1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1949:31)

RIKSDAGENS

is*!:

iwi

[•♦t t:

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 31

6—7 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 7 december. Sid.

Ändring i lagen om expropriation m. m........................... 5

Södra skånska infanteriregementets förläggning 68

Nya grunder för avlöningen av präster m. m................... 84

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 december.

Gemensam votering ang. tilläggsskatten å bensin m. m........... 4

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om expropriation
m. m............................................. 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. särskilt anstånd med

inbetalning av kvarstående skatt .......................... 67

Statsutskottets utlåtande nr 185, ang. samförläggning av Södra
skånska infanteriregementet ................................ 68

— memorial nr 186, ang. tilläggsstat I till riksstaten 84

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. nya
grunder för avlöningen av präster m. m..................... 84

Första lagutskottets utlåtande nr 54, ang. fortsatt tillämpning av
lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel ............................................ 121

1 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 31.

Tisdagen den 6 december 1949.

Nr 31.

Tisdagen den 6 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Sandler anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 185 och memorial
nr 186, sammansatta stats- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, första
lagutskottets utlåtande nr 54 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 34.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 34 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.02 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Onsdagen den 7 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut
rörande bevillningsutskottets i betänkande
nr 49 gjorda hemställan, att följande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 215 väckta motioner angående
sänkning av tilläggsskatterna å
bensin och brännoljor, nämligen de likalydande
motionerna I: 339 av herr
Sunne m. fl. och II: 432 av herr Persson
i Svensköp m. fl. samt motionen II: 436
av herr Hansson i Skediga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, företogs
nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av samma
utskott i dess memorial nr 51 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
vad utskottet i ifrågavarande betänkande
hemställt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av de likalydande motionerna
I: 339 av herr Sunne m. fl. och II: 432
av herr Persson i Svensköp m. fl. samt
motionen II: 436 av herr Hansson i
Skediga

A) antaga följande

1) Förslag
till

förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förmäles
i förordningen den 3 maj 1929

(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit — till staten erläggas tillläggsskatt
med 24 öre för liter; och skola
de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å bensin
tillämpas jämväl i fråga om sålunda utgående
tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1
januari 1950, från och med vilken dag
förordningen den 5 mars 1948 (nr 81)
om tilläggsskatt å bensin skall upphöra
att gälla.

2) Förslag
till

förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att för brännoljor,
som avses i förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt enligt
nämnda förordning — till staten erläggas
tilläggsskatt med 18 öre för liter;
och skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna tillämpas jämväl
i fråga om sålunda utgående tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken dag
förordningen den 5 mars 1948 (nr 83)
om tilläggsskatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor skall
upphöra att gälla.

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådana för försäljning avsedda
myckenheter bensin, för vilka tilläggsskatt
å bensin erlagts enligt hittills gällande
bestämmelser, meddela föreskrifter
om restitution av den del av skatten,
som motsvarar den föreslagna skattesänkningen.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen, enär omröstningsapparaten
på grund av ett tillfälligt fel
icke kunde begagnas, medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att lian avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 489, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 186 ja
och 174 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Ang. ändring i lagen om expropriation
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10
och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft sexton
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 325 av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
nr 326 av herr Domö m. fl.,
nr 327 av herr Ekman,
nr 328 av herr Lindblom m. fl.,
nr 330 av herr Gränebo m. fl.,
nr 336 av herr Sundberg, Carl, och
nr 337 av herrar Holmbäck och Andersson,
Elon, samt

inom andra kammaren:
nr 413 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl,

nr 414 av herr Edenman in. fl.,
nr 418 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

nr 425 av herr Ohlin m. fl.,
nr 426 av herr Ståhl,
nr 427 av herr Nilson i Spånstad,
nr 428 av herr Häckner,
nr 429 av herr Hseggblom och
nr 430 av herr Nilsson i Kristinehamn.

I motionerna I: 326 och II: 413, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att förevarande
proposition måtte avslås och att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om ett på förn.vad utredning
grundat förslag till lagstiftning
i ämnet, varvid de i motionerna framförda
synpunkterna borde beaktas.

I de likalydande motionerna 1:336
och 11:429 hade hemställts, att propositionen
icke måtte bifallas samt att riksdagen
måtte uttala sig för en fortsatt ut -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

redning av den föreliggande frågan med
beaktande av vissa i motionerna närmare
angivna synpunkter.

I motionen II: 426 hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta vidtaga vissa i
motionen föreslagna ändringar i och
tillägg till propositionen eller, därest
dessa förslag ej komme att bifallas, avslå
propositionen.

Utskottets nu föreliggande utlåtande
var indelat i sex särskilda avsnitt, nämligen I.

Inledning.

II. Rätt för kommun att expropriera
mark för tätbebyggelse samt expropriation
och försäljning av kronans, kyrkans
och universitetens mark.

III. Principerna för värdering av fastighet
vid expropriation.

IV. Expropriationsmyndighetens organisation.

V. Förslagets detaljutformning.

VI. Utskottets hemställan.

I sistnämnda avsnitt hade utskottet,
under åberopande av vad utskottet under
II—V anfört, hemställt,

A) att riksdagen •— med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen —• måtte
för sin del antaga sex under punkten införda,
med 1—6 betecknade förslag till
lagar i ovan angivna ämnen;

B) att de i anledning av propositionen
väckta motionerna I: 325—328, 330,
336 och 337 samt 11:413, 414, 418 och
425—430, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under
A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation voro 1, 7, 14,
15 och 67 §§ så lydande:

1 §•

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar
eller för att eljest i kommuns
ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd,
för upplåtelse med tomträtt.

Särskild rätt —- — — till nationalpark.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall
erläggas löseskilling motsvarande fastighetens
värde med hänsyn särskilt till
ortens pris och fastighetens avkastning.
Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall ersättning
därför gäldas. Uppkommer eljest
genom expropriationen skada för
ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den---kan meddelas.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål är
expropriationsdomstol, en för varje
domsaga eller stad med rådhusrätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande
och fyra ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i orten. Av
ledamöterna skola två vara särskilt utsedda
expropriationstekniker och två
nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse
är expropriationsdomstol domför
med, förutom ordförande och nämndemän,
endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med
förberedelsen, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden ensam.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,
i den män ej annat föranledes av vad
i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostna -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

der å expropriationsmålet, vid expropriationsersätt
ningens fördelning och eljest
i anledning av expropriationen.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande det genom propositionen
framlagda förslaget i dess helhet av
herr Wistrand och fru Ewerlöf, som på
anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:ts
proposition nr 184 måtte av riksdagen
avslås;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att utredning
måtte verkställas angående behovet av
en utsträckt expropriationslagstiftning
för tillgodoseende av tätorternas bostadsbehov
och, om utredningen skulle
giva vid handen att behov av en sådan
lagstiftning förelåge, att Kungl. Maj:t
måtte låta, med beaktande av lagrådets
yttrande över det lagförslag, som låge
till grund för Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, utarbeta nytt förslag till lagstiftning
i ämnet; samt

att de i anledning av propositionen
väckta motionerna, i den män de icke
kunde anses besvarade genom vad förut
hemställts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II) beträffande 1 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen om expropriation l:o)

av herrar Holmbäck, Hallagärd,
Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och Hedlund
i Rådom, vilka a) ansett, att utskottets
utlåtande i avsnitt II bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt b), under åberopande av vad
i det sålunda föreslagna utlåtandet anförts,
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att 1 § i förevarande lagförslag
skulle erhålla följande avfattning:

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark inom
fastställd generalplan, fastställd stadsplan
eller fastställd byggnadsplan är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar.

Särskild rätt — — — till nationalpark.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att
viss del av utskottets utlåtande i nyssnämnda
avsnitt bort erhålla den ändrade
lydelse, som i denna reservation
angivits;

III) beträffande 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen om expropriation 1

:o) av herrar Holmbäck, Hallagård,
Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och Hedlund
i Rådom, vilka a) ansett, att utskottets
utlåtande i avsnitt III bort hava
viss i reservationen angiven lydelse,
samt b), under åberopande av vad i det
föreslagna utlåtandet anförts, hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att 7 § i
nämnda lagförslag skulle undergå endast
den ändringen, att tredje stycket
upphävdes och att paragrafen följaktligen
skulle erhålla följande lydelse:

För fastighet, som exproprieras, skall
erläggas löseskilling motsvarande fastighetens
fulla värde. Exproprieras en del
av en fastighet och lider återstoden skada
eller intrång genom expropriationen
eller den exproprierade delens användande,
skall full ersättning därför gäldias.
Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall ock
sådan skada fullt ersättas.

År den — — — kan meddelas.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att
utskottets utlåtande i avsnitt III bort i
vissa delar hava den ändrade lydelse,
reservationen visade;

IV) beträffande 15 § i förslaget till
lag angående ändring i lagen om expropriation
av herrar Hallagård och Hedlund
i Rådom, vilka av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att förevarande paragraf skulle erhålla
följande lydelse:

Expropriationsdomstol består av ordförande
och tvä ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i orten. Ledamöterna
skola vara nämndemän i orten.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock vid huvudförhandling,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

som hålles i omedelbart samband med
förberedelsen, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden ensam.

Dessutom hade ytterligare reservationer,
betecknade med V 1), V 2) och
VI—XI, avgivits beträffande 16, 17, 18,
28, 37—39 och 67 §§ i förslaget till lag
angående ändring i lagen om expropriation
samt 10 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen om återköpsrätt
till fast egendom. Enligt den med X betecknade
reservationen hade herrar
Lundberg, Andersson i Alfredshem och
Jansson i Hällefors på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att 67 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen om expropriation
skulle erhålla följande lydelse:

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,
i den mån ej annat föranledes av vad i
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,
ersätta motparten hans kostnader
vid expropriationsdomstolen, vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest
i anledning av expropriationen.
Oavsett vad i rättegångsbalken stadgas
om skgldighet att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt, vare den exproprierande,
om särskilda skäl därtill föranleda,
skyldig ersätta motparten dylik kostnad.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 34 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första paragrafvis med slutstadganden,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan
alla lagförslagen blivit genomgångna,
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres; samt

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189 )
om expropritation.

1 §■

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att få börja mitt anförande med några
ord som ha en något vidare syftning
än att avse enbart det föreliggande förslaget
till ny expropriationslagstiftning.

Det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, har tillkommit efter vederbörlig
sakkunnigutredning. De sakkunniga
tillsattes i juni månad 1946, alltså
för tre och ett halvt år sedan. Utredningen
tog ett och ett halvt år. Utredningens
förslag har sedan varit utsänt
på remiss till myndigheterna. Trots denna
handläggning har andra lagutskottet
i en viktig punkt av förslaget fällt det
uttalandet om Kungl. Maj:ts proposition,
att dess ståndpunkt icke kan vara rimlig.
Detta är ett utomordentligt hårt uttalande
av ett utskott, och utskottet har
här varit nästan enhälligt. Det visar att
vårt mångtusenhävdade utredningsmaskineri
glappar, och detta är heller inte
så märkvärdigt. Man tillsätter en kommitté
av utomordentligt upptagna personer,
så upptagna, att det ofta är svårt
att få till stånd ett sammanträde, då man
inte kan samla medlemmarna. Det egentliga
arbetet faller ofta på en ung sekreterare.
Sedan utredningen är klar, remitteras
förslaget till alla myndigheter som
man över huvud taget tror ha något att
anföra. Detta är ju lovvärt, men man ger
dem så kort tid på sig, att de icke ha möjlighet
att anföra vad de kanske skulle ha
att säga, om de hade hunnit ordentligt gå

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

igenom förslaget. Man borde enligt min
mening övergå till ett annat system. Man
borde i görligaste mån tillsätta enmanskommittéer
eller kommittéer bestående
av blott ett par ledamöter, åt vilka man
gav ordentligt med tid och ledighet från
andra sysslor för att kommittén i fråga
skall knnna utarbeta ett väl genomtänkt
förslag. Förslaget borde sedan remitteras
till några få myndigheter, på vilka man
ställde pretentionen att de skulle grundligt
gå igenom förslaget och avge ett
ingående remissyttrande. Jämsides härmed
kunde förslaget även remitteras till
andra myndigheter, på vilka man inte
ställde pretentionen att de ovillkorligen
skulle avge yttrande utan som endast
skulle behöva avge yttrande i den omfattning
som vederbörande myndighet själv
prövade lämpligt. Om vårt utredningsväsen
omlades efter ungefär den linjen,
skulle vi säkerligen komma fram till bättre
resultat, och det skulle också ställa
sig billigare.

Jag skall, herr talman, beträffande förslaget
till ändringar i expropriationslagstiftningen
begagna den föredragningsordning,
som nyss är antagen, och således
nu även yttra mig om några punkter
som inte falla under 1 §.

Jag vill först ta upp frågan om bestämmandet
av värdet av den egendom som
skall exproprieras.

Enligt gällande lagstiftning skall den,
vars egendom exproprieras, få full ersättning
för värdet av den mark som tas
ifrån honom. Han skall dessutom få full
ersättning för den skada och det intrång
som ske på den del av fastigheten som
han eventuellt får behålla. Han skall till
sist också ha full ersättning för annan
skada, som kan träffa honom genom expropriationen.
I det förslag, som nu ligger
framför oss, föreslås i stället att den,
vars egendom exproprieras, skall få ersättning
för egendomen med hänsyn .särskilt
till ortens pris och fastighetens avkastning.
Dessutom skall ersättning gäldas
för skada och intrång å återstående
del av fastighet, och vidare skall eljest
genom expropriationen uppkommen skada
ersättas. I lagtexten har alltså uttrycket
»full ersättning» borttagits.

Om vi se på den lagtext, som vi ha
framför oss, måste vi emellertid erkänna,
att propositionen ligger lång väg ifrån
det förslag som på sin tid framlades av
den sociala bostadsutredningen. Enligt
dess förslag skulle ersättning vid expropriation
icke få bestämmas till mer än
20 procent över eller under fastighetens
taxeringsvärde, såvida inte expropriationsnämnden
var enhällig. Man har också,
såvitt jag kan finna, i det kungl. förslaget
kommit fram till en bättre lösning
än den som markutredningen har föreslagit.
Det kungl. förslaget var emellertid
otydligt; det framgick icke klart, om
fortfarande det fulla värdet skulle ersättas.
På denna punkt har lagutskottet genom
sina uttalanden kompletterat det
kungl. förslaget. Efter lagutskottets utlåtande
är det klart, att det fulla värdet
skall ersättas och att således den princip,
som kommit till uttryck i den tidigare
expropriationsrätten, icke skall ändras.
Jag tror mig kunna säga, att om
andra lagutskottets utlåtande på denna
punkt, såsom jag förmodar, även blir
riksdagens, ingen domstol i Sverige kommer
att kunna utdöma annat än full ersättning
för exproprierad egendom.

Folkpartiets och bondeförbundets representanter
ha emellertid trots detta på
denna punkt icke kunnat ansluta sig till
propositionen. För vår del anse vi att
det är bättre att ha kvar den gamla lagtexten,
därför att den är fullt otvetydig.
Genom det föreliggande förslaget får man
en lagtext som icke är tydlig i sig, utan
som för att bli tydlig fordrar en klargörande
motivering. Det är enligt vår
uppfattning ett felaktigt sätt att lagstifta
att fördunkla själva lagtexten för att sedermera
uttrycka den verkliga meningen
i en motivering. Att man har gjort på
detta sätt i propositionen beror, som alla
känna till, därpå att hittillsvarande praxis,
enligt vad det anses, har medfört att
vid expropriation ofta betydande övervärden
ha utdömts. .lag vill inte uttala
mig om huruvida denna uppfattning är
riktig eller ej, men jag vill betona att vi
genom den nya lagstiftningen uppenbarligen
komma att få ett organ, eu domstol,
som har full möjlighet att riktigt tilläm -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

pa gällande rätt. Det är då både onödigt
och omotiverat att fördunkla lagtexten,
och av den anledningen ta vi avstånd
från Kungl. Maj :ts förslag på denna
punkt. Som det hela nu ligger till, utgör
emellertid inte frågan, vilket värde skall
utdömas, längre någon fråga av första
rangen.

Den andra punkt, som jag skulle vilja
ta upp, gäller frågan om expropriationsdomstolarna.
Förslaget avser att det nuvarande
expropriationsförfarandet, som
sker inför de allmänna domstolarna och
varvid värdet bestämmes genom en särskild
expropriationsnämnd, skall ersättas
med ett förfarande inför särskilda expropriationsdomstolar,
som också skola bestämma
värdet av vad som exproprieras.
Jag anser för min del att Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag på denna punkt är
en klar förbättring i rättssäkerhetens intresse
av gällande svenska rätt. Den föreslagna
nya ordningen möjliggör nämligen
att man kan överklaga lägsta instansens
avgörande i hovrätten och
högsta domstolen, om man anser sig ha
fått för liten ersättning vid expropriation.
Detta har man hittills icke kunnat göra.

Förslaget har emellertid här en nackdel.
I de nya domstolarna skola såsom
domare ingå två exproprieringstekniker,
och dessa domare skola tillsättas av
Kungl. Maj:t, enligt propositionen på tre
år. Enligt den uppfattning som har gjort
sig gällande inom stora kretsar är detta
oriktigt. Det riktiga hade i stället varit
att expropriationsteknikerna hade fått
karaktären av sakkunniga inför domstolen
och således inte erhållit domarställning.

Läser man utskottets motivering, finner
man att också inom utskottet denna
synpunkt har stötts med starka skäl. Utskottet
har emellertid följt det kungl.
förslaget så till vida, att utskottet ändock
har låtit dessa teknici bli domare,
och även folkpartiets utskottsrepresentanter
ha i detta hänseende följt majoriteten.
Att så har blivit fallet, har icke
berott på att vi ändrat vår uppfattning
att det riktiga vore, att dessa experter
hade ställningen såsom sakkunniga inför
domstolen. Vi ha slutit en kompromiss.

Inom utskottet framkom tanken, att man
skulle försöka samla majoritet kring den
linjen, att teknikerna visserligen skulle
bli domare men skulle tillsättas på längre
tid än vad Kungl. Maj :t hade föreslagit.
Därigenom skulle de, ansåg man,
få en mera säkrad och oberoende ställning.
För vår del hade vi helst önskat,
att om teknikerna skulle bli domare, de
fått anställning på livstid som andra domare,
men till slut accepterade vi att expropriationsteknikerna
skola förordnas
på sex år. Det är mycket som talar för
detta förslag. Bland annat kan för en
dylik lösning åberopas lagrådets auktoritet.
Bestämmande för vårt slutliga ställningstagande
på denna punkt var också
att om vi icke hade godtagit kompromissen
resultatet skulle med utomordentligt
stor sannolikhet ha blivit, att dessa
teknici blivit domare, tillsatta för en tid
av endast tre år.

Jag skall, herr talman, i detta sammanhang
ta upp ytterligare en sak. I
propositionen anför justitieministern,
att lian skall tillsätta särskilda sakkunniga
för beredande av frågan om bestämmandet
av värdet vid expropriation.
Mot denna tanke att särskilda sakkunniga
skulle tillsättas härför har lagrådet
gjort opposition, och det bär förklarat,
att det icke kan överlåtas till administrativ
myndighet att meddela anvisningar
angående bestämmandet av
ett sådant värde. Trots detta har justitieministern,
vilket förvånar mig, tillsatt
särskilda sakkunniga med uppgift att utarbeta
»anvisningar» som skola »utfärdas».
Det faktum, att dylika anvisningar
skola utfärdas, har jag i varje fall tolkat
så, att det varit meningen att meddela
en särskild författning; det är ju bara
författningar som »utfärdas». Andra lagutskottet
bär emellertid fullständigt klart
och otvetydigt sagt ifrån, att det icke
bör ifrågakomma att administrativt utfärda
en författning med anvisningar
om bestämmandet av värdet vid expropriation.
Andra lagutskottet bär alltså
avböjt den inblandning från den administrativa
maktens sida, som man genom
avfattningen av justitieministerns direktiv
för de sakkunniga hade anledning

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

att befara. — Jag ser att justitieministern
skakar på huvudet, men jag säger »hade
anledning» att befara. Vad man än må
säga om detta, men bra skrivna äro inte
direktiven för de sakkunniga.

Vad som beträffande expropriationsteknikerna
ingav den största oron var
emellertid att, samtidigt som de skulle
tillsättas på endast kort förordnande,
man skulle få administrativt utfärdade
förklaringar till lagstadgandena. Då detta
inte blir fallet, kommer frågan om
förordnandet av teknikerna i ett delvis
annat läge.

Den punkt i det föreliggande förslaget,
som mest varit föremål för diskussion i
pressen och bland allmänheten, är den
paragraf, genom vilken man vill utsträcka
möjligheterna att erhålla expropriation.
Vår nuvarande expropriationslag
räknar upp de ändamål, för vilka expropriation
kan komma i fråga. Nu föreslås
i den kungliga propositionen, att man
skall foga in i expropriationslagen två
sådana nya ändamål.

Det första ändamålet är att expropriation
skall kunna ske »för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar». Det är enligt
lagförslaget kommunerna, som skola
få möjlighet till dylik expropriation.
Mot lagtexten på denna punkt ha gjorts
invändningar. Man har sagt att den är
inte klar. Och man bär sagt, att den
motivering, som justitieministern har
fogat till lagförslaget, heller inte är klar.
Den är inte klar så till vida att man inte
vet, om meningen är att enligt denna
text mark skall kunna exproprieras för
tätbebyggelse från en kommuns sida,
trots att ägaren själv vill exploatera marken,
alltså själv vill använda den för
tätbebyggelse. Lagrådet bär satt in kritiken
just på denna punkt. Efter de uttalanden,
som även på denna punkt
gjorts av andra lagutskottet, bär saken
emellertid blivit klar, och numera står
det utom allt tvivel, att meningen är att
det inte skall vara möjligt att enligt den
lagtext, som jag citerat, expropriera en
persons egendom för tätbebyggelse, då
vederbörande själv önskar att exploa -

tera den. Det är enligt mitt sätt att se
ett framsteg, som måste erkännas.

Mot bestämmelsen ha emellertid också
gjorts andra invändningar.

I en av byggnadslagens paragrafer utsiiges,
att mark över huvud taget inte
får användas för tätbebyggelse, om det
inte är från allmänna synpunkter genom
en plan fastställt, att den är lämplig
för tätbebyggelse. Genom propositionen
har nu föreslagits, att man skall
kunna expropriera mark för tätbebyggelse
utan att det genom någon plan är
fastställt att marken över huvud taget
får användas för tätbebyggelse. Det har
sagts att detta är oriktigt, att det är en
inkonsekvens i lagstiftningen. Man bör
först pröva om marken skall kunna användas
för tätbebyggelse, då lagen själv
fordrar det, och därefter medgiva expropriationsrätt.

Vidare har man sagt, att om möjlighet
till expropriation ges beträffande vilken
mark som helst, som man anser lämplig
för tätbebyggelse, utan att det föreligger
någon plan för hur marken skall användas,
följden kan bli planlösa exproprieringar
för ändamål, som först i framtiden
kunna realiseras och som kanske
över huvud taget inte komma att kunna
realiseras. Det blir en expropriation på
lager som inte är lämplig.

För vår del ha vi ansett att denna kritik
är bärande, och efter ingående diskussion
ha vi tillåtit oss att motionsvis
föreslå, att den nya expropriationsrätten
skall begränsas till områden, som äro
bestämda för tätbebyggelse genom en
fastställd stadsplan, genom en fastställd
byggnadsplan eller genom en fastställd
generalplan. Då vet man att det iir fråga
om områden, som verkligen äro lämpade
för detta ändamål.

Även med den av oss föreslagna inskränkningen
får man en mycket omfattande
expropriationsrätt. Jag tror för
min del, att om riksdagen på denna
punkt skulle följa det förslag, som jag
nyss angivit och till vilket även hondeförhundets
representanter i utskottet anslutit
siig, man skulle få eu fullt tillfredsställande,
och jag skulle vilja säga till
och med mycket vidsträckt, expropria -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

tionsrätt. Det finns ingen anledning att
gå längre, att tillåta expropriation så att
säga på måfå, utan att det föreligger en
fullt tillfredsställande utredning om att
det verkligen är fråga om lämpliga områden,
och det finns ingen anledning
heller att i lagtexten införa den inkonsekvens,
som jag nyss har talat om.

Om man emellertid här jämför å ena
sidan utskottets och å andra sidan folkpartiets,
och jag kanske också vågar
säga bondeförbundets, ståndpunktstagande,
föreligger det inte en skillnad
som varit omöjlig att överbygga. Även
enligt det kungliga förslaget på denna
punkt fordras det ju ett visst mått av
bevisning för att det område som skall
expropieras är lämpligt för tätbebyggelse.
Det föreligger här en skillnad
mellan ståndpunkterna, men den gäller
blott graden av den bevisning som erfordras.
Den punkt däremot, där det varit
omöjligt att enas--där alltså princip

stått emot princip, och detta mycket
hårt — har varit den andra punkt, å
vilken justitieministern föreslagit att
expropriationsrätten skall utvidgas genom
att ett nytt ändamål infogas. Justitieministern
föreslår i detta hänseende
att rätten till expropriation skall
kunna ges över huvud taget beträffande
mark, som icke är tätbebyggd, om meningen
är att marken skall av kommunen
— det är fortfarande bara kommunen
som skall få expropriationsrätt —
upplåtas med tomträtt.

Jag vill, herr talman, starkt stryka
under att man i varje fall ifrån folkpartiets
sida icke liar någon principiell
invändning emot tomträtten. Tomträttsinstitutet
är någonting som ligger
alldeles utanför de olika åskådningar,
som göra sig gällande i diskussionen
om expropriationsrättens utsträckning,
och det har alltid gjort så. Tomträtten
infördes för 42 år sedan i den svenska
lagstiftningen på förslag av en högerregering,
den Lindmanska regeringen, och
på föredragning av en justitieminister,
vars konservativa åskådning mig veterligen
aldrig dragits i något berättigat
tvivelsmål. Det är alltså inte tomträtten
vår invändning gäller. Vi anse att tomt -

rätten bör stå vid äganderättens sida,
bör få tillfälle att göra sig gällande i
konkurrens med äganderätten. Vad som
här är att märka är emellertid att så
som det kungliga förslaget är avfattat
— och på den punkten följer utskottsmajoriteten
det kungliga förslaget —
expropriation skall kunna äga rum av
mark för framtida upplåtande med
tomträtt, även om ägaren till marken
själv vill exploatera den, exempelvis
själv vill på marken bygga samma typ
villor, som kommunen vill att marken
skall bebyggas med. Man vill här till
samhället dra in äganderätten, oavsett
om den enskilde själv vill exploatera
marken.

Vi kunna inte ansluta oss till denna
uppfattning, och vi anse icke att det är
nödvändigt ur någon synpunkt, att lagstiftningen
upptager grundsatsen om expropriation
av mark, som ägaren själv
vill exploatera.

Varför vill man införa den? Skälen
äro två.

Det ena skälet är att man vill gc
kommunerna en möjlighet att i framtiden
lägga om utnyttjandet av marken
i fråga, till exempel genom att ändra
om ett område från villabebyggelse till
höghusbebyggelse eller genom att dra
fram nya trafikleder över ett område.
Men det har man redan med den nuvarande
lagstiftningen möjlighet till.
Man kan anta en stadsplan eller en
byggnadsplan, vari det föreskrives att
den bebyggelse, som får ske på området,
icke får bli annan än en villabebyggelse.
Det blir då inte svårt att i
framtiden lägga om bebyggelsen och inte
heller svårt att dra fram nya trafikleder.

Det andra skälet är att man vill dra
in värdestegringen å marken till samhället.
Det är emellertid någonting som
man också kan göra med andra medel.
Man gör det redan därigenom, att man
förhindrar områdets bebyggelse med
annat än exempelvis villor. Då undergår
området ingen större värdestegring.
Förslaget är avfattat, jag skulle nästan
vilja säga med bortseende från att i
byggnadslagen 1947 införts bestämmel -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

ser, som avse att förhindra vidare värdestegringar.

Dessa bestämmelser lia liaft en egendomlig
historia. När propositionen framlades,
anförde justitieministern att den
närmare utformningen av principen om
förhindrande av värdestegring borde
uppskjutas, tills frågan om ny expropriationslag
kunde föreläggas riksdagen.
Nu, när den nya expropriationslagen
skall beslutas, säger justitieministern
att en närmare reglering av bestämmelserna
om förhindrande av värdestegring
bör ytterligare skjutas på
framtiden. Detta är tydligen en mycket
svår fråga, men en fråga, med vars lösning
man nu ämnar syssla. Redan på
den grund finns det därför ingen anledning
att nu, för att hindra den framtida
värdestegringen, införa den utvidgning
av expropriationsmöjligheterna,
som här är i fråga.

Jag skulle ytterligare kunna mot lagutskottets
utlåtande anföra, att det icke
alldeles riktigt tecknar omfattningen av
den nya expropriationsrätten. Lagutskottet
säger i sitt utlåtande, att villor
och småstugor, som ligga i omedelbar
anslutning till tätbebyggelse, icke kunna
bli föremål för expropriation enligt
de nya bestämmelserna. Jo, så är visst
fallet. Jag kan inte finna annat än att
också en sådan bebyggelse kan bli föremål
för expropriation enligt de nya bestämmelserna.
Jag skulle också kunua
anmärka, att de nya bestämmelserna ha
infogats i lagsystemet på ett sätt, som
kan bli föremål för diskussion. Man
binder sig redan vid expropriationen
för att med tomträtt upplåta de exproprierade
områdena och utsätter sig därigenom
för synnerligen stora svårigheter
bland annat på grund av den omständigheten,
att de gamla ägarna ha
en återlösningsrätt Men jag skall, herr
talman, inte liingre upptaga tiden med
att debattera lagutskottets föreliggande
utlåtande. Jag ber i stället att, med den
motivering jag liar anfört, få beträffande
den föredragna 1 § av expropriationslagförslaget
yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av mig och flera
andra ledamöter i andra lagutskottet.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
lagförslag, till vilket vi nu ha att ta ställning,
har av lagrådet gjorts till föremål
för en kritik ur juridisk synpunkt, som
knappast något tidigare lagförslag blivit
föremål för. Att det ändock framlagts
har icke kunnat undgå att väcka de allra
största betänkligheter inom vida kretsar
i landet, icke minst bland dem som
handhava rättsvården. Lagrådet bär ur
principiella synpunkter hävdat vad rådet
anser vara rättsordningens intressen,
men justitieministern har på ett ytterst
lättvindigt sätt viftat bort anmärkningarna.
I själva verket innebär detta
enligt min uppfattning ett angrepp på
den konstitutionella säkerhet, som ligger
i lagrådets granskning. Denna innebär
att inte endast majoriteten utan också
minoriteten i riksdagen och i landet
skall vara säkrad, att lagstiftningsarbetet
fullföljes under former, som garantera
att lagstiftningen sker efter linjer, som
kunna sanktioneras av rättsordningens
främste upprätthållare. Även om ordalagen
i bestämmelsen om lagrådets granskning
inte hindra en regering att ta vilken
hänsyn, den vill, till ett lagrådsuttalande,
måste dock bestämmelsen så tilllämpas,
att den inte blir endast en meningslös
och tom formalitet. Lagstiftningen
behöver denna kontroll för sin
egen skull; lagar, som antagas i strid
mot den lagskipande maktens auktoritet,
undergräva i själva verket lagstiftningens
egen auktoritet, och därpå förlorar ytterst
samhället. Innehavet av regeringsmakten
ger inte — och ännu mer gäller
detta besittningen av justitieministerportföljen
— nog auktoritet för att lämna
utan varje beaktande vad representanterna
för landets högsta domstolsväsende
anse nödigt att framföra. Ur denna
vidare synpunkt — och man må väl
ha rätt att i denna kammare åberopa de
vidare synpunkterna — är justitieministerns
handläggning av detta ärende mycket
uppseendeväckande.

Det kan finnas anledning att snart
sagt i det oändliga uppehålla sig vid vilka
följder denna lagstiftning kan få. Utskottet
bär på en del visserligen beaktansvärda,
men dock i stort perifera,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

punkter friserat lagförslaget. Bilden bär
därigenom kommit att te sig något mjukare,
men ändringarna ha likvisst inte
i det väsentliga ändrat lagförslagets innebörd.

Det anmärkningsvärda är, att lagförslaget
har en djupare verkan än det i
själva verket ger sig ut för att ha. Den
kungl. propositionen är som ett isberg;
den minsta och ofarligaste delen är det
man ser, den största och farligaste delen
seglar djupt under vattenytan. De
till synes tämligen litet uppseendeväckande
lagrummen medföra — om de genomföras,
och så blir väl fallet — en
omvälvning av rättsförhållandena. Den
enskildes rätt anses a priori, utan att
objektiva skäl behöva anföras, vara
mindre värd än samhällets. Samhället
kan utan att ge klara skäl för åtgärdens
nödvändighet förvärva egendom, som
någon gång i framtiden skulle kunna bli
föremål för tätbebyggelse — man vet
inte om eller när bebyggelsen tänkes
kunna ske. Några klara och starka objektiva
skäl för det allmännas preponderans
i fråga om rättsförhållandet anses inte
behövliga.

Hur kommer detta att verka? Vilken
rätt har en jordbrukare eller en trädgårdsmästare,
som bor i närheten av —
det behöver för övrigt inte alls vara så
nära — ett samhälle? Vilket intresse får
han av att lägga ned pengar och arbete
på förbättring av sin egendom, när expropriationens
damoklessvärd hela tiden
hänger hotande över honom? Vid en expropriation
måste det ju inte bevisas, att
jorden omedelbart behövs, och egentligen
behöver det inte ens bevisas, att
jorden någonsin kommer att behövas för
det uppgivna ändamålet — samhällets
högst eventuella behov går obönhörligt
före den enskildes ofta kanske mycket
mödosamt förvärvade rätt, hur konkret
den än må föreligga i de särskilda fallen.

Man hänvisar till rättstillämpningen.
Det är ingen god form för lagstiftning
att framlägga förslag till lagtexter, vilkas
allmänna formuleringar medge feltolkningar
och missbruk, och sedan hänvisa
till att lagtextens brister justeras genom
rättstillämpningen. Lagen skall gå före

rättstillämpningen och ge den sitt fasta
och klara stöd. Lagen skall inte vara så
beskaffad, att den måste ta rättstillämpningen
i anspråk som krycka för sin
egen vanförhet. År en lag dålig, tenderar
detta för övrigt också att ge sin prägel
åt rättstillämpningen, som lätt får
sin karaktär av lagens otillräckliga och
otydliga ordalag. Lagstiftningen är och
måste alltid förbli det primära, tillämpningen
det sekundära.

I en mycket mångordig otydlighet
har justitieministern sökt försvara sin
ändring av reglerna för expropriationsersättningens
fastställande med att det
i själva verket inte skulle röra sig om
någon ändring av hittillsvarande regler,
utan endast om en utveckling av dess
principer. Man får ju hoppas, att justitieministerns
uppfattning i det fallet
också kommer att bli rättstillämpningens.
Men varför denna apparat, denna
pinsamma flykt från klarheten in i det
otydliga och diffusa, som präglar justitieministerns
ställningstagande på denna
punkt? Man får verkligen en isande
känsla av att allt detta kommer från
den del av isberget, som seglar under
vattnet.

Vad man kanske främst fäster sig vid
är emellertid den ytterst bristfälliga —
jag vågar säga i själva verket totalt uteblivna
— utredningen om behovet av en
förändrad och utvidgad expropriationslagstiftning
i syfte att säkra tätorternas
behov. Jag vill inte på något sätt bestrida,
att det kan finnas sådana behov. Jag
vill dock få föredra några uppgifter,
som jag har inhämtat beträffande de
större städerna i landet, och dessa synas
ge vid handen, att det inte synes
föreligga något behov alls av eu utvidgad
expropriationslagstiftning. Jag är
emellertid väl medveten om att dessa
siffror inte utan vidare kunna vara utslagsgivande,
då de endast avse några
få samhällen, samtliga större städer.

I Stockholm äger bostadsproduktionen
innevarande år till 85 procent rum
på kommunal mark och beräknas under
år 1950 komma att ske så gott som helt
och hållet på kommunal mark. I Göteborg
äger kommunen praktiskt taget all

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

mark, som inom de närmaste åren kommer
att exploateras. I Malmö utgjorde
år 1944 nyproduktionen av bostäder på
kommunägd mark 29 procent, 1947 hade
siffran stigit till 57 procent, 1948 var
den 53 procent, och i år beräknas den
ligga vid 50 procent. I Hälsingborg äger
kommunen 90 procent av den tomtmark,
som kan väntas bli exploaterad
under de närmaste åren. I Örebro ägde
1948 all nyproduktion av flerfamiljshus
rum på kommunägd mark, och för innevarande
år anses motsvarande siffra vara
80 procent. I Eskilstuna uppges 90
procent av produktionen äga rum på
kommunägd mark, och i Linköping slutligen
lär kommunen också dominera
tomtmarknaden.

Vad som hindrat byggenskapen har,
åtminstone på de större orterna, i själva
verket inte varit enskild mark, utan
kronomark och därmed jämförlig mark

— i Linköping har det varit domkyrkomark
och i Uppsala universitetsmark.
Men mark av detta slag har justitieministern
uteslutit ur sin proposition, och
inte heller i utskottets hemställan har
sådan mark kommit med som exproprierbar.

Det skall visst inte förnekas, att ett
expropriationsbeliov kan finnas inom
andra kommuner än de av mig angivna,
men det är anmärkningsvärt att man
skrider till en lagstiftning av så djupgående
innebörd utan att ha grundligt
utrett, om det föreliggande behovet har
den storleksordning, att det erfordrar
vittgående förändringar av expropriationsrätten.
Jag vågar inte bestrida att
ett så stort behov verkligen föreligger

— ehuru jag för min del knappast tror
det — men jag bestrider att man utan
att ha en utredning kan veta något beträffande
behovets omfattning och huruvida
dess storleksordning verkligen
påkallar djupgående lagändringar.

.lag återkommer till huvudgrunden
för mitt ställningstagande. Vad som gör
detta lagförslag så rent ut sagt motbjudande
är det sätt, på vilket den enskildes
rätt där avväges gent emot det allmännas.
Intet utrymme har beretts för
en avvägning beträffande det allmänna

och det enskilda intresset, av vems intresse
som är av den större storleksordningen.
Lagförslaget innebär ett kraftigt
steg mot ett samhällstillstånd, där den
enskildes rätt icke längre har krav på
beaktande. Stat och kommun växa den
enskilde över huvudet på ett sätt, som
kommer att gå ut över hela trivseln i
samhället. Jag gör visst icke gällande
att detta är justitieministerns ideal för
ett samhälle, men hans handlingssätt
verkar i den riktningen.

Av vad jag nu har anfört torde det
vara uppenbart, att jag anser det omöjligt
att acceptera Kungl. Maj :ts förslag.
Jag tänker då inte bara på lagförslagets
innehåll utan också på beskaffenheten
av förarbetena. En av de allra viktigaste
punkterna i förslaget har sålunda tillfogats
av justitieministern i sista minuten,
sedan markutredningens förslag varit
ute på remiss. Den ytterst ofullständiga
beredningen av detta ärende har bidragit
till min och min medreservants uppfattning,
att det inte endast är omöjligt
att godkänna det föreliggande förslaget
utan också att prestera ett hållbart motförslag.
Vi anse att man i detta ärende
rör sig på farlig mark. När man söker
tränga in i tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna, varsnar man, hur
undan för undan nya punkter, nya utsikter
och nya situationer dyka upp,
som lagstiftningen bör ta hänsyn till,
men vilkas konsekvenser icke kunna
överblickas. Ett motförslag i en så svår
fråga improviserar man ej.

Av denna anledning ha vi inte heller
kunnat stödja någon av de övriga reservationerna
till det föreliggande utskottsutlåtandet,
ehuru jag medger att
den av herr Holmbäck in. fl. avgivna
innefattar mycket stora förbättringar.
Att på grundval av en otillräcklig utredning
prestera nya lagtexter synes mig
så mycket mera meningslöst som det
förvisso inte finns stora förhoppningar
om att riksdagens båda kamrar skulle
fatta något annat beslut än vad som av
utskott smajor i te t eu föreslagits.

Den ifrågavarande reservationen går
dessutom enligt min mening för långt.
Jag finner det anmärkningsvärt att re -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

servanterna äro beredda att godtaga expropriationsrätt,
så fort en generalplan
har blivit fastställd. Man saknar ännu
helt någon fast praxis beträffande generalplaner.
Jag vet inte hur många generalplaner
som redan äro fastställda
— om det ens är någon. Hela begreppet
kan i varje fall betecknas som en ännu
så länge i praktiken oprövad nyhet.
Inte heller bestämmelserna i byggnadslagen,
som medge en rätt avsevärd expropriationsrätt,
ha varit så länge i tillämpning
att tillräcklig erfarenhet vunnits
om de äro otillräckliga för vinnande av
det mål, varför kräves utvidgning av expropriationsinstitutet.
Klart är emellertid,
att utsträckandet av expropriationsrätten
till jord inom fastställd generalplan
kan medföra att expropriationsrätten
kan komma att träffa jord, vars
användning för tätbebyggelse måste te
sig mycket osäker.

Jag anser vidare att man icke i en
reviderad lagtext kan helt förbigå den
visserligen ur konstitutionella synpunkter
svårknäckta men ur behovssynpunkt
otvivelaktigt mest brännande frågan,
nämligen om möjligheten till expropriation
av allmän egendom.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av fru
Ewerlöf och mig avgivna reservationen,
som innebär avslag på Kungi. Maj :ts föreliggande
proposition samt en begäran
till Kungl. Maj :t att låta verkställa en
utredning angående behovet av en utsträckt
expropriationslagstiftning och
yrkande att riksdagen, om behovet
skulle visa sig vara av en sådan storleksordning,
att det bör föranleda ny
lagstiftning, måtte få mottaga ett nvit
förslag till lagstiftning i ämnet.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Kammaren
står i dag inför ett mycket viktigt
avgörande, och jag tror man kan
våga det påståendet, att det är ett avgörande,
som kan komma att få mycket
vittgående konsekvenser. Vi ha i detta
ärende att göra med en mängd frågor
och spörsmål, men jag skall inte här ta
upp alla dessa till diskussion, utan i

huvudsak endast beröra frågan om expropriationsändamålen.

Innan jag går in på denna fråga, kan
jag dock inte underlåta att uttala min
förvåning över att utskottets majoritet
inte ansett sig kunna föreslå bibehållandet
av begreppet »fulla värdet». Nu bär
man visserligen i motiveringen givit den
nya metoden för värdebedömningen en
sådan tolkning, att man närmast kan få
den uppfattningen, att det fulla värdets
princip skall bibehållas. Även departementschefen
har i propositionen uttryckt
sig så, som om det inte vore fråga
om någon ändring. Men om man
verkligen menar detta, och orden inte
äro till allenast för att dölja tankarna,
förefaller det ologiskt att ändra en lagtext,
som ger uttryck för det man menar.
Således tar man bort en lagtext, som
föreskriver fulla värdet, och ersätter den
med ett väsentligen annat uttryck, men
i motiven förklaras det, att man menar
fulla värdet. Ett sådant förfaringssätt
verkar bra underligt och ger anledning
till åtskilliga frågetecken. Hade det inte
då varit naturligare att behålla orden
»fulla värdet», men i motiven förklara
vad som menas därmed? Vad gäller det
övervärde, som man menar stundom
skall ha utdömts — om det är detta
man vill åt — så hade väl det kunnat
klart angivas i motiven. För övrigt synes
det mig, att man nu inte behövt vara
så orolig för övervärdet, då domstolsförfarande
införes för behandling av
expropriationsmålen. På denna punkt
råder ju tämligen stor enighet. Enligt
min mening är det alldeles överflödigt
att införa det nya begreppet. Därigenom
har på denna punkt bara skapats en
alldeles onödig irritation och måhända
också en viss tveksamhet hos de dömande
myndigheterna. Det är aldrig bra att
införa sådana där svävande kautschukparagrafer.
De skapa endast en viss osäkerhet
i tillämpningen.

Nåväl, en ändring nu torde vara utsiktslös.
Man får väl bara hoppas att
domstolarna skola komma fram till en
rätt värdesättning. Skall man tillgripa
ett tvångsförfarande mot en jordägare,
bör samhället vara så pass generöst i

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

sin värdesättning, att en fullt skälig gottgörelse
erlägges. På denna punkt ber
jag att få yrka bifall till reservation 111
1 :o.

Jag går nu över till frågan om expropriatiomsändamålen.
Man brukar säga,
att det är en dålig lag, som inte har en
mera allmän resonans hos allmänheten.
Utifrån den utgångspunkten måste man
beklaga, att utskottets majoritet inte följt
de riktlinjer, som, vad gäller lagens omfattning,
framförts i folkpartiets motion
samt i motionen I: 328. Man hade där
sträckt sig mycket långt i tillmötesgående
mot departementschefens förslag.
Enligt min mening hade det varit bättre
att nu ta lagen med begränsning till
stadsplan, byggnadsplan och fastställd
generalplan och skjuta det övriga på
framtiden. Därmed hade lagstiftningen
fått ett mera allmänt underlag. Någon
större risk föreligger väl inte för att
uppskjuta frågan om expropriation för
upplåtande av mark till tomträtt, detta i
synnerhet som frågan om tomträttsinstitutet
skall bli föremål för utredning. På
denna punkt har man i ivern att få lagstifta
använt större våld än nöden kräver.
Denna nya expropriationsgrund utgör
ett hot mot jordbrukare, trädgårdsmästare
och egnahemsägare runt alla
tätorter utan hänsyn till bebyggelsens
aktualitet eller markägarnas villighet att
medverka i bostadsbyggandet. Jag tillåter
mig att på denna punkt citera några
rader ur motionen nr 328. Det heter
där: »Flertalet svenska tätorter äro omgivna
av en sektor av glesare villa- och
småstugebebyggelse, belägen omedelbart
utanför den egentliga tätortsräjongen
och uppförd å fri och egen grund. Flertalet
tätorter gränsa dessutom direkt till
ett antal större eller mindre jordbruk,
vilka på grund av sin belägenhet specialiserat
sig på att betjäna just den närliggande
tätortens behov av mjölk, grönsaker,
ägg och andra jordbruksprodukter.
Det ligger i öppen dag, att ett expropriationsiindamål,
som för att tillgodose
avlägsna och i regel mycket vagt
definierade expansionsbehov hos tätorterna
medgiver expropriation av praktiskt
taget hela omgivningen, skulle för‘2
Första kammarens protokoll 19i9. Nr 31.

sätta dessa kategorier av fastighetsägare
i en synnerligen prekär situation. Egnahems-
och småstugeägarna skulle rimligtvis
få mycket svårt att inse det socialt
berättigade i att de, som på av samhället
tidigare propagerade och direkt understödda
vägar löst sitt bostadsproblem,
helt plötsligt klassificeras såsom
''mark spekulanter’.»

Då det kan vara av ett visst intresse
att också höra hur man ser på saken i
våra grannländer skall jag be att få citera
vad en framstående expropriationsexpert
i Danmark, herr Egon Larsen, säger.
Han betonar först, att både i Danmark
och Norge den enskilda äganderätten
är skyddad i grundlagen. Lika uttryckligt
framhåller han att om samhället
undantagsvis går till expropriation,
så skall ägaren erhålla full ersättning för
det han förlorar. Vidare säger herr Larsen
enligt ett tidningsreferat: »Även om
man i Sverige inte har sådana bestämmelser
i grundlagen, så vilar dock hela
den nordiska rättsuppfattningen på dessa
principer, och på dem har vi byggt
i århundraden. I alla länder där detta
är en fundamental rättsuppfattning måste
expropriationsingripandet utgöra ett
undantag, och den lagstiftande makten
måste dna upp bestämda gränser för vilka
ingripanden som får göras. Det svenska
lagförslaget bär emellertid givits en
sådan utformning att dessa gränser blir
flytande, och avgörandet hur långt man
skall gå läggs i de administrativa myndigheternas
händer. Detta innebär en
stor fara. Vi har visserligen i Danmark
varit inne på den svenska expropriationstanken,
men redan släppt den. Vi
har funnit den opåkallad och odemokratisk
och därför inskränkt oss till att reglera
bebyggelsen. Det är naturligtvis inte
tal om att det offentliga inte skulle behöva
reglera bebyggelse och planlägga
framtida bcbvggelseområden. Men i Danmark
bär samhället endast ambition att
planera markens disposition, inte ambition
att är/a den.»

Det är möjligt att det kan givas fall,
då ell ingripande är nödvändigt från
samhällets sida. Detta bär man förutsatt
liven i denna nya byggnad slagen och gi -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

vit regler för förfarandet vid sådana
fall, regler som måste anses rätt förnuftiga.
Men då expropriationsrätten utvidgas
långt utöver det aktuella behovet, då
menar jag att man gått för långt. Det är
också anmärkningsvärt, hur svaga bevisen
för denna utvidgning äro i propositionen.
Det talas endast om att vissa
kommunalmän ansett en utvidgning behövlig,
men inte hur långt den bör gå.
Förslaget om att såsom ny expropriationsgrund
hänga på lagen rätten för
kommunerna att lägga sig till ined mark
på lager för utläggande av tomträtt bär
ju inte heller varit på remiss. Det kan
ju vara rätt ovisst, hur man reagerar
inför detta. Det förefaller vidare, som
om det inte tycks ha rått några större
svårigheter att denna lag förutan skaffa
sig avsevärda markområden. Vid överläggningar
jag haft med kommunalmän
i olika delar av landet har det framgått,
att man är rätt väl försedd på de flesta
orter. Jag skall inte trötta kammaren
med siffror, men jag kan ju meddela att
i ett län, där det skall bil storkommuner
i länet, 13 stycken sådana, har man förklarat
— det är de stora kommunerna
det gäller, alltså kommuner med tätorter
— att i sex fall ha kommunerna försett
sig med tomtmark för 50 år och i
några fall för 100 år fram i tiden. Beträffande
övriga kommunerna kunde det
på grund av deras struktur och förhållanden
i övrigt inte gärna bli fråga om
några svårigheter när det gällde tomtmark,
därför att där fanns det inte några
tätbebyggda samhällen. Jag har bär
vidare en lista över 00 städer, som visar,
hur mycket mark städerna äga —
det gäller dels sådan, som är stadsplanelagd
men inte bebyggd, och dels sådan,
som inte ännu är stadsplanelagd.
Denna lista kan jag givetvis inte ta till
protokollet, utan jag får nöja mig med
att hänvisa till att enligt vad dessa kommunalmän
upplyst äro ifrågavarande
städer försedda med mycket stora markområden.
Nu är det ju klart, att det på
vissa platser, särskilt i nyare samhällen,
kan uppstå vissa svårigheter. Jag bär
från ett annat län uppgifter på den saken.
De flesta av dessa kommuner hade

också frågan löst, men i tre fall hade
svårigheter uppstått och från kommunalmännens
sida hade förklarats, att de
ansågo lagen vara behövlig. Men vad var
anledningen härtill? Jo, det rörde sig i
dessa fall om å ena sidan kyrklig jord
och å andra sidan statlig jord. Däri lag
svårigheten. I ett av fallen var det också
fråga om en enskild ägare, som inte
ville ställa ett område till förfogande. I
sådana fall är det uppenbart, att lagen
bär sin betydelse — jag vill inte alls förneka
det — men jag tror att bär inte
föreligger det stora behov man föreställer
sig.

Mot detta kan naturligtvis invändas,
att om det inte finns något behov, så
blir det väl inte heller någon expropriation.
Ja, är det så alldeles säkert? Det
finns exempel redan nu på hur optimistiska
kommunalmän gripits av lust att
bli tomtexploatörer — jag skall inte använda
så fult ord som tomtjobbare. Man
har trott att det samhälle, man satts att
styra, skulle utvecklas till något stort
och omfattande, men så efter någon tid
bär det visat sig att det hela var eu felberäkning,
och så stod kommunen där
med stora områden, som tidigare givit
goda skördar, men nu voro fullständigt
oräntabla. Kostnaderna få skattebetalarna
bära. Departementschefen synes icke
heller vara främmande för att sådant
kan hända. I sin kritik av markutredningens
förslag säger han i departementspromemorian
av 1948: »Vidare

skulle omfattande expropriationer på ett
tidigt stadium av ett samhälles utveckling
medföra betydande kapitalutlägg
för kommunen under lång tid, vilket
ter sig vanskligt och kan verka avskräckande
även där engagemanget är ekonomiskt
sunt och välbetänkt. Det bör
icke heller döljas, att långsiktiga engagemang
i tomtmark icke äro helt riskfria
affärer och att det kan vara svårt
att bedöma de framtida utsikterna.»

Det kan således ligga en fara i att
kommunerna skola lockas in på tomträttsaffärer
genom att dessa på ett högst
förberedande stadium premieras.

Den största risken synes mig dock vara
att man genom en sådan lag skapar

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

ett osäkerhetstillstånd för jordägarna,
som kunde betaga dem lusten att ägna
nödig omsorg om sin egendom och hålla
jorden i den höga kultur, som skulle
bäst gagna samhället.

Herr talman! Min slutsats blir iatt man
icke bör genomföra en så vittgående lag,
varom här är fråga, utan absolut tvingande
skäl, i synnerhet som förslaget icke
varit föremål för remissinstansernas hörande
och dessutom med visshet kan sägas
icke äga allmän förankring hos medborgarna.
Enligt min mening vore det
därför förståndigast att nu taga endast
utvidgningen enligt folkpartiets och bondeförbundets
reservation på denna
punkt, till vilken jag ber att få yrka bifall.
Huruvida lagen skall ytterligare utvidgas
senare och då även omfatta förslaget
om tomträtt, får bero på ytterligare
utredning i dessa avseenden.

Herr NORMAN: Herr talman! Då jag
nu har lyssnat till herr Wistrand och till
herr Lindblom, känner jag mig manad
att retirera litet från vad utskottet uttalat
på en punkt.

Efter att i sin motivering ha erinrat
om att huvudsyftet med den föreslagna
utvidgningen av expropriationsrätten är
att giva kommunerna ökade möjligheter
att bedriva en aktiv bostadspolitik och
att genomföra den allmänna planeringen
av sin tätbebyggelse, säger utskottet, att
någon meningsskiljaktighet inte råder om
att kommunerna för dessa ändamål i
vidsträcktare mån än för närvarande är
möjligt böra kunna tvångsvis förvärva
mark. Däremot gå enligt vad utskottsmajoriteten
konstaterat meningarna isär
beträffande frågan om hur stor utvidgning
av rätten till tvångsförvärv, som
lämpligen bör genomföras.

■lag får nu lov alt ta tillbaka en del
av vad utskottet skrivit, ty det föreligger
tydligen iindå en meningsskiljaktighet.
Herr Wistrand framför allt — och jag
tyckte mig fatta att herr Lindblom hade
i stort sett samma mening — var tydligen
av den uppfattningen, all här iir
det inte riktigt klart ännu, om det behövs
någon utvidgad expropriationsrätt.

Nu är det nog ganska förklarligt att
utskottet sagt, att det inte är någon meningsskiljaktighet
på denna punkt, ty vi
ha ju inom utskottet dömt efter de synpunkter,
som kommit fram genom olika
motioner, och det är rätt många. I samtliga
motioner har det ganska tydligt och
klart angivits, att ett behov föreligger
av en sådan lagstiftning. Jag behöver
bara ta högerns partimotion, som visserligen
slutar med ett avslagsyrkande,
men i vilken man ändå direkt begär ett
nytt lagförslag. Detta önskemål vittnar
väl om att man är ganska övertygad om
att här föreligger ett behov.

Herr Wistrand var i sin allmänna inställning
till det föreliggande lagförslaget
mycket påverkad av lagrådets uttalande.
Jag kan inte låta bli att citera
litet av vad lagrådet säger om det behov
som här kan föreligga. Efter att inledningsvis
ha erinrat om vad huvudsyftet
är säger lagrådet, att en ökad möjlighet
för kommunerna att expropriera jord
otvivelaktigt kan vara till stort gagn, när
det gäller att hindra osund spekulation
i jord och avhjälpa den flerstädes svåra
bostadsbristen. Därefter konstaterar lagrådet,
att man genom den nya byggnadslagstiftningen
lagt i det allmännas
händer att ordna med åtskilligt på detta
område, som det förut varit möjligt
för de enskilda företagarna att ordna,
och i anslutning därtill framhåller lagrådet
att expropriationsrätten såsom ett
komplement till denna lagstiftning skulle
kunna fylla syftet att, oberoende av
enskilda jordägares vilja till medverkan,
få till stånd den behövliga bebyggelsen
å områden, som bäst lämpa sig
för ändamålet.

Att lagrådet utgått från att här föreligger
ett ganska bestämt behov av lagstiftning,
framgår av dess fortsatta utläggning
av detta .spörsmål. Jag kan i
anledning av vad herr Wistrand sagt
om lagrådets starka kritik mot förslaget
erinra om att lagrådet på två mycket
väsentliga punkter ingenting haft
att inviinda mot eu vidgad expropriationsrätt.
När det föreligger ett behov av
tomtmark för tätbebyggelse och för att
häva inte bara och i främsta rummet

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m.

en bostadsbrist, utan också för att anskaffa
en lämplig bostadsreserv, och den
enskilde jordägaren av olika anledningar
står hindrande i vägen, anser lagrådet
att en expropriationslagstiftning
är behövlig för att undanröja detta hinder.
När vidare risk föreligger att ett
enskilt prismonopol driver upp priserna
— här är det dock, säger lagrådet, i
viss mån fråga om en annan grund för
expropriation — och det gäller att bryta
ett dylikt prismonopol, kan det också
enligt lagrådet vara berättigat med en
lagstiftning.

Herr Wistrand framhöll att ärendet var
så dåligt berett och att handläggningen
alltigenom varit sådan, att han inte kunde
acceptera det förslag till lagstiftning,
som bär lagts fram. Ja, jag beklagar
att herr Wistrand haft denna inställning
från början. Jag har den erfarenheten,
att när vi i lugn och ro och
lidelsefritt diskutera igenom problemen
inom andra lagutskottet, komma vi
många gånger varandra ganska nära,
och även om vi inte komma på precis
samma linje, ha vi vanligen nått en
ganska hög grad av förståelse för varandras
synpunkter. Jag har alltid satt
mycket värde på herr Wistrands medverkan
i dessa resonemang, och jag beklagar
uppriktigt att vi inte haft förmånen
av herr Wistrands medverkan i den
mera detaljerade granskningen av detta
lagförslag och i de strävanden som vi
haft att söka komma fram till en god
lösning av denna fråga. Jag tror inte att
vi skulle kunnat nå fullständig enighet,
men vi kanske skulle kunnat närma våra
ståndpunkter en smula. Utskottets ärade
vice ordförande har ju givit utskottsmajoriteten
det betyget, att vi inte varit
doktrinära. Vi ha inte bara utan vidare
hållit på Kungl. Maj :ts förslag och
bedömt problemen efter dogmatiska
principer, utan vi ha strävat efter att
söka komma fram till en lämplig lösning.
Jag fann mig också inom utskottet
föranlåten att konstatera, hur långt vi
hade hunnit i fråga om enighet, när vi
hade diskuterat igenom samtliga problem,
och jag kunde säga, att vi tydligen
voro fullt eniga om motiveringen

hela vägen. Vi hade bara litet olika meningar
om hur lagtexten skulle utformas.

Nu är det klart att motiveringen blivit
litet olika alltefter den ståndpunkt,
som man har intagit till lagtexten. Men
om vi hålla oss till herr Holmbäcks
m. fl. reservation, se vi, att motiveringen
i långa stycken är gemensam. Om vi
hade haft förmånen av herr Wistrands
medverkan, kanske vi hade kunnat säga
ytterligare ett och annat, som kunde ha
varit av betydelse för det praktiska
handhavandet i levande livet av denna
lagstiftning. Såsom lagrådet har understrukit
i samband med dess invändningar
mot den föreslagna lagtextens
elasticitet och dess framhållande av att
allt kommer att bero på tillämpningen
— vilken enligt lagrådet dock torde kunna
utövas på ett sätt som innebär en
lämplig avvägning mellan motsatta intressen
— komma nämligen vid en lagstiftning
av denna typ de uttalanden,
som gjorts i lagens förarbeten, att få en
utomordentlig betydelse för lagstiftningens
blivande verkningar. Det är klart
att uttalandena alltigenom under utredningens
gång, i propositionen o. s. v.
ha sin betydelse, men inte minst komma
väl de uttalanden, som riksdagen
gör, att ha synnerligen stor betydelse
för lagstiftningens tillämpning. Med de
motiveringar, som här gjorts och om
vilka vi i det stora hela äro eniga, tror
jag att en hel del av de risker, som här
ha räknats upp, inte komma att göra
sig gällande i praktiken. Man bär resonerat
om denna lagstiftning som om
man trott, att den skulle öppna möjligheter
för kommunerna att helt självständigt
ta ståndpunkt till frågan, huruvida
de skola expropriera mark eller inte. I
ingressen till paragrafen, som inte finns
här återgiven, heter det emellertid att
det skall kunna ske en expropriation för
visst ändamål, om Konungen prövar det
nödigt. Häri ligger ju en mycket bestämd
begränsning, som sedan ytterligare
skärpes genom lagens formulering
och de motiv, där man tolkar innebörden
av denna lagtext.

Det har framhållits, såsom jag sade i

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

början, från herrar Wistrands och Lindbloms
sida att det egentligen inte behövs
någon lagstiftning bär. Men där
den inte behövs, där föreligger ju ingen
fara för rättssäkerheten. Och jag tror att
betydelsen av denna lagstiftning inte
kommer i första hand att ligga däri, att
kommunerna medges rätt att expropriera,
utan den närmaste och den betydelsefullaste
verkan kommer att bli den,
att det blir lättare att göra frivilliga
överenskommelser. Jag skulle nästan tro,
även om denna lagstiftning nu blir stadfäst
och kommer ut i levande livet, att
expropriationen kommer att fortfarande
endast tillgripas i undantagsfall och att
det blir de frivilliga överenskommelserna,
som komma att dominera även i fortsättningen.

Om jag så går in något på de olika
men in gsri k t n i n gar, som här göra sig gällande
beträffande lagtexten, tror jag att
jag därvid kan följa herr Holmbäcks disposition.
Han började med att tala om
värderingsreglerna.

Det är möjligt att vi skulle kunna ha
uppnått en sammanjämkning inom utskottet
om en gemensam lagtext, om vi
hade kommit överens på andra punkter,
och en punkt där meningsriktningarna
gingo så isär, att det inte fanns någon
möjlighet till sammanjämkning, var frågan
om expropriation för upplåtelse med
tomträtt, som jag sedan skall säga något
om.

I fråga om värderingsreglernas innebörd
äro vi ense: den, som tvingas att
avstå från sin mark, skall ha ersättning
för det verkliga värdet. Detta är nu i
den gällande lagen uttryckt genom att
det sägs, att han skall ha full ersättning,
och herr Ilolmbäek sade, att denna formulering
är fullt tydlig och att man bara
fördunklar lagtexten, om någonting
tillägges.

Ja, är del så säkert att den är fullt
tydlig? Det är inte bara bär fråga om
ersättning med värdet av viss mark, utan
även om andra ersättningar; det är fråga
om ersättning t. ex. för ideell skada.
När det här står alt det skall vara full
ersättning, vad är då den fulla ersättningen
för ideell skada? Det måste ju

bli ett mycket subjektivt bedömande, när
ståndpunkt skall tagas till frågan om
vad som i detta fall är full ersättning.
Man kan knappast komma till någonting
annat än att med den fulla ersättningen
här avses vad vederbörande begär, och
på det går det inte att pruta.

Jag kan inte dela det omdöme, som
herr Holmbäck här fällde beträffande
utskottets lagtext, att den fördunklar innebörden.
Herr Holmbäck sade, att propositionens
förslag var bättre än utredningens.
Jag skulle gärna vilja tillägga,
att det är bättre än reservationens förslag,
och det är precis lika bra som den
lagtext, som en liberal regering framlade
1912. I det fallet gavs det ett uttryck
åt att det skulle vara ersättning för fastighetens
värde, och därmed är ju allt
sagt. Det är litet skillnad beträffande
synpunkterna på detta mellan liberala
partiet 1912 och folkpartiet 1949.

Vad som är av vikt här är att det klart
och tydligt säges ifrån att den, vars egendom
blir föremål för expropriation, inte
skall förlora någonting, utan skall bibehållas
vid sin förmögenhetsställning och
skall få en fullgod ersättning. Detta har
utskottet sagt ifrån. Vi ha också kunnat
säga, att det förefaller mycket troligt att
man genom dessa åtgärder, varigenom
värdet skall fastställas, bör i mycket stor
utsträckning komma fram till ett riktigt
resultat. Och skulle det råda tvekan, så
ha vi följt lagrådets synpunkt på detta
spörsmål. Lagrådet säger, att uttrycket
»den fulla ersättningen» bl. a. bär den
funktionen, att i tveksamma fall skall
det inte åligga expropriaten att bevisa
vad som är det fulla värdet, utan det
skall åvila exproprianten, och kan han
inte bevisa detta, skall den högre ersättningen
utgå. Vi ha understrukit, att
lagtexten fortfarande skall ha ilen innebörden
att man, om detta är tveksamt,
skall ta hänsyn till den enskildes rätt
på det sättet, att han får den högre ersättningen.

När jag är inne på denna fråga om
(ten enskildes rätt, kanske jag får tillåta
mig ytterligare litet polemik emot herr
Wistrand. Han slutade sitt anförande med
att framhålla, att man i detta lagförslag

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

inte hade tagit någon hänsyn till den
enskildes rätt. Herr Holmbäck påvisade,
att innebörden i lagen var den, att om
den enskilde fastighetsägaren själv vill
och kan exploatera marken på skäliga
villkor, så föreligger inte ens rätten till
expropriation.

Det är väl beträffande den första
punkten i lagtexten alldeles tydligt och
klart, att den enskildes rätt här iir tillräckligt
beaktad. Ty kommunen kan ha
intresse av att få den där marken för att
kunna exploatera den, men då det gäller
den första punkten föreligger inte
någon expropriationsrätt, om ägaren har
vilja och möjlighet att sköta om detta
själv, så att nog ha vi tagit hänsyn till
den enskildes rätt.

Den ganska betydelsefulla ändring,
som utskottet förordar i 37 8 och följande
paragrafer, är också direkt motiverad
av att man bör ta tillbörlig hänsyn
till den enskilde.

Om jag nu för tillfället lämnar denna
fråga om ersättningsreglerna och slår
fast, att vi äro överens om att det inte
skall ske den enskilde någon orätt, utan
att han skall ha en fullgod ersättning
för den mark, som han nödgas avstå,
och även för den skada, som han eljest
kan lida genom intrång från det allmänna
i olika avseenden, och går över till
att något diskutera ändamålet, sådant
det är angivet i den första punkten i
denna paragraf, alltså den som handlar
om expropriation för tätbebyggelseändamål,
skulle jag nästan tro att vi kunde
ha kommit till enighet under vissa förutsättningar,
ty även bär betyder det ju
rätt mycket vad man säger i motiveringen.
Att begränsa möjligheterna till
expropriation till områden, för vilka
fastställda planer gälla, blir väl rätt
vanskligt, om man vill även nå syftet att
hålla markpriserna nere så lågt som
möjligt, tv att fastställa planerna tar sin
rundliga tid, och det imåste, efter vad
jag kan förstå, om det skall bli eu lämplig
verkan av denna lagstiftning, fordras,
att man linte bär binder sig för hårt.

Håller man fast vid den formulering
av lagen, som reservanterna här ha
gjort, så innebär detta t. ex. att man in -

te kan få någon möjlighet att i lid bryta
det där prismonopolet, vars brytande
lagrådet ansåg vara ett skäl för en expropriationslagstiftning.
Och nu skulle
jag bara gärna vilja citera lagrådet ännu
en gång, nämligen beträffande denna
punkt. Därvidlag säger lagrådet, all
»i den mån risk föreligger för att, om
expropriation ej sker, ett prismonopol
driver upp priserna å marken till oskälig
höjd och under förutsättning att expropriationen
begränsas till att omfatta
sådan mark som — även om den ej ingår
i upprättad plan — dock måste förutses
under en närliggande framtid bli
erforderlig för kommunens utveckling,
kan måhända erinran med fog ej heller
göras mot en sådan utsträckning av expropriationsrätten».
Jag vill stryka under
orden »även om marken icke ingår
i en upprättad plan».

Nu vill folkpartiet stänga denna möjlighet
att bryta prismonopolet under sådana
förhållanden att marken icke ingår
i en upprättad plan. Det måste till
och med vara en fastställd plan. Jag tilllåter
mig att beträffande detta yrkande
i reservationen uttala en liten undran,
om det är ett uttryck för den nya sociala
giv, som är folkpartiets strävan
och idéinnehåll för närvarande. Man
kritiserar för mycket, tycker jag, när
man säger, att lagtextens formulering
sådan den är föreslagen i propositionen
och sådan majoriteten här har förordat
den, ger så stora möjligheter att expropriera
mark och samla i förråd utan att
det egentligen behöver vara klart vad
den skall användas till o. s. v. Justitieministern
har beträffande bevisgraden i
detta fall om angelägenheten påpekat,
att man får hämta upplysningar ur de
olika planer, som kunna föreligga. Men
dessa kunna föreligga utarbetade kanske
under 1—3 år och ännu längre, innan
de bli fastställda, och under den tiden
skall jordvärdestegringen kunna få fortgå
ganska ohejdat enligt reservanternas
mening eller i varje fall enligt reservanternas
formulering av lagtexten.

Lagrådet — nu är jag där igen, och
det är mig en verklig glädje att gång på
gång hämta stöd för min ståndpunkt i

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

lagrådets uttalande — har beträffande
1 § hemställt om en viss ändring i förslaget,
så att det i denna del kommer
att innehålla endast att kommun kan erhålla
rätt till expropriation för att mark,
som icke är tätbebyggd, skall vara tillgänglig
för den tätbebyggelse med därmed
sammanhängande anordningar,
som kan förutses bliva erforderlig inom
närliggande framtid.

Bortsett nu från att lagrådet därvid
vill ha en begränsning till »icke tätbebyggd
mark» är det inte så synnerligen
stor skillnad mellan innebörden i den
formuleringen och den formulering, som
föreligger här i utskottsmajoritetens förslag.
Den motivering, som därtill är
knuten, där vi starkt understryka vad
departementschefen har sagt, att en utredning
måste tillfyllestgörande utvisa
att denna mark behövs för ändamålet
och att den är lämplig för ändamålet,
tycker jag verkligen är en tillfyllestgörande
motivering, som eliminerar en
hel del av de farhågor, som här ha
konstruerats upp beträffande tillämpningen
när det gäller den lagtext, som
Kungl. Maj :t har föreslagit och som utskottet
har förordat.

Nej, det som egentligen skiljer oss —
och det har ju herr Holmbäck understrukit
— är frågan, om expropriation
skall tillåtas för upplåtelse med tomträtt
eller icke. Och jag är glad åt den
deklaration, som herr Holmbäck här
gjorde, att det inte var någon som helst
principiell ovilja eller fientlighet mot
eller likgiltighet ens för tomträtten som
sådan utan att det var andra skäl, som
motiverat avståndstagandet.

Jag läste i en tidning för några dagar
sedan under rubriken »De tre linjerna
i expropriationsfrågan» följande uttalande:
»Bland dem som vill reformera
skiljer sig sedan majoritet och opposition
kring ett spörsmål där den förra
låter sig bestämmas av en socialistisk
dogm, medan den senare håller sig till
rättslikhetens och rättssäkerhetens
krav.» Majoritetens ståndpunkt i denna
fråga skulle alltså bero på vår tro på
socialistiska dogmer.

Ja, jag tror jag får lov att göra en

personlig bekännelse här. Jag har nog
i min ungdom studerat lärofäderna,
men jag bär aldrig gripits av någon bestämd
lidelse för dogmerna. Jag läste
ett visdomsord på den tiden, ett ord som
lyder ungefär så här: »Grå är all teori,
blott livets träd är evigt grönt.» Innebörden
i detta visdomsord tilltalar mig
faktiskt mer än olika teorier och dogmer.
Det är ingen teori, ingen socialistisk
teori, som har varit bestämmande
vid ståndpunkttagandet i fråga om denna
del av lagförslaget för vare sig mig
eller, tror jag, den av kamraterna i utskottet,
som där med mig bilda majoriteten,
utan vi ha sett på denna fråga
rent praktiskt. Vi ha sett frågan så:
visst är det bra om man kan på olika
sätt ordna med ett tillräckligt antal bostäder
åt människorna, att man kan
ordna med bra och rymliga och välbelägna
bostäder o. s. v. Men det är också
mycket betydelsefullt att dessa bostäder
inte bli för dyra, och det är faktiskt så,
att tomtvärdena betyda rätt mycket för
vad bostaden som sådan kommer att
kosta. Kan man hålla tillbaka den tomtvärdestegring,
som följer automatiskt
när det blir tätbebyggelse, så gör man
en god gärning till förmån för dessa
människor, som där skola bygga och bo.

I stället för vad som här säges om att
vi skulle vara likgiltiga för rättslikheten
och rättssäkerheten skulle jag vilja säga,
att vi grunda vår uppfattning här
på något av riittslidelse. Skulle det vara
någonting av dogmatik och socialistisk
teori i vår ståndpunkt, så skulle det väl
vara detta — kalla det en teori, en uppfattning,
en tro eller vad som helst som
visserligen är ganska stark hos mig —
nämligen att jord inte skall vara eu
marknadsvara. Jorden skall ge oss vårt
bröd, och jorden skall ge oss en hel del
av vad vi behöva för livets uppehälle
och nödtorft, men den skall inte vara
en spekulationsvara, så att värdena drivas
i höjden och minska den nytta och
det gagn, som vi skola ha av jorden och
av marken. Det är från denna utgångspunkt
som vi anse det sista tillägget om
tomträtten så värdefullt, att här hör enligt
vår mening det allmännas intresse

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,
skjuta åt sidan även det enskilda intresse,
som vi eljest ha velat tillgodose genom
denna expropriationslagstiftning, i
det att markägaren själv skall i första
band få ordna med bebyggelsen — naturligtvis
efter gällande lagar och bestämmelser.
Det är mycket betydelsefullt
att det allmänna här får ett fastare
grepp på jordvärdena genom att marken
undantages från ytterligare spekulation.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att det inte bara är när tomterna
skola göras i ordning för bebyggelse
och säljas som det kan bli fråga om en
spekulation, utan den fortsätter, allteftersom
värdestegringen ökar. Men om
marken innehas med tomträtt kan denna
stegring inte ske. Man kan hålla den
tillbaka och hindra den att göra sig gällande,
och det är fullt riktigt tolkat av
reservanterna, att det väsentliga i motiveringen
för vår ståndpunkt är, att vi
hoppas, att samhället skaffar sig mark
för upplåtelse även med tomträtt för att
kunna hålla jordvärdena nere. Därför
är det väl inte så, att detta syfte skulle
kunna vara en expropriationsgrund när
som helst. Jag utläser i varje fall av förslagets
sista del om tomträtten att den
sammanhänger så nära med den första
delen om tätbebyggelsen att alltid de
behov, som här äro förutsatta i fråga
om tätbebyggelsen, måste föreligga; och
det kan ju inte av Konungen prövas nödigt
att kommunerna behöva mark för
att upplåta den med tomträtt, om inte
behov av tätbebyggelse finns på grund
av samhällets utvecklingsförhållanden
och nödvändigheten att planera för
framtiden. Utskottets förslag är alltså
nära knutet till denna fråga om tätbebyggelse,
till frågan om människornas
förseende med lämpliga bostäder även
genom det allmännas medverkan.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag i den nu
föredragna paragrafen.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets högt värderade ordförande
citerade lagrådets yttrande angående
behovet av expropriationslag -

stiftning. Ja, ingen kan förneka — det
har inte heller jag gjort — att det kan
föreligga vissa behov av en ändrad lagstiftning
å detta område. Men vad man
alldeles saknar kännedom om är storleksordningen
av detta behov.

Lagrådet talar om att en förändrad
lagstiftning kan vara av behovet för att
kunna bryta av privata markmonopol.
Men det är just detta privata markmonopol,
som vi inte veta om och var det
finns. Såvitt jag kunnat erinra mig från
utskottsbehandlingen bär det ej framkommit
ett enda fall, där man kunnat
konstatera tillvaron av privata markmonopol.
Detta är dock en fråga som
borde vara tillrättalagd först, innan man
går till en lagstiftning.

Utskottets ärade ordförande yttrade
vidare, att detta förslag till expropriatonslag
inte är så farligt, därför att det
inte kommer att bli expropriation så ofta.
Tvärtom komme expropriationslagen
att framkalla frivilliga försäljningar. Ja,
det är ju hugget som stucket; inte är väl
ägaren så synnerligen bättre tillgodosedd
därigenom att han måste sälja under ett
expropriationshot? Man får väl inte begränsa
äganderätten till endast ett val
mellan att sälja frivilligt eller att få sin
egendom exproprierad?

Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag menade kanske inte precis
så som herr Wistrand tolkade det, utan
jag menade, att ägaren inte håller på
marken och spekulerar på att han genom
att dröja med försäljningen skall
få mera betalt, utan han blir ganska
medgörlig och gör upp, innan jordvärdestegringen
har gått så långt.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Flera
talare ha ju här redan tidigare ganska
ingående framfört sina synpunkter på
det föreliggande förslaget om utvidgning
av expropriationsrätten. Men jag kan inte
underlåta att också i någon mån göra en
deklaration gent emot det förslag, som
framlagts av utskottets majoritet.

Föreliggande förslag från utskottsmajoritetens
sida till skärpning av expro -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

priationsrätten betyder ju ett längre gående
ingrepp i den personliga äganderätten
än vad som borde anses vara påkallat
för att kunna ordna bebyggelsen
särskilt i tätorterna på ett ändamålsenligt
sätt. Det är därför inte ägnat att förvåna,
att de flesta myndigheter och särskilt
lagrådet anfört starka erinringar
mot den utvidgning av expropriationsrätten,
som här föreslås. Med anledning
av lagförslagets i många punkter påfallande
oklarhet såväl från rättssynpunkt
som från ekonomisk synpunkt och inte
minst därför, att det går längre än vad
som i verkligheten erfordras, synes detsamma
inte böra godkännas av riksdagen
i den omfattning, som utskottets majoritet
här föreslår.

Den nuvarande principen i expropriationslagen,
att ett aktuellt behov skall
föreligga, innan expropriationsrätten får
tillgripas, har i den nu föreslagna lagen
frångåtts. Lagen medger ju möjligheter
för kommunerna att lägga under sig
mark i större utsträckning än vad som
sedermera kanske kan visa sig vara
av behovet påkallat, vilket för den enskilde
jordägaren kommer att innebära
en hög grad av rättsosäkerhet. Den alltför
långt gående utvidgningen av lagen
kommer säkerligen, om förslaget bifalles,
att medföra kraftiga återverkningar
på samhällets olika områden, inte minst
för jordbruksnäringen. Kommunerna
skulle härmed få rätt att förvärva mark
till framtida bebyggelse, vilket betyder,
att många jordbrukare kunna förvandlas
till arrendatorer, en utveckling som
inte kan anises vara lycklig. Kommunerna
få ju härigenom en monopolställning,
som i stor utsträckning betager den enskilde
lusten att äga mark inom områden,
dit lagens verkningar kunna väntas
komma att sträcka sig, med tv åtföljande
förluster för dem, som äga sådan
mark som kan bli föremål för expropriation.
Det går alltså inte att bortse
från de anmärkningar, som anförts mot
att godtaga eu lagstiftning, som i detta
fall går längre än vad som erfordras.
Därtill kommer ju, såsom bär också
framhållits, att byggnadslagstiftningen
medger möjlighet att hindra enskilda

exploatörer att efter eget skön motverka
utvecklingen av bebyggelsen.

Det brukar ju vara en allmän regel att
inte lagstifta i vidare omfattning än vad
situationen påkallar. Även i detta fall
tala starka skäl för att inte frångå denna
regel. I den från vårt håll väckta motionen
har därför yrkats, att rätt till expropriation
endast skulle få medges för
jord, som för kommunernas behov är
oundgängligen erforderlig, och att löseskilling
skall erläggas med fastighetens
fulla värde liksom också för skada och
intrång, alltså att den nuvarande bestämmelsen
i 7 § skall bibehållas.

Utskottets majoritet bär emellertid inte
velat beakta detta utan gör endast i
sin motivering ett medgivande därom,
vilket vi reservanter — jag syftar på
herr Holmbäcks reservation — anse
icke vara till fyllest. Visserligen är utskottets
uttalande ett tillmötesgående
mot motionärernas yrkande, men utskottets
majoritet borde väl ha tagit steget
fullt ut och låtit 7 § stå kvar oförändrad,
för vilket starka skäl framförts i
remissyttrandena, icke minst av lagrådet.

Jag skulle också vilja rikta några allvarliga
invändningar mot förslaget att
utvidga expropriationsrätten, icke minst
därför att det kan komma att gynna den
alltmera framträdande tendensen i fråga
om inflyttning till större samhällen och
andra tätorter, vilket ur många synpunkter
inte torde vara helt av godo.

Skaraborgs länsstyrelse har nämligen
i sitt remissyttrande (s. 53 i den kungl.
prop.) framhållit, att den alltmer framträdande
tendensen, att befolkningen
sammantränges i större samhällen och
andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter
ej torde vara helt av godo, dels på grund
av de många svårbemästrade problem
som uppkomma i tätorterna, även med
hänsyn till de större samhällenas risker
ur brandsynpunkt in. in., och dels i betraktande
av landsbygdens och lantbruksnäringens
mera naturenliga förhållanden
och befogade anspråk på alt ej
bliva eftersatta i jämförelse med tätorterna.
Ur dessa synpunkter, fortsätter
länsstyrelsen, kan tvekan föreligga om

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

lämpligheten av förslaget i vad det avser
ökad rätt för kommuner och municipalsamhällen
att expropriera mark för
bostadsändamål. Men så tillägger länsstyrelsen:
»Då det emellertid ej torde
kunna förnekas, att det med hänsyn till
väntad sannolik utveckling understundom
kan för kommuner och municipalsamhällen
föreligga ett verkligt och berättigat
behov att förvärva bostadsmark
och betydande svårigheter kunna uppstå
att på frivillig väg ordna dylik markfråga,
vill länsstyrelsen ej motsätta sig
förslaget i denna del, men förutsätter att
bestämmelsen kommer att tillämpas med
varsamhet.»

Ja, det är ju klart att det beror på
hur vederbörande myndigheter, som ha
att behandla dessa saker, ställa sig, om
nödig varsamhet kommer att iakttagas
vid tillämpningen av den nya lagen. Jag
vill naturligtvis inte med detta säga, att
man från deras sida, som nu äro så angelägna
om att få genomförd en utvidgning
av expropriationsrätten så långt
som här är föreslaget, vill mera gynna
tätorterna än landsbygden, men det ligger
dock nära till hands att göra ett sådant
påstående, detta icke minst i en
tid, då man säger sig vilja vidtaga särskilda
åtgärder till förekommande av
landsbygdens avfolkning. Jag skulle vilja
säga, att man bör framför allt lagstifta
i den riktningen och inte tvärtom.
Jag kan därför inte undgå att göra den
reflexionen, sådant som nu förslaget ligger
till, att man mera vill gynna befolkningen
i tätorterna och i de större samhällena
än dem som bo ute i bygderna.

Emellertid synes utskottets majoritet
så långt som möjligt, utan att direkt
ändra lagtexten och utan att direkt kollidera
med statsrådets och chefens för
justitiedepartementet uttalande i motiveringen,
ha vinnlagt sig om att försöka
ta bort det mest stötande i de förslag
till expropriationsrättsåtgärder, som
riksdagen nu står inför att antaga. Men
det riktigaste hade dock varit, att utskottet
i så fall hade tagit steget fullt
ut och låtit 7 § bibehållas i sin nuvarande
lydelse angående ersättningen till
fulla värdet av det exproprierade. Om

man godtar eu sådan ändring av 7 § som
föreslagits i reservationen l:o) under
punkten III, bryter man väl inte mot någon
rättspraxis. Den paragrafen har funnits
förut, och den skall tillämpas på
samma sätt som förut, vilket betyder, att
markägarna få den ersättning, de äro
berättigade till. Det är ju inte riktigt,
att markägarna skola åsamkas förluster
för att tätorternas intressen skola tillgodoses.
Givetvis bör man söka tillmötesgå
tätorternas berättigade intressen så långt
det är möjligt utan att man därför behöver
låta konsekvensen därav drabba
markägarna.

Frågan om tomträtten skall jag inte
gå in på, ty den har utskottets vice ordförande
redan behandlat, och jag har
ingen anledning att upptaga tiden med
att förklara orsaken till att vi reservanter
inte ville gå med på expropriationsrättens
utsträckning i detta fall.

Jag har anslutit mig till den av herr
Holmbäck vid utskottets utlåtande fogade
reservationen för att i någon mån
så att säga tillmötesgå tätorternas intressen.
Det finns naturligtvis ett visst
berättigande i att, så långt som verkligen
behovet påkallar det, gå med på
ett sådant medgivande. Och att jag så
gör, kan ju visa att jag å min sida inte
är så ensidig. Jag skulle vilja säga till
herr Wistrand, att jag förstod honom,
när han gjorde sin anmärkning emot
vår reservation. Det kan ju kanske vara
förklarligt. Men om han hade gått med
oss i utskottet och sökt påverka vår reservation
i den riktning han önskade,
hade det varit värdefullt. Jag har emellertid
inte anledning att gå med på något
större medgivande än vad herr
Holmbäeks reservation innebär.

Herr Norman sade nyss, att om man
bara kunde hålla tillbaka tomtpriserna,
så gjorde man en god gärning. Men jag
kan ju inte finna det vara rättvist, att
markägarna därigenom skola åsamkas
förluster. Man får väl lov att lagstifta
med tanke på båda parterna och inte
bara för den ena parten, och man måste
som sagt också ta hänsyn till markägarnas
intressen och inte endast beakta
tätorternas intresse av att få billigare bo -

Onsdagen den 7 december 1919 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

städer. Därför tror jag att det betyder
ganska mycket att man bibehåller värderingsregeln
på sätt som föreslagits i
vår reservation.

Vidare åberopade sig utskottets ordförande
på lagrådets uttalande, att ett
behov föreligger att utvidga expropriationsrätten.
Men därför synes det mig
inte föreligga tillräcklig -anledning att
gå så långt som till vad som innefattas
i utskottsmajoriteiens förslag. Jag
har därför för min del i det avseendet
anslutit mig till den Holmbäckska reservationen.

Vid utskottets utlåtande ha också fogats
reservationer av herr Hedlund och
undertecknad, avseende 15 § angående
expropriationsteknikerna. Vi ha i vår
reservation därvidlag framhållit, att vi
äro eniga med utskottets majoritet om
att det måste vara av stort värde för
att uppnå en jämn och enhetlig värderingspraxis
att man får en sådan kår av
speciellt sakkunniga som avses med expropriationsteknikerna.
Däremot kunna
vi ej dela utskottsmajoritetens mening
att teknikerna böra givas ställning av domare.
De av utskottets majoritet åberopade
skälen för att teknikerna få ställning
som sakkunniga utanför domstolen
väga enligt vår mening tyngre än
de omständigheter utskottsmajoriteten
anfört till stöd för sin ståndpunkt. Det
synes oss uppenbart, att expropriationsteknikerna
obligatoriskt skola höras i
varje mål, dock med undantag för sådana
där saken är så enkel och klar, att
utlåtande uppenbarligen ej behöves.
Därför ha vi gjort ett sådant särskilt yrkande
beträffande 15 §.

Vad gäller IG § ba vi efter närmare
övervägande stannat för att föreslå att
dessa tekniker borde utses för sex år i
sänder i stället för tre år, som Kungl.
Maj:t föreslagit. Om den saken har det
ju tvistats i lagutskottet, och man var
där inte riktigt på det klara med vilket
som skulle vara det lämpligaste. Men
vi reservanter ha också liksom utskottsmajoriteten
stannat vid all det kanske
vore riktigare att göra som lagrådet föreslagit,
d. v. s. att förordna dem på sex
år i stället för på tre.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat anföra några huvudsynpunkter på
föreliggande förslag och ber alltså att
få yrka bifall till herr Holmbäcks m. fl.
reservation.

Herr STEN: Herr talman! Det är

ganska vanligt att man betecknar och
betraktar detta lagförslag såsom ett uteslutande
av förhållandena på bostadsfrågans
område föranlett instrument.
Jag har begärt ordet med anledning av
att det i själva verket har och bör ba
stor betydelse även för näringslivets naturliga
och planmässiga utveckling.

Markutredningen säger härom, att med
det nära samband, som finns mellan utnyttjandet
av områden av olika slag inom
en samhällsbildning, bör samhällets
expropriationsrätt gälla de slag av områden,
som i första hand äro nödvändiga
för samhällets existens och utveckling,
nämligen bostads- och industriområden,
och de områden som direkt beröras
i samband med dessas utnyttjande,
t. ex. trafikområden, fritidsområden
o. s. v.

Även departementschefen bär understrukit,
att det här är fråga om ianspråktagande
av all den mark, som behövs
för en planmässig utveckling av
kommunerna över huvud taget, alltså inrättande
av — (förutom bostäder--loka ler

för näringsverksamhet av olika slag,
industri, hantverk, handel och annan
ekonomisk verksamhet.

Ändamålet med kommunernas expropriationsrätt
bör med andra ord vara att
garantera att, såvitt angår tillgången på
mark, bebyggelseplanen för ett samhälle
kan förverkligas enligt sin tanke, och i
detta program är det inte möjligt att
göra skillnad på tomter för bostadsbebyggelse
och andra för samhällsfunktionerna
erforderliga markområden.

Om man i utskottet hade granskat det
föreliggande lagförslaget speciellt ur
dessa synpunkter och med tanke på förhållandena
inom åtskilliga norrländska
kommuner, där näringslivets utbyggnad
är en angelägen arbetsuppgift, så skulle
man ha funnit, att de i den föreslagna

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

lagens grundläggande bestämmelse använda
ordalagen inte fullt täckte denna
sida av saken. Jag har funnit en viss
bekräftelse på detta förhållande i att
även stora dagliga tidningar här i huvudstaden
ha skrivit ledande artiklar
med anledning av utskottets utlåtande
utan att observera eller åtminstone nämna
att det är fråga om någonting annat
än bostäder, alltså att det även är fråga
om näringslivets behov. Utskottets utlåtande
är klarläggande i det avseendet,
även om den nyckel till förståelsen av
sambandet mellan lagtext och motivering,
som fanns i förslagstexten, beklagligt
nog kom bort vid justeringen.

Men även om saken alltså är klar för
kommunernas vidkommande rent principiellt,
så kan man inte känna sig övertygad
om att tillräcklig hänsyn har tagits
till alla i dessa frågor aktuella omständigheter
och att frågan alltså är löst.

I utskottets utlåtande finnas vid besvarandet
av en motion några reflexioner
om konkurrensen mellan kommuner
vid lokalisering av industrier. Även om
man varit med på vad utskottet här
skrivit på denna punkt, alltså att dessa
frågor, lokaliseringsutredningens och
denna propositions, inte ha det samband
att hinder möter för att pröva dem var
för sig, kan man dock inte fria sig för
tanken att en komplettering av expropriationsrätten
kan visa sig erforderlig
i samband med prövningen av det problemkomplex,
som kallas för industrilokalisering.

Om vi se på 1 § mom. 15 i den föreslagna
lagtexten, så finna vi, att den
handlar om »stärkande av ofullständiga
jordbruk». I analogi härmed kan man
mycket väl tänka sig, att expropriationsrätt
för komplettering av en orts
näringsliv kan visa sig nödvändig ur
samma synpunkter.

Jag tillåter mig rikta en hemställan till
departementschefen att vid den gemensamma
beredningen av lokaliseringsutredningens
snart väntade förslag ha i
tankarna, om en sådan expropriationsrätt
bör tilldelas även något annat lämpligt
organ än en kommun. I analogi med
den nämnda föregående punkten, där

lantbruksnämnden är sökande, kunde
man tänka sig, att företagarföreningen
eller eventuellt något nytt organ kunde
övervägas i detta sammanhang.

Jag har satt ett annat frågetecken i
detta lagförslags marginal, som har samband
med den fråga jag nu bär uppehållit
mig vid.

Departementschefen säger sig dela
markutredningens mening att kommuns
expropriationsrätt bör gälla endast inom
dess eget administrativa område. En expropriation
skall enligt denna tankegång
regelmässigt föregås av en inkorporering.
Det resonemang, som ligger
bakom denna ståndpunkt, är inte fullt
övertygande. Det är ju inte fråga om att
den ena kommunen skall expropriera
den andra kommunen såsom sådan tillhörig
mark. Kommunen är endast en
mellanhand, som är ute för att trygga
näringslivets naturliga utveckling. Vi
kunna tänka oss en norrländsk kommun
utefter kusten eller i vissa fall även inne
i landet —det är sådana kommuner, som
jag hela tiden har haft i tankarna; inte
i främsta rummet städer. Det finns en
nedlagd skogsindustri i trakten. Bebyggelsen
ligger i den ena kommunen, men
den tomt, som är lämplig för att få i
gång en ny verksamhet, ligger strax på
andra sidan om kommungränsen. Den
äges av ett företag, vars styrelse och huvudsakliga
verksamhet är förlagd långt
därifrån, kanske i Stockholm, kanske i
ett annat län. Den gamle ägaren håller
på tomten och vill inte avhända sig denna,
vilket man ju kan anse förklarligt, så
länge det rör sig om startande av en
industri i samma bransch som den bolaget
sysslar med, exempelvis träföriidlingsbranschen.
Men det kan verka som
ett obefogat hinder för startande av ny
verksamhet på något annat område. Expropriationisfrågan
kan alltså bli aktuell.
Den kommun, där bebyggelsen ligger och
där människorna bo, är den som intresserar
isig för att lösa den frågan. Den
kommun, där industritomten ligger, är
inte bebyggd i närheten och har inte
något intresse för saken. Skulle det då
göra någonting, om den förra kommunen
finge stå som sökande till en expro -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

pri a tion, som avsåge att till ett villigt
enskilt företag överföra erforderlig mark,
tillhörig ett annat bolag eller en hemmansägare?
Ja, det är en fråga, som
jag ställer. Nu är det val ingenting annat
att göra åt saken än att avvakta den
nya lagens tillämpning och att om dylika
fall komma att inträffa se efter, om
det finns anledning att på nytt aktualisera
frågan.

Jag har tagit till ordet på detta stadium
endast för att ta upp dessa mycket
viktiga specialfrågor. I övrigt skall jag
inte ingå på andra sådana än den, soin
gäller kronojord, ecklesiastik jord och
universitetens jord.

Här har utskottet gjort ett uttalande,
som innebär att dylika jordägare, oavsett
hur man ser på den statsrättsliga
och juridiska frågan, huruvida de böra
omfattas av lagen och det alltså skall
kunna bli expropriation, ändock i praktiken
böra släppa till jord för bär ifrågavarande
ändamål, så att samhället må
kunna utvecklas naturligt och planmässigt,
och släppa till denna jord till priser,
som inte överstiga dem, som komma att
framgå vid en värdering efter den här
föreslagna lagens grunder. Det kan inte
få förekomma, aitt de, som förvalta eller
handha sådan jord, i vinstsyfte skola
bromsa samhällsutvecklingen eller snedvrida
densamma. Den saken bör stå klar
efter utskottets uttalande. Hur denna sak
formellt skall lösas, får man ju ta ståndpunkt
till dels på grund av erfarenheter
och dels med ledning av vissa pågående
utredningar.

De principfrågor, som talesmännen för
reservanterna här ha sysslat med, skall
jag inte yttra mig om, åtminstone inte
nu; det tillkommer dels utskottets ordförande,
som ju redan har yttrat sig,
och dels departementschefen. Men så
mycket kan ju en enskild ledamot av utskottet
få säga, att man i den debatt,
som har föregått dagens, alltså den som
bär ägt rum i pressen och på annat sätt,
har haft ett starkt intryck av att argument
ofta ha använts som ha förlorat
sin slagkraft, därför att de skjutit över
målet, och det bär funnits en efterklang
av eu sådan överdriven argumentering

även här i dag i kammaren. De lagändringar,
som nu komina att antagas, ändra
ingenting i det förhållandet att expropriation
av mark i vårt land är en
laglig procedur, under vilken alla berättigade
intressen bli tillgodosedda, icke
minst markägarnas. Man konstaterar genom
denna lagändring endast, att vi här
befinna oss på ett nytt område, där viktiga
samhällsintressen när det gäller att
trygga en naturlig och planmässig utveckling
av bostadsbebyggelse och näringsliv,
måste gå före det enskilda intresset.
Det är i enlighet därmed som
man också har funnit det angeläget att
närmare precisera normerna för en rättvis
avvägning av de motstående intressena
i själva expropriationsförfarandet.

Jag skall nöja mig med detta, herr
talman, och ber att få förena mig med
utskottets ordförande i hans yrkande.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att få anföra några principiella
synpunkter på denna fråga. Jag
skall alltså inte gå in på de olika spörsmål,
som röra själva lagtexten.

Jag vill på förhand avisera, att jag i
några sammanhang kommer att begagna
uttrycket tomtjobberi, även om jag vet
att det skorrar litet. Jag använder det,
därför att det är expressivt, adekvat och
vedertaget.

Det är inte bara kärt barn som har
många namn, herr talman, utan också
osympatiska och hatade barn ha många
namn. Man har, med rätta, använt starka
ord för att karakterisera tomtjobberiet
och spekulationerna i oförtjänta värdestegringar.
Man har sagt, att detta är en
av de orimligaste formerna för exploatering
av medmänniskorna, att det är
en av det kapitalistiska samhällssystemets
värsta kvardröjande avarter, en av
demokratiens fulaste skamfläckar. Alla
dessa uttryck äro enligt min mening berättigade,
men det kanske räcker med
att använda det sista — alltså om en demokratiens
skamfläck — därför att det
säger mest.

Hur mycket stiidernas och tätorternas
befolkning hittills tvingats att betala för
att förriinta jobbarvinster och vinster på

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

oförtjänta värdestegringar, kan ingen beräkna.
Det finns ingen möjlighet att uppskatta
det. Men att det är fråga om hundratals
miljoner kan man utan vidare utgå
ifrån. I de äldre städerna ha sådana
vinster belastat fastigheterna sedan århundraden
tillbaka, och de ha aldrig
minskat utan tvärtom oavlåtligt ökat.
Ganska säkert skulle de öka också i framtiden,
därest inte lagstiftningen gör någonting
för att bromsa upp denna utveckling.

För att ta Stockholm som exempel
finns det konkreta belägg för att tomtpriserna
i periferien av den nuvarande
inre staden ha stegrats med 7 000—8 000,
i undantagsfall 10 000—12 000 procent
under loppet av 40—50 år. Jag hänvisar
på den punkten till en skrift, som i mitten
av 1930-talet utgavs av f. d. fastighetsdirektören
i Stockholm, civilingenjör
Nils Hasselquist. Det finns en mängd
andra exempel i den skriften. På nedre
Norrmalm, där man till på köpet måste
betala uppskruvade priser på gammal
bebyggelse, har det förekommit sjufalt
värre prisstegringar. Jag har hört talas
om att tomtpriserna kunnat gå upp till
cirka 1 000 kronor per kvadratmeter —
jag kan inte garantera att siffran är riktig,
men den emanerar från en på området
ganska sakkunnig person.

Jag kanske också, herr talman, kan
tillåta mig att i detta sammanhang erinra
om själva skolexemplet på oförtjänt
värdestegring. I Berlin satt en gång en
ganska asocial herre inburad under tio
år för mycket grova brott, men under
den tiden förtjänade han tre miljoner
guldmark på ett tomtområde omedelbart
utanför staden, som han ägde. Det skulle
kunna anföras än värre exempel från
världens stora städer, men man kan ju
säga att de kanske inte angå oss, eftersom
vi här ha anledning att tala om våra
egna förhållanden.

Alla dessa jobbarvinster och vinster
på oförtjänta värdestegringar måste år
efter år förräntas genom hyrorna. Detta
gäller inte bara hyrorna för bostäder,
utan också, och kanske i ännu högre
grad, hyrorna för butiker, vidare hyrorna
för verkstadslokaler, lagerlokaler och

över huvud taget alla hyrda lokaler. Såväl
på vägen över de allmänna omkostnaderna
som på vägen över lönerna påverka
alltså dessa jobbarvinster varupriserna.

Enligt byggnadskostnadsutredningens
år 1941 avgivna betänkande ha på Gärdet
i Stockholm redan under 1930-talet
förekommit tomtpriser, motsvarande 35
procent av det totala fastighetsvärdet.
Sedan dess ha enskilda säljares tomtpriser,
på Gärdet och annorstädes i Stockholm,
fördubblats. En tomtplätt på exempelvis
1 000 kvadratmeter i den inre stadens
periferi bär i Stockholm kan för
närvarande betinga priser från 100 000
upp till 300 000 kronor. I vissa fall ha
sådana priser förekommit också i ytterområdena
— i varje fall priser mellan
100 000 och 150 000 kronor för en tomtbit
på 1 000 kvadratmeter.

Man har till och med under senare år
hittat på ett annat sätt att taxera tomtvärdena
än per kvadratmeter tomtyta —
man bestämmer tomtvärdet med hänsyn
till kubikinnehållet av det hus, som planeras
bli uppfört på tomten. Man tar med
andra ord betalt också för den luft, som
finns ovanför tomtmarken. Den metoden
har tillämpats inte bara här i Stockholm
— till exempel på Gärdet — utan också
i vissa andra städer; den har i varje fall
i viss mån tillämpats i Malmö.

Våldsamt uppskruvade tomtpriser ha
under de senare åren förekommit också
i mindre städer. I vissa städer har man
därför ända till på de allra senaste åren
kunnat konstatera — i betydande omfattning
förekommer det alltjämt — att stadens
inre kärna är omgiven av ett mer
eller mindre brett bälte av obebyggd
tomtmark. Frågan är, om inte Malmö just
i det avseendet kan åberopas såsom själva
skolexemplet. Nybebyggelsen i Malmö
har under decennier tvingats utåt, därför
att tomterna i bältet runt kring stadens
inre kärna eller eljest inom staden ha
varit alltför dyra. Stora områden i den
inre staden ha av samma skäl upptagits
av rena skräpbebyggelsen: små, oansenliga
och inte så sällan utdömda bostadshus.
Även det är typiskt för alla äldre
städer.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

Dessa förhållanden ha förorsakat, att
städernas befolkning fått bära mycket
stora utgifter för gator, för vatten-, kloakoeh
belysningsledningar in. m. Men ju
mera städernas skattebetalare ha offrat
för att öka bekvämligheterna för dem,
som ha tvingats att bosätta sig i nybyggda
hus i stadens periferi, desto mera ha priserna
på de innanför liggande, obebyggda
tomterna skjutit i höjden, desto större
vinster ha tomtspekulanterna stoppat
i sina fickor, när de äntligen funnit
lämpligt att sälja. Och allt detta har skett
utan att de själva behövt göra någonting
annat än vänta, bara vänta. Betalningen
för det hela ha städerna och deras skattebetalare
fått dra försorg om.

Därför har det sedan decennier tillbaka
varit ett starkt önskemål inte minst
bland kommunalmännen och ledande
kommunaltjänstemän, oberoende av partifärg,
att genom lagstiftningen få rätt
och möjlighet att bättre hävda och tillvarataga
samhällets intressen. Man kan
se ett utslag av denna opinion i det förhållandet,
att det nu föreliggande lagförslaget
har tillstyrkts av inte mindre än
ett 50-tal av tillsammans ungefär 70 remissinstanser.

Men här i riksdagen kan man konstatera,
att de borgerliga partierna motsätta
sig den föreslagna lagstiftningen.
Vad som är tillåtet för enskilda personer,
nämligen — såsom herr Lindblom
för en stund sedan uttryckte sig — att
lagra mark, skall absolut inte vara tilllåtet
för samhället, och ändå föreligger
den markanta skillnaden, att enskilda
personer lagra mark för att gynna prisstegringar
och i sinom tid inkassera
stora, oförtjänta vinster, medan kommunerna
— om de lagra mark — göra
det i (let rakt motsatta syftet, nämligen
att hindra prisstegringar.

Det är kanske inte överraskande att
finna högern på den frontlinjen, ty högern
har alltid slagit vakt om spekulationsintressena.
.Tåg behöver i detta
sammanhang kanske bara erinra om
det lagförslag, som vi diskuterade för
ett par år sedan, vars syfte var att
bindra jobberier i vattenfall. Också i
det sammanhanget gick högern enhäl -

ligt in för avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Om det alltså inte är märkligt att
finna högern på denna linje, måste jag
däremot säga att det är häpnadsväckande
att folkpartiet har intagit en liknande
hållning, bland annat därför att
folkpartiet ju så gärna utger sig för att
ha tagit omsorgen om demokratien rent
av på entreprenad.

Också bondeförbundets ställningstagande
finner jag häpnadsväckande,
trots att åtskilliga av bondeförbundets
medlemmar ha personliga ekonomiska
intressen att bevaka i sammanhanget.
Förra onsdagen behandlades här i
kammaren bland annat bondeförbundets
traditionella motion om avskaffande
av dyrortsgrupperingen. Dyrortsskillnaderna
mellan landsbygden, tätorterna
och städerna bero i väsentlig mån,
kanske till 80 eller 90 procent, på tomtvärdet,
som enligt vad jag nyss har påvisat
stegrar inte bara hyrorna utan också
varupriserna. När bondeförbundet vill
konservera rätten och möjligheten att inhösta
spekulationsvinster på oförtjänta
tomtvärdestegringar, vill man alltså bevara
den fullkomligt dominerande orsaken
till dyrortsskillnaderna. Men samtidigt
vill man avskaffa den verkan av
dessa senare, som består i en något så
när rättvis kompensation åt löntagarna.

Såsom skäl för motståndet mot den föreslagna
lagstiftningen åberopa reservanterna,
liksom lagrådet och hela den borgerliga
pressen, bland annat respekten
för vår urgamla rättsordning. Det är alldeles
riktigt, att tomtjobberierna under
århundraden ha åtnjutit skydd av den
bestående rättsordningen, i äldre stater
kanske rent av under årtusenden. Men
detta kan inte vara något hållbart skiil
för att vi, också i vårt demokratiska tidevarv,
skola konservera detta skydd.
Demokratien har på många avgörande
punkter ändrat den s. k. urgamla rättsordningen
och har varit tvungen att göra
det, tv i annat fält skulle det inte ha
blivit någon demokrati. Rättsordningen
har ändrats i så hög grad, att man numera
kanske inte ens kan tala om någon
urgammal rättsordning. Fn ny, mera

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

tidsenlig och enligt min mening avgjort
rimligare och förnuftigare rättsuppfattning
kräver nu, och har i själva verket
i decennier krävt, en ändring också beträffande
expropriationslagstiftningen.
Från reservanternas och motståndarnas
sida över huvud taget efterlyser man en
allmän opinion för ändrad lagstiftning.
Den opinionen har funnits länge, och
den har för varje år fått ökad betydelse
— den har kanske funnits i decennier,
innan den nu ledande generationen fick
någonting att säga till om.

Om vi emellertid skulle respektera en
gången tids rättsuppfattning, så som reservanterna
och andra motståndare till
denna lagstiftning kräva, skulle en ny
och mera tidsenlig uppfattning över huvud
taget aldrig kunna ta sig uttryck i
en ändring av den s. k. urgamla rättsordningen.

Då nu de borgerliga partierna enhälligt
göra motstånd mot den viktigaste
bestämmelsen, nämligen den som ger
kommunerna rätt och möjlighet att
tvångsvis förvärva tomtmark, innan den
har blivit föremål för en orimlig värdestegring,
så påstår jag bestämt, att de
inte tjäna demokratiska, men däremot
antidemokratiska intressen, intressen
som till och med äro antidemokratiska
i allra högsta grad.

Man hävdar också, att det föreliggande
lagförslaget är i formellt och lagtekniskt
avseende dåligt utfört. Jag kan inte
uttala mig om den saken, eftersom jag
inte själv är jurist eller lagtekniker. Det
är möjligt att man kan finna några lagtekniska
eller formella brister i förslaget,
om man granskar det ur subtila och
formella juridiska synpunkter, som kanske
även vad juristerna beträffar äro
mycket konservativa. Men den föreslagna
lagen är i realiteten riktig, och det är
det viktigaste. Den tjänar ett syfte, som
alla verkliga demokrater borde kunna
vara med om att gagna. Ingen lag på
detta speciella område kan bli sämre eller
tjäna ett sämre syfte än den lag vi
för närvarande ha. En lag, som utgör ett
skydd för ett uppenbart samhälleligt
missförhållande, till gagn för ett ringa
fåtal av samhällets innevånare men till

skada för alla övriga medborgare, är enligt
min mening en verkligt dålig lag,
dålig framför allt ur demokratisk synpunkt.
Den är, såsom jag tidigare har
sagt, en skamfläck på demokratien. Det
är inte en dag för tidigt att den skamfläcken
utplånas i all den utsträckning
detta är möjligt.

Herr talman! Jag röstar alltså för bifall
till utskottets utlåtande!

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Det är mycket sällan man bär tillfälle
att instämma i herr Lindbloms synpunkter.
Jag bör ändå instämma med honom,
när han i början av sitt anförande framhöll
att den fråga, som nu föreligger till
avgörande, är en av de största som riksdagen
under många år haft att ta ställning
till.

Jag tillåter mig i det sammanhanget,
herr talman, att rikta ett tack till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för att han har bragt denna fråga
fram till sin lösning i riksdagen. Jag
framför detta tack, därför att jag vet
att bakom det ställa sig sannolikt de
flesta av landets kommunala förtroendemän,
som ute i sina respektive områden
ha att brottas med dessa spörsmål och
för vilka en lagstiftning av den här innebörden
kommer att bli ett synnerligen
effektivt instrument när det gäller
att föra en aktiv både bostads- och näringspolitik.

Jag betraktar emellertid det föreliggande
lagstiftningsförslaget såsom en
minimilagstiftning. Även om förslaget
betecknar ett mycket stort steg fram mot
en samhällelig markpolitik, är det mycket
i det som med all sannolikhet måste
omprövas. Men som minimilagstiftning
betraktat är förslaget en god början.

Vad beträffar det spörsmål, som jag
bär tagit mig friheten att motionsvägen
föra fram — det gäller att likställa stat,
kyrka och universitet i expropriationshänseende
— har det behandlats av utskottet
på ett sådant sätt att jag ger utskottets
motivering min fulla anslutning.
Jag ber också att i det fallet få instämma
i de synpunkter, som herr Sten just

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

lade på den här frågan. Den bestämda
och starka skrivning, om jag får kalla
det så, som utskottet här har använt, bör
så vitt jag förstår ändå kunna bringa
de förvaltande myndigheterna på de här
ifrågavarande olika områdena att ansluta
sin markpolitik till vad som är betingat
av samhälleliga och sociala hänsyn.

Jag vet inte om den statliga myndighet,
som har avgörandet i sin hand när
det gäller försäljning av kronojord, nu
följer andra och mera moderna bestämmelser
än dem jag bär kunnat finna,
men om så inte är fallet, borde också de
med fördel kunna göras till föremål för
en revision, eftersom en passus i dessa
bestämmelser bland annat säger, att vid
försäljning av kronans jord bör tillses,
att köpeskillingen blir så fördelaktig för
staten som möjligt. Det är givet att förhandlare,
som ha att följa en så formulerad
bestämmelse, måste sätta åtskilliga
berättigade hänsyn åt sidan för att söka
tillgodose det önskemål, som ligger i den
citerade bestämmelsen.

När det gäller högerns reservation till
det föreliggande utlåtandet skulle jag vilja
säga, alt det här som så ofta eljest
i fråga om stora och principiellt betydelsefulla
spörsmål är högern och socialdemokraterna,
som ge det klaraste
beskedet. Högerreservationen är kort,
men den är stark. Den går ut på att den
föreliggande propositionen skall direkt
avslås, och motiveringen är — det står
visserligen inte uttryckligen i reservationen,
men jag fattar det så — att den
föreslagna lagstiftningen strider mot högerpartiets
borgerligt konservativa uppfattning
när det gäller äganderättsförhållandena.
Denna fråga är också enligt
min uppfattning av den art och det innehåll
och den principiella betydelse,
att man inte gärna kan säga annat än
ja eller nej till vad som föreslås. Den
socialdemokratiska majoriteten och utskottets
majoritet säger ja, högern säger
nej.

Man skulle ju tycka att någon ståndpunkt
därutöver inte skulle finnas, men
det synes inte vara så. Det som möjligen
därutöver kan finnas, det skulle då

3 Första kammarens protokoll 1919. Nr 31.

vara folkpartistiskt. Folkpartiets representanter
ha här som i så många andra
frågor försökt balansera sig fram på den
vägen att samtidigt smeka så många intresseparter
som möjligt medhårs. Om
man studerar den markfilosofi, som har
utvecklats i herr Holmbäcks reservation
och som väl får betecknas såsom den
folkpartistiska, finner man ett stöd för
detta påstående. För att anknyta till vad
herr Holmbäck själv bär anfört i debatten
skall jag be att något få uppehålla
mig vid värderingsreglerna. För min
personliga del tror jag att det spelar
ganska liten roll, om man accepterar utskottets
och Kungl. Maj :ts motivering,
nämligen att man skall ta hänsyn till
ortens pris och fastighetens ''avkastning,
eller om man skall gå efter vad den nuvarande
lagstiftningen innehåller och
vad folkpartiet bär föreslår, nämligen
det fulla värdet. Jag tror som sagt att
detta inte spelar så stor roll, i varje fall
inte om tillämpningen kommer att ske
på samma sätt som man har tillämpat
den passus i kyrkolagen, som gäller värderingsreglerna
just vid försäljning av
mark. Om jag inte är fel underrättad,
stadgas det i kyrkolagen att avyttring
av mark inte får ske, där det kan bli
till någon olägenhet för det allmänna,
och vederlaget skall motsvara jordens
värde enligt i orten gängse pris. Detta
är ungefär detsamma som man nu från
utskottets sida föreslår i stället för den
tidigare använda termen fulla värdet.
Den prissättningsmetod, som har gällt
vid försäljning av kyrklig jord, har långt
ifrån följt den i kyrkolagen inskrivna
värderingsnormen.

Jag skall be, herr talman, att få citera,
vad en av landets förnämsta markpolitiker
har sagt i anslutning till den frågan.
Han säger följande: »Prissättningen
vid de kyrkliga försäljningarna bär
ofta icke gått att förena med de direktiv
som gälla för den statliga låne- och stödverksamheten
åt bostadsbyggandet.»
Inom parentes kan jag nämna, att precis
samma förhållande gäller vid försäljning
av universitetsmark, åtminstone i
de fall jag känner. Han fortsätter: »Villkoren
att vederlaget för kyrkans mark

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

skall motsvara jordens värde enligt i
orten gängse, skäligt pris har visat sig
innebära möjligheter till tolkningar innom
mycket vida gränser. En tendens
från de kyrkliga myndigheternas sida
att höja tomtpriserna i förhållande till
de priser som tillämpades före kriget
har vidare kunnat iakttagas. Någon tendens
att låta sociala hänsyn inverka på
prissättningen av tomtmarken kan sällan
spåras.» Och han anför följande citat
ur ett remissyttrande från en av
landets stiftsnämnder rörande försäljning
av kyrklig jord, som jag också själv
anser kan förtjäna att här anföras: »Sociala
välfärdssynpunkter, huru behjärtansvärda
de i och för sig än må vara,
lära dock lagligen icke kunna tillgodoses
på de kyrkliga fastighetsförsäljningsprisernas
bekostnad.»

Om man i fortsättningen tolkar innebörden
av värderingstermer av angivet
slag på samma sätt som man här har
gjort, så betyder det kanske inte så
mycket, vad man bär skrivit in för
term.

Motiveringarna skall jag, herr talman,
inte gå in på så mycket. Jag har särskilt
fäst mig vid ett par saker. Utskottets
värderade ordförande nämnde här, att
samarbetet inom lagutskottet har varit
det allra bästa. Det är ju bara skönt att
höra, men jag tycker nog själv, herr Norman,
att utskottets motiveringar i vissa
fall hade kunnat få helt stå för utskottets
räkning, så att man inte låtit folkpartiets
eller, om jag här får uttrycka
mig så, herr Holmbäcks hand på pennan
i så många avseenden ge det en utformning,
som inte står så klart i överensstämmelse
med andra uttalanden, vilka
utskottets majoritet har gjort och
mot vilka folkpartiet har anfört sina reservationer.

Jag har särskilt fäst mig vid en formulering,
som står på s. 36 i utskottsutlåtandet.
Det gäller frågan om vilket
värde man möjligen skulle kunna
komma att tillerkänna de sakkunniga,
som nu äro i färd med att försöka formulera
ut några värderingsregler. Där
står: »Men man måste hålla i minnet,
att de sakkunnigas uttalanden icke kun -

na innefatta någon för domstolarna bindande
förklaring om innebörden i expropriationslagens
värderingsregler.»
Det må i och för sig vara riktigt. Men
så heter det: »De sakkunnigas uttalanden
kunna icke vara att betrakta på annat
sätt än reflexioner i en av en enskild
person utgiven lagkommentar eller
i ett vetenskapligt arbete.»

Jag kommer sedan att yrka bifall till
en reservation, där det bland annat hemställes,
att den delen av motiveringen
skall utgå ur utskottets utlåtande.

Herr Lindblom ansåg, att utskottets
förslag, när det gällde formuleringen av
1 p, skulle komma att utgöra ett mycket
starkt hot emot villa- och småfastighetsägare
i kommunernas perifera områden.
Jag förmodar, att det är det, som har
legat till grund, när reservanterna herr
Holmbäck m. fl. ha velat få en sådan
ändring i 1 §, att expropriationen endast
iskulle kunna avse sådan mark,
som befinner sig inom områden med
fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan. De synpunkter, som herr
Holmbäck här framfört, äro bestickande,
men den som har någon liten erfarenhet
av hur det brukar gå med den
mark, som kommer under planläggning,
blir synnerligen betänksam mot att få
en sådan formulering införd i lagstiftningen.
Det är ju känt, att så snart bara
tanken på att planlägga ett område förs
fram, undergår genast den marken en
kraftig prisstegring. Det behövs bara, att
en kommun, exempelvis en stadskommun,
för fram tanken på att få inkorporera
vissa delar av omkringliggande
kommun eller kommuner. Innan förslaget
ems bär blivit prövat av beslutande
myndigheter, har markens pris börjat
stiga. Och när en plan, vare sig stadsplan
eller byggnadsplan, lagts på ett
område, har detta inneburit en mycket
kraftig stegring av tomtpriset. Jag är
övertygad om att de flesta städer bär i
landet, som hålla på med generalplanearbete,
inte våga ge offentlighet åt sina
generalplaner, därför att de löpa så stor
riisk att då få eu alltför kraftig markoch
tomtprisstegring inom de områden,
som generalplanen omfattar. Jag tillhör

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. lindring i lagen om expropriation m. m.

själv en stadskommun, som lever under
en särskilt stark expansion. Vi tvingas
att i många avseenden ha en generalplan
som en arbetshypotes, bara därför att vi
inte våga offentliggöra den. Man tar med
allra största försiktighet fram generalplanen,
när det gäller att diskutera vissa
nybyggnadsplaner, kommunikationsplaner
o. s. v. med högre myndigheter. Men
i övrigt få vi hålla den synnerligen väl
inlåst och otillgänglig för andra medborgare,
som kanske även skulle ha både
intresse och nytta av att kunna ta del
av denna generalplan. En lagstiftning på
detta område skulle självfallet enligt
min mening underlätta planeringsarbetets
ställande under en mera offentlig
och allmän insyn.

Herr talman! Jag kommer att rösta för
utskottets förslag utom i våld som föreslagits
i punkterna II, III, V och IX, där
jag kommer att yrka bifall till de av
herr Lundberg avgivna reservationerna.

Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! Vad herr Eriksson här nämnde
om olika pennföring föranleder mig att
lämna en förklaring, för att inget missförstånd
skall föreligga.

Vad som här är skrivet är inte något
resultat av resonemang om att vi skulle
kompromissa. Vad jag sade om samarbetet
inom utskottet åsyftade att vi ha strävat
efter att komma till klar uppfattning
om vad det ena eller det andra innebär
i olika avseenden, och efter den diskussionen
är utskottsutlåtandet skrivet. Jag
kan säga, att det är ett så välgjort arbete,
att när utskottet justerade utlåtandet, tilllades
ingenting, utan man bara strök en
och annan liten mening. Konceptet till
detta utlåtande är uppgjort inom kansliet,
och jag har granskat det, innan det kom
till utskottet, där inte något som helst
tillägg har gjorts. Där har ingen ny pennföring
förekommit.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet för att säga
just det, som herr Norman har sagt. Då
herr Einar Eriksson talade om att min

hand skulle ha varit på pennan, får jag
försäkra, att jag inte har skrivit ett enda
ord av utskottets betänkande. I de delar
av detta, där jag bär varit reservant, har
jag inte ens deltagit i debatten inom utskottet
vid utlåtandets justering.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! Jag har råkat ut för
ett fatalt missförstånd. Jag menade icke,
att här skulle ha förekommit någonting
skumt, att man här skulle ha tillåtit någon
att sitta och skriva, tillägga eller avdraga
någonting från vad utskottet skulle
ha beslutat, utan jag använde — eller
ämnade i varje fall, herr talman använda
— en skämtsam ordvändning, och
jag ville då beteckna kompromisserna
som ett skrivande med hand om pennan.
Jag avsåg, herr Norman, att här hade
skett onödiga kompromisser, eftersom
man ändå hade att vänta reservationer.

Herr NORMAN (kort genmäle): Jag
ber bara att få konstatera, att här har
inte kompromissats, utan vad som här
står är uttryck för vad utskottsmajoriteten
menar innerst inne.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! När utskottets ärade ordförande
i debattens början har givit oss en
allmän exposé över grundtankarna och
huvudlinjerna i förslaget, som ju i stort
sett äro gemensamma för propositionen
och utskottet, behöver jag kanske inte
tillägga så värst mycket, men med hänsyn
till den stora betydelsen av detta
lagförslag tycker jag ändå att jag bör
lämna en del ytterligare kommentarer
kring förslagets huvudpunkter. Då kan
jag också få tillfälle att på några punkter
av mindre betydelse avge förklaringar,
där jag bär fått frågor riktade till
mig eller där eljest mitt ståndpunktstagande
bär satts under debatt i dag.

Förslaget innehåller som bekant tre
huvudpunkter: för det första utökningen
av kommunernas expropriationsrätt,
för det andra principerna för värde -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m.

ringen och för det tredje organisationen
av den beslutande myndigheten.

Om jag alltså börjar med den utvidgade
expropriationsrätten, så vill jag
bär först taga upp de anmärkningar av
rättsprineipiell natur, som tidigare kommit
fram i pressen och som i dag framförts
av herr Wistrand. Den principiella
kritiken har varit något olika upplagd
av olika talesmän. Det bär ibland sagts
med stort patos och stor pretention, att
den här föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten
skulle vara en rättskränkning,
att den skulle gå utöver den
gräns, som man inte får lov att överskrida
med hänsyn till äganderätten.
Detta resonemang bygger enligt min bestämda
uppfattning på en föreställning,
som är i grunden felaktig.

Man kommer här in på rättsfilosofiska
spörsmål, som jag under ett sådant
här allmänt resonemang inte kan gå närmare
in på, men argumentet har fått
så pass stor plats i diskussionen och det
har som sagt framförts med sådana anspråk,
att jag inte alldeles kan gå förbi
det. Jag skall dock inskränka mig till
ett par korta påpekanden.

Om man vill spetsa till saken, kan man
helt enkelt säga så här: Att påstå —
det yttrade inte hem Wistrand direkt,
men det har kommit fram i flera pressuttalanden,
som gått i samma riktning
— att en lag gör ingrepp i äganderätten,
är ett fullkomligt bakvänt resonemang.
Om man tänker efter, är det ju ganska
klart, att äganderätten i själva verket utgör
summan av de befogenheter, som
lagen ger ägaren. Lagen är det primära,
och äganderätten är lagstiftningens resultat.
Historiskt sett har också äganderätten
till jord här i landet haft mycket
olika innehåll under olika perioder.
Därför kan den tvistefråga, som det i
detta sammanhang gäller att taga ställning
till, inte i sina stora drag lösas på
grundval av en juridisk eller rättslig bedömning;
den är till sin karaktär politisk.
Här föreligger i princip samma
problem, som kommer tillbaka i alla
olika diskussioner om avvägningen
mellan samhällskontrollen och den enskildes
handlingsfrihet: Var skall grän -

sen dras mellan samhällets befogenheter
och individens? Det måste bli fråga om
avvägningar, och dem kan man naturligtvis
ha olika meningar om. Man kan
tvista om vad som är klokast att göra,
alltså hur långt man med utgångspunkt
från olika samhällsuppfattning anser att
det är nyttigt för samhällsutvecklingen
att ägarnas befogenheter begränsas eller
utvidgas. Men det finns naturligtvis inte
någon i naturen given rätt att basera avgörande
på.

Ibland bär argumentet om det rättskränkande
i förslaget lagts upp på ett
annat sätt. Den rättskränkning, som
man anser föreligga, har man grundat
på följande, i och för sig riktiga juridiska
princip. Man påpekar, att vad
medborgarna i ett rättssamhälle under
alla förhållanden kunna kräva är rättslikhet,
d. v. s. att lika fall skola behandlas
lika, och detta är självfallet en riktig
generell princip för lagstiftningen.
Men jag har rätt svårt att förstå, hur
man kan mena, att just den rättsprincipen
skall kunna konsekvent tillämpas
på den här föreliggande frågan. Det ligger
ju i sakens natur, att all expropriation
träffar ojämnt och därför, om man
så vill »orättvist». När det t. ex. gäller
att bereda plats för en offentlig byggnad
och flera tomter kunna komma i fråga,
måste man ju välja en av dem, och det
kan inte undvikas, att dess ägare blir
illa behandlad i jämförelse med övriga
tomtägare. På samma sätt blir det, om
en väg eller en kraftledning framdrages.
Någonstans måste den gå, och det kan
ofta mer eller mindre bero på en slump,
om man bestämmer sig för att placera
den si eller så.

Jag kan inte nu fördjupa mig ytterligare
i dessa principfrågor, men jag skall
endast till slut be att få påpeka ännu en
omständighet. I detta sammanhang har
kritiken ofta åberopat, att förslaget avstyrkts
av lagrådet. Härom vill jag —
utom vad jag nyss påpekat om skillnaden
mellan politisk och juridisk bedömning
— framhålla, att andra höga och
sakkunniga juridiska instanser haft en
annan inställning än lagrådet. Sålunda ha
åtminstone fem av rikets hovrätter, kan -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

ske alla sex ■— det beror litet på hur
man läser remissyttrandena — inte haft
något slags principiella invändningar
att framställa mot den nu föreslagna utvidgningen
av expropriationsrätten.

Efter dessa mera allmänna reflexioner
skall jag försöka att något närmare undersöka,
på vilka punkter det egentligen
är som meningarna gå isär i fråga om
expropriationsgrunderna. Jag tror, att
diskussionen vinner på att konkretiseras
i det hänseendet.

Då skulle jag först vilja konstatera, att
vi nog i ganska stor utsträckning äro
eniga om den allmänna tanke, som ligger
bakom den första av de föreslagna
expropriationsgrunderna, nämligen att
en kommun bör ha möjlighet att genom
expropriation få en viss kontroll över
tomtmarken för att bryta prismonopol
och skapa erforderlig konkurrens. Det
finns i varje fall inte många, som direkt
förneka, att detta är nyttigt och ibland
nödvändigt. Men här vill jag understryka
en sak gentemot reservanterna
och då i första hand dem från folkparti-
och bondeförbundshåll, där man liksom
har gått med från den allmänna utgångspunkten
men gjort en reservation
någonstans på halva vägen. Jag skulle
vilja säga till dem, att det inte duger,
att man vidtar den åtgärd, som det här
är fråga om, på ett för sent stadium. Det
har sagts emot förslaget, att det visserliken
kan vara bra att bryta markmonopol
o. s. v., men att detta skall ske först
när det har visat sig behov av ett sådant
ingripande. Denna kritik har också utformats
på det sättet, att expropriation
endast bör få avse ett aktuellt eller mera
närliggande behov av tomtmark. Åtminstone
om man tolkar denna tankegång
tämligen snävt, är den alldeles
verklighetsfrämmande. Tomtexploatering
är ingenting, som kan improviseras
i hast vid förefallande behov av ett
bestämt antal tomter; den kräver förutseende
och planläggning. Om man verkligen
vill ge kommunerna en möjlighet
all etablera konkurrens på jämställd fot,
så måste det hela tiden få möjlighet att
handla i jämbredd med (ivriga exploatörer:
förvärva råmark, planera, fram -

draga vägar och ledningar, sälja tomter
etc. Om det på en ort har fått gå så
långt, att marknaden där blivit för trång
och priserna uppdrivna, är det mycket
svårt eller omöjligt för expropriationsmyndigheterna
att göra något åt förhållandena
och få ned priserna igen, hurudana
värderingsregler man än skulle
skriva.

Härmed sammanhänger det, att reservanternas
förslag på denna punkt enligt
min mening inte är realistiskt. Reservanterna
ha närmare preciserat sin
ståndpunkt på det viset, att expropriation
endast skall få ske, när det finns
en fastställd plan av något slag. Redan
enligt gällande lagstiftning finns det en
expropriationsrätt, som täcker en del av
detta område. Den nya byggnadslagen
innehåller nämligen ett stadgande, som
ger kommunen rätt att expropriera sådan
mark, som ligger inom en fastställd
stadsplan; det finns ytterligare någon
begränsning, men jag kan hålla mig till
denna. I den från högerhåll avgivna reservationen
tycks man mena, att detta
skulle vara tillräckligt, åtminstone i första
hand. Utskottets folkpartister och
bondeförbundare ha velat gå ett steg
längre och förordat, att man dessutom
skulle öppna möjlighet till expropriation
av mark inom fastställd byggnadsplan
— vilket innebär ungefär detsamma som
stadsplan fastän inom andra områden —
och vidare inom fastställd generalplan,
alltså en icke detaljerad plan, som täcker
ett större område, t. ex. en hel stad
eller en viss del därav. Detta kan låta
bra, ty då skulle man ju kunna få en fastare
avgränsning av expropriationsrätten.
Under förarbetena till propositionen
har också möjligheten att stanna här
mycket noga övervägts. Att så inte blev
fallet, berodde på praktiska skäl. Om det
åtminstone på de flesta håll i de hundratals
eller tusentals samhällen, som det
gäller, förefunnes planer fastställda i god
tid, kunde det ju hända, att man borde
uppställa en sådan förutsättning för expropriation.
.lag vill inte taga bestämd
ståndpunkt härtill, men det är inte mycket
att fundera över, tv förutsättningen
är alldeles verklighetsfrämmande. Alla,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,
som känna till dessa förhållanden, ha
vittnat om att så inte är fallet, och det
går ej heller att på kort tid, eller kanske
inte ens på många år, att få det så
ordnat. Det råder nämligen mycket stor
brist på stadsplanerare, på sådana experter,
som över huvud taget kunna utarbeta
dylika planer, och det brister även
i andra avseenden. Planeringen ligger
helt enkelt inte så till, som skulle behövas
för att man skulle kunna godtaga
denna ståndpunkt. Detta visar sig bl. a.
på det sättet, att när det blir alldeles
nödvändigt att göra upp en plan, får
den ofta göras styckevis för det omedelbara
behovet. Skulle man gå på den linjen,
så skulle nog expropriationer, som
av reservanterna själva skulle betraktas
som nödvändiga och nyttiga, på många
håll komma alldeles för sent, och lagstiftningen
skulle helt enkelt inte fylla
det ändamål, som reservanterna själva
ha avsett.

När propositionen alltså av dessa skäl
har avvisat möjligheten att anknyta till
vissa fastställda planer, så betyder detta
emellertid inte, att expropriation enligt
vårt förslag skulle kunna medges oberoende
av behovet. I propositionen har
tvärtom uttryckligen understrukits —
som en skärpning av kommitténs ståndpunkt
— att en kommun, som söker expropriationsrätt,
måste tillfyllestgörande
bevisa, att den ifrågavarande marken
behövs för tätbebyggelseändamål.

I dessa sammanhang kanske jag till
slut, innan jag övergår till ett annat problem,
få svara herr Sten, som frågade
hur det förhöll sig i en viss detalj på
denna punkt. Han undrade, huruvida
denna expropriationsgrund också skulle
täcka det fallet, att det inte var fråga
om behov för bostadsändamål, utan för
industrier. Detta spörsmål är behandlat
i propositionen, och jag kanske som svar
kan läsa upp några rader därur: »Jag
vill dock understryka att det här är fråga
om ianspråktagande av all den mark
som behövs för en planmässig utveckling
av kommunen över huvud taget,
alltså inrättande av — förutom bostäder
— lokaler för näringsverksamhet av
olika slag (industri, hantverk, handel

och annan ekonomisk verksamhet, fria
yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande
av områden som erfordras för bostädernas
och lokalernas praktiska utnyttjande
(trafikleder, torg, fritidsområden
o. s. v.).»

Den andra av de föreslagna expropriationsgrunderna
har i mycket en annan
karaktär och en annan räckvidd; det
gäller förslaget om att kommunerna
skulle få expropriera mark för att kunna
upplåta den med tomträtt.

Om det råder delade meningar på denna
punkt, är det mera begripligt än i
det förra fallet. Men inte heller tomträtten
är någon ny uppfinning eller någonting
särskilt revolutionerande. Den
är, såsom en tidigare talare har framhållit,
så gammal som från år 1907,
men trots detta har tomträtten inte kommit
till särskilt stor användning i vårt
land, dock med ett undantag. I Stockholm
dominerar den sedan länge, men
i övrigt har den först under de allra
senaste åren fått någon nämnvärd utbredning.
Än i dag är dess användning
mycket begränsad.

Men det finns verkligen mycket starka
skäl att nu taga ett nytt steg på den
väg, som beträddes för mer än 40 år
sedan, och försöka göra tomträtten till
en upplåtelseform av betydelse vid sidan
av försäljningar med äganderätt.
Tomträttens idé är ju kort sagt att ge
förvärvaren av tomten en nästan lika
användbar rätt som äganderätten innebär
men förbehålla samhället två saker:
dels den värdestegring, som marken
undergår till följd av samhällets
utveckling och utan tomtinnehavarens
förskyllan, och dels en möjlighet för
samhället att få disponera området på
ett annat sätt vid en fastställd, avlägsen
tidpunkt — vanligen om sextio år —
då förhållandena kunna vara så helt ändrade,
att ingen i dag kan förutse vad
man då kan behöva använda marken till.
Att detta är en rationell anordning beträffande
rätten till marken i våra tätorter
kan väl svårligen bestridas.

Men 1907 års lagstiftning om tomträtt
var en halvmesyr för genomförande av
detta program; det framgår av det mag -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

ra resultatet på dessa fyrtio år. Den
kommun, som är aktiv och förutseende
nog att på ett tidigt stadium och till
hyggligt pris, genom frivillig överlåtelse,
förvärva betydande områden har möjlighet
att välja: den kan sälja tomterna
med äganderätt eller upplåta dem med
tomträtt. Men om kommunen inte får
köpa marken godvilligt eller inte hinner
göra det i god tid, kan tomträtten över
huvud taget inte komma till användning i
den kommunen. Därför behövs expropriationsrätten
som en komplettering för
att tomträtten skall kunna fylla sina viktiga
och nyttiga uppgifter i samhället.

Beträffande tomträtten skall jag till
slut be att få beröra en formell fråga.
Det har gjorts gällande, att denna del
av förslaget skulle innebära något nytt
utöver markutredningens förslag, något
som inte varit remissbehandlat utan
»hängts på» i sista stund under departementsbehandlingen.
Att markutredningen
inte särskilt berörde den frågan
är riktigt, men anmärkningen är litet
försåtlig. Det låter som om propositionen
skulle ha gått längre än markutredningen.
Motsatsen är fallet. Markutredningens
förslag gick betydligt längre
och hade en mera obestämd formulering.
Propositionen har preciserat expropriationsanledningarna
till två särskilda
fall, av vilka tomträtten är det
ena. Det är klart, att om man ersätter eu
mera vag och vidsträckt regel med en
som begränsas till två närmare angivna
fall, så blir det ju nyheter i formuleringen.
Men någon utvidgning i sak av förslaget
är det inte, utan motsatsen.

.lag har nu uppehållit mig vid förslagets
första huvudpunkt; om de bägge
övriga kan jag fatta mig betydligt kortare.

Den andra huvudfrågan avser reglerna
om värderingen av mark som exproprieras.
För närvarande står det 4 lagen
endast, att löseskillingen skall motsvara
»fastighetens fulla värde». Enligt förslaget
skall detta uttryck ersättas med en
mera utförlig formulering, nämligen att
löseskillingen skall motsvara »fastighetens
värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och fastighetens avkastning».

Både i propositionen och i utskofctsutlåtandet
understryks det kraftigt, att
den som drabbas av en expropriation
inte skall lida någon ekonomisk förlust.
Det är verkligen litet förvånande, att
man efter dessa synnerligen bestämda
uttalanden på vissa håll har velat göra
gällande, att det skulle föreligga något
slags försök att komma ner under egendomens
verkliga värde. Det finns intet
sådant syfte. Men naturligtvis ligger det
någon mening i förslaget om en ny formulering,
där ordet »fulla» har borttagits
och beskrivningen i övrigt bär utvidgats.
Vad som härmed åsyftas är två
saker, nämligen dels att få till stånd ett
fastare system för värderingarna och
dels att bryta tendensen i praxis att ofta
döma ut ersättningar långt över det
verkliga värdet. Båda dessa syften tjäna
bland annat allmänt rättsliga intressen.
En jämnare värdering är självfallet
önskvärd ur synpunkten av att »lika
fall skola behandlas lika». Och det kan
också behövas ett rättsskydd mot att
kommunerna bli ålagda att utge oskäligt
höga belopp.

Det första önskemålet — alltså om en
jämnare praxis — sammanhänger vidare
med att i Sverige, i motsats till vissa
andra länder, det inte finns någon utbildad
teknik för att värdera fastigheter.
Denna uppgift är i själva verket
mycket komplicerad, rent av ett ämne
för vetenskaplig forskning, men här i
landet är den vetenskapen försummad.
Det finns alltför sparsamt med litteratur
i ämnet, handböcker och liknande.
Det är min förhoppning att vi så småningom
skola få en sådan teknik också
här, att det skall bedrivas specialstudier,
skrivas böcker i ämnet och efter
hand utbildas flera kunniga specialister.
En grund till detta är lagd i markutredningens
betänkande, där utredningen
för olika slag av tomtmark har
visat hur en sådan värdering i stora
drag bör gå till. Att laga ännu ett steg
på iden vägen är avsikten med den mera
detaljerade handbok med exempelsamling,
som nu håller på att utarbetas av
en särskild kommitté.

Denna sistnämnda sak bär också gjorts

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m.
till ett stort nummer i den offentliga
debatten. Den bär utmålats som ett
konstitutionellt övergrepp, och det liar
talats om att det skulle utfärdas en »författning»
i ämnet, som skulle föreskriva
för domstolarna hur de skola döma i
expropriationsmål. Något sådant har naturligtvis
aldrig varit avsett. Jag som
själv är domstolsjurist vet dessutom, att
våra domstolar lyckligtvis inte känna
sig bundna av något annat än »lag och
laga stadgar». Den besynnerliga missuppfattningen
tycks ha baserats på att
jag i direktiven för kommittén bär använt
ordet »anvisningar». Jag bär inte
trott, att detta ord hade en så farlig betydelse,
och i varje fall borde den orolige
bil lugnad, om lian dessutom ville
läsa vad jag bär sagt om samma sak i
propositionen — vilket för övrigt också
återgivits i direktiven. I propositionen
står, att det skall bli »en mera detaljerad
beskrivning» av värderingsmetoden
(mera detaljerad nämligen än i
markutredningens betänkande), »med
tillhörande exempelsamling», alltså en
handbok eller vad man nu skall våga
kalla den utan att bli missförstådd. Sådana
böcker behöver man på många
områden, på detta kanske mer än på de
flesta. Och det finns mig veterligt egentligen
ingen motsvarande litteratur på
vårt språk.

Det andra önskemålet, som förslaget
vill tillgodose, gällde alltså att få bort
överpriserna vid expropriation. Att sådana
ofta förekomma bär omvittnats från
alla håll; jag undrar om inte de flesta
av kammarens ärade ledamöter skulle
kunna bidraga till denna diskussion med
exempel ur sin egen erfarenhet. En mera
systematisk undersökning härav har bostadssociala
utredningen gjort genom en
enquéte år 1938, vilken omfattade sju av
våra största städer. Svaren på denna enquéte
visade, att expropriationsersättningarna
genomgående lågo mycket högt,
i allmänhet mellan 150 och 200 procent
av taxeringsvärdena, medan man vid frivilliga
försäljningar i allmänhet stannade
mellan 100 och 120 procent av taxeringsvärdena.
Det har också ganska ofta framhållits,
att kommuner ha sett sig nöd -

sakade att avstå från att begagna den
expropriationsrätt, som de redan nu ha,
därför att man befarade afl löseskillingen
skulle bestämmas oskäligt högt.

De ofta förekommande övervärderingarna
i expropriationsmål äro säkerligen
inte en slumpvis förekommande feltilllämpning
utan utlöpare av en mycket
gammal praxis, som jag tror sammanhänger
med tidigare lagregler. Och om
en sådan invand och traditionell tendens
skall kunna hävas, fordras nog flera samverkande
åtgärder, både sakliga och formella.
En av dem är den föreslagna omformuleringen
av lagtexten, och en sådan
ändring är enligt min mening en riktig
lagteknisk åtgärd, när det gäller att bryta
en ingrodd praxis, som har utbildats på
grundval av en viss formulering.

Det återstår nu den tredje huvudpunkten
i förslaget, nämligen organisationsfrågan.
Härom rådde från början en
mycket stor meningsskiljaktighet inom
både markutredningen och remissyttrandena.
Det framlades tre helt olikartade
förslag, och jag erkänner att jag själv
från början var tveksam. Jag har emellertid
till slut kommit fram till den ganska
bestämda uppfattningen, att det nu
föreliggande förslaget är det bästa, och
det är mycket glädjande att se, att åsiktsbildningen
i denna svårbedömbara sak
nu tycks ha stabiliserats i mycket hög
grad.

Jag har velat sikta till att ge den beslutande
myndigheten en organisation,
som först och främst skulle tillgodose
rättssäkerheten och därjämte innehålla
såväl teknisk expertis som en demokratisk
intresserepresentation. Detta är i
allra största korthet motiveringen till det
nu föreliggande förslaget att ersätta den
nuvarande expropriationsnämnden med
en domstol, där ordföranden utgöres av
den ordinarie ägodelningsdomaren i orten
och ledamöterna bestå dels av två
tekniska experter och dels av två nämndemän,
av vilka den ene skall vara fastighetsägare
och den andre skall stå fri
från sådana intressen. I stället för den
nuvarande expropriationsnämndens värdering,
som inte får motiveras och inte
överklagas, skall det komma en motive -

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

rad domstolsdom, med klagorätt till hovrätten
och högsta domstolen.

Propositionens förslag i denna del har
fått så stor anslutning inom utskottet,
att jag åtminstone för närvarande härutöver
kan inskränka mig till att nämna
några ord om expropriationsteknikernas
ställning. Jag vill då deklarera, att jag
ingenting har emot att dessa tekniker,
såsom utskottet föreslagit, bli förordnade
på sex år i stället för på tre år, fastän
jag inte tror att det spelar någon större
roll vilken tid man väljer. Herr Hallagård
berörde frågan, huruvida expropriationsteknikerna
skulle vara ledamöter i domstolen
eller stå utanför denna såsom sakkunniga
rådgivare. Detta är ett problem,
som vi grubblat mycket över under förarbetena
i departementet. När vi slutligen
kommit fram till den ståndpunkten,
att de böra såsom ledamöter ingå i domstolen,
har detta i mycket hög grad berott
på erfarenheterna från en likartad
institution, nämligen vattendomstolen,
där två ingenjörer äro bisittare. Från
domstolskamrater, som tjänstgjort i olika
vattendomstolar, har jag alltid fått höra,
att det helt enkelt är ovärderligt för arbetet
att ha experterna som ledamöter
och kolleger inom domstolen.

Till slut vill jag blott göra en sammanfattande
reflexion om förslaget ur en
synpunkt, som spelat så stor roll i den
offentliga diskussionen, nämligen synpunkten
av rättvisa och rättssäkerhet.
Om man bedömer de tre huvudpunkterna
i förslaget ur den aspekten, så är det enligt
min mening alldeles klart, att i de
bägge sista punkterna — alltså i fråga om
värderingsreglerna och organisationen —
förslaget innebär en påtaglig ökning av
rättssäkerheten. Den första huvudfrågan,
utvidgningen av expropriationsrätten,
har som jag förut framhållit eu sådan
innebörd, att den i princip inte kan avgöras
på grundval av rättvisesynpunkter
i egentlig juridisk mening. Men det finns
ett annat slags rättvisa, en moralisk, en
högre om man så vill. Om man anlägger
den måttstocken, är också den första huvudpunkten
i förslaget ett uttryck för
rättvisa, eftersom den innebär, att enstaka
personer i en kommun inte skola

få utnyttja jorden till förfång för alla
andra medborgare i samhället.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle): Herr
talman! I sitt anförande tog justitieministern
även upp frågan om utfärdandet
av de anvisningar, som det har talats
om. Vad justitieministern yttrade var
från min synpunkt endast glädjande,
men jag kan konstatera, att om justitieministern
har blivit missförstådd, är nog
skulden hans egen.

Först gjorde justitieministern det uttalande
i propositionen, som han nyss
har citerat. På detta svarade lagrådet,
att det icke borde ifrågakomma att, såsom
i förarbetena till förslaget syntes
antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt
administrativ myndighet att meddela anvisningar
i fråga om värderingen, och
lagrådet tilläde, att värderingsproblemen
torde kunna bli utredda och genom
exempel belysta utan att detta behövde
ske i former, som förlänade handlingen
officiell karaktär.

Efter detta uttalande av lagrådet tillsätter
justitieministern sakkunniga för
att utarbeta »anvisningar», som skola
»utfärdas». Vad utfärdas i detta land annat
än författningar? Bra skrivna voro
väl i alla fall inte direktiven för de sakkunnige
— det får väl justitieministern
medge?

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att man har all anledning
att vara justitieministern mycket
tacksam för hans klara deklaration av
sin avancerade ståndpunkt beträffande
äganderättens innehåll. Han menade, att
äganderättens omfattning var eu politisk
fråga, att dess innehåll helt och hållet
finge bestämmas på politisk väg. Jag har
haft på känn, alt det just låg en underström
av denna uppfattning bakom hans
lagförslag, och det var detta jag syftade
på när jag talade om att förslaget är ett
isberg, varav den större delen seglar
under vattnet.

Med justitieministerns uppfattning är
det alldeles naturligt, att han inte tycker

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

det vara någon väsentlig fråga, om förhållandet
emellan den enskildes och det
offentligas rätt har blivit riktigt avvägt
i detta förslag. Det kan i själva verket
icke bli någon avvägningsfråga, om den
enskildes ställning anses helt beroende
av den rätt, som det allmänna vill tillerkänna
honom. Huruvida detta är den
»moraliska rättvisa», varom justitieministern
talade, lämnar jag såsom en öppen
fråga.

Det är här inte bara fråga om personer,
som envetet skulle fordra att få egoistiskt
utnyttja egna intressen till förfång
för det allmänna. Förslaget rör också
en rad mycket små jordinnehavare,
små trädgårdsmästare och allt vad som
kan finnas av fastighetsägare i våra samhällens
utkanter. De ha goda anspråk
på att få sin rätt till skydd mot en påträngande
kollektivitet tillvaratagen.

Hem STEN (kort genmäle): Herr taltalman!
På den punkt, där departementschefen
yttrade sig med anledning av
mina anspråkslösa erinringar, hade jag
påvisat, att utskottets utlåtande gav ledning
för tillämpningen utöver vad som
framgår av första paragrafens ordalydelse
och att därför expropriationsrätt
kan ifrågakomma för näringslivets behov
även i sådana fall, då det icke är otvetydigt,
att detta ingår vare sig i begreppet
»tätbebyggelse» eller i uttrycket »därmed
sammanhängande anordningar».

Justitieministern lämnade däremot
icke något svar på två andra punkter,
som jag berörde. Det var dels frågan om
anledningen till att man hade begränsat
kommunens expropriationsrätt till dess
eget område, och dels hemställde jag till
justitieministern, att han måtte beakta
denna sak vid de kommande övervägandena
inom regeringen med anledning av
lokaliseringsutredningens väntade betänkande
och alltså då bedöma, huruvida
det icke skulle behövas någon expropriationsrätt
för näringslivets behov vid sidan
av den kommunerna tillerkända rätten.
I det sistnämnda avseendet behöver
jag självfallet inte något svar i dag från
justitieministerns sida.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Det har
ännu inte kommit något betänkande från
den utredning, som herr Sten nämnde,
och ingen vet vad det kommer att innehålla.
Det är därför för tidigt att göra
något uttalande på den punkten, och
hem Sten önskade ju inte heller något
besked nu.

Vad den andra ifrågan angår, ha kommunerna
i förslaget erhållit expropriationsrätt
blott inom sitt eget område.
Det är klart, att man kan ha olika meningar
om den saken. Den omständigheten,
att expropriationsrätten är på det
sättet inskränkt, har ingen annan förklaring
än att den är ett uttryck för en
viss försiktighet. Kommunerna ha ju
sina områden, som de ha ansvar för och
skola behandla på det sätt som de finna
vara riktigt. Om man skulle låta dem
göra intrång på grannkommunernas område,
skulle det väl i allmänhet väcka
stor förargelse där. Och i de fall, där
gränsdragningen är felaktig, har man ju
i första hand att med hjälp av den nya
k o in m u n i n del n i n gsl age n söka få gränserna
ändrade.

Herr NORLING: Herr talman! Den privatkapitalistiska
spekulationen med
onormalt uppskruvade värden på såväl
byggnader som marken har gjort det
nästan omöjligt för kommunerna att bedriva
ett önskvärt bostadsbyggande och
planmässigt utveckla sin verksamhet.
Markägarna ha i många fall begagnat
sin äganderätt till mark, som varit nödvändig
för den samhälleliga utvecklingen,
på sådant sätt att de betingat sig
oblyga överpriser för marken och, det
kan man rakt på sak säga, uppträtt som
moderna rovriddare gentemot kommunerna.
Från Göteborg finnas flera exempel
på att kommunen fått betala
svindlande belopp för små markområden
för att få trafikleder mellan olika
stadsområden. Vid framdragande av en

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

gata för spårväg till Hisingen fick Göteborgs
stad utbetala, om jag inte är felaktigt
underrättad, omkring en miljon
kronor utan att ett enda spadtag tagits
för gatans iordningställande. Dylika
spekulationer på markvärdestegring torde
väl genom den nya lagen minskas,
då expropriationsrätt kommer att föreligga
även för åstadkommande av trafikleder.

Vad beträffar förslaget i 1 § i expropriationslagen
om överförande i kommunens
ägo av mark, som icke är tätbebyggd,
för upplåtelse mot tomträtt,
dela vi den uppfattning, som framförts
av herr Lundberg i en reservation och
enligt vilken äganderätten till marken
bör tillkomma det allmänna och exploatören
endast bör erhålla nyttjanderätten.

I fråga om 7 § i samma lag, där de
grunder angivas, efter vilka fastighetsvärdet
skall bestämmas, vill jag framhålla,
att anvisningar därom ej funnits
i gällande lag, varför ersättningsbestämmelserna
tillämpats olika på olika orter.
Oaktat utskottet framlagt Kungl. Maj :ts
förslag till denna paragraf, finns i motiveringen
en viss tveksamhet, varför vi
även bär ansluta oss till den reservation,
som herr Lundberg avlämnat beträffande
denna paragraf.

Angående expropriationsdomstolens
sammansättning råder det delade meningar
dels om teknikerna skola ingå
som domare i domstolen och dels i frågan,
på hur lång tid domstolens ledamöter
skola väljas. För vår del anse vi,
att livstidsanställning liksom sex års valperiod
är förkastlig. Det uppdrag, som
det här gäller, skall inte jämställas med
en anställning såsom tjänsteman, eftersom
det är fråga om en viss teknisk
sakkunskap på olika områden.

I fråga om 37 och 39 §§ komma vi att
rösta för Kungl. Maj:ts förslag, då de av
utskottet företagna ändringarna endast
bygga på lösa antaganden. Rätt till expropriation
tillkommer endast kronan
och kommunen för samhällsnyttiga ändamål.
Man får då förutsätta, att nödiga
hänsyn tagas till expropriatens berättigade
intressen.

Frågan om rättegångskostnaderna i ex -

propriationsmål behandlas i 67 §. Denna
paragraf är ensidigt inriktad, då det
förutsattes att endast den ena parten
skall svara för rättegångskostnaderna.
Detta kan leda till att expropriaten, även
om han vet att han ej bar någon utsikt
att vinna processen, endast för nöjet att
processa fullföljer målet i alla instanser,
eftersom han vet att motparten får
betala rättegångskostnaderna. Därför
böra samma regler gälla som i vanliga
mål. Då beträffande denna paragraf föreligger
en reservation av herrar Lundberg,
Andersson i Alfredshem och Jansson
i Hällefors, som innebär att frågan
om ersättning för rättegångskostnaderna
i expropriationsmål skola prövas efter
skälighet, komma vi att stödja denna reservation.

Till slut får jag, herr talman, framhålla,
att oaktat den nu föreslagna expropriationslagen
är mera anpassad till
nuvarande tid än den nu gällande lagen,
återstå likväl flera frågor, som äro
av största betydelse för samhällsutvecklingen
men där förslag till lösning ännu
inte framlagts. En av de mest aktuella
frågorna är den om överförande av
markvärdestegringen till samhället.
Markvärdestegring, som uppkommer genom
samhällets utveckling, är en vanlig
orsak till förmögenhetsbildning hos enskilda
personer. Det måste vara både
orättvist och oriktigt, att enskilda personer
skola få tillgodogöra sig de vinstmöjligheter
som framskapas av samhället.
En annan olöst fråga är att medge
stat och kommun rätt att expropriera
mark för erhållande av naturtillgångar,
som behövas för produktionen av byggnadsmateriel.
Jag bär velat fästa uppmärksamheten
på dessa problem, som
böra lösas i samband med expropriationslagstiftningen
och som intimt sammanhänga
med det nu framlagda lagförslaget.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Den föreslagna lagen, som om man så
vill säga utgör en skärpning av hittills
gällande lagstiftning, avser alt förhindra
spekulation i markvärdena och vill

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

samtidigt ge kommunerna större möjligheter
att tillfredsställande ordna sina
stadsplaneärenden i så god tid, att värdestegring
på marken inte kommer att
belasta de byggnader som uppföras där.

När nu denna lag har framlagts, har
det, som vi ha hört, gjorts gällande bland
annat att den skulle leda till kommunala
markmonopol. I ordet monopol inlägger
man i allmänhet den meningen,
att ett monopol har tillkommit för att
skapa oskäliga vinster åt dem, som utöva
monopolrätten — om man nu kan
tala om en rätt i detta sammanhang. I
föreliggande fall är avsikten den rakt
motsatta. Man vill genom att låta kommunerna
bestämma över marken förhindra,
att priset på denna ökas på ett
för bebyggarna oskäligt sätt eller på ett
sätt som kan hindra ett riktigt användande
av marken till de mångas gagn.

När man talar om denna risk för kommunala
markmonopol har man också
sagt, att den omständigheten, att kommunerna
få en ökad möjlighet att skaffa
sig mark, skulle leda till att de komma
att belasta sin ekonomi så hårt, att
skattedragarna bli lidande. När man talar
så, förbiser man de säkerhetsregler,
som lagen i sådant hänseende innefattar.
För att kommunerna skola få rätt
att expropriera mark antingen för tätbebyggelse
eller för upplåtelse mot tomträtt,
skall Kungl. Maj:ts medgivande inhämtas.
Därtill kommer, att kommunerna
inte kunna köpa hur mycket mark
som helst. De måste ha regeringens medgivande
att låna upp medel för den angelägenheten,
då de i regel inte ha en
sådan ekonomisk ställning, att de kunna
köpa all mark kontant. Till detta kommer
ytterligare, att när en kommun vill
skaffa sig mark för de ändamål, som
lagen anger, är det meningen att det
skall föreligga ett någorlunda aktuellt
behov av mark, och om kommunen inte
inom 20 år har använt sig av denna
mark, föreligger återlösningsrätt för den
förutvarande ägaren.

Alla dessa omständigheter innebära ju
återhållande moment, som göra att kommunerna
helt säkert inte i onödan skaffa
sig mark. De komma säkerligen inte

heller att göra det av den enkla anledningen,
att lagen, såsom andra lagutskottets
ärade ordförande nämnde, kommer
att verka utan att den i alla förevarande
fall behöver tillämpas. Det blir lättare
för kommunerna att få den mark
som de behöva. Följaktligen behöva de
inte förse sig med mark så lång tid i
förväg som de ansett sig vara nödsakade
till med den nuvarande lagen. Alla omständigheter
komma att verka på det
sättet, att lagen inte kommer att utnyttjas
i onödan, men lagen blir likväl av
oerhört stort värde i de fall, då den
verkligen behövs.

Det har vidare sagts, att om man antar
denna lag, kommer rättssäkerheten i
fara. Det bär sagts i den allmänna pressdebatten,
och det nämndes också av
herr Wistrand. När man tar de orden i
sin mun, tyder det ju på — och det är
en källa till glädje — att ens rättsmedvetande
är synnerligen känsligt. Men jag
är inte riktigt säker på att herr Wistrand
drog de rätta konklusionerna av
att hans rättsmedvetande reagerat. Då
skulle han ha kommit till andra slutsatser
än han gjorde.

Herr Wistrand anser, såvitt jag har
fattat honom rätt, att det är alldeles i
sin ordning att en enskild markägare
får hålla på sin mark och på den vägen
driva upp priset på densamma. Priset
kommer sedan, såsom jag tidigare har
nämnt, att belasta de byggnader som
uppföras på ifrågavarande mark.

Herr Wistrand anser det också alldeles
i sin ordning att ett fastighetsbolag,
som består av 10, 15, 20 eller ännu flera
aktieägare, kan få handla på precis
samma sätt: det kan få köpa mark kring
tätorterna, hålla den och vägra att sälja
den annat än till betydligt förhöjda priser.
Både enskilda markägare och markägare
i fastighetsbolagsform skola alltså
tillåtas att direkt bekriga de övriga
samhällsinvånarna och kräva ut av dessa
en betydligt högre avgift för marken
än som i själva verket är motiverad.

När tätorternas samtliga inbyggare
däremot vilja värna sig emot denna taktik,
då menar alltså herr Wistrand att
rättssäkerheten kommer i fara. Enligt

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

min mening är förhållandet det rakt omvända.
Genom att man skyddar de
många emot de fås utplundring, om vi
vilja kalla det så, säkrar man ju rätten,
och när denna lag kommer att tillämpas
på det sätt, som här är föreslaget, kan
man nog inte säga annat än att rättsvården
i landet har vunnit på saken.

Det tror jag man kan säga är så mycket
säkrare, som i lagen även innefattas
en förändring, som innebär att vi i stället
för de i många avseenden otillfredsställande
expropriationsnämnderna för
bedömningen få expropriationsdomstolarna,
där sakkunskapen blir större och
kommer att ytterligare utvecklas genom
att det blir samma myndigheter som
komma att döma i olika fall.

Jag kan under sådana omständigheter
inte finna att rättsäkerheten kommer att
råka i fara genom antagande av denna
lag. Det skulle också vara ganska anmärkningsvärt
om en kommun i sitt
handlande skulle bete sig på ett sådant
sätt, att rättssäkerheten skulle råka i fara.
Det blir ju regeringen som kommer
att träffa det första avgörandet när det
gäller att bestämma, om marken skall
få bli föremål för expropriation eller ej,
sedan kommunerna ha avgjort huruvida
de behöva den ifrågavarande marken eller
ej. Att detta skulle gå den enskilde
för nära är med alla de säkerhetsåtgärder,
som ha vidtagits vid utarbetandet
av lagen, alldeles uteslutet.

Vad till sist beträffar det motstånd,
som har rests när det gäller tomträtten,
kan man fastslå att tomträttsinstitutet
har visat sig vara av nytta på de ställen
där det har tillämpats, och det råder
väl heller inget tvivel om alt det
kommer att bli till ännu större nytta i
fortsättningen. Men den nyttan ligger inte
bara i det upplåtande av tomter med
tomträtt, som nu sker, utan den största
betydelsen kommer att visa sig om 50
eller 60 år, när de första kontrakten gå
ut och när det blir aktuellt huruvida
man behöver ha höghusbebyggelse på de
dittills glesbebyggda eller lågbebyggda
områdena, huruvida man behöver disponera
området för att kunna reglera
stadsplanerna och byggnadsplanerna i

annan ordning än dittills o. s. v. Det
olyckliga i det nuvarande systemet i våra
tätorter och framför allt större städer
är ju, att man inte kan komma åt
de gamla tomterna utan att betala ett
fullkomligt orimligt pris för marken.
Tomtprisernas höjd förhindrar en sund
utveckling av samhällena, och det är
detta som man för framtiden vill undanröja
genom upplåtelse av tomterna i
ytterområdena mot tomträtt. Syftet är
att förbättra möjligheterna för en riktigare
stadsplanering i framtiden än den
som vi i dag kunna åstadkomma i våra
samhällen. Därför menar jag att det inte
finns någon anledning att resa motstånd
mot tomträtten. Den är enligt min
mening helt enkelt nödvändig.

De invändningar, som från folkpartiets
och bondeförbundets sida ha gjorts
emot vissa delar av lagen, kunna kort
och gott karakteriseras så, att vad folkpartiet
och bondeförbundet vilja är att
bevara möjligheterna att spekulera i
mark; de vilja om möjligt konservera de
förhållanden som nu råda. Och det är
detta som den nya lagen är avsedd att
förhindra. Därför blir bondeförbundets
och folkpartiets uppträdande här —
även med de medgivanden som representanter
för partierna ha gjort — i realiteten
ingenting annat än ett motstånd
mot hela lagen eller i varje fall mot lagens
avsikt.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten mycket. I likhet
med flertalet av reservanterna till utskottets
utlåtande måste jag säga, att
man inte kan undgå att bli betänksam
när det gäller den betydande utvidgning
av expropriationslagstiftningen som föreslås
i utlåtandet. Den som har någon
liten erfarenhet av hur städer och tätorter
hittills kunnat lösa sina behov av
markområden för olika ändamål måste
göra sig den frågan, om det är av behovet
påkallat att ändra och skärpa lagstiftningen
angående expropriationsförfarandet
så som här föreslås.

Om jag tar som exempel min hemstad
Borås, som på de senaste fyrtio åren har

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m

växt så att såväl invånarantalet som arealen
fyrdubblats under denna tid, har
denna stad såvitt jag känner till inte alls
liaft några svårigheter när det gällt att
förvärva nödiga markområden, vare sig
det gällt mark för bostadsändamål eller
för kommunala inrättningar. Någon expropriation
har, så långt jag känner till,
inte behövt tillgripas för förvärv av de
markområden, som kommit i fråga, och
dock har det inte varit fråga om smålägenheter,
utan om stora egendomar.

Själv har jag sedan åtskilliga år av
Älvsborgs läns landsting varit utsedd till,
som det heter, valbar ledamot av expropriationsnämnd
inom länet, men varken
jag eller någon i närheten av Borås, som
har blivit vald på samma sätt, har någonsin
tagits i anspråk för någon förrättning
av detta slag, något som tyder
på att något större behov av expropriation
inte förelegat.

Om man närmare undersöker hur städer
och tätorter ha ordnat sina markfrågor,
skall man finna att många av dessa,
säkerligen flertalet, synas ha gott om
mark till sitt förfogande. I en av de motioner
som väckts med anledning av
propositionen i denna fråga, nämligen
motionen nr 336 i denna kammare,
namnges ett femtiotal städer och köpingar
som i annonser utbjuda mark till företagare,
lämplig för industri- och bostadstomter.

Många av våra större städer, särskilt
Stockholm, äga stora områden av mark,
som synes reserverad för kommande behov.
Vad man emellertid såväl ur ordningssynpunkt
som av andra skäl måste
beklaga när det gäller de större städernas
markområden är det sätt varpå
denna mark skötes, särskilt då det gäller
åkerjord. Man finner ofta, inte minst då
det gäller Stockholm, stora områden av
tidigare odlad jord, som numera ligger i
vanhävd och inte ger annan skörd än
ogräs, som under sommaren och hösten
sti ör sitt frö för vinden över närliggande
tomter och villaträdgårdar. Detta är
ett av skälen till att man ställer sig tveksam
när det gäller en utvidgning av expropriationsrätten.
Ty följderna kunna
bli att jord, som nu ger goda skördar så -

. m.

väl av trädgårds- som av jordbruksprodukter,
kommer att ligga i lägervall och
ej ge någon avkastning.

Det föreliggande lagförslaget har
väckt bekymmer och oro hos de trädgårdsodlare
och jordbrukare, sonTha sina
ägor så belägna i närheten av städer
och tätorter, att desamma kunna komma
i fråga då det gäller att för kommunens
räkning exploatera mark på det sätt som
i propositionen föreslås. Ty det kan ju
inträffa att den exproprierande fordrar
att få tillträda markområdet i fråga redan
tre månader efter delgivningen. Om
det då gäller hela fastigheten blir det
inte lätt för ägaren att skaffa vare sig
bostad eller ny mark för att fortsätta sin
verksamhet.

Jag har i likhet med det parti jag föi
eträder — folkpartiet — ingenting
emot att städer och tätorter till hyggliga
priser få tillhandla sig den mark som de
behöva såväl för bostadsändamål som
för kommunala behov, men det bör ske
på ett sådant sätt att hävdvunnen äganderätt
ej kränkes. Det har här talats
mycket om äganderätten, och jag skall
inte ge mig in på dessa frågor, eftersom
jag inte är jurist, men man måste väl
ändå ha respekt för de framstående och
erkända jurister som sitta i lagrådet, och
dessa säga ju i sitt uttalande bestämt
ifrån, att hävdvunnen äganderätt ej bör
kränkas och att expropriation inte bör
bli konfiskation. Men det måste man
säga blir fallet när en ägare av ett område
— en jordbrukare, en trädgårdsägare
eller en tomtägare — efter delgivningen
av domstolens utslag får order
att inom tre månader avflytta från
sitt ställe och kanske inte har så lätt att
skaffa sig något annat. Då kan man fråga
sig hur det står till med äganderätten.

Med detta korta anförande, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är undertecknad av
herr IJolmbäck m. fl.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det som
för mig i främsta rummet framstår som
olustigt i samband med den här ifrågasatta
lagen är att den lagtext, som lägges

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

för oss, ger oss så utomordentligt osäkert
besked om hur den kommer att i framtiden
tillämpas. Lagens verkningar komma
att bil helt beroende av hur statsrådet
Mossberg — ty det är väl i inrikesdepartementet
som expropriationsfrågorna
skola handläggas — och domstolarna
tillämpa lagen.

Vad nu domstolarna beträffar, vill jag
ansluta mig till dem som hysa bekymmer
med avseende på de expropriationstekniker,
som skola deltaga i domstolarna.
Det är ju det egendomliga, att
utskottet i själva verket har skrivit en
utomordentligt övertygande motivering
för att dessa tekniker rimligen borde
anlitas såsom sakkunniga och icke
såsom ledamöter av domstolarna, men
sedan på slutet har man gjort eu helomvändning.
Man åberopar en motivering,
som jag inte på något vis kan erkänna
såsom bärkraftig, i det man nämligen
drar en parallell med vattendomstolarna
men föreslår att till expropriationsdomstolarna
skola knytas tekniker,
som skola få en helt annan och lösare
ställning än vattenrättsingenjörerna ha.
Jag vill tillägga att det, såvitt jag kan
förstå, måste bli mycket svårt att rekrytera
en kår av domstolsledamöter av
detta slag, vilka icke äro engagerade
vare sig på fastighetsägarsidan eller på
den kommunala sidan; det är ju dessa
båda sidors intressen, som stå emot varandra.

Men jag skall villigt erkänna att det
är en fördel att numera frågor om expropriationsersättning
skola avgöras i
högre instans av de vanliga domstolarna
och sist av högsta domstolen. Där
återkommer jag emellertid till reflexionen
om lagstiftningens obestämdhet. Man
har så ofta anledning alt göra den reflexionen,
att det dock icke är mycket
vunnet med att vi hiinskjuta saker till
domstolarna, då vi inte ge dessa någon
som helst ledning för hur de skola
träffa sina avgöranden. Vi måste ju se
den sanningen i ögonen, att uträkning
av en fastighets värde inte innebär att
man med allsköns vetenskapliga metoder,
som statsrådet vill utveckla så mycket
som möjligt, kommer fram till atl

konstatera en verkligen hos fastigheten
förefintlig egenskap, utan att ett omdöme
om en fastighets värde är och förblir
ett subjektivt omdöme, som kan fällas
på mångahanda olika sätt.

Men nu är det ju meningen att vi skola
ha hjälp också av de mångahanda uttalanden,
som i motiveringen ha gjorts
angående hur lagen skall förstås. Man
har emellertid här först och främst att
göra den vanliga reservationen i fråga
om motiveringsuttalanden och fråga sig,
vilken betydelse de i realiteten få. Ja,
de få kanske betydelse för de avgöranden,
som träffas av Kungl. Majrt i statsrådet.
Men vilken betydelse kunna de få
i domstolarna, som dock principiellt ha
att hålla sig till lagen?

Men även bortsett härifrån finns det
en stor svårighet, nämligen att det finns
så många skiftande uttalanden om lagens
mening att hålla sig till. Redan när
man läser Kungl. Maj :ts proposition i
ärendet — som jag verkligen med bekymmer
har läst och sönderläst kanske
mer än någon annan proposition, som
jag har haft i min hand, emedan den har
varit så svår — finner man många motsägande
uttalanden, först i herr statsrådets
första yttrande och sedan i de
fyra korta sidor, som herr statsrådet
två dagar efter avgivandet av lagrådets
långa utläggning improviserade. Därtill
komma sedan de yttranden som ha gjorts
här i riksdagen. Framför allt lia vi då
att med tacksamhet notera att andra
lagutskottet på en rad mycket väsentliga
punkter har, utan att precis säga ut det,
tagit ganska bestämt avstånd från den
mening, som herr statsrådet har uttalat.
Det har gjorts på den ena punkten efter
den andra, jag tror inte att jag behöver
ge några exempel. Utskottets ärade ordförande
sade nyss att de uttalanden, som
göras ifrån riksdagens sida, naturligtvis
inte minst komma att tillmätas betydelse
vid lagens tillämpning. Beträffande
den mycket intressanta och betydelsefulla
frågan angående bevisbördan
niir det gäller eu fastighets värde yttrade
utskottsordföranden, alt det finnes
angivet i utskottsutlåtandet vilken innebörd
lagstiftningen skall ha.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

Ja, är det nu så säkert att vi kunna
lita på att vad andra lagutskottet här har
sagt skall gälla? Vi lia ju två lagstiftare,
nämligen Kungl. Maj:t och riksdagen. Jag
lyssnade uppmärksamt till herr statsrådets
anförande, och jag väntade att jag
möjligen från herr statsrådets sida skulle
få höra en förklaring om att han på de
punkter, där andra lagutskottet hade uttalat
sig i en annan riktning än han,
accepterade de utläggningar som andra
lagutskottet hade gjort såsom uttryck
jämväl för regeringsmaktens uppfattning
av hur lagen skall tolkas. Men det avgavs
inte några sådana förklaringar. Under
sådana förhållanden kvarstår naturligen
den orosanledningen, att det här
föreligger olika meningar, uttalade från
Kungl. Maj:ts och från riksdagens sida.

Hittills har man i fråga om expropriationslagstiftningen
i vårt land strävat
efter att alltigenom gestalta denna så, att
genom expropriation av en enskild fastighet
aldrig något det allmännas vinningssyfte
skall kunna tillgodoses. Det är
inte meningen att det allmänna skall
tjäna på att lägga sig till med en enskild
fastighet. Skall det allmänna göra sig
någon förtjänst, skall den enskilda bära
någon börda, så skall det ske på annan
väg än genom expropriation. Herr statsrådet
har ju också skjutit undan frågan
om den oförtjänta värdestegringen till
behandling i annan ordning. Men det
kan inte hjälpas att det här och var i
motiveringen finns uttalanden, som i alla
fall tyda ganska bestämt på att det är
meningen, att även ett det allmännas vinningssyfte
skall tillgodoses genom själva
den lagstiftning som nu skall genomföras.
Och genom herr Uhléns med djup känsla
framförda anförande angående ingripandet
emot tomtjobberiet fingo vi fullt klart
för oss, att hela denna fråga sannerligen
inte var undanskjuten till dess vi framlcdes
komma att behandla frågan om värdestegringsskatten,
utan den var tvärtom
ett för honom avgörande och väsentligt
moment i den nu föreliggande frågans
behandling.

I själva verket äro vi ju på alla håll på
det klara med att den oförtjänta värdestegringen
i städerna är ett problem, som

vi vilja komma åt. Men vi, som i dag gå
emot det föreliggande förslaget, tro att
man skall kunna komma åt det på ett
sådant sätt, att alla drabbas lika. Och vi
hysa betänkligheter emot att problemet
skall lösas på det sättet, att just de fastigheter
drabbas, som det finns anledning
för en kommun att lägga sig till med,
medan de andra lämnas helt oberörda.

Då man har kommit in på att tillgodose
det allmännas vinningssyfte, är det
framför allt därför att man övergivit en
annan väsentlig princip i all tidigare expropriationslagstiftning,
nämligen att expropriation
endast skall tillgodose aktuella,
omedelbart förliandenvarande behov.
Det är den s. k. förrådsexpropriationen,
som ger vinningssyftet tillfälle att
göra sig gällande. Här står vi inför en
mycket viktig fråga, problemet vid vilken
tidpunkt expropriationen skall gripa
in. Det må tillåtas mig att säga i detta
sammanhang, att jag inte kan finna att
den reservation, som är avgiven från
folkparti- och bondeförbundshåll, på den
punkten i något väsentligt hänseende
skiljer sig från Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. Reservanterna vilja ju nämligen
tillåta expropriation så fort generalplan
har blivit fastställd. Det föreligger
inte som grund för detta ståndpunktstagande
någon som helst närmare utredning
eller något närmare övervägande
varför just detta kriterium skall vara avgörande,
och man frågar sig också varför.
Det finns goda skäl att tänka sig
en expropriation inom stadsplane- och
byggnadsplanelagt område, då stadsplaneläggande
och byggnadsplaneläggande
är någonting som man gör först efter
mycket noggrant övervägande, bl. a. därför
att det drar åtskilliga konsekvenser
med sig för ett samhälle. Men en generalplan
fastställer man ju utan att det blir
några väsentliga ekonomiska bördor för
kommunen. Det är förresten hela byggnadslagstiftningens
mening, att vi skola
få generalplaner i största möjliga omfattning.
Det blir ungefär lika lätt att
enligt reservanternas linje först få en generalplan
fastställd och sedan få en expropriation
i gång. som det blir enligt
Kungl. Maj:ts linje.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

Det har talats om de enskilda och det
allmänna, och vi har förmanats av bl. a.
herr statsrådet att inte se på ett gammaldags
sätt på den enskilda äganderätten.
Herr statsrådet har utvecklat huruledes
äganderätten inte är någonting för alla
tider bestämt utan kan begränsas o. s. v.
Ja, det är självklara saker, det veta vi
alla. Men om vi reagera på denna punkt,
är det helt enkelt därför att vi tycka att
ingreppen här gå ett stycke längre än
som är skäligt. Naturligtvis reagera vi
delvis av omtanke om dem, som lida förlust
genom ingreppen, men bakom vår
reaktion ligger — jag tror inte det sagts
så mycket om detta här i debatten, och
därför vill jag understryka det — främst
det självklara förhållandet, att om vi vårda
oss om den enskilda äganderätten och
inte vilja ha den för mycket inskränkt,
så är det därför att tryggheten i avseende
å egendom har en utomordentligt betydelsefull
social funktion att fylla.

Jag skall emellertid inte närmare utveckla
detta. Jag vill sluta, herr talman,
med några anmärkningar rörande ett
problem, som här inte alls varit uppe till
debatt.

Jag skulle vilja stryka under att denna
lag i förening med åtskillig annan lagstiftning,
som vi fått under de senare
åren, kommer att medföra att kommunerna
engageras i fastighets- och bostadspolitiken
i en omfattning, som är oerhört
mycket större iin någonsin tidigare, något
som medför litet av en revolution i
den kommunala förvaltningen. Vad jag
syftar på är för det första 1947 års lag
om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen.
Jag tänker vidare på att vi
avskaffat tvåtredjedelsmajoriteten vid
fastighetsköp. Jag tiinker också på den
nya lagstiftningen angående bostadslåneverksamheten
och vad därmed sammanhänger.
Och så nu de nya expropriationsmöjligheterna.

Det är kanske en sund och naturlig utveckling
att kommunerna få ett större ansvar
i detta sammanhang. Men jag har i
den proposition, som vi i dag behandla,
saknat den eftertanke jag skulle önskat
med avseende på de konsekvenser, som
den har för kommunerna. .lag skulle ha

4 Första kammarens protokoll 19''i''J. AV 31.

velat se något uttryck för vad det betyder
för kommunernas ekonomi att de på
detta sätt i mycket stor utsträckning
komma att engageras i spekulativa företag,
ty spekulativa företag blir det naturligtvis
i mycket stor utsträckning fråga
om; man lägger sig till med mark i
förhoppning om en framtida utveckling
som kanske aldrig blir av.

Men det är främst en annan sida som
jag skulle vilja stanna vid, och det är det
förhållandet, att såsom utvecklingen har
gått så vidgas kommunernas makt över
medborgarna i mångahanda olika riktningar.
Kommunerna stå i en maktposition
som aldrig tillförne gent emot fastighetsägarna,
bl. a. därigenom att expropriationshotet
svävar över dem alla.
Kommunerna stå i en betydande maktposition
gent emot hyresgäster och personer,
som söka bostäder genom kommunernas
försorg. De stå i en betydande
maktställning gent emot alla köpare av
och spekulanter på fastigheter, ty det
kommer väl hädanefter i en helt annan
utsträckning än tidigare att gå så till, att
då det byggs i kommunerna, köpa fastighetsägarna
av kommunen, som själv i
stor utsträckning äger mark. Och till sist
vill jag peka på den makt som kommunerna
kunna utveckla genom sin rådighet
över lån, subventioner o. s. v.

Jag menar att man skall ha denna ökade
maktställning gent emot medborgarna
i tankarna. Man skall ha i tankarna möjligheten
att denna makt utövas på ett
godtyckligt sätt, att man låter den ena
fastighetsägaren drabbas framför den
andra, att man är godtycklig vid val av
hyressökande o. s. v. Man skall räkna
med alla de möjligheter som kommunerna
få att dirigera det enskilda levernet
genom att uppställa villkor för de olika
prestationer, som förunnas medborgarna.
Man skall med ett ord ha klart för sig,
att alll detta betyder en vidgning av den
kommunala makten över människorna
här i landet av högst betydande proportioner.

Jag vill inte påstå att detta under alla
omständigheter är till ogagn eller till
fara. Det är möjligt att det är en riktig
utveckling. Men skall utvecklingen gå i

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

den riktningen, skulle man vilja ha till
stånd ett övervägande om de garantier,
som kunna behövas för att kommunerna
utöva denna sin verksamhet på ett riktigt
sätt. Då kommunerna eljest äro anförtrodda
offentliga uppgifter, ha vi allsköns
lagstiftning som reglerar efter vilka
grunder det allmännas och den enskildes
intressen skola vägas mot varandra.
Sådant har man sett mycket litet
av i det här sammanhanget.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag att få ansluta mig till dem, som
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Herr Herlitz efterlyste mitt ställningstagande
till vissa icke angivna
skiljaktigheter mellan propositionen och
utskottsutlåtandet. Jag vore tacksam om
han ville tala om, vilka punkter han
avser.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det är
så många frågor, som varit uppe i den
debatt, som bär ägt rum, att jag inte
skall tillåta mig att gå in på dem alla.

Herr Wistnand bär t. ex. sagt, att det
inte föreligger någon utredning om behovet
av en utvidgning av kommunernas
rätt att expropriera. Jag skulle vilja
uttrycka min iståndpunkt i denna fråga
på följande sätt. Jag tror att det är tydligt
att det finns ett behov av en utsträckning
av expropriationsrätten. Detta
bär gjort att jag för min del har intagit
en positiv inställning till regeringens
förslag. Men då jag säger detta, måste
jag tillfoga, att det hade varit en mycket
stor styrka om utredningen verkligen
hade gjort en undersökning också
rörande det aktuella behovet, därför att
då skulle vi haft en bakgrund för vårt
bedömande mera i detalj, som vi nu
sakna. Det är en reflexion av samma
typ, som jag tillåtit mig göra tidigare
och vars riktighet jag tror att jag skulle
kunna styrka ytterligare, om tiden tilläte
det eller det eljest vore lämpligt, nämligen
att den utredning som föreligger

icke hör till de starkare utredningar,
som ha förebragts för beslut i den
svenska riksdagen.

Det har också talats mycket om grunderna
för bedömandet av värdet av det
som exproprieras och om regeringens
förslag är bättre än den nuvarande lagtexten
eller ej. Jag tillåter mig stryka
under för min del vad jag sade i mitt
första anförande, att hela detta spörsmål
genom det sätt, på vilket frågan är
upplagd i andra lagutskottets utlåtande,
inte längre är ett första rangens spörsmål
utan har sjunkit tillbaka i diskussionen.

Den fråga som framför allt bär varit
uppe har gällt huruvida man, såsom regeringen
och utskottet anse, bör tillåta
expropriation för det ändamål, som anges
i den nya lagtexten, utan att det i det
särskilda fallet föreligger en stadsplan,
en byggnadsplan eller en generalplan,
eller om man måste fordra en dylik plan.
Det kan här anföras skäl både för och
emot, och jag vill gärna erkänna riktigheten
av vad som sagts från den sida,
som jag inte tillhör i denna debatt, nämligen
att det kan bli större kostnader
för det allmänna om man fordrar en
plan. Men de skäl, som tala för att man
''dock bör fordra en plan, äro flera. Ett
skäl är hänsynen till den ställning, som
man redan i byggnadslagen för inte
längre tillbaka än för tre år sedan intog
beträffande frågan på vilket område över
huvud taget tätbebyggelse skall få äga
rum. Ett annat skäl är hänsynen till att
man icke bör över huvud taget utsträcka
expropriationszonen, om jag så får
uttrycka mig, längre än som är nödvändigt.
Ty det betyder, att man utsträcker
de administrativa myndigheternas
befogenheter längre än som eljest
skulle behövas. Ett tredje skäl är att om
man fordrar plan, man i viss mån hindrar
expropriation på lager.

Den fråga, jag nyss berört, herr talman,
bär för mig varit den allra svåraste,
när jag haft att ta ståndpunkt till
Kungl. Maj ds proposition. Jag har tänkt
på den och studerat den synnerligen
noggrant under den gångna sommaren,
men jag bär -kommit till den slutsatsen,

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

att det är riktigare att fordra att en
plan skall föreligga. .lag bär naturligen
mycket väl vetat alt, såsom herr Norman
påpekade, lagrådet varit inne på
tanken, att man icke skulle behöva en
plan. Men lagrådet har också gjort gällande
en annan tanke, nämligen att man
icke för mycket skulle utsträcka de administrativa
myndigheternas befogenheter.
Jag bär över huvud taget icke
kunnat finna någon annan framkomlig
väg än den jag bär rekommenderat —
nämligen att plan skall fordras — om
man inte vill medge en mycket vidsträckt
expropriation, en expropriationsrätt
som sträcker sig vida över vad
som kan behövas.

Jag hav observerat, att justitieministern
i propositionen direkt bär sagt
ifrån att en värdestegring på mark i regel
sker långsamt varför det väl inte
ens ur hans synpunkt, föreställer jag
mig, behövde ligga någon större fara i
att vänta med expropriation till dess en
plan är antagen. Naturligen har jag känt
till en annan synpunkt, som justitieministern
också framlagt, att det föreligger
brist på förnämliga stadsplanerare.
Det fordras nämligen enligt gällande
lagstiftning — en lagstiftning som dock
är endast administrativ — att den som
uppgör en plan skall ha en viss bestämd
kompetens. Jag tror dock icke att denna
brist är så akut, att det på något sätt
skulle vara omöjligt att åstadkomma generalplaner
för många samhällen, tv generalplaner
äro inga märkvärdiga planer.
De äro inte till för att detalj-reglera,
utan de äro till uteslutande för att bestämma
de allmänna dragen i den utveckling,
som man tänkt sig för samhället.
Det är inte eu fråga som tar så mycken
tid i anspråk, som om fråga vore
om exempelvis en stadsplan.

Andra skäl kunna också anföras. Även
om det är möjligt att eu värdestegring
kan uppstå redan innan eu plan antagits,
måste man erkänna att det kan bli
en värdestegring även med det system,
som regeringen bär föreslagit; från det
ögonblick ett samhälle offentliggör, att
det önskar expropriera ett område för
att åstadkomma tätbebyggelse, fram till

dess att själva expropriationen äger ram
— det kan gälla en icke oväsentlig tidrymd
— måste det väl också inträffa
en värdestegring. Jag tror för min del
över huvud inte att det blir så mycket
större kostnader för kommunerna om
man, som jag gjort, som villkor för expropriation
uppställer att en plan skall
vara genomförd.

Herr Eriksson sade nyss, att man i
Uppsala är så rädd för att offentliggöra
ett förslag till generalplan, att man håller
förslaget inlåst. Jag tror att det är
att se spöken på ljusa dagen. Det kan
inte, herr talman, bli fråga om någon
avsevärd värdestegring redan av en anledning.
En generalplan betyder att man
bestämmer, att ett visst område skall få
tätbebyggas en gång i framtiden, men
man bestämmer inte på något sätt tidpunkten,
då det skall få tätbebyggas;
den beror på något helt annat och i tiden
ofta mycket senare, nämligen antagandet
av en stadsplan. Så länge folk
inte vet, om det för ett område, som i en
generalplan är angivet som lämpligt för
tätbebyggelse, inom rimlig tid kommer
att bli en stadsplan, tror jag inte att
det kan bli fråga om någon väsentlig
värdestegring.

Folkpartiets motion har kritiserats ur
den synpunkten, att vi inte skulle ha
gått tillräckligt långt i tillgodoseendet av
önskemålen om rätt för kommunerna
att expropriera. Jag vill gent emot detta
säga, att det anförande, som från den
andra sidan just hållits av herr Herlitz,
är ett bevis för afl vi i själva verket,
som jag tillåtit mig stryka under tidigare,
gått mycket långt. Vi ha gått ut
från den ståndpunkten, att alla rimliga
önskemål från kommunernas sida om
rätt att expropriera mark för bostadsoch
industriändamål skola tillgodoses.

Herr NILSSON, I5ROR: Herr talman!
Jag skall med hänsyn till den långt
framskridna tiden fatta mig mycket
kort.

Jag lade märke till att andra lagutskottets
ärade ordförande sade i sill anförande,
att det lagförslag som nu be -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

handlas Icke innehåller några socialistiska
teorier, utan det är snarare frågan
om ett levande, grönskande träd. Hur
var det Rellingen sade? lag tror för min
del att det är cien största jordsocialistiska
framstöt, som någonsin gjorts i
Sveriges riksdag, och att detta förslag
därför är värt den allra största uppmärksamhet.
Detta gäller framför allt
förslaget om expropriation för upplåtelse
med tomträtt, som nu föres in i våra
lagar.

Det har talats om motsägelser i denna
lag. Jag finner en sådan motsägelse
redan d lagens första paragraf, där det
samtidigt säges att expropriation skall
få omfatta mark för tätbebyggelse och
mark för upplåtelse med tomträtt. Vad
menas då med upplåtelse med tomträtt?
Menas kanske inte därmed att åstadkomma
tätbebyggelse? Syftar man inte på
tätbebyggelse, varför skall man då behöva
tillgripa expropriation? Är det ett
särskilt ändamål för sig att begära expropriation
för tomträtt? Tomträtten
måste val ha ett förnuftigt ändamål, och
detta ändamål måste val vara att åstadkomma
tätbebyggelse. Det föreligger alltså
en klar motsättning i denna paragraf.

Man bär här under debatten använt
ett gammalt knep, som man ofta använder
när man vill genomdriva någonting,
och det är att måla hin på väggen. Den
uppgiften har särskilt herr Uhlén åtagit
sig i denna debatt. Här har det emellertid
från inånga andra håll omvittnats
motsatsen, d. v. s. att förhållandena i
vårt land ingalunda äro sådana, att en
sådan lag isom denna är trängande nödvändig.
Även jag kan omvittna detta, då
jag har min verksamhet i en bygd, där
tätortsbebyggelsen och stadsbebyggelsen
ha fortgått i raskare takt än inom någon
annan del av vårt land. Min bänkkamrat
herr Björck talade nyss om Borås
stad, .som vuxit fortare än någon annan
svensk stad, men där man aldrig
någonsin behövt tillgripa expropriation.
Jag vet själv hur staden omsorgsfullt och
försiktigt men utan några svårigheter
kunnat förvärva mark, och nu har mark
tillräckligt för en framtida betydande
förstoring av bebyggelsen. Det bär inte

in.

mött några svårigheter för staden att
skaffa sig denna mark.

Jag har haft till uppgift under många
år att medverka vid upprättandet av bostadsegnahem
såsom egnahemsdirektör.
Jag har varit med om att planera tusentals
egnahemsbyggen, både när det
gällt att skaffa tomter och ordna själva
byggnationen. Jag har aldrig mött några
svårigheter för arbetare och småfolk att
vid sådana tillfällen förvärva erforderlig
tomtmark inom detta av ekonomisk
verksamhet sjudande område i vårt land.
Jag kan även omvittna, att den del av
den sammanlagda kostnaden för ett
egnahem som faller på tomten är så
ringa, att den knappast förtjänar att talas
om, åtminstone inte med några stora
ord. Kostnaderna för tomten bruka belöpa
sig till mellan tre och sex procent
av det hela. En tomtkostnad på 1 000
å 2 000 kronor för ett bygge, som kostar
sammanlagt 25 000 å 30 000 kronor, är
ju inte så mycket. Det finns således inte
några svårigheter när det gäller att få
tomter till egnahemsbyggen i vårt land.

Det har talats så mycket både här i
riksdagen och i pressen och den offentliga
debatten i övrigt om huru höga kostnaderna
äro i vårt land både när det
gäller åkerjord och tomtmark. Allesammans
äro vi dock medvetna om att det
inte förekommer några fantasipriser på
jord.

Det har, herr talman, under debatten
fällts olika omdömen om den reservation,
till vilken jag tänker ansluta mig.
Hem Wistrand och likaså hem Herlitz
ansågo, att herr Holmbäcks reservation
innebär ungefär detsamma som skulle
bli resultatet av ett bifall till utskottets
förslag. Min gode vän herr Elowsson sade
t. o. in. att de bondeförbundare och
folkpartister, som ställa sig bakom denna
reservation, ingenting annat vilja än
att även i fortsättningen konservera
jordägarnas rätt att spekulera. Vi skulle
således, ansåg han, inte vilja vara med
om att hejda den förskäckliga jordspekulation
som förekommer i vårt land.
Ja, mina damer och herrar, här ha vi
två helt motsatta omdömen om innebörden
i bondeförbundets och folkpartiets

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

reservation. Var skall man tro att sanningen
ligger?

Hur kan herr Elowsson säga, att vi
inte vilja vara med om någonting, när
vi vilja medverka till att expropriationsrätten
vidgas enligt utskottets förslag
med blott den inskränkningen, att
det område, som blir föremål för expropriation,
först skall vara planlagt? Vi
lva sträckt oss så långt att vi sagt, att
det räcker med att en generalplan är
uppgjord och att det således av myndighet
fastslagits att området lämpar
sig för tätbebyggelse och att det planerats
härför. I så fall vilja vi medge expropriationsrätt.
Kan det kallas för en oskälig
begränsning av expropriationsrätten?
Nej, det synes mig tvärtom vara en sund
och riktig begränsning. Vi kunna icke
medverka till en ordning som skulle
möjliggöra expropriation vind för våg,
om jag så får uttrycka mig, och som
skulle kunna leda till att om en kanske
tillfällig kommunal majoritet skulle få
för sig, att man vill förvärva ett område
för kommunen, skulle man kunna tillgripa
expropriation utan att området i
fråga ens är planerat.

I all synnerhet förefaller det mig motbjudande,
vilket jag här ber att särskilt
få understryka gentemot dem som talat
för detta förslag, att expropriation skulle
tillåtas för mark som kommunen vill
upplåta med tomträtt. Om vi här införa
en bestämmelse som kan resultera i att
en ägare av mark inom städer och tätorter,
som kanske själv vill exploatera
sin mark till priser som kommunen kan
godkänna och för ändamål som ligga i
samhällets intresse, inte får göra detta
utan nödgas lämna ifrån sig sin mark
till kommunen som exproprierar området
i fråga bara därför att kommunen
vill tillämpa en annan form av äganderätt,
den s. k. tomträtten, kommer detta
att medföra allmän osäkerhet och onödig
oro. Man vet inte heller hur det
kommer att gå med på detta sätt exproprierad
mark, som av kommunen icke
utnyttjas. Det finns visserligen en bestämmelse
om att efter 20 år skall vederbörande
tidigare ägare ha rätt att
återförvärva marken om denna icke ut -

nyttjats men under hela denna långa
mellantid skulle marken, som herr Björck
sade, ligga för fäfot.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att vädja till alla liär församlade
ii Sveriges riksdag: låt oss liysa
en smula respekt för den värdefullaste
nationella tillgång som vårt folk äger,
nämligen den odlade jorden!

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till den av herr Holmbäck
in. fl. avgivna reservationen. Om
denna reservation icke skulle vinna
kammarens bifall, kommer jag att rösta
för den reservation som utmynnar i ett
yrkande om avslag på hela den föreslagna
lagstiftningen.

Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Nilsson var inne på frågan
om innebörden av punkt 16 i 1 §, vilket
kanske är ett spörsmål som bör redas ut
på en gång.

Jag förstår att den text, som återfinnes
i utlåtandet på denna punkt, kan ge
anledning till de reflexioner som herr
Nilsson gjorde. Det beror på att lagstadgandets
text icke återgivits i sin helhet,
utan vad som står i utlåtandet är blott
cn transumt. Om man läser hela texten
i paragrafen, som således inte ingår i utskottstrycket,
blir meningen följande:
»Fastighet, som tillhör annan än kronan,
må tagas i anspråk genom expropriation,
om Konungen prövar det nödigt»,
och så anges de olika ändamålen.

Vad beträffar att »säkerställa att mark
på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar» ligger det ju så till, alt
om Kungl. Maj:t finner att marken är
tillgänglig redan därigenom, att ägarna
själva åtagit sig att på skäliga villkor
ordna med tätbebyggelse, så föreligger
ju ingen expropriationsrätt. När det gäller
upplåtelse med tomträtt kan den enskilde
icke upplåta sin mark efter tomträttsinstitutets
regler. Därför måste denna
punkt stå för sig, och den syftar således
till att det i dylika fall kan föreligga
expropriationsrätt även om ägaren
själv iir villig att enligt vanliga regler

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

ordna med bebyggelse. Det är dock efter
vad jag kan förstå och som jag också
redan sagt självklart, att problemet om
expropriation icke kan uppkomma annat
än i samband med att det finns behov
av mark för tätbebyggelse.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Herlitz,
som påpekade att det bara är ett fåtal
markägare som drabbas av denna lag,
nämligen ägare av mark i tätbebyggda
områden eller dess närhet, vill jag säga,
att det ju också bara är ett fåtal som
kunna förtjäna på markspekulation. Vi
röra oss här över huvud taget med ett
fåtal människor och tvingas därför också
lagstifta för ett fåtal. Det kan varken
justitieministern, lagutskottet eller riksdagen
komma förbi. Det är helt enkelt
för att få bort dessa missförhållanden
som samhället nödgas ingripa, även om
det som sagt bara gäller ett fåtal.

Till herr Nilsson vill jag säga, att sedan
även herr Holmbäck medgivit, att
man inte kan resonera bort det faktum
att en spekulation i värdestegring onekligen
inträder så snart det gäller ett område
som blivit planlagt, även om det
bara är fråga om en generalplan, kan
man inte gärna längre hävda, att det
inte skulle vara nödvändigt att kunna
expropriera redan innan området i fråga
är planlagt. Om man tror något annat
har man inte tillräckligt tänkt igenom
problemet, tv det är ett faktum att
prisstegringar på mark bruka sätta in
så snart området blivit planlagt för tätbebyggelse.

Beträffande tomträtten vill jag bara
understryka vad som redan tidigare
sagts, nämligen att om vi vilja skapa garantier
för att de människor i samhället,
som komma 50—60 år efter oss i tiden,
icke skola ställas inför samma svårigheter
när det gäller stadsplaneläggning
som vi själva ha att brottas med, måste
vi övergå till systemet med tomträtt.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Den motion nr 336 i expropriationslagstiftningsfrågan,
som jag har väckt, in -

ni.

nehåller praktiskt taget samma slutkläm
som högerns partimotion, nämligen ett
yrkande om avslag på propositionen och
ett förslag om att riksdagen skall uttala
sig för en förnyad utredning. Att jag
likväl väckt en särskild motion i ämnet
beror på att jag har velat belysa en som
jag anser mycket allvarlig konsekvens,
som skulle följa av ett bifall till propositionen
men som inte tillbörligt beaktats
vare sig av markutredningen, i propositionen
eller i de i riksdagen väckta
motionerna.

Den konsekvens, som jag syftar på, är
den snedvridning av näringslivets lokalisering,
som enligt mitt förmenande
med största sannolikhet skulle bli följden
av det föreliggande expropriationslagstiftningsförslagets
upphöjande till
lag. Att jag vågar göra detta uttalande
bottnar i det faktiska förhållande som
numera råder ute i landet, där kommunerna
i mycket stor utsträckning sinsemellan
etablerat eu osund konkurrens
i syfte att komma över eller locka till
sig industriföretag eller hindra flyttning
av en på orten redan befintlig industri.

I riksdagsberättelsen 1948 säges, att
den kommitté, som sysslar med frågan
om näringslivets lokalisering, är i färd
med att göra en utredning särskilt om
den fråga som jag här har berört. Ännu
är resultatet av lokaliseringskommitténs
utredning inte redovisat. Vissa betydelsefulla
resultat ha emellertid framlagts
av en av de lokaliseringssakkunniga,
länsbostadsdirektör Malmberg, i en uppsats
i första hälftet av tidskriften Plan
för detta år. Jag rekommenderar dem
som iiro intresserade av denna för hela
vårt lands utveckling så viktiga fråga
att ta del av vad artikelförfattaren anför.

Han påvisar bl. a. att en vild konkurrens
äger rum mellan kommunerna för
att slå under sig så många industrier
som möjligt och att det med årens lopp
inom såväl statsförvaltningen som kommunalförvaltningen
allt kärare och populärare
instrumentet subventioner därvid
i stor utsträckning kommit till användning.
Trots att dessa subventioner
långtifrån alltid kunna påvisas eller nå
offentlighet, eftersom man är mycket

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

noga med att söka camouflera dem, kan
man likväl om man t. ex. studerar det
offentliga kommunala trycket få klart
för sig, att en mycket kraftig aktivitet
på detta område äger rum inom de olika
kommunerna. Det är inte småsummor
heller som det här rör sig om. I min motion
liar jag citerat vissa uppgifter i det
avseendet som visa, vilka verkligt stora
belopp som understundom ha kommit till
användning. Artikelförfattaren säger sig
ha uppfattningen att subventionsbeloppet
rör sig om flera miljoner kronor
per år.

Jag har för atl fullständiga bilden låtit
göra en undersökning av de annonser,
som i detta hänseende förekommit i
Svenska stadsförbundets tidskrift under
ett par år. Det är ganska anmärkningsvärda
förhållanden som därvid ha blottats.
Jag hänvisar alla som äro intresserade
av närmare upplysningar härom
till sidorna It, 12 och 13 i min motion.
Man kan konstatera att överallt i Sveriges
land, från Ystad till Haparanda,
tycks det finnas gott om välbelägna och
billiga tomter. Det intryck man får vid
en granskning av kommunernas annonser
utgör en slående kontrast till den
bild av läget, som målas i departementschefens
förslag och som även särskilt
från herr Uhléns sida utvecklats här i
dag. Det finns enligt dessa annonser
inte allenast industritomter utan också
bostadstomter, inte endast goda och välbelägna
tomter utan också billiga tomter.
Man kan inte undgå att göra en liten
stilla reflexion, att det kanske skulle
vara ganska nyttigt t. o. m. för en justitieminister
att en och annan gång kasta
en blick på annonserna i tidningarna!
Kanske skulle därvid hos honom födas
vissa tankar av annat slag än dem som
framkomma enbart vid en teoretisk och
skrivbordsmässig behandling av föreliggande
problem.

Mig förefaller det uppenbart -att justitieministern,
såsom -flera talare bär i debatten
och nu senast herr Nilsson sagt,
svartmålat -och över-drivit läget på tomtmarknaden
bär i landet. Någon ordentlig
utredning föreligger ju inte heller.
Den utredning som justitieministern ta -

lade om berör, om jag fattade honom
rätt, endast sju städer -eller samhällen,
och en dylik utredning kan ju ingalunda
vara representativ för hela landet.
Om en allsidig och allomfattande utredning
skulle komma till stånd, är jag
visserligen övertygad om att därvid
inånga fall skulle kunna påpekas då
övervärden betalats, men jag är lika
övertygad om att man skulle kunna fastslå
-att i stort sett betalas -normala och
kanske t. o. m. låga priser för tomtmark.

När man sålunda kan konstatera, att
det redan med nuvarande rättsregler för
expropriationsförfanande imissförhållanden
-av allvarligt slag kunna uppstå,
måste man fråga sig, hur utvecklingen
i framtiden kommer att gestalta sig vid
tillämpningen av rättsreglerna i den
proposition soim nu föreligger, -särskilt
mot bakgrunden av de rekomm-end-ationer
som -däri göras till kommunerna att
i god tid skaffa sig tomtmark för bostadsbebyggelse
och -allehanda andra ändamål.
Visserligen är det tacknämligt
och riktigt att andra lagutskottet i detta
fall ställt sig på -en annan linje än justitieministern
och t. o. m. -höjt -ett varnande
finger för kommunerna i fråga
om tomtförvärv. Man må hoppas att denna
varning kommer -att av dem beaktas,
vilket -dock ingalunda är -säkert, ty alla
veta vi nog att det finns kommuner som
äro mycket aktiva på detta område, fyllda
som de äro av -en ohejdad expansionslus-t.
Dessa kommuner torde säkerligen
int-e komma att ta -andra lagutskottets
råd ad notam, utan i stället följa lagtexten
plus propositionens -råd och anvisningar.
På basis härav och de ytterligt
vaga bestämmelserna i lagen ha dylika
-expanderande kommuner inga svårigheter
att klara sig inför en -framtida
dom, när spekulationerna slagit fel.

J-ag vill, herr talman, som så många
talare före mig redan gjort, framhålla
-alt fog finns -för en överarbetning av det
föreliggande förslaget, int-e minst i syfte
att söka bortarbeta de motsägelser som
på så många viktiga punkter -föreligga
mellan propositionen och utskottets förslag.
Denna överarbetning bör ta sikte
på alt få fram ett förslag som åt kom -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m,

munerna till skäliga priser säkrar områden
för bostadsbebyggelse, och för all
del även för industriellt ändamål. Men
då skall det gälla industrier som redan
finns inom kommunen. Det får inte vara
fråga om att locka dit industrier från
annan kommun. Den frågan berör andra
och vidare perspektiv och bör tas upp
till behandling när betänkandet från
kommittén för näringslivets lokalisering
föreligger. Detta problem om näringslivets
lokalisering är — det bör man göra
klart för sig — i första hand icke ett
lokalt kommunalt spörsmål, utan ett i
verklig mening nationellt problem.

Då andra talare redan ha uppehållit
sig vid den underminering av den hörnsten
i vårt rättssamhälle, som den enskilda
äganderätten sedan gammalt varit
i vårt land, skall jag inte förlänga debatten
med att gå närmare in på den
frågan. Men jag kan inte undgå att i
det sammanhanget påpeka särskilt en
sak, nämligen den osäkerhet som kommer
att uppstå i vida bygder i detta
land när egnahemsägarna få klart för
sig, att den trygghet inte längre existerar
som de trott sig äga när de förvärvat
och betalat sin tomt och på den uppfört
ett eget hem. Går lagförslaget igenom
kan ju en kommun, när den så behagar
och anser nödvändigt, utan vidare
expropriera egnahem som finnas i ett
samhälle för att i stället uppföra höghusbebyggelse
där. Vad denna proposition
och dess antagande än kommer
att betyda, en sak är klar: inte kommer
den att bidra till att stimulera byggandet
av egnahem, denna lyckliga företeelse
i vårt land som vi varit så stolta
och glada över!

Frågan om överförandet av de s. k.
övervärdena till det allmänna har jag
behandlat i min motion, och detta spörsmål
har också här under debatten utförligt
behandlats. Jag skall därför inte
uppehålla mig därvid, utan inskränker
mig till rätt framhålla det egendomliga
i att departementschefen fäster så stor
vikt just vid tomtprisernas fastlåsning.
Tomtpriserna tycks för honom vara någonting
heligt som inte får rubbas. Det
blir väl i så fall det enda i universum,

som skulle vara skyddat för de förändringar,
som på det ekonomiska livets övriga
områden icke kunna undgås genom
inflation eller andra omständigheter.

Statsrådet avser givetvis härmed att
förhindra en fördyring av bostäderna.
Men det finns ju många andra faktorer
som också inverka på bostadskostnaderna
t. ex. byggnadsarbetarnas, murarnas,
målarnas arbetslöner m. in. De inverka
i själva verket betydligt mycket mer än
vad tomtvärdet gör. Om man skulle föreslå
att dessa löner skulle bli oförändrade
för framtiden, skulle väl ett dylikt
förslag närmast betraktas som vanvettigt.
Men jag vill påpeka att i princip är
det ingen skillnad mellan att hindra
tomtpriser och byggnadsarbetarpriser,
då ju båda inverka på enahanda sätt i
det aktuella fallet.

Herr talman! Då det enligt mitt förmenande
sålunda föreligger synnerligen
goda skäl för yrkandet om avslag på det
framlagda förslaget och för bifall till
reservanternas begäran om en ny utredning,
ber jag att få ansluta mig och
yrka bifall till den reservation som i
detta ämne avgivits av herr Wistrand
och fru Ewerlöf.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
När jag lyssnade till min värderade
bänkkamrat herr Herlitz liksom hörde
jag domedagsklockorna klämta då han
gjorde gällande att den stora makt, som
nu kommer att läggas i kommunernas
hand, av kommunerna skulle kunna utnyttjas
för åtgärder som drabba en del
av medborgarna både hårt och ojämnt.
Även herr Lindblom var i sitt anförande
inne på samma sak och påstod, att
den makt, som kommunerna nu komma
att få, skulle bli ett utomordentligt starkt
hot mot medborgarna.

Man måste känna kommunerna och
deras beslutande organ synnerligen dåligt
när man kan göra sig skyldig till
dylika påståenden. Är det några som
gå iförsiktigt fram här i landet så är det
väl våra kommunala representationer,
i all synnerhet när det gäller kommunernas
markpolitik. Jag skulle vilja se den

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

kommunalman som med fog kan anklagas
för att gå bröstgänges till väga
när det gäller att ordna och planera för
den egna kommunen eller staden. Tvärtom
kan man ju gång på gång bevittna,
med vilket ömt handlag de kommunala
representanterna gå fram just på detta
område.

Till herr Berlitz måste jag också säga,
att när det gäller frågor av denna art
har den borgerliga oppositionen i våra
kommunala församlingar ett betydligt
större inflytande än vad oppositionen
har i rikspolitiken. lag tror, herr Berlitz,
att det däri ligger en garanti mot
att kommunerna skulle göra sig skyldiga
till maktmissbruk när de nu få detta
instrument i sin hand i syfte att befrämja
en aktiv bostadspolitik.

Sedan, herr talman, medger jag att jag
kanske var alltför kortfattad i mitt förra
anförande när jag uttalade mig i värderingsfrågan.
Jag sade att det för mig
var ganska egalt, vilken värderingsmetod
man anslöt sig till vid utformningen
av 7 §. Det är mig icke egalt så .till vida,
att jag anser det vara likgiltigt vilken
formulering som väljes. Men varken den
formulering som föreslås av utskottet
eller den som föreslås av reservanterna
täcker vad man här velat få fram. Om
lagstiftningen skall kunna bringas i
överensstämmelse med sitt egentliga syfte
måste vi komma fram till en annan
värdemätare. Vilken det bör bli, får väl
framtiden utvisa sedan hela paragrafens
utformning prövats i det praktiska livet.

Då herr Bolmbäck tror att jag ser spöken
på ljusa dagen, när jag är övertygad
om att redan ett beslut om planläggning
av ett område leder till markvärdestegring,
vill jag bara säga, att det
här ingalunda är fråga om några spöken,
utan jag tänker på en högst gripbar
realitet, nämligen bl. a. Uppsala universitet
och dess uppträdande. Uppsala
universitet tillhör icke de markägare i
landet, som driva en markpolitik som
utan vidare kan accepteras och än
mindre betecknas som samhällssocial i
detta ords egentliga mening.

Herr Bror Nilsson tycktes tro att han
avslöjade någon hemlighet här i första

kammaren genom att fastslå, att det föreliggande
förslaget är socialistiskt. Är
det verkligen någon som har trott något
annat? Det är ju en socialistisk regering,
som sitter vid makten här i landet
och nu lagt fram detta förslag, och det
finns en socialistisk majoritet här i riksdagen,
som är beredd att antaga förslaget.
Följaktligen är detta förslag ett förslag
i socialistisk riktning, även om det
inte är fullt så socialistiskt som många
av oss skulle ha önskat.

Berr HERLITZ: Berr talman! Berr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
bad mig att precisera, på vilka
punkter jag hade iakttagit att utskottets
uttalanden skilja sig från hans uttalanden
i propositionen. Jag vill inte svara
omedelbart, tv jag ville först titta litet
i handlingarna för att kunna ge ett redigt
isvar. Jag undrar emellertid, om
inte kammaren skulle finna det vara väl
tröttsamt om jag la de herr statsrådets
uttalanden vid sidan av utskottets punkt
för punkt. Kunna vi inte förenkla problemet
därhän, att jag — med bortseende
från vad statsrådet tidigare har sagt
— får framställa frågan, huruvida statsrådet
godkänner vissa uttalanden av utskottet?
Egentligen tycker jag att det vore
roligare att i all enkelhet få ställa frågan
på följande vis: Är herr statsrådet
över huvud taget med på vad utskottet
bär skrivit? Men om herr statsrådet drar
sig för ett så allmänt uttalande, ber jag
att få peka på tre punkter, utan att jag
vill påstå att jag därmed har uttömt området.

Den första gäller ett uttalande nedtill
på s. 19, att ingripanden mot redan tätbebyggd
mark »blott undantagsvis» böra
vinna tillämpning etc. .lag tänker vidare
på det därefter följande, mycket
viktiga stycket, som börjar med orden
»De syftemål . . .» och sträcker sig fram
till mitten av s. 20. Slutligen vill jag
peka på det stycke, som börjar nederst
på s. 35 och slutar överst på s. 30.

Min ståndpunkt ändras ju inte, om jag
får ett gynnsamt svar av statsrådet på
dessa frågor, men jag är säker på att

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 fm.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

det är många, inte minst bland dem som
i första hand skola tillämpa denna lag
i framtiden, som vore tacksamma för
ett sv-ar på dessa frågor.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag kan svara helt allmänt, att
när jag har läst lagutskottets utlåtande,
bär jag tyckt att det i allt väsentligt var
eu förnämlig och omsorgsfull utläggning
av de tankegångar, som jag själv omfattar.
Däremot kan jag naturligtvis inte
på rak arm påstå — och det antar jag
att herr Herlitz heller inte menar —
att jag skulle ha skrivit varenda mening
på precis samma sätt som lagutskottet
har gjort. Men i allt väsentligt instämmer
jag med utskottet.

Vad sedan beträffar de tre särskilt angivna
spörsmålen, så gällde väl det
första — om jag har uppfattat herr Herlitz
rätt — följande uttalande på s. 19
i utskottets utlåtande: »Å andra sidan
är det uppenbart, att en bestämmelse av
ifrågavarande art blott undantagsvis bör
vinna tillämpning, t. ex. i det fall att
fråga är om att i kommunens ägo överföra
ett större med villor bebyggt egnahemsområde,
som enligt ny planläggning
skali begagnas för höghusbebyggelse.
»

Detta är nog i och för sig ett riktigt
uttalande. Det är klart att starka skäl
måste fordras, när man skall göra en
sådan förändring. Hur hårt man skall
trycka på ordet »undantagsvis», vill jag
inte på rak arm säga, men jag skulle
nog hellre ha skrivit detta så, att det
skall fordras mycket starka skäl för åtgärden.

Den andra frågan gällde stycket nederst
på s. 19 och överst på följande

sida. Där talas om det fallet att markägaren,
för den händelse expropriation
erfordras för att säkerställa blivande tätbebyggelse
— observera att det alltså
inte gäller tomträttsfallen — ställer i utsikt
att själv på skäliga villkor exploatera
marken. Utskottet bär yttrat, att om
detta kan anses säkerställt, så skall expropriation
inte få äga rum. Jag är alldeles
ense med utskottet härom, och utskottet
stöder för övrigt uttryckligen sitt
ställningstagande på ett uttalande av
mig.

Det tredje fallet slutligen, nederst på
s. 35 och överst på s. 36, gäller en värderingsfråga.
Det kan tänkas att man,
trots de som jag hoppas mycket bättre
värderingarna i framtiden, kommer i
den situationen att domstolen är tveksam,
huruvida ett något lägre eller ett
något högre värde på en fastighet skall
bestämmas. Utskottet har anslutit sig till
lagrådets uppfattning, att i sådana fall
»expropriaten icke bör bära den med
osäkerheten om värdet förenade risken
utan att bevisbördan bör åvila den exproprierande».
I sådana osäkra fall skall
alltså det högre värdet väljas. Jag är ense
med utskottet och lagrådet om att
detta förfaringssätt är det riktiga.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftons amma n tr ä d et.

Kammaren åtskildes kl. 5.06 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december eftermiddagen,

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. ändring i lagen om expropriation
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående 1 §
i det av andra lagutskottet i utlåtande
nr 34 under punkten A 1 framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag hade
inte tänkt yttra mig i denna debatt,
men det var ett par anföranden i slutet
av debatten som gåvo mig anledning att
göra det. Emellertid vill jag först vittna
om att utskottsarbetet nu som alltid
präglats av en intensiv strävan att komma
fram till en så rättvis avvägning,
som det varit möjligt att åstadkomma,
såväl vid granskningen av lagtexten som
beträffande motiveringen. Jag förstår
mycket väl, att det kan råda delade meningar,
när man går till att utvidga en
lagstiftning som berör ett så ömtåligt
område som äganderätten och jordvärden.

Jag tror det var någon från boråstrakten
som yttrade, att det var rena socialismen
att genomföra förslaget på det
sätt som nu skulle ske, framför allt då
att man skulle godkänna tomträtten som
expropriationsanledning, och huvudreservanten,
herr Holmbäck, har ju motsatt
sig detta förslag. Då vill jag nämna,
att herr Holmbäcks eget universitet i december
månad 1947 har till Kungl. Maj:t
ingivit en framställning om att det skulle
få utarbetas en sådan stadsplan, som erfordras
för genomförande av tomträtt,
för mark som är belägen i Uppsala i
omedelbar närhet av bostadsbebyggelsen.
Reservanten, som här gått emot

tomträttsförfarandet, har således med sin
makt och myndighet i universitetet varit
med om att ingiva denna framställning
om tillämpning av samma regler. Jag får
då fråga: År det mera socialism, om
Uppsala stad skulle ha varit i tillfälle att
på samma grund begära expropriation
av denna av universitetet ägda mark och
att åberopa den rättsgrund som här i
lagen åsyftas, nämligen tomträttsförfarandet?
Jag kan inte se att de som skola
bygga och bo på detta område i Vaksalaområdet
komma att få större trygghet
under universitetets tomträttsförfarande
än om Uppsala stad skulle ha fått tillstånd
att genomföra tomträtt på området.
Jag undrar om det inte, när man
säger att det är socialism, bara är fråga
om olika inställning till praktiska ting,
som vi gång efter annan genomföra i
vårt samhälle till båtnad för människorna.
Så är det här, och det var väl också
ett stycke socialism, när Lindman, som
är väl ihågkommen som en stark förkämpe
för högerns idéer, införde tomträttsinstitutet.
Jag har själv varit betänksam
mot tomträttsinstitut i visst
avseende, nämligen i det fall då det förfarandet
skulle kunna tillämpas inom
tätbebyggelse på områden, där egna hem
ha växt upp, men lagrådet skriver, att
rådet utgår ifrån att det inte finns några
lokala myndigheter, som skulle ge sig på
att så härja ett egnahemsområde och bara
för att skaffa sig högbebyggelse införa
tomträtt, och jag skulle vilja säga,
att jag anmäler mig som mycket
stark opponent den dag då man skulle
komma på mitt eget lilla område och
yrka på att få högbebyggelse där. Men
detta, mina damer och herrar, ligger
egentligen på stadsplanelagstiftningens
område, och stadsplanelagstiftningen
medger nu med det tillägg den fått genom
byggnadslagen rätt för kommun att
genomföra sådana ändringar även utan
den utvidgning av expropriationslagen,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m. (Forts.)

som här är föreslagen. Jag utgår ifrån
att vi i kommande tider skola ha lika
kloka kommunalmän som nu, som inte
härja där det inte är lämpligt att härja,
och då vi fått detta uttalande i utskottets
motivering, att det skall vara mycket
starka skäl som tala för en sådan förändring,
har jag till sist gått med på
denna punkt. Jag vill emellertid för min
del mycket starkt betona, vilket ofantligt
stort värde som ligger i denna egnahemsbebyggelse,
vilken strävsamhet och
vilket inbördes arbete som ligger bakom,
men jag iir inte alls rädd för att man
skall använda denna dags beslut på det
sättet, att det skadar de strävanden, som
egnahemsbyggarna ha gått in för sedan
många årtionden.

Jag skulle således vilja säga, att det är
en haltande ståndpunkt, som professor
Holmbäck intar, när han här yrkar avslag
i fråga om tomträtten, under det han
står bakom den ansökan som jag här
åberopat. Kungl. Maj:t har redan i april
månad 1948 medgivit Uppsala universitet
att åtminstone få planlägga på det
sätt som det tänkt sig. Däremot tror jag
knappast, att Kungl. Maj:t medgivit att
det utan vidare skall bli tomträtt, och
för övrigt har Kungl. Maj :t hänvisat universitetet
till förhandlingar med Uppsala
stad. Då kommer jag, herr Eriksson, till
den uppfattningen, att när Kungl. Maj :t
medgivit universitetet afl vidtaga dessa
åtgärder och anmodat universitetet att
underhandla med Uppsala stad, så borde
det väl kunna komma till en samförståndslösning
av allt detta groll i Uppsala.
Dessa förhållanden borde inte vara
okända för de aktiva kommunalmännen.
Det är således bara att verkställa detta,
så bör det kunna bli frid och förståelse
mellan staden och den stora jordägare,
som universitetet är.

Tillåt mig därjämte säga ett par ord
till representanterna för Borås och trakten
däromkring. Jag tror det var herr
Björck eller hans kamrat strax intill,
som tillät sig det omdömet om den kommunala
jordens användning, att marken
ligger för fäfot. Om jag inte missuppfattade
honom skulle detta också gälla
Stockholms stads jordegendomar. Då

måste jag i sanningens intresse rekommendera
herrarna att en vacker sommardag,
när skörden börjar mogna, besöka
de stora jordområden, som Stockholms
stad förvärvat utefter Mälaren,
och se, vilken utomordentlig skörd som
dessa jordegendomar lämna. De markerna
ligga, mina herrar, inte för fäfot,
utan det är en utomordentligt väl ordnad
verksamhet som där bedrives. Det
kanske beror på att Stockholms stad,
som förvärvat egendomarna omkring
1930, allt fortfarande har förre ägaren
som arrendator. Han kan ju inte ha något
intresse av att på något sätt vansköta
egendomen, tv det är ju han som skall
erhålla avkastningen.

Till sist skulle jag vilja säga ett ord
om en sak som kanske inte så mycket talats
om här i dag men som det varit
mycket tal om i utskottet, nämligen att
kronan skulle vara mycket hård, när det
gäller dess mark. Vi ha sagt i utskottsutlåtandet,
att staten, kyrkan, universiteten
o. s. v. skola vara föredömen. Jag vill
då säga, att denna föredömlighet finnes
bland annat här i Stockholm. Kronan har
här haft mycket stora jordområden, som
ha exploaterats genom Djurgårdskommissionen,
nuvarande Djurgårdsnämnden.
Där ha cirka 40 000 människor fått bostad,
och på den mark som är kvar finns
det plats för ytterligare cirka 15 000. Kronan
har också på senare tid genom överenskommelser
med Stockholms stad antingen
sålt eller upplåtit 2 162 400 kvadratmeter
mark till parker, som staden sköter.
Jag tycker därför, att man inte har anledning
att klandra kronan utan att man
bör säga att den har givit ett exempel
på att det går att komma överens, bara
man försöker. Jag har ansett det lämpligt,
att dessa siffror antecknades till
protokollet, emedan jag vet att man på
sina håll för ett för mig fullkomligt
oförklarligt språk gent emot kronan.
Man har talat om att kronan har sålt
mark till för högt pris, och jag tror att
någon talare i dag sade, att man räknar
efter en viss metod o. s. v., men slutet
på det hela är att dessa bostäder som
regel icke äro dyrare än de som äro uppförda
på privat mark här i staden.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. ändring
Herr talman! Jag yrkar helt naturligt
bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
måste tyvärr i detta sena stadium av
debatten besvära kammarens ledamöter
med två repliker, den ena till herr
Forslund, den andra till herr Einar
Eriksson.

Herr Forslund anmärkte mot mig, att
jag intagit en vacklande ställning, då
jag å ena sidan såsom en av Uppsala
universitets representanter varit med om
att hos Kungl. Maj :t begära, att universitetet
skulle få exploatera ett område
med tomträtt, och å andra sidan yrkat
avslag på förevarande lagstiftnings
bestämmelser om expropriationsrätt för
tomträtt. Det är visst inte på något sätt
någon haltande inställning. Jag har i
mitt första anförande så klart och tydligt
som över huvud taget kan vara
möjligt påpekat att jag för min del icke
har någon invändning emot tomträtten.
Tvärtom — den kan i framtiden liksom
hittills fylla viktiga samhälleliga
funktioner.

Vad jag har haft invändningar mot,
det är att man skall besluta rätt till expropriation
för följande upplåtelse med
tomträtt av mark, som ägaren själv vill
bebygga. Det är så, jag formulerat problemet.
Även enligt de bestämmelser,
som jag är med om att rösta för, finns
det möjlighet till expropriation för upplåtelse
med tomträtt. Det finns inget som
helst hinder att upplåta den mark med
tomträtt, vilken exproprierats för vanlig
tätbebyggelse. Jag har också sagt, att jag
inte vill vara med på expropriationsrätt
av mark, som dess ägare själv vill bebygga,
då ändamålet med expropriationen
väsentligen är att indraga en kommande
värdestegring, samtidigt som man
vill starta en utredning för att skapa
allmänna regler om indragning av värdestegring
över huvud taget. Det blir
någonting helt annat än att motsätta sig
tomträtten.

Min replik till herr Einar Eriksson är
följa nde.

Även herr Eriksson tog upp Uppsala

i lagen om expropriation m. m. (Forts.)
universitets affärer, och han påstod alt
Uppsala universitet driver en markpolitik
som icke är social. Jag skall tillåta
mig att nämna några ord om det.

Uppsala stad består ju numera av den
egentliga staden och rätt så stora områden
runt omkring, Bondkyrko församling
och Gamla Uppsala församling. I
söder äger universitetet inom dessa områden
rätt stora jordområden. Av dessa
har universitetet under de senaste 20
åren försålt en icke obetydlig del för exploatering,
och det är planer i gång att
fortsätta med denna exploatering enligt
en plan som är utarbetad av länsarkitekten.
I väster har universitetet sålt betydande
områden för försvarsändamål
och är just nu i färd med att sälja ytterligare
områden. I väster finns det
också områden, som höra till Uppsala
stads gamla område; där har universitetet
sålt tomter för bebyggelse, och det
är just nu under planering att på dessa
områden bygga den universitetsstad, som
man har läst så mycket om i tidningarna.
Universitetet har i detta fall mycket
gott samarbete med Uppsala stad. Vad
resten av dessa områden angår, föreligger
det en utredning från byggnadsstyrelsen,
enligt vilken de komma att behövas
i framtiden för direkta universitetsändamål.
I norr har Uppsala universitet
till Uppsala stad sålt en stor egendom,
nämligen Ärna, för flygfält, och
sedermera har Uppsala stad skänkt detta
område till staten. Där ligger numera
det stora flygfältet. I öster har universitetet
också områden, och av dessa har
Uppsala universitet under de sista 20 åren
sålt icke så litet till bostadsbebyggelse.
Resten anses i framtiden kunna komma att
behövas för universitetsändamål. Det är ju
så, att den moderna vetenskapen fordrar
betydande markområden. För att
kunna möjliggöra exploatering av dessa
områden inom en förutsebar framtid
och samtidigt kunna behålla kontrollen
över det hela i sista band har universitetet,
som herr Forslund riktigt anmärkte,
fått Kungl. Maj:ts tillstånd att,
därest Uppsala stad övergår till att upplåta
tomtmark med tomträtt, ävenledes
få upplåta mark med tomträtt. I det in -

62 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m. (Forts.)

re av Uppsala har Uppsala universitet
haft en fastighet, som Uppsala stad har
behövt för byggande av ett rådhus. Den
fastigheten har universitet nu sålt till
staden. Jag tror att jag kan våga påstå,
att alla dessa åtgärder visa, att universitetet
icke driver någon antisocial markpolitik.

Då kan man fråga: Vilket pris har då
begärts för marken? Ja, man har betingat
sig det pris för dessa områden, som
man i varje särskilt fall har ansett motsvara
områdenas värde. Man kan över
huvud taget inte från universitetets sida
gå in för något annat pris. Ty vad skulle
det innebära att gå in för ett lägre
pris? Jo, såvitt jag kan finna skulle det
innebära, att man skänker bort ett värde
som tillhör det allmänna, och det kan
inte ifrågakomma. Vi erforo en gång, att
en tomt, som vi hade sålt, sedermera av
köparen sålts till en annan person för
ett högre pris, och då visste vi, att vi
i själva verket hade satt ett för lågt värde
på den tomten. Jag skulle vilja be dem
av kammarens ledamöter, som äro jordbrukare,
att om de någon gång komma
till Uppsala, titta på den stora fastighet,
där flygfältet ligger. Den har sålts
för ett pris av 170 000 kronor, och jag
tror inte att någon kan säga, att detta
pris har varit för högt.

Nu ha vi gått vidare för att möjliggöra
exploatering. I den generalplaneutredning,
som byggnadsstyrelsen helt nyligen
gjort, har förutsatts visst markbyte
mellan universitet, Uppsala stad och
Uppsala läns landsting för att tillmötesgå
de olika intressena som föreligga
från de olika myndigheternas sida. Universitetet
har för sin del i princip godkänt,
vad i generalplanen anförts beträffande
dessa intressen. Universitetet
har i samband med det arbete med generalplan
för Uppsala stad, vilket för
närvarande pågår, i god tid hemställt,
att universitetet redan på ett förberedande
stadium skulle få med stadens
myndigheter diskutera utnyttjandet av
universitetets markområden. Denna framställning
har emellertid hittills icke lett
till något resultat. I stället ha vi nu av
herr Eriksson fått höra, att man är så

rädd för Uppsala universitet, att man
har låst in denna blivande generalplan.
Jag får säga, att jag är mycket förvånad
över att så är fallet.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! Det måste säkert
vara ett misstag av herr Holmbäck att
tro, att kammaren kan vara intresserad
av att höra någon detaljredogörelse för
de frågor, som närmst angå Uppsala
universitets drätselnämnd och Uppsala
stads drätselkammare. Jag avstår därför
från att inveckla mig i någon vidare
diskussion med herr Holmbäck.

Herr NORMAN: Herr talman! Liksom
utskottets ärade vice ordförande (känner
jag mig litet besvärad av att nu taga
till orda, då jag är säker på att såväl
herr talmannen som kammarens ledamöter
anse, att vi ha diskuterat så pass
länge, att det kan vara tid att gå till votering.
Men jag bär behov av att säga
ett par tre ord med anledning av det
yttrande som herr Sundberg här hållit
och med anledning av de synpunkter
som han har framfört i sin motion. Herr
Sundberg har där tagit upp frågan om
den mellan kommunerna pågående konkurrensen
om industrien. Jag delar helt
och hållet herr Sundbergs omdöme om
det sätt, varpå denna konkurrens många
gånger har tagit sig uttryck. Däremot
kan jag icke följa honom, när han föreslår
den lösningen, att man i detta sammanhang
skulle stadga, att expropriationsrätt
för industriella ändamål endast
skulle få medges, när det är fråga om
en befintlig industri, som behöver mark
för sin ytterligare utveckling. Det finns
ju litet varstans i landet tättbebyggda
samhällen, isom så att säga ekonomiskt
vila på en enda pelare, d. v. s. ha en
enda stor industri, men där det är ett
verkligt livsintresse för kommunerna att
få en rikare nyansering av näringslivet
och den differentiering i olika avseenden
blaind befolkningen, som skulle bil
en följd därav. Det kan alltså föreligga
ett mycket bestämt behov av att få en
ny industri till platsen.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. ändring

Jag tror dock att man har vissa möjligheter
att i framtiden kunna beakta de
kritiska invändningar beträffande konkurrensen
mellan kommunerna, som
herr Sundberg gjort. Det avhandlas i
propositionen ett problem, som jag tycker
är av något liknande beskaffenhet
och som har kommit fram i remissvaren.
Det är frågan om hur man skall
ställa sig, när intresset för tätorternas
utveckling kolliderar med ett bestämt
intresse, att viss mark som finnes är alldeles
speciellt lämplig för en intensifierad
och rationaliserad jordbruksdrift.
Departementschefen framhåller, att detta
spörsmål givetvis bör beaktas vid general-
och regionplanering, men han påpekar
också, att frågan om expropriation
eller icke kan komina upp innan
det bär skett en uppdelning i planläggningen,
hur de olika markområdena
skola användas. Han framhåller då, att
det i ett sådant fall måste vara alldeles
naturligt, att man rådgör med lantbruksnämnden
och att ärendet behandlas i
samråd med jordbruksdepartementet.
Jag tänker mig beträffande frågan om
kommunernas behov av tomtmark för industriella
ändamål — det är min personliga
reflexion, men jag tror att det
ligger något i den — att om det uppkommer
fråga om expropriation av ett
område för ett industriellt ändamål, sedan
vi fått frågan om näringslivet lokalisering
klarlagd, är det helt naturligt,
att man beaktar den synpunkten i expropriatiomsärendet,
och genom att ta
upp frågan i hela dess vidd kan man
kanske komma litet bättre till rätta med
dessa problem än som är möjligt nu.

Jag erkänner emellertid, som jag sade
från början, det berättigade i herr
Sundbergs omdöme om de former, som
kommunernas konkurrens ofta tar.

Herr SUNDBERG, CARL (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Norman har poängterat,
att han delar min uppfattning
beträffande den osunda utveckling som
man kan konstatera i kommunernas aktioner
för att åt sig förvärva industriföretag
av olika slag. Däremot vill herr

i lagen om expropriation m. m. (Forts.)
Norman inte vara med på min argumentering,
när jag framhåller, att man inte
bör gå med på att godkänna expropriation
av mark för annan industri än som
redan finnes inom en kommun. Han
framhåller, att det kan vara ett behovför
vissa kommuner, där det finns ensartiad
industri, att få mera schattering i
den industriella verksamheten. Det vill
jag ge herr Norman fullkomligt rätt i,
att sådana fall kunna tänkas. Men när nu
de statliga myndigheterna satt i gång en
utredning genom en särskild kommitté
för näringslivets lokalisering, skall man
väl inte gå denna utredning i förväg och
med en lag fastslå ett annat tillvägagångssätt
än vad denna kommitté kan
komma att rekommendera. Om en sådan
ikommitté kommer till det resultatet, att
det i vissa kommuner är önskvärt med
en vidgad schattering, då är ju allt gott
och väl, men jag upprepar vad jag framhöll
i min motion liksom i mitt förra
anförande, att det när det gäller industriens
förläggning till rätt plats icke enbart
är ett lokalt och kommunalt intresse
utan i eminent grad ett nationellt intresse.
I sak hoppas jag att herr Norman
och jag äro på samma linje.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
vill säga, att mitt anförande i anledning
av herr Erikssons yttrande för en stund
sedan endast var ett försvar mot ett angrepp.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
alt, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade med avseende
på den nu föredragna paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle godkännas
i enlighet med utskottets förslag;
2:o) att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
av herr Holmbäck m. fl. därom anförda
reservationen; samt 3:o) att paragrafen
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på

Onsdagen den 7 december 1949 em.

64 Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m

paragrafens godkännande i enlighet med
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida ''kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga paragrafens godkännande med
den lydelse, »om förordats i herr Holmbäcks
m. fl. reservation.

Herr W ist rand äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande oniröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 1 § i det av
andra lagutskottet i utlåtande nr 34 under
punkten A 1 framlagda lagförslaget
antager paragrafens godkännande med
den lydelse, som förordats i den av herr
Holmbäck m. fl. därom anförda reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits avslag å paragrafen.

Sedan kammarens ''ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes inu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 84.

m. (Forts.)

Därjämte liade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 34 under
punkten A 1 framlagda lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om motiveringen, fortsatte herr
talmannen, liade yrkats dels att utskottets
uttalanden under avsnitt II skulle
godkännas, dels ock att utskottets motivering
i denna del skulle godkännas
med de ändringar, som påyrkats i den
av herr Lundberg vid utlåtandet avgivna,
med II 2) betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets uttalanden
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. ändring

Den, som godkänner (andra lagutskottets
motivering i utlåtande nr 34 under
avsnitt II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
i denna del med de ändringar,
som påyrkats i den av herr Lundberg
vid utlåtandet avgivna, med II 2) betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

7 §.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen beträffande
lydelsen av denna paragraf.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Holmbäck m. fl. beträffande
paragrafen anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, isig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 7 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 34 under
punkten A 1 framlagda lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

5 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 31.

i lagen om expropriation m. m. (Forts.)

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Holmbäck m. fl. beträffande
paragrafen anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 60.

13 och 74 §§.

Godkändes.

75 §.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! I anslutning
till mitt förra anförande ber
jag att få yrka bifall till den reservation
angående denna paragraf, som är
avgiven av mig och herr Hedlund i
Rådom.

Jag vill erinra om att departementschefen
i den kungl. propositionen på
s. 233 framhållit, att det kan vara tveksamt,
om experterna böra vara medlemmar
av domstolen eller sakkunniga utanför
denna, och att den senare lösningen
förordats i departementspromemorian,
därvid bland annat framhållits, att teknikerna
borde göra sina uttalanden i
den öppna förhandlingen under diskussion
med parterna och av dem åberopade
sakkunniga. Men ändå bär departementschefen
icke velat gå in för denna
lösning. Jag vill också erinra om att det
i den av herr Domö in. fl. väckta motionen
uttalats, att motionärerna för sin
■del intet ha att erinra mot att värderingen
anförtros åt ägodelningsrätterna
men anse övervägande skäl tala för att
de föreslagna expropriationsteknikerna
icke beredas ställning såsom ledamöter
av domstolen utan böras såsom sakkunniga.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m.

Det förefaller mig som om man hade
ganska starka skäl för att hemställa, att
kammaren måtte bifalla den reservation
som på denna punkt avgivits av herr
Hedlund och mig, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Här
föreligger den egendomligheten, att reservanternas
yrkande stöder sig på utskottets
motivering. Det visar ju, att
spörsmålet är tveksamt, och vi voro
mycket tveksamma inom utskottet, vilket
som var den lämpligaste lösningen,
men vi togo ganska stor hänsyn till att
här hade i departementspromemorian
föreslagits, att dessa tekniker skulle få
ställning av sakkunniga men att detta
på grund av vad som kom fram i remissvaren
blev ändrat så som det föreslagits
i propositionen. Det var under
sådana förhållanden inte så lätt för utskottet
att komma till en bestämd ståndpunkt,
men vad som blev avgörande för
oss, när vi slutligen bestämde oss för att
stödja Kungl. Maj:ts förslag, var att en
konstruktion med teknikerna som sakkunniga
inte utan vidare passar i den
föreslagna organisationen och att man i
så fall finge ta upp hela frågan om domstolens
organisation på nytt. Så är läget
fortfarande; man kan inte utan vidare
säga, att dessa tekniker skola vara sakkunniga
utanför domstolen, utan då
måste man också på nytt överväga hela
domstolens organisation. Reservationen
passar alltså inte i det läge, i vilket frågan
nu ligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har den uppfattningen, att dessa tekniker
böra ha ställning so,m sakkunniga,
men som jag redan bär påpekat har jag
gått med på en kompromiss i utskottet,
nämligen att de skola förordnas på längre
tid än som eljest skulle ha blivit fallet,
och jag anser mig bunden av den
kompromissen.

(Forts.)

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
känner mig inte övertygad om att ett bifall
till reservationen skulle innebära en
omöjlig domstolsorganisation. Jag instämmer
därför i herr Hallagårds yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare
på paragrafens godkännande med
den lydelse, som förordats i den av herr
Hallagård och herr Hedlund i Rådom beträffande
paragrafen avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
paragrafens lydelse, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hallagård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 15 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 34 under
punkten A 1 framlagda lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Hallagård och herr Hedlund
i Rådom beträffande paragrafen avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hallagård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 46.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. ändring i lagen om expropriation m. m. (Forts.)

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

16—40, 48, 50, 51, 53, 54 och 57—61 §§.
Godkändes.

67 §.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
X) av herr Lundberg in. fl.

Herr NORMAN: Herr talman! Man kan
nog vara tveksam beträffande denna bestämmelse.
Utskottet har kommit till den
uppfattningen, att skall dens rätt verkligen
bli tillgodosedd, som blir föremål
för expropriation, så skall han ha möjlighet
att få saken prövad i högre instans.
Det är ju närmast i ersättningsfrågor,
som detta kan bli aktuellt. Vi
anse också, att det i princip är riktigt,
att han icke skall behöva själv vidkännas
några kostnader för den process som
han mot sin vilja tvingats in i. Detta är
ett så starkt skäl, att även om denna bestämmelse
i ett eller annat fall kan leda
till okynnesöverklaganden, tycker jag
att man ur rättssäkerhetens synpunkt
får ta den olägenheten. Kostnaderna
kunna ju inte bli så avsevärda, och klaganden
löper ju dock enligt rättegångsbalken
18 kap. 6 och 8 §§ vissa risker
att själv få bära kostnaden för ett överklagande
helt eller delvis.

Under sådana förhållanden ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag, som är lika med Kungl.
Maj :ts.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Lundberg m. fl.
beträffande paragrafen avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskot -

tets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 67 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 34 under
punkten A 1 framlagda lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Lundberg in. fl. beträffande
paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De övriga av utskottet framlagda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om särskilt anstånd
med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets
förläggning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående samförläggning
av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 135, hade Kungl. Maj:t under punkten
2 föreslagit riksdagen att besluta, att
Södra skånska infanteriregementet skulle
i sin helhet förläggas till Ystad.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson in. fl. (I:
275) och den andra inom andra kammaren
av herr Olsson i Mora m. fl. (II: 346),
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
i avvaktan på förnyad utredning
av de ekonomiska konsekvenserna av
Södra skånska infanteriregementets förläggande
till Ystad måtte avslå Kungl.
Maj :ts under punkten 2 i propositionen
nr 135 framlagda förslag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 275 och II: 346, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att Södra skånska infanteriregementet
skulle i sin helhet förläggas
till Ystad.

Reservationer hade anförts

I. av herrar Karl Andersson, von Heland,
Edin, Rnbbestad och Johansson i
Mysinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet hort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 275 och II: 346, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om Södra skånska infanteriregementets
samförläggning till Ystad;

II. av herr Nilsson i Steneberg, som
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits, och
avslutas med en hemställan,

a) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag om samförläggning av Södra
skånska infanteriregementet;

b) att motionerna 1:275 och 11:346,
såvitt nu vore i fråga, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I den av herr Nilsson i Steneberg reservationsvis
föreslagna motiveringen hade
uttalats, att utskottet icke kunde ansluta
sig till Kungl. Maj ds förslag utan
ansåge övervägande skäl tala för att den
nuvarande dubbelförläggningen med två
bataljoner i Ystad och en i Revingehed
bibehölles.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Det är inte underligt, om många nere i
södra Sverige undra, om det är riktigt,
att man skall först rusta upp ett övningsfält
och en förläggningsplats för
många miljoner kronor och sedan, när
det blir färdigt, överge dem och flytta
till en annan plats, där man skall rusla
upp på samma sätt.

Om det tillätes mig, skall jag dra fram
några siffror från de senare åren. På
1930-talet var en överste Ejörck chef
för Södra skånska infanteriregementet.
Han var den som började med upprustningen
på Revingehed. Då byggdes det
stora etablissemanget och upplades det
stora mobiliseringsförrådet. Det var
klart, att Rjörck för sin del menade, att
detta var begynnelsen till att hela regementet
småningom skulle förläggas till
Revingehed. Det var på den tiden delat
mellan Ystad och Revingehed och är så
den dag i dag är.

När sista världskriget bröt ut, gick
det som en ström från Ystad till Revingehed.
Då började den verkliga upprustningen.
Det byggdes en mångfald
visserligen mindre och enklare sommarbaracker
och rätt många personalbostäder.

Men den stora upprustningen började,
när nuvarande arméchefen, dåvarande
översten Ehrensvärd blev chef för regementet.
Han och hans efterträdare
Tamm, numera general, skapade Revingehed,
kan man säga. Vi köpte — jag
kan säga vi, därför att jag hade den tråkiga
uppgiften att medverka till det —

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

ett övningsfält, som var cirka 200 tunnland,
180 registerfastigheter och ett 30-tal andra bostäder, som voro på ofri
grund. De kostade 1 615 000 kronor. Fastigheterna
byggdes om och förbättrades
för en summa av 306 493 kronor. Där
nyuppfördes byggnader under åren 1942
•—45: ny matinrättning och skolbyggnad,
gymnastiksal med badhus, marketenteri,
biograf- och bibliotekslokaler,
bilverkstäder, varm- och kallgarage samt
idrottsplats. Där byggdes om sjukhus
och läkarbostad, officers- och underofficersmässar,
tjänstelokaler, skjulbanor
m. m. Dessa nybyggnader och ombyggnader
plus markförvärven kostade
5 433 000 kronor. Om jag därtill lägger
den summa, som de stora förrådsbyggnaderna
måste ha kostat, och kostnaderna
för de mindre och enklare barackerna
jämte tjänstebostäder, säkerligen
sammanlagt minst 1 500 000 kronor, kommer
jag upp i tillhopa omkring 7 miljoner
kronor.

Nu finns det personer, som vilja försöka
att klandra inte bara regeringen
som föreslog och riksdagen som anslog
medel till detta, utan också regementscheferna.
Jag kan inte sälla mig till
dem som ha något klander att rikta mot
regeringen eller riksdagen eller regementscheferna.
Jag anser, att åtgärderna
varit fullt riktiga. Om några skola klandras,
är det de som eventuellt nu komina
att driva det därhän, att Revingehed
skall användas bara som reserv och väl
småningom förfalla.

Det var de tre nämnda överstarna som
arbetade på regementets sanering. Den
fjärde var överste Möller. Han gick in
för att hela regementet skulle flyttas till
Revingehed. De tre första arbetade på
att det skulle vara delat regemente, så
som det nu är, och överste Möller ville
som sagt att hela regementet skulle till
Revingehed.

Så fingo vi plötsligt för något år sedan
en ny överste, som hette Nordqvist.
Då ansågs plötsligt Revingehed inte vara
värt att bibehållas längre, utan hela regementet
skulle flyttas till Ystad.

Man kan fråga sig nu: Kan det vara
riktigt, atl man, sedan man byggt upp

ett stort etablissemang, låter det stå och
bvgger nytt på ett annat ställe? Jag kan
försäkra, att de två förläggningsplatserna
■— Ystad och Revingehed — komplettera
varandra utomordentligt. Jag är
alldeles övertygad, att om det olyckligtvis
skulle bli så, att regementet skulle
flyttas från Revingehed och helt förläggas
till Ystad, så kommer den dagen
ganska snart, då man säger, att övningsfältet
i Ystad visserligen räcker till en
del av ett regemente, men ingalunda till
ett helt regemente.

Man har sagt, att det finns fyra motiv
för att förflytta I 7: 1) Delad förläggning
blir dyr; 2) den fast anställda personalen
borde få klarhet om hur det skall
bli; 3) Ystad borde få besked; 4) ett nytt
program borde göras upp för utbyggnad
av etablissemanget i Ystad.

Här har gjorts upp — jag tror det är
av arméstaben — en kalkyl över vad
den årliga merutgiften skulle bli för att
dela på regementet. Den slutar på en
summa av 500 000 kronor. Det är ju en
ganska stor summa. Om den hade varit
riktig, hade även jag varit inställd på
att det skulle bli en samförläggning till
endera platsen. Men nu blir inte merutgiften
så stor. Man har räknat upp
bränsle 60 000 kronor, underhåll, löner
o. s. v. Här står på ett ställe 100 000
kronor. Det är kostnaden för underhåll
av fast egendom. Enligt propositionen
och utlåtandet från statsutskottets majoritet
är det ju på det sättet, åtminstone
för närvarande, att hela etablissemanget
skall användas av I 7 vid större övningar.
Fältet i Ystad räcker ju inte till, utan
vid större övningar — regementsövningar
och samövningar o. s. v. — skall
man fara tillbaka till Revingehed från
Ystad. Därför måste man underhålla förläggningen
där. Dessutom skall hela mobiliseringsförrådet
med all materielen
där — det har berättats mig, att värdet
uppgår till 50 000 ä 60 000 kronor —
vara kvar, och eftersom man måste underhålla
även byggnaderna, blir det knappast
någon besparing alls vid samförläggning.
Man kan säga, att det blir ett
elt halvt delat regemente. Regementet
skall vara i Revingehed tidvis, byggna -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets
der och förråd där skola underhållas,
och då förstå vi att skillnaden i kostnader
inte kan vara nämnvärd, om en bataljon
är kvar i Revingehed eller är där
bara tidvis. Dessutom skall till Revingelied
förflyttas en bataljon från T 4 —
det bestämdes ju redan i våras. Detta har
jag inte någonting emot.

När man har kommit fram till att det
skall bli förläggning i Revingehed igen,
bortfaller ju så gott som helt resonemanget
om besparing. Enligt departementschefens
i propositionen återgivna
uttalande ha vi nämligen plats för två
bataljoner i Ystad och plats för lika
många i Revingehed. Då behöva vi inte
bygga ut. Stora besparingar kunna göras,
om man behåller den delade förläggningen.
Om man t. ex. räknar med
att man behöver rusta upp i I 7-förläggningen
i Ystad för 2 miljoner kronor
— jag tror det har nämnts 2,1 miljoner
— återstå i alla fall 6 miljoner
kronor, och det förefaller mig, som om
man skulle spara detta belopp genom
att bibehålla båda förläggningarna. Motiveringen
att delförläggningen blir för
dyr håller alltså inte streck.

Hur är det då med det andra motivet
— att den fast anställda personalen borde
få klarhet? Ja, den får klarhet, om
vi i dag säga ifrån, att det skall förbli
som det är, d. v. s. att det skall bli delförläggning
i framtiden, såsom riksdagen
bestämde år 1942. Då vet personalen,
hur den skall ställa sig och vad den
har att rätta sig efter. Men om vi i dag
säga som Kungl. Maj:t, att det i en framtid
skall bli samförläggning, men att vi
inte känna tidpunkten, så vet personalen
inte, om det blir i år eller nästa år
eller om tio år eller ens någon gång
alls. För min del tror jag inte, att det
blir någon gång alls, hur vi än bestämma
i dag. Det är alltså klart, att den
fast anställda personalen skulle vara
mest belåten, om det fick bli som det
är. Jag kan ju inom parentes säga, att
det mig veterligt inte finns något regemente
i detta land som bar flera tjänstebostäder
än I 7 med dess omkring
hundra, som uthyras. Jag frågade general
Carlquist, chef för fortifikationsför -

förläggning.

valtningen, om det fanns något sådant
regemente. Det trodde lian inte. Den
fast anställda personalen känner sig alltså
tryggast, om det får bli som det är.

För det tredje har man sagt, att
Ystad borde få besked. Det gäller det
övningsfält, som Ystad skall ordna i
stället för det övningsfält — Lilla exercisfältet
— som fanns när jag exercerade
vid K 6. Ystad har redan tagit i
anspråk ungefär hälften av detta fält
och behöver även återstoden, på grund
av att stadens bebyggelse utvecklas åt
det hållet — på området mellan kasernerna
och sjön. Ystad skall också vara
med om att dela kostnaden för en ny
skjutbana, ty det fält, på vilket den nuvarande
skjutbanan ligger, vill staden
ha, och det anser jag vara riktigt. Fältet
har redan tagits i anspråk, åtminstone
delvis. Jag är alldeles övertygad
om att det inte blir svårt att göra upp
med Ystad. Staden vill mycket gärna
ha hela det lilla fältet och vill lämna
en del av Sandskogen — inom parentes
sagt det enda staden kan lämna. Och
såsom jag nyss nämnde dröjer det nog
inte länge, förrän det kommer en ny
överste som säger, att fältet visserligen
duger till ett delat regemente men inte
till ett helt.

Slutligen var det programmet för utbyggnad
av etablissemanget i Ystad.
Hur skall man kunna göra upp ett program,
om man, såsom Kungl. Maj :t skriver,
inte vet när det skall realiseras?
Statsutskottets majoritet har ju sagt, att
det kan hända, att det blir bara två
bataljoner på I 7. Det kan bli så på
flera regementen, vem vet det? Jag anser,
att detta vore olyckligt, men det
kan ju hända, att majoriteten en dag
beslutar så, och under sådana förhållanden
kan man inte planera. Om vi —
såsom vi ha gjort — ha iordningställt
Revingehed och offrat mellan 7 och 10
miljoner kronor därpå, då är det inte
klokt och riktigt att lämna det åt sitt
öde och så rusta upp på annat ställe.

När utskottets första avdelning var
nere i Revingehed, hade vi blivit ombedda
att ta emot och höra de kommunala
förtroendemännen där. Deras

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

talesman — kommunalordföranden i
Revinge — sade därvid några ord, som
jag tycker borde komma in i kammarens
protokoll. .Tåg tar inte kammarens
tid i anspråk så ofta. Det må därför
förlåtas mig, att jag återger kommunalordförandens
ord, som äro väl värda
att citeras:

»Det är säkert första gången, som ett
statsutskott är samlat på det här lilla
hotellet. Men för 25 år sedan var en
kunglig kommitté samlad här i samma
ärende som Ni, .mina herrar, nämligen
för att höra bygdens folk angående
Södra skåningarnas förläggningsfråga.
Det gällde även den gången Ystad eller
Revinge. Det var på Thorssons och Johan
Jönssons tid. Som en liten kuriositet
skulle jag vilja berätta, att Johan
Jönsson hade en teckning, som signaturen
Jac gjort i Dagens Nyheter. Man
kunde på denna se dåvarande försvarsministern
Malmroth stå i mitten med Johan
Jönsson och Thorsson på vardera
sidan. Så såg man, hur Malmroth kastade
knektar till dem båda, men hur det
var, så fick Thorsson flest i sin hög.

Men Revingehed 1924 och Revingehed
1949 äro två vitt skilda saker. När jag
hösten 1928 gjorde mitt möte på Revingehed
och en gång öppnade ett fönster
i en av barackerna, så fick jag hela
fönstret i handen. Så var det på don
tiden. Nu är det annorlunda. De tio sista
åren ha nedlagts mycket pengar på
Revingehed. Många miljoner, vilket har
gjort, att förläggningen måste i dag vara
i gott skick. 1942 gjordes de stora jordköpen.
Ungefär en tredjedel av Revinge
och Silvåkra kommuner inköptes av
kronan. Regementet äger i dag ett övningsområde
på 2 000 tunnland på 15
tunnland när, ett område, som ostridligen
räcker till ett helt infanteriregemente.
Kronan äger likaså i dag 83 fastigheter
i Revinge och Silvåkra kommuner.

Varför vill man nu förlägga hela regementet
i Ystad? Är Ystad bättre ur militär
synpunkt? Nej, det är omöjligt. De
militära utredningarna ha nämligen visat,
att Revinge är att föredraga. Det finns
inte en skånsk infanterist, som excer -

cerat vid I 7, som inte kan skilja på de
militära förutsättningarna i Ystad och
i Revinge. Jag hörde en gång en högre
officer säga: ’Ett litet barn kan se skillnaden.
’

Det kan alltså inte vara det militära,
som talar emot Revinge. Då kommer
frågan: Skall det sociala eller militära
vara avgörande för en militär förläggning?
Villigt skall det medges, att vissa
sociala hänsyn måste tagas. Man tar inte
bara och sätter ett regemente på landsbygden.
Man måste också sörja ordentligt
för dess personal, ge den möjlighet
till utveckling och till att leva drägligt
i samhället. Vi kommuner äro också inställda
på att hjälpa till härvidlag, ifall
regementet kommer till Revingehed.

Jag har bär framför mig en tablå över
den vid I 7 anställda personalens bostäder
i Revinge, Silvåkra och Harlösa. Vi
ha alltså 97 vid I 7 anställda boende i
de bär tre kommunerna. I Revinge och
Silvåkra finnas dessutom 43 lägenheter
tillhörande kronan men bebodda av privata
personer, vilkas lägenheter efter
hand skola upplåtas för kronans folk.
Dock inte riktigt alla, några av fastigheterna
äro ju ordinära jordbruksfastigheter.

Men det behövs flera bostäder, om
hela regementet skall hit. Ja, naturligtvis.
Det behövs i Ystad också. Man bygger
precis lika bra här som i Ystad. Det
kostar lika mycket. Vi kommuner äro
också införstådda med att om regementet
kommer hit helt och hållet, måste vi
i så fall engagera oss och deltaga i byggandet
av bostäder. Vi förstå att staten,
ja, det är naturligtvis oriktigt att
säga inte kan, men låt oss i stället säga
inte vill eller kanske rättare inte önskar
bygga bostäder bär. Man bör i detta sammanhang
inte glömma det privata byggandet.
Vi ha också hittills välvilligt understött
detsamma på alla sätt. Och som
redan nämnts, har ett stort antal anställda
egna fastigheter, låt vara att det
huvudsakligen är civilanställda. Jag kan
bara nämna, att just i höst 5 stycken anställda
anmält sig vilja bygga i Revinge,
men jag har då själv uppmanat dem att
lugna sig något, man vill ju inte driva

72 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

fram en katastrof. Alltså, bostadsfrågan
kan lösas för I 7:s folk och bör lösas
utan statens ingripande, ifall regementet
kommer att förläggas på Revingehed.
Man säger kanske då, att kommunerna
här äro för svaga att lösa bostadsfrågan.
Säkerligen inte. Vi representera tre storkommuner
på en sammanlagd folkmängd
av 8 500 invånare, alltså som en mindre
stad.

År Revingehed isolerat? Nej. Det ligger
i hjärtat av Skåne. Vi ha direkt förbindelse
med Lund och Malmö. Vi kunna
med järnväg från Harlösa eller Hunneberga
komma med nattåg till såväl
Stockholm som Göteborg, om vi resa
härifrån kl. 9 på kvällen. Med bil kör
man till Lund på 25 minuter och till
Malmö på 45. De största värnpliktskontingenterna
ha vi från Malmö och Lund,
och dessa städer ha bättre förbindelse
med Revingehed än med Ystad. Jag har
som kommunalordförande och kristidsordförande
i Revinge kommit i livlig
kontakt med regementets folk, såväl officerare,
underofficerare, underbefäl
som civilanställda. Och jag har aldrig
hört, att någon klagat över att han blivit
placerad bär. Tvärtom! lag har sett,
att det i tidningar klankats på officerarna
i detta sammanhang, men i rättvisans
namn måste jag ta officerarna på Revingehed
i försvar. Jag liar alltid hört,
att de trivts, och jag bar sett, att de
trivts. Och om jag inte missminner mig,
fällde överste Nordqvist vid en tidigare
diskussion i detta ämne ungefär följande
yttrande angående officerarna:
»Jag måste dra dem med mig!» Underförstått
till Ystad.

Man säger kanske nu: regementet låg
ju i Ystad 1939. Ja, det är riktigt. Från
år 1928 till 1939 var det förlagt i Ystad.
Hur gick det? Jo, det gick tack vare
den s. k. kategoriklyvningen av de värnpliktiga
och tack vare tillgången till Revingehed
som sonnmarförläggningsplats.
Man hade då en mindre vinterskola och
en större sommarskola. I den senare
ingingo även uttagna fackmän och blivande
underbefäl. Dessa ryckte in två månader
före de andra och skickades till
Revinge, när huvudkontingenten kom

in. Så komnio mötespojkarna i september
till Revingehed, och dit voro regementsövningarna
förlagda. Tyngdpunkten
var alltså även dessa år förlagd till
Revinge. Sista gången I 7 under mellankrigsåren
var fulltaligt under ett regementsmöte,
d. v. s. tre bataljoner uppsattes,
var hösten 1928. Av dessa tre
bataljoner förlädes två på Revingehed
och en i Ystad. Jag undrar, om man
inte skulle kunna säga, att Ystad som
förläggningsplats för ett infanteriregemente
står och faller med Revinge.

Vad hände nu 1939? Jo, då kom allt
vad militär man hade med vindsnabb
fart från Ystad till Revinge. Det var
oron i världen, som drev I 7 hit till
dess rätta plats. Och så började uppbyggnadsarbetet
här. Alla voro besjälade
av samma anda, att skapa en god
förläggningsplats för framtiden. Så köptes
jordarna. Jag tycker mig ha i minnet,
att statsutskottet tillstyrkte detta
köp under förutsätning att Revingehed
blev en permanent förläggningsort (Har
jag fel, tar jag tillbaka mina ord.) Och
så byggde man med liv och lust. Vi ha
präktiga matsalar och ett förstklassigt
marketenteri. Vi ha Skånes största gymnastiksal.
Vi ha en motorverkstad, vars
like man får söka efter i landet. Och
nu vill man lämna alltsammans. Får
man då slösa så med svenska folkets
pengar? Nej, det får man inte. Förnuftet
måste få tala!

Ystad har ingen prioritet till Södra
skåningarna. Regementet är en gång
uppsatt i vår bygd, i Veberöd vapenövades
det från år 1816. Därifrån flyttade
det till Tvedörra, som ligger 4 km
härifrån, och 1888 kom det till Revingehed,
och dit hör det också.»

Herr talman! Jag skall bara be att
få tillägga, att meningarna hos manskap,
underofficerare och officerare äro delade.
Det finns kanske lika många som
vilja vara på Revingehed som i Ystad.
Därför tror jag det är klokt att förlägga
regementet till båda platserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är naturligtvis inte trevligt att begära ordet
när kammaren har tömts på så
många åhörare. Vore det en partifråga,
gjorde ju detta mindre, ty då röstade
man med ju med stöd av hur partikamraterna
ställt sig i utskottet. Men i detta
fall är det ju inte en partifråga, och man
skulle därför ha kunnat hoppas på att
något påverka kammarens ledamöter
med argumentering under debatten.

Den förläggningsfråga, som vi nu behandla,
är väl ett exempel på det lättsinne,
varmed försvarsfrågor kunna behandlas
av riksdagen. Än är det si, än
är det så, men alltid kostar det pengar
i onödan. Jag vill inte nu försöka avgöra
vem som har rätt, statsrådet Vougt eller
statsrådet Sköld eller general X eller
överste Y, utan endast försöka få riksdagen
att inte ånyo rusa i väg, tv detta
skulle kunna innebära en ny felaktighet.
Man brukar ibland kritisera regeringen
för ofullständigt utredda propositioner,
och utskottet har redovisat ofullständigheten
rätt utförligt, så att hela utskottets
motivering synes mig vara väl tillrättalagd
för yrkande om uppskov och
avslag på propositionen. Herr Norman
påpekade vid behandlingen av första
ärendet i dag, att det vid en punkt var
så egendomligt, att reservanterna hade
stött sig på utskottets motivering. Jag
måste erkänna, att jag ett tag funderade
på att reservera mig på liknande sätt
och alltså med stöd av utskottets motivering
yrka avslag på propositionen.

Jag förmodar, att de ledamöter, som
hära ansvaret för utskottets kritiska
granskning av statsrådets sätt att avlämna
en ofullständig proposition, själva
komma att delge kammaren sill mening,
innan de tala för bifall till förslaget. Jag
är inte lika kapabel som föregående talare
att ta ställning till frågan, utan jag
säger bara att jag önskar uppskov för
att få mer klarhet. De viktigaste skälen
torde framgå av följande frågor.

För en ny skjutbana har staden ställt
till förfogande eu mosse. Enligt gjorda
påståenden, vilkas riktighet jag inte kan
verifiera, kan denna mosse inte ens torrläggas
genom dyrbar invallning, ty mos -

skånska infanteriregementets förläggning,
sen ligger så lågt i förhållande till havsvattnet
och har så genomsläpplig botten,
att vattnet kommer att rinna till lika fort
som det pumpas ut. Min första fråga är
alltså: Har någon undersökning gjorts,
som visar, att detta påstående är felaktigt,
och vad kostar i så fall en torrläggning
av mossen? När vi i utskottet frågade
fortifikationsstyrelsens representanter,
kunde de inte svara på denna fråga.

Den andra frågan lyder: Har statens
organisationsnämnd hörts av statsrådet i
frågan, och vad anser i så fall nämnden
om kostnaderna i respektive Ystad och
Revinge, därest regementet skulle minskas
till en sådan styrka, att hela regementet
fick rum i Revinge?

Den tredje frågan: Har försvarsministern
reda på den sittande försvarsutredningens
kommande organisationsförslag,
eller föregriper propositionen försvarsutredningens
förslag på ett betänkligt sätt?

För det fjärde har statsrådet tidigare
upprepade gånger förnekat riktigheten av
mitt påstående, framfört här i kammaren,
att vi ha en försvarsorganisation,
som skulle kosta ca 1 200 miljoner kronor
om året, men som nu görs ihålig genom
att den under en följd av år endast
erhåller ca 800 miljoner kronor om året.
Sedan nu överbefälhavaren vitsordat, att
mitt påstående varit riktigt, kanske även
statsrådet instämmer? Om så är fallet,
måste väl försvarsutredningen antingen
föreslå för försvarsorganisationen erforderlig
kostnadsram eller, om man inte
vill det, föreslå nedskärning av den nuvarande
organisationen, en nedskärning
som även skulle kunna gå ut över förläggningarna
i Ystad och Revinge. Har
det socialdemokratiska partiet, som kan
avgöra försvarsfrågan, beslutat att —
efter de upplysningar man bar fått om
vilken kostnadsram som erfordras för
den nuvarande organisationen — vidga
kostnadsramen, eller har partiet beslutat,
hur en ny avvägning skall se ut och att
det alltså vid en nedskärning av försvarsorganisationen
inte betyder någonting,
om man nu förbereder förläggning till
Ystad för I 7 och till Revinge för T 4:s
sju k vård sbataljon?

Herr talman! Om herr statsrådet, så -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets
som jag tror, inte kan besvara dessa
frågor tillfredsställande, må det ursäktas
mig, att jag tycker det är lättsinnigt, om
man i dag alldeles i onödan beslutar i
förläggningsfrågor, tv om ett år kan en
annan uppfattning råda. Alla miljoner
kronor försvaret kan få behöver det i
allra högsta grad till nyttiga saker, men
då är det väl synd att lägga ut dem på
onödiga saker. Och om anslag för förläggningar
beviljas nu, kan man — innan
ny försvarsorganisation är fastställd —
inte avgöra, vilka anslag som eventuellt
komma att bli onödiga.

När så stor tvekan råder, tycker jag,
att försiktigheten bjuder, att man inte
nu rusar i väg igen och fattar ett beslut,
i synnerhet som man av utskottets redovisning
ser, hur ärendet har bedömts på
helt andra sätt vid tidigare tillfällen.

Herr talman! Det är inför dessa ovissa
förhållanden som jag hemställer om bifall
till den av herr Karl Andersson och
mig m. fl. avgivna reservationen, som
går ut på uppskov med ärendet, tills försvarsutredningen
är klar med sitt betänkande.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Statsutskottet har behandlat
denna fråga mycket ingående. Den
bordlädes under vårsessionen och togs
upp i utskottet i höst, samtidigt med att
utskottet besökte såväl Revingehed som
Ystad för att närmare studera frågan.
Vi kommo nog då till den övertygelsen
— om vi inte hade gjort det tidigare —
att en samförläggning av Södra skånska
infanteriregementet ur alla synpunkter
är att föredra framför den nuvarande
dubbelförläggningen. Ur såväl militära
som ekonomiska synpunkter är det en
mycket stor fördel med samförläggning.
I den kungl. propositionen har ju föreslagits,
att denna skulle ske till Ystad, och
när utskottet hade studerat förläggningarna
i Ystad och Revingehed, fann utskottet,
att det var fördelaktigt att förlägga
regementet till Ystad. De byggnader,
som man redan har där, äro ju
mycket värdefulla, även om de tarva vissa
förbättringar. Det finns också andra

förläggning.

fastigheter där, som man mycket väl kan
tillvarata och som inte kosta alltför
mycket att iordningställa. Man har vidare
från militärt håll förklarat, att övningsfältet
i Ystad är fullt godtagbart,
även om ur vissa synpunkter övningsfältet
i Revingehed kanske kan vara
bättre. Men speciellt i ett avseende är
Ystad att föredra: där kunna försiggå
stridsövningar i förband.

Med en förläggning till Ystad vinner
man inte bara, att den nuvarande dubbelförläggningen
upphör, utan också att
en sjukvårdsbataljon ur Skånska trängkåren
kan förläggas till Revingehed och
att den nuvarande tredelningen av
Skånska trängkåren upphör och man får
en dubbel förläggning. Detta måste vara
synnerligen fördelaktigt, och detta har i
hög grad påverkat utskottet.

Nu kan jag väl förstå, att herr Nilsson
i Steneberg, som ju har deltagit i
upprustningen av Revingehed, har svårt
att följa den kungl. propositionen, men
jag kan inte förstå herr Nilsson, då han
här föreslår, att den nuvarande dubbelförläggningen
skall fortfara, ty detta
måste vara till synnerlig nackdel. Jag
skulle bättre ha förstått honom, om han
hade föreslagit, att en samförläggning
skulle ske till Revingehed. Det gör emellertid
inte herr Nilsson, utan han föreslår,
att dubbelförläggningen skall fortfara,
vilket ur alla synpunkter torde
vara mycket ofördelaktigt.

Nu säger herr von Heland, att det inte
kan vara någon brådska med att avgöra
denna sak. Han redogör i korthet för de
olika synpunkter, som ha anlagts på
denna fråga. Jag skall villigt erkänna,
och det framgår ju också av utskottets
utlåtande, att det hade varit önskvärt,
att man från militärt håll hade haft en
mera bestämd åsikt i denna fråga. Men
då man nu tydligen har kommit dithän
såväl på militärt håll som från regeringen,
att man bör fatta ett beslut,
finns det inte någon anledning för riksdagen
att vägra att vara med. Det är naturligtvis
synnerligen önskvärt, att man
får klarhet i hur det skall bli med detta
regemente: om det skall ha en dubbelförläggning,
om det skall förläggas till

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

Revingehed eller om det skall förläggas
till Ystad. Det är för den militära ledningen,
för Ystads stad, för ortsbefolkningen
och för de anställda av synnerligen
stor betydelse, att man nu får klarhet
i hur det skall bli med regementets
förläggning.

De frågor, som herr von Heland i övrigt
ställde, förmodar jag, att statsrådet
kommer att besvara, och jag skall
därför inte ingå på dem, mer än beträffande
en enda sak. Herr von Heland
hänvisade till den pågående utredningen
om försvarets organisation och ansåg
det synnerligen olyckligt, om man nu
skulle binda sig, som han uttryckte sig.
Jag får försäkra kammaren att av de
fyra ledamöter i försvarskommittén,
som sitta i statsutskottet, har ingen haft
någon som helst erinran att göra mot utskottets
ställningstagande ur den synpunkten,
och jag måste nog för min del
säga, att jag fäster större avseende vid
dessa ledamöters ställningstagande än
vid herr von Helands synpunkter i detta
fall. Jag tror, att om det ur de synpunkterna
har varit något att erinra i
fråga om ett ställningstagande nu, så
hade det med all säkerhet framkommit
från dessa ledamöters sida. De ha emellertid
samtliga tillstyrkt, att regementet
förlägges till Ystad.

Jag skall inte för närvarande säga mer
i denna fråga. Jag har — tror jag —
gjort klart vad utskottet har anselt väsentligt.
Det är, att klarhet nu måste
bringas i frågan om regementets förläggning.
Andra kammaren har med mycket
stor majoritet tagil Kungl. Maj:ts förslag,
och jag hoppas, att även första
kammaren skall göra det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von IIELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte riktigt hålla
med herr Erik Gustaf Andersson om
att ledamöter i försvarsutredningen inte
höjt ett varnande ord. I utskottet framhölls
doek, att ledamöterna i försvarsutredningen
icke nu kunde veta till vilket
resultat man skulle komma, och alt

det var möjligt, att I 7 måste minskas
ner till två bataljoner. Därför satte utskottet
in i motiveringen, att man inte
var till freds med Ystads stads förslag,
att staden skulle tillförsäkras ett helt
stort regemente, utan den punkten skulle
ändras, detta just med hänsyn till
vad ledamöterna i försvarsutredningen
sade om osäkerheten för framtiden.

Jag vill också säga, att jag tycker det
är egendomligt, att herr Erik Gustaf
Andersson nu talar om att det, som gjorde
det största intrycket på utskottets
ledamöter, när de voro där nere, var,
att man kunde få en förläggning av I 7
i Ystad, varigenom man kunde förlägga
en bataljon av T 4 i Revinge. Jag trodde
inte, herr Erik Gustaf Andersson, att
någon av utskottets ledamöter kunde vara
säker på att försvarsutredningen, när
den kommer med sitt förslag, inte blir
piskad att ändra på regementena i Skåne.
Det är ju inför denna risk, att det
kan bli en förändring i organisationen,
som jag säger att det är klokare i dag
att uppskjuta avgörandet, tills man får
se, vad utredningen kommer till. Kunna
ni här försäkra, att det inte är någon
risk? Jag kommer att begära rösträkning
här, ty jag tycker det är viktigt att
få se, vilka som i blindo rusa i väg,
när man inte vet någonting. Även om ni
försäkra, att ni veta, hur det kommer
att se ut om ett år i försvarsutredningens
betänkande, tror jag inte ni kunna
vara säkra på det.

Jag vet inte, herr talman, om jag har
någon minut kvar. Herr Erik Gustaf Anderssons
andra skäl var, att här ha militären
och regeringen varit ense, och
då behöva vi inte göra invändningar. Då
vill jag påpeka, att militären och regeringen
tidigare ha haft helt andra inställningar.
1942 hade regeringen och
militären den inställningen, att regementet
skulle dubbelförläggas. I 1915 års
försvarsutredning, där general Ehrensvärd
först satt med och sedan slutade
och där general Backlund och överste
Bonde svarade för arméns uppfattning,
restes ingen invändning mot att man
skulle minska ned I 7 till två bataljoner,
som skulle få rum på Revingehed. AU

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets
anföra som ett stöd, att nu iiro regeringen
och militären överens, är inte bärigt.
Det skulle glädja mig att se, vad
herr Erik Gustaf Andersson säger om ett
år eller två, om regeringen och militären
då säga, att det skall bli helt andra
förläggningsförhållanden.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det har onekligen rått
skiftande meningar rörande förläggningen
av Södra skånska infanteriregementet.
I Ystad låg ju tidigare ett dragonregemente,
Skånska dragonerna. När
detta drogs in, beslöts det i 1942 års
härordning, att Södra skånska infanteriregementet
skulle förläggas dels till
Ystad, dels till Revingehed. Herr Nilsson
i Steneberg medverkade i egenskap
av statens ombud till inköp av stora
markområden framför allt i Revingehed
till regementet — det har han ju
redogjort för här i eftermiddag — men
även till för regementet viktiga markområden
vid Ystads stad, nämligen Hamars
backar jämte andra områden. Det
har gjort, att om enligt det planerade
avtalet Ystads stad nu skänker ytterligare
markområden längs kuststräckan
intill regementet vid Ystad, skulle förläggningsplatsen
bli ganska tillfredsställande.
Från allmän övningssynpunkt
är den kanske inte fullt jämförlig med
Revingehed, men den lämpar sig bättre
för övningar med stridsförband, ty till
sådana finns det inte lämpliga områden
i Revingehed. Marken är inte så kuperad
att den ger skydd för omgivningen
vid skjutning med ett modernt infanteriregementes
vapen. Man har dock
ordnat så att detta skulle kunna gå för
sig i Ystad. I det avseendet har Ystad vissa
företräden, även om det inte har det
från övningssynpunkt. ålen det är ju numera
nödvändigt, att ett övningsfält vid
ett infanteriregemente har skjutfält, så
att man kan skjuta och idka övningar i
förband vid regementet och inte blott
vid en skolskjutningsbana.

Jag vill nu inte yttra mig om huruvida
den mosse, som de föregående talarna
här kritiserat och som Ystads stad

förläggning.

skulle ställa till förfogande såsom skjutbana,
är fullt tillfredsställande. Utskottet
har dock sagt, att denna sak först
skall undersökas och prövas, innan avtal
träffas med Ystads stad om övertagande
av dessa fält. Alltså har man försökt att
gardera sig mot nya överraskningar. De
olika beslut i detta ärende, som tidigare
ha fattats, ha säkerligen kostat staten en
del pengar.

Organisationsnämnden föreslog därför
en samförläggning av regementet, varigenom
åtskilliga hundra tusen kronor
om året kunde besparas. 1945 års försvarskommitté
kom till samma uppfattning
och ansåg, att man borde samförlägga
regementet till Revinge. Det är ju
detta, som har varit anledningen till att
man nu stod inför detta spörsmål. Organisationsnämnden
och försvarskommittén
föreslogo dock, att regementet skulle
minskas till två bataljoner. Ett normalt
infanteriregemente omfattar ju tre bataljoner.
Vi ha inte i utskottet tagit
ställning till den saken, tv den bör ju
avgöras först sedan ett nytt utredningsförslag
föreligger. Men vi ansågo inte,
att man borde uppskjuta avgörandet, tills
ett sådant förslag föreligger. Ett beslut
i enlighet med vad utskottet föreslagit
föregriper inte ett framtida organiserande
av regementet — om det skall
vara på två eller tre bataljoner.

Men det kommer att råda ovisshet för
Ystads stad, som skall disponera vissa
markområden för regementet, om icke
detta avtal kommer till stånd. Enligt
uppgift kan staden inte hålla på dessa
markområden någon längre tid.

Det kommer även att råda ovisshet för
den personal, som är anställd vid regementet,
om icke beslut i förläggningsfrågan
kommer till stånd. Det är därför
viktigt för dem att statsmakterna nu
fatta beslut, så att de få veta, vad som
i detta avseende kommer att ske. Det
var anledningen till att vi inom utskottet
ansågo, att man borde fatta ståndpunkt
till förläggningsfrågan redan nu
och inte dröja därmed.

Tillika anser jag att ett beslut nu om
förläggning av ett infanteriregemente
till södra Skåne — Ystad eller Revinge

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra

— icke bör föregripa en eventuell
minskning eller förändring i arméorganisationen.
Södra Skåne är ju en mycket
folkrik trakt, och det är ju önskvärt, att
de värnpliktiga få sin utbildning på förläggningsplatser,
som inte ligga alltför
långt från hemorten, så att de allt emellanåt
kunna få resa hem. Vi, som ha
deltagit i riksdagsbehandlingen av dessa
frågor, känna ju till, hur ofta framställningar
komma om att de värnpliktiga
skola erhålla allt fler fria resor till hemmet
under övningstiden. När det nu är
en mycket folkrik trakt det här gäller,
är det inte möjligt eller sannolikt att
man kan dra in regementet, och det
föreligger då goda skäl att ta ståndpunkt
till förläggningsfrågan. Men ett bifall till
utskottets hemställan skulle inte binda
statsmakterna beträffande detta regemente,
om försvarsutredningen kommer
till det resultatet, att det blott bör bestå
av två bataljoner, ty vad som här yrkas
och föreslås avser inte några större utbyggnader
utan ett principiellt beslut
för det första och för det andra att sätta
de kaserner, som finnas i Ystad, i sådant
skick, att de fylla sitt ändamål och
utgöra trevliga och tillfredsställande förläggningslokaler
för de värnpliktiga.
Det bör ju vara statsmakterna angeläget
att se till att förläggningsförhållandena
bli drägliga.

Det var anledningen till att vi ansågo
oss kunna tillstyrka det föreliggande förslaget,
som jag anser inte bör binda
statsmakterna, om de vilja minska organisationen
eller behålla den för framtiden.
Även om detta förslag skulle bifallas,
komma de ändå att ha fria händer.
Detta beslut innebär inte, att några
större byggnadsarbeten få sättas i
gång. Det medge för övrigt inte förhållandena
på byggnadsmarknaden för
närvarande. Angelägenhetsgraden prövas
av de myndigheter, som ha att avgöra
vilka byggnader som i första band böra
komma till utförande, och dit räknas
icke dessa. Detta har statsrådet för övrigt
uttalat i propositionen, där han säger,
att för de närmaste åren kan man
inte räkna med att några större byggnadsanslag
för dessa ändamål kunna be -

skånska infanteriregementets förläggning,
gäras. Statsrådet tillägger dessutom, att
de belopp, som äro beräknade för utbyggnad
av kasernerna och byggnaderna
vid regementet, säkerligen böra kunna
minskas åtskilligt. Jag har kommit till
samma uppfattning. Jag anser, att de
böra kunna minskas åtskilligt, om en
förläggning där skall ske. Skall man
återigen ha regementet förlagt, som herr
Nilsson i Steneberg föreslår, på två ställen,
dels i Ystad och dels på Revingehed,
då kommer det att kosta åtskilligt mera.
De årliga driftkostnaderna stegras, och
byggnaderna på Revingehed äro inte
tillfredsställande. En del av dem uppfördes
under krigstiden och fylla inte
nutida anspråk på förläggningslokaler
för de värnpliktiga. De äro inte tillfredsställande,
utan de måste då byggas
ut och förbättras åtskilligt.

Även om man skulle bifalla utskottets
förslag, kommer Revingehed inte att tagas
i anspråk i full utsträckning för den
sjukvårdsbataljon från Skånska trängregementet
som skulle förläggas dit. En
sjukvårdsbataljon har inte lika mycket
fast anställt manskap som en infanteribataljon,
och man får då inte behov
av så kostsamma nybyggnader för den
fast anställda personalen, som om där
förlägges en infanteribataljon. Vidare
skulle de militära förråden för I 7 bibehållas
vid Revingehed. Man strävar ju
nu efter att förlägga mobiliseringsförråden
spridda ute i landet, tv det kan
vara en fara, om de ligga alltför centraliserade
och i synnerhet vid förbandens
förläggningsplatser. Därför måste det
vara lämpligt, att man har mobiliscringsförråden
kvar vid Revingehed. Förvaltningsbyggnaderna
komma även de
till god användning.

Enligt förslaget kommer det sålunda
att bli en betydande förläggning vid
Revinge, så att ortsbefolkningen, som
herr Nilsson i Steneberg talade om och
som önskade ha sitt regemente kvar
därstädes, kommer att få full ersättning
i de förband, som komma dit, om Skånska
infanteriregementet kommer att förläggas
till annan plats. Och kommer nu
detta regemente även om det förliigges
till Ystad att använda Revingehed för

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets

förbandsövningar en och en halv å två
månader årligen och även andra skånska
förband ha gemensamma övningar där,
så skulle orten härigenom få ersättning.

Även om, som herr von Heland sade,
det har rått viss tveksamhet i utskottet,
ha vi dock funnit, att om riksdagen
skulle bifalla utskottets förslag, kommer
ändå detta beslut inte att så att säga
föregripa den militära organisationens
ordnande i framtiden. Det är detta, som
gjort, att jag har ansett mig, herr talman,
nu kunna biträda det föreliggande förslaget,
till vilket jag yrkar bifall.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Statsutskottet har ju ägnat denna fråga
en synnerligen ingående uppmärksamhet,
vilket har gjort, att den proposition,
som framlades i våras, har kommit
att stå över till nu i höst. Samtidigt
har i statsutskottet sagts ifrån, att det
måhända kan finnas anledning till viss
kritik mot Kungl. Maj:t för att här inte
ha framlagts sådana kostnadsberäkningar
in. m., som man verkligen kunnat ta
på. Detta ger mig anledning att precisera,
hur det egentligen kommer sig, att
denna fråga har kommit fram till innevarande
års riksdag.

.lag vill då inskärpa, att detta förslag
att samla hela I 7 till Ystad är ett led
i en omorganisation inom försvaret, vilken
syftar till att uppnå besparingar.
Det hänger samman på det sättet, att
när under kriget vårt försvar byggdes
upp och vi bland annat fingo den institution
av värnpliktigt befäl, som krävde
vissa nya undervisningsanstalter, planerades
det, att vi skulle bygga en ny infanteriets
kadettskola på Rådan invid
Ulriksdal utanför Stockholm, alltså i
omedelbar närhet till det nu utbyggda
Svea livgarde, I 1. På grund av de av
alla kända svårigheterna att få fram
några icke obetingat nödvändiga byggen
under åren efter kriget har denna infanteriets
kadettskola icke kunnat byggas,
utan vi ha i stället haft infanteriets
kadettskola och krigsskolan förlagda till
synnerligen primitiva lokaler — i varje
fall för kadettskolans del — på Karl -

förläggning.

berg. Vi anse nog, att det är ganska skäligt,
att man försöker bereda de unga
män, av vilka många tvångsvis tas ut
för att genomgå befälsutbildning, något
så när hyggliga förläggnings- och arbetsförhållanden
under den tid de tillbringa
på kadettskolan, och följaktligen ha vi
under de år vi inte kunnat bygga den
nya kadettskolan undersökt olika möjligheter
att placera skolan någon annanstans.
Såsom har framskymtat i de papper,
som ha lagts fram för riksdagen,
tänkte man sig ett slag också, att man
skulle förlägga infanteriets kadettskola
till Revingehed. Av många skäl kunde
detta inte anses vara särdeles lämpligt,
framför allt därför att en sådan skola
ju har elever från hela vårt land och
inte bör ligga i en sådan del av landet,
att det i hög grad fördyrar resorna. Den
bör inte heller ligga isolerad ute på landet.
Det förslaget avböjdes följaktligen.

Sedan den nye chefen för armén, generallöjtnant
Ehrensvärd, tillträtt sin
tjänst, satte han emellertid i gång med
en utredning för att klargöra, om man
inte genom någon annan kombination
skulle kunna utnyttja redan befintliga
områden, så att vi icke skulle behöva
ta i anspråk de medel, som man planerat
att använda till byggandet av infanterikadettskolan.
Då fann han att man
skulle kunna lösa problemet på det sättet,
att dittillsvarande första intendenturkompaniet,
som hade nybyggda lokaler
vid Ulriksdal i omedelbar närhet till
den tänkta förläggningsplatsen Rådan,
skulle kunna nedläggas, om man sammanförde
de olika underhållstrupperna
på ett nytt sätt, avskaffade de speciella
intendenturförbanden och i anslutning
därtill ordnade med en viss centralisering
av utbildningen av sjukvårdstrupper.
Intendenturkompaniet skulle alltså
slås sönder och lämna sin lokal, som redan
tagits i anspråk av infanteriets kadettskola,
och omorganisationen skulle
medföra, att man kunde ta Revingehed
i anspråk för förläggningen av en del av
de trupper, som utbildas i sjukvårdstjänst.
På det sättet har Revingehed
kommit in i en besparingsplan, som innebär
att vi av försvarets medel icke ta

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

i anspråk en ganska betydande summa,
som man avsett att använda till en nybyggnad
för infanteriets kadettskola.

Sedan frågan kommit i det läget, har
det varit möjligt för mig att ta upp frågan
om I 7:s förläggning på annat sätt
än tidigare. Det är självklart att jag inte
skäligen kunde komma till riksdagen
och säga: »Nu skall vi rymma ut Revingehed
och flytta hela I 7 till Ystad»,
så länge det inte fanns en sakligt väl
motiverad annan användning för förläggningen
på Revingehed.

Nu har herr Nilsson i Steneberg, som
bär inlagt stora förtjänster när det gällt
att utvidga övningsfältet och områdena
vid såväl Revingehed som Ystad, pekat
på att på Revingehed har det under de
senaste tio åren byggts ut en förläggningsplats,
där det finns en i och för
sig mycket gentil matsalsbyggnad, en
mycket bra gymnastiksal, ett marketenteri
o. s. v. Men, herr Nilsson i Steneberg,
detta kommer ju alltjämt till nytta,
ty Revingehed kommer i stort sett att
få lika mycket militär personal som hittills,
men samtidigt kunna vi genomföra
en besparing, som ligger däri, att I 7
icke längre ligger på två olika ställen,
med de krav på förbindelser emellan de
båda platserna, som ovillkorligen måste
medföra en ganska stor fördyring. Det
är alltså på detta sätt, som man enligt
min mening måste se den här frågan.

När chefen för armén väckte detta förslag
för mindre än ett år sedan, var jag
angelägen om att framlägga denna sak
för riksdagen, så att vi skulle kunna genomföra
denna penningbesparande omorganisation
så snart som möjligt. Det
är skiilet till att jag inte i hela den utsträckning,
som hade varit önskvärt,
har kunnat förelägga riksdagen ett jämförelsematerial
för bedömande av hur
de olika alternativen stiilla sig. Men vi
kunna viil vara överens om att det måste
medföra eu besparing, om dubbelförläggningen
för I 7:s vidkommande
bringas att upphöra.

Tidigare har det funnits ett annat alternativ,
nämligen att förlägga hela I 7
till Revingehed. Det är numera ingen
som pläderar för det förslaget, tydligen

främst emedan man inser, att det skulle
medföra inte allenast ett uppbyggande
av hela det bestånd av kaserner, som är
nödvändigt för en sådan förläggning,
utan även att man måste i Revinge uppföra
ett helt samhälle för att befattningshavarna
vid I 7 skulle få bostäder. Det
alternativet har heller ingen förespråkare
här.

Frågan är i stället, huruvida vi i anslutning
till den nu pågående ändringen
skola få stå på fast mark, när det gäller
att planera för de förbättringar i Ystad,
som äro nödvändiga för att man dit skall
kunna förlägga hela I 7. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att om första kammaren,
såsom jag hoppas, i kväll följer
andra kammarens i dag fattade beslut
och biträder Kungl. Maj ds proposition,
betyder det inte mera än att Kungl.
Maj:t till vårriksdagen, om det medhinnes,
kommer att förelägga riksdagen en
begäran om så och så mycket pengar till
att vidtaga de nödvändiga åtgärderna för
att i en viss takt genomföra förläggandet
av I 7 i dess helhet till Ystad. Följaktligen
får riksdagen då tillfälle att yttra
sig rörande den takt, i vilken de olika
etapperna av en sådan omläggning skola
genomföras, och riksdagen får vidare
tillfälle att so efter, huruvida Kungl.
Maj:t är i stånd att tillgodose de önskemål,
som ha uppställts i det utskottsutlåtande,
som vi nu ha framför oss. För
min del vill jag försäkra, att det givetvis
skall vara mig angeläget att tillse,
att alla de önskemål, som ha uppställts
från statsutskottets sida, skola kunna tillgodoses,
när jag på nytt redovisar frågan
för riksdagen.

Det skulle vara ytterligt olyckligt med
hänsyn till möjligheterna att planera på
ett ekonomiskt sätt, om första kammaren
nu inte skulle vilja ge Kungl. Maj :t
detta bemyndigande att fortsätta planeringsarbetet.

Jag kommer därmed till sist fram till
det argument, som herr von Heland för
sin del tillmäter den största vikten, nämligen
att det här skulle ske ett föregripande
av den nu pågående försvarsutredningens
blivande förslag. Det har redan
påpekats av eu talesman för utskot -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

tet, att här liar faktiskt skett en, låt mig
kalla det osynlig remiss till försvarsutredningen
i den formen, att fyra av utredningens
ledamöter ha haft tillfälle
att ta kännedom om förslaget, när det
utskottsbehandlades. Alla fyra ha visserligen
inte »suttit» på ärendet, men de ha
varit i tillfälle att få kännedom om förslaget,
och de ha inte funnit någon anledning
till invändning. Herr Gränebo,
som tillhör försvarsutredningen, har
själv alldeles nyss rekommenderat, att
första kammaren skulle utan hänsyn till
att det skulle kunna på något vis korsa
försvarsutredningens arbete ge Kungl.
Maj :t det bemyndigande som han begär.

Jag vill till herr von Heland ytterligare
säga, att jag är väl medveten om
att under de närmaste åren kunna komma
förslag, som kunna innebära vissa
ganska ingripande förändringar beträffande
olika förband i vårt land, men jag
tror att det är riktigt att se på saken så
som herr Gränebo nyss gjorde, när han
framhöll att vi här ha att göra med ett
stort bygde- för att inte säga landskapsregemente.
Jag skulle kanske kunna tilllägga,
att strävandena inom försvaret
och inom arméledningen att finna möjligheter
till besparingar närmast gå ut
på att sammanföra de värnpliktiga till
större enheter, ty med de åldersklasser
av värnpliktiga, som vi nu ha, fyllas
inte förbanden ut i hela den omfattning
som man tänkt sig, när förbanden byggdes
upp. Det är klart att det blir en
oekonomisk drift, om vi ha många förband,
på vilka vi fördela åldersklasserna
av värnpliktiga. Därför är tendensen
snarast den, att man skall bygga ut förbanden
för att därigenom bättre kunna
tillgodose ekonomiska krav och vissa
militära krav när det gäller utbildningen.

Jag har velat lämna dessa upplysningar,
herr talman, och jag tillåter mig
vädja till denna kammares ledamöter att
låta Kungl. Maj :t få det bemyndigande,
som det här är fråga om. Det kommer
inte på något sätt att binda riksdagen
utöver vad som nu kan anses skäligt, och
jag återkommer med frågan om ett par
månader, och då blir det följaktligen

möjligt att se, huruvida de villkor, som
enligt statsutskottets mening här böra
uppställas, också ha kunnat tillgodoses.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Jag hoppas, mina damer och herrar, att
ni ha märkt, att så fort det kommer ett
förslag, som rör försvaret, har man alltid
mycket skickliga motiveringar. Så
har det varit i alla år, även 1942, då
man föreslog dubbelförläggningen för
I 7 till Revingehed och Ystad, och jag
beundrar även skickligheten i statsrådets
uppläggning i dag. Han började
med att tala om infanteriets kadettskola,
som skulle ha intendenturkompaniets
kaserner i Stockholm, och bl. a. för att
man skulle slippa ha lintendenturkompaniet
där, skulle man slå ihop intendentur-
och trängtrupp till underhållstrupper,
och det var besparingssträvandena
inom armén, som nu gåvo sig till
känna i detta program, varvid man
tänkte sig en sjukvårdsbataljon förlagd i
Revinge.

Men ursäkta, att jag påpekar att detta
besparingsprogram, när det gäller denna
omorganisation, redan är genomfört
så till vida, att T 4:s sjukvårdsbataljon
redan är organiserad och förlagd i
Kristianstad. De ligga således inte i sjön,
och besparingsåtgärden är alltså redan
vidtagen. Men här anföres detta som
motivering för att flytta I 7 från Revinge
till Ystad och sedan flytta sjukvårdsbataljonen
från Kristianstad till
Revingehed. Det var en skicklig uppläggning.
herr talman, men jag kunde
inte underlåta att göra denna anmärkning
om hur det ligger till med besparingshistorien.

En annan skicklig sak var förklaringen
att statsrådet får komma tillbaka med
ärendet. Riksdagen blir i tillfälle att bevilja
pengarna och bestämma etapperna,
d. v. s. hur hastigt omändringen skall
ske. Men varför tilläde inte statsrådet,
att i dag binder sig riksdagen vid bifall
till förslaget, därför att man då sluter
ett avtal med Ystad? Det gentila löftet,
att vi få tillbaka ärendet, är således inte
så gentilt i verkligheten.

Onsdagen den 7 december 1949 em. Nr 31. 81

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

Sedan åberopades fyra ledamöter i försvarsutredningen.
Jag beklagar dem, om
de bil fastklistrade vid dagens protokoll
för sitt ställningstagande, ty jag
misstänker att det blir mycket stora besvärligheter,
när försvarsutredningen
skall ta ställning till omorganisationen.

Till slut anförde statsrådet, att I 7 var
ett så viktigt förband för länet, emedan
det var ett landskapsregemente. Då erinrar
jag om statsrådets motivering för
ändringen. Han talade nämligen om den
stora betydelsen att ordna för underhållstrupperna
med sjukvårdsbataljonen,
som inte alls är något landskapsregemente.

Herr statsrådet VOUGT: Jag ber om
ursäkt om jag inte var tillräckligt klar
på den av herr von Heland sist berörda
punkten. Det är här fråga om ett regemente
av det slag, som upptar huvudmassan
av de värnpliktiga i landskapet
och därför kommer att vara ett förband
av en viss storlek. Jag tror att man kan
säga, att det av många skäl, som herr
von Heland och jag säkerligen äro överens
om, t. ex. möjligheten att snabbt
mobilisera, är en strävan inom försvaret
att försöka åstadkomma, att de värnpliktiga
tillhöra och få sin utbildning
vid militära förband, som inte ligga alltför
avlägset från hemorten. Det var i
den betydelsen jag använde uttrycket
landskapsregemente, som suger upp i
varje fall en del av det skånska landskapets
värnpliktiga.

Till slut skulle jag vilja be herr von
Heland titta på den redogörelse, som
utskottet lämnat angående hur olika tygtrupper
och sjukvårdstrupper skola placeras.
Då behöver lian inte leva i tvivelsmål
om att det hela är riktigt tänkt och
innebär en rationell användning av revi
ngeförläggningen.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Jag ville endast konstatera att dessa underhållstrupper
redan äro förlagda i
Kristianstad.

(i Första kammarens protokoll 19b9. Nr 31.

Herr NILSSON, ALFRED, (kort genmäle):
Herr talman! Försvarsministern
säger, att man behöver flytta den tredje
bataljonen av I 7, som nu ligger på Revingehed,
till Ystad för att få plats för
trängbataljonen. Men av den kungl. propositionen
framgår, att arméohefen uttalat,
att med en tätare beläggning såväl
i Ystad som i Revingehed kan också
den till I 6 nu förlagda sjukvårdsutbildningen
inrymmas på Revingehed. Det är
nu två kompanier kvar i Kristianstad,
medan två kompanier redan finnas på
Revingehed.

Nu är det emellertid på det sättet, att
utrymmet i Ystad och Revingehed räcker
till för fyra bataljoner, nämligen två
i Ystad och två i Revingehed. Då tycker
jag att det är litet besynnerligt, att man
skall bygga nya kaserner i Ystad, när
det inte är nödvändigt.

Om det är så, att vi ha så gott om
pengar, skall jag rekommendera en annan
liten åtgärd — det gäller en mycket
liten sak, men det tycks vara omöjligt
att få igenom den. Vi ha ett stort, förnämt
skjutfält i Ravlunda. Där skjuta
Norra och Södra skånska infanteriregementena,
Kronobergs regemente, Norra
Smålands regemente, Skånska pansarregementet,
Vendes artilleriregemente och
Skånska flygflottiljen i stora förband.
Både den nuvarande chefen och föregående
chef lia i flera år bett om att få de
baracker, som stå uppe vid de gamla
kasernerna i Hälsingborg, flyttade till
ravlundafältet. Men det har inte funnits
pengar till det. Förbanden ha därför
fått ligga i tält. Att flytta dessa baracker
skulle vara en mycket bättre användning
av pengarna än att slänga ut
miljoner, när man inte nödvändigt behöver
det.

Herr förste vice talmannen säger, att
det är bra att de värnpliktiga få fullgöra
sin militärtjänstgöring vid förband i närheten
av hemorten. Det är riktigt, men
i så fall är det lämpligt, att Revingehed
bibehålies såsom förläggningsplats för
1 7, ty därifrån är det mycket närmare
till Malmö och Lund, varifrån de största
värnpliktskontingenterna komma.

Det är ingenting att säga om att T 4

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. Södra skånska infanteriregementets

skall förläggas till Revingehed, men då
man talar om att det innebär en besparing
att flytta den kvarvarande bataljonen
av I 7 från Revingehed till Ystad,
dit det är fyra mil, vill jag erinra om atl
det ar åtta mil mellan Hässleholm och
Revinge. De är alltså dubbla avståndet,
och jag förstår därför inte, varför man
egentligen här kan tala om besparing.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Såväl av de handlingar, som vi ha fått
i detta ärende, som av åtskilligt av det
som förekommit i den hittills förda debatten,
tycker man sig inte kunna draga
annan slutsats än att ännu åtskilligt i
denna fråga är outrett. Jag tycker liksom
en föregående talare i debatten, att
utskottets motivering i isjälva verket
mycket klart pekar på att uppskov kunde
vara det riktiga för åstadkommande
av ytterligare utredning. Därför anser
jag att vi inte böra bifalla den kungl.
propositionen i dag. Skulle vi ta definitiv
ståndpunkt vid detta tillfälle,
skulle jag ur de synpunkter, som jag
vill lägga på detta ärende, och med den
kännedom, jag har om förhållandena
där nere, utan tvekan vilja ansluta mig
till herr Nilssons i Steneberg förslag om
fortsatt delad förläggning.

Det kan inte hjälpas, att svängningar
hit och dit beträffande denna förläggningsfråga
under ett fåtal år hos vederbörande
myndigheter, såväl regementschefer
vid I 7 som högre militära
myndigheter, ha förekommit i alltför
stor utsträckning, såväl när det har
gällt åsikter som åtgärder, som ha vidtagits
i anledning därav.

Jag måste säga att det berörde oss i
mina trakter mycket illa, när staten för
några år isedan köpte in mycket stora
jordområden i revingetrakten och drev
bort jordbrukare från sina gårdar, som
intet hellre hade önskat än att få vara
kvar och såsom ägare fortsätta sin drift
just där. Det kan inte vara trevligt, om
nu dessa personer, av vilka flera ha fått
flytta från trakten, finna att inte detta
stora, nya övningsfält behöver utnyttjas
fullt ut.

Det är inte tu tal om annat än att

förläggning.

det är både fördelar och nackdelar, som
kunna dragas fram för förläggningarna
både på Revingehed och i Ystad, men
inte minst de stora investeringar, som
redan ha gjorts i Revinge, peka på att
man borde utnyttja den förläggningen i
största utsträckning.

Det har bland annat gjorts gällande,
att man inte skulle kunna företaga
stridsskjutningar i Revinge. Det sägs
emellertid i handlingarna, att man kan
ordna det på ett mycket enkelt sätt,
varigenom även stridsskjutningar skulle
kunna äga rum där, och enligt vad jag
har mig bekant, ligger ingalunda det
ställe, där dessa skjutningar skulle
komma att äga rum vid ystadsförläggniing,
så alldeles nära Ystad utan minst
1,5 mål därifrån. Det blir därför vissa
kostnader även med en sådan anordning.

Jag kan sålundia inte komma till annat
resultat, än att just för infanteriutbildningen
måste Revinge kunna med
stor fördel användas och att givetvis
båda förläggningsorterna böra utnyttjas
på lämpligt sätt.

Kostnadsökningarna för en fortsatt
delad förläggning förefalla mig vara beräknade
i överkant, och herr Nilsson i
Steneberg har också ådagalagt, att åtskillig
oklarhet råder i fråga om dessa
beräkningar och att man inte kan säga,
hur mycket av det, som där upptagits,
i själva verket hänför sig till direkta
kostnader för dubbelförläggningen.

Det är för övrigt att märka, att, såsom
här också sagts, både befäl och
manskap i mycket stor utsträckning ha
vitsordat, att Revingehed är lämpligt för
dessa förläggningar och övningar.

Jag skulle sålunda, herr talman, om
jag pressades till att taga definitiv ställning
i dag och inte trodde uppskov vara
möjligt, ansluta mig till herr Nilsson i
Steneberg, men eftersom jag i alla fall
anser, att ärendets mindre väl utredda
skick i första hand pekar på ett uppskov,
ber jag att få ansluta mig till dem,
som yrkat bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Hjalmar.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. Södra skånska infanteriregementets förläggning.

Herr LEANDER: Herr talman! Frågan
om förläggningen av I 7 har nu diskuterats
i sju års tid. Jag skall inte fördjupa
-mig i de skäl, som tala för en
förläggning till Revinge, och heller inte
i de skäl som anförts för en förläggning
till Ystad. Jag anser mig inte sakkunnig,
och jag kan väl heller knappast anses
som opartisk, då det är min hemstads
intressen det här är fråga om, men
jag kan kanske vara lika opartisk och
objektiv som den av herr Nilsson i Stencberg
citerade kommunalordföranden
i Revinge.

Det har sagts att denna fråga har varit
illa utredd från början, och det kunna
vi kanske vara överens om. Att man
tidigare så bestämt har förordat en förläggning
till Revingehed, beror väl därpå,
att man a priori bär utgått från att
man inte har några möjligheter att anordna
tillfredsställande övningsfält i
närheten av Ystad. När nu de militära
instanserna, försvarsdepartementet och
utskottets majoritet enhälligt förorda att
regementet i sin helhet förlägges till
Ystad, antar jag att detta sker efter
grundlig prövning och moget övervägande.

Jag kan ju förstå herr Nilssons i Steneberg
reservation till förmån för status
quo, men jag har litet svårare att
förstå yrkandet på ytterligare uppskov.
Jag hav litet svårt att föreställa mig att
de frågor, som återstå att utreda, kunna
på ett avgörande sätt bidraga till ett
besluts fattande.

Reservanterna anföra som ett av sina
huvudargument, att utredning för närvarande
pågår rörande försvarets framtida
organisation. De framhålla emellertid
samtidigt, att resultatet av denna
utredning ännu inte kan skönjas. Reservanterna
äro alltså därvidlag inte av
samma uppfattning som herr von Heland,
som förutsatte att utredningsresultatet
skulle kunna föreligga om ett år
eller så. Jag finner det också anmärkningsvärt
att samtliga de utskottsledamöter,
som tillhöra denna försvarsberedning,
ha ansett sig icke böra ansluta
sig till reservationen och yrkandet om
uppskov.

Det är också en annan sak jag vill
påpeka. Utskottet framhåller att fortifiikationsförvaltningen
har gjort erinringar
mot de av I 7-kommittén i Ystad
framlagda förslagen till överenskommelse
om markavtal. Jag kan meddela att
I 7-kommittén har beslutet godkänna
alla de av fortifikationsförvaltningen föreslagna
ändringarna och tilläggen. Det
är endast i ett par betydelselösa punkter
som man förutsätter en viss jämkning.
Jag är också övertygad om att de
tidigare ställda villkoren om att regementet
för framtiden skulle bibehållas
vid sin nuvarande storlek heller icke
komma att vidhållas av staden.

Jag skulle härtill kunna anföra en del
uppgifter om jordinköp o. s. v., men
jag skall avstå därifrån, och jag vill till
sist understryka såväl arméchefens som
utskottets uttalande, att ett avgörande
måste anses önskvärt med hänsyn till
stadens önskemål att erhålla besked i
fråga om marköverlåtelsen och regementets
personals önskemål att få en något
större säkerhet för framtiden än den nu
bär, allt detta bortsett ifrån den betydelse
ett avgörande kan ha för regementschefens
möjligheter att planera
den fortsatta utbyggnaden av I 7.

Herr talman! Med detta skall jag be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Efter
statsrådets synnerligen uttömmande redogörelse
för hela detta problem, hurusom
kadettskolan har flyttats över till Int. I:s
kaserner och intendenturutbildningen
har överflyttats på trängkårerna, finns
inte mycket att tillägga. Jag blev emellertid,
herr talman, uppkallad av ett yttrande
av herr Nilsson i Steneberg, vilken
förklarade att det finns möjligheter att
i Revinge samtidigt förlägga dels en sjukvårdsbataljon
och dels en infanteribataljon.
Det finns på Revinge plats för 402
man. Sjukvårdsbataljonens styrka utgöres
i juni av 385 man, i juli—augusti av
530, i september—december 485 man,
och sedan sjunker den, så alt den i
april—maj har nedgått till 85 man. Det

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder for avlöningen av präster m. m.

finns alltså, herr talman, icke några möjligheter
att få in både en sjukvårdsbataljon
och något annat förband i Revinge,
såvida man icke tillämpar dubbelförläggning,
och det anses ju icke lämpligt när
det gäller längre tid än en månad.

Herr talman! Jag var från början mycket
tveksam i fråga om detta ärende, men
sedan jag två gånger har besökt Revinge
och Ystad, har jag kommit till den uppfattningen,
att jag måste ansluta mig till
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag skall bara meddela herr Lundgren
en sak. Jag vill erinra om vad jag nyss
yttrade, att arméchefen själv har sagt att
det är plats för två bataljoner. Jag vill
också tala om, att det redan nu ligger
en bataljon infanteri och två kompanier
sjukvårdare där. Och ändå ligger det i
den ena kasernen inte mer än 27 man.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Karl Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Nilssons i
Steneberg vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i
herr Karl Anderssons m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 185, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 68.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 186, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1949/50, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. nya grunder för avlöningen av
präster m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition, nr
204, vilken tilldelats första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden föreslagit
riksdagen att godkänna av föredraganden,
statsrådet Quensel, enligt
samma protokoll förordade grunder för
prästernas avlönande och pensionering,
avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt,
som framdeles bestämdes.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

I anledning av propositionen hade under
vårsessionen av innevarande riksdag
väckts elva motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 305 av herr Svedberg in. fl.,
nr 318 av herrar Arrhén och Eskilsson,

nr 319 av herrar Arrhén och Eskilsson
samt

nr 320 av herrar Arrhén och Eskilsson
ävensom

inom andra kammaren:
nr 381 av herr Senander m. fl.,
nr 391 av herr Spångberg m. fl.,
nr 404 av herr Olsson i Mora m. fl.,
nr 405 av herr Hallén m. fl.,
nr 406 av herr Rubbestad,
nr 407 av herr Hallén m. fl. samt
nr 408 av herr Hoppe in. fl.

Under den nu pågående höstsessionen
hade därjämte inom andra kammaren
väckts en motion, nr 431, av herr förste
vice talmannen Skoglund m. fl.

I motionerna I: 305, II: 381 och II: 391
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå propositionen. Motionen II:
404 utmynnade i ett yrkande, att riksdagen
måtte lämna propositionen utan
bifall. I de övriga motionerna hade hemställts
om vissa ändringar i Kungl. Maj :ts
förslag.

På hemställan av första lagutskottet i
dess memorial nr 41 vid vårsessionen hade
kamrarna beslutat uppskjuta behandlingen
av propositionen och de vid samma
session väckta motionerna till den
nu pågående höstsessionen.

Propositionen och samtliga motioner
hade efter överenskommelse mellan statsutskottet
och första lagutskottet hänskjutits
till behandling av sammansatt statsoch
första lagutskott.

Utskottets föreliggande utlåtande var
indelat i tre avdelningar, nämligen I. Inledning,
11. Propositionen och motionerna
samt III. Utskottet. I sistnämnda avdelning
hade utskottet till en början i
motiveringsform gjort vissa uttalanden
under ett flertal skilda underavdelningar,
försedda med följande överskrifter:

Förslaget i allmänhet; avlöningssystemet;
särskilda förutsättningar för en reform
i närvarande läge av avlöningssystemet
för prästerna, m. in.

Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster
(kyrkoherdar och komministrar).

Biskopar, domprostar samt utlandspastorer.

Icke-ordinarie präster.

Tjänstebostäderna.

Semester.

Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

»Kommunala tillägg» och förmån av
donation »över lönen».

Pensionering.

Kostnadsberäkningar.

Finansieringen av kostnaderna för avlöning
och pensionering.

Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Utskottet hade därefter hemställt,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 204, måtte, med
de avvikelser som föranleddes av utskottets
i utlåtandet gjorda uttalanden, godkänna
de av föredraganden enligt propositionen
förordade grunderna för
prästernas avlönande och pensionering,
avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt,
som framdeles bestämdes;

B) att motionerna 1:305, 11:391, I:
318, II: 405, I: 319, II: 407, I: 320, 11:408,
II: 381, II: 404, II: 406 och II: 431, i den
mån de icke besvarats genom vad utskottet
hemställt under A), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts av, utom
andra,

1) herrar Lodenius, Lindblom, Bergh
och Boman i Kieryd, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

2) herrar Pauli, Brant ing och Olsson i
Mellerud, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte lämna Kungl.
Maj ds proposition nr 204 utan bifall
ävensom avslå motionerna I: 318, II: 405,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

I: 319, II: 407, I: 320, II: 408, II: 406 och
11: 431.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
anförde:

Herr PAULI: Herr talman! Med avseende
å föredragningen av sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredragas i
den ordning, vari de i utlåtandet förekomma,
utskottets i motiveringsform
gjorda uttalanden under de skilda, med
överskrifter försedda men onumrerade
avdelningar, som börja å s. 66 i det
tryckta utlåtandet, varvid texten icke må
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet; samt

att sedan utlåtandet blivit på angivet
sätt genomgånget, utskottets hemställan
föredrages.

Vad herr Pauli sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogos nu

Utskottets uttalanden under avdelningen
Förslaget i allmänhet; avlöningssystemet;
särskilda förutsättningar för en reform
i närvarande läge av avlöningssystemet
för prästerna, m. in.

Herr PAULI: Herr talman! Tillsammans
med två andra ledamöter av detta
sammansatta utskott har jag tillåtit mig
att foga en reservation till utskottsutlåtandet.
Denna reservation går, som kammaren
torde ha funnit, ut på avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 204 och alltså
på bifall till de motioner som ha yrkat
i denna riktning.

Jag tror att i själva verket den siffermässiga
proportionen av tre reservanter
inom ett utskott på 16 ledamöter inte avspeglar
det verkliga förhållandet när det
gäller riksdagsledamöternas uppfattning
i denna fråga. Detta ha vi ju redan kunnat
få en föreställning om genom vote -

ringsresultatet i andra kammaren, där
propositionen visserligen bifölls, men
mot en mycket stark minoritet. Hur det
kommer att gå i denna kammare, kan
jag ju inte profetera om. Det finns emellertid,
anse reservanterna, mycket starka
skäl för att inte bifalla denna proposition.
Dessa skäl ligga, som i reservationen
framhålles, icke minst i tidpunkten
för denna propositions framläggande och
behandling i riksdagen.

Här har visserligen av utskottet erinrats
om ett par lönefrågor, där riksdagen,
på samma sätt som nu ifrågasättes, har
inbjudits att fatta beslut i förväg, men
ingen av dessa lönefrågor har på samma
sätt som denna haft en omfattande och
tydligen även djupgående psykologisk effekt.

Vi veta allesamman, att vi för närvarande
söka bedriva en s. k. stabiliseringspolitik
i detta land och att olika kretsar
av arbetare och tjänstemän ha inbjudits
att ansluta sig till denna politik genom
att avstå från att begära förbättrade löneförmåner.
Detta har också i mycket
stor utsträckning skett; förhandlingarna
äro, som vi veta, ännu inte avslutade.
Men i detta ganska laddade läge, då man
kan förstå att avhållsamheten från löneanspråk
inte överallt omfattas med någon
särskild förtjusning, kommer nu det
här förslaget, som går löst på i runt tal
10 miljoner kronor i nya utgifter, och
det är ju ganska begripligt, om detta
vållar en del irritation.

Även bland dem, som känna sig illa berörda,
kan man säkert möta den uppfattningen,
i den mån de ha satt sig in i den
här frågan, att ingen rimligen kan ha
något att invända mot att man rationaliserar
lönesystemet för prästerna, utan att
det är någonting som i hög grad är behövligt,
eftersom detta system fortfarande
är synnerligen invecklat och bygger
på föråldrade grunder. Rationalisering är
alltså nyttig, förenkling är rekommendabel.
Men förslaget innefattar inte bara
en rationalisering och teknisk förenkling.
Det innebär också faktiskt löneförbättring
för olika kategorier av prästerliga
befattningshavare, och ingalunda bara
för de lägre och mindre väl ställda,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya

utan också för de högsta, för topparna
inom den kyrkliga karriären. På toppen
befinna sig, som vi veta, biskoparna och
ärkebiskopen. Jag skall inte bär inbjuda
till någon diskussion, huruvida det är
riktigt att göra som utskottet har gjort,
nämligen att i enlighet med prästlönekommitténs
förslag jämställa biskoparna
i lönehänseende med landshövdingarna.
Man kan visserligen säga att det är en
tradition — sedan 1860-talet, om jag
inte minns fel — att göra så, men tiden
har ju inte stått stilla under de år som
ha gått. Det har skett en kraftig utveckling
inom länsstyrelserna och i fråga om
landshövdingarnas arbetsuppgifter, medan
en motsvarande utveckling — jag tror jag
vågar säga detta som lekman — inte kan
konstateras i fråga om biskopar och
domkapitel.

Även för andra befattningshavare
inom det prästerliga ståndet ifrågasättas
bär mer eller mindre betydande löneökningar,
och vi, som anse att riksdagen
bör avslå förslaget och uppskjuta
hela frågan, ha ingen anledning att fördjupa
oss i någon detaljdiskussion angående
det berättigade i motiven för
dessa löneställningar. Men det må vara
tillåtet att i korthet erinra om att lönekommittén
och utskottet som närmaste
bakgrund för kyrkoherdarnas och komministrarnas
löneställningar ha tagit läroverkslärargrupperna
lektorer och adjunkter.
Därvid bär lönekommittén nödgats
föra ett ganska egendomligt resonemang
när den säger: »Det skulle möjligen
kunna göras gällande att en sådan
löneavvägning vid den prästerliga befattningen
vore väl hög, särskilt i betraktande
av de för närvarande högt ställda
kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst
och den därmed förbundna längre
och kostsammare utbildningen. Kommittén
kan dock icke finna en sådan invändning
befogad. De speciella kvalifikationskraven
för lektorstjänst motsvaras
för kyrkoherdetjänstens del av icke
mindre betydelsefulla krav av annat
slag. De senare hänföra sig i viss män till
den större bundenheten vid tjänstgöringen
året runt men i övrigt till den mera
framträdande mångsidigheten i arbets -

grunder för avlöningen av präster m. m.

uppgifterna, det pressande i det offentliga
framträdandet och, framför allt, det
större måttet av självständighet i tjänsteverksamheten.
» Nog förefaller det mig,
som om det vore ganska svårt att bär
finna en verklig jämförelsegrund. Man
kan, såsom man brukar göra i fall sådana
som detta, säga att man vid lönesättningen
av en tjänst särskilt tänker på
den utbildningstid och utbildningskostnad
som staten själv kräver av vederbörande,
och då tar man hänsyn till
detta vid utmätandet av lönen. Det är ju
ett rimligt resonemang. Men nu ser lönekommittén
den vetenskapliga utbildningen
i sammanhang med bundenheten vid
tjänstgöringen och en del andra saker.
Jag vill inom parentes påpeka att här
också föreligger ett förslag om semester,
som ju skulle göra denna tjänstgöring
mindre bunden. Vad beträffar det
pressande i det offentliga framträdandet
bär jag inte kunnat underlåta att bli litet
förvånad över vad som säges därom. Mig
har det alltid förefallit, som om de, som
känna sig kallade att bli präster, inte
borde känna det så förfärligt pressande
att framträda offentligt som präster, och
för resten vet den, som har gjort erfarenheten
att sitta i en kateder inför en
klass att det kan vara rätt pressande
det också för sådana lärare, som kanske
inte av naturen ha disciplinens gåva
i lika liög grad som andra. Jag menar
med andra ord att det här gäller inkommensurabla
ting. Om vi nu skola
hålla oss till utbildningstid och utbildningskostnad,
vad bli då prästerna närmast
jämförliga med för kategorier? Jo,
närmast med läroverksadjunkterna. En
filosofie magister och eu teologie kandidat
äro något så när jämförliga i fråga
om studietid och studiekostnader. När
man nu vill låta kyrkoherdelönerna skjuta
upp över adjunktslönerna med åtskilliga
lönegrader, saknar man fast mark
under fotterna, och man bär därför tillgripit
den sorts konstruktioner, som
lönekommittén inlåtit sig på och på vilka
jag här har givit ett litet prov.

Emellertid är det inte sådana här detaljer
som ha varit väsentliga för reservanternas
slåndpunktstagande. Det vä -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

sentliga har — jag upprepar de! — varit
hänsynen till att vi befinna oss vid en
tidpunkt, som inte är lämplig för ett bifall
till propositionen.

Vidare är det så, att en hel råd frågor,
som mycket nära sammanhänga med
prästavlöningsfrågan, fortfarande inte
äro tillräckligt utredda, men det säges i
propositionen och i utskottsutlåtandet,
att dessa frågor böra tagas upp och lösas
så fort som möjligt, när väl den har
frågan är avklarad. Om man nu endast
skall fatta ett principbeslut — och det
är ju det vi inbjudas att göra — bär man
mycket svårt att begripa, varför det skall
vara så bråttom och varför man inte lika
gärna kan vänta, till dess behövliga utredningar
ha skett beträffande pustoratsindelningen,
beträffande det därmed
sammanhängande stiftsbandet, beträffande
de ändringar i prästvalsbestämimelserna,
som erfordras för att tvångsförflyttning
av präster skall kunna göras praktiskt
nyttig och även, skulle jag vilja
säga, en något mer ingående utredning
beträffande finansieringen. På den sistnämnda
punkten anger propositionen
olika alternativ utan att man får närmare
klart för sig, hur frågan egentligen
skall lösas.

Vi ha alltså menat att det med hänsyn
till behovet av dessa ytterligare utredningar
inte kan skada att man vilar på
hanen i stället för att skynda i väg med
principbeslut nu.

Till grunderna för att gå emot ett sådant
beslut vill jag tillägga ytterligare
en sak som nämnes i reservationen, nämligen
att en tjänsteförteckningskomimitté
tillsattes i våras, kort tid efter det att
den här propositionen hade framlagts.
Jag vill inte påstå att framläggandet av
propositionen står i något nödvändigt
motsatsförhållande till tillsättandet av
denna kommitté, och jag vill inte alls
beskylla vederbörande statsråd för att
ha handlat inkonsekvent — åtminstone
inte till formen. Men man kan ju knappast
undgå att tänka sig, att om det bär
förslaget godtages av riksdagen, denna
tjänsteförteckningskommitté, som skall
granska löneplaceringarna för olika statliga
befattningshavare, kommer i en rätt

besvärlig ställning gentemot vissa grupper
av befattningshavare, som då kunna
säga, att de, eftersom riksdagen har
godtagit lönegradsplaceringar för prästerna,
önska att man tar hänsyn till detta
vid förslag och beslut om deras egna
löneplaceringar. Jag tror inte man behöver
frukta att inte bli sannspådd, om
man förutsäger att något sådant kommer
att ske, och det blir inte så roligt
för tjänsteförteckningskommittén att befinna
sig i den situationen. Detta är alltså
ännu ett skäl för uppskov.

Vad är det å andra sidan för någonting
som motiverar att man nu fattar
inte bara ett principbeslut om att prästerna
skola inplaceras i den civila löneskalan,
utan ett detaljerat beslut om var
de skola stå på denna skala och alltså
hur mycket de skola ha betalt? Vad vinnes
med ett sådant beslut? Ja, prästerna
själva vinna ju ingenting för tillfället, eftersom
beslutet inte skall realiseras förrän
någon gång i framtiden, och när denna
tidpunkt inträffar, veta vi inte. Vi
veta att det inte kan ske förrän lönestoppet
är avvecklat, men vi veta inte,
hurudan den allmänna ekonomiska situationen
är vid den tiden. Det är inte
säkert att tiden är mogen för ett riksdagsbeslut
i den bär riktningen vid lönestoppets
avveckling. Vi äro nog inte
över lag lika optimistiska som herrarna
i p r ä st 1 ö n ek omm itt é n, som h a s agt att
den tendens beträffande skatteunderlagets
utveckling, som framträtt under senare
år, kan vara en grund för en förtröstan
om, att det inte blir några kastningar
och omslag. Detta torde kunna
betecknas som en överdriven optimism.

Vi veta alltså ingenting bestämt om
när den tid kommer, då principbeslutet
kan omplanteras i verklighetens
mark, men naturligtvis är det en fördel
för prästerskapet att få löneplaceringarna
beslutade i princip, ty förr eller senare
inträder ju då den tid, när riksdagen
avfordras ett bekräftande.

Vad vinner man utöver detta, att prästerna
kunna känna sig lugnade och hugnade
i denna förvissning? Jo, säges det,
man vinner att hela prästlönereformen
kan påskyndas genom att man på detta

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya

sätt tar den i två etapper. Jag bär svårt
att bedöma, hur lång tid som verkligen
skulle gå förlorad, om man sökte lösa
även de övriga utredningsproblemen.
Men, säges det vidare, framför allt vinner
man att man kain kombinera löneregleringen
med en förflyttningsbestämmelse.
Genom en tvångsförflyttning kan
man möjliggöra en pastoratsreglering
genom vilken man slipper bibehålla de
alltför små pastoraten, vilka även utskottet
öniskar få bortreglerade genom
en ny kyrklig indelning. Men så länge
det här förblir ett principbeslut utan bekräftelse,
träder ju varken löneregleringen
eller tvångsförflyttningen i kraft.
Följaktligen kan inte denna praktiska
nytta inkasseras i fråga om en nyreglering
av pastoratsgränserna, ocli för övrigt
erkännes det ju såväl av lönekommittén
som av Kungl. Maj :t och utskottet
att, för att denna förflyttningsbestämmelse
skall kunna avkasta någon
praktisk nytta, prästvalslagen först i viss
utsträckning måste ändras. Den saken
måste alltså göras, innan tvångsförflyttningen
kan bli till nytta för pastoratsregleringen.
Jag frågar på nytt: Varför
är det då så brått, varför måste vi besluta
detta i dag, när det ändå är så
pass mycket som man måste avvakta?

Jag kan inte finna, herr talman, att
de skäl, som ha ainförts för att riksdagen
nu skulle fatta ett principbeslut och
därmed kanske i hög grad irritera stämningen
under lönestoppstiden äro bärkraftiga.
På grund av de argument, som
jag här bär tillåtit mig att anföra, ber
jag att få yrka bifall till den av mig
och två andra utskottsledamöter till utlåtandet
fogade reservationen.

I herr Paulis yttrande instämde herrar
Nusström, Einar Persson och Damström.
, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar
Johannesson, Ner man och Einar
Eriksson.

Statsrådet herr QUENSEL: Herr talman!
Jag ber att till en början få tacka
utskottet för det stora intresse, som där
ägnats åt denna fråga, och för den -mång -

grunder för avlöningen av präster m. m.

sidiga belysning utskottet givit de olika
problemen, samt för den förståelse för
propositionens syfte, som utskottets
hemställan innebär.

Prästernas löneförhållanden likna ej
någonting annat. Det rör sig här om en
hel vetenskap, och systemet är till den
grad invecklat och föråldrat, att det i
praktiska sammanhang är ytterst svårt
att överblicka. Jag ber att som exempel
få i korthet ange, hur en kyrkoherdelön
är beskaffad.

Kyrkoherden har i botten något som
kallas för »reglerad lön». Denna består
av dels ett s. k. grundbelopp och dels
en serie s. k. fyllnadsbelopp. Grundbeloppet
utgör i regel 4 000 kronor.
Fyllnadsbeloppen äro tre, nämligen,
för det första, fyllnadsbelopp för folkmängd,
för det andra, fyllnadsbelopp
för areal i land och, för det tredje,
fyllnadsbelopp för särskilda förhållanden
i pastoratet. Det sista beloppet
består av en stor mängd poster, exempelvis
för duplikatdon i predikoskyldigheten,
för betungande expedition, för
bostads avlägsna belägenhet, för besvärliga
färdvägar, för besvärliga tjänsteresor,
för pastoratets geografiska beskaffenhet
— om det är sönderskuret av ett
större antal sjöar — o. s. v. Ett maximum
är emellertid satt för den reglerade
lönen; den får ej överstiga 8 000
kronor. Utöver den reglerade lönen åtnjuter
kyrkoherden fri bostad utan åsätt
värde och — i brist på tjänstebostad —
hyresersättniing. Men vidare bär han en
ytterligare serie tilläggsposter: provisorisk
tilläggslön, reseanslag, bidrag till
bostadens uppvärmning, ödebygdstilllägg,
dyrtidstillägg, kristillägg och provisoriskt
lönetillägg. Utöver fler eller
färre av dessa inemot ett 40-tal löneposter
kan han också ha s. k. kommunalt
tillägg, och lian kan även uppbära avkomst
av eu s. k. prästlön ed onation. —
Det är, som framgår av det sagda, inte
precis någon lätt uppgift att fastställa
lönen för de särskilda kyrkoherdarna,
och med de löpande ärendena på detta
område sysselsätta sig ett statsdepartement,
två centrala ämbetsverk och 25
lokala myndigheter--nämligen dornka -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

pitel och istiftsnämnder — samt därtill
åtminstone 15 000 kommunalt verksamma
människor i landet. Området är kanske
den allra bästa biten av isvemskt
krångelväsen.

I början av år 1946 tillsattes en kommitté,
som fick till uppgift att åstadkomma
ett det statliga lönesystemet i
övrigt liknande lönesystem för prästerskapet.
Ordförande i kommittén är
landshövding Westling i Karlstad, ledamöter
riksdagsmännen Mårtensson i Uddevalla
och Rubbestad, två präster och
ett kammarråd. Kommittén framlade
hösten 1948 ett principbetänkande, vari
enighet nåtts på alla väsentliga punkter.

År 1945 hade en kommitté tillsatts för
översyn av statstjänarnas löneförhållanden
i allmänhet. Prästlönekommittén hade
ju en mera invecklad uppgift —
nämligen att översätta ett föråldrat och
oöverskådligt system till ett nytt, efter
moderna principer anordnat sådant. Det
är därför förklarligt att prästlönekommittén,
som ju också blev tillsatt senare,
icke kunde bli färdig ens med sitt principbetänkande,
förrän 1945 års kommittés
arbete redan nått sitt slutliga resultat
genom den av 1947 års riksdag
antagna nya löneregleringen för statstjänarna.
Prästerna kommo sålunda på
efterkälken. Deras löneproblem var visserligen
i huvudsak en rationaliseringsfråga,
men genom 1947 års allmänna löneförbättringar
blev det även en lönefråga
i vanlig bemärkelse.

Den proposition, som nu framlagts för
riksdagen, innebär i huvudsak en hemställan
om riksdagens godkännande av
ett prästerligt avlöningssystem, som i
görligaste mån överensstämmer med de
allmänt antagna löneprinciperna. Regleringen
berör något över 3 000 präster,
huvudsakligen kyrkoherdar, till ett antal
av 1 350, komministrar till ett antal
av 880 och kyrko- och pastoratsadjunkter.

Jag vill också erinra därom, att båda
de sista riksdagarna före detta år, då
propositionen framlagts, nämligen 1947
och 1948 års riksdagar, i samband med
beviljande av provisoriska lönetillägg
för prästerna uttalat sin förväntan att

förslaget snarast möjligt framlades för
riksdagen.

Jag anser mig böra i detta sammanhang
lämna en översiktlig framställning
i största korthet av propositionens huvudpunkter.

Propositionen innehåller ganska betydande
avvikelser från kommittéförslaget.
En nedjustering har skett i propositionen,
i det en lägre lönegrad tillagts
för såväl kyrkoherdar som komministrar,
och inplaceringen i lönegrad vidtagits
efter sparsammare principer än
de av kommittén föreslagna. Propositionen
intar sålunda en mellanställning
mellan statskontorets ståndpunkt och
den, som intagits av flertalet övriga
myndigheter och av kommittén. I den
offentliga diskussionen har stundom påståtts,
att propositionen icke skulle tagit
tillbörlig hänsyn till de hörda myndigheternas
prutningar i kommittéförslaget.
Härtill må anmärkas — jag bortser
nu från de remissinstanser, som få anses
representera specifikt kyrkliga intressen
och som velat ge prästerna högre
löneställning än kommittén föreslagit —
att de avvikelser från kommittéförslaget,
som föreslagits av myndigheterna, med
undantag av statskontoret, i propositionen
i huvudsak motsvaras av vidtagna
nedjusteringar.

Enligt propositionen skulle normallönegraden
för kyrkoherde bli Ca 29 eller
lika med den av kommittén föreslagna
lägsta lönegraden. I propositionen
föreslås emellertid en två steg lägre lönegrad
för de minsta pastoraten, alltså
Ca 27. Kyrkoherdarna i de största pastoraten
föreslås komma i Ca 31 eller
Ca 33.

Högsta placeringen, Ca 33, motsvarar
ungefär vad kyrkoherdarna i de största
pastoraten nu ha. Också kommittén hade
föreslagit dessa två lönegrader, Ca 31
och Ca 33, men med hänsyn till att en
ny lägsta lönegrad införts i propositionen,
blir inplaceringen enligt propositionen
i dessa lönegrader långt sparsammare
än enligt kommittén, så att i högsta
lönegraden, Ca 33, endast 179 av de
1 350 skulle taga plats. Jag vill härvid
nämna, att statskontoret, som från präs -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

terlig synpunkt representerar lågvattenmärket,
liksom propositionen har Ca 29
till normallöncgrad. De övriga lönegraderna
enligt statskontoret skulle vara
två, nämligen Ca 26 och Ca 32.

Beträffande komministrarna hade
kommittén föreslagit lönegraderna Ca
26, Ca 27 och Ca 28. Propositionen har
tillagt en lägre lönegrad, Ca 25. Statskontoret
hade komministrarna fördelade
på Ca 24 och Ca 26. Riksräkenskapsverket
hade föreslagit en enhetlig grad,
Ca 27. I förhållande härtill har alltså
propositionen medtagit en lönegrad högre,
Ca 28, och två lägre lönegrader, Ca
26 och Ca 25. Med hänsyn särskilt till
inplaceringarna i lönegrad, efter areal
och folkmängd, innebär propositionen
även här en märkbar förskjutning nedåt
i förhållande till kommitténs förslag.

Det föreslås vidare en reglerad befordringsgång
för adjunkterna, som börjar i
Cf 18 och slutar i Ce 24. Löneregleringen
omfattar dessutom några små kategorier
präster, bland dem biskoparna.
År 1936 godtog riksdagen likställigheten
mellan landshövding och biskop,
men i propositionen iakttages likväl en
väsentlig skillnad mellan dessa kategorier,
i det biskoparnas — här bortser
jag från ärkebiskopen — representationsbidrag
föreslås till hälften av landshövdingarnas.

Jag får i detta sammanhang ytterligare
nämna, att den föreslagna löneavvägningen
gjorts från den utgångspunkten,
att särskilda förmåner ej få förekomma.
Sålunda skall förbudet för präst
att mottaga särskild ersättning för honom
på grund av tjänsten åliggande förrättningar
ovillkorligen upprätthållas.
Men inte heller några s. k. kommunala
tillägg eller avkomsten av prästlönedonationer
skola få åtnjutas.

I propositionen föreslås vidare, alt det
prästerliga tjänste- och familjepensionsväsendct
skall ordnas i nära överensstämmelse
med vad som gäller för befattningshavare
i statens tjänst. Familjepensioneringen
blev redan genom riksdagsbeslut
1941 moderniserad.

Merkostnaden för löneregleringar har
beräknats till omkring 9,4 miljoner kro -

nor, varav 1,8 miljoner falla på pensionerna.
Vidare belöpa sig cirka 2,o miljoner
på särskilda bostadsersättningar
och sociala förmåner som prästerskapet
såsom icke tillhörande det statliga lönesystemet
hittills icke åtnjutit. För den
egentliga löneregleringen kunna således
beräknas cirka 5 miljoner kronor. Då de
särskilda förmånerna icke gjorts till föremål
för bedömande i propositionen
utan få anstå till den proposition, som
till en senare riksdag kan komma att
framläggas, är det nu fråga om framtida
kostnader till belopp om cirka 6,8 miljoner
kronor, varav som sagt cirka 5 miljoner
kronor på själva löneregleringen
och 1,8 miljoner på pensionerna.

De genomsnittliga löneförhöjningarna
för prästerna kunna i grova drag karakteriseras
såsom föranledda av dels det
förhållandet, att lönerna nu bli dyrortsgrupperade,
dels därav, att ålderstillägg
införas, vilket de ordinarie prästerna
för närvarande inte ha.

Kostnaden kommer — till en mindre
del — att betalas med överskottsavkastning
från prästerliga avlöningstillgångar
men i övrigt belasta den kyrkligt-kommunala
beskattningen, dels i form av
någon ökning av de s. k. församlingsavgifterna
i sådana pastorat, som på grund
av sitt större skatteunderlag icke äro
berättigade till skatteutjämningsbidrag
från kyrkofonden, dels genom en höjning
av allmänna kyrkoavgiften med 5
å 6 öre per skattekrona. Allmänna kyrkoavgiften
skulle härmed komma upp till
ungefär samma öretal per skattekrona,
eller 15, varmed denna avgift utgick för
år 1943. I år utgör den 9 öre och i fjol
utgjorde den 10 öre.

Reservanterna ha uttalat en farhåga
för att 1949 års tjänsteförtcckningskommittés
blivande arbetsresultat skulle
föregripas genom det nu ifrågasatta
principbeslutet om prästernas löncgradsplacering.
Häremot får jag erinra om
följande. På föredragning av dåvarande
finansministern Wigforss beslöt Kungl.
Maj:t den 13 maj innevarande år att tillsätta
ifrågavarande tjänsteförteckningskommitté.
Enligt föredragandens tanke
borde ett nära samarbete ske mellan

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

denna kommitté och pågående andra utredningar
rörande särskilda gruppers
lönegradsplacering. Redan slutförda sådana
utredningar borde överlämnas till
kommittén för fortsatt beredning. Nya
utredningar i sådant hänseende genom
speciella organ borde i möjligaste mån
underlåtas.

Detta var den 13 maj. Strax förut —
den 1 april — hade emellertid Kungl.
Maj:t framlagt det nu föreliggande förslaget
om lönegradsinplacering för prästerna.
Det måste väl då också förutsättas,
att dessa två i tiden varandra så
närliggande beslut icke strida mot varandra.
Jag får härjämte åter erinra om
att förslaget beträffande prästerna allenast
avser ett överförande av dessa befattningshavare
på det allmänna statliga
lönesystemet och detta på den punkt
inom den nu gällande löneskalan, som
i stort sett svarar mot prästernas hittillsvarande
löneställning. Givetvis kunna
allehanda spekulationer göras om att
ett beslut nu i prästlönefrågan skulle
kunna inverka störande på tjänsteförteckningskommitténs
framtida förhandlingar
med organisationerna för andra
jämförbara personalgrupper, men jag
tror verkligen, att tjänsteförteckningskommittén
skall visa sig fullt kapabel
att självständigt och objektivt pröva de
personalgruppers tjänsteförhållanden,
som komma under kommitténs bedömande.

Reservanterna ha vidare uttalat som
ett skäl mot beslut vid nuvarande tidpunkt
i prästlönefrågan, att de indelnings-
och organisationsfrågor, som
bl. a. med hänsyn till den nya kommunindelningen
kunna bli aktuella på det
ecklesiastika området, visserligen icke
kunna lösas utan att prästerna, på sätt i
propositionen föreslås, bli förflyttningsskyldiga,
men inte heller förrän ändring
av bestämmelserna om tjänstetillsättningar
kommit till stånd, och att sådan
ändring förutsätter en föregående utredning.
Vidare behövdes en utredning i
stiftsbandsfrågan.

Härtill ber jag få anmärka, att visserligen
böra dessa utredningar äga rum,
men det fortsatta arbetet i kommittén tar

sin rundliga tid, och det synes troligt
att de nu ifrågavarande utredningarna
skola kunna bedrivas parallellt och komma
till resultat inom en ej alltför avlägsen
framtid. Att å andra sidan sätta i
gång med dem utan principbeslut om
en löneställning för prästerna, som kan
förutsättas få dem att gå in på nytt
lönesystem med förflyttningsskyldighet,
synes föga meningsfullt. Skulle de nuvarande
ordinarie prästerna vidbliva det
nuvarande systemet, dröjer det ju en
mansålder framåt, innan något slags rationalisering
av pastoratsindelningen
kan genomföras. Jag kan därför ej finna
annat än att utskottets majoritet riktigt
bedömt behovet av att nu fatta principbeslutet.

Sammanfattningsvis ber jag få understryka,
att det här icke rör sig om något
brytande av lönestoppet. Kommitténs
förslag till lönereglemente m. m. kan ej
bli färdigt än på länge. Riksdagen har
i sin hand att, eftersom det måste fattas
ytterligare beslut från riksdagens
sida, bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.
Inte heller föreligger från regeringens
sida någon avsikt att framlägga
förslag om genomförandet av löneregleringen
förrän efter lönestoppets upphörande.

Vidare vill jag understryka, att behovet
av beslut i principfrågorna redan nu
är motiverat främst därmed, att det fortsatta
kommittéarbetet och utredningsarbetet
i övrigt skall ha en fast utgångspunkt
för att det ej skall riskera att bli
fruktlöst. Skulle nämligen hela frågan
sedermera framläggas för riksdagen i
ett gemensamt sammanhang, och riksdagen
då ej godtoge huvudprinciperna —
till vilka liöra lönegradsbestämningarna
och inplaceringen i lönegrad — ja, då
måste arbetet i väsentliga delar rivas upp
på nytt och resultatet bleve, att frågan
ej kunde bli löst kanske på flera år efter
det lönestoppet upphört, och att alla
organisations- och indelningsfrågor av
större betydelse måste ställas på framtiden.

Allra sist i detta sammanhang vill jag
erinra därom, att grupper, som vid 1947
års lönereglering kommo på efterkälken,

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

fått röna från statsmakternas sida ett
vida större tillmötesgående än som någonsin
ens ifrågasatts beträffande prästerna.
Med avseende på dessa andra
grupper har nämligen, som utskottet
också anmärkt, besluten icke ens i fråga
om det slutliga genomförandet gjorts
beroende av lönestabiliseringspolitikens
avveckling. Talet om att prästerna genom
principbeslutet skulle erhålla ett
bättre utgångsläge beträffande tiden efter
stabiliseringspolitikens avveckling
än andra grupper i samhället saknar
därför fog, enligt vad jag kan förstå.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag kunde ju (instämma med her Pauli
och hans medreservanter däri, att man
kunde tänka sig en något lämpligare tidpunkt
för framläggande av en proposition
med sådant innehåll som den riksdagen
nu har att ta ställning till. Detta
är ju också reservanternas huvudsakliga
skäl för att riksdagen nu skall avslå den
föreliggande propositionen. Då emellertid
utskottsmajoritoten ändå hav ansett
sig böra föreslå riksdagen att nu fatta
ett principbeslut, är det alldeles klart
att vi också anse, att synnerligen starka
skäl tala för att ett sådant beslut
fattas.

.lag anser mig till en början böra erinra
om >att det är snart 40 år sedan prästerskapets
löner senast reglerades. Statsrådet
bär nyss framhållit, hur besvärligt
hela detta lönesystem är med alla
de tillägg och alla de nya bestämmelser,
som under årens lopp kommit till. Detta
gör de prästerliga avlönings- och pensionsbestämmelserna
så pass invecklade,
att det, som någon sagt, snart är endast
några speciellt sakkunniga, som
över huvud taget kunna komma till rätta
med dem. Uinder årens lopp ha ju också
åtskilliga kommittéer arbetat för att få
fason på ett förslag, som kunde föreläggas
riksdagen, men det har inte lyckats.
Redan 1929 sades det ifrån, att det prästerliga
löneväsendet hade svällt ut till
ett system, som det vore förbehållet endast
ett fåtal experter att fullständigt behärska.

I fråga om det förslag som nu föreligger
har diet vid flerfaldiga tillfällen sagts
ifrån, att det bär endast gäller att fatta
ett principbeslut. Ingen har egentligen
ifrågasatt, att denna lönereglering skulle
träda i kraft, så länge som det nuvarande
s. k. lönestoppet varar, en sak
som ju också utskottet synnerligen kraftigt
understryker. Det bär även sagts
ifrån, att för att detta beslut skall få
laga kraft, fordras det ett inytt riksdagsbeslut.
Nog tycker jag att detta vore garantier
nog, så att riksdagen nu skulle
kunna godkänna principen för prästernas
avlöning. För övrigt har väl riksdagen
1 lönefrågor under de senaste åren
fattat åtskilliga beslut, där ikraftträdandet
skulle ske senare. Jag erinrar om
övningslärannas lönefråga, där man från
riksdagens sida sannerligen inte ålade
sig någon återhållsamhet, utan där det
bara var fråga om vem som vid det tillfället
kunde bjuda mest. Jag erinrar också
om kyrkomusikerna — prästernas
medhjälpare, kan man säga. Ingen hade
väl något att invända mot att ett riksdagsbeslut
fattades för deras vidkommande.
Det beslöts också bär att ikraftträdandet
inte skulle ske förrän 1950.
Dessutom bär ju i år riksdagen beslutat
att ge universitetsprofessorerna en
rätt avsevärd löneförbättring. Man kallade
det visserligen endast för en provisorisk
åtgärd, men en provisorisk åtgärd
förutsätter man ju i alla fall så
småningom skall ersättas av något mera
stadigvarande. I vilket fall som helst
rörde det sig för det fåtal anställda, »om
det där gällde, om ett rätt ansenligt belopp.
Jag kan slutligen erinra om att
riksdagen själv för något år sedan beslöt
att möjligen en gång i framtiden
riksdagsmännens löner skulle komma att
höjas.

Det torde således inte vara någon obekant,
att vi i flera fall fattat beslut av
(ten art, som nu föreslås. Man kan ju
också kanske siiga att tillsättandet av
1946 års prästlönekommitté var en följd
av 1945 års lönekommitté, vars betänkande
föranledde 1947 års allmänna lönereglering,
och att man således förutsatte,
då prästlönekommittén tillsattes,

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

att prästernas lönefråga skulle komma
upp till behandling kort tid efter beslutet
om 1947 års allmänna lönereglering.
Jag tycker, att då man tog 1947 års
allmänna lönereglering, borde man nu
kunna fatta ett principbeslut beträffande
den kategori av tjänstemän, som det
här gäller. Då riksdagen ju varit alldeles
särskilt enveten, när det gällt att få
fram detta förslag, är det kanske ej för
mycket att visa statsrådet någon speciell
tacksamhet för att han så pass
snabbt effektuerat riksdagens upprepade
beställningar.

Jag vet mycket val, att när man inte
vill en sak, och det pågår en utredning,
så är det ganska vanligt, att man bara
hänvisar till denna utredning, tv det
är ju ett ganska bekvämt sätt att få ett
sådant motiv för avslag på en framställning.
Men beträffande det här förslaget
ligger det litet annorlunda till än i andra
fall. Sedan 1946 års prästlönekoinmitté
tillsattes, har riksdagen två gånger
ansett sig böra framhålla angelägenheten
av att kommitténs arbete påskyndades,
så att propositionen kunde föreläggas
riksdagen. De ekonomiska förhållandenia
äro kanske något annorlunda
nu än vad de voro 1946 och 1947, men
-skillnaden torde inte vara större än att
riksdagen bör, enligt min mening, ha
ganska svårt för att nu avvisa det förslag,
som den så enträget anhållit om.

Reservanterna ha i -sak egentligen inte
någonting att invända mot det föreliggande
förslaget eller mot vad som där
föreslås. De ha över huvud taget inte ingått
på någon realprövniing av vad -som
föreslås i propositionen. Jag vill erinra
om att inom utskottet har inte förelegat
något förslag om ändring av de föreslagna
lönesatserna samt att, -som jag
förut sagt, riksdagen kommer att ännu
en gång få ta ställning till detta förslag.

Man har också i dag talat om den prejudicerande
betydelse som ett bifall till
propositionen kunde komma att få. Jag
tror emellertid att man på den punkten
gör sig skyldig till ganska avsevärda
överdrifter. Jag tror nämligen inte att exempelvis
de, som fingo sina löner reglerade
1947, kunna åberopa denna lönereg -

lering för att nu sätta i gång en ny lönerörelse,
lika litet som beslutet om övningslärarnas
och kyrkomusikernas lönereglering
kan åberopas. Dessutom kan
jag erinra om att de grupper, som nu
återstå i lönehänseende oreglerade, äro
ganska få.

I debatten om prästlönerna ha givetvis
och alldeles riktigt kostnaderna kommit
att spela en stor roll; man har pekat på
de närmare 10 miljoner kronor, som ett
genomförande av förslaget skulle komma
att medföra i ökade statsutgifter. Jag vill
gent emot detta bara i korthet erinra om
vad som för övrigt redan sagts från statsrådets
sida, att kostnaderna för själva löneregleringen
röra sig om inte mera än
7,5 miljoner kronor. Det kanske inte är
riktigt av mig att säga »inte mera än»,
ty 7,5 miljoner kronor är mycket pengar,
men man bör komma ihåg, att av dessa
7,5 miljoner kronor falla omkring 2,5
miljoner på tjänstemannaförmåner, som
innebära kostnadsersättningar eller äro
av, som det heter i propositionen, social
karaktär och varav prästerna i likhet
med statstjänstemännen i allmänhet
böra göras delaktiga. Det återstående beloppet,
5 miljoner kronor, representerar
ju inte heller i sin helhet direkta statsutgifter,
ty i beloppet ingå också utgifter
för tjänstemannabostäder.

Statsrådet framhåller att kostnadsökningen
till väsentlig del beror på det
statliga lönesystemet, d. v. s. löneklassuppflvttningar
och dvrortsgraderade löner.
Han anför vidare, som jag tror med
full rätt, att det är först och främst de
sämst avlönade, som komma att få sin
reallönestandard höjd, och det är, tycker
jag, någonting som åtminstone alla de i
lönehänseende eftersatta borde vara belåtna
med.

Själva lönesystemet är det kanske inte
skäl för mig att gå närmare in på, ty som
jag förut sade, ha reservanterna i stort
sett ingenting att invända mot vad som
föreslås i propositionen. Jag måste emellertid
säga, att jag bar litet svårt att förstå,
när en kyrkoherde i en församling
på mellan 30 000 och 40 000 invånare
jämställes i lönehänseende med en lektor
i en kommunal mellanskola, att någon

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

över huvud taget kan tala om att denne
kyrkoherdes lön skulle vara för hög.

Övriga tjänsteinnehavares löner skall
jag inte närmare uppehålla mig vid, ty
det har redan andra talare gjort. Men
utskottet har i ett hänseende gjort en
ändring av Kungl. Maj :ts förslag, och den
gäller komministrar med till arealen
stora tjänstgöringsområden. Det är framför
allt fråga om komministrarna uppe i
våra nordligaste stift. I propositionen föreslås
en viss förbättring för komministrar
med s. k. eget tjänstgöringsområde.
Enligt utskottets mening finns det goda
skäl för att låta alla komministrar i dessa
till ytvidden stora församlingar få
del av denna förbättring. Men efter vad
vi kunna finna, ha komministrar utan
s. k. eget tjänstgöringsområde en
minst lika pressande och besvärlig tjänstgöring
som de som ha eget tjänstgöringsområde.
Enligt vårt förmenande böra
därför dessa grupper jämställas i lönehänseende.
Jag vill erinra om att denna
uppflyttning, om riksdagen skulle följa
utskottets förslag, endast skulle beröra 30
av landets 880 komministrar, och ökningen
av totalkostnaderna kommer att bli
så pass blygsam som 31 000 å 32 000 kronor.
Under behandlingen av detta ärende
uppvaktades utskottet av representanter
för prästerna från dessa ödemarksområden,
och vad de hade att anföra om
sin tjänstgöring gjorde, tror jag, på utskottet
eller åtminstone på mig personligen
ett mycket starkt intryck. De hade
givetvis även andra önskemål att komma
med än att dessa komministrar skulle
uppflyttas, men det är egentligen saker,
som riksdagen i detta sammanhang inte
kan göra någonting åt. Men jag tycker
ändå att det finns skäl att här nämna
ett av dessa önskemål, nämligen att stiftsbanden
lossas något, så att prästerna uppe
i dessa områden få ansökningsrätt till
hela riket eller få samma rätt som prästerna
på Gotland, vilka efter tio års
tjänstgöring få en sådan ansökningsrätt
till hela riket. Befordringsmöjligheterna
uppe i Norrland iiro utomordentligt dåliga.
T Luleå stift finnas icke mindre än
78 komministrar och 57 kyrkoherdar.
Jag skulle tro att det måste verka eu liten

smula betungande för dessa tjänstemän
att veta, att de kanske hela sitt liv måste
stanna som komministrar i en ödemarksförsamling
uppe i Norrland. Jag skulle
också tro att ett bifall till utskottets förslag
på den här punkten kan ha en viss
inverkan på rekryteringen där uppe;
många präster skulle söka dit, om de
över huvud taget visste, att de hade
möjlighet att, om de så önskade, någon
gång komma därifrån. När frågan om
stiftsbanden en gång kommer upp, tror
jag att det skulle vara ett förstarangsintresse
att stiftsbanden åtminstone mjukas
upp, särskilt med tanke på förhållandena
uppe i de nordligaste stiften.

Jag tror, lierr talman, att jag med detta
har angivit de skäl, som utskottet haft,
när det föreslagit den av mig nu berörda
ändringen av Kungl. Maj:ts förslag.

De ordinarie prästerna, kyrkoherdar
och komministrar, har statsrådet nyligen
talat om, och jag har där ingenting
att tillägga. Men i fråga om biskoparna
vill jag säga några ord, därför att det
har under debatten gjorts invändningar
mot att även dessa högt avlönade tjänstemän
komma att få en löneförbättring.

Biskoparna ha ju sedan långa tider tillbaka
varit jämställda i lönehänseende
med landshövdingarna, och senast 1936
var denna fråga uppe. Kungl. Maj:t hade
då föreslagit att biskoparnas avlöningsbelopp
skulle anknytas till den gällande
lönesättningen vid landshövdingetjänsterna.
Första lagutskottet — som i alla
fall under tidernas lopp tycks ha varit
ganska välvilligt inställt mot prästerskapet,
fast det nu ser litet annorlunda ut
— sade då, att utskottet, utan att inlåta
sig på några jämförelser mellan biskoparnas
och landshövdingarnas särskilda
uppgifter, fann de för biskoparna föreslagna
lönebeloppen lämpliga. Biksdagen
instämde i detta. Det var således meningen
att biskop och landshövding i lönehänseende
skulle vara likställda.

Likställigheten mellan biskopar och
landshövdingar i löneavseende varade
fram (ill år 1947 då landshövdingarna
fingo sina löner höjda och biskoparna
således ldevo efter i löneutvecklingen.
Att den gamla likställigheten nu åter -

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ställes, torde inte vara så märkvärdigt.
Ingen torde kunna påvisa att det har
skett någon förändring i fråga om biskoparnas
tjänsteåligganden under de gångna
åren. Jag har därför svårt att förstå,
hur man nu skulle kunna motivera att
placera biskoparna i ett sämre löneläge
än riksdagen tidigare tillerkänt dem.
Riksdagen brukar ju inte förfara på det
sättet.

Det föreslås nu att biskoparna skola
få samma lönegradsplacering som landshövdingarna,
men att deras representationsbidrag
inte skall bli mer än hälften
så stort som landshövdingarnas. Prästlönekommittén
föreslog för sin del 12 000
kronor såsom representationsbidrag för
ärkebiskopen, medan Kungl. Maj:t i propositionen
föreslagit 9 000 kronor. Alla
hörda myndigheter ha tillstyrkt det föreliggande
förslaget i fråga om biskoparnas
löner med undantag av statskontoret
som ansett, att ärkebiskopen icke
bör ha högre lön än övriga biskopar.

Även domprostarnas löneställning har
varit föremål för åtskillig debatt. Statens
lönenämnd har framhållit, att den
förordade lönegradsplaceringen synes
förhållandevis förmånlig. Statskontoret,
som i regel brukar föra sparsamhetens
talan, har däremot ansett det befogat att
domprost tillerkännes en något bättre
löneställning än kyrkoherde i högsta
löneklassen. Statskontoret vill visserligen
åstadkomma detta på så sätt, att
domprost förutom inplacering i högsta
kyrkoherdelönegraden skulle få ett särskilt
befattningsarvode på 2 000 kronor.
Men om man räknar ut vad detta innebär,
finner man att det åtminstone i den
lägsta löneklassen inte skulle medföra
annat än att domprost skulle få praktiskt
taget samma lön som nu föreslås.
Att en domprost bör ha högre lön än en
kyrkoherde, synas således alla vara överens
om. I en domprosts uppgifter ingår,
förutom att vara kyrkoherde i stiftskvrkan,
att vara vice preses i domkapitlet
och biskopens ersättare vid vissa förrättningar.
Inom utskottet ha vi därför
inte kunnat finna annat än att det förda
resonemanget om domprostarnas lönegradsplacering
är hållbart.

Jag vill sedan, herr talman, säga ett
par ord om prästernas tjänstebostäder,
ty på denna punkt har det förekommit
en hel del diskussion. Det har varit olika
uppfattningar om hur man egentligen
bör lösa denna fråga. Enighet har visserligen
rått om att tjänstebostad bör
tillhandahållas, men man har på en del
håll ansett att man i fråga om prästernas
tjänstebostäder bör förfara på samma
sätt som när det gäller folkskollärarnas
bostäder, d. v. s. noga klassificera
dem. Det föreliggande förslaget är emellertid
åtminstone från vår sida sett att
föredraga på grund av dess enkelhet.
Jag är förvissad om att även om det till
en början kan verka orättvist, kommer
det nog att visa sig, att olikheterna mellan
prästernas tjänstebostäder ganska
snart komma att utjämnas.

Jag skall inte ingå på frågan om prästernas
semester. Det är kanske heller
inte nödvändigt att här närmare utveckla
betydelsen av att förflyttningsskyldighet
införes. Enligt prästlönekommitténs
mening kan man inte genomföra de
andra förbättringar som nu behandlas,
om inte förflyttningsskyldighet införes.
Men det är väl å andra sidan heller
ingen som tror att det skulle vara möjligt
att införa förflyttningsskyldighet
utan att samtidigt åtminstone säga ifrån,
vilka förmåner som prästerna enligt den
nya ordningen komma att få.

Då reservanterna tala om behovet av
ytterligare utredning och förklara, att
riksdagen bör vänta med clct föreliggande
förslagets genomförande, till dess
att frågan om stiftsbandets uppmjukning
lösts, nya prästvalsbestämmelser
utfärdats, en ny pastoratsindelning beslutats
o. s. v., vågar jag invända, att vi
i så fall inte kunna hoppas att prästerna
inom överskådlig tid skola få sina
löner reglerade.

Reservanterna invända vidare mot det
föreliggande förslaget, att en tjänsteförteckningskommitté
tillsatts och att
riksdagen inte genom ett beslut i dag
om prästernas löner bör binda denna
kommitté. Jag tror emellertid att denna
sida av frågan kommer att upptas av
en annan talare, varför jag inte skall

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya

ingå närmare på denna del av reservanternas
argumentering.

Med dessa kommentarer ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PAULI (kort genmäle): Ilerr talman
! Jag har tillåtit mig att begära ordet
för ett kort genmäle med anledning av att
min ärade utskottskamrat herr Sven Larsson
så ofta tryckte på det förhållandet, att
riksdagen två gånger liar efterlyst prästlönekommitténs
förslag. Herr Sven Larsson
sade, att riksdagen har visat sig särskilt
enveten att få fram detta förslag.
Han yttrade vidare, enligt vad jag också
har antecknat, att han anser att riksdagen
inte bör avvisa ett förslag som
den själv har anhållit om.

Det är väl i alla fall inte riktigt att
identifiera dessa två saker. Riksdagen
har velat ge prästlönekommittén en påminnelse
om att kommittén borde skynda
sig. Att riksdagen beställt ett förslag
från prästlönekommittén är emellertid
en helt annan sak än att riksdagen därmed
på något sätt skulle ha iklätt sig
skyldighet att bifalla det förslag, som
prästlönekommittén kunde komma med.

Jag har även talat med medlemmar
av första lagutskottet, som ju är det utskott
som på sin tid fick igenom dessa
riksdagsuttalanden. Jag har därvid kommit
till den uppfattningen, att de icke
ha tänkt sig saken annorlunda än vad
jag nu sagt.

Herr Sven Larsson hyste bekymmer
för att de utredningar, som jag talade
om och som vederbörande, som jag citerade,
ansågo skulle kunna klaras ganska
fort, skulle leda till att prästerna
inte finge sina löner reglerade inom
överskådlig tid. Jag tror inte så illa som
herr Sven Larsson om dem som skola
utföra dessa utredningar. De skola nog
visa sig kapabla att klara av de erforderliga
utredningarna relativt snabbt. .lag
ber att få ge de män, som skola handha
dessa utredningar, samma förtroendcvotum
som statsrådet Quensel gav tjänstcförtcckningskommittén.

När det slutligen gäller frågan, huru 7

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 31

grunder för avlöningen av präster m. m.
vida det är motiverat eller ej att biskoparna
skola ha lika hög lön som landshövdingarna,
tvekar jag faktiskt om jag
mot den föreslagna ordningen vågar anföra
ett argument, som annars runnit
mig i minnet. Jag läste nämligen i dagens
nummer av Svenska Dagbladet ett
uttalande, som var mycket kritiskt mot
LO-ledningen och vari det hette: »Det
ser ut som om LO-ledningen frestas att
mildra medlemmarnas missnöje med det
fortsatta lönestoppet genom grovt demagogiska
och hädiska angrepp på prästerskapets
lönefråga.» Man frågar sig om
Svenska Dagbladet skämtar eller menar
allvar, när tidningen talar om »hädiska
angrepp». För min del vill jag alls icke
vara hädisk, men när det gäller biskoparnas
löner och representationsanslag
tänkte jag mig från början göra en liten
hänvisning till Skriftens ord om kamelen
och nålsögat!

Herr LARSSON, SVEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara upprepa vad
jag sade redan i mitt förra anförande,
nämligen att prästlönekommittén tillsattes
redan år 1946 och att riksdagen
åren 1947 och 1948 har begärt, att kommittén
skulle påskynda sitt arbete, så
att förslag kunde föreläggas riksdagen.
Kan det inte sägas vara en beställning?

Herr ÖHMAN: Herr talman! Vi äro inte
precis vana vid att den nuvarande regeringen
bedriver en politik som grundar
sig på några fasta principer. Men
den nu föreliggande propositionen går
litet längre i fråga om avvikelser från
vad som man kan uppfatta som regeringens
grundlinje än någon tidigare.
Den skär inte bara igenom regeringspartiets
principiella program, som är
kyrkans skiljande från staten, utan den
står också i klar motsättning til! vad
som är regeringens praktiska politik för
närvarande på det ekonomiska området.

Den allmänna och för arbetare och
tjänstemän benhårda linjen är ju att inte
tillåta någon som helst höjning av lönerna.
Denna ståndpunkt har upprepade

98 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

gånger deklarerats av regeringen, och
den fasthålles så hårt att statstjänarna
sedan den 1 juli 1947 förvägrats att erhålla
sin lagliga rätt till lönekompensation
för prisstegringar. Detta drabbar
statstjänare som för en ofta mycket låg
lön utföra ett mycket värdefullt — och
för samhället absolut nödvändigt — arbete,
vilket man inte gärna kan påstå
att prästerna i allmänhet göra. Det förefaller
därför mig och det parti, som jag
representerar, som om regeringen i första
hand borde ha tänkt på dessa statstjänare
i stället för på prästerskapet.
Men det ligger tydligen regeringen fjärran.
När det är fråga om att tillerkänna
exempelvis en konduktör eller annan
tjänsteman vid statens järnvägar, som
kanske har 400—500 kronor i månadsinkomst,
de tre procent som han enligt
riksdagens beslut skulle ha haft redan
1947, då saknas statsfinansiella möjligheter
och då hotas hela grunden för regeringens
ekonomiska politik. När det
är fråga om att ge anslag till den vetenskapliga
forskningen, vänder regeringen
bildligt talat på femöringen, klagar över
det ekonomiska läget och håller anslagen
på lägsta möjliga nivå. När det gäller
att ge folkpensionärerna en rimlig
dyrtidskompensation, uppträder man
från regeringens sida på samma sätt och
har bara ett bleklagt nej till svar på de
berättigade önskemål som man från det
hållet framför. Men att höja lönerna till
prästerskapet med i genomsnitt 3 000
kronor per person och år stöter inte på
några statsfinansiella svårigheter.

Som här tidigare påpekats skall enligt
propositionen biskoparna erhålla ministerlöner,
och kyrkoherdarna få i genomsnitt
en lön som närmar sig 48 000 kronor
om året plus de bostads- och andra
förmåner som de åtnjuta. Detta är enligt
min mening en utmaning mot en
bred folkopinion och framför allt mot
de arbetargrupper som genom statsmakternas
ekonomiska politik tvingas att leva
på svältgränsen.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att det ju för närvarande inte
råder full sysselsättning bland prästerskapet.
Enligt vad en tjänsteman i so -

cialstyrelsen häromdagen uttalade fölen
tidning som tillhör regeringspressen
skulle man kunna skära ned antalet kyrkoherdar
med något hundratal och samtidigt
minska antalet komministrar avsevärt.
Han pekade på att över 650 pastorat
på landsbygden ha högst 2 500 invånare
samt att prästerna i 300 av dessa
pastorat endast ha omkring 1 500 själar
att vårda, vilket ju måste betyda att
dessa präster ha en ganska maklig tillvaro.

Det förefaller mig som om det vore
mera angeläget för regeringen att ordna
full sysselsättning åt prästerna än att
lägga ned så stor omsorg för att genomdriva
ett principbeslut om en löneförhöjning.

Nu anföres i propositionen att lönesystemet
för präster och biskopar är föråldrat
och därför bör moderniseras. Ja,
det är nog obestridligt att lönesystemet
är föråldrat, men är detta inte fallet för
praktiskt taget alla som är inrutade i det
nuvarande samhällets lönesystem?

För att få det hela en smula mera acceptabelt
anföres i propositionen och i
utskottets utlåtande att förslaget endast
innebär ett principiellt ställningstagande.
Några ekonomiska konsekvenser
skall inte ett beslut medföra förrän stabiliseringspolitiken
är genomförd. Meningen
är således att riksdagen nu skall
fatta ett beslut i princip, och sedan skall
det hela ligga till sig i avvaktan på att
sådana tider inträda då den nuvarande
lönestoppspolitiken inte längre skall tilllämpas.

Denna krydda bär tillfogats anrättningen
för att göra den mera smaklig,
men jag tror ändå inte att förslaget kommer
att tilltala arbetarna och övriga
mindre inkomsttagare. Numera är det
nämligen en ganska utbredd uppfattning,
att regeringen är beredd att hålla
det nuvarande lönestoppet så länge de
nuvarande konjunkturerna bestå, och att
s. k. fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter skola tillåtas endast
i ett annat konjunkturläge, d. v. s.
när krisen på allvar kommer och arbetsgivarna
tro sig ha förutsättning att pressa
ned lönenivån. Senast i söndags för -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

klarade finansministern att lian inte
inom överskådlig tid kunde tänka sig
någon höjning av realinkomsterna för
arbetarna och med dem jämställda. Enligt
regeringens s. k. fyraårsplan förutses
ju en höjning av reallönerna med högst
en procent per år. Det är således väsentligt
andra perspektiv som regeringen
öppnar för prästerskapet än för andra
statst jänare och arbetarklassens stora
massa.

Det bär med rätta påtalats från fackföreningshåll
att prästerskapet om regeringens
förslag går igenom ställes i en
privilegierad ställning i jämförelse med
andra. Prästerna skola nu medan vi ha
högkonjunktur få garanterad en avsevärd
standardhöjning när den s. k. stabiliseringspolitiken
upphör och krisen sannolikt
inträder medan andra löntagare inte
erhålla några garantier alls utan snarare
ha att motse en tid när det blir ännu
svårare att bevara levnadsstandarden.

Gentemot argumentet att prästernas
lönesystem är föråldrat vill jag bara påpeka
att de flesta avtal som gälla på
arbetsmarknaden inte heller äro anpassade
till nuvarande förhållanden. Det är
ganska många år sedan exempelvis metallarbetarnas
avtal var föremål för en
grundlig bearbetning, och det är ett känt
faktum att de löner som stipuleras i metallarbetaravtalet
inte alls motsvara de
faktiskt utgående lönerna. Metallarbetarna
skulle säkerligen hälsa med tillfredsställelse
om de finge igenom en sådan
förändring i avtalet att de nu utgående
lönerna bleve avtalsbundna. Därigenom
skulle vissa garantier skapas mot den
lönenedpressning som arbetsgivarna planera
och som de på vissa verkstäder redan
äro i färd med att praktisera. En sådan
åtgärd skulle inte påverka den s. k.
samhällsekonomiska balansen och inte
alls äventyra den s. k. stabiliseringen,
men regeringen och andra anhängare av
högre prästlöner vilja inte veta av en
sådan avtalspolitik. Den skulle nämligen
ge arbetarna ett bättre utgångsläge när
krisen och lönenedpressningarna komma.

Herr talman! Med dessa få ord har
jag velat motivera den ståndpunkt som

vi intagit från kommunistiskt håll. Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Pauli m. fl. avgivna reservationen. Även
om jag inte kan godkänna alla formuleringar
i dess motivering, innebär ju denna
reservation i alla fall avslag på den
föreliggande propositionen.

Herr BERGH: Herr talman! Man behöver
inte ha lyssnat till herr Öhmans anförande
för att kunna konstatera, att
det i denna fråga tyvärr har kommit in
ganska mycket av känslotänkande. Av
prästlönediskussionen i en del tidningar
under de senaste dagarna bär i varje fält
jag fått det intrycket, att det sätt varpå
denna diskussion förts medverkat till att
frågan bragts in i ett stämningsläge,
som försvårat förståendet av de rationella
synpunkter som måste läggas på
densamma.

Jag vill inte beskylla herr Pauli för
att han i sitt anförande här i kammaren
eller i sin reservation inte skulle ha hållit
tonen på ett sätt, som fördelaktigt avviker
från vad som på en del håll framkommit
i pressdiskussionen. Men jag kan
inte med bästa vilja i världen finna, att
herr Paulis och de andra reservanternas
resonemang är hållbart. Om jag analyserar
deras argument och sammanställer
dem kan jag icke anse, att de riktigt
hänga ihop.

Herr Pauli utvecklade här de skäl, som
också anföras i reservationen och varmed
reservanterna motivera sitt yrkande
om avslag på det föreliggande förslaget.
Reservanterna säga, att de icke anse bärande
skäl föreligga för att nu fatta
bindande principbeslut om en lönereglering,
vilken även skulle innefatta icke
oväsentliga löneökningar. Ett sådant beslut
skulle, fortsätta reservanterna, skapa
en ogynnsam stämning hos de grupper,
vilka ställt sig bakom regeringens
stabi User i ngspol itik, fastän denna gått ut
över dem själva. Reservanterna anföra
för det tredje, att genom ett bifall till utskottets
förslag skulle prästerna placeras
i ett bättre utgångsläge i förhållande
till andra tjänstemannagrupper för den
tid som kommer efter stabiliseringspoli -

100 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

tikens avveckling. I det sammanhanget
göra reservanterna också gällande, att
1949 års tjänsteförteckningskommitté
skulle kunna fft svårt att hävda sina synpunkter
om andra tjänstemannagrupper
till förmån för sina krav kunna åberopa
den förment oförtjänta förbättrade löneställning,
som prästerna bär skulle komma
i åtnjutande av. För det fjärde förklara
reservanterna, att ett beslut i prästernas
löneregleringsfrågor rimligtvis bör
föregås av utredningar av ett antal frågor
som stå i nära samband med löneregleringsfrågan.
Hit höra, säga reservanterna,
frågorna om den kyrkligt-kommunala indelningen
och den prästerliga organisationen
i pastoraten, om stiftsbandet, om
prästvalsbestämmelserna och om finansieringen
av prästlönekostnaderna.

När jag har försökt att analysera de
olika argument, som reservanterna sålunda
ha anfört till förmån för sin ståndpunkt,
har jag som sagt omöjligen kunnat
finna, att de uppräknade argumenten
hänga samman. I reservationen anföres
nämligen, liksom herr Pauli gjorde
här i kammaren, till att börja med, att
reservanterna ingalunda motsätta sig en
rationalisering av prästernas lönesystem
liksom inte heller en förbättring av lönerna
för de sämst avlönade prästerna.
Om man nu godtar tanken på en rationalisering
av det prästerliga lönesystemet,
så ha reservanterna själva ingenting haft
att invända mot att denna rationalisering
sker genom en inplacering i det statliga
lönesystemet. När reservanterna vidare
säga, att de vilja ge de lägst avlönade
prästerna en bättre löneställning, måste
man förutsätta, att detta också skall ske
i samband med denna rationalisering genom
att dessa befattningshavare inplaceras
i det statliga lönesystemet. Den naturliga
slutsatsen av detta resonemang
från reservanternas sida måste bli, att reservanterna
tydligen tänka sig ett lönesystem,
där man på löneskalan bara har placerat
de lägst avlönade prästerna. Den
kritik som reservanterna ha riktat mot
kyrkoherdarnas och biskoparnas löneplacering
måste nämligen enligt min uppfattning
innebära, att den löneskala, som reservanterna
tänka sig, på sin höjd finge

omfatta icke-ordinarie präster och komministrar.
Jag har svårt att föreställa mig,
hur en dylik »rationalisering» av lönesystemet
skulle vara möjlig att genomföra.
I varje fall ha ju reservanterna därmed
inte åstadkommit en löneskala.

Reservanternas andra skäl var, som jag
nyss anförde, att de grupper som ha ställt
sig bakom regeringens lönestoppspolitik
skulle komma att känna sig illa berörda
om prästerna nu tillförsäkrades en löneförbättring.
Det kan visserligen tänkas,
att en del personer komma att känna sig
illa berörda, men jag undrar, om det inte
är på denna punkt som känslotänkandet
kommit in. Det bör nämligen observeras,
att de som eventuellt skulle komma
att kiinna sig illa berörda äro sådana,
som redan äro inplacerade i det statliga
lönesystemet eller som avtalsvägen ha
fått sina inkomster avsevärt förbättrade.
Vad som här föreslås för prästerna är
ju i grund och botten ingenting annat
än en anknytning till 1946 och 1947 års
lönereglementen. Jag har därför svårt
att kunna tänka mig, att sådana grupper
som redan åtnjuta förmånen av en dylik
inplacering med fog skulle kunna resa
några invändningar mot att prästerna bereddes
samma förmån. Jag drar i själva
verket den slutsatsen av reservanternas
resonemang på denna punkt, att de negera
vad de själva tidigare påstått, nämligen
att de i princip vilja rätta till den
eftersläpning som åtminstone på vissa
punkter uppstått i fråga om prästerskapets
löner.

Ett motsvarande resonemang kan föras
gentemot reservanternas påstående, att
prästerna genom vad som bär föreslås
skulle komma i ett bättre läge beträffande
tiden efter stabiliseringspolitikens avveckling
än andra grupper i samhället.
Vad som här föreslås innebär ju, som
jag nyss sade, bara att prästlönernas eftersläpning
skall avhjälpas och att man
åstadkommer jämställdhet mellan prästerna
och andra befattningshavare. Att
åstadkommandet av en sådan jämställdhet
skulle innebära tillskapandet av ett
i och för sig bättre utgångsläge för
framtiden har jag ytterst svårt att begripa.

Onsdagen den 7 december 1919 em.

Nr 31.

101

Ang. nya

Sedan fcommer jag till de! fjärde av de
argument som reservanterna anföra. Det
talas om att en hel del utredningar liade
bort föregå ett principbeslut. Man nämner
bland annat att även den kyrkligtkommunala
indelningen borde ha varit
rationaliserad, inman man går till ett
principbeslut i prästlönefrågan.

När utskottet behandlade den delein
av sitt utlåtande, var jag inte riktigt
med på vad utskottsmajoriteten hade
skrivit utan jag fogade en blank reservation
till utskottsutlåtandet för att få ett
tillfälle att göra ett uttalande på den
punkten. Jag skulle nämligen vilja framhålla,
att när det gäller de kyrkliga kommunerna
och vårt lands uppdelning i
församlingar, får man inte anlägga alldeles
samma synpunkter som i fråga
om den borgerliga kommunindelningen.
Jag tror att det i detta sammanhang är
ganska angeläget att betona, att den
kyrkliga indelningen, församlingsorganisationen
o. s. v., till sin väsentligaste
riktpunkt bör ha beredandet av de yttre
förutsättningarna för en tillfredsställande
själavård. Detta kan leda till den
praktiska konsekvensen, att församlingarna
i en del fall befinnas vara för stora
och i andra fall för små. Jag tror att
man betraktar frågan val ensidigt, om
man när det gäller församlingsindelningen
skulle anlägga ekonomiska och
organisatoriska synpunkter på exakt
samma sätt som i fråga om (ten borgerliga
kommunindelningen. Jag skulle vilja
formulera min principiella inställning
så, att där själavården kan bil tillgodosedd,
må de ekonomiska synpunkterna
vara vägledande.

När det gäller att eventuellt omorganisera
våra församlingar tror jag det
är angeläget att framhålla ytterligare en
synpunkt. En hel del församlingar kunna
mycket väl befinnas vara för små. De
förbättrade kommunikationerna och den
avfolkning, som sker bär och var på
landsbygden, kunna så vilt jag förstår
i sinom tid motivera eu minskning av
antalet pastorat och även antalet församlingar.
Men man rör sig här på ett
mycket känsligt område. Vi ha lagt märke
till att den beslutade eller planerade

grunder för avlöningen av präster m. m.

sammanslagningen av borgerliga kommuner
till större enheter har skapat en
myckenhet av irritation, och jag skulle
tro att det dröjer åtskilliga år, innan
de olika delarna av storkommunerna ha
smält samman och kunna känna sig som
eu enhet. När man börjar röra i församlingsorganisationen,
befinner man sig för
visso på ett ännu mera känsligt område.
Och jag tror att vanliga demokratiska
hänsyn kräva, att man i det stycket
far ganska varsamt fram.

Det är dessa två synpunkter jag'' har
velat framhålla i anslutning till vad utskottet
i sitt utlåtande säger beträffande
en omorganisation av församlingar
och pastorat.

Men så återkommer jag till reservationens
krav att den kyrkligt-kommunala
indelningen helst borde vara avgjord,
innan riksdagen fattar beslut om
nya grunder för avlöningen av prästerskapet.
Det finns väl ingen i denna kammare
som tror, att en sådan omorganisation
kan vara genomförd på kortare
tid än ett par decennier, i varje fält om
den skall ta hänsyn till de faktorer jag
nyss har nämnt. Mena då reservanterna,
att denna fråga skulle vara klar, innan
riksdagen fattar beslut om prästerskapets
avlöningar? Det skulle ju betyda
ett ofantligt långt uppskov med löneregleringen
för denna grupp av befattningshavare.

Reservanterna ha också ett annat utredningsönskemål,
nämligen latt den
uppmjukning av prästvalsbestämmelserna,
som även nämnes ii propositionen
och utskottets utlåtande, egentligen borde
föregå riksdagens beslut om prästlönerna.
Reservanterna säga med full rätt
att den fönflyttningsskyldighct, som nu
föreslås, inte kan leda till praktiska resultat
förrän prästvalsreglerna blivit
uppmjukade. Men jag .tillåter mig att
fråga: Finns det något som helst skäl i
världen för Kungl. Maj :t eller för kyrkomötet
att upptaga frågan om prästvalsreglerna
till prövning, om inte från
riksdagens sida i detta sammanhang ges
en impuls till att så skall ske? Så vitt
jag förslår förhåller det sig så, i motsats
till vad reservanterna påstå, att

102

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

riksdagens beslut i detta sammanhang
måste föreligga, för att en uppmjukning
av prästvalslagen över huvud taget skall
kunna aktualiseras. Riksdagen måste
tydligen här ange en riktlinje, vilken
man sedan har att söka följa.

Reservanterna framhålla också som en
brist, att inte finansieringsfrågan när
det gäller prästlönekostnaderna varit
bättre klarlagd. På den punkten har
statsrådet Quensel nyss uttalat sig, och
vad som här närmast kommer i fråga
blir ju kyrkoavgiftens storlek. Bakom
reservationen döljer sig emellertid på
denna punkt en annan och långt mera
betydelsefull fråga än den låt mig säga
tekniska anordning, som en höjning av
kyrkoavgiften kan innebära. Vad man
syftar på är hela den stora frågan om
kyrkans ekonomiska ställning i vårt
samhällsliv. Denna fråga har sådan
räckvidd och sådan betydelse, att det
sannolikt kommer att dröja många år,
innan reservanternas önskemål på den
punkten äro tillgodosedda, om de någonsin
bli det.

Jag kommer alltså till det resultatet,
när jag diskuterar reservanternas utredningskrav,
att dessa krav, i den män
de ha sammanhang med lönefrågan, kunna
bil aktuella först genom ett riksdagsbeslut
om prästlönerna och alltså äro
följdsatser av ett sådant beslut. Frågan
om förflyttniingsskyldighet och vad därmed
sammanhänger kan Ante lösas, innan
riksdagen bär fattat sitt beslut i
lönefrågan. När jag över huvud sammanställer
reservationens ingress, där man
erkänner behovet av en rationalisering
av det prästerliga lönesystemet och uttalar
sig för en förbättring av de lägst
avlönade prästernas villkor, med allt
vad som sedan säges i reservationen, så
kan jag inte finna annat än att ingressen
och fortsättningen strida mot varandra.

Skulle man följa reservanternas linje,
måste resultatet bli ett mycket långt
uppskov med lösningen av denna fråga.
1947 års lönereglemente för civilförvaltningen
föregicks av ett principbeslut år
1946, och även när det gäller prästlönerna
är det en mängd detaljarbeten som
förutsätta ett principbeslut av riksda -

gen. År 1954 börjar en ny prästlöneregleringsperiod,
och om inte prästlönekommittén
och departementet få riktlinjer
för det fortsatta utredningsarbetet i
form av ett principbeslut, så är det efter
vad jag kan förstå tämligen säkert,
att ett lönereglemente icke kan träda i
kraft förrän efter år 1954. Och då skulle
man intill dess så skett ju ha kvar en
myckenhet arbete, som hör samman med
prästlöneregleringen i dess nuvarande
form.

Samtidigt som jag konstaterar att en
i någon mån vilseledd opinion har ansett
att detta förslag framlagts vid en
olämplig tidpunkt, finner jag alltså att
de rationella skälen tala för att det varit
hög tid att framlägga detta förslag
nu.

Med den motiveringen, herr talman,
vill även jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LODENIUS: Herr talman! Oppositionen
mot denna kungl. proposition
har ju framför allt inriktat sig på att
den nuvarande tidpunkten skulle vara
olämplig för ett förslag av denna art, och
jag skall be att få göra några reflexioner
just i den frågan, även om jag därvid i
viss män kommer att upprepa vad andra
talare här ha sagt.

Det föreliggande förslaget avser ju,
att riksdagen skall fatta ett principbeslut
angående prästernas inordnande i det
statliga lönesystemet och deras inplacering
i lönegrader. Frågan är emellertid
inte därmed avgjord — det har tidigare
påpekats här — utan prästlönekommittén
skall, om riksdagen såsom jag för
min del hoppas antager förslaget, fortsätta
sin utredning på basis av förslaget
och så småningom avge nytt betänkande
i ärendet, och först sedan Kungl. Maj:t
därefter framlagt en ny proposition, kan
riksdagen fatta det definitiva beslutet rörande
avlöningssystemet för prästerna.

I propositionens hemställan framhållas
för övrigt, att löneregleringen är avsedd
att träda i tillämpning på tidpunkt
som framdeles bestämmes. Utskottet
bär för sin del understrukit detta

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

103

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

förhållande och uttalat att det förutsätter
såsom självklart, att denna lönereglering
icke kommer att genomföras, så
länge lönestoppet består. Kungl. Maj :t
får alltså avgöra, när tidpunkten kan befinnas
lämplig för att framlägga nästa
proposition i ärendet, och riksdagen får
då taga slutlig ställning till huruvida
man kan gå in för den här nya löneregleringen.
Med hänsyn härtill kan man
tycka att det, i varje fall ur saklig synpunkt,
är tämligen omotiverat, när i vissa
motioner och även i den av herr Pauli
in. fl. avgivna reservationen uttalas farhågor
för att ett bifall till propositionen
skulle komma att utöva ogynnsamt inflytande
på andra gruppers inställning till
stabiliseringspolitiken och lönestoppet.

I den nämnda reservationen av herr
Pauli m. fl. framhålles att prästerna, om
det föreliggande förslaget antages, skulle
erhålla bättre utgångsläge än flera andra
grupper när det gäller tiden efter stabiliseringspolitikens
avveckling. Man bör
emellertid då komma ihåg, att prästernas
lönereglering så vitt angår lönestandarden
har anknutits till den år 1947 genomförda
allmänna reformen av statstjänstemännens
löner. Att prästerna fått
vänta två och ett halvt år längre torde
till väsentlig del bero på de särskilda
svårigheterna att få någon reda och fason
på det starkt föråldrade och synnerligen
invecklade lönesystemet för prästerna.
Statsrådet Quensel har ju bär
närmare berört just hur invecklat detta
system är, och jag skall inte nu uppehålla
mig vid den saken.

För min del kan jag inte finna att det
iir riktigt att påstå, att prästerna efter
lönestoppets upphävande skulle få ett
bättre utgångsläge än andra grupper. I
verkligheten förhåller det sig ju så, att
prästerna fått vänta längre än de flesta
andra på sin lönereglering, och då nu
ett förslag verkligen föreligger, kan det
inte genomföras på grund av lönestoppet.
Man kan knappast kalla detta en
förmånsställning för prästerna.

Om nu i	iksda	gen inte ens i pri	ncip
vill	antaga	del	förel	iggand	e fiirsl	laget
utan	avslår	■ dets	amma	bland	1 annat	un-
der	åberop	mnd c	av (1	el råi	lande 1	öne-

stoppet, måste väl följden bli att det
komimer att behövas kanske ett par år
efter lönestoppets upphörande, innan
frågan om prästernas lönereglering kan
avgöras av riksdagen. Om man beaktar,
att en reformering av prästlönesystemet
varit aktuell ända sedan slutet av 1920-talet och att det nu föreliggande reformförslaget
är det tredje i ordningen, kan
jag för min del inte finna det rimligt,
att riksdagen nu skulle ytterligare skjuta
på sitt ställningstagande.

Såsom här förut påpekats, har riksdagen
också vid två tillfällen begärt, att
1946 års prästlönekommitté skulle påskynda
sitt arbete, så att en proposition
i ärendet skulle kunna framläggas. Riksdagen
bär gjort dessa uttalanden på förslag
av första lagutskottet, och att utskottet
varit så angeläget att understryka
önskemålet om skyndsamhet sammanhänger
troligen med de erfarenheter
utskottet under de senaste åren bär fått
när det gällt att försöka reglera några
provisoriska lönetillägg för prästerna. Vi
ha därvid i utskottet fått inblick i svårigheterna
att över huvud taget åstadkomma
en något så när rättvis avvägning
just med hänsyn till det mycket
invecklade lönesystem som gällt för
prästerna.

Det sammansatta utskottet påpekar
också, att statsmakterna ha fattat principbeslut
av i det närmaste samma ekonomiska
räckvidd, som det föreliggande
förslaget hav, när det gällt andra kategorier
med likartade förhållanden,
exempelvis övningslärare och kyrkomusiker.
Dessa beslut ha inte ens i fråga
om det slutliga genomförandet gjorts beroende
av lönestabiliseringspolitikens
avveckling.

Herr Pauli har ju här i kammaren liksom
i sin reservation pekat på en Hel
del förhållanden, som enligt hans mening
skulle utgöra hinder för antagande
av den kungl. propositionen, även om
man bortser från frågan huruvida tidpunkten
iir lämplig. Bland annat nämnde
han 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
.lag undrar, om det kan vara så
riktigt att hänvisa till den i detta sammanhang.
Denna kommitté tillsattes ju

104 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

redan en månad efter det att regeringen
framlagt propositionen om prästlönerna
den 1 april, och det bör därför vara tydligt
att regeringen inte har räknat med
att det skulle bli någon olägenhet
för tjänsteförteckningskommittén därest
propositionen om prästlönerna skulle
komma att bifallas av riksdagen. Annars
hade regeringen säkerligen aldrig framlagt
propositionen.

När det gäller frågan om den kyrkligt-kommunala
indelningen och den
prästerliga organisationen i pastoraten
bär jag i likhet med herr Bergh antecknat
en blank reservation till utskottets
utlåtande. Jag kan för min del inte helt
instämma i vad utskottet har skrivit på
den punkten. Jag menar nog att det är
nödvändigt att reglera den kyrkligtkommunala
indelningen. En hel del pastorat
äro helt säkert — såsom också
statsrådet säger i propositionen — alldeles
för små, och jag instämmer till
fullo i vad statsrådet därvidlag bär anfört.
Men jag tror att denna fråga inte
så mycket berör prästerna utan i långt
högre grad församlingarna. Ändringar
böra säkerligen i viss utsträckning genomföras,
men jag tror i likhet med
herr Bergh att man kommer att stöta på
svårigheter just från församlingarnas
sida, när man börjar röra i denna fråga,
och att det av den anledningen kommer
att ta lång tid att ordna denna sak.

Reservationen nämner frågan om
stiftsbandet. Utskottet har ju understrukit
att man i möjligaste mån bör undanröja
de olägenheter, som det skapar.

I fråga om prästvalsbestämmelserna
vill jag i likhet med herr Bergh understryka,
att den saken inte så mycket berör
prästerna, men desto mera församlingarna
och deras rättigheter. Jag tror
att man också i detta fall måste räkna
med att det kommer att dra ut på tiden,
innan det hela hunnit ordnas.

När det gäller finansieringen av prästlönekostnaderna
anmärker reservationen
på att man inte har gjort någon fullständig
utredning och framlagt förslag.
Frågan gäller väl närmast kyrkoavgiften,
och man har ansett att en reglering på
den punkten för närvarande skulle kun -

na anstå. Som bekant är kyrkoavgiften
nu maximerad till 15 öre per skattekrona,
och enligt föredragande statsrådet
skulle en tillämpning av prästlönereformen
under år 1949 ha krävt en
allmän kyrkoavgift av 15,52 öre per
skattekrona. Härtill skulle då komma
ungefär 2 öre per skattekrona för genomförande
av den vid vårsessionen beslutade
reformen av kyrkomusikernas
löner. Så vitt jag förstår, kan det alltså
inte komma att röra sig om några större
belopp. Föredragande statsrådet har inte
funnit anledning att nu taga ställning
till denna fråga, och utskottet anmärker,
att spörsmålet om den allmänna
kyrkoavgiften bättre kan överblickas i
samband med prästlönereformens slutliga
genomförande. Det är möjligt, att
en höjning av kyrkoavgiften är nödvändig.
Avgörande blir bland annat — såsom
herr Pauli mycket riktigt har påpekat
— hur skatteunderlaget kommer
att utvecklas. Under alla förhållanden
synes det dock här röra sig om mycket
måttliga belopp, jag skulle tro på sin
höjd 5 öre per skattekrona. Jag kan för
min del inte finna, att detta kan utgöra
något skäl för att i dag gå emot
den föreliggande kungl. propositionen.

Man har ju också menat — även om
kritiken mest har inriktat sig på tidpunkten
för propositionens framläggande
— att de föreslagna löneförhöjningarna
skulle vara för höga, i varje fall när
det gäller eu del av de befattningshavare,
som här komma i fråga. Man kan naturligtvis
alltid ha delade meningar i fråga
om lönegradsplacering, men det är dock
så att det föreliggande förslaget innebär
en ganska avsevärd reducering av
vad prästlönekommittén föreslagit —
och på denna punkt var kommittén så
vitt jag vet enhällig. I pengar räknat
rör sig skillnaden om 950 000 kronor
per år. Den totala kostnadsökningen i
samband med denna lönereglering beräknas
för övrigt till omkring 7,<; miljoner
kronor per år, men det är att märka
att 2,5 miljoner kronor av detta belopp
avse förmåner, varav prästerna i
likhet med statstjänstemännen i allmänhet
skola göras delaktiga — de innebära

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

105

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

kostnadsersättningar eller äro av social
karaktär. Det återstående beloppet, något
mer än 5 miljoner kronor, representerar
i stort sett löneökningar, men det
beloppet är enligt mitt förmenande inte
alltför avskräckande, när man betänker
att det här gäller cirka 3 000 befattningshavare.

Jag tyckte mig höra, att herr öhman
i sitt anförande var inne på denna fråga.
Han hade kommit fram till att den
genomsnittliga löneökningen skulle utgöra
cirka 3 000 kronor per år och befattningshavare.
Detia kan, så vitt jag
förstår, inte vara riktigt. Det är ju inte
någon lätt sak att göra sådana beräkningar,
eftersom lönen för varje prästman
nu kan sägas vara individuellt beräknad.
Men vidare ber jag att få erinra
om vad föredragande statsrådet i detta
avseende har anfört. Han säger: »Beräkningar,
som jag låtit utföra, utvisa, att
för de ordinarie och icke-ordinarie församlingsprästernas
vidkommande de årliga
medellöneökningarna i första, andra,
tredje och fjärde löneklasserna utgöra
för kyrkoherde respektive 330, 900,

1 450 och 2 020 kronor, för komminister
respektive 440, 1 120, 1 800 och 2 480
kronor samt för kyrkoadjunkt respektive
700, 1 300, 2 010 och 2 670 kronor.
För pastoratsadjunkterna innebär löneregleringen
vid en inplacering i Ce 22
— således efter 3y2 års tjänstgöring —
en genomsnittlig löneökning å 1 100 kronor.
Om de nuvarande lönerna, som icke
äro dyrortsgrupperade i egentlig mening,
antagas avse dyrortsgrupp 1, skulle
av de angivna medelökningarna för kyrkoherde
omkring 600 kronor kunna sägas
utgöra löneförbättringar på grund
av övergång till ett lönesystem med efter
dyrort graderade lönebelopp. Motsvarande
''dyrortstillägg’ uppgå för komminister,
kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt
till ungefärligen respektive 810,
950 och 670 kronor.»

lag tror därför det är felaktigt att
räkna med att löneökningen skall bli så
stor som herr öhman här angav.

Jag skall, herr talman, avstå från att
gå in på en ytterligare diskussion av detaljerna
i denna fråga, dels är tiden

långt framskriden, dels — och framför
allt — har ju föredragande statsrådet
här i detalj redogjort för Kungl. Maj:ts
förslag. Jag har för min del inte kunnat
komma till något annat resultat vid behandlingen
av detta ärende i utskottet
än att det helt enkelt är ett rättvisekrav,
att prästerskapets löner nu regleras
åtminstone i princip, så att prästlönekommittén
kan fortsätta sitt arbete
och en ny proposition i ärendet så småningom
föreläggas riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Om man verkligen skulle våga sig på att
analysera motiven till det hårda motstånd,
som har gjort sig gällande mot
denna proposition, och alldeles bortse
från de olika detalj argument, som herr
Pauli och andra reservanter ha radat
upp och som ju ur lönereglerarsynpunkt
äro alldeles värdelösa, så skulle jag tro
att man i stort sett får räkna med två
olika grupper. Lönestoppsivrarna, som
anse att man inte får göra något undantag
från regeln om lönestopp, äro väl
den största gruppen bland dem, som ha
skrivit på avslagsmotionen. För en annan
grupp har väl ställningstagandet, vare sig
vederbörande äro riktigt på det klara
med det eller inte, influerats av en allmän
antiklerikalism. Sedan är det ju
klart, alt man sopar runt i alla hörn för
att få fram de olika reella skäl, som
möjligen kunna åberopas mot det föreliggande
förslaget — men skälen bli också
därefter.

Jag har suttit i åtskilliga år på den avdelning
i statsutskottet, som har hand om
de flesta löneregleringarna, och jag får
säga, att jag sällan sett någon lönereglering,
som har varit så i alla avseenden
perfekt motiverad som den bär föreliggande.
Herr Sven Larsson har också på
ett alldeles utmärkt sätt påvisat detta i
sitt anförande. Om man skall se denna
fråga ur rent löneregleringsteknisk synpunkt,
herr Pauli, går det därför inte att
dra fram sådana skäl som herr Pauli i
del avseendet här framfört och delvis

106

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

också tagit in i reservationen, utan då
måste väl något av de andra två motiven
ligga bakom.

Till dem som anse, att den nu föreslagna
löneregleringen kan menligt inverka
på lönestoppet, skulle jag vilja säga,
att regeringen väl måtte vara den
första att inse en sådan sak. Det är ju
den, som härvidlag lett utvecklingen, och
därför borde den väl kunna få det socialdemokratiska
partiets förtroende
även i deta fall, när den har det i så
stor utsträckning i övrigt just när det
gäller lönefrågor.

Det siffermässiga i denna fråga ha reservanterna
tydligen också fått om bakfoten.
Herr Lodenius sade i slutet av sitt
anförande, att man rimligen måste räkna
ifrån det uppskattade värdet av de
sociala förmåner, som en anslutning till
det civila avlöningsreglementet medför.
Det räcker emellertid inte med det, utan
man måste sedan också räkna ifrån de
bostadsbidrag, som prästerskapet skall
betala tillbaka kontant. Det har varit
mycket svårt att få klarhet i fråga om
hur mycket det är; det torde helt enkelt
inte vara möjligt att exakt ange storleken
av de belopp, som på detta sätt tillföras
det allmänna. En av prästlönekommitténs
ledamöter uppskattade emellertid under
utskottsbehandlingen — jag står inte
själv under utskottsutlåtandet, men jag
har ändå deltagit i hela realbehandlingen
av ärendet — de influtna bidragen till
ungefär 2,5 miljoner kronor. Då har man
alltså reducerat hela löneförbättringen
till ungefär 2,5 miljoner kronor, som skola
delas upp på de 3 000 befattningshavarna.
Det innebär, att de äro inplacerade i
lägsta möjliga lönegrad, som inte ger en
löneförsämring, möjligen med undantag
av några av de lantpräster, som ha det
sämst ställt och som ofta ha sämre avlöningsförmåner
än stinsen och folkskolläraren
i församlingen, vilket väl knappast
kan anses riktigt med hänsyn till
den mycket centrala ställning de intaga
—- inte minst gäller detta i landsbygdspastoraten.
Argumentet med lönestoppet
kan altså reduceras avsevärt, förutom
det att löneökningen ju i nuvarande läge
inte är aktuell.

Jag skulle till herr Pauli vilja säga, att
han under utskottsbehandlingen bort få
klart för sig att prästlönekomittén över
huvud taget inte kan sätta i gång med
något arbete i större utsträckning — man
kan säga med den andra hälften av sitt
arbete — om vi inte här fatta ett principbeslut.
Detta gör att jag vid en närmare
analys finner det omöjligt att ur
lönestoppssynpunkt gå emot förslaget, i
all synnerhet som utskottet skrivit, att
det skall genomföras först när lönestoppet
inte längre utgör något hinder.

Vad man sedan skall säga till dem, som
av antiklerikala skäl vilja att prästerna
skola föra en så usel tillvaro som möjligt,
vet jag inte. Men om det skulle finnas
någon som hyser en sådan uppfattning
skulle jag vilja säga till herr
Pauli, att på det sättet utrotar man inte
kristendomen här i landet. Det kommer
alltid att finnas människor — om de så
skola svälta sig fram hela livet — som
äro villiga att tjäna kyrkan. Det kan till
och med tänkas att man därigenom uppväcker
krafter, som verka i rakt motsatt
riktning.

Sedan skulle jag vilja säga att om herr
Pauli vore lektor i filosofisk propedeutik,
i vilket ämne logik ingår såsom ett delämne,
skulle han inte ha gjort sig förtjänt
av den lönegrad som lektor, i vilken
han placerats. Han säger nämligen
här, att han inte vill ha någon lönereglering
över huvud taget, därför att
det är principiellt förkastligt att i denna
tid genomföra en sådan reform, men i
nästa ögonblick säger han i en replik
till herr Sven Larsson, att hans avvisande
hållning beror på att det är ett så
dåligt förslag som här lagts fram. Herr
Pauli får väl ändå välja endera av dessa
två saker, ty båda kan man väl inte
samtidigt anföra såsom skäl för att inte
vilja vara med om en reglering.

Jag skall, herr talman, inte göra mig
skyldig till att prata bort den sak, som
jag vill gagna, genom att hålla på för
länge. Jag har endast velat tillföra debatten
dessa som jag hoppas såsom korta
uppfattade reflexioner, och jag ber med
vad jag sagt att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

107

Ang. nya

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Eftersom
jag råkar komnia efter herr Mannerskantz
vill jag börja med att säga,
att hans anförande föranleder den reflexionen,
att man måste fara varligt
fram, när man försöker tillskriva människor
motiv, som de inte på något sätt
ha redovisat. Reservanterna ha i sitt yttrande
endast hänvisat till stabiliseringspolitiken
och lönestoppet och ingenting
annat. Jag talade i morse med en person,
vars allmänna attityd mot kyrkan
och kristendomen det inte finns någon
anledning att ett ögonblick dra i tvivelsmål.
Han ansåg sig ändå befogad
att grubbla över vilken ståndpunkt han
skulle intaga i prästlönefrågan. Jag tror
inte man främjar vare sig kristendomens
eller kyrkans sak genom att på
ett summariskt sätt beskylla andra för
att drivas av mindervärdiga motiv.

Efter detta skall jag fatta mig kort
och endast redovisa vad som för mig
varit vägledande och bestämmande, när
jag gått att ta ställning till frågan.

Ett positivt beslut i kväll skulle innebära
en begynnande avveckling av ett
lönesystem, som under mer än tre decennier
har känts synnerligen besvärande
och som numera har utvecklats till
ett veritabelt vildsnår, där endast experterna
kunna hitta rätt. Därest vi få
igenom denna löneplan, ha vi därmed
skapat en fast utgångspunkt för att
kunna fortsätta rationaliseringsarbeiet
bland annat beträffande pastoratsindelningen,
en fråga som med varje år kommer
att få en allt större aktualitet till
följd av omflyttningar och förändringar
i samhällslivet. Jag anser vidare, och det
är det tredje skälet, att vi genom att
lösa denna lönefråga också visat en akt
av rättvisa åt en kår, som länge har
varit eftersatt och av vilken många medlemmar
åtnjutit löner, som inte stå i
paritet med deras utbildning.

Jag kan inte dela den mening, som
förts fram under debatten, att man i
detta fall skulle ha skyndat för fort. Jag
måste, om också blott för ett ögonblick,
i det sammanhanget dröja vid herr
Paulis argumentation. Jag återkommer
därvid till första lagutskottets yttrande

grunder för avlöningen av präster m. m.

år 1947, när utskottet i sitt utlåtande
över prästlönekommitténs förslag jagade
på och ville att man snabbt skulle
komma fram med ett förslag i frågan,
och jag hänvisar till yttrandet den 20
maj 1948, alltså så sent som i fjol, d vilket
första lagutskottet i ännu mera
energisk ton framhöll, att för varje dag
som går blir läget alltmer komplicerat
och otillfredsställande. Utskottet gav
sig till och med in på spekulationer och
yttrade, att även om förslaget skulle kunna
framläggas för 1949 års riksdag skulle
inte löneregleringen kunna träda i
kraft förrän den 1 januari 1950. Detta
tyder på — och det underströks ytterligare
av utskottets dåvarande ordförande,
ledamot av andra kammaren — att
första lagutskottet hade en allvarlig
önskan att man snart skulle komma
fram till en lösning.

Det finns naturligtvis detaljer i detta
ärende, som kunna ställas under debatt,
men åtminstone enligt man begränsade
erfarenhet kan över huvud taget inte en
lönereglering genomföras utan att man
på vissa punkter kan säga, att här skulle
man ha reglerat på ett annat sätt och
givit mer eller mindre.

Det väsentliga är emellertid för mig
att det skulle skapa en stark känsla av
orättvisa och obillighet om icke den kår
det nu gäller finge komma i åtnjutande
av en lönereglering, som staten har tilllåtit
gentemot andra mycket stora grupper
och kårer. Jag kan inte dela de farhågor
som framförts att ett bifall till utskottets
förslag skulle medföra så farliga
verkningar, att man måste varna
riksdagen att gå denna väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet föreslagit.

Ilerr LUNDQVIST: Herr talman! .lag
uppkallades all begära ordet under herr
Paulis anförande. Herr Paulis argumentering
på vissa punkter förefaller mig
nämligen vara sådan, att den inte kan
betecknas såsom hållbar.

Redan i början av sitt anförande tog
herr Pauli upp eu jämförelse mellan
biskoparna och landshövdingarna, och

108

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

han hävdade med ganska stor bestämdhet,
att utvecklingen sedan 1860-talet
skulle ha gått i den riktningen, att man
rättvisligen inte längre borde upprätthålla
deras inbördes likställighet. Jag
skall för min del inte yttra mig om huruvida
utvecklingen gått i den riktning,
som herr Pauli angav beträffande landshövdingarna,
men när man hör och läser
vad herrar landshövdingar själva anse
i fråga om utvecklingen av deras ställning,
när man hör allt klander mot den
kringskurenhet, som betecknar deras
verksamhet för närvarande, och de anmärkningar
som riktas mot centraliseringen,
får man nog den uppfattningen,
att landshövdingarnas ställning inte har
karakteriserats av någon märkbar förstärkning.
Beträffande biskoparnas ställning
tror jag däremot att förhållandet
måste sägas vara ett annat. Jag skall
inte närmare gå in på detta spörsmål.
Jag tror för min del att det är ganska
svårt att över huvud taget träffa ett rättvist
avgörande, när det gäller att jämföra
befattningar på så vitt skilda verksamhetsfält,
detta inte bara när det gäller
dessa högre befattningar utan också
befattningar längre ned på skalan.

Herr Pauli frågade varför det var så
förfärligt bråttom att genomföra denna
reform och varför man inte kunde vila
på hanen. Jag kan förstå att denna
»brådska» under en period med proklamerat
lönestopp kan väcka reaktion
inom vissa kretsar, som inte ha klart
för sig hur frågan egentligen ligger till.
Jag skulle emellertid vilja säga, att det
är högst beklagligt att denna fråga inte
kommit till en lösning tidigare. Det
hade ur alla synpunkter varit utomordentligt
lyckligt, om den hade kommit
fram på ett tidigare stadium. Jag förstår
att detta inte varit möjligt, men
det hade varit att bättre tillgodose rättvisekravet,
om dessa befattningshavare
samtidigt med de övriga befattningshavarna
i det allmännas tjänst hade fått
den standardförbättring, som statsmakterna
ansett vara skälig.

Det förvånar mig också en smula att
i dag just höra talet om att vi inte nu
skola vidtaga några som helst åtgärder,

som kunna syfta till en förbättrad löneställning.
Bara i dag för en vecka sedan
vid ungefär samma timme på natten hade
vi att behandla den stora pensionspropositionen
nr 200. Vid det tillfället
drog man sig inte på något sätt för att
redan från den 1 januari 1950 genomföra
högst betydande förbättringar i pensionshänseende
för en mångfald olika
befattningshavare i det allmännas tjänst.
Jag klandrar inte alls detta — jag själv
arbetade för att få ytterligare förbättringar
till stånd — men varken från herr
Pauli eller från någon av dem, som här
stå som reservanter, hörde man då talas
om något av den betänksamhet och
de skäl, som i dag anförts mot att vidtaga
förberedande åtgärder för en rättvisare
löneställning för prästerskapet.

Det var ett annat uttryck i herr Paulis
anförande, som också frapperade mig.
Han sade att vi ju inte alls veta, hur
utvecklingen kan komma att bli — om
det över huvud taget blir möjligt för
staten att betala de löner, som nu föreslagits
i propositionen. Jag kan inte heller
i detta sammanhang låta bli att
tänka på vad som hände i denna kammare
för en vecka sedan, inte i samband
med behandlingen av pensionspropositionen,
utan i samband med behandlingen
av den fråga, som upptog kammarens
tid nästan hela dagen — subventionerna.
Då hördes det sannerligen inga sådana
toner i fråga om den framtida utvecklingen.
Då fanns det knappast någon
gräns för den optimism inför framtiden,
som man ansåg sig kunna räkna
med.

Det skulle emellertid vara intressant
att höra litet närmare om innebörden
i herr Paulis resonemang. Om man ställer
sig tveksam till frågan, huruvida man
principiellt skall våga godkänna de nu
föreslagna lönerna, därför att man räknar
med en kommande nedåtgående konjunktur,
är det då herr Paulis tanke
att vi skola räkna med en allmän
standardsänkning för alla statens befattningshavare?
Jag nöjer mig till att börja
med denna fråga. Jag ställer den, därför
att vi ju alla veta att statens befattningshavare
sedan ett par år tillbaka

Onsdagen den 7 december 1949 ein.

Nr 31.

109

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

frivilligt avstått från en viss procent av
den dyrtidskompensation, vartill de varit
berättigade, och detta har skett efter
sådana uttalanden av regeringen och
riksdagen, att man väl knappast kunnat
räkna med att en försämring skulle
kunna följa på denna frivilliga uppoffring
från dessa befattningshavares sida.
Eller menar herr Pauli, att det endast
är prästerskapet, som även i fortsättningen
skall behålla en lönestandard, som
är lägre än alla övriga med dem jämförliga
befattningshavares i det allmännas
tjänst? Vad man än må säga om en
sådan tankegång, så vittnar den i varje
fall inte om någon större vilja att skapa
rättvisa åt olika grupper.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa uttalanden. Jag skall inte uppta till
debatt de olika detaljspörsmålen om inplaceringen
av den ena eller andra gruppen
i den ena eller den andra löneklassen,
ehuru det nog är frågor, om vilka
man på vissa punkter kan ha olika meningar.

Såvitt jag förstår motsvarar det föreliggande
förslaget i allt väsentligt de
krav, som böra ställas på en lönereglering,
sådan som det här är fråga om.
Då därtill kommer, att det måste framstå
som ett rättvisekrav av hög styrka
att även befattningshavarna i kyrkans
tjänst få åtminstone någon försäkran om
en rättvisare lönesättning, ber jag att få
ansluta mig till utskottets hemställan, till
vilken jag alltså yrkar bifall.

Herr PAULI (kort genmäle): Herr talman!
Jag kan knappast underlåta att begära
ordet för kort genmäle, ty jag har
ju utsatts för en hel skur av pilar både
från den siste ärade talaren och från
partikamrater till honom.

Vad herr Mannerskantz anförde skall
jag inte gå närmare in på. Jag tycker atl
han fick tillräckligt svar på tal av herr
Göransson.

Herr Lundqvist är litet svår alt tillfredsställa,
när han underkastar mig
detta katekesförhör. Vad menar egentligen
herr Pauli? frågar lverr Lundqvist.
Ja, vad är det jag har tillåtit mig att sä -

ga? Jo, att vi här inbjudas att fatta ett
principbeslut, som går löst på 10 miljoner
kronor, och då fråga vi, om det är
nödvändigt att fatta ett sådant beslut
redan nu, när vi lika gärna kunde vänta
och få en fastare grund att stå på i
fråga om den ekonomiska utvecklingen.

Herr Lundqvist drar den slutsatsen,
att antingen måste jag mena, att det, om
konjunkturerna gå nedåt, måste bli löneoch
standardsänkningar över hela linjen,
eller också måste jag mena, att prästerskapet
skall försättas i ett läge av
proletarism och slum.

Det var visst herr Mannerskantz, som
insinuerade att jag hade bristfälliga
kunskaper i logik. Jag ber att få upplysa
herr Mannerskantz om att jag länge
undervisat gymnasister i detta ämne,
och jag är inte okunnig om logikens lagar.
Men jag tycker nog, att herr Lundqvist
är en smula »hyperlogisk», när
han söker pressa mina yttranden på det
sättet.

Han använder ordet »ohållbart» om
vad jag sagt vid jämförelsen mellan biskoparna
och landshövdingarna. Vad
kom herr Lundqvist själv till för resultat
beträffande denna jämförelse? Jo, att
det är ganska svårt att bedöma så skilda
verksamhetsfält som dessa. Det är också
vad jag tycker. Och därför anser jag inte
att man har så starkt sakligt underlag
när man utan vidare säger, att dessa båda
kategorier skola ha samma löneställning
och att biskoparna skola ha hälften
av landshövdingarnas representationsbidrag.
Jag tycker i likhet med herr
Lundqvist, att det är ganska svårt att
bedöma denna fråga. Men jag vill inte
gå så långt att jag om herr Lundqvists
resultat fäller det omdömet, att det är
ohållbart.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag tackar herr Pauli för
att han inte fällde det omdömet, men
jag tror inte heller att det hade varit
berättigat att göra det.

Beträffande jämförelsen mellan biskopar
och landshövdingar vill jag säga, alt
jag inte på något siitt velat uttala mig

110 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

om huruvida det kan vara riktigt eller
inte att de ha samma löneställning. Jag
bara replikerade i anledning av herr
Paulis första anförande. Jag förmodar,
att när man inom regeringen avvägt lönesättningen
för biskoparna har man
också tagit hänsyn till det arbete de i
dag ha att utföra.

Beträffande den andra frågan vill jag
säga, att herr Pauli ganska bestämt gav
uttryck åt den uppfattningen, att framtiden
var så pass oviss, att man inte
kunde veta om det var möjligt att få ut
de löner som föreslås. Under sådana
förhållanden är det väl ganska naturligt,
att jag frågar, om det är hans mening
att det skall bli en allmän lönenedsättning,
eller att det bara är prästerskapet
som alltjämt inte skall komma i åtnjutande
av samma löneställning som övriga
tjänstemän i det allmännas tjänst.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
skulle vilja tillägga några synpunkter i
denna fråga, som hittills inte kommit
fram i debatten.

Jag kanske emellertid får lov att först
säga några ord om den tjänsteförteckningsrevision,
som har spökat i diskussionen.
Det har sagts, att den kommitté,
som skall arbeta på detta område, inte
alls behöver känna sig oroad av det förestående
inordnandet av de prästerliga
lönerna i vissa löneklasser. Den kan,
menar man, lugnt fortsätta sitt arbete.
Jag vill på denna punkt rätta ett missförstånd.

Anledningen till att vi i vår reservation
över huvud taget talat om tjänsteförteckningskommitténs
arbete är att
det inom denna kommitté pågår en värdering
och omvärdering av en mängd
arbetstagarkategoriers lönesättningar.
Man skall pröva huruvida lönesättningen
för alla möjliga grupper, vaktmästare,
kanslibiträden, telefonister, maskinister,
ingenjörer — från generaler till
borstbindare, bara de äro anställda i
statens tjänst ■—- motsvarar deras arbete
och står i rätt relation till andra gruppers
lönesättningar. Kommitténs arbete
omfattar alltså alla möjliga grupper på

en gång, och något resultat av kommitténs
arbete kan därför inte väntas föreligga
klart förrän om kanske tre, fyra
år, optimistiskt räknat. När man nu bryter
loss en relativt högt avlönad grupp
— vilket man visst också tänker göra
när det gäller byråcheferna — och fattar
ett principbeslut i fråga om denna
grupps lönesättning, komma givetvis de
övriga statstjänstemannagrupperna att
fråga sig, varför inte också de kunna få
en dylik inteckning i framtiden, utan
måste vänta för att få sina krav prövade
i ett sammanhang, och därtill vänta
så länge! Det är inte svårt att förstå, att
det är där poängen ligger och inte i bekymren
för tjänsteförteckningskommitténs
arbete i och för sig.

Jag kan också få lov att säga till herr
Lundqvist — som här sist talade med
sådana känsliga tonfall om de prästerliga
lönerna, som om det gällde ett skriande
rättvisekrav och i högsta grad beaktansvärda
fordringar på en förbättring
— att man ju med ett visst intresse
kan observera, vad som på denna punkt
anförts i utskottsutlåtandet. Där heter
det, att endast om den nya regleringen
ur befattningshavarnas synpunkt blir
»något så när tillfredsställande», kan
det undvikas att ett större antal präster
föredraga att kvarstå med lön enligt det
gamla systemet och att detta därigenom
delvis konserveras för årtionden. Ja, situationen
är alltså tydligen inte värre
än att de gott kunna stå kvar i det gamla
systemet, men nu vill man locka över
dem till det nya systemet genom förbättringar
på något tusental kronor. Det
är ju en annan syn på läget än att här
skulle gälla en mycket missgynnad
grupp. För övrigt har jag såsom reservant
gått med på att det inte är några
lysande löner, som de lägst avlönade
prästerna ha, och jag anser, att man
mycket väl därvidlag kan ifrågasätta en
förbättring. Men jag har inte ansett det
nödvändigt att för den skull också reglera
ärkebiskopens, biskoparnas och
kontraktsprostarnas löner.

Det är i och för sig intressant att
Kungl. Maj :t nu gjort ett försök att rationalisera
det irrationella och att ytter -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

111

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ligare förstatliga statskyrkan ett stycke,
i stället för att lossa på banden mellan
kyrkan och staten. I och med att riksdagen
beslutar, att prästerna skola inrangeras
i det statliga lönesystemet och
åtminstone i någon ringa mån bli förflyttningsskvldiga,
måste man ju säga, att
bandet mellan kyrkan och staten väsentligt
förstärkts. Det är intressant att konstatera,
att denna utveckling leds av en
regering, vars principprogram visst fortfarande
innehåller kravet på kyrkans
skiljande från staten. Den nuvarande tendensen
pekar alltså inte i liberalistisk
riktning men den har mycket intressanta
konsekvenser. För min del ser jag saken
så, att i och med att man här så klart
och tydligt placerar prästerna såsom
statstjänstemän, måste man väl också
börja anlägga nya och klarare synpunkter
på exempelvis en sådan fråga som
den angående äganderätten till den kyrkliga
jorden.

Om det nu är meningen, att man skall
gå denna väg och alltså inte skilja kyrkan
från staten, utan göra prästerskapets
tjänstemän till rena statstjänstemän,
förefaller det mig ändå som om man börjat
i galen ända vid denna s. k. rationalisering.
Det hade varit mera sunt och
rationellt att först klarlägga grunden beträffande
finansieringen av de prästerliga
statstjänstemännens löner, att sedan
bestämma pastoratens antal och det
ungefärliga antalet tjänstemän inom dessa
och att slutligen, vid lämplig tidpunkt,
efter en jämförelse med andra gruppers
löneställning, bestämma hur stor lön varje
prästerlig befattningshavare skall ha.
I stället har man skjutit hela frågan
om den nya pastoratsindelningen på
framtiden; vi ha hört upprepade gånger
här i kväll, att (len frågan ligger fullkomligt
i det blå. Man bar lämnat frågan
om prästlönernas finansiering alldeles
därhän, och man börjar med att
fixera lönerna för varje särskild tjänst.

Denna påtagliga iver i fråga om de
individuella lönernas bestämmande är
ganska anmärkningsvärd. Den kan vid,
när det giiller prästerna själva, betecknas
som »mänsklig, alltför mänsklig».
Men jag förstår mindre dem som i den

frågan ha att bevaka de allmänna intressena.
Frågan om var pengarna skola
tas är, mina damer och herrar, i detta
sammanhang betydelsefull och av intresse.
Tillåt mig fästa kammarens uppmärksamhet
på att så länge prästlönerna
icke ingå i den allmänna budgeten,
liksom t. ex. lärarlönerna, utan finansieras
på ett invecklat och medeltidsmässigt
siitt, dels via allmänna kyrkofonden
och dels av pastoraten, och så länge
pastoraten i sin tur hjälpa till med att
finansiera kyrkofonden, står man kvar
med en stor fot i medeltiden, trots att
lagen om kyrkofond inte är äldre än
från 1932.

Det nu gällande systemet för finansiering
av prästlönerna är varken ur förvaltningssynpunkt,
ekonomisk synpunkt
eller demokratisk synpunkt hållbart.
Jag erinrar om att den allmänna kyrkoavgiften
uttages med vissa ören per
skattekrona, alltså icke enligt en progressiv
beskattningsmetod utan på samma
sätt som kommunalskatten. Det riktiga
vore givetvis, att bördan av de
kyrkliga tjänstemännens löner fördelades
på befolkningen enligt samma progressiva
beskattningsgrunder som gälla för
övriga statstjänstemäns löner. Och nu
kommer ju detta redan befintliga missförhållande
att ytterligare skärpas genom
den nya ordningen, därför att de
nu föreslagna betydande lönehöjningarna
komma att föranleda, att kyrkoavgiften
måste höjas. Det i lagen om
kyrkofond stadgade grundbeloppet om
15 öre per skattekrona kommer icke
att räcka till, utan lagen måste ändras.
.lag vill vända mig särskilt mot denna
konsekvens av förslaget, att det kommer
att medföra en höjning av de speciella,
icke progressiva skatter, som kallas den
allmänna kyrkoavgiften.

Men bär iir också cn annan sak att
observera, mina damer och herrar! Man
kan ta för givet, att den ökade börda
som liigges på befolkningen för att finansiera
de prästerliga lönerna kommer
att skärpa kravet på rätten att utträda
ur statskyrkan. Dissentcrlagstiftningen
aktualiseras. Det skulle vara av stort
intresse att få veta, hur Kungl. Maj:t

112

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

tänker sig fortsättningen på den punkten.
Skall hela frågan om rätten att utträda
ur statskyrkan läggas på hyllan?
Om inte, blir det ju uppenbarligen så,
att när en stor mängd kyrkoavgiftsbetalare
falla bort, så kommer bördan att
ytterligare ökas för dem som stå kvar
i statskyrkan.

Alla dessa synpunkter och konsekvenser
av löneförslaget har man som sagt
nu skjutit alldeles åt sidan. Men man
kommer naturligtvis ändå inte ifrån
följderna av att man börjat med att
fixera lönerna utan att först rationellt
lösa finansieringsfrågan.

Jag skulle också vilja säga, att när
man i utskottet ivrigt har frågat, varför
det skulle vara så nödvändigt att
som nu skett börja just med ett principbeslut
om de olika prästerliga befattningshavarnas
placering i särskilda lönegrader,
så har det inte givits något
annat svar än det man här hört, nämligen
att den ordningen skulle vara alldeles
nödvändig för att prästlönekommittén
skall kunna fortsätta sitt arbete!
Det är ju inte något skäl, som man kan
ta på allvar. Det vore ju mycket enkelt
att fatta ett principbeslut om att
prästerna böra inplaceras i den statliga
löneskalan; det skulle vi alla ha
varit med om utan opposition. Då hade
det också enligt min mening varit möjligt
att lösa frågan om de sämst avlönade
yngre prästernas löneförhållanden
på det sättet, att man lovat dem en viss
förbättring, när den rätta dagen kommer.
I stället har frågan nu lagts upp
på det sättet, att det skall anses omöjligt
att i princip bestämma en förbättring
av pastoratsadjunkternas löner utan att
fortsätta hela vägen upp på löneskalan,
ända upp till ärkebiskopen! Nödvändigheten
av detta tillvägagångssätt är helt
enkelt inte övertygande.

I utskottets utlåtande liksom i den
kungl. propositionen har anförts, att
man »senare» får ta ståndpunkt till »med
reformen sammanhängande konstitutionella
spörsmål». Detta synes mig vara
ett alltför enkelt sätt att komma ifrån
viktiga och grundläggande frågor av
både principiell och praktisk natur.

Jag vill också i all skyndsamhet säga
några ord om det väsentliga, nämligen
frågan om lönestoppet. Det är givetvis
regeringen, som har ansvaret, om den
nu vill få fram ett riksdagsbeslut, som
kommer att vålla stark oro på den allmänna
arbetsmarknaden och inom statliga
och kommunala tjänstemaninagrupper.
Jag försäkrar damerna och herrarna
här, att ni underskatta den oro, som
detta förslag vållar. Man får det intrycket,
när man åhör denna debatt, att här
inte finns tillräcklig kontakt med vad
folket ute i landet tycker och tänker om
denna sak. De svårigheter som redan nu
föreligga att hålla tillbaka mycket välbefogade
löneförbättringskrav komma att
förstoras och förstärkas genom det beslut
som riksdagen troligen går att fatta
i kväll.

Jag säger att det givetvis i första hand
blir regeringens sak att möta dessa svårigheter,
eftersom den har ansvaret för
situationen. Men det kommer att angå
hela landet, om och när vi råka in i en
period av mer eller mindre svåra konflikter
på alla möjliga avsnitt av arbetsmarknaden.
Det kommer att angå oss
alla såsom medborgare, som kommunalmän,
som företagare, när denna stora
oro bryter in och när den relativa, provisoriska
balans, som nu råder, skall avlösas
av en allmän kamp och av svåra
strejker, kanske inte bara bland eftersatta
arbetargrupper utan också bland
diverse ämbets- och tjänstemän, på ytterst
viktiga punkter i förvaltningen —
vilka f. ö. redan låtit höra av sig. Vi
skulle inte alls bli förvånade, om snart
nog juristgrupper eller läkargrupper
presentera sina krav och deklarera: Få
vi ingenting i dag, må det vara hänt,
men vi vilja ha garanti för att komma
upp till betydligt bättre löner iså snart
lönestoppet är slut.

Man talar nu helt glatt och lätt om
den ljusa dag, när lönestoppet skall upphöra.
Jag tror att de som ha ansvaret för
tillståndet här i landet ha all anledning
att mycket noga förbereda sig på den
dagen och försöka göra allt för att övergången
till en friare ordning skall bli
så föga kaotisk som möjligt. Det borde

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

113

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

ju inte vara svårt att förstå, att många
och stora befattniingshavargrupper nu
komma att begära — det vore ingenting
orimligt alls — precis samma förmån
som härmed skall beredas prästerna!

Det är sant, som vissa av herrarna här
påpekat, att liknande beslut redan fattats
beträffande vissa andra statstjänstemannagrupper
och att detta har passerat
mera i tysthet. Ja, det förhåller sig så.
Men nu har i alla fall denna fråga blivit
i allra högsta grad observerad, och
detta inte på grund av någon organiserad
agitation, utan reaktionen mot förslaget
har kommit spontant och så småningom
och växt sig allt starkare. Man
kommer att kräva från andra grupper,
att även de skola få bindande förhandslöften
om väsentliga ''löneförbättringar
så snart lönestoppet upphör. Det är vad
som kommer att krävas: inga löneökningar
nu, men en guldkantad inteckning
för framtiden, som förfaller till
betalning om ett eller ett par år!

Och varför inte? Varför skulle inte
massor av fattiga arbetare och lågt avlönade
tjänstemän, som länge ålagt sig
en ganska beundransvärd självbehärskning
och ett stort tålamod, kräva
samma garanti som statsmakterna i dag
bevilja även mycket högt avlönade präster
och biskopar? Vårt samhälle är,
mina damer och herrar, så beskaffat, att
där finns en utpräglad känsla för social
rättvisa och jämlikhet. Man kan inte
säga åt somliga löntagargrupper: Håll
er lugna, vänta och hoppas, och samtidigt
säga åt andra: Ni skola känna er
trygga för framtiden, till er utlova vi
stora förbättringar. — Jo, man kan säga
det, men man kommer inte att få gehör
hos de förbigångna.

Hur bemöter man nu dessa invändningar?
Jo, utskottismajoriteten och kanske
också Kungl. Maj:t försöka inbilla
•sig, att vad som anföres mot detta förslag
i sammanhang med lönestoppet och
stabili.seringspolitiken beror på »bristande
kännedom om förslagets verkliga
innebörd». Förslagets verkliga innebörd?
Herr Mannerskantz var nyss uppe och
gav några siffror, som voro ganska förvånande.
Han talade om för oss, att hela

8 Första kammarens protokoll 1949. Nr 31.

reformen i själva verket bara rör sig om
2,5 miljoner kronor till landets 3 000
präster. Jag vet inte exakt hur mycket
det är fråga om — siffrorna variera en
smula — men det är ju förvånande att
inte herr Mannerskantz’ siffra alls har
kommit till synes i Kungl. Maj :ts proposition
eller i utskottsutlåtandet!

Man säger alltså: Folk förstår inte
vad det här är fråga om; man förstår
inte detta förslags verkliga innebörd.
Men vad är det för konst att förstå detta
iförslags verkliga innebörd? Det är ingen
konst alls! För att förstå vad saken gäller
behöver man inte vara specialist på
de invecklade prästerliga avlöning,svillkoren,
ty till sist reduceras ju alltsammans
till att här ges ett bindande löfte
om så och så många tusen kronors löneförbättring
åt varje prästerlig befattningshavare,
och innebörden av detta är
icke alls svår att förstå. Hur många tusen
kronor som biskopar och kontraktsprostar
ha i årsavlönimg nu, och hur
mycket de fått löfte om att få, har inte
alls nämnts under denna diskussion, och
jag skall inte heller bry mig om att gå in
på dessa siffror. Men uppgifterna komma
i alla fall att dansa runt i pressen
och i propagandan, och det finns i dessa
siffror ingenting som är obegripligt
för menige man, vare sig det rör sig om
30 000 eller 40 000 kronors inkomster.
Men vad som är och förblir obegripligt
för en stor mängd människor i detta
land, det är att propositionen över huvud
taget framlagts nu och att den har
vunnit majoritet i riksdagen.

Jag tror inte heller att det är svårt att
förstå, mina damer och herrar, vilket
parti som kommer att dra fördel av detta
beslut både vid valen nästa år och
inom fackföreningarna! Låt vara att det
inte hör hit, men jag kan nämna, att
jag redan hört konkreta följder av detta
förslag beträffande en viss stor fackförening,
som från 1 januari skulle inträda
i en socialdemokratisk arbetarkommun,
men som har ändrat sig! Ställningen är
labil och känslig, och man kan inte vidtaga
vilka åtgärder som helst och sedan
tro, att det inte blir några konsekvenser.

114

Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Här ha gjorts några tämligen misslyckade
försök att framställa oppositionen
mot denna proposition såsom uttryck
för en speciell kyrkofientlighet.
Detta är ju uppenbarligen ren och skär
demagogi, och jag tackar verkligen herr
Göransson för hans ord härvidlag. Men
egentligen förefaller det mig, att förhållandet
är rakt tvärtom. Om jag vore eu
varm vän av kyrkan — vilket jag inte
vill berömma mig av att vara — och om
jag vore en något så när förnuftig kyrkopolitiker,
så skulle jag råda mina vänner
att gå emot detta förslag, och detta
på grund av den uppenbara skada, som
därigenom kommer att tillfogas kyrkan
inom vida kretsar, där man hittills har
varit tämligen tolerant eller likgiltig.
Man kan bedöma saken efter den synpunkten,
men det må andra göra, t. ex.
herr Mogård! Det skulle ju onekligen
vara klädsamt, om bär stege fram någon
av prästerskapet och förklarade, att med
hänsyn till det allmänna läget och med
hänsyn till den opposition, som väckts,
vilja de inte insistera på detta löfte om
löneökningar utan avstå och vänta.

Nå, det sker inte på det sättet, det
behöver man inte vara rädd för. Regeringen
kommer att få sin proposition
godkänd, det är väl tämligen klart. Men
jag vågar verkligen säga, att om man någonsin
kan tala om en Pyrrhusseger, så
blir det bär i kväll. Jag beklagar ur rent
världsliga synpunkter, herr Mogård,
den utgång som detta ärende kommer
att få. Jag beklagar utgången ur stabiliseringssynpunkt,
ur allmänt ekonomiska
och politiska synpunkter och även
— det måste jag uppriktigt säga — ur
synpunkten av konsekvenserna för vårt
socialdemokratiska parti, som kommer
att bära ett ganska tungt ansvar för denna
sak inom arbetarvärlden, där vi icke
få lätt .att förklara vad som har skett.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Pauli
in. fl. avgivna reservationen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Trots den sena
tidpunkten kanske det är lämpligt, att
jag med ett par ord deklarerar regering -

ens uppfattning om de synpunkter som
herr Branting här fört till tals.

Det är klart, att om upplysningsverksamheten
i denna fråga överlämnades
till herr Branting, skulle detta beslut få
mycket ödesdigra verkningar. Men det
kommer inte att bli så, herr Branting!
Vi ha också möjligheter att tala om, hur
det faktiskt förhåller sig. Och då kommer
det att vara ganska lätt att få många
människor att förstå, att vad det här är
fråga om, är att när 1947 års lönereglering
genomfördes för statstjänstemännen
i allmänhet, blevo vissa grupper ställda
utanför. En av dessa grupper är prästerna,
en annan övningslärarna, en annan
kyrkomusikerna, och det finns dessutom
tre grupper till. När det gäller tre
av dessa grupper bär riksdagen redan
förut tagit ställning. För dessa tre grupper
har man gått med på en lönereglering
att träda i kraft på en viss bestämd
dag. Skillnaden mellan den nu ifrågavarande
löneregleringen och de tre som
man redan beslutat är den, att man här
icke bestämmer tidpunkten, utan överlämnar
den åt ett framtida riksdagsbeslut.

Om man sedan frågar sig, om den lönereglering
som nu föreslås är skälig eller
ej, är det klart att man lika väl som
när det gäller övningslärarna, musikerna
eller maskinisterna kan ha delade
meningar om lönegradsplaceringen. Det
gäller ju ingenting annat än att placera
in de nuvarande lönerna i det statliga
lönereglementet med hänsyn till 1947
års beslut om lönereglering för övriga
statstjänstemän. Konstigare är det inte.
Då kan man naturligtvis invända, att det
på en eller annan punkt har blivit en
för hög placering; kanske också någon
säger, att löneplaceringen bär blivit för
låg. Men några konsekvenser för övriga
löneregleringar får löneregleringen för
prästerskapet inte i annan mån än löneregleringen
för övningslärarna.

Den fråga som är diskutabel är denna:
Var det nödvändigt att i dagens situation
lägga fram denna proposition?
Kunde man inte ha väntat, eftersom man
knyter ikraftträdandet till ett senare
riksdagsbeslut ?

Onsdagen den 7 december 1949 em. Nr 31. 115

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Skälet till att propositionen framlagts
är emellertid angivet med all önskvärd
tydlighet: det är för att rationalisera,
(för att snabbare möjliggöra en förnuftig
pastoratsindelning, för att tidigare kunna
spara statens pengar, som man så tidigt
som möjligt bör fatta ett beslut i
princip. Då kan man tidigare göra undan
förarbetena till de åtgärder som
skola vidtagas. Det är nog inga svårigheter
att få folk att förstå det heller.

Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att det är en sak beträffande anknytningen
till lönestoppet, som med den
formulering, utskottet har givit sina uttalanden
på den punkten, i hög grad bör
lugna den oro, som på löntagarhåll ändå
kan tänkas vara befintlig. Det är ju
nämligen så, att riksdagens utskott knyter
ikraftträdandet av propositionen till
två ting: dels att lönestoppet skall vara
upphävt och dels att ett nytt riksdagsbeslut
skall föreligga. Det är enligt min
mening en betydlig förbättring att man
på det sättet knyter samman dessa två
villkor, tv därmed bar riksdagen åt sig
garanterat en real prövningsrätt. Det är
inte längre ifrågasatt att om lönestoppet
upphör exempelvis den 1 januari 1951,
så skall prästerskapets lönereglering träda
i kraft automatiskt, oberoende av utvecklingen
av lönerna på den öppna
marknaden. Jag skulle kunna förstå de
(farhågor som här uttalats, om läget faktiskt
skulle bli sådant att många löntagargrupper
skulle få svårt att ens bibehålla
sin lönestandard när lönestoppet
upphör och löneregleringens ikraftträdande
för prästerna hade knutits endast
till det formella villkoret om lönestoppets
upphörande. Men genom att det
knutits till ett nytt riksdagsbeslut har
riksdagen förbehållit sig en reell prövningsrätt,
som även innebär en möjlighet
att pröva, om den ekonomiska situationen,
läget på lönemarknaden och utvecklingstendenserna
där iiro sådana, att
det är rimligt att denna lönereglering
träder i kraft.

Jag bär i andra kammaren framhållit
denna synpunkt, och jag frågade också,
om denna tolkning av utskottets uttalande
är riktig. Utskottets ordförande, herr

Ryiander, svarade att den är riktig. Vad
är det sedan, herr Bran ting, kvar av
hela den oron? Finns det ett spår kvar,
när man har garanti för att om utvecklingen
blir den, som herr Branting befarat,
riksdagen själv äger att i sista
hand säga, att denna lönereglering icke
skall träda i kraft? Jag tror, herr Branting,
att när dessa fakta komma på bordet,
kommer den oro, som det här talats
om och som skulle kunna bli ödesdiger,
att bli skäligen ringa.

Herr BRANTING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill inte gärna polemisera
mot herr statsministern i denna sak.
Jag hoppas att han har rätt i sin stora
optimism, att det skall bli lätt att lugna
oron, men jag fruktar att han inte har
det!

Jag kan emellertid inte låta bli att
göra ett par anmärkningar till hans anförande.
Han sade: Vad är det här frågan
om egentligen? Här är ju inte fråga
om annat än att placera in de nuvarande
prästerliga lönerna i de statliga
Jöneklasserna. Konstigare är det inte! —
Den framställningen är väl ändå inte
alldeles sammanfallande med verkligheten,
eftersom här samtidigt är fråga om
en löneförbättring, och en ganska avsevärd
sådan, för vederbörande präster.

Vidare yttrade herr statsministern, att
riksdagen garanterat åt sig en reell
prövningsrätt beträffande huruvida den
dagen och den stunden kan anses vara
inne, då reformen skall genomföras. Men
riksdagen har icke någon reell prövningsrätt,
när det gäller de olika lönegradsplaceringarna.
Dessa bestämmas i
kväll, och vi kunna icke i framtiden
komma i den situationen, att vi kunna
säga: De sämst avlönade prästerna få
en förbättring — med de andra får det
anstå! När dagen och stunden kommer,
skall allting som här föreslås gå igenom,
och så viirst fria händer har alltså
riksdagen inte!

Jag tror gärna, att herr statsministern
kommer att kunna upplysa allmänheten
och allmänna opinionen om den reella
innebörden av detta beslut mycket

116 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

bättre och skickligare än jag kan, och
jag har för övrigt inte den ringaste avsikt
att syssla med någon sådan upplysningsverksamhet.
Men herr statsministern
vet ju lika väl som jag, att han
får ganska mycket att göra, om han skall
besvara alla de protestresolutioner och
uttalanden, som redan börjat inflyta och
komma till synes i denna fråga.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det var bara ett
enda litet tillägg jag ville göra till det
citat, som herr Branting gjorde av vad
jag sagt. Det är möjligt att jag med hänsyn
till den knappa tiden forcerade mitt
framställningssätt så att det blev svårt
att uppfatta vad jag sade, men då är jag
angelägen om att nu lägga det tillrätta.

Vad det nu var fråga om, sade jag,
är att översätta de nu utgående lönerna
till statens lönesystem under hänsynstagande
till vad som hände vid 1947 års
lönereglering.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Jag delar
utskottsreservanternas mening när det
gäller frågan, huruvida tidpunkten är
lämplig eller icke för att fatta ett beslut
i denna fråga. När det gäller önskvärdheten
av att få prästerna in i det statliga
lönesystemet ansluter jag mig till utskottets
mening. De föreslagna lönegradsplaceringarna
anser jag dock vara allt för
höga.

Orsaken till att jag begärde ordet, herr
talman, var närmast ett yttrande av statsrådet
Quensel, då han, när det gäller
den mycket omdiskuterade tjänsteförteckningskommittén,
av vilken jag är ledamot,
sade sig tro, att denna kommitté
verkligen skulle visa sig kapabel att lösa
sig ålagda uppgifter, även om riksdagen
i dag fattade ett beslut i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens förslag.

Jag tror för min del — på grund av
erfarenhet från förhandlingsarbete —
inte att det är så enkelt som herr statsrådet
föreställt sig. Såväl prästlönekommittén
som utskottet har gjort jämförel -

ser mellan lönerna för präster och lönerna
för läroverksadjunkter och lektorer.
Enligt det föreliggande förslaget är
det 452 kyrkoherdar, som få högre betalt
än vad en lektor vid ett läroverk
har. Det är nämligen 179 kyrkoherdar,
som skola placeras i 33 :e lönegraden,
och 273, som skola placeras i 31 :a lönegraden.
Det har sagts i prästlönekommitténs
betänkande, och det sägs också
i propositionen rörande denna jämförelse
med lektorerna: »Det skulle möjligen
kunna göras gällande, att en sådan löneavvägning
vid den prästerliga befattningen
vore väl hög, särskilt i betraktande
av de för närvarande högt ställda
kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst
och den därmed förbundna längre
och kostsammare utbildningen.»

Men sedan försöker kommittén, såvitt
jag förstår med herr statsrådets gillande,
att komma ifrån detta, och då säger
den: »Kommittén kan dock icke finna
en sådan invändning befogad. De speciella
kvalifikationskraven för lektorstjänst
motsvaras för kyrkoherdarnas del av
icke mindre betydelsefulla krav av annat
slag. De senare hänföra sig i viss
mån till den större bundenheten vid
tjänstgöringen året runt men i övrigt
till den mera framträdande mångsidigheten
i arbetsuppgifterna, det pressande
i det offentliga framträdandet och, framför
allt, det större mått av självständighet
i tjänsteverksamheten.»

Jag får bekänna att jag inte tror att
vi skulle få någon större framgång när
vi vid förhandlingar sammanträffade
med lektorernas och lärarnas talesmän,
om vi skulle komma med en sådan svag
argumentering som denna. Såvitt jag
begriper är det mycket svårt att på
någon punkt bevisa att den är riktig.

På grund av den långt framskridna tiden
skall jag bara göra en liten erinran
till. Jag är övertygad om att det får konsekvenser
även på annat sätt än rent
ekonomiskt, om man beslutar i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens förslag.

Vi ha i vårt land under senare år
haft två mycket omtalade offentliga utredningar.
Den ena har givit till resul -

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

117

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

tat, att om vi skola kunna fullfölja vårt
reformarbete när det gäller hälso- och
sjukvård, måste vi till varje pris skapa
fram 3 000 läkare här i landet, och detta
skall ske ganska snabbt. Den andra
kommittén har sysslat med att söka jämställa
vårt land i utbildningsavseende
med flera andra nationer — jag tänker
på skolkommissionen, som har kommit
till det resultatet att det skulle behövas
ett mycket starkt ökat antal lärare.

Jag undrar om det i denna situation
kan vara så finurligt att man, låt vara
bara i princip, fattar beslut om en löneförhöjning
åt kyrkoherdar m. fl. präster.
Detta kan inte få någon annan konsekvens
än den, att tillströmningen till
de teologiska fakulteterna kommer att
öka. Om vi i stället från det allmännas
sida skulle vidtaga några åtgärder i
denna situation, skulle de väl närmast
gå ut på att animera den studerande
ungdomen att söka sig till andra fakulteter,
ty vad vi behöva är läkare och lärare.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Den
svenska riksdagen har inte mycket att
lära av debattmetoderna i internationella
församlingar som t. ex. FN. Det talas
sakligare och mindre överflödigt här.
Men det finns i FN:s arbetsformer något
som kallas Explanation of Vote, som
kommer till användning då en talare
mot slutet av en debatt i korthet förklarar,
varför han har röstat eller tänker
rösta så eller så, och jag tror att det
finns anledning ibland att siiga, att en
sådan kutym skulle fylla ett behov också
i den svenska riksdagen.

I varje fall har jag i dag känt ett behov
av att med några ord förklara till
protokollet min röstning för det utskottsförslag,
som har kalfatrats så hårt i debatten
i dag och som jag ansluter mig
till, fast jag sedan gammalt, herr Branting,
har ansett att statskyrkan bör avskaffas
och prästerna följaktligen avlönas
uteslutande av de medborgare, som
ha behov av att sammansluta sig i för -

samlingar under prästerlig ledning. Min
egen församlingsherde, Bertil Mogård på
stockholmsbänken här intill, som aldrig
sett mig beträda hans kyrka, kan intyga
att jag inte hör till denna medborgarkategori,
men trots att jag inte har något
intresse för den yrkesutövning prästerna
bedriva, anser jag, att så länge prästerna
alltjämt äro statstjänstemän, böra vi
här såsom representanter för arbetsgivaren-staten
behandla dem lika korrekt
som andra statstjänstemannagrupper.
Det tycker jag inte att vi göra, om
vi i dag avslå den kungl. propositionen
och därmed förklara, att vi inte äro beredda
ens att förorda en principiell lösning
av en lönefråga, som varit aktuell
sedan 1910 och vars lösning det under
allehanda provisorier skjutits på under
hela 40 år.

Då jag för ungefär 12 år sedan som
ombud för folkskollärarkåren pläderade
här i riksdagskorridorerna för en lärarlönereglering,
som folkskollärarna då
hade väntat på i 18 år, ansågs det med
skäl, att folkskollärarna gjorde rätt för
beteckningen »lönepolitikens kvarsittare».
Prästerna ha nu väntat under mer
än dubbelt så lång tid på en hyfsning
av sina löneförhållanden. De sakna dessutom
ännu de ordnade semester-, pensions-
och sjukförmåner, som andra
statstjänstemannagrupper åtnjuta. Att nu
lova dem att de skola få detta vid en
tidpunkt, då lönestabiliseringen inte
längre äventyras och som riksdagen
själv skall bestämma om senare, tycker
jag inte är obilligt. De löneförhöjningar,
som förordats att träda i kraft också vid
samma senare tidpunkt, finner jag inte
heller orimliga i och för sig, även om
jag gärna skulle ha sett att utskottet prutat
ett stycke på biskopslönerna. Men vi
ha ju hört att riksdagen redan 1936
principiellt har beslutat upprätthålla
paritet i lönehänseende mellan landshövdingar
och biskopar, och vi ha väl
då att ta konsekvenserna av detta tidigare
stånd punktstagande.

Även om jag alltså inte gillar eu del
av de löneavvägningar, som utskottet
här förordat, tycker jag det är fullt försvarligt
att man nu försöker få till stånd

118 Nr 31.

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

den rationalisering av de krångliga prästerliga
lönebestämmelserna, som vi i
första lagutskottet varit med om att två
gånger under senare år erinra Kungl.
Maj:t om. Ännu många flera sakskäl
skulle jag naturligtvis kunna anföra för
min röstning, men jag skall inte vid denna
sena timme upprepa vad som redan
har sagts. Jag vill bara avsluta denna
lilla förklaring av mitt votum med en
stilla förundran över den väldiga kampglädje,
som det föreliggande förslaget
utlöst i kamrarna. När jag har avlyssnat
debattörernas stridslust, inte minst i
andra kammaren, där den varit mest utpräglad,
har jag erinrat mig ett gammalt
hallandsordspråk, som vår bortgångne
kollega på stockholmsbänken Fredrik
Ström gärna citerade: »Näst efter bröllop
är begravning det roligaste jag vet,
sa prästen!» Vännen Branting och
många med honom ha i dag haft sin lust
i att få propositionen nr 204 begravd för
gott. Jag kommer, som jag redan sagt,
inte att hjälpa honom. Men å andra sidan
skall jag inte heller uppträda som
gråterska vid graven, om förslaget skulle
falla. Min anslutning till utskottets linje
ligger helt och hållet på resonemangsbog
och har ingenting med känslor att
göra.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
liar lyssnat mycket noga till de anföranden,
som lva hållits för att försvara utskottsmajoritetens
och Kungl. Maj:ts förslag,
och jag måste säga, att jag därav
fått det intrycket, att vissa talare här i
kväll ha försökt bagatellisera den irritation,
som är rådande bland stora arbetargrupper
i detta land.

Jag skulle vilja rekommendera dem av
herrarna, som anse att detta är ganska
lätt att förklara, att inför dessa grupper
avge förklaringar i fråga om höjning av
prästlönerna, som de kunna acceptera.
Jag vill då framför allt hänvisa till massaindustriens
arbetargrupp, till dem som
varit sysselsatta inom skogsbruket och
även till de stora grupper, som över huvud
taget arbeta inom exportindustrien.

Massaindustriens företagare ha, sedan

kriget bröt ut, oupphörligen fått höja
priserna för de produkter som deras industrier
framställa, men den hos dem
anställda arbetarstammen har inte fått
den kompensation som konjunkturläget
skulle ha gett. Likadant har förhållandet
varit för dem, som ha arbetat inom
skogsbruket. Dessa grupper ställa i dag
den frågan: Kan det maningsrop vara
riktigt och kan det vara förenligt med
det verkliga läget, som man från regeringens
och från de nationalekonomiska
experternas sida framhållit via tidningspressen,
nämligen maningsropet om återhållsamhet
och stabilisering av löneläget?
Dessa sämst ställda inkomstgrupper
i samhället ha emellertid solidariskt följt
maningsropet. De ha funnit sig i lönestoppet.
Solidaritetskänslan bär varit dominerande
inför de svårigheter, som regeringen
och statsmakterna ha befunnit
sig i, icke minst på grund av svårigheterna
i fråga om export och import.

När det Kungl. Maj:ts förslag, som nu
är föremål för diskussion, i våras framfördes
till riksdagen, ställde just dessa
arbetargrupper den frågan: Kan detta
förslag vara förenligt med det maningsrop
som har höjts till oss från dem, som
ha hand om landets styrelse, nämligen
maningsropet om återhållsamhet? Även
vi motionärer ha insett det berättigade
i att en justering sker i fråga om de i
lönegradsplaceringen sämst ställda prästerliga
tjänsterna. Men vi ha ansett att
det har funnits förutsättningar för en
sådan justering utan att därför påskynda
det beslut som nu begäres från riksdagens
sida om en omreglering av samtliga
prästlöner, ett beslut som man visserligen
i dag förklarar inte skall träda i
kraft nu. Man kan med samma rätt från
reservanternas och från motionärernas
sida ställa frågan: Vad är det då som
har föranlett att man vill påskynda ett
riksdagsbeslut i förväg? Ivan man inte i
varje fall avvakta det resultat, som den
utredningskommitté kommer till, som
Kungl. Maj :t har tillsatt under sommaren
och som har sig uppgiften anförtrodd
att göra en översyn över lönereglerna
för statstjänstemännen över huvud
taget?

Onsdagen den 7 december 1949 em. Nr 31. 119

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Jag skulle verkligen ha önskat att de
bäst avlönade prästerna icke hade medverkat
till att denna proposition tillkommit.
Jag tror förvisso att det skulle
ha gagnat deras sak mycket bättre.
Jag tycker nämligen att prästerna, som
ha bibeln som den källa, varifrån de
hämta de liknelser som de åberopa
i sin verksamhet, även skulle ha stannat
en smula inför profeten Hesekiel, som i
34 kapitlet talar om Israels herdar, som
plockade fårens ull och klädde sig. Den
liknelsen kan möjligen bli lämplig att
ta till även i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få förena mig
med herr Pauli i yrkandet om bifall till
hans reservation.

Herr WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall inte göra något längre debattinlägg.
Jag skall bara göra en deklaration, eftersom
det är uppenbart att denna proposition
knappast kunnat läggas fram utan
att jag varit med om det.

Jag talar nu inte till den stora del av
denna församling, som redan ganska bestämt
vet, hur den kommer att rösta,
utan endast för den händelse någon i
kammaren skulle befinna sig i samma
läge som regeringen, då den började
överväga denna fråga. Den har flera sidor,
och det finns anledning att vara
tveksam.

Jag skall här inte gå in på den siste
talarens yttrande. Om det nämligen vore
riktigt, att man varje gång det gäller en
lönereglering för de statsanställda skulle
fråga sig, hur de sämst betalade löntagarna
inom den enskilda industrien
skulle ställa sig, så skulle det över huvud
taget vara fullständigt omöjligt att
i vårt samhälle ha ett sådant lönesystem
som det vi ha. Vi måste finna oss i —
tills vidare åtminstone, och jag skall inte
ta upp den diskussionen nu — att vi
ha en sådan gradering av olika insatser
i samhället, att vi anse att somliga skola
ha t. ex. en massaarbetarlön och andra
en byråchefslön eller en biskops- och
landshövdingslön. Så länge vi inte kunna
ändra på detta förhållande, måste vi se
varje grupp för sig och behandla den i
överensstämmelse med de grupper, med

vilka den närmast kan jämföras. Och då
vill jag bara understryka vad herr ''statsministern
nyss sagt, att det i dag bara
är fråga om att för prästerskapets del
fullfölja den lönereglering, som för andra
gruppers vidkommande redan är genomförd.

Jag har emellertid med mitt yttrande
här främst avsett att ge en deklaration
om hur det varit möjligt för mig att vara
med om denna lönereglering. Det skulle
inte heller ha varit möjligt, om talarna
från reservanternas sida hade haft rätt,
när de mer eller mindre tydligt antyda
att regeringen — och alltså även jag såsom
finansminister — inte skulle ha
tillmätt stabiliseringssynpunkten tillräcklig
vikt, vidare inte insett att löneplaceringen
av prästerna skulle så att
säga avvika från andra placeringar, som
tidigare blivit gjorda, och därför leda
till farliga konsekvenser, och, för det
tredje, att vi skulle ha förbisett att en
tjänsteförteckningsrevision är tillsatt
med uppgift att överse hela mängden av
statliga anställningar.

Jag kan bara förklara att det ju är
alldeles naturligt att regeringen, som
har genomfört och haft ansvaret för
lönestabiliseringspolitiken, inte har kunnat
förbise frågan om den effekt på
lönestabiliseringen, som denna frågas
upptagande skulle kunna medföra. Jag
vet inte hur många gånger jag tidigare
har haft anledning att uppträda i
kamrarna och påpeka faran av att man,
som inte sällan har skett, genom riksdagens
initiativ flyttat upp vissa löntagare
i eu ställning, som regeringen
inte ansett vara skälig, därför att därmed
utan vidare skulle följa, att konsekvensen
krävde att andra löntagargrupper
också skulle få samma placering.
Regeringen har alltså övervägt frågan
om prästernas löner även ur den
synpunkten. Och även om det är alldeles
riktigt, att man när det gäller löncgradsplaceringar
kan ha olika meningar,
komnio vi — och jag för min del
också — til! den uppfattningen, att
denna placering var försvarlig i jämförelse
med de placeringar, som tidigare
äro gjorda.

120 Nr 31. Onsdagen den 7 december 1949 em.

Ang. nya grunder för avlöningen av präster m. m.

Att tjänsteförteekningsrevisionen inte
kan lägga något hinder i vägen för
en lönereglering är så mycket mera
uppenbart, som både regeringen och löntagargrupperna
redan då den stora löneregleringen
diskuterades voro överens
om att först skulle löneregleringen genomföras
på de gamla grunderna, och
sedan skulle man ta upp den stora frågan
om inte en inplacering på olika
punkter kunde befinnas mindre lämplig
och skulle kunna rubbas genom tjänsteförteckningssakkunniga.

Jag har bara med dessa ord velat säga
till dem, som möjligen alltjämt äro tveksamma,
att de kunna vara övertygade
om att när denna proposition lades
fram, har man också tagit hänsyn så
gott man har förstått till alla de synpunkter,
som från oppositionens sida
här ha blivit framförda.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
undrar, om herr Wigforss vill upprätthålla
till sina konsekvenser den ståndpunkt,
som han här har deklarerat,
nämligen att det är möjligt att göra en
alldeles sträng åtskillnad mellan löneutvecklingen
inom statstjänstemannakåren
å ena sidan och för den enskilda industriens
arbetare å den andra sidan.
Visst finns här en formell och reell
skillnad, som det många gånger är skäl
att ta hänsyn till. Men jag är övertygad
om att herr Wigforss lika väl som alla
andra måste vara medveten om att dessa
två faktorer inte äro oberoende av
varandra och att vad man gör på ett
område har sin effekt på ett annat.

Detta var det ena jag vill säga. Det
andra är detta: Här har nu såväl från
statsministerns som från herr Wigforss
sida hänvisats till att vad som sker inte
är någonting annat än genomförandet
av en lönereglering, som för övriga statstjänstemän
genomfördes år 1947! Men
det har väl hänt en del sedan år 1947
beträffande det allmänna ekonomiska
läget. Man kan väl inte utan vidare påstå
att det är alldeles naturligt att vid
slutet av 1949 — efter devalveringen
och hela utvecklingen på det ekono -

miska området — fullfölja en lönereglering,
som påbörjades 1947? Tiderna
förändras, och de politiska åtgärderna
måste förändras med dem.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att utskottets uttalanden
under nu ifrågavarande avdelning
skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna det yttrande,
som förordats i den av herr Pauli
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Herr talmannen anförde vidare,
att han finge fästa kammarens uppmärksamhet
på att nämnda reservation
avsåge utlåtandet i dess helhet och innebure
avslag å den kungl. propositionen,
varför kammaren, därest det i reservationen
förordade yttrandet godkändes,
tagit ställning till det föreliggande förslaget
i dess helhet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner sammansatta
stats- och första lagutskottets uttalanden
i utlåtande nr 2 under den avdelning,
som bär överskriften: »Förslaget i allmänhet;
avlöningssystemet; särskilda
förutsättningar för en reform i närvarande
läge av avlöningssystemet för
prästerna, in. m.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som förordats i den av herr Pauli m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 7 december 1949 em.

Nr 31.

121

Ang. nya

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 48.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets i övrigt gjorda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens föregående beslut.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

grunder för avlöningen av präster m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 392, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
394, till Konungen angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1949/50.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 395, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt anstånd med
inbetalning av kvarstående skatt på
grund av 1949 års taxering.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.34 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

f) Första kammarens protokoll 19b''J. AV 31.