1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1949:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28

19—23 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 19 november. Sid.

Interpellationer:

av herr Ericsson, Carl Eric, ang. materialanskaffning för bostadsproduktionen
........................................ 3

av fröken Andersson, om underlättande av andrahandsupplåtelse
av hyreslägenheter ........................................ 4

Onsdagen den 23 november.

Svar på interpellationer:

av fru Svenson ang. villkoren för fria resor för husmödrar .... 6

av herr Wistrand ang. den svenska hjälpen till krigsdr.abbade
nationer .................................................. 8

Handeln med skrot, lump och begagnat gods in. in............... 16

Interpellation av herr Osvald ang. militära övningsmarscher inom
nationalparkerna ........................................... 17

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 november.

Bankoutskottets utlåtande nr 49, ang. fortsatt giltighet av gällande
övergångsplan för riksbanken m. m......................... 15

Första lagutskottets utlåtande nr 50, ang. förslag till lag om pantlånerörelse
............................................... 16

nr 51, rörande förslag till förordning ang. handel med skrot,
lump och begagnat gods m. in............................. 16

1 Första kammarens protokoll 194''J. AV 28.

Lördagen den 19 november 1949.

Nr 28.

Lördagen den 19 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken förslag
om fortsatt giltighet under år 1950
av gällande övergångsplan för riksbanken
m. m.; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om pantlånerörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m.

Interpellation ang. materialanskaffningen
för bostadsproduktionen.

Herr ERICSSON, CARL ERIC, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Hösten 1948 inträffade, bl. a. på
grund av plåtbrist, en betydande eftersläpning
i leveranserna av radiatorer till
värmeledningarna i nybyggda hus. De
därav följande olägenheterna både för
byggnadsindustrien och för den bostadssökande
allmänheten voro synnerligen
besvärande.

Färdigställandet av bostäderna försköts
så att hyresgästerna icke kunde
taga lägenheterna i bruk vid förutsatt
tidpunkt utan i flera fall först tre—fyra
månader därefter.

Bristen på material tvingade därjämte
byggnadsföretagen att permittera byggnadsarbetare
eller att låta dem kvarstanna
vid byggena utan någon egentlig produktiv
sysselsättning. 1 sistnämnda fall

fördyrades givetvis byggenskapen, varigenom
hyrorna måste bli högre än om
byggena kunnat färdigställas inom beräknad
tidrymd. Onödiga räntekostnader
blevo också en följd av denna väntetid.

Under innevarande höst har en likartad
tendens gjort sig gällande. Enligt
uppgift är det nu främst bristen på plåt
till radiatorer, som förorsakat förseningarna
i byggenskapen. Man har uppgivit,
att färdigställandet av de bostadshus,
vilka enligt planerna skulle varit
klara för inflyttning den 1 oktober, fördröjts
så att färdigställandet kan avslutas
successivt först i december, såvitt
icke ytterligare mellankommande omständigheter
komma att föranleda ännu
större förseningar.

De nuvarande byggnadsförhållandena
kännetecknas av en statligt dirigerad och
långtgående reglering. Det synes anmärkningsvärt,
att de myndigheter, som ålagts
att utföra denna reglering, icke föranstalta
att erforderliga byggnadsvaror finnas
till hands i rätt tid. De för den bostadssökande
allmänheten mycket irriterande
förseningarna i bostadsproduktionen
på grund av radiatorbristen torde
ha kunnat undvikas om import av plåt
till radiatorer hade skett i rätt tid.

På grund av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
i syfte att förhindra onödiga förseningar
i bostadsproduktionen på grund
av materialbrist?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 28.

Lördagen den 19 november 1949.

Interpellation om underlättande av

andrahandsupplåtelse av hyreslägenheter.

Ordet lämnades härefter på begäran
till fröken ANDERSSON, som yttrade:
Herr talman! Statliga ingripanden i medborgarnas
rätt att i ekonomiska frågor
sinsemellan träffa avtal medföra efter
vad all erfarenhet visar serier av biverkningar
genom snedvridningen på samhällslivets
olika områden. Så länge en
reglering består kommer det att yppa sig
sådana konsekvenser därav, som man
svårligen kan förutse. Detta gäller icke
minst hyresregleringen. Det är särskilt
en konsekvens av denna, som jag genom
denna interpellation vill fästa uppmärksamheten
på. Det gäller en detalj, som
bör kunna lösas utan att hela frågan
om omprövning av hyresregleringen nu
upptages.

De möjligheter, som hyresregleringslagens
8 § ger till förlängning av hyresförhållande,
kunna i vissa fall föranleda,
att en lägenhetsinnehavare drar sig för
att under viss bestämd tid upplåta lägenheten
till annan. Ett praktiskt sådant
fall föreligger då innehavaren skall för
någon tid vara borta på annan ort. Han
behöver under denna tid inte själv sin
lägenhet, men han vet att han kanske
efter något år kommer tillbaka till hemorten.
Han vågar då inte hyra ut lägenheten
i andra hand, därför att han ris -

kerar att bli utestängd från den av en
ny innehavare, som åberopar hyresregleringslagen.
Följden blir å ena sidan att
han får betala för en lägenhet, som han
inte för tillfället har nytta av och å andra
sidan att lägenheten står tom ■—- i bostadsbristens
tider.

Dessa konsekvenser skulle kunna undvikas
på ett smidigt sätt om parternas
fria avtalsrätt gåves mera utrymme. Säkerligen
skulle mången, som önskar en
lägenhet för viss bestämd tid, gärna avsäga
sig hyresregleringslagens förmåner,
om blott lagstiftningen medgåve att lägenhetsinnehavaren
kan känna trygghet
i fråga om en sådan avsägelses förbindande
verkan.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att rikta följande fråga till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att undanröja det hinder, som hyresregleringslagen
i praktiken visat sig resa
mot tidsbegränsade avtal om andrahandsupplåtelse
av lägenhet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 22 november 19-49.

Nr 28.

Tisdagen den 22 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
384, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 132 framlagda
förslag angående omreglering av vissa
avlöningsförmåner å indragnings- eller
disponibilitetsstat.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 49 samt första
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Onsdagen den 23 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Fru Lindström anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från den
22 november till den 2 december 1949.

Kalmar lasarett den 22 november
1949.

Axel Mannerskantz.

Kapten Axel Mannerskantz, Värnanäs,
är på grund av sjukdom (fissura et
abscessus ani) intagen på Centrallasarettet
i Kalmar sedan den 19 november,
och är han på grund av samma sjukdom
ur stånd att ombesörja riksdagsgöromål
till och med den 2 december, vilket härmed
intygas.

Kalmar den 22 november 1949.

Seved Bergendal,
Lasarettsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 23 november—17
december 1949.

Stockholm den 22 november 1949.

Rickard Lindström.

Redaktör Rickard Lindström, f. */,
1894, är på grund av sjukdom (magblödning)
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 17/u 1949

tills vidare under minst en månad framåt,
vilket härmed intygas.

S:t Eriks sjukhus den 21 november
1949.

Torsten Burman,
Läkare vid sjukhuset.
De begärda ledigheterna beviljades.

Ang. villkoren för fria resor för husmödrar.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Möller hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara fru Svensons interpellation
angående villkoren för fria
resor för husmödrar. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta protokoll.
Ordet lämnades nu till herr statsrådet
Möller, som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Fru SVENSON: Herr talman! Till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack
för det omfattande svar, som jag har erhållit
på min interpellation rörande socialstyrelsens
tillämpning för fria resor
åt husmödrar av de i samband härmed
lämnade anvisningarna.

Min fråga gällde särskilt tillämpningen
av anvisningarna för äldre husmödrar
utan minderåriga barn och den möjlighet
till dispens, som ikungörelsen ger.
Statsrådet framhåller i sitt svar, att ordalydelsen
beträffande ddspensmöjligheterna
är densamma i nu gällande kungörelse
som i den tidigare kungörelsen.
På den punkten är jag helt ense med
herr statsrådet. Men det märkliga är, att

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Ang. villkoren för fria resor för husmödrar.

samma ordalydelse kan få två vitt skilda
tolkningar i socialstyrelsens tillämpningsföreskrifter.
Herr statsrådet anför
till förklaring av detta fenomen, att propositionen
till vårriksdagen om de fria
resorna förordade, med instämmande i
vad tillkallade sakkunniga anfört, att tidigare
gällande bestämmelser skulle bibehållas.
Däremot gjorde riksdagen inga
invändningar, såsom herr statsrådet vidare
framhåller. Jag vill emellertid erinra
om att riksdagen knappast, så vitt jag
kan förstå, tagit ställning till de sakkunnigas
förslag att inskränka dispensmöjligheterna
för husmödrar. De sakkunnigas
uttalande på den punkten ingår icke
i departementschefens uttalande i propositionen
annat än i form av ett helt
allmänt instämmande. Det är dock så
enligt min mening, att riksdagens beslut
avser departementschefens anförande
och inte de sakkunnigas propåer. Hade
jag vetat, att departementschefens uttalande
skulle tolkas så som socialstyrelsen
gjort i sina senaste tillämpningsföreskrifter,
hade jag opponerat mig under
behandlingen av denna proposition i
riksdagen.

Jag måste tyvärr understryka, att jag
är otillfredsställd med det svar som jag
har fått.

Även beträffande de ekonomiska och
praktiska konsekvenserna liar jag en
del erinringar att göra. Enligt de under
1947 tillämpade dispensvillkoren synes
det, att 18 proc. av husmödrarna hava
utgjorts av just detta klientel under årets
sista del. Hade dessa villkor tillämpats
under hela året, skulle det sammanlagda
antalet utgjorts av cirka 3 600 stycken
dylika husmödrar. Man vet, att fria resor
beviljas för 20 000 husmödrar. För
min del anser jag ej, att en dylik dispensprövning
kan vara så särskilt kostnadsbetungande
för statsverket. Det är
sannerligen väl använda pengar. Svårigheterna
vid prövningen av dispensärendena
synas mig av socialstyrelsen något
överdrivna. Mina egna erfarenheter från
prövning av dylika ärenden peka i en
helt annan riktning.

I slutet av svaret säger herr statsrådet
sig emellertid icke vilja underlåta att

vitsorda, att vissa skäl kunna anföras
för en uppmjukning av den begränsning
av dispensmöjligheterna, som tillämpandet
av villkoret, att det skall finnas
■minderåriga barn kvar i hemmet, innebär.
Detta vill jag särskilt ta fasta på,
och det vore önskvärt, om herr statsrådet
något ville förtydliga denna tankegång,
i synnerhet som statsrådets tveksamhet
omedelbart kommer till synes,
genom att han säger, att detta kan förutses
komma att leda till en mycket omfattande
dispensgivning, som i sin tur
kan komma att inkräkta på rätten till
fria resor för andra grupper.

Sett mot erfarenheterna från 1947 förefaller
detta skäl ej så synnerligen
starkt, och för övrigt synas dessa äldre
husmödrars intressen icke böra skjutas
i bakgrunden i konkurrensen med andra
grupper. Den sociala omvårdnaden om
dessa äldre husmödrar synes mig icke
böra eftersättas av dylika skäl. Kostnadsramen
synes ej heller vara så synnerligen
oroväckande, särskilt när man
tänker på den subventionering av olika
förnödenheter, som nu av riksdagen förberedes.

Beträffande socialstyrelsens inställning
till den mor, som förestår sin förvärvsarbetande
dotters hem, måste jag
säga, att den är mer juridiskt utfunderad
än verklighetsbetonad. Mormoderns
ställning jämföres med en hushållerskas,
och rent juridiskt är detta kanske inte
så mycket att säga om. Men hur är det
många gånger reellt? Ja, en lejd oskyld
hushållerska har sina lönevillkor och
sin lagstadgade semester, men vad har
en mor eller en mormor i motsvarande
fall, om ekonomien är beträngd? Svaret
tycker jag ger sig självt. Det är i dylika
fall som dispensmöjligheterna för denna
kategori böra kunna tillämpas.

Herr statsråd! Jag ber att få tacka för
svaret. Om än jag hade väntat ett något
positivare svar, så är jag dock i alla fall
övertygad om att herr statsrådet håller
denna fråga i minnet.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade
nationer.

Hans excellens lierr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wistrands
interpellation angående den svenska
hjälpen till krigsdrabbade nationer, erhöll
härefter ordet och anförde: Herr
talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Wistrand till mig riktat följande
interpellation: »Är hans excellens utrikesministern
villig lämna riksdagen
en kortfattad men så långt möjligt fullständig
redogörelse angående storleksordningen
av den ekonomiska hjälp, som
under och efter andra världskriget från
svensk sida lämnats olika av krig drabbade
nationer?»

Innan jag till svar härpå lämnar en
sammanfattande redogörelse för omfattningen
av den svenska hjälpverksamheten
under det andra världskriget respektive
under efterkrigstiden, vill jag först
framhålla, att, medan utformningen av
de svenska hjälpåtgärderna under de två
angivna skedena naturligen kom att
skilja sig 1 väsentliga hänseenden, det
ställer sig mycket svårt att i finansiella
termer redovisa hur stor andel av de
statliga och enskilda gåvorna eller krediterna,
som kan anses falla på tiden
under, respektive efter kriget. Varje sådan
uppdelning måste därför nödvändigtvis
bli approximativ; jag skall emellertid
försöka ge en kortfattad bild av
de huvudsakliga hjälpaktionerna och
hjälpformerna under de två perioderna
och avsluta min redogörelse med en totalbild
i siffror av den svenska hjälpinsatsen.
Jag kommer däremot att bär
helt gå förbi de allmänna överväganden,
som lågo bakom de svenska statsmakternas
olika hjälp initiativ och inriktningen
av dessa; såvitt jag förstår skulle
detta falla utanför ramen för interpel1
ant ens begäran, och jag får på denna
punkt hänvisa till de utförliga redovisningar
härför som tidigare lämnats i
samband med anslagsbeviUniingar för
hjälpåtgärderna.

Vad hjälpverksamheten under kriget
eller under de närmaste månaderna ef -

ter krigsslutet beträffar, utgjordes denna
framför allt av nödhjälpleveranser av
livsmedel, läkemedel och kläder till våra
grannländer samt till Nederländerna och
Grekland. Dessa leveranser finansierades
genom såväl enskilda som statliga gåvor
samt krediter. Sålunda levererades till de
nyssnämnda länderna sammanlagt mer
än 400 000 ton livsmedel till ett värde
av cirka 105 miljoner kronor. Härav utgjorde
spannmålen cirka 250 000 ton,
eller en kvantitet som motsvarade ungefär
40 r/o av det svenska årsbehovet vid
då rådande ransonering. Leveranserna av
textil- och lädervaror voro av ett sammanlagt
värde av nära 100 miljoner
kronor; även beträffande dessa varor
gällde det stora kvantiteter ur svensk
försörj ningssynpunkt. Under de sista
krigsmånaderna påbörjades vidare färdigställandet
av den industriella materiel,
som de hjälpbehövande länderna
med utnyttjande av svenska statskrediter
beställt för att användas i det direkta
återuppbyggnadsarbetet.

De under denna period beviljade krediterna
uppgingo till sammanlagt 1 135
miljoner kronor, varav 377 miljoner till
Finland, 240 miljoner till Norge, 110
miljoner till Danmark, 88 miljoner till
Nederländerna, 80 miljoner till Frankrike
samt 240 miljoner till Storbritannien.
Danmark, Norge och Nederländerna
erhöllo dessutom krediter på 120, 245
respektive 25 miljoner, eller på tillhopa
390 miljoner kronor, för olika speciella
ändamål, såsom för flyktingsverksamheten
och utbildningen av polistrupper i
Sverige. Av dessa senare krediter ha 200
miljoner sedermera efterskänkts till Norge
och Danmark.

Fin viktig form av den svenska hjälpverksamheten
under kriget var omhändertagandet
av flyktingar. Sålunda uppgick
antalet flyktingar i Sverige i slutet
av 1944 till närmare 300 000, varav
80 000 barn. För flykting- och barnhjälpen
i Sverige anvisades statliga anslag
på cirka 100 miljoner kronor.

I allt torde värdet av de statliga och
enskilda svenska bidragen under detta
första skede av hjälpverksamheten ha
uppgått till drygt 2 miljarder kronor.

Hjälpåtgärderna efter kriget ha syftat

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

till att i möjlig mån lindra svält och
sjukdom i de krigshärjade länderna. I
mycket stor utsträckning har detta skett
i form av barnbespisningar. Med tillhjälp
av statliga och enskilda bidrag anordnades
dagliga bespisningar för sammanlagt
300 000 barn i Norge, Finland,
Tyskland, Österrike, Ungern, Rumänien
och Jugoslavien. I några av dessa länder
pågår fortfarande svensk bespisningsverksaimhet.
Betydande svenska statliga
anslag ha efter kriget även anvisats för
flykting- och barnhjälpen i Sverige; i
detta sammanhang får jag erinra om det
bidrag å 50 miljoner kronor av svenska
statsmedel som ställdes till den internationella
flyktingsorganisationens förfogande
i samband med den s. k. Washington-uppgörelsen
angående de tyska tillgångarna
i Sverige. Medel ha även ställts
till förfogande för fortsatta leveranser
till de krigshärjade länderna av livsmedel,
kläder och läkemedel liksom av
monteringsfärdiga bostäder. Statligt stöd
har lämnats åt det kulturella återuppbyggnadsarbetet
genom bidrag till kurser
och stipendier. Den privata hjälpverksamheten
i form av gåvopaketssändningar
tog synnerligen omfattande proportioner.
Värdet av detta privata bidrag
är svårt att bedöma men torde kunna
uppskattas till flera hundra miljoner
kronor.

Den svenska statliga kreditgivningen
under efterkrigstiden avsåg att möjliggöra
ökade inköp i Sverige av varor för
återuppbyggnadsarbetet i Europa under
den period då de krigshärjade länderna
genom sin nedsatta produktions- och
leveransförmåga ännu icke kunde finansiera
dessa inköp genom egen export.
Denna kreditgivning skedde dels genom
att krediter beviljades för löpande betalningar
inom ramen av de bilaterala
handelsuppgörelserna eller för ''särskilda
ändamål såsom barack- och hästexportkrediterna,
dels ock genom att Sverige
i sina handels- och betalningsavtal öppnade
överdragningsrätter på betydande
belopp.

Sammanlagt uppgingo de svenska efterkrigskrediterna
— inklusive överdragningsrätterna
— till cirka 150 mil -

joner kronor; med hänsyn till att utnyttjandet
av krediten till Sovjetunionen
avtalsmässigt planerats äga rum över en
period, som sträcker sig utöver den närmaste
efterkrigstiden, har denna kredit
icke inräknas d här berörda kategori av
ef t e r k rigsk re d it e r, av vilka flertalet utnyttjades
till fullo så gott som omedelbart
efter beviljandet. Tillsammans med
de statliga gåvorna och den privata hjälpen
skulle de svenska efterkrigsbidragen
kunna angivas till cirka 1 miljard
kronor.

Den totalsiffra som man sålunda kommer
fram till för den svenska hjälpen
till Europa uppgår till drygt 3 miljarder
kronor, varav cirka 600 miljoner utgjorts
av enskilda gåvor. Storleksordningen
av detta bidrag framgår av att
beloppet motsvarar mer iin 15 % av den
svenska nationalinkomsten under åren
kring krigsslutet; satt i relation till Sveriges
befolkning är bidraget 500 kronor
per innevånare, vilket torde ligga mycket
högt vid en jämförelse med andra
länder som deltagit i det internationella
hjälparbetet.

Jag anhåller att få bifoga en översiktlig
tabell att införas i protokollet.

Sammanställning av den svenska åiteruppbyggnadshjälpen.

I. Under kriget eller under månaderna

närmast efter krigsslutet:	milj. kr.
Statliga gåvor ..........	. . . . 200
Enskilda gåvor ........	. 350
Statliga krediter (varav	200
milj. efterskänkts) ....	1 500
	2 050
Under efterkrigstiden:
Statliga gåvor ..........	. . . 300
Enskilda gåvor ........	250
Statliga krediter	. . 450
	1 000

Uppskattningarna av de enskilda gåvorna
respektive uppdelningen på de
två tidsskedena av de olika hjälpkategorierna
äro mycket approximativa.

Herr WISTRAND: .lag skall bo att till
lians excellens herr utrikesministern få

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

rikta ett tack för svaret, dess enligt min
mening mycket talande innehåll och den
snabbhet, med vilket det har lämnats.

Min interpellation var inte föranledd
av något begär att få lysa med svensk
hjälpverksamhet. Vi äro här i landet väl
medvetna om att den omständigheten att
vi ha undgått krig medfört skyldigheter
för oss i fråga om hjälpverksamhet, och
jag tror också, att det svar, som hans
excellens herr utrikesministern har lämnat,
ger klart vid handen, att vi ha fullgjort
den efter vår förmåga ocli på ett
sätt, som inte torde stå någon annan stat
efter. Jag vill särskilt hänvisa till de siffror,
som hans excellens herr utrikesministern
anfört, att den hjälpverksamhet,
som vi ha bedrivit, motsvarade 15 procent
av nationalinkomsten under åren
omkring krigsslutet och uppgick till ett
belopp, som motsvarar 500 kronor per
invånare eller sålunda efter nuvarande
kurs omkring 100 dollar per invånare.

Min interpellation har, som kammaren
torde förstå, föranletts av helt andra omständigheter.
Interpellationen har jag ansett
mig vara skyldig att framställa, då
det genom uttalanden, som ha gjorts, har
visat sig, att det utomlands ännu tycks
föreligga grova missförstånd angående
omfattningen av den hjälpverksamhet
som Sverige har bedrivit. Det finns tydligen
fortfarande på en del håll en uppfattning,
att Sverige över huvud taget
skulle vara en stat, som till hela sitt
handlande behärskas av ett grovt själviskt
sinnelag. Ett uttryck för detta är
ju den amerikanske senatorn Thomas’
yttrande om Sverige efter ett besök här,
att vårt land inte hade hjälpt någon på
135 år. Det är för att få fram några siffror
på vår hjälpverksamhet, som jag har
tagit upp frågan. Dessa siffror visa ju,
som jag har sagt, att efter våra resurser
är Sveriges insats nog så god som någon
annan stats.

Det är mycket beklagligt, att personer,
som ha varit i Sverige just i informationssyfte,
inte ens tillnärmelsevis ha fått
klart för sig innebörden och omfattningen
av den insats, som vi ha gjort för att
för andra folk lindra följderna av kriget.
Det hade ju varit ett välkommet till -

fälle, då framstående medlemmar av den
amerikanska senaten besökte Sverige, att
informera dem just i dessa frågor. Det
förefaller, som om så inte har skett, ty
annars skulle väl knappast sådana uttalanden
ha gjorts. Jag måste då uttrycka
den uppfattningen, att här från svenskt
håll liar förelegat en försummelse. Jag
är emellertid mycket glad åt att frågan
nu har kunnat tillrättaläggas genom hans
excellens herr utrikesministerns deklaration.
I Sverige sätta vi alldeles för högt
värde på den amerikanska opinionen och
dess uppfattning om vårt land för att vi
skulle kunna stillatigande finna oss i att
den förgiftas genom uttalanden, som inte
kunna förklaras på annat sätt än genom
en fullkomlig obekantskap om den insats,
som Sverige verkligen har gjort i
det internationella hjälparbetet.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Den omedelbara
anledningen till herr Wistrands
interpellation är ju de uttalanden om
svenska förhållanden, som fällts i Wien
av senator Thomas från Oklahoma. Den
sidan av saken skulle jag gärna vilja beröra
med några ord, men innan jag gör
det, vill jag också säga ett par ord om de
svenska hjälpaktionerna i allmänhet, som
utrikesministern nu har lämnat en redogörelse
för.

Beträffande de svenska hjälpaktionerna
för de krigshärjade länderna skulle
jag vilja säga, att det väl inte råder det
ringaste tvivel om att Sveriges folk givit
och ger sitt helhjärtade stöd åt desamma,
i den mån det gäller rent humanitära
ändamål. Jag kan emellertid i det sammanhanget
inte underlåta att notera, att
den svenska storfinansen, som har kunnat
utnyttja de två sista krigen till att i
oerhörd grad befästa sin maktställning
och berika sig på bland annat de folk,
som utsatts för krigens förödelse, inte
har någon som helst anledning att skryta
med sin insats. Jag tror också — då interpellationen
gäller yttranden, som
fällts av en amerikansk senator — att
det kan vara anledning att peka på att
detsamma väl också gäller storfinansen i
Förenta staterna, som under krigsåren

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

inhöstade omkring 70 miljarder dollar i
krigsvinster. Hur mycket den svenska
storfinansen har berikat sig på kriget, är
väl för dagen tämligen svårt att siffermässigt
uppskatta, men så mycket kan
jag säga, att varken svensk eller amerikansk
storfinans har någon anledning
att skryta med sina humanitära insatser
på detta område.

Emellertid var det inte den sidan av
saken, som i första hand föranledde mig
att begära ordet, utan det var de andra
omständigheter, som voro den omedelbara
anledningen till interpellationen.
Jag skall inte använda detta tillfälle att
granska de yttranden, som den amerikanske
senatorn fällde. Jag vill bara konstatera,
att hans uttalanden fingo en
chockartad verkan på stora delar av den
svenska opinionen. Ja, till och med folkpartiets
största tidningsorgan, som häromdagen
berömde sig av att i Amerika
bli betraktat som »Sveriges största proamerikanska
tidning», ansåg sig föranlåtet
att säga ifrån.

Den upprördhet, som kom till uttryck
i praktiskt taget hela tidningspressen
över senator Thomas’ omdömeslösa och
kränkande påståenden, har naturligtvis
mitt och mitt partis fulla gillande. Men
jag kan ändå inte underlåta att ställa
frågan: Är nu senator Thomas’ utbrott
bara ett uttryck för en obalanserad amerikans
dåliga humör? Jag tror inte, att
det ligger till på det sättet. Att intermezzon
sådana som det här kunna inträffa,
måste man nog också se i förbindelse
med den utrikespolitiska kurs, som
regeringen med de borgerliga partiernas
stöd har slagit in på. Anslutningen till
Marshallblocket, avtalet med Förenta staterna,
som ger det landet oinskränkt rätt
att ha kontrollkommissioner i Sverige
och att sända kontrolldelegationer hit,
är viil den direkta anledningen till att
en amerikansk senator kan fälla sådana
omdömen som gjorts i detta fall. l)ct är
vid på det sättet, att den politik, som
regeringen har slagit in på, skapar i Amerika
den föreställningen, att Sverige är
dess lydland, varför ledamöter av en
kontrolldelegation kunna ta sig för att
behandla vårt land på siilt som bär skett.

Amerikas behandling av Sverige och Atlantpaktstaterna
är ju i själva verket ganska
enahanda. Den delegation, för vilken
senator Thomas var chef, hade ju som
officiellt uppdrag i Norge och andra länder
att förhandla om vapenleveranser.
När Sverige nu inte tillhör Atlantpakten,
förelågo naturligtvis vissa svårigheter att
förklara syftet med delegationens besök
i vårt land, och det har också förekommit
olika uppgifter på den punkten i
pressen och även från mera officiellt
håll. Man har förnekat, att frågan om
Marshallhjälpen, handelspolitiken eller
militärpolitiska spörsmål ventilerats.
Däremot lär en ledamot av delegationen
vid en presskonferens i Rom ha förklarat,
att alla desa frågor — Marshallhjälpen,
handelspolitik och militärpolitik —
ha varit föremål för överläggningar i
samband med besöket i Sverige.

Därmed kommer jag till kärnpunkten
i vad jag skulle vilja säga. Jag skulle
alltså med anledning av detta yttrande
av en ledamot av delegationen och med
anledning av de skiftande uppgifter, som
förekommit i pressen, vilja rikta en fråga
till hans excellens utrikesministern:
Vad var anledningen till besöket, och
vilka frågor voro föremål för behandling
inför senator Thomas’ delegation? Jag
tror, att det skulle vara av tämligen stort
intresse för den svenska allmänheten,
om herr utrikesministern skulle vilja ge
riksdagen ett besked på den punkten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Den ärade talaren
använde i sitt anförande det uttrycket,
att Sverige liksom andra länder
vore ett lydland till Förenta staterna.
Han är nog bättre informerad om lydnadsförbållanden
i andra delar av världen.
.lag vill försäkra honom, att Sverige
inte på något sätt intar den ställning
till Förenta staterna, som t. ex. en rad
östeuropeiska länder inta till Sovjetunionen.
Och den kontroll, som skulle
utövas här i landet, kan man inte på
något sätt tala om på samma dag som
den kontroll, som förekommer i de delar
av världen, där han har sina intres
sen förankrade.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

Han sade, att den här senatsgruppen
hade varit i Norge och förhandlat om
vapenhjälp och att den sedan hade
kommit till Sverige, och han undrade,
vad egentligen anledningen var och vad
det var för överläggningar dessa män
förde. Han hade ansett sig av uttalanden
på en presskonferens kunna sluta
sig till att de hade haft överläggningar
i handelspolitiska, penningpolitiska och
militärpolitiska frågor. Jag vill nu lugna
herr Öhman genom att förklara för
honom, att om den amerikanska regeringen
för förhandlingar med annat
land, så skickar den nog inte ut en
grupp senatorer på en resa för att sköta
förhandlingarna. Han kan vara alldeles
övertygad om att denna senatsgrupp
inte hade något uppdrag att förhandla
om vapenhjälp i Norge. Lika litet
hade den något uppdrag att föra några
överläggningar här om vare sig handelspolitik,
penningpolitik eller militärpolitik.
Jag har uppfattat saken så, att
denna delegation liksom andra grupper
av kongressmän eller senatorer farit till
Europa för att informera sig och för att
skaffa sig bättre kunskaper genom egna
besök i de länder, där återuppbyggnaden
har i hög grad främjats genom
Amerikas ekonomiska bistånd. Det är
inte konstigare än om svenska riksdagsmän
skulle på eget initiativ och efter
egen smak besöka andra länder för att
skaffa sig informationer i frågor, som
intressera dem. Det har alltså inte varit
några som helst förhandlingar av någon
art.

I det sammanhanget vill jag ta upp ett
uttalande av herr Wistrand. Han sade,
att han trodde, att det kanske hade skett
en försummelse från svensk sida därigenom
att denna grupp av senatorer
tydligen inte hade fått sådana informationer
rörande exempelvis den svenska
hjälpverksamheten, som det hade
kunnat vara lämpligt att ge. I anledning
härav vill jag säga, att om besökande
anmäla sig från ett annat land — besökande
i den ställning som parlamentsledamöter
ha — i studiesyfte eller i syfte
att skaffa sig ökade insikter och erfarenhet
om hur en viss fråga ligger

till i ett annat land eller inom ett visst
område av den materiella eller andliga
odlingen i främmande länder, då brukar
man på svensk sida, när man får
reda på besöket, fråga vad det är, som
de besökande särskilt önska att studera.
Man brukar ta reda på om det är något
visst område, som intresserar dem, i
svfte att då kunna tillhandahålla experter,
som ge dem så tillförlitliga informationer
som möjligt. Så hade också
skett i det här fallet, och svaret hade
blivit, att det inte var några särskilda
områden, som besökarna önskade studera.
De voro helt nöjda med det program,
som var uppgjort i samråd med
den amerikanska beskickningen, och de
uttryckte inte några önskemål vid sidan
om det. Detta program innebar ju, att de
skulle få tillfälle att personligen träffa
en del svenskar och då efter egen smak
göra de frågor, som de kunde önska.
Jag tror alltså inte, att det kan sägas,
att någon försummelse har begåtts från
svensk sida i detta fall.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber
att få tacka utrikesministern för det
svar han lämnade på min fråga. Det synes
emellertid föreligga ett missförstånd
på en punkt.

Jag talade om att man i Amerika måste
få den uppfattningen, att Sverige är
ett land i beroendeförhållande, ett lydland.
Jag har icke sagt, såsom utrikesministern
tyckes mena, att vi här hävda
denna uppfattning. Däremot är det
mycket som tyder på att amerikanska
senatorer och högt uppsatta statsmän
ha en mycket stark benägenhet för att
betrakta Marshalländerna såsom lydländer,
och de ha också därvidlag att stödja
sig på de avtal, som ha slutits mellan
de enskilda Marshalländerna och Amerika.

Sedan kommer jag till den fråga jag
ställde om vad som hade förekommit
vid konferensen med den amerikanska
delegationen. Jag tar naturligtvis utrikesministerns
ord för gott, när han förklarar,
att egentligen ingenting hade förekommit
— inga överläggningar om vare

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

sig Marshallhjälp, handelspolitik eller
militärpolitiska frågor. Det återstår då
bara att fundera över vad denna delegation
hade här att göra och vad de
andra delegationer skola göra, som nu
aviserats i tidningarna dag för dag. Skola
de bara i största allmänhet se på vårt
vackra land och informera sig om hur
svenskarna leva och ha det i vardagslag? I

varje fall står här påstående mot
påstående. Såsom jag tidigare påpekat,
har en framstående ledamot av delegationen
vid en presskonferens i Rom uttryckligen
sagt, att man har talat om de
nämnda frågorna — Marshallhjälp, handelspolitik
och militärpolitiska frågor
— men här säger utrikesministern, att
det inte har skett. Framtiden får väl utvisa,
vad som i verkligheten har behandlats.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr öhmans allmänna utgångspunkt är,
att det är någonting mycket misstänkt
och besynnerligt, att det kommer utlänningar
på besök till ett land. Jag förstår
ju, att från hans utgångspunkt skall ett
land egentligen vara alldeles avstängt
för främmande besökare. Men vi ha i
allmänhet en helt annan uppfattning
här i Sverige. Vi skicka ut många personer
— exempelvis till Amerika liksom
till andra länder — för att de skola
skaffa sig ökade erfarenheter och ökade
insikter, och vi ha anledning att vara
synnerligen tacksamma för de vidgade
erfarenheter och ökade kunskaper
på vetenskapens och teknikens område
och inom andra fält som våra svenska
experter kunna erhålla genom sina resor
i Amerika och Europa. Ur min synpunkt
är det bara någonting fullt naturligt,
att det kommer besökande också
till Sverige.

Herr von HELAND: Herr talman! .lag
är ''delvis förekommen av hans excellens
herr utrikesministern, när jag nu tänkt
replikera herr Öliman. Då jag hörde herr

Öhiman här i dag, kände jag det ungefär,
som om jag var förflyttad tillbaka till
andra kommittén i Förenta Nationerna
och där hörde någon från öststaterna
göra ett inlägg i debatten. Om en person
som senator Thomas helt plötsligt
visar så dåligt omdöme, att han uttalar
sig så som han har gjort, skadar han
enligt min uppfattning inte vårt land
—- vårt lands anseende i Amerika är så
gott, att det .inte kan förstöras av en
sådan förlöpning — utan sitt eget land.
När man satt i andra kommittén i Förenta
Nationerna, fick man från öststaternas
representanter ideligen höra precis
det som herr Öliman nu kommer
med, nämligen att Europa har blivit ett
lyd land till Amerika. Senator Thomas
omdömeslösa yttrande kommer säkerligen
att av Öststaterna användas som exempel
på amerikanskt översitteri. Dylik
agitation framfördes särskilt i samband
med resonemanget om Marshallhjälpen,
men blev kraftigt bemött där. Jag tycker
emellertid, att det är onödigt att här
bemöta herr Öhiman, särskilt som man i
Sverige så klart vet, hur förhållandena
verkligen äro, och vet, att Marshallhjälpen
är till gagn för hela Europa, även
för vårt land. Jag anser det vara omdömeslöst
av herr Öliman att ta en förlöpning
av en amerikansk senator till intäkt
för att komma med ett sådant anförande
som han här har hållit.

Det var detta, herr talman, som jag
önskade få antecknat till dagens protokoll.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det lönar sig ju inte mycket
att resonera med herr Öliman om
förhållandena här i Sverige, ty enligt
hans patentenade uppfattning äro förhållandena
här så usla som de gärna
kun nia vara. Hans envisa frågor om senator
Thomas kan man ju också ta med
ro, eftersom man vet, att herr öliman
säger ett och menar ett annat.

Om lverr Öliman ville sprida någon
upplysning i Ryssland om förhållandena
i Sverige, borde han för övrigt skicka
andra personer dit än de som nu tala

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

om hur läget är här. Det har hållits en
kongress i Moskva i dagarna. Jag är
verkligen inte tillräckligt underrättad
om vad det är fråga om för en kongress,
men det har lämnats referat i radion
om vad de svenska representanterna ha
sagt. Det är två fruntimmer, som ha
yttrat sig, och de ha talat om förhållandena
i Sverige. I det yttrande, som
refererades från Tyska radion i dag, talades
om att här rådde ett fullständigt
asiatiskt tillstånd; kvinnorna voro diskriminerade,
och arbetslönerna trotsade all
beskrivning. Över huvud taget skildrades
tillståndet i Sverige på ett sätt som
mycket dåligt stämmer med verkligheten.
Till och med herr öhman borde begripa,
att skildringen var karikerad och
och oriktig. Jag tycker det är underligt,
att svenska medborgare, som koimma till
Ryssland eller något annat land, skola,
när de uppträda på en kongress, behöva
tala nedsättande om vårt eget land.

1 dag skrev Ny Dag om svensk patriotism,
och andra anklagades för att brista
i det avseendet. De där ombuden, som
herr Öhman skickar över till Moskva,
borde verkligen ta en undervisningskurs
i vad patriotism är, innan de sändas
utomlands för att vittna om förhållandena
här i Sverige. Innan herr öhman
uppträder nästa gång och mästrar utrikesministern
och försöker ta reda på
vad amerikanarna ha för planer på att
annektera Sverige, borde han sätta sig
bättre in i sitt eget partis program och
uttalanden och åtgärder beträffande vår
patriotism.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det är tydligt,
att såväl herr andre vice talmannen
som herr von Heland vill överföra denna
diskussion till ett plan, som inte har
med interpellationen att göra. Jag vill
därför inledningsvis säga några ord med
anledning av vad herr utrikesministern
sist yttrade, när han gjorde gällande eller
i varje fall försökte göra gällande, att jag
helst önskade ett sådant tillstånd, att
inga utlänningar alls skulle kunna komma
till Sverige. Nej, herr utrikesministern,
det är icke alls min mening. Men

jag vill erinra om att vi i Sverige på
1930-talet hade en ganska stark invasion
av utlänningar från vårt södra grannland
Tyskland, och jag tror inte, att det
alltid var så värst tjänligt för svenska
intressen, att vi voro generösa när det
gällde att ta emot dessa utlänningar, som
voro ute i allt annat än vänskapliga ärenden.
Såvitt jag förstår, kan det inte heller
vara att företräda något svenskt intresse
i sådana här frågor, när regeringen går
med på att ensidigt upphäva viseringstvånget
för amerikanska medborgare, under
det att svenskar icke kunna komma
till Amerika — i varje fall icke, såsom
vi ha bevis på, om de heta Svensson och
det finns en kommunist med samma
namn. Amerikanerna kunna resa hit fullkomligt
fritt utan att den svenska regeringen
på något sätt kan lägga hinder i
vägen.

I dag står i pressen en tämligen belysande
historia. Det är två personer, som
nu anklagas för att de för över 30 år
sedan illegalt kommit till Amerika från
Finland. De äro acklimatiserade amerikanska
medborgare, även om de formellt
icke ha medborgarskap. De utsättas nu
för repressalier och hot om utvisning
där, för att de för 30 år sedan reste till
Amerika och där ha gett det mesta av sin
mannakraft. Jag tror som sagt inte, att
det gagnar våra intressen att vara så
generösa med inresetillstånd gent emot
amerikanska medborgare.

Sedan vill jag säga ett par ord till
herr Åkerberg. Herr Åkerberg är tydligen
den kammarledamot, som flitigast
lyssnar på de ryska radioutsändningarna.
I varje debatt kan herr Åkerberg citera
vad man har sagt i den ryska radion
bara för några timmar sedan. Jag
beskylles ibland för att vara ett eko av
den ryska radion, men jag måste bekänna,
att jag ytterst sällan lyssnar på den
och att jag i varje fall icke har hört det
som enligt herr Åkerbergs utläggning
denna gång har sagts där. Jag kan alltså
icke diskutera sakinnehållet i det anförande
som herr Åkerberg refererade. Jag
vill bara säga, att om där förekommit
formuleringar om att kvinnarna här i
många avseenden icke äro jämställda

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

med männen, så är det ju sakligt riktig
uppgift. Vi ha inte likalönsprincipen genomförd,
och i flera andra frågor äro
kvinnorna inte heller jämställda med
männen. Jag är övertygad om att de
flesta eller kanske alla kvinnliga ledamöterna
i denna kammare äro beredda
att intyga detta.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
Öhman började sitt sista anförande med
att förklara, att herr von Heland och
herr andre vice talmannen hade dragit
ned diskussionen på ett plan, som inte
hade med interpellationen att göra. I det
fallet förefaller mig herr Öman vara den
förste och störste syndaren, ty hans inlägg
här ha enligt min mening haft mycket
litet med interpellationen att göra.
Interpellationen har ju kommit till för
att vi inför världen skulle kunna ge ett
uttryck för vad som verkligen har gjorts
från svensk sida, och jag måste därför
beklaga, att det har kommit in sådana
här intermezzon, som ge en mycket
underlig bild av vad som eljest kunde
ha varit en nationell manifestation.

Jag vill bara till slut säga en liten sak
gent emot hans excellens herr utrikesministern.
Han vände sig mot mitt yttrande,
att det kanhända hade förelegat
en försummelse, när man inte hade upplyst
de besökande amerikanarna om vår
hjälpverksamhets omfattning. Jag vill till
att börja med deklarera att den förebråelse,
som eventuellt kan uttalas i detta
fall, under inga omständigheter kan riktas
emot hans excellens utrikesministern,
som var borta vid det ifrågavarande tillfället
och således inte hade någon möjlighet
att meddela någon upplysning. Jag
tror också ytterligt gärna, att de önskemål,
som amerikanarna kunna ha framställt,
ha blivit tillgodosedda. Det förefaller
mig emellertid mycket naturligt,
att när medlemmar av landets regering
träffa prominenta besökare från utlandet
och diskutera med dem — det gavs ju
tillfälle till diskussioner vid olika sammanträffanden
under ett par dagar -—
frågan om den hjälp Sverige lämnat tagits
upp. Det är alldeles klart, att denna

hjälp skaffat Sverige goodwill, och det
bör vara angeläget, att våra hjälpåtgärder
omtalas för främlingar, som komma
hit för att förskaffa sig ett intryck av
förhållandena i Sverige och dess ställning
till omvärlden.

Jag har inga svåra anmärkningar att
anföra, men jag anser det vara beklagligt,
att de nu lämnade upplysningarna inte
ha kommit fram vid våra regeringsledamöters
sammanträffanden med amerikanarna.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Öhman antydde, att
jag skulle ha hittat på det där om de
anföranden som svenska kvinnor hållit
i Moskva. Jag har liksom herr Öhman
inte hört anförandena men jag kan upplysa
herr Öhman om att jag har fått
ett referat från utrikesdepartementet. Det
är möjligt, att herr Öhman inte fått något
referat, men jag litar fullt och fast
på att den, som har refererat radioutsändningen,
är sakkunnig både beträffande
språket och i övrigt. Jag är också
övertygad om att de talare, som uppträtt
på kongressen och som enligt referatet
talat så vitt och brett om hur dåligt det
är ställt i Sverige, verkligen handlat på
detta sätt.

Jag vidhåller, att det finns mycket att
göra för herr Öhman, när det gäller att
sprida upplysning om Sverige i utlandet,
kanske inte bara i Amerika, utan
också i Ryssland, där man tydligen genom
besöken från Sverige får en förvrängd
uppfattning om förhållandena i
vårt land. Om herr öhman menar, att
det är så dåligt här, borde han kanske
fara till Ryssland och bosätta sig där,
ty i det landet finns det säkert ett mycket
vidare arbetsfält för honom när det
gäller att reformera.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 49, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken förslag om
fortsatt giltighet under år 1950 av gäl -

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Förordningsförslag ang. handel med skrot m. m.

lande övergångsplan för riksbanken
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd fördragning av första
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om pantlånerörelse,
dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Förordningsförslag ang. handel med
skrot m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot,
lump och begagnat gods m. m.

Genom en den 18 februari 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 137, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden anhållit om riksdagens
yttrande över vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående handel med
skrot, lump och begagnat gods;

2) förordning om ändrad lydelse av
8 § näringsfrihetsförordningen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att
riksdagen vid granskning av de i propositionen
nr 137 intagna författningsförslagen
icke funnit anledning göra
andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit.

Reservation hade anmälts av herr
Branting, som dock ej antytt sin mening.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag vill
säga några ord till motivering av min
blanka reservation.

Den här föreliggande nya förordningen
angående handeln med skrot, lump

och begagnat gods m. in. utgör en modernisering
av en förordning från år
1918 med det legitima syftet att ge polismyndigheterna
tillfälle till en särskild
kontroll över en handel, som väl understundom
tar eller råkar ta befattning
med stulet gods. I propositionen anges
syftet med förordningen något annorlunda,
nämligen »att motverka egendomsbrottsligheten,
särskilt bland minderåriga,
genom att försvåra avsättningen
av olovligen tillgripet gods». Det är
naturligtvis ingenting i princip att invända
mot dessa syftemål, bara de nu
föreslagna åtgärderna på samma gång
ta vederbörlig hänsyn till andra legitima
önskemål.

Jag har nu för min del, herr talman,
det intrycket, att den föreslagna förordningen
varit alltför tillmötesgående mot
vad jag vill kalla rent polisiära synpunkter,
på ett sätt som nog kommer att
verka rätt stötande i praktiken.

Det är till att börja med att märka,
att här har skett en mycket väsentlig
utvidgning av förordningens tillämplighetsområde,
en utvidgning som har medfört,
att man har kommit mycket långt
från det gängse lumphandelsbegreppet.
Den nuvarande förordningen reglerar,
som det heter, »yrkesmässig handel med
skrot eller lump eller med dit ej hänförliga
begagnade metallvaror, begagnade
beklädnadsartiklar eller begagnade skodon»
o. d. Men den nya förordningen lägger
dessutom under kontroll bland annat
handel med begagnade simycken, äkta
pärlor, ädla och halvädla stenar och
andra föremål, som helt eller till väsentlig
del bestå av guld, silver, platina,
nysilver, koppar o. s. v. Det är ju ganska
egendomlig »lump» som det här är fråga
om. Med denna bestämning komma
således alla affärer, som handla med
t. ex. smärre smycken och prydnadsföremål
och med vissa slag av antikviteter,
in under förordningen.

Anledning till att jag talar här är inte
att jag är bekymrad för det besvär, som
vederbörande handlande får, men jag
vill fästa uppmärksamheten på en särskild
konsekvens av de nya bestämmelserna.

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Interpellation ang. militära övningsmarscher inom nationalparkerna.

Enligt 13 § i den nya förordningen
skall den s. k. lumphandlaren föra en
affärsbok av viss beskaffenhet och där
anteckna sina förvärv. Om detta har
jag ingenting att säga. Men dessutom
gäller, att när han säljer sitt gods, skall
han anteckna bland annat köparens förnamn
och tillnamn, yrke och bostad.
Det betyder ju, mina damer och herrar,
att ingen hädanefter kan gå in i en liten
antikvitetsbod eller någon annan av
de där enklare små juveleraraffärerna,
som finnas t. ex. på Norrlandsgatan, och
för några kronor köpa någon mindre
present, någon silversked — av nysilver
kanske — eller något annat litet prydnadsföremål,
utan att behöva uppge förnamn
och tillnamn och yrke och bostad.
Undantag gäller dock, om handlanden
haft saken i sin ägo minst ett år.
Jag tror, att den nya förordningen kommer
<att hos allmänheten uppväcka en
viss förvåning och ofta nog en känsla
av obehag. Jag undrar verkligen, om
det finns ett liknande stadgande i något
annat land. Åtminstone har då aldrig
jag utomlands, om jag velat köpa
någon liten suvenir, råkat på någon
sådan bestämmelse! År inte detta, mina
damer och herrar, något av den opraktiska
svenska överorganisation, som brukar
kallas för Krångel-Sverige?

Man bör ha i minnet, att vad som i
de s. k. lumpbodarna eventuellt kan förekomma
av tjuvgods är en försvinnande
droppe i havet av allt gammalt skrot
— mer eller mindre trevligt och vackert
för resten — som kan finnas här i
världen.

Utgöra för övrigt dessa bestämmelser
någon verklig garanti ur polisiär synpunkt?
Vad är det som garanterar, att
kunden uppger rätt namn? Det är naturligtvis
inte meningen, att köparen
skall medföra prästbevis eller andra
identitetshandlingar.

Jag tror för min del inte att dessa
bestämmelser äro särskilt lämpade att,
som meningen skulle vara, bekämpa
ungdomsbrottsligheten, varom man talar
i propositionen. Det är tyvärr så,
att våningstjuvarna — varav det Gudi
klagat finns nog — som regel missliand 2

Förslå kammarens protokoll 19i9. Nr 28.

la de tillgripna föremålen till fullständig
oigenkännlighet och försöka avyttra
dem till metallvärdet.

Utskottet har också för sin del uttalat
tveksamhet i fråga om den bestämmelse,
som jag här syftar på, men tillagt, att
»då stadgandet torde vara erforderligt
för att bereda polisen möjlighet att spåra
stulet gods, vill utskottet icke motsätta
sig dess utfärdande». Jag är mycket
skeptisk mot att man kan påstå, att
detta stadgande är erforderligt för att
bereda polisen möjlighet att spåra stulet
gods, och jag vill vördsamt hemställa,
att Kungl. Maj:t vid förordningens utfärdande
än en gång tar sig en funderare
på just denna bestämmelse.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 383, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot spridning av
vissa kartor m. in.

Interpellation ang. militära övningsmarscher
inom nationalparkerna.

Ordet lämnades på begäran till herr
OSVALD, som yttrade: Herr talman! I
slutet av augusti och början av september
företog arméns jägarskola en fjällmarsch
genom Sareks och Stora Sjöfallets
nationalparker. Denna militära övningsmarsch
tilldrog sig eu mycket stor
uppmärksamhet ur olika synpunkter.
Den betecknades sålunda på många håll
såsom en bragd — en beteckning, som
måhända får anses vara ett överord.
Ingen torde emellertid bestrida, att en
dylik fjällmarsch är en mycket nyttig
övning. Efter vad som meddelats, skulle
också många nyttiga erfarenheter ha
vunnits.

Marschen uppmärksammades också
därför, att den gick genom nationalparker.
Man bär från naturskyddshåll gjort
gällande, att dylika marscher inte borde

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Interpellation ang. militära övningsmarscher inom nationalparkerna.

få göras genom nationalparker. Det bar
också sagts, att marscher av denna art
skulle vara lagstridiga. Så är emellertid
inte fallet. De strida inte mot lagens
bokstav.

Däremot torde det kunna påstås, att
militära övningsmarscher genom nationalparkerna
icke stå i överensstämmelse
med lagens syfte. Att man även
på militärt håll haft en känsla härav,
torde framgå därav, att chefen för arméns
jägarskola, överstelöjtnant N.
Jonsson, i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde,
att Kungl. Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté bos Kungl. Maj :t
skulle tillstyrka bifall till fjällmarschens
genomförande, såsom den planerats. Då
denna framställning inkom till naturskyddskommittén
först några dagar, innan
marschen skulle anträdas, ansåg sig
kommittén icke kunna avstyrka bifall
till framställningen, med undantag för
i densamma begärda tillståndet att taga
bränsle inom nationalparkernas område.
Kommittén fann sig nämligen icke kunna
tillstyrka, att någon dispens lämnades
från lagens bestämmelser om att
fälla eller skada växande träd; däremot
hade kommittén intet att erinra mot tillstånd
för användning av kullfallna torrträd
som bränsle. Vidare framhöll kommittén,
att den måste kräva, att hö medfördes
i sådan myckenhet, att bete inom
nationalparkerna icke skulle behöva
ifrågakomma. Sådana fältarbeten, som
innebure en förändring av den naturliga
markytan, skulle ej få utföras.

Vidare hade överstelöjtnant Jonsson
hos Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
anhållit om rätt till fiske
inom nationalparkerna. Då emellertid
kommittén icke kunde bevilja ett dylikt
kollektivt tillstånd, beslöt den avslå denna
framställning.

I den debatt, som sedermera fördes i
vissa tidningar, riktade man sig från naturskyddshåll
icke så mycket emot fjällmarschen,
vilken enligt samstämmiga
vittnesbörd genomfördes i full överensstämmelse
med lämnade föreskrifter,
som fastmer emot ett uttalande, som
gjordes av en av radiotjänsts tjänstemän
i ett radioreportage från jägarmarsehen,

där det bl. a. enligt uppgift skulle ha
sagts, att »en skenhelig privilegierad
turisthierarki får finna sig i att även
andra, utomstående, blanda sig i deras
självtagna rättigheter.» Det torde inte
förtänkas naturskyddets representanter,
om de reagera mot den uppfattning, som
i detta uttalande kommer till synes. Tv
vad man på naturskyddsliåll slagit vakt
om är inte några självtagna rättigheter,
utan okränkbarheten av enligt
svensk lag avsatta nationalparker. Även
från andra kretsar än naturskyddsvännernas
har det framhållits, att även om
inte någon kritik kan riktas mot det
sätt, på vilket fjällmarschen genomfördes,
så bör det dock inte bli någon vana,
att militära övningsmarscher läggas
genom nationalparker.

Det torde vara ostridigt, att med hänsyn
till de bestämmelser, som gälla och
böra gälla för nationalparkerna, en
marsch genom en nationalpark icke kan
genomföras under fullt fältmässiga förhållanden.
Så t. ex. var det vid den här
ifrågavarande marschen nödvändigt att
medföra foder för hästarna, vilket icke
skulle ha behövts, i varje fall inte i samma
utsträckning, om marschen förlagts
till andra trakter. Även i andra hänseenden
måste avvikelser göras från vad
som skulle varit naturligt, om marschen
förlagts till ett område utanför nationalparkerna.

Det har sagts, att marschen genom Sarek
genomfördes på ett sådant sätt, att
några skador icke åstadkommos. Jag betvivlar
ingalunda, att såväl befäl som
manskap gjorde allt vad de kunde för
att undvika att skada nationalparkens
växt- och djurliv. Det bör emellertid
framhållas, att marschen likväl med all
säkerhet kommer att lämna spår efter
sig, även om dessa för närvarande icke
kunna iakttagas. Man har bl. a. anledning
att antaga, att det foder, som medfördes,
kan ha innehållit icke oväsentliga
mängder frö av både ogräs och kulturväxter
och att man under kommande
år har att räkna med för området
helt främmande inslag i vildmarksnaturen.

Under hänvisning till vad som no an -

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

Interpellation ang. militära

förts, får jag anhålla om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet rikta
följande interpellation:

Anser herr statsrådet, att det är lämpligt
att militära övningsmarscher företagas
inom nationalparkerna, och, om
så är inte är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga några åtgärder för
att förebygga en upprepning av dylika
övningsmarscher genom våra nationalparker? -

övningsmarscher inom nationalparkerna.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Bilaga till första kammarens prot. -3/u 1949 (s. 6).

Herr talman!

Med första kammarens tillstånd har
ledamoten fru Gärda Svenson till mig
riktat följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att den
tolkning, som socialstyrelsen föreskrivit
av bestämmelserna om undanlag
från tvåbarnsvillkoret för erhållande
av avgiftsfri resa för husmoder till
enskilt ordnad semestervistelse och
av begreppet husmor överensstämmer
med gällande kungörelse?

2. Om så icke skulle vara fallet, vill
statsrådet medverka till en återgång
till tidigare tillämpning av nämnda
bestämmelse?

Interpellantens första fråga rör socialstyrelsens
anvisningar beträffande
möjligheten för husmödrar, som ej ha
två minderåriga hemmavarande barn,
att erhålla fria resor till enskilt ordnad
semestervistelse. Socialstyrelsen har i
sina anvisningar härom uttalat följande:
»Undantagsvis kunna husmödrar, som
icke ha omvårdnaden om minst två
hemmavarande minderåriga barn, medgivas
avgiftsfri resa. Sålunda må efter
särskild prövning en husmoder, som
står i fostrargärning, komma i åtnjutande
av avgiftsfri resa, därest hon på
grund av stor arbetsbörda eller klenhet
kan anses vara i behov av en tids vila
och ledighet.» — »Dylika resor kunna
alltså icke, hur ömmande omständigheter
som än föreligga, beviljas de husmödrar,
som nu icke längre ha minderåriga
barn kvar i hemmet, även om de
fostrat en stor skara barn. Barnavårdsnämnden
bör i stället söka medverka till
att dessa mödrar få resa till semesterhem.
»

Jag vill till en början framhålla, att
ordalydelsen beträffande denna dispensmöjlighet
är densamma i nu gällande
kungörelse angående fria resor som i
den tidigare kungörelsen,

De första årens fria reseverksamhet
var endast en försöksverksamhet. År

1945 ansågs tiden mogen för att verksamheten
skulle bliva av mera permanent
natur. Befolkningsutredningen, som
framlade förslag härom, framhöll bl. a.,
att det av ekonomiska skäl var nödvändigt
att i vissa avseenden begränsa rätten
till fria resor för husmödrar utöver
den inskränkning, som stipulerandet av
en viss inkomstgräns innebure. Utredningen
ansåg det lämpligt att i första
hand bereda husmödrar i familjer med
två eller flera hemmavarande minderåriga
barn fria resor. Man förbisåg emellertid
icke att även andra husmödrar
kunna vara i behov av det stöd till semester,
som den fria resan innebär.
Husmödrar, som på grund av stor arbetsbörda
eller klenhet eller annan anledning
önska komma i åtnjutande av
fria resor, skulle därför kunna hos vederbörande
barnavårdsnämnd göra
framställning härom.

Den proposition, som lämnades vid

1946 års riksdag, följde utredningens
förslag i vad det gällde villkoret för fri
husmodersresa.

I en motion av fru Elsa Johansson
in. fl. i anslutning till propositionen yrkades
bl. a., att en moder, som endast
hade ett minderårigt barn eller som på
grund av stor arbetsbörda eller klenhet
efter särskild prövning vore i behov
av semester, skulle kunna komma i åtnjutande
av förmånen av fri resa. Statsutskottet
och riksdagen ansågo sig icke
kunna följa motionärerna i detta avseende
utan formulerade sin uppfattning
enligt följande. »Riksdagens ställningstagande
innebär alltså, att husmödrar
med endast ett minderårigt barn i överensstämmelse
med vad som föreslagits
gälla beträffande husmödrar utan minderåriga
barn icke erhålla rätt till fria
resor med mindre de befinnas vara i
behov av semester på grund av stor arbetsbörda
eller klenhet.»

Nr 28.

Onsdagen den 23

Efter detta riksdagens beslut tillkom
1946 års kungörelse angående avgiftsfria
resor för barn och husmödrar m. fl.

Vid riksdagens prövning år 1948 av
anslagen till statens åtgärder för vila
och rekreation åt mödrar och barn höjdes
anslaget till stipendier för underlättande
av husmoderssemestern med
200 000 kronor. I samband därmed förklarade
sig statsutskottet ha övervägt
möjligheterna att åstadkomma en mot
denna utgiftsstegring svarande besparing
under anslaget för avgiftsfria resor
för barn och husmödrar men ansåg sig
ej berett att framlägga förslag härom
utan förutsatte, att Kungl. Maj :t skulle
överväga möjligheterna härför. Som en
följd av bl. a. detta uttalande tillkallades
under sommaren 1948 särskilda sakkunniga
för att utreda frågan.

Beträffande husmoderssemesternämndernas
dispensgivning från tvåbarnsvillkoret
konstaterade de sakkunniga i sitt
i november 1948 framlagda betänkande
bl. a., att under tiden från den 7 juni
1946, då verksamheten i sina nuvarande
former tog sin början, till och med den
30 juni 1947 hade dispens från tvåbarnsvillkoret
beviljats för ett antal husmödrar
motsvarande cirka 11 procent av
samtliga de omkring 20 000 personer,
som under nämnda tid beviljades avgiftsfri
husmodersresa. 1''nder andra
halvåret 1947 steg detta procenttal
till 18.

Det nämnda medgivandet hade ofta
föranletts därav, att husmodern hade ett
barn under den angivna åldergränsen
och flera hemmavarande barn i högre
ålder. Det hade även ifrågasatts, huruvida
icke en mor, som fostrat eu stor
skara barn men nu icke längre hade
några barn i angiven ålder kvar i hemmet,
vore i lika mån förtjänt och i behov
av en husmodersresa som de därtill
enligt gällande bestämmelser berättigade
mödrarna.

Enligt de sakkunnigas mening motsvarade
dessa uppfattningar rörande husmodersresornas
ändamål knappast den
avsikt med verksamheten, som företräddes
av riksdagen då ifrågavarande beslut
fattades. Även om en utsträckning
av reseförmånerna i och för sig vore

november 1949.

synnerligen önskvärd och de nämnda
kategorierna av mödrar särskilt väl värda
uppmuntran, skulle ett förslag i enlighet
med dylika önskemål föranleda
ökade krav på statliga anslag för denna
verksamhet. De sakkunniga ansågo sig
under rådande förhållanden icke böra
framlägga ett sådant förslag.

De sakkunniga uttalade vidare, att
barnavårdsnämnderna borde göras uppmärksamma
på, att dispens bör beviljas
endast undantagsvis.

I proposition till innevarande års riksdag
angående de fria resorna förordades,
med instämmande i vad de sakkunniga
anfört, att tidigare gällande bestämmelser
skulle bibehållas såvitt anginge
hl. a. tvåbarnsvillkoret vid husmodersresa.
Frågan föranledde intet uttalande
av riksdagen.

Av det här relaterade framgår, att den
huvudsakliga avsikten med de avgiftsfria
resorna för husmödrar varit att bereda
möjlighet för mödrar med barn att
erhålla vila och rekreation. Verksamheten
har inordnats under de kollektiva
familjesociala åtgärderna. Huvudprincipen
för husmödrarnas resor har varit
en anknytning till hemmavarande barn.

Efter den första kungörelsens ikraftträdande
1946 erhöll socialstyrelsen
kännedom om att husmoderssemesternämnderna
hade vissa svårigheter vid
bedömandet av dispensansökningar från
husmödrar utan två hemmavarande
minderåriga barn och att ärendena blevo
mycket olika behandlade i de olika
nämnderna.

Efter riksdagsbehandlingen innevarande
år ansåg sig socialstyrelsen böra
vidtaga vissa ändringar i sina anvisningar
i anslutning till den maning till ökad
återhållsamhet i fråga om dispensgivningen,
som innehålles i de sakkunnigas
uttalande. Med hänsyn till de erfarenheter
styrelsen gjort rörande tendenserna
till en frikostig dispensgivning
bär styrelsen sålunda ansett sig böra begränsa
dispensmöjligheten till husmödrar,
som stå i fostraregärning.

Interpellanten har vidare påpekat, att
socialstyrelsens tolkning av bestämmelserna
även i annat avseende medfört cn
begränsning av de fria resorna. Som

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

exempel härpå har interpellanten åberopat,
att enligt socialstyrelsens direktiv
en äldre änka, som sköter hushållet åt sin
måg och sin utom hemmet förvärvsarbetande
dotter, icke kan anses som husmor
och därför icke erhålla fri resa.
Interpellanten har här hävdat att man
även på denna punkt bör återgå till tidigare
tillämpning.

Första gången socialstyrelsen hade
kontakt med ett ärende, där mormodern
förestod hushållet för förvärvsarbetande
dotter och måg, var i juni 1946. I
samband med att socialstyrelsen i juli
1948 lämnade kompletterande anvisningar
till den då tvååriga verksamheten intogs
bl. a. detta ärende som ett exempel
på en person, som ej vore att anse som
husmor.

Det bör i detta sammanhang påpekas,
att de sakkunniga, som under år 1948
tillkallades för att biträda med utredning
rörande avgiftsfria resor för barn
och husmödrar, mycket ingående bl. a.
företogo en översyn av gällande bestämmelser
och deras tillämpning. Det redan
då publicerade exemplet i 1948 års anvisningar
föranledde ingen erinran från
de sakkunnigas sida.

Vid tolkningen av begreppet husmoder
stöder sig socialstyrelsen dels på
ett uttalande i riksdagens skrivelse den
29 maj 1946 och dels på ordalydelsen i
kungörelsen, som reglerar denna verksamhet.
Såväl i tidigare gällande kungörelse
liksom i nu gällande definieras
begreppet sålunda: »Med husmoder avses
i denna kungörelse kvinna, som förestår
hushåll utan att vara att anse som
arbetstagare.»

I det nu ifrågavarande fallet, vilket
för övrigt är ett specialfall av mycket
ringa räckvidd, måste man träffa ett
avgörande, huruvida modern eller mormodern
skall anses förestå hushållet.
Enligt socialstyrelsens mening torde det

i dylika fall regelmässigt förhålla sig så,
att den verkliga ledningen av familjens
hushållning ligger hos den förvärvsarbetande
modern, och hon bör därför
också betraktas som liushållsföreståndare.
Mormoderns ställning blir i dylikt
fall ganska jämförlig med en anställd
hushållerska, som mot fritt vivre och
eventuellt vissa andra förmåner sköter
hushållet.

Av vad jag här anfört torde framgå,
att socialstyrelsens tolkning av de i interpellationen
berörda bestämmelserna
torde få anses stå i överensstämmelse
med såväl gällande bestämmelser som
de utredningar, som föregått tillkomsten
av dessa. Jag vill emellertid icke underlåta
att vitsorda att vissa skäl kunna anföras
för en uppmjukning av den begränsning
av dispensmöjligheterna, som
tillämpandet av villkoret att det skall
finnas minderåriga barn kvar i hemmet
innebär. Det finns i och för sig knappast
något att erinra mot att husmödrar
med stor arbetsbörda eller klena och
sjuka husmödrar få ett lämpligt stöd
till sin semester. Det bör emellertid
understrykas, att ett tillmötesgående av
interpellantens önskemål, som framgår
av redan gjorda erfarenheter, kan förutses
komma att leda till en mycket omfattande
dispensgivning. Därest man
icke är beredd att förorda motsvarande
inskränkningar i rätten till fria resor
för andra grupper, skulle kostnaderna
för de fria resorna komma att undergå
en icke oväsentlig ökning. En sådan åtgärd
skulle sålunda icke stå i god överensstämmelse
med den återhållsamhet,
som av statsmakterna vid de senaste
årens behandling av anslaget till de
fria resorna förordats. Jag anser mig
därför för närvarande icke kunna taga
initiativet till en ändring av de här aktuella
bestämmelserna.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

494038