1949 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1949:21)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

V•••ErHKUi

1949 FÖRSTA KAMMAREN

Nr 21

25 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga in. m...........

Ändringar i valutalagen ..............................

Ang. den allmänna ekonomiska politiken ..............

Samtliga avgjorda ärenden in. m.

Onsdagen den 25 maj.

Gemensamma omröstningar:

ang. pension åt assistenten K. J. Hedberg .................... 3

ang. anslag till inrikesdepartementet ........................ 3

ang. anslag till överståthållarämbetet ...................... 4

ang. anslag till länsstyrelserna .............................. 5

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. särskilda
inskrivningsförrättningar under år 1949 m. m........... 6

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. fortsatt giltighet av valutalagen
m. m................................................. 34

— nr 44, ang. fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, m. m............. 37

Sid.

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bankoutskottet
i dess memorial nr 29 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kamma
vill bifalla vad bankoutskottet i sitt
utlåtande nr 23 hemställt, eller att likalydande
motionerna I: 107 och II: 127
icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen och alltså
i anledning av förevarande motioner
I: 107 och II: 127 medgivit, att assistenten
hos riksdagens revisorer Karl
John Hedberg må från och med den
1 januari 1949 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av 600
kronor, att utgå av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. uppförda
förslagsanslaget till pensioner åt
f. d. befattningshavare m. fl.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 421, som upp -

lästes och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallil med 51
ja och 134 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
112 ja och 189 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 147
punkten 1 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

a) godkänna följande avlöningsstat för
inrikesdepartementet, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat. Kronor

1. Avlöning till departements chefen

.................. 27 600

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 262 000

3. Avlöningar till icke-ordina rie

personal ............ 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . 44 400

Summa förslagsanslag kronor 507 000;

b) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 507 000 kronor,

röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet med
andra kammaren med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag

a) beslutat, att i personalförteckningen
för inrikesdepartementet skall upptagas
en befattning såsom byråchef i lönegrad
Cr 10 samt att en av de i samma
förteckning upptagna befattningarna så -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

som förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 skall överföras till övergångsstat;

b) godkänt följande avlöningsstat för
inrikesdepartementet, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat. Kronor

1. Avlöning till departements chefen

.................. 27 600

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 265 000

3. Avlöningar till icke-ordina rie

personal ............ 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . 44 400

Summa förslagsanslag kronor 510 000;

c) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisat ett
förslagsanslag av 510 000 kronor.

Avlöningsstat. Kronor

Avlöningar till överståthållaren
och underståthållaren,
förslagsvis ......

Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis. .
Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis
Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal, förslagsvis
..............

Rörligt tillägg, förslagsvis. .

39 000
1 646 000

10 200

1 041 200
283 600

Summa förslagsanslag kronor 3 020 000;

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
till Överståthållarämbetet: Avlöningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 3 020 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att

Ja — 66;

Nej — 62.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom dälrifrån ett
protokollsutdrag, nr 422, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 80 ja och 120 nej
samt att båda kamrarna sammanräknade
röster befunnits utgöra 146 ja och 182
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med nejpropositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 147
punkten 2 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat för
överståthållarämbetet, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat för
överståthållarämbetet, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat. Avlöningar till överståthål-laren och underståthål-	Kronor
laren, förslagsvis ...... Avlöningar till ordinarie	39 000
tjänstemän, förslagsvis.. Arvoden och särskilda er-sättningar, bestämda av	1 646 000
Kungl. Maj:t, förslagsvis. . Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, för-	10 200
slagsvis ..............	991 200
Rörligt tillägg, förslagsvis .	. 283 600

Summa förslagsanslag kronor 2 970 000;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Överståthållarämbetet: Avlöningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 2 970 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställ -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

des omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfällt sålunda:
Ja — 51;

Nej — 77.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 423, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 83 ja och 119 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 134 ja och 196
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med nejpropositionen.

Kronor Kronor

c. Ersättning till
inkvarteringschefer,
förslagsvis
.... 10 000 90 000

5. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
.............. 11 050 000

6. Särskilda löneförmåner

till ordinarie tjänstemän
(representationsbidrag
till landshövdingarna),
förslagsvis 127 000

7. Tilläggsförmåner åt be fattningshavare

å äldre

stat, förslagsvis ...... 13 000

8. Rörligt tillägg, förslagsvis 2 145 000

Summa förslagsanslag kronor 22 250 000;

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 147
punkten 3 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till landshöv dingarna,

förslagsvis . .

2. Avlöningar till övriga

tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis ......

3. Avlöningar till tjänstemän

å övergångsstat, förslagsvis
............

4. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda

av Kungl. Maj:t:

a. Ersättning till
sakkunniga
för biträde vid
utredningar

in. in., för- Kronor
slagsvis 10 000

b. Ersättning till

militärassistenter,
förslagsvis
........ 70 000

Kronor
590 000

8 000 000

235 000

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 250 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till landshöv dingarna,

förslagsvis . .

2. Avlöningar till övriga

tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis ......

3. Avlöningar till tjänstemän

å övergångsstat, förslagsvis
............

4. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda
av Kungl. Maj:t:
a. Ersättning till
sakkunniga
för biträde vid
utredningar
in. in., för- Kronor
slagsvis .... 10 000

Kronor
590 000

8 000 000

235 000

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Kronor Kronor

b. Ersättning till

militärassistenter,
förslagsvis
........ 70 000

c. Ersättning till

inkvarteringschefer,
förslagsvis
. ... 10 000 90 000

5. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
.............. 10 850 000

6. Särskilda löneförmåner

till ordinarie tjänstemän
(representationsbidrag
till landshövdingarna),
förslagsvis 127 000

7. Tilläggsförmåner åt be fattningshavare

å äldre

stat, förslagsvis ...... 13 000

8. Rörligt tillägg, förslagsvis 2 145 000

Summa förslagsanslag kronor 22 050 000;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 050 000 kronor.

— 64;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 424, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 90 ja och 118
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 154 ja
och 186 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
176—179, bevillningsutskottets betänkanden
nr 44 och 47, första lagutskottets
utlåtanden nr 44 och 45, andra lagutskottets
memorial nr 33 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 53.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad
proposition, nr 194, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propo.sitionen fogade
förslag till

a) förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949,

b) förordning angående ändring av
förordningen den 30 juni 1948 (nr 514)
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga
samt

c) förordning med provisoriska bestämmelser
angående beredskapsövning;

2) besluta att övergång till värnpliktstjänstgöring
redan vid 20 års ålder för
huvuddelen av de värnpliktiga skulle ske
successivt i den takt Kungl. Maj:t bestämde.

Beträffande frågan om skördeuppehåll
under värnpliktsutbildningen hade
departementschefen icke ansett sig böra
förorda någon ändring i den av förra
årets riksdag beslutade anordningen
med 14 dagars övningsuppehåll.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

inom första kammaren:

nr 304 av herr Persson, Ivar, m. fl.
och

nr 313 av herr Ewerlöf och herr Andersson,
Elon, samt

inom andra kammaren:

nr 390 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. och

nr 400 av herr Johansson i Mysinge.

I motionerna I: 304 och II: 390, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 194 måtte besluta,
att skördeuppehållet för de värnpliktiga
skulle fastställas till tre veckor.

I de likalydande motionerna I: 313
och II: 400 hade hemställts, att riksdagen
måtte

dels besluta, att första tjänstgöringen
för de värnpliktiga, som under utbildningsåret
1949/50 skulle utbildas till
värnpliktigt underbefäl vid armén, skulle
förlängas med 60 dagar,

dels bevilja anslag

1. till deras underhåll och avlöning
under den förlängda tjänstgöringen med
3 906 000 kronor,

2. till deras premieförmåner med
1 500 000 kronor samt

3. till avlöning till civil handräckningspersonal
med 1 260 000 kronor.

Propositionen och motionerna, vilka
hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet, hade efter överenskommelse
mellan statsutskottet och andra
lagutskottet hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott,
vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. alt riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 194, framlagda förslaget till
förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 — måtte
för sin del antaga under punkten infört
förslag till förordning angående

särskilda inskrivningsförrättningar under
år 1949;

B. att riksdagen — med förklaring att
det genom förevarande proposition framlagda
förslaget till förordning angående
ändring av förordningen den 30 juni
1948 (nr 514) med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte, med bifall till
motionerna I: 313 och II: 400, såvitt
de avsåge yrkandet om förlängning av
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga,
som under utbildningsåret 1949—50
skulle utbildas till värnpliktigt underbefäl
vid armén, för sin del antaga under
denna punkt infört förslag till förordning
angående ändring av förordningen
den 30 juni 1948 (nr 514) med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga;

C. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 194,
framlagda förslaget till förordning med
provisoriska bestämmelser angående beredskapsövning; D.

att riksdagen måtte besluta att
övergång till värnpliktstjänstgöring redan
vid 20 års ålder för huvuddelen av
de värnpliktiga skulle ske successivt i
den takt Kungl. Maj:t bestämde;

E. att motionerna I: 304 och II: 390
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna 1:313 och 11:400,
såvitt de avsåge yrkandet om anvisande
av anslag för bestridande av kostnader
för fortsatt tjänstgöring för de armén
tilldelade värnpliktiga, som under utbildningsåret
1949—50 skulle utbildas
till underbefäl, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I förslaget till förordning angående
ändring av förordningen den 30 juni
1948 (nr 514) med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga hade punkterna 2. och
3. samt promulgationsbestämmelserna
avfattats sålunda:

Nr 21.

Onsdagen den 25 mai 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(Jfr 3. nedan.)

2. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrafyrtio dagar.

3. Tjänstgöringsskyldighet som i 27 §
1 mom. B värnpliktslagen sägs skall
åligga jämväl värnpliktig, som uttagits
för utbildning till officer vid flygvapnet.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling,
samt äger tillämpning å värnpliktiga
som påbörjat eller påbörja tjänstgöring
i en följd efter den 31 maj 1948.

(i utskottets förslag:)

2. Tjänstgöringsskyldighet som i 27 §
1 mom. B värnpliktslagen sägs skall
åligga jämväl värnpliktig, som uttagits
för utbildning till officer vid flygvapnet.

Armén tilldelad värnpliktig som uttagits
för utbildning till underbefäl
skall, enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelar, utöver den under
1. angivna tjänstgöringstiden efter första
tjänstgöringens avslutande fullgöra
fortsatt tjänstgöring under högst sextio
dagar.

3. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom.
D värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrafyrtio dagar.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
tycket i Svensk författningssamling, samt
äger tillämpning dels å värnpliktiga som
påbörjat eller påbörja tjänstgöring i en
följd efter den 31 maj 1948, dels ock å
armén tilldelade värnpliktiga, som uttagas
för utbildning till underbefäl och
som påbörjat eller påbörja första tjänstgöring
efter den 31 mars 1949.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av

herrar Norman, Gillström, Lindholm,
Thapper, Forslund och Hellbacken,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — — — (lika med
utskottet);

B. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 313 och II: 400, såvitt
de avsåge yrkandet om förlängning av
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga,
som under utbildnigsåret 1949—50 skulle
utbildas till värnpliktigt underbefäl

vid armén, oförändrat antaga det genom
förevarande proposition, nr 194, framlagda
förslaget till förordning angående
ändring av förordningen den 30 juni
1948 (nr 514) med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga;

C. att riksdagen — — ■— (lika med
utskottet);

D. att riksdagen —--(lika med

utskottet);

E. att motionerna---(lika med

utskottet;

F. att motionerna---(lika med

utskottet);

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

2) beträffande utskottets hemställan
under E. och motiveringen till denna
hemställan av herrar Gränebo och Carlsson
i Bakeröd, vilka på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 304 och II: 390
besluta, att skördeuppehållet för de värnpliktiga
skulle fastställas till tre veckor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B.

Herr NORMAN: Herr talman! Kungl.
Maj :t föreslår i den framlagda propositionen
vissa ändringar i den i fjol antagna
förordningen om provisoriska bestämmelser
för de värnpliktigas utbildningstid.
Utskottet har enhälligt tillstyrkt
Kungl. Maj :ts äskanden i denna del. Däremot
har det, såsom framgår av reservationen,
förelegat meningsskiljaktigheter
beträffande en fråga som i anslutning
till propositionen genom en motion
bringats under riksdagens prövning,
nämligen gruppchefsutbildningen.

Frågan om gruppchefsutbildningen är
en gammal bekant från i fjol, då vi även
hade uppe till diskussion utbildningstiden
för denna del av de värnpliktiga.
Det föreslogs i fjol i en reservation att
utbildningstiden skulle utökas med två
månader för de värnpliktiga som uttagas
till värnpliktigt underbefäl. Riksdagen
ansåg emellertid, att frågan borde
ytterligare utredas, och avslog därför reservationen.
Nu har frågan kommit upp
igen.

1948 års värnpliktskommitté, som
sysslar med dessa spörsmål, har ännu
inte fullbordat sin utredning om hur det
skall ordnas beträffande det värnpliktiga
underbefälet och utbildningstiden för
denna grupp värnpliktiga. Det har dock
ansetts vara så angeläget att redan nu
få till stånd en förbättrad utbildning för
gruppcheferna, att man som ett provisorium
föreslagit en förlängning av utbildningstiden
för denna kategori med

två månader. Det är detta förslag som
utskottet nu har tillstyrkt. Det är dock
bara hälften av utskottets ledamöter som
stå bakom detta beslut. Den andra hälften
har anslutit sig till den av departementschefen
framförda meningen, att
man bör avvakta det slutliga resultatet
av den pågående utredningen, innan
man tar ställning i denna fråga.

Vi reservanter ha inte velat fälla något
omdöme om behovet av den föreslagna
förlängda utbildningstiden för
värnpliktigt underbefäl. Det innebär
emellertid inte att vi anse, att en sådan
extra utbildning är onödig. Vi äro nog
tvärtom fullständigt eniga om att det för
vårt försvar är ytterst angeläget att ha
tillgång till dugligt och intresserat underbefäl
av alla grader. Jag tror också
att vi äro eniga om att det ur effektivitetssynpunkt
är mycket betydelsefullt att
de s. k. gruppcheferna på ett fullgott
sätt kunna fullgöra sina uppgifter inom
krigsorganisationen. Då vi ha yrkat avslag
på den föreliggande motionen i
denna del, grundas vårt ställningstagande
således icke alls på någon föreställning
om att denna fråga ändå skulle
kunna lösas ganska tillfredsställande
med de bestämmelser som vi redan ha
i fråga om de värnpliktigas utbildningstid.
Två bestämda skäl ha dock gjort
att vi ha intagit den negativa ståndpunkt
som har kommit till uttryck i reservationen.

Det ena skälet för vårt ståndpunktstagande
är att frågan ännu inte är slutgiltigt
utredd. Värnpliktskommitténs majoritet
föreslår visserligen, att utbildningstiden
skall utökas med två månader,
men det har även diskuterats andra
sätt att lösa denna fråga. Någon bestämd
mening tror jag inte heller är utbildad
om hur de slutliga bestämmelserna
på denna punkt skola utformas.
Reservanterna mena att i detta läge
skulle ett beslut av riksdagen på sätt och
vis binda det alltjämt pågående utredningsarbetet.
Det är klart att man givetvis
ändå kan komma till ett annat resultat
när det gäller den definitiva lösningen
av detta problem, men ett beslut
av riksdagen i dag i överensstämmelse

Nr 21.

Onsdagen den 25 mai 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

med utskottets förslag skulle i varje fall
peka i den riktningen, att riksdagen anser
att frågan bör lösas ungefär på detta
sätt, framför allt som ju motionärerna
även ha föreslagit fastställande av vissa
grunder för premier och ersättning till
de värnpliktiga under den förlängda utbildningstiden.

Jag torde inte ha någon anledning att
här diskutera själva sakfrågan. Problemet
är ju, om vi inom ramen för den
utbildningstid, som stipuleras för samtliga
värnpliktiga, skola lägga utbildningen
så, att man medhinner även utbildning
av värnpliktiga gruppchefer eller
om det behövs extra tid härför. Skola
vi hålla kvar denna grupp värnpliktiga
litet längre än deras övriga kamrater,
eller skola vi kanske låta dem börja utbildningen
tidigare? Det är en hel del
problem, som här tränga sig fram och
som enligt min mening böra föranleda,
att riksdagen icke nu tar någon ståndpunkt
till spörsmålet.

Det andra skälet för vårt ställningstagande
är hänsyn till den ekonomiska sidan
av saken. Riksdagen har redan fastställt
omkostnadsramen för de värnpliktigas
utbildning. Motionärerna äska nu
ett extra anslag på 6—7 miljoner kronor.
Vi ha faktiskt inom utskottet resonerat
om hur det rent konstitutionellt
kan ställa sig med möjligheterna för
riksdagen att bevilja ett dylikt extra anslag.
Problemet är inte aktuellt i dag
därför att utskottet har kringgått detta
spörsmål genom att nu inte föreslå något
extra anslag utan inskränkt sig till
att hemställa till Kungl. Maj:t att Kungl.
Maj :t måtte återkomma med begäran om
anslag på tilläggsstat. Faktum kvarstår
dock, att det här är fråga om att utöka
statens utgifter med 6—7 miljoner kronor.
Under hela denna riksdag ha vi
ju varit inriktade på att få till stånd en
viss överbalansering av budgeten såsom
ett led i kampen mot de allmänna ekonomiska
svårigheterna och de inflatoriska
tendenserna. Från min synpunkt
är svårigheten att täcka de ökade kostnader,
som den föreslagna förlängningen
av utbildningstiden skulle medföra,
ett minst lika viktigt skäl för vårt ställ -

ningstagande som det andra skäl jag nyss
utvecklade, nämligen att utredningen
ännu inte är slutförd. Det kan inte vara
riktigt att rubba den ekonomiska ramen
för våra utgifter för de värnpliktigas
utbildning. Även om medel i detta
fall skulle begäras på tilläggsstat, ligger
det rent ekonomiskt sett till på samma
sätt.

Det är således, herr talman, dessa båda
skäl som ha motiverat reservanternas
ståndpunktstagande. Det ena skälet är
— för att göra en sammanfattning —
att en utredning pågår och bör fullföljas,
innan riksdagen fattar sitt beslut i
denna fråga, vilket då också bör bli ett
mera definitivt beslut. Det andra skälet
är att vi här måste ta hänsyn till de
ganska betydande kostnader som skulle
bli följden av en förlängning av gruppchefernas
utbildningstid.

Då vi på grund av dessa skäl avstyrka
det motionsvis framställda förslaget
och i denna del i stället yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition, innebär det,
såsom jag redan sagt, icke något ståndpunktstagande
i själva principfrågan,
hur det i framtiden skall ordnas med
det värnpliktiga underbefälet och tjänstgöringstiden
för denna kategori.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den reservation som jag och fem
andra utskottsledamöter ha avgivit.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Såsom det sammansatta
stats- och andra lagutskottets ordförande
nämnde, råder det ingen meningsskiljaktighet
om förslaget att de värnpliktiga
skola kunna inskrivas det år de fylla 19
år. Genom successiva inkallelser under
ett visst antal år under 1950-talet kan
denna extra årsklass nu tillföras vårt
försvar, och man kan på detta sätt fylla
ut de luckor som annars skulle uppstå
på grund av den minskning i åldersklasserna
som annars skulle uppstå. På grund
av det låga födelsetalet under 1930-talet
kommer nämligen de inskrivningsskyldigas
antal att ganska kraftigt minska under
de närmaste åren.

I fråga om inskrivningstidens ändring
råder således ingen meningsskiljaktighet.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Den meningsskiljaktighet, som föreligger,
gäller utbildningstiden för värnpliktigt
underbefäl. Från militärt håll och från
1948 års värnpliktskommittés sida bar
man förklarat, att den nuvarande utbildningstiden
är otillräcklig för att kunna
få fram värnpliktiga gruppchefer. Även
för en lekman måste gruppchefernas utbildningstid
förefalla allt för knapp. T idigare
var ju utbildningstiden för samtliga
värnpligtiga längre än vad den nu
är, men genom riksdagens beslut i fjol
avkortades utbildningstiden till 9 månader.
Samma tid gäller för de värnpliktiga
som uttagas för utbildning till gruppcliefer.
Det torde emellertid vara uppenbart,
att de värnpliktiga, som skola föra
befäl, behöva en längre utbildning än
manskapet i övrigt. Det är mycket viktigt
för hela vår försvarsmakt, att de
värnpliktiga, vilka som gruppchefer i
krig skola föra befäl över sina kamrater
i ledet, ha fått god utbildning.

Hur mycket betyder det inte för en
värnpliktig trupp att ha goda ledare? Nu
kan man visserligen säga, att det här är
fråga om de lägsta underbefälsgraderna,
gruppcheferna, men i händelse av krig
kunna de många gånger få mycket ansvarsfulla
uppgifter. Det hänger då på deras
omdöme och insikter, huruvida de
förmå fylla dessa uppgifter. Ha de fått en
otillfredsställande utbildning, sakna de
förutsättningar härför. Det är detta som
gjort att utskottet — jag kan inte säga utskottsmajoriteten,
tv det är ju med lottens
hjälp som detta beslut blev det sammansatta
utskottets — tillstyrkt bifall till
motionerna.

Visserligen kan sägas, att riksdagen vid
ett bifall till motionerna i viss mån föregriper
de sakkunnigas förslag. Men det
är dock i enlighet med de sakkunnigas
uppfattning som man framlagt denna motion,
som är anledningen till utskottets
förslag. Man ansåg att utbildningstiden
var otillräcklig och att man inte borde
skjuta på frågan till en oviss framtid. Genom
riksdagens beslut fiirra året bestämdes
utbildningstiden för gruppcheferna
lill endast nio månader, och då uppdrog
Kungl. Maj:t åt därtill utsedda sakkunniga
att utreda frågan. Såvitt jag har fun -

nit, ha de sakkunniga varit eniga om att
utbildningstiden är otillräcklig. Skulle
man nu skjuta på frågan ytterligare ett
år, är det givet att luckan i utbidningen
blir större; då blir det ytterligare en årsklass
underbefäl som får otillräcklig utbildning.

Det föreliggande utskottsförslaget innebär
00 dagars liingre tjänstgöring för
gruppclieferna. Det medför vissa uppoffringar
för dem, men förslaget innebär att
de skulle erhålla viss kompensation genom
en särskild premie och genom högre
penningbidrag.

Nu har visserligen herr Norman sagt,
att denna extra utbildning för gruppcheferna
kommer att kosta pengar och anstränga
budgeten. Om riksdagen skulle
bifalla utskottets förslag, komma emellertid
dessa kostnader inte att belasta den
ordinarie budgeten, tv utskottet har föreslagit
att de skola täckas genom tilläggsanslag
senare. Det kan ju göras erinringar
emot detta, men under kriget tillgodosåg
man på det sättet i mycket stor utsträckning
särskilda försvarsändamål.
Eftersom vi nu ha en överbalanserad
budget, och överbalanseringen enligt senaste
uppgifter beräknas bli större än
finansministern tidigare räknat med,
skulle det ju inte inverka så mycket på
denna, om man tillgodosåg detta behov
med tilläggsanslag under ett kommande
år.

Jag anser sakliga skäl tala mot att vi
under nuvarande förhållanden, då vi
dock böra so till, att vårt försvarsväsende
hålles på så hög nivå som möjligt, uppskjuta
denna fråga ytterligare ett år. Det
kan dock betyda ganska mycket att ha
den årsklass gruppchefer, som det här
gäller, utbildad på ett tillfredsställande
sätt. .lag vill visserligen inte förneka, att
det strider något mot de principer som
man brukar tillämpa att, innan slutligt
förslag från sakkunniga överlämnats till
Kungl. Maj :t, föra fram inför riksdagen
en fråga, som de sakkunniga endast preliminärt
tagit ställning till. Men jag anser
dock att denna fråga är av sådan betydelse,
att den nu bör lösas, och jag her
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Då
det sammansatta utskottets två gruppchefer
nu yttrat sig, kanske det kan vara
lämpligt att även en menig soldat, ehuru
med ringa utbildning, tar till orda.

Jag har inte på den här punkten behövt
skapa mig någon ny mening. Jag
förfäktade redan förra året uppfattningen,
att utbildningen för de värnpliktiga
i allmänhet, och för dem som skola
underbefälsplaceras i krigsorganisationen
i synnerhet, är för kort. Jag vill
bara säga ett par ord om utbildningen i
allmänhet.

Arméchefen har gjort en inventering
hos alla sina milochefer för att höra
deras omdöme rörande möjligheterna
att med den nuvarande utbildningstidens
längd skapa dugliga soldater. Jag
har framför mig en hel rad av dessa
miloehefers uttalanden. De säga samt
och synnerligt, att den nuvarande utbildningstiden
icke är tillräcklig för att
skapa ett gott utbildningsresultat för
den vanlige soldaten. Skall man sedan
utbilda befäl på samma tid, som inle
räcker till för en vanlig soldat, är det
uppenbart att denna befälsutbildning
inte får något större reellt värde.

Vi ha en försvarsbudget på 800 miljoner
kronor i runt tal. Det är mycket
pengar, men vad tjäna dessa insatser till,
om det på en viktig punkt brister i krigsorganisationen?
Det är ju utrett att man
egentligen skulle behöva en längre utbildningstid,
om man skulle skapa dugliga
gruppchefer, än denna med två månader
förlängda utbildning. Man har talat
om sjutton månader som en rimlig
övningstid för detta underbefäl. I det föreliggande
förslaget har man alltså tagit
till i mycket hög grad i underkant. Man
har även på det håll, där man vill göra
de nödvändiga förbättringarna i det här
avseendet, varit, som sagt, mycket aktsam.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
allt vad dessa gruppchefer ha att uträtta
och vad de ha att betyda. Det skulle föra
mig för långt och även trötta kammaren.
Jag vill dock understryka några ting,
som synas mig ganska viktiga. Landsorganisationen
har till exempel i ett remis -

yttrande sagt, att tiden för den första
tjänstgöringen ej medgåve en tillfredsställande
gruppchefsutbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också uttalat sig,
och på sådant sätt, att man därur som
dess mening kan utläsa, att den inte har
någonting direkt emot den föreslagna
förlängda gruppchefsutbildningen. Vi
möta alltså inte några allvarliga arbetskraftsproblem
i det här sammanhanget.
Förra året räknade man ut, att även den
längre utbildningstid, som då endast en
del av oss ville gå med på, skulle i mycket
ringa utsträckning minska volymen
av arbetskraft.

Herr talman! I detta första skede skall
jag inte tala längre. Jag tror att riksdagen
är så långt framskriden, att korta
tal äro det rimliga och förnuftiga, varför
jag med detta i fråga om längd ganska
ringa anförande vill yrka bifall till
utskottets förslag på den föredragna
punkten.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Den nu
föreliggande propositionen innefattar ju
Kungl. Maj:ts ställningstagande till de
förslag, som värnpliktskommittén har avlåtit
och som den funnit vara av sådan
brådskande beskaffenhet, att de borde
komma under omprövning redan vid innevarande
riksdag. Jag har tillfredsställelsen
att konstatera, att Kungl. Maj :t har
ansett sig kunna följa samtliga våra förslag,
utom på en enda punkt. Tyvärr gäller
det i detta senare fall en fråga, som
jag tror mig våga säga att värnpliktskommitténs
majoritet betraktar såsom det
betydelsefullaste av de olika spörsmål,
som nu framläggas för riksdagen.

Riksdagen hade i fjol att taga ställning
till frågan om begränsning av övningstiden
inte bara för de värnpliktigas
huvuddel utan också för det lägsta befälet,
gruppcheferna, till nio månader. Redan
i detta sammanhang yppades från
många håll tvivelsmål om möjligheten att
reducera tiden för utbildningen av det
lägsta befälet. Landsorganisationen förutsatte
sålunda i sitt yttrande, att en förlängd
utbildningstid av upp till tolv månader
för gruppcheferna kunde visa sig

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

erforderlig. Utskottets utlåtande i fjol
synes ge vid handen, att man även inom
utskottet var medveten om det betänkliga
i att minska tiden för denna befälsutbildning
till nio månader. Försvarsministern
hade emellertid i propositionen
förklarat, att han avsåg att låta närmare
utreda frågan om befälsutbildningen.
Denna utredning förklarade sig utskottets
''majoritet icke vilja föregripa,
samtidigt som man biträdde förslaget
om nedsättning av första tjänstgöringstiden
även för gruppcheferna från 11 till
9 månader. Vid behandlingen här i kammaren
tillät jag mig framhålla, att det
föreföll innebära just ett föregripande
av denna utredning att nedsätta utbildningstiden
innan det blivit konstaterat,
om detta läte sig göra. Man var ju i det läget
tveksam om huruvida det över huvud
taget var möjligt att nöja sig med en kortare
utbildningstid för gruppcheferna än
de elva månader, som då gällde, och det
borde väl då ha varit lämpligt att först
göra utredningen för att se, huruvida
möjligheter funnos att nå resultat med
en kortare utbildningstid.

Ett av de utredningsuppdrag, som
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
överlämnat till värnpliktskommittén,
gäller just frågan om gruppchefsutbildningen.
Kommittén har verkställt
denna utredning, och det är den som nu
presenteras. Jag vågar påstå, att utredningen
har blivit mycket omsorgsfullt
gjord. Kommittén har gått fram på två
olika vägar. I första hand ha vi låtit vana
truppofficerare, företrädande de tre
olika infanterienheterna — bataljon,
kompani och pluton — tillsammans penetrera
problemet vad man bör kräva av
en gruppchef. Man har uppgjort långa
tabeller över de olika saker, som böra
ingå i en gruppchefs utbildning, och beräknat
den tid som man får förutsätta
åtgår för att inlära dessa olika färdigheter.
På den vägen har man kommit
fram till att det skulle behövas sjutton
månaders utbildning för att få fram en
verkligt förstklassig gruppchef. Detta
i himmer i och för sig mycket viil med
de erfarenheter vi hade tillfälle all göra
under beredskapsåren. De gruppchefer,

som man under denna tid fick fram och
som man ansåg voro i stånd att på ett
verkligt tilfredsställande sätt fullgöra sina
uppgifter, hade nämligen dels haft en
första tjänstgöring på tolv månader och
dels varit inkallade till sex månaders beredskapstjänst,
vilken tjänst utnyttjades
för att fullfölja deras utbildning till
gruppchefer.

I kommittén ha vi naturligtvis måst
utgå ifrån att man får avstå från det
mest önskvärda för att nå ett mera realistiskt
resultat. Vi ha då gått den motsatta
vägen och undersökt, vad man hinner
med på de nu för första tjänstgöringen
tillmätta nio månaderna. Nedskärningen
av övningstiden för huvuddelen
av de värnpliktiga från nu senast
elva till nio månader har naturligtvis
inte kunnat ske utan en reducering i
målsättningen för utbildningen. Denna
reducering har måst ske genom en ökad
specialisering av de värnpliktigas utbildning.
Inom en infanterigrupp på nio
man — alltså själva det typfall som kan
få gälla för organisationen i dess helhet

— kan man numera inte räkna med att
fullständigt utbilda de värnpliktiga för
mer än ett vapen. Om de övriga vapnen

— för närvarande bär man reducerat
antalet vapen till två — få de värnpliktiga
bara en ringare kännedom. I fråga
om min- och sprängtjänst, som det numera
är mycket viktigt för de värnpliktiga
att lära sig, är det bara en inom
gruppen som kan få en mera fullständig
utbildning. Detta gör, att kraven på
gruppchefen måste ställas högre. Han
måste behärska båda vapnen inom gruppen
liksom min- och sprängtjänsten, och
därutöver måste han ha elementär utbildning
såsom befäl. Vi ha då räknat
ut vad de vanliga värnpliktiga kunna
uppnå under nio månder och den tid
varje detalj i utbildningen tar. Till detta
ha vi sedan lagt vad som bär betraktats
såsom ett absolut indispensabelt minimum
för att en gruppchef skall kunna
någorlunda fungera såsom föregångsman
och såsom underbefäl för gruppen.
Gruppchefen skall ju vara själva »surdegen»
i gruppen, och i en krigssituation
kominer ett mycket stort ansvar att åvi -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

la denne man. Han skall ha auktoritet
inom sin grupp och förmåga att föra
den fram. 1 lägen, där han inte kan
räkna med att stå i omedelbar kontakt
med det högre befälet, skall han ha ett
självständigt omdöme om gruppens handlande.
På denna väg ha vi kommit fram
till att gruppchefsutbildningen som ett
absolut minimum kräver 72 dagar utöver
de nio månaderna. För att pressa
ned tiden ytterligare ha vi tänkt oss att
handräckningstjänsten, som ingår i det
allmänna schemat även för gruppcheferna,
skulle kunna klaras av fast anställda,
civila arbetare, som ju numera i
viss omfattning förekomma inom det
militära. På det sättet ha vi kunnat nedbringa
tidsmåttet för gruppchefernas
speciella utbildning till 60 dagar.

Nu kan man fråga sig, varför inte
kommittén har lagt fram ett definitivt
förslag, när den i alla fall har kommit
till det resultatet, att tiden för den
speciella gruppchefsutbildningen hör vara
60 dagar och att utbildningen kan
organiseras, om statsmakterna bevilja
anslag dels till kostnaderna för denna
längre utbildningstid, dels till de premier,
som vi ha ansett nödvändiga för
att kompensera de uttagna värnpliktiga
för den längre tid de få tjänstgöra, och
dels till kostnaderna för den civila
handräckningen. Jag måste säga att när
man nu hör, hur argumentationen väsentligen
rör sig kring det faktum, att
kommitténs förslag är betecknat såsom
provisoriskt, så skulle man naturligtvis
ha önskat att vi kunnat lägga upp saken
på ett annat sätt och kalla vårt förslag
definitivt. Vi ha emellertid inom kommittén
varit tveksamma om huruvida de
två månader, varmed gruppchefsutbildningen
enligt vår mening borde förlängas,
skulle förläggas i slutet eller i början
av tjänstgöringen. Jag skall inte trötta
kammaren med att redogöra för de
många olika skäl, som tala till förmån
för det ena och det andra alternativet.
Kommittén har vägt för- och nackdelarna
mot varandra och definitivt stannat
vid att det är fördelaktigast att lägga
dessa två månder i början av tjänstgöringen.
De blivande gruppcheferna

skulle alltså inkallas två månader före
de värnpliktigas huvuddel. Detta förslag
kan emellertid icke realiseras vare sig i
år eller nästa år, utan tidigast år 1951,
beroende på att gruppcheferna med det
nuvarande systemet uttagas först sedan
de som värnpliktiga påbörjat sin första
tjänstgöring. Urvalet göres under de
första tjänstgöringsmånaderna. Denna
kategori skulle följaktligen få stanna två
månader längre i tjänstgöring, och vi
ha med nuvarande system för uttagningen
ingen möjlighet att inkalla de blivande
gruppcheferna två månader före
de övriga värnpliktiga. Att någon ändring
inte kunde genomföras i år, säger
sig självt, men huvuddelen av nästa års
värnpliktiga har inskrivits nu i vår, och
följaktligen bär man för dem inte kunnat
genomföra den ändring av inskrivningsförfarandet,
som är en förutsättning
för att gruppcheferna skola kunna
uttagas redan vid inskrivningsförrättningarna.
Värnpliktskommittén avser att
föreslå en förstärkning av inskrivningsförfarandet
därhän, att man vid inskrivningen
skall kunna underkasta de värnpliktiga
inte bara testning o. s. v., utan
också dit förlägga den exploration av de
värnpliktiga, som fordras för att man
skall få fram befälsämnena. Sedan denna
ändring genomförts, har man möjligheter
att inkalla de blivande gruppcheferna
två månader i förväg på det sätt
kommittén har ansett vara fördelaktigast.

Värnpliktskommittén har ju ännu inte
slutjusterat sitt betänkande, men jag vågar
i alla fall här uttala, att kommitténs
majoritet i det definitiva förslaget kommer
att gå på precis samma linje som
bär är föreslagen, endast med den skillnaden
att de två månadernas förlängning
enligt kommitténs mening i tiden
bör komma före den allmänna kattgoriens
inryckning till tjänst. För detta år
ha vi emellertid måst föreslå, att man
provisoriskt förlägger dessa två månader
i efterhand, och jag hoppas givetvis på
samma arrangemang för nästa års värnpliktiga.

Detta är hela skillnaden mellan va t
som här kallas ett provisoriskt förslag
och det definitiva förslag, som man me -

Onsdagen den 25 maj 1919.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. in.

nar att vi borde liaft i handen. Jag hoppas
att jag med det sagda har lyckats
lugna i alla händelser dem, som ange
såsom huvudskäl för att de inte kunnat
biträda detta förslag, att de ha varit
ovissa om hur det definitiva förslaget
skulle komma att se ut.

Jag hoppas också alt det skall stå klart
för kammaren vad som gjort att kommittén
ansett det nödvändigt att föreslå
ett provisorium för att redan från och
med innevarande år få till stånd en ändring
när det gäller gruppchefsutbildningen.
Anledningen är att vi redan haft en
årsklass gruppchefer med endast nio
månaders utbildning och att resultatet
varit icke tillfredsställande. Dessa värnpliktiga
ha nu ryckt ut, och arméchefen
har, på grundval av de ingående inspektioner
som ägt rum och med stöd av
yttranden från alla militärbefälhavare
och dem underställda, i en skrivelse till
Kungl. Maj:t yttrat följande: »Årets

värnpliktiga, som utbildats till gruppchefer
(motsvarande), äro icke vuxna
sina uppgifter i krig. De kunna vid
krigsorganiserade förband tjäna endast
som föregångsmän. Detta medför en ytterligare
försämring av krigsförbandens
kvalitet.» Vad beträffar utbildningstiden
nio månader för den allmänna delen
hoppas arméchefen att det under det
kommande året skall bli möjligt att genomföra
vissa förbättringar i utbildningen,
varför han ställer sig avvaktande för
att se, i vad mån de förbättrade övningsvillkoren
kunna leda till en påtaglig höjning
av utbildningsresultatet. Arméchefens
skrivelse slutar med följande ord:
»1 ett avseende — nämligen gruppchefsutbildningen
— är det dock uppenbart,
att åtgärder av antydd art icke kunna
medföra erforderlig tidsvinst. Som en
otvetydig erfarenhet från värnpliktsutbikiningen
1948—1949 kvarstår omöjligheten
av att på 9 månader utbilda ens
något så när godtagbara gruppchefer för
fältförbanden.» En årsklass är alltså redan
i detta hänseende förlorad på grund
av att utbildningen omfattar endast nio
månader, och om inte omedelbara åtgärder
vidtagas, kommer resultatet att bli
liknande när det gäller den årsklass, som

i dagarna skall rycka in. Detta är anledningen
till att värnpliktskommittén föreslagit
ett provisoriskt beslut om en förlängning
med två månader av utbildningstiden
för gruppchefer. Kommittén
har utgått från att samma beslut skulle
upprepas nästa år. Det definitiva förslaget
från kommittén kan framläggas först
sedan vi avslutat vårt arbete — jag räknar
med att detta skall ske denna sommar
— och ett definitivt beslut i frågan
kan alltså icke genomföras förrän från
och med år 1951.

Vad skulle det betyda, om riksdagen
ställer sig avvaktande i denna fråga och
inte gör någon ändring förrän, låt oss
säga år 1951? Det blir då tre årsklasser
som ha gått ut med ofullständigt utbildade
gruppchefer, och de representera
inte mindre än omkring en femtedel av
hela vår fältarmé i krigsorganisation. De
värnpliktiga kvarstå i fältförbanden, som
utgöra vår nuvarande elitarmé, under
15, 10 eller 17 år, och tre årsklasser utgöra
således ungefär femtedelen av hela
armén. Dessa tre årsklasser med sin
otillräckliga utbildning skulle alltså under
inte mindre än 17 år framåt utgöra
en svag punkt i vår krigsorganisation. Vi
kunna inte i efterhand ta tillbaka vad
som nu försummas, och det är därför
värnpliktskommittén har tillmätt det en
så stor betydelse, att ett beslut om denna
förbättring blir genomförd redan nu.

Värnpliktskommittén bär icke enligt
sina direktiv anledning att gå in på frågan
om utbildningstiden nio månader
för de värnpliktigas huvuddel. Kommittén
skall i sitt arbete utgå från den förutsättningen,
att de värnpliktigas huvuddel
skall ha sammanlagt tolv månaders
värnpliktstjänstgöring, fördelade antingen
med nio plus tre månader eller på
något annat sätt. Kommittén sysslar alltså
helt enkelt inte med frågan, huruvida
de nio månaderna äro tillräckliga eller
inte. I detta sammanhang må det därför
vara nog att jag för min personliga del
deklarerar alt de erfarenheter, som
gjorts sedan i fjol, i varje fall inte ha
kunnat inge mig någon annan föreställning
än att det var ett olyckligt beslut
som riksdagen då fattade.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Jag bär med det anförda, herr talman,
sökt belysa värdet av reservanternas invändning,
att kommitténs förslag är provisoriskt.
Vi äro ju vana vid att man säger,
att riksdagen i avvaktan på det slutliga
resultatet av en pågående utredning
skall avstå från att fatta det ena eller
andra beslutet. Men det vore ytterst beklagligt,
om vårt försvar under de oroliga
tider vi just nu genomleva skulle
komma att stå under bannet att ingenting
kan företagas till avhjälpande av
påtagliga brister på grund av pågående
utredningar.

Vad beträffar den ekonomiska frågan
är jag den förste att erkänna, att de sex
till sju miljoner kronor, som det här är
fråga om, äro ett stort belopp. När reservanterna
förklara sig vara övertygade
om att gruppcheferna i själva verket behöva
en längre utbildning, borde de å
andra sidan kunna ta de ekonomiska
konsekvenserna av denna uppfattning.
För min del kan jag inte se den ekonomiska
frågan på annat sätt än att det skulle
vara den allra sämsta ekonomi, om man
underlät att göra denna utgift, som måste
anses nödvändig för att man skall få ut
en någorlunda rimlig effekt av de många
gånger större belopp vi lägga ned på utbildningen
av våra värnpliktiga i det
stora hela taget. Man bygger ju inte ett
hus och förklarar att man inte har råd
att lägga tak på huset, därför att det
kostar för mycket, utan har man kommit
så långt, att bara taket fattas, anser
man nog att utgiften för det är mera
motiverad än något annat.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag.

Herr BOMAN: Herr talman! Jag har,
av skäl som äro dokumentariskt bestyrkta,
icke kunnat deltaga i det sammansatta
stats- och lagutskott som handlagt
denna fråga. Kunde jag ha deltagit,
skulle inte denna fråga ha kommit att
avgöras med lottens hjälp. Min röst
skulle utan tvekan ha tillfallit den I.indströmska
linjen.

Det är bara en sak jag sörjer över,

och det är att jag icke varit i tillfälle
att inom utskottet framställa ett förslag
— och inte heller kan göra det här i
kammaren — om en ökad ersättning för
de 60 dagarna extra för de blivande
gruppcheferna. 250 kronor är inte något
stort belopp i dessa tider, framför
allt inte om man tänker på att det gäller
pojkar, som vilja ut i förvärvslivet,
där de tjäna betydligt mera. Men jag
kan som sagt inte ställa något yrkande
på den punkten, utan skall nöja mig
med att säga några ord om behovet av
underbefäl.

Alla, som minnas situationen när kriget
började år 1939 — och jag hade
lyckan, eller olyckan, att redan då sitta
i försvarsutskottet, kunna intyga att det
mest skriande behovet gällde underbefäl,
närmast gruppchefer. Med försvarsväsendets
tekniska utveckling har följt
en decentralisering, som man förr aldrig
har kunnat tänka sig. Om vi se på ett
gammalt träsnitt eller en målning exempelvis
av tåget över Bält, observera
vi, hur soldaterna marschera i stora fyrkanter
på flera hundra eller kanske tusen
man. Nu för tiden går man inte i
några sådana enheter, utan soldaterna
iiro uppdelade i små patruller, som få
slåss för sig själva. Men även om patrullen
bara omfattar tre, fyra eller fem
man, behövs det alltid en ledare.

Jag hade i söndags tillfälle att se det
svenska hemvärnet i funktion. Det kan
inte hjälpas att hemvärnet råkar vara
mitt skötebarn, men på några få minuter
voro alla viktiga punkter besatta av
beväpnade hemvärnsmän i grupper om
fyra eller fem man. Vilka var det som
ledde dessa grupper? Ja, det var några
idrottsmän och det var fackförenings--män, som genom duglighet blivit utsedda
till arbetsledare eller verkmästare.
De ledde sin grupp, och gruppen följde
dem.

Det är ofrånkomligt, att om vi skola
kunna ta ut alla våra resurser i värnkraft
—- och på den punkten lära vi väl
i alla fall kunna vara ense — så måste
vi ha gruppchefer som kunna ta hand
om och leda fyra eller fem eller kanske
tio pojkar. Men om vi skola kunna ut -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

bilda dugliga gruppchefer på de föreslagna
60 dagarna, måste de få en så
hygglig betalning, att de inte känna sig
eftersatta. Det kan inte vara riktigt att
de skola tvingas att gå kvar och trampa
i det militära för 250 kronor under 60
dagar, medan deras kamrater i värnplikten
få resa hem och ställa sig vid
svarvar och andra maskiner och under
samma tid tjäna kanske 500 eller 600
kronor.

Jag vill peka på ett mycket näraliggande
exempel. För två år sedan gällde
det att rekrytera en kår, som är förlagd
här utanför Stockholm, huvudsakligen
med studenter, i regel sådana som sökt
och vunnit inträde vid tekniska högskolan
eller någon annan högskola. Tjiinsigöringen
skulle omfatta nio månader,
och de uttagna blevo lovade 3 000 kronor
i premie. Ett så stort belopp fingo
de aldrig, utan 300 kronor togos undan
till skatt —- nu lär man visst överväga
att låta dem slippa ifrån skatten. Men
dessa ynglingar ha förlorat ett helt studieår,
och det är mera värt än 2 700 kronor.
För försvaret är det å andra sidan
naturligtvis av stort värde att kunna
tillgodogöra sig dessa kunniga ynglingars
hjälp, om faran skulle komma över
oss.

Jag har velat säga detta i det här sammanhanget,
därför att jag såsom försvarsvän
icke vill vara med om någon
som helst minskning av våra försvarsrcsurser.
Ha vi inte råd till annat, så
ha vi i alla fall råd att göra vad vi
kunna för att bevara vår frihet och vår
självständighet som svenska medborgare.
Jag kan av tekniska skiil inte ställa
det yrkande jag skulle vilja göra, men
jag vill vädja till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet att
inte se så snålt på slantarna när det gäller
att ersätta dem, som mer eller mindre
frivilligt åtaga sig uppgiften alt utbilda
sig till gruppchefer. Man skall komma
ihåg, att när de ha nått över värnpliktsåldern,
få vi dem med i hemvärnet, och
hemvärnet är en del av vårt försvar, som
vi icke få försumma att ständigt förnya
och underhålla.

Jag har, herr talman, inga yrkanden.

2 Första hammarens protokoll 1’JVJ. Nr 21.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag är
helt naturligt inte så sakkunnig på detta
område som herrar Lindström och Boman,
och jag räknar mig ej heller såsom
soldat som herr Lindström gjorde, men
jag vill ändå säga några ord i detta ärende,
eftersom jag inom utskottet deltagit
i behandlingen av detsamma.

Jag vill först fastslå, att det förslag,
som Kungl. Maj :t här framlagt, egentligen
icke rör sådana ting som värnpliktstidens
längd och dylikt, utan huvudsyftet
med propositionen är att få till stånd
en ändring med avseende på tidpunkten
för inskrivningen av värnpliktiga, vartill
sedan komma några kompletterande
spörsmål.

Frågan om gruppchefsutbildningen ha
vi inte tagit så hårt på i utskottet. Jag
ifrågasätter starkt att denna fråga ens
bort anses vara av beskaffenhet att i
detta sammanhang kunna bli föremål för
motionerande, såsom här skett. Jag
måste säga, att det nästan håller på att
bli en smula oreda i den gällande ordningen,
när man, sedan den stat, som
vårt försvarsväsende kräver, blivit fastställd,
kommer med ett anslagsäskande
på nära 7 miljoner kronor, och detta
göres av partiledare och inflytelserika
män i denna kammare! Med herr förste
vice talmannen i spetsen föreslår man
— åtminstone framgår det tydligt av
motiveringen —• att dessa pengar skola
tagas från en tilläggsstat. Det är framför
allt mot denna ekonomiska inställning
som jag reagerar. Vi iiro i färd att
i denna kammare, tillåt mig säga denna
förnämliga kammare, införa en ordning,
som innebär att vi icke hålla reda
på vad vi göra. Vi iiro i färd med att
i ordet »tilläggsstat» lägga in någonting,
som det aldrig i livet varit meningen,
att man skulle göra. En tilläggsstat är
ju avsedd att täcka utgifter för oförutsedda
händelser, men icke sådana utgifter,
som man med öppen blick och
till och med på Kungl. Maj:ts avrådan
går att besluta om. Här vill man nu
åsamka oss en utgift på 7 miljoner kronor,
och sedan säger man, att den saken
får 1950 års riksdag sörja för. Det
menar jag iir någonting så utomordent -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

ligt främmande för vanlig enskild god
hushållning, att det är på det allra högsta
förvånande, att någonting sådant kan
skrivas i ett utskottsutlåtande.

Det vore av intresse att höra vad den
man, som inom denna kammare företräder
sakkunskapen i konstitutionella
ting och som därvidlag givit oss så
många visa råd, har att säga om denna
sak. Jag ser att han nu kommer spatserande,
och jag ber att få till professor
Herlitz, vår högt aktade kammarledamot,
få ställa frågan, om det verkligen
kan vara med god ordning överensstämmande,
att man, sedan staten beträffande
vårt försvarsväsende för budgetåret
1949/50 redan fastställts, påyrkar beviljande
av en anslagspost på 7 miljoner
kronor, som man inte kan få in i den
fastställda staten, utan som man rekommenderar
Kungl. Maj :t att ta från en
tilläggsstat för år 1950. Jag tycker det är
en sak, som professor Herlitz inte gärna
kan underlåta att svara på, ty vi ha ju
ändå lärt oss uppskatta honom såsom ett
sanningsvittne, som leder oss ur besvärligheterna,
och varför skall han inte då
träda fram och tala till oss i denna speciella
angelägenhet?

Jag utgår i mitt resonemang från att
denna fråga är i stort sett redan en gång
avgjord, och i kommentarerna till våra
grundlagar har en rättslärd tydligt och
klart uttalat, att en sådan fråga icke
kan bli föremål för ytterligare beslut i
riksdagen. Denne rättslärde har till och
med gått så långt, att Kungl. Maj :t inte
ens skulle ha ägt rätt att lägga fram
proposition syftande till ändring, men eftersom
Kungl. Maj:t ju — om det uttrycket
tillåtes — lever på undantag, ha andra
rättslärda släppt efter på denna grundsats
och ansett, att Kungl. Maj :t ändå
har denna möjlighet. Men därmed har
man inte menat, att förslag skola kunna
föras fram motionsledes, förslag som
kunna förleda Kungl. Maj :t att fatta
beslut, som ge intryck av att vi inte
hålla den ordning och reda i våra beslut,
som vi under talmannens starka
ledning eljest äro vana att göra.

Frågan om gruppchefsutbildningen är
således för mig i detta sammanhang

utan betydelse, ty jag hävdar att om
detta är en aktuell fråga, så får den tagas
upp i annat sammanhang. Man har
försuttit tiden att i år kunna uppta detta
ärende till allvarlig prövning.

Med hänsyn till att det är mera som
skall uträttas här i dag skall jag inte
göra några längre utläggningar, utan jag
inväntar, att vår vän herr Herlitz skall
ge oss det förlösande ordet.

Jag måste dock ge uttryck för en känsla
av olust över att jag tyckt mig finna,
att åtskilliga av kammarens ledamöter
icke längre hävda riksdagens rätt på det
sätt, som de rimligen borde göra, utan
i vissa avseenden se bort från väsentliga
ting från gamla tider, som det skulle
vara mycket värdefullt att bibehålla.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som av herr Norman m. fl. fogats till
föreliggande utskottsutlåtande.

Jag kan till sist bara inte underlåta
att beklaga, att mitt förnämliga andra
lagutskott varit med om att föreslå eu
tingens ordning sådan som denna. Det
är därför desto större skäl att kammaren,
jag tänkte säga i självaktning, följer
vår reservation.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon diskussion
rörande herr Forslunds konstitutionella
funderingar. De höra ju
strängt taget inte till den fråga, som vi
nu debattera. Jag skulle bara vilja erinra
om att motionärerna inte haft någon
annan möjlighet att väcka sin motion
än i detta sammanhang, och om det
förhåller sig på det viset, vilket även
herr Forslund medger, att Kungl. Maj:t
har rätt att komma med en proposition,
som avhandlar ett tidigare av riksdagen
avgjort ärende, får det väl anses åtminstone
ganska rimligt att man i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition också
får motionera och föreslå ändringar i
densamma. Men det är, som sagt, herr
talman, inte den konstitutionella frågan,
som vi här diskutera, utan en fråga av
annan innebörd.

Jag har inte så mycket att tillägga till

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 24.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. in.

vad som tidigare anförts av de talare,
som ha yrkat bifall till utskottets förslag.
Det är bara ett par saker, som jag skall
be att få understryka för att motivera,
varför jag för min del bar kunnat ansluta
mig till den mening, som bär framförts
i motionen och som vunnit utskottets
gillande.

Såsom tidigare framhållits, utgöra
gruppcheferna den breda basen i befälspyramiden.
Ett förbands fältduglighet
beror i högsta grad på huruvida
gruppcheferna äro effektivt utbildade.
Gruppchefen skall leda sin grupp i krig
genom sitt uppträdande såsom föregångsman,
och dessa egenskaper skall
han grunda dels på sitt större kunnande
och dels på sådana personliga egenskaper,
att soldaterna handla enligt
gruppchefens order eller enligt hans föredöme.
Den auktoritet, som ett sådant
uppträdande måste vila på, kan han förvärva
på två sätt, dels genom att han
liar avsevärt större teoretiska och praktiska
kunskaper än soldaterna i allmänhet
och dels genom att hans personliga
egenskaper inge förtroende. Man skall
inte glömma den första delen i detta
sammanhang: nödvändigheten av att han
kan mera än soldaterna. Endast under
förutsättning att de känna med sig, att
gruppchefen kan saker och ting, som
för dem äro relativt främmande men
som för stridens utgång äro av betydelse,
kan han förvärva och behålla den auktoritet,
som gör honom till ledare under
kritiska situationer. Om den saken föreställer
jag mig att alla iiro ense, även
de som reserverat sig mot utskottets förslag.

För mig har nu uppstått frågan, om
det finns möjligheter att under den korta,
även för den vanlige soldatens utbildning
mycket forcerade utbildning,
som den första tjänstgöringen på nio
månader medger, bibringa gruppcheferna
denna större kunskap. Jag har, herr
talman, gjort några försök att personligen
få reda på bur gruppchcfseleverna
själva ställa sig till den saken. .lag har
inte talat med så synnerligen många av
de (5 500, som det här gäller, men jag
har talat med en del, och jag har inte

från någon fått det beskedet, att de vid
avslutandet av gruppchefsskolan känt
sig kapabla att i händelse av kritiska
situationer uppträda såsom gruppens ledare.
De mycket begränsade studier,
som värnpliktskommittén hade tillfälle
att göra, bestyrkte mig i den uppfattningen.
Jag är angelägen att betona, herr
talman, att jag inte tillmäter dem någon
utslagsgivande betydelse — de voro alltför
begränsade — men jag bär blivit
mera befäst i min uppfattning genom
det omdöme, som ges i de av herr Ewerlöf
citerade uttalandena av arméchefen
och militärbefälhavarna och som enligt
min mening vinner åtskilligt i betydelse
därigenom att arméchefen ställer sig
ganska förstående till möjligheterna att
genom nya erfarenheter och fortsatt
prövning få fram ett gott resultat av en
soldatutbildning under nio månader,
men där omdömena beträffande möjligheterna
till gruppchefernas utbildning
under samma tid äro fullkomligt kategoriska.

När jag sålunda har anslutit mig till
den mening, som förfäktas i motionen
och i utskottets utlåtande, har till grund
härför legat den mycket bestämda uppfattningen
— det är absolut ingen känslostämning,
utan en uppfattning, som
jag har försökt grunda på ett realistiskt
bedömande — att det icke är möjligt att
under nio månader bibringa gruppcheferna
en sådan utbildning, att de kunna
fungera såsom de föregångsmän under
kritiska situationer, som institutionen är
avsedd att skapa fram. Då jag kommit
till denna uppfattning, har det för mig
varit alldeles omöjligt att inte biträda
ett förslag, som avser att så snart ske
kan ge oss tillfälle att reparera den brist,
som i detta fall vidlåder våra nuvarande
tjänstgöringsbestännnelser.

Man kan naturligtvis diskutera, huruvida
tjänstgöringstiden bör förlängas
med en månad eller två månader eller
fem månader. Det kanske är möjligt att
man för alt få en idealgruppchef måste
ha en utbildningstid av 17 månader. Jag
vill inte bestrida detta militära omdöme,
men under den diskussion, som vi fört,
ha vi kommit fram till det resultatet, alt

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

det bör kunna gå att med två månaders
förlängning få fram ett resultat, som tar
bort åtminstone de värsta bristerna i
gruppchefernas utbildning och som gör
det möjligt för dem att fullgöra sina
funktioner.

Sedan kommer jag till en fråga, som
spelar en betydande roll i detta resonemang,
nämligen frågan, huruvida det är
nödvändigt att företa dessa åtgärder
omedelbart. Kan man inte vänta till dess
värnpliktskommittén är i stånd att framlägga
ett definitivt förslag? Det sägs att
det provisorium, som värnpliktskommittén
nu föreslår, är behäftat med sådana
svagheter, att det inte bör föras ut i livet
ens under en kort tidsperiod. Ja,
herr talman, jag är för min del fullkomligt
på det klara med att det provisorium,
som värnpliktskommittén har föreslagit
och som har upptagits i motionen,
är behäftat med åtskilliga svagheter.
Det skulle inte falla mig in att förneka,
att det är en olägenhet att den
förlängda gruppchefsutbildningen förlägges
efter den första tjänstgöringens
slut för vanliga värnpliktiga. Jag tror
man bör vara på det klara med att det
kommer att öka olusten hos dem som
bli uttagna såsom gruppchefer och att
man kanske därför måste bereda sig på
en intensifiering av det ytterst beklagliga
förhållande, som brukar benämnas
maskning. Jag är för min del ingalunda
blind för att så kan bli förhållandet.
Detta har också av värnpliktskommittén
påpekats, men man har också anvisat
utvägar för att försöka förhindra eller
i varje fall minska vådorna av de olägenheter
i detta hänseende, som kunna
följa av värnpliktskommitténs förslag.

Jag tror att också i andra avseenden
anmärkningar kunna riktas mot den
lämpliga utformningen av provisoriet,
men det har varit den enda väg som
varit möjlig att gå, såsom herr Ewerlöf
på ett utförligt och mycket övertygande
sätt har klargjort för kammarens ledamöter.
Ville man inte i en tid, som ju
dock är tämligen obestämd till sin karaktär,
när det gäller utvecklingen på
försvarets område, eller rättare sagt när
det gäller kraven på vårt försvars effek -

tivitet, löpa risken av att se årsklass efter
årsklass bli försedd med otillräckligt
utbildade och därför i kritiska situationer
ofullständigt utrustade gruppchefer,
då var det nödvändigt att tillgripa detta
provisorium. Skall man vänta till dess
alla de utredningar om försvarets organisation,
som nu pågå, blivit färdiga och
så genomdiskuterade, att de kunna leda
till bestämda och definitivt utformade
förslag på alla områden, tror jag man
får vara beredd att vänta något eller
några år.

Jag har icke kunnat påtaga mig ansvaret
att under sådana omständigheter underlåta
att i varje fall göra ett försök
att så snart som möjligt reparera
den skada, som enligt mitt förmenande
vållades den svenska försvarsmakten genom
den ofullständiga utbildning av det
lägsta underbefälet, som nu försiggår.

Det är, herr talman, den andra anledningen
till att jag, trots min absoluta
medvetenhet om att det finns anmärkningar
att göra mot provisoriets utformning,
dock ansett mig böra biträda detsamma
och böra verka för att det genom
riksdagens beslut kan bil genomfört.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att ytterligare understryka de synpunkter,
som tidigare ha anförts och
som för mig ha varit bestämmande, när
jag tagit ställning till utskottets förslag,
och som äro bestämmande för inig, när
jag nu yrkar bifall till detta förslag.

Häri instämde herr Göransson.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
I likhet med de ärade talare, som tagit
ordet i denna debatt, skall jag med hänsyn
till första kammarens hårt belastade
arbetsschema försöka begränsa mitt anförande
så mycket som möjligt.

Jag måste emellertid för att få en utgångspunkt,
som för mig är naturlig,
stanna en smula inför den rapport, som
i dagarna har avgivits av chefen för armén
med anledning av de undersökningar
han låtit göra beträffande utbildningsresultatet
av den första niomånaderstjänstgöringen
och som också omnämnts

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

av värnpliktskommitténs ärade
rande och jag tror också av dess ledamot
herr Elon Andersson.

När vi för några dagar sedan fingo
kännedom om detta aktstycke — man får
ju i allmänhet ett dokument av detta
slag förmedlat genom pressen och sina
intryck följaktligen i någon mån påverkade
av rubriksättningen — tror jag att
det var många, som ur detta meddelande
rörande de rapporter, som ingått från
militärbefälhavarna, utläste att resultatet
av den första utbildningen på nio månader
var sådant, att man borde överväga
att gå tillbaka till en längre utbildningstid.
Sedan jag tagit närmare del av
rapporten, måste jag för min del säga,
att detta icke är det intryck som jag har
fått vid studiet av densamma. Det är givet
att utbildningsresultatet i olika delar
av landet bar varit ganska olika. Cheför
armén har låtit militärbefälhavarna
sätta fyra betyg, nämligen 0 för underhaltigt,
1 för dåligt, 2 för tillfredsställande,
3 för gott och 4 för föredömligt.
Betygen ligga i alla militärområdena,
utom i första militärområdet, ett bra
stycke över tillfredsställande. Skälet till
att trupperna i första militärområdet att
döma av en viss sammanställningstabell
skenbarligen icke fått en så särskilt god
utbildning under året är för mig fördolt,
i synnerhet som den nuvarande arméchefen
helt nyligen lämnade detta militärområde
och således är ansvarig för
en del av utbildningen, men jag skall naturligtvis
försöka skaffa mig en närmare
inblick i de omständigheter, som kunna
ha bidragit till att första militärområdet
bar ett utbildningsresultat, som synes vara
sämre än inom övriga militärområden.

Det är beträffande denna rapport vidare
att märka, att den inte kan jämföras
med något tidigare utredningsresultat
rörande verkningarna av de värnpliktigas
utbildning. Vi ha nämligen aldrig
tidigare haft ett system, som man försökt
alt uppbygga så noggrant och vetenskapligt
som detta, och vi kunna följaktligen
inte med visshet säga, att de
värnpliktiga, som utbildats under elva
eller tolv månader, ii ro bättre utbildade

än dessa som utbildats under endast
nio månader.

Denna rapport bar närmast stärkt mig
i min övertygelse, att det går att få till
stånd en god och jag kan säga grundläggande
utbildning på nio månader,
men det bar också bestyrkt en uppfattning,
som jag alltmera tillägnat mig och
som jag haft tilfälle att tala om ett par
gånger tidigare här i riksdagen, nämligen
den uppfattningen att fortsättningen
av värnpliktsutbildningen, d. v. s. de
tre månaderna eller i varje fall de första
två månaderna efter första utbildningen
böra användas så effektivt som möjligt
för att ytterligare utbilda soldaten. Första
tjänstgöringen måste sålunda kompletteras
med effektivt genomförda repetitionsövningar,
och jag är mycket glad
över att erfara, att man inom värnpliktskommittén
också ägnat ett betydande arbete
åt ett förslag om att den första repetitionsövningen
i varje fall skall ske i
stridsförband och att sedan repetitionsövningarna
över huvud taget — jag känner
inte närmare till hur man tänkt sig
saken — skulle utformas såsom en komplettering
till den första utbildningen.

Därmed kommer jag in på frågan om
gruppchefsutbildningen, och det är klart
att jag måste lyssna med mycket stort
intresse till de vittnesbörd, som här förts
fram av de civila sakkunniga inom värnpliktskommittén,
som haft att ta del av
de militära myndigheternas omdömen
och som, det förutsätter jag, givetvis
ägnat de militära myndigheternas utlåtanden
all den kritiska granskning som i
ett fall som detta kan vara nödvändig.

Jag säger att jag är mycket känslig för
de omdömen, som bär kommit till uttryck,
nämligen alt nio månaders tjänstgöring
icke är tillräcklig för att skapa
en duglig gruppchef, men jag tillfogar,
att det ju sedan i första band gäller att
undersöka, huruvida vi kunna använda
icke bara de nio månaderna, som vi ha
till vårt förfogande, utan de tolv månaderna
för all få dugliga gruppchefer,
och då säger jag mig omedelbart, att det
ligger mycket nära till bands att man
resonerar på följande sätt.

Om vi utbilda gruppchefer, alltså så -

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

ordfö -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

dana värnpliktiga som få en bättre utbildning
än andra, kan det ju mycket
väl tänkas, att dessa kunna krigsplaceras
utan den omskolning, som förlägges
till den tredje övningen efter första
tjänstgöringen, alltså till den s. k. efterutbildningsövningen.
Hur skulle det vara,
om vi toge denna efterutbildningsövning
för gruppchefernas del och lade
den till de nio månaderna? Vi skulle
följaktligen få tio månaders tjänstgöring
för dessa gruppchefer och därefter två
repetitionsövningar, vilka utfördes på ett
sådant sätt, att de verkligen ytterligare
ökade ledarförmågan och soldatskickligheten
hos dessa gruppchefer.

Jag känner mig kanske något besviken
över att inte värnpliktskommittén velat
redan nu ta upp en sådan tankegång,
utan på denna fråga lagt detta ensidigt
kvantitativa betraktelsesätt, att bara
man lägger till två månader — det kostar
visserligen 7 miljoner kronor — så
når man ett resultat. Ja, mina damer
och herrar, 7 miljoner kronor äro ganska
mycket pengar även för försvarets del,
och jag kan inte komma ifrån att detta
kvantitativa betraktelsesätt innebär en
alltför bekväm metod.

Jag kanske i detta sammanhang får lov
att säga några ord till herr Ewerlöf med
anledning av de mycket intressanta uppgifter,
som han lämnade beträffande det
sätt på vilket värnpliktskommittén arbetade.
Han säger att värnpliktskommittén
låtit militärer med olika kvalifikationer
för uppgiften sammanställa en tabell,
vilken visade sig ge vid handen, att det
skulle behövas 17 Va månader för att på
ett tillfredsställande sätt utbilda gruppcheferna.

En sak som jag skulle vilja att värnpliktskommittén
ägnade särskild uppmärksamhet
vid de fortsatta utredningarna
är uttalandet, att man icke med en
nio månaders tjänstgöring kan utbilda
soldater på mer än ett vapen. Jag har
diskuterat denna sak med många värnpliktiga
ute vid förbanden. Jag minns
särskilt ett sådant tillfälle — det var för
övrigt på Dalregementet, om det kan
intressera de närvarande senatorerna
från Dalarna — då hela värnpliktskon -

tingenten var samlad. De värnpliktiga
hade legat inne åtta månader, och jag
frågade dem, hur många vapen de hunnit
lära sig på denna tid. Svaren blevo
givetvis olika. En kunde tre vapen, men
en sade, att han kunde åtta vapen —
han hette för övrigt Johansson — och
det väckte självfallet uppseende bland
de närvarande högre militärerna. Givetvis
är detta ett undantagsfall, som inte
på något sätt kan åberopas såsom normerande
för vad man kan lära de värnpliktiga
under den första tjänstgöringen,
men jag vågar bestämt påstå, att med en
effektiv utbildning går det att lära de
värnpliktiga att hantera tre vapen. Den
förenkling av vapenutrustningen, som
man för närvarande arbetar på inom armén
och som innebär att man strävar
efter att använda ett mindre antal vapen,
utgör just ett led i strävandena att åstadkomma
större effektivitet i utbildningen.

Vidare talade herr Ewerlöf om minoch
sprängtjänsten. Han säger att chefen
för armén i sin rapport beträffande
värnpliktsutbildningen även har snuddat
vid min- och sprängtjänsten och
förklarat att det är mycket beklagligt,
att de värnpliktiga icke kunna få en
fullständig utbildning i min- och sprängtjänst.
Men en fullständig utbildning i
min- och sprängtjänst, mina damer och
herrar, det är någonting som man knappast
kan säga att ens en officer får, och
man måste faktiskt i det avseendet sätta
målet mycket måttfullt, om man över
huvud taget skall kunna tänka sig att
nå det.

Herr Ewerlöfs resonemang gick emellertid
ut på följande. När värnpliktskommittén
hade granskat den militära
önskelistan på vad som behövdes på utbildningsschemat,
kom den till att gruppchefsutbildningen
skulle behöva 72 dagar
mer än den tid de värnpliktiga i
allmänhet hade, och sedan minskades
detta ytterligare till 60 dagar. Men då
hade ju värnpliktskommittén inte räknat
med de möjligheter som stå till buds att
öka effekten av utbildningen inom de
nio månaderna. Om man får ett bättre
resultat inom de nio månaderna, kan det
ju hända, att de 60 dagar, som man vill

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

lägga till, kunna minskas till 40 eller 30,
och kanske man skulle kunna komma
dit hän — vilket jag för min del skulle
hålla för sannolikt — att man skulle
kunna få en effektiv utbildning på tio
månader att räcka till för gruppcheferna.

Herr Gränebo sade, att om vi icke sörja
för att den åldersklass, som rycker in
nu den 30 maj, får förlängd tjänstgöring
för gruppcheferna, så blir hickan för
stor; herr Ewerlöf anförde samma motiv
för det förslag som här motionsledes har
framförts, och herr Elon Andersson underströk
samma synpunkter. Till detta
vill jag säga, att det finns inte något
som helst hinder, att vi, när utredningen
av värnpliktsfrågorna har nått till mera
definitiva resultat, då det gäller sättet att
komplettera första tjänstgöringen med
repetitionsövningar, ägna särskild uppmärksamhet
åt den kompletterande utbildningen
av de gruppchefer som nu
icke ha fått den längre tjänstgöringen,
alltså de, som ha ryckt ut nu på våren,
och de, som nu rycka in: åldersklasserna
1947 och 1948. Det finns inte något
som helst hinder för att vi ägna uppmärksamhet
åt detta, när vi äro på det
klara med hur vi skola disponera repetitionsövningarna,
med den relativa frihet
som vi nu anse nödvändig att tillämpa
vid disponerandet av repetitionsövningarna
för att komma i takt, sedan vi under
åren efter kriget kommit i otakt. Med
denna relativa frihet, som det förefaller
mig att Kungl. Maj:t och riksdagen äro
ense om, skulle vi mycket väl kunna
ordna den saken, och herr Ewerlöfs omdöme,
att vi icke kunna taga tillbaka
vad som förlorats, står sig alltså inte.
Det är väl inte något hinder, att de
gruppchefer, som gå ut nu eller nästa år
och som icke fått de två månader extra,
som värnpliktskommittén vill ge dem,
inkallas sedermera i anslutning till en
repetitionsövning, om Kungl. Maj:t och
riksdagen skulle bli ense om att kräva
en förlängd tjänstgöring av dem.

Jag kan således inte förstå vad som
tycks vara det mest väsentliga argumentet
här, att vi inte skulle kunna utbilda
dessa gruppchefer, om inte riksdagen nu

i början av deras tjänstgöring beslutar
att de skola ligga kvar två månader
längre än andra värnpliktiga. Men jag är
mycket angelägen om att, ifall det blir
nödvändigt att avkräva den delen av
värnpliktsklassen de ytterligare uppoffringar,
som en förlängd tjänstgöring
medför — vilket jag alltså betraktar som
sannolikt — man då skall göra det på
sådant sätt, att statsmakterna känna, att
vi få valuta för pengarna och att de
värnpliktiga själva känna att de göra
någon nytta.

Därmed kommer jag över till de brister,
som ovillkorligen vidlåda det nu
framlagda förslaget och som nyss med
mycket beaktansvärd öppenhjärtighet
erkändes av herr Elon Andersson. Det
är först att denna förlängning med två
månader, som alltså inträder när den
ordinarie rekrytklassen rycker ut, måste
hos de värnpliktiga som skola bli kvar
skapa en känsla av kvarsitteri, som för
dem kommer att kännas mycket obehaglig.
Vidare har man faktiskt inte riktigt
klart för sig, vad man skall göra med
dem under dessa två månader, när de
skola sitta kvar, tv de ha ju ingen trupp,
och det är ju fråga om gruppchefer, som
skola utbildas till att föra trupp. Då är
det väl rätt besynnerligt att man icke
skulle avsluta själva utbildningen med
det kraftprov som ligger i att föra trupp.
Detta iir enligt min mening ett mycket
allvarligt fel i det förslag som här har
framkommit. Det är därför som jag anser,
att detta förslag icke ger valuta för
pengarna. Däremot skulle detta förslag
komma att binda regeringens händer —
och även riksdagens — på ett sådant
sätt, att jag måste betrakta det som ytterst
olyckligt, om riksdagen nu skulle
följa det förslag som det sammansatta
utskottet har framfört.

Som jag redan bär anfört, syssla vi
för närvarande med en utredning rörande
hela värnpliktssystemet. Värnpliktskommittén
har för närvarande under
behandling det förslag om ett nytt system
för repetitionsövningarna för att
komplettera första tjänstgöringen, som
är under utarbetande av chefen för armén.
Detta förslag kommer att bli så

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

dyrt, att jag vågar säga, att om vi nu få
ett beslut, som knappast kan anses tillfredsställande
men som kostar 7 miljoner
kronor, skulle allt detta innebära en
sådan ökning av försvarskostnadernas
ram, att jag allvarligt tvivlar på möjligheten
att fritt kunna pröva genomförandet
av det förslag, som jag hoppas alt
den fortsatta utredningen av värnpliklsfrågan
skall leda till. Jag menar, att om
riksdagen binder Kungl. Maj:ts händer
med 7 miljoner kronor enligt ett förslag
som jag måste finna underhaltigt, är detta
en så stor summa, att jag misströstar
om möjligheten att kunna förverkliga
de repetitionsövningar, som efter mitt
sätt att se äro ofantligt mycket viktigare,
emedan det där verkligen gäller att finna
en ny, modern form för att komplettera
den första tjänstgöringen. 7 miljoner
kronor äro inte småpengar. Det förslag
till förstärkning av flygvapnet, som
riksdagen nyligen godkänt, medför en
ökning av årskostnaderna, som ligger
ungefär i den storleken, och därför kan
jag inte rimligen betrakta saken så, att
7 miljoner kronor äro någonting som jag
kan få till skänks av riksdagen för att
använda på det eller det sättet utan att
riskera att jag kan få lov att göra nedskärningar
på andra håll, där dessa nedskärningar
kanske skulle kunna bli ytterligt
skadliga.

Det är därför jag inte bara ber att få
uttrycka den förhoppningen, att denna
kammare skall följa reservanternas förslag,
utan riktar en mycket allvarlig vädjan
till kammarens ärade ledamöter att
icke följa ett förslag, som skulle binda
statsmakternas händer och som kanske
skulle kunna leda till att den fortsatta
utredningen rörande värnpliktsutbildningen
slås i spillror, så att vi icke kunna
genomföra den utbildning som vi anse
vara den bästa möjliga, när vi ha
kunnat pröva denna sak tillräckligt
grundligt.

Herr EWERLöF (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall söka att på dessa sex
minuter i korthet bemöta vad som nu
anförts från statsrådsbänken.

Det förefaller som om statsrådet ansåg
ett genomförande av krigsförbandsvisa
repetitionsövningar, utgöra en anledning
att motsätta sig utskottets förslag.
Naturligtvis har värnpliktskommittén,
när den bedömde hur systemet med
denna förlängning av gruppchefernas
tjänstetid skulle komma att verka, tagit
all hänsyn till det resultat som man kan
förvänta av dessa krigsförbandsvisa övningar.
Vi kunna icke se det så, att här
är fråga om ett antingen—eller, utan här
är fråga om ett både—och. När statsrådet
skjuter kostnadsfrågan i förgrunden,
vet jag inte riktigt vad det är statsrådet
åsyftar. Jag kan ju nämna, att den siffra,
vi ha tillgänglig för merkostnaden vid
övergång till ett fullt utbyggt system med
repetitionsövningar krigsförbandsvis i
förhållande till ett fullt tillämpande av
det nu gällande årsklassystemet, är 2,i
miljoner kronor om året. Detta är således
kostnadsskillnaden mellan det nu gällande
systemet, och det system vi planera.

Jag kan inte finna, att det är möjligt
att taga upp något av vad statsrådet sagt
från den utgångspunkten, att det skulle
finnas utsikter att klara den ökade
gruppchefsutbildningen genom andra
arrangemang än det nu föreslagna. Vi
kunna icke klara den med en hänvisning
till de krigsförbandsvisa övningarna,
som ju ha en helt annan uppgift,
inte med ett slopande av omskolningsövningen,
som erfordras för gruppchefernas
överförande till annan sysselsättning
inom krigsorganisationen. Vi
äro i själva verket nere i botten, när vi
komma ned till att det behövs minst dessa
två månader för att få den komplettering
som behövs. I det fallet står vårt
förslag på precis samma linje som befälsutredningen,
som vid en konfrontation
med kommittén för några dagar sedan
befanns ha precis samma krav på
utbildningstidens längd för gruppcheferna
som den som nu ligger till grund
för utskottets förslag.

Känslan av kvarsitteri under de övergångsår,
då den förlängda utbildningstiden
skulle förläggas efter första tjänstgöringen,
torde väsentligen motvägas av
de premier, som skulle utgå. Vad beträf -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. in.

far anmärkningen att gruppcheferna under
den förlängda tiden inte skulle ha
någon trupp att föra, är det mycket vanligt
inom det militära, att de som öva
få utgöra trupp åt varandra, och i detta
fall räknar man med en fullt tillfredsställande
befälsutbildning med en tilllämpning
av detta system.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill bara med anledning av vad som
yttrades av herr Ewerlöf be att få något
precisera det ekonomiska resonemang jag
nyss förde.

Det är ju väl bekant för första kammaren,
eftersom vi nyligen ha haft två stora
debatter om detta, att i nuvarande årskostnader
äro kostnaderna för repetitionsövningar
i full omfattning icke inräknade
och icke heller i nästa budgetårs.
Jag måste alltså av riksdagen begära
åtskilliga miljoner för nästa budgetår för
att få repetitionsövningar i full utsträckning
enligt den gamla ordningen. Sedan
säger herr Ewerlöf, att det förslag som
man nu arbetar med skulle kosta ytterligare
2,1 miljoner. Då är det redan en
ganska stor summa, som jag måste komma
och begära hos riksdagen, och det
måste ju i hög grad besvära riksdagen,
regeringen och mig, om jag samtidigt står
inför det tvånget att på grund av det beslut
som nu skulle fattas i 1949 års vårriksdags
elfte timme, nästa år begära 7
miljoner kronor extra på tilliiggsstat. Del
är i det läget, som jag känner mycket stora
bekymmer för följderna av ett förslag,
som skulle innebära, att riksdagen nu ger
Kungl. Maj:t beskedet att ta upp ytterligare
7 miljoner kronor nästa år.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle)
: Herr talman! Försvarsministern
satte i fråga möjligheten, att man genom
ianspråktagande av de vanliga repetitionsövningarna
skulle kunna fullständiga
den gruppchefsutbildning, som enligt
vår mening blir ofullständig under
nio månader. .lag tror att det resonemanget
inte är alldeles hållbart. En
gruppchef kan inte anses vara i mindre

behov av repetitionsövning i sin tjänst än
en vanlig soldat. Om de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna genomföras,
komma de att i kanske ännu mer påfallande
grad än nu få formen av en repetition
av förut inlärda kunskaper och färdigheter,
och att behovet av en sådan repetition
skulle vara mindre för en gruppchef
än för en soldat har jag svårt att
tänka mig. Jag kan således inte tänka mig
en tillfredsställande lösning genom det av
försvarsministern antydda systemet, att
man som komplettering till gruppchefsutbildningen
skulle begagna sig av repetitionsövningarna
men därmed göra del
omöjligt för gruppcheferna att få den
repetition i sina färdigheter och kunskaper
som en vanlig soldat hör äga.

Herr statsrådet VOUGT: Jag beklagar
mycket, om jag uttryckte mig litet dunkelt
även i denna punkt. Jag menade inte
så som herr Elon Andersson lycks ha
uppfattat mig, utan jag menade, att om
vi få dessa stridsförbandsvis genomförda
repetitionsövningar och ta ut dem för
gruppcheferna, kunna vi kanske tänka
oss att för deras utbildning i anslutning
till dessa övningar på ett praktiskt sätt
taga i anspråk även den tredje månaden,
d. v. s. omskolningsmånaden, om vi nämligen
finna, att det inte är nödvändigt att
omskola gruppcheferna utan att de kunna
reda sig utan omskolning.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Ordföranden
i 1948 års värnpliktskommitté
liksom representanter för sammansatta
stats- och andra lagutskottet har redan
mycket utförligt framhållit de skäl som
ha varit avgörande för utskottets beslut
att tillstyrka värnpliktskommitténs förslag
att provisoriskt förlänga utbildningstiden
för värnpliktiga, vilka uttagits till
gruppchefer, med CO dagar, och jag har
därför icke någon anledning att åter
upprepa vad som sålunda anförts, men
jag tillåter mig dock att ytterligare få
framföra några synpunkter på det nu föreliggande
problemet.

Det finns, herr talman, icke någon an -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

ledning att nu närmare behandla fjolårets
enligt min uppfattning mycket olyckliga
och sakligt dåligt motiverade förslag att
minska första utbildningstidens längd
från i 1941 års värnpliktslag fastställda
12 månader till 9 månader. Den frågan
är ju för ögonblicket icke aktuell, men
det kan dock i detta sammanhang vara
värt att erinra om vad 1941 års försvarsutredning
anförde i fråga om första utbildningstidens
längd. Enligt denna försvarsutredning
erfordrades en första utbildning
av 15 månader för att skapa
krigsdugliga förband, men av praktiska
och ekonomiska skäl måste denna tid
sänkas till 12 månader. Försvarsutredningens
förslag godtogs av dåvarande
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
och tillstyrktes av sammansatta
stats- och andra lagutskottet, som ansåg
att Kungl. Maj ds förslag i denna del, enligt
vilket de värnpliktiga i allmänhet skola
vara pliktiga att fullgöra första tjänstgöring
om 12 månader samt tvä repetitionsövningar
och en efterutbildningsövning
om vardera en månad, syntes med
hänsyn till samtliga på frågan inverkande
omständigheter vara väl avvägt. Riksdagen
godtog ju också Kungl. Maj ds proposition.

Av vad jag nu sagt framgår alltså, att
därest endast militära skäl skulle vara
avgörande, borde tiden för första tjänstgöringen
vara längre än ett år, men att
sociala skäl, tillgången på kvalificerat utbildningsbefäl
och kaserner m. m. nödvändiggjorde
att den begränsades till 360
dagar.

Under den tid som förflutit, sedan
riksdagen fattade beslut enligt det förslag
som framlagts av 1941 års försvarsutredning,
hava inga sakliga skäl kunnat
anföras för förkortning av utbildningstiden,
möjligen med undantag för den
minskning, som av organisatoriska orsaker
företogs av 1947 års riksdag och
som innebar, att första utbildningstiden
sänktes till 11 månader. Fordringarna på
de värnpliktiga hava icke minskats sedan
1941, snarare ha de krav, som man
måste ställa på såväl den enskilde som
truppförbanden, sedan denna tid ökats.
Enligt de militära myndigheternas upp -

fattning föreligger icke någon möjlighet
att på den tid som är anslagen till första
utbildning hinna skapa krigsdugliga förband.
Detta framgår tydligt av chefens
för armén rapport rörande utbildningsresultaten
under utbildningsåret 1948—
1949. När statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
vill göra gällande, att
denna rapport visar, att de 9 månaderna
äro tillräckliga för första utbildningen,
har däremot jag svårt att läsa ut något
sådant ur rapporten. Jag skulle vilja rekommendera
dem av kammarens ledamöter,
som äro intresserade för detta problem,
att närmare taga del av denna rapport;
den är ju offentlig handling, så
att det möter intet hinder att vem som
helst kan läsa den.

Statsrådet talar om att man har gjort
en sammanställning i betvgsform av resultatet
av militärbefälhavarnas slutinspektioner
och att man där kommit till
ett slutresultat, i poäng räknat, som håller
sig något över 2 — omkring 2,5 —
på de flesta militärområden. Detta ansåg
han innebära, att resultaten skulle
vara tillfredsställande. Man har nämligen
följande skala: 0, undermåligt; 1, dåligt;
2, tillfredsställande; 3, gott och 4, föredömligt.
Man har emellertid icke på något
håll kommit upp till ett gott utbildningsresultat,
och detta talar väl närmast
för att statsrådets tolkning av chefens
för armén rapport icke skulle vara
riktig.

Om man alltså, herr talman, icke har
möjlighet att inom den nu fastställda
utbildningstiden nöjaktigt utbilda meniga
värnpliktiga, finnes det ännu mindre
möjligheter att inom samma tid utbilda
värnpliktiga, vilka skola tjänstgöra såsom
gruppchefer. Gruppcheferna måste
icke endast besitta större personlig färdighet
och större kunskaper än sina
underlydande och därför få en god soldatutbildning,
utan de måste också behärska
alla de vapen som ingå i gruppens
utrustning. Vanliga värnpliktiga kunna
inom den nu fastställda utbildningstiden,
som herr Ewerlöf framhållit, icke utbildas
inom alla grenar. Därtill kommer
att gruppcheferna — vilket herr Ewerlöf
också underströk — måste erhålla ut -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

bildning i min- och sprängtjänst. Den
bristfälliga utbildningen på detta område
kommer säkerligen att orsaka onödiga
förluster inom den egna truppen.
Därjämte måste gruppcheferna utbildas
så, att de kunna föra verkligt befäl. Herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
talade om att han i resonemang
med värnpliktiga hade funnit en värnpliktig
på Dalregementet, som var så utbildad,
att han kunde inte mindre än
åtta olika vapen. När det är fråga om militär
utbildning, gäller det emellertid inte
bara att lära in en sak; den skall också
nötas in, så att en soldat liksom en gruppchef
kan handla automatiskt. Han skall
vara så drillad — om jag får använda det
uttrycket — att han i fält kan automatiskt
behärska det tekniska för att kunna tänka
på det taktiska.

Jag skall inte gå in, herr talman, på de
rapporter, som äro avgivna av de olika
militärbefälhavarna. Jag vill bara understryka,
vad en militärbefälhavare, chefen
för sjätte militärområdet, säger, nämligen
att »de värnpliktiga, som bibringats
(förberedande) befälsutbildning, torde
icke med nuvarande utbildning kunna
anses användbara som gruppchefer i
fält.» Denne militärbefälhavare säger vidare,
och det kan jag ju anföra gentemot
vad statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nyss sade, alt det
icke finns möjlighet att under repetitionsövningarna
utbilda gruppchefer.
Såsom herr Elon Andersson framhöll
skola ju också gruppcheferna då tjänstgöra
såsom befäl för att de skola få
tjänstgöra på de befattningar, där de skola
vara placerade i krig, och få övning
på dessa befattningar. Enligt chefens för
armén sammanfattning äro årets värnpliktiga,
som utbildats till gruppchefer,
icke vuxna sina uppgifter i krig. De kunna
vid krigsorganiserade förband endast
tjänstgöra såsom föregångsmän. Detta
medför givetvis en försämring av de mobiliserade
förbandens kvalitet.

.lag skall efter alt ha framfört dessa
allmänna synpunkter ytterligare beröra
eif par detaljspörsmål.

Herr Norman, utskottets ärade ordförande,
grundade sill avslagsyrkande

huvudsakligen på två skäl. Han medgav
först, att utskottet inte egentligen hade
ingått på en saklig prövning av frågan,
och han grundade avslagsyrkandet på
dels att man inte borde föregripa en
pågående utredning, dels konstitutionella
skäl.

Det är rätt egendomligt med ett sådant
skäl — herr Ewerlöf har ju redan
varit inne på den tanken: Det finns
ingenting som hindrar, att man provisoriskt
under pågående utredning minskar
utbildningstiden, men det finns absolut
inte någon möjlighet att under en pågående
utredning öka utbildningstiden!
Det verkar väl ändå något inkonsekvent
Sedan har ju utskottets ordförande liksom
herr Forslund mycket starkt understrukit
de konstitutionella, de formella
synpunkterna på detta problem. Det kan
då vara skäl i att erinra om vad 1948 års
riksdag beslöt i ett ganska analogt fall
och vad vi ha beslutat i år, när vi behandlade
fjärde huvudtiteln. Då fick
Kungl. Maj:t fullmakt att inkalla vissa
värnpliktiga till repetitionsövningar och
fick då även fullmakt att överskrida vissa
reservationsanslag. Huvuddelen av
kostnaderna för repetionsövningarna liksom
huvuddelen av kostnaderna för de
värnpliktiga gruppchefernas tjänstgöring
kommer emellertid att belasta förslagsanslaget,
de s. k. öresanslagen, d. v. s.
mathål lningsanslagen, avlöningsanslagen,
kasernutredningen och allt vad de
heta. Det är endast en mycket liten del
av anslagen, som belastar reservationsanslaget,
det är huvudsakligen vad som
avser övningsammunition. Det behövs
alltså inte, herr talman, såvitt jag förstår
någon ändring genom riksdagsbeslut för
att Konungen skall få överskrida dessa
förslagsanslag. Skulle det däremot behövas
för ammunitionen, bör ju Kungl.
Maj:t begära fyllnadsanslag, men jag föreställer
mig, att ammunitionsåtgången
för denna speciella utbildning är ganska
liten, så att det näppeligen skulle behövas
av den orsaken.

.Tåg skall kanske ytterligare beröra eu
enda detalj, som närmast rör utskottets
formulering av bestämmelsen om
denna ökade tjänstgöring. Enligt utskot -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

tets förslag skall armén tilldelad värnpliktig
som uttagits till underbefäl, enligt
de närmare bestämmelser Konungen
meddelar, fullgöra fortsatt tjänstgöring
under högst sextio dagar. Det är kanske
småaktigt att anmärka på utskottets formulering,
men nog hade det varit språkligt
sett bättre, om utskottet skrivit, att
»värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under
ytterligare högst sextio dagar».

Jag ser att herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet fortfarande är
kvar här i kammaren, och det må kanske
därför vara mig tillåtet att ta upp ett
problem, som vi ha haft tillfälle att diskutera
här tidigare i kammaren — jag
skall ta det mycket kortfattat.

Under remissdebatten tillät jag mig
framhålla, att disciplinen inom armén
enligt min uppfattning försämrats under
de senaste åren. Herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet förklarade
då, att möjligen hållningen hos
de värnpliktiga blivit sämre, men han
bestred att så skulle vara fallet i fråga
om disciplinen. Han yttrade därvid
bland annat: »Varken från militär eller
annan myndighet finnes något omdöme,
som tyder på detta.» Det förefaller dock
som om statsrådet redan före denna tidpunkt
borde fått belägg på att det rådde
mindre goda disciplinära förhållanden
åtminstone på vissa håll. Uttryck
härför har man i de ofta påkommande
s. k. matstrejkerna.

Nu har chefen för armén i sill redogörelse
för utbildningsresultaten framhållit
i fråga om disciplinen, att denna
varit godtagbar så länge de värnpliktiga
stått under utbildningsbefälets direkta
inflytande, men sedan fortsätter han:
»Den pliktkänsla, som tar sig uttryck i
fullgörandet av skyldigheterna även utan
övervakning, har däremot icke blivit allmänt
befäst. Lämnas soldaten på egen
hand i t. ex. spanings- och bevakningstjänst
samt under mörker, karakteriseras
hans uppträdande i allmänhet av
tveksamhet och handfallenhet.»

Det hade varit önskvärt, att herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet,
som gärna uppträder och har
enskilda samtal med de värnpliktiga,

inte endast ville inskränka sig att höra
på eventuella klagomål utan även måtte
inskärpa betydelsen av en god disciplin.
Om disciplinen icke finns och verkligen
inläres under fredstid, är det föga
utsikter att krigsmakten skall hålla under
krigets påfrestningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det sammansatta utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det kan
ju inte undvikas att jag begär ordet efter
det uttalande, som herr Forslund för
en stund sedan gjorde här i kammaren.
Vad han sade grep mig naturligtvis i
allra högsta grad. Han försäkrade för sin
personliga del, att han alltid varit beredd
och fortfarande är beredd att följa
min mening i konstitutionella frågor,
och det föll till och med några antydningar
därom att han härutinnan tyckte
sig vara ett språkrör för kammarens
mening i det hela. Det där stämmer inte
fullt med mina erfarenheter av resultaten
av mina insatser tidigare här i kammaren,
men det inkasseras med ödmjuk
tacksamhet såsom ett löfte angående
framtiden och ett löfte för i dag.

Den fråga, som han nu ställde till mig,
var huruvida det verkligen gick för sig
att ta upp spörsmålet om gruppchefsutbildningen,
fastän vi redan hade beviljat
de anslag, som det här gäller. Herr
Forslund såg riktigt denna fråga mot
bakgrunden av det utomordentligt dunkla
stadgandet i riksdagsordningens § 63.
Det säger helt enkelt, att »bliva kamrarna
ej, efter den behandling ovan är
nämnd, om ett beslut ense, skall frågan
---- anses hava för den riksda gen

förfallit». Detta stadgande anses ju
utgöra grunden för detta som vi hålla
styvt på, att sedan en fråga en gång
har behandlats vid riksdagen, får den
inte tagas upp igen.

Vad detta nu egentligen innebär och
hur det skall tolkas har varit åtskilligt
omstritt. Men jag tror inte jag behöver
gå in på de kinkiga sakerna, därför att
den fråga, som ställts för oss i dag, tycks
mig utomordentligt enkel. Vad som föreslås
av såväl utskottet som reservan -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

terna är nämligen antagandet av vissa
förordningar angående de värnpliktigas
utbildningstid. Vari skulle då hindret
ligga för att dessa förordningar toges
upp till behandling nu? Jo, herr Forslund
menade tydligen att hindret skulle
ligga däri, att vi redan ha anvisat de
anslag, tack vare vilka dessa förordningar
skola kunna bringas till tillämpning;
vi ha beviljat anslagen för de värnpliktigas
avlöning, övningar, mathållning
och vad det allt är för slags anslag. Sedan
vi en gång ha beslutat om anslagen,
skulle vi alltså vara förhindrade att
komma med några sådana ändringar.

Herr Forslund, så kan det inte förhålla
sig. Det förekommer ideligen, att
riksdagen först har anvisat ett anslag
och att det sedan i något helt annat
sammanhang kommer upp frågan om en
författning, vars tillämpning just påverkar
det ifrågavarande anslaget. Låt oss
ta ett enkelt exempel. Vi bevilja ideligen
avlöningsanslag på de olika huvudtitlarna,
och så uppkommer i något helt
annat sammanhang en fråga om fastställande
av statens avlöningsreglemente eller
ändringar i detta. Eller vi ha beviljat
anslag för någon viss sorts bidrag eller
ersättningar eller dylikt; det kan ofta
förekomma att ändringar i de författningar,
som reglera dessa bidrag eller
ersättningar, komma i ett annat sammanhang.
Saken blir naturligtvis litet annorlunda,
ifall det anslag, som tidigare beslutats,
är så litet att det inte räcker till
att fylla de nya behov, som uppkomma
genom författningsändringen. Men det
förhållandet föreligger ju inte här, annat
än möjligen på någon liten fullkomligt
oväsentlig punkt, därför att det är
fråga om förslagsanslag. Därför bortfaller
detta problem helt. Jag kan sålunda
inte alls finna, att det föreligger något
som helst hinder.

Jag vill tillägga, herr talman, att därest
detta hinder förelåg för utskottet, så
begriper inte jag med vad rätt reservanterna
likaledes ha ansett sig kunna tillstyrka
eu förordning rörande dessa ämnen.
Alt man här skulle göra någon skillnad
mellan sådant som är föreslaget av
Kungl. Maj:t och av motionärer, kan jag

inte finna någon grund för i riksdagsordningen.

Herr FORSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Min utomordentliga uppskattning
av den föregående ärade talaren
förpliktar mig att framföra ett tack för
att han har lämnat ett svar. Jag skulle
nog gärna vilja vara elev hos honom och
ha tillåtelse att opponera, men eftersom
jag inte är det, får det väl vara nog för
i dag endast med en liten vänlig hemställan
till professor Herlitz, att han för
jämförelse i sitt resonemang tar och läser
bevillningsutskottets betänkande nr
42, som behandlades förra lördagen, varvid
utskottet i ett ärende nästan analogt
med detta kommit till liknande resultat
som det jag här nu har pläderat för.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Lundgren refererade mig som om jag
skulle ha sagt, att utskottet inte ingått
på någon saklig prövning av denna
fråga. Jag hoppas att det stenografiska
referatet skall utvisa, att jag
inte gett ett så dåligt betyg åt mig och
kamraterna i utskottet. Min mening var
i varje fall att understryka, att vi inte
ha känt oss ha någon direkt anledning
att inom utskottet diskutera själva
principfrågan, om det allmänt föreligger
ett behov av en bättre utbildning
för gruppcheferna. Jag tror nästan att
jag kan säga, att vi utgingo ifrån att det
är mycket betydelsefullt, att gruppchefsutbildningen
blir så god som möjligt.
Men vi stannade vid att överväga, huruvida
det var lämpligt att nu förorda
ett provisorium beträffande utbildningstidens
längd eller att icke förorda ett
sådant provisorium.

Nu fick jag det intrycket av herr
Ewerlöfs anförande att den saken var
klar inom värnpliktskommittén, att man
där hade grundligt diskuterat problemen
och kommit fram till dessa två månaders
längre utbildning — det enda
som inte är definitivt bestämt som förslag
från dess sida var, under vilken
del av utbildningsmånaderna som dessa

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden for vissa värnpliktiga m. m.

skulle förläggas, före eller efter den utbildning
som de andra mannarna ha.
Det är ju ganska naturligt, alt en utredningsordförande,
som har kommit till
vissa bestämda uppfattningar om saker
och ting, menar att frågan därmed är
klar. Men inte fick jag det intrycket av
diskussionen i utskottet, att värnpliktskommittén
hade så definitivt bestämt sig.
För det första kanske det är skäl att understryka
vad som litet mera i förbigående
har kommit fram i denna diskussion,
att värnpliktskommittén inte är
enig om detta förslag, utan det föreligger
reservationer från två ledamöter.
Med en av dessa ledamöter ha vi i utskottet
haft förmånen att samarbeta, och
av det resonemang, som vi där hade,
kom jag till den uppfattningen att många
frågor ännu återstå att diskutera inom
värnpliktskommittén. Jag styrktes i
denna uppfattning, när jag hörde det
ordskifte, som pågick mellan departementschefen
och de två ledamöterna i
värnpliktsutredningen.

Nog är det många synpunkter utöver
dem, som skulle motivera detta förslag,
som kunna diskuteras och som jag tror
behöva diskuteras i detta sammanhang,
innan man tar slutlig ståndpunkt. Och
även om värnpliktskommittén nu är så
bestämd i sin uppfattning som dess ordförande
här menade, så är det ju många
som skola yttra sig över dess förslag,
innan det kommer till riksdagen. Jag
har således fått en bestämd uppfattning
att frågan inte alls är så nära den definitiva
lösningen som det framgick av
herr Ewerlöfs anförande, och denna debatt
har stärkt mig i den uppfattning,
som jag fick inom utskottet, att vi inte
här böra fatta ett beslut, som griper in
i de olika diskussioner, som behöva föras
om detta spörsmål innan vi äro färdiga
att ta en bestämd ståndpunkt.

Jag är för min del inte riktigt på det
klara med om det är alldeles säkert att
förslaget om dessa nio månader är den
riktiga lösningen av frågan. Herr Lundgren
var inne på det spörsmålet och
underströk, hur felaktigt beslutet var i
fjol. Ja, aktualiseras den frågan — som
den naturligtvis måste göra, när vi skola

på ett mera definitivt sätt lösa dessa
problem — kommer ju också gruppchefsutbildningen
i ett läge, som inte är
precis detsamma som nu. Ty om vi skulle
utöka övningstiden, blir det inte längre
fråga om att vi skola lägga på de två
månaderna — då kanske det räcker med
en månad och så vidare. Jag tycker att
det här finns många oklara problem,
som motivera att riksdagen icke provisoriskt
tar ståndpunkt till detta spörsmål.

Att kostnaderna också voro ett motiv
har jag redan understrukit. Herr Ewerlöf
framhöll mycket riktigt, att kostnaderna
inte få vara avgörande i en för
riket så livsviktig fråga, men jag undrar,
om det är alldeles säkert, att vi av dessa
sex å sju miljoner få ut det resultat, som
vi önska få ut. Herr Boman var inne på
frågan om att premierna nog äro för
små och till och med betydligt för små.
Men om vi endast skulle fördubbla dem,
äro vi genast upp i ett belopp av 1,5
miljoner, och den frågan kommer säkerligen
upp, när vi slutgiltigt skola behandla
denna sak.

De mannar, som det nu gäller, äro
kanske redan inkallade till tjänstgöring
eller bli det inom några dagar. De ha
allesamman nu klart för sig, att de ha
sin nio månaders värnpliktstjänstgöring
framför sig. Skall en del av dem få ytterligare
två månaders tjänstgöring, så
är jag ju inte alls säker på att de utgifter,
som läggas ned därpå, komma att ge
det resultat, som man önskar. Jag tror
att det är riktigast att vi nu inte ta någon
ståndpunkt till frågan, utan låta den
först ytterligare belysas ur olika synpunkter
för att sedan komma igen i ett
mera definitivt utrett skick.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Norman menade att man nu inte skulle
fatta något beslut i fråga om gruppchefsutbildningen,
bland annat av den
anledningen, att det kunde tänkas att
den första utbildningstiden för de värnpliktiga
behövde utökas. Jag är, herr
talman, personligen av den uppfattningen,
att första utbildningstiden, när den

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

nu fastställts till nio månader, är för
kort, men den frågan är ju inte nu aktuell.
1948 års värnpliktsutredning har
fått direktiv att arbeta på grundvalen av
en första utbildning av nio månader och
sammanlagt tolv månaders utbildning.
Under sådana omständigheter bör man
icke av den anledningen att sakliga skäl
tala för en längre första utbildning avstå
från att fatta ett beslut om att avhjälpa
den brist, som ligger däri, att vi inte
kunna utbilda gruppchefer.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag beklagar,
att jag inte lyckades bättre i
mina bemödanden att försöka ställa till
rätta för reservanterna värdet av deras
skäl att kommitténs slutliga förslag i
ämnet borde avvaktas. Jag tyckte att det
var rätt naturligt att här angiva, hur det
slutliga förslaget i ämnet med all säkerhet
kommer att se ut. Efter detta borde
ju reservanternas betänkligheter vara
hävda i den mån de eljest äro positivt
inställda till saken.

Jag vill understryka, när jag nu ser
närvarande en medlem av kommittén
som haft avvikande mening, att jag inte
stått här och gett några utfästelser med
avseende på kommittén i dess helhet
utan endast antytt, efter vilken linje
kommitténs majoritet avser att utforma
det slutliga förslaget.

Utskottets ordförande sade nu, att det
inte bara var kommitténs slutliga förslag
man borde avvakta utan mycket annat.
— Vad han därvid räknade upp
gjorde på mig intryck av hinder som jag
tyvärr måste hänföra till de obotfärdigas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr Norman
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 53;

Nej — 76.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna C och D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten E.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vid denna punkt ha herr
Carlsson i Bakeröd och jag avgivit en
reservation, vari vi anslutit oss till de
motioner, som avgivits i första kammaren
av herr Ivar Persson in. fl. och i
andra kammaren av herr Hansson i
Skegrie in. fl., nämligen att skördeuppehållet
för värnpliktiga jordbrukare måtte
utsträckas till tre veckor. Det betyder
ganska mycket för inbärgningen av skörden,
att de värnpliktiga jordbrukarna
kunna få skördeledighet under skördeti -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

den. Det är knappt med arbetsfolk på
landsbygden, och det är ju under dessa
tider ganska viktigt att vi få skörden
väl inbärgad. Det är ofta svårt för många
jordbrukare att skaffa arbetskraft när de
värnpliktiga äro inkallade till tjänstgöring.

När dessa frågor behandlades vid förra
årets riksdag, yrkades från det parti,
jag tillhör, att för värnpliktiga jordbrukare
skulle medgivas ett skördeuppehåll
av två månader. Från militärt håll ansågs
det, att om detta undantag medgåves,
bleve det svårt att bedriva en effektiv
utbildning av de värnpliktiga, och
med anledning därav beslöt riksdagen
medgiva en skördeledighet under endast
14 dagar. Nu har emellertid, när värnpliktsfrågan
varit föremål för ytterligare
utredning, även frågan om slcördeledigheten
prövats på nytt. Från vissa
jordbrukarorganisationer och även allmänna
institutioner har framhållits, att
det är nödvändigt med en skördeledighet
för jordbrukarna, men att två veckor
äro en väl knapp tid.

Sveriges lantbruksförbund yttrar t. ex.,
att om ett två månaders skördeuppehåll
för värnpliktiga jordbrukare vore svårt
att förena med effektiv militärutbildning,
det föreslagna gemensamma sommaruppehållet
för alla värnpliktiga syntes
vara den för ögonblicket lämpligaste
lösningen. Den föreslagna tiden vore
emellertid för kort för att uppehållet
skulle kunna tjäna avsett syftemål. Redan
vid ett genomgående gynnsamt skördeväder
vore ett 14 dagars skördeuppehåll
otillräckligt. Uppehållet borde därför
fastställas till fyra veckor. För att
ge önskad effekt borde detta uppehåll i
sin helhet förläggas till skördetiden. På
samma sätt har även Riksförbundet
Landsbygdens folk uttalat sig. Förbundet
anser, att ett 14 dagars uppehåll är alltför
kortvarigt.

Arbetsmarknadsstyrelsen har också
ansett det vara alldeles för litet med ett
skördeuppehåll av 14 dagar. Styrelsens
yttrande sammanfattas på följande sätt:
»Därest ett skördeuppehåll av två månader
för värnpliktig jordbrukspersonal,
vilket för jordbruket vore både önsk -

värt och ändamålsenligt, icke kunde ordnas
på ett ur såväl militär synpunkt som
jordbrukssynpunkt godtagbart sätt, syntes
ett för alla värnpliktiga gemensamt
kortare skördeuppehåll under den första
tjänstgöringen i allt fall erforderligt. Styrelsen
kunde emellertid icke tillstyrka
ett så kort skördeuppehåll som 14 dagar
utan finge av tidigare anförda skäl föreslå
ett uppehåll av minst tre veckor. Det
förefölle styrelsen som om ett övningsuppehåll
av tre veckor icke skulle behöva
medföra så mycket mer besvärande
komplikationer ur utbildningssynpunkt
än ett uppehåll av 14 dagar.»

Nu ha militärerna, framför allt arméchefen,
uttalat att en längre skördeledighet
än 14 dagar skulle avsevärt försämra
utbildningsmöjligheterna, därigenom
att de värnpliktiga under detta uppehåll
skulle glömma bort åtskilligt av vad de
hade lärt sig. Men det är väl att driva
den saken alltför långt. Man får ju inom
andra områden ge dem som utbildas en
eller annan ledighet på såväl 14 dagar
som längre tid utan att utbildningen blir
lidande därav. Jag kan därför inte finna
militärernas skäl tillräckligt bärande i
detta avseende. Och för övrigt, om man
drar ut konsekvenserna, hur skulle de
värnpliktiga kunna komma ihåg vad de
lärt, då de efter slutad utbildning flera
år senare inkallas för militärövningar?
Då skulle de väl ha glömt bort det mesta
av vad de lärt. Men jag kan mycket väl
förstå, att det kan vara andra skäl, som
kunna medföra olägenheter. Det kan sålunda
icke vara lämpligt, att de ickejordbrukare,
som icke skola delta i skördearbetet,
få alltför lång ledighet under
sommaren, då de kanske icke kunna få
sysselsättning.

Bäde militärt och organisatoriskt kan
det således kanske bli vissa olägenheter.
Dock synas de inte vara större än att de
kunna övervinnas, om man ökade denna
ledighet med ytterligare en vecka. Man
har i motionerna på grund av de erinringar
mot detta förslag, som gjorts tidigare,
inte sträckt sig längre än att man
har begärt en ledighet av tre veckor, och
det ha reservanterna nu anslutit sig till.
Jag kan inte se, att detta från militär

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

sida borde medföra alltför stora svårigheter,
men säkerligen skulle det för skördearbetet
och för jordbruket betyda åtskilligt,
om ledigheten förlängdes till tre
veckor.

Med anledning därav, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Ivar
Persson, Tjällgren och Lars Andersson.

Herr NORMAN: Herr talman! Här ha
vi en sådan där besvärlig avvägningsfråga,
där värdefulla synpunkter framföras
för både den ena och den andra
uppfattningen.

Värnpliktskommittén har ju ganska noga
undersökt detta spörsmål, närmast
med tanke på huruvida det skulle gå
att lösa det med en längre ledighet än
vad som nu diskuteras, men har kommit
till det resultatet, att man knappast kan
sträcka sig längre än till två veckor utan
att konsekvenserna bli rätt så ogynnsamma.

Inom utskottet har vi haft stor förståelse
för jordbrukarnas önskemål i det
här fallet — det är ju inte bara ett
egoistiskt önskemål för jordbrukarna,
utan ett intresse för hela landet — men
vi ha inte kunnat komma till något annat
resultat än att förorda, att riksdagen
stannar vid den ståndpunkt som intogs i
fjol, alltså ett skördeuppehåll på 14 dagar,
med iakttagande av de olika möjligheter
som finnas att göra detta uppehåll
så värdefullt som möjligt och med tilllämpning
av det förslag i denna riktning
som värnpliktskommittén har framlagt.

Det är olika skäl som ha motiverat vår
ståndpunkt.

Det är först tanken på alla de värnpliktiga,
som inte komma att ägna sig åt
skördearbetet under ledighetstiden och
som således också skulle få sin värnpliktstid
förlängd, då ju ledigheten skall
ligga utom de nio månaderna.

Det är också eu kostnadsfråga, som
inte är så oväsentlig. Vår föredragande
gjorde eu liten utredning, som självfallet
icke är alldeles säker, men som visar åt

3 Första kammarens protokoll i9''i9. Nr 21.

vilket håll det pekar. Han kom till det
resultatet, att en veckas uppehåll skulle
kosta omkring 700 000 kronor på grund
av att de värnpliktiga under skördeuppehållet
skulle ha kvar sina vanliga förmåner
— avlöning, portionsersättning,
familjebidrag etc. Detta skulle ytterligare
öka kostnaderna i ett läge, då varje hundratusental
kronor som man kan slippa
ge ut har ett stort värde.

Trots de sympatier som vi ha för
önskemålet om längre skördeuppehåll ha
vi därför som sagt inte kunnat komma
till något annat resultat än att föreslå, att
de nu gällande bestämmelserna bibehållas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande i det här avseendet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till den av herr Gränebo och
herr Carlsson i Bakeröd vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1 punkten E, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Gränebo
och herr Carlsson i Bakeröd vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. vissa ändringar i valutalagen.

Då emellertid herr förste vice talmunnen
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten F.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. vissa ändringar i valutalagen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kung]. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 april 1949 dagtecknad proposition,
nr 206, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni

1939 (nr 350), dels ock medgiva, att
Kungl. Maj:t finge meddela förordnande
som avsåges i 1 § valutalagen i överensstämmelse
med det förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97), som fogats
vid statsrådsprotokollet den 1 april

1949.

Enligt det förstnämnda författningsförslaget
skulle valutalagen, vilken gällde
till och med den 30 juni 1949, äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni

1950.

I förslaget till förordning om ändring
i valutaförordningen den 25 februari

1940 (nr 97) voro 1, 13 och 20 §§ så
lydande:

(Gällande lydelse:)

1 §.

I denna---svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk person,
svensk medborgare med fast bostad
i Sverige, så ock utlänning, som haft
fast bostad i Sverige sedan den 25 november
1939. Juridisk person skall anses
vara bosatt i det land, där styrelsen bar
sitt säte eller, om styrelse icke finnes,
där huvudkontoret är beläget.

13 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet
äger rätt att kräva betalning eller
som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej medgiva anstånd
med eller uppskjuta betalningen
eller träffa avtal om betalning annorledes
än med vanliga betalningsmedel
med mindre det följer av handelsbruk
eller annan sedvänja eller eljest betingas
av omständigheterna.

Ej heller---liknande åtgärder.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

I denna---svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk person,
svensk medborgare med fast bostad
i Sverige, så ock utlänning, som haft
fast bostad i Sverige sedan den 1 januari
1947. Juridisk person skall anses
vara bosatt i det land, där styrelsen har
sitt säte eller, om styrelse icke finnes,
där huvudkontoret är beläget.

13 §.

Ej heller — — — liknande åtgärder.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

(Gällande lydelse:)

20 §.

Lika med----försök därtill.

Ang. vissa ändringar i valutalagen.

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

Lika med---försök därtill.

Vad i 19 § är stadgat angående straff
för den som nppsåtligen genom oriktig
uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd,
som avses i nämnda paragraf under 3),
skall äga tillämpning jämväl beträffande
den som uppsåtligen genom oriktig uppgift
försöker skaffa sig sådan rätt eller
sådant tillstånd.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 310 av herr Mannerskantz och den
andra inom andra kammaren under nr
397 av herr Edström m. fl. I dessa motioner
hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 310 och II: 397, måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition, dock att
24 § förslaget till förordning om ändring
i valutaförordningen den 25 februari
1940 (nr 97) skulle hava den ändrade
lydelse, som i utlåtandet angivits.

Reservation hade anförts av herrar
Wiberg och Nordenson, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
avslå de föreslagna ändringarna i 1, 13
och 20 §§ valutaförordningen.

Herr NORDENSON: Herr talman! Till
detta utlåtande ha herr Wiberg och jag
fogat en reservation. Vi reservanter kunna
helt ansluta oss till vad utskottet säger
i fråga om angelägenheten att komma
till fria förhållanden på valutamarknaden,
och vi äro också ense med utskottet
om nödvändigheten att föra en
sådan politik, att man kommer till bättre
balans. Vi ha vidare den uppfattningen,
att det i nuvarande läge iir nödvändigt
för myndigheterna att ha medel i sin
hand att reglera valutahandeln, och vi

biträda därför förslaget om valutalagens
prolongering.

Men när det gäller utformningen av
valutaförordningen kunna vi inte följa
utskottet helt. Kungl. Maj :t har här föreslagit
en hel del ändringar i förordningen,
som samtliga äro att betrakta som
skärpningar av den hittills gällande lagstiftningen.
Vi mena, att dessa bestämmelser
ingripa så utomordentligt djupt i de
enskilda medborgarnas och i näringslivets
rörelsefrihet, att man här måste gå
fram med en mycket stor försiktighet.
Det är särskilt på ett par punkter, som
vi anse, att man i propositionen går
längre än som kan anses oundgängligen
nödvändigt.

Man har i 1 § föreslagit, att förordningen
skulle få tillämpning för alla personer
här i landet, som inflyttat före
den 1 januari 1947. Hittils har gällt bestämmelsen
om inflyttning före den 25
november 1939. Det har rått tvekan om
denna ändring även från riksbankens sida,
och man har också kommit fram till
att man här måste räkna med att kunna
lämna dispenser i mycket stor utsträckning
för att inte skada vår utrikeshandel.
Då sålunda de ansvariga myndigheterna
äro medvetna om att man här rör
sig på ett mycket ömtåligt område, ha
vi ansett det riktigare att inte vidta någon
iindring.

Likartat iir förhållandet i fråga om
13 §, där man skärper bestämmelserna
och gör dem väsentligt mera kategoriska
än de hittills varit. Man har också där
varit medveten om och framhållit, att
man kan möta mycket svårbedömliga fall,

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. vissa ändringar i valutalagen.

och ansett, att dispensrätten måste användas
i stor utsträckning. Vi mena, att
när förhållandena äro så pass ömtåliga,
bör man även här undvika att göra lagstiftningen
alltför hård.

Slutligen har man i 20 § föreslagit, att
även försök till överträdelser av förordningen
skulle straffas. Där kommer man
i konflikt med en princip, som varit gällande
i allmänhet för vår lagstiftning,
nämligen att kriminalisering av försök
till brott icke bör äga rum. Vi ha ansett,
att man borde hålla fast vid denna tankegång
och sålunda inte här införa en
sådan bestämmelse, så mycket mera som
det inte har förebragts särskilt starka
skäl härför.

På dessa grunder ha vi yrkat avslag på
ändringarna av dessa tre paragrafer.

Jag skall, lierr förste vice talman, tilllåta
mig att till detta mitt yttrande foga
en allmän reflexion. Vi få ju här i riksdagen
gång på gång förslag om förlängning
av gällande kristidslagar, och som
regel innebära förslagen också skärpningar.
Detta är ägnat att inge mycket allvarliga
betänkligheter. Det är i allmänhet
så, att dessa skärpningar föreslås av de
organ — kriskommissioner eller andra
institutioner —• som handha kristidsregleringarna.
Det kan ju vara rätt naturligt,
att dessa vilja ha ökade befogenheter,
ty deras arbete blir på det sättet ofta
förenklat. Men det är angeläget, alt regeringen
inte utan vidare godtar sådana
yrkanden och framför dem till riksdagen,
utan på allvar sovrar och tillser, att
man inte lagstiftar strängare än som kan
anses oundgängligen nödvändigt.

Vi vilja alla komma ifrån krislagstiftningen,
men då måste vi se till, att vi inte
skärpa den år för år, utan snarare försöka
lätta på den och, om det är nödvändigt
att behålla den, åtminstone nöja oss
med att ha kvar den i den utformning
som den fått. Vi måste se till, att vi inte
komma in i, utan att vi komma ut ur
den paragrafdjungel som kristidslagstiftningen
hotar att bli. Jag vill således särskilt
understryka angelägenheten av att
regeringen visar en stark återhållsamhet
och försiktighet när det gäller prolonga -

tion av kristidslagarna och framför allt
när fråga är att skärpa dem.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Det
framhålles allmänt, att valutakontoret
handhaft sina grannlaga uppgifter på
ett tillfredsställande sätt. Också reservanterna
ha betonat, att så har varit förhållandet,
men valutakontoret har givetvis
under sin handläggning av dessa ömtåliga
ärenden funnit, att vissa ändringar
i valutalagen äro behövliga för att
stävja mindre nogräknade personers
valutatransaktioner och affärsmetoder.

Under senare tid ha ju framträtt tendenser
till spekulation med den svenska
kronan, vilka varit ägnade att motverka
valutamyndigheternas strävan att ta hem
intjänade utländska valutor. Men när valutabehållningen
i vårt land är så svag
som den är, är det av vikt, att myndigheterna
kunna ta hem så mycket valutor
som möjligt.

Beträffande 1 § här, som det är fråga
om att skärpa, vill jag framhålla, att om
de personer, som ha bott här i landet
sedan år 1947, finna med sin fördel förenligt
att vistas och bedriva sin verksamhet
här i landet, då är det väl inte mer
än riktigt, att de i detta avseende jämställas
med övriga svenskar. Det blir
för dem en del lindringar, men också
i vissa fall skärpningar.

Utskottet har vid behandlingen av
denna fråga funnit, att det överensstämmer
med våra intressen, att lagstiftningen
ändras i enlighet med vad Kungl.
Maj:t har föreslagit, och jag skall be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som föranleddes
av ett bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 april 1949 dagtecknad proposition
nr 208, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

2) lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning;

dels ock medgiva, att riksbanken
finge för tiden från och med den 1 juli
1949 till och med den 30 juni 1950 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
hade 1 § följande lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusenfemhundra miljoner
kronor.

I samband med förevarande proposition,
i vad densamma rörde den föreslagna
lagen om riksbankens sedelutgivning,
hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren un -

der nr 311 av herrar Veländer och Mannevskantz
och den andra inom andra
kammaren under nr 398 av herrar Hagberg
i Malmö och Edström. I dessa motioner
hade hemställts, att riksdagen för
sin del måtte antaga följande lydelse
av § 1 i Kungl. Maj:ts i proposition
nr 208 framförda förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra miljoner
kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte

A) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i fråga om utformningen av den allmänna
ekonomiska politiken;

B) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt

2) lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;

C) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del samt med avslag å
de likalydande motionerna 1:311 och
II: 398 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; D)

medgiva, att riksbanken finge för
tiden från och med den 1 juli 1949 till
och med den 30 juni 1950 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, om förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

I motiveringen till punkten A hade
utskottet anfört hland annat:

»Ett övervinnande av de svårigheter,
som framträtt på utrikeshandelns område,
stiiller stora krav på exportindu -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

striens förmåga till anpassning efter de
ändrade internationella konkurrens- och
marknadsförhållandena. De fortsatta ansträngningarna
att öka exporten och bereda
den de mest gynnsamma avsättningsmöjligheter
böra, såsom fullmäktige
framhållit, bedrivas med den utgångspunkten,
att någon förändring av kronans
yttre värde ej äger rum. Lika viktigt
som det enligt utskottets mening är,
att den ekonomiska politiken inom landet
handhaves så, att kostnadsnivån i
varje fall icke ytterligare ökas, lika viktigt
är det, att stabiliseringssträvandena
icke utsättas för ett tryck utifrån. Detta
skulle bli fallet, om ensidiga åtgärder
beträffande växelkurserna vidtoges av
vårt land, åtgärder som visserligen kunna
åtminstone på kort sikt synas exportfrämjande
men samtidigt skulle fördyra
vår relativt stora import.

Mot bakgrunden av det anförda torde
det stå klart att tiden ännu icke är inne
att upptaga frågan om lättnader i de
regleringar och övriga restriktiva åtgärder
inom det ekonomiska området, på
vilka den hittills uppnådda balansen i
så hög grad vilar. Den ekonomiska politiken
måste därför målmedvetet fullföljas
efter de av statsmakterna tidigare
uppdragna riktlinjerna. Å ena sidan måste
alltså ansträngningarna inriktas på
att öka produktion, export och sparande,
och å andra sidan måste — i syfte
att hålla efterfrågan inom ramen för de
tillgängliga resurserna — investeringar,
import samt statliga och kommunala utgifter
begränsas. Av särskild vikt är att
inkomststabilisering och budgetöverbalansering
vidmakthållas. Genom att fortsätta
på den inslagna vägen blir det
möjligt att uppnå det uppställda målet,
en naturlig ekonomisk balans med bevarat
penningvärde.»

Vid förevarande punkt hade reservationer
avgivits

1) av herrar Andersson i Örnsköldsvik,
Fröderberg och Schmidt, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservafionen visade;

2) av herrar Wiberg och Nordenson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

lyda så, som i denna reservation angivits
;

3) av herrar Näsgård och Persson i
Norrby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort avfattas på sätt berörda reservation
visade.

Därjämte hade vid punkten C av utskottets
hemställan reservation anförts
av herrar Wiberg och Nordenson, vilka
under hänvisning till vad som anförts
i motionerna 1:311 och 11:398 samt i
deras reservation vid punkten A i utskottets
hemställan yrkat, att riksdagen
i, anledning av likalydande motionerna
I: 311 och II: 398 måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
med den ändringen, att 1 §
erhölle följande lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra miljoner
kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Det skulle givetvis ligga frestande
nära att försöka ge uttryck åt sina tvivel
om att den ekonomiska politik, som
vi ha fört här i landet under de senaste
åren, har ägt den fasthet och den framsynthet,
som hade varit högeligen önskvärda
och som enligt vår mening skulle
ha medfört, att vi i dag skulle ha befunnit
oss i ett avsevärt bättre läge än
vi nu tyvärr göra. Jag tror emellertid,
att kammaren i riksdagens elfte timma
inte är intresserad av att ta upp en debatt
om den saken, utan säkerligen menar
att man — inte minst i det vackra
högsommarvädret — helst bör låta bli att
tala om den snö som föll i fjol. Man kan
också peka på att i det utskottsutlåtande,
som nu föreligger, ägnas det egentliga
intresset endast åt det aktuella ekonomiska
läget och åt den närmaste framtiden,
medan man alldeles underlåter att
snegla något tillbaka i tiden.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utskottet hänvisar inledningsvis till
sitt utlåtande nr 11 angående granskningen
av riksbankens och riksgäldskontorels
förvaltning. Redan där ville utskottet
konstatera, att en viss lättnad i
spänningen mellan varutillgång och varuefterfrågan
inträtt. Vi hade, såsom det
i andra sammanhang mer än en gång
har påpekats, nått fram till den efterlängtade
balansen. I sitt nu föreliggande
utlåtande tillägger utskottet, att en försiktigare
konjunkturbedömning i samband
med vissa nedåtgående tendenser
på världsmarknaden ytterligare gynnat
utvecklingen mot en förbättrad balans
i vår samhällsekonomi. Denna utskottets
uppfattning förefaller minst sagt optimistisk,
och säkerligen kom vår förnämste
auktoritet — eller i varje fall en
av våra förnämsta auktoriteter — på det
här området det verkliga förhållandet
mycket närmare, då han förklarade, att
vi »närmat oss någonting som liknar balans»,
och dessutom tilläde, att detta någonting
i främsta rummet hade uppnåtts
med tillhjälp av åtskilliga artificiella åtgärder.

Någon fastare grund att stå på lära vi
alltså inte ha, hur gärna vi än skulle
vilja tro det, och detta gör naturligtvis
att utvecklingen måste följas med den
allra största uppmärksamhet, så att alla
nödvändiga åtgärder komma att vidtas
i god tid. Vi ha haft en olycklig vana
att vara ute i allra sista stund. Visserligen
kan ordspråket »bättre sent än aldrig»
vara trösterikt, men den största
framgången brukar följa den som i tid
ser om sitt hus.

Den i detta sammanhang mer än alla
andra oroande faktorn utgör vår export,
som även enligt utskottsmajoritetens mening
råkat in i en återvändsgränd. Majoriteten
ger emellertid ej någon närmare
anvisning om hur vi skola komma ut ur
den gränden. Den nöjer sig med att påpeka,
att ett övervinnande av svårigheterna
ställer stora krav på exportindustriens
förmåga att anpassa sig efter de
ändrade internationella konkurrensoch
marknadsförhållandena. Exporten
bör därför, tillägger man, beredas de
mest gynnsamma avsättningsmöjligheter.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

På vilket sätt detta gynnande skall
ske går utskottsmajoriteten icke närmare
in på. Endast på en enda punkt är
den fullt klar. Detta gynnande, förklarar
man, måste ske utan att någon förändring
av kronans yttre värde äger
rum. Detta uttalande är synnerligen
märkligt. Då man med all säkerhet kan
utgå ifrån att utskottet inte menar, att
en större konkurrenskraft — med bortseende
från vad som kan vinnas genom
rationaliseringar och dylikt — skall
uppnås genom en allmän lönesänkning
eller liknande kostnadsminskande åtgärder
för industrien, får väl detta närmast
tydas så, att man har accepterat rikshanksledningens
försäkran, att avsättningssvårigheterna,
åtminstone vad det
gäller massa och trävaror, icke, eller i
varje fall icke i främsta rummet, bero
på våra höga priser, utan helt enkelt
på att marknaden i de viktigaste länderna,
främst Amerika och Schweiz, är
mättad och att man där först måste konsumera
sina stora lager, innan någon
större efterfrågan kommer att inträda.
Vi skulle alltså enligt den meningen bara
ha att vänta och se. Visserligen gör utskottet
ett litet medgivande om att de
höga priserna kunna ha verkat exporthämmande,
men fäster i varje fall inte
något större avseende härvid.

Uppgifter från andra håll stämma
emellertid icke med denna uj)pfattning
om situationen. Tvärtom ha tidningarna
under den senaste tiden innehållit åtskilliga
rapporter om att behovet av de
varor som vi ha att sälja är betydande
på olika håll. Hade vi också bara lämpliga
priser att erbjuda varorna till, skulle
säkerligen försäljningar komma till
stånd. Ett faktum är vidare att andra
länder öka sin export, detta icke minst
på marknader, där vi ha varit väl inarbetade.
Sydamerika utgör ett typiskt
exempel. Här har Sverige tidigare gjort
stora ansträngningar för att komma in
på marknaden, och vi hade också i hög
grad lyckats, innan omsvängningen kom.
Nu håller emellertid alltsammans på att
spolieras. En kännare av förhållandena
i denna del av världen, direktör Ragnar
Sundén, uttalade sig häromdagen i ett

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

föredrag inför Svenska institutet enligt
ett tidningsreferat på följande sätt: »Personligen
har jag ett bestämt intryck av
att andra länder hålla på att ta loven av
oss i Latinamerika. Den optimism och de
stora framtidsförväntningar som präglade
stämningen omedelbart efter vapenstilleståndet
ha i rätt hög grad förflyktigats.
Att andra länder hålla på att
ta loven av oss i Latinamerika gäller inte
endast Förenta staterna. Det gäller även,
och detta är märkligare, England, Kanada,
Schweiz, Belgien och nu på sistone
även Frankrike. Den mycket omskrivna
engelska exportoffensiven har i
hög grad tagit sikte på Latinamerika.
England bedriver en målmedveten kommersiell
penetrering, som anpassar sig
efter handelns förändrade former. Mer i
tysthet, men kanske ännu effektivare ha
schweizarna arbetat. Den schweiziska
exportoffensiven synes målmedvetet ha
tagit sikte på att erövra de forna tyska
positionerna. Det är inte tu tal om att
till denna konkurrens snart kommer att
sluta sig den tyska. Bizonien har redan
avtal med Argentina, Colombia, Chile
och Uruguay. De offererade priserna äro
i vissa fall sådana att de måste bereda
de svenska tillverkarna en hel del bekymmer.
»

Dylika fakta borde göra det uppenbart
för oss att det inte finns någon annan
lika verksam utväg att på nytt göra
våra exportindustrier konkurrenskraftiga
än ett nedskrivande av kronans
värde.

Man hade också ett intryck av att bankoutskottet
i sitt förut omnämnda utlåtande
nr 11, som diskuterades här i kammaren
för halvannan månad sedan, var
på väg mot en sådan uppfattning. Utskottet
konstaterade där, att det dittills
funnits välgrundad anledning att ej genomföra
någon nedskrivning av kronans
värde, men det fanns liksom underförstått,
tyckte man, att tiden härför när
som helst kunde vara mogen. Tydligen
har man dock nu låst sig fast vid den
gamla uppfattningen. I det nu föreliggande
utlåtandet är man som sagt mycket
bestämd i sin mening. Det höjdes
dock i utskottet röster även bland ma -

joritetens företrädare, att man här borde
skriva något försiktigare, då det kanske
till sist ändå skulle bli ofrånkomligt
att verkställa denna nedskrivning.

Enligt folkpartiets uppfattning, till vilken
glädjande nog också högern och
bondeförbundet anslutit sig, är tiden för
denna operation redan inne. Vi kunna
inte riskera att vår export mer eller mindre
fullständigt stoppar upp. Redan nu är
det bekymmersamt nog, men vi kunna
vara övertygade om att konkurrensen
undan för undan skarpes. Vid en nyligen
avslutad ekonomisk konferens i
Edinburgh framhöll den engelska finansministern
Cripps att den engelska nationen
måste arbeta ännu mycket hårdare
för att kunna bemästra situationen,
och förre utrikesministern Eden har understrukit
detta med att förklara att England
nu överallt har att möta en ständigt
hårdnande konkurrens.

Vad som i det stycket gäller för England
gäller i lika hög grad för oss, ja,
till och med i högre grad, eftersom Englands
läge torde vara något bättre än
vårt.

Utskottet anför som enda skäl för sitt
ståndpunktstagande beträffande växelkurserna,
att ensidiga åtgärder från vår
sida visserligen skulle synas exportfrämjande,
dock bara på kort sikt, men
samtidigt fördyra vår relativt stora import.
Detta är för utskottet så avskräckande,
att utskottet säger ett oåterkalleligt
nej. Naturligvis kan detta om importen
också vara riktigt, men i vår bekymmersamma
situation lära vi knappast
komma ifrån att ta den risken. Det
är för övrigt inte så alldeles säkert att
risken är så stor som utskottet vill göra
gällande. Det föreligger nämligen goda
skäl att antaga att vad vi förlora på kronans
nedskrivning går tillbaka till oss
genom de på senaste tiden inträffade
och alltjämt pågående prisfallen på
världsmarknaden. Även här kan alltså
vad utskottet i annat sammanhang anför
om »vissa nedåtgående tendenser på
världsmarknaden» åberopas. Hur som
helst komma priserna på även för oss
mycket begärliga varor inte att ha något
större intresse för oss, om en oklok

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

politik lamslår vår export och vi alltså
inte längre ha några pengar att köpa de
där begärliga varorna för.

Det yttrades i går här i kammaren, att
det ansågs olämpligt att åberopa tidningsartiklar
här i riksdagen. Tydligen
menade talaren att sådana artiklar ofta
äro så pass ovederhäftiga att de inte ha
något större bevisvärde. Som tidningsman
kände jag mig inte nämnvärt träffad
av denna kritik, eftersom de åberopade
två artiklarna voro skrivna av en
filosofie licentiat respektive en generaldirektör.
Däremot tror jag att det kan
vara ganska berättigat att åberopa vad
en erfaren tidningsman skriver, framför
allt om denne erfarne tidningsman är
bankoutskottets ärade ordförande, som
enligt ett citat som jag såg i en tidning
i morse — jag har inte sett originalet
— visserligen försvarade utskottets inställning,
men också antydde att den
kunde tyda på att vi äro inne på en
högfärdens väg. Det talades också för
några dagar sedan här i kammaren —
jag tror det var herr Forslund som
nämnde det i samband med debatten om
flyget -— att vi hade varit benägna att
visa alltför stort högmod; vi hade inte
insett att vårt land egentligen är ganska
litet. Jag tror att man bör understryka
den synpunkten. Vårt land har inte den
storleken att vi kunna sätta oss på våra
höga hästar, utan jag tror att en blygsamhet
inte bara skulle vara klädsam i
det här sammanhanget, utan också synnerligen
lönsam. Det är kanske onödigt
att dessutom ånyo åberopa ett gammalt
ordspråk, nämligen det som talar om att
högmod ofta går före fall.

Herr talman! Jag vill till sist understryka
vad som i folkpartiets reservation
säges, då man påpekar att en anpassning
av kronans yttre värde på den ena eller
andra vägen är en nödvändig förutsättnig
för en tillräcklig ökning av den
svenska exporten. Endast på detta sätt
kan steg för steg en utvidgning av importen
av livsviktiga varor möjliggöras
och därmed det svenska näringslivets utveckling
främjas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av undcrtec.k -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

nåd och herrar Fröderberg och Schmidt
avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I stort sett äro vi väl kanske
ganska ense om vårt sätt att betrakta
de penningpolitiska problemen.

Med anledning av att den senaste talaren
dock i fråga om en del åtgärder
och deras resultat påstod, att dessa resultat
hade uppnåtts »med artificiella
medel» skulle jag vilja fråga vad som
menas med »artificiella medel». År
det t. ex. artificiellt att höja räntan?
År det artificiellt att riksbanken tillgriper
reglerande åtgärder på penningpolitikens
område? Är det artificiellt
att depreciera valutan? Är det artificiellt
att man genom den ena eller
andra åtgärden inskränker investeringarna
eller ingriper på arbetsmarknaden
eller att man beslutar om handelsavtal
med andra makter? Jag menar att det
ena som det andra är lika artificiellt
eller lika litet artificiellt. Om en åtgärd
medför ett önskat resultat så får det väl
sägas vara en åtgärd som har varit
nyttig, och då kan den väl inte sägas
vara artificiell- Därför tror jag inte att
man bör ta sådana ord i munnen, tv de
äro som en bumerang, som kommer igen
till den som har slungat ut den.

Vi ha ju diskuterat det här problemet
en gång förut i år, i samband med riksbankens
decharge. Det är inte så särskilt
mycket nytt som utskottet och dess reservanter
nu ha att komma med. Det är
en sak som inte är ny men dock sägs på
ett annat sätt än förut, nämligen allt vad
som sägs beträffande devalveringen av
kronan. Beträffande den saken uttryckte
sig framför allt utskottet, men även reservanterna,
mycket försiktigt i början
av riksdagen. Man erkände att problemet
fanns, men man tyckte att det var så
ömtåligt, att man inte borde tala alltför
högt om saken. Nu däremot äro alla borgerliga
partier ense om att nu kan man
köra fram till stora trappan, nu skall devalveringen
ske, och enligt folkpartiet
skall den ske så fort om möjligt.

Innan jag går in på den saken skulle

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

jag vilja göra ett par randanteckningar
särskilt till högerns reservation. Högerreservanterna
säga: »En skenbar jämvikt
har visserligen nu åvägabragts, men den
har vunnits till priset av att näringslivet
och arbetsmarknadens parter i viktiga
hänseenden berövats sin rörelsefrihet
och att den ekonomiska verksamheten
inriktats på en nivå, som är lägre än
den som kunnat uppnås inom ett friare
system.» Men om man vänder på bladet
och läser i samma reservation finner
man följande: »Så länge rubbningen av
den samhällsekonomiska balansen beror
på att köpkraften är för stor i förhållande
till varumängden, vilket obestridligen
är karakteristiskt för dagsläget,
måste den aktiva penningpolitiken bedrivas
efter restriktiva linjer.» Jag tycker
det ena strider mot det andra. Om
högern är så ledsen över att det har
uppstått en viss bundenhet så skulle den
inte samtidigt yrka på restriktioner.

Det där erkännandet som högerreservanterna
göra i den mening jag först citerade
får väl sägas vara ett uttryck för
att friheten inte alltid är något som är
att ta på hyllan; den är inte någonting
som man i vilken situation som helst kan
räkna med som befintligt. Man kan
tycka att det nuvarande läget är krisartat,
men jag tror att det i vilket
läge vi än befinna oss alltid finns spänningar
både inom staterna och mellan
staterna, spänningar som man måste möta
just med vad högern här kallar för
restriktioner. Vad är friheten? Högern
säger att näringslivet och arbetsmarknadens
parter ha berövats sin rörelsefrihet.
Ja, det är sant att man har måst
ingripa både på det ena och på det andra
sättet, men i fråga om lönerna och priserna
har det dock inte varit fråga om
något tvång; speciellt i fråga om lönerna
har det ingåtts överenskommelser mellan
regeringen på ena sidan och arbetsmarknadens
parter på den andra. Och
när det har gällt lönerna har högern i
allmänhet varit missnöjd över att dessa
inte ha kunnat låsas fast på en lägre
nivå och med starkare restriktioner än
som i själva verket har varit möjligt. I
alla tidigare valutadebatter här i riksda -

gen har herr Nordenson angripit regeringen
framför allt för att lönerna ha
stigit. Jag kan inte förstå annat än att
han med dessa uttalanden har givit på
hand att regeringen under alla förhållanden
inte har gått alltför hårt fram i fråga
om våld på friheten.

Högerreservanterna yttra som sagt
också att »den ekonomiska verksamheten
inriktats på en nivå, som är lägre än den
som kunnat uppnås inom ett friare system».
Vad menas med »en lägre nivå»?
Jag har faktiskt inte kunnat översätta
herr Nordensons skriveri här — det är
kanske herr Wiberg som har skrivit (let,
men jag skulle tro att herr Nordenson är
verbalinspirerad, så att han vet vad orden
betyda. Vad menas med en lägre nivå?
Jag tycker att högern genomgående
har givit uttryck åt den uppfattningen,
att nivån är för hög. Om allting skulle
bli alldeles fritt — och de använda uttrycken
skulle väl kunna ge ett visst fog
för att det är någonting sådant man har
i tankarna — så skulle situationen säkert
bli ännu svårare än den är för närvarande.
Om löner och priser finge stiga hur
som helst, så skulle vi få eu större import
och en mindre export, så vi äro inte
alldeles på den säkra sidan om vi följa
högerdeklarationen.

Det talas också om de arbetsföra åldrarnas
tillbakagång. Ja, en sådan tillbakagång
kan konstateras. Vi måste beklaga
att utvecklingen för närvarande
och under de närmast följande åren
kommer att gå därhän, att de gamla bli
allt flera och de unga relativt sett färre.
Men förr eller senare ändrar sig även
den proportionen, och för dagen ha vi
dock en viss motvikt i det stora antalet
utlänningar som befinna sig i landet och
som väl huvudsakligen äro människor
just i de arbetsföra åldrarna. Vi ha just
nu 180 000 utlänningar i landet, därav
inte mindre än 120 000 skandinaver, och
dessa utlänningar utgöra ju ett visst tillskott
till det antal unga människor som
erfordras och varigenom en viss kompensation
erhålles. Detta tillskott är inte
tillräckligt, det jämnar inte ut befolkningsbalansen,
men det ger dock en viss
hjälp. Det är ju egendomligt, detta tal

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

om att läget här i vårt land är så dåligt
i jämförelse med andra länders, att vi
måste tillgripa alla möjliga åtgärder, och
speciellt en depreciering av kronan. Det
visar sig ju att andra länders människor
i stegrat antal invandra till Sverige. Under
det sista året ha inte mindre än
33 000 utlänningar invandrat till Sverige,
och av dessa voro inte mindre än två
tredjedelar danskar, norrmän och finnar,
så det är inte bara flyktingar som
ha kommit hit, utan huvudsakligast människor
som ha rest hit för att söka arbete.
En och annan har kommit av politiska
skäl också, men de flesta ha kommit
hit därför att arbetsmarknaden här
är bättre än i Danmark, Norge och Finland.
Om läget vore så dåligt som det
sägs, skulle våra grannar inte strömma
hit. Det kan naturligtvis anföras åtskilliga
andra synpunkter på detta problem.
Det hör kanske inte till dagens resonemang,
och jag vill inte fördjupa mig i
det, men jag tycker att saken behöver
påpekas.

Det som är det väsentligt nya i reservanternas
resonemang är frågan om devalveringen.
Det är egentligen beklagligt
att vi skola behöva stå här i riksdagen
emot varandra och diskutera denna
sak, tv det är ju någonting som man
skall bedöma efter förnuftsgrunder och
inte efter politiska grunder.

Ja, om man renodlar begreppen, så äro
förnuft och politik inte samma sak, utan
ofta motsatta begrepp.

Alla de borgerliga partierna sätta nu
sitt hopp till devalveringen. Jag tycker
inte att detta riktigt hör samman med
den sakliga granskningen av dagens
ekonomiska läge. Märkvärdigt nog är det
i folkpartiets reservation som man särskilt
starkt trycker på att kronan bör
skrivas ned. Jag säger märkvärdigt nog,
tv folkpartiets representanter ha förut
varit lika försiktiga som vi när man har
talat om denna sak, och den talare ur
folkpartiet, som nyss hade ordet, var
inte så påstridig som reservationen är,
utan han gick över denna fråga litet
lättare, och högern är i sin reservation
ännu försiktigare.

Ännu i våras menade folkpartiet, all

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

om man skulle göra en devalvering skulle
man göra det tillsammans med andra
länder, närmast då de europeiska länderna.
Nu är folkpartiet på det klara
med att vi skola ta steget fullt ut, alldeles
ensamma.

I bondeförbundets reservation står det
att vi skola devalvera kronan inte för att
kunna göra bättre affärer, utan bara för
att återställa det läge som rådde före
1946, då vi skrevo upp kronan. Men det
skall väl finnas någon anledning till att
man företager en devalvering, och den
anledningen skall väl vara att vi tack
vare denna åtgärd skola kunna göra
bättre affärer, så jag tycker inte att bondeförbundet
heller är så slugt i alla situationer.
Det är ju gott och väl att man
återställer det läge som rådde före 1946,
men det fanns väl ett skäl för den appreciering
som då företogs, och faktiskt
voro vi ense om den åtgärden, i varje
fall högern, folkpartiet, bondeförbundet
och socialdemokraterna; jag kan för
resten inte minnas att kommunisterna
hade någon avvikande uppfattning heller.
Då voro vi dårar år 1946, måste
väl bondeförbundarna mena, eftersom
vi nu måste knäfalla och be om ursäkt
för att vi vidtogo en så dum åtgärd som
valutaappreeieringen. Man frågar sig
varför läget så katastrofalt har förändrats
till vår nackdel sedan dess. Jag
skulle i det sammanhanget vilja understryka,
att alla länder ha samma problem
som vi. I alla länder funderar man
på att vidtaga åtgärder för att förbättra
köpkraften och handelsbalansen.

I folkpartiets reservation säges det att
man måste återställa landets konkurrenskraft
så fort som möjligt och att den
frågan inte kan skjutas undan. Det läge
som folkpartiet vill ändra på skulle alltså
bero på att våra produktionskostnader
äro fiir höga, vilket är detsamma
som att våra arbetslöner äro fiir höga.
Det är möjligt att vi ha sträckt oss längre
än skinnfällen räcker, och det giiller inte
bara arbetarna, som man i allmänhet pekar
på i det här sammanhanget, utan
också andra grupper. Boten borde då
närmast vara att man sänkte alla löner
i landet, inte bara fiir arbetarna, utan

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

också för tjänstemännen. Det tycker folkpartiet
är uteslutet, den vägen kunna
vi inte gå, och det anser jag också. Därför
vilja nu alla de borgerliga partierna
gå den andra vägen och skriva ned kronan.
Det är klart att detta är en utväg,
om kronan är för högt värderad, men
åtgärden lyckas inte annat än om resultatet
blir att våra produktionskostnader
bli lägre, d. v. s. om det svenska folket
får sin levnadsstandard sänkt.

Om det skulle vara nödvändigt att
våra svenska arbetare, tjänstemän och
andra skulle få sin levnadsstandard
sänkt via devalveringen och om de skulle
taga ställning till saken alldeles opartiskt,
så skulle de kanske lika gärna gå
med på en lönesänkning som på en nedskrivning
av kronans värde. Men är det
någon som inbillar sig att arbetare och
andra löntagare skulle finna sig i att
man devalverade kronan, så att de finge
sin standard sänkt? Nej, det är klart att
de skulle komma att resa motstånd. Det
skulle komma att bli löne- och prisuppskruvningar.
Hela den nuvarande stabiliseringspolitiken
skulle kullslås genom
en devalvering, och jag skulle för min
del ha mycket svårt att vara med om
att vidtaga en sådan åtgärd just i den
nuvarande ömtåliga situationen, där åtminstone
regeringen liar accepterat det
kategoriska imperativet att läget skall
vara orubbat.

Folkpartiet vill däremot åstadkomma
en rubbning av det hela och bana nya
vägar. Jag tror att det är omöjligt i dag
att vandra den vägen.

Högern uttalar sig som sagt mera försiktigt
beträffande en förändring av kronans
värde. Högern säger, att en devalvering
inte är tillräcklig, utan att det
dessutom behövs en jämkning nedåt av
löner och priser. Det är ju försiktigt den
ena vägen, men oförsiktigt den andra, ty
är det någon som tror att vi skola sänka
dels kronans värde och dels lönerna
i landet? Det är en utopi, som jag inte
trodde att herr Nordenson, som ju dock
är en realpolitiker, skulle falla för. Man
kan ju säga sådant, men jag säger som
man förr sjöng i en visa: Det är lätt att
säga tulipanaros, men att göra den är

svårare. Jag anser att läget i världen är
så pass ömtåligt och så pass dunkelt för
dagen, att det faktiskt inte går att bedöma
det utifrån våra svenska förhållanden.

Motsvarande gäller också om Amerika.
Man talar här i reservationen om att
prisläget är i fallande i Amerika. Ja, för
dagen är det så, men det kan lätt bli
en annan tendens i morgon. Det kan lika
lätt bli en inflation i Amerika som det
kan bli ett prisfall. Det sägs att vi genom
ett prisfall utomlands skola få kompensation
för den höjning av importpriserna,
som måste bli en följd av en devalvering
av kronan. Men om det skall vara
något värde med en devalvering så
skall väl detta ligga i att importen inskränkes.
Om priserna ute i världen falla,
så att vi kunna importera lika billigt
som förut, så blir det ju ingen sänkning
av importen och antagligen ingen nämnvärd
ökning av exporten heller.

Högern säger också att importpriserna
ha sjunkit med 8 poäng men att de
svenska exportpriserna ha sjunkit med
39 poäng. Ja, det ser ju ganska illa ut,
men jag antar att massapriserna ingå i
det material som dessa uppgifter äro
byggda på, och massapriserna ha ju
egentligen inte något med våra svenska
valutaförhållanden att göra. Att de kanadensiska
massapriserna äro så låga
beror ju framför allt på att massafabrikanterna
i Kanada inte behöva betala någonting
för skogen. Rotvärdet är ju betydligt
här i vårt land. Jag vill inte diskutera,
om det är för högt, men jag har
hört många — inte bara arbetare, utan
även fabrikanter och skogsägare — som
uttala den uppfattningen, att rotvärdet
är alltför högt. Jag tror inte det går att
få till stånd en utjämning i riktning mot
de kanadensiska eller amerikanska massapriserna
genom att man reviderar rotvärdet,
men det kan ändå vara skäl i
att undersöka hur det ligger till med
den saken.

Men om vi under alla förhållanden
skola devalvera kronan, så att våra massapriser
komma i jämnhöjd med de -amerikanska,
få vi gå ganska långt.

Jag vill till slut för min del säga, att

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

man inte kan utesluta möjligheten av en
devalvering. Detta uttalade utskottet redan
i våras. Men jag tror att en ensidig
devalvering, dår Sverige ensamt beträdde
den farliga vägen, skulle vara en kapitulation,
som inte skulle vara nyttig
vare sig för den politik som regeringen
vill anbefalla eller för hela vårt näringsliv.
Om vi komma i sällskap med ett
flertal av Europas länder däremot, kan
enligt min mening en sådan åtgärd beslutas
utan svårare slitningar. Skola vi
ensamma göra en devalvering, komma
verkningarna på det svenska näringslivet
att inte bara bli en ökning av vår
export —- vilket naturligtvis är gynnsamt
— utan också en höjning av levnadskostnaderna,
och hela den stabiliseringspolitik,
som regeringen med möda
har genomfört under de sista åren,
kommer att rubbas.

Nu är det föga antagligt att det blir
någon enighet om en devalvering i Europa.
Man kan väl knappast räkna med
en sådan åtgärd om inte stormakterna
gå i spetsen. Frankrike är ju, som det
upplystes här om dagen, ett svagt nummer.
Frankrike har inte mindre än fyra
olika värden på sin franc. Det kan ju
tänkas vara en väg för Frankrike att
gå, att man väljer ut något av de lägsta
värdena på francen, om också inte det
allra lägsta, men riksbankschefen Böök,
som har närmare kännedom om dessa
saker, försäkrade här om dagen att det
inte finns någon förhoppning om att
Frankrike skall gå den vägen; Frankrike
kommer envist att försöka vidhålla
den högsta värdering av francen som för
närvarande tillämpas. Motsvarande gällar
om England. En depreciering av
pundet skulle ju strida mot hela den
politik som England har fört. Inte heller
småstaterna — Holland, Belgien och
de andra — kunna väntas begiva sig ut
på en sådan väg, om inte Ivngland och
Frankrike gå i spetsen. Schweiz kommer
säkerligen inte att gå med i en devalvering
ens om de andra länderna gå
den vägen. Skola vi då i Sverige ensamma
ge oss ut i den leken? Ja, enligt
folkpartiet skola vi göra det, och jag
tror att även bondeförbundet anser att

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

det skulle vara en klok åtgärd. Jag tror
för min del inte att en devalvering skulle
vara förenlig med vår politik i övrigt.
Den skulle verka i motsatt riktning. Enligt
min uppfattning är det bättre att
se tiden an. Jag erkänner att läget inte
är det allra bästa, och jag tror att regeringen
är beredd att diskutera alla åtgärder
som kunna vidtagas och som med
säkerhet kunna ge effekt. Begeringen
har ju redan för många år sedan tillkännagivit
sin avsikt att samverka med
andra partier just på det ekonomiska
området. I de borgerliga reservationerna
sägs det inte mycket om den villigheten
hos regeringen. Jag tror att boten,
i den män den finns — det är ju möjligt
att den inte finns -—- bör sökas i
samling, inte i politiska motsättningar.

På 1930-talet, när den stora krisen rådde,
var läget för vår del ganska förmånligt.
Det hette ju att allt vad vi sålde
blev dyrt och allt vad vi köpte blev
billigt. Nu är läget alldeles motsatt, åtminstone
om man får tro reservationerna,
så att allt som vi sälja blir billigt och
allt som vi köpa blir dyrt. Det är ju tragiskt,
men jag tror att även dessa svårigheter
kunna ridas ut. Jag anser också
att vårt folk kan ställas inför tvånget att
göra offer. Jag tror inte vi få bita oss
fast i de föreställningar, som finnas inte
bara hos arbetarna, utan också inom
andra grupper i landet, och som innebära
att vi äro någon sorts Guds egendomsfolk,
att vi alltid skola sitta i solen,
men å andra sidan finns det ju ingen
anledning för oss att föra någon radikal
skuggpolitik och inbilla oss att vi
alltid äro dåligt ställda.

Jag tror att det enda vi kunna ge vårt
förord till här är att vi föra en realistisk
politik och försöka diskutera oss
fram, utan alltför sensationella åtbörder
utåt, till en realistisk lösning av det
utan tvivel svåra problem som föreligger.

Herr ANDERSSON, AXEL (kort genmäle):
Herr talman! Bankoutskottets

ordförande ställde den direkta frågan
till mig, vad jag menade med artificiell

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

då jag talade om att någonting, som liknade
balans, hade åstadkommits med
artificiella hjälpmedel. Jag vill bara påpeka
att jag citerade riksbankschefen,
och jag trodde att han var en så stor
auktoritet att man kunde göra det. Att
det finns en annan balans än den, som
vilar på en artificiell grund, framgår ju
också av utskottets eget uttalande, där
det står att man hoppas att genom att
anlita dessa »artificiella» hjälpmedel så
småningom komma fram till »en naturlig
ekonomisk balans med bevarat penningvärde».
Där ha vi alltså motsatsen
till det artificiella, nämligen den naturliga
ekonomiska balansen.

Herr Åkerberg sade också, att folkpartiet
vill genom nedskrivning av kronan
åstadkomma en standardsänkning.
Det är tvärtom det rakt motsatta som
folkpartiet åsyftar, och det sägs också
klart och tydligt ifrån i vår reservation,
att vi genom en nedskrivning av kronan
hoppas uppnå en hög export och därmed
också möjligheter att skapa en bättre
levnadsstandard för det svenska folket.

Herr NORDENSON: Herr vice talman!
Innan jag går in på behandlingen av de
problem, som här föreligga, skall jag be
att få göra en erinran om vissa omständigheter
i det här ärendets handläggning,
som jag anser vara mindre tillfredsställande.

När detta ärende liksom flera andra
bordlädes första gången här i kammaren
förra lördagen, funnos handlingarna inte
tillgängliga i tryck. Detta var i och för
sig otillfredsställande, men så mycket mera
beklagligt som meningen var att ärendet
skulle behandlas som i går, d. v. s.
en dag tidigare än vanligt. Ännu på
måndagen, när ärendet bordlädes för
andra gången, fanns inte bankoutskottets
utlåtande tillgängligt för ledamöterna,
utan det distribuerades först klockan 4
på eftermiddagen, således mindre än 24
timmar innan ärendet programenligt
skulle behandlas i kammaren.

Genom talmannens tillmötesgående har
behandlingen av ärendet flyttats tills i

dag, så att kammarens ledamöter ha fått
litet mera tid att begrunda problemen,
men jag måste bestämt påtala det otillfredsställande
i vad som här skett. Det
är naturligtvis en följd av den starka forcering
som riksdagens arbete är underkastat
på grund av bestämmelsen att vi
skola vara klara den 1 juni. Om det skall
bli möjligt att genomföra den reformen,
så måste arbetet forceras mera i början
av riksdagen, ty det är ytterligt otillfredsställande
att vi i slutet av riksdagen
skola få alla stora ärenden koncentrerade
till en mycket kort tid med tätare plenidagar
än vanligt. Ett sådant system måste
medföra en allvarlig försämring i riksdagens
behandling av ärendena.

Det är en hel rad frågor som behandlas
i den proposition, som vi nu gå att
taga ställning till. I vissa av dessa frågor
har utskottet varit enigt, men i ett par
andra ha olika meningar förts fram. Sålunda
har det rått enighet om prolongationen
av bestämmelserna om bankaktiebolagens
inlåning. Vidare har man varit
enig om att förlänga Kungl. Maj :ts rätt
att utfärda bestämmelser om bankernas
kassareserver, och likaså har man varit
enig om att vilja befria riksbanken från
skyldigheten att inlösa sedlar med guld.

Beträffande lagen om kassareserverna
vill jag framhålla, att det har varit med
en viss tvekan som jag för min del har
biträtt utskottets förslag. Här har på
samma sätt som i så många andra fall
regeringen begärt skärpta bestämmelser,
och man har anledning att ställa sig
tveksam inför detta. Här gäller precis
detsamma som jag påtalade nyss, när det
gällde valutaförordningen, att regeringen
synes vara alltför benägen att utan vidare
befordra de krav på skärpta bestämmelser
i krisförordningarna, som framställas
av de olika kriskommissionerna, i
stället för att iakttaga en viss reservation.
Att jag för min del trots betänkligheterna
har kunnat biträda utskottets
hemställan beror på att utskottet har
gjort en mycket restriktiv skrivning och
framhållit att lagen måste betraktas som
ett provisorium, som skall tillämpas endast
där man inte på frivillig väg har
kunnat uppnå önskat resultat, och att

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

man vid tillämpningen noggrant skall
beakta de synpunkter som ha framförts
från näringslivets sida.

Jag vill bara uttala en livlig förhoppning,
att denna utskottets anvisning också
måtte komma att följas.

Vad sedelutgivningen beträffar föreslår
Kungl. Maj:t på begäran av riksbanksfullmäktiges
majoritet, att gränsen
för sedelutgivningen skall höjas från
3 200 miljoner till 3 500 miljoner kronor.
Motiveringen för detta förslag är lika
kort som otillfredsställande. Departementschefen
säger bara, att det framgår
av de uppgifter, som riksbanksfullmäktige
lämnat, »att behov av en något
vidgad sedelutgivningsrätt föreligger».
Därmed anses saken klar; man skall höja
gränsen.

Tidigare har man ju radikalt slungat
över bord alla bestämmelser om realtäckning
för sedlarna, men man har behållit
bestämmelsen om en högsta gräns
för sedelutgivningen. Nu kan man säga
att även den gränsen i praktiken slungas,
ty här säger man ju bara ifrån, att gränsen
skall höjas, om det visar sig att det
behövs mera sedlar. När man en gång
satte en viss gräns för sedelkvantiteten
var ju meningen den, att gränsen skulle
tjäna som en stoppsignal för riksbanken,
en anmaning till banken att, därest man
närmade sig gränsen, vidtaga åtgärder i
sådan riktning att sedelomloppet skulle
minskas.

Om man nu slår in på den vägen, att
man utan vidare höjer gränsen bara därför
att ett behov därav inträder, så kan
det ifrågasättas om det är någon mening
med att över huvud taget ha någon
gräns; man skulle ju lika gärna kunna
nöja sig med att bestämma att riksbanken
äger utgiva sedlar efter behov.

Det betraktelsesätt, som ligger bakom
Kungl. Maj ds förslag beträffande sedelutgivningen,
innebär att man anser atl
det inte finnes något samband mellan
sedelomloppet å ena sidan och efterfrågan
på varor och tjänster i marknaden
å den andra och att således sedelomloppet
inte skulle ha något samband med
prisutvecklingen. It i ksgäldsfu.11 mäktiges
ordförande, herr örne, har i sitt yttran -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

de mycket kraftigt betonat att sedlarna i
allmänhetens händer dock representera
en köpkraft. Särskilt i tider, då man är
obenägen att spara och gärna vill komma
över varor, måste en stor sedelmängd utöva
ett mycket starkt tryck på prisnivån
och en minskning av sedelomloppet
innebära en motsvarande lättnad på detta
tryck. Det synes mig vara ganska svårt
att komma ifrån, att ett samband här
existerar, och att det är angeläget att
man verkligen försöker hålla tillbaka sedelmängden.

Jag skulle också vilja fråga, hur det
egentligen skulle gå om vi i vår lagstiftning
över huvud taget skulle slå in på
den vägen, att en lag som blir obekväm
för oss ändras utan att vi ens ha försökt
att på allvar tillämpa den och se om det
är möjligt att följa den. Situationen påminner
mig litet om en händelse för
många år sedan, när åttatimmarslagen
hade antagits i de flesta länder. Jag var
i Frankrike och kom till en fabrik, där
man hade mycket att göra, och jag frågade
om man hade något besvär av den
nya åttatimmarslagen. Nej, svarade man,
det ha vi inte alls, vi anmäla bara att vi
ha bråttom, och så arbeta vi så mycket
som vi behöva. Jag undrar vad som skulle
sägas här i landet om man började behandla
våra lagar och bestämmelser på
ett lika lättvindigt sätt.

Jag tror således att denna gränssättning
för sedelomloppet har en alldeles
bestämd uppgift att fylla, nämligen att
vara en varningssignal, en uppmaning
till den sedelutgivande banken att iakttaga
försiktighet och att vidtaga restriktiva
åtgärder, och med hänsyn till denna
betydelsefulla uppgift anser jag icke
att man utan vidare kan göra den ändring
som här är föreslagen. Jag yrkar på
denna punkt bifall till reservationen.

Jag kommer så över till frågan om den
ekonomiska politiken i allmänhet. Utskottet
siiger i sitt utlåtande, att vad det nu
gäller är alt öka produktiviteten, exporten
och sparandet och att begränsa investeringarna,
importen och de allmänna
utgifterna. Detta säger emellertid
ganska lilet, ty utskottet an get'' praktisk!
taget inte alls hur vi skola åstadkomma

Nr 21.

Onsdagen den 25 mai 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

denna önskvärda ökning av produktiviteten
m. in., och inte heller anges det
närmare, hur man skall utforma de önskade
begränsningarna.

Man uttalar sin stora tillfredsställelse
med att det har blivit en viss avspänning,
en viss balans i det allmänna ekonomiska
läget, och så deklarerar man:
»Genom att fortsätta på den inslagna vägen
blir det möjligt att uppnå det uppställda
målet, en naturlig ekonomisk balans
med bevarat penningvärde.»

Det är på den punkten jag måste anmäla
en bestämt avvikande uppfattning;
det är bär som åsikterna verkligen på
allvar gå isär. Vi ha inom övriga partier
varit med på att det skulle åstadkommas
ett stoppläge, vi ha varit med
om pris- och lönestopp och andra åtgärder
för att få, som det flera gånger
har uttryckts, en andhämtningspaus i utvecklingen.
En sådan paus är nådd, men,
som det redan förut här har påpekats,
den balans, som vi nu ha kommit till,
är i själva verket icke en naturlig balans.
Den är åstadkommen med en rad
av restriktioner, regleringar och ransoneringar,
med andra ord genom ett hårt
tvång på människorna och näringslivet,
och man har alltjämt under ytan en stark
spänning på olika områden. Vi tro därför
inte att man bara genom att fullfölja
restriktioner och, som man nu tycks vilja
göra på många områden, skärpa dem
kan nå den naturliga balansen, utan vi
mena fastmera att det nu gäller att begagna
det tillfälliga jämviktsläge, som
har uppstått, för att utifrån detta arbeta
för att komma till en friare ekonomi.
Det gäller att se till att i möjligaste mån
kunna frigiva krafterna och att skapa
en sådan jämvikt inom olika områden,
att tillgång och efterfrågan någorlunda
motsvara varandra, så att man kan överlämna
åt den fria marknaden att bestämma
prisbildningen. Det är detta som är
vårt allt överskuggande problem: att
komma tillbaka till en naturlig balans,
där tillgång och efterfrågan i huvudsak
motsvara varandra.

Herr Åkerberg har här menat, att vi
ha accepterat den nuvarande balansen.
Men skillnaden ligger däri, att vi anse

att uppgiften nu är att sträva efter att
komma ifrån det nuvarande läget.

Vidare gjorde herr Åkerberg gällande,
att jag mångfaldiga gånger skulle ha angripit
regeringen för att lönerna stigit.
Nej, herr Åkerberg, så orimliga anklagelser
har jag inte utkastat, ty vi ha alla
varit ense om att man inte skulle binda
lönemarknaden genom någon lagstiftning,
utan den skulle hållas fri. Jag bär
endast beklagat, att lönerna i vissa fall
ha tagit väsentliga språng uppåt, vilket
har återverkat på prisbildningen och bidragit
till att försämra vårt penningvärde.

Herr Åkerberg försökte att konstruera
fram en motsättning mellan å ena sidan
vårt tal om att det är nödvändigt att ha
restriktioner och å andra sidan den omständigheten
att vi klaga på dem. Förklaringen
ligger i att vi ha accepterat
tvånget att ha restriktioner för en övergående
tid, men att vårt mål är att komma
från dem.

Han undrade också, hur det kunde
förklaras, att vi påstå att genom restriktionerna
har vårt ekonomiska läge stannat
på en lägre nivå. Det vill jag förklara
med att dessa restriktioner utöva en
mycket starkt hämmande inverkan på
näringslivet. Gång på gång bli våra initiativ
hämmade genom olika kontroller,
som utövas mot näringslivet. Det beror
bl. a. på de mycket långa dröjsmål med
behandlingen av ärendena, som förekomma
i kommissionerna. Jag kan nämna
ett exempel för herr Åkerberg, som visar
hur besvärande det kan vara med
detta kommissionssystem. Vid ett tillfälle
sysslade jag i mitt företag med en
produktion, där vi hade att göra med
inte bara industrikommissionen utan
även livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden.
Det visade sig, att vi
någorlunda snart kunde komma överens
med var och en av dessa kommissioner,
ty näringslivet har en viss vana att anpassa
sig. Problemet uppstod därigenom,
att kommissionerna inte kunde komma
överens sinsemellan. De hade olika
uppfattning om prissättningen på olika
varor och bromsade under avsevärd
tid vår tillverkning —- d. v. s.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

med den modifikationen, att när en tid
gått satte vi helt enkelt i gång och överlämnade
åt kommissionerna att komma
överens bäst de ville. Det är sådant vi
avse, när vi säga att kommissionerna
hämma produktionen och att vi därigenom
kunna hamna på en för låg nivå.

Jag skall inte fördjupa mig mera i herr
Åkerbergs funderingar på detta område,
men jag skulle vilja uttala en undran,
hur den socialdemokratiska gruppen i
denna kammare ställer sig till den boskillnad,
som dess ledare bär gjort mellan
politik och förnuft. Jag undrar om
inte herr andre vice talmannen, när han
i kväll vandrar hem till sin lya och tar
sitt förnuft till fånga, kommer till en
åsikt, som är helt annorlunda än den
han uttalat här i kammaren.

Jag vill framhålla ytterligare eu sak.
Det program, som lagts upp för hela vår
ekonomiska politik, medför inte bara
stora olägenheter och stor stelhet, utan
man kan också ifrågasätta, om det inte
innebär en viss orättvisa. Vi ha fastslagit,
att vi skola genomföra pris- och lönestoppet.
Det innebär i realiteten att
löntagarna, som utgöra ett mycket stort
antal i vårt land, skola få behålla sin
levnadsstandard oförändrad. Vi ha även
genomfört en jordbruksreglering, där
riktpunkten har varit att de, som äro
sysselsatta i jordbruket, skola ha en oförändrad
standard. Det kan vara fullt berättigat
under en övergångstid, men om
vi komma i ett läge med eu försämrad
konjunktur, som pressar hela det svenska
näringslivet, frågar man sig, om detta
är hållbart. Såvitt jag kan förstår blir
det de övriga delarna av befolkningen,
närmast näringslivet och de fria företagarna,
som på grund av de hårda restriktionerna
i form av priskontroll in. in.
komma att få bära följderna av ett försämrat
liige.

Detta synes mig inte vara fullt förenligt
med rättvisans krav. Utveckla sig
våra ekonomiska förhållanden i nedåtgående
riktning och minskar vår produktion,
bör levnadsstandarden rimligtvis
sänkas över lag för alla inedborgarklasser.
Jag tror också att en alltför hård

4 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 21.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

pressning av näringslivet måste medföra
ogynnsamma verkningar genom stagnation,
på längre sikt en minskning av
skatteunderlaget och därmed en rubbning
av hela vår statsfinansiella balans.

Vi måste göra klart för oss, att det
program, som vi hittills lagt upp, måste
vara ett temporärt program, berättigat
under ett övergångsskede, men som
måste avlösas av andra linjer i fortsättningen.
Det gäller att på olika områden
försöka åstadkomma en ökad rörlighet
och friare prisbildning. Det är dock i
sista hand den fria prisbildningen, som
åstadkommer att vi få den bästa produktionen.
Därför tror jag att det är angeläget,
att vi göra klart för oss, att den stabilitet,
som vi hittills ha eftersträvat, inte
är någon patentmediein för framtiden.
Nu måste vi kämpa för en ökad rörlighet.

Jag har velat understryka detta, därför
att även inom grupper, som representera
andra intressen än dem som
stå mig nära, har man börjat komma till
den uppfattningen, att denna stelhet i
längden inte är lycklig och att det är
nödvändigt att vi försöka återställa rörligheten.
Det gäller inte bara priserna
utan även lönemarknaden.

Problemet är utomordentligt svårt.
Man kan inte på rak arm draga upp
några riktlinjer, men då det för närvarande
på så många håll finns en känsla
av att den hittillsvarande politiken inte
räcker till, utan vi måste komma in på
andra linjer, vore det värdefullt, om regeringen
toge ett initiativ och försökte
åstadkomma överläggningar mellan olika
parter om detta problem. Jag tror
att ett sådant initiativ skulle mötas med
förståelse i många läger.

I detta sammanhang vill jag framhålla,
att det har undrats över, att man
inte hört något alls om de överläggningar,
som under senare tid ha förts
mellan regeringen och näringslivet. Dessa
förhandlingar togos upp på nyåret,
dels på en mera allmän basis, dels också
inom speciella kommittéer för särskilda
frågor. Förhandlingarna ha pågått ganska
länge nu. Det vore mycket värde -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken,
fullt om regeringen ville lämna något
besked om resultatet och hur man ser
på det arbete som där har utförts.

För att uppnå den rörlighet, som nu
bör eftersträvas, måste vi verkligen släppa
näringslivet och individerna fria, i
den mån det finns någon möjlighet därtill.
Vi ha på ganska många områden av
näringslivet kommit i det läget, att det
är balans mellan varutillgången och efterfrågan.
Där bör priskontrollen upphävas,
så att prisbildningen får ske
fritt i marknaden. Näringsorganisationerna
ha framfört önskemål om frigivande
av vissa områden, och saken har
varit föremål för behandling i priskontrollnämnden.
Man har dock en stark
känsla av att priskontrollnämnden där
håller igen mycket hårt. Den är beredd
att släppa kontrollen på mindre områden
— gåslever, kaviar och andra sådana
smärre artiklar lära nyligen ha
lössläppts — men det hjälper inte i
stort sett. Det är på mera centrala områden,
som vi måste försöka få tillbaka
friheten. Man får då inte vara alltför
försiktig utan får verkligen taga litet
djärva grepp. Det kan naturligtvis
hända, att priserna på vissa områden
kunna springa något i höjden att börja
med, men oftast blir det endast övergående.

Alldeles säkert är, att priskontrollen i
vissa fall hämmar prissänkningar. Det
finns områden, där man antagligen, om
man släppte priskontrollen, skulle finna,
att den fria konkurrensen skulle
sänka priserna. Anledningen till att företagarna
inte spontant sänka priserna
är, att de inte veta vad priskontrollnämnden
kommer att säga. Om de sänka
priserna, riskera de att priskontrollnämnden
säger: »Jaså, ni sänka priserna.
Då kan ni säkert sänka dem ytterligare.
» Det är priskontrollnämndens
bristande förståelse för näringslivet, som
gör, att man här i själva verket får ett
sämre läge än om nämnden visade litet
större smidighet i handläggningen av
ärendena. Det vore värdefullt om regeringen
tog upp denna sak på allvar och
strävade att skapa rörlighet, där en sådan
kan åstadkommas.

Vi ha ett annat område, där man måste
uttala sin förvåning över att regeringen
vill prolongera de restriktiva bestämmelserna.
Jag tänker på frågan om vinststeriliseringen
och bolagens aktieutdelning.
Jag skall inte gå djupare in på
den frågan, eftersom den kommer att behandlas
vid höstsessionen, men jag kan
inte underlåta att erinra om att när den
lagen tillkom, sades det ifrån på ett
mycket uttryckligt sätt både av regeringen
och framför allt av utskottet,
att denna lag måste vara temporär och
upphöra att gälla, när den fastställda
löptiden gick ut. Det kan förtjäna nämnas,
att för närvarande många företag
ha en stor lagerhållning, särskilt av råvaror,
för att vara säkra på att kunna
upprätthålla driften, och att de därför
ha ett stort behov av penningmedel
och till följd därav blivit nödsakade att
låna pengar för att kunna betala in till
riksbanken de medel, som skola steriliseras
där.

Det allvarligaste är emellertid att en
prolongation av lagen rakt mot de uttryckliga
utfästelser, som gjorts vid dess
tillkomst, skulle skapa en oerhörd osäkerhetskänsla
inom näringslivet. Man
måste där få en nedslående känsla av
att ett uttalande från regeringens eller
riksdagens sida, hur uttryckligt det än
är, i praktiken är mycket litet värt.
Man finge en känsla av att de makthavande
hellre vilja binda människorna
än ge dem frihet. Det måste skapa en
deprimerande stämning hos dem, som
skola arbeta i det produktiva livet.

Jag kommer så över till den mycket
viktiga frågan om den svenska kronans
devalvering. En av våra viktigaste uppgifter
är ju att bygga upp en valutareserv,
tv en sådan möjliggör för oss att
på ett helt annat sätt än nu inrikta vår
utrikeshandel på sådana länder, där vi
kunna, köpa billigast. Detta uppbyggande
måste ske genom en ökad export, och
man frågar sig då, vad som kan göras
för exporten. Det säges praktiskt taget
ingenting om det i propositionen eller
utskottsmajoritetens utlåtande. Man frågar
sig därför, hur frågan ligger till i
den kommitté, där regeringen resonerar

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

med representanter för näringslivet om
åtgärder för en exportoffensiv. Det skulle
även här vara av stort värde, om regeringen
ville meddela något om vad som
har åstadkommits.

Såsom det tidigare har påpekats, talas
det i utskottets utlåtande om att det
ställes stora krav på exportindustriens
förmåga av anpassning, men sedan säger
man ingenting om hur den skall ske
utan nöjer sig med att endast avböja
devalveringen. Jag tror att man måste
ta mycket mera allvarligt och grundligt
på det här problemet.

Herr Andersson har här deklarerat
folkpartiets ståndpunkt, att man såsom
främsta medel skulle tillgripa en nedsättning
av vår valuta. Folkpartiet diskuterar
knappast några andra alternativ.
Man påpekar, att det är omöjligt att
genomföra en allmän lönesänkning, och
hamnar i slutsatsen att devalvering är
det främsta medlet.

Herr Andersson gjorde gällande, att
den meningen hade biträtts av både bondeförbundet
och högern. Där måste jag
anmäla en något avvikande uppfattning.
Vi ha samma ståndpunkt, som vi tidigare
intagit, nämligen att en devalvering
visserligen kan komma i fråga, men
att vi inte omedelbart äro beredda att
tillgripa den åtgärden. Vi vilja i stället
intaga en i viss mån avvaktande hållning,
men vi uttala också, att vi anse att
i ett visst läge kan det bli nödvändigt
att vidtaga denna åtgärd.

Den försiktighet, som högern här iakttar,
beror på att vi anse att en devalvering
helst bör ske samtidigt med motsvarande
åtgärder i andra länder. Men
vi vilja också bestämt framhålla, att
man för att verkligen få till stånd en
effektiv exportoffensiv inte bara bör tillgripa
devalveringen utan även bör göra
en inventering av alla möjligheter som
finnas för att gynna exporten. Därvidlag
måste en konstnadssänkning bli en
av de viktigare uppgifterna.

Det iir alldeles klart, att en lönenedsättning
iir en utomordentligt svår och
ömtålig sak. Utan att ingå på den frågan
kan man konstatera, att det finns även
andra vägar, på vilka man kan åstad -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

komma en sänkning av kostnaderna. Ett
sätt är att öka produktiviteten, räknat
per timme och man och maskinenhet.
Det har här framhållits, att det finns
eu viss tendens till minskad effektivitet
på arbetsmarknaden, och det kan
naturligtvis göras en hel del för att öka
densamma. Enligt uppgift har den frågan
varit föremål för överläggningar
mellan regeringen och representanter för
näringslivet. Man kan också öka arbetstiden,
och en av de viktigaste möjligheterna
är naturligtvis att, i den mån
det behövs, insätta dubbla skift. Det
bar alltmer blivit ett önskemål hos de
svenska arbetarna att få bort de dubbla
skiften, men i ett läge som det nuvarande
kan det ifrågasättas om man inte
bör vädja till de svenska arbetarna att
underkasta sig den olägenheten för att
få till stånd en höjning av produktionen
per maskinenhet för att därmed sänka
våra produktionskostnader.

Jag bär här bara antytt några vägar,
på vilka man kan komma fram till en
billigare produktion. Jag tror att vi måste
använda alla möjligheter som stå till
buds för att erhålla en större export. Att
enbart tillgripa devalveringen är, såvitt
jag förstå;r, att välja det minsta
motståndets väg. Vi böra nog innan vi
tillgripa den åtgärden åtminstone försöka
även andra vägar.

I detta sammanhang vill jag nämna en
siffra, som säger rätt mycket om produktiviteten
hos oss jämfört med andra
länder. Medan man räknar med att våra
enheter för massaproduktion arbeta omkring
250 arbetsdagar per år, räknar
man enligt uppgift i Kanada med 350
arbetsdagar för motsvarande maskiner.

Vi kunna, såsom jag nyss nämnde, givetvis
komma i ett sådant läge, att en
devalvering blir nödvändig, om vi skola
kunna behålla vår ställning på exportmarknaden.
Det blir en av riksbankens
och regeringens allra viktigaste uppgifter
att följa utvecklingen på detta område
och att i samråd med näringslivet
försöka komma fram till eu bedömningsgrund
för hur man skall förfara. Jag
tror att om man kommer dithän, att
man finner det nödvändigt att företaga

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

en devalvering, bör ålgärden ske med
stor snabbhet.

Om jag till sist, herr talman, skall sammanfatta
mina önskemål, äro de att vi
skola föra en ekonomisk politik, som
leder till att de restriktioner, som vi ha
nödgats tillgripa, snarast möjligt avvecklas
och att vårt ekonomiska liv erhåller
en fri och naturlig balans. Det är möjligt
att detta kommer att kräva uppoffringar
av oss och att vi för någon tid
måste sänka vår levnadsstandard. Men
i så fall skola vi säkert kunna ta igen
den sänkningen senare. Om en sänkning
blir nödvändig, gäller det att vidtaga åtgärder
snabbt, så att den blir hastigt övergående,
och att se till, att den drabbar
alla medlemmar i samhället så lika som
möjligt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av herr Wiberg och mig avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN (kort
genmäle): Herr talman! Herr Nordenson
försäkrade, att han inte hade angripit
regeringen för att den inte hade
sänkt lönerna eller hindrat dem från att
stiga. Det försökte han bevisa genom att
säga, att det var hans uppfattning, att
riksdagen inte skulle fatta några beslut
rörande lönerna utan att de skulle regleras
i den öppna marknaden.

Jag tror visst, att herr Nordenson har
den uppfattningen, men inte förty har
han angripit regeringen. Han har tydligen
ansett, att regeringen har någon mystisk
förmåga att utan riksdagsbeslut
reglera lönerna uppåt och nedåt. Jag
har uppfattat det så, att herr Nordenson
menar, att herr Erlander bara skulle behöva
höja eller sänka tummen för att
herr Strand skulle besluta det ena eller
andra beträffande lönerna. Vi veta ju
alla, att LO i själva verket har mycket
bestämda uppfattningar om lönesättningen.
Jag tror visserligen inte att herrar
Erlander och Wigforss ha behövt knäfalla
för herr Strand för att få LO att
gå med på lönestoppet, men inte tror jag
att det har gått endast genom att höja
och sänka tummen.

Beträffande restriktionerna sade herr
Nordenson, att vi äro anhängare av
dem, medan högern vill ha bort dem.
Högerns uppfattning tycker jag inte är
så originell, ty regeringen har samma
inställning. Jag skulle inte tro att finansministern
här kan stå upp och säga,
att regeringen vill ha kvar restriktionerna.
Han vill ha dem kvar så länge de
göra nytta, men inte längre.

Herr Nordenson tyckte vidare att jag
skulle göra ett allvarligt försök att komma
till klarhet om skillnaden mellan
förnuft och politik — när jag kom hem
i kväll, skulle jag för mig själv klargöra
sammanhanget. Nej, herr Nordenson, jag
behöver inte gå hem för att göra det.
Jag kan redan nu säga, att jag inte anser
att all politik är förnuftig. Särskilt
tycker jag att de borgerligas politik varit
oförnuftig, när de urgera en motsättning
till regeringen på grunder, som
inte ha med verkligheten att göra. Herr
Mogård återgav för mig ett citat av gamle
Keynes: »Economics is a very dangerous
Science.» Man skulle kunna utfylla
detta uttalande om att ekonomi är en
farlig vetenskap med att säga, att den
också är en farlig politik. Allra farligast
blir det när man blandar ihop de
båda sakerna utan att de ha något samband.
Det uttrycket tycker jag att herr
Nordenson och övriga borde ha tänkt på,
innan de skrevo sina reservationer.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror inte att någon här
i kammaren misstänkt mig för att ha
sagt, att lönerna skola bestämmas av herr
Erlanders tumme. Alla ha nog varit ense
om att lönerna skulle få bestämmas
genom fria förhandlingar på arbetsmarknaden.

Om jag har angripit regeringen i lönefrågan,
bär det bestått i att jag riktat
angrepp närmast mot finansministern
för att han vid tidigare tillfällen uttalat
sig på ett sätt, som av arbetarna kunde
tolkas såsom en direkt uppmaning att
framställa krav på höjda löner, och det
skedde strax efter det att vi alla med
finansministern i spetsen hade enats om

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

att vi skulle försöka hålla tillbaka lönerna.
Detta är vad jag gjort på den punkten.

Vad beträffar restriktionerna är det
inte så orimligt att säga, att det i ett
visst läge kan vara nödvändigt att tillgripa
dem för att man skall kunna behärska
situationen, men att man gör till
sin uppgift att snarast möjligt försöka
åstadkomma sådana förhållanden, att
man kan undvara restriktionerna. Jag
kan inte inse, att det innebär någon motsägelse.
Däremot vill jag säga, att det
finns en skillnad mellan oss och regeringen
så till vida, att vi verkligen strävat
att så mycket som möjligt komma tillbaka
till friare förhållanden på marknaden,
medan vi numera veta, att finansministern
har den uppfattningen,
att vi på väsentliga punkter skola behålla
restriktionerna. Vi hoppas emellertid
alla, att han skall medverka till att
vi på några områden skola kunna få
bort dem.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN (kort
genmäle): Herr talman! lag har inte
herr Nordensons tidigare uttalande beträffande
lönerna här tillgängligt så att
jag kan ge belägg för mitt påstående,
men jag måste ännu en gång försäkra,
att detta uttalande av herr Nordenson
inte bara har inskränkt sig till något anförande
som herr Wigforss har hållit,
utan det har varit angrepp mot regeringen,
därför att lönerna ha stigit.

Det skola vi inte slåss om nu. Men
nog har hela högerresonemanget i dessa
penningpolitiska frågor varit ett angrepp
mot regeringen därför att arbetarna drivit
upp sina löner, något som regeringen
ju inte har något ansvar för.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Detta är, herr andre vice talman, möjigen
politik — men det är inte förnuft!

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det börjar
bli litet enformigt med dessa penningpolitiska
diskussioner två gånger

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

varje vårriksdag, utan att man kommer
något längre. Även om herr Åkerberg
muntrar upp diskussionen en smula genom
mer eller mindre roliga referat av
reservationerna, så blir det liela rätt
torrt.

Jag skall för min del inskränka mig
till en deklaration i anslutning till vår
reservation. Vi ha där sagt, att vid de
fortsatta ansträngningarna att uppnå
ekonomisk jämvikt även bör tagas under
övervägande frågan om en justering av
1946 års uppskrivning av kronvärdet.
Utskottsmajoriteten utesluter från början
denna möjlighet att förbättra jämvikten.
Den klagar över de ryktein om en
förestående krondevalvering, som vunnit
»en viss spridning såväl utomlands
som i Sverige». Det tjänar nog mycket
litet till att beklaga sig över dessa rykten,
sedan den amerikanska Marshallorganisationen
direkt uppmanat Sverige
att återföra kronan till det lägre värdet
från tiden före apprecieringen.

Vidare säger utskottsmajoriteten, att
de fortsatta ansträngningarna att öka
exporten och bereda den de mest gynnsamma
avsättningsmöjligheter böra bedrivas
med den utgångspunkten, att någon
förändring av kronans yttre värde
ej äger rum. Det är mycket kategoriskt
skrivet, och om det är lika kategoriskt
menat, så skulle alltså manipulationen
med kronan 1946 inte få rättas till, hur
prisnivån i den övriga världen än må
utveckla isig.

Nu har utskottets ärade ordförande i
dag mjukat upp det uttalandet åtskilligt
och går för sin del så långt att han säger,
att han mycket väl kan vara med
om att diskutera en återgång till det
förra yttre kronvärdet under förutsättning
att det inte sker ensidigt. Nu kom
ju inte utskottets ordförande med i utskottsdiskussionen
i år om valutan. Han
ryckte inte in förrän i allra sista stund.
Det kan ju vara anledningen till att utskottets
yttrande blev så formulerat som
det blev. Vi från bondeförbundet hade för
vår del även denna gång i huvudsak velat
ansluta oss till utskottets ståndpunkt.
Vi ha förut sagt, att när det är besvärligt
bör man åstadkomma en så bred

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

front som möjligt. Med detta kategoriska
uttalande av utskottet kunde vi emellertid
inte vara nöjda med utlåtandet. När
utskottet förra gången skrev om riksbanksfullmäktiges
ställning till kronvärdet,
yttrade utskottet att bankofullmäktiges
hållning syntes ha varit välgrundad.
Däri inlade åtminstone jag den betydelsen,
att det ditintills inte funnits
möjligheter att återgå till 1946 års kronvärde.

Av vad vi hört här i dag tycks det föreligga
åtskilliga nyanser i uppfattningen.
I samtliga tre borgerliga reservationer
förordas en återgång till det gamla
kronvärdet, men medan folkpartiet skriver
på ett sådant sätt, att man får den
uppfattningen att det egentligen tveker
att rätta tiden därför borde varit inne
för länge sedan, så skriver högern att
man nog ännu måste se tiden an, och
herr Nordenson har ju i dag strukit under
detta betydligt kraftigare än vad
som är angivet i reservationen. Vi bondeförbundare
ha för vår del hyst det
förtroendet till bankofullmäktige, att vi
uppmanat dem att vid lämplig tidpunkt
ta frågan under övervägande.

Nu frågade herr Åkerberg under diskussionen
bär, om det inte fanns något
skäl för uppskrivningen 1946, och han
säger att vi ju alla voro ense om den.
Ja, jag har hört att frågan föredrogs i
utrikesnämnden, och det gjordes antagligen
inga invändningar där. Uppskrivningen
1946 var väl betingad av
regeringens och riksbankens oro för
prisutvecklingen i Amerikas förenta stater.
Så har åtminstone jag föreställt
mig det, och det är många andra som
tolkat det så också. Man var rädd att
prisstegringen där skulle fortplanta sig
till vårt land. Fastän importen först blev
billigare genom uppskrivningen, inträdde
dock snart en prisstegring även på
importvarorna, och uträkningen att höjningen
av kronan skulle motverka inflationstendenserna
slog slint. Varutillgången
ökade nog, men priserna fortsatte
att stiga, och den lössläppta importfloden
tömde snabbt vår valutareserv.
De ledande trodde i det längsta att
allt skulle ordna sig, och så hamnade

vi till sist i den snårskog av regleringar,
som vi nu måste dras med.

Vi ha sagt i vår reservation, att även
om inflationstendenserna numera bragts
under bättre kontroll, torde restriktiva
åtgärder inom det ekonomiska området
fortfarande vara nödvändiga. Vi vilja inte
göra gällande att man kan avskaffa
restriktionerna under nuvarande förhållanden,
utan vi måste fortsätta med den
hårda ekonomiska politiken ännu en tid.
Men vi säga också, att målet för penningpolitiken
bör vara att genom ökad
produktion och ökat sparande snarast
möjligt söka uppnå en naturlig ekonomisk
balans med bevarat penningvärde,
så att restriktionerna kunna avvecklas.

Nu gjorde sig herr Åkerberg en smula
lustig över ett uttalande i vår reservation,
därför att han bara föredrog en
del. Han läste upp vad vi ha skrivit om
att »en växelkursanpassning som medel
i konkurrensen på de internationella
marknaderna bör visserligen inte förekomma».
Vi ha fortsatt den meningen
omedelbart och sagt, att »å andra sidan
synes vårt land icke i nuvarande läge
ha anledning att ytterligare försvåra
exporten genom att vidhålla 1946 års
apprecieringsbeslut».

Jag tycker inte att man nog kraftigt
kan trycka på att detta beslut var ensidigt.
Vi frågade väl ingen då, antar jag.
Men nu vill herr Åkerberg att vi skola
fråga alla möjliga länder. Det kan hända
att det är nödvändigt att hålla mycket
goda kontakter, innan man ger sig
in på en förändring av växelkurserna,
men det är föga troligt, enligt vad experterna
anse, att England skall depreciera
pundet. Sakkunnigt bankfolk mena,
att pundet ligger avsevärt lägre gent
emot dollarn än vad kronan gör och
skulle göra det även om vi återginge till
1946 års växelkurser.

Vidare talas det alltid om prisnivån
inom landet och hur den skulle påverkas
om man förändrade växelkurserna.
I England har man säkerligen anledning
att vara mycket försiktig på denna
punkt. Det lär vara så att Englands import
från Amerika i mycket stor utsträckning
består av livsmedel och lik -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

nande varor, medan Sverige huvudsakligen
importerar maskiner, oljor o, d.,
som egentligen inte direkt påverka den
allmänna prisnivån. Det viktigaste i nuvarande
situation är att prisrörelserna i
Amerika äro nedåtgående. Alla rapporter
tyda på det, och därmed torde det
finnas utsikter att vi nu skulle kunna
återföra kronvärdet till 194G års nivå
utan att det kanske alls skulle få någon
inverkan på vår prisnivå. Vi behöva inte
tala om någon standardförsämring av
den orsaken. Det kanske snarare blir en
standardförsämring om vi genom att
vägra att begagna oss av denna lättnad
försvåra vår export ytterligare under
lång tid.

Om vi ta ett sådant exempel som trämassan,
har prisfallet som bekant varit
mycket kraftigt i Amerika. En viss standardtyp
betalades för bara ett och ett
halvt år sedan i Amerika med 600 kronor
per ton, men är nu nere i 360 kronor
per ton. Det är klart att en höjning
av priset genom en växelkursändring på
16 eller 17 procent inte skulle vara tillräcklig,
men den skulle säkert vara en
stimulans i fortsättningen. Och på samma
sätt är det med många andra exportvaror.

Till sist skulle jag som en mycket väsentlig
synpunkt vilja framhålla, att om
vi lyckades uppnå penningpolitisk jämvikt
gent emot dollarn, skulle vi ha frihet
att köpa våra varor där de äro billigast,
och det skulle göra åtskilligt, när
det är fråga om att förse oss med nödvändiga
varor. Jag har," herr talman, belägg
för att vi ha fått betala ända upp
till 30 procent mera för varor i exempelvis
Holland, därför att vi inte ha
kunnat köpa samma varor i Amerika.
.lag tror därför att vi ha mycket att vinna,
om vi kunna genomföra en växelkursförändring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Perssons i Norrby och min
reservation.

Herr DOMÖ: Herr talman! Bankoutskottets
utlåtande om penningpolitiken
och, som det heter i en rubrik, »utform -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ningen av den allmänna ekonomiska politiken»
brukar vara ett intressant aktstycke
och förorsaka långvariga debatter.
Nu tycks det ha blivit så, att debatten
om den politik som rekommenderas
är så pass enahanda, att man framför
allt fäster sig vid om det kommer in något
nytt i resonemanget. Därför har också
debatten rört sig framför allt om
växelkurserna. Jag ber om förlåtelse, om
jag nu ett ögonblick går tillbaka till en
del andra ting, som det hittills inte så
mycket talats om.

Genom utskottsutlåtandet tränger någonting
av den gamla melodien »Hurra
vad vi är bra!» Och vad vi ha det bra!
Men samtidigt urskiljer man en del osäkerhetstoner,
som göra att man litet närmare
granskar och tänker över vad utskottet
egentligen kan mena.

Jag vill här anknyta till ett citat ur
en skrivelse från fullmäktige i riksbanken,
därför att det är en grund för vad
jag sedan skall komma till. Riksbanksfullmäktige
skriva: »Den inre och yttre
balans, som sålunda i viss mån uppnåtts
eller kan förutses, är i övervägande grad
bestämd av på olika punkter i det ekonomiska
livet insatta regleringar och övriga
åtgärder, såsom investeringskontroll,
importreglering, priskontroll, lönestabilisering
och beskattning. Innebörden
härav är, att den rådande jämvikten
i huvudsak vunnits därigenom, att
efterfrågan på såväl konsumtions- som
investeringsområdet icke tillåtits göra
sig gällande i större omfattning än vad
som svarar mot de tillgängliga resurserna.
» Sedan kommer slutsatsen: »Den
uppnådda jämvikten är därför labil och
kan icke bliva bestående på längre sikt
— därest icke regleringsekonomien skulle
göras permanent — utan en väsentlig
ökning av produktionen och sparandet.»

Då är frågan: Skall regleringsekonomien
behöva bli permanent? Fullmäktige
säga att man riskerar att den blir
permanent, om inte tillräcklig produktion
och tillräckligt sparande erhållas.
Det är den stora frågan, herr talman —
vad som iir så svårt att bedöma i dagens
läge iir just på vilken punkt i utvecklingen
vi nu befinna oss. .lag sätter

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ett frågetecken när det gäller konstaterandet
i vilken grad vi ha lyckats erhålla
den erforderliga produktionsökningen,
och jag konstaterar, att vad man
velat nå i fråga om frivilligt sparande,
har man inte kommit till. Det måste alltså
föreligga ganska stora vanskligheter
i fråga om den politik som föres, såvida
riksbanksfullmäktige ha rätt i sin uppfattning.

Det är tre saker, som den nuvarande
ekonomiska politiken bygger på, nämligen
regleringarna — som jag nyss berörde
— överbalanseringen av budgeten
och fastheten i växelkurserna. Dessa saker
ha också strukits under i det utlåtande,
som vi i dag ha att behandla.

Jag vill först beröra överbalanseringen.
Den utnyttjas nu av regeringen ungefär
som ett surrogat för det sparande,
som skulle vara en av huvudförutsättningarna
för att man inte skulle bli bunden
av den inaugurerade politiken. Inom
högern ha vi för vår del ansett att
frivilligt sparande, åstadkommet genom
en annan skattepolitik, vore att föredraga.
Nu är ju ett surrogat alltid bättre
än ingenting — åtminstone kan det vara
så beskaffat — men jag tror inte att det
tvångssparande som man erhåller genom
budgetens överbalansering kan ersätta
det vanliga frivilliga sparandet.

Sedan beror det ju framför allt på
hur den användes. Det har sagts så mycket
därom i dag, att jag inte närmare
skall gå in på den saken. Jag vill bara
som hastigast sätta ett frågetecken när
det gäller det bestämda påståendet, att
överbalanseringen såsom sådan är en i
alla situationer nödvändig och tillräcklig
faktor för att få det rätta greppet
om läget. Jag har ingenting emot att
man söker åstadkomma en så god överbalansering
som möjligt. Men här få naturligtvis
vägas mot varandra värdet av
en viss grad av överbalansering — och
där tror jag inte att vi ha några magiska
procenttal att gå efter eller någon
viss summa — och olägenheterna av de
åtgärder, med vilka man åstadkommer
överbalanseringen. I all synnerhet bör
en sådan avvägning ske i ett läge, där
konjunkturförändringar skymta.

Jag tror att det är skäl till mycket
noggranna övervägningar i vilken grad
man bör överbalansera budgeten och
med vilka medel detta hör ske. Jag instämmer
på den punkten med vad nationalekonomen
herr Bertil Ohlin framhöll
i andra kammaren i februari i fjol,
att när det gäller att bekämpa inflationen
måste man fasthålla vid att budgetöverskottets
roll är begränsad. Och i vad
herr Petrén sade i denna kammare i
vintras förra året, att han inte kunde inse
att man i fråga om överbalanseringen
av budgeten är bunden vid ett fixt
tal, utan att man bör ta hänsyn till de
olägenheter som måste följa med varje
särskild skatt.

Jag har velat göra dessa erinringar
och citat av uttalanden på grund av de
resonemang, som nu föras i den allmänna
politiska debatten.

När det sedan gäller frågan om växelkurserna
har jag i stora drag samma uppfattning,
som herr Nordenson här gjort
sig till tolk för. När man talar om att
även högern numera skulle ha den uppfattningen
att en växelkursjustering är
ett av de medel, som snart kan behöva
användas för att komma fram till den
balans vi önska uppnå, så är detta oriktigt
— högern har ingalunda ändrat mening.
Jag vill vid detta tillfälle konstatera,
att vi hela tiden ha inrangerat
växelkursernas fastställande, penningpolitiska
åtgärder och en hel del annat
som faktorer i ett komplex, som vi måste
överväga att taga i bruk då så erfordras.
Men det kan hända att det har funnits
en viss olikhet i uppfattningarna, och
det är kanske särskilt fallet nu, därför
att det förefaller som om på visst håll
växelkurserna betraktas såsom något
slags patentmedel, som kan råda bot för
de påfrestningar, som vi nu ha råkat ut
för på grund av den ekonomiska politik
som är förd. Folkpartiet har ju sinne för
patentmediciner, och jag tror att även
regeringen har förkärlek för patentmediciner
på det ekonomiska området. Men
jag anser det nödvändigt att bestämt förklara,
att när vi rekommendera ett övervägande
av en förändring av växelkurserna
såsom ett medel att klara situatio -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

nen, anse vi att samtidigt därmed måste
sättas in andra åtgärder, som komplettera
växelkursförändringarna.

Jag vill i detta sammanhang säga ytterligare
en sak, som jag tror är viktig:
Man bör inte i förväg tala alltför mycket
om dessa saker, inte heller söka få
till stånd en allmän opinion i frågan. Tv
om det är någonting, som bör kallt och
noggrant i första hand övervägas i ekonomiska
kretsar och med beslutsamhet
sättas i verket utan alltför mycket dryftande,
så är det just åtgärder som höra
ihop med förändringarna i växelkurserna.
Hela detta område lämpar sig
inte för propaganda och opinionsbildning.
Men därmed är inte sagt att man
inte skall dryfta och debattera verkningarna
av sådana åtgärder och anföra skäl
för och emot.

Det är dock så många olika omständigheter
förknippade med avgörandet av
denna fråga, att jag för min del inte säger,
att ju förr växelkursändring sker
desto bättre är det. Värdet av dessa förändringar
är nämligen beroende på hurudant
läget är i det ögonblick då de
skola genomföras och i vilket sammanhang
de sättas in. För min personliga
del måste jag emellertid hålla före att
det är omöjligt att i längden kunna behålla
den överkurs på den svenska kronan,
som vi, låt mig säga i hastigt mod,
fastställde 1946.

Herr Åkerberg talade om att vi gjorde
det i fullt samförstånd. Det är rätt
så till vida att det från de olika politiska
grupperna inte gjordes något direkt motstånd.
Men de överläggningar som liöllos
hade ju mest karaktären av informationer
hur riksbanken och regeringen sågo
läget. Det var planer upprättade av dem
att genomföra denna åtgärd, och mot
detta ansågo vi oss inte kunna göra invändningar.
Vi förutsatte, åtminstone jag
personligen, att man skulle utnyttja
växelkursförändringarna på det sättet
som då var det naturliga, nämligen genom
att ta ut det mesta möjliga av exportpriserna,
och att växelkursförändringarna
samtidigt skulle följas av en
sådan inre ekonomisk politik att den
åsyftade effekten skulle nås.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Jag måste konstatera, herr talman, att
så skedde inte.

Jag tycker vidare att det är naturligt,
att lika väl som man 1946 gjorde växelkursändringarna
ensidigt för att tillföra
oss vissa fördelar, så måste man vara
beredd att när ett annat läge inträffar
lika resolut kunna återgå till den gamla
pariteten eller komma i närheten av
den. Det faktum att vi 1946 ändrade
växelkurserna kan således inte få anföras
som skäl för att vi inte nu skulle
kunna ändra kurserna tillbaka; ett sådant
betraktelsesätt kan jag inte dela.
Vid övervägandet av olika åtgärder för
att möta de svårigheter, som vi ha framför
oss och för övrigt redan nu känna
av i ganska hög grad, menar jag att vi
måste vara beredda att snabbt tillgripa
en växelkursförändring som ett medel att
för det svenska folkhushållets del komma
undan dessa svårigheter, även om en
sådan växelkursförändring icke skulle ske
samtidigt med att övriga stater i Europa
ändrade sina växelkurser. En växelkursförändring
kan emellertid inte betraktas
såsom ett medel, som ensamt kan klara
våra svårigheter, utan en eventuell kursförändring
måste förenas med en del
andra kompletterande åtgärder.

Det kanske inte är anledning för mig
att yttra mycket mer i denna sak. Jag
vill dock säga ett par ord med anledning
av vad herr Åkerberg bär yttrade,
när han påstod att vi väl vore ganska
eniga i fråga om de penningpolitiska åtgärderna.
Inte äro vi eniga — högern
har i mycket olika uppfattning mot herr
Åkerbergs parti. Läget är väl snarare
det att åtminstone den meningsriktning,
som jag företräder och som står i opposition
på denna punkt, finner majoritetsförhållandena
för närvarande vara
sådana alt vi ingenting kunna göra. Vi
måste avvakta och se vad den politik,
som föres här i landet, leder till. Det
föreligger ett parlamentariskt läge med
en stark majoritet, som genomför en viss
politik. Vi kunna naturligtvis göra våra
invändningar och kriiva ändringar, men
sedan vi gjort det, är det enda vi kunna
göra att avvakta. Der är heller ingen anledning
för oss att i varje ögonblick

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

komina med egna förslag och säga till
majoriteten, att så och så skulle vi ha
gjort i stället i detta fall. Vi ha försökt
att skissera upp vår ekonomiska linje.
Den har inte blivit godkänd. Vi ha icke
vikit från vår uppfattning men måste inskränka
oss till att avvakta och se hur
det kommer att gå.

Herr Åkerberg sade att vi nu befinna
oss i ett läge, där det gäller för alla att
hjälpa till och att man inte får vara bunden
av ena eller andra linjen utan måste
föra en realistisk politik. Ja, herr Åkerberg,
den uppfattningen delar jag till
fullo. Men jag är rädd för att det just
är regeringspartiets bundenhet i den nuvarande
ekonomiska politiken, som är
det olyckliga. Det vore önskligt att vi
kunde komma ut på friare vatten och
finge närmare överväga de olika vägar,
som kunna utnyttjas för att komma ur de
nuvarande svårigheterna.

Tyvärr måste jag sluta mitt anförande
med att säga att det föreliggande utskottsutlåtandet,
som skulle visa vägen
framåt när det gäller den ekonomiska
politiken, icke löser från bundna uppfattningar
utan tvärtom binder. Det är
därför som det från oppositionsgrupperna
spontant har uttalats i debatten och
i reservationerna, att man vill komma
fram till friare överväganden. Man vill
komma ifrån den politik, som tyvärr
binder oss alltför hårt.

Herr BERGVALL: Herr talman! .lag
skall inte ta kammarens tid i anspråk
många minuter, men vissa yttranden
som ha fällts i den föregående debatten
ge mig anledning att framföra några
reflexioner.

Jag vill då börja med att konstatera,
att på några punkter äro vi, såvitt jag
förstår av vad som har sagts här i kammaren
i dag och av vad som finns tryckt
i utskottsutlåtandet, fullkomligt ense. Vi
äro ense om att vi under den senare
tiden i fråga om den inre balansen haft
en lycklig utveckling, så att risken för
en inflationsartad utveckling och prisstegringar
i dag är väsentligt mindre än
vad den var för något år sedan.

Tyvärr måste vi konstatera, såsom har
poängterats från bankofullmäktiges sida
och som väl ingen heller bestrider, att
denna balans är labil och vilar på upprätthållande
av en hel serie regleringar,
som herr Åkerberg inte vill kalla för
»artificiella», men beträffande vilka nog
vi andra, däri inbegripet flertalet av
hans partikamrater, ha en mycket stark
känsla av att de äro artificiella.

Vi äro alltså ense om, skulle jag tro,
att det är ganska klent beställt med den
yttre balansen. Balansen på utrikeshandelns
område lämnar åtskilligt övrigt att
önska, och utsikterna på detta fält ha
blivit mörkare dag för dag. De äro väsentligt
mörkare i dag än vad de voro för
något år sedan.

Vi äro väl också på det klara med —
inte heller därom torde någon meningsskiljaktighet
råda — att den starka nedgång,
som vi ha sett i våra valutareserver
och som har rubbat och begränsat vår
handelspolitiska rörelsefrihet och våra
möjligheter att köpa där vi vilja, för med
sig en serie obehagliga konsekvenser. Vi
tvingas att köpa dyrare än om vi kunde
köpa på valfri marknad. Vi kunna inte
utnyttja exempelvis det amerikanska
prisfallet på vissa varor, utan vi måste
köpa dessa varor på marknader där vi
få betala ett mycket högre pris än om
vi kunde göra våra inköp i Förenta staterna.
Jag behöver bara hänvisa till det
exempel som gavs i fråga om bomull under
gårdagens subventionsdebatt.

Vi äro väl också eniga om att denna
hårda åtstramning på utrikeshandelns
område, som nästan har lett till en uppstoppning
i vissa fall av importen av de
maskiner och den utrustning som behövs
för en fortgående rationalisering av vår
industri, måste medföra att de välståndsskapande
krafterna i vårt samhälle hållas
tillbaka och att vi därigenom ha
mindre chans att åstadkomma den höjning
av vårt ekonomiska välstånd, som
ju är det gemensamma målet för våra
strävanden.

Så långt undrar jag om inte alla vi
som sitta i denna sal äro tämligen ense,
oberoende av politisk åskådning. Måhända
anser man från regeringshåll, att jag

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

målar i alltför mörka färger, men andra
kunna säkerligen med minst lika stort
skäl säga, att jag målar i alltför ljusa
färger och att situationen i själva verket
är åtskilligt mörkare än vad jag utmålar
den.

Under sådana förhållanden uppstår
emellertid frågan, hur vi skola komma
ur det läge, vari vi nu befinna oss. Därvidlag
måste jag konstatera, att både
herr Nordenson och herr Domö i sina
anföranden ha gjort uttalanden som ställa
saken alldeles på huvudet.

Det har antytts både från herr Nordensons
och från herr Domös sida, att folkpartiet
för att klara det som för närvarande
är det besvärligaste problemet,
nämligen utrikeshandelsproblemet, bara
skulle ha ett enda universalmedel att rekommendera.
Jag antecknade herr Nordensons
yttrande mycket noga på den
punkten. Han poängterade speciellt, att
det var ett enda medel, som folkpartiet
enligt hans uppfattning hade att erbjuda,
nämligen valutadepreciering. Nu kanske
jag kan finna en förklaring till hans uttalande
på den punkten i det klagomål,
som han framförde i början av sitt anförande
över att utskottets utlåtande hade
kommit så sent, vilket väl får tolkas så,
att herr Nordenson inte har hunnit läsa
folkpartiets reservation. På s. 19 i reservationen
andra stycket sista raderna
står nämligen: »Eftersom en reduktion
av produktionskostnaderna genom en allmän
lönesänkning torde vara utesluten
förtjäna i främsta rummet följande två
förutsättningar för en ökning av den
svenska exporten uppmärksamhet.» I
närmast följande stycke diskuteras stabiliseringspolitiken,
nödvändigheten att
få bort överrörligheten på arbetsmarknaden,
som sänker produktionen, att
dämpa överkonjunkturen, som minskar
exportindustriens benägenhet att sälja
sina varor till utlandet, och en del andra
frågor. I därpå följande stycke i reservationen
framhålles uttryckligen, att vi
dessutom torde behöva tillgripa en reduktion
av den svenska kronans yttre
värde. Jag förstår inte hur detta kan
berättiga det yttrande, som herr Nordenson
fiillde, nämligen att en depre -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ciering av kronan skulle vara det enda
medel som folkpartiet hade att rekommendera.
Så samvetsgrann som herr
Nordenson är, tror jag, att han efter genomläsning
av denna sida i folkpartireservationen
utan vidare kommer att
medge, att jag har rätt på denna punkt.

Vad vi i första hand måste göra för att
komma ur de rådande svårigheterna är
självfallet att öka vår produktion på de
olika vägar som stå oss till buds. Vi måste
vidare minska våra produktionskostnader
genom utnyttjande av de möjligheter,
som därvidlag stå oss till buds: rationaliseringar
av olika slag o. s. v. Jag tror
personligen inte på vare sig klokheten
eller lämpligheten av att beträda lönesänkningens
väg, ehuru det givetvis är
möjligt och kanske till och med troligt
att vissa överlöner, som pressats upp
över gällande avtal, komma att försvinna
vid en annan situation på arbetsmarknaden.
Jag tror således inte att
lönesänkningens väg är någon kungsväg,
men jag är övertygad om att det
finns mycket annat att göra.

Jag bär, herr talman, inte kunnat
komma ifrån den uppfattningen, att man
efter apprecieringen 1946 begick ett stort
fel i vår ekonomiska politik. Apprecieringen
blev ett misslyckande, måste jag
säga, därför att så som den lades upp
från riksbanksfullmäktiges sida förutsatte
den en bestämd ekonomisk politik
från regeringen, som skulle hindra prisoch
kostnadsnivån inom landet att stiga.
Denna ekonomiska politik kom emellertid
icke till stånd samtidigt eller ens i
närheten av apprecieringen utan först
långt senare. Apprecieringen, som säkerligen
i och för sig kunde motiveras såsom
förnuftig vid det tillfället, blev således
ett misslyckande därför att den
icke beledsagades av den ekonomiska politik,
som uttryckligen angivits vara dess
förutsättning. Detta är något som jag
tycker att man bör komma ihåg i detta
sammanhang.

.lag kan heller inte plåna ut ur mitt
minne den utomordentligt tydliga minnesbild
som jag har av hur man vid den
tidpunkten sade, atl det iir självfallet,
att om vi genomförde en appreciering och

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

det senare skulle visa sig att vi på grund
av ändrade förhållanden eller andra omständigheter
önskade gå tillbaka till det
tidigare läget i fråga om kronkursen, så
skulle vi självfallet göra det. Denna underton
fanns åtminstone i hela den del
av debatten om apprecieringen, som jag
hade tillfälle att följa. I dag tycks man
emellertid från deras sida, som inte vilja
ta detta steg, glömma bort hela denna
del av melodien.

Jag måste säga att såsom svårigheterna
ha hopat sig för vår export, såsom
vår valutaställning inte bara gentemot
Förenta staterna och Schweiz utan även
gentemot andra länder bär utvecklat sig,
är det nödvändigt med krafttag på exportens
område. Vid sidan av de åtgärder,
som vi kunna vidtaga inom vårt
eget lands gränser, tror jag att vi i det
sammanhanget icke kunna undvika en
krondepreciering. Fn nedsättning av
kronvärdet — en återgång till den tidigare
dollarkurscn — får emellertid inte
bli en åtgärd, som medför att man skjuter
allt annat åt sidan. Det ligger i sakens
natur, tv varje förnuftig åtgärd som
man gör kan spolieras, om man samtidigt
gör en hel del oförnuftigt. Det var
ungefär det som skedde när man apprecierade
kronan 1946 och glömde bort
huvudförutsättningen. Skulle vi i dag gå
in för en depreciering, böra vi inte göra
om detta fel.

Jag skall inte tvista med herr Domö
om vilken ställning högern intog på
höstsidan. Jag tycker inte på något sätt
att det är brottsligt, om högern skulle ha
ändrat sin inställning. Det kan finnas
fullgoda skäl för en sådan ändrad inställning.
När emellertid herr Domö så emfatiskt
påpekade, att högern intar en oförändrad
inställning, kan jag inte underlåta
att dna mig till minnes, vad statsminister
Erlander en gång yttrade —
jag tror det var den 4 november 1948,
men jag måste här reservera mig för
minnesfel i fråga om datum och ber
herr Domö kontrollera saken. Statsministern
yttrade, att det ät- en glädje
konstatera, att isocialdemokraterna, högern
och bondeförbundet stå eniga mot
folkpartiet på denna punkt. Det är möj -

ligt att jag gör mig skyldig till ett minnesfel
i fråga om datum, men icke i fråga
om yttrandets innehåll. Jag skall emellertid,
som sagt, inte tvista med herr
Domö om detta, ty mig intresserar det i
allmänhet inte om folk ändrar mening,
bara det sker med en förnuftig motivering.
Den rätten tycker jag varje förnuftig
människa måste ha, om han över
huvud tillerkänner sig själv rätten att
lära av erfarenheter och nytt kunskapsmaterial.

Jag vill tillägga i fråga om de inre
problemen, att jag liksom flera av de
föregående talarna är mycket rädd för
den stela politik som föres inom landet.
Låt mig ta ett enda exempel från ett
område, som jag så gärna talar om att
jag riskerar att bli tjatig, nämligen från
priskontrollens område. Det är diir uppenbart,
att man måste ha vissa spärrar
när man befinner sig i en uppåtgående
prisutveckling. Om man nämligen då toge
bort dessa spärrar, skulle man råka
ut för prishöjningar som i och för sig
inte vore motiverade av kostnadsskäl.
Lika nödvändigt som det är att ha dylika
spärrar när man befinner sig i en
uppåtgående prisrörelse, lika farligt är
det alt när priserna äro i nedåtgående
rörelse ha kvar gamla priser, som ligga
över det faktiska marknadsläget. Det har
nämligen den effekten att den, som upprätthåller
ett högre pris än han egentligen
behöver ta ut, känner sig i viss mån
moraliskt försvarad därför att det är
ett av en statlig myndighet satt pris.
Man tvingas ändå förr eller senare att
sänka priset, men det av den statliga
myndigheten satta priset försenar denna
sänkning. Jag skulle kunna anföra
åtskilliga exempel på priser, som på detta
sätt redan passerats av den pågående
vikande prisutvecklingen.

Summan av det hela är emellertid att
man måste vara ytterst försiktig om man
i ett läge av fallande priser vill upprätthålla
en priskontroll.

Hela priskontrollen befinner sig för
övrigt i ett kuriöst läge efter gårdagens
debatt i subventionsfrågan. Jag måste
tillåta mig att i dag upprepa vad som sades
i går, eftersom finansministern nu

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

är närvarande här. Jag erinrade i går
om att enligt gällande direktiv för priskontrollen
får ingen prishöjning medges
på grund av omkostnadsökningar, förrän
företaget i fråga går med förlust
eller lämnar orimligt låg vinst. Statsrådet
Lindberg — jag måste väl efter riksdagens
beslut i namnfrågan säga statsrådet
Lindberg, fastän det är så dumt —
således statsrådet Kock-Lindberg redovisade
här i kammaren den ståndpunkten,
att om man toge bort de subventioner,
som vi i går diskuterade, skulle de
av dessa kostnadsökningar föranledda
prishöjningarna få blomma ut i hela sin
maximala storlek. Beror det på att regeringen
har undersökt hur det ligger till
med de företags bärighet, som det här
gäller? Nej, jag tror uppriktigt sagt inte
att man bär anledning att antaga detta.
Det beror i stället på något annat, som
jag tycker är ganska genant för den
svenska statsförvaltningen, nämligen att
de direktiv, som för närvarande gälla
för priskontrollnämnden, icke äro tilllämpbara.
Det hela skulle »gå i stå» ifall
de tillämpades. De tillämpas heller inte
i praktiken, och därför har det gått någorlunda
hyggligt. Men det allra mest
markanta är att konstatera, att man också
från statsrådsbänken resonerar som
om dessa direktiv vore rena nulliteten.
Men är det så, kunde vi väl få slippa
dem! Detta kan kanske sägas vara bara
en renliglietsfråga, som inte spelar någon
större praktisk roll. Men jag tycker att
man bör sträva efter att ibland städa
även för städandets egen skull.

Detta om priskontrollen var, som sagt,
en liten fråga vid sidan om i detta sammanhang.
En större fråga är naturligtvis
att man, när man skall uppmuntra
sparandet o. s. v., inte får vara så oerhört
konservativ. Kanske skulle, herr
finansminister, en skattesänkning trots
allt kunna ge en viss stimulans åt sparandet
och åt de produktiva krafterna
inom olika grupper i vårt samhälle, som
inte vore alldeles värdelös även i det
sammanhang som vi diskutera i dag.
.lag iir emellertid på den punkten rädd
för den socialdemokratiska regeringens
konservativa politik, som i så stor ut -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sträckning karakteriseras av orden
»handla sent», att det ofta resulterat i
att man handlat alltför sent.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr Bergvall gjorde ett uttalande
angående högerns förutvarande ställning
i växelkursfrågan, till vilket jag måste
be att få återkomma ett ögonblick.

Det är antagligen den omständigheten
att herr Hagberg under debatten i andra
kammaren har framhållit nödvändigheten
av försiktighet i fråga om växelkurser
och dylikt som har gjort, att man
har dragit den slutsatsen, att högerpartiet
skulle ta avstånd från en ändring av
växelkurserna som en av de åtgärder
som kunde och borde ifrågakomma. Herr
Hagbergs inställning i fråga om växelkurserna
framgår emellertid klart av att
han i bankofullmäktige har reserverat
sig mot bankofullmäktiges uttalande, att
man skall söka befrämja exporten och
finna god avsättning för våra exportvaror,
men att utgångspunkten därvid
skall vara, att någon förändring av kronans
yttre värde icke äger rum. Herr
Hagberg och hans suppleant togo i
bankofullmäktige avstånd från detta uttalande.

Herr Bergvall är nu ordinarie ledamot
men var till för ett par dagar sedan
suppleant i bankofullmäktige, där han i
den egenskapen hade yttrande- och reservationsrätt.
Det skulle vara intressant
att veta, vilken inställning herr Bergvall
intog vid detta tillfälle då bankofullmäktige
yttrade sig i denna fråga.

.lag vill även rikta en direkt fråga
till herr Bergvall: Vill herr Bergvall ha
till stånd en depreciering som en isolerad
åtgiird i den ekonomiska politiken?

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr
Bergvalls yttrande om min tolkning av
folkpartiets hållning vill jag påpeka, att
det iir två problem som vi ha att kämpa
med på exportens område. Det ena problemet
iir att vi måste se till att vi ha
tillräckligt med varor att sälja, och det

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

andra är att vi måste söka pressa ned
priserna, så att de äro konkurrenskraftiga.

Det är riktigt vad herr Bergvall säger
om att jag inte har gjort en tillräckligt
tydlig distinktion i fråga om
folkpartiets uppfattning angående varutillgången
å ena sidan och kostnadsfrågan
å andra sidan. I vad det gäller framskaffandet
av varor, är det riktigt att
folkpartiet har uttalat sig så, som herr
Bergvall nyss citerade — partiet har
framhållit önskvärdheten av en konjunkturdämpning,
så att de varor, som framställas
inom landet, inte uppslukas av
den inhemska marknaden. Vad jag var
inne på i mitt anförande var emellertid
det problem, som har varit det centrala
i debatten, nämligen nödvändigheten för
oss att få till stånd sådana priser att
vi kunna konkurrera på de utländska
marknaderna. Hela valutaproblemet rör
ju priserna och icke tillgången på varor.
Det är när det gäller möjligheten att få
till stånd sådana priser, att vi kunna
konkurrera på världsmarknaden, som jag
hävdar, att folkpartiet har antytt att en
allmän lönesänkning skulle kunna vara
till hjälp, men att folkpartiet, då man
ansåg sig böra avstå från tanken på en
lönesänkning, stannat vid att anbefalla
en valutadepreciering såsom det medel
som står oss till buds. Jag för min del
gör gällande, att det även finns andra
medel, som vi inte böra tappa bort i
detta sammanhang.

I den meningen anser jag således, att
folkpartiet har nöjt sig med att utpeka
en enda lösning, medan jag hävdar att
det finns flera.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Om jag får börja med herr Nordenson
konstaterar jag, att om han vill
läsa igenom de av mig citerade punkterna
i folkpartiets reservation, skall
han där finna en mening, som direkt
hänför sig till kostnaderna — det finns
för övrigt flera dylika uttalanden i reservationen,
men jag inskränker mig till
att endast läsa upp denna mening och
ytterligare en. Det står där: »Endast ge -

nom en dämpning av överkonjunkturen
stimuleras företagen att anstränga sig
till det yttersta för att åstadkomma eu
sänkning av kostnaderna.» Det rör sig
således här om kostnadsproblemet och
icke om varutillgången. Nästa mening
lyder: »Den med konjunkturdämpningen
följande förändringen på arbetsmarknaden
tjänar också till att minska överrörligheten
och öka de arbetandes intresse
av största möjliga produktivitet»,
vilket uppenbarligen även det är en kostnadsfråga.

Vi skola emellertid inte tvista mera
om denna sak. Reservationen finns ju
tryckt i det utlåtande som ligger på
kammarens bord, varför kammarens ledamöter
lätt kunna ta del av den och
läsa vad där står.

Herr Domö vill jag svara fullkomligt
uppriktigt, att jag inte på rak arm erinrar
mig, om jag var närvarande i riksbanksfullmäktige
när frågan om en eventuell
depreciering diskuterades. Jag har
som suppleant inte varit en så flitig besökare
av riksbanksfullmäktiges sammanträden
som jag måhända bort vara.
Men det har faktiskt varit omöjligt för
mig att som suppleant delta i alla sammanträden.
Jag vet bara, att jag personligen
på ett tidigt stadium fick klart
för mig, att en valutadepreciering var
ofrånkomlig med hänsyn till den utveckling
som kostnadssidan här i landet hade
tagit.

Herr Domös andra fråga, om jag rekommenderar
en depreciering av kronan
såsom enda medel, måste vara rent
retorisk efter det yttrande som jag här
har hållit. Däri konstaterade jag ju, att
vi uttryckligen ha angivit att olika möjligheter
här måste komma till användning,
både sådana, som ha med den inre
stabiliseringspolitiken i vidsträcktaste
mening att göra, och en återgång till
den tidigare gällande kronkursen. Men
jag måste säga, att jag är beredd att
göra en depreciering i dag, därför att
jag tror att man samtidigt håller på att
i viss mån arbeta även på andra linjer.
Jag har visserligen ofta en mycket stor
misstro till regeringen, men min misstro
är inte så stor att jag utan vidare

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

utgår ifrån att regeringen bara skulle
lägga händerna i kors och efter en depreciering
upphöra med det arbete, som
har inletts på exportfronten genom samarbete
med näringslivet o. s. v. Jag tycker
visserligen, att det i den nuvarande
politiken fattas eu hel del åtgärder som
jag skulle vilja ha med, men man måste
i alla fall erkänna, att något dock görs
i detta sammanhang.

Jag tror således på regeringens goda
vilja. Alldeles oavsett om herr Domö gör
det eller inte bör han väl i varje fall
kunna tro på regeringens självbevarelsedrift,
och den räcker säkerligen som
drivmedel. Om utvecklingen ginge riktigt
galet, skulle regeringen nämligen
riskera att falla igenom och inte komma
tillbaka.

Jag är således beredd att taga steget
ut till en valutadepreciering. Men det
betyder inte att jag prutar på min uppfattning,
att en hel serie andra åtgärder
äro nödvändiga samtidigt, av vilka de
viktigaste torde vara acceptabla för regeringen
och vissa andra för herr Nordenson.
Vissa av de av herr Nordenson
rekommerade åtgärderna tror jag inte
så mycket på, men jag tror mera på andra
åtgärder.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag skall försöka att inte ta kammarens
tid i anspråk mer än vad som
är nödvändigt.

Det är alldeles tydligt att vi här skulle
kunna diskutera hela den allmänna ekonomiska
politik, som har blivit förd och
som möjligen kommer att föras, men jag
tror att det skulle vara ganska litet lönande
efter alla de diskussioner som vi
redan ha haft. Jag kan därför instämma
med herr Bergvall så till vida, att den
fråga som vi diskutera i dag, nämligen
om det kan finnas tillräckliga skäl för
att skrida till en ändring av den svenska
kronans värde, bara är en del av liela
den ekonomiska politiken. Vi kunna diskutera
den frågan relativt oberoende av
om vi i övriga ekonomiska problem följa
regeringens, folkpartiets eller högerns
linje, om vi bara på eu enda punkt äro

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

eniga -— men det är en avgörande förutsättning
—• nämligen om att fortsätta
med stabiliseringspolitiken.

Det är alltså enligt min uppfattning
fullständigt avgörande för den fortsatta
diskussionen, huruvida man svarar ja
eller nej på frågan om man vill fortsätta
stabiliseringspolitiken eller inte.

Jag skall därför inte ta upp vad som
har sagts om regeringens åtgärder på
andra områden, inte ens herr Bergvalls
uttalande om regeringens »konservatism»,
vilket jag förmodar var avsett som
en oartighet. Jag vill säga herr Bergvall,
att för mig är konservatism icke ett ord,
som innebär något ogillande, lika litet
som jag i ordet liberalism inlägger ett
gillande omdöme. Det beror helt på under
vilka förhållanden som man är konservativ
eller liberal.

När det gäller växelkurserna tror jag
för min del att det, om man nu över
huvud taget skall ha några sådana där
allmänna instinktiva reaktioner i den
frågan, är bättre att lia en instinktiv
konservatism än att ha den inställningen
att man vill ändra växelkurserna bara
därför att man för ögonblicket tycker,
att de rådande besvärligheterna lätt
skulle kunna avhjälpas genom en dylik
åtgärd. Jag tror att detta är en uppfattning
som råder i stort sett över hela
världen, även bland sådana personer som
herr Bergvall väl anser vara mera ekonomiskt
förnuftiga och sakkunniga än
de som sitta i den svenska regeringen.
Detta sammanhänger med en gammal erfarenhet
om att fasta växelkurser faktiskt
äro till fördel, först och främst för
(ten internationella handeln, men därigenom
också i stort sett för det enskilda
landet.

Nu säger herr Bergvall, vilket ju kan
synas ha ett visst fog för sig, att eftersom
vi redan en gång ha ändrat växelkurserna
1946, höra vi inte nu vara så
rädda för att ändra dem på nytt. Han
tillägger, att när vi ändrade växelkurserna
1946, skedde det under en bestämd
förutsättning, nämligen att vi skulle föra
en, såsom jag förstår att lian menade,
återhållsam politik i fråga om inkomstutvecklingen.
Detta var, sade herr Berg -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

val], förutsättningen för att höjningen av
växelkurserna 1946 skulle ge det resultat
som vi eftersträvade.

Jag har inte något minne av att vi
voro överens om den saken. Det kan jag
naturligtvis heller inte gärna ha, eftersom
regeringen ungefär samtidigt med
höjningen av växelkurserna och den
svenska kronans värde genom dåvarande
statsministern förklarade, att regeringen
ansåg att ett visst utrymme förefanns
för lönehöjningar. Huruvida den
uppfattningen vid det tillfället var riktig
eller inte skall jag inte nu diskutera.
Om jag inte missminner mig har herr
Bergvalls partiledare sedan uttalat sig i
samma riktning, d. v. s. att det vid denna
tidpunkt fanns utrymme för lönestegringar.

Men det är inte detta, som nu är den
avgörande frågan. Om det år 1946 var
riktigt att höja den svenska kronans värde,
veta vi ju alla vilken anledningen
till vårt beslut var. Vi voro då, höll jag
på att säga, i minst samma besvärliga
situation som vi ha varit i det följande.
Redan då framgick det, att det fanns
starka krafter som arbetade i prisstegrande
riktning. En av de krafterna var
stegringen av priserna ute på världsmarknaden.
Vi skola inte glömma, att
efter det första efterkrigsåret från 1945
och till början av 1946, då man i Förenta
staterna genom att bibehålla priskontrollen
och regleringarna hade lyckats
att hålla priserna någorlunda fasta,
släppte man i Amerika på grund av den
agitation för ett fritt näringsliv, som med
all naturlighet satte in efter kriget, alla
dessa restriktioner ett år efter kriget. Resultatet
blev en mycket kraftig stegring
av den amerikanska prisnivån, som dittills
legat avsevärt lägre än den svenska
stegringen.

Denna utveckling ledde till att vi frågade
oss, om vi skulle låta de stigande
priserna i Amerika verka på den svenska
prisnivån och därigenom lägga hinder
i vägen — ja, jag vill inte säga för
en stabilisering, men i alla händelser
för den återhållsamma politik i fråga
om svenska inkomster, som vi ansågo
var riktig att föra. Hade vi inte höjt

kronkursen — att vi gjorde detta anser
tydligen herr Bergvall var ett misstag —
är jag ganska övertygad om att prisstegringen
i vårt land hade blivit en helt
annan än den blev — vi hade ännu vid
denna tid och ett stycke fram en oförändrad
prisnivå — och vi hade kanske
också befunnit oss i ett lvelt annat läge,
när det gäller våra penninginkomster,
än vi nu göra.

Jag vill tillfoga, att det inte är ett
verkligt sakligt argument att säga, att
därför att vi höjde växelkursen 1946 ha
vi anledning att sänka den nu. Att vi
höjde den 1946 var beroende på det
läge, som då rådde, och skola vi nu
sänka den, måste det bli på grund av
det läge, som nu råder, d. v. s. att skäl
tala för att detta är det för det svenska
näringslivet bästa.

På denna punkt har jag fortfarande
en annan mening än den som uttalades
av herr Bergvall. Den står närmare den
som är företrädd av högern, därför att
man tydligen på högerhåll har en känsla
av att en depreciering kanske är det
sista medlet man skall tillgripa, när det
gäller att rätta till en besvärlig situation
för det inhemska näringslivet, men framför
allt därför att, såsom alla veta, vi ha
denna dubbla situation, där det kan råda
ganska stor enighet i fråga om våra priser
i förhållande till dollarn, men däremot
mycket delade meningar om huru läget
i prishänseende och kostnadshänseende
är i förhållande till de europeiska valutorna.

Jag skall inte här närmare utveckla
vad jag redan har sagt i andra kammaren.
Jag vill endast säga, att jag tror
att det råder en ganska allmän mening
bland dem som känna till förhållandena
i Europa att de europeiska valutorna äro
övervärderade gentemot dollarn och att
det alltså föreligger ett läge, där vi förr
eller senare väl få göra en justering. Att
en sådan inte vidtagits är säkerligen beroende
på överväganden, som också ha
sin tyngd, och jag har ju ingen anledning
att uttala någon mening om hur
man gör i andra länder. Men därför att
man på detta sätt kan förutse, att de
europeiska valutorna, om inte något sär -

Onsdagen den 25 maj 1919.

Nr 21.

skilt inträffar beträffande dollarn, kanske
inom en inte alltför avlägsen tid
komma att ändra värde, bör man kunna
motstå frestelsen att göra sig till företrädare
för en politik, där man stiger
upp och säger: »Som ni se är det vi som
driva på och gå i spetsen — regeringen
släpar bara med som den gjort i många
andra fall.» Jag tror inte man vinner så
mycket i längden på att föra eu sådan
politik.

Vad är det då som gör, att vi i detta
läge inte vilja företaga någon ändring i
förhållande till de andra valutorna. Ja,
det är därför att ännu inte några avgörande
bevis kunnat anföras för att den
svenska kronnivån så avviker från låt
mig säga norsk, dansk, engelsk, belgisk,
holländsk eller fransk valuta, och jag
kan även nämna Bizonien — eller Trizonien
— att det finns tillräckliga skäl
att ta de risker, som äro förbundna med
en generell sänkning av den svenska kronan
gentemot andra valutor. Jag behöver
inte nämna att om vi göra det, så kunna
andra stater säga: Nu vilja vi konkurrera
på samma villkor som förut — och
därför skola vi också sänka värdet på
våra valutor. Jag skall inte gå in närmare
på den saken. Jag vill bara säga
att kärnpunkten här är, att den påverkan,
som en sänkning av kronans värde
måste komma att ha på vår inhemska
prisnivå, kommer att leda till en höjning
av importpriserna. Och såvitt man
vet är det fullständigt klart, att en sådan
höjning skulle överstiga den gräns, där
taket för statstjänarnas tillägg är genombrutet
och där man nog kan säga, att hela
den mödosamt uppbyggda fronten
mot en allmän inkomsthöjning kommer
att raseras.

Herr Bergvall kan säga, att det beror
på att regeringen inte är energisk nog
när det gäller att hålla löntagarna inom
skrankorna. Jag vet nu inte om lian tror
att vi ha samma makt över jordbrukarna
— i alla händelser får ju regeringen
mindre hjälp, när det gäller att hålla
emot på den punkten.

Jag tror att herr Åkerberg på denna
punkt mycket träffande har klargjort situationen.
Här ha vi en mycket stor och

5 Första kammarens protokoll VJVJ. AV 21.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

mycket betydelsefull grupp av medborgare,
som från sin synpunkt ha att avgöra,
huruvida deras ståndpunktstagande
för stabiliseringen är förenligt med en
politik, som utan vidare leder till prisstegring.
Det finns ingen domare över
oss. Jag vet inte var herr Bergvall skall
finna någon domare, som kan säga, att
detta är en så orimlig ståndpunkt från
löntagargruppernas sida, att det måste
vara uteslutet.

Under sådana förhållanden är, såvitt
j''ag förstår, i nuvarande läge en allmän
devalvering gentemot alla de andra valutorna
inte tillrådlig.

Då återstår, det vet jag, möjligen att
göra en devalvering endast gentemot
dollarn. Det kan ske genom ett s. k. certifikatssystem,
som innebär att dollarn
får ett annat värde än det officiella, eller
rättare sagt att de andra valutornas
värde inte står i överensstämmelse med
det värde, som vi tillmäta dollarn.

Reservanterna ha sagt, att vissa betänkligheter
kunna uppstå på denna
punkt. Jag skulle vilja tillägga, att det är
ett sätt att skilja ut sig från de andra
europeiska länderna, som naturligtvis
kan övervägas i en verkligen mycket
svår situation, där alla hänsyn få vika,
även hänsynen till att vi ändå äro inlemmade
i det europeiska samarbetet.
Men det måste uppfattas såsom, jag vill
inte säga en illojalitet, men såsom ett
uttryck för att man inte riktigt värderar
samarbetet med de andra europeiska
länderna, om vi i det avseendet skulle
gå vår egen väg.

Jag tror alltså att även den vägen är
utesluten, men vi kanske inte behöva
diskutera den saken, eftersom folkpartiets
ståndpunkt, såvitt jag förstår och
såsom den är uttryckt av herr Bergvall,
innebär att vi skola göra en allmän devalvering
gentemot alla valutor.

Jag har gentemot denna ståndpunkt
hävdat, att de skäl, som kunna anföras
till stöd för en sådan åtgärd, måste vara
så starka, att de uppväga de risker, som
vi alla känna, när det gäller den fortsatta
stabiliseringen. Var och en får göra
sitt val som han vill, och jag säger
ingenting om all folkpartiet följer den -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

na linje. Men jag tycker att vi kunna begära,
att man från den sidan kunde erkänna
att det finns skäl även för den
andra linjen och att regeringen därför
också har rätt, när den säger, att vi
icke vilja överväga en sådan allmän devalvering
enbart för Sveriges vidkommande,
så länge vi fortfarande hoppas
att stabiliseringspolitiken skall kunna
fortsätta.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill börja med en liten småsak
— när jag använde ordet konservativ
var det inte avsett såsom en oartighet,
utan allenast såsom en karakteristik.

Men jag skall inte mer bekymra mig
om den saken, utan gå direkt över till
det som jag tycker är huvudpunkten i
invändningarna emot en devalvering,
nämligen de risker som kunna finnas för
prishöjningar. Finansministern tog ju
upp denma fråga i sitt sista anförande.

Jag kan inte komma ifrån att man ser
problemet alltför ensidigt. Tror man, att
gemensamma ansträngningar på den inre
fronten plus en devalvering skola kunna
sätta oss i stånd att öka exporten och
därmed ge oss ökad rörelsefrihet att
köpa på lämliga marknader till billigare
priser, ökade möjligheter att köpa rationaliserande
maskiner o. s. v., kan ju
detta inte sakna betydelse för de stora
löntagargrupper, som finansministern talade
om och som jag i likhet med honom
anser utgöra en mycket betydelsefull
grupp i samhället, vars intressen i allra
högsta grad måste tillvaratagas. Tv det
är möjligt, det tror jag inte finansministern
kan utesluta, att den av honom förordade
vägen kan leda till ett sämre resultat
för dessa stora löntagargrupper än
den väg, som rekommenderas från vår
sida och som tar sikte på en ändring
av kronkursen. Jag begär inte mera av
finansministern än att han skall erkänna
att detta är en fullkomligt öppen fråga.
Han kanske så till vida har rätt, att en
momentan effekt, som man räknar i några
månader, kan för dem bli mera känn -

bar, om man går devalveringsvägen, ehuru
även det är diskutabelt på grund av
prisfallstendenser i utlandet o. d., som
jag inte skall gå in på.

Uppenbart är emellertid att lösningen
av detta problem på längre sikt inte är
klar. Jag har ett tillräckligt stort förtroende
för dessa löntagargrupper, vars
insatser på det ekonomiska området jag
skattar mycket högt, för att vara fullt
på det klara med att de skulle vara beredda
att diskutera dessa problem, som
ingalunda äro så entydiga som finansministerns
anförande gav vid handen.

Jag vill medge att också jag tror, att
det fann ett visst utrymme för löneökningar
år 1946. Men det hindrar inte
riktigheten i mitt omdöme, att bankofullmäktige
vid förslaget om appreciering
förutsatte en hårdare ekonomisk
politik på exempelvis investeringskontrollens
område och på andra områden
än den som regeringen kom att föra
efter apprecieringen. Det går därför inte
att framställa saken på det sätt som bär
har skett.

När finansministern säger, att han ingenting
annat begär av oppositionen än
att den skall ge det erkännandet åt regeringen,
att dess ståndpunkt kan vara riktig,
vil! jag framhålla, att det finns en
stor skillnad mellan oppositionen och
regeringen. Regeringen har inte blott
rätten att ha en uppfattning, utan den
har också makten att genomföra sin
uppfattning. Oppositionens enda maktresurser
ligga i att kritisera regeringens
ståndpunkt, och därför måste vår kritik
bli hårdare.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag vill påpeka för kammarens ledamöter,
att herr Bergvall här talar om
två ting. Han talar dels om utvecklingen
på längre sikt och dels om det omedelbara
läget.

Jag förnekar inte alls, att en justering
av de europeiska växelkurserna vid en
utveckling på längre sikt kommer att
leda till att vi få lättare att köpa de
varor, som vi behöva, och till billigare

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

priser. Men det hjälper oss inte i det
ögonblickliga läget, då en prisstegring
omedelbart kommer att inträda vid en devalvering
gentemot de övriga europeiska
valutorna. Vi kunna inte blanda ihop
dessa båda problem. Vad det nu gäller
är att ge svar på frågan, huruvida vi
skola fortsätta på stabiliseringsvägen eller
icke.

När herr Bergvall uttalar sina förhoppningar
om bur löntagarna skola
ställa sig till en devalvering, vet jag inte
om han bär några förbindelser med de
löntagargrupper, som stå honom nära.
Jag har faktiskt det intrycket — jag
kan säga detta efter mycket långvariga
och ingående förhandlingar med löntagarna
•— att om det föreligger någon
skillnad i inställningen till frågan om
prisstabiliseringen såsom villkor för lönestabilisering
mellan de löntagargrupper,
som uppenbarligen stå regeringen
mycket nära, nämligen de som finnas
inom landsorganisationen, och de som
finnas inom exempelvis TCO och SR,
så är det den, att tjänstemännens inställning
är hårdare än den som kommer till
uttryck inom landsorganisationen.

När herr Bergvall sedan vill dra upp
en skillnad mellan regeringen och oppositionen
skall jag gärna ge honom rätt
däri, att regeringen kanske inte har lika
stor anledning att gå så hårt fram mot
oppositionen som oppositionen mot regeringen.
Oppositionen har tydligen
mycket mera att vinna än vad regeringen
har. Men här finns också den skillnaden,
och det skall man inte glömma, att
regeringen har ansvaret för den politik,
som föres. Och därför har regeringen
kanske också en viss rätt att fråga oppositionen,
om den är absolut övertygad om
att hela detta sätt att riva upp frågan om
den svenska valutans värde verkligen är
den bästa metoden att gagna det svenska
näringslivet, därest aktionen ändå
inte kan leda till något omedelbart resultat.

Fråga är om inte den opposition, isom
herr Bergvall företräder, i detta fall har
fattat sin uppgift såsom opposition mera
med hänsyn till de inrikespolitiska än
de utrikespolitiska förhållandena.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Det sista var jag nog en smula
förvånad över att få höra från finansministerns
mun. Om emellertid finansministerns
tankegång skulle vara riktig
och alltså oppositionen borde avstå från
att driva sin linje i denna fråga därför
att den — som han uttryckte sig — inte
omedelbart kan bli verklighet, så kan
detta logiskt, såvitt jag förstår, bara betyda,
att finansministern menar, att oppositionen
bör tiga så snart det gäller en
ömtålig fråga, om den inte är säker om
att omedelbart kunna övertyga regeringen
om det riktiga i sin ståndpunkt.

Jag tror icke att en sådan inställning
skapar några förutsättningar för politiskt
liv över huvud taget. Den omständigheten,
att regeringen säger nej, kan
inte få beröva oppositionen rätten att
kritisera.

Finansministern gjorde i ett anförande
i andra kammaren, som jag åhörde, en
enligt min mening i och för sig riktigare
distinktion. Han erkände det berättigade
i att kräva en valutadepreciering, om
man begärde dess genomförande omedelbart,
men som diskussionstema ansåg
han den däremot litet mera tvivelaktig.
Den distinktionen har jag lättare att
förstå än den han gjorde här i kammaren.

Vad sedan beträffar deprecieringens
verkningar på längre och på kortare sikt,
tror jag inte att resonemanget i mitt anförande
riktigt låg så till som finansministern
sade. Det är möjligt att det kan
bli en tidsdifferens på några månader,
men effekten av en valutadepreciering
skall, i den mån den medverkar till en
stark ökning av vår export, mycket
snabbt yttra sig bland annat i ökad möjlighet
att köpare draga sig bort från olika
marknader, där man nu köper dyrt,
till marknader, diir man kan köpa billigare,
och sålunda ge resultat inte inom
en tidrymd, som man i vanliga fall kallar
lång, utan på vad man brukar kalla
kort sikt, även om det kanske inte blir
alldeles momentant. Att deprecieringen
sedan dessutom har en långsiktseffekt
förringar ur min synpunkt inte dess
värde.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN (kort

genmäle): Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning av att herr Bergvall
förklarade, att när bankofullmäktige år
1946 beslutade att appreciera kronan
förutsatte de en besparingspolitik från
regeringens sida, som den inte har fullgjort.

Jag vill utöver vad finansministern i
det sammanhanget har anfört påpeka, att
fullmäktige sedan dess gång efter annan
haft tillfälle att uttala sig rörande den
ekonomiska politik, som borde föras i
landet, och att det vid alla dessa tillfällen
har visat sig råda fullständig samstämmighet
mellan bankofullmäktiges
majoritet och regeringen. Den enda större
konflikt jag kan erinra mig var den,
som ledde till riksbankschefens avgång,
men också i den frågan stod bankofullmäktiges
majoritet på regeringens sida.
Det gällde då en specialfråga, som knappast
kan ha spelat någon roll i detta
sammanhang.

Under alla förhållanden har herr Bergvall
sagt att den besparingspolitik, som
bankofullmäktige togo sikte på år 1946,
sedermera har förverkligats, vilket väl
i så fall antagligen skulle ha skett vid tiden
för riksbankschefens avgång.

Herr STRAND: Herr talman! Med hänsyn
till den långt framskridna tiden och
det allmänna önskemålet att sluta detta
plenum före middagspausen skall jag inte
säga så många ord. Men det är några
yttranden i debatten, som jag gärna skulde
vilja ytterligare fästa uppmärksamheten
på.

Herr Näsgård anförde det exemplet,
att priserna på pappersmassan under de
sista 18 månaderna hade sjunkit från 600
till 360 kronor per ton. Denna jämförelse
verkar ju i och för sig ganska avskräckande,
men den bör kompletteras med
den upplysningen, att antagligen samma
massa, som herr Näsgård talade om, år
1945 såldes för 330 kronor per ton. Priset
hade alltså från 1945 till 1947 stigit
med 270 kronor per ton.

I samband med apprecieringen av den
svenska kronan gjordes från regeringens
sida i varje fall ett försök att stabilisera

även exportpriserna på massan. Man
räknade väl med att det på längre sikt
skulle vara förnuftigt att hålla ett jämnare
pris. De höga priser, som vår pappersmasseindustri
fått ut, ha nämligen
otvivelaktigt också dragit med sig höga
kostnader. Både när det gällt råvaran
och på andra områden har man naturligtvis
varit villig att betala mera än man
kunnat göra, om exportpriset hade varit
jämnare.

Inom fackföreningsrörelsen känna vi
oss icke på något sätt ansvariga för den
kostnadsstegring, som kan ha uppkommit
till följd av prisförhållandena på
världsmarknaden. Löneökningen för arbetarna
i massafabrikerna har nämligen
med största sannolikhet icke tagit mer
än högst 10 kronor per ton av den totala
prisstegringen med 270 kronor per
ton. Däremot är det naturligtvis riktigt,
att råvaran har stigit ganska avsevärt
i pris och att skogsarbetarna tack vare
detta förhållande ha fått en del löneförbättringar.

Jag liar velat säga detta, därför att
jag känner ett behov av att understryka
att det icke är den lönepolitik, som fackföreningsrörelsen
— med eller utan regeringens
goda minne ■— har fört, som
varit orsaken till de ofantliga fluktuationerna
i massapriset på världsmarknaden.
Jag vet inte om situationen har
varit likartad på andra områden, men
skulle så vara fallet förmodar jag att
man där får samma svårigheter som
trävaruindustrien, och dem får väl näringslivet
försöka att på något sätt komma
över genom att anpassa sin kostnadsnivå
till det nya prisläget. Hos arbetarna
finns faktiskt ingenting att ta, det
vill jag säga för den händelse man spekulerar
i att kunna få ut något litet även
på det hållet.

Under de senaste åren ha vi ju haft
ganska täta ekonomiska debatter här i
riksdagen. De ha kanske varit litet enformiga,
men om man ser dem alla i ett
sammanhang märker man ändå vissa
ganska intressanta skiftningar. Jag skall
inte här utan vidaire yttra mig om huruvida
detta beror på vad man bär talat
om tidigare här i dag, att det bär funnits

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

mycket förnuft och litet politik i dessa
debatter — det kan ju också ha varit
tvärtom. Men ett faktum är att de borgerliga
partierna, som ofta ha gått tillsammans,
år 1946 voro besjälade av en mycket
stor optimism inför den ekonomiska
utvecklingen här i landet. De räknade
utan tvivel på en mera fördelaktig utveckling
än den, som vår försiktige finansminister
ville hoppas på. År 1947
hade man i viss mån råkat i panik över
den utveckling, som skett i fråga om
vår utrikeshandel. Debatten fördes då
uteslutande i den andan, att man klandrade
regeringen för att den dröjt alltför
länge med att införa de regleringar i
fråga om utrikeshandeln, som man då
ansåg nödvändiga. År 1948 samlade man
sig om kravet på en obönhörlig stabilisering
och försökte på alla sätt förmå
regeringen att använda sitt inflytande
på alla områden för att uppnå stabiliseringen.
Under det hela låg nog också
någonting sådant som nödvändigheten
att få arbetarna med på en stabilisering
av lönenivån. År 1949, alltså i dagens
debatt, går det som en underström genom
alla anföranden från borgerligt håll,
att det är nödvändigt att man får större
frihet på näringslivets område. Stabilisering
till varje pris föregående år —
större frihet till varje pris innevarande
år.

Jag har redan tidigare sagt, att jag inte
vill yttra mig om huruvida det är ekonomiskt
förnuft eller mer eller mindre
av politik, som går såsom en röd tråd
genom debatterna under alla dessa år,
men jag har själv faktiskt en liten känsla
av att bakom det starka kravet på stabilisering
föregående år låg en viss önskan
att bringa regeringen i svårigheter inför
valet 1948. Och i år är det kanske inte
alldeles grundlöst att antaga, att kraven
på större frihet också kunna rymma
en liten politisk spekulation, så till vida
att man tycker att regeringen alltid bör
ha det så besvärligt som möjligt. I fjol
klandrade man att den överbalansering,
som kunde redovisas för tidigare budgetår,
var alldeles för liten för att ha
någon betydelse. Det var nödvändigt alt
försöka få till stånd en ytterligare över -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

balansering. Och så kommo förslagen om
ytterligare indirekta skatter. 1 år gör man
stora ansträngningar för att på alla möjliga
sätt omintetgöra denna överbalansering,
som man inte tycker är nödvändig
i samma utsträckning som tidigare.
En del vill man använda till sänkning av
de direkta skatterna, och ytterligare en
del vill man ta till ökade subventioner
på jordbrukets område.

Vi kunna i varje fall inom fackföreningsvärlden
inte se dessa ansträngningar
uteslutande såsom förnuftsmässigt
motiverade, utan vi anse dem också
i någon liten mån baserade på andra
spekulationer. Man har drivit en mycket
stark propaganda för att köttet skall bli
fritt. Inom Landsorganisationen resonera
vi på det sättet, att om det finns ett
underlag för att ge köttet fritt, så låt det
bli fritt. Hela stabiliseringen på Iönemarknaden
bygger dock på att vi gemensamt
skola försöka hålla en stabil prisnivå
under år 1949, och därför vilja vi
ha garantier för att det icke blir några
prishöjningar, om köttransoneringen slopas.

Jordbruksutskottets utlåtande om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
som just i dag har delats i kammaren,
visar att de borgerliga ha reserverat
sig för en ytterligare höjning
av mjölkpriset med 3 öre per liter. Man
räknar inte med att denna höjning helt
skall tas ut av konsumenterna, utan att
den delvis skall finansieras genom ytterligare
38 miljoner kronor i subventioner
till jordbrukarna. Man vill tydligen
också här ta en del av vad som
genom beslutet i fjol skall inflyta genom
de indirekta skatterna.

Vi kunna får vår del icke uppfatta
detta på något annat sätt än att man
antingen inte menar allvar med stabiliseringen
eller också att förnuftet i fjol
inte funnit den riktiga vägen, utan att
stabiliseringen medfört sådana svårigheter
att man nu vill bli kvitt den för
att se, om inte den större friheten kan
ge bättre resultat. År det inte politik i
detta, måste det röra sig om felaktiga
ekonomiska spekulationer i det tidigare
framförda stabiliseringskravet.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Dotta var, herr talman, vad jag hade
att yttra.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag vill bara ge en kort replik till
herr Bergvall.

Det är klart att man teoretiskt kan säga,
att om vi ändra kronans värde kunna
vi få en större export till dollarländerna,
men huruvida vi genom en devalvering
skulle kunna på kort sikt öka
vår massaexport till Förenta staterna är
så pass tvivelaktigt, att denna möjlighet
väger ganska lätt mot den höjning av
priserna, som uppenbart skulle bli en
följd av den allmänna devalveringen.

Men jag begärde egentligen ordet för
att förebygga ett missförstånd. Jag har
inte ett ögonblick gått ut ifrån att oppositionen
inte skulle få uttala sin mening.
Jag har tvärtom, såsom herr Bergvall
alldeles riktigt erinrar om, i andra kammaren
yttrat, att om folkpartiets opposition
klart ginge ut på att vårt läge nu
är så svårt, att en omedelbar devalvering
är det riktiga och att man är beredd
att ta den, så skulle en del av min
kritik mot folkpartiet bortfalla. Jag har
dock fått det intrycket av folkpartiets
reservation, att man icke är beredd att
omedelbart, i detta ögonblick, kräva en
devalvering.

Men jag medger gärna att diskussionen
i denna fråga, även om man inte
kräver omedelbar devalvering, kan föras
på många olika sätt. Det är inte så
att oppositionen tiger i andra länder.
Men om vi tänka på den engelska diskussionen
vågar jag säga till var och en,
som har följt med denna diskussion, att
den föres på ett annat sätt, utan den politiska
aspekt vi ha i vårt land.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
alt därunder förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Andersson,
Axel, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den motivering, som förordats
i den av honom m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; 3:o), av herr

Nordenson, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den motivering,
soni föreslagits i den av herr Wiberg
och honom anförda reservationen;
samt 4:o), av herr Näsgård, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den motivering,
som påyrkats i den av honom
och herr Persson i Norrby avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nordensons
yrkande.

Herr Näsgård äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 44 punkten A antager
bifall till utskottets hemställan med den
motivering, som förordats i den av herrar
Wiberg och Nordenson vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Näsgårds yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröst -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

ningen genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den motivering, som förordats
i den av herrar Wiberg och Nordenson
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Pukterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade: .Tåg hemställer
att kammaren måtte besluta, att
på föredragningslistan för sammanträdet
om fredag skola bland två gånger
bordlagda ärenden främst uppföras
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 176—179, jordbruksutskottets utlåtande
nr 53 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 44 och 47 i nu angiven
ordning. Övriga ärenden torde uppföras
i vanlig ordning, dock med iakttagande
av att första lagutskottets utlåtanden nr

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

44 och 45 samt andra lagutskottets memorial
nr 33 uppföras näst efter första
lagutskottets memorial nr 43.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
338, till Konungen med förslag till ändrad
lydelse av § 10 instruktionen för
riksdagens revisorer av stats-, bankooch
riksgäldsverken.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet;

bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning i fråga om förhöjt representationsbidrag
till direktören vid riksbankens
pappersbruk; ävensom

första lagutskottets memorial:
nr 46, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 35 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 47, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande
av präster in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Beri/ijren.