195 3 FÖRSTA KAMMAREN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1953:15)

RIKSDAGENS

hni-a:

PROTOKOLL

195 3 FÖRSTA KAMMAREN Nr 15

25—29 april.

Debatter m. in.

Tisdag-en don 28 april. Sid.

Svar på interpellation av herr Arrhén ang. försöksverksamheten på
skolväsendets område m. m................................. 9

Interpellationer:

av herr Lundgren ang. rekryteringen av läkare vid armén och

marinen .............................................. 24

av herr Lindahl ang. statens övertagande av Nora Bergslags järnväg
.................................................... 25

Onsdagen den 29 april.

F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap ................ 27

Pension åt professor emeritus K. B. Westman.................... 35

Pension åt f. d. specialläraren Å. J. A. Ekstrand ................ 38

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m................... 40

Ersättning enligt militärersättningsförordningen till K. E. Engström 44
Förbättring av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m. 48

Uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m............. 55

Höjning av bensinskatten m. m............................... 66

Småföretagens lokalfrågor .................................... 73

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Stipendier för utbildande av diakoner ...................... 74

Inrättande av en personlig professur i runologi .............. 75

Uppsala universitets avlöningsanslag ........................ 76

Uppsala universitets materielanslag ........................ 87

Stipendier för blivande läroverkslärare m. fl................. 88

Terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm 91

Terminsavgifterna vid Chalmers tekniska högskola .......... 98

Bidrag till vissa internatläroverk 99

Elevintagningen vid folkskoleseminarierna 102

Utvidgning av småskollärarnas tjänstgöringsområde ........ 115

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Fria läroböcker i folkskolan m. m........................... 117

Intagningsåldern för manlig folkhögskoleelev ................ 118

Läroanstalter för blinda.................................... 119

Textilinstitutet i Borås .................................... 120

Verksamheten vid hemgårdar .............................. 122

Institut Tessin i Paris...................................... 129

Sammanjämkningsförslag ang. landstingens vårdbidrag till karolinska
sjukhuset m. in.................................... 130

Ändring i militärersättningsförordningen m. m................. 131

Tillståndstvånget för byggnadsarbete .......................... 133

Förlängning av hyresregleringen m. m......................... 145

Zigenarnas inpassande i samhällslivet .......................... 157

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 29 april.

Konstitutionsutskottets memorial nr 9, ang. granskning av statsrådsprotokollen
.............................................. 27

— utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen om

kommunalstyrelse på landet m. m........................... 34

— memorial nr 11, ang. ändrad lydelse av 3 § riksdagsstadgan . . 34

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. inköp av fastigheter för utrikesrepresentationen
in. m................................. 35

— nr 74, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.................................................... 35

— nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
.................................................. 35

— nr 76, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.................................................... 35

— nr 80, ang. anslag till statens sinnessjukhus in. m. ............ 35

— nr 81, ang. pension eller understöd åt vissa personer.......... 35

— nr 82, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m....... 39

— nr 83, ang. ersättning enligt militärersättningsförordningen till

K. E. Engström............................................ 44

— nr 84, ang. vissa markförvärv för försvaret in. in............. 46

— nr 85, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och

nervösa barn m. m......................................... 46

— nr 86, ang. understödjande av riksföreningen för kräftsjukdomar nas

bekämpande .......................................... 46

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. förbättring
av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m. 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, ang. prisutjämningsavgift
in. in..................................................... 54

-— nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt
å bensin och motorsprit in. m............................. 64

Innehåll.

Sr lo.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. befrielse i visst fall
från nöjesskatt .......................................... 72

— nr 35, om ändring i förordningen ang. försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker m. m................. 72

— nr 36, ang. portofrihet för försändelser från och till krigsfångar

in. m. ‘.................................................... 72

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. återupptagande av utredningen
för småföretagens lokalfrågor........................ 72

— nr 15, ang. utredning om finansieringsproblemen inom hantverk

och småindustri .......................................... 73

Statsutskottets utlåtande nr 77, ang. Sveriges deltagande i europeiskt
samarbete på kärnforskningens område...................... 73

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.................................................. 73

— nr 79, ang. vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ................................ 74

— nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
............................................ 74

Andra lagutskottets memorial nr 23, ang. sammanjämkning i fråga
om landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m..... 130

— utlåtande nr 24, ang. ändrad lydelse av 9 § militärersättningsför ordningen

m. m........................................... 131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete ...................... 133

— nr 18, ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m..... 142

— nr 19, om ändring i lagen ang. stenkolsfyndigheter m. m....... 156

— nr 20, om utredning ang. vissa frågor rörande brandväsendet

m. m..................................................... 156

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. ersättning åt arrendatorn

C. Elm för vattenskador å 1951 års skörd.................... 156

— nr 19, ang. anslag till statens jordbruksnämnd in. m........... 156

— nr 20, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom ni. in............................................. 156

— memorial nr 21, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ... 156

— nr 22, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering ........................ 156

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 10,
ang. åtgärder för zigenarnas inpassande i samhällslivet ...... 156

— nr 11, ang. utredning av kostnadsbesparingar vid ökat användande
av eldbegängelse .................................... 159

Lördagen den 25 april 1953.

Nr 15.

Lördagen den 25 apriL

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna
;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshj älpsverksamheten;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

157, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren J.

A. Söderlund för olycksfall i arbete;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
It till riksstaten för budgetåret 1952/
53 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mälningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser

socialdepartementets verksamhetsområde; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 146, till Konungen i anledning
av väckt motion om viss ändring av 42 §
sinnessjuklagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
147, till Konungen i anledning av väckta
motioner om upphävande av regleringen
av rundvirkesexporten.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Anderbergs motion,
nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 458, av herr Ohlon m. fl., och
nr 459, av herr Ewerlöf m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. in.

Föredrogos och nänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: -

Nr 15.

Lördagen den 25 april 1953.

nr 460, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 461, av herr O hinn in. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Lundqvist
m. fl. väckta motionen, nr 462, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående
nya bestämmelser om medlemskap
av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och
Göteborg m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 463, av herr Sundvik,
nr 464, av herr Sundvik,
nr 465, av herrar IIuss och Sunne,
nr 466, av herr Persson, Einar,
nr 467, av herr Werner m. fl. samt
nr 468, av herr Nässlröm och herr
Nilsson, Hjalmar,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, in. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 469, av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl., samt

nr 470, av herr Osvald och herr Persson,
Johan,

båda i anledning av Kungl. Maiits proposition
angående det fortsatta stödet åt
hampodlingen m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Spetz och
Lindgren väckta motionen, nr 471, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
in. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 9, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

nr 10, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
om kommunalstyrelse på landet, m. in.;
samt

nr 11, med förslag till ändrad lydelse
av § 3 riksdagsstadgan;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen in. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 78, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; -

Lördagen den 25 april 1953.

Nr 15.

nr 79, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 81, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer; nr

82, i anledning av Ivungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av väckt motion om
ersättning till K. E. Engström för sjukdom,
som ådragits under militärtjänstgöring; nr

84, i anledning av Ivungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 85, i anledning av Ivungl. Maj ds
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understödjande av
riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande;

sammansatta slats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition angående
förbättring av ersättningarna inom den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen in.
m., dels ock i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets belänkanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, m.
m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, m. m.,;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser
från och till krigsfångar och civilinternerade; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen för
småföretagens lokalfrågor; samt

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående utredning om finansieringsproblemen
inom hantverk och småindustri; andra

lagutskottets memorial och utlåtande: nr

23, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4
förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., så -

Nr 15.

Lördagen den 25 april 1953.

vitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller rör i propositionen behandlad lagstiftning; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.; samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående vissa
frågor rörande brandväsendet, dels
ock om viss ändring i hrandlagen;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

18, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn C.
Elm för vattenskador å 1951 års skörd;

nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet jämte i
ämnet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

nr 22, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering;
ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 10, över motion angående åtgärder
för zigenarnas inpassande i samhällslivet;
samt

nr 11, över motion om utredning av
kostnadsbesparingar för kommuner och
församlingar vid ökat användande av
eldbegängelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 472, av herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå -

ende utformningen av del tekniska systemet
för stödet av den inhemska smörproduktionen
in. m.;

nr 473, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 474, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

nr 475, av herr Eiverlöj m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) in. m.;

nr 476, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385);

nr 477, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385);

nr 478 av herr Lindblom, m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av 44,
45 och 146 §§ byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385);

nr 479, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m.;

nr 480, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. in.;

nr 481, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m.;

nr 482, av herr Öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. in.;

nr 483, av herr Ewerlöf m. fl., i an -

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, in. in.;

nr 484, av herr Landqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m.;

nr 485, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
in. m.;

nr 486, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.; och

nr 487, av herr De Geer, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Angående försöksverksamheten på skolväsendets
område m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som
tillkännagivit att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns interpellation angående försöksverksamheten
på skolväsendets område
m. in., erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Arrlién till mig riktat följande
frågor:

1) Är herr statsrådet villig att inför
kammaren delge sin syn på försöksverksamhetens
fortsatta bedrivande?

2) Är det på försöksverksamhetens nuvarande
stadium möjligt att erhålla en
objektivt giltig bild av resultaten?

3) Är det i nuvarande situation möjligt
att få ett begrepp om åtminstone stor -

leksordningen av de nettoökningar i
kostnaderna per år för den nya skolan i
vad det gäller staten och kommunerna?

4) Om så icke är fallel, är det herr
statsrådets mening att försök böra göras
för att i dessa avseenden komma till så
hög grad av klarhet som möjligt?

Med anledning av dessa frågor vill jag
först påpeka, att 1950 års försöksverksamhet
egentligen endast omfattar försöken
med en enhetsskoleorganisation enligt
av riksdagen uppdragna riktlinjer
samt vissa organisatoriska och pedagogiska
försöksanordningar inom de högre
skolorna. Interpellanien går i sin motivering
även in på utvecklingen av realskolestadiet
utanför försöksdistrikten
och särskilt upprättandet av s. k. inbyggda
linjer i folkskolan. Dessa linjer tillhör
emellertid inte 1950 års försöksverksamhet
och bär hittills inte kunnat påräkna
statsbidrag enligt för enhetsskolan gällande
grunder. De är tillkomna för att
under en övergångstid med svår lärarbrist
bereda utbildningsmöjligheter för
1940-talets stora årskullar. Erfarenheter,
som därvid göres, kan visserligen komma
till nytta i olika situationer, men

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

sammanhanget med den egentliga försöksverksamheten
är löst och motiveringen
för anordningarna väsentligen en
helt annan.

Redogörelser för försöksverksamheten
har år från år i lämpligt sammanhang
delgivits riksdagen, varvid av praktiska
skäl även utvecklingen utanför försöksdistrikten
brukat beröras. Var ocli en,
som tar del av dessa redogörelser, torde
kunna konstatera att på vissa punkter
värdefulla och vägledande erfarenheter
gjorts, så exempelvis i fråga om undervisningen
i engelska i folkskolan. Däremot
är det givetvis icke ännu möjligt
att ge någon bild av resultaten i deras
helhet. Gäller det t. ex. den förberedande
yrkesutbildningen, är frågan ohjälpligen
för tidigt väckt, efteisom försöken
i denna del börjar först nästa läsår.

Intet har hittills framkommit, som tyder
på att en omläggning av försöksverksamheten
vore påkallad. Min avsikt är
också att tills vidare fortsätta den efter
samma linjer som hittills, och jag anser,
liksom på sin tid statsrådet Weijne, att
en sammanfattande utredning rörande
försöksverksamhetens resultat bör komma
till stånd framemot slutet av 1950-talet.
Kanske kan det dock komma att visa
sig lämpligt att påbörja denna utredning
något tidigare. Jag vågar hoppas, att utredningsmännen
skall bjuda till att —
såsom interpellanten uttrycker det —
teckna »en objektivt giltig bild av resultaten»
och därvid eftersträva »så hög
grad av klarhet som är möiligt».

Interpellanten nämner särskilt de ekonomiska
förhållanden, som sammanhänger
med den nya skolan. Han höjer skolkommissionens
beräkningar med 30 procent
på grund av prisnivåns ändring efter
år 1948, men förmenar, att en sådan
höjning icke ens kan ge ett begrepp om
den storleksordning det i dag rör sig om.
Däremot nämner han inte, att barnantalet
tycks bli avsevärt lägre än skolkommissionen
trodde. År 1952 föddes här i
riket endast 110 000 barn mot de 121 000
skolkommissionen räknat med, en minskning
alltså på inemot 10 procent.

Jag är övertygad om alt den utredning,
som planeras, skall göra sitt bästa för att

även i avseende på de ekonomiska spörsmålen
komma till så hög grad av klarhet
som möjligt. Intill dess torde den
ärade interpellanten nödgas lägga band
på sin otålighet.

Detta är alltså, herr talman, det svar
jag för närvarande kan ge på herr
Arrhéns fyra frågor.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt
tack för det svar på min interpellation
som han nyss lämnade. Svaret ingav mig
en viss besvikelse, därför alt jag trodde
mig märka en nonchalans i tonen, särskilt
i de avslutande orden, vilket gav mig
en känsla av, att man inom departementet
måhända inte hade klart för sig, att
de problem, som interpellationen berör,
nu diskuteras över hela landet. Svaret
utgjorde för mig en bekräftelse på den
gamla erfarenheten när det gäller förhållandet
mellan ett byråkratiskt maskineri
och allmänheten: den nödvändiga kontakten
fungerar inte längre på det sätt
som önskvärt vore. Jag lämnar emellertid
detta därhän.

I sitt svar gör statsrådet till en början
gällande, att hela frågan angående försöksverksamheten
och dess bedrivande
vore för tidigt väckt. Interpellanten hänvisais
dels till att ta del av de redogörelser,
som hittills lämnats i »Aktuellt från
skolöverstyrelsen», dels till att avvakta
den sammanfattande utredning rörande
försöksverksamhetens resultat, som bör
komma till stånd fram emot slutet av
1950-talet. Statsrådet utlovar generöst,
att denna utredning kan tänkas bli
igångsatt något tidigare. Detta skulle
kunna föranleda en sedig och from iakttagare
av tidsutvecklingen att med
knäppta händer och ödmjukt instämmande
emottaga ett sådant förslag till
beteendemönster från det nuvarande
ecklesiastikdepartementet. Tyvärr måste
jag emellertid, herr statsråd, meddela,
att jag inte i allo tillhör den fromhetstyp
i de parlamentariska sammanhangen,
som statsrådet helst skulle se omkring
sig.

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

Min första fråga gällde, om statsrådet
hade några synpunkter på »försöksverksamhetens
fortsatta bedrivande». Statsrådet
svarar här med omisskännlig flegma,
att han i varje fall inte tänkt sig en
»omläggning av försöksverksamheten».
Den skall få fortgå efter samma linjer
som hittills. Det är på något sätt tragiskt,
herr talman, att landets kulturminister
icke känt sig manad att i detta
sammanhang angiva sin personliga syn
på de problem, som dock ovedersägligen
här föreligger både bland dem som
direkt har att göra med försöksverksamheten
— d. v. s. bland lörsöksavdelningens
i skolöverstyrelsen arbetande krafter,
bland lärare och elevernas föräldrar
— och hos andra intresserade. Det
kan omöjligen vara herr statsrådet obekant,
att försöksverksamhetens allmänna
uppläggning, dess möjlighet att få sina
resultat jämförda med andra skolformers
m. m. just nu står under livlig debatt
både i fackpressen och i annan form av
bok- eller tidningspublicitet. Det förefaller
mig alltså, som om statsrådet har tagit
sin uppgift alltför lätt genom att låtsas
att inga problem över huvud taget
förelåge på detta område.

Det är naturligtvis sant, att försöksverksamheten
är tämligen ny. Likväl är
det det fjärde försöksåret som nu löper.
Det förefaller, som om det för en vaken
iakttagare icke vore helt omöjligt att under
en så pass lång tidrymd få åtminstone
vissa grundläggande uppfattningar om
de frågeställningar som främst gör sig
gällande, de svårigheter som möter och
de glädjeämnen som kunnat konstateras.
Det är visserligen formellt riktigt att här
hänvisa till de redogörelser för försöksverksamheten
som »år från år i lämpligt
sammanhang delgivits riksdagen»,
men riksdagens första kammare har utan
tvivel så tränade nerver, att den även
kunnat stå ut med något mera personligt
färgade kommentarer av överblickande
och framåtblickande natur i överensstämmelse
med den uppgift, som enligt
gammal hävd anses åvila en medlem
av Kungl. Maj :ts regering. För statsrådet
synes emellertid allt vara bra som det
är. Allt skall få gå som hittills.

Jag vill inte för min del, herr talman,
kräva en »omläggning av försöksverksamheten»,
i varje fall inte på ett revolutionerande
sätt vad i första hand formerna
angår. Däremot har jag kanske
en del meningar vad själva innehållet
angår. Statsrådet säger, att »1950 års
försöksverksamhet egentligen endast omfattar
försöken med en enhetsskoleorganisation
enligt av riksdagen uppdragna
riktlinjer samt vissa organisatoriska och
pedagogiska försöksanordningar inom
de högre skolorna». Om statsrådet med
orden »egentligen» och »endast» avsett
att förringa försöksverksamhetens roll,
så är detta enligt 1950 års beslut helt
felaktigt, eftersom särskilda utskottet
och riksdagen år 1950 angav, att »enhetsskolans
genomförande är beroende
av vissa förutsättningar», och dessa utgjordes
just av de resultat, som framkom
ur försöksverksamheten. Hela detta resonemang
bygger på möjligheter i jämförelser
mellan gammalt och nytt. Därvid
synes den hittills bedrivna försöksverksamhetens
handhavare icke i enlighet
med riksdagens direktiv i detta avseende
ha tillräckligt mödat sig. Här
kommer det an på försökens uppläggning
och planering, sökandet av likvärdiga
objekt vid jämförelserna in. m. Av
kritiken att döma vill det synas, som om
svårigheterna härvidlag visserligen vore
stora — vilken även riksdagen 1950 sade
sig förmoda — men att man på alltför
lösa grunder dragit förhastade slutsatser.

I detta sammanhang är det mig särskilt
angeläget att understryka vikten av
att det primärmaterial, som framkommer
vid försöksverksamheten, blir
tryckt, så att det blir tillgängligt för allmänheten
och kan bli föremål för en
mera allsidig bedömning av de sakkunniga
instanser, som vi dock har tillgång
till.

Riksdagsbeslutet år 1950 tog sikte på
att bearbetningen av detta material skulle
handhas av skolöverstyrelsen och statens
psykologisk-pedagogiska institut. Nu
synes bearbetningen ha lagts i händerna
på enbart skolöverstyrelsens försöksavdelning,
vilken samtidigt, såsom vi vet,
främst bör ha hand om försöksverksam -

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

hetens administrativa och organisatoriska
sida. Ett dylikt arrangemang kan icke
inge förtroende. Det är att ge en institution
uppgiften att övervaka sig själv.
Försöksavdelningen i skolöverstyrelsen,
som måste vara till övermått tyngd av
sina hördor på det administrativa och
organisatoriska planet, kan icke tänkas
samtidigt fungera som eller i vissa lägen
omvandla sig till ett forum för vetenskaplig
forskning och i andra lägen bedöma
värdet av sina egna åtgöranden.
Man ifrågasatte inte heller något sådant
vid 1950 års riksdag. Skolöverstyrelsens
organ skulle visserligen ha ledningen av
försöken, men inte uppgiften att bedöma
arbetsresultaten. I själva verket är nu
tyvärr läget sådant, att statens psykologisk-pedagogiska
institut, som enligt vad
1950 års riksdagsbeslut förutsatte skall
rustas upp för sina tillämnade uppgifter,
icke med hänsyn till personal- och
lokaltillgångar kan motsvara eventuella
förväntningar i detta avseende.

I diskussionen har man också ultalat
sin förvåning över att klara direktiv rörande
sammansättningen av de s. k.
planläggningsorganen i försöksdistrikten
icke givits. Det har lett till att representanter
för såväl realskolan som yrkesskolan
i de flesta sammanhang kommit
att saknas. Icke heller samarbetskommittéerna
i de tolv regioner, vari landet
i fjol indelades för konsulentverksamheten,
har representanter för läroverk och
yrkesskolor. Särskilt i dagens läge, då
försöksverksamheten nästa år skall omfatta
även klass 9 y, är det ofattbart, att
aktiv medverkan från yrkesundervisningens
nuvarande organ och representanter
anses kunna undvaras. Det förefaller
annars, som om just deras synpunkter
och deras råd skulle vara av
speciellt värde.

Det är självfallet att både läroverkslärare
och yrkeslärare är intresserade
av den försöksverksamhet som nu pågår.
Läroverkslärarnas riksförbund har
för sin del en särskild pedagogisk
nämnd, vars uppgift bland annat är att
följa försöksverksamheten på alla områden,
sprida upplysning om den och
väcka intresse för den. Förbundets öv -

riga organ har vid flera tillfällen uttalat
sin fulla förståelse för försöksverksamhetens
betydelse och sin önskan att
positivt medverka. Jag säger detta därför
att man ju ofta i de publicistiska
sammanhangen möter löst framkastade
påståenden om att det från läroverkslärarhåll
inte skulle finnas något intresse
för den 1950 beslutade enhetsskolan.
Det skulle vara högst underbart, om ett
sådant stämningsläge skulle påträffas
inom den kår som helt säkert kommer
att få bära en av de tyngsta bördorna
när det gäller uppbyggandet och därefter
vidmakthållandet av den nya skolan.

Det borde förvisso vara en av försöksavdelningens
uppgifter att i dagens läge
»böja», som det står i våra grundlagar
någonstans, alla här berörda parter till
samverkan inför det gemensamma syftet.
Den hittills förda politiken måste
nog tyvärr sägas ha verkat i motsatt
riktning, beroende på att man icke sökt
kontakt utan i stället till synes bemödat
sig om ett fjärmande.

Statsrådet säger i sitt svar att utvecklingen
av realskolestadiet utanför försöksdistrikten
inte tillhör 1950 års försöksverksamhet.
Det är givetvis riktigt,
men man kan icke på dessa formella
skäl frånkänna de nya metoder, som så
påtagligt i centrala punkter påverkats
av enhetsskolans idéer och diskussionen
omkring dem, ett mycket stort inflytande
även för utformningen av framtidens
skolor. Statsrådet erkänner visserligen
också själv att erfarenheterna från detta
område kan bli, som det heter, »till
nytta i olika situationer», men jag tror
att man kan ställa vitsordet högre än så.
Jag skulle vilja gå så långt att jag säger,
att med tanke på verksamheten vid de
nya realskoleformer, som nu håller på
att växa fram, det skulle vara av mycket
stort värde, om man, på samma sätt
som är fallet med den vanliga försöksverksamheten
om jag så får uttrycka
mig, kunde få resultaten och erfarenheterna
från denna del av skolverksamheten
i dag ordentligt belysta genom årliga
redogörelser. För min del råder det
inget tvivel om att inte dessa skolformer
kommer att få den allra största be -

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

tydeise för den framtida skolans utformning,
därför att dessa skolformer är
sprungna ur lokala initiativ. De blir
följaktligen på ett helt annat sätt förankrade
i och föremål för det kommunala
intresse, som 1950 års beslut föresatte,
än om de skulle kommenderas
fram centralt.

Jag sade, herr talman, i min interpellation
också att staten liksom kommunerna
vore betjänt av att få åtminstone
ett begrepp om nettoökningarna i kostnaderna
per år för den nya skola som
planläggs. Denna synpunkt kan väl
knappast sägas vara oväsentlig. Det kan
t. ex. tänkas att man under försöksverksamhetens
gång ställes inför vissa önskemål
som, vad förverkligandet angår,
måste bedömas med hänsyn till de kostnader
de drar för stat eller kommun.
En metod härvidlag vore att man med
utgångspunkt från ett inspektionsområde
inom den nuvarande folkskolan, utvalt
med syfte att vara representativt
för landet i övrigt, företog en kostnadsundersökning
vilken skulle läggas till
grund för bedömandet av kostnadsfrågan
för riket i dess helhet. En dylik
detaljundersökning vore helt säkert av
större värde än de s. k. uppskattningar,
som uppenbarligen hittills varit den enda
spik man haft att hänga sina vantar
på. Jag är, som sagt, inte ensam om
dessa åsikter. Just frågan om kostnaderna
möter man allt oftare, när man
rör sig ute bland folk som är intresserade
av dessa frågor. Särskilt i umgänget
med kommunalmän kommer ofta
resonemanget in på de här banorna.

En undersökning av denna art är inte
endast av behovet, då man i slutet av
1950-talet bereder sig att »snöra till säcken»
och göra ett bokslut. Behovet föreligger
även under försöksverksamhetens
gång, enär försökens art, såsom jag sagt,
i vissa fall kan bli beroende av kostnadernas
storlek.

Det hade, herr talman, helt visst vid
detta tillfälle även varit av intresse att
höra statsrådets syn på en del andra
problem som hänger samman med enhetsskolans
planerade verksamhet. Anser
t. ex. statsrådet att det är möjligt

att anordna en yrkesutbildning på de
skolenheter som skolkommissionen på
sin tid förutsatte? Anser statsrådet att
det är möjligt att organisera klasserna
7—9 i enhetsskolan på det underlag av
2 500 invånare som skolkommissionen
förutsatt? Det är om sådana frågor som
diskussionen ute i landet för närvarande
rör sig, och den söker sig nu fram
efter andra linjer än för ett par år sedan.
Det vore i detta sammanhang av
en viss vikt — och det är därför jag
framställt min interpellation — att få
höra departementets syn på dessa frågor,
så att inte departementet försätter
sig i det läget att det står utanför diskussionen.
Det borde väl ha varit departementschefen
angeläget att leda diskussionen
i någon riktning, som statsrådet
ansåg önskvärd.

Det har från elaka kritikers sida sagts
att försöksverksamheten saknar plan
och inte varit i stånd att ge klara direktiv
under arbetets gång. Dessa förvildade
människor har naturligtvis därvidlag
gått till överdrift, och jag understryker
att detta verkligen också är min
uppfattning, men de skulle kunna få ett
belägg för sina farhågor i det nu givna
interpellationssvaret som sannerligen
varken kännetecknas av någon vilja att
ta upp livsviktiga problem på området
till diskussion eller ens röjer lust att ge
ett bidrag till en sådan. Denna torftighet
är, herr talman, högst beklaglig, men
den är tydligen ingenting att göra åt.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag håller fortfarande fast vid att
det i dagens läge inte skulle tjäna mycket
till att mera i detalj gå in på de
frågor som den ärade interpellanten har
framställt. När han själv säger att han
ingalunda kräver någon omläggning av
försöksverksamheten, så är det väl ett
bevis så gott som något för att vi ytterligare
några år måste traska i de fotspår,
där vi nu går. Jag trodde faktiskt
att lektor Arrhén, som jag vet har stort
intresse för dessa frågor, hade av de redogörelser,
som år efter år har publicerats,
kunnat få ut ungefär vad som är

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

att säga för dagen. Det är inte möjligt
att dra alltför vittgående slutsatser av en
försöksverksamhet, som visserligen, såsom
herr Arrhén säger, har fortgått i
fyra år men som i alla fall ännu inte
har trängt helt igenom enhetsskolan.
Herr Arrhén och jag är ju övertygade
om att just det nionde skolåret innebär
många nyheter, och det har inte ens påbörjats
i något av försöksdistrikten,
utan det kommer först från och med
hösten detta år.

Under sådana förhållanden måste det
ju vara klart, att även om man vill göra
en hel del uträkningar och jämförelser,
får man ingalunda pressa de uppgifter
som man så kan få fram. Jag har i någon
mån försökt att följa med den diskussion
som har förts på detta område,
och jag tycker faktiskt att de anmärkningar,
som har riktats emot skolöverstyrelsen,
inte har någon större tyngd.
När man i dessa diskussioner har gått
varandra in på livet, har man tvärtom
egentligen kommit till klarhet om att
det inte har varit så mycket som skilt
vederbörande åt.

Att psykologisk-pedagogiska institutet
inte har blivit tillräckligt upprustat
ännu, kan man naturligtvis beklaga, men
vissa upprustningar kommer ju att göras
enligt de förslag som föreligger, och
jag tror säkert att en samverkan mellan
skolöverstyrelsen och detta institut under
de närmaste åren kommer att leda
till gott resultat.

När interpellanten säger, att yrkesundervisningsmyndigheterna
inte varit tillräckligt
inkopplade, är det väl i alla fall
en liten överdrift. Jag är övertygad om
att skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen
har haft många kontakter sinsemellan
i dessa frågor. För övrigt har
skolöverstyrelsen just för att kunna bemästra
sin del av yrkesundervisningen
förstärkts så avsevärt, att jag tror vi kan
säga, att förhållandena är ungefär så
bra som behövs för närvarande. Det torde
inte heller vara den ärade interpellanten
obekant, att vi i försöksdistrikten
har fått nya skolstyrelser, genom vilka
man har möjlighet till en bättre samverkan
än man haft tidigare, och att även

yrkesutbildningen därvidlag har blivit
bättre tillgodosedd.

Jag anser sålunda, att vi inte har gjort
så litet i dessa saker och inte publicerat
så litet heller. Den ärade interpellanten
erkänner också själv vad jag understrukit
i interpellationssvaret, att en hel del
av den försöksverksamhet, som är igångsatt
på den högre skolans område, inte
är försöksverksamhet i egentlig mening.
Varför inte nämna saken vid dess rätta
namn: Det är nödlösningar i dagens läge,
för att man skall kunna i varje fall
på ett hjälpligt sätt omhänderta de större
delar av de ökade årskullarna som söker
sig till realskoleundervisning. Under sådana
förhållanden är väl egentligen del
mesta man bör säga om saken att — som
jag påpekade i svaret — den i alla fall
kan ge en hel del nyttiga erfarenheter
för försöksverksamheten med enhetsskola.

När interpellanten till sist uppmanar
mig att svara på vissa frågor, tror jag
att de är litet för tidigt väckta. Han drog
till exempel upp frågan, om distrikten
skall omfatta, jag tror han sade 2 500 invånare.
Jag har för mig att detta är ett
misstag av honom och att vi tidigare
resonerat om 3 000 å 3 500 invånare, men
att skolöverstyrelsen och folkskolinspektörerna
nu försöker planera så att
vissa distrikt skulle slå sig samman två
och två när det gäller ett högstadium för
att sålunda komma upp i områden om
5 å 6 tusen invånare. Jag tycker inte det
finns någon anledning för mig att särskilt
uppehålla mig vid den saken i dagens
läge, då det ändå dröjer rätt många
år, innan flertalet av dessa distrikt kan
sätta i gång med enhetsskolan.

Herr talman! Jag vidhåller sålunda,
att det icke betecknar någon nonchalans
från min sida gentemot försöksverksamheten
att jag inte har ansett mig ha anledning
att gå in på en hel del detaljer,
som med större fördel kan bedömas
först efter några år.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Herr
statsrådet nämnde i sitt anförande nyss,
att han fann det vara fullt möjligt för
mig personligen att genom de publika -

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

tioner från skolöverstyrelsen, som kommer
oss till handa varje år, skaffa mig
tillräckliga informationer beträffande de
problem som här föreligger. Ja, det hoppas
jag verkligen, men det är inte alltid
för ens privata uppbyggelser som man
framställer riksdagsinterpellationer. Man
har med en dylik åtgärd också ett, om
jag så får säga, högre syfte, nämligen
att man vill låta allmänheten få del av
den vishet, som eventuellt kan flöda
från ett statsråds läppar vid dylika tillfällen,
i informatoriskt eller annat syfte.
Detta har också varit avsikten med
min framstöt.

Det var emellertid glädjande att höra,
att herr statsrådet var av den meningen,
att den upprustning av psykologiskpedagogiska
institutet, som 1950 års särskilda
utskott och samma års riksdagsbeslut
talade om, var en sak som skulle
komma så småningom. Jag skulle dock
vilja kommentera detta uttalande med
att säga, att jag tror det är av vikt,
att upprustningen sker snabbt, ty man
kan inte göra ett nytt arrangemang på
detta område från den ena dagen till
den andra.

Tyvärr kan jag inte vitsorda — åtminstone
inte med de upplysningar jag
fått — att det föreligger någon mycket
nära kontakt mellan skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.
Samarbetet på denna front synes tvärtom
vara tämligen bristfälligt. Den enda
kontaktmannen mellan dessa institutiones
synes vara chefen för försöksavdelningen,
och det är inte ofta som han
kallas till gemensamma sammanträden,
efter vad som berättats mig. Det förefaller
alltså, som om i det avseendet vissa
brister förelåg.

Jag påtalade nyss i mitt svar på herr
statsrådets interpellationssvar, att man
inte heller sökt kontakt med två stora
lärarkategorier, som måste ha en del att
ge i detta sammanhang, nämligen läroverkslärarna
och yrkeslärarna. Detta är
för den, som följer med fackdiskussionen
på detta område, ingenting nytt.
Man har länge mött en stilla undran däröver
i vederbörande publikationers spalter.

Jag tycker det hade varit av intresse
att höra ett statsråd i dagens sammanhang
uttala sig angående möjligheterna
att bygga upp enhetsskolans högstadium,
ty man förväntar, att ett statsråd
talar mot en bakgrund av en större
mängd fakta än vi andra dödliga förfoga
över. Jag tror inte jag har fel — men
det spelar ingen större roll i detta sammanhang
— om jag säger, att skolkommissionen
på sin tid i diskussionen om
denna angelägenhet rörde sig med siffran
2 500 invånare per distrikt. Jag vet
att den siffran av rent praktiska skäl
befunnits för låg. Den siffra som för närvarande
är föremål för intresse i debatten
är 4 000. Detta är nämligen den
folkmängd, som med ett födelsetal av 15
promille ger eu årlig barnkull på 50 å
60 individer. Då har man alltså, när
sjunde klassen börjar, en klass på 50 å
60 barn, och sedan, när man kommer
upp till nionde klassen och den gruppen
skall delas på tre, får man fram klassavdelningar
på, teoretiskt sett, 16 å 20
individer. Det är det högsta man kan
komma till. För dessa klasser på 20 individer
skall man ha ett system av ämneslärare,
man skall ha i viss mån utrustade
institutioner, man skall ha lokaler
i övrigt, och kostnaderna för allt
detta bör jämställas med dagens läge,
då vi har en ämneslärare, som undervisar
i klasser på 35 individer. Däri
ligger en möjlighet att bedöma fördyringen,
fastän man inte kan precisera
den i siffror. Det är denna fördyring,
som inger bekymmer just nu.

Samma synpunkter gör sig också gällande
beträffande yrkesutbildningen. 1950
levde man — jag tillhörde möjligen själv
samma kategori — i den naiva föreställningen,
att det skulle vara möjligt att anordna
yrkesutbildning i snart sagt vilken
skola som helst på landsbygden och i andra
smärre sammanhang. Emedan man nu
upptäckt de väldiga svårigheter som inverkar
när det gäller att få fram eu dylik
typ av undervisning, har man tvingats
att vidga distrikten avsevärt. Bland
de färskaste uppslagen på detta område
är, att man tänker sig att yrkesundervisningen
kanske till sist får tas

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

om hand av landstingen, vilka redan har
vissa erfarenheter på yrkesutbildningens
område. Det lämnar jag emellertid därhän
just nu.

Det är sådana här saker folk talar
om, och de vill ha en liten riktlinje för
att veta vad som är riktigt och i vilka
banor man skall tänka vidare. Just med
hänsyn till dylika önskningar hade jag
önskat mera klarläggande uttalanden av
herr statsrådet.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Interpellanten
var inte riktigt nöjd med svaret.
Själv skulle jag vilja säga, att jag hos
ecklesiastikministern inte kunde återfinna
den skånska rondeur, som vanligtvis
brukar utmärka honom. Han nämnde i
början av sitt anförande om jag inte noterade
fel, att frågan egentligen var för
tidigt väckt. För en månad sedan ansåg
emellertid inte ecklesiastikministern att
frågan var för tidigt väckt. Han besvarade
då en interpellation av fru Sjöström-Bengtsson,
i vilken hon hade frågat
vilken behörighet som den nya skolan
skulle ge i förhållande till den gamla.
Den interpellationen framställdes med
hänsyn till att målsmännen ofta har
ställt sig det spörsmålet och känt sig oroliga
inför det nya läget. Herr statsrådets
svar då vittnade inte om någon tvekan.
Han gav ett mycket lugnande svar i det
han lovade, att den nya skolans klass 9 g
skulle ge samma kompetens som realexamen;
den skulle medge övergång till
gymnasiet och så vidare.

Man kan nu ställa sig det spörsmålet
om det finns täckning för en sådan utfästelse.
Vi kan visserligen här i riksdagen
besluta att 9 g skall ge den och den
kompetensen, men vi har ingen garanti
för att det finns verklighet bakom. Det
heror helt och hållet på den undervisning
som bedrivs i den nya skolan.

Nu har försöksverksamheten pågått
under åtskilliga år. Vi har erfarenhet
från klass 7 och klass 8, och från och
med i höst kommer vi att få erfarenhet
från klass 9. När riksdagen fattade sitt
principbeslut år 1950, ingick det i förutsättningarna
att man skulle ha ämneslä -

rarsystem på överstadiet, d. v. s. att varje
lärare bara skulle undervisa i två eller
tre ämnen, som han var speciellt utbildad
för och behärskade. Vidare tänkte
sig riksdagen, att lärarna skulle vara
akademiskt utbildade. Jag hade redan
då den känslan, att denna sista förutsättning
nog innebar ett önskemål som tagits
till i överkant. När man nu ser hur förhållandena
utvecklats, kan man konstatera att
det förekommer fall med klasslärarsystem,
där en och samma lärare undervisar
i alla ämnen ända upp till och med
klass 8. Man behöver inte vara någon
särskilt framstående pedagog för att våga
dra den slutsatsen, att en sådan undervisning
nog måste bli litet bristfällig i ett
eller annat ämne. Det finns distrikt med
försöksverksamhet ända upp till klass 8,
där det inte existerar en enda lärare med
både akademisk och pedagogisk utbildning.

Man kan visserligen svara att det är
lärarbristen som frampressat denna situation,
och den rår vi inte för. Det är
alldeles riktigt, men hur förhåller det
sig då med täckningen bakom ecklesiastikministerns
löfte för en månad sedan,
att klass 9 g skulle ge samma behörighet
som realexamen? Jag kan visserligen instämma
med ecklesiastikministern i att
vi får lägga band på vår otålighet, men
inför detta läge bör vi kanske ändå ta
fantasien till hjälp och försöka att en
smula förutse, hur förhållandena kommer
att utveckla sig.

När man nu organiserar upp enhetsskolans
överstadium, tror jag att det är
mycket viktigt att man — såsom interpellanten
nyss framhöll — söker kontakt
med de kategorier av lärare, som har erfarenhet
från detta område, alltså med
läroverkens och andra högre skolors lärare
samt med yrkeslärarna.

Jag har talat med yrkeslärare som varit
rätt bekymrade. Det allmänna läget
är ju sådant, att folk i varje fall vädrar
en lågkonjunktur. Meningen med yrkesorenteringen
är ju att ett samarbete skall
äga rum mellan skolorna och olika företag
inom industri, hantverk, handel o. s.
v. I en överkonjunktur är näringslivet
mycket benäget att ta hand om adepter,

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

medan de unga själva inte är så pigga
på att skaffa sig yrkesutbildning, därför
att de får bra lön utan att kunna något
yrke. Under en lågkonjunktur är förhållandet
omvänt: då är föräldrarna mycket
angelägna om att ungdomarna skall få
yrkesutbildning, medan näringsliv.et ställer
sig avvisande. Och de yrkeslärare,
som jag har talat med om denna sak,
vittnar om att vi för närvarande håller
på att glida in i det senare läget. Vid utformningen
av enhetsskolans högstadium
är det därför mycket angeläget, att man
håller intim kontakt med yrkeslärarna.
Över huvud taget tror jag att det svåraste
problemet när det gäller enhetsskolans
utformning kommer att uppstå i fråga
om den praktiska linjen; när det gäller
de teoretiska linjerna kan man räkna
med att svårigheterna i det långa loppet
inte blir så stora, bara tillströmningen
av lärare blir tillräcklig, något som vi
ju hoppas på.

Ute i försöksdistrikten har man på sina
håll ganska bittert sagt, att man har
blivit lämnad en smula vind för våg. Det
var en av förutsättningarna för riksdagens
beslut, att de kommunala instanserna
skulle kopplas in på ledningen av
enhetsskolan. Detta är alldeles riktigt,
säger man, men konstaterar att man har
mycket liten erfarenhet om skolverksamhet
på det högre stadiet och i fråga om
yrkesutbildning. Vi klarar inte detta, säger
man, utan vi vill ha mera direktiv
ovanifrån än vi hittills fått.

Jag kan inte bedöma, huruvida denna
anmärkning är riktig eller ej. Det kan
hända att vi har ställt anspråken för
högt; vi trevar oss ju fram efter nya vägar,
och det är helt naturligt att det blir
en del gnissel i portgången.

Bland de teoretiska linjernas lärare
tycks det ha uppstått bitterhet över att
man inte sökt kontakt med dem vid den
regionala samarbetsverksamhet, som
satts i gång ute i distrikten. Samarbetet
omfattar överlärare, folkskolinspektörer
och seminarierektorer, men inte läroverkens
lärare och rektorer — och vad
som i detta sammanhang är viktigast:
inte heller provårsläroverkens rektorer.
Det kan hända att samarbete med dem

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

hittills inte varit nödvändigt, men jag
hoppas att kontakt kommer att tas i
framtiden. Inte minst ur lärarrekryteringens
synpunkt är det angeläget att en sådan
kontakt upprätthålles, att den nya
skolan får en goodwill i alla kretsar av
vårt samhälle.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Eftersom
jag sysslat med dessa ting redan
från början av skolkommissionens arbete
och även nu sysslar med dem, ber jag
att få säga några ord, framför allt i anledning
av vad herr Ohlon yttrade.

Det är aktiva yrkeslärare som har utarbetat
de redan färdiga kursmomenten
inom olika områden. Därför kan jag
tryggt påstå, att det inte är så illa ställt
på den punkten. Vi har försökt att för
varje yrkesområde anlita de mest intresserade
och kunniga lärarna.

När det gäller försöksverksamheten på
högstadiet, har man hitintills som regel
valt platser, där det inte redan finns läroverk.
Det har gjort att man i försöksverksamheten
inte gärna kunnat åstadkomma
det intima samarbete med läroverken
som man önskar. På en del håll
finns realskolor, och där existerar det
intima samarbetet.

Vi vet att man på några platser byter
ut den sedvanliga realskolan mot försöksskolans
högstadium. Det är då precis
samma lärare som får tjänstgöra. Åtminstone
på de platserna kan man väl
inte tala om någon försämring av undervisningen.

Vi är fullt medvetna om att svårigheterna
på detta område är många och stora.
Såväl skolkommissionen som särskilda
utskottet år 1950 underströk den saken.
Men kan vi då inte också komma
överens om att vi var och en i sin stad
skall försöka göra det bästa möjliga?
Tyvärr måste jag säga, att man knappast
får intrycket att en sådan inställning är
allmän. Angreppen mot försöksverksamheten
kommer redan innan man
ens har erfarenheter att bygga på. Det
är väl ändå riktigt som ecklesiastikministern
säger, att vi åtminstone först bör
få pröva det nionde skolåret — det här

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

ännu inte skett i något distrikt — innan
man försöker bedöma resultatet av undervisningen.
Det tycker jag för min del
inte är att begära för mycket.

Herr Olilon nämnde svårigheterna att
få lärare. Det är riktigt att sådana svårigheter
finns, men den gamla skolan
har väl samma svårigheter såväl på realskolestadiet
som på de högre stadierna.

Det var väl ett överord, när herr Olilon
sade att man anlitar lärare som har varken
akademisk eller pedagogisk utbildning.
Våra folkskollärare bär dock pedagogisk
utbildning, och det erkännes
till och med att de i det avseende är
bättre utbildade än de akademiker, som
inte gått provår. Men detta var kanske
bara en felsägning av herr Ohlon, och
jag skall därför inte fästa mig vid saken.

Man utgår från att det skall bli ett
samarbete mellan olika lärarkategorier
på varje plats, där de olika skolformerna
finns. Dess bättre har lärarna i gemen
på sådana platser — yrkeslärare, mcllanskolelärare
och läroverkslärare — visat
ett mycket stort intresse för denna
sak.

Jag måste också säga ett ord till vännen
Arrhén om kostnaderna. I nuvarande
stund är det väl orimligt att begära,
att någon skall kunna säga: Så och så
mycket kommer det att kosta. När det
gällt undervisningen vid våra realskolor
och läroverk, har man inte varit särskilt
intresserad för kostnaderna, men
då det nu gäller en undervisning för alla
landets ungdomar, således även en praktiskt
inriktad undervisning, är man synnerligen
intresserad för kostnaderna. Vi
har väl allesammans ansvar när det gäller
kostnaderna och bör naturligtvis så
snart som möjligt undersöka, om vi har
ekonomiska möjligheter att bära dem efter
de linjer som skisserats eller om vi
möjligen bör lägga verksamheten på något
annat sätt för att göra den billigare.
Det är möjligt att besparingar blir nödvändiga,
men då tycker jag inte att de
bör gå ut över bara de ungdomar som
skall ha praktisk utbildning, utan de bör
göras över hela fältet. .Tåg är alldeles
övertygad om att majoriteten i kamma -

ren har denna uppfattning. Det har ju
blivit en våldsam ansvällning av anmälningarna
till de teoretiska linjerna. Det
kanske har flera orsaker, men det är
riktigt som herr Ohlon säger, att vid försämring
av konjunkturen söker sig alltid
alltfler ungdomar till utbildningsanstalterna.
Jag hoppas för min del att
detta skall gälla inte bara de teoretiska
skolorna, utan kanske framför allt de
praktiska utbildningsformerna. Vi var
vittne till något liknande under 1930-talet. Under den då rådande arbetslösheten
höjdes rop på inrättandet av nya
läroanstalter för praktisk utbildning.
Dylika skolor inrättades också i viss
utsträckning.

Jag tror att det är klokt, om alla, som
är ärligt intresserade av den nya skolan,
gör vad de kan på sitt håll för att ge
vår ungdom möjlighet att erhålla bästa
tänkbara utbildning. Sedan får man naturligtvis
se till, att det blir en rättvis
fördelning av kostnaderna mellan staten
och kommunerna, vilket är ett ganska
känsligt avsnitt. Om man emellertid
är besjälad av strävan att ge alla våra
ungdomar en god utbildning, som passar
för vederbörandes lust och fallenhet,
tror jag att man måste lugna sig något,
innan man uttalar sig alltför definitivt
om resultaten av den nu pågående försöksverksamheten.
Det sägs att vi nu
kan bygga på en fyraårig försöksverksamhet.
Ja, det är riktigt, men de två
första åren omfattar inte försöksverksamhet
i den bemärkelse som vi nu diskuterar.
Då var det ju egentligen bara
frågan om införande av engelska i femte
klassen, vilket som regel inte medfört
några ökade kostnader för skoldistrikten.
De folkskollärare, som har fått behörighet
att undervisa i engelska, uppbär
nämligen inte något tillägg på sin
vanliga lön för att de svarar för denna
undervisning. Det är ju först i sjunde
klassen som bekymren uppträder och
där det blir fråga om ekonomiska nyutgifter.
Yi bär alltså nu bara drygt ett
och ett halvt års erfarenhet på detta område,
nämligen från sjunde klassen plus
drygt ett halvår av åttonde klassen.
Först i juni månad får vi två års erfa -

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

renheter att stödja oss på. Jag tycker att
det då är väl tidigt att begära att ecklesiastikministern
eller någon annan skall
kunna vara fjärrskådande och säga, hur
mycket det ena eller det andra kommer
att kosta i framtiden. Om vi alla är överens
om att göra det bästa möjliga för
våra ungdomar, bör vi alla hjälpas åt
att dra detta lass och inte sätta käppar
i hjulen.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan inte finna annat än att
herr Ohlon gjorde sig skyldig till en
missvisande konstruktion, då han tyckte
sig finna en skillnad mellan mitt interpellationssvar
för en tid sedan till fru
Sjöström-Bengtsson och mitt svar här i
dag. I det förra interpellationssvaret
kunde jag ju peka på vissa pågående
undersökningar och utredningar samt
fastställda flyttningsbestämmelser, som
inte fanns redovisade i några tidigare
redogörelser. Dessa uppgifter var nämligen
så färska, att jag kunde publicera
dem först i interpellationssvaret. Något
motsvarande material bar jag inte haft
att komma med i dagens interpellationssvar.

Sedan påtalade herr Ohlon, att lärarbristen
är mycket kännbar för vissa av
våra försöksdistrikt. Även jag har mig
bekant att åtskilliga av försöksdistrikten
har haft svårigheter att få akademiskt
utbildade lärare, men det måste i alla
fall vara något misstag, att en folkskollärare
skulle undervisa i alla ämnen i
klass 8.

Vidare sades det att man från myndigheternas
sida lämnat försöksdistrikten
vind för våg. Även det är en sanning
med stor modifikation. Jag är medveten
om att när det gällde den första uppsättningen
försöksdistrikten kom att ligga
så spridda, att man, när allt detta
skulle ordnas centralt, hade svårt att få
så omfattande konsulenthjälp som varit
önskvärt. Men det är ju också oss
alla bekant att skolöverstyrelsen sedan
har sökt att välja ut försöksdistrikten
på sådant sätt, att de samlats i små räjonger
och att man där från närbelägna

seminarier har fått en konsulenthjälp
som man säkerligen varit till freds med.

Jag anser fortfarande att försöksverksamheten
måste få fortsätta ungefär som
hittills ytterligare någon tid, innan man
kan bedöma resultatet helt och fullt. Om
det är den ofta omtalade differentieringen
som interpellanten har tänkt på, när
han menar att omläggningar skulle behövas,
vill jag bara säga, att det ju är
både mig och den ärade interpellanten
väl bekant, att på denna springande
punkt utföres försök efter olika huvudlinjer,
således med klassdelning både
i sjunde och nionde klassen. Vi bör väl
ändå vara överens om, herr Arrhén, att
det är alldeles riktigt att man måste
pröva båda dessa system och inte förkasta
det ena och upphöja det andra.

Herr LARSSON, NILS AUGUST (s):
Herr talman! Även jag har haft tillfälle
att ta del av de undervisningsplaner,
som har upprättats för yrkesundervisningen.
Jag tror mig kunna vitsorda herr
Näsströms uppgift att det inte är något
fel på planerna i och för sig, tv de har
säkerligen utarbetats av goda fackmän.
Men liksom herr Ohlon vill jag understryka,
att hela den praktiska yrkesundervisningen
är en mycket svårlöst
fråga.

Genom skolkommissionens försorg har
skickats ut cirkulär med anhållan om
svar på vissa frågor. Man har bland annat
räknat med att bli nödsakad att slå
samman fyra å fem kommuner för att få
till stånd ett tillräckligt stort undervisningsdistrikt.
Jag har deltagit i ett sammanträde
i Östersund om denna sak. Där
var det meningen att slå samman kommunerna
Lit, Häggenås, Hammerdal och
Föllinge. Genom en dylik sammanslagning
skulle man kunna ordna yrkesundervisningen
inom en viss räjong på så
sätt, att den ena kommunen skulle upprätta
en yrkesavdelning och en annan
kommun en annan. Detta är väl antagligen
den enda väg, på vilken man kan
lösa yrkesskoleproblemet. Nackdelen är
dock att man blir tvungen att i stor utsträckning
inackordera barnen i olika
socknar.

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

överstyrelsen för yrkesutbildning har
vidare skickat ut ett cirkulär med anmaning
till styrelserna för de centrala
verkstadsskolorna att ta in elever från
den sista klassen i folkskolan i de centrala
verkstadsskolorna för att därigenom
kunna bereda dessa ungdomar den yrkesutbildning,
som man eftersträvar och
som är förenlig med undervisningsplanen
för enhetsskolan. Detta är givetvis
en utväg att lösa svårigheterna, men åtminstone
i det län, som jag representerar,
har vi avböjt denna invit, av det
skälet att då vi har endast eu fullgod yrkesutbildningsamstalt,
vill vi inte gärna
där släppa in barn som ännu inte slutat
folkskolan, eftersom vi har uppsjö på
ansökningar från äldre ungdomar som
vi i första hand vill bereda möjlighet
till yrkesutbildning. Det är ju också framför
allt för dessa äldre ungdomar som
de centrala verkstadsskolorna är avsedda.

Jag anser för min del att den 9-åriga
enhetsskolan säkerligen har framtiden
för sig. Jag är dock övertygad om att
mycket återstår att göra i fråga om planläggningen
och lösningen av olika problem.
Även om jag är kritisk på vissa
punkter delar jag helt den uppiattningen,
att resultatet, i fråga om de första
elevkullar, som gått igenom enhetsskolan,
icke kan bedömas såsom normerande
för vad denna skoltyp kan åstadkomma.
Vi måste hålla i minnet att undervisningen
av dessa kullar bedrivits under
särskilt svåra förhållanden. Vi kan
helt enkelt inte få fram något absolut
rättvisande bedömningsmaterial, förrän
den nya skolformen fått arbeta under
många år framåt. Jag vill också erinra
om att man räknat med en minst 20-årig övergångstid, innan enhetsskolan
skulle vara fullt genomförd. Under den
övergångstiden skulle man kunna göra
erforderliga modifieringar.

Det är naturligtvis av synnerlig vikt
att de personer, som har att föra den nya
skolan ut i levande livet, inte alltför benhårt
biter sig fast vid det program, som
en gång uppgjorts, och de riktlinjer som
man uppdragit vid skrivbordet. De måste
i stället ha förmågan av modifiering

och smidig anpassning med ledning av
de erfarenheter som kan vinnas, allteftersom
försöksverksamheten pågår.

Genomförandet av den nya skolformen
är naturligtvis också i hög grad
beroende av vad vi har råd till, särskilt
som ju framför allt yrkesundervisningen
kräver stora ekonomiska uppoffringar.
Om vi skulle finna, att vi härvidlag
måste skynda långsamt, delar jag herr
Näsströms uppfattning om att vi måste
skynda långsamt även på andra områden.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
begärde ordet närmast i anledning av
herr Näsströms anförande, då han vände
sig mot vad han kallade »angrepp»
mot skolreformen. Jag känner herr Näsström
och har stor respekt för honom
håde som politisk person och människa.
Jag måste dock påtala detta yttrande.
Jag tror därför inte, att herr Näsström
skulle ha tagit det ordet i sin mun, om
han tänkt sig bättre för.

Vi bör inte svepa in skoldiskussionen
i en dimma, där man har en »anfallande»
och en »försvarande» part. Vi bör i
stället se på varandra som medarbetare,
vilka söker nå ett för alla parter acceptabelt
mål. Det förhåller sig exempelvis
visst icke på det sättet i nuvarande läge,
att läroverkslärarna benhårt och tjurigt
sluter upp kring de läroverk, som är resultatet
av läroverksstadgorna av åren
1905, 1927 och 1933. Vi är fullt medvetna
om att det finns svagheter även i
denna organisation, och vi ser med positivt
intresse på diskussionen om den
nya skolan. Det har vi för övrigt gjort
alltifrån första stund.

Det är å andra sidan klart, kanske jag
kan tillägga, att det finns en viss äldre
generation, som ställer sig helt avvisande.
Den inställningen har jag emellertid
också mött i folkskollärarkretsar på
sina håll. Det är en sak för sig, förklarlig
om också icke försvarlig.

Vad som här kallas för »angrepp»
måste ses som inlägg i den ständigt fortlöpande
diskussion om skolreformen,
som vi talade om år 1950. Vill man ha

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

ett auktoritativt instämmande i en sådan
syn på tingen, som jag gör mig till
tolk för här, kan jag åberopa en underledare
i Morgon-Tidningen för ett par
veckor sedan. Det hette där, att »skolreformen
mår bara bra av en kritisk
granskning». Det finnes verkligen någonting
som man kan kalla för positiv
kritik.

Herr Näsström var också något inne
på problemet om kostnaderna och fruktade
att man där var ute på farlig mark.
När man bär talar om kostnaderna, sker
det emellertid därför att de statsfinansiella
hänsynen — för att nu begagna
det slitna uttrycket — tvingar oss alla
att ta kostnader av denna storleksgrad i
betraktande. Det rör ju sig inte om småslantar
här. Enligt de kostnadsberäkningar
från slutet av 1940-talet, som fördes
fram i Kungl. Maj :ts proposition nr
70/1950, rörde sig nettoökningen per år
om mellan tvåhundra miljoner och trehundra
miljoner. För dagen tycks det
röra sig om mellan trehundra och fyrahundra
miljoner kronor per år. Därför
måste man ha uppmärksamheten särskilt
fäst vid frågan om kostnaderna.

Jag skulle kanske i anslutning till mitt
andra anförande också ha påpekat en
detalj i det exempel som jag gav, när
jag talade om, att man accepterat ett invånarantal
i kommunen av 4 000 såsom
norm för en skolenhet. Vi har för närvarande
821 större kommuner på vår
svenska landsbygd, men av dessa fyller
bara 124 kravet på att ha 4 000 invånare.
Då får man fram skolor av den
typ, som jag antydde nyss, där man har
klasser med 20 lärjungar, men som kräver
ämneslärare, institutioner, lokaler,

o. s. v. Det är därför som det hela ter
sig knepigt.

Jag instämmer givetvis i herr statsrådets
yttrande här, när han talar om att
man bör göra differentieringsförsök i
både sjunde och nionde klasserna. Ja,
givetvis — kanske även i femte och
sjätte klasserna! Dit lär väl diskussionen
förr eller senare ledas — man tvingas
nog därtill av ett flertal skäl, som jag
inte här skall ingå på.

Jag vill sluta med — debatten har bli -

vit ganska lång — att hjärtligt instämma
i herr Näsströms ord om att vad vi
här skall vara eniga om är att vi bör
försöka att göra vårt bästa för att arbeta
fram en så bra skola för våra barn, som
det bara är möjligt.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
begärde ordet för att tala en smula om
den bearbetning och redovisning av försöksverksamhetens
resultat, som 1950
års riksdag beslöt.

Att ett sådant beslut fattades över huvud
taget, är väl ganska självklart mot
bakgrunden av den betydelse, som man
tillmätte försöksverksamheten.

Riksdagsbeslutet år 1950 i skolfrågan
innefattade inte någonting bestämt om
hur skolan skulle utformas, däremot att
man skulle —- om och när man kunde
göra det — förlänga skolplikten till nio
år. Hur denna nioåriga skolplikt skulle
utformas, hur organisationen skulle vara
och hur arbetsformerna över huvud
taget skulle gestalta sig, skulle man
emellertid fatta beslut om, först sedan
försöksverksamhetens resultat var bearbetat
och redovisat. Det är följaktligen
självklart, att denna bearbetning och
redovisning måste bli det underlag, varpå
riksdagen en gång skall bygga det
definitiva beslutet. Detta glöms allt
emellanåt, och det blir tillfälle att i andra
sammanhang återkomma till att försöksverksamheten
tillmättes den rollen
och att först när den var färdig, skulle
det definitiva beslutet komma.

Nu säger både ecklesiastikministern
och herr Näsström med full rätt, att en
sammanfattande bearbetning och redovisning
inte kan göras, förrän försöksperioden
är slut. För egen del kan jag
till och med sträcka mig så långt, att
jag kan instämma i vad herr Nils Larsson
i Östersund sade, att det kan hända
att man får dröja ännu något längre,
detta för att åstadkomma eventuellt behövliga
korrigeringar av den organisation,
som man i första omgången trodde
vara den rätta.

Om man har den synen, är det, såvitt
jag förstår, viktigt att undervisningsre -

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

sultaten kontinuerligt hopsamlas, bearbetas
och redovisas. Det är nödvändigt
med en kontinuerlig hopsamling, för att
man över huvud taget skall kunna åstadkomma
en sammanfattande redovisning.
Det är likaledes nödvändigt med en kontinuerlig
redovisning. Den är av värde,
icke minst med hänsyn till att allmänna
opinionen bör objektivt upplysas i den
här frågan. Det har redan sagts av ecklesiastikministern
i polemik mot herr
Arrlién, att man exempelvis beträffande
differentieringsfrågan nu är inne på
två linjer. Den, som deltog i 1Ö50 års
särskilda utskott, har alldeles säkert i
friskt minne, hur svårt det över huvud
taget var att komma till tals med skolkommissionens
företrädare om att även
på den punkten bör försöken bli allsidiga.

Men om man ställer detta krav på kontinuerlig
hopsamling, bearbetning och
redovisning, anser jag inte, att den redovisning,
som presterats i årets statsverksproposition,
fyller rimliga anspråk. Man
har i propositionen på flera punkter
hänvisat till handlingarna i ärendet. Det
är väl inte någon redovisning att hänvisa
riksdagen alt gå till ecklesiastikdepartementet
och ta avskrift av de handlingar,
som försöksroteln till äventyrs
lämnat in.

Därtill kommer, att man för att ha
fast mark att stå på, när man skall bilda
sig en uppfattning om vad dessa erfarenheter
innebär, måste ha tillgång till
mer än dessa allmänna talesätt, som merendels
förekommer. För åtskilliga år
sedan nämndes att införande av undervisning
i engelska i klass 5 hade medfört
en viss försvagning av kunskaper
och färdigheter i modersmål och matematik
i samma klass. Det skulle ha varit
mycket värdefullt att få dessa iakttagelser
bekräftade och i någon mån statistiskt
belagda. Det är likaledes, mot bakgrunden
av försöksverksamhetens uppgift
att undersöka, huruvida högstadiet
kan tänkas ersätta realskolan, angeläget
att få fram jämförelser inte bara mellan
olika former av folkskolan, utan också
mellan resultaten i motsvarande årsklasser
i realskolan och folkskolan. Hur

skall man annars en gång kunna säga,
att högstadiet lämpligen bör ersätta realskolan?
Noggrant jämförelsematerial
är dock förutsättningen för att man
skulle kunna fatta ett definitivt beslut i
denna fråga.

Jag vill med de anförda exemplen ha
sagt, alt lika nödvändigt som det är att
man dröjer med den sammanfattande
redovisningen, till dess att försöksperioden
är avslutad, lika angeläget är det
att man får den fylligare, fortlöpande
redovisning, som riksdagen begärt, och
att denna redovisning mindre sysslar
med allmänna talesätt än med mera påtagliga
uppgifter.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Bergh torde vara tillräckligt
gammal riksdagsman för att veta, att
han icke behöver gå till Kungl. Maj:ts
kansli för att ta del av handlingar, till
vilka hänvisas i en proposition. De tillhandahålles
vederbörande utskott, om utskottet
så vill. Jag tror nog också att
herr Bergh i det här fallet har tagit del
av dem.

För övrigt vet jag att just det problem,
som herr Bergh uppehöll sig vid här,
nämligen om modersmålsundervisningens
eventuella försvagning genom införandet
av undervisningen i engelska —
som ju vad timantalet beträffar närmast
går ut över modersmålsundervisningen
— finns redovisat och fått en ganska
noggrann behandling av skolöverstyrelsen.
Men här snuddade herr Bergh just
vid denna vanliga felsyn, som jag påpekade
hos den ärade interpellanten i början
av denna debatt, att man kräver att
få en ingående redovisning för att dymedelst,
om man så önskar, dra förhastade
slutsatser av bara ett eller annat års
försöksverksamhet. Yi kan inte säga att
modersmålsundervisningen i enhetsskolan
befunnits vara dålig, därför att resultatet
i sjunde klassen inte är fullt så gott
som i de vanliga skolor, vartill man hänvisar.
Vi måste avvakla resultatet till och
med nionde klassen för att kunna ovedersägligt
klarlägga den saken — och
nionde klassen har inte ens påbörjats

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.
ännu för någon av de årskullar, som det lärare rent av känner sig litet villråhär
gäller. diga. I vissa fall ropar man därför nu

efter direktiv.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
vill till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet säga att hans
invändning, att handlingarna i ärendet
står till förfogande för riksdagsmännen,
inte är ett svar på vad det här är fråga
om. Riksdagsbeslutet år 1950 innebar att
resultaten skulle offentligen redovisas.

Det är alldeles självklart, att det vore
fel att av en redovisning för försöksverksamheten
från ett eller ett par år dra
slutsatser om vad hela försöksverksamheten
kommer att lämna för resultat. Det
är bland annat därför —• för att ta upp
herr statsrådets exempel om svenskans
försvagade ställning enligt vissa uppgifter
— som jag betonade angelägenheten
av att få dessa iakttagelser bekräftade,
så att man inte skulle dra förhastade slutsatser.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Jag skall be att få säga ett par ord i anledning
av herr Larssons i Östersund inlägg.

Han nämnde något om att de centrala
verkstadsskolorna är avsedda för äldre
ungdom. Med det förhåller sig väl inte
på det sättet. Vid den kontakt som vi tagit
med arbetsmarknadens parter och
med de organisationer som står bakom
hantverk och småindustri bar det visat
sig föreligga en ganska enstämmig uppfattning
på det hållet att just ungdom
i den åldersgrupp som klass 9 y omfattar
är den lämpligaste att börja vid yrkesskolorna.
Vi bygger alltså vår uppfattning
på sakkunniga även i det avseendet.

Herr Larsson sade vidare att han tyckte
att man inte hör hålla så strikt på
de och de linjerna, utan att man kan
släppa efter litet på direktiven. I skolkommissionens
betänkande liksom i 1950
års särskilda utskotts utlåtande tryckte
man ju mycket allvarligt på att stor frihet
bör lämnas lärarna och styrelserna
vid dessa skolor. Jag tror att det nu har
lämnats dem så stor frihet att en del

Herr LARSSON, NILS AUGUST (s):
Herr talman! Sakkunskap är ju bra att
ha och statistik likaså, men det jävar
inte mitt påstående. Jag talade om förhållandena
i vårt län. Där ligger faktiskt
åldersgränsen hos dem som är intagna i
centrala verkstadsskolor mellan nitton
och tjugu år, och vi har konsekvent måst
gå in för att utesluta från intagning de
yngsta åldersgrupperna för att låta de
äldsta grupperna komma in. När vi samtidigt
får in bortåt 250 ansökningar på
kanske 40, 50 platser, måste vi gå till väga
på det sättet, eftersom vi har så få yrkesundervisningsanstalter.

Jag måste också säga, att herr Näsström
nog missförstod mig något på den
andra punkten. Jag menade att om man
smidigt följde den erfarenhet man får av
försöksverksamheten så är det skolan till
gagn. Jag har inte sagt att den från början
var alltför stelt upplagd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Xlordensons motion,
nr 472, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utformningen av det
tekniska systemet för stödet av den inhemska
smörproduktionen m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 473, av herr Lundqvist, och
nr 474, av herr Ewertuf in. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ewerlöf m.
fl. väckta motionen, nr 475, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Interpellation ang. rekryteringen av läkare vid armén och marinen.

slag till lag om ändrad lydelse av 2 och
45 § § komnmnalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 476, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 477, av herr Lindblom m. fl., och
nr 478, av herr Lindblom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 479, av herr Lindblom in. fl.,
nr 480, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror,

nr 481, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror,

nr 482, av herr öhman m. fl.,
nr 483, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 484, av herr Lundqvist,

nr 485, av herr Huss,

nr 486, av herr Huss, och

nr 487, av herr De Geer,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden
nr 9—11, statsutskottets utlåtanden
nr 8 och 73—86, sammansatta slats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 7, bevillningsutskottets
betänkanden nr 29, 31
och 34—36, bankoutskottets utlåtanden
nr 14 och 15, andra lagutskottets memorial
nr 23 och utlåtande nr 24, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 17—20, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18—20
samt memorial nr 21 och 22 ävensom
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden 10 och 11.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
77—79 och 8 skulle i angiven ordning
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 15 på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Interpellation ang. rekryteringen av läkare
vid armén och marinen.

Herr LUNDGREN (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Det nuvarande
läget inom den militära hälso- och sjukvården
är synnerligen bekymmersamt.
Rekryteringen av truppförbandsläkartjänster
vid såväl armén som marinen
har sedan ett flertal år varit otillfredsställande.
Speciellt är bataljonsläkartjänsterna
synnerligen svårbesatta, vilket
framgår av nedanstående tablå.

Bataljonsläkartjänsten I 7. Vakant sedan den 31/5 1950

» I 11. » » » 30/11 »

» I 12. )> » » 1/6 1948

» I 17, » » » 1/2 1950

» P 3. » » » 30/6 1946

» A 7. » » » 31/3 »

)> T 2N. » » » 1/7 »

» InfSS. » » » 1/7 1949

» JS » » » 28/5 1951.

Det totala antalet vakanser inom fält- Vid marinen har följande tjänster hitläkarkåren
utgjorde hösten 1952 17 ba- tills icke kunnat återbesättas:
taljonsläkartjänster och 2 regementslä- Biträdande regementsläkartjänsten
kartjänster. KA 1,

Tisdagen den 28 april 1953.

Nr 15.

Interpellation ang. statens

biträdande regementsläkartjänsten
KA 2, båda vakanta från tjänstens inrättande
1944.

Läkartjänsten i flottans värnpliktsskola
vakant från tjänstens inrättande 1948.

Regementsläkartjänsten KA 3, vakant
fr. o. m. den 1 juli 1951.

Siffermässigt är det sålunda armén
som har att kämpa med de största svårigheterna
men procentuellt sett är vakanserna
vid marinen av samma storleksordning,
cirka 25 %.

Nyrekryteringen av läkare till beställningar
vid armén och marinen har under
de två senaste åren praktiskt taget
upphört. De militära läkartjänsternas
bristande förmåga att locka sökande
framgår även därav att numera endast
en eller annan sökande anmäler sig till
ledigförklarade tjänster, vilka tidigare
vanligen lockat ett flertal väl kvalificerade
sökande t. ex. regementsläkartjänster
i större städer och truppförbandsläkartjänster
i Stockholm med flera orter.
Detta medför en kvalitativ försämring
av fältläkarkåren, då vederbörande myndigheter
icke har några möjligheter att
välja bland flera sökande och därför
tvingas att taga även sökande som ur
olika synpunkter kanske mindre väl
lämpar sig för militärläkartjänst.

Delvis beror givetvis bristen på militärläkare
på den allmänna läkarbristen,
men även andra orsaker bidrager härtill.
Sålunda har officerare och underofficerare
erhållit en välförtjänt förbättring
av löneställningen, men en motsvarande
lönereglering har icke kommit militärläkarna
till del.

Bristen på militärläkare medför allvarliga
svårigheter för den militära hälso-
och sjukvården. De vakanta tjänsterna
måste uppehållas genom kortvariga
kommenderingar av extra läkare, ofta
medicine kandidater med ofullständig
utbildning. Detta medför att dessa läkare
får fullgöra hela eller stor del av sin
facktjänstgöring såsom vikarie på vakanta
tjänster, i stället för att, såsom
värnpliktslagen förutsätter, de skola fullgöra
viss del av sin facktjänstgöring i
den befattning där de är krigsplacerade.

Det är enligt min uppfattning ofrån -

övertagande av Nora Bergslags järnväg,
komligt att åtgärder vidtages för att förbättra
rekryteringsläget i fråga om läkartjänster
vid såväl armén som marinen.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få rikta följande
fråga:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
för att förbättra rekryteringsläget i
fråga om truppförbandsläkartjänster vid
armén och marinen?

På gjord proposition medgav kammaren
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. statens övertagande av
Nora Bergslags järnväg.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LINDAHL (s), som anförde:
Herr talman! Efter riksdagens beslut om
förstatligande av enskilda järnvägar
har det stora flertalet av dessa banor
införlivats med statsbanenätet. Om de
som kvarstår som enskilda banor har ju
diskussion angående deras förstatligande
ägt rum och för banan TGOJ har särskilda
överenskommelser träffats. Av
större järnvägar, som ännu står utanför,
märkes Nora—Bergslags och Stockholm
—Nynäshamnsbanorna. Det är angående
förstnämnda bana jag nu skulle till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
vilja ställa en fråga.

Nora—Bergslagsbanans övertagande av
staten har, såvitt jag icke är felunderrättad,
varit uppe till behandling och
övervägande. Något resultat av dessa
överläggningar har icke försports, och
det torde i de bygder, som ifrågavarande
handel berör, med järnvägs- och busslinjer,
vara ett allmänt önskemål att om
imöjligt få klarhet uti hur det skall bli.

Det förhåller sig givetvis så att en
järnväg som i detta fall Nora—Bergslag,
vilken banas ledning kanske viintar på
att förstatligandet snart skall la form,
icke har något överdrivet intresse av att
hålla vare sig'' vagnpark eller stationshus
i det skick som en resande i allmänhet

Nr 15.

Tisdagen den 28 april 1953.

Interpellation ang. statens övertagande av Nora Bergslags järnväg.

kan ha rätt att kräva. Yi vet att så är
förhållandet och att bara en hastig blick
på exempelvis Karlskoga station och
dess anordningar för resandes bekvämlighet
ger ett starkt intryck om uraktlåtenhet
av de mest elementära krav på
en stations standard, en station som därtill
är belägen i en större stad.

Det är sålunda knappast underligt om
både samhällen och enskilda frågar hur
det egentligen skall bli. Kommer banan
så småningom att införlivas med SJ
med de förbättringar som då kan väntas
eller skall de orter som banan berör såsom
Nora, Gyttorp, Degerfors och
Karlskoga få ha det som det är i kommunikationshänseende? Att

frågan om förstatligandets genomförande
också intresserar personalen vid
Nora—Bergslagsbanan är naturligt. Det
gäller ju både deras befordringsmöjligheter
och pensionerna, detta senare inte
minst för redan pensionerad personal,
vilka får ta sig fram på mycket låga
pensioner.

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet framställa frågan när förhandlingar
om Nora—Bergslagsbanans
införlivande med statens järnvägar kan
tänkas leda till resultat och om tidpunkten
för förstatligandet nu kan anges?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Wistrand för tiden den 6
—den 16 nästkommande maj för bevistande
av sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.42 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Onsdagen den 29 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 9, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 10 januari 1952
till och med den 9 januari 1953 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt
gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över inrikesärenden
den 30 januari 1953 förda protokoll
i vad det avsåg fortsatt anstånd med
verkställande av förpassningsbcslut rörande
tyske medborgaren W. O. A. H.
P. Herbig.

Utskottet hade i det nu förevarande
memorialet avfattat sin hemställan i två
särskilda, med A och B betecknade
punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av omförmälda protokoll
och protokollsutdrag, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet
anledning till anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av
statsrådet.

Vid punktvis skedd föredragning av
ifrågavarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt
medborgarskap.

Vid memorialet funnos fogade tre reservationer,
innefattande avslagna yr -

kanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot vissa ledamöter av
statsrådet.

Enligt en av dessa reservationer, betecknad
med II, hade herrar von Friesen,
Hansson, Hastad, Swedberg och
Olsson i Mora med anledning av Kungl.
Maj:ts den 17 oktober 1952 fattade beslut
att avslå en av finske medborgaren
medicinalrådet Felix Kersten gjord ansökan
om svenskt medborgarskap inom
utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107
regeringsformen mot föredraganden,
statsrådet Lindell.

Härom anförde nu

Herr HANSSON (fp): Herr talman!
Under dechargearbetet har konstitutionsutskottets
ledamöter efter en rekordlång
föredragning och med hjälp
av en betydande samling dokument, utlåtanden
och andra handlingar fått en
inblick i ett av dessa märkliga och smått
fascinerande levnadsöden, som i väsentlig
grad formats av de båda världskrigens
revolutionerande händelser och
makabra förhållanden. Tidigare hade
jag vid något tillfälle mött namnet Kersten
i tidningspressen men ägnat det ett
mycket flyktigt intresse. Till behandlingen
i konstitutionsutskottet gick jag
med den största skepsis gentemot Kerstens
person och gärningar. När jag dock
till slut — till min stora överraskning
får jag erkänna — funnit mig böra instämma
i den reservation mot det av utskottet
avslagna yrkandet om anmälan
enligt § 107 regeringsformen, som återfinnes
i memorialet under punkten II
och som är riktad mot föredraganden,
statsrådet Lindell med anledning av regeringens
beslut den 17 oktober 1952 att
avslå Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap,
ber jag, herr talman, att inför
kammaren få motivera mitt ställningstagande.

Numera medicinalrådet Felix Kersten

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

är av tysk-baltisk härkomst, född i Dorpat
1898 såsom son till en godsägare.
Hade han inte som frivillig i de finska
trupper, som under den nationella resningen
deltog i kampen för Estlands befrielse
1919 drivits in i krigets förvecklingar
är det väl troligt att han fortsatt
att ägna sig åt lantbruk, för vilket han
efter genomgång av gymnasium utbildat
sig vid lantbruksskola. Namnet Kersten
hade väl troligen i så fall blivit obekant
i Sverige och i världshistoriska
sammanhang.

Kersten följde emellertid med de finska
trupperna tillbaka till Finland och
blev finsk medborgare, vilket han alltjämt
är. Av vilken anledning Kersten
byter yrke och börjar bedriva såväl
praktiska som teoretiska studier i massage
är svårt att säga; det framhålles att
han visade fallenhet för vad vi i Sverige
väl närmast skulle beteckna som sjukgymnastens
yrke.

Efter studierna i Finland beger sig
Kersten 1922 till Berlin för att fullborda
sin utbildning hos en nervmassageläkare.
Det är helt i linje med Kerstens sällsamma
öden, att han där blir assistent
åt en berömd kinesisk läkare, dr Ko,
som av någon för mig outgrundlig anledning
etablerat sig i tyskarnas huvudstad.
Då dr Ko 1925, mätt på ära och berömmelse
och förmodligen även vid god
kassa, återvänder till Kina, överlåter han
sin praktik på Kersten. Kersten har synbarligen
från början varit framgångsrik
i sitt nya yrke och snabbt vunnit internationell
ryktbarhet. På annat sätt kan
man näppeligen förklara, att han 1928
— alltså vid 30 års ålder — kallas att
undersöka prinsen-gemålen Henrik av
Nederländerna och vinner anställning
vid nederländska hovet under titeln
»Leibarzt Manuelle Terapi» eller att han
under hela 1930-talet, då han var bosatt
i Haag, utövade en vidsträckt internationell
praktik, bl. a. under tre månader
per år förlagd till Rom. Hans inkomster
är givetvis goda, och han förvärvar 1934
egendomen Harzwalde i Mark-Brandenburg.
Han gifter sig 1937 med en tyska,
med vilken han nu har tre barn, som
fått huvudsakligen svensk uppfostran.

Så utbryter det andra världskriget, och
tyskarna invaderar Holland. Kersten blir
anhållen av Gestapo, internerad för kort
tid i Berlin och förbjuden att återvända
till Holland. Efter ingripande av bl. a.
finska legationen blir han frigiven och
efter en tid — sedan han avlagt vissa
prov — förlänades han av tyska inrikesministeriet
legitimation såsom »Arzt för
Naturheilkunde för das Gebiet des
deutschen Reiches». Denna omplantering
går påfallande lätt, efter allt att
döma beroende på att Kersten redan före
krigsutbrottet fått Himmler som patient.
Himmler led av något slags magkramp,
som då och då gjorde honom arbetsoduglig
men som Kersten förmådde
häva. Riksledaren för S.S. blev därigenom
helt beroende av Kerstens behandling.

Man ställer sig instinktivt frågande
till de skäl, som kom Kersten att acceptera
ställningen som Himmlers »läkare».
Man vet, att finska regeringen önskade
denna kanal via en finsk medborgare till
en av Tredje rikets ledande män och att
Kersten sökte råd hos finska legationen
och först därefter accepterade. Möjligen
var Kersten utsatt för direkt hot, i varje
fall för hård press. Alldeles tydligt är,
att han spelade ett högt spel i Berlin.
Han förblev en politiskt obunden man,
gjorde Finland stora tjänster samt inledde
eu djärv och ofattbart framgångsrik
aktion för att hjälpa offren för den
nationalsocialistiska regimen. Hans inflytande
över Himmler är nästan oförklarligt,
och jag skall icke spekulera däröver.
Hur stark hans ställning var bevisas
kanske bäst av att Himmler den 21
april 1945 klockan två på natten framförde
det första fredsanbudet just till
Kersten. Kersten avböjde att vidarebefordra
det, då han inte ville syssla med
politik, utan föreslog greve Folke Bernadotte,
som överlämnade anbudet till
svenska regeringen.

Jag har, herr talman, velat börja med
denna överblick över Kerstens levnad.
Kanske bör jag tillägga, att hans familj
sedan september 1943 är bosatt i Sverige
och att han själv sedan denna tidpunkt
huvudsakligen varit bosatt här.

Onsdagen den 29 april 1953 fin.

Nr 15.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

1946 inköpte han med vederbörligt medgivande
egendomen Stensäter i Södermanland
för 30 000 kronor.

Skildringen av Kerstens liv kunde nåstan
vara hämtad ur en äventyrsroman.
För oss svenskar, som levat i lä av krigets
stormar, ter den sig i mycket fantastisk.
Som de fredliga människor vi
är och dåliga psykologer vi lär vara,
tror jag att vi rent intuitivt ställer oss
undrande inför en person med ett förflutet
som det relaterade. I detta fall är
vi emellertid i gott sällskap, då även
det holländska parlamentet funnit klokt
att göra en undersökning i fallet Kersten.

Den svenska skepticismen kommer
klart till synes i numera riksbibliotekarien
Willers promemoria rörande Kersten
av den 14 juni förra året, som finnes
återgiven på s. 13—15 i konstitutionsutskottets
memorial. I denna promemoria
är omsorgsfullt infogade alla
de tvivel och spekulationer en skeptisk
svensk kan hysa för en framgångsrik
läkare — många vill kanske säga »helbrägdagörare»
—- på modet, som haft
nära kontakter med den person i den
nazistiska rövarkulan, vilken jämte Hitler
för oss framstår såsom den mest
omänskliga och avskyvärda. Willers
framhåller sannolikheten för att Kersten
förts »in mot efterkrigstidens fascistiska
strömningar», att han i sitt yrke ger ett
ofrånkomligt intryck av charlatan, en
med hypnotisk förmåga kombinerad yrkeskunskap
»med stigande inriktning
mot de kräsnaste överklasskretsar». Intygen,
som Kersten åberopar rörande sig
själv och sin verksamhet under kriget,
är för Willers pretentiösa, motstridiga
och ger intryck av beställningsskriverier.
Att Kersten använt sitt inflytande
hos Himmler för att rädda en råd av
politiska skäl i Tyskland fängslade personer
undan ett hårt öde finner Willers
dock obestridligt. Men denna humanitära
insats, synes Willers anse, har dikterats
av Kerstens strävan att säkra en
reträttväg när efter Stalingrad tvivlet på
seger började smyga sig in i de nazistiska
kretsarna.

Jag vill inte förneka, att promemorian
till en början gjorde intryck på mig. Gi -

vetvis ställer man sig frågande inför
Kerstens politiska inställning. Man undrar
om sann humanitet kunde härda ut
i åratal i nazismens vidrigt råa luft, man
sätter frågetecken för diverse oklara
punkter här och var, och man ställer sig
undrande inför hans snabba och sagolika
framgångar som läkare utan egentlig
medicinsk utbildning. Men när man
tagit del av allt för konstitutionsutskottets
ledamöter tillgängligt material i
ärendet, finner man — åtminstone var
så fallet med mig, — att Willers omdömen
inte kan vara de rätta. Det må
kvarstå vissa dunkla punkter, men helhetsintrycket
har för mig blivit ett annat
än den konsekventa nedvärdering
av Kerstens person och handlingar, som
Willers genomför.

Yad först Kerstens yrkesutövning beträffar
förefaller det mig, som om han
vid sidan av en obestridlig förmåga som
sjukgymnast haft den märkliga makt
över människor, som vi käner att läkare
som t. ex. en Westerlund, en Puck
Munthe eller en Björkhem ägde respektive
äger. Kerstens levnadsöden förde för
övrigt i mina tankar vissa kapitel i
Munthes bok San Michele. Såsom läkare
är Kersten givetvis inte jämförbar med
de tre nämnda, men vissa likheter synes
mig finnas i hans förmåga att med sin
personlighet påverka människor.

Yad vi till slut som lekmän må tänka
om Kersten som läkare, får vi väl böja
oss för medicinalstyrelsens uttalande,
återgivet på s. 7, nämligen att styrelsen
intet har att erinra mot bifall till hans
ansökan om svenskt medborgarskap ur
de synpunkter styrelsen har att företräda.

De tidigare mycket skiftande uppfattningarna
om och värderingarna av Kerstens
person och verksamhet har föranlett
flera mycket ingående undersökningar.
Finlands uppskattning av hans insatser,
som kommit till synes genom att
han 1941 av presidenten tilldelades medicinalråds
namn, heder och värdighet
samt 1942 blev kommendör av Finlands
Vita ros’ orden, torde nog få sägas
väga mindre tungt än de officiella
utredningar, som på uppdrag av den ne -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

derländska ministerpresidenten utförts
av professorn i ekonomisk historia N.
Posthumus, Amsterdam, till vars förfogande
bl. a. stått de tyska arkiven samt
de allierafdes hemliga underrättelseväsen.
Vidare tillsatte holländska parlamentets
andra kammare 1947 en undersökningskommission,
vilken den 1 oktober
1952 redovisat sina undersökningar
rörande Kersten. Detta och annat redovisas
i konstitutionsutskottets memorial
på s. 12—13 samt 10—19.

Det är givetvis inte min mening att
här i detalj återge de för Kersten ytterst
positiva och hedrande omdömen undersökningarna
resulterat i. .Tåg förutsätter
att kammarens ledamöter tagit del av
memorialen. Vad jag emellertid vill betona
i anledning av doktor Willers promemoria
är, att Kerstens räddningsarbete
inleddes redan 1941, och hur stick
i stäv mot Willers omdömen de enstämmiga
uttalandena av professor Posthumus,
det holländska parlamentets undersökningskommission,
liksom de återgivna
uttalandena av nederländske ministern
i Stockholm, .svenska sektionen
av Judiska världskongressen in. fl. är.
Jag tar som exempel ett par korta citat
från s. 12 och 13.

Professor Posthumus skriver till excellensen
Undén den 24 nov. 1950, sedan
han redogjort för sitt uppdrag och
de rykten som cirkulerar kring Kerstens
person, bl. a. följande: »Med anledning
härav ha vi fastställt, att medicinalrådet
Kersten har varit en människoräddare
och välgörare av största format,
som utan att vara politiskt engagerad
gått sin väg rätt fram och haft som enda
mål för ögonen att hjälpa och rädda
människor, vilka under det sista kriget
blivit förföljda av det nationalsocialistiska
Tyskland.» Vidare säger Posthumus:
»På grund av våra ingående undersökningar
blev fastställt, att alla dessa
beskyllningar mot medicinalrådet Kersten
vilade på ren fantasi och lögn.» Utdraget
slutar med följande: »Medicinalrådet
Kerstens räddningsverk har vår
fulla beundran, och det torde vara Ers
Excellens bekant att nederländska regeringen
som tack och erkännande för

hans historiska förtjänster om Holland
utnämnt honom till officer med stora
korset av Nederländska Oranien-Nassauorden.
»

Av dessa officiella utredningar framgår
hela vidden av Kerstens humanitära
insatser under kriget. Om det rör
sig om räddning av hundratals, tusentals
eller, som många anse, hundratusentals
människoliv, lämnar jag därhän. Enligt
min mening borde Kerstens insatser,
om än reducerade till 10 eller t. o. in.
bara 1 procent av de uppgivna, kräva
att vi instämmer i den beundran som holländarna
numera till synes oreserverat
ägnar honom för hans räddningsverk,
bekräftat av ordensförläningen.

Vad som emellertid slutligt gjort mig
övertygad om att svenska regeringen
inte behandlat Kersten med tillbörlig
hänsyn och erkänsla, är de omdömen
svenska ämbetsmän — t. ex. dåvarande
ministern i Berlin Richert men främst
förre excellensen Giinther — fällt om
hans person och humanitära insatser.
Allt ifrån oktober 1943 fram till krigets
slut upprätthöll Giinther och Kersten en
nära kontakt, vilken ytterst noga hemlighölls
för att inte äventyra Sveriges
humanitära räddningsarbete. Kersten hade
dessförinnan lyckats rädda de i Polen
dödsdömda eller till livstids tukthus
dömda fem direktörerna och ingenjörerna
i tändsticksbolaget och de två dödsdömda
direktörerna i L. M. Ericsson, Av
speciellt svenskt intresse är Kerstens
medverkan vid professor Seips — f. d.
rektor för Oslo universitet — frigivande,
räddningen av förutvarande österrikiske
förbundspresidenten Seitz ur koncentrationsläger,
vilket torde ha skett
på statsminister Per Albin Hanssons uttryckliga
önskan, samt sedan raden av
förhandlingar Kersten genomförde på
excellensen Giinthers uppdrag om frigivande
av norska studenter, danska poliser,
internerade norska och danska
kvinnor och barn o. s. v., förhandlingar
som slutligen kulminerade i det omfattande
räddningsarbetet inför krigsslutet,
de tyska truppernas i Norge kapitulation
och det tyska fredsanbudet.

Dessa Kerstens insatser för svensk

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

räkning, vilka anges på s. 8—9 i memorialet,
har förre excellensen Giintlier
vitsordat. Denne tillägger som synes nederst
på s. 7: »Det kan icke råda något
tvivel om att doktor Kersten under krigets
slutskede räddade tusentals människor
till livet. För Sveriges del må,
bland mycket annat, särskilt framhållas
hans avgörande insatser för Warschausvenskarna
och i planläggningen av det
räddningsarbete i Tyskland i början av
år 1945, som anförtroddes åt Röda Korset
och utfördes under greve Bernadottes
ledning. Jag har känt doktor Kersten
sedan hösten 1943 och hos honom alltid
funnit beredvillighet att göra sitt yttersta
i det stora humanitära räddningsarbete,
vartill hans egenartade ställning
öppnade möjlighet. Däremot har jag aldrig
funnit något i hans verksamhet eller
uttalanden, som kunnat giva anledning till
de i vissa tidningar framkomna antydningarna
att han skulle vara nazist, vilket
jag tvärtom anser alldeles uteslutet.
»

Giinther har vidare till envoyén Engzell
i brev den 28 september 1948 fällt
följande omdömen, återgivna nederst på
s. 9: »Det förhåller sig otvivelaktigt så,
att Kersten gjorde en rent otrolig insats
i fråga om att rädda människor ur nazistbödlarnas
klor. I många fall skedde
detta på direkt begäran av mig, och
med angivande från min sida av vilka
personer det gällde. Dessutom kan det
utan överdrift sägas, att det var genom
hans förmedling som den stora räddningsaktionen
under Bernadottes ledning
kunde komma till stånd. Jag har i
första hand till följd härav alltid ansett
det vara skäligt att Kersten finge svenskt
medborgarskap. Detta har jag flera gånger
och i olika sammanhang framhållit.
Det lösa pratet om Kerstens mörka föregående
bär jag aldrig trott på, och
det har ju heller icke på minsta sätt
bestyrkts.»

Förre excellensen Giinther är väl av
oss alla erkänd som en ovanligt klar och
kylig bedömare av människor och politiska
situationer. Han är därtill den
svensk, som kanske bäst kunnat bedöma
Kerstens person och handlingar. När

hans bedömanden helt stämmer överens
med de resultat utländska undersökningar
lett till, har jag funnit mig nödsakad
förena mig med övriga reservanter inom
utskottet i en anmälan jämlikt § 107 regeringsformen.

Liksom holländska regeringen tövat i
sitt erkännande av Kersten, förstår jag
att svenska regeringen tidigare kunnat
vara tveksam och därför väntat med avgörandet
i närmare åtta år. Men oförklarligt
är för mig beslutet av den 17
oktober förra året, såvitt nu inte något
helt nytt, oredovisat skäl föreligger. Det
sista stödet för min uppfattning, som
jag vill åberopa därför att det kan sägas
helt täcka min bedömning av ärendet,
är överståthållarämbetets på s. 7 refererade
yttrande av den 31 januari 1952,
där det bl. a. heter: »Det utredningsmaterial
som tillkommit sedan ärendet senast
varit föremål för ämbetets bedömande,
bestyrkte vad redan tidigare uttalats
om att Kersten under de båda
sista åren av andra världskriget nedlagt
betydande förtjänster om och framgångsrikt
verkat för tillvaratagandet av svenska
intressen med avseende å personer,
för vilka den nazistiska regimen i Tyskland
planlagt avrättning eller en kroppsligt
och själsligt nedbrytande behandling.
Genom nämnda utredningsmaterial
hade ej framkommit något som ställde
Kerstens person i sådan dager att det
kunde tala mot hans upptagande till
svensk medborgare. På grund av det anförda
ansåg sig ämbetet böra utan tvekan
tillstyrka den föreliggande ansökningen.
»

Herr talman! Jag har givetvis intet yrkande
— något sådant har jag inte ens
rätt att ställa — men jag vill uttala en
förhoppning om att Kungl. Maj :t snarast
omprövar frågan om medicinalrådet
Kerstens och hans familjs svenska medborgarskap,
för vilket numera alla föreskrivna
villkor har uppfyllts. Sverige har
i annat sammanhang väl sent gett uttryck
för sin uppskattning av svenska
medborgare bevisade tjänster. Detta bör
inte få upprepas. Att jag nu under så
lång tid bär djärvts taga kammarens tid
i anspråk har sin grund i min överty -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

gelse om att regeringen i detta fall icke
visat tillbörlig aktning och hänsyn för
en person, som till synes obestridligen
modigt och uppoffrande gagnat Sveriges
intressen.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! För
någon tid sedan redovisades i pressen
en utredning angående Kerstens befattning
med flyktingar och de stora insatser
han kunnat göra. Det skedde på bl. a.
det sättet att man fick ett intryck av
att Folke Bernadottes insatser varit
övervärderade och Kerstens i hög grad
undervärderade. Den saken skall jag inte
försökta att på något sätt bedöma, det
kanske är så. Men jag har litet svårt att
begripa, varför vi år efter år såsom de
stora debattämnena från konstitutionsutskottet
skall redovisa just personfrågor.
Det är alltid olustigt att diskutera
en människa och en människas egenskaper
och kvalifikationer inför offentligheten.
I den mån det nu kan vara
olustigt att offentligt diskutera Kerstens
förhållanden, får väl ansvaret därför
falla på reservanterna.

Jag har svårt att förstå, varför reservanterna
har dragit fram just det här
fallet som en lämplig anledning till ett
anmärkningsyrkande. Inte kan det väl
ändå vara så att man allvarligt menar, att
man med detta förhärligande — ty ett förhärligande
av Kersten var ju herr Hanssons
hela anförande — ville nedvärdera
t. ex. Folke Bernadottes åtgärder och
insatser eller de åtgärder och insatser
som bakom Folke Bernadotte ändå hade
vidtagits av den svenska regeringen?
Och inte kan det väl heller vara så, att
gamla stadgade riksdagsfarbröder nu
har fått ett sådant återfall i kärleken
till sin ungdoms äventyrsromaner —
herr Hansson talar ju om äventyrsromaner
—- och litterära äventyrare att de
har helt tjusats av det mycket egendomliga
och intresseväckande livsöde som
uppenbarligen är Kerstens. Det riktiga
alternativet vore väl att reservanterna
hade menat, att deras rättslidelse har
drivit dem att reagera emot en kränkning,
som regeringen skulle ha gjort sig

skyldig till mot en person. Det vore
dock en ganska egenartad reaktion med
hänsyn till det enkla förhållandet att
Kerstens handlande och Kerstens person
inte bara har ljusa sidor, genomskinliga
och klara, utan också redovisar
mycket av dunkel och sådant som
man kan reagera emot och som inte helt
är det vi måhända önskar av en svensk
medborgare. Det kanske är rätt och slätt
så, att reservanterna har funnit det avslagna
medborgarskapet för denne man
vara en lämplig anledning att komma
regeringen till livs och få till stånd denna
anmärkning.

Skulle vi inte kunna komma överens
om att en medalj har två sidor? Herr
Hansson har i fallet Kersten visat upp
den ena sidan. Det må vara mig tillåtet
att såsom en av dem, som tillhör utskottsmajoriteten,
försöka måla den tvekan,
som möjligen har kunnat återspeglas
hos regeringen vid bedömningen av
denna sak. Det är alltid en omdömesfråga
när det gäller att bevilja medborgarskap
och det är aldrig sannolikt att
en människa kan bedömas entydigt av
alla andra människor.

När herr Hansson säger, att vi borde
ha kunnat instämma i den beundran
som t. ex. den holländska utredningen
visat för Kersten, måste jag beklaga att
jag inte kan det, uppenbarligen beroende
därpå att människor ser på olika
sätt. Men därmed må nu vara hur det
vill. Jag tror att det är klokt att precisera
vad det rör sig om. Dagens strid står
kring frågan, huruvida statsrådet Lindell
handlat så felaktigt — om han nu
har handlat felaktigt — att han bör bli
föremål för anmärkning enligt 107 §
regeringsformen, därför att han inte placerat
Kersten i särställning och gjort
honom, om jag får uttrycka saken så,
till något slags liedersmedborgare i konungariket
Sverige. Vi har inte tagit tillbörlig
hänsyn till honom, sade herr
Hansson, och han är värd vår aktning.
Allt det där vill jag inte bestrida, i varje
fall inte när det gäller de handlingar,
för vilka Kersten är värd hänsynen och
aktningen. Men frågan är: Ställer vi inte
de anspråken på de flesta svenska med -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. P. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

borgare, och utesluter det att regeringen
sin plikt likmätigt prövar fallet och
kommer till en slutsats? Reservanterna
har uppenbarligen — det framgick alldeles
tydligt av herr Hanssons anförande
— velat göra Kersten till en martyr
med en hjältegloria kring hjässan. Kanske
de därmed, jag säger kanske, inbjuder
de hundratals människor, som
har fått sina ansökningar om medborgarskap
avslagna, att ställa sig vid klagomuren
och på det sättet verka för sina
intressen.

Situationen är tydligen den, att resonemanget
om en människa, trots en
människas alla olika uttrycksmedel, förenklats
till frågan: Anmärkning eller inte
anmärkning? Det är onyanserat och
förenklat. Reservanterna har rätt: Det
skall vara anmärkning! Utskottsmajoriten
har tvingats att inta den ställningen,
att den har rätt: Det skall inte vara någon
anmärkning! Här ligger naturligtvis
sanningen såsom ofta eljest någonstans
mitt emellan.

Nu skall jag gärna säga, att jag inte
tror att det hade funnits någon inom utskottsmajoriteten,
som skulle ha fallit på
den vilda idén att yrka anmärkning mot
statsrådet Lindell, om Kersten hade blivit
svensk medborgare förra året. Jag
skulle inte ha betraktat det som en olycka.
Men jag konstaterar, att när han inte
blev det förra året, föranledde det inte,
att han kom att lida något särskilt
men. Han åtnjuter ju dock under mellantiden,
intill dess han får svenskt medborgarskap,
alla de förmåner som en utlänning
kan få i detta land när det gäller
rättigheten till socialvård, när det
gäller skolor, när det gäller hans personliga
skydd o. s. v. Det skall vi slå
fast. Då han inte har lidit något men,
återstår frågan, om han t. ex. var försatt
i något bestämt nödläge, som skulle
ha tvingat regeringen att handlägga detta
medborgarärende som ett särfall. På
den punkten måste vi väl ändå allesammans
vara överens om att det inte förelåg
något sådant nödläge. Dessutom är
han finsk medborgare. Vid 22 års ålder
blev han finsk officer. Han är finskt
medicinalråd och kommendör av Vita

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

rosen i Finland, och vi som känner Finland
betraktar väl det som ett så förnämligt
land, att Kersten borde ha kunnat
härda ut som finsk medborgare, till
dess han fyllt villkoren att bli svensk.

Här skall inte ske någon nedvärdering
av Kerstens insatser, sådana som de åberopas
av reservanterna. Men vi kan väl
vara överens om att Kersten har varit
en ganska omstridd person. Det är ingen
som vill ta ifrån honom den glädjen att
han från olika håll har rehabiliterats i
fråga om rykten och skriverier av negativ
art och att han fått uppskattning för
vad han gjort. Men här gäller det ju att
ta ställning till frågan, om själva naturalisationsärendet
handlagts så, att det
finns fog för anmärkning mot statsrådet.

Man kan inom Iiungl. Maj :ts kansli ha
resonerat på annat sätt än reservanterna.
Och vad är det som säger, att reservanterna
har funnit vishetens sten i fråga
om Kersten? Vem kan i dag fastslå,
vilka motiv Himmler hade för att visa
medgörlighet och göra vissa eftergifter?
Att det var Kerstens massage som gjorde
underverk har vi ju faktiskt bara Kerstens
egna ord på. Över huvud taget kan
man väl ändå få göra den reflexionen,
att Kerstens uppgifter om vad som har
hänt och Kerstens antydningar om sin
egen betydenhet har mycket små möjligheter
att bli gendrivna av dem som till
äventyrs skulle ha kunnat och velat gendriva
dem. Jag skulle tro, att man inte
gör sig skyldig till så förfärligt stort
misstag, om man säger att när det började
knaka i naziväldet i Tyskland, var
nog Himmler ganska känslig för historiens
dom över de nazistiska metoderna.
Om han då mjukade upp eller underlät
att verkställa vissa order från Hitler, hade
han kanske en känsla av att han återförsäkrade
sig och att han kunde klara
sitt eget skinn efter ett kommande sammanbrott.
Men vad är det som hindrar
att Kersten, som stod Himmler nära, hade
liknande tankar och att han också
ville räkna med att slippa undan kritik
efter sammanbrottet?

Det hör kanske i detta sammanhang
hänvisas till Kerstens egna böcker, där
han berättar och låter förstå, att han un -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. F. Kerstens ansökan om svenskt medborgarskap.

der så gott som hela krigsperioden ingick
i Himmlers stab, att han deltog i
dennes samkväm och åtnjöt Himmlers
speciella gunst, att han åtföljde Himmler
på hans långa resor t. ex. till Ukraina
och Finland, o. s. v. Det synes som om
Kersten långt över vad som ter sig naturligt
för en läkare och yrkesman var
förtrogen och intim med Himmler, denne
—• även om det låter som alltför starka
ord — kanske omänskligaste av alla
omänskliga bödlar. Observera, i övrigt
utan omdöme, att detta gjorde Kersten
frivilligt och utan reservation. Att Kersten
härvid blev i tillfälle att förmå
Himmler att avstå från en del ogärningar
ter sig för mig mera som en biprodukt,
resultatet av förvisso lyckosamma
omständigheter, än som anledning till
att han höll sig i närheten av Himmler!

Endast Kersten själv kan vittna om
vilka argument och påtryckningsmedel
han har använt mot Himmler. Att de
medverkat till ett gott resultat är obestridligt.
Om hans insatser skall benämnas
oerhörda eller, som herr Hansson
sade, ofattbara, den frågan håller jag
öppen. Det råder ingen som helst tvekan
om att hans insatser har gett goda
resultat, och det är heller ingen i denna
kammare och ingen i detta land som
vill vägra honom ett ordentligt tack därför.
Men därifrån — jag kommer tillbaka
till sakfrågan — är steget för långt till
en dechargeanmärkning mot ett statsråd,
som vid en viss tidpunkt inte tillstyrkt
hans ansökan om medborgarskap. Jag
föreställer mig, att andra än reservanterna
skulle med mycken rätt kunnat
reagera, om medborgarskapet beviljats
efter en undantagsregel.

Jag tror att det hade varit klokt att
inte skapa sensation kring denna sak.
Det förefaller som om Kersten själv hade
tillräcklig förmåga och tillräckliga
möjligheter iatt genom andra, såväl i Sverige
som i utlandet, göra reklam för sig
själv. Många skulle ha nöjt sig med det
goda samvetet att ha uträttat något i
mänsklighetens tjänst. Oändligt många
har också gjort det utan stora ord om
sig själva och utan några belöningar.

Det finns ingen absolut rättighet för

en utlänning att vid en viss tidpunkt få
svenskt medborgarskap. Men Kungl.
Maj:t har befogenhet att efter diskretionär
prövning naturalisera en utlänning,
som uppfyller vissa i lagen uppställda
villkor. I alla dessa ärenden är det alltså
ytterst en lämplighetsprövning, en bedömning
om sökanden fyller vissa villkor
och om sökanden är önskvärd eller
icke. Att då Kungl. Maj:t i vissa tveksamma
fall iakttar återhållsamhet faller
sig åtminstone för mig naturligt redan
av det skälet, att ett hifallsbeslut är
oåterkalleligt.

Till slut, herr talman, vill jag säga,
att jag över huvud taget har svårt att
förstå att man här i riksdagen skall behöva
tvingas in i debatter om enskilda
människor och deras kvalifikationer.
Jag har minst lika svårt att begripa, att
riksdagens kamrar skall ha större möjligheter
än Kungl. Maj :t att pröva frågor
som gäller människor, deras försörjningsförmåga,
deras vandel, deras lämplighet
som svenska medborgare och om
de fyller de formella villkoren. Riksdagens
kamrar kan inte rimligen skipa millimeterrättvisa
i sådana frågor, och inte
heller bör riksdagens kamrar vara något
slags reklamcentraler för enskilda personer.

Det må finnas, herr talman, många
olika meningar i fråga om Kerstens upptagande
till svensk medborgare. Reservanterna
har redovisat en sådan mening.
Då må reservanterna förlåta utskottsmajoriteten
att den har en annan mening
i detta ärende.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
om kommunalstyrelse på landet,
in. in.; och

nr It, med förslag till ändrad lydelse
av § 3 riksdagsstadgan.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Om pension åt professor emeritus K. B. Westman.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
ulrikesrepresentationen m. m.;

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.

Om pension åt professor emeritus K. B.
Westman.

I de likalydande motionerna I: 262
och II: 278, väckta den förra av herr
Lodenius m. fl. och den senare av herr
Swedberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att statspension

skulle utgå till professor emeritus K. B.
Westman till det belopp utskottet kunde
anse skäligt.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten lämnat en redogörelse för innehållet
i motionerna och i två av utskottet
över desamma inhämtade yttranden,
varefter utskottet anfört:

»Såsom av den förestående redogörelsen
framgår, har svenska kyrkans missionsstyrelse
på sin tid uttryckligen utfäst
sig att svara för professor Westmans
pensionering. Med hänsyn härtill och då
vad i motionerna anförts icke synts utskottet
utgöra tillräcklig anledning att
på statsverket överflytta kostnaderna för
pensioneringen, får utskottet, med instämmande
i de av universitetskanslern
och statskontoret framförda synpunkterna,
hemställa, att motionerna I: 262 och
II: 278 icke må av riksdagen bifallas.»

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Sundelin, Lodenius, Ståhl, Rubbestad,
Svensson i Ljungskile och Staxäng,
fröken Elmén samt herr Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 262 och II: 278
medgiva, att kostnaderna för den professor
emeritus K. B. Westman tillförsäkrade
pensionen finge från och med
den 1 juli 1953 överflyttas från svenska
kyrkans missionsstyrelse till statsverket
samt från samma tidpunkt bestridas från
anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!

Till utskottets utlåtande i förevarande
punkt är fogad en reservation av herr
Pålsson m. fl. I denna reservation yrkas
bifall till de motioner som väckts och
där det hemställes att statspension må
utgå till professor emeritus K. B. Westman,
som under 18 år — från år 1930
till år 1948 — varit innehavare av en
personlig professur i missionshistoria
och ostasiatisk religionshistoria vid Uppsala
universitet.

Vid tillkomsten av denna professur
åtog sig svenska kyrkans missionsstyrelse
att stå för kostnaderna för professor

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Om pension åt professor emeritus K. B. Westman.

Westmans avlöning och pension. Motionärerna
anför nu att då denna professur
inrättades, tiden synbarligen inte var
mogen för ett statligt övertagande av
ansvaret för en missionsprofessur. Men
motionärerna anser att genom professor
Westmans akademiska lärargärning förutsättningar
har skapats för en ny uppskattning
av denna forskningsgren, vilket
också bevisas av att Kungl. Maj :t
genom beslut år 1948 inrättat en professur
i ämnet missionshistoria i anslutning
till den nya statliga kyrkohistorieprofessuren
vid Uppsala universitet. Motionärerna
anser bl. a., av den anledningen
att en statlig professur i detta ämne numera
är inrättad, att det måste betraktas
som en gärd av billighet och rättvisa
att den pension som tillkommer professor
Westman för hans långvariga och
allmänt uppskattade lärargärning utgår
av statsmedel och inte såsom nu behöver
bekostas av missionssällskapen.

I de yttranden som avgivits över motionerna
dels av statskontoret, dels av
universitetskanslern, tar man så gott som
uteslutande ställning till den formella sidan
av saken. Man utgår ifrån att svenska
kyrkans missionsstyrelse en gång
utfäst sig att bekosta professor Westmans
såväl avlöning som pension. Därom råder
nu ingen tvist. Svenska kyrkans missionsstyrelse
och missionssällskapen tänker
väl heller inte undandra sig ansvaret
för professor Westmans pension, såvida
inte statsmakterna anser det vara
befogat att pensionsbeloppet i fortsättningen
skall utgå av statsmedel. Motionärerna
och reservanterna anser dock
att med den utveckling, som har skett
på detta område, vore det en gärd av
rättvisa om staten övertoge kostnaderna
för professor Westmans pensionering i
fortsättningen.

•lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Lindblom (fp).

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Denna fråga har ju lagts upp på ett
ganska underligt sätt. Det verkar faktiskt,
som om de som står på majoritets -

sidan inte skulle ha intresse för den
professur och det arbete det här gäller.
För undvikande av varje missförstånd
vill jag klart säga ifrån att jag — och
jag tror att denna inställning delas av
flera av dem som tillhör majoriteten —
alltifrån min tidiga ungdom har hyst ett
utomordentligt stort intresse för detta
arbete och att jag med stor uppskattning
följt professor Westmans utomordentligt
storslagna och givande gärning.
Frågan ligger alltså inte på det planet,
att det rör sig om en undervärdering av
vederbörandes insatser.

Nu säger herr Sundelin att billighet
och rättvisa kräver att professor Westmans
pension betalas av statsmedel. Jag
är för min del fullständigt ur stånd
att fatta ett dylikt resonemang. Här utgår
ju pension till professor Westman,
liksom för övriga universitetsprofessorer,
med ett belopp av 16 429 kronor
per år. Motionen avser heller ingen förbättring
av pensionsbeloppet utan blott
en överflyttning av kostnaderna till statsverket.
Det skulle alltså vara denna gärd
av billighet och rättvisa som riksdagen
borde visa. Jag kan verkligen inte förstå,
att det skulle bli ett starkare uttryck
för uppskattning av professor Westmans
gärning, om kostnaderna för hans pensionering
överflyttas från missionsstyrelsen
till statsverket. Det kan väl ändå inte
vara en större ära att få pension från
staten än från svenska kyrkans missionsstyrelse.
Att anse det vore väl nästan
att underskatta missionsstyrelsen.
Såsom herr Sundelin redan nämnt, har
missionsstyrelsen också klart och entydigt
förbundit sig att svara för bl. a.
professor Westmans pension.

Femte avdelningen har, såsom herr
Sundelin även nämnde, remitterat motionerna
till statskontoret och universitetskanslern.
Båda dessa remissinstanser
har klart avstyrkt en förändring. Man
måste verkligen fråga sig, vad det är för
mening med att ett utskott remitterar
motioner för yttrande till framstående
och sakkunniga myndigheter, om man
sedan inte skulle bry sig ett uns om vad
dessa myndigheter säger.

Nu kan man visserligen, såsom också

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Om pension åt professor emeritus K. B. Westman.

har skett i utskottet, påstå, att dessa
myndigheter sett saken mer ur formell
synpunkt. Men även om man ser frågan
ur reell synpunkt kan jag inte finna
något skäl till en förändring. Några bärande
skäl för en ändring har såvitt jag
kunnat finna inte heller anförts i motionerna.
Det enda som man har hänvisat
till och som på sitt sätt naturligtvis
kan sägas vara ett visst reellt skäl är
att staten genom sin politik har fördärvat
penningvärdet i ganska stor utsträckning.
Men detta olyckliga förhållande är
icke någonting, som speciellt träffar
svenska kyrkans missionsstyrelse. Om
staten skulle rycka in och avlyfta alla
de bördor, som lagts på medborgarna
på grund av inflationen, skulle det komma
att röra sig om många miljarder,
föreställer jag mig. Jag tror inte, och
det har också herr Sundelin betygat, att
missionsstyrelsen tänker svika sina åtaganden.
Professor Westman har ärligen
förtjänt sin pension, såsom jag redan
sagt, och missionsstyrelsen kommer också
i fortsättningen att stå för den. Jag
kan tillägga att därest missionsstyrelsen
behöver ekonomiskt stöd och hjälp från
statens sida, så bör vi ge dylik hjälp
på andra vägar. Jag anser det emellertid
inte lämpligt att vi går fram på sådana
här omvägar.

Herr talman! Jag her med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf): Herr talman! Det är alldeles riktigt,
såsom påpekats här i debatten, att
missionsstyrelsen har lämnat en garanti
både vad beträffar avlöning och pensionering
för denna personliga professur.
Men vad jag för min del tycker att man
framför allt bör ta hänsyn till är den
förändring, som skett i penningvärdet.
Den bär ju medfört att det numera måste
tillskjutas ett betydligt större belopp av
missionsstyrelsens medel, än vad som ursprungligen
avsågs. Tidigare räckte fondens
avkastning både till avlöning och
pensionsavsättning för denna professur
på ett helt annat sätt än för närvaran -

de. Inom parentes vill jag inflika att
det inte enbart är svenska kyrkans missionsstyrelse,
som här tillskjuter medel,
utan även de frikyrkliga missionssällskapen
bidrager.

Jag vill också nämna att om pensionen
hade utgått efter civila tjänstepensionsreglementet
av år 1934 hade det årliga
pensionsbeloppet uppgått till 7 500 kronor,
enligt vad statskontoret anför i sitt
remissvar. Pensionsbeloppet är emellertid
nu uppe i 16 429 kronor. För det
lägre pensionsbeloppet på 7 500 kronor,
som gällde då denna garanti på sin tid
utfärdades, hade praktiskt taget avkastningen
av fonden räckt. Det är alltså
den förhöjning av pensionen, som måst
ske på grund av penningvärdeförsämringen,
som, så vitt jag förstår, huvudsakligen
gjort att det blivit betydligt
mera kännbart för missionssällskapen att
svara för denna pension.

Det är alldeles riktigt, såsom här har
sagts, att missionssällskapen icke ämnar
rygga sin förbindelse utan kommer att
fullfölja den. För professor Westmans
egen del innebär det således ingen förändring,
om staten övertager ansvaret för
hans pensionering.

Motionärerna och reservanterna har
inte ansett att man bör lägga enbart
juridiska och formella synpunkter till
grund för frågans bedömning. Vi ser frågan
ur skälighetssynpunkt, och anser att
här sker ingen orättvisa om staten åtager
sig att svara för pensionskostnaderna.
Det är framför allt den synpunkten,
som jag menar att riksdagen bör lägga
på denna fråga. Riksdagen har ju större
möjligheter att se saken i ett vidare sammanhang,
än vad jag förmodar att universitetskanslern
och statskontoret har,
vilka har yttrat sig i frågan. Universitetskanslern
och statskontoret har väl granskat
frågan mera ur formella synpunkter.
Jag vill tillägga att nog har jag
sett remissvar, som mera bestämt förordat
avslag på motioner, än vad jag
tycker att dessa remissvar gör. Det kan
vara riktigt, såsom fröken Andersson
säger, att vi måste ta hänsyn till remissvaren,
men faktum är att det allt
emellanåt händer att riksdagens utskott

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Om pension åt f. d. specialläraren Å. J. A. Ekstrand.

och även riksdagen har en annan mening
än remissinstanserna. Det är faktiskt
inte så ovanligt, och det vore därför
inle så märkvärdigt om riksdagen i
det här fallet skulle bedöma frågan ur
skälighetssynpunkt. Om man gör det,
kommer man, herr talman, till det resultatet,
att det vore ganska rimligt att
bifalla reservationen och därmed motionerna.
Jag vädjar alltså till kammaren
att se frågan ur den synpunkten och bifalla
reservationen.

Jag instämmer därför i det yrkande
som redan ställts om bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 81 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages del förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröslningsapparai; och befunnos

vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten S.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Om pension åt f. d. specialläraren Å. J.

A. Ekstrand.

I de likalydande motionerna I: 322
och II: 421, väckta den förra av herr
Osvald och den senare av herr Kollberg,
hade hemställts, att riksdagen ville bereda
specialläraren i författningskunskap
vid lantbrukshögskolan, juris utr.
kand. Åke Johan August Ekstrand, skälig
pension.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
alt motionerna I: 322 och II: 421 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
har i ärendet under förevarande punkt
väckt en motion om pension åt f. d. specialläraren
Ekstrand, som i ej mindre
än 40 år har tjänstgjort som speciallärare
vid lantbrukshögskolan, och som
därför enligt styrelsens mening är väl
förtjänt att få pension.

Nu skriver utskottet, att Ekstrands befattning
närmast haft karaktären av bisyssla.
Det är visserligen sant, att Ekstrand
också haft annan sysselsättning,
men han har som sagt under inte mindre
än 40 år bedrivit en utomordentligt värdefull
verksamhet vid lantbrukshögskolan
och lagt ned ett mycket stort intresse
därpå.

Utskottet säger vidare, att undervisningen
icke varit av den omfattning att
den skulle kunna medföra rätt till pension.
Jag kan av egen erfarenhet intyga,
att Ekstrands undervisning i själva verket
haft sådan omfattning att den mycket
väl skulle kunna sägas vara av den

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. lonegradsplacermgen for vissa tjänster m. m.

arten, att den bör medföra rätt till pension.

I motionen framhålles, att Ekstrands
inkomster av speciallärarbefattningen
ungefär har motsvarat hälften av hans
arbetsinkomster. Utskottet säger att hans
avlöning som speciallärare synes ha motsvarat
endast en mindre del av hans totala
inkomster, och det är naturligtvis
riktigt. Men den omständigheten, att Ekstrand
även haft andra inkomster, borde
ju inte vara någonting som berövar honom
rätten att få pension.

Med tanke på det utomordentligt värdefulla
arbete, som Ekstrand under en
mycket lång tid nedlagt vid lantbrukshögskolan,
hade det enligt min mening
varit befogat att gå på den linje som förordats
av styrelsen för kungl. lantbrukshögskolan,
då den försökt utverka pension
till Ekstrand.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till motionens yrkande.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Såsom framgår av utlåtandet, har utskottet
motiverat sitt avstyrkande, av motionerna
med att Ekstrands befattning endast
varit en bisyssla. Man har ansett, att
den inte borde berättiga honom till pension.

Någonting utöver detta kan jag inte anföra
såsom motivering för utskottets
ställningstagande, utan jag ber att med
det sagda, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
finner, att det tyvärr inte går att yrka
bifall till motionen, eftersom där endast
talas om en »skälig pension» och utskottet
inte tagit upp den saken till behandling.
Jag skulle därför i stället vilja uttala
det önskemålet, att regeringen tar denna
fråga under förnyat övervägande för
att bereda Ekstrand den pension han
rätteligen borde kunna få komma i åtnjutande
av.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. lonegradsplacermgen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs änvo statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 165, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 13 mars 1953, föreslagit riksdagen
att dels godkänna de i vid statsrådsprotokollet
fogade bilagor intagna förslagen
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m., dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts
vidtaga erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande, dels bemyndiga
Kungl. Mai:t att för budgetåret
1953/54 medge de överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av genomförandet
av de av 1952 års riksdag godkända
förslagen i propositionerna nr 107, 241
och 251 till nämnda års riksdag, dels
ock till Täckning av beräknade kostnader
för ändrad lönegradsplacering m.
m. å riksstaten för budgetåret 1953/54
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.

I propositionen hade framlagts sista
etappen av 1949 års tjänsteförteckningskommittés
arbetsresultat, till den del
detta för sitt genomförande förutsatte
riksdagens medverkan. Vidare hade, i
anslutning till 1952 års riksdags beslut
om utbyte av vissa förrådsmanstjänster
vid försvaret mot förrådsförmanstjänster,
framlagts ytterligare förslag av sådan
innebörd. Slutligen hade föreslagits
vissa tjänsteförändringar inom utrikesförvaltningen,
vilken fråga icke varit
föremål för tjänsteförteckningskommitténs
prövning.

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kmmaren av fru
Sjöström-Bengtsson (1:396) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Hammar och Jacobsson i Sala (11:504);

dels en inom första kammaren av herr
Pettersson väckt motion (1:421), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
alt i proposition nr 165 berörda lönegradsuppflyttningar
skulle ges retroaktiv
verkan efter samma principer som
gällt de i propositionerna nr 241 och
251/1952 redovisade tjänsterna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Weiland (1:422) och
den andra inom andra kammaren av
herr Munktell (II: 555), i vilka hemställts,
att riksdagen i anslutning till
proposition 165 ville besluta om uppflyttning
av den personliga museiintendenttjänsten
vid Uppsala universitets
botaniska museum för fil. doktor Seth
Rundel! till lönegrad Ca 29 och tillerkänna
honom ett motsvarande personligt
lönetillägg retroaktivt från och med
den 1 juli 1952;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (I: 423) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 554), i vilka
hemställts, att riksdagen med ändring av
vad i propositionen föreslagits måtte
besluta, att ordinarie ämneslärare vid
lantmanna-, lantbruks-, trädgårds- och
fruktodlingsskolor skulle placeras i lönegrad
Ca 29;

dels en inom andra kammaren av
herr Lindberg väckt motion (11:503);

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Seth väckt motion (11:553).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att motionerna I: 423 och II: 554
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionen I: 421 icke måtte av
riksdagen bifallas;

3. att motionen II: 553 icke måtte av
riksdagen bifallas;

4. att motionerna I: 396 och II: 504
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionen II: 503 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
422 och 11:555 samt med beaktande av
vad utskottet i utlåtandet anfört,

a) godkänna de i bilagor till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 13 mars 1953 intagna förslagen angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med det i
nämnda statsrådsprotokoll anförda vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1953/54 medge de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av
genomförandet av de av 1952 års riksdag
godkända förslagen i propositionerna
nr 107, 241 och 251 till nämnda års
riksdag;

d) till Täckning av beräknade kostnader
för ändrad lönegradsplacering m.
m. för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson, herrar Rubbestad, Svensson
i Ljungskile och Slaxäng samt fröken
Elmén, vilka dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (li): Herr talman!
Det är ju nu sista etappen av tjänstcförteckningskommitténs
arbete som avverkas.

Jag skall inte gå in på alla de synpunkter
som vid tidigare tillfällen anförts
i denna kammare för att belysa det
egendomliga i hela sättet att behandla
dessa frågor en behandling som leder
till att riksdagen visserligen de jure men
inte de facto har någonting att säga till
om. Jag har i detta sammanhang liksom

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster ni. m.

tidigare böjt mig för att det är ett förhandlingsresultat
som föreligger. Därför
har jag inte ställt direkta yrkanden i
form av en motiverad reservation men
jag skall ändå be att vid detta tillfälle få
framföra några synpunkter.

Jag önskar — och det är också en
känd melodi — att det inte bara skall
komma till stånd en annan ordning, utan
en sådan ordning, att riksdagen vid behandlingen
av dessa frågor inte måste
nöja sig med att bedriva, jag höll på att
säga, ett apespel. Femte avdelningen behandlade
exempelvis i går ett ärende,
där det föreligger flera motioner och där
vi fick höra en förnämlig föredragning
under ett par timmar. När vi sedan skulle
diskutera saken, kom invändningarna
med den kända refrängen: »Detta är ett
förhandlingsresultat, vi kan ingenting
göra.» Det är ju fullständigt hopplöst att
bedriva riksdagsarbete under sådana förhållanden.

Här föreligger emellertid speciellt två
motioner, som står i direkt anslutning
till propositionen. Den ena rör frågan
om retroaktiviteten och den andra spörsmålet
om de ordinarie ämneslärarnas vid
lantmanna- m. fl. skolor löneställning.
Om jag först ett ögonblick ser på frågan
om retroaktiviteten, så beslöt riksdagen
den 10 december i fjol med anledning
av proposition nr 107 att godtaga tjänsteförteckningskommitténs
förslag om retroaktiv
tillämpning av överenskommelserna
för cirka 135 000 tjänster.

Nu gäller det 4 700 tjänster, och man
har inte velat gå med på retroaktivitet,
trots att nog en del tjänstemän har utgått
från att behandlingsmetoden skulle
vara ungefär densamma i detta sammanhang
som tidigare. Det kan ju synas
egendomligt, att det skulle vara så mycket
svårare att tillämpa retroaktiviteten
för detta relativa fåtal.

Utskottet säger nu att det tidigare i år
har om vissa tjänster fattats beslut, där
retroaktivitet inte tillämpats, och i och
med det skulle man alltså ha accepterat
en annan princip än tidigare. Då bör det
emellertid påminnas om att det därvidlag
inte fanns några motioner och att
man således inte hade någonting att säga

nej till. Att utskottet skulle ta initiativet
till att göra det hela retroaktivt var kanske
litet väl mycket begärt. Kanske gick
också hela frågan en och annan förbi,
som eljest skulle ha reagerat.

Jag vet att det förelåg stora svårigheter
beträffande den retroaktiva tillämpningen
förra gången, och jag kan förstå
att man därför har tvekat, men det är
klart att det måste synas egendomligt
för de 4 700 tjänstemän, som det nu rör
sig om, att behandlas på ett annat sätt.
Jag skall emellertid inte på denna punkt
ställa något yrkande.

Jag övergår härefter till den andra motionen,
som väckts i direkt anslutning till
förevarande proposition, nämligen motionen
rörande de ordinarie ämneslärarna
vid lantmanna- och liknande skolor.

Nämnda motion går ut på att lärarna
vid dylika skolor skall placeras i 29 i
stället för såsom föreslagits 27 lönegraden.
I detta fall kan man ju hänvisa till
att det är fråga om internatskolor, där
lärarna har en mera maktpåliggande
uppgift än lärare vid andra skolor. De
måste vara tillgängliga på kvällar, sönoch
helgdagar o. s. v., och deras ledighet
är därför utomordentligt starkt begränsad.
Man har i detta fall —- jag tycker
personligen inte om sådana jämförelser,
ty de haltar som oftast — jämfört
med exempelvis läroverksadjunkterna,
som dock inte på sin fritid på samma
sätt måste vara beredda att rycka in
även utanför tjänstetiden.

Vidare har det framhållits, att det föreligger
en skillnad beträffande utbildningen.
Det kan vara hugget som stucket,
och frågan är om inte de lärare det här
gäller har en längre utbildningstid. Eleverna
vid dessa skolor har dock dels en
högre ålder och dels ojämnare förkunskaper
än eleverna vid läroverken, och
det är klart att detta ställer alldeles speciella
och högre krav på lärarnas prestationer.

Jag skall emellertid inte gå in på några
detaljer när det gäller att jämföra de
olika lärarkategorierna. Jag vill endast, i
den mån det tillätes mig, i detta samhanhang
beklaga att man inte kunnat
komma till ett resultat beträffande folk -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang lonegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

högskolelärarnas löner. För dessa lärare
gäller samma resonemang, som jag här
fört beträffande prestationer på fritid,
och jag vill bara i förbifarten uttrycka
den förhoppningen, att deras lönefråga
snart skall bringas till sin lösning och
att när så sker, någon som vet vad arbetet
vid dessa skolor innebär blir representerad
vid förhandlingarna också från
arbetsgivaresidan.

Jag skall, herr talman, såsom jag redan
nämnt, inte nu ställa något yrkande på
någon punkt. Det är emellertid allt annat
än tillfredsställande med den nuvarande
ordningen. Jag nöjer mig emellertid
med att vädja till herr statsrådet att
snarast undersöka möjligheterna att komma
fram till en annan tingens ordning,
så att inte riksdagen står här för att bara
säga jaså. Det behöver inte riksdagen
vara samlad för.

Jag har således, herr talman, intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
ber först att få instämma med fröken
Andersson, då hon säger att det är angeläget
att vi kommer fram till en annan
ordning på detta område. Jag har
tidigare vid ett tillfälle i år i denna kammare
framfört ungefär samma synpunkter,
nämligen att det inte kan vara riktigt
att riksdagen skall ställas inför ett
fullbordat faktum.

Det är ju så, att en grupp av tjänstemän,
som har en mycket energisk och
duktig företrädare vid förhandlingsbordet,
kan uppnå mycket goda förmåner,
under det att en grupp, som är företrädd
av en mindre energisk och framgångsrik
förhandlare, kommer att stå i bakgrunden.
I all synnerhet är detta givetvis
fallet, om en grupp icke alls är organiserad,
och det gäller just den person,
om vilken jag här motionerat, nämligen
dr Lundell vid Uppsala universitets
botaniska museum. Han tillhör inte
någon organisation och har därför kommit
att stå kvar i 26 lönegraden, då han
faktiskt både med hänsyn till sin utbildning,
sin ställning och sin kompetens

borde vara berättigad till att vara placerad
i 29 lönegraden. Det kan inte råda
någon tvekan om att han är väl förtjänt
av att flyttas upp i 29 lönegraden liksom
övriga museiintendenter. Att han kommit
att stå utanför, beror väl framför
allt på att han inte tillhört någon organisation,
som har förhandlat med tjänsteförteckningskommittén.

Jag vill särskilt betona, att vad jag
säger inte innebär någon som helst kritik
mot tjänsieförteckningssakkunniga.
Det ligger inte i mänsklig förmåga att
överblicka och tränga in i alla detaljer
på ett så stort område som det här gäller,
men därför är det nödvändigt att
riksdagen har möjlighet att göra de justeringar,
som kan vara erforderliga.

Nu bär statsutskottet i alla fall föreslagit,
att dr Lundell skall flyttas från
26 till 27 lönegraden. Motiveringen är
emellertid, att 26 lönegraden inte längre
förekommer och att han därför lämpligen
bör flyttas upp i 27 lönegraden. En
sådan uppflyttning är naturligtvis tacknämlig,
men han bör rättvisligen stå i
29 lönegraden. Jag vill därför särskilt
fästa uppmärksamheten på att utskottet
säger: »Därest efter närmare utredning
ifrågavarande tjänst skulle befinnas med
avseende å arbetsuppgifternas art och
omfattning vara fullt jämställd med museiintendenttjänsterna
vid naturhistoriska
riksmuseet — något som icke kan
bedömas på grundval av uppgifterna i
motionerna — torde lönegradsfrågan
kunna underkastas förnyat övervägande
framdeles.» Jag skulle vara mycket glad,
om en sådan utredning snarast möjligt
kunde verkställas, så att dr Lundell inte
skall behöva vänta alltför länge på den
placering, som rättvisligen bör tillkomma
honom.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Anledningen till min motion nr
423 är att de ordinarie ämneslärarna vid
en rad skolor, lantmanna-, lantbruks-,
trädgårds- och fruktodlingsskolor, föreslås
bli uppflyttade från 26 till 27 löne -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

graden, medan en del motsvarande grupper,
som tidigare varit placerade i samma
lönegrad som dessa lärare, uppflyttas
till 29 lönegraden.

Utskottet säger, att det inte finns tillräckliga
skäl för att göra ett avsteg från
förhandlingsöverenskommelsen. För min
del tycker jag, att det tvärtom finns
mycket starka skäl, vilka jag här inte
behöver gå närmare in på. De har redovisats
i motionen och nu av fröken Ebon
Andersson, som också klarlagt en del
angående de arbetsuppgifter, som åligger
lärarna vid dessa skolor.

Det är inte bär precis fråga om att
skipa någon millimeterrättvisa. Om förslaget
bifalles så placeras dessa lärare
i 27 lönegraden, medan en hel råd andra
grupper, som tidigare varit placerade
i samma lönegrad som berörda lärare,
kommer i 29 lönegraden.

Då det inte avgivits annat än en blank
reservation, och då det förefaller som
om tjänsteförteckningskommitténs förslag
är ett tabu för riksdagen som det
— vilket fröken Andersson också framhållit
— inte går att rucka på, har jag
icke något yrkande.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag vill börja med att instämma i de anföranden,
som har hållits av fröken Andersson
och herr Osvald. Det är ju tyvärr
på det sättet, att riksdagen är helt
avkopplad när det gäller avgöranden i
lönefrågorna. Dessa kommer nu i praktiken
att avgöras av de stora organisationerna.
Inom dessa organisationer tar
man emellertid ofta hänsyn till majoritetens
av av medlemmarna intressen, under
det att de mindre grupperna, som
ofta utgöres av mycket kvalificerade
tjänstemän, blir tillbakasatta.

Jag förstår mycket val, att det för närvarande
inte går att åstadkomma någon
ändring härvidlag, men det vore mycket
önskvärt, om vi kunde få en förhandlingsordning,
som tillgodosåge även de
mer kvalificerade tjänstemännens intressen,
vilka har svårt att göra sig gällande
inom dessa stora organisationer.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Jag kan i mycket instämma i vad föregående
talare, bl. a. fröken Andersson,
har anfört.

Man kan naturligtvis ha invändningar
— och det har även jag — mot den
ordningen, att det slutes avtal och re^,
sultatet sedan förelägges riksdagen, varefter
riksdagen inte har stor möjlighet
att ändra därpå. Men detta har vi ju vid
varje tillfälle, då liknande frågor tidigare
varit uppe, konstaterat, och man
kan — tyvärr kan vi kanske säga — inte
göra annat än att konstatera detta förhållande
även nu. Spörsmålet om riksdagens
medbestämmanderätt i lönefrågor
får väl, såsom utskottet påpekat, tas
upp, då riksdagen någon gång kommer
att ta ställning till 1948 års förhandlingsrättskommittés
betänkande. Vi får
väl då försöka att komma fram till någon
annan ordning, som möjligen kan
bli bättre än den vi för närvarande har.

Då det inte har ställts något annat yrkande
än om bifall till utskotlets förslag,
ber jag, herr talman, att få instämma
i detta yrkande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det är bara en fråga, som jag skulle
vilja något beröra med anledning av
de anföranden, som här hållits.

Den förhandlingsmetod, som nu använts
genom tillsättande av den särskilda
tjänsteförteckningskommittén, har
inte i alla avseenden varit invändningsfri.
Det har jag tidigare haft tillfälle att
säga, och jag vill nu upprepa det. Jag
kan inte heller gå i god för att alla avvägningar
har varit precis som de borde
ha varit. Jag tror aldrig att man kan
få sådana avvägningar, att alla anser
dem vara invändningsfria. Det gäller att
förena allt för många olika intressen.
Men då det här göres gällande, att riksdagen
ställes i efterhand på grund av
att det har träffats förhandlingsöverenskommelser,
kommer vi ju in på själva
kärnfrågan: skall man förhandla eller
inte med tjänstemannaorganisationerna?
Om förhandlingarna leder till en överenskommelse,
blir alltid frågan: skall

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Om ersättning enligt militärersättningsförordningen till K. E. Engström.

den överenskommelsen respekteras eller
inte?

Det har nämnts ett exempel på att
resultatet av dessa förhandlingar blivit
orättvist. Det gäller ämneslärarna vid
lantbruksskolorna. De har företrätts av
jgn organisation, som för deras vidkommande
har förhandlat och träffat en
uppgörelse. Man kan inte säga att de är
en bortglömd grupp; man kan möjligen
ge organisationerna det dåliga betyg,
som någon talare här velat ge dem, för
att de hellre ser till de stora grupperna
än till de små grupperna och låter de
små grupperna sitta emellan. Min erfarenhet
av kontakterna med organisationerna
är i varje fall inte så dålig, utan
jag anser att organisationerna verkligen
strävar efter att så långt det är möjligt
skipa rättvisa mellan de olika grupperna.
Men man kan inte ta en grupp, för
vilken det har träffats en uppgörelse
om lönesättningen, såsom exempel på
att själva förliandlingsväsendet är misslyckat.
Jag tror inte heller att man sakligt
sett kan påstå, att inplaceringen i
27 lönegraden för ämneslärarna vid
lantbruksskolorna är dålig i och för sig.

Jag skulle vara mycket tacksam, om
kammarens ledamöter ville göra en liten
närmare undersökning om det statliga
löneläget och jämföra det med löneläget
för motsvarande tjänster i första
hand på den enskilda marknaden här i
landet, men gärna också göra en utblick
till andra länder. Vi bär gjort en undersökning,
som visar — det gäller särskilt
lärarkategorierna — att löneläget bär i
vårt land för dessa grupper relativt sett
ligger högre än i andra länder, oavsett
vilka jämförelser som göres.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om ersättning enligt militärersättningsförordningen
till K. E. Engström.

Föredrogs nåyo statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av väckt motion
om ersättning till K. E. Engström

för sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av en inom andra kammaren av herr
Eriksson i Sandby väckt motion, nr 69,
medgiva, att till Karl Elis Engström finge
på grund av en i utlåtandet omförmäld
sjukdom från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. m. utbetalas ersättning,
som om 1909 års militär ersättningsförordning
varit tillämplig å sjukdomsfallet,
dock att ersättning icke finge
utgå till Engström för tid löre den 1 januari
1953.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
För en vecka sedan behandlade vi här
i kammaren ett ersättningsärende, som
gällde huruvida en person skulle få ersättning
på grund av skada, ådragen
genom olycksfall i arbete. Jag tillät mig
då framhålla det betänkliga däri, att
riksdagen skulle bli en överinstans över
försäkringsrådet och Kungl. Maj:t. Nu
ligger på kammarens bord ett ärende,
inte av samma men av liknande art,
som rör ersättning till en man, vilken
ådragit sig sjukdom under militärtjänstgöring.

Ifrågavarande person har varit fast anställd
vid K 1, dåvarande Livgardet till
häst, och ådrog sig under militärtjänstgöringen
tuberkulos — det var i början
på 1920-talet. Vid denna tidpunkt gällde
1909 års förordning om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Enligt denna förordning
skulle staten utge ersättning, om
sjukdom med därav följande skada yppas
under eller efter slutad militärtjänstgöring
och tjänstgöringen skäligen kan
antagas hava till sjukdomen bidragit. Numera
gäller 1927 års militärersättningsförordning,
i vilken reglerna för bevisningen
är omkastade. Det heter där, att
sjukdom skall anses ådragen under militärtjänstgöring,
därest sjukdomen yppats
under tjänstgöringen samt skälig
anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan
orsak än tjänstgöringen och att den -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Om ersättning enligt militärersättningsförordningen till K. E. Engström.

na icke väsentligen bidragit därtill. Här
är alltså bevisbördan omkastad och det
fordras, att vederbörande myndighet, för
att den som sjuknat under militärtjänstgöring
inte skall få ersättning, skall visa
att sjukdomen inte ådragits under tjänstgöringen.
Detta medför i praktiken, att
alla, som under den tid, de är inne i
tjänstgöring, sjuknar exempelvis i tuberkulos,
naturligtvis också får ersättning
på grund av sjukdomen.

Den person det här gäller — han heter
Engström — har hos riksförsäkringsanstalten
1923 begärt ersättning, men anstalten
avslog hans ansökan på grund
av bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning.
Huruvida ärendet
gick till försäkringsrådet framgår icke
av handlingarna, men däremot har
Kungl. Maj :t behandlat ärendet och genom
beslut den 26 maj 1941 funnit en
av Engström gjord underdånig ansökan
om ersättning för ifrågavarande sjukdom
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Den springande punkten här är alltså,
om 1927 års militärersättningsförordning
skall tillämpas retroaktivt. I övergångsbestämmelserna
heter det bl. a. följande:
»Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1928; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall,
som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag, bedömes enligt
äldre bestämmelser.»

Man skulle alltså här gå ifrån den
bestämmelsen i förordningen och tilllämpa
förordningen retroaktivt, vilket
ju kommer att medföra ganska stora konsekvenser.
Det har visserligen gått en
lång tid, sedan militärersättningsförordningen
tillkom, men det kan naturligtvis
alltid finnas en del personer som befinner
sig i liknande situation som denne
Engström.

Herr talman! Jag ber på grund av vad
jag nu anfört att få yrka avslag å utskottets
framställning.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Såsom herr Lundgren redan anfört, har
denna fråga en viss släktskap med den

fråga, som behandlades här för en vecka
sedan. Släktskapen är emellertid inte
hel, ty det gäller nu sjukdom, som uppgivits
ha samband med militärtjänstgöring.
Den tvistefråga, som möjligen kan
uppstå vid bedömandet av äldre fall, om
man skall ta hänsyn till militärersättningsförordningen
av år 1909 eller av
år 1927, saknar jag kompetens att närmare
gå in på.

Vad jag ändå vill påpeka är, att utskottet
här har föreslagit, icke att denna
ersättning skall utgå retroaktivt från
den tid, då sjukdomen uppträdde första
gången, utan endast från den 1 januari
i år. Därför att tidpunkten för sjukdomens
första uppträdande i detta fall ligger
så långt tillbaka i tiden skulle det
kunna bli en lång retroaktiv utbetalning
av ersättning. Men det är det inte fråga
om enligt utskottets förslag, utan det avser,
att retroaktiviteten skall inskränkas
att gälla från och med början av detta
år.

Vad vi diskuterade för en vecka sedan
gällde, om riksdagen över huvud taget
skall befatta sig med sådana frågor
som denna. Vare sig de kommer till riksdagen
i form av motioner eller i form
av förslag från Kungl. Maj:t så blir de
ju remitterade till utskottet för behandling.
Man får väl i varje fall lov att
förutsätta, att utskottet inte skall anse
det som sin skyldighet att föreslå riksdagen
att avslå alla sådana här framställningar,
även om utskottet i en del
fall skulle finna skäl för ett bifall, utan
man måste väl ändå förutsätta, att utskottet
skall kunna företa en prövning av
skäligheten i varje särskilt fall och också
kunna föreslå riksdagen antingen att
bifalla eller att avslå framställningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Tidigare behandlades motioner om ersättning
för skada under militärtjänstgöring
av första avdelningen av statsutskottet,
och då tillämpades i varje fall
under de år då jag var med, den principen,
att om det ansågs att ersättning

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. förbättring av ersättningarna inom
möjligen skulle utgå, föreslog utskottet
att riksdagen skulle skriva till Kungl.
Maj :t och be Kungl. Maj:t taga frågan
under förnyat övervägande. Kungl.
Maj:t har nämligen betydligt större möjligheter
att med beaktande av de olika
både formella och reella synpunkterna
bedöma situationen än riksdagen har.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Med anledning av herr Lundgrens sista
anförande kan jag inte underlåta den
reflexionen, att man här i ena fallet är
mycket angelägen om att riksdagen
skall hävda sin rättighet att bedöma
olika frågor — det var närmast nyss
tal om lönefrågorna — men nu, i det
andra fallet, tycks man faktiskt anse,
att riksdagen bör skjuta frågorna och
deras prövning ifrån sig och be att
Kungl. Maj :t fattar beslut i dessa ärenden.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Nog
finns väl ändå konsekvens i den ståndpunkten.
Även om man vill hävda angelägenheten
av att riksdagen i stora frågor
skall bevaka sin rätt att medverka,
följer därav ingalunda att man önskar
att riksdagen skall taga befattning med
små frågor. Principen för en sund maktfördelning
är naturligtvis tvärtom, att
riksdagen får taga ståndpunkt till stora,
generella frågor, men att man gör vad
man kan för att behandlingen av enskilda
angelägenheter skall ligga hos
Kungl. Maj:t.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först pa bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv
för försvaret m. in.

arbetslöshetsförsäkringen m. m.
Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understödjande av
riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställts
bifölls.

Ang. förbättring av ersättningarna inom
arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; dels

besluta, att statsverket skulle för
tiden 1 januari 1954—31 december 1959,

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. förbättring av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m.

under förutsättningar och på villkor som
i propositionen föreslagits, lämna Sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa särskilda
bidrag med ett sammanlagt belopp
av högst 2 000 000 kronor;

dels ock för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att maximibeloppet
för daghjälpen skulle höjas från
8 kronor till 20 kronor. Familjetilläggen
hade föreslagits bibehållna i samma utsträckning
som för närvarande. Makeoch
husföreståndarinnetillägget hade
föreslagits höjt från 1:25 till 2 kronor
samt barntillägget från en krona till 1: 50
kronor per dag.

Beträffande finansieringen av de föreslagna
förbättringarna hade föreslagits,
att statens insats skulle ökas främst genom
en förbättring av grundstatsbidraget,
vilket för närvarande utgjorde 75
öre per dag för vilken daghjälp utginge.
Grundstalsbidraget skulle enligt förslaget
utgå för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, dels med ett grundbelopp
av 2: 25 kronor vid en daghjälp av 5:50
kronor, dels med ett tilläggsbelopp av
25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen
överstege 5: 50 kronor. Det sammanlagda
grundstatsbidraget skulle kunna
uppgå till högst 5 kronor för varje
understödsdag, vilket belopp skulle nås
vid en daghjälp av 16:50 kronor. Om
daghjälpen fastställdes till lägre belopp
än 5: 50 kronor, hade grundstatsbidraget
föreslagits skola utgå med 40 % av det
fastställda daghjälpsbeloppet.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 439 av herr Svärd m. fl. och

nr 440 av herr Norling m. fl. samt

inom andra kammaren:
nr 556 av herr Nilsso.n i Svalöv,
nr 557 av herr Senander och fru Nilsson
och

nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg
och Lindberg.

I de likalydande motionerna I: 439 av
herr Svärd m. fl. och II: 556 av herr
Nilsson i Svalöv hade hemställts, att riksdagen
måtte bifalla proposition nr 166
med den ändringen, att grundstatsbidraget
sänktes med omkring en tredjedel
och att skalan för daghjälpsbidraget
utformades så att statsbidraget stege från
tre procent vid 3,25 understödsdagar per
årsmcdlem till 80 å 85 procent vid minst
26 understödsdagar. Motionärerna hade
vidare föreslagit, att liksdagen skulle
bemyndiga Kungl. Maj :t att genom
dispens medgiva, att arbetslöshetskassa
skulle kunna utge understöd under högst
200 dagar.

I de likalydande motionerna I: 440 av
herr Norling m. fl. samt II: 557 av herr
Senander och fru Nilsson hade hemställts,
att riksdagen med bifall till propositionen
måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag til!
nästa års riksdag till sådan förändring
av lagen om arbetslöshetsförsäkring, att
de försäkringsavgifter, som erlades av
de försäkrade, slopades och att arbetsgivarbidrag
infördes i deras ställe samt
att bestämmelserna om karenstid slopades
och att daghjälp utginge från och
med den dag arbetslöshet inträdde.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag inom första
kammaren väckts en motion, nr 44, av
herr Norling m. fl. angående försörjningen
av oförvållat arbetslösa. I denna motion
hade framlagts, vissa riktlinjer för
en reform rörande kontantunderstödsverksamheten
samt hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådan ändring
av förordningen angående vissa statliga
och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet,
som i motionen framförts.

Propositionen hade, såvitt angick förordningsförslagen,
hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. Propositionen
hade i övrigt hänvisats till statsutskottet.
De i ämnet väckta motionerna
hade hänvisats till lagutskott och tillde -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. förbättring av ersättningarna inom
lats andra lagutskottet. Efter överenskommelse
med statsutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och
andra lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:439 och 11:556, såvitt de
avsåge statsbidragsreglerna, antaga de
genom propositionen framlagda förslagen
till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor
samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor;

B. att riksdagen måtte besluta, att
statsverket skulle för tiden 1 januari
1954—31 december 1959, under de förutsättningar
och på de villkor som i propositionen
föreslagits, lämna Sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa särskilda bidrag
med ett sammanlagt belopp av
högst 2 000 000 kronor;

C. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln till Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor; 1).

att motionerna 1:439 och 11:556,
såvitt anginge understödstidens längd,
icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd
;

E. att motionerna 1:140 och 11:557
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen I: 44 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

G. att motionen 11:558 måtte anses
besvarad genom vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservation hade anmälts av herrar
Bergh och Hagård vilka —• under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 439 av herr Svärd m. fl. och
II: 556 av herr Nilsson i Svalöv—ansett,

arbetslöshetsförsäkringen m. m.
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor
samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor

med den ändring, att dels 2 § i den senare
förordningen erhölle den ändrade
lydelse reservationen visade, dels ock
en som bilaga till samma förordning fogad
tabell ändrades på sätt i reservationen
angivits.

Enligt reservanternas förslag skulle de
båda första styckena i berörda paragraf
avfattas sålunda:

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan i andra stycket
sägs, för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, med dels ett grundbelopp av en
krona 50 öre vid en daghjälp av fem
kronor, dels ock ett tilläggsbelopp av
15 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger fem kronor; dock må
grundstatsbidraget ej i något fall uppgå
till högre belopp än tre kronor 30 öre
för varje understödsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp
än fem kronor, skall grundstatsbidraget
utgå med 30 procent av det fastställda
beloppet.

Herr BERGH (h): Herr talman! Den
reservation som finns fogad vid detta
utskottsutlåtande bygger på en motion,
väckt i denna kammare av herr Svärd
m. fl. Där uttalar man sin principiella
anslutning till att arbetslöshetsförsäkringen
bör erhålla ett kraftigt samhälleligt
stöd. När vi reservanter även från
denna utgångspunkt har haft en annan
mening beträffande utformningen av
statens bidrag till denna verksamhet, så
grundar sig vår avvikande mening på
en princip som ingår i direktiven för en
utredning som har förberett den kungliga
proposition som här behandlas. I
dessa direktiv anger socialministern, att

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. förbättring av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m.

det bör övervägas, huruvida det är möjligt
att i högre grad än nu är fallet utforma
bidragsreglerna så, att statsbidrag
under i allmänhet full sysselsättning utgår
med förhållandevis ringa belopp
för att stiga här längre arbetslöshet inträder.

Vi är visserligen av den meningen att
spörsmålet hur den principen skall förverkligas
i ett konkret förslag förutsätter
överväganden, och på den grund är
en omdömesfråga, men vi har inte kunnat
undgå att lägga märke till att Kungl.
Majrts förslag innebär en väsentlig höjning
av statens andel av understödskostnaderna
i förhållande till gällande bestämmelser,
inte minst när det gäller
början av en arbetslöshetsperiod. I propositionen
har man räknat statsbidragets
andel av understödskostnaderna
vid exempelvis två understödda dagar
per årsmedlem, beräknat på försäkringen
som helhet, till cirka 51 procent
emot för närvarande cirka 37. Vid fyra
understödda dagar per årsmedlem har
det statliga bidraget stigit från 52 procent
till 62, och vid fem understödda dagar
per årsmedlem från 57 procent till 66. Vi
har den uppfattningen att ur vissa synpunkter
är det kanske inte så klokt att
lämna så stort bidrag att korttidsarbetslöshetshjälpen
i den omfattning som nu
föreslås finansieras med statsmedel. Det
sker genom att man ökar statens grundbidrag.
Detta skall utgå med samma belopp
per understödsdag, oavsett antalet
understödsdagar per medlem. Det höjes
från 75 öre till ett belopp varierande
mellan kronor 2: 25 och 5 kronor. Detta
förslag i propositionen innebär, så vitt
jag har kunnat förstå, att statens procentuella
andel av understödskostnaderna
stiger mera, i förhållande till vad
som nu gäller, vid en kortvarig arbetslöshet
än vid en längre sådan. Vi anser
att detta icke är att på lämpligt sätt följa
den princip som angavs i direktiven
och som jag nyss har citerat.

Det är från dessa utgångspunkter,
herr talman, som reservationen är skriven.
Den går ut på att det statliga understödet
vid kort arbetslöshetsperiod
skall vara mindre än vad propositionen

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

föreslår för att sedan vid längre arbetslöshet
stiga i en något brantare kurva
än propositionen har tänkt sig.

Den finansiella verkan av reservationen
är den, att om man räknar med de
arbetslöshetsantaganden som propositionen
har gjort, skulle man för budgetåret
1953/54 behöva ge ungefär tre miljoner
kronor mindre i statsanslag än
vid ett bifall till det förslag som framlagts
i propositionen och som tillstyrkts
av utskottets majoritet. Det statliga bidraget
skulle enligt vårt förslag bli
mindre under arbetslöshetsperioder upp
till tio dagar för att sedan, som jag sade,
stiga i en något brantare kurva än
enligt propositionen.

Detta var den statsfinansiella effekten.
Vi har också tänkt oss att ifall man
på detta sätt skulle minska bidraget,
jämfört med propositionen, vid kort arbetslöshet,
så skulle man också, hoppas
vi, kunna vinna den effekten att man
animerar de oförvållat arbetslösa att så
snart som möjligt söka sig arbete.

Med den motivering som jag här anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Herr NORLING (k): Herr talman! Det
förslag som nu framlägges om förhöjd
dagsersättning vid iråkad arbetslöshet
måste naturligtvis netraktas som ett
framsteg, även om den inkomstkompensation
som utbetalas är låg och inte kan
betecknas som tillfredsställande. I motioner,
som framförts i bägge kamrarna,
har ledamöter av riksdagen angivit avvikande
meningar. I en av dessa motioner,
som inlämnades vid riksdagens början,
nämligen nr 44 i denna kammare,
syftar man till att staten helt skulle svara
för de arbetslösas försörjning. Vi utgår
från att det är statens obestridliga skyldighet
att svara för de oförvållat arbetslösas
försörjning och att den frivilliga
försäkringen i så fall endast skulle bli en
tilläggsförsäkring. Staten måste ju ändå
till slut ta hand om de arbetslösa, sedan
dessa blivit utförsäkrade, d. v. s. sedan
daghjälpen från den frivilliga försäk -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. förbättring av ersättningarna inom
ringen uppliört eller om den arbetslöse
inte har någon arbetslöshetsförsäkring.
Motionärerna har också utgått från att
staten skall garantera den arbetslöse en
inkomst som skulle möjliggöra en godtagbar
livsföring för honom. Medel till
en sådan verksamhet kunde anskaffas genom
beskattning av de i första hand för
arbetslösheten ansvariga — storföretagare
och bolag. Ersättningen till de arbetslösa
borde utgå med en minimidagpenning
som täckte normala dagliga utgifter
samt en bostadsersättning, vars
storlek skulle svara mot utgifterna för
bostad och värme. Därjämte borde också
make- och barntillägg utgå.

I samband med Kungl. Maj:ts proposition
nr ICO framfördes också motioner
från vår sida, där ett par frågor påtalades
som vi för vår del anser ha den
största vikt när det gäller de arbetslösa.
En av de största bristerna i förslaget i
propositionen är enligt vår uppfattning
att arbetsgivarna helt befrias från att bidraga
till försäkringens finansiering. Det
måste i första hand vara företagaren-arbetsgivaren
som är ansvarig för att arbetarna
blir arbetslösa. Han har en obeskuren
rätt att nedlägga sin verksamhet, att
avskeda och permittera de anställda,
utan att vare sig staten eller fackföreningen
kan hindra honom. Under sådana
förhållanden är det inte försvarligt
att arbetsgivarna helt frikänns från ekonomiskt
ansvar för arbetare som de kastat
ur produktionen och på gatan.

Denna ansvarslöshet från arbetsgivarhåll
ställes i belysning eu och annan
gång, då den uppträder på ett alltför
klumpigt sätt, såsom fallet var vid Suchardföretaget
för något år sedan. För dagen
har ett nytt fall inträffat i Göteborg,
där en fabrik — Plåtmanufaktur — nedlagt
sin verksamhet och skali överflytta
den till Malmö. Motiveringen därför är
att man på så sätt kan rationalisera och
således få sina produkter billigare gjorda.
Man tar inte hänsyn till den arbetarstam
man har anställt i Göteborg, utan
endast en ringa del därav skall överföras
till Malmö. Resten lämnar man åt arbetslöshet
och utan försörjning. Sådant skulle
kunna stävjas, om arbetsgivaren åt -

arbetslöshetsförsäkringen m. m.
minstone under den första tiden fick
svara för de arbetslösas försörjning. Arbetarna,
som inte kan inverka på företagens
vara eller inte vara, borde därför
befrias från avgifter. 1 stället föreslås nu
av utskottet att arbetarna skall bidraga
med upp till 68 procent av kostnaden
för försäkringen, medan statens bidrag
endast utgår med 32 procent och arbetsgivarna
helt befrias.

En annan bestämmelse, som vi också
har föreslagit ändring av, är bestämmelsen
om sex dagars karenstid. Denna karenstid
har inte ändrats i propositionen
eller av utskottet. Den innebär att den
arbetslöse inte får någon daghjälp under
de sex första dagarna han går arbetslös.
Den innebär även att den arbetslöse under
hela sin arbetslöshetstid aldrig erhåller
den 100-procentiga kompensation
som enligt försäkringens bestämmelser
skulle garanteras honom. Under två veckors
arbetslöshet erhåller han således
endast 50 procent av den beräknade daghjälpen.
Varar arbetslösheten en något
längre tid, blir naturligtvis kompensationen
något större, men den blir aldrig
fullständig.

Herr Bergh, som talade för den reservation
han undertecknat, betygar ju att
reservationen skulle medföra att staten
skulle minska sina utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.
Detta betyder att man
ytterligare skulle belasta försäkringstagarna,
och därmed får dessa ännu mera
betungande avgifter, vilket för dem borttar
hela värdet av den nu föreslagna höjningen
i dagsersättning.

Herr talman! I anslutning till vad jag
sålunda framhållit hemställer jag att under
punkterna E och F få yrka bifall till
berörda motioner.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Utskottet
har tagit som sin uppgift att
granska det föreliggande förslaget från
de utgångspunkter som har förelegat. Vi
har ju redan en organisation här, och
syftet bär varit att förbättra den. Vi har
inte kunnat gå in på något principiellt
bedömande av de förslag i herr Norlings
motion, som han här har talat för
och som helt skulle bryta sönder den nu -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. förbättring av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m.

varande organisationen. Det är helt naturligt
att vi måst förfara på det sättet.
Beträffande vissa detaljer, t. ex. karenstiden,
har vi ansett det riktigast att
skjuta upp bedömandet, därför att detta
spörsmål fortfarande är föremål för övervägande
i det utredningsarbete som pågår.
Det nu föreliggande förslaget är ju
inte hela resultatet av det utredningsarbete
som de senare åren har utförts,
utan en del frågor återstår för bedömande.
Följande vanlig praxis — och jag
skulle vilja säga att det är sund praxis
— att inte inbjuda riksdagen att ta
ståndpunkt i förväg till ett förslag som
kan komma, har vi från utskottets sida
ansett att bedömandet av dessa frågor
bör anstå.

Herr Bergh anförde, såvitt jag kan förstå,
två skäl till stöd för den av honom
förordade reservationen. Det ena var av
statsfinansiell natur: hans förslag skulle,
med utgångspunkt från den beräknade
omfattningen av arbetslösheten under
det kommande budgetåret, spara in 3
miljoner kronor. Jag vet inte, om det
beror på en viss osäkerhet i bedömandet
av saken att reservanterna inte samtidigt
bär begärt en sänkning av anslagssumman
utan tillstyrkt Kungl. Maj:ts anslagsäskande.
Konsekvensen hade ju
fordrat att man yrkat att anslaget skulle
sänkas med 3 miljoner kronor. Det är
naturligtvis en mycket vällovlig strävan
som ligger bakom reservationen i det
avseendet — vi bör handskas varligt
med statens pengar och utnyttja de möjligheter
att spara som förefinns. Men
det är nödvändigt att också beakta bur
besparingarna kommer att verka.

Det andra skälet, som herr Bergh anförde,
var att den storlek på statsbidraget,
som reservanterna förordat, skulle
göra de arbetslösa mera intresserade av
att söka arbete. Jag tror emellertid nog
att de bestämmelser om anmälningsplikt
till arbetsförmedlingen och de regler beträffande
skyldigheten att ta anvisat arbete,
som gäller, utgör tillräckliga garantier
för att man skall förhindra ett
eventuellt missbruk av försäkringen.

Jag sade nyss vad sparsamhetssynpunkten
beträffar att man också får

lov att beakta följderna. Yad som nu
är angeläget är ju att ordna försäkringen
så, att de daghjälpsbelopp, som utgår,
bättre korresponderar med det nuvarande
löneläget än fallet är enligt de bestämmelser
som nu gäller.

Även eu annan synpunkt är mycket
betydelsefull. Man får alltid hålla i minnet
att statsmakternas hjälpåtgärder på
detta område bör stimulera medborgarna
att organisera en självhjälp. I princip är
ju reservanterna och utskottsmajoriteten
ganska eniga om att statens medverkan
i detta sammanhang bör syfta till att ge
en större hjälp vid mera omfattande arbetslöshet.
Därför har man infört progressiviteten
i statsbidragsbestämmelserna.
Utredningen har tagit upp den frågan
till övervägande. Herr Bergh hänvisar
nu till de direktiv som gavs. Dem
bar ju utredningen följt, men den kom
vid sitt bedömande av frågan till den
slutsatsen att progressiviteten synes vara
ganska lämpligt avvägd med hänsyn
till det syfte man vill nå. Man bör nämligen
lägga märke till att försäkringen i
första hand är avsedd att vara en buffert
vid begynnande arbetslöshet genom
att i den mån det är möjligt enligt bestämmelserna
ersätta inkomstbortfallet
under den första tiden, innan arbetstillfällen
yppar sig för den arbetslöse, d. v.
s. innan de andra hjälpåtgärder har
satts in från statsmakternas sida som
måste vara det väsentliga, nämligen att
ordna arbetstillfällen. Jag tror att det
skulle vara en fara för hela försäkringsidén,
om man konstruerade statsbidragsbestämmelserna
så, att de försäkrade
själva fick bära hela bördan av kostnaderna
för att ha en sådan buffert vid
kortvarig arbetslöshet.

Om det blir mera omfattande arbetslöshet,
kan försäkringen inte fylla uppgiften
att ersätta inkomstbortfallet, utan
då måste man från det allmännas sida
sätta in positiva åtgärder för att öka
möjligheterna till arbete. Vi har ju alltid
liaft den inriktningen att statsmakterna
i ett sådant läge bör utvidga sin verksamhet
på arbetsmarknadsområdet och
ge medborgarna möjlighet att genom arbete
skaffa sig sin försörjning.

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. förbättring av ersättningarna inom

Om vi skall kunna räkna med att bibehålla
intresset för försäkringen bland lönearbetarna
och att stimulera de grupper
av lönearbetare, som ännu inte har
bildat arbetslöshetskassor, att göra det,
måste statsbidragsbestämmelserna vara
sådana att en viss hjälp ges redan från
början, så att inte arbetarna själva får
bära hela bördan. Utskottets majoritet
har den uppfattningen att det inte finns
någon anledning just nu att börja grubbla
över en ny konstruktion av bestämmelserna,
hur vällovligt reservanternas syfte
än är. Det angelägna är enligt utskottets
mening att ge de nuvarande kassorna
möjlighet att höja daghjälpsbidragen
så att de kommer mer i nivå med
löneläget, och vidare att bestämmelserna
fortfarande bör stimulera till bildandet
av arbetslöshetskassor inom yrkesgrupper
som ännu inte har sådana.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Tillåt mig att bara göra ett par kommentarer
till denna debatt!

Det är självfallet ytterst tillfredsställande
att kunna konstatera den enighet,
som i princip råder om att det är erforderligt
med en ordentlig förbättring
av arbetslöshetsförsäkringens ersättningar.
I den reservation, som föreligger,
har egentligen bara anmälts från propositionen
och utskottsutlåtandet avvikande
mening i fråga om hur den hjälpen
skall ges, det vill säga vilken teknik
man skall använda: om man skall
höja grundstatsbidraget eller öka statsbidraget
till daghjälpen.

Jag tror att reservanterna har bedömt
läget från mera traditionella utgångspunkter.
Om vi får uppleva arbetslöshetskriser
av modell början på 1920-talet eller början på 1930-talet, då blir
det slutliga resultatet ungefär detsamma,
vare sig man tar högerreservationen
eller följer utskottsutlåtandet, ty då
kommer daghjälpsbidraget upp till en
storlek som gör, att det försämrade
grundstatsbidrag, som här är skisserat,
i viss mån balanseras.

arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman,
att bedöma utgångsläget något annorlunda.
Vi driver här i landet, under
fullt samförstånd mellan alla politiska
partier, en ytterst konsekvent och medveten
sysselsättningspolitik. Vi säger
oss, att arbetet måste vara den första
försvarslinjen, och att understöd, som
lämnas av arbetslöshetskassorna eller
av stat och kommun i form av direkt
kontanthjälp, får lov att bli den andra
försvarslinjen.

Även den andra försvarslinjen är utomordentligt
viktig när man möts av
lokala och tillfälliga arbetslöshetsfenomen,
som till exempel förhållandena
nere i textildistrikten våren 1952 eller
inom skoindustrien vid samma tid. Ett
ordentligt grundstatsbidrag ger, såsom
det har åberopats i debatten, möjlighet
till hygglig hjälp vid lokal arbetslöshet
av ganska övergående natur. Man kan inte
möta en lokal och tillfällig arbetslöshet
uteslutande med sysselsättningsåtgärder.
Jag tror att textil- och konfektionsindustrien
i dag är ytterst tillfredsställd
över att arbetsmarknadsmyndigheterna
inte hann evakuera alla dem, som blev
arbetslösa våren 1952, utan att det har
funnits kvar en reserv att ta av när konjunkturen
på nytt vände. Under sådana
förhållanden måste arbetslöshetskassorna
träda emellan, och då uppstår frågan:
Är det rimligt att staten hjälper
relativt kraftigt vid en sådan tillfällig,
lokal arbetslöshet, eller skall statshjälpen
vara sparsam där och endast sättas
in när vi får en allmän arbetslöshetstendens? Jag

kan nämna några siffror, som är
rätt intressanta i detta sammanhang.
Statsbidragen till daghjälp skall enligt
förslaget sätta in, först när man passerat
tre understödsdagar per medlem och
år. Det var längesedan vi hade en så
pass hög arbetslöshet här i landet. Vi
har haft mindre än tre dagar per medlem
och år under alla åren från 1945
och till dags dato. Vi måste gå tillbaka
ända till 1942, det vill säga 13 år tillbaka
i tiden, för att finna en så stor
arbetslöshet, att en förstärkning av daglijälpen
iskulle ha liaft någon effekt. Jag

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. förbättring av ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen m. m.

tillåter mig konstatera, att vi till och
med kan ta en arbetslöshet som i medeltal
är inte oväsentligt större än den
varit dessa senaste år, utan att vi därför
skall behöva komma upp i det antal
understödsdagar per medlem och år,
som utlöser den statsunderstödda daghjälpen.

Om jag sedan tillåter mig att vara
tillräckligt optimistisk att förutsätta, att
vi även i fortsättningen i politiskt samförstånd
skall kunna driva en sysselsättningspolitik
med ungefär samma effektivitet
som under de senaste tio åren,
då blir hela frågan förenklad så, att
man kan fråga: Vad vill staten lämna
för bidrag i den lokala och relativt tillfälliga
arbetslöshet, som har varit kännetecknande
för det senaste decenniet?
I propositionen föreslås — och det har
vunnit utskottets gillande — att staten
skall kunna betala 5 kronor i understöd
per dag till den arbetslöse. Men detta
statsunderstöd med 5 kronor kommer i
fråga först då vederbörande arbetslöshetskassa
har beslutat att lämna en daghjälp
av 16 kronor 50 öre. Den av staten
maximerade hjälpen vid en arbetslöshet,
som är relativt representativ för
det senaste decenniet, inskränker sig således
till 5 kronor per dag. De försäkrade
betalar följaktligen själva mer än
dubbelt så mycket genom egna prestationer.

Högerreservationen anser att detta
grundstatsbidrag är alltför högt och att
det bör reduceras med ungefär en tredjedel.
.lag tycker, ärade kammarledamöter,
att om man ändå har denna värdefulla
försäkring, där medborgarna själva
betalar, såsom i detta exempel, mer
än dubbelt så mycket av egna tillgångar,
torde man inte kunna säga, att den
tredjedel och knappt det, som detta
statsbidrag med 5 kronor utgör, är för
kraftigt tilltaget.

Såsom utskottets ordförande här har
sagt, är det ytterst angeläget att man
lägger upp arbetslöshetsförsäkringen efter
sådana linjer att den blir något så
när attraktiv även bland de yrkesgrupper,
som inte arbetar inom en sådan
del av näringslivet eller över huvud ta -

get befinner sig i en sådan situation, att
de mer allmänt riskerar en större arbetslöshet.
Vi måste ändå räkna med att
om vi inte kan klara arbetslöshetsproblemet
via sysselsättning, d. v. s. anvisning
av annat arbete, har vi bara två
vägar att välja mellan. Den ena vägen
är arbetslöshetsförsäkringen, där de försäkrade
genom egna prestationer enligt
propositionen och utskottets utlåtande
bidrar med den ojämförligt största delen
vid en arbetslöshet av den omfattning
som vi nu räknar med såsom antagbar.
Den andra vägen är att tillgripa
kontantunderstöd, varvid staten och
kommunerna tar på sig hela utgiften.
Jag tycker att det är så värdefullt att
göra arbetslöshetsförsäkringen attraktiv
att vi bör slå vakt om ett förhållandevis
bra tilltaget grundstatsbidrag, som
ju ändå är maximerat till 5 kronor då
dagunderstödet utgår med 16 kronor 50
öre.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B—D
hemställt.

Beträffande punkten E, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hem -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

ställan vara med övervägande ja besvarad.

Härpå gjordes i enlighet med de rörande
punkten F förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till motionen 1:44; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten G hemställt.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift
vid export m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 27 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 80, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag''
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och med den
30 juni 1954 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift
samt att godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:373
av herrar Boman och Björnberg samt
11:463 av herrar von Seth och Kristensson
i Osby, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta återbäring av de för
tiden Va—“/b 1952 inbetalade prisutjämningsavgifterna
på trävaror enligt samma
grunder som gällt återbetalning av
konjunkturutjämningsavgiften för tiden
7i 1951—31/i 1952;

2) de likalydande motionerna I: 374 av
herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg samt

II: 462 av herr Hjalmarson och herr förste
vice talmannen Skoglund, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 80, i vad densamma
avsåge fortsatt bemyndigande för
Kungl. Maj:t att för tiden t. o. m. den
30 juni 1954 uttaga prisutjämningsavgift;
samt

3) motionen II: 461 av herr Ståihl
m. fl., vari hemställts, att Kungl. Maj :ts
begäran om fortsatt bemyndigande att
uttaga prisutjämningsavgift av riksdagen
måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 80,

1) med avslag å de likalydande motionerna
I: 374 av herrar Ebbe Ohlsson och
Björnberg samt 11:462 av herr Hjalmarson
och herr förste vice talmannen
Skoglund ävensom motionen 11:461 av
herr Ståhl m. fl. lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och
med den 30 juni 1954 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift; samt

2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 373 av herrar Boman och
Björnberg samt 11:463 av herrar von
Seth och Kristensson i Osby godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte,

1) med bifall till de likalydande motionerna
1:374 av herrar Ebbe Ohlsson
och Björnberg samt II: 462 av herr Hjalmarson
och herr förste vice talmannen
Skoglund ävensom motionen 11:461 av
herr Ståhl m. fl., avslå förevarande proposition,
i vad densamma avsåge fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att
för tiden t. o. in. den 30 juni 1954 med -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

dela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) med bifall till de likalydande motionerna
I: 373 av herrar Boman och
Björnberg samt II: 463 av herrar von
Setli och Kri,stensson i Osby besluta,
att återbäring av de prisutjämningsavgifter,
som erlagts vid export av sågade
trävaror under tiden den 1 februari—
den 25 maj 1952, skulle ske enligt samma
grunder som gällt intill utgången av
januari 1952 för återbetalning av konjunkturutjämningsavgifter,
samt i övrigt
godkänna vad i propositionen föreslagits
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick
Nilsson och Jansson i Aspeboda, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VELÄNDER (li): Herr talman!
Det bemyndigande, som enligt förevarande
proposition begäres förlängt, avses
att gälla ytterligare ett år, räknat från
den 1 nästkommande juli. Det innefattar
befogenhet för Kungl. Maj:t att, såsom
det heter, för stabilisering av den
inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift
vid export av varor. Det
huvudsakliga syftet därmed har angivits
vara att förhindra att höga utlandspriser
verkar prisstegrande inom landet.

Bemyndigandet har, såsom känt, kommit
att tillämpas endast beträffande
skogsprodukter, och genom detsamma
har mycket betydande belopp indragits
till det allmänna från exportörerna av
sådana produkter. Det är från denna utgångspunkt
inte oriktigt, när man i diskussionen
rörande hithörande spörsmål
ofta får höra talas om prisutjämningsavgiften
såsom en extra beskattning av
viss näring eller näringsgren. Denna omständighet
kan redan den betraktas såsom
en anledning att med alldeles särskild
uppmärksamhet pröva behörigheten
och lämpligheten av att utrusta
Kungl. Maj :t med en fullmakt av ifrågavarande
art och även att, där den meddelats,
söka följa hur den handhafts eller
handhaves.

Huruvida i sistnämnda hänseende fog
för anmärkningar eller erinringar förefinnes
ligger väl utanför dagens diskussion,
som ju gäller huruvida ett fortsatt
bemyndigande kan anses påkallat eller
ej. Jag skall dock tillåta mig en stilla
undran. När vi diskuterade dessa spörsmål
i april 1952, uttalades både av departementschefen
och bevillningsutskottet
att frågor rörande restitution av erlagda
prisutjämningsavgifter skulle handhas
med smidighet och anpassning efter
omständigheterna. Jag utgår ifrån att
handelsministern har varit angelägen om
att följa utvecklingen i det hänseendet,
så att man kan känna sig övertygad om
att exempelvis handels- och industrikommissionen
vid sitt handhavande av hithörande
spörsmål verkligen har förfarit
på det sättet.

Departementschefen förklarar själv,
att »i dagens läge föreligger ej omedelbart
behov att uttaga prisutjämningsavgift».
Han tillfogar emellertid följande:
»De senaste årens erfarenheter ger emellertid
vid handen att tvära omkastningar
i prisutvecklingen kan inträffa, särskilt
för sådana råvarubetonade produkter, på
vilka den svenska exporten till mycket
stor del är uppbyggd. Dessa omkastningar
har mycket kännbara återverkningar
på vårt inhemska kostnadsläge. Det är
därför angeläget att kunna vidtaga snabba
motåtgärder för att förhindra en dylik
ur landets i dess helhet synpunkt
olycklig utveckling. Det är icke uteslutet
att liknande omständigheter som de
vilka under åren 1950 och 1951 medförde
kraftiga prisförskjutningar i vår
utrikeshandel åter kan inträffa.»

Vad innebär egentligen detta? Det är
för det första klart, att departementschefen
alltjämt sneglar åt skogens produkter.
De är ju de enda, som hittills belagts
med prisutjämningsavgifter. För det andra
är det jämväl klart, att departementschefen
leker med den tanken, att sådana
prisförskjutningar beträffande trävaror
och massa, som vi fick vara med om åren
1950 och särskilt 1951, alltjämt är att
räkna med. Det må ursäktas mig, om
jag därtill vågar säga, att detta näppeligen
kan vara en realistisk tanke. Nå -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. uttagande av pnsutjamningsavgift vid export m. m.

gon representant för vår skogsindustri
kan knappast vara benägen alt biträda
en sådan inställning. På importörshåll
skattar man säkerligen inte lieller åt dylika
meningar. Om någon ändock skulle
bita sig fast vid ordalagen i propositionen
och alltså rent formellt eller abstrakt
hävda, att en dylik utveckling likväl
måste kunna siigas ligga inom gränsen
för det möjliga, även om den icke är
sannolik, är det dock icke längre fråga
om ett läge, som kan åberopas till stöd
för det med propositionen avsedda, fortsatta
bemyndigandet, utan då är det fråga
om en motivering, som med samma
styrka eller rätteligen utan någon styrka
eller bärighet alls kan åberopas till stöd
för vilket bemyndigande som helst för
Kungl. Maj:t. Men är man beredd att
argumentera efter sådana linjer, då är vi
på farliga vägar. Det skulle betyda någonting
sådant som att vi är inställda
på ett statligt reglerande för reglerandets
egen skull, att vi är beredda att
beskära möjligheterna för företagsamheten
till en mera fri anpassning efter förhållanden
och omständigheter, som i
fråga om produktion och varubyte undan
för undan anmäler sig, samt alt vi
i själva verket eftersträvar ett kvarhållande
eller försättande av denna företagsamhet
under ett ständigt tryck av
ovisshet.

När det gäller att diskutera behovet
eller ej av det här ifrågasatta bemyndigandet
med utgångspunkt från den utveckling,
som kan vara sannolik, vill
jag nämna, att handelsministern under
gårdagen i sitt svar på en interpellation
i andra kammaren angående den
svenska tull- och handelspolitiken hade
ett uttalande, som jag tycker kan tjäna
som utgångspunkt även för den överläggning,
som nu äger rum i fråga om
prisutjämningsavgifterna. Handelsministern
anförde sålunda: »Som herr Ohlin
framhållit i sin interpellation bär det
internationella handelspolitiska läget
under det senaste året undergått väsentliga
förändringar. Den toppkonjunktur
som Koreakrisen utlöste på världsmarknaden
har efterträtts av en allmän nedgång
i varuefterfrågan och priser, en

riklig varutillgång och en alltmera
skärpt konkurrens. Härtill kommer att
många länder på grund av valutabrist
sett sig nödsakade att återinföra vittgående
importrestriktioner. Vissa länder
har vidare, för att skydda eget näringsliv
mot utländsk konkurrens, under senare
år företagit tullhöjningar. Det är
givet att denna utveckling på många
håll lett till kännbara avsättningssvårigheter
för den svenska exporten.»

Det synes mig nu, att, om läget är sådant,
som handelsministern här skisserade,
det måste erbjuda vissa svårigheter
att med framgång kunna hävda,
att vi har att emotse sådana kastningar
i utvecklingen, som motiverar upprätthållandet
av en beredskap i form av en
fullmaktslagstiftning av här ifrågavarande
art.

Den under punkt I till utskottsbetänkande
fogade reservationen åsyftar i
sitt senare avsnitt frågan om återbäring
till vederbörande exportör av de prisutjämningsavgifter,
som erlagts vid export
av sågade trävaror under tiden 1
februari—25 maj 1952. Denna återbäring
skall enligt propositionen verkställas
med ett icke oväsentligt lägre belopp
än enligt de grunder, som gällt intill
utgången av januari samma år.

Reservanterna ställer sig mycket frågande
rörande orsaken till denna olika
behandling. Varken departementschefen
eller utskottet anför, såvitt jag kunnat
finna, någon som helst motivering'' på
den punkten. Man får väl ändå inte antaga,
att denna skiljaktiga behandling
har sin grund i den omständigheten, att
trävaruexportörerna vid tiden omkring
årsskiftet 1951/52 hade den bestämda
uppfattningen att på grund av läget på
exportmarknaden något utrymme för ett
fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift
icke skulle komma att föreligga, varför
de vägrade att träffa någon frivillig
överenskommelse i motsatt riktning,
bortsett dock från januari månad. Utvecklingen
har nu visat, att trävaruexportörerna
i det hänseendet icke företrädde
någon oriktig uppfattning. Åtminstone
efter mitt sätt att se är det
därför rätt underligt att exportavgifter

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

för tiden efter den 31 januari skall återbäras
enligt helt andra grunder än de
som tillämpats vid återbäringen av prisutjämningsavgifter
under tiden närmast
dessförinnan.

Då reservanterna känner sig något
tveksamma inför denna olika behandling
i fråga om återbäringen av prisutjämningsavgifterna,
är de mycket intresserade
av att erfara, vad som på den
punkten kan vara att anföra från departementschefens
eller utskottens sida.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till det anförda få yrka bifall till den
vid utskottsbetänkandet fogade, med I)
betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Regeringen
har ju haft möjlighet att pålägga
dessa prisutjämningsavgifter alltsedan
1945, och under de gångna åtta
åren har man tidvis använt dem, tidvis
låtit dem ligga. Avsikten med det bemyndigande,
som regeringen gång på
gång fått, har varit att man under perioder
med höga utlandspriser skulle försöka
påverka förhållandena så, att en
prisstegring på varorna inom landet
inte inträffade. Möjligheten att pålägga
prisutjämningsavgifter har alltså varit
ett av de vapen, varigenom man velat
stabilisera den inhemska prisnivån.

Metoden har i de allra flesta fall varit,
att man träffat överenskommelser
med exportörerna. Om det inte skett och
regeringen bedömt läget så, att man borde
uttaga en prisutjämningsavgift, har
den uttagits. En stor del av dessa pengar
har sedermera återbetalats efter överenskommelse
med exportörerna. Vissa
belopp har också använts för skogliga
åtgärder — det är på skogsindustriernas
område prisutjämningsavgifter uttagits
— eller för sociala ändamål.

Sedan juni 1952 har någon prisutjämningsavgift
inte uttagits, därför att priserna
legat under den nivå, där prisutjämningsavgifter
enligt träffad överenskommelse
skulle tillämpas. Departementschefen
säger, att något omedelbart
behov av prisutjämningsavgifter inte nu
föreligger, men att en omkastning kan

ske. Vi har rik erfarenhet av att omkastningar
kan ske hastigt nog, och vid
sådana tillfällen fordras snabba åtgärder.
Det är inte här fråga om något reglerande
för reglerandets egen skull, som
herr Velander uttryckte det. Men man
bör ha ett redskap till hands för att göra
vad göras kan, när det är nödvändigt
att söka stabilisera den inhemska prisnivån.

Reservanterna anser att prisutjämningsavgiften
verkat ogynnsamt på exporten
och att man därför inte bör ge
regeringen den begärda fullmakten. Avgiften
har irriterat utlandet och betraktats
såsom en exportavgift, som onödigt
fördyrat varorna. Men prisutjämningsavgiften
uttages som bekant i efterhand,
och irritationen bär därför säkerligen
inte vållats av den, utan av de höga priser
som föregått uttagningen av prisutjämningsavgift.
Höga priser irriterar ju
alltid en köpare.

Reservanterna anser det opsykologiskt
att nu ge regeringen fullmakt att i vissa
fall kunna pålägga prisutjämningsavgift.
Men skulle det inte vara ännu mera opsykologiskt
att vänta med att begära fullmakten
tills den omedelbart behövs? På
det sättet skapar man en stor offentlighet
åt frågan genom debatter i riksdag
och tidningspress. Att just i det ögonblicket
skapa en sådan mycket stor publicitet
förefaller mig vara det mest opsykologiska.

Då är det bättre att fullmakten redan
finns, så att regeringen vid behov kan
använda den omedelbart. Det är inte
säkert att den måste användas. Men om
man försäkrar sig mot en eldsvåda, räknar
man ju inte med -att en eldsvåda
skall inträffa. På samma sätt är det här:
vill man försöka värna sig mot att höga
utlandspriser på våra exportprodukter
får återverkningar på den inhemska
marknaden, bör man ha alla medel till
hands, som behövs i kampen för att bevara
priserna inom landet oförändrade.
Utskottet har för sin del understrukit,
att prisutjämningsavgiften är en anordning
som skall tillämpas under exceptionella
förhållanden.

Detta är den ena delen av den fråga

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

som här debatteras. Den andra delen
gäller den speciella frågan om återbäring
av vissa prisutjämningsavgifter.

Enligt ett avtal med Svenska trävaruexportföreningen,
vilket utgick den 1
februari förra året, skulle en återbäring
ske med 70 procent av inbetalda medel
under en viss tidsperiod. För tiden efter
den 1 februari ville man inte träffa något
avtal. Under sådana omständigheter
äger föreningens medlemmar inte någon
rätt att erhålla någon återbetalning. Från
regeringens sida har man emellertid ansett
att en viss återbetalning skulle kunna
ske även under en kortare tid efter
den 1 februari, nämligen fram till den
25 imaj förra året. Procentsatsen har
emellertid inte ansetts böra vara 70 utan
50. Det är efter allt att döma en rätt
ovanlig åtgärd att man på det sättet tillmötesgår
dem som betalt avgifterna,
trots att något avtal icke bar kunnat
åstadkommas.

Med hänsyn till utskottsmajoritetens
uppfattning att regeringen bör erhålla
denna fullmakt och att en återbetalningbör
ske på sätt regeringen föreslagit
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Jag
kan i föreliggande fråga i långa stycken
dela reservanternas betänkligheter mot
en prolongering av den begärda fullmakten.
Såvitt jag kan bedöma har läget numera
stabiliserats, när det gäller trävarupriserna.
Enligt min mening har exportavgifterna
icke alltid och över hela
linjen visat sig vara förmånliga för landets
exportpolitik. De bar nämligen
tvingat exportörerna att ta ut ett överpris,
som på grund av en tillfiillig konjunktur
på världsmarknaden var möjligt
att ta ut, för att täcka exportavgifterna,
vilka man visste måste belasta exporten,
och man har därigenom utnyttjat läget
på ett sätt, som har skapat en reaktion
från våra utländska köpares sida. De bar
sagt: Om vi betalar ett mycket högt pris
för en vara, så skall väl inte därtill läggas
en skatt! Man har kanske därvidlag
missuppfattat exportavgiftens karaktär

och ansett att den verkligen bar utgjort
en skatt till den säljande nationen, men
det har i varje fall skapat denna reaktion.
Den för närvarande nedgående
konjunkturen medger ju inte ett uttagande
av exportavgifterna.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att det här är fråga
om en speciell varugrupp, medan man
inte tar konsekvensen av att lägga en
exportavgift på exempelvis industriprodukter
i större omfattning.

Jag skulle kanske utan att ge till känna
några betänkligheter ha kunnat svälja
propositionen, om det här enbart gällt
de sågade trävarorna och trämasseprodukterna,
men jag måste mycket bestämt
reagera mot uttagandet av en exportavgift
på rundvirke. Denna vara är ju föremål
för licens, och det ligger — tyvärr

— kvar i regeringens bedömande, huruvida
en viss mindre export skall tillåtas.
Såsom framgick av debatten för ett par
dagar sedan har stora delar av landet
för närvarande ett överskott av rundvirke,
som inte kan förädlas inom området
och som gjort att skogsägarna varit prisgivna
åt en priskartell från köparbolagens
sida. Om det nu, då denna priskartell
har ett dominerande inflytande över
prisbildningen — tills vidare åtminstone

— i fråga om trämasseråvarorna, skulle
lyckas att genom en mindre export kunna
bryta prisringen och få en viss justering
av råvarupriset — vi vet ju att
det här föreligger en betydande marginal
— skulle regeringen i det läget kanske
med användande av sin fullmakt
kunna lägga en exportavgift på rundvirket
och följaktligen också neutralisera
den möjlighet till ett brytande av priskartellen,
vilket ur skogsägarsynpunkt
för dagen och för den närmaste framtiden
är nödvändigt att göra.

Jag hoppas att regeringen beaktar detta.
Jag tror också att jag kan göra det
erkännandet, att regeringen genom att
den inte nu har gjort bruk av sin fullmakt
har beaktat det försämrade läge,
som inträtt för skogsägarna. I detta läge
är dessa dock på grund av de mycket
höga avverkningskostnaderna angelägna
om att kunna erhålla ett pris, som gör

Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15. 59

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

det möjligt för dem att förse industrien
— kanske vår allra viktigaste exportindustri
— med nödig tillgång på råvaror.

.lag vill begagna tillfället att säga, att
skogen är föremål för en ur många synpunkter
så hård och allomfattande beskattning,
att skogsägarna säkerligen
inte tål en ytterligare belastning som tillsammans
med beskattningen i övrigt utövar
ett tryck som undandrar sig de allra
flestas riktiga bedömande. Under de
år, då skogsägarna inte tar ut något av
sitt skogsinnehav, beskattas nämligen ändock
skogen genom en fastighetsskatt,
och då sedan uttag sker av ackumulerad
tillväxt jjlir i de fall, då skogsägaren
har andra inkomster, skogsuttagen föremål
för progressionens mycket hårda
tryck genom att inkomsterna därav ur
beskattningssynpunkt lägges i översta
skiktet av vad han i övrigt förtjänar.

Under dessa förhållanden är det inte
riktigt att man helt och hållet försöker
göra den uppfattningen gällande, att
skogsägarna skulle skära guld med täljknivar,
om det någon gång skulle inträffa
att det blir ett gynnsammare prisläge.
Detta bör inte missunnas dem, i
synnerhet som det medför för staten en
betydande skatteintäkt.

Särskilt med hänsyn till fullmakten att
ta ut exportavgift på rundvirke har jag
velat ge till känna mina betänkligheter
mot regeringens alltid något framträdande
lust att »hamstra» fullmakter för att
ha till hands. Det kan många gånger
vara riktigt att ha dem, men jag förutsätter,
att de handhas med mycket stor
omsorg och under hänsyntagande till
alla de olika förhållanden, som kan inträda,
särskilt när det gäller så pass ömtåliga
förhållanden som skogshanteringen
och exporten av våra skogsprodukter.

Herr VELÄNDER (li): Herr talman!
•lag kan ju instämma i det uttalande, som
herr Werner slutade med, när han berörde
regeringens lust att »hamstra fullmakter».
Jag hoppas, att herr Werners
uttalande i den delen var adekvat. Det
förefaller mig ock, som om herr Sjödahl
i sitt anförande sökte uppvisa, att

det verkligen föreligger en lust till sådant
hamstrande, ty, när herr Sjödahl var
inne på mitt uttalande att de skäl, som
åberopades till stöd för ett fortsalt bemyndigande,
var av den beskaffenheten,
att de kunde åberopas till stöd för vilket
bemyndigande som helst, så yttrade
han, att man ju, när man brandförsäkrar,
inte räknar med att en eldsvåda skall
uppstå, men att man dock bör rusta sig
mot den. Detta innebär alltså, att på alla
de områden, där utrymme finns för
en sådan tanke som att under utvecklingens
gång oberäkneliga risker kunna
anmäla sig, regeringen bör utrustas med
befogenheter att möta dessa.

Jag måste säga, att detta är en orimlig
tanke. På det sättet skulle hela vår
tillvaro, ekonomiskt och i andra hänseenden,
bli kringgärdad av ett otal bemyndiganden
för regeringen att ingripa,
och reglera allt och alla utan annan
prövning än regeringens egen. Jag måste
utgå ifrån att det inte skall meddelas
några bemyndiganden under andra omständigheter
än att riksdagen finner dem
påkallade och nödvändiga och att riksdagen
själv skall bestämma under vilka
betingelser och i vilken ordning dessa
bemyndiganden skall begagnas.

Utöver de skäl, som jag åberopade i
mitt förra anförande, där jag sökte uppvisa,
att man kunde utgå ifrån att det
icke förelåg något motiv för att nu utsträcka
bemyndigandet till att avse även
det nionde året, skall jag peka på ett nytt
skäl i det avseendet. Såsom jag underströk
i anförandet, utgår giltighetstiden
för det nu gällande bemyndigandet med
juni månad eller per den första nästa
juli. Riksdagen sammanträder under hösten
— vi är väl nu på det klara därmed
— och detta sker sannolikt i oktober.
Skulle det föreligga särskilda skäl därför,
finns det möjligheter att låta riksdagen
sammanträda tidigare. Jag skulle då
vilja ställa den frågan: Är det någon som
tror eller har anledning att tro, att det
skall inträffa sådana omkastningar i fråga
om vår produktion och vårt handelsutbyte
under den korta mellantid, det
här gäller, att det skulle bli nödvändigt
att utnyttja en fullmakt av här avsedd

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

art? Det räcker nämligen inte med att
utomordentliga händelser inträffar, ett
nytt krig eller något annat i den vägen,
utan därefter måste det ock förflyta en
så lång tid, att prisnivån hinner anpassa
sig därtill. Från den utgångspunkten
kan jag inte tillägna mig den meningen,
att det finns något som helst skäl för
det fortsatta bemyndigande, som bär begäres.

Herr Sjödahl talade om de höga priser,
som varit gällande i vissa sammanhang,
och det är ju ett faktum, att höga
priser förekommit. När det talats om att
förhandenvaron av det gällande bemyndigandet
och uttagandet av exportavgifter
på grundval därav har vållat irritation
och oro bland importörerna, så
menar herr Sjödahl, att detta sammanhänger
med vår egen diskussion omkring
dessa ting. Jag tror, att herr Sjödahls
resonemang knappast kan var relevant.
När en köpare närmar sig säljarintresset,
siktar han väl till vad som i det
aktuella läget kan vara ett skäligt pris.
Producenten-exportören skall normalt ha
täckning för sina produktionskostnader
och därtill en skälig avans, men om han
på grund av särskilda omständigheter är
i tillfälle eller söker att för sin vara betinga
sig väsentligt högre priser, måste
importören-köparen ålägga sig en alldeles
särskild försiktighet. Det är väl
klart, att köparna inte har kunnat undgå
att finna, att de priser, som de fått
betala för våra trävaror och skogsprodukter
över huvud taget, har inrymt
möjligheter för det allmänna att uttaga
extra pålagor i form av prisutjämningseller
exportavgifter. Det är inte möjligt
att förneka, att detta förhållande har
föranlett en inställning hos köparna, som
inte har varit ägnad att befordra handelsutbytet
och hålla exporten uppe. Man
kan säkerligen anlägga sådana synpunkter
på det läge, som gällde under exempelvis
de första fem månaderna av år
1952. Det resonemanget, att sådana olägenheter
beror på den publicitet, som vi
själva gett åt dessa tankegångar, kan
inte ha något fog för sig. Köparna är
säkerligen fullkomligt på det klara med
det faktiska läget.

Vad beträffar de skiftande grunderna
för återbäringen av prisutjämningsavgifterna,
säger herr Sjödahl, att exportörerna
inte ville träffa något avtal för
tiden efter utgången av januari 1952,
och att de därför inte har någon rätt till
återbäring över huvud taget. Ja, just det!
I detta herr Sjödahls yttrande framskymtar
alltså den meningen att om man inte
är snäll och anpassar sig efter regeringens
önskningar, även om man har de
starkaste skäl för att motsätta sig dem,
förlorar man sin rätt.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Det var bara en enda sak, som
föranledde mig att begära ordet för replik.

Jag tror inte, att de som lyssnade till
mitt första anförande i allmänhet fick
den uppfattning, som herr Velander
tycks hysa, nämligen att jag inte skulle
ha lagt den väsentliga vikten vid de
höga priserna som det primära och att
prisutjämningsavgiften kommer först
därefter. Det som irriterar köparna är
uppenbarligen de höga priserna och inte
den omständigheten att sedermera en
del av dessa höga priser indrages i form
av prisutjämningsavgift.

Jag vet, att ansvarsfullt folk inom exportindustrien
har bedrivit propaganda
för att upplysa köparna om det verkliga
förhållandet. Jag tror att det vore lyckligt,
om vi i den svenska riksdagen på
alla håll bedrev samma propaganda.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
När herr Werner nyss myntade
slagordet, att han inte tyckte om att regeringen
»hamstrar fullmakter» från
riksdagen, tror jag att han lyckades få
åtskilliga vänner inom den politiska oppositionen
bär i riksdagen. Det går ju
att uttrycka saken på det sättet och få
instämmanden.

Jag har i min proposition i föreliggande
ärende sagt, att vi för närvarande
bedömer läget så, att dessa fullmakter
inte behöver komma till användning,
men att vi med hänsyn till den osäker -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. ni.

het som råder känner behov av att begära
förlängt bemyndigande från riksdagens
sida att uttaga prisutjämningsavgift.

Nu ställer herr Velander den frågan:
Finns det någon människa som tror, att
den närmaste framtiden kommer att se
så ut att detta bemyndigande behöver
användas när det gäller t. ex. skogsprodukterna?
Herr Velander föreföll vara
tämligen övertygad om att så inte skulle
bli fallet, och han uttalade sig ganska
bestämt om åtskilliga ting i det sammanhanget.

Personligen har jag den erfarenheten,
att kastningarna inom det ekonomiska
livet och framför allt på världsmarknaden
ofta kommer mycket snabbt och
oväntat. Åtskilliga gånger har det inträffat
att händelseutvecklingen gått så
snabbt att man efteråt måst säga, att vi
borde ha haft möjlighet att ingripa tidigare
med hänsyn till våra allmänna
intressen.

Även om jag uppskattar den sakkunskap,
som finnes inom vårt näringsliv
på skilda fält, kan jag inte lika tvärsäkert
som herr Velander uttala den meningen,
att man uteslutande på den kanten
äger sakkunskap. Jag har haft tillfälle
att vid förhandlingar med företagsrepresentanter
konstatera mycket bestämda
uttalanden om ett visst marknadsläge
och har fått uppleva att några
månader senare samma personer, som
gjort dessa bestämda uttalanden, har
nödgats erkänna att de missbedömt läget.
Jag har tidigare här i riksdagen relaterat
händelser av den karaktären. Det
finns ingen anledning att säga, att eftersom
vederbörande misstagit sig en gång,
så skall man över huvud taget inte tro
på deras prognoser.. Det tror jag är att
dra en felaktig slutsats. Men även om
man uttrycker saken så, är det ett rätt
långt steg från den ståndpunkten som
säger att man uteslutande skall ta hänsyn
till vad den ena parten framför för
åsikter, ty här föreligger ■— det är alldeles
uppenbart — i vissa fall intressemotsättningar,
där vederbörande företrädare
för enskilt näringsliv så långt
det är möjligt söker fullfölja den upp -

gift, som de är satta till, nämligen att
tillvarataga sina egna företags intressen.

För närvarande finnes det ingen anledning
att diskutera, på vilka områden
denna fullmakt, om den ges av riksdagen,
skulle komma att användas. Hittills
har vi använt prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter
endast när
det gällt skogsprodukter. I fråga om
dem har ju marknaden förändrats. Men
jag vill erinra om att det för närvarande
föreligger en stark efterfrågan på bl. a.
sågade trävaror, en så pass stark efterfrågan
att vi tror på en försäljning, som
kommer att ligga betydligt över de prognoser,
som expertisen tidigare ställt.

Det är sålunda, herr talman, en beredskapsåtgärd,
som avsetts i denna
framställning till riksdagen om en förlängning
av fullmakten att få uttaga
prisutjämningsavgift. Min förhoppning
är att riksdagen kommer att bifalla bevillningsutskottets
förslag.

När det gäller reservationen nr II) till
utlåtandet är det egentligen en mycket
liten sak det tvistas om. När herr Veländer
här skildrar vad som förekommit
på det sättet, att om inte företagarna
går med på vad vederbörande myndigheter
önskar, så mister de sin rätt,
tror jag att den skildringen är alldeles
felaktig. Här var ju läget det, att vederbörande
branschorganisation hade med
statlig myndighet ett avtal om konjunkturutjämningsavgift.
När konjunkturutjämningsavgift
uttages, föreligger således
en överenskommelse mellan branschorganisationen
för näringen i fråga och
statlig myndighet om att pengarna skall
disponeras på visst sätt. Regeringen gav
vederbörande branschorganisation erbjudande
om förlängning av gällande avtal
i avvaktan på att större klarhet skulle
nås om marknadsutvecklingen. Trävaruexportföreningen
gick med på att förlänga
avtalet en månad, nämligen under
januari. Vi gav då ett erbjudande om att
prolongera avtalet ytterligare med en
månad i taget. Vederbörande var mycket
bestämda i sin åsikt och sade, att
de inte kunde vara med om några nya
överenskommelser därför att priserna
på trävaror föll. Det var i detta läge som

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

vi tog ut dessa avgifter. Regelmässigt
hade det dittills varit så, att i den mån
man tagit ut prisutjämningsavgifter hade
vederbörande branscher inte fått tillbaka
pengarna, utan dessa medel hade
använts till skogsvårdande åtgärder i
allmänhet.

Om man nu hyser den meningen, att
det lyckligaste och mest ändamålsenliga
är att överenskommelser träffas med vederbörande
branschorganisationer —
och den meningen har ju riksdagen givit
till känna för ett par år sedan — så är
det såvitt jag kan förstå angeläget, att
om en sådan överenskommelse träffas, så
skall den också ge vederbörande
branschorganisation vissa förmåner. När
man sluter ett avtal och ömsesidigt tar
ansvaret, skall det ges vissa förmåner
vid uppgörelsen, och jag tror att de uppgörelser
man träffat också har givit det
resultatet. Men om en part i en annan situation
säger, att den vägrar att göra en
uppgörelse, och vederbörande ändock
får precis samma förmåner — finns det
då någon ledamot av denna kammare
som tror, att ett sådant förfarande stimulerar
till nya uppgörelser i andra situationer?
Jag tror det inte.

Egentligen skulle man här dra den
slutsatsen, att de pengar det gäller —
jag tror det är fem miljoner kronor —
egentligen skulle användas till skogsvårdande
åtgärder i allmänhet och inte gå
tillbaka till vederbörande producenter,
men jag har funnit skäligt att i sinom
tid betala tillbaka 50 procent till vederbörande
exportörer. Det erbjudandet betraktar
jag som utomordentligt generöst.
Att gå längre, det vore att ge större förmåner
än vederbörande branschorganisationer
fått på andra områden, t. ex.
inom cellulosaindustrien, och det kan
väl ändå inte på allvar ifrågasättas.

Min mening är sålunda, att det inte
finns någon saklig grund för yrkandet
om att vederbörande skulle få tillbaka de
inbetalade avgifterna och att propositionens
förslag får betraktas som utomordentligt
generöst utformat. Jag hyser
därför den förhoppningen, att kammaren
kommer att följa bevillningsutskottets
förslag.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet inlät sig i
själva verket inte på något bemötande
av de skäl som jag anförde till stöd för
reservanternas ståndpunkt, att något
fortsatt bemyndigande inte bör ifrågakomma.
Statsrådet talade endast i allmänna
ordalag om att »kastningar» kunde
inträffa. Mot det vill jag ställa statsrådets
eget uttalande i propositionen,
att det inte föreligger något behov av
denna fullmakt för närvarande. Om man
konstaterar detta, är det inte gärna möjligt
att med hänsyn till en oviss framtid
säga, att läget dock kan komma att förskjutas
så, att ett sådant bemyndigande
beliöves.

Från den utgångspunkten skulle jag
också vilja ställa en fråga till statsrådet.
Statsrådet har säkerligen inte utgått
ifrån att denna fullmakt skall bli evig,
utan att den skall bortfalla i något sammanhang.
Jag frågar alltså: När och under
vilka förutsättningar kan statsrådet
tänka sig, att detta bemyndigande skall
bortfalla? Jag utgår alltjämt ifrån att det
är bådas vår inställning att det förr eller
senare skall upphöra att gälla.

Herr statsrådet var också inne på det
nuvarande läget på trävarumarknaden.
Ja, statistiskt sett är läget gott. Eftersom
producenterna har sålt det mesta av sin
produktion, kan man säga detta, och jag
kan vitsorda, alt priserna måhända är
mera tillfredsställande än man för ett år
sedan kunde hoppas. Men om herr statsrådet
tänker på vad råvaran kostat i fråga
om de leveranser, som skall ske under
den närmaste tiden, så finner nog
statsrådet, att de gällande priserna inte
medger någon som helst avans.

Jag tycker nog också, att när statsrådet
talar om det relativt gynnsamma läget
för trävarorna han inte får glömma
bort det allra viktigaste i sammanhanget,
nämligen massan. Och då är väl ändå,
hem statsråd, läget alltjämt mycket olustigt.
Jag utgår ifrån att man inte kan
komma förbi den saken.

Herr statsrådet vidgick i fråga om
återbäringen mycket öppenhjärtigt, att
då var det egentligen fråga om att den
part, som vägrat att träffa en överens -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift vid export m. m.

kommelse, också skulle få känna att detta
hade sina konsekvenser. Ja, herr statsråd,
men om skälen för att man inte ville
träffa överenskommelsen bottnade i
en riktig uppfattning, tycker jag att det
argumentet inte bör väga någonting alls.

När man talar om återbäring av 70 eller
50 procent av de erlagda avgifterna
skall man för övrigt inte glömma, vad
det är exportörerna i själva verket får
tillbaka. Hur mycket var det som exportörerna
tillfördes genom överenskommelsen
om återbäring av de 70 procenten?
Ja, efter avdrag av de 30 procenten och
efter avdrag av den inkomstskatt, som
statsverket tar ut i förskott, och efter avdrag
av kommunalskatten samt med hänsyn
till att pengarna står räntelösa under
många år, räknade man ju med att
vad som faktiskt gick tillbaka till exportören
var någonting mellan 25 och
30 procent.

Jag finner då, herr statsråd, att det
inte föreligger något skäl att instämma
i statsrådets uttalande, att man här gått
fram så utomordentligt generöst.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Veländers sista yttrande leder
väl närmast fram till slutsatsen att
vad vi här diskuterar är någonting ännu
mindre än jag trodde, eftersom det praktiskt
taget inte blir någonting kvar av
dessa avgifter, enligt herr Velanders sista
beskrivning. Jag trodde att företagarna
hyste den meningen att det är utomordentligt
värdefullt att de har dessa avgifter
sig till godo, om det skulle uppstå
besvärliga förhållanden inom näringen
eller när de senast får ut pengarna,
nämligen med början 1958 och
fram till 1962.

Det är ingalunda några föraktliga
summor som man här har i olika fonder.
Det rör sig väl ändå om mellan 600
och 700 miljoner kronor. Jag tycker att
det försök att redogöra för dessa värden
som herr Velander här gjorde inte överensstämmer
med verkligheten. Om man
får ut pengarna under eu depressionsperiod,
finns det åtskilligt som tyder på
att den effektiva beskattningen av dessa

pengar inte kommer att innebära att
man får betala ca 50 procent i skatt,
detta om jag förstår saken rätt och med
hänsyn till att det ju är vinsterna som
man beskattar.

Herr Velander säger vidare, att när
vederbörande branschorganisationer inte
ville träffa avtal så var det därför att de
bedömde läget annorlunda än myndigheterna,
och de bedömde det rätt. Jag
kan, herr talman, inte instämma i detta
påstående. Jag gav ett erbjudande att
månad för månad förlänga den tidigare
gällande uppgörelsen, som innebar mycket
låga avgifter. Det var detta som vederbörande
vägrade att gå med på. När
vi kom fram till det läge då priserna föll
var vi ense om att ta bort avgifterna,
och ,så skedde också. Det är alltså inte
det vi tvistar om. De som exporterade
under denna tid gjorde det till priser,
som ur de enskilda företagens synpunkt
var tillfredsställande.

Jag har vidare behov att invända något
mot herr Velanders sätt att uttrycka
sig när han talade om att »statistiskt»
sett är trävarumarknaden tillfredsställande.
Den är det inte bara statistiskt.
Jag tror att det finns anledning att uttala
tillfredsställelse med vad som hänt
på den marknaden, och jag skulle vilja
utbe mig en förmån dessutom, nämligen
att inte herr Velander och andra jämt
och samt skriker ut över landet, att det
råder en sådan förfärlig olust på cellulosamarknaden.
Vad har vi för intresse
av att göra så? Gagnar det något ändamål?
Våra små interna uppgörelser kan
vi väl isköta vid sidan om. Det är ju helt
andra ting det här rör sig om, d. v. s.
fördelning av avgifter. Då skall vi väl
i ärlighetens namn säga att vad som inträffat
på cellulosamarknaden de sista
månaderna ger en bild av stabilisering.
Priserna faller inte längre, och det går
att sälja i ökad utsträckning. Detta finner
jag vara företeelser som vi inte har
anledning att dölja. Vi har sålunda i stället
för att bara tala om olust och besvärligheter
anledning att konstatera de
framsteg som sker.

På herr Velanders direkta fråga, när
vi tänker avskaffa dessa fullmakter, vill

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.
jag bara svara att regeringen har bedömt
läget just nu på det sättet, att klokheten
bjuder att man hos riksdagen begär
förlängning av ett antal fullmakter
och bemyndiganden, detta med hänsyn
till den ovisshet som råder i skilda sammanhang.
Det är klart att vi i långa stycken
bedömer detta som beredskapsåtgärder.
Detta gäller alldeles speciellt
prisutjämningsavgifterna. Men vi känner
ett behov att ha dessa fullmakter
om det skulle inträffa någonting som
tvingar oss att ingripa. Det är inte med
någon glädje vi skulle ingripa, men vi
känner det som en plikt att skaffa oss
de redskap och de möjligheter som vi
behöver om vi skall värna prisstabiliteten
även framöver.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag fäste mig vid herr
statsrådets uttalande, att det här i själva
verket rör sig om små interna uppgörelser.
Jag beklagar, att statsrådet bär
den meningen, att om det på detta område
sker ett ingripande från statsmakternas
sida av det ena eller andra slaget,
det då blott är fråga om små »interna
uppgörelser».

Beträffande trävarumarknadens läge
misstänker jag, att statsrådet förstod att
jag var inne på samma tankegång som
han själv. När statsrådet vidare talar om
att priserna på massan inte har fallit på
sista tiden, utan att en stabilisering har
inträtt, kan jag visserligen vitsorda detta,
men måste påpeka att det är en stabilisering
på en nivå, som inte täcker
produktionskostnaderna med utgångspunkt
från anskaffningskostnaderna för
råvaran. Och det är väl ur företagarsynpunkt
en viktig sak.

Vad som är det väsentligaste för mig
i detta sammanhang är den ovisshet,
som ett sådant bemyndigande som det
här avsedda skapar i och för sig, en
ovisshet om hur det kommer att tillämpas
och även om hur man kommer att
förfoga över de medel som med stöd
därav kan komma att indragas. Det är
denna ovisshet jag vill ha bort, herr
statsråd.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 39.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts propositon med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 §

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor.

I propositionen hade föreslagits, att
skatterna på bensin och brännoljor
skulle höjas med 3 öre för liter från
och med den 1 juli 1953. Vidare hade
föreslagits, att skatten å motorsprit
skulle sättas i kraft nämnda dag och
att därvid skulle tillämpas en skattesats
av 3 öre för liter.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 375
av herr Magnusson m. fl. och II: 465
av herr Birke m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

a) under förutsättning att Kungl.
Maj:ts proposition nr 85, vilken bland
annat avsåg fortsatt giltighet av förordningen
om skatt vid tillverkning och
import av personbilar m. m., icke blivit
av riksdagen bifallen antaga i Kungl.
Majtts proposition nr 83 framställda
förslag om

1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt på bensin och
motorsprit, dock med det tillägget, att
förordningen endast skulle gälla till den
31 december 1953;

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.

2) förordning om tillfällig skatt å
bensin som finnes i riket den 1 juli
1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor,
dock med det tillägget, att förordningen
endast skulle gälla till den 31 december
1953;

b) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
till innevarande års höstriksdag framlägga
förslag till mera definitiv reglering
av beskattningen av motorfordonstrafiken; B)

motionen II: 464 av herr Christenson
i Malmö, vari hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83 måtte dels anhålla om en
redovisning för storleken av de fonderade
bilskattemedlen jämte förslag om
deras användning till täckande av vägväsendets
kostnader samt dels besluta,
att den provisoriska höjningen av skatten
å bensin och motorsprit in. m. skulle
utgå endast intill årets slut; ävensom

C) motionen II: 466 av herrar Carlsson
i Stockholm och Kollberg, vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att den
av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen av
skatten på bensin, motorsprit m. m.
skulle begränsas att gälla till innevarande
års utgång, samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att utredningen
om beskattningen av motorismen måtte
skyndsamt pröva frågan om en finansiering
över kapitalbudgeten av den del
av vägkostnaderna, som hade karaktär
inte av underhåll utan av ny investering,
så att riksdagen redan vid höstsessionen
kunde få ta ställning till ett
av Kungl. Maj:t framlagt förslag till motorismens
beskattning.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.
nr 83, antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit;

2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna T: 375
av herr Magnusson m. fl. och 11:465
av herr Birke m. fl.,

2) motionen II: 464 av herr Christenson
i Malmö, samt

3) motionen II: 466 av herrar Carlsson
i Stockholm och Kollberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin och
Kollberg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 83 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna 1:375 av
herr Magnusson m. fl. och 11:465 av
herr Birke m. fl., motionen 11:464 av
herr Christenson i Malmö samt motionen
II: 466 av herrar Carlsson i Stockholm
och Kollberg, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit med det tillägget, att förordningen
endast skulle gälla till och
med den 31 december 1953;

2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor
med det tillägget, att förordningen endast
skulle gälla till och med den 31
december 1953; ävensom

II) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 375 av
herr Magnusson in. fl. och II: 465 av
herr Birke m. fl. hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag till mera definitiv
reglering av beskattningen av
motorfordonstrafiken.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Vid
detta betänkande har sju av utskottets ledamöter
fogat en reservation. Vi har
icke kunnat nöja oss med utskottets uttalande
rörande motorfordonsbeskattningens
utformning på längre sikt. Vi
har i stället starkt velat understryka
principen: å enda sidan att motortrafikens
totala skattebelastning, av vilket
slag det vara må, uteslutande skall gå till
vägväsendet och å andra sidan att denna
beskattning icke skall finansiera vägväsendets
totala kostnader. Endast motorismens
skäliga andel av vägkostnaderna
skall uttagas genom beskattning
av motorfordonstrafiken.

Det är beklagligt att dessa principiella
överväganden, i avsaknad av resultat
från den pågående utredningen om
den framtida regleringen av motorfordonstrafikens
beskattning, icke har kunnat
ske, utan beskattningen har måst få
en provisorisk karaktär tid efter annan.
Kungl. Maj:t har ju i den föreliggande
propositionen föreslagit en provisorisk
höjning av bensinskatten under nästa
budgetår. Reservanterna anser det icke
opåkallat att riksdagen begär, att den utredning
som jag nämnde påskyndas, i
synnerhet som slutbetänkandet bebådades
redan till sommaren 1952. Vi anser
det möjligt, att förslag till en definitiv
reglering av beskattningen förelägges

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

årets höstriksdag och att i avvaktan därpå
giltighetstiden för den provisoriska
skattehöjningen begränsas till den 31 december
1953. Reservationen utmynnar ju
också i en sådan begäran.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Den
första invändning reservanterna reser
emot utskottets förslag är att all skatt,
som över huvud taget träffar bilismen,
skall tillföras vägväsendet. Herr Spetz
nämnde det inte direkt, men i reservationen
kommer det klart fram att vad
man menar är, att bilaccisens medel också
skall tillföras vägväsendet. Jag vill
erinra om att bilaccisen har tillkommit
som ett komplement till investeringsavgiften.
Investeringsavgiften kom till för
att söka begränsa investeringarnas totala
storlek. Då ansåg man det lämpligt, att i
investeringsavgiften ta med lastbilar och
bussar, medan man gjorde en särskild
lag för personbilar och motorcyklar. De
två sakerna hänger ihop. Bilaccisen är
således avsedd för ett tillfälligt ändamål,
nämligen att försöka minska investeringarna
inom landet emedan sparandet varit
alltför ringa, och den är inte någon
skatt pålagd för vägväsendets skull.

Nu är det en smula egendomligt att reservanterna
— vilket herr Spetz, som är
en klok man när han uppträder enskilt,
förbigick — å ena sidan talar om att
bilaccisen skall användas för att täcka
vägväsendets omkostnader men å andra
sidan om att den helst borde avskaffas
omedelbart. Man vill alltså både bruka
och icke bruka en och samma sak. Jag
gratulerar reservanterna till den lyckade
uppfinningen.

Jag vill tillika erinra om att det är en
bedömningsfråga när man kan antaga
att det blivit en sådan balans i vårt ekonomiska
liv, att vi kan avvara en eller
flera av de åtgärder vi har vidtagit för
att motverka inflationstendenser. Vi kan
alltså för dagen inte säga hur länge investeringsavgiften
och bilaccisen skall
stå kvar. Vi räknar nu formellt med
dem för hela nästföljande år, men vi vet

Ang. höjning av bensinskatten m. in.
inte med bestämdhet hur läget kommer
att utveckla sig.

Det andra reservanterna, och även
herr Spetz, drar fram är att man borde
kunna begränsa verkan av höjningen
med 3 öre till 1953 års utgång. Det förvånar
mig en smula att reservanterna
kunnat komma på den linjen. För några
månader sedan var nämligen reservanterna
utan någon som helst reservation
med om ett uttalande från bevillningsutskottets
sida om att genomföra ett förslag
om restitution på bensin till jordbruket
under hela år 1953 och hela år

1954, och i det uttalandet räknade man
med att en definitiv reglering av bilskatterna
efter den nu pågående utredningen
skulle kunna antagas av riksdagen
nästa år och träda i kraft den 1 januari

1955. Detta tycks reservanterna, inberäknat
herr Spetz, alldeles glömt nu. Emellanåt
kan det vara bra att ha dåligt minne,
men jag tycker ändå det är betänkligt
att ha så dåligt minne. Det kan också
vara så att vad man då, efter de uppgifter
man fick om utredningen, ansåg
vara lämpligt, har man numera av något
skäl, som inte framgår av reservationen,
funnit olämpligt. Det är också
möjligt att man vill locka de många bilintressenter
som finns ute i landet— och
även i riksdagen — med att de kanske
skall få 3 öre mindre i skatt nästa år,
om de tar denna skatt bara till årets
slut. Man kan ju försöka att sträcka ut
limspöet — det är väl alltid några flugor
som fastnar. Men man bör då tala om
för bilisterna, att om denna höjning inte
skulle gälla längre än till årets slut,
och om man skulle få ett utredningsförslag
att behandla till hösten — vilket
är tämligen otänkbart — måste det förslaget
inrymma ungefär samma inkomster
som nu för att täcka de utgifter vi
har för vägväsendet. Det blir alltså ingen
besparing för bilisterna, och jag hoppas,
att reservanterna, när de går ut och
talar om för bilisterna hur vänliga de
varit mot dem, också talar om att vi har
sillen stekt bara till den sista december
i år, men att de nästa år nog får sillen
igen i kapprock — vilken kapprock det
blir kan vi inte för närvarande säga.

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.

Det skulle åtminstone vara ärligt om reservanterna
ville säga så.

Ytterligare ett par saker. Jag vet inte
när utredningsmannens förslag om den
nya bilskatten kommer. Jag har emellertid
det bestämda intrycket att bilismens
folk mycket noga vill överväga frågan
om fördelningen mellan skatt på fordon
och skatt på bensin och olika skatter på
olika tyngder av fordon. Skall ett sådant
övervägande kunna ske blir det nog inte
möjligt att åstadkomma er. proposition
till i höst.

Herr Spetz kom slutligen in på den
fråga, som reservanterna tagit upp då
de framfört en sorts protest mot ett säkerligen
missuppfattat yttrande i departementschefens
proposition, De förmenar
att departementschefen förklarat att
vägkostnaderna principiellt bör täckas
av motortrafikens beskattning, och de
åberopar därvid uttalanden som departementschefen
gjort tidigare, bland annat
då han gav utredningsmannen i uppdrag
att utreda frågan om de nya bilskatterna.
Detta åberopar de emot departementschefen.
De har inte kommit
på den tanken att det väl var rätt sannolikt
att de skulle kunna tolka vad departementschefen
skrivit med hjälp av
detta uttalande till utredningsmannen.
Utskottet har emellertid förmenat att
den praktiska uppgiften nu är att avväga
de ökade kostnaderna för vägväsendet
med hänsyn till de möjligheter man har
att täcka dessa kostnader med bilskatter.
Och eftersom dessa kostnader har
blivit större, måste man öka skatteintäkterna
med en treöring per liter bensin.
Även om reservanterna är ute i politiska
syften — och det är vi ju alla — kan de
väl ändå inte vara så starrblinda att de
inte inser att ökningen av kostnaderna
för vägväsendet väsentligen sammanhänger
med ökningen av bilismen —
motorfordonen far fram med allt större
fart och i allt tyngre typer på våra gamla
vägar. Det är ökningen av kostnaderna,
åvägabragt genom de snabbt flyende
och allt tyngre motorfordonen, som är
orsaken till att det krävs hcgre skatter.
Men när man skall vara politisk kan det
vara fördelaktigt att vara blind. Jag gra -

tulerar reservanterna till den starrblindliet
som de här visar!

Jag vill till slut blott säga att bilorganisationernas
representanter vid förhandlingarna
mellan departementschefen
och bilorganisationerna, efter vad
det framgår av papperen —- jag har inte
haft något öra med vid de förhandlingarna
— resonerat på samma sätt som departementschefen:
»Vi vill ytterst gärna
ha förbättringar av vägarna, och vi är
beredda att betala de ökade kostnaderna.
» Men de räknade inte med att man
här i riksdagen på sina håll är mer bilistisk
än bilisternas egna organisationer.
Jag misstänker därför att bilisterna
genomskådar de alltför bilistiska partirepresentanter
som här har undertecknat
reservationen.

Då jag finner alla skäl tala för att
man bör gå på propositionens linje måste
jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag. ,

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag ber att få säga några ord till den
siste ärade talaren. Han kommer säkerligen
inte att ta något som helst intryck
därav; han kommer att vidhålla sin uppfattning
att det är en fullkomligt »starrblind»
som talar och att den, som både
hör och ser, är herr Sjödahl själv.

Han började emellertid med att säga
att reservanterna varit med om att fatta
beslutet om bensinskatterestitutionen för
traktorer som begagnas i jordbruket.
Herr Sjödahl har sålunda åtminstone
ibland ett inte alltför gott minne. Jag
har redovisat min inställning i det hänseendet,
och det framgår av mitt ståndpunktstagande
att jag har siktat till att
restitutionen skall omfatta den faktiska
bensinskatt som vederbörande utgör. Om
herr Sjödahl studerar bevillningsutskottets
betänkande i den frågan, finner han
hur fullständigt han hugger i sten.

Sedan gör herr Sjödahl ett stort nummer
av att reservanterna skulle ha missuppfattat
departementschefens uttalande
beträffande bilismens ansvar för kostnaderna
för vägväsendet. Jag undrar om
herr Sjödahl är beredd att verifiera det
påståendet. Vad är det reservanterna sä -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

ger? De säger blott det, att i propositionen
har hävdats att den principen sedan
länge tillämpats att motorfordonstrafiken
skall genom särskild beskattning
gälda kostnaderna för vägväsendets
behov. Är inte det ett fullkomligt adekvat
återgivande av departementschefens
uttalande på den punkten? Det
läggs inte in någon särskild mening i
detta uttalande; det konstateras såsom
ett faktum att det förekommit. Reservanterna
vill därtill söka förebygga att man
skall få den uppfattningen, att detta är
någon princip, som statsmakterna i olika
sammanhang har knäsatt. Det är väl närmast
herr Sjödahl som låter sin tunga
löpa något för långt och något för fort,
när han från detta citat i reservationen
drar sina slutsatser.

Det borde väl inte sägas något i denna
debatt om vad reservanterna skall gå
ut och tala om i sin hembygd. De kanske
inte talar så värst mycket i sina egna
bygder åtminstone icke om sina egna
förtjänster; de inskränker sig väl i regel
till att tala om andras utomordentliga
förtjänster och även om deras misstag.

Vad som för mig är den springande
punkten i detta sammanhang — och för
övrigt i alla sammanhang, då det gällt
bilismens beskattning — är att bilismen
inte får utnyttjas på det sättet att den
blir en budgetregulator i vanlig mening.
Bilismens beskattning skall i stället avvägas
med hänsyn till det ansvar, som
bilismen har att uppbära för vägväsendet.
Hittills har därutinnan gällt den
princip, att bilismen skall svara för de
kostnader, som den kan anses förorsaka
vägväsendet. För att man skall komma
till klarhet på den punkten är det av
den största vikt att man verkligen ger
sig i kast med det problemet. Jag tänker
mig, att detta lämpligen skulle kunna
ske, när äntligen den pågående utredningen
har slutfört sitt arbete. Vi hade
ju hoppats att resultatet av den utredningen
skulle ha förelegat tidigare. Finansministern
själv har ju hyst förhoppningar
därom, fastän han nu inte kan
ställa någonting annat i utsikt än att utredningen
kommer att föreligga före
årets utgång.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.

Att man emellertid kan ha mycket
svårt att följa med i alla kastningar ■—
jag kan väl säga utsvävningar — på beskattningens
område, när det gäller
bilismen, må väl ingen känna sig överraskad
över. Vi kommer ihåg året 1948,
då en höjning av bensinskatten genomfördes
med inte mindre än 27 öre. Att
någon då hajade till, när lian till på köpet
fick klart för sig att avkastningen av
den sålunda höjda bensinskatten inte
skulle komma vägväsendet till godo,
måste betraktas såsom fullt naturligt.
Herr Sjödahl talade om för oss anledningen
till att denna avkastning samt
avkastningen av bilaccisen och fördubblingen
av fordonsbeskattningen, som genomtrumfades
våren 1951, inte kunde få
ingå i de kostnader för vägväsendet, som
bilismen hade att svara för. Jag kan
dock icke instämma i herr Sjödahls
uppläggning på den punkten. Det är alltför
lätt att komma ifrån principen, att
bilismen endast skall svara för sin skäliga
andel i kostnaderna för vägväsendet,
blott genom att säga: Vi tar ut den
ordinarie skatten på fordon och bensin,
som motsvarar bilismens skäliga andel i
kostnaderna för vägväsendet, men dessutom
belastar vi bilismen med speciella
skatter, motiverade av särskilda lägen,
penningpolitiskt, budgetärt etc.

Jag nämnde nyss vad som skedde 1948
och erinrade vidare om att i maj 1951
genomdrevs en fördubbling av fordonsbeskattningen.
I oktober 1951 fick vi
uppleva bilaccisen, i maj 1952 en provisorisk
höjning av fordonsskatten med
cirka 40 %, och nu står vi inför en höjning
av bensinskatten. Nog hade det varit
önskvärt, om vi hade sluppit alla dessa
regleringar och mer eller mindre interimistiska
anordningar. När detta säges,
ligger däri ingen kritik mot finansministern.
Jag skulle dock ha önskat,
att finansministern hade visat ett
något större intresse för att så snabbt
som möjligt åstadkomma ett resultat av
den på området pågående utredningen,
som nu har arbetat över två år.

Från de utgångspunkter, som jag här
har antytt, har det inte varit möjligt för
mig att helt biträda propositionen. Om

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. höjning av bensinskatten m. m.

någon skulle söka tolka reservationen på
det sättet, att även reservanterna är benägna
att svälja den tesen, att bilismen
skall svara för alla kostnader för vägväsendet,
vill jag påpeka, att reservationen
faller tillbaka på motioner, som är fullständigt
klarläggande i den delen. Det
finns således intet utrymme för en dylik
misstolkning.

I reservationen hävdas därtill att denna
höjning av bensinskatten bör bli ett
provisorium av kortast möjliga varaktighet.
Höjningen skall, enligt reservationen,
inte gälla längre än till och med
detta års utgång. Då jag anslutit mig till
reservationen, har jag emellertid gjort
det främst därför att jag måst säga mig
att, om staten inte får in dessa pengar,
det kanske skulle bli nödvändigt att gå
in för en ökad statlig upplåning av motsvarande
belopp för att kunna bestrida
bl. a. vägväsendets kostnader under
kommande budgetår. Det har synts mig
olustigt att vara med om all föranleda en
sådan situation.

Med det anförda vill jag, herr talman,
biträda det av herr Spetz ställda yrkandet.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Det
är riktigt som herr Sjödahl sade, att reservanterna
vill upphäva bilaccisen. Vi
anser att den beskattningen av motorismen
är felaktig och obehövlig i dagens
läge. Men det finns ingen anledning för
mig att nu ingå på den frågan, ty vi får
tillfälle att diskutera den här i riksdagen
om några dagar. Det finns å andra
sidan ingenting som hindrar att bilaccisen,
så länge som den utgår, inräknas i
den totala skattebördan för motorismen
och att intäkterna av densamma principiellt
bör tillföras vägväsendet.

Den hänvisning, som herr Sjödahl här
gjorde till bevillningsutskottets betänkande
rörande restitution av den extra
bensinskatten för jordbrukets traktorer,
kan heller icke utgöra något skäl mot reservationen.
Herr Velander har ju redan
berört den frågan. Riksdagens beslut
innebar i själva verket endast ett
bemyndigande för Kungl. Maj:t att resli -

tuera denna bensinskatt. Det är uppenbart
att när grunden för restitutionen
bortfaller, försvinner också varje skäl
för Kungl. Maj:t att använda detta bemyndigande.

I likhet med herr Velander vill jag
understryka, att man från reservanternas
sida icke har fest något som helst
principiellt motstånd mot att motorismen
skall betala den merkostnad som
den orsakar för vägväsendet. Det har
bara varit angeläget för oss att fastslå,
att den icke bör betala den totala kostnaden.

Till sist vill jag tacka herr Sjödahl för
den komplimang som han gav mig. Jag
vill bara erinra om det gamla ordspråket,
som säger att även en blind höna
kan hitta ett korn någon gång.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Även jag har en viss sympati för
blinda hönor, när de hittar ett korn.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att göra ett klarläggande med anledning
av vad herr Velander och herr
Spetz här sagt angående beslutet om restitution
av bensinskatt. Herr Spetz säger
att det endast var ett bemyndigande
som därvid gavs Kungl. Maj :t. Ja, men
i bevillningsutskottets utlåtande den
gången räknade man med att den nya
ordningen skulle träda i kraft först den
1 januari 1955. Det är detta som bevillningsutskottets
nuvarande reservanter
enligt min mening glömt. Att herr Velander
glömt det, vill jag inte mot hans
eget bestridande påstå. Han hade avgivit
en reservation till betänkandet, där han
ändock räknade med att restitution av
bensinskatt skulle ske även nästföljande
år. Men de fem reservanterna från folkpartiet
har sagt ett i och med betänkandet
för några månader sedan och tänkt
annorlunda nu.

När det begränsas till folkpartisterna
enbart, kanske det väcker mindre häpnad
i kammaren.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill blott säga, att det

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

skulle ha hedrat herr Sjödahl, om han
utan krumbukter vitsordat, att han högg
i sten, när han framställde sin beskyllning
mot »reservanterna» i fråga om bensinskatterestitutionen.
Herr Sjödahl har
varit i tillfälle att ta del av bevillningsutskottets
betänkande nr 20, och därav
framgår, att han inte hade någon som
helst grund för sina erinringar gentemot
mig. Och det hade han kunnat erkänna,
jag upprepar det!

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag har för min del inte bestritt,
att herr Velander reserverade sig
till bevillningsutskottets betänkande nr
20.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sjödahl har anfört,
att »reservanterna» varit med om att fatta
det beslut, som bevillningsutskottet
förordade, och sålunda inte låtsats om
att det fanns en reservation av mig och
herr Nilsson i Svalöv.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tänker inte gå in på de gamla tvistefrågorna
om den tillfälliga bensinskatten
och om bilaccisen. De spörsmålen är
egentligen alldeles ovidkommande i dagens
överläggning.

Jag skall inte heller uppehålla mig vid
den mera permanenta ordning för framtiden
på detta område, som vi väl så
småningom skall arbeta oss fram till. Jag
vill bara i det avseendet säga, att det
inte varit min avsikt att i propositionen
uttrycka någon annan principiell ståndpunkt
än den som tidigare har gällt i
fråga om bilismens delaktighet i vägkostnaderna.
Det uttalande, som man här
har funnit stå i viss motsättning till vad
riksdagen tidigare sagt i detta ämne, har
fått en i någon mån olycklig formulering,
men avsikten har inte varit att på
den punkten införa någon ny principiell
grund.

Vad det i dag egentligen gäller, är frågan
hur mycket pengar som skall stå

Ang. höjning av bensinskatten m. m.
till förfogande för vägväsendet under
nästa budgetår. Alla är faktiskt ense om
— således även reservanterna — att bensinskatten
för det ändamålet behöver höjas
med 3 öre. Meningsskiljaktigheten
mellan reservanterna å ena sidan samt
utskottet och Kungl. Maj:t å den andra
ar, att reservanterna vill att man skall
besluta en höjning med 3 öre fram till
nyår samt att det för höstriksdagen
skall framläggas ett förslag om beskattningen
för tiden därefter. Var och en
förstår, att det inte finns någon rimlig
mening i denna reservanternas ståndpunkt,
såvida man inte allvarligt tror
att det är möjligt att få fram utredningens
förslag, få det remissbehandlat och
förvandlat till en kungl. proposition som
kan föreläggas höstriksdagen. Jag tror
inte man kan säga, att utredningsmannen
på något sätt har sölat; om vi skall
kunna få en varaktig grund för bilbeskattningen,
kan nog utredningen inte
göras på kortare tid än utredningsmannen
kommer att använda. Det finns dock
ingen möjlighet att för höstriksdagen
framlägga ett på utredningen grundat
förslag. Det är tyvärr så. Jag tycker
visst, att det är mycket tråkigt. Jag har
inte haft någon glädje av att lägga fram
den proposition, som i dag behandlas,
utan jag hade mycket hellre velat ha
utredningens förslag slutbehandlat till
denna vårriksdag. Det har emellertid
inte stått i min makt att genomföra detta.

Vad blir då egentligen följden, om reservanternas
förslag skulle bifallas? Ja,
ingenting annat än att jag skulle få komma
till höstriksdagen och säga: Riksdagen
har nu beslutat en höjning av tre
öre fram till nyår, och nu får riksdagen
vara snäll och besluta om en höjning
av tre öre från nyår och fram till 1 juli.
Ingen kan tycka att det är en praktisk
anordning. Det är därför enligt min mening
mycket svaga skäl i sak som reservanterna
här framfört.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. småföretagens lokalfrågor,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) an -

gående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, m. m.;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser
från och till krigsfångar och civilinternerade.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. småföretagens lokalfrågor.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen
för småföretagens lokalfrågor.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 298 i första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. och nr 220 i andra
kammaren av herr Birke m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte giva utredningen för
småföretagens lokalfrågor i uppdrag att
återupptaga sitt arbete och snarast fullgöra
detsamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet bland annat redogjort för innehållet
i vissa av utskottet inhämtade
utlåtanden över motionerna, varefter
utskottet anfört:

»Av vad som framkommit under motionernas
remissbehandling synes klart
framgå, att småföretagens lokalbestånd
för närvarande icke är tillfredsställande
och att behovet av en upprustning av
lokalerna sålunda är framträdande. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att
hithörande frågor med uppmärksamhet
följas inom handelsdepartementet och
förutsätter att förslag till positiva åtgärder
kommer att föreläggas riksdagen så
snart lämpligen kan ske. I likhet med
chefen för handelsdepartementet finner
utskottet, att lokalfrågorna böra prövas
i samband med att problemen om småindustriens
rationalisering och finansiering
övervägas.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Åberopande det anförda hemställer
utskottet, att de likalydande motionerna
I: 298 och II: 220 må anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.»

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Vid genomläsningen av bankoutskottets
utlåtande har jag med tillfredsställelse
och tacksamhet annoterat, att alla myndigheter
och sammanslutningar, som
haft tillfälle att till bankoutskottet yttra
sig över motionen, klart och reservationslöst
har vitsordat motionärernas
uppfattning såväl i fråga om de allvarliga
bristerna beträffande småindustriens
och hantverkets arbets- och verkstadslokaler
som i fråga om angelägenheten av
att en planering snarast påbörjas, som
kan göra det möjligt att i den mån investeringsutrymmet
ökas successivt vidtaga
alltmera verksamma åtgärder för
att förbättra förhållandena inom detta
viktiga verksamhetsområde.

Jag konstaterar sålunda att motionerna
helt har tillstyrkts av Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation. Vad
de statliga myndigheterna angår instämmer
kommerskollegium reservationslöst
i motionernas syfte och förutsätter att
vid det fortsatta utredningsarbetet det
för småföretagen »synnerligen vitala
problemet om deras lokalförhållanden
vinner sitt tillbörliga beaktande». Arbetsmarknadsstyrelsen
slutligen framhåller
att behovet av upprustning av småföretagens
lokaler är mycket framträdande.
Styrelsen vitsordar vidare att
flera problem föreligger, vilka behöver
utredas i syfte att underlätta småföretagens
möjligheter att ordna sina lokalfrågor.

Så långt låter ju, herr talman, allt bra.
Sedan är det ju emellertid så, vilket också
meddelades i andra kammaren i svaret
den 11 februari 1953 på en interpellation
i denna fråga, väckt strax efter
det att vår motion väcktes, att inom handelsdepartementet
för närvarande pågår
en översyn av företagarföreningarnas
verksamhet avseende olika spörsmål, vilken
översyn uppenbarligen inverkar
även på den i vår motion berörda frågan
om arbetslokalproblemen. Här lurar allt -

Ang. småföretagens lokalfrågor,
så, så vitt jag förstår, en viss risk för
fortsatt uppskov.

Jag tackar å andra sidan bankoutskottet
för dess välvilliga hållning och starkt
positiva uttalande till förmån för de önskemål,
som vi motionärer har framfört.
Jag hoppas livligt, att detta utskottets uttalande
skall visa sig vara tillräckligt för
att föra dessa önskemål fram till ett
snabbt förverkligande. Med hänsyn till
alla de välvilliga och positiva uttalanden,
som gjorts med anledning av motionen
både i remissyttranden och nu också i
utskottets eget uttalande, skall jag, herr
talman, avstå från att här ställa något
säryrkande.

Vad jag allra sist skulle vilja så starkt
som möjligt understryka är vikten av
att utredningsarbetet, inte minst det nu
inom handelsdepartementet pågående,
slutföres så skyndsamt som det över huvud
taget är möjligt, så att inte denna
översyn i och för sig skall behöva verka
alltför fördröjande på de här ifrågavarande
för verksamheten så vitala spörsmålens
förverkligande.

Jag riktar alltså — genom protokollet
i varje fall — en varm vädjan till handelsministern
att i detta avseende göra
sitt yttersta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner angående utredning
om finansieringsproblemen inom hantverk
och småindustri, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner.

avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Anslag till stipendier för utbildande av
diakoner.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Bidrag till stipendier för utbildande
av diakoner för kyrklig och social
tjänst för budgetåret 1953/54 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gillström och IJesselbom,
fru Lindström samt herrar Bergman,
Eric Holmquist, Wallentheim, Åkerström,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö
och Blidfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Kungl. Maj:t och kammaren är väl vid
det här laget vana vid den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande vid
denna punkt. Reservationen har återkommit
varje år allt sedan statsrådet
Quensel introducerade detta anslag på
10 000 kronor till stipendier för utbil -

dande av diakoner för kyrklig och social
tjänst. Den har återkommit inte inspirerad
av någon avoghet mot kyrka eller
kristendom i och för sig utan motiverad
med den rent principiella uppfattningen,
att man inte med statsmedel
bör sanktionera ett sådant samröre mellan
kyrklig tjänst och socialvårdsuppgifter,
som denna diakonutbildning syftar
till. Socialvården bör vara religiöst neutral
— det är reservanternas åsikt. Några
mångordiga utläggningar kräver inte
den texten. Motsidan känner sedan gammalt
reservanternas ståndpunkt, och reservanterna
känner motsidans.

Jag nöjer mig därför, herr talman,
med att hemställa om bifall till den vid
denna punkt avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Vi
har i andra avdelningen haft ett mycket
gott samarbete. Det har varit en rätt stor
tolerans mellan olika uppfattningar, och
därför hade jag också hoppats att vi
skulle komma överens även på denna
punkt.

Under en följd av år har det funnits
en reservation på denna punkt. Det är
ju ett relativt litet belopp det här gäller,
och jag tror att detta anslag under årens
lopp har varit till nytta. Man kan ha olika
uppfattningar om hur våra socialvårdare
skall utbildas. Men jag tror inte
att saken i och för sig lider på att det
finns olika utbildningsmöjligheter. Att
denna utbildning skulle innebära någon
nämnvärd konkurrens till de utbildningslinjer,
som vi har vid våra socialinstitut,
tror jag inte. De är uppbyggda
efter helt andra linjer. Jag är övertygad
om att dessa pengar under årens lopp
har hjälpt en verksamhet, som har varit
välsignelsebringande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reserva -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. inrättande av en personlig professur i runologi.

tionen; och förklarade herr talmanneij,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 50—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Ang. inrättande av en personlig professur
i runologi.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II:
155,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de under
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
lydande riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. in.,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de under Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien lydande
riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum m. m., att tillämpas tills

vidare från och med budgetåret 1953/
54;

c) till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
: Riksantikvarieämbetet

och statens historiska museum m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 261 000 kronor.

I motionen II: 155, av herr Håstad
m. fl., hade hemställts, att en personlig
professur i runologi måtte inrättas vid
Vitterhetsakademien för extra ordinarie
antikvarien, docenten vid Stockholms
högskola Sven B. F. Jansson samt att
medel härför måtte anvisas å åttonde
huvudtiteln: Akademier, punkt 5, varvid
förutsattes att motsvarande post för lön
till en förste antikvarie utginge.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Skoglund i Doverstorp, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
har inte begärt ordet för att göra någon
annan hemställan iin utskottet bär gör,
men det är ett spörsmål under denna
punkt som jag tycker att det bör sägas
några ord om även i denna kammare.
Det finns visserligen bara en enda reservant
— utskottets ordförande från andra
kammaren — och det finns ingen
motion här i första kammaren, men frågan
är av så stort allmänt kulturellt intresse,
att jag tror det är skäl i att understryka
några synpunkter som utskottet
har anlagt på detta spörsmål.

Det har diskuterats om hur man skulle
kunna knyta en mycket förnämlig
forskare inom runologien fastare till
denna institution. Man har nog inom intresserade
kretsar närmast tänkt sig, att
det lämpligen skulle kunna ordnas en
personlig professur för docenten Jansson,
som nu innehar en extra ordinarie
antikvarietjänst. Dessa önskemål har
inte blivit tillgodosedda, men det har
från departementschefens sida understrukits,
att det är angeläget att denne
vetenskapsman för framtiden får möjlighet
att odelat ägna sina krafter åt
runforskningen och vad därmed sammanhänger.
Han knytes nu till denna

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.
verksamhet genom att det inrättas en
fast tjänst som förste antikvarie. Statsutskottet
säger att det delar departementschefens
uppfattning om vikten av
att denne vetenskapsman beredes möjlighet
att odelat få ägna sig åt sitt specialintresse,
och sedan tillägger utskottet
det som jag ville understryka, nämligen
att det är önskvärt, att Kungl. Maj :t
även i fortsättningen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om den lämpliga
formen för Janssons anknytning till
akademien.

Jag har av särskilda anledningar fått
litet personlig kontakt med detta ärende,
och jag har kommit till den uppfattningen,
att det är en mycket utbredd
mening bland dem som är särskilt intresserade
av och kunniga på detta område,
att det vore lämpligast, om saken
ordnades genom en personlig professur.
Jag utläser av statsutskottsutlåtandet, att
statsutskottet inte är främmande för den
tanken, fast det nu icke har kunnat tillmötesgå
den, och jag räknar med att
frågan står öppen. Det är för att understryka
förhoppningen om att det skall
visa sig lämpligt och möjligt att slutgiltigt
lösa detta spörsmål på det sättet,
som jag här tagit till orda. Jag tycker
att det är lämpligt, att första kammaren,
som särskilt har kulturvårdande intressen,
får möjlighet att ge uttryck åt detta
genom att inte opponera sig mot den
förhoppningen jag här uttalat.

Häri instämde herr Herlitz (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 57—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med tillämpning tills vidare från
och med budgetåret 1953/54, vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för

Uppsala universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
10 265 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herrar
Osvald och Sigfrid Larsson väckt motion
(1:233), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att under Uppsala
universitet: Avlöningar anvisa ett belopp
av 7 500 kronor för undervisning och
examination i ämnet genetik,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon och Sunne (1:234) och
den andra inom andra kammaren av
herr Munktell (II: 141), i vilka hemställts,
att riksdagen ville vid sin behandling
av åttonde huvudtiteln besluta att i enlighet
med universitetskanslerns förslag
från och med budgetåret 1953/54 inrätta
en andre assistenttjänst vid fysiska institutionen
vid Uppsala universitet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 233 samt I: 234 och
II: 141,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 10 265 000 kronor.

Reservationer hade anmälts av, utom
andra, herrar Ohlon, Axel Andersson,
Arrhén, Nils Theodor Larsson, Malmborg

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

i Skövde, Svensson i Ljungskile, Widén
och Kyling samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b)
och c) hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 233
samt I: 234 och II: 141,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 10 282 500 kronor.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Under
denna punkt har jag tillåtit mig att
avlämna en motion, som rör undervisningen
i genetik vid Uppsala universitet.
Jag förmodar att kammarens ärade
ledamöter har klart för sig, vilken utomordentligt
stor betydelse genetiken för
närvarande har, både den rent teoretiska
och den tillämpade. Genetiken har i
själva verket under senare årtionden utvecklat
sig till ett fullt självständigt läroämne,
även om det kan sägas att huvudparten
av dess utövare är antingen
zoologer eller botanister. Det har blivit
en självständig disciplin bland övriga
naturvetenskaper därför att de lagar
som gäller för ärftligheten är desamma
inom djurvärlden som inom växtvärlden.
Därför har det redan för länge sedan
gjorts framställningar om att man
vid vårt lands största universitet skulle
bereda genetiken en ställning som svarar
mot detta ämnes mycket stora betydelse.
Detta gjordes bland annat av matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i
en skrivelse till naturvetenskapliga forsltningskommittén,
och sedan har denna
forskningskommitté anslutit sig till sektionens
uppfattning, vilket även 1945
års universitetsberedning och departementschefen
har gjort. Allesamman är
på det klara med att det är otillfredsställande,
att genetiken icke har ställning
som ett självständigt läroämne vid Uppsala
universitet.

Någon professur i ämnet har emellertid
inte kommit till stånd. I det läget har
de studerande själva försökt att åstadkomma
en undervisning. Redan 1951
planerade man en sådan, fast den måste
inställas därför att det inte fanns några
medel till förfogande. Då tog emellertid
studenternas kursverksamhet upp detta
ämne på sitt program, och det har nu
bedrivits en undervisning i genetik under
ledning av kursverksamheten i Uppsala.
Man kan alltså för närvarande genom
denna rent frivilliga anordning studera
genetik för lägre betyg vid Uppsala
universitet, och sedan kan man komplettera
delta i Stockholm med tentamen för
professor vid Stockholms högskola i detta
ämne. Studenterna har i likhet med
de myndigheter, som tidigare har yttrat
sig i denna sak, ansett att det riktigaste
vore om denna undervisning omhänderhades
och bekostades av universitet, och
universitetet har också begärt medel för
ämnet.

Detta ämne kommer ju också att i läroplanen
ingå såsom obligatoriskt ämne,
vilket bl. a. framhållits av universitetskanslern,
då denne i sitt yttrande över
framställningen från Uppsala universitet,
har uttalat att det syntes honom
högst angeläget att undervisning i genetik
meddelades blivande biologilärare.
Det framgår också av utskottets utlåtande,
att utskottet har inhämtat att i det
förslag till ny stadga för filosofiska examina,
som inom den närmaste tiden
kunde vara att förvänta, kommer att
uppställas fordran på en obligatorisk
kurs i genetik för blivande biologilärare.

Utskottet säger emellertid, att innan
förslaget om denna nya stadga har vunnit
Kungl. Maj:ts bifall, kan utskottet inte
tillstyrka att medel för närvarande
ställes till förfogande för denna undervisning.

Det torde emellertid inte råda något
tvivel om att det förslag till stadga, som
kommer att framläggas, kommer att vinna
Kungl. Maj :ts bifall, därför att ämnet
skall ingå i läroplanerna i läroverken.
Då måste det också beredas möjlighet
till undervisning för de lärarkrafter
som skall i sin tur undervisa i ämnet.

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

Nu sägs det att denna sak kanske skulle
kunna ordnas på annat sätt. Men det
har redan en gång visat sig, att det inte
gått att ordna den på annat sätt utan att
kursverksamheten måst ta hand om den.
Nu blir det i själva verket så, att den
grupp studenter, som har planlagt sitt
arbete på det sättet att de skulle få undervisning
i en kurs i genetik under nästa
år, alltså inte blir i stånd att fullfölja
sina studier enligt den plan som de en
gång har lagt upp. Det kan tänkas att
många studerande på det sättet inte
kommer i tillfälle att få genomgå en kurs
i genetik, och det får väl sägas vara en
orättvisa mot dem att man inte bereder
dem tillfälle att få den undervisning som
de behöver för sin blivande lärargärning.

Det gäller ju här i själva verket ett
ytterst obetydligt anslag. Det gäller anslaget
till ledaren för kursen, som är laborator
Nygren vid lantbrukshögskolan,
vilken har fått vitsord om att ha full
kompetens för meddelande av sådan undervisning,
och det gäller anslag för ett
biträde vid kursen.

Under sådana omständigheter förefaller
det mig vara mycket behjärtansvärt,
att detta anslag på 7 500 kronor till Uppsala
universitet lämnas, och jag måste
säga, att jag verkligen hade hoppats att
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
skulle i sitt förslag ha
tagit upp detta mycket blygsamma men
mycket nödvändiga anslag för lärarutbildningen.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den vid denna punkt av utlåtandet
fogade reservation, som är betecknad
med a). Den innefattar ju även krav
på anslag till ämnet fysik, men detta
krav torde komma att motiveras från annat
håll.

Innan jag slutar mitt anförande vill jag
emellertid fästa uppmärksamheten på en
annan passus i utskottets utlåtande, en
passus som återkommer såväl i majoritetens
som reservanternas uttalanden,
nämligen att »i förevarande sammanhang
vill utskottet understryka önskvärdheten
av att ett på lämpligt sätt anordnat
samarbete mellan Uppsala uni -

versitet och lantbrukshögskolan kommer
till stånd i fråga om genetikundervisningen
vid universitetet».

Denna fråga om samarbetet mellan
Uppsala universitet och lantbrukshögskolan
har diskuterats vid flera olika
tillfällen, och det har både från universitetets
sida och från lantbrukshögskolans
gjorts gällande, att det skulle vara
en utmärkt anordning, om här kunde
skapas ett vidgat samarbete mellan universitetet
och högskolan. Det kan inte,
har det sagts, vara rationellt att lägga
två institutioner för detta ämne på ungefär
fyra kilometers avstånd från varandra,
då det finns möjligheter till ett
mycket fruktbärande samarbete mellan
de båda läroanstalterna. Jag hoppas därför,
att det uttalande, som utskottet här
har gjort, kommer att upptagas av herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
när väl inom en nära
framtid frågan om genetikämnets ställning
vid Uppsala universitet ändå måste
komma att ordnas.

Jag har, herr talman, med detta velat
motivera mitt yrkande om bifall till reservationen
a) under punkten 75:o).

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
kan instämma med herr Näsström som
yttrade att det har rått ett gott samarbete
inom andra avdelningen i år vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln och
att vi i det stora hela har varit eniga.
Om inte den kända trögrörligheten hos
majoriteten förefunnits, skulle en debatt
i detta ärende inte ha varit behövlig. Jag
nödgas i varje fall en stund ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk, när det
gäller Uppsala universitet.

Vi hade i går en överläggning om försöksverksamheten,
och där kunde tydligen
alla parter konstatera att på högstadiet
arbetar försöksverksamheten med
vissa svårigheter. Dessa beror ej minst
på bristen på lärare, speciellt i de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena. Den
bristen finns ju inte bara i försöksdistrikten,
den finns över huvud taget vid
våra högre skolor.

Det är denna flaskhals, som gör att vi

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

för närvarande inte kan öka den högre
undervisningen så som vi skulle önska,
med resultat att föräldrarna nu med
oro och bävan ser an mot höstterminen
och undrar, hur det skall lyckas dem att
få sina telningar placerade i högre skolor.

Bristen gällde, sade jag, framför allt
de matematisk-naturvetenskapliga ämnena,
och detta har berott på att studenterna
under högkonjunkturens dagar
fann det vara ekonomiskt mera fördelaktigt
att gå till fackhögskolorna än att
skriva in sig i universitetens matematisk-naturvetenskapliga
sektioner. Det
har varit ett påtagligt underskott i tillströmningen
av lärare. I höstas skedde
en markant förändring. Det blev en bättre
tillströmning både kvalitativt och
kvantitativt. Men vad inträffar då? Jo,
då blir vi ställda i det läget, att universitetens
kapacitet inte räcker till. I Uppsala
får för närvarande studenter, som
är godkända för inträde på den fysiska
institutionen, vänta veckor och månader
på att komma in på laboratoriet, och när
de sent omsider vinner inträde där, kan
de inte få instruktion, utan får gå och
vänta flera timmar under laborationsdagarna
på att få handledning. De hinner
ofta inte göra sin laboration på den
dag som har blivit utmätt därför, utan
får kanske fortsätta en påföljande dag.

Bägge dessa omständigheter i förening,
alltså väntetiden att komma in på laboratoriet
och väntetiden att få instruktion,
åstadkommer en förlängning av studietiden
för de unga fysikadepterna, vilken
i själva verket är ekonomiskt mycket
hårt belastande för dem. De enskilda
gör alltså förluster, men samhället gör
kanske ännu större förluster. Ty resultatet
av detta blir, att vi i dessa ämnen
får dras med lärare i de högre skolorna,
vilka lärare kanske inte har någon utbildning
alls. Det blir en bristfällig undervisning,
och det kan hända att dessa
otillräckligt utbildade går fram som vandaler
över de fysiska institutionerna,
fördärvar materielen och försvårar undervisningen
för sina kamrater vid läroverket.
Sådana fall har inträffat, med
katastrofala verkningar.

Nu säges det att den fysiska institutionen
i Uppsala befinner sig under tillbyggnad,
som inte blir klar förrän nästa
år, och i förbidan på att den skall bli
färdig vill man ingenting åtgöra. Från
laboratoriet i Uppsala har man utlovat,
att om man får ytterligare en andra
assistent, till en kostnad av 10 000 kronor,
skall man kunna vidga verksamheten
på det redan nu befintliga laboratoriet
väsentligt. Man skall då kunna hålla
laborationer flera dagar i veckan och därigenom
kunna avverka kön av studenter,
som går och väntar på att få Instruktion.
Laboratorn och hans medhjälpare
vid laboratoriet i Uppsala har redan
tagit på sig en arbetsbörda, som är
betydligt större än vad som normaliter
brukar påläggas dem. Det har lett därhän,
att laboratorn, som ju också skall
ägna sig åt forskning, och amanuenserna,
som skall ägna sig åt sin fortbildning,
får försumma sin forskning resp.
sin fortbildning för att hjälpa studenterna.
Mer än vad de nu gör kan de inte
åstadkomma.

Jag tillät mig att i en tidning i går
beröra denna sak och sade, att det mildaste
jag kunde yttra i detta sammanhang
är, att ecklesiastikministern kanske
inte har blivit riktigt underrättad,
så att han inte till fullo förstått ärendet.
Det kan synas, som om detta är en liten
sak — det gäller 10 000 kronor — men
alla, som verkar i denna kammare, vet
att ett anslag på en punkt, där det brister,
kan ha mycket större verkningar än
vad anslagsposten i och för sig synes
motivera.

Fn sak till: Jag skulle vilja efterlysa
konsekvens i statsmakternas handlande,
inte minst på det kulturella området.
Här beslutar vi om enhetsskola med betydande
utvidgning av högstadiets undervisning,
vi går med på realskolelinjer
inbyggda i folkskolorna för att ge
föräldrarna chans till högre utbildning
för sina telningar. Men samtidigt som vi
gör detta, utnyttjar vi inte alla tillfällen
som finns att få lärare för att fylla kadrerna.

För att få lärare i dessa ämnen har
man satt i gång'' med ettbetygskurser för

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

folkskollärare — och sådana planeras på
olika ställen i landet. Men det har visat
sig, att entusiasmen för dessa kurser inte
är så stor, och i själva verket blir det
en mycket dyrbarare undervisning än
den som man får regelrätt vid universiteten,
där hela apparaturen finns på förhand.
Man sätter alltså i gång med en
dyrbar surrogatundervisning och försummar
att ge anslag för den normala
undervisningen. Det kan ändå inte vara
riktigt!

Till sist ett ord om det ärende som
herr Osvald nyss berörde, nämligen anslaget
på 7 500 kronor för undervisning
i genetik vid samma universitet. Det är
ju allom bekant, att hos kanslersämbetet
ligger ett förslag till nya kursfordringar
för blivande biologilärare. I dessa fordringar
ingår också en obligatorisk kurs
i ärftlighetslära. Jag föreställer mig, att
när detta förslag kommer till Kungl.
Maj :t, kan Kungl. Maj :t inte säga nej till
en så rimlig begäran. Men då befinner
vi oss i den egendomliga situationen, att
rikets största och äldsta universitet saknar
all undervisning i detta centrala
fack. Studenterna har redan förut haft
behov av en sådan undervisning, men
har med stora kostnader för dem själva
fått ordna den på privat väg. Det skulle
de få göra i fortsättningen också, trots
att kursen kommer att bli obligatorisk.
.Tåg frågar mig, om detta kan vara riktigt.
Här sättes i gång med sociala utredningar,
varvid man utlovar förmåner av
olika slag. Men det minsta man skulle ge
studenterna är väl en undervisning, som
de inte själva behöver bekosta. Detta är
en viktig principståndpunkt.

Herr Norman yttrade nyss, att första
kammaren alltid har visat speciellt intresse
för statsmakternas kulturvårdande
uppgifter. Jag hoppas att herr Norman
kommer att bli besannad och att första
kammaren kommer att stödja vår reservation
under denna punkt. Till denna
reservation ber jag, herr talman, att få
yrka bifall.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Ohlon efterlyser konsekven -

sen i regeringens handlande på skolområdet
och ifrågasätter alldeles särskilt,
om jag begriper hur väsentliga ting det
här är fråga om. Jag tycker, att herr
Ohlon skulle ha så god överblick över
hela detta område •—- inte bara statsutskottets
utlåtande nr 8 och vad därtill
hörer, utan också andra framställningar
till riksdagen, som för närvarande ligger
hos statsutskottets andra avdelning —
att han skulle vara fullt på det klara med
att detta, som han väl själv i alla fall betecknar
som obetydliga saker, inte kan
komma att vålla de katastrofer som han
tycks vilja måla upp. Vi har ju inrättat
nya skolor för att tillgodose föräldrarnas
krav på ökade undervisningsmöjligheter.
Det är tyvärr huvudsakligen på
det teoretiska området som vi har kunnat
göra det — vi borde givetvis jämsides
därmed ha gjort det även på det
praktiska området, men det har ju inte
kunnat ske. Man kan emellertid inte påstå
att ingenting har gjorts för att fylla
behovet av lärare till de ökade lärjungeskarorna.

Om jag fattade herr Ohlon rätt, är han
också villig att erkänna att det föreligger
ett icke obetydligt intresse bland
studenterna vid universiteten för att utbilda
sig till läroverkslärare eller ämneslärare.
Men, säger han, det tycks inte
vara så stor entusiasm för de kurser som
anordnas på annat håll och som han
ville beteckna som surrogatkurser. Jag
tycker inte det är riktigt av herr Ohlon,
som väl tidigare varit docent, att vilja
underkänna sina förutvarande kolleger
som har lämnat universitetet och liksom
lian själv under många år har arbetat
vid våra goda läroverk och fortfarande
är kvar där. De meddelar åtminstone
mångenstädes en undervisning som ingalunda
är något surrogat.

För övrigt är det ju så, att de flesta av
de kurser, som nu anordnas i enlighet
med det beslut, som riksdagen på regeringens
initiativ i fjol fattade om krisåtgärder
för lärarutbildningen, hålls vid
universiteten och, såvitt jag förstår, i
stort sett läggs upp på samma sätt som
övrig universitetsundervisning. Även jag
kan naturligtvis beklaga att det inte var

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

möjligt att sätta i gång dessa kurser
omedelbart efter riksdagens beslut, men
nu har vi kommit i gång så bra, att jag
tror att herr Olilon bör fundera ett slag,
innan han talar om bristande intresse
för dessa kurser. De avser ju huvudsakligen
att utbilda sådana som redan tidigare
har erhållit pedagogisk utbildning,
främst folkskollärare, under det att den
andra undervisning, som vi här talar
om, avser att uthilda studenter vid universiteten
till lärare. Jag anser emellertid
för min del att vi inte har gjort så litet
för den här saken i årets förslag till riksdagen,
vilket jag hoppas kommer att bifallas.
Vi har i dag att behandla den
första delen av förslaget i detta avseende,
och utskottet tillstyrker ju bifall till
regeringens förslag över hela linjen, till
och med med vissa smärre tillägg.

Jag kan nämna ett par siffror. Anslaget
till avlöningar föreslås höjt med
ungefär 1,8 miljoner kronor vid Uppsala
universitet och med 1,4 miljoner kronor
vid Lunds universitet. Även om större
delen av dessa summor motsvaras av så
kallade automatiska utgiftsstegringar, innehåller
förslaget dock en hel del nyheter
och verkliga utbyggnader. Den jämförelse
mellan Uppsala och Lund, som
jag här gjorde, visar att Uppsala universitet
ingalunda har blivit dåligt behandlat.
Jag vill också hänvisa herrar Ohlon
och Osvald till propositionen om Stockholms
högskola — där det ju är fråga
om en verklig upprustning. Reservanternas
påstående att regeringen inte skulle
ha gjort någonting för att åstadkomma
lärarutbildning i rimlig omfattning är
alltså, med förlov sagt, ohållbart. Man
bör inte fästa sig vid allt som sägs i
kammaren, men jag kan kanske som en
liten kuriositet få erinra om att herr
Ohlon i remissdebatten strax efter jul
betecknade den proposition som vi nu
behandlar som ett ingalunda dåligt aktstycke.

Nu ligger det också till på det sättet
att man i viss mån kan se de olika anslagen
i ett sammanhang. Jag tänker speciellt
på att riksdagen i fjol var vänlig
nog att ge Kungl. Maj:t relativt fria händer
i fråga om att utnyttja ett krisanslag

6 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

på en halv miljon kronor. Om årets proposition
bifalles blir det ännu klarare utsagt
att Kungl. Maj:t, där det är av särskilt
stor betydelse för att omedelbart
förstärka lärarutbildningen, får använda
detta krisanslag, som i år föreslås till
samma belopp som i fjol, till sådan extra
undervisning som kan befinnas nödvändig,
om det t. ex. skulle vara så illa ställt
vid fysiska institutionen i Uppsala som
herr Ohlon här har målat ut.

Nu är det så, att fysiska institutionen
vid Uppsala universitet inom den närmaste
framtiden kommer att ombyggas
och väsentligen utvidgas, och regeringen
kommer sålunda så småningom att få ta
ställning till vad detta motiverar i fråga
om upprustning på det personella området.
Jag kan erinra reservanterna om att
det är klart angivet i propositionen under
denna punkt, att det blir en väsentlig
upprustning av kemiska institutionen
i Uppsala personellt sett, sedan den nu
är upprustad lokalmässigt sett. Vi har
sålunda inte alldeles saknat anledning att
skjuta en smula på denna fråga, och jag
kan inte heller av handlingarna finna,
att universitetsmyndigheterna har lagt så
särskilt stor värme i framhållandet av
den omnämnda befattningen vid fysiska
institutionen.

Vad sedan beträffar den andra delen
av reservationen, om genetiken, vill jag
säga, att jag också uppskattar genetiken.
Jag tror att vi bör se till, att genetikundervisning
inte saknas i Uppsala, men
det ligger i alla fall så till, att den nya
examensstadga som väntas, ännu icke är
framlagd av universitetskanslern, och
regeringen har ännu mindre kunnat ta
ställning till den och fastställa den ännu.
Då vi sålunda har möjlighet att, därest
det blir nödvändigt, ävenledes här utnyttja
det krisanslag vi har till vårt förfogande,
kan jag inte finna, att det är
så allvarligt med denna sak heller.

Jag skulle vilja tillägga, att även om
det föreslås en utökning i kursen för
biologilärarna med genetik, är det min
varma förhoppning, att kanslern skall
finna möjlighet att krympa andra moment
i den i och för sig mycket dryga
biologikursen, så att det för detta ämne

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

inte blir någon avvikelse ifrån den inskränkning
vi väntar oss skall komma
till stånd i studietiderna till filosofisk
ämbetsexamen för våra blivande ämneslärare.
Jag tycker således inte att det
kan riktas alltför starka invändningar
mot att vi från ecklesiastikdepartementets
sida har velat skynda långsamt.

Till sist vill jag gärna betyga, herr
Osvald, att jag personligen bar samma
uppfattning som han om att de båda institutionerna
Uppsala universitet och
lantbrukshögskolan i Ultuna bör kunna
på vissa områden samarbeta med varandra.
Jag skulle tro att särskilt genetiken
är ett område, där ett sådant samarbete
kunde komma att visa sig fruktbärande,
och den saken bör sålunda av
Kungl. Maj:t speciellt undersökas. Även
det faktum, att denna fråga inte är så
klarlagd som den borde vara, är ett skäl
för att vi inte tagit upp denna sak vid
den budgetberedning, som ligger till
grund för innevarande punkt.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr ecklesiastikministern gjorde
gällande, att jag skulle ha begått en
överdrift och underkänt propositionen
beträffande åttonde huvudtiteln. Det är
väl ändå att måla hin på väggen. Jag har
endast sagt, att statsrådet farit vilse på
någon enstaka punkt, och jag tycker det
är ett mycket gott vitsord från en man
inom opppositionen. Men ecklesiastikministern
säger, att han ändå inte är nöjd,
och då ber jag få begagna tillfället att
upprepa vad jag nämnde i remissdebatten,
nämligen att jag var mycket angenämnt
överraskad över att det lyckats
ecklesiastikministern att få sina anslagskrav
så väl tillgodosedda. Jag menade,
att ecklesiastikministern i det stora hela
hade mycket väl ryktat sitt värv i år
men, som sagt, han har fumlat på vissa
punkter. Det är till exempel fallet här,
och då är det vår uppgift inom oppositionen
att försöka rätta till det hela.

Nu hänvisar ecklesiastikministern till
de ettbetygskurser för folkskollärare,
som skulle medföra en vidgad lärarrekrytering.
Jag föreställer mig emellertid att

statsrådet Persson är ense med mig om
att det bara är i en viss begränsad utsträckning,
som man kan använda dessa
lärarkrafter. För övrigt räcker inte antalet
till. Vi behöver både dessa ettbetygskurser
och en vidgad utbildning via universiteten.

Statsrådet kom också in på frågan om
de praktiska linjerna på högstadiet, som
blivit satta i efterhand, beroende på de
stora svårigheter, som här har mött. Jag
vill då erinra om att även för de praktiska
linjernas vidkommande behövs det
lärare i fysik, så att även om man skulle
kunna ersätta en del av de teoretiska
linjerna med praktiska linjer, kommer
inte därigenom behovet av fysiklärare
att nämnvärt minskas.

Sedan bör man också komma ihåg, att
risken kommer att bli större och större
under de närmaste åren. Det glömde jag
att säga i mitt första anförande. I och
med tillkomsten av 1905 års läroverksstadga
fick vi en stark ökning av undervisningen
i matematik och naturvetenskapliga
ämnen. Under åren efter 1905
utnämndes därför stora skaror av lärare.
Dessa stora årskullar av lärare håller nu
på att vandra in i pensionsåldern, varför
vi kommer att få mycket större avgång
av lärare under de närmaste åren än för
närvarande. Det är här fara i dröjsmål.

Jag noterar med tillfredsställelse, den
antydning, som ecklesiastikministern
gjorde, att han med stöd av den allmänna
fullmakt, som Kungl. Maj:t fått av
riksdagen, kanske skall kunna tillgodose
reservanternas önskemål, så att både
detta kursanslag i genetik kommer till
stånd och assistentbefattningen i fysik
inrättas från och med höstterminen 1953.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Efter
ecklesiastikministerns anförande kan
jag på utskottets vägnar fatta mig ganska
kort, men jag skall be att få säga några
ord av mera allmängiltig karaktär.

Det var nog inte bara herr Ohlon, som
i början av januari var imponerad av

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

kulturbudgeten vid detta års riksdag. Vi
var nog alla överens om att ecklesiastikministern
lyckats rätt bra, när det
gällt för honom att få en stor del av den
gemensamma kakan. Budgeten omsluter
omkring 1 miljard. Det är ju inte
precis småpengar. Till årets riksdag har
vi nu förslag, som innebär en ökning i
förhållande till i fjol med 180 miljoner
kronor. I detta belopp ligger, som var
och en förstår, en hel del automatiska
ökningar, men därutöver har vi dock ett
belopp på 12 miljoner kronor, som avser
nya ändamål. För min del måste jag säga
att det steget är inte så litet på bara
ett år.

Om vi skall hålla oss till den punkt,
som det nu är fråga om — diskussionen
har kanska svävat något därutöver
— måste vi väl ändå från utskottets sida
sida säga: Vi har denna tjocka lunta av
motioner att ta hänsyn till, det är sammanlagt
omkring 70 motioner, vilka andra
avdelningen haft att handlägga. Om
vi skulle ha bifallit dem alla, skulle det
ha blivit stora belopp, miljonbelopp flera
gånger om. Då förstår kammarens
ledamöter, att när vi kommer fram till
en sådan här punkt som det nu gäller,
måste vi väga den mot andra önskemål.
Vi är nog ense om att alla dessa motioner
är mycket välskrivna och förslagen
väl motiverade, men det gäller att plocka
ut vad som är absolut mest nödvändigt,
särskilt med hänsyn till att redan
i statsverkspropositionen Kungl. Maj:t
har gått ganska långt. Jag tror att det
det är nödvändigt att säga detta för att
vi skall- få en riktig bakgrund till utskottets
behandling av inte bara den föreliggande
punkten utan även kommande
punkter, där det föreligger reservationer.

Utan att på något sätt insinuera vill
jag här understryka att vi väl har en
gemensam skyldighet att se till att den
gemensamma kakan kan räcka till för
de olika uppgifterna. Det skall väl inte
vara på det sättet, att finansministern
ensam skall försöka att få det hela att
gå ihop. För min del känner jag mitt
ansvar på den punkten.

Vad gäller anslaget till avlöningar vid

Uppsala universitet vill jag framhålla
att utskottet skrivit så välvilligt, som utskottet
över huvud taget kunnat göra,
vilket också antyddes av herr Osvald.
Vi tror att i fråga om genetikundervisningen
skall det lyckas rätt snart att få
en rätsida på förhållandena. Det är i
varje fall vår varma önskan.

I fråga om assistentbefattningen måste
jag säga till min glädje att vännen Ohlon
har utvecklats starkt på ett dygn. I dag
har lian varit mycket hovsam i sitt anförande.
I går begick han en artikel i
Dagens Nyheter som var något mindre
hovsam. Han skrev däri bl. a.: »Eftersom
ecklesiastikministern inte begripit
ärendet, vågar inte statsutskottet ha
någon egen mening». Herr Ohlon viskar
nu att det är riktigt, och det understryker
bara halten av vad som skrivits.
.lag tror inte att jag behöver orda mer
om denna sak, men jag vill framföra
mitt beklagande. Tonen bör inte vara
sådan. Det tjänar inte något vettigt ändamål.

I mitt anförande under en tidigare
punkt nämnde jag, att vi haft ett gott
samarbete i avdelningen, och det vill
jag fortfarande intyga. Jag tror att samarbetet
skulle bli ännu bättre, om vi
respekterade varandra även utanför avdelningen.

Vi har försökt att efter bästa förstånd
väga de framförda motionerna mot varandra
och att inom ramen av våra ekonomiska
möjligheter bifalla vad vi ansett
vara skäligt. Vad gäller de punkter, som
vi här närmast diskuterar, tror jag att
dessa frågor kommer att lösas. Vi skall
komma ihåg, att genetiken ännu icke är
obligatoriskt ämne, vilket herr Osvald
också framhållit. Antagligen kommer det
att bli det så småningom, men då hoppas
vi också att denna fråga skall vara
löst.

Jag vill, herr talman, ha sagt detta, ty
det utgör underlag för vår inställning
även i en rad följande punkter.

Man kan här få den uppfattningen, att
en viss grupp äger rätt att framställa
vilka önskemål som helst, medan en annan
grupp skall se till, att det hela går
ihop ekonomiskt. Jag förstår mycket väl

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.
att oppositionen bär vissa fördelar i det
avseendet, men vi kan nog alla vara överens
om att även oppositionens krav bör
hållas inom rimliga gränser.

Vad närmast gäller de punkter, som
diskussionen här avser, tror vi, såsom
framgår av utskottets skrivsätt, att dessa
problem kommer att lösas inom en
mycket snar framtid till belåtenhet även
för oppositionen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR (bf):
Herr talman! Jag är på denna punkt i
sällskap med herr Ohlon, och hans sällskap
brukar vara trivsamt. Jag hade därför
tänkt mig att jag skulle kunna inskränka
mig till att endast instämma
med honom. Då han emellertid i sitt
första anförande kom att begå vissa
överdrifter genom att tala om majoritetsrepresentanternas
tröghet och annat,
kan jag inte skriva borgen på allt vad
han där yttrade. I själva sakfrågan är
jag dock på denna punkt överens med
herr Ohlon.

De informationer, som avdelningen inhämtat
beträffande undervisningen i
genetik och behovet av en andreassistentbefattning
vid den fysiska institutionen,
har övertygat oss om att det är
nödvändigt att tillmötesgå de här framställda
rimliga och icke stora kraven.
Det har omvittnats av representanter för
studenterna, som varit inkallade till avdelningen,
att det kostar studenterna ända
upp till 500 kronor att resa mellan
Uppsala och Stockholm för att kunna
tillgodogöra sig undervisningen i Stockholm
och därigenom bli i stånd att tentera
och få betyg i genetik. Det är inte
rimligt, då genetikundervisning samtidigt
är ordnad både i Lund och Stockholm,
att Uppsala på detta sätt skall vara
ställt utanför, om man kan lösa problemet
till en kostnad av 7 500 kronor
i dag.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, utan har endast velat redovisa,
varför jag anslutit mig till reservanterna
på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Det har redan vitsordats att utskottet
liksom reservanterna tycker att ärftliglietslära
är ett nyttigt studieämne för blivande
biologilärare. Det är dock ännu
inte obligatoriskt examensämne, även
om det har sagts att så blir fallet redan i
höst. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t kommer att se till, att det då klaffar
mellan det eventuellt nya studievillkoret
och möjligheterna att uppfylla
detta villkor. I universitetets stora avlöningsbudget
på 10 1/4 miljon kronor bör
finnas reservmedel på blygsamma 7 500
kronor, om så skulle behövas, menar utskottsmajoriteten.
Detta är skälet varför
utskottet avfärdat motionerna och
inte det skäl som herr Ohlon anfört i
Dagens Nyheter i den artikel som herr
Näsström nyss citerade.

Även beträffande förslaget om en ny
assistenttjänst vid fysiska institutionen
liar utskottet ställt sig avvaktande. Utskottet
erinrar om att institutionens
personalfrågor kommer att aktualiseras
under nästa budgetår i samband med
om- och tillbyggnad av institutionen.
Naturligtvis kan man som reservanterna
anse att det vore önskvärt att få en
ny andre assistentbefattning omedelbart.
Men argumentet, att tillströmningen av
studenter till laborantkurserna varit särskilt
stor innevarande läsår, kan ju inte
gärna utgöra en tillräcklig motivering
för att nu inrätta en ny tjänst av varaktig
beskaffenhet. Man måste veta dels,
att denna tillströmning inte bara är en
temporär företeelse, utan representerar
en långsiktig tendens, dels veta, att institutionsbyggnaden
har utrymme redan
nu för den undervisande verksamhet och
för de elever som den nye assistenten
skulle komma att ägna sig åt, resp. samla
omkring sig. För den otålige, som är
övertygad om båda delarna, kan en sådan
försiktighet synas negativ, men för
dem, som har sina intresseanknytningar
till andra områden av vårt väldiga undervisningsväsen,
är försiktigheten där -

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

emot en garanti för att avvägningen
mellan de olika ändamål, som suktar
efter statsbidrag eller högre statsbidrag,
blir något så när rättvis. Alla erkänner,
att universiteten under det sista decenniet
fått en upprustning som aldrig tillförne.
Vi är glada för detta. Men inom
folkundervisningen, yrkesundervisningen
och abnormundervisningen finns ännu
stora eftersatta behov, och statens
kaka skall delas mellan dessa många.
Även en i det stora sammanhanget obetydlig
andre assistentbefattning får bedömas
med hänsyn härtill.

Jag får alltså i likhet med herr Näsström
hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
skulle först vilja framföra ett tack till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för den uppfattning han
uttalade om samarbetet mellan lantbruksliögskolan
och Uppsala universitet. Om
den uppfattningen också kan komma
till uttryck i ett handlingsprogram, tror
jag att dessa både läroanstalter därigenom
kommer att främjas högst avsevärt.

Emellertid vill jag med bestämdhet
understryka, att vi inte får vänta med
att göra någonting för genetiken, tills
detta program kan bli genomfört — någonting
sådant antyddes ju av herr statsrådet.
I det fallet måste vi enligt min
mening handla tidigare, och avsikten är
väl även att någonting skall göras, redan
innan det nyss åsyftade samarbetet
kan komma att bli förverkligat.

Herr ecklesiastikministern sade, att
det här gäller obetydliga saker och att
det inte kan bli någon katastrof, om reservationsyrkandena
inte bifalles;. Jag
medger naturligtvis gärna att det inte
blir någon katastrof, men yrkandena är
å andra sidan så pass blygsamma att
det inte heller ur budgetens synpunkt
skulle ha blivit någon katastrof, om utskottet
tillstyrkt dem.

Här bär framhållits, att medel i dessa
fall skulle kunna tas från universitets
reservfond. Jag har emellertid vid samtal
med rektor för Uppsala universitet

fått den uppgiften, att det skulle möta
mycket stora svårigheter att för närvarande
åstadkomma någonting sådant.
Som jag nämnde i mitt första anförande,
måste kursen i genetik år 1951 inställas,
därför att medel inte fanns tillgängliga.

Det är sant som ecklesiastikministern
säger, att Uppsala universitet har fått
mycket betydande anslagsökningar. Men
man måste alltjämt konstatera, att det
är en orimlighet att inte undervisningen
i ett så viktigt ämne som genetik
skall vara tillgodosedd vid vårt lands
största och äldsta universitet. Och då
man under en övergångsperiod skulle
kunna åstadkomma sådan undervisning
för den obetydliga kostnaden av 7 500
kronor, tycker jag att det hade varit
synnerligen befogat att utnyttja den möjligheten.

Herr Näsström säger att en avvägning
mellan olika ändamål är ofrånkomlig,
och det skall jag hjärtans gärna medge.
Utskottet har dock en positiv inställning
till denna fråga, något som jag för min
del sätter mycket stort värde på, och
jag tycker att det därför och med hänsyn
till det mycket ringa beloppet hade
varit riktigt, att man lämnat denna hjälp
till studenterna. Ty det är studenterna
denna sak gäller; de får nu lägga ned
stora kostnader för att få undervisning
i genetik. Visserligen är genetiken ännu
inte obligatoriskt ämne i kursplanen,
men de studenter, som bedriver sina
studier för närvarande, vill helt naturligt
begagna tillfället att läsa detta ämne.
När man inte vill tillmötesgå detta krav,
åsamkar man dem därför stora kostnader.
Herr Larsson har redan sägt, att
studenterna själva inför utskottet meddelat
att de får vidkännas mycket stora
kostnader för att skaffa sig denna undervisning.
Detta är det väsentliga, och
det innebär enligt min mening en orättvisa.
Man bör inte behandla en grupp
studenter så, att de inte vid landets
största universitet skall kunna få den
undervisning som de behöver för sin
blivande lärargärning.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Efter
det att ecklesiastikministern har givit ett

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. Uppsala universitets avlöningsanslag.

så gynnsamt svar, kanske det inte vore
nödvändigt med en fortsatt debatt, men
jag tror att den i alla fall behövs, ty det
är en principiellt viktig fråga det bär
gäller.

Herr Näsström säger att genetiken inte
blir obligatoriskt ämne förrän från och
med i höst och att vi följaktligen kan
lugna oss i fråga om undervisningen i
detta ämne. Det är väl emellertid så,
att undervisning skall ske och att anslag
skall utgå för denna från den tidpunkt,
då planen skall sättas i verket.
Undervisningen skall inte komma i efterhand,
sedan studenterna studerat ämnet.

Vi hade inom utskottet en uppvaktning
från ett antal studenter, som omvittnade
att behovet av genetikundervisning,
oavsett huruvida den är föreskriven
eller ej i universitctsstatuterna, är
så stort att de själva fått arrangera en
dylik undervisning till en kostnad av
flera hundra kronor för varje student
— jag minns nu inte exakt siffran —
och det måste ju vara principiellt oriktigt.

Nu får jag äta upp vad jag skrev i
Dagens Nyheter i går, och gärna det.
När jag skrev att ecklesiastikministern
inte har begripit ärendet, var det inte
med tanke på att han inte kunde begripa
det. Jag menade att han från sina
förutsättningar fullt ut kunde sätta sig
in i detta ärende, men vad jag avsåg
var att han inte blivit riktigt underrättad.
Ecklesiastikministern sade ju också
i dag för en stund sedan, att universitetsmyndigheterna
inte legat över honom
särskilt kraftigt för att få assistentbefattningen
i fysik till stånd. Man har
tydligen från universitetets sida försummat
att upplysa ecklesiastikdepartementet
om vikten av att denna befattning
inrättas. När jag i början av riksdagen
förhörde mig hos en representant
för Uppsala universitet om vilka
ouppfyllda krav universitetet torde anse
vara mest angelägna, fick jag det beskedet,
att det just var dessa två relativt
små saker, alltså anslag till genetikundervisningen
och assistentbefattningen
i fysik.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Herr Osvald tycker att det här rör sig
om ett så litet belopp, endast 7 500 kronor,
att vi borde kunna bevilja det. I
nästa passus gäller det 10 000 kronor,
och det blir i alla fall sammanlagt över
17 000 kronor.

Varje motionär har ju precis samma
inställning som herr Osvald, nämligen
att riksdagen bör kunna bifalla det önskemål,
som just han har intresse av, eftersom
det oftast gäller ett mindre belopp.
Man glömmer emellertid att denna
kammare består av 119 andra ledamöter
och andra kammaren av 230. Jag vill
inte säga mera om den saken.

Till min vän herr Ohlon, som skriver
ordagrant på följande sätt: »Eftersom
ecklesiastikministern inte begripit ärendet,
vågar inte statsutskottet ha någon
egen mening», måste jag säga, att jag
aldrig trott att jag skulle komma i den
situationen att jag måste fråga en rektor
vid ett stort läroverk, om han menar vad
han skriver eller om han borde ha skrivit
någonting annat för att få fram vad
han menade.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
vill bara påminna om att det har varit
så gott som stört omöjligt att få utskottet
med på ett enda ändringsförslag utöver
propositionen, om det inte har gällt
angelägenheter som har stått majoriteten
nära, och inga argument har gällt. Nu
menar herr Näsström, att det inte beror
på att utskottet inte har vågat. Vad beror
det då på?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med de ändringar,
som förordats i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 76.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 77.

Ang. Uppsala universitets materielanslag.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 130
och II: 142 — såvitt här vore i fråga —
till Uppsala universitet: Materiel m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 690 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:130 av
herr Göransson och II: 142 av herrar
Munktell och Braconier hade hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen ville
för nästa budgetår bestämma anslaget till

Ang. Uppsala universitets materielanslag.
Uppsala universitet: Materiel m. m. till
1 840 000 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag har tillsammans med två ledamöter
av andra kammaren yrkat på en förstärkning
av materielanslagen dels till
Uppsala universitet och dels till Lunds
universitet. Universiteten har själva begärt
ansenliga belopp för att få mera
pengar för dessa ändamål. Universitetskanslern
prutade ner beloppen till
389 000 kronor för Uppsala universitet
och till 400 000 kronor för Lunds universitet.
I statsverkspropositionen har dessa
belopp nedsatts till respektive 81 000
och 100 000 kronor.

Statsutskottet har uteslutande med
hänvisning till de statsekonomiska skälen
funnit sig icke kunna biträda de yrkanden,
som finns inneslutna i motionen.
Det är fullständigt utsiktslöst för mig att
göra mer i detta ögonblick än att hänvisa
till ett par synpunkter, som anförts
både i motionen och i andra sammanhang
till förmån för de högre materielanslagen.

Det förhåller sig uppenbarligen på det
sättet, att verksamheten vid de akademiska
institutionerna i Uppsala och
Lund äventyras genom att materielanslagen
är otillräckliga. De forskare, lärare
och andra, som har att syssla med undersökningar
av olika slag vid dessa institutioner,
finner sig vara ställda inför
nästan oöverkomliga svårigheter på
grund av att de inte i erforderlig utsträckning
har hjälpmedel till förfogande:
instrument, litteratur och förbrukningsartiklar.
Man kan inte vidmakthålla
apparatbeståndet och förnya vad som
förslitits, därför att man inte har pengar
till nyanskaffningar.

Jag vill också peka på en annan sak,
som återkommer i olika sammanhang,
när det gäller vår kulturella front, nämligen
svårigheten för de lärda institutionerna
att hålla sig med böcker och
litteratur utifrån. Härigenom åstadkommes
en isolering, som bidrar till att försvåra
forskningen.

Jag har velat säga detta därför att jag
hoppas att de äskanden, som framställts

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Anslag till stipendier för blivande läroverkslärare m. fl.

motionsvägen i år men icke vunnit statsutskottets
öra, när de kommer tillbaka —
vilket de med visshet gör — i petita innevarande
höst, då måtte behandlas med
ett större mått av tillmötesgående än vid
beredningen av statsverkspropositionen
till innevarande år.

Jag bar intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i törevarande punkt
hemställt.

Punkterna 78—It5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116.

Anslag till stipendier för blivande läroverkslärare
m. fl.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (I: 132) och den andra inom
andra kammaren av herr Anderson i
Sundsvall m. fl. (11:321), hade hemställts,
att riksdagen mätte dels under
rubriken Gemensamma universitetsändamål
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
på 200 000 kronor att
användas till stipendier på 2 000 kronor
till sådana studerande vid våra universitet
och högskolor, som 1''örhunde sig att
efter vunnen behörighet lika många läsår
som stipendium åtnjutits tjänstgöra som
heltidsanställd lärare i läsämnen vid
gymnasium, realskola, högre folkskola
eller på försöksskolas (enhetsskolas)
högstadium, i samtliga fall på anvisad
ort inom bristområden i landet, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
bestämmelser i ämnet, dels ock
med motsvarande belopp (200 000 kronor)
minska ett under elfte huvudtiteln
upptaget belopp på 100 000 kronor, avseende
stipendier åt blivande tandläkare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:132 och 11:321, såvitt nu
vore i fråga, icke mätte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Bergh, Axel Andersson, Arrhén, Widén

och Kyling, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:132 och II:
321, såvitt nu vore i fråga, till Gemensamma
universitetsändamål: Stipendier
för blivande läroverkslärare m. fl. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! På
denna punkt föreligger en reservation,
som går tillbaka på en motion i denna
kammare, nr 132, vari begärs vissa åtgärder
från riksdagens sida för att möjliggöra
utdelande av ett antal stipendier
på 2 000 kronor till sådana, som förklarar
sig villiga att tjänstgöra vid de s. k.
bristläroverken under lika lång tid som
de åtnjutit stipendium vid universitet
och högskolor.

I denna motion har man tagit tillbörlig
hänsyn till det statsfinansiella läget,
och motionärerna har för att visa delta
tänkt sig den utvägen, att man skulle
halvera det belopp, 400 000 kronor, som
hittills utgått under elfte huvudtiteln för
att möjliggöra stipendietilldelning till
sådana som vill genomgå utbildning på
tandläkarinstituten. En på sitt sätt intressant
detalj, när det gäller utskottsbehandlingen
av denna motion, är att
man i vederbörande avdelning i statsutskottet
ställde sig mycket avog mot tanken
att avstå från någonting av det utgående
anslaget på 400 000 kronor, därför
att, som man sade, erfarenheterna
av denna stipendiegivning hade varit de
allra bästa. Detta avslag på motionens
yrkande har sedermera för motionärer
och reservanter blivit till bästa hjälp,
när det för oss gällde att bygga upp en
argumentering för stipendiegivningen på
det område som det här gäller, nämligen
lärarutbildningens.

Jag erinrar mig vidare, att det under
det plenum, då denna motion behandlades
i statsutskottet, bland talarna förekom
en representant för övre Norrland,
vilken framhöll, att det är ett faktum,
att stipendietilldelningen för tandläkarutbildningen
liade i det närmaste löst

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Anslag till stipendier för blivande läroverkslärare m. fl.

tandläkarfrågan för Norrlands vidkommande.
Detta uttalande bestyrkte den
misstanke man i det avseendet själv
skulle ha kunnat få, när man mötte avslaget
på motionärernas förslag att halvera
det utgående anslaget för tandläkarstipendierna.

Samme talare, som tillhör det socialdemokratiska
partiet, meddelade också,
att man i övre Norrland för närvarande
hyser planer på — i vissa fall har dessa
planer redan realiserats — att från kommunernas
sida ge stipendier till sådana,
som bedriver studier vid universiteten,
varvid man förutsätter att dessa sedermera
skall tjänstgöra i den stipendiegivande
orten. Detta är också en liten intressant
glimt i detta sammanhang. Jag
skulle dock kanske vilja tillägga, att det
knappast är ett sunt utslag för de metoder,
som vi skulle vilja se tillämpade,
när de gäller att avlägsna den särskilt
för Norrland mycket svårartade lärarbristen.
Att exemplifiera bristen med
siffror, anser jag i detta sammanhang
onödigt. Detta har emellertid skett i utskottets
utlåtande överst på s. 52. Av redovisningen
framgår, att bristen vid de
högre skolorna i allmänhet i landet är
uppseendeväckande stor för närvarande
och att bristen är särskilt accentuerad i
Norrland.

Gentemot resonemanget, att stipendiemetoden
borde användas, har bland annat
under de överläggningar vi haft i
denna fråga anförts, att det uppenbarligen
inte föreligger något speciellt intresse
att gå stipendievägen bland lärarkategorierna
i övre Norrland. Det har
nyligen genom stickprov, som tagits,
kunnat konstateras, att man där är mera
inställd på en lönehöjning. Det är väl
emellertid den väg, som riksdagen mest
ogärna vill gå.

Under utskottsavdelningens överläggningar
hade vi också tillfälle att höra en
föredragning av ett av undervisningsråden
på skolöverstyrelsen, vilken då vitsordade,
att de åtgärder, som i detta avseende
skulle kunna komma i fråga,
knappast kan tänkas ge en slutgiltig lösning
på denna fråga. Han erkände, att
man även måste tänka sig en serie andra

åtgärder, och han medgav likaledes, att
det förslag, som framställdes i motionerna,
var i allra högsta grad värt att tas
under övervägande. Det är väl möjligen
detta uttalande som gjort, att utskottet
för sin del synes mindre säkert på sig
självt och har skrivit att »därest ifrågavarande
åtgärder till motverkande av
lärarbristen vid de högre skolorna härvid
befinnes icke ha lett till därmed
åsyftat resultat, spörsmålet om införande
av ett stipendiesystem i anslutning
till det i motionerna framställda förslaget
av Kungl. Maj:t tages under närmare
omprövning».

Herr talman! Det är onödigt att föra
detta resonemang längre. Var och en av
kammarens ledamöter torde i stort sett
ha saken klar för sig — vi har ju tidigare
haft frågan uppe till behandling.
Jag slutar med att yrka bifall till föreliggande
reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!

När avdelningen behandlade de förevarande
motionerna, lade vi ned mycket
arbete på att försöka komma fram till
resultat, och vi har ju skrivit i utlåtandet:
»Det synes utskottet därför lämpligt,
att, därest ifrågavarande åtgärder»

— i detta fall syftar man på de åtgärder,
som tidigare vidtagits — »till motverkande
av lärarbristen vid de högre
skolorna härvid befinnes icke ha lett
till därmed åsyftat resultat, spörsmålet
om införande av ett stipendiesystem i
anslutning till det i motionerna framställda
förslaget av Kungl. Maj:t tages
under närmare omprövning.»

Vi anser att ärendet är av sådan vikt
och dessutom av sådan storleksordning,
att det bör prövas närmare i departementet,
innan riksdagen tar ställning
därtill. Vi var således mycket positivt
inställda till detta förslag, men säg mig
den glädje, som varar beständigt; någon
dag senare utkom Tidning för Sveriges
läroverk, och däri får vi läsa följande:
»Lokalföreningarna» — det gäller
alltså föreningarna i övre Norrland

— »deklarerade också undantagslöst att
de motsatte sig den i riksdagen mo -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Anslag till stipendier för blivande läroverkslärare m. fl.

tionsvägen framförda tanken om studiestipendier,
kombinerade med förbindelse
att efter examen tjänstgöra viss tid
inom bristområden.»

Som kammaren hör, har vi inte någon
lätt uppgift inom andra avdelningen.
Vi försöker att se till, att det blir
utbildning av lärare på olika sätt, men
när det då kommer positiva förslag, visar
det sig att föreningarna själva går
emot förslagen.

Nu vet jag inte, om man utan vidare
vågar gå med på ett sådant förslag som
det föreliggande med risk för att man
får lärarkårerna såsom bestämda motståndare
till förslaget. I så måtto var det
riktigt att avdelningen intog en försiktig
ställning, och det var riktigt att utskottet
skrev att det borde ankomma på
Kungl. Maj:t att pröva även detta förslag,
om det skulle visa sig, att andra
uppslag inte var tillräckliga. Av denna
anledning, herr talman, anser jag att det
är klokt att följa utskottet på denna
punkt och överlämna åt Kungl. Maj:t
att närmare pröva förslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Det
är något komiskt med den argumentering
som man här i riksdagen tvingas att
hålla. Först framför man sina argument
på avdelningen, sedan framför man dessa
argument när samma sak behandlas
av statsutskottet in pleno och så, när
ärendet kommer hit till kammaren, måste
man upprepa dem för tredje gången,
vilket alltså blir min uppgift här.

Detta gör att jag återigen måste säga,
att de uttalanden av vissa läroverkslärare,
som herr Näsström här talade om,
hänför sig till intrycken från en resa,
som nyligen företogs av ordföranden i
Läroverkslärarnas riksförbund uppe i
Norrbotten. Inom de lokalavdelningar,
som han därvid besökte — det var kanske
fråga om fyra eller fem stycken —
hade han fått det intrycket att opinionen
var bestämt emot dessa stipendier.
Men jag har redan sagt, och jag får väl
understryka det igen, att deras alterna -

tiv var löneförhöjning. Här har man alltså,
förefaller det mig, att träffa ett val.

Under de senaste dagarna, sedan denna
sak behandlades vid statsutskottets
plenum, har jag för min del fäst mycket
stort avseende vid det vittnesbörd, som
därvid avgavs av herr Jansson i Kalix
och som jag här i mitt första anförande
antydde. Han sade, att det faktiskt
förhåller sig så, att stipendiegivningen,
när det gäller tandläkare, har
haft mycket stor betydelse för tandläkarfrågan
i Norrland och vidare att man
redan uppe i övre Norrland har börjat
att från kommunernas sida ge stipendier.
Jag tycker att sådana vittnesbörd
måste ägnas ganska stor uppmärksamhet.
Det är därför, herr talman, som
jag vill stå fast vid mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Jag
skulle till herr Arrhén bara vilja säga,
att en sanning inte blir förändrad därför
att den upprepas två eller tre gånger
— den är fortfarande en sanning.

Det märkliga i denna motion är, att
man däri ursprungligen hade föreslagit,
att 200 000 kronor skulle användas
från ett annat anslag. Detta har riksdagen
avslagit. Under arbetets gång ändras
så förslaget till att avse att ett reservationsanslag
av 200 000 kronor skall
anvisas. Det finner jag för min del vara
något ganska egendomligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Detta
senare är ett konstitutionellt spörsmål,
vilket har prövats inom utskottet. Det
behöver därför knappast oroa oss just
nu.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm.

talmannen, efter att liava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda
reservationen.

Punkterna 117—146.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan
i Stockholm.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för tekniska högskolan
i Stockholm, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Tekniska
högskolan i Stockholm: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 5 540 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. (1:35) och
den andra inom andra kammaren av

herrar Svensson i Stenkyrka och Ericsson
i Näs (II: 40), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte fatta sådant beslut, att avgifterna
för de studerande vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola kunde nedsättas och från och
med nästkommande budgetår begränsas
till 60 kronor per elev och år,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Arrhén in. fl. (I: 36) och den andra
inom andra kammaren av herr Severin
i Stockholm m. fl. (11:39), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte fatta sådant beslut, att
avgifterna för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola avskaffades eller nedbragtes
till samma storleksordning som
vid Stockholms högskola, 60 kronor per
elev och år,

dels en inom andra kammaren av
herr Holmberg in. fl. väckt motion (II:
280), vari hemställts, såvitt här var i
fråga, att riksdagen vid behandling av
budgetförslaget för 1953/54 måtte fatta
sådant beslut, att terminsavgifterna helt
kunde avskaffas vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lindblom och Söderquist (I:
133) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén in. fl. (II: 147),
i vilka hemställts, såvitt här var i fråga,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t om förslag till nästa års
riksdag om införande av obligatorisk undervisning
vid de tekniska högskolorna
i humanistiska ämnen, främst psykologi,
pedagogik och sociologi.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 35 och II: 40, I: 36
och 11:39 samt 11:280, samtliga dessa
motioner såvitt här vore i fråga,

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för tekniska
högskolan i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 5 540 000
kronor;

IT. att motionerna 1:133 och 11:147,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Nils Theodor
Lursson, Malmborg i Skövde, Svensson i
Ljungskilc och Widén samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till det i motionerna 1:35
och II: 40 framställda yrkandet om nedsättning
från och med nästa budgetår
av terminsavgifterna vid de tekniska
högskolorna till 60 kronor per elev och
år, vilket yrkande anslöte sig till det i
motionerna I: 36 och II: 39 alternativt
framställda förslaget. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I b och
c hemställa, alt riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 36 och II: 39, såvitt här vore
i fråga, samt med bifall till motionerna
I: 35 och II: 40, såvitt här vore i fråga,
ävensom med avslag å motionen II: 280,
såvitt här vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat. för tekniska högskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 6 050 000
kronor.

Vidare hade reservation avgivits av
herrar Bergh, Hesselbom, Arrhén och

Kyling, vilka ansett, att utskottet i anledning
av motionerna I: 35 och II: 40
samt I: 36 och II: 39 bort uttala sig för
en successiv nedskrivning av terminsavgifterna
vid de tekniska högskolorna
till 60 kronor per elev och år. Reservanterna
hade därför föreslagit, att utskottets
yttrande skulle erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet skulle under I b och c
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 36 och II: 39 samt I: 35 och
II: 40, samtliga dessa motioner såvitt här
vore i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 280, såvitt här vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för tekniska högskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare från
och med lmdgetåret 1953/54;

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 5 670 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Den
studentsociala utredningen, som år 1948
avgav sitt kända betänkande, föreslog
bland annat, att avgifterna för de studerande
vid landets universitet och högskolor
generellt borde avskaffas. Det är
väl troligt, att alla ledamöter av riksdagen
principiellt bejakar en dylik mening.
Det var som ett led i ett dylikt betraktelsesätt
som riksdagen 1951 för budgetåret
1951/52 beslöt att sänka avgifterna
vid Stockholms högskola till 60 kronor
per elev och läsår.

Efter denna åtgärd kvarstod obligatoriska
avgifter av någon betydelse endast
vid de tekniska högskolorna i Stockholm
och Göteborg samt handelshögskolorna i
samma städer, och det betydde för de
studerande vid tekniska högskolan här i
Stockholm under den fyraåriga lärotiden
en samlad avgift av 1 800 kronor och vid
handelshögskolan i Stockholm under den
treåriga studiegången tillhopa 1 600 kronor.

Man har under diskussionen om dessa
avgifter, vilken ju pågått de senaste åren,
ibland fått höra den meningen uttalas,

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm.

att rekryteringen till de tekniska högskolorna
respektive handelshögskolorna
skulle ske från ekonomiskt mera bärkraftiga
skikt än fallet var med eleverna
vid högskolorna och universiteten i övrigt.
Så är emellertid långt ifrån fallet.
Drygt 30 procent av de studerande vid
tekniska högskolan här i Stockholm erhåller
nu nedsättning i terminsavgifterna.
Den maximala nedsättningen till en
gräns av 75 procent kan erhållas av elever,
vilkas föräldrar har en taxerad inkomst
av högst 3 000 kronor. Man får
nedsatt avgift till 50 procent om föräldrarnas
inkomst ligger högst vid 6 000
kronor. Köerna av elever som söker få
nedsättning är varje år stora.

Man bör kanske i det sammanhanget
också draga sig till minnes, att inte
mindre än två tredjedelar av eleverna
vid tekniska högskolan här i Stockholm,
där specialundersökningar på detta område
har gjorts, har hemortsrätt utanför
Stockholm.

På liknande sätt förhåller det sig vid
Chalmers, där nedsättning av terminsavgiften
med 50 procent ges, då elevernas
och föräldrarnas sammanlagda inkomst
uppgår till i genomsnitt 1 800 kronor
per familjemedlem, och nedsättning
med 75 procent ges, om motsvarande inkomst
uppgår till högst 1 000 kronor.
Detta ger för Chalmers vidkommande till
resultat, att 184 elever har fått nedsättning
med 75 procent av avgiften och att
153 har fått den nedsatt till 50 procent.
I dessa fall har alltså hemmens inkomst
varit så låg som de siffror jag nyss
nämnde.

Statsstudienämnden i Stockholm beviljade
under budgetåret 1951/52 i övlig
ordning studielån med statlig kreditgaranti
åt studerande, och av dessa gick
40 procent till teknologer och handelsstudenter.
Vid samma tid beviljades här
i Stockholm 334 räntefria studielån ur
statens lånefond för universitetsstudier,
och av dessa 334 tillhörde inte mindre
än 132 eller 40 procent elevkåren vid
Stockholms tekniska högskola.

Man har också hört den meningen
framföras, att det inte skulle vara så förfärligt
synd om de studenter som det

här gäller, emedan de när de en gång
kommer ut i förvärvslivet har möjlighet
till mycket höga inkomster. Hela detta
betraktelsesätt torde grunda sig på en
felsyn, som uppkommit genom att det
onekligen förhåller sig på det sättet, att
en del av eleverna kommer i ledande
ställning inom industrien och får de höga
inkomster som faller folk i allmänhet

1 ögonen. Men detta gäller ju inte alls
det genomsnitt, som det här är fråga om.
Både civilingenjörer och civilekonomer
får i allmänhet börja med löner som ligger
mellan 700 och 800 kronor i månaden,
en inkomst som till och med ligger
lägre än exempelvis läroverkslärarnas.

I dagens läge kan man också peka på
att naturastipendierna från och med detta
år kommer att utsträckas till att gälla
även studenter vid de tekniska högskolorna
och handelshögskolorna. Detta är
förvisso en mycket stor förmån för de

2 procent av studenterna som får förmånen
att åtnjuta dessa naturastipendier —
beräkningarna anses ge vid handen, att
det inte är flera som kommer i fråga.

Jag ber, herr talman, också att få erinra
om att fullmäktige vid Sveriges förenade
studentkårer — som ju är en sammanslutning
av samtliga studentkårer,
alltså även studentkårerna vid övriga
högskolor och vid universiteten — vid
ett sammanträde som hölls i december
1952 i en resolution sammanfattat vad
de ansåg vara det mest trängande för
studentvärldens vidkommande. Man har
därvid uttalat, att »för att en demokratisering
av rekryteringen till den högre
utbildningen skulle kunna genomföras
fordrades kostnadskrävande reformer
inom en rad områden. Av rättviseskäl
vore ett slopande av terminsavgifterna
vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna
den reform, som i första
hand borde komma i fråga.»

Jag har, herr talman, vid årets riksdag
väckt en motion, vari jag begär, att
avgiften skall nedsättas till 60 kronor.
De kostnader för statsverket, som det i
olika hänseenden här gäller, blir följande.
Ett fullständigt borttagande av
avgifterna skulle kosta statsverket en
summa av något över 1 miljon kronor,

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm.

och en nedsättning av avgifterna till
60 kronor per läsår skulle kosta statsverket
sammanlagt 820 000 kronor. Det
har emellertid varit bekymmersamt att
rekommendera en så stor statsutgift. Sedan
jag lämnat fram min motion och
medan den var under behandling i utskottet,
fick jag emellertid ett annat
uppslag, som jag fann vara så värdefullt
att jag inte kunde lägga det åsido, trots
att det nya yrkande, som skulle bli en
följd därav, kom i en viss motsättning
till det tidigare yrkandet i min motion,
vilket en riksdagsman måhända skall
finna vara en originell situation. Men det
var intresset för saken, som till slut blev
det dominerande för mig. Därför har jag
väckt det förslag, som återfinnes i reservationen
b) under denna punkt och
som avser en successiv avskrivning av
avgifterna. Förslaget innebär alltså, att
man skulle under nästa budgetår införa
en avgiftsbefrielse för den sista årskursen
vid de tekniska högskolorna i Stockholm
och Göteborg och sedan fortsätta
med den tredje, den andra och den första
årskursen. Rättviseskäl talar för, att
man väljer denna ordning, så att även
de, som tidigare betalat sina avgifter
under tre år, blir delaktiga av förbättringarna.
Detta skulle vid tekniska högskolan
i Stockholm kosta statsverket
130 000 kronor och vid tekniska högskolan
i Göteborg 75 000 kronor. Statsverket
skulle alltså under nästa budgetår
få vidkännas en sammanlagd kostnad av
205 000 kronor.

Jag hade hoppats, att detta förslag
skulle kunna bli ett kompromissförslag,
som skulle samla flera än det har gjort.
Men allting går ju nu med en så rasande
fart, att jag inte hann propagera
för saken. Jag undrar emellertid om inte
detta förslag, herr talman, skulle kunna
vara en acceptabel lösning av denna
fråga. Jag vet, att det hos många i riksdagen
föreligger en självklar önskan
att få frågan löst inom rimlig tid.

Såsom jag redan har sagt är det enbart
intresset för att få till stånd en även
ur statens synpunkt acceptabel lösning
som gjort, att jag har stannat för det
förslag, som nu under föreliggande

punkt återfinnes som reservation b). Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

I herr Arrhéns yttrande instämde herr
Eskilsson (h).

Herr OHLON (fp): Herr talman! Herr
Arrhén har sagt det mesta av vad jag
tänkte säga och mera till, och jag har
inte så mycket att tillägga.

Herr Arrhén nämnde, att avgifterna
vid de tekniska högskolorna kan komma
att uppgå till 1 800 kronor per år. I
själva verket kan summan bli ännu större,
ända upp till 2 000 kronor, beroende
på att de som är extraelever får betala
275 kronor i stället för 200 kronor per
termin. Extra elever blir ju alla som
har underkänt i något ämne — de får
ta igen det under årets lopp.

Det brukar anföras såsom ett skäl för
att just denna kategori studenter skall
betala avgifter, att de längre fram får
mycket bättre ekonomi än de studenter
som går ut från universiteten. Men det
är en sanning med modifikation. Det visade
sig nämligen i en utredning, som
universitetsberedningen gjorde om de
gamla studenternas inkomster, att ingenjörerna
inte kom i toppklass bland akademikerna.
Som läget nu är måste man
nog säga, att denna kategori studenter
är en smula orättvist behandlad.

Jag är inte överens med herr Arrhén
om att det bästa här skulle vara att
genomföra en nedsättning under en
övergångstid. Det skulle bara onödigtvis
komplicera förhållandena. Riksdagen
har ju redan fattat ett beslut beträffande
den i varje fall formellt privata Stockholms
högskola, vid vilken avgifterna
har satts ned till 60 kronor per termin.
Jag tycker att det riktiga nu vore
att följa riksdagens föredöme för två år
sedan och fatta samma beslut rörande
de tekniska högskolorna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen a) under punkt
147.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor (bf).

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm.

Herr NÅSSTRÖM (s): Herr talman! Med
hänsyn till vad som sagts tidigare här i
dag kan jag fatta mig mycket kort. Jag
vill bara säga, att det skulle vara särdelen
angenämt för de flesta av oss om vi
utan vidare kunde gå med på alla motioner.
Vi skulle utåt framstå som mycket
framstegsvänliga människor och vi
skulle få en rad vänner bland motionärerna.

Men i det verkliga livet kan det inte
gå till på det sättet. Vi måste se på tingen
som de är, och då är det helt enkelt
så att departementet och Kungl. Maj:t
har ansett att vi i detta läge inte kan
bära denna stora utgift. Utskottet skriver
dock: »Utskottet vill emellertid liksom
i fjol framhålla önskvärdheten av
att dessa avgifter, vilka nu uppgå till relativt
höga belopp, så snart förhållandena
det medgiva, nedsättas. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.» I
detta sammanhang erinrar utskottet om
den icke oväsentliga förbättring av de
studentsociala förmånerna vid bland
andra de tekniska högskolorna, som
kommer att ske därest riksdagen godkänner
en annan punkt.

I avdelningen och i statsutskottet har
vi alltså varit fullt ense om nödvändigheten
av att få rätsida på de här förhållandena.
Men hur ofta har det inte
hänt i detta hus att vi har fått ta ett
steg i sänder, allt eftersom de ekonomiska
möjligheterna har gett oss tillfälle
till det? Det är enbart detta som gör att
utskottets majoritet har måst inta den
ställning som vi har tagit till detta problem.
Vi hoppas lika väl som reservanterna
att denna sak skall kunna ordnas
rätt snart, men i dagens situation tror
jag att det vore oklokt att binda sig för
t. ex. den reservation som herr Arrhén
har pläderat för. Då skulle man redan
nu utan närmare undersökning binda
sig för lång tid framåt, och det brukar
inte första kammaren göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag har en mycket stor respekt för de
synpunkter, som utskottets talesman här
har framfört om att gå försiktigt fram
när det gäller att öka statens utgifter på
olika områden. Då jag detta till trots
har anslutit mig till den av herr Bergh
in. fl. avgivna reservationen är det från
den utgångspunkten, att jag tror att det
på lång sikt inte är klok ekonomi att
vara för snål i detta avseende.

Jag skall inte här ingå på rättvisesynpunkterna,
de har redan belysts. Jag vill
endast framhålla att det faktum, att vid
de tekniska högskolorna flera elever
kommer från socialgrupp 3 än vid universiteten
och övriga högskolor, pekar
på att man här har begåvningsreserver
som det gäller att tillvarataga — begåvningsreserver
som kan få ytterligt stor
betydelse för vårt lands framtida ekonomi.
Jag kan inte förstå att det kan vara
mindre angeläget att hjälpa fram begåvningsreserver
som har fallenhet för tekniska
eller ekonomiska studier än att
göra det på andra områden.

Man måste som sagt ta hänsyn till det
statsfinansiella läget, och finns det ingen
annan möjlighet att i framtiden lösa frågan
om en utjämning än genom att införa
respektive höja terminsavgifter vid
universitet och högskolor, blir vi tvingade
att gå den vägen. Jag tror dock inte
att det är nödvändigt. Här har i den av
herr Bergh m. fl. avgivna reservationen
visats en framkomlig väg, där man successivt
skulle kunna komma fram till en
lösning.

Då jag inte tror att man löser detta
problem genom att år från år åstadkomma
en välvillig skrivning i statsutskottet,
utan man måste komma till ett avgörande
beslut, ber jag att få yrka bifall
till den med b) betecknade reservationen.

Häri instämde herr Linden (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. terminsavgifterna vid Chalmers tekniska högskola.

varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Arrhén, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med de ändringar,
som förordats i den av herr Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Ohlon, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar,
som föreslagits i den av honom m. fl.
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Arrhéns yrkande.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 147 antager bifall
till herr Arrhéns yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Ohlons yrkande.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 35.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herr Bergh in. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 148—152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153.

Ang. terminsavgifterna vid Chalmers tekniska
högskola.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att för civilingenjören
Folke Tenelius finge från och med den 1
juli 1953 inrättas en personlig professur

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Ang. terminsavgifterna vid Chalmers tekniska högskola.

i fläklanläggnings- och luftbehandlingsteknik
vid Chalmers tekniska högskola,
samt besluta, att Tenelius skulle såsom innehavare
av sagda befattning i avlöningsoch
pensionshänseende vara likställd
med ordinarie professor vid nämnda
högskola, allt under förutsättning att aktiebolaget
Svenska fläktfahriken bestrede
kostnaderna för Tenelius’ avlönings- och
pensionsförmåner och övriga med professurens
tillkomst förenade kostnader
på sätt i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 2 januari 1953
angivits, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1953/54, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i
personalförteckningen för Chalmers tekniska
högskola, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
Chalmers tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Chalmers tekniska
högskola: Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
3 140 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de i det föregående
under punkten 147 angivna motionerna
I: 35 och II: 40, I: 36 och II: 39, II: 280
samt I: 133 och II: 147, i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga,

i motionerna I: 35 och II: 40 att riksdagen
måtte fatta sådant beslut, att avgifterna
för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola kunde nedsättas och
från och med nästkommande budgetår
begränsas till 60 kronor per elev och år,

i motionerna I: 36 och II: 40 att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte fatta sådant beslut, att
avgifterna för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola avskaffades eller
nedbragtes till samma storleksordning
som vid Stockholms högskola, 60
kronor per elev och är,

i motionen 11:280 att riksdagen vid
behandling av budgetförslaget för 1953/
54 måtte fatta sådant beslut, att termins 7

Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

avgifterna helt kunde avskaffas vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola, samt

i motionerna I: 133 och II: 147 att
riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t
om förslag till nästa års riksdag om införande
av obligatorisk undervisning
vid de tekniska högskolorna i humanistiska
ämnen, främst psykologi, pedagogik
och sociologi.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 35 och II: 40, I: 36
och II: 39 samt II: 280, såvitt här vore
i fråga,

a) dels medgiva, att för civilingenjören
Folke Tenelius finge från och
med den 1 juli 1953 inrättas en personlig
professur i fläktanläggnings- och
luftbehandlingsteknik vid Chalmers tekniska
högskola,

dels besluta, att Tenelius skulle såsom
innehavare av sagda befattning i
avlönings- och pensionshänseende vara
likställd med ordinarie professor vid
nämnda högskola,

allt under förutsättning att aktiebolaget
Svenska fläktfabriken bestrede
kostnaderna för Tenelius’ avlöningsoch
pensionsförmåner och övriga med
professurens tillkomst förenade kostnader
på sätt i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 2 januari
1953 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

c) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 140 000 kronor; -

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Ang. terminsavgifterna vid Chalmers tekniska högskola.

II. att motionerna 1:133 och 11:147,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Nils Theodor Larsson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile och Widén
samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I c och d hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 36 och
II: 39, såvitt här vore i fråga, samt med
bifall till motionerna 1:35 och 11:40,
såvitt här vore i fråga, ävensom med
avslag å motionen II: 280, såvitt bär
vore i fråga,

c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 450 000 kronor; b)

av herrar Bergh, Hesselbom, Arrhén
och Kyling, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under I c och d hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:36 och 11:39 samt 1:35 och 11:40,
samtliga dessa motioner såvitt här vore
i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 280, såvitt här vore i fråga,

c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 215 000 kronor.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
ber att med samma motivering som förut
anfördes beträffande tekniska högskolan
i Stockholm få yrka bifall till den

vid denna punkt med a) betecknade reservationen.

Herr ARRHÉN (h): Jag ber att med
samma motivering som anfördes under
punkt 147 få yrka bifall till den med b)
betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr
Ohlon, att utskottets hemställan skulle
bifallas med de ändringar, som föreslagits
i den av honom m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Arrhén, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med de ändringar,
som förordats i herr Berghs m.
fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herr Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

Anslag till bidrag till vissa internatläroverk.

fattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 67.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 154—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Anslag till bidrag till vissa internatläroverk.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 86 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att
statsbidrag skulle utgå till Restenässkolan
och Viggbyholmsskolans fyraåriga
gymnasium.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Fritjof Thun m. fl.
(I: 135) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Dunker
m. fl. (11:153), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att det av
Kungl. Maj :t föreslagna bidraget till vissa
internatläroverk för budgetåret 1953/54
skulle omfatta även Sigtunaskolan och
Solbacka läroverk samt höjas med
184 000 kronor till 270 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:135 och II: 153, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 86 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Lodenius, Axel Andersson, Arrhén

och Kyling samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 135 och II: 153, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 270 000 kronor.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Vi
har här i riket fyra fullständiga internatläroverk.
Två av dem har ganska
stora statsunderstöd, men de båda läroverk,
som det nu är fråga om — Solbacka
i Södermanland och Sigtunaskolan
•—- har intet som helst anslag från
staten. Detta kan ju tyckas vara anmärkningsvärt.
Det beror på följande omständigheter.

Vad Solbacka läroverk beträffar är
det en ganska gammal anstalt som under
goda tider hade samlat i ladorna så
mycket fonder att huvudmännen för
skolan ända till den senaste tiden har
ansett sig kunna klara sig utan statsunderstöd.
Sigtunaskolan är av något
senare datum, men den har rätt många
år på nacken den också. Den grundades
i främsta rummet för att ombesörja undervisning
åt utlandssvenskarnas barn.
Det gäller alltså barn till sådana som är
anställda i svenska företag i utlandet
— exportindustrier och andra exportföretag
— och barn till våra diplomater.
Skolan hade en gynnsam start och fick
stora donationsstiftelser.

Till följd av den ekonomiska utvecklingen
har dessa skolor nu blivit nödlidande.

På grund av inflationen har lärarlönerna
höjts betydligt, för att nu inte
tala om att skolorna tidigare, när det
fanns gott om lärare, kunde arbeta med
billigare, yngre arbetskraft som inte
längre står till förfogande. För närvarande
måste de betala -sina lärare lika
mycket som de statliga och kommunala
skolorna gör. Vidare har skatteförhållandena
medfört att det inte längre är
möjligt för dessa privata stiftelser att
få donationer. Man kan väl säga att det

100

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Anslag till bidrag till vissa internatläroverk.

för närvarande är alldeles stopp i den
trafiken.

Läget vid dessa två skolor är tydligen
sådant att om de inte får ett verksamt
offentligt stöd, nödgas de tära på sina
fonder. Skolorna får reducera sin verksamhet
och i det långa loppet lägga ned
den, detta i trots av att alla så vitt jag
vet har erkänt att de har fyllt en välbehövlig
uppgift i vårt skolväsen. Båda
skolorna har dimissionsrätt för studentexamen,
och de är underställda skolöverstyrelsens
kontroll. Den enda beröring
de inte haft med staten hittills har
varit att de inte fått statsbidrag utan varit
ekonomiskt fristående.

I en motion har begärts att staten
skulle lämna ett engångsanslag — det
blir väl, fruktar jag, ett återkommande
anslag — på 184 000 kronor, som skulle
hjälpa dem över den närmaste tidens
svårigheter. Om en sådan summa beviljades,
skulle dessa skolor ändock bli
ekonomiskt mycket sämre försörjda från
statens sida än vad andra motsvarande
läroanstalter är. Vad som här begäres
är alltså endast ett nödhjälpsanslag.

Då jag tror att det är mycket angeläget
att skolorna i fråga upprätthåller
sin verksamhet, vill jag, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som föreligger
under p. 173.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! I
avdelningen har vi ganska ingående behandlat
detta ärende, och så vitt jag
kunde höra framfördes där ingen invändning
mot skolorna som sådana. Alla
var nog överens om att dessa skolor är
nödvändiga t. ex. för barn, vilkas föräldrar
vistas utomlands. Men vi var också
överens om att det i regel är personer
med god ekonomi som sänder sina
barn till skolorna i fråga.

Det har nu gjorts framställning om
att alla fyra internatskolorna skulle få
detta stora statsbidrag. Departementschefen
har i nuvarande situation icke
ansett sig kunna förorda statsbidrag till
mer än två av skolorna. Detta har också
blivit majoritetens ijiställning i såväl
avdelningen som statsutskottet.

Detta hör säkerligen till en av de där

känsliga punkterna, som man skulle kunna
resonera om hur länge som helst. Om
man inte behövde ta några som helst
ekonomiska hänsyn finns det ju många
punkter, där man skulle vilja tillstyrka
de gjorda framställningarna. Men det
har inte legat till så, att statsutskottet
ansett sig kunna göra detta i denna
punkt.

Vad som här yrkats kanske ur vissa
synpunkter inte kan anses vara ett så
stort belopp. Tillsammans blir det dock
ganska mycket pengar. Om även denna
reservation skulle bifallas, misstänker
jag att en halv miljon kronor kommer
att gå åt på några minuter här i första
kammaren.

Jag'' har för min del inte kunnat vara
med härom, och inte heller statsutskottets
majoritet har kunnat gå på den linjen.
Vi anser att det är ett gott steg
framåt, när Kungl. Maj:t nu har förordat
anslag till två av skolorna — det är
ju 50 procent av det hela. Om vi kommande
år kan göra samma goda insats,
har man ju nått målet även på detta
område.

Det är alltså ekonomiska skäl som har
varit vägledande för såväl avdelningen
som statsutskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olilon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
173, röstar

Onsdagen den 29 april 1953 fm.

Nr 15.

101

Anslag till bidrag till vissa internatläroverk.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda
reservationen.

Punkterna 174—196.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning -av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 229,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1952 vid dess fjärde
ordinarie möte samt år 1953 vid dess
extraordinarie möte fattade beslut.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa natur sky

ddsän damål;

nr 149, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.;

nr 150, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier;

nr 151, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av en Vadstena krigsmansbuskassa tillhörig
fastighet;

nr 152, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbildningskurscr
för viss lantmäteripersonal m. fl.;
och

nr 153, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
in. m.;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin odh motorsprit,
m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, m. in.;
samt

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser från
och till krigsfångar och civilinternerade.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

102

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Onsdagen den 29 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Ivungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1953/54
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 197.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, alt högst fyra ordinarie
lektorstjänster vid folkskoleseminarierna
finge tills vidare från och
med budgetåret 1953/54 i enlighet med
vad departementschefen förordat utbytas
mot extra ordinarie tjänster, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare fråu och med budgetåret
1953/54, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för folkskoleseminarierna,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54, dels ock
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 15 600 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar beträffande
elevintagningen i folkskoleseminarierna
hösten 1953 i förhållande till elevintagningen
innevarande läsår oförändrat
antal avdelningar — ■ 24 på den tvååriga
studentlinjen och 26 på den 4-åriga
linjen -— men minskning av elevantalet
per avdelning från 32 till 30 på studentlinjen
och från 30 till 26 på den 4-åriga linjen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergh in. fl. (I: 237) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Kyling och Nilsson i Svalöv (II:
138), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte besluta att
tills vidare bibehålla elevantalet i folkskoleseminarierna
per avdelning vid 32
på studentlinjen och 30 på den 4-åriga
linjen.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att högst fyra ordinarie
lektorstjänster vid folkskoleseminarierna
finge tills vidare från och med budgetåret
1953/54 i enlighet med vad departementschefen
förordat utbytas mot extra
ordinarie tjänster;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

c) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;

d) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 15 600 000 kronor;

II. att motionerna 1:237 och 11:138,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bergh, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde och
Kyling, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

103

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

måtte, i anledning av motionerna I: 237
och 11:138, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts;

b) av fru Lindström, som dock ej antytt
sin mening.

I den i herr Berghs in. fl. reservation
förordade motiveringen hade bland annat
anförts, att utskottet i anledning av
motionerna I: 237 och II: 138 ansåge sig
böra understryka angelägenheten av att
Kungl. Maj :t med skärpt uppmärksamhet
följde utvecklingen på förevarande
område och för nästa års riksdag framlade
det förslag beträffande intagning av
elever i folkskoleseminarierna, som motsvarades
av behovet av kompetenta lärare
på folkskolestadiet.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har vid denna punkt reser.verat mig
blankt, först i utskottets andra avdelning
och sedan i utskottsplenum. Om jag
sett utformningen av herr Berghs reservation,
skulle jag dock ha kunnat ansluta
mig till den utan att göra nämnvärt
avkall på min egen åsikt; jag kommer
också här att rörsta för den Berghska
reservationen.

Vad jag reagerat mot i Kungl. Maj:ts
förslag — i första hand logiskt, och i
andra hand pedagogiskt reagerat mot —
är avsikten att försöka bota en brist genom
att framkalla en ännu större. Kungl.
Maj:t menar, att det kommer att bli ont
om lärare på enhetsskolans högstadium
och i realskolorna, så att folkskollärare
skall behöva tagas i anspråk för tjänster
i dessa skolformer. Också jag tror att
detta är en riktig prognos. Därmed väntas
en brist på folkskollärare uppstå.
Det naturliga vore då, att man ökade
examinationen av folkskollärare för att
bota bristen. Men Kungl. Maj :t gör tvärtom:
föreslår en minskning av elevantalet
vid intagningarna i folkskoleseminarierna
med sammanlagt 200. Mot detta har
vissa motionärer vänt sig; de vill ha status
quo, och jag tycker att de har rätt.
Nu har reservanterna ansett sig kunna
acceptera Kungl. Maj :ts förslag med stor
tvekan men med hänsyn till den reserv -

möjlighet som en extra intagning av elever
på den kortare studentlinjen erbjuder.
De avvisar emellertid bestämt den
av utskottsmajoriteten godtagna tanken,
att departementschefen skulle få
täcka den väntade bristen på folkskollärare
genom att flytta upp småskollärare
för tjänstgöring på folkskolestadiet.
Då detta är den enligt min mening
pedagogiskt olyckliga delen av arrangemanget
och Kungl. Maj :ts avsikt härutinnan
redovisas i punkten 201, skall jag
för tillfället nöja mig med dessa kritiska
anmärkningar och i stället återkomma
vid den senare punkten.

.lag kommer dock som sagt att rösta
för den Berghska reservationen med
dess mindre förbindande och mer kritiska
formulering av texten än den, som
utskottsmajoriteten presterar.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Det
är angenämt för mig att ta till orda efter
den senaste ärade talarinnan, eftersom
hon denna gång •— det händer ju inte
alltid — deklarerar åsikter som sammanfaller
med mina egna.

Jag skall tillåta mig att i detta anförande,
herr talman, gå in på bägge de
problem som här föreligger under rubrikerna
Folkskoleseminarierna: Avlöningar
och Småskoleseminarierna: Avlöningar.
Dessa frågor sammanhänger onekligen
med varandra.

Såsom fru Lindström nyss sade, föreslår
Kungl. Maj:t och utskottet under
punkten 197 en med 152 elever minskad
intagning, jämfört med intagningen höstterminen
1952. Utgångspunkten för
Kungl. Maj:ts förslag är, att en brist på
folkskollärare kommer att bli följden av
att de dras upp för tjänstgöring dels i
enhetsskolans högstadium och dels i de
nu existerande realskolorna. Det är litet
svårt att förstå Kungl. Maj:ts resonemang
om minskad intagning på folkskoleseminarierna,
bland annat av den anledningen
att man utan ökad kostnad
för statsverket skulle kunna utbilda de
152 elever, vilkas senare tjänster statsrådet
här frånsäger sig. Ingen förstärkning
skulle erfordras i fråga om lokaler,
lärare eller på annat sätt.

104

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

Det finns emellertid vissa pedagogiska
motiv för den minskning som föreslås i
propositionen — ehuru de skälen knappast
åberopas av statsrådet —• och de
skulle bl. a. bestå däri, att det blir mycket
angenämare för seminariernas lärare
att arbeta med de mindre klasserna. Men
det är en förändring, som vi i nuvarande
stund knappast har råd med. Enligt
den mening, som företrädes av motionärerna
och reservanterna, skulle vi vara
mera betjänta av en oförändrad intagning,
och detta av det skälet, som jag
tidigare här har understrukit, att bristen
uppges föreligga just på folkskollärarsidan.

Det är av intresse att iakttaga fortsättningen
på departementschefens resonemang,
vilket återkommer under punkten
201 och där den korta konklusionen
blir, att småskollärarinnorna successivt
skall övertaga klass 3 i A-skolorna. Därvidlag
föreligger ett yttrande av skolöverstyrelsen,
vilket går ut på att under
en period av åtta år 2 080 folkskollärare
skall friställas och ersättas med 2 600
småskollärarinnor. Såsom motiv för denna
åtgärd anföres bristen på folkskollärare.
Vidare hänvisas till 1950 års skolbeslut,
vilket skolöverstyrelsen •— i motsats
till departementschefen, såsom jag
snart skall påvisa — citerar riktigt. Den
anger innebörden av beslutet vara att det
efter en försöksverksamhet skall ske en
uppdelning på tre stadier, men under ytterligare
den förutsättningen att småskollärarinneutbildningen
förstärkes.
Tidpunkten när detta skall ske är enligt
skolöverstyrelsen ännu icke fastställd.
Skolöverstyrelsen, som alltså därvidlag
har ett ömtåligt samvete, säger i fortsättningen,
att det vore »önskvärt» att
en förstärkning av utbildningen skedde
i enlighet med beslutet år 1950, vilket
man nu alltså föreslår skall ändras, men
under de förutsättningar, som angavs i
detta beslut. Skolöverstyrelsen finner det
»angeläget» med omedelbara fortbildningskurser
för småskollärarinnorna under
ferierna.

Detta skolöverstyrelsens resonemang
är visserligen inte heller det strikt logiskt
men i nuvarande läge, med den

brist på folkskollärare man har framför
sig, anses dock denna väg vara lämplig
att slå in på. Skolöverstyrelsens resonemang
ger mig anledning till en slutsats,
som helt kort innebär, att förutsättningar
att göra på detta sätt inte föreligger
enligt 1950 års skolbeslut.

Jag övergår härefter till departementschefens
uppläggning av denna fråga.
Även han hänvisar till bristen på folkskollärare.
Han åberopar däremot 1950
års beslut som ett skäl för att man skall
förfara på detta sätt, men han gör sig
dock skyldig — säkerligen utan avsikt
— till ett felcitat. Det står nämligen i
särskilda utskottets hemställan i dess utlåtande
nr 1 år 1950 under punkten 3
på följande sätt: »Enhetsskolan är avsedd
att uppdelas i tre stadier, vart och
ett i regel omfattande tre år. Undervisningen
på vart och ett av dessa stadier
skall i första hand bestridas av lärare
som särskilt utbildats för undervisning
huvudsakligen på stadiet i fråga.» Statsrådet
använder helt kategoriskt formuleringen
»skall» i stället för det i nämnda
utskottsutlåtande inskrivna »är avsedd».
I utlåtandet redovisas ytterligare
de förutsättningar, under vilka en ändring
i viss riktning skulle kunna tänkas
ske. Därigenom kommer propositionens
formulering i viss motsättning till
skolöverstyrelsens uttalande. Detta har
observerats av statsutskottet i dess utlåtande
på s. 103, där utskottet tar ståndpunkt
till en speciell del av statsrådets
fortsatta utläggning. Skolöverstyrelsen
ansåg, såsom jag nyss sökte markera,
att man genast skulle sätta i gång med
fortbildningskurser för småskollärarinnorna
för att därigenom ställa sig 1950
års beslut till efterrättelse. Kungl. Maj:t
yttrar sig därvidlag på ett helt annat
sätt. Det framgår av utskottsutlåtandet
på s. 99, där utskottet återger vad departementschefen
anfört. Departementschefen
har uttalat följande: »Det är min
övertygelse, att småskollärarna även med
nuvarande utbildning på ett fullt tillfredsställande
sätt skall kunna ombesörja
undervisningen i tredje klassen i Askolorna.
» Detta är att jämföra med en
politisk utnämning. Lärarna utnämns av

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

105

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

statsrådet att vara kompetenta för den
uppgift, som här föreligger, sedan likväl
skolöverstyrelsen uttalat tydliga tvivelsmål
i det avseendet.

Utskottet för sin del har blivit en smula
chockerat över detta men vill naturligtvis
så mycket som möjligt anpassa
sig till regeringens åtgöranden i detta
avseende. Utskottet skriver därför, att
»utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på frågan om
behovet av särskilda fortbildningskurser
för de ifrågavarande småskollärarna och
för riksdagen framlägga de förslag i ämnet,
vartill de blivande erfarenheterna
av verksamheten må giva anledning».
Detta innebär en kompromiss mellan
skolöverstyrelsens och Kungl. Maj:ts
åsikter på denna punkt.

Min slutsats blir — ehuru jag kanske
inte är beredd att driva den till dess
yttersta spets — att departementschefen

1 sin skrivning i propositionen i viss mån
föregriper 1950 års beslut vad angår försöksverksamheten
och utbildningsbehovet
när det gäller småskollärarinnorna.

Utskottsmajoriteten ansluter sig emellertid
i stort till departementschefens
skrivning och yrkar, att vad som år 1950
avsågs att förverkligas under vissa givna
förutsättningar, nu skall genomföras
utan att dessa förutsättningar föreligger.

Jag skulle också kunna ha anledning
att bär göra en anmärkning beträffande
propositionsskrivningen, såsom den redovisas
i motionen. I motionens påpekas
— något som har uppmärksammats i utskottets
skrivning och som till en början
inom utskottet betecknades som en liten
sensation — att det av propositionen
framgick, att under den av skolöverstyrelsen
föreslagna övergångstiden för omläggningen
skulle 8 x 325 eller 2 600
flera småskollärare behövas och 8 x
260 eller 2 080 folkskollärare friställas —
något som jag tidigare talat om. Skillnaden
mellan de två nämnda siffrorna —

2 600 och 2 080 — blir 520 tjänster. Och
tänker man därvidlag tanken ut, innebär
detta också 520 klassrum, alldenstund
statsrådet i propositionen skriver, att
han anser det självfallet, att lärjungeantalet
i klass 3 skall bli detsamma som i

klasserna 1 och 2; annars skulle den pedagogiska
finessen gå förlorad — statsrådet
uttrycker sig visserligen inte på
det sättet i propositionen men skriver
någonting i den stilen, och detta är riktigt.
Men det betyder, som sagt, ett behov
av 520 klassrum, och dessa har inte
kostnadsberäknats. Motionärerna har litet
summariskt — jag är själv med bland
motionärerna — fastställt anläggningskostnaden
till omkring 60 miljoner kronor.
Det var frånvaron av dessa 60 miljoner
kronor som var det verkliga dilemmat
vid utskottsbehandlingen av detta
ärende.

Nu har utskottet i sin skrivning slingrat
sig på alla möjliga sätt. Jag kan anse
detta berömvärt; det har lagt på bromsar
och spärrar och gjort hänvisningar
till medel att komma förbi detta Kungl.
Maj :ts förslag. Men därigenom blir propositionens
ursprungliga planläggning
av detta problem i hög grad bortschackrad.

Herr talman! Jag kommer till slutet av
mitt anförande. När man har gjort en
kritik, brukar det alltid frågas: Detta
må vara hänt och detta kan vara riktigt
i långa stycken o. s. v., men vad anser
ni själva då? Den frågan skall jag nu
söka att besvara. Enligt min mening borde
frågan ha lösts på det sättet, att man
för det första iskulle ha sökt täcka bristen
på folkskollärare genom ökad examination
och att man för det andra — vilket
är en konsekvens av det första ståndpunktistagandet
— skulle ha anpassat
examinationen av småskollärarinnor efter
småskolornas faktiska behov i dag.
Man borde för det tredje ha dröjt med
den ifrågasatta stadieindelningen, tills
förutsättningarna enligt 1950 års beslut
för en dylik förändring hade skapats.
Man borde för det fjärde slutligen ha
sökt klara övergångstidens svårigheter
genom att låta småskollärarinnorna träda
in, då folkskollärare saknats, liksom
de får göra nu i det läge vi för dagen
har.

Yåra yrkanden blir alltså, herr talman,
i vår reservation vid punkten 197,
att man för detta år kan, ehuru med stor
tvekan, godta förslaget att minska intag -

106 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

ningen av elever till folkskoleseminarierna
med hänsyn till möjligheten att
genom den kortare utbildningstiden på
studentlinjen snabbt tillgodose ett ökat
behov av folkskollärare och att man till
nästa års riksdag borde framlägga det
förslag beträffande intagning av elever
till folkskoleseminarierna, som motsvaras
av behovet av kompetenta lärare på
folkskolestadiet. I den vid punkten 201
avgivna reservationen blir yrkandet att
riksdagen måtte avslå förslaget om generell
utvidgning av småskollärarnas
verksamhetsområde.

Jag ber alltså, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till de av herr
Bergh in. fl. under punkterna 197 och
201 avgivna reservationerna.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är ju här fråga om två olika
punkter i huvudtiteln, och jag hoppas
att herr talmannen tillåter mig att i likhet
med den föregående talaren få ta
dessa tillsammans.

Det är väsentligen två olika problem,
som reservanterna här tagit upp, nämligen
dels frågan om intagningen på respektive
folkskoleseminarium och småskoleseminarium,
vilket vi här måste besluta
om, och dels den fråga, som ligger
till grund för anordningarna bär, nämligen
att regeringen har ansett att man
borde gå den väg, som 1950 års riksdag
har varit inne på och som i åtskilliga
andra sammanhang har diskuterats,
d. v. s. att vidga området för småskollärarinnornas
tjänstgöring. Den ärade
reservanten gör sig mycken möda för att
bevisa, att regeringen är i färd med att
rusa i väg utan att ha tänkt sig för tillräckligt
och utan att ha fått fram de
förutsättningar, som reservanterna tydligen
ansett oundgängliga. När jag har
sagt att det är min övertygelse att småskollärarna
även med nuvarande utbildning
på ett fullt tillfredsställande sätt
kan ombesörja undervisningen i tredje
klassen, så är det klart att jag har gjort
ett litet avsteg härifrån, men det är, herr
Arrhén, verkligen min åsikt att det är
möjligt. På det svarar herr Arrhén na -

turligtvis omedelbart att jag inte är pedagog
och sålunda inte får ha någon
mening om den saken. Jag har emellertid
— låt vara att det är för många år sedan,
och jag skulle tro att seminarieundervisningen
har förbättrats åtskilligt
sedan dess — haft förmånen att åtnjuta
undervisning av just sådana här duktiga
småskollärarinnor, som tjänstgjort högre
upp än de enligt lektor Arrhén skulle få
lov att göra. Jag har funnit, att det går
bra. Hade det bara varit min egen erfarenhet,
som legat till grund för min
uppfattning, så hade jag kanske inte
kunnat uttala mig så klart, men det är
ju så, att denna anordning är prövad på
många håll och under skilda förhållanden.
Inte minst under senare år har småskollärarinnor
i stor utsträckning tjänstgjort
i tredje klassen i A-skolorna, vilka
det här är fråga om. Man kan med fog
säga, att försöksverksamheten på detta
område verkligen har kommit i gång,
och den har visat att det går. Varje småskollärarinna
skulle förmodligen inte
med nuvarande utbildning passa för en
sådan här tjänstgöring, men vi kan val
gå ut ifrån att varje skolstyrelse söker använda
sina personella resurser så bra
som möjligt. Det torde ju med den takt,
som skolöverstyrelsen här har räknat
med men som vi, om vi följer utskottet,
ingalunda fullständigt binder oss för, bli
på det sättet, att vi under de första åren
kommer att ta i anspråk de bästa småskollärarinnorna.
Skulle det visa sig, att
det här och där blir svårigheter, kommer
det ju att visa behovet av fortbildningskurser.
Skulle vår ekonomi förbättras,
så att vi snarast kan sätta i gång fortbildningskurserna,
gör vi väl det under
alla förhållanden. Jag har den uppfattningen
att reservanterna åtminstone i
vissa fall är angelägna om att man även
bär skall ordna på billigaste sätt.

Detta är den linje som regeringen slagit
in på. Om vi åtminstone under det
första året låter dessa något över 300
småskollärarinnor —- det är inte säkert
att det blir just det antalet, det får ju
bedömas efter tillgången — undervisa i
tredje klassen, så händer säkert ingen
katastrof. Detta är min utgångspunkt.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

107

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

Sedan säger den ärade reservanten, att
den föreslagna anordningen kräver 520
nya klassrum, vilket skulle fordra 60
miljoner kronor i investeringar. Jag skall
med detsamma erkänna, alt jag har precis
samma åsikt som här anfördes av
reservanten, nämligen att det pedagogiskt
förmånliga härvidlag är att man
inte plockar över några barn från en
klass till en annan vid övergången från
andra till tredje klassen utan låter det
vara samma antal barn i tredje klassen
som det varit i andra klassen. Det är
alldeles riktigt, att det kräves ett större
antal lärare och ett större antal klassrum,
men om jag fattade den ärade reservanten
rätt, så avser hans siffror läget
vid slutet av den period, under vilken
skolöverstyrelsen har tänkt sig denna
uppflyttning. Men då, herr Arrhén,
kommer vi in på de där siffrorna i det
blå som vi talade om i interpellationsdebatten
i går —■ ingen av oss kan nämna
några ens tillnärmelsevis exakta siffror.
Vi vet faktiskt inte riktigt ännu, hur
barnantalet kommer att utvecklas eller
hur omflyttningen här i landet kommer
att gestalta sig under de närmaste åren,
och därför kan man inte i dag säga, att
det absolut fordras detta antal nya klassrum.
Man kan säga att ett visst antal nya
klassrum kommer att behövas och att
man under den närmaste tiden, tills vi
når toppen på barnkurvan, om det inte
inträffar sådana omständigheter att vi
kan bygga raskare än nu, måste finna
oss i att utnyttja vad vi har såsom de
lokala förhållandena medger och att därvid
kanske få bibehålla nuvarande anordningar
och duplicera eller förhyra
inte fullt prima klassrum. Vi vet ju ändå,
att vi varit tvungna till detta under
många år, och vi vet att vi kommer att
vara tvungna till det även under de närmaste
åren framåt, men jag tror inte att
det är så farligt med den saken heller.

Då jag ser saken på det sättet, så tycker
jag att jag har haft anledning att
göra de intagningsförslag som här är
framlagda och som utskottet har tillstyrkt.

Herr Arrhén säger, att jag vill minska
antalet elever i folkskoleseminariernas

klasser för att det skall bli angenämare
för lärarna där. Nej, herr Arrhén, så har
jag inte precis tänkt, utan jag har tänkt
på vad vi för åtskilliga år sedan diskuterade
i riksdagen, att när vi höjde antalet
elever i våra seminarieklasser, så
betygades det av på området mycket sakkunniga
personer, att detta var mycket
olägligt ur pedagogiska synpunkter, och
inte minst betygades det att våra övningsskolor
inte var dimensionerade och
inte kunde dimensioneras fullt ut för
dessa stora klasser. Det är för att minska
de pedagogiska skadeverkningarna under
de närmast föregående åren, som jag
har gjort upp detta förslag, och inte
minst har jag tänkt på den rent praktiska
utbildningen och på att belastningen
på våra övningsskolor även med den
utökning som de har fått genom att utnyttja
respektive seminariestäders folkskoleväsen
ändå är så hög, att det är
angeläget att man försöker minska den.
På grund därav har jag framställt detta
förslag om att minska antalet folkskollärare
med inte 200, som fru Lindström
beräknade, men 150, och jag menar att
det är rimligt att göra det ur dessa synpunkter,
alltså både för att få en förbättrad
utbildning och därför att jag anser
att småskollärarinnorna här kan träda
in.

En följd av detta blir, att man får
tänka litet mera på vad man vågar rekommendera
för intagning i småskoleseminarierna.
Vi vet ju alt vi har ett
överskott av småskollärarinnor, och vi
vet att barnantalet i småskolorna nu
strax börjar att sjunka. Vi är således på
det klara med att här måste examinationen
minskas, om vi inte skall utvidga
området för småskollärarinnornas tjänstgöring.
Det är givet att utökningen måste
genomföras successivt, men när, ärade
reservanter, skulle det vara lämpligt att
börja genomföra denna utökning om inte
nu, när det eljest vore nödvändigt att
minska examinationen, men vi har vår
småskoleseminarieorganisation, som vi
vill utnyttja så långt som möjligt? Redan
i fjol föreslog ju skolöverstyrelsen, att
man skulle tänka på en liten minskning.
Det har styrelsen visserligen inte ur sina

108 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

synpunkter ansett sig böra fullfölja i år,
men vi bär i departementet i alla fall
tagit upp saken och sett på fjolårets
framställning och årets sida vid sida, och
vi har kommit till det resultatet, att det
vore rimligt att ändå minska intagningen
vid småskolesenhnarierna något. Vi
har därmed inte tagit ställning till frågan,
om det eller det seminariet skall
läggas ned, utan vi har haft uppmärksamheten
riktad på att det här — genom
att en ännu starkare överflyttning
av lärare uppåt i stadierna kanske tvingar
sig fram — kan bli fråga om att, givetvis
tillfälligt, öka intagningen igen.
Men vi bär i alla fall ansett det vara
rimligt att göra denna lilla inskränkning,
som ju tydligen inte heller reservanterna
har något emot.

Herr talman! Härmed skulle jag kanske
någorlunda ha svarat på reservanternas
kritik, men, jag ber i alla fall att
få tillägga några ord, ty jag har just fått
några uppgifter från skolöverstyrelsen
med ännu färskare beräkningar angående
lärarbehovet och därmed möjligen en
belysning av examinationsbehovet. Denna
nyaste omräkning av siffrorna gjordes
i oktober i fjol men har sedan bearbetats
i överstyrelsen och sammanställts
med uppgifter, som man har fått om
lärarbristen i de högre skolorna. Man
kommer fram till att det nu är ett ytterligare
något ökat antal folkskollärare,
som tjänstgör i de högre skolorna, nämligen
255, under det att den samtidigt
angivna lärarbristen i de högre skolorna
är inte mindre än 540. Även den är något
högre än året dessförinnan. Dessa
siffror visar sålunda att vi på ett eller
annat sätt måste skaffa ytterligare lärare
till de högre skolorna. Det troliga är ju,
att det kommer att bli en ytterligare ökning
till hösten. Skolöverstyrelsen har
också nu vid omräkningen kommit fram
till att vi får siffror som kommer att
visa en brist på ett 180-tal folkskollärare
mer än vad man räknat med tidigare
och jämväl ett minskat överskott av småskollärarinnor.
Det räknades ju förra
hösten med ett överskott av G00 stycken,
men vi har ju sett, hurusom flertalet av
dessa i alla fall åtminstone tillfälligt har

uppsugits i år på vikariat av olika slag.
Beräkningen för nästa år slutade ju tidigare
vid ett överskott av ungefär 800.
Det nedgår med mer än de ca 200, som
jag omnämnde i det andra sammanhanget.
Vad denna nedgång beror på kan jag
inte riktigt förklara, men jag föreställer
mig att det beror på att man kommit underfund
med att ett hundratal av småskollärarinnorna
är så ortsbundna att de
inte kan ta tjänster var som helst och
därför inte absolut kan räknas in i ett
aktuellt överskott. Skolöverstyrelsen
kommer likväl i sammanställningen av
dessa siffror till att man till hösten får
ett icke så litet överskott mellan 300 och
400, om man betraktar folkskollärare
och småskollärare som en enhet och om
man tillämpar de bestämmelser, som hittills
följts i fråga om ett förhöjt antal
elever i klasserna. Skolöverstyrelsen anser
emellertid, att tiden nu är inne att
minska antalet elever i småskoleklasserna
och får på det viset fram en kalkyl,
som ger ungefär plus minus noll.

Jag vill förutskicka att Kungl. Maj:t
inte haft någon som helst möjlighet att
ännu ta ställning till dessa uppgifter då
de kom oss tillhanda först för några få
dagar sedan, men vi måste så småningom
fatta ett beslut om vilka bestämmelser
som skall gälla för de olika klasserna.
Jag skall dock be att få göra de ärade
reservanterna uppmärksamma på att om
de genast skulle fastna för att säga: »Nu
är det klart, att Kungl. Maj:t skall gå den
vägen att avpassa antalet elever så att
det inte blir något överskott alls», så kan
vi, herr Arrhén, inte med säkerhet göra
det och i varje fall inte över hela linjen,
ty då spökar de där önskvärda klassrummen
igen, som vi talade om för några
minuter sedan. De finnes tyvärr inte
för dagen, och här vore det fråga om
inte att fördela dem på ett antal år utan
att skaka fram dem omedelbart.

Kungl. Maj:t skall naturligtvis ändå
undersöka denna sak så ingående som
möjligt, tv vi menar givetvis inte — liksom
jag förstår att det inte är reservanternas
mening — att det är önskvärt att
det blir något verkligt överskott av småskollärare.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

109

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

Härmed, herr talman, har jag sagt
ungefär vad jag ville anföra.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
När jag gjorde mitt inlägg om folkskollärarexaminationen
för en stund sedan
hotade jag kammaren med att återkomma
under punkt 201 om småskollärarutbildningen.
Nu drog herr Arrhén nyss
upp hela frågekomplexet under punkt
201, och departementschefen har gjort
sammalunda. Jag nödgas därför återkomma
redan nu med ett par synpunkter,
eftersom det är tydligt att frågan
om småskollärare på folkskolestadiet
skall diskuteras här i kväll under punkten
om folkskollärarexaminationen.
Herr Arrhén har redan målat en del av
bakgrunden till denna fråga. Det finns
ett och annat som jag skulle vilja tilllägga.

Kungl. Maj :t har tillkännagivit sin avsikt
att med början i höst successivt
flytta upp 325 småskollärarinnor till undervisning
i klass 3, alltså på folkskolestadiet,
med den pedogogiska försämring
som detta otvivelaktigt innebär med
oförändrad småskollärarinneutbildning,
om man ser detta principiellt och gör
undantag för de enstaka fallen. Vi har
enligt skolöverstyrelsen och Kungl.
Maj :t att utgå ifrån ett överskott på småskollärarinnor.
När vi i statsutskottet
diskuterade detta överskott tillät jag
mig att ställa mig tvivlande till de siffror
som där anfördes. Jag var övertygad
om att det fanns åtskillig prutmån på
dem. Erfarenheten under många år har
lärt oss att de siffror, som presteras över
småskollärarinneöverskottet, inte är så
tillförlitliga. De visar sig i verkligheten
behöva reduceras en hel del, kanske just
av det skäl, som statsrådet nyss anförde,
att åtskilliga gifta småskollärarinnor,
som är bundna till sina mäns tjänstgöringsorter
och inte vill ta arbete annorstädes,
oegentligt redovisas som arbetslösa.
Vi har alldeles nyss fått en purfärsk
statistik av statsrådet, som visar
att alla siffror har kastats runt under
de här veckorna efter det vi behandlade
saken i utskottet. Om jag uppfattade

statsrådet rätt, blev bristen på folkskollärare
ännu större, medan överskottet
på småskollärarinnor blev mindre,
d. v. s. det var siffror som stärker reservanternas
ståndpunkt, inte tvärtom.

Nu är tydligen i alla fall dessa tvivelaktiga
beräkningar rätt betydelselösa
för Kungl. Maj:ts resonemang. Kungl.
Maj :t tänker göra den här uppflyttningen
av småskollärarinnor på folkskolestadiet
inte bara för att placera överskottet
av dem där utan lika mycket för
att — som departementschefen frimodigt
anförde här — börja tillämpningen
av 1950 års riksdagsbeslut om en blivande
stadieindelning av enhetsskolan i tre
gånger tre klasser. Det är bara det felet,
att 1950 års riksdagsbeslut om denna
stadieindelning förutsatte dels en föregående
försöksverksamhet, dels en
förstärkning av småskollärarinneutbildningen.

Skolöverstyrelsen erkänner — jag citerar
här ur reciten — att detta kan »synas
som ett föregripande av enhetsskolornas
genomförande beträffande lågstadiets
organisation». Jag vill nog för
min del tillägga, att det inte bara synes
så; det är ett föregripande. Undervisningen,
skolan, förlorar pedagogiskt. Det
blir ingen katastrof, säger statsrådet.
Nej, det blir ingen katastrof, men det
blir en pedagogisk försämring när man
låter en lärarkategori, som inte har utbildning
för undervisning på ett visst
stadium, överta denna undervisning.

Yad vinner staten med att flytta upp
den ena lärarkategorien efter den andra
till närmast högre stadium? Ett underliggande
skäl, när vi i särskilda utskottet
1950 behandlade stadieindelningen,
var de besparingar som det skulle medföra
med billigare arbetskraft i tredje
klassen än vad de nuvarande folkskollärarna
utgör. Men blir nu detta billigare?
Såvitt man kan förstå blir det plus
minus noll. Man måste bibehålla det
lägre barnantalet från småskolan även
i klass tre för att inte spränga klasserna,
och det betyder flera avdelningar av
klass tre än vi nu har med folkskollärare
som klasslärare. Det betyder att det
skall avlönas flera småskollärarinnor.

Ilo Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

Vidare har småskollärarinnorna en
tjänstgöringsskyldighet som per vecka
med två timmar understiger folkskollärarnas.
De skäll nu ha särskilda timarvoden
för dessa extratimmar. Det blir
knappast billigare. Jag har inga säkra
siffror på detta, men man tycks ha beräknat
att det skall gå något så när
jämnt ihop. När nu detta är en pedogogisk
försämring och ingen ekonomisk
vinst kan jag inte förstå varför det skall
genomföras. Säger man att detta är en
försöksverksamhet, så kan det invändas
att den fått ett format som inte tyder
på försöksverksamhet. Jag är mycket
betänksam, herr talman, mot det
hela, och jag upprepar vad jag sade i
mitt tidigare anförande, att jag kommer
att rösta för reservationen både på
punkterna 197 och 201.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Vad
jag mest har fäst mig vid i herr statsrådets
anförande nyss var det som saknades.
Han undvek nämligen helt att besvara
den fråga, som jag framställde i
mitt första anförande, huruvida de åtgärder,
som rekommenderas i propositionen,
står i överensstämmelse med
1950 års skolbeslut eller icke. Här sitter
dock statsrådet såsom exekutor -—■ om
jag får kalla det så — av 1950 års skolbeslut.
Han är riksdagsmajoritetens förtroendeman,
när det gäller att genomföra
beslutet. Här har riktats anmärkningar
mot honom för att han därvidlag
inte ryktat sitt värv, så som vi förmenar,
att han borde ha gjort, men detta
tal rinner honom över ryggen. Han bryr
sig inte om det. Jag skulle ytterst gärna
ha velat höra en deklaration från statsrådet
om hur han i sin ensliga kammare
försöker få de här linjerna att gå
ihop. Den mest väsentliga av de anmärkningar,
som riktas mot statsrådet, är
just den, som har denna innebörd.

Sedan finns det andra. Det hela är säger
man en omdömesfråga. Det är ett fegt
ord, som kan användas i alla möjliga
sammanhang och som alltså kan användas
även här. Om t. ex. herr statsrådet
säger, att enligt hans omdöme är små -

skollärarna väl skickade att bestrida
den tjänstgöring, som det bär gäller,
måste jag svara: Det kan jag inte avge
något omdöme om alls. Jag känner visverligen
småskollärarinnor, som jag har
varit med om att anställa och som skött
sitt arbete alldeles förträffligt. Men här
gäller det ju att bedöma, om man har
rätt att låta det omdöme, man då har fått,
bli av generaliserande natur eller inte.
Det är detta, som är det avgörande.

Jag måste återigen understryka, att
vilken uppfattning herr statsrådet än
har om dessa ting, kvarstår, att 1950
års skolbeslut inneslöt bestämda meningar
på denna punkt. De står deklarerade
i punkt 4 i särskilda utskottets
utlåtande nr 4 vid 1950 års riksdag:
»Den egentliga yrkesutbildningen för
småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, tills vidare vara grundad
på en ettårig allmänbildande kurs,
baserad på ett kunskapsmått i huvudsak
motsvarande realexamen.» Jag tillhörde
för övrigt vid det tillfället reservanterna
i utskottet, som krävde, att
kursen skulle vara tvåårig. Denna formulering
i särskilda utskottets utlåtande
nr 4 för två och ett halvt år sedan kvarstår
ännu. Likaså kvarstår för herr statsrådet
det vördsamma yttrande, som skolöverstyrelsen
har ingivit på denna
punkt och som — såsom jag sade i mitt
förra anförande — mera står i överensstämmelse
med beslutet år 1950. I
detta yttrande har man dock visat en
vilja att respektera det nämnda beslutet.

I detta sammanhang skulle man också
kunna anföra en annan synpunkt. Varför
göres denna framstöt från regeringshåll?
Man har anledning att fråga sig,
om den måhända är ett led i en lönepolitisk
aktion från statsmakternas sida.
Man lägger alltså på småskollärarna en
arbetsuppgift, som inte varit avsedd för
dem enligt 1950 års riksdagsbeslut. Efter
vad jag har mig bekant, är småskollärarna
för närvarande mest intresserade
av att skaffa sig en ökad kompetens,
genom den ettåriga kursen till en början,
eventuelt senare en tvåårig. Då
skulle de få en bättre grund för en löne -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

111

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

höjning, vilken de liksom alla andra torde
vilja ha.

Sedan säger herr statsrådet -— och
jag fasthåller vid denna för mig centrala
synpunkt — trots alla erinringar om
1950 års beslut helt trankilt att man,
om man får möjlighet till det, eller hur
statsrådets ord föll, tänker sig att sätta
i gång med dessa utbildningskurser, som
skolöverstyrelsen närmast talat om och
som alltså tidigare förutsatts i 1950 års
riksdagsbeslut. Sedan får man se hur det
går. Jag kan inte förstå, att herr statsrådet
kan bortse från formalia, vilka
dock samtidigt är realia i detta fall.

Också de 520 klassrummen är en sak,
som man inte kan komma ifrån i de
här sammanhangen. Det måste ha skett
en felräkning eller en felbedömning i
departementet. Statsutskottet har i föreliggande
utlåtande uttryckt sig på följande
sätt: »På grund av det lägre elevantalet
i klassavdelningarna på småsko lestadiet

skulle därför —--vid en

allmän utvidgning av småskollärarnas
tjänstgöringsområde till tredje klassen i
A-skolorna uppkomma ett ökat behov
av klassrum, vilket på åtskilliga håll icke
torde kunna tillgodoses utan viss särskild
utbyggnad av vederbörande skolanläggningar,
något som i nuvarande
läge måste betecknas som uteslutet. Den
ifrågavarande åtgärden synes utskottet
därför också böra begränsas till sådana
fall, där förefintlig tillgång på klassrum
gör ett effektuerande av densamma möjlig.
» Detta innebär, att man skriver ned
det hela till ett plan, där lämpligheten
ensam får avgöra, hur man skall förfara.

Slutligen anförde herr statsrådet också
som ett motiv för att han nu sänker
antalet elever vid intagningen i folkskoleseminarierna,
att det med hänsyn
till elevantalet har varit så besvärligt
där de senare åren. Seminarierna har på
grund av våra tidigare ordinationer haft
för stora klasser. Nu har statsrådet emellertid
tydligen tänkt, att han har ett tillfälle
att lätta på detta bekymmer. Han
sänker antalet elever i klasserna. Men,
herr statsråd, det kan väl omöjligen bli
ett motiv i detta sammanhang. Det är
en detalj i ett drama, vars dimensioner

är betydligt större på andra områden
än just här.

Herr statsrådet talade också om lärarbristen
och framlade en del siffermaterial.
Det är svårt att få några hållpunkter,
när man sitter och hör på uppläsande
av siffror. Jag vill bara helt allmänt
säga, att det är rent märkligt så
många siffror och skiljaktiga uppgifter
det bollas med i dessa sammanhang.
Man kan endast göra den iakttagelsen
på sig själv, att man blir mer och mer
frågande inför de skiftande uppgifterna.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mina yrkanden.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
På s. 88 i statsutskottets utlåtande förekommer
en tabell där skolöverstyrelsen
har redovisat sin syn på examinationsbehovet
när det gäller folkskollärare.
Vid föredragning i andra avdelningen
av denna punkt var flera av oss litet
försiktigt skeptiska mot dessa beräkningar,
och vederbörande från skolöverstyrelsen
medgav också att det fanns så
många osäkra faktorer här, att det var
mycket svårt att säga hur förhållandena
i verkligheten skulle komma att gestalta
sig. Vad vi vet är väl ändå det att det
för närvarande råder en viss brist på
folkskollärare och att det finns ett visst
överskott på småskollärare. Så långt kan
vi väl vara överens.

Vad nu detta examinationsbehov beträffar
är det ju flera detaljer man måste
tänka på: det är variationerna i

barnantalet under en viss period, det är
frågan om lärarnas avgång med pension,
det är frågan om hur många lärare som
vill kvarstå i tjänst efter pensionsåldern
o. s. v. Allt detta inverkar, och det är
därför mycket svårt att med bestämdhet
säga exempelvis att vi år 1960 kommer
att behöva det och det antalet folkskollärare
och så och så många småskollärare.
Därför har utskottet också varit
litet försiktigt i sin skrivning på denna
punkt.

I frågan om att vissa småskollärarinnor
skulle undervisa på folkskollärarstadiet
har utskottet haft den uppfatt -

112

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

ningen att statsrådet ansåg att om folkskoleinspektörer,
folkskolestyrelser o. s.
v. fick godkänna vederbörande att undervisa
i tredje klass, skulle risken inte
vara så stor att undervisningen ledde till
ett sämre resultat. Det är ju ändå på det
sättet att det redan nu finns småskollärarinnor
— låt vara att antalet skolor
där detta förekommer numera inte är
stort — som undervisar ända upp i sjätte
klassen. Jag kan inte bedöma resultatet
av deras undervisning, men det är
ett faktum att vi under många år har
haft det ordnat på det sättet. Om man
då utväljer en elit av våra i regel mycket
goda småskollärare att med nuvarande
utbildning undervisa i tredje
klass, tror jag inte att det sker någon
större olycka.

Herr Arrhén pekar i det sammanhanget
på frågan om klassrummen. Det
är alldeles uppenbart att om antalet elever
per avdelning i tredje klass skall
vara mindre, om det är en småskollärarinna
som undervisar där, än om det
är en folkskollärare, så kommer genomförandet
av förslaget att påverka klassrumsbehovet.
I skolor där man har s. k.
fyllda klasser, vilket väl är regel i de
större städerna, kommer ett större behov
av klassrum naturligtvis att uppstå.
Men vi har ju inte bara städer här i
landet — det finns många A-skolor där
elevernas antal t. ex. i tredje klass inte
är större än att man utan olägenhet kan
företa detta lärarutbyte. Hur många de
kan vara är det väl ingen som kan säga,
men att det finns ett stort antal är nog
säkert.

Vi ansåg i utskottet att vi borde se
till att det finns ett skäligt antal lärare
över huvud taget såväl på vad vi ofta
kallar högstadiet som på mellanstadiet
och lågstadiet. I propositionen uppges
att det är 224 folkskollärare som undervisar
vid högre skolor. Detta antal har
sedan ökat något, till omkring 250. Man
har alltså fått tag på ett antal intresserade,
kunniga folkskollärare som har undervisat
på ett högre stadium, och efter
vad jag har hört och märkt har det inte
skett någon olycka genom det, utan tvärtom
har man i många fall varit synner -

ligen belåten med den undervisning som
de bär meddelat.

När det nu föreligger en rätt markant
brist på lärare på högstadiet, en mindre
brist på mellanstadiet och ett relativt
stort överskott på lågstadiet, är det väl
ändå riktigt att man försöker utjämna
tillgången i de olika skoltyperna.

Herr Arrhén frågade, om här förelåg
någon sorts lönemanöver. För någon
timme sedan meddelade samme herr
Arrhén att orsaken till att läroverkslärarna
inte ville ha vissa stipendier var
att de önskade få högre lön. Herr
Arrhén får ursäkta, om vi i utskottet
blir litet misstänksamma när vi hör sådana
uttalanden. Nu vill jag säga att vi
väl litet var har kårintressen att bevaka,
och det är väl bara mänskligt. Men om vi
skall försöka sätta oss över de kårintressena
måste det väl gå till på det sättet
att vi hjälps åt att få det hela att löpa
något så när friktionsfritt, och detta är
väl också andemeningen i förslaget på
den här punkten. Jag kan försäkra, att
utskottet inte på något sätt har velat
spela ut den ena lärargruppen mot den
andra. Yi har försökt bedöma dessa saker
nyktert och sakligt.

Herr Arrhén säger, att vi har skrivit
på ett sätt, som till och med han kan
godkänna, och det är väl det högsta beröm
vi kan få, förstår jag. För min del
är jag mycket belåten med det — att
han kommer till en något annan slutsats
i klämmen, det må så vara. Jag tror att
kammaren i nuvarande situation tryggt
kan rösta för bifall till utskottets föreliggande
förslag. Det är i varje fall ett ärligt
försök att se till att vi under de närmaste
åren får tillräckligt antal lärare
på de olika stadierna.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Arrhén har menat, att detta
förslag skulle innebära ett föregripande
av skolbeslutet av 1950. Plan missförstod
mig, men kanske jag missförstod honom
också; jag har kanske inte uttryckt mig
fullt tydligt, och jag vill i klarhetens in -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

113

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna.

tresse säga, alt detta är åtgärder, som
företages omedelbart i den nuvarande
skolan. När sålunda herr Arrhén citerar
vad vi också har citerat i propositionen
angående riksdagsbeslutet efter propositionen
nr 219 av år 1950: »Den egentliga
yrkesutbildningen för småskollärare
skulle från tidpunkt, som senare skulle
bestämmas, tills vidare vara grundad på
en ettårig allmänbildande kurs baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande
realexamen», vill jag säga, att det
är en sak som kommer senare. Vi har givetvis
inte på något sätt ändrat på eller
gått emot de beslut, som riksdagen har
fattat 1950.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att i huvudbeslutet, som följde förslaget
i propositionen nr 70 år 1950, heter
det i en punkt: »Enhetsskolan är avsedd
att uppdelas i tre stadier, vart och
ett i regel omfattande tre år. Undervisningen
på vart och ett av dessa stadier
skall i första hand bestridas av lärare,
som särskilt utbildats för undervisning
huvudsakligen på stadiet i fråga.» Den
punkten reserverade sig åtskilliga emot,
men riksdagen biföll utskottsmajoritetens
hemställan.

Men det är inte heller detta, som är
aktuellt nu, utan det är de lösningar som
vi anser oss böra tillgripa för att kunna
utnyttja våra lärare på bästa sätt i vår
nuvarande skola i dagens beträngda läge
med det stora barnantal som vi just nu
har. Herr Näsström har redan svarat på
herr Arrhéns insinuationer om lönepolitiska
funderingar. Jag vill i alla fall tilllägga
för min del att det såvitt jag förstår
inte finns någon anledning att tala
om den saken ty i och med att det krävs
ett större antal småskollärare blir det ju
inte någon egentlig skillnad i fråga om
lönekostnaderna för staten.

Jag anser emellertid för min del, att
den väg vi slagit in på innebär den riktiga
hushållningen med våra personella
tillgångar för närvarande. Jag anser, att
vi har stort behov av att utnyttja de personer,
som kan och kommer att skaffa
sig en högre utbildning längre upp i skolan,
och att det är relativt sett lättare
för en hel del begåvade personer, som

8 Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

inte har möjlighet att studera hur långt
som helst i vanlig ordning, att skaffa
sig just småskollärarinneutbildning i dagens
läge. Därför menar jag, att det är
den riktigaste hushållningen med våra
tillgångar på detta område att genomföra
det förslag som här föreligger. För den
händelse det fortfarande skulle råda någon
oklarhet om vad jag har menat i
propositionen eller i mitt förra anförande,
vill jag också understryka vad herr
Näsström var inne på, att vi givetvis i
regeringen aldrig har avsett att säga, att
alla småskollärare skulle vara lämpliga
att omedelbart flytta upp i tredje klassen.

Sedan menade nog herr Arrhén, att
jag uttryckt mig en smula oklart — och
det hade jag kanske gjort •— i fråga om
de förutsättningar som skall föreligga,
för att man skall anse att de fortbildningskurser,
som här diskuterats, skall
behövas. Jag anser givetvis —• och därvidlag
kan jag ansluta mig till herr
Arrhéns tankar om en speciell försöksverksamhet
—- att om det visar sig behövligt
med dessa kurser, måste vi naturligtvis
se till att vi får dem i gång.
Jag erinrade också i mitt förra anförande
— det minns jag bestämt — om att
skulle möjligheterna att hålla sådana
kurser väsentligt förbättras för oss, bör
vi givetvis sätta i gång dem under alla
förhållanden, men vi måste bedöma denna
fråga jämväl ur de ekonomiska synpunkterna.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Det
kvarstår den oklarheten, att när herr
statsrådet försökte förklara sin ståndpunkt
i förhållande till år 1950, läste
han upp texten baklänges. Det förefaller
mig mest ändamålsenligt att börja med
det beslut som fattades den 19 maj 1950
enligt särskilda utskottets utlåtande nummer
1 och läsa upp det först. Där står:
»Enhetsskolan är avsedd att delas upp i
tre stadier, vart och ett i regel omfattande
tre år.» Därefter bör man i mitt
tycke, fortsätta med särskilda utskottets
utlåtande nr 4 av 28 november 1950. Där
står: »Den egentliga yrkesutbildningen

114 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. utvidgning av småskollärarnas tjänstgöringsområde.

för småskollärare skulle från tidpunkt,
som senare bestämmes, tills vidare vara
grundad på en ettårig allmänbildande
kurs.» Det var så vi tänkte oss saken år
1950.

Därför avtecknar sig herr statsrådets
åtgörande i dag med särskild relief. Man
kan inte undgå att komma ihåg vad vi
gjorde och tänkte år 1950. Det påpekande,
som jag nu tillåtit mig att göra i
detta avseende, har också gjorts av fru
Lindström. Jag tror, att vi båda kan läsa
innantill ganska bra.

Vad sedan beträffar det tal om en löneaktion,
som jag råkade föra in i debatten
nyss, åsyftade jag med mitt yttrande
bara att framställa eu undran, huruvida
det här är ett försök från statsmakternas
sida att hålla småskollärarinnorna
nere. Statsrådet säger: »Kom som
ni är; ni skall det oaktat få den sysselsättning
som man avsåg för kategorien
småskollärarinnor år 1950.» Detta svarar
inte, efter vad jag kan förstå, mot de
aspirationer som man hyser inom kåren,
där man gärna vill ha till stånd en förbättrad
utbildning men naturligtvis samtidigt
har vissa små tankar i bakgrunden
om vad som eventuellt bör följa därefter.
Därför menar jag, att småskollärarinnornas
intressen näppeligen är betjänta av
propositionens uppläggning.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan inte förstå vad det skulle
tjäna för rimligt syfte att herr Arrhén
kritiserade att jag läste upp vårbeslutet
senare än höstbeslutet. Jag läste dock
upp båda. Jag har således inte genom
mitt förfaringssätt undandragit något.
Jag ville bara säga — och det upprepar
jag än en gång — att 1950 års beslut tog
sikte på den kommande enhetsskolan,
under det att vi nu håller på att göra en
av förhållandena just nu betingad ändring
i fråga om användningen av våra
lärare, som vi enligt min uppfattning
har all anledning att göra nu omedelbart
och inte vänta med, till dess att enhetsskolan
har genomförts i någon större utsträckning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den av herr Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
197, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 198—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201.

Ang. utvidgning av småskollärarnas
tjänstgöringsområde.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med budgetåret 1953/54 tills vidare
förordna om småskollärares övertagande
av undervisningen i tredje klassen i skolor
av A-form i enlighet med vad departementschefen
förordat, dels fastställa
av departementschefen angiven avlöningsstat
för småskoleseminarierna, att

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

115

Ang. utvidgning av småskollärarnas tjänstgöringsområde.

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Småskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
4 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de i det föregående
under punkten 197 omnämnda motionerna,
1:237 av herr Bergh m. fl. och
II: 138 av herrar Kyling och Nilsson i
Svalöv, i vilka hemställts, såvitt här var
i fråga, att riksdagen måtte besluta dels
att avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att från
och med budgetåret 1953/54 tills vidare
förordna om småskollärares övertagande
av undervisningen i tredje klassen i skolor
av A-form i enlighet med vad departementschefen
förordat och i stället
bemyndiga Kungl. Maj :t att utvidga tilllämpningsområdet
för Kungl. Maj :ts beslut
den 29 juni 1951 rörande småskollärares
tjänstgöring på folkskolestadiet
på sätt i motionerna angivits, dels ock
att bemyndiga Kungl. Maj :t att för undvikande
av ytterligare överskott av småskollärare
hösten 1953 minska antalet
intagningsavdelningar vid småskoleseminarierna
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
och företaga därav betingade förändringar
i respektive avlöningsstater.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:237 och 11:138, i vad
de avsåge undervisning i tredje klassen
i skolor av A-form, bemyndiga Kungl.
Maj:t att, i enlighet med vad departementschefen
förordat och med iakttagande
av vad utskottet under punkten
uttalat, från och med budgetåret 1953/
54 tills vidare förordna om småskollärares
övertagande av nämnda undervisning; II.

att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas till vidare från och med
budgetåret 1953/54;

b) till Småskoleseminarierna: Avlö ningar

för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 4 200 000 kronor;

III. att motionerna 1:237 och 11:138,
såvitt här vore i fråga och i den mån de
icke behandlats under I, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Bergh, fru Lindström samt herrar Arrhén,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Kyling, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
och III hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:237 och II: 138, i vad de
avsåge undervisning i tredje klassen i
skolor av A-,form, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om bemyndigande att från och
med budgetåret 1953/54 förordna om
småskollärares övertagande av nämnda
undervisning;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:237 och 11:138, såvitt
här vore i fråga och i den mån de icke
behandlats under I, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Bergh vid punkten fogade reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Jag skall inte säga många ord i
denna debatt, men det är en sak som
inte har blivit omnämnd som jag vill
yttra några ord om.

Reservanterna hänger upp sitt yrkande
på att småskollärarinneutbildningen
nu inte är sådan, att den ger kompetens
för att undervisa i klass 3. Det är naturligtvis
sant som reservanterna säger, att
den förstärkta utbildning av småskollärare,
som riksdagen beslöt 1950, ännu
inte kunnat komma till stånd. Men är
verkligen den nuvarande småskollärarinneutbildningen
så dålig att en lärare
som genomgått småskoleseminarium inte

116 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. utvidgning av småskollärarnas tjänstgöringsområde.

skulle kunna undervisa i tredje klassen?
Den utbildning, som småskollärarinnorna
för närvarande får, är icke dålig
utan tvärtom mycket god. Den, som tas
in som elev i småskoleseminarium nu
för tiden, måste ha minst realexamen
eller motsvarande kunskaper. Såväl herr
Bergh som herr Arrhén har ju vid olika
tillfällen och i olika sammanhang uttalat
sitt odelade förtroende för realexamen.
Det är inte heller ovanligt att inträdessökande
till småskoleseminarium kan
till sina ansökningshandlingar foga ett
studentbetyg och ofta ett gott sådant,
ty det finns studenter som verkligen
helst vilja arbeta på lågstadiet inom
skolväsendet.

Jag skulle också vilja påpeka att undervisningsövningarna
i de nuvarande
småskoleseminarierna omfattar de fyra
första klasserna, alltså en klass utöver
vad det här är fråga om, och metodikundervisningen
omfattar också samma
stadium. Man måste säga att en student,
som går två år på ett folkskoleseminarium,
har inte längre utbildning än en
student, som går på ett småskoleseminarium.
Visserligen föreskrives inte studentexamen,
men, såsom jag sade nyss,
förekommer det mycket ofta att vederbörande
har studentexamen.

För övrigt har skolöverstyrelsen i dagarna
till småskoleseminarierna skickat
ut en skrivelse, däri föreslås en förstärkt
undervisning inte bara i metodik och
pedagogik utan också i vanliga läsämnen.
Jag har mig bekant att detta kommer
att föranleda seminarierna, åtminstone
på de allra flesta håll, att exempelvis
genom delade timmar i metodik eller
andra ämnen få en förstärkt undervisning
liksom man planerar en utökning
av seminarieövningarna. Det har också
talats om undervisning i studiecirkelform.
De höjda anslag, som på denna
grund har begärts av skolöverstyrelsen,
har passerat statsutskottet utan några
som helst invändningar.

Och det är väl ändå inte, om ni vill
tänka efter ordentligt, så förfärligt märkvärdiga
saker som förekommer i tredje
klass. Det är inga nya ämnen egentligen.
Orienteringsämnena geografi, naturlära

och historia förekommer alltjämt i form
av hembygdsundervisning, och den matematik,
som förekommer, är det väl
ingen som tror, att icke en duktig småskollärarinna
— det är ju bara fråga om
sådana •—• behärskar och även kan undervisa
i detta ämne.

Jag skall inte uppehålla kammaren
längre. Jag vill dock tillägga — fastän
det kanske egentligen inte hör hit — att
det är ingen olycka för barnen att få
behålla sin småskollärare i tre år. Jag
tror för min enskilda del att det är för
tidigt att byta lärare efter två skolår.
Här är det ju visserligen bara fråga om
ett provisorium. Men riksdagens beslut
om en ny skolordning ger ju vid handen,
att man anser att utbyte av lärare
bör ske först efter tredje läsåret. Och
vare sig skolutskottet eller skolkommissionen
tog detta i luften, utan det finns
både pedagoger och psykologer i facket,
som är av samma mening.

Om man till äventyrs skulle fråga föräldrarna
vad de tycker, tror jag att en
mycket stor procent skulle önska, att
deras barn fick ha kvar sina småskollärare
även i tredje klassen. Naturligtvis
finns det olämpliga småskollärare som
föräldrarna helst skulle se att barnen
sluppe ifrån men olämpliga lärare finns
det ju på alla skolstadier.

Jag tror därför inte, herr talman, att
det kommer att ske någon större orättvisa
mot eller skada för de barn, som
nu såsom ett provisorium, kommer att
ha lågstadiets lärare även i tredje klassen.
Jag tror inte heller, i motsats till
fru Lindström, att det kan medföra någon
pedagogisk katastrof eller någon
större pedagogisk skada.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Efter
den överläggning, som nyss ägt rum
under punkt 197, kan jag inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag
under nu förevarande punkt.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
vill bara helt kort säga till fru Sjöström -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 117

Anslag till fria läroböcker i folkskolan m. m.

Bengtsson, att det förefaller mig möjligt,
att det förhåller sig på det sättet,
som hon säger. Yi får hjärtligt hoppas
det. Vad jag anser har varit min uppgift
här är endast att så koncist som möjligt
erinra om riksdagens mening om dessa
ling för två år sedan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med de ändringar,
som förordats i den av herr
Bergh in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
201, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i
den av herr Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 202—223.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22''h

Anslag till fria läroböcker i folkskolan
in. m.

I denna punkt hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt,

I. att riksdagen måtte till Folkskolor
m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 8 840 000 kronor;

II. att motionerna 1:137 och II: 145
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna I: 137
av herr Patrick Nilsson m. fl. och II:
145 av herr Onsjö m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära sådan ändring av
gällande författning, att skoldistrikt
skulle äga besluta, huruvida med statsbidrag
tillhandahållna egentliga läroböcker
för folkskolans lärjungar skulle
utlämnas som lån eller gåva.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Det har rått och råder alltjämt
en stor oklarhet bland skolmyndigheterna
om hur kungörelsen nr 557/1951 rörande
statsbidrag för tillhandahållande
av fria läroböcker skall tolkas. Denna
oklarhet i fråga om skoldistriktens rätt
att besluta i enlighet med författningens
bestämmelser har föranlett mig att tillsammans
med några andra ledamöter av
kammaren göra en framställning i ämnet.

Utformningen av författningens lagtext
är sådan, att man har svårt att få
en uppfattning om vad den åsyftar. Bestämmelserna
tolkas därför olika inom
olika skoldistrikt. Även inom den statliga
skolans ledning är man oviss om
hur författningen skall tolkas. Härigenom
skapas svårigheter för skoldistrik -

118 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. intagningsåldern för manlig folkhögskoleelev.

ten när det gäller att besluta, huruvida
folkskolans läroböcker skall få utlämnas
såsom lån eller såsom gåva. Detta senare
gäller vad man kallar egentliga läroböcker.

Statsutskottet har nu emellertid med
sin skrivning klart angivit, hur författningen
skall tolkas. Riksdagen har visserligen
inte möjlighet att tolka författningsbestämmelser,
men man kan måhända
våga säga, att det av den skrivning,
som utskottet har presterat, klart
framgår, att skoldistrikt skall ha möjlighet
att med bibehållen rätt till statsbidrag
få bestämma, att böckerna skall
utlämnas antingen såsom lån eller såsom
gåva.

Jag ber, herr talman, att få uttala min
tillfredsställelse över utskottets skrivning.
Då jag anser att denna skrivning
har åstadkommit full klarhet i denna
fråga och att motionen därmed har vunnit
sitt syfte, har jag icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 225—241.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 242.

Ang. intagningsåldern för manlig folkhögskoleelev.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkhögskolor: Understöd för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 6 750 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson in. fl. (I: 139)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hansson i önnarp och Andersson
i Dunker (II: 154), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla, att folkhögskolestadgan § 18
måtte få följande lydelse: »Elev vid

folkhögskola skall — — — och före
kursens slut hava fyllt 16 år.»

De åsyftade bestämmelserna i nämnda
paragraf inneburo, att manlig elev
skulle före kursens slut ha fyllt "18 år
och kvinnlig elev 16 år, dock att, om
särskilda skäl förelåge, manlig elev finge
intagas vid tidigare ålder.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

Vidkommande det i motionerna I: 139
och II: 154 gjorda yrkandet får utskottet
framhålla, att, enligt vad utskottet
inhämtat, frågan om intagningsåldern
för folkhögskolornas elever samt vissa
därmed sammanhängande spörsmål torde
komma att närmare behandlas i det
betänkande om folkhögskolans ställning
och uppgifter, som inom en nära framtid
är att förvänta från skolkommissionen
(folkhögskoledelegationen). Vid sådant
förhållande finner utskottet sig böra
avstyrka bifall till det här ifrågavarande,
motionsvis framställda förslaget.

Utskottet hemställer alltså,

I. att riksdagen må till Folkhögskolor:
Understöd för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 6 750 000 kronor; II.

att motionerna 1:139 och 11:154,
såvitt här är i fråga, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Fru SVENSON (bf): Herr talman! Under
denna punkt har jag tillsammans
med ett par andra ledamöter av kammaren
väckt en motion, där vi velat påvisa
önskvärdheten av att pojkar, i likhet
med vad förhållandet nu är för flickor,
ges rätt till inträde i folkhögskolorna
under förutsättning att de före kursens
avslutande fyllt 16 år. Åldersgränsen för
pojkar är nu som bekant 18 år.

Folkhögskolan anses ju i första rummet
vara en bildningsskola, och eleverna
bör av den anledningen ha uppnått
mognare ålder. Emellertid tillåter folkhögskolestadgan,
såsom jag tidigare sagt,
att flickor vinner inträde redan vid 16
års ålder, detta inte minst av det skälet
att folkhögskolan numera också erkännes
som utbildningsskola på så sätt, att

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

119

de flickor, som genomgått två kurser vid
folkhögskola, har möjlighet att vinna inträde
vid seminarier, sjuksköterskeskolor
och vissa andra läroanstalter. Inte
minst på landsbygden finns det många
ungdomar, som inte har möjlighet att genomgå
realskola och gymnasium men
som dock har sådan läggning och begåvning,
att de bör få tillfälle till fortsatt
utbildning. Och då den undervisning,
som eleverna vid en folkhögskola kommer
i åtnjutande av är sådan att den
mycket väl kan lägga grunden för inträde
i högre läroanstalter, kan det väl
inte vara riktigt att pojkarna skall vara
hindrade från att börja denna utbildning,
tills de fyllt 18 år.

Utskottet har vid sin behandling av
motionen kommit fram till ett avslagsyrkande.
Motiveringen är att skolkommissionens
folkhögskoledelegation med
det snaraste kommer att framlägga ett
betänkande angående folkhögskolans
ställning och uppgifter. Till denna utskottets
motivering vill jag bara uttrycka
den förhoppningen, att skolkommissionens
folkhögskoledelegation kommer
att beakta de synpunkter, som vi motionärer
i denna vår motion framfört.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Utskottet har ju anfört, att skolkommissionens
förslag beträffande folkhögskolorna
är att förvänta.

Men därutöver skulle jag vilka säga,
att skolkommissionen mycket ingående
har behandlat just frågan om intagningsåldern.
Om man skall hålla sig på
historisk grund, var det väl så, att folkhögskolan
tillkom för viss kunskapsmeddelelse
till något mera mogen ungdom.

Fru Svenson säger, att åldersgränsen
18 år för pojkar är för hög, om de vill
erhålla grundutbildning i folkhögskolan
för att sedan gå vidare. Där vidrör fru
Svenson en mycket om punkt vad gäller
hela folkhögskoleväsendet. Det är ju
så, att man inte har velat göra våra folkhögskolor
till förberedande läroanstalter.
Folkhögskolorna skulle ta sikte på den

Anslag till läroanstalter för blinda,
mera mogna ungdomen. Det är egentligen
på den punkten som idéerna bryts,
och det skulle förvåna mig mycket, om
skolkommissionens folkhögskoledelegation
framlägger ett förslag, som skulle
innebära att vår gamla hederliga folkhögskola
förändras till någon sorts preparandkurs
för andra utbildningsgrenar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 243—246.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 247.

Anslag till läroanstalter för blinda.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Läroanstalter för blinda: Omkostnader
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 301 900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl m. fl. väckt motion (II:
299), vari hemställts, såvitt här var i
fråga, att riksdagen måtte besluta uppräkna
anslagsmedlen till beklädnad för
elever vid Tomteboda blindinstitut med
3 500 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Carlqvist m. fl. (I: 244) och den
andra inom andra kammaren av fru
Svedberg m. fl. (11:262), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte bevilja av skolöverstyrelsen
i dess riksdagspetita begärt anslag
till fickpengar åt elever vid blindskolorna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna II: 299 samt I: 244
och II: 262, samtliga dessa motioner såvitt
här vore i fråga, till Läroanstalter
för blinda: Omkostnader för budgetåret

120 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Anslag till textilinstitutet i Borås.

1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
310 700 kronor.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Den obligatoriska blindundervisningen i
vårt land infördes år 1896 och utövas
numera vid blindinstitutet i Tomteboda.
Emellertid fordrar ju blinda barn god
tillsyn och en mot deras ålder svarande
omvårdnad. För barn, som saknar lämpliga
hem, fanns det tidigare i Nynäshamn
ett under direktionen för blindinstitutet
i Tomteboda lydande barnhem,
där barn i åldern 2—6 år mottogs. Sedermera
flyttades detta barnhem till
Tomteboda blindinstitut, men denna verksamhet
nedlades 1945.

Jag vill begagna detta tillfälle, herr
talman, att uttala mitt beklagande över
att man numera inte har den möjlighet
att sända blinda barn ifrån en del hem
till en institution, som förut fanns i Nynäshamn
respektive Tomteboda. Det föreligger
en utredning om barnhem för
blinda, men denna utredning har ännu
inte lett till något beslut. Jag vill, herr
talman, endast uttala en förhoppning, att
statsmakterna snart måtte besluta om
återupprättandet av barnhem för blinda
barn.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 248—286.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 287.

Anslag till textilinstitutet i Borås.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i
Borås för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 88 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Magnusson m. fl. (I: 134)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl. (II: 151), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till

Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i Borås
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 116 920 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 134 och II: 151, till Särskilda
anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i Borås för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 88 200 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Hesselbom, Arrhén, Magnusson och Kijling,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:134 och 11:151, till
Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i Borås
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 116 900 kronor.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Den reservation, som vid denna punkt
föreligger, sammanfaller med den motion,
som jag jämte några andra ledamöter
har väckt. I reservationen yrkas,
att anslaget till textilinstitutet i Borås
för nästa budgetår skall uppräknas med
28 700 kronor utöver de 10 700 kronor,
som Kungl. Maj :t har föreslagit. Jag ber
att få åberopa, att överstyrelsen för yrkesutbildning
föreslagit en uppräkning
med 67 200 kronor. Vi har sålunda i
våra krav gått betydligt under vad yrkesskolöverstyrelsen
föreslagit.

Det kanske kan anses, att förevarande
motion är något lokalbetonad, emedan
det är riksdagsmän från Älvsborgs län,
representerande olika partier, som här
framfört detta yrkande. Jag vill emellertid
åberopa, att detta är en fråga, som
rör hela landet, då textilindustrien och
konfektionsindustrien ju sysselsätter synnerligen
många personer och är en av
de allra största industrigrenarna i vårt
land. Jag ber också att få påpeka, att
ungdomar från hela landet söker in på

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

121

detta textilinstitut, och under den senaste
tioårsperioden har antalet intagna
från kretsar utanför Älvsborgs län uppgått
till över hälften.

Det mest angelägna är, att textilinstitutet
får någon huvudman. Redan 1948
förklarade sig Älvsborgs läns landsting
berett att åtaga sig detta huvudmannaskap,
och detta har meddelats i en skrivelse
till ecklesiastikdepartementet. Dåvarande
ecklesiastikministern ville emellertid
inte gå med på det förslag, som
då framlades, och frågan överlämnades
till 1948 års tekniska skolutredning. Jag
vill framhålla att det är nödvändigt att
denna huvudmannafråga ordnas, och jag
skulle, eftersom vi har ecklesiastikministern
närvarande här i kammaren, vilja
rikta en allvarlig uppmaning till honom
att bryta ut denna fråga ur utredningen
och ordna det så, att vi får en huvudman
för skolan.

Nu föreslår visserligen Kungl. Maj:t
att det underskott, som har uppstått på
verksamheten till och med år 1952, skall
täckas av statsmedel. Detta är nog gott
och väl, men staten vill inte vara med
om att fullfölja den gamla kostnadsfördelning,
som har tillämpats sedan någon
gång på 1860-talet. Utskottet hänvisar
till att de belopp, som inte kan
utgå i form av statsanslag, skall tas på
annat håll. Jag ber att få påpeka att
Borås stad har tillhandahållit lokaler och
anslagit ett belopp av 1 375 000 kronor
för ombyggnaden av institutets lokaler.
Landstinget har fullföljt sina åtaganden
och beviljat det anslag, som på det ankommer.
Det är endast staten, som nu
inte vill vara med och betala de ökade
kostnader som har uppstått på grund av
inflationen. Vi har mycket svårt att förstå,
varför inte också staten skall ta konsekvenserna
av de fördyringar som skett.
Elevavgifterna vid skolan är ganska stora,
mellan 425 och 525 kronor, och det
kan väl inte vara rimligt att öka dessa.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation som föreligger
på denna punkt.

I herr Magnussons yttrande instämde
herrar Karl Johan Olsson (s), Bror Nils -

Anslag till textilinstitutet i Borås.
son (bf), Hesselbom (s), Björck (fp),
Niklasson (bf) och Boo (s).

Herr NÄSSTRÖM: (s): Herr talman!
Det är glädjande att få se en hel länsbänk
så där samfällt stiga upp och slå
vakt om en skola. Det vore ännu mer
glädjande, om dessa herrar, av vilka jag
förmodar en del är med i landstinget,
skulle kunna utverka ett högre bidrag
för denna skola från landstinget.

Jag har haft nöjet att titta på skolan
vid ett tidigare tillfälle, och jag fick den
uppfattningen att det är en mycket förnämlig
skola, förlagd till den bygd, där
den bäst tjänar sitt ändamål. Jag förmodar,
att det visade intresset skall omsättas
i praktiskt handlande såväl av landstinget
som av Borås stad. Kungl. Maj:t
har höjt detta anslag i år med 10 700
kronor, vilket jag förmodar betyder en
ökning på 13, 14 procent. Det kan tyckas
vara ett litet belopp, men jag tror inte
att vi har haft råd att höja alla anslag
med denna procentsats.

Vi har behandlat denna fråga mycket
noga i avdelningen, och vi var fullt
överens om att det är eu förnämlig undervisningsanstalt.
Det är ingen diskussion
om den saken, men vi anser att det
t. ex. från industriens sida skulle kunna
visas ett ännu större intresse för skolan.
Vår textilindustri har ett relativt begränsat
geografiskt omfång. Runt om och
i Borås är den alldeles särskilt väl företrädd.
Vi tror, att man med god vilja
från industriens, statens, landstingets
och Borås stads sida skall kunna fortsätta
att driva denna i och för sig utomordentligt
anstalt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Gentemot herr Näsström vill jag säga, att
så länge man inte löst frågan om huvudmannaskapet,
så måste staten betala. Det
visar sig också därav, att man inom utskottet
ansett det vara nödvändigt att
täcka de förluster som tidigare uppstått,
och förmodligen måste man ett kommande
år täcka de förluster som nu uppstår.

122

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

När man löst frågan om huvudmannaskapet,
kan man på nytt börja diskutera
fördelningen, men att industrien som sådan
skall sköta den högre utbildningen,
har jag svårt att förstå. Varför skall man
lasta den högre yrkesutbidningen när
det gäller detta område på industrien,
när staten beträffande allra andra näringsgrenar
bär åtagit sig att sköta den
högre utbildningen?

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Det
som herr Magnusson sade sist är väl inte
alldeles riktigt. Det är riktigt, om man
gör en skarp avgränsning och har en
enhetlig uppfattning om vad som är högre
och lägre utbildning, men annars är
det väl så, att såväl hantverket som småindustrien
på ett markant sätt lämnar bidrag
till olika skolor.

Vad beträffar huvudmannaskapet
skall jag inte yttra mig i detalj på denna
punkt, men det vanligaste är väl ändå
att de lokala myndigheterna ordnar huvudmannaskapet
och sedan går till staten
och begär bidrag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
287, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 288—307.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 308.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett anslag av 45 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson in. fl. (1:143)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hallén m. fl. (II: 306), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående statsbidrag
till hemgårdsföreståndares lön
ävensom angående pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem, dels ock att
öka det för budgetåret 1953/54 å åttonde
huvudtiteln uppförda anslaget Bidrag till
verksamheten vid hemgårdar från 45 000
kronor till 150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 143 och II: 306, i vad de
avsåge anslagets storlek, till Bidrag till
verksamheten vid hemgårdar för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av
45 000 kronor;

II. att motionerna 1:143 och 11:306,
i vad de avsåge den i motionerna begärda
utredningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

123

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Arrhén, Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Widén och II oppe samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:143 och II: 306, i vad
de avsåge anslagets storlek, till Bidrag
till verksamheten vid hemgårdar för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av
150 000 kronor;

II. alt riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 143 och II: 306, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående
pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Det
fråga det nu gäller rör anslag till verksamheten
vid våra hemgårdar. Kungl.
Maj:t har här ökat anslagsäskandet från
35 000 kronor i fjol till 45 000 kronor i
år. Detta är, som alla förstår, ett försvinnande
litet belopp i förhållande till de
behov som inställer sig. Jag vill nämna,
att det i Göteborg nyligen har gjorts en
utredning över vad kostnaderna för ungdomens
skadegörelse förra året gått till
för återställande av ödelagda gräsmattor,
nedbrutna blomsterrabatter, krossade
gatlampor, sönderbrutna parkbänkar
o. s. v., och summan var omkring 1 miljon
kronor. I år visar statistiken på ett
nytt rekord. Ungdomen måste synbarligen
omhändertas.

Nu kan man ju säga, att om staden vill
ta hand om sin ungdom, är det stadens
egen sak, och det är alldeles riktigt. Det
har inte lyckats kommunen att få byggnadstillstånd
för ungdomsgårdar i den
utsträckning som kommunen har velat,
men det finns andra kommuner, som
inte är i det ekonomiska läget, att de
själva kan ordna hemgårdar för sin ungdom,
och det är framför allt de kommunerna
som här kommer i åtanke.

Det har nu väckts en motion om att
anslaget skulle ökas ifrån det av Kungl.
Maj:t äskade på 45 000 till 150 000, och

Anslag till verksamheten vid hemgårdar,
därutöver har det begärts att statsbidrag
måtte lämnas till hemgårdsföreståndarnas
pension. För att göra ärendet
mera aptitligt för riksdagens ledamöter
har reservanterna kommit överens
om att avstå från den hemställan
som finns under punkt II i klämmen och
åtnöja sig med att i anslutning till motionerna,
i vad de avser anslagets storlek,
hemställa om ett anslag på 150 000
kronor.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till punkt I i reservationen men
däremot inte till punkt II.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Detta bidrag till hemgårdarna diskuteras
här varje år, och anslaget har också
långsamt segat sig uppåt i storleksordning.
1952 var det 30 000 kronor, innevarande
budgetår är det 35 000, och
Kungl. Maj:t och utskottet föreslår nu,
att det nästa budgetår skall bli 45 000
kronor. Reservanterna vill emellertid ha
150 000 kronor här på ett bräde. Ja, om
det funnes tillräckligt med pengar i
statskassan, ville vi det allesamman. Inga
delade meningar föreligger ju om hemgårdarnas
nytta och betydelse. De ger
ett gott fritidsinnehåll åt ungdom från
trångbodda hem, som inte har utrymme
hemma för skrymmande sysselsättningar
i kamraters lag, slöjd och spel och
sådant, och som inte hör till de verkligt
föreningsaktiva, som återfinns på
föreningslivets möten och i dess samlingslokaler.
Hemgårdarna borde vara
dels flera och dels bättre rustade med
ungdomsledare och sysselsättningsmateriel,
och det är inget tvivel om att de
skulle behöva mycket pengar. Men den
nytta de gör kommer ju främst kommunerna
till godo, och utskottet menar att
kommunerna får väl satsa litet mer
pengar till hemgårdsverksamheten, om
den liar ekonomiska svårigheter att dras
med.

Jag tror att detta är riktigt, och med
all sympati för reservanternas önskemål
får jäg hemställa om bifall till utskottets
förslag.

124 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
För mig ter sig hela frågan om anslag
till hemgårdarna som intimt sammankopplad
med våra aktuella ungdomsproblem.
Vi har där stora svårigheter att
övervinna. Urbaniseringen och den osäkerhet
och ovisshet, som vår generation
lever i, har gjort det mycket svårare
för ungdomen att leva än det var tidigare.
Man märker bland de politiska
partiernas ungdomsföreningar ett växande
intresse för ungdomsproblemet. De
vädjar på olika siitt till riksdagen och
till sina egna partiledningar att vidta
åtgärder för att få ett förbättrat tillstånd.
Men jag måste säga — med citerande av
fru Lindströms uttryck, att detta anslag
segat sig upp — att nog är det förfärligt
trögt när det gäller att få fram något positivt,
t. ex. ökade anslag till hemgårdsverksamheten,
fastän alla tycks erkänna
att den är mycket betydelsefull. Man
säger att kommunerna skall hjälpa till.
Ja, kommunerna lär nu enligt en sammanställd
statistik lämna närmare 1
miljon kronor till hemgårdarna, medan
staten nästa år skall lämna 45 000 kronor
till verksamheten. Jag tycker inte
att man med fog kan klandra kommunerna
för att de visat för litet intresse
i denna sak, men däremot att man från
hemgårdarnas sida kan med skäl säga
sig, att staten väl ändå också här borde
ha ett intresse att bevaka.

Om jag tänker på de hemgårdar, som
är verksamma här i Stockholm och på
andra håll, vet jag av erfarenhet att de
tar hand om ungdom, som bär fått villkorlig
dom eller på annat sätt ställts
under övervakning. Dessa ungdomar
dras därigenom in i en kontakt och gemenskap,
som är av stor betydelse för
att hålla dem uppe. Staten delar med
kommunerna ansvaret för en hel del uppfostringsinstitutioner.
Folkhögskolorna
får t. ex. bidrag från staten. Jag tycker
då, att det vore alldeles på sin plats,
ifall man, när det gäller att lösa de
brännande fritidsproblemen för ungdomen,
verkligen såge till, att man uppmuntrade
liemgårdsrörelsen, som bygger
på goda och ibland förnämliga krafter
och som dessutom är en rörelse, som
i hög grad präglas av frivillighet.

Vi läser i tidningarna till vårt morgonkaffe
om alla misslyckanden inom
ungdomsvärlden i form av brott, om
razzior av polisen o. d., men vi läser
litet eller intet om den verksamhet, som
bedrives i det tysta av de uppbyggande
krafter, som verkligen sätter in energi
för att hjälpa unga människor. Sådana
krafter äro verksamma inom hemgårdarna.
Det skulle anstå och hedra riksdagen,
om riksdagen äntligen ville övervinna
sin tröghet på denna punkt. Vi
har år efter år talat om denna sak. Under
de fem eller sex år jag varit i riksdagen,
har detta anslag segat sig upp
bara från 30 000 till 45 000 kronor. Det
går alltså framåt, men det går odrägligt
långsamt!

Lägg märke till hur man i den allmänna
diskussionen påpekar, att det
måste tas kraftag, att vi äntligen måste
hjälpa ungdomen till att få hyggligare
och drägligare förhållanden på fritiden.
När nykterhetskommittén publicerade
sitt betänkande med förslag om att avskaffa
motboken, sades det att man samtidigt
måste göra åtskilligt för att rusta
upp nvkterhetsvården och verksamheten
bland ungdomen, lära den bättre vanor,
söka sig till gott umgänge o. s. v. Jag
såg vidare i dag en tidningsnotis om
att socialstyrelsen har planer på att försöka
göra barnavårdsnämnderna i kommunerna
till någon sorts centralorgan
för ungdomens fritidssysselsättning. På
alla håll är man alltså på det klara med
problemet och dess storleksordning, men
när sedan frivilliga krafter, som står
till förfogande, begär ekonomiskt understöd,
säger man antingen: »Vi måste
vänta och se vad det kan bli av ungdomsvårdskommitténs
stora förslag i sju
betänkanden», eller också har man något
annat att komma med, t. ex. det som
åberopas i dag, att vi får tänka på att
kommunerna bör visa större villighet att
uppoffra sig, att ge pengar för verksamheten.
Detta är de obotfärdigas förhinder.
Så svårt och bekymmersamt som läget
för närvarande är inom ungdomsvärlden,
inte minst för de unga själva,
står man inte till svars med att bara
hänvisa till det statsekonomiska läget;
något mer måste göras.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

125

Vi skall inte inbilla oss att vi löser
ungdoms- eller nykterlietsproblemen enbart
genom ingripanden i form av frihetsberövanden,
tillsyn eller övervakning.
Det för en bit fram men inte så
långt som vi önskar. Vi måste, särskilt
i storstäderna, söka få till stånd sådana
träffpunkter eller centraler, dit föreningslös,
rotlös och missmodig ungdom
kan söka sig för att verkligen komma
in i en mänsklig gemenskap.

Kammarens ledamöter tycker kanske
att det är tjatigt att hålla på med detta
år efter år. Jag erkänner att man inte
tycker att man har några direkt nya argument
att komma med. Men från hemgårdarnas
sida kan å andra sidan sägas,
att det är rätt tjatigt att ständigt möta
detta avslag år efter år, inlindat i en
formulering av största vänlighet men
där man förklarar att det med hänsyn
till statens iråkade ekonomiska belägenhet
inte finns någon möjlighet att, hur
gärna man än vill, göra något vidare.
Dessa människor, som har hand om
hemgårdarna och som jag haft en del
samarbete med, arbetar under ovissa
förhållanden. De dras med ekonomiska
bekymmer och får alltid, när de gör
upp budgeten för ett år, räkna med ett
underskott, om vars täckande de på förhand
inte kan säga något. Sådant måste
irritera. Jag tycker att man egentligen
nu borde ha hunnit så långt — så mycket
som ungdomsvården debatterats och
så mycket som det har talatas om att
det bör göras en allmän upprustning för
att hjälpa ungdomen — att man kunde
ta det sista steget genom att ge hemgårdarna
det anslag på 150 000 kronor, som
begärts i motionen.

Jag ber att få ansluta mig till det yrkande,
som framställts av herr Olilon.

Häri instämde fröken Andersson (h)
sam herrar Nerman (s), Sunne (fp), Osvald
(fp) och Arrhén (h).

Herr NÄSSTRÖM: (s): Herr talman!
Jag kan fatta mig mycket kort.

Andra kammaren har tagit utskottets
förslag med mycket stor majoritet, och
jag tror att det väl blir samma resultat

Anslag till verksamheten vid hemgårdar,
här. Ingen har väl ändå förnekat betydelsen
av denna verksamhet. Å andra
sidan är den väl en typisk storstadsföreteelse.

Motionärerna själva säger, kanske litet
ironiskt, att 40 000 kronor skall fördelas
på 37 hemgårdar. Det blir alltså
något över 1 000 kronor på varje. Är
det troligt att det spelar någon avgörande
roll för dessa hemgårdars vara
eller inte vara, om de får 1 000 kronor
eller det tredubbla? Så är det väl ändå
inte.

Vi hade för en tid sedan en diskussion
om flykten från landsbygden. Då
fördes olika synpunkter fram på dessa
ting, bland annat på den anhopning av
folk som uppstår i städerna. Vad leder
den anhopningen till? Bland annat medför
den att skatteunderlaget i städerna,
framför allt de större, blir flera gånger
så stort per invånare som det skatteunderlag
som finns i landsbygdskommunerna.
Det är ingenting att göra åt den
saken, den är en naturlig företeelse. Men
är det inte då en lika naturlig företeelse
att man, när man från landsbygden
har dragit bort dessa inkomstkällor, försöker
att med egna medel undanröja de
värsta olägenheterna som uppstår genom
denna massanhopning av människor?
Jag måste fråga min vän herr Göransson,
om han anser det riktigt att människor
i Lillhärdal, Hietaniemi eller någon annan
kommun skall bidraga till dessa
hemgårdar i Stockholms stad. Jag för
min del kan inte anse det. Jag är fullt
medveten om betydelsen av dessa hemgårdar,
men vi får väl ändå skilja litet
på vad som är allmänna ändamål för
hela landet och vad som är typiska storstadsföreteelser.

Herr Ohlon nämnde här att man i
Göteborg har uppskattat den skadegörelse,
som pojkar i viss ålder har åstadkommit,
till någonting på en miljon kronor.
Jag har ingen anledning att tro
att inte herr Ohlons siffror är riktiga,
men om så är undrar jag: Skulle inte
Göteborgs stad förtjäna ekonomiskt på
att anslå mera medel till hemgårdarna,
om man tror att dessa har så stor betydelse
för att nedbringa ungdomsbrottslig -

126

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Anslag- till verksamheten vid hemgårdar,
heten. Jag tycker att det skulle vara en
god affär att gå in för det systemet.

Jag har stor respekt för hemgårdarna
och för de människor som sysslar med
dessa ting, men jag tror ändå att vi får
gå fram litet försiktigt när vi beviljar
anslag. Det kan inte vara riktigt att man
utan vidare ökar anslagen med ett par
tre hundra procent. Här har ju visats
förståelse för denna rörelse så till vida
som man har ökat anslaget något varje
år, men jag undrar, om det jättekliv,
som man här önskar ta, är väl avvägt
mot andra behov som vi kan ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (s): Herr
talman! Jag har begärt ordet i denna
fråga därför att jag har haft tillfälle att
under flera år följa verksamheten vid en
hemgård i en tämligen stor stad. Dock
vill jag för undvikande av missförstånd
säga att det varken rör sig om Stockholm
eller Göteborg. Därmed vill jag
också ha sagt att detta inte bara är ett
storstadsproblem, utan ett problem även
för städer av betydligt mindre dimensioner
än dessa två.

Jag har haft tillfälle att lägga märke
till den stora idealitet, den stora arbetsvilja
och de stora uppoffringar som har
visats av en hel del människor, vilka
annars i likhet med många andra skulle
ha kunnat slå sig till ro och säga att
det är statens och kommunernas skyldighet
att sköta denna uppgift. De har ändå
gjort det yttersta för att åstadkomma
någonting värdefullt för samhället av
dessa hemgårdar. Jag har ofta haft möjlighet
att se, hur de ungdomar, som samlats
i hemgårdarna och som annars
många gånger skulle ha varit tämligen
rotlösa, har funnit ett hem i dessa gårdar
och genom dem kommit att intresseras
för ideella och andra samhälleliga
uppgifter.

Jag skall inte trötta kammaren med
att närmare gå in på de stora ungdomsproblem
som existerar i våra tätorter.
Dem kan vi läsa om i nästan varje tidning
vi öppnar. Jag har så mycket mind -

re anledning att göra det, som det ju
både föregående år och i år av andra
talare har pekats på förefintligheten av
sådana problem. Jag vill bara rent allmänt
säga att det nog förhåller sig på
det sättet, att dessa hemgårdar fyller en
oerhört stor uppgift, och det skulle vara
önskvärt att de kunde fylla en ännu
större uppgift än de gör i dag.

Till detta skulle jag vilja lägga, att vi
alla naturligtvis är väl medvetna om de
statsfinansiella svårigheterna och nödvändigheten
av att spara i de statliga
utgifterna. Vi, som tillhör regeringsunderlaget,
har självfallet en mycket stark
känsla för detta. Vi brukar också i allmänhet
rösta med Kungl. Maj:t när det
gäller anslagsfrågor. Det är dock självklart
att man inte kan avhända sig rätten
och möjligheten att i en och annan
fråga hysa en annan uppfattning än
Kungl. Maj:ts regering. I denna fråga
anser jag mig verkligen ha fog för att
inta en annan ståndpunkt.

Jag skulle också vilja säga att sparsamhet
är bra, men man kan spara på
två sätt, och det är inte alltid säkert att
det är den bästa sparsamheten att hålla
ett anslag nere så mycket som möjligt.
Jag tror i varje fall inte att det är rätta
sparsamheten på det här området. Det
är möjligt att man medelst de tämligen
blygsamma'' belopp, som reservanterna
här föreslår åt hemgårdarna, skulle
kunna åt både kommunerna och statsverket
spara betydligt större belopp,
kanske mångdubbelt större, även om de
inte kan redovisas i denna riksdagsdebatt.

Frågan om huruvida det ankommer på
kommunerna eller staten att stödja denna
verksamhet, anser jag vara tämligen
underordnad. Staten och kommunerna
är i båda fallen samhället, och såvitt
jag kan förstå ligger det i bådas intresse
att så mycket som möjligt försöka
ordna det trivsamt för den mer eller
mindre rotlösa ungdom som finns i olika
bygder och på olika orter här i landet.

De iakttagelser jag har gjort under
de år jag haft tillfälle att följa verksamheten
gör alltså att jag ser betydligt
mera positivt på denna fråga än

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

127

utskottet, och jag kommer för min del
att biträda herr Olilons yrkande.

I detta anförande instämde herr Sten
(s).

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Det är inte betydelselöst, om hemgårdarnas
anslag höjes från 45 000 kronor
till 150 000 kronor. I senare fallet skulle
ledarna för hemgårdsverksamheten kunna
befrias åtminstone till en del från det
arbete som består i att genom vädjanden
till enskilda och företag försöka skaffa
fram de pengar som behövs.

Jag anser att detta är en verksamhet
som ligger lika mycket i landsbygdens
intresse som i städernas. Det måste ändå
för landsbygdsföräldrarna vara tröstande
och lugnande, om de vet, att det
finns sådana här kontaktcentraler i storstäderna.
Föräldrarna ängslas ju ofta,
när de skickar i väg sina barn till de
stora städerna. De är rädda för att barnen
inte skall finna något ställe, där de
kan slå rot, och de vill att barnen får
ett umgänge som hjälper dem att hålla
sig uppe.

När jag tänker på de belopp, som ges
ut på anstaltsvård bär i landet — en ung
människa som kommer in på anstalt kostar
det allmänna 9 000 å 10 000 kronor
om året — tycker jag att diskussionen,
om det är staten eller kommunen som
skall betala, ter sig, såsom det redan blivit
sagt, som rätt underordnad. Här gäller
det 45 000 kronor, som vi vill böja
till 150 000 kronor. Med tanke på allt
vi lägger ned till exempel på anstaltsvård
kan det vara skäl att pröva vart
man kommer, om man mera energiskt
jätter in sina ansträngningar på en förebyggande
vård — att genom goda fritidsanordningar
förebygga det första
brottet eller förebygga återfall i brott
bos dem som kommit ut från anstalt.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
skulle vilja tacka landshövding Olsson
för den varma vädjan som han riktade
till kammarens ledamöter.

Det är väl ändå orimligt att resonera

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

så, som herr Näsström gjorde: anslaget
var i fjol 35 000 kronor, och nu föreslås
det höjt till 45 000 kronor, vilket gör
så och så många procent. Vidare säger
han, att om anslaget skulle höjas ända
upp till 150 000 kronor skulle det bli
en orimlig procentuell höjning.

Det beror ju helt och hållet på vilken
utgångssiffra man har. Den nuvarande
siffran är abnormt låg. Vi får betänka,
att de pengar som anslås skall fördelas
på bortåt ett fyrtiotal hemgårdar. Det
blir inte mycket per hemgård.

Jag kan hålla med herr Näsström om
att storstäderna kan väsentligen klara
dessa uppgifter själva. Men herr Näsström
känner lika väl som jag till att det
har funnits någonting som heter byggnadsreglering,
och det har inte varit så
lätt för kommunerna att ordna denna
sak, ens när anslag funnits att utnyttja.

Det klankas på nutida ungdom jämt
och ständigt. Jag tror att det är alldeles
felaktigt att göra det. Det är vi äldre
som har ansvaret för hurudan ungdomen
kommer att bli. Ungdomen blir vad
vi gör den till.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har litet svårt att förstå den siste
ärade talarens resonemang, när han säger
att det bär funnits någonting som
heter byggnadsreglering och att man
därför inte kunnat göra vad man velat.
Det är alltså inte pengarna som det har
varit brist på, utan svårigheten har bestått
i att få byggnadstillstånd. Men om
det inte har berott på pengarna, stärker
detta mig i min uppfattning, att de stora
tätorterna kan klara denna sak.

Men jag tror inte riktigt att det har
berott på byggnadstillstånden att man
inte har fått så många hemgårdar. Vi
skall ändå se denna sak såsom den verkligen
ligger till.

Herr Göransson säger, att vår anstaltsvård
kostar omkring 10 000 för varje intern.
Det är nog riktigt. Men jag vill då
erinra herr Göransson om att vi i statsutskottet
många gånger har opponerat
oss mot dessa kostnader. Man skall inte
som bevis åberopa, att en viss sak kos -

128 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar,
tar så och så mycket och att man kan
göra något annat för en billigare penning.
Jag tror att vi får gå båda vägarna:
försöka nedbringa kostnaderna för
anstaltsvården och försöka se till, att vi
gör allt vad som kan göras även på detta
område.

Vi bär inte haft några delade meningar
om hemgårdarnas betydelse. Vad vi
här diskuterar är ju kostnadernas fördelning
mellan stat och kommun. Det är
väl ändå inte alldeles riktigt, såsom herr
K. J. Olsson säger, att det är en både
statlig och kommunal angelägenhet. Riktigheten
av denna sats är så till vida
begränsad, att det är en statlig och kommunal
angelägenhet bara i de kommuner
där man har hemgårdar.

Jag skulle önska att vi hade haft mycket
mera pengar till förfogande än vi
har haft i år, när vi behandlat alla de
olika frågorna i den lunla som jag tidigare
uppvisat. Många av dem är angelägna
frågor, som vi måst ställa oss avvisande
till. Jag tror jag kan försäkra,
att det är minst lika angelägna saker
som vad det nu är fråga om. Det bör väl
inte vara tillfälligheter, som avgör huruvida
riksdagen bifaller den ena eller
andra framställningen, utan man bör väl
ha en enhetlig bedömningsgrund över
hela fältet. Jag utgår ifrån att regeringen
haft det. Den har försökt att väga de
olika anslagskraven mot varandra och
kommit fram till ett visst resultat. Då
kan jag för min del inte så där frankt
säga, att vi bör öka ett anslag med 300
procent, ett annat kanske med 5 eller 6
procent. Jag tror inte det är riktigt.

Jag vill inte för ett ögonblick förneka
nyttan och behovet av dessa hemgårdar,
men det är inte den saken vi resonerar
om nu. Här är det fråga om ett anslagskrav
och om en skälig avvägning av
kostnaderna mellan stat och kommun.
Det har uppgivits att vi har 37 hemgårdar
— men hur många kommuner har
vi? Det är obestridligt ali hemgårdarna
finns i de större samhällena, och jag tror
att dessa större samhällen med sitt i regel
goda skatteunderlag kan ordna denna
sak, i varje fall inom ramen av det
belopp som det bär är fråga om.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (s): Herr
talman! För undvikande av alla missförstånd
bör jag kanske poängtera, att jag
aldrig åsyftat att kommunernas skyldigheter
härvidlag skulle överflyttas på staten.
Jag vet att denna verksamhet gagnar
både stat och kommun, och den är
så betydelesfull, att den behöver utvidgas
och intensifieras. Där finns utrymme
både för kommunerna och staten att
göra en insats.

Jag vet att kommunerna på sina håll,
och även enskilda, gör ganska mycket
för hemgårdarna. Skulle denna verksamhet
bara ha bedrivits med de anslag,
som staten hittills har beviljat, så skulle
det vid det här laget över huvud taget
inte finnas någon hemgårdsverksamhet i
detta land.

Herr GÖRANSSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Som ett kort genmäle
till herr Näsström vill jag säga, att ett
sätt att få ned vårdkostnaderna för anstalterna
är att minska antalet fall som
blir omhändertagna. Det är min uppfattning,
att om vi skulle kunna få till stånd
ett nät av människor och institutioner,
som utan bemyndigande att vidtaga några
tvångsåtgärder kunde erbjuda en god
miljö åt dem, som är rotlösa och hemlösa,
har vi där en väg, på vilken vi
skulle kunna komma fram till en minskning
av asocialitet och brottslighet. Den
vägen har nykterhetskommittén pekat på
när den uppmanat staten att nu vidtaga
en upprustning i enlighet med ungdomsvårdskommitténs
betänkande. Vill man
genomföra den upprustningen kommer
det att kosta mångfaldigt mycket mera
än vad vi motionärer har begärt i dag.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Till herr Göransson vill jag säga, att jag
helt och fullt håller med om att strävandena
att minska internernas antal är
ett sätt att nedbringa kostnaderna, och
ett mycket bra sätt. Ett annat sätt är
emellertid att vi försöker minska kostnaderna
för dem som vi tyvärr måste
omhänderta.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

129

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevaran de punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den vid punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i angivna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
308 mom. I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den vid
punkten anförda reservationen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 309—354.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 355.

Om anslag till Institut Tessin i Paris.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Lindström
(I: 72) och den andra inom and 9

Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

Om anslag till Institut Tessin i Paris,
ra kammaren av herr Edberg m. fl. (II:
97), hade hemställts, att riksdagen måtte
bevilja ett anslag på kr. 33 900 till Institut
Tessin för att säkerställa institutets
existens och fortsatta utveckling.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet — som inhämtat att den i
motionerna I: 72 och 11:97 berörda, av
Tessinsällskapet gjorda ansökningen om
statsbidrag till Institut Tessin i Paris
alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning — har icke ansett sig böra
tillstyrka bifall till motionerna. Utskottet
hemställer alltså, att motionerna I:
72 och II: 97 icke må av riksdagen bifallas.
»

Reservation hade anmälts av fru Lindström,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Fru LINDSTRÖM (s): Mitt namn återfinns
på en blank reservation under denna
punkt. Det betyder inte att jag kommer
att ställa något yrkande om bifall
till den motion, som utskottet avstyrker
och som jag är engagerad i, utan reservationen
står där uteslutande för att
markera att i utskottet fanns och finns
ett intresse för att Institut Tessin får ett
statsbidrag, som inte stannar vid en
halvmesyr eller en tredjedelsmesyr och
som inte ges så sent att Tessininstitutets
verksamhet kommer allvarligt i farozonen.

Institut Tessin i Paris är en skapelse
av enskilt initiativ, av konstnärligt intresse,
av sakkunskap långt utöver det
vanliga, av personlig duglighet och hur
mycket pekuniära uppoffringar som
helst av licentiat Lundberg, som är institutets
föreståndare. Institutet är den
samlande punkten för svenska konstnärer
i Paris, dess konstsamlingar värderas
nu till en kvats miljon kronor. Institutet
har i skrivelse till regeringen förklarat
sig berett att överlämna dessa sina tillgångar
till svenska staten, om staten i
gengäld, ikläder sig ansvaret för ett anslag
på cirka 34 000 kronor om året till
institutets verksamhet.

Motionärerna hoppas att denna fråga
skall kunna lösas, så att institutet får de

130 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.

Sammanjämkningsförslag ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset

m. m.

pengar det behöver för att klara sin
verksamhet framdeles. Det är allt jag
har att säga i denna punkt.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Med anledning av det yttrande som
vi nyss har hört vill jag säga, att vi i
ecklesiastikdepartementet, såsom fru
Lindström upplyste, har liggande en anhållan
från ifrågavarande institut att få
ett statsbidrag. Frågan är ännu inte avgjord,
men under en senare punkt i utlåtandet,
vilken avser extra utgifter, har
vi faktiskt räknat med ett bidrag till institutet.
Jag vill inte påstå att det blir
så stort — summan är givetvis inte riktigt
fastställd ännu — men något bidrag
bör det i alla fall kunna bli, och under
sådana förhållanden hoppas jag att institutet
skall kunna fortleva. Därest ytterligare
framställningar inkommer blir
givetvis frågan, huruvida Tessininstitutets
status skall ändras helt och hållet,
föremål för vidare prövning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 356—364.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 365.

Lades till handlingarna.

Sammanjämkningsförslag ang. landstingens
vårdbidrag till karolinska sjukhuset
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
memorial nr 23, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1
och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937
(nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut
rörande utskottets ifrågavarande utlåtande,
nr 17, hade utskottet, i syfte att
åstadkomma sammanjämkning mellan de
skiljaktiga besluten, i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att kamrarna,
med frånträdande av sina tidigare fattade
beslut beträffande författningsförslaget,
måtte antaga i memorialet infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

I det av utskottet framställda förordningsförslaget
var 1 § andra stycket så
lydande:

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning antingen
att den å karolinska sjukhuset
intagne under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat i
den sjukdom, vården avser, eller ock
att han erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej kan beredas
å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning skall ske skriftligen
och må meddelas av lasarettsläkare vid
lasarett som drives av landstinget, överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt sinnessjukhus.
Hänvisning må även, efter
samråd med lasarettsläkare vid landstingslasarettet
i fråga, meddelas av sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid sjukstuga, sanatorium eller
tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget,
så ock av vederbörande tjänsteläkare.

Reservationer utan angiven mening
hade anmälts av herrar Nils Elowsson,
Wistrand och Nerman, fru Sandström
samt herr Lundberg.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Detta ärende har fått en mycket olycklig
vändning genom det beslut andra
kammaren fattat i den fråga, som har

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

131

Ang. ändring i militärersättningsförordmngen m. m.

föranlett det föreliggande jämkningsförslaget.

Jämkningsförslaget innebär liksom
andra kammarens beslut en förändring
av de hittillsvarande grunderna för remiss
av rikspatienter till karolinska
sjukhuset, ett förfarande, som hittills
praktiserats utan, såvitt man vet, att några
större olägenheter har yppat sig. Nu
försöker man — något mer än ett försök
tror jag det i längden inte kan bli fråga
om, tv förhållandena kommer helt visst
att visa sig så ohållbara att en ändring
påkallas — försvåra remissförfarandet
och därigenom så långt som möjligt stoppa
tillgången på undervisnings- och
forskningsmaterial vid karolinska sjukhuset.
Innebörden är denna och ingenting
annat.

Staten har på sin tid lämnat 685 riksplatser
åt karolinska sjukhuset i syfte
att bereda ett tillräckligt differentierat
material för undervisning och forskning.
När nu landstingen — det är naturligtvis
landstingen som ligger bakom denna
aktion — försöker att försvåra att något
fall, som de anser sig kunna sköta på
de egna sjukvårdsinrättningarna, överföres
till karolinska sjukhuset, har de i
själva verket gjort sig själva en mycket
stor otjänst. Om man undergräver möjligheterna
för forskning och undervisning
att drivas på ett tillfredsställande
sätt vid undervisningssjukhusen, har
man föga glädje av sina egna sjukvårdsinrättningar.
Dessa sjukvårdsinrättningar
behöver ju främst läkare som erhållit
en tillfredsställande utbildning för sin
uppgift.

.lag är väl medveten om att det nu
inte finns någon annan möjlighet än att
antaga föreliggande jämkningsförslag.
Våra arbetsformer medger ju inte att i
ett läge som det föreliggande framställa
yrkande om ett annat sammanjämkningsförslag,
och jag är med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna av ett avslag
icke beredd ställa yrkande härom.
Jag vill dock för kammaren betyga den
oro, som de för den medicinska undervisningen
och forskningen ansvariga
känner inför de konsekvenser som detta,
såvitt jag förstår, utan tillräcklig tan -

ke på de följderna fattade beslut kan
komma att medföra.

Det beslut, som jämkningsförslagets
godkännande innebär torde enligt min
uppfattning knappast kunna bli bestående
i det långa loppet. Det ligger nära till
hands att utgå från att de förhållanden,
som man skapat, kommer att snabbt
framkalla ett krav på andra lösningar.
Jag tror mig veta att det beslut, som har
fattats i andra kammaren och som har
medfört detta sammanjämkningsförslag,
redan har framkallat förslag att de medicinska
undervisningsanstalterna skall
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
faran för undervisning och forskning av
att tillräckligt antal riksplatser icke
skulle komma att stå till undervisningssjukhusens
förfogande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Nerman
(s) och herr Elowsson, Nils (s).

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. ändring i militärersättningsförordningen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättnings,
förordningen den 2 juni
1950 (nr 261) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 162, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
9 § militärersättningsförordmngen den
2 juni 1950 (nr 261),

2) förordning om ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angå -

132 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. ändring i militärersättningsförordningen m. m.

ende omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, samt

3) förordning om ändrad lydelse av
förordningen den 2 juni 1950 (nr 263)
om upphävande av vissa bestämmelser
angående ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.

Kungl. Maj :ts förslag innebar en allmän
uppräkning av ersättningarna till
värnpliktiga m. fl., vilka ådragit sig
kroppsskada under militärtjänstgöring.
De föreslagna ersättningsgrunderna skulle
tillämpas beträffande ersättning för
tid efter den 1 juli 1953.

I anledning av propositionen hade
väckts två motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 438 av herrar
Huss och Boman samt motionen i andra
kammaren nr 549 av herr Kristensson i
Osby m. fl.

I motionerna hade erinrats om att
frågan om förbättring av ersättningarna
enligt omregleringsförordningen redan
vid föregående års riksdag varit aktuell
och att riksdagen då ansett penningvärdeförsämringen
motivera en omprövning
av ersättningarna i fråga. Motionärerna
hade föreslagit en sådan retroaktiv
förbättring av ersättningarna,
att de, som den 1 juli i år alltjämt hade
ersättningsrätt, skulle få ett procentuellt
tillägg på ersättningarna under första
halvåret, förslagsvis med 25 procent på
ersättning för tid, när arbetsförmågan
varit nedsatt med minst hälften, och på
livräntor till änkor och barn.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1) förordning om ändrad lydelse av
9 § militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261),

2) förordning om ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angående
omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, samt

B. att motionerna 1:438 och 11:549
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Sanne
och fröken Höjer, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Jag
har vid detta utskottsutlåtande avgivit
en blank reservation och vill nu säga
några ord för att motivera den.

I fjol förelåg en motion från folkpartihåll,
vari yrkades kompensation för
stegrade levnadskostnader åt värnpliktiga
m. fl. som uppbär ersättning enligt
den s. k. omregleringsförordningen. Motionärerna
ansåg att penningvärdesförsämringen
motiverade en omprövning av
de enligt denna förordning utgående ersättningarna.
Utskottet ville då icke utan
närmare utredning gå med på några
ändrade ersättningsgrunder men ansåg
omprövning motiverad.

Sedan riksförsäkringsanstalten har
gjort den erforderliga utredningen, har
förslag i ärendet i år framlagts i en proposition,
enligt vilken ersättningsbeloppen
skall utgfå ungefär i överensstämmelse
med vad som yrkades i vår motion
i fjol. De förbättrade ersättningarna
skall dock både enligt propositionen
och utskottet utgå först från och
med den 1 juli i år.

Jag anser det vara mycket beklagligt
att de skadade måste vänta så länge på
dessa i hög grad befogade förbättringar.
Från folkpartihåll har därför i den motion,
som framlagts i år, yrkats att de,
vilka alltjämt har rätt till ersättning, den
1 juli skulle få ett procentuellt tillägg
på första halvårets ersättningar under
förutsättning att arbetsförmågan var nedsatt
med minst hälften. Samma procentuella
tillägg skulle också utgå till änkor
och barn.

Jag tror att det är, såsom också fram -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

133

hållits i ett av remissvaren, för försvarsintressets
vidmakthållande och höjande
hos allmänheten av betydelse, att de
ekonomiska förmånerna för de under militärtjänstgöring
skadade utgår efter sådana
principer, att de erhåller bästa möjliga
kompensation för inkomstbortfall på
grund av skadan.

Herr talman! Jag har endast velat redovisa
min uppfattning i denna fråga.
Nu befinner den sig i det läget, att jag
inte anser att jag kan göra något yrkande
om bifall till yrkandet i motionerna.
Jag avstår alltså från att ställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarandc utlåtande
hemställt.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 30
maj 1952 (nr 290) gäller till och med
den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1954.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft dels fyra
före propositionens avlämnande väckta
motioner, nämligen nr 219 i första kam -

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete,
maren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 391
i andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. samt nr 314 i första kammaren av
herr Lindblom in. fl. och nr 390 i andra
kammaren av herr Wedén m. fl., dels
ock två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen nr 378 i första
kammaren av herr Sunne m. fl. och
nr 470 i andra kammaren av herr Kristensson
i Osby m. fl.

I de likalydande motionerna I: 219 och
II: 391 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skyndsamma åtgärder måtte
vidtagas för ett slopande av byggnadsregleringen,
i första hand för bostadsbyggandet,
så att regleringen i sin helhet
vore avvecklad senast den 31 december
1953.

I de likalydande motionerna I: 314 och
II: 390 hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1. hemställa om omedelbar befrielse
för bostadsbyggande, vatten- och avloppsledningar,
industri- och handelsanläggningar
från tillståndstvång för byggnadsarbete,

2. beträffande ramen för kommunala
investeringar i övrigt anhålla att bestämmelser
måtte utfärdas i enlighet med i
motionen angivna riktlinjer, samt

3. beträffande säsongutjämnande åtgärder
med avseende på byggnads- och anläggningsverksamheten
ge till känna vad
i motionen angivits.

I motionerna I: 378 och 11:470, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta om avveckling av byggnadsregleringen
i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att med avseende på säsongutjämningen
av sysselsättningen inom byggnadsfacken
bestämmelser måtte utfärdas
och åtgärder förberedas på sätt i
motionen förordats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

134 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 378 och II: 470 bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:219 och 11:391
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:314 och 11:390
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Nyberg, Carlsson i Stockholm
och Munktell, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan,

A. ;att riksdagen måtte med avslag å
förevarande proposition, i anledning av
motionerna I: 219 och It: 391, I: 314 och
II: 390 samt I: 378 och II: 470, för sin
del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tihståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 30
maj 1952 (nr 290) gäller till och med
den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september
1953.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte förbereda åtgärder i säsongutjämnande
syfte samt i proposition, om så
befunnes lämpligt till den höstriksdag
som kunde komma att hållas innevarande
år, dels redovisa nyssnämnda förberedelser,
dels ock framlägga erforderliga
förslag i ämnet.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Till
en början ber jag att få erinra om att
1 § i lagen om tillstångstvång för byggnadsarbete
stadgar, att Konungen äger
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, i
den mån det finnes erforderligt för att

upprätthålla ett fast penningvärde och
befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft, förordna,
att 2—7 §§ i lagen skall äga tilllämpning.

Den angivna förutsättningen för tilllämpning
av lagens 2—7 §§ föreligger
icke. Det är därför ganska naturligt, att
man i vida kretsar menar att lagen bör
upphävas.

Som motivering för att bibehålla lagen
har man nu tagit fram andra motiv.
Bland annat säger departementschefen
om den aktuella konjunkturbilden, att
den icke är entydig, att läget är i viss
mån splittrat och den fortsatta utvecklingen
svårbedömbar samt att det så
länge detta ovissa konjunkturläge består
är nödvändigt att bibehålla en restriktiv
ekonomisk politik och att tills vidare
upprätthålla de konjunkturdämpande åtgärderna.

Så vitt jag förstår torde man nästan
alltid kunna säga, att konjunkturläget är
ovisst. Vi kan aldrig skåda in i framtiden.
Skulle man utgå från nämnda förutsättning
för lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete, skulle vi faktiskt aldrig
komma ifrån denna reglering.

Man har emellertid också några andra
motiv. Det enligt min uppfattning mest
bärande är, då det säges i propositionen,
att denna reglering för närvarande är
det enda någorlunda effektiva hjälpmedel,
varmed säsongutjämningsproblemet
kan bemästras.

Emellertid stämmer inte den uppfattning,
som kommer till synes i propositionen
i fråga om förutsättningarna för
att lagen skall äga sin fortsatta tillämpning,
med vad som uttalades i direktiven
för investeringskommittén, i vilka bland
annat säges, att man såvitt möjligt bör
undvika att i offentlig verksamhet ha detaljregleringar
och i stället ersätta dylika
regleringar med åtgärder av generell natur.

I själva verket är det så att denna
lag medför många och mycket betydande
olägenheter. Den medför för det
första en kostsam administration — men,
det skall jag gärna medge, det är den
minsta olägenheten. För det andra skulle

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

135

jag vilja nämna att de statliga organ,
som har att verka för lagens tillämpning,
har och måste ha begränsade möjligheter
att bedöma behovet och angelägenhetsgraden
av olika byggnadsprojekt. Resultatet
av detta har också blivit en tredje
olägenhet, nämligen en feldisponering av
investeringsresurserna. Bland annat har
ju, såsom vi alla vet, bostadsproduktionen
kommit att sättas i efterhand.

Till dessa olägenheter skulle jag vilja
lägga ytterligare en, som redovisats bland
annat i ett remissuttalande i tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 angående vissa
frågor rörande brandväsendet. Där
säges i ett remissuttalande från Svenska
brandkårernas riksförbund och Svenska
brandskyddsföreningen bland annat följande:
»Här har under senare år den
statliga byggnadsregleringen i hög grad
bidragit till att försvåra genomförande
av sådana byggnadstekniska brandskyddsåtgärder,
som äro önskvärda för
att hindra katastrofeldsvådor. Framställningar
om att få utföra så enkla och
nödvändiga brandskyddsåtgärder som
uppförande av brandmurar för att sektionera
brandfarliga träbyggnader med
mångmiljonvärden ha ofta avslagits, vilket
i flera fall resulterat i att till synes
obetydliga brandtillbud utvecklats till
miljonskador.» I slutklämmen säger de
båda organisationerna följande: »Vad beträffar
det förebyggande brandskyddet
må framhållas önskvärdheten av att lättnader
genomföras i den statliga byggnadsregleringen
i fråga om sådana byggnadstekniska
åtgärder, som uppenbarligen
äro nödvändiga för brandskyddets
stärkande.»

Det är följaktligen knappast riktigt att
säga, som utskottsmajoriten gör, att den
omsorgsfulla remissbehandlingen av investeringskommitténs
betänkande bör
föreligga, innan man kan överväga att
avstå från de fördelar den nuvarande
byggnadsregleringen ovedersägligen
medför. Jag skulle snarare vilja säga ungefär
så, att innan man överväger att
bibehålla de nackdelar den nuvarande

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete,
fattning är det mest angelägna önskemålet.

Reservanterna har i detta avseende
bland annat sagt, att situationen nu, med
hänsyn till det ekonomiska läget, är
gynnsam för en avveckling av byggnadsregleringen
o. s. v. Ett lägligare tillfälle
för övergång till en med generella medel
verkande investeringspolitik torde
knappast kunna erbjuda sig. Vi reservanter
har därför ansett, att lagen nu
är mogen för avveckling.

Men vi medger, herr talman, att just
säsongvariationerna skulle kunna tänkas
medföra olägenheter av skilda slag,
om lagen skulle avvecklas den 1 juli.
När vi kommer fram till låt mig säga
den 1 oktober, föreligger inte längre
risken för dessa olägenheter, och därför
skulle man mycket väl kunna låta lagen
upphöra att gälla den 1 oktober. Till
dess bör man ha kunnat vinna någon
klarhet om vilka åtgärder som lämpligen
bör vidtagas för att komma till rätta
med säsongutjämningsproblemet. Reservanterna
bär därför föreslagit, att lagen
skall förlängas endast till och med den
30 september och att förslag snarast
möjligt, alltså till höstriksdagen, bör
framläggas om hur man lämpligen skall
gå till väga för att effektivt och på ett
tillräckligt kraftigt sätt främja säsongutjämningen.

Reservanterna framhåller också, att i
den mån det bygges i statens eller kommunernas
regi, torde man kunna räkna
med en inställning som i viss mån verkar
i säsongutjämnande riktning.

Jag ber alltså, herr talman, att med
det nu sagda få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Såsom
motionär jämte andra i detta ärende
kan jag i allt väsentligt instämma
med herr Osvald och vill i likhet med
honom yrka bifall till reservationen.
Från våld håll har vi tidigare, både i
den motion som nu är i fråga och i

regleringen innebär, borde man söka andra sammanhang, utförligt redovisat de
andra utvägar för att få till stånd den skäl som enligt vår mening talar för avsäsongutjämning,
som enligt min upp- veckling av byggnadsregleringen.

136 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

Sedan motionen väcktes, bär investeringskommittén
framlagt sitt betänkande.
Vi anser att de slutsatser, som man
där kommit fram till, stöder den uppfattning
som vi i olika sammanhang givit
uttryck åt.

Med hänsyn till den framskridna tiden
skall jag inte, herr talman, inveckla mig
i någon längre diskussion, utan inskränker
mig till att med dessa ord instämma
i reservationen.

Herr BOO (s): Herr talman! Prövningen
av byggnadsregleringens vara eller
inte vara får givetvis större aktualitet
i samma mån som det visar sig att
vi kommit in i en annan konjunktur än
tidigare; det framgår också av propositionen
och utskottsutlåtandet. Det ändrade
konjunkturläget har redan satt åtskilliga
spår i form av väsentliga lättnader
vid tillämpningen av byggnadsregleringens
bestämmelser. Under de senaste
åren har regleringen dessutom decentraliserats
på ett sätt, som kanske
gjort den mindre kännbar för den allmänhet
som beröres av densamma. Vi
önskar givetvis alla, att det skall bli möjligt
att fortsätta på den inslagna vägen.

Men konjunkturen har inte svängt över
på ett så avgörande sätt, att alla regleringsåtgärder
omedelbart kan slopas.

Kritiken mot byggnadsregleringen är i
åtskilliga avseenden oenhetlig. Tidigare
satte man ganska hårt in kritiken mot
att bostadsbyggandet var alltför begränsat;
så sker även i några av de föreliggande
motionerna. Nu tycker man sig
märka nya tongångar i kritiken; det heter
att industriens investeringar är för
begränsade. Sådana tankegångar har i
varje fall framkommit under diskussionerna
i bankoutskottet om utlåtandet rörande
den ekonomiska politiken.

Men när man vill öka på det ena området,
måste det innebära att man får
minska på det andra, om nämligen våra
resurser i arbetskraft och kapital är så
begränsade som för närvarande.

I folkpartimotionen — jag talar här
om den första upplagan, utgiven av herr
Wedén in. fl. — sägs att underhålls- och

reparationsarbetena kommit att taga en
alltför stor plats, därför att det finns frihet
på denna sektor. Dessa motionärer
anför av denna anledning, att man antingen
återigen måste detaljreglera reparationsarbetena
eller också släppa regleringen
för bostäderna. Man har ju
emellertid förut arbetat för en större
frihet just när det gäller reparationerna
och underhåll av byggnader. Den frågeställningen
uppstår också, hur det kan
bli så omfattande poster just beträffande
reparationerna, när det i andra sammanhang
göres gällande, alt fastighetsägarna
genom hyresregleringen har så
oerhört små möjligheter att klara denna
sida av byggnationen, alltså underhållet
av fastigheterna. Om arbetskraften i detta
avseende inte räcker till för ett större
bostadsbyggande på samma gång som
nuvarande reparationer sker, kan det
inte gärna bli bättre om bostadsbyggandet
släppes loss. Då får ju alla slåss om
de begränsade resurserna bland annat i
fråga om arbetskraften, och det kan inte
vara den för närvarande bästa lösningen.

När det gäller kritiken av byggnadsregleringen
sägs det vidare, att denna
reglering utan vidare kan slopas beträffande
bostäderna, där en reglering kan
ske via kreditgivningen. Detta tal innebär
emellertid endast, att man flyttar
regleringen från det nuvarande området
till ett annat. En överflyttning skulle ju
i så fall ske från länsarbetsnämnderna
till länsbostadsnämnderna. Man frågar
sig, om folk skulle bli mindre missnöjda
med en sådan ordning.

Herr Osvald säger nu i fråga om olägenheterna
med byggnadsregleringen, att
det här sker en snedvridning på så sätt
att bostadsbyggandet kommer alltför
mycket i efterhand. I högerns motion
framhålls det emellertid, att byggnadsregleringen
tvärtom har varit inriktad
mot industriens byggande. Dessa påståenden
står alltså i motsättning till varandra.

Det nya i den föreliggande situationen
är att investeringskommittén nu har
avgivit sitt betänkande. Detta ligger helt
till grund för folkpartimotionen nummer

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

137

två i denna fråga. Att kommittébetänkandet
i vanlig ordning för närvarande år
på remiss och är föremål för överväganden
inom departementet tycks inte
bekymra motionärerna, som med hänvisning
till betänkandet påyrkar omedelbara
åtgärder för regleringens avskaffande.
Enligt motionen bör igångsättningstillstånden
klara vintersysselsättningen
för byggnadsarbetarna. Den
jämnare sysselsättningen är väl en produkt
av regleringen och en bidragande
orsak till att man, när regleringen avskaffas,
vill ha någonting annat i stället,
som ger samma effekt.

På denna punkt har reservanterna anslutit
sig till motionen. De anför i detta
sammanhang, att den tekniska utvecklingen
på bostadsbyggandets område och
den övergång till stordrift, som har förekommit,
har lett fram till att det skulle
ligga i byggnadsföretagarnas intresse
att upprätthålla en kontinuerlig sysselsättning.

Om nu detta är riktigt, hur kan det då
förklaras att sysselsättningen under den
nu tilländalupna vintern varit mycket
besvärlig att uppehålla, trots ansträngningar
och den stränga regleringskontroll
som för närvarande råder? Topparbetslösheten
under de gångna vintermånaderna
har varit uppe i 12 procent mot
cirka 6 procent under föregående vinter.
Förhållandet är fortfarande det, att
byggherrarna naturligt nog inriktar sig
på sommarmånaderna. Därför måste
igångsättningstillstånden kompletteras
med något korrektiv om att de skall bli
effektiva. Dels måste det väl finnas en
kontroll på att byggnationen verkligen
pågår efter igångsättningstillstånden, och
dels måste det finnas möjlighet till ett
återkallande, om inte byggherrarna fullgör
vad man vill att de skall fullgöra,
när de fått igångsättningstillstånd.

Om motionärerna och reservanterna
tänkt sig in i dessa förhållanden, måste
de väl vara på det klara med att regleringen
för närvarande inte utan vidare
kan ersättas med ett enkelt igångsättningstillståndsförfarande.

Att gå på investeringskonnnitténs förslag
innebär en helt ny ekonomisk poli -

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete,
tik. Investeringskommittén föreslår att
byggnadsregleringen skall slopas, men
gör det hela villkorligt, och villkoren är
ingalunda små. Den säger att man i
första rummet återigen bör ta upp frågan
om kommunernas lånerätt och begränsningen
av denna. Man skulle alltså
för kommunernas del gå över till en
större skattefinansiering av investeringarna.
Kommittén förutsätter vidare, att
det skall bli möjlighet att driva en rörlig
räntepolitik, vilket väl skulle innebära
en omedelbar räntehöjning. Den
talar dessutom om att man måste sänka
belåningsgränsen och skärpa amorteringen
för bostäder och att det kan bli
nödvändigt med en hyreshöjning för att
begränsa efterfrågan på byggande. Vi
kan alltså inte ta en del av kommitténs
förslag utan att samtidigt överväga konsekvenserna
av de andra delarna av förslaget.

Fortfarande befinner vi oss i det läget,
att om regleringen nu upphörde,
skulle vi få en ökad efterfrågan på material
och arbetskraft. Vi skulle få förlängda
byggnadstider och därmed ökade
kostnader. I finansplanen redovisas
byggnadsönskemål, som överskrider tillståndsgivningen
med 1,6 miljarder. Även
om en del av detta är sådant som staten
själv kan reglera, är den andra delen
så pass stor, att man måste fråga sig vart
det skulle leda om man släppte loss dessa
önskemål och lät dem trängas med
dem som redan finns på byggnadsmarknaden.

Att industriens investeringsbehov just
nu inte är så stort säger väl ingenting
om utvecklingen under den närmaste
framtiden på detta område. Uttalanden
från representanter för den större industrien
ger vid handen, att det finns ett
latent behov i detta avseende hos industrien,
som väl kommer fram om t. ex.
investeringsavgiften upphör i och med
detta års utgång.

Alla skäl talar därför för att man
grundligare överväger dessa problem än
vad reservanterna förutsett att man skall
göra, och med hänvisning till det nu
sagda ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

138 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Osvald har varit vänlig nog att i
sitt anförande meddela en del av de skäl,
som i propositionen andragits för en
förlängning av byggnadstillståndslagen,
och herr Boo har mycket utförligt vidareutvecklat
utskottets synpunkter i
den riktningen. Jag tror därför att jag
skall kunna vara lika föredömligt kort
som herr Ewerlöf och inskränka mig
till ett litet påpekande.

När den uppfattningen framskymtar i
reservationen, att bostadsbyggandet under
de gångna åren av byggnadsreglering
har framträtt som en speciell strykpojke,
så vill jag säga, att jag inte tror
att detta är riktigt. Vill man se den här
frågan i sin historiska belysning finner
man, att det nog inte kan råda någon
tvekan om att det intensiva och framgångsrika
bostadsbyggande, som ägt rum de
senaste tio åren, under vilken tid byggnadsregleringen
har tillämpats i vårt
land, saknar motstycke i vår historia.
Och eftersom det är på det sättet, vilket
herr Boo utvecklade, att våra resurser
är begränsade, så måste en ytterligare
anspänning på en speciell sektor innebära
motsvarande reduktioner på en annan.
.Tåg tror inte att det hade varit så
särskilt lyckligt för den allmänna balansens
skull, om vi hade låtit industri, skolor,
sjukhus och andra lika viktiga områden
bli ännu mer eftersatta under de
gångna åren bara för att få möjligheten
att bygga ytterligare några bostäder.

Jag tillåter mig, herr talman, att säga,
att den fördelning som vi sökt prestera
inom ramen för våra limiterade resurser
varit så pass hygglig och riktig, att
det inte är korrekt i efterhand stå upp
och säga, att ett speciellt avsnitt varit
strykpojke i detta sammanhang. Jag tror
inte man med fog kan hävda den uppfattningen.

Till sist vill jag säga, att när vi inte
har något annat instrument än byggnadsregleringen
för att på ett vettigt
sätt ordna säsongutjämningen — vilket
herr Osvald särskilt underströk var ett
slagkraftigt argument, som man får lov
att ta hänsyn till — är det väl rätt rimligt
att man försöker skaffa ett alterna -

tiv, innan vi släpper det medel vi har
för all åstadkomma säsongutjämning på
byggnadsmarknaden. Att bara utgå från
att vi den 1 oktober skall ha ett alternativ
— det är med förlov sagt något
lättsinnigt. Låt oss först se på detta alternativ!
Som det är skisserat i de sakkunnigas
betänkande tvivlar jag starkt
på att majoriteten i riksdagens båda
kamrar anser det vara ett acceptabelt alternativ.

Det är möjligt alt det i remissinstanserna
kommer fram en del goda synpunkter,
så att det kan bli ett praktiskt
alternatitv. Men låt oss först övertyga
oss om detta, innan vi gör oss av med
det enda medel vi har för att klara den
utomordentligt viktiga fråga, som säsongutjämningen
är. Den är viktig inte
bara ur byggnadsarbetarnas synpunkt,
utan även ur den synpunkten att den ger
oss möjlighet att rationellt utnyttja de
resurser vi har för byggenskapen här i
landet.

Herr LINDBLOM (fp): Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av ett
yttrande, som fälldes av herr Boo. Han
har citerat en del ur en motion, som
han enligt min mening inte har förstått
den rätta innebörden av. När däri göres
en jämförelse mellan reparationsarbete
och byggnadsarbete, är det inte för att
man vill ha reparationsarbetena reglerade,
utan för att man vill påvisa det
orimliga i att dessa skall göras likvärdiga.
Om man för över regleringen även
på reparationsarbeten, kommer det att
dra med sig rent polisiära förhållanden,
som vi naturligtvis inte vill vara med
om.

Det är ju alldeles uppenbart, att dessa
reparationsarbeten inte gärna kan föras
över till regleringen, men vid en
jämförelse mellan byggregleringen för
nybyggnader och reparationsarbeten
kommer givetvis bostadsbyggandet i en
sämre ställning. Vi har här många gånger
diskuterat byggnadsregleringens vara
eller icke vara, och det har framförts
många synpunkter härpå, men den har
blivit en av de mest seglivade krisreglcringar
som vi har haft. Från början

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 139

kom den till, såvitt jag minns rätt, i huvudsak
på grund av arbetskraftsbristen
och materialknappheten. Sedan kom
den att tjäna som ett investeringsinstrument,
och nu till sist har säsongutjämningen
blivit det avgörande i frågan.

Jag kan till nöds förena mig med reservanterna,
men jag tror dock att man
har överskattat säsongutjämningens betydelse
i detta sammanhang. Den tekniska
utvecklingen under senare tid har medfört,
att man inom bostadsbyggandet arbetar
betydligt annorlunda än för 15 eller
20 år sedan. Härtill kommer att de
stora byggen, som det nu närmast kan
bli fråga om och som det måhända är
mest nödvändigt att reglera — om man
över huvud taget skall reglera — i regel
pågår under så lång tid av året, att
det kan diskuteras om regleringen har
någon större betydelse ur säsongutjämningssynpunkt.
Av denna anledning
skulle väl regleringen bli av betydelse
endast i fråga om mindre byggen, men
dessa utföres inte vintertid även om man
bär regleringen kvar. Jag tror således
för min del att resonemanget om att
man bör ha regleringen kvar för säsongutjämningens
skull måste vara väsentligt
överdrivet. Jag tror att denna fråga
kommer att klaras ganska bra även i det
kommande.

Det talades här om att det hade uppstått
en viss arbetslsöhet. Ja, det har alltså
uppstått arbetslöshet i alla fall, fastän regleringen
finnes kvar. Det kanhända inte
hade uppstått någon arbetslöshet, om det
inte funnits någon reglering. Det är
tänkbart att personer i så fall hade satt
i gång arbeten och måhända därigenom
absorberat den arbetskraft, som blivit
friställd. Jag anser därför att man bör
kunna anlägga något djärvare synpunkter
på detta spörsmål. Fortsätter man
på det sätt, som här föreslås, kommer man
aldrig att bli av med denna reglering.
Ty när kommer den dagen att inträda,
då man inte längre behöver ha någon
säsongutjämning? Vad vet vi om detta?
Om regleringen skulle betraktas enbart
som en säsongutjämnande faktor, skulle
vi väl få räkna med att allt framgent få
behålla den.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

Herr talman! Det vore mycket mera
att tillägga, men jag skall inte uppta tiden
därmed utan ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BOO (s) kort genmäle: Herr talman!
Jag tror inte att jag har missförstått
motionärerna; däremot är det ganska
troligt att herr Lindblom bar missförstått
mig. Jag refererade vad motionärerna
ville ha fram, när de sade att det
förelåg en spänning mellan det ganska
omfattande reparationsarbete, som nu
pågick, och det reglerade bostadsbyggande,
som också fanns. Sedan drog jag ut
konsekvenserna härav och sade, att om
nu inte arbetskraften räcker till för ett
större bostadsbygge vid sidan av dessa
omfattande reparationer, kunde det väl
ändå inte anses vara en bättre lösning
att bostadsbyggandet också slappes fritt,
så att man finge slåss om de tillgängliga
knappa arbetskraftsresurserna. Detta
kan inte vara någon lösning, anförde jag
— det kan väl för övrigt framgå av protokollet.

Vidare sade herr Lindblom, att vi har
haft arbetslöshet under den gångna vintern
trots byggnadsregleringen. Han sade
också, att om vi inte hade haft byggnadsregleringen,
så hade vi kanske inte
haft någon arbetslöshet. Men det är ett
avgörande fel i detta resonemang, herr
Lindblom. Det berodde inte på en alltför
knapp tillståndsgivning, att vi hade
arbetslöshet. Tillståndsgivningen har
varit så riklig, att den kunde ha givit
möjlighet till full sysselsättning. Men
tillstånden har inte utnyttjats i den omfattning
som kunde ha skett. Däri ligger
förklaringen.

Herr LINDBLOM (fp) kort genmäle:
Herr talman! När inte tillståndsgivningen
utnyttjas och det därav följer arbetslöshet
— blir det då mindre arbetslöshet,
om man har byggnadsregleringen
kvar?

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Om
situationen är sådan, som herr Boo säger,
att det finns tillstånd som inte utnyttjas
och att det därför råder arbets -

140 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

löshet, så kan man väl säga som reservanterna
har sagt, att det nu är en mycket
lämplig situation för att avveckla
hela regleringen.

Nyss uppehöll sig statsrådet rätt utförligt
vid bostadsbyggandet och sade,
att reservanterna kallat bostadsbyggandet
för »en strykpojke». Så har vi inte
sagt, och jag förmodar att statsrådet inte
heller menade att vi hade använt det
ordet. Men jag kan inte heller inse att
man kan få fram den innebörden av vad
vi sagt. Om man använder uttrycket
strykpojke är det väl för att ange ett
avsiktligt tillhakasättande. Men i reservationen
står det att bostadsproduktionen
har satts i efterhand i en omfattning
som knappast varit av statsmakterna
avsedd — det är alltså fråga om någonting
som har inträffat utan statsmakternas
avsikt.

Bostadsproduktionen har varit stor,
säger statsrådet vidare. Den har i alla
fall varit för liten i förhållande till det
mycket stora behov som förelegat.

Jag skall inte här gå in på någon ytterligare
diskussion om huruvida säsongutjämningen
är så utomordentligt betydelsefull
som det sägs på en del håll,
eller om den är mindre betydelsefull,
som andra gör gällande. Vi har
i reservanternas yttrande endast velat
framhålla, att detta skäl är det enda som
man kan fästa någon vikt vid och att
man för att komma till rätta med problemet
om säsongutjämningen bör dröja
med avvecklingen av lagen till den 30
september.

Då säger statsrådet Sträng, att detta
är ett lättsinnigt förslag. Jag måste säga
att om man över huvud taget vill åstadkomma
en säsongutjämning, så skall väl
det innebära att man söker förhindra en
alltför intensiv byggnadsverksamhet under
sommarhalvåret. Under vinterhalvåret
däremot behöver man ju inte regleringen.
Och då har man i alla fall inte
bara höstriksdagen utan även vårriksdagen
på sig för att undersöka de olika
möjligheter som kan föreligga för att
hindra en alltför stark säsongvariation.
Med andra ord — vi har inte bara att
räkna med den korta tid som återstår

till den 1 oktober, utan vi har ytterligare
ett halvår på oss. Dessutom skulle
man ju kunna ha kvar till exempel igångsättningstillstånden
under den övergångsperiod
som behövs tills man får
fram en mera effektivt verkande metod.

Jag kan således inte finna att det lättsinne
som reservanterna enligt statsrådet
bär lagt i dagen är större än att även
statsrådet skulle kunna ge prov på detta
lättsinne.

Herr BOO (s) kort genmäle: Herr talman!
Herr Osvald nämnde liksom herr
Lindblom den arbetslöshet, som förekommit
i vinter, och vill använda den
som någon sorts motiv för att det skulle
vara bättre utan någon byggnadsreglering.
Men det har ju alltid förelegat en
strävan inom byggnadsverksamheten att
om möjligt förlägga byggandet till sommaren.
Detta önskemål kvarstår, och det
gjorde sig givetvis ännu mer gällande,
om man inte hade byggnadsregleringen.
Man kan ju bara hänvisa till hur det
var, när man inte hade möjlighet att genom
några ingrepp styra och ställa på
detta område.

Den arbetslöshet vi haft i vinter tycker
vi är ganska betydande, eftersom vi
jämför den med de ganska goda år vi
haft tidigare under byggnadsregleringen,
men om vi jämför den med tiderna före
byggnadsregleringen, utfaller jämförelsen
på helt annat sätt.

Detta erkänner nog också reservanterna,
herr Osvald, när de säger att man
inte utan vidare kan gå ifrån byggnadsregleringen
när det gäller att ordna sysselsättningen
kontinuerligt. De vill ju i
alla fall ha kvar igångsättningstillstånden
för att ordna den saken, och det är
ju ett led i samma riktning.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag ber att få tacka för herr Osvalds demonstrativt
uttalade förtroende till regeringen,
och kanske i första rummet
till mig som ansvarigt statsråd på detta
område, då han ansåg att vi inom en
viss tidrymd — om inte till den 1 okto -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

141

ber så i alla fall till nästa vinter —• skulle
kunna utforma ett acceptabelt alternativ
till säsongutjämning. Jag är emellertid
inte beredd att så där utan vidare
säga att jag kan motsvara det förtroendet,
även om jag känner mig smickrad
av det. Jag vill erinra om att det har
suttit fem kloka karlar från 1948 till
1953 och funderat på den saken. De bar
nu presenterat ett förslag, men jag är
faktiskt inte övertygad om — och kanske
inte herr Osvald heller — att det är
det praktisk-politiska alternativet till vår
nuvarande byggnadsreglering som instrument
för säsongutjämning.

Nu har man kanske lagt alltför stor
vikt vid denna säsongfråga här i debatten.
Det finns också andra skäl, som i
dag talar för ett bibehållande av byggnadsregleringen
— skäl, som är anförda
i propositionen och som herr Osvald
var vänlig nog att citera inledningsvis i
sitt första anförande.

Sedan skulle jag bara vilja säga en
sak till herr Lindblom. Det kan naturligtvis
låta bestickande om man säger:
Om man inte har utnyttjat byggnadstillstånden
i vinter, är inte detta en verifikation
på att man arbetar med en reglering,
som är onödig? Men det finns faktiskt
en annan sida i detta resonemang.
Så fort det stramar åt litet grand i konjunkturen
framträder en bestämd tendens
att överflytta byggenskapen till
sommaren, och detta gäller framför allt
för mindre företag och enskilda byggmästare,
som inte bygger i större sammanhang
på samma sätt som de allmännyttiga
och kooperativa företagen gärna
gör. Om man till dessa typiska säsongföretagare
kan säga: »Din enda möjlighet
att få bygga är att du bygger på vintern»,
så kan situationen bli annorlunda.
Har man däremot inte någon byggnadsreglering
så bar vederbörande också rättighet
att låta bli att bygga på vintern
i förhoppning om att han skall ha chansen
nästa sommar. Kan myndigheterna i
säsongutjämnande syfte säga till den enskilde
byggaren: »Din enda möjlighet att
bygga är att vinterbygga», kanske hans
bedömning av läget blir en annan än
om han har fritt bord.

Ang. tillståndstvånget för byggnadsarbete.

Herr LINDAHL (s): Herr talman! Det
förefaller mig som om herrar reservanter
hade den uppfattningen, att arbetsmarknadsmyndigheterna
alltjämt sitter
som bromsar på byggnadsutvecklingen
och söker hålla igen allt vad de förmår.

Jag anser för min del att arbetsmarknadsmyndigheterna
nu bar fått en annan
uppgift att fylla, och jag tror att de
också söker fylla den så gott det kan gå.
Det har blivit så, att byggnadsregleringen
i allra största utsträckning har betydelse
såsom den faktor, som kan klara
planeringen av byggnationen. Det är ju
inte obekant att det tas initiativ från
länsarbetsnämnderna. Dessa håller sammanträden
med de olika kommunerna,
åtminstone med alla de kommuner där
någon större byggnation bedrives. Man
har som sagt sammanträden med de
kommunala myndigheterna och kommer
överens med dem om hur arbetet skall
planeras, d. v. s. att det skall bli så ordnat
att man inte kör i gång med för
mycket, vilket ju kan medföra någonting
som också för byggherren är allvarligt,
nämligen långa byggnadstider.
Det är alldeles givet, att om en mängd
byggen sättes i gång samtidigt så räcker
inte arbetskraften till, och det betyder
att ett hus, som kanske skulle ha
kunnat byggas på åtta månader, i stället
kommer att ta ett helt år att få färdigt.

Över huvud taget är det väl så att önskan
att få bygga numera inte är så stark
som den varit, vilket ju innebär att den
byggnation, som skall utföras, behöver
planläggas så att den sker på lämpliga
tider och så kontinuerligt som möjligt.
Det är därför som jag tror att byggnadsregleringen
— fastän vi i allmänhet ju
inte tycker om regleringar — har sin
stora betydelse kanske inte minst i sådana
tider, då byggnadsverksamheten är
i avtagande, då konjunkturerna går nedåt,
därför att man på grundval av regleringen
kan lägga upp planer för att på
ett riktigt sätt fördela arbetet.

Jag tror därför, att om man utan vidare
skulle avskaffa byggnadsregleringen
skulle det medföra stora svårigheter
inte bara för byggnadsarbetarna, utan

142 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

också för kommunerna och samhället i
dess helhet. Byggnadsperioderna skulle
då infalla så där ryckvis som de gjorde
förr, vilket alltid hade till följd att en
hel del av byggnadsbranschens folk fick
gå utan jobb på vintern.

Därför menar jag, att även om ingen
håller på att byggnadsregleringen skall
finnas i alla tider, så är den dock tills
vidare nödvändig.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! När
situationen för närvarande är den, att
det finns betydligt flera tillstånd än som
kan utnyttjas, kan jag inte se att det
föreligger några som helst skäl att kräva
någon särskild planläggning. Detta
skäl kan inte nu andragas för behovet av
en byggnadsreglering.

Sedan skulle jag till herr statsrådet
vilja säga, att nu har ju i alla fall dessa
fem vise män suttit och arbetat på åtgärder
för att komma till rätta med
bland annat säsongutjämningsproblemet.
Och då tror jag bestämt, att om herr
statsrådet slår sig ihop med dem, skall
man säkerligen på ett halvt eller tre
kvarts år komma till ett resultat, som
skulle göra det möjligt att slippa byggnadsregleringen
också för framtiden om
vi nu beslutar att upphäva den från den
30 september.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Jag
tillåter mig bara konstatera, att herr
Lindahl utan att hålla på byggnadsregleringen
har presterat en lika utförlig som
utomordentlig argumentation för en permanent
byggnadsreglering i detta samhälle.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
alt hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Osvcild begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förlängning av hyresregleringen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen eller rör i
propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 151, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositio -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

143

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

nen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 3
och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr

429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående ändrad lydelse av 4,

7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr

430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.;

dels ock att till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
lagstiftningen om hyresreglering skulle
erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30
september 1954, Vissa ändringar hade
föreslagits i lagstiftningen i syfte att
göra det möjligt att mera effektivt än
för närvarande bekämpa de olagliga ersättningarna
på bostadsmarknaden.

Propositionen hade hänvisats till statsutskottet
såvitt angick anslaget under
femte huvudtiteln, samt i övrigt till behandling
av lagutskott. I de delar propositionen
hänvisats till lagutskott hade
den behandlats av tredje lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 445, av herr Holding m. fl.,
nr 440 av herrar Bergvall och Ohlon
samt

nr 447 av herr Ewerlöf m. fl. ävensom
inom andra kammaren:
nr 540 av herr Ståhl och fru Johansson
i Norrköping,

nr 541 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 542 av herr Johansson i Stockholm
m. fl. samt

nr 543 av herr Hjalmarson m. fl.

Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytterligare
en motion, nämligen den inom
andra kammaren väckta motionen nr
383 av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna 1:445 och 11:542, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabba åtgärder för att införa
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
enligt de riktlinjer, som uppdragits
i reservation till hyresregleringskommitténs
utlåtande av herr Järtelius.

I de likalydande motionerna I: 446
och II: 541 hade yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen om
hyresregleringslagens förlängning skulle

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

1. att Kungl. Maj:t måtte anmoda hyresregleringskommittéa
att snarast avlämna
förslag till en sådan omläggning
och komplettering av de hyresreglerande
bestämmelserna och gällande lagstiftning,
att lagens tillämpning icke
medförde olika förmåner för olika kategorier
av fastighetsägare och olika grad
av skydd för skilda kategorier av hyresgäster,
och vidare så, att lika hänsynstagande
till inträffade förändringar i
driftkostnadsnivån skulle ske i nyproducerade
och i tidigare uppförda bostadsfastigheter
i enlighet med vad i
motionen anförts;

2. att försök med hyresregleringens
avveckling helt eller delvis på orter, där
bostadsförsörjningen kunde befinnas vara
tillfredsställande, skulle kunna göras,
särskilt om framställning härom skedde
från de lokala kommunala myndigheternas
sida, i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer;

3. att föreskrifter i överensstämmelse
med vad i motionen uttalats snarast måt -

144

Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. :

te utfärdas med avseende på dispositionsrätten
till avlidnas lägenheter;

4. att Kungl. Maj :t vid kommande underhandlingar
med vederbörande organisationer
måtte verka för att äkta makar
och bostadssökande, som ämnar ingå
äktenskap, skulle kunna beredas tillgång
till nyproducerade och ledigblivna
lägenheter om 2 rum och kök samt ensamstående
personer till lägenheter om
1 rum och kök;

5. att Kungl. Maj:t i samråd med berörda
organisationer måtte utforma den
ifrågavarande överenskommelser kompletterande
upplysningsverksamheten så
att densamma inriktades på att vinna
såväl fastighetsägares som hyresgästers
förståelse för syftet;

B. i ett uttalande ta avstånd från tanken
på lagstiftningsåtgärder i bostadsanvisnings-
eller bostadsransoneringssyfte.

I de likalydande motionerna I: 447
och 11:543 hade yrkats, att riksdagen i
anledning av proposition nr 151 skulle

A) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, dels att hyresregleringskommittén
måtte meddelas sådana direktiv,
att kommittén kunde i god tid
före nästa års riksdag framlägga ett konkret
förslag med program till hyresregleringens
successiva avveckling, dels att
vederbörande instanser måtte givas sådana
anvisningar, att liyressättningen,
så länge hyresregleringsiagen bestode,
komme att innefatta utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll,

B) uttala, att den ransonering av ledigblivna
bostäder, varom enligt propositionen
»frivillig» överenskommelse
träffats, icke vore ur allmänna synpunkter
godtagbar.

I motionen II: 383 hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
utforma riktlinjer för omedelbara åtgärder
i syfte att förmå fastighetsägarna att
utföra erforderliga reparationer och inför
årets riksdag framlägga de förslag,
som med anledning därav kunde anses
vara behövliga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen; B.

att motionerna I: 445 och II: 542
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1: 446 och 11:541
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:447 och 11:543
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionen II: 383 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 540, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Osvald, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 446 och II: 541 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

att försök med hyresregleringens avveckling
helt eller delvis på orter, där
bostadsförsörjningen kunde befinnas vara
tillfredsställande, skulle kunna göras,
särskilt om framställning härom skedde
från de kommunala myndigheterna,

att hyresregleringskommittén måtte
erhålla kompletterande direktiv att med
särskild skyndsamhet avlämna förslag
till en sådan omläggning och komplettering
av de hyresreglerande bestämmelserna
i gällande lagstiftning, att lika
hänsynstagande till inträffade förändringar
i driftskostnadsnivån skulle ske i
nyproducerade och tidigare uppförda
fastigheter i enlighet med vad reservanterna
anfört, samt

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

145

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

att Kungl. Maj:t vid kommande underhandlingar
med vederbörande organisationer
måtte verka för att äkta makar
och bostadssökande, som ämnade ingå
äktenskap, skulle kunna beredas tillgång
till nyproducerade och ledigblivna
lägenheter om två rum och kök samt
ensamstående personer till lägenheter
om ett rum och kök;

3) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell,
vilka på anförda skäl ansett, att
utskottet bort under D hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:447 och 11:543

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa dels att liyresregleringskommittén
måtte meddelas sådana direktiv,
att kommittén kunde i god tid f-öre nästa
års riksdag framlägga ett konkret förslag
med program till hyresregleringens
successiva avveckling, dels att vederbörande
instanser måtte givas sådana anvisningar,
att hyressäitningen, så länge
hyresregleringslagen beslode, komme att
innefatta utrymme för erforderliga reparationer
och underhåll; samt

uttala, att den ransonering av ledigblivna
bostäder, varom enligt propositionen
»frivillig» överenskommelse träffats,
icke vore ur allmänna synpunkter
godtagbar.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
I ett avseende har ledamöterna i
tredje lagutskottet varit ense vid behandlingen
av den nu 11-åriga hyresregleringslagen.
De bär varit ense i så måtto,
att ingen har dristat sig att föreslå
lagens omedelbara upphörande. Man
kan nog inte ens med god vilja påstå,
att enigheten sträcker sig nämnvärt därutöver.
Uppfattningarna går isär, hur
man på bästa sätt skall lösa vårt bostadsproblem,
som onekligen har utvecklats
till en av våra allvarligaste sociala frågor.

Men även om vi på vårt håll delar den
uppfattningen, att man inte på en gång
och i ett sammanhang kan göra rent
hus med hela det invecklade regleringssystem,
som man alltjämt dras med på
bostadsområdet, tvekar vi inte att i hy 10

Första kammarens protokoll 1953. Nr 15.

resregleringslagen se ett av de största
hindren för att hinna i kapp eller eliminera
bristen på bostäder. Det är nu
tre år sedan statsrådet och chefen för
justitiedepartementet i samband med
förlängningen av hyresregleringslagen
betonade, att en utredning om avvecklingspörsmålen
vore påkallad för att
man skulle komma fram till en mera
normal ordning på hyresmarknaden.
Men då hyresregleringskommittén tillsattes
ett år senare •— år 1951 —• hade
dessa särskilda sakkunniga närmast fått
i uppdrag att utreda formerna för en
allmän behovsprövning. Det som var det
väsentligaste, att finna en lämplig väg
till avveckling, hade tyvärr skjutits åt
sidan. Under sådana förhållanden är det
naturligt — med hänsyn till den betydelse
vi från vårt håll ger åt just den
uppgiften — att högerreservanterna
återkommer även i år med begäran om
en skrivelse till Kungl. Maj :t, att sådana
direktiv skall lämnas kommittén, att den
i god tid före nästa års riksdag skall
framlägga ett förslag till hyresregleringens
successiva avveckling.

Ser vi oss om i våra städer, inte bara
här i Stockholm, utan litet varstans i
vårt land, kan vi inte undgå att finna,
hur anskrämliga till exteriören många av
våra äldre fastigheter ter sig. Vi är inte
heller okunniga om att våra bostäder är
behäftade med allt större brister. Här
sker en betänklig förslumning av hela
vårt äldre bostadsbestånd i mycket stor
utsträckning. Denna sprider sig naturligt
nog efter hand även till bostäder,
som har tillkommit under senare år, och
går ytterst ut över de där inneboende
människorna, men drabbar givetvis också
fastighetsägarna och därmed samhället
i dess helhet. Denna utveckling är så
allvarlig, att det vore befogat med en
offentlig undersökning. Men i reservationen
anvisas en framkomlig väg. Någon
tycker måhända, att den vägen är så
enkel, att den är rent av otillständig —
den vägen är nämligen att hyresersättningen,
så länge hyresregleringslagen består,
även skall innefatta utrymme för
erforderliga reparationer. Sådant utrymme
finns det inte i dag. Många fastig -

146 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.
hetsägare saknar helt ekonomiska resurser
att underhålla sina fastigheter på ett
riktigt sätt. Men då det gäller hyresmarknaden
är det ju ingalunda uteslutande
den privata företagsamheten som
vi möter. Det finns i stor utsträckning
kommunala företag, och en viss favorisering
har under senare år möjliggjort
för dessa att erhålla högre hyror i sina
hus än som utgått i andra fastigheter.
En sådan hyressplittring kan inte vara
lycklig. Av utskottsutlåtandet framgår
emellertid, att detta speciella förhållande
helt nyligen har rättats till genom en
skrivelse från Kungl. Maj:t till bostadsstyrelsen.

Då vi inom högerpartiet hyser den
meningen att en återgång är önskvärd
till en rörlig hyresmarknad, där de
personliga önskemålen åter kommer till
sin rätt, såsom en primär bostadspolitik,
kan vi naturligtvis inte medverka
till någon som helst utvidgning eller
skärpning av regleringssystemet. Departementsclien
har haft att välja mellan en
bostadsanvisningslag och att låta lägenhetsupplåtarnas
intresseorganisationer
på försök åstadkomma frivilliga överenskommelser
med hyresgästerna. Man har
stannat för det senare alternativet, och
det har ju också blivit utskottsmajoritetens
linje. Men hur kommer det att gå
om försöket med frivilliga överenskommelser
misslyckas och det förfarandet
inte vinner åsyftad effekt, vilket jag närapå
förutser. Kommer inte regeringen
då att säga ungefär så här: Eftersom det
frivilliga alternativet inte gett det resultat
vi väntat nödgas vi föreslå riksdagen
att acceptera bostadsanvisningslagen?
Det blir i så fall en tämligen svår
stund för riksdagen. Då har man enligt
mitt förmenande kommit så långt som
man över huvud taget kan komma från
ett normalt tillstånd. En sådan utveckling
blir varken mer eller mindre än en
bankruttförklaring från statsmakternas
sida, då det gäller att lösa bostadsproblemet.

Jag skall sluta med att citera ett par
meningar ur högermotionen i andra
kammaren nr 543: »Ett aldrig så förfinat
regleringssystem kan ej leda till en

tillfredsställande lösning av dessa viktiga
frågor. I en så individuell fråga som
bostadsfrågan måste de individuella
önskemålen få komma till sin fulla rätt.
Den enskilde bör själv — utan inblandning
från ett bostadsförmedlingsorgan
— få avgöra hur han önskar inrikta sin
livsföring. Vi kan därför icke acceptera
det betraktelsesätt hyresregleringskommittén
anlagt på bostadsfrågan, nämligen
att denna skulle i första hand vara
ett juridiskt problem.»

Herr talman! Med detta har jag velat
motivera våra synpunkter och ber att få
yrka bifall till den av herr Munktell och
mig avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
har till detta utskottsutlåtande låtit anteckna
en blank reservation. Anledningen
är den att jag inte helt kunnat dela
utskottsmajoritetens uppfattning, och jag
har heller inte helt kunnat ansluta mig
till någon av de reservationer som avgivits
av andra utskottsmedlemmar. Jag
skulle därför vilja säga några ord om ett
par av punkterna i det lagförslag som vi
nu behandlar.

Den första gäller det i en folkpartimotion
framförda kravet på en lokal avveckling
av hyresregleringslagen. Det
kravet, som. ju också återfinns i en av
reservationerna, innebär att samhällen
som inte anser sig ha behov av en hyresreglering
skall på framställning av de
kommunala myndigheterna kunna slippa
den. Jag tycker att detta krav är logiskt
mycket klart. Man har satt en befolkningssiffra
som gräns, ovanför vilken
hyresregleringen skall gälla, men
man har därutöver medgivit att samhällen
med en mindre befolkning skall, om
de så begär, kunna få tillämpa hyresregleringslagen.

Det är då ett klart logiskt krav att de,
som befinner sig ovan gränsen men som
inte anser sig behöva hyresregleringen,
också skall kunna slippa den, om de så
begär. Det har sagts att delta för närvarande
kan gälla endast ett mycket ringa
antal kommuner. Det är möjligt att så är
fallet, men även om det gäller ett litet

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 147

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

antal kommuner tycker jag att man borde
bevilja dem den lättnad som en befrielse
från hyresregleringen skulle innebära.
Det kan ju mycket väl tänkas
att de inom kort kan komma att bli
flera.

Den andra punkten om vilken jag skulle
vilja säga ett par ord gäller frågan
om behovsprövningen. Jag är för min del
inte alls någon vän av detaljregleringar,
vilket torde ha framgått av debatten
rörande föregående utskottsutlåtande.
Men då det gäller behovsprövningen får
vi komma ihåg att vi kommit in i en
situation, där många, som verkligen har
ett stort behov av att få en familjebostad,
icke har möjlighet att tillfredsställa
detta behov. De har inte råkat in i den
belägenheten genom eget förvållande,
utan genom samhällets oförmåga att lösa
bostadsproblemet. Under sådana förhållanden
är det viktigt, menar jag, att
man hjälper dem som verkligen bäst behöver
hjälp. I ett sådant fall får principerna
vika, och man får se saken uteslutande
ur humanitär synpunkt. Det är
därför jag för min del har förenat mig i
kravet på en behovsprövning.

Går man med på det kravet måste man
naturligtvis å andra sidan säga sig att
man bör söka utforma reglerna så, att
de föranleder så litet irritation som möjligt.
Detta torde vara ett allmänt önskemål,
och jag tror också jag vågar säga
att vi inom utskottet var alldeles eniga
på den punkten. Det hade självfallet
varit mycket önskvärt om man, såsom
också påyrkades, hade kunnat göra ändringar
i överenskommelsen med fastighetsorganisationerna
och flyttat upp
gränserna, så att säga, för de olika kategorierna,
just därför att detta hade
minskat irritationen. Men då det från
andra håll upplystes —• och jag måste
säga att jag själv blev övertygad av de
upplysningar som lämnades — att om
man hade gjort en sådan uppmjukning,
skulle behovsprövningen inte ha kommit
att medföra den hjälp som krävdes. Därför
kunde jag för min del inte ansluta
mig till den linjen. Då det i stället i
utskottet framställdes förslag om att man
skulle försöka ge anvisningar i sådan

riktning att uthyrningsnämnderna skulle
kunna tillämpa en liberalare prövning
för dispens, ansåg jag att detta var den
väg man borde gå för att åstadkomma
det man eftersträvar och samtidigt förorsakar
minsta möjliga irritation. Detta
är också den linje på vilken utskottet
har gått.

Med vad jag här bär anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till yrkandet
i första att-satsen i den av herrar
Nyberg och Carlsson till detta utlåtande
fogade reservationen och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr NORLING (k): Herr talman! Den
lagändring som upptages i utskottets utlåtande
får man väl fatta på det sättet
att den är ett försök att åtalsvägen komma
åt de oblyga krav som nu i många
fall uppställes vid överlåtelse av bostad.
Om man dessutom kunde komma åt de
s. k. uppgörelserna under bordet vid sådana
tillfällen skulle lagändringen fylla
en stor uppgift och innebära ett framsteg.
För närvarande är det emellertid
så, att den som har pengar kan skaffa
sig en bostad, under det att den som saknar
medel och därtill har familj med
barn, har mycket svårt att erhålla sådan.

Jag skall ta Göteborg som exempel, vilket
visar hur stor bostadsbristen är och
hur antalet personer som saknar egen
bostad ökar med varje månad. Bostadsförmedlingen
i Göteborg tillkom år 1947,
och dess första rapport avsåg årsskiftet
1947/48. Då hade 5 000 personer antecknat
sig som bostadssökande. Men
fyra och ett halvt år senare var siffran
uppe i omkring 24 000. Under samma tid
ökade de bostadslösa hushållens antal
från 3 000 till 13 000. Vid månadsskiftet
mars—april i år var antalet av dem som
saknade egen bostad uppe i 14 415 hushåll,
därav 2 868 familjer med barn. Att
under sådana förhållanden avveckla hyresregleringen,
som föreslås i högerns
och folkpartiets reservationer, vore att
fullständigt stänga möjligheterna för dessa
familjer med barn och med en låg inkomst
att erhålla bostäder.

Det försök, som nu föreslås, att på fri -

148 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

villig väg ransonera bostäderna, tror jag
inte mycket på. Effektivare åtgärder
måste nog till, om något resultat skall
ernås. Det kvotsystem som föreslås i det
frivilligförslag som rekommenderas är,
att 25 procent av lägenheterna i en fastighet
skall falla utanför beliovsprövningsfördelningen.
Detta innebär en försämring
för de platser, där överenskommelse
redan träffats om att alla lägenheter
skall fördelas genom kommunal
bostadsförmedling. Där sådan uppgörelse
av äldre datum gäller för längre tid,
blir det således fråga om en direkt försämring,
då man får överlämna 25 procent
av de lägenheter, som man redan
träffat överenskommelse om, till fastighetsägaren
och låta honom fritt antaga
hyresgäster till dem. Även om man räknar
in den äldre bebyggelsen i kvotfördelningen
blir det fråga om en försämring.

Den frihet fastighetsägaren nu har att
utvälja bostadssökande gör också att hyresgästernas
ekonomi och inkomst kommer
att vara avgörande vid upplåtelse
av bostad, detta inte minst därför att det
blivit så gott som en praxis, att om bostadslägenheten
är i mindervärdigt
skick, hyresgästen själv får bekosta reparationen
om han vill bo anständigt.
Därför förefaller det mig egendomligt,
vad jag hörde under förra debatten, att
reparationer skulle pågå i sådan omfattning
och taga så mycken arbetskraft i
anspråk, att man fördenskull inte kunde
upphäva regleringen när det gällde bostadsbyggandet.
Jag kan inte tro att denna
stora omfattning av pågående reparationer
berör bostäder, utan det måste
väl vara någon annan bebyggelse som
man reparerar.

Fastighetsägarna låter bostäderna förslummas,
och det är i regel ingen fullgod
vara fastighetsägarna bjuder sina
kunder. Blev det bara hyresförhöjningar,
skulle det nog bli reparationer, har
många tusentals hyresgäster fått höra
när de begärt uppsnyggning av sina lägenheter.
Två hyreshöjningar har redan
inträffat, men alltjämt tillbakavisar fastighetsägarna
även de mest blygsamma
krav på reparationer. I utskottsutlåtan -

det hänvisas till de direktiv som hyresregleringskommittén
fått att arbeta efter,
vari förordas en sorts reparationsklausul.
En sådan klausul skulle innebära, att
det blir hyresgästen som får betala reparationerna
på samma sätt som om en
hyresförhöjning genomfördes.

Snara åtgärder bör därför vidtagas,
som på ett effektivt sätt kan fördela befintliga
bostäder. Inget behovsprövningssystem
kan fungera bättre än en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.
Härigenom skulle lägenheterna i äldre
fastigheter också komma under behovsprövning
på ett mer effektivt sätt än genom
en frivillig överenskommelse, där
fastighetsägarna har alltför vid ram att
röra sig inom och där någon garanti för
att de mest behövande erhåller bostad
inte kan ges. Vi har också i motion
framfört förslaget om att en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling skulle genomföras.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till de motioner som beröres under
punkterna B och E.

Herr LINDAHL (s): Herr talman! När
propositionen om förlängning av hyresregleringslagen
kommer, är det ju vanligt
att också som brev på posten i form
av olika motioner kommer önskningarna
om denna lags likvidering. Visst är det
trevligt och kanske också populärt att
kunna framställa sig som en kämpe mot
regleringar, medan de som håller på att
regleringarna måste vara kvar framstår
i en något sämre dager.

Nu vill jag emellertid säga, vad hyreslagen
beträffar, att det säkerligen inte
finns någon i denna kammare som är
förälskad i lagen som sådan. Jag vill
passa på att säga åt herr Svärd med
anledning av hans replik i förra debatten,
att inte ens jag är förtjust i regleringarna.
Socialdemokratiska partiet har
faktiskt, allteftersom det har varit möjligt,
avskaffat dem.

På den punkten är vi eniga, misstänker
jag, både majoritet och minoritet i
tredje lagutskottet, att hyresregleringslagen
bör försvinna så snart som möj -

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

149

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

ligt. Men vad man här inte kan komma
ifrån är, att vi ännu inte blivit befriade
från den förutsättning som lagen bygger
på, nämligen bostadsbristen. Att bostadsbristen
fortfarande finns kvar i stor utsträckning
framgår av både propositionen
och utskottets utlåtande, och att så
är fallet känner de flesta av oss till.

Vad bleve följden, om hyresregleringslagen
avskaffades? I nuvarande läge
skulle det betyda rena katastrofen för
familjer med begränsade inkomster. Lagen
möjliggör ändå för dessa familjer
att till en rimlig kostnad hyra en hygglig
lägenhet. Lagen skydder också många
hyresgäster, ty om den inte funnes till
skulle fastighetsägarna söka få bort sådana
hyresgäster som de inte tyckte om.
Det är klart att det vore möjligt att
göra detta i tider då det finns köer av
bostadssökande.

I övrigt bestrider jag att hyresregleringslagen
är en uteslutande impopulär
företeelse. Visserligen har vissa skojare
försökt sätta lagen ur funktion, men dessa
skojare skall vi ju söka sätta stopp
för genom den nya lagen. Ingen kan
dock förneka att hyresregleringslagen
skapat ordning på hyresfronten. I detta
nu har både hyresgäster och hyresvärdar,
så långt jag känner till, förtroende
för de utslag som de har att hämta från
hyresnämnderna i olika frågor.

Om man ser efter för vilka orter hyresregleringslagen
gäller, skall man finna,
att det är en mängd orter, för vilka
lagen egentligen inte behöver tillämpas,
men där man ändå har bett att få komma
in under lagens bestämmelser. Det
inträffar alltjämt att mindre tätorter begär
hos myndigheterna att hyreslagen
skall gälla på orten i fråga. Om hyreslagen
vore en sådan riksoiycka, som man
från visst håll vill göra gällande, skulle
väl inte dessa orter söka komma in under
olyckan.

Men om vi är överens om att hyresregleringen
så småningom skall upphöra,
kräver vi också att något annat effektivt
medel för reglering av förhållandena på
hyresmarknaden skall kunna anvisas
dessförinnan. Såsom framgår av propositionen
har departementschefen också

uppdragit åt hyresregleringskommittén
att överväga frågan om vilka särskilda
föreskrifter som erfordras vid övergång
till en fri hyresmarknad.

Det har från departementschefens sida
sagts, att lagen kanske kan upphöra
tidigare på vissa orter. Man skall i varje
fall undersöka den saken. Även utskottets
ordförande har ju understrukit,
att i den mån det finns orter, där bostadsbristen
är hävd, skall, såsom också
framhålles av reservanterna och i motionerna,
hyreslagen kunna upphöra. När
denna punkt behandlades i utskottet,
frågade jag, var dessa paradisiska förhållanden
råder, det vill säga om det
finns orter av någon betydelse där hyreslagen
gäller men där man icke har
någon bostadsbrist och för vilka lagen
således skulle kunna upphävas. Jag fick
inget svar på den frågan.

Om jag förstått rätt torde såväl utskottsmajoritetens
som minoritetens uppfattning
om hyreslagen vara den, att
man i likhet med departementschefen
anser att hyresregleringskommittén skall
utreda frågan om möjligheterna för dess
avskaffande och framlägga förslag i den
takt som utvecklingen kan anvisa. Reservanterna
begär emellertid att denna
fråga, som är så ömtålig och betydelsefull
för flertalet medborgare skall avgöras
efter tidtabell.

Vad sedan beträffar hyressplittringen,
som var en mycket diskuterad fråga, förklarar
man från utskottsmajoritetens sida,
att problemet om skillnaden i hyror
i gamla och nyare fastigheter är en så
omfattande fråga, att utskottet över huvud
taget inte vågat sig på att pröva
den, då utskottet saknat material för
en bedömning. Då man från det håll,
som fört fram denna sak, utan tvekan
ifrågasatte en generell förhöjning av hyrorna
i äldre hus, var det knappast möjligt
att lagutskottet för sin del skulle
kunna ta någon bestämd ståndpunkt eller
direkt utsäga att utskottet har den
eller den uppfattningen i fråga om hyressplittringen.
Utskottet har också hänvisat
till att frågan om hyressplittringen
kommer att behandlas senare i samband
med frågan om bostadsproduktionen.

150 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

Som ett ytterligare belägg för hur stor
bostadsbristen är vill jag nämna, att
Kungl. Maj:t förordat vissa riktlinjer för
behovsprövning på hyresmarknaden.
Syftet med denna behovsprövning är att
skydda familjer med barn och nygifta,
mot vilka fastighetsägarna lär vara mycket
kallsinniga. En fastighetsägare vill
naturligtvis mycket hellre ha en ensamstående
till hyresgäst än en barnfamilj
eller ett par nygifta makar, som ju kan
ha alla utsikter att så småningom få
barn. Denna behovsprövning skall lösas
genom överenskommelser med fastighetsägarna.
Man har här att välja mellan
en lagstiftning eller frivilliga överenskommelser.
Utskottet har för sin del gett
sin anslutning till tanken på frivilliga
överenskommelser. Men nog kan man
vara tveksam om huruvida man vågar
tro på att fastighetsägarnas organisationer
i detta fall liar sina medlemmar bakom
sig, när det gäller att på detta område
skapa en bättre ordning. Naturligtvis
kan invändningar resas även mot
systemet med frivilliga överenskommelser.
Själv är jag inte så övertygad om att
de kommer att leda till det resultat, som
man avser, nämligen att bevaka barnfamiljernas
intressen. Å andra sidan har det
efter den utredning som gjorts visat sig
att man på en råd platser lyckats ganska
bra med frivilliga överenskommelser.
Det är då respektive kommuner som
träffat dessa överenskommelser. Jag föreställer
mig att även om man kan anse,
att en lagstiftning på detta område skulle
innebära så många nackdelar, att man
fördenskull inte utan vidare vågar sig
på det, så måste man nog ordna en ordentlig
propaganda och upplysningsverksamhet
bland fastighetsägarna om
innebörden av detta system för att få
dem att förstå den rätta avsikten med
behovsprövningen. Utskottet förordar ju
också både muntlig och skriftlig propaganda.

Om jag till sist skulle siiga ett par ord
om principerna för behovsprövningen,
har ju utskottet gett sin anslutning till
vad som förordats av liyresregleringskommittén
och som godkänts av fastighetsägarnas
organisationer. Jag är över -

tygad om att därest riksdagen skulle följa
reservanterna på denna punkt, skulle
resultatet bli att grunden för dessa frivilliga
överenskommelser helt enkelt
rycktes undan.

Jag tycker för övrigt att det är litet
verklighetsfrämmande, när reservanterna
vill fastslå att för två makar skall en
lägenhet om två rum och kök enbart
vara den lämpligaste bostaden. Jag har
en viss erfarenhet på detta område genom
de byggnationer, som min kommun
bedriver. Jag har kommit underfund
med att en mycket stor del gifta makar
utan barn nöjer sig med ett rum och
kök. Men oftast brukar det vara mycket
ont om dylika lägenheter. Det sammanhänger
närmast med att bostadsstyrelsen,
när den ger tillstånd till byggande
av hus, för vilka statliga lån skall utgå,
är mycket restriktiv när det gäller antalet
av dessa små lägenheter. Det är alltså
bakgrunden till det faktum, att på
vissa orter finns det bättre om lägenheter
med två rum och kök än om lägenheter
på ett rum och kök. Jag tror därför
för min del inte att det är så farligt
att anvisningarna går ut på att familjer
om man och hustru bara bär rätt till
ett rum och kök, då de på många håll
dock kan erhålla den större lägenheten.

Här har också både departementschefen
och utskottet ganska klart sagt, att
man inte kan behöva låsa sig fast. Finns
två rum och kök att tillgå, skall gifta
utan barn kunna få en sådan lägenhet
utan att det behöver anses vara något
direkt brott mot gällande bestämmelser.
Utskottet har samtidigt sagt ifrån att personer
med skiftarbete eller förvärvsverksamhet
i hemmet — det kan röra sig
exempelvis om en författare eller någon
som utför ett enklare hantverk — bör
kunna få hyra två rum och kök; på det
sättet tillgodoses dessa kategoriers behov
av utrymme, respektive lugn och ro.

.Tåg ber att med det sagda få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Vi har nu under en följd av år
hört, att hyresregleringen skall avskaffas
så snart det någonsin är möjligt. Herr

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

151

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

departementschefen lovade för en del år
sedan att hyresregleringens avskaffande
skulle tagas under omprövning inom,
som det då hette, den närmast framtiden.
Den framtiden fjärmas allt mer
och mer.

Den föregående talaren säger nu också,
att hyresregleringen skall avskaffas
så snart som möjligt. Det är bara den
lilla haken, att ju längre man dröjer med
avskaffandet, desto omöjligare blir det
att avskaffa regleringen.

Att det råder ett klart sammanhang
mellan bostadsbrist och hyresreglering
är väl ganska otvetydigt. I det hänseendet
kan jag stödja mig på uttalanden
av 1951 års bostadsutredning, som klart
sade ifrån att hyresregleringen försämrar
betingelserna på bostadsmarknaden.
Det är just detta vi ser i dagens Sverige.
Åtta år efter krigets slut är läget fortfarande
det, att vi inte bara förlänger
regleringen år efter år utan även utvidgar,
jag höll på att säga eländet — ja,
jag behöver inte ta tillbaka det ordet —
till att också omfatta ransonering. Det
heter så vackert behovsprövning, men
det är inte ett smack annat än ransonering
— saker och ting bör ju kunna
nämnas vid rätt namn.

Nu står det i propositionen, att man
kan skönja någon ljusning på marknaden
men att det tar lång tid innan bristen
är helt avhjälpt. Ja, det tror jag
också. Med den politik som föres undrar
jag om bristen kommer att avhjälpas
inom överskådlig tid. Man bygger
och har byggt mera än någonsin tidigare,
ocli ändå försämras läget mer och
mer, såsom 1951 års bostadsutredning
har visat. Jag har en gång tidigare i denna
kammare citerat vad professor Eli
Heckseher för en del år sedan skrev:
Ingen byggnadsverksamhet kan avskaffa
bostadsbristen, den är som danaidernas
kar, där vattnet alltid rann bort fortare
än del kunde hällas i.

Det förefaller mig rätt egendomligt
att man inriktar sig på behovsprövning,
eller med andra ord ransonering,
utan att tänka på att inte en enda
ny lägenhet därigenom kommer fram
på marknaden.

Jag skall inte gå in på detaljer — det är
ledsamt att en så stor fråga som denna
skall behandlas sent på kvällen, men det
är ju ingenting att göra åt den saken.

Det är med ganska stor förvåning jag
konstaterar att man både från det ena
och det andra hållet tycks acceptera ransoneringen.
Det talas om att den är frivillig.
Ja, den är frivillig under lagstiftningshot,
och den frivilligheten tycker
jag inte att man ger så mycket för.

Remissinstanserna har pekat på flera
nackdelar av en sådan ransonering och
sagt, att den skulle ytterligare försämra
läget åtminstone på en hel del orter. Nu
erkänner alla, till och med de som till
synes försvarar ingripanden av olika
slag, att regleringar är ett ont och bör
slopas så snart som möjligt. Men är regleringen
ett ont, så gör ransoneringen
ont värre, i detta fall alltså ökar bostadsbristen.

Nu ställer man sig tveksam till verkningarna
av den frivilliga ransoneringen.
Den skall ske på försök, men om
den som sagt inte går att tillämpa kommer
lagen att sättas i funktion. Man
konstaterar samtidigt att detta område
är av mycket ömtålig natur och föranleder
vanskliga avvägningsspörsmål. Jag
citerar här propositionen och utskottsutlåtandet.
Det gäller aliså här ett ömtåligt
område, men trots detta hotar
man med lagstiftning. Det sägs att det
skulle medföra en vidlyftig administrativ
apparat och ett betungande kontrollsystem,
om det skulle bli en lagstiftning
på detta område, men ändock ifrågasätter
man att införa en sådan. Jag
kan tillägga att det inte bara skulle bli
en vidlyftig administrativ apparat och
ett betungande kontrollsystem, utan det
skulle också bli en utomordentligt
osmaklig kontroll på detta — jag citerar
alltså propositionen och utskottet —
ömtåliga område.

Över huvud taget är de fördelningsgrunder,
som man här bygger på, myc
ket diskutabla. Jag skall ett ögonblick
uppehålla mig vid de ensamståendes
problem — de tycks i detta sammanhang
bli något av varg i veum. Jag vill
för undvikande av varje som helst miss -

152 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

förstånd upprepa vad jag sade under
remissdebatten, nämligen att det är alldeles
självfallet att familjerna, och särskilt
om det finns barn, i första hand
skall ha lämpliga lägenheter. Denna förtursrätt
har de emellertid redan, och
1951 års bostadsutredning konstaterade
klart och tydligt, att det är de ensamståendes
ko som har ökat. Nu skulle de
ensamstående alltså få rätt att breda
ut sig i ett rum med kokvrå. Nå, det
må var hänt, men vad vinner man med
detta? Förbättrar man läget på bostadsmarknaden?
Jag tror tvärtom att man
försämrar det.

Om detta förslag skulle gå igenom,
fordras en definition av begreppet hushåll,
och då jag ser att justitieministern
är inne i kammaren vore det rätt
intressant att få en definition på detta
begrepp. Det förefaller nämligen en vanlig
människa ganska egendomligt att de
ensamstående skall ha ett rum med kokvrå,
medan man inte ett ögonblick har
tänkt på alla som delar lägenhet, exempelvis
syskon eller kamrater. De är också
utan all tvekan ensamstående i juridisk
mening. Om de har en lägenhet
gemensamt och måste röra på sig, kan
de inte få annat än ett rum med kokvrå.
Jag tycker alltså att begreppet hushåll
behöver definieras. Dessa ensamstående
•— och nu ser jag det ur bostadslägets
synpunkt —■ får inte hyra
två rum och kök. De får inte ens hyra
två rum med kokvrå, men de får hyra
var sitt rum med var sin kokvrå,
med badrum, wc och kylskåp. Är det
någon som tror att detta är ett vettigt
sätt att gå fram på när det gäller detta
ömtåliga område? Nu sägs det, att det
skall kunna ske vissa modifikationer.
Det är mycket snällt, men tänk vilken
grannlaga uppgift och vilket rotande i
personliga förhållanden det blir.

Herr Osvald accepterade nyss ransoneringen
och talade vackert om att familjer
med barn skall ha bostäder. Det
är alldeles riktigt, och det är ingen som
har någonting att invända på den punkten.
Men genom ransoneringen kommer
läget på marknaden att försämras. Den
skall inte gälla dem som redan har bo -

städer, men det är alldeles uppenbart
att de ensamstående, syskon eller kamrater,
som har en lägenhet tillsammans
— kanske en större lägenhet än de egentligen
behöver — och som skulle vilja
flytta på sig, självfallet inte vågar göra
detta.

Justitieministern kan tycka att detta
låter löjligt, men jag anser att det är en
utomordentligt viktig fråga. Såsom jag
nämnde nyss har familjerna redan förtursrätt.

Eftersom jag ett par gånger har vänt
mig till justitieministern skall jag sluta
med att stödja mina uttalanden på vad
Göta hovrätt sade i sitt yttrande över
den promemoria, som år 1950 utarbetades
inom socialdepartementet. Denna
promemoria kritiserades ned. Det lades
aldrig fram något förslag. Nu kommer
det emellertid i dag ett förslag, som är
lika tokigt som det förslaget var, och
man skall ta ställning till detta förslag.
Hela tiden försöker man locka svaga själar
med att det här rör sig om frivillighet,
medan man, såsom jag sagt flera
gånger, hotar med lagstiftning. Göta hovrätt
sade sålunda i sitt yttrande över
promemorian: »Kategoriklyvningen mellan
privilegierade och oprivilegierade
hyresgäster skulle ofta te sig stötande
och orimlig.» Det vill jag till alla delar
understryka. Det är inte mindre sant i
dag än den dag det sades. Den otrygghet,
som det skulle innebära för människor,
när det gäller för dem att ordna
sitt privata liv, skulle bli ohygglig. Man
talar så ofta och mycket om tryggheten
i det s. k. folkhemmet. Jag undrar om
det inte vore på tiden att människorna
finge känna litet trygghet också i det
egna hemmet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
nr 3.

Häri instämde herr Lundqvist (h).

Herr LINDBLOM (fp): Herr talman!
Då jag har deltagit i de förhandlingar,
varpå den bär frivilligöverenskommelsen
har grundats, anser jag det lämpligt
att här säga några ord. Jag skall försöka
fatta mig kort. Man behöver väl inte vid

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15.

153

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

denna tid på natten säga all sanning
man vet; man kanske kan bära några
sanningar med sig hem, och därför skall
jag bara ta upp ett par saker.

Vid de förhandlingar som förts i denna
fråga framförde vi från fastighetsägarhåll
det önskemålet, att man skulle
undantaga lägenheter om ett rum och
kök. Detta ville emellertid hyresregleringskominittén
inte gå med på utan
krävde att även dessa lägenheter skulle
medtagas. I det läge som då rådde ansåg
vi, att vi inte kunde motsätta oss
detta, utan vi gick med på överenskommelsen
i den form som angivits i propositionen.

Nu kan det kanske te sig litet underligt,
att jag i denna sak inte kan ansluta
mig vare sig till högerns negativa linje
eller till reservanternas från folkpartiet
uppmjukningslinje, men det beror på att
jag anser att när vi från fastighetsägarorganisationernas
sida har gått med på
denna överenskommelse, så bör vi också
stå för det och göra det bästa möjliga
av den. Vi har därvidlag naturligtvis
räknat med att det inte är någon speciellt
önskvärd situation, som fastighetsägarorganisationerna
ställts inför genom
denna frivilligöverenskommelse,
men vi har inte kunnat blunda för det
faktum, att läget i dag är så pass allvarligt,
att alla försök måste göras och göras
med kraft för att i någon mån lätta
det hårda tryck, som tusentals bostadslösa
är utsatta för. Nu är det alldeles
riktigt, såsom här har framhållits, att
frivilligöverenskommelsen i sig själv inte
åstadkommer några nya lägenheter. Nej,
det gör den inte. Vi anåste räkna med
att det vid sidan av denna överenskommelse
kräves ökat bostadsbyggande, men
tar man båda dessa faktorer med i beräkningen,
är det sannolikt att vi på
den vägen skall komma fram till en bättre
fördelning av bostadsbeståndet än vad
som nu är fallet. Det är särskilt denna
sida av överenskommelsen som vi vill
framhålla. Jag vill understryka att man
inte borde motarbeta de ändamål som
man genom frivilligöverenskommelsen
avser att gagna, utan det vore önskvärt
att från både fastighetsägarhåll och hy -

resgästhåll den allra största förståelse
visades för dessa strävanden.

Det är emellertid en sak, som fattas i
överenskommelsen och som jag här vill
ta upp, nämligen frågan om de möblerade
rummen. Det är alldeles riktigt, som
det här har framhållits, att de ensamstående
genom denna överenskommelse
ställs i en mycket obehaglig situation.
Skall överenskommelsen genomföras, är
det alldeles nödvändigt att de ensamstående
på något sätt beredes en något så
när nöjaktig bostad, även om de inte
kan få ett rum och kök. För att lösa
denna fråga är det enligt min mening
absolut nödvändigt att snarast möjligt
ta frågan om uppsägningsskyddet för
möblerade rum under övervägande. I
Stockholm finns 45 000 möblerade rum
uthyrda. Det är ingen låg siffra. Den
är relativt hög även i jämförelse med tidigare
förhållanden, men vi vet att en
mycket stor del av dem, som brukar hyra
ut möblerade rum i Stockholm, numera
icke gör det. Skälen härför kan vara
många. Jag skall inte tala om alla, men
ett mycket vägande skäl är säkert, att
man icke vill ta risken att i sitt hem få
en obehaglig hyresgäst som man inte kan
bli av med. Nu heter det visserligen i
departementschefens uttalande, att man
icke skall behandla dessa personer på
samma sätt som dem som hyr vanliga lägenheter,
men jag måste erkänna, att det
inte är så lätt alla gånger att handla på
ett vis i ett fall och på ett annat vis i
andra fall. Det gör nog, att man fortfarande
är relativt sträng när det är fråga
om personer som bor i möblerade rum.
Men vi kan väl inte säga att de ensamstående
skall bo på gatan eller i tält.
Vi måste försöka finna en lösning på
detta problem, då vi vet, att det finns
människor som kan hyra ut men som
vill ha garantier för att de som hyr inte
vållar sådana olägenheter i hemmet, att
förhållandena blir olidliga. Prisbestämmelserna
kan gärna stå kvar, men uppsägningstiden
måste vi ta bort för att
inte överenskommelsen skall komma att
te sig alldeles orimlig.

Herr talman! Jag kan inte uppta tiden
med att beröra flera punkter. Det var

154 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

någon, som här yttrade sig angående
resultatet; det är svårt att säga någonting
härom, men jag vill tillägga — vilket
vi inte bör glömma — att när vi för
några år sedan diskuterade frågan om
bytesrätten, som också grundades på en
frivillig överenskommelse, stannade vi
i kamrarna till sist för detta förslag,
och ingen skall kunna säga, att bytesrätten
inte har betytt oerhört mycket
när det gällt att lösa lägenlietsfrågan
för personer, som behövt byta en lägenhet
till en annan eller behövt byta lägenhet
från en ort till en annan. Och denna
bytesrätt skall ju också finnas kvar i
fortsättningen. Jag vill inte överskatta
betydelsen av denna rätt, men om alla
visar litet god vilja, tror jag att någonting
skall kunna göras.

Slutligen, herr talman, skall jag bara
be att få säga ett ord till herr Norling.
Om han litet bättre läser den ordalydelse,
som hemställan har i den med 2)
betecknade reservationen, ser han vad det
är fråga om för upphävande av hyresregleringen
som i den reservationen omnämnes.
Det är där fråga om avvecklande
av hyresregleringen helt eller delvis
på orter, där det inte längre kan anses
vara av behovet påkallat att den finns
kvar.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
skall inte vid denna sena timme delta
i generalrepetitionen för 1 maj. Jag vill
bara göra den reflexionen, att vi under
och efter det senaste kriget hade en rad
regleringar, som tillämpades ganska friktionsfritt,
ty vi hade lärt oss av det
första världskrigets erfarenheter. Men
inte så på liyreslagstiftningens område.
Där har vi upprepat alla de dumheter,
som gjordes under det första världskriget,
och lagt till en del andra därutöver.
Och därför står vi, där vi i dag
står. Det är väl ingen, eller i varje fall
är det mycket få i denna församling, som
skulle vilja ta på sitt ansvar att upphäva
hyresregleringen. Det har redan
förut av herr Lindblom mycket starkt poängterats,
att ett sådant upphävande är
förbjudet av sociala skäl. Men däremot

borde det inte vara uteslutet att på de
orter, där bostadsförsörjningen är tillfredsställande,
göra .försök med att —
efter inititiativ från orterna i fråga
—■ upphäva regleringen så att man finge
erfarenhet av hur den skall avskaffas.

I övrigt kan jag instämma i vad herr
Lindblom nämnde angående den frivilliga
överenskommelse, som träffats mellan
fastighetsägarorganisationerna och
berörda myndigheter. Jag skulle bara utöver
vad herr Lindblom anförde vilja
tillägga, att det synes mig, som om den
överenskommelse, som har träffats, är
alltför snäv och att man inte borde
tvinga ett nygift par att åtnöja sig med
ett rum och kök. På det svarar herr
Lindahl, att tvårummarna i annat fall
inte skulle räcka till. Men det är inte avsikten
att tvinga de nygifta att flytta in
i två rum och kök, utan de skall ha
möjlighet därtill, liksom en ensamstående
borde ha möjlighet att hyra ett rum
och kök. I själva verket är väl inte skillnaden
så stor mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och den reservation, som
är avgiven av herrar Nyberg och Carlsson
i Stockholm. Om man går för hårt
fram, är reservanterna rädda för att hela
denna överenskommelse kan slå slint,
och då kan vi riskera att få komma i en
mycket besvärligare situation än vad vi
annars skulle behöva göra.

Jag kan, herr talman, inskränka mig
till dessa ord och med detta yrka bifall
till den med 2) betecknade under förevarande
utlåtande avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Med
anledning av vad herr Lindblom nyss
anförde beträffande uppsägningsskyddet
för hyresgäst i möblerat rum, vill jag
gärna fästa kammarens uppmärksamhet
på vad utskottet har framhållit på s.
16 och 17 i utlåtandet. Utskottet åberopar
där ett uttalande, som gjordes av
statens hyresråd, vilket åberopats av departementschefen
i propositionen nr 91
till 1943 års riksdag. I delta uttalande
sägs bland annat i fråga om de möblerade
rummen: »Beträffande dessa måste

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 155

Ang. förlängning av hyresregleringen m. m.

hänsyn tagas till det förhållandet, att
hyresvärd och hyresgäst ofta är på ett
helt annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning
beroende av varandra, att hyresförhållandet
på ett helt annat sätt ingriper
i vederbörandes privatliv. Detta
gör, att hyresvärdens önskan att hyresgästen
skall flytta i och för sig måste
tillmätas större betydelse än annars.»
Vidare omtalas att det naturligtvis kan
finnas anledningar att anta, att hyresvärden
vill säga upp en hyresgäst endast
för att få tillfälle att höja hyran eller
därför att det kan vara fråga om andra
rent affärsmässiga förhållanden. Det anföres
emellertid att i de fall, där inte
sådana särskilda omständigheter föreligger
och parterna är mera personligen
beroende av varandra, bör särskild hänsyn
till hyresvärdens intressen och önskemål
tagas vid avgörandet av en uppsägnings
obillighet. Sedan tillägger utskottet:
»Utskottet finner det angeläget,
att de nu återgivna anvisningarna iakttages.
Blir så fallet, undanröjes de otillfredsställande
konsekvenserna av uppsägningsskyddet
beträffande möblerade
rum.»

Jag har, herr talman, endast velat fästa
uppmärksamheten på detta. Här torde
man ha tillgodosett de önskemål, som
framförts motionsledes, och därmed förbättrat
situationen i fråga om möblerade
rum.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifail till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av
herr Osvald, att kammaren skulle antaga
första delen av det förslag, som
innefattades i den av herrar Nyberg och
Carlsson i Stockholm vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Ohlon, att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i nämnda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Osvalds yrkande
om antagande av första delen av
det förslag, som innefattas i den av herrar
Nyberg och Carlsson i Stockholm
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- (59;

Nej — 11.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

156 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. zigenarnas inpassande i samhällslivet.

Beträffande punkten D, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktell vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varse! upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Ebbe Ohlsson
och Munktell vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten E förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till motionen II: 383;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten F hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj

1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående vissa
frågor rörande brandväsendet, dels ock
om viss ändring i brandlagen.

Vad utskottet i dessa ullåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 18, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn C.
Elm för vattenskador å 1951 års skörd;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 22, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Ang. zigenarnas inpassande i samhällslivet.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
10, över motion angående åtgärder för
zigenarnas inpassande i samhällslivet.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 157

Ang. zigenarnas inpassande i samhällslivet.

att första kammaren i anledning av en
av herrar Lindblom och Sundelin väckt
motion, I: 196, för sin del måtte besluta,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av frågan
vilka åtgärder som borde vidtagas för
att zigenarna i vårt land skulle kunna
inpassas i ett normalt samhällsliv.

Reservation hade anförts av herr Birger
Andersson, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,
att motionen I: 196 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr ANDERSSON, BIRGER (s): Herr
talman! Jag skall vid denna sena timme
som den rent av klassiskt vordna formuleringen
lyder inte ta kammarens tid i
anspråk alltför länge, men det är inte
mitt fel att det ärende, vari jag har reserverat
mig, råkat komma nästan allra
sist på denna långa föredragningslista.
Att jag har reserverat mig, beror på att
jag har en helt annan uppfattning i denna
fråga än utskottsmajoriteten.

Jag har inte kunnat gå med på att
tillstyrka, att en stor och sannolikt dyrbar
utredning skall tillsättas för att undersöka
så pass vanskliga ting som möjligheten
att kunna inordna zigenarna i
ett normalt samhälleligt liv. Jag misstänker
att motionärerna mer än en gång
instämt i en hel del av de kåserier och
tidningsartiklar, vari från Rom, Paris
och andra orter hemvändande svenskar
har uttalat sin glädje över att det finns
länder, där lazzaroner och andra får leva
ett fritt och otvunget liv, och som
upptäckt alt här också finnes en liten
folkspillra, som lever detta fria och
otvungna liv, men som man nu omedelbart
mot deras vilja skall söka inpassa i
ett ordnat samhällsliv.

Det verkar kanske litet kåserande att
stå här och säga detta, men jag har det
intrycket, att det är ingenting som hindrar
zigenarna, om de så vill, att leva ett
normalt liv så som vi övriga svenskar
gör. Men vill de inte göra det, kan man
inte tvinga dem medelst åtgärder, som
en utredning skulle kunna komma att

föreslå. För den skull anser jag att det
enda rimliga i detta fall är att vi låter
saken bero och låter det anstå med denna
utredning.

Vi vet inte ens, hur många zigenare
som finnes i detta land. Jag har av vederbörande
remissinstanser hört olika
siffror anföras — man har ibland inte
skilt på zigenare och tattare. Innan vi
vet vad som är vad, kan vi vänta och
låta socialstyrelsen eller något annat av
de statliga verken tala om för oss, hur
många zigenare det finns, hur detta problem
ter sig nu och om del är värt att
göra en utredning om det.

Detta är i största korthet de synpunkter
jag lagt på frågan, herr talman, och
jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Om kammaren ansluter sig till
den, gör den en sak som har historisk
betydelse, ty det är sista gången en reservation
från första kammarens allmänna
beredningsutskott förekommer.

I detta yttrande instämde herrar
Einar Eriksson (s), Osvald (fp), Erik
Gustaf Andersson (s), Pettersson (s) och
Svärd (h), fru Sjöström-Bengtsson (s)
samt herrar Magnusson (h), Damström
(s), Eliasson (bf), Pålsson (bf) och
Hjalmar Nilsson (s).

Herr SANDBERG (s): Herr talman! Jag
förstår av detta massinstämmande att
herr Birger Andersson kanske kan komma
att göra succé i denna fråga. Man
skulle naturligtvis också kunna säga
att det är sista gången första kammaren
behandlar ett ärende från detta lilla
enkla utskott, det allmänna beredningsskottet,
och då kunde man möjligen
också ge uttryck åt den förhoppningen
att kammaren skulle tillstyrka utskottets
förslag för att ytterligare grundmura
och befästa för den framtida historien
det stora anseende som detta utskott
har lyckats förvärva sig i detta
gamla ärevördiga hus.

Herr Birger Andersson sade i början
av sitt anförande att han inte skulle bli
långrandig. Jag vill inte heller vara det,
men jag tyckte att herr Birger Andersson
utvecklade en ganska strålande vi -

158 Nr 15.

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Ang. zigenarnas inpassande i samhällslivet.

talitet. Det var inte så litet av romantik
i anförandet. Att han sedan kunde få instämmanden
från så många nyktra människor
i denna kammare, är ju ytterligare
ett bevis på att det i alla fall även
inom oss vardagliga människor finns en
liten smula av bohem eller poet eller någonting
i den stilen. Jag trodde faktiskt
ett ögonblick att herr Birger Andersson
möjligen aspirerade på ett liövdingaskap
inom något av de zigenarband som finns
i detta land.

Nu har emellertid detta enkla och
ringa utskott byggt sitt utlåtande på tre
officiella — kanske jag vågar säga ganska
tungt vägande — auktoriteter, nämligen
arbetsmarknadsstyrelsen, som man
måhända en gång trodde hade mera efemär
betydelse, men som även den har
grundfäst sin position i samhället, socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen, vilka ju
från sina olika intressesynpunkter ändå
har kommit fram till att det kunde vara
förnuftigt att någon gång göra en liten utredning
om saken. Herr Birger Andersson
berörde skillnaden mellan zigenare
och tattare. Det är en distinktion som
man kanske borde göra. Men det gäller
ju i detta sammanhang inte tattarna utan
zigenarna.

Herr talman! I denna debatt, som har
fått en något skämtsam form — både
från herr Birger Anderssons och i ännu
högre grad från min sida — finns
naturligtvis ändock ett och annat av allvar
att hämta fram. Syftet med utskottets
förslag, att på grund av denna motion
en utredning skall verkställas, är
ju ändå att en gång göra ett allvarligt
försök att komma till rätta med de problem
som dessa zigenare utgör, inte bara
för samhället utan kanske också för
dem själva, och det torde finnas åtminstone
en grupp bland dessa medborgare,
som inte har någonting emot att
en dylik utredning kommer till stånd.

Herr talman! Avsikten med detta lilla
anförande har således varit att, eftersom
ordföranden i utskottet är borta, försöka
försvara utskottets positioner i detta
stora och betydelsefulla ärende. Nu har
det emellertid på något sätt brustit litet
i den kontakt, som bör existera mel -

lan första kammarens och andra kammarens
beredningsutskott. Den hemställan,
som beredningsutskotten har gjort,
har inte fått exakt samma formulering.
Tankegången är densamma och yrkandet
detsamma, men formuleringen är litet
olika. Jag tillåter mig nu, herr talman,
att hemställa, »att första kammaren i anledning
av motion I: 196 för sin del måtte
besluta, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om utredning beträffande
vilka åtgärder som bör vidtagas
för att inpassa zigenarna i normalt
samhällsliv». Det är en liten formell justering
för att få en överensstämmelse
med det utlåtande, som föreligger i andra
kammaren och som andrakammarutskottet
enhälligt biträtt.

Häri instämde herr Nerman (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet
yrkats l:o), av herr Sandberg,
att första kammaren i anledning av motionen
I: 196 för sin del skulle besluta,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning beträffande
vilka åtgärder som borde vidtagas för
att inpassa zigenarna i normalt samhällsliv;
samt 2ro), att kammaren skulle godkänna
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt berörda
yrkanden; och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på bifall till
herr Sandbergs yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Sandbergs yrkande
i anledning av första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 10, röstar

Onsdagen den 29 april 1953 em.

Nr 15. 159

Ang. zigenarnas inpassande i samhällslivet,
genom utdrag av protokollet delgivas
andra kammaren.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 43;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
kammarens beslut i förevarande ärende

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11, över motion om utredning
av kostnadsbesparingar för kommuner
och församlingar vid ökat användande
av eldbegängelse, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Elmgren för tiden från den
5 till och med den 16 nästkommande
maj för deltagande i sammanträde med
Europarådets rådgivande församling.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.52 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.