1950 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1950:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 11

18—22 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 mars.

Sid.

Interpellation av herr Kärrlander ang. vissa missförhållanden på
musikkompaniet vid Yästemorrlands regemente, m. m........ 8

Onsdagen den 22 mars fm.

Meddelande av utrikesministern ............................ 10

Interpellation av herr Hellbacken ang. sänkning av nöjesskatten
för beredande av stöd åt allmänna samlingslokaler och svensk
filmproduktion.......................................... 79

Onsdagen den 22 mars em.

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Avlöningar till socialstyrelsens personal för verksamheten i allmänhet
.............................................. 82

Mödrahjälp ............................................ 94

Hemvårdarinnor ........................................ 96

Allmänna barnbidrag.................................... 97

Husmoderssemester...................................... 99

Avlöningar till bostadsstyrelsen .......................... 102

Riksförsäkringsanstaltens ortsombud........................ 105

Avlöningar till arbetarskyddsstyrelsen...................... 106

Avlöningar till yrkesinspektionen.......................... 107

Social upplysningsfilm .................................. 107

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen .... 109
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet ...... 113

1 Andra kammarens protokoll 1950. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 22 mars cm.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln
(socialdepartementet).............................. 82

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen (ITO) m. m............... 109

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. Sveriges anslutning till

allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m........... 113

Lördagen den 18 mars 1950.

Nr 11.

Lördagen den 18 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition
nr 94, med förslag till lag om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 96, med
förslag till militärersättningsförordning
m. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick anvisande av anslag under fjärde
huvudtiteln, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner; och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
100, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, in. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 104, angående vissa anslag till understöd
åt jorddelningsväsendet, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 106, angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog;
och

nr 107, angående godkännande av en
mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
angående återbetalning av
viss under år 1944 lämnad svensk statskredit
till Norge; samt

till bankoutskottet propositionen nr
117, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 471 av herr Hagberg i Malmö
in. fl.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet, nr 77, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av bestämmelserna om utseende
av ombud i Europarådets rådgivande
församling;

från konstitutionsutskottet, nr 78, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet
m. in.;

från första lagutskottet, nr 86, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1
och 2 mom. lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

från andra lagutskottet, nr 87, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av hembiträdeslagen den 30 juni
1944 (nr 461); samt

från jordbruksutskottet:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51 jämte
i ämnet väckta motioner;

Xr It.

Lördagen den 18 mars 1950.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till
kronan.

§ 5.

.1 usterades protokollsutdrag.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. in.; och

nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande betingelserna i
internationellt hänseende för ett svenskt
deltagande i valfångstnäringen;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
med förslag till viss ändring av § 12
regeringsformen; och

nr 9, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av § 63 riksdagsordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
visst område å Kungl. Djurgården;

nr 45, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 16 § 2 mom. 1947
års allmänna familjepensionsreglemente; nr

46, i anledning av väckta motioner
om dels pensionering genom statens
pensionsanstalt av biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem, dels ock för -

bättrade tjänste- och familjepensioner
för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lägre lantbruksundervisningsanstalter; nr

47, i anledning av väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer; och
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid förmögenhetsberäkning
beträffande fysisk person åtnjuta
avdrag för latent skatteskuld, som åvilar
varulager;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och
nr 28, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för utförda
rationaliseringsarbeten;

första lagutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion
om dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer;
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293);

tredje lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Lördagen den 18 mars 1950.

Nr 11.

rörande godkännande av en mellan
Sverige och Norge den 14 december
1949 avslutad konvention om ändring i
konventionen mellan de båda länderna
den 5 februari 1919 angående flyttlapparnas
rätt till renbetning, in. in.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 15, över motion angående utredning
om statskyrkosystemets avskaffande
och motion om en allsidig undersökning
av förutsättningarna för en helt
ny reglering av förhållandet mellan stat
och kyrka;

nr 16, över motion om popularisering
av den officiella statistiken; och

nr 17, över motion om förslag till
fullständig redovisning av statsverkets
kostnader för befattningshavarnas
tjänste- och familjepensionering.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen:

nr 62, angående vissa under utrikesdepartementets
verksamhetsområde hörande
anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50;

nr 99, angående studentsociala stödåtgärder
m. in.;

nr 101, angående seminverksamhet
bland nötkreatur in. in.;

nr 105, angående anslutning till en
av Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje
ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister;

nr 108, angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet;

nr 109, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. in.;

nr 111, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 in. in.;

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 § § lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

nr 114, angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51, m. in.;

nr 115, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 116, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 118, angående bemyndiganden för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 119, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

nr 120, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer in. fl.;

nr 121, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer in. fl.;

nr 122, angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av
stadsdelen Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. in.;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete in. in.;

nr 127, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet; nr

129, angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp in. fl. lägenheter, m. in.;

nr 130, angående anslag till vissa
kostnader för .statens gruvegendom;

nr 132, angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom
.statens pensionsanslalt av vissa ickestatliga
befattningshavare, in. in.;

nr 138, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond; och
nr 148, angående muntligt meddelande
til! riksdagen.

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 472, av herr Kristensson i Osby
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 83, angående anslag till

upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor; samt

nr 473, av herr Johansson i Stockholm,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 83.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 21 mars.

Kl. 4 em.

§ T

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Jönsson i Rossbol och Eriksson i
Sandby, som med läkarintyg styrkt sig
tills vidare vara hindrade att deltaga
i riksdagsgöromålen, herr Eriksson senast
vid sammanträdet den 7 och herr
Jönsson vid sammanträdet den 8 innevarande
mars, denna dag åter intagit
sina platser i kammaren.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Majtts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionerna:

nr 62, angående vissa under utrikesdepartementets
verksamhetsområde hörande
anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50; och

nr 99, angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 101, angående seminverksamhet
bland nökreatur m. m.; samt

till utrikesutskottet propositionerna:

nr 108, angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet;

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 109, med
förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, in. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anvisande av
anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande
på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
111, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1950/51
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 112, med förslag till lag an -

Tisdagen den 21 mars 1950.

Nr 11.

gående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 114, angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen för
budgetåret 1950/51, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 115, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

till bankoutskottet propositionen nr
116, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 118, angående bemyndiganden för
Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 119, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

till statsutskottet propositionerna:

nr 120, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer in. fl.;

nr 121, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 122, angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm m. in.;
och

nr 123, angående anslag för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 127, angående bemyndigande att för.
.sälja viss kronan tillhörig fast egendom,
ni. in.;

till statsutskottet propositionen nr
128, angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet;

till jordbruksutskottet propositionen
ur 129, angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp in. fl. lägenheter, in. m.;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 130, angående anslag till vissa
kostnader för statens gruvegendom;

nr 132, angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga
befattningshavare, m. m.; och
nr 138, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
skrivelse, nr 148, angående muntligt
meddelande till riksdagen, varav
inhämtades, att Kungl. Maj:t prövat
lämpligt att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordningen till riksdagen
muntligen gjordes meddelande av
sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf
avsåges, ävensom förordnat, att
meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern och i andra
kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse med hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena det
i skrivelsen omförmälda meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 472 av herr Kristensson i Osby
/ii. och

nr 473 av herr Johansson i Stockholm.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 8
och 9, statsutskottets utlåtanden nr 44—
18, bevillningsutskottets betönkanden
nr 25- -28, första lagutskottets utlåtande
nr 14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 24 och nr 25, tredje lagutskottets ut -

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Interpellation angående vissa missförhållanden på musikkompaniet vid Vasternorrlands
regemente.

låtande nr 8 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 15—17.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! .lag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda
ärenden bevillningsutskottets betänkande
nr 26 måtte uppföras närmast
efter utrikesutskottets utlåtande nr 3
och övriga ärenden i den ordning de
förekomma på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

S 8.

Interpellation angående vissa missförhållanden
på musikkompaniet vid
Västernorrlands regemente.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KÄRRLANDER, som anförde:
Herr talman! En av hela den svenska
dagspressen uppmärksammad och mycket
uppseendeväckande misshandelshistoria
har för någon tid sedan uppdagats
på musikkompaniet vid 121 i
Sollefteå. Två av musikvolontärerna ha
under ett par års tid så gott som dagligen
mer eller mindre svårt misshandlat
eller på annat sätt terroriserat övriga
volontärer och musikelever.

Först sedan en av eleverna blivit så
svårt skadad av denna misshandel, att
han måste intagas på garnisonssjukhuset
för en spräckt trumhinna, rullades,
efter en anmälan från sjukhuset, hela
den beklagliga historien upp, och saken
blev polisanmäld.

Enligt uppgifter i pressen blottar polisrapporten
en pennalism av så ruskiga
former, att man har svårt att tro att
något sådant verkligen kan inträffa i

våra dagar. Jag skall här inte närmare
ingå på detaljer. Jag vill dock erinra
om att de ovannämnda volontärerna
icke endast gjort sig skyldiga till misshandel,
av mer eller mindre svår bebeskaffenhet,
utan i ett flertal fall måste
deras gärningar betecknas som ganska
grova brott. Hit höra bl. a. penningutpressning
i samband med misshandel
och grovt sedlighetssårande handlingar.
Enligt samstämmiga uppgifter
från vederbörande befäl kom upptäckten
som en fullständig överraskning.
Detta kan, med hänsyn till den långa
tid dessa förhållanden varit rådande,
betecknas som mycket förvånande. Enligt
en tidningsintervju har modern till
en av de mest misshandlade eleverna
uppgivit, att hon vid ett flertal tillfällen
påtalat saken, dock utan att detta
föranlett några åtgärder.

De skyldiga ha i allt väsentligt erkänt
vad som lägges dem till last. Som
något slags förmildrande omständighet
ha de framhållit, att de själva voro föremål
för en liknande behandling under
sin elevtid. På grund av den långa tid
dessa missförhållanden varit rådande
kan det icke anses obefogat att fråga,
hur det kan vara möjligt att ingen i ansvarig
ställning tidigare upptäckt vad
som försiggått. I detta sammanhang bör
man väl kunna hävda den meningen, att
det inträffade utgör ett bevis för att
den kontroll och den uppsikt, som skall
ge skydd mot övergrepp av olika slag,
icke fungerat som den bort göra.

Då det måste ligga i allas, inte minst
i försvarets, intresse att den pennalism,
som här uppdagats och som kan förekomma,
snabbt och effektivt utrotas
och att en grundlig utredning verkställes
om hur det är ställt inom försvaret
i övrigt, hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att de missförhållanden,
som uppdagats på musik -

Tisdagen den 21 mars 1950. Nr 11.

Interpellation angående vissa missförhållanden på musikkompaniet vid Västernorr''
lands regemente.

kompaniet vid 121 i Sollefteå, äro att
betrakta som en isolerad företeelse och
att pennalism icke numera förekommer
inom försvaret?

2) Om svaret på min första fråga icke
skulle kunna besvaras med ja, är då
herr statsrådet beredd att omedelbart
vidtaga sådana åtgärder, som för framtiden
skapa säkra garantier för att alla
slag av pennalism förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
lorrådsfond;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till förskott till vissa plankostnader
in. m.;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1950/51; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
utlåtanden:

nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; och
nr 5, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 12.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

124, angående prisutjämningsavgift
m. in.;

nr 137, angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar in. in.;

nr 139, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsrcglemente,
in. in.;

nr 140, angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51;

nr 143, angående anslag till ytterligare
utgifter för säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 144, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 in. in.; och

nr 157, angående teckning av aktier i
den statliga affärsbanken, in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion
nr 474, av herr Carlsson i Bakeröd

Nr 11.

Onsdagen den 22 nnirs 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 84, angående ändringar i
folktandvårdens organisation in. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes bär
efter klockan 4.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 11 fm.

i 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Per Hj. Fagerholm lider
av akut lunginflammation och är på
grund därav förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 20/3—31/3
1950.

Intygas

I. Ryott-Iohnson,
leg. läkare.

Härmed intygas att ledamoten av
riksdagens andra kammare fru Olivia
Nordgren på grund av blodpropp är intagen
på karolinska sjukhuset den 20/3
1950 och att fru Nordgren sålunda tills
vidare är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Karolinska sjukhuset, Stockholm, den
21 mars 1950.

Ored Arner,
leg. läkare.

Att fru Hildur Humla under tiden
fr. o. m. den 21/3 1950 t. o. m. den 31/3
1950 på grund av bronchit. ac. är till
arbete oförmögen, intygas.

Stockholm den 21 mars 1950.

Åke Eklund,
leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Fagerholm från och med
den 20 till och med den 31 mars, fru
Nordgren från och med den 20 mars

tills vidare samt fru Humla från och
med den 21 till och med den 31 mars.

§ 2.

Meddelande av utrikesministern.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som framförde
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 148 avsedda
meddelandet till riksdagen, så
lydande: Herr talman! Oaktat nära

fem år förflutit sedan andra världskriget
upphörde, har ännu ingen allmän
fredsuppgörelse kommit till stånd.
De segrande makterna ha inte kunnat
förena sina starkt divergerande
uppfattningar om hur Tysklands framtid
bör gestaltas, i den mån denna
kan påverkas av inflytelser utifrån och
av bestämmelserna i en fredstraktat.
Uppdelningen av Tyskland i en västzon
och en östzon synes för närvarande
konsolideras genom ockupationsländernas
politik. Tyskland, som tidigare
genom sin makt var en fara för
Europa och för världen, utgör för närvarande
genom sin politiska och ekonomiska
vanmakt och sitt totala beroende
av ockupationsstaterna ett politiskt
tomrum i Europas mitt och därmed
en störande faktor i det internationella
läget. På alla håll råder enighet
om att den nuvarande uppdelningen
av Tyskland inte bör bli definitiv.
Svårigheterna för en uppgörelse ligga
i öppen dag. Man kan i Sverige endast

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

ge uttryck åt förhoppningen, att nya
ansträngningar snart måtte göras i syfte
att fastställa innehållet i det kommande
fredsavtalet om Tyskland och att representanter
för de olika delarna av
Tyskland därvid få tillfälle att direkt
medverka. I en blivande fredstraktat
skall ju ett enhetligt Tyskland till sist
vara part.

Riktlinjerna för den svenska utrikespolitiken
äro desamma nu som de varit
alltifrån världskrigets upphörande.
Sverige deltager aktivt och efter förmåga
i det internationella samarbete,
som äger rum såväl inom Förenta Nationerna
som inom åtskilliga internationella
organisationer, bildade för mera
speciella syften. Det påstående, som
stundom göres i den svenska offentliga
debatten, att Sverige för en isolationspolitik,
är endast en propagandafras.
Den svenska utrikespolitiken är lika
litet nu en isolationspolitik som den var
detta under mellankrigstiden. Vårt land
håller sig utanför militära blockbildningar,
men det ha vi gjort också tidigare
under innevarande århundrade
och långt dessförinnan, utan att detta
karakteriserats som isolationspolitik.

Vår utrikespolitik är närmast inriktad
på att tjäna vårt lands intressen
under fredstid. Den bygger inte på antagandet
att ett krig är nära förestående.
Tanken på ett kommande världskrig
kan över huvud inte få dominera
till den grad, att vi vårdslösa de intressen,
som framträda under fredstid. Vi
önska inte föra en utrikespolitik, som
bidrar till att vårt hörn av världen blir
ett oroscentruin och en friktionspunkt
mellan öst och väst.

Sverige skulle inte genom att ingå i
ett militärt stormaktsblock inverka i
högre grad vare sig på de ledande makternas
allmänna politik eller på maktbalansen
dem emellan. Vi inbilla oss
inte heller ha möjlighet att medverka
till någon broslagning mellan de bägge
nuvarande stormaktsgrupperna. Däremot
kan det inte anses förmätet om vi
tro att det även ur internationell svn -

Meddelandc av utrikesministern.

punkt kan vara av värde, om vi eftersträva
att successivt utforma en samhällstyp,
som innebär både politisk och
ekonomisk demokrati, ett samhälle alltså
som genom sin struktur framträder
såsom en äkta politisk demokrati, med
utrymme tillika för verklig social rättvisa.
Den hårda tävlan som råder mellan
olika ideologier har som bekant betydande
utrikespolitiska biverkningar.
Denna tävlan har tidigare försiggått
inom de särskilda nationerna, varvid
tillvaron av helt olikställda samhällsklasser
gett näring åt striden. Men numera
sker konkurrensen också på ett
internationellt plan. Den ideologiska
kampen skärper befintliga politiska och
ekonomiska intressemotsättningar och
bidrar väsentligt till lågtrycket i den
utrikespolitiska atmosfären. Det är
ingalunda betydelselöst om den åskådningen
motverkas, att världen oundvikligen
går mot en uppdelning i ett kapitalistiskt
och ett kommunistiskt
block, vilka till sist måste drabba samman
i en slutlig kamp om världsherraväldet.
Denna katastrofteori i internationell
version torde säkrast berövas
sitt grepp över människor, ifall den
faktiska utvecklingen ger stöd för möjligheten
av ett tillstånd, där de politiska
demokratierna också motsvara idén
om välfärdsstaten så som t. ex. vi här
i Sverige söka realisera denna idé. Eu
sådan utveckling kan i längden knappast
undgå att påverka även uppfattningen
i länder med »proletariatets diktatur»,
där det hittills varit en trossats,
att den av dessa länder eftersträvade
omdaningen av samhällets ekonomiska
struktur inte kan ske med bibehållande
av äkta politisk demokrati.

Den utrikespolitik, som Sverige önskar
även i fortsättningen följa, är avsedd
att möjliggöra neutralitet i händelse
trots allt en allmän konflikt skulle
utbryta. Vi äro medvetna om att en
neutralitetspolitik har utsikter att lyckas
endast under sådana yttre betingelser,
att Sveriges neutralitet inte befin
nes oförenlig med de krigförandes vi -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

tala intressen. Självfallet är, att vi, om
vårt land mot sin vilja invecklas i krig,
ämna till det yttersta försvara vårt oberoende.
Fördenskull upprätthålla vi ett
efter våra förhållanden betydande försvarsväsen,
för vilket de årliga kostnaderna
hastigt närma sig en miljard
kronor.

Det finns i vårt land personer, som
spekulera över hur en svensk neutralitetspolitik
borde i detalj utformas i
händelse av ett nytt världskrig. De föreställa
sig tydligen att vi kunna under
fredstid bestämma oss för att i ett kommande
krig tänja på den folkrättsliga
neutraliteten i det ena eller andra hänseendet
alltefter våra sympatier och
vårt intresse av krigets utgång. Deklarationer
om att vi ämna föra en neutralitetspolitik,
som är ensidig i en viss
riktning, skulle dock te sig som verklighetsfrämmande
funderingar. Vore
•Sverige en militär stormakt och dessutom
beläget på stort avstånd från
krigsfronterna, kunde kanske neutralitetspolitiken
ersättas med den »icke
krigförandes» mera godtyckliga politik.
Men vår erfarenhet från de bägge
världskrigen bör ha lärt oss hur ringa
valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma
förhållanden kan ha mellan olika
handlingslinjer inom ramen för en
bibehållen neutralitet. Ingen ansvarig
regering kan i fredstid tilltro sig att
närmare definiera den neutralitetspolitik,
som en kommande regering i en
framtid kan få att tillämpa under ännu
okända yttre förhållanden.

Ingen kan heller begära av oss att vi
skola inlåta oss på förutsägelser om den
rätta politiken i olika hypotetiska lägen
i ett framtida krig. Vi göra inte oss
själva eller landet någon tjänst med hypotesmakeri
av denna art. Det slags
spekulationer skulle vittna om en onaturlig
lust att i fredstid få i gång debatter,
som eljest bara förekomma under
krigstid och då framkallas av de svårigheter,
vari krigshändelserna nödvändigtvis
försätta ett neutralt land i för -

hållande till de krigförande. Vi räkna
dessutom i främsta rummet med att
världen och sålunda också vi själva
skola förskonas från ett tredje världskrig.

De svenska statsmakterna voro beredda
att ingå försvarsförbund med
Norge och Danmark på grundval av
programmet att hålla våra tre länder
utanför stormaktsblocken och utanför
ett eventuellt krig. Men de gemensamma
undersökningar, som 1948 hade
startats på den nyss angivna grundvalen
och som följdes av underhandlingar
våra länder emellan i början av förra
året, ledde som bekant icke till resultat.
Sedan misslyckandet konstaterats,
anslöto sig Norge och Danmark
till Atlantpakten. För Sveriges del
kvarstå de tidigare uppdragna riktlinjerna
för vår utrikespolitik såsom alltjämt
gällande.

Ett överväldigande flertal av riksdagens
ledamöter har anslutit sig till regeringens
allmänna syn på vår utrikespolitik.
Utanför riksdagen föres i en
del tidningar en oavlåtlig kampanj för
en omläggning av den svenska politiken.
Denna kampanj framkallar på sina
håll i utlandet ett intryck av att de
svenska statsmakterna inte definitivt
valt sin linje utan tveka mellan den
hittills deklarerade utrikespolitiken
och den ståndpunkt, som Norge och
Danmark sedan förra året intagit. Del
bör därför med allt eftertryck framhållas,
att någon sådan tvekan icke finnes.
Regeringen har förvisso en betydande
och stabil majoritet inom riksdagen att
stödja sig på, när den förklarar, att den
utrikespolitiska kursen är oförändrad.

Ibland har det spörsmålet ställts, huruvida
inte en alliansfri politik, med
neutralitet som målsättning i händelse
av ett allmänt krig, kan förenas med en
teknisk militär samverkan i fredstid
mellan Sverige och våra skandinaviska
grannländer. Härpå har redan vid flera
tillfällen svarats från regeringens sida,
att vi inte kunna inlåta oss på en sam -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

verkan, som är ägnad att kompromettera
vår deklarerade neutralitetspolitik.
De, som förorda en teknisk militär
samverkan, kunna mena helt olika
ting, såsom av den offentliga debatten
framgår. Men envar vet att, när det
talas om teknisk samverkan på det militära
området, tankarna i främsta rummet
gå till en sådan form för samverkan
som t. ex. gemensamma stabsförhandlingar
och gemensamma försvarsplaner
och vad därmed sammanhänger,
d. v. s. just en samverkan som till sin
politiska innebörd kommer försvarsförbundet
nära och som — ifall den accepterades
för Sveriges del gentemot
Danmark och Norge — vore i hög grad
ägnad att kompromettera Sveriges tillkännagivna
neutralitetspolitik. Eftersom
Danmark och Norge ha biträtt Atlantpakten
skulle en dylik militärteknisk
samverkan med dem bli liktydig''
med ett indirekt engagemang i det större
förbund som Atlantpakten skapat.
Den svenska regeringen finner följaktligen
en sådan teknisk samverkan vara
oförenlig med den politik, som statsmakterna
gillat.

Jag vill härefter säga några ord om
Sveriges deltagande i det internationella
samarbete, som försiggår inom
Förenta Nationernas olika organ.

Förenta Nationerna eftersträvar genom
sin universella karaktär och sitt
omfattande verksamhetsfält att nå större
stabilitet i de internationella förbindelserna
genom samarbete i kollektiva
former. Den nya organisationen har
haft att kämpa med stora svårigheter.
Dess resultat på det rent politiska området
äro, fastän ingalunda obetydliga,
dock mindre än vad allmänheten i de
anslutna länderna säkerligen från början
hade hoppats. Men det vore orättvist
och tanklöst att här tala om ett
misslyckande. De fem år som gått sedan
F"N:s bildande äro en försvinnande
period i det historiska förlopp, varunder
de mänskliga samhällena och deras
samarbetsformer utvecklats. Att För -

Meddelande av utrikesministern.

enta Nationerna kom till, trots Nationernas
förbunds sammanbrott så nyligen
i det andra världskriget, visade att
en organisation av denna typ var en
logisk följd av den internationella utvecklingen
och en tvingande nödvändighet
för en uppbyggande verksamhet
på det universella planet. Erfarenheterna
från den gångna tiden torde väl
visa, att åtskilliga av de upphöjda principerna
i FN:s stadga inte komma att
snabbt omsättas i den politiska verkligheten.
Bakslag och besvikelser få vi
bereda oss på. Men vi få inte uppge
våra förhoppningar på organisationens
livskraft och på dess utsikter att finna
politiska lösningar, som förebygga nya
katastrofer.

Just nu har organisationen ställts inför
en egenartad och oförutsedd svårighet.
Den gäller det förhållandet, att
olika stater intagit skiljaktiga ståndpunkter
i fråga om erkännandet av den
regering, som fått övertaget i det kinesiska
inbördeskriget. Eftersom Kina är
permanent medlem av säkerhetsrådet,
har kontroversen blivit särskilt tillspetsad,
när det gällt att avgöra vilken kinesisk
regering som skall företrädas i
rådet. Hittills ha de rådsmedlemmar,
som erkänt Peking-regeringen, varit i
minoritet, och den tidigare delegaten
för Kina i rådet har tillåtits kvarstanua
som kinesisk representant. Läget har
skärpts därigenom att Sovjetunionen,
likaledes permanent rådsmedlem, avböjt
att delta i sammanträdena, innan
Peking-regeringens delegat fått säte i
rådet. Det behöver inte understrykas,
hur besvärande denna kontrovers är,
så mycket hellre som den återkommer
i ett antal andra organ inom FN. Röstningsreglerna
för säkerhetsrådet medföra,
att detta organ kan paralyseras i
sin verksamhet, om inte en lösning av
den kinesiska frågan snart sker. Generalsekreterare
Trygvc Lies ansträngningar
att komma över det dödläge,
som uppstått, förtjäna vår fulla uppskattning.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Som vanligt kommer en blå bok att
utges rörande FN:s verksamhet under
det gångna året. Endast några få frågor
må här omnämnas.

Den svenska delegationen har liksom
tidigare förordat större liberalitet
vid intagandet av nya medlemmar i
organisationen. Vi ha i denna fråga
hittills inte fått anslutning från något
större antal delegationer. Men vi ha
för vår del ansett, att starka politiska
skäl tala för att göra organisationen
verkligt universell och att några hinder
häremot ej möta i stadgans föreskrifter.
Det förefaller icke alldeles
osannolikt att denna fråga kan komma
i ett bättre läge nästa gång den aktualiseras.

Vad angår atomvapnet bär det varit
ett gemensamt program för alla medlemsstater
att nå fram till ett effektivt
förbud mot och avskaffande av detta
vapen för massförstörelse. Det har vidare
rått enighet om att ett system
för kontroll av förbudets efterlevande
är nödvändigt. Då det gällt utformningen
av kontrollsystemet ha däremot
väsentliga meningsskiljaktigheter gjort
sig gällande. Behandlingen av dessa
frågor har skett främst i FN:s atomenergikommitté,
där de olika kontrollplanerna
framlagts och dryftats. Sverige
är icke medlem i denna kommitté,
och vi ha knappast för närvarande
möjligheter att bilda oss en bestämd
uppfattning om hur ett kontrollsystem
skall vara i detalj beskaffat för att
vara dels effektivt och betryggande,
dels praktiskt genomförbart. Den svenska
delegationen har vid behandlingen
av dessa frågor inom församlingens
politiska utskott ansett sig böra stödja
huvudtankarna i den kontrollplan, som
varit strängast och mest vittgående och
som accepterats av Amerikas förenta
stater, vilket land tills helt nyligen ansetts
vara det enda, som kunnat tillverka
atombomber. Den amerikanska
s. k. Barueh-planen är emellertid endast
skisserad i stora drag. Dessutom

har FN:s församling i 1949 år* resolution
anmodat atomenergikommitténs
ständiga medlemmar alt utforska alla
möjliga utvägar och att undersöka alla
konkreta förslag i syfte att avgöra, om
de kunna leda till en överenskommelse,
som tryggar de väsentliga mål församlingen
tidigare uppställt i denna fråga.
Det har nyligen understrukits av Förenta
staternas president, att man på
amerikansk sida inte fasthåller vid den
skisserade kontrollplanen av prestigeskäl
och att man endast begär en plan,
som utgör ett effektivt fungerande system.
Man ämnade därför fortsätta att
undersöka varje utväg, varje möjlighet
att nå en verklig uppgörelse om effektiv
kontroll.

I fråga om internationaliseringen av
Jerusalem sökte den svenska delegationen
bidraga till en praktisk lösning,
ägnad att bli antagen av såväl Israel
som Jordan, den närmast intresserade
arabstaten. Det av .Sverige och Nederländerna
inom vederbörande utskott
framlagda förslaget innebar eu avvikelse
från 1947 års rekommendation.
I stället för det ambitiösa men komplicerade
förslaget om upprättandet av
en självständig internationell zon, förvaltad
under överinseende av Förenta
Nationernas förvaltarskapsråd och under
medverkan av representanter för
såväl den judiska som den arabiska
befolkningen, förordades eu enklare
och lättare genomförbar plan. Tankegången
däri var, att endast de s. k.
heliga platserna skulle ställas under
skydd av FN utan att någon territoriellt
fristående zon skapades. Israel
och Jordan skulle dela området såsom
hittills enligt särskild uppgörelse och
uffästa sig att respektera de heliga platserna
och hålla dem tillgängliga. Man
kan uttrycka saken så, att det svenska
förslaget innebar, att ett slags internationellt
servitut skulle stiftas genom
avtal mellan FN och de bägge stater,
som gränsa till varandra i Jerusalemsområdet.
Planen vann dock ej tillräck -

Onsdagen den 22 mars 1950 l''ni.

Nr 11.

lig anslutning, och majoriteten accepterade
tanken om en internationell zon
under FN:s förvaltning. Den svenska
delegationen röstade nej vid voteringen
om sistnämnda förslag, om vars praktiska
genomförbarhet delegationen icke
var övertygad. Förvaltarskapsrådet fortsätter
nu sin behandling av frågan på
grundvalen av församlingens beslut.
Huruvida sista ordet är sagt i principfrågan,
kan för närvarande icke bedömas.

FN:s församling har beslutat upprätta
en internationell flyktingbyrå, avsedd
att träda i funktion den 1 januari
1951, under ledning av en FN:s flyktingkommissarie.
Dess uppgift skall i
främsta rummet vara att eftersträva en
förbättrad rättslig och social ställning
åt flyktingar i olika länder och därigenom
bereda dem en tryggare tillvaro.
Den svenska regeringen har med
tillfredsställelse tagit del av detta betydelsefulla
förslag och understött detsamma.

Såsom riksdagens ledamöter redan
känna till har regeringen framlagt propositioner
om Sveriges anslutning till
ytterligare ett par internationella organisationer:
den internationella valutafonden
och den internationella banken,
båda anknutna till FN. Vidare föreslås
vid årets riksdag, att regeringen
bemyndigas tillträda den s. k. Ilavanastadgan,
som bl. a. innebär skapandet
av en internationell handelsorganisation.

Europarådets församling, som hade
sitt första möte i augusti—september
förra året, visade stor aktivitet genom
att omedelbart aktualisera en mängd
betydelsefulla och delvis vittutsecnde
spörsmål, vilka antingen underställdes
ministerkommittén för utredning eller
överlämnades till församlingens egna
utskott för ytterligare behandling under
tiden till nästa möte.

En riktning inom församlingen bär
velat driva fram en omedelbar omgestaltning
av Europarådet till en union

Meddelande av utrikesministern.

eller ett statsförbund med eu särskild
unionsmyndighet, behörig att med bindande
verkan för medlemsstaterna fatta
beslut i gemensamma angelägenheter,
vilka finge närmare preciseras. Anhängarna
av revisionspolitiken ha så
till vida vunnit gehör hos församlingen
som denna uppdragit åt sitt utskott för
allmänna ärenden, i korthet vanligen
kallat politiska utskottet, att studera
frågan om inrättandet av en politisk
myndighet med dylika befogenheter.
Det är antagligt att också längre gående
förslag komma att behandlas i utskottet.
Man talar på sina håll om att göra
församlingen till ett verkligt förbundsparlament
med lagstiftande behörighet
inom vissa gränser. Ministerkommittén
skulle få rollen av en senat, eller ett
förbundsråd med lika representation
för alla medlemsstater, medan församlingens
permanenta utskott eller ett
nybildat organ, valt av församlingen,
eventuellt under medverkan av ministerkommittén,
skulle bli den verkställande
myndigheten eller förbundsregeringen.

Europarådets stadga tillkom förra
året efter långvariga förhandlingar och
moget övervägande. Stadgan var en
kompromiss mellan olika önskemål, ursprungligen
mellan ståndpunkter som
intogos av Englands regering, å ena
sidan, och Frankrikes, å den andra.
Det förefaller föga rimligt att nu till
behandling uppta förslag om eu radikal
omstöpning av organisationen. Dessutom
har denna knappast ännu funnit
sitt bestämda verksamhetsfält. Av stadgan
framgår, att Europarådet skall
främja ekonomiskt och socialt framåtskridande
såsom sin huvudsakliga uppgift
vid sidan av vakthållningen kring
demokratiens och rättssamhällets principer.
Den ekonomiska politiken h^r
också i hög grad upptagit församlingens
intresse under det första sammanträdet.
Men de ekonomiska problemen behandlas
samtidigt av Paris-organisationen
föi- europeiskt ekonomiskt samarbete.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Det har också visat sig att nära nog
alla de spörsmål, som diskuterats i församlingens
ekonomiska utskott och hänskjutits
till ministerkommittén för utredning,
redan varit eller äro föremål
för utredningar eller åtgärder inom
Paris-organisationen. De bägge organisationernas
medlemmar äro ej identiska,
men samtliga medlemsstater i
Europarådet tillhöra också den andra
organisationen. Förr eller senare måste
den frågan ställas, om det är lämpligt
med detta dubbelarbete på den ekonomiska
politikens område. Antingen torde
en gräns böra uppdragas mellan de
bägge organisationernas kompetensområden
eller ock en sammanslagning av
dem äga rum. När Marshall-hjälpen upphör
1952 och därmed sammanhängande
utredningar alltså ej längre komma att
upptaga Paris-organisationens tid, torde
under alla förhållanden böra övervägas,
huruvida bortfallandet av denna
viktiga uppgift för organisationen påkallar
ändringar i dess program och
konstitution. Därigenom blir spörsmålet
om förhållandet mellan nämnda organisation
och Europarådet aktuellt,
och då kan också lämpligen frågan om
en sammanslagning eller en koordinering
av dem med större nytta behandlas.

Svenska regeringen är intresserad av
ett friktionsfritt samarbete mellan Europarådets
ministerkommitté och dess
församling. Det är önskvärt, att ministerkommittén
tillvaratar alla praktiska
och ändamålsenliga uppslag, som framkomma
i församlingen och presenteras
i dess rekommendationer. Men det är
också nödvändigt, att ministerkommittén,
som handlar å regeringarnas vägnar,
prövar och gallrar de många uppslagen
och bedömer, i vilken tidsföljd
de förtjäna upptagas till närmare utredning.
Därvid kan ministerkommittén
inte känna sig bunden av församlingens
anvisningar. Denna har inte
gentemot ministerkommittén en ställning
analog med ett parlaments ställ -

ning gentemot eu regering. Det är i
själva verket ministerkommittén, som
företräder sina länders parlamentsmajoriteter,
eftersom regeringarna i medlemsstaterna
ha parlamentariskt underlag.

Vad angår Europarådets uppgift att
skydda och utveckla det demokratiska
samhällsskicket och trygga de mänskliga
rättigheterna har församlingen redan
vid sitt första möte blivit färdig
med en konventionstext, som den rekommenderat
ministerkommittén att
godkänna. Såsom naturligt är, ha ministrarna
överlämnat förslaget till
granskning av juridiska experter. Dessa
ha sammanträtt två gånger innevarande
år.

Någon omedelbar praktisk betydelse
kan en konvention mellan Europarådets
medlemsstater om respekterande av de
mänskliga rättigheterna knappast fa.
Det är ju nämligen en förutsättning för
anslutning till Europarådet, uttryckt redan
i stadgan, att vederbörande stat
erkänner de principer, som bruka
sammanfattas i begreppet »mänskliga
rättigheter:». Flagranta överträdelser av
en dylik konvention måste därför antagas
bli sällsynta. Svenska regeringen
har dock en positiv inställning till tanken
på en konvention av denna typ.
Huruvida ett internationellt domstolsförfarande
bör ordnas såsom ett led i
konventionens garantibestämmelser synes
emellertid synnerligen tveksamt.
Det skulle bli en domstol, som finge
befogenhet att pröva om t. ex. svenska
medborgares mänskliga rättigheter enligt
definitionen i konventionens formuleringar
blivit respekterade av svenska
myndigheter. Att öppna möjligheter
till ett internationellt domstolsförfarande
om sådana frågor skulle verka
ganska främmande för vår uppfattning
och sannolikt kräva grundlagsändringar.

Det ekonomiska samarbetet mellan
de olika länder, som inom Parisorganisationens
ram samverka för genom -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

förandet av den europeiska återuppbyggnadsplanen,
har utvecklats vidare.
Två problem ha under de gångna månaderna
stått i förgrunden, nämligen
dels frigörandet av den intereuropeiska
handeln från alla de kvantitativa restriktioner
som bestått sedan kriget,
dels skapandet av ett europeiskt betalningssystem,
som skulle möjliggöra att
de olika medlemsstaternas valutor kunde
fritt växlas inbördes. Det är icke
ännu möjligt att beträffande någon av
dessa två frågor peka på slutliga resultat,
men man har likväl kommit ett
gott stycke på väg mot de eftersträvade
målen.

I fråga om elimineringen av liandelsliindren
tog Parisorganisationens medlemsstater
förra hösten ett första betydelsefullt
steg, när de i början av november
beslöto att före årets utgång
ha frigjort 50 procent av den europeiska
handeln från kvantitativa restriktioner.
I början av februari togs
ytterligare ett steg i samma riktning,
i det att medlemsstaterna beslöto att
genomföra en liberalisering av handeln
upp till 60 procent samt att därutöver,
så snart ett nytt intereuropeiskt betalningssystem
kommit till stånd, fatta beslut
om medlen att driva frigörandet
av handeln upp till 75 procent av dess
totalomslutning. För de restriktioner,
som kvarstodo vid utgången av år 1950,
skulle framläggas särskild motivering.

Flertalet länder, bland dem Sverige,
genomförde den 50-procentiga liberaliseringen
av handeln i enlighet med det
första rådsbeslutet. Resultaten av det
andra rådsbeslutet ha ännu icke redovisats.
För Sveriges del räknar dock
regeringen med att inom förutsedd tid
nå GO-procentsgränsen. Beträffande de
ytterligare åtgärder från vår sida, som
kunna ifrågakomma, är det svårt att
uttala sig förrän Parisorganisationens
råd tagit ställning till medlen att genomföra
75-procentsregeln och enats
om ett nytt betalningssystem.

Meddelande av utrikesministern.

Vid tillämpningen av besluten om ett
frigörande av handeln har från Parisorganisationens
sida godtagits, att man
från liberaliseringsåtgärderna undantoge
länder, där en handelsfrigörelse
skulle föranleda uppkomsten av krav
på betalningar i guld. För Sveriges del
har i enlighet därmed från hittills fattade
liberaliseringsbeslut undantagits
Belgien, Västtyskland och Schweiz. För
den händelse ett nytt betalningssystem
enligt tänkta linjer komme till stånd,
skulle läget ändras. Kvar står emellertid
även inom ramen av ett sådant system
risken att ett inkluderande av ett
visst land under liberaliseringsbesluten
skulle medföra guldrörelser ägnade att
rubba den finansiella balansen de olika
europeiska länderna emellan på ett
sätt, som skulle äventyra betalningssystemets
fortbestånd. Man har därför
ansett det angeläget att även fortsättningsvis
bibehålla vissa möjligheter att
undantaga olika länder från liberaliseringsbestämmelserna,
icke i syfte att
förhindra guldbetalningar utan blott i
syfte att förebygga sådana häftiga och
omfattande guldrörelser, som skulle
innebära betydande olägenheter för
hela återuppbyggnadsarbetet. Till denna
ståndpunkt, vilken ingalunda ger uttryck
åt någon nationell protektionistisk
syn på liberaliseringen, ha Storbritannien
och de skandinaviska länderna
anslutit sig.

I fjolårets diskussioner om hithörande
problem tvekade man om huruvida
liberaliseringen borde i första hand angripas
från liandelssidan eller från den
finansiella sidan. Man enades till slut
om att den riktiga lösningen vore att
finna i en parallell utveckling, där man
i första hand angrep de kvantitativa restriktionerna
men samtidigt vidareutvecklade
betalningsformerna så, att
man kunde fullfölja liberaliseringen
stegvis fram emot all den frihet som
vore möjlig inom ramen av ett betalningssystem,
där de europeiska valu -

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

torna kunde fritt växlas mot varandra.
Genom de här redovisade senaste liberaliseringsbesluten
har man nått en
punkt, där det tidigare tillämpade betalningssystemet
måste undergå en fullständig
revision i syfte att undanröja
de återstående finansiella hindren för
liberaliseringsåtgärderna. Ett omfattande
och värdefullt underarbete för
utformningen av ett nytt betalningssystem,
som uppfyller detta krav, har
utförts av Parisorganisationens experter.
Om man ännu icke funnit en lösning,
beror detta på olika, mycket naturliga
svårigheter. Den grundläggande
vanskligheten är att Europa generellt
ännu lider under en allvarlig dollarbrist.
Detta gäller icke minst Belgien
och Västtyskland, ehuru båda dessa
länder hittills framstått såsom hårdvalutaländer
ur de övriga europeiska
staternas synpunkt. Den andra svårigheten
sammanhänger med det engelska
pundets dubbelställning såsom europeisk
valuta och såsom internationell
valuta inom det engelska samväldet. En
tredje vansklighet återgår därpå, att
man inom Västeuropa sida vid sida finner
länder med fortsatt inflation och
länder med en icke oväsentlig arbetslöshet
med bakgrund i en deflationsutveckling.
Det säger sig självt, att
denna brist på enhetlighet i den ekonomiska
utvecklingen inom de olika
medlemsstaterna skall medföra komplikationer
av allvarlig natur, när det gäller
att integrera dem i ett enhetligt betalningssystem,
karakteriserat av inbördes
konvertibilitet.

Från svensk sida har man ställt sig
mycket positiv till strävandena att
skapa de betalningstekniska förutsättningarna
för en fullständigare liberalisering
av handeln samtidigt som man
emellertid ansett det nödvändigt att
finna sådana lösningar på de bär berörda
svårigheterna, att rimliga utsikter
föreligga för att den konvertibilitet,
som man eftersträvar, skall kunna genomföras
med hopp om att den skall

fortbestå även sedan den amerikanska
hjälpen ytterligare minskats eller bortfallit.

Innan jag lämnar detta område vill
jag tillfoga ett par ord om det angloskandinaviska
samarbete, som i den
allmänna diskussionen kommit att gå
under beteckningen Uniscan.

Som bekant har det engelska initiativ
till ett närmare samarbete i första rummet
på betalningsområdet, som togs i
december i fjol, numera lett till en
första överenskommelse, genom vilken
en råd förenklingar genomförts i den
inbördes valutakontrollen och de inbördes
tillämpade valutarestriktionerna.
Ehuru betydelsen av de överenskomna
åtgärderna icke bör överskattas, vore
det å andra sidan orätt att icke betrakta
även dem som ett led av värde
i den allmänna samverkan, som för
närvarande äger rum i syfte att i all
möjlig utsträckning återställa handelns
och betalningarnas frihet. Uniscansamarbetet
framstår såsom en intensifiering
de skandinaviska länderna och
Storbritannien emellan av den samverkan,
som äger rum inom Parisorganisationens
ram. De hittills uppnådda
resultaten skulle icke berövas sitt värde
genom tillkomsten av det nya betalningssystem
jag förut talat om, eftersom
de gå utöver eller ligga vid sidan
av vad betalningsreglerna generellt
komma att stipulera.

Enligt den första Uniscan-överenskommelsen
skall arbetet fullföljas genom
en fyrmaktskommitté med uppgift,
ej endast att följa utvecklingen inom
den redan uppdragna ramen utan även
med instruktioner att undersöka föreliggande
jämviktsrubbningar i syfte att
söka anvisa vägar, genom vilka dessa
skulle kunna undanröjas, så att man
de fyra länderna emellan skulle kunna
gå vidare på liberaliseringsvägen. Denna
kommitté väntas bli konstituerad vid
ett sammanträde inom den närmaste
tiden.

Det nordiska samarbetet fortgår i

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

traditionella former. Nyligen har som
bekant ett ministermöte hållits i Stockholm.
Det var ett av de möten mellan
utrikesministrarna, som åtminstone
varje halvår återkommer. Denna form
för kontakt och samarbete har alltid
visat sig värdefull. Det fanns denna
gång talrika ärenden att diskutera, och
utbytet av synpunkter och informationer
underlättade i flera fall ett ställningstagande.

Främst på dagordningen stod spörsmålet
om nordiskt samarbete på den
ekonomiska politikens område. Det gemensamma
nordiska utskottet hade ju
i en preliminär rapport kommit till ett
negativt svar på frågan, huruvida förutsättningar
finnas för en tullunion
mellan de skandinaviska länderna. Experterna
hade prövat frågan enbart ur
ekonomisk synpunkt. Ministermötet har
inte heller kunnat ställa i utsikt att
tiden nu skulle vara inne för frihandel
mellan de tre länderna, vare sig frågan
betraktats ur ekonomisk eller ur politisk
synpunkt. Å andra sidan har ministermötet
inte velat avskriva tanken
på åtgärder i framtiden för frihandel
länderna emellan. Man har enats om att
företa utredningar av olika slag för att
grundligare utforska terrängen. I själva
verket har ju aldrig detta problem blivit
allsidigt undersökt. Praktiska ansatser
till dess partiella lösning gjordes
på sin tid. En sådan ansats var mellanrikslagen
av 1874, vilken öppnade den
svensk-norska tullgränsen för flertalet
varor, som framställdes i ett av länderna,
utan att tullsatserna gentemot
övriga länder voro identiska. Arrangemanget
avvecklades efter ett 20-tal år,
delvis på den grund att det var vanskligt
att kontrollera alt inte varor, framställda
i ett tredje land, importerades
såsom norska resp. svenska. En senare
ansats var försöken efter första världskriget
att få andra staters godkännande
av den s. k. skandinaviska förbchållsklausulcn
i handelsavtal, varigenom
lägre tullsatser skulle kunna tillämpas

Meddelande av utrikesministern.

gentemot ett skandinaviskt land än
gentemot utomstående länder. Klausulen
betydde alltså en inskränkning i mestgynnadnationsprincipen.
Denna framstöt
misslyckades på grund av motstånd
från andra länders sida.

Ministermötet har nu som sagt velat
genomföra undersökningar i olika riktningar
och har därvid förordat inkopplandet
av näringslivets egna organ i
utredningsarbetet. Förhoppningen är
att sådana undersökningar komma att
bli av stort värde och kunna jämna
vägen för positiva lösningar i framtiden.

I detta sammanhang må nämnas att
innevarande års riksdag får att behandla
en viktig proposition, som framgått
ur det traditionella skandinaviska
samarbetet. Den gäller en reviderad lagstiftning
om medborgarskap. Vidare har
i slutet av förra året slutits ett avtal
om beviljande av ålderspensioner åt
medborgare från de andra skandinaviska
länderna, varjämte den tidigare
fattigvårdskonventionen reviderats.

Innan denna översiktliga redogörelse
avslutas skola här beröras ett par speciella
frågor, som i hög grad uppmärksammats
av den svenska allmänheten
under senaste tiden.

Den första gäller behandlingen av en
svensk medborgare i Tjeckoslovakien,
det i pressen utförligt omtalade fallet
Hjelm. Såsom framgått av publicerade
meddelanden blev Hjelm till slut befriad
från det honom ådömda straffet
och tilläts återvända till Sverige. Regeringen
ansåg sig dock böra fullfölja
saken genom att i en note till Tjeckoslovakiens
regering rekapitulera händelserna
och understryka de anmärkningsvärda
momenten i förfarandet mot
Hjelm. Det framhölls i denna note att
Hjelm dömdes bl. a. för att ha hjälpt
några tjeckoslovakiska flyktingar att
ha lämnat landet. Detta brott ansåges
så allvarligt, att det borde sonas med
flera års fängelse. Hela betraktelscsät -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

tet stode i flagrant motsättning både
till den uppfattning om medborgerliga
rättigheter, som råder i Sverige, och till
Förenta Nationernas deklaration om de
mänskliga rättigheterna. I art. 13 av
denna deklaration funnes stadgat, att
varje person har rätt att lämna det land
där han befinner sig, inbegripet sitt
eget. I noten riktades vidare erinringar
mot den bevisning, som legat till grund
för den fällande domen. Denna bevisning
skulle ingalunda ha ansetts bindande,
om målet avdömts i enlighet
med de bevisregler, som tillämpas i
Sverige och som erbjuda sådana garantier
för individens skydd, som enligt
svensk uppfattning varje anklagad bör
åtnjuta. Slutligen omnämndes den misshandel
Hjelm undergått i fängelset enligt
egen uppgift. Det tjeckoslovakiska
utrikesministeriet hade visserligen kategoriskt
bestritt hans uppgift, men
svenska regeringen hade icke fått del
av någon dokumentation, som visade
hur undersökningen om misshandeln
verkställts.

Svenska regeringen hade alltså funnit
djupa divergenser råda mellan de
bägge länderna i fråga om de legala
garantier, som en medborgare i det ena
landet bör åtnjuta vid vistelse i det
andra landet.

Samtidigt meddelade det svenska sändebudet
å regeringens vägnar, att den
svensk-tjeckoslovakiska utlämningstraktaten
uppsades från svensk sida enligt
den i traktaten intagna uppsägningsklausulen.

Den andra fråga, som jag här vill
nämna, gäller den utredning om mordet
på greve Folke Bernadotte, som
verkställts av riksåklagaren och hans
medhjälpare med stöd av tillgängliga
handlingar. Rapporten har offentliggjorts
och utförligt refererats i pressen.

Regeringen har i går överlämnat rapporten
till Israels regering och därvid
understrukit de mest anmärkningsvärda
punkterna i densamma. Den
svenska regeringen har tidigare fått

mottaga uttryck för den israeliska regeringens
djupa beklagande av händelsen
och erhållit en försäkran att efterspaningarna
icke betraktades som
slutförda. Det torde kunna förväntas,
att Israels regering efter studiet av
den svenska utredningen skall medgiva
att mycket allvarliga försummelser skett
vid de undersökningar, som verkställts
omedelbart efter mordet. Det är icke
svenska regeringens sak att anvisa Israels
regering vilka åtgärder från dess
sida den svenska utredningen kan motivera.
Alltjämt torde möjligheter finnas
för de israeliska myndigheterna att göra
allvar av förklaringen att saken icke
är avslutad.

De motsättningar och politiska konflikter,
som sätta sin prägel på de internationella
förbindelserna, lämna inte
något folk oberört. Men verkligt inflytande
på utvecklingen ha endast stormakterna,
och bland dem dominera efter
kriget två välden, hos vilka den politiska
och militära makten i hög grad
har koncentrerats. Själva det faktum,
att dessa riken ha en sådan maktposition,
jämte den omständigheten, att de
representera vitt skilda ideologier och
politiska och ekonomiska system, bidrar
till en stämning på många håll,
även utanför de troende anhängarna
av den förut omnämnda katastrofteorien,
att världen oundvikligt glider mot
ett nytt världskrig.

Det kan inte nog varnas mot en
dylik ödestro. Den är ägnad att vända
folken bort ifrån de konkreta problemen
och förlama deras handlingskraft
och deras möjligheter att göra positiva
insatser för utjämnande av motsättningar
och svårigheter. Det är tillfredsställande
att emot den pessimistiska
ödestron kunna ställa några ord i ett
tal, som nyligen hållits av Förenta staternas
utrikesminister. »Vi måste alltid
komma ihåg», yttrade han, »att vägen
till fred är lång och besvärlig, sådan
världen är i dag. Men vi få aldrig
vackla när vi sträva mot målet, vi få

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

aldrig för ett ögonblick tvivla på möjligheterna
att nå det.»

Härpå anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Det utrikespolitiska
läget i världen har under
det gångna halvåret, sedan riksdagen
senast diskuterade vår utrikespolitik,
ingalunda förbättrats. Tvärtom kan man
säga att det kalla kriget fortgår med
snarast ökad intensitet. Bakom denna
motsättning mellan västerns demokratier
och österns diktaturstater ligga
inte motsatta ekonomiska intressen
utan två olika sätt att tänka. Det är den
marxistiska ideologien och därpå grundad
misstro gentemot s. k. kapitalistiska
stater samt en med denna ideologi
nära sammanhängande kommunistisk
imperialism och traktan efter världsherravälde
för den egna åskådningen
— ett världsherravälde vars uppnående
beskrives som ett befrielseverk — som
i främsta rummet är orsak till de för
närvarande oöverkomliga motsättningarna.
Så länge denna tankevärld dominerar
inom österns diktaturstater och
all förståelse saknas för västerns verkligt
demokratiska tankegångar, är det
knappast troligt att en bestående avspänning
skall kunna uppnås. Med mera
begränsade överenskommelser, som
kanhända skulle invagga västerns demokratier
i en falsk säkerhet under ett
eller annat år, vore föga vunnet. I vårt
land gör man därför klokt att räkna
med att — vare sig det kalla kriget intensifieras
eller en viss avspänning då
och då äger rum — den grundläggande
motsättningen kommer att äga bestånd
under överskådlig tid. Det finns tyvärr
knappast några utsikter till att politisk
frihet med demokratiska val, tryckfrihet
och yttrandefrihet samt andra demokratiska
rättigheter bli rådande i de
kommunistiska diktaturstaterna. En på
sådan demokratisering av den för närvarande
diktaturstyrda delen av världen
vilande och varaktig förbättring av

Meddelande av utrikesministern.

de internationella förhållandena kan
man alltså inte räkna med. De politiska
val, som nyligen ägt rum inom Sovjetunionen
under devota applåder även
från svenska kommunister, äro som alla
veta icke val i vanlig mening. Val innebär
nämligen att man har tillfälle att
välja, men ett sådant tillfälle att stödja
motståndare till den nuvarande regimen
har ryska folket varit berövat.

Under sådana förhållanden framstå
utsikterna till en eljest högst önskvärd
överenskommelse om en begränsning av
rustningarna som ganska mörka. Det
första steget borde naturligtvis vara ett
klargörande av de nuvarande rustningarnas
omfattning. Förslag av denna art
ha framlagts inom Förenta Nationerna
men stött på motstånd från SovjetRyssland.
Tydligen önskar man hålla
världen i okunnighet rörande omfattningen
av den oerhörda armé, som skapats
i detta land och vars behövlighet
för försvarsändamål icke är lätt att
motivera med en hänvisning till de närmast
obefintliga arméerna i västerns
demokratier. Inte heller har det lyckats
att inom Förenta Nationerna uppnå
en överenskommelse om förbud för
innehav och användning av atombomber.
Den ryska ovilligheten att öppna
sina gränser för insyn har även här visat
sig som ett avgörande hinder. Detta
är naturligtvis i och för sig tragiskt.
Möjligen kan man tillägga, att en överenskommelse
om begränsning av krigets
förstörelsemedel bör omfatta icke
endast atombomben utan gälla en allmän
nedrustning. Den bör med andra
ord omfatta icke endast sådana vapen,
där den ena sidan för närvarande är
överlägsen, utan också sådana ting, där
överlägsenheten ligger på den andra
sidan. I annat fall skulle eu överenskommelse
kunna leda till en förskjutning
av den militära maktbalansen med
mycket olyckliga konsekvenser.

Härmed må nu vara huru som helst.
Att världsläget ur svensk synpunkt icke
blivit mindre allvarligt synes uppen -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

bart. Frågan om riktlinjerna för vårt
lands utrikespolitik bör bedömas mot
denna bakgrund. Den grupp i riksdagen
som jag företräder har alltjämt den
uppfattningen, att vår politik som hittills
bör karakteriseras av militär alliansfrihet.
Vi betona emellertid också,
att Sveriges utrikespolitik i övrigt bär
en prägel av allmän västorientering och
bör så göra. Att den dessutom som hittills
bör utmärkas av vilja till internationellt
samarbete är så självklart, att
det knappast behöver påpekas. Det jag
här anfört gäller Sveriges nuvarande
utrikespolitik, vars syfte är att söka
hålla vårt land utanför ett kommande
krig. Vad slags politik Sverige skall
föra som icke krigförande makt, sedan
ett krig en gång utbrutit, om det skulle
gå så illa, därom lönar det sig för närvarande
knappast att närmare spekulera.
I detta avseende instämmer jag
med utrikesministern när han nyss yttrade:
»Ingen ansvarig regering kan i
fredstid tilltro sig att närmare definiera
den neutralitetspolitik, som en kommande
regering i en framtid kan få att
tillämpa under ännu okända yttre förhållanden.
» Men utrikesministern synes
förbise eller inte tillräckligt beakta, att
det icke blott är möjligt utan också
lämpligt, att arten av den politik som
föres under nuvarande förhållanden
blir så väl klargjord, att icke missförstånd
om dess allmänna karaktär kan
uppstå hos allmänna opinionen i för
Sverige viktiga stater. Att endast betona
den militära alliansfriheten är en ofullständig
karakteristik.

Skälen till att den svenska utrikespolitiken
för närvarande som hittills
bör grundas på militär alliansfrihet äro
ofta utvecklade. Jag skall ej här upprepa
dem. Ingenting synes mig ha inträffat,
som försvagat dessa skäl eller
förstärkt skälen för en politik av annat
slag. Vår uppenbara önskan att det
kalla kriget ej skall dragas upp till vår
del av Europa och vår önskan att icke
utsätta Finland och därigenom vårt

eget land för ökade risker förtjäna nu
som tillförne för visso beaktande.

Låt oss emellertid icke invagga oss i
föreställningen att vare sig vi välja
den ena utrikespolitiken eller den andra,
alla risker därigenom kunna undgås.
Att ofta upprepa ordet neutralitet eller
alliansfrihet har ingen magisk kraft,
som skyddar oss mot de risker som
världsläget och vårt geografiska läge
medföra. Ej heller kan sådant tal göra
det motiverat att underlåta att ständigt
ägna riktlinjerna för vår utrikespolitik
uppmärksamhet. Sveriges läge är utsatt.
Så länge världsläget har sin nuvarande
karaktär, är därför bevarandet av ett
starkt försvar oundgängligen nödvändigt.
Genom att uppehålla och utveckla
effektiviteten hos vårt försvar göra vi
icke endast oss själva utan också helt
allmänt fredens sak en tjänst.

Liksom i fråga om alliansfriheten är
det icke nödvändigt att jag här närmare
motiverar, varför vår politik utmärkes
och bör utmärkas av en allmän
västorientering i övrigt. Alla inse
vilken betydelsefull intressegemenskap
som finns ekonomiskt, socialt och kulturellt
och därigenom politiskt mellan
västerns demokratier och oss. Vi veta
att dessa demokratier icke komma att
göra sig skyldiga till aggression och imperialism.
Medvetandet härom har underlättat
för vårt land att helhjärtat
delta i samarbetet i Marshallorganisationen
och Europarådet. Vad Europarådet
beträffar vill jag tillägga, att jag delar
utrikesministerns uppfattning, att Sverige
inte kan för närvarande förorda
en västeuropeisk federation eller liknande
överenskommelse. Men det är å
andra sidan betydelsefullt att vårt land
icke intager en sådan attityd, att de
länder i Västeuropa, som skulle önska
en snabbare genomförd sammanslutning
och samverkan, känna sig helt
decouragerade. Man bör icke förbise de
psykologiska realiteter, som ligga
bakom Europarådets upprättande som
en organisation, vilken steg för steg

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11. • 23

skulle kunna ge västmaktsdemokratierna
en berättigad känsla av att åtnjuta
ömsesidigt stöd. Det finns praktiska
uppgifter, som kunna upptas till omedelbar
behandling. Det förefaller mig
uppenbart, att när den nuvarande Marshallorganisationen
sannolikt upphör år
1952 — i varje fall i sin nuvarande
form —- en sammanslagning med Europarådet
är den mest naturliga lösningen.
De samarbetsproblem, som hittills
behandlats i denna organisation, upphöra
nämligen inte i och med att den
amerikanska hjälpen gör det. Har man
denna uppfattning, framstår det som
naturligt att planerna på en sådan sammanslagning
omedelbart utredas och
utarbetas i detalj, så att Västeuropa kan
vara färdigt till handling, när tiden är
inne. Dessutom borde man enligt min
mening både i Europarådet och Marshallorganisationen
ägna större intresse
än hittills varit fallet åt frågan om bildande
av en västeuropeisk lågtullklubb.
Den skulle innebära en överenskommelse
att med ett begränsat antal undantag
i varje land maximera importtullarna
till en viss procentsats av manufaktureringsvärdet.
De ingalunda
lätta tekniska problem, som skulle vara
förenade med en sådan överenskommelse,
borde utan dröjsmål upptas till
behandling.

Jag underströk nyss vikten av att vår
politiks drag av allmän västorientering
i övrigt vid sidan av den militära alliansfriheten
klargöres. Ett sådant klargörande
är enligt min mening en nödvändig
förutsättning för att vår politik
skall vinna full förståelse hos de stora
demokratierna. Av en sådan förståelse
bero i icke ringa mån utsikterna till
hjälp, ifall vi skulle bliva överfallna
från annat håll. Det kan inte nog understrykas,
att riktlinjerna för den svenska
politiken icke blott böra vara att
hålla vårt land utanför krig utan också
att inom denna ram skapa så goda förutsättningar
som möjligt för att vi erhålla
hjälp utifrån, för den händelse vi

Meddelande av utrikesministern.

bli angripna. Jag har tidigare i denna
kammare motiverat, varför vissa yttranden
från utrikesministerns och försvarsministerns
sida knappast tyckas
mig ägnade att bidra till en sådan förståelse.
Även i utrikesministerns anförande
i dag spåras reminiscenser av tidigare
föreställningar om västmakterna
som ett kapitalistiskt block vid sidan
av det kommunistiska blocket. Utrikesministern
anser att Sverige genom sin
inre ekonomiska och sociala politik
kan medverka till att världen inte framstår
som uppdelad i ett kapitalistiskt
och ett kommunistiskt block. Jag kan
inte neka till att jag får intrycket att
excellensen Undén allt fortfarande då
och då har en marxistisk skärva i ögat
när han ser sig runt omkring i världen.
När man i utrikespolitiska sammanhang
vill karakterisera det s. k. västblocket,
är det förvisso inte det kapitalistiska
utan det demokratiska draget som bör
framhävas. Utrikesministerns föreställning,
att Sverige genom sin inre politik
skulle kunna placeras i någon ideologisk
mellanställning och inför den internationella
opinionen bidra till att
inte världen framstode som delad i ett
kommunistiskt och ett kapitalistiskt
block, förefaller mig med all respekt
för utrikesministern en smula naiv. Det
är för övrigt iögonenfallande, vilken
ringa vikt herr Undén i detta sammanhang
tycks fästa vid den socialdemokratiska
regeringen i Storbritannien och
dess möjlighet att förhindra ett sådant
intryck, som han anser önskvärt att
undgå. Det är sant att den socialistiska
solnedgången i Västeuropa under senare
år blivit allt mera markerad. Men det
är överraskande att en svensk socialdemokrat
nu tycks ha uppgivit allt hopp
om en sådan progressiv och social utveckling
i västerns demokratier, som vi
andra anse oss kunna räkna med och
som väl inte företer någon avgörande
olikhet med den svenska. Det är lika
märkvärdigt att han tror på möjligheten
att i Sverige åstadkomma en social

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

utveckling så avvikande från den i västerns
demokratier, att Sverige därigenom
skulle på något sätt påverka världsbilden.
För min del skulle jag vilja råda
utrikesministern att omedelbart
skrinlägga alla drömmar av detta slag.
Detsamma gäller hans tro att den svenska
s. k. välfärdsstaten skulle påverka
uppfattningen i länder med proletariatets
diktatur, vilka genom ett inre
svenskt reformarbete skulle bringas att
tvivla på riktigheten av den trossats de
hittills accepterat, att den eftersträvade
socialistiska omdaningen av samhällsstrukturen
inte kan åstadkommas med
bibehållande av äkta politisk demokrati.
Jag vet inte vilka förhoppningar
utrikesministern har på en socialistisk
utveckling i Sverige. För min del tror
jag varken att en sådan socialistisk omdaning
i Sverige kommer att ske eller
att den, om den verkligen skedde, skulle
kunna utöva något inflytande på opinionsbildningen
i diktaturstaterna och
få dem att inse obehövligheten av proletariatets
diktatur. Denna utrikesministerns
lilla extrautflykt på de ideologiska
jaktmarkerna synes mig på det
hela taget ytterst verklighetsfrämmande.

På tal om vårt svenska intresse av
förståelse för vårt lands utrikespolitik
hos de stora demokratierna vill jag
gärna göra ett tillägg. Det är klart att
utsikterna att vinna cn sådan förståelse
kunna påverkas av det sätt, på vilket
vår politik karakteriseras även från
deras sida, som inta en kritisk hållning
och skulle föredra en svensk anslutning
till Atlantpakten. I samma mån som man
i dessa kretsar undviker karikatyrer
av den svenska politiken, ökas utsikterna
att vinna en förståelse och ett samförstånd
med västmakterna, som kunna
ha såväl omedelbar som framtida betydelse.
Alla som fästa vikt vid en sådan
förståelse ha anledning att besinna
detta.

Jag övergår nu, herr talman, till att
diskutera en annan viktig sida av vår
utrikespolitik, nämligen frågan om ett

samarbete med våra skandinaviska
grannländer på försvarets område. Den
intressegemenskap, som finns i frågan
om det skandinaviska territoriets försvar
mellan dessa tre länder, har ofta
betonats, bl. a. med styrka av den skandinaviska
försvarskommittén i dess utlåtande
i januari 1949. Den stora betydelsen
ur svensk synpunkt av att kontakt
kan uppehållas västerut i olika lägen
är uppenbar för alla. Å andra sidan
är det klart, att Norges och Danmarks
inträde i Atlantpakten skapat
andra förutsättningar än dem, som voro
rådande under de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna.
Detta
deras medlemskap i Atlantpakten synes
utesluta en skandinavisk försvarsallians,
eftersom Sverige fasthåller vid den
i förhållande till stormakterna militära
alliansfriheten. Det är icke förenligt
med den allmänna riktlinjen för vår
politik, att vårt land skulle överenskomma
om en sådan politiskt förpliktande
samverkan med Danmark och
Norge, som skulle komma vår strävan
att hålla vårt land utanför kriget att
framstå i en skev dager.

Å andra sidan är det lika uppenbart,
att vi måste tänka oss in i den situationen,
att Sverige icke lyckas att undgå
indragande i ett framtida krig. Om Danmark
och Norge också indragas i krig,
kan man utgå ifrån att det är på samma
sida som Sverige. I så fall uppkommer
en långt gående intressegemenskap
i försvaret av det skandinaviska territoriet.
Ett samfällt uppträdande skulle
öka försvarskraften. Därom äro alla militära
experter ense, så vitt jag vet. Alla
veta att de militära myndigheterna räkna
med möjligheten av en sådan eventualitet.
Inom skandinaviska försvarskommittén
diskuterades spörsmålet ingående
av experterna. Samverkan i vissa
tekniskt militära avseenden har förordats
på många håll och på goda grunder,
bl. a. av överbefälhavaren. En militär
kontakt i Skandinavien, som icke
förenas med någon som helst politisk

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

förpliktelse för det ena landet att träda
till det andras lijälp, är väl förenlig med
svensk strävan att hålla vårt land utanför
kriget så länge som möjligt. En sådan
politik träffas ej av utrikesministerns
karakteristik, när han talar om en
sådan samverkan, som till sin politiska
innebörd kommer försvarsförbundet
nära. Den samverkan jag förordar är
tvärtom en klart markerad av annan innebörd
än försvarsförbundet, vars viktigaste
sida är en politisk förpliktelse
att under vissa betingelser skrida till
andra sidans hjälp.

Högerns ordförande herr Hjalmarson
har i några uttalanden i början av detta
år, bland annat i sitt anförande under
remissdebatten, förordat en politik som
uppfattats såsom innebärande en skandinavisk
försvarsallians. Han tänkte sig
att Norge och Danmark skulle delvis
fritagas från vissa av förpliktelserna
enligt Atlantpakten. Sedan dessa anföranden
höllos, har det blivit klart att
varken i Norge och Danmark eller inom
atlantpaktsstaterna i övrigt förutsättningar
för en sådan politik föreligga.

Måhända kommer man på något håll
att också mot en begränsad samverkan
utan politiska förpliktelser resa den invändningen,
att även den skulle kunna
leda till missförstånd rörande uppriktigheten
i den svenska politikens alliansfria
karaktär. I så fall vill jag svara
att riskerna för missförstånd i avgörande
grad bli beroende på hur frågan
behandlas inte minst inom regeringspartiet.
Om ingen hjälper till att utbreda
intrycket att en så naturlig åtgärd
som den föreslagna skulle på
minsta sätt kompromettera Sveriges alliansfria
politik, komma riskerna för en
sådan tolkning att bli obetydliga. Låt
oss i stället allesammans vara överens
om att en militär skandinavisk kontakt
av detta slag uppenbarligen väl rymmes
inom ramen för en alliansfri politik,
om det sker utan alla politiska förpliktelser.
Jag vädjar till regeringen och
dess anhängare att här hjälpa till att

Meddelande av utrikesministern.

skapa förutsättningar för en samverkan
av visserligen starkt begränsad men
dock icke ringa betydelse.

Herr talman! Jag skall inte i dag ta
upp någon diskussion om Marshallplanen
och andra frågor rörande internationell
samverkan på det ekonomiska
området. Jag är glad åt att det i regeringens
deklaration så klart framhölls
vilken stor betydelse Marshallorganisationen
och liknande organisationer haft
både allmänt för Västeuropa och för
Sverige. En sak nämndes kanske inte i
redogörelsen, nämligen att den svenska
regeringen som bekant i höstas hade
planer på en ganska obetydlig frilistning
av den svenska importen men genom
inflytande från Marshallorganisationen
förmåddes att övergå till en långt
mera liberal importpolitik, en politik
som handelsministern numera prisar i
högan sky i alla sina tal. Han har verkligen
anledning att vara tacksam mot
dem, som hjälpte till att föra regeringen
över till den politik, som ligger till
grund för hans vältalighet.

Innan jag slutar vill jag, herr talman,
till undvikande av tänkbara missförstånd
understryka en sak, som jag tidigare
framhållit i kammaren. Svensk utrikespolitik
är av uppenbara skäl betingad
av i varje läge rådande omständigheter.
Ingen utom möjligen kommunisterna
med deras speciella bindning
till Sovjet-Ryssland skulle väl vilja göra
gällande, att den svenska utrikespolitiken
kan och bör vara oberoende av det
utrikespolitiska lägets skiftningar. Det
är angeläget att detta klargöres och vinner
full förståelse hos allmänna opinionen
i vårt land. Att blott upprepa ordet
neutralitet utan att sätta vår politik i
relation till världsläget vore ett farligt
tillvägagångssätt. Opinionen i vårt land
får inte bindas vid en politik på ett så
känslomässigt sätt, att större eller
mindre modifikationer i densamma bli
svåra att genomföra, om den dag skulle
komma då kanske alla partier i riksdagen
förorda en sådan modifikation. För

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

att ge ett intryck av bestämdhet och
stadga i vår utrikespolitik är det ingalunda
nödvändigt att dölja, att den är
betingad av rådande förhållanden. Risker
och faror möta förvisso, hur vi än
ställa oss. Men riskerna bli mindre, om
vår utrikespolitik beaktar att vi leva i
eu föränderlig värld. Låt oss inte göra
vårt utrikespolitiska problem lättare än
det verkligen är. En ständig vaksamhet
och självrannsakan samt ett oavlåtligt
upplysningsarbete snarare än enkla
slagord behövas för att förutsättningarna
skola bli så goda som möjligt för
fredens och frihetens bevarande.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Den stora meningsbrytningen i världen
går inte mellan kapitalism och socialism
utan mellan demokrati och diktatur.
I den meningsbrytningen är icke
någon ideologisk neutralitetsförklaring
möjlig. Folken i den demokratiska världen
frukta inte varandra. Vad de bäva
för är risken att tvingas in under en
regim, som berövar dem alla de värden
som ge livet mening för en västerlänning.
Här kan man inte kompromissa.
Jag tror att de allra flesta svenskar
tänka på detta sätt.

Spänningen i världen beror i allt väsentligt
på den aggressivitet diktaturblocket
lägger i dagen. Man tjänar varken
frihetens eller fredens sak genom
att ställa sig så objektiv, att man jämställer
demokratiernas försök att organisera
sitt skydd mot aggression med
den tendens till erövring, som på den
andra sidan kommer till uttryck.

Den omständigheten att vårt land står
utanför allianser får inte fattas som att
vi skulle stå likgiltiga eller ointresserade
inför det anlopp, för vilket demokratien
och demokratierna utsättas.
Mänskligt och ideologiskt ha vi valt
sida.

Såvitt jag vet finns det ingen speciellt
socialistisk eller speciellt kapitalistisk
utrikespolitik. Föreställningen att vårt

land genom att förena politisk demokrati
med vad utrikesministern kallar
ekonomisk demokrati skulle kunna bidra
till avspänningen i världen synes
mig kusligt verklighetsfrämmande. Vad
gjorde Tjeckoslovakien under den korta
frihetstid, som förunnades detta land,
annat än ett allvarligt försök att förena
sin politiska demokrati med en
successiv socialisering? Var finnas de
män i dag, som buro ansvaret för denna
politik, som därutöver gjorde sitt
yttersta för att få till stånd smidiga
umgängesformer med den store grannen?
De befinna sig i landsflykt, i
fängelser, i koncentrationsläger. Var
finns den tjeckoslovakiska frihet, om
vilken tusenden och åter tusenden
drömt under landsflyktens hårda år?
Inte i Tjeckoslovakien.

Jag skall inte i detta sammanhang
närmare inlåta mig på frågan om socialismens
förenlighet med den mänskliga
och politiska demokratien. Icke
under någon tidsperiod har det dock i
något land visat sig möjligt att förena
de mänskliga fri- och rättigheter vi
kalla demokratiska med det dominerande
statsinflytande över människorna,
vilket är socialismens slutliga följd.

I likhet med herr Ohlin finner däremot
även jag anledning att varna för
förhoppningen att Sverige genom att
realisera »välfärdsstatens idé» skulle
kunna påverka uppfattningen i länder
med »proletariatets diktatur». Proletariatets
diktatur grundar sig ju inte på
folks »uppfattningar» i olika frågor,
utan på poliskontroll, polisförtryck och
på maktmedvetandet hos en liten grupp
härskande fanatiker. Man får förlåta
mig, herr talman, men jag tror inte att
vi genom att i demokratiska former
indexreglera folkpensionerna, inrätta
statliga gruvstyrelser eller utvidga expropriationslagen
kunna förmå diktaturorganen
att börja fundera över om
det ändå inte skulle vara klokt att återge
människorna rätt att tänka, tala och
handla som fria medborgare.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Proletariatets diktatur lägger makten
över krig och fred i ett litet fåtals händer.
Om detta fåtals innersta planer
och avsikter veta vi ingenting. Vi veta
bara att begreppet hänsyn inte finns i
deras ordförråd. Vi kunna ingenting
göra för att ersätta denna diktatur med
ett mänskligare system. Vi kunna efter
måttet av våra krafter bygga ett skydd
mot riskerna för att proletariatets diktatur
med våld skall påtvingas oss. Däri
ha vi en gemensam uppgift och en gemensam
målsättning — även för vår utrikespolitik.

Det ligger säkerligen åtskilligt i den
gamla iakttagelsen, att många internationella
katastrofer fötts av människornas
fruktan för katastrof. Det är därför
icke blott meningslöst utan farligt
att hänge sig åt talet om en ödesbestämd
utveckling mot ett tredje världskrig.
Vi behöva tro på möjligheterna av
fred för att kunna arbeta för fred. Men
vem kan å andra sidan bortse från att
vårt land befinner sig i det kanske mest
utsatta militärpolitiska läge, som någonsin
varit för handen? Det är märkligt att
utrikesministern icke med ett ord berör
detta förhållande. Nog skulle vi väl ändå
kunna vara ense om att det vore olyckligt,
om svenska folket invaggade sig i
en falsk säkerhetskänsla på grund av
bristande upplysning från de ledandes
sida om hur ytterligt allvarlig vår belägenhet
i verkligheten är?

.lag vill i detta sammanhang även
understryka, att varje försvarsutredning,
som bedrivits här i landet, måst
arbeta utifrån bedömningen av olika
hypotetiska krigsfall. Den nu pågående
försvarsutredningen skiljer sig givetvis
inte härutinnan från sin föregångare.
Jag förstår vad utrikesministern syftar
på med anmärkningen om hypotesmakeri.
Den riktar sig väl inte precis mot
den meningsriktning jag företräder.
Men jag nödgas likväl framhålla, att
vissa av de hypotetiska situationer, som
utrikesministern nog haft i åtanke, förtjäna
en mycket ingående prövning i

Meddelande av utrikesministern.

samband med lösningen av det svenska
försvarsproblemet.

Det finns naturligtvis ingen, som vill
föra en utrikespolitik som -—• för att
citera utrikesministerns uttalande här
— »bidrar till att vårt hörn av världen
blir ett oroscentrum och en friktionspunkt
mellan öst och väst». De skandinaviska
folken ha ett gemensamt intresse
av att det skandinaviska området
i möjligaste mån blir en lugn del av
världen. Den avgörande frågan är naturligtvis
hur den utrikespolitik är beskaffad,
som kan ge starkast möjliga
garanti för bibehållen fred i Skandinavien.

Hotet mot Sveriges frihet och fred
och mot Norges och Danmarks integritet
har naturligtvis icke sin grund i
någon primär önskan hos utomstående
att omgestalta våra inre samhällsförhållanden.
Man ger sig nu för tiden icke
ut på korståg för att omvända hedningar
— icke ens om omvändelsen
syftar till en trosbekännelse till den
rena kommunistiska läran, sådan den
i Lenins och Stalins skrifter utlagd och
förklarad är. Man har för nutidens
korståg andra och mer realistiska bevekelsegrunder.
Vi kunna inte blunda för
att hotet mot Skandinavien intimt
hänger samman med en strävan mot
Atlantkusten.

Sådana förhållandena nu äro, finns
det ingen kungsväg till yttre säkerhet
för vårt land. Vilken väg vi än välja
innesluter vår situation utomordentliga
risker. Valet är en av de vanskligaste
avvägningsfrågor vi på mycket länge
stått inför. För min del ansluter jag
mig till den allmänna linjen i vår utrikespolitik,
militär alliansfrihet gentemot
stormakterna. Men jag vill inte
stämpla anhängarna av en annan uppfattning
som aktivister och böjda för
äventyrspolitik. Jag tror inte heller att
en dylik rubricering främjar våra relationer
till Danmark och Norge.

Niir vi diskuterade försvarsfrågorna
i fjol här i kammaren angav jag mina

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

motiv för att inte förorda Sveriges anslutning
till Atlantpakten. Jag skall inte
upprepa dem; jag vill endast framhålla
följande.

Atlantpaktens militära konsekvenser
måste givetvis bedömas med hänsyn till
förhållandena i olika grupper av länder.
Atlantpakten i Skandinavien har
eu innebörd, så länge endast Danmark
och Norge äro med, men skulle ha en
annan innebörd, om även Sverige anslöte
sig. På grund av vårt läge och
våra relativt sett hyggliga militära resurser
riskerade vi då att vid krig utsättas
för stark press till militära engagemang
vid en tidpunkt, när vi skulle
ställas inför oerhörda svårigheter, även
med förberedd hjälp. Den arbetshypotes,
efter vilken vi inrättat oss, är ju att
Sovjet inte har fientliga avsikter mot
Skandinavien, så länge Finland lämnas
i fred. Är den hypotesen riktig? Ingen
kan väl ge ett säkert svar på den frågan.
I sista hand avgörande har för min del
varit en — jag medger det gärna —
känslomässigt betingad tro att vår hållning
kan utgöra åtminstone ett sekundärt
bidrag för att stärka Finlands
ställning. Det har sagts att, om Finland
infiltreras, vår utrikespolitiska omprövning
kan komma för sent för att vi skulle
hinna få det militära bistånd västerifrån,
som vi äro beroende av för uthålligt
försvar. Detta är en allvarlig invändning.
Då det emellertid i detta
sammanhang inte kan vara fråga om
lantmilitär hjälp, tror jag inte att invändningen
behöver vara utslagsgivande,
om vi själva vidtagit de förberedelser
för att mottaga bistånd, som vi
kunna och böra göra, t. ex. i fråga om
fortsatt standardisering av vår vapenutrustning.

Såvitt jag vet, råder däremot enighet
mellan de demokratiska partierna om
att rent militärt sett synnerligen starka
skäl tala för en försvarssamverkan mellan
de skandinaviska länderna, skäl
vilkas tyngd ökar i samma mån som

Danmark och Norge bli i stånd att rusta
upp sitt eget försvar. En sådan samverkan
skulle avsevärt kunna stärka vår
motståndskraft och därmed minska riskerna
för oss att bli indragna i krig.
Det är inte svårt att tänka sig lägen,
där frågan, om en eventuell angripare
har att räkna med att det tar endast
ett par månader eller att det tar flera
månader för att betvinga oss, kan avgöra
frågan om krig eller fred i Skandinavien.

Jag har inte alls stuckit under stol
med uppfattningen, att en samverkan
av den art, vartill vi syftade vid de
skandinaviska försvarsförhandlingarna,
för mig framstår som den mest eftersträvansvärda
målsättningen. Från min
synpunkt begränsar sig därför problemet
till följande: Hur mycket måste vi
pruta av på denna målsättning, därför
att Danmark och Norge biträtt Atlantpakten
— ett faktum som vi måste
acceptera — medan Sverige förblivit
utanför pakten, ett faktum som våra
grannar måste acceptera? För egen del
har jag kommit till den slutsatsen, att
ett icke obetydligt utrymme alltjämt bör
finnas för en dylik enbart till det skandinaviska
området begränsad samverkan,
ehuru jag självfallet är medveten
om att ett exakt svar på frågan icke
kan ges förrän efter ingående undersökningar
i samråd med de andra berörda
länderna.

Jag skall strax komma in på vissa
mera konkreta spörsmål, men tillåt mig
dessförinnan ta upp ett par invändningar,
som framförts i den offentliga
debatten mot denna tankegång. Redan
den omständigheten, har det sagts, att
Danmark och Norge tillförsäkrats militärt
stöd från ett håll, skulle göra det
omöjligt för oss att förbereda försvarssamverkan
med dessa länder. Detta förefaller
mig orimligt, eftersom vi själva
i händelse av anfall måste hoppas på
hjälp från samma håll. Och tanken att
Sverige å ena sidan och Danmark och

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Norge å den andra skulle kunna komma
i krig med varandra är ju totalt utesluten.

Det har vidare framhållits att Danmarks
och Norges militära förpliktelser
genom anslutningen till Atlantpakten
skulle hindra en samverkan med oss. Vi
skulle riskera att så att säga indirekt
bli engagerade i dessa förpliktelser. Låt
oss emellertid här främst söka se till
de militära realiteterna. Vi kunna väl
i detta sammanhang vara ense om att
vi kunna bortse från Danmark. Danmarks
eventuella förpliktelser måste
väl rimligen hänföra sig till försvaret
av sunden, och den angelägenheten kan
inte lösas annat än i samförstånd med
Sverige. Norge åter skulle otvivelaktigt
kunna lämna ett militärt bidrag till
Atlantpaktsystemet genom att upplåta
flott- och flygbaser. Men just i detta
hänseende har som bekant Norge medgivits
en särställning med amerikansk
sanktion. Endast om Norge hotas eller
direkt angripes kommer basupplåtelse
i fråga. Detta stämmer för övrigt helt
med bedömningen från de skandinaviska
försvarsförhandlingarna, att västmakternas
primära intresse inte är att
de skola ha tillgång till baser i Skandinavien,
utan att motståndaren inte
skall förfoga över dylika.

Uppfattningen om Danmarks och
Norges långtgående militära förpliktelser
står i anmärkningsvärd kontrast till
en annan åsikt, som lanserats av kritikerna
till skandinavisk försvarssamverkan.
Vid ett stormaktskrig, säger
man, är det mycket sannolikt att endast
Danmark kommer med, medan Sverige
och Norge ha stora chanser att få stå
utanför. Men blir Danmark angripet, inträffar
givetvis just den situation, som
medför basupplåtelse från norsk sida
därför att landet känner sig hotat. Det
framgick ju klart redan vid de skandinaviska
försvarsförhandlingarna, att
Norge skulle uppfatta ett angrepp mot
Danmark som ett hot mot sig självt.

Meddelande av utrikesministern.

Jag tror också att det finns goda grunder
för den uppfattningen.

Det har slutligen sagts att Danmark
och Norge på grund av sitt engagemang
i den världsstrategiska försvarsplanläggningen
icke kunna samverka
med oss, som stå utanför denna planläggning.
Det är egendomligt att detta
argument just framförts från vårt håll
men däremot inte allt avhörts från
Danmark och Norge. Givetvis ha vi intet
intresse av världsstrategien, men det
är obegripligt varför våra grannar inte
skulle kunna resonera med oss om försvaret
av Skandinavien.

En utgångspunkt för överläggningar
om skandinavisk försvarssamverkan
borde enligt mitt förmenande kunna
vara att ta fasta på den samstämmiga
åsikten hos den militära och politiska
expertisen i de tre skandinaviska länderna,
att det sannolikaste krigsfallet
här uppe är ett i samband med ett storkrig
igångsatt anfall, som samtidigt eller
så gott som samtidigt drabbar oss alla
tre. Sannolikheten beror ju därav att
det strategiska målet för den anfallande
måste antas vara att vinna herraväldet
över baserna på den norska Atlantkusten.
Om de starkaste skälen tala för
att vi i händelse av krig måste slåss
gemensamt — oavsett om vi äro med
i Atlantpakten eller inte — då fordrar
väl självbevarelsedriften, att vi just för
detta fall planera försvaret tillsamman
i fred. För länder inom en potentiellt
gemensam krigsskådeplats har argumentet,
att improviserat samarbete icke är
detsamma som i god tid förberett, långt
större tyngd än eljest.

Vad skola då försvarsförberedelserna
gå ut på? Jag vill först fästa uppmärksamheten
på att det finns en hel
rad viktiga frågor, som ligga vid sidan
om de i egentlig mening militära men
som det är av största vikt att vi gripa
oss an med. Jag skall peka på fem
sådana frågor.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Vi ha civilförsvaret. Angripes Danmark
kunna vi utgå ifrån att danskarna
i hundratusental, främst från Köpenhamn,
söka fly till Sverige. Har icke
evakueringen omsorgsfullt förberetts
av myndigheterna i bägge länderna, är
det risk för att det svenska försvaret
i Skåne kan desorganiseras på samma
sätt som det franska och belgiska våren
1940. Liknande problem kunna uppkomma
för Norges vidkommande, om
det svenska försvaret trängs tillbaka.
Så ha vi lagringen av viktiga förnödenheter.
En gemensam planering härom
skulle spela stor roll för att hjälpa upp
vår uthållighet i krig. Vi ha frågan
om att öka transportkapaciteten i förbindelsenätet
mellan Sverige och Norge.
Att stärka lands- och järnvägarna
över Kölen är av största vikt för att
vi skola kunna hålla förbindelserna
öppna västerut. Vi ha anpassningen av
vapen och ammunition efter gemensam
standard. Betydelsen härav behöver
inte särskilt understrykas. Vi ha slutligen
den försvarsvetenskapliga forskningsverksamheten,
där icke oväsentliga
fördelar stå att vinna genom rationellt
samarbete.

Vad angår de rent militära uppgifterna
för den samverkan, varom här
kan vara fråga, vill jag bl. a. erinra
om att vid de skandinaviska försvarsförhandlingarna
diskuterades icke endast
en fullständig försvarsallians utan
även ett mellanalternativ, som icke förutsatte
gemensam utrikespolitik. Det
ströks under att ett försvarssamarbete
enligt detta alternativ skulle vara av
särskilt värde för det fall, att de tre
länderna samtidigt komme med i krig,
alltså just för den situation jag i första
hand tagit sikte på.

Av representativa danska och norska
tidningsuttalanden att döma, skulle en
förnyad kontakt för att undersöka möjligheterna
av försvarssamverkan vinna
förståelse i dessa länder. Ett konstruktivt
bidrag till frågans lösning har
bl. a. lämnats i en artikel av en fram -

stående företrädare för norska arbetarepartiet.
Det synes nu främst bero
på oss, om kontakten skall kunna åvägabringas.
Att England och Förenta
staterna skulle ha några skäl att hindra
samverkan har jag svårt att tro. Ett
realistiskt sätt att se på det skandinaviska
försvarsproblemet lär väl i sista
hand fälla utslaget även där.

Återstår Sovjetunionens befarade reaktion.
Vi kunna inte hämta någon
vägledning från de officiella uttalandena.
Omdömena i dessa om vad som
sker i demokratierna ha ju för länge
sedan lämnat det plan, som möjliggör
nyanseringar. Vi måste därför själva
efter bästa förstånd och samvete söka
klara ut vad som rimligen kan fordras
av oss. Allt vad vi göra har ett rent
defensivt syfte. Ingen behöver befara
någon aggressivitet från vår sida. Lämnas
vi i fred behöver man inte tveka
om vår hållning. Endast om vi anfallas
bli försvarsförberedelserna effektuerade.
Det finns inga sakliga skäl för Sovjet
att beteckna en sådan ståndpunkt
som tvetydig eller komprometterande
för Sverige. Svensk utrikespolitik i frågor,
som röra våra livsintressen, kunna
dock inte få formas med hänsyn till
möjligheterna av de mest uppenbara
förvrängningar av våra verkliga och
uppriktigt menade avsikter.

Till sist, herr talman: Statsminister
Hedtoft i Danmark har betecknat sammanbrottet
för de skandinaviska försvarsförhandlingarna
som vår generations
kanske största tragedi. Och den
danske utrikesministern har rubricerat
samma händelse som en av de svartaste
dagarna på mycket länge i Nordens
historia. Vad ligger bakom dessa uttalanden?
Jo, naturligtvis en intuitiv
blick för den katastrof, som vi kunna
råka in i här uppe på grund av splittringen
mellan de skandinaviska länderna.

De synpunkter, som jag vågat framföra,
ha haft ett enda syfte: att stärka
fredens chanser i Skandinavien men

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

också försvarets, om friheten hotas.
Efter de dansk-norsk-svenska försvarsöverlåggningarna
yttrade statsminister
Erlander, att dörren blivit stängd, men
inte låst. Han hade själv gjort en utomordentlig
insats vid dessa överläggningar.
Trots att han inte är här i denna
kammare skulle jag gärna vilja ha framfört
till honom: Vad är det nu i första
omgången gäller är att åtminstone öppna
dörren på glänt, så att vi lättare
kunna komma till tals med varandra
i dessa ting. Jag hoppas, trots vad
som i dag blivit sagt från regeringsbänken,
att statsministern inte skall
svika härutinnan.

Herr FAST: Herr talman! Inledningsvis
vill jag framhålla, att intet väl kan
vara att erinra mot att det propageras
för världsfreden. Men om det hela
skall ha någon annan mening än ensidig
propaganda, ja, då måste arrangörer
och deltagare i sådana möten
vara besjälade av en ärlig vilja till ett
objektivt bedömande av världsläget.
Motsatsen blir förhållandet, om man
vill göra reklam för den ena maktgruppen
i det kalla krig som tyvärr pågår.
Spänningen och misstron ute i världen
är tillräcklig utan att tillföras ytterligare
irritationsmoment.

Världsfreden kan inte gagnas av en
sådan ensidig propaganda, där den ena
maktgruppen och dess ledare framställas
såsom krigsaktivister, medan motsidan
utmålas som fredsgaranter. Alla
borde kunna inse att om spänningen
skall kunna få en fredlig utlösning,
måste parternas ansvariga statsmän
mötas till förhandlingar i den goda
viljans atmosfär. Om så skedde och
denna atmosfär kunde skapas, ja, då
skulle det finnas förutsättningar både
för fredens tryggande och för lättnader
i de försvarsbördor, som nu hårt tynga
de flesta folken.

Erfarenheten har, herr talman, givit
oss upplysningar om att ett stort land,

Meddelande av utrikesministern.

som har många anhängare av samma
samhällsideologi i andra länder, kan
vinna åtskilliga av sina syften utan
direkta krigshandlingar. Sådana stridsmetoder
äro ingen ny företeelse utan
äro väl bekanta från historien. Bedömandet
av dem som arbeta mot sitt
eget land har också varit detsamma
genom tiderna. Om tidsbilden sålunda
kan te sig dyster när man ser ut över
världen, måste man dock hålla fast
vid tron på en fredlig utveckling. Intet
land, stort eller litet, kan dra någon
verklig nytta av ett krig. Alla länder
vilja nog också undgå ett sådant, men
man kan för att förverkliga sina syften
använda sig av metoder, som drivna
till sin spets kunna föra farligt nära
krigets gränsmarker.

Av den redogörelse och de deklarationer,
som regeringen i dag lämnat
riksdagens båda kamrar, framgår att
regeringen icke funnit anledning att
frångå den alliansfria, neutrala kurs,
som det stora flertalet riksdagsledamöter
tidigare givit sin anslutning. Jag
tror mig kunna försäkra att inom den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
har man icke heller ändrat mening
utan är beredd att ge regeringen ett
odelat stöd.

Det var väl högerledaren herr Hjalmarsons
något oklara uttalanden under
årets remissdebatt, som skapade behov
av ytterligare klarlägganden om den utrikespolitiska
och militärpolitiska kursen.
Huruvida sådan klarhet nu vunnits
sedan herr Hjalmarson fått utveckla
sin ståndpunkt, överlämnar jag
till kammarens ledamöter att bedöma.
För egen del har jag mycket svårt att
bedöma var herr Hjalmarson egentligen
befinner sig.

Herr Hjalmarson propagerade under
remissdebatten för en begränsad försvarssamverkan
med Norge och Danmark.
Han ansåg att dessa länders anslutning
till Atlantpakten icke utgjorde
något hinder för en sådan begränsad
samverkan, även om vi i vårt land vid -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

bliva den deklarerade alliansfria och
neutrala kursen. Herr Hjalmarson har
såvitt jag förstått med viss, icke oväsentlig
moderation vidhållit denna
ståndpunkt i dag. Herr Hjalmarson frågade
under remissdebatten, om inte
tiden nu kunde vara mogen för en ny
giv i debatten om det skandinaviska
försvaret till skydd för de ideal för
människornas sätt att leva, som vi av
gammalt hållit högt här uppe i Norden.
Man frågade sig då om icke denna nya
giv — att det inte bara var fråga om
mindre nyanser framgick ju av ordvalet
— skulle eller kunde leda fram
till Atlantpakten. Så lång resa vill
emellertid herr Hjalmarson inte företa
i dag trots alla vänliga och påtryckande
vinkar, som givits i de tidningar, vilka
äro anhängare av vår anslutning till
Atlantpakten. Men även om dessa tidningar
sagt en hel del uppmuntrande
ord till herr Hjalmarson, ha de nog
ändå trott, att herr Hjalmarsons nya
linje skulle innebära sådana första steg
på vägen, att vi nu böra taga dessa.

För att undgå att ännu en gång bli
missförstådd, såsom skedde under remissdebatten,
vill jag gärna uttala, att
jag är helt överens med herr Hjalmarson
i hans uppskattning av de mänskliga
frihetsvärden, som han ansåg böra
försvaras. Men, herr talman, denna deklaration
anser jag icke ovillkorligen
behöver leda till att man måste anse
dessa värden bäst bevarade vare sig
genom anslutning till Atlantpakten
eller genom en begränsad nordisk försvarssamverkan.
En annan sak hade ju
varit om vi kunnat åstadkomma ett försvarsförbund
med Norge och Danmark,
där samtliga deltagarländer varit
alliansfria och där man varit överens
om en alliansfri och neutral kurs för
förbundet. Vi hade då haft vissa möjligheter
att kunna neutralisera eller
pacificera denna del av Norden. Stormaktsgrupperna
borde i sådant fall
icke haft anledning misstänka, att vår
samlade kraft och vilja till neutralite -

tens upprätthållande icke hade varit
allvarligt menad. Det var väl huvudsakligen
detta, som för vår del var utgångspunkten
för de nordiska försvarsförhandlingarna.
En sådan kurs hade
ju ganska väl sammanfallit med den
svenska ståndpunkt, som visat sig hållbar
under tvenne världskrig.

Nu har herr Hjalmarson sannolikt
förmenat att Atlantpakten för Norge
och Danmark inte innebär sådana förpliktelser,
som skulle vara hindrande
för en viss försvarssamverkan med vårt
land, en försvarssamverkan som icke
behövde inpassas inom Atlantpaktens
ram -— sålunda med ett bibehållande
även av den deklarerade svenska ståndpunkten
om en alliansfri neutralitetspolitik.

Men tillåt mig säga: Här är det väl
inte avgörande blott hur man eventuellt
i Norge och Danmark ser på sin
bundenhet eller obundenhet. Vad som
för oss måste betyda mycket är, huruvida
vi anse att vår egen trygghet minskas
eller eventuellt ökas genom en sådan
försvarssamverkan. Av betydelse
för oss måste vara, vilket värde — utåt
eller inåt —- som våra deklarationer om
en alliansfri neutralitetspolitik skulle
få, sedan vi börjat militärt — låt vara i
liten skala — samverka med länder tillhörande
Atlantpakten. Kanske man på
sina håll kunde anse det hela vara ett
försök till eu något dubbelbottnad politik
i stället för att inge förtroende.

I fråga om Norges och Danmarks
obundenhet av Atlantpakten vill jag
erinra om själva ingressen till den
norska försvarskommitténs betänkande,
där det framhålles, att planen är uppgjord
bl. a. i anslutning till Atlantpakten.
Detta har väl något att säga
oss om dessa länders obundenhet. För
övrigt kan väl inte Atlantpakten vara
så »tandlös» eller innehålla bestämmelser,
som göra endast den ena parten
bunden till uppoffringar och förpliktelser.

I detta sammanhang vill jag erinra

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

om en intervju som en redaktör Vigertz
haft med chefen för den nordiska avdelningen
i brittiska utrikesministeriet.
Uppgiften är hämtad ur StockholmsTidningen
för den 16 mars i år. Herr
Harrison framhåller i intervjun att det
under paktdiskussionen för ett år sedan
ansågs på engelskt och amerikanskt
håll, att en neutral regional gruppbildning
i Skandinavien icke skulle
kunna uppnå den erforderliga försvarskraften.
I konsekvens härmed lät
Washington de nordiska regeringarna
förstå, att den tillämnade alliansen
icke kunde få prioritet när det gällde
att komma i åtnjutande av amerikanska
vapenleveranser. Herr Harrison fortsätter
och framhåller, att den svenske
högerledarens förslag skulle innebära
att Norge och Danmark löstes från sina
förpliktelser som Atlantpaktstater men
komrae i åtnjutande av det skydd pakten
avsåge att ge. Kommentaren till ett
sådant förslag måste bli, att den anglosaxiska
uppfattningen om det nordiska
försvarsproblemet är densamma
i dag som för ett år sedan.

Även om herr Hjalmarson blivit
missförstådd — jag vill inskjuta det —
visar detta uttalande risken av att göra
avvikelser från den redan förut intagna
ståndpunkten. Om intervjun är
rätt återgiven har den väl så mycket
att säga oss som att Atlantpakten innehåller
förpliktelser, vilka böra hindra
Atlantpaktstater att ingå överenskommelser
om försvarssamverkan med länder
utanför pakten.

Herr talmannen kanske tillåter mig
att i detta sammanhang säga några ord
till herr Svensson i Ljungskile med anledning
av ett av lians yttranden under
remissdebatten, vilket jag, till följd av
den allmänna strykningen från talarelistan
i debattens slutskede, icke blev
i tillfälle att bemöta. Klarhet i det hänseendet
är nämligen av viss betydelse
för denna fråga. Herr Svensson fann
det anmärkningsvärt att jag i mitt anförande
hade ansett, att man icke kunde

Meddelande av utrikesministern.

alliera sig med den som redan var
allierad med annan, vars intressen äro
av motsatt karaktär. Vad jag yttrade
var, att man icke kunde alliera sig
med den som redan var allierad med
annan och vars försvarspolitiska linje
icke sammanfaller med vår. Jag undrar
om det råder någon meningsmotsättning
i sak mellan herr Svensson och
mig eller om det icke här möjligen rör
sig om en missuppfattning, precis som
när herr Svensson misstog sig på adressen
i fråga om ett mitt yttrande, som
icke var adresserat till herr Hjalmarson
utan hade den korta adressen ÖB.

Jag vill sammanfattningsvis som min
mening säga, att vi med militär samverkan
med Norge och Danmark efter
dessa länders anslutning till Atlantpakten
skulle ta på oss betydande risker
utan att i motsvarande grad öka
vår trygghet. Det finnes enligt mitt förmenande
icke tillräckligt utrymme för
en mellanståndpunkt mellan vår deklarerade
alliansfria neutralitetskurs och
en anslutning till Atlantpakten. Jag vill
understryka vad jag vid flera tillfällen
förut framhållit, att om vi skola få ut
hela och fulla värdet av vår alliansfria
och neutrala kurs, då är detta i åtskilligt
beroende av den oförbehållsamhet
varmed vi ansluta oss till och vidhålla
denna linje. Av stor betydelse är härvidlag
också, hur stor enighet härom
som kan uppnås både i den svenska
riksdagen och bland det svenska folket.
Att denna svenska linje är bäst ägnad
att för broderlandet Finland underlätta
lösandet av för dem vitala frihetsproblem
torde vara ostridigt.

Såsom regeringen framhållit innebär
den svenska linjen icke någon isoleringspolitik.
Vi äro anslutna till FN
med dess många underordnade organ.
Om inte FN räcker till för fredens bevarande,
tror jag inte heller det är
möjligt att finna andra kombinationer
som räcka till för denna uppgift. I
stort sett råder väl rätt stor enighet
i riksdagen om att den svenska stånd -

3 — Andra kammarens protokoll 11)50. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

punkt, som intagits vid olika frågors
behandling i FN och dess institutioner,
har varit väl avvägd och ägnad att
främja och tillgodose freden och en
förnuftig, mänsklig sammanlevnad mellan
och inom folken.

Jag vill, herr talman, passa på att
säga alt även den svenska ståndpunkten
i fråga om atomkontrollen bör kunna
godtagas. Det gagnar ju icke mycket
att genom någon än så helig deklaration
förbjuda användningen av atomvapnet
i krig, därest icke överenskommelsen
kan upprätthållas av kontroll
över råvara och tillverkning. Att tro
att atomvapnet är avskaffat genom högtidliga
deklarationer eller överenskommelser,
som ej åtföljas av kontroll, för
att sedan få vakna upp när den stora
skrällen kommer är väl närmast att
bedra sig själv och andra. Jag hoppas
emellertid, herr talman, att inga prestigehänsyn
skola få stå hindrande i
vägen för de olika stormaktsgrupperna
när det gäller att skyndsamt komma
fram till en godtagbar lösning i kontrollfrågan.
Jag förutsätter som självklart
att även vårt land skall vara berett
att positivt medverka.

Rörande det ekonomiska samarbetet
kan med tillfredsställelse konstateras
att liberaliseringen av handeln, framför
allt mellan de s. k. Marshalländerna,
fortskrider framgångsrikt. Det är att
hoppas att våra importörer skola handha
den ökade friheten både med omdöme
och ansvar. Ännu äro vi ju icke
framme vid en fri användning av olika
länders valutor utan tvingas till bilateral
handel och överenskommelser i viss
utsträckning. Här måste därför ännu
slutavräkningar för balansering av handeln
äga rum, land för land, eller, i
bästa fall, grupper av länder emellan.

Sveriges anslutning till ITO- och
GATT-avtalen, varom tillstyrkta förslag
från vederbörande utskott ligga på
kamrarnas bord, innebär ytterligare ett
steg till borttagandet av en del av de
nuvarande handelshindren, försök till

uppnåendet av en hög levnadsstandard,
främjandet av socialt och ekonomiskt
framåtskridande, skapandet av förutsättningar
för full sysselsättning, lättnader
i fråga om tullspärrar och ett
underlättande av lösningen för råvarufördelningens
svåra problem. Det har
vid behandlingen konstaterats att avtalen
innehålla så många undantag och
förklaringar att länderna åtminstone
under en lång övergångsperiod ha möjligheter
att göra de nödiga anpassningarna.

Vad jag bestämt vill bestrida i detta
sammanhang är att Sveriges anslutning
till dessa avtal innebär någon anslutning
till en politisk blockbildning. Om
så vore fallet, skulle det ju inte, som
nu är förhållandet, kunna stå länderna
fritt att ansluta sig. Att sedan alla internationella
överenskommelser av denna
och liknande karaktär liksom handelsavtalen
medföra vissa förpliktelser
för de anslutna länderna kan man icke
komma ifrån. Detta får dock icke utgöra
tillräckliga skäl för att vi skulle
ställa oss utanför organiserandet av de
gjorda försöken till ett ekonomiskt
friare umgänge mellan folken.

Det ekonomiska och tullpolitiska
samarbetet mellan de nordiska länderna
gör ju inga jättesprång. Vi, som vilja
främja detta arbete på lång sikt och
äro ärligt besjälade av sådana strävanden,
göra nog klokt i att i dagens läge
icke pressa utvecklingen snabbare än
att folkmeningen i de olika länderna
hinner göra sig förtrogen med problemen
och möjligheterna till deras lösning.
Vi få väl fortsätta utredningsoch
förhandlingsarbetet på de områden
där utsikter till framsteg kunna föreligga.
Jag tror icke att man på lång
sikt främjar detta samarbete, om man
nu överlastar programmet eller spänner
förväntningarna på snabba resultat
alltför högt.

Vad som onekligen har stor betydelse
i fråga om det nordiska samarbetet är
att förhandlingarna kunna föras, så -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

som hittills bär skett, i en anda av
vidsynthet, förtroende och förståelse
för de olika ländernas behov. Om regeringen
icke alltid lyckas i sina strävanden
att rättsligt trygga svenska medborgares
mest vitala rättigheter, sedda
ur nordisk rättssynpunkt, beror detta
på den syn som man i vissa länder
tillägnat sig i fråga om mänskliga rättigheter
och mänsklig sammanlevnad.
Jag hoppas att den utredning som regeringen
tillställt Israels regering under
gårdagen skall göra det ofrånkomligt
att effektivisera spaningsarbete! för
att finna greve Bernadottes mördare
och befordra honom till ett välförtjänt
straff.

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag med anledning av yttranden, som
fällts av herrar Ohlin och Hjalmarson,
säga att även om vi genom byggande
av en demokratisk välfärdsstat icke
kunna påverka förhållandena ute i världen
och därigenom motverka diktaturen,
så vill jag dock såsom min bestämda
mening uttala, att det också
finns något annat som i dag också är
viktigt och det är att hindra smittans
spridning in på våra domäner.

Jag tror att varken herr Ohlin eller
herr Hjalmarson kan bestrida att ordnandet
av de ekonomiska och sociala
förhållandena så, att människorna känna
trygghet och veta att det finns
både frihet och utvecklingsmöjligheter
även för de sämst ställda grupperna i
samhället, är något som är ägnat att
hindra utbredningen av odemokratiska
rörelser åtminstone inom vårt eget lands
område. Så långt tycker jag att vi
kunna vara överens.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Inledningsvis ber jag få understryka
vad herrar Ohlin och Hjalmarson
sagt om världslägets allvar och intresset
att icke söka dölja detta för det
svenska folket. Jag tror emellertid att
vårt folk icke är illa underrättat i detta

Meddelande av utrikesministern.

avseende. Det allt kallare kriget mellan
stormaktsblocken kan ingen undgå
att lägga märke till.

Jag är också ense med herr Hjalmarson
om att de ideologiska motsättningarna
i världen främst hänföra sig till
begreppen diktatur och demokrati och
att det här icke finns någon möjlighet
till kompromiss. Likaså delar jag herr
Ohlins och herr Hjalmarsons ståndpunkt
att vi näppeligen kunna tänka
oss att påverka förhållandena i de diktaturstyrda
länderna. Däremot finner
jag det icke uteslutet att åtgärder för
att förbättra förhållandena inom vårt
land kunna motverka kommunismen
här hemma och kanske också i något
annat demokratiskt land.

För uppbyggnadsarbetet i Europa är
ett livsdugligt och på verkligt demokratisk
grund arbetande Tyskland ett
nära nog oumbärligt element. Utrikesministerns
förhoppning att nya ansträngningar
snart måtte göras i syfte
att fastställa innehållet i ett kommande
fredsavtal med Tyskland och att representanter
för de olika delarna av
detta land därvid skola få tillfälle att
direkt medverka, instämmer jag därför
oreserverat i. Dess värre nödgas man
emellertid konstatera att läget för närvarande
icke är särdeles hoppingivande.

Även enligt vår mening saknar talet
om att Sverige för en isolationspolitik
all grund. I skilda sammanhang ha vi
visat vår vilja till samarbete med andra
länder. Det kanske mest klara och ovedersägliga
uttrycket härför gavs i samband
med förhandlingarna om skandinaviskt
försvarssamarbete i fjol. Vårt
erbjudande om försvarsförbund med
de förpliktelser detta innebar kan icke
betraktas som annat än ett mycket
långtgående handlande på det internationella
samarbetets område. Att vi nu
som tidigare önska hålla oss utanför
stormaktsallianserna jävar ingalunda
detta påstående.

Efter avslutandet av dessa förhand -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

lingar gjordes i riksdagen i fjol otvetydiga
deklarationer både från regering
och partiledare om vår avsikt att icke
deltaga i stormakternas militära blockbildningar.
Kort därefter togs frågan
ånyo upp i riksdagen. Närmaste anledningen
härtill var ett av herr Ohlin
gjort uttalande, som på många håll ansågs
innebära en viss oklarhet och, särskilt
med hänsyn till det — för övrigt
alltjämt pågående — mycket energiska
arbetet från en del av folkpartipressen
i landet för Sveriges anslutning till Atlantpakten,
möjligen kunde tydas så, att
lierr Ohlin genom sitt uttalande önskade
slå någon brygga mellan de diametralt
motsatta uppfattningarna inom
folkpartiet. Sedan lierr Ohlins mening
med termen västmaktsorienterad alliansfrihet
klarlagts på så sätt, att med
västmaktsorienteringen åsyftades egentligen
ingenting annat än vårt deltagande
i Marshallsamarbetet och i Europarådet,
fick det ånyo anses fullt klarlagt,
vilken ståndpunkt riksdagspartierna
intogo till frågan.

I årets remissdebatt gjorde högerledaren
herr Hjalmarson ett tämligen
uppseendeväckande inlägg om lämpligheten
av en ny giv — det hette ju så
— i utrikespolitiken. Herr Hjalmarson
fann det osannolikt att Danmark och
Norge voro så hårt bundna av Atlantpakten
att de automatiskt voro skyldiga
träda in i krig tillsammans med övriga
Atlantpaktsstater. Skäl talade i stället
enligt hans mening för att Danmarks
och Norges ställning var sådan att det
funnes betydande utrymme för militärt
samarbete med Sverige.

Herr Hjalmarsons nya giv innebär
alltså upptagande av förhandlingar om
militärt samarbete med Danmark och
Norge. Av anhängarna till vårt lands
anslutning till Atlantpakten har herr
Hjalmarsons uppslag hälsats med stor,
ja, med översvallande tillfredsställelse,
icke därför att det för dem skulle vara
något slutgiltigt mål utan därför att det
skulle innebära ett steg som så små -

ningom skulle föra oss fram till medlemskap
i Atlantpakten.

En tankegång om samarbetets innebörd
som framförts går ut på att löften
om ömsesidig hjälp skulle givas av Sverige,
Norge och Danmark men med den
begränsningen att Sverige icke skulle
vara bundet att lämna hjälp vid ett sådant
krigsfall för Norge eller Danmark
som kunde anses föranlett av deras anslutning
till Atlantpakten. Norges och
Danmarks anslutning till Atlantpakten
skulle ha eller eventuellt genom en revision
av paktvillkoren givas en sådan
innebörd att dessa länder voro skyldiga
att prestera sin insats först då krig
utbröt på skandinaviskt territorium.
Men man har också talat om att samarbetet
skulle kunna bli av mera begränsad
omfattning.

Mot en biståndspakt med det förbehållet
att Sverige skulle ingripa blott
vid isolerat krigsfall för Danmark och
Norge har bland annat rests den invändningen,
att en sådan pakt vore till
föga gagn för dessa länder eftersom ett
isolerat anfall på dem låge helt utanför
vad som kan betraktas som sannolikt.
Den invändningen synes vara befogad.
Men härtill kommer att spekulationerna
om Danmarks och Norges obundenhet
inom Atlantpakten synas minst sagt
orealistiska. Även om dessa länder visserligen
formellt själva liksom exempelvis
Amerikas förenta stater avgöra
när de skola prestera sina insatser till
det gemensamma försvaret, skulle det
vara högst besynnerligt om icke förutsättningen
är att detta skall ske vid en
tidpunkt, då det mest gagnar de gemensamma
krigsansträngningarna. Det
skulle säkert bli ett ganska unikt paktförhållande,
synes det mig, om Danmark
och Norge redan på förhand
skulle få säga ifrån till sina bundsförvanter
inom Atlantpakten, att de icke
avsåge att göra någon insats med mindre
kriget fördes in på deras eget territorium.
Det synes orealistiskt att över
huvud taget tänka sig en sådan inne -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

börd av Atlantpakten, att dessa två länder
skulle anses uppfylla sina förpliktelser
även om de, sedan Atlantpaktsstaterna
kommit i krig, vägrade efterkomma
en begäran från övriga Atlantpaktsstater
att medverka genom att
upplåta baser.

I fråga om den kritik som riktats
mot ett samarbete mellan Sverige, Norge
och Danmark efter herr Hjalmarsons
linjer hävdar denne att kritiken i
stort sett innebär att den omständigheten
att Danmark och Norge tillförsäkrats
hjälp utifrån skulle förhindra oss
att samverka. Men det är väl ändå att
ställa saken på huvudet, herr Hjalmarson.
Det är Danmarks och Norges förpliktelser
gentemot de övriga Atlantpaktmakterna,
som göra att vi måste intaga
en restriktiv hållning, och icke den
omständigheten i och för sig, att dessa
två makter genom avtalet tillförsäkrat
sig viss hjälp. Herr Hjalmarsons uppfattning
om Atlantpakten, att den skulle
medföra praktiskt taget en ensidig
förmån för Danmark och Norge — jag
har tytt hans uppfattning så — förefaller
vara anmärkningsvärd.

Om herr Hjalmarsons allmänna utläggningar
i förevarande hänseende
skulle jag vilja säga, att de kunna vara
ägnade att ingiva tvivel om han egentligen
vill alliansfrihet. Men de exempel
på samarbetsåtgärder, som han
lämnat, ha i viss mån förefallit mig
kunna skingra farhågorna. Jag är emellertid
liksom herr Fast tveksam om hur
långt herr Hjalmarson vill gå i fråga
om samarbete.

Från svensk sida måste man, förefaller
det mig, mot projektet om någon
slags villkorlig allians resa den invändningen,
att om vi träffa en militärallians
med makter, som tillhöra ett
stormaktsblock, riskera vi att gå miste
om de fördelar, som kunna ligga i att
stå utanför blockbildningar. Med hänsyn
härtill iiro vi inom bondeförbundet
självfallet ej beredda att medverka till
någon allians. Samma uppfattning ha

Meddelande av utrikesministern.

vi om varje sådan form av s. k. tekniskt
samarbete som kan anses äga politisk
räckvidd.

Vad angår frågan om ett mera begränsat
tekniskt samarbete är det möjligt,
att något skulle kunna vinnas på
den vägen. Men här är jag ense med
utrikesministern om att man vid varje
ställningstagande bör akta sig för sådant
samarbete som kan rubba tilltron
till vår alliansfria linje.

Herr talman! Det är uppenbart att
internationella organisationer med så
revolutionerande program som att söka
hindra krigsutbrott måste räkna med
misslyckanden. Det allra minsta lilla
steg mot målet motiverar emellertid
försök i, skulle jag vilja säga, obegränsad
utsträckning i förhoppning om att
det omsider skall bliva möjligt att nå
längre. Förenta Nationernas verksamhet
måste vi självfallet stödja. Och
även om bakslagen synas oss svåra,
böra vi dock akta oss för att gripas av
defaitism och önskan att övergiva ett
samarbete, som kanske en gång i framtiden
kan giva oss en lugnare värld.

Utrikesministerns redogörelse i fråga
om Europarådet ger vid handen, att en
riktning inom dess församling önskar
omgestalta rådet till en union eller ett
statsförbund med tämligen vittgående
maktbefogenheter. Jag är fullt överens
med utrikesministern om det olämpliga
i att redan nu gå in för en så radikal
omstöpning av organisationen. Det är
säkerligen nödvändigt att Europarådet
begränsar sina uppgifter till sådant, för
vilket dess krafter äro tillräckliga. Går
man för långt äventyras hela organisationen.
— I likhet med utrikesministern
anser jag att ett gemensamt organ,
med uppgift att vaka över att de medborgerliga
rättigheterna ej kränkas i
medlemsstaterna, kan komma att fylla
en uppgift. Men mot ett internationellt
domstolsförfarande av den innebörden,
att svenska myndigheters beslut skulle
kunna göras till föremål för ny prövning
av vad man närmast skulle kunna

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

kalla en internationell vädjoinstans,
ställer jag mig mycket skeptisk.

Sveriges deltagande i åtgärder för att
frigöra den internationella handeln är
uppenbarligen ägnat att öka varutillgången
inom landet och hälsas därför
med tillfredsställelse. Från vårt håll ha
dylika åtgärder rekommenderats. Samtidigt
har understrukits vikten av att
icke gå så snabbt fram att bakslag te
sig sannolika. Att på nytt riskera att
man, i likhet med vad som skedde 1947
och 1948, skall nödgas vidtaga drastiska
beskärningar av handeln är något
som bör undvikas.

I detta sammanhang vill jag betona
nödvändigheten av att alltjämt i samband
med frågan om handelns liberalisering
granska de olika förslagen mot
den jordbrukspolitik, varom vi enades
1947 och vilken ytterst syftar till att
med tanke på en avspärrning garantera
det svenska folkets försörjning, varförutan
möjligheterna att i en dylik situation
bevara vår frihet och självständighet
skulle vara tämligen små.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
De anföranden som höllos för en stund
sedan av ledarna för folkpartiet och
högern påminde mig om de sentida
mästersångarna från Nurnberg under
1930-talet. Det var som ett eko av de
utfall som dessa då presterade och som,
enligt vad vi nu veta, voro en ideologisk
förberedelse för det andra världskriget.
När herr Hjalmarson därför säger
att det är så lätt att bli missförstådd
förstår jag icke, hur någon skulle kunna
missförstå hans ståndpunkt sådan
den presenterats.

I den redogörelse som utrikesministern
givit har han ej berört den ganska
uppmärksammade utflykt, som regeringschefen
hade för något över en
vecka sedan. Det enda man vet därom

är att han är klen på att pilka torsk.
Men det är också egentligen den enda
uppgift som kommit från denna utflykt
till de vatten, där de stora torskarna gå.
Om det är så väl att herr Gerhardsen
och hans Atlantspaktsfränder icke haft
slörre tur med sitt torskfiske, dvs. att
statsministerns utflykt icke bör betraktas
såsom en etapp för att snärja in
vårt land i Atlantpaktens militära maskineri,
är det alltid en tröst. Kvar står
dock att utflykten överallt måste tolkas
som en mycket remarkabel vänlighet
mot den norska regeringen. Så mycken
kärvänlighet efter de kapsejsade alliansförhandlingarna
frammanar frågan
om vad som varit allvar eller spegelfäkteri
i detta lilla skandinaviska
drama.

Regeringen sade på sin tid att den
tänkta alliansen syftade till att låsa
Skandinaviens dörr för kriget, överbefälhavaren
har sedan — och även tidigare,
för all del — förklarat, att »vid
en väpnad konflikt mellan öst- och
västmakterna komma flygvägarna för
de krigförandes strategiska flygstridskrafter
att delvis gå över Skandinavien».
Han säger följande som jag också
ber att få citera: »För västmakterna
skulle Sverige och Norge utgöra ett basområde,
som genom sitt militärgeografiska
läge är gynnsammare för dem att
försvara än baser på den europeiska
kontinenten, där Sovjetunionens starka
landstridskrafter kanske lättast bli dominerande.
»

Genom Norges anslutning till Atlantpakten
behöva nu icke amerikanarna
flyga över Skandinavien med sitt strategiska
flyg, eftersom de redan befinna
sig i Skandinavien. Den norska regeringen
har sålunda skapat garantier
för att, om det tänkta tredje världskriget
kommer till stånd, det skulle kunna
föras på bland annat den skandinaviska
mark, som enligt överbefälhavaren är
gynnsammare för amerikanarna än den
europeiska kontinenten. Om den skandinaviska
alliansen alltså enligt rege -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

ringens mening kunnat betyda ett lås
mot kriget i Skandinavien, betyder Atlantpakten
ett avlägsnande av varje
slags »lås». Eftersom den norska regeringen
redan förbundit sig att upplåta
sitt land som krigsskådeplats åt amerikanarna,
har den tyvärr placerat Sverige
i samma båt; ett utomordentligt
hangarfartyg för de amerikanska pretendenterna
på världsherraväldet.

Ingenting av oro över detta tycks ha
förmärkts hos statsministern, vars eskorterande
kvinnliga och manliga pennskaft
tvärtom bara haft frid och fröjd
och tunnhåriga putslustigheter av regeringschefen
att förtälja för det svenska
folket. En sådan uppsluppenhet och välvilja
mot den norska regeringen låter
sig icke förena med statsministerns tidigare
förklaring, att Norges anslutning
till Atlantpakten innebär en betydande
försämring av Sveriges militärstrategiska
läge.

Alla de regeringsdeklarationer jag
hittills åhört ha påmint mig om det
bristande sambandet mellan logik och
politik. Utrikesministern säger i dag åtskilligt
som låter resonligt för örat, såsom
talet att vi ej böra bidraga till att
göra vårt hörn av världen till ett oroscentrum
och en friktionspunkt mellan
öst och väst, talet att man skall hålla
landet utanför militära blockbildningar,
påpekandet att militärt samarbete under
teknisk skylt med Norge och Danmark
komprometterar den deklarerade
neutralitetspolitiken i ett krig, påståendet
att Sverige definitivt valt sin ståndpunkt
utan tvekan och att den uttalade
neutraliteten i ett krig icke får bli ensidig.
Man kan också med tillfredsställelse
konstatera regeringens erkännande
av skevheten i Parisorganisationens
befattning med Förenta Nationernas
ekonomiska Europaråds uppgifter —
bara det icke innebär att han vill avveckla
Förenta Nationernas organisation
till förmån för Marshallorganisationcn.

Det är möjligt att Sverige icke kan

Meddelande av utrikesministern.

göra några större insatser för en broslagning
mellan öst och väst. Men Sverige
kan åtminstone undandraga de
mest aggressiva imperialistiska krafterna
i Förenta Nationerna sitt stöd, ett
stöd som genom deklarationens avslutning
med den amerikanske utrikesministerns
fras faktiskt symboliseras.

Utrikesministerns tal om den ideala
målsättningen — politisk och ekonomisk
demokrati — kan ju icke avse
Sverige, tv han kan väl ej gärna anse,
att ett land, där hälften av de taxerade
förmögenheterna äges av en enda procent
av folket, medan tre fjärdedelar
av folket sakna taxerad förmögenhet,
är en ekonomisk demokrati.

Den s. k. svenska uppfattningen, att
varje person har rätt att lämna sitt
land, om han så önskar, tillämpades i
varje fall icke under kriget. Och när de
amerikanska trupperna i Västtyskland
i dessa dagar enligt telegram öva flygangrepp
mot Prag, må det förstås om
Tjeckoslovakien icke anser förhållandena
vara normaliserade. För övrigt är
det en nyhet för mig att vem som helst
— alltså även förbrytare — kan få lämna
Sverige.

De som smugglas ut ur folkdemokratierna
äro ofta folk som kommit i konflikt
med lagarna, exempelvis attentatsmän
som söka vinna förståelse för sina
brott genom att sätta den politiska
stämpeln på dem.

Jag tror att det var den franske diktaren
Flaubert som en gång skrev, att
en professor utnämnes icke för vad
han skrivit utan för vad han icke skrivit.
Om jag undantar spekulationen
kring kontroversen om Tjeckoslovakien
tror jag, att man i fråga om den nuvarande
utrikesministern, professorn
m. in. ibland måste lägga större vikt
vid vad han icke säger än vad han finner
lämpligt att säga. Jag lägger alltid
större vikt vid vad regeringen gör än
vad den säger. När den nu upprepar
förklaringen, att Sverige skall stå utanför
militära block och allianser, efter

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

att strax förut ha tagit initiativ till en
skandinavisk militärallians och anslutit
Sverige till Marshallblocket och Europarådet,
samt uppträder som permanent
stödtrupp åt amerikanarna i Förenta
Nationerna, befarar jag att regeringen
stundom menar raka motsatsen till vad
den säger. Den dubbeltungade retoriken
behövs bara för en tvetydig politik.

Vi ha redan från vårt håll ställt åtskilliga
förslag som avse att avlägsna
tvetydigheten i den svenska utrikespolitiken.
Då vi få anledning att senare
återvända till dessa, skall jag i dag förbigå
dem.

Jag vill därför, herr utrikesminister,
i denna debatt koncentrera mig på ett
enda spörsmål: den svenska regeringens
hållning till förslagen om förbud
mot atomvapenkrigföring och kontroll
över förbudets effektivitet.

Det råder väl icke några meningsskiljaktigheter
om hur man i huvudsak
måste karakterisera atombomben.
Frigörandet av atomenergin betyder ett
väldigt språng i utvecklingen. Atombombens
förödande kraft kan i huvudsak
fullt utnyttjas endast mot storstäder
med deras civilbefolkning; den är
alltså ett typiskt anfallsvapen. Detta
sista bekräftas också av ett Reuter-telegram
från Washington den 2 mars, där
det säges att »de nuvarande strategiska
planerna gå ut på att massbomba miljoner
civila, att förstöra jättelika stadsområden
och över huvud taget helt ödelägga
fiendens samhälle». Detta tror jag
också förklarar Förenta staternas motstånd
mot alla förslag i syfte att förbjuda
atomvapenkrigföring och förstöra
befintliga atomvapen.

Av Hiroshimas 250 000 invånare voro,
påstås det, endast 6 000 oskadade efter
den atombomb, som kreverade den 6
augusti 1945. Det framgick av den amerikanske
amiralen Leahys uttalande i
måndags, att bombningen icke hade ett
militärt utan ett experimentellt syfte.
Som experiment betraktat måste resultatet
ha överträffat alla förväntningar.

Bortsett från alla dödade och skadade
var Hiroshima praktiskt taget sönderslaget,
den kommunala förvaltningen
upplöst, varje möjlighet till eldsläckning,
livräddning och existens förödd.
Efteråt konstaterades, att gamma- och
neutronstrålningen hos berörda överlevande
åstadkommit skador på huden
och de blodbildande organen, förändrat
arvsmassan, vållat sterilitet, skadat
fostren hos havande kvinnor, åstadkommit
missfall och kraftigt nedsatt allmäntillståndet.
Skadorna på blodbildande
organ hade dödat, när dosen överskridit
ett visst värde. En oskyddad människa
sades ha haft 50 procents chans
att överleva den radioaktiva strålningen
på en och en halv kilometers avstånd
från detonationspunkten!

Detta är vad man hittills har kunnat
fastställa i Hiroshima. Tyvärr tyckes
det vara så att de mest ödeläggande
verkningarna på människosläktet av Hiroshima-
och Nagasakibomberna ännu
icke framträtt, och att det i oräkneliga
generationer framåt i tiden kommer att
ges påminnelser av Hiroshimabomben i
form av degenererade, förvridna och
stympade människovrak. Ja, de mest
pessimistiska frukta, att hela den japanska
nationen så småningom kommer att
på detta sätt präglas av Hiroshimabomben.

Två svenska vetenskapsmän, professor
Åke Gustafsson och licentiat Lars
Ehrenberg, tillställde i går riksdagen
och gruppledarna en skrivelse om resultaten
av sina forskningar beträffande
den radioaktiva strålningens konsekvenser.
Innehållet i denna i strängt
saklig ton återgivna redovisning är så
pass uppskakande att det förtjänar att
tas till riksdagens protokoll. De skriva:
»Under den senaste tiden har i press
och diskussioner en allvarlig tendens
visat sig att underskatta atombombens
verkningar. Man möter ibland påståenden
om att ''atombomben skulle vara
överreklamerad’. De kunna bero på
följande omständigheter:

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

1. Atombombsexplosionerna i Japan,
de hittills enda och som vi få hoppas
sista experimenten av detta slag med
människomaterial, inneburo en så fruktansvärd
förvirring och desorganisation
av myndigheter, medicinska fackmän
och sjukhuspersonal, att vår vetskap
om explosionernas omedelbara
verkningar av naturliga skäl måste förbli
ofullständig.

2. Vissa effekter av den vid explosionerna
utsända strålningen uppträda
först efter mycket lång tid. Det är därför
felaktigt att anta att atombombens
effekter inskränka sig till de hittills
iakttagna. Vi vilja därför uppmana
ledamöterna av Sveriges riksdag att inför
sitt ställningstagande till atombombsfrågan
och dess behandling i
F. N. taga del av följande vetenskapliga
synpunkter.

I. Atombombens omedelbara effekter.

Liksom vanliga sprängbomber åstadkommer
atombomben direkta skador
dels genom sin mekaniska verkan, dels
genom sin värmeverkan. I dessa hänseenden
skiljer sig atombomben från
den tidigare använda sprängbomben
framför allt genom sin betydligt större
verkningsradie. I Hiroshima uppträdde
svåra brännsår ända upp till 4 å 5
km från explosionens centrum.

Den kraftiga radioaktiva strålning,
framför allt neutron- och ^/-strålning,
som atombomben alstrar, betyder att
ett helt nytt moment tillkommit med
förödande verkningar på levande varelser
i explosionens närhet. Den omedelbara
effekten av stark, radioaktiv
strålning har studerats dels på befolkningen
i Hiroshima och Nagasaki, dels
på djur och växter, som utsatts för liknande
betingelser. Den patologiska effekten
innebär framför allt att benmärgen,
blodet, den lymfoida vävnaden och
könskörtlarna förstöras. Den kliniska
sjukdomsbilden varierar i hög grad.
Hos de icke omedelbart dödade individerna
inträder efter några timmar ett

Meddelande av utrikesministern.

starkt illamående med kräkningar, som
pågår något dygn. Därefter följer en latensperiod
på 1—8 veckor. Sedan förvärras
allmäntillståndet åter med ytterlig
matthet, blodiga diarréer och blödningar
från olika delar av kroppen som
typiska symptom. Efter ytterligare någon
eller några veckor inträder döden
eller i gynnsamma fall ett långsamt tillfrisknande.

II. Risk för cancer.

I detta sammanhang vilja vi framhålla
att de starka strålningsdoser, som
förekomma inom 1 å 2 km avstånd från
explosionscentrum, otvivelaktigt kunna
ge upphov till kräftsvulster hos personer,
som haft så stor del av kroppen
skyddad att de kunnat överleva explosionen.
Kräftsvulster utvecklas nämligen
i många fall först 10 till 15 år efter
bestrålningen. Vissa tillstånd liknande
hudkräfta ha redan iakttagits hos skadade
personer i de två städerna.

III. Effekter på arvsmassan.

Beträffande atomexplosionernas inverkan
på människans arvsmassa råder
åtskillig oklarhet, emedan inga synliga
effekter hittills varit möjliga att iakttaga.
Här måste man, liksom överhuvud
då det gäller människans ärftlighetslagar,
utnyttja erfarenheterna från växtoch
djurvärlden. Detta kan man göra,
därför att absolut bindande bevis sedan
länge föreligga för att människans
ärflighet följer samma lagar, som gälla
för de växter och djur, med vilka forskaren
experimenterar.

Vi ha vetenskapligt välgrundade skäl
att framlägga följande uppfattning om
den radioaktiva strålningens verkan på
arvsmekanismen.

1. Vid de bestrålningsdoser, som förekomma
vid en atombombsexplosion,
alstras mutationer. Detta är ett påvisat
faktum. (Mutationen är en för all framtid
bestående omändring av det materiella
underlaget, kromosomen eller genen,
för en viss ärftlig egenskap). Fre -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

kvensen är troligen låg men fullt tydlig
inom det område på mer än 1 500
meters avstånd från explosionscentrum,
där totalbestrålade kroppar kunna överleva
strålningsdosen (under 500 röntgenenheter).
Ett relativt stort antal helt
eller delvis strålningsskyddade personer
ha överlevt explosionen på närmare
håll. Hos dem kan mutationsfrekvensen
vara betydligt högre.

2. Ett stort antal mutationer äro recessiva,
d. v. s. egenskaperna komma
till uttryck endast hos personer, som
ha anlaget i dubbel dos. En person med
den nya egenskapen måste alltså ha erhållit
ett anlag från vardera av sina
föräldrar. En person med anlaget i enkel
dos kan vara fullt normal; han sprider
endast anlaget till hälften av sina
barn.

Att anlagen äro recessiva innebär, att
de i många fall först efter åtskilliga g*enerationer
uppträda i sådan mängd att
de med säkerhet kunna sättas i förbindelse
med ett atomkrig.

3. Mer än 90 procent av alla mutationer,
kända från växt- och djurvärlden,
innebära en försämring i förhållande
till den ursprungliga typen. Denna regel
gäller otvivelaktigt även för människan.

4. Röntgen- och 7-strålning framkalla
i huvudsak, ehuru i mycket högre frekvens,
samma mutationer, som spontant
uppträda i naturen. Därför kan
man förutse i vilka hänseenden den
mänskliga arvsmassan förändras vid ett
ovarsamt hanterande av atomenergi. Sådana
ärftliga sjukdomar som blödarsjuka,
dövstumhet, »fiskfjäll» (ichtyosis),
komma att öka i frekvens. Ännu
mera gäller detta för ärftliga sinnessjukdomar
och olika former av idioti.

Dessutom vet man från växt- och
djurförsök, att radioaktiv bestrålning
även framkalla nya, bland de spontana
mutationerna icke eller blott sällan återfunna
typer. Dessa senare mutationer,
som i vissa fall kunna iakttagas i mikro -

skopet som grova omlagringar och ett
söndertrasande av kromosomerna, manifesteras
hos de individer, som växa
upp, ofta i drastiskt avvikande, monstruösa
missbildningar av organismen.

5. De nämnda drastiska mutationerna
äro särskilt vanliga och formrika vid
bestrålning med neutroner, över huvud
taget synas neutronerna, i förhållande
till den dos som är dödlig, kunna åstadkomma
en högre mutationsfrekvens än
7-stålning. Man kan räkna med, att neutronerna
även på ett avstånd av 1 å 2
km från explosionscentrum svara för
en stor del av den totala mutationsfrekvensen.
Vid en vätebombsexplosion
blir deras mutationsutlösande effekt betydligt
större.

6. I allmänhet göra de, som beräkna
de genetiska följderna av ett atomkrig,
det missgreppet, att de förutsätta att de
latenta bärarna av ett sjukt anlag (hos
vilka de mutationen motsvarande egenskaperna
alltså icke äro manifesterade)
äga exakt samma livskraft som normala
individer. Detta är oriktigt. I vissa fall
äga dessa s. k. heterozygoter en lägre
livskraft, varför mutationen så småningom
dör ut, medan andra fall äro kända,
där heterozygoten, trots att egenskapen
i dubbel dos är uppenbart skadlig, har
en större livskraft, t. ex. ifråga om reproduktionsförmåga.
I sådana fall kommer
anlaget att till en viss grad uppförökas.
Vissa ärftliga mentala sjukdomar,
såsom former av debilitet och
idioti synas faktiskt vara på frammarsch
inom människosläktet. Vi anse
det nödvändigt att med alla till buds
stående medel motverka denna tendens.

Det är ännu omöjligt att i siffror
ange frekvensen av en viss ärftlig förändring
eller den tidsrymd en viss utveckling
under givna omständigheter
kommer att erfordra. Huvudsaken är
för oss att framhålla, att vid missbruk
av atomenergien förändringar, som bestå
för all framtid, komma att inträffa
och sannolikt redan ha inträffat, och
att utvecklingen på lång sikt kan med -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

föra ohyggliga konsekvenser för människosläktet.

I Sverige finnas flera forskningsinstitut
i genetik, radiofysik, kärnfysik, vilkas
forskningsresultat ligga fullt i nivå
med eller äro överlägsna exempelvis de
amerikanska institut, där strålningens
biologiska effekter undersökas. Vi uttrycka
vår förhoppning, att de svenska
delegater, som i F. N. komma att deltaga
i atombombfrågans handläggning,
hos de svenska instituten orientera sig
närmare om atomenergins effekter.

Stockholm den 19 mars 1950.

Äke Gustafsson, Lars Ehrenberg,
Experimentalfältet. Stockholm.»

Så långt dessa båda vetenskapsmän.
Det borde inte, herr talman, finnas någon
tvekan om att allt som kan göras
måste göras för att förhindra användningen
av atomvapen. Detta var också
den principiella innebörden i det beslut
Förenta Nationerna fattade i januari
1946. Senare framlades emellertid
ett förslag av den tillsatta kommitténs
flertal, som sköt frågan om förbudet på
framtiden och låste fast hela problemet.

Under denna behandling av frågan
utgick amerikanarna från att de innehade
monopol på atomvapen. När jag
frågade den svenske utrikesministern,
varför Sverige understött den amerikanska
sabotageståndpunkten, hävdade
denne, att eftersom USA hade monopol
på atombomben måste man ta hänsyn
till dess ståndpunkt i hela frågan. Nu
ha amerikanarna själva erkänt, att de
inte ha monopol på atomvapnen. De erkände
det i september i fjol, alltså nära
två år efter det att sovjetregeringen
meddelat, att dess vetenskapsmän löst
atombombens gåtor. De svenska delegaterna
hade alltså på en falsk förutsättning
röstat ned förslag om förbud mot
atomvapenkrig och mot den principiella
linje som Förenta Nationerna formulerade
1946!

Det visade sig emellertid att utrikesministerns
motivering för stödet åt den

Meddelande av utrikesministern.

amerikanska ståndpunkten var ett svepskäl.
Så sent som i höstas, alltså efter
president Trumans erkännande att Sovjetunionen
löst atomhemligheterna, ha
nämligen de svenska representanterna i
Förenta Nationerna röstat mot förslag
om att förbjuda atomvapenkrigföring,
att förstöra befintliga atomvapen och
att tillsätta en effektiv kontroll för att
säkra respekten för besluten.

Tidigare har utrikesministern velat
göra gällande, att kontrollen är det viktigaste
och att utan kontroll ett förbud
bleve mer eller mindre verkningslöst.
För en stund sedan har herr Fast upprepat
samma tes. Regeringen har därvid
ställt sig på den amerikanska ståndpunkten,
bakom vilken flertalet i Förenta
Nationerna representerade stater
ställt sig. Den amerikanska linjen innebär
upprättande av ett slags internationell
kontroll, som skulle hindra andra
länder från att över huvud taget syssla
med atomkraftens utnyttjande, medan
amerikanarna under en obestämd tid
framåt skulle kunna fortsätta att framställa
atomvapen!

Amerikanarna ha själva inte dolt, att
de ämna fortsätta att framställa atombomber
även sedan andra länder avstått
därifrån. Jag erinrar om förordet
till den rapport, som framlades av den
amerikanska Board of Consultants under
Lillienthals ordförandeskap, bakom
vilken rapport även den nuvarande utrikesministern
Acheson stod. Det hette
där:

»Ett av dessa beslut kommer att gälla
frågan hur länge Förenta Staterna skall
fortsätta att tillverka atombomben. Planen
kräver icke att Förenta Staterna inställer
denna produktion sedan planen
framlagts eller sedan det internationella
kontrollorganet trätt i funktion. I ett
visst stadium blir detta nödvändigt, men
varken planen eller vårt framläggande
av densamma får tolkas såsom innebärande
att detta bör eller icke bör ske
i själva början eller vid en bestämd
tidpunkt.»

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

I den amerikanska atomkraftkommissionens
rapport säges, att avgörandet i
frågan när USA skall upphöra att tillverka
atombomber kommer att sammankopplas
med storpolitiska överväganden
och skall fattas av Förenta staternas
regering »i överensstämmelse
med det konstitutionella förfaringssättet
och i ljuset av den internationella
situationens alla fakta». Det säges också,
att antagandet av kontrollplanen inte
förpliktar USA att stoppa produktionen
av atombomber: »Kongressen kommer
alt kunna rösta som den vill, om den
vill behålla atombomben eller öka förrådet
av dem», heter det.

Den regering, som, enligt amiral
Leahys uttalande i måndags, i experimentsyfte
fällde atombomberna över
Hiroshima och Nagasaki och vars militära
expertis enligt ett Reutertelegram
för en månad sedan utformat de strategiska
planerna i syfte att »massbomba
miljoner civila, att förstöra jättelika
stadsområden och över huvud taget helt
ödelägga fiendens samhälle», vill uppenbarligen
inte förbjuda användningen
av atomvapen. Ännu mindre vill den,
såsom nobelpristagaren Blackett påpekar,
att folken skall ges möjlighet att
utnyttja atomkraften i det civila livets
och fredens tjänst. Dess plan, alltså den
amerikanska planen, säger den förutvarande
medlemmen av den amerikanska
kommissionen för inre kontroll av atomkraften
Chester Barnard, innebär, »att
de andra länderna skulle etappvis och
frivilligt avstå från betydande suveränitetselement
innan Förenta staterna
avstår från atombomben». Alltså, först
när USA vunnit det omtalade världsherraväldet
och behärskar de andra nationerna
skulle det själv överväga att
avstå från atombomben! Detta är en
förutsättning, som självfallet aldrig
kommer att föreligga.

Deras plan har följaktligen ett helt
annat syfte än att likvidera hotet om
atomkriget. Detta erkändes också av
herr Sandler, som inte är obekant för

denna kammare, redan 1947, då han
talade om att atombomben ställt den
nationella suveräniteten på avskrivning.
1948 sade han i Förenta Nationerna,
att han — jag citerar — »betraktade
den planerade atomkontrollkommissionen
som ett embryo till en världsregering»,
och att man därför måste »acceptera
vidsträckta konsekvenser både
vad beträffar FN:s stadga och de enskilda
staternas suveränitet».

Den kontroll, som den svenska delegationen
röstat för, skulle visserligen
vara mycket långtgående, men alltså
inte innebära något förbud mot atomkrig
eller amerikansk fortsatt framställning
av atomvapen. Ett internationellt
organ utanför och över Förenta Nationerna
skulle disponera över naturrikedomar,
fabriker och anläggningar, användbara
för framställning av atomvapen.
Därjämte skulle den kunna äga
och kontrollera anläggningar — kemiska
industrier, metallurgiska etc. —
som på ett eller annat sätt skulle kunna
vara användbara för framställning av
atomvapen. Herr Sandler försökte i ett
tal för en tid sedan trösta sig med att
Sverige inte har urantillgångar av en
sådan betydelse, att det tilltänkta kontrollorganet
skulle behöva lägga embargo
på dem. Detta är en spekulativ
förhoppning. Sverige har åtskilligt som
skulle kunna vara av betydelse för framställning
av atomvapen i framtiden,
bl. a. en högtstående forskning med icke
iöraktliga resurser och en betydande
industri. Nya ämnen för framställning
av atombränsle komma med största säkerhet
att upptäckas. Den plan, som regeringen
gett sitt stöd, skulle alltså i
princip innebära, att Sverige frivilligt
avstode från kontroll och äganderätt
till vissa svenska råvaror, fabriker och
anläggningar av olika slag. Detta kan
naturligtvis inte ha med nationell suveränitet
att göra; det vore tvärtom ett
uppgivande av denna, ett uppgivande
till förmån för det starkaste landet. Det
finns visserligen svenskar, som skryta

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

med sin proamerikanska inställning och
som vilja lägga Sverige öde i amerikanernas
hand, men det finns också
många, som inte vilja detta. Och framför
allt finns det, gud vare lov, nationer
som inte vilja avstå från sin suveränitet
till förmån för de amerikanska
dollarfurstarna.

När herr Ohlin nyss sade, att den
grundläggande meningsskiljaktigheten
bestod däri, att Sovjetunionen inte ville
tillåta insyn, erinrar jag om att innebörden
i det förslag som ställdes av
Sovjetunionen var att man skulle genomföra
en permanent kontroll i respektive
länder, som kunde både periodiskt
övervaka och vid särskilda tillfällen
utan varning ingripa för att övertyga
sig om att något land inte bröt
mot beslutet.

Redan detta och hela det mottagande
den amerikanska kontrollplanen fått
visar, att även om amerikanerna haft
någon allvarlig tanke på att genomföra
sin plan, så är den dock praktiskt outförbar.
Att fasthålla vid densamma innebär
bara ett effektivt sabotage av
varje försök att kriminalisera användningen
av atombomben och att kontrollera
framställningen av densamma.
Även de som tro, att amerikanarna mena
allvar med talet om atomvapenkontroll,
måste ju då erkänna att den vägen inte
är framkomlig.

En kontroll måste, om den skall ha någon
mening, fylla en funktion, exempelvis
att kontrollera att ett beslut genomföres,
att beslut om förbud mot atomvapentillverkning
respekteras. Först
genom ett beslut om förbud mot atomvapenkrigföring
respektive atomvapentillverkning
får ett samtidigt beslut
om kontroll en verklig mening. Å andra
sidan skulle ett beslut om förbud
mot atomvapenkrig, även om det inte
följdes av omedelbart beslut om kontroll
för att hindra framställning av
atomvapen, få sin betydelse. Allt talar
för att betydelsen av ett sådant beslut
bleve minst lika stor som Nationernas

Meddelande av utrikesministern.

förbunds beslut på sin tid att förbjuda
användningen av giftgaser och bakterievapen.
Det beslutet fattades av Nationernas
förbund av endast 33 medlemsstater
och stöddes följaktligen av
en mycket svagare organisation än det
nuvarande Förenta Nationerna.

Nu säger man att detta beslut respekterades
av fruktan för repressalier. Men,
herr talman, är risken mindre för dem
som skulle bryta ett förbud mot atomvapenkrigföring?
Allt talar för att ett
förbud mot tillverkning och användning
av atomvapen skulle kunna verka
lika återhållande som förbudet mot användningen
av giftgaser.

När jag tagit del av regeringens och
FN-delegationens ståndpunktstagande i
denna fråga, har jag stundom undrat,
huruvida regeringen verkligen uppriktigt
vill att atomvapenkrig skall förbjudas.
Det är ingen hemlighet att vissa
militära kretsar betrakta atombomben
som ett medel, vilket i en småstats hand
kan utjämna kraftskillnaderna mellan
stora och små länder. I överbefälhavarens
skrift »Vårt framtida försvar», som
utkom 1947, heter det bl. a.: »Det synes
sålunda som om användningen av atomenergin
vid en invasion skulle komma
främst försvararen till godo, även om
denne numerärt är vida underlägsen
angriparen.»

Han tillägger också, att skadegörelsen
av det egna landet i så fall sannolikt
i en avgörande strid skulle te sig
mindre betydelsefull än själva stridens
utgång.

Jag medger att det låter för barockt
för att utgå från att regeringen låtit
sådana dårskaper bestämma sitt ståndpunktstagande
i denna fråga. Det är ju
alldeles tydligt att atomkraften i ett
krig icke skulle utjämna skillnaderna
utan tvärtom öka de stora makternas
försprång framför de små staterna.

Sedan den svenska delegationen senast
röstat ned sovjetförslagen om förbud
mot atomvapenkrig, förstöring av
alla atomvapen och en effektiv kontroll

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

över dessa besluts genomförande, har
dikussionen om superatombomben —
vätebomben — blossat upp. Ett amerikanskt
telegram meddelade den 22 januari,
att USA skall försöka framställa
en vätebomb som vore »1 000 gånger
starkare än den nuvarande atombomben
och skulle direkt förinta allt inom
16 kilometers radie samt jämna praktiskt
taget allt med marken inom 720
kvadratkilometer». I ett washingtontelegram
den 31 januari, vari meddelades
att president Truman gett order om att
påbörja arbetet med framställningen av
vätebomben, heter det att »det gröna
ljuset tänts för arbetet på detta vidunder
till bomb som beräknas kunna skövla
ett område på 250 kvadratkilometer».

I samma telegram återgåvos några
uppgifter ur en fysikerrapport, vari
hävdades att allt liv skulle kunna utplånas
på ett område lika stort som USA
genom den radioaktivitet som utvecklas
vid explosionen av en enda vätebomb.

Fyra amerikanska vetenskapsmän
framhöllo i en radiodebatt den 26 februari
att »med i och för sig ofarliga
kemikalier som hölje kring en vätebomb
på netto 500 kg skulle man kunna
ta död på varje varelse på jorden».

Den brittiske generalen Pile hävdade
enligt ett annat samtidigt telegram, att
»en enda vätebomb skulle kunna ödelägga
hela England». Några samtidiga
vätebomber skulle enligt ett annat telegram
kunna kasta jorden ur dess bana,
göra vintrarna längre och somrarna
kortare. Enligt professor Joliot-Curies
uttalande förra veckan »existerar det
inte ett tekniskt försprång i detta fall
som beträffande atombomben».

Dessa telegramplock från de senaste
månaderna kunde lätt förleda till antagandet
att förre försvarsminister Forrestal
fortfarande utövar sitt inflytande
på den amerikanska politiken. Är
det verkligen människor eller är det
vildar som hota att utsläcka allt liv
på vår planet? Finner den svenska re -

geringen det inte på tiden att klara ut
sin hållning i frågan? Jag antar att utrikesministern
kommer att ta till orda
i denna debatt. Jag skulle verkligen vilja
be honom att då försöka svara på
två spörsmål:

1) Anser regeringen att atomvapenkrig
skall förbjudas, atomvapen förstöras
och en effektiv kontroll för att
trygga detta genomföras?

2) Om regeringen besvarar frågan
med ja, anser då den med hänsyn till
alla kända fakta om atomkrigföringens
konsekvenser att den regering, som
först använder sig av atomvapen mot
en motståndare, bör betraktas som en
förbrytare mot hela mänskligheten?

Alla veta, herr talman, vilken roll
atombomben spelat i det kalla kriget.
Lika klart är att den av amerikanerna
inspirerade majoriteten i Förenta Nationernas
atomkommission, som avvisat
sovjetförslagen om förbud och rekommenderat
ett nedläggande av kommissionens
verksamhet, understött de krafter
som utnyttjat atombomben i det
kalla kriget, samma krafter som nu äro
i färd med att framställa vätebomben.
Det är på tiden att de väckas till besinning,
i den mån de äro mäktiga besinning
och eftertanke.

Inga ord kunna skildra atomkrigets
fasor. Inga fraser om västerländsk civilisation,
om västerländsk demokrati
och västerländsk kristendom eller om
viljan att försvara det amerikanska sättet
att leva kunna ur hederliga människors
samveten utplåna bilden av Hiroshimas
244 000 dödsbrända, lemlästade,
söndertrasade och brandskadade japanska
barn, kvinnor och män. Lika
litet få vi förgäta den framtidsvision av
degenererade, förvridna och stympade
inänniskovrak, som två svenska vetenskapsmän,
drivna av sitt eget samvete
och sina forskningars skräckresultat,
frammanat för Sveriges riksdag. I jämförelse
med detta te sig övriga utrikespolitiska
frågor obetydliga.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag
skall inte göra något försök att infånga
de många vilsna svalor, som herr Hagberg
nyss låtit sväva under kammarkupolen,
men jag kan inte motstå frestelsen
att med några ord beröra den
kritik, som herr Hagberg riktat mot
Sveriges engagement i olika mellanfolkliga
samarbetsorgan.

Denna kritik har i ganska hög grad
färgat den kommunistiska aktiviteten
vid denna riksdag, en aktivitet, som
tagit sig uttryck i motioner med krav
på att Sverige skulle utträda ur Europarådet,
säga upp Marshallavtalet, dra
sig tillbaka från OEEC, Parisorganisationen,
och vägra ansluta sig till Internationella
handelsorganisationen. Motiven
för att Sverige på detta sätt skulle
isolera sig äro värda en smula begrundande.
Mot Havanastadgan ha kommunisterna
riktat sig med den motiveringen,
att den utgör ytterligare ett
led i USA:s strävanden att snärja övriga
stater i ett nät av internationella
organ och därigenom tvinga dem att
likrikta sin inre och yttre politik. Mot
Marshallavtalet har man vänt sig med
den motiveringen, att viktiga delar av
vår nationella suveränitet uppgivits
och att avtalet med andra ord är nationellt
förödmjukande. Mot OEEC har
man vänt sig med den motiveringen,
att de små länderna där sägas råka i
beroendeställning till de större, ocli
emot Europarådet har man vänt sig
med den motiveringen att det innebär
uppenbara risker för vår nationella suveränitet.
Det är inga små risker som
de europeiska länderna, nota bene länderna
i väster, tyckas löpa. En liten
iakttagelse bara i detta sammanhang.
Vad som från svenskt kommunistiskt
håll andragits är nästan ordagrant detsamma
som andra länders kommunister
haft att säga gentemot samarbetssträvandena
mellan länderna på Europas
västhalva. Detsamma yttrade de franska
kommunisterna Billoux och Croizata
i den franska nationalförsam -

Meddelande av utrikesministern.

lingen, detsamma den belgiske kommunisten
Jean Terfve i den belgiska
deputeradekammaren.

Man ser alltså hur kommunisterna i
olika länder framträda som de enda
verkligt vaksamma värnarna av den
nationella suveräniteten. Skulle man
tyda detta tal efter bokstaven, skulle
man nästan tro sig ha att göra med en
patriotism av det tåömma slag, som
Gustaf Fröding en gång i en av sina
ordlekar kallade partidiotism. Men när
man får reda på att det som meddelats
av Jean Terfve i Belgien och av herr
Hagberg nyligen i denna kammare tidigare
stått att läsa i Pravda, inser man
snart att man har mött det blinda partinit,
som möjligen skulle kunna karakteriseras
som partidiotism. De vatten,
över vilka herr Hagbergs ande rör sig,
ha nog sin bestämda gräns — man vore
frestad att säga sin 12-milsgräns. Det
är ju i alla fall en gräns, som inte sammanfaller
med den svenska.

Om herr Hagberg önskar ytterligare
bevis för detta utöver de han nyss själv
givit här i kammaren, skall han få tillhandahålla
också dem.

Det hölls för några dagar sedan här
i Stockholm ett s. k. fredsmöte, där
tungomålstalandet tidvis steg till nästan
filadelfiska höjder. Detta »fredsmöte»
—- jag hoppas att stenograferna
äro vänliga och sätta citationstecken
omkring ordet — detta »fredsmöte»
och den aktivitet, som i samband med
det utvecklats i landet, speciellt på arbetsplatserna,
är direkt beordrad från
kominform. Man finner det om man
läser första numret för i år av kommunisternas
teoretiska tidskrift Vår Tid,
där det berättas om ett kominformmöte,
som ägt rum någonstans i Östeuropa
i november 1949, vid vilket en
delegat från Sovjetunionens kommunistiska
parti (bolsjevikerna) kamrat Suslov
talade om »försvaret av freden och
kampen mot krigsivrarna», varpå antogs
en resolution i åtta punkter, där
man bl. a. karakteriserade de höger -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

socialdemokratiska ledarna som ärkefiender
till freden -— därmed avses, såvitt
jag förstår, socialdemokratiska ledare
sådana som herr Undén och herr
Erlander — och där man vidare gav
detaljerade anvisningar för arbetet i
olika länder. Bland annat heter det att
sådana nya och effektiva former för
masskamp för freden som fredskommittéer
i stad och på land, ingivande
av petitioner och protestskrivelser
o. s. v. ha bevisat sin hållbarhet och
böra användas allmänt. Det är en tilllämpning
alltså av kominforms direktiv,
som vi ha sett.

Denna »fredskongress» —- jag vädjar
alltjämt om citationstecken -— hälsades
i Ny Dag med en artikel av kommunisternas
gruppledare i denna kammare,
i vilken det bl. a. heter: »Aldrig —
svarar vi — skall Sveriges folk förblöda
i imperialisternas tänkta krig mot Sovjetunionen.
Med fanatisk kampvilja» —
ej fredsvilja —• »skall vårt parti fylla
sin plats i fredsfronten. Vårt folk skall
finna sin plats i denna fredsfront vid
den stora fredliga Sovjetunionens sida.»

Det var i varje fall ett klarare språk
än i kammaren här i dag. Här var det
alltså inte längre fråga om den nationella
suveräniteten eller det nationellt
förödmjukande i en beroendeställning
till någon större, här lika litet som
när klockorna för två år sedan klämtade
för Tjeckoslovakien. Jag tror att
herr Hagberg nog kan fritas från alla
misstankar att ha gjort sig skyldig till
något översättningsfel. Den här gången
har han säkerligen förstått att tolka
originalets text rätt.

Mot denna bakgrund, herr talman,
te sig attackerna mot allt samarbete i
väster fullt logiska. När man vänder sig
mot Marshallplanen eller mot det organ
för ett vidgat samarbete mellan
de västeuropeiska länderna som Europarådet
är avsett att bli, är det förvisso
i en riktig känsla av att allt vad
som kan göras för att övervinna ekonomisk
och social misär och höja stan -

darden för Europas folk försämrar
jordmånen för kommunisterna. Det är
ingen tillfällighet — och jag tror att
herr Hjalmarson bör observera det —
att i de länder i Nordvästeuropa, som
allvarligast inrikta sig på att skapa en
bas av social trygghet, där ha kommunisterna
förblivit eller förvandlats till
en, jag vill inte säga ofarlig men i
varje fall numerärt sett relativt blygsam
sekt.

Det måste vara ett livsvillkor för
kommunisterna att det ekonomiska
svaghetstillstånd, i vilket Västeuropa
i dag befinner sig, skall permanentas.
Intresset för ett block i öster, närmast
av federations karaktär, som håller på
att smidas på andra sidan om den
ideologiska vattendelaren, kommer därför
helt naturligt att sammanfalla med
intresset för splittring i väster. Jag är
alldeles övertygad om att det är splittringen
och den starka nationella avgränsningen
mellan de västeuropeiska
länderna som bär ett betydande ansvar
för svagheten just nu. Den utveckling,
som förvandlat världens långivare till
dess understödstagare, är ju inte ett
resultat av det senaste världskriget,
även om det starkt påskyndat utvecklingen.
Under de senaste 30 åren ha
inte mindre än 80 miljarder dollar
måst pumpas in i Europa. Tiden närmast
efter kriget, ja, så sent som under
andra kvartalet förra året, innan den
stora devalveringen — också den ett
kärt angreppsmål för kommunisterna —
satte in, kunde Europa endast till 15 å
20 procent i varor betala vad det fick
från Förenta staterna. Med andra ord,
utan Marshallpengar att betala med
skulle uppenbarligen tillförseln av maskiner
och andra viktiga varor legat
80 å 85 procent lägre än den gjort.
Följderna äro inte svåra att räkna ut:
driftstopp i en rad industrier och ännu
större arbetslöshet än den som i dag
finns i åtskilliga länder ute på kontinenten,
som försöka tillämpa en liberalistisk
ekonomi. Återverkningarna skulle

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

lörvisso kommit att göra sig gällande
även för Sveriges del. Jag tillåter mig
bara erinra om att åtskilliga av de fartyg,
vilkas kölar sträckas på de svenska
varven och där skapa en mycket
hög sysselsättning, betalas med Marshallpengar.
Om dessa fakta måste herr
Hagberg vara klart medveten, när han
riktar sig mot Marshallhjälpen.

Men eftersom den utveckling, som lett
till Europas relativa nedsjunkande, börjat
långt före kriget, är det uppenbart
att problemet inte varaktigt kan lösas
genom Marshallstöd. Marshallhjälpen
innebär endast en konstgjord andning,
genom vilken Europa tillfälligt hålles
uppe. Den tredje juli 1952 skall den
programenligt upphöra. Även om avvecklingen
inte sker abrupt är det
uppenbart alt Europa mycket snart
måste lita till sin egen kraft, och där
träder bland annat Europarådet in.
När jag läst den kommunistiska motion,
som begär Sveriges utträde ur Europarådet,
har jag fått det intrycket, att
man på kommunisthåll fattat Europarådet
som ett europeiskt vasallförhållande
till Förenta staterna. Detta är
naturligtvis inte alls fallet. En samling
av de europeiska krafterna måste i stället
sikta till att göra Europa oberoende
av understöd.

Det är klart att Amerika i detta fall
har lämnat sitt värdefulla bidrag. Ett
raserande av de skyddsbarriärer, varmed
Förenta staterna söker skydda den
amerikanska marknaden mot utländsk
konkurrens, skulle säkerligen i det
långa loppet betyda mer än många
Marshallmiljoner, men inte heller det
skulle lösa problemet. När man sett,
vilken oerhörd expansionskraft den
amerikanska produktionen har, och när
man vet, att den amerikanske arbetaren
producerar ungefär dubbelt så mycket
som sin europeiske kollega, emedan den
stora amerikanska hemmamarknaden
ger honom en teknisk utrustning, som
de små avgränsade europeiska marknaderna
i regel inte förmå ge sina ar 4—Andra

kammarens protokoll 11150. N

Meddelande av utrikesministern.

betare, har man svårt att komma till
någon annan uppfattning än att Europas
chans att varaktigt hävda sig på
världsmarknaden måste ligga i en samordning
av de ekonomiska ansträngningarna.

Jag erinrar mig i detta sammanhang
en iakttagelse som en amerikansk journalist
gjorde i samband med att han
följde ett antal utrikesministrar och delegater
till Haagkonferensen 1948. Han
pekade litet cyniskt på de praktiska
demonstrationer rörande behovet av ett
europeiskt enande som han fick på resan
upp till Haag. På Étoile du Nord,
den franska lyxexpressen som dagligen
trafikerar sträckan Paris—Bryssel—
Amsterdam, avfordrades delegaterna
sexton gånger pass, biljetter och valutadeklarationer
av lika många tjänstemän
från de tre länderna. Vid den holländska
gränsen höll tåget en timme
medan man undersökte om någon hade
köpt för många amerikanska cigarretter
under 20 minuters uppehåll i Bryssel.
Han kunde äta lunch antingen i
Frankrike eller i Belgien, men i Belgien
kostade den tre gånger så mycket
på grund av de belgiska växelkurserna.
Om en delegat önskade en kopp kaffe
medan expressen ångade upp genom
Frankrike, fick lian en sockerbit, väntade
han tills man passerat den belgiska
gränsen fick han två och i Holland
så många han önskade. Det finns
otvivelaktigt angelägnare europeiska
samarbetsuppgifter än de som knyta sig
till antalet sockerbitar i kaffet, men
iakttagelsen är ändå symbolisk för förbistringen
i Europa i dag. Det är de
tungt fällda gränsbommarna som fördröja
Europas återhämtning. De försvåra
kommunikationerna länderna
emellan och hindra folk och varor att
röra sig fritt. Därigenom hämma de
produktionen, fördyra varorna och
hålla standarden nere på en nivå där
den inte skulle behöva vara.

Kriget reste barriärerna skyhöga.
Omedelbart efter kriget, innan syste ''/•

11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

met med frilistor och globalkvoter genomförts
av Parisorganisationen, uppgick
handeln mellan de europeiska länderna
endast till hälften av vad den
var före kriget. Det har sagts med
någon tillspetsning, att det enda de
europeiska länderna lyckats exportera
till varandra är deras egen bristande
jämvikt. Frilistningen har såvitt jag
förstår betytt ett första och betydande
steg framåt, men dock bara ett första
steg på den väg Europa måste beträda.
.Tåg är inte hemfallen åt någon femminuteritolv-psykos
och bekänner mig
inte till katastrofteorien som räknar
med enande eller undergång. Jag tror
dock att nedrivningen av alla konstlade
spärrar och en betydande samordning
av resurserna och ansträngningarna
är den enda säkra vägen för
vår världsfred till kraft och hälsa. Jag
tror också herr Hagberg ser saken på
samma sätt och att det förklarar hans
motstånd.

Om det kan vara herr Hagberg till
tröst, skall jag medge att Europarådet
troligen kommer att möta åtskilliga svårigheter.
Vi ha nyligen fått en illustration
till svårigheterna att skapa ett intimare
ekonomiskt samarbete mellan
länder som ligga varandra så nära som
de skandinaviska. Det förefaller eljest
elementärt, att en gemensam skandinavisk
marknad skulle väsentligt utöka
de produktiva resurserna och konkurrenskraften
på världsmarknaden. Detta
var ju också den nordiska expertkommittén
enig om, ehuru man kom till
en negativ slutsats beträffande möjligheterna
att genomföra ett samarbete.
Jag finner det glädjande alt utrikesministrarna
inte läto Köpenhamn definitivt
dra ner ridån utan beslutade fortsätta
undersökningarna. Efter alla besvikelser
man har upplevt när det gällt
att skapa intimare nordiskt samarbete
är det emellertid svårt att hysa någon
större tillförsikt inför det fortsatta arbetet.
När svårigheterna äro så stora
j det lilla, kan man knappast vänta sig

afl de skola vara avsevärt mindre när
man går till en större sfär.

Jag tror också det ligger en svaghet
i att rådet redan från början genom
att utsträckas till Mindre Asien inte
bara givits en svårbestämd geografisk
struktur utan också kommit att inrymma
politiska, ekonomiska och sociala
olikheter som säkerligen inte komma
alt underlätta möjligheterna att nå konkreta
resultat. Rådet är ju också en
folkriittslig nyskapelse, som ännu inte
har funnit sin form. Att finna den tar
säkert sin tid. Jag föreställer mig att
stadgan inte är någonting sakrosankt
utan att den kan visa sig vara i behov
av revision från tid till annan. Jag förstår
mycket väl att utrikesministrarna
någon tid vilja vänta och se vad det
kommer att bli av det barn de själva
satt till världen. Likväl måste jag beklaga
det spänningsförhållande, som
på flera punkter uppstått mellan ministerkommittén
och assemblén, ett
spänningsförhållande vars förhandenvaro
också skymtade i utrikesministerns
redogörelse inför kammaren. En
prestigetvist mellan de båda rådsorganen
skulle säkerligen vara högst olycklig.
Jag vill inte frita assemblén från
allt ansvar för det spänningsförhållande
som har uppstått. Som också utrikesministern
erinrade om finns det två
klart avgränsade linjer, en federalistisk,
ivrig att föra fram de mest vittsvävande
projekt, och eu funktionell,
som vill gå steg för steg och angripa
de praktiska problemen i den ordning
de framträda. Den förra linjen talar
mest med latinsk tunga, medan den
senare har sin förankring hos de skandinaviska
och engelska delegaterna. Jag
tror emellertid inte man bör lägga in
alltför mycket i den aktivitet som kom
att utvecklas från federalisternas sida.
Mitt bestämda intryck av den första
arbetsmånaden är, att man trots den
katalog, som gått till det politiska utskottet
och till'' vilken utrikesministern
här refererar, utmönstrat federalismen

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

som praktisk politik och att en samling
efter hand skedde till den realistiska
men handlingsberedda mitten.
Själv har jag menat, att rådet borde
söka vinna auktoritet genom att gå försiktigt
till väga och angripa konkreta
problem som det står i rådets makt att
lösa, i stället för att äventyra all auktoritet
genom att låtsas en auktoritet som
rådet av förklarliga skäl ännu inte
kan ha.

Jag föreställer mig emellertid att det
skulle vara av värde om ministerkommittén
kunde knyta an till de krafter
inom församlingen, som företräda en
försiktig men likväl positiv linje. Jag
finner det följaktligen önskvärt att ministerkommittén,
tagen som helhet,
kunde modifiera sin attityd gentemot
församlingen. Jag vill på den punkten
understryka vad herr Ohlin tidigare
har sagt, nämligen att det ur många
synpunkter vore glädjande om de skandinaviska
utrikesministrarna funne en
mission i att söka mildra de spänningar
som ha uppstått, och som en svensk
redobogenhet i det avseendet vill jag
tolka utrikesministerns deklaration, att
Sveriges regering är intresserad av ett
friktionsfritt samarbete mellan Europarådets
ministerkommitté och dess församling.

Vi ha också fått en rad andra internationella
organ, vilkas uppgifter delvis
korsa varandra. Utrikesministern erinrade
om det dubbelarbete, som på det
ekonomiska området sker i Europarådet
och i OEEC. Detta kunde redan
från början förutses när rådets stadga
fastställdes. Jag har svårt att se någon
annan rationell lösning än att OEEC
förr eller senare inkorporeras i Europarådet
som ett dess expertorgan. Jag
tror att OEEC:s svaghet ligger i en
body av experter, Europarådets i eu
body av politiker. Ett rationellt samarbete
på det ekonomiska planet kan
knappast ske utan att de båda kropparna
smältas samman. Jag har svårt
att se, varför inte en sådan övergång

Meddelande av utrikesministern.

skulle kunna förberedas redan nu. På
så sätt skulle en del stötestenar kunna
bringas ur vägen. De hämmande momenten
skola nog, Gudi klagat, ändå
visa sig starka nog.

Den franske historikern Jaques Bainville
har pekat på att det aldrig har
skapats en federation utan en federerande
stat. Blod och järn ha varit de
element, varmed federationer ha svetsats
samman. I öster ha vi en federerande
stat. Där se vi också en mäktig
federation uppstå. När det gäller Västeuropa
behöver man inte sträcka perspektivet
så långt som till en federation
— det betraktar jag som utopiskt
— för att inse, vilka svårigheter som
möta när man skall söka samordna ansträngningarna.
Här finns av förklarliga
skäl ingen federerande stat, här är det
över huvud taget inte fråga om att
dominera utan att kooperera. Här görs
ett försök alt på frivillighetens väg
samla suveräna stater till ett betydligt
vidsträcktare samarbete än som är
vanligt stater emellan. Säkerligen kommer
man mer än en gång att möta den
nationella suveränitetens ärtprinsessa i
betydligt allvarligare gestalt än herr
Hagbergs.

Men även om svårigheterna kunna
förefalla stora, tror jag att Europarådet
erbjuder den kanske största möjlighet
som västdemokratierna i dag ha att
visa sin funktionsduglighet. Man kan
visa, att vad det gäller är att sträcka
det samarbete, som inom demokratierna
anses vara den självklara arbetsformen
individer och grupper emellan,
ut över gränserna. Rådet behöver då
bäras upp av en positiv vilja hos de
olika medlemmarna, framför allt hos
parlamenten.

Torsten Fogclqvist pekade eu gång
på hur självhävdelsens problem för
nationerna står med samma frågeställning
som för individerna, vara sig
själv eller som Dovrefjällets trollfolk
vara sig själv nog. Jag tror att det för
de västeuropeiska nationerna skulle

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

vara lika ödesdigert att vara sig själv
nog som det är nödvändigt att vara
sig själv. Att herr Hagberg rekommenderar
det rakt motsatta bör i och för
sig vara tänkvärt nog. Det utgör endast
en tillämpning av den gamla jesuitsatsen,
att ändamålet helgar medlen.
För tillfället har ändamålet fått helga
den trångt nationella kåpan. Draperad
kring de svenska kommunisterna blir
den ingenting annat än en narrkåpa.

I detta anförande, varunder herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Dickson.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! I hela den polemik
herr Edberg presterade gick han
inte in på vad jag sade. Däremot kom
han med diverse standardinvändningar
mot kommunisterna, exempelvis att vi
säga samma sak som kommunisterna i
andra länder. Det ligger någonting i det
också. Det finns inte så många linjer
att välja på i den internationella politiken,
det finns bara krigets och fredens
linje.

Herr Edberg polemiserar också mot
ett uttalande av mig, att aldrig skall
Sveriges folk förblöda i ett imperialistiskt
krig mot Sovjetunionen. Jag kan
bara tolka hans uttalande så att han
menar, att Sveriges folk skall förblöda
i ett krig mot Sovjetunionen.

Herr Edberg säger också, att kommunismen
mals sönder allt eftersom
folk får det allt bättre. Jag vill med
anledning därav erinra om att socialdemokratien
i slutet av förra året förlorade
makten i de två enda länder
utanför Europa, där den ännu hade
någon politisk makt, nämligen Australien
och Nya Zeeland. I den socialdemokratiska
tidskriften Fakta kommenterade
man dessa valresultat och
konstaterade, att anledningen till att
socialdemokratien hade förlorat dessa
val var den välfärdspolitik den hade
fört. För övrigt behöver man inte rikta

blicken så långt bort. Jag tror inte ens
det engelska valet är särskilt inspirerande
ur socialdemokratisk synpunkt,
om man vill få en realistisk bild av
styrkeförhållandet.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror herr Hagberg är tämligen
ensam i denna kammare om att
tolka mitt anförande på det sättet, att
jag skulle påyrka, att Sveriges folk skall
förblöda i kampen mot Sovjetunionen.
Jag vill bara konstatera, att herr Hagberg
har gjort sig skyldig till en ny
felöversättning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall be att få göra några kommentarer
till de inlägg som ha gjorts här
under den föregående debatten, och
jag börjar med herr Hagberg i Luleå,
som slutade sitt anförande med att
ställa två frågor till mig. Jag förmodar
att han anser dem vara kuggfrågor, och
jag, som alltid reagerar villigt på sådana
här tentamina, skall gärna besvara
hans frågor.

Den första frågan var denna: Anser
regeringen, att atomkrig bör förbjudas
och att atomvapnen böra förstöras under
förutsättning av en betryggande
kontroll? På den frågan svarar jag helt
enkelt ja. Jag kan tillägga, att såvitt jag
vet alla riktningar äro ense om dessa
allmänna punkter i programmet. Vad
man inte är enig om är hur kontrollen
bör vara beskaffad. Den andra frågan
var: År regeringen villig ansluta sig
till den uppfattningen, att den regering
som först använder atomvapen
skall betraktas som en förbrytare mot
mänskligheten? Mitt svar är att enligt
min uppfattning den stat som först går
till angrepp med eller utan atomvapen
bör anses som en förbrytare mot mänskligheten.

Jag kanske så får säga några ord till
herrar Ohlin och Hjalmarson. Båda ha
varit inne på frågan om en partiell

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

samverkan på det militära området med
våra skandinaviska grannländer. Regeringen
har för sin del formulerat en
allmän princip, som vi ha uttalat vid
flera tillfällen, nämligen att vi inte
kunna tänka oss en samverkan av sådan
beskaffenhet, att den komprometterar
den allmänna politik vi ha valt.
Såvitt jag förstod vill i varje fall inte
herr Ohlin göra någon invändning mot
den principen, men det var tydligt att
han ville stoppa in så mycket som
möjligt inom det utrymme denna allmänna
princip kan erbjuda för en teknisk
samverkan. Jag tyckte att herr
Ohlin därvidlag var, om jag skall uttrycka
mig vackert, en smula oskuldsfull,
när han bedömde läget så, att så
länge vi inte göra några utfästelser och
ikläda oss bindande arrangemang borde
del finnas plats för samverkan. Om
man har följt med historien måste man
ändå veta, att det finns många taktiska
åtgärder som tolkas så och som
visat sig komma att betyda ett engagemang,
vare sig det finns någon formell
utfästelse eller inte. Jag tror därför
herr Ohlin har valt ett dåligt kriterium
för den politik som han menar borde
följas på denna punkt. Jag vill bara
erinra om ett av de mest flagranta
exemplen på detta i historien. Vid det
första världskrigets utbrott kunde den
engelska regeringen in i det sista förklara,
att England inte var bundet att
gå ut i krig. Det hade ingen allians med
Frankrike. Men det framgick sedan, att
den engelska generalstaben i alla fall
med utrikesledningens samtycke hade
haft ingående överläggningar med
Frankrike om ett försvarssamarbete,
och det var uppenbart att Frankrike
hade byggt hela sin plan på hjälp från
England. Efteråt tror jag nog alla voro
ense om att detta tekniska samarbete i
realiteten innebar ett engagemang, ehuru
det inte hade formen av någon utfästelse.

Herr Hjalmarson har i dag, såvitt jag
förstått honom rätt, tagit tillbaka sin

Meddelande av utrikesministern.

nya giv, och det var väl så gott. Han
har nu i stället koncentrerat sig på
detta tekniska samarbete inom ramen
för den alliansfria politiken. Han har
till och med kommit med en hel katalog
över punkter, där vi enligt hans mening
med fördel skulle kunna ha militärt
tekniskt samarbete med de andra
länderna. Jag tänker inte alls gå in på
någon granskning av dessa punkter,
och jag känner mig för övrigt inte
kompetent att bedöma en del av dem,
men nog tycker jag, om jag får göra den
allmänna reflexionen, att det är litet
djärvt av högergruppens nye ledare att
så snart efter den förra onekligen misslyckade
given på nytt komma med en
sådan framstöt som är så preciserad
och går så långt. Skulle vi inte kunna
säga, att om regeringen har formulerat
denna allmänna princip, att vi inte
vilja ha någon samverkan som komprometterar
vår allmänna politik, måste
det bli ett bedömande in concreto vid
uppdykande fall om en viss åtgärd kan
anses falla inom denna ram eller inte.
Jag tycker det är så mycket mindre anledning
för herrarna att försöka pressa
in ett helt politiskt program genom
detta lilla hål som det ändå inte tillfredsställer
de verkliga atlantpaktsvännerna
— det komma ni nog så småningom
att få se i pressen.

Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
— jag beklagar att jag måste sammanföra
de båda herrarna upprepade
gånger, men det är på grund av deras
eget ställningstagande — ha angripit
vad som sades i min deklaration om betydelsen
även ur internationell synpunkt
av att vi här i Sverige försökte
iorma ut en stat enligt välfärdsstatens
idé. Jag sade ingalunda att vi kommit
dithän utan att vi sträva däråt. De båda
herrarna tyckte att det hörde bra litet
till debatten och ansågo det vara ytterligt
naivt av mig att tro att det kunde
ha någon internationell betydelse, hur
vi ordna med vårt samhälle. Herr Hjalmarson
kryddade uttalandet med att

]S''r 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

det var kusligt världsfrämmande. Herr
Ohlin ville dessutom vantolka mina ord
så att jag — om jag fattade honom rätt
— skulle ha menat att Sverige befann
sig i något slags undantagsställning
med ett kommunistiskt block på ena
sidan och ett kapitalistiskt block på
den andra. Något sådant sade jag inte.
Jag sade, som jag nyss underströk, att
vi sträva efter att realisera vissa ideal.
Jag sade vidare att vi kanske kunna
genom våra gärningar hjälpa till att
motverka den uppfattningen, att världen
så småningom skall koncentreras
i ett kommunistiskt och ett kapitalistiskt
block, som till slut skola föra striden
om världsherraväldet. Alla västerländska
länder äro ju en blandning av
socialism och kapitalism i olika proportioner.
Jag har ingalunda gjort gällande
att Sverige skulle ha någon företrädesställning
i förhållande till andra
länder.

Herr Hjalmarson var, föreföll det
mig, ganska gammalkonservativ, när
han såg på de drivande krafterna i samhällena.
Han gjorde några uttalanden,
som tydde på att enligt hans mening
kommunismens välde ligger i att det
finns poliskontroll och terror. Han resonerade
ungefär som arbetsgivaren i
forna tider, som ansåg att strejkerna
berodde på några missnöjda agitatorer.
Det är eu mycket förenklad syn på läget
och visar cn stor blindhet för vad
de ekonomiska och sociala faktorerna
i själva verket betyda. Jag måste säga
att det är mycket beklagligt att den pedagogiska
verksamhet som presidenten
Truman ägnat sig åt under flera år, när
han motiverat Marshallhjälpen för det
amerikanska folket, är alldeles förspilld
på herr Hjalmarson och i ganska
hög grad på herr Ohlin. Presidenten
har ju sagt i tal efter tal under flera
års tid, att det viktiga med denna Marshallhjälp
är att få de europeiska länderna
på fötter, att få stabila och bra
ekonomiska och sociala förhållanden i
Västeuropa, så att det icke blir offer

för extrema rörelser, såsom kommunism,
och därmed också så småningom
en fara för freden.

Jag har av en tillfällighet ett av presidenten
Trumans senaste tal i min
hand, och jag kan inte underlåta att
citera några av hans uttalanden i denna
riktning. Han säger på ett ställe, att i
det långa loppet vår säkerhet och världens
förhoppningar om fred inte ligga
i försvarsåtgärder eller i kontroll av
vapen utan i frihetens och självstyrelsens
stärkande och utveckling. Han säger
vidare att programmet om ekonomisk
rekonstruktion och fvrapunktsprogrammet
äro sådana positiva åtgärder,
som äro ägnade att stärka friheten
och självstyrelsen genom att hjälpa
människorna att tillgodose sina behov
och skaffa sig vad de behöva för sitt
dagliga liv. I många länder ha de allmänna
maningarna om frihet och självstyrelse
bara uppfattats som vaga fraser.
De säga mycket litet till folk, som
äro engagerade i en bitter strid mot
okunnighet och fattigdom. Han säger
vidare — det gäller särskilt de asiatiska
folken i deras nuvarande läge —
att appeller om omedelbar hjälp med
stålplogar och med vaccination mot
smittkoppor kunna ha betydligt större
värde än abstrakta idéer om demokrati.
— Herr Ohlin menade ju att det bara
var demokratiernas politiska fysionomi,
som hade någon betydelse. — Dessa
folk, säger presidenten Truman vidare,
komma att vända sig till demokratien
endast om den tycks tillgodose deras
mest trängande ekonomiska behov.
Förmånen av frihet och demokrati
måste demonstreras för dem. Han säger
j tterligare beträffande de västeuropeiska
länderna, att dessa högt utvecklade
nationer konuno ut ur kriget med allvarliga
problem. De hotades av ekonomiskt
kaos, deras förmåga att upprätthålla
frihet och demokrati sattes i
fara. Ändamålet med rekonstruktionsprogrammet
var att möta denna fara
inom ett område av världen, där upp -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

rätthållandet av en fri styrelse var av
den yttersta betydelse. Bevarandet och
stärkandet av fria regeringar beror i
stor utsträckning på skapandet av stabila
ekonomiska villkor över hela världen
och utveckling av världshandeln.

•lag har kanske tröttat kammaren
med dessa citat, men jag tyckte jag borde
taga det rätt utförligt, när jag fått
sådana invändningar som jag fått från
herrar Ohlin och Hjalmarson på denna
punkt. Herr Ohlin trodde sig spåra rester
av marxistisk ideologi i mitt resonemang.
Jag måste säga att det är raka
motsatsen, om han vill läsa mina uttalanden
riktigt. Jag har inte givit uttryck
åt någon tro på marxistisk teori
i fråga om de spörsmål jag här sysslade
med. Jag kan säga att jag beträffande
ekonomiens internationella betydelse
mycket mer sympatiserar med en sådan
historiker som engelsmannen Toynbee,
som räknar sig till liberalerna i England.
Jag måste slutligen taga ett citat
från honom till herr Ohlins uppbyggelse.
»Vad världen nu behöver framför
allt», säger Toynbee, »är att få stridsfrågan
om den fria företagsamhetens
princip gentemot socialismen ned ifrån
den ideologiska piedestalen och att behandla
den, inte som en fråga om halvt
religiös tro och fanatism utan som ett
praktiskt, det sunda förnuftets spörsmål,
ett spörsmål om experiment och
misstag, om anpassning efter förhållandena.
Om Västeuropa kunde inverka på
den övriga världen i denna riktning
under det historiska skede vi ha framför
oss, kunde det bli inte bara ett
stort bidrag till välstånd utan också en
stor tjänst åt freden. Det kunde bli en
av de inflytelser, som gradvis skulle
bryta ned de sociala, kulturella och
ideologiska barriärerna mellan USA och
Sovjetunionen.»

Ja, det var alltså den engelske liberalen
Toynbee. Han kallar sig såvitt jag
vet inte för socialliberal. Men herr
Ohlin, som anser sig ha uppfunnit termen
socialliberalism, visar ändå så

Meddelande av utrikesministern.

ringa förståelse för de ekonomiska och
.sociala faktorernas betydelse, att han
kommer alldeles till korta vid jämförelse
med liberalen Toynbee.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är en omständighet,
som jag känner rätt besvärande ibland
i riksdagen, och det är att vart man
vänder sig träffar man på professorer,
som man en gång i tiden har tenterat
för. Detta försätter en lätt i ett
tillstånd av modlöshet och intellektuell
svaghet. Nu är det så, herr talman, att
jag en gång i tiden tenterat för utrikesminister
Undén i internationell rätt, och
det känns givetvis en smula besvärande
att diskutera med sin gamle lärare om
sådana här problem. Jag hoppas emellertid
att jag inte totalt har förgätit
hans lärdomar, när jag påminner mig
att han mycket starkt brukade framhålla,
att vi skola bedöma värdet av
internationella traktater med hänsyn
till de bakomliggande reella faktorerna.
Detta är vad jag försökt göra när det
gäller Atlantpakten. Jag tror nämligen
att man får se Atlantpakten så, att den
när det gäller länder av Danmarks och
Norges typ med deras läge och resurser
främst har karaktär av en biståndspakt,
medan den däremot skulle ha eu
annan karaktär för vårt vidkommande.

Jag vill också framhålla att jag icke
tagit tillbaka någonting av vad jag sade
i remissdebatten. Tvärtom har mitt anförande
i dag utmynnat i en vördsam
vädjan till statsministern att hjälpa till
att få till stånd eu förnyad kontakt och
diskussion kring Skandinaviens försvarsproblem.
Egendomligt nog har i
debatten i dag dels mot mig riktats
den förebråelsen att jag icke varit tillräckligt
klar, och dels har nu utrikesministern
framhållit att jag varit alldeles
för preciserad. Vad är det då
som skett? Jo, jag har försökt precisera
min inställning i de frågor, där jag tror
att man utan att skada våra intressen

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

kan precisera, men jag har inte velat
gå in på ömtåliga militära frågor, som
av lätt insedda skäl inte lämpa sig för
offentlig debatt, utan jag har där hänvisat
till det material, som finns att
hämta från de skandinaviska försvarsförhandlingarna.

När man nu så starkt betonar att än
den ena än den andra åtgärden för att
underlätta en skandinavisk försvarssamverkan
i en kritisk situation kan
kompromettera oss i Moskvas ögon,
måste man tänka på den konsekvens
en sådan argumentation kan få. Man
försvagar därigenom tron på den arbetshypotes,
på vilken vi bygga vår
försvarspolitik, nämligen att Sovjet icke
har några fientliga avsikter mot Skandinavien
så länge Finland lämnas i
fred.

I förbigående kanske jag får säga
några ord om den lilla undervisning
hans excellens ville giva om hur man
skall bedöma proletariatets diktatur.
Jag undrar, om inte ändå herr Undén
och jag äro överens, att proletariatets
diktatur bygger på polisvälde. Utan
detta skulle de kommunistiska diktaturerna
ramla ihop. Den uppfattningen
står jag i varje fall för, den må vara
gammalkonservativ eller inte; det spelar
ingen roll, ty jag tror att den är riktig.
Fn annan sak är, att vi i demokratiska
länder äro fullt överens om
att vi kunna bidraga till att bekämpa
kommunismen genom att främja en politik,
som skapar social trygghet.

Till sist, herr talman, bär det sagts
— jag tror det var av herr Fast — att
vi främst skola se till vår egen trygghet.
Men vår trygghet kan inte skiljas från
Danmarks och Norges. Vi ligga där vi
ligga. Och i det krigsfall, som allmänt
måste anses mest troligt, nämligen ett
totalt anfall på hela Skandinavien,
måste vi föra försvaret gemensamt, oavsett
om vi alla äro i Atlantpakten eller
ingen är där eller, som nu är fallet, två
äro där och den tredje inte. Varje försvarsplanering
måste bygga på sanno -

likhetskalkyler och så även den svenska
försvarsplaneringen. Våra och även
norrmännens och danskarnas elementära
intressen kräva samverkan. .lag för
min del, herr talman, hoppas och tror
att denna idé skall arbeta sig fram mer
och mer i de skandinaviska folkens
medvetande.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är inte min avsikt att polemisera
med herr Hjalmarson. Men hans
yttrande, att han inte tagit tillbaka något
av vad han sade i remissdebatten,
ger mig ändå anledning att göra en
reflexion. Efter remissdebatten liar herr
Hjalmarson utanför riksdagen preciserat
sitt dåvarande förslag såsom innebärande
ett skandinaviskt försvarsförbund.
Han har i dag — om jag hört
rätt — omsorgsfullt undvikit att använda
detta uttryck. Det är kanske av
en viss betydelse att det blir klarlagt,
huruvida herr Hjalmarson alltjämt står
på den ståndpunkten eller inte.

Till utrikesministern vill jag säga, att
hans förklaring om den ideologiska diskussionen
väl närmast gjorde saken
värre. Han sade att Sverige inte har någon
särställning. Men samtidigt säger
han att det inte är förmätet att hävda
att vår välfärdspolitik skulle kunna bidraga
till att minska risken för att man
uppfattar världen såsom sönderfallande
i två block. Men om Sverige inte
har någon särställning i förhållande till
de länder som ingå i det ena eller andra
blocket, hur skall då Sverige som
ett litet land kunna påverka uppfattningen
i denna riktning? Vi bruka ju
inte diskutera vad som förekommer i
den andra kammaren, men jag kan i
alla fall inte underlåta att nämna att
statsministern i denna fråga lämnat
precis motsatt svar. Statsministern fäste
just avgörande vikt vid att Sverige visserligen
var ett litet land men att, genom
att vi stodo mellan blocken, vår
välfärdspolitik skulle kunna utöva ett

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

myckel större psykologiskt inflytande
än andra länders välfärdspolitik. Det
är kanske anledning för statsministern
och utrikesministern att kollationera
med varandra vad de mena med de förklaringar
som de givit i kamrarna.

Utrikesministern säger att till och
med presidenten Truman förklarat att
det är så viktigt med goda ekonomiska
och sociala förhållanden för att inte
kommunismen skall vinna spridning
o. s. v. Det är helt och hållet grundlöst
att jag skulle ha tagit avstånd från uppfattningen
om de ekonomiska faktorernas
betydelse. Jag är verkligen på sätt
och vis glad över denna utrikesministerns
förklaring, ty det är första gången
jag upplevat att få beskyllningen att
inte ha beaktat de ekonomiska faktorernas
betydelse. Men vad jag sade var att
motsättningen mellan blocken karakteriseras
icke i utrikespolitiska sammanhang
med att man säger att det ena är
ett kapitalistiskt block och det andra
ett kommunistiskt, utan att den motsättningen
karakteriseras på ett mera väsentligt
sätt, om man säger att det ena
är ett demokratiskt o^h det andra ett
kommunistiskt block. Den ståndpunkten
är väl förenlig med ett fullt erkännande
av de ekonomiska faktorernas betydelse.
Tv, herr utrikesminister, vad Truman
sagt är ju något helt annat, nämligen
att om man i olika länder sörjer
för goda sociala förhållanden, bekämpar
man kommunismens utbredning i
dessa länder. I varje fall har han inte
sagt alt om man i ett litet land som Sverige
har litet bättre förhållanden detta
skulle på psykologisk väg bekämpa
kommunismen i de stora staterna bakom
järnridån. Men det är ju eu antydan
av den arten som utrikesministern här
har gjort. Jag tror att man måste slå
fast att man gör sig skyldig till en alldeles
överdriven förhoppning rörande
inverkan av vår välfärdspolitik, om
man tror att denna på psykologiska vägar
skulle kunna bidraga till att man i

Meddelande av utrikesministern.

andra länder ändrar sin uppfattning om
dessa ting.

Utrikesministern hävdade att det var
en litet oskuldsfull uppfattning jag företrädde
och framhöll, att många saker
kunna engagera ett lands politik utan
formella överenskommelser. Han nämnde
i det sammanhanget att Frankrike
byggde hela sin försvarsplan på vissa
konversationer. Jag vet inte om utrikesministerns
tolkning är riktig, ty anfallet
på Belgien spelade väl mycket
stor roll för Englands inträde i kriget
och inte de omständigheter som utrikesministern
nämnde. Men inte menar
väl utrikesministern att det skulle vara
omöjligt för länder som Norge, Danmark
och Sverige att klargöra för varandra
innebörden av konversationer
om en begränsad samverkan, om det
betonas från svensk sida att det är utan
någon politisk förpliktelse om hjälp i
det eller det läget? Inte menar väl utrikesministern
att det då i alla fall
skulle kunna bli missförstånd och därmed
en bindning gcnorii att man utgick
från detta missförstånd? Jag tror att vi
skola kunna klargöra för våra grannländer
vad vi mena. Men det är klart att
bedömningen i andra länder av denna
begränsade samverkan i hög grad blir
beroende på hur den kommenteras, inte
minst i regeringspartiet. Därför skulle
jag vilja vädja till utrikesministern och
regeringen i dess helhet att inte i den
politiska polemikens tjänst — naturligtvis
utan annan avsikt än den bästa men
av ren oförsiktighet — hävda en sådan
karakteristik av den föreslagna svenska
politiken, att man just genom denna
karakteristik ökar risken för missförstånd,
som vi ändå alla vilja undvika.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Utrikesministern
besvarade ett par frågor från mig. På
den första frågan vill jag erinra, att
jag ville verkligen afl herr utrikesmi -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

nistern skulle klart säga ifrån, att regeringen
är anhängare av förbudet mot
atombombkrigföring, att befintliga
atombomber skola förstöras och att
effektiv kontroll skall genomföras för
att trygga länderna. Emellertid anförde
jag tidigare eu rad amerikanska uttalanden,
som visade att detta icke var
avsikten med den plan, som amerikanerna
hade framlagt i Förenta Nationerna
och som Sverige givit sitt stöd.
Jag tycker det borde vara ganska viktigt
för utrikesministern att inte genom
en generad tystnad förbigå detta
utan försöka att visa för det svenska
folket att den plan, som den svenska
regeringen har stött i Förenta Nationerna,
icke är en så orealistisk och omöjlig
plan för att åstadkomma just det som
utrikesministern här menade vara regeringens
avsikt.

Till svaret på den andra frågan vill
jag säga, att jag är tillfredsställd över
att herr utrikesministern svarat som
han har gjort. Jag skulle då vilja uttala
den förhoppningen, att regeringen verkligen
använder sina möjligheter att i
Förenta Nationerna och överallt föra
fram den tanken, att det lands regering,
som först tillgriper atomboinbkrigföring
mot ett annat land, måste
stämplas som förbrytare mot mänskligheten.

Till sist, herr talman, kan jag inte
neka mig nöjet konstatera, att den förklaring
som herr Hjalmarson gav i sin
replik, att han visserligen varit preciserad
men inte velat ingå på ömtåliga
militära frågor, visar att hans nya giv
verkligen var ett isberg, som trots dagens
precisering gömmer åtskilligt mera
än vad han gjort synligt för ögat. Herr
Hjalmarsons ståndpunkt kan följaktligen
inte missförstås.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall först be att få
säga några ord till herr Hagberg. Herr
Hagberg kan dock vara lugn i ett av -

seende. Herr Hagbergs polska meningsfränder
togo nyligen och avskaffade
sin försvarsminister och ersatte honom
med en rysk general. Även om herr
Hagberg hyser stor oro för mina planer,
skall jag ändå klargöra en sak för
herr Hagberg, och det är, att även om
vi kanske inte alltid tyckt så mycket
om herr Vougt, ha vi på vår kant i alla
fall inte några tankar på att byta ut
herr Vougt mot en importerad amerikansk
general.

Det var, herr talman, egentligen inte
för att säga detta som jag begärde ordet.
Det var bara för att göra ett litet
klarläggande med anledning av vad
herr Ohlin sade. Jag är ledsen om herr
Ohlin har fått den uppfattningen, att
mina uttalanden inte stå i överensstämmelse
med varandra. Om inte kammaren
misstycker kanske jag kan få citera
den formulering, som jag själv använde
i mitt första anförande. Jag tror
att det skingrar missförståndet på den
punkt som herr Ohlin riktade sig emot.
Jag sade: »Jag har inte alls stuckit
under stol med min uppfattning, att en
samverkan av den art, vartill vi syftade
vid de skandinaviska försvarsförhandlirigarna,
för mig framstår som den
mest eftersträvansvärda målsättningen.
Från min synpunkt begränsar sig därför
problemet till: hur mycket måste
vi pruta av på denna målsättning, därför
att Danmark och Norge gått in i Atlantpakten
respektive Sverige hållit sig
utanför?» Jag kan därför inte se annat
än att den uppfattning jag här företrätt
står i full överensstämmelse med
tidigare uttalanden.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin vill inte kännas vid den
uppfattningen att han inte skulle ha
någon blick för de ekonomiska och sociala
faktorernas betydelse även ur internationell
synpunkt. Men däremot
står han fortfarande fast vid den me -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

ningen, att det är komplett likgiltigt
om Sverige för sin del försöker utforma
ett samhälle som, för att begagna
ordalagen i deklarationen, svarar mot
välfärdsstatens idé. Jag kan inte riktigt
förstå hur herr Ohlin kan klara sig
ur dessa motsägelser. Om de ekonomiska
och sociala faktorerna ha en
utomordentlig betydelse för bevarande
av självstyrelse och frihet och för freden,
skulle det då likväl vara likgiltigt
eller inte ha någon internationell betydelse,
om Sverige för sin del eftersträvar
att utforma ett samhälle, som i
åtskilliga hänseenden kan vara mönstergillt?
När jag säger att vi inte intaga
någon särställning i förhållande till
de andra folken, så tycker jag att det
är ganska naturligt att vi inte skryta
med att just vårt samhälle står framför
en hel rad andra som befinna sig i alldeles
samma läge. Även vi ha ju mycket
kvar innan vi komma fram till ett
socialt någorlunda tillfredsställande
samhälle, och det är på samma sätt
med en rad andra länder, som befinna
sig i ungefär samma läge. Men vår
verksamhet måste ju på detta område
begränsas till vårt eget land, och då
är det naturligt, att vi uppehålla oss
vid vad vi kunna göra i vårt land och
inte vid vad andra kunna göra i sina
binder.

Beträffande det militärtekniska samarbetet
menade herr Ohlin, att det vore
väl ingen svårighet att göra klart för
Danmark och Norge, att vi inte engagera
oss, inte binda oss om vi gå in på
förhandlingar om den ena eller andra
militärtekniska frågan. Det förefaller
mig först och främst egendomligt att
herr Ohlin inte är medveten om att det
finns andra opinioner i världen än
Danmarks och Norges. Det har också
eu viss betydelse hur vår politik uppfattas
både i väster och i öster. Det
kanske sålunda inte räcker med att vi
klargöra saken aldrig så tydligt för våra
nordiska partner. Dessutom är det så,
att handlingar ofta betyda mera än ord,

Meddelande av utrikesministern.

och handlingar som gå längre än vad
orden gå bli lätt tolkade — även hos
våra medpartner, som iakttaga dessa
uttryck för våra avsikter — såsom
siktande längre än vad som avses.

Herr Ohlin varnade särskilt mot att
man uttryckte sig på ett sådant sätt,
att det skulle uppstå missförstånd om
vår verkliga hållning. Jag vill då påminna
herr Ohlin om att vad som gång
på gång nödvändiggör preciseringar av
uttalanden är ju, att några folkpartitidningar
här i landet oavlåtligt försöka
driva debatten in på dessa linjer
och pressa, i första hand givetvis sitt
eget parti men också andra riktningar
att betrakta förhandlingar i vissa frågor
som ett steg mot anslutning till
Atlantpakten. Herr Ohlin får ta en liten
smula ansvar — jag vet dock att han
inte alls delar dessa tidningars mening
— i alla fall mer ansvar än jag för att
sådana här debatter ideligen tvingas
fram och att det blir angeläget att precisera
våra .ståndpunkter just mot de
åsiktsriktningar, som så högljutt göra
sig gällande i landet och vilkas uttalanden
så ofta leda till vantolkningar i
utlandet.

Till herr Hagberg skulle jag vilja
säga, att herr Hagberg är väl inte så
okunnig om atoinbombsproblemet, att
han inte vet, att det föreligger djupa
divergenser i kontroll frågan, och dem
kommer man inte ifrån genom att bara
tala om kontroll. Herr Hagberg vet mycket
väl att det föreligger mycket vittgående
skiljaktigheter i fråga om vad
som kan vara en effektiv, betryggande
kontroll eller inte. På den punkten
kvarstår alltjämt problemet olöst.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det var en gång
ett land som anställde en fransk revolutionsgeneral
som kung. L10 år efteråt
fanns det fortfarande statsrättslärda
och konservativa ledare som ansågo
detta vara mycket förträffligt. Deras

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

samvete inför vetenskapen tvingar dem
däremot i dag att högljutt reagera, när
det polska folket som försvarsminister
anställer en polack, som meriterat sig
i främmande krigstjänst genom att
bland annat befria sitt eget fosterland
och dess huvudstad. Herr Hjalmarson
vill trösta oss med att han inte skall
påfordra att en amerikansk försvarsminister
skall ersätta herr Vougt. Herr
Vougt kan nog behöva sin tröst, men
jag tror att det är tämligen klart, att
även om herr Hjalmarson inte vill rekommendera
att en amerikansk försvarsminister
tar plats i den svenska
regeringen — de äro ju litet äventyrliga
också; man vet inte från vilken
våning de plötsligt hoppa ut — har han
här klarlagt att han önskar att den
svenske försvarsministern skall handla
som en amerikansk försvarsminister.

Herr utrikesministern säger att så
pass djupa divergenser i fråga om kontrollen
om atombomben och hur denna
kontroll skall utformas föreligga, att
detta förklarar varför man inte hittills
har kommit fram till en lösning. Ja,
sådana divergenser förefinnas utan tvivel,
men eftersom den ståndpunkt som
den svenska regeringen nu har gjort
till sin innebär en kontroll, som icke
innefattar förbud utan som — det har
jag dokumenterat med amerikanska uttalanden
— innebär att Amerika skall
fortsätta att tillverka atombomber sedan
alla andra länder förpliktat sig att
upphöra därmed, får jag för min del
säga, herr talman, att den linje som har
framlagts av Sovjetunionen och som
Förenta Nationerna i princip antog redan
1946 och som innebar att man
skulle förbjuda atombombkrigföring,
förstöra befintliga atombomber och tillsätta
ett kontrollorgan med alla tänkbara
befogenheter att kontrollera detta
beslut, är den enda realistiska linjen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Till herr Hjalmarson skall jag be

att få säga, att han i ett uttalande några
veckor efter remissdebatten klart förordade
en skandinavisk försvarsallians
under vissa betingelser, vilket han i
dag inte gjort. Jag tror jag vågar ge
honom ett litet råd. Jag skulle vilja säga
att det kanske vore i längden klokare,
om han inte försökte komma undan
den ändring i ståndpunkt som i det
avseendet har inträtt och som jag inte
kan se att han har någon anledning att
försöka bortförklara. Om jag skulle ha
missförstått honom och han allt fortfarande
står på försvarsalliansens
grund, vore det av värde att få detta
konstaterat.

Sedan skulle jag till hans excellens
utrikesministern bara vilja säga, att
hans svar var överraskande. Han säger
att vi kunna tala om våra svenska förhållanden
och icke om de ekonomiska
och sociala förhållandena i andra demokratiska
länder. Enligt min mening
äro förhållandena ur social synpunkt i
en rad av västdemokratierna och Sverige
så pass likartade, att det är ganska
omotiverat att på denna skillnad, som
inte alls är till vår fördel, vilja bygga
upp någonting som skulle påverka
världsbilden i fråga om det demokratiska
och det kommunistiska blocket.
Jag undrar om inte utrikesministern
till omväxling med sina studier av professor
Toynbee möjligen har förläst sig
litet på de berömmande uttalanden,
som utländska turister då och då göra
när de komma till Sverige men som
väl få tagas med en nypa salt. Alldeles
speciellt förefaller det mig omotiverat
att fästa så stor vikt vid den eventuella
skillnaden mellan ekonomiska
och sociala förhållanden i Sverige och
de andra demokratiska länderna, att
man därpå vill bygga anspråk att göra
gällande, att det inte är förmätet att
säga, att den inre svenska politiken
kan ändra hela världsopinionens uppfattning
om relationen mellan det demokratiska
och det kommunistiska
blocket.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Till sist vill jag säga, att de folkpartitidningar,
som utrikesministern
hänvisar till och som påyrka svensk
anslutning till Atlantpakten, mig veterligt
inte ha bidragit till att ge en skev
belysning av förslaget om en begränsad
skandinavisk försvarsallians. De ha
enligt min mening inte framställt detta
som en sak, som behövde ge anledning
till berättigad misstänksamhet om vår
politik, utan de ha tvärtom — låt vara
att deras utgångspunkter i andra avseenden
äro rätt olika — hävdat att
man mycket väl kan föra en sådan
politik, att det bör vara möjligt för anhängarna
av alla olika åsiktsriktningar
att ena sig om att en begränsad militär
kontakt på detta område är förenlig
med den allmänt alliansfria linjen.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hjalmarson
har hävdat den meningen, att Atlantpakten
för Norges och Danmarks vidkommande
endast skall betraktas som
en ensidig biståndspakt till förmån för
dessa länder. Jag tillät mig i mitt anförande
göra några invändningar mot
detta betraktelsesätt. På det svarar herr
Hjalmarson, att det ligger i sakens natur,
att Danmark och Norge skulle befinna
sig i den förmånliga ställningen
att få taga emot hjälp men själva slippa
lämna sådan. Vad som menas med sakens
natur i detta sammanhang är såvitt
jag förstår det förhållandet att
dessa länders resurser äro tämligen
små. Det skälet räcker emellertid inte
längre än till att säga, att dessa länder
icke behöva räkna med att prestera militärt
bistånd. Men det är inget stöd
för den uppfattningen, att de inte
skulle vara skyldiga att upplåta sina
territorier. Är det inte tvärtom på det
sättet, att den part i ett ömsesidigt
paktförhållande, som inte lämnar bistånd
genom vapenmakt, kan få lov att
lämna något annat i stället?

När herr Hjalmarson argumenterar

Meddelande av utrikesministern.

för en begränsad försvarssamverkan
och åberopar att man vid de undersökningar,
som föregingo de skandinaviska
förhandlingarna, hade utrett även frågan
om en mindre och begränsad försvarssamverkan,
så förstår jag honom
inte. Det var ju så att inte någon av de
linjer man då gick fram på tog sikte
på det fallet, att Danmark och Norge
skulle bli bundna vid Atlantpakten. Det
är ju dock i den situationen som vi i
dag befinna oss. Vidare säges det att
om det skulle bli så, att Danmark och
Norge och Sverige samtidigt angripas,
så vore det ganska naturligt med ett
gemensamt försvar, ty detta borde väl
ändå vara mest effektivt. Jag kan helt
naturligt instämma i uppfattningen om
effektiviteten, men en annan fråga är,
om vi i förväg böra vidtaga några
arrangemang, som ge det ena stormaktsblocket
den uppfattningen att vi
ha på visst sätt låtit det andra stormaktsbloeket
flytta fram sina positioner
in på vårt territorium.

Herr WEDÉN: Herr talman! I den utrikespolitiska
debatten här i kammaren
för något mer än ett år sedan försökte
jag uttrycka min starka oro för tron på
neutraliteten som en besvärjelseformel,
genom vars uttalande man kunde avvända
krigets onda från sig själv och
sitt land. Denna oreflekterade och
känslomässiga tilltro till neutralitetens
skyddande egenskaper är enligt min
mening fortfarande alltför utbredd
bland oss. Till detta har kanske mest
bidragit det sätt och den ihärdighet,
varmed de politiker, som ha det största
ansvaret, gång på gång understrukit
neutralitetens betydelse. Jag har länge
menat, att detta kan föra med sig en
fastlåsning av opinionen, som på ett
olyckligt sätt kan binda oss även i ett
förändrat läge, där en omläggning av
vår utrikespolitiska kurs även för de
ledande politikerna själva kunde framstå
som en tvingande nödvändighet.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Nu har utrikesminister Undén i dag
sagt, att vår utrikespolitik är inriktad
på att — om jag förstått honom rätt —
först och främst gagna våra intressen
under fred och att den icke bygger på
antagandet att ett krig är nära förestående.
Men det måste väl vara på det
sättet, att det är nödvändigt att göra en
avvägning med hänsyn till att kriget i
alla fall kan komma och att vår utrikespolitiks
syfte ur den synpunkten
också måste vara att skapa de bästa
förutsättningarna för ett försvar. Det
är därför med stor tillfredsställelse som
jag i dag har hört ett par av oppositionens
främsta företrädare varna för en
fastlåsning av folkopinionen och därmed
klarare och kraftigare än tidigare
stryka under, att deras anslutning till
den svenska utrikespolitikens nuvarande
gestaltning är tidsbetingad, odogmatisk,
grundad på de nu givna förutsättningarna,
och att bedömningen alltså
kan få ett annat resultat om dessa förutsättningar
ändras. Men en ännu viktigare
fråga är givetvis, på vilka grunder
regeringens inställning vilar. Är den
också tidsbetingad och odogmatisk, ett
uttryck för vad regeringen menar vara
en realistisk bedömning av läget, och
kan den alltså förändras om läget förändras,
t. ex. genom en inskränkning
av Finlands relativa självständighet?
Eller är regeringens inställning också
influerad av den mera oreflekterade
tron på neutraliteten som skyddsformel? Hans

excellens statsministern har
skött debatten i första kammaren i dag,
men jag har ändå anledning att i detta
sammanhang erinra om det svar, som
statsministern ansåg sig böra ge mig
under remissdebatten i höstas. Jag hade
då framhållit vad jag betraktade som
ett enkelt faktum, vilket jag fortfarande
gör, nämligen att vi här i Sverige, för
att vi med någon utsikt till framgång i
längden skola kunna stå emot ett angrepp,
måste hålla ett tillräckligt stort
andningshål öppet västerut, att Sverige

och Norge därför inte annat än i samarbete
kunna på ett tillfredsställande
sätt försvara sig och att man därför
måste vara beredd att dra åtminstone
de nödvändiga minimikonsekvenserna
av detta förhållande. Denna tankegång
kommenterade statsministern då enligt
andra kammarens protokoll i följande
ordalag:

»Så starkt rotad är säkerligen det
svenska folkets vilja att driva en alliansfri
politik, att man illa berörs av en agitation,
som går ut på att Sverige omöjligen
kan bygga upp ett försvar för sin
neutralitet, sin fred och sitt oberoende.
Detta uppfattas som en rent defaitistisk
propaganda, som är ägnad att skapa
misstro mot våra försvarsmöjligheter.
Vill man ha ett starkt försvar — och
det trodde jag vi voro tämligen överens
om — får man inte slå ned försvarsviljan
genom att säga, att det är meningslöst
att försvara sig. Om det å andra
sidan skulle visa sig vara utsiktslöst, då,
ärade kammarledamöter», yttrade statsministern
vid detta tillfälle, »finge vi
la upp hela vår försvarspolitik utifrån

helt ny utgångspunkt.----Jag är

inte defaitist på denna punkt, men sådana
tankegångar kunna lätt vinna insteg,
i all synnerhet när det som stöd
för denna uppfattning kan åberopas en
viss militär expertis.»

Efter en replik av mig förtydligade
sig statsministern ytterligare och sade:
»Men för dem, som ha en annan mening
och anse, att det är klokt att vi hålla
oss utanför stormaktsblocken, måste
den från Atlantpaktsanhängarna utgående
propagandan ha den verkan, att
de säga sig: Vi vilja icke tillhöra något
stormaktsblock, men är det omöjligt
för oss att försvara oss om vi icke göra
det, vad tjänar det då över huvud taget
till med ett försvar?»

Jag avser inte här att ta upp eu diskussion
om för eller emot, när det gäller
Atlantpakten, och det gjorde jag inte
heller i höstas. Vad jag då diskuterade
var -— liksom jag gör nu — nödvändig -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

heten av en samordning i olika avseenden
av norska och svenska försvarsdispositioner.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid de senast citerade
orden, liksom på följande mening i det
nyss anförda: »Om det å andra sidan
skulle visa sig vara utsiktslöst» — statsministern
menade alltså här utsiktslöst
för oss att försvara oss med vår nuvarande
utrikespolitik — »då, ärade kammarledamöter,
finge vi ta upp hela vår
försvarspolitik utifrån helt ny utgångspunkt.
»

Jag måste fråga mig: Är detta eu argumentation
från regeringens främste
talesman, som verkligen är avsedd att
tagas på allvar? Statsministern säger
visserligen, att han själv icke är defaitist
på denna punkt. Men den opinionsutveckling,
som han säger sig frukta,
om ett allt större antal medborgare
finge den uppfattningen, att ett försvar,
med de betingelser vår nuvarande utrikespolitik
ger, vore nära nog utsiktslös,
den opinionsutvecklingen skulle
alltså bero på, att många människor
här i landet skulle resonera så här: Om
vi verkligen bli övertygade om att vi få
mycket svårt att försvara oss med den
utrikespolitik vi nu föra, då skola vi —
väl att märka — icke ändra vår utrikespolitik,
men vi skola avrusta vårt försvar.

Detta förefaller mig, herr talman, i
all sin nakenhet vara kontentan av
statsministerns resonemang på denna
punkt i höstas.

För min del måsle jag säga, att jag
har en annan och bättre uppfattning
om det svenska folkets moraliska styrka
och intellektuella nivå än den, som talar
ur rädsla för afl det skulle kunna låta
sig ledas in på ett dylikt defaitistiskt
resonemang. Men det är givet, att om
landets statsminister, om excellensen
Erlander argumenterar som om en sådan
reaktion hos medborgarna skulle
vara rimlig, då iikas riskerna för att
den, åtminstone bland hans egna anhängare,
skall bli verklighet.

Meddelande av utrikesministern.

Det är tecken sådana som jag här pekat
på, som hos mig alltjämt uppväcka
fruktan för att grunden för regeringens
utrikespolitiska ställningstagande även
delvis kan utgöras av en neutral dogmtro
och icke helt av ett kritiskt bedömande.
Vi äro säkerligen alla ense om
att den svenska utrikespolitikens främsta
mål måste vara att bevara vår frihet
och vårt oberoende. Låt mig här inskjuta
att med detta måste följa, att vi
även ha ett delansvar, om också begränsat,
för frihetens och demokratiens
bestånd i världen. Att vi ensamma
skulle kunna undgå ett den västerländska
odlingens ragnarök. kan ingen förutsätta.
Vårt öde är därför beroende av
den övriga demokratiska världens och
främst av de demokratiska stormakternas.
De kunna överleva utan oss, men
icke vi utan dem. Sist och slutligen är
därför deras svaghet även vår svaghet
och deras styrka vår styrka. Ingen neutralitet
kan undanskymma detta faktum.
Det är därför som även jag, herr talman,
reagerar mot att hans excellens
utrikesministern fortfarande uttrycker
sig så, att han talar om olika blockbildningar
utan att tydligt angiva dessa
blockbildningars olika innebörd eller
syfte.

När det nu är så, att allt flera skäl
göra sannolikt, att regeringens utrikeslinje,
sådan den i dag framlagts, i en
del avseenden illa tillvaratar våra utsikter
att försvara oss, om detta skulle
behövas, och om dessa utsikter — som
redan framhållits under diskussionen i
dag — skulle kunna förbättras avsevärt
genom en samordning av framför allt
norska och svenska försvarsdispositioner,
och när nu vidare stats- och utrikesministrarna
här i kammaren avvisa
alla strävanden i sådan riktning,
då finns det onekligen, särskilt mot
bakgrunden av statsministerns av mig
återgivna resonemang från i höstas, anledning
att fråga sig: Beror regeringens
avvisande hållning här även, och i kanske
icke obetydlig grad, på att den vi -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

ker undan för en opinion, främst inom
dess eget parti, en opinion som regeringen
föreställer sig håller så järnhårt
fast vid en stelbent och dogmatisk neutralitet,
att den hellre skulle acceptera
att vi försattes i ett ur försvarssynpunkt
mycket prekärt, nästan hopplöst läge,
t. o. m. hellre skulle acceptera en avrustningslinje
än låna sitt öra åt några
som helst för ihåligheten i dess ställningstagande
avslöjande argument?

Som jag nyss sade har jag en för hög
tanke om det svenska folkets moraliska
styrka för att tro, att någon allvarlig
risk för en sådan opinionsutveckling
kan föreligga. Men om en sådan risk
förefinnes, om det verkligen föreligger
någon allvarlig fara för att dylika defaitistiska
stämningar skola vinna någon
terräng inom nationen, så vore det
väl statsministerns, utrikesministerns
och regeringens uppgift att sätta in
hela sin auktoritet på att i deras linda
kväva alla sådana nedbrytande tendenser.
Det kan icke ske genom att man
argumenterar som om dylika tendenser
vore en verklighet, som man måste ta
hänsyn till. Det var vad statsministern
gjorde i höstas.

Av de deklarationer, som ha givits
från regeringsbänken i dag och i tidigare
utrikespolitiska debatter, har jag
inte kunnat undgå att få det intrycket,
att vad regeringen och dess anhängare
utgå från som givet, som fastslaget, är
en viss utrikespolitisk linje, neutralitetslinjen,
som måste hållas, och att
man sedan tar mindre hänsyn till våra
möjligheter att föra en framgångsrik
försvarsstrid, om en sådan skulle påtvingas
oss, till konsekvenserna av den
givna utrikespolitiska linjen för en sådan
försvarsstrid. Detta är enligt min
mening att ställa saken på huvudet. Det
som borde vara givet och visst är väl
för det första, att Sverige under alla
förhållanden skall försvaras och därför
måste ha ett försvar av sådan omfattning
att vi, om olyckans dag randas,
skola kunna hålla ut, tills vi hinna få

det understöd, som vi alla veta, att vi i
ett sådant läge icke under någon längre
tid kunna undvara. För det andra borde
det väl därför vara givet, att vår utrikespolitik
måste vara ägnad att ge försvaret
det mest gynnsamma utgångsläget,
måste vara sådan att inte utsikterna
till hjälp i tid allvarligt riskeras.
Det är under sådana förhållanden uppenbart,
att utrikespolitiken inte kan
vara fastlåst utan måste vara betingad
av läget och tiden och dessa faktorers
inverkan på våra möjligheter att skydda
vår demokrati. För regeringen en sådan
utrikespolitik? Tyvärr, herr talman,
kan jag inte säga annat än att jag
måste lämna denna fråga öppen.

Jag skulle, innan jag kommer fram
till några avslutande reflexioner, vilja
säga några ord om en annan angelägenhet
i samband med den utrikespolitiska
debatten, som statsministern i de av
mig inledningsvis citerade orden också
snuddade vid och som man särskilt på
socialdemokratiskt håll har visat ett utpräglat
intresse för. Som ett försvårande
drag — ur den synpunkt han då anlade
— i min argumentation för nödvändigheten
för vårt eget försvar att
hålla förbindelselinjerna öppna västerut
anförde ju statsministern, att till
stöd för en sådan uppfattning kunde
åberopas en viss militär expertis. Detta
skulle alltså enligt hans mening kunna,
i det sammanhang han anförde, medföra
en skeptisk inställning till försvaret.
Jag har redan bemött denna tankegång
i och för sig, men jag har nog inte
fel, om jag antar, att detta statsministerns
yttrande även får ses som ett led
i den ganska långa råd av förmaningar,
som våra militära experter under de senaste
månaderna fått mottaga och som
gått ut på att militära meningsyttringar,
ägnade att belysa de särskilda svårigheter,
som ur militär synpunkt äro förknippade
med den utrikespolitiska linje
statsmakterna valt, borde undvikas.
Mot sådana anspråk på militär tystnadsplikt
är det enligt min mening nöd -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

vändigt att reagera. Vilja statsmakterna
och det svenska folket föra en utrikespolitik,
som ur militär synpunkt medför
ytterligt svårlösta problem, så bör
detta ske i fullt medvetande om dessa
svårigheter och även i fullt medvetande
om hur stora svårigheterna för de militärt
ansvariga te sig.

För att undvika alla missförstånd,
som dock borde vara onödiga, vill jag
genast tillägga, att vilka de personliga
utrikespolitiska uppfattningarna på militärt
håll än må vara och hur stora
svårigheter som den av statsmakterna
godkända politiken än medför ur militär
synpunkt, är det självklart, att den
militära ledningen i sitt praktiska
handlande måste lojalt acceptera och
arbeta utifrån de förutsättningar, som
de politiska instanserna bestämt. Någonting
annat är otänkbart, och den officer,
som icke vill godkänna en sådan
arbetsordning, kan icke användas inom
det svenska försvarsväsendet. Denna
sak står över all diskussion. Men jag är
övertygad om att det icke finns någon,
som under senare tid kunnat påvisa någon
grundad anledning att i något avseende
ifrågasätta den lojalitet hos militärerna
som jag här talar om.

Denna lojalitet kan och bör emellertid
icke få förhindra, att vår militära
expertis liksom all annan expertis har
icke endast rätt utan även skyldighet
att frambära sin mening om konsekvenserna
i de hänseenden, den är satt att
bevaka, av olika politiska riktlinjer.
Och denna mening bör i sina grundläggande
drag icke förbehållas endast de
slutna församlingarna i konseljsalen
eller utrikesnämnden, utan den bör delges
riksdagen och nationen i dess helhet.
En politik, vars företrädare skulle
anse sig icke kunna tåla en sådan vidare
och mera allsidig belysning av sitt
ställningstagande, vore med säkerhet en
svag och dålig politik. Att en sådan
allsidig belysning verkligen kommer till
stånd borde vara en fordran från riksdagens
sida, som den militära ledning -

Meddelande av utrikesministern.

en icke bör undandraga sig att tillmötesgå.

Jag skall till slut, herr talman, återknyta
till min inledningsvis framförda
mening, att vi åtminstone måste draga
minimikonsekvensen av det förhållandet,
att vårt eget försvar, om vi bli anfallna,
icke kan tillfredsställande skötas,
därest icke dess planläggning samordnas
med den norska försvarsplanläggningen
och om icke Norge till väsentliga
delar kan hållas fritt från inkräktare.
Ty om järnridån dragés ned
väster om Sverige, är det självklart, att
mörkret faller tätt även omkring oss.
Minimikonsekvensen måste alltså vara,
att vi säga ifrån, att vi äro beredda att
lämna vårt bidrag för att förhindra
detta. Det förutsätter naturligtvis ett
sådant militärt samarbete, som herr
Ohlin och herr Hjalmarson förut rekommenderat.
Det förutsätter däremot
icke en förändring av Sveriges hållning
till Atlantpakten, men det skulle på ett
ytterst välgörande sätt klargöra också
för de stora demokratierna, var vi stå
i händelse av att ett krig tvingas på
Norden, och därmed säkerligen öka
våra möjligheter att få effektivt bistånd.
Ett svenskt initiativ till en samordning
av i första hand svensk och norsk försvarsplanläggning
uttrycker ingenting
annat än ett svenskt livsintresse. Vi
skulle därmed, såvitt jag förstår, icke
ålägga oss några andra politiska förpliktelser
än dem vi äro skyldiga oss
själva, om vi vilja taga vara på möjligheterna
att överleva, ifall vi sättas på
det yttersta provet. Det är därför enligt
min mening, herr talman, den nödvändiga
handling, som nu kräves av
.svensk utrikespolitik.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att svara
herr Wedén. Han är nu som tidigare en
ropandes röst i öknen, och jag har ingen
särskild anledning att gå in på vad han
sade.

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 niars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Jag begärde ordet litet post festum
för att rätta till ett yttrande av herr
Ohlin. Han karikerade ganska kraftigt
den uppfattning, som jag hade givit uttryck
för, då lian sade, att min ståndpunkt
var, att Sveriges läge skulle ha
så stor betydelse som föredöme för världen,
att den ändrade hela den världspolitiska
situationen och förhållandet
mellan de båda maktblocken. Något sådant
har jag naturligtvis inte sagt, utan
jag har givit ett uttryck åt den meningen,
att vi hade en insats att göra av
även internationell betydelse, om vi försökte
forma vårt samhälle på sådant
sätt som jag antydde, med politisk och
ekonomisk demokrati, och alltså visade
i handling, att en sådan förening av
demokrati på olika områden är möjlig.
Och ju fler länder som med framgång
arbeta på samma linje, dess bättre är
det naturligtvis.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara läsa upp vad utrikesministern
sade:

»Det är ingalunda betydelselöst om
den åskådningen motverkas, att världen
oundvikligen går mot en uppdelning i
ett kapitalistiskt och ett kommunistiskt
block, vilka till sist måste drabba samman
i en slutlig kamp om världsherraväldet.
»

Det är denna föreställning, menar utrikesministern,
som vi skola bekämpa
här i Sverige genom att vi vid sidan av
en lång rad andra länder bedriva en
socialt uppbyggande politik, och utrikesministern
ansåg det inte förmätet
— för att använda hans eget adjektiv •—
att hoppas på att vi där kunna göra en
insats. Jo, herr utrikesminister, hur
varma anhängare vi här i Sverige än
äro av en socialt uppbyggande politik
och hur övertygade vi än äro om dess
stora betydelse för det svenska folket,
så måste jag ändå säga, att det är förmätet
att tro, att denna politik kan utöva
något väsentligt inflytande, när det

gäller att undvika föreställningen, att
världen består av ett kapitalistiskt och
ett kommunistiskt block, som till sist
måste drabba samman i en slutlig kamp
om världsherraväldet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ohlin skulle kanske ha kommit
till en annan uppfattning om han, som
han hade bort göra, hade lagt märke
till att katastrofteorien i sin nationella
utformning tidigare har spelat en stor
roll i den marxistiska ideologien, men
att uppfattningen att förhållandena i
världen bli allt värre och värre, att arbetarna
komma i allt starkare motsättning
till arbetsgivarna, och att det till
slut blir två block som stå mot varandra
i samhället, successivt har underminerats
och så småningom i hög grad
förlorat sin makt över sinnena. Detta har
skett tack vare en utveckling av den
arten, att samhället i högre grad har
nalkats välfärdsstatens ideal och en utjämning
möjliggjorts genom en radikal
förbättring av arbetarklassens villkor
o. s. v. Är det så ofattbart för herr Ohlin,
att vi nu ha precis samma företeelse på
det internationella planet?

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Efter allt som
sagts i dag kan jag begränsa mig till en
mycket kort kommentar till utrikesministerns
anförande i förmiddags.

Jag erinrar mig en debatt här i kammaren
under höstriksdagen, då såväl
stats- som utrikesministrarna sökte bevisa,
att de företrädde så gott soin den
enda godtagbara uppfattningen när det
gällde vårt förhållande till den övriga
världen. Debatten hölls eljest i särskild
anknytning till förhållandena i Skandinavien.
Jag tillät mig då framhålla,
att det är av stor betydelse att vi kunna
hålla samman om huvudlinjerna i vår
utrikespolitik, och det ansåg jag att vi
alltjämt gjorde. Men jag ville för min
del inlägga en bestämd gensaga emot

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

att det fordrades, att man på så gott
som varje punkt skulle godta utrikesministerns
uttalanden. .lag tyckte mig
lia alldeles särskild anledning att erinra
mig (ietta, när jag lyssnade på excellensen
i dag.

Jag kan instämma med honom i att
talet om Sveriges isolationspolitik är
starkt överbetonat. Vi ha utöver medlemskapet
i Förenta Nationerna under
de senaste två tre åren i rask takt engagerat
oss i det internationella samarbetet.
Ibland har jag dock fått det intrycket,
att hans excellens utrikesministern
har varit tveksam. Jag erinrar mig
framför allt hur det var, när vi började
resonera om Parisorganisationen. Men
händelseutvecklingen gick så snabbt,
att utrikesministern få månader därefter
dess bättre var helt engagerad i de internationella
rådslag och konferenser
angående Europas återhämtning, som
komme till stånd. Av anledningar, som
vi alla känna, har samarbetet här i
Europa begränsats till stater utanför
järnridån. Den finansiella hjälpen åter
veta vi att Amerika har stått för. Det,
som vi ha hållit oss utanför, är Atlantpakten,
och den saken ligger helt på det
militärpolitiska planet.

Så långt kan jag vara överens med
utrikesministern, men sedan förefaller
mig hans uttalanden betydligt mera
svårfattbara. Utrikesministern yttrade i
förmiddags: »Vår utrikespolitik är närmast
inriktad på att tjäna vårt lands
intressen under fredstid.» Ja, inte räknar
väl någon med att vi bär i Sverige
skulle hysa några aktivistiska tankar,
att vi skulle gå bröstgiinges till väga mot
andra folk? Målsättningen för vår utrikespolitik
måste självklart vara att bevara
landets självständighet och fred.
Därmed skapas ju också huvudförutsättningen
för uppnående av goda levnadsförhållanden
inom det egna landet.

1 fortsättningen kom utrikesministern
in på ett resonemang, som gör att man
undrar, om det egentligen skall betyda
proklamerandet av »andlig neutralitet».

Meddelande av utrikesministern.

På den punkten har lierr Hjalmarson —
och även herr Ohlin -— sagt åtskilligt,
som jag för min del kan instämma i.
Våra begrepp om andlig och politisk
frihet höra samman med den syn på
livet och människorna, som med stigande
eftertryck måste betecknas som utpräglat
västerländsk. Det kan icke och
bör icke fördöljas.

Här har nu först herr Fast och senare
också utrikesministern själv i ett
par inte allt för övertygande anföranden
sökt tolka uttalandet om välfärdsstaten
såsom endast innebärande fullföljande
av, jag skulle nästan vilja säga,
vissa hygieniska åtgärder för att undgå
den kommunistiska smittan. Jag tror det
är riktigt att social trygghet verkar i
hög grad befrämjande på stabiliteten i
samhället och motverkar kommunistisk
infiltration. Men skulle det inte vara
möjligt för utrikesministern att uttrycka
sig på något annat sätt än som här skett
med inblandning av »proletariatets diktatur»,
säga det på sådant sätt, att det
inte behöver ge anledning till så många
uttydningar?

Det som föranledde mig att begära
ordet var kanske mera vad som inte
sades än vad som sades i utrikesministerns
tal. Vårt förhållande till Finland
vidrördes inte med ett ord. Detta bör
enligt min mening icke få tydas som om
vi vore likgiltiga för utvecklingen i detta
nära grannland. Det har sagts här i
kammaren vid olika tillfällen, och det
är säkert anledning att alltjämt understryka
det. Vad som sker i Finland måste
i hög grad påverka Sveriges ställningstagande
i utrikespolitiskt hänseende. Ett
ökat tryck på Finland kommer säkert
att påverka den allmänna opinionen här
hemma och framtvinga eu omprövning
av Sveriges politik. I utrikesministerns
tal nämndes ingenting om vårt lands
nuvarande läge ur politisk och strategisk
synpunkt, ingenting om det nya
maktläget vid Östersjön. Det är dock i
detta läge vi ha att finna huvudmotivet
för den politik vi föra. Jag tror det vore

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

riktigare att detta sades ut. Det skulle
öka förståelsen för vår politik i mäktiga
länder, där vi verkligen behöva
ökad förståelse. Över huvud taget saknade
jag i utrikesministerns tal den
hänsyn till opinionsbildningen i den
demokratiska världen, som vi i nuvarande
läge icke böra underlåta att taga.
Speciellt föreföll mig talet på vissa
punkter mindre lyckligt formulerat i
den meningen, att vissa uttalanden kunna
vantolkas, rent av uttydas som en
svensk kyla mot Danmark och Norge
inför deras svårigheter. Jag vill tro att
utrikesministern inte avsett detta, men
i så fall bör det sägas ut på ett klarare
sätt.

Det väsentliga i dagens debatt synes
mig vara, att icke alla möjligheter för
fortsatta försök att på vissa punkter
samordna det skandinaviska försvaret
för frihet och fred kallt avvisas. Det
bör inte få undanskymmas eller bortförklaras
att försöken att samordna de
skandinaviska ländernas skydd mot ett
anfall, som samtidigt sätter in mot dem
alla, främst syftar till att stärka friheten
och oberoendet här uppe. De äro avsedda
att vara ett medel att i det längsta
bevara freden i vår del av världen.
Herr Ohlin, om jag fattade rätt, underströk,
att det skulle vara felaktigt, om
de ansatser och de försök, som i detta
fall ifrågasatts, skulle misstydas och
t. o. in. misstänkliggöras. Vi äro övertygade
om att endast medvetandet om
att våra länder gjort sitt yttersta för att
bygga eu mur mot anfall kan ge oss
någon möjlighet att bevara vår fred, om
ett nytt storkrig skulle bryta ut.

Jag återkommer, Ers Excellens, till
vad jag började med. Det är värdefullt
och har varit ytterst värdefullt under
de år som gått, att vi ha kunnat hålla
samman om de stora huvudlinjerna i
svensk utrikespolitik. Jag har vid flera
tillfällen lyssnat till statsminister Erlander
och fått den uppfattningen, att han
haft förståelse för sådana synpunkter.
Utrikesministerns tal i dag föreföll mig

tyda på mindre intresse än tidigare för
att sammanföra de demokratiska partierna
kring en gemensam utrikespolitisk
handlingslinje. Möjligen kunde av
utrikesministerns senare anförande utläsas
en något större förståelse för dem,
som på vissa avsnitt kanske ha en mot
utrikesministern något avvikande mening,
varjämte tonfallet var något mjukare,
när han resonerade om de speciella
förhållandena till våra skandinaviska
grannar. Kanske bör man inte
läsa utrikesministerns anförande, när
det kommer i trycket, alltför ordagrant,
utan förutsätta, att det har en bättre
andemening än själva ordvalet ger vid
handen. Det var nämligen inte uppmuntrande.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Hans
excellens utrikesministern påpekade på
tal om att man eventuellt skulle förbereda
ett nordiskt försvar mot ett gemensamt
angrepp, att det finns handlingar,
som kunna missförstås av annan
makt. Så ungefär sade hans excellens.
Det är klart att det exempel han därvid
valde är ägnat att lända till viss eftertanke.
Excellensen Undén talade om att
vi ha exempel från Englands inträde i
det första världskriget, och han menade,
att det var denna entente cordiale
som medförde, att England tvingades
ingripa. Nu var det ju så, att England
ingrep inte förrän Belgien angreps, och
man kan väl säga, att Englands livsintressen
då voro hotade. Man kan också
göra en annan reflexion i detta sammanhang,
nämligen att om England inte
hade förberett militär samverkan med
Frankrike, så hade Tyskland med säkerhet
vunnit det första världskriget. Här ha
vi alltså ett strålande exempel på värdet
av förberedd militär samverkan, vilket
kanske skulle kunna ge oss här i Norden
en liten lärdom. Det är möjligt att
en förberedd militär samverkan också
skulle kunna rädda oss här uppe iNorden.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

I sitt första anförande bär excellensen
Undén mycket riktigt framhållit, att
man inte skall bygga en politik på det
antagandet att ett krig är nära förestående.
Jag vill erinra om att den amerikanske
utrikesministern Acheson också
varit inne på samma linje. Han menar
att man inte bör laborera med den föreställningen,
att vi inom den närmaste
åren ha att räkna med ett världskrig
som en realitet, utan han tror tvärtom
att genom att västerns demokratier allt
närmare sammansluta sig detta olycksöde
för mänskligheten kan undvikas.
Denna samverkan mellan västerns demokratier
skulle just ge västerlandet
den styrka som behövs för att avskräcka
från angrepp. Ur den synpunkten
kan man givetvis ändå diskutera, om
det inte också ur Sveriges synpunkt
kunde vara lämpligt att ansluta sig till
den allmänna solidariska militärpolitiska
samverkan, som Atlantpakten innebär
för västerns länder. Det är emellertid
en fråga som ju inte är aktuell
just nu, och jag skall därför inte närmare
ingå på densamma.

Däremot skall jag be att få instämma
med bland andra herr Wedén, som talade
om att del är mycket viktigt, att
vi inte låsa fast våra ståndpunkter, därför
att det kan inträffa saker och ting,
som göra — vilket också antyddes av
den senaste ärade talaren — att vi måste
ta vårt läge under omprövning. Herr
Ohlin har redan varit inne på ett uttalande
av utrikesministern, som faktiskt
kunde tolkas så, att utrikesministern
menade, att .Sverige skulle ställa
sig såsom ett slags tredje makt utanför
ett kapitalistiskt och ett kommunistiskt
block. Det är en ståndpunkt som jag
under utrikesdebatten för ett år sedan
också vände mig mot. Även då hade
excellensen Undén gjort vissa uttalanden,
som gåvo vid handen, att han hade
en liknande uppfattning, .lag tog mig
då friheten att förklara, att jag ansåg,
att dylika uttalanden vore skadliga för
Sverige, ty de skulle kunna uppväcka

Meddelande av utrikesministern.

en misstämning mot oss i det stora land,
Amerikas förenta stater, som är den dominerande
makten på den demokratiska
sidan, av vars hjälp vi ändå ytterst iiro
beroende. Excellensen Undén förklarade
då, att jag hade missförstått honom,
och jag ville inte då motsäga honom på
den punkten. Anledningen härtill var
närmast, att jag hoppades, att om jag
inte ifrågasatte riktigheten i hans uttalande,
han skulle få tillfälle att i fortsättningen
inta en annan ståndpunkt
och vara mera försiktig med sådana uttalanden.
Men nu har, som sagt, excellensen
Undén fortsatt på den gamla linjen,
och därför anser jag mig ha full
frihet att här instämma i herr Ohlins
kritik.

Excellensen Undén har framhållit, att
man inte nu kan definiera en neutralitetspolitik,
som kan komma att tillämpas
under nu okända förhållanden. Naturligtvis
är detta uttalande riktigt på
sitt sätt. Men det hindrar väl ändå inte,
att man kan och bör ta hänsyn till
grundläggande militärpolitiska fakta.
Det ha herr Ohlin och herr Hjalmarson
gjort var och en på sitt sätt, men excellensen
Undén låtsas inte om vare sig
att vi befinna oss i ett mycket utsatt
läge eller, framför allt, att detta läge
just beror på att våra öden, de nordiska
ländernas öden, i stor utsträckning höra
samman. Jag stöder mig härvid på de
militärpolitiska överväganden som ansågos
tämligen självklara 1948 och som
väl inte plötsligt ha förlorat allt berättigande.
Man skulle t. o. m. kunna gå så
långt, att man kunde likna Sverige och
Norge vid ett par siamesiska tvillingar;
ett dödligt ingrepp på den ene tvillingen
kan komma den andre att förblöda.
Detta faktum får man inte blunda för.
Här gäller det inte, som excellensen
Undén tycks förmena, tomma spekulationer
utan realiteter.

Till sist, skulle jag, herr talman, ändå
vilja framhålla, att vi inte heller kunna
blunda för det faktum, att Västeuropas
folk för länge sedan skulle ha förlorat

Nr 11.

Onsdagen den 22 niars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

sin frihet, om de inte haft det mäktiga
stödet av de demokratiska Amerikas
förenta stater. Det säger ändå något om
den ställning Västeuropas folk i allmänhet
böra intaga mot Förenta staterna.
Det borde vara en anledning för
Västeuropas folk att i sin försvarspolitik
taga avgörande hänsyn härtill och
förbereda den hjälp, som kan komma
från Amerikas förenta stater genom ett
försvarsförbund. Så ha nu alla Västeuropas
folk gjort och även Danmark
och Norge. Vi ha inte gjort det, och i
dagens läge vill jag bara påpeka, att vi
på grund härav ändå ha ett problem,
som ständigt påkallar vår uppmärksamhet.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag skall börja med att replikera
den senaste talaren. Herr Häckner
sade, att Europas folk för länge sedan
säkerligen skulle ha förlorat sin frihet,
om inte Amerika hade funnits.
Jag måste säga, att Europas folk skulle
ha förlorat sin frihet 1944—45 till nazismen,
om inte Sovjetunionen hade
offrat så mycket av sitt bästa blod och
räddat Europas stater, däribland även
Sverige.

Genom herr Ohlins och herr Hjalmarsons
anföranden löper den gemensamma
ledtråden att framställa faran
för freden såsom en aggressiv kommunistisk
imperialism, som hotar världen.
Vill man hålla sig till verkligheten,
är det riktigare att säga, att eu
aggressiv imperialistisk antikommunism
hotar freden; före år 1940 var
det antikominternpakten som mobiliserades,
i dag är det Atlantpakten.

Herr Ohlin har här vid ett par tillfällen
sagt, att man från kommunisternas
sida skulle betrakta ett krig mellan
kapitalismens och socialismens
länder såsom ofrånkomligt. Herr Ohlin
vet mycket väl, att Sovjetunionens och
folkdemokratiernas ledande män på
det mest auktoritativa sätt sagt ifrån —

vilket också skett i den fredsrörelse,
som här omtalats — att de båda systemen,
såväl det kapitalistiska som det
socialistiska, kunna bestå vid sidan av
varandra, idka fredliga handelsförbindelser
med varandra och i fredlig tävlan
visa folken vilket system som står
sig bäst. De, sam ha valt socialismens
väg, tro på sitt system och behöva intet
krig. Faran ligger däri, att de kapitalistiska
länderna inte tro på sitt system.

Det är inte från öster, herr Ohlin,
som man ropar på krig. År det inte
Amerika, som har byggt 500 krigsbaser
på främmande territorier? Är det inte
Amerika, som i dag driver en fullkomligt
hysterisk krigshets? Herr Hagberg
i Luleå har anfört några exempel härpå.
Jag skulle kunna anföra andra, exempelvis
ett telegram från New York
den 27 februari i anledning av Trumans
beslut om att vätebomben skulle tillverkas.
Jag vill inom parentes säga,
att den enda makt, som fällt atombomber
mot en fredlig civilbefolkning och
utan militär mening, är Förenta staterna.
Den enda makt, som gett order om
vätebomben, är också Förenta staterna.
Om detta vapen sägs i ett Newyorktelegram
av den 27 februari: »Med i
och för sig ofarliga kemikalier som
hölje kring en vätebomb på netto 500
kg skulle man kunna ta död på varje
levande varelse på jorden. Genom själva
explosionen skulle de kemiska ämnena
förvandlas till dödsbringande
moln, som skulle föras jorden runt med
vindarna, komma med i den luft folk
andas in och förgifta all växtlighet och
allt man äter och begagnar. Chicagoforskaren
Leo Szilard underströk, att
ingen skulle överleva.»

Redan för två år sedan kunde det
t. ex. i den amerikanska tidskriften
»Det Bästa» i Sverige läsas, att man i
Amerika var beredd att på en timmas
varsel försöka utplåna alla Sovjetunionens
städer och storindustrier och
att eu framstående amerikansk expert

Onsdagen den 22 mars 1950 fin.

Nr 11.

förklarat, att det var sorgligt att man
inte kunde räkna med att i första omgången
utrota mer är 40 miljoner människor,
eller för att citera en stor New
York-tidning: »Vi skola sända flygmaskiner
till 40 000 fots höjd med atom-,
brand- och bakteriebomber för att dräpa
barnen i vaggan, mormödrarna under
bönen och arbetarna i deras arbete.
» Ändå står herr Ohlin och säger,
att vi veta, att Amerika inte är aggressivt.
Får en professor i Sverige veta
så litet om den omgivande världen
Vet inte herr Ohlin, att Amerika redan
för krig? Är det herr Ohlin obekant,
att Förenta staterna nyss satsat 5 miljarder
dollar, d. v. s. 27 miljarder devalverade
svenska kronor, på ett krig
i Kina, som Amerika trots sina atombomber
har förlorat?

Är det herr Ohlin obekant, vad de
amerikanska generalerna och vapnen
åstadkommit i Grekland och vad de i
dag förbereda sig att göra i Vietnam?
Där ingripa de direkt på Frankrikes
sida, trots att varken Amerika eller
Frankrike har något där att göra och
trots att Frankrike bär lovat Vietnams
folk frihet och folkmajoriteten i Vietnam
står bakom detta frihetskrav?
Ändå har Frankrike svikit sitt löfte!

Är det vidare herr Ohlin obekant,
hur man ganska öppet angivit som sitt
mål att via Atlantpakten fullfölja den
förintelse av ett annat land, som jag
nyss talade om?

Herr Ohlin och herr Hjalmarson ha
vänt sig emot att man betraktar läget
i världen i dag såsom en strid mellan
kapitalism och socialism. »Nej», säga
de, »det är eu fråga om demokrati eller
diktatur.» Jag förstår, att herr Hjalmarson
gärna skulle vilja ställa frågan
på det sättet. Icke desto mindre är
den falsk. Blir det mindre demokrati
i världen, när folken själva ta hand
också om produktionen, gruvorna, fabrikerna
och bankerna?

Ilcrr Undén och herr Ohlin ha här
talat om »iikta demokrati», som inte är

Meddelande av utrikesministern.

förenlig med socialismen. Var ha vi
den där äkta demokratien? Vad är kriteriet
därpå? Är det kanske Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags bruttovinst
i år på 169 miljoner kronor? Är
det Aseas gratisutdelning av aktier för
45 miljoner kronor? Är det, kort sagt,
det kapitalistiska rofferiet, som är kännetecknande
för den äkta demokratien?
Älskar man sitt land mindre, om man
inte älskar Enskilda banken och Handelsbanken? Var

är det som är kriteriet på den
äkta demokratien? Är det Förenta staternas
fräcka, grova inblandning i
andra länders angelägenheter genom
penning- och vapenunderstöd med militärt
mål i sikte, såsom i Kina, Vietnam
och Grekland? Är det samröret mellan
Franco-Spanien och Förenta staterna?
Är det kanske nazismens återuppståndelse
i Västtyskland under amerikanskt
beskydd och Mussolini-fascismens återuppståndelse
i Italien? Är det kulsprutesalvorna
mot strejkande arbetare i
vårt grannland. Finland, och i Frankrike
eller kulsprutesalvorna mot de bönder,
som vilja ha jord i Italien? Är
detta den äkta demokratien? Jag tror,
att i så fall få ni medge, att den är
besudlad med blod från nationella frihetskämpar
i kolonierna, negrer, som
blivit lynchade i »Guds eget land», och
strejkande arbetare, om vilka man kan
använda Erik Blombergs ord, att deras
enda brott var hunger.

Vi se ingen demokrati, när England
i dag mobiliserar Borneos huvudjägare
mot Malackas folk eller hänger ordförandena
i den malajiska landsorganisationen.
Vad är det för demokrati,
när man skjuter strejkande negrer i
Nigeria? Vad är det för demokrati i
Hollands framfart mot Indonesiens
folk i dag?

Nej, det där är bara till för att undanskymma
den verkliga skiljelinjen,
som herr Hjalmarson vill komma ifrån,
mellan kapitalismen och socialismen.
Där ligger faran. Är Amerika bakom

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Atlanten i dag skräckslaget för ett angrepp
från Sovjetunionen? Det är bara
hysterisk propaganda. Förenta staterna
fruktar intet angrepp, och vi göra det
inte heller. Enligt nyktra statsmannatal
— det framgick av utrikesministerns
uttalande i dag —- väntar man
inte något krig nu, och t. o. m. mr
Kennan och andra amerikanska ledare
ha sagt, att Sovjetregeringen säkert inte
förbereder något angrepp.

Vad är det då man fruktar? Jo, man
fruktar krisen i Förenta staterna och i
Marshalländerna, man fruktar bräckligheten
i kapitalismens eget system.
Man fruktar, att folkmajoriteten i vissa
länder skall skyffla undan kapitalismens
makt. Det är då Förenta staterna
vilja ingripa med atombomber för att
rädda kapitalismens system.

Man talade här också — jag tror att
det var herr Ohlin — om den fria pressen
såsom ett kriterium på demokratien.
Vi ha i dagarna haft ett mycket
strålande exempel på pressens frihet
i Sverige. Det har inte helt kunnat undanskymmas,
att det pågått en internationell
fredskonferens i vårt land.
Den besöktes av människor, som under
normala tider skulle ha varit journalistiskt
högvilt i ett land, där första
hästa tungviktsboxare, filmstjärna eller
representant för pinuppressen uppvaktas
inte bara med intervjuer utan även
med mottagningar, där statsråd äro
närvarande.

Denna fredskonferens skällde man
först ut och sedan sökte man hemligstämpla
den. Journalisterna i Sveriges
stora tidningar samlades till en presskonferens,
sutto och antecknade mycket
noga men fingo inte säga ett ord,
ty ägarna till deras tidningar voro rädda
för fredspropagandan. De voro rädda
för att få sina ritningar fördärvade,
nämligen sina propagandistiska ritningar,
att det är Sovjetunionen som
hotar världsfreden. Därför fick det inte
hända, att exempelvis representanter
från Sovjetunionen och folkdemokrati -

erna fingo tala om hur hängiven man
är fredens sak i ett land, där man utsatts
för två väldiga anfallskrig på
mindre än 30 år, där man i det sista
världskriget —- det som räddade Europas
frihet — fick sätta till sju miljoner
människor direkt i striden av sitt
bästa folkmaterial, nämligen ungdomen,
där man fick 30 000 fabriker, 80 000
.skolor samt 1 600 städer och större
samhällen förstörda, och där 25 miljoner
människor förlorade sina hem. Om
vi sätta detta i motsättning till att Förenta
staterna inte fick så mycket som
ett enda uthus bombat, att dess krigsförluster
voro mycket små, inte stort
större än antalet förolyckade trafikanter
under samma tid, och att Amerikas
kapitalister direkt tjänade 70 miljarder
dollar på det andra världskriget, kanske
vi förstå, att fredskravet reses så
mycket starkare i öster och att herr
Ohlin, herr Hjalmarson och herr Undén
förgäves skola söka i rysk eller
östeuropeisk press efter sådana obeskrivligt
råa, vidriga och människofientliga
uttalanden, som jag nyss citerade,
nämligen att dräpa barnen i vaggan
och mormödrarna under bönen. —
Sådana uttalanden förekomma bara i
väster, herr Ohlin!

Man fick alltså inte tala om hur hängiven
man var fredens sak. Här ha nu
herr Edberg och några andra framträtt
såsom kritiker av denna fredskonferens.
Herr Edberg hade två argument
emot denna konferens. Det ena var, att
den hade anbefallts av Kominform, det
andra var att kommunisterna i hela
världen uppträtt likadant när de protesterat
emot krigshetsen och Marshallplanen.
— Precis som om inte högersocialdemokraterna
skulle uppträda likadant
som på ett snöre i alla länder för
Marshallpolitiken, vilken ingår i den
politik som kan störta världen i ett
nytt krig, om dollarkungarna få sin
vilja fram!

Herr Edbergs tal om att Kominform
stöd bakom denna fredskonferens kan

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

ju bara föranleda förståndigt folk att
säga: Om nu Kominform gjort något så
vettigt som att skapa en så stor internationell
fredsrörelse, har den gjort det
bra. Jag kan citera herr Edbergs egen
partivän, även om han inte hör till högersocialdemokraterna,
den italienske
partiledaren Pietro Nenni, som på jättemötet
i Eriksdalshallen sade: »Det

handlar inte om kommunism eller
antikommunism, marxism eller antimarxism,
det handlar om fred eller
krig.» Och, herr Edberg, om de krafter,
som vilja ha krig, få sin vilja fram och
kriget sätter i gång, då kan det bli på
det sättet, som vetenskapsmännen beskrevo
i det uttalande, som herr Hagberg
i Luleå nyss läste upp, och det
kommer inte bara att användas atombomber
och vätebomber, utan även
dödsbringande strålar och baciller i ett
kommande krig.

Tror herr Edberg och andra, om nu
de krafter, som vilja ha krig, skulle få
sin vilja fram, att bombfällarna och
bacillerna kunna skilja så noga mellan
barn till högermän, folkpartister, kommunister
eller socialdemokrater? Låta
ni detta ske, kommer förintelsen att
drabba alla utan hänsyn till parti.

Men, herr Edberg, det är inte sant
att det var en kominformkongress. Det
var inte bara kommunister som framträdde
på denna fredskongress. Eftersom
edra tidningar inte vågat säga någonting
— den s. k. fria pressen i Sverige
hade inte frihet att tala om vad
som försiggick på denna fredskonferens
— skall jag tala om det i dag. Där
funnos partiviinner till er allesammans,
folk av alla raser och trosbekännelser,
socialdemokrater och borgerliga. Där
fanns en viceminister under Boosevelt
och flera andra förutvarande och nuvarande
ministrar, flera rektorer och
professorer vid Europas främsta universitet,
flera av världens främsta vetenskapsmän
och författare, folk från
katolska och protestantiska kyrkor, en
missionär från Kanada — det var en

Meddelande av utrikesministern.

ganska bred samling. De voro inte
överens i frågan, om det skall bli kommunism
eller inte kommunism i världen,
men de voro överens om att freden
skall bevaras. Det är en kämpande
fredsrörelse, som tagit som sin symbol
Picassos duva, vilken bär sporrar,
och ger uttryck åt professor Joliot
Curies ord: Vi skola tvinga freden på
krigsanstiftarna.

Fredskonferensens första krav, som
genom en deputation med Pietro Nenni
i spetsen framförts till Sveriges riksdag,
är att atombomben skall förbjudas
och att en effektiv kontroll för förbudets
efterlevnad skall skapas. Hans
excellens utrikesministern har här förklarat,
att alla krafter i världen vilja
genomföra förbud mot atombomben
och att skiljelinjen bara föreligger i
fråga om kontrollen av förbudets efterlevnad.
Jag bestrider, Eders Excellens,
att detta är riktigt. Det enda förslag,
som verkligen kräver ett omedelbart
kategoriskt förbud mot atombomben,
har framställts av Sovjetunionen, och
detta förslag innebär samtidigt eu internationell,
permanent kontroll, som
givetvis skall verka i alla länder, även
Sovjetunionen. På den punkten har
herr Ohlin framfört en direkt osann
uppgift, som inte blir mer sann av att
den dagligen upprepas i pressen.

Det amerikanska förslaget innebär
icke förbud mot atombomben. Tvärtom
säga vetenskapsmännen, att det tydligen
är avsett att hindra genomförandet
av ett sådant förbud. Förslaget är ett
barn av den tiden, då amerikanarna
trodde sig vara ensamma om atomklyvningens
hemlighet och då de i kraft av
atombomben tänkte behärska världen
och påtvinga andra folk »det amerikanska
sättet att leva», som frasen
lyder.

Det amerikanska förslaget, den s. k.
Baruch-planen, innebär att eu internationell
kommission skall i alla andra
länder äga, driva och förvalta samtliga
uran- och atomtillgångar, samtliga

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

fabriker för atomkraftsframställning
och dessutom angränsande industrier,
exempelvis kol- och metallurgiska industrier.
Kapitalistiska länders kontrollanter
skola alltså äga och förvalta
de viktigaste strategiska baserna i de
socialistiska länderna, exempelvis Sovjetunionen.
Men inte ens om Sovjet
hade begått självmord och gått med på
något sådant förslag, hade Amerika utfäst
sig att i så fall upphöra att tillverka
atombomber.

Jag ber att få citera den främste representanten
för Baruch-planen, mr
Baruch själv, när han i sitt stora tal i
Förenta Nationerna sade: »Men innan
ett land är berett att avstå från ett segervapen,
måste det kunna bygga på
något mer än ord. Det måste ha trygghet
inte bara mot angripare på atomområdet,
utan även mot illegalt bruk
av andra vapen — bakteriologiska, biologiska,
gas — kanske — varför inte
— mot kriget självt?»

Till detta säger en så stor expert på
området som nobelpristagaren Blackett:
»Den sista punkten förtjänar att studeras
noggrant. Den innebär tydligen, att
Förenta staterna inte tänkte på att avstå
från sina atombomber förrän en
fast garanti hade givits mot alla massförstörelsevapen.
Även om Sovjetunionen
alltså accepterade den amerikanska
planen för kontroll av atombomben,
skulle Amerika enligt mr Baruchs yttrande
ha rätt att vägra att förstöra sina
atombomber, så länge inte ett tillfredsställande
kontrollsystem mot exempelvis
biologisk krigföring även hade antagits.
» Man skulle, säger Blackett, kunna
hitta argument i det oändliga. Dessutom
kan väl någon effektiv garanti
mot ett bakteriekrig knappast någonsin
skapas.

Hans excellens utrikesministern är
inte inne nu, men jag vill ändå säga,
att jag på grund av detta hävdar att
hans framställning på denna punkt inte
är riktig. Det är inte endast fråga om
olika krav vad gäller kontrollen, utan

det är också fråga om att Amerika inte
vill vara med om något förbud mot
atombomben — och denna linje har
Sverige understött.

Jag kanske skulle ge ett par repliker
till herr Hjalmarson, som herr Hagberg
i Luleå tidigare replikerat i vad gällde
den i Polen födde nye polske generalen.
Det förvånar mig att ett sådant inlägg
kommer från familjen Hjalmarson,
där det på nära håll finns generaler,
som kämpat i två främmande arméer
och hjälpt till med att i ett
grannland, där folket ville genomföra
socialismen, slå ned arbetarna med främmande
vapen för att sedan återvända
i svensk tjänst. Titta för övrigt bara ut
över Atlantpaktens Europa! Det finns
ingen brist på amerikanska generaler,
som dirigera den militära utvecklingen
där. Paktstaternas arméer äro redan
underställda amerikanskt befäl.

Det har sagts — och det är riktigt —
att det svenska folket älskar freden. Jag
tror att vi ha svenska folket med oss
när vi i den sats herr Edberg vände
sig emot, säga, att vi inte vilja blöda
för främmande imperalistiska intressen.
Men ett folks fredsvilja måste aktiviseras,
den måste bli eu massrörelse. Man
har försökt förtiga fredskonferensen i
Stockholm. Det är inte något nytt. Man
teg ännu mera konsekvent i Paris och
Rom. Detta har inte hindrat, att denna
fredsrörelse i dag är mäktigare än någon
som förut uppträtt på historiens
arena. Denna rörelse samlar i dag över
600 miljoner människor i 81 länder.
Och den inte bara samlar dem till möten,
utan den söker också utlösa folkens
organiserade krafter. Detta är vägen
som leder framåt.

Herr Ohlin skall inte längre kunna
komma med den falska uppgiften, att
Sovjet motsatt sig kontroll av sitt territorium,
när det gäller ett förbud mot
atombombens användande. Han skall
inte kunna bestrida, att det är från
detta håll dessa förslag kommit —- även
när det gäller nedrustningen — att

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

dessa förslag måste tagas på allvar. Det
sades även på nämnda fredskonferens,
att kommer det ärliga förslag från Amerikas
och Englands regeringar om att
förbjuda atombomben, minska rustningarna
och skapa avspänning i världen
och förtroende mellan folken, dä
skulle denna fredsrörelse bli den första
att föra ut dessa förslag till alla världens
folk. Den sorgliga sanningen för
herr Ohlin & Co är, alt sådana förslag
visserligen komma från Amerika, men
endast underifrån, från fredsrörelsen,
som kämpar under hårt motstånd mot
de förföljelser, som riktas mot dess verk.
Sådana förslag komma inte från amerikanskt
regeringsliåll.

Nu föres detta budskap ut till människor
med olika politiska meningar,
trosbekännelser och nationaliteter. Vi
skola ställa fakta inför folken: vem har
föreslagit vad i Förenta Nationerna,
vem vill ha förbud mot atombomben
och vem vill inte ha det? Vilka är det
som skrika om att dräpa barnet i vaggan?
Vilka människor är det som fälla
så råa uttalanden, att vi inte förut hört
något liknande?

Jag är övertygad om att faran kominer
därav, att kapitalismen tvivlar på
sitt eget system; man känner att dess
väg stupar neråt när det gäller levnadsstandard
och sysselsättning, medan socialismens
länder gå framåt. Därför har
man bråttom i väster, därför vilja starka
krafter gärna ha i gång ett preventivkrig,
och därför har man satt i gång de
högröstade krigsaktivister, som via
Dagens Nyheter och andra tidningar
hävda, att vi måste göra en modig uppslutning
i Atlantpakten och att vi icke
skola försvara oss, om Amerika vill besätta
vårt territorium. Detta är en klart
landsförrädisk tanke. De 20 motionärer
bär i riksdagen, som vilja offra Sveriges
nationella suveränitet som ett
brännoffer på dollarimperalismens altare.
de ha också bråttom. Men folkel
vill inte ha krig. Mobiliseras dess
fredsvilja, då tror jag att det räcker

Meddelande av utrikesministern.

för att hindra krig och bevara freden
inte bara nu utan för all framtid, tv
de två systemen kunna leva tillsammans,
och folken kunna själva i fred
välja det bästa av dem.

Så se vi saken, och jag tror att den
tiden nalkas, när denna fredsrörelse
växt sig så stark att, för att citera en
rysk författare, Ilja Ehrenburg, på
fredskonferensen, varje regim, som tar
på sitt ansvar att »med eller utan atombomber»,
som herr Undén sade, bryta
freden, mötes av så starkt motstånd att
kriget blir mycket kort, att det »slutar
innan det börjat», därför att folken stå
beredda att sopa undan den regim, som
begår en sådan förbrytelse.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
jag begärt ordet endast för att fästa
uppmärksamheten på ett par konkreta
punkter i samband med utrikespolitiken
och vår trygghet, skall jag beträffande
den allmänna politiska debatt,
som här förts, inskränka mig till
den personliga deklarationen, att jag
inte kan finna, att något sådant inträffat,
som skulle kunna föranleda oss
att ändra den s. k. västorienterade,
alliansfria politiska kurs, som vi i stort
sett varit eniga om. Jag vill bara i det
avseendet tillägga, att det förefaller som
om en sådan hållning — som givetvis
inte kan vara en gång för alla fastlåst,
utan måste kunna modifieras — inte
bör vara oförenlig med sonderingar
och undersökningar av hur man i det
skandinaviska territoriet skall kunna
öka den trygghet, som vi alla eftersträva
för vårt land, för den händelse
den katastrof, som vi alla hoppas skall
kunna undvikas, kommer att inträffa.
Jag tycker det vore beklagligt, om man
skulle låsa fast diskussionen i vissa
föreställningar och begrepp, så att man
inte alltid kunde hålla möjligheterna
öppna för sådana sonderingar och undersökningar.

Det är två frågor, som jag begärt ordet

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

för att säga något om. Det gäller i första
hand, herr talman, den fara för systematiska
förberedelser för sabotageverksamhet,
som av allt att döma pågå
här i landet och som inte minst gälla
områden, som i händelse av ett krig
skulle bli särskilt utsatta. De, som arbeta
med denna verksamhet, försöka nu
— inte minst i debatten här i dag men
även i övrigt — att dölja denna verksamhet
med hjälp av fredskonferenser
och andra tillställningar, där man med
1 raser söker invagga människorna i
säkerhet. Jag kan inte, herr talman,
underlåta att uttala en beundran för
den svenska pressen — både den s. k.
borgerliga pressen och den socialdemokratiska
pressen — för dess planmässiga
tysthetsaktion när det gällde
den konferens, som nyligen hållits här
i Stockholm. Pressen är i det fallet
verkligen värd en eloge. Samtidigt vill
jag emellertid uttala min förvåning
över att denna värdefulla mörkläggning
bröts genom att de maktägande här i
Stockholm ansågo sig ha anledning till
att i Stockholms stadshus — hur står
det nu i visan — bjuda på vin och prata
en stund med det här sällskapet. Jag
tror, herr talman, att det hade varit
en korrekt och stram hållning, om man
hade hållit gränsen klar gentemot denna
fredskongress och ett sådant umgänge
inte kommit till stånd.

Under en sådan täckmantel försöker
man nu dölja den verksamhet som pågår
och, som jag nyss sade, av allt att
döma planlägges med både skicklighet,
målmedvetenhet och energi i
några av vårt lands mest utsatta trakter.
Det kan givetvis inte komma i fråga att
här diskutera några detaljer beträffande
denna verksamhet. Jag behöver
emellertid inte påpeka för kammarens
ledamöter, att denna verksamhet varit
och alltjämt är utsatt för en mycket intressant
belysning i några av våra
främsta dagliga tidningar här i Stockholm
— både socialdemokratiska och
liberala. Dessa skildringar visa, att det

här inte är fråga om några tomma fantasier.
Det är ändå ett faktum, att det
på svenska utkommit läroböcker i konsten
att göra sabotage. Är man, på grund
av de ständiga förnekandena, fortfarande
tveksam om att denna verksamhet
förekommer, så bör man läsa polisrapporterna
om Wollweber-ligans förehavanden.
Där får man en ganska realistisk
lektion i vad som här sker.

Jag kan, herr talman, inte förstå annat
än att det är nödvändigt att i en
utrikesdebatt, där man diskuterar centrala
svenska trygghetsproblem, fästa
uppmärksamheten på den trafik, som
bär pågår. Jag kan inte heller förstå
annat än att det är nödvändigt att
möta denna trafik. Den måste oskadliggöras
på ett så tidigt stadium, att
man inte behöver tillgripa några improvisationer
den dag det kan bli allvar.
Vilka åtgärder som här kunna
komma i fråga skall jag givetvis inte
bär diskutera. Det veta regeringen och
polisen bättre än några andra. Jag
skulle dock vilja fästa uppmärksamheten
på att det faktum, att denna verksamhet
förekommer, möjligen framtvingar
vissa ändringar i den gällande
lagstiftningen, vilken måhända inte är
sådan, att den på ett betryggande sätt
kan bemästra denna verksamhet. Det
är också möjligt, att man behöver en
förstärkning av den polisiära vakthållningen.
Det är vidare möjligt, att man
här kan komma in på andra frågor,
personförflyttningar och andra uppslag,
som borde kunna vidtagas och
göras.

Jag skall således, herr talman, inte
här beröra detaljerna. Det är ett annat
forum, där man får klarlägga dem.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid att tiden inte bör försittas,
utan att man här sätter i gång på ett
förberedande stadium, så att man är
färdig den dag åtgärderna kunna behövas.
Detta var den ena punkten jag
ville fästa uppmärksamheten vid.

Den andra frågan gäller en skrivelse,

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

som överbefälhavaren —• jag vill minnas
det var i november 1948 — riktade
till regeringen rörande nödvändigheten
av att i tid planlägga den psykologiska
beredskapen här i landet. Under det senast
utkämpade kriget hade vi här i
landet en informationsstyrelse och en
hel rad andra organ, som hade dessa
uppgifter på sin lott. Dessa kommo ju
aldrig att fungera tillfredsställande. Jag
tror att statsministern, som nu är här,
är ense med mig om att detta aldrig
blev riktigt bra. Detta berodde säkerligen
på att man vid krigets början
måste vidtaga provisoriska åtgärder,
varför man kom på fel bog redan från
början. Man är nog på civilt håll, liksom
bevisligen också på militärt, medveten
om att det är nödvändigt att i
god tid och redan nu planlägga ett sådant
organ, som skall upprätthålla vårt
folks andliga beredskap, så att denna
beredskap kan fungera på ett helt annat
och långt mera tillfredsställande
sätt än vad den gjorde under det gångna
kriget. Det är väl ändå så, att om
kriget åter skulle komma — det hoppas
vi alla innerligt att det inte gör —
måste vi vara medvetna om det faktum,
att det kommer att gå ut över
civilbefolkningen på ett om möjligt
ännu mera fruktansvärt sätt än vad de
senast utkämpade krigen gjorde. Därför
är det också civilbefolkningen som
måste vara redo att taga dessa hårda
smällar. Den måste ha en psykologisk
försvarsberedskap med eu helt annan
effekt och kraft än vad vi hade t. o. in.
under det andra världskriget. Det gäller
inte bara en beredskap mot den propaganda,
som vi veta kan vara insmickrande
och skicklig. Det giiller framför
allt beredskap mot de nya terrorvapen,
som nu utvecklats till en tidigare oanad
styrka. Skall man våga hoppas att civilbefolkningen
skall kunna klara sådana
fruktansvärda påfrestningar, bör ingenting
underlåtas från myndigheternas
sida, när det gäller att förbereda det
centrala civilförsvaret — - om jag får

Meddelande av utrikesministern.

använda detta uttryck — detta psykologiska
försvar.

Jag erinrade nyss om överbefälhavarens
skrivelse till regeringen. Han yttrade
där fullkomligt riktigt — jag tror
att alla, som varit i tillfälle att på närmare
håll följa verksamheten av detta
organ, kunna instämma i det:

»De värdefulla erfarenheter, såväl
negativa som positiva, som under krigsåren
vunnits på detta viktiga område,
måste nu mot bakgrunden av den växande
politiska oron i världen snarast
möjligt samlas och bearbetas. På grundvalen
härav böra riktlinjerna för informationsverksamheten
i händelse av
krig uppdragas. Hänsyn måste givetvis
därvid även tagas till de nya reglerna
för tryckfriheten i vårt land, som väntas
bliva fastställda av 1949 års riksdag.
»

Nu är tidpunkten kommen att börja
fundera över detta nya organ. Jag tror,
att huvudsaken med detta organ är
dels att det är av civil karaktär och
står de centrala myndigheterna nära,
dels att det från början tillvinner sig
allmänhetens förtroende, så att vi inte
få uppleva vad vi i det fallet fingo bevittna
under det förra kriget. Jag tror
att detta organs nödvändiga umgänge
med allmänheten och allmänhetens
språkrör, pressen, framtvingar en planläggning
av detta organ i god tid.

När jag nu riktar en så energisk
uppmaning som jag kan till regeringen
att allvarligt överväga både faran av
potentiellt sabotage och förräderi samt
vikten av att ordna ett organ för den
psykologiska beredskapen, så skulle jag,
herr talman, vilja sluta med att säga,
att det ändå är riktigt att planlägga
dessa centrala angelägenheter i god tid,
även om vi alla varmt och innerligt
vilja hoppas och tro, att ett tredje världskrig
inte skall komma. Jag skulle vilja
tillägga, att det är en viss fara i dröjsmål.
Det är livsviktigt för svensk beredskap
att dessa frågor ordnas på ett
lidigt stadium.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Meddelande av utrikesministern.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag undrar om det inte är vissa mindervärdeskomplex
hos herr Ståhl som
gör, att han till varje pris skall försöka
tilltvinga sig uppmärksamhet. Kan
han inte göra det på något annat sätt,
så sker det genom ett dramatiserat innehåll
i vad han har att komma med.
Tyvärr förhåller det sig i alla fall så,
att det ännu inte redovisats någon
täckning för de rövarhistorier, som han
åberopar ur Dagens Nyheter. Redan
för fem månader sedan ställdes det en
direkt fråga till Dagens Nyheter om
vem den ingenjör var, som kommunisterna
hade skickat in i Luleå järnverk
för att utspionera järnverket. Till dags
dato ha vederbörande icke besvarat
denna fråga. När de klämts ytterligare,
ha de sagt att ärendet överlämnats till
polisen. Men när vi frågade polisen
vad man gjort åt saken, så fingo vi till
svar, att vad Dagens Nyheter skrivit
inte var något att fästa sig vid; det
fanns ingenting att ta på bakom det
hela.

Här står emellertid herr Ståhl och
talar — precis som om han berättade
verkliga sanningar — om serier av
sabotageförberedelser som skulle ha
genomförts och som han nu vill rikta
myndigheternas uppmärksamhet på.
Jag har för all del inte något emot
att herr Ståhl söker spela rollen av
polispolitiker här i kammaren och ropar
polisen i alarm — det får vara
hans egen sak — men man tycker ju
att det borde finnas någon rimlig täckning
bakom de grova påståendena.

Vidare noterar jag att herr Ståhl
hävdar, att det förekommit en organiserad
mörkläggning av fredskonferensen.
Den välsignelse, som han gav denna
organiserade mörkläggning av fredskonferensen,
utgör på sitt sätt en belysning
av hans egen karakteristik av
densamma. Det är omöjligt att fatta
herr Ståhls inlägg på något annat sätt
än att ilskan mot fredskonferensen och
de krav, som ha ställts av herr Ståhl

i denna debatt, ha som bakgrund benägenheten
att räkna med att kriget skall
komma mycket snart och att vi då skola
vara beredda att göra vår insats på den
sida, där herr Ståhl sedan gammalt står.

Herr STÅHL: Herr talman! Det är
givetvis inte på något sätt överraskande
att herr Hagberg i Luleå själv förnekar
den verksamhet som jag talat om —
det fattas bara att herr Hagberg här
skulle stå upp och erkänna det allra
ringaste! Men vad herr Hagberg nu sagt
rubbar inte på något sätt själva faktum.

Beträffande fredskonferensen vill jag
bara säga, att efter den förklaring, som
herr Hagberg lämnade här i kammaren
för inte så länge sedan och som även i
dagens debatt återgivits, är väl herr
Hagberg den siste, som här bör uppträda
som någon sorts monopolinnehavarc
av förhoppningar och önskemål
om fredens bevarande. Det är andra
krafter än herr Hagberg, som torde ha
rätt att tala i den andan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Vad skall här erkännas, när det inte
framlagts några bevis för påståendena
om att kommunisterna utöva sabotageverksamhet?
När man gör kategoriska
påståenden av det slag som bär framförts,
är det väl viktigt att man åtminstone
på något sätt exemplifierar sina
påståenden.

Vi inom det kommunistiska partiet
ha sagt att vi komma att bekämpa kriget,
men vi ha inte sagt att vi skola bekämpa
kriget med sabotage, utan vi ha
sagt att vi som kommunistiskt parti
komma att uppvigla folket mot den regering,
som vill kasta ut vårt land i ett
imperialistiskt krig, och det är också
något som vi stå för. Det har ju alltid
tidigare i arbetarrörelsens historia,
även under den tid när det bara fanns
den andra internationalen, skrivits in
i resolutionerna, att det är en förpliktelse
att uppvigla massorna mot de imperialistiska
krigen och mot de rege -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Interpellation angående sänkning av nöjesskatten för beredande av stöd åt allmänna
samlingslokaler och svensk filmproduktion.

ringar, som kasta ut folken i sådana
krig.

Man kan inte använda sabotagehändelser,
som förekommo under det senaste
kriget och som i allmänhet utgjorde
militära åtgärder från militärledningarnas
och regeringarnas sida, för
att karakterisera de kommunistiska partierna
såsom partier, vilka tillgripa sådana
metoder i sin politik, ty så är
visst inte förhållandet.

överläggningen var härmed slutad.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 124, angående prisutjämningsavgift
in. m.;

till statsutskottet propositionerna;

nr 137, angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. in.;

nr 139, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
in. m.;

nr 140, angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51;

nr 143, angående anslag till ytterligare
utgifter för säkerhetsanstalter för
sjöfarten; och

nr 144, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 in. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 157, angående
teckning av aktier i den stat -

liga affärsbanken, in. in., hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av ett anslag å kapitalbudgeten, till
statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 474 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

§ 6.

Föredrogs den av herr Kärrlander
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående vissa
missförhållanden på nnisikkompaniet
vid Västernorrlands regemente, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation angående sänkning av
nöjesskatten för beredande av stöd åt
allmänna samlingslokaler och svensk
filmproduktion.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HELLBACKEN, som yttrade:
Ilerr talman! Vid 1949 års riksdag väcktes
i båda kamrarna flera motioner angående
sänkning i vissa fall av nöjesskatten
för biografföreställningar m. m.
Motionerna syftade dels till att åtgärder
skulle vidtagas för att lätta de ekonomiska
svårigheter, som de allmänna
samlingslokalerna råkat i, sedan nöjesskatten
å biografföreställningar 1948

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Interpellation angående sänkning av nöjesskatten för beredande av stöd åt allmänna
samlingslokaler och svensk filmproduktion.

höjdes till ca 37 procent å biljettpriset,
dels ock till åtgärder för stöd av svensk
filmproduktion.

I anledning av förenämnda motioner
hemställde bevillningsutskottet att riksdagen
mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning beträffande de i förevarande
motioner berörda spörsmålen
samt därefter för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Vad bevillningsutskottet sålunda
föreslagit blev av riksdagen godkänt,
och i riksdagens skrivelse nr 254
till Konungen har riksdagen hemställt
om utredning av berörda spörsmål.

De i sagda motioner av år 1949 behandlade
frågorna ha nu än mer aktualiserats.
Vad angår spörsmålet rörande
nöjesskattens inverkan på de allmänna
samlingslokalernas ekonomi har
erfarenheten bekräftat, att särskilt de
mindre samlingslokalerna ha fått det
än sämre. På flera platser å landsbygden
och i mindre tätorter, där föreningsväsendet
med mycket stora uppoffringar
uppfört samlingslokaler, för
vilkas administration man tidigare väsentligt
haft att lita till inkomsterna
från biografföreställningar, gå nu dessa
föreställningar med förlust, vilket medfört
att biografdriften i en del fall helt
enkelt måst nedläggas. Varje försök att
höja biljettpriserna förhindras av priskontrollnämnden.
Jag skall icke i detta
sammanhang närmare beröra vad nedläggandet
av biografverksamheten i dylika
mindre lokaler betyder i fråga om
trevnaden och förströelsen för människorna
på glest befolkade trakter. Det
ligger i öppen dag, att en sådan utveckling
bidrager till att påskynda särskilt
ungdomens flykt från landsbygden till
städerna och stadsliknande orter.

I fråga om behovet av stöd till den
svenska filmproduktionen har det även
sedan förra året givits ytterligare belägg
för att kostnaderna för produktion
av svensk film stigit avsevärt. Vid Af -

färsekonomiska institutet vid Stockholms
handelshögskola har en undersökning
verkställts angående den svenska
filmproduktionens ekonomi och
jämförelse gjorts mellan kostnader och
intäkter under spelåren 1941/42 och
1947/48. Därvid har konstaterats, att
det under angivna tid skett en kostnadsstegring
på ca 20 procent och att det
samtidigt inträffat en intäktsminskning
på ca 10 procent. Det säger sig självt,
att en sådan kostnadsökning inverkar
menligt på gedigenheten och den konstnärliga
halten av svensk film.

Vid bedömande av de åtgärder som
böra vidtagas utöver dem, som antytts i
förutnämnda motioner och i bevillningsutskottets
utlåtande, för att uppmuntra
produktionen av god svensk
film torde även böra prövas, huruvida
det icke ur allmän synpunkt skulle
vara av värde, om särskilt stöd lämnades
till s. k. dubbning av svensk film
för visning i utlandet. Därest svensk
filmproduktion finge ekonomiskt stöd
i strävandet att få de bästa filmerna visade
i utlandet skulle detta utan tvivel
tillföra vårt land icke obetydligt med
hårdvaluta.

Med åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
inom den närmaste tiden låta verkställa
den utredning, varom 1949 års riksdag
i skrivelse nr 254 till Konungen hemställt,
angående sänkning av nöjesskatten
i syfte att dels bereda ekonomiskt
stöd till allmänna samlingslokaler, dels
ock ekonomiskt stöd till produktionen
av svensk film, varvid även möjligheterna
till stöd av s. k. dubbing för underlättande
av försäljning av god
svensk film till utlandet kommer att
undersökas?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1950/51 in. m.;

nr 113, angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m.;

nr 133, angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation; nr

135, angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor i
Västerbottens län m. m.;

nr 141, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 142, angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor
samt av hamp- och linodlingen;

nr 146, angående provisorisk förhöjning
av familjepenning;

nr 147, angående anslag till ytterligare
utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp
m. m.;

nr 150, angående anslag till vissa
iståndsättningsåtgärder å San Michelc
m. m.;

nr 151, angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumskolorna m. m.;

nr 156, angående statsförvärv av Östergötlands
smalspåriga järnvägar
m. m.;

nr 158, angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 161, angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. in.;

nr 162, angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård; nr

164, angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för liålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
in. in.; och

nr 168, angående anslag till utrustning
och inredning av lokaler för civildepartementet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9-

Anmäldes, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 84, angående ändringar
i folktandvårdens organisation m. in.,
nämligen:

nr 475, av herr Bergstrand m. fl.;

nr 476, av herr Andersson i Malmö
m. fl.;

nr 477, av herr Olsson i Mellerud
m. fl.; och

nr 478, av herr Hagård m. fl.

Vidare anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen: nr

479, av herr Larsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.; och

nr 480, av herrar Holmberg och Persson
i Landafors, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 88;

nr 481, av herrar Braconier och Nilsson
i Svalöv, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 90, med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m.;

nr 482, av herr Antbij m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
91, angående bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund;

nr 483, av herr Dahlgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 97, med förslag till förordning om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. in.;

nr 484, av herr Fröderberg in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 97.

6 — Andra kammarens protokoll 11)50. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

Härefter anmäldes, att följande motioner
avlämnats i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 98, angående anslag
för budgetåret 1950/51 till skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m., nämligen:

nr 485, av herr Andersson i Dunker
m. fl.;

nr 486, av fru Boman m. fl.;

nr 487, av herr Johnsson i Stockholm;
och

nr 488, av herrar förste vice talmannen
Skoglund och Nilsson i Bästekille.

Slutligen anmäldes följande motioner,
nämligen:

nr 489, av herr Hseggblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
103, angående fortsatt elektrifiering av
statsbanenätet m. m.;

nr 490, av herr Norén m. fl., likale -

des i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103;

nr 491, av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 114, angående anslag till
befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51, m. m.;
samt

nr 492, av herr Fröderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående anslag för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln till ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.12 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
3, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar i
personalförteckningen för socialstyrelsen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1950/51, dels ock
till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 645 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, bl. a.,
att befattningen som hemhjälpskonsu -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

lent skulle uppflyttas från lönegrad
Ce 24 till Ce 27. Departementschefen
hade under här ifrågavarande anslag
anfört, att det — om riksdagen icke
hade någon erinran däremot — borde
få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ
ordning utfärda erforderliga
bestämmelser om skyldighet att på anmodan
av socialstyrelsen lämna erforderliga
uppgifter för den av styrelsen
förda statistiken över detaljhandelsomsättningen.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling
förehaft tre till utskottet hänvisade motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. väckt motion (II: 97)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av femte huvudtiteln måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om införande
av uppgiftsplikt vid insamling
av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning.

Utskottet hemställe i denna punkt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:282 och 11:267, i vad
de berörde socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för socialstyrelsen
vidtaga de ändringar, som angivits i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1950;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 1 645 000 kronor;

II. att motionen 11:97 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade vid punkten avgivits: -

1) av herrar Mårtensson i Uddevalla,
Lindholm, Rubbestad, Petterson i Degerfors
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj:ts förslag
om uppflyttning av befattningen
som hemhjälpskonsulent från lönegrad
Ce 24 till Ce 27 och att därför utskottet
under mom. I a, bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 282 och II: 267, i vad de berörde
socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition,
bemyndiga Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för socialstyrelsen
vidtaga de ändringar, som angivits
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1950, dock
att någon befattning som hemhjälpskonsulent
i Ce 27 icke finge uppföras
å förteckningen;

2) av herr Rickard Lindström, fröken
Andersson, herr von Heland, fru
Svenson samt herrar Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Kollberg och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till yrkandet i motionen II: 97 om
avslag å departementschefens förslag
om införande av uppgiftsplikt vid insamling
av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning och att därför
utskottet under mom. II bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 97 avslå Kungl. Maj:ts förslag
om införande av uppgiftsplikt vid insamling
av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Det
finns i denna fråga en liten detalj, men
en enligt min och fleras mening principiellt
mycket viktig detalj. Jag har
tillsammans med några ledamöter av
statsutskottet funnit skäl att göra en
särskild reservation på den ifrågavarande
punkten, och jag skulle önska få
rikta kammarens uppmärksamhet på
de bärande skälen för denna reservation.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

Det gäller socialstyrelsens insamlande
av uppgifter från detaljhandeln,
uppgifter, som användas som grundmaterial
för statistik rörande omsättningen.
Sådana uppgifter ha från detaljhandeln
hittills lämnats på frivillighetens
väg, men nu förutsättes i propositionen
att Kungl. Maj:t skulle i administrativ
ordning utfärda bestämmelser
om skyldighet för affärsmännen att tillhandahålla
uppgifterna i fråga.

Om detta säger nu utskottsmajoriteten,
att insamlandet av uppgifterna i
första hand bör grundas på frivilliga
överenskommelser mellan socialstyrelsen
och berörda branschorganisationer
inom näringslivet, men om tillfredsställande
resultat inte kan uppnås vill utskottet
inte motsätta sig att uppgiftsplikt
införes.

Nu är det emellertid ett faktum, att
propositionens yrkande i denna punkt
tillkommit efter framställning från socialstyrelsen
och konjunkturinstitutet,
som redan förklarat sig anse, att de
uppgifter, som man hittills fått in på
frivillighetens väg, inte äro tillräckliga.
Den mjuka formulering, som utskottsmajoriteten
givit sitt förslag, är därför
utan betydelse i sak. Ett bifall till utskottets
förslag skulle innebära, att
Kungl. Maj :t vore oförhindrad att i
överensstämmelse med socialstyrelsens
och konjunkturinstitutets önskningar
omedelbart införa den ifrågavarande
uppgiftsskyldigheten.

Vi reservanter i statsutskottet inse till
fullo värdet av de uppgifter det rör sig
om, enär de ligga till grund för en omsättningsstatistik,
som på ett mycket
bra sätt visar vissa rörelser i utvecklingen
inom olika branscher. Så långt
måste nog alla vara överens. Däremot
kunna vi reservanter inte dela utskottsmajoritetens
mening om sättet för uppgifternas
inhämtande. Socialstyrelsen
har sysslat med insamlingen därav sedan
årsskiftet 1947/48. Till en början
införskaffades uppgifter retroaktivt för
hela åren 1946 och 1947, och sedan ha

uppgifter samlats kvartal för kvartal.
Resultatet har distribuerats till branschorganisationerna
och vissa större företag
samt publicerats i Sociala Meddelanden.

Det grundläggande siffermaterialet
avser i huvudsak antalet anställda och
omsättningen månad för månad i ett
antal företag inom 26 branscher. Det
statistiska materialet har insamlats
kvartalsvis dels från den enskilda detaljhandeln
och dels från ett antal konsumtionsföreningar.
Nu har socialstyrelsen
fått den uppfattningen, att den
fått in för få svar för att den därpå
grundade statistiken skall kunna anses
fullt tillfredsställande. Utredningar ha
visat, att av tillfrågade enskilda detaljister
något över 50 procent lämnat
för statistiken användbara svar, medan
konsumtionsföreningarna ha lämnat en
något högre svarsprocent. Jag vill inom
parentes påpeka att det ställer sig ganska
annorlunda för konsumtionsföreningarna
— det är bara 200 sådana
som tillfrågas — under det att antalet
enskilda detaljhandlare som tillfrågas
är 8 700, fördelade över hela landet.

Den mycket viktiga principfrågan är
här: frivillighet eller tvång?

Handeln har genomlidit en mycket
svår tioårsperiod med ransoneringar,
kvoteringar, inventeringar, rapporter
och uppgiftslämnanden. Allt det där var
nödvändigt under kriget, då vi tvingades
till en självhushållning, som inte
alls hänger samman med normal svensk
folkförsörjning. Under den tiden fingo
vi alla bära tunga bördor, men det är
ett faktum, som ännu ingen bestritt, att
detaljhandeln bar en av de tyngsta.

Jag kan för ögonblicket helt enkelt
inte inse, att samhället har rätt att utan
alldeles särskilt tvingande skäl bruka
just det slag av tvång, som under kriget
var nödvändigt, mot den grupp av sina
medlemmar, till vilken vi alla stå i den
största tacksamhetsskuld. Och jag vågar
ifrågasätta, om det över huvud taget
är klokt att använda tvång i något fall,

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

där man kan komma fram på andra
vägar.

Vi få inte glömma, att genomförandet
av en uppgiftsplikt ter sig annorlunda
sedd på närmare håll, än när man bara
rör sig med den principiella frågan om
dess tillkomst. Nu har det ju varken i
propositionen eller i ulskottsutlåtandet
utsagts något om straffpåföljd vid försummelse
av uppgiftslämning, men sådana
bestämmelser höra ju ofrånkomligen
till införandet av uppgiftsplikt. Om
det nämligen inte i lagen skulle stå något
om böter eller vitesföreläggande,
ja, då kunde man ju inte vänta att
komma längre på uppgiftspliktens väg
än på frivillighetens. Till belysande av
vad jag menar skall jag be att få citera
vad som gäller i fråga om industristatistiken.
Det heter därom: »Den, som
underlåter fullgöra honom åliggande
skyldighet, straffas, där hans berörda
underlåtenhet ej är att anse såsom tjänstefel,
med böter fr. o. in. fem t. o. m.
trehundra kronor». Givetvis äro liknande
bestämmelser att förutse, om nu detaljhandlarna
skulle åläggas den ifrågasatta
uppgiftsskyldigheten.

Tyvärr var det nödvändigt med
liknande bestämmelser i många av
krigstidens förordningar, när det gällde
att säkerställa folkförsörjningen i
ett läge, där en enda felande skulle kunnat
åstadkomma mycken skada. Det
var inte nödvändigt för majoriteten av
lojala och offervilliga handlande, men
det var nödvändigt för befarade undantag.
I dagens ärende är det emellertid
fråga om något helt annat. Här
skall ingen folkförsörjning säkerställas.
Här är det fråga om en visserligen värdefull
men ingalunda livsviktig statistisk
angelägenhet. Och för dem, som
skulle åläggas uppgiftsplikten, måste
det te sig närmast groteskt, om de kvartal
efter kvartal skulle ha samhällets
storklubha hängande över huvudet för
en sådan sak.

Låt oss se saken från samhällets egen
synpunkt: kan det vara lämpligt att låta

statliga organ på olika områden arbeta
med stöd av straffparagrafer och polishjälp,
när det borde finnas möjlighet
att genomföra en arbetsuppgift genom
frivillig medverkan från allmänhetens
sida, även om detta skulle medföra ett
merarbete för ämbetsverket i fråga?
Om man använder så starka medel i
det lugna och normala arbetet, vad
skall man då ta till i verkligt trängande
mål?

Slutligen skulle jag vilja erinra om
att det just nu förberedes en företagsräkning
och att socialstyrelsen snart
nog får tillfälle att ur dess material
hämta förteckningar över alla detaljister
i olika branscher. När man får aktuella
adresser över alla de svenska detaljhandlarna
får man ju ett rikhaltigt
material att välja på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr liickard Lindström
in. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Birke och Gunnarsson.

Herr PERSSON i Halmstad: Herr talman!
I den föreliggande punkten, som
gäller införandet av uppgiftsplikt för
detaljhandlare beträffande omsättningssiffrorna,
skall jag be att få säga några
ord, då jag under en lång följd av år
varit detaljhandlare och dessutom i
många år företrätt denna yrkesgrupp.

Som i propositionen och i utskottsutlåtandet
säges sker ju denna insamling
av uppgifter sedan några år genom
socialstyrelsens försorg. Konjunkturinstitutet
är icke belåtet med det resultat,
som har nåtts genom denna frivilliga
insamling. Till bevis härför anför
man för 1948 års första kvartal, att av
utsända 9 900 frågeformulär återkomino
endast 6 900, d. v. s. 70 procent. Detta
resultat betecknar man som dåligt. Men
det skulle vara av stort intresse att
veta vilket resultat institutet skulle anse
såsom gott. Jag tycker att resultatet är
mycket bra, om man tar i betraktande

86 Nr 11. Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

de svårigheter, som iiro förknippade
med lämnandet av dessa uppgifter. Det
kan nämligen inträffa att vederbörande
uppgiftslämnare är bortrest eller av
sjukdom förhindrad att fullgöra uppgiftsskyldigheten.
Det kan också hända
att den affär, som det är fråga om, har
överlåtits eller rent av har upphört att
existera. Vidare är det ganska vanligt
att de enskilda affärerna ha en ganska
omfattande kreditförsäljning och att
siffrorna härför icke bli färdiga förrän
längre fram i månaden. Detta inträffar
ganska ofta, varför man bär svårt att
få uppgifterna klara vid månadsskiftet.

Det framliålles också att resultatet för
konsumentkooperationens del är bättre
och att för första kvartalet 1948 90 å
95 procent av de utsända formulären
kommit tillbaka. Men för de kooperativa
affärerna ställer det sig lättare,
därför att det ju åtminstone officiellt
heter att där icke förekommer någon
kreditförsäljning. Vidare är det ju i
många fall så, att en konsumtionsförening
äger kanske ett tiotal eller flera
affärer, för vilka man bär gemensam
bokföring, varför det där endast gäller
att lämna en enda uppgift, vilket givetvis
blir mindre betungande än om varje
affär skulle lämna sin särskilda uppgift.

För övrigt förhåller det sig så, att
tusentals enskilda affärer skötas av innehavaren
ensam. Vid dagens slut finns
det ett otal olika uppgifter för honom
eller henne att taga itu med, uppgifter
som äro för vederbörandes existens
mera angelägna än detta uppgiftslämnande.
Jag har själv haft det tvivelaktiga
nöjet att under några år få lämna
uppgift på omsättningssiffror och är
därför ganska väl inne i hur lätt det är
att bli en försumlig uppgiftslämnare.
Man får sig per post tillsänt ett formulär
och lägger detta åt sidan för att vid
tillfälle, då tiden är inne, fylla i detsamma.
Med alla de göromål som förekomma
i en affär händer det ganska
lätt att ett sådant papper kommer åt

sidan för att sedan bliva helt bortglömt,
och så tillhör man den försumliga kategorien.

Departementschefen uttalar bland annat,
att med hänsyn till nödvändigheten
av en tillfredsställande statistik på
detta område är en uppgiftsplikt att
rekommendera för bland annat nationalbudgetens
uppställande. Att detaljhandelns
omsättningsstatistik är av så
stor betydelse för nationalbudgetens
uppställande, att man nu vill tvångsbelägga
uppgiftslämnandet, det har jag
aldrig vetat. Man har ju dock trots de
dåliga resultaten beträffande uppgiftslämnandet
hittills ändock lyckats med
upprättandet av en nationalbudget, men
samtidigt gläder det ju en att höra att
den svenska detaljhandeln har en viktig
uppgift att fylla i samhället. Den
behandling, som detaljhandelns folk
rönt från statens sida de senaste tio
åren, har icke tytt på någon vidare
uppskattning. Allt sedan 1939 har
Sveriges detaljhandlare, enkannerligen
livsmedelshandelns folk, fått utföra ett
oerhört arbete i statens tjänst med alla
dessa livsmedelsransoneringar, kvartalsinventeringar
och som inkasserare
av omsättningsskatten, för att inte
nämna allt arbete med de miljarder kuponger
som runnit genom detaljhandeln.
Dessutom har detaljhandeln fått
vara bufferten mellan allmänheten och
kommissionernas många gånger rätt
svårtydbara förordningar. Allt detta
har man fått utföra utan ett öres ersättning.
Men man har levat i den förhoppningen
att dessa förhållanden någan
gång skulle taga slut och att normala
förhållanden åter skulle komma
att inträda. Därför har man på det hållet
glatt sig åt varje krisförordning som
lossat och trott att nu närma vi oss
den tid, då man i lugn och ro kan få
ägna sig åt sitt arbete utan statens enerverande
ingripande i ens arbetsförhållanden.
Därför verkar det nu för detaljhandelns
utövare beklämmande, att
man vill belägga tusentals svenska de -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

taljister med nya pålagor, för att nu
inte nämna den papperskvarn som åter
kommer i gång.

Som herr Kollberg tidigare nämnt vill
jag också framhålla, att det icke endast
är omsättningssiffror som man fordrar,
utan man begär också uppgifter om antalet
anställda och hur länge de varit
anställda, och efter vad jag försport lär
det vara också andra uppgifter i faggorna.

I utskottsbetänkandet nämnes visserligen
att under sista kvartalet 1949 utsänts
8 700 frågeformulär och att av
dessa endast 4 300 besvarats. Resultatet
är tydligen sämre än förut, men det förhåller
sig nog så att detaljhandelns folk
har börjat tröttna på dessa uppgifter
och vidare har säkerligen upplysningsverksamheten
varit för liten. Man vet
icke vad uppgifterna egentligen skola
användas till. I propositionen talas det
visserligen icke om att något straff
skulle åläggas den, som försummar att
lämna begärd uppgift. Men man kan väl
nästan taga för givet att något sådant
hänger i luften, eljest skulle väl resultatet
icke bli bättre om lagstadgad plikt
för uppgiftslämnandet infördes.

Jag anser, att man icke skall tvångsbelägga
det svenska folket eller delar av
detsamma på detta sätt. Att så att säga
kriminalisera denna medborgargrupp
anser jag vara mindre välbetänkt.

Utskottet förklarar som sin mening,
att uppgiftslämnandet i första hand bör
ske på frivillighetens väg genom överenskommelse
mellan socialstyrelsen och
näringsorganisationerna. Utskottet har
emellertid trots sin tydliga motvilja
mot ett tvångsbeläggande ej velat avstyrka
propositionen på denna punkt.
Jag bär en känsla av att om riksdagen
bifaller utskottets hemställan, blir det
ingen frivillig insamling av uppgifter
utan då blir det naturligtvis så att uppgiftsplikten
blir lagstadgad, vilket vore
olyckligt. För inin personliga del tror
jag, att det även i fortsättningen skall
kunna gå att ordna denna sak på fri -

villighetens väg. Jag vågar hoppas och
tro, att de firmor, som bli uttagna till
denna uppgift, bli mera noggranna i att
lämna begärda uppgifter, helst som jag
vet att Sveriges köpmannaförbund kommer
att göra allt för att dess medlemmar
skola fullgöra sin plikt. Icke minst
tillkomsten av denna proposition, där
man har ett statligt hot hängande över
sig, kommer nog att bidraga till att det
blir bättre ordning i fortsättningen.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få hemställa om bifall till
den av herr Lindström m. fl. avgivna
reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Kollberg sade, att han icke trodde att
den statistik, som det här är fråga om,
vore av vital betydelse, och herr Persson
i Halmstad förklarade, att han icke
förrän nu förstått att dessa uppgifter
vore av sådant värde, som man här gör
gällande. Det kan därför kanske icke
vara ur vägen att jag ett ögonblick stannar
inför frågan vad dessa uppgifter
och denna statistik egentligen innebära.

Det har sagts att dessa uppgifter äro
nödvändiga för uppgörandet av nationalbudgeten.
Genom uppgifterna får
man veta den privata konsumtionens
omfattning och växlingar. Om jag sedan
ställer denna konsumtion mot folkets
inkomster, alltså de pengar som
befolkningen har till sitt förfogande att
köpa för, kommer det att klargöra, om
svenska folket använder alla sina
pengar på konsumtion eller om till
äventyrs någon del av inkomsterna sparas.
Man kan ur detta förhållande utlösa,
huruvida i den allmänna konjunkturbilden
ingå inflations- eller deflationstendenscr.
Om vad jag här har
sagt är riktigt, borde det stå klart, att
nationalbudgeten på det sättet blir ett
gott verktyg för de statliga myndigheter,
som ha att svara för konjunkturpolitiken,
för penningpolitiken och för

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

upprätthållandet av penningvärdet. Man
får på helt annat sätt än förut vinkar
om hur utvecklingen går, om den pekar
åt det ena eller andra hållet. Jag skulle
mycket förvåna mig om andra kammarens
ledamöter skulle vilja förvägra de
statliga myndigheterna att för sitt arbete
med upprätthållandet av penningvärdet
få tillgång till det moderna, effektiva
verktyg som dessa uppgifter innebära.
Jag tycker att det skulle vara ganska
uppseendeväckande om så vore fallet.
Man kan således ej säga annat än
att dessa uppgifter spela en ganska väsentlig
roll för — enkelt uttryckt —
penningpolitiken.

Då står man inför frågan hur man
skall få dessa uppgifter. Ja, det finns
två sätt att välja på. Det ena är att ta
in uppgifter från alla detaljhandlare i
riket, ett allmänt insamlande av uppgifter
således. I)et skulle betyda, att man
vänder sig i runt tal till bortåt hundratusen
personer och begär uppgifter av
dem. Det vore, kan man säga, att pålägga
handeln en uppgift som är större
än nöden kräver. Nu ha varken konjunkturinstitutet
eller socialstyrelsen
gått på denna linje utan de ha i stället
valt att söka få tendensen belyst med
tillhjälp av urvalsmetoden. Man plockar
ut ett mindre antal. Vi ha hört här,
att man rört sig med en siffra på 8 000
å 9 000. Man plockar ut tio procent och
låter dessa tio procent lämna uppgifter
och genom en bearbetning med den
s. k. samplingmetoden kan man komma
till ett resultat, som ligger verkligheten
tillräckligt nära.

Herr Kollberg säger att om det kommer
in hälften av alla de begärda upplysningarna,
är detta vackert. Om det
hade gällt en allmän insamling av uppgifter
från samtliga detaljhandlare, då
kan det hända att 50 % av alla hade
varit tillräckligt för att i en statistisk
bearbetning säga, att de stora talens lag
gäller och att man därför ändå kommer
till ett riktigt resultat. Men när man
tillämpar urvalsmetoden och särskilt

när man här har, som herr Kollberg
också framhöll, tjugosex branscher representerade,
måste man ha ett betydligt
högre procenttal. Jag är inte fackman
på detta område — fröken Vinge
står här och lyssnar på mig och kan
säkert bättre förklara detta än jag. Jag
skulle emellertid gissa att man gärna
vill få in 80, kanske 90 % av alla uppgifter
för att man skall kunna få en så
rättvisande bild av materialet, att den
blir av värde. Men när man under rådande
förhållanden endast får in halva
antalet av de begärda uppgifterna, blir
resultatet så pass vagt, att det icke är
mycket att lita på.

Vi ha alltså här att välja. Skola vi
säga till bortemot 100 000 handlande:
Kom in med uppgifter allesamman! Då
kunna vi kanske nöja oss med att varannan
följer uppmaningen. Eller skola
vi säga: Nej, det är onödigt att besvära
så många människor, utan vi kunna nå
samma resultat genom att fråga 8 000,
under förutsättning att dessa 8 000 också
lämna uppgifter? Jag måste finna att
det val ändå är mest rationellt och riktigt
att säga: Låt oss använda urvalsmetoden
och begränsa besväret till ett
mindre antal människor.

Herr Persson i Halmstad ville göra
gällande, att det var fråga om ganska
besvärliga uppgifter. Jag hade i förmiddags
blanketterna i min hand, men så
skickade jag bort dem; jag trodde inte
det var någon anledning att visa dem,
men det finns icke i detta land några
uppgifter infordrade, som äro så enkla
som dessa. Vad som begäres är helt enkelt
att man för varje månad skriver
omsättningssiffran och för varje månad
antecknar antalet personer som varit
anställda i företaget. Det är så enkelt,
att det kan inte tänkas att någon, som
driver handelsrörelse, har så ofullständiga
anteckningar, att han inte skulle
kunna lämna dessa uppgifter. Om så
skulle vara fallet, ja, då är det fel att
en sådan person driver handel med så
bristfälliga anteckningar!

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmanhet m. m.

Nu har man här i några år sökt, med
lock och pock och med bistånd av Köpmannaförbundet,
att få dessa människor
att lämna uppgifter på frivillighetens
väg, och man måste konstatera:
det har misslyckats. Att få in 4 300 av
8 700 med användande av urvalsmetoden,
det är att misslyckas. Den uppfattningen
har socialstyrelsen, som ju här
endast är ett serviceorgan åt konjunkturinstitutet.
I inlagorna har institutet
förklarat att man måste anse, att försök
alt gå frivillighetens väg ha misslyckats.
Det går nog inte att utan vidare
lösa frågan på denna väg. Därmed vill
jag dock inte ha sagt att vi inte skola
göra fortsatta försök att klara saken på
frivillighetens väg.

Herr Persson i Halmstad ansåg att
om denna proposition, som innebär ett
hot, skulle avslås, så skulle detta i fortsättningen
verka som en påtryckning på
uppgiftslämnarna. Nej, herr Persson,
resultatet av ett avslag innebär tvärtom
att andra kammaren skulle säga till detaljhandlarna:
Fortsätt ni att strunta i
uppmaningarna! Däremot är det väl
möjligt att om andra kammaren i kväll
fattar samma beslut som första kammaren
i förmiddags — bifaller utskottets
förslag, som innebär en uppmaning till
Kungl. Maj :t att se till att man fortsätter
med försök på frivillighetens väg
men att möjlighet hålles öppen att tillgripa
uppgiftsskyldighet — så kan det
verka på sådant sätt, att det går att få
in så många uppgifter för dessa begränsade
urvalsundersökningar, att man kan
åstadkomma ett resultat som är värt
något, som är värt de pengar och det
besvär som man lägger ned. Hittills kan
man icke säga att de pengar vi lagt ned
på insamlandet av dessa uppgifter och
det besvär vi förorsakat dem, som ha
varit lojala och svarat, ha varit värda
kostnaderna och mödan. Vi måste se
till alt ansträngningarna bli värda mödan,
och detta kan ske endast om vi
ordna så att vi få in så många uppgif -

ter, att de kunna läggas till grund för
en hållfast statistisk bearbetning.

Därför, herr talman, skulle jag för
min del vilja rekommendera andra
kammaren att bifalla utskottets förslag.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern sade att
han hoppades, att andra kammaren inte
skulle förvägra de statliga myndigheterna
dessa uppgifter. .lag har uttryckligen
intygat att uppgifterna äro av
mycket stor betydelse. Jag tycker att
den statistik, som härvidlag har publicerats,
har varit av utomordentligt stort
värde. Den har ju nu sedan ungefär två
år tillbaka offentliggjorts i Sociala Meddelanden.
Såvitt man inom de olika
branscherna kan förstå, har resultatet
blivit tillfredsställande. Det är ju inte
fråga om att få fram några faktiska siffror,
utan det är bara fråga om konjunkturutvecklingen
inom de olika branscherna,
och som sådan är denna statistik
mycket bra och på olika sätt belysande.

För övrigt har det väl aldrig talats
om att man skulle infordra uppgifter
från alla detaljhandlare, och det är alldeles
givet att urvalsmetoden är den
rationella. Men frågan är, hur man skall
göra detta urval av handlare, från vilka
man skall infordra uppgifter. Jag påpekade
att man nästa år på grund av
företagsräkningen blir nödsakad att
upprätta listor över alla detaljhandlare,
alla de hundra lusen, som finansministern
omnämnde — eller om det nu gäller
ca 65 000 — och då kan man välja
inom de olika branscherna och få fram
uppgifter på frivillighetens väg. Varför
skall man jämt och samt från myndigheternas
sida gripa till straffhot, vitesföreläggande
och kalla på polis för att
få in uppgifter? Man får väl lägga ner
en smula arbete på att skaffa fram dem.
Om det nu är litet besvärligt för socialstyrelsen
att få in uppgifter, så skulle

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal

det i stället bli desto besvärligare för
polisen ute i landet att inhämta dem
från de felande.

Finansministern vet också att bokföringen
kan vara lagd så, på grund av
att man använder olika system, att det
inte alltid är gjort precis i en handvändning
att få fram dessa uppgifter.
Och just de handlande, som det här är
fråga om, har man under hela kriget,
vecka för vecka, under straffhot ålagt
olika skyldigheter, inventerings- och
många andra uppgiftsskvldigheter. Detta
var nödvändigt då, men skall det
också nu vara nödvändigt för en så enkel
uppgift som det här rör sig om?
Jag tror inte det, även om jag som sagt
anser att statistiken som sådan är
värdefull.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Jag trodde inte, herr
talman, att jag skulle behöva säga något
om den allmänna företagsräkningen.
Den ger oss ju tillståndet vid ett enda
tillfälle. Vad vi här eftersträva är att
kvartalsvis kunna jämföra förhållandena.
En allmän företagsräkning sker
vart tionde eller tjugonde år — där har
man sannerligen ingenting att jämföra
med.

Så skulle jag till sist bara vilja säga
till herr Kollberg: Jag tror det är lyckligare
för både herr Kollberg och mig,
om vi sluta upp att diskutera användningen
av olika statistiska metoder. Jag
har en känsla av att vi då komma ut
på alltför svag is.

Herr KOLLBERG (kort genmäle): En
företagsräkning kan naturligtvis inte
ersätta dessa uppgifter. Med en företagsräkning
får man emellertid fram
adresslistor på samtliga handlande och
kan då av detta större material välja ut
dem, som skola lämna uppgifter.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! När
jag vid riksdagens början väckte min
motion, som yrkade avslag på denna

för verksamheten i allmänhet m. m.

uppgiftsskyldighet för handlarna, hade
jag knappast tänkt att kunna nå den effekt,
som denna motion ändå fått. Redan
utskottets majoritet har visat sig
vara känslig på denna punkt. Den har
sagt att i allmänhet bör man försöka få
fram uppgifterna på frivillig väg, och
om det skulle vara nödvändigt med ett
tvångsingripande skall detta göras med
mycket stor urskillning. Detta är ju redan
ett ganska gott resultat.

Men det räcker inte med detta. Jag
kan inte förstå, varför det skulle vara
för penningpolitiken nödvändigt —
som statsrådet Sköld säger — att få
dessa uppgifter från detaljhandlarna.
Statsrådet säger vidare att blanketterna
äro mycket enkla, det gäller bara att
uppge hur många anställda man haft.
Nej, så enkla äro inte blanketterna, herr
Sköld. Jag har sett dem, och på dessa
blanketter skall uppgivas för varje månad
hur mycket detaljhandlaren har
sålt, dels kontant, dels på kredit och
vilka varor det är fråga om. Det är alltså
ganska vanskliga blanketter som detaljhandlarna
ha att ifylla.

Det finns 65 000 handlare här i landet.
Vi måste betänka vilket stort ingrepp
i deras näringsfrihet och i deras
yrkesutövning det innebär att varje
månad lämna sådana uppgifter. Jag
kan inte förstå att detta ur nationalekonomisk
synpunkt är nödvändigt. Finansministern
nämnde att man skulle
kunna få reda på hur mycket som sparas,
om man får in dessa uppgifter.
Men, herr finansminister, har man reda
på ute i bygderna, hur många inkomstkronor
man har inom det område, som
den eller den handlanden betjänar? Jag
tror inte det, och därför vinner man
inte mycket med detta. Jag tror att
finansministern kommer att vara lika
okunnig om hur mycket man sparar i
en viss trakt, även om han får uppgifter
ifrån detaljhandlaren i fråga. Eller
är det meningen, om det t. ex. köps en
kostym kläder från handlaren — eller
kanske två, om man har råd — att

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal

finansministern då skall dekretera, att
här får inte köpas mer än en kostym
för den familjen och inte mer än en
klänning åt den eller den hustrun? Är
det ett sådant system vi här i landet
vilja införa?

Nej, herr finansminister, vi skola låta
folk rå sig litet mer, låta bli att insnöra
dem i tvångströjor som man inte vill
ha, vare sig den enskilde företagaren
eller samhället i sin helhet. Låt folk
ordna litet som de vilja, och jag tror
att nationalbudgeten mycket väl klarar
sig utan dessa ständiga månadsvis avlämnade
deklarationer från handlarna.

Vi sågo i höstas hur detta organ,
som skall ha grepp över nationalbudgeten,
utgav en beskrivning över hur
budgeten utfallit. Med de premisser
som uppställts hade den utfallit ganska
bra. Det utgavs en offentlig handling
om den saken.

Om man utan dessa deklarationsuppgifter
kan få en bra prognos, varför
skall man då tynga folk med dessa
tvångsåtgärder och dessa deklarationer,
när det går bra dem förutan? Något sådant
kan jag för min del inte förstå är
rimligt. Jag tror därför att riksdagens
andra kammare gör klokt i att avvisa
dylika ingrepp i den personliga friheten
genom att avslå Kungl. Majtts förslag.
Någon olycka skulle därmed inte
drabba vårt land; det skulle däremot
bli till lycka för alla de företagare om
vilka här är fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Carlsson i
Bakeröd och Johansson i Norrfors.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag tror att denna fråga har
tillmätts större betydelse än den i verkligheten
har. Herr Rubbestad nämnde
sålunda någonting om att deklarationerna
skola avlämnas varje månad.
Detta är inte riktigt, ty uppgifterna
skola avlämnas kvartalsvis men avse
varje månad i kvartalet.

för verksamheten i allmänhet m. m.

Herr Rubbestad yttrade vidare, att
han för sin del trodde att nationalbudgeten
skulle klara sig bra utan dessa
uppgifter, men, herr Rubbestad, skulle
alla resonera på det sättet, tror herr
Rubbestad då verkligen, att en nationalbudget
någonsin kommer att kunna
upprättas här i landet? Det tror inte jag.

Enligt de uppgifter, som utskottet
har inhämtat från socialstyrelsen, är
det inte meningen, att uppgifter skola
inhämtas från samtliga de 65 000 detaljhandlare,
som finnas här i landet.
Socialstyrelsen utgår i stället ifrån att
det är tillräckligt om vi få in fullständiga
uppgifter från 8 å 9 000 av dessa
affärsmän. Men trots denna stora begränsning
har utskottet ändå inte utan
vidare velat ge sin anslutning åt framställningen
utan har bl. a. framhållit
att »insamlandet av uppgifter bör enligt
utskottets mening i första hand
grundas på frivilliga överenskommelser
mellan socialstyrelsen och berörda organisationer
inom näringslivet» och
att om tillfredsställande resultat på
denna väg inte kunna uppnås, då först
skulle man få tillämpa ett tvångsförfarande.
Enligt utskottets förslag är det
alltså meningen, att förhandlingar skola
föras med detaljhandlarnas organisationer
i syfte att åstadkomma garantier
för att uppgifter skola kunna erhållas
från cirka 8 å 9 000 detaljhandlare i
olika branscher, men om inte det lyckas,
ja, först då får man lov att tillgripa
den obligatoriska uppgiftsplikten. Jag
kan för min del inte finna annat än att
den lösning av frågan, som utskottet
här förordat, bör kunna tilltala kammarens
samtliga ledamöter, så att de utan
någon större tvekan kunna ge sin anslutning
till utskottets förslag.

Herr talman! Under denna punkt
föreligger även en reservation 1), och
jag utgår ifrån att även den får behandlas
i detta sammanhang. Frågan gäller
uppflyttning i lönegrad av befattningen
som liemhjälpskonsulent. Utskottet har
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om upp -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

flyttning från lönegrad Ce 24 till Ce 27,
medan lönenämnden ansett att hemhjälpskonsulentens
lönegradsplacering
bör prövas i samband med pågående
tjänsteförteckningsrevision. För egen
del vill jag inte uttala mig om i vilken
lönegrad denne befattningshavare bör
placeras, men jag kan inte underlåta
att erinra om att 1949 års tjänsteförteckningssakkunniga
ha att pröva i vilka
lönegrader de olika befattningshavarna
lämpligen böra placeras, och jag
har den bestämda uppfattningen, att
medan denna tjänsteförteckningsrevision
pågår inga andra förändringar i
lönegradsplaceringarna för de olika befattningshavarna
böra företagas än som
med bestämdhet kunna påkallas av att
vederbörande befattningshavare fått en
fullständigt felaktig lönegradsplacering.

Då jag, herr talman, för min del inte
är övertygad om att den befattningshavare,
varom här är fråga, är felaktigt
placerad, ber jag att få yrka bifall till
den under denna punkt avgivna reservationen
1).

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Den fråga, som här diskuteras, nämligen
hemhjälpskonsulentens lönegradsplacering,
var redan 1948 föremål för
riksdagens prövning, sedan socialministern
föreslagit en höjning från lönegrad
Ce 24 till Ce 27. Riksdagen gick
då emot departementschefens förslag.
När han nu i år kommit igen och trots
det ekonomiska läge vari vi för närvarande
befinna oss har sett sig föranlåten
att framlägga enahanda förslag, anser
jag att häri ligger en garanti för att
något inträffat, som gör att rättvisekravet
talar för att hemhjälpskonsulenten
får sin lönegradsuppflyttning. Jag skall
be att få läsa upp några rader, som departementschefen
i statsverkspropositionen
anfört för sitt ställningstagande:
»Jag är fortfarande av den uppfattningen,
att ifrågavarande tjänst med
hänsyn till arbetsuppgifternas art och

omfattning är allt för lågt placerad. Sedan
förslaget om uppflyttning av tjänsten
underställdes riksdagen, har den
sociala hemhjälpen ytterligare utbyggts.
Medan statsbidrag för år 1948 beviljades
till avlönande av 2 342 hemvårdarinnor,
har bidrag hittills beviljats för
2 694 hemvårdarinnor under år 1950.
Den sociala hemhjälpens betydelse som
social institution synes vara i växande.»

Förhållandet är nu det, att här ifrågavarande
befattningshavare på sin tid
flyttades från arbetsmarknadskommissionen
till socialstyrelsen. Under hemhjälpskonsulentens
skickliga ledning
har verksamheten undan för undan
växt, och alla erkänna ju, att den sociala
hemhjälpen ur samhällets synpunkt
är någonting mycket värdefullt.
Genom själva förflyttningen har vederbörande
enligt de uppgifter jag fått måhända
kommit i en sämre löneställning
än om hon varit kvar i arbetsmarknadskommissionen.

Det kan kanske invändas, att lönen
skall regleras för en viss tjänst och inte
för en viss person, och det resonemanget
kan jag godta, men det är att
märka att vi här senare få tillfälle att
ta ställning till statsutskottets utlåtande
angående den s. k. städningskonsulenten,
som ju har föreslagits placerad i
lönegrad Ce 27. På sakens nuvarande
ståndpunkt ifrågasätter jag, om inte
hemhjälpskonsulenten i dagens samhälle
har en större uppgift än den av
departementschefen föreslagna städningskonsulenten.

Under hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan, som går
ut på bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag begärde
ordet när vi diskuterade frågan
om omsättningsstatistiken, och jag skall
därför nu be att i korthet få säga några

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet m. m.

ord om uppgiftsinsamlingen. Det väsentliga
därvidlag är inte hur många
uppgifter man får in, utan att uppgifterna
äro representativa för den sak
man vill belysa. Det förefaller som om
de uppgifter, som man hittills fått in,
ha utgjort ett ensidigt urval. Man har
fått så gott som fullständiga uppgifter
från kooperationen och mindre fullständiga
uppgifter från den fria handeln,
och eftersom det brukar sägas, att
kooperationen uteslutande bygger på
kontantköp och att det förekommer viss
kreditgivning inom den fria handeln,
kan resultatet av statistiken bli snedvridet.
Detta förefaller vara särskilt
olyckligt med hänsyn till de uppgifter
statsrådet nämnde att denna statistik
skall tjäna.

Jag vill, herr talman, tillägga, att jag
givetvis önskar, att det skall gå att insamla
uppgifterna på frivillig väg. Men
endast om det går att på frivillig väg
samla in så fullständiga uppgifter att
materialet blir representativt, blir det
över huvud taget någon mening med
denna utredning. I annat fall riskerar
man att det blir bortkastade pengar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i förevarande punkt
mom. I, nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade, av
herr Mårtensson i Uddevalla m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mårtensson i Uddevalla
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. I i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, av herr Mårtensson
i Uddevalla m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 94 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså bifallit utskottets hemställan i
mom. I av ifrågavarande punkt.

I avseende å mom. II gav herr andre
vice talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade, av herr Rickard
Lindström m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. II i utskottets förevarande
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Rickard Lindström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och denna vo -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Mödrahjälp.

teringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
89 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskoftets
hemställan i mom. II av denna
punkt.

Punkterna i—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Mödrahjälp.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

FORSBERG: Herr talman! Mödrahjälpsreformen
skapade på sin tid
glädje bland mödrarna i hemmen i vårt
land. Allt efter som tiden gick och penningvärdet
försämrades visade det sig
emellertid, att i vissa delar av landet
uppträdde en allt större njugghet med
bidragsgivningen på detta område. Socialstyrelsen,
som är tillsyningsmyndighet
för mödrahjälpen, skickade för
några år sedan till de olika mödrahjälpsnämnderna
ett meddelande, i vilket
man gick in för ett, vad jag skulle
vilja kalla, mallsystem, d. v. s. att man
drog upp vissa linjer och sade exempelvis,
att den, som har den eller den inkomsten,
får mödrahjälp, men att, om
inkomsten stiger till det eller det beloppet,
bör mödrahjälp inte utgå. Jag
kan inte förstå detta system och hur
man med detsamma skall kunna skipa
rättvisa vid fördelningen av denna
hjälp till mödrar och barn i vårt land;
något sådant är enligt min mening
otänkbart. Socialstyrelsen framhåller,
att systemet bör komma till tillämpning

för s. k. normalfall, men jag frågar:
Vad är ett normalfall? Själv kan jag inte
klara ut den saken, och inte heller vet
jag om någon annan av kammarens ledamöter
kan göra det. Ja, själva den
myndighet, som talar om detta normalfall,
d. v. s. socialstyrelsen, kan inte
ens den ge svar på frågan. Jag menar
för min del, att det väl ändå går åtskilligt
långt, när den myndighet, som
utfärdat direktiven, inte ens själv kan
klara ut begreppet normalfall.

Syftet med denna verksamhet har ju
varit att bereda hjälp åt dem som behövt
sådan. Jag anser ej att man skall
handskas med statens pengar hur som
helst. Jag är dock å andra sidan på det
klara med att det trots denna reform,
som dock måste betecknas som en god
reform, alltjämt finns många mödrar,
som icke kunna få hjälp. De komma
och säga: »Jag skall ju kunna få mödrahjälp,
sägs det?» Men när man får reda
på hur de ha det ställt, visar det sig
icke vara möjligt att ge dem något,
ehuru de enligt min bestämda mening
borde ha fått hjälp. Nu finns visserligen,
om mödrahjälpsnämnderna äro
njugga, möjlighet att klaga hos socialstyrelsen,
men där förefaller det som
om man i allmänhet endast tar fram
denna mall, och man glömmer återigen
människorna.

Jag vill tala om ett enda fall, som
gäller ortsgrupp III. I socialstyrelsens
utsända publikation »Sociala Meddelanden»
har man bland annat skrivit om
existensminimum. Jag skulle vilja rekommendera
socialstyrelsen i sin helhet
att läsa detta -— det tycks man nämligen
icke göra. Det visar sig, att när
en person betalt hyra, skatt och avbetalningar
så har han 240 kronor kvar
för en familj, bestående av man, hustru
och två barn. Vederbörande har alltså
åtta kronor om dagen att klara familjen
på. Det skall således räcka till kläder,
mat, tvätt, lagning, föreningsavgifter
och diverse utgifter. Då frågar man sig
om detta är ett normalfall. Socialstv -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

relsen svarar ja. Jag för min del svarar
bestämt nej. Här föreligger uppenbart
behov enligt lagen om mödrahjälp.

När det gäller mödrar som fått barn,
så säga ju de som ha mera sakkunskap
än jag, att det är mycket lämpligt att
de få sin tandvård ordnad, och det förstår
jag. Men kan då denna familj, som
jag här nämnt om, klara en tandvård på
över 100 kronor? Det kan den ej. Husmodern
får gå där med sina trasiga tänder.
Åtminstone om man ser saken som
jag gör det måste man reagera, då det
gäller en reform, genom vilken man
skall hjälpa i första hand de fattiga
människorna.

Nu har man här sänkt detta anslag,
som ju är ett förslagsanslag. Jag säger
ingenting om detta, men jag vill åtminstone
icke tro att den nedsättning
med 1 000 000 kronor, som man företagit,
skall innebära, att det skall bli en
restriktivare behandling, när det gäller
hjälp till mödrar och barn i den här
föreliggande formen. Jag utgår alltså
från att detta ej blir fallet.

Fru TORBRINK: Herr talman! Herr
Forsberg har uttalat sig om den mödralijälpsreform,
som varit till stor glädje
och stort gagn för mödrarna. Men jagtyckte
nog att han svartmålade en del,
när han talade om avarterna. Jag har
ju litet erfarenhet av dessa förhållanden,
eftersom jag tillhört en mödrahjälpsnämnd
i många år. Vi ha haft att
arbeta efter mallen från socialstyrelsen.
Men där är det visst icke utsagt, att
man skall giva alla lika mycket, utan
man skall taga hänsyn till omständigheterna.
Till de normala fall, som herr
Forsberg talade om, räkna vi de fall,
där mannen har en stadig inkomst och
där det icke förekommit någon särskild
sjukdom, arbetslöshet eller dylikt, som
har påverkat familjens ekonomiska
standard negativt. Det är de s. k. normalfallen,
men även där får man taga
hänsyn till särskilda omständigheter.

Mödrahjälp.

Man kan bl. a. taga hänsyn till tandvården
som herr Forsberg talade om. Det
har också socialstyrelsen gjort. Den räknar
med att man skall vara mera generös
mot mödrar, som äro i behov av
tandvård.

I detta sammanhang vill jag säga, att
det är ett mycket stort ansvar som vilar
på barnavårdsnämnderna ute i bygderna,
som skola komma fram med förslag
till mödrahjälp. Det slarvas ofta
med utredningen. Mödrahjälpsnämnderna
ha endast de skriftliga utredningarna
att bygga på, och om dessa
äro bristfälliga, kan ej mödrahjälpsnämnden,
som ej är allvetande, veta vad
som ligger bakom. I det län jag tillhör
brukar mödrahjälpsnämnden klargöra
hur viktigt det är att utredningarna äro
riktiga. Det hoppas jag att också
mödrahjälpsnämnden i det län herr
Forsberg tillhör har möjlighet att göra.

Detta är ju ett förslagsanslag, och
som sådant kan det överskridas.

Till sist vill jag säga i likhet med herr
Forsberg, att jag hoppas att vi icke
skola behöva bli mera restriktiva. Vi
ha visserligen i mödrahjälpsnämnden
en flygande kontroll från socialstyrelsen,
men vi ha hittills icke behövt
rucka på våra regler. Vi ha under alla
år handlagt mödrahjälpsfrågorna i
samma former som för närvarande. Det
kan hända att det ej slår alldeles rätt.
Det kan föreligga något fel som gör att
den som klagar får sin klagan bifallen,
men i det stora hela har det fungerat

hyggligt Jag

tror icke att herr Forsberg behöver
ha så stora bekymmer för att mödrahjälpen
icke kommer de mödrar till
del som behöva den. Även om penningvärdet
har blivit ett annat, så ha också
arbetsförhållandena och inkomsterna
blivit andra än på den tid, då mödrahjälpen
inrättades.

Herr FORSBERG: Herr talman! Jag
talar av erfarenhet, när det gäller denna

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor.

fråga, icke bara från Jönköpings län,
utan jag har följt denna verksamhet
ända sedan den började. Jag har icke
på något sätt svartmålat förhållandena.
Jag har bara skildrat dem i sådana färger
som man skall göra, när man tar
ett fotografi av något sådant det är.
Vad jag velat framhålla är, att man
kommer icke fram till verkligheten i
dessa s. k. normalfall. Om det är två
personer med samma inkomst kan den
ene ha en hyra på 100 kronor och den
andre på 30 kronor, den ene kan ha en
jämn inkomst, den andre en ojämn.
Variationerna kunna vara mångahanda
genom sjukdomar i familjen, arbetslöshet
och en hel mängd olika omständigheter,
som jag icke skall rada upp. Vad
jag vill komma fram till är bara att
man kan icke här i Stockholm fixera
ett normalfall. Hur skola då vi i landsorten
kunna göra det?

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det råder väl icke någon meningsskiljaktighet
om behovet av denna
hjälp åt husmödrarna genom dessa avbyterskor,
hemvårdarinnor. Riksdagen
har ju en gång beslutat, att det invånarantal,
som skulle ligga till grund för anställning
av hemvårdarinna, skulle vara
4 000 i städer och 2 000 på landsbygden.
Denna bestämmelse har gällt hela
den tid varunder bidrag utgått till dessa
hemvårdarinnor. Allt eftersom detta bidrag
utgått ha anspråken på hemvårdarinnor
blivit större. Det har allt mer
och mer blivit tydligt, att det går icke
att hålla på detta invånarantal alltför

strikt, utan man måste laga efter läglighet.
Det kan många gånger icke vara
riktigt att hålla på detta invånarantal.
Jag anser att man måste få underskrida
detsamma, såsom också socialstyrelsen
såväl föregående år som innevarande
år har påyrkat. Man skulle alltså
släppa denna regel och kunna besluta
efter vad förhållandena krävde i olika
fall.

Den motion som vi avlämnat i år har
också gått in för detta. Nu har utskottet
sagt, att det ej kan gå med på detta på
grund av kommunsammanslagningen
till storkommuner.

I detta sammanhang vill jag fästa
uppmärksamheten på en debatt som
försiggått under lantbruksveckan och
där man behandlat landsbygskvinnornas
problem. Det var på ett sammanträde
under gårdagen. Det kan hända
att kammaren observerat, att detta
sammanträde tilldragit sig mycket stor
uppmärksamhet. Det var ett föredrag
om landsbygdskvinnornas problem av
en föredragshållare, som talade om att
det ingalunda var ovanligt, särskilt i
småbrukarhem, att husmodern fick arbeta
14 timmar per dag. Man talade i
detta sammanhang om att antalet hembiträden,
som 1935 var 200 000 stycken,
hade 1945 gått ner till 120 000 stycken,
alltså en minskning på inte mindre än
80 000 st. Detta har medfört att möjligheterna
att få hjälp i hemmet delvis
försvunnit.

På detta sammanträde ifrågasatte
man, om det ur samhällets synpunkt
var riktigt, att man skulle nonchalera
landsbygdskvinnornas problem, som
man gör. Man frågade sig, om det var
rätt från samhällets sida att icke försöka
skapa någon förbättring. Nu är
det klart att man kan säga, att genom
hemvårdarinnor kan man icke lösa hela
detta problem, men man skulle dock
förbättra förhållandena genom att skaffa
möjlighet för dessa kvinnor att få avbyterskor
under viss tid på året och
därigenom bereda dem tillfälle till nå -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

gon fritid. Det är delvis detta som hemvårdarinneinstitutionen
innebär. Den
avser dels att giva husmodern litet fritid
och dels att bereda henne avlösning
vid sjukdomsfall och dylikt.

Jag har vid denna punkt avgivit en
blank reservation. Jag måste säga mig,
att utskottets motivering ger egentligen
ingenting på hand till förmån för hemvårdarinneinstitutionen.
Jag skulle nästan
vilja säga att den är ganska arrogant.
Man avvisar egentligen hela institutionen
på ett ganska snävt sätt. Man
ger ingenting på hand om att man
skulle vilja företaga en förbättring. Man
säger bara, att när det blir ändring i
kommunindelningen efter kommunindelningsreformen,
så kommer frågan i
ett annat läge.

Jag ställde i utskottet en fråga men
jag fick intet svar därpå. Den lydde:
Vad har egentligen kommunindelningsreformen
att göra med denna institution''?
Utskottet förutsätter, att socialstyrelsen
observerar de spörsmål i
fråga om hemvårdarinnorna, som i
samband med den nya kommunindelningen
komma att aktualiseras, och företar
en undersökning. Jag kan icke
tänka mig att denna undersökning kan
giva vid handen annat än att det behöves
ännu flera hemvårdarinnor. I
många kommuner är det otillräckligt
med endast en sådan på ett invånarantal
av 2 000. Då förstår jag icke hur
frågan, om man lägger ihop kommuner
och får ett invånarantal på 4 000 eller
mera, kan komma i ett annat läge.

Vad jag vill reagera mot, herr talman,
är att utskottet enligt mitt förmenande
icke velat kosta på sig en litet välvilligare
skrivning. Jag tycker att utskottet
bort erkänna, att det behövs flera hemvårdarinnor
och att dessa ha en stor
uppgift att fylla särskilt som avbyterskor
och hjälp för landsbygdens kvinnor
i deras tunga arbete. Här har man
i stället viftat bort allt detta och sagt,
att ingenting är att göra; vi måste vänta

Allmänna barnbidrag.

på kommunindelningsreformen, och
därför vilja vi icke göra någonting.

Jag har velat reagera mot detta, herr
talman, utan att ställa något yrkande.
Jag förstår nämligen att ett sådant vore
meningslöst.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 16—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Allmänna barnbidrag.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 24, föreslagit riksdagen att till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
447 000 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. väckt motion (II: 175), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de allmänna barnbidragen skulle
höjas från nuvarande 260 kronor per
barn till 320 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att motionen II: 175 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 447 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HOLMBERG: Herr talman! När
riksdagen 1947 fattade beslut om allmänna
barnbidrag, betecknades denna
reform med rätta som mycket betydelsefull.
Socialministern förklarade till
och med, att det då förestående beslutet
var ett av de märkligaste, som riksdagen
över huvud taget haft tillfälle att
fatta. Det var icke bara en fullständig

7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Allmänna barnbidrag.

nyhet inom sociallagstiftningen, utan
det skulle också enligt socialministern
få en djupt ingripande betydelse till
barnfamiljernas fromma. Det kunde
man i huvudsak hålla med om. Men hur
ingripande reformen skall verka var
och är givetvis fortfarande beroende
på det materiella värdet av det bidrag,
som staten skall giva. Redan vid reformens
genomförande var det klart, att
den verkliga hjälpen åt barnfamiljerna
var någonting helt annat än det nominella
belopp, som angives av budgetens
siffra för detta ändamål. Först och
främst tog staten tillbaka 140 miljoner
genom att samtidigt med beslutet avskaffa
de skattefria avdragen. En åtgärd,
som likaledes var av djupt ingripande
betydelse för barnafamiljerna
fastän i negativ riktning, var att man
samtidigt slopade livsmedelsrabatterna.
Sedan dess har det reella värdet av
barnbidragen sjunkit väsentligt genom
de ökade priserna. På olika sätt har
man alltså kommit längre och längre
bort från den riktpunkt, som man hade
när barnbidragen beslötos, nämligen
att barnfamiljerna ungefär i den omfattning,
som dåvarande nominella belopp
angåvo, skulle få kompensation
för de omkostnader, som äro förknippade
med att ha barn.

Statsutskottet har inte heller velat
medverka till att nu återställa barnbidragens
reella värde åtminstone till
vad de voro, när beslutet fattades. Jag
vet att det rått mycket delade meningar
om hur stor värdeminskning som skett.
Vi för vår del ha ansett, att barnbidragen
borde ökas med 60 kronor per år
för att ge kompensation för levnadskostnadsfördyringen.
Nu har samtliga
utskottsledamöter motsatt sig någon
kompensation över huvud taget, vilket
ju avviker bl. a. från den inställning
som, såvitt jag vet, samtliga riksdagsledamöter
tidigare intagit, när en del
andra sociala reformer behandlats.

Denna inställning till frågan om kompensation
för barnfamiljerna kan alltså

inte bero på att man förnekar att det
inträtt en betydande levnadskostnadsökning,
ty det har man som sagt vitsordat
bl. a. när det gällt kompensation
till folkpensionärerna. Alltså ställer sig
utskottet på den ståndpunkten, att det
av en eller annan anledning måste företas
en betydande försämring av barnbidragen
och därmed av standarden för
dessa familjer. Försämringen av barnbidragens
värde är naturligtvis kännbar
för alla mindre bemedlade familjer
med barn, men den innebär framför
allt ökade svårigheter för familjer
med stora barnkullar. Det är därför
mycket anmärkningsvärt att bland undertecknarna
av utskottsutlåtandet finna
ett stort antal riksdagsledamöter,
som vid behandlingen av denna fråga
1947 alldeles speciellt ville dubba sig
till de stora barnfamiljernas förkämpar
och hävdade, att dessa större barnfamiljer
inte hade blivit tillräckligt tillgodosedda
ens genom det förslag, som
då förelåg. Herr Birke t. ex. och flera
högermän med honom riktade en mycket
hård kritik emot avvägningen av
bidragen till familjer med tre barn eller
flera. Herr Birke och hans meningsfränder
ansågo att 3-harnsfamiljer
skulle få 900 kronor i stället för 780
och familjer med 4 barn 1 350 kronor
i stället för 1 040 kronor. Men nu har
såväl dåvarande motionären herr Birke
som hans anhängare förlorat allt intresse,
synes det, för de stora barnfamiljernas
berättigade krav. Nu har herr
Birke i egenskap av utskottsledamot
accepterat inte bara de bidragsbelopp,
som han 1947 betecknade som otillfredsställande,
utan nu motsätter han
sig också att man skall bibehålla åtminstone
det reella värdet av dessa
lägre belopp. Så förhöll det sig alltså
med högerns motioner och långa tal vid
detta tillfälle om hur man skulle tillgodose
de stora barnfamiljernas intresse.
Vi ha däremot, herr talman,
fortfarande den uppfattningen, att det
belopp, som fastställdes för barnbidra -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

gen 1947, var i minsta laget och att
man nu åtminstone borde bibehålla
dessa vid det reella värde, som de då
hade, genom att företa en ökning av
bidragen motsvarande den levnadskostnadsökning,
som har skett.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till motionen nr 175 i denna
kammare.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Ett bifall till denna motion
skulle medföra en årlig utgiftsökning
av 103 miljoner kronor. Utskottet har
inte kunnat anvisa, hur dessa ökade
utgifter skola täckas, och därför har
utskottet måst gå på avslag på motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Den
omständigheten att summan blir stor,
illustrerar ju bara det faktum, att försämringen
av penningvärdet är mycket
betydande. Det illustrerar bara att inkomsterna
genom löner eller, som här,
i form av sociala förmåner blivit försämrade
i mycket hög grad, sedan
denna reform tillkom. Här är det alltså
fråga om huruvida man skall tillåta att
barnbidragen och andra sociala förmåner
undan för undan få ett allt mindre
värde, eller om man skall vidtaga någon
åtgärd för att hålla bl. a. de stora
barnfamiljerna skadeslösa för penningvärdesförsämringen.

Vi ha för vår del intagit den sistnämnda
ståndpunkten, och vi kunna
inte inse att det finns något skäl att
frångå den.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till ut -

Bidrag till husmoderssemestern.

skottets berörda hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Punkterna 25—32.

Vad utskottet hemställt bilfölls.

Punkten 33.

Bidrag till husmoderssemestern.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
33, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till husmoderssemestern för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
2 850 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Svenson
(1:9) och den andra inom andra kammaren
av fröken Öberg m. fl. (11:13),
hade hemställts, att riksdagen till Bidrag
till husmoderssemestern måtte bevilja
ett anslag av 3 050 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr
Helmer Persson väckt motion (I: 290)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 3 050 000 kronor
samt att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam ändring i nuvarande
bidragsbestämmelser för husmoderssemestern.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:9 och 11:13 samt motionen
1:290, i vad den avsåg medelsanvisningen,
till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 850 000 kronor;

II. att motionerna 1:133 och 11:179

100 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Bidrag till husmoderssemestern.

samt motionen 1:290, i vad den avsåg
ändring av nuvarande bestämmelser
för husmoderssemestern, måtte anses
besvarade med vad utskottet i motiveringen
anfört.

Utskottet hade i sin motivering gjort
vissa uttalanden angående grunderna
för bidrag till avgiftsfria resor för
barn och husmödrar m. fl. och därvid
yttrat bl. a., att tillämpningsföreskrifterna
icke borde givas en så snäv utformning,
att husmödrar utan minderåriga
barn helt utestängdes från avgiftsfria
resor. I samband härmed hade utskottet
vidare yttrat: »Utskottet förutsätter
dock, att dispensgivningen i här
förevarande fall starkt begränsas, så att
icke bidragsmöjligheterna för husmödrar
i barnfamiljer i avsevärd mån måste
beskäras, eller ock en betydande höjning
av anslaget nödvändiggöres.»

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Pettersson i
Dahl.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ÖBERG: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att hålla något längre
begravningstal över vår motion om
ökat anslag till husmoderssemester, i
synnerhet som jag inte tror att det
skulle lyckas mig att få andra kammaren
med på ett bifall till motionen emot
ett enhälligt statsutskott.

Men när jag, herr talman, begärt ordet
är det för att jag vill säga, att jag
inte kan dela utskottets uppfattning om
att det finansiella läget är sådant, att
det är omöjligt att öka beloppet med
av oss begärda 200 000 kronor. Jag
tror att innan denna riksdag gått till
ända skall det visa sig, att vi höjt anslag
till andra ändamål, som kanske
inte äro av samma behjärtansvärda slag
som detta.

Vi skola komma ihåg att de människor,
som kunna komma i fråga till
erhållande av husmodersstipendier,

höra till de allra sämst ställda i ekonomiskt
avseende. Inga andra få dessa
stipendier. Vi ha också påvisat i vår
motion, att många sökande måste avvisas
på grund av att anslaget inte
räcker.

Jag kan därför, herr talman, inte
godkänna utskottets uppfattning, och
inte heller tycker jag det är alldeles
riktigt att med den korta motivering,
som utskottet anfört, utan vidare vifta
bort vår motion.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
På denna punkt har Kungl. Maj:t
begärt 2 850 000 kronor. Socialstyrelsens
begäran är 200 000 kronor högre
eller 3 050 000 kronor. Utskottet har
stannat för det lägre beloppet, alltså det
som Kungl. Maj:t begärt.

Herr Helmer Persson har i första
kammaren i motion nr 290 hemställt
att det högre anslaget skall beviljas.
Detta är i hög grad motiverat. Socialstyrelsen
säger bl. a., att husmoderssemesternämnderna
på grund av begränsat
anslag tvingas att avslå en betydande
del av ingivna framställningar
om husmodersstipendier. Samtidigt betonar
socialstyrelsen nödvändigheten
av att man får ett höjt anslag för nämnda
stipendieverksamhet.

På grund av det allt för starkt begränsade
anslaget för denna husmoderssemester
få semesternämnderna
brottas med oerhört svåra problem vid
fördelningen av stipendierna, och det
ser ut som om detta tvingat socialstyrelsen
att skärpa bestämmelserna när
det gäller tillämpningen av kungörelsen
i detta avseende. Kungörelsen säger ju,
att även husmoder, som inte har minst
två hemmavarande barn under 14 år,
kan medges avgiftsfri resa till enskilt
ordnad semestervistelse, om hon är i
särskilt behov av vila och rekreation.
Det har visat sig under senare år; att

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

101

ett rätt stort antal dylika husmödrar
inte kommit i åtnjutande av de avgiftsfria
resorna.

Nu har emellertid socialstyrelsen
nödgats skärpa dessa bestämmelser,
och det innebär alltså att husmödrar,
som inte ha minderåriga barn, icke
få komma i åtnjutande av de avgiftsfria
resorna. Utskottet ställer sig välvilligt
till de ställda kraven i motionerna
och säger, att de tillämpningsföreskrifter,
som socialstyrelsen utfärdat,
i vissa fall kunna leda till mindre
tillfredsställande resultat och att tilllämpningsföreskrifterna
på grund härav
icke böra givas en så snäv utformning,
att här berörda husmödrar helt
utestängas från avgiftsfria resor. Det
förefaller alltså, som om utskottet genom
denna skrivning bort komma fram
till att det skulle ha utfärdats lindrigare
bestämmelser, när det har gällt att skapa
möjlighet även för husmödrar, som
inte ha minderåriga barn, att i vissa
fall kunna komma i åtnjutande av förmånen
i fråga.

I anslutning till motion I: 290 av
herr Helmer Persson ber jag att få ställa
följande yrkande:

I. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 9 och II: 13 samt
1:290 i vad den avser medelsanvisningen
till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 3 050 000 kronor;

II. att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
ändring i nuvarande bestämmelser för
husmoderssemester i enlighet med vad
som föreslagits i motionen 1:290.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skall inte upprepa vad de
båda föregående talarna anfört i sin
motivering. Del kan i viss mån ligga
till grund för vad jag tänkt säga.

Utskottet kunde enligt min mening
behandlut denna sak välvilligare än

Bidrag till husmoderssemestern.

vad som skett. Med andra ord, herr
talman: utskottet kunde ha haft en annan
motivering. Jag kan åberopa vad
jag sade under punkt 15, när det gäller
husmödrarnas arbetsbörda och underlättandet
av den.

I fråga om tillämpningen måste man
reagera mot socialstyrelsens nog så
klåfingriga bestämmelser, varigenom
den söker ändra de beslut som riksdagen
fattat så att dessa fria resor inte
skulle få förekomma — hur ömmande
omständigheter som än föreligga — för
husmödrar, som, även om de fostrat en
stor skara barn, inte ha barn i sin
vårdnad som äro under 14 år. Det är
detta jag velat reagera emot. Utskottet
har, som herr Persson i Landafors påpekat,
i viss mån reagerat emot detta.
Sista meningen i utskottets hemställan
tar emellertid bort allt som man förut
givit på hand. Man säger nämligen där:
»Utskottet förutsätter dock, att dispensgivningen
i här förevarande fall starkt
begränsas, så att icke bidragsmöjligheterna
för husmödrar i barnfamiljer i
avsevärd mån måste beskäras, eller ock
en betydande höjning av anslaget nödvändiggöres.
»

Här åberopar man alltså den finansiella
situationen gent emot dessa husmödrar,
vilket jag tycker är fullständigt
oberättigat. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att yrka att sista meningen i
utskottets motivering skall utgå.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vågar försäkra fröken
Öberg att jag är lika intresserad av denna
verksamhet som fröken Öberg är.
Men vi leva under sådana ekonomiska
förhållanden för närvarande, alt vi
måste iakttaga största möjliga återhållsamhet
på alla områden. Om man börjar
släppa efter och utökar anslagen,
kommer det att bli mycket svårt att
stoppa denna utgiftsökning.

Det är alldeles tydligt att det skulle
varit möjligt att öka detta anslag med

102 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Avlöningar till bostadsstyrelsen.

ungefär det belopp, som fröken Öberg
här har föreslagit, men om vi hade
gjort detta och bifallit motionen, vad
hade då inträffat? Jo, helt enkelt att
en hel del andra motionärer, som föreslagit
ökade anslag till olika ändamål,
hade ansett att vad de motionerat om
är minst lika behjärtansvärt som det
anslag som nu behandlas. Och då hade
det varit svårt att begränsa utgiftsökningarna.

Det är på grund av dessa förhållanden
som utskottet måst ställa sig kallsinnigt
till de behjärtansvärda förslag,
som kommit i dessa motioner. Jag ber
med dessa ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen på 1 :o) bifall till
vad utskottet i punkten hemställt; 2:o)
bifall till det av fröken Öberg under
överläggningen framställda yrkandet;
samt 3:o) bifall till det yrkande, som
under överläggningen framställts av
herr Persson i Landafors; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förstnämnda propositionen.

Härpå gav herr talmannen propositioner
beträffande motiveringen, nämligen
dels på godkännande av den av
utskottet föreslagna motiveringen dels
ock på bifall till det av herr Pettersson
i Dahl under överläggningen i detta
avseende framställda yrkandet; och
godkände kammaren den av utskottet
föreslagna motiveringen.

Punkterna 34—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Avlöningar till bostadsstyrelsen.

I anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 55, framlagda förslag
hemställde utskottet i här förevarande

punkt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med 14;

b) fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 307 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Sundelin och von Heland,
fru Svenson samt herrar Rubbeslad
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort i viss del avstyrka av Kungl.
Maj:t framlagda förslag i fråga om bostadsstyrelsen
och att utskottet i enlighet
därmed bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med 14;

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 252 000 kronor.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs. Därvid yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Reservationen
på denna punkt avser huvudsakligen
fyra frågor. För det första har man
begärt 7 500 kronor till en ny arvodestjänst
på sektionen för tvätteriärenden.
Det har funnits en sådan tidigare i
Cg 29. Nämnda tjänst har numera blivit
tillsatt. Jag tror för min del att det inte
kommer att bli någon utökning av denna
avdelning, ty möjligheterna att bygga
andelstvättstugor och liknande äro

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 103

ju mycket små nu, och reservanterna
finna det därför inte lämpligt att nu
inrätta denna tjänst.

Den andra punkten gäller anslaget på
16 000 kronor för inrättande av en arvodestjänst
på lånebyrån. Det är antagligt
eller rentav ganska säkert att
arbetet på lånebyrån är av omfattande
karaktär, men jag vill erinra om att
man så sent som föregående år beslöt
att överflytta till länsbostadsnämnderna
en viss del av låneärendena. Då man
ännu inte har vunnit någon erfarenhet
av denna omorganisation, finna reservanterna
att man inte nu bör inrätta
någon tjänst av detta slag.

Kungl. Maj:t har vidare begärt ett
bemyndigande att, som man säger, tillfälligt
få utöka antalet tjänster på lånebyrån.
Jag tror det där ordet »tillfälligt»
är ganska farligt i detta sammanhang.
När riksdagen skall göra någonting
tillfälligt, blir det alltid permanent.
Det finns väl ingenting som är så säkert.
Nu vill man ordna rådgivning i
markvärderingsfrågor, men jag tror att
kommunerna själva i stor utsträckning
kunna verkställa dessa markvärderingar
utan central rådgivning från Stockholm.
Förhållandena i södra Sverige
och i Norrland äro ju väsentligt olika,
och därför tror jag att de kommunala
förtroendemännen ha större förutsättningar
att sköta markvärderingen än
vad man kan göra centralt från Stockholm.
Denna tjänst bör därför enligt
vår mening inte inrättas nu.

Slutligen ha vi förslaget om att sex
biträdestjänster på lånebyrån skola indragas
och att antalet tjänster på den
kamerala avdelningen samtidigt skall
ökas. Man begagnar alltså här tillfället
att utöka antalet befattningstagare i
bostadsstyrelsen i stället för att försöka
begränsa det. Både statens lönenämnd
och statskontoret ha ansett det
angeläget att det göres en översyn över
hela bostadsstyrelsens organisation,
och när man är överens om detta finna
reservanterna det olämpligt att så kort

Avlöningar till bostadsstyrelsen.

före en översyn inrätta nya tjänster.
Reservanternas förslag innebär en besparing
av 55 000 kronor jämfört med
utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen under
denna punkt.

Häruti instämde herr Rubbestad.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Om jag fattade herr Birke rätt
ville han göra gällande, att utskottets
förslag innebär en utökning av bostadsstyrelsens
personal. Men detta är inte
fallet. Under föregående budgetår var
antalet anställda i bostadsstyrelsen 296,
och för innevarande budgetår är det
274, alltså en minskning från 1948/49
till 1949/50 med 22 befattningshavare.
För nästa budgetår beräknas ett personalbestånd
på 265 befattningshavare,
således en minskning med ytterligare 9.
Man kan under sådana omständigheter
inte gärna tala om att bostadsstyrelsens
organisation utökas.

Även på tvätterisektionen, som herr
Birke talade om, har det skett en personalminskning.
Under 1948 var det en
personal på 8 personer, samma var förhållandet
1949, men för 1950 föreslås
ett personalbestånd på 6 personer, alltså
en minskning med 2.

Utskottet har kommit till den uppfattningen
att det åtminstone inte för
närvarande går att ytterligare nedskära
denna personal om bostadsstyrelsen
skall kunna fullgöra sina uppgifter på
ett tillfredsställande sätt. Men jag vill
samtidigt kraftigt understryka vad utskottet
har framhållit om att alla möjligheter
till besparing böra utnyttjas
och att det bör företas en översyn över
bostadsstyrelsens personalbehov så
snart läget på bostadsmarknaden lättar
och olika kontrollåtgärder kunna förenklas.
Jag tror att en sådan översyn
så småningom kan bli erforderlig också
inom andra verk.

104 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Avlöningar till bostadsstyrelsen.

Med dessa få ord, herr talman! ber
jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag bar i olika sammanhang ställt mig
kritiskt mot bostadsstyrelsen, både när
ämbetsverket inrättades och i senare
sammanhang, och det kan måhända
därför synas egendomligt alt jag denna
gång inte har biträtt reservationen. Jag
har emellertid, efter att ha varit i kontakt
med ledamöter av bostadsstyrelsen,
fått den uppfattningen, att man inte
kan pressa ned personalbeståndet hur
långt som helst om bostadsstyrelsen
skall vara arbetsduglig. Bostadsstyrelsen
har nämligen fått överta en mängd
arbetsuppgifter, bland annat från egnahemsnämnderna,
och det finns därifrån
kvar en stor arbetsbalans som inte
är avverkad, och förrän detta är gjort
kan jag inte vara med om att skära ned
arbetskraften. Sedan är jag i likhet med
avdelningens ordförande av den bestämda
uppfattningen, att det bör göras
en ordentlig översyn av hela bostadsstyrelsen
när vi komma in i mera
normala förhållanden och arbetsbalansen
hunnit avarbetas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har tidigare instämt i herr Birkes anförande,
men jag vill säga ett par ord
med anledning av herr Mårtenssons yttrande
nyss.

Det är riktigt att bostadsstyrelsens
personal har minskats något, men vi
måste komma ihåg, att riksdagen i fjol
beslöt en omläggning av tillståndsgivningen
för bostadsbyggande, varigenom
denna flyttades från det centrala organet
till länsbostadsnämnderna. Detta
har åstadkommit en betydande lättnad
i arbetet, och med hänsyn därtill kan
man inte säga, att det har skett den
nedskärning av personalen som man
hade väntat.

Vad vi reservanter särskilt ha påtalat
i Kungl. Maj:ts förslag är utökningen
av personalen på marksektionen för
värdering av tomtområden. Riksdagen
antog i fjol en ny expropriationslag,
och i samband därmed tillsattes en utredning
om inrättande av ett organ för
markvärdering. Vi anse det under sådana
förhållanden olämpligt att utöka
personalen i bostadsstyrelsen och mena,
att man bör avvakta resultatet av den
utredning som pågår. Vi tro också, att
det bör vara möjligt att på ett enklare
sätt än som nu sker uppskatta tomtvärdena.
Vi äro fullt medvetna om att det
inte är möjligt för staten att lämna vilka
lån och bidrag som helst för tomterna
utan att det bör finnas en viss
maximigräns, men vi tro att värderingen
kan ske på enklare sätt, t. ex. genom
att man tar en viss procentdel av de
totala byggnadskostnaderna, så att
man kan avveckla hela denna personal
som sysslar med markvärdering. Vi
anse att den saken bör prövas, och vi
tro att det är en framkomlig väg. Härigenom
skulle man ordna värderingen
på ett mera praktiskt sätt än som för
närvarande sker, och det skulle spara
mycket arbete i bostadsstyrelsen.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
föreligger vid denna punkt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är riktigt som herr Rubbestad
sade, att det har skett en viss omorganisation
inom bostadsstyrelsen genom
att en del ärenden ha flyttats över
till länsbostadsnämnderna, men vi måste
även ta hänsyn till att hela denna
länsbostadsorganisation är helt ny och
att det måste gå en tid innan den blir
trimmad för sitt arbete. Vi få sedan se,
när verksamheten har pågått någon
längre tid, om det kan ske någon ytterligare
förändring och personalminskning
inom bostadsstyrelsen, men det är,
som jag har sagt tidigare, inte möjligt
för närvarande.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 105

Herr Rubbestad talade också om
marksektionen, som kanhända kommer
att utökas. Herr Rubbestad tar, förefaller
det mig, alltför enkelt på de
problem som denna sektion skall lösa.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att bostadsstyrelsen kommer att få en
mycket stor och viktig uppgift att fylla
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
denna voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 43—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Riksförsäkringsanstaltens ortsombud
m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Riksförsäkringsanstaltens ortsombud m. m.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
vill beträffande denna punkt, vid vilken
jag har fogat en blank reservation, säga
ett par ord utan att ställa något yrkande.
Herr Mårtensson behöver därför
inte bereda sig på något svaromål
— han kan ju faktiskt behöva vila sig
ett tag.

Denna punkt gäller ersättningen till
riksförsäkringsanstaltens ortsombud.
Några motionärer ha här väckt ett förslag
om höjning av arvodena med
10 000 kronor. Dessa lekmannaombud,
som till ett antal av 950 äro knutna till
anstalten, ha i regel mycket låga arvoden.

Departementschefen har i statsverkspropositionen
ställt sig synnerligen välvillig
till den tanke som väckts av ämbetsverket,
att dessa arvoden skola höjas.
Han har sagt sig dela den framförda
uppfattningen, att ersättningen till
ortsombuden är låg, och han har även
uttalat, att en viss möjlighet till förbättring
av ersättningarna synes önskvärd.
Även utskottet har ställt sig välvilligt,
men utskottet har inte ansett sig
kunna gå längre än departementschefen
och har därför avstyrkt motionerna.

Hälften av dessa ortsombud ha faktiskt
arvoden som röra sig från 100 och
ned till 25 kronor per år. Arvodena äro
så låga, att det statliga företaget måste
ockra på välvilligheten hos de personer
som åta sig uppdraget. De lägsta
arvodena utbetalas väl i regel till ombud
med mycket små ombudsområden.
Det är oftast hemmansägare och personer
i motsvarande ställning som åtagit
sig dessa uppdrag, och vanligen är det
också personer med kommunala förtroendeuppdrag
som välvilligt ha ställt
sig till förfogande. Emedan arvodena
äro så låga blir det emellertid ständiga
byten av ombud till men för arbetet.
Det är därför min förhoppning, att
Kungl. Maj:t till nästa år kan komma
med ett förslag som innebär en förbättring
i detta avseende. Jag tror det är

106 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Avlöningar till arbetarskyddsstyrelsen.

nödvändigt, om denna verksamhet skall
kunna skötas effektivt, att det finns
tillgång till effektiva ombud som kunna
göra en god insats, och det betyder
också förbättrad service för allmänheten.

Det är även känt, att man på andra
förvaltningsområden är intresserad av
att få lekmän att åta sig vissa uppgifter.
När det på riksförsäkringsanstaltens
verksamhetsfält sedan lång tid har funnits
så illa avlönade lekmannaombud,
är man rädd för att det på andra områden,
där man eventuellt tänker införa
lekmän i förvaltningen, kommer
att bli svårt att få lämpliga personer,
om man har för avsikt tillämpa samma
låga arvodessättning som för riksförsäkringsanstaltens
ombud.

Det är alltså min förhoppning att vi
till nästa års riksdag skola få ett förslag
om en välbehövlig förbättring avhär
ifrågavarande arvoden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkten 55.

Avlöningar till arbetarskyddsstyrelsen.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

NIHLFORS: Herr talman! Jag
beklagar att jag måste begära ordet
även vid denna punkt, men jag har
också här avgivit en blank reservation,
denna gång tillsammans med fröken
Elmén.

Jag har gemensamt med herrar Edström
och Andersson i Mölndal väckt
en motion, som i huvudsak går ut på
en viss förstärkning av arbetarskyddsstyrelsen.
Denna är ett förra året nystartat
ämbetsverk, ehuru dess verksamhet
tidigare bedrivits i annan
form. Det visade sig ganska snart, att
personaltillgången var otillräcklig. Exempelvis
inom kansliavdelningen har
det rått mycket stor brist på personal.
Det är av speciell vikt att denna avdelning
gör positiva insatser för, som

det heter i motionen, en effektivisering
av yrkesinspektionsverksamheten. Anledningen
till att arbetarskyddsstyrelsen
inrättades var ju just att verksamheten
på detta viktiga område skulle
effektiviseras. Nu har det visat sig att
man har mycket svårt att giva de anvisningar
och råd till arbetare och arbetsgivare
som äro nödvändiga för att
det skall bli den rätta effektiviteten. Det
är ett flertal brister inom detta område,
som man inom ämbetsverket beklagar
att man inte under nuvarande förhållanden
kan råda bot på. Den personal
som finnes har enligt vad det sagts mig
varit så överväldigad av arbete att man
på vissa håll har kollapsat. Och detta
bär i sin tur betytt avbräck i verksamheten.

Beträffande den sociala avdelningen
och socialinspektörsverksamheten ha
motionärerna kommit med ett förslag,
som ursprungligen lagts fram inför
Kungl. Maj:t av ämbetsverket, innebärande
en förstärkning med en amanuens,
som skulle arbeta dels på den sociala
avdelningen och dels som vikarie
ute på distrikten för lediga socialinspektörer.
Denna befattning har mirabile
dictu tillstyrkts av statskontoret,
men trots detta har departementschefen
sagt nej.

Slutligen ha motionärerna fäst sig
vid att det inom yrkesinspektionens
område icke finns befordringstjänster
för biträdespersonalen. Motionärerna
ha varit så djärva att de föreslagit att
man skulle inrätta kanslibiträdestjänster
från den 1 januari 1951, d. v. s.
från det datum då man räknar med att
lönestoppet skall upphöra. På senare
tid har det visat sig att flera av de mycket
kvalificerade, arbetsledande biträdena
lämnat sin tjänst och gått över till
annan statstjänst inom lokalförvaltningen,
där det finns högre biträdesbefattningar.
Även detta är något som i verkligheten
betyder ett avbräck i denna betydelsefulla
verksamhet på arbetarskyddets
område.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 107

Avlöningar till yrkesinspektionen. — Social upplysningsfilm.

Ehuru jag anser denna lilla förstärkning
mycket betydelsefull, skall jag inte
yrka bifall till motionen, som ju inte
■vunnit någon anklang inom statsutskottet.
Jag hoppas dock att förhållandena
nästa år skola bli sådana, att
Kungl. Maj:t anser att man kan rå med
att förstärka denna del av förvaltningen.

Jag kan slutligen inte låta bli att
göra det tankeexperimentet, att det här
varit fråga om ett privat företag, som
startat en ny avdelning eller utvidgat
sin verksamhet. Om då ledningen hade
funnit att det inte kunde gå att driva
verksamheten på sätt som skett, att det
klickade åtskilligt i väsentliga punkter,
skulle man då verkligen ha tvekat inför
en kostnadsökning av 20 000 kronor
för att sätta in den erforderliga arbetsstyrkan
och få det hela så perfekt som
möjligt? Vi klaga många gånger över
att förvaltningen är bristfällig och att
det dröjer så länge innan man får besked.
Men när det kommer fram förslag
från de kritiserade ämbetsverken om
åtgärder till förbättring av förhållandena,
kunna dessa förslag icke accepteras
av diverse anledningar, i regel det
statsfinansiella läget. När det gäller arbetskraftförstärkningar
har det statsfinansiella
läget aldrig varit gott i detta
land. Det har aldrig hänt i Sveriges
historia, att det statsfinansiella läget
varit så gott, att man kunnat tillstyrka
allt som begärts från ämbetsverkens
sida. — Detta är en liten reflexion som
jag inte kunnat underlåta att göra när
jag varit med om behandlingen av detta
och liknande ärenden.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag vill
endast understryka vad herr Nihlfors
sagt angående personalbehovet vid arbetarskyddsstyrelsen.
På industrihåll
ha vi klart för oss att det inte kan gå i
fortsättningen som det gör nu. Denna
nya styrelse, som vi alla inom industrien,
såväl arbetare som arbetsgivare, äro

mycket beroende av, måste kunna fungera
någorlunda hyggligt. Man kan inte
hålla på och samla en massa arbete på
hög. För närvarande spränger arbetet
helt enkelt den ram som finns. Även
om jag i övrigt är fullständigt överens
med finansministern om behovet av
sparsamhetsåtgärder, måste jag säga att
det på en sådan punkt som denna är
farligt att gå för långt i sparsamhet.
Här går sparsamheten ut över andra,
som därigenom få betala ut större summor
än vad man kan spara i fråga om
ämbetsverket.

Jag vill inte nu ställa något yrkande,
utan jag endast hemställer att man med
det snaraste genom anslag på tilläggsbudgeten
för detta år tillser att arbetarskyddsstyrelsen
beredes möjlighet att
klara upp sitt arbete.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten 56.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 57.

Avlöningar till yrkesinspektionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
vill på denna punkt hänvisa till mitt
tidigare anförande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 58—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7ff.

Social upplysningsfilm.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkten 103, framlagda förslag
hemställde utskottet i denna punkt att
riksdagen måtte till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 75 000 kronor.

108 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Social upplysningsfilm.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar von Heland, Skoglund
i Doverstorp, Rubbestad, Pettersson
i Dahl och Birke, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag om
anvisande av anslag för budgetåret
1950/51 till Social upplysningsfilm.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RUBBESTAD: Herr talman! Vid
denna punkt har fogats en reservation,
vari yrkas att förslaget om anslag till
Social upplysningsfilm detta år måtte
avslås. Enligt vad utskottet inhämtat
finnas av redan förut beviljade medel
omkring 150 000 kronor i behållning.
I dagarna har inspelats er. film om allmänt
arbetarskydd. Dessutom föreligger
förslag om en film rörande sjuksköterskeyrket,
en angående yrkeshygien
samt en om jordbrukets arbetarskydd
och brandförsvar. Kostnaden för
samtliga dessa filmer har beräknats till
105 000 kronor. Man har som jag nämnde
redan 150 000 kronor i behållning.
Vi anse att då man nu skall försöka
spara på statens utgifter finns här en
lämplig punkt. Här går att göra en besparing
av 75 000 kronor. Denna möjlighet
bör tillvaratagas, då det ej är
nödvändigt att dessa pengar anvisas.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Mannerskantz
m. fl.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag har på denna punkt biträtt utskottsmajoritetens
förslag, då jag anser att
filmen fortfarande har en stor uppgift
att fylla i fråga om social upplysning.
Det gäller här närmast filmer om sjuksköterskeyrket,
om yrkeshygien samt
om jordbrukets arbetarskydd och

brandförsvar. Reservanterna ifrågasätta
om filmen rörande sjuksköterskeyrket
skulle komma att fylla det behov
som tidigare avsetts. Det heter i
reservationen, att rekryteringen till
sjuksköterskeyrket redan förbättrats
och att vid vissa sköterskeskolor till
och med lär ha förekommit att sökande
måst avvisas. Jag är dock inte alldeles
övertygad om att detta argument är
riktigt. Jag har i en eftermiddagstidning
i dag sett en uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen,
enligt vilken i
Stockholm fattas 110 sköterskor, därav
06 vid lasarettens vårdavdelningar, 14
vid polikliniker och specialavdelningar
och 19 vid sinnessjukhus. I inte mindre
än 120 fall ha dessutom utländska sköterskor
måst anställas. Jag tror alltså
att det fortfarande råder ganska stor
brist på sjuksköterskor. Även om antalet
sökande till yrket har ökat, är det
möjligt att det behövs en hårdare gallring
bland de sökande, och jag tror
att filmen här har en stor uppgift att
fylla för att väcka intresse för sjuksköterskekallet.

Detsamma gäller filmen om jordbruket.
Med den ökade mekanisering som
det svenska jordbruket undergått på
senare år, innebär detta större maskinpark
och ökad brandrisk, och jag tror
att denna film här fyller en ganska väsentlig
uppgift.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken Höjer instämde häruti.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
ber herr Boman observera att även
reservanterna vilja vara med om dessa
filmer angående sjuksköterskeyrket och
angående jordbrukets arbetarskydd och
brandförsvar. Men vi ha konstaterat att
den beräknade kostnaden för dessa filmer
uppgår till 105 000 kronor, vilken
summa täckes av de 150 000 kronor,
som redan finnas i behållning. Det är
därför onödigt att nu anvisa pengar för
detta ändamål.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 109

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO) m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
74:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 75—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

i 2.

Sveriges anslutning till Internationella

handelsorganisationen (ITO) m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.

Genom en den 27 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 54, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av proposi -

tionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda
dag, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att å Sveriges
vägnar vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t
skulle äga bestämma, godtaga Havanastadgan
för en internationell handelsorganisation
(ITO) och att fastställa
de villkor, på vilka stadgan måtte få
sättas i kraft för Sveriges del, dels ock
till Kostnader för Sveriges medlemskap
i ITO för budgetåret 1950/51 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Propositionen hade utom i vad den
avsåg anslagsfrågan hänvisats till utrikesutskottet.
Till utskottet hade jämväl
hänvisats tre motioner.

I en av herr Johansson i Stockholm
inom andra kammaren väckt motion,
nr 457, hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 54.

Utskottet hemställde,

dels att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motionen II:
457, bemyndiga Kungl. Maj:t att å Sveriges
vägnar vid tidpunkt, som Kungl.
Maj:t ägde bestämma, godtaga Havanastadgan
för en internationell handelsorganisation
(ITO) och att fastställa de
villkor, på vilka stadgan finge sättas i
kraft för Sveriges del;

dels ock att motionerna I: 370 och
II: 448, i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad utskottet anfört,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Edberg har tidigare yttrat
sig om den serie av motioner, som vi
väckt i hithörande frågor, bl. a. angående
Havanastadgan. .lag tog då inte
upp någon diskussion härom, då till -

Ilo

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO) m. m.

fälle finns att vid behandlingen av varje
särskild motion beröra dessa frågor.

Den ljusa bild som herr Edberg och
utskottet tecknar av de minskade handelshindren
torde man nog få tillfälle
att revidera framöver. Liksom England
på sin tid tack vare frihandeln bröt
sig fram på andra länders marknader
är det i dag Amerika som pockar på
att handelshindren skola rivas ned och
att de amerikanska varorna skola beredas
fritt tillträde till marknaderna. Vi
ha i dagarna tillfälle att se hur detta
kommer att verka. Jag förvånar mig
inte över att bondeförbundet motionerat
i frågan, ehuru bondeförbundet inte
kommit till den slutsats man borde ha
kommit till, nämligen att yrka avslag
på förslaget att regeringen skall ha rätt
att ratificera Havanastadgan. I gårdagens
press kunde vi läsa, att representanthusets
utrikesutskott skurit ned
kontantanslaget till det europeiska
återuppbyggnadsprogrammet och att
för motsvarande summor i stället skola
sändas överskottsvaror från det amerikanska
jordbruket till Europa. Man
har ju i Amerika redan kommit så långt
i den nya krisens tecken att man köper
upp potatis av farmarna till marknadspris,
färgar den blå och säljer den tillbaka
till dem för att användas till gödsel.
Man har anledning vänta att dessa
amerikanska överskottsprodukter komma
att verka starkt pristryckande och
starkt konkurrerande på den europeiska
jordbruksmarknaden. Det är klart
att de juridiska hårklyverier som utskottet
och rådfrågade instanser anfört
då det gäller margarinaccisen, inmalningstvång,
äggtullar o. s. v. inte kunna
hindra att priserna snabbt pressas under
det amerikanska trycket. Redan
inom den av regeringen tillsatta beredningen
yrkade vårt partis representant
herr Linderot, att man icke för närvarande
skulle ratificera Havanastadgan.
Nu vill dock riksdagen giva regeringen
denna fullmakt. Jag tror att detta är
mycket olyckligt. Jag tror att man får

tillfälle att ångra sig, när den amerikanska
konkurrensen sätter in och när
Amerika, samtidigt som det vill riva
ned alla barriärer i Europa, självt på
alla områden skapar barriärer mot europeiska
varor på den amerikanska
marknaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 457, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Herr Johansson i Stockholm gör
gällande att Havanastadgan har kommit
till stånd uteslutande i stormakternas
intresse och att den är till förfång för
de mindre staterna. Det överensstämmer
med den tankegång som är framförd
i den kommunistiska motionen i
denna kammare, där man säger, att så
länge ingen ändring sker i USA:s höga
tullsatser, är det uppenbart att Havanastadgan,
därest den sättes i kraft, kan
vålla en mindre stat som Sverige stor
skada.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att USA i samband med förhandlingarna
om GATT-avtalet gjort stora
medgivanden beträffande tullar. Vi ha
drivit direkta förhandlingar med Amerikas
förenta stater. Många andra länder
ha också fört sådana underhandlingar,
och de medgivanden som därvid
indirekt ha kommit oss till del genom
mest-gynnad-nationsklausulen äro också
stora. Det innebär att vår svenska export
till Amerika nu är belagd med tullskydd
på mellan 10 och 15 procent. Jag
vill nämna att pappersmassan är tullfri
i USA. De medgivanden som Amerika
gjort beträffande 1930 års tulltaxa äro
delvis så stora, att de gå ned till en
fjärdedel av 1930 års nivå. Dessa förändrade
förhållanden ha ryckt undan
grunden för det kommunistiska resonemanget
på detta område och också för
det kommunistiska yrkandet.

Det var Amerikas förenta stater, som
1945 tog initiativet till en ny inter -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

111

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO) m. m.

nationell handelsorganisation. Förenta
Nationernas alla stater inbjödos att deltaga
i förhandlingarna. Det har varit
ett drygt arbete att bygga upp Havanastadgan,
och resultatet av detta arbete
kunna vi nu se. Om denna stadga inte
blir antagen, måste man ju räkna med
att man skjuter alla dessa åtgärder på
en mycket oviss framtid. Under mellankrigstiden
försökte man också ifrån
Nationernas förbunds sida att få till
stånd en friare världshandel. Man samlades
1927 till en konferens, där man
gjorde ett uttalande, och 1930 träffade
man ett avtal enligt vilket man inte
skulle gå i tullkrig mot varandra. Men
det dröjde inte länge förrän olika nationer
började bryta sig ut ur detta avtal,
och resultatet blev alltså magert.
Denna gång förefaller det mig som om
man går till verket med större realism.
Man försöker bygga upp en permanent
organisation med medlemsförsamling,
verkställande råd, generaldirektör och
sekretariat. Det förefaller som om man
genom att man får ett bestämt forum
för detta internationella samarbete
skulle kunna lyckas bättre. Havanastadgan
innehåller en mängd ideala regler
men också många undantag. Dessa undantag
ha till stor del sin grund i att
hela denna stadga har kommit till i
en ogynnsam situation, beroende på
den oreda som råder i världens affärer
och även i de enskilda ländernas affärer.
Dessa undantag bilda också ett
skydd för vår del när det gäller vår
jordbrukspolitik, men de ha också kommit
till därför att man vill att så många
stater som möjligt skola ansluta sig
till denna stadga. Det är också ganska
märkligt att stadgan har inte mindre
än 54 signatärmakter, vilka representera
cirka 90 procent av världshandeln.

•lag vill gentemot den kommunistiske
talare, som här haft ordet, göra gällande,
att det är ett givet svenskt intresse,
att vi ansluta oss till denna
stadga. Vi ha naturliga förutsättningar
för en stor export. Vi ha behov av stor

import på grund av att vår hemmamarknad
är relativt liten. Vår handelsflotta
har givetvis intresse av en rik
utrikeshandel, och det bör vara av vikt
för vårt land såväl som för varje litet
land, att man slipper ifrån de tvåsidiga
handelsavtalen. Det är alltid svårt för
ett litet land att knäcka nötter med stora
nationer när det gäller att upprätta ett
handelsavtal eller föra ett tullkrig. Vi
ha alltså fördel av mest-gynnad-nationsklausulen
och därigenom lika behandling
med de till avtalet anslutna länderna.
Vi ha fördel av en friare marknad.
Det kan i det långa loppet innebära
att vi komma dithän, att vi kunna
köpa där vi köpa billigast och sälja
där vi sälja dyrast. Jag är alltså fast
övertygad om att denna Havanastadga
kan bidraga till att höja den ekonomiska
standarden hos vårt svenska
folk. Men det är ofta så här i livet att
för att vinna något får man också offra
något, och i detta fall innebär en anslutning
till stadgan givetvis för både
små och stora nationer, att de i någon
mån binda sin handlingsfrihet. Man
måste alltså göra eftergifter, och det är
också ganska betecknande för situationen
att både livsmedelskommissionen
och Industriförbundet hysa betänkligheter
på vissa områden. Men det är
lika betecknande för läget, att båda
dessa organ i det helas intresse tillstyrka
ratificering av denna stadga.

Herr talman! Jag finner att det föreligger
starka skäl för svensk medverkan
i detta internationella samarbete,
och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag är nästan rörd över denna
förtröstan på det amerikanska kapitalets
altruism, som kom till uttryck i
den föregående talarens anförande. Det
iir ju ofta man från svensk sida får
höra önskemål uttalas om ett ökat handelsutbyte
med Förenta staterna. Det

112 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till Internationella

går också en jämn ström av delegationer
över till Amerika. På sista tiden har
cn delegation från träindustrien varit
över, och vid avfärden förklarade man
sig vilja sälja allt från tandpetare och
borstvirke till färdiga trähus. Men alla
voro mycket tystlåtna när de kommo
hem och hade inte mycket att säga.
Deras ljusa förhoppningar hade inte
rönt gensvar på andra sidan Atlanten.
Det faktum att Amerikas andel i den
svenska importen har sjunkit så starkt
visar att det gått samma väg med löftena
och förhoppningarna om att Marshallplanen
skulle medföra en höjning
av levnadsstandarden.

Vad särskilt jordbrukarna beträffar

— jag hör att herr Norup begär ordet

— vill jag särskilt fästa uppmärksamheten
på att denna amerikanska överskottsexport,
kanske dumpingexport,
av jordbruksprodukter inträffar i eu
situation, när i Europa ett allvarligt
pristryck börjar på hemmamarknaden.
I Frankrike har exempelvis prisfallet
på jordbruksprodukter varit utomordentligt
starkt. Jag antar att denna export
av den i Amerika begynnande
jordbrukskrisen kommer att bli synnerligen
allvarlig för bönderna. Jag är
övertygad om att dessa ljusa förhoppningar
och den rörande förtröstan, som
utskottets representant har givit uttryck
åt, kommer att sluta med en grym besvikelse.

Herr NORUP: Herr talman! Eftersom
jag väckt en motion i denna fråga skall
jag be att få säga ett par ord. Det innebär
ingalunda att jag i princip skulle
vara motståndare till att Havanastadgan
antages. Tvärtom vill jag instämma i
de synpunkter, som i detta sammanhang
framhållits, nämligen att det är
nödvändigt att få till stånd ett vidgat
samarbete mellan olika nationer. Det är
givet att ett rikare handelsutbyte kan
komma att medföra ett sådant resultat.
Men när öppnandet av slussarna

handelsorganisationen (ITO) m. m.

sker är det ändå fråga om huruvida
det inte för jordbruket föreligger en
viss risk för att det beslut som riksdagen
fattade 1947 angående den framtida
jordbrukspolitiken sättes i fara, att
man inte skall kunna effektuera vad
som dock ligger i detta beslut, nämligen
att låta dem som ha sin sysselsättning
inom jordbruket få lika stor ersättning
för sin arbetsinsats i samhället
som alla jämförbara grupper.

När man 1946 och 1947 började diskutera
Havanastadgan, hade man inte
klarhet i om det fanns möjligheter att
skydda det svenska jordbruket. Jag vet
att det gjordes synnerligen goda insatser
ifrån de svenska delegaternas sida
och att de verkligen försökte att åstadkomma
möjligheter att fullfölja det beslut
som riksdagen hade fattat. Men
när man ser vad utskottet skriver, blir
man inte fullständigt övertygad om att
detta beslut går att effektuera om stadgan
antages. Utskottet säger i sitt utlåtande,
att eu anslutning till stadgan
icke behöver föranleda omprövning av
de grunder för vår framtida jordbrukspolitik,
som fastställts genom beslut av
1947 års riksdag. Ja, här får man nog
sätta ett frågetecken. Herr Kristensson
säger att för att vinna något måste man
även offra något. Det kan nog vara
sant, men är det så att detta offer skall
göras av jordbruket, äro vi i någon
mån betänksamma. Jag vågar dock förlita
mig på att det beslut som riksdagen
fattade 1947 också kommer att effektueras.
Jag vill bara i detta sammanhang
ifrån jordbrukets håll säga, att
vi förvänta, att man från regeringens
och från riksdagens sida verkligen
kommer att göra vad göras kan för att
effektuera detta beslut. Får man tolka
utskottsutlåtandet på det sättet, ha vi
från jordbrukets sida ingenting att invända.

Jag kan sålunda inte dela de farhågor,
som herr Johansson i Stockholm
kastade fram. De äro väl ändå något
överdrivna. Och jag tror nu inte att det

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 113

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

är på grund av välvilja mot jordbruket,
som herr Johansson yttrade sig i denna
sak. Jag förlitar mig mer på de partier,
som ha att bevaka de intressen
det här gäller, och uttalar å jordbrukets
vägnar den förhoppningen, att
man verkligen söker att göra allt vad
man kan för att man skall kunna effektuera
1947 års riksdagsbeslut.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag skulle till herr Johansson i
Stockholm vilja säga, att jag beklagar,
att inte Sovjetunionen har gått med i
detta internationella arbete. Sovjetunionen
var inbjuden, men tyvärr har den
ställt sig utanför. Från svensk sida
skulle vi gärna önskat att den varit med.
Det har blivit bestämt att man inte skall
behandla de stater som stå utanför
stadgan bättre än de till stadgan anslutna
nationerna. Jag skulle vilja tilllägga
att man enligt min uppfattning
inte heller skall behandla dem sämre.

Beträffande herr Norups synpunkter
skulle jag vilja säga, att man nog när
man bedömer dessa problem bör räkna
med att vi i Sverige enligt GATT-avtalet
och Havanastadgan få en möjlighet
att införa dumpingtull mot utländsk
dumping. Havanastadgan utfärdar ju
förbud mot statssubventionerad dumping.
Men även annan dumping kan ju
förekomma, och mot en sådan blir det
nu möjligt för oss att sätta en dumpingtull.

I övrigt vill jag säga att utskottet i
detta sammanhang har prövat just
jordbrukspolitiken. Det är svårt att
bilda sig ett bestämt omdöme om varje
punkt, men så långt jag kan förstå
skulle grunderna och riktlinjerna för
1947 års jordbrukspolitik inte rubbas
av vår anslutning till detta avtal. Jag
instämmer i övrigt i den förhoppning,
som herr Norup uttalade, att jordbrukspolitiken
i vårt land för framtiden skall
kunna gestaltas så, att man når målet
att de jordbrukande grupperna få en
med andra jämlik ställning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag å densamma; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Sveriges anslutning till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I en den 27 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 52, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels för sin del godkänna Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
enligt det i Annecy upprättade
anslutningsprotokollet,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i avtalet, som framdeles kunde komma
att beslutas av de avtalsslutande parterna,
i den mån dessa ändringar icke
krävde författningsändringar av beskaffenhet
att påkalla riksdagens medverkan,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, då
förutsättningar härför inträtt, vidtaga
åtgärder för Sveriges definitiva anslutning
till berörda avtal.

dels till Bidrag till GATT-organisationen
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor,

dels ock till Bidrag till GATT-organisationen
för budgetåret 1950/51 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 kronor.

8 — Andra kammarem protokoll 0)50. Nr il.

114 Nr 11.

Onsdagen den 22 niars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

Propositionen hade, såvitt angick
anvisande av anslag under sjunde huvudtiteln,
hänvisats till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 52, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
enligt det i Annecy upprättade
anslutningsprotokollet,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i avtalet, som framdeles kunde komma
att beslutas av de avtalsslutande
parterna, i den mån dessa ändringar
icke krävde författningsändringar av
beskaffenhet att påkalla riksdagens
medverkan, samt

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att, då
förutsättningar härför inträtt, vidtaga
åtgärder för Sveriges definitiva anslutning
till berörda avtal.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Gustaf Elofsson,
Niklasson och Jonsson i Skedsbygd,
angående effektivare tullskydd
för lök och övriga trädgårdsodlingens
produkter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det föreliggande tull- och handelsavtalet
är en direkt följd av den
s. k. Havanastadgan, som kammaren
behandlade under föregående punkt på
föredragningslistan. Även jag vill uttrycka
den förhoppningen, att det skall
vara möjligt att inom ramen för detta
handelsavtal fullfölja de riktlinjer för
svensk jordbrukspolitik, som riksdagen
antog år 1947 och vilka sedan legat till
grund för prissättningen på jordbrukets
produkter.

Jag kan dock inte helt och hållet dela
den optimism som i detta fall har gjort
sig gällande. Ty det är ingen tvekan
om att tullavtalet för vissa delar av
jordbruket medför ganska betydande
konsekvenser. Jag har tillsammans med
två andra av riksdagens ledamöter till
utskottets utlåtande fogat ett särskilt
yttrande där jag pekat på några sådana.

Det gäller följderna av avtalet för
vår svenska lökodling samt odlingen av
frukt och trädgårdsprodukter i övrigt.
Den svenska lökodlingen kämpar redan
nu med betydande svårigheter. Produktionen
av lök har blivit så omfattande,
att man redan nu har svårigheter att
vinna avsättning för densamma. Det
har hittills icke visat sig möjligt att
åstadkomma en sådan sammanslutning
mellan odlarna att man kunnat behärska
marknaden, överskottet har
många gånger varit så stort, att det inte
varit möjligt att vinna avsättning för
detsamma under den korta tid som det
gått för sig att bevara den svenska löken.
Emellertid pågå för närvarande
ansträngningar att genom kyllagring
eller på annat sätt skapa möjligheter
att salubjuda den svenska löken under
längre tider av året. De förväntningar
man haft att åstadkomma bättre förhållanden
på detta område få emellertid
en ganska svår stöt genom den tullsättning
som sker på denna produkt. Tiden
för tullskydd på lök har genom avtalet
ytterligare inskränkts, och det blir
praktiskt taget omöjligt att med de
kostnader, som en lagerhållning kräver,
kunna saluföra svensk lök i konkurrens
med den utländska löken, som ofta utbjudes
till ganska låga priser.

Samma förhållande råder beträffande
äpplen och övriga trädgårdsprodukter.
Även i detta fall har man beskurit den
tid, för vilken tullskydd gäller. Detta
är så mycket mera beklagligt som den
svenska trädgårdsodlingen befinner sig
i en stark expansion. Man har under de
senare åren planterat ett mycket stort
antal fruktträd — det uppgives om -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

115

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

kring en miljon träd om året. Man har
därvid särskilt lagt an på sent mognande
sorter, som man skulle kunna saluföra
under ganska lång tid framåt våren.
Jag är övertygad om att de förhoppningar
man fäst vid denna odling
inte komma att gå i uppfyllelse, när
man nu släpper in den utländska frukten
så pass tidigt som man gör. Det hade
nog varit önskvärt att man försökt att
åstadkomma ett tullskydd under längre
tid av första halvåret. Därigenom hade
man kunnat uppmuntra fruktodlingen
på ett helt annat sätt än man nu kan
göra. Trädgårdsodling, fruktodling och
lökodling utgöra ju i mycket stor utsträckning
ett komplement till det
mindre jordbruket och möjliggöra för
de mindre jordbrukarna att existera. I
samband med 1947 års beslut om den
framtida jordbrukspolitiken uttalades,
att man skulle se till att småbrukarna
kunde erhålla sådana villkor att de
kunde existera, och man pekade direkt
på specialodling. Småbrukarna ha i
mycket stor utsträckning gått in för sådan
specialodling och komma nu i ett
mycket besvärligt läge.

Vi ha, som sagt, i ett särskilt yttrande
velat peka på dessa saker. Jag framställde
i utskottet ett yrkande om att
utskottet skulle hemställa, att Kungl.
Maj :t skulle ta under övervägande att
fortast möjligt upptaga förhandlingar
för att söka åstadkomma ett bättre tullskydd
för dessa odlingar. Detta yrkande
vann emellertid inte gehör i utskottet.

Jag skall, herr talman, inte här gå
in på några detaljer rörande dessa tullsättningar
eller betydelsen av desamma.
Jag skall bara be att få peka på vad
lantbruksstyrelsen sagt om dessa tullar
i sitt yttrande i frågan. I yttrandet beröras
tullarna på lök, champinjoner,
humle, bananer och vindruvor, de senare
konkurrera med den svenska frukten,
samt äpplen och päron. Jag skall
citera vad lantbrukstyrelscn sagt om
tullen på äpplen: »Styrelsen vill fram -

hålla att fruktodlingen utvecklats högst
avsevärt inom vissa distrikt och numera
utgör en av jordbrukets viktigaste
grödor. Till belysande härav anföres
bland annat att antalet yrkesmässigt bedrivna
fruktodlingar beräknats överstiga
2 000 och att under de senaste tio
åren minst en miljon fruktträd årligen
torde ha planterats. De stora nyplanteringarna
i södra Sverige röra sig väsentligen
om senmognande, högkvalitativa
sorter; dessa planteringar komma
inom de närmaste åren att tillföra
marknaden stora mängder frukt, varför
ett effektivt tullskydd fram till i mars
månad kan komma att visa sig nödvändigt.
Från odlarhåll har påyrkats tullskydd
för äpplen med 40 öre per kg
under tiden 1 juli—15 mars samt tullfri
införsel under övrig tid av året (för
närvarande är tullen 20 kr. för 100 kg
under tiden 1 juli—31 december och 10
kr. för 100 kg under resten av året;
enligt Annecy-avtalet skulle tullen borttagas
under tiden 1 februari—30 juni).
Styrelsen vill framföra dessa synpunkter
såsom ett mycket viktigt önskemål
men är medveten om att handelspolitiska
skäl kunna bli avgörande för ett
godtagande av förslaget.»

I yttrandet nämner man alltså de
handelspolitiska skäl, som jag förmodar
ha legat till grund för ställningstagandet
och som utskottet också har berört.
Utskottet säger också i sitt yttrande:
»Uteslutet är givetvis icke att vissa av
de lämnade koncessionerna, närmast de
ovillkorliga tullnedsättningarna och
bland dem av allt att döma främst de
som beröra trädgårdsodlingen, kunna
komma att förorsaka olägenheter för
därav berörda produktionsgrenar.» Där
erkänner utskottet sålunda, att dessa
tullnedsättningar kunna komma att
medföra avsevärda konsekvenser för
denna odling. Men sedan säger utskottet:
»Dessa olägenheter torde emellertid
väl uppvägas av de fördelar, särskilt i
form av ökade exportmöjligheter, som
avtalet otvivelaktigt är ägnat att med -

116 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

föra.» Där kommer återigen den gamla
historien, att man får ge efter på någon
punkt för att om möjligt vinna fördelar
på en annan punkt. Det är som vanligt,
höll jag på att säga, jordbruket
som får ge efter för att i detta fall industrien
skall få förmåner.

Sedan pekar utskottet på att det finns
möjligheter att få till stånd ändringar.
Utskottet säger sålunda: »I detta sammanhang
må jämväl erinras om de
möjligheter, som enligt avtalets bestämmelser
finnas för revidering av de
gjorda koncessionerna, därest detta
framdeles skulle visa sig av behovet
påkallat.» Det är ju bara den skillnaden
mellan utskottets och vår ståndpunkt,
att vi anse, att dessa åtgärder
redan nu äro av behovet påkallade. Vi
vilja därför hemställa till Kungl. Maj :t
att söka åstadkomma sådana ändringar
i detta handelsavtal, att lök-, frukt- och
övrig trädgårdsodling får gynnsammare
villkor genom bättre tullskydd.

Är det för övrigt så alldeles säkert,
att den industriella expansion, som
man räknar med, skall kunna ersätta
den minskade odlingen av lök och
andra trädgårdsprodukter? Är det så säkert,
att man så lätt kan vinna avsättning
på utlandsmarknaden för industriens
varor? Jag tycker att vår exportindustri
möter rätt stora svårigheter
på olika områden. Läget ute i världen
är ju ganska labilt. Det synes mig
inte vara skäl att släppa vad man har
förrän man är övertygad om att man
kan få något bättre i stället. Enligt min
mening är det därför inte skäl att ställa
denna odling utan eller med i varje
fall betydligt försämrat tullskydd utan
att man samtidigt är övertygad om
att det i verkligheten också gynnar vårt
lands ekonomi.

Jag har, herr talman, för närvarande
intet yrkande att framställa. Jag vill
emellertid hemställa till Kungl. Maj :t
att taga under övervägande att söka
åstadkomma en förbättring av tullsatserna
för dessa jordbrukets produkter.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Pettersson i Ersbacken,
Adolfsson, Larsson i Luttra, Onsjö,
Odhe, Andersson i Björkäng, Ryberg,
Carlsson i Bakeröd, Boman i Stafsund,
Andersson i Dunker, Johansson i Mysinge,
Pettersson i Norregård, Ericsson
i Näs, Svensson i Stenkyrka, Norup,
Johnsson i Skoglösa och Pettersson i
Dahl.

Herr KRISTENSSON i Osby: Havanastadgans
syfte är ju att åstadkomma en
friare handel. Som ett led i denna strävan
ingår att sänka tullmurarna. Resultatet
av de förhandlingar, som bedrivits
i Geneve och Annecy, betraktar
jag som storslaget. Medgivandena omfatta
inte mindre än ungefär hälften av
världshandeln. Underhandlingarna ha
pågått på det sättet, att huvudleverantören
har trätt i förbindelse med importlandet.
De medgivanden som detta
har lämnat komma alla medlemsstaterna
till del genom mest gynnad nationsklausulen.
Vi ha här i Sverige ett
lågt tullskydd. 1947 utgjorde tullskyddet
6,4 procent av hela importen, och
räknar man med endast tullbelagda varor,
blir motsvarande siffra 10,5 procent.
Man har vid de underhandlingar,
som gått av stapeln i samband med
GATT-avtalet, utgått ifrån att bindning
av låg tull är likvärdig med sänkning
av hög tull. Genom de medgivanden
som andra länder gjort och de medgivanden
vi ha gjort har spännvidden
mellan den svenska tullnivån och andra
länders tullnivå avsevärt reducerats.

Det är uppenbart, att vår export har
ett givet intresse av att detta avtal ratificeras
av oss. Inte mindre än 40 procent
av vår export påverkas av de medgivanden
som andra länder ha gjort,
men dessa medgivanden träda i kraft
först sedan vi å vår sida förklarat oss
villiga att låta våra medgivanden träda
i kraft. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att Sveriges lantbruksförbund
bar tillstyrkt detta avtal. Lantbrukssty -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 117

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

relsen däremot har vissa betänkligheter,
och dessa betänkligheter gå igen i det
yttrande, som avgivits av herr Elofsson
m. fl. Jag är fast övertygad om att
underhandlarna ha gjort sitt hästa. Jag
riktar ingen kritik mot dem, men jag
måste ändå säga, att, såvitt jag förstår,
goda skäl föreligga för tull på svensk
frukt också under månaderna februari
och mars.

Det har i vårt land bedrivits propaganda
för ökad fruktodling. Man har
alltmer, som herr Jonsson i Skedsbygd
sade, tagit sikte på produktion av mera
senmogna sorter. Det finns därför en
del svensk frukt, som är avsedd att
konsumeras i månaderna februari och
mars. Man har byggt ut lagringsmöjligheterna,
och odling av denna sorts
frukt ökar fortfarande. Den är ofta
knuten till småbruk. Den är redan nu
så stor, att man behöver ett tullskydd
också under månaderna februari och
mars. Man måste ju räkna med att den
svenska frukt, som kommer ut i marknaden
under dessa månader, blir dyrare
än annan svensk frukt på grund
av lagringskostnaderna och det svinn
som uppstår. Vid god lagring försvinna
ungefär fem procent; ofta är lagringen
sämre och då bli förlusterna
större. Jag anser att sedan man ratificerat
stadgan och den trätt i kraft, man
vid lägligt tillfälle bör ta upp underhandlingar
om att utsträcka tullskyddet
för svensk frukt även till månaderna
februari och mars. I övrigt finner
jag, herr talman, att detta avtal är värdefullt
för vårt land, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag får säga, att
jag blev mycket glatt överraskad av
herr Kristenssons i Osby inställning i
dag. Hade herr Kristensson gjort den
inställningen gällande i utskottet, kanske
utskottets utlåtande fått den formulering
jag önskade. Men då var herr

Kristensson en av dem som inte ville
vara med. Det är visserligen tacknämligt
med denna sena omvändelse, men
det hade verkligen varit bättre, om
herr Kristensson på ett tidigare stadium
tillkännagivit denna åsikt.

Jag ber, herr talman, då det kanske
finns vissa förhoppningar, att jag kan
få igenom det yrkande jag ställde i utskottet,
med hänvisning till vad jag anfört
få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att till densamma
måtte fogas ett ytterligare moment,
nr 4) av följande lydelse:

att riksdagen måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte omedelbart upptaga
förhandlingar med vederbörande stater
i syfte att åstadkomma ett bättre avpassat
tullskydd för lök och trädgårdsprodukter
samt därav framställda konserver
i fast och flytande form.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
herr Jonssons i Skedsbygd yttrande
måste jag framhålla, att när vi behandlade
denna fråga i bevillningsutskottet,
var det inte klart, om han tänkte sig
en reservation eller ett särskilt yttrande.
Enligt min mening bör man först
ratificera detta avtal, innan man tar
upp underhandlingar om förändringar.
Jag röstar därför för att vi ratificera
detta avtal. För övrigt måste jag göra
herr Jonsson i Skedsbygd uppmärksam
på, att jag här inte talat om trädgårdsprodukter
i allmänhet, utan jag har talat
om fruktodlingen. I fråga om denna
odling har jag på goda grunder velat
göra gällande, att man vid lämpligt tillfälle
bör ta upp underhandlingar om
en utsträckning av tullskyddet till även
månaderna februari och mars.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
herr Kristenssons anförande skulle jag
vilja säga, att om herr Kristensson är
mera intresserad av fruktodling på
grund av att han bor i Kristianstads

118 Nr 11.

Onsdagen den 22 inars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

län, kanske jag är mera intresserad av
lökodling, därför att jag bor i Kalmar
län. Jag tycker därför att vi kunna samarbeta.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Löken är tydligen stark, eftersom den
kan verka på detta sätt. Eller kanske
det är äpplena i Kristianstads län som
verka så. Jag skulle emellertid, herr talman,
vilja säga, att bevillningsutskottets
majoritet är enig om att Sverige skall
ansluta sig till detta avtal, som är träffat
i avvaktan på Havanastadgans slutiiga
genomförande. Vi hälsa med tillfredsställelse,
att det varit möjligt att
få till stånd en överenskommelse om
handeln ute i världen. Det är väl ändå
självfallet, att om ett 50-tal stater sätta
sig ned och förhandla, så är det omöjligt
för en av dem att slippa ge några
som helst koncessioner. Det brukar ju
inte gå till på det sättet, när man förhandlar,
utan om man skall kunna få
någonting, måste man också släppa någonting.
Jag tror nog herr Jonsson i
Skedsbygd har klart för sig, att de väsentliga
koncessioner som vi ha fått i
avtalet i Annecy, ha vi inte fått för våra
vackra ögons skull, utan därför att
vi ha varit beredda att på vissa områden
lämna koncessioner till andra.

Det har här sagts, att de koncessioner,
som gälla trädgårdsprodukterna,
löken, frukten o. s. v., skulle komma
att medföra allvarliga konsekvenser,
och herr Jonsson i Skedsbygd gjorde
gällande, att jordbruket som vanligt får
sitta emellan för att industrien skulle
få ökade möjligheter ute på världsmarknaden.
Jag vill fästa herrarnas
uppmärksamhet vid vad som säges i
den kungl. propositionen efter referat
av lantbruksstyrelsens yttrande, som
man på bondeförbundshåll har hängt
upp hela sitt yttrande på. Finansministern
säger sålunda: »På flera av ifrågavarande
produkter få de nuvarande tullarna
anses vara anmärkningsvärt höga,

och de gjorda koncessionerna avse till
stor del av statsfinansiella skäl införda
tilläggstullar.» Det är på detta område
som de svenska förhandlarna ha släppt
efter, och det är ju ingen nyhet för de
herrar, som äro ledamöter av bevillningsutskottet,
att man under den tid
i våras, när förhandlingarna i Annecy
pågingo, höll bevillningsutskottet underrättat
om hur läget på skilda punkter
var. Jag vill också erinra om att
enligt de uppgifter vi ha fått tullen på
lök år 1948 utgjorde, om man lägger
importvärdet till grund, 48 procent,
medan tullen på äpplen utgjorde 24
procent och tullen på de fruktkonserver
det här gäller 34 till 51 procent av
importvärdet. Jag vill erinra om att när
dessa tullar en gång kommo till, så var
det inte som skyddstullar utan som
finanstullar. Nu kan man ju säga, att
det spelar ingen roll, men det föreligger
dock den skillnaden mellan finanstull
och skyddstull, att i fråga om en
finanstull kan staten väsentligt lättare
släppa efter än när det gäller en skyddstull,
som man byggt upp som ett skydd
för en näring och som redan från början
varit avsedd att vara en skyddstull.

I det särskilda yttrandet har man
sagt, att vi skola ge Kungl. Maj:t i
uppdrag att inleda nya förhandlingar,
och herr Kristensson, som angav, enligt
vad han sade, goda skäl för tull på
äpplen i februari och mars, sade, att
vi skulle ansluta oss till ifrågavarande
överenskommelse nu, men sedan skulle
vi omedelbart ta upp förhandlingar om
dessa tullar. Herr talman! Jag tror inte
man förhandlar med någon part på det
villkoret. Det är därför vi tagit bestämt
avstånd från herr Jonssons linje i detta
fall. Den linjen innebär ju att man
först skulle säga, att nu lämna vi koncessioner,
och när de andra länderna
lämnat koncessioner på basis av våra
koncessioner, skulle vi resa kravet att
få återgå till våra ursprungliga tullar.
Man kan säga, att det skulle betyda, att
vi först lura de andra att släppa efter,

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

119

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

och sedan, när vi lyckats i det avseendet,
resa vi krav på att omedelbart
få återgå till de gamla tullsatserna. Jag
tror inte det är en handelspolitik, som
har utsikt att vinna anklang vare sig i
vårt land eller hos de parter, med vilka
vi sluta detta avtal.

Utskottet säger, att det är möjligt, att
den paragraf, som ger oss möjlighet att
ta upp nya förhandlingar, en gång kan
komma att användas på denna punkt.
Men man bör inte uppställa ett sådant
villkor i samma ögonblick som man
går att underteckna ett avtal med andra
stater. När vi blivit medlemmar av
denna organisation och ha prövat oss
fram, då, men först då, är enligt min
mening tiden inne att resa krav på nya
förhandlingar, om det då skulle befinnas
lämpligt eller nödvändigt ur svensk
synpunkt. Jag tror, herr talman, att om
man ser allt vad som har skett i detta
sammanhang från Havana-stadgan till
GATT-stadgan och fram till det tillstyrkande
som här föreligger, så kan
man inte komma till annat resultat än
att detta Annecy-avtal för det svenska
näringslivet är av den betydelse, att
man inte kan annat än tillstyrka detsamma.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar
Bladh och Edström.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord
i anledning av vad utskottets ärade
ordförande sade. Han talar om att jag
skulle ha velat påskina ett motsatsförhållande
mellan industri och jordbruk.
Ja, tyvärr, herr Olsson i Gävle, har
jordbruket i detta fall fått ge efter mer
än industrien. Jag skall be att få erinra
om att t. ex. tullen på svenska jordbruksmaskiner
år 1933 höjdes med tio
procent för att skydda mot utländsk
konkurrens. Denna tull har stått kvar
ända tills nu. Nu är den för vissa de -

lar av dessa jordbruksmaskiner sänkt
med fem procent, således ett avsevärt
bättre tullskydd än det år 1933.

Herr Olsson i Gävle sade, att utskottet
hölls underrättat om förhandlingarna.
Det är alldeles riktigt, men jag
kan också erinra om att jag redan vid
detta tillfälle framförde betänkligheter
mot sänkning av tullen på dessa produkter.
Jag medger, att det är lättare
att avstå från en finanstull än från en
skyddstull. Men jag har betraktat denna
tull som en skyddstull och inte som en
finanstull.

Herr Olsson säger vidare, att man
inte kan först lämna koncessioner och
sedan omedelbart gå i författning om
att få till stånd en ändring. Emellertid
ha vi ju, när vi nu stå inför frågan om
att antaga detta GATT-avtal, att välja
mellan att yrka på dessa ändringar
eller antaga avtalet i den form vari det
föreligger, eller yrka avslag på detsamma.
Jag har inte velat ta på mitt ansvar
att yrka avslag på avtalet, men jag har
velat påpeka dessa saker. Det är fråga
om att en betydande näringsgren i vårt
land kommer att få stora svårigheter i
fortsättningen. Det är därför jag har
fört fram denna sak.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande gjorde gällande,
att jag här skulle sagt, att jag önskar
omedelbara underhandlingar om att utsträcka
tullskyddet för frukt till att
gälla även februari och mars månader.
Emellertid sade jag vid två tillfällen
här, att jag ville, att sådana förhandlingar
skulle komma till stånd vid
lämpligt tillfälle. Jag delar herr Olssons
uppfattning, att vi här i dag böra
bemyndiga Kungl. Maj:t ratificera denna
stadga, och jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få säga
till herr Jonsson i Skedsbygd, att han

120

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

inte bör glömma bort vad som skedde
i detta hus 1921. Då genomfördes en
mängd finanstullar. Han bör inte heller
glömma bort vad som skedde 1933.
Då införde vi en massa tullar för att
skydda oss mot Hitlertysklands dumpingexport
till Sverige. Man kan ju inte
komma och säga, att detta skall man
inte ta någon som helst hänsyn till. Det
veta naturligtvis andra stater, som förhandla
med oss, lika bra som vi själva
veta det.

Sedan vill jag bara säga att det är
möjligt, att jag missuppfattade herr
Kristensson. Jag tyckte han med hela
sin själ gick in för frukten i Kristianstads
län, och jag förstår, att den kan
bränna under skosulorna. Jag misstänkte
därför, att han var på väg över
till herr Jonsson i Skedsbygd. Nu klarade
ju herr Jonsson i Skcdsbvgd hela
historien genom att ställa ett bestämt
yrkande här, och det visar väl, att han
egentligen inte vill ha sällskap med
vare sig herr Kristensson eller någon
annan.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Under den debatt om det s. k.
GATT-avtalet, som har förts här i kammaren,
har det varit ganska intressant
att lyssna på och taga del av herr Jonssons
i Skedsbygd insatser på lökodlingens
område i hans län och till herr
Kristenssons i Osby stora intresse för
fruktodlingen i Kristianstads län. Jag
tycker nu att det, trots den sena timman,
inte kan anses vara opåkallat att
även jag, som åtminstone i praktisk
gärning sysslar med ifrågavarande näring,
säger några ord.

När jag har läst igenom bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande,
har jag däri funnit en del saker — både
beträffande det, som departementschefen
har skrivit i propositionen och det
som utskottet har anfört — för vilka
man kanske kan sätta några bockar i
kanten.

Vad först beträffar de tullkoncessioner
som gjorts från såväl svensk som
utländsk sida, så säger departementschefen
i den kungl. propositionen bl. a.:
»De svenska koncessionerna beröra en
betydande del av vår tulltaxa. De innebära
mestadels bindning av gällande
tull eller tullfrihet och endast i mindre
utsträckning nedsättning eller borttagande
av nu utgående tull.» Departementschefen
fortsätter sedan: »Vad

särskilt beträffar de av lantbruksstyrelsen
berörda trädgårdsprodukterna
så äro koncessionerna på detta område
liksom övriga koncessioner självfallet
betingade av önskemålet att få en uppgörelse
till stånd och hade svårligen
kunnat undvikas utan äventyrande av
ett tillfredsställande resultat av förhandlingarna.
»

Detta uttalande gör på mig inte precis
något fördelaktigt intryck. Jag tycker,
att man i detsamma kan spåra farhågor
för att det finns stater, som äro
intresserade av att dumpa in frukt på
den svenska marknaden.

Departementschefen fortsätter: »På
flera av ifrågavarande produkter få de
nuvarande tullarna anses vara anmärkningsvärt
höga, och de gjorda koncessionerna
avse till stor del av statsfinansiella
skäl införda tilläggstullar.»

Jag tror dock inte, att man med bästa
vilja i världen kan påstå, att de tullar,
som hittills funnits till skydd för den
svenska fruktodlingen, ha varit särskilt
höga och att man därför skulle behöva
ta bort dem.

I fortsättningen gör utskottet en del
konstateranden och säger bl. a., att man
har varit varsam vid uppgörandet av
koncessionerna. Det få vi kanske tro på.
Utskottet skriver dock: »Uteslutet är
givetvis icke att vissa av de lämnade
koncessionerna, närmast de ovillkorliga
tullnedsättningarna och bland dem
av allt att döma främst de som beröra
trädgårdsodlingen, kunna komma att
förorsaka olägenheter för därav berörda
produktionsgrenar.»

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

121

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

Ja, den saken behöva vi säkert inte
tvista om. Sådana olägenheter kunna
nog inträffa, hur fort veta vi inte, varken
utskottets ledamöter eller jag. Men
i följande mening skriver utskottet:
»Dessa olägenheter torde emellertid väl
uppvägas av de fördelar, särskilt i form
av ökade exportmöjligheter, som avtalet
otvivelaktigt är ägnat att medföra.»

Jag vill säga, att jag tycker detta är
ett ganska hårt uttalande. Om det nämligen
dras ut till sina yttersta konsekvenser,
kunde det komma att betyda,
att man som offer på den svenska handelspolitikens
altare också skulle lägga
den svenska fruktodlingen.

Men när man sedan läser nästa mening
i utskottets utlåtande vill det synas
som om utskottet ångrade sin hårda
skrivning, ty där kommer utskottet till
det resultatet, att man naturligtvis i
framtiden kan tänka sig att vidtaga sådana
ändringar, att den svenska fruktodlingen
beredes oförändrat skydd.

Om man så ser litet närmare på detaljerna,
så finner man, att importen
av päron skall bli tullfri under tiden
1 januari—30 juni. Sådant som läget
har varit under de senaste åren och
sådant som läget är i dag, kunna vi
utan vidare erkänna, att denna tullfrihet
för päron inte betyder någonting
för oss fruktodlare, eftersom vi väl
kunna säga, att vi i stort sett inte ha
några svenska päron kvar efter den 31
december, d. v. s. den sista dag, som
handeln med päron är tullskyddad.

Det är däremot en helt annan sak
med de utländska äpplena. Beträffande
dem har det varit så, att vi under det
första halvåret ha haft en tull på tio
öre per kg. Nu föreslås det att detta
tullskydd skall slopas den 1 februari
och att tullfriheten skall sträcka sig
t. o. m. den 30 juni. Jag tror emellertid,
att denna tid inte är riktigt rätt
avvägd. Det skulle med hänsyn till det
nuvarande läget på fruktodlingens område
ha varit betydligt klokare att man
kommit överens om att vänta med att

införa tullfrihet för äpplen till den 1
mars. Detta hade varit mera motiverat
med tanke på den stora del av den
svenska marknaden, som de inhemska
fruktodlarna skola tillfredsställa.

Jag vill också tillägga, att i den mån
den svenska fruktodlingen ökar kan
det bli nödvändigt att flytta tidpunkten
för tullfrihet för äpplen ytterligare
framåt. Tack vare den svenska fruktodlingens
utveckling blir det nämligen
för varje år som går en allt större kvantitet
frukt producerad inom landet. Avsättningen
av frukten har hittills inte
erbjudit några svårigheter. Under alla
de gångna krigsåren betydde det, kan
man säga, inte ett dugg om vi efter den
1 januari hade dessa tullar eller inte,
eftersom vi praktiskt taget inte hade
några svenska äpplen till avsalu efter
detta datum. Men tack vare den utveckling
som har ägt rum framför allt
i landets södra delar, där man har lagt
an på produktion av senare mognande
fruktsorter, kan den utländska importen
av frukt minskas. Det sker i samma
mån som vi öka vår egen produktion.

Samtidigt som den svenska fruktodlingen
ökar få vi räkna med nödvändigheten
av att anskaffa större lagerutrymmen,
vilket medför avsevärda kostnader.
När vi då börja bygga nya lagerlokaler
kan det inte vara särskilt uppmuntrande
att riskera att få in utländsk
frukt i marknaden, vilket ju medför avsättningssvårigheter
för den svenska
frukten här hemma.

I samband med en interpellationsdebatt
här i kammaren den 1 december i
fjol har jag uttalat, att vi fruktodlare
inte äro emot import av utländsk frukt,
när svensk frukt inte finns att tillgå i
marknaden. Det slår jag fortfarande
fast vid. Det är helt naturligt, att om
inte vi fruklodlarc kunna tillgodose den
svenska marknadens behov av frukt, så
måste det bli import — i den mån
pengar finnas att ställa till förfogande
härför.

122 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

Jag vet inte hur det förhåller sig i
övriga områden av landet, men i Skåne
kunna vi förvänta en god skörd i år,
om intet oförutsett inträffar. Detta är
ju mycket glädjande för såväl producenterna
som konsumenterna, ty vi äro
väl alla överens om att den svenska
frukten kvalitativt sett är betydligt
överlägsen den utländska. När fruktodlarna
nu försöka tillgodose ett allt
större behov av svensk frukt i marknaden,
hoppas vi samtidigt, att vi skola
få konsumenternas stöd i våra strävanden,
så att vi slippa riskera att få in
en mängd utländsk frukt, som bara
kommer att bereda oss bekymmer och
inte bli till någon större glädje för samhället.
Jag anser, liksom jag gjorde i
fjol, att när vi föra tillräckligt mycket
svensk frukt i marknaden, någon import
av utländsk frukt inte skall äga
rum.

Det skulle vara åtskilligt att tillägga
i denna sak, men jag vill sluta med att
uttala den förhoppningen, att regeringen
har sin uppmärksamhet riktad
på dessa spörsmål och att den svenska
fruktodlingens intressen bli tillräckligt
beaktade i fortsättningen. Jag tror, i
likhet med vad som förut framhållits
här i kammaren, att vi därvidlag kunna
hysa ganska goda förhoppningar. Vi
äro väl nämligen alla överens om att
den svenska frukten — som jag tidigare
sade -— är betydligt överlägsen
den utländska, och vi kunna väl därför
hjälpas åt, så att den svenska fruktodlingen
går en lycklig och ljus framtid
till mötes.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skall inte lägga mer lök på laxen
i denna debatt än som kan anses vara
erforderligt, men jag kunde inte undgå
att observera, att bland dem som instämde
i herr Jonssons i Skedsbygd
anförande befann sig också en mycket
prominent ledamot av herr Jonssons i
Skedsbygd meningsriktning. Jag fann

detta en smula anmärkningsvärt, enär
bland de institutioner, som antingen
ha tillstyrkt eller som icke ha haft
något att erinra mot anslutningen till
ifrågavarande handelsavtal, befinner sig
även Sveriges lantbruksförbund.

Herr Jonsson i Skedsbygd medgav, att
han i någon mån talade i egenskap av
lökodlare, verksam i Kalmar län. Jag
förstår att han kan göra detta, men jag
är säker på att herr Jonsson, som den
kloke man han är, ger mig rätt därutinnan,
att det i alla fall är litet snävt
att bedöma denna stora angelägenhet
uteslutande ur Kalmar läns synpunkt.
Därmed intet ont sagt om Kalmar län,
som är en värdefull del av vårt gemensamma
fosterland.

Den proposition, som här föreligger,
synes mig ge anledning till åtskillig tillfredsställelse.
Det måste nämligen sägas
vara angenämt att man nu har kommit
så pass långt, att man i alla fall har
fått till stånd det tull- och handelsavtal,
som gemenligen kallas GATT-avtalet
och som man nu rekommenderar oss
att ansluta oss till. Vi måste nämligen
säga oss, att ett sådant avtal är av
eminent betydelse speciellt för ett land
av Sveriges ekonomiska struktur. För
varje år som går bli vi ju för hela vår
levnadsstandard, hela vår sociala tillvaro,
allt mer och mer beroende av
vår utrikeshandel, av våra möjligheter
att nå ut på världsmarknaden med
våra produkter. Om det inträffar en
stagnation eller en tillbakagång i denna
utveckling, så måste den ofrånkomliga
konsekvensen av detta omedelbart
bli en stagnation i levnadsstandardhöjningen
eller rent av en sänkning av
denna standard. Ur dessa synpunkter
finner jag det vara naturligt att med
tillfredsställelse hälsa en sådan anordning
som den, som har tagit gestalt
i detta avtal.

Nu är det ju dock möjligt, att de förhoppningar
man knyter till avtalet inte
komma att realiseras i den utsträckning,
som man skulle önska. Vi ha un -

Onsdagen den 22 mars 1950 em. Nr 11. 123

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

der årens lopp varit med om att ratificera
många avtal av liknande beskaffenhet,
och vi måste i dag tyvärr säga
oss, att vi många gånger ha blivit besvikna.
För egen del skulle jag finna
det ganska olustigt, om samma besvikelse
en dag skulle komma att knytas
till detta avtal.

Vad nu speciellt den angelägenhet
beträffar som herr Jonsson i Skedsbygd
närmast berört, så vill jag säga,
att jag förstår hans synpunkter och
sympatiserar med dem. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten vid det
förhållandet — och det måste herr
Jonsson i Skedsbygd vara väl medveten
om — att det finns mycket betydande
grupper inom vårt lands näringsliv
som i detta sammanhang ansett
sig ha blivit lika illa behandlade
som de grupper, som herr Jonsson i
Skedsbygd här gjort sig till tolk för.
En sådan tingens ordning är ju dock
ofrånkomlig i ett sammanhang som
detta. Det kan inte undvikas. Man
måste ju vid förhandlingar som dessa
ge och ta, man måste se det hela ur de
stora synpunkterna, och då måste vissa
grupper komma i kläm.

Nu har herr Jonsson i Skedsbygd i
sitt yttrande här uttalat en förväntan,
att Kungl. Maj:t måtte omedelbart upptaga
förnyade förhandlingar med de
avtalsslutande parterna i syfte att
åstadkomma bättre och effektivare tullskydd
för lök och övriga trädgårdsodlingens
produkter etc. Det må man
göra. Jag tror emellertid att regeringen
från många andra håll kommer att
uppvaktas med framställningar liknande
den herr Jonsson i Skedsbygd här
gjort sig till talesman för. Det blir inte
lätt för regeringen att taga ståndpunkt
till detta. Avtalet är ju så konstruerat,
att det medger separata förhandlingar,
det är ju uppenbart. .lag vill naturligtvis
inte drista mig till att ge några som
helst råd hur regeringen skall förfara
i detta avseende. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen att regeringen, när

den kommer att taga ståndpunkt till de
erinringar, som från olika håll komma
att framställas, måtte se dessa ur det
samlade folkhushållets synpunkt och
inte för mycket fästa sig vid de speciella
önskemål, som kunna komma
från den ena eller andra gruppen.

Med dessa ord tillåter jag mig, herr
talman, att hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Häruti instämde herr Edström.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! I en replik till herr
Kristensson tillät jag mig säga, att jag
förde Smålands lökodlares talan, men
vi ha även fruktodlare där nere. Jag
dristade mig inte att i det sammanhanget
föra skåningarnas talan; känner jag dem
rätt bruka de själva kunna tala för sig.
Jag tror emellertid inte att Skånes jordbrukare
komma att instämma i den
mening herr Hagberg i Malmö här uttalade.
Den del av Skånes jordbrukare,
som odla frukt och lök, ha nog en helt
annan syn på tingen.

Det är klart att vi fått göra eftergifter
— och måste göra sådana — för
att vinna någonting. I en replik till utskottets
ärade ordförande pekade jag
emellertid just på en sak, när jag talade
om att våra lantbruksmaskiner
1933 fingo ett extra tullskydd på 10
procent, vilket i stort sett stått kvar.
Man har sänkt tullskyddet med 5 procent
på vissa saker, men man har inte
sänkt över hela linjen. Här hade det
kanske funnits möjligheter att göra
eftergifter, så att vi jordbrukare kunnat
få lantbruksmaskiner till ett billigare
pris. Därmed hade också följt
lägre produktionskostnader, vilket varit
till gagn för hela samhället.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö påpekade,
att en organisation, som hade en
— jag vet inte riktigt hur han sade —
viss ställning här i samhället, yttrat sig

124 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

och tillstyrkt detta avtal. Då jag är ordförande
i Sveriges lantbruksförbund,
förstår jag, att dessa ord voro riktade
direkt till mig, eftersom jag instämde
med herr Jonsson i Skedsbygd.

Lantbruksförbundet har verkligen
yttrat sig över propositionen, och jag
instämde i herr Jonssons i Skedsbygd
särskilda yttrande här. Det är kanske
litet skillnad på dessa saker. Jag förstår
herr Hagberg i Malmö, när han
inte har så stort intresse för detta och
så mycket att tillägga i vad gäller att
skydda det skånska jordbrukets trädgårdsprodukter.
Man kan inte begära
det av herr Hagberg i Malmö, som bor
i denna stad. För min del får jag emellertid
säga, att om det är befogat, att
herr Jonsson i Skedsbygd värnar om
lökodlarnas intressen i Kalmar län, så
har jag lika stor anledning att säga ett
instämmande ord, när det gäller att bevaka
lökodlarnas — och även fruktodlarnas
— intressen i både Kristianstads
län och Malmöhus län. Det är
klart att det kan bli besvärligt för
många fruktodlare, och många gånger
söka vi faktiskt efter binäringar till de
ofullständiga jordbruken. Jag vågar påstå,
att såväl fruktodlingen som grönsaksodlingen
äro binäringar av en viss
betydelse för jordbruket i dessa landamären.
I det fallet har jag således all
anledning att instämma i det särskilda
yttrandet, såsom det här är formulerat.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Hem talman! I anledning av
herr Jonssons i Skedsbygd ävensom
herr Norups yttranden vill jag bara
säga ett enda ord. Jag har den uppfattningen,
att Skånes jordbrukare se dessa
spörsmål ur en vid aspekt och att de
ingalunda begränsa sig till de ganska
snäva synpunkter, som jag tycker, att
man här lagt på dessa frågor. Jag förstår
mycket väl de intressen, som lökoch
fruktodlarna här ha att tillvarataga.
Jag vill dock fästa herrarnas upp -

märksamhet vid att om vi inte få till
stånd den allmänna liberalisering av
vår handel, som det här är fråga om,
så kunna vi sannolikt icke hålla vår
levnadsstandard, och kunna vi inte
göra detta, blir det kanske inte så lätt
att få samma avsättning som hittills i
detta land för vår lök och vår frukt.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
begärde ordet i anledning av herr Kristenssons
anförande. Jag kan inte frigöra
mig från tanken, att folkpartiets
friska färg, när det gäller att propagera
för en liberalisering av handeln, har åtminstone
till 50 procent förbytts i eftertankens
kranka blekhet.

Eftersom herr Kristensson nu har något
lättat på slöjan över handläggningen
av ärendet i utskottet, ber jag att få
erinra om att jag där anförde, att det
var mycket olämpligt att den ene efter
den andre av utskottets ledamöter under
själva ratificeringen av det allmänna
avtal, det här är fråga om, kom
släpande på sina speciella önskemål,
varvid somliga företrädde lökodlarna,
andra frukthandlarna och jag själv kanske
skulle kunna företräda textil- och
konfektionsfabrikerna, vilka skulle lida
avbräck i sin verksamhet, därest den
här allmänna liberaliseringen av handeln
kom till stånd.

Jag kanske får berätta, att herr Kristenssons
partivän från första kammaren,
utskottets värderade vice ordförande,
förklarade, att tiden nu inte var
inne att komma med några jämmerlåtar
över att den ena eller andra gruppen i
samhället kunde bli lidande genom antagandet
av denna stadga, utan nu gällde
det att slå ett slag för handelns liberalisering,
och då fick man bära de svårigheter
och motgångar, som kunde
uppstå på enskilda håll ute i landet till
följd av denna stadga, alldeles precis
som herr Hagberg i Malmö redan har
utvecklat.

Jag måste därför förvåna mig över

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

125

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

att herr Kristensson, som vid själva utskottsbehandlingen
av ärendet inte anfört
någon reservation, på detta sätt nu
i efterhand kommer att plädera för tillvaratagandet
av fruktodlarnas speciella
intressen. Jag iakttog mycket noga, att
han visserligen yrkade bifall till utskottets
hemställan, men han gjorde dock
en antydan om att det var en anslutning
med förhinder. När det gällde
hans speciella intressen kunde han inte
undgå att reservera sig, på denna punkt
åtminstone, till protokollet.

Här måste vi nog se bort från sådana
små fintligheter, om vi verkligen
skola komma till ett resultat. Jag tror,
att man bör helhjärtat gå in för denna
stadga, om den verkligen skall kunna
få den betydelse för hela det svenska
näringslivet, som den har möjligheter
att få, därest den blir i anda och sanning
genomförd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORUP: Herr talman! För att
det inte skall uppstå något missförstånd
angående Lantbruksförbundets inställning
till denna fråga, skall jag be att
få tala om att Lantbruksförbundet, när
det yttrade sig över detta förslag, hänvisade
till sina tidigare uttalanden i
detta ärende. Hade utskottets ärade
ledamöter tagit reda på hur Lantbruksförbundet
tidigare ställt sig till den
fråga det här gäller, hade nog herr
Hagberg i Malmö inte ställt sig så tvivlande
beträffande riktigheten i Lantbruksförbundets
och särskilt mitt förfaringssätt
i det ena eller andra fallet.

När förhandlingarna i Annecy ägde
rum var verkligen Lantbruksförbundet
företrätt där, och vi försökte genom
vår representant så länge som möjligt
se till, att man bevarade tull på grönsaker
och även på frukt. Följaktligen
har Lantbruksförbundet handlat fullt
konsekvent, när det avgav sitt yttrande,
men utskottet har inte givit sig tillfälle

att undersöka vad Lantbruksförbundet
sagt. Hade herr Hagberg i Malmö gjort
detta och lagt lika vida aspekter på
denna fråga om tull på grönsaker som
när han talade om verkningarna av det
avtal, det här gäller, hade saken varit
klar utan att herr Hagberg hade behövt
taga till orda i denna debatt.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det förefaller mig som om herr
Sundströms yttrande till stor del bygger
på ett missförstånd. Jag ansluter mig
helt till själva grundtanken i Havanastadgan
och GATT-avtalet, och jag bär i
kväll hållit anföranden om båda dessa
stadganden och hälsar dem båda med
stor tillfredsställelse.

Men även om man har en sådan
grundinställning, kan det inte möta
något hinder att diskutera vissa tullsatser
inom hela det stora område, som
är tullbelagt. Det är då klart, att man
under sådana diskussioner kan komma
med olika önskemål och meningar. Men,
herr Sundström, jag har under mitt
anförande flera gånger betonat, att vad
det i dag gäller är att ratificera den
nu föreliggande stadgan. Sedan kan
man ju vid lämpligt tillfälle föra sådana
underhandlingar om ändringar i
tullsatserna, som äro angelägna. Herr
Sundström vet lika väl som jag, att
denna stadga förutsätter, att man bör
kunna föra nya underhandlingar inom
stadgans ram.

Det är endast detta jag vill säga till
herr Sundström.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
vänder mig mot just denna metod att
anse Havana-stadgan och GATT-avtalet
såsom alldeles förträffliga för andra,
men inte vidare lämpliga för de egna
intressena.

När herr Kristensson här försöker
specialisera sig på denna bestämda
punkt om tull på grönsaker och frukt,
berör han en mycket viktig del av stad -

126 Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.

gan, ty dessa frukttullar ha en synnerligen
stor betydelse vid underhandlingar
om tullnedsättningar, i synnerhet
med Förenta staterna, och jag tror därför,
att det inte är någon obetydlig del
av stadgan, som herr Kristensson genom
sitt anförande aktualiserat.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag vill bara göra en kort replik
till herr Sundström.

Hade herr Sundström lyssnat till
mitt huvudanförande i denna fråga,
hade herr Sundström fått den uppfattningen,
att det var objektiva synpunkter
och inte subjektiva, som jag lagt
på detta spörsmål om frukttullarna. Det
kan således inte bli fråga om några
egna intressen, som herr Sundström
talat om, utan det gäller här att skydda
denna näring, som det propagerats
mycket för i vårt land och som betyder
en hel del, inte minst för småbruket.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet i sitt förevarande
betänkande hemställt dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
det tillägg, som under överläggningen
föreslagits av herr Jonsson i Skedsbygd;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Skedsbygd begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad bevillningsutskottet hemställt i sitt
betänkande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med det
tillägg, som under överläggningen föreslagits
av herr Jonsson i Skedsbvgd.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannan tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson i Skedsbygd
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 30
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet i betänkandet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde
kl. 2 em.

§ 4.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 90, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen (ITO).

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 88, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning till allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT),
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Anmäldes, att följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 90, med förslag till lag om ändring

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11. 127

i vissa delar av lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m., under sammanträdet avlämnats
till herr talmannen, nämligen:
nr 493 av fru Gärde Widemar m. fl.;
nr 494 av herr Persson i Landafors;
och

nr 495 av herrar Wiklund i Stockholm
och Johnsson i Stockholm.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
klockan 11.36 em.

In fidem
Gunnar Britth.