresentationens
tid. När tvåkammarsystemet
infördes, reste prästeståndet i det
längsta det allra benhårdaste motstånd
och släppte icke taget förrän det som
vederlag erhållit en speciell representation.
Man kan säga, att prästerskapets
ståndsrepresentation avskaffades i viss
mening men kom tillbaka bakvägen. Jag
vill icke uppförstora betydelsen av kyrkomötet
som ett prelaternas parlament,
förvisso numera uppblandat även med
lekmannaelement. Men jag tillåter mig
fästa uppmärksamheten på att det icke
är alltid, som man nöjer sig med att
diskutera så subtila frågor som om Jesus
är avlad av, undfången av eller
kommen av Den Helige Ande. Det finnes
också en hel del mera reella ting
som undandragits riksdagens kompetens.
Detta är bara en liten anmärkning
i förbigående.

Oavsett detta: Vad är det staten tar
ansvaret för genom att garantera en bestämd
bekännelseform? Jag skall bara
lämna ett par exempel.

Vi ha under den senaste tiden sett,
hurusom nyteologiens generade försök
att utsudda dogmernas orimligheter efterträtts
av en mörk reaktion, omhuldad
av en rad av våra yngre teologer,
där läran om det radikala onda och
den eviga vedergällningen åter fått en
central plats. Denna kyrkans ofördragsamma
vedergällningslära, vilken Morten
Grindal under en skälvande inre
uppgörelse, där han bidade sin dödsdom
i en trång Gestapo-cell, fann vara
det största onda som mänskliga hjärnor
funderat ut, denna lära icke bara

kräver öga för öga och tand för tand
utan dömer släktets flertal till evig pina.
Ja, man kan till och med finna vid utläggningar
av vår kyrkas präster, att
man numera dömer det lilla barnet, som
ej hunnit att bli vattenöst. Denna lära
är icke bara statskyrkans dogmofficiella
utan förkunnas i dag med ny och
högre röststyrka av det yngre teologiska
garde, som nu stormar predikstolarna.

Jag har framför mig en lärobok, som
användes av de svenska konfirmanderna,
vilken är betecknande just för denna
lära och den vidskepelse, som omhuldas
av denna lära. Jag slår exempelvis
upp s. 70 i denna lärobok, som
heter »Grunden», och finner där några
av de kusligaste illustrationer jag sett.
Det illustreras med grafiska figurer hur
synden redan från födelsen ligger som
en varböld i människohjärtat. Sedan tar
synden övermakten i form av ormar,
som slingra sig upp ur hjärtat, tistlar
och törnen, som växa ut, och pilar, som
sticka fram. Synd och skuld slå sedan
ner som en blixt i hjärtat, varefter
svärdet kommer och slår ner som syndens
straff. Visserligen ges återlösning
genom korset, som får ormarna att något
dra in gadden och tistlarna att något
vissna, men varbölden lever kvar
ända till det sista. Denna bok sättes i
händerna på våra 14- å 15-åriga konfirmander
i den svenska statskyrkan.

Nyligen kunde man för övrigt i ett
herdabrev skrivet av författaren just
till denna konfirmationsbok — ett herdabrev
som måste uppfattas som en
stridssignal för den kyrkliga reaktionen
— finna människornas godhet avfärdad
som en myt, medan den outrotliga
ondskan presenterades som den
enda realistiska kristna människouppfattningen.
De av kristbekännarna, som
inte vilja acceptera denna svartmålning,
anklagas för att hämta sitt vetande
ur grumliga källor. Tre sådana källor
angåvos av herdabrevets författare.
Den första var: »Den liberala teologien,

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

i sin människosyn en tvillingbror till
kulturoptimismen.» Den andra grumliga
källan var, och jag citerar: »Den
kristna berättelselitteratur, som har sin
inspirationskälla i anglosaxisk väckelsefromhet.
» Och den tredje grumliga
källan angavs vara 1919 års plan för
kristendomsundervisningen i våra skolor,
som »begick det stora felet att göra
bergspredikan till huvudkälla för den
kristna trosläran».

Observera hur denna stridssignal från
en framstående företrädare för statskyrkan
insatt i sin episkopala värdighet
av ett statsorgan, regeringen, samtidigt
riktar sin udd mot frikyrkan. Och
exemplet är inte isolerat. För inte så
länge sedan hörde vi en annan nyinstallerad
biskop tala om hur de frireligiösa
valt sin ställning till följd av »en
myckenhet av falsk mänsklig ambition
och syndig självhävdelselusta». Yi höra
ibland den svenska kyrkan presenteras
som en folkkyrka. Kommentarerna göra
sig själva.

Den vandring som Emanuel Linderliolm
för sin del begynte från dogmat
till evangeliet har efterträtts av en
språngmarsch tillbaka till dogmat. Det
är inte utan att man i en del av högkyrkoförkunnelsen
finner svavelångorna
slå upp kring den personligt inlevda
och skygga religiositet, som Ragnar
Jändel en gång karakteriserade som
»hjärtats stilla förälskelse i det eviga».

Och detta, mina damer och herrar,
är något som vi alla ytterst ha det formella
ansvaret för, därför att kyrkan
är statens, och riksdagen är statens av
folket valda organ, som skall kontrollera
denna kyrka.

Det finns, synes det mig, förutom de
principiella skälen, som eljest måste vara
avgörande, nog åtskilliga andra skäl,
som torde tala för att förhållandet mellan
stat och kyrka bör göras till föremål
för omprövning.

Ja, herr talman, detta borde egentligen
vara en motivering för att yrka på
en utredning redan nu. Jag har redan

Förhållandet mellan stat och kyrka.

angivit skälen varför jag anser, att man
bör något vänta och avvakta dissenterlagskommitténs
betänkande, innan man
går vidare. Det är emellertid min förhoppning,
att en sådan omprövning ur
vidare perspektiv skall komma till stånd
så snart vi hunnit ta det ytterligare steg
framåt på trosfrihetens väg, som vi räkna
med att få ta nästa år. Vägen från
konventikelplakatet till den reviderade
dissenterlagen har varit lång, men undan
för undan har trosfriheten vunnit
terräng, och vandringen kommer förvisso
också att fortsättas, sedan den nya
dissenterlagens milstolpe uppnåtts. Det
synes mig som om det för anhängarna
av en liberal samhällsuppfattning liksom
för representanter för det parti,
som jag tillhör och som i trosfrihetens
namn har frågan om kyrkans skiljande
från staten på sitt program, borde vara
naturligt att redan nu signalera att man
inte har för avsikt att göra halt vid dissenterlagen,
utan att man önskar resa
en vägvisare emot framtiden. Det är en
sådan riktningsvisare, som jag försökt
resa i min reservation till utskottsbetänkande!,
en reservation till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen avkammarens
förhandlingar.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Det
torde väl vid detta laget knappast vara
någon hemlighet för denna kammares
ledamöter att jag är frikyrkoman. I denna
egenskap ansluter jag mig självfallet
till den uppfattning av det ideala förhållandet
mellan kyrka och stat, som
för mycket länge sedan fick ett klart
uttryck i de bekanta orden: »En fri
kyrka i en fri stat.» För liberal uppfattning
— och för övrigt för all verklig
demokrati — är samvets- och religionsfriheten
ett grundläggande värde, och
dess konsekventa tillämpning leder klart
och bestämt till skilsmässa mellan kyrka
och stat. En konsekvent genomförd
tros- och religionsfrihet låter sig aldrig

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

förenas med en privilegierad statskyrka.
Om jag betraktar förhållandet mellan
kyrka och stat från religiös eller, kanske
vågar jag säga, teologisk synpunkt,
kommer jag till den bestämda uppfattningen,
att kyrka och stat böra vara åtskilda.
Såsom den kristna kyrkan en
gång började sin gärning i världen som
frikyrka, så tror jag för min del, att
den kommer att söka sig tillbaka till
denna form. Jag tror sålunda att även
den svenska kyrkan kommer att bli frikyrka.
Utifrån denna min principiella
grundsyn skulle jag, herr talman, helst
vilja yrka bifall till motionernas utredningskrav.
Om jag dock i dagens läge
avstår från att ställa något sådant yrkande,
så är det av två särskilda skäl,
som jag gärna helt kort vill deklarera.

För det första måste jag erkänna en
viss bärighet i utskottets motivering för
yrkandet om avslag på motionernas
krav på utredning just nu. Utskottet
säger: »Det vill emellertid förefalla,
som om den rätta tidpunkten icke vore
inne just nu, då dissenterlagskommitténs
betänkande är föremål för överarbetning
ur olika synpunkter och förslag
till ändrade bestämmelser i fråga
om kyrkans och andra samfunds förhållande
till staten och varandra samt
den enskilde individens ställning till
kyrkan och samfunden kan förväntas
bli förelagt riksdagen inom en icke alltför
avlägsen framtid.» Detta utskottets
argument har obestridligen en viss
tyngd; det har ju också här mycket
klart framhållits av den föregående ärade
talaren, och jag kan sålunda, herr
talman, så långt instämma med herr
Edberg. Men jag är angelägen framhålla,
att jag för min del fattar utskottets
skrivning så, att utskottet inte i princip
ställer sig avvisande till kravet på
utredning, fastän det inte vill förorda
denna utredning förr än dissénterlagskommitténs
förslag blivit behandlat. Utskottet
säger, att någon utredning dessförinnan,
d. v. s. innan dissenterlagskommitténs
förslag behandlats, inte bör

förekomma. Utskottet hänvisar sålunda
dels till dissenterlagskominitténs betänkande
och dels till det förslag till vidgad
religionsfrihet, som på grund därav
inom kort kan väntas föreläggas riksdagen.

Även om denna kommittés förslag givetvis
inte är helt tillfredsställande —
och det är jag i detta sammanhang angelägen
förklara, att jag visst inte anser
det vara — betyder det enligt min mening
dock flera ganska betydelsefulla
steg i rätt riktning. Personligen vill jag
därutöver gärna hoppas, att den bebådade
propositionen i detta ärende när
den kommer — som jag vill hoppas
nästa år — åtminstone i något hänseende
skall komma att sträcka sig längre
än kommittéförslaget. Nu finns det uppenbarligen
anledning befara, att om
riksdagen nu skulle besluta en så omfattande
och tidskrävande utredning,
som i motionerna föreslagits, skulle dissenterlagskommitténs
förslag för en lång
följd av år framåt skjutas åt sidan och
ingenting under tiden ske. Av alternativen
att å ena sidan i en snar framtid
få en del önskvärda utvidgningar av
religionsfriheten och å andra sidan under
kanske ett tiotal år framåt nödgas
dröja vid nuvarande förhållanden oförändrade
måste jag för min del föredra
det förra.

Det andra skälet för mitt ståndpunktstagande,
som jag tidigare angivit, väger
emellertid för mig inte mindre tungt.
Jag har redan klart deklarerat min uppfattning,
att den svenska kyrkan bör
bli — och min tro är att den kommer
att bli det — en fri kyrka. Den bör enligt
min mening bli det på grund av
rent religiösa, evangeliska skäl, vilka
jag i detta sammanhang emellertid inte
skall försöka att närmare fördjupa mig

i. Vare det nog sagt, att oberoendet av
staten bäst motsvarar kyrkans innersta
art och sanna väsen och just därför
bäst kan befrämja hennes verksamhet.
Den kristna kyrkan är enligt min mening
starkast och bäst skickad för sina

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

höga och stora uppgifter i tiden, när
den inte har att räkna med eller förlita
sig på något yttre, materiellt stöd utan
är helt hänvisad till att räkna med och
förlita sig till enskilda människors personliga
intresse och hängivna kärlek
och ytterst på den inre andliga kraft,
som den levande Guden själv verkar.
Jag både önskar och tror på en utveckling
för vår gamla vördnadsvärda svenska
kyrka just i denna riktning.

Jag tror sålunda, och jag tillåter mig,
herr talman, upprepa detta, att den
svenska kyrkan kommer att bli en fri
kyrka i vårt fria land. Men jag tror inte
att den kommer att bli detta förr än
den själv på allvar vill det och själv
tar initiativet till denna förändring.
Kyrkans egen önskan och vilja är enligt
mitt förmenande härvidlag en grundläggande
och avgörande betingelse för
att en så genomgripande reform som
den här ifrågasatta på ett lyckligt sätt
skall kunna genomföras och verkligen
bli till gagn för land och folk. Och jag
tycker nog, att det kan vara rimligt att
staten visar sin uppskattning av kyrkans
gagnande gärning i vårt land under
sekler genom att i denna fråga ta
i vart fall en viss hänsyn — jag vore
närmast benägen säga en ganska betydande
hänsyn — till kyrkans egen
önskan och vilja. Under förutsättning
av den möjlighet för den enskilde medborgaren
att fritt utträda ur svenska
kyrkan, som föreslås av dissenterlagskommittén,
kan jag inte se, att staten
för sin del, i vart fall inte för närvarande,
har anledning att utifrån sina
speciella synpunkter i denna sak handla
emot kyrkans egen önskan och vilja.

Det är tydligen inte så, att kyrkan
just nu är redo att ta något initiativ
till skilsmässa från staten, men det är
heller ingen hemlighet att betydande
krafter inom kyrkan redan nu äro verksamma
i denna riktning. Herr Johnssons
i Stockholm motion i ärendet är
väl också den trots sina mycket försiktiga
formuleringar och sitt något obe -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

stämda syfte ett uttryck för den oro
och den otillfredsställelse inför det aktuella
läget och den pågående utvecklingen,
som faktiskt gör sig gällande
inom kyrkan själv. Jag tror för min del,
att här antydda krafter komma att ökas
och stärkas så, att kravet på kyrkans
skiljande från staten kommer att aktualiseras
av kyrkan själv med sådan klarhet
och kraft, att det i vart fall kommer
att te sig avgjort lättare för statsmakterna
än det nu kan te sig att handla
i denna sak.

Ej minst för kyrkans egen skull och
av hänsyn till den levande kristendomens
framtida ställning i det svenska
samhället väntar jag för min del på den
dag, då kyrkan själv skall resa kravet
på skilsmässa från staten, och i förväntan
på den dagen kan jag, herr talman,
nu nöja mig med den deklaration, som
jag här haft tillfälle avgiva.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Sandberg.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! I förevarande motion nr 142
talas det om att frågan om statskyrkan
är ett mycket gammalt spörsmål. Det
ger mig anledning att erinra om Olaus
Petri ord: »Det ligger icke stor makt
däruppå, huru gammalt ett ting är men
huru rätt det är.» Han exemplifierar
det på ett kanske för oss främmande
sätt med att säga: »Djävulen är gammal
och är dock inte bättre för det.» Dessa
ord riktades mot påvekyrkan, men man
kan lika gärna i dag, 425 år senare,
rikta dem mot statskyrkan.

Motionen har inte endast sin bakgrund
i den gamla, historiskt ingalunda
avslutade debatten om statskyrkans berättigande.
Den har i det aktuella nuet
ytterligare motiverats av sådana tidsföreteelser
som prästerskapets inlemmande
i det statliga lönesystemet och
de nyss slutförda offentliga utredningarna
om religionsfrihetslag m. in. och

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

om utbyggnad av anordningen med fast
anställda sjukhuspräster. Man kan också
vänta kungl. propositioner i dessa ting.

Enligt min uppfattning är statskyrkosystemet
icke godtagbart från trosfrihetens
och rättens synpunkter och vållar
därtill icke obetydlig oreda i rättsväsendet
och samhällslivet i övrigt. Man
behöver inte tillgripa några antireligiösa
argument för att belysa detta, och föreliggande
motion vill — alldeles oberoende
av motionärens livssyn — på
intet sätt angripa någon religiös tro.
Syftet med motionen är tvärtom att söka
bidra till beredandet av verklig frihet
för alla slag av ärlig tro, religiös som
icke-religiös.

Oredan i rättsväsen och samhällsliv
visar sig i åtskilliga avseenden. För att
inte onödigt betunga debatten må pekas
endast på ett mindre antal inadvertenser.
Det är hela komplexet av orättvisor
mot den frikyrkliga rörelsen, vilka bottna
i själva existensen av en monopolistisk
statskyrka, och de orättvisorna
skulle inte heller försvinna med det nya,
i dissenterlagskommitténs betänkande
framlagda förslaget till religionsfrihetslag
—- de kunna över huvud inte försvinna
förrän monopolkyrkan försvinner.
På så sätt kvarstår en avsevärd
brist på demokrati redan i denna ojämlikhet.

Betraktar man läget mera i detalj,
kunna bland annat följande erinringar
göras: Det vore onekligen en godtycklig
och materialistisk åtgärd på trosfrihetens
område om man — som i utredningen
om religionsfrihetslag föreslås
— skulle lagfästa 50 % skattefrihet till
statskyrkan för ur denna utträdda medborgare
och bibehålla 50 procent av
skatten. Skatteförlusten i kommunerna
skulle, tänker man sig, sedan ersättas
ur den s. k. kyrkofonden — d. v. s. med
medel till vilka de utträdda själva genom
åren ha bidragit. Fn ur statskyrkan
utträdd medborgare skulle också
mista inflytandet på kyrkostämman,
och vid kyrkostämmorna behandlas som

bekant inte bara direkt kyrkliga frågor
utan också frågor av vital betydelse för
medborgarna i andra avseenden.

Vidare bör observeras ojämlikheten
vid inträde respektive utträde ur statskyrkan.
Vid 15 år är man mogen att
begå nattvarden, men först vid 18 års
ålder kan man enligt det nya förslaget
utträda ur statskyrkan, varvid det dock
fordras personlig inställelse och därtill
en månads karenstid för eftertanke plus
bekräftelse av beslutet. Inträde i statskyrkan
däremot skulle kunna fås omedelbart
på endast skriftlig anmälan.

Där är ytterligare den orättvisan, att
ur statskyrkan utträdd folkskollärare
utestängs från lägre skolor, där han
undervisar sin klass i alla ämnen, även
kristendom — däri får han ju inte undervisa
utan att tillhöra den rätta kyrkan.
Där är också orättvisan att betyg
i kristendom inräknas i skolelevs betygssumma
och därmed kan ställa de
från kristendomsundervisning befriade
i sämre ställning. Där är anteckningen
om dop på prästbetyget, som kan ge en
döpt namnkristen företräde till platser.

För dissenterbarn, som inte på annat
sätt kunna bibringas godtagbar religionskunskap,
kan man tänka sig särskilda
kommunala kurser i ämnet. Men
därmed finge vi ju — vid sidan av
statskyrkan och frikyrkorna — en konfessionslös
undervisning, som direkt
motsäger andan i statskyrkosystemet.

Där är som redan nämnts kyrkomötet
med dess veto mot riksdagen i fråga
om kyrkolag m. m. och den obligatoriska
religiösa statsrådseden, bibehållen
i det nya förslaget även för de statsråd
som inte skulle behöva tillhöra
statskyrkan, den samvetsömme prästens
tilltänkta rätt att av samvetsskäl
vägra viga frånskilda, statskyrkoprästernas
monopol som sjukhuspräster och
biskoparnas eforusämbete.

Det mest betänkliga med en monopoliserad
statskyrka är dock att den
alldeles överväldigande majoriteten av
dess medlemmar är rena namn- och

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

konvenanskristna, som inte ha valt sitt
religiösa hemvist såsom i regel är fallet
med frikyrkornas folk, ett förhållande
som förblir en olägenhet för en
statskyrka så länge en sådan existerar.
Dissenterlagskommittén kommer icke
förbi detta. Den talar om »svårigheter
att söka fastslå, huruvida en person i
sitt subjektiva tänkande» bekänner den
»rena evangeliska läran» men tröstar
sig med formidabel lätthet: »Något anspråk
på bekännelsetrohet kan det ej
heller ha varit grundlagsstiftarnas avsikt
att framställa.»

Prästernas civila arbete består väsentligen
i bokföring, registrering av
födda, vigda och döda med hithörande
betygsutskrivning, då andra, statliga
myndigheter — under överståthållarämbetet
och rikets kungl. befallningshavande
lydande mantalsverk — inneha
och måste inneha fullständiga förteckningar
över vårt folk för militära,
polisiära och andra syften. Kyrkans
bokföring borde vara en bokföring
främst för kyrkligt bruk.

Statskyrkans avskaffande skulle betyda
en högre samhällsetik. Först då
skulle också kunna talas om verklig religionsfrihet.
Då skulle alla nyfödda
helt enkelt registreras som medborgare,
men alla föräldrar skulle efteråt kunna
döpa sina barn i den kyrka de eventuellt
tillhörde. På samma sätt skulle
vigseln ske inför en borgerlig myndighet,
och efteråt kunde alla som så önskade
helga sitt förbund genom en akt
i sin egen anda hos sin egen religiösa
församling.

Det är klart att med den långa tradition
statskyrkan i Sverige äger och med
den intima förbindelsen mellan staten
och statskyrkan i vårt land är ett upplösande
av denna förbindelse inte någon
enkel sak, i synnerhet som den
bär befästs genom så sena åtgärder som
prästerskapets inlemmande i fjol i statens
lönesystem. Innan en skilsmässa
över huvud kan komma till praktisk
detaljdehatt måste en grundlig offent -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

lig utredning av hela frågekomplexet
ske. En sådan utredning i principiell
anda, betonas i motionen, bör givetvis
ske med största pietet mot nedärvda
andliga värden och med största hänsyn
till kyrkans tjänstemannakår men
framför allt annat i syfte att nå den
största möjliga grad av trosfrihet för
all ärlig tro och övertygelse.

Det kanske inte skadar att påminna
om, fastän det redan snuddats vid det,
att frågan om statskyrkosystemets avskaffande
inte är ny i svensk riksdag.
Redan två gånger har andra kammaren
fattat beslut alt begära utredning om
kyrkans skiljande från staten: 1909 på
en frireligiös liberal motion av A. Jansson
i Bråten, 1918 på en socialdemokratisk
motion av Gustav Möller, Per
Edvin Sköld och ytterligare två motionärer.
Då fällde däremot första kammaren
motionerna, alldeles som nu har
skett helt nyligen.

Jag vill understryka, att det här inte
är en fråga om ställningstagande för
eller mot religion. Det gäller helt enkelt
den första och mest elementära av
de s. k. mänskliga rättigheterna, trosfriheten,
full frihet för alla, kristna som
icke-kristna. Man hänvisar till dissenterlagskommitténs
betänkande med förslag
till religionsfrihetslag in. in., som
nu väntas komma som regeringsproposition.
I stort innebär den utredningens
förslag — det skall villigt erkännas
— en avsevärd framstöt från frireligiöst
håll, och denna gång medges också
för första gången utträde ur statskyrkan
utan uppgift om ny kyrklig
mantalsskrivningsort. Även fritänkarna
ha här fått ett visst beaktande. Men
utträdet och andra frågor i dissenterlagförslaget
äro inte aktuella här i dag.
Här gäller det att betänka och avgöra,
om vi skola fortsätta på reformernas
väg, närmast enligt dissenterkommitténs
betänkande och den blivande
kungl. propositionen eller om vi skola
ta det andra alternativet, statskyrkans
eventuella avskaffande, som motionen

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

åsyftar, ehuru den inte yrkar det utan
bara beskedligt begär utredning.

Det kanske inte skadar att påminna
dem som ha glömt partiprogrammet —
det tycks vara de flesta — om att socialdemokratiska
arbetarpartiet alltid
bär hävdat kravet på skilsmässa mellan
stat och kyrka. Det politiska programmet
är klart. Det säger otvetydigt:
»V. Statskyrkosystemet avskaffas. Av
kyrkan disponerade egendomar stannar
i samhällets ägo.»

Herr talman! Jag skulle helst ha velat
yrka bifall till motion nr 142. Jag
kan inte underlåta att konstatera, att
här föreligger den torftigaste motivering
som har beståtts en motion eller
två. Motionerna ha närmast besvarats
med jaså. Då emellertid första kammaren
har fällt motionen, skall jag be
att få ansluta mig till herr Edbergs reservation,
vari utsäges »att ett hävdande
av den fullständiga religionsfrihetens
principer logiskt måste leda till
att stat och kyrka skiljes åt».

En röstning för reservationen innebär
också ett personligt ställningstagande
till principen om skilsmässa mellan
stat och kyrka.

Herr talman! Jag yrkar därför, i nuvarande
situation, bifall till herr Edbergs
reservation.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Den som hade tillfälle till att
lyssna till herr Nermans ridderliga och
nobla anförande i första kammaren
förra onsdagen nödgas konstatera en
ganska avsevärd standardsänkning, när
han nu har lyssnat till medmotionären
i andra kammaren.

Det har väckt en viss uppmärksamhet
att jag som präst har motionerat
om förhållandet mellan stat och kyrka.
Man har ansett det vara onödigt att ta
upp en kyrkodebatt på detta stadium.
Jag skall emellertid tillåta mig att något
litet motivera min motion.

Motionen är inte alls ett utslag av

någon sidovördnad emot det samfund
jag tjänar, den svenska kyrkan, eller
något nedvärderande av den organisationsform
som den för närvarande
äger. Det finns inget samfund i världen
som jag hellre vill tillhöra än den
svenska kyrkan. Det sammanhänger
med dess historia och med den tacksamhetsskuld
man måste känna till
detta samfund, om man känner dess
historia. Den kom hit upp, såsom det
har sagts här i dag, som en fri kyrka.
Genom sin förkunnelse bröt den vårt
folk ut ur de hedniska sederna. Den
gav folket en fast moral, och den skapade
kultur. Man kan väl säga, att allt
vad som fanns av kultur i vårt land
under medeltiden och långt in i nyare
tid, det har vår kyrka skapat. Storhetstidens
hjältedater kanske inte heller
skulle ha utförts, om inte kyrkan haft
sitt väldiga inflytande över folket. När
man tänker på sådana namn i kyrkans
historia som Olaus Petri, Rudbeckius,
Jesper Svedberg, Wallin, Wieselgren,
Petter Fjellstedt, Sam Fries och Nathan
Söderblom, för att bara nämna några
av topparna, måste man känna det som
en heder att få tillhöra denna kyrka.
Alla dessa ha stridit för kultur, för
samvetsfrihet och för religionsfrihet
efter sina mått. Det är vidare oändligt
många av de kulturella och sociala organisationerna
i vårt land som ha
kyrkligt signum.

Jag fick för några veckor sedan följa
en kollega på hans sista färd. Hans
namn hör inte till dem som bruka stå
i tidningarna. Han skulle kanske av
dem, som gärna bryta staven över oss
präster och mena att vi bara arbeta en
eller två dagar i veckan, ha betecknats
som »den late prästen». Hela församlingen
mötte upp och gav till känna sin
outsägliga tacksamhet för vad den
enkle mannen hade betytt för hela församlingen.
Det är alltså, menar jag,
ännu i dag så, att även om det inte observeras
från vissa håll, utför dock vår
kyrka en välsignad gärning.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

Jag betonar alltså ännu eu gång: Det
är inte av sidvördnad mot kyrkan och
dess nuvarande organisation, jag framlagt
min motion.

Jag vill också mycket starkt understryka,
att det inte heller på något sätt
skett för att sabotera den väntade dissenterlagstiftningen.
Ingen kan vara
mera angelägen om att denna lagstiftning
kommer till stånd och att den så
mycket som möjligt får giva rättvisa
särskilt åt de frikyrkligas krav och åt
att var och en skall få bestämma sin
religiösa mantalsskrivningsort.

Jag har väckt min motion närmast
för att få klarhet i en del avseenden.
Jag vill först säga, att herr Nermans
motion var redan väckt och en Jikalydande
motion var också väckt i denna
kammare, innan jag framlämnade
min. Alltså, den debatt, som vi här i
dag få besvära oss med, hade under
alla förhållanden kommit.

När jag läste herr Nermans motion
kände jag nog, att den var ensidig ur
många synpunkter och att problemet
behövde belysas också från andra håll.
Det är såsom en talare i första kammaren
uttryckte det: denna sak har en
oerhört djup problematik. Jag kunde
för min del inte utan vidare gå på kravet
om att undersökningen skulle inriktas
direkt på skilsmässa. Därför formulerade
jag min begäran något mildare,
att man skulle undersöka huruvida
förutsättningarna för en sådan
skilsmässa kunde befinnas vara för
handen.

Men jag vill också säga, att jag har
länge umgåtts med tankar och planer
på en motion av denna art, och jag
skall ge skäl varför. Jag har bland annat
sett saken ur mina kollegers intresse.
Överallt i vårt land går det präster,
en eller två eller flera i församlingarna.
De tro sig göra en .samhällstjänst
och en människotjänst genom att
de skapa helgd och högtid för människorna
i deras livsavgörande stunder,
genom att de söka inprägla bärande

Förhållandet mellan stat och kyrka.

livsregler och bärande livstro hos de
unga, genom att de hjälpa och trösta
människor i nöd och bjuda frid över
de döda. De arbeta med civilregistraturen,
de försöka vara med i allehanda
samhällelig verksamhet, de försöka på
allt sätt ge ut sin kraft. Jag talade
med en präst härom dagen, som jag vet
är oerhört engagerad i sin församling,
och han sade på fullaste allvar, att han
kunde räkna med 70 effektiva arbetstimmar
i veckan.

Så gå dessa präster där och arbeta,
och så få de plötsligt höra, att de äro
»farliga». De äro farliga för religionsfriheten,
och deras samfund, kyrkan,
är farligt därför att det hindrar den
fullständiga religionsfriheten. Prästerna
själva ha i regel inte haft någon
stark känsla av att de kränkt någon
religionsfrihet, men de måste naturligtvis
tänka som så, att det kan se annorlunda
ut från andras utgångspunkter.
När nu denna anklagelse kommer från
olika håll gång efter annan, ifrån våra
frikyrkliga bröder, som dock äro mycket
hovsamma i sin ton, ifrån kulturradikaler
och ifrån kulturanalfabeter,
måste vi väl finna det nödvändigt att
undersöka, om det verkligen är på det
sättet, och att alla parter få säga, om
kyrkan verkligen förkväver religionsfriheten.
Då, menar jag, är det inte
värdigt för kyrkans män att bara trycka
i buskarna och säga som någon sade,
att vi få vara glada och tacksamma så
länge vi ha det som vi ha det. Motionen
vill ge uttryck åt att kyrkan är
lika angelägen som någon annan att
vinna klarhet på dessa punkter och att
kyrkan inte är rädd för en nyordning,
även om hon naturligtvis med hänsyn
till sin väldiga tradition inte vill
skynda alltför fort på detta område.
Varför skulle hon vara rädd? Det är
som någon har sagt: Kyrkan är född
i en törnbuske, och hon skall nog också
veta att kämpa, om den dagen
kommer.

Men här finnas saker, som man be -

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

höver skapa klarhet omkring. Det är
mycken okunnighet som behöver skingras.
För det första behöver nog folk
veta, hur det gick till att kyrkan kom
i denna ställning till staten, hur den
fick detta samband till staten. Om man
känner den historiska bakgrunden, kan
man utifrån detta fråga sig, om hennes
nuvarande status strider t. ex. mot nya
testamentets församlingsbegrepp. Jag
är för min del ganska övertygad om att
om det hade varit Svenska missionsförbundet
eller baptistförbundet som
hade varit det samfund, som först
hade börjat missionera här i Sverige
för 1 000 år sedan, skulle de i denna
dag varit i precis samma situation som
den svenska kyrkan är i dag. Det är
något av historiens egen logik, och det
är något av andens ledning. Det behöver
inte innebära, att just den nuvarande
formen skall bestå, men jag tror
det är en historiens egen ledning att
det blivit på detta sätt under den tid
som varit. Om folk får klart för sig hur
det gått till, när kyrkan kom i denna
ställning, bli omdömena annorlunda.

Det andra som vi behöva vinna klarhet
över är på vilka punkter kyrkan
verkligen är bunden vid staten. När
man hör folk resonera i denna fråga är
det som om man trodde, att kyrkan till
händer och fötter är bunden av staten.
I själva verket är det ju bara på några
få punkter, som denna bundenhet består.
Kungl. Maj :t och riksdagen äro i
vissa avseenden kyrkans överhuvud och
ha rätt att bestämma över dess angelägenheter
i en del saker. Men det kan
vara skäl att fråga sig: Vad utför kyrkan
just såsom kyrka och vad utför hon
såsom tjänarinna åt staten? När hon
döper, viger, begraver, för kyrkoböcker
o. s. v., gör hon det såsom kyrka eller
såsom statens tjänarinna?

Fn annan sak, som det behöver komma
klarhet över, är prästernas ställning.
Det kommer ständigt fram här att
prästerna äro statstjänstemän. Prästerna
äro ingalunda statstjänstemän. De

äro församlingarnas och socknarnas
tjänare. På samma sätt som vi skilja
mellan kommunaltjänstemän och statstjänstemän
få vi skilja mellan kyrkans
tjänstemän och statens tjänstemän. Det
är socknen, församlingen, som avlönar
prästerna, och kyrkofonden, ur vilken
en del av avlöningen tas, är ju ingenting
annat än en del av de olika församlingarnas
sammanslagna förmögenhet.
Också på den punkten behöver det
spridas klarhet, nämligen om kyrkans
egendom.

Det yttrades nyss, att kyrkans egendom
skulle indragas till staten. Naturligtvis
ligger där bakom den tanken, att
denna egentligen skulle vara statens
egendom. Herr Nerman kunde emellertid
upplysa i första kammaren, att någon
som hade försökt genomtränga
dessa frågor kunnat konstatera, att till
95 procent är den s. k. kyrkoegendomen
församlingarnas egendom, och jag
kan aldrig tänka mig att staten skulle
vilja stjäla ifrån församlingarna.

Först och sist behöver det belysas,
vad fullständig religionsfrihet innebär
och om en sådan fullständig religionsfrihet
kan uppnås på denna jord. Om
det bara betyder rätt att välja samfund
eller att stå utanför varje samfund,
kommer ju den rätten, såvitt jag förstår,
att inom den närmaste framtiden
beviljas. Om det betyder att man skall
få stå fri ifrån all religiös påverkan,
menar jag att det kan man aldrig komma
undan, så länge man lever i ett
kristet samhälle, ett samhälle som i
tusen år stått under kristet inflytande.

Vidare ville jag nog gärna fråga, ty
jag tror det är ett spörsmål som behöver
ställas djupare än det ställts här
i dag: Kan staten verkligen tolerera
vilka religionsutövningar som helst
utan att den på något sätt vidtager åtgärder
för att hävda något, som ändå
skall vara normerande för dess liv?
Staten kräver ju av alla sina medborgare
en viss moralisk standard, vissa
moraliska prestationer. Vi förbjuda

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

t. ex. månggifte i vårt land. Kan staten
då tolerera mormonsamfundet, som ju
lär ha månggifte medgivet? Vi måste
kräva värnplikt av vår ungdom. Kan
staten under sådana förhållanden i hur
stor utsträckning som helst låta riktningar
utbreda sig, som förhindra de
unga att utföra värnplikt? .lag endast
ställer frågan.

Man pekar på att det är väl ändå ett
brott emot religionsfriheten att man
skall betala skatt till kyrkan. Även den
saken kommer i viss mån att regleras
genom det nya dissenterförslaget. Jag
minns att jag i min tidiga ungdom var
radikal pacifist. Det betyder att jag för
min del icke ville lämna något som
helst understöd till försvaret, och det
fanns ju en tid i socialdemokraternas
historia när de sade: Inte ett öre till
försvaret! Både socialdemokraterna
och jag ha för längesedan frångått den
tanken, inte därför att vi inte fortfarande
äro inställda på fred men därför
att vi se att det är för samhället
gagneligt och oundgängligt att vi ha
ett yttre försvar. Om det på något sätt
kunde uppvisas, att kyrkan såsom sådan
utför en samhällsgärning, som
ingen annan än den egentligen kan utföra,
måste man fråga sig om det är
något som strider emot religionsfriheten,
att vi äro ekonomiskt intresserade
av dess gärning.

Här talades också om att religionsfriheten
inte var tillgodosedd så länge
det icke vore stadgat ett obligatoriskt
inträde i kyrkan. Jag tror att den saken
måste ses mot sill historiska bakgrund.
Men följden av ett införande av
det obligatoriska intriidet måste bli att
en hel del uteslutas ifrån allt religiöst
hemvist, ifrån all religiös påverkan,
och då kan man fråga sig om det är att
tillgodose religionsfriheten att man
hindrar en större eller mindre del av
vårt folk att få stå under religiös påverkan.

Man brukar hänvisa till Amerika.
Jag känner inte förhållandena så myc -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

ket i Amerika. Jag vill bara påpeka att
det är en annan historisk situation där.
En hemvändande frireligiös kyrkomän,
som mycket ingående studerat förhållandena
i Amerika, sade när han kom
hem: Vi kunna inte vara nog tacksamma
för att vi ha en statskyrka. Det
kan ju verkligen frågas, om vi skola
behöva amerikaniseras också i detta
avseende.

Det mesta av vad jag här sagt har
varit frågor, frågor, på vilka jag inte
själv är absolut säker om svaret. Men
jag har i alla fall velat ställa dem för
att belysa, att när jag ställt ett utredningskrav,
så har detta varit befogat.
•lag skulle vilja säga att för kyrkans
egen del är det angeläget att den får
segla efter klara sjökort, och den behöver
få veta hur riksförsamlingen ställer
sig i hithörande frågor. Den behöver
få veta efter noggranna utredningar,
hur det förhåller sig i den ena eller
andra saken.

Sedan har jag i min motion påpekat,
att detta är i högsta grad också en
fråga för kyrkan. Kyrkan måste ständigt
fråga sig, hur den bäst skall kunna
fylla sin kallelse att utbreda det kristna
evangeliet till hjälp och tröst för människor.
Den har utan tvivel hittills ansett
att folkkyrkoformen sådan vi ha
den har varit det bästa medlet. Men
den saken kan ändras. Därför bör också
kyrkan fråga sig, om tiden är inne
för en annan reglering.

Under hänvisning till vad jag sålunda
har anfört om behovet av klarhet
över en mängd frågor, som ligga
inneslutna i detta spörsmålskomplex,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Efter de fyra föregående talarnas
anföranden, som präglades av
sakkunskap i de speciella frågor, som
berörts i motionerna, kanske vi, som
nu komma efter på talarlistan, kunna

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

komma överens om att fatta oss något
kortare.

Jag skulle vilja från början ha konstaterat
såsom min uppfattning, att de
motioner, som väckts i denna fråga,
icke ute i landet ha väckt det stora
intresse som man skulle kunna tro.
då man lyssnade på herr Edbergs anförande
nyss. Det har förefallit mig
som om det ligger så till ute i bygderna,
att förhållandet mellan allmänheten
och frikyrkorna och statskyrkan
är relativt gott. .lag har bevittnat,
hurusom man i olika frikyrkliga läger
har engagerat statskyrkopräster för att
tala på deras sammankomster. Jag har
bevittnat, hurusom man också från
statskyrkohåll har kunnat låta andra
än statskyrkopräster tala om kristendomen.
Om man kan konstatera detta
förhållande, kan man då säga att det
råder det spända förhållande mellan
frikyrkorörelsen och statskyrkan, som
man understundom vill göra gällande?

Om dessa motioner hade tillkommit
för 30 eller 35 år sedan hade det
säkerligen inom folkrörelserna varit
större intresse för dessa motioners
realiserande än vad det är i dag. Det
ligger nämligen till på det sättet, att
man inom folkrörelserna, inom arbetarrörelsen,
har på ett tidigare skede
kunnat konstatera en motvilja mot nya
strömningar, som trängt in här i landet
under tidigare skeden. Ja, det
fanns också tidsperioder, då man från
kyrkans håll gick till kamp emot folkrörelserna
och emot arbetarrörelsen.
I dag förhåller det sig näppeligen på
»let sättet. Det har nog blivit en hel del
utjämningar, tack vare att man från
kyrkans sida har visat större förståelse
för folkrörelserna och för arbetarrörelsen.
Nu är det inte så ovanligt att
en statskyrkopräst medverkar på ett
av arbetarrörelsen anordnat möte, offentligt
eller enskilt. Det råder oftast
inom kommunerna ute i bygderna,
även om vi i detta sammanhang inte
räkna med storstäderna, ett jämförel -

sevis gott samarbete mellan den kyrkliga
delen av samhället och den borgerliga
delen.

Det är alldeles riktigt som herr Edberg
nämnde, att utskottet icke har
velat avge en principförklaring om att
vi inom en nära eller långt avlägsen
framtid skola sätta i gång med en utredning
här i landet beträffande förhållandet
mellan staten och kyrkan.
Vi ha resonerat på det sättet inom
utskottsmajoriteten, att vi vilja avvakta
först och främst det förslag till
dissenterlag, som är att förvänta. Vi
vilja ytterligare avvakta, vilka verkningar
denna lag kommer att få, när
det gäller trosfrihet och därmed sammanhängande
frågor. Att i detta sammanhang
ge på hand, såsom herr Edberg
i sin reservation har velat göra,
att oaktat vilket utslag denna nya tilltänkta
lagstiftning kommer att ge, det
ändock skall bli en utredning i principfrågan,
ha vi från utskottets sida
icke ansett vara erforderligt. Det må
den tiden visa, då vi vunnit erfarenhet
av lagstiftningen, huruvida en
utredning är erforderlig eller inte.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att man i Danmark på sin tid har
haft samma frågekomplex uppe till
behandling. Man tillsatte där en utredning,
som skulle klarlägga frågorna
angående förhållandet mellan staten
och kyrkan. Kommittén arbetade
i 13 år och meddelade sedan, att den
icke kommit till något resultat, och frågan
måste sedan avskrivas. Det är kanske
inte så lätt att göra den utredning,
som här har påyrkats, som det är att
skriva motioner i ärendet.

Skälen för att staten skulle skiljas
från kyrkan — eller kyrkan skiljas
från staten, vilken formulering man
nu vill använda — äro många. Herr
Edberg har här hänvisat till uttalanden
av en viss biskop i det stift som herr
Edberg tillhör och till den uppfattning
som denne biskop i visst avseende
ger till känna i sina läroböcker. Eu

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

annan lärd herre bär enligt tidningsreferat
i en debatt anfört, att han ville
biträda kravet på att kyrkan skulle
skiljas från staten därför att han vore
motståndare till socialisering; av denna
anledning ville han också vara
med om att avsocialisera kyrkan. Det
är alltså ganska vitt skilda argument
som anföras från olika håll, och när
t. o. m. ett sådant argument som socialisering
förekommer i detta sammanhang,
undrar man verkligen om
inte diskussionen har förts över
till ett plan, där den inte borde ligga.

Till sist, herr talman, vill jag erinra
om den dissenterlagstiftning som vi
ha att vänta här i landet. Är det inte
rimligt att vi skrinlägga talet om en
utredning beträffande förhållandet mellan
stat och kyrka, tills vi fått se vilka
verkningar denna lagstiftning kommer
att medföra? När den tiden kommer,
står det ju sedan damerna och herrarna
fritt att yrka på en utredning
för att på nytt aktualisera frågan om
förhållandet mellan stat och kyrka,
därest man finner att utvecklingen
icke gått i den riktning som är
önskvärt.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMMAR: Herr talman! Förhållandet
mellan stat och kyrka är verkligen
en fråga av utomordentligt stor
principiell räckvidd. Det måste därför
vara av värde, att riksdagen beretts tillfälle
att taga upp detta problem till
närmare skärskådande. Debatten har
också, såvitt jag kan finna, redan bidragit
till en klarare och djupare förståelse
av det väldiga frågekomplexet, och
man vågar kanske säga att meningsutbytet
inte har varit alldeles förgäves-—
huru än riksdagens och i detta fall andra
kammarens beslut till sist må formuleras.

De båda motioner, som ligga bakom

Förhållandet mellan stat och kyrka.

dagens debatt, dels den av herrar Ncrman
och Malmborg i Stockholm, dels
den av herr Johnsson i Stockholm, ha
ju här tidigare karakteriserats av motionärerna
själva. Det kan, synes det
mig, inte nog understrykas, att motionerna
äro varandra ganska olika. I båda
begäres det visserligen en utredning
av förhållandet mellan stat och kyrka,
men eljest skilja sig motionerna på
väsentliga punkter både i fråga om motivering
och i fråga om syfte. I den Nerman-Malmborgska
motionen säges det
klart och direkt ifrån att utredningen
skall åsyfta statskyrkans avskaffande.
Den Johnssonska motionen tar det inte
som självklart men väl som tänkbart att
kyrkan kan komma att skiljas från staten
och att därmed själva statskyrkosystemet
avskaffas.

Stat och kyrka och förhållandet dem
emellan är ett problem eller rättare ett
problemkomplex av mycket invecklad
och svårlöst beskaffenhet. I den Nerman-Malmborgska
motionen är man
fullt på det klara med detta förhållande.
»Med den långa tradition statskyrkan
i Sverige äger och med den intima
förbindelsen mellan staten och statskyrkan
i vårt land är ett upplösande av
denna förbindelse inte någon enkel
sak», säga motionärerna. Och de fortsätta:
»Innan en skilsmässa över huvud
kan komma till praktisk detaljdebatt,
måste en grundlig offentlig utredning
av hela frågekomplexet ske.» »En sådan
utredning i principiell anda bör givetvis
ske med största pietet mot nedärvda
andliga värden», osv.

1 första kammarens debatt i denna
fråga, till vilken det här har hänvisats,
hävdades också från olika håll dessa
synpunkter med mycket eftertryck. Sedan
århundraden tillbaka ha stat och
kyrka vuxit så intimt samman, att det
inte kommer att bli lätt att vid en eventuell
boskillnad skipa riittvisa åt båda
hållen.

Detsamma betonas också i herr
Johnssons motion, innan den utmynnar

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

i en hemställan till Ivungl. Maj:t att låta
undersöka, huruvida det kan anses
möjligt och önskvärt ur statens och
kyrkans synpunkt med en helt ny reglering
av förhållandet mellan de båda
parterna. Motionären har ju alldeles
nyss utförligt redogjort för sin syn på
frågan. Mycket av vad han framhållit
kan man inte annat än säga ja och
amen till. Problemet om kyrkan och staten
rullar i själva verket upp hela frågan
om religionsfriheten, ty denna är
liksom alla frågor om »frihet» ett problem
av långt djupare art än vad man
vanligen föreställer sig. Samhället måste
— det tycker jag också är riktigt —
för sin egen hälsas och sundhets skull
ha vissa intressen att bevaka, när det
gäller medborgarnas andliga, religiösa
fostran. Vidare måste man nog ge herr
Johnsson rätt i att religionsfrihetsfrågan
inte får sjunka ned till att bli ett
enbart ekonomiskt problem. En absolut
frihet från att understödja det man
icke gillar kan aldrig uppnås i ett modernt
samhälle, såsom det har sagts, f
alla fall återstå dock tillräckligt många
svagheter och farligheter i det nuvarande
systemet — anser motionären till
sist — för att även kyrkan kan ha anledning
att taga situationen under övervägande.
Och så kommer han fram till
en hemställan om utredning.

Yrkandet om en utredning av förhållandet
mellan stat och kyrka synes vara
ett rimligt krav, och i själva verket
framföra båda motionerna gamla liberala
och — för den delen — också frikyrkliga
önskemål. Herr Swedberg har
i sitt inlägg tydligt visat detta, och jag
ber att i tillämpliga punkter få instämma
i vad han därvidlag har sagt. Här
räcker det med att, såsom även herr
Nerman gjort, åberopa Frisinnad Ungdom,
som på tal om en fråga säger:
»Troligen kan den dock icke få en rationell
lösning så länge stat och kyrka
äro hopkopplade.» Och Frikyrklig Ungdom,
för att ta ett uttalande även från
det hållet, hävdar klart och tydligt, att

det i fråga om religionsfriheten bara
finns »en enda godtagbar lösning, nämligen
kyrkans skiljande från staten».

Såsom framgår av dessa båda citat,
är det gamla liberala och frikyrkliga
tongångar, som motionärerna låtit
ljuda. Det är säkerligen också många,
som kunna instämma i herr Edbergs
reservation, när han säger: »Det står
uppenbart för stora delar av vårt folk,
att ett hävdande av den fullständiga religionsfrihetens
principer logiskt måste
leda till att stat och kyrka skiljas åt.»

Både inom och utom kyrkan finns eu
inte ringa opinion för en omprövning
av förhållandet mellan stat och kyrka.
Det kanske räcker med att hänvisa till
den debatt om stat och kyrka, som för
inte så länge sedan hölls i Uppsala och
där även studentprästen instämde i yrkandet
om en utredning av förhållandet.
Och uppsåtets allvar hos en sin
kyrka så trogen och hängiven tjänare
som den ene av dagens två motionärer
kan man inte draga i tvivelsmål. En utredning
av förhållandet mellan stat och
kyrka är verkligen ett både rimligt och
angeläget krav.

Men, herr talman, alla dessa medgivanden
till trots kommer jag att yrka
bifall till utskottets hemställan om avslag
på motionerna. Det som varit avgörande
för mig vid detta beslut är liksom
för andra talare kännedomen om dissenterlagskommitténs
betänkande och
vetskapen att för närvarande en kungl.
proposition är under utarbetande på
grundval av detta betänkande. I denna
proposition komma säkerligen att föreslås
eu del ändrade bestämmelser angående
kyrkans och andra samfunds förhållande
till staten och till varandra
samt angående den enskilda individens
ställning till kyrkan och staten. Skulle
en sådan propositions vara eller icke
vara äventyras, skedde en stor olycka.
Det är också, så som jag ser saken, att
befara, att regeringen skulle anse det
skäligen ändamålslöst att framlägga sin
dissenterlagsproposition, om riksdagen

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Nr 12.

dessförinnan hade fattat beslut om en
ny stor kyrkoutredning. Ingenting vinnes
heller med beslutet om en utredning
just nu. Hela det viktiga spörsmål,
som har med religionsfrihet och dylikt
att skaffa, skjutes bara på en mycket
oviss framtid. Dissenterlagskommitténs
betänkande har ju hälsats med en hel
del kritiska anmärkningar, men säga
vad man säga vill: dess förslag i stort
innebär i själva verket ett praktiskt
handtag åt den religionsfrihet motionärerna
velat värna om med sina krav på
utredning. Först bör därför denna vinst,
som ligger så nära inom räckhåll, säkras
och dess resultat praktiskt och principiellt
prövas, innan nästa steg kan och
bör tagas. Jag tror inte att det är förenligt
med bcsinningsfullhet och klokhet
att kasta bort dissenterlagskommitténs
arbete för det ovissa, som heter
en ny, man kan gott förutspå, mycket
långvarig utredning, om vars slutliga
resultat vi i detta nu veta mycket litet
eller ingenting.

Huru berättigade de båda motionernas
utredningskrav i och för sig kunna
vara, så synes mig likväl inte tiden vara
inne för en utredning. Saken är, såsom
utskottets aktade ordförande sade,
inte riktigt aktuell nu. Frågan fordrar
en lång, ingående debatt ute i landet,
där dess olika faser kunna få en allsidig
belysning, och en sådan debatt har
i detta fall inte stått till buds.

Herr talman! Med anledning av vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till beredningsutskottets hemställan om
avslag på här ifrågavarande motioner.

Herr von SETH: Herr talman! Det
föreliggande problemet om vad som kan
anses vara det rätta förhållandet mellan
kyrka och stat har ju under seklernas
lopp varit föremål för djupsinniga
teoretiska resonemang och föranlett de
mest skiftande meningar. I dag kunna
vi diskutera det i denna kammare under
fredliga former, och jag konstate -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

rar också att vi hittills ha gjort det under
lidelsefria former. Men det har givits
tider — jag vill understryka det -—
då detta viktiga problem till och med
har givit anledning till öppna krigiska
konflikter, som vid olika tillfällen ha
givit skrämmande uttryck för de maktägandes
oförmåga att finna tillfredsställande
lösningar av problemet.

Man kan också konstatera, att det sedan
århundraden råder fred i vårt land
mellan kyrka och stat — de höra ju också
enligt mitt förmenande direkt samman.
Det synes mig — trots de uppfattningar
av annan art, som framförts både
i denna kammare i dag och i första
kammarens debatt i denna fråga häromdagen
— inte ha inträffat något som
skulle kunna motivera en skilsmässa
mellan stat och kyrka. Detta är, herr
talman, min fasta utgångspunkt i det anförande,
som jag här vill hålla i denna
fråga.

Jag avser icke att principdiskutera
frågan om det i och för sig absolut rätta
förhållandet mellan kyrka och stat.
Jag tror för min del, att det inte är
många i denna kammare, som äga förmåga
att finna problemets rätta lösning.
I stället önskar jag ett ögonblick uppehålla
mig vid vår statskyrkas ställning
till de fria kyrkliga rörelserna. Jag vill
då först betona att jag anser att dessa i
vårt land liksom i de anglosaxiska länderna
leva ett rikt och starkt liv.

På många sätt förstår jag dem som
önska att denna fråga blir föremål för
utredning. Med hänsyn till att dissenterlagskommitténs
förslag ännu inte har
kunnat slutprövas synes det mig emellertid
klokt att först avvakta de resultat,
som därvid kunna komma att uppnås.

Jag vill emellertid, herr talman, understryka,
att det är ett allmänt omvittnat
faktum, att de religiösa frågorna
åter börja tilldraga sig ett alltmera levande
intresse inom vårt folk, även om
många anse, att vi äro på viig mot avkastning
på en del håll. F.n folkomröst -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 fm.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

ning skulle säkerligen visa — för min
del är jag övertygad därom — att en betydande
majoritet inom svenska folket
betraktar sambandet mellan kyrka och
stat som något naturligt och önskvärt,
fastän naturligtvis stora meningsskiljaktigheter
kunna föreligga beträffande
formerna för detta samband. För min
del skall jag gärna erkänna, att det har
funnits tider, då statskyrkan stått ganska
isolerad, ja, ibland intagit eu ganska
främmande hållning i förhållande
till de fria religiösa strömningarna i tiden.
Men dess bättre är denna tid förbi,
och jag tror inte att man gör sig
skyldig till någon överdrift när man
fastslår — i likhet med en föregående
talare i denna debatt — att vår kyrka
inte bara hyser förståelse för utan även
önskar ett samarbete med de olika fria
religiösa samfunden.

Jag skulle vilja erinra om en händelse
som särskilt gripit mig. Vid en visitation
i söndags i Jönköping betonade
Växjöstiftets biskop -— vår nyutnämnde
ärkebiskop — i sitt tal till den församlade
menigheten just nödvändigheten av
ett sådant samarbete mellan statskyrkan
och de fria religiösa rörelserna. Han
underströk, att detta samarbete ingalunda
behövde leda till att de enskilda samfunden
skulle behöva uppge sin särart.
Glädjande nog kan man också konstatera
att det under senare tid, och kanske
också tidigare, ägt rum ett visst närmande
till statskyrkan från de fria samfundens
sida, ett närmande som naturligtvis
ingalunda behöver innebära ett
upphävande av dessa fria samfunds särprägel
utan helt enkelt betyder att man
från båda hållen — såväl från statskyrkans
som de fria kyrkliga rörelsernas
sida — numera inser värdet av att
skiljaktigheterna i uppfattningarna kunna
överbryggas.

Fn värdefull tillgång inom de fria
samfunden är den samhörighet i verksamheten,
den glöd skulle jag vilja säga,
som svetsar samman medlemmarna
och som resulterat i ett många gånger

uppoffrande och entusiastiskt arbete.
Då jag bor i ett län, där de fria samfundens
antal är stort och där deras
verksamhet har rönt stor anslutning
från befolkningens sida, har jag all anledning
att här uttrycka min respekt
och min beundran för detta arbete.

Jag skulle också vilja säga, herr talman,
att det religiösa intresset finns på
djupet av den svenska folksjälen. När
det kom ut ett rykte, att det inom skolkommissionen,
som ju nyss avslutat sitt
arbete, skulle finnas majoritet för att
man skulle taga bort inte bara kristendomsundervisningen
utan även morgonbönerna
i våra skolor, igångsattes en
insamling av namnunderskrifter i syfte
att föra fram till höga vederbörande
hur man ville ha det ordnat i detta avseende.
Denna stora, spontana, från alla
folkgrupper kommande opinionsyttring
för att slå vakt om kristendomsundervisningen
i våra skolor ger ett klart och
tydligt bevis för att det på djupet av
den svenska folksjälen — även om det
inte alltid kommer till synes — finns
ett mycket starkt religiöst intresse. När
dessa listor med namnunderskrifter till
förmån för kristendomsundervisningens
bibehållande i skolorna överlämnades
till ecklesiastikministern, visade det sig
att de rönt en oerhörd anslutning i de
allra flesta län.

Herr talman! Med tanke på de många
anmälda talarna och den långt framskridna
tiden skall jag inte uppehålla
mig längre just nu vid denna fråga. Med
hänvisning till vad jag anfört ber jag
att få uttrycka min förhoppning, att
denna fråga om sambandet mellan stat
och kyrka och samarbetet mellan statskyrkan
och de fria samfunden skall
kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt. Jag hoppas vidare, att man vid behandlingen
av dissenterlagstiftningsfrågan
måtte komma fram till sådana resultat,
som ge möjlighet att i största
möjliga utsträckning tillfredsställa alla
religiösa grupper inom vårt folk.

Herr talman! Jag har intet annat yr -

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

kande än om bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen angående
förevarande utlåtande ävensom hand -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

läggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.25 cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 23 mars.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1-

Förhållandet mellan stat och kyrka.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 15, över motion angående utredning
om statskyrkosystemets avskaffande
och motion om en allsidig
undersökning av förutsättningarna för
en helt ny reglering av förhållandet
mellan stat och kyrka, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! Jag tror för min
del, att man bör vara försiktig med
principdeklarationer av allmängiltig valör,
när det gäller denna fråga. Problemet
stat och kyrka kan säkerligen ha
många olika aspekter under olika tider
och hos olika folk, vare sig man ser
saken ifrån statens eller ifrån kyrkans
synpunkl. Men även om man begränsar
frågan till problemet stat och kyrka i
vår egen tid och på vår egen mark,
måste det ändå bli ett problem med
mycket längre perspektiv och mycket

djupare principiell innebörd än de
flesta andra frågor som vi här bruka
syssla med.

Problemet gäller stat och kyrka, och
det är, som jag nämnde, ett problem på
lång sikt. För närvarande ter sig staten
som en mycket vänlig makt i detta land.
Den har inte alltid av den stora folkmajoriteten
betraktats på det sättet. Det
var annorlunda för ett 50-tal år sedan,
och vi veta bra litet om hur det kan
vara ett 50-tal år härefter.

Men ser man bort litet grand ifrån
våra tillfälliga mycket idylliska förhållanden,
så märker man ju genast, att
själva statsmaktens begrepp och problem
äro mångskiftande. En schweizisk
teolog, som har sysslat med statsmaktens
problem, säger om den totalitära
staten, att den är »vår tidsepoks djävul»,
och det kan man hålla med honom
om. Det finns emellertid i den statliga
utvecklingen en dragning åt det totalitära,
en dragning åt en ökad statlig
maktfullkomlighet, som vi i många fall
äro med om att hjälpa fram på grund
av olika praktiska förhållanden, alldeles
oavsett vår principiella inställning.
Säkert är, att statsmakten i och för sig
måste ha en kraftig och starkt förankrad
avbalansering, och denna finns i
första hand i de enskilda medborgarnas
personliga suveränitet inom de om -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

råden, där sådan personlig suveränitet
kan och bör tillåtas. Det gäller framför
allt sådant som avser andliga förhållanden,
åsiktsmässiga frågor, personliga
slåndpunktstaganden inom vida gränser.

Det är också nödvändigt, om statsmakten
inte skall växa oss alldeles över
huvudet, att de enskilda medborgarna
i kraft av sin frihet och sin personliga
suveränitet kunna sluta sig samman i
olika icke statliga sammanhang och på
det sättet bilda, som biskop Berggrav
säger i sin bok Staten och människan,
»icke-statliga auktoritets- och myndighetscentra
i samhället», centra som ha
en auktoritet och myndighet vid sidan
om den statliga. Det är på det sättet
som jag för min del vill se yrkesorganisationerna.
De böra ha denna fria
ställning, och jag tror, att de religiösa
organisationerna, kyrkan inräknad, också
böra vara bärare av en sådan icke
statlig auktoritet och myndighet, som
kan ha betydelse för den enskilda människans
lika väl som för samhällslivets
utveckling. Om man alltså ser problemet
ifrån rent statlig, samhällelig, allmän
demokratisk synpunkt, ser det
bl. a. som en motvikt emot den statliga
totalitet, som vi i många fall ha en
så stark dragning åt, så tror jag att eu
kyrka, som är fri gentemot staten, skulle
ha större uppgifter, större möjligheter i
framtidens värld än en kyrka som är
kopplad vid staten.

Men det är ju, herr talman, inte alls
säkert, att de idylliska förhållanden,
som vi för tillfället leva i, bli bestående.
Världen runt omkring oss ger inte precis
några säkra löften eller garantier
för att dessa idylliska förhållanden
komma att bestå. Det har hänt — det
veta vi — att statsmakten råkat i rövarhänder.
Det hände i vårt västra grannland
för tio år sedan, och det var närmast
en lycklig omständighet, att det
den gången i Norge, både inom statskyrkan
och frikyrkan, fanns verkligt
kunniga och djärva personer, som vågade
göra revolution och koppla kyrkan

fri från staten. Annars hade den hamnat
i en babylonisk fångenskap hos
Quislingregementet. Det är alltså inte
riskfritt att koppla samman stat och
kyrka, lika litet som det över huvud
taget är riskfritt att koppla allting i
vårt samhälle samman med staten. Skulle
sådana bistra tider inträffa, att statsmakten
inkräktas av rövare, vare sig
de komma utifrån eller uppstå bland
oss, så är det viktigt, att det finns auktoritets-
och myndighetscentra vid sidan
av statsmakten, som kunna ge människor
stöd och ledning.

Jag vet inte, herr talman, om det är
tillåtet eller rådligt att i denna kammare
försöka antyda — för övrigt mycket
anspråkslöst — ett perspektiv. När
det gäller staten i framtiden skulle jag
nog vilja tänka mig saken så, att det i
viss mån måste ske en avlastning ifrån
staten dels på internationella överstatliga
organ, dels på nationella icke statliga
lägre organ, och att alltså den framtida
statsmakten bleve en våning i ett
federativt maktsystem från kommunen
upp till de internationella organen. Och
där böra, tror jag, de religiösa kyrkliga
organisationerna ha sill egen international
och sina egna självständiga våningar
i den gamla nationalstaten.

Hurudan den fortsatta utvecklingen
här kan bli veta vi ingenting om. I stort
sett bär man väl att välja på -— ja, vi
ha inte att välja, vi få inte välja, men
i stort sett kan man tänka sig — antingen
stormiga svåra tider, då enligt
min mening alldeles särskilda risker
öro förenade med sammankopplingen
av stat och kyrka, eller, i bästa fall, en
lugn utveckling, som tämligen naturligt
ansluter till vårt nuvarande läge. Då ha
vi i alla fall att räkna med en i andligt
avseende splittrad tid, en idémässig
kamp, som vi få känning av, med demokratiska
samhällsformer, där olika
medborgare och medborgargrupper göra
anspråk på att få bestämma var för
sig.

Jag tror att kyrkan även under detta

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

gynnsammare alternativ inte kan pricka
ut sin framtida kurs med ledning av de
historiska erfarenheterna, tv av allt att
döma kommer den tid som ligger framför
oss även i bästa fall att bli helt annorlunda
än den tid som ligger bakom
oss, ifall man räknar med litet längre
tidsavsnitt. Jag tror nu också för min
del, och det är en tro, som delvis är
grundad på personliga erfarenheter och
personlig livssyn, att en kyrka med
större frihet, större självansvar, större
hjälplöshet, om man så vill, andligt taget,
har större möjligheter att utveckla
andlig aktivitet och skulle utöva eu
större dragningskraft på den typ av
människor, den typ av demokratiska
medborgare, som kyrkan måste räkna
med för framtiden. Jag tror alltså, att
vare sig man ser frågan från en allmän
samhällsutvecklings synpunkt eller från
kyrkans egen synpunkt och dess möjligheter
att fylla en uppgift eller från
allmän demokratisk synpunkt övervägande
skäl tala för att man grundligt
besinnar hurudant det fortsatta förhållandet
mellan stat och kyrka bör vara.

Nu har ju utskottet avvisat motionerna
huvudsakligen eller uteslutande med
den motiveringen, att ett förslag om en
ny dissenterlagstiftning föreligger och
att man inte skall äventyra detta förslag
genom att nu be Kungl. Maj:t om
en utredning av nu förevarande större
fråga. Jag har för min del svårt att
följa det resonemanget. Förslaget om en
ny dissenterlag ligger färdigt. Såvitt jag
vet finns det inte en enda människa,
som med föreliggande motioner som
motivering har velat, att förslaget om
ny dissenterlag skulle skjutas åt sidan.
Kungl. Maj:t har högtidligt lovat, att
detta förslag skall läggas fram nästa år,
och kungsord bruka gälla i detta land.
Så svårt ha vi väl inte att göra oss förstådda,
att Kungl. Maj:t skulle behöva
ta miste på riksdagens mening om turordningen
i detta fall. Alt Kungl. Maj:t
alltså av något slags känslomässig vresighet
skulle slänga dissenterlagsförsla -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

get i papperskorgen, ifall riksdagen
sade ifrån, att man tycker, att man bör
fundera även över det större problemet,
har jag litet svårt att tro, trots att jag
inte i alla sammanhang är fullständigt
okritisk mot Kungl. Maj:t.

Vad sedan beträffar tidpunkten i övrigt
är ju problemet stat och kyrka en
så stor fråga, att även om kyrkoministern
i morgon började använda sina
lediga stunder, vilka väl inte äro så förfärligt
många, på att fundera över hur
en sådan utredning eller det komplex
av utredningar, som det förmodligen
skulle bli, skall planläggas, dissenterlagsförslaget
väl skulle bli både framlagt
och antaget, innan Kungl. Maj:t
även i bästa fall skulle kunna bli färdig
att tillsätta en sådan utredning. Under
förutsättning att det inte behöver föreligga
något missförstånd mellan Kungl.
Maj:t och riksdagen och ingen misstro
mot Kungl. Maj:ts syfte i det fallet, tycker
jag inte, att utskottets huvudmotivering
skall behöva vara avgörande.

Vad beträffar de två motionerna skall
jag inte gå närmare in på dem. Jag vill
bara om herr J. W. Johnssons motion
säga, att jag inte kan följa motiveringarna
där till alla delar. Framför allt har
jag svårt att förstå pastor Johnssons
framställning, när han säger, att den
svenska staten bör välja, huruvida den
bör vara en kristen stat eller inte, och
att det valet måste vara oupplösligt förknippat
med frågan om statskyrka eller
inte statskyrka. Hur pass mycket Sveriges
folk är ett kristet folk beror ju
inte på en sådan organisationsform,
utan det beror på kristendomens ställning
i svenskt folkliv, och den saken
kan man inte i och för sig fatta några
statliga beslut om. Men frånsett detta
och åtskilligt annat kan jag instämma
i slutsatsen i pastor J. W. Johnssons
motion, nämligen att man skall anhålla,
att Kungl. Maj:t föranstaltar om eu undersökning
utifrån såväl statliga som
kyrkliga synpunkter, huruvida en helt
ny reglering av förhållandet mellan stat

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

och kyrka nu är möjlig och önskvärd.
.lag har väl i åtskilligt en annan uppfattning
än pastor Johnsson, men det
hindrar inte, att jag anser, att en sådan
utredning mycket väl kan få börja på
detta förutsättningslösa sätt. Så böra
stora problem angripas.

Ja, herr talman, med utgångspunkt
från dessa små antydningar kommer
jag till den slutsatsen, att jag bör rösta
för pastor Johnssons motion i voteringen
här. Jag tycker, att när en representant
från kyrkans sida på detta sätt ger
oss tillfälle att biträda ett sådant utredningskrav,
kan jag inte gärna ifrån
mina utgångspunkter låta bli att stödja
det. Jag kommer därför, herr talman,
att ansluta mig till herr Johnssons
motion.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag har varit förhindrad att deltaga
i utskottsbehandlingen av föreliggande
motioner. Jag hade nog annars
önskat, att utskottets utlåtande, när det
ändå kom en reservation av herr Edberg,
hade varit något strävare i motiveringen
än nu blivit fallet. Jag föreställer
mig, att motiveringen skrivits
med tanke på att åstadkomma en kompromiss,
och det är väl därför den fått
den utformning den nu har.

Jag har under många år ägnat frågorna
om sambandet eller motsättningarna
mellan kristendom och socialism,
religion och politik, kyrkan och
staten mycken tid och stort intresse.
Det har för mig personligen varit mycket
väsentliga ting, och det är därför,
som jag trots den långa talarlistan och
den långt framskridna tiden vill deltaga
i debatten.

Jag får då först säga, att jag för min
personliga del aldrig har kunnat ansluta
mig till det socialdemokratiska
partiprogrammets krav på statskyrkans
avskaffande. Jag anser också, att detta
partiprogram är för negativt och borde

innehålla ett positivt uttalande om den
kristna kulturens och den kristna etikens
betydelse i samhällslivet. Motionärer
från Sveriges kristna socialdemokraters
förbund gjorde framställning i
denna riktning vid 1936 års socialdemokratiska
partikongress, och det
ledde till att partiets programrevision
vid 1944 års partikongress föreslog, att
den gamla partipunkten om statskyrkans
avskaffande skulle utgå, men kongressen
behagade avslå programrevisioncns
förslag. Jag tror annars, att det
hade varit mycket klokt, om partikongressen
hade beaktat våra synpunkter.
Jag vill erinra om att den finska socialdemokratiska
arbetarrörelsen till för
helt kort tid sedan hade ungefär samma
punkt som den svenska på sitt partiprogram,
men det finska socialdemokratiska
partiet har strukit programpunkten
och gjort ett positivt uttalande
om den kristna kulturens betydelse i
samhällslivet. Jag kan för tillfället inte
ordagrant återge formuleringen, men
beslutet har gått i den riktningen, och
det tror jag är klokt.

Det ständiga talet om statskyrkan är
enligt min mening delvis missvisande.
Jag anser nämligen, att den svenska
kyrkan egentligen är en sockenkyrka.
Jag är emellertid inte blind för att det
s. k. statskyrkosystemet har sina brister,
men jag tror, att det svårligen kan
förnekas, att inte andra organisationsformer
av kristen verksamhet och kyrkoliv
också ha sina svagheter. Det är
emellertid en sak, som jag inte skall
gå in på vid detta tillfälle.

Man kan mycket väl förstå, att kravet
på statskyrkans avskaffande kom
in i det svenska socialdemokratiska
partiprogrammet, när detta i begynnelsen
utformades. Den svenska folkkyrkan
begick ju under denna tid många
svåra missbedömanden i sitt ställningstagande
till den begynnande arbetarrörelsens
kamp för ekonomisk och
social rättfärdighet, för människovärde
och medborgerliga fri- och rättigheter.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

Man kan också säga, att vårt lands frikyrkorörelse
även begick felbedömningar
vid den tiden, vilket dess värre
under många år bidrog till att vidga
klyftan mellan Sveriges arbetarrörelse
och de kristna rörelserna.

Det fanns ju också en annan orsak
till motsättningen mellan kyrkan och
arbetarrörelsen i vårt land under denna
tid, nämligen det förhållandet, att den
socialdemokrati vi fingo in kom från
Tyskland och var präglad av antiklerikalism
och antireligiositet. Jag föreställer
mig, att om vi i Sverige hade
fått socialismen från England hade förhållandet
mellan arbetarrörelsen och
kyrkan, i varje fall under de första
årtiondena, blivit ett helt annat än det
nu blev.

Nu ha vi emellertid en annan kyrka
än den som fanns på 1880- och 1890-talen. Den svenska folkkyrkan lägger i
dag, såvitt jag förstår och så långt min
erfarenhet sträcker sig, inte några som
helst hinder i vägen för folkrörelsernas
verksamhet, inte heller för den socialdemokratiska
rörelsens verksamhet.
Om jag undantager Stockholm och Göteborg,
tror jag inte det finns någon
som helst skillnad mellan svenska socialdemokratiska
arbetares inställning
till kyrkan och till religionen, kristendomen,
än den man har inom andra
folkgrupper i vårt land.

Vi kunna nog också säga, att förhållandet
mellan frikyrkan och folkkyrkan
i dag är ett helt annat än under de
tider, då väckelserörelserna växte fram
i vårt land. Om man går så långt tillbaka
som till konvcntikelplakatets tid,
är det ju uppenbart, att de gamla motsättningarna
mellan kyrkan och de fria
samfunden ha efterträtts av tolerans
och i många fall av samarbete. Denna
tolerans och detta samarbete ha i vissa
delar av vårt land en mycket lång
historia. När jag hörde min värderade
partivän Rolf Edberg tala om biskopen
i Göteborgs stift — jag vill inom parentes
säga, att jag inte skulle vilja, att

Förhållandet mellan stat och kyrka.

mina barn skulle ha undervisats enligt
den bok för konfirmander, som biskop
Giertz givit ut — tänkte jag på att i den
lilla smålandssocken, där jag växte
upp, hade vi eu komminister, en god
och levande personlighet, som tillhörde
styrelsen för missionsförsamlingen,
lian deltog vid den tiden i alla förekommande
uppbyggelsemöten som höllos
i hemmen och predikade i missionshuset,
och de trognaste åhörarna vid
komministerns predikningar i den lilla
sockenkyrkan voro missionsvännerna i
socknen. Detta finner jag för min del
vara en ganska idealisk inställning. I
varje fall var det så under den tiden.

Även om frikyrkliga ledare och sådana
personer, som vi ibland bruka
kalla för intellektuella medlemmar av
samfunden, hålla fast vid det gamla
frikvrkokravet på kyrkans skiljande
från staten — och jag kan förstå min
gamle lärofader Paul Peter Waldenström
därvidlag, men jag är inte riktigt
övertygad om att han i dag skulle ha
samma uppfattning — kan jag ändå
av personlig erfarenhet konstatera, att
det stora flertalet frikyrkomedlemmar
icke hysa något djupare intresse för
kyrkans skiljande från staten. Jag har
umgåtts med frikyrkofolk och varit
hemmastadd hos våra svenska missionsförbund
och hos Alliansmissionen
i Jönköpings och Skaraborgs län, och
under årens lopp har jag haft tillfälle
att predika i många småländska missionshus.
Jag bygger därför min uppfattning
i denna fråga på stor personlig
erfarenhet.

Jag kan för min del inte heller upptäcka
några fördelar av att kyrkan
skiljes från staten, vare sig för kyrkan
själv eller för statens vidkommande.
Såvitt jag förstår lägger inte heller
svenska staten nu för tiden några hinder
i vägen för kyrkans verksamhet på
någon punkt.

Jag vill spetsa till detta mitt uttalande
genom att framställa en fråga:
Finns det någon annan svensk ämbcts -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

mannaklass, som är så fri i sin verksamhet
som det svenska prästerskapet?
Prästerna åtnjuta en nära nog obegränsad
lärofrihet. Det kan ju ha sina risker,
som vi ha hört av herr Rolf Edberg.
Men om man godkänner religionsfrihetens
princip, lär man väl få godkänna
en biskop av Bo Giertz’ typ,
även om man har en fri kyrka. Jag kan
inte förstå, att det ändrar så mycket
på lärofriheten, även om man kan invända,
att systemet att behöva skicka
barnen till kristendomsundervisning
kan vara ett tvång för föräldrarna. Men
ha vi lärofrihet, få vi väl acceptera
detta. De som tala om principiell religionsfrihet
skola icke glömma bort, att
också den så mycket omhuldade principiella
lärofriheten har sina allvarliga
konsekvenser även i andra avseenden,
konsekvenser som talesmännen
för denna frihet kanske inte ha tänkt
så mycket på.

Våra präster ha nu för tiden full frihet
att verka och arbeta så mycket de
vilja, men de ha också frihet att icke
utföra något arbete utöver det rent
expeditionella och de föreskrivna, regelbundna
gudstjänsterna. Jag kan inte
komma ifrån den uppfattningen, att det
för närvarande inte finns några ämbetsmän
i vårt land, som ha så stor frihet
som de svenska prästerna. Därför
har jag haft mycket svårt att förstå pastor
J. W. Johnssons bekymmer för den
svenska kyrkans frihet.

Vad sedan beträffar frågan om religionen
och politiken, så anser jag i likhet
med vad fil. dr Erik Hjalmar Linder
skrev i en artikel i StockholmsTidningen
för ungefär ett par månader
sedan, då han tog upp detta problem
till skärskådande, att »religion och politik
inte helt kan skiljas åt, då det är
av intresse för kyrkan och samfunden
huru de mänskliga relationerna ordnas,
och det är detta som är politik». Men
därtill kommer en mycket allvarlig sak.
Kunna de mänskliga relationerna ordnas
på ett någorlunda tillfredsställande

sätt utan att det finns en grundval av
fasta normer och principer? Jag frågar:
Kan en demokrati i längden bestå utan
en moralbildning, som vilar på kristen
etik? För min personliga del tror jag
inte, att demokratien utan skada för sitt
eget väsen i längden kan avvara förbindelsen
med den kristna kulturen,
den kristna livsåskådningen och den
kristna etiken.

Jag har visserligen inte varit i Frankrike,
men efter initiativ av första kammarens
beredningsutskott hade vi tillfälle
att lyssna till ett föredrag av en
docent från Uppsala — jag kommer för
ögonblicket tyvärr inte ihåg hans namn
— som bl. a. talade om förhållandena i
de länder, där kyrkan hade skilts från
staten. Föredragshållaren sade, att kyrkan
i Frankrike hade skilts från staten
i samband med en revolution och
att man hade infört en konfessionslös.
religionsundervisning i skolorna. Resultatet
hade blivit att den moralbildning,
som är nödvändig för att hålla samman
ett samhälle, försvann, och detta förde
med sig mycket allvarliga bekymmer
för de styrande i landet. Vad skulle
man sätta i stället? Då kom man på
tanken — jag vill minnas att det var
under det första världskriget — att
upphöja de nationella värdena till något,
som skulle kunna skapa ett underlag
för en samhällsmoral. Detta försök
hade dock misslyckats.

Under föredragets gång fingo vi också
höra hurudana förhållandena äro i
Amerika på detta område, och det
tyckte jag var en mycket intressant redogörelse.
Den amerikanska staten företer
ju utåt ett mera kristet ansikte
än vad exempelvis den svenska staten
gör. I Amerika finns det ett flertal mycket
aktiva kyrkor, t. ex. katolska kyrkan
och en mängd frikyrkor, genom
vilkas försorg undervisning i kristendom
meddelas i de olika staterna. Utvecklingen
går dock trots detta därhän,
att antalet barn och ungdom, som bli
religionslösa, är i ständig tillväxt, och

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

detta utgör ett allvarligt problem för
det amerikanska samhället.

Det är därför som jag är mycket
tveksam om huruvida det, i varje fall
för närvarande, kan vara av något samhälleligt
intresse att kyrkan skiljes från
staten. Det är klart, att den dag, då
den svenska kyrkan själv vill ta initiativet
till en skilsmässa från staten —
om jag upplever den dagen, vilket jag
knappast tror, och jag föreställer mig
att inte heller min gode vän pastor
Swedberg får uppleva den dagen —- då
bör naturligtvis svenska staten inte lägga
hinder i vägen för kyrkan att gå
sin egen väg.

Jag föreställer mig att alla medborgare,
som på allvar ha tänkt över samhällsproblemen,
vilja medge, att ett
samhälle måste byggas på en moralgrund.
Men, invänder man då från vissa
håll, det är ju inte nödvändigt alt
denna moral grundas på kristendomen.
.lag hörde också, att en av mina partivänner
i första kammaren fann det
mycket tillfredsställande att den svenska
kyrkan och den kristna religionen
hålla på att vittra sönder. Jag kan inte
finna att detta är något glädjeämne för
samhället och demokratien. Då, menar
man —■ jag hörde också det talet när
jag var ung en gång —• får man skapa
en ny moral. Här vill jag citera en
skald, som jag med stor beundran läste
i min ungdom, nämligen Ragnar Jändel.
Han skriver i en av sina böcker:
»Man talar om en ny moral. Varifrån
skall denna komma? Dess huvudstycken
står i Tio Guds bud och i Bergspredikan.
»

För min del anser jag, att evangeliet
ger den bästa motiveringen för människovärdet.
Det är ganska märkligt
alt läsa vad den kristne japanske arbelarledaren
Kagawa berättar i eu av sina
böcker, att då en japansk arbetarledare,
som inte var kristen, en gång blev tillfrågad
varifrån han hade fått sina höga
tankar om människovärdet, svarade
han: »Från Jesus Kristus.»

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Enligt min mening är det samma förhållande
med broderskapstanken. Den
utgör ju en del av arbetarrörelsens bärande
etiska tankar. Jag anser, att broderskapstanken
ursprungligen bygger
på tron på Gud som allas fader. Det är
också min tro. Så konservativ och
gammalmodig är jag, att jag tror, att
om man tar bort tron på Guds faderskap,
vilar broderskapstanken på
skröplig grund.

Solidaritetsbegreppet är onekligen
socialdemokratiens största bidrag till
den moraliska förnyelsen under det senaste
århundradet. Det är en värdefull
tillgång för det svenska samhället överallt
där en socialdemokratisk arbetarrörelse
har något inflytande. Men vilar
inte detta solidaritetsbegrepp djupast
på kristen människovärdering, på det
kristna kärleksbudet och på det ansvar
för nästan, som evangeliet inskärper? I
varje fall kan solidaritetsbegreppet motiveras
med utgångspunkt från dessa
urkristna tankar och principer.

Jag har för min del tänkt mig, att
om man vill att regeringen nästa år —
vilket vi hoppas — skall lägga fram
förslag om ny dissenterlagstiftning, är
det klokast att inte nu begära någon ny
utredning utan i stället avvakta denna
lagstiftning.

Det förefaller mig sålunda, som om
alla skäl tala för att vi se resultaten av
denna lagstiftning rörande statens och
kyrkans förhållande till varandra, innan
vi sätta i gång nya och tidsödande
utredningar. När denna lagstiftning
har trätt i kraft, få ju de medborgare,
vilka lida av sin tillhörighet till svenska
kyrkan, tillfälle att utträda, och därmed
försvinner enligt min mening det
tvång, som svenska kyrkan formellt säges
utöva emot medborgare, vilka av
olika principiella skäl icke vilja vara
medlemmar i denna kyrka.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Herr HALLÉN: Herr talman! Vid riksdagens
början sökte jag förgäves uppmana
min gode vän Ture Nerman att
vila på hanen åtminstone ett år och
gärna väcka sin rent principiella motion
vid nästa års riksdag, då rätta tidpunkten
var inne att företaga ett val
mellan antingen den kompromisslösning
ur religionsfrihetens synpunkt,
som dissenterlagstiftningsförslaget innebär,
eller också en absolut religionsfrihet,
som går ut på en definitiv skilsmässa
mellan stat och kyrka. Men Nerman
var het på gröten och ville inte
vänta.

Jag måste säga, att andra kammarens
beredningsutskott har sett klarare och
mer realistiskt på det verkliga läget, då
det inte på något sätt velat ta upp utredningskravet,
vilket däremot voteringen
i första kammaren kom att gälla.
Så till vida tycker jag, att man har
gjort ett framsteg. Men jag måste säga,
att det är mycket i denna debatt, som
visserligen är intressant och som har
sitt stora värde men som jag inte tycker
hör hit just nu; alla resonemang om
socialdemokratiens inställning eller
förändrade inställning till kristendomen
eller till kyrkan äro utomordentligt
viktiga och betydelsefulla, men de
höra ju egentligen inte hit, liksom enligt
min uppfattning inte heller någon
apologi för kyrkan i allmänhet. Vad vi
nu böra hålla oss till är de formella
synpunkterna. Jag har såsom gammal
riksdagsman den uppfattningen, att det
aldrig någonsin varit brukligt, att riksdagen
i förväg intar en principiell hållning
i en stor fråga, som ligger under
utredning. Detta är precis vad som nu
skulle bli fallet.

Det enda, som jag således tycker bör
vara föremål för en debatt här, är den
nyansskillnad, som föreligger mellan
utskottets motivering och den av reservanten,
herr Edberg, föreslagna motiveringen.
Jag måste då till herr Edberg
säga, att jag tycker att han söker begagna
tillfället att liksom ta ut i för -

skott ett slags principuttalande, som
han i framtiden, om han finge majoritet
för sitt förslag, förmodligen skulle
vilja utnyttja, nämligen att andra kammaren
redan ganska djupt engagerat sig
i den fråga det här gäller. Tv om vi
läsa — utan att läsa mellan raderna —
vad herr Edberg skriver, se vi att han
framhåller, att ett hävdande av religionsfrihetens
principer leder till skilsmässa
mellan staten och kyrkan och att
detta krav i längden icke kan avvisas.
Om kammaren skulle godkänna den
motiveringen, har den ju redan klart
sagt ifrån, att en skilsmässa mellan stat
och kyrka är den enda lösning som bör
komma i fråga. Jag tycker således, att
herr Edberg är litet inkonsekvent —
dock inte fullt så inkonsekvent som de,
vilka i första kammarens beredningsutskott
reserverade sig till förmån för
herr Nermans motion — och jag tycker,
att en så klok karl som herr Edberg
inte bör hemfalla åt en sådan inkonsekvens.

Det finns också ett praktiskt skäl att
inte nu fatta någon realståndpunkt. Vi
veta, att frågan om kyrkans läge i vårt
land i alla fall är, även om många människor
i vardagslag kunna uppträda
ganska indifferent, personlig, att hela
vår stora valmanskår aldrig bär levat
i den tanken, att detta spörsmål skulle
bli aktuellt. Frågan är av en sådan karaktär,
att den borde bli föremål för
referendum, något som riksdagen kan
begära hos Kungl. Maj:t. Vi ha, ärade
kammarledamöter, inte folkets fullmakt
att vidtaga eller ens föreslå en djupt
ingripande omprövning av detta spörsmål
utan att folket på något sätt har
givit till känna sin ståndpunkt. Det är
i så fall viktigare, att en sådan fråga
kommer ut i valrörelsen, och om det
sker, är det inte säkert, att denna kammare
kommer att se ut på samma sätt
som nu.

I första kammaren anfördes det, att
ett bifall till det utredningskrav, som
här föreslås, säkerligen skulle kunna

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

missuppfattas såsom en attack mot den
ställning, som kristendomen intar i
vårt folkliv. Detta är visserligen en
. missuppfattning, ty motionärerna kunna
värja sig mot ett påstående att de
ha sådana motiv, men att ett utredningskrav
skulle ha sådana verkningar
på folkmeningen är alldeles uppenbart.

Jag vill inte alls, herr talman, begagna
detta tillfälle att söka hålla någon
apologi vare sig för kristendomen
i allmänhet eller för den svenska kyrkan
i synnerhet, ty det finns, som sagt,
rent logiskt ingen anledning att i dr i
denna situation ta upp detta spörsmål
till behandling. Eljest skulle jag nog
kunna säga några ord om vad Sveriges
kyrka alltjämt betyder för hela den
andliga odlingen i vårt land, för vår
uppfattning om människovärdet och
våra rättsbegrepp. Men därtill blir nog
ett lämpligare tillfälle än nu, då ingen
i utskottet velat tillstyrka motionen om
utredning om statskyrkans avskaffande.
Jag skulle bara vilja deklarera som min
rent personliga ståndpunkt, att sett
ur den andliga odlingens synpunkt
finns det andra spörsmål, som äro
mycket viktigare än rättsförhållandet
mellan stat och kyrka, och till dem
räknar jag det sätt, varpå folkets barn
i våra dagar erhålla sin kristendomsundervisning.

Utan att gå in på några teologiska
synpunkter skulle jag vilja framhålla,
att jag tycker, att det är beklagligt att
det i vår offentliga undervisning märks
så litet av vad den historiska forskningen
och den religiösa utvecklingen
ha åstadkommit. Att det på denna
punkt behövs en verklig reform är alldeles
uppenbart. De som i vissa tidningar
ha följt med alla kommentarer
och reflexioner om Freemans verksamhet
i Filadelfiaförsamlingen ha nog en
stark kiinsla av att vad som på detta
område är mest angeläget är en verkligt
historisk och saklig upplysning.
Där brister det oerhört enligt min uppfattning.
Det är således betydligt vik -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

tigare att genomföra en sådan reform.
Då skulle man på samma gång kunna
fråga: Vad är det som följer samtidigt,
om vi i en framtid få en fri s. k. nationalkyrka,
alltså ett slags svensk frikyrka?
Jo, denna kyrkas tjänare komma
att få sin utbildning i privata prästseminarier,
över vilka samhället och
staten på intet sätt ha möjlighet att utöva
något inflytande, och de komma
naturligtvis, ifall vi sedan skulle få en
fullständigt konfessionslös och religiöst
neutral kristendomsundervisning, att
både genom söndagsskolor och på annat
sätt införa denna frikyrkas egen
barnaundervisning.

Om det skulle bli så, som herr Edberg
sade i sitt anförande, att de reaktionära
strömningar, som förefinnas
inom kyrkan, skulle komma att bli dominerande,
misstänker jag, att vinsten
för den andliga odlingen skulle bli
minst sagt diskutabel. Vi skulle på det
sättet först och främst få en okontrollerad
undervisning, som binder våra
barn vid en ohistorisk och kanske mycket
dogmatisk religionsuppfattning,
som också skulle ytterligare splittra
vårt folk. Jag misstänker på grund av
vissa symptom, som för närvarande
uppstått inom kyrkan, att kyrkan såsom
sådan förmodligen skulle taga ytterligare
ett steg i reaktionär riktning
och kanske rentav politiskt komma att
uppträda i denna anda. En sådan i det
långa loppet reaktionär kyrkopolitik,
som jag menar skulle bli följden av att
stödja formuleringen i herr Edbergs reservation,
tycker jag riksdagen inte
skall räcka en hand och inte ens, herr
Edberg, ge ett lillfinger.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Herr
Hallén ansåg, att kammaren, om den
skulle antaga formuleringen i herr Edbergs
reservation, hade bundit sig för
framtiden. Jag vill inte alls polemisera
mot herr Ilalléns uppfattning, men jag

4 — Andra kammarens protokoll t!).r>0. Nr 12.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

vill i detta sammanhang erinra om att
andra kammaren tidigare har bifallit
en framställning om en utredning rörande
statens och kyrkans skilsmässa.
Och om kammarens beslut i dag kan
anses vara bindande i framtiden, måste
givetvis kammarens tidigare beslut vara
bindande på samma sätt. För min del
fasthåller jag vid den ståndpunkt, som
andra kammaren tidigare har intagit
och kommer därför att stödja herr
Malmborgs motion.

Jag vill gärna instämma med utskottets
ordförande, herr Svensson i Alingsås,
och herr Gustafsson i Bogla och
andra, som under debatten ha framhållit,
att motsättningarna mellan kyrkan
och arbetarrörelsen till stor del
kunna bero på den fientliga inställning,
som kyrkan tidigare intog till arbetarrörelsen.
Det vore alldeles naturligt om
denna motsättning har satt sin prägel
på arbetarrörelsens inställning till kyrkan.
Men detta utgör bara en del av
förklaringen till att det i rätt stor utsträckning
råder motsättningar mellan
kyrkan och människorna. Arbetarrörelsen
skiljer sig inte så mycket från
andra massrörelser i sin inställning till
kyrkan.

Frågan om motsättningen mellan kyrkan
och människorna har emellertid
en annan sida, som man bör ta ställning
till när det gäller förhållandet
mellan staten och kyrkan. Enligt min
mening kan man inte komma förbi att
det här också blir en fråga om förhållandet
mellan kyrkan och de fria tänkarna,
de sökande människorna. Samhället
består ju, som vi veta, inte bara
av religiösa, det består även av likgiltiga,
tvivlare och av ateister. Och bland
tvivlarna och ateisterna och de sökande
människorna finnas, vad man
skulle vilja kalla fria tänkare. Det är
säkert inte så, att människorna bli
ateister på grund av någon hånfull inställning
emot religionen. Jag tror, att
de flesta ateister komma till sin uppfattning
under lika hård kamp och med

ett lika bestämt ställningstagande till
dessa problem som någonsin de religiösa.
Min uppfattning är, att staten
måste respektera både religiösa och
icke religiösa människor, och det vore
också bäst, att dessa båda grupper respekterade
varandra.

Skulle vi inte, när det gäller religionen,
kunna enas om en sak? Då en människa
tar ställning till en religiös rörelse
bör det få göras av fri vilja och övertygelse.
Det är ju ändå så, att om någon
inte vill bli religiös eller inte kan bli
det, kan ingen tvingas till det. Man kan
i detta fall inte tvinga sig själv att tro
på något som inte kan omfattas av ens
eget förstånd. Om man söker ärligt, leder
detta fram till en viss ståndpunkt, som
över huvud taget inte bestämmes av
viljan. Man kommer dit vare sig man
är religiös eller ateist — under förutsättning
att man är intellektuellt ärlig.

Det finns ju de som säga sig vara
religiösa men inte äro det — skola vi
kalla dem »namnkristna» eller något
dylikt; religiösa äro de i varje fall inte.
—• Jag skulle vilja beröra en fråga som
många under sitt sökande fram till
klarhet ställa sig, nämligen vad det
egentligen är för skillnad i moraliskt
hänseende mellan ateister och religiösa.
De äro i detta fall så lika, att jag skulle
tro att det är synnerligen svårt att se
någon skillnad på dem. Den samhälleliga
moralen när den är som bäst och
den kristna moralen när den är som
bäst sammanfalla enligt min uppfattning
helt med varandra.

När det sedan gäller att taga ställning
till religionen, måste man göra det
själv, det kan inte någon göra för en
annan människa. Hur många är det nu
som verkligen ta ställning till religionen?
Vi få nog erkänna att de flesta
inte se så djupt på dessa frågor. Genom
den överenskommelse som finns mellan
kyrka och stat ha vi faktiskt kommit
fram till det systemet, att människan
föds in i den kyrkliga församlingen.
Men detta är ju inte att taga ställning

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

till religiösa problem. Då barnet föds
har det ju ingen som helst uppfattning
vare sig om den värld, i vilken det gör
sitt inträde, eller om religiösa begrepp.
Vi veta även, att mer än hälften av
människorna på jorden ha andra religioner
än kristendomen. Jag skulle tro
att den som är född i ett land med muhammedansk
tro blir muhammedan på
samma naturliga sätt som den blir anhängare
av den kristna tron, som är
född i ett kristet land — i den mån
han bibringas en religiös uppfattning.
Sedan följer det andra alldeles av sig
självt, ofta rent slentrianmässigt. Hur
mycket verklig religion som ligger bakom
och hur mycket som är tradition
är kanske svårt att säga, men jag skulle
tro att kanske 90 procent är tradition.

Det är inte så ofta man får höra
mera djupgående resonemang i religiösa
frågor. Det är för all del inte heller
ofta vi diskutera dessa frågor här
i riksdagen. Men vi kunna inte komma
förbi ett ställningstagande till de religiösa
problemen när man diskuterar
statskyrkans vara eller icke vara.

Jag har med intresse läst herr Johnssons
i Stockholm motion. Han talar där
om hur kristendomen har kommit till
Sverige, »vita Christi» och om kristen
samhällssyn. När jag läste detta tänkte
jag på en annan detalj som jag anser
vara grundläggande för vår ställning
till statskyrkan. Medlemskapet i statskyrkan
innebär nämligen att man accepterar
det grundläggande aktstycke,
som kallas trosbekännelsen. Man kan
inte utan vidare komma förbi detta
och vifta bort trosbekännelsen utan
att ta ställning till dess innehåll. Då är
frågan den: acceptera vi den eller göra
vi det inte? Nekar vårt förstånd att
följa med, eller säger vårt förstånd att
detta är riktigt? Det är ganska allvarliga
ting med ett system, där människorna
skola födas in i en församling,
som ger sin anslutning till en viss tro
som inte kan omfattas med förståndet.

Jag hoppas att ingen skall anse, att

Förhållandet mellan stat och kyrka.

jag på något sätt smädar religionen, om
jag nu berör detta för statskyrkan viktiga
aktstycke. Jag vill ännu en gång
säga att vi inte kunna komma förbi ett
ställningstagande till detta.

Jag skall inte här kommentera trosbekännelsen,
vi känna alla till dess innehåll.
Vi ha läst den så många gånger
och vi ha så många gånger hört den i
kyrkan, att vi alla veta vilka alldeles
onaturliga ting, man skall bekänna sig
tro på. Jag vill bara fastslå, att trosbekännelsen
är den fasta grunden för
medlemskapet i statskyrkan. Ingen vill
väl förfäkta den uppfattningen, att
denna bekännelse bara skall vara en
ramsa, som rabblas upp utan hänsyn
till innehållet. Det skall väl vara anda
och sanning i den! Detta får man inte
glömma bort, och det skulle vara intressant
om man på religiöst håll klargjorde
vad som kan ligga bakom de
religiösas ställningstagande — detta
med tanke på de »fria tänkarnas» ställning
— om vi nu kunna tala om fria
tankar —- med den rätt vi ha i vårt
samhälle att tänka fritt.

Genom den teologiska undervisning
vi ha kvar äro vi i den situationen
att vi bibringas två mot varandra stridande
uppfattningar om jordens och
människornas tillkomst och utveckling
— jag vet inte om det var detta herr
Hallén syftade på, då han talade om
en reformerad undervisning som toge
mera hänsyn till den historiska forskningen.
Staten låter undervisa både enligt
den gamla teologiska uppfattningen
om världens och jordens uppkomst och
utseende och om den uppfattning vetenskapen
kommit till, vilken kastat omkull
den teologiska uppfattningen. Staten
undervisar alltså i bägge dessa
läror och förklarar, att den teologiska
läran måste vi tro på, ty därpå hänger
vår salighet efter döden. Herr Johnsson
skakar på huvudet — denna undervisning
har kanske ändrats något sedan
jag fick lära mig den teologiska
skapelsehistorien; det är ju möjligt.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Staten låter emellertid undervisa i båda
dessa uppfattningar, och dessa strida
mot varandra. De kunna inte förenas.
Människorna kunna därför råka ut för
vissa slitningar om de börja tänka på
hur det ligger till. Det är troligen på
det sättet, att de flesta människor lämna
skolan med ungefär den uppfattning,
som kyrkan önskar att de skola
ha, och då ställas de inför ett dilemma
mellan tro och vetande, som de få lösa
ensamma bäst de kunna.

Herr Johnsson i Stockholm ger ju
själv i sin motion i en kort sammanfattning
en bild av hur det egentligen ser
ut. Han säger på sidan 4, att den andliga
enhet, som en gång präglade vårt
land, under nu snart ett århundrade
varit utsatt för allt starkare påfrestningar.
En rad kristna och andra religiösa
samfund ha vuxit fram vid sidan
av och i mer eller mindre stark opposition
mot vår kyrka. »Ett stort antal intellektuella
anse, att det gapar en klyfta
mellan kristet trostänkande och
vetenskapliga metoder och rön. Starka
folkrörelser med huvudsaklig inriktning
på samhällsreformer anse kyrkans
insats obehövlig.» Ja, jag måste ju
säga att detta rätt klart understryker
det jag anfört om de båda mot varandra
stridande uppfattningar, som
skolan undervisar i.

Jag har fäst mig vid en annan sak i
herr Johnssons motion. Han tar upp
problemet hur det skall gå till och vilka
följder det har om stat och kyrka
skiljas. Det heter bland annat: »Ett
upplösande genom statens åtgärd av det
mångsekelgamla sambandet mellan kyrka
och stat måste innebära en deklaration
från statens sida, att den upphört
att vara en kristen stat, som hämtar
normerna för sitt handlingssätt huvudsakligast
ur kristen människo- och
livssyn.» Ja, det är klart att man kan
ha den uppfattningen. För min del
tror jag emellertid inte, att det är nödvändigt.
Jag tror inte det behövs någon
sådan deklaration.

Problemet om statskyrkan sammanhänger
mycket mer med trosbekännelsen
än med de normer för livsföringen,
som herr Johnsson här talar om. Jag
har svårt att förstå att normerna för
vårt handlingssätt och vår syn på människan
skola hänga samman med statskyrkan.
Jag är för all del bara lekman

— jag har endast läst religionsfilosofi
då och då på fritiden, läst bibeln och
andra böcker, och jag gör det fortfarande
— men det finns de som äro lärdare
än jag — professorer exempelvis

— som från sina utgångspunkter ha funnit
att normerna för vårt handlingssätt
egentligen ha mycket litet med statskyrkan
att göra. Vi ha väl ändå ärvt
ofantligt mycket från äldre kulturer.
Vi ha ärvt mycket av kunskap, rättsväsen,
filosofi och konst osv. från
antiken och från kulturer som funnos
långt före vår tidräkning. Vi ha
arv från andra och äldre religioner,
vilka kristendomen vid sitt inträde
förklarade såsom hedendom. Av det
som kommit till inom vår kultur och
vårt vetande på senare tid har mycket
framkommit i kamp mot kyrkan. Vetenskap
och kyrka — jag skall inte gå in
på detta problem, men de ha sannerligen
inte gått hand i hand. Inkvisitionsdomstolarna
och annat tala i det fallet
ett språk, som ger en mycket svart bild
av kristendomens historia.

Jag anser sålunda att det aldrig kan
bli fråga om en sådan deklaration som
den herr Johnsson i Stockholm talar
om. Staten är ju en produkt av den
värld vi leva i, och när den är som bäst
sätter den tankefriheten i högsätet. Detta
tycka säkert både religiösa, ateister
och andra är bra. Men står det i överensstämmelse
med kyrkans lära? Är
inte här själva tron bindande för tanken,
när just tron anses vara det grundläggande
för hur domen över de döda
en gång skall utfalla? Och, herr Johnsson,
vad säga apostlarna om denna
världens visdom? Jag har läst i Nya
testamentet att Gud har sagt: »Jag skall

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

göra de visas vishet till dårskap och de
förståndigas tal skall jag slå ned.» Jag
fann att professor Hedenius har tagit
upp detta aposteln Paulus uttryck och
att han anser detta egentligen vara ett
försvar mot förståndet till förmån för
tron. Detta skulle göra tron oangripbar
gentemot kritiken från de bildade skikt,
mot vilka Paulus riktade sig i sina brev.

När man talar om friheten inom statskyrkan
är det sant, att den rymmer både
religiösa och ateister. Vem som helst
får göra vad som helst, och inga gärningar
äro för svarta för att man skall
uteslutas ur församlingen. Alla få fortfarande
vara med i kyrkan. Detta är
kanske en tillgång för många, men det
är givetvis samtidigt en stor svaghet.

Herr Johnsson i Stockholm talar om
hur prästerna hjälpa människorna, när
det gäller att lämna detta livet, och det
vill jag inte neka till. — Jag skall kanske
på detta stadium be om ursäkt för
att jag tar upp tiden så länge då det är
så sent på kvällen, men jag anser att
iag hela tiden har sysslat med synpunkter,
som man inte kan komma förbi.
—- Men, för att återgå till herr
Johnssons uttalande, kan ändå aldrig
denna lära medföra svårigheter? En författarinna,
inför vars dikter säkert både
herr Johnsson och andra känna vördnad,
Karin Boye, tar upp problemet om
dessa slitningar mellan tanke och tro
på det försynta sätt, som var henne
eget. Hon säger i en dikt: »Jag vet det,
för alla säger det: Din tid är kort. Jag
kan inte föreställa mig att du går bort.
Det finns ingen värld att leva i där du
inte hor. Min tanke förnekar undret.
Men hjärtat tror.»

Hon skildrar säkert ett läge, som
många ställas inför. Hon skildrar eu sökande
som aldrig fann harmoni, och i
en efterlämnad dikt heter det: »Tänk
alt nu vara död och ha i lämnat bakom
sig allt, I ångest, fasa och ensamhet,
och I den oförsonliga skulden.» Karin
Boye tillhörde dem, som tog allvarligt

Förhållandet mellan stat och kyrka.

på detta problem. Hon tog det kanske
mycket allvarligare än många av dem,
som i dag kalla sig kristna, göra, när
de möta problemet.

Riksdagen bör fråga sig om det kan
vara en uppgift för staten att vara med
och lägga grunden till det måhända
neurotiska tillstånd, som påvisas i de
här citerade raderna av Karin Boye.

Jag kan inte undgå att ta upp ett annat
problem, som inte tidigare vidrörts.
Det har ofta påpekats, att de kristna
under kriget gjorde ett starkt motstånd
mot diktaturen. Ja, det är nog sant, men
det gjorde även andra. Kristna och syndare
voro blandade med varandra, och
man frågade säkert inte efter tro och
tvivel i religiösa ting, utan båda riktningarna
gingo helhjärtat in för vad de
gemensamt ansågo vara riktigt. Religion
och ateism hade ingenting med
detta ställningstagande att göra. Jag hade
tillräckligt att göra i samarbete med
norska hemmafronten för att jag skulle
få uppmärksamheten riktad på dessa
problem. Jag vet därför, att det i gränssocknarna
på den svenska sidan fanns
präster, som både hyllade Hitler och
gåvo den tyska diktaturen i Norge sina
tjänster. Och jag kan ju ställa den frågan:
Var stod kyrkan i Spanien, när
Franco införde diktaturen och krossade
demokratien? Jo, kyrkan i Spanien
stod, såvitt jag har kunnat finna, helt
på Francos sida, alltså mot demokratien
och för diktaturen.

Och vad säga de sista nyheterna på
den kyrkliga fronten? Den officiella
tjeckoslovakiska nyhetsbyrån meddelade
i måndags, att den tjeckoslovakiska
protestantiska kyrkans överhuvud, Frantisek
Kovar, hade avlagt trohetsed inför
Tjeckoslovakiens nuvarande konseljpresident
Zapotocky. Är det rätt vad
som meddelats i tidningarna, så förklarade
Kovar inför Zapotocky, att prelaterna
med glädje avlagt lojalitetseden,
och han framhöll vidare, att »lojalitet
gentemot regimen inte endast är en
medborgerlig plikt utan har sitt ur -

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

sprung i-tron på Gud, enligt vars vilja
nationer och stater existera».

Med dessa exempel från skilda länder
och regimer kan man inte fastslå,
att kyrkan är en fast grund i kampen
mot våld och diktatur. Kyrkan blir en
produkt av människorna och deras inställning
till olika samhällsproblem.

Nu befinna vi oss här i landet i den
lyckliga situationen, att vi kunna ganska
lugnt diskutera frågan om statskyrkan.
Jag hoppas också att jag inte
kan anses ha trätt någons uppfattning
för nära eller missbrukat den rätt jag
har, då jag i denna statskyrkodebatt tagit
mig friheten att framhålla de synpunkter
jag anfört. Jag menar att det
må stå alldeles fritt för alla att säga, att
man inte bör taga de religiösa spörsmålen
för allvarligt, men det må å
andra sidan vara en rätt för dem, som
taga dem allvarligt, att göra det. Som
det för närvarande ligger till, kunna vi
lyssna på varandra vare sig vi tänka
fritt eller bara tro, och vi kunna respektera
de åskådningar vi möta, även
om de inte sammanfalla med våra egna
reflexioner och ståndpunktstaganden.

Vi veta att frågan om en utredning
faller i år, då den redan har fallit i
första kammaren, men då jag, såsom jag
sade i början av mitt anförande, står på
den ståndpunkt, där andra kammaren
tidigare har stått, så slutar jag med ett
yrkande om bifall till herr Malmborgs
motion.

Herr HOPPE: Herr talman! I sin enligt
min mening i mångt och mycket
tänkvärda motion har min vän herr
Johnsson i Stockholm bl. a. sagt följande
som jag med gillande citerar:
»Kyrkan tror på sitt budskap. Hon tror
faktiskt, att ingen bättre grund kan läggas
för den enskildes livsföring, för
det sociala arbetet och för människovärldens
enande än ''vita Christi’ —
Kristi liv. Därför måste hon söka de
organisationsformer, genom vilka hon

tror sig kunna bäst befrukta hela folklivet.
Hon har i sekler trott, att det
skedde bäst genom den form, som det
historiska skeendet anvisade i folkkyrkoformen.
»

Jag tror, herr talman, att det kan anföras
mycket starka skäl för att statskyrkoformen,
folkkyrkoformen, är den
organisationsform som mest rekommenderar
sig den dag som i dag är. Det är
mig därvid angeläget att erinra om något
som är alldeles särskilt karakteristiskt
för folkkyrkan, nämligen dess
universalitet. Den innebär att kyrkan
känner sig kallad att tjäna alla. Den
når med sin förkunnelse och sin gärning
även de mest avlägsna vrår i vårt
land. Den innebär också att kyrkan
inte drar några som helst gränser. Kyrkan
vill vara ett hemvist för avgjorda
kristna, men den har på samma gång
också plats för människor som söka,
fråga och tvivla. Jag vill i detta sammanhang
gärna säga till herr Edberg,
att han kan vara viss om att de tvivlande
och sökande människor, vilkas
talan han förde för en stund sedan,
skola tagas emot på ett hjärtligt och
förstående sätt av kyrkan. Kyrkan känner
vidare ansvar för vilsna, förkomna
och misslyckade människor. Och allt
detta kan och vill kyrkan därför att
den är angelägen att vara trogen mot
det, som den finner vara ett centralt
kristet budskap, budskapet om en allomfattande,
outtröttlig, gränsöverskridande
kärlek.

Jag skulle här vilja replikera min
värderade vän herr Swedberg, till vars
anförande jag för övrigt lyssnade med
mycken tacksamhet. Om jag förstod honom
rätt, menade han att endast för en
fri kyrka skulle kunna anföras en religiös
motivering. Vi som tjäna i den
svenska folkkyrkan mena, att vår folkkyrka
har en religiös motivering, och
denna religiösa motivering består däri,
att den vill vara ett uttryck för Guds
egen oföränderliga allomfattande kärlek.
I folkkyrkans tillblivelse och dess

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

fortbestånd se vi ingenting mindre än
den evige Gudens handlande.

Jag vill här skynda mig säga, att
mina ord om folkkyrkans universalitet
självfallet inte få tolkas som uttryck
för någon ringaktning av de fria samfunden
och deras gärning. Jag vill i
stället gärna bekänna, att jag livligt
uppskattar frikyrkans gärning i vårt
folkliv. Dess insatser där äro enligt min
mening mycket stora och betydelsefulla
och välsignade. Jag tror för min del,
att om inte dessa insatser gjorts, skulle
det vara mycket sämre ställt inom
svenskt folkliv än det nu är, och jag
vill ödmjukt tillägga, att inflytelser från
frikyrkovärlden ha varit till gagn även
för den svenska folkkyrkan och gjort
den mera skickad för sin uppgift.

Jag är, herr talman, livligt övertygad
om att det i vårt land finns utrymme
för båda organisationsformerna, folkkyrkan
och frikyrkosamfunden. Det
finns rika och angelägna uppgifter för
dem bägge, och de äro båda mycket
önskvärda. De senaste årtiondenas utveckling
har ju också visat, att folkkyrkan
och frikyrkosamfunden kunna
verka och trivas sida vid sida. De kanske
arbeta mest var och en för sig, men
de känna ofta mycket stark gemenskap
och mötas i ömsesidig uppskattning.

Jag tror alltså, herr talman, att man
kan våga det påståendet, att vårt folk
behöver både folkkyrkan och frikyrkosamfunden.

Nu vet jag väl att om bandet mellan
stat och kyrka skulle slitas sönder, så
skulle vår folkkyrka äga bestånd ändå,
och jag är också viss om att den med
verklig entusiasm skulle kämpa för att
kunna vara trogen mot de alldeles speciella
uppgifter, som den menar att
Gud har anförtrott den svenska folkkyrkan.
Men jag är också övertygad om
att ifall bandet slites, skulle folkkyrkan
få mindre förutsättningar att tjäna hela
vårt land, och jag tänker då inte minst
på de mest avlägsna bygderna. .lag tror
också att det skulle vara svårare för en

Förhållandet mellan stat och kyrka.

folkkyrka, som levde utan förbindelse
med och stöd av staten, att med sin gärning
och framför allt med sin organisation
tolka budskapet om den gränslösa,
allomfattande kärleken, den eviga
kärleken som söker alla och som inte
sorterar upp människorna.

Det säges ibland att röster och energiska
röster inom kyrkan själv börja
tala om och rekommendera skilsmässa
mellan stat och kyrka. För min personliga
del har jag, herr talman, ett mycket
starkt intryck av att dessa röster
äro rätt ringa till sitt antal. Jag misstänker
också att de av kyrkans tjänare,
som föra sådant tal, inte riktigt allvarligt
tänkt igenom problemet. Det torde
knappast ha gått upp för dem, att om
kyrkan och staten skulle skiljas åt,
skulle med allra största sannolikhet
kyrkan berövas många möjligheter att
tjäna människorna och vårt folkliv.

Somliga av dem, som föra ett sådant
tal eller som åtminstone röra vid själva
saken — och dit hör min vän pastor
Johnsson — se måhända saken på det
sättet att de — jag dristar mig att säga
— inbilla sig att staten har lagt en tung
hand på kyrkan och att detta kan bli
värre och leda till att kyrkan förlorar
sin frihet. Jag har i snart 40 år varit
präst i Sveriges kyrka, och jag vågar
med gott samvete betyga, att jag under
alla de gångna åren i all min gärning
och ämbetsutövning fått känna mig som
en fri människa. Jag har aldrig känt
trycket av statens tunga hand över mig.

I stort sett finner jag alltså att staten
inte på någon punkt har ingripit
hämmande på kyrkan och berövat den
dess handlingsfrihet. Men naturligtvis
kan någon gång den situationen komma
att inträda, att det även enligt min
mening blir nödvändigt med en skilsmässa
mellan stat och kyrka. Så sker
om sekulariseringen skulle gripa omkring
sig på ett sådant sätt, att en dag
skulle, låt oss säga, en stark majoritet
inom det svenska folket ställa sig avvisande
till de kristna livsvärdena. Då

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

anser jag det nödvändigt att frågan om
kyrkans skiljande från staten tages upp.
Men vi befinna oss ju inte i den situationen
i denna dag, och jag är ingalunda
övertygad om att utvecklingen
med nödvändighet kommer att gå mot
en fortsatt sekularisering.

Jag säger detta, herr talman, bl. a.
därför att jag har under min långa
tjänstgöring som präst fått så många
belägg för att det bland människorna
finns mycket mera av gudstro och
gudslängtan än kanske det stora flertalet
har en aning om. Det är nu en
gång så, att svensken är blyg — han
knäpper blygt till om sitt allra innersta.

En skilsmässa mellan stat och kyrka
blir också enligt min mening nödvändig,
om det skulle bli så, att statsmakterna
verkligen ville beröva kyrkan
dess frihet, om de på något sätt skulle
hindra kyrkan att tjäna människorna
och folklivet. Jag tror inte att den dagen
är inne. Jag är också livligt övertygad
om att vi inte behöva befara att
den skall komma så snart, och jag tycker
inte att det finns anledning, i varje
fall inte på kyrkans håll, att måla en
viss potentat på väggen.

Herr Edberg använde här rätt hårda
ord om stiftschefen i Göteborg. Jag
skall inte ge mig in på någon längre
diskussion med herr Edberg om den
saken, men jag vill säga till honom, att
den teologiska åskådning, som han tillskriver
stiftschefen i Göteborg, knappast
torde delas av den svenska kyrkan
i dess helhet. Vidare vill jag omvittna,
att den, som har kommit stiftschefen i
Göteborg personligen nära, har den
största respekt för honom som strålande
kristen personlighet.

Herr Edberg pläderade för fullständig
religionsfrihet. Det låter vackert,
när man talar om frihet och att man
vill söka åstadkomma frihet, men är
det inte så, att i en stat av modernt
snitt måste det alltid finnas en hel del
som begränsar friheten? Vår skolordning
begränsar ju friheten; den som

inte trivs i skolan vet nog av att staten
övar tvång. Genom värnpliktslagen,
skattelagstiftningen och mycket, mycket
annat begränsas också vår frihet.
Jag tror över huvud taget inte att man
kan renodla problemet om religionsfrihet
på det sätt som herr Edberg ville
göra. Vi få väl söka göra det bästa möjliga
av den situation, i vilken vi befinna
oss.

Jag och med mig säkerligen kammarens
samtliga ledamöter ha nog haft
anledning göra den iakttagelsen, att
staten i våra dagar känner mycket av
ansvar för de olika medborgarna och
gärna vill beakta de berättigade krav
som individerna ställa. Jag frågar mig,
om det egentligen vore så orimligt att
våga hoppas, att det så småningom
skall gå upp för alla verkliga demokrater,
att det religiösa behovet är så
starkt och så pass allmänt förekommande,
att det knappast bör nonchaleras
av statsmakterna.

Till sist, herr talman, dristar jag mig
göra det påståendet, att den kyrka, som
ödmjukt och tacksamt tar emot stödet
från statens sida och lönar det genom
att med nytt ansvar, ny vakenhet, ny
ödmjukhet och ny offervilja söka fullfölja
sin stora gärning, dock gör staten
och folket stora tjänster. Statsmakterna
måste väl vara varmt intresserade
av att folkets moraliska standard är
hög, och hur bristfällig kyrkan än må
vara — jag tror dock att den är bättre
än vad herr Spångberg ansåg — måste
man nog litet var vara villig erkänna,
att kyrkan genom sin gärning, genom
hävdandet av fasta norpier för det
etiska och moraliska livet och genom
sin förkunnelse om rätt och rättfärdighet,
om kärlek och barmhärtighet hjälper
till att fostra människorna till sådana
medborgare som en demokrati
behöver.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag vill förutskicka en liten anmärkning.
Det bär av några talare här
använts en term, som jag inte anser
vara riktigt adekvat, nämligen frireligiös.
Det bör väl, med tanke på vad
talarna sannolikt ha menat, i stället
heta frikyrklig.

Jag har egentligen begärt ordet för
att något beröra en synpunkt, som ganska
utförligt utvecklades och exemplifierades
av en framstående ledamot av
första kammaren, då man där debatterade
frågan om förhållandet mellan stat
och kyrka. Jag känner det som en bjudande
plikt att även från mina utgångspunkter
belysa denna synpunkt, även
om herr Edberg här redan kritiskt
granskat den på ett sätt som gladde
mig mycket.

Det skulle i detta ögonblick varit bra
att ha haft ett snabbprotokoll från
första kammarens debatt till hands, så
att jag kunnat göra direkta och ordagranna
citat. Den talare, som jag och
herr Edberg syfta på, sade emellertid
ungefär som så, att vi böra behålla det
statskyrkosystem, som vi ha, tv vi behöva
det för att kunna öva kontroll
över kyrkans verksamhet och därmed
över hennes medlemmar. Det fanns ett
litet stänk av samma inställning även
i ett anförande här i kammaren, nämligen
i herr Halléns yttrande, när han
hävdade att staten skall genom kyrkan
ha möjlighet att öva kontroll över
prästutbildningen. I angelägenheter,
som gälla livsåskådning, religion, tro
och samvete, skall man alltså öva statlig
kontroll.

Denna motivering för statskyrkans
bibehållande anser jag för min del
djupt beklämmande. Den torde dock få
anses vara relativt representativ för
stämningen åtminstone i vissa kretsar
inom riksdagen.

Jag kan hålla med herr Svensson i
Alingsås om att vi böra avstå från socialiseringsargumcntet.
Att se kyrkans
förekomst som ett utslag av socialise -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

ringslusten är ju ett klart ohistoriskt
betraktelsesätt. Från liberalt håll har
man såvitt jag vet inte åberopat detta
argument, utan det är talet om statlig
kontroll över kyrkan från herr Svenssons
partivänner i första kammaren och
andra, som givit anledning till att detta
argument stuckit fram och fått en viss
spridning. Detta är djupt beklagligt,
anser jag.

Detta med statlig kontroll över kyrkan
bör man inte ta så allvarligt, säger
nu någon, tv vi medborgare äro ju på
andra områden underkastade tvång i
olika former. Herr Hoppe talade nyss
om värnpliktstvånget, och i första kammaren
åberopade man till och med vaccinationstvånget.
Jag tycker det är oriktigt
att dra en sådan parallell. Här gäller
det ändå tros- och samvetsfriheten,
inte praktiskt försvar mot en yttre fiende
eller mot ohälsa.

Herr Svensson i Alingsås menade, att
det numera inte råder någon spänning
ute i landet mellan kyrkan och folket
eller mellan frikyrkorna och statskyrkan,
och någon åtgärd skulle därför inte
vara nödvändig i dagens läge. Litet senare
råkade emellertid herr Svensson
ofrivilligt beröra kärnfrågan i detta
spörsmål, som, det kan medges, kanske
inte är pi-aktiskt brännande men så
mycket mer teoretiskt brännande för
stora grupper, särskilt bland vänner till
principiell klarhet och demokratisk utveckling
framför allt i frikvrkoleden.
Herr Svensson talade nämligen i en
replik till herr Edberg om det stift herr
Edberg »tillhör». Säkerligen mot sin
vilja och i varje fall utan att han fått
ta ställning till det själv hör han till ett
stift, vars chef han ju också kritiserade.
Där ha vi i alla fall något av kontroll
över en enskild människas livsåskådning
från kyrkan och genom denna från
staten.

Det är, som det har påpekats här
förut, ett gammalt liberalt och frikyrkligt
krav, att kyrkan i religionsfrihetens
namn skall frigöras från beroendet av

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

staten och att folket fritt skall få ta ställning
till frågan om kyrkotillhörighet
och religiös hemvist. Jag kan därför utifrån
min liberala och frikyrkliga ståndpunkt
endast uttala min sympati för det
motionsvis ställda utredningsyrkandet.
Därmed har jag strängt taget inte tagit
ställning till den praktiska frågan om
statskyrkosystemets avskaffande just nu.
It kristendomens och den svenska kristenhetens
synpunkt kan åtgärden medföra
både fördelar och nackdelar, men
vilka av dessa som praktiskt i det givna
ögonblicket väga tyngst är ännu alltför
oklart, och därför behövs det enligt min
mening en utredning rörande konsekvenserna
av en skilsmässa mellan stat
och kyrka. Mitt slutliga och praktiska
ställningstagande i denna fråga får bli
beroende av en sådan utrednings resultat.

Naturligtvis kan jag inte vara med
om en skilsmässa annat än under vissa
bestämda villkor. Jag hyser starkt intresse
för en levande kristendom, som
så obunden som möjligt av statliga regleringar,
fritt och därför skapande verkligen
kan arbeta och öva inflytande och
på ett riktningsgivande sätt påverka
både moralutveckling och kulturliv. Det
är detta intresse som kommer mig att
sympatisera med utredningskravet. Religionen
bör ha samma ställning som
konst och vetenskap, ha fria utvecklingsmöjligheter
för sina institutioner,
så länge de utveckla människorna till
ökat ansvar och samhället till större
demokratisk fullkomning och så länge
allmän ordning iakttas. Jag tror att man
också kan tänka sig ett statligt stöd åt
en sådan fri folkkyrka. Kyrkorna, folkkyrkan
och frikyrkorna, som således
inte äro sammanlänkade med staten,
böra kunna få statsbidrag -— det är ingen
orimlig tanke — och på den punkten
tycker jag herr Nerman i första
kammaren förde ett riktigt resonemang.

Det är alltså inte för att arbeta kristendomsfientliga
krafter i händerna som
jag hävdar denna uppfattning, utan

tvärtom emedan jag finner det angeläget
att stärka kristendomens ställning
i vårt land. Mycket talar för att en fri
folkkyrka, d. v. s. eu kyrka utan statsberoende
men med samma vida kyrkobegrepp
som den nuvarande statskyrkan
har, skulle bli och kanske tvingas
bli en stridande kyrka på ett annat sätt
än som nu är fallet och därför tjäna
kristendomens sak i vårt land och öva
ett starkare inflytande på samhällslivet
än statskyrkan nu gör. Det är för kyrkans
egen skull, för dess inre hälsa och
utveckling som folkkyrkan enligt min
mening borde bli en fri kyrka.

Det är alltså helt andra bevekelsegrunder
som ligga bakom min uppfattning
i denna fråga än de, som torde ha
föresvävat t. ex. herr Malmborg. Många
yngre, realistiskt inställda präster och
stora grupper av kyrkofolket se saken
på samma sätt. Herr Hoppe betvivlar
att det är så stora och så inflytelserika
grupper inom statskyrkan som ha denna
mening, men det torde nog ställa sig
mycket olika på olika håll i landet.

Jag är också av den meningen, att en
fri folkkyrka visst inte behöver förlora
inflytandet över uppfostran, skolundervisning
och samhällsliv i olika avseenden.
Frikyrkorna spela härvidlag en
icke obetydlig roll nu, fastän de leva på
frivilliga gåvor och därför ha mycket
begränsade arbetsresurser.

När jag önskar att en utredning skall
komma till stånd, utgår jag såsom någonting
självklart från, att utredningen
inte behöver hindra genomförandet av
dissenterlagstiftningen såsom utskottet
och en del talare här synas frukta. Som
jag yttrade redan i remissdebatten beklagar
jag livligt, att lagförslag i detta
ärende inte lägges fram för årets riksdag,
men egentligen är det ju här två
skilda saker det gäller, även om de ha
en del viktiga beröringspunkter med
varandra. I dissenterfrågan gäller det
åtminstone primärt de frikyrkliga samfundens
rättsliga ställning, medan det
nu gäller frågan om en viss kyrka, näm -

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

ligen folkkyrkan och dess skiljande från
staten.

Från mina utgångspunkter gäller det
alltså här inte kyrkans avskaffande utan
endast en oberoende ställning för denna
kyrka gentemot statsmakterna. Jag tror
inte för min del att man äventyrar dissenterlagstiftningen
genom att nu sätta
i gång en utredning, och jag tror det är
rätta tidpunkten att göra det, när staten
icke övar ett så starkt tvång som den
kan göra i en annan tid. I motsats till
herr Hoppe vill jag alltså hävda, att tidpunkten
just nu är den rätta, när man
lugnt kan tänka igenom detta spörsmål.

Frågan har fallit i första kammaren,
och det är därför egentligen inte någon
mening att ställa ett yrkande. Om jag
likväl skulle göra det, kan jag, herr talman,
ansluta mig till det av herr Johnsson
ställda yrkandet, ehuru med den
motivering jag här har sökt klargöra.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
von Friesen.

Herr HOPPE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Wiklund beklagade i sitt
anförande att han inte hade tillgång till
ett snabbreferat från första kammarens
debatt, och han hade kanske större anledning
att göra det än han visste, ty
det referat han lämnade var felaktigt
på en, såvitt jag förstår, avgörande
punkt. Den talare han syftade på, landshövding
Olsson, förklarade nämligen,
att det visserligen var gagneligt med en
viss kontroll, men han hävdade mycket
bestämt, att den kontrollen inte skulle
gälla lärofriheten och trosfriheten utan
vissa livsyttringar — han nämnde skumma
ting som förekommit i Korpelasekten.

Medan jag har ordet vill jag också
säga, att jag är glad och tacksam över
att herr Wiklunds uppträdande är dikterat
av intresse för kristendomen i vårt
land — det visste jag redan före hans

Förhållandet mellan stat och kyrka.

anförande — även om vi ha olika åsikter
om vad som skulle vara mest gagneligt.

Till sist vill jag ta mig friheten att
säga, att herr Wiklunds motivering för
sin ståndpunkt bitvis syntes rätt svag,
så t. ex. när han grep till någonting
sådant som att herr Edberg skulle vara
föremål för kontroll av biskopen i Göteborg.
Jag tar för givet att biskopen i
Göteborg inte ger sig till att kontrollera
redaktören av Ny Tid.

Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Herr K. J. Olsson
i första kammaren talade inte bara
om kontroll över Korpelasekten, utan
han antydde också, såvitt jag kan minnas,
att det bör finnas en viss kontroll
över exempelvis prästernas utbildning
och kompetens, och det tycker jag är en
i kyrkolivet ganska djupt ingripande
kontroll. Jag kan nöja mig med att säga
detta. I ett eventuellt senare anförande
kanske jag kan ta upp något ytterligare
av vad herr Hoppe var inne på.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Om man för en vecka sedan hörde
på de lysande tal som höllos i första
kammaren och såg den väldiga tillslutningen
där, känner man saknad här i
kväll. Jag tycker nog annars, att debatten
har varit respektfull, även om det
inte har varit en andaktsstund, som herr
Nerman sade om debatten i första kammaren.
Det är också klart att andra
kammaren har mist en del av sin inspiration,
när utgången redan är given
genom det beslut första kammaren har
fattat. Omröstningsresultatet i första
kammaren visade också, tycker jag, att
om frågan om religionsfriheten skall
lösas först i samband med en skilsmässa
mellan stat och kyrka, torde väntetiden
bli lång, även om jag i likhet med herr
Osvald tror att opinionen svänger åt
det hållet.

Ända sedan jag började intressera mig
för dessa ting har jag tyckt att tvånget

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

att tillhöra en privilegierad statskyrka
är principiellt felaktigt. Från den individuella
frihetens synpunkt är det
nog litet olustigt, och jag tycker att kyrkan
själv, trots vad som har sagts här
i skilda sammanhang, ibland känner
statsbandet ganska hårt, när den vill
vara tjänare åt sin höge Herre.

Motionerna och debatten kring dem
kunna naturligtvis ses från mycket olika
synpunkter. De kunna ses som en livsyttring
lika väl som en attack, och de
kunna ses som ett försvar för omistliga
värden. Det har sagts att den svenska
statskyrkan i dag inte är alldeles densamma
som när både Gottfrid Billing
och P. P. Waldenström, den ene statskyrklig,
den andre frikyrklig, en gång
i tiden yrkade på skilsmässa mellan stat
och kyrka. Ställningen är radikalt förändrad
på väsentliga punkter — det
torde vara onödigt att redovisa detta.
Maktfullkomligheten är bruten, och kyrkan
visar på ett helt annat sätt än tidigare
förståelse för andra kristna och
visar gentemot dem stundom en tolerans
och en generositet som äro erkännansvärda.
Detta utesluter emellertid inte
att man på andra håll ådagalägger en
snävhet som borde höra en förgången
tid till.

Jag har svårt att finna någon hållbar
motivering för att kyrka och stat skola
stå i förening. Jag har inte den minsta
lust att uppträda som undervisare för
kyrkans män, men mig synes att kyrkan
bär all anledning att begrunda sin
ställning till vad herr Nerman i första
kammaren kallade den omoraliska staten.
Jag har den tron, att det, som utvecklingen
går, blir nödvändigt även
ur kyrkans synpunkt att det lossas på
banden mellan kyrka och stat och att
man omprövar hela problemet. Under
första kammarens debatt gjorde jag vid
flera inlägg den reflexionen, att kyrkans
män bättre borde känna igen tonfallen
i herr Nermans anförande än i
anförandena av vissa andra talare, som
försvarade konstellationen kyrka—stat.

Någonting som för många, som vilja
främja kristen tro, i alla fall gör saken
allvarlig och komplicerad är, att det
förekommer så olika motiveringar för
utredningskravet. Bra blått skall man
väl se om man tror att alla som yrka
på skilsmässa mellan stat och kyrka
göra det av omsorg om tron och kyrkans
bästa. Som frikyrklig har jag i mångt
och mycket andra åsikter än kyrkans
män, men gäller det att kämpa för kristen
tro och kristen moral, så sitta vi i
samma båt. Jag har både här i riksdagen
och i pressdebatten mött så olika
tankegångar. Somliga mena att kristendomen
bevaras bäst genom att statskyrkan
bibeliålles. Andra vilja ha en
förening kvar mellan kyrka och stat,
enär kristendomens förvittringsprocess
då anses fortgå snabbare, så att frågan
till sist kan lösas utan smärta. Litet annorlunda
uttryckt skulle man lika gärna
kunna säga: Låt oss ha kvar kyrkan, och
låt oss behandla henne så att hon dör
så fort som möjligt. De som ha denna
åsikt vilja alltså inte vara med om att
ändra förhållandena, enär det rådande
systemet bäst främjar antikristliga intressen.

Problemställningen är som synes inte
enkel. Somliga vilja ha kyrkan knuten
till staten, emedan den så bäst främjar
kristendomens sak i folklivet. Andra
vilja i frihetens namn skilja kyrka och
stat åt eller vice versa, och en tredje
part vill ha kyrkan kvar för att hon i
statens hägn skall vittra sönder. Den
sista motiveringen är väl ett uttryck för
den sekulariseringsprocess som otvetydigt
griper omkring sig, och den borde
kunna bli en tankeställare för alla som
i kyrkans bundenhet till staten se det
enda riktiga.

Frågan bör ställas, synes det mig,
fullt ärligt: Växer sig tron starkare och
gagnar kyrkan land och folk bäst genom
kombinationen kyrka och stat?
Många av oss tro inte det, vi tro på friheten
i detta fall som den enda riktiga
linjen, och det intressanta är att många

Torsdagen den 23 mars 1950 ein.

Nr 12.

kyrkomän börjat se på samma sätt. Jag
skall inte giva exempel härpå, men det
skulle inte vara svårt att göra det.

Efter detta resonemang, herr talman,
borde ju den naturliga konsekvensen
vara given för ett ståndpunktstagande
från min sida. Då jag likväl inte drar
den naturliga konsekvensen, så har det
sina givna skäl. Dissenterlagskommittén
har ju efter en lång och tydligen mycket
arbetsfylld dag framlagt ett betänkande,
som skulle ligga till grund för
en Kungl. Maj:ts proposition i berörda
fråga. Den skulle väl vara ett försök till
att på den partiella lagstiftningens väg
ge religionsfriheten ett visst handtag.
Jag tror att det hade varit klokt, om
man väntat med att ge frågan ett så
stort omfång som den nu fått och inväntat
den kungl. propositionen och
handlat sedan.

Många hoppas på att man här i denna
situation skall få en vinst, som det
inte är skäl i att förkasta. Det har visat
sig, inte minst på religionsfrihetslagstiftningens
område, att det är klokt att
inte förvänta stormsteg framåt, och det
gäller alldeles särskilt i den förhandenvarande
situationen. Det oerhörda utredningskrav
det här gäller torde taga
åtskilliga tiotal av år i anspråk. Minns
jag rätt tog visst den tryckfrihetsförordning,
som riksdagen i fjol antog, 144
år i anspråk innan den var färdig. Man
vet inte hur lång tid utredningen om
skilsmässa mellan stat och kyrka skulle
ta, men även om man tar bort hundra
år, är det ju 44 år kvar med den bild
jag använt. Jag vet inte om det är vanligt,
att man staplar den ena utredningen
på den andra, men det mest naturliga
är väl i alla fall att man avverkar
en i sänder.

Då man nu bär Kungl. Maj:ts löfte
om en proposition i frågan till nästa
riksdag, eu proposition som kanske på
väsentliga punkter går en generösare
väg än dissenterlagskommitténs betänkande
gör, tycker jag, att man kan vänta
och se. Jag tror ej att sista ordet är

Förhållandet mellan stat och kyrka.

sagt i religionsfrihetsfrågan med detta.
Det större problemet torde alltfort ligga
kvar och tränga sig fram. Jag har
den övertygelsen, att kyrkans bundenhet
vid staten är ohållbar och blir det
alltmer. Men jag känner det icke som
en frikyrklig uppgift att arbeta för skilsmässa.
Jag vet icke hur andra känna
det. Det blir i främsta rummet kyrkans
män som skola säga sin mening. Vad vi
önska är den frihet som är tillbörlig för
att vi skola få leva det liv vi vilja och
i den frihet vi önska.

Mest intresserar det mig alltså vad
Kungl. Maj:t i sin proposition kan få ut
av dissenterlagskommitténs betänkande.

Det har talats här om att förhållandet
mellan statskyrkan och frikyrkan är
bättre nu än det varit. Det är så sant
som det är sagt. Där råder icke den
spänning nu som rådde för 20, 30, 40
år sedan. Hemma predikar jag gärna i
kyrkan, då prosten ber mig därom, och
han predikar i min kyrka vid vissa tillfällen,
när det passar honom. I min
egen hemsocken brukar jag predika i
högmässan någon gång på sommaren,
och prästen hjälper till vid missionsmötet
på eftermiddagen. Allt detta känna
vi till mycket bra, fastän det är
egentligen icke ett gångbart argument,
när man diskuterar kyrkosystemen.
Man kan bara tala om att förhållandena
äro bättre och angenämare i detta hänseende.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med
att deklarera min syn på denna fråga,
men jag ber i alla fall, herr talman,
att få ansluta mig till utskottets hemställan
och dess motivering.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte uppehålla mig så länge med denna
fråga, då så många talare redan yttrat
sig. Men jag vill ändå säga några ord.

När jag lyssnat till debatten i dag,
har jag funnit, att det riktats många kritiska
blickar mot den svenska statskyrkan
från många olika håll. Jag skulle då

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

vilja säga något i detta sammanhang.
Det är nog riktigt, som det heter, att
den kämpande kyrkan har större möjligheter
än en icke kämpande kyrka att
göra landvinningar. Det är ju så, att
våra fria kyrkosamfund varit och
tvingats vara en kämpande kyrka. Jag
vill giva mitt varmaste erkännande åt
dessa fria kyrkosamfund och deras
framväxt överallt i vårt land. Man vet
vilka stora offer man på det hållet lämnat
för att få lokaler, missionshus m. m.
ute i landet. Av dessa anledningar bör
man giva dessa samfund ett varmt erkännande.

Jag tycker, att man i den här debatten
saknat mycket av frågeställningen:
Vad har den svenska statskyrkan betytt?
Jag tycker, att det har fattats något.
Man har, enligt min mening, ej sagt
tillräckligt i detta sammanhang. Det var
någon i dag som sade, att den svenska
statskyrkan betytt oerhört mycket, då
det gällt att göra vårt land till den kulturstat
vårt land i dag är. Detta är riktigt.
Jag har anledning att som skolman
peka på vad den svenska statskyrkan
och dess präster gjort, när det gällt att
bygga upp den svenska folkskolan. Jag
vet, att många rikta kritiska blickar
mot kyrkan därför att den sett för
snävt även på det problemet. Jag tror
doek, att man i ärlighetens namn i alla
fall bör giva ett erkännande åt vad svenska
kyrkan gjort för att bygga upp skolväsendet
i vårt land. Jag säger från dess
början. Sedan ha ju statsmakterna fortsatt
med att taga initiativ.

Det är i många stycken ett välsignelsebringande
arbete som utförts av
den svenska kyrkan. Det är fel, menar
jag, att bara säga att detta arbete utföres
i de fria samfunden. Jag tänker på
alla de ungdomskretsar som finnas i
vårt land och det ungdomsarbete som
där utföres. Det var visst en av motionärerna,
jag vill minnas herr Malmborg
i Stockholm, som uttalade i sitt anförande,
att den svenska kyrkan är något
av monopolkyrka. Men ha vi då tänkt

på, att det långt innan striderna mellan
de Sverkerska och Erikska ätterna slutade
fanns en fast ärkebiskopsstol i landet?
Nordens kyrka var faktiskt mäktig
i detta land innan staten började finna
sin form.

När man här talar om att man skall
få en utredning till stånd, vill jag säga,
att jag icke är ängslig för en sådan utredning.
Jag tror att den kommer att
giva belägg för, att det icke är så lätt
att lösa banden mellan stat och kyrka.
Om jag icke är fel underrättad satt professor
Knut Kjellberg som ordförande
i en utredning om förhållandet mellan
stat och kyrka och kunde icke slutföra
sitt arbete. Han måste nämligen meddela,
att han icke kunde reda upp problemet.
Tusen band ha under tusen
år förenat stat och kyrka. Det var Knut
Kjellbergs syn på saken. Han hade brottats
med problemet att lösa banden men
misslyckats.

Jag hade haft lättare att förstå om en
debatt sådan som den i dag förda ägt
rum för åtskilliga år sedan och om man
då hade framkommit med krav på att
lösa bandet mellan stat och kyrka. Nu
förhåller det sig i alla fall så, att den
svenska statskyrkan som sådan — jag
har anledning att säga det — under en
tid höll på att stelna i sina former, och
det berodde på att den icke hade möjlighet
att kämpa som andra. Dessa stelnade
former — det tror jag vi allesamman
i dag kunna vara överens om —
hålla på att försvinna. Den som i en
landsbygdsförsamling följt den unge
prästens arbete har icke rätt att säga
att kyrkan har stelnat i sina former.
Det har kommit in i den svenska statskyrkan
lika väl som i de fria kyrkosamfunden
något av ekumenitetens
anda. Jag tycker icke, att det är rätt att
nu söka upptaga en strid mellan dessa
olika samfund. Få de i lugn och ro arbeta
närma de sig mer och mer varandra.
Visst finns det stridigheter i dag
också, men det finns mera förståelse
mellan samfunden.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

Jag ser också, herr talman, det här
problemet från annan synpunkt. Jag
önskar icke uppleva den dag då kristendomsämnet
borttages från svenska
skolschemat. Här talar jag av erfarenhet.
Jag har märkt, vilken utomordentlig
tillgång det är i fostrande syfte för
svenska barn och svensk ungdom att ha
tillgång till kristendomsämnet på det
svenska skolschemat. Jag är rädd för,
herr talman, att den dagen, då bandet
mellan staten och kyrkan brister, den
dagen öppnar man också dörren för ett
avlägsnande av kristendomsämnet i våra
svenska skolor, då försvinner ett av
de viktigaste uppfostrande momenten
i svensk undervisning.

Det finns i dag, tycker jag, en tendens
till att alltmera av kulturradikalism
kommer in i vårt land. Jag är rädd
för den kulturradikalismen. Det parti,
vars företrädare jag är, anser att kulturradikalismen
är en måhända större
fara än mycket annat i ett samhälle
som vill arbeta på en fördjupning av
kulturen. Jag tror helt enkelt, att man
icke har klart för sig vad kulturradikalismen
innerst inne kan sträva till
när den släpper lös de fria makternas
nedbrytande spel på olika områden. Jag
vill, herr talman, klart deklarera, att jag
ser med viss ängslan på den utveckling
som vårt land går till mötes, om vi icke
även i fortsättningen få ha kvar de band
som finnas mellan stat och kyrka. Jag
ser, herr talman, hela den västerländska
kulturen omintetgjord, om den ej
får leva på kristen livsgrund.

Jag kommer inte, herr talman, att
ställa något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan. Jag vill därtill
bara uttala, att inom icke alltför
långt avlägsen framtid kommer riksdagen
att taga ställning till dissentcrlagskommitténs
förslag. Jag delar icke
helt de synpunkter, som framkommit
i dissenterlagskommitténs betänkande.
Jag hoppas emellertid, herr talman, att
senare få återkomma till det problem,

Förhållandet mellan stat och kyrka.

som jag här har berört, och ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Rubbestad,
Hagård, förste vice talmannen Skoglund,
Hxggblom, Hjalmarson, Birke
och Braconier.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag kan börja med att instämma
med herr Kyling, när han framhöll
att den västerländska kulturen omintetgöres,
om den ej vilar på kristen grundval.
Jag finner emellertid icke anledning
närmare ingå på den saken, ty såvitt
jag vet är det icke den saken vi
diskutera i kväll. Det har icke väckts
någon motion med förslag som innebär
ett direkt angrepp på den kristna livssynen.

När vi inom utskottet diskuterade
dessa motioner, voro vi fullständigt
eniga om, att det icke nu är lämpligt
att företaga en utredning, huruvida en
helt ny reglering av förhållandet mellan
stat och kyrka bör företagas. Dissenterlagskommitténs
arbete har ju
ännu icke resulterat i någon lagstiftning.
Då herr Malmborg i Stockholm i
sitt anförande polemiserade mot dissenterlagskommitténs
betänkande, vill
jag framhålla att detta betänkande just
nu är föremål för en grundlig överarbetning
och att en särskild kommitté
för närvarande arbetar med den skattetekniska
sidan av detta problem. När
därför herr Svensson i Ljungskile sade,
att förslag ligger färdigt, är detta uppenbarligen
icke riktigt. Vi veta icke, herr
talman, hur den proposition kommer
att se ut som vi så ivrigt vänta på till
nästa års riksdag. Ännu mindre veta
vi i vilken utsträckning de reformvänliga
ledamöternas motioner komma att
bifallas i samband med riksdagsbehandlingen
av propositionen. Att under
sådana förhållanden redan nu starta
en utredning, innan man vet hur den
lagstiftning kommer att se ut, som utredningen
skall reformera, kan viil

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

knappast vara välbetänkt. Herr Svensson
i Ljungskile nämnde också, att han
för sin del icke trodde att denna utredning
skulle kunna starta förrän den nya
lagstiftningen hade blivit en verklighet.

Om vi alltså inom utskottet voro eniga
om, att vi icke nu borde starta en
utredning, fanns det givetvis delade
meningar i princip i frågan. Man behöver
ju icke anordna en särskild riksdagsdebatt
för att konstatera, att det
råder delade meningar i princip om
statskyrkosystemet mellan anhängarna
till statskyrkan, till frikyrkan och till
ateismen. När vi skulle skriva utskottsutlåtandet,
sågo vi saken så här. Vi äro
överens om ett avslagsyrkande. Låt oss
då uppskjuta principuttalandet till den
tidpunkt då det har utsikt att utmynna
i praktiska förslag. Det kan givetvis
vara intressant att lufta de gamla välkända
argumenten för och emot statskyrkosystemet,
men ur saklig synpunkt
vore det bäst, att vi här i riksdagen
väntade med att taga ställning till frågan
om utredning, tills vi veta hur den
nya lagstiftningen kommer att verka.

Det vore intressant, herr talman, att
ta upp en del av de många synpunkter
som kommit upp i denna debatt. Men
jag vill icke göra det nu. Jag vill endast
säga en sak, nämligen att jag nog
tycker att den ene motionären, herr
Johnsson i Stockholm, i sitt yttrande
hade en väl snäv uppfattning om vad
som menas med religionsfrihet.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att utifrån dessa utgångspunkter
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Bara ett litet
tillrättaläggande. När jag sade att förslag
var färdigt, menade jag därmed
givetvis kommitténs förslag. Att Kungl.
Maj:t har förslaget under bearbetning,
det veta vi, men jag nämnde å andra
sidan, att Kungl. Maj:t ju har lovat lägga
fram förslag till nästa år, och då blir

det närmast Kungl. Maj:ts eget bekymmer
att avgöra vad som återstår att
justera i den kommande propositionen.
Det var det ena. Det andra var, att när
jag nämnde att utredningen säkerligen
inte kan starta förrän dissenterlagskommitténs
förslag är antaget, så var
det med tanke på den stora sak det här
gäller. Även om riksdagen nu hemställer
hos Kungl. Maj :t om en utredning,
kommer detta, skulle jag tro, att förorsaka
Kungl. Maj:t så pass mycket av
arbete och förberedelser, att en utredning
icke skulle kunna sättas i gång
förrän en rätt lång tid gått. Detta föranledde
mig att dra den slutsatsen, att det
var ingenting som hindrade att man
gjorde en sådan där hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Efter herr

Svenssons tillrättaläggande kvarstår
dock det faktum, att kommittébetänkandet
på mycket väsentliga punkter
är föremål för en bearbetning och att''
en särskild kommitté håller på med den
skattetekniska sidan av saken. Vi veta
alltså inte, hur propositionen och det
riksdagsbeslut, som grundas på denna,
komma att se ut, och det är enligt min
mening tillräcklig anledning för oss att
vänta med vårt ståndpunktstagande.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! I likhet med de senare talarna
skall jag fatta mig kort. I går talade
man mycket om den västerländska demokratiska
friheten, i dag komma vi
att få visshet om att den svenska riksdagen
ännu år 1950 inte är beredd att
genomföra en så väsentlig demokratisk
frihet som religionsfriheten.

Religionsfriheten omfattar inte endast
rätt för varje människa att omfatta
en religiös trosbekännelse och utöva de
kulthandlingar, som äro förbundna
med denna, utan även en rätt för den
icke troende, för ateisten och för den
religiöst likgiltige att slippa tillhöra ett
visst religiöst samfund och betala skatt

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

till detta, och rätten att slippa tvångsfostran
i vissa religiösa dogmer.

Detta uppnår man inte endast genom
rätt att utträda ur kyrkan, utan det
fordras också, att samtliga religiösa
samfund bli frikyrkor, genom att kyrkan
skiljes från staten.

Kravet på konfessionslös undervisning
har varit ett grundläggande krav
i arbetarrörelsen och i alla progressiva
rörelser. Det parti jag tillhör har i sina
skolmotioner och i skolkommissionen
framfört detta krav, och vi ha fått med
oss anhängare av andra partier. Vi ha
ansett, att en objektiv undervisning om
religionernas trosföreställningar och
deras historia skall ingå i den allmänna
historieundervisningen. Däremot böra
barnen inte under sina ömtåligaste år
tvångsmatas med synd- och skuldföreställningar,
med tillrättalagda religionshistoriska
bilder och med färdiga
dogmbyggnader och trosbekännelser.
Tyvärr ha skolkommissionens majoritet
och regeringen inte följt denna linje
och inte hävdat religionsfriheten genom
att gå med på en konfessionslös undervisning.

Jag delar inte de farhågor, som herr
Kyling nyss gav uttryck för, för vad
som skulle hända, om undervisningen
bleve konfessionslös. De etiska grundsatserna
följa inte längre trosbekännelsen.
Det finns intet land, där kyrkorna
ha ett så stort inflytande som i Förenta
staterna; det finns heller knappast
något land, där brottsligheten och
gangstermentaliteten äro så framträdande.
De ha inte kunnat hindras av
detta inflytande.

Den svenska frikyrkorörelsen har visat,
att den har kunnat bygga upp sina
trossamfund och sina kyrkor och avlöna
sina predikanter utan att anlita
statens hjälp. Den kristna trosföreställningen
lever säkert starkare i dessa fria
samfund än bland de vane- och namnkristna
i statskyrkans periferi, de som
bruka vanemässigt nyttja den religiösa
drycken men knappast äro vad de fri -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

kyrkliga godkänna som troende. Statskyrkans
verkliga anhängare torde vara
en minoritet av Sveriges folk. Vi veta,
att kyrkorna stå halvtomma eller mer
än halvtomma, utom vid de stora högtiderna.

Statskyrkan hämtar sin ekonomiska
tribut från frikyrkoanhängare, från religiöst
likgiltiga och från ateister. Den
lar gärna emot de pengar, som komma
från hedningarna, ty religiöst likgiltiga
äro nog de flesta. Trosföreställningen
har inte samma grepp om sinnena som
förr, men kyrkan tar ändå skatt av alla.

I dag notera vi i övrigt något mycket
sällsynt: två enskilda medlemmar av
det socialdemokratiska partiet ha väckt
en motion, som på en lång omväg över
utredningar vill genomföra en punkt i
socialdemokratiens partiprogram. Utskottet
har delat sig på två avslagsyrkanden.
Majoriteten gör en liten krumbukt
med hänvisning till dissenterlagstiftningen.
Herr Edberg gör en större
krumbukt men slutar i samma avslagsyrkande.

För några veckor sedan upplevde vi
i andra kammaren debatten om prästlönerna.
Då var ett antal socialdemokrater
avdelat för att säkra det högre
förslaget. När sedan herr Senander och
några andra motionärer yrkade, att regeringen
skulle hålla givna utfästelser
till samtliga statstjänare och sätta det
rörliga tillägget i funktion, yrkade bl. a.
herr Henriksson avslag med den motiveringen,
att prästerna då också skulle
få en lönehöjning, och det ville han
inte vara med om. Vi glömma, att
massprotesterna mot prästlöneförslaget
byggde på att denna grupp förhandsgaranterades
en lönehöjning, som förvägrats
den stora massan av statstjänare
och hela den svenska arbetarklassen.

Vi kunde redan då ha påvisat, att socialdemokraterna
alls inte hade behövt
tillbakavisa statstjänarnas krav, därför
alt de inte ville höja prästernas löner.
Herr Malmborgs motion låg redan då

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

på riksdagens bord. Genom att godkänna
den och påskynda utredningen
skulle den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
inte blott ha fått bort bekymren
för prästlönehöjningen utan
även samtliga prästlöner och alla utgifter
till statskyrkan. Samtidigt hade
den kunnat glädja sig över att den äntligen
hade genomfört en punkt i sitt
eget partiprogram.

Visserligen ha redan tillräckligt
många avdelats i första kammaren för
att rädda statskyrkan, men trots detta
vill jag sätta den socialdemokratiska
troheten till partiprogrammet och socialdemokraternas
verkliga hållning till
prästlönerna på prov. Både utskottsmajoritetens
och reservantens yrkanden
utmynna i avslag. Jag yrkar i stället
bifall till herr Malmborgs motion,
även om han inte gör det själv, och jag
meddelar redan nu, att jag kommer att
begära rösträkning.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Herr Johanssons sista uttalande
var ju ett något olämpligt hot denna
sköna marskväll, som har lockat så
många av kammarens ledamöter att
resa till hembygden. Vi debattera denna
stora och viktiga fråga under förhållanden,
som väsentligt skilja sig
från dem, som behärskade debatten i
första kammaren i samma ämne.

Jag erinrar mig ett ord från den debatten:
Någon av talarna uttalade den
obestridliga sanningen, att denna fråga
inte avgöres med riksdagens voteringar.
Den avgöres inte därmed, om inte dessa
voteringar bäras upp av en klar och
tydlig folkmening.

Inte förty har nu frågan ställts, och
det är för mig omöjligt att svara undvikande
på den, som jag tycker att herr
Hallén vill göra, då han säger, att detta
är en fråga, som det är mindre passande
att ta upp här och att det inte överensstämmer
med riksdagens konventionella
arbetsformer att en enskild mo -

tionär tar upp en så stor fråga. Men,
herr talman, denna fråga har nu tagits
upp på ett sådant sätt, att envar, som
har tänkt över dessa ting och till äventyrs
känt det som en samvetsfråga, känner
sig förpliktad att söka ge ett svar.

Det som här är märkligt är, att frågan
har tagits upp inte bara i den Nerman—
Malmborgska motionen i den personliga
samvetsfrihetens namn, utan den har
även tagits upp från kyrkans sida. Man
skymtar i herr Johnssons motion en
kyrklig självkänsla, en känsla av att
endast en fri kyrka kan rätt fullgöra
sitt verk. Jag erinrar mig kyrkofadern
Augustinus, som kallade staten ett
»grande latrocinium» — ett stort rövarband.
Här ha ju vitsordats de idylliska
förhållanden som råda i det svenska
folkhemmet, men vi ha nyligen upplevt
och uppleva alltjämt spänningen
mellan de religiösa makterna och det
statliga latrocinium — detta rövarband
— i det radikalt onda, som behärskade
våra broderländer under den nazistiska
ockupationen och som också föranledde
den norska kyrkan att i en reaktion,
som ju förenade kyrkans män
med alla som tillhörde motståndsrörelsen,
förklara att kyrkan är i alla religionssaker
fri och suverän. Samma
kamp som religionen har fått föra under
hakkorset, får den nu föra mot de
världsliga makterna under sovjetstjärnan.
Det är en erinran från religiös
synpunkt om vad kyrkans frihet kan
betyda.

Det är mycket naturligt, att statskyrkans
vänner pekat på traditionens
makt och på vad statskyrkans insatser
ha betytt för den svenska kulturen och
över huvud taget för modern demokratisk
uppfattning. Med rätta sade herr
Johnsson före middagen, att det sociala
arbetet i detta land i väsentliga avseenden
bär ett religiöst signum och
att det här är fråga om omistliga värden
i svenskt samhällsliv. Man kan
peka på detta, och man kan fråga: Är
inte detta en tillräckligt övertygande

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

motivering för att behålla det förhållande
mellan stat och kyrka som vi ha?

Men jag kan inte hjälpa, att hela
detta resonemang för mig faller inför
ett ord av en annan kyrkofader, som
sade: »Jesus sade inte: Jag är vanan —
men Jesus sade: Jag är sanningen!»

Ställer man inte på kyrkan, på ett
religiöst samfund, kravet på en levande
trosgemenskap? Herr Hardy Göransson
sökte i sitt lärda och vältaliga anförande
i debatten i första kammaren konstatera
en skillnad mellan folkkyrka och
bekännelsekyrka. Den svenska statskyrkan
är en folkkyrka, där den trängre
kretsen består av dem som samlas i
kyrkorna i en levande trosgemenskap,
men den omsluter också allt vidare
ringar av dem, som av aktning för traditionen,
av delaktighet i kyrkans stäinningsviirden
och slutligen kanske endast
av konventionella band äro bundna
vid kyrkogemenskapen.

Jag kan för min del inte föreställa
mig annat än att kyrkan måste vara en
trosgemenskap, en bekännelsekyrka.
Om jag då inte med förnuftets kritik
kan försona mig med de kyrkliga trossanningarna,
känner jag tillhörigheten
till denna kyrka som ett tvång på min
samvetsfrihet. Det är en motivering för
den fria kyrkan och för religionsfriheten,
som jag inte kan finna annat än
ofrånkomlig.

Av dessa skäl, herr talman, är jag
benägen att ansluta mig till utredningsyrkandet.

De båda yrkanden, som äro ställda,
komma emellertid nu in i ett administrativt
sammanhang, som gör det hela
något trassligt, vilket här har belysts
särskilt av herr Edberg och herr Gustafson
i Göteborg. Den Malmborgska
motionen föregriper onekligen med sin
motivering och avser i varje fall klart
att föregripa prövningen av dissenterlagskommitténs
betänkande och den proposition,
som kan komma att grundas
därpå.

Därjämte tilltalar mig herr Johns -

Förhållandet mellan stat och kyrka.

sons yrkande mera, då det genom sin
försiktigare avfattning också förråder
en större respekt för de utomordentligt
stora svårigheter, som möta vid genomförandet
av denna princip. Jag ansluter
mig alltså till herr Johnssons yrkande,
men jag gör det med samma reservationer
i fråga om motiveringen, som
herr Svensson i Ljungskile har uttalat.
Det är nämligen här inte fråga om en
avkristning av den svenska staten, det
är endast fråga om en organisatorisk
förändring av statens förhållande till
de religiösa makterna. Dessa komma
alltjämt att ha sin frihet och ha det inflytande
på den svenska kulturen och
på svenskt bildningsarbete, som de äro
mäktiga till. Någon antireligiös innebörd
har alltså inte yrkandet på statens
skiljande från kyrkan såsom jag ser det.

Herr talman! Jag yrkar alltså i första
hand bifall till herr Johnssons motion.
Faller den, kommer jag att senare
ansluta mig till utskottets förslag med
den motivering, som här reservationsvis
har framförts av herr Edberg.

Herr NORUP: Herr talman! När dessa
motioner nu ligga på riksdagens bord,
kan man ställa sig frågan: Vad är anledningen
till att de väckts? Är det ett
intresse av att berika och fördjupa de
kristna värdena hos vårt folk, eller vad
åsyftar man?

Vore syftet ett fördjupande av de
kristna värdena, kunde man endast hälsa
motionerna med glädje. Jag vill inte
döma, men jag är nog av den uppfattningen,
att motionärerna inte ha väckt
dessa motioner för att åstadkomma något
dylikt.

Olika talare ha framhållit nödvändigheten
av att vi i vårt land försöka
åstadkomma så hög moral som möjligt
och också alt skapa de bästa förutsättningarna
för en hög kultur. Statskyrkan
har enligt min mening fortfarande
en uppgift att fylla, när det gäller att
bevara såväl de moraliska som de kul -

Nr 12.

Torsdagen den 23 niars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

turella värdena. Genom kyrkan och undervisningen,
där stat och kyrka samarbeta,
komma de flesta medborgarna i
kontakt med gudsordet och med de
kristliga värdena. Människor reagera
olika, men säkerligen finns det för de
flesta tillfällen i livet, då kunskapen om
de kristna värdena kommer att ha stor
betydelse. Det är för mig ett tillräckligt
skäl att ställa mig på den sida som
anser, att kyrkan inte skail skiljas från
staten. Jag är förvissad om att de flesta,
som tillhöra samma politiska grupp
som jag, ha samma mening.

Här har i debatten från frikyrkligt
håll framhållits, att man med en viss
tillfredsställelse skulle se, att denna
fråga upptages till utredning. Det har
visserligen sagts, att man kan ansluta
sig till utskottets förslag nu därför att
frågan inom någon tid kommer igen.
Personligen tillhör jag frikyrkorörelsen,
ett arv som jag är övertygad om
att jag inte är ensam om att sätta värde
på, men jag kan inte biträda förslaget
om att denna fråga nu bör utredas.

Jag tycker vidare, att det ligger något
beklämmande i denna debatt, där
representanter för frikyrkan och representanter
för statskyrkan dra fram saker
och ting, som skilja dem åt. Vore
det inte av större värde och mera förenligt
med kristna intressen att man
toge upp de saker och ting, som förena
oss? Jag är övertygad om att såväl statskyrkan
som frikyrkan har anledning att
i kampen för det goda hland vårt folk
gemensamt kämpa och inte ta fram
något som skiljer dem åt.

Kyrkans skiljande från staten skulle
medföra att en del människor, som nu
kanske av tvång komma i kontakt med
de kristna värdena, icke alls skulle göra
det, och det menar jag är att beträda
en väg, som i viss mån leder till en avkristning
av vårt folk. Jag vill för min
del inte bidra till något sådant, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Vä, Svensson i Grönvik, Johansson
i Mysinge, Svensson i Stenkyrka,
Persson i Norrby, Pettersson i
Dahl och Carlsson i Bakeröd.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Herr Swedberg sade, att vår statskyrka
började sin verksamhet som en
fri kyrka och då stod ensam, och att
hon nu är på väg dit igen. För egen del
tänker jag på hur det var med den
andliga verksamheten, då missionsrörelsen
i sin barndom med egna medel
byggde upp sina kyrkor och hur det
hela sedan utvecklades. Säkerligen har
det också varit så i vårt land, då för
några hundra år sedan den andliga
väckelsen började här. Då byggde man
på landsbygden sina små kyrkor, men
då härtill fordrades mera av ekonomisk
grund ställde sig statliga krafter bakom
det hela.

Jag tror att vi i diskussionen om
skiljandet av kyrka från stat kommit
in på ett ämne, som vi givit alltför stor
omfattning. Det som borde besjäla oss
allesamman är att få alla människor,
de må tillhöra statskyrkan eller vara
medlemmar av en frikyrka, in under
kristligt inflytande. Det väsentliga är
nämligen att det kristliga inflytandet
når alla människor.

När man här i dag talat om dissenterlagskommitténs
förslag har jag
många gånger frågat mig, om inte det
också kommer att bli ett steg i riktning
mot ett skiljande av den ena andliga
sekten från den andra. Det låg något
av detta i herr Gustafssons i Bogla anförande
när han nämnde, att det i
Amerika finns massor av ungdom, som
på grund av den fria ställningen till
kyrkan komma att stå utanför all andlig
verksamhet. I vårt land böra vi vara
försiktiga och inte rycka undan de värden,
som vi äga i kristendomen. Vi ha
i vårt land varit lyckliga nog att få stå
utanför förhållanden, som råda i andra
länder. Men kanhända äro vi på väg

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

att slå sönder grunderna för vår andliga
kultur genom att låta statskyrkan
arbeta för sig och frikyrkan för sig.
Det få vi se när dissenterlagskommitténs
betänkande kommer.

Man blir litet vemodig — detta kanhända
litet väl mycket sagt — när man
tänker på dessa ting och ställs inför
evigheten, som vi en gång alla skola
ställas inför. Då blir den avgörande
frågan inte vilken kyrka jag tillhört
utan min själs inställning till de andliga
värdena, till Jesus Kristus. Vi böra
tänka även på dessa ting, när vi nu gå
att ta ställning till frågan om en utredning
angående skiljande av stat och
kyrka. Detta är alltför stora värden för
att man skall leka med dem. Jag vill
för min del ansluta mig till utskottets
förslag, ty det är i alla fall det enda
rimliga i dagens läge. Helst skulle jag
vilja yrka avslag på det hela utan hänvisning
till vad som sagts om dissenterlagskommitténs
förslag, ty det går
tydligen i samma riktning som motionärernas
förslag om skiljande av kyrka
från stat.

Herr talman! Jag ber, som sagt, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MALMBORG i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag kan försäkra
min vän herr Hansson i Skediga,
att den motion jag står för inte alls
syftar till att slå ihjäl något av vår andliga
kultur. Själv har jag alltid med
den lilla förmåga jag har arbetat för
alt den klass jag företräder skall bli så
mycket som möjligt delaktig av de kulturella
värdena. Jag kan sålunda inte
förstå, att man kan tillvita min motion,
som enbart syftar till att främja trosfriheten,
att den skulle kunna leda till att
vi avhända oss andliga värden. För
egen del tror jag tvärtom, att vår andliga
kultur växer bäst i frihet. Frihet
är den bästa luften, tvånget ha vi ingen
glädje av.

Här har sagts från statskyrkohåll, att

Förhållandet mellan stat och kyrka.

kyrkan var som starkast, då den började
byggas. Ja, det är sant, och på
1500-talet var påvekyrkan också mäktig.
Då behövdes en statskyrka i statsnyttans
intresse, men i dag, mina damer
och herrar, säger nog statsnyttan
att det bästa är att avskaffa statskyrkan.
Detta senare säga vi motionärer
utan krumbukter och mena sålunda, att
dissenterlagskommitténs utredning och
förslag endast äro halvmesyrer, som
aldrig komma att lösa detta problem.

Vi ha emellertid uppnått så mycket
med denna debatt att vi ha råd att, om
inte nästa år så året därpå, komma
igen och ta upp ny strid om saken.
Eller varför inte gå ut till svenska folket
i frågan genom ett referendum?
Jag är för min del sannerligen inte
rädd för att möta svenska folket, män
som kvinnor, i en diskussion, som rör
dess samvetsfrihet och trosfrihet.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag skulle
allra först vilja uttala mitt beklagande
över att herr Hansson i Skediga använde
uttrycket att vi röra oss med
alltför stora andliga värden att leka
med. För egen del har jag tagit på
denna fråga mycket allvarligt och anser
den inte vara en lek utan allvar. Det är
här inte fråga om att man skall kasta
bort några andliga värden.

Här har tidigare talats om frihetskravet
som sådant, och jag skall för
min del inte beröra den frågeställningen.
Jag vill i stället ställa frågan
i vilken form kyrkan bäst kan fylla sin
uppgift i samhället såsom förkämpe för
de kristliga livsvärdena. Är det som
statskyrka eller som fri kyrka? Herr
Kyling talade här nyss om vad kyrkan
uträttat och vad kyrkan uträttar i dag.
Jag vill helt instämma i hans anförande
i denna del. Jag undervärderar inte
vad kyrkan gjort eller vad den gör i
dag utan vill tvärtom understryka betydelsen
av denna insats. Men jag måste
fråga mig, om detta skett diirför att den

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

varit statskyrka och om den inte kunnat
göra en lika stor insats som en fri
kyrka. Jag ifrågasätter om inte kyrkan
kunnat göra ännu större insatser som
en fri kyrka än som en kyrka knuten
till staten. Kyrkan hyser ju själv tydligen
en viss oro inför vissa tendenser.
När i kyrkans organ, kyrkoråd, kyrkostämmor,
ja till och med i kyrkomötet,
inväljas personer, som inte ha något
kyrkligt intresse utan helt andra, frågar
man sig verkligen, om detta är ett
sätt att tjäna kyrkans sanna uppgifter,
att ta vara på de kristna livsvärdena
som sådana.

Det är inför detta förhållande vi
måste undra, om det inte nu är aktuellt
att skilja kyrka och stat åt.

Vidare har här talats om kristendomsundervisningen
i skolan och dess
samband med kyrkan. Jag frågar mig
då vilken ställning riksdagen kommer
att inta när vi skola om några månader
ta ställning till frågan om kristendomsundervisningen
i våra skolor. Komma
vi att ta ståndpunkt till den frågan med
hänsyn till att vi ha en statskyrka i
vårt land? Jag bär en känsla av att när
vi som riksdagsmän komma att ta ställning
till kristendomsundervisningen i
våra skolor vi komma att göra detta
med utgångspunkt från att denna undervisning
är en karaktärsdanande
faktor, som vi inte kunna avvara i våra
skolor. Jag tror sålunda inte, att dessa
frågor äro beroende av att vi ha en
statskyrka eller inte. Man är rädd för
att kyrkans avskaffande skulle minska
det kristna inflytandet i samhället som
sådant, och hur kommer det att ställa
sig med konfirmation och kyrkliga
vigslar? Det är givetvis ogörligt att bedöma
utvecklingen i det avseendet, och
lika svårt är det att bedöma den inverkan
detta kan ha på det andliga livet
i vårt land. Seder och bruk komma enligt
min mening att överleva statskyrkoinstitutionen
som sådan eller do trots
denna institution.

Det kanske för mig mest avgörande

vid bedömandet av denna fråga är att
jag tror att detta problem om kyrkans
skiljande från staten bör tas upp och
lösas under sådana förhållanden, då
kyrkan har en relativt stark ställning
i vårt samhälle. Jag tror att vi då ha
lättare att lösa denna fråga på ett för
kyrkan tillfredsställande sätt än om vi
skulle ta upp problemet i en situation,
då kyrkan har en sämre ställning i vårt
samhälle. Jag tror därför att vi inte
böra skjuta på frågan alltför länge. Jag
vet att den faller i dag, men den bör
återkomma, och jag tror att vi böra lösa
den under sådana förhållanden då kyrkans
ställning är som starkast. Med den
motiveringen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till herr Johnssons i
Stockholm motion men med reservation
för motiveringen till densamma.

Herr STAXÄNG: Herr talman! I anseende
till den långt framskridna tiden
skall jag bara be att få beröra två saker,
den ena i anslutning till det anförande
som hölls i början av debatten.
Jag vill sedan sluta med den andra,
som innebär en deklaration från min
sida, där jag i hög grad använder en
annans ord.

När herr Edberg gjorde sitt uttalande
här hade jag tyvärr icke möjlighet att
höra honom under hela hans anförande.
Men det var i hans anförande
en passus, som jag icke kan undgå att
beröra. Det var då han kritiserade ett
visst avsnitt i biskop Giertz’ konfirmationsbok.
Jag skall icke göra det i polemisk
form utan bara tala om en liten
episod just i samband med en dylik
kritik av denna bok. Det har berättats
mig, att i en krets, där de flesta stodo
kristendomen ganska fjärran, gick denna
bok runt, och det saknades icke kritik
beträffande densamma. Men kritiken
stoppade helt plötsligt upp, då en
av personerpa — vilken inom parentes
sagt icke precis var någon vän av kristendomen
— uttalade sig på ungefär

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

följande sätt: »Men, mina herrar, vi
bedöma ju icke denna bok ur kristendomssynpunkt;
vi ha ju hela tiden rört
oss med argument stående utanför kristendomen.
» Jag bara vill säga något
dylikt i anslutning till herr Edbergs
kritik. Jag är säker på att om man hade
låtit Nya testamentet cirkulera här
bland bänkarna detta ej heller skulle
undgå kritik.

Det andra, herr talman, skall bli en
deklaration. Det har ofta citerats ett
yttrande från en mycket framstående
kyrkomän i vårt land, som nu är död
sedan många år tillbaka. I det yttrandet
var även han inne på frågan om att kyrkan
skulle skiljas från staten. Han framhöll
att detta gällde särskilt kyrkoförfattningens
område. Det är i viss mån
något som vi diskutera i dag. Men han
säger vidare: »Men vår lutherska kyrka
har som sagt aldrig ansett kyrkoförfattningen
såsom huvudsaken för sig, utan
hon har ansett såsom sin stora vitala
uppgift, vilken lämnats åt henne av
hennes Herre, att förvalta hans evangelium
och förvalta hans sakrament.
Där hon kan göra det, och där hon får
göra det, där anser hon också sin huvudsakligaste
uppgift kunna lösas. Den
form, som bereder åt henne det rikaste
tillfälle att göra detta, är för henne, om
icke i alla avseenden den bästa formen,
så åtminstone en dräglig form.»

Det kanske är vad kyrkan har i närvarande
stund.

Men han tillägger: »Då nu den

svenska kyrkan anser sin uppgift vara
att tjäna det svenska folket, att bringa
det svenska folket Kristi evangelium,
så kan hon väl, så länge hon detta får
och så länge hon detta kan, känna
trycket av banden, med vilka hon är
bunden, men hon har, såvitt jag förstår,
icke rätt att själv fly undan en kallelse,
som givits henne.»

Han tillägger också: »Efter min uppfattning
bör hon icke fly, och hon bör
icke begiira att skiljas från den stora
kallelse, som är henne given.»

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Så säger han på slutet det allra viktigaste:
»Kommer den dag, då den

svenska kyrkan icke längre kan få utöva
kallelsen att förvalta nådemedlen,
då gäller budet, att man måste mera
lyda Gud än människor.»

Det är möjligt att den dagen kommer.
Men jag tror att vi skola — icke minst
från kyrkans sida — gå varsamt fram
i denna sak.

Jag ber med det sagda att få ansluta
mig till utskottets yrkande.

Herr MOSESSON: Herr talman! Utskottets
ordförande sade, att denna
fråga för 30—35 år sedan var aktuell
men icke nu. När jag hörde detta
yttrande, tänkte jag på ett frikyrkomöte
som jag var med på för 20—25
år sedan. När man diskuterade spörsmålet
om skilsmässa mellan stat och
kyrka, sade då den framstående frikyrkomannen
Felix Hamrin: »Mina

herrar! Denna fråga var aktuell för
25 år sedan; den är nu icke aktuell.»
Han menade sålunda, att vi skulle få
gå tillbaka till 1890-talet för att komma
till den tidpunkt, när frågan verkligen
var aktuell.

Felix Hamrin menade givetvis icke,
att denna fråga icke kunde vara aktuell
för enskilda personer, som äro intresserade
av sådana här spörsmål, och
för vissa grupper. Men gäller det de representativa
organen, kyrkomötet och
riksdagen, som till äventyrs få att
diskutera och avgöra detta, då vågar
jag, som själv är principiell frikyrkoman,
säga — om det är med beklagande
eller ej lämnar jag därhän —
att frågan icke är aktuell i denna
mening.

Det var den omständigheten som
gjorde, att jag 1938 här motionerade
om att vi skulle undanröja en del av
de besvärligheter och inskränkningar
på religionsfrihetens område som vi
skulle kunna undanröja under nu rådande
förhållanden. Jag tror att det

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Förhållandet mellan stat och kyrka.

skall vara möjligt för oss att göra
detta.

Det är detta, herr talman, som jag
inskränker mig till att säga, både med
hänsyn till den ganska långa tid som
debatten har tagit och med hänsyn
till att en del kamrater vilja resa hem
i natt. Av vad jag redan sagt är det
klart hur jag kommer att rösta.

Herr EDBERG: Herr talman! Efter
denna långa uppbyggelsestund skall
jag icke förlänga vittnesbördens rad
med många ord. Ett par små repliker
må emellertid tillåtas mig.

Jag vänder mig först mot herr
Staxäng, som tycktes mena att man
ej har rätt och möjlighet att bedöma
en konfirmationsbok sådan som den
jag tagit mig friheten att visa upp,
såvitt man — om jag f.örstod honom
rätt — icke var schartauan. Jag är
icke säker på att man behöver ligga
i vatten hela livet för att veta hur
det smakar.

Jag tror att de ärade kammarledamöter,
som haft boken på rundvandring,
ha haft tillfälle att bilda
sig en uppfattning och böra kunna
slita tvisten mellan herr Staxäng och
mig. Den är bara ett tecken bland
många på de reaktionära strömningar,
som för närvarande hålla på att gripa
omkring sig inom den svenska statskyrkan.

Vi hörde för några timmar sedan
en frisinnad företrädare för denna
statskyrka, herr Hallén, vittna om
hur just sådana reaktionära strömningar
funnes. Jag tycker bara att
han drog en litet säregen slutsats, när
han frågade, om vi skulle släppa
kyrkan fri och låta dessa reaktionära
strömningar dominera.

Om vi ha en fri kyrka så ha staten
och dess organ intet ansvar för
vilka strömningar som finnas där.
Men i dag är det den svenska staten
och dess organ, bland annat denna

riksdag, som ha det yttersta ansvaret
för den lära som förkunnas, men vi
ha icke någon möjlighet att kontrollera
det som vi ha ansvaret för. Därom
vittnade herr Gustafsson i Bogla
också för några timmar sedan ganska
vältaligt, när han som motiv för att
kyrkan skulle vara sammanknippad
med staten anförde, att kyrkan hade
fullständigt obegränsad rörelsefrihet;
den hade ingenting att klaga på, och
svenska staten lade sig icke i de läror
som kyrkan sprider. Det är riktigt
vad herr Gustafsson i Bogla påpekade,
men det är rimligen ingen motivering
för att alltjämt hålla fast vid sammanlänkningen
av staten och kyrkan.

Såsom jag yttrade redan i mitt tidigare
anförande har jag mitt hjärta
helt i det utredningskrav, som ställts
i fråga om förhållandet mellan staten
och kyrkan. Jag upprepar, att när
jag i utskottet icke har kunnat ansluta
mig till utredningskravet har
det skett uteslutande därför att jag
finner en så principiellt viktig fråga
böra bäras fram av en bredare grupp
än vad som nu skett. Och framför
allt, när man nu i 42 år fått vänta
på resultatet av den riksdagsskrivelse,
på vilken dissenterlagen går tillbaka,
böra vi först avvakta denna lilla reform,
innan vi gå vidare. Men jag
har ansett, att man redan nu bör peka
vidare och bör resa en riktningsvisare
mot framtiden genom att kammaren
uttalar en principiell mening i det
stora problemet. Jag kan inte finna,
att utskottsmajoritetens talesmän här
ha kunnat förebringa några som helst
bärande skäl, varför kammaren skulle
avstå från att redan nu giva denna
principiella mening till känna.

Jag vidhåller därför, herr talman,
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hem -

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Nr 12.

ställan i avseende å motionen II: 142,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på bifall
till nämnda motion; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johansson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, såvitt angår motionen II: 142 av
herr Malmborg i Stockholm, röstar
Ja;

I)cn, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 85 ja och 15 nej, varjämte
IG av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan såvitt angick motionen
II: 142.

Beträffande motionen 11:409 framställde
herr talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på bifall
till nu ifrågavarande motion; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Förhållandet mellan stat och kyrka.

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, såvitt angår motionen II: 409 av
herr Johnsson i Stockholm, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
85 ja och 19 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan såvitt angick motionen
II: 409.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner i avseende å motiveringen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Edberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
allmänna beredningsutskottets motivering
i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 12.

Torsdagen den 23 mars 1950 em.

Statsverkets kostnader för tjänste- och familjepensionering.

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
76 ja och 28 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 16
över motion om popularisering av den
officiella statistiken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Statsverkets kostnader för tjänste- och
familjepensionering.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 17,
över motion om förslag till fullständig
redovisning av statsverkets kostnader
för befattningshavarnas tjänste- och
familjepensionering.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
är givetvis ingen anledning att vid
denna sena timme taga upp någon
debatt. Det synes uppenbart, att om
det skall bli en riktig redovisning av
de olika verkens kostnader så måste
man taga med pensionskostnaderna.
Även utskottet säger i motiveringen,
att vid de verk, där ersättning utgår,

bör man taga hänsyn jämväl till pensions-
och andra kostnader, som ligga
utanför avlönings- och omkostnadsanslagen.
Men i de fall, där man icke
räknat ut detta, vilket understundom
inträffat, kan man icke räkna in pensionskostnaderna.
Alltså kan man icke
taga ut en riktig ersättning genom de
taxor som fordras. Här föreligger en
viss ofullständighet i beräkningarna.
Visserligen är det sant som riksräkenskapsverket
säger, att det kan vålla
svårigheter att beräkna dessa kostnader.
Men i längden kan man icke
komma ifrån att varje verk skall giva
en fullständig redovisning.

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
skrivning har jag intet yrkande
utan hoppas att det påpekande
utskottet gör vinner beaktande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 496, av herr Lindström m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 101, angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 24 mars 1950.

Nr 12.

Fredagen den 24 mars.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 496 av herr Lindström
m. fl.

§ 3.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 93, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för hantverkare att
sälja gods som ej avhämtats.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets , verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna;
och

nr 50, i anledning av väckt motion
om tillgodoseende av beredskapssjukhusens
utrustningsbehov;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt för de i riksdagen representerade
partierna att stämpelfritt erhålla
ett exemplar av varje för allmänna
val upprättad röstlängd;

nr 30, i anledning av väckt motion
om avdragsrätt vid taxering för donationer
till vetenskaplig undervisning
och forskning; och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om nöjesskattens omändring till en
helt statlig skatt;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

C, angående användande av riksbankens
vinst för år 1949 m. m.; och
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av riksbankens sedeltyper; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar in. in.; samt

Nr 12.

Fredagen den 24 mars 1950.

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 7, över motion om viss utvidgning
av de s. k. nyetableringssakkunnigas
uppdrag;

nr 18, över motion angående åtgärder
för ett bättre utnyttjande av det befintliga
bostadsbeståndet;

nr 19, över motion om reviderad levnadskostnadsindex; nr

20, över motion om åtgärder för
kafferansoneringens avskaffande;

nr 21, över motion om utredning angående
levnadsbetingelserna för befolkningen
i vissa samhällen i Arjeplogs
kommun;

nr 22, över motion om viss ändring
av gällande persontaxor å statens järnvägar;
och

nr 25, över motion angående prövning
av frågan om kommunala investerings!
iggare.

§ 0.

Anmäldes att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50;

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

nr 131, angående vissa anslag till
fångvården m. in.;

nr 134, angående åtgärder i syfte att
till Sverige överföra vissa utländska läkare; nr

136, angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 145, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering ni. m.;

nr 152, angående anslag till statens
handels- och industrikommission m. m.;

nr 153, angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln;

nr 154, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 g 1 och
2 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
in. in.;

nr 160, angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;

nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 165, angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor in. in.;

nr 166, angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldcpån för blindas
arbeten in. in.;

nr 167, angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 169, angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1950/51;

nr 170, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 171, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. in.;

nr 172, angående vissa byggnadsfrågor
in. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster
in. in.;

nr 174, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 175, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 176, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 177, med förslag till lag angående
iindring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.;

nr 178, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

nr 179, angående anslag till Prisclearing
å kaffe;

nr 180, angående subventionering av
vissa varor m. m.;

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

nr 181, angående anslag till anordnande
av en bombsäker oljelagringsanläggning; nr

182, angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.;

nr 183, angående anslag till vissa omoch
tillbyggnadsarbeten vid statens bakteriologiska
laboratorium, m. m.; och
nr 185, angående extra ordinarie an -

ställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.02 em.

In fidem:
Per Bergsten.

Tisdagen den 28 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att grosshandlare
Emanuel Birke är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet fr. o. in. den 27
mars 1950 tills vidare på grund av hypertoni
med komplikationer.

Södertälje den 27 mars 1950.

Erik Gripwall,
med. dr,

överläkare å med. avd.

Kammaren beviljade herr Birke ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 27 innevarande
månad.

§ 3.

Svar på interpellation angående utbyggnad
av fiskehamnar m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr

Staxängs interpellation angående ökade
anslag till och förmånligare byggnadstillståndsgivning
för utbyggnad av
fiskehamnar, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Nilsson gav nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Kammarens ledamot herr
Staxäng har till mig riktat ett par frågor
angående byggandet av fiskehamnar.
Efter att ha erinrat om innehållet i den
vid 1948 års riksdag behandlade flerårsplanen
för byggande av fiskehamnar
samt om storleken av de under de senaste
åren anvisade anslagen för sådana
arbeten frågar interpellanten, om
jag anser det möjligt att under de närmaste
åren genom ökade anslag och
byggnadstillstånd genomföra flerårsplanen
samt, om så ej är fallet, huruvida
jag är beredd att låta revidera
planen så, att större hänsyn tages till
omedelbara behov av fiskehamnsarbeten
i vissa samhällen.

Den i interpellationen omnämnda

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar pa interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

flerårsplanen för byggande av fiskehamnar
upprättades på sin tid av 1944
års fiskehamnsutredning och avsåg tillgodoseende
av då överskådliga behov
av förbättringar och nyanläggningar
under en 5-årsperiod, varvid behovet
av statsbidrag beräknades till 5,4 miljoner
kronor per år. Så stora anslag
ha till följd av rådande förhållanden
icke blivit anvisade, utan anslagen ha
under de tre första åren av flerårsperioden
utgjort endast 1,5, 1,0 resp. 1,0
miljoner kronor, varjämte vid periodens
början en reservation av tidigare
anvisade anslag av omkring 1,5 miljoner
kronor fanns disponibel. Den i
flerårsplanen avsedda byggnadstakten
har alltså icke kunnat hållas, men planen
har ändock visat sig fylla en viktig
uppgift, nämligen såsom grundval
för fördelningen av tillgängliga anslagsmedel.

Interpellanten anser, att då planen
icke kunnat förverkligas i den takt,
som från början var tänkt, så har läget
för ett flertal fiskehamnar blivit
katastrofalt. Detta skulle särskilt gälla
de mindre fiskehamnarna, vilka skulle
ha drabbats hårdare än de större av
begränsningen i investeringsverksamheten.
På grund härav skulle en revidering
av flerårsplanen nu vara erforderlig.

Såvitt jag kan förstå, utgår interpellanten
från att Kungl. Maj:t vid beviljande
av statsbidrag till fiskehamnsarbeten
skulle vara bunden av den nämnda
flerårsplanen och framför allt av
den turordning, vari de olika hamnarna
enligt planen skulle anläggas och
förbättras. Kungl. Maj:t skulle med
andra ord icke taga hänsyn till ändrade
förhållanden, som kunna ha inträffat
sedan 1944 års fiskehamnsutredning
på sin tid angelägenhetsgraderade
arbetena. Så är emellertid inte alls
fallet.

Flerårsplanen för byggande av fiskehamnar
är ingalunda att betrakta såsom
någon i vanlig bemärkelse fast -

ställd plan. Det har emellertid hittills
visat sig vara icke endast möjligt utan
även lämpligt att i huvudsak följa densamma,
ehuru avvikelser därifrån skett
i vissa fall. Något behov av en revidering
av flerårsplanen har icke framkommit.

Ehuru, såsom nyss nämnts, planen
icke kan betecknas såsom fastställd, anser
jag dock att densamma bör följas
i största möjliga utsträckning. Där en
ändring av turordningen emellan företagen
blir behövlig, bör vederbörande
fiskareorganisation vara den institution,
som hos länsstyrelsen, fiskeristyrelsen
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
framställer krav i sådan riktning.
Kungl. Maj:t synes böra frångå
den i planen angivna turordningen vid
beviljande av statsbidrag endast sedan
fiskarena själva genom sina organisationer
och nyssnämnda myndigheter
givit sin mening till känna och övervägande
skäl tala för en ändring.

Att flerårsplanen med hänsyn till
tidsomständigheterna icke kunnat följas
beträffande den föreslagna utbyggnadstakten
är i och för sig beklagligt,
men detta förhållande kan knappast
åberopas som skäl för en revidering,
särskilt då justeringar i planen på
grund av ändrad angelägenhet äro genomförbara
enligt nyss angivna riktlinjer.
Jag vill för övrigt framhålla, att en
revision av planen måste föregås av en
ny, ingående och sannolikt även tidsödande
behovsprövning av samtliga företag
med därav följande osäkerhet vid
fördelning av statsbidrag under revisionstiden.

Som svar på interpellantens första
fråga vill jag nämna, att om tidsförhållandena
komma att medgiva lättnader
på investeringsområdet och tillståndskvoten
för fiskehamnsbyggandet
därigenom skulle kunna ökas, är jag
beredd att medverka till en däremot
svarande ökning av byggnadsanslagen.

Härefter anförde:

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för att
han svarat på min interpellation. Svaret
röjer emellertid inte några mera
djupgående undersökningar från statsrådets
sida i berörda fråga utan är
ytterst expeditionelit.

Jag kommer kanske lättast fram till
de erinringar jag har att göra, om jag
i korthet redogör för utredningens
syfte i berörda sak och vad som hittills
åtgjorts. Jag vill därför citera en del
av vad jag framhållit i min interpellation:
»Fiskehamnsutredningens ut byggnadsplan

avsåg en femårsperiod,
omfattande budgetåren 1948/52. En förutsättning
för dess genomförande var
en sammanlagd medelsanvisning av 27
miljoner kronor. I detta belopp hade
utredningen, såsom bl. a. framgår under
sjätte huvudtiteln, punkt 34, i årets
statsverksproposition, inberäknat för
budgetåret 1947/48 till fiskehamnar anvisade
anslag av tillhopa 1,5 miljon
kronor. Återstoden, 25,5 miljoner kronor,
skulle enligt den framlagda planen
fördelas med 3,9 miljoner kronor för
budgetåret 1948/49 och med 5,4 miljoner
kronor för vart och ett av följande
fyra budgetår.

Under hänvisning till nödvändigheten
av återhållsamhet i all investeringsverksamhet
ha statsmakterna emellertid
frångått den detaljerade plan för
utbyggnad av fiskehamnarna, som utredningen
framlagt. För budgetåret
1948/49 anvisades 1,5 miljon kronor
mot ursprungligen avsedda 3,9 miljoner
kronor. För budgetåret 1949/50 uppgingo
de anvisade medlen endast till 1
miljon kronor mot avsedda 5,4 miljoner,
och i årets statsverksproposition
upptages under sjätte huvudtiteln samma
anslag till ändamålet i fråga» —-i stiillet för beräknade och föreslagna
5,4 miljoner kronor.

Om man medräknar vad som föreslagits
i årets statsverksproposition, så
har ett belopp av omkring 5 miljoner

kronor ställts till förfogande. Hade planen
kunnat fullföljas, skulle vid motsvarande
tid ungefär 16,2 miljoner kronor
stått till förfogande. Dessa siffror
visa ju tydligt, att den plan som utredningen
uppgjort totalt spruckit. Detta
framgår ännu mera tydligt, om man
beaktar, att kostnaderna för hamnbyggnaderna
avsevärt stegrats, så att i stället
för 27 miljoner kronor, som beräknats
totalt erforderliga, kanske 40 miljoner
kronor ligga närmare det verkliga
anslagsbehovet. Då måste ju de 5
miljoner kronor som hittills ställts till
förfogande få en ännu mera begränsad
effekt.

För att vi inte skola förspilla tiden i
denna debatt med att diskutera frågan
om varför inte mera medel hitintills
ställts till förfogande, vill jag redan nu
framhålla, att det inte är på den punkten
som jag genom interpellationen
vare sig önskat öva kritik eller förorsaka
någon tidsödande debatt i dag. Vi
kunna vara överens om att de rådande
tidsförhållandena omöjliggjort större anslag
för ifrågavarande ändamål. Jag
skall inte heller ta upp tiden med frågan,
om något större anslag än det som
blivit beviljat hade kunnat anvisas. Jag
har i dag reserverat mig för ett något
större anslag än Kungl. Maj:t föreslagit
i årets statsverksproposition. När jag
i min interpellation frågade om statsrådet
ansåg det möjligt att under de
närmaste åren föreslå ökade anslag och
rikligare arbetstillståndsgivning, så var
detta faktiskt inte min huvudfråga.
Som statsrådet framhållit äro ju dessa
saker beroende på de rådande tidsförhållandena,
och statsrådets platoniska
svar på den punkten är därför förståeligt,
och jag tackar för att det fått positiv
form.

I fråga om interpellationens återstående
del, som i dagens läge är den
viktigaste, har emellertid statsrådet väjt
undan genom en hänvisning till att
flerårsplanen för byggande av fiskehamnarna
ingalunda är att betrakta så -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

som någon i vanlig bemärkelse fastställd
plan och framhållit, att det är
möjligt att göra avvikelser. Statsrådet
framhåller vidare, att den omständigheten,
att utbyggnadstakten inte kunnat
följas på föreslaget sätt ej får åberopas
som skäl för en revision av planen.
Jag är inte säker på att statsrådets
sistnämnda kategoriska uttalande är
hållbart ens i den form av allmän revision
som statsrådet tydligen fattar
det. Det bär skett en genomgripande utveckling
på fiskets område under de
allra senaste åren. Bl. a. ha nya fiskemetoder
drivit fram en utveckling till
mycket stora båttyper, en utveckling,
som måste beröra nu gällande hamnutbyggnadsplan.
Jag tar för givet, att
statsrådet är fullt medveten om att när
utvecklingen på fiskets område går fort
och visar stark förändring, så måste
ju planläggningen av hamnbyggnaderna
ske i anknytning därtill, så att en revision
även ur den synpunkten kan bli
nödvändig. Detta är så mycket mer
tänkbart i den mån utbvggnadsplanen
går saktare, ty då går utvecklingen förbi,
och då kan det bli möjligt att man
även i allmän form får vidtaga en revision.
Det är emellertid inte heller den
punkten jag mest tryckte på i min interpellation.

Vad var då huvudsyftet med min interpellation?
Jo, det var följande. När
vi ha ett hamnutbyggnadsförslag, vars
realiserande kräver, efter nuvarande
byggnadskostnader, betydligt större totalt
anslagsbelopp än de beräknade 27
miljoner kronorna och tills dato endast
cirka 5 miljoner kronor kunnat ställas
till förfogande och man kan befara, att
små utsikter finnas att under de allra
närmaste åren kunna få fram en anslagsökning,
måste en sådan översyn
göras av föreliggande hamnutbyggnadsplan
att, särskilt i speciella fall, större
hänsyn kan tagas till det omedelbara behovet
av fiskehamnsbyggnader.

Jag skall förtydliga detta. Genom att
utbyggnadsplanen inte kan fullföljas i

den takt man hade önskat och beräknat
har läget för ett flertal samhällen
för dessas fiskebåtar blivit ytterst bekymmersamt.
Jag skall nämna några
exempel. I Bovallstrand, Klädesholmen,
Styrsö-Tången och Åstal, för att nämna
några fall, äro bryggorna mycket dåliga.
I Bovallstrand är den avlyst för trafik.
I sitt nödläge har detta samhälle blivit
hänvisat att söka anslag i annan ordning,
vilket för samhället innebär utsikter
till minskat statsbidrag. Att få
förtursrätt för detta hamnbygge, d. v. s.
den väg statsrådet i sitt svar anvisar,
är sannolikt utsiktslöst. Inte minst är
detta beroende på att enligt nu tilllämpade
principer vid beviljande av
byggnadstillstånd detta sker på det sättet,
att endast hela hamnbyggnadsföretaget
för en plats kan komma i fråga på
en gång. Först om en omarbetning av
förslaget skett på så sätt att viss del
av hamnbygget kan utföras utan att
hela hamnbygget omedelbart behöver
fullföljas, kan byggnadstillstånd för
viss del beviljas. Endast i så fall går
man med på att bevilja tillstånd för
viss del av byggandet. Jag kan nämna
ett annat samhälle, Hypeln, där hamnen
behöver kompletteras med vågskvdd,
om inte som nu är fallet vid
storm fiskarena skola vara tvungna att
under nätterna gå på vakt för att kunna
gripa in och förhindra, att båtarna
ryckas loss och bli utsatta för skada.

Det finns en rad fiskehamnar, i fråga
om vilka en mindre komplettering genom
omarbetning av de nuvarande förslagen
skulle behövas. Om en sådan
komme till stånd, skulle de dels ha
möjlighet att få byggnadstillstånd och
även möjligheter till förtursrätt, ty det
är naturligtvis lättare att få fram en
del av ett hamnbygge på en ort, när
de andra skola ta ställning till detsamma
genom fiskareorganisationerna, än
att få medgivande till att ett helt hamnbyggnadsföretag
skall få förtur framför
andra, som nu stå före på listan. Även
andra synpunkter kan man beliöva ta

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. ni.

hänsyn till. Jag kan nämna att i norra
Bohuslän ha vi en liten ort, som heter
Selåter, där fiskarena sakna hamn för
sina båtar. De äro förvissade om, vilket
framhållits flera gånger vid uppvaktningar
från detta samhälle, att om
de finge en fiskehamn utbyggd där,
skulle det bli ett uppsving för fiskerinäringen,
och som det gäller norra
Bohuslän borde detta vara en mycket
behjärtansvärd sak. Denna lilla plats
saknar både hamn och allmän väg.
Man har uttalat, att om de bara finge
hamnen utbyggd, skulle de vara tacksamma
för det. Den hamnen står långt
nere på listan, som nr 24 på utbyggnadsplanen.
Sannolikt är förtursrätt
befogad i detta fall. Statsrådets uttalande
om möjligheter till justering av
planen skulle i detta fall kunna anses
tillämpligt, vilket skulle bli till hjälp
för detta samhälle.

Jag har härmed nämnt några exempel
bland många, där en utbyggnad delvis
skulle kunna möjliggöra, att hamnarna
skulle kunna hållas i något så
när drägligt skick. Men som jag framhöll
för en stund sedan är en sådan
utbyggnad inte möjlig utan att en omarbetning
kommer till stånd av dessa
enstaka förslag. De samhällen, vilkas
hamnförhållanden på berörda sätt äro
olidliga, kunna inte leva på att det
finns en hamnutbyggnadsplan. I så fall
måste man — det måste jag framhålla
för herr statsrådet, och jag tror, att
han i detta fall inte är okänslig för min
vädjan — när vi inte kunna lämna tillräckligt
anslag, gå fram och laga efter
lägligheten, alltså handskas med denna
hamnutbyggnadsplan på ett mera hanterligt
sätt än som för närvarande sker,
så att vi kunna ta hänsyn till de omedelbara
och ofrånkomliga behoven. Jag
tror att man i fråga om det anslag som
riksdagen nu lämnar skulle kunna
tänka sig, att en del av anslaget kunde
få användas dels för en utbyggnad i
större mån, dels även för dessa sär -

skilda utbvggnadsarbeten som jag här
berört.

Jag vädjar till statsrådet att följa
denna fråga. Jag kanske kan meddela
statsrådet, vilket jag tror att han har
sig bekant, att denna fråga är så pass
brännande nere på västkusten, att det
om ett par dagar skall bli en särskild
konferens hos länsstyrelsen, där representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skola vara närvarande. Där
kommer man att dryfta inte minst en
omarbetning med hänsyn till den utveckling
som skett på fiskets område
under de allra senaste åren, som i någon
mån måste beaktas, när man fortsätter
med utbyggnad enligt hamnutbyggnadsförslaget.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag anser att herr Staxängs anförande
i det stora hela är ett bevis för
att vad han egentigen vill komma fram
till är inte, som han själv försäkrar i
sitt anförande, nödvändigheten av att
man nu reviderar hela planen, utan
nödvändigheten av ökade anslag. Det
kommer nämligen alltid att råda subjektiva
värderingar om vilka hamnar
som skola komma först och vilka som
skola komma senare. Herr Staxäng har
givit oss personliga bevis för den saken.
Vi veta, att han tidigare här i kammaren
pläderat för anslag till utbyggnad
av andra hamnar än dem, vilka det
är fråga om just nu. Det tyder sålunda
på att det föreligger ett mycket starkt
latent behov, vilket även jag medger.
Men som herr Staxäng sade i sitt anförande
finnas så många andra områden,
där starka behov finnas men viss återhållsamhet
måste iakttagas på grund av
bekanta rådande omständigheter.

Annars är jag fullt på det klara med
att det inte räcker med att man gör upp
en plan, utan att man också bygger ut
den. .lag skulle vilja summera det på

G — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

det sättet, att herr Staxängs anförande
egentligen bara är ett av många andra
bevis för att när krubban är tom bitas
hästarna. Det finns nämligen alltid folk
på olika håll i landet, som säkerligen
äro av den meningen, att den nuvarande
planen bör fullföljas, men det finns
också andra, som ha en annan mening
på grund av att de hamnar, som de äro
intresserade av, enligt planen komma
längre ned i angelägenhetsgrad. Herr
Staxäng nämner själv, att beträffande
en hamn som står på tjugofjärde platsen
ha de därav intresserade den meningen
att planen bör revideras.

Sedan vill jag understryka, att även
om det skulle vara på det sättet, som
herr Staxäng säger, att man har genomlevt
en ganska märklig utveckling på
fiskets område under senare år, så kunna
väl i alla fall inte så betydelsefulla
förändringar ha skett, att den plan som
utarbetats för tre å fyra år sedan helt
bör sältas åt sidan. Men i den män det
kan läggas fram starka sakliga skäl för
att man skall göra justeringar i densamma
och man kan komma överens
med fiskareorganisationerna, finns det
möjlighet att, sedan berörda myndigheter
fått yttra sig, göra de justeringar
som herr Staxäng tycks önska. Sådana
justeringar kunna kanske vara nödvändiga
i vissa fall. Jag skulle sålunda helt
kunna instämma i herr Staxängs uttalande,
att vi böra laga efter lägligheten.
Det är just det jag vill, herr Staxäng.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
till att börja med säga — vilket tydligen
är en nyhet för statsrådet — att det
hamnbyggnadsförslag, som nu är utarbetat,
med hänsyn till utvecklingen under
de allra senaste åren kan komma
att bli föremål för en viss justering.
Hamnavdelningen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har nämligen påpekat,
att utvecklingen under de senaste
åren — och inte minst införandet
av flyttrålen — har pressat fram

större båttvper, vilket gör att djupet
blir för litet t. o. m. i de stora hamnar,
som för närvarande byggas ut i enlighet
med det uppgjorda förslaget, varför
det kan ifrågasättas om inte hamnbyggnaderna
borde ha gjorts annorlunda.

Sedan vill jag säga, att när jag talade
om att vi skola laga efter Iägligliet —
vilket herr statsrådet säger sig försöka
— så menade jag, att vi skola handla
mot bakgrunden av att vi tyvärr inte
kunna få tillräckliga anslag. När vi nu
inte ha tillräckliga anslag måste vi försöka
lämpa den föreliggande utbyggnadsplanen
efter det omedelbara behovet.
Därför menar jag att vi skola företa
en omarbetning av planen, så att
man t. ex. kan ta ut en detalj ur en
hamns utbyggnadsprogram och på så
sätt klara av de värsta svårigheterna
för hamnen i fråga. Då menar jag att
vi handla efter läglighet, och jag tror
att herr statsrådet förstår mig på den
punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vill förtydliga mitt anförande
med att försäkra herr Staxäng att
också jag är av den meningen, att man
skall kunna vidtaga vissa justeringar av
den uppgjorda planen. En sådan justering
som den herr Staxäng här givit
exempel på, alltså när det gäller en
hamn med på grund av nya fiskeförhållanden
för litet djup, är, anser jag
■— därest det är bevisligen riktigt vad
herr Staxäng anförde — just ett sådant
typiskt fall, där en justering kan och
bör komma till stånd.

Till slut vill jag också säga, att jag
anslöt mig till satsen att man skall laga
efter läglighet helt enkelt därför, att de
praktiska skälen tala för att alltid gå
till väga på det sättet. Och när herr
Staxäng säger att vi skola rätta oss efter
det omedelbara behovet, så kan jag
försäkra, att det är just vad som sker,

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

och att den möjligheten står Konungen
till buds genom de beslut som redan ha
fattats. Men jag kan samtidigt påpeka,
herr Staxäng, att vi för närvarande ha
så litet pengar att röra oss med, att vi
knappast ha någon möjlighet att begå
några större misstag. De fall, där jämkningar
kunna komma att företagas, ha
vi därför god tid att fundera över, och
vi ha också möjlighet att verkställa justeringarna,
eftersom anslagen till större
arbeten på grund av kända omständigheter
äro så begränsade.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Det är ju väl bekant att den
utarbetade flerårsplanen för utbyggande
av fiskehamnarna har kommit i annat
läge i och med att fiskebåtarna ha
blivit av helt annan storleksordning.
När denna fråga nu är under debatt kan
jag nämna, att jag häromdagen var kallad
till överläggningar med representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och fiskarena i länet. Sammanträdet
hölls inför länsstyrelsen. Det framkom
därvid, att man praktiskt taget hade
bara en enda hamn, som inte behövde
fördjupas. När man under sådana
förhållanden skall laga efter läglighet,
som herr Staxäng säger, så tar jag sådana
konferenser som uttryck för nödvändigheten
av att anpassa hamnarna
efter båtarnas storlek.

Det är klart att detta ytterst är eu avvägningsfråga,
där hänsyn måste tagas
till de tillgängliga anslagen. Vi kunna
bara hoppas, att möjligheter därvidlag
skola givas för beredande av bättre
hamnar för fiskarenas båtar. Nu äro
förhållandena faktiskt sådana, att man
i många hamnar är nödsakad att ligga
inne med båtarna under lågvatten. Man
kommer inte ut med dem. De ligga
praktiskt taget på botten. Det kan inte
vara tillfredsställande att ha sådana förhållanden.
Vi få hoppas att utvecklingen
kan gå därhän, att man kan bygga

ut hamnarna, så att de bli anpassade
efter båtarnas storlek.

Herr talman! Jag har bara velat säga
detta för att meddela att samma svårigheter
som här ha påtalats också företinnas
i Blekinge län.

Herr UTBULT: Herr talman! Jag är
fullt ense med interpellanten därom, att
om vi endast ha mycket små anslag,
t. ex. en miljon kronor per år, till förbättring
av samtliga fiskehamnar runt
Sveriges kust, så kan det bara bli fråga
om underhåll och småreparationer.

Jag fäste mig emellertid vid att det
mest angelägna för interpellanten, om
jag fattade honom rätt, inte var att få
större anslag, utan det var att få till
stånd en omprövning av det program,
som 1944 års fiskehamnsutredning på
sin tid lade fram och som riksdagen
godkände. Jag finner det ganska underligt
att interpellanten kunde komma
med ett förslag om revidering av det
programmet, innan någon enda hamn
är utbyggd i enlighet med de uppgjorda
planerna.

Det finns visserligen en hamn, som
är i det närmaste klar, nämligen den i
Gravarne, men arbetet med den hamnen
har avancerat så långt med anledning
av andra omständigheter, arbetslöshet
osv. De två hamnar som stå först
på programmet äro, så långt jag har mig
bekant, Sveriges två största fiskelägen
på västkusten, och där har man nätt
och jämnt börjat bygga ut hamnarna i
enlighet med det uppgjorda programmet.

Herr Staxäng sade, att det behövs
större båtar och större hamnar därför
att man börjat använda flyttrålen. Jag
vet inte om flyttrålen slagit igenom mera
på andra platser än på de två nämnda,
där man just liar påbörjat liamnutbyggnadsarbetena.
Det vore intressant
att höra om interpellanten menar, att
vi t. ex. skola flytta ner någon av de

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående utbyggnad av fiskehamnar m. m.

större hamnar, som ligga högst upp på
listan, och flytta upp en mindre? Jag
skulle vilja se den organisation eller de
personer, som skulle våga göra om det
program som uppgjorts för exempelvis
västkusten, där vi ha omkring 35 hamnar
att bygga ut, och säga att den eller
den hamnen skall flyttas ner och den
och den skall flyttas upp. Jag kan inte
tänka mig att herr Staxäng skulle vilja
vara med om en sådan ordning. Därmed
har jag inte sagt, att man inte
skulle kunna företa en omprövning av
frågan i vilken ordning de olika hamnutbyggnaderna
skola komma till stånd,
långt därifrån!

Herr Staxäng skriver i sin interpellation
att det nuvarande läget för en del
fiskelägen har blivit katastrofalt. Ja, jag
visade för två år sedan i denna kammare
fotografier av Sveriges största och
dyrbaraste fiskefartyg, stående på grund
i statens hamn i landets största fiskeläge.
Det är fortfarande samma djup i
den hamnen i dag, trots att båtarna ha
blivit större.

Jag kan inte placera en av västkustens
35 å 40 hamnar i förtur, tv behovet
är lika stort beträffande dem alla. Jag
skulle inte heller våga föreslå någon
omplacering i turlistan annat än i sådana
fall, där det är fråga om reparationer
o. d. Detta gäller f. ö. inte bara
om västkusten. Jag har äran att vara
med i fiskehamnsutredningen och har
därför rest runt Sveriges kuster och
kunnat konstatera att förhållandena
överallt äro lika svåra. Runt hela sydoch
ostkusten har fiskeflottan byggts
ut, om man jämför med vad den var
för fem å tio år sedan.

År 1945 samlade vi Gotlands fiskare
för att med dem diskutera möjligheterna
av att anskaffa större båtar, men
detta visade sig vara ogörligt innan de
fingo en djuphamn. De ha inte fått någon
sådan ännu, och läget är ungefär
likadant överallt. Man behöver större
båttyper för att komma ut och bedriva
fiske på havet i stället för att fiska vid

kusten. Det enda som kan göras för att
komma till rätta med dessa problem
är — vilket också redan har framhållits,
bl. a. av herr statsrådet — att anslå
pengar till utbyggnad av hamnarna
och att tilldela större kvoter för sådant
ändamål. Det är de enda hjälpmedel
som finnas, om vi skola kunna förverkliga
programmet och avhjälpa de värsta
bristerna på fiskehamnarnas område.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det
förefaller mig som om herr Utbult inte
följde mitt första anförande tillräckligt
uppmärksamt. Jag framhöll däri mycket
tydligt, att den allra nödvändigaste
förutsättningen för att kunna realisera
utbyggnadsplanerna just är, att vi få
ökade anslag. Men där äro vi framme
vid en punkt, herr Utbult, där vi få
resignera, eftersom det inte går att få
större anslag. Både herr Utbult och jag
ha stått för motioner, i vilka vi ha begärt
högre anslag men inte fått det, och
jag har i dag reserverat mig för en av
herr Utbults motioner, som jag själv
har skrivit på, som sannolikt inte kommer
att bifallas.

I vetskap om detta få vi ta oss en
tankeställare och se efter på vilket sätt
vi skola klara de problem, som vi ställas
inför, när vi i hamn efter hamn finna,
att bryggorna hålla på att falla isär.
Jag kan t. ex. nämna att herr Johansson
i Torp och jag i fjol voro ute och studerade
förhållandena i en del hamnar,
och på en plats begärde man att få
rycka ut själva bryggbyggnaden ur
det uppgjorda hamnutbyggnadsförslaget
och bygga bara den delen av sten. Det
är sådant som vi måste ta hänsyn till,
och det är i sådana fall som jag menar,
att vi skola laga efter läglighet. När
medlen äro så begränsade som fallet är
få vi försöka att utföra de olika hamnutbyggnaderna
etappvis.

Vad sedan beträffar frågan om att
göra om turordningen i utredningens
förslag, så vet jag mycket väl, herr Ut -

Tisdagen den 28 mars 1950. Nr 12.

Svar på interpellation angående persontrafiken å bandelen Östersund—Gällivare.

§ 4.

bult, att detta är mycket svårt, vilket
jag också framhöll. Det var därför jag
sade, att om man gjorde den omarbetningen
att man bara tog en viss detalj i
en hamn, så skulle kanske hamnarna
högre upp på listan tillåta att man med
hjälp av ett mindre anslag rättade till
de värsta bristerna i en annan hamn.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
.lag begärde ordet med anledning
av vad herr Utbult sade, nämligen att
han skulle vilja se den, som kan göra
upp ett annat och bättre förslag än det,
som fiskehamnsutredningen har gjort
upp. Åtminstone fattade jag herr Utbults
ord på det sättet.

Det är möjligt, att det inte är lätt att
göra det. I varje fall är inte jag redo
att göra det här. Men jag vill ändå säga,
att när detta förslag kom ut, så väckte
det en hel del förvåning bland dem,
som beröras av arbetena på fiskehamnarna
i Hallands län. Fiskehamnsutredningens
förslag är nämligen sådant, att
näst efter Östergötlands län ligger Hallands
län sämst till. Det är nämligen
bara tre fiskehamnar föreslagna till utbyggnad
i Halland mot begärda sju. Det
är ändå inte så få människor i Hallands
län, som ägna sig åt fiske. Tvärtom är
det ganska många. Jag anser därför, att
det föreligger stort behov av fiskehamnsförbättringar
därstädes. Jag måste
därför säga, herr talman, att jag med
stor tillfredsställelse hälsar det uttalande,
som herr statsrådet här gjorde,
nämligen att det är mycket möjligt att
det föreliggande förslaget behöver revideras
och att han för sin del är beredd
att så att säga laga efter läglighet, om
organisationerna göra framställning
därom. Jag tycker att detta är ett mycket
tillfredsställande uttalande, och jag
hoppas därför, att när det så småningom
kommer en framställning från vårt
län denna också skall vinna beaktande.

överläggningen var härmed slutad.

Svar på interpellation angående persontrafiken
å bandelen Östersund—
Gällivare.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Jacobsons i Vilhelmina interpellation
angående persontrafiken å bandelen
Östersund—Gällivare.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Nilsson gav nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Jacobson i Vilhelmina frågat
mig, om jag är villig att anmoda järnvägsstyrelsen
att beträffande trafiken på
bandelen Östersund—Gällivare snarast
möjligt vidtaga åtgärder i syfte att

1) det tåg (nr 2292), som avgår från
Östersund C norrut kl. 17.05 måtte utbytas
mot rälsbuss;

2) det rälsbusståg (nr 2691), som avgår
från Vilhelmina söderut kl. 5.35,
måtte senareläggas och icke stå i förbindelse
med tåg nr 2291 utan fortsätta
till Östersund i anslutning till tåget till
Stockholm, som avgår kl. 12.20;

3) den s. k. turisträlsbuss, som under
tiden 20/6—31/8 trafikerat sträckan Östersund—Gällivare
tre dagar i veckan i
vardera riktningen, fr. o. in. i år måtte
dels bli daglig och dels gå under hela
året;

4) SJ:s rälsbussar omedelbart måtte
omplaceras på sådant sätt att — med
hänsyn till de långa avstånden och den
under vintern rådande kylan — de varmaste
och bekvämaste rälsbussarna placeras
å linjen Östersund—Gällivare.

Med anledning av interpellationen
har jag låtit införskaffa yttranden i
ärendet från järnvägsstyrelsen.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående persontrafiken å bandelen Östersund—Gällivare.

Beträffande de båda första av interpellanten
framförda önskemålen har
järnvägsstyrelsen meddelat i huvudsak
följande.

Rälsbusståg 2691, som avgår från Vilhelmina
kl. 5.35, fortsätter från Hoting
till Sollefteå och har i Långsele anslutning
till linjerna norr och söder därom
samt i Sollefteå till Härnösand och ostkustbanan
ända ner till Gävle. I Hoting
finnes anslutning till Östersund med
loktåg nr 2291 med ankomst dit kl.
11.09. I motsatt riktning avgår loktåg
nr 2292 från Östersund C kl. 17.05 och
har i Hoting anslutning till rälsbusståg
2692 från Sollefteå med ankomst till
Vilhelmina kl. 23.25. Tåg 2692 har anslutning
från Gävle—Härnösand och
från linjen norr och söder om Långsele.
Med hänsyn till de nyssnämnda
anslutningarna kan tåg 2691 icke senareläggas
och tåg 2692 icke tidigareläggas.
Tågen 2291 och 2292 äro väl utnyttjade
ur resandesynpunkt men ha
även stor betydelse för godstrafiken.
Under hela året medför tåg 2292 en
styckegodsvagn till Strömsund med 3 å
4 ton gods. Dessutom befordras ilgods,
resgods och tidningar till varje station.
Sommartid medföres vidare en särskild
vagn för cyklar. Tåg 2291 medför en
godsvagn för fyllda mjölk- och gräddbehållare.
Tågen 2291 och 2292 kunna
med hänsyn till sina transportuppgifter
icke, såsom interpellanten håller före,
ersättas med rälsbusståg. Tågen 2291
och 2292 framföras även å sträckan Ulriksfors—Strömsund
för att undvika
omlastning av gods i Ulriksfors och för
att låta de relativt många resande till
och från Strömsund färdas utan tågombyte.
En motsvarade anordning förekommer
även på andra håll, bl. a. just
på den av interpellanten nämnda sträckan
Södertälje S—Södertälje C, när det
med hänsyn till trafiken visat sig ändamålsenligt.

Inrättandet av den av interpellanten
önskade rälsbussförbindelsen från Vilhelmina
på morgonen till Östersund i

anslutning till Stockholms-tåget nr 2391
(från Östersund C kl. 12.20) och från
Stockholms-tåget 2392 (ank. Östersund C
kl. 16.16) till Vilhelmina på kvällen
skulle innebära en kostnadsökning på
ca 400 kronor per dag. De lokdragna
tågen 2291 och 2292 å sträckan Hoting
—Östersund kunna nämligen på grund
av sina trafikuppgifter icke indragas,
och rälsbusstågen 2691 och 2692 måste
med hänsyn till bl. a. förbindelserna
med residensstaden Härnösand gå kvar
även å sträckan Vilhelmina—Hoting.
Ett tillgodoseende av interpellantens
önskemål skulle alltså nödvändiggöra
nytt rälsbusståg hela vägen Vilhelmina
—Östersund och åter. En sådan utvidgning
av tågplanen anses icke ekonomiskt
försvarbar, och under nuvarande
knappa tillgång på rälsbussar är den
i varje fall omöjlig att genomföra.

I fråga om interpellantens tredje
önskemål, som avser utvidgning av trafiken
med turisträlsbussar på sträckan
Östersund—Gällivare till daglig trafik
året om, har järnvägsstyrelsen meddelat,
att resandefrekvensen på dessa
snälltåg visat sådan ökning under högsommaren,
att styrelsen överväger att
i år köra tågen dagligen under tiden
20 juni—27 augusti. Däremot är resandetrafiken
övriga delar av året icke
av sådan omfattning, att det ansetts
ekonomiskt försvarbart att anordna
tågen dagligen året om. Vidare har
järnvägsstyrelsen meddelat, att rälsbussarna,
sedan sommarens trafik avvecklats,
användas som ersättning för motorvagnarna
i snälltågen på sträckorna
Göteborg—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar
under den tid motorvagnarna
undergå revision. Därefter
behöva även turisträlsbussarna revideras
för att, när sommaren kommer,
ånyo insättas i sina turer på bandelen
Östersund—Gällivare.

Vad slutligen angår önskemålet nr 4,
nämligen att de bästa rälsbussarna måtte
placeras på linjen Östersund—Gällivare,
har järnvägsstyrelsen påpekat, att

Tisdagen den 28 mars 1950. Nr 12.

Svar på interpellation angående persontrafiken å bandclen Östersund—Gällivare.

detta önskemål redan förut är genomfört
beträffande tågen 2305 och 230G,
som trafikera ifrågavarande del av inlandsbanan.
Därjämte bar framhållits
att av de under de senaste tre åren nyanskaffade
44 rälsbussarna, vilka fält
en bättre omboning och rymlighet, ej
mindre än 42 stycken gå på sträckor
norr om linjen Sundsvall—Ånge—Östersund.
Helt nyligen har beslutats att
sådana bussar vintertid skola överflyttas
från kustlinjerna till inlandssträckorna.

Även om de av interpellanten framförda
önskemålen kunna förefalla behjärtansvärda,
synes det emellertid av
vad järnvägsstyrelsen anfört som om
möjligheterna att tillgodose dem för
närvarande vore starkt begränsade.
Med hänsyn till bristen på rälsbussar
och annan rullande materiel torde de
ifrågasatta åtgärderna sålunda i nuvarande
läge knappast kunna genomföras
i större utsträckning än vad som redan
skett annat än på bekostnad av transportförsörjningen
på andra delar av
statsbanenätet. Jag saknar för egen del
tillräcklig överblick över det komplicerade
arbetet med upprättandet av
SJ:s tågplaner och tidtabeller för att
nu kunna uttala mig om huruvida behovet
av rullande materiel inom andra
delar av landet bör eller kan eftersättas
till förmån för här ifrågavarande
handel. Jag anser mig emellertid ha
anledning utgå ifrån att företagsledningen
inom SJ gör dessa avvägningar
med vederbörligt beaktande av alla berättigade
intressen. En speciell omständighet,
som i förevarande sammanhang
icke får förbises, är att vissa av
de ifrågasatta åtgärderna också synas
medföra ekonomiska konsekvenser för
statsbaneföretaget, vilka särskilt i dagens
läge icke utan vidare kunna godtagas.

Från järnvägsstyrelsens sida har
emellertid förklarats, att så snart leveranssvårigheterna
i fråga om rälsbussar
upphört och tillgången på sådana

bussar bättre kommer att svara mot
behovet kommer styrelsen att upptaga
frågan om snabbare förbindelser på
ifrågavarande handel till förnyad prövning.

Härefter yttrade:

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det
lämnade svaret.

Jag noterar med tillfredsställelse att
järnvägsstyrelsen ställer i utsikt att redan
under den kommande sommaren
utöka trafiken med den s. k. turistbussen
till att bli daglig. Jag noterar
också med tacksamhet att de nya, moderna,
varmare och rymligare rälsbussarna
skola överflyttas från kustlinjerna
till inlandsbanan. Vad jag däremot
måste beklaga är, att järnvägsstyrelsen
för närvarande på grund av bristen på
rälsbussar motsätter sig ett bifall till
den i min interpellation framförda önskan
om att direkta rälsbussar måtte
insättas på linjen Vilhelmina—Östersund.

Den nuvarande anordningen med
dels rälsbuss och dels blandat godsoch
persontåg innebär på grund av den
långa gångtiden och den extra avvikelsen
på sammanlagt tio kilometer fram
och åter Ulriksfors—Strömsund stora
olägenheter för den resande allmänheten,
vilka olägenheter skulle bortfalla
därest resan finge företagas med enbart
rälsbuss. Genom den tidiga avgångstiden
på morgonen, kl. 5.30, måste
befolkningen ute i byarna stiga upp
mitt i natten, och vid återkomsten på
kvällen kl. 23.25 äro alla hotell och
näringsställen stängda. Det skall vara
i Lappmarken, som man gör upp dylika
turlistor!

Med litet god vilja från järnvägsstyrelsens
sida skulle saken kunna ordnas.
Den beräknade merutgiften å 400 kronor
per dag synes mig vara alltför högt

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående persontrafiken å bandelen Östersund—Gällivare.

tilltagen. Kostnaderna komma väl tvärtom
att i det allra närmaste uppvägas
av de medel, som inflyta tack vare den
ökade resandefrekvensen, som med all
sannolikhet blir följden, om de nu så
olämpliga tiderna ändras.

Av senaste SJ-Nytt framgår, att leveranserna
av rälsbussar ha ökat högst
väsentligt under den senaste tiden. Under
sådana förhållanden borde det väl
vara överkomligt att avdela en enda
rälsbuss — mera är det inte fråga om
— för att tillmötesgå befolkningens
önskningar i detta fall. Jag kan resa
från Stockholm kl. 7.20 på morgonen
och vara framme i Östersund redan kl.
16.16, men på grund av den olycksaliga
kombinationen godståg-rälsbuss är jag
inte framme i Vilhelmina förrän kl.
23.25 på kvällen. För den relativt korta
sträckan Östersund—Vilhelmina, endast
244 km, åtgår en restid av över
sju timmar. Jag tror, herr statsråd, att
jag gott kan säga, att det inte ligger
några överdrivna anspråk i min framställda
begäran om ändring till det
bättre.

Jag vill sluta med att uttala min tillfredsställelse
över det positiva intresse,
som vid olika tillfällen kommit till synes
från herr statsrådets sida när det
gäller förbättringar av kommunikationerna
i Norrlands ödebygder och som
i viss mån även kommit till synes i det
nu lämnade interpellationssvaret.

Jag skall emellertid vid detta tillfälle
passa på att bringa herr statsrådet
ett tack för herr statsrådets ingripande
på hösten 1946, när kungl. järnvägsstyrelsen
i sin outgrundliga visdom
kommit på den obegripliga idén att
från och med den 16 september indraga
den under sommaren insatta s. k.
gällivarebussen. Tack vare herr statsrådets
ingripande fingo vi till hela
lappmarksbefolkningens stora glädje
behålla denna snabbförbindelse.

I dag tror jag att vi alla, även järnvägsstyrelsen,
äro av den uppfattningen,
att det hade varit i högsta grad

oklokt och olyckligt, om kungl. järnvägsstyrelsens
beslut hade fått gå i
verkställighet.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad herr Jacobson i Vilhelmina
här anfört. Vi, som bo i norra
Jämtland och som äro hänvisade till
att anlita de tåg, som nu ha omnämnts
av interpellanten, ha det för närvarande
rätt besvärligt med trafikförbindelserna.
När jag skall till residensstaden
på några timmars sammanträde,
har jag för min del att räkna med en
restid av åtta timmar. Jag bor ändå
inte mer än 12 mil norr om Östersund.
Man kan ju tycka, att det skulle vara
möjligt att använda en något kortare
restid än fyra timmar för vardera
resan.

Vad som framför allt är aktuellt för
norra Jämtlands del är, enligt vad
herr Jacobson i Vilhelmina uttalat, att
få persontåget 2992, som avgår från
Östersund kl. 17.05, ersatt med rälsbuss,
som går snabbare. Nu förstår
jag av det här avlämnade interpellationssvaret,
att så inte kan bli fallet.

Då skulle väl den frågan kunna uppställas
om man inte i stället skulle
kunna få en kombination av tåg och
rälsbuss för sådana resenärer, vilka
skola fara till mer avlägsna stationer.
Detta innebär givetvis en merutgift,
men å andra sidan kunde väl järnvägsstyrelsen
gå med på en sådan
merutgift för att tillmötesgå det vitala
behov som den mera avlägset boende
befolkningen kan ha av att få till stånd
förbättrade kommunikationer.

Samtidigt vill jag passa på tillfället
att påtala den service, som tillhandahålles
på en hel del mindre stationer
på inlandsbanan och som inte är tillfredsställande.
På den station, som jag
själv anlitar, nämligen Lövberga, finns
för närvarande ingen personal till
hands, när tåget till Östersund avgår

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

Svar på interpellation angående registreringsfrihet för vissa lastautomobiler med
anordning för stenbrytning.

på morgonen. Det är dock det tåg,
som ortsbefolkningen mest får anlita.
Man har då att köpa biljetter
på tåget, släpa med sig sitt resgods
upp på tåget och pollettera det där,
och man kan inte på stationen få reda
på tågförseningar, utan i sådana fall
får man stå ute och invänta tåget, vilket
är ganska besvärligt på vintern.
De som bo en eller två eller flera mil
från stationen och som måste anlita
detta tåg ha inte heller möjlighet att
gå ned till stationen dagen före och
köpa biljetter och pollettera resgodset.

Jag tycker, att sådana här besvärligheter
skulle kunna undvikas, och
järnvägsstyrelsen skulle väl ändå kunna
bära den lilla merutgift, som består
däri att man har personal tillgänglig
på stationen en timme längre på dagen
för biljettförsäljning och resgodspollettering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation angående registreringsfrihet
för vissa lastautomobiler med
anordning för stenbrytning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Mårtensson
i Smedstorp riktat följande
frågor till mig.

1) Anser statsrådet att nu gällande
motorfordonsförordning ger möjlighet
att bevilja dispens från skyldigheten
att inregistrera sådan lastautomobil,
varå monterats speciell stenbrytningsanordning
och vilken uteslutande användes
för stenbrytning i jordbrukets
tjänst och i samband därmed erforderliga,
oundgängliga transporter?

2) Om så icke är fallet är statsrådet
villig att medverka till sådan ändring
av gällande motorfordonsförordning
att här avsett dispensförfarande blir
möjligt?

I anledning av en framställning av
Kronobergs länsförbund av Riksförbundet
Landsbygdens Folk underställde
länsstyrelsen i Kronobergs län i
skrivelse den 23 maj 1949 Kungl. Maj :ts
prövning frågan om klassificering av
motordrivna s. k. stenröjningsvagnar
med i skrivelsen närmare angivna
egenskaper. Genom beslut den 14 oktober
1949 förklarade Kungl. Maj:t, att
fordon av den typ, som avsåges i
framställningen, finge med avseende å
tillämpningen av gällande vägtrafikförfattningar
hänföras till motorredskap
under förutsättning att fordonen
dels användas uteslutande för stenröjnings-
eller därmed jämförliga arbeten
och dels endast vid färd till och
från arbetsplats eller eljest tillfälligt
framföras på allmän väg, gata eller
annan allmän plats.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Härpå yttrade

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp:
Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Syftemålet med densamma var ju
inte — som var och en torde ha förstått
— att rikta något som helst
klander mot det domslut jag i interpellationen
omnämnt. Utan mitt syfte
har uteslutande varit att undersöka
möjligheterna att med alla till huds
stående medel underlätta och rationalisera
det oerhört tunga och kostsamma
arbete, som stenbrytning å
stenbunden åkerjord innebär.

Inte minst inom det län jag representerar
finnas stora arealer dylik
stenbunden mark. Skall man inom
överskådlig framtid å dessa områden
kunna genomföra de rationaliseringsåtgärder
— i form av maskinell drift
— som iiro ett oeftergivligt villkor för

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

Svar på interpellation angående registreringsfrihet för vissa lastautomobiler med
anordning för stenbrytning.

att jordbruket även å dylika områden
i framtiden skall kunna hävda sig, så
synes det mig vara av största vikt, att
man på allt sätt underlättar jordbrukarnas
egna strävanden att komma
till rätta med hithörande problem.

De stenbrytningsaggregat det här
gäller ha, trots att de är s. k. »hemmagjorda»,
dvs. tillverkade under enkla
former i en lantsmedja, enligt de
upplysningar jag inhämtat vissa obestridliga
förtjänster. Sålunda äro de
prisbilliga, lättmanövrerade och effektiva,
vartill kommer att man på
grund av bilflakets högre läge i förhållande
till markytan har större
möjligheter att efter bortforslandet
från åkern lägga upp de löstagna
stenarna till större höjd och därigenom
slipper belamra stora arealer
mark, vilket är av särskild betydelse
i alla de fall, där man saknar möjlighet
att använda någon ravin eller annan
ojämnhet i åkerfältets närhet som
upplagsplats.

Sekreteraren i vårt läns hushållningssällskap
har för mig vitsordat
aggregatets lämplighet för sitt ändamål.
Hans utsago bestyrkes av fotografiska
bilder över utförda arbetsmoment,
vilka fotografier tillställts
mig från intresserade personer i de
bygder det här närmast gäller. Som
framgår av dessa bilder rör det sig
om flera dylika, å äldre lastbilar
uppmonterade aggregat. Det har från
tillförlitligt håll uppgivits för mig, att
sju stycken dylika aggregat äro färdigställda
för användning inom ett
relativt begränsat område. Även detta
synes vittna om att de befunnits lämpliga
för sitt ändamål.

Det domslut vartill jag refererat
i min interpellation har haft till följd
att ingen av dem som anskaffat dessa
aggregat nu vågar använda dem. Herr
statsrådets svar ger vid handen, att
motordrivna s. k. stenröjningsvagnar
med närmare angivna egenskaper få

med avseende å tillämpningen av gällande
vägtrafikförfattningar hänföras
till motorredskap under vissa enligt
mitt förmenande självklara förutsättningar.
Jag finner detta tillfredsställande.
Jag tillåter mig emellertid
uttala den förhoppningen, att de krav
som från myndigheternas sida resas,
när det gäller ombyggnad av dessa i
regel äldre motorfordon, inte skola
ställas så höga, att de åsamka vederbörande
ägare alltför dryga kostnader.
Ty i regel gäller det personer med
starkt begränsade ekonomiska resurser,
för vilka varje mera betydande
utgift, vare sig i form av fordonsskatt
eller ombyggnadskostnad, verkar återhållande
på här berörda verksamhet.

Självfallet är jag införstådd med att
vissa minimikrav måste upprätthållas,
främst då åtgärder för nedbringande
av hastigheten vid framförandet, men
i övrigt synes det mig, att man bör låta
de praktiska erfarenheterna i största
möjliga utsträckning få göra sig
gällande, när man skall taga ställning
till frågan om vilka stenröjningsvagnar,
som kunna godkännas såsom
hänförliga till motorredskap i stället
för motorfordon.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner,
nämligen:

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50; samt

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

och hänvisades dessa propositioner,
såvitt angick jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
och hänvisades till statsutskottet föl -

Tisdagen den 28 mars 1950.

Nr 12.

jande Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner, nämligen:

nr 131, angående vissa anslag till
fångvården m. m.;

nr 134, angående åtgärder i syfte att
till Sverige överföra vissa utländska
läkare;

nr 136, angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 145, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 152, angående anslag till statens
handels- och industrikommission
in. in.;

nr 153, angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln; och

nr 154, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 159, med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
anvisande av ett anslag under femte
huvudtiteln, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr
160, angående inköp av fastighet för
beskickningen i Buenos Aires;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp;

till statsutskottet propositionerna:
nr 165, angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor m. m.;

nr 166, angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten in. m.;

nr 167, angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 169, angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1950/51;

nr 170, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 171, angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, in. in.; och

nr 172, angående vissa byggnadsfrågor
m. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 173, angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 174, angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 175, angående understöd åt inrikes
lufttrafik; och

nr 176, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 178, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 179, angående anslag till Prisclearing
å kaffe;

till statsutskottet propositionerna:
nr 180, angående subventionering av
vissa varor in. in.; och

nr 181, angående anslag till anordnande
av en bombsäker oljelagringsanläggning; -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1950.

till bankoutskottet propositionen nr
182, angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 183, angående anslag till vissa omoch
tillbyggnadsarbeten vid statens
bakteriologiska laboratorium m. m.;
och

nr 185, angående extra ordinarie anställning
för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 4, 11, 49
och 50, bevillningsutskottets betänkanden
nr 29—31, bankoutskottets memorial
och utlåtande nr 6 och 7, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 8
samt andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 7, 18—
22 och 25.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger
bordlagda ärenden bevillningsutskottets
betänkande nr 29 måtte uppföras
närmast efter bankoutskottets utlåtande
nr 5 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 50 samt- övriga
ärenden i den ordning de förekomma
å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit

dels skrivelse från fullmäktige i riksgäldskontoret
med överlämnande av
1945 års Helgeandsholmskommittés betänkande
med förslag till ordnande av
riksdagshusplanen, m. m.;

dels ock framställning från fullmäktige
i riksbanken angående årlig pension
åt eldaren och gårdskarlen vid
riksbankens avdelningskontor i Nyköping.

Denna anmälan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
visst område å Kungl. Djurgården; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

§ IT

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 51, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
väckta motioner angående tjänstårsberäkning
i pensionsliänseende för
vissa personer.

§ 13.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen:

nr 186, angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket;
och

nr 191, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 497, av herr Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 93, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 498, av fröken Höjer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostna -

der vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, in. m.;

nr 499, av herr Östlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 104, angående vissa anslag till understöd
åt jorddelningsväsendet, m. m.;
och

nr 500, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 124, angående prisutjämningsavgift
in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
klockan 5.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 29 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 22 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens hord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 186, angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket;
och

till utrikesutskottet propositionen nr
191, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit

dels skrivelse från fullmäktige i riksgäldskontoret
med överlämnande av
1945 års Helgeandsholmskommittés betänkande
med förslag till ordnande av
riksdagshusplanen, m. m.;

dels ock framställning från fullmäktige
i riksbanken angående årlig pension
åt eldaren och gårdskarlen vid
riksbankens avdelningskontor i Nyköping.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
497 av herr Lindström m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 498 av
fröken Höjer m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr

499 av herr östlund m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr

500 av herr Jansson i Kalix m. fl.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

94 Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer.

Kammaren beslöt till en början bifalla
den av utskottet gjorda hemställan,
att detta memorial måtte företagas
till avgörande efter endast en bordläggning.

Härefter godkände kammaren den i
memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att ifrågavarande
gemensamma votering i enlighet
med tidigare lämnat meddelande
komme att äga rum vid kammarens
plenum torsdagen den 13 nästkommande
april klockan 2 em.

§ 6.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden angående valutaoch
penningpolitiken.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Ewerlöf, Nordenson och
Edström, vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande penningpolitiken bort
hava annan, av reservanterna angiven
lydelse.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Till
bankoutskottets utlåtande har fogats en
reservation från högern. Den högerrepresentant
i andra kammaren som varit
med om behandlingen av denna fråga
i utskottet har blivit förhindrad att

deltaga i dagens överläggning här i
kammaren. Jag skall därför be att i
största korthet få knyta några reflexioner
till det föreliggande utlåtandet.

Bankoutskottets utlåtande angående
granskningen av riksbankens och riksgäldsfullmäktiges
förvaltning är ett
med hänsyn till omständigheterna
ganska tillfredsställande aktstycke. Om
man tar hänsyn till att majoriteten helt
naturligt måste skriva från sina utgångspunkter
har man anledning känna
sig relativt nöjd. Jag hoppas dock
att även majoriteten så småningom
skall komma att medge, att det inte är,
som bankoutskottet säger, »ur marknads-
och penningpolitisk synpunkt
tämligen likgiltigt, om en försäljning
av obligationer sker från riksbankens
lager eller om försäljningen sker genom
riksgäldskontoret direkt i marknaden».

Bankoutskottets majoritet har denna
gång starkt understrukit Marshallhjälpens
avgörande betydelse för det förhållandet
att vi förra året nådde en
viss balans i våra dollaraffärer. En
konsekvens härav är att förnyade ansträngningar
måste göras för att möta
den troligen icke alltför avlägsna situation,
då Marshalldollars varken
komma att stå till vårt eller övriga
europeiska länders förfogande. Vår
pundbehållning steg förra året med
nära 300 miljoner kronor. Detta är ett
uttryck för den samlade effekten av
importbegränsningarna och exportindustriernas
ansträngningar, alltså för
en förbättrad bytesbalans. Frågan är
bara om pundet är en valuta av det
slag, som det är särskilt angeläget att
vi samla på oss. Om man komparerar
valutorna i Europa efter temat mjuk,
mjukare, mjukast, är det fråga om huruvida
inte pundet kommer i den sista
kategorien.

Med eftertryck konstaterar utskottet,
att subventionspolitiken är avsedd att
begränsas till utgången av år 1950.
Handelsministern har i sin proposition

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

om subventionerna gjort samma konstaterande
-—- dock med någon liten
reservation. Alla äro överens om att
med utgången av 1950 upphör lönestoppet.
Vi få rörligheten åter på inkomstbildningens
område. I motion såväl i
höstas som i vår har högern krävt en
planering av den ekonomiska politiken
för den nya tid, som stundar. Vi ha
varit angelägna att man redan nu skall
lägga upp en beredskapsplan för att
snabbt kunna möta de påfrestningar
som kunna väntas, för att åstadkomma
vad man med en från ett annat område
lånad term skulle kunna kalla »förebyggande
vård om penningvärdet». Av
subventionspropositionen framgår, att
finansministern senare under riksdagen
återkommer till de spörsmål som hänföra
sig till den ekonomiska politikens
utformning efter utgången av 1950.
Jag hoppas dock att detta sker i så god
tid att riksdagen verkligen får möjlighet
att ordentligt pröva denna politik.

I sitt radiotal efter devalveringen
framhöll riksbankschefen Böök, att
växelkurspolitiken måste kompletteras
med en allmän ekonomisk politik, som
med kraft och bestämdhet motverkade
prisstegring, alltför stora investeringar
och kreditutvidgning. Så har icke
skett. Vi valde subventionernas, kontrollens
och den låsta penningmarknadens
väg. Ett totalt statligt utgiftsöverskott
på ett helopp inemot den halva
miljarden och sättet för statens upplåning
ha försett marknaden med
pengar i en sådan omfattning, att andra
operationer icke kunnat neutralisera
den. Riksbanken har —• för att tala
med utskottet — använt huvudparten
av de genom obligationsförsäljningen
influtna medlen för att tillgodose riksgäldskontorets
lånebehov. Sedelomloppet
ökade med 175 miljoner kronor.

Den reservation till bankoutskottets
utlåtande, som de i ärendets behandling
deltagande högermännen avgivit,
syftar till alt framhålla penningpolitikens
nödvändighet som en av försvars -

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

åtgärderna mot en eventuellt kommande,
ny inflationspåfrestning. Reservationen
sysslar av förståeliga skäl med
det som har skett. Den vill emellertid
därmed söka ge ett bidrag till diskussionen
om det som måste ske. Den
riktar sig mot framtiden.

Penningpolitik är icke det allena saliggörande
medlet mot inflationsrisker.
Men den är ett av medlen. De penningpolitiska
åtgärderna måste sättas
in i god tid. Deras verkan är snarare
profylaktisk än botande, sedan en akut
infektion kommit till stånd — ungefär
som det nya, mycket efterfrågade amerikanska
snuvmedlet. Att förbereda en
kreditåtstramande politik till hösten,
samtidigt som medborgarna informeras
om att utrymmet för höjning av penninginkomsterna
är begränsat, är enligt
min mening önskvärda beredskapsåtgärder.

Den aktiva penningpolitikens teknik
är invecklad och svåröverskådlig. Jag
skall inte upptaga kammarens tid med
spekulationer kring denna teknik. Det
enda jag vill säga är att jag icke kan
finna, att de tidigare anförda skälen
äro så starka, att man med hänsyn till
dem bör avstå från den rörliga räntan
— som ett av medlen att påverka investeringslust
och sparvilja. En viss
ökning av sparandet kom till stånd —
säger bankoutskottet. Den var dock ej
tillräcklig för att täcka behovet av nyinvesteringar.
Vad det nu icke minst
gäller är att ge sparandet möjlighet att
så att säga hinna i fatt den snabba expansionen
på övriga områden av det
ekonomiska livet. För att främja en
sådan utveckling bör penningpolitikens
resurser rationellt utnyttjas.

Till sist vill jag, herr talman, framhålla,
att vi måste under kommande
år få balans mellan statens utgifter och
inkomster. Vi måste se till att de medel
staten investerar utgöras av medel som
medborgarna verkligen avstå för investeringsändamål.
När vi från högern
så bestämt hävda penningpolitikens

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

96 Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

nödvändighet som ett medel i det allmännas
hand, är det därför att vi däri
tro oss se också ett av medlen att förena
den fasta, höga och jämna sysselsättningen
med ett fast penningvärde,
som gör kronan till ett hårt mynt både
i de svenska medborgarnas hand och
ute i världen. Vi föredraga dessutom
allmänt och lika verkande medel framför
direkta kontroller. Utan en medveten
och bestämd penningpolitik bli vi
inte av med regleringar och annan
direktkontroll.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till högerreservationen.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Inom
bankoutskottet har det rått enighet om
en sak, nämligen att detta utskottsutlåtande
i år skulle ha karaktären av
ett dechargeutlåtande för den gångna
tiden, alltså i fråga om förvaltningen
för resp. bokföringsår och protokollen
för år 1949. Till den allmänna penningpolitiken
i fortsättningen får utskottet
tillfälle att återkomma i annat
sammanhang, och det är ju möjligt att
jag därför icke kommer att fullt beröra
alla de synpunkter som herr Hjalmarson
i dag har framfört.

Jag vill om högerreservationen säga,
att den innehåller en hel del allmängiltiga
principer, som jag helt kan ansluta
mig till och bestyrka. Men de säregna
förhållanden som rått under det
gångna året ha gjort, att man kanske
inte har kunnat finna det möjligt att
tillämpa dessa principer. Nu skulle jag
vilja göra ett försök att ställa kyrkan
mitt i byn för att få klarlagt vad det
är vi resonera om. För det första skulle
jag vilja fråga: Har riksbanken med
sina operationer hållit penningmarknaden
under kontroll? För det andra:
Har riksgäldskontoret bedrivit en riktig
lånepolitik? Det är givet att denna
lånepolitik förutsätter ett samarbete
med riksbanken, och den röda tråden

genom hela resonemanget måste ju
vara att vi skola bevara penningvärdet.

Den första frågan tror jag belyses
bäst genom några siffror. Affärsbankerna
ha sålt valutor till riksbanken
för ungefär 460 miljoner kronor, och
riksbanken har sålt ut obligationer för
616 miljoner kronor men samtidigt fått
lov att öka sin skattkammarväxelstock
med 482 miljoner kronor. Det betyder
sålunda en differens på 134 miljoner,
som kunna ställas mot nämnda försäljning
till riksbanken av valutor på 460
miljoner kronor. Detta skulle innebära
att i marknaden kommit ut 326 miljoner
kronor. Det har det emellertid i
verkligheten inte gjort därför att riksbanken
tagit emot spärrkontomedel
och andra medel, så att det blivit en
ökning av sedelmängden med endast
175 miljoner kronor. Då är emellertid
att märka, att det varje år sker en ökning
av nationalinkomsten, och man
får nog säga att därav följer automatiskt
en ökning av sedelmängden. Om
man ser på hur det förhållit sig under
de gångna åren, visar det sig, att denna
varit av storleksordningen drygt
ungefär 10 procent av nationalinkomsten.
Då nationalinkomstens ökning varit
ungefär 900 miljoner kronor, skulle
således av den sedelökning som skett
på 175 miljoner kronor åtminstone omkring
100 miljoner kronor vara betingade
av ökningen i nationalinkomsten.
Då återstår det sålunda ett belopp
av 75 miljoner kronor att redovisa. 75
miljoner kronor äro ju givetvis 75 miljoner
kronor. Högerreservanterna säga
att sedelökningen kanske i och för sig
icke har den storleken att det är något
särskilt anmärkningsvärt. De säga
emellertid att det hela ej lett till att
likvida medel uppsugits, därför att affärsbankerna
till stor del placerat medlen
i skattkammarväxlar, vilka när som
helst kunna växlas in i riksbanken.

Nu är emellertid att märka att affärsbankerna
på grund av föreläggande
från riksbanken ha gått in för en

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

restriktiv kreditpolitik. De ha under
föregående år bara ökat sin långivning
med cirka 200 miljoner kronor, och
detta belopp har huvudsakligen gått till
industrien. Jag måste ju säga att det
i någon mån måste vara riksbankens
förtjänst lika väl som affärsbankernas
att ett sådant samarbete kunnat komma
till stånd och att man därigenom
på ett något så när hyggligt sätt kunnat
hålla penningmarknaden under
kontroll.

Hur skulle man då ha gjort? Högerreservanterna
ge ju en anvisning härom.
Först skola vi fastslå att den totala
.statsskulden har ökat under året.
Den fonderade statsskulden har minskat
och den tillfälliga ökat. Den totala
statsskuldens ökning har till större delen
placerats ute i marknaden. Här
kunde jag komma med en del siffror,
men jag skall icke trötta kammaren
därmed. Man kan emellertid säga att
totaliter äro ungefär tre femtedelar
långfristiga och två femtedelar kortfristiga.
Till övervägande delen är det
således fråga om en långfristig placering
på marknaden.

Vidare säger herr Hjalmarson, med
åberopande av utskottsutlåtandet, att
det är icke likgiltigt, om en försäljning
av obligationer har skett från
riksbankens lager eller om den har
skett från riksgäldskontoret direkt i
marknaden. Jag begår den lilla indiskretionen
att tala om, att det var
just en av de allmängiltiga regler i
fråga om vilka jag i utskottet höll med
högerreservanterna. Men jag ansåg att
den regeln inte kunnat tillämpas under
det gångna året, och därför föreslog
jag att vi i utlåtandet skulle sätta orden
»har varit» i stället för »är». Jag tror
att jag därmed kanske tillfredsställt reservanterna
och herr Hjalmarson på
denna punkt.

Nu komma vi till den andra sidan av
saken - detta var således en inledning
till frågan nämligen riksgäldskontorets
lånepolitik. Reservanterna säga att

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

det hade varit bättre om riksgäldskontoret
hade placerat långa obligationer
på marknaden i stället för att tillfredsställa
sitt lånebehov genom att sälja
skattkammarväxlar till riksbanken. Det
är också en allmängiltig regel. Men det
är två skäl som för mig ha varit avgörande
för att inte påstå att man skulle
tillämpat dessa regler i fråga om året
1949. För det första har riksbanken
haft en abnormt stor stock av obligationer
och skattkammarväxlar, framför
allt av obligationer, d. v. s. dessa utgöra
inte nu den övervägande delen, men
det har varit en förhållandevis mycket
stor del långa obligationer. Detta riksbankens
innehav av långa obligationer
har utan tvivel verkat oroande på marknaden.
Det har för köparna av obligationer
inneburit ett »vänta och se». Nu
säges det att, för att citera ett ord som
använts, att »erfarenhetsmässigt» visar
det sig att man får ut flera obligationer
om man kommer med nyemissioner och
nya prospekt. Detta har också sin riktighet
i allmänhet och har haft det i
gångna tider. Men här har kommit till
ett nytt förhållande, och det är att den
nuvarande skattekonstruktionen — den
starka marginalskatten plus förmögenhetsskatten
— gör att sådana spekulanter
som fysiska personer dra sig för
en placering i lågräntepapper. Däremot
äro de kalkylerande köparna, exempelvis
försäkringsbolagen, fullt på det
klara med hur mycket de kunna betala,
och framför allt veta de att de kunna
ligga på obligationerna, tills dessa förfalla.

Jag har därför inte när det gäller år
1949 kunnat acceptera det skäl som sålunda
anförts.

I detta sammanhang skulle jag vilja
tillägga, att säljkursen givetvis får lov
att konstrueras på sådant sätt, att den
tillfredsställer de kalkylerande placerarna
men att den inte lockar fram
korttidsspekulerande köpare. Meningen
iir ju att obligationerna skola bli kvar
ute i marknaden och inte att de ett

Andra kammarens protokoll HläO. AV 12.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

tu tre skola komma tillbaka till riksbanken.
Försäljningspolitiken får inte
heller bedrivas på ett sådant sätt, att
marknaden mättas för hastigt. Om den
blir för mätt, kommer kanske alltsammans
tillbaka till riksbanken.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om det uttalande, som i reservationen
gjorts om förhållandet mellan den långfristiga
och kortfristiga upplåningen.
Vad som är avgörande är inte om upplåningen
är långfristig eller kortfristig,
utan mycket beror på var den ligger.
Nu är det ju så att den kortfristiga upplåningen
ligger i riksbanken, men riksgäldskontoret
skulle kunna med ett
penndrag förändra situationen genom
att byta ut alla sina skattkammarväxlar
mot obligationer. Då skulle hela den
kortfristiga upplåningen försvinna, men
förhållandet skulle ändå vara detsamma,
i det att upplåningen skulle ligga i
riksbanken.

Det är lånepolitiska och statsfinansiella
synpunkter som här spela in.
Riksgäldskontoret har nu fogat sig efter
riksbankens önskan att först och främst
få minska sitt lager av obligationer. Jag
har för min del ansett detta vara riktigt,
och jag har försökt bilda mig en
uppfattning om huruvida man skulle
ha fått ut mer obligationer i marknaden,
om riksgäldskontoret vid sidan av
riksbankens utförsäljning hade direkt
vänt sig till marknaden med en eller
flera emissioner, än som nu har skett,
då riksbanken har sålt ut så mycket
som möjligt av sitt innehav av obligationer.
Jag har därvid inte kunnat finna
ett stöd för den åsikten, att så skulle
ha varit fallet, och detta av de skäl
som jag nyss anfört.

Jag är således övertygad om att det
har varit riktigt, att riksbanksledningen,
med hänsyn till det arv som den
övertagit, försökt sälja ut så mycket
som möjligt av riksbankens obligationer.

Jag började mitt anförande med alt
hänvisa till de säregna förhållanden

som varit rådande. Dessa bestå bl. a.
däri att riksbanken, såsom jag nyss
framhöll, har en belastning som är ganska
betungande, och att vi alla ha, mer
eller mindre motvilligt, anslutit oss till
en subventions- och stabiliseringspolitik.
Jag anser därför att man inte kan
föra ett sådant resonemang som reservanterna
göra utan att samtidigt dra
in frågan om räntas betydelse i resonemanget.
Jag har ansett det vara klokt
att tiga still om den saken för närvarande.
Personligen är jag visst inte
övertygad om att de små differenser,
som äro tänkbara inom lågräntepolitikens
ram och varom gavs en antydan i
vår reservation förra året, ha så stor
betydelse ur kostnadssynpunkt, men i
varje fall är det här fråga om ett diskussionsämne,
som det kanske inte har
varit så lämpligt att taga upp just under
det gångna året.

För mig har det avgörande varit att,
såsom man säger, trenden i utvecklingen
har brutits. Det skulle för resten bara
fattas annat, då vi haft en så god handelsbalans
och en positiv bytesbalans.
Jag tycker mig emellertid spåra, att
man på bästa sätt försökt kompensera
lättheten på penningmarknaden genom
att så mycket som möjligt absorbera
betalningsmedel.

Men jag har även anlagt en synpunkt,
som kanske många inte anse att man
får tillmäta så stor betydelse. Det har
ju blivit en ny riksbanksledning. Den
nye riksbankschefen har bara haft ett
år på sig för att sätta sig in i arbetet,
och jag anser att det är en för kort tid
för att det skall vara möjligt att till alla
delar få fram ett fullgott resultat i de
avseenden som det här gäller.

Huvudsaken för mig har alltså varit,
att tendensen i utvecklingen under det
gångna året varit lovande. Det återstår
naturligtvis att se, om den blir lovande
i fortsättningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

Herr von SETH: Herr talman! Utskottets
representant slutade med att säga,
att man borde i någon mån ge sig till
tåls när det gäller kritiken mot den nye
riksbankschefens handhavande av vår
penningpolitik, och lian motiverade
detta med att det är en relativt kort tid
som förflutit sedan den nye riksbankschefen
tillträdde sitt mycket viktiga
ämbete. Det är naturligtvis en riktig
synpunkt, men å andra sidan har det
inte, åtminstone enligt mitt förmenande,
skett så markanta ändringar i de avseenden,
där det tidigare funnits anledning
att kritisera handhavandet av vårt
penningväsende, att man kan bortse
ifrån att en kritik även nu kan vara
ganska befogad. Det är ju inte tu tal
om att vår penningpolitik har kommit
in i ett stadium, där det är oerhört viktigt
att man på alla håll, från riksbankens,
riksgäldskontorets, finansministerns
och regeringens sida, verkligen
vinnlägger sig om att slå vakt om den
svenska kronans värde.

Jag skall, herr talman, göra en kort
återblick och något beröra utvecklingen
av den svenska statsskulden. Denna har
nu nått ett ganska skrämmande belopp.
Vi veta alla, framför allt de som varit
med här i riksdagen under krigsåren,
att den ökning av statsskulden med omkring
9 miljarder, som då ägde rum,
främst berodde på försvarets, jag vill
använda uttrycket oavvisliga krav. Inemot
70 procent av de miljarder, varmed
statsskulden ökade, gingo således
till försvarsutgifter. Denna upplåning
var, såsom alla voro överens om, nödvändig;
det var en upplåning av tvingande
art.

Men även efter andra världskriget
har nettoupplåningen haft ungefär samma
omfattning, och det har medfört att
statsskulden den 28 februari i år hade
nått en höjd av mer än 12 114 miljoner
kronor. Det sista fredsåret före andra
världskriget var skuldbelastningen per
invånare 294 kronor. I dag iir den 1 773
kronor per huvud.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

Med dessa siffror för ögonen kan man
inte undgå att fastslå, att utvecklingen
inte hur länge som helst och framför
allt inte utan skadliga biverkningar kan
fortgå på detta vis. Statens s. k. förmögenhetsställning
kan inte undan för
undan få försämras. Intet av efterkrigsåren
har varit fritt från upplåning,
inte ens de år under vilka man
skönmålade läget och, jag måste använda
uttrycket, skröt över det s. k.
budgetöverskottet. Detta budgetöverskott
har ur samhällsekonomiens synpunkt
varit en fiktion. Man kan inte
tala om att staten genom sin budgetpolitik
bidragit till att sanera samhällsekonomien.
Med mitt sätt att se måste
jag i stället konstatera, att förhållandet
varit det motsatta.

Det är alldeles uppenbart att det statliga
utgiftsöverskottet har bidragit till
att vidmakthålla eller skärpa den brist
på naturlig ekonomisk jämvikt, till vilken
vi av andra orsaker kommit. Staten
har inte visat den återhållsamhet
som den själv krävt av sina medborgare.
Genom den statliga verksamheten
har rikligt med pengar satts i människornas
händer; efterfrågan på varor
och tjänster har, såsom alla veta, ökat,
och därigenom har också trycket på
prisnivån och penningvärdet blivit
starkare.

Ordet penningvärde är ju ett mycket
viktigt begrepp i dessa tider, och jag
vill inom parentes uttala min förvåning
över att ordet, såvitt jag har kunnat
finna, över huvud taget inte förekommer
i utskottsmajoritetens utlåtande
över den verkställda granskningen av
riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning.
Riksbanken har dock fått sig
anförtrodd vården om rikets mynt och
därmed främst vården av vårt penningvärde.

En konsekvens av den politik, som
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
på majoritetens direktiv — det vill
jag understryka — följa, är att det
naturliga sättet för staten alt låna peng -

100

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

ar i stigande omfattning liar satts ur
spel. Man lånar inte längre direkt av
spararna eller av de institutioner, som
förvalta spararnas medel och fördela
dem mellan olika användningar i samhället.
I stället har man, såsom här
förut framhållits — herr Schmidt var
också inne på den saken — skjutit in
riksbanken som ett mellanled, varigenom
man förminskat garantierna för
att en statlig upplåning åtföljes av en
motsvarande åtstramning på annat håll.
Enligt reservanternas och enligt högerns
mening är emellertid en av kardinalpunkterna
i den penningpolitik,
som bör föras, att den skall verka åtstramande
på köpkraften, detta antingen
genom minskad likviditet för bankerna
eller genom ökat sparande.

Staten håller nu i stället på att göra
sig oberoende av den naturliga och riktiga
metoden att finansiera sitt underskott.
Jag tror inte att man använder
en skev bild, om man påstår, att det
.statliga underskottet i viss utsträckning
har täckts med sedelpressarnas hjälp.
Att detta skärper de ur samhällsekonomiens
synpunkt oriktiga följderna av
den stora statliga upplåningen är uppenbart.
Man kan inte komma ifrån
detta genom en än så invecklad argumentering.
Praktiken och det sunda förnuftet
äro en mycket säkrare grund än
de mest invecklade vetenskapliga resonemang
på detta område.

Varje företag och varje enskild person
är ju angelägen om att så snart som
möjligt kunna konsolidera sin ställning
och sin ekonomiska standard. Det var
för all del förr ganska vanligt, att
unga studenter och unga män i allmänhet
visade stor, kanske alltför stor böjelse
för s. k. kortfristiga låneoperationer.
I de åren resonerar man inte så
långt och tänker inte på förfallodagarna
med samma allvar som man gör senare.
Men i mognare år söker man nog, liksom
ett företag alltid gör, att placera
så stor del som möjligt av de penningförbindelser,
som måste löpa ute, på

lång sikt i fasta lån, såsom i obligationer
eller sparbankslån. All erfarenhet
har visat att detta måste vara den rätta
metoden; den minskar trycket på låntagaren
och gör honom friare och handlingskraftigare.

Jag har, herr talman, tagit denna liknelse
med den enskilda växelryttaren
eller den enskilda låntagaren på kort
sikt, därför att jag för min ringa del
inte kan se någon skillnad i stort mellan
hans tillvägagångssätt och den statliga
hushållningen. Den hushållning som
vi bedriva i kommuner och landsting
och enskilt bör ju också vara normgivande
för den statliga hushållningen.
I alla dessa fall, när man måste ligga
ute med pengar, har man givetvis ett
behov av konsolidering, av en försiktig
avvägning mellan tillfällig och mera fast
upplåning. Det är då synnerligen märkvärdigt
att den tillfälliga statsskuldens
andel av hela statsskulden oavbrutet
stiger.

Den har nu nått 27 c/c, under det att
den 1938/39 endast utgjorde ungefär
G % av den totala statsskulden. Det kan
icke vara nyttigt och rimligt att staten
själv på detta sätt utvecklar sig till vad
man förr i världen kallade växelryttare,
vare sig ur statens egen eller ur folkhushållets
synpunkt. Den stund kan
dock komma, då svåra påfrestningar inställa
sig, då det med andra ord kan
bli svårt inte bara att låna nya pengar
utan t. o. in. att förlänga gamla förbindelser.
Visserligen kan man säga att
staten då har en egen bank att låna i
och att staten genom tvångssparande
kan tillgripa hårda medel mot medborgarna.
Ingendera utvägen tror jag dock
att man vill rekommendera. I båda fallen
åstadkommer man svåra störningar
i den invecklade ekonomiska mekanismen,
och det i en stund, då störningar
äro särskilt farliga.

Bankoutskottets majoritet finner det
tydligen —• den konsekvensen måste
man även dra av herr Schmidts anförande,
om också denna punkt inte där

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

101

var så starkt betonad som i utlåtandet
— vara en underordnad synpunkt, detta
med formerna för statens upplåning.
Det väsentliga är tydligen att upplåningen
får en sådan form, att den icke minskar
möjligheterna att hålla den absolut
spikade ränta som man bestämt sig
för. Man underordnar med andra ord
varje annan synpunkt detta direktiv,
och riksbankens ledning har ju t. o. m.
gått längre än direktiven skulle ha nödvändiggjort.
.lag skall tillåta mig att
sälla mig till dem som vilja uttala en bestämd
varning för metoden att även på
detta område låsa fast utvecklingen. Jag
skulle också vilja säga, att när det gäller
upplåningspolitiken, gamla goda och
sunda principer säkerligen ha större
hållfasthet än dagens modeteoricr och i
längden visa sig mera bärkraftiga.

Riksbanken förefaller att väsentligen
ha ägnat sig åt att bli av med en del
av den obligationsportfölj, som man
samlade på sig under herr Wigforss’ finansministertid.
På att nå detta mål
tycks man ha inrättat hela sitt handlande.
Riksgäldskontoret har sålunda icke
fått lägga upp obligationslån. Skattkammarväxlar
ha försålts i samma syfte. I
och för sig är det önskvärt att riksbanken
minskar sitt obligationsinnehav. Det
stramar åt marknaden, och en sådan åtstramning
behövs särskilt med sikte på
framtiden. Därmed vill jag inte ett ögonblick
påstå, att riksbankens förmåga att
vinna avsättning för gamla obligationer
är det enda som betyder någonting.
Även en nyupplåning har givetvis i
många fall varit påkallad och kunde i
än starkare grad ha medverkat till att
begränsa den alltför starka likviditeten
på penningmarknaden.

De som stå under högerreservationen
•— herr Edström har ju inte tillfälle att
vara närvarande i kammaren i dag
när det gällt granskningen av riksbanksfullmäktiges
och riksgiildsfullmäktigcs
förvaltning utgå från väsentligt andra
synpunkter än majoriteten. Såsom det
här förut har sagts av herr Hjalmarson,

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

syftar denna reservation ingalunda till
att röra i det gamla eller att få till stånd
en debatt om vad som varit och vad som
skett. Denna reservation vill i stället ge
ett underlag för att försöka få till stånd
en mer verklighetsbetonad penningpolitik
under den närmaste framtiden. Den
vill ge grunden för en bättre samordning
mellan penningpolitik och annan
ekonomisk politik, som är en förutsättning
för att vi skola kunna draga all
nytta av den ökade frihet vi räkna med
i det ekonomiska livet efter utgången
av innevarande kalenderår.

Herr talman! Jag vill alldeles särskilt
understryka, att skola vi gå en sund
och för landet lycklig penningpolitik till
mötes, måste näringslivet få denna ökade
frihet. Den är grundförutsättningen
för det hela.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Herr von Seth har uttalat sig
rörande den allmänna ekonomiska politiken.
För min del sade jag, att jag inte
avsåg att göra detta därför att vi varit
överens om att vi nu endast skulle hålla
oss till dechargeutlåtandet, något som
jag också tänker försöka göra i fortsättningen.
Men det var ett yttrande som
herr von Seth fällde, som uppkallade
mig till ett genmäle.

Herr von Seth liknade staten vid den
enskilde växelryttaren. Nu förhåller det
sig emellertid på det sättet, att riksdagen
har beslutat de och de utgifterna,
och vi ha haft de och de inkomsterna,
som till sina grunder också beslutats
av riksdagen. Pengarna måste ju tagas
någonstans. Det är inte en anmärkning
som kan riktas mot riksbanken eller
riksgäldsfullmäktige att de skaffat dessa
pengar. Om sättet för anskaffandet av
medlen kan däremot diskuteras. Jag
har givit uttryck för min övertygelse,
och herr von Seth har givit uttryck för

102

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

sin. Om det kommer att gå, efter någon
tid, att emittera obligationer ifrån riksgäldskontoret,
beror det just därpå, att
man låtit riksbanken först lätta på sitt
obligationsinnehav.

Herr HALL: Herr talman! Det är några
synpunkter som kommit att spela en
viss roll i högerreservationen och som
kanske förtjäna att något närmare belysas
i detta sammanhang. Det är först
och främst frågan om förhållandet mellan
den långfristiga och den kortfristiga
statsupplåningen, vilken senare visas
upp närmast som ett avskräckande
exempel på hur den statliga upplåningen
inte bör skötas. Den siffra som tillliandahålles
för skattkammarväxlarnas
andel i upplåningen säges vara omkring
27 %, och denna del — alltså något mer
än en fjärdedel i kortfristig upplåning

— skulle enligt reservanternas mening
vara alldeles för stor.

Siffran tål i och för sig att granskas
en smula. Av de utelöpande skattkammarväxlarna
lågo den 28 februari 1950

— den senaste exakta siffra jag har till
hands är från detta datum — 825 miljoner
kronor i affärsbankerna, 1 743
miljoner i riksbanken och 47 miljoner
på andra händer, säkerligen mest kassor
och försäkringsbolag. Det totala beloppet
är alltså omkring 2,6 miljarder.

Det är inte utan att man märker en
viss indignation i rösten hos framför
allt herr von Seth, då han betraktar
denna stora summa, och han utgår utan
vidare ifrån att skattkammarväxlar iiro
papper, av vilka staten bör utgiva så
litet som möjligt; statsskulden bör helst
bestå nästan uteslutande av långfristiga
obligationer. Det är möjligt att med den
penningmarknad vi hade ännu för tjugo
år sedan ett sådant betraktelsesätt var,
om inte riktigt så i varje fall inte skadligt.
Skattkammarväxeln är ju i den
omfattning vari den nu används ett
relativt nytt papper i Sverige. Man begagnade
det tidigare endast i rena un -

dantagsfall. Man skall emellertid märka
att den penningmarknad vi nu ha är så
väsentligt olika den vi hade för tjugo
år sedan. Industrien och handeln röra
sig numera med mycket stora penningbelopp.
Deras checkräkningar i bankerna
omsluta miljardbelopp, och för dessa
medel krävs det en kortfristig placering,
därest de över huvud taget skola kunna
förräntas. Penningmarknaden har sålunda
själv ett behov av ett kortfristigt
papper, i vilket den kan söka en förräntning.

Vill man föra en penningpolitik i syfte
att hålla marknaden så stram som möjligt,
kan man helt enkelt inte undvika
att tillhandahålla skattkammarväxlar i
den omfattning som marknaden behöver
sådana kortfristiga placeringar.
Motsatsen vore att motverka den stramhet
på penningmarknaden, som alla
äro eniga om att man alltjämt bör behålla.
Det stora beloppet av 825 miljoner,
som bankerna vid det datum jag
nämnde bade placerat i skattkammarväxlar,
visar också för det första, att de
hade ett behov av sådana placeringar,
och för det andra, att om man inte
kunde ha givit dem denna placeringsmöjligliet
deras likviditet ändå hade varit
lika stor, och deras frestelse att försöka
låna ut pengar och få någon slags
förräntning på dem hade funnits där
ändå. Ett av motiven för att införa skattkammarväxlar
var just det att man
skulle beröva bankerna frestelsen att
söka sig placeringar vid de tillfällen,
då ett inflationstryck hotade. Skattkammarväxeln
fyller således alltjämt
detta behov i så väsentlig utsträckning,
att det vore till skada för vår penningmarknad
om man skulle förklara användandet
av detta papper som någon halvt
omoralisk handling, som staten inte
skall göra sig skyldig till.

.lag erinrar i detta sammanhang om
att på hösten 1948 bankernas likviditet
gått ned till en sådan nivå, att bankinspektören
ansåg sig böra framställa eu
allvarlig erinran att likviditeten måste

Onsdagen den 29 mars 1950 fin.

Nr 12.

103

så snart som möjligt förbättras. Bankerna
ha lojalt iakttagit vad bankinspektören
uttalade som ett önskemål och ha
undan för undan förbättrat sin likviditet.
De ha för närvarande ett betydande
inlåningsöverskott. Det är inte säkert
att det varit möjligt att föra en sådan
politik, om inte staten hade varit villig
att tillhandahålla bankerna skattkammarväxlar.

När man sedan kommer in på den
del av skattkammarväxlarna som riksbanken
tillhandahåller — i detta fall
1 743 miljoner vid det datum jag nyss
nämnde — spelar det självfallet inte någon
roll, om man byter ut detta innehav
emot långfristiga obligationer. Det är
en affär, som riksbanken och riksgäldskontoret
kunna göra upp sig emellan
vilken dag som helst. Att det ur statens
synpunkt skulle vara särskilt fördelaktigt
är emellertid inte troligt. De skattkammarväxlar
riksbanken nu har till
försäljning löpa med räntor, varierande
mellan 1,2 och 1,8 %. Genom att byta
ut dem mot obligationer inträffar ingenting
annat än att räntan höjes till 3 %.
Nu kan man självfallet inte ta hänsyn
till räntekostnaden, om det är ett viktigt
penningpolitiskt mål man vill nå.
Men jag vågar bestrida att man vinner
något alls genom att lägga obligationer
för 1% miljard i riksbanken i stället för
dessa skattkammarväxlar. I båda fallen
torde verkan vara precis densamma.

Den diskussion som förts kunde
möjligen också föranleda någon att antaga,
på grund av vissa uttryckssätt i
diskussionen, att riksbanken under det
år som gått tillhandahållit medel för
finansiering av statsverket i ökad omfattning.
Förhållandet är som bekant
det motsatta. Minskningen är inte stor,
men finansieringen genom riksbanken
har i varje fall under 1949 nedgått med
32 miljoner kronor.

En annan sak som reservanterna ha
fäst sig vid iir att obligationsförsäljningarna
ske genom riksbanken i stället
för genom ett utbud direkt till spa -

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

rarna, som herr von Seth uttryckte sig.
Innan man bedömer tyngden av denna
anmärkning bör man kanske erinra sig,
att de egentliga spararna i Sverige alltid
haft för vana att placera sina medel
i banker och andra penninginstitut,
exempelvis i form av försäkringar,
men att de endast i rena undantagsfall
direkt köpa små obligationsposter i den
mån deras sparande framskrider. Inköpen
av obligationer bruka i regel göras
av banker, försäkringsbolag och andra
penninginrättningar, som tagit emot
spararnas medel.

I dessa sparvanor hos svenska folket
har det egentligen inte inträffat någon
förändring, och det är väl inte alldeles
utan vidare säkert att det är önskvärt,
att det inträffar någon sådan förändring.
Det är intet fel med det nuvarande
tillståndet. Men man skall ha
klart för sig, att oberoende av om riksbanken
eller riksgäldskontoret bjuder
ut obligationer, komma spararna att
reagera på precis samma sätt: de komma
att gå till sparbankerna eller betala
in på livförsäkringar. I deras vanor
åstadkommer man inte någon ändring
med att omlägga själva försäljningstekniken.

Nu omvittnas det från alla sakkunniga,
när det gäller obligationsmarknaden,
att den metod man använt — att
bjuda ut obligationer genom olika mäklare
-—• varit effektivare än om man
lagt upp ett nytt statslån. Dessa mäklare
ha ett ekonomiskt intresse av att
var för sig kunna placera obligationsposter
till sina kunder. De arbeta energiskt
och bra, och det ar knappast någon
tvekan om att deras arbete är en
tillgång vid obligationsförsäljningarna,
som man inte har, därest riksgäldskontoret
går ut med ett lån direkt på marknaden.

Den rekommendation som reservanterna
ge består också i en hänvisning
till riksgäldskontoret att så snart som
möjligt upplägga ett långfristigt statslån
för att suga upp de penningmedel,

29 mars 1950 fm.

Onsdagen den

104 Nr 12.

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

som finnas på marknaden. Jag skall
inte uttala någon mening nu om huruvida
riksgäldskontoret inom den närmaste
tiden skall lägga upp något lån
eller inte. Det må vara riksgäldsfullmäktiges
sak att i första hand svara på
den punkten. Men jag kan inte se att
man skulle vinna något ur de synpunkter
reservanterna närmast företräda genom
en sådan operation. Det är möjligt
att den är riktig ur andra synpunkter,
men nog är det säkert att man suger
upp mera pengar från penningmarknaden
genom den nuvarande metoden än
om man uteslutande skulle lita till den
kraft, som en nyemission kunde åstadkomma
i detta avseende.

Herr von Seth har slutligen sagt
några ord om skyldigheten och behovet
av att försvara penningvärdet.
Detta föranleder självfallet icke någon
erinran från en företrädare för riksbanken.
Om man emellertid tror att
man försvarar penningvärdet bättre genom
de åtgärder, som reservanterna
föreslagit, vill jag säga att man säkerligen
är offer för en villfarelse. De metoder
som rekommenderas äro sannolikt
ineffektiva. Den omständigheten att
sparandet stigit under de senaste åren
tyder ju på att den politik som förts
haft en betydande förmåga att återställa
förtroendet till penningvärdet. Det
starka inflationstryck som vi hade
ännu för 18 månader sedan är uppenbarligen
övervunnet. Det finns icke någon
förväntan om en allmän prisstegring
längre. Det finns snarare över
vissa varuområden en utbredd misstänksamhet
mot de nuvarande priserna.
Vi veta att köparna vänta på vissa prissänkningar.
Varumarknaden har stabiliserat
sig, och på de flesta varuområden
råder det stor tillgång på varor.
Det förefaller därför icke som om det
för dagen skulle vara anledning att alltför
hårt trycka på den synpunkten att
vårt penningvärde befinner sig i allvarlig
fara.

Det är inte min mening att den infla -

tionsfara som statsmakterna sökt värja
sig för genom olika åtgärder under de
senaste åren skulle vara övervunnen.
Men när man kommit ett stycke på väg,
och ett så pass långt stycke på väg
som de svenska statsmakterna nu ha
kommit, är det skäl att vi allesamman
tala litet försiktigare om farorna för
vårt penningvärde. Den beslutsamhet
med vilken man bör möta hädanefter
uppkommande risker skall icke vara
mindre än den man visade tidigare.
Men å andra sidan är det väl att vilseleda
människorna om man framställer
det nuvarande läget som alldeles särskilt
riskfyllt. Varje politisk oro i den
världsdel dit vi höra kommer självfallet
att hålla en viss grad av ekonomisk
oro vid liv. Men de flesta tecknen tyda
i alla fall på att Europas ekonomi går
mot en förbättring och en stabilisering.
Produktionssiffrorna och folkförsörjningen
förbättras undan för undan.
Om denna utveckling fortsätter, bör
rimligtvis faran för stegrade priser och
för vårt penningvärde därmed vara i
huvudsak undanröjd.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vill bara säga ett par ord i en enda
fråga som särskilt berörts här, nämligen
sättet för den statliga upplåningens
verkställande.

Det är två metoder som här ha diskuterats.
Den ena är att riksgäldskontoret
går direkt ut på marknaden och
lånar, den andra att riksgäldskontoret
lånar i riksbanken som sedermera undan
för undan säljer ut obligationer
och skattkammarväxlar. Går man den
senare vägen, då alltså riksgäldskontoret
lånar upp medel hos riksbanken,
betyder det, att man därmed så att säga
släpper ut en inflationsimpuls på marknaden,
en impuls, vars verkningar sedermera
successivt begränsas genom
riksbankens åtgärder för att sälja obligationer
och skattkammarväxlar. Går
man däremot den förstnämnda vägen,

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

105

då alltså riksgäldskontoret gör en nyemission,
undviker man denna inflationsimpuls
och åstadkommer i stället
en omedelbar likviditetsåtstramande
effekt. Det är ju detta man har velat
vinna, när man från vårt håll har rekommenderat
att riksgäldskontoret
skall gå direkt ut på lånemarknaden.

Jag kan inte, herr talman, se annat
än att vår rekommendation står i bästa
överensstämmelse med vad bankoutskottet
uttalade i fjol. Utskottet erinrade
då om att utskottet vid flera olika
tillfällen framhållit vikten av att under
inflationskonjunkturen en sådan penningpolitik
fördes, att penning- och kapitalmarknaderna
icke ingåves en
känsla av penningriklighet. Jag kan
icke förstå annat än att om man hade
valt den metoden som vi velat ställa i
förgrunden, hade man handlat mera i
överensstämmelse med utskottets intentioner
i fjol än vad man har gjort nu.

Herr Hall ville giva intryck av att
han företrädde en mera modern syn på
penningpolitiken än högern. Jag vill
säga till herr Hall att vi begripa lika
väl som han betydelsen av att man
kan tillhandahålla skattkammarväxlar
på marknaden. Men det är väl icke den
saken som diskussionen gällt. När det
är fråga om att bedöma vad sakkunskapen
anser om den ena eller den
andra upplåningsmetoden, alltså om
riksgäldskontoret skall gå direkt ut på
lånemarknaden eller gå via riksbanken,
vill jag gent emot herr Hall åberopa
vad förre riksbankschefen Rooth uttalat
i en artikel i februarinumret av
tidskriften Ekonomisk Revy. Han säger
där hland annat, att erfarenheten har
visat, att man kan få in mera pengar genom
en nyemission än genom successiv
försäljning. Även detta, herr talman, utgör
ett stöd för den uppfattning som
från vårt håll har förfäktats.

Herr HALL: Herr talman! Jag skulle
gärna medgiva, att herr Hjalmarsons

Riksbankens valuta- och penningpolitik.

synpunkter ha en viss betydelse om det
hade varit så, att tidsintervallen mellan
riksbankens köp av skattkammarväxlar
från riksgäldskontoret och försäljningen
till bankerna varit betydande.
Om riksbanken t. ex. hade ökat sitt
skattkammarväxelinnehav med låt mig
säga en halv miljard kronor och det
dröjt 4 å 6 månader innan man placerat
detta innehav och fått ned totalinnehavet
till den gamla nivån, då
hade man utan tvivel åstadkommit en
sådan liten inflationsimpuls på marknaden.
Men om man köper ena dagen
och säljer den andra, är det alldeles
omöjligt, att det kan inträffa något över
natten.

Rörelserna härvidlag äro i regel alldeles
för hastiga för att de skulle kunna
ha sådan verkan som herr Hjalmarson
vill göra gällande. Hur pass fort det
går kan man lättast förstå genom ett
exempel. Vid årskiftet hade riksbanken
ett sammanlagt innehav av obligationer
och skattkammarväxlar på 3183 miljoner
kronor enligt bankofullmäktiges
redovisning. För dagen ligger summan
under 2 600 miljoner kronor. Det totala
innehavet har således på knappa tre
månader minskat med över 500 miljoner
kronor. Det har icke spelat någon
roll, om man vissa dagar övertagit kanske
50, 75, 100 eller rent av 200 miljoner
kronor från riksgäldskontoret, när
strömmen under dessa knappa tre månader
från banken varit så stark, att
man minskat det totala innehavet med
över 500 miljoner kronor. Det är här
en åtstramning som pågår, vilken
marknaden självfallet måste ha känning
av.

Herr Hjalmarson har slutligen åberopat
ett uttalande av förre riksbankschefen
Rooth om att erfarenheten visar,
att man säljer mera genom en direkt
emission än genom successiv försäljning
genom riksbanken. Jag måste
bekänna, att jag är fullkomligt okunnig
om var denna erfarenhet skulle ha kunnat
inhämtas. Det förhåller sig ju så,

106

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

att man vid olika tider haft olika förfaringssätt
vid upplåningen. Att man
under kriget kunde sälja mycket obligationer
genom direkta emissioner är en
känd sak, men det berodde på så
många andra omständigheter. Yar
skulle alla de som erhöllo så mycket
pengar av staten genom beställningar
för exempelvis krigsändamål placera
sina pengar om de icke lånade tillbaka
dem till staten? Varulagren sjönko och
inbringade pengar — vid krigets slut
voro handel och industri praktiskt taget
utan lager — och medlen måste
någonstans placeras. De erfarenheter
man har från krigstiden och de absurda
penningförhållanden som rådde
då säga oss således ingenting. Skulle
vi kunna få någon erfarenhet som vore
värd något på den punkten, måste man
anställa ett stort experiment efter vetenskapliga
metoder, så att man kunde
genom samtidiga aktioner genom riksgäldskontoret
och riksbanken utröna
effekten av båda försäljningsmetoderna.
När man så fått erfarenhet —
om det nu över huvud taget skulle
kunna gå att härutinnan få någon erfarenhet
på ett tillförlitligt sätt — tror
jag icke att den vunna erfarenheten
skulle vara värd besväret. De som
skola ha hand om detta måste nämligen
i regel vid varje tillfälle ändå komma
att tillämpa endera av metoderna
för att icke förvirra marknaden alltför
mycket genom att samtidigt tillämpa
dem båda.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande
i ifrågavarande punkt dels ock
på godkännande av det yttrande, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets yttrande.

Härefter lades punkten till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
och

bevillningsutskottets betänkande nr
29, i anledning av väckta motioner om
rätt för de i riksdagen representerade
partierna att stämpelfritt erhålla ett
exemplar av varje för allmänna val
upprättad röstlängd.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 8.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (I: 195) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 245), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till repetitionsövningar
för lokalförsvarsförbanden
anvisa utöver Kungl. Maj :ts förslag
dels till i motionerna angiven fördel -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

107

ning å i desamma närmare angivna anslag
7 812 000 kronor, dels ock till övningsammunition
för dessa övningar
å Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. in. ett anslag av 2 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göransson och Holmbäck (1:286)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm m. fl.
(11:345), hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att till repetitionsövningar krigsförbandsvis
inkalla en styrka motsvarande
ungefär 50 000 man, därav ungefär
10 000 man ur lokalförsvarsförband i
ett eller två militärområden, samt att
för detta ändamål anvisa, utöver av
Kungl. Maj:t beräknade 14 000 000 kronor,
3 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 128) och den andra
inom andra kammaren av herr Senaniler
m. fl. (II: 155), hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, i vad denna rörde
anslag för inkallande av 40 000 värnpliktiga
till efterutbildningsövningar.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att motionerna I: 195 och II: 245, I: 286
och II: 345 samt 1:128 och II: 155 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade vid punkten avgivits A.

av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:195 och 11:245
och med avslag å motionerna 1:286
och 11:345 samt 1:128 och 11:155, besluta,
att repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den
omfattning dessa reservanter föreslagit; -

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

B. av herrar Sundelin, Malmborg i
Skövde, Ståhl och Wedén, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:286 och 11:345 och med avslag å
motionerna I: 195 och II: 245 samt
1:128 och 11:155, besluta, att repetitions-
och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den omfattning sistnämnda
reservanter föreslagit;

C. av herr von Heland, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall be att i korthet få motivera den
till utskottets utlåtande fogade högerreservationen.
Denna tar sikte på tre
ting: 1) anordnandet av repetitionsoch
efterutbildningsövningar i den utsträckning
som värnpliktslagen förutsätter;
2) anskaffning av radar åt luftvärnet;
3) förstärkning av den försvarsvetenskapliga
forskningens resurser.
Om jag härtill lägger förslag till
vissa förstärkningar för civilförsvaret,
en punkt stom kommer något senare på
föredragningslistan, är jag uppe i en
merkostnad på sammanlagt cirka 16
miljoner kronor. Ingen lär väl vilja
göra gällande att detta på något sätt
kan karakteriseras som överbud i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag.

I själva verket har en rad mycket
starkt motiverade önskemål från de olika
militära myndigheternas sida för
närvarande måst lämnas obeaktade.
Skälen härtill ha varit hänsyn dels till
vår statsfinansiella situation, dels till
den pågående försvarsutredningen. De
förhöjda försvarsanslagen om 16 mil''
joner kronor som vi förordat täckas
i emellertid mer än väl av de förslag till
utgiftsbesparingar som vi redan ha
framlagt eller som vi inom kort komi
ma att framlägga. Vi ha följaktligen
inom högern känt ansvaret för våra
statsfinanser i fullt lika hög grad som

108 Nr 12.

Onsdagen den 2!) mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

regeringen. Att åsidosätta de försvarsändamål,
som vi nu speciellt tagit sikte
på, skulle enligt vår uppfattning icke
vara ett uttryck för god ekonomi.

I fråga om repetitions- och efterutbildningsövningar
är situationen följande.
Efter krigsårens beredskapstjänst
ansågs det befogat att inställa
dessa övningar under de närmast följande
åren efter krigsslutet. Sedan har
man emellertid fortgått härmed i sådan
omfattning, att under de sistförflutna
åren endast en åldersklass fullgjort rcpetitionsövningen
och endast något
tiotusental man inkallats till efterutbildning.
Enligt värnpliktslagen skulle
sammanlagt tolv åldersklasser under
motsvarande tid ha inkallats till dessa
övningar. Nu synes i princip enighet
råda om att vi i full utsträckning böra
genomföra repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt det nya s. k.
krigsförbandssystemet. Men i år begränsas
programmet till alt enbart avse
övningar vid fältarmén, i och för sig
självfallet en viktig sak, medan lokalförsvaret
lämnas utanför.

Jag erinrade om att ca 10 000 värnpliktiga
ha undergått efterutbildning
efter kriget. Detta betyder att 100 000
värnpliktiga ha krigsplacerats i lokalförsvaret
utan att ha erhållit någon som
helst omskolning eller efterutbildning
för ändamålet. Det är dock lokalförsvarsförbanden
som skola taga första
stöten i krig. De måste därvid räkna
med att möta motståndare av hög kvalitet
med väsentligt längre utbildningstid
bakom sig. Följden av att negligera
efterutbildningen är densamma
som vid ett åsidosättande över huvud
taget av den utbildning som enligt militär
erfarenhet måste betecknas som
minimum. Detta betyder, att man tar
risken av orimliga förluster i människoliv
i ett kritiskt läge.

För inställande av efterutbildningen
åberopas statsfinansiella skäl, men dessa
skäl kunna i och för sig enligt vårt
förmenande inte vara utslagsgivande.

Om vi, herr talman, i princip äro eniga
om att värnpliktslagen även här
skall tillämpas, så betyder ju inställandet,
sedan vi övergått till övningar
krigsförbandsvis, att kostnaden härför
blir desto större nästa år. Eljest ökar
ju balansen oavbrutet av icke efterutbildade.
Kan detta verkligen vara välbetänkt
ens ur statsfinansiell synpunkt?

Övningsprogrammets begränsning har
vidare motiverats av förhållandena på
arbetsmarknaden. Men samråd har ju
redan skett med arbetsmarknadsstyrelsen
om övningarnas lämpliga fördelning
under året. Fältförbanden tagas
ju in under tiden september—oktober,
och de lokala försvarsförbanden skulle
tagas in under tiden april—maj, då
den yngsta årsklassen har ryckt ut efter
att ha fullgjort sin första tjänstgöring.
Givetvis betyda militärövningar alltid
en belastning för arbetsmarknaden,
som vi måste acceptera. Att göra denna
belastning så litet kännbar som möjligt
ligger i allas vårt intresse. Men
jag har för min del inte sett till något
uppslag för att till ett annat år kunna
göra systemet ännu smidigare än vad
man nu tänkt sig.

Det har slutligen framhållits, att de
organisatoriska förarbetena till det nya
övningsprogrammet äro så krävande,
att de ge anledning till att begränsa
programmet. Men de militära myndigheterna
ha själva förklarat, att de mycket
väl kunna gå i land med uppgiften,
detta så mycket hellre som lokala försvarsförband
nu inte skulle inkallas
förrän våren 1951.

Så kommer jag då till frågan om anskaffningen
av radar för luftvärnet.
Om betydelsen härav råder det naturligtvis
inga delade meningar. Nu säger
utskottet, att det får ankomma på
Kungi. Maj :t att inom bemyndiganderamen
av 70 miljoner kronor pröva de
av oss framförda önskemålen efter deras
angelägenhetsgrad. Detta är gott
och väl. Men av dessa 70 miljoner är,
såsom också framgår av utskottsutlå -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

109

tandet, redan halva beloppet disponerat.
Och av återstoden måste så mycket
användas för fortsättande av redan
igångsatta leveransserier, att det inte
synes möjligt att i dess helhet fullfölja
den tidigare planerade radaranskaffningen.
Detta är så mycket betänkligare
som vi köpa radar från utlandet.
1 viss mån kunna vi alltid anpassa takten
i anskaffningen av materiel, som vi
själva producera, efter den statsfinansiella
situationen. Ökar den utrikespolitiska
spänningen, så sakna vi ändå
inte möjligheter att ta igen det förlorade.
Men raka motsatsen är ju fallet
med materiel som vi måste importera.
Sådan materiel böra vi ta in när utrikesläget
det medger. Det är också
därför det är så angeläget att den från
vårt håll föreslagna anskaffningen av
radarmateriel för luftvärnet effektueras
utan dröjsmål. Eftersom jag, herr
talman, ser försvarsministern här i
kammaren just nu, skulle det onekligen
vara av intresse att få höra, hur han
själv ser på denna fråga, och om inte
vårt sätt att bedöma densamma måste
även från hans utgångspunkter betecknas
såsom ganska riktigt.

Slutligen, herr talman, kommer jag
till den försvarsvetenskapliga forskningen.
Denna bedrives, som alla veta,
främst vid försvarets forskningsanstalt.
Det är riktigt som utskottet framhåller,
att kostnaderna ha överstigit de
år 1945 beräknade. Detta beror på den
snabba, delvis revolutionerande tekniska
utvecklingen. Ett litet land som
vårt har givetvis inte möjligheter att
tävla med stormakterna när det gäller
forskning på försvarets område, men
på begränsade områden kunna vi göra
kvalitativt högtstående insatser av vital
betydelse för vårt försvar både beträffande
grundforskning, tillämpning av
utländska rön på svenska förhållanden
och vid lösandet av sådana uppgifter,
som försvarsgrenarna själva presentera.
No har det inom forskningsanstalten
utarbetats ett treårsprogram för

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

forskningens genomförande. Detta program
har godkänts i alla berörda instanser
och är i själva verket att beteckna
som ett nödvändigt minimum.
Departementschefen säger själv i statsverkspropositionen
följande: »En lösning
av de forskningsuppgifter som innefattas
i anstaltens treårsprogram får
anses vara av synnerligen stor betydelse
för våra möjligheter att följa med
i stridsmedlens tekniska utveckling.»
Det är första delen av detta treårsprogram,
som tagits upp i högerns reservation.
Jag vill understryka, att den vetenskapliga
forskningen har ett dubbelt
syfte, nämligen att höja försvarets effektivitet
och skapa grundval för kostnadsbesparande
rationaliseringar. Man
kan, herr talman, fråga: Vad kostar det
att rationellt bedriva försvarsvetenskaplig
forskning? Kostnaden redovisas i
forskningsanstaltens framställning. Men
man kan också fråga: Vad kostar det
att inte bedriva en sådan forskning,
åtminstone efter ett minimiprogram?
Den frågan kan inte exakt besvaras,
men säkert är att det i längden blir
vida dyrare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till högerreservationerna
beträffande repetitionsövningarna,
beträffande anskaffningen av radattill
luftvärnet och i fråga om försvarets
forskningsanstalt.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Det
skulle ju egentligen vara på sin plats
att här ta upp en principdebatt om hela
fjärde huvudtiteln. Då jag emellertid
inte gör det, beror det därpå, att 1949
års försvarsutredning, som ju har till
uppgift att se över hela försvarsväsendet,
som det uppgivits, inom en ganska
snar framtid kommer att framlägga sitt
förslag. Och då blir det ju anledning
att ta upp hela frågan till allsidig behandling.
För närvarande skulle jag
därför bara vilja i all korthet anföra
några synpunkter.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

För det första visar det sig ju, att den
nuvarande försvarsorganisationen inom
en inte alltför avlägsen framtid och
därest intet ingripande sker kommer
att dra för vårt land alldeles onormala
kostnader. Överbefälhavaren har ju angivit,
efter vad jag vill minnas någon
gång under förra året, att den nuvarande
försvarsorganisationen fullt utbyggd
kommer att kosta landet omkring
1 300 miljoner kronor om året; det vill
med andra ord säga, att belastningen
per invånare i vårt land skulle bli ungefär
200 kronor per år. Det är ju alldeles
uppenbart, att vårt land inte i längden
kan bära en så stor försvarskostnad.
Det är därför nödvändigt att man
prövar hela organisationen och ser efter
om man inte för väsentligt mindre
kostnader skulle kunna få en lika effektiv
försvarsorganisation.

Det är emellertid inte i första hand
frågan om kostnaderna som spelar roll
vid vårt bedömande av försvaret och
dess organisation. På vårt håll tillmäta
vi den försvarspolitiska inriktningen
jämte den av landet förda utrikespolitiken
en avgörande betydelse för vårt
ställningstagande till äskanden på det
militära området. Det är ju alldeles
klart att, om man för en utrikespolitik
sådan som den Sverige hittills fört, vilken
ju tagit sig uttryck i bl. a. att man
i Förenta Nationerna har motsatt sig
ansträngningar att skapa fred, det kan
uppstå dubier om huruvida de oerhörda
kostnader, som vi nu lägga ned på
försvarsväsendet, kunna tjäna syften,
som äro förenliga med Sveriges fred,
frihet och oavhängighet.

Vi ha ju också, med tanke på att man
senare får tillfälle att taga upp hela
frågan till en ordentlig principbehandling,
inskränkt oss till att ställa endast
ett detaljyrkande, det nämligen som rör
första punkten, vilken handlar om inkallande
av 40 000 man till efterutbildningsövningar.
Vi ha utgått ifrån att
detta ur arbetsmarknadssynpunkt, såsom
också framhållits i propositionen,

i nuvarande situation inte kan vara gagneligt.
Vi ha inte heller funnit skälen
för dessa inkallelser så övertygande,
att man fördenskull skulle ta konsekvenserna
både med hänsyn till kostnaderna
och med hänsyn därtill, att inkallelserna
för dem det gäller komma
att allvarligt rubba deras ekonomi, ja,
kanske också medföra att det blir svårare
för dem att senare, sedan utbildningsövningarna
upphört, erhålla arbetsanställning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den motion, som
av oss avgivits i denna fråga.

Herr STÅHL: Herr talman! När fjärde
huvudtiteln behandlades i utskottet var
det någon representant där för majoriteten,
som gav oppositionen det erkännandet,
att de bud, som lagts fram som
alternativ till regeringsförslaget, i år
varit påfallande moderata. Jag tror att
man kan säga, inte bara att det var en
vänlighet utan att därmed konstaterades
ett faktum; buden ha varit moderata
i varje fall från det parti, som jag
tillhör.

Emellertid kan jag kvittera vänligheten
med att säga, att den i någon
mån naturligtvis beror på den omständigheten,
att man från regeringens sida
visat något större förståelse för de anspråk,
som ha rests av oppositionen,
nämligen att värnpliktslagen, såsom
herr Hjalmarson också påpekat, inte år
efter år skall helt och hållet sättas ur
kraft. Man måste ju tänka på att våra
inkallade skola ha den utbildning, som
värnpliktslagen förutsätter och bestämmer
att de skola ha. Nu har i år regeringen
som sagt tagit ett steg på vägen
mot det tillståndet i och med vad
man föreslagit i fråga om inkallelserna,
en sak som herr Hjalmarson också talat
om och som jag därför inte behöver
gå in på. Jag kanske dock får tilllägga,
att även såtillvida kan man konstatera
en förbättring som regeringen

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

111

lagt fram förslag till ändring i inkallelseprincipen
genom att den gått ifrån
inkallelser åldersklassvis till inkallelser
krigsförbandsvis. Det är klart att
det därigenom blir en helt annan effektivitet
i de inkallelser det här gäller.

Jag skall inte heller här — det kan
jag inte heller utifrån den reservation
jag företräder göra — anmärka principiellt
på att regeringen, närmast försvarsministern,
begränsat programmet
för repetitionsövningarna. Men däremot
finns det, herr talman, och det är där
vår reservation sätter in, fog för att
verkligen kritisera principen för denna
begränsning. Ty hur har försvarsministern
gjort? Jo, han har skurit bort
alla repetitionsövningar i lokalförsvarsförbanden
och placerat dem enbart till
linjeförbanden, dvs. till de yngsta årsklasserna.
Det är alltså de grupperna,
som i år skulle repetitionsövas. Däremot
komma inga repetitionsövningar
de värnpliktiga till del, som äro i lokalförsvarsförbanden.
Det kan från utskottets
sida sägas, och det har också
sagts i utskottet, att dessa värnpliktiga,
i vart fall en stor del av dem, redan
fått sina repetitionsövningar genom inkallelserna
i beredskapen. Ja, detta är
riktigt, men det kan varken den ene
eller den andre avgöra, ty vi veta inte
nu hur inkallelserna på dessa krigsförband
komma att drabba. Vi kunna inte
säga vilken man som nu kommer att
tas in och vilken som förut varit inne.
Därför är det alldeles nödvändigt, om
man vill vara säker på att lokalförsvarsförbanden
skola få denna utbildning,
att också ta in någon del av dem.

Då kan man fråga sig: Vilken roll
spela lokalförsvarsförbanden för vårt
försvar? Ja, var och en som har något
minne från bcredskapstiden vet, att de
som allra först fingo rycka in och utrustas
för att först vara vid gränsen voro
lokalförbanden, detta därför att de
stodo närmast till, de lågo så att säga
i den första beredskapslinjen. Det är de
som ha att ta första stöten, och därför

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

måste man nog ur beredskapssynpunkt
konstatera, att det angelägnaste är att
just lokalförsvarsförbanden repetitionsövas.

Det finns även en annan synpunkt på
dessa frågor, som jag finner mycket
väsentlig. Eftersom linjeförbanden bestå
av relativt ungt folk, tror jag att
man kan säga, att där erbjuda själva
inkallelserna intet större problem. Dessa
pojkar ha sitt jobb men kunna resa
ifrån det, och de ha inte någon sådan
ställning i samhället att det för dem är
några verkligt stora svårigheter att göra
sig fria under tiden från sitt civila arbete
och fara på utbildning. Men hur
förhåller det sig med de äldre grupperna
i lokalförsvarsförbanden? Jo, de ha
hunnit få en annan ställning i samhället,
de ha hunnit få mera ansvarsfyllda
befattningar och familjer. För dem kan
det ofta vara svårt eller i vart fall erbjuda
sig vissa svårigheter att komma
ifrån. Nu kan detta synas som en inkonsekvens
från min sida, ty någon kan
dra den slutsatsen, att om det är svårt
för dem att komma ifrån, böra de inte
inkallas till utbildning. Men om det blir
allvar måste de in allra först, och därför
måste vi i god tid ha utrett frågan
om hur inkallelserna ställa sig för de
åldersgrupper, som tillhöra lokalförsvarsförbanden.
Detta kunna vi till följd
av försvarsministerns uppläggning av
repetitionsövningarna inte få klarhet i.
Men om han hade gått ett stycke in på
den väg jag här skisserat och tagit några
tusen man även ur lokalförsvarsförbanden,
hade det varit möjligt att få
åtminstone vissa tvärsnitt, några stickprov,
som skulle kunna ge en ganska
god vägledning i vad gäller att bedöma
beredskapsgraden i de lokala förbanden.

Det är i enlighet med denna tankegång,
herr talman, som vi i vår motion
och i vår reservation uttalat den tanken,
att man som komplement till departementschefens
förslag om repetilionsövningarna
borde ta in 10 000 man

112 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

i runt tal — så anspråkslösa äro vi —
till repetitionsövning vid lokalförsvarsförbanden
inom exempelvis två militärområden.
Förhållandena kunna ju skifta
i olika delar av landet. På det sättet
kan man få stickprov på hur inkallelserna
i denna åldersgrupp verka. Jag
tror som sagt att man måste konstatera,
att detta är en anspråkslös och sakligt
sett mycket starkt befogad begäran, och
jag har svårt att se, hur man riktigt
kan stå till svars med att inte tillmötesgå
denna synpunkt.

Jag ber alltså, herr talman, att i denna
del få yrka bifall till den vid punkten
1) fogade reservationen av herrar
Sundelin och Malmborg i Skövde m. fl.
och att i samband därmed också få yrka
bifall till de övriga reservationer,
som äro en följd av huvudreservationen.

Eftersom herr Hjalmarson tog upp
även frågan om radar till luftvärnet,
skall jag be att få säga ett ord om en
specialreservation, som vi gjort från
vår sida. Vi ha icke reserverat oss beträffande
radar till luftvärnet, även om
vi naturligtvis kunna förstå, att det är
en angelägen sak. Men vi ha verkligen,
herr talman, sagt oss att det finns försvarsändamål
som i detta ögonblick äro
mera angelägna. Jag skall helt och hållet
förbigå frågan om fartygsbyggen
och i stället be att få säga några ord
om teleutrustningen vid flyget för utbyggnad
av vår luftbevakning.

Jag kan, herr talman, icke undgå att
läsa upp en liten passus av vad utskottsmajoriteten
skriver, nämligen s.

53 i utskottets utlåtande: »Då härtill

kommer att 1949 års försvarsutredning
ännu icke tagit definitiv ställning till
de anskaffningar, om vilka här är fråga,
bör beslut icke nu fattas om att i
flygvapnets anskaffningsplan inrymma
kostnader för de av flygförvaltningen
angivna ändamålen.»

Herr talman! Jag måste säga att jag
förstår icke, hur utskottsmajoriteten på
denna punkt har resonerat. Det är nämligen
så, som försvarsministern också

vet, att på denna punkt, när det gäller
luftbevakningens överflyttande från armén
till flygvapnet, finns det icke den
ringaste anledning för 1949 års försvarsutredning
att taga någon ställning,
eftersom riksdagen så nyligen beslutat
att denna överflyttning skall ske. Att
man skulle flytta luftbevakningen tillbaka
från flygvapnet till armén kan
rimligen icke vara utskottets eller någon
annans mening.

Alltså, detta beslut är fattat, och detta
beslut står fast. Då är frågan: När vi
nu ha fört över luftbevakningen till
flygvapnet, skola vi då ha möjlighet att
bygga ut denna luftbevakning eller ej?
Vi besluta först att den skall ligga under
flygvapnet, men sedan bry vi oss
icke om denna apparat. Vi bry oss i
detta fall icke om, herr försvarsminister,
huruvida det finns telefonledningar
och andra förbindelser mellan stationerna
ute vid kusten och vid gränsen
samt de platser, där t. ex. jaktflyget,
luftvärnet och andra organ finnas, som
skola hålla beredskapen uppe. Sådan
är faktiskt situationen. Genom de anslag
som tidigare beviljats har man kunnat
bygga ut någon liten del. Men den
stora huvuddelen av våra gränser och
kuster ligger fortfarande outbyggd.
Med anledning av denna situation har
flyget i år begärt ett beställningsmvndigande
på 12 miljoner kronor för att
i den takt man hinner fortsätta utbyggnaden
av denna telemateriel. Detta har
tillstyrkts av överbefälhavaren, men
försvarsministern har, såsom han säger,
av statsfinansiella skäl strukit hela
detta bemyndigande.

Jag tycker nu att när det gäller ett
bemyndigande, är det litet svårt att
skylla på statsfinansiella skäl, tv detta
är ändå icke, herr statsråd, ett anslag
som vi kunna komma ifrån. Det måste
givas nästa år, om icke hela luftbevakningen
skall sättas ur funktion. Då
hade det varit lika bra att låta arbetet
fortsätta, så att vi icke behövt få den
paus som, enligt vad vi hos vederbö -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 113

rande myndigheter inhämtat, nu kommer
att uppstå.

Ur beredskapssynpunkt innebär det,
anser jag, en mycket allvarlig fara att
detta arbete icke fortsättes. Det är en
risk även ur den synpunkten, att flygledningen,
som bär ansvaret för detta,
faktiskt icke vet, hur den skall fortsätta
arbetet. Är det meningen att lokalisera
det till vissa trakter, eller skall
man bygga ut glesa linjer för de medel,
som stå till förfogande, utefter hela
sträckan? Här behövas direktiv. Jag
hemställer till försvarsministern, eftersom
han nu är här i kammaren, att,
om det icke kommer att lämnas något
bemyndigande på denna punkt, försvarsministern
genom ett uttalande ville
giva flygförvaltningen någon ledning i
fråga om det sätt, varpå man inom departementet
tänkt sig att denna utbyggnad
skall ske.

Herr talman! I detta sammanhang
vill jag endast fästa uppmärksamheten
därvid, att reservanterna också ha tagit
hänsyn till den ekonomiska situationen.
Jag för min del är den siste att
säga, att vi kunna vräka ut hur mycket
pengar som helst på beställningsbemyndiganden
bara därför att vi i år icke
behöva belasta budgeten därmed. Jag
menar, att det givetvis måste vara ett
samband mellan beställningsbemyndigande
och anslag. Därför ha vi från
reservanternas sida tagit ett betydande
steg tillbaka; vi ha gått ifrån det yrkande,
som tillstyrkts av överbefälhavaren
och framförts motionsledes, nämligen
om 12 miljoner kronor. I reservationen
ha vi inskränkt oss till att yrka
på ett beställningsbcmyndigandc för
detta ändamål av endast 6 miljoner
kronor. Jag ber att i anslutning härtill
få yrka bifall till den under punkt 89
av herr Mannerskantz m. fl. avgivna
reservationen.

.lag skall i detta sammanhang icke
taga upp några ytterligare frågor. Jag
hoppas att, om det behöves, under debatten
få återkomma till ett par andra

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

punkter, om vilka det givetvis kommer
att bli en del diskussion. Jag vill bara
i detta sammanhang säga, att när vi
icke anslutit oss till reservationen om
radar till luftvärnet, detta icke beror
på bristande intresse utan på budgetsituationen
och i andra rummet därpå,
att luftvärnet ännu icke är utbyggt och
moderniserat efter den revolution, som
flyget genomgått. Luftvärnet har därigenom
ställts inför nya tekniska uppgifter,
som icke ha lösts. Då ha vi ansett,
att man kanske kan ställa radarutrustningen
på framtiden i ett så svårt
ekonomiskt läge som det vi nu befinna
oss i.

Att vi icke heller beträffande Försvarets
forskningsanstalt ha biträtt högerreservationen
beror delvis därpå,
att detta måste bli en avvägningsfråga,
som kommer att behandlas av 1949 års
försvarsutredning. Vidare är det så —•
vilket jag tycker att man skall observera
— att atomforskningen i år får,
visserligen under en annan huvudtitel,
en högst betydande anslagsökning; jag
vill minnas att den är 3,5 miljoner kronor.
Om man ser det hela i ett sammanhang
tycker jag man skall finna
det rimligt att i fråga om forskningen
vinnlägga sig om den moderation, som
vi verkligen försökt ådagalägga i fråga
om försvarshuvudtiteln.

Herr talman! Jag ber att få ställa de
yrkanden jag här nyss preciserat.

Herr WARD: Herr talman! Jag skall
villigt medgiva att herr Hjalmarson
har rätt, när han säger, att högern i år
visat stor moderation i sina anspråk,
åtminstone om man undantar yrkandet
om repetitions- och efterutbildningsövningarna.
På den punkten har
högern ställt ganska långt gående anspråk,
som måste medföra allvarliga
ekonomiska konsekvenser. Jag tycker
för min del, att det är ganska anmärkningsvärt,
att högern framställt detta
yrkande just i år, när regeringen har

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

114 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

tagit upp frågan om repetitionsövningarna
och framlagt ett förslag, som beträffande
linjeförbanden, fältförbanden,
i alla fall överensstämmer med den
plan, som efter hand har uppgjorts av
arméstaben. Jag menar icke därmed,
att detta är arméstabens egentliga program;
den vill naturligtvis ha vida
mera. Regeringen har i alla fall på
denna punkt följt den angivna planen
så, att en och en halv årsklass kommer
att repetitionsövas. Jag tycker att man
för året bort nöja sig med detta. På
grund av det hårt ansträngda statsfinansiella
läget gäller det ju att välja
ut de mest angelägna uppgifterna. När
det gäller repetitionsövningarna måste
man väl medgiva, att det är mest angeläget
att få fältförbandens folk till
dessa övningar.

Herr Ståhl anförde nyss, att det sagts
i utskottet, att de äldre årsklasserna,
som befolka lokalförbanden, fått en
ganska grundlig utbildning under beredskapstiden.
Herr Ståhl ville icke förneka,
att detta var riktigt. Man kan
gott säga, att den utbildning dessa
människor därvid fingo var så grundlig
och skedde under så fältmässiga förhållanden,
att man kanhända ännu en
tid bör kunna räkna med, att den är
tillräcklig för dessa värnpliktiga.

Herr Ståhl motiverade sitt förslag
om inkallande till lokalförbanden av
10 000 man med att det i alla fall skulle
ha en viss betydelse med hänsyn till
önskemålet att pröva den tekniska inkallelseapparaten.
Jag förstår mycket
väl att herr Ståhl vill lägga motiveringen
efter den linjen. Ty ingen kan väl
påstå, att inkallandet av 10 000 man
skulle kunna, reellt sett, betyda särdeles
mycket ur försvarssynpunkt. Att
emellertid, såsom herr Ståhl syntes
mena, göra en liten försöksmobilisering
av dessa äldre årsklasser inom ett eller
två militärområden tror jag knappast
är nödvändigt. Man kan nog övervinna
svårigheterna på ett annat sätt framdeles.

Det förslag, som regeringen nu framlagt
beträffande övningstiden och som
utskottsmajoriteten har tillstyrkt, innebär
ju, att man skall, såsom jag nyss
nämnde, inkalla en och en halv årsklass
tillhörande fältförbanden. Det
motsvarar omkring 40 000 man. Utgiften
för denna inkallelse är ingalunda
obetydlig, om man ser den mot bakgrunden
av våra nuvarande ekonomiska
och statsfinansiella svårigheter. Det
kostar i alla fall 14 miljoner kronor.
Det bör väl kunna tjäna som vittnesbörd
om att man från regeringens och
utskottets sida har gjort sitt bästa även
på denna punkt, trots att man måst
liålla igen på grund av de svåra ekonomiska
förhållandena.

Herr talman! Jag har beträffande övningstiden
egentligen ingenting annat
att tillägga utan ber beträffande punkt
1 i utskottets utlåtande att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Eftersom emellertid yttranden fällts
av såväl herr Hjalmarson som herr
Ståhl beträffande andra punkter, skall
jag be att få yttra något även därom.
Beträffande högerns yrkande om ett
beställningsbemyndigande på 7 miljoner
kronor och en medelsanvisning av
2,5 miljoner kronor för anskaffande av
radarmateriel till luftvärnet vill jag
erinra om vad utskottet på s. 29 i utlåtandet
framhåller i denna del. Utskottet
säger: »Då det såsom departementschefen
förutsatt bör få ankomma på
Kungi. Maj :t att inom nämnda bernyndiganderam
av 70 miljoner kronor fastställa
plan för bemyndigandets utnyttjande
och jämväl vidtaga jämkningar
mellan de för olika ändamål beräknade
beloppen, torde frågan om tillgodoseendet
av det i motionerna anmälda
materielbehovet därvid komma under
bedömande efter dess angelägenhetsgrad.
»

Jag tror icke att vi i riksdagen kunna
på rak arm bedöma, att just anskaffningen
av radarmateriel för luftvärnet
i nuvarande läge har en angelägenhets -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 115

grad så hög, att den bör gå före åtskilligt
annat. Den saken ha vi överlämnat
åt regeringen och de militära myndigheterna
att pröva. Vi få väl hoppas att
man då, såsom utskottet framhållit, också
ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

I fråga om telematerielen för luftbevakningen,
som herr Ståhl berörde,
kan man nog ifrågasätta, om icke en
början på detta område måste leda till
ganska stora utgifter för framtiden. Är
materielen nödvändig — och det är
den förvisso — skall man naturligtvis
icke draga sig för de framtida kostnaderna.
Men när vi nu ha 1949 års försvarsutredning,
som prövar frågan om
avvägningen mellan de olika ändamålen,
böra vi väl, tycker jag, kunna giva
oss till tåls till dess denna utredning
fått pröva även denna sak och lagt sina
synpunkter på densamma.

Åtskilliga andra punkter får man
måhända, herr talman, återkomma till
under debattens fortsättning.

Vad slutligen beträffar forskningsarbetet,
som herr Hjalmarson berörde,
är det ingen människa som förnekar,
att det är av största betydelse för vårt
försvarsväsen att vi kunna bedriva en
allsidig forskningsverksamhet. Man kan
emellertid icke påstå, att regering och
riksdag ha förhållit sig njugga mot
denna forskningsanstalt. De ha ju tvärtom
år efter år ökat anslagen så att dessa
nu betydligt överstiga vad man beräknade
vid 1945 års utredning.

Jag skall icke här uppräkna alla de
siffror som belysa detta förhållande.
Jag skall inskränka mig till att erinra
om att det anslag, som regeringen föreslår
för nästa budgetår, överstiger med
icke mindre än 410 000 kronor det anslag
som forskningsanstalten förfogar
över under innevarande budgetår. Man
kan alltså inte på denna punkt säga,
att regeringen visat sig ointresserad för
anstaltens uppgifter. Tvärtom har den
gått anstalten till mötes så långt som
möjligt.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

När man läser fjärde huvudtiteln finner
man, hur försvarsministern gång
på gång måst framhålla, att han på
grund av det statsfinansiella läget icke
kunnat pressa in de olika önskemålen
i de skilda anslagsgrupperna i större
utsträckning än han gjort i sin proposition.
Nog bör väl riksdagen taga hänsyn
också till detta förhållande, att det
ej finnes utrymme för allting som man
önskar.

Herr talman! Jag har i övrigt intet
att tillägga utan ber att få yrka bifall
till punkt 1 i utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag har
närmast begärt ordet för att besvara
några frågor och lämna en belysning i
ett par fall åt de siffror som här anförts
och som jag icke riktigt kan få att
stämma med verkligheten.

Innan jag går in på dessa saker skall
jag emellertid be att få till statsutskottet
framföra ett tack för den välvilliga
behandling, som utskottet har berett
fjärde huvudtiteln. Denna tacksamhet
har jag särskild anledning att giva uttryck
åt därför att statsutskottet har behandlat
huvudtiteln i så hög grad i positiv
anda, att, såvitt jag kan finna, utskottet
icke föreslagit någon nedprutning
av de av mig förordade anslagen
vid någon enda punkt utan i stället givit
uttryck åt sin positiva inställning att
ytterligare förbättra vårt militärförsvar
genom att vid flera punkter föreslå ökningar.

Det bör emellertid stå klart för riksdagens
ledamöter, att hur tacksam en
fackminister än måste vara för att på
det sättet riksdagens positiva intresse
för hans ämbetsområde kommer i dagen,
så måste han likväl hålla på att de
ökningar av anslag, som komma fram
motionsledes i riksdagen, icke kunna
underkastas den grundliga avvägning
mot andra ändamål, som ha måst eftersättas.
Om på det sättet anslagskrav

116 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

framföras i riksdagen och där få gehör,
kan man riskera att i en eller annan
punkt avvägningen mellan olika angelägna
ting icke blir den riktiga.

Alla de anslag, som förts upp på
fjärde huvudtiteln, ha prövats utomordentligt
omsorgsfullt och bedömts mot
bakgrunden av den avvägning mellan
försvarsutgifter och civila utgifter, som
regeringen givetvis måste taga hänsyn
till. Jag vågar försäkra kammaren att
här har verkligen skett en så omsorgsfull
avvägning, att man kan lita på att
den i varje fall i det väsentliga har blivit
riktig.

Den punkt på fjärde huvudtiteln, som
inom statsutskottet ådragit sig särskild
uppmärksamhet, är den som gäller anslaget
till repetitions- och efterutbildningsövningar
under kommande budgetår,
vilka enligt det förslag, som i mera
specificerad form om några dagar skall
föreläggas för riksdagen, komma att
utföras efter en ny modell krigsförbandsvis.

Jag förstår väl den oro, som man på
sina håll kan känna över att vår armés
krigsduglighet, på grund av att repetitions-
och efterutbildningsövningarna
efter kriget i viss mån eftersatts, icke
skulle kunna upprätthållas. Jag tror
emellertid att jag kan i någon mån trösta
dem som här känna oro med att i
siffermaterialet direkt kommer fram det
faktum, som den ärade talesmannen för
statsutskottets majoritet nyss pekade på,
nämligen att när kriget slutade voro
soldaterna inom vår armé så pass väl
utbildade, att det befanns vara saklig
anledning att icke låta de välutbildade
soldaterna undergå fortsatt utbildning
efter den tjänstgöring, som de då hade
haft.

Herr Hjalmarson anförde, att endast
omkring 10 000 skulle ha genomgått efterutbildningsövningar
efter kriget. Den
siffran, herr Hjalmarson, måste bero
på något missförstånd. Herr Hjalmarsons
partivän och utskottskollega herr
Lundgren anförde en annan siffra i för -

sta kammaren, där han talade om några
tiotusental. Den verkliga siffran är emellertid
31 000. Jag skall även nämna
några siffror som herr Ståhl tycktes efterlysa.
Efter kriget ha inom den kategori,
som skulle ha sin tredje övning,
efterutbildningsövning kvar, 153 000 enligt
180-dagarsregeln sluppit ifrån denna
efterutbildningsövning. Det är ju
så, att de, som under beredskapen gjort
180 dagars beredskapstjänst, befriats
från den närmast liggande av de övningar,
som de icke hade verkställt.
Det är alltså 153 000 som haft sin utbildning,
som därutöver gjort 180 dagars
beredskap och som kommit i den
åldern, att de allenast hade efterutbildningsövningen
kvar. Jag nämnde vidare,
att 31 000 ha gjort sina övningar.
78 000 ha icke gjort sina efterutbildningsövningar,
men av dessa 78 000 ha
70 000 ännu icke passerat strecket i den
meningen, att de enligt hittills gällande
bestämmelser skulle göra sina efterutbildningsövningar
under 1950 och 1951.
Programmet för 1951 i dess helhet har
ju riksdagen ännu icke tagit ställning
till. Beträffande dem, som normalt skulle
göra sina övningar under 1950, blir
det nu någon eftersläpning, men som
herr Hjalmarson kan se är denna eftersläpning
så obetydlig, att det knappast
finns någon grund för den oro, som
herr Hjalmarson gav uttryck åt med
hänsyn till vår armés krigsduglighet.

Jag vill på denna punkt ytterligare
säga, att vi efter kriget målmedvetet gått
in för att endast göra efterutbildningsövningar
i den mån som de hänföra sig
till verklig omskolning. Med hänsyn till
arbetsmarknaden och det statsfinansiella
läget samt den omständigheten,
att det här är fråga om många soldater,
som inte kunna bli fria från ytterligare
övningar på grund av 180-dagarsregeln
men som likväl kunna ha bakom sig 100,
150 eller kanske 160 dagars beredskapstjänst,
ha vi ansett att man icke skall anordna
efterutbildningsövningar som bestå
däri, att soldaterna komma in och

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

117

få en allmän uppborstning av sina kunskaper
och lära sig ett eller annat nytt
vapen, utan vi ha koncentrerat efterutbildningsövningarna
på omskolningen.
Tack vare att detta kunnat ske ha de
efterutbildningsövningar, som ägt rum,
i allmänhet från de värnpliktigas sida
uppfattats såsom i hög grad motiverade.
Jag är glad att kunna säga, att
det har förekommit ovanligt litet kritik
eller klagan över dessa övningar.

Det är ju på det sättet, att så fort en
inkallelse sker, blir det en viss oro inom
vissa yrkeskategorier i landet. För någon
vecka sedan besvarade jag här en
enkel fråga beträffande möjligheten för
jordbrukarna att i viss utsträckning
slippa ifrån den efterutbildningsövning,
till vilken inkallelser utgått till den 12
april. Det är ju ett uttryck för att det
på arbetsmarknaden alltid framkallar
vissa mindre gynnsamma reaktioner,
när efterutbildningsövningar och repetitionsövningar
tillgripas. Emellertid
fattar jag nu det positiva intresse för
repetitions- och efterutbildningsprogrammet,
som kommit fram inom statsutskottet,
såsom ett bevis på alt det
inom riksdagen råder en bestämd mening
om att vi i fortsättningen måste
för att kunna upprätthålla krigsdugligheten
inom armén bedriva övningarna
i den omfattning, som föreskrives i
värnpliktslagen, och att den omständigheten,
att nu övningarna inte kunna
upptagas i samma omfattning, är föranledd
av övergången till ett nytt system.

Härutöver kanske jag får säga några
ord beträffande de ytterligare punkter,
som upptagits av talesmännen för de
olika reservationerna. Herr Hjalmarson
berörde bl. a. det yrkande om ökning
av beställningsbemyndigandet för radar,
som framkommit motionsledes och
sedan upptagits i den reservation, som
undertecknats av herr Hjalmarson in. fl.
Vårt radarprogram eller vårt radariseringsprogram,
om jag får använda det
uttrycket, har under de senare åren i

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

stort sett kunnat fullföljas på ett ganska
gott sätt. Det yrkande, som här framställts
om en ökning med 7 miljoner
kronor i fråga om beställingsbemyndigandet,
skulle något påskynda en anskaffning
av radar, som hör till vår
mobiliseringsutrustning — det hör alltså
icke till utbildningsmaterielen. Regeringen
har ansett att vi med hänsyn till
andra mycket trängande anslagskrav
skulle kunna taga denna fördröjning,
och det är en uppfattning som jag nog
tror att riksdagen kan våga ansluta
sig till.

Medan jag är inne på frågan om beställningsbemyndigandet
vill jag säga,
att det väl ändå är välbetänkt, om riksdagen
alltid besinnar, att när man ett år
ger ett beställningsbemyndigande, detta
innebär, att man i förhållande till den
summa, som beställningsbemyndigandet
gäller, måste medge anslag under kommande
år. Det måste alltid bli vissa naturliga
proportioner mellan anslag, som
utgå för betalning varje år, och de beställningsbemyndiganden
som tidigare
gjorts. Riksdagen kan, därest riksdagen
är alltför generös med beställningsbemyndiganden,
onekligen försätta både
regeringen och sig själv i ett tvångsläge.

Jag är väl medveten om att det ändamål
herr Ståhl talade om, nämligen luftbevakningen,
också är mycket angeläget.
Jag vill emellertid säga, att de uppgifter
som herr Ståhl har fått beträffande
betydelsen av de 6 miljoner kronor,
som han och hans medreservanter
nu begära beställningsbemyndigande
för, kanske något ha överdrivits. Vi
hålla för närvarande på att utbygga
vår luftbevakning över hela landet. När
det sker har man ansett det militärt
försvarligt att vissa delar av vårt land
få en bättre luftbevakning än andra
delar. Nätet bygges emellertid ut successivt,
och denna utbyggnad pågår. Det
är inte tal om att denna utbyggnad på
något sätt skall stoppas eller fördröjas.
De pengar, som det här är fråga om,
gälla delvis en förbättring av den redan

118 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar

utbyggda delen på det sättet, att man
skulle kunna ha dubbla ledningar i stället
för en ledning mellan stationerna.
Vi ha mycket omsorgsfullt prövat angelägenhetsgraden
av detta, och när resultatet
blev negativt med avseende på
lämpligheten att föreslå riksdagen detta,
var det just på grund av att denna utbyggnad
kunde fortgå utan att man, i
varje fall nu, begärde dessa pengar för
ytterligare förbättringar och ytterligare
utbyggnad.

Herr Ståhl efterlyste direktiv för
flygledningen och luftbevakningsinspektören.
Jag vill försäkra, att den saken
kommer att beaktas. Fördelningen
av medlen kommer som vanligt att ges
i regleringsbrevet.

Slutligen var det ytterligare en sak,
som jag i korthet skulle vilja beröra,
och det var frågan om anslaget till
forskningsanstalten. Jag hoppas att
denna kammares ledamöter äro övertygade
om att jag betraktar forskningen
som lika viktig som någon av kammarens
ärade ledamöter gör. Också på
denna punkt har det emellertid varit
nödvändigt med en begränsning av det
av myndigheterna begärda anslaget. Jag
tror det skall bli möjligt att i stort sett
fullfölja forskningsanstaltens program,
trots att vi inte kunna tillmötesgå anstalten
med medel i hela den omfattning
som har begärts. Jag vill särskilt
peka på den möjlighet, som antytts i
statsverkspropositionen, att genom medel
från försvarsgrenarna åstadkomma
att de brister i medelsanvisningen i
förhållande till sitt nu uppställda treårsprogram,
som försvarsanstalten har,
inte komma att göra sig gällande med
alltför stor styrka.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har under de senaste tio åren
med glädje följt riksdagens ställningstagande
till försvarsfrågan. Vad man
under senare år förvånat sig över är
den massa reservationer, som varit fo -

gade till statsutskottets utlåtande i denna
sak. Jag vill ställa en direkt fråga
till herr Hjalmarson, om det är meningen
att föra tillbaka detta stora
ärende i det läge, som det hade, då det
var en stridsfråga mellan partierna? Vi
ha varit lyckliga nog att kunna betrakta
hela denna fråga som en riksfråga,
och det är enligt min mening olyckligt
att man, som herr Hjalmarson gör,
ständigt kommer med kritik på de olika
punkterna. Jag tror det är ett tjog
reservationer som förekommer i detta
statsutskottsutlåtande.

När det gäller skattefrågorna i vårt
land kommer också herr Hjalmarson
med kritik. En sådan slänggungepolitik
som herr Hjalmarson tycks vilja
föra är ingen lycklig politik, utan det
är bättre att vi försöka ena oss så mycket
som möjligt beträffande de olika
frågorna och särskilt beträffande försvarsfrågan,
som under senare år verkligen
har varit lyft över partistriderna.
Om man har intresse av att den blir
partifråga igen och vill föra ut det intresset
i valstriden, bör man inte på
samma gång tala om skattesänkningar.

I försvarsfrågan borde alla partier
kunna vara eniga. Under senare år har
det visats stort intresse för försvaret i
vårt land, och nu kunna vi av skatteskäl
knappast bygga ut försvaret mer.
Jag delar majoritetens uppfattning, att
man bör vara försiktig och ta hänsyn
till våra möjligheter att bära försvarsutgifterna.
Man kan inte som herr
Hjalmarson begära ytterligare 16 miljoner
och sedan tala om att sänka skatterna
som äro odrägligt höga. Håll på
en rak linje och vingla inte på detta
sätt!

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
undrar om inte den senaste ärade talaren
i någon mån har missuppfattat situationen.
Här har från flera håll vitsordats,
att vi liksom de andra oppositionspartierna
ha vinnlagt oss om

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 119

stor moderation vid behandlingen av
försvarsanslagen. Det är alldeles riktigt
att det från högerhåll har fogats ett
stort antal reservationer till statsutskottets
utlåtande, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att de flesta av dessa
bara äro följdreservationer. Det är
egentligen bara tre frågor vi ha tagit
upp till diskussion, nämligen de tre
frågor jag här förut har berört.

Jag vill också säga till den föregående
talaren, att det ju dess bättre inte
bara är vi inom högern som varit intresserade
av att motionsledes tillvarata
försvarets intressen, utan även bondeförbundet
har ju i motioner framfört
olika försvarsönskemål.

Det var emellertid, herr talman,
framför allt för att säga några ord till
försvarsministern som jag begärde ordet.
Jag delar självfallet statsrådet
Vougts uppfattning om att det var riktigt
att vid krigets slut göra en paus
med repetitions- och efterutbildningsövningarna.
Nu har det emellertid gått
många år sedan kriget slutade, och
pausen har därför blivit för lång.

Statsrådet Vougt påpekade, att antalet
värnpliktiga som ha undergått efterutbildning
icke är något tiotusental
utan 31 000 man. Jag föreställer mig
att både statsrådet och jag ha haft
samma informationskälla, och jag kan
endast beklaga, att den uppgift jag här
har lämnat var för låg. Jag kan emellertid
inte se, att det spelar någon avgörande
roll vid bedömningen av denna
fråga, om det är 31 000 eller 10 000
man, eftersom statsrådet samtidigt medgav,
att antalet av dem som inte ha
fullgjort efterutbildning uppgår till
inte mindre än 78 000.

Statsrådet framhöll att eftersläpningen
ändock inte är särskilt stor. Men
man kan ändå inte komma ifrån, att
den plan de militära myndigheterna ha
lagt upp för de krigsförbandsvisa övningarna
innebär, att man i år skulle
ta ut 70 000 man, medan däremot försvarsministern
endast har kalkylerat

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

med 40 000. Om jag förstod statsministern
rätt menade han, att vi relativt lätt
kunna ta igen denna balans. Jag vill
därtill säga, att om man har den uppfattningen,
att vi relativt lätt kunna ta
igen denna balans och att vi, som jag
också fattade det, skola ta igen den,
då förlorar det statsfinansiella argumentet,
som statsrådet anförde, sin
tyngd. Det innebär att vi till ett annat
år skjuta en kostnad, som försvarsministern
har erkänt vara ofrånkomlig.
Jag kan inte se, att våra statsfinansiella
utsikter äro sådana, att det är klok politik
att på detta sätt skjuta upp en angelägen
sak.

Jag måste beklaga den fördröjning i
anskaffningen av radar, som det här
talades om. Jag är nämligen övertygad
om att det är utomordentligt angeläget
att vi utnyttja utländska inköpskällor
så länge vi kunna vara säkra på att de
stå till buds. Vi veta inte hurudan situationen
kommer att vara om ett eller
annat år; det är alltid många ovisshetsmoment
när det gäller inköp av viktiga
försvarsmateriel utifrån. Läget i världen
kan bli helt omkastat, och vi kanske
inte få möjlighet att anskaffa dessa
viktiga förnödenheter.

Slutligen, herr talman, erinrade försvarsministern
beträffande den försvarsvetenskapliga
forskningen om att
det ändå finns en möjlighet att tillgodose
forskningsanstaltens önskemål
genom att de olika försvarsgrenarna
lägga in beställningar hos anstalten,
i Det är alldeles riktigt, men det är dock
icke i främsta rummet för att den skall
i fungera som ett slags beställningsskrädl
deri som vi ha försvarets forskningsanstalt,
utan vi behöva den framför allt
för att den skall kunna utföra den viki
tiga grundforskning, som kan föra tekt
niken framåt inom det svenska försvai
ret. Även om det kommer beställningar
från försvarsgrenarna, måste ju även
: de betalas, och man måste ta medlen

någonstans ifrån.

t Kanske får jag, herr talman, också

120 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

säga ett par ord till herr Ståhl och herr
Ward. Jag vill inte på något sätt sätta
anskaffningen av radar åt luftvärnet i
motsatsställning till anskaffningen av
telemateriel för luftbevakningen. Jag
delar herr Ståhls uppfattning om att
båda dessa uppgifter äro viktiga och
att det vore önskvärt att vi kunde tillgodose
dem bägge. Anledningen till att
jag särskilt har pekat på radar är, att
vi måste köpa den utrustningen från
utlandet, medan däremot telemateriel,
enligt de uppgifter jag har fått, i huvudsak
kan framställas inom landet.

Vad den försvarsvetenskapliga forskningen
beträffar framhöll herr Ståhl,
att denna fråga hör till 1949 års försvarskommitté.
Det är riktigt, men jag
förstår inte, hur det skall vara möjligt
för den pågående försvarsutredningen
att taga någon annan ställning
än att godkänna det minimiprogram,
som här finnes utarbetat. Det är angeläget
att detta program får realiseras
nu, ty eljest kan den tekniska utvecklingen
gå förbi oss. Folkpartiet står
visserligen delat i denna fråga — herr
Wedén har ju gått med högern — men
det förvånar mig att inte folkpartiet i
sin helhet i år vill vara med om åtminstone
den ökning av anslaget till
forskningsverksamheten, som folkpartiet
i fjol understödde tillsammans med
högern.

Herr Ward sade, att försvarets forskningsanstalt
inte har behandlats njuggt,
ty forskningsanslaget till anstalten har
ökats med 400 000 kronor. Denna
ökning är emellertid avsedd att användas
för tillverkning av elektronrör.
Den innebär endast ett överförande av
medel från en annan myndighet, som
tidigare har omhänderhaft denna uppgift,
och medel härför ha inte heller
beräknats i forskningsanstaltens egna
petita.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman!

Jag ger herr Hjalmarson alldeles rätt i
att om vi inte ta ut dessa äldre värnpliktiga
för omskolning eller efterutbildning
i år, kommer i alla fall anslag
för deras omskolning eller efterutbildning
att krävas senare. Vi få dock hoppas,
att det skall bli möjligt att lättare
än i år tillgodose detta krav på försvarets
huvudtitel, kanske därför att man
kan göra besparingar på andra håll.

Jag vill emellertid påpeka en sak,
som är viktig i detta sammanhang.
Även vid efterutbildningen av de äldre
värnpliktiga komma övningarna hädanefter
att anordnas krigsförbandsvis. De
värnpliktiga, som icke ha fått sin utbildning
efter kriget, komma att sammanföras
med de kategorier av andra
värnpliktiga, som under de följande
åren skola genomgå sina efterutbildningsövningar
krigsförbandsvis. Jag
skulle snarast tycka att det är en fördel,
att vi inte ha efterutbildat alltför
många av de äldre värnpliktiga enligt
ett system som vi nu ersätta med ett
bättre.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag begärde
ordet när herr Hjalmarson uttalade
sin förvåning över att folkpartiet i år
inte har velat gå med på det minimiprogram,
som ingår i forskningsanstaltens
plan. Jag skall inte ta upp någon
diskussion med herr Hjalmarson om
detta, eftersom det ligger under utredning,
men jag vill kvittera med att uttala
min förvåning över att herr Hjalmarson
är färdig att här inför kammaren
binda sig för ett nytt minimiprogram
i den avvägning, som diskuteras
inför annat forum.

Jag kanske också får säga ett par ord
till herr Ward. Han uppmanar reservanterna
eller i varje fall folkpartireservanterna
att ge sig till tåls beträffande
teleanslaget till dess utredningen
är klar. Jag vill då påminna herr Ward
om att denna fråga icke kan vara föremål
för utredning. Jag sade det förut,

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

121

och jag återkommer till det nu, att riksdagen
1948 beslöt överföra luftbevakningen
till flyget. Det är en organisationsfråga
som icke kan bli föremål för
avvägning nu. Nu gäller det bara att
ta konsekvenserna av 1948 års riksdagsbeslut.
Det är därvidlag vi ha delade
meningar.

Herr statsrådet uttalade sin tillfredsställelse
över den positiva anda, i vilken
försvarsliuvudtiteln bar behandlats
av statsutskottet. Jag vill vitsorda, att
det gäller samtliga partier. Men det
förvånade mig något när herr statsrådet
sade, att de motionsledes framförda
krav, som utskottet har tillgodosett, icke
ha kunnat underkastas samma noggranna
prövning som de krav, som
kommit från departementet. Jag skall
inte rikta någon anklagelse, men det
verkar av detta uttalande som om utskottet
borde godta vad Kungl. Maj:t
föreslår och inte anmäla någon avvikande
mening. Jag tror, herr talman,
att det är lyckligt att ett utskott i vissa
frågor kan hävda och har mod att hävda
en självständig mening även gentemot
Kungl. Maj :t, såsom i år skett i några
fall.

Vår ärade vän herr Hansson i Skediga
polemiserade inte mot mig, och
jag skall inte polemisera mot honom.
Han tycktes frukta, att högern är på
väg att bryta den goda traditionen att
försvarsfrågor hållas över partistriderna
och att högern nu har aspirationer
på att göra valfläsk av sin reservation
i år. Såsom helt utomstående i den lilla
uppgörelsen mellan herr Hansson och
herr Hjalmarson vill jag lugna herr
Hansson. De reservationer, som högern
här har framlämnat, äro för magra för
att ens kunna ha varit avsedda som
valfläsk. Det finns anledning att understryka
vad som har sagts förut, nämligen
att det i allt väsentligt har blivit
en samling kring försvarsfrågorna även
i år. Det finns vissa detaljer där meningarna
skilja sig, men dessa små
olikheter kunna inte på något sätt un -

Repetitions- och efterutbildningsövningar.

dergräva den starka grund, på vilken
även årets försvarsbeslut kan fattas.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Mannerskantz m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen; 3:o) bifall
till den reservation, som vid punkten
fogats av herr Sundelin m. fl.; samt
4:o) bifall till motionen 11:155; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hjalmarson begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskades
likväl votering av herr Ståhl, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den
under 3:o) upptagna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten l:o) i statsutskottets
utlåtande nr 4 antager den av herr
Mannerskantz m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
fogats av herr Sundelin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

122 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

gav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 117 ja
och 78 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta. Kammaren hade alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Mannerskantz m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja
och 17 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 2—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

Ivungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkt 35, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett flertal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlgren m. fl. väckt motion nr 92
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta om en höjning av de
värnpliktigas daglön till minimum 2
kronor samt besluta att en utryckningspremie,
beräknad efter 1 krona per
tjänstgöringsdag, skulle tilldelas den
värnpliktige efter fullgjord tjänst.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 128 och II: 155,
1:195 och 11:245 samt 1:286 och 11:345,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionen II: 92, till Armén:
Avlöningar m. m. till värnpliktiga
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi ha
från vårt håll under fem riksdagar i
följd motionerat om höjning av de
värnpliktigas avlöning till 2 kronor per
dag. Vi ha varje gång fått detta vårt
yrkande avslaget, vilket kanske är betecknande
för den ringa förståelse som
såväl de borgerliga som socialdemokraterna
ha för de värnpliktigas krav i
detta avseende. Argumenten för avslaget
ha växlat. Först hette det att man
ville invänta försvarskommitténs förslag
i frågan. När sedan försvarskommittén
var färdig och det visade sig

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

123

att dess förslag överensstämde med det
yrkande vi tidigare framfört, var man
redo att pruta ned beloppet till hälften.
Resultatet blev alltså att dagavlöningen
bestämdes till 1 krona 50 öre,
vilket alltjämt gäller. När vårt yrkande
behandlades förra året, förklarade utskottet
att man skulle invänta 1948 års
försvarsutrednings förslag. I år verkar
det som om man glömt bort denna utredning.
I varje fall har man inte med
det argumentet, utan man avstyrker
förslaget med en motivering likartad
med den som nu framföres i varje liknande
fråga, nämligen hänsynen till
den stränga sparsamhet med statens
utgifter som enligt utskottet alltjämt
måste iakttagas.

Jag anser det onödigt att spilla tiden
med att anföra alla de argument som
kunna åberopas såsom sakskäl för att
de värnpliktigas avlöning bör höjas. Vi
ha tidigare haft möjlighet att anföra
dessa skäl. Det är inte bara från vårt
håll som krav på en väsentlig höjning
av de värnpliktigas avlöning framkommit,
utan även socialdemokratiska riksdagsledamöter
till ganska stort antal
ha anslutit sig till detta önskemål och
till och med påyrkat 3 kronor om dagen.
Men i dag konstatera vi att vi —
tyvärr, vill jag tillägga — äro den enda
grupp, som står fast vid vårt krav.
Vårt ställningstagande baserar sig på
att vi anse det nödvändigt att i första
hand taga hänsyn till människorna
själva och deras behov. Detta bör gå
före de statliga finansiella intressena.
Vi lia redan behandlat och komma i
fortsättningen att få behandla förslag
om ganska väsentliga utgiftsökningar
under fjärde huvudtiteln. Förslagen
ställas av samma ledamöter av kammaren,
som använda argumentet om den
stränga sparsamheten med statens utgifter
för att komma undan denna höjning
av de värnpliktigas avlöning. De
äro beredda att väsentligt öka statens
utgifter för vad man brukar kalla döda
ting, d. v. s. materielen inom vårt lands

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

försvar, men de ha ingen som helst
förståelse för den viktigaste faktorn
inom försvarsmakten, de värnpliktiga
själva. Inte ens det blygsamma krav
som här ställes vinner beaktande. Det
har dock en gång varit försvarskoinmitténs
eget förslag och som sådant
kunnat betraktas som ett löfte till de
värnpliktiga.

Jag skulle, herr talman, vilja fråga,
hur egentligen detta tal om sträng sparsamhet
med statens utgifter rimmar
med de beslut vi tidigare fattat. Hur
rimmar det med principbeslutet om
ökade löner åt prästerna, som sannerligen
inte rörde sig om 50 öre om dagen?
Hur rimmar det med beslutet om
betydande löneökningar åt personer,
som inte ha annat att göra än lyfta sin
avlöning, d. v. s. satts på indragningseller
disponibilitetsstat? Hur rimmar
det med det förslag som vi väl senare
i dag komma att taga ställning till och
som också innebär att vissa tjänstemän
skola få ganska stora avlöningar utan
att ha mera arbete än att utkvittera desamma? Ja,

herr talman, jag tillåter mig att
konstatera att det är varken rim eller
reson med ett sådant ställningstagande,
och jag ber att få yrka bifall till den
motion vi väckt.

Herr WARD: Herr talman! Jag kan
försäkra herr Dahlgren att utskottet absolut
icke saknar förståelse för betydelsen
av denna fråga. Men på de skäl
som anförts i utskottets utlåtande ha
vi nödgats biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
II: 92; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

124 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Hemvärnets övningar.

Punkterna 31—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Hemvärnets övningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkt 61, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
975 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Heiiman m. fl. (I: 131)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg m. fl. (11:46), hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
anslaget för hemvärnets övningar skulle
fastställas till 1 200 000 kronor i stället
för föreslagna 975 000 kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:131 och 11:46, till Armén: Hemvärnets
övningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett reservationsanslag av
1 075 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Sven Larsson, Gustaf
Karlsson, Berling, Leander, Andrée,
Bergström, Mårtensson i Uddevalla,
Lindholm, Persson i Vinberg och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:131 och 11:46 till Armén: Hemvärnets
övningar för budgetåret 1950/
51 anvisa ett reservationsanslag av
975 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

PERSSON i Vinberg: Herr talman!
Vid denna punkt har fogats en
reservation, som innebär bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och avslag på en

i punkten behandlad motion. Det har
varit övervägande sparsamhetsskäl som
väglett reservanterna. På grund av det
statsfinansiella läget ha vi tidigare i
statsutskottet i många fall nödgats avvisa
berättigade krav på anslag till produktionsfrämjande
verksamhet och vetenskaplig
forskning. När man som här
har att göra med en visserligen ur
många synpunkter önskvärd men dock
improduktiv verksamhet, är det därför
förklarligt att man blir kallsinnig. Reservanterna
ha ansett att man här kan
tillämpa sparsamhetsprincipen.

Men det är ett annat förhållande som
gjort att vi ställt oss avvisande. Den
motivering för anslagshöjningen som
anföres i motionen och som utskottet
delvis godtagit är svag. Det sägs att
höjda instruktörsarvoden och traktamentsersättningar
skulle motivera ökningen,
och likaså höjda drivmedelspriser.
Om det nu är så, att hemvärnet
utan täckning för dylika utgifter beslutar
om höjda instruktörsarvoden och
traktamenten, må det enligt vårt förmenande
vara hemvärnets ensak att
klara den utgiften. Om det är så att
man övergår till att såsom fortskaffningsmedel
använda bil i stället för cykel,
blir detta en utgift av ungefär samma
karaktär. Jag anser att motionärerna
skulle ha gjort hemvärnet en större
tjänst, om de klargjort för vederbörande
att det inte är möjligt för det allmänna
att honorera varje sida av den
frivilliga verksamhet, till vilken hemvärnet
får hänföras. Vi kunna inte bedriva
filantropisk verksamhet utan urskillning.
En dylik erinran är på sin
plats inte bara gentemot hemvärnet
utan även gentemot andra anslagskrävande
frivilliga organisationer. Det är
naturligtvis ingen populär attityd. Men
den är verklighetsbetonad, och jag tror
att den behöver komma till tillämpning
i ett vidare sammanhang. Det skulle
vara beklagligt om hela Organisationssverige
står och faller med statsbidragen.
Alla folkrörelser äro väl i största

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 125

allmänhet idébetonade. Ha idéerna bärkraft,
är den enskilde medlemmen villig
att offra åtskilligt för dessa idéer,
och då bar man också möjlighet att
klara de betydande utgifter som erfordras.
Det var en annan sak när ungdomen
och stora delar av befolkningen
i övrigt levde i kamp mot nöden. Då
var det besvärligt för den enskilde att
komma ut med avgifter för en idébetonad
verksamhet som han intresserade
sig för. Men med de stegrade penninginkomsterna
föreligger inte längre
denna svårighet.

Hemvärnet har visat sig vara i hög
grad en hemortens angelägenhet. Vi ha
inte inom utskottet lyckats utröna hur
stor omfattningen är av det lokala stöd
som man får. Jag har för min del bara
erfarenhet från min egen hemkommun.
Jag vet att rusthållet, där jag själv är
medlem, och kommunalfullmäktige, av
vilka jag är ledamot, under de gångna
åren beviljat medel, som per hemvärnsman
med det tiodubbla överstiga vad
motionärernas krav, om det bifalles,
skulle innebära. Innan vi få full klarhet
i hur stor omfattningen är av de
lokala bidragen —■ det förekommer ju
ofta att bidrag lämnas från industrier,
sparbanker och andra som vilja stödja
hemvärnet — böra vi icke ytterligare
belasta statsbudgeten.

Här komma säkert att anföras känslobetonade
argument. Hemvärnet är tio
år i år, och denna anslagshöjning skulle
kunna betraktas som en födelsedagspresent.
Jag skall lämna det argumentet
åt sitt värde, riksdagen får själv avgöra
om den finansiella situationen är
sådan att man kan anslå medel till sådana
presenter. Jag vill i alla fall framhålla
att om hemvärnet enligt Kungl.
Maj:ts förslag får 4,5 miljoner kronor,
är det inte alldeles vanlottat i jämförelse
med de övriga organisationer som
få statsbidrag.

Jag vill med denna korta motivering
yrka bifall till den vid punkten 50 fogade
reservationen.

Hemvärnets övningar.

Herr WARD: Herr talman! Jag kan
trösta herr Persson i Vinberg med att
jag icke skall bjuda på några känsloutbrott
utan hålla mig strängt till saken.

Herr Persson försökte vifta bort de
skäl för en ökning av detta anslag, som
anföras i motionen och som också utskottet
åberopar. Faktum är väl i alla
fall att omkostnaderna för hemvärnets
verksamhet ha stigit, och det skulle säkerligen
finnas anledning att bevilja ett
ännu högre belopp än utskottet stannat
för, exempelvis det belopp som motionärerna
föreslagit. Vi ha emellertid
inom utskottet inte ansett oss kunna
sträcka oss så långt men ha samtidigt
velat visa förståelse för hemvärnet. Jag
förstår sannerligen inte den annars
mycket realistiske herr Persson i Vinberg,
när han talar om att man inte får
bedriva filantropisk verksamhet. Hur
kan man använda uttrycket filantropisk
verksamhet i detta sammanhang? Det
är ju fråga om en verksamhet, som utgör
ett komplement till den reguljära
försvarsmakten, ett komplement, som
vi lärt oss uppskatta så varmt under
krigstiden. Ha vi redan glömt de insatser,
som hemvärnet gjort i skilda sammanhang?
Det finns alla skäl att antaga
att hemvärnet även i fortsättningen
kommer att göra liknande insatser. Jag
tycker att det är en mycket dålig belöning
åt denna verksamhet att resonera
på det sätt som herr Persson i
Vinberg nu gjort.

Herr Persson i Vinberg talade också
om att staten inte kan understödja alla
frivilliga sammanslutningar. Nej, det
kan naturligtvis staten inte göra. Men
hemvärnet är en av riksdagen och regeringen
auktoriserad eller påbjuden
försvarsmakt, som statsmakterna ha all
anledning att sörja för så länge som det
är nödvändigt. Det är alldeles uppenbart
att vi inte skulle kunna ha hemvärnet
utan statsbidrag. Jag måste
verkligen uttala min förhoppning att
man i betraktande av de stora anslagen
på denna huvudtitel inte av de skäl,

126 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

som herr Persson i Vinberg anförde,
skall anse sig nödgad att förvägra hemvärnet
detta lilla tillskott på 100 000
kronor. Vi trodde verkligen när vi
framförde detta förslag inom utskottet
— jag skall ärligt erkänna att det är
mitt eget personliga uppslag — att man
skulle kunna enas om denna sak. Men
det misslyckades tyvärr, och det kanhända
misslyckas här i kammaren också.
Men jag framhärdar och yrkar, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Vinberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 93 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 51—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kungi. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkt 66, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
1 440 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr von Heland m. fl.
(I: 112) och den andra inom andra
kammaren av herr Lindberg m. fl.
(II: 45), hemställts, att riksdagen måtte
till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 690 000
kronor, därvid anslagsökningen, 250 000
kronor, skulle avses för skjutbanors underhåll.

Utskottet hemställde i ifrågavarande
punkt, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 112 och II: 45, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 540 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Sven Larsson, Gustaf
Karlsson, Iwar Anderson, Berling, Leander,
Rosenberg, Andrée, Ward, Bergström,
Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,
Thapper, Persson i Vinberg och
Gustafsson i Stockholm, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:112 och 11:45, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 1 440 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

127

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Skytteförbundets överstyrelse
bar för nästa budgetår begärt ett anslag
för det frivilliga skytteväsendet på
1 925 000 kronor, vilket försvarsministern
prutade ned med cirka en halv
miljon. Försvarsministern åberopar
bl. a., att kommittén för frivilligt försvarsarbete
ännu inte avslutat sitt utredningsarbete.
Detta är, som var och
en förstår, intet sakligt argument att
komma med.

Den höjning av anslaget, som det här
är fråga om, är avsedd för reparation
och underhåll av skjutbanor. För detta
ändamål tidigare anslagna medel äro
förbrukade, och en anslagsbrist av
350 000 kronor beräknas föreligga vid
ingången av nästa budgetår. I hela landet
finnas närmare 2 500 skytteföreningar
med egna skjutbanor, av vilka
en stor del tarva underhåll och reparation.
För skytlerörelsen ställer det
sig dyrbart att hålla skjutbanorna i ett
sådant skick, att de fylla alla krav ur
säkerhetssynpunkt. Det finns föreningar
som tagit lån för att kunna bygga
banorna så, att de fylla säkerhetskraven,
och de ha gjort det i förhoppningen
att staten skulle lösa in dessa växlar.
Det är ett stort ansvar som riksdagen
tar på sig, om den inte sätter
skytterörelsen i stånd att fullfölja sina
byggnadsplaner. Underhåll av skjutbanor
är en dyrbar historia. Jag har
själv i några decennier varit aktiv skytt
och i många år varit styrelseledamot i
en av landets största skytteföreningar.
Denna förening har en skjutbana med
ett sextiotal hisstavlor. Under förra
året reparerade denna skytteförening
skjutvallarna och anskaffade nya hisstavlor
för en kostnad av cirka 27 000
kronor men erhöll endast 15 000 kronor
i statsanslag för detta ändamål. Det
är anmärkningsvärt att staten inte betalar
dylika kostnader, särskilt med
tanke på att Kungl. Skånska luftvärnskåren
sedan tio år tillbaka använder
dessa banor, då kåren saknar egna
skjutbanor.

Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

De militära experterna äro allmänt
överens om att vid inkallelserna på 40-lalet voro de flera tusen skjutbanor,
som finnas spridda över hela landet,
av ofantlig betydelse för den militära
utbildningen. Trots att det fanns så
många banor tillgängliga i landet kunde
man dock inte tillfredsställande
sköta skjututbildningen. Det har ju omvittnats,
att många tusental inkallade
under beredskapstiden inte fingo avlossa
ett enda skott. Och hur skulle
det ha varit om inte dessa 2 500 skjutbanor
hade funnits? Visserligen rullade
miljonerna lättvindigt under denna
tid för att förbättra försvarets beredskap,
men det går inte att bygga skjutbanor
i en handvändning. Det frivilliga
skyttets skjutbanor äro av största
militära värde även i fredstid, t. ex. vid
övningar med automatgevär och vid
hemvärnets övningar. Det är av utomordentlig
betydelse att 240 000 personer
årligen kunna öva sig på frivillighetens
väg i vapnens bruk. En nvförvärvad
skjututbildning under värnpliktstjänstgöringen
bör också vidmakthållas.

Jag vill dessutom betona, att skytteväsendet
är en demokratisk rörelse och
fullständigt politiskt neutral. Jag vill
också erinra om att man vid en granskning
av skytteföreningarnas rullor kan
konstatera, att arbetarna mer och mer
fylka sig under det frivilliga skytteväsendets
fanor. I den skytteförening jag
tillhör och som har omkring 1 900 medlemmar,
äro närmare 1 400 medlemmar
att betrakta som arbetare.

Utskottets minoritet åberopar det
ekonomiska läget och följer slaviskt
försvarsministern. Jag kan icke finna
annat än att det verkar småsnålt, för
att icke säga verklighetsfrämmande, att
här pruta 100 000 kronor på eu militärbudget,
som närmar sig en miljard. Det
finns säkert andra saker att spara på,
men det är väl använda pengar ur försvarssynpunkt
att ge skytterörelsen ett
ökat anslag. Då de aktiva skyttarnas
kostnader för materiel, ammunition

128

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

o. s. v. belöpa sig till minst tio gånger
så mycket som man begär av statsmakterna,
är det inte statsmakterna värdigt
att säga nej till ett så relativt blygsamt
anslag som det här är fråga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WARD: Herr talman! Jag vill i
korthet med hänvisning till motiveringen
i den av herr Sven I.arsson in. fl.
avgivna reservationen yrka bifall till
denna reservation.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thapper begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 100
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
förevarande punkt fogade reservationen.

Punkterna 54—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
117, föreslagit riksdagen, att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1950
förordats medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 230 miljoner kronor
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Fröderberg m. fl. väckt motion (II: 347)
hade yrkats, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar av telemateriel till
luftbevakning och jaktstridsledning
inom en kostnadsram av 12 miljoner
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 347 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1950 förordats
medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 230 miljoner kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:111 och 11:237 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 000 kronor.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 129

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Mannerskantz, Sundelin,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Ståhl
och Wedén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 347 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad utskottet
förordat medgiva utläggande av
beställningar å flygmateriel m. in. inom
en kostnadsram av 236 miljoner kronor; b)

med--- 135 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STÅHL: Herr talman! I anslutning
till vad jag tidigare har yttrat beträffande
den nu förevarande punkten
89 får jag hemställa om bifall till den
av herr Mannerskantz m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
lå yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten 89 dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 90—98.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99.

Försvarets forskningsanstalt:

Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
132, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för försvarets forsk -

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

ningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51, dels
ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 310 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Andrén m. fl. (I: 197)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (II: 242), hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1950/51 utöver Kungl. Maj:ts förslag
anvisa dels till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar ett anslag av
940 000 kronor, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
ett anslag av 2 800 000 kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:197 och 11:242, såvitt
nu vore i fråga,

a) ur personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt utesluta under
rubriken Tjänstemän å övergångsstat
upptagna befattningar för en laborator
i lönegrad Ca 29 och en kemisk assistent
i lönegrad Ca 25;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 1 310 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Wedén och Hjalmarson,
vilken ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 197 och II: 242,
såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, alt å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt
skulle — med uteslutande av 1 befatt -

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

130 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

ning för kamrerare i lönegrad Ca 27
samt under rubriken Tjänstemän å övergångsstat
upptagna befattningar för 1
laborator i lönegrad Ca 29 och 1 kemisk
assistent i lönegrad Ca 25 — uppföras
ytterligare befattningar för 9 laboratorer
i högst lönegrad Cp 9, 1 byrådirektör
i lönegrad Ca 31, 1 kassör i lönegrad
Ca 15, 4 laboratorer i lönegrad Ce
31, 5 förste forskningsingenjörer och 1
förste forskningsläkare i lönegrad Ce
29 samt 14 forskningsingenjörer i lönegrad
Ce 27;

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1950/51;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 250 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen av herr
Mannerskantz m. fl. under åberopande
av den motivering jag tidigare anfört.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering
äskades likväl av herr Hjalmarson, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
99 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 162 ja och 28
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 100—136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
20, föreslagit riksdagen att dels bemyn -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

131

diga Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagen ändring i personalförteckningen
för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl.,
dels ock till Förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 7 950 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru Svenson
m. fl. (I: 132) och den andra inom andra
kammaren av herr Pettersson i Dahl
m. fl. (11:182), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta uppföra 25 nya
provinsialläkartjänster på personalförteckningen
för förste provinsialläkare
och provinsialläkare in. fl. för budgetåret
1950/51.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 132 och II: 182

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändring i personalförteckningen
för förste provisialläkare och provinsialläkare
m. fl., innebärande att antalet
befattningar som provinsialläkare i
Coa 1 ökades med 15;

b) till Förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 7 950 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herr Gränebo, fröken Andersson
samt herrar von Heland, Ilubbestad,
Birkc och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:132 och 11:182

a) bemyndiga Kungl. Majd att vidtaga
ändring i personalförteckningen
för förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl., innebärande att anta -

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

let befattningar som provinsialläkare i
Coa 1 ökades med 25;

b) till Förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 7 950 000 kronor.

Sedan utskottets i punkten gjorda
hemställan föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
det vid denna punkt finnes en reservation,
till vilken jag anslutit mig, ber jag
med några ord få beröra densamma. I
fjol gav Kungl. Majd medicinalstyrelsen
i uppdrag att inkomma med förslag
till utbyggnad av provinsialläkarorganisationen
med ytterligare 25
tjänster. Nu har emellertid Kungl.
Maj d, sedan medicinalstyrelsen framkommit
med detta förslag, endast gått
in för att 15 tjänster skola ordinariesättas.
Vi som stå för reservationen
yrka på att antalet skall utökas till det
som medicinalstyrelsen begärt, nämligen
25, alltså 10 mer än vad Kungl.
Maj d har föreslagit.

Vi ha nämligen den meningen, att
det är synnerligen viktigt, att provinsialläkarorganisationen
utbygges så att
det blir lättare för folk, som bor ute i
de avlägsna orterna att få tillgång till
läkarvård. Man har i propositionen betonat,
att det kommer att medföra vissa
svårigheter att kunna iordningställa
dessa 25 provinsialläkardistrikt med
hänsyn till byggnadsförhållandena, varjämte
man även pekar på bristen på
läkare. Emellertid torde det, om man
går in för att ordinariesätta redan
extra provinsialläkardistrikt, gå mycket
lätt att få ett ökat antal ordinarie
distrikt, ty där finns det redan både
läkare och bostäder. En sådan ökning
torde därför inte vålla några svårigheter,
om man går in för den linjen.

Det finns inte mindre än 52 extra
provinsialläkardistrikt, och dessa måste
ju bekostas förnämligast av de kommuner,
som hänföras till de olika extra

132

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

provinsialläkardistrikten. De få visserligen
ett litet statsbidrag, cirka 1 500
kronor, och dessutom i regel 1 500 kronor
av landstingen, men resten få kommunerna
själva betala. Nu mena vi reservanter,
att här bör staten träda in
och göra det möjligt för dessa distrikt
att slippa ifrån de extra kostnader, som
andra distrikt med ordinarie provinsialläkare
slippa undan. Utskottets majoritet
säger, att vissa rättviseskäl tala
för att man borde ordna det så att det
blir flera ordinarie provinsialläkardistrikt,
men utskottet hänvisar till det
ekonomiskt tryckta läget för staten. Vi
reservanter mena emellertid att även
för kommunerna är det svåra ekonomiska
förhållanden och att det bör
vara lättare för staten än för kommunerna
att utanordna dessa pengar. Därför
ha vi hemställt, att provinsialläkarorganisationen
skall utbyggas med ytterligare
tio ordinarie provinsialläkare.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande i denna punkt fogade
reservationen av herr Gränebo in. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag kan försäkra kammarens
ledamöter, att även de som stå för utskottets
förslag äro intresserade av att
provinsialläkarfrågan snarast möjligt
kan lösas på tillfredsställande sätt. Men
vi äro inte alldeles övertygade om att
det nu kan vinnas något genom att
riksdagen beslutar, att det skall inrättas
fler provinsialläkardistrikt än departementschefen
har föreslagit. Vi få
inte bortse ifrån det som även herr
Rubbestad var inne på, nämligen att
den egentliga orsaken till att provinsialläkarvården
inte har kunnat utbyggas
i så snabb takt, som skulle varit
önskvärt, är framför allt den omfattande
bristen på läkare och även bristen
på sådana bostäder, som godkännas
av läkarna och deras organisationer.
Det kan ju erinras om att i september

1949 fanns det 3G redan beslutade provinsialläkartjänster,
som inte kunnat
tillsättas på grund av dessa förhållanden.

Nu har, som herr Rubbestad nämnde,
medicinalstyrelsen begärt att för nästa
budgetår få inrätta 25 nya tjänster. Departementschefen
har med hänsyn till
de förhållanden jag här i korthet har
omnämnt stannat vid att föreslå 15 nya
tjänster. Och utskottet anser i likhet
med departementschefen att det på
grund av de svårigheter som här föreligga
inte är erforderligt att sträcka sig
längre än vad departementschefen har
förordat.

Herr Rubbestad nämnde, att det finns
52 extra provinsialläkardistrikt här i
landet och att det inom dessa distrikt
finns såväl läkare som bostäder men
att staten endast med mindre belopp
bidrager till avlöningen av dessa läkare.
De övriga avlöningskostnaderna
få bäras av, förmodar jag, i första hand
landstingen, kanske i något fall även
av kommunerna. Nu förorda reservanterna,
att en del av tjänsterna i dessa
52 extra distrikt skulle få besättas med
ordinarie innehavare snarast möjligt.
Departementschefen räknar med att
sex av dessa extra provinsialläkartjänster
kunna komma att ordinariesättas
under den närmaste tiden. Jag förstår
mycket väl de önskemål och även de
svårigheter som kunna göra sig gällande
för landstingen och för kommunerna
att betala läkarna inom dessa extra
provinsialläkardistrikt. Men vi få inte
alldeles bortse ifrån att medicinalstyrelsen
upprättat en plan för provinsialläkardistriktens
organisation här i landet.
Om då en del landsting anse, att
denna plan inte är tillfredsställande,
utan gå in för att vid sidan av den ordinarie
planen upprätta extra provinsialläkardistrikt,
kan även det medföra
vissa svårigheter, vilket jag tror att
reservanterna inte heller kunna förneka.
Ja, det kan medföra en snedvridning
av hela den av medicinalsty -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

133

relsen upprättade planen, och det är
därför som utskottet inte har velat ansluta
sig till de önskemål som reservanterna
här ha framställt. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I anledning
av herr Mårtenssons anförande
vill jag för det första säga, att säkerligen
intet landsting går in för att inrätta
nya provinsialläkardistrikt, om
inte behovet är mycket framträdande.
För det andra få ju dessa distrikt inte
inrättas, såvida inte medicinalstyrelsen
godkänner desamma. I de fall där uppdelning
sker är det i regel fråga om
stora distrikt, där avståndet till läkaren
för vissa personer kan vara mycket
stort. Efter uppdelningen kunna ju dessa
personer få väsentligt kortare väg till
sin läkare, och det är givet, att detta
spelar en mycket stor roll för människor
ute i avlägsna orter, såväl vad beträffar
möjligheten att snabbt få tag i
en läkare, som framför allt med hänsyn
till resekostnaderna. Det är därför
synnerligen önskvärt, att det blir en
uppdelning av de stora distrikten. Man
tycker ju då, att när både landsting
och medicinalstyrelsen godkänt denna
nya indelning, vore det önskvärt, att
också dessa kommuner, som främst
måste garantera kostnaderna, kunde få
det bidrag, som andra distrikt lyckats
erhålla.

Jag måste därför vidhålla mitt yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag förstår mycket väl, att
landstingen inte gå in för att inrätta
extra provinsialläkardistrikt utan att,
som herr Rubbestad framhöll, behovet
är mycket framträdande. Men om det
inrättas extra provinsialläkardistrikt i
någon större utsträckning, kan det ifrågasättas,
om det inte på grund av den
brist på läkare, som vi för närvarande
ha, kan inträffa, att det inom ett län
kan bli ett så stort antal läkare, att det

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

inte blott motsvarar distriktsindelningen,
utan även blir en del extra distrikt
vid sidan av de ordinarie distrikten,
medan det i andra län inte finns möjlighet
att tillsätta de ordinarie provinsialläkartjänsterna.
Kan inte utvecklingen
bli denna? Jag har i alla fall sett
frågan på det sättet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Mårtenssons i Uddevalla senaste
farhågor tror jag inte att riksdagen
behöver vara särskilt bekymrad
för. Som herr Rubbestad redan har
framhållit är det ju nämligen medicinalstyrelsen
som godkänner provinsialläkardistrikten,
och då kunna vi väl
förutsätta, att medicinalstyrelsen också
ser till att inte ett landstingsområde får
för många läkare på de andras bekostnad.

Vad sedan beträffar frågan om läkarbristen
få vi väl ändå tro, att den proposition,
som Kungl. Maj :t nu har lagt
fram och i vilken föreslås att vi skola
ta in 100 utländska läkare till landet,
skall i någon mån minska denna brist.
Om jag fattat propositionens innebörd
rätt är det också meningen, att dessa
utländska läkare så småningom skola
kunna bli provinsialläkare.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! I
motsats till herr Pettersson i Dahl har
jag den uppfattningen, att det var ett
mycket tungt vägande argument som
herr Mårtensson i Uddevalla framförde
i sitt senaste yttrande.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att jag vid två tidigare tillfällen i
statsverkspropositionen har ansett mig
böra göra det uttalandet, att man med
hänsyn till den rådande läkarbristen för
framtiden måste iaktta den största
återhållsamhet, när det gäller att inrätta
nya extra provinsialläkardistrikt.
Vi ha i departementet ansett oss böra

134 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Provinsialläkare m. fl.: Avlöningar.

vara så återhållsamma, att vi t. o. m.
i något fall avslagit en av landsting
gjord framställning om att få inrätta
särskild extra provinsialläkartjänst.
Läkarbristen i vårt land är nämligen
för närvarande så svårartad, att man
måste se sig mycket noga för, så att
man inte inrättar fler tjänster än som
med hänsyn till personaltillgången
kunna tillsättas.

Om vi här nere i södra Sverige skulle
inrätta ett alltför stort antal provinsialläkartjänster
— ordinarie eller inte
spelar ut denna synpunkt ingen roll
— så löper framför allt övre Norrland
mycket stor risk att bli helt utan
provinsialläkare. Jag kan nämna, att det
inte är mer än någon vecka sedan
Kungl. Maj:t måste förordna om nytt
kungörande av, jag tror det var tre—
fyra provinsialläkartjänster på en gång
i Norrbotten, som inte hade lockat någon
sökande.

Här ha nu två olika frågor varit
uppe till diskussion. Den ena är, i hur
pass snabb takt vi med hänsyn till läkartillgången
kunna öka antalet provinsialläkartjänster.
Där ha vi under budgetarbetet
bedömt som möjligt att nu
gå in för en ökning med ytterligare 15
tjänster. Det är alltså meningen att
dessa tjänster skola tillsättas successivt,
om riksdagen fastställer Kungl.
Maj:ts förslag.

Vidare har herr Rubbestad tagit upp
frågan huruvida staten skulle kunna ta
ett krafttag för att på sig överflytta
den ekonomiska börda, som de extra
provinsialläkardistrikten utgöra för
vissa lokala myndigheter. På den punkten
vill jag säga, att vi vid budgetbehandlingen
ha haft den uppfattningen,
att det statsfinansiella läget för närvarande
inte är sådant, att det tillåter
staten att ta något krafttag på detta område.
Det finns många, många viktiga
saker inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, som jag i så fall
anser vara mera angelägna än denna.

Jag tror därför vi få räkna med att

de provinsialläkartjänster som riksdagen
nu beslutar om inte få användas så,
att vi huvudsakligen överföra extra provinsialläkare
till ordinarie tjänst, utan
så att vi i största möjliga utsträckning
inrätta nya tjänster inom sådana områden,
där behovet av läkare är särskilt
framträdande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 150 ja och
47 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 135

Punkterna 21—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkterna 57—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Förebyggande mödra- och barnavård.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
100, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

I en till utskottet hänvisad, inom
andra kammaren av fröken Liljedahl
m. fl. väckt motion (II: 100) hade hemställts,
att i enlighet med ett av medicinalstyrelsen
avgivet förslag 3 175 kronor
måtte anvisas för en repetitionsoch
kompletteringskurs för sjuksköterskor
vid barnavårdscentraler.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 100 till Bidrag till
avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Andersson, Bergström,
Svensson i Ljungskile och Bergstrand,
fröken Elmén samt fru Ericsson i
Luleå, vilka ansett, att utskottet i anledning
av motionen II: 100 bort tillstyrka
anordnandet av en repetitions- och
kompletteringskurs för sjuksköterskor
vid barnavårdscentraler och att i enlighet
därmed utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) till Bidrag till avlöningar in. m.
inom förebyggande mödra- och barna -

Förebyggande mödra- och barnavård.

vård för budetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor;

b) i anledning av motionen II: 100 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna i motiveringen anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN: Herr talman! Vid
denna punkt har jag tillsammans med
en del andra ledamöter i utskottet reserverat
mig. Det kan tyckas att det
här rör sig om en mycket obetydlig
fråga, om man ser den ur kostnadssynpunkt,
men då jag är övertygad om att
den har stor betydelse för barnavårdscentralerna
och för barnavården över
huvud taget, så vill jag här närmare
motivera mitt ställningstagande.

Medicinalstyrelsen har i sina petita
upptagit ett anslag på 3 175 kronor till
anordnande av kompletterings- och repetitionskurser
för sköterskor vid barnavårdscentralerna.
Denna begäran har
avslagits av departementschefen. Frågan
har sedermera tagits upp på nytt
i en motion, i vilken yrkas att ifrågavarande
kurser skola komma till stånd.

Barnavårdscentralernas gagnande
verksamhet behöver jag här inte orda
om, eftersom ju alla som ha följt med
utvecklingen på barnavårdens område
säkert veta vilken betydelse denna
verksamhet har. Jag behöver bara peka
på den minskade barndödligheten. Den
verksamhet som nu bedrivs av barnavårdscentralerna
har varit i gång sedan
1938, och en stor del av den personal
som nu är anställd där har varit
verksam i barnavårdscentralerna sedan
dess. Många av dessa anställda ha övertagits
från de institutioner, som förut
bedrevo denna verksamhet, varför ett
flertal av sköterskorna vid barnavårdscentralerna
ha varit verksamma i barnavården
i 15 ä 20 år. För dessa sköterskor
ha inte på hela denna tid ordnats
några som helst kompletteringseller
repetitionskurser. Men alla iiro

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

130 Nr 12.

Förebyggande mödra- och barnavård.

säkerligen medvetna om att utvecklingen
på barnavårdens område har gått
synnerligen snabbt — det har ju framkommit
nya rön undan för undan —-och det är därför av utomordentligt
stor vikt att de i barnavården verksamma
sköterskorna få del av alla nya erfarenheter
och rön, framför allt med
hänsyn till att deras verksamhet är av
mycket självständig natur. De bedriva
upplysningsverksamhet ute på sina respektive
orter, och det är de som ha den
direkta kontakten med mödrar och
barn. Förhållandet kan då lätt bli det,
att den personliga handledning de utöva
och den upplysningsverksamhet de
bedriva kunna bli föråldrade och inaktuella.

Vidare är det önskvärt att barnen
knytas till barnavårdscentralerna även
efter spädbarnsåldern, och det har allt
oftare blivit så, att de kvarstå vid barnavårdscentralerna
ända till dess de
kommit upp till skolåldern. Därmed ha
också uppfostringsfrågor och psykologiska
problem kommit in i barnavårdscentralernas
arbetsuppgifter. För närvarande
äro omkring 308 900 barn
knutna till barnavårdscentralerna, därav
109 400 spädbarn och 199 500 barn
upp till skolåldern.

Jag vill också framhålla, att det för
sköterskor på andra specialområden
undan för undan ordnas kompletterings-
och repetitionskurser. I här föreliggande
fall rör det sig om en mycket
ringa kostnad, endast 3 175 kronor. För
barnavårdscentralernas verksamhet har
det totalt begärts ett förslagsanslag på
2 800 000 kronor, och man kan väl räkna
med att anslaget är något avrundat,
varför reservanterna förmoda, att man
i detta stora anslag skulle kunna pressa
in ifrågavarande kompletterings- och
repetitionskurser. Därför har man inte
yrkat på någon ökning av själva anslaget
utan hemställer till riksdagen att
riksdagen endast måtte uttala sig för
att dessa utomordentligt viktiga kurser
komma till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är riktigt, som fröken Elmén
har framhållit, att denna fråga
om anordnandet av en kompletteringskurs
för sjuksköterskor har liten betydelse
ur kostnadssynpunkt. Ja, det
ser t. o. m. ut, som om en sådan kompletteringskurs
inte skulle kosta någonting
alls, ty reservanterna ha, såsom
framgår av reservationen, inte begärt
något ökat anslag. Om således reservationen
skulle bifallas, kan ett sådant
beslut inte leda till något annat
resultat än att det av utskottet
föreslagna anslaget inte räcker till,
och följaktligen får Kungl. Maj:t vid
ett senare tillfälle begära fyllnadsanslag
hos riksdagen.

Nu är det att märka, att anslaget
till avlöningar inom den förebyggande
mödra- och barnavården har höjts
för kommande budgetår från 2 600 000
kronor till 2 800 000 kronor, alltså
sammanlagt med en summa av 200 000
kronor. Motionärerna ha hemställt, att
ytterligare 3 175 kronor måtte anvisas.

Utskottet anser, att den kompletteringskurs,
som föreslås skola anordnas
för de å barnavårdscentral anställda
sjuksköterskorna, kan ha en
viss uppgift att fylla, men utskottet
har inte ansett, att denna kurs är så
nödvändig, att det inte kan dröja ytterligare
något år, innan densamma
anordnas.

Jag tror att det på ett flertal punkter
under de olika huvudtitlarna har
framställts förslag om anslagshöjningar,
som varit lika behjärtansvärda
och lika betydelsefulla som den nu
ifrågasatta höjningen, men på grund
av det ekonomiska läget ha utskotten
måst avvisa de krav, som framställts.
Jag kan inte finna, att detta anslag till
en kompletteringskurs skulle ha en
så stor betydelse, att vi därvid borde

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

137

avvika ifrån den strikta linje, som vi
tidigare ha följt på andra punkter, där
man begärt anslagshöjningar utöver
vad departementscheferna ha föreslagit.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken LILJEDAHL: Herr talman! I
motiveringen för sitt anslagsäskande
på denna punkt säger medicinalstyrelsen
bland annat följande: »Många
nya rön ha under de senare åren gjorts
beträffande barnets uppfödning och
vård. Arbetet inom den förebyggande
hälsovården har fått en ny inriktning
och omfattar alltmera psykologiska
problem och uppfostringsfrågor. Inom
socialvården ha många nyheter tillkommit
de senaste åren. Med hänsyn
till den undervisningsverksamhet, som
bedrives vid barnavårdscentralerna i
form av barnavårdskurser för blivande
mödrar, äro också utökade pedagogiska
kunskaper av betydelse.» Så
långt medicinalstyrelsen.

Genom den intensiva verksamhet,
som bedrivits inom den förebyggande
barnavården, har man nu kommit
mycket långt, särskilt då det gäller
uppfödningen. Sverige har för närvarande
den lägsta barnadödlighetsprocenten
i världen.

Då det gäller mentalhygien, dvs.
vården av barnets psyke, samt uppfostringsfrågor
finns det dock ännu
mycket övrigt att önska. Tyvärr är
det så, att våra moderna barnpsykologer
ofta missuppfattas. Den frihet i
fostran, som de tala för, praktiseras
alltför ofta såsom frihet från fostran.
Här behövs det fortfarande råd och
upplysningar till föräldrarna. Denna
upplysning ges bäst genom personliga
kontakter, och de befattningshavare,
det här gäller, knyta dessa värdefulla
kontakter i mycket stor utsträckning.

På en barnavårdscentral med en -

Förebyggande mödra- och barnavård.

dast en sjuksköterska finnas minst
600, ofta ända upp till 1 000 barn
inskrivna per år. Speciellt vid hembesöken,
som i regel göras i varje
familj flera gånger årligen, kan sköterskan
bedriva rådgivande verksamhet
i uppfostringsfrågor. Det är därför
av utomordentlig betydelse, att
hon själv får tillfälle till förnyelse av
sina kunskaper.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som på
denna punkt avgivits av fröken Elmén
m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
92 :o) i utskottets förevarande utlåtande,
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja
och 94 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

138

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 93 och 94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
109, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till folkbildningsorganisationerna för
anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet för budgetåret
1950/51 anvisat ett anslag av 50 000
kronor.

Utskottet hemställde i ifrågavarande
punkt, att riksdagen måtte till Bidrag
till folkbildningsorganisationerna för
anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet för budgetåret
1950/51 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar von Heland, Rubbestad,
Birke och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande är
det här fråga om ett anslag på 50 000
kronor för anordnande av allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet,
som skall bedrivas av vissa folkbildningsorganisationer.
Av detta belopp
har ABF under fjolåret erhållit
två tredjedelar.

Vi reservanter ha den meningen, att
denna upplysningsverksamhet inte är
till den nytta, som man borde kunna
kräva för att den skall komma i åtnjutande
av ifrågavarande bidrag på
50 000 kronor, och då riksdagen nu på
många punkter så mycket som möjligt

gått in för sparsamhet, ha vi ansett, att
detta är en punkt, där det bör gå att
spara.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
S taxäng.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag brukar i många fall följa
sparsamhetens princip, men jag kan
tyvärr inte göra det på denna punkt.
Jag vill ingalunda taga upp någon större
debatt i denna fråga, men jag kan
inte underlåta att framhålla, att det
verkar —• jag vågar här använda ett
sådant uttryck som beklämmande, när
framstående representanter från högern
och bondeförbundet motsätta sig ett anslag
för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet.

Vi leva ju i en tid, då propagandan
och upplysningsverksamheten intaga en
framstående plats på så gott som alla
områden. Man måste under sådana förhållanden
fråga sig: Vad kan det finnas
för skäl, som tala för att samhället inte
bör understödja en upplysningsverksamhet
på ett för samhället och, låt
mig säga, för människorna så viktigt
område som det sexualhygieniska? Det
är väl ändå inte någon som tror, att
det skulle vara till fördel för samhället,
om den sexuella upplysningsverksamheten
mörklädes och fick bedrivas utan
vare sig kontroll eller stöd från samhällets
sida.

Jag är övertygad om att reservanternas
ståndpunkt i denna fråga är inte
blott felaktig utan även enligt mitt förmenande
helt enkelt verklighetsfrämmande.
Ett bifall till reservationen skulle
vara olyckligt, inte minst om vi se
denna fråga ur samhällets synpunkt.

Jag vill därför, herr talman, på det
allra livligaste tillstyrka utskottets förslag,
och jag gör detta därför att jag
tror, att det är till fördel för samhället

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 139

och till fördel för människorna, att den
sexualhygieniska upplysningsverksamheten
får bedrivas i sunda och öppna
former, med stöd och kontroll från
samhällets sida.

Med dessa få ord och med denna motivering
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Bladh.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Reservationen på denna punkt
liksom på en annan punkt, där det är
fråga om abortförebyggande åtgärder,
visar en rent kulturfientlig inställning,
som man är förvånad över att den lever
kvar trots de många angrepp, som
den blivit utsatt för, och trots de många
misslyckanden, som företrädarna för
denna uppfattning ha gjort.

Jag undrar, vad det finns för skäl
för reservanterna att påstå att den
sexualhygieniska upplysningsverksamheten
icke har så stort samhälleligt
värde, att den bör stödjas. Det verkar,
som om reservanterna — det är nu högermän
och bondeförbundare som reserverat
sig — på något sätt hade en
befolkningsaktivistisk inställning i
motsats till herr Dickson, som trodde
att det låg en fara i att det blev för
många människor på jorden. Reservanterna
tro däremot, att det ligger en
fara i att det blir för få människor på
jorden.

Reservanterna ha fortfarande den
vulgäruppfattningen, att de sexualhygieniska
föreläsningarna inom folkbildningsverksamheten
äro ett slags uppmaning
till folk att skaffa sig färre
barn. Jag vill läsa upp rubrikerna till
en ABF-kurs, som ägt rum i år och som
anordnas på ungefär samma sätt termin
efter termin i Stockholm och på
andra platser. Rubrikerna äro inte sådana,
att de skulle uppröra ens den
mest plikttrogna samhällsbevarare:

1. Sexualkunskapens senaste rön,

2. Befruktning och havandeskap,

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

3. Fosterfördrivningen och dess faror
•— märk väl: inte dess fördelar!

4. Modern födelsekontroll,

5. Könssjukdomarnas bekämpande,

6. Sexuallivet och neuroserna,

7. Frågoafton.

Hur kan man tro, att dessa föreläsningar,
som hållas av föreläsare, vilka
bland annat äro godkända för sexualupplysningsverksamhet
i skolorna, på
något sätt skulle ha ett dåligt inflytande
på publiken? Har man sett de människor,
som besöka dessa föreläsningar,
vet man, att många av dem ha barn och
att det kanske är ännu flera, som inte
ha några barn alls men som önska, att
de hade barn. Många av dem veta inte
vad de skola göra för att få barn, och
många kanske tro, att det inte kan lyckas
för dem att få barn.

Många människor ha den allra varmaste
förståelse för dem, som vilja att
vi skola uppfylla jorden, och det föreligger
inte alls någon fara för att denna
upplysningsverksamhet skulle förorsaka,
att det blir färre människor här
på jorden, utan snarare har denna upplysningsverksamhet
en befolkningsaktivistisk
tendens. Det är således mer än
häpnadsväckande, att herr Rubbestad
har den inställningen, att sexualupplysningsverksamheten
inte är av något
större värde. Jag skulle vilja rekommendera
herr Rubbestad att gå och
höra på en sådan föreläsningsserie,
som jag nyss talade om. Den gör verkligen
nytta.

Den andra punkt, som vi sedan skola
behandla, har en något annan karaktär,
men den berör också den abortförebyggande
verksamheten och möjligheten
till hjälp åt dem, som vilja föda barn,
och inte åt dem, som vilja motverka en
folkökning. Det finns väl inte någon,
som vill beteckna barnmorskeutbildningen
eller den verksamhet, vari barnmorskorna
skola undervisas, såsom särskilt
skadlig.

Jag har i en trakt i vårt land träffat
en ung fru, som i höstas fyllde 23 år

140 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Abortförebyggande åtgärder.

och som hade fem barn, av vilka det
minsta var sex månader. Hon skulle
dessutom ha ett barn till. Hon hade
tänkt uppsöka en läkare, som kunde ge
henne ett råd, men hon kunde inte nå
den läkaren, ty det var 22 mil till den
plats där läkaren bodde, och hon och
hennes man väntade på barnbidraget
för att hon skulle få råd att resa till
läkaren och utprova en pessar. Hade
det funnits en barnmorska i denna
trakt, där hon bodde, som kunnat företaga
denna utprovning, tror jag inte att
samhället eller dessa människor hade
förlorat någonting därpå.

De barnmorskor, som genomgått en
sådan utbildningskurs som det här gäller,
komma att bli till synnerligen stor
nytta för människorna i allmänhet och
framför allt för äkta makar, och de
kunna alltså bidraga till att göra äktenskapen
lyckliga. Jag tror inte, att herr
Rubbestad behöver vara ängslig på den
punkten.

Jag hoppas, att detta skall vara den
sista attacken mot de frågor, som jag
trodde, att vi allesammans hade smält.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Med
anledning av fru Erikssons i Stockholm
anförande vill jag säga att jag
inte påstår, att de kurser hon omnämnde
skulle vara skadliga. Jag är
emellertid inte övertygad om att de
medföra någon särdeles stor nytta. Vidare
vill jag med anledning av fru
Erikssons yttrande säga att åtminstone
jag för min del klarar mig utan dessa
föreläsningar.

Jag vill dessutom säga alt det, såvitt
jag förstår, inte skett någon förbättring
på detta område sedan vi införde anslag
för detta ändamål. Med de erfarenheter
vi ha ställer jag den frågan: Är
det nödvändigt att fortsätta med denna
utgift, när man inte ser någon förbättring? -

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i denna punkt
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets berörda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 96.

Abortförebyggande åtgärder.

Med biträdande av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln,
punkt 110, framlagda förslag
hemställde utskottet i denna punkt, att
riksdagen måtte till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 175 000 kronor.

Reservationer hade vid punkten avgivits a)

av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
160 000 kronor;

b) av herr von Heland utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Här
föreligger ytterligare en fråga, som berör
samma område vi nyss behandlade.
En del reservanter i utskottet anse, att
man för närvarande inte skall göra någon
utbyggnad av denna organisation
med rådgivningsbyråer. Departementschefen
har ju föranstaltat om en utredning
angående denna sak, och så länge
inte denna utredning är klar mena vi,
att det inte bör företagas någon ytterligare
utbyggnad på detta område.

Man kan nog ställa sig ganska betänksam
mot den utveckling, som denna
verksamhet har tagit under de sista
åren. När vi här i riksdagen år 1945
införde anslaget till åtgärder för abort -

Onsdagen den 29 mars 1950 fin.

Nr 12.

141

förebyggande verksamhet, så hade man
naturligtvis tänkt, att detta skulle medverka
till att minska antalet aborter i
vårt land. När man emellertid i propositionen
tar del av förhållandena beträffande
denna abortverksamhet på
fyra olika orter finner man, att av 2 930
inskrivna vårdsökande inte mindre än
1 352 erhållit abort. Jag får nog säga
att jag tycker att det är rätt beklämmande,
att vi i ett kristet samhälle —-det få vi väl ändå anse att vårt land är
— skola vidtaga åtgärder för att döda
människoliv eller åtminstone hindra
dem att fullbordas. Jag hoppas att den
utredning, som statsrådet nu satt i
gång, måtte uppmärksamma den utveckling,
som denna verksamhet har
tagit, och att man slår in på linjer, som
göra det möjligt för människor, vilka
kommit i ett bekymmersamt läge, att få
hjälp på annat sätt än genom dessa
aborter. Ekonomiskt bidrag på detta
område tror jag skulle medföra bra
mycket bättre resultat än den abortverksamhet,
som nu bedrives.

Det är med anledning av dessa synpunkter
vi reservanter mena, att vi
inte böra företaga någon ytterligare utbyggnad
av denna organisation förrän
den igångsatta utredningen har verkställts
och resultatet av densamma har
framlagts. Med detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det förhåller sig på det sätt,
som herr Rubbestad framhöll, att hela
denna verksamhet för närvarande är
föremål för utredning, och med anledning
härav föreslår departementschefen,
att verksamheten även under nästa
budgetår skall ha försökskaraktiir. Anslaget
beräknas för i genomsnitt tio
rådgivningsbyråer med vardera en läkare
och en kurator. Departementschefen
föreslår emellertid att Kungl. Maj:t
på samma sätt som under innevarande

Abortförebyggande åtgärder.

år skall få rätt att medgiva statsbidrag
till inrättande av ytterligare fem byråer,
om detta kan anses erforderligt.

Verksamhetens huvudsakligaste uppgift
— den behöver jag kanske inte tala
om — är ju som bekant av rådgivande
och förebyggande art. Huruvida verksamheten
på ett tillfredsställande sätt
lyckats lösa dessa uppgifter, ja, det kan
väl knappast någon uttala sig om för
närvarande. Jag utgår från att de sakkunniga,
som hålla på att utreda denna
fråga, komma att klarlägga detta.

Herr Rubbestad var inne på frågan
om ökningen i antalet aborter. De legala
aborterna få emellertid endast företagas
i vissa särskilda fall, och jag
tror att de bestämmelser, som äro gällande
för företagandet av legala aborter,
äro mycket stränga.

Herr Rubbestad var inte inne på en
annan fråga, som står omnämnd i reservationen,
nämligen preventivrådgivning
för män. I reservationen yrkas att
anslaget för denna del av verksamheten
helt och hållet skall strykas. Men när
herr Rubbestad talar om att det förekommer
ett så stort antal aborter, så
utgör väl detta ett starkt skäl för att inte
slopa denna rådgivning för män utan i
stället ytterligare utöka den. Då kanske
vi kunna förebygga ett så stort antal
aborter i framtiden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
är alldeles riktigt, som herr Mårtensson
i Uddevalla här säger, att jag i mitt
anförande inte berörde denna sista
fråga som herr Mårtensson talade om.
Anledningen är den att jag tycker det
är så larvigt alltsammans med denna
preventivrådgivning åt män, att jag inte
vill att sådant skall komma till uttryck
i en riksdagsdebatt. Inte kan det väl
vara rimligt att staten anvisar pengar
för sådant ändamål, varför jag vidhåller
mitt yrkande.

142

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Civilförsvarsområdenas administration: Avlöningar.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid densamma fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 97—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160.

Civilförsvarsområdenas administration:

Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
187, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen föreslagna ändringar
i personalförteckningen för civilförsvarsområdenas
administration
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för administrationen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1950/51, dels ock till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 2 420 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (1:198) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:266), hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar anvisa ett anslag
av 350 000 kronor för tillfällig personal.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:198 och 11:266, i
vad de berörde förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsområdenas
administration vidtaga de ändringar,
som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 4
januari 1950;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1950/51;

c) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 420 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 198 och II: 266,

1 vad de berörde förevarande anslag,

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1950/51;

c) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av

2 770 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Vi
ha från högern en reservation på två
punkter, och för att spara tid kanske
jag kan få ta båda i ett sammanhang.

Jag tror inte det kan råda några delade
meningar om att civilförsvaret under
de sista åren allvarligt försummats.
Civilförsvaret bör även betraktas som
en försvarsgren. Under de sista budgetåren
har detta försvar satts på svältkost
i en utsträckning, som äventyrar
våra möjligheter att lösa även de mest
primära och elementära uppgifter inom
civilförsvaret. Så kan det helt enkelt
inte längre få fortsätta.

I högerns reservation ha vi koncen -

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

143

trerat oss på två saker. Dels vilja vi
förbättra tillgången på brandsläckningsmateriel,
dels möjliggöra ett nödtorftigt
upprätthållande av effektiviteten
i civilförsvarets i och för sig svaga
fältorganisation. Tillgången på brandsläckningsmateriel
är alldeles otillräcklig.
En tillfredsställande utrustning med
dylik materiel är — det visa krigserfarenheterna
utifrån •— av avgörande betydelse
för möjligheterna att kunna
rädda människoliv vid flygbombardemang.
Anslagshöjningen till civilförsvarets
fältorganisation är vidare nödvändig
för att förebygga risken av ett sammanbrott
för verksamheten i civilförsvarets
botteninstans. Som stöd för
denna uppfattning ber jag, herr talman,
att få hänvisa till den utomordentligt
starkt dokumenterade framställning,
som civilförsvarsstyrelsen har avgivit.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att i första hand få yrka bifall till vår
reservation vid punkt 160. Sedermera
skall jag be att få återkomma med motsvarande
yrkande vid punkt 165.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Civilförsvaret är, som vi alla veta, ett
led i det allmänna försvaret. De äskanden,
som ha kommit från civilförsvarsstyrelsen,
gå ut på en utbyggnad av
detta civilförsvar. Vi ha med noggrannhet
prövat dessa frågor i avdelningen,
och vi ha haft föredragningar på olika
punkter. Vi ha dock kommit till det
resultatet, att vi i dagens statsfinansiella
läge inte kunna sträcka oss längre än
vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Med hänsyn till den långa föredragningslistan
skall jag inte argumentera
vidare utan ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och

Inköp av brandmateriel

blev utskottets berörda hemställan av
kammaren bifallen.

Punkterna 161—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Inköp av brandmateriel.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
193, föreslagit riksdagen att till Inköp av
brandmateriel för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m. fl. (I: 198) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmar
son m. fl. (11:266), hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
till Inköp av brandmateriel anvisa
1 670 000 kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 198 och II: 266, i vad
de berörde förevarande anslag, till Inköp
av brandmateriel för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 198 och 11:266, i vad de berörde förevarande
anslag, till Inköp av brandmateriel
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 2 170 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr IIJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz m. fl. vid denna punkt
avgivna reservationen.

144

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 166—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna;
och

nr 50, i anledning av väckt motion
om tillgodoseende av beredskapssjukhusens
utrustningsbehov.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.

I statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln, punkt 6, hade Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen att — förutom
att medgiva vissa ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna
och godkänna ändrad avlöningsstat
—- för ändamålet anvisa 6 275 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionerna I: 255 av herr Lindblom
m. fl. och II: 325 av herr Ericsson i
Sörsjön m. fl., likalydande, hade hemställts,
att sju egnahemsdirektörer hos
lantbruksnämnderna skulle från och
med den 1 juli 1950 överföras på indragningsstat
samt att för detta ändåmål
skulle beviljas ett anslag av 103 000
kronor för nästa budgetår.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 255 och II: 325 ävensom med
avslag å motionerna 1:254 och 11:221,
såvitt nu vore i fråga, samt 1:257 och
II: 316,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna som
angivits i motiveringen;

b) fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 6 275 000 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1950 i enlighet med
av utskottet angivna riktlinjer överföra
sju egnahemsdirektörer å indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Vid genomläsandet av vad utskottet
här hemställt blev jag en aning
förvånad över ett visst ställningstagan -

Onsdagen den 29 mars 1950 fin.

Nr 12. 145

de, som utskottet gjort i en fråga, som
tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. Det gäller frågan om att
överföra ett antal före detta egnahemsdirektörer
till indragningsstat.

Av statsfinansiella skäl anser man det
för närvarande inte vara möjligt att
bygga ut lantbruksnämndernas organisation
på det sätt, som i och för sig vore
önskvärt. I detta spörsmål anför departementschefen
bland annat: »För

vissa av de av lantbruksstyrelsen föreslagna
personalförstärkningarna kunna
enligt min mening goda skäl anföras.
Med hänsyn till det rådande läget anser
jag mig dock ej böra föreslå någon
utvidgning av lantbruksorganisationen,
liksom jag ej heller kan förorda de av
lantbruksstyrelsen ifrågasatta löneregleringarna.
Av samma anledning kan jag
vidare ej tillstyrka den föreslagna uppräkningen
av posten ersättningar till
sakkunniga.»

I en sådan situation har likväl jordbruksutskottet
tillmötesgått de motionärer,
som anse att före detta egnahemsdirektörer,
som icke ha kunnat placeras
på direktörsplatser eller högre befattningar,
skola få åtnjuta sin lön men
samtidigt slippa att göra något. Detta
finner jag ganska egendomligt. Har man
brist på personal, så borde väl den personal,
som ändå måste avlönas, utnyttjas.
Denna fråga behandlades ju för övrigt
vid riksdagen 1948, då också förslag
framställdes om att vederbörande
efter ansökan skulle kunna överföras på
indragningsstat. Det förslaget avslogs
då, men nu har frågan kommit tillbaka
igen, och utskottet har ändrat inställning.
Jag anser det vara rätt märkligt
inte bara med hänsyn till personalbristen
utan också med hänsyn till att man
måst avböja kraven på löneregleringar
från andra tjänstemän och till att det
råder allmänt lönestopp. Att i en sådan
tid ge favörer åt vissa tjänstemän tror
jag inte är lyckligt.

Jag kan, herr talman, med hänsyn till
föreliggande omständigheter icke gå

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.

med på utskottets förslag, utan jag ber
att med det sagda få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det är riktigt som herr Karlsson
i Stuvsta framhåller, att riksdagen
så sent som förra året tog ställning till
denna fråga och då motsatte sig att
de förutvarande egnahemsdirektörerna
överfördes på indragningsstat. Det har
emellertid vunnits en del erfarenheter
sedan dess, och lantbruksnämnderna,
där dessa direktörer äro i tjänst, ha
allmänt förordat, att saken bör ordnas
på det sätt som utskottet här föreslår.

Det är riktigt att lantbruksnämnderna
i en del fall ha otillräcklig arbetskraft,
men i och med att den arbetskraft, som
utgöres av dessa förutvarande egnahemsdirektörer,
blir ledig få lantbruksnämnderna
möjlighet att anställa nya
tjänstemän i de avgåendes ställe, och
det torde väl innebära, att effektiviteten
i arbetet inte minskas utan säkerligen
i stället blir större.

De skäl för bifall till den motionsvis
gjorda framställningen, som utskottet
har anfört, anser jag tillräckligt bärande.
Såsom framgår av utskottets betänkande
äro åtskilliga av dessa förutvarande
egnahemsdirektörer på grund
av ålder eller av andra skäl inte någon
särskilt effektiv arbetskraft, och deras
kvarvarande i tjänst hos lantbruksnämnderna
har medfört en del besvärligheter
med avseende på möjligheterna
att ordna arbetet på ett tillfredsställande
sätt. Det är framför allt dessa
skäl som har legat till grund för utskottets
förslag på denna punkt, och
jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Utskottets talesman sade, att de
skäl utskottet redovisar för sitt ståndpunktstagande
äro starka. Jag kan inte
inse det. Jag anser att hela utskottsförslaget
på denna punkt är en rutten

10 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

146 Nr 12. Onsdagen den 29 mars 19o0 fm.

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

kompromiss. Det kan ju sägas, att om
dessa personer överföras på indragningsstat,
bli tjänsterna lediga och
kunna besättas med annat folk. Det är
naturligtvis i och för sig riktigt, men
utgiften för staten blir ju lika stor.
Visserligen har utskottet av taktiska
skäl icke föreslagit någon anslagshöjning
utan menar att den bör komma
i ett annat sammanhang, men då kommer
den ju också så säkert som ett
brev på posten. Jag kan inte förstå,
hur det ståndpunktstagandet skall kunna
förenas med den allmänna sparsamhet,
som man vid olika tillfällen har
åberopat.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ärendet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Karlsson
i Stuvsta begärde emellertid rösträk -

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 61 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 7—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

I statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln, punkt 48, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att för nästa
budgetår till ändamålet anvisa ett belopp
av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 259 av herr Gränebo
m. fl. samt II: 314 av herr Andersson i
Dunker m. fl., i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde i punkten 47,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
I: 259 och II: 314, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Tjällgren, Bror Nilsson
och Norup, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 259 och II: 314,

Onsdagen den 29 mars 1950 fm. Nr 12. 147

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr NORUP: Herr talman! På grund
av det nuvarande läget ha byggnationerna
för undervisningsanstalterna likaväl
som för andra ändamål måst sättas
tillbaka, vilket gäller såväl underhåll
som nybyggnader. Glädjande nog
har det i vårt land visats allt större
förståelse för undervisning på olika
områden och även för den lägre lantbruksundervisningen.
Jag tror mig dock
kunna konstatera, att det i dag finns
stora behov beträffande våra lantbruksskolor
och lantmannaskolor, som
tyvärr inte ha kunnat tillfredsställas.
Det har sålunda hos lantbruksstyrelsen
legat framställningar om tillstånd att
bygga, som ha fått vänta i flera år. Det
har legat flera tiotal ansökningar inne,
men på grund av brist på medel och
byggnadstillstånd ha de inte kunnat
bifallas.

Chefen för jordbruksdepartementet
har observerat detta förhållande, och
han förordar, att anslaget för byggnader
vid våra lantmannaskolor skall
höjas med en miljon kronor. Det föreligger
dock ett mycket större behov,
och jag är övertygad om att det är välmotiverat
att höja anslaget med 3 miljoner
kronor, vilket lantbruksstyrelsen
har förordat. Redan vid en mycket
ytlig besiktning av de lokaler, där eleverna
skola vistas och lärarna skola
bo, eller av de ekonomibyggnader, som
ofta förekomma vid lantmannaskolorna,
kan man konstatera, att det finns brister
som måste avhjälpas så fort som
möjligt. På jordbrukarhåll vilja vi, att
våra ungdomar skola få en yrkesundervisning,
som är likvärdig med den
som andra ungdomsgrupper få. Vi äro
angelägna om att dessa intressen inte
sättas tillbaka, och det har givit an -

ledning till att man i motioner har yrkat,
att anslaget inte skall utgå med 2
miljoner kronor, som Kungl. Maj :t föreslår,
utan höjas till 4 miljoner kronor.

Det kan nu invändas, att en sådan
anslagshöjning inte bör förekomma i
en tid, när, som statsrådet säger, det
ekonomiska läget nödvändiggör att investeringarna
begränsas. Om man ser
på andra huvudtitlar tror jag emellertid
man kan finna, att även om statsmakterna
i viss mån ha varit återhållsamma,
ha vissa anslag höjts, och det
på en del områden, där det enligt min
mening måste anses vara mindre befogat
än när det gäller den lägre lantbruksundervisningen.
Det är därför
smärtsamt, att Kungl. Maj :t inte har
kunnat tillstyrka högre anslag på denna
punkt.

Jag skall inte yttra mig mer om denna
sak. Med hänsyn till angelägenheten
av att kraven beträffande byggnader
för den lägre lantbruksundervisningen
tillgodoses tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr
Tjällgren m. fl.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson
i Svalöv, Onsjö, Hansson i Skediga,
Åhman, Andersson i Dunker, Persson
i Norrby, Andersson i Björkäng och
Ericsson i Näs.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
tillhör den grupp av människor, som
har sin verksamhet förlagd till den
miljö, som anslaget under denna punkt
avser att förbättra. Ur den synpunkten
är det en glädje för mig att kunna konstatera,
att statsrådet har höjt det anslag,
som tidigare har utgått, till det
dubbla, till 2 miljoner kronor. Det är
också självfallet en uppskattning av
verksamheten vid våra lägre lantbruksundervisningsanstalter,
som kommer till
synes i reservationen och de många instämmandena
i herr Norups anförande.

Jag skall be att få förklara, varför

Nr 12.

148

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

mitt namn inte finns under någon reservation
vid detta ärende. Det ligger
nämligen så till, att det finns reservation
på 2,2 miljoner kronor från tidigare
år, trots att anslaget under de båda
senaste åren, om jag inte minns fel,
inte utgått med mer än 1 miljon kronor.
Det är därför inte riksdagens anslagsbeviljande
under denna post, som
har varit anledningen till att byggnadsverksamheten
har fått stå tillbaka vid
de lägre undervisningsanstalterna, utan
det har varit situationen på byggnadsmarknaden.
Om statsrådet vill släppa
loss de reserverade 2 miljonerna och
vi dessutom få 2 miljoner i nytt anslag,
skulle under kommande år 4 miljoner
kronor stå till förfogande för dessa
nyupprustningar.

Jag kan hålla med herr Norup om
att det vore trevligt om vi hade ännu
mer medel till förfogande, men i den
nuvarande situationen har jag för min
del biträtt utskottets hemställan och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skulle inte ha så mycket mer att
säga, sedan herr Hseggblom har nämnt
vad som egentligen är orsaken till att
man tvingats genomföra en begränsning
på detta område, nämligen att den
byggnadskvot, som står till departementets
förfogande för detta ändamål, är
för liten. Jag vill bara ytterligare understryka,
att det till jordbrukets förfogande
står en byggnadskvot på cirka
5 miljoner kronor. I densamma skola
inrymmas alla undervisningsanstalter
för den lägre lantbruksundervisningen,
lantmannaskolor och lanthushållsskolor,
men där skall också inrymmas upprustningen
vid jordbrukets högskolor, lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och
skogshögskolan. Riksdagen har tidigare
i år uttalat sig prononcerat för en fortsatt
upprustning vid åtminstone ett par

av dessa högskolor. När summan för
hela detta ändamål är 5 miljoner kronor
och det står 4 miljoner till förfogande
för de lägre lantbruksundervisningsanstalterna,
har jag en stark känsla
av att det på grund av begränsningarna
i byggnadsverksamheten är mycket tvivelaktigt
om ens den summan kan utnyttjas.
Man får ju se till att det blir en
rättvis fördelning och att även den upprustning
av högskolorna, som riksdagen
har uttalat sig för, kan realiseras i
ungefär den takt man har börjat i.

Detta är således inte en penningfråga
utan en byggnadstillståndsfråga.
Det anslag, som Kungl. Maj:t här har
föreslagit, är fullt tillräckligt inom ramen
för de möjligheter som finnas att
bygga.

Herr NORUP: Herr talman! Jag kan
förstå statsrådet med tanke på alla de
intressen, vilkas tillgodoseende han
måste bevaka. Statsrådet har ju också,
såsom jag framhöll i mitt föregående
anförande, visat sig välvillig när det
gäller frågan om ytterligare anslag,
även om han inte kunnat tillmötesgå de
önskemål därom, som ha framkommit
och som man ute på landsbygden anser
pocka på att bli tillgodosedda.

Däremot har jag svårt att förstå herr
Haeggblom. Det är mig väl bekant att
vi inte nu kunna bygga flera lantmannaskolor,
även om vi få ytterligare medel,
då ju byggnadsregleringen lägger
hinder i vägen för detta, men man får
väl ändå hoppas, att det snart skall
komma tider, när byggnadsregleringen
kan lättas, även om den inte kan helt
avskrivas, och då är det säkerligen
mycken byggnation som blir aktuell.
Den som varit med om att bygga lantmannaskolor
vet, att det går åt en miljon
kronor för varje sådan skola som skall
byggas ut ordentligt, och med de anslag,
som stå till förfogande, är det alltså
inte så många skolor, som kunna få den
utrustning som de så väl behöva.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12.

149

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

Jag vet inte hur herr Haeggblom har
det vid sin skola — lokalerna där äro
kanske tillräckliga. Men jag vet att
på många andra håll är det oerhört
svårt att kunna ta emot de elever, som
anmäla sig, och man får vid skolorna
arbeta under förhållanden, som jag är
övertygad om att kammarens ärade ledamöter
inte vilja skola förekomma vid
en undervisningsanstalt.

Det är följaktligen säkerligen av behovet
påkallat att det finns rätt mycket
medel tillgängliga, när byggnadsregleringen
en gång släpper, och det är
därför som vi inom det parti, jag
tillhör, ha vågat motionera om ytterligare
anslag. Jag är övertygad om att
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, har en mycket stark
förankring bland landsbygdens folk och
att man där inte anser det begärda beloppet
vara tilltaget i överkant.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr HAEGGBLOM: Herr talman! Jag
skall be att få kvittera herr Norups
oförståelse för min ståndpunkt med att
säga, att jag skulle ha förstått honom
mycket väl, om genomförandet av reservationens
förslag skulle betyda, att
vi under det kommande budgetåret
kunde bygga någon skola mera än vi
kunna bygga i den situationen, som föreligger
om utskottets utlåtande godkännes.
Hade så varit förhållandet, vilket
det ju dock inte är, hade också jag
i dag stått på en annan sida.

Yrkandet om ett högre anslag har
också för mig en principiell sida. Om
vi alla, som sitta här i riksdagen, finge
hållas när det gäller anslagshöjningar
för sådana saker som ligga vårt hjärta
nära, skulle det inte finnas någon möjlighet
att med de medel, som staten
har till sitt förfogande, tillmötesgå alla
dessa anspråk. Vi påhiltiga människor
bär i riksdagen skulle säkerligen, inte
minst inom det område som nionde
huvudtiteln omspänner, kunna få fram

mycket goda skäl för höjningar av anslagen
när det gäller forskning, utbyggnad
av läroanstalter, både högre och
lägre o. s. v. Det skulle inte vara någon
svårighet att på detta sätt plocka fram
anslagsbehov på hundratals miljoner.
Men om vi allesammans skulle göra
på detta vis, skulle självklart ingen budget
i världen kunna hålla. Vi måste
därför i stället utgå från det sammanlagda
belopp, som finns till förfogande
för olika uppgifter, och sedan
låta det bli en fördelningssak, vilket
anslagsbehov man föredrar att tillgodose.

Jag har för min ringa del, herr talman,
vid behandlingen av de olika
punkterna på nionde huvudtiteln väl
gjort åtskilliga yrkanden om anslagshöjningar,
men jag har icke gjort något
sådant yrkande, som inte åtföljts
av ett yrkande om en motsvarande anslagssänkning
på en annan punkt, för att
inte slutsumman skulle bli högre. Denna
min ståndpunkt har kanske inverkat på
mig även när det gäller här förevarande
sak, som ju dock ligger mitt hjärta mycket
nära.

Herr Norups oro för hur jag har det
på den lantmannaskola, där jag är verksam,
skall jag stilla med att tala om att
det inte finns någon liknande skola,
som är sämre utrustad än den. Men vi
hade dock under den tid, då jag hade
tillfälle att vara där, ganska mycket elever
i våra trånga lokaler, och vi ha
kommit underfund med att resultaten
av undervisningen inte alltid äro beroende
av de stora korridorerna och
de ljusa fönstren utan också kunna
sammanhänga med helt andra saker.
Nu skall emellertid skolan läggas ned
för tid och evighet, och jag behöver
alltså inte ha så stora bekymmer för
att utrustningen där är dålig. Och det
kanske också kan vara en glädje för
herr Norup att veta.

Herr NORUP: Herr talman! Jag tycker
att det inte bör stå oemotsagt, när herr

150 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Hästavelns befrämjande.

Hseggblom säger, att man är påhittig
då man vill ha litet större anslag för
det ändamål som det här gäller, och
han sedan talar sig varm för sparsamhet.
Det hade varit roligt, om herr
Haeggblom hade utvecklat denna sin vältalighet
om sparsamhet även under den
debatt om statsutskottets utlåtande nr 4,
som vi hade tidigare i dag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Norup begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
47: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Norup, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
153 ja och 42 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 48—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Hästavelns befrämjande.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkt 55, föreslagit riksdagen att för
ändamålet anvisa 1 136 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:106 av herr Nilsson,
Hjalmar, m. fl. och II: 75 av herr Staxäng
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen för budgetåret 1950/51
måtte anvisa ett belopp av 100 000 kronor
att ställas till lantbruksstyrelsens
förfogande till understöd åt ardennerhingstföreningar.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag å de likalydande motionerna
I: 106 och II: 75, till Hästavelns befrämjande
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 1 136 200
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr von SETH: Herr talman! Det
finns ett gammalt ordspråk som säger
att medan gräset växer dör kon. Det kan
kanske tillämpas även i detta fall, även
om det inte här är fråga om några kor,
utan om anslag för stödjande av hästaveln.

Det har under denna punkt i motionerna
nr 106 i första kammaren och nr
75 i andra kammaren hemställts, att
ett belopp skulle anvisas för stödjande
av vissa ardennerhingstföreningar. Nu
är det ju så, att anslag till hästaveln
behöva inte direkt tagas av statsmedel,
utan man har för detta ändamål möjlighet
att använda s. k. totalisatormedel.
Dessa totalisatormedel ingå dock som
en inkomstpost i statskassan, medan

Onsdagen den 29 mars 1950 fm.

Nr 12. 151

de medel, som tillföras hästaveln, belasta
utgiftssidan.

Det är inte första gången som denna
fråga är uppe. Även föregående år framfördes
motion i ämnet, och statsrådet
hade även tillfälle att i ett interpellationssvar
redogöra för sina åsikter. Utskottet
säger emellertid i sitt, jag erkänner
gärna, ganska välvilliga utlåtande,
att »med hänsyn till att vissa
omständigheter tala för att en förbättring
av det nuvarande läget kan väntas,
synes det därför utskottet lämpligt att
man ytterligare någon tid avvaktar utvecklingen,
innan vidare åtgärder övervägas».

Jag har för min del nära kontakt med
de föreningar som det här gäller —
jag har i många år deltagit i premieringsarbetet
— och jag vill framhålla,
att förhoppningarna på att läget skulle
förbättras icke ha infriats. Den ekonomiska
situationen för många av dessa
föreningar är ganska ohållbar, och det
är icke orimligt att man erhåller hjälp
genom anslag av totalisatormedel.

Då det alltså icke synes någon ljusning
—- det framgick även vid de sammankomster
under lantbruksveckan,
där hästavelns förhållanden dryftades
— så anser jag mig såsom medmotionär
till herr Staxäng böra yrka bifall till
den av honom väckta motionen, nr 75
i denna kammare.

I detta anförande instämde herr
Staxäng.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande
har utskottet beaktat de synpunkter,
som motionärerna ha framfört,

Hästavelns befrämjande.

på det sättet att utskottet i sin motivering
säger, att de förhållanden, som påtalats
av motionärerna och av den siste talaren,
böra uppmärksammas av Kungl.
Maj :t. Utskottet har emellertid inte ansett
sig i nuvarande läge kunna yrka
bifall till motionerna utan hemställer
om avslag på dem och bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Detta innebär att utskottet
anser att man bör ytterligare något
observera utvecklingen, innan man
går in för några åtgärder av det slag, som
motionärerna ha föreslagit.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till motionen
11:75; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkterna 55—11 i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till klockan 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
klockan 4.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

152 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Onsdagen den 29 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkten 115.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr NORUP: Herr talman! Då jag vid
denna punkt avgivit en blank reservation,
ger detta förhållande mig anledning
att säga ett par ord.

När det gäller betydelsen av här ifrågavarande
forskningsverksamhet vill
jag instämma i de synpunkter som departementschefen
framfört. Jag tror att
det är oerhört viktigt, att man beträffande
jordbrukets ekonomibyggnader
söker få fram det allra bästa. Byggnadskapitalet
stiger för varje period, och
kostnaderna för att uppföra såväl bostäder
som ekonomihus vid ett jordbruk
hålla på att få sådana dimensioner, att
man frågar sig, om det över huvud taget
finns något jordbruksvärde kvar. Följaktligen
är det av mycket stort intresse
för jordbruket, att man bedriver forskning
på detta område och att man ser
till, att man får erfarenheter som kunna
meddelas en större allmänhet.

Herr statsrådet säger, att han efter
hand ämnar göra denna statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader
till en mera fast organisation. Det har
jag ej heller något att invända emot,
men jag är dock icke så positivt inställd
till saken som utskottet. Enligt utskottets
mening bör frågan om kommitténs
omorganisation ånyo upptagas så snart
lämpligen kan ske. Anledningen till att
jag här sätter ett frågetecken är de erfarenheter
jag i någon mån har av det
arbete kommittén utfört. Kommittén har
visserligen fört fram en del saker som
varit till gagn, men kommittén har också,
det vågar jag påstå, kommit fram
med en del förslag -— t. o. m. omsatta
när det gäller byggnader tillhörande offentliga
institutioner — vilka för den
praktiske lantmannen lämnat en del övrigt
att önska. Detta gör, att jag anser,
att denna forskningskommitté nog bör
arbeta ytterligare några år för att samla
erfarenhet.

Först sedan man kommit fram till
resultat som äro mera positiva, kan man
gå in för att verkligen göra en fast organisation
av denna kommitté. Säkerligen
behöva de som ha dessa saker om
hand prövas en tid ännu, och det är
detta, herr talman, som gör, att jag i
detta fall helt vill instämma med departementschefen
när han ur sparsamhetssynpunkt
— en synpunkt som ju
framhålles sida upp och sida ner på
många punkter å nionde huvudtiteln —
vill låta med den fastare organisationen
anstå. Här är ett tillfälle, då man faktiskt
bör iakttaga sparsamhet och återhållsamhet.
Därmed har jag ej sagt annat
än att jag ur principiell synpunkt
är helt med på de förslag och tankegångar,
som kommit till uttryck när det
gäller ifrågavarande forskningsverksam -

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

153

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

het. Men utformningen till en fast organisation
av denna kommitté anser jag
vara en sak som man bör skynda långsamt
med, tills man får större erfarenhet.

Jag har intet annat förslag att framställa
än om bifall till utskottets hemställan,
men jag har känt ett behov av
att framföra dessa tankar så att de bli
nedtecknade i riksdagens protokoll.

Herr ANTBY: Herr talman! Eftersom
jag i likhet med herr Norup är reservant,
vill jag med några få ord motivera
min inställning.

Av propositionen framgår att statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
i februari 1949 föreslagit en omorganisation
och utvidgning av ifrågavarande
forsknings- och försöksverksamhet.
Erinringar mot detta förslag ha
senare kommit fram i flera yttranden.
Departementschefen ansluter sig till
tanken att kommitténs verksamhet, som
det heter i propositionen, snarast möjligt
skall få en fastare organisation. Men
nödvändigheten att nu begränsa statsverkets
utgifter gör att förslag till omorganisation
icke förelägges årets riksdag.

Utskottet ger också sin anslutning till
förslaget om en fastare organisation
och anser, att frågan om kommitténs
omorganisation bör ånyo upptagas så
snart ske kan.

Herr talman! Jag delar helt uppfattningen
att vi när det gäller lantbrukets
byggnadsfråga måste av alla krafter
sträva att hålla oss i kontakt med den
tekniska utvecklingen. Men jag är betänksam
mot de kategoriska krav på
utvidgning av den statliga byråkratien
som möta här som på så många andra
områden. Vi ha på alla håll inom samhällslivet
en så stor mängd av på grund
av kristiden uppdämda reformbehov,
att riksdagen har all anledning alt vara
försiktig med utfästelser om en framtida
utbyggnad av förvaltningsappara -

ten. De som skola behandla dessa frågor
tvingas säkerligen till sträng ransonering
och få säga nej till många i och
för sig önskvärda förslag.

På grund av denna min uppfattning
och då jag icke är övertygad om att vi
här behandla ett av de mest nödvändiga
behoven, då det gäller att utvidga statens
verksamhet, vill jag härmed bara
deklarera min avvikande mening.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! De två föregående talarnas anföranden
föranleda mig icke att här gå
in på något längre bemötande. De båda
talarna ha ju understrukit vad departementschefen
och utskottet sagt i vad
det rör betydelsen för jordbruket av
den forskningsverksamhet som det här
är fråga om. Om man nu vill saken,
något som ju framhållits från alla håll,
är det emellertid nödvändigt enligt mitt
sätt att se, att man ger denna kommitté
de befogenheter och den expertis den
behöver för att kunna utöva den verksamhet
som den är satt att sköta. Om
man vill göra kommitténs arbete effektivt
är det alltså nödvändigt att kommittén
får en fastare organisation. Som
det nu är möter det stora svårigheter att
erhålla de forskare, de vetenskapsmän,
som behövas för att kunna upprätthålla
arbetet och föra det framåt. Det har ju
visat sig, att det är svårt att erhålla
dugliga tjänstemän här, och det är ändå
svårare att få behålla dem. Sedan man
fått en forskare, som har kommit in i
uppgiften, är det så gott som omöjligt att
få behålla honom på grund av den lösliga
anställningsform, med vilken han är
knuten till kommittén. Vi skola komma
ihåg, att det förefinnes stor konkurrens
om sådana vetenskapsmän, och det gäller
att kunna bjuda vederbörande villkor
någorlunda likartade med dem som
de kunna få i annan verksamhet, t. ex.
i privat anställning. Dessa osäkra anställningsförhållanden
ha ju medfört

154 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Fiskeristyrelsen: Avlöningar.

täta ombyten, och detta har varit och
är till men för verksamhetens framgångsrika
bedrivande.

Jordbruksutskottet har anslutit sig till
det uttalande som departementschefen
gjort, nämligen att kommittén snarast
möjligt bör få en fastare organisation.
Det är mot detta som herrar reservanter
riktat sig, och de ha uttalat som sin
åsikt, att den organisationsform som
kommittén nu har tills vidare bör bibehållas.
Jag delar icke den uppfattningen,
och jag tror icke heller att majoriteten
av jordbruksutskottet — utskottet
har ju behandlat denna fråga tämligen
ingående — delar denna uppfattning.

Jag anser för min del, att det är lyckligast
för verksamheten, om man nu vill
att den skall bedrivas till största möjliga
gagn, att den får en organisation,
som bättre än den nuvarande möjliggör
för kommittén att bedriva forskningsverksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 116—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkterna 121 och 122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124 och 125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Fiskeristyrelsen: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Här föreligger en motion, vari hemställts,
att en befattning som laborator
för ostkustfisket måtte inrättas vid fiskeristyrelsen.
Motionärerna ha därvid avsett
att den tjänsten skall komma i stället
för en av Kungl. Maj :t föreslagen
vatteningenjörsbefattning vid tillsynsavdelningen
på Drottningholm, varigenom
man alltså skulle slippa undan en
eljest ofrånkomlig utgiftsökning. Tyvärr
har utskottet icke ansett sig kunna följa
motionärernas resonemang, och ännu
en gång nödgas man alltså konstatera
att ostkustfisket här kommer att stå utan
den laboratorsbefattning som man behövt
och varom önskemål framställts
alltsedan fiskeristyrelsen på sin tid inrättades.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att utskottet med anledning av en
liknande motion i fjol förklarade, att
Kungl. Maj:t borde överväga, huruvida
icke ett förslag om en sådan tjänsts inrättande
borde föreläggas detta års riksdag.
Den skulle alltså komma att tillsättas
från budgetåret 1950/51. Något
sådant förslag föreligger icke. Riksdagen
konstaterar ännu en gång, att det
finns goda skäl för att en sådan befattning
skall inrättas. Jag hoppas nu, att
man har anledning räkna med att till
nästa år förslag verkligen skall komma.

Den tjänst som man här tillsätter,
nämligen en vatteningenjörsbefattning,
kommer ur fiskerisynpunkt att spela en
mycket betydelselös roll jämfört med
vad tjänsten som ostkustlaborator skulle
göra. Vatteningenjören kommer nämligen
att få utarbeta planer för att förhindra
vattenförorening, men vi ha stapelvis
av sådana planer, vilka ej kunna
genomföras på grund av att man ej får
byggnadstillstånd.

Från ostkustfiskets sida är man angelägen
om att det nästa år, när man
nu låter den andra tjänsten få en alldeles
oberättigad förtursrätt, presenteras
förslag till laboratorsbefattningen
vid ostkustfisket, så att man äntligen

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 155

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

kan få en lösning av frågan. Jag hoppas
att jordbruksutskottet är ense med både
motionärerna och ostkustfiskets folk på
den punkten.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 127—130.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 131.

Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna.

I statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln, punkt 147, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att för nästa
budgetår till ändamålet anvisa ett anslag
av 53 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat sex inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner.

I motionen I: 09 av herr Spetz, likalydande
med motionen II: 78 av herrar
Utbnlt och Svensson i Ljungskile, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 60 000 kronor,
därav 22 000 kronor som bidrag till
hushållningssällskap eller annan ortskorporation
för insamlande av primäruppgifter
för fiskeristatistik beträffande
saltsjöfisket.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1: 09 och
11:78, likalydande, 1:339 och 11:395,
likalydande, samt 1:209 och 11:312,
ävenledes likalydande, till Fiskets befrämjande
i de särskilda orterna för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 53 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Antby.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

UTBULT: Herr talman! Vid denna
punkt har avgivits en blank reservation
av herr Antby. Hade jag själv varit
närvarande i utskottet vid behandlingen
av denna fråga skulle jag ha reserverat
mig för bifall till en av mig väckt motion
i ärendet.

En av de uppgifter som fiskeristyrelsen
fick sig anförtrodd då den år
1948 inrättades var att insamla material
för statistik rörande saltvattensfisket.
Styrelsen har nu gjort framställning om
en ökning av anslaget för insamling av
dessa statistiska uppgifter med 10 000
kronor. Det har utgått ett anslag för
detta ändamål på 12 000 kronor alltsedan
budgetåret 1933/34, men nu anser
fiskeristyrelsen att förhållandena på
detta område så väsentligt förändrats
att styrelsen behöver ytterligare minst
10 000 kronor för att kunna klara denna
statistik. Får man inte dessa pengar
kan man icke få fram erforderlig statistik
beträffande saltvattensfisket. Detta
är, säger fiskeristyrelsen, så mycket
betänkligare som vårt lands anslutning
till Förenta Nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) medför
skyldighet att upprätthålla löpande statistik
på bland annat förevarande områden.

Fiskeristyrelsen säger vidare, att den
begärda höjningen av anslagsposten representerar
ett absolut minimum om
statistikarbetet skall kunna fortsätta.
Departementschefen anser, att statistiken
beträffande saltsjöfisket bör bibehållas
även i fortsättningen. Han anser,
att då bidraget till kostnaderna för insamlandet
av primäruppgifter beträffande
detta fiske varit oförändrat sedan
budgetåret 1933/34, trots en väsentlig
stegring av sagda kostnader, bör anslaget
höjas.

Departementschefen biträder sålunda
fiskeristyrelsens förslag till ökad medelsanvisning
för ändamålet men stan -

156 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

nar vid en ökning med 3 000 kronor i
stället för 10 000 kronor, vilket senare
belopp fiskeristyrelsen anser vara det
minsta man behöver för att kunna sköta
denna statistik.

De svenska representanterna från fiskerinäringen,
vilka bruka sammanträda
med utländska representanter för att
diskutera vissa spörsmål om fisket,
komma till korta när det gäller att lämna
statistiska uppgifter beträffande
svenskt saltsjöfiske. Det förekommer
sammanträden en å två gånger om året
mellan de västeuropeiska fiskerinationerna
om vissa för fisket aktuella problem,
däribland skydd för småfisk och
åtgärder mot ett utfiskande, framför allt
när det gäller fisket i Nordsjön. De övriga
länderna ha en fortlöpande statistik,
men våra representanter få stå
där och säga, att de för närvarande icke
kunna lägga fram en statistik som duger.

Då vi för några dagar sedan här i
riksdagen diskuterade en fråga, som
gällde folkräkningen, sades det från
visst håll att den svenska statistiken
är 200 år gammal i det närmaste. Jag
har hört sägas att den skall vara den
bästa i världen, men det kan man inte
säga om statistiken för fisket. Då gick
riksdagen med på ett anslag, som skall
fördelas under några år, på 3 miljoner
kronor, detta trots att vi haft en
folkräkning för fyra, fem år sedan,
vars resultat för övrigt ännu inte är
klart. Stora brister vidlåda också statistiken
för sötvattensfisket — den är
bl. a. 27 år gammal och alltså oduglig.

Utskottet har sagt ungefär detsamma
som departementschefen om behövligheten
av statistik och behövligheten av
större anslag, men utskottet avstyrker
högre belopp än 3 000 kronor. Visserligen
har utskottet skrivit mycket välvilligt
beträffande dessa anslag, men det
är ju något som gäller för kommande
år. Jag kan inte underlåta, herr talman,
att så som denna fråga ligger till beklaga,
att departementschefen stannat
vid 3 000 kronor, då det här bara är

fråga om en utgift på ytterligare 7 000
kronor. Härmed ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till punkten och som går ut på ett bifall
till motionen nr 78 i andra kammaren.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion
om anslag till uppgörande av en
statistik över sötvattensfisket, skall jag
be att få säga några ord.

Den senaste statistiken för insjöfisket
är från år 1923, och att denna statistik
inte nu kan återspegla de faktiska förhållandena
på området, vare sig i fråga
om avkastning eller omkostnader, är
alldeles klart. Avkastningen av vårt sötvattensfiske
är nu minst 50 procent
högre än den var 1923, enligt vissa
undersökningar som kungl. lantbruksstyrelsen
gjort. I den av oss framförda
motionen ha vi för Västmanlands läns
del av Mälaren genom statens fiskeritjänstemän
fått fram vissa siffror, hur
förändringarna te sig på insjöfiskets
område. År 1947 funnos 47 yrkesfiskare
och 31 binäringsfiskare. Enligt
1923 års statistik var avkastningen i
kilogram 60 090 och i kronor 64 801.
Enligt undersökningen 1948 funnos 32
yrkesfiskare och 30 binäringsfiskare,
medan avkastningen var 174 931 kilo,
motsvarande 274 027 kronor.

Ett återupptagande av statistiken på
detta område måste dessutom ha en
mycket stor betydelse även ur andra
synpunkter, t. ex. då det gäller bedömandet
av skador på fisket genom invallningar,
sjösänkningar och vattenföroreningar.
Statistikens betydelse erkännes
för övrigt allmänt. I motionen
har yrkats på ett anslag av 10 000 kronor
för uppgörande av statistik över
sötvattensfisket i de fyra största insjöarna,
Vänern, Vättern, Mälaren och
Hjälmaren. Jordbruksutskottet har nu
avstyrkt motionen och har som skäl

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 157

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

därför åberopat nödvändigheten av att
för närvarande iaktta all möjlig sparsamhet.
Utskottet vitsordar emellertid,
att ifrågavarande uppgifter för sötvattensfiskets
del utan tvivel vore av mycket
stort värde.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till vår motion, men jag konstaterar
med tillfredsställelse denna jordbruksutskottets
positiva inställning till själva
sakfrågan och vågar därför förutsätta,
att vi kunna återkomma ett annat år
och att utskottet då skall ha möjlighet
att tillstyrka vår framställning.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Även om man inte vill som
herr Utbult jämställa den statistik som
det här gäller med befolkningsstatistiken,
kan man väl vara ense om att insamlandet
av statistiska uppgifter beträffande
fisket är en fråga som är av
stor betydelse. Den har också behandlats
mycket välvilligt av utskottet, som
ju sagt att det synes utskottet »lämpligt,
att Kungl. Maj:t tager under övervägande
huruvida icke framdeles bättre
ekonomiska möjligheter böra skapas
för uppgiftsinsamlingen». Jag tycker
för min del att utskottet inte gärna kan
skriva mer positivt i en motivering.
Detta bör väl fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på att man ifrån utskottets
och riksdagens sida verkligen anser
att denna fråga är av betydelse.

Att utskottet inte velat bifalla motionärernas
yrkande på det sättet, att utskottet
begärt ökade anslag, hänger
samman framför allt med den återhållsamhet
i fråga om ökade utgifter,
som jordbruksutskottet lika väl som
övriga utskott iakttar denna riksdag.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på

bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 78; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Utbult begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
131 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 78.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 132—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel, punkten
152, föreslagit riksdagen att för ändamålet
för nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 54 600 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 17G av herr Petersson,
Emil, och II: 213 av herr Johnsson

158 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

i Kastanjegården m. fl., vari hemställts,
att riksdagen under ifrågavarande anslagspunkt
måtte bevilja ett skäligt ersättningsbelopp
till förutvarande ägaren
av ön Tjärö i Åryds socken för
mistad fiskerätt och intrång.

Utskottet hemställde i punkten, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
1:176 och 11:213, till Ersättning till
slrandägare för mistad fiskerätt m. in.
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 56 100 kronor.

Reservation hade vid ifrågavarande
punkt avgivits av herr Johnsson i
Kastanjegården, vilken ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:176 och
11:213, till Ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt in. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 61 100 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Vid denna punkt i jordbruksutskottets
utlåtande har jag reserverat
mig emot det förslag, som framlagts
av utskottets majoritet. Utskottet
har nämligen föreslagit riksdagen att
avstyrka en begäran om ersättning för
mistad fiskerätt till en fiskare i Blekinge,
som ägt en liten ö i kustbandet.
Detta är samma förslag som Kungl.
Maj:t har framlagt, och Kungl. Maj:t
har om denne fiskare i statsverkspropositionen
sagt: »Då av en år 1931
verkställd utredning framgår, att sillfisket
även intill stränderna i denna
trakt anses fritt för envar, lärer ersättning
till sökanden icke kunna ifrågakomma».
Och utskottet har menat att
med den ringa bevisning om rätt till
detta fiske, som vederbörande kunnat
lämna, kan inte staten ge någon ersättning.

Det förhåller sig på det sättet att
denne fiskare, som ägde ön Tjärö, levde
på jordbruk och fiske. Då man tog
fisket ifrån honom hade han ingenting
annat att göra än att sälja sin ö och
flytta till fastlandet. Det var redan 1931,
som jag nämnde, som denna utredning
av fiskeförhållandena där nere vid kusten
gjordes. Man kan väl föreställa sig
hur det skall te sig vid en sådan utredning,
där landshövdingen och några
tjänstemän från länsstyrelsen komma ut
och hålla ett sammanträde i närmaste
stad med en enkel fiskare och jordbrukare.
Han förklarade att han tänkte
inte på att han kanske behövde en advokat,
som kunde hävda hans rätt —
själv hade han mycket svårt att göra
det. Det är också klart att han ville
vara så gentil som möjligt emot de övriga
fiskare, som voro kallade till sammanträdet.
Han sade bl. a. att om det
var någon som på något ställe satte
ut ett sillgarn, kunde man alltid diskutera
saken. Men han hade varje år annonserat
i ortspressen om att allt fiske
på vatten som han ägde var förbjudet,
och därmed menar jag att han tydligt
hävdat sin uteslutande rätt.

Nu var det så att denne fiskare —
Andersson heter han — inte bara fiskade
sill, utan gädda och ål i rätt stor
utsträckning, och detta var kanske
ännu mera givande än sillfisket. Då han
också skulle sköta sitt lilla hemman, en
odlad areal av 20 tunnland mager jord,
och inte till hjälp hade någon annan
än sin fru — som dessutom hade barnen
att sköta — var det inte så lätt att
hinna med allt vad han skulle göra.
Och det var inte heller så lätt för honom
att ge sig i väg till staden för att
sammanträffa med landshövdingen och
diskutera dessa frågor.

När resultatet omsider blev bekant
-—■ det var först fram emot 1937 —
började alla fiskare i trakten sätta sillgarn
i Anderssons vatten, och detta så
tätt att det blev omöjligt för honom att
vidare hävda sin rätt till fisket. Han

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 159

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

blev med sin motorbåt sittande i garnen!
Då han inte kunde bedriva fisket
kunde han heller inte leva kvar på ön
utan måste flytta därifrån in till fastlandet,
där han nu har en mindre
gård.

Nu kan man invända, att det är en
oerhört liten fråga detta, det gäller
bara 5 000—6 000 kronor. Men jag ber
inte kammaren om ursäkt för att jag
tar till orda i denna angelägenhet, då
jag vet vad detta belopp betyder för fiskare
Andersson och hans familj. Det
är alldeles klart att det för honom inneburit
ett svårt avbräck i yrkesutövningen,
då han måste sälja sin ö, som
värderades till 35 000 kronor. Den är
nu såld till fritidsområde. Han blev
emellertid bjuden 29 000 kronor för ön,
eftersom både han och köparen voro
väl medvetna om att staten så småningom
skulle betala de 6 000 kronorna. Nu
blev han givetvis överraskad —- efter
10 års utredning av kammarkollegium
— över att detta förslag var avstyrkt,
och det är också givet att detta väckt
uppmärksamhet där nere i bygden.
Man tycker helt enkelt synd om Andersson
och hans familj för att de inte
skola få dessa 6 000 kronor.

Jag har frågat en hel del av Anderssons
tidigare grannar, vad fisket på
detta vattenområde kunde vara värt.
De förklara att det är svårt att göra
något uttalande om värdet, då det kan
variera mycket år från år, men alla ha
uppgivit att 5 000 kronor måste vara i
underkant. Jag har därför föreslagit i
min reservation, att Andersson skulle
få 5 000 kronor. Är det så att han inle
får något, skulle han säkerligen betrakta
detta som en förlust, men det skulle
också för honom innebära en mycket
stor missräkning, att statsmakterna kunna
behandla en enskild medborgare på
detta sätt.

Det sades i utskottet att med den utredning
som förebragts finns det inga
möjligheter att lämna den föreslagna
ersättningen. Det finns i jordbruksut -

skottet en del papper tillgängliga, bl. a.
intyg. Jag har icke träffat Andersson
och vet ej hur han ser ut, men jag har
talat med honom per telefon. Jag hade
i statsverkspropositionen observerat, att
Blekinge län var det enda län, varifrån
det gjorts någon framställning som avslagits;
eljest hade man beviljat ersättning.
Jag frågade honom, hur han hade
det med fisket. Han sade att varenda
fiskare där nere kunde vitsorda, att
han ägt sillfisket och hävdat detta. Jag
bad honom skicka ett intyg om den
saken. Det intyget läste jag upp i utskottet,
men ingen ville allvarligt höra
på det. Jag skall, herr talman, läsa upp
det här i kammaren också, så att det
åtminstone kommer i riksdagens protokoll.
Det lyder så här: »Undertecknade
intyga härmed, dels att Axel Andersson
såsom förutvarande ägare av ön Tjärö
i Åryds socken såväl som hans företrädare
med ensamrätt hävdat allt fiske
i de områden av fiskevattnen omkring
ön, där de själva bedrevo fiske, och
att något sillfiske från andra fiskares
sida icke förekom i dessa områden
före år 1937, dels att efter denna
tid fiske med sillgarn i betydande omfattning
bedrivits av andra än ägaren
även i de områden, där ägaren tidigare
förbehållit sig ensamrätt till allt fiske».
Detta intyg är undertecknat av Herbert
Hansson, Hjalmar Augustsson och Hans
Y. Hansson, alla i Guö, samt av Erik
Åkesson och Edvard Olsson, båda i
Björnö. Ordföranden i Åryds kommunalnämnd
har intygat, att han väl känner
intygets undertecknare och att de
äro fiskare och f. d. grannar till Axel
Andersson, varför de sedan sin barndom
känna väl till förhållandena angående
fisket omkring Tjärö.

Jag vet också att det finns intyg från
andra, bland annat från dåvarande
kommunalordföranden i Briikne-Hoby
socken. Jag har talat med folk där nere,
som alla förklarat, att det var helt naturligt,
att Andersson måste flytta från
ön, sedan han icke kunde fiska, där -

160 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

för att det var fullkomligt orimligt att
han skulle kunna försörja sin familj
på ett jordbruk om 20 tunnland på en
ö, som ligger 3—4 kilometer från fastlandet.

Herr talman! Med detta har jag försökt
motivera den ståndpunkt jag har
till denna sak. Jag skulle vilja vädja till
kammaren att besluta giva Andersson
detta handtag. Det betyder ju så mycket
för denne man och hans familj. Jag
har, även om jag tagit några minuter
i anspråk, icke velat underlåta att säga
min mening om detta.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den reservation
jag avgivit vid denna punkt.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Sedan motionären såväl i sin
motion som i utskottet och nu här i
kammaren gjort gällande, att en strandägare
skulle ha lidit orätt, anser jag det
vara erforderligt att från jordbruksutskottets
sida något närmare motivera
utskottets ställningstagande i denna
fråga.

Det hänger samman med en lag av
år 1932 angående ersättning till strandägare
på ostkusten, som på grund av att
strömmingsfisket hade blivit fritt skulle
kunna få ersättning av statsmedel. Anspråk
på ersättning skulle emellertid
ingivas före 1937 vid risk av talans förlust.
På grund av riksdagsbeslut 1939
föranstaltade Kungl. Maj:t om utredning
angående ersättning till sådana
strandägare, som av någon anledning
icke kommit in med sina ansökningar
före 1937 och på detta sätt ej fått den
ersättning för mistad fiskerätt, som de
kanske varit berättigade till. Denna utredning
verkställdes av kammarkollegiet.
Som allmän rättsgrund gick kollegiet
ut ifrån, att ersättning skulle utgå
i de fall, där sådan ersättning kunnat
utgå enligt 1932 års lag, därest vederbörande
inom föreskriven tid gjort anspråk
på ersättning.

I sådana fall som det herr Johnsson
i Kastanjegården här dragit fram låg
det till på det sättet, att kammarkollegiet
uppdrog åt landshövdingarna i
respektive län att göra utredning på orten
beträffande den rätt till ersättning
för mistad fiskerätt, som kunde göras
gällande av strandägarna. Ett sammanträde
med överläggning hölls även på
den ort det här gäller, nämligen Tjärö
i Åryds socken, där denne strandägare
bodde. Vid behandlingen av denna
fråga lämnade vederbörande landshövding
eller landsekreterare å sammanträdet
en utförlig redogörelse för vad
ärendet gällde. Det kunde alltså icke
bland de närvarande råda något tvivel
om vad saken gällde, utan detta hade
de fullt klart för sig. Denne hemmansägare
och strandägare på Tjärö förklarade
inför vederbörande ordförande på
mötet, att det sillfiske och strömmingsfiske,
som bedrevs vid hans egendom,
var fritt. Detsamma vitsordades enligt
protokollet av flera av dem, som voro
närvarande vid sammanträdet och väl
kände till förhållandena.

Nu efteråt åberopar vederbörande,
såsom framgår av det anförande herr
Johnsson i Kastanjegården höll, ett intyg
och en del utsagor av grannar och
andra, som göra gällande, att vad som
sades vid detta sammanträde och vad
som man då var överens om icke skulle
vara riktigt, utan att vederbörande
hade hävdat sin ensamrätt till fisket
tidigare, innan denna fråga aktualiserats.

När utskottet handlagt detta ärende
har det skaffat in de handlingar som
finnas rörande detsamma, alltså även
det protokoll, som hölls vid det sammanträde
jag nyss talade om. Av detta
framgår tydligt riktigheten av vad jag
här sagt.

Under sådana förhållanden har utskottet
för sin del icke kunnat tillmäta
de intyg, som nu, många år efteråt,
skaffats från grannar, och de utsagor,
som man fått vid direkt förfrågan hos

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

161

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

vissa människor i bygden, något större
bevisvärde än det bevisvärde, som
måste ligga i vad vederbörande själv
och andra som väl känt till förhållandena
anförde vid detta sammanträde
som hölls i vederbörlig ordning.

Jag har med detta velat motivera utskottets
ståndpunktstagande. Jag anser
ej att skäl föreligger att intaga någon
annan ståndpunkt än den Kungl. Maj:t
och utskottet intagit. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag tvivlar icke en minut
utan är tvärtom alldeles säker på att
denne fiskare visste vad det ärende
gällde som jordbruksutskottets talesman
här berörde. Men denne man var
rädd om sitt fiske. Han visste, att han
där ute på Tjärö icke kunde leva på
sin steniga ö utan att ha fisket att tillgå.
Att han icke sedan låtit bevaka sin
rätt genom en advokat är det stora felet.
Men denne Andersson ville vara
gentil; han ville på allt sätt söka tillmötesgå
fiskarena där ute. Han trodde
att det gällde en rent lokal sak. Han
menade, att om andra ville sätta sina
sillfiskegarn i hans vatten så kunde han
diskutera den saken. Det är på det sättet
som det gått till.

Jag vill ännu en gång säga, att det är
icke lätt för en stackars fiskare och
småbrukare i hans situation att reda
sig, när landshövdingen och ett par
tjänstemän komma ut med ärendet väl
förberett. En advokat hade kanske uppfattat
vad soni sades. Men man får ursäkta
denne enkle man om han ej förstått
allting. Men när man tog fisket
ifrån honom, begrep han vad saken
gällde. Han har fått flytta därifrån, vilket
han annars aldrig skulle ha gjort.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LEVIN: Herr talman! Den siste
talaren talade om en man där ute som
in i.stat sitt fiske. .lag vill bara säga ett

1 1

par ord för att lägga saken till rätta. Enligt
1928 års lag blev rätten att fiska
strömming och sill med nät fri på vissa
håll. Denne man har icke mistat rätten
att fiska sill med not eller andra redskap;
den rätten har han lika mycket
som andra. Men han har mistat ensamrätten
att fiska sill och annan fisk med
nät. Han har mistat den rätt han haft
att under ett par veckor, när sillen går
till, ensam fiska. Men han har icke mistat
rätten att fiska precis lika mycket
som alla andra. Jag tycker att det är
någonting alldeles otroligt, att denne
man, därför att han mistat ensamrätten
att fiska under ett par veckor på våren,
när sillen går till i skärgården, skulle
ha behövt sälja sin ö och fara därifrån.

Jag känner varken till saluvärdet
eller taxeringsvärdet på ön. Men efter
vad jag hört av dem där nerifrån, som
jag talat med, ansågo de att han sålt
därför att han fått bra betalt.

När det säges, att han sålde därför att
han icke kunde komma från eller till
ön på grund av att det var så mycket
sillnät, så väcker detta bara löje. Hur
skulle dessa då kunna användas för avsett
ändamål? Och hur skulle de många,
som nu fara till och från ön, kunna
göra detta på grund av sillnäten?

Jag vill slå fast, att denne man icke
har mistat något annat än ensamrätten
att fiska sill med nät. Någon annan
rätt har han icke mistat.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skulle vilja framställa
en fråga till herr Levin, som säger, att
fiskaren inte har förlorat någon annan
rätt än rätten att fiska ensam. Varför
har då staten varit så generös att lämna
ersättning i övriga fall ända från Uppsala
och Stockholm och hela vägen ner
men bara i detta fall vägrat sådan ersättning? No

är jag själv, herr talman, ingen
fiskare, i vart fall inte sillfiskare, men
jag vill bestämt säga, att på de fiskare

Nr 12.

162 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

jag talat med tror jag precis lika väl
som på herr Levin, ty de äro liksom
herr Levin riktiga karlar som jag talat
med, och de ha förklarat, att denne
Andersson aldrig skulle ha flyttat ifrån
sin ö, där han trivdes därför att han
hade jordbruk och fiske så att han
kunde livnära sig på det, därest han
fått vara i fred med de fiskevatten han
hade.

Visst höra både herr Levin och jag
hemma i de erövrade provinserna, men
jag visste inte, att det gjordes en sådan
skillnad i detta avseende att när
det var fråga om andra landskap skall
ersättning utgå men att när det gäller
Blekinge skall ersättning förvägras vederbörande.

Herr LEVIN: Herr talman! Bestämmelserna
äro sådana att ersättning
skall utgå endast då vederbörande kan
visa, att han förlorat någon rätt. Han
skall vidare kunna visa, att han med
ensamrätt hävdat fisket. I alla de fall,
då man kunnat visa att man förlorat en
rätt, skall ersättning utgå, och en ganska
hygglig sådan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I35:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johnsson i
Kastanjegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat företogs. Därvid
avgåvos 140 ja och 47 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 136—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkt 190, föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår till ändamålet anvisa
ett anslag av 2 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 268 av herr Gränebo
m. fl. och 11:326 av herr Hedlund i
Rådom m. fl., vari hemställts att ifrågavarande
anslag måtte för budgetåret
1950/51 anvisas med ett till 4 000 000
kronor förhöjt belopp.

Utskottet hemställde i punkten 173,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna
I: 268 och II: 326, till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 2 200 000
kronor.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

163

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits

a) av herr Carl Sundberg, utan angivet
yrkande;

b) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson
och Norup, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Majrts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:268 och 11:326,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig; det
är inte behövligt att närmare utveckla
vilken betydelse skogsvägarna ha för
ett bättre tillvaratagande av klenvirket
och som medel att främja skogsvården.

Men i ett annat hänseende kan det vara
på sin plats att understryka vilken vikt
ett väl utvecklat skogsbilvägnät har. Jag
tänker då på möjligheten att få arbetskraft
till skogarna. Förhållandet är ju
det att arbetet för grupp efter grupp dess
bättre på grund av en fortgående mekanisering
har kommit att bli lättare och
lättare att utföra. Samtidigt därmed ha
förhållandena på arbetsplatserna undan
för undan också blivit förbättrade.
I fråga om skogsbruket har man emellertid
inte kommit särskilt långt när
det gäller mekaniseringen. Jag vill uttala
den förhoppningen, att det skall
bli möjligt att i en nära framtid underlätta
det arbetet genom att skapa för
ändamålet lämpade maskiner. Men även
om man lyckas härmed, kommer ändå
skogsarbetet emellanåt att vara föga
eftertraktat, nämligen i de fall då det
bedrives i de stora skogsvidderna på
så pass långt avstånd från vederbörandes
hemort att han måste ligga kvar i
skogen under hela arbetsveckan, ja,
kanske till och med under ett par tre
arbetsveckor, och därigenom är praktiskt
taget isolerad från sin familj med

undantag för söndagen eller kanske
varannan eller endast var tredje söndag.
Det har förmärkts en tendens
bland skogsarbetarna att undvika arbete
under sådana förhållanden. Men
om man kan få vägar till stånd i större
utsträckning, så blir det naturligtvis
bättre möjlighet att resa hem varje
kväll och bo under mera tilltalande
förhållanden.

Vägarna dra emellertid stora kostnader.
Det är dyrt att anlägga dem, och
man kan knappast räkna med att de
enskilda skogsägarna på egen hand
skola klara den uppgiften; det göra de
inte heller. Man har ju anslag för ändamålet,
och förvisso är det ett ganska
rättfärdigt krav, som man ställer från
skogsbrukets sida, när man begär, att
det allmänna skall ekonomiskt stödja
anläggandet av skogsbilvägar. I fråga
om näringslivet i övrigt kan man ju i
stort sett säga, att det fått sitt behov
av vägar tillgodosett av det allmänna.
Näringslivet är i stort sett lokaliserat
till trakter, där det bor en hel del folk.
Det allmänna har ansett sig böra se till
att det finns allmänna vägar till denna
bebyggelse, och dessa vägar kunna då
utnyttjas av näringslivet. Härtill kommer
emellertid att de fordon, som rulla
på skogsvägarna, drivas med bensin,
och då är det väl en ganska rimlig
fordran, att den stora skatt, som åvilar
även den bensinen, kan komma skogsbilvägarna
till godo på något sätt. Den
form man härvidlag kan tänka sig är
statsbidrag, i vart fall för anläggandet
men kanske också för underhållet.

Det anslag, som utskottet nu förordar,
är emellertid tämligen blygsamt
med hänsyn till det föreliggande stora
behovet av skogsvägar och med hänsyn
till att vägbyggnadsarbetet under
många år har varit tämligen minimalt.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig yrka bifall till den av herr
Tjällgren m. fl. vid utskottsutlåtandet
under förevarande punkt fogade reservationen.

164

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Såväl departementschefen som
utskottet i det betänkande, som nu föreligger,
har instämt i uttalandena beträffande
behövligheten av ifrågavarande
anslag. Jag tror att man kan
säga, att detta anslag lika väl som övriga
anslag under årets nionde huvudtitel
har blivit mycket välvilligt behandlat
av departementschefen. För
nästa budgetår har föreslagits ett belopp
av 2 200 000 kronor, vilket innebär
en ökning jämfört med innevarande
budgetår med 700 000 kronor.

Reservanterna ha erinrat om den
stora betydelse, som detta anslag har,
och herr Hedlund i Rådom har nyss
ytterligare motiverat nödvändigheten
av att detta anslag liöjes. Då man framhåller
detta så här starkt kanske det
också bör sägas, att dessa anslag till
väg- och flottningsbvggnader i skogar
i enskild ägo komma — efter vad alla
ledamöter av skogsvårdsstyrelser, som
jag talat med, vitsordat — i huvudsak
de större skogsägarna och bolagen till
godo. Det är endast i undantagsfall som
mindre skogsägare äro i tillfälle att tillgodogöra
sig de anslag, som det här är
fråga om. Med de virkespriser, som nu
råda, och med det relativt höga rotvärde,
som dessa virkespriser möjliggöra,
torde man väl kunna säga, att i
vad det gäller bolagen och de större
skogsägarna böra dessa i allmänhet
kunna utföra dessa arbeten utan det
allmännas stöd. Och man torde också
kunna säga, att den rationalisering av
arbetet i skogarna, som dessa vägar i
allmänhet medföra, säkerligen också
innebär, alt de mycket snabbt erhålla
ersättning för de kostnader, som på
detta sätt läggas ner. Jag vill med detta
inte ha sagt, att inte detta anslag skulle
ha stor betydelse och att det inte bör
utgå i fortsättningen också, men jag
har velat framhålla detta därför att jag
tycker, att det bör sägas när det här
yrkas på ytterligare anslag från det allmännas
sida. Det är ju dock ett anslag,

som går till sådana fastighetsägare, bolag
och större skogsägare, som i allmänhet
ha goda ekonomiska möjligheter
att själva och på egen bekostnad utföra
arbetet.

Med hänsyn till den välvilliga behandling,
som ärendet har rönt från
Kungl. Maj ds sida, hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Om det verkligen är så som utskottets
ärade talesman uppgivit, nämligen
att detta anslag i första hand kommer
de större skogsägarna och skogsägande
bolag till godo, måste jag för
min del säga, att jag finner det förhållandet
otillfredsställande. Jag erinrar
mig att skogsstyrelsen i fjol i sin i propositionen
under denna punkt refererade
skrivelse gjorde det uttalandet, att
skogsstyrelsens mening var den att
pengarna i första hand skulle användas
för att stödja det mindre skogsbruket.
Om det nu blivit på annat sätt, är det
angeläget att man vidtar erforderliga
åtgärder för att ge den avsedda prioritetsrätten
till dessa bidrag åt just det
mindre skogsbruket.

Jag vill till slut ytterligare understryka
vad jag i slutet av mitt förra anförande
sade, nämligen att man knappast
kan räkna dessa bidrag som nådegåvor
från statens sida. Det förhåller
sig ju så, att de bilar, som gå fram på
dessa vägar, belastas av den i dag skyhöga
bensinskatten, och då är det inte
rimligt att trafikanterna ensamma skola
svara för anläggnings- och underhållskostnaderna.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten av herr Tjällgren
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

105

Herr Hedlund i Rådom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
173 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkten 174.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 175.

Skogsbrukskurser m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkt 192, föreslagit riksdagen att till
Bidrag till vissa föreningar samt till
kurser för virkesmätare in. m. för nästa
budgetår anvisa ett anslag av 265 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens första
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 182, av herr Persson, Helmer,
vari hemställts att riksdagen måtte
till Skogsvård m. in.: Bidrag till vissa
skogsbrukskurser in. in. för budgetåret

Skogsbrukskurser m. m.

1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 436 250 kronor ävensom i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
omarbetning av nuvarande statsbidragsbestämmelser
för skogsbrukskurser.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionen I: 182, till
Skogsvård m. in.: Bidrag till vissa
skogsbrukskurser in. m. för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
265 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Med
den under den nu föredragna punkten
redovisade motionen rörande skogsvård
avses att ge skogsvårdsstyrelserna möjlighet
att genomföra de kurser, som
äro planerade. Utom själva anslagssumman
tages i motionen också upp till
behandling en fråga, som uppenbarligen
har stor betydelse för dem som skola
deltaga i dessa kurser. Enligt nuvarande
bestämmelser på detta område få de
pengar som anslås inte användas för
att bekosta mat och logi för kursdeltagarna.
När skogsvårdsstyrelserna nu
skola anordna dessa kurser, måste de
som regel vända sig till landstingen för
att försöka få sådana kostnader täckta,
och det sker inte alltid med framgång.
I Norrbotten exempelvis hade man i
fjol begärt 38 000 kronor för det ändamålet,
men då för det första landstinget
med rätta ansåg, att detta är en angelägenhet
som bör åvila staten, och för
det andra landstinget har svårigheter
att klara sina egna affärer, ansåg det
sig inte kunna bidraga med mer än
10 000 kronor.

.lag tycker för min del att det är
otillfredsställande att det skall råda en
sådan osäkerhet om hur en verksamhet
av den stora betydelse, som det i detta
fall gäller, skall finansieras. .lag anser
för min del, att man bör vidtaga den

166 Nr 12. Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

förändring i bestämmelserna, som har
föreslagits i motion nr I: 182, och jag
vill, herr talman, yrka bifall till denna
motion.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen I: 182; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 176—185.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 186.

Lantmäteriets distriktsorganisation:

Avlöningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
När vi gå att behandla denna fråga
om lantmäteriets distriktsorganisation,
vill jag säga ett par ord närmast om
en motion angående upprättande av en
speciell skiftesorganisation för Kalmar
län, en organisation motsvarande den
som finnes i Kopparbergs län.

De som ha yttrat sig i ärendet ha
varit ense om att det föreligger behov
av en sådan ändring. Så är fallet med
lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar,
lantbruksnämnderna i Kalmar läns
norra och södra områden. Också departementschefen
och utskottet ha behandlat
frågan välvilligt men avstyrkt motionen,
väl huvudsakligen av finansiella
skäl.

Vi som bo i Kalmar län äro starkt
medvetna om nödvändigheten av en dylik
skiftesorganisation. Det finns cirka
44 000 hektar som måste skiftas. 1 000
skiften ha begärts men inte kunnat påbörjas
eller ha pågått kortare eller

längre tid, en del över 20 år. Den ordinarie
lantmäteriorganisationen i länet
kan ju inte under några omständigheter
tänkas hinna med den skiftesverksamhet,
som är nödvändig och som
påkallas inte minst av lantbruksnämnderna
i deras arbete för en effektiv
jordbruksrationalisering. För den skull
borde vi också ha en lantbruksingenjör
för norra länsdelen, och det har jag
motionerat om, men motionen har avslagits
i dag.

Jag tycker det inte tjänar någonting
till att besluta om reformer som inte
kunna effektueras, emedan man inte
ser till att det finns folk som kan utföra
det nödvändiga arbetet för att de
beslutade reformerna skola kunna förverkligas.
Departementschefens uttalande
är som sagt välvilligt; likaså har utskottet
skrivit på ett välvilligt sätt. Man
kan nog där spåra ett halvt löfte om att
saken skall ordnas i framtiden. Jag vill,
herr talman, inte ställa något yrkande,
men jag vill ta fasta på detta halva
löfte, och jag uttrycker den förhoppningen,
att frågan om en särskild skiftesorganisation
för Kalmar län måtte
lösas snarast möjligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 187—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Avdragsrätt vid taxering för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av väckt
motion om avdragsrätt vid taxering för
donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning.

167

Onsdagen den 29 mars 1950 em. Nr 12.

Avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det är
sent, och kammaren kanske väntar på
fru Bomans kaffe, men jag anser mig
ändå böra säga ett par ord om det
spörsmål jag tagit upp i denna motion.
Jag har velat angripa frågan om avdragsrätt
för donationer till vetenskapliga
och kulturella ändamål. Jag vet
mycket väl, att det skulle ha varit fullkomligt
utsiktslöst att begära en fri avdragsrätt,
och jag har därför försökt
gå fram på en annan väg och få denna
väg prövad av bevillingsutskottet. Jag
har föreslagit, att avdragsrätten skulle
bli beroende av Kungl. Maj:ts bifall,
d. v. s. ingen avdragsrätt skulle i detta
fall beviljas med mindre Kungl. Maj:t
godkänt donationen.

Jag har inte väckt denna motion på
grund av något tvivel på riksdagens
vilja att främja vetenskaplig forskning
och undervisning. Tvärtom har jag under
flera årtionden sett många bevis
för det intresse, som riksdagens alla
partier ägnat dessa angelägenheter. Jag
har väckt motionen endast på grund av
tvivel på riksdagens förmåga eller rättare
sagt på de svenska statsmakternas
förmåga att skattevägen realisera alla
de önskemål, som i framtiden kunna
vara knutna till den vetenskapliga
forskningen och undervisningen. Jag
har då särskilt haft i åtanke den ackumulering
av utgiftsändamål, som skett
under de senaste åren och som enligt
aktuella reformprogram kan siktas för
framtiden. .lag tänker på skolväsendet
med de jätteutgifter, som detta kommer
att draga med sig, på utvecklingen
av våra trafikmedel, på försvaret, så
länge vår värld är så funtad som den
för närvarande är, och likaså på socialpolitiska
ändamål. Det finns väl
anledning att tro att alla dessa områden
äro föremål för ett så starkt intresse,
att de i första hand kunna påräkna
riksdagens uppmärksamhet. Därtill

kommer det lika starka önskemålet om
skattesänkning. Det måste med andra
ord alltid bli synnerligen trångt för
forskning och undervisning, och vi ha
ju under de senaste åren, efter 1947 års
stora universitetsupprustning, fått se en
oerhörd åtstramning inom åttonde huvudtiteln
i allmänhet och även beträffande
universitetsväsendet.

Att forskning och undervisning vid
universiteten skulle kunna bli föremål
för en särlagstiftning synes mig stå i
överensstämmelse med gammal tradition.
Mycket av vårt högre bildningsväsende
har kunnat komma till stånd
och byggas ut blott tack vare enskild
offervillighet. Jag hänvisar till vad som
på den vägen har gjorts för Uppsala och
Lunds universitet, för de stora stipendiefonder,
som där bildades och voro
sin tids studentsociala hjälp, liksom till
hur Stockholms och Göteborgs högskolor
liksom våra handelshögskolor ha
vuxit upp så gott som uteslutande tack
vare enskild offervilja. Även om statsmakterna
nu ha gjort stora åtaganden,
exempelvis för högskolorna i Göteborg
och Stockholm, måste vi i alla fall observera,
hur oerhört dyrbar framför allt
den naturvetenskapliga, medicinska och
tekniska forskningen har blivit under
senare år. Det är, anser jag, en stor
fara att Sverige trots den bästa vilja
inte kan följa med i utvecklingen, emedan
statsmakterna inte ha råd och de
enskilda till följd av prohibitiva skattesatser
avkylas från att hjälpa.

I Amerika — jag vill dock medge,
att jag inte är särskilt väl orienterad
om förhållandena där — har det livligt
uppväxande universitetsväsendet
främst kunnat komma till stånd genom
enskilda donationer, och i Amerika
har man också en liberalare skattelagstiftning
än i Sverige. Om jag är riktigt
underrättad — på amerikanska ambassaden
har jag tagit del av den senaste
skattelagstiftningen — har man där 15
procents fri avdragsrätt för donationer
till kulturella ändamål, och 15 procent

168 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Avdragsrätt vid taxering för donationer till

i ett land med så »big business», så
stora bolag som finnas där, betyda, att
företagen ha synnerligen stora möjligheter
att understödja universitet, akademier
och andra forskningsinstitut i
de olika delstaterna.

Utskottet har i sitt utförliga utlåtande
levererat ett helt batteri av invändningar,
som vi många gånger förut ha
fått höra, när förslag av denna art ha
väckts. Jag vill dock betona, att här
föreligger för första gången ett förslag
att avdragsrätten skall knytas till ett
bestämt villkor, nämligen Kungl. Maj:ts
godkännande.

Man kan naturligtvis också säga, och
jag antar att utskottets ärade ordförande
strax kommer att upprepa det, att
om man lägger makten att godkänna
donationer hos Kungl. Maj:t enbart, kan
riksdagens i grundlagen inskrivna beskattningsrätt
läderas. Å la bonne heure,
jag erkänner, att det är en invändning,
men man kan ju göra den modifikationen,
att dessa frågor eller de viktigaste
av dem under vissa betingelser
skola gå också till riksdagen. Det är,
menar jag, en fråga som en blivande
utredning, om riksdagen skulle besluta
tillsätta en dylik, kan taga upp till särskild
prövning.

Det kan också frågas, varför man
skall stanna vid akademisk undervisning
och forskning. Jag erkänner gärna,
att gränsen delvis är godtycklig, men
jag tror mig kunna påstå, att det inte
på något annat område finns en så stor
tradition för donerande som beträffande
det högre bildningsväsendet. Vi kunna
teoretiskt inte tänka oss, att vi skola
kunna bygga upp folkskoleväsendet
med dess miljardkostnader på enskilda
donationer. För forskningens del blir
kostnaden däremot kanske 5 å 8 miljoner
kronor per högskola, alltså inga
astronomiska tal. Om det skulle finnas
andra ändamål, som vore lika behjärtansvärda
som det jag i min motion talat
om, då kan riksdagen taga ställning
därtill på samma villkor som jag här

vetenskaplig undervisning och forskning.

bär ifrågasatt, nämligen att Kungl.
Maj:t skall godkänna donationerna.

Det skulle vara åtskilligt annat att
säga i denna fråga, men med hänsyn till
den sena timmen vill jag nöja mig med
detta. Jag är utskottet tacksam för den,
som jag tycker, mycket omsorgsfulla argumentering,
med vilken det har slagit
ihjäl min motion. Jag tänker inte begära
votering i dag, och jag får erkänna,
att jag inte heller har trott på
någon omedelbar framgång för denna
tanke. Jag har emellertid svårt att föreställa
mig att de politiska förhållandena
och det finansiella läget i vårt land
skulle ändra sig så snabbt, att det om
några år inte skulle finnas stort behov
av en åtgärd i denna riktning beträffande
universitetsväsendet, och det är
därför möjligt att jag eller de som komma
efter mig genom utvecklingens egen
makt återkomma till denna tanke.

Häruti instämde herr Edenman.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det låter säga sig allt detta som herr
Håstad här sade, när han utvecklade
sina synpunkter på detta problem. Vi
ha emellertid tidigare gjort ett och annat
avsteg från denna väg, och det har
skett under bevillningsutskottets varningar.
Jag erinrar om besluten 1938,
1939, 1940, 1941 och 1942, då det började
så sakta med luftvärnskanonerna
och sedan växte upp en flora av ting,
som mer eller mindre hörde till den
kristid, under vilken vi levde och som
nödgade riksdagen att gå kraven till
mötes.

De som ha sysslat med våra skattefrågor
måste säga sig, att man inte bör
beträda den vägen om man kan undvika
det. Jag medger, att herr Håstad
här har försökt en teckning, som vi
inte ha sett vid de föregående tillfällena,
nämligen att avdragsrätten skall
vara beroende av om Kungl. Maj:t godkänner
det ändamål, för vilket donationen
lämnas. Statskunskaparen var

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

169

Avdragsrätt vid taxering för donationer till

själv inne på det nyss, att svenska folkets
rätt att sig självt beskatta utövas
av riksdagen allena. Jag tror inte den
rätten trädes för när, om riksdagen
överlämnar åt Kungl. Maj:t att avgöra
ändamålet, men det kan tänkas, att vi
få en regering, som inte skulle ta någon
hänsyn till de meningar, som i detta
avseende vore förhärskande inom riksdagen.
Det är självfallet att uppslag av
denna karaktär komma fram i svåra
tider, och herr Håstad har ju själv angivit,
att det i det nuvarande läget är
omöjligt att staten skulle kunna öka de
direkta skatterna för att träda emellan
på detta område. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att i en tid sådan som
den, i vilken vi leva, ett beslut av
denna karaktär skulle kunna stimulera
till ökade donationer. Det är ju alltid
lätt att donera större eller mindre belopp,
om staten betalar en tredjedel
eller hälften, som annars skulle gå åt
i skatt.

Efter att ha ägnat mycken uppmärksamhet
åt denna sak ha vi i bevillningsutskottet
kommit till det resultatet, att
det som vi en gång ha upplevat på detta
område icke inbjuder till efterföljd.
Det måste göra var och en, som något
har sysslat med skattespörsmål, mycket
betänksam att över huvud taget kasta
ett öga åt det håll, som det nu är
fråga om.

Herr Håstad nämnde i sin motivering
exempel från Amerika. De stora bolagen
där ha betalat de universitet, som
man i allmänhet har där ute. Jag tänker
mig att det också skulle bli de
stora bolagen i vårt land, som här skulle
komma att medverka. Således, vi skulle
ge dem först den fria avskrivningsrätten,
vilken betyder oerhört mycket, och
sedan möjlighet till avdrag för de donationer,
som de gjorde till av Kungl.
Maj:t godkända ändamål. Jag är säker
på att många skulle komma att använda
denna möjlighet, och universiteten och
de som där ha sin verksamhet skulle
nog inte komma att förlora på saken,

vetenskaplig undervisning och forskning.

tvärt om. På den punkten ger jag herr
Håstad fullkomligt rätt. Men om man
skall börja att vandra denna väg skall
herr Håstad och jag tämligen snart få
uppleva den uppfinningsrikedom, som
kommer att behärska ej blott människorna
ute i landet utan även ledamöter
^riksdagens första och andra kammare.
När man skriver in det ena ändamålet,
som i detta fall skall ha avdragsrätt,
så finns det hundratal som
komma med andra ändamål, och så
äro vi inne på de vägar som vi hela
tiden varnat både oss själva och andra
för att beträda. Vi befinna oss nog, herr
talman, på den säkraste marken, om vi
i detta avseende följa bevillningsutskottet.

Väl är jag medveten om att vi under
de närmaste åren komma att leva under
den kalla stjärnan, och det är ju mycket
möjligt att även vetenskapen kan få
känning av detta. Men den tiden skall
väl också komma, när vi ha passerat
de svåra tiderna, och kommer den inte,
ja, då blir det väl så, att vi få lida gemensamt.

Herr HÅSTAD: Bara ett par ord, herr
talman! Jag vill understryka, att man
inte bör fästa alltför stort avseende vid
detta, att jag här främst har pekat på
Kungl. Maj:ts godkännande som villkor.
Självfallet är det möjligt och hade
för bevillningsutskottet varit möjligt
att lägga in riksdagen som den som i
sista hand — åtminstone när det gäller
större gåvor — skulle vara bestämmande,
eller att en annan kontroll av Kungl.
Maj:t här skulle utövas. Vill man blott
saken, finns det här säkerligen utvägar
att beträda.

Jag vill ytterligare tillägga, att när
jag i motionen lagt in detta villkor, har
jag gjort det just för att förebygga vad
herr Olsson i Gävle nyss framhöll, nämligen
missbruk från skattedragarnas
sida av avdragsrätten. Finns ett sådant
villkor bestämt angivet, ha ju de offent -

170

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Omändring av nöjesskatten till en helt statlig skatt.

liga organen all möjlighet att hindra
att en otillbörlig donationsverksamhet
skulle komma till stånd. Men om man
skulle antaga att vid tekniska högskolan
— för att ta ett exempel — några
bolag eller enskilda skulle kontinuerligt
understödja en viss betydelsefull
verksamhet eller upprätta ett för hela
vårt land viktigt institut, är inte detta
för samhället av ett så stort värde, att
det inte borde bestraffas med en skatt
även på donationsbeloppet? Tvärtom
måste donationen ligga i samhällets intresse,
om det är en institution som
samhället har intresse av, vilket jag
förutsätter.

Jag förstår naturligtvis att det är herr
Olssons absoluta plikt att i skattehänseende
varna för prejudikat, men jag
kan inte finna att det prejudikat, som
herr Olsson här åberopat rörande luftvärnskanoner,
är tillämpligt på detta
fall, i varje fall inte fullständigt tilllämpligt,
eftersom jag ej föreslagit något
generellt medgivande. Naturligtvis
måste bevillningsutskottet försöka åstadkomma
konsekvens, men skattelagstiftningens
konsekvens är ju inte något
självändamål. Skattelagstiftningen får
väl som all annan lagstiftning anpassa
sig efter det samhälleliga livets utveckling.
Man skulle kunna säga som
biskop Thomander en gång i tiden, att
om man går ut genom norra stadsporten
i Lund, kan man komma till nordpolen,
men man behöver inte komma
till nordpolen. Riksdagen har hela tiden
i sin hand att säga var gränsen skall gå.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte säga något ont om riksdagen,
men vi hade tillfälle att pröva
riksdagens känslighet på den här punkten
under tiden strax före och efter
krigsutbrottet, och det ger ingen säkerhet,
herr Håstad, det måste jag konstatera.

Det är klart man kan säga, att riksdagen
får pröva. Men om man kom -

mer i en situation, där halvt om halvt
paniken finns med, är det inte heller
någon säkerhet. Då säger herr Håstad,
att skattelagstiftningen inte bör vara
sådan, att den inte följer med tiden.
Ja, det är riktigt. Den skall följa med
så långt som det är möjligt. Men man
skall alltid komma ihåg, när man talar
om våra skatter, att det är inkomsterna
som skola täcka de utgifter, som beslutas
i det här huset. Vore man en liten
smula försiktigare, när det gällde utgifterna,
kunde man också vara en liten
smula försiktigare när det gällde att
räkna inkomsterna, och då hade man
kanske större möjligheter än vad man
har i dagens läge.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Omändring av nöjesskatten till en helt
statlig skatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om nöjesskattens omändring
till en helt statlig skatt.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Som framgår av utskottsbetänkande!
är ju detta en gammal fråga.
Den omnämndes redan i den promemoria
som låg till grund för 1940 års
lagstiftning, där man menade att denna
skatt borde vara en rent statlig skatt.
Detsamma nämndes också i 1942 års
kommunalskatteberedning, där man
likaså menade att den borde ombildas
till ren statsskatt och att man skulle
kunna låta de kommuner, som hade
otillräckliga inkomstkällor, få del av
densamma.

Vi ha ifrån vårt håll vid flera tillfällen
hävdat samma mening, att nöjesskatten
borde helt förstatligas. När
denna skatt kom till, var det ursprung -

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

171

Omändring av nöjesskatten till en helt statlig skatt.

ligen meningen att den skulle användas
för kulturella ändamål, för bland
annat nöjeslivets sanering, hette det.
Huruvida dessa medel gå till de åtgärderna,
kan man kanske i vissa fall
ifrågasätta. Sannolikt är i alla fall att
en ganska betydande del av dessa skattemedel
går in i vederbörande kommuners
allmänna budget och inte går till
de syften, vartill de egentligen äro avsedda.
Enligt vår mening borde dessa
skatteintäkter gå till en statlig kulturfond,
från vilken man sedan borde dela
ut anslag för kulturella ändamål i olika
kommuner i landet. Vi mena, att man
därigenom skulle kunna få en rättvisare
fördelning av dessa skattemedel än vad
man nu får.

Det är ju på det sättet att många
medborgare, framför allt ifrån landsbygdskommunerna,
nu erlägga sin nöjesskatt
i närmaste tätort eller stad,
som behåller denna skatt för egen del,
och den kommun, varifrån skattebetalaren
kommer, får ingen som helst del
av dessa skattebelopp. Vi mena, att det
inte finns någon rimlig motivering för
att en kommun skall ha rätt att skattebelägga
medborgarna från ett annat
administrativt område. Det borde, anse
vi, kunna räcka med att vederbörande
kommuner få fastighetsskatt från de
företag, som finnas i nöjesbranschen,
och att man får kommunal inkomstskatt
från företagen och de personer, som
där äro anställda. Det finns ingen som
helst motivering för att kommunerna
själva behålla nöjesskattemedlen helt
och hållet.

Herr talman! Som denna fråga nu
ligger till ifrån utskottet, förstår jag ju
att ett yrkande från min sida inte kan
föranleda någon praktisk åtgärd. Jag
hoppas emellertid att man vid ett annat
lillfälle kanske kan få ta upp frågan i
annat sammanhang. Jag har därför för
närvarande intet särskilt yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Ehuru motionären inte ställde något

yrkande, skall jag be att få säga några
ord.

När nöjesskatten på sin tid kom till,
var det inte alls på det sättet, att den
avsågs att tjäna några kulturella ändamål.
Nöjesskatten kom till 1919. Då var
den fakultativ. Den kom till för att
hjälpa de hårdast skattetyngda kommunerna
efter första världskrigets slut.
Sedan har den utvecklat sig så, att man
kan säga att stora delar av nöjesskatten
måhända användas för kulturella ändamål,
och den har sedermera inte längre
fortsatt att vara fakultativ utan har blivit
obligatorisk. Den har förändrats,
och den har förändrats såväl 1940 som
1948, då biografskatten byggdes på åtskilligt.

Om man nu befinner sig i ett läge,
där kommunerna ha det tämligen väl
ställt, kan man givetvis säga, att man
kan taga upp och pröva den fråga som
herr Hansson i Skegrie här fört fram.
Det är inte första gången denna sak
kommer upp. Den har varit uppe tre,
fyra eller fem gånger i den allmänna
diskussionen. Då kunde man kanske
komma till det resultatet, att tiden är
inne att staten kan taga ifrån kommunerna
nöjesskatten. Jag vill erinra om
att Landskommunernas förbund, som
förut befunnit sig i stort sett på samma
linje som motionärerna, numera är
mycket tveksamt, och det förstår man,
ty i det läge, där vi nu befinna oss,
är tiden, höll jag på att säga, kanske
den mest olämpliga man kan tänka sig
för att aktualisera detta problem. Vi
stå inför en anordning, där kommunsammanslagningen
säkerligen kommer
att förändra utfallet av nöjesskatten i
de flesta av landets landskommuner. Vi
stå inför ett förslag, framlagt av ortsavdragskommittén,
till en väsentlig förändring
av ortsavdraget, och där räknar
man med att kommunerna skola
bära en viss del av denna reforms genomförande.

Jag tror således att man bar all anledning
att säga sig, att om man skall

172

Nr 12.

Onsdagen den 29 niars 1950 em.

Motion angående viss ändring av riksbankens scdeltyper.

aktualisera denna fråga, bör det ske
vid en tidpunkt, när svårigheterna för
kommunerna i beskattningsavseende
inte se ut att hopa sig på det sätt som
de göra för närvarande. Det är möjligt
att herr Hansson i Skegrie, om han
kommer tillbaka om fem eller sex år,
kan ha större tur med sin motion än
vad han har i år.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag vill ingalunda förringa den
betydelse, som nöjesskatten eventuellt
kan ha för vissa kommuner, men det
är i alla fall ett relativt litet fåtal kommuner
på landsbygden som ha nöjesskatt.
Medborgarna i de allra flesta
kommunerna, det stora flertalet, få betala
nöjesskatt till andra kommuner
utan att få något igen.

Den förändring, som kan inträda i
och med kommunindelningen, blir, såvitt
jag förstår, att de nuvarande eller
kommande nöjesskatteintäkterna få fördelas
på större område, men det blir
ingen rättvisare fördelning mellan kommunerna
än vad det nu är, och det blir
icke heller större skattebelopp som
komma kommunerna till godo genom
kommunindelningen. Det blir bara detta,
att man delar ut det relativt ringa
antal kronor som finns på större område.
Det rör sig ändå på landsbygden
om ett belopp av endast något över 2
miljoner kronor, under det att det i städerna
rör sig om över 14 miljoner, av
vilket belopp en hel del har kommit
från landsbygden och rätteligen borde
föras dit igen.

Vad gäller kommunernas egna genom
ortsavdragskommitténs förslag försämrade
skatteintäkter får jag säga, att om
riksdagen på det sättet förminskar kommunernas
skattebärkraft, måste vi väl
på annat och betydligt kraftigare sätt
försöka att rätta till det vi där åstadkomma.
Där gör i varje fall detta lilla

belopp relativt litet till för att reparera
upp vad eventuellt dessa ökade ortsavdrag
kunna komma att minska kommunernas
skatteunderlag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är klart att om man räknar med att
kommunerna enligt föreliggande förslag
skola själva bära ansvaret för en
krona, så är naturligtvis varje tioöring
i höjning på skattekronan därutöver av
en viss betydelse.

Sedan vill jag säga att när herr Hansson
i Skegrie talar om att det är storstäderna
som ta det mesta av nöjesskatten,
så är det mycket riktigt. Men
om herr Hansson och jag roa oss i
Malmö eller Stockholm, få vi betala efter
de bestämmelser som finnas på dessa
platser, annars få vi låta bli att
roa oss.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

i 4.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 6, angående användande av riksbankens
vinst för år 1949 m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Motion angående viss ändring av riksbankens
sedeltyper.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av riksbankens sedeltyper.

I en inom andra kammaren under nr
1 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herr Dickson hemställt,
att riksdagen måtte besluta åtgärder
i syfte att den på flertalet av Sveriges
gällande sedeltyper förekommande
texten av innebörd, att vederbörande
sedel, vid anfordran, av riksbanken
inlöstes med guldmynt, ävensom orden

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

173

Motion angående viss ändring av riksbankens sedeltyper.

»llinc robur et securilas» snarast måtte
avlägsnas.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 1 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Anledningen
till att denna motion över huvud
taget fötts är den, att en gång vid
frukostbordet hemma hos mig min
ännu icke myndige son reagerade mot
att det på vissa av våra sedlar står att
man, om man lämnar in sedeln till riksbanken,
får guld för den. Jag säger
detta därför att jag får medge att jag
själv liksom väl de flesta andra människor
så vant mig vid den aktuella situationen,
att det inte gått upp för mig att
jag borde reagera. Jag tror att det ligger
en fara i att omdömet härigenom
mjukas upp. Här ha nu under många
år vi människor, som över huvud taget
ha sedlar att handskas med, läst den
här paragrafen, som står tryckt på
dem; det är ett uttryckligt löfte från
statens sida, att man skall få guldpengar
i stället. Alla veta vi, att det där
ingenting betyder. Går man till riksbanken
och vill ha löftet uppfyllt, blir
man, förmodar jag, närmast utskrattad.
Det är detta jag ansett det ligga något
galet i.

Nu anser också bankoutskottet att
det är felaktigt. Utskottet säger klart
ifrån, att det inte är riktigt, att det inte
är bra som det är. Avsikten är, att det
skail komma nya sedlar, och där skall
inte denna guldklausul stå. Men man
vill inte förrän den nya typen kommer
fram göra några ändringar. Det är där
utskottets uppfattning och min gå isär.
Här är nu åter eu sak som tidigare
ofta slagit mig här i riksdagen. Det har
flera gånger i olika sammanhang hänt
att man sagt till en motionär, att han
har fullkomligt rätt; det är riktigt som
han säger, men han skall inte ha så

förfärligt bråttom. Han får sin vilja igenom,
bara han väntar och fålar sig. Jag
förstår egentligen inte det där resonemanget.
Finner man att något är galet,
varför då inte slå till och handla, så att
man får missförhållandet ur världen en
gång för alla?

Vad beträffar de där nya sedeltyperna,
som skola komma, förmodar
jag att vi kommit närmare den dag de
skola släppas ut. Emellertid fann jag
i ett protokoll från 1911, att någon motionerat
om att det skulle givas ut 500-kronesedlar. Motionen avslogs med
hänvisning till ett uttalande av bankofullmäktige,
att om man skulle börja
arbeta med detta, skulle det förskjuta
den tidpunkt, då de nya sedeltyperna
skulle komma fram. Detta är 39 år sedan,
och det är ju en ganska lång tidrymd,
men resonemanget upprepas än
i dag som i dag är.

En enskild människa, som gör en utfästelse
av liknande slag som det här
gäller, måste nog försöka rätta till förhållandena
betydligt snabbare. En biograf,
som höjer sitt pris, stämplar på
det höjda priset på biljetterna. Spårvägarna
ge ut nya kvitton så fort de
hinna sedan avgiften höjts. Men staten
ensam traskar på i ullstrumporna och
trycker .sedlar dag efter dag med ett
löfte, som inte har någon täckning i
verkligheten.

Jag har, herr talman, velat bidraga
till att detta missförhållande kommer
ur världen. Det kan ju inte vara rätt att
staten framstår som en opålitlig faktor,
som man kan tro på eller inte tro på,
vilket man vill. Det skulle ju kunna
leda till för all del ganska angenäma
experiment. Man kunde ju trycka på
våra debetsedlar: »Skatten behöver ej
betalas.» Alla skulle veta att den måste
betalas ändå. Detta kanske inte är något
så träffande exempel, men jag tar
till litet drastiskt för att därmed ge relief
åt den aktuella frågeställningen.

.lag skall inte nu draga ut på de här
reflexionerna. Sekreteraren har påvisat

174 Nr 12. Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Motion angående viss ändring av riksbankens sedcltyper.

för mig att mitt yrkande i motionen fått
en olycklig formulering. Jag vill därför
ändra det på så sätt, att jag hemställer
att riksdagen måtte besluta anmoda
bankofullmäktige vidtaga åtgärder i
syfte att de av mig apostroferade texterna,
som behandla guldklausulen, snarast
möjligt måtte avlägsnas från alla
riksbankens sedeltyper.

Jag ber alltså, herr talman, att få
hemställa om bifall till detta yrkande.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Det är ett talesätt, som säger att man
inte skall slå in öppna dörrar. Det finns
i viss mån anledning att citera detta
talesätt här. Vad herr Dickson föreslagit
i sin motion beslöt riksdagen redan
år 1938 på förslag av bankofullmäktige
och bankoutskottet. Beslutet tolkades
emellertid så — och det har ingen
satt sig emot — att borttagandet av
guldklausulen skulle ske i samband
med utgivandet av nya sedeltyper. Om
man ser efter på de nya 10-kronesedlarna,
skall man inte finna någon guldklausul,
och det finns inte heller någon
på 10 000-kronesedlarna, som kommo
ut för några år sedan. Men det är ju så,
att man för närvarande håller på att
utarbeta nya typer även för 5-, 50-,
100- och 1 000-kronesedlarna. Och i och
med att dessa nya sedlar komma ut är
denna klausul om inlösen med guld
borta.

Herr Dickson menar nu att man till
dess de nya sedeltyperna kunna tryckas
skulle taga bort denna påskrift på
de sedlar som efter hand nytryckas. Ja,
detta är ju en kostnadsfråga. Det rör
sig om 20 000 å 30 000 kronor. Den
synpunkten spelar dock kanske inte så
stor roll. Men vad skall man tro i utlandet,
om det kommer ut sedlar, som
äro likadana som de gamla så när som
på att just denna klausul försvunnit?
Riskerar man då inte att det skall bli
ett visst misstroende, som nu inte
finns? I de flesta länder har man un -

der lång tid suspenderat inlösningsskyldigheten
precis som vi gjort i vårt
land. Skyldigheten står kvar i lagen,
men vi upphäva den för ett år i sänder.
Men de som sköta den tekniska
sidan av arbetet vid sedeltryckeriet
säga, att om vi skulle stryka påskriften
på de nu gångbara sedlarna, skulle det
fördröja utgivandet av de nya sedlarna.
Det är detta vi inte velat gå med på.

I övrigt har jag inte något att tilllägga.
Som jag sade har beslut i frågan
redan fattats. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
undrar om jag får till utskottets talesman
rikta den frågan, när man väntar
sig att de nya sedeltyperna komma att
uppenbara sig och när sålunda det av
mig påtalade missförhållandet upphör.
Jag talade förut om 39 år, och jag hoppas
att så höga tal inte skola behöva
skylta längre.

Jag skall begagna tillfället att säga ett
ord till. Jag hade ursprungligen yrkat
att sentensen »Hinc robur et securitas»
också skulle försvinna. Det var med
svidande hjärta jag skrev detta. Tyvärr
hade jag nog fog för en sådan framställning.
Det är inte så förfärligt mycket
med säkerheten hos dessa sedlar,
det märka de personer som i början av
kriget lånade ut sina goda kronor och
nu få sämre tillbaka. Det är en liten
sak som jag i samband med detta skulle
vilja säga till de ärade ledamöter av
riksdagen, som sitta i bankofullmäktige.
Många tro, att om man upprepar
en sak ofta nog, blir den sann. I detta
fall är det nog snarare tvärtom. Ju
mera sällan man släpper ut ett papper,
på vilket det står »Hinc robur et
securitas», desto starkare gäller uttrycket.

Jag vill tillägga, herr talman, att det
väl ändå är mig obetaget, om jag så önskar,
att stryka den av mig överklagade
klausulen på de sedlar jag må kunna

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 175

Utvidgning av nyetableringssakkunnigas uppdrag.

få i min hand. Detta har jag gjort under
någon tid. Jag har inte förstått att
det länt någon till obehag, och jag kanske
kommer att fortsätta därmed.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Den fråga, som herr Dickson ställde till
mig, ställde vi också till de ledamöter
av riksbanksstyrelsen, som voro närvarande
i utskottet, men de kunde ej giva
något annat svar än att arbetena med
de typerna pågår och har pågått ganska
länge. Kriget kom emellan och fördröjde
saken. De nya 10-kronesedlarna
voro ju mindre lyckade, och det har
nog medfört att man blivit försiktigare,
när man skall komma med de nya typerna.

Vad angår uttrycket »Hinc robur et
securitas» togo vi i utskottet saken inte
så allvarligt. Detta uttryck är ju mera
en vacker dekoration. Det sägs ju att
det skall vara av mycket stort värde
att kunna utländska språk, och särskilt
latinet har ansetts värdefullt att kunna.
Här kan nu svenska folket lära sig fyra
latinska ord, i den mån det nu har något
värde. Sedan må det vara den resandes
ensak -—• liksom i Färgelanda,
där den som ville fick beträda banan
på egen risk — om han vill lita på
pengarna. Är det någon som inte gör
det, kunna vi nog inte göra något åt
saken. Den som stryker ut sentensen på
sedlarna faller väl under samma bestämmelser
som den gjorde som ritade
gubbar i den blanka skylten på de nya
tiorna. Det är väl viss åverkan på rikets
mynt. Men vad det innebär får väl någon
av juristerna svara på. Även om
det där uttrycket kanske inte har så
stort värde för alla, känner jag mig
både säkrare och karskare på avlöningsdagen,
när plånboken är ganska
skapligt fylld, än när jag är utan dessa
pengar. Jag tror nog att det är något
som gäller oss alla, även herr Dickson.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Dickson
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Utvidgning av nyetableringssakkunnigas
uppdrag.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 7,
över motion om viss utvidgning av de
s. k. nyetableringssakkunnigas uppdrag.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr KOLLBERG: Herr talman! Den
angelägenhet som den ifrågavarande
motionen berör har ju kommit i ett helt
annat läge, sedan nyetableringssakkunniga
även tagit upp till behandling den
sida av saken som motionen avsåg att
få belyst. Redan föga mer än en månad
efter det motionen väcktes sände nämligen
de sakkunniga ut en inbjudan till
konferens angående frågan om nyetablering
av detaljhandelsbutiker på nybyggnadsområden
i städer och stadsliknande
samhällen. Det är sålunda
uppenbart, att sakkunniga själva tolkat
sitt uppdrag så, att de i motionen berörda
förhållandena — åtminstone delvis
— falla inom de sakkunnigas kompetens.

När nyetableringssakunniga i sinom
tid komma med sitt förslag, får man se,
om de under utredningens gång behandlat
frågan i hela den utsträckning
motionen avsåg. I annat fall torde det
väl bli skäl att återkomma till frågan.

176

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet.

Men för dagen kan man givetvis endast
konstatera, att utvecklingen själv givit
hopp om tillmötesgående i praktiken
av motionens syfte.

På grund av den långt framskridna
tiden skall jag icke här i kväll fresta
kammarens tålamod med någon redogörelse
för den konkurrensbegränsning
inom detaljhandeln och mellan
olika företagsformer, som blivit följden
av den faktiska nyetableringskontroll,
som genom olika myndigheters åtgöranden
äger rum på nybyggnadsområden.
Jag skulle dock önska framhålla
den synnerliga vikt som måste läggas
vid att man med det snaraste kommer
in i en sund utveckling på detta område.

Det är inte bara den enskilda handeln
utan även konsumentkooperationen
som funnit att den nuvarande ordningen
utgör ett hot mot utvecklingen.
Detta framgår tydligt av de svar som
Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa
förbundet avgivit på en remiss
från första kammarens beredningsutskott
med anledning av den likalydande
motion som där väcktes. I dessa svar
understrykas ett flertal olägenheter,
som för handelns vidkommande följa
med de föreskrifter och villkor som nu
uppställas. Man understryker starkt
nödvändigheten av att de stadsplanerande
myndigheternas åtgärder icke
leda till en begränsning av den ur samhällets
synpunkt nödvändiga tävlan
mellan olika företag och företagsformer.
De nu rådande förhållandena
medverka till uppkomsten av kvasimonopol
inom detaljhandeln.

Den utredning, som man nu har skäl
att hoppas att nyetableringssakkunniga
skola åstadkomma, är alltså av intresse
för hela handeln, men ytterst rör det
sig naturligtvis om konsumenternas intressen.
Handelns uppgift och önskan
är ju att tjäna kunden-konsumenten,
och den bör ha rätt att kunna räkna
med statsmakternas och de kommunala
myndigheternas hjälp i sina strävanden

att på bästa sätt fylla denna uppgift.
Det är ju då ett ganska rimligt önskemål
att myndigheterna inte genom sina
åtgärder i stället råka lägga hinder i
vägen för varudistributionens anpassning
och förbättring till kundernas
fromma. I den andan hade den ifrågavarande
motionen framförts, och även
om utvecklingen gjort en skrivelse till
regeringen sådan som den föreslagna
för tillfället överflödig, kan det ju knappast
ha varit till skada, om uppmärksamheten
kommit att riktas på en angelägenhet
av utomordentlig betydelse
för detaljhandeln och framför allt för
konsumenterna.

Jag har, herr talman, i frågans nuvarande
läge intet yrkande.

I detta anförande instämde herr

Ståhl.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 18,
över motion angående åtgärder för ett
bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr NILSSON i Landskrona: Herr
talman! Herr Olofsson och jag ha i vår
motion framhållit betydelsen av att
hela vårt bostadsbestånd blir tillfredsställande
utnyttjat. Bostadsstyrelsen
har i sitt remissvar framhållit just
samma synpunkt. Man är sålunda ense
om att det befintliga bostadsbeståndet
i det nuvarande läget med stor bostadsbrist
bör rationellt utnyttjas. Man hävdar
emellertid att det inte skulle vara
så förfärligt många lägenheter som stå
outhyrda. I fem städer, från vilka man

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 177

inhämtat uppgifter, skulle det röra sig
om 30 å 40 lägenheter. Då vårt folk i
allmänhet torde veta, att statsmakterna
under det senaste årtiondet anslagit
betydande belopp till att främja vår
bostadsförsörjning, är det inte underligt
att människor som sakna familjebostad
äro irriterade över att till och
med lägenheter i nybyggda fastigheter
stå tomma.

Utskottet har emellertid anknutit
denna motion till en annan motion,
som tredje lagutskottet behandlat. Tredje
lagutskottet har på grund av denna
motion föreslagit utredning om införande
av obligatorisk bostadsförmedling.
Jag vill ansluta mig till detta förslag,
och vi äro tillfredsställda med att
utskottet anknutit vår motion till den
av tredje lagutskottet behandlade
frågan.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att om riksdagen verkligen ansluter
sig till förslaget om obligatorisk
bostadsförmedling, tror jag att ett oroselement
ute i bygderna av mycket oangenäm
art kommer att försvinna. Jag
framställer sålunda icke något yrkande
om bifall till vår motion, utan avvaktar
beslutet om obligatorisk bostadsförmedling.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9-

Reviderad levnadskostnadsindex.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 19,
över motion om reviderad levnadskostnadsindex.

I en inom andra kammaren väckt
motion nr 413, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade herr
Hagberg i Luleå m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning och förslag till mera

Reviderad levnadskostnadsindex.

rättvisande beräkningsgrunder för levnadskostnadsindex,
varvid även i motionen
anförda synpunkter måtte bliva
beaktade.

Utskottet hemställde, att motion
11:413 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
De i vår motion framförda önskemålen
i denna stora och viktiga fråga,
som gäller grunderna för beräkningen
av levnadskostnadsindex, ha sammanfattats
i följande åtta punkter.

a) Levnadskostnadsindex skall göras
mer representativ för de olika större
folkgrupper, som omedelbart beröras
av index, genom att olika indices beräknas,
vilka äro baserade på vederbörande
grupps verkliga konsumtion.

b) Levnadskostnadsindex skall göras
mer representativ för de olika familjetyper,
som existera inom de olika större
folkgrupperna.

c) Direkta skatter skola liksom indirekta
skatter ingå i levnadskostnadsindex.

d) Rabatter skola ej medräknas i
levnadskostnadsindex.

e) Sociala, kontanta förmåner upptas
som inkomst i budgeten.

f) Varor, priser och orter skola hållas
representativa och fortgående studeras
i detta avseende.

g) Prisuppgifterna skola grunda sig
på verkliga köp.

h) Socialstyrelsens prisombud och
fältarbetare för konsumtionsundersökningar
skola rekryteras demokratiskt.

Socialstyrelsen har ju haft motionen
för yttrande och vid granskningen av
densamma instämt i de i dessa åtta
punkter uttalade önskemålen, med ett
par undantag. Utskottet hade med sin
välvilliga och bejakande skrivning bort
komma fram till att tillstyrka motionen.
Utskottet avstyrker emellertid den -

12 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 12.

178 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Reviderad levnadskostnadsindex.

samma under hänvisning till att en utredning
inte skulle kunna ge något av
större värde.

Enligt en utbredd mening äro de nuvarande
beräkningsgrunderna för levnadskostnadsindex
för olika befolkningsgrupper
och ändringarna i desamma
icke ägnade att ge en bild av de
verkliga förhållandena. Lönerna för det
stora flertalet anställda baseras som
bekant numera på socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Sedan frågan aktualiserats
ha representanter för LO,
Tjänstemännens centralorganisation, Civila
statsförvaltningens tjänstemannaförbund,
Kommunaltjänstemannaförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation
samt Arbetsgivareföreningen
starkt kritiserat grunderna för beräkningen
av levnadskostnadsindex. En
verklig översyn av beräkningsmetoden
för levnadskostnadsindex synes därför
vara i hög grad berättigad. Medan levnadskostnadsindex
i september förra
året beräknades till 107 enheter, så
hade det allmänna konsumtionsprisindex
stigit till 176. Skillnaden är 9 enheter
och visar, synes det mig, att de
nuvarande grunderna för fastställande
av levnadskostnadsindex inte kunna ge
cn riktig bild av det verkliga läget. De
direkta skatterna borde rimligen mediagas
vid indexberäkningarna, även om
det skulle vara svårt att finna grunder
för inplaceringen av dessa. Det rensade
indexet kan dock icke godtagas som
en rättvis mätare på levnadskostnadernas
förändring.

Vi yrka i vår motion, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam utredning och förslag
till mera rättvisande beräkningsgrunder
för levnadskostnadsindex. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna motion, nr 413 i denna kammare
av herr Hagberg i Luleå m. fl.

Fröken VINGE: Herr talman! över
denna motion har utskottet inhämtat

utlåtande från socialstyrelsen. Socialstyrelsen
har avgivit ett mycket utförligt
sådant, som delvis refereras i utskottsutlåtandet.
Eftersom tiden är
långt framskriden skall jag be att delvis
få hänvisa till detta socialstyrelsens
svar, i vilket man tar upp motionens
yrkanden punkt för punkt. Jag skall
emellertid be att få göra några tillägg.

När motionärerna i punkt a) och b)
yrka på att man skall utarbeta flera
parallella indexserier, dels för olika
folkgrupper och dels för olika familjetyper,
undrar jag om motionärerna ha
tänkt sig in i hur långt detta egentligen
skulle leda. Motionärerna tänka sig
tydligen, att man skulle ha olika familjetyper
inom var och en av dessa befolkningsgrupper.
Om man bara tänker
sig att man toge tre olika befolkningsgrupper
och tre olika familjetyper
inom var och en av dessa, finge man
genast nio olika indexserier. Nu säger
ju socialstyrelsen, att enligt de erfarenheter
man har skulle dessa olika indexserier
sannolikt icke komma att avvika
mycket ifrån varandra. Eftersom
det ovillkorligen bleve mycket kostnadskrävande
att utarbeta så många
olika serier, har utskottet för sin del
inte velat förorda en sådan utvidgning.
Utskottet framhåller att redan nu åtskilliga
serier utarbetats. Vi ha nu först
och främst den allmänna konsumtionsprisindex,
som tidigare utarbetats av
riksbanken och som avser den totala
privata förbrukningen av varor och
tjänster. Det är en index, som man
närmast tänkt sig som en mätare av
penningvärdets förändringar, av kronans
inre köpkraft. Vidare ha vi den
allmänna levnadskostnadsindex, som är
föremål för motionen och som avser
förbrukningen hos en arbetar- eller
lägre tjänstemannafamilj i stad eller
annan tätort, en familj med i allmänhet
två barn. Socialstyrelsen har även
lagt grunden till dels en pensionärsindex,
dels en särskild index för landsbygdens
befolkning. Vad denna lands -

Onsdagen den 29 niars 1950 om.

Nr 12. 179

bygdsindex beträffar framhåller socialstyrelsen,
att vissa förberedelser
gjorts men att arbetet på densamma hittills
inte har kunnat fullföljas, därför att
riksdagen inte har beviljat tillräckliga
medel för ändamålet. Utskottet säger
på den punkten, att utskottet anser det
önskvärt, att denna landsbygdsindex
kommer till stånd, men anser sig icke
för närvarande kunna förorda att därutöver
ytterligare serier uppläggas, av
de skäl jag nyss nämnde, nämligen att
det blir för kostnadskrävande och sannolikt
inte kommer att ge så särskilt
avvikande resultat.

Man frågar sig då: För vilka folkgrupper
menar man egentligen i motionen
att särskilda serier skola uppläggas?
När man läser motionen förefaller
det som om det vore fråga om
att lägga upp en särskild serie för arbetarna
och en särskild serie för tjänstemännen.
Men en av motionärerna i första
kammaren försäkrade att så inte
var fallet. Då undrar man verkligen
vilka grupper som motionärerna avse.
Den allmänna levnadskostnadsindex vi
nu ha avsåg från början en låglönegrupp,
men allteftersom förhållandena
ha utvecklats har den indexfamilj, som
denna index gällde, fått så pass stor
inkomst, att den snarare tillhör ett
mellanskikt i samhället. Mena motionärerna,
att man skall utarbeta en särskild
serie för en låglönegrupp? Förberedelser
ha som sagt redan gjorts för
att utarbeta en pensionärsindex. Det
är ovillkorligen en index som avser
folk med låga inkomster. Men det torde
inte vara motionärerna obekant, att
folkpensionärerna inte äro angelägna
om att man har en index som speciellt
skall ta sikte på deras förhållanden.
Sak samma skulle det säkerligen bli.
om man utvalde en annan låglönegrupp.
De personer, som höra till denna grupp,
skulle själva inte vara angelägna om
att få en sådan serie. Eller mena motionärerna
i stället att man skall lägga
upp en särskild serie för inkomsttagare

Reviderad levnadskostnadsindex.

med stor inkomst? Socialstyrelsen säger
ju att den förmodar, att det inte
skulle komma att bli stora skillnader
på indexserier för olika folkgrupper.
Men blir det någon skillnad, böra vi
kunna utgå ifrån att med den prispolitik,
som vi alla för närvarande äro
med om att föra, levnadskostnadernas
stegring sannolikt skulle vara större
hos de stora inkomsttagarna. En för
dessa upplagd serie skulle ge större
utslag.. Detta är ju en anledning för
t. ex. de högre tjänstemännen att gärna
se att en sådan indexserie lades upp.
Men jag skulle vilja fråga av vilken anledning
motionärerna yrka på detta.

Beträffande frågan om vilken familjetyp
man skall välja — om vi nu utgå
ifrån att man inte kan ge sig på att utarbeta
olika index för olika familjetyper
— ha motionärerna för sig, att
det skulle vara särskilt lämpligt att utarbeta
en serie för en ettbarnsfamilj
i stället för tvåbarnsfamiljen. Man tror
nämligen att ettbarnsfamiljen är mera
typisk än två- och flerbarnsfamiljen.
Jag skall i detta avseende inte ingå på
någon bevisning — det skulle ta för
lång tid. Jag skall bara säga att familjen
med ett barn inte är särskilt typisk.
Utskottet håller på att det är viktigt
att man bibehåller kontinuiteten i indexserien.
Man skall inte utan starka
och bärande skäl överge den nuvarande
indexfamiljen med den nuvarande sammansättningen.
Utskottet säger att detta
är en angelägenhet som man överlåter
åt socialstyrelsen att avgöra.

Jag kommer sedan till motionärernas
yrkande, att direkta skatter skola ingå
i levnadskostnadsindex. Det måtte ha
förbigått motionärerna, att man nu beräknar
den allmänna levnadskostnadsindexen
enligt två alternativ, dels med
och dels utan skatter. Motionärernas
önskemål i det avseendet äro sålunda
redan tillgodosedda. Men vi äro i utskottet
angelägna att framhålla, att det
iir en helt annan fråga, huruvida en
serie med eller utan skatter bör läggas

180 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Reviderad levnadskostnadsindex.

till grund för regleringen av löner och
pensioner, en fråga som inte har med
själva indexberäkningen att göra.

Beträffande punkterna d)—g) i motionen
kan jag nöja mig med att hänvisa
till vad socialstyrelsen har framhållit.

Jag kommer så till den sista punkten,
nämligen att socialstyrelsens prisombud
och fältarbetare för konsumtionsundersökningar
skola rekryteras demokratiskt.
Det viktigaste är väl att dessa
personer, som samla in prisuppgifterna,
äro folk som ha sakkunskap och
varukännedom. För min del har jag
alltid hållit styvt på att vi i stor utsträckning
böra söka få husmödrar
med i detta arbete. Det viktiga är, att
den som samlar in dessa prisuppgifter
och gör dessa inköp i kontrollerande
syfte — det skall vara fråga om verkliga
inköp — verkligen har så stor varukännedom,
att han eller hon kan
avgöra, om det verkligen är fråga om
samma vara som man registrerade priset
på förra gången eller en med denna
likvärdig vara. Tjänstemän i socialstyrelsen
ha meddelat mig, att man är
uppmärksam på detta och att man nu
i mycket större utsträckning än tidigare
anlitar just husmödrar för dessa
uppgifter.

Till sist skulle jag vilja säga, att det
är ju tydligt ■—• det framgår bl. a. av
den utredning angående levnadskostnadsindex
som skedde för några år
sedan — att det är en vansklig och
svår uppgift att beräkna en rättvisande
levnadskostnadsindex. Denna utredning
säger i sitt betänkande, att de som skola
beräkna levnadskostnadsindex ovillkorligen
ställas inför en lång rad svåra
praktiska och teoretiska problem. Detta
gäller alldeles speciellt vid kvalitetsförändringar.
Inom socialstyrelsen diskuterar
man problemet hur man skall
förfara när en viss vara helt och hållet
försvinner ur konsumtionen och ersättes
av en annan vara, som man betraktar
som likvärdig. I sådana fall kan

man inte undgå att ställas inför problem,
där det skulle kunna råda delade
meningar om vad som är objektivt rätt
och riktigt. Det är av den anledningen
som vi inom utskottet äro så angelägna
att understryka, att vi numera ha en
indexnämnd, ett rådgivande organ, som
socialstyrelsen har vid sin sida och
som är sammansatt av representanter
dels för statsintresset, dels för arbetsgivarna
och dels för de anställda. Inom
denna indexnämnd, av vilken en ledamot
av denna kammare är medlem, har
man möjlighet att diskutera alla tänkbara
intrikata problem, som skulle kunna
tänkas bli föremål för olika bedömanden,
när man ser dem från olika
utgångspunkter.

Vi hade ju en utredning angående
levnadskostnadsindex för inte mer än
sju år sedan. Utskottet kan därför inte
finna någon anledning att förorda en
ny utredning, så mycket mindre som vi
veta av vad vi inhämtat ur socialstyrelsens
yttrande och på annat sätt,
att dessa problem äro föremål för ingående,
ständigt fortlöpande diskussioner
inom socialstyrelsen och indexnämnden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Vad frågan om levnadskostnadsindex
beträffar, så är det ju inte bara vårt
parti som ger uttryck åt misstro mot
det nuvarande systemet. Jag kan utan
att begå någon överdrift säga, att denna
misstro har förankring praktiskt taget
hos alla organisationer, som representera
löntagarna, och inte bara där utan
även på andra håll. Orsakerna därtill
äro skiftande. Men att det råder ett
mycket djupt och utbrett missnöje är
klart dokumenterat. Vi ha från vårt
håll tidigare inom riksdagen erinrat
om detta missnöje. Det har i riksdagen
från olika håll, både av representanten
för LO i första kammaren och av re -

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

181

presentanter för rakt motsatta intressen,
varnats mot något som man brukar
kalla för indextänkande. Detta har
kanske delvis en annan grund än denna
allmänna misstro mot levnadskostnadsindex.
Men frågan om denna index
är som sagt mycket diskuterad.

Frågan om en verkligt rättvisande
levnadskostnadsindex har nu fått mycket
större aktualitet än tidigare genom
att numera praktiskt taget alla löntagare
äro bundna vid levnadskostnadsindex
och vid det utslag som denna
ger. Redan detta är ju en anledning att
fordra att en levnadskostnadsindex
frambringas, som så troget som möjligt
återspeglar de förändringar i levnadskostnaderna
som inträffa. Är då detta
fallet med nuvarande index? Jag har
läst igenom socialstyrelsens uttalande,
och de däri anförda synpunkterna ha
ju nyss refererats. Man kommer inte
ifrån att vederbörande på flera punkter
erkänner, hur otillfredsställande nuvarande
levnadskostnadsindex är.

När man läser utskottets motivering
finner man det ganska förvånande, att
utskottet kan komma fram till ett avslagsyrkande,
då denna motivering väl
snarast borde vara stöd för ett yrkande
om en ytterligare utredning av denna
fråga. Avsikten torde väl vara, att på
vissa av de i motionen angivna punkterna
en utredning skall ske. Jag vill i
anledning av det föregående anförandet
litet närmare gå in på några av dessa
punkter.

Jag lar då först punkten att index
skall göras mera representativ för de
olika större folkgrupper, som omedelbart
beröras av densamma. Det är alldeles
riktigt att det bland folkpensionärerna
har uppstått ett mycket allmänt
missnöje med det sätt, varpå man
räknar fram en levnadskostnadsindex
för dessa. De anse, att det icke kan
vara riktigt att beräkna levnadskostnadsindex
för folkpensionärerna på de
tillämpade grunderna. Men jag tänker
i detta sammanhang framför allt på

Reviderad levnadskostnadsindex.

lantarbetarna, en grupp, för vilken
skillnaden mellan verkliga levnadskostnader
och indexberäknade sådana särskilt
tydligt illustreras. Det är påtagligt
att lantarbetarnas levnadskostnader
inte alls återspeglas i den levnadskostnadsindex,
som för närvarande framlägges.
I detta fall säger emellertid socialstyrelsen,
att denna fråga måste bearbetas,
och tycks vara inne på den
linjen, att en ytterligare översyn av hela
problemet måste ske.

Beträffande punkten b) i vår motion,
nämligen att levnadskostnadsindex
skall göras mera representativ för de
olika familjetyper, som existera inom
de olika större folkgrupperna, säger
socialstyrelsen, att det knappast kan
vara fördelaktigt att välja en familj
med ett barn som grundval för indexberäkningen,
och det sades nyss att en
sådan familj icke är representativ för
familjetyperna i landet. Jag vill i detta
sammanhang bara erinra om det material,
som i det avseendet har företetts
och som visar att på 100 man i de arbetsföra
åldrarna i landet komma ungeför
70 barn. Om den nuvarande indexberäkningen
vore representativ, skulle
mot samma antal män svara närmare
200 barn. Man märker ju bara av detta,
att de nuvarande beräkningarna av vad
som är en genomsnittsfamilj måste vara
oriktiga. Det är inte genomsnittsfamiljens
konsumtionsvanor som den nuvarande
levnadskostnadsindex återspeglar.

Beträffande skatterna verkar det nästan
som goddag — yxskaft, när socialstyrelsen
i sitt yttrande säger, att skatteutvecklingen
bör betraktas skild från
levnadskostnadsindex. Där ha vi bl. a.
framhållit, att det väl är ganska egendomligt
alt man å ena sidan räknar en
inkomst genom socialbidrag, å andra
sidan stiiller mot detta skatterna och
använder en sådan inkomst som motivering
för att draga bort en så viktig
andel av familjens utgifter som skatterna
äro. Det tycka vi är ganska orimligt.
Om jag tänker på den genom -

182 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Reviderad levnadskostnadsindex.

snittsfamilj, som man skulle få fram
av den siffra jag nyss antydde, alltså
egentligen mindre än ett barn per familj
men låt oss säga ett barn per
familj, skulle den få 260 kronor i barnbidrag.
Jag är emellertid säker på att
den direkta skatten för den familj, som
här kommer i fråga och som socialstyrelsen
räknar med, rör sig om betydligt
större belopp än dessa 260 kronor.
Men bara för att familjen beräknas ha
vissa inkomster genom sociala åtgärder,
tar man detta som utgångspunkt
för att räkna bort skatterna från familjens
utgifter. Jag kan inte förstå annat
än att detta måste ge en skev och ganska
oriktig bild av familjens verkliga utgifter.
Jag skulle kunna fortsätta punkt
för punkt, men tiden är långt framskriden.

Jag vill bara till slut hänvisa till en
allmän iakttagelse, som jag tror de
flesta kommit i kontakt med, nämligen
att om man jämför det officiella prismaterialet
och den officiella prisindexserien
med de personliga erfarenheterna,
så frågar man sig ofta: Ja, men
är detta riktigt? Ibland har det väl
kunnat påvisas, att det är riktigt. Men
det har varit så många omständigheter,
framför allt under kriget men även
efter kriget, som spelat in. Man har
exempelvis försämrat en varas kvalitet,
och även annat har bidragit till att det
statistiska material, som man har fått
fram för att mäta familjens utgifter,
inte svarar mot familjens verkliga utgifter.

Jag tror också att det finns åtskilliga
anledningar till betänksamhet mot
det sätt på vilket man anskaffar uppgifterna
från indexfamiljen. Därvidlag
har man ju numera en annan metod än
tidigare. Kanske även den tidigare var
behäftad med brister. Jag tror emellertid
att vissa utgifter som familjerna ha
får socialstyrelsen inte besked om, i
vart fall inte de verkliga utgifterna. Det
är beroende på förhållanden, som för
all del äro mycket förståeliga. Emel -

lertid ha ju myndigheterna själva genom
olika prov kunnat konstatera otillförlitligheten
i den använda metoden.

Jag skall emellertid inte fortsätta. Det
lilla jag har följt denna fråga har lett
till att jag har bibringats den uppfattningen,
att även om detta är en mycket
svår fråga och även om en hundraprocentigt
riktig levnadskostnadsindex
kanske inte går att framräkna, så finns
det dock så många allvarliga invändningar,
som kunna resas mot det nuvarande
systemet för att utforma levnadskostnadsindex,
att det vore motiverat,
att man gjorde ännu ett försök, inte
bara ett sådant försök på vissa punkter,
som socialstyrelsen här talar om,
utan ett ganska generellt försök för att
få fram en mera rättvisande levnadskostnadsindex.

Fröken VINGE: Herr talman! På

grund av den långt framskridna tiden
skall jag fatta mig mycket kort. Herr
Hagberg i Luleå talade om den stora
misstro, som stora löntagargrupper hysa
mot beräkningen av levnadskostnadsindex.
I den mån man känner sig misstrogen
mot det sätt på vilket levnadskostnadsindex
beräknas, har man att
vända sig till indexnämnden och be att
få denna sak diskuterad där. Det finns
väl ingen anledning att på grundval av
denna allmänna misstro begära en ny
utredning, när vi redan ha ett organ,
nämligen indexnämnden, för att utreda
dessa saker. Orsaken till att jag sade,
att familjerna med ett barn inte äro
typiska, tror jag inte vi skola uppta
tiden med att gå in på. Det kan jag
förklara efteråt. Om man endast räknar
med barn under 18 år, är faktiskt
det största antalet familjer barnlösa.
Men när man skall utvälja en viss familjetyp
som underlag för budgeten,
bör man ta den familjetyp, vars levnadsförhållanden
man anser sig vara
mest intresserad av att konstatera. Vi ha
ju redan den allmänna konsumtionspris -

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 183

index, som utarbetats av riksbanken,
och man har här med avsikt valt ut en
familjetyp, som man ur social synpunkt
intresserar sig för.

Vad beträffar skatterna har jag redan
framhållit — herr Hagberg måtte inte
ha hört det ■— att vi ha både en serie
med och en serie utan skatter. Vilkendera
man vill lägga till grund för sina
avtalsförhandlingar är varje organisations
ensak.

Jag vill inte ta upp tiden med ytterligare
polemik i denna sak. Det var en
lång debatt om detta i samband med
interpellationen i höstas.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 413; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Avskaffande av kafferansoneringen.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 20,
över motion om åtgärder för kafferansoneringens
avskaffande.

I en inom andra kammaren väckt motion
nr 336, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade fru
Boman hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för
kafferansoneringens snara avskaffande
och dess ersättande under kalenderåret
1950 med ett system som i motionen
skisserats.

Utskottet hemställde, att motion
II: 336 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Nilsson i Svalöv och Braconier, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till den i motion
nr 336 gjorda hemställan, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Avskaffande av kafferansoneringen.

Maj:t ville vidtaga åtgärder för kafferansoneringens
snara avskaffande och
dess ersättande under kalenderåret 1950
med ett rabatteringssystem sådant som
i motionen skisserats.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Vid utskottsbehandlingen av den motion,
som vi nu här gå att behandla,
har utskottsmajoriteten säkerligen i hög
grad påverkats av slutklämmen i det
remissvar på den remitterade motionen
som inkommit från livsmedelskommissionen.
I denna slutkläm heter det:
»I nuvarande läge anser sig kommissionen
icke kunna tillstyrka motionen.»
Av livsmedelskommissionens yttrande
framgår emellertid för övrigt, att livsmedelskommissionen
själv varit inne
på att framlägga ett förslag i enlighet
med vad som anförts i fru Bomans motion.
Systemet är icke heller nytt. Det
har med framgång tillämpats i vårt
grannland Finland. Livsmedelskommissionen
anser att systemet kunde ha varit
bra som en övergångsform till fullständigt
fri försäljning av kaffe, om
inte vissa svårigheter för dess realiserande
inträffat under hösten och förvintern
1949.

Vad är det då för svårigheter som
livsmedelskommissionen pekat på och
som utskottsmajoriteten också ansett
föreligga? Ja, i korthet kunna de väl
sammanfattas i ett enda ord, nämligen
valutasvårigheter. Jag vill inte bestrida
att det finns valutasvårigheter, men
frågan är om inte såväl livsmedelskommissionen
som utskottsmajoriteten överdimensionerat
dessa svårigheter. Man
säger såväl från livsmedelskommissionen
som från utskottsmajoriteten, att
det är ytterst små möjligheter att öka
importen av kaffe utöver den nuvarande
årsförbrukningen, och därför kunna
vi inte, säger utskottsmajoriteten, genomföra
motionärens förslag med
mindre än att den nuvarande ransonen

184 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Avskaffande av kafferansoneringen.

sänkes. Det är väl ingen här i denna
kammare, som vill vara med om detta,
och det har säkerligen inte heller motionären
tänkt sig. Frågan är då: Är
det så omöjligt att öka importen av
kaffe något, exempelvis med 10 000 å
15 000 ton? .lag tror det inte. Man kan
fråga sig, om inte livsmedelskommissionen
nu som någon gång tidigare bedömt
situationen väl mörkt. Vissa uttalanden
under sista tiden, bl. a. av
handelsministern, tyda på detta. Av
uppgifter i pressen har vidare framgått,
att vi under sista tiden fått möjligheter
att köpa -— låt vara begränsade
kvantiteter — kaffe mot pundbetalning,
och dessutom lära våra exportmöjligheter
till kaffelandet Brasilien ha ökats
under sista tiden. Detta bör ge oss möjligheter
till ökad import av kaffe.

När det gäller att bedöma den ökade
valutaåtgången för en stegrad import
av kaffe gör man i regel bara ett enkelt
räkneexempel. Man antager att ett
system i enlighet med motionärens förslag
ökar konsumtionen så och så mycket.
Sedan säger man, att kaffet kostar
så och så mycket per kilogram. Man
multiplicerar, och så är man framme
vid beloppets storlek. Detta är att förenkla
problemet. Det ligger nämligen
så till att vi i vårt land i dag ha en
ganska stor och utbredd svarta-börsliandel
av kaffe. Även denna måste finansieras.
Hur komma svarta-börshandlarna
åt detta kaffe? Jo, antingen
genom att stölder äga rum — både av
kaffe och kaffekuponger — eller också
anskaffas detta svarta-börs-kaffe genom
illegal handel från utlandet, där
dollarn väl i allmänhet utgör betalningsmedlet.
Den summa av ökad valutaåtgång
som man framräknar på sätt
jag nyss sagt måste därför minskas med
vad som går åt för anskaffandet av
svarta-börs-kaffet. Vidare torde en försäljning
av fritt skattebelagt kaffe komma
att medföra en konsumtionsbegränsning
på annat håll. Oftast är väl köpkraften
hos människorna begränsad.

Man har att välja mellan att för den
begränsade summa pengar, som man
har till sitt förfogande, köpa antingen
det ena eller det andra. Köper man ett
kilogram »skattekaffe», måste man avstå
från inköp av en annan konsumtionsvara.
Ofta blir det väl då en annan
importvara — möjligen köpt i dollar
— som man avstår från. Vi ha sålunda
att minska den beräknade ökade
valutaåtgången för ökad kaffeimport
med vad som sparas genom minskad
import av andra konsumtionsvaror.

Sedan till sist ännu en synpunkt på
valutaproblemet. Om en extra skatt på
det fria kaffet infördes skulle denna
dels tillföra staten inkomster — som vi
nog enligt riksräkenskapsverkets sista
rapport väl behöva — och dels uppsuga
köpkraft ur marknaden. Leder detta till
en sådan minskning av konsumtionen
av importvaror, som jag nyss berörde,
minskas härigenom valutaåtgången. Leder
det däremot till en minskning av
konsumtionen av varor producerade
inom landet, ökas möjligheterna för
export, varigenom vår valutasituation
förbättras och vi kunna då importera
mera.

Tager man hänsyn till vad jag nu
framfört, tror jag inte, att valutasvårigheterna
äro av sådan storleksordning,
att de skulle omöjliggöra ett genomförande
av det förslag som framförts av
fru Boman. Jag tror också, herr talman,
att förslaget skulle, såsom jag och
min medreservant herr Braconier anfört
i vår reservation, fullständigt avliva
svarta-börs-handeln. Dessutom
skulle såväl myndigheter som handeln
bli befriade från en hel del besvär,
som vidlåda det nuvarande systemet
med kafferansoneringen. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till vad som
framförts i den reservation, som fogats
till andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 20.

Fru BOMAN: Herr talman! Det är nog
så intressant att lägga märke till hur

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 185

i all synnerhet livsmedelskommissionen
har bedömt denna fråga. Det har ju reservanten
redan varit inne på. Det
skulle nog vara rätt intressant för oss
alla att få möjlighet att titta i de hemligstämplade
papper, där livsmedelskommissionen
skrivit ned sina tankar
om detta. Om dessa helt gått i den riktningen,
att de inte på något sätt harmonierat
med framställningen i motionen,
tror jag nog, att vi hade fått en
inblick i dem. Där har livsmedelskommissionen
några funderingar, som kanske
så småningom komma till vår kännedom.

Utskottet delar ju livsmedelskommissionens
tankegång både om att kafferansoneringen
så snart som möjligt bör
avskaffas och fri handel på detta område
komma till stånd och om att subventionerna
till kaffehandeln böra upphöra
att utgå. Jag måste med tanke på
föreliggande förslag säga, att för mig
personligen är det inte särskilt kärt att
begära skatt på en sådan här vara, som
faktiskt är en nödvändighetsvara för
de allra flesta människor. Man kanske
kunde finna ett annat uttryck, som säger
och betyder ungefär detsamma.
Namnet ha vi väl egentligen från det
finska systemet, som jag talat om här.
Vad man skulle betala för kaffet —• jag
har ju tänkt mig ungefär 15 kronor
per kg ■— skulle motsvara dels priset
för själva varan, dels den rabatt, som
skulle utgå på en viss kvantitet kaffe,
och då blir det ju i viss mån en beskattning.

Emellertid bör man nog inte blunda
för alla de fördelar, som skulle vinnas
genom systemets införande, vilka reservanten
så noggrant redogjort för.
Staten vinner på att subventioneringskostnaderna
utebli. Alltså blir det en
ren behållning för staten. Svartabörsliandeln
upphör. Därtill kommer den
fördelen, att människorna få möjlighet
att på legal väg öka sin kaffekonsumtion.
Niir man under de senaste veckorna
kommit in på resonemang i denna

Avskaffande av kafferansoneringen.

fråga har det ofta sagts: Men tänk ändå,
hur kan man begära, att fattiga människor
skola betala 15 kronor för kaffet.
Det kunna de inte. Det blir bara
de rika, som få köpa kaffe. Jag kan
lika bra säga: Varför skall man köpa
ett helt kilo? Den dag jag köper */» kg
kaffe, har jag fördubblat min nuvarande
ranson. Det kostar 3 kronor 75 öre.
Det kan jag göra vid det tillfälle, då
jag har behov av det.

Under de år vi ha haft regleringar och
ransoneringar ha vi allesammans lärt
oss — jag tror inte, att någon i denna
kammare kan blunda för detta faktum
•— att de ha haft den psykologiska verkan,
att så länge en vara varit ransonerad,
har man absolut köpt ut varan.
Men när den blivit fri, har man väntat
med att köpa tills man behövt varan.
Bara det att en vara är fri verkar återhållande
på konsumenten. Vi veta ju
också alla vilka väldiga betänkligheter
man hyste mot upphävande av de sista
ransoneringarna, på socker och smör
t. ex., som också äro nödvändighetsvaror.
Man var av den uppfattningen
att det skulle ske en katastrof, om man
upphävde dessa ransoneringar. Vi veta
i dag att ingen katastrof har inträffat.
Sockret och smöret räckte. Allra svårast
var det ju att få ransoneringen på
kött upphävd, men även köttet räckte.
Jag vågar tro, att om det skulle visa sig
möjligt att öka importen av kaffe i någon
mån, så att den i varje fall skulle
motsvara den kaffekonsumtion vi hade
1946, så skulle säkert saken ordna sig,
om vi skulle tillgripa nu ifrågavarande
utväg. Jag vill i detta sammanhang påpeka
— då vi här draga paralleller med
det finska systemet — att i Finland
räknade regeringen med tre gånger så
stor inkomst av sitt skattekaffe som
den sedan i verkligheten blev. Statens
inkomst blev inte fullt en tredjedel av
den beräknade, beroende på att man
inte köpte så mycket kaffe, som regeringen
ursprungligen räknat med.

I övrigt har reservanten framhållit

186 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Avskaffande av kafferansoneringen.

och utvecklat vad som kan vara av vikt
i denna fråga. Jag skall bara be att få
sluta med att yrka bifall till den av herrar
Nilsson i Svalöv och Braconier till
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
I ett avseende äro väl såväl motionären
som reservanterna och utskottets
övriga ledamöter ense, nämligen
däri, att vi nog allesamman skulle
se med glädje, att denna ransonering
upphävdes så snart som möjligt
eller rättare sagt, som utskottsmajoriteten
har velat uttrycka det, att vi äro
inställda på att förorda ransoneringens
slopande, så snart förutsättningar härför
föreligga. Men den motion, som fru
Boman har avgivit och som utskottet
har behandlat, ligger ju på ett delvis
annat plan än vad vi i allmänhet räkna
med som grund för slopande av en
ransonering.

Det system som motionären och reservanterna
vilja införa innebär ju bara,
att ransoneringen visserligen formellt
slopas, men i stället skulle tvenne
prissystem införas. Det skulle finnas
en kvantitet, ungefär motsvarande den
ranson vi för närvarande ha, som skulle
vara rabattkaffe, vilket skulle köpas
mot rabattkuponger, medan man skulle
ha en annan kvantitet av kaffe, vilket
skulle vara helt fritt och utan rabattering
säljas till ett högre pris. Jag vill
ifrågasätta, om ett sådant system överhuvud
taget är att förorda. Om man, såsom
motionären har tänkt sig, skulle
sätta ett pris på det fria kaffet av 15
kronor per kilogram, så misstänker jag,
att man icke skulle komma till något
annat resultat än att det skulle bli en
sådan oerhörd efterfrågan på kaffe i
marknaden, att det inte skulle vara
möjligt att tillfredsställa den.

Vi få tänka på att den ranson av kaffe
vi för närvarande ha motsvarar en
import av 25 000 ton per år. Skulle vi
höja priserna till vad exempelvis livsmedelskommissionen
anser vara nöd -

vändigt för att hindra, att alltför mycket
kaffe skulle köpas, så skulle man
komma upp till ett pris av 20 å 25 kronor
per kilogram i stället för det pris
som fru Boman har räknat med, och
då skulle vi sannolikt behöva en import
av 35 000 ton kaffe per år. Jag vill
i detta sammanhang som jämförelse bara
nämna en enda siffra, nämligen att
när kaffet var fritt år 1946 hade vi en
import av cirka 50 000 ton kaffe. Med
ett sådant system som motionären förordat
skulle, anser jag, förbrukningen
bli cirka 40 000 ton om året. Man ställer
sig ovillkorligen frågan, huruvida
det finns några som helst möjligheter
för oss att importera dessa mängder
kaffe.

Jag skall inte gå in på valutafrågan
närmare, men jag vill erinra om att
priserna på kaffe i Brasilien ha stigit,
och det medför naturligtvis större valutautgifter
för våra inköp av kaffe
från detta land. Motionären och reservanterna
förorda, att man inte skall
ta så mycket hänsyn till den minskning
av valutareserven, som skulle bli följden
av ökad import, enär detta, omskrivet,
skulle kompenseras genom ökade
statsinkomster. Jag kan inte finna,
att dessa saker ha något som helst sammanhang.
Vi köpa ju inte kaffe i Brasilien
för svenska kronor utan få använda
helt annan valuta för att få in
kaffe därifrån.

Till sist, herr talman, vill jag bara
framhålla att det inte blott är valutaförhållandena
som ha betydelse i detta
fall. Det är också av betydelse, vilka
möjligheter som ett sådant land som
Brasilien över huvud taget har att exportera
kaffe till oss. Jag vill även erinra
om de misslyckade skördar, som ägt
rum därute och som ha gjort exportmöjligheterna
för Brasilien mindre än tidigare.
Det har t. o. m. lett därhän, att
man för närvarande överlägger om huruvida
man inte bör vidta åtgärder för
att kvotera kaffeexporten till andra
länder.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 187

Herr talman! Jag nöjer mig för tillfället
med detta och hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Utskottets ärade ordförande gav
uttryck åt den uppfattningen, att vi
alla med glädje och tillfredsställelse
skulle hälsa den nuvarande kafferansoneringens
upphävande. Jag vill tilllägga,
att ingen människa, inte ens den
mest inbitne kaffedrickare, skall bli
gladare än detaljisterna den dag, då
kafferansoneringen hävs. Jag tror emellertid
inte att detta går att åstadkomma
så lekande lätt som den ärade motionären,
fru Boman, tänker sig.

Fru Boman sade, att förutsättningarna
för kafferansoneringens slopande
skulle vara goda, men att livsmedelskommissionen
hade hemligstämplat
handlingarna i ärendet. Detta sätter jag
mycket liten tilltro till. Jag tror inte,
att en sådan utredning blir hemligstämplad.
Den saken skola vi dock inte
diskutera, eftersom den i detta fall
inte har någon betydelse.

Fru Boman sade också, att man inte
kan begära att en fattig människa skall
betala 15 kronor för ett kilo kaffe, men
att vederbörande ju kunde köpa en
mindre kvantitet. Men, fru Boman, det
är ju principen som är felaktig. Låt
oss bara tänka oss det fallet att en
folkpensionär kommer in i en butik
och ber att få köpa sitt rabattkaffe, ett
kvarts kilo, och att det samtidigt kommer
in en välbärgad person och köper
fyra kilo kaffe — som inte kostar 15
utan 25 kronor kg. Var och en förstår
väl vilken otrevlig situation som då
uppstår. Den saken behöva vi väl inte
resonera om.

Nu säger man, att det ju gick bra att
slopa ransoneringarna för matfett, fläsk,
kött m. m. Ja, men det var väl ändå
stor skillnad. Innan vi släppte loss dessa
varor hade det inom livsmedelskommissionen
vidtagits vissa utred -

Avskaffande av kafferansoneringen.

ningar, som visade att vi kunde bemästra
situationen, om intet oförutsett
inträffade. Men det är barnsligt — om
jag får använda det uttrycket utan att
någon tar illa upp — att tro, att det
skulle bli gott om kaffe, om vi släppte
det fritt. Nej, släpp kaffet fritt, och
det kommer efter fjorton dagar inte att
finnas ett enda kilo kaffe i butikerna!
Den saken kunna vi vara övertygade
om.

Sedan vill jag framhålla ännu en sak.
När reservanterna tala om den oerhörda
omfattningen av svartabörs-handeln,
är detta, efter vad jag kan förstå,
en allvarlig beskyllning mot den legala
handelns utövare. Ingen skall inbilla
sig, att svartabörs-handel med kaffe
förekommer i någon stor utsträckning.
De partier kaffe som stjäls vid de inbrott,
som då och då förövas och på det
sättet kommer ut på den svarta marknaden
— vid ett tillfälle stals det 600
kg, vilket man på sina håll gjorde en
kolossal affär av -— spela ingen roll.
Det gjorde däremot den senast beslutade
ökningen av kafferansonen. Den
var inte — som man på en hel del håll
i den borgerliga pressen gjorde gällande
— 16 bönor eller 16 gram, utan den
var 16 procent. Är det någon av kammarens
ledamöter, som tänkt på, att
dessa 16 procent betyda inte mindre
än 300 000 kg bara för innevarande
kaffeperiod?

Om man har klart för sig vad sådana
siffror betyda, så handskas man
inte så lättsinnigt med ett så allvarligt
ämne som kafferansoneringen. Den
frågan är inte av det slaget, att man
skall försöka göra sig populär med att
på valmöten framhålla för enfaldigt
folk hur bra det är att kaffet blir fritt.

Det är för övrigt ganska underligt,
att förslaget om att tillämpa två system
vid handel med kaffe har vunnit anslutning
från högerhåll. Jag har här
en hok, i vilken redogörelse lämnas
över förhållanden i de folkdemokratiska
länderna. Där får man först köpa

188

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Avskaffande av kafferansoneringen.

en kvantitet kaffe till mycket lågt pris,
och därefter får man köpa hur mycket
som helst till ett oerhört högt pris. Jag
lånar gärna ut denna bok till dem, som
närmare önska studera hur man tilllämpar
detta system i folkdemokratiskt
styrda länder.

Det föreligger väl ingen risk att denna
motion kommer att bifallas, men
skulle så olyckligt vara att den bleve
bifallen, så skulle jag vara den förste
att beklaga detta. Jag talar här, liksom
herr Forsberg nyss gjorde i en annan
fråga, såsom mångårig kaffehandlare
av egen erfarenhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag vill
till herr Jacobson i Vilhelmina säga, att
jag inte alls tar lekande och lätt på föreliggande
fråga. Om man har den uppfattningen
att jag gör det, så misstar han
sig. Tvärtom ser jag tydligt allvaret i
densamma. Men för att den är allvarlig
skall man väl inte skjuta den åt sidan.
Det finns ju kanske här en framkomlig
väg, och varför skall man inte
i en svår situation pröva de möjligheter
som eventuellt finnas? I varje fall
tycker jag att man skall hålla frågan
öppen.

Här ha dock gjorts uttalanden från
handelns män, vilka låtit förstå, att
förhållandena nu ha lättat, både beträffande
Brasiliens möjligheter att sälja
kaffe och våra möjligheter att köpa
genom att öka vår export. Vi kunna
kanske också komma fram efter andra
vägar, herr Jacobson, när vi ha diskuterat
igenom denna fråga. Även om frågan
är allvarlig tycker jag ändå att vi böra
ventilera den, eftersom en lösning är
av allra största intresse för alla människor
i vårt land.

Sedan vill jag säga, att jag inte har
sådana kontakter som herr Jacobson i
Vilhelmina, och jag kan därför inte
verifiera hans uppgifter om hur de ha
det ställt i de folkdemokratiska län -

derna. Däremot har jag här tillgång
till samtliga propositioner och utskottsutlåtanden
i finska riksdagen från år
1939 och fram till innevarande år, vilka
ge mig möjlighet att följa denna
frågas behandling i Finland. Jag konstaterar
då, att det i Finland inte har
förefunnits några delade meningar vid
behandlingen av detta ärende. Regeringen
har lagt fram sitt förslag, och
ett enhälligt statsutskott har tillstyrkt
detsamma varje år, med undantag för
år 1949. Då fanns det fyra reservanter
antecknade vid utskottsutlåtandet, men
den gången stod inte skattekaffets vara
eller inte vara på spel, utan då gällde
det endast huruvida regeringens förslag
om skattesatsens storlek skulle bifallas
eller inte. Regeringen hade då
föreslagit en skattesats på i första hand
200 mark, vilken av regeringen skulle
kunna sänkas eller höjas allt efter det
statsfinansiella lägets krav och möjligheter.
Höjningen skulle dock under
alla förhållanden stanna vid 600 mark,
varför kaffepriset alltså icke fick överstiga
800 mark per kilo skattekaffe. De
fyra reservanterna uttalade sig den
gången för att man borde ha ett beslut
på, att priset inte fick överstiga
600 mark per kilo. På alla övriga punkter
förelåg full enighet.

Jag anser att vi inte böra lämna denna
fråga därhän. Vi ha kanske ännu
inte diskuterat igenom den tillräckligt,
och vi böra därför undersöka, om vi
inte till slut skola kunna komma fram
till ett positivt resultat.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle): Herr talman! Med anledning
av fru Bomans anförande vill jag säga,
att jämförelsen med Finland är mycket
haltande. Vi ha ju nämligen i vårt land
varit i det lyckliga läget, att våra regleringar
och ransoneringar ha hållits i
helgd. Men alla veta att detta inte har
varit förhållandet i Finland. Där har
existerat en legal svartabörs-handel.

Så får man inte göra jämförelser.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12. 189

Herr BRACON1ER: Herr talman! Jag
tror inte man skall — som herr Jacobson
i Vilhelmina gjorde — underskatta
svartabörs-affärernas omfattning. Tullen
i Malmö har nyligen beräknat, att
det varje dag köps för 500 kronor svartabörs-kaffe
i Danmark. Det innebär inte
något klander mot den legala handeln
att man konstaterar, att det på kaffehandelns
område sker en försäljning,
som måste vara mycket oförmånligare
för fattiga människor än ett system,
som går ut på att förbilliga och subventionera
det icke skattebelagda kaffet.

För övrigt är det egendomligt att herr
Jacobson talar om förhållandena i de
folkdemokratiska staterna, när det gäller
ett system, som livsmedelskommissionen
tidigare i princip har förordat
och som har accepterats i Finland.
Livsmedelskommissionen hade före devalveringen
den uppfattningen, att systemet
med både rabatterat och skattebelagt
kaffe är bra och lämpligt vid
övergången till en friare handel med
denna vara. Med hänsyn till den mycket
omfattande handeln på svarta börsen
tycker jag inte, att man helt kan
negligera de nuvarande svårigheterna.

Utskottets ärade ordförande sade, att
Brasilien kanske inte kan sälja tillräckligt
med kaffe. Jag undrar dock, om
det verkligen inte ligger i Brasiliens intresse
att sälja så mycket kaffe till oss,
att detta land blir i stånd att köpa de båtar
och andra förnödenheter, som man
där behöver. Man kan inte utan vidare
binda exporten vid en fix summa, ty
här torde också förefinnas vissa möjligheter
att tillgodogöra sig en del pundtillgångar.
Härtill kommer, att vi hoppas
att i framtiden kunna få mera varor
från Tyskland, varigenom åtgången
på dollar skulle kunna begränsas något.

Under förra årets subventionsdebatt
sade finansministern, att man måhända
kunde vänta sig ett prisfall, inte
kanske så mycket tack vare utvecklingen
i Amerikas förenta stater utan
beroende på den ökade konkurrensen

Avskaffande av kafferansoneringen.

i Europa. Denna nedgång i priserna
beror väl till icke ringa del på mängden
av de varor, som vi kunna erhålla
från Tyskland och som vi nu äro
tvungna att köpa för dollar.

Om vi erinra oss hur länge man försvarade
ransoneringar, som vi tidigare
hade —■ det gjorde man fortfarande sedan
det för länge sedan blivit uppenbart,
att ransoneringarna kunde slopas
— så tycker jag, att man kunde vara
litet försiktigare med sina uttalanden
i kritiken av denna motion.

Herr talman! Med vad jag här har
anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Boman
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

190 Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Interpellation angående avsättningsmöjligheterna för svenskodlad tobak.

§ 11.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 21, över motion om
utredning angående levnadsbetingelserna
för befolkningen i vissa samhällen i
Arjeplogs kommun och till kammaren
överlämnat utdrag, nr 301, av första
kammarens protokoll, innefattande delgivning
av sistnämnda kammares beslut
över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 19, i anledning av
väckt motion i samma ämne.

Kammaren biföll vad dess allmänna
beredningsutskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första
kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 22, över motion om viss ändring
av gällande persontaxor å statens järnvägar;
och

nr 25, över motion angående prövning
av frågan om kommunala investeringsliggare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag tackar
kammarens ledamöter för den sakliga
och koncentrerade överläggningen om
de många stora ärenden, som i dag ha
behandlats.

§ 14.

Interpellation angående avsättningsmöjligheterna
för svenskodlad tobak.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSON i Spånstad, som yttrade:
Herr talman! Under de senare åren har
odlingen av tobak omfattats med allt
större och större intresse i landet,
främst i delar av Kristianstads län och
Halland. Odlingen, som är mycket arbetskrävande,
har visat sig särskilt
lämplig för mindre jordbruk med för
denna odling lämpade jordar.

Vid förhandlingar samt vid de andra
tillfällen då odlare och representanter
för köparparten träffats ha odlarna
mer och mer bibringats den uppfattningen,
att det finns ett starkt intresse
för odlingen hos köparen, AB Svenska
Tobaksmonopolet. Så sent som 1948
tillkommo nya odlare, och nya kapitalkrävande
torklador anlades för tobaksskördens
beredning. Odlarna trodde,
och till synes med rätta, att köparintresset
för odlingen skulle bli beståndande.
Samtidigt utvecklades odlingstekniken,
och ett fortsatt samarbete
mellan växtförädlarna och alltmera odlingsskickliga
jordbrukare kunde väntas
ställa bättre och bättre kvaliteter i
utsikt.

I år synes emellertid den lovande
utvecklingen ha förbytts i en helt ny
inställning från tobaksmonopolets sida.
Det uppgives sålunda att monopolet inte
längre har intresse för svenskodlad
tobak. Man torde anse att tobak kan
köpas billigare utifrån, och i och med
detta har intresset för den svenska odlingen
försvunnit. Avsevärda inskränkningar
i de odlade arealerna synas vara
aktuella, och jämväl prissänkningar
skymta i sammanhanget.

Då köparen av den svenskodlade tobaken
är ett helt svenskt, statligt företag
och odlingen ger både sysselsättning
och valuta inom en sektor av vårt näringsliv,
där ingen överproduktion behöver
befaras, synas möjligheterna att
åstadkomma avsättning för lika stor odling
som föregående år vara oförändrade.
Då därtill kommer att den svenskodlade
tobaken alltjämt torde spara
valuta, som kan användas för anskaffande
av artiklar till folkhushållet, vilka
kanske äro oåtkomliga inom landet,
synes en fortsatt svensk tobaksodling
av oförändrad omfattning väl försvara
sin plats.

Med anledning av det anförda får
jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

Nr 12.

191

Har herr statsrådet observerat, att
tobaksmonopolet intager en hållning
gentemot den svenska tobaksodlingen,
som torde innebära en stark begränsning
av odlingens omfattning till förmån
för ökad import av råvara till tobaksvaruindustrien
?

Kan det förväntas, att herr statsrådet
är villig att medverka till att denna
sektor av svenskodlade produkter får
behålla den omfattning, som den nu
bar inom tobaksproduktionen?

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 15.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice talmännen
i riksdagens andra kammare och
de kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte herr talmannen och
vice talmännen tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 29 mars 1950.
Tillförordnade kanslisten hos kammaren
jur. kand. Bertil Åkerfeldt hade
med anledning av att han utnämnts att
från och med den 11 april 1950 vara
stadsnotarie hos drätselkammaren i
Uppsala anhållit om entledigande från
förordnandet att tills vidare uppehålla
en kanslisttjänst hos kammaren.

Denna anhållan bifölls; och förordnades
studeranden Bengt Lundin att
tills vidare vara kanslist hos kammaren.

Vidare beviljades kanslisten fru Eva
Särnmark begärd ledighet för havandeskap
tills vidare från och med denna
dag. Som vikarie förordnades kanslibiträdet
hos riksdagens tryckeriexpedition
fröken Meg Sahlin.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna; från

bevillningsutskottet, nr 96, i anledning
av väckta motioner om rätt för
de i riksdagen representerade partierna
att stämpelfritt erhålla ett exemplar av
varje för allmänna val upprättad röstlängd; från

andra lagutskottet, nr 94, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om tillämpning
av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293); samt

från tredje lagutskottet, nr 95, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
rörande godkännande av en mellan
Sverige och Norge den 14 december
1949 avslutad konvention om ändring
i konventionen mellan de båda länderna
den 5 februari 1919 angående flyttlapparnas
rätt till renbetning, m. m.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord ålandet, in. m.;

nr 187, angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen,
m. in.;

192

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1950 em.

nr 189, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 190, angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden;
samt

nr 193, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 99, angående studentsociala
stödåtgärder m. m., nämligen

nr 501 av herr Hallén m. fl.;

nr 502 och 503 av herr Kyling m. fl.;
samt

nr 504 och 505 av herrar Johansson
i Stockholm och Holmberg.

Vidare anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen nr

506, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 109, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.;

nr 507, av herr Ohlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109;

nr 508, av herr Sjölin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 110, angående
vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1950/51 m. m.;

nr 509, av fröken Nygren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 113, angående modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen
m. m.;

nr 510, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 115, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303);

nr 511, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 129, angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter,
m. m.;

nr 512, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 142, angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor
samt av hamp- och linodlingen;

nr 513, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 142;

nr 514, av herr Edenman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
144, angående anslag till främjande av
bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 515, av herr Braconier m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 154, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; samt

nr 516, av herrar Kyling och Nordkvist,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 154.

Samtliga dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
klockan 11.24 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016423