1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1949:30)

RIKSDAGENS

I TES I

Köff

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30

2—3 december.

Debatter m. m.

Fredagen den 2 december. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Persson, Helmer, ang. arbetslösheten i Norrbotten.... 3

av herr Bergh ang. brobygget över Lule älv vid Bergnäset. ... 14

1 Första kammarens protokoll 19t9. Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Fredagen den 2 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

Hans excellens herr statsministern Erlander
hade tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Helmer Perssons interpellation
angående arbetslösheten i Norrbotten
m. m. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga A fogat vid detta protokoll. Hans
excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll nu ordet och lämnade en kort
sammanfattning av svaret.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att till herr statsministern
få framföra mitt tack för det lämnade
interpellationssvaret.

I svaret säger statsministern angående
arbetslöshetssituationen att »de svårigheter,
som sålunda uppstått, ha icke varit
oförutsedda». Gent emot detta kan man
då ställa frågan: Varför ha så många
arbetslösa i Norr- och Västerbotten
tvingats att vänta en månad, ja, upp
till sex veckor innan de kunnat erhålla
placering vid statliga eller kommunala
beredskapsarbeten? Varför måste just
nu flera hundra arbetslösa i Norr- och
Västerbotten gå utan sysselsättning? Är
det inte utan vidare uppenbart, att händelseutvecklingen
i stor utsträckning
överrumplat arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen och att de, som nu tvingas
att gå arbetslösa, handgripligt få sitta
emellan, därför att statsmakterna icke
i tid företagit nödvändiga åtgärder?

.lag tvingas därför — på grund av det
faktiska läget i Norr- och Västerbotten
— fastställa, att åtminstone arbetsmark -

nadsstyrelsen icke förutsett den allvarliga
situation, som skulle komma att
uppstå denna höst och vintern 1950.
Detta i sin tur torde ha sin förklaring i
det betraktelsesätt, som arbetsmarknadsstyrelsen
anlagt på speciellt arbetslöshetssituationen
i Norrbotten. Enligt uppgift
har arbetsmarknadsstyrelsen i det
längsta velat tolka arbetslösheten i Norrbotten
— förmodligen även arbetslösheten
i Västerbotten —• som en säsongmässig
och icke såsom en krisbetonad
företeelse. Här ha vi tydligen att söka
en av huvudförklaringarna till det usla
tempot när det har gällt att bereda de
arbetslösa sysselsättning.

Men även andra faktorer ha spelat sin
roll i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
dispositioner. Utgående från den
reella innebörden i de nuvarande arbetslöshetsdirektiven
— jämte den allmänna
inställningen till Norr- och Västerbotten
— har arbetsmarknadsstyrelsen
tydligen räknat med att arbetslöshetsproblemen
i nämnda län skulle lösas
efter den gamla och i mycket stor
utsträckning prövade metoden: hänvisning
av de arbetslösa till södra och mellersta
Sveriges industrier. Till och med
framstående representanter för arbetsmarknadsstyrelsen
ha vid besök i Norrbotten
uttalat sig i den riktningen. Att
denna inställning hämmat förberedande
åtgärder för att möta en arbetslöshetssituation
är uppenbart. Men vida allvarligare
än detta är, att den svenska storborgerlighetens
årtionden gamla generallinje
i förhållandet till Norrbotten, nämligen
att avskaffa arbetslösheten där genom
att avfolka länet, i många och avgörande
delar accepterats av den svenska
socialdemokratiens ledning. Behöver
det sägas att gent emot denna antidemokratiska,
ja, reaktionära linje reser sig
praktiskt taget varje man och kvinna i
Norrbotten?

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

De arbeten, som sålunda satts i gång
i Norrbotten för att bereda de arbetslösa
sysselsättning, äro till övervägande
del icke resultat av val avvägda och planerade
åtgärder. Främst bär det varit
fråga om improvisationer. Bevis för detta
är bland annat det faktum, att flertalet
av de arbetare, som anställts hos
vägförvaltningen i smärre vägförbättrande
arbeten, kommer att bli utan sysselsättning
när kylan sätter in. Sådana
vägarbeten, som med fördel kunna bedrivas
även vintertid, lysa praktiskt taget
med sin frånvaro. Därmed uppenbaras
vilka brister som vidlåda främst
statsmakternas planeringar i syfte att
bereda de arbetslösa sysselsättning.

Kommunalnämnden i Nederkalix räknar
med 600 arbetslösa i januari månad
1950. Uttalanden lia även gjorts — bland
annat i regeringsorganet Morgon-Tidningen
— att nämnda socken kommer
att uppvisa tusen man utan sysselsättning
i januari 1950. Arvidsjaurs socken
torde komma att redovisa samma arbetslöshetssiffra
som Nederkalix. Praktiskt
taget varje skogskomnnm — men även
många kustsocknar — får instundande
vinter oerhört svåra problem att bemästra
på grund av statsmakternas uraktlåtenhet
att i tid företaga nödvändiga
åtgärder. Domänverket räknar med
normala avverkningar, d. v. s. i jämförelse
med fjolårets kraftigt reducerade
avverkningar. Bolagen räkna likaledes
med minskade avverkningar, och de enskilda
skogsägarna räkna med ännu
kraftigare minskning i avverkningarna.
Beträffande den sist nämnda kategorien
råder över huvud taget stor ovisshet, om
det alls blir några avverkningar. Kolningsarbetena
ha alldeles upphört. Bilden
är inte precis vacker, men den återspeglar
ju mycket drastiskt förhållandena
i det län, som främst behandlas
som koloni av den svenska storfinansen.

Om nu arbetslöshetssituationen i Norrbotten
kan betecknas som relativt svår,
så äro förhållandena i Västerbotten faktiskt
värde. Inom Stensele kommun redovisades
den It november 400 arbetslösa,
och Vilhelmina socken räknar med
en stark stegring av arbetslösheten. Ar -

betsförmedlingens föreståndare i Vilhelmina,
herr Roos, uttalade nyligen för en
ortstidning, att »jag måste tyvärr säga
att det aldrig tidigare på de senaste 10
åren sett så mörkt ut för Vilhelminas
del. ..» Jag kunde givetvis här rada
upp flera uppgifter beträffande arbetslöshetens
utbredning i Västerbotten,
men det sagda får räcka för att illustrera
det verkliga läget. För att emellertid
inte bli beskylld för att svartmåla, önskar
jag citera vad regeringsorganet i
Västerbotten har för syn på samma problem.
Den 16 november skrev denna socialdemokratiska
tidning — alltså Västerbottens
Folkblad — om situationen i
Stensele socken: »Arbetslösheten hotar
hela Stensele socken, det är kontentan
av en liten undersökning som Folkbladet
gjort... på vår fråga till föreståndaren
för arbetsförmedlingen i Störurnan
hr Conrad Pettersson svarar denne
att situationen i kommunen närmast
är förtvivlad . .. enligt en utredning, som
han just var sysselsatt med, hade redan
468 hjälpsökande personer anmält sig
behöva arbete hösten och vintern.»

Varför skall situationen i Norr- och
Västerbotten behöva vara förtvivlad?
Har det inte i många år förkunnats i
den socialdemokratiska propagandan:
Arbetarna behöva icke känna sig oroliga
för en eventuell lågkonjunktur, ty så
snart arbetslöshet inträder sätta vi i
gång med beredskapsarbeten, precis som
när man trycker på en knapp? Jag vågar
säga — åtminstone för Norrbottens
del — att regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
icke böra skylla kommunerna
för bristande planläggning. Visserligen
kan det ha brustit på sina liåll,
men genomsnittligt betraktat ha kommunerna
tagit mycket allvarligt på denna
uppgift. De avgörande felen äro att
finna hos regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen,
i sista och avgörande
hand hos regeringen.

Jag anser det emellertid värt att notera
en positiv sak i statsministerns
svar, nämligen när lian säger att »frågan
om en förenkling av granskningsproceduren
står... på dagordningen»
och att en omorganisation ägt rum på

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten-
och avloppsbyrå, vilket, enligt statsministern,
torde kunna leda till en snabbare
expediering av beredskapsärendena.
Man har med andra ord sökt att
förenkla hela proceduren, att göra den
mindre byråkratisk. Detta är gott och
väl, men nog förefaller det i högsta grad
underligt, att, som statsministern säger,
»granskningen av vatten- och avloppsarbeten
över huvud taget under senare
år försvårats av brist på tekniskt kunnig
personal». Om nu så är fallet, varför
har icke regeringen tidigare beordrat
en förenkling av själva handläggmngsproceduren
när det gäller beredskapsärendena,
en rationalisering av
ämbetsverkens metoder? Först när arbetslösheten
är ett faktum, då det blir
aktuellt att som beredskapsarbete sätta
i gång med vatten- och avloppsarbeten,
först då upptäcker regeringen att den
flera år saknat erforderlig »tekniskt
kunnig personal». Nu ha vi alltså kommit
till den punkten, eller rättare sagt
till en av regeringens förklaringar, varför
ett av de avgörande beredskapsprojekten
inte kunnat tillgripas snabbt vid
inträdande arbetslöshet — det har saknats
»tekniskt kunnig personal». Det är
en klen tröst för de arbetslösa och för
de kommuner, som genom den tilltagande
arbetslösheten tvingas ytterligare höja
de kommunala utdebiteringarna.

Statsministern sade, »att ett kommittéförslag
rörande bl. a. frågan om statsbådragsgrunderna
för vatten- och avloppsanläggningar
väntas bli framlagt
nästa år». Detta är tacknämligt. Men det
skulle ha varit vida bättre, om statsministern
kunnat säga: Statsbidraget till
kommunerna måste höjas, ty detta är
förutsättningen för att kommunerna
över huvud taget skola få ekonomisk
möjlighet att bereda de arbetslösa sysselsättning
genom vatten- och avloppsarbeten.

Statsministern omnämnde vidare, hur
de nuvarande statsbidrugsbestämmelserna
verka, samt tog Nederkalix kommun
som exempel. Enligt detta var normalbidragsprocenten
för vatten- och avloppsarbeten
inom denna kommun år 1944

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

70; i år beräknas den till 40 och nästa
år till 35 procent. Samma förhållande
torde gälla för praktiskt taget alla kommuner
i Norr- och Västerbotten. Till
detta vill jag säga, att även 70 procent i
statsbidrag gör det mycket svårt för de
skattetyngda norrlandskommunerna att
förverkliga sina vatten- och avloppsprojekt,
medan statsbidrag på 40 eller 35
procent göra det helt enkelt omöjligt.
Antingen komma kommunerna att i mycket
snabbt tempo ruineras, eller också
komma vattenabonnenterna — såvida
de skola betala mellanskillnaden — att,
enligt folkhumorn, få betala samma pris
för vattnet som apotekarna satt på penicillinet.

Uppenbart är att statsbidragsbestämmelserna
måste ändras så att kommunerna,
främst de som drabbas av massarbetslöshet,
ges möjlighet att förverkliga
sina planer beträffande vatten- och avloppsarbeten.
Att statsministern icke nu
ger något besked på den punkten, huruvida
statsbidragen komma att höjas, verkar
inte precis optimistiskt för kommunerna
i Norr- och Västerbotten.

Innan jag övergår till den sista av
mig ställda frågan önskar jag framhålla,
att de nuvarande arbetslöshetsdirektiven
måste ändras i demokratisk riktning.
Allt för mycket av innehållet i de beryktade
stripadirektiven finns inrymt i
de nuvarande. För den svenska arbetarklassen
är det en beredskapsåtgärd att
kräva en översyn av de nuvarande arbetslöshetsdirektiven.
Till denna fråga
torde det emellertid säkert bli anledning
att återkomma i ett annat sammanhang.

Så till den sista frågan, nämligen vilka
åtgärder regeringen ämnar vidtaga
för utvecklingen av näringslivet i Norrbotten.
Statsministern hänvisar bland
annat till de betydande investeringar,
som redan äro gjorda i Norrbotten. Han
nämnde Norrbottens järnverk och kraftstationen
i Harsprånget samt beslutet att
uppföra ett pappersbruk vid Karlsborgsverken.
Detta är ju i och för sig betydelsefulla
saker, men det är å andra
sidan endast en början. Den kraft, som
utvinnes ur Harsprånget, skall ju i hu -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

vudsak transporteras söderut, vilket reellt
innebär att den statliga investeringen
därstädes knappast kan sägas utgöra
någon stor hjälp till Norrbotten. Den väldiga
folkopinionen jämte avspärrningen
under andra världskriget framtvingade
byggandet av Norrbottens järnverk.
Men dessa företag iiro, som jag tidigare
sagt, endast en början. De hittills företagna
och beslutade investeringarna ha
inte hindrat och kunna inte hindra uppkomsten
av en massarbetslöshet i Norrbotten.
Därför måste, enligt vår mening,
regeringen vidtaga snabba åtgärder för
ett storstilat statligt ingripande i syfte
att ytterligare utveckla näringslivet i
vårt nordligaste län.

Statsministern sade, att »övre Norrland
har speciella sysselsättningsproblem,
huvudsakligen beroende på klimatiska
förhållanden och på näringslivets
ensidighet». Detta med näringslivets
ensidighet är fullständigt riktigt,
men hänvisningen till de klimatiska förhållandena
är oriktig. Folket i Norrbotten
har med egna ögon sett, att när kapitalismen
vädrar profit betyda klimatiska
förhållanden platt ingenting. Var
det kanske fråga om några klimatiska
hinder, när den svenska kapitalismen
gick in för att exploatera världens bästa
malmtillgångar i malmfälten? Var det
några klimatiska hinder i vägen för
baggbölarna, när de lurade skogen av
bönderna i Norrland? Trots »klimatiska
förhållanden» äro statens skogsindustrier
i Norrbotten mycket exklusiva företag.
Samma är förhållandet med Norrbottens
järnverk, som trots »klimatiska
förhållanden» framställer det billigaste
tackjärnet här i landet. Frågan om näringslivets
allsidiga utveckling i norr
är därför inte en fråga om »klimatiska
förhållanden», inte heller främst en teknisk
fråga, utan en politisk fråga av
första rang.

Utöver det beslutade pappersbruket i
Kalix lovar statsministern ingenting i
fråga om näringslivets utveckling. Detta
är en klen tröst för befolkningen i ett
län, som redan har en betydande arbetslöshet.
Vad skall befolkningen i Tornedalen
ta sig till, då den ekonomiska

krisen sätter in på fullt allvar? Var
skall inlands- och kustsocknarnas befolkning
hämta sin utkomst, när massarbetslösheten
blir ett faktum? Skola gruvarbetarna
gnaga på nakna fjällväggen
den dagen då malmexporten reduceras
med hälften? Vore det inte skäl i att regeringen
redan nu gav befolkningen i
Norrbotten ett mera hoppingivande perspektiv? Jag

kan inte underlåta att här referera
de bestämda krav, som folkets stora
massa i Norrbotten reser på regeringen.
Folket vill ha järnväg Luleå—Råneå
—Kalix—Haparanda samt vidare järnväg
upp till övre Tornedalen för att exploatera
de väldiga naturrikedomar, som
finnas där. Dessutom vill befolkningen
ha besked om huruvida regeringen planerar
att i anslutning till Norrbottens
järnverk bygga upp en järnmanufakturindustri
i norra och södra kustbygden,
för att inte säga inlandet. 300 000 ton
valsade produkter kommer NJA att producera
— skola dessa produkter förädlas
vidare i Norrbotten? Svaret på den
frågan intresserar främst den ungdom i
Norrbotten, som står inför hotet att
tvingas lämna sin hembygd i brist på
sysselsättning.

Förståelsen för att utbyggnaden av
näringslivet i Norrbotten befrämjar hela
landets intressen utvidgas. Jag syftar
dock inte på de storfinansiella kretsarna,
som endast ha förståelse för sin egen
plånbok. Jag önskar i det sammanhanget
understryka, att Norrbotten detta år
exporterar till ett belopp motsvarande
1 300 kronor per invånare, medan det
övriga landets export motsvarar 600 kronor
per invånare. Dessa fakta visa i all
sin korthet bilden av Norrbotten som
ett givande och icke ett tärande län.

Det bör slutligen understrykas, att
önskemålet om utveckling av näringslivet
i Norr- och Västerbotten även berör
jordbruket. Jag hoppas att resonemanget
om »klimatiska förhållanden» i det
fallet skall förstummas inför det faktum,
att de bästa grönsakerna och den bästa
potatisen med framgång odlas där uppe.
Men oerhört mycket går att göra för
att utveckla detta läns jordbruk. Inte

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

mindre än 107 000 hektar mark finns
ytterligare att odla. Det är mer än som
finns odlat. Detta viktiga område av näringslivet
måste bli föremål för speciell
uppmärksamhet. I första hand måste odlingsbidragen
höjas. Vidare måste täckdikningsbidragen
höjas, och samma är
förhållandet när det gäller statsbidraget
till odlingsvägar. Men man bör inte
heller stå främmande för tanken att skapa
jordbruk av ny typ i Norrbotten.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
säga: Redan nu är arbetslöshetssituationen
i Norr- och Västerbotten mycket
bekymmersam. Den bestämda känslan
av att statsmakterna försummat att
i tid ordna sysselsättning åt de arbetslösa
är förhärskande hos de breda folklagren
där uppe. En av förutsättningarna
för att kommunerna skola kunna bemästra
arbetslöshetsproblemet är att
högre statsbidrag beslutas av regering
och riksdag. Men folket där uppe vill
inte ha som perspektiv att leva ett liv
i beredskapsarbete. Därför ställer också
folket kravet, att radikala åtgärder
skola vidtagas för att skapa ett mera nyanserat
näringsliv. Den uppgiften faller
främst på statsmakterna.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Herr Perssons
anförande ger mig anledning till ett par
erinringar.

Han beklagade att jag inte i mitt interpellationssvar
hade ställt i utsikt någon
ändring av statsbidragsgrunderna.
Kammarens ledamöter ha naturligtvis
klart för sig, att ändringar i det statsbidragssystem,
som riksdagen har antagit
både när det gäller beredskapsarbetena
och när det gäller anläggning av vattcnoch
avloppsledningar, skola prövas av
riksdagen i vanlig ordning, och jag föreställer
mig att det skulle ha varit
ganska oformligt, om landets statsminister
hade föregripit den prövningen och
i ett interpellationsvar gett några löften,
vilkas hållfasthet ju riksdagen sedermera
skulle ha fått pröva.

Herr Persson yttnade vidare, att »stripadireklivens
anda» lägger hinder i vä -

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

gen för en effektiv sysselsättningspolitik.
Det skulle vara intressant, herr talman,
att få belägg för om det för närvarande
finnes en enda människa i hela
vårt land, som har några som helst
obehag av 1926 års stripadirektiv. I
varje fall skulle jag gärna vilja få detta
påstående något preciserat, innan man
över huvud taget tar upp det till diskussion.

Det är klart att betydande svårigheter
möta, när det gäller att med allmänna
arbeten motverka en arbetslöshet inom
skogsbruket. Så är det alltid, och
svårigheterna existera för både de statliga
och de kommunala myndigheterna.
Det är inte mycket mening i att ta upp
en diskussion om var felet till äventyrs
kan ligga. Och låt mig bara säga, på
grund av den erfarenhet jag har när det
gäller skötseln av arbetslöshetspolitik
och sysselsättningspolitik — och den är
ju kanske inte så liten — att mitt bestämda
intryck är, att våra arbetsmarknadsmyndigheter
ha handlagt arbetslöshetssituationen
i norra Sverige med stor
kraft och målmedvetenhet, förutseende
och skicklighet. De svårigheter, som
skola övervinnas, får man söka komma
till rätta med i samarbete mellan de
statliga och de kommunala myndigheterna,
och det blir inte lättare, om man
inte visar den ringaste förståelse för att
svårigheterna existera.

Herr Perssons anförande präglades i
det hela av en bristande förståelse. Hans
huvudsynpunkt var ju, att det inte finns
något intresse hos de statliga myndigheterna
för att ge Norrbottens befolkning
en hygglig bärgning i hemorten.
Kolonisationssynpunkten var, enligt
herr Perssons anförande, vägledande för
de statliga myndigheternas handläggning
av detta ärende. Jag beklagar, om
det inom Norrbottens befolkning över
huvud taget finns några, som tro på en
sådan propaganda, i det ögonblick då
statsmakterna kunna redovisa — såsom
har skett i all knapphet i interpellationssvaret
— en rad betydelsefulla initiativ
för att till Norrbotten föra näringsgrenar,
som tidigare icke ha varit
representerade där. Framför allt stats -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

makternas initiativ när det gäller Norrbottens
järnverk visar ju viljan att skapa
sysselsättningsmöjligheter åt Norrbottens
folk. En agitation, som är så
verklighetsfrämmande att den, mot bakgrunden
av den faktiskt förda politiken,
tillåter sig göra sådana påståenden
som herr Persson här framförde, kan
inte annat än bidraga till att arbetet försvåras,
därför att den skymmer bort
vad vi skola försöka samsas om, nämligen
vilka näringsgrenar man skall inrikta
sig på i de nordligaste länen.

Herr Persson efterlyste löften för
framtiden. Han sade, att statsministerns
tal bara innehöll en uppräkning av vad
som hade gjorts. Jag vill säga till herr
Persson, att detta just är den socialdemokratiska
taktiken. Vi vilja inte, på
samma sätt som många andra, lova allting
för framtiden, utan vi anse oss
handla klokare genom att arbeta och så
undan för undan hänvisa till resultaten.
I den föreliggande frågan kunna vi redovisa
betydande resultat, men svårigheterna
äro stora, och därför äro vi icke
tillfredsställda. Det enda löfte för framtiden
som jag kan ge, herr Persson, är
att vi, så länge denna regering sitter,
komma att fortsätta strävandena att åt
Norrbotten ge den plats i Sveriges näringsliv,
som Norrbotten och dess befolkning
också enligt vår mening förtjäna
att ha.

Jag tar upp detta ovederhäftiga uttalande
av herr Persson så pass utförligt
för att man skall förstå statsmakternas,
arbetsmarknadsstyrelsens och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens inställning till
norrbottensproblemen. Man skall förstå
dem bättre, om man vet att bakom ligger
tanken att Norrbotten skall tillföras
ökade försörjningsmöjligheter. Det är
därför som arbetsmarknadsstyrelsen för
att ge sysselsättning åt befolkningen i
första hand utnyttjat de mera normala
arbetstillfällena och inte i första hand
mobiliserat beredskapsarbetena. Såsom
framgick av mitt interpellationssvar har
man undersökt vilka vägbyggen, vilka
brobyggen, vilka skogsvårdsåtgärder,
vilka skolhusbyggen och vilka byggnadsarbeten
över huvud taget som stått

främst i fråga om angelägenhetsgrad,
och så har man satt i gång dem.

Hade vi, herr talman, i det här fallet
anlagt kolonisationssynpunkter ■— om
det alltså funnits ett spår av verklighetsunderlag
i herr Perssons anförande —
skulle vi naturligtvis ha startat beredskapsarbeten
i största möjliga utsträckning.
Skulle vi ha skaffat pengar till de
angelägna arbeten, som jag nyss nämnde,
om det hade varit statsmakternas
mening att Norrbotten skulle avfolkas?
Nej, i så fall hade vi givetvis valt mindre
angelägna beredskapsarbeten. Vår
inställning att i första hand tillgodose
arbeten, som gagna Norrbottens befolkning
på den plats, där den bor, visar
att vi ha en uppfattning i denna fråga
rakt motsatt den som herr Persson velat
tillskriva oss.

Herr Persson påstod bland annat, att
när det gällde vägbyggen så hade endast
en del småarbeten satts i gång. Enligt
länsarbetsdirektörens rapport till
mig ha byggnadstillstånd beviljats till
vägarbeten i Norrbottens län för
G 208 400 kronor och arbetstillstånd till
vatten- och avloppsarbeten för ett sammanlagt
belopp av 1 259 400 kronor. Jag
skulle kunna ta en ort, som interpellanten
omnämnde, nämligen Arvidsjaur.
Där ha beviljats byggnadstillstånd exempelvis
till följande arbetsföretag:
brandstation, skolhus i Aborrträsk, vatten-
och avloppsarbeten i Nyborg samt
två vägföretag.

Jag tillåter mig fråga: Skulle statsmakterna
ha igångsatt dessa arbeten,
skulle de så ivrigt ha försökt skaffa
fram nyttiga och nödvändiga arbeten,
om de haft den uppfattningen, att det
inte spelar någon roll, hur det går med
Norrbottens befolkning? Jag tror att
herr Persson skall fundera på att lägga
om agitationen på den punkten, hur
hårda än direktiven från högre ort kunna
vara.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN: Herr
talman! Jag skulle inte ha lagt mig i den
här debatten, om jag inte hade varit uppe
i Norrbotten och studerat just de förhållanden,
som vi nu tala om. Jag kom

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

i konflikt efteråt, inte med herr Persson
och hans parti, utan med mina egna
partivänner. Det är nämligen inte bara
kommunisterna där uppe, som föra
talan för befolkningen i denna fråga. En
person, som hela sitt liv har fört denna
talan, är landshövding Lövgren. Han
predikade för mig och andra, som voro
där uppe, att vi måste se till att de arbetstillfällen,
som kunna beredas befolkningen
i Norrbotten, också komma den
till godo. Jag tyckte jag borde inlägga
en liten sydsvensk uppfattning i det talet,
och det gjorde att Norrländska Socialdemokraten
föll över mig och menade,
att jag var fientligt inställd mot
Norrbotten. Det är jag inte. Jag är själv
norrlänning, men i den här frågan förefaller
det som om också övre och
nedre Norrland skulle stå emot varandra.

Herr Persson sade, att inga kapitalistiska
hänsyn utgjorde anledningen till
att det fanns så få arbetstillfällen i
Norrbotten, ty det gick att tjäna pengar
lika bra på arbeten där uppe som i södra
Sverige. Ja, man frågar då: Vad är
orsaken till arbetslösheten i Norrbotten
och Västerbotten just nu? I det övriga
landet får man niistan säga att det är
brist på arbetskraft. Högerns ledare här
i kammaren påyrkade i förrgår, att regeringen
skulle vidtaga åtgärder för att
skaffa arbetskraft åt exportindustrien.
Ja, det är ju framför allt våra järnbruk
som behöva arbetskraft för att vi skola
kunna exportera. Det är en synpunkt,
som kan förtjäna att framföras i detta
sammanhang.

Herr Persson gjorde emellertid gällande,
att det var en odemokratisk
ståndpunkt att säga, att folk från Norrbotten
skulle utvandra till andra delar
av landet. Jag har svårt att förstå, varför
det skulle vara odemokratiskt. I det
land, där herr Persson har sin själ förankrad,
placerar man arbetskraften där
den behövs. Man vidtager inte åtgärder
för att tundrorna där uppe i norra Ryssland
skola bli befolkade eller för att
den befolkning, som bor där, skall få
arbeten, utan behövs arbetskraften på
andra häll, så flyttar man den dit.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

Man säger i Norrbotten, att det är
underligt att timmer, som tas från skogen
där uppe, flottas till södra Norrland
och sågas där, med påföljd att arbetskraften
i Norrbotten går miste om
detta arbete. Ja, men då måste man fråga,
varför detta timmer inte utnyttjas
i Norrbotten. Statsministern talade om
geografiska och klimatiska hinder för
arbetet där uppe, och det är väl en
synpunkt som man inte kan komma
ifrån.

Jag vill inte alls motsätta mig att
kraftiga åtgärder vidtagas för att avhjälpa
den arbetslöshet, som råder i de
båda nordligaste länen. Interpellanten
hade rätt i en sak, nämligen att befolkningen
där uppe inte är hjälpt med att
i evighet under långa tider av året leva
på beredskapsarbeten. Den vill ha arbeten,
som bereda den en kontinuerlig
sysselsättning, och det är så sant som
det är sagt. Men jag tycker att staten liar
gjort åtskilligt. Den har ju bland annat
upprättat järnverket i Norrbotten. Man
kan inte beskylla kapitalismen för att
i det avseendet ha försummat något, ty
det fanns ett privat järnverk i Luleå tidigare,
men det gick inte och måste
nedläggas. Nu har staten satsat pengar,
och vi få se om det går bättre då.

Det är uppenbart, att det finns vissa
naturliga orsaker till att inte arbeten
kontinuerligt kunna upprätthållas i
Norrbotten och Västerbotten i lika stor
utsträckning som i andra län. Det är
ju inte bara det att det är kallt och
mörkt där uppe, utan en av anledningarna
är väl, att befolkningsökningen är
större i Norrbotten och Västerbotten än
den är i det övriga landet. Det uppstår
därför ett naturligt folköverskott, som
måste flyttas över på annat håll. Jag är
med på att man gör allt vad som göras
kan för att hjälpa människorna i Norrbotten,
men jag vill uttala den förhoppningen,
att man inte inriktar all kraft
på att till varje pris behålla den arbetskraft
som där finns. Det måste vara en
naturlig utveckling att arbetskraften inom
landet placeras där den lämpligast
kan och bör placeras.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! I likhet med herr andre
vice talmannen hade jag inte tänkt blanda
mig i denna debatt, om inte interpellanten
lämnat en del uppgifter, som
jag anser vara helt och hållet missvisande.

Herr Persson sade, att statsmakterna
inte hade vidtagit några åtgärder för att
söka avhjälpa arbetslösheten i Norrland.
Jag vill då bara nämna, att någon gång
på höstkanten — jag tror i september
— fingo vi de sedvanliga blanketterna
från länsarbetsnämnden med begäran
om uppgift från kommunalnämnden på
de arbeten, som planerats för en kommande
arbetslöshetsperiod, uppgifter
som åtminstone vi i Västerbotten skola
lämna, kanske inte årligen, men i varje
fall vartannat år. Det visar, tycker jag,
att de statliga myndigheterna göra allt
vad de kunna för att söka ordna dessa
saker. Ungefär vid samma tidpunkt fingo
vi från länsarbetsnämnden en telefonförfrågan,
om vi inom vårt samhälle
hade några byggnadsföretag, ingående i
1950 års kvot, som lämpligen skulle
kunna påbörjas under höstens lopp. Det
är också en åtgärd, som de statliga myndigheterna
vidtagit för att söka förebygga
arbetslöshet.

Jag kommer inte ihåg precis hur det
kan vara i Stensele — jag har ingen
anledning att betvivla att den uppgift,
som herr Persson här lämnat, är riktig,
Men vad jag funderat på hela tiden är,
huruvida herr Persson har sig bekant,
om de kommunala myndigheterna i
Stensele själva ha vidtagit några förberedande
åtgärder för att mota en kommande
arbetslöshet. Jag vet av erfarenhet,
att det finns kommuner i vårt län,
alltså i Västerbotten, där de ledande
kommunalmännen icke vidtagit någon
som helst åtgärd i förberedande syfte
för att möta en sådan situation. Då skall
man väl i all rimlighets namn, herr Persson,
inte klandra de statliga myndigheterna
och statsmakterna för detta, ty
man kan väl ändå inte begära att statsmakterna
skola skicka upp folk för att
sätta i gång arbeten, som inte de kom -

munala myndigheterna ha något intresse
av att få utförda.

Man skall lägga ansvaret i denna fråga,
där det rätteligen bör ligga. För mitt
vidkommande såsom kommunalman —-och jag har som sådan erfarenhet sedan
åtskilliga år — anser jag att det i första
hand är kommunalmännens skyldighet
att vidtaga förberedande åtgärder för att
avhjälpa uppstående arbetslöshet, då sådan
är att befara. Vi ha i vårt lilla samhälle
åtskilliga arbeten, som ligga på is,
som man säger, och som vi vänta med
att utföra, därför att vi vänta oss arbetslöshet
även instundande vinter. Här
skulle kunna dragas fram åtskilliga fall,
men jag tycker att det räcker med de
här nämnda.

En sak som jag emellertid fastnat för
i interpellationssvaret och som jag kanske
skulle nämna i detta sammanhang
är vad som sägs på s. 5 där det heter:
»Då remissförfarandet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fördröjer ärendenas
handläggning, har arbetsmarknadsstyrelsen
uppmanat kommuner med årligen
återkommande sysselsättningssvårigheter
alt i god tid insända föreliggande
förslag till granskning.» Såsom jag
redan nämnt, gör man på det sättet, men
det finns ett litet krux. Jag vet inte var
man i detta fall skall lägga ansvaret. Det
inträffar nämligen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ger direktiv, som faktiskt
innebära, att man många gånger
kopplar tillsammans arbetsobjekt, som
inte höra samman, lag kan ta ett exempel,
som jag vet är aktuellt och som jag
vet är riktigt. En kommun, som har vattenledning
och alltså har sin vattenförsörjning
ordnad, vill ha en ny vattentäkt.
Kommunalmännen vilja utnyttja en
sjö, där man kan få självtryck, men enligt
direktiv från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste kommunen först
vidtaga vissa grundvattensundersökningar,
som jag tror äro obligatoriska, innan
ett samhälle kan få sin vattenförsörjning
ordnad. Denna kommun bär som
sagt sin vattenförsörjning ordnad, men
är i behov av en ny vattentäkt. Angivna
förhållanden förorsaka dröjsmål i inte

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

ringa utsträckning. Detta är enligt kommunalmännen
ett missförhållande, som
skulle kunna undvikas, om kommunalmännen
i större utsträckning finge medbestämmanderätt
i fråga om vilka arbeten,
som skola utföras och vilka arbeten
som äro för kommunens vidkommande
de bästa.

Jag skall, herr talman, inte så mycket
längre ta tiden i anspråk. Jag har bara
velat konstatera, att de uppgifter, som
herr Persson har kommit med, äro vilseledande.
Jag tar dem som en inledning
till 1950 års valrörelse från kommunisternas
sida. Herr Persson nämnde
Västerbotten, och man får se detta såsom
ett försök från kommunisternas sida
att där slå ett slag för sina idéer.
Gärna det, men då skall man väl ändå,
herr Persson, komma med objektiva
uppgifter och lägga skulden för de förhållanden,
som råda, där den bör ligga.
Man råder inte bot på arbetslösheten i
Västerbotten med herr Perssons metoder.
Vi ha Gudi nog av den även i kustsocknarna.
De nämndes knappast i detta
sammanhang, men på flera ställen råder
en gammal och svår arbetslöshet. Jag vet
emellertid att kommunalmännen på flera
ställen nedlagt ett mycket förtjänstfullt
arbete, och inte bara kommunalmännen
utan även länsstyrelsen bär därvid
verksamt deltagit, för att på dessa
platser få till stånd lämpliga industrier
i stället för de industrier som nedlagts.

Någon från Stensele skulle ha sagt till
herr Persson, att det inte sett så mörkt
ut på tio år som det gör nu. Det är möjligt.
Men det har, herr Persson, sett
ännu mörkare ut i Västerbotten, och
några stripadirektiv äro de nuvarande
direktiven enligt mitt förmenande icke.
Den saken torde vara tämligen klar. Jag
har suttit som arbetslöshetsnämndens
ordförande i min kommun sedan dess
tillkomst och vet vad jag talar om. Man
bör undersöka, vem som rätteligen bär
ansvaret i det här fallet, och om vi skola
gå tillbaka i tiden, skola vi också titta
på 30-talet. De svårigheter, som då voro
rådande, herr Persson, ha försvunnit,
och jag tror inte vi behöva befara att
de återkomma.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Man försöker lägga ord i min mun,
som jag inte har sagt. Jag har nämligen
inte påstått, att statsmakterna underlåtit
att vidtaga några åtgärder över huvud
taget, utan jag har velat framhålla, att
de åtgärder, som statsmakterna vidtagit,
varit alldeles otillräckliga. Exemplen
från Norrbotten och även Västerbotten
utgöra tydliga bevis för detta påstående.

Herr Johanson försökte göra gällande,
att den egentliga orsaken till arbetslösheten,
där denna finnes, är att söka i en
bristande planläggning från kommunernas
sida. Jag tror att detta påstående är
fullständigt oriktigt. Det är att visa missriktad
solidaritet åt ett visst håll, när
man uttalar sig på detta sätt. Och här
kan det inte, herr Johanson, bli tal om
valrörelsen 1950. Här är det fråga om en
konkret situation, som förefinnes i Norrbotten
och Västerbotten, nämligen att vi
i Norrbotten ha flera hundra personer,
som gå utan sysselsättning, och förhållandena
torde just nu vara ännu värre
i Västerbotten än de äro i Norrbotten.

Herr statsministern kom i sitt andra
inlägg in på frågan om statsbidragsbestämmelserna
och underströk ytterligare
att han på den punkten inte kunde
ge några löften. Han tillfogade, att det
skulle vara oformligt att nu ge dylika
löften. Tillåt mig säga, att när det passar
herr statsministern och den socialdemokratiska
regeringen, är det inte alls
oformligt att ge löften. Jag erinrar bland
annat om det stora löftet under föregående
valrörelse om tre veckors semester.
Infriandet av det löftet låter ännu vänta
på sig. Då tycker jag, att man också kunde
ge de arbetslösa och kommunerna
vissa löften och inte hänga upp sig på
en del svårigheter.

Indignerad vände sig statsministern
mot mig, därför att jag hade sagt, att det
finns alltför mycket av stripadirektivens
innehåll i de nuvarande direktiven — jag
syftade då främst på talet om att avfolka
Norrbottens län. Ja, denna linje förkunnades
1920, den följdes under 30-talet,
och jag vågar hävda att än i denna dag
kan man spåra denna linje. Den förkunnas
av arbetsmarknadsstyrelsens repre -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.

sentanter, när de äro ute och resa i Norrbotten.
Jag tänker nu närmast på riksdagsman
Carl Lindberg, som också sitter
med i arbetsmarknadsstyrelsen. Han hade
en stort uppslagen intervju i Norrländska
Socialdemokraten fredagen den
29 juli, där det bland annat heter, att
»frågan om omflyttning av arbetskraft i
vissa situationer i Norrbottens län får en
speciell karaktär inte minst med tanke
på de långa avstånden». Vidare sägs det,
»att även temporära omflyttningar innebära
en del olägenheter, främst för arbetare
med familj. En eventuell omflyttning
kunde kanske diskuteras», heter det
vidare, »om garantier kunde ges för att
vederbörande, så snart tillfälle yppar sig,
åter kunde beredas sysselsättning i hemkommunen
eller hemorten». Frågan är
enligt herr Lindberg av så stor vikt, att
den syntes behöva diskuteras även inom
de fackliga organisationerna.

Ja, är inte denne arbetsmarknadsstyrelsens
representant inne på linjen om
en överflyttning av arbetskraften från
Norrbotten? Visserligen talade herr Lindberg
officiellt bara på egna vägnar, men
med de erfarenheter vi ha i Norrbotten
vågar jag säga, att problemet med största
sannolikhet hade varit i arbetsmarknadsstyrelsens
säck innan det kom i herr
Lindbergs påse. Det behöver kanske inte
upprepas, att norrbottningarna inte acceptera
en dylik lösning av sysselsättningsproblemet.

Vid ett arbetslöshetsmöte i Råneå för
tre veckor sedan lämnade en av länsarbetsnämndens
representanter vissa informationer
om arbetslöshetsläget. Under
den diskussion, som följde på mötet, yttrade
han på tal om ungkarlarna, att det
ju inte är så farligt, om dessa bli arbetslösa,
ty det går ju tåg varje dag söderut.
Undra på att folket i Norrbotten, när de
höra sådana uttalanden av representanter
för arbetsmarknadsmyndigheterna,
erinra sig tiden för stripadirektiven och
fråga sig allvarligt, om de nuvarande direktiven
innehålla bestämmelser, som
göra det möjligt för arbetsmarknadsmyndigheternas
representanter att yttra sig
på det sätt som jag här refererat.

Statsministern vände sig också indig -

nerat mot mitt uttalande, att Norrbotten
behandlas såsom en koloni. Ja, det är
inte bara jag som säger detta. Statsministern
bad kommunisterna ändra taktik
— jag erinrar mig inte om han också
sade, att vi skulle ändra terminologi —
men detta att Norrbotten behandlas som
koloni är någonting, som praktiskt taget
varje borgare i Norrbotten säger. Det får
man höra av alla socialdemokrater, även
de ledande och de absolut högsta ledande.
Det är en bestämd känsla som förefinns
i Norrbotten och en sak som också
går att bevisa med fakta. Jag behöver
bara nämna, att mellan åren 1930 och
1939 från Norrbotten exporterades en
virkesmängd om 31,4 miljoner kubikfot
per år, och för närvarande är denna export
mycket större. Inte ens hälften av
det avverkade virket förädlas i Norrbotten.
Om så vore fallet, skulle antalet anställda
i sågverks- och cellulosaindustrien
stiga från 3 000 till 8 000 arbetare, vilket
givetvis skulle betyda oerhört mycket
för Norrbottens vidkommande. Dock
måste jag säga, att så långt sträcka vi
inte kravet, att allt virke i Norrbotten
också skulle förädlas inom länet, men vi
kräva större rättvisa på detta område än
som för närvarande råder.

Till sist önskar jag säga några ord till
andre vice talmannen herr Åkerberg. Han
nämnde, att han råkade i delo med norrbottningarna,
när han i somras var på
journalistresa dit upp. Och inte att undra
på det! Han skrev ju i sin tidning, att
mer än 50 procent av vad norrbottningarna
säga — det gällde exporten av
malm, timmer och elektricitet — ville
han inte tro på.

Därtill var herr Åkerberg ovederhäftig.
Han nämnde när han kom hem från
sin norrlandsresa, att befolkningen i
Norrbotten på hundra år minskat med
30 000 personer. Verkliga förhållandet är
ju att från år 1850 till år 1947 har befolkningen
ökat med över 300 procent,
eller från 55 619 till 232 600, och de senaste
47 åren redovisa en ökning med
100 000 invånare.

Efter sin resa skrev herr Åkerberg
vidare, att de ekonomiska lagarna utgöra
ett stort hinder för utvecklingen av

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

näringslivet uppe i Norrbotten och att
det är dessa som orsakat att timret, malmen
och elektriciteten dirigerats söderut.
Ja, det var ju ett mycket högkapitalistiskt
argument: »de ekonomiska lagarna».
I verkligheten har Norrbottens järnverk
bevisat, att talet om de ekonomiska
lagarna inte håller streck. Det har också
bevisats av statens skogsindustrier. Jag
ber att såsom ett kuriosum få nämna, att
när man började att bryta malm uppe
i malmfälten hade man den teorien, att
de klimatiska förhållandena inte skulle
medge malmbrytning på vintern. Nu förstår
ju var och en, hur tokig denna teori
var. Men likväl vidhåller man i det allmänna
resonemanget, att till och med de
klimatiska förhållandena och inte bara
de ekonomiska lagarna skulle lägga hinder
i vägen för en utveckling av näringslivet
i Norrbotten.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Jag ber om överseende, herr
talman, för att jag återkommer i debatten,
men jag måste göra ett tillägg.

Jag medger gärna att jag var en smula
indignerad över herr Perssons påstående
att stripadirektiven för närvarande
skulle tillåtas att spela en roll i
svensk arbetslöshetspolitik. Men min indignation
berodde tydligen på att jag
råkade glömma bort, att herr Persson
var kommunist och att det i kommunisternas
metod ingår att mena något helt
annat med vissa allmänna begrepp än
vad alla andra mena. Det var redan bekant,
att de ha sitt särskilda begrepp
för frihet och för demokrati nu ha
vi upptäckt att de också när det gäller
ett så pass enkelt begrepp som »stripadirektiv»
lägga in en mening, som jag
föreställer mig att de också äro ensamma
om. De mena uppenbarligen med
»stripadirektiv» ingalunda vad vi mena
därmed, nämligen tvångshänvisning
av arbetssökande till strejkbrvteri —
det var nämligen om det som striden
den gången stod. Jag hade inte kunnat
tro det, men kommunisterna tyckas faktiskt
mena att allt arbete, som utföres
söder om Dalälven, skall hänföras till

Ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m.
strejkbryteri! Och det är i varje fall för
mig en alldeles ny terminologi.

Jag skulle alltså inte, herr talman, ha
behövt ta upp denna diskussion, om jag
hade kommit att tänka på att kommunisterna
tydligen mena helt andra ting
med alla begrepp än vad vi vanliga
människor mena.

Herr Persson ansåg vidare, att det var
konstigt att statsministern inte här kan
lova vare sig att sänka eller höja statsbidragsprocenten
hur som helst — när
han kunde lova treveckorssemester till
svenska folket så borde det väl gå för
sig att lova också vad herr Persson nu
begär.

Men det är en ofantlig skillnad mellan
det och att i en valrörelse tala om
vad som blir följden av varje röst som
ges det socialdemokratiska partiet. Det
ha vi naturligtvis aldrig dragit oss för.
Var och en som röstade på det socialdemokratiska
partiet borde veta, att om
partiet kom tillbaka till Sveriges riksdag
med så stor styrka, att det kunde
driva igenom sina krav, så skulle under
den period, som valet avsåg, treveckorssemestern
bli genomförd. Det måste väl
ändå vara viktigt att klargöra, att detta
var partiets politiska linje. Någonting
helt annat är det, herr Persson, att föregripa
riksdagsbehandlingen av ett ärende,
som i vanlig ordning skall underställas
riksdagen, och göra det i ett interpellationssvar
för att tillmötesgå en
interpellants krav just för tillfället. Vi
kunna inte driva en löftespolitik på det
sättet. Däremot vilja vi gärna klarlägga
för folket vad de rösta för när de rösta
på det socialdemokratiska partiet. Jag
antar att jag nu klarlagt skillnaden i
detta hänseende.

Därutöver kan jag säga, att jag inte
gärna vill lägga mig i den diskussion
som förs mellan herrar Åkerberg och
Persson — det kan finnas många skäl
att inte lägga sig i den. .lag vill bara
antyda, att det säkerligen finns vissa risker
för folket i Norrbotten, om man
utan vidare låter de fria krafterna driva
sitt verk. Men vi vägra att acceptera en
sådan utveckling. Vi vägra alt göra det
därför alt vi tro, att ett rikare differen -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Ang. brobygget över Lule älv vid Bergnäset.

tierät näringsliv skall göra det möjligt
att åt Norrbottens befolkning bevara
välståndet och även skapa möjligheter
till försörjning åt flera människor än
vad som skulle bli fallet om man överlämnade
det hela uteslutande till privatekonomiska
intressen. Om vi inte hade
haft denna uppfattning, så skulle naturligtvis
det mesta av det, som redan har
gjorts på detta område, aldrig ha blivit
utfört.

Eftersom vi nu ha kommit in i något
större sammanhang, skulle jag vilja erinra
även om en annan sak. Den sittande
regeringen har tillsatt en lokaliseringsutredning.
Varför har den gjort
det? Ja, just därför att vi icke äro övertygade
om att ett näringsliv, som fritt
får gå sina egna vägar, alltid finner den
ur sysselsättningssynpunkt lämpliga placeringen
av industriella företag på olika
håll i landet. Vi vilja åtminstone ta upp
detta problem till en undersökning. Och
jag skulle tro att socialdemokraterna på
den punkten inte äro ensamma. Jag vet
att åtminstone inom ett av de borgerliga
partierna har frågan om industriens
lokalisering betraktats som ett så väsentligt
problem, att man på den punkten
till äventyrs kan vara beredd att
avstå från hävdandet av ensidigt doktrinära
synpunkter om samhällets organisation.

Det kan, tror jag, vara viktigt att detta
nu säges för att göra det klart, att
man inte kan utlämna en landsdel, som
man är övertygad om har stora förutsättningar
till fortsatt utveckling, åt en
avfolkning, som skulle kunna bli ödesdiger.

Därmed har jag också sagt att jag har
all förståelse för att de lokala representanterna
för Norrbottens län hos statsmakterna
söka hävda sina synpunkter
och sina intressen. Det är inte emot
denna strävan, som jag vänder mig i
denna debatt. Vad jag vänder mig emot
är att det sker på det sättet, att man
helt enkelt underkänner den principiella
uppfattning, som ligger bakom statsmakternas
nuvarande handlande, och
påstår att vad vi anföra som motiv för
detta handlande är lögnaktigt tal.

De svårigheter, som Norrland har afl
kämpa emot, äro så pass stora att de inte
böra ytterligare förstoras därigenom
att det skapas konstlade stämningar. Jag
hälsar därför med tillfredsställelse att
den form av kritik, som framfördes av
herr Persson i denna del, icke gillas annat
än av en relativt obetydlig grupp
av Norrbottens befolkning. Ty skulle en
kritik av denna art vinna gehör, så
skulle den otvivelaktigt inte bidraga till
en lycklig lösning av ett för hela riket
svårlöst och angeläget problem, utan
tvärtom i allra högsta grad bidraga till
att försvåra en sådan lösning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. brobygget över Lule älv vid Bergnäset.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Nilsson hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Berglis interpellation angående brobygget
över Lule älv vid Bergnäset. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga B fogat
vid detta protokoll. Ordet lämnades nu
till herr statsrådet NILSSON, som gav en
kort sammanfattning av svaret.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vet
inte, om regeringens härvarande representant
efter den föregående interpellationsdebatten
känner något behov av
att få några plåster på såren, men oavsett
hur det kan förhålla sig med den
saken vill jag säga till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet,
att när jag nu ber att få tacka
för hans svar på min interpellation,
så sker det med verklig tillfredsställelse.

Herr statsrådets besked om att byggnadstillstånd
för en del av detta broföretag
kommer att meddelas inom kort
kommer alldeles säkert att utlösa mycket
glada känslor i min hembygd därför
att vi nu efter många års väntan på

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Ang. brobygget över Lule alv vid Bergnäset.

att denna bro skall komma till äntligen
börjat skönja en ljusning. Nu är det i
detta sammanhang endast att hoppas, att
brobygget, när det väl har påbörjats,
också skall kunna fortsättas utan avbrott.
Det gäller här ett företag av så stor
omfattning, att det måste dröja åtskilliga
år innan det är fulbordat. Därför
är det angeläget inte bara att det påbörjas
snarast möjligt utan även att det,
som sagt, kan fortgå utan avbrott och om
möjligt också forceras i all den utsträckning
som är görlig.

Jag ber, herr talman, att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
389, till Konungen i anledning av väckta
motioner om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av
lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande och memorial:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund av 1949
års taxering; och

nr 51, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.25 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Bilaga A till första kammarens prot. */„ 1949 (s. 3).

Herr talman.

Med kammarens tillstånd bär herr
Helmer Persson till mig framställt följande
frågor:

1. Har regeringen uppmärksammat
den tilltagande arbetslösheten i Norrbotten? 2.

Kan man förvänta åtgärder från regeringen
med syfte att få till stånd smidigare
och effektivare metoder vid handläggningen
av beredskapsärenden och så
att högre statsbidrag utgår för statskommunala
arbeten?

3. Överväger regeringen några åtgärder
för att utbygga näringslivet i Norrbotten
med sikte att uppnå den fulla
sysselsättningen för länets befolkning?

Efter den osedvanligt gynnsamma avverkningssituationen
i skogarna förra
vintern framkommo i början av innevarande
år farhågor för en minskad sysselsättning
i skogsbruket. Redan i början
av februari upptogos under ledning
av arbetsmarknadsstyrelsen överläggningar
om situationen med berörda parter
inom skogsbruket. Dylika överläggningar
fortsattes sedermera under våren.
I första hand avsåg man att få i gång
skogsvårdsarbeten för att därigenom
trygga sysselsättningen först och främst
för den fasta skogsarbetarstammen. I anslutning
till detta program anvisades sedermera
på tilläggsstat (proposition nr
125) för budgetåret 1948/49 ytterligare
medel till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Det förutsattes härjämte att vissa
av Kungl. Maj :t spärrade medel på
skogsvårdsanslagen skulle ställas till förfogande
för skogsvårdande åtgärder i de
trakter, där arbetslöshet hotade att uppstå
— något som sedermera skett.

Trots det tidiga avslutandet av vinteravverkningarna
synas icke några egentliga
sysselsättningssvårigheter förelegat
inom skogsbruket under våren och som -

maren. Detta torde i stor utsträckning
ha berott på att skogsvårdsarbetena
planmässigt kommo i gång i en större
omfattning än tidigare. Nu i höst har
emellertid situationen i skogsbruket
varit något annorlunda. Den har därtill
tett sig olika i skilda delar av Norrland.
I Västernorrlands och Jämtlands län
bär under hösten framträtt en viss brist
på arbetskraft i skogsbruket. Däremot
ökade i vissa delar av Norrbottens och
Västerbottens län under sensommaren
och hösten antalet hos arbetsförmedlingsorganen
anmälda arbetssökande
skogsarbetare. Ökningen synes ha varit
störst inom de områden, där kolningen
tidigare var av särskilt stor omfattning.
Även ii vissa andra skogskommuner
framträdde en ökning av antalet arbetssökande.

De svårigheter, som sålunda uppstått,
ha icke varit oförutsedda. Man ansåg sig
böra räkna med att höstens avverkningar
komme att bli relativt små och att
de stundande vinteravverkningarna
skulle komma att bli mindre än under
de närmast föregående åren. På
grund därav fortsatte man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida under sommaren
den i början av året påbörjade planeringen.
Därvid ansåg man sig böra
räkna med att den ordinarie skogsarbetarstammen
skulle komma att beredas
full sysselsättning under den egentliga
avverkningssäsongen. Däremot kunde
svårigheter befaras uppstå för de yrkesgrupper
—• byggnadsarbetare, vägarbetare,
stuveriarbetare m. fl. — vilka säsongmässigt
permitterades under hösten
och för vilka skogsbruket under de senaste
åren utgjort en väsentlig sysselsättningsreserv.
Det framstod därför såsom
särskilt angeläget att så långt möjligt
bereda fortsatt sysselsättning för
denna arbetskraft inom dess ordinarie
yrkesområden. Överläggningar i detta

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

syfte upptogos bland annat med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vad beträffar
vägväsendets arbetare, samt med järnvägsstyrelsen
beträffande banarbetarna.
Vidare vidtogos förberedelser för att vid
behov kunna igångsätta även andra arbeten.
Under augusti månad hade tjänstemän
från arbetsmarknadsstyrelsen
överläggningar med representanter för
de kommuner i Norrbottens län, där sysselsättningssvårigheter
befarades. Härvid
genomgingos de investeringsobjekt,
som kunde komma till utförande.

I anslutning till dessa förberedelser ha
under hösten följande åtgärder vidtagits.

För att undvika permitteringar vid
vägväsendet har utnyttjats det på riksstaten
uppförda reservationsanslaget till
vissa vägbyggnadsarbeten, det s. k. 15-miljoneranslaget. Av detta anslag återstodo
den 31 augusti 1949 cirka 9 miljoner
kronor. Större delen av detta belopp
eller omkring 8 miljoner kronor har under
hösten disponerats för arbeten inom
vägväsendet i de fyra nordligaste länen,
varav cirka 4 miljoner kronor kommit
på Norrbottens län. Anslaget bär huvudsakligen
använts för utförande av smärre
förbättringsarbeten. Härigenom ha möjligheter
beretts för vägförvaltningarna
att icke blott undvika avskedanden utan
även bereda sysselsättning för ett stort
antal skogsarbetare, som icke kunnat anvisas
annat arbete. Sammanlagt beräknas
vid mitten av november månad
2 000 personer, varav enbart i Norrbottens
län 1 200, ha beretts sysselsättning
vid arbeten, som bestridas med medel
från detta anslag. Härutöver ha vägförvaltningarna
i de fyra nordligaste länen
beviljats särskilda byggnadstillstånd för
sådana vägbyggnadsarbeten, för vilka
andra medel funnits tillgängliga och vilka
varit så förberedda, att de kunnat
igångsättas med kort varsel. Dessa arbeten
kunna beräknas medföra sysselsättning
för ytterligare cirka 000 man vid
vägväsendet, varav cirka 400 man i
Norrbottens län.

bör att möta befarad arbetslöshet
bland byggnads- och anläggningsarbetare
ha även i andra fall särskilda byggnadstillstånd
beviljats, såväl för husbyggnads-
som anläggningsarbeten. An 2

Första kammarens protokoll Nr 30.

läggningsarbetena ha huvudsakligen avsett
vatten- och avloppsföretag samt enskilda
vägar. Den beräknade byggnadskostnaden
för dessa arbeten uppgår till
bortåt 14 miljoner kronor, varav husbyggnadsarbeten
cirka 11 miljoner kronor
och anläggningsarbeten cirka 3 miljoner
kronor. Hela antalet arbetare, som
härigenom beräknas kunna beredas sysselsättning,
uppgår till cirka 1 200 man,
varav cirka 250 i Norrbottens län.

Vidare bör nämnas att ett antal byggnadsföretag,
vilka bedömts vara så angelägna,
att de beräknats komma att inrymmas
i 1950 års byggnadstillståndskvot,
beviljats byggnadstillstånd redan
nu. Härigenom ernås en ytterligare förbättring
av sysselsättningen under vintern.

Som förut nämnts företogs med början
i augusti månad en förnyad översyn av
tillgängliga kommunala investeringsobjekt.
Även om det har ansetts önskvärt att
i första hand söka få till stånd arbeten
i öppna marknaden, har man funnit sig
böra räkna med behov av beredskapsarbeten
i vissa kommuner. Härvid ha
ifrågakommit främst vatten- och avloppsarbeten.

Som framgår av den här lämnade redogörelsen
ha åtgärderna för att motverka
arbetslösheten i norrlandslänen
varit omfattande. Siirskild uppmärksamhet
har härvid ägnats förhållandena i
Norrbottens län. Då uppgifter saknas
om storleken av den arbetsstyrka, som
tidigare haft sysselsättning i skogsarbete,
är det givetvis omöjligt att mera exakt
ange, i vilken utsträckning de nya arbetstillfällena
uppvägt den minskade efterfrågan
på arbetskraft till skogsbruket.
Nämnas kan dock att antalet hos större
avverkare i Norrbottens län sysselsatta
arbetare under september månad 1947
och 1948 enligt arbetsmarknadsstyrelsens
då verkställda inventeringar av sysselsättningen
inom skogsbruket uppgick
till respektive 1 650 och 2 081 man. Antalet
sysselsatta i februari månad samma
år hos större avverkare var respektive
9 308 och 8 227. Som framgår av dessa
siffror har även under senare år antalet
sysselsatta vid avverkningarna brukat
vara relativt ringa under höstarna.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

De nya arbetstillfällen, som i höst tillkommit
genom de av statsmakterna vidtagna
åtgärderna, kunna beräknas ha berett
sysselsättning för omkring 2 000 man
i Norrbottens län. Det är uppenbart, att
i varje fall en betydande del av den
efterfrågeminskning, som inträffat inom
skogsbruket, härigenom kompenserats.

Jag anser mig härmed, herr talman, ha
lämnat svar på interpellantens första
fråga.

Vad interpellantens andra fråga beträffar
vill jag först framhålla, att
granskningen av vissa slags beredskapsarbeten,
nämligen vatten- och avloppsarbeten,
är tämligen tidskrävande. Granskningen
av vatten- och avloppsarbeten
över huvud taget har under senare år
försvårats av brist på tekniskt kunnig
personal. På grund av omfattningen av
verksamheten på detta område har tillgänglig
teknisk sakkunskap till största
delen absorberats av enskilda firmor,
och ett antal statliga tjänster ha stått vakanta.
Emellertid har på sistone viss
omorganisation skett på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå,
vilken lett till att föreliggande balans
nu ser ut att kunna minska. Frågan
om en förenkling av granskningsproceduren
står också på dagordningen. Vidare
förtjänar nämnas att ett kommittéförslag
rörande bl. a. frågan om statsbidragsgrunderna
för vatten- och avloppsanläggningar
väntas bli framlagt
nästa år.

Då remissförfarandet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fördröjer ärendenas
handläggning, har arbetsmarknadsstyrelsen
uppmanat kommuner med årligen
återkommande sysselsättningssvårigheter
att i god tid insända föreliggande
förslag till granskning.

Vad statsbidragets storlek beträffar
vill jag erinra om att den s. k. normalbidragsprocenten
fastställes efter grunder,
som innebära att bidragsprocenten minskas
då kommunens ekonomi förbättras
d. v. s. då antalet skattekronor stiger och
utdebiteringen sjunker. Omvänt kommer
i dåliga tider statsbidraget att öka. Genom
denna anordning — som anmälts
för riksdagen i proposition 293/1946 —
vill man uppnå en utjämning av kommu -

nens arbetslöshetskostnader. Nu har tack
vare den goda sysselsättningen även de
tidigare hårt drabbade norrlandskommunernas
ekonomi i allmänhet förbättrats,
vilket givetvis medfört att bidragsprocenten
sjunkit. Enligt uppgifter som arbetsmarknadsstyrelsen
lämnat uppgick
exempelvis för Nederkalix normalbidragsprocenten
1944 till 70; i år har den
beräknats till 40 och nästa år till 35. Huruvida
det finns någon anledning att
vidtaga justering i sättet att uträkna bidragsprocenten
torde icke kunna avgöras
utan särskild utredning; jag är icke beredd
att ge något besked på denna punkt
— helst som nedgången i bidragsprocenten
varit avsedd och förutsatt vid konstruktionen
av nu tillämpade beräkningssätt.

Emellertid har detta normalprocentbidrag
i regel icke tillämpats vid sådana
arbeten, för vilka statsbidragsfrågan är
reglerad genom särskild författning,
exempelvis vatten- och avloppsarbeten.
I sådana fall har bidrag beviljats enligt
de regler, som skulle ha gällt, därest
företaget utförts i öppna marknaden.
Som tidigare anmälts för riksdagen (1949
års statsverksproposition, 6 huvudtiteln,
s. 00 f.) har under viss tid på grund av
att anslagna bidragsmedel icke räckt till,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit
sig föranlåten att som regel endast bevilja
hälften så stora bidrag, som författningen
medger eller som styrelsen eljest
skulle ha beviljat enligt tidigare tilllämpade
regler. Sedan sistlidna september
sker dock icke längre denna nedsättning
av bidraget. Så länge den tillämpats
har arbetsmarknadsstyrelsen i vissa fall,
då det sålunda nedsatta bidraget understeg
vad som skulle ha utgått enligt normalbidragsprocenten,
medgivit att bidragen
fingo utgå efter det senare procenttalet.
Sådana undantag ha gjorts för arbeten
inom Råneå och Töre kommuner.

Jag anser mig härmed ha besvarat interpellantens
andra fråga.

Till interpellantens tredje fråga vill
jag säga att frågan om att skaffa Norrbotten
ett mera differentierat näringsliv
varit en riksangelägenhet under åtskilliga
år. Man torde väl nu i alla berörda
kretsar och instanser ha klart för

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

sig att det övre Norrland har speciella
sysselsättningsproblem, huvudsakligen beroende
på klimatiska förhållanden och
på näringslivets ensidighet. Sysselsättningen
är både säsongkänslig och konjunkturkänslig.
Det har i alla tider varit
ont om arbete på senhösten och förvintern,
och ha huggningarna ett år varit
små, har detta omedelbart påverkat försörjningsläget
i länet. Sedan uppmärksamheten
fästs på dessa förhållanden —
inte minst genom en långvarig arbetslöshet
— har åtskilligt gjorts för att motverka
svårigheterna. Det är sannolikt att
norrbottningarna själva finna, att den
uppbyggnadsverksamhet som pågår —
främst genom statligt initiativ — inte går
tillräckligt fort. Men det har dock skett
mycket stora investeringar däruppe. Jag
behöver blott erinra om utbyggnaden av
Norrbottens järnverk, av kraftstationerna,
där Harsprångsbygget avses att följas
av ytterligare ett kraftstationsbygge i
närheten, samt anläggandet av ett pappersbruk
vid statens skogsindustrier i
Kalix, för vilken anläggning byggnads -

tillstånd nyligen beviljats. Möjligheten att
tillföra Norrbotten ytterligare industrier
har därjämte ägnats särskild uppmärksamhet
vid den rådgivningsverksamhet i
industrilokaliseringsfrågor, som bedrives
av arbetsmarknadsstyrelsen. Erinras kan
också om den verksamhet, som med bidrag
av statsmedel bedrives av företagarföreningen
i länet. Slutligen kan
nämnas att de åtgärder, som under senaste
åren vidtagits i syfte att rationalisera
produktionen särskilt inom sågverksindustrien,
bidraga till att utjämna
de tidigare stora säsongvariationerna.
Det kanske bör tilläggas att såväl genom
länsstyrelsens som genom landstingets
försorg särskilda utredningar verkställts
beträffande länets näringsfrågor. Att bygga
upp ett allsidigt näringsliv i en landsända
— där de geografiska förhållandena
resa de svårigheter som de göra i Norrbotten
— är emellertid ett arbete på relativt
lång sikt.

Härmed anser jag mig hava besvarat
interpellantens tredje fråga.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Bilaga B till första kammarens prot. !/« 1949 (s. 14).

Herr talman! I en till mig riktad interpellation
har herr Bergh frågat mig,
när den planerade brobyggnaden över
Lule älv vid Bergnäset enligt min mening
tidigast kan påbörjas samt huruvida
möjligheter finnas att förkorta den
hittills beräknade byggnadstiden för
bron.

Den åtstramning av investeringsverksamheten,
som förekommit under de senaste
åren, har som bekant varit en nödvändig
och väsentlig förutsättning för
återställande av den ekonomiska jämvikten
i landet. Även många högst angelägna
byggnadsföretag ha som följd härav
fått anstå tills vidare. Denna stabiliseringspolitik
har emellertid hela tiden bedrivits
med den givna föresatsen, att
lättnader i investeringsbegränsningarna
skola genomföras, allteftersom säkerhet
vinnes för att det uppställda målet kommer
att uppnås. I enlighet härmed har
regeringen, sedan en ökad stabilitet i det
ekonomiska läget nu börjat skönjas, tagit
upp frågan om att successivt ge ökat
utrymme åt investeringsverksamheten.

I fråga om vägväsendet, vars investeringar
sedan länge varit hårt beskurna,

bär arbetskrafts- och materialtillgången
nu förbättrats i sådan utsträckning, att
en avsevärd ökning av byggnadsverksamheten
kunna genomföras redan i år.
I detta sammanhang har frågan om
igångsättande av brobyggnaden vid
Bergnäset under de senaste månaderna
varit föremål för särskild uppmärksamhet
från min sida. Vid de överväganden,
som skett i samband med beräkningen
av investeringsbudgeten för nästa budgetår,
har det visat sig, att möjlighet
att påbörja byggnadsföretaget torde föreligga,
och jag anser mig därför kunna
förutskicka, att byggnadstillstånd för en
del av företaget kommer att meddelas
inom kort.

Vad angår frågan om byggnadstiden
för bron kan jag för dagen ej ställa i
utsikt någon förkortning av densamma
i vad avser arbetet under det närmaste
året. Huruvida en forcering framdeles
kan bli möjlig är jag icke nu beredd att
svara på. Denna fråga kommer bl. a. att
bli beroende av huru det ekonomiska läget
i landet utvecklar sig i fortsättningen.

Lördagen den 3 december 1949.

Nr 30.

Lördagen den 3 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Mannerskantz anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betäkande nr 50.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 51, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter endast en bordläggning,
godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning i ämnet komme att
anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 7 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:
nr 185, i anledning av Kung]. Maj:ts
framställning angående samförläggning

av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 186, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1949/50;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtande nr 54, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.