1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1949:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27

12—16 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Nordenson ang. tillämpningen av den
s. k. återanskaffningsprisprincipen .......................... 5

Interpellationer:

av herr Wistrand ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade

nationer ................................................ 13

av herr Persson, Helmer, ang. arbetslösheten i Norrbotten m. m. . . 14

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 16 november.

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller disponibilitetsstat ........... 13

— nr 182, ang. ökat anslag till avlöning av landsfiskaler .......... 13

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. förbud mot spridning av
vissa kartor in. m......................................... 13

1 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 27.

Lördagen den 12 november 1949.

Nr 27.

Lördagen den 12 november.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på
dagen; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Herr Bergvall anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 132 framlagda förslag
angående omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller
disponibilitetsstat; och

nr 182, i anledning av väckt motion
angående ökat anslag till avlöning av
landsfiskaler; samt

första lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förbud mot
spridning av vissa kartor m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 12.02 på dagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Nr 27.

Tisdagen den 15 november 1949.

Tisdagen den 15 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 9 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet på
grund av sjukdom under en månad från
och med den 13 dennes.

Sköllersta den 13 november 1949.

Rob. Krugel.

Härmed intygas, att riksdagsman Robert
Krugel från Sköllersta på grund av
sjukdom (vertigo) är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 13/u—t2/i2
1949.

Örebro den 11 november 1949.

H. Malmros.

Med. dr,
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed ber jag att få anmäla att, sedan
jag av Kungl. Maj:t utsetts som ombud
vid de svensk-engelska handelsförhandlingarna,
vilka hållas i London, jag
blir förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete från och med den 14 november
1949 till dess förhandlingarna slutförts.

Stockholm den 10 november 1949.

Axel Gjöres.

På gjord proposition beviljades herr
Gjöres ledighet från riksdagsgöromålen
för den tid, varunder han på grund av
ifrågavarande uppdrag vore förhindrad
att infinna sig vid riksdagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 181 och 182
samt första lagutskottets utlåtande nr 49.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag till kammaren överlämnade
proposition nr 218, med förslag
till förordning om särskilt anstånd
med inbetalning av kvarstående skatt på
grund av 1949 års taxering.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 november 1949.

Nr 27.

Onsdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

Ordet lämnades till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
KOCK, som tillkännagivit, att hon
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Nordensons interpellation
angående tillämpningen av den
s. k. återanskaffningsprisprineipen, och
nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Nordenson till
tillförordnade chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt följande
frågor:

1) Anser statsrådet sig kunna närmare
precisera innebörden i det bemyndigande
att frångå återanskaffningsprisprincipen,
som lämnats de prisreglerande myndigheterna?
samt

2) Om statsrådet anser, att avsteg från
principen skall lämnas blott i särskilda
undantagsfall, är statsrådet då beredd att
göra sådana utalanden, att detta blir fullt
klart för vederbörande administrativa
organ?

Med anledning härav får jag anföra följande.

Sedan statens priskontrollnämnd hos
Kungl. Maj:t begärt besked, huruvida och
i vad mån deprecieringen av den svenska
kronan föranledde ändring eller komplettering
av de hittills gällande reglerna för
den statliga priskontrollen, har Kungl.
Maj:t genom beslut den 7 oktober 1949
uttalat, att Kungl. Maj:t väl funne, att
inom den prisreglerande verksamheten
återanskaffningsprisprineipen i allmänhet
borde tillämpas inom ramen för de
den 21 juli 1948 utfärdade provisoriska
direktiven för berörda verksamhet, men
att Kungl. Maj:t dock, med hänsyn till
de särskilda förhållanden, som uppkom -

16 november.

mit i samband med nedsättningen av den
svenska kronans yttre värde, funnit gott
bemyndiga de prisreglerande myndigheterna
att intill utgången av innevarande
år göra avsteg från berörda princip, i
den mån därigenom prishöjningar å viktiga
konsumtionsvaror kunna förhindras
utan att vederbörande producenters eller
återförsäljares behöriga intressen åsidosättas.

Till en början torde här böra betonas,
att det i Kungl. Maj:ts beslut uttryckligen
angivits, att tillämpningen av återanskaffningsprisprincipen
skall ske inom
ramen för de provisoriska direktiven.
Häri måste bland annat anses ligga, att
devalveringen icke kan få medföra en
automatisk uppskrivning av priserna
utan att vid behandlingen av prisärenden
de med anledning av devalveringen inträdda
kostnadsökningarna böra från fall
till fall bliva föremål för skälighetsprövning
i enlighet med de provisoriska direktiven.
I dessa säges bl. a., att prishöjningar
i anledning av inträdda kostnadsstegringar
få beviljas, endast då dessa
skulle medföra orimligt låg avkastning
eller förlust för vederbörande företag eller
bransch. En prishöjning på en importvara
— råvara eller färdigprodukt ■—
bör därför få slå igenom i den inhemska
prisnivån, endast om den sålunda inträdda
kostnadsökningen icke anses kunna
bäras inom ramen för förefintliga
vinst- eller handelsmarginaler. Detta anser
jag icke innebära ett avsteg från återanskaffningsprisprincipen,
då återanskaffningspriset
tillämpas i den kostnadskalkyl,
som ligger till grund för bedömandet.
.lag vill emellertid betona, att
en prövning av dylika prisärenden icke
får oskäligt uppehållas genom tidsödande
utredningar angående marginalernas
skälighet.

I ett stort antal fall torde emellertid
de prishöjningar, som krondevalvering -

Nr 27.

Onsdagen den 16 november 1949.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

en föranleder, vara så stora, att en tilllämpning
av återanskaffningsprisprincipen
inom ramen för de provisoriska
direktiven i och för sig bör leda till prishöjning.
Kungl. Maj :ts nyss återgivna beslut
innebär, att i sådana fall under särskilda
förutsättningar ett visst uppskov
med prishöjningar av betydelse för konsumtionsvarupriserna
bör kunna äga
rum. Självfallet gäller detta, om en vara
subventioneras med ett belopp, som
motsvarar hela prishöjningen, och någon
kostnadsökning sålunda över huvud
taget icke inträffat. Det synes emellertid
även vara berättigat att uppskjuta tilllämpningen
av återanskaffningsprisprincipen
i sådana fall, där devalveringen
direkt eller indirekt medfört en importprisstegring,
vilken med hänsyn till konkurrensen
och andra föreliggande förhållanden
inom rimlig tid kan tänkas
komma att efterföljas av en återgång till
det gamla priset eller i varje fall till
en marknadsmässigt mera riktig prisnivå.
Ett slaviskt tillämpande av återanskaffningsprisprincipen
i sådana fall skulle
kunna medföra kastningar i prisnivån,
som icke synas vara i näringslivets
intresse och som vid en fri prisbildning
sannolikt icke skulle kommit till uttryck.
Vad som här skall anses såsom rimlig tid
måste bedömas från fall till fall.

Frågan, huruvida i det särskilda fallet
ett frångående av återanskaffningsprisprincipen
kan äga rum, måste bedömas
med hänsyn till storleken av inom landet
förefintliga lager av den ifrågavarande varan.
Finnas inom landet lager, som i förhållande
till förbrukning och försäljning
kunna anses som stora, synes behörig
hänsyn till näringslivets intressen icke
kräva att återanskaffningsprisprincipen
omedelbart tillämpas. Det finnes i så fall
möjlighet att avvakta prisutvecklingen
inom importländerna, tills man lättare
kan konstatera, om prishöjningen blir bestående.
Å andra sidan bör, om lagren
i förhållande till förbrukningen och försäljningen
äro små, återanskaffningsprisprincipen
omedelbart eller så gott som
omedelbart tillämpas. Ett annat dylikt
fall är, när inom landet förefintliga lager
av importvara, som fördyrats genom de -

valveringen, erhållits i kommission eller
till större delen skola betalas i efterskott
i dollarvaluta eller annan valuta,
som ej devalverats i samma grad som den
svenska kronan.

Oberoende av om det kan antagas, att
den inträffade prishöjningen blir bestående
eller ej, bör uppskov med återanskaffningsprisprincipen
kunna äga rum,
i fall de inom landet förefintliga lagren
av en importvara kunna betraktas såsom
onormalt stora och vederbörande lagerinnehavare
därför genom utförsäljning
av lagren skulle kunna erhålla en
spekulationsvinst till följd av devalveringen.

Det bör betonas, att dispens från tilllämpningen
av återanskaffningsprisprincipen
får enligt Kungl. Maj :ts beslut förekomma
endast i sådana fall, då därigenom
prishöjningar å viktiga konsumtionsvaror
kunna förhindras. Med viktiga
konsumtionsvaror avses här sådana
varor, vilkas priser ha avsevärd inverkan
på levnadskostnaderna.

Härmed finner jag mig ha besvarat
de i interpellationen framställda båda
frågorna.

Ilerr NORDENSON: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet Kock få framföra
mitt tack för det lämnade interpellationssvaret.

Statsrådet understryker att börja med
att återanskaffningsprisprincipen skall
tillämpas inom ramen för de gällande
provisoriska direktiven. Jag hade nog
hoppats att få en mera reservationslös
anslutning till själva principen med
hänsyn till den grundläggande betydelse,
som den har för hela vårt ekonomiska
liv.

För en ytlig betraktare kan det synas
egendomligt, att en tillverkare eller
handlande, som köpt en vara till ett
visst pris och som kalkylerar med ett
visst däremot svarande försäljningspris,
plötsligt skall få ta ut ett högre pris,
därför att de råvaror eller de färdiga
varor, som han skall inköpa för sin
fortsatta rörelse, stigit i marknaden. Ett
närmare övervägande ger emellertid vid

Onsdagen den IG november 1949.

Nr 27.

Ang. tillämpning av

handen, att han för sin affärs skötsel
ständigt måste hålla sig med ett visst
lager, ett normalt lager av råvaror och
färdigfabrikat. Om han säljer ut till de
låga priserna och skall köpa in till de
nya höga, räcker hans rörelsekapital
inte till för att hålla affären i gång i
samma omfattning. Han har då gjort en
kapitalförlust.

Vid mycket starka prisstegringar, d. v.
s. vid en våldsam inflation, blir saken
helt enkelt ödesdiger. Klassisk är den
gamla historien från den stora inflationen
i Tyskland. En järnhandlare sålde
ut sitt lager till ordinarie priser utan
hänsyn till återanskaffningskostnaderna.
När han sedan skulle förnya sitt
lager, räckte hans kapital endast till en
låda spik. Sedan sålde han denna spiklåda
med ordinarie marginal, och nästa
gång räckte pengarna bara till inköp av
en spik. Den slog han in i väggen och
hängde sig på. Historien är naturligtvis
gjord. Men den illustrerar vad det här
rör sig om.

Den föreställningen, som man ofta
återfinner hos personer, vilka ej syssla
med affärer, att en affärsman gör en
oskälig vinst, om han får höja priset
på sitt inneliggande ordinarie lager, när
en prisstegring sker i marknaden, äi
grundfalsk. Motsatsen innebär en kapitalförlust,
som, om den *får fortgå i
längden, måste vara ödesdiger för hela
samhället. Glädjande nog har man pa
ansvarigt håll i vårt land börjat alltmer
inse detta. I den delegation, som av
Kungl. Maj :t tillsatts under numera
överståthållaren Haganders presidium
för att utarbeta direktiv för ilen fortsatta
priskontrollen, har frågan varit
under behandling. Samtliga deltagare,
representerande såväl det enskilda näringslivet
som konsumentkooperationen
och DO, enade sig om återanskaffningsprisprincipen
som grundval för priskontrollen
och uttalade vidare: »Prissteg ring

å inneliggande normala lager är
icke någon vinst. Ett frångående av
principen skulle vara en kapitalförbrukning.
»

Kooperationen och DO uttalade sig
för att man med anledning av deval -

den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

veringen under en övergångstid kunde
medge avsteg från principen. Det enskilda
näringslivets representanter ansågo
sig endast kunna medge avsteg i särskilda
undantagsfall efter ingående
prövning i varje fall. Härmed har återanskaffningsprisprincipen
blivit klart
fastslagen såsom en grundval för priskontrollnämndens
prisbedömning.

Statsrådet understryker nu i sitt svar,
att tillämpningen av principen måste
ske inom ramen för de provisoriska direktiven.
Kostnadsökningar genom devalveringen
skola således efter prövning
i varje särskilt fall få leda till prishöjningar,
endast om de skulle medföra
orimligt låg avkastning eller förlust för
företagaren. Detta innebär en mycket
väsentlig inskränkning, som tyvärr lämnar
utrymme för mycket elastiska tolkningar
från priskontrollnämndens sida.
Statsrådet har tydligen själv känt sig
bekymrad för konsekvenserna och skyndar
att tillägga, att denna politik icke
innebär avsteg från återanskaffningsprisprincipen,
eftersom återanskaffningspriset
tillämpas i den kostnadskalkyl,
som ligger till grund för priskontrollnämndens
bedömande.

Här måste jag göra en allvarlig invändning.
Tanken är ju, enligt statsrådets
uttalande, att först skall man räkna
fram på basis av återanskaffningsprisprincipen
ett visst pris, men sedan
säger man: »Det priset skulle ge vederbörande
allt för stor vinst. Det
kunna vi inte gå med på; han får släppa
till av sin marginal», och så sätter
man ett lägre pris. Vad är då glädjen
med att först kalkylera fram återanskaffningspriset?
Det blir, såvitt jag
förstår, bara en gest. Här har statsrådet
tagit tillbaka med ena handen vad
som nyss gavs med den andra. På den
punkten nödgas jag beteckna statsrådets
svar som icke tillfredsställande.

Det må vidare observeras, att frågan
om reduktion av övernormala vinstmarginaler
strängt taget skall avgöras av
Kungl. Maj:t. Priskontrollnämnden har
visserligen gått in med en ansökan att
få reducera s. k. övernormala vinster
självständigt och på eget initiativ, men

Nr 27.

Onsdagen den 16 november 1949.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

frågan liar ännu inte avgjorts av Kung].
Maj:t. Genom att nu dra in frågan om
övernormala vinster i bedömningen av
prishöjningar på grund av devalveringen
flyttar man faktiskt denna befogenhet
över på priskontrollnämnden utan
att Kungl. Maj :t bar lämnat detta begärda
särskilda bemyndigande.

På en annan punkt vill jag däremot
uttala min stora tillfredsställelse med
statsrådets svar. Det gäller statsrådets
betonande av att prövningen av hithörande
prisärenden inte får oskäligt uppehållas
genom tidsödande utredningar
angående marginalernas skälighet.

Svaret innebär vidare att ett uppskov
med prisändringar bör ske, när det kan
väntas, med hänsyn till inträdande konkurrens
eller eljest, att den inträdda importprisstegringen
är övergående, detta
för att undvika kastningar i priserna.
Beträffande tiden för ett sådant uppskov
säges ingenting närmare, utan endast
att den skall prövas från fall till
fall.

Det är klart att vissa skäl kunna tala
för ett sådant förfarande. Förmodligen
har man här tänkt på sådana varor
som exempelvis kaffet, som undergått
en mycket våldsam prisstegring den
sista tiden på produktionsorten. Det kan
synas mycket frestande att avvakta en
sänkning av priserna, om man tror att
en sådan snart skall inträda, men det
är angeläget att observera att ett sådant
dröjsmål ej får bli alltför långvarigt. Ett
dröjsmål med prisjustering medför nämligen,
att det lätt uppkommer en dragkamp
om varorna mellan de olika leden
i produktion och distribution, och
det kan medföra ett missgynnande av
dem, som lojalt tillhandahålla sina varor
till det låga priset, och ett oskäligt
gynnande av sådana, som i spekulationssyfte
försöka lägga sig till med så stora
lager som möjligt. Man måste räkna
med en dylik tendens till lagerökning
på vissa håll och återhållsamhet i fråga
om att sälja till allmänheten på andra
håll. Om det får fortgå en längre tid,
kan det skapa knapphet på varor i öppna
marknaden. Vänte- och övergångstiden
måste därför ur både distribu -

tionsledens och allmänhetens synpunkt
göras så kort som möjligt.

Ett annat skäl för frångående av återanskaffningsprisprincipen
ser statsrådet
i att mycket stora lager av en vara kunna
finnas inom landet. Även här kunna
emellertid lagren vara mycket ojämnt
fördelade på olika led och olika händer,
och det kan vålla en dragkamp om varan
av det slag, som jag nyss antydde, och
ett missgynnande av lojala parter, som
gör det mycket angeläget att väntetiden,
innan principen sätts i tillämpning, blir
så kort som möjligt. Det är över huvud
taget synnerligen angeläget, att näringslivet
får så klara och snabba besked som
möjligt och anvisas så enkla linjer som
möjligt att handla efter. De problem, som
vårt näringsliv numera ställs inför, äro
så komplicerade, svårbedömbara och
vanskliga, att det är synnerligen angeläget
att företagarna åtminstone på några
punkter ha fasta linjer att hålla sig
till. Därför är det av allra största vikt,
att priskontrollen, som rör vid näringslivets
kanske mest centrala och ömtåliga
punkt, prissättningen, handhas så snabbt
och effektivt som möjligt och efter så
enkla och klart fastställda normer som
möjligt. Det är ytterst angeläget, att detta
beaktas vid utarbetandet av de direktiv,
som äro. avsedda att gälla från och
med ingången av nästa år.

När vi från näringslivets sida så ofta
återkomma till priskontrollen och kräva
klarhet, så är det inte bara utslag av att
vi vilja skydda våra intressen, utan bakom
ligger också ett krav på att icke bli
oskäligt missgynnade i förhållande till
andra samhällsgrupper. Regeringen har
som grundval för sin ekonomiska politik
både tidigare och nu efter devalveringen
hårt klamrat sig fast vid stabiliseringen
av pris- och lönenivån som ett
av våra viktigaste medel att behärska
situationen. I och för sig är det ganska
naturligt och begripligt, att man, när
penningvärdet är hotat, söker bevara
detta genom att hålla priser och löner
konstanta, men det kan vara anledning
att ett ögonblick begrunda innebörden
av denna princip ur de olika samhällsgruppernas
synpunkt. Håller man priser

Onsdagen den 16 november 1949.

Nr 27.

Ang. tillämpning av

och löner konstanta, så innebär detta att
man tillförsäkrar alla dem, som leva av
lön, en oförändrad levnadsstandard. Det
må i detta sammanhang också erinras
om att vår politik gentemot jordbruket
blivit utformad efter principen om oförändrad
standard för denna näringsgren
och dess utövare. Det är i och för sig
mycket tilltalande, att man strävar efter
att låta medborgarna få behålla den
standard, som de tillkämpat sig, men
frågan är, hur det går när, som fallet
är nu efter devalveringen, en prisstegring
väller in över landet via importvarorna.
Ett av medlen att möta dylika
prisstegringar är den rigorösa priskontroll,
som inaugurerades redan sommaren
1948 genom de provisoriska direktiv,
som Kungl. Maj:t då utfärdade och
som särskilt när det gäller viktiga konsumtionsvaror
skola tillämpas så, att
prisstegringar endast skola medgivas,
där eljest orimligt låg avkastning eller
förlust skulle uppstå. Det betyder i själva
verket, att en övervägande del av den
börda, som drabbar hela vårt folkhushåll
genom importstegringar, lägges på
näringslivet och dess utövare, d. v. s. i
främsta rummet på den fria företagsamheten.
Medvetet eller omedvetet har man
genom denna politik kommit att lägga
bördan av den uppkomna ekonomiska
försämringen på vissa samhällsgrupper
och samhällsmedborgare, och det måste
sägas ifrån, att detta kan leda till en
mycket allvarlig orättvisa. Det är just
ur rättvisesynpunkt som man från näringslivets
sida kan göra mycket starka
invändningar mot den princip, som
Kungl. Maj:t gjort sig till tolk för i de
provisoriska direktiven för priskontrollen
och vilken princip också varit bakgrunden
för statsrådets svar här i (lag.

.lag vill därför till sist bestämt understryka
angelägenheten av att de nya direktiv,
som nu äro föremål för utarbetande,
verkligen komma alt beakta att
de bördor, som kunna väntas drabba
vårt folkhushåll genom den vidtagna devalveringen
eller genom andra omständigheter
i vårt ekonomiska liv, fördelas
på ett sådant sätt, alt de drabba alla
samhällsgrupper så lika som möjligt.

den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

Herr BERGVALL: Herr talman! Från
mina utgångspunkter ter det sig ganska
naturligt, om de, som äro verksamma
inom näringslivet, känna sig litet oroade
av den diskussion om återanskaffningspnisprincipens
tillämpning, som uppstått
genom de direktiv, som regeringen i
samband med devalveringen utfärdat.

Återanskaffningsprisprincipens riktighet
är ju allmänt erkänd. Det framgick
bl. a. av den föregående talarens anförande.
Det måste väl för övrigt framstå som
ganska självklart, att om man tillämpar
återanskaffningsprisprincipen i tider av
fallande prisläge och — enligt min mening
riktigt — tvingar vederbörande näringsidkare
att ta den ekonomiska konsekvensen
i form av förlust på inneliggande
lager, man också bör tillämpa
den i tider av stigande priser. Man kan
inte göra det ena och underlåta att göra
det andra utan att i det långa loppet
åsamka näringslivet mycket betydande
skador.

Nu är det självfallet, att man just i
samband med devalveringen befinner
sig i ett i viss män exceptionellt läge.
Det skall också i detta sammanhang villigt
erkännas, att man från regeringens
sida försökt begränsa suspensionen av
återanskaffningsprisprincipen rätt väsentligt.
Men icke desto mindre tror jag,
att ett fortsättande på den väg, som är
antydd genom direktiven, kan bil ganska
kännbart och olägligt och leda till
ganska mycken samhällelig skada. Jag
tror i varje fall att det här kräves den
allra största försiktighet. Utövas inte
dessa befogenheter med den allra största
försiktighet, måste den känsla av osäkerhet,
som för ögonblicket måste behärska
många näringsidkare, skärpas,
och det kan inte heller undgås av
många olika skäl — ett antyddes nyss,
nämligen den ojämna lagerfördelningen
— att man måste få en känsla av eu viss
rättsosäkerhet; den ena drabbas hårt,
den andra inite alls o. s. v. Det är ett
system, som i det långa loppet måste kännas
otrivsamt i allra högsta grad, inte
bara för dem, som drabbas av systemets
tillämpning, utan också för dem, som
skola utöva detta system och förvalta det

Nr 27.

Onsdagen den 16 november 1949.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

samhälleliga uppdrag, vilket är givet åt
dem.

För mig ter det sig alldeles speciellt
otrevligt, att den föreliggande frågan
sammankopplats med de provisoriska
direktiv, som gåvos åt priskontrollnämnden
i mitten av förra året. lag trodde
för min del att det var en allmänt erkänd
sak, att de direktiven äro orimliga
och att de över huvud taget inte
skulle ha kunnat tillämpas utan mycket
stora olägenheter, i fall de inte i stor
utsträckning tillämpats på ett helt annat
isätt än som egentligen står skrivet i
direktiven. Det har alltid väckt min förvåning,
att man inte tidigare ersatt dessa
tydligen i en hastig vändning tillkomna,
illa genomtänkta och illa formulerade
direktiv av provisorisk natur med
några bättre formulerade och permanenta
direktiv, men sådana skola ju uppenbarligen
nu komma under den närmaste
tiden.

Jag vill bara begagna detta tillfälle att
framhålla, att även om man i en sådan
undantagssituation som den nuvarande
skulle behöva göra ett och annat avsteg
från en fullt riktig princip, så är det
möjligt att vinna förståelse därför, men
endast under förutsättning att det sker
med den största försiktighet och det
största hänsynstagande till de olyckliga
konsekvenser som eljest kunna inträffa
för vårt ekonomiska liv.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Herr
Nordenson beklagade att mitt svar inte
innehöll ett erkännande av återanskaffningsprisprincipens
riktighet och dess
tillämplighet i priskontrollen. Jag vill då
gärna deklarera, att återanskaffningsprisprincipen
är den ekonomiskt riktiga
grunden för varje prispolitik. Den har
också legat till grund för den statliga
prispolitiken i vårt land. Det är väl heller
ingen som skulle vilja ta på sitt ansvar
att föra en prispolitik, som skulle
få sådana konsekvenser som herr Nordenson
så drastiskt utmålade i det exempel
han anförde från Tyskland.

I fråga om den första frågan rörande
återanskaffningsprisprincipens tillämp -

ning inom de provisoriska direktivens
ram, ligger saken så till, att priskonlrollnämnden
hittills har tillämpat de provisoriska
direktiven vid granskning av en
inträffad kostnadshöjnings verkan, oberoende
av kostnadshöjningens art. En
importstegring, som påverkar kostnaderna
för produktionen, har således behandlats
på samma sätt som andra kostnadsstegringar,
och man har satt in den
i sitt sammanhang med företagets övriga
kostnader och räntabilitet. Det finns
knappast någon anledning att en kostnadsökning,
som tillkommit på grund av
devalveringen, skulle behandlas på annat
sätt. Det skulle leda till ganska egendomliga
konsekvenser, om man behandlade
en dylik kostnadsökning annorlunda än
en »inhemsk» kostnadsökning och t. ex.
läte en ganska obetydlig importprisstegring
automatiskt slå igenom i priset oavsett
företagets lönsamhet, medan man i
andra fall underkastade en kostnadsökning
av en annan och kanske betydligt
större storleksordning en mycket noggrann
granskning, innan man beslöt,
huruvida den skulle få slå igenom helt
eller delvis i priset. För mig är det fullständigt
klart att man för att få till stånd
en rättvis behandling av prisärendena
måste se på en importprisstegring som
uppstått till följd av devalveringen på
samma sätt som varje annan importprisstegring
eller kostnadsökning som
kan bli föremål för granskning inom
priskontrollnämnden.

Det föreföll mig, som om herr Nordenson
inte hade lika grava anmärkningar
att rikta mot vad jag sade i interpellationssvaret
om möjligheten till ett
visst uppskov med att låta en importprisstegring
slå igenom i de inhemska priserna.
Detta ligger väl också ganska
mycket i linje med det enskilda näringslivets
egen prispolitik, att om prisutvecklingen
på en utländsk marknad är
osäker och man räknar med att en prishöjning
kanske snart skall gå tillbaka,
man då inte omedelbart vidtar motsvarande
höjning av färdigvarornas priser
och därigenom riskerar att få tvära kastningar
i priserna. Jag kanske kan få
anföra ett par exempel för att visa, hur

Onsdagen den 10 november 1949.

Nr 27.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

priskontrollnämnden i det avseendet har
tillämpat gällande direktiv.

Det ena exemplet gäller eldningsoljor,
som enligt belut av priskontrollnämnden
den 21 oktober höjdes i pris. Jag skall
inte trötta kammaren med nägra siffror,
utan nöjer mig med att konstatera, att
den medgivna prishöjningen för eldningsolja
1 och 2 icke täcker det högre
importpris som uppstått på grund av devalveringen.
Med hänsyn till oljebolagens
goda lagerställning i förhållande till försäljningens
omfattning ansågs det emellertid
berättigat med ett visst uppskov
med återanskaffningsprisprincipens tilllämpning.
Men man avser naturligtvis
att noga följa prisutvecklingen på detta
område. Jag vill tillägga att priserna på
eldningsolja 3 och 4, som äro undantagna
från prisstoppet och där således oljebolagen
hade möjlighet att själva vidtaga
en omedelbar prishöjning, icke höjdes
förrän de polska kolpriserna höjdes och
konkurrensläget blev ett annat. 1 det fallet
tillämpade alltså oljebolagen själva
en liknande prispolitik som den priskontrollnämnden
nu följer, och det blev med
hänsyn till konkurrensläget en eftersläpning
i fråga om prishöjningen.

Ett annat exempel, som jag vill anföra,
är metallpriserna. De internationella
priserna på viktiga metaller, såsom
koppar, bly och zink, vilka noteras i
dollar, höjdes i samband med devalveringen.
Priskontrollnämnden väntade att
prishöjningen skulle bli av mera tillfällig
art och ansåg att man kunde räkna
med en återgång av priserna, om inte
ned till de ursprungliga noteringarna, så
dock till en lägre nivå än den som uppstod
omedelbart efter devalveringen. Den
11 oktober fastställde priskontrollnämnden
nya priser som skulle gälla från
den 14 oktober. Då hade zinkpriset redan
sjunkit med åtta procent och blypriset
med sex procent från den toppnotering
som blev den första reaktionen på devalveringen.
Sedermera har blypriset
sjunkit ytterligare, varför priset bär
hemma har sänkts i motsvarande grad.
Zinkpriset däremot bär åter stigit, och
för denna metall har det skett en höjning
av det svenska priset. Kopparnote -

ringen var oförändrad under mellantiden
från devalveringen till dess att det
svenska priset fastställdes.

Detta är, herr talman, två exempel
som visa, hur priskontrollnämnden har
tillämpat gällande direktiv. Jag tror för
min del att priskontrollnämnden härvidlag
har handlat på samma sätt som det
enskilda näringslivet skulle ha gjort i en
liknande situation för att undvika alltför
starka kastningar i den inhemska
prisnivån. Förhållandet blir naturligtvis
ett annat, om lagren äro små och man
inte härigenom har en buffert mot hastiga
prisändringar. Då måste naturligtvis
en importprisstegring slå igenom på
ett annat sätt på den inhemska marknaden.

Jag vill även understryka vad direktör
Nordenson sade om att väntetiden
icke bör vara alltför lång. Det är ett berättigat
krav från näringslivet att prisbeslut
skola fattas så snabbt som det
över huvud taget är möjligt och att den
väntetid, som här har förutsatts för att
avvakta prisutvecklingen, icke blir alltför
lång. över huvud taget är suspensionen
av återanskaffningsprisprincipens
omedelbara tillämpning en övergångsföreteelse,
och i Kungl. Maj :ts beslut
står också att den gäller blott till årets
slut.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är väl alltid så i tider med mängder av
regleringar för näringslivet och osäkra
importpriser att en affärsman som vill
utnyttja läget kan göra stora vinster.
Samtidigt är det emellertid uppenbart,
att den stora massan av affärsmän, som
äro fullt lojala och som endast vilja ha
sin rättmätiga del, måste känna sig oroliga,
så snart det kommer nya bestämmelser
som kunna medföra att de riskera
att försättas i ett oskäligt läge. Det
är väl från den synpunkten som intcrpellantens
frågor böra ses.

Utöver den samhällsgrupp som intcrpellanten
närmast tänker på, nämligen
företagare och affärsmän, måste man
emellertid i detta sammanhang också
tänka på den stora allmänheten, d. v. s.

Nr 27.

Onsdagen den 16 november 1949.

Ang. tillämpning av den s. k. återanskaffningsprisprincipen.

samtliga köpare i landet, som äro mycket
oroliga för att en ändring av direktiven
för priskontrollen skola medföra
att priserna oskäligt stegras. Det har ju
nu slutits en stabiliseringsöverenskommelse
här i landet, och det är då ganska
viktigt att tillse att stabiliseringsöverenskommelsen
också kan fungera
under hela året och att det inte inträffar
något som rycker undan grunden
för organisationernas beslut att stödja
pris- och lönestoppet.

Jag vet inte om jag uppfattade herr
Nordenson rätt, men det föreföll, som
om han ville utmåla jordbrukarnas ställning
som särskilt förmånlig, då det förutsatts
att de inte skulle behöva vidkännas
någon standardförsämring. Om näringslivet
i gemen hade haft den priskontroll
och de regleringar som jordbruket
måst underkasta sig, tror jag nog
att det skulle finnas stor anledning för
näringslivets företrädare här i kammaren
att opponera sig mot vad som förekommit.
Jordbrukarna ha under hela
kriget och åren därefter varit utsatta för
regleringar som faktiskt ha hindrat dem
att uppnå den skäliga standard som de
tidigare varit utlovade. Det är en betydande
skillnad mellan att ge garantier
mot standardförsämring till en grupp,
som har en mycket låg standard och
som har varit noga övervakad av priskontrollens
alla organ, och att ingripa
för att förhindra standardökning för
en samhällsgrupp som hittills haft en
tillfredsställande standard och fått varenda
kostnadsökning täckt.

När jag begärde ordet, herr talman,
var det emellertid närmast för att säga,
att man naturligtvis kan lägga olika synpunkter
på den fråga som det här gäller.
Det är helt enkelt mycket svårt att
i dag kunna bedöma, vilken hänsyn som
bör tas till de bestämmelser som äro
fastställda i fråga om den s. k. återanskaffningsprisprincipens
tillämpning. Såsom
alltid när det gäller regleringar och
direktiv av olika slag är det inte vad
som står skrivet som är det viktigaste,
utan det sätt, på vilket bestämmelserna
tillämpas. Vi skola hoppas att direktivens
tillämpning i detta fall blir sådan,

att affärsmännen inte få berättigad anledning
att klaga över att de försättas i
ett oskäligt läge.

Jag slutar därför, herr talman, med
att instämma i det som, såvitt jag förstod,
var herr Nordensons egentliga yrkande,
nämligen att den belastning, som
devalveringen kommer att medföra för
hela samhället, måtte fördelas rättvist
på alla samhällsgrupper.

Herr NORDENSON: Herr talman! Om
herr von Heland hade lyssnat uppmärksamt
till mitt anförande, skulle han säkerligen
ha observerat att vad jag sade
var, att man strävar efter att genom den
statliga stabiliseringspolitiken på olika
områden bevara åt löntagarna och även
jordbrukarna en oförändrad levnadsstandard.
Jag fortsatte med att säga att
jag anser det i hög grad tilltalande, om
vi åt olika samhällsgrupper kunna bevara
den levnadsstandard som de ha
lyckats tillkämpa sig. Vad jag vill framhålla
är, att om vi få en försämring av
vårt läge på grund av starkt stegrade
importpriser och statsmakterna genom
en hård priskontroll vilja hålla tillbaka
en prisstegring, kan det hända att man
går för hårt fram mot vissa samhällsgrupper
och på dem lägger hela tyngden.
Det är för en dylik utveckling som
jag har velat varna. Det är också från
den synpunkten som jag har uttalat önskemålet
att priskontrollnämndens direktiv
för framtiden böra utformas så,
att om dylika verkligt hårda belastningar
komma, vilket vi tyvärr ha att räkna
med, bördorna fördelas på alla grupper
så rättvist som möjligt. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att herr von Heland
på den punkten i varje fall var
enig med mig.

Beträffande statsrådet Kocks yttrande
vill jag uttala, att när jag medger
att det i vissa fall kan vara berättigat
med ett uppskov med tillämpning av
återanskaffningsprisprincipen innebär
detta naturligtvis icke ett avsteg från
återanskaffningsprisprincipen som sådan,
utan det är blott ett praktiskt förfarande.
Jag konstaterar också med till -

Onsdagen den 16 november 1949.

Nr 27.

Interpellation ang. den svenska hjälpen till krigsdrabbade nationer.

fredsställelse att statsrådet Kock än en
gång underströk angelägenheten av att
dylika uppskov bli så kortvariga som
möjligt.

Statsrådet Kock framhöll vidare att
en prisstegring, som är en följd av importprisernas
stegring, måste betraktas
såsom varande av samma beskaffenhet
som andra kostnadsökningar och behandlas
på samma sätt. Även det anser
jag vara en riktig princip. Men statsrådet
Kock drog från denna utgångspunkt
den slutsatsen, att vi böra underkasta
oss de provisoriska direktiven. Då kommer
jag just till det som jag anser vara
en brist i vår nuvarande priskontroll,
nämligen att direktiven äro så hårda,
att de kunna medföra en oskäligt tung
belastning av vissa grupper, om de
nämligen skulle tillämpas så rigoröst
som de äro utformade. Bestämmelserna
skulle därigenom inte bara ogynnsamt
drabba de företag och enskilda som äro
verksamma inom den av importen beroende
delen av produktion och handel,
utan även åstadkomma en hämmande
och snedvridande verkan på vårt näringsliv
över lag och därmed skada hela
samhället. Därför kommer jag tillbaka
till vad jag sist framhöll, nämligen
angelägenheten av att vi få direktiv som
ta större hänsyn till alla olika gruppers
intressen och som framför allt äro så
enkla, klara och ekonomiskt hållbara
som möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 218, med förslag till förordning om
särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
i propositionen nr 132 framlagda förslag
angående omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller
disponibilitetsstat; och

nr 182, i anledning av väckt motion
angående ökat anslag till avlöning av
landsfiskaler.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om förbud mot spridning
av vissa kartor in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Interpellation ang. den svenska hjälpen
till krigsdrabbade nationer.

Herr WISTRAND erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Efter ett
besök av väsentligen officiell karaktär
som några ledamöter av Förenta staternas
senat nyligen avlagt i Stockholm,
ha av en av deltagarna, senator Thomas,
till tidningspressen fällts yttranden av
innebörd att Sverige »icke hjälpt någon
på 135 år».

Då dylika anföranden giva till känna,
att omfattningen av den hjälpverksamhet,
som Sverige bedrivit under och efter
det senaste världskriget, synbarligen
icke blivit klargjord i den utsträckning,
som önskvärt vore, anser jag förhållandena
påkalla, att utan dröjsmål en summarisk
men fullständig sammanfattning
lämnas av storleken utav de hjälpaktioner,
som, officiellt eller enskilt, från
Sverige företagits till stöd av utav kriget
träffade nationer.

Med anledning härav ber jag till hans
excellens herr utrikesministern få rikta
följande fråga:

Är hans excellens herr utrikesministern
villig lämna riksdagen en kortfattad
men så långt som möjligt fullständig
redogörelse angående storleksordningen
av den ekonomiska hjälp, som under och
efter andra världskriget från svensk sida
lämnats olika av krig drabbade nationer? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 27.

Onsdagen den 16 november 1949.

Interpellation ang. arbetslösheten i Norrbotten
m. in.

Ordet lämnades härefter på begäran till
herr PERSSON, HELMER, som yttrade:
Herr talman! Konjunkturkänsligheten i
det norrbottniska näringslivet har medfört
att en betydande arbetslöshet redan
föreligger inom främst skogskommunerna.
Även kustsocknarna emotse en omfattande
arbetslöshet instundande vinter.

Enbart det förhållandet, att praktiskt
taget alla kolningsarbeten upphört, har
i betydande utsträckning minskat möjligheterna
till sysselsättning inom flertalet
skogskommuner. Belysande för detta
är bl. a. det faktum att inom Arvidsjaurs
kommun tidigare 600 man varit
sysselsatta med kolningsarbeten och att
dessa arbeten nu praktiskt taget upphört.

Situationen är sådan, att under vintern
och våren 1950 komma flera tusen
arbetare att sakna sysselsättning i Norrbotten.
Uppgifterna beträffande skogsavverkningarna
tyda på en reducering
upp till 50 procent jämfört med fjolårets
avverkningar. Äro dessa uppgifter
riktiga, innebär detta att cirka 5 000
skogsarbetare icke kunna beredas sysselsättning
vintersäsongen 1950. Verkningarna
härav göra sig kännbara icke enbart
inom skogskommunerna, utan även
inom kustkommunerna, som under ett
flertal år kunnat bereda sina larbetslösa
sysselsättning genom hänvisning till
skogsarbete.

Uppenbart är att den sålunda uppkomna
situationen starkt ökar den ekonomiska
belastningen för flertalet kommuner
i Norrbotten. För att möta den
kris, som är i antågande, ha kommunerna
i samråd med de statliga arbetslöshetsorganen
utarbetat vittomfattande
beredskapsprogram, som skulle göra det
möjligt att omedelbart vid inträdande
arbetslöshet ge full sysselsättning. Det
bär emellertid yppat sig avsevärda svårigheter
att dels erhålla statsmakternas
tillstånd att igångsätta beredskapsarbeten
och dels att erhålla ett så stort statsbidrag
som måste anses erforderligt med

tanke på de norrbottniska kommunernas
svaga ekonomi. Arbetsobjekt finnas i
i oändlighet, kommunerna ha planerat i
sådan utsträckning, att de arbetslösa
kunna erhålla arbete många år framåt.
Men förutsättningen för att kommunerna
skola kunna realisera sina beredskapsprogram
är att statsmakterna inse
situationens allvar och upphöra med sin
restriktiva politik.

Även under högkonjunkturens år liar
Norrbotten ej haft full sysselsättning.
Den stora utflyttningen, främst av ungdom,
bevisar detta. Ensidigheten i näringslivets
uppbyggnad inom länet möjliggör
inte ens under en högkonjunktur
att ge länets innevånare full sysselsättning.
Hurudan situationen skall bli vid
lågkonjunktur och ekonomisk kris, borde
vara uppenbart för alla. Massarbetslöshet,
högre skatter och över huvud taget
en sänkt levnadsstandard för de breda
folklagren blir följden, om inte statsmakterna
ingripa för att främst åstadkomma
ett mera nyanserat näringsliv i
Norrbotten.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
herr statsministern rikta följande frågor: 1.

Har regeringen uppmärksammat
den tilltagande arbetslösheten i Norrbotten? 2.

Kan man förvänta åtgärder från
regeringen med syfte att få till stånd
smidigare och effektivare metoder vid
handläggningen av beredskapsärenden
och så att högre statsbidrag utgår för
statskommunala arbeten ?

3. Överväger regeringen några åtgärder
för att utbygga näringslivet i Norrbotten
med sikte att uppnå den fulla
sysselsättningen för länets befolkning?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Herlitz för tiden den 19—-den 29 innevarande månad för utrikes
resa.

Onsdagen den 16 november 1949.

Nr 27.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

Hässleholm den 15 november 1949.

N. R. Rosenberg.

Riksdagsman Ragnar Rosenberg, Hässleholm,
är på grund av sjukdom tills
vidare i behov av fortsatt tjänstledighet,
vilket härmed intygas.

Lund den 14 november 1949.

B. Ebenins.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid varunder herr Rosenberg
på grund av den i läkarintyget avsedda
sjukdomen vore i behov av ledighet
från riksdagsgöromålen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.53 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.