1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1949:25)

RIKSDAGENS

1^3

räsäg-1

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 25

24—26 oktober.

Debatter in. m.

Onsdagen den 26 oktober. Sid.

Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts propositioner nr 215—217 (rörande
den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.) .............. 4

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Måndagen den 24 oktober.

Protokoll ang. val av en fullmäktig i riksbanken jämte en suppleant. . 3

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr

Måndagen den 24 oktober 1949.

Nr 25.

Måndagen den 24 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Möller för tiden från den
20 innevarande månad till den 8 nästkommande
november för fullgörande
av offentligt uppdrag i utlandet.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll:

År 1949 den 20 oktober sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen utse
eu fullmäktig i riksbanken för återstående
delen av valperioden 1947—1950
efter herr D. E. Hall, som avsagt sig,
jämte en suppleant; och befunnos efter
valets slut ha blivit utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1947—1950:

herr Hall, David E.,
ledamot av andra
kammaren ...... med 28 röster;

suppleant för herr Hall:
herr Ahlkvist, Karl

Emil, ledamot av

första kammaren med 28 röster.

Gottfrid Karlsson. Hj. It. Nilson.

Axel Mannerskantz. Gottfr. Fröderberg.

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 215, angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra tull,
tilläggstull och skatt å kaffe, m. m.;

nr 216, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 217, angående subventionering av
vissa varor m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Onsdag-en den 26 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska
stabiliseringspolitiken m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 215, angående
bemyndigande att till clearingkassa för
kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt
å kaffe, m. m., nr 216, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, samt nr 217, angående
subventionering av vissa varor m. m.

Herr DOMÖ: Herr talman! Om man
hänsynsfullt går förbi ett drastiskt mellanspel,
så har, sedan riksdagen senast
var samlad och mötte regeringen, bara
den sensationen inträffat ■—■ vad det
gäller personuppsättningen inom regeringen
— att herr Sköld låtit sig övertalas
att öppet framträda som landets
finansminister. Detta är ägnat att hyfsa
den politiska ekvationen.

Det finns skäl att lyckönska regeringen
till den inre koncentration, som herr
Skölds beslut att taga på sig även det
formella ansvaret för finanspolitiken
bör kunna skapa. Visserligen, herr talman,
har det sagts att en mans skugga
alltid är större än mannen själv, men
Per Edvin Sköld räcker en bra bit —
även när han träder fram i fullt rampljus.
Det är dock icke alldeles utan
medlidande man tänker på departementscheferna,
som hädanefter skola utverka
finansministerns välsignelse till
sina olika projekt. Det ligger liksom
inte riktigt för herr Sköld ■— detta med
välsignelser.

Så har alltså samordningsministern i
vår socialistiska regering vandrat samma
väg som sin kollega i den engelska
socialistministären. I ett och ett mycket

väsentligt avseende skiljer sig emellertid
herr Skölds framträdande från sir
Stafford Cripps’. Inte minst är denna
skillnad bliven uppenbar efter det budgettal
Cripps höll i måndags.

Den engelske finansministern har
tydligen framlagt en genomarbetad plan
för sin politik efter devalveringen. Herr
Sköld har under anförande av diverse
allmänna synpunkter begärt en praktiskt
taget öppen fullmakt av riksdagen att
använda statens inkomster för att kunna
handskas med de problem som hålla
på att växa fram. Huruvida denna skiljaktighet
beror på att det engelska parlamentet
i regel inte låter sig behandlas
hur som helst — ens av en majoritetsregering
— undandrar sig mitt bedömande.

På riksdagens bord ligga i dag tre
propositioner. Visserligen citera de tre
departementscheferna varandra ungefär
lika flitigt som socialdemokratiska ledarskribenter,
men icke ens därigenom
lyckas de ge intrycket av att ha presterat
en sammanhängande plan. Ju mera
man läser i propositionerna, desto
starkare blir intrycket, att regeringen
helt enkelt inte är färdig med sin planläggning
för att möta situationen. Det
verkar, som om den engelska devalveringen
kom fullständigt överraskande
för och bildligt talat tog den svenska
regeringen på sängen. I den situation
vår ekonomi befinner sig — den bär
tydlig socialistisk signatur — var det
tydligen ingenting annat att göra än att
följa den engelska devalveringen helt.
Men så fann regeringen på råd: det
gällde helt enkelt att hålla levnadskostnadsindex
nere under det magiska talet
169. Men hur detta skall ske — ja,
därom vet den bara att det skall ske
via statskassan.

Herr Sträng anför — jag tillåter mig
att säga på bästa kanslihussvenska:
»Här må endast framhållas, att någon

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

meningsskiljaktighet icke rått mellan regeringens
och jordbrukets representanter
angående det i och för sig befogade
i att den i våras upprättade kalkylen
skulle läggas till grund för prisavvägningen.
Å andra sidan har det bland
annat med hänsyn till frågans samband
med stabiliseringspolitiken i dess helhet
icke ansetts möjligt att helt bortse
från senare inhämtade uppgifter av betydelse
för beräkningen av jordbrukets inkomster
och utgifter. Summan av de
prisförbättringar för jordbruket, som
förordats från regeringens sida, får därför
ej betraktas såsom erhållen enbart
genom en kalkylmässig beräkning utan
utgör snarare ett uttryck för vad det,
med utgångspunkt från principen om
vårprissättning, ansetts möjligt att tillgodoföra
jordbruket inom stabiliseringens
ram.»

Om över huvud taget detta uttalande
innehåller någonting, skulle det väl vara,
att regeringen så där i princip fortfarande
erkänner jordbrukskalkylens
giltighet för beräknandet av jordbrukets
produktionskostnader, men samtidigt tar
ställning till de aktuella frågorna efter
helt andra grunder — efter vad den ansett
möjligt att ge jordbruket utan att
väcka opposition i Landsorganisationen.
Jag betvivlar att denna metod att lösa
en närings produktionskostnadsproblem
är den riktiga — särskilt som jordbruksministern
uppenbarligen ännu icke vet,
hur jordbruket skall kunna tillföras den
summa han tänkt sig. Själv väntar han
på förslag härom, men anser dock att
riksdagen skall godkänna hans förslag,
som egentligen bara är en klumpsumma.

Jag skall, herr talman, göra ett par
små randanmärkningar till förslaget om
åtgärder på jordbrukets område.

Inom jordbrukarleden börjar det nog
över lag undras, om inte allt detta reglerande
— som ju jordbrukarna många
gånger själva ha bett om — har fått sådan
omfattning och blivit av sådan art,
att det verkar ganska förkvävande på
det praktiska arbetet. Man behöver bara
höra resonemangen om producentbidragen
och dylikt för att förstå att det inte
minst i småbrukarkretsarna — som man

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

säger sig ha särskilt tagit sig an —
finns en mycket bestämd opposition mot
det sätt som användes i det ena hänseendet
och det andra — det gäller såväl
rationaliseringen som fördelningen av de
direkta subventionerna till jordbruket.

Jordbruksministern talar om att man
nu skall införa förmalningsersättningarna
igen, detta för att få en buffert, så
att inte index stiger för högt. Redan i
dagens tidningar har man ju börjat göra
klart att denna anordning tekniskt sett
medför ganska besvärliga komplikationer.
Jag tror att det kommer att bli så
på en hel del områden. När det gäller
förmalningsersättningen är det exempelvis
viktigt att klargöra, från vilken tidpunkt
den skall kunna träda i kraft. Annars
blir det, jag skall inte säga ett lurpassande,
men ett .aktgivande från konsumenternas,
framför allt bagarnas sida
på att de under inga förhållanden ha några
nämnvärda mjöllager inne, och detta
i sin tur fortplantar sig till förmalningarna,
så att vi kanske helt plötsligt stå i
en situation, där tillgången på mjöl är
mycket ringa — därför att man väntar
att förmalningsersättningen skall träda
i kraft. Jag skulle mycket gärna vilja
ha en liten upplysning om hur denna
sak kan tänkas ordnad.

Jag hänvänder mig nu till statsrådet
Ericsson, som i egenskap av t. f. departementschef
står för propositionen nr 217.
Däri säges: »Med hänsyn till den alltjämt
rådande ovissheten om prisutvecklingen
är det för närvarande icke möjligt
att närmare ange de varuslag, som
härvid böra komma i fråga.» Med »härvid»
avser statsrådet, vilka importvaror
som skola subventioneras.

Den enda anvisning t. f. folkhusliållningsministern
anser sig böra lämna är
att subventioneringen skall avse sådana
»importerade råvaror eller intill råvarustadiet
stående varor, vilkas priser utöva
ett avsevärt inflytande på den allmänna
prisnivån inom landet». För säkerhets
skull begär han dock rätt för
Kungl. Maj:t att subventionera även andra
varor, då — som lian säger — »särskilt
starka prispolitiska skäl kunna anföras».
Herr Ericsson skulle precis lika

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

gärna ha kunnat uttrycka saken så, att
riksdagen bör ge Kungl. Maj :t rätt att
subventionera importen, när regeringen
finner det lämpligt.

Regeringen äskar sammanlagt inemot
270 miljoner kronor för nya subventioner.
I denna siffra har jag då inräknat
jordbruksministerns anslagskrav. Riksdagen
har i år redan beviljat 140 miljonei
kronor för olika slags subventioner, i
reservationer, som nu också komma att
tillgripas, ligga 61 miljoner kronor. Räkna
vi samman dessa väldiga summor,
komma vi fram till att regeringen begär
bemyndigande att under innevarande
budgetår använda sammanlagt nära 470
miljoner kronor för sin subventionspolitik.
Regeringen begär alltså att riksdagen
snart sagt obesett skall ge en fullmakt
på inemot en halv miljard.

Denna begäran är i och för sig ganska
sensationell. Därtill kommer emellertid
en omständighet, som motiverar
en direkt fråga till regeringens företrädare.
Subventionsbeloppet avser tiden
till den 1 juli 1950. Det lönestopp
man ämnar köpa med den halva miljarden
avser tiden intill den 31 december
1950. Regeringen har icke anfört
några omständigheter som ge ens den
minsta säkerhet för att behovet av subventioner
skulle upphöra den 1 juli
1950. Om riksdagen således nu i höst
ger den begärda fullmakten, har den då
enligt regeringens uppfattning bundit
sig för ett åtagande att förnya denna
fullmakt för de sista sex månaderna
1950? Om ingenting avgörande inträffar
under första halvåret 1950 — och därom
vet varken statsministern, herr
Sköld eller jag någonting — så kan regeringen
vid halvårsskiftet icke ändra
politik. Den är bunden av sina utfästelser
till organisationerna. Riksdagen är
formellt obunden. Men — hur ställer det
sig i verkligheten? Om regeringen i dag
ger klart besked, vilket jag anser mig
kunna kräva, och detta besked går i den
riktning man har anledning frukta, då
skola vi, tycker jag, tala rent ut. Då
skola vi fastslå, att regeringens politik
förutsätter möjligheter att ge subventioner
på någonting mellan 700 och 800

stabiliseringspolitiken m. m.

miljoner kronor under den tid den är
avsedd att räcka.

Varje gång regeringen föreslagit subventioner,
har den talat om tillfälliga
och övergående svårigheter. Varje gång
har regeringen i förväg godtagit de
principiella erinringar som kunna anföras
mot subventionsmetoden — ofta utförligare
än nu. Denna gång avfärdar
man det hela på fyra eller fem rader.

Jag går därför tillbaka i tiden till år
1946, då frågan om subventioner på importvaror
först uppstod. Riksbanksfullmäktige
gjorde då ett uttalande, där det
bland annat heter: »En subventionering
av importen i prisreglerande syfte är
ägnad att inge allvarliga betänkligheter.

---Det är också uppenbart att sub ventionsförfarandet

är ägnat att försvaga
de svenska myndigheternas ställning
vid handelsförhandlingar med utlandet
när det gäller att uppnå bästa möjliga
villkor; den utländske leverantörens
eget intresse att komma in på marknaden
trubbas med nödvändighet i viss
män av, när han vet att priset ändå
kan komma att undergå en reduktion
till följd av från det allmännas sida utbetalad
subvention.»

Detta fullmäktiges yttrande ger en utomordentlig
bakgrund till en kritisk
analys av de nu aktuella förslagen till
subventioneringar.

Riksbanksfullmäktige säga vidare om
subventionering: »Sedan den en gång

införts, är det svårt att avskaffa den.»
— Ja, det ha vi sannerligen fått belägg
på.

Längre fram heter det: »I syfte att
minska de politiska olägenheterna är
det enligt fullmäktiges mening en förutsättning
för anlitandet av ett subventionsförfarande,
att detta begränsas dels
till råvaror eller råvarustadiet mycket
närastående produkter, dels till ur prisstrategisk
synpunkt betydelsefulla varor.
Det är vidare uppenbart, att subventioneringen
bör betraktas såsom en sista
utväg och därför icke kan få vare sig
minska angelägenheten av andra åtgärder
till skydd för penningvärdet eller tillgripas
i syfte att skapa utrymme för en
liberalare politik i andra hänseenden.»

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

Departementschef var på den tiden
herr Gjöres, och han ställde sig själv
ganska kritisk, fastän han föreslog subventionering.
Han sade sig till fullo inse
vådorna av en subventionering. Den
borde sålunda tillämpas restriktivt och
endast äga rum, där sannolika skäl förelåge
för antagandet att prisstegringen
vore av övergående natur.

Sådan var uppfattningen i denna fråga
då, och all utveckling sedan dess har
bekräftat de anförda kritiska synpunkterna
på subventioneringslinjen.

Den förhoppning, regeringen bygger
sina påståenden om det tillfälliga i dagens
förslag på, är ett prisfall utomlands,
främst i Amerika. Icke minst
statsministern har en längre tid givit uttryck
åt samma förhoppning. Ingen kan
i dag med någon säkerhet säga någonting
alls om den kommande prisutvecklingen
i Amerika. Där finnas sänkningstendenser
men också starka faktorer
som måste medföra en konservering av
pris- och lönenivån.

På tal om dessa blickar på Amerika
kan jag för övrigt inte underlåta att
framhålla det egendomliga i att en socialistisk
regering skall i sin politik lita
till utvecklingen i en så kallad kapitalistisk
stat. Man har inte själv lyckats
åstadkomma prissänkningar, och nu
hoppas man att en gynnsam utveckling
i Amerika skall bana väg för en liknande
utveckling hos oss. Litet egendomligt
är det också att man litar till samma
stats bistånd när det gäller att reda upp
de ekonomiska förhållandena i Europa,
ett bistånd varav också vi få en del.

Jag profeterar inte, men tillåter mig
nog att bedöma regeringens förhoppningar
med skepsis. USA påverkar i mycket
hög grad världsmarknaden och dess prisläge.
Det är därför ingalunda säkert att
de prisförskjutningar uppåt, som devalveringen
direkt eller indirekt medfört, äro
av övergående art. Klokheten borde därför
bjuda att man sökte successivt anpassa
den .svenska prisnivån med utgångspunkt
i den svenska kronans nya
värde och efter det nya liige, som har
uppstått genom devalveringen. Med den
politik regeringen förordat vinner man

icke en anpassning. Man vinner möjligen
tid, och det kan ha sin betydelse ibland,
men problemet står kvar —• lika stort
som det i dag är, om inte större. Jag har
svårt att tänka mig att ett uppskjutande
av att allvarligt ta itu med detta problem
skall kunna göra saken lättare till ett
kommande år. Kanhända blir den chockverkan,
som då kan uppkomma inför
nödvändigheten att gå in på andra linjer,
av sådan art, att svårigheterna bli mycket
större då än de skulle vara nu.

Regeringen spelar enligt mitt förmenande
ett högt spel. Den direkta insatsen
är någonting mellan en halv och tre
kvarts miljard kronor. Indirekt riskerar
man än mer ty man riskerar att låsa fast
det svenska näringslivet ännu hårdare
och därmed att sacka efter i välståndsutvecklingen.
Det kan under sådana förhållanden
komma att dröja för länge, innan
vi kunna låta den fria ekonomi, som
vi sträva efter, göra sig gällande.

I en sak borde den svenska regeringen
försöka efterlikna den engelska —
annars vill jag inte påstå att den engelska
regeringens politik är av den art, att
man bör rekommendera följsamhet i den.
Stafford Cripps har försökt tala om sanningen
om läget, så som han uppfattar
den, för det engelska folket. Jag har svårt
att inse att den svenska regeringen är
lika uppriktig. Cripps har framhållit att
några nya subventioner icke kunna komma
i fråga, och en del av de gamla ha
sänkts. England har sannerligen (haft
erfarenhet av subventioner. Det bör inte
vara brist på erfarenhet som gör att man
där går en ny väg. Nej, jag skulle tro,
att man där funnit att en huvudorsak till
den ekonomiska snedvridningen är att
söka i att man tidigare tillgripit subventioner
i för stor skala.

Cripps har vidare talat bestämda ord
om hård återhållsamhet med statsutgifter
och öppet förklarat för Englands
folk vad en devalvering innebär. Den
svenska regeringen går rakt motsatt väg.
Den anstriinger sig att gömma devalveringens
konsekvenser för folket, [eke någonstans
i de tre föreliggande propositionerna
finns ett ord om återhållsamhet
med statsutgifterna eller om de krav på

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

besinning nedskrivningen av kronans
värde ställer svenska folket inför. Ty vad
är devalveringen? Jo, den är en signal
till folket, att nu äro vi i ett sådant läge
som kräver någonting. Det rör sig om
något helt annat än bara en formell åtgärd.

Herr Sköld för i sin proposition ett
dunkelt tal om — jag citerar faktiskt
ordagrant — »att förhandenvaron av
samhällsekonomisk balans har sålunda
bekräftats», och han tillägger: »Utrymmet
för standardhöjningar är ännu så
länge mycket begränsat.» Båda dessa uttalanden
vittna om en förmåga att se
bort från lägets allvar, till vilken man
skulle vara böjd att gratulera regeringen,
om icke läget vore så bekymmersamt
som det i dag faktiskt är.

Att diskutera regeringens framställning
om vårt ekonomiska läge av i dag
lönar kanske icke mödan. Majoriteten
går in för en viss politik, och man kan
visserligen göra sina erinringar, men
man har egentligen ingen förmåga att
göra något i sak. Det är bara tre frågor
jag för ögonblicket direkt vill ställa.

Regeringen redovisar förbättrad valutasituation.
Hur mycket av denna förbättring
faller på dollars och schweizerfrancs,
och hur stor är i dag vår behållning
av dessa valutor? För det andra:
Varför nämns i översikten av vårt
valutaläge icke ett ord, om Marshallhjälpen
och hur stor del av vår dollarreserv,
som kan anses bero på Marshalllån
och i samband därmed erhållen
dragningsrätt? Hur bedömer — för det
tredje —• regeringen utsikterna att i
fortsättningen erhålla tilldelning av Marshallhjälp?
De amerikanska företrädarna
för Marshallorganisationen ha satt dessa
utsikter i samband med de europeiska
ländernas egna ansträngningar, och
jag har, herr statsminister, icke kunnat
förstå att med egna ansträngningar i
Marshallorganisationens mening kunna
likställas subventioner.

Det skall utan vidare medges, att regeringen
handlar i en tvångssituation, nu
som då devalveringen kom. Nu liksom
då är man bunden av sina åtaganden
mot de stora intresseorganisationerna.

Denna bundenhet kommer på ett nästan
skrämmande sätt till synes i det s.
k. indextaket. Jag har tidigare kallat
levnadskostnadstalet 169 ett magiskt
tal. Det är inte bara ett magiskt tal,
det är en stoppbom framför vilken regeringen
får stanna — antingen den
vill eller ej. Det är emellertid regeringen
själv som har satt upp denna
stoppbom — uppenbarligen då som nu
i den förhoppningen att allting på något
sätt skulle ordna sig.

Vissa djur lära bli fascinerade av ett
kritstreck. Den svenska regeringen är
så trollbunden av ett indexstreck, att
den icke ens tagit upp de ofrånkomliga
resonemangen med de stora organisationerna
om en väg som kunde leda
ut ur den trollcirkel, i vilken all
samhällsekonomisk diskussion i detta
land just nu rör sig. Djupast sett måste
intresseorganisationerna primärt vara
angelägna att rädda sina egna medlemmars
realinkomster, i den mån detta
över huvud taget är möjligt. Man kan
gärna tala om att detta kräver ömsesidiga
eftergifter, men de mera insiktsfulla
organisationsmännen ha utan tvivel
insett att dessa icke mätas i indexsiffror
som icke återge de verkligt avgörande
faktorerna. Skulle det då vara
omöjligt att för de olika grupperna lägga
fram hela problemet och säga dem,
att vad det nu gäller är att skydda och
bevara penningvärdet — icke indextaket? Detta

fordrar åtaganden från alla
samhällsgrupper. Tjänstemännen ha
med rätta framhållit, att tjänstemannagrupperna,
särskilt stats- och kommunaltjänstemännen,
fått finna sig i ett
absolut lönestopp och ett lönestopp under
längre tid än någon annan grupp.
De ha därför ansett sig berättigade till
särskild hänsyn. Detta är objektivt riktigt,
liksom att de stora grupperna
inom Landsorganisationen och andra
under lönestoppsåret kunnat notera betydande
inkomstförbättringar. Det borde
då vara möjligt att få en överenskommelse
till stånd, som ger tjänstemännen
vissa förbättringar, utan att
detta behöver tagas till intäkt för stora

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.>

lönerörelser på andra områden. Under
alla förhållanden borde det vara möjligt
att nå en organisationernas samling
kring den bestämda avsikten att
undvika fortsatta penningvärdeförsämringar.
Det är dock ännu en gång deras
medlemmars egna intressen det på
längre sikt gäller.

Det bör öppet sägas ifrån, att man
icke tar bort prishöjningarna med subventioner.
Man flyttar bara över dem
till skattsedlarna. Att det sedan på det
sättet blir litet olika med betalningen
för varorna, är en annan historia.

Vårt levnadskostnadsindex är rensat
från skatter. Under normala förhållanden
är detta riktigt. Men lägger man
utgifter för nödvändighetsvaror på
skattsedlarna, medför det skatterensade
indexet helt enkelt att levnadskostnadsindex
inte avspeglar levnadskostnaderna.
Ju större subventionerna bli,
desto större blir skillnaden mellan familjernas
verkliga utgifter för livsuppehället
och de kostnader, som komma
fram i index. Desto overkligare blir
också detta levnadskostnadsindex.
Snart komma vi till två prisnivåer i
landet och därmed också till två olika
penningvärden, en prisnivå för indexvarorna,
en helt annan och betydligt
högre för andra varor. Att detta system
med dubbla prisnivåer för till orimliga
resultat, visar all erfarenhet. Det medför
bland annat en oekonomisk och för
konsumenterna ofördelaktig inriktning
av produktionen. Dessutom skapar det
ett permanent behov av priskontroll
och andra regleringar, vilkas sammanlagda
följd är stagnation i näringslivet
och otrivsel för konsumenterna. Kooperationen
talade för någon tid sedan om
konsumenternas kontroll som den bästa
priskontrollen. Regeringen föredrar
herr Älmebys priskontroll framför husmödrarnas.

Man kan göra vissa överslagsberäkningar
av konsekvenserna för de skattskyldiga
av subventionssystemet. Som
ett slutresultat av dessa kan sägas, att
för ogifta äro direkta prisgenomslag
fördelaktiga även för inkomsttagare
mycket långt ner i inkomstklasserna.

För gifta med barn och utan barn blir
det vid de vanliga medelklassinkomsterna
— omkring eller strax över 8 000
kronor — privatekonomiskt ofördelaktigt
att betala prishöjningarna via
skattsedlarna. Subventionssystemet medför
alltså särskilt tunga pålagor på de
stora medelklassgrupperna och markerar
därmed ytterligare den relativa försämring
som inflationen medfört för
dessa grupper.

Finansministern åberopar emellertid
i detta sammanhang budgetöverskottet.
Principiellt ändrar detta ingenting, men
det aktualiserar frågan, hur stort detta
omtalade budgetöverskott är. Förmodligen
avser regeringen fortfarande att bestrida
kapitalbudgeten med driftbudgetens
överskott. Jag utgår vidare från
att regeringen ser budgeten mera ur
samhällsekonomisk än ur statsfinansiellt
bokföringsteknisk synpunkt. Flnligt
statsverkspropositionen skall man under
innevarande budgetår göra utgifter
på 440 miljoner kronor — i huvudsak
för bostadssociala ändamål — utanför
budgeten. Om hänsyn tages till dessa
omständigheter och till försvarets faktiska
utgifter, synes det motiverat att
fråga, om det ur samhällsekonomisk
synpunkt över huvud taget föreligger
något budgetöverskott, men också hur
det rent statsfinansiellt ligger till med
detta utrymme för nya subventionsutgifter.
Det bör tilläggas, att budgetöverskottet
som bekant väsentligen åstadkommits
genom särskilda indirekta
skatter, upptagna i syfte att bekämpa
inflationen — icke för att hålla levnadskostnadindex
under 169.

Budgeten och statens utgiftspolitik
måste ses på något längre sikt. Åtstramningen
på utgiftssidan liar i väsentlig
omfattning åstadkommits genom inskränkningar
i den offentliga investeringsverksamheten.
Man har hållit tillbaka
investeringar för sociala ändamål,
men också direkt produktiva sådana. Sådan
återhållsamhet är möjlig för en begränsad
tid, men bara för en begränsad
tid. Skolöverstyrelsen beräknar ju
att vårt land 1956/57 skall ha en
brist på 8 500 klassrum, även om man

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

årligen bygger 400 nya klassrum. Särskilda
sakkunniga anse att nästa års
byggnadskvot för skolbyggnader måste
mer än tredubblas. Samma tendens håller
på att mogna ut för ålderdomshemmen,
sinnessjukhusen, sinnesslöanstalter,
fängelser och vårdanstalter av alla
slag. Vården av de gamla och utslitna
hotar att bli omöjlig på grund av svårigheterna
att differentiera klientelet.
Omhändertagandet av ungdomsbrottslingarna
försvåras av brist på passande
lokaliteter. Jag kan ta ett exempel. 1
Ystad förvarar man ett 40-tal unga psykopater
i det gamla kronohäktet, vilket
medför omöjlighet att handskas med
klientelet och fruktansvärda arbetsförhållanden
för personalen. Skol- och yrkeshemmen
för ungdom, som kommit
på sned, måste helt enkelt snabbt kompletteras
med slutna avdelningar — ur
rättssäkerhetens synpunkt. När man ser
allt detta, står det klart, att alla våra
sociala reformer hålla på att urholkas
inifrån.

Till de mest brännande direkt produktiva
investeringsbehoven höra kommunikationerna.
Det skulle vara en god
affär att förbättra vägar och att bygga
nya broar. Man skulle därigenom vinna
minskade transportkostnader och ökad
trafikeffektivitet. Vi ha även upprustningsarbeten
och nybyggnadsarbeten av
mycket trängande angelägenhetsgrad på
åtskilliga andra områden. En fortsättning
av regeringspolitiken måste föra
till en kapitalförtäring, som är utomordentligt
riskabel. Vi kunna inte fortsätta
att skjuta ögonblickets konsumtion i förgrunden
i så hög grad, att all hänsyn
till framtiden får maka åt sig.

Kravet på lindringar i den direkta
statsbeskattningen har nått sådan styrka,
att regeringen icke kan bortse från
det. Skattetrycket måste lättas, ett rimligare
system skapas. En verklig ökning
av sparandet och en verklig ökning av
produktionen komma inte till stånd om
inte människorna få disponera en större
del av sina inkomster.

Regeringen tycks tro att den som vinner
tid vinner allt. Därför är den beredd
att betala ett mycket högt pris för

stabiliseringspolitiken m. m.

att få lugn under år 1950. Detta är, såvitt
jag kan förstå, innebörden i dess
politik just nu. Därför begär den en
öppen fullmakt utan fasta terminer av
riksdagen. Jag kan icke finna att regeringens
föregående gör den förtjänt av
ett sådant förtroende från riksdagens
sida.

Högern förnekar icke att regeringen
befinner sig i en svår situation. Den är
medveten om nödvändigheten av fortsatt
allmän löneåterhållsamliet, men vågar
tro att denna skall kunna vinnas
utan att statsmakterna skola behöva utfästa
sig att ge skenbara och kortsiktiga
fördelar åt de stora grupperna — fördelar,
som hela folket dyrt måste betala
med skärpta inflationsrisker och alla
nackdelar av en låst ekonomi. Devalvering
anses i allmänhet vara en åtgärd
för att få rörelsefrihet. När man kommit
in i ett bundet läge och inte kan
komma ur det, tar man till devalvering.
Men den svenska regeringen tar devalveringen
till anledning att ge sig in på
en ekonomisk politik, som för oss in i
en ännu större bundenhet än tidigare.
Högern förbehåller sig därför full handlingsfrihet
i subventionsfrågan och fordrar
att regeringen kompletterar de förslag
till nödfallslösningar, den nu lagt
fram, med ett handlingsprogram, som
angriper dagens problem från grunden
och successivt frigör de ekonomiska
framstegens drivande krafter. Vägen
måste gå över hård återhållsamhet med
statsutgifterna, rationalisering av socialpolitiken,
en aktiv penningpolitik, lindringar
i den direkta statsbeskattningen
och översyn av de tillfälliga indirekta
skatterna. De direkta kontrollerna måste
successivt avvecklas, konsumenternas
priskontroll få sin verkningsförmåga
åter, en friare utrikeshandel åstadkommas,
och — vilket är särskilt viktigt —
svenska folket få rena besked om den
närmaste tidens krav men också om våra
stora möjligheter för framtiden. Det
skall göras klart för folket, att en kraftansträngning
för en inte alltför lång tid
kan åstadkomma en förbättring, som gör
att vi mycket snabbare än eljest kunna
komma i ett bättre läge. Produktionsli -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

vet måste ges möjligheter till rationaliseringar
för att därmed skapa en hållbar
grund för stegringar i människornas
inkomster.

Herr talman! Jag ber att få yrka remiss
till vederbörande utskott av på
bordet liggande propositioner.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! De propositioner, som nu
ligga på riksdagens bord och som skola
remitteras i dag eller eventuellt i morgon
till respektive utskott, ställa icke
i utsikt, såsom nog många hade hoppats,
att vi inom den närmaste tiden skola
komma ifrån kristidens regleringar.
Ransoneringarna av livsmedel och även
av andra varor ha visserligen i stort
sett kunnat avskaffas — det är i huvudsak
endast kaffet och bensinen som
äro kvar — men på det ekonomiska
området finner man det åter nödvändigt
för bibehållande av den ekonomiska
stabiliteten att bygga ut systemet
med subventioner, priskontroll och regleringar
av olika slag.

För innevarande budgetår begäres för
detta ändamål enligt propositionerna
nr 215 och 217 ett belopp av 190 miljoner
kronor jämte 66 miljoner kronor
enligt proposition nr 216 till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Därjämte föreslås återinförande av det
under krisåren tillämpade systemet med
förmalningsersättning till handelskvarnarna
vid förmalning av vete och råg
för att därmed kunna förbilliga mjölet
för konsumenterna med 9 öre per kilogram.
Visserligen uttrycks detta med
orden, att Kungl. Maj:t torde beredas
möjlighet att, om förhållandena därtill
föranleda, införa en dylik subvention,
men man kan fråga sig, om det är nödvändigt
att nu återinföra detta system
för att åstadkomma den lättnad som behövs
— jag skall komma därtill något
senare. Likaså ifrågasättes en subventionering
av fläsk och ost, vilken för
fläsk antages utgöra 20 öre per kilogram
och för ost 30 öre per kilogram.
Även hushållens bränslekostnader hänföras
till den grupp av utgifter, som kan
tänkas bli föremål för subventionering.

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

Det kan alltså bli ett ganska omfattande
regleringssystem, som på nytt
kommer att byggas upp. Statsrådet yttrar
härom i propositionen, att risk föreligger
att en alltför långt gående subventionering
av ett relativt begränsat
antal importvaror kan medföra en alltför
stark förskjutning av prisrelationerna
och att på grund härav det synes
önskvärt att möjligheter öppnas att utsträcka
subventionsförfarandet till ett
mera vidsträckt område. Skall därjämte
den av regeringen framhållna önskvärdheten
att åstadkomma en ökad marginal
mellan levnadskostnadsindex och det i
samband med lönestabiliseringen förutsatta
prisstoppet tillgodoses, så ökas
kraven på subventioneringen.

Jag har därför ännu anledning att understryka
frågan om det är nödvändigt
att återinföra detta system, som alla voro
glada över att vi så småningom skulle
kunna avskaffa. Är det för att få 31
miljoner kronor till förbilligande av
mjölet, något som man räknar med
skulle behövas för innevarande år, nödvändigt
att införa ett system med förmalningsersättning?
Jag sätter detta
starkt i fråga.

Man har räknat med 190 miljoner
kronor i subventioner. Med detta belopp
skulle man höja socialstyrelsens indextal
med tre och en halv enheter, men
på andra områden blir det återigen en
sänkning med två och en halv enheter.
Man skulle alltså minska indextalet med
en enhet. För varje enhet skulle således
efter denna beräkning åtgå omkring 50
miljoner kronor. Det är alltså ett betydligt
större belopp än de 31 miljoner
kronor, som man beräknat erhålla i förmalningsersättningar.
Är det nödvändigt
att införa ett dylikt system för att öka
säkerhetsmarginalen, så att vi inte skola
nå taket, det tak som man ofta talar
om när det gäller höjningen av tjänstemannalönerna?
Är det nödvändigt att
under tider som dessa, då man snarare
bör vara ytterst försiktig med utgiftsökningar
av detta slag, tillgripa detta system?
Vilka rubbningar åstadkommer det
inte — det bar för övrigt den föregående
ärade talaren här framhållit — inom

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

näringslivet och inom handeln, att man
ställer i utsikt införandet av ett sådant
system? Verkningarna ha redan givit
sig till känna inom mjölhandeln och
även inom osthandeln, och jag förmodar
att de även komma att visa sig på andra
områden — systemet kan ju inte börja
tillämpas förrän riksdagen fattat beslut
och i övrigt först vid den tidpunkt,
då regeringen finner det lämpligt; det
kan därför åstadkomma mycken skada
innan det träder i kraft. Det synes mig
onödigt att vidtaga en dylik åtgärd.

Visserligen är det nödvändigt med en
del åtgärder av detta slag, men här är
det fråga om åtgärder, som icke äro
principiellt tilltalande och som man
helst skulle vilja gå emot — jag syftar
på subventioneringen i dess helhet —
men som kanske i någon form äro nödvändiga,
om vi vilja upprätthålla den
ekonomiska stabiliteten och hindra levnadskostnaderna
att stiga. Detta är den
viktigaste fråga, som vi vid denna höstriksdag
ha att ta ställning till, och det
är nödvändigt att finna en lösning på
densamma. Något alternativ till regeringens
förslag torde det emellertid icke
vara möjligt att framlägga, även om man
frågar sig, om det är nödvändigt att gå
så långt som regeringen föreslagit.

Anledningen till att dessa åtgärder nu
måste vidtagas är ju devalveringen av
vår valuta. Vi kunna säkert i vårt land
inte undgå att genomföra en dylik devalvering,
sedan England samt ett flertal
andra europeiska länder, däribland
Danmark och Norge, företagit en sådan.
Men de ekonomiska återverkningarna
därav ha nog blivit mera djupgående än
vad som vid tidpunkten för devalveringen
förutsågs. Sverige kunde då inte
gärna gå någon annan väg än att följa
England, icke minst med hänsyn till de
omfattande handelsförbindelser, som vi
ha med detta land. En lägre devalvering
skulle sannolikt ha givit anledning till
spekulationer i vår valuta. Skulle vi, såsom
förordats från vissa håll, här i landet
tidigare ha företagit en separat devalvering,
torde de ekonomiska verkningarna
av en sådan åtgärd ha blivit
betydligt kännbarare för oss än den de -

stabiliseringspolitiken m. m.

valvering som nu ägt rum samtidigt med
att andra länder också devalverat sin
valuta. Man måste i detta fall även ge
rättvisa åt regeringen. Regeringen är ju
inte skuld till att ett sådant tillstånd
inträffat, att England jämte andra europeiska
länder ansett det nödvändigt att
devalvera sin valuta i förhållande till
dollarn. Denna devalvering har nu emellertid
fört oss in i ett ganska besvärligt
läge. Det råder ett verkligt osäkerlietstillstånd.
Det betonade för övrigt herr
Domö, då han förklarade att varken
statsministern, statsrådet Ericsson eller
han själv kunde förutse, hur läget skulle
komma att gestalta sig under år 1950.
Rangordningen inom denna treenighet
nämnde han ingenting om, men även
han själv var ju ganska osäker på den
punkten. Vi ha nu emellertid att anpassa
oss efter de förändrade förhållanden
som inträffat och söka få till stånd en
friare handel på de länder, där det för
oss är fördelaktigast, vilket borde och
väl har varit syftemålet med devalveringen.

För att bibehålla stabilitet i vår ekonomi
har regeringen nu valt subventionslinjen,
som dock medför flera svårbemästrade
problem. Finansministern
yttrar därom i propositionen, att möjligheterna
att genom en subventionering
motverka devalveringens återverkningar
på levnadskostnaderna äro i viss mån
begränsade, och han säger vidare, att
det knapast synes möjligt, bland annat
av tekniska skäl, att genomföra en subventionering,
som omfattar alla de importvaror,
vilkas priser äro av betydelse
för levnadskostnaderna. Han räknar
med att importprisstegringarna på vissa
produkter komma att slå igenom och
att ytterligare kompenserande subvcntionsåtgärder
måste vidtagas. Ja, förvisso,
dessa åtgärder kunna komma att likna
en formlig snårskog, där det kan vara
svårt att komma fram.

Den ovisshet och oklarhet, som är rådande
beträffande de ekonomiska verkningarna
av devalveringen, skingras icke,
då man läser propositionen. Där
upplyses tvärtom att läget alltjämt är
ganska oklart och att verkningarna på

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

prisnivån av den svenska kronans devalvering
endast ungefärligt kunna uppskattas.
Man kan emellertid ha skäl att
till regeringen ställa frågan, hur den ser
på dessa problem, hur den med hänsyn
till devalveringen bedömer den ekonomiska
utvecklingen i vårt land och i vad
mån prisbildningen i andra länder som
devalverat, t. ex. England, kommer att
påverka produktionskostnader och prisbildning
inom vårt eget land. De åtgärder,
som nu föreslås, komma — om de
godkännas — att kräva en ganska omfattande
organisation och kontroll, som
i många fall blir besvärande för näringslivet.
Det bör därför vara vår strävan
att se till, att de så snart som möjligt
lättas och icke bibehållas en dag
längre än som är absolut nödvändigt.

Av föreliggande aktuella frågor, som
riksdagen nu har att ta ställning till,
är den som berör prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område en av de
viktigaste. Den är det icke minst nu
efter devalveringen, enär importerade
livsmedel från dollarländerna skulle
kosta oss avsevärt mera än vad de
svenska jordbrukarna erhålla för de
livsmedel de producera. Vetepriset på
den amerikanska börsen kan väl i dag
beräknas till ungefär 40 kronor per deciton,
medan de svenska jordbrukarna
endast erhålla 30 kronor. Det är belysande
siffror. Därjämte skulle en sådan
import ta åtskilligt av våra valutatillgångar
i anspråk. Det är därför angeläget
att livsmedelsproduktionens betydelse
beaktas av statsmakterna.

Denna fråga, som nu förelägges riksdagen
i proposition nr 216, är en gammal
bekant från vårriksdagen. Jordbrukarnas
ekonomiska organisationer framförde
då till regeringen den bestämda
meningen, att jordbrukets prisfrågor i
år liksom tidigare borde lösas på våren
och i ett sammanhang samt att jordbrukarna
borde erhålla bland annat en
förbättring av mjölkpriset med 3 öre per
kilogram mjölk. Samma åsikt framfördes
även av starka meningsgrupper i
båda kamrarna, då frågan var föremål
för behandling. Statsrådet Sträng hade
då föreslagit, alt mjölkprisfrågan skulle

uppskjutas och avgöras i samband med
överläggningar mellan representanter
för jordbrukarnas ekonomiska organisationer
samt LO och TCO angående
eu fortsatt stabiliseringspolitik. Detta
blev ju även riksdagens beslut.

Den proposition, som jordbruksministern
nu presenterar riksdagen, innebär
att jordbrukets representanter för
att nå enighet om den ekonomiska stabiliseringspolitikens
fortsättande givit
efter på sina krav, som de dock ansågo
berättigade. Mjölkproduktionen är icke
ekonomiskt lönande, vilket bekräftas
från skilda håll. Den allt fortgående ökningen
av de kreaturslösa jordbruken
talar därvid sitt tydliga språk. För övrigt
kunna priserna på livsmedel i vårt
land, t. ex. på mjölk, icke anses höga,
om man jämför dem med vad som erhålles
i andra länder. Under ett föredrag
vid mejerikongressen i Stockholm
i somras yttrade professor L. Spencer
vid Cornelliuniversitetet i Förenta staterna,
att detaljpriset på mjölk i New
York var 70 öre per liter och för den
vitaminbehandlade mjölken 90 öre och
att genomsnittspriset på mjölk i andra
städer i Förenta staterna skilde sig obetydligt
från New York-priset. Detta var
innan devalveringen av vår valuta ägt
rum; nu är priset i svenskt mynt naturligtvis
högre.

Ingen av de i rundabordskonferensen
deltagande intressegrupperna synes
emellertid vara tillfredsställd med uppgörelsen.
Jordbrukets utövare hade räknat
med att de skulle erhålla den av
dem som skälig ansedda ökningen av
mjölkpriset med 3 öre. Det är i synnerhet
för de jordbrukare, vilkas jord
på grund av klimatiska förhållanden
eller i övrigt ogynnsamma omständigheter
icke så mycket lämpar sig för
odling av mera ekonomiskt givande grödor,
t. ex. oljeväxter, utan vilka i huvudsak
måste ägna sig åt mjölkproduktion,
som det låga mjölkpriset är mest
kännbart. Då nu emellertid jordbrukets
representanter godkände det förslag till
överenskommelse med regeringen, som
preliminärt träffades vid rundabordskonferensen,
så var det under den för -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

utsättningen, att övriga samhällsgrupper
godtogo de vid samma konferens
antagna grunderna för stabiliseringspolitikens
fortsättande. Detta måste vara
ett villkor för att jordbrukarna skola
stå fast vid den uppgörelse som då
träffades. En annan utgång kunna de
icke godkänna.

De erforderliga 66 miljonerna för
jordbrukets prisreglering skulle i överensstämmelse
med äskandet i propositionen
täckas genom statsanslag. Dessa
66 miljoner skulle ju ge en möjlighet
att öka det mjölkpris, jordbrukarna få,
med ungefär 1,5 öre per liter, vilket
skulle ta i anspråk 60 miljoner, och de
återstående 6 miljonerna skulle användas
till pristillägg åt jordbrukare i
Norrland, vilkas odlingar i år kanske
varit utsatta för torka eller frost. Att
jordbrukarna emellertid godtogo detta
förslag, berodde ju på att man ändå
ville komma till enighet om att upprätthålla
stabiliseringspolitiken, ehuru
det på vissa håll i landet nog rådde
ganska stort missnöje med detta godkännande.
Nu har det emellertid skett,
och förslaget byggde ju på de grunder
som utarbetades vid underhandlingar
under våren, alltså på den s. k. vårkalkylen.
Jordbruksministern hade ju
låtit under sommaren granska beräkningarna
och kommit till ett något ändrat
resultat, men jordbrukarna höllo
fast vid att vårkalkylen skulle ligga till
grund för uppgörelsen. Vart skulle det
för övrigt leda, om man skulle gå ifrån
den principen? Då skulle man ju inte
kunna träffa en överenskommelse på
våren, tv då kan man ju inte ha augustikalkylen
färdig. Man skulle således
icke kunna träffa en definitiv överenskommelse
då, utan den skulle bli beroende
på förhållandena senare under
året. Ett sådant system kan inte bliva
tillfredsställande, i synnerhet som man
måste räkna med många ovissa faktorer,
t. ex. skörderesultatet, som inte kan
fastslås vid den tiden utan senare blir
föremål för ny beräkning och jämkning
och som i övrigt ju är underkastat den
s. k. 4-procentsregeln. Jordbrukarna ha
alltså all anledning att hålla på de prin -

ciper, de tidigare gått in för, dels att
det skall bli en allmän uppgörelse under
våren och dels att man skall lägga de
kalkyler till grund, som vid den tiden
äro upprättade.

Bland andra frågor, som nu tränga
sig fram, vill jag nämna frågan om lättnad
av skatterna. Till och med finansministern
har ju tagit upp dessa frågor
under senare tiden och gjort dem till
föremål för offentlig debatt. För vår del
anse vi, att om en skattelättnad skall
inträda, vilket är i hög grad önskvärt
och nog skulle hälsas med tillfredsställelse
av alla, man i första hand bör se
till att lätta på de skatter som verka
tyngande på produktionen. Jag syftar
härvid närmast på den höjda bensinskatten.
Den tillkom för att den skulle
bidraga till att skapa ekonomisk jämvikt
inom landet genom överbalansering
av budgeten, och den skulle icke bibehållas
längre än som var nödvändigt,
utan vara en tillfällig åtgärd. Det underströks
såväl av dåvarande statsrådet
och chefen för finansdepartementet
Wigforss som av bevillningsutskottet,
vilket hade att taga ställning till frågan
såväl 1948 som 1949, att skatten skulle
avskaffas, så snart förhållandena gåvo
möjlighet därtill.

En annan skatt, som kan jämföras
med bensinskatten, är pappersskatten.
Det finns nu knappast något skäl att
bibehålla denna skatt. Ekonomiskt ger
den ju inte så mycket, men den är säkerligen
till besvär och olägenhet och i
många fall orättvis. Den tillkom ju för
övrigt av samma motiv som den höjda
bensinskatten, och den borde också nu
kunna avskaffas. Finansministern bör
därför, när förslag kommer att framläggas
om jämkning av skatterna, i första
hand taga upp dessa frågor för att
de må på nytt bli föremål för riksdagens
behandling.

Jag ber, herr talman, att få hemställa,
att de nu behandlade propositionerna
måste remitteras till vederbörande utskott.

Herr ÖIJMAN: Herr talman! Det är ju
meningen, att dagens remissdebatt skall

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

ägnas de frågor, som sammanhänga
med den ekonomiska situation som uppstått
i landet genom att kronan har devalverats.
Jag skall inte heller gå utom
denna ram. Men det är nu en gång så, att
det inte går att draga upp en mekanisk
skiljelinje mellan landets handelspolitiska
läge och den utrikespolitik som
genomföres. Handelspolitik och utrikespolitik
äro ju egentligen två sidor av
samma sak. De röra ju landets relationer
till andra stater, och därför komplettera
utrikespolitiken och handelspolitiken
varandra genom en ständig växelverkan.
För att riktigt förstå, vad som
har fört landet till den nuvarande ekonomiska
situationen, måste man således
enligt min mening se sambandet mellan
den utrikespolitiska kursen och det aktuella
ekonomiska läget.

Devalveringen av kronan och de problem,
som denna skapar, äro resultat av
den utrikespolitiska kurs som regeringen
med de borgerliga partiernas stöd
slog in på, då den förde landet in i
Marshallblocket. Det är konsekvenserna
av denna politik, som nu börja visa sig.
Jag säger börja, ty ännu ha vi inte på
långt när sett allt som denna politik för
med sig. Men en del har ju redan kommit
i dagen. Den våldsamma upprustningen
i Marshalländerna, de aggressiva
militära blockbildningarna, den hysteriska
krigshetsen, sänkningen av folkmassornas
levnadsstandard, förföljelserna
mot den marxistiska arbetarrörelsen,
fraterniseringen med Franco-Spanien,
ekonomiskt, politiskt och militärt stöd
åt den grekiska fascistregimen, rehabiliteringen
av nazistledare i Väst-Tyskland
och Ruhrområdets rekonstruktion
till vapensmedja för ett nytt världskrig,
tillkomsten av Europarådet och det systematiska
undergrävandet av Förenta
Nationerna — allt detta är påtagliga uttryck
för vad Marshallpolitikerna äro i
färd med att genomföra. Och även på
det ekonomiska området börjar det nu
visa sig allt tydligare, vari den amerikanska
»hjälpen» består. På ett år har
arbetslöshetan i Marshalländerna mer
än fördubblats, och som extra tillskott
till »Marshallhjälpen» kommer nu den

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

av USA dekreterade valutadevalveringen.

Denna senaste jättelika finansmanöver
av dollarkungarna har till främsta syfte
att stärka den amerikanska storfinansens
ställning i den kapitalistiska världen.
T första hand drabbar den amerikanska
valutamanipulationen de arbetande
massornas levnadsstandard. Därmed
uppnå de amerikanska monopolkapitalisterna
det mål som de uppställt, nämligen
att sänka levnadsnivån för folkens
breda lager i Marshallstaterna. På längre
sikt komma även andra befolkningsskikt
att drabbas, då Marshallplanens
syftemål otvivelaktigt är att i större eller
mindre grad förvandla de marshalliserade
länderna till kolonier under den
amerikanska imperialismen.

Vi kommunister ha hela tiden varnat
för denna utveckling. Vi ha sagt — och
vi kunna i dag med ännu större skärpa
upprepa det — att Marshallplanen, som
på borgerligt och socialdemokratiskt
håll betecknats som uttryck för en storslagen
amerikansk generositet mot de
krigshärjade länderna, endast är en metod
— ganska raffinerad för övrigt —
för att underlätta för Förenta staternas
imperialistiska härskare att uppnå den
världshärskarställning, som Hitler på
sin tid drömde om, men inte lyckades
med.

Den valutadevalvering som nu har genomförts
i en rad länder är en av de
metoder som Förenta staterna utnyttjar
för att stärka sin ställning, och detta
signalerades ju redan i de avtal, som
Amerika pådiktade Marshalländerna. I
avtalets artikel 2 stadgas, som bekant,
att de avtalsslutande länderna skulle
fastställa eller upprätthålla välavvägda
växelkurser. .lag tillät mig, när detta
avtal behandlades i kammaren den 20
juli 1948, ;dt karakterisera detsamma
som ett ensidigt diktat från Förenta staternas
sida, som skulle komma att få
många obehagliga följder för vårt lands
rättigheter att bestämma i egna angelägenheter.
Jag vågar hävda, att utvecklingen
sedan dess har givit mig och det
parti jag representerar rätt. Däremot iir
jag övertygad om att de, som talade och

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

röstade för avtalet, komma att få det
allt besvärligare, när det gäller att inför
folket försvara och bära ansvaret
för den politik, som knäsattes genom att
detta avtal godkändes. Nu är stadgandet
i avtalets artikel 2 om »välavvägda
växelkurser» genomfört — för den här
gången, får man kanske tillägga — och
landets folk tvingas att bära konsekvenserna.

Regeringens argumentering för beslutet
om valutadevalveringen är lika enkel
som ohållbar. Man säger ungefär så
här: England devalverade, en rad andra
länder gjorde detsamma, och det uppstod
en sådan situation, att Sverige måste
följa med, ty annars skulle situationen
för landet ha blivit ännu värre. Är
inte denna argumenteringskonst ett billigt
försök att krypa undan ansvaret?
Jag tycker verkligen att den är det. Varför
inte säga rent ut, att kronnedskrivningen
är ett resultat av den politik som
följer av landets anslutning till Marshallblocket?
Regeringen och de borgerliga
partierna ha ju medvetet gått in för
denna utveckling. Ni ha ju frivilligt —
detta att det skedde frivilligt underströks
mycket bestämt av utrikesutskottets
talesman, när anslutningen till Marshallplanen
beslöts — ställt landet i ett
mycket ofördelaktigt beroendeförhållande
till USA. Ni ha här i kammaren klart
sagt ut, att det numera inte är lämpligt
att hålla så styvt på den nationella suveräniteten.
Ni ha, kort sagt, accepterat
Marshallpolitiken, och då skall man inte
försöka bortförklara de konsekvenser
denna politik medför, ty den förutsätter
amerikanskt ledarskap, sänkning av folkets
levnadsstandard och nationell underkastelse.

När därför regeringen sätter upp en
förvånad uppsyn över att devalveringen
blev ett faktum, så måste jag dra den
slutsatsen, att den förvånade uppsynen
är spelad och att regeringen försöker
uppföra en dålig komedi inför folket i
syfte att dölja den dubbelbottnade politik
som genomföres.

Och om nu devalveringen kom som
en obehaglig överraskning — vilket måste
betyda att regeringen trodde på Staf -

ford Cripps’ världshistoriska lögn om
pundets stabilitet — vad var det då
som dikterade den febrila brådskan med
att fatta beslut i en sak av så utomordentlig
betydelse för Sveriges folk? Det
var inte nog med att riksdagen ställdes
helt åt sidan — sådant äro vi ganska
vana vid numera — utan regeringen
tycks inte ens ha givit sig själv tid att
bedöma, vilka konsekvenser beslutet
skulle få. De uttalanden från regeringshåll
om devalveringens inverkan på det
ekonomiska läget i landet, som av och
till förekommit i tidningspressen, ha
inte präglats av någon större klarhet. De
första dagarna förklarade regeringspressen
tvärsäkert, att devalveringsheslutet
inte skulle ha någon större inverkan på
den svenska ekonomien. Prisnivån skulle
på sin höjd påverkas med 150 miljoner
kronor, vilket med lätthet kunde
elimineras genom subventioner och
eventuellt vissa lindringar i den indirekta
beskattningen. Sedan bär en av
LO:s ekonomiska experter uppskattat
prishöjningarna till 500 miljoner, Finanstidningen
bär förklarat, att de bli
över en halv miljard, tidskriften Svensk
utrikeshandel uppskattar prisstegringen
till 900 miljoner, och slutligen ha vi
nu regeringens propositioner, som uppskatta
det hela till 190 miljoner för återstoden
av innevarande budgetår. Det är
väl den sista uppskattningen, som vi i
dag ha att hålla oss till, men av finansministerns
yttrande framgår tydligt, att
regeringen inte alls är övertygad om att
prisstegringarna komma att stanna vid
denna summa. Tvärtom tycks det vara
så, att regeringen räknar med en ytterligare
stegring av prisnivån, och det
torde nog också vara riktigt. Svensk utrikeshandel
uppskattar, som jag nyss sade,
prisfördyringarna enbart på dollarländerna
till 900 miljoner om året, och
därtill kan läggas, att enligt den engelska
tidningen Economist priserna på
råvaror inom sterlingområdet under tiden
från den 16 september till den 11
oktober stigit med 20—30 procent. Detta
signalerar ju väldiga prisstegringar inte
bara i dollarländerna utan över hela linjen.
Jag tror således, att regeringens 190

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabihsenngspolitiken m. m.

miljoner inte på långt när komma att
visa sig tillräckliga för att hålla prisnivån
stabil, och jag misstänker, att regeringen
i själva verket inte ens själv
tror på den saken. Det förefaller snarare,
som om dessa subventionsåtgärder
hade föreslagits för att lugna opinionen
och åtminstone tillfälligt undvika, att index
överskrider den punkt, som berättigar
statstjänarna till 8 procents löneförhöjning.
Dessutom ligger val den beräkningen
bakom det hela, att man vill
försöka skapa en lämplig psykologisk
grundval för att på nytt kunna låsa fast
arbetarnas löner vid nuvarande nivå för
ytterligare ett år framåt med alla de
konsekvenser som detta medför för arbetarfamiljernas
ekonomi.

Om nu regeringen är en smula optimistisk
i fråga om att kunna hålla prisnivån
nere trots devalveringen, så förefaller
det som om önsketänkandet ännu
mera gör sig gällande i fråga om devalveringens
verkan på dollarbristens hävande.
Detta framgår av propositionen
och i ännu mera kategoriska ordalag
av en skrift — utgiven av »Ekonomisk
information» — som härom dagen
utdelades till kammarens ledamöter.
I denna skrift, som för övrigt har
den missvisande titeln: »Vi sitter alla
i samma båt», heter det: »Devalveringen
har gett Sverige, liksom många andra
länder, en chans att tjäna mera dollar
genom export till USA.» Är inte det ett
högst egenartat resonemang? När Sverige
nu måste exportera nästan en halv
gång till så mycket varor för samma
dollarmängd, som före devalveringen,
är det väl ganska orimligt, att detta i
och för sig skulle öka dollartillgången
i Sverige. Om exportsvårigheterna till
Förenta staterna förorsakas av de priser
som de svenska exportörerna hålla,
hade väl den frågan kunnat regleras genom
prissänkning på bekostnad av exportindustriens
profiter, som inte ha varit
så låga under de senare åren. Skillnaden
hade då varit den, att det varit
monopolkapitalet som fått betala i stället
för att det nu blir de breda folklagren.

2 Första kammarens protokoll 1949. Nr 25

Men för övrigt, är det nu så säkert,
att devalveringen utan vidare öppnar
nya marknader för svensk export till
dollarländerna? Nej, inte alls. Hittills
har den endast resulterat i att enskilda
företagare inom massaindustrien, för att
ta ett exempel, passat på att ta ut en
ansenlig mervinst på devalveringen i
svenska kronor räknat. Och hur blir
det i fortsättningen på pappersmassemarknaden?
Ja, det kanske man kan
göra sig en viss föreställning om, då
man vet, att Förenta staterna utbyggt
sin massaindustri så att den nu omfattar
68 procent av världsproduktionen
och därmed skapat möjligheter för att
konkurrera med sin massa även på den
europeiska marknaden.

Ännu ett par ord om förhoppningarna,
att devalveringen har ökat möjligheterna
att »tjäna mera dollar», som
det heter i den citerade skriften. Om
det skulle vara fallet, borde väl ett land
som Frankrike ha övervunnit sin valutakris
för länge sedan. Frankrike har
genomfört fyra devalveringar, och en
dollar kostar nu 350 francs mot tidigare
119, men därför har inte den franska
exporten till Amerika ökat, utan
motsatsen är fallet. Under första halvåret
1949 sjönko de amerikanska inköpen
från Frankrike med 28 procent.
Samtidigt stiga levnadskostnaderna med
rasande fart. Från mitten av 1948 till
nu ha reallönerna sjunkit med inte
mindre än 21 procent enligt den reformistiska
landsorganisationens beräkningar,
och jag tror att de där erfarenheterna
ha cn del att säga även oss om
Marshallpolitikens och devalveringens
följder.

Herr talman! För mig står det klart,
att syftet med den nu inledda politiken
är alt ytterligare sänka de breda folklagrens
och i första hand arbetarklassens
levnadsstandard. I enlighet med
målsättningen för Marshallplanen går
den amerikanska storfinansen i spetsen
för denna politik i samförstånd med bestämmande
kapitalgrupper bär i landet,
och den socialdemokratiska regeringen
genomför villigt vad dessa uppdragsgi -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

vare önska. Det kommunistiska partiet
kommer att göra allt vad i dess förmåga
står för att resa arbetarna mot denna
politik. Vi vända oss med skärpa emot
att lönerna än en gång — och trots det
läge som skapats genom devalveringen
— fastlåsas, vilket tydligen är regeringens
mening. Vi anse det orimligt, att arbetarna
liksom den övervägande majoriteten
av bönderna och tjänstemännen
stillatigande skola finna sig i den ökade
utplundring som blir följden av Marshallpolitiken.
Vi anse att löntagarna i
landet ha rätt att fordra en högre levnadsstandard
i en tid, då produktionen
ligger på toppnivå och då storföretagarnas
vinster uppnå nya rekordhöjder, och
vi upprepa det krav som vi tidigare
ställt om att landet bör utträda ur Marshallblocket,
återvända till den alliansfria
utrikespolitiken och utveckla handelsförbindelserna
med de näraliggande
krisfria marknaderna, vilket skulle vara
den bästa beredskapen för att möta den
kris, som redan skymtar i den kapitalistiska
sektorn av världen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Då riksdagen för drygt fyra månader
sedan åtskildes, väntade man väl
i allmänhet en lugn sommar och en höstniksdag
utan större sensationer. Händelserna
ha velat annorlunda. Den ekonomiska
utvecklingen utomlands ställer
oss inför besvärliga och skickelsedigra
problem, som riksdagen nu bär att ta
ställning till. Regeringen har för sin
del genomlevt svåra stormar till följd av
vissa händelser utanför riksdagens arbetsområde,
händelser som tilldragit sig
stor uppmärksamhet och vilka svällt ut
från personliga kontroverser till ett
ärende, som rört den svenska demokratiens
sätt att fungera och värna om sina
egna principiella grundvalar. Detta ärende
har ifått det slut, som i nuvarande
läge var det enda möjliga. Det har rått
någon oklarhet om dess innebörd. För
min del tillåter jag mig därur utläsa,
mindre ett framtvingat utslag av lojalitet
inför det hotade lugnet inom det egna
partiet än en ärlig strävan att slå vakt

stabiliseringspolitiken m. m.

omkring ett demokratiskt renlighetskrav,
en strävan som i så fall är prisvärd. Om
ett sådant konstaterande är riktigt, kan
väl denna fråga nu avföras från den samling
aktuella spörsmål, som alltjämt återstår
att diskutera.

Till dem höra i främsta rummet de
ärenden, som regeringen nu förelagt
riksdagen, men även den grupp av uppskjutna
frågor, som stå över från riksdagens
vårsession. Jag skall snart återkomma
till de genom höstens propositioner
aktuella ärendena. Bland de uppskjutna
frågorna finns åtminstone en,
som genom såväl sin omfattning som
sitt principiella innehåll tilldrar sig
största uppmärksamhet. Det är t. ex.
frågan om nya bestämmelser rörande
markexpropriation. För min del anser
jag att syftet med förslaget är berättigat,
såvitt det avser att bereda ökade möjligheter
för kommunerna att på skäliga
villkor förvärva mark för tryggande av
bostadsbyggande och andra behov. Var
och en, som d någon kommunal ställning
inom städer och tätorter haft att syssla
med dessa ting, känner behovet av vidgade
kommunala befogenheter. Men detta
kan inte få köpas till vilket pris som
helst. Det är nödvändigt att den genom
expropriationen åstadkomna överlåtelsen
får ske på villkor, som trygga en
likvärdig och skälig behandling av den
som skall överlåta marken, och att den
enskilda spekulation, mot vilken man
nu och inte utan rätt vänder sig, inte
kommer att ersättas med en kommunal
spekulation och ett kommunalt markmonopol.
Framför allt är det nödvändigt
att så klara bestämmelser ges, att lagtillämpningen
icke blir oviss. I detta avseende
lider förslaget av vissa bristfälligheter,
och jag hoppas för min del att
dessa bli klarlagda och tillrättalagda
under utskottsbehandlingen.

Det skulle vara frestande, herr talman,
att bär också säga några ord om flyktingpolitiken,
men eftersom inrikesministern
får tillfälle att i annat sammanhang
beröra den frågan i kammaren,
skall jag inte föregripa den debatt, som
i anslutning därtill säkerligen kommer
att uppstå.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

Alldeles särskild uppmärksamhet tilldraga
sig i dag de frågor, som sammanhänga
med den ekonomiska politiken.

I en av de propositioner, som nu skola
remitteras, redogör finansministern
för den hittills konstaterbara ekonomiska
utvecklingen under innevarande år
och bedömer denna såsom på det hela
taget gynnsam, lag skall ingalunda bestrida
detta omdöme, men jag skulle
vilja göra den erinran, att den gynnsamma
utvecklingen till dels vunnits
genom åtgärder, som göra den mera
skenbar än verklig. Balansen har åstadkommits
inte genom ökat sparande utan
genom begränsade investeringar och har
uppnåtts med tillhjälp av Marshallpengar
och tack vare en god skörd. Det finns
därför, tror jag, mera fog för det försiktiga
omdöme om den framtida utvecklingen,
som finansministern i samma
redogörelse ger, än för några självbelåtna
glädjeyttringar över hur överlägset
bra vi lyckats bemästra de föreliggande
svårigheterna.

Från regeringens sida yppar man understundom
ett starkt intresse för att avskaffa
ransoneringarna och minska den
regleringsapparat, som sattes i bruk för
att möta kristidens svårigheter. Naturligtvis
bör man med tillfredsställelse notera
dessa försäkringar och de, om också
ganska tveksamma utslag därav, som
redan ha visats. Det är kanske inte
minst anmärkningsvärt, att man nu söker
framgångsvägarna på utrikeshandelns
område inte efter en linje, som
leder till skärpt statlig reglering, utan
med ett friare system med mindre regleringar
och större utrymme för fri konkurrens.
Men om man till äventyrs av de
upphävda ransoneringarna och andra
lättnader i krisregleringarna skulle ha
fått den uppfattningen, alt vi nu företagit
en sä genomgripande avrustning
inom krisapparaten, att vi kunna känna
oss tämligen tillfredsställda, skulle
jag vilja fästa uppmärksamheten på att
det bär ännu återstår mycket att göra.
Regleringarnas snårskog är faktiskt ännu
till betydande delar oröjd, och den
växer i dessa delar tämligen ohejdat och
fritt. Eu inventering av de organ av oli -

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

ka slag, som tillkommit för att reglera
kristidens alldeles särskilda förhållanden,
visar att ett stort antal av dom ännu
sitta i orubbat bo. Det finns alltjämt
ransoneringar, som i likliet med en del
av de tveksamt upphävda ha överlevt
sig själva och te sig som gengångare
från den tid, då man trodde, att varje
lättnad i det hårda tvånget skulle betyda
en oemotståndlig katastrof. Till dem hör
bensinransoneringen. När jag reste hemifrån
ned till riksdagen, hade höstlöven
redan fallit. Hur förhåller det sig, herr
handelsminister, med lövfällningen i
Västergötland? Är den så mycket senare
där än den är i de norrländska trakterna? Den

händelse, som närmast föranleder
denna debatt, är devalveringen. Att döma
av den dåvarande finansministerns
uttalanden samma dag som den engelska
regeringen offentliggjorde sitt beslut om
devalveringen, kom den inte blott oväntat
för regeringen, utan den betraktades
också som en ur svenska synpunkter utesluten
åtgärd och ett utslag av ekonomisk
ansvarslöshet. Skulle denna attityd verkligen
ha varit regeringens — och åtskilligt
har onekligen tytt därpå — är det
väl snarare dess hållning, som kan kritiseras
som ett bevis på kortsynt sorglöshet.
Regeringen styrde och ställde, förhandlade
och träffade överenskommelser
som om någon devalveringsrisk inte
alls fanns. Devalveringen fanns inte med
över huvud taget i den bild av den framtida
utvecklingen, som regeringen sökte
mana fram för sig. Resultatet blev, att
regeringen inte heller iignade någon
tanke åt de förändringar i läget, som
kunde tänkas inträffa därest en större
eller mindre devalvering dock skulle
komma till stånd. Den diskuterade inga
alternativa framgångslinjer, den låste
både sig och de parter, med vilka den
diskuterade, i ett betraktelsesätt, som
kunde vara hållbart i ett läge med oförändrat
penningvärde men som måhända
blivit annorlunda, om man bringats att
räkna även med det alternativ, som öppnades
genom devalveringen. Nu träffade
denna regeringen oförberett och ställde
den inför oviintade svårigheter, blev

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

en sten på den förhandlingsväg, som regeringen
vandrat tillsammans med organisationerna
och som den nu på något
sätt måste välta undan.

Regeringen söker möta svårigheterna
med ett lätt tillgängligt och tidigare med
förkärlek prövat medel: subventioner.
Den gör det uppenbarligen utan större
tvekan, fastän budgetöverskottet, som
ännu för ett knappt halvår sedan betraktades
som ett nära nog heligt tal,
naggas i kanten med en dryg kvarts
miljard. Visserligen erinrar man sig att
det någon gång och i något annat sammanhang
har rests principiella invändningar
mot subventionslinjen. Men det
finns, enligt finansministerns mening,
ingen anledning fästa större uppmärksamhet
därvid i dag.

Detta tämligen tveklösa förordande av
subventionerna såsom det huvudsakliga
medlet att bemästra devalveringens prisstegringstendenser
synes främst grunda
sig på en förhoppning, att prisstegringen
skall bli relativt begränsad och kortvarig
och att subventionerna därför mera
bli av tillfällig karaktär. Det talas på
olika ställen i propositionen om en övergångsperiod,
om en åtgärd tills vidare
och andra dylika uttryck, soin tyda på
ett mycket optimistiskt bedömande av
läget. Finansministern profeterar om
sannolikheten av ett snart förestående
prisfall av sådan omfattning, att de
ofrånkomliga prisstegringstendenserna
ganska snart skola kunna neutraliseras.
Därigenom skulle möjliggöras inte blott
subventionernas avskaffande utan även
lämnas utrymme för den standardhöjning,
som tidigare ställts i utsikt, om
vi blott hålla ut några månader eller ett
år till med vår nuvarande strama, regleringsbundna
ekonomiska politik. Jag
har inte kunnat värja mig för det intrycket,
att hela detta resonemang bygger
på, jag vill inte säga en medveten
men i varje fall en omedveten vilja att
i så stor utsträckning som det över huvud
taget är möjligt bagatellisera omfattningen
av de problem, som vi här
ställas inför. Ett tecken härpå är de siffror,
man rör sig med. Det talas om att
de subventioneringsåtgärder, som rege -

stabiliseringspolitiken m. m.

ringen föreslår, skola dra en sammanlagd
kostnad av ungefär 190 miljoner
kronor, men man antyder inte på något
sätt, att denna summa gäller de kostnader,
som skola täcka utgifterna under
den återstående delen av detta budgetår,
och sålunda inte alls omfattar hela nästa
år, under vilket väl subventionerna i
varje fall måste beräknas utgå. Och
räknar man ihop allt detta som nu
kommer i fråga på subventioneringsvägen,
så stannar det ju inte vid siffran
190 miljoner, utan man kommer i
stället till en summa som närmar sig 400
miljoner.

Finansministern får inte bli alltför
förvånad, om han här och där skulle
komma att mötas av Rellings bekanta
replik, då det gäller att bedöma värdet
av de förutsägelser, på vilka han grundar
sin uppfattning om subventionernas
kortvarighet och möjligheten av snart inträffande
prisfall.

Regeringen har lagt upp sin politik på
mycket kort sikt. Men är detta tillrådligt?
Vad inträffar, om förhoppningarna
slå fel, om det förebådade prisfallet
inte inträffar före 1951, utan prisstegringstendenserna
tvärtom skärpas t. ex.
genom att de nu inneliggande lagren, som
man tänker sig utsålda utan tanke på
vad deras förnyande kostar, då måste
ersättas till höjda priser? Ämnar regeringen
då behålla subventionerna som
en bestående del i sin ekonomiska politik
eller släppa dem och därmed öka
pressningen på inkomstnivån, en pressning
som då kan bli av explosionsartad
karaktär och släppa loss en inflationsvåg
av mycket betydande styrka? Vad kan
komma att inträffa nästa år, därest det
av finansministern beräknade prisfallet
icke kommer till stånd? Det finns på arbetsmarknaden
en uppdämd men mycket
stark önskan att återvända till friare
förhållanden mellan parterna, en uppdämd
stark önskan om betydande inkomststegringar.
Om något prisfall inte
har inträffat och subventionerna samtidigt
avskaffas, kommer denna önskan
om förbättrade löner att förmäla sig med
en tydligt konstaterbar prisstegring i
fråga om levnadskostnaderna. Vad in -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

träffar, om båda dessa saker på en gång
komma att göra sig gällande? Riskerar
man inte, att utvecklingen kommer att
ta en sådan inriktning att det blir mycket
svårt att med det lugn, som jag föreställer
mig att alla sätta värde på, lösa
de problem, som då uppstå?

Det kan vara rimligt att anlita subventioner
som en tillfällig åtgärd för att
möta en första förvirrande stöt, därest
denna blir av sådan styrka att den äventyrar
en lugn anpassning till de nya förhållandena.
Övergångssvårigheter uppstå
ju alltid i en situation sådan som
den vi nu ha råkat in i. Men vägen ut
måste ju vara, att så småningom anpassa
sig till det nya läget i stället för
att permanenta de övergångssvårigheter,
som man inte kan undvika. Att i skydd
av tillfälliga åtgärder undanskjuta en
realistisk omprövning av den nya situationen
måste enligt min mening betecknas
såsom en riskabel politik.

Bygger nu regeringen hela sin politik
på den svagt grundade förhoppningen
om ett snart förestående prisfall och
därmed ett snabbt avskaffande av subventionerna?
Eller rymmes det mellan raderna
i propositionerna en förutsedd men
icke uttalad möjlighet att behålla dem för
lång tid framåt, med de följder som detta
måste ha för statens ekonomi i övrigt,
och tvånget att leva kvar i ett regleringssamhälle,
vars besvärligheter bli
allt mer uppenbara och hindrande för
såväl näringslivet som de enskilda medborgarna?
Riksdagen har rätt att här begära
ett klarare besked än det som
ges i propositionernas resonemang. Jag
kan inte tänka mig, att regeringen genom
subventioneringarnas införande anser
alla möjligheter tagna i anspråk,
utan att den måste räkna med vissa
kompletterande åtgärder, som bl. a. skola
syfta till alt göra det möjligt att så snart
som möjligt ifrån subventionernas regleringsckonomi
föra oss fram till friare
förhållanden på marknaden.

Riksdagen saknar också besked om hur
regeringen bedömer devalveringens inverkan
på statens hushållning. Vilka åtgärder
för att bringa ned utgifterna och
för alt hindra uppkomsten av eu ny in -

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

flationsvåg ingå i regeringens bedömande
av läget?

Det är således uppenbart, herr talman,
att jag inte anser subventionslinjen som
någon idealisk lösning av dagens svårigheter.
All erfarenhet visar, att en gång
införda äro subventionerna ytterst svåra
att avskaffa, om de få ingå som ett led
i en ekonomisk politik på längre sikt.
Olägenheterna hänföra sig icke blott till
det undanskjutande av de ekonomiska
realiteterna, som subventionerna innebära.
För sin tillämpning tarva de ett
regleringssystem, som det — också detta
med stöd av erfarenheten — måste
vara högst angeläget att så snart som
möjligt komma ifrån. Det tvingar till ett
handlande inom så trånga marginaler,
att rörelsefriheten blir så gott som ingen.
Det innebär ingen verklig lösning av
svårigheterna, utan ett sken.

Tyvärr ser det ut, som om subvenfionslinjen
i dagens läge är den enda
möjliga, såvida man vill undvika en
standardsänkning, som inte skulle vara
befogad. Men framgångslinjerna hade
mte behövt vara så begränsade, om regeringen
i tid låtit möjligheten av en
devalvering ingå i den bild av den sannolika
utvecklingen, som den gjort sig,
och inför denna allvarligt prövat möjligheten
av andra alternativ än subventioneringen.
Det hade funnits ett sådant
i ett ovanpå de prolongerade avtalen lagt
ramavtal, som skulle ha medgivit löntagargrupperna
kompensation för de levnadskostnadsstegringar,
som hade blivit
en följd av devalveringen, således
ett arrangemang ovanpå de prolongerade
avtalen av ungefär samma konstruktion
som det vi hade för några år
sedan. Den svårighet, som har uppstått
på grund av det med statstjänstemannen
år 1918 träffade avtalet om en infrysning
av de dyrtidstillägg, som de då
voro berättigade till, mot löfte att senare
vid ett högre indextal få ett så mycket
större, den svårigheten hade sannolikt
kunnat undvikas genom att efter särskilda
förhandlingar återställa läget sådant
det var före detta avtals träffande,
d. v. s. ge statstjänstemannen retroaktiv!
från I juli 1948 det 3-proeents löne -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

tillägg, som de då voro berättigade till,
och sedan ovanpå detta tillämpa samma
system som för andra löntagargrupper,
antingen enligt lönereglementets bestämmelser
eller på ett generösare sätt.

Jag tänker mig att det även för jordbrukarnas
del skulle ha gått att träffa
en uppgörelse, som t. ex. genom någon
mindre höjning av mjölkpriset på nyåret
vid det ena eller det andra tillfället
kunnat för deras lönekostnader
ge dem den kompensation, som andra
grupper hade fått. Man skulle därigenom
ha vunnit ett bevarat budgetöverskott
och ökade möjligheter till de av alla
efterträdda skattesänkningarna, man
hade fått en begynnande avlastning av
det tryck, som eljest nästa höst kan
komma att spränga alla dammar och
vålla stora svårigheter på arbetsmarknaden,
och man hade vunnit ett friare
system, som hade tillåtit en fortsatt avveckling
av regleringarna, mindre stelhet
och mera rörelsefrihet i vårt ekonomiska
liv, och jag förbiser inte att
organisationerna måhända skulle ha
ställt sig tveksamma inför ett sådant alternativ,
i varje fall så länge man från
regeringens sida förordade det från organisationernas
synpunkt mycket bekvämare
sättet med subventioner.

Men om ett sådant alternativ framlagts
såsom regeringens linje i stället
för subventionering, hyser jag ingen
tvekan om att det inte till slut skulle
ha accepterats. Enligt min mening skulle
detta ha varit ett alternativ, som hade
varit värt att diskutera, och jag beklagar
att det inte i tid har funnits utrymme
därför i regeringens tankevärld.

Jag saknar kännedom om i vilken utsträckning
regeringen nu har bundit
sig vid de förhandlingar om stabiliseringspolitiken
som ha förts; om regeringen
där alltjämt har frihet att upptaga
stabiliseringspolitiken till förnyat
övervägande, så skulle jag föreställa mig
att det kunde vara värt att ägna någon
uppmärksamhet åt ett dylikt alternativ.

I det läge, som nu har skapals, måste
jag tyvärr bedöma regeringens linje, trots
dess brister, såsom den enda praktiskt
möjliga.

stabiliseringspolitiken m. m.

Jag skall inte fördjupa mig i några
detaljer rörande propositionernas innebörd.
Jag är övertygad om att den tekniska
utformningen i många avseenden
kan förtjäna att överses och att den
kanhända gömmer en del saker, som
göra läget sämre än det synes vara. Det
har sagts beträffande innehållet i jordbrukspropositionen,
att den inkomstberäkning,
som ligger till grund för den
nya överenskommelsen, knappast innebär
de fördelar för det mindre jordbruket,
som man hade haft anledning
förvänta. Och det har påpekats, att bestämmelserna
om förmalningsersättningen
måhända kunna ge möjlighet till ett
sådant kringgående av gällande utfodringsbestämmelser,
att man åstadkommer
en icke avsedd och kanske inte
heller alldeles nödvändig standardhöjning
för de svenska grisarna. Men de
detaljerna skall jag inte ägna mig åt.
Det blir väl någonting som utskottet får
uppmärksamma.

När jag emellertid på detta sätt bedömer
regeringens linje såsom den i
dagens läge kanske enda möjliga — jag
reserverar mig då för den möjlighet
som regeringen kan ha att uppta stabiliseringsproblemet
till förnyad, fullständig
diskussion — sker det med en bestämd
erinran om de olägenheter och
risker, som subventioneringslinjen för
med sig och som sannolikt hade kunnat
undvikas eller i varje fall minskas
med en annan politik, som hade inrymt
såsom en möjlighet en större eller
mindre devalvering. Det sker också med
en erinran om den ofullständiga redovisning
av den ekonomiska politiken i
övrigt, som regeringen har presterat i
de nu framlagda propositionerna och
som ställer riksdagen utan den översiktliga
upplysning därom, som riksdagen
hade haft rätt att begära.

Regeringen kan svara, att läget ännu
inte har klarnat så pass, att den kan
bedöma propositionernas innehåll och
den sannolika framtida utvecklingen.
Men den måste också vara medveten om
att de åtgärder, för vilka den nu begär
riksdagens godkännande, inte kunna
fullt bedömas till sina verkningar an -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

nät än i ett större sammanhang. Det är
rimligt att begära större klarhet därom
än vad propositionerna ha kunnat ge.
Det är rimligt, att riksdagen erhåller
någon anvisning om de kompletterande
åtgärder på det ekonomiska området,
som äro nödvändiga för att subventionerna
skola bli så kortvariga som
möjligt och för att subventionspolitiken
inte skall leda oss in i ett regleringssamhälle
av ännu större omfattning och
ännu större tvång än det vi ha.

Från riksdagens sida bör inte någon
tvekan råda om vilken riktning som den
önskar att regeringens kurs skall ha.
Regeringen får inte med subventionernas
hjälp föra oss fram till ett regleringssamhälle,
från vilket ingen utfart
finnes. Kursen bör gå emot en friare
ekonomi, och de möjligheter därtill, som
utvecklingen har skapat, måste noggrant
bevakas och iakttagas. Det är ett
bestämt önskemål, som ligger i linje
med detta, att regeringen i god tid nästa
sommar tar upp en diskussion om
läget och om vilka åtgärder det tarvar
och att den då inte skjuter undan obehagligheterna
i den ovissa förhoppningen,
att allting till sist skall ordna sig,
om vi bara orka hålla ut.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det förefaller, som om
denna diskussion mera syftade till att
bli en politisk uppgörelse än till att
försöka klara upp en utan tvivel ömtålig
situation. Det är ju så lätt att laga
efter läglighet. Det är svårare att föra
en konsekvent och genomtänkt politik,
som sedan kan fullföljas i alla situationer,
trots alla de oerhört revolutionerande
händelser, som kunna inträffa
även i en stats inre liv.

•lag hade för min del en uppgörelse
med herr Ohlin. Den hör kanske inte
till denna kammares protokoll, men jag
skall ändå beröra den. Jag skrev, att
herr Ohlin inte hade motsatt sig apprecicringen
av den svenska kronan för
några år sedan. Han upplyste då, att
han i utrikesnämnden hade talat för en
mindre appreciering. Det är möjligt.

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.
Det skedde i alla fall så tystlåtet och
så tveksamt, att jag, som ändå var med
på sammanträdet, inte kan erinra mig
det. Men jag tycker inte det har någon
större betydelse, om kronans värde höjdes
med t. ex. 14 procent eller — såsom
kanske herr Ohlin ville — med 10 procent.
Togo vi fel den gången, gjorde
vi det nog alla, och det förefaller, som
om apprecieringen för några år sedan
var ett missgrepp. Men vi voro alla
fångna i den föreställningen, att vårt
ekonomiska läge efter kriget, då vi hade
samlat i ladorna, var lysande. Nu försöker
man säga — här liksom i England
— att det beror på missgrepp av
regeringen, att valutaläget inte längre
är så lysande. Men att detta tal är en
politisk klyscha utan något verkligt underlag
kunna väl ändå de flesta vara
ense om.

Herr Domö säger, att den engelske
finansministern möter situationen med
en genomtänkt plan, herr Sköld däremot
har ingenting att ställa upp i jämförelse
med detta. Jag vet inte, vad som
bär menas med en genomtänkt plan.
Om man jämför de båda regeringarnas
politik, får man nog säga, att den svenska
regeringens politik är minst lika klar
och minst lika genomtänkt som den engelska
regeringens. Man kan ju tillägga,
att i den nuvarande situationen har den
engelska regeringen haft mera tid på
sig, ty den visste redan ett par veckor
linnan d|en genomförde devalveringen,
att det skulle ske, under det att den
svenska regeringen helt plötsligt vid ett
veckoslut ställdes inför den situationen,
att vi måste devalvera, vare sig vi ville
eller inte.

Herr Domö liksom herr Elon Andersson
häpnade inför de väldiga summor
som subventionerna röra sig om. Herr
Domö räknade med 470 miljoner kronor,
herr Elon Andersson stannade vid
400 miljoner kronor. Ja, det är mycket.
Men det kanske kan upplysas om
att i Norge, som ju inte ens har hälften
av Sveriges invånarantal, var man redan
före devalveringen uppe i bortåt
en miljard i subventioner, och man har
där kommit så långt på den vägen, att

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

man nu efter devalveringen inte kan
öka subventionerna, utan får försöka
klara situationen med andra medel.

Jag erkänner villigt, att jag inte alls
är glad i subventioner. Det riktiga är
givetvis att låta de priser gälla, som
betingas av kostnaderna för att framställa
varorna. Å andra sidan frågar
man sig: Vilka medel skulle man då
ha tillgripit vid devalveringen för att
hålla läget något så när stabilt? Herrar
Domö och Elon Andersson tvivla på att
det skall gå att bevara stabiliteten, och
herr öhman instämde ju med dem i det
stycket. Ja, det är möjligt, att det finns
grund för deras tvivel, men man frågar
sig: Hur skulle det ha gått, om vi hade
följt de anvisningar som herr Domö
har gett och som herr Elon Andersson
i stort sett tycktes godkänna? Vilja vi
hålla läget någorlunda stabilt, få vi väl
bita i det sura äpplet, och jag kan då
inte se någon annan möjlighet än just
subventioner. Trots att jag principiellt
ogillar den linjen, måste den i nuvarande
situation anses vara den enda
riktiga, och herr Elon Andersson kom
efter många krumbukter även fram till
det resultatet, att den väg som regeringen
anbefallt var den enda möjliga.

Herr Domö tyckte, att det var egendomligt,
att en socialistisk regering ville
framställa förhållandena i ett kapitalistiskt
land som Amerika såsom förebildliga
och någonting som vi skulle kunna
hoppas på att nå fram till. Jag tycker
inte, att det är så märkvärdigt. Det
är i varje fall inte märkvärdigare än
att den svenske högerledaren framställer
en socialdemokratisk finansminister
som Cripps såsom förebildlig. Herr
Domö menade, att denne var så mycket
bättre än herr Sköld, och ett tag trodde
man nästan att herr Domö hade inkorporerat
honom med det svenska högerpartiet.

Vidare tyckte herr Domö, att man
inte skulle skjuta på bittra avgöranden
alltför länge. Nej, om man vet vilka
bittra avgöranden det är fråga om, skall
man ta dem så fort som möjligt. Men
när läget är i någon mån svävande,
kan det väl ändå finnas skäl för att av -

stabiliseringspolitiken m. m.

vakta den normala och lugna utvecklingen.

Kärnan i herr Domös anförande var
emellertid, att vi skulle säga till den
svenska allmänheten: Vi leva i ett läge
som kräver offer av oss. Ja, det har regeringen
gjort under flera år. Regeringen
har på arbetarna, tjänstemännen
och bönderna ställt det kravet, att de
inte skola begära något orimligt, att de
skola behålla sina gamla löner och sina
gamla priser. Men gent emot detta krav
har åtminstone herr Domö ställt sig tämligen
tveksam. Man har aldrig märkt,
att han hänfört slutit upp kring denna
politik. Herr Elon Andersson har, kanske
något mera välvilligt, men inte så
helhjärtat som man kunde begära, instämt
i herr Domös principiella deklaration.

Nu skriker herr Domö till regeringen:
Kräv! Det Domöska programmet innebär,
om man skalar av det yttre, ingenting
annat än ett kullstörlande av det
stabiliseringsprogram som regeringen
hittills har följt. Herr Domös program
skulle leda till att grunden för lönestoppet
raseras. Ingen menar väl, att
regeringen har någon möjlighet att kommendera,
utan när man begär av arbetarna
och tjänstmännen, att de skola
hålla sina lönekrav inom vissa gränser,
måste man ge dem något i stället. Man
får lova dem att hålla igen på priserna.
Om man släpper på det ena hållet,
tvingas man väl att släppa också på det
andra. Kräver man, att alla människor
skola ålägga sig offer, blir resultatet lätt
nog det rakt motsatta: det blir inflation.

Men herr Domö var ju inte konsekvent.
Han gjorde tydligen något undantag
för statstjänstemännen, som han
ville tillerkänna ökade inkomster. Han
sade i det sammanhanget, att organisationerna
böra vara angelägna att bevara
sina medlemmars reallöner. Om man
kräver av människorna att de skola offra
något, borde det väl innebära att de
skulle sänka sina reallöner. I annat fall
kan jag inte förstå vad det är för offer
herr Domö menar. Detta uttalande
av herr Domö stod i en viss motsättning
till vad han sade i andra sammanhang.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang.

Om man vill att andra grupper, t. ex. industriarbetarna,
skola till och med sänka
sina reallöner, under det att statstjänstemannen
skola få sina höjda, så
behöver man inte ingå i något längre
resonemang om det programmet. Man
behöver inte säga någonting annat än
att det i den nuvarande situationen är
ett ogenomförbart program. Det innebär
ett kullstörtande av de stabiliseringsplaner,
som varit bestämmande för regeringens
politik under flera år.

Att man skall försöka bevara penningvärdet
är ju en sak som knappast
kan tas upp till diskussion i ett läge,
där man alldeles nyss har devalverat
just penningvärdet. Det som man skulle
kunna kräva av människorna i den nuvarande
situationen är väl, att de skola
hålla sig lugna, att de inte skola tillgripa
panikartade åtgärder, att de inte skola
vara illojala — det som herr öliman
egentligen proklamerade — utan att de
skola ställa sig lojala till de åtgärder
som landets regering anbefaller, givetvis
i det helas intresse.

Herr Domö menade, att våra sociala
reformer hålla på att urholkas inifrån
och att det leder till kapitalförstöring.
Det ville inte herr Domö vara med om,
och han ville heller inte att man skulle
skjuta vår nuvarande konsumtion i förgrunden,
såsom regeringen gör.

I det sammanhanget ville herr Domö
lätta på skatterna. Vilka skattedragare
är det som herr Domö vill lätta för? År
det den stora allmänheten? Nyss ville
han ju, att man skulle kräva inskränkningar
av den. Om man lättar på skatterna,
får väl den stora allmänheten
snarare möjligheter atl höja sin levnadsstandard.
Hur kan herr Domö då ha som
ett program, att människorna skola få
disponera en större del, som han sade,
av sin inkomst än som är möjligt nu på
grund av de höga skatter, som regeringen
ocli riksdagen ha pålagt? På vilket
sätt skulle det kunna åstadkommas?
Möjligtvis genom att urholka de sociala
reformerna, såsom herr Domö talade om.
Niir det giiller en sådan urholkning är
det alltså han som går i spetsen.

Herr öliman behöver man inte syssla

den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

mycket med. Vad han sade var de vanliga
kommunistiska fraserna utan egentligt
innehåll. Han talade om den av
USA dekreterade devalveringen. Jag
kan inte förstå annat än afl det är bara
prat. Jag har aldrig hört, att vår regering
har frågat i Washington, om vi
skola devalvera eller inte. Vi ha inte
fått några råd därifrån och ännu mindre
några order. Vi devalverade, därtör
att det låg i vårt intresse att göra det,
när England gjorde det. Möjligtvis kan
England ha fått någon order från Washington.
Cripps for ju dit för överläggningar,
innan devalveringen kom, men
det talades också om att regeringen i
London hade beslutat att devalvera, innan
han reste Och jag förstår inte vad
Förenta staterna kan ha för intresse av
den europeiska devalveringen och hur
den kan leda till att kapitalismens välde
i världen stärkes. Om nu devalveringen
medför, att människorna få mindre
inkomster i de länder, som devalvera,
få de ju mindre pengar att köpa varor
för från Amerika. Jag kan inte förstå,
att kapitalismen i Washington eller New
York på något vis stärkes genom detta.
Man skulle snarare, om man vore herr
Ohlin eller någon annan vis nationalekonom,
kunna räkna ut, att resultatet
blir det motsatta.

Det där är ju enkla kommunistiska
formler, som man inte behöver ta så allvarligt.
Valutorna ha givetvis det värde,
som varje stat sätter och har intresse av
att sätta på sin valuta. När vi höjde vår
krona för ett par år sedan, trodde vi
att den var mäktigare än den var. När
vi sänkte den i år, trodde vi att det var
nödvändigt för att det svenska näringslivet
skulle kunna upprätthålla sin stabilitet,
framför allt att vi skulle kunna
hålla vår export i gång. Valutorna ha vid
strängt taget det värde, som betingas av
prisnivån inom landet.

På tal om herr öhmans yttrande, att
det var USA som diktatoriskt hade dekreterat
devalveringen, vill jag erinra
om att det finns ett annat land, som är
mera angeläget alt blanda sig i andra
länders inre förhållanden. Jag förstår
inte, varför herr öliman som kommu -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

nist är så ond över att Amerika också
gör det. Jag tror, att lian liar tagit fel
på den punkten. Kapitalisterna i New
York ha ingen anledning att dekretera,
att vi skola devalvera. Vi gjorde det, som
sagt, därför att vi själva tyckte att det
var nödvändigt.

Herr Öhnian var så säker på att allting
skulle bli dyrare här i Sverige. Men
regeringens politik går ju tvärtom ut på
att man skall försöka hålla de nuvarande
priserna. Det kan ju därvidlag alltid
göra något att vi få sälja mera, och när
vi sänka vår valutas värde, måste väl
resultatet bli att vår export underlättas.
Om vi inte hade devalverat valutan, hade
exporten måst arbeta under ett oerhört
tvång. Vi hade kanske fått eu stor
arbetslöshet i landet. Det tycker herr
Öhman inte är någonting att bekymra
sig för. Resultatet av de åtgärder, som
kommunisterna rekommendera i olika
sammanhang, kommer dem i allmänhet
inte vid, ty de äro ju inte så många, att
de få vara med och ta ansvaret för de
åtgärder, som de själva ha predikat.

Herr öhman menade också, att »monopolkapitalet»
hade fått betala, om man
inte liade devalverat. Vad är monopolkapitalet
för någonting? Är det Tobaksmonopolet
eller Vin- och spritcentralen?
De ägas ju av staten. Exportindustrien,
som väl närmast skulle känna lättnad
genom devalveringen, kan ju inte sägas
inneha något monopolkapital. Exportindustrien
är alltid inbegripen i en rasande
konkurrens med utlandet, och om
den konkurrensen lättas något genom
devalveringen, blir det väl bättre också
för de svenska arbetarna. Men herr öhman
bryr sig ju inte så mycket om hur
det går för de svenska arbetarna. Han
predikar här, att devalveringen kommer
att sänka deras levnadsstandard. Som
jag nyss nämnde ville regeringen genom
sina åtgärder just söka förhindra, att
det blir en sänkning av hela folkets levnadsstandard.

Nu skall herr Öhman samla de svenska
arbetarna mot denna politik. Vad
vill herr öhman? Det klarade han aldrig
riktigt upp. Han klargjorde inte, om
han ville sänka arbetarnas lönestan -

stabiliseringspolitiken m. m.
dard. Under sådana förhållanden måste
man med belägg från dagens händelser
konstatera, att de svenska arbetarna inte
tro på herr öhman och hans kommunistiska
parti. Det har ju nyss förrättats
mycket uppmärksammade val till metallarbetarförbundets
avtalskonferens.
Det blev knappast en enda kommunist
på hela konferensen, trots att många av
de allra största avdelningarna inom förbundet
förut ha varit mycket lyhörda
för kommunisternas förespeglingar. Det
tycks alltså inte finnas så stora förutsättningar
för herr öhman att proklamera
en kamp mot regeringens åtgöranden
på det här området.

Man ser i alla fall, bur herr Domö och
herr öhman representera två alldeles
motsatta ytterligheter. Herr Domö vill
lägga de ökade bördorna på löntagarna,
framför allt industriarbetarna. Var herr
Öhman vill lägga bördorna vet man inte
— det sade han ingenting om, ty monopolkapitalet
är ju en sådan där mystisk
formel, som han antagligen inte
själv begriper — men han vill inte lägga
dem på arbetarna, utan på något annat
håll.

Herr Öhman talade också om en mystisk
kris, som är i annalkande i den kapitalistiska
världen — inte i Ryssland.
Vad är det för en kris? Säkert stå vi
inför många kriser. Det gamla samhället
är ju ett krisernas samhälle, och man
behöver inte falla i farstun, om det blir
en kris mer eller mindre. Får herr öhman
bestämma, blir det ju många kriser
för de svenska arbetarna. Men han
kommer inte att veta mycket om orsaken
till dessa kriser. Han har sin katekes,
som han slår upp. Den är inte författad
i Sverige, utan i ett annat lands
huvudstad, som jag är förhindrad att
nämna med hänsyn till att man inte får
vara ofin i riksdagens talarstol. I den
där katekesen slår han, och där får han
ett svar. I allmänhet blir svaret onegripligt.
För svenska förhållanden har det
i varje fall inte någon egentlig betydelse.

Herr Elon Andersson menade till slut,
att den balans, som regeringen talar om
och som har blivit så mycket bättre,

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

inte har blivit det genom regeringens
åtgöranden utan tack vare en rikare
skörd och en minskad investering. Ja,
det är ju bekvämt att försöka bortförklara
ett förhållande, när man kan konstatera
det. Skörden är inte nämnvärt
högre i år än i fjol. Jag tror jag såg en
uppgift häromdagen, att den var mindre
än i fjol.

Men vad herr Elon Andersson framför
allt anmärkte på var att devalveringen
inte fanns med i den bild, som
regeringen har gjort upp av utvecklingen
före devalveringen. Det var, menade
herr Elon Andersson, ett kardinalfel. Ja,
jag vet inte, vad finansministern — vare
sig det var herr Wigforss, herr Hall
eller herr Sköld — har tänkt, men nog
antar jag, att finansministrarna under
olika tider ha räknat med devalveringen.
Men finansministrar ha ju eu viss benägenhet
att inte säga alltför mycket.
Jag kan erinra herr Elon Andersson om
hur det var, när vi devalverade förra
gången, 1931. Då hade vi en finansminister,
som tillhörde folkpartiet. Han hette
Hamrin. Dagen före devalveringen lät
han intervjua sig och sade med näven på
Jobs bok, eller vad det var, att den svenska
regeringen aldrig i tidernas tid kom
att gå med på att sänka den svenska
kronans värde. Dagen därefter devalverade
vi. Man kan fråga sig: Visste herr
Hamrin inte det? Om han visste det,
var det kanhända opportunt att inte säga
det. Varför kan herr Elon Andersson inte
vara lika generös mot en socialdemokratisk
finansminister som han den
gången utan tvivel var mot sitt eget
partis?

Jag svär inte på allt vad den socialdemokratiske
finansministern har hittat
på. Jag kan nog ha invändningar mot
denna proposition. .lag erinrar om en
detalj. Tobaksmonopolet ligger ju inne
med stora lager, och finansministern räknar
med att dessa skola utnyttjas, för
att hålla priserna stabila. Man skall inte
höja priset, ty det ingår i beräkningarna
av levnadskostnaderna i landet, och därför
vill inte finansministern vara med
om det. Tobaksmonopolet har i alla fall
begärt hos regeringen att få sänka skat -

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.
terna för att kunna hålla priset stabilt.
Men det nämner finansministern inte i
propositionen.

Jag måste deklarera en motsatt uppfattning.
Lagren måste ju successivt förnyas
och det till högre priser än man
säljer ut dem för. Jag tror inte, att det
i längden är riktig politik att sälja varor
till ett lägre pris än man kan skaffa
dem tillbaka för. Men framför allt får
man fråga sig: Hur länge kan en sådan
politik fortsätta?

Detta var en detalj, som inte föranlett
någon i stort sett ändrad uppfattning
från min sida beträffande regeringens
olika propositioner. Herr Elon Andersson
menade, att subventioneringen måste
vara en tillfällig åtgärd. Det anser jag
också, och jag tror att regeringen även
gör det. Jag vill inte ha något regleringssamhälle,
lika litet som herr Elon
Andersson och herr Domö. Därför tror
jag också, att en övergång till icke reglerade
förhållanden under nuvarande situation
är ett försök att trolla, som kommer
att ställa den kommande tidens finansministrar
inför oerhörda prov.

Herr Elon Andersson slutade med att
säga att regeringsprogrammet var det
enda möjliga, vilket ju var litet egendomligt,
eftersom han förut hade kritiserat
det i alla detaljer. Men det program,
som man ansåg sig kunna skymta
i hans anförande, måste jag för min del
beteckna som oacceptabelt, därför att det
var ett inflationsprogram.

Beträffande den där klara och bestämda
planen, som herr Elon Andersson
ansåg att man borde ha haft i stället för
det dimmiga något, som finns i regeringens
proposition, kan man fråga sig, om
herr Elon Andersson vet, huruvida herr
Hamrin hade någon sådan klar och bestämd
plan 1931. Det hade han säkerligen
inte, eftersom han dagen före devalveringen
inte hade reda på att den
skulle ske. Men det gick bra i alla fall,
och detta trots att herr Hamrin inte satt
kvar så länge utan det blev en socialdemokratisk
regering rätt snart efter det
devalveringen hade genomförts. .lag erkänner,
att det är betydligt svårare i dag
än det var 1931, men läget för väl ändå

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

inte betraktas som hopplöst. Jag tror, att
om vi sluta upp omkring regeringen och
det program, som man kan läsa fram
ur propositionen, går det bra. Om vi
hålla den linje, som herr Domö anbefallde
och herr Öhman indirekt understödde,
så kommer det under alla förhållanden
att bli mycket, mycket svårare.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag måste omedelbart be att få
inlägga en gensaga mot herr Åkerbergs
misstolkning av ett par saker i mitt yttrande.
Han sade, att syftet med den linje
jag antydde skulle vara att vräka ikull
stabiliseringen. Tvärtom avsåg jag att
komma fram med en möjlighet till en
ändring av den förda politiken, som
jag menar inte leder till stabilisering.
Jag skulle, sade han vidare, gå i spetsen
för dem, som vilja urholka de sociala
reformerna. Men den linje jag antydde
avser framför allt att trygga de
sociala reformerna och ge dem det innehåll,
som man avsåg när man beslöt
dem.

Vidare menade herr Åkerberg, att
jag skulle vilja lägga bördorna på löntagarna.
År det rimligt att säga, att
när man kritiserar ett förslag, som vill
lägga bördan av devalveringen på en
viss kategori inkomsttagare, så skulle
det vara att lägga bördan på de andra?
Herr Åkerberg, vi få lov att handskas
litet mera gentlemannamässigt med floretterna! Vad

beträffar min beundran för sir
Stafford Cripps, inskränkte jag mig till
att säga, att han i ett avseende kunde
vara ett föredöme för exempelvis herr
Sköld. Han vågade nämligen säga rent
ut, hur det är, och tala om, vad man
skulle göra, under det att herr Sköld
söker komma undan det.

Det är rätt intressant att höra herr
Åkerberg. Han kritiserar regeringen i
visst avseende, han tycker inte om subventioner,
men, säger han, man måste
vara lojal och lugn inför regeringens
förslag. Och vad skulle man ha för vapen
om man inte toge det? Ja, tillåt

mig då till sist säga, att om man i England
förklarar, att i stället för att tillgripa
en Geddesyxa har herr Cripps tillgripit
en pennkniv — vad skall då omdömet
bli om det vapen, som vår regering
använder? En svamp?

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Åkerberg hade svårt att
tänka sig vilket intresse storfinansen i
Amerika kunde ha av den valutadevalvering,
som nu genomförts. Jag vill då bara
säga, att intresset väl är uppenbart, när
det för Amerika medför den fördelen, att
det kan köpa svenska varor billigare
och sälja sina varor dyrare till Sverige.
Det är väl om något en fördel för den
amerikanska industrien, för det amerikanska
kapitalet. Vidare, herr Åkerberg,
har ju genom denna devalvering de olika
Marshalländernas skuldsättning automatiskt
stigit i förhållande till Amerika.
För vårt lands vidkommande beräknas
den skulden till ungefär 154 miljoner,
om jag inte minns fel. Då måste väl
devalveringen vara en fördel för Amerika
och en nackdel för Sverige.

Jag har inte påstått, att svenska regeringen
har sänt någon emissarie till
Amerika för att fråga om devalveringen.
Jag har bara erinrat om att vi egentligen
bundo oss för den i samband med
att det bilaterala avtalet med Amerika
träffades den 20 juni 1948.

Sedan till frågan om vad monopolkapitalet
är för någonting. Jag hinner
inte i ett kort genmäle att ge herr Åkerberg
någon lektion i politisk ekonomi,
men jag kan erinra om att vi i alla fall
ha en rad stora monopolsammanslutningar
inom den svenska industrien.
Jag trodde icke, att herr Åkerberg som
gammal politiker skulle vara främmande
för den saken. Jag kunde kanske använda
ordet storfinans i stället, om det
då blir lättare för herr Åkerberg att begripa
vad jag menar.

Herr Åkerberg säger: »Regeringen vill
hindra standardsänkning, men vad vilja
ni kommunister?» Han vill därmed indirekt
säga, att kommunisterna skulle
gå in för motsatsen. Nej, herr Åkerberg,

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den
så är ingalunda fallet. Vi mena i nuvarande
läge, att det vore olyckligt för
den svenska arbetarklassens levnadsstandard,
om avtalsprolongationen, som
tydligen är LO:s linje, skulle genomdrivas,
då man med allt fog kan befara,
att det kommer att bli väsentliga stegringar
i prisläget. Därmed skulle arbetarna
vara bundna och en standardsänkning
ganska omedelbart komma till
stånd.

Till sist bara några ord om min katekes.
Jag förstår, att herr Åkerberg menar,
att vi kommunister stå kvar vid den
marxistiska uppfattningen av samhället.
Det är sant, herr Åkerberg, men
denna uppfattning av samhällsutvecklingen
har ju redan materialiserats i så
stora segrar, att för närvarande ungefär
en tredjedel av mänsligheten marscherar
den väg, som marxismen förutsätter.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr Öhman försökte
bevisa, att devalveringen medför en
oerhörd förtjänst för det amerikanska
kapitalet, som nu köper billigare i Sverige
och säljer dyrare hit. Det är givetvis
riktigt, men varför skulle det ha
möjlighet att dekretera för oss, att vi
skulle devalvera? Vi ha ju inte någon
anledning att ta order från andra länder
annat än om det är förenligt med
våra intressen, och i det här fallet har
åtgärden varit det. Framför allt är det
ju rent penningpolitiskt så, att när vi få
köpa dyrare från Amerika, köpa vi också
mindre, d. v. s. Amerika får leverera
mindre till oss. Av detta följer, att penningpolitiskt
kan det för det amerikanska
kapitalet komma på ett ut, om vi ha
devalverat eller inte.

Herr öhman satte likhetstecken mellan
marxismen och den där katekesen
jag talade om. .Tåg erkänner, att den där
katekesen är det ryska sättet att uppfatta
marxismen, men ingen människa
vill väl påstå, att det är den marxism
Karl Marx på sin tid betraktade som
den riktiga.

Herr Domö sade, att han inte hade

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

velat lägga bördor på löntagarna, och
han protesterade mot att jag hade tolkat
hans ord på det sättet. Ja, jag vill fråga
auditoriet, huruvida inte det också hade
den uppfattningen, att innebörden av
herr Domös tal var att bördorna skulle
läggas på de mindre löntagarna.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag räknar med att finansministern
senare kommer att ta upp de mera
principiella frågorna till belysning och
behandling. Jag skall för min del begränsa
mitt anförande till att försöka
ge svar på vissa frågor, som ha riktats
till mig.

Herr Domö kritiserade den utformning,
som propositionen hade fått. Han
ansåg för sin del, att regeringen lika
gärna kunde ha begärt anslag från riksdagen
för subventionering av vissa varor,
när regeringen fann detta lämpligt.
Jag föreställer mig, att herr Domö därmed
vill ha uttryckt den meningen, att
det är ett alldeles för summariskt skrivsätt,
som har använts i propositionerna,
och att man inte därav kan få den ledning,
som riksdagen kan begära. Jag erkänner,
att det i och för sig skulle varit
nyttigt eller i varje fall angeläget ur
riksdagens synpunkt, om det kunde ha
blivit en mera detaljerad beskrivning av
vilka varuslag man tänker hålla priserna
nere på genom dessa subventioner. Att
så inte har skett sammanhänger med
att vi räkna med betydande olägenheter
i det praktiska livet med detta förfaringssätt.
Jag behöver inte påpeka här,
att vederbörande riksdagsutskott skall
disponera över alla handlingar, som behövas
för belysning av dessa frågor. Jag
får bekräftelse på att denna syn är riktig,
när jag hör att ett par talare här ha
beklagat sig över de rubbningar eller i
varje fall tendenser till sådana, som
redan nu ha uppstått genom dessa förslag
om subventioner.

När herr Domö vill göra gällande, att
inte vi från regeringens sida våga tala
om för folket, hur prekärt vårt läge är,
och omedelbart efter detta påstående
hänvisar till att riksdagen gärna vill ha

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

upplysningar om hur vår valutareserv
för närvarande ser ut, måste jag säga,
att den fråga som följde väl inte hörde
samman med påståendet. Riksbanken redovisar
ju officiellt innehavet av utländska
valutor och guld, men jag kan
gärna stå till tjänst med att lämna några
upplysningar, om herr Domö har den
uppfattningen, att vi här skulle ha försökt
att ge en bild av läget, som inte
överensstämmer med verkligheten.

Om jag, för att inte ta ett ur våra synpunkter
för gynnsamt utgångsläge, väljer
tidpunkten “/„ 1948, finner jag, att
vår nettovalutareserv uppgick till 386
miljoner, varav en dollarandel på 13 miljoner.
Om jag vidare går över till veckan
före devalveringen, finner jag till
jämförelse, att nettovalutareserven var
786 miljoner, varav 173 miljoner USAilollar.
Jag tror inte, att det på något
sätt har framskymtat, att regeringen har
velat göra gällande den meningen, att
nu ha vi fått en ordentlig buffert i vår
valutareserv. Vi ha tvärtom gång på
gång framhållit, att ju större valutareserv
vi kunna åstadkomma, desto större
rörelsefrihet få vi i vår utrikeshandel.

Herr Domö frågade vidare, huruvida
den eventuella förbättringen i valutareserven
kommit från de pengar, som vi
få från Marshallorganisationen. Jag vet
inte om jag missuppfattade herr Domö,
men jag fick i varje fall den uppfattningen,
att han hade den meningen att
vi skulle ha erhållit stora lån från Amerika.
Det är ju inte så. Vi ha fått lån
på ungefär 23 miljoner dollar. Alla andra
inkomster, som från Marshallorganisationens
sida ha kommit till Sverige, äro
ingenting annat än betalning för den
överskottsexport, som vi ha haft till de
andra Marshalländerna. De s. k. dragningsrätterna
innebära helt enkelt det,
att om vi få ett exportöverskott på Norge
på t. ex. 35 miljoner dollar och vi och
norrmännen äro överens om att det bör
betalas via Marshallorganisationen, så få
vi lyfta likviden där i dollar. Det är alltså
ingen belastning på svensk ekonomi,
utan det är bara ett steg till ett friare
betalningssystem, och det kan ju ur
svenska synpunkter inte finnas någon -

ting att invända däremot, utan alldeles
tvärtom.

Herr Domö begärde att få upplysningar
om vad vi komma att få för inkomster
under nästa år i form av Marshallpengar,
d. v. s. dragningsrätter. Det är alltså
inte fråga om lån, utan betalning för vår
överskottsexport med pengar från Marshallorganisationen.
Jag vågar inte uttala
mig bestämt om hur mycket vi kunna
få lyfta nästa år på detta sätt, helt
enkelt därför att man ännu inte liar definitivt
fastställt, vilka belopp det blir
fråga om i sin helhet, men vi räkna med
att få disponera ett mindre belopp under
nästa år än i år. Man kan kanske
säga, att läget är det, att vi i år ha disponerat
omkring 50 miljoner dollar och
att vi nästa år komma att få nöja oss
med 30 ä 35 miljoner dollar.

Frågan om dollarinkomsternas storlek
nästa år har ju betydelse för lösningen
av en annan fråga, nämligen den,
som herr Elon Andersson förde fram
här, när han mycket bestämt ville göra
gällande, att den bensinransonering vi
ha är onödig och bör avskaffas per omgående.
Han frågade mig, när höstlöven
egentligen falla, och han tilläde: i Rinna.
Herr Elon Andersson är ju journalist.
Han vet om att journalister fråga,
och då brukar den tillfrågade få svara
något. Jag tycker, att jag var väldigt
snål med uttalanden. Jag tar bara tre
ord. »När höstlöven falla», kan det hända
att det kan inträffa någonting. Det
är klart att det låg någonting bakom det
yttrandet, och jag vill gärna erkänna att
det var min förhoppning att vid den
här tiden skulle vi ha kunnat avskaffa
bensinransoneringen. Men både herr Elon
Andersson och andra ledamöter av denna
kammare begripa säkerligen, att det
har inträffat någonting under mellantiden,
som kan inverka på ett sådant sätt
att det är svårare alt förverkliga våra
avsikter nu än det tidigare såg ut att
vara. Det är inte bara fråga om den merkvantitet,
som kan bli förbrukad, om
bensinransoneringen upphävs. Man kan
diskutera om hur stor den förbrukningsökningen
blir. Man kan nämna talet
150 000 kubikmeter, och man kan

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

kanske säga att det är för pessimistiskt
och att det nog inte går åt mer än
100 000 kubikmeter mer o. s. v. Men det
är inte det väsentliga i detta sammanhang,
utan det väsentliga är att våra
utgifter för flytande bränsle, oljor över
huvud taget, komma att stiga i pris och
det mycket väsentligt. Jag vill inte göra
något bestämt uttalande om hur stor
höjningen kan bli, men den kan komma
att uppgå till ett hundratal miljoner
kronor, och jag tycker att det är motiv
nog för regeringen att vänta och se någon
tid ytterligare, innan vi ta ställning
till frågan, om vi kunna släppa bensinransoneringen
eller inte. Jag vill än en
gång slå fast, att ingen människa önskar
ha den ransoneringen kvar en enda
dag längre än som är nödvändigt.

Herr Elon Andersson sade vidare, att
devalveringen kom som en överraskning
för regeringen — man var uppenbarligen
inte förberedd, och därför hade
man kanske måst tillgripa åtgärder
som voro mindre välbetänkta. Regeringen
hade åtskilliga gånger uppe frågan
om de svenska växelkurserna, men som
bekant kommo vi inte fram till ett beslut
om att Sverige ensamt borde devalvera,
utan både i riksdagen och annorstädes
deklarerades, att i den mån det
blir en allmän devalvering, kommer
Sverige att få ansluta sig. Devalveringen
i sig själv kom alltså inte överraskande.
Däremot måste vi väl alla erkänna,
att den omfattning, som devalveringen
fick, var en överraskning, och
det är väl detta, som har förorsakat oss
svårighet. Jag vet inte, om oppositionen
vågar hävda den meningen, att man hade
förutsett en devalvering, som skulle
gå så långt som till 30 procent. Jag tror,
att jag för min del kan säga, att vi inom
regeringen nog inte hade förutsett detta,
utan det var däri som överraskningen
bestod.

Nu är vid frågan den, om det är en
riktig politik att tillgripa dessa subventioner
för att hålla nere vår kostnadsnivå.
Våra motiv för det förslag, som
bär förelagts riksdagen, måste vara att
vi vilja få en överblick över den allmänna
utvecklingen ute i världen, och

för att vinna tid måste vi bevara en rörelsefrihet
genom att inte släppa upp
den svenska pris- och kostnadsnivån.
Jag hörde, att herr Elon Andersson hade
den meningen att det nog är den enda
praktiska politiken för närvarande,
och det är alltid en glädje att kunna registrera
en sådan uppfattning. Om devalveringen
bara skulle leda till en allmän
höjning av priserna och därmed
också omkostnaderna stegras, vinna vi
inte det som vi trodde oss komma att
vinna med devalveringen. Meningen
med den måste vara att göra det möjligt
för Sverige att exportera till sådana
marknader, dit vi tidigare på grund av
vår höga kostnadsnivå haft små möjligheter
att exportera. Jag syftar i första
hand på dollarområdet, dit exporten
har minskats undan för undan. Devalveringen
bör kunna ge oss en chans att
göra oss gällande på den amerikanska
marknaden. Det är möjligt att vad som
nu sker inte blir bestående. Det kan bli
en hårdare konkurrens på de olika marknaderna,
som kan leda till att de prishöjningar,
som nu registreras, upphöra
och vi få ett mera normalt och stabilt
prisläge. Jag tror därför att det är fördelaktigt
ur det svenska folkhushållets
synpunkt, att vi inte förhasta oss och
släppa upp vår kostnadsnivå och därigenom
omöjliggöra för oss att nå det
mål i exportavseende, som vi har räknat
med.

Vad jag nu har sagt leder fram till
frågan, hur våra bytesrelationer i förhållande
till utlandet komma att gestalta
sig efter devalveringen. Det är känt, alt
våra exportpriser ha fallit mera än importpriserna.
Vi ha alltså i stort fått
sämre betalt för våra produkter än vi
fingo tidigare. I vad mån dessa förhållanden
komma att försämras ytterligare
genom devalveringen, veta vi ännu ingenting
om, men det är klart att det är
den stora frågan.

Oppositionen kan naturligtvis säga
att vi inte borde tala om de framsteg
som ha gjorts, utan att vi endast borde
tala om svårigheterna. Jag tycker nog
all det är berättigat att, i den mån som
den ekonomiska utvecklingen går i

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

gynnsam riktning, också upplysa därom.

Jag kan för min del gärna säga,
att utvecklingen på utrikeshandelns område,
uttryckt i volym, har varit tillfredsställande
under innevarande år.
Vi närma oss alltmera den exportvolym,
som vi hade 1938/39. I volym räknat voro
1947 års exportsiffror 25 procent
lägre än under de bästa förkrigsåren. I
fjol ökades exporten med 10 ä 12 procent,
och innevarande år har den stigit
med ytterligare cirka 13 procent. Det
skulle alltså återstå några få procent —
i varje fall inte mera än 5 procent ■—
innan vi äro uppe i förkrigsnivån, och
det är att märka, att detta gäller volymen
och inte exporten i kronor räknat.
Det avgörande för oss blir då, om vi
kunna erhålla rimliga priser för våra
exportvaror i förhållande till vad vi få
betala för vår import.

Dessutom vill jag tillägga, att vår valutareserv
har förbättrats. Vi ha nämligen
haft ett aktivt saldo i vår utrikeshandel
under innevarande år och sista
kvartalet förra året. Vi ha haft en import
till ett värde av 3,1 miljarder och
en export, som uppgått till 2,9 miljarder.
Eftersom importen räknas eif, d. v.
s. i svensk hamn, och vi räkna exporten
fob, alltså exklusive frakt, är skillnaden
större än vad siffrorna ange. Vi ha ju
en betydande inkomst på vår handelsflotta.
Det innebär, att bytesbalansen är
något mera tillfredsställande än som
framgår av de siffror jag nämnde. Men
det är klart att vi nu stå inför frågan,
hur det framdeles kommer att gå. Jag
vill inte sticka under stol med att det
kommer att vålla oss allvarliga bekymmer,
om t. ex. de råvaror, som vi köpa
utifrån — kol, olja, bomull, ull, kemikalier
o. s. v. — över hela linjen komma
att stiga i pris. Vi ha emellertid inte anledning
att räkna med att så skall bli
förhållandet, sett på längre sikt, även
om vi nog inte kunna undgå kostnadshöjningar.

Jag har ingen anledning att gå in på
några ytterligare detaljer i vår utrikeshandel,
men jag vill såsom ett allmänt
omdöme säga, att vi gott och väl hålla

den s. k. fyraårsplanen när det gäller utrikeshandelns
utveckling. I den mån inte
devalveringen kommer att medföra
alltför ogynnsamma kastningar för oss,
skulle vi i varje fall i ett avseende kunna
nå ett ännu bättre resultat, nämligen
när det gäller våra affärer på Amerika.
Vad som hittills har inträffat bestyrker
den uppfattningen, att våra stora stapelartiklar,
i första hand massan, ha vi
nu möjlighet att placera på den amerikanska
marknaden. Våra försäljningar
av massa hittills under innevarande år
ligga totalt sett inte under utan snarare
över vad vi ha sålt föregående år. Jag
skall inte nämna några siffror angående
denna försäljning till Amerika, men jag
kan säga att det därvidlag gjorts avslut
i en relativt stor omfattning.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Man blir bekymrad, när man tar
del av de propositioner, som Kungl.
Maj:t har framlagt, och ser vilka åtgärder
regeringen föreslår för att hindra en
prisstegring. Alla äro väl ense om att
subventionsåtgärder inte kunna undvikas,
men det förvånar, att hela subventionssystemet
inriktas på livsmedlen.

I den proposition, som utarbetats inom
folkhushållningsdepartementet, föreslås
alt man eventuellt skall tillgripa förmalningsersättning.
Det innebär med andra
ord, att vi skulle återgå till ett system,
som vi hade under kriget. Jag tror att
man slår in på en farlig väg, om man
återinför det systemet.

Om de förslag, som propositionen anvisar,
skola genomföras, skulle det medföra
en sänkning av mjölpriset med 9 öre
per kilogram. Jag undrar, om det är regeringens
avsikt att i fortsättningen på
längre sikt bibehålla subventionsåtgärderna.
Om så är fallet, kan saken ses
något annorlunda, men om så inte skulle
vara förhållandet, undrar jag, om regeringen
är beredd att vidta en så kraftig
höjning av mjölpriset som med 9 öre per
kilogram, när man slopar subventionerna.
Härtill kunna komma ökade utgifter av
andra slag, som göra att prishöjningen
kanske behöver bli ännu större. Detsam -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

ma är förhållandet i fråga om de föreslagna
subventionerna på fläsk och ost.
Även där kunna säkerligen uppstå mycket
stora svårigheter.

När det talades om att man försöker
förmå den stora löntagarklassen att avstå
från sina lönekrav, sades det — jag
tror det var av andre vice talmannen
— att man då fick ge dem något ben i
stället. När det gäller det svenska jordbruket,
göres det från regeringens sida
gällande, att subventionerna skola utgå
under budgetåret 1949/50, men om de
inte genast kunna slopas, måste man enligt
min mening genomföra en mycket
kraftig prishöjning, när man eu gång tar
bort subventionerna. Men då är man
kanske inte beredd att höja priserna lika
kraftigt som man nu är beredd att sänka
dem.

Jag skall inte säga något om de feta
grisar, som herr Elon Andersson talade
om, men även därvidlag föreligger det
naturligtvis en fara. Om man sänker
priset på vår brödspannmål i så avsevärd
grad, att det understiger priset på
fodervarorna, måste man naturligtvis
räkna med den risken, att brödsäd kommer
att användas till foder. Det är säkerligen
en mycket farlig väg man slår in
på, om man ger regeringen den fullmakt,
som den har begärt i fråga om dessa
subventioner för spannmålen. Det säges
visserligen, att man inte skall utnyttja
subventionerna, för den händelse de inte
behövas, men med tanke på den nuvarande
situationen tror jag, att man får
tillgripa rätt kraftiga åtgärder, om man
skall kunna hålla prisstegringen tillbaka.

Jag trodde att vi skulle ha fått höra
litet mera av handelsministern om bensinen.
När 27-öresskatten på bensin infördes,
förklarades det, att den var tillfällig
och avsedd att uppsuga den överflödiga
köpkraft, som då fanns hos svenska
folket. Jag tror att denna uppsugning
skett så kraftigt med de olika skatter,
som vi ha, att något överskott på köpkraft
inte längre finns. Men regeringen
tycks inte vara beredd att infria löftet,
att den särskilda bensinskatten skulle
vara tillfällig, utan regeringen vill nu i
stället öka skatten med 3 öre. Om rege -

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

ringen hade föreslagit en sänkning av
skatten på bensin, hade det hälsats med
mycket större tillfredsställelse än denna
höjning. Det är kanske många, som
betrakta bensinen som en lyxvara, men
det är bensinen för närvarande alls icke.
Med den utveckling, som skett på alla
områden i vårt land med fördyrade arbetskostnader
och fördyrade maskiner,
som den senaste tiden stigit avsevärt i
pris, vill man gärna använda detta drivmedel
för att nedbringa kostnaderna.
Om man nu, såsom regeringen föreslår,
pålägger denna för landet så nyttiga
vara ytterligare skatt, är jag rädd för att
det en gång kan leda till en situation,
som kan bli ännu svårare att bemästra
för en regering än den nuvarande situationen.
Om bensin och olja hade tillhört
de varor, som komma i betraktande vid
indexberäkningen, hade regeringen säkerligen
inte vågat föreslå en höjning av
bensinskatten.

När man ser på de övriga anslag som
begäras för subventioner, kan man gott
säga att det hade varit lyckligt om de
ökade kostnaderna i stället hade fått slå
igenom i priserna. Som förhållandena
äro, skulle säkerligen ingen vilja förorda
en sådan åtgärd, men jag skulle vilja
fråga handelsministern, som är närvarande
i kammaren, om inte regeringen
har övervägt att lägga subventionerna
på andra varuslag, som också behövas
för hela svenska folket, än just livsme del.

I propositionen upptagas visserligen
subventioner för bomull och hudar och
skinn o. d. med ett belopp, som inte
är så avskräckande, men i övrigt gälla
subventionerna livsmedel, och jag är
mycket betänksam med tanke på hur vi
en gång skola kunna återgå till normala
förhållanden. Man kan naturligtvis fortsätta
med att subventionera dessa varuslag,
men vill man fortast möjligt återgå
till normala förhållanden och inte
några särskilda omständigheter uppstå
vare sig inom eller utom vårt lands
gränser, bli svårigheterna enligt mitt
förmenande mycket stora.

När det tillkännagavs i tidningarna,
att priserna på livsmedel skulle sänkas,
är det klart att det hälsades med myc -

3 Första kammarens protokoll 191/9. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

ket stor tillfredsställelse, särskilt av våra
husmödrar, som ha haft och fortfarande
ha svårigheter att få debet och
kredit att gå ihop. Men om man samtidigt
hade tillkännagivit, att man för
att åstadkomma denna prissänkning
måste tillgripa skattemedel, som voro
avsedda för andra ändamål, tror jag att
glädjen inte hade blivit lika stor.

Jag har velat påpeka detta, herr talman,
emedan jag ser saken på det sättet,
att det kan bli en mycket allvarlig
situation för det svenska jordbruket den
gång, då man skall upphöra med subventionerna
och låta kostnadsökningarna
slå igenom i priserna. Det är självklart,
att svårigheter uppstå, när man
måste vidtaga sådana åtgärder som en
devalvering av vårt kronvärde, men det
är vår förhoppning och vår tro, att regeringen
med noggrann uppmärksamhet
följer utvecklingen och inte tillgriper
mera omfattande subventioner än nöden
kräver.

Jag skulle också vara mycket tacksam,
om jag i dag från någon regeringsledamot
kunde få reda på om regeringen
ämnar vidtaga några åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten, som ökar
nästan för varje dag. Åtminstone i Skåne
är situationen faktiskt sådan, att folk
knappast vågar lämna sina hem, och de
utsättas för stölder av varjehanda slag,
då dessa brottslingar rymma ifrån anstalterna.
Det visar sig, att med de instruktioner,
som tjänstemännen på anstalterna
ha, kunna de inte vidtaga de
åtgärder, som behövas för att trygga
svenska folkets säkerhet. Jag skulle önska
att någon regeringsledamot kunde
lämna en upplysning om huruvida regeringen
överväger att göra något i denna
fråga.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
har inte varit min mening att genom att
yttra mig i denna diskussion deltaga i
den process, som naturligtvis efter alla
parlamentariska regler måste föras
emellan opposition och regering, om
vad som har gjorts eller icke gjorts, om
lämpligheten därav och om vad som

hade bort göras. Jag tror att det dock
kan vara anledning att i det sammanhanget
erinra om fel, som vi alla, som
leva under ett demokratiskt system, ha
mycket lätt för att göra och till vilka
vi nog alla mer eller mindre, ehuru i
mycket olika grad på olika håll, ha gjort
oss skyldiga. Nästan på alla håll har
det under senare tid förspillts alldeles
för mycket arbete för att finna argument
för ståndpunkter och ställningstaganden,
som inte ha intagits på grund
av deras objektiva riktighet, sedd ur
den allmänna välfärdens synpunkt, utan
på grundval av andra synpunkter, som
på lång sikt måste te sig mycket futila,
såsom t. ex. hur de skulle göra sig i en
valrörelse. Om man betraktar det parlamentariska
livet, är det alldeles uppenbart,
hur just eftertanken och klokheten
ha sin högkonjunktur under år, som
ligga mellan valrörelserna. Ju närmare
man kommer valrörelsen, dess mer avlägsnar
man sig på betydande punkter
från vad man borde göra. Politiken har
i alldeles för hög grad kommit att
handla efter det minsta motståndets lag.
Det ligger till väsentlig del i sakens natur,
men jag tror att det är en absolut
plikt för oss alla att komma ifrån de
frestelserna särskilt i en allvarlig tid.

Mycken nationalekonomisk expertis
har bådats upp i det politiska livet,
men det har varit förunderligt att iakttaga
hur företrädarna för denna vetenskap
ofta visat sig kunna avpassa den
alltefter det politiska dagslägets behov.
Man har på ett sätt, som kan te sig nationalekonomiskt
obegripligt, visat sig
kunna tala valmännen till lags och tillmötesgå
deras olika önskemål och behov.

Vi ha i vårt handlande alldeles för
mycket uppbådat denna taktik, som i
hela sin småförnumstiga förljugenhet
ofta förfalskar även så månget spel, som
från början har menats ärligt. Och på
det viset ha vi inte sagt sanningen vid
de tidpunkter, då den borde sägas.

Man borde ha kunnat säga folket rent
ut att just den period, då Europa härjats
av ett oerhört svårt krig, då kolossala
områden äro utarmade och städer

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

och byar ligga i ruiner, då är tidpunkten
den sämsta möjliga för snabba ökningar
av välståndet och för ekonomiska
och sociala framsteg. Jag tror att vi
borde haft mer mod i det fallet. Dessa
sanningar äro så uppenbara, att folkopinonen
dock borde kunna vara mottaglig
för dem. Till slut måste man i alla
fall erkänna livets regel, det kommer
man inte förbi, men hur mycket har
man då inte förlorat på de många experimenten
att eliminera verkligheten?

Detta är några reflexioner, herr talman,
som jag har gjort, så att säga i förbigående,
men som jag inte har kunnat
undanhålla. Vad jag här egentligen
skulle vilja tala om är emellertid någonting
annat.

Tidsläget och dess svårigheter ha
framför allt lärt oss, hur omöjlig isoleringen
är för alla länder och i all synnerhet
för ett litet land som vårt. De
stora fläktarna utifrån känna vi. De
kunna rubba alla våra cirklar. Enligt
min uppfattning klargör läget med en
ofantlig tydlighet, hur svårt de små
staterna ha att, i varje fall i längden,
behärska sin egen utveckling. Naturligtvis
kan en försiktig politik — t. ex.
den som har förts av Schweiz eller av
Belgien — medföra avsevärt bättre resultat
än en mindre försiktig. Den förblir
alltid en väsentlig sak. Mycket beror
dock på den allmänna utvecklingen
i världen, och den blir i det långa loppet
den bestämmande faktorn.

Jag tror därför att behovet av ett intensivt
internationellt samarbete med
praktiska syften för ögonen vid ingen
tidpunkt har varit mera uppenbart och
trängande än just nu. En av de mest
glädjande företeelserna under detta år
är också enligt min mening, att ett sådant
arbete har kommit i gång. Tillkomsten
av Europarådet har skapat ett
instrument för detta arbete. Och det behövs
ju inte långa utläggningar från
min sida för att klargöra, vad det gradvisa
förverkligandet av Europarådets
syfte att skapa ett större, gemensamt
europeiskt handelsområde skulle medföra
i fråga om lättnader för hela Västeuropas
ekonomi.

Handelsförbindelsernas utveckling efter
kriget — med bilaterala avtal, som
göra det omöjligt både att köpa och att
sälja där det är fördelaktigast — måste
ju så småningom leda till ett strypande
av världshandeln, som är så betydelsefull
just för ett land av Sveriges struktur.

Om Västeuropas stater en gång skulle
kunna inbördes byta sina varor fritt, så
har ett långt steg tagits för att återställa
förhållanden, som kunna uppbära en
ökad produktion, vilken i sin tur ensam
kan skapa ökat välstånd. Ett ekonomiskt
enat Västeuropa utgör också gent emot
den övriga världen en ekonomisk maktfaktor,
som på ett helt annat sätt än
mångfalden av sinsemellan splittrade
stater kan utåt tillvarataga sina ekonomiska
intressen.

Arbetet i Strassburg har ju nyss börjat,
och några konkreta resultat som
kunde gå till omedelbart förverkligande
har detta arbete av naturliga skäl
inte hunnit avsätta. Det viktigaste är i
detta fall den anda, med vilken varje
stat går till verket. Ett av de bestående
och mest glädjande intrycken av Europarådets
första session var just att den
präglades av en så verkligt europeisk
anda och en vilja till samarbete, som
bådade gott.

Men denna vilja till samarbete får
inte begränsas till Strassburg, utan den
måste genomtränga parlament och folkopinioner
i de olika länderna. Min övertygelse
är att det arbete, som nu nedlägges
på att skapa ett närmare samarbete
mellan Europas demokratiska
stater, utgör den sista möjligheten för
Europa att bevara resterna av sin forna
ställning, ekonomiskt, kulturellt och
moraliskt. Vad som nu försummas, är
antagligen försummat för alltid. Aldrig
torde en generation i det fallet ha
stått inför ett så stort ansvar som vår.
Man måste gå till verket och förbereda
framtiden.

Den amerikanska Marshallhjälpen har,
för eu mycket kort tidsperiod, avhjälpt
de största svårigheterna — och kanske
därför också skymt sikten för det verkligt
allvarliga läget. Men denna hjälp är

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska
inte evig, utan skall tvärtom upphöra
redan år 1952. Har intill dess ingenting
åstadkommits, som innebär en kraftsamling
inom det nu understödstagande
Europa, så ha vi endast att vänta på den
kris som hyenorna avvakta, vädrande
efter liklukt. De korta år, som återslå,
måste ägnas åt ett gemensamt uppbyggnadsarbete.
Europas ekonomiska liv är
bundet i ett så omedelbart sammanhang,
att ingen stat kan undandraga sig sin
andel i samarbetet. Alla äro vi beroende
inte endast av att ett samarbete
kommer till stånd, utan också av att
det leder till reella och påtagliga resultat.

Det vore naturligtvis ett mycket fåvitskt
tal, om man ville göra gällande,
att vi skulle kunna nå sådana resultat
utan uppoffringar. Uppoffringar av
mindre intressen äro ofta nödvändiga
för att tillvarata de större. Man får
inte glömma, jag upprepar det, att det
i själva verket kanske gäller livet. Hur
många gånger har inte det uttrycket åberopats:
att styra är att förutse. All politik
bedömes, förr eller senare, efter
dess förmåga till förutseende.

Problemen äro nu större än någonsin,
och kraven på förutseende växa också
därmed. Det är min bestämda övertygelse,
att svensk politik under de år,
som komma, måste föras från en långt
vidare synvinkel än vad förhållandena
hittills givit oss anledning att göra. Hela
världsbilden har förändrats, och det
vore ju en galenskap att tro att vi ensamma
skulle kunna utgöra den oföränderliga
punkten i ett statssystem, som
har blivit så till den grad skakat som
det nuvarande.

Jag ber att till regeringen, och speciellt
till hans excellens utrikesministern,
få rikta en vädjan att den måtte,
som hitintills, i Europatankens anda
stödja det arbete, som pågår i Strassburg.
Jag vädjar särskilt till hans excellens
utrikesministern att i ministerkommittén
stödja de positiva resultat,
vartill församlingen har kommit och
som kunna anses på ett rätt sätt tjäna
dessa syften.

Det gäller här problem, inför vilka de

stabiliseringspolitiken m. m.

inbördes motsättningarna minskas och
även böra minskas. Också på detta stora
område gäller det för oss att inte i främsta
rummet se till vad som är behagligt,
utan till vad som är nödvändigt:
att leva vidare. Jag vill uttrycka en önskan
att Sveriges medverkan i detta arbete,
i den mån den utövas av Sveriges
regering, kommer att bära en positiv
prägel och verksamt främja hela vår
världsdels och vårt eget lands lycka och
framgång.

Häri instämde herr Arrhén.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
anledning av herr Wistrands anförande
skulle jag bara vilja säga, att jag i likhet
med honom, anser att det är ett viktigt
möte som i nästa vecka skall äga
rum i Paris, då ministerkommittén skall
ta ställning till en rad av resolutioner,
som ha antagits av församlingen vid dess
första möte i Strassburg i augusti och
september. Det är klart att svenska regeringens
ombud komma att vara intresserade
av att någonting positivt och
konkret skall komma ut av dessa många
uppslag, och vi komma alltså att i möjligaste
mån stödja ett ställningstagande
från ministerkommitténs sida i denna
riktning.

Vad beträffar de särskilda förslagen
skulle det inte vara riktigt att på detta
stadium göra några bindande uttalanden.
Besluten skola ju komma till i sista
hand genom omröstning med i flertalet
frågor två tredjedels majoritet. För
de enskilda medlemmarna är det naturligtvis
ett stort ansvar att vare sig medverka
till eller rösta mot ett förslag enligt
sin individuella uppfattning. Man
har ju alltid skyldigheten att i sådana
situationer se utöver de mera begränsade
nationella intressena.

En av de viktigaste frågorna är, så
som jag ser det, att få till siånd ett förnuftigt
samarbete mellan Europarådet
och Marshallorganisationen, vilka båda
i första rummet syssla med den ekonomiska
politikens problem. Åtskilliga av

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

de resolutioner, som ha antagits av Europarådets
församling, gälla alldeles direkt
spörsmål varmed Marshallorganisationen
sedan länge har sysslat, och
jag tror att det bör vara ett allmänt intresse
att dessa två organisationer inte
arbeta alldeles parallellt med samma
uppgifter, utan att man försöker att få
till stånd ett ordnat och förnuftigt samarbete
mellan dem.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Även
om devalveringen till en början förorsakar
en del besvärligheter, få vi hoppas
att den skall bidraga till att skapa
sundare ekonomiska förhållanden i Europa
genom att lägga en mera stabil
grund för bytesrelationen med Amerika.
Vi hade från vårt håll inte krävt annat
än att vårt land skulle återföra kronkursen
till samma nivå som före den
omotiverade uppskrivningen 1946. Vid
Englands kraftiga nedskrivning av pundet,
som redan förut låg lägre än kronan
i förhållande till dollarn, fanns säkert
ingen annan utväg än att helt följa
med.

Ett omfattande subventionsprogram
har framlagts med anledning av väntade
prisstegringar i samband med devalveringen.
Jag skall för min del inte
klandra regeringen för att den har valt
subventionsvägen — jag kan inte finna
att det var något annat att göra just nu
— men jag vill beröra en punkt i de
framlagda förslagen. Regeringen begär
bland annat fullmakt att, om förhållandena
föranleda därtill, återinföra förmalningsersättningarna
vid handelsförmalning
av vete och råg. Ett par talare
ha redan vidrört det förslaget, men jag
vill ytterligare understryka anmärkningarna.
Man må livligt hoppas, att
förhållandena varken måtte föranleda
eller förleda regeringen att tillgripa denna
utväg. Det är antagligen tekniskt
möjligt att ta detta steg tillbaka, men
anordningen skulle fordra en väldig
kontrollapparat för att fungera. Bland
annat skulle troligen en omständlig foderreglcring
ånyo få införas, ocli hur
har man för (ivrigt tänkt sig att ordna

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.
det för jordbrukarna med deras tullmäld?
Jag skulle tro att om regeringen
i förväg hade infordrat en plan från
livsmedelskommissionen för hur dessa
förmalningsersättningar skulle föras ut
i praktiken, så hade detta förslag aldrig
blivit framlagt.

Nu ser jag statsrådet Kock närvarande
här i dag, och jag vill då framhålla
att hon tycks vara utan skuld i den
här frågan, eftersom det är en t. f. departementschef
som framlagt förslaget.
I propositionen erinras om att vi haft
förmalningsavgifter förut, men det var
under kriget, då förhållandena voro
helt andra än nu. Praktiskt taget allting
var då under beslag på det här
området. Bland annat var fullständig
foderreglering införd, enhetsmjöl var
föreskrivet och brödransoneringen
fanns. Skulle man nu återinföra dessa
förmalningsavgifter, tror jag att följden
skulle bli att en stor del av den gamla
krisapparaten kommer tillbaka. Vad
brödspannmålen beträffar är den fortfarande
visserligen formellt under beslag,
men handeln löper fri och mjölet
är inte under beslag. Redan i tidningarna
i dag på morgonen har från kvarnhåll
påpekats vilka konsekvenser den
föreslagna anordningen skulle få. Om t.
ex. en kvarn inköper vete för 30 kronor
per 100 kilogram, beräknar en ersättning
för förmalningen av 2 kronor
och utmal vetet till grahamsmjöl, alltså
sammalet till 100 procent, så skulle
mjölet kosta 34 kronor. Med en subvention
av 7 kronor skulle priset ute i
marknaden bli 27 kronor. Majsen säljes
nu eif svensk hamn för 27 kronor
50 öre omalen till förbrukare, och man
har sagt mig att detta grahamsmjöl snarast
är bättre än majsen. Man förstår
att mycket invecklade regleringar bli
nödvändiga. När inte Kungl. Maj:t har
infordrat någon detaljerad plan från
livsmedelskommissionen, bör utskottet
ta sig en grundlig funderare innan det
tillstyrker en sådan krisfullmakt.

Man bär räknat med en kostnad för
helt budgetår av 46 miljoner kronor för
denna subvention och för den återstående
delen av innevarande budgetår 31

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

miljoner kronor. Om man måste minska
någon livsmedelspost för indextakets
skull, så skall jag skänka regeringen ett
uppslag. Det sker visserligen inte med
varm hand, ty jag tycker över huvud
taget inte att det är roligt att behöva
ha subventioner på livsmedelsområdet,
men jag skall i alla fall säga så mycket:
Varför inte i stället subventionera
sockret? Det är ju ett utomordentligt
viktigt livsmedel, och subventioneringen
bör träffa över hela linjen. Sockerkonsumtionen
är omkring 300 000 ton
per år, och här rör det sig, märk val,
om en enda producent, sockerbolaget,
som har monopol på all tillverkning
inom landet. Det skulle vara mycket
enklare och sannolikt inte fordra någon
ny krisreglering, ifall subventionen
lades på sockret i stället för på mjölet
■— om en subvention över huvud taget
är absolut nödvändig.

Bytesbalansen med utlandet synes ha
kommit i jämvikt under första halvåret
1949, såsom finansministern påpekar i
sin proposition, och detta hälsas av oss
med den allra största tillfredsställelse,
även om detta glädjande förhållande i
avgörande mån, såsom finansministern
också själv erkänner, betingas av de
särskilda åtgärder som vidtagits för att
ernå samhällsekonomisk balans. Jag vill
här erinra om vad som redan har
nämnts, att man även kan taga fjolårets
utmärkt goda skörd med i beräkningen.
Förra årets brödsädesskörd var
den bästa sedan år 1939 och kom mycket
nära förkrigskvantiteten. Det är intressant
att anteckna hur man i detta
läge måste erkänna att jordbrukets produktion
har en livsviktig betydelse. De
särskilda åtgärder, som finansministern
åsyftar, äro naturligtvis de många regleringar
och restriktiva åtgärder inom
det ekonomiska området, av vilka balansen
i övrigt är beroende. Det är således
ingen naturlig jämvikt, uppnådd
genom ökad produktion och sparande
— med undantag av den nyss nämnda
goda skörden — utan en jämvikt av
artificiellt slag. Vi äro tyvärr i det läget,
att vi måste begränsa investeringar
och import samt statliga och kom -

stabiliseringspolitiken m. m.

munala utgifter för att hålla efterfrågan
inom ramen för de tillgängliga resurserna.

Situationen hade varit bättre, om regeringen
redan för ett par, tre år sedan
hade kunnat besluta sig för den s. k.
hårda ekonomiska politik, som sedermera
har blivit införd. Kraftiga varningar
saknades inte. Till och med inom
regeringskretsen blev ju oron så stor,
att man inte kunde låta bli att slå larm
offentligt.

Jag vill beröra ytterligare ett par frågor
innan jag slutar. Här har förut talats
om bensinransoneringen, och även
handelsministern var inne på den frågan.
Att regeringen vid sin strävan att
hålla priserna nere inte i första hand
tillgripit den näraliggande åtgärden att
taga bort eller åtminstone kraftigt sänka
den orimligt höga tilläggsskatten på
bensin måste väcka den största förvåning.
Vi få i stället bevittna, att bensinpriset
tillätes stiga med tre öre per liter
utöver extraskatten 27 öre. Skogen
t ex. har givit oss två tredjedelar av
våra dollarinkomster. Exporten av
skogsprodukter har försvårats av andra
skäl — jag hoppas att massaexporten
som en följd av devalveringen nu
skall få gynnsammare betingelser —
men nog verkar det föga statsmannamässigt
att bibehålla denna extraskatt
och till med med låta bensinpriset ytterligare
stiga, när regeringen kategoriskt
vägrar varje restitution för skogsbrukets
del och skogskonjunkturerna
avsevärt försämrats. Vad beträffar bensinransoneringen
har handelsministern
här för en stund sedan sagt, att om
den skulle upphävas så kunde det tänkas
att konsumtionen skulle ökas med
100 000 eller 150 000 kubikmeter. Med
hänsyn till landsbygden måste jag för
min del, när det gäller bensinen, avgjort
sätta skattesänkningen i första
rummet. Hur önskvärt det än må vara
att få bort restriktioner, måste i detta
fall skattesänkningen gå före, om det är
omöjligt att både sänka skatten och taga
bort restriktionerna.

I fråga om tidningspapperet vill jag
instämma i vad förste vice talmannen

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

tidigare här i debatten har anfört, att
såväl ransonering som extraskatt borde
kunna tagas bort. Det är helt oförståeligt,
att vissa tidningar skola betala
en särskilt pappersskatt. Ransoneringen
av tidningspapper är ett påhitt,
som snarast möjligt bör bringas ur
världen. En sådan ransonering kan av
naturliga skäl aldrig bli rättvis ordnad,
och den kan på inga villkor bringas i
överensstämmelse med den tryckfrihetsförordning,
som riksdagen under
medverkan av samtliga politiska partier
så nyligen har antagit.

Herr STRAND: Herr talman: Herr Wistrand
började sitt anförande med en filosofisk
betraktelse över den nationalekonomiska
vetenskapens objektivitet,
när den kopplas samman med taktiska,
politiska beräkningar. Jag tror att man
alltid bör ställa frågan hur stort värde
som bör tillmätas ett nationalekonomiskt
ståndpunktstagande. För att få fram någonting
användbart är det nog nödvändigt
att försöka dissekera resultaten och
slutsatserna och skilja ut vad som är ekonomiskt
objektivt och vad som är politisk
taktik samt därefter försöka väga
de båda värdena mot varandra.

Jag skall inte så värst mycket syssla
med de nationalekonomiska inslagen i
dagens debatt, men det kan ändå inte
undvikas att man i ett eller annat sammanhang
tvingas att åtminstone vidröra
de resultat, som vetenskapen själv redovisar.

Tidigare i denna debatt har det sagts,
att regeringen borde haft både möjlighet
och skyldighet att räkna med en devalvering
såsom en faktor i de ekonomiska
kalkylerna. Om så skett, har det sagts,
borde hela ärendet, när nu devalveringen
ändå kommit till stånd, kunna framläggas
på ett annat och mera tillfredsställande
siitt, något som också skulle ha givit
ett, ur allmänna synpunkter sett,
bättre resultat.

Jag vill siiga att frågan om en eventuell
devalvering väl ändå har varit med
i kalkylerna och i ekvationen under den
senaste tiden, men tidpunkten för en

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.
eventuell devalvering och framför allt
storleken av den ha ju varit s. k. obekanta.
Tidpunkten för devalveringen var
säkerligen en överraskning för de allra
flesta och devalveringens omfattning med
sannolikhet en överraskning för alla,
möjligen med undantag för några få, som
varit inkopplade i det övervägande mellan
experterna, som föregått det definitiva
beslutet.

Bortser man från detta överraskningsmoment,
så har i varje fall jag utgått
ifrån att motiveringen för dem, som förberett
och slutligen satt devalveringen i
verket, måste ha varit att den skulle medföra
lättnader för de betryckta länderna.
Vid de överväganden mellan både politiska
och ekonomiska experter i Amerika
och England, som föregått beslutet, måste
ju syftemålet med devalveringen ändå ha
varit att åstadkomma lättnader.

I dagens debatt förefaller det emellertid
som om man från oppositionens håll,
med samma nationalekonomiska förutsättningar
som de nämnda experterna
haft vid sina överväganden, kommer till
det resultatet att devalveringen för Sveriges
vidkommande måste leda till betydande
försämringar. Jag kan inte finna
annat än att ett sådant antagande måste
stå i ett motsatsförhållande till uppfattningen
bland de experter, som ha sysslat
med och handlagt devalveringsfrågan
från begynnelsen. För samtliga devalverande
länder har syftemålet med åtgärden
varit att den, naturligtvis med olika
styrka i de enskilda fallen, skulle betyda
lättnader och förbättringar i möjligheterna
till handelsutbyte länderna emellan,
men framför allt i handelsutbytet
med hårdvalutaländerna.

Från sådant håll, där man ju ändå borde
på grund av utbildning och praktiska
erfarenheter ha alla förutsättningar att
bedöma frågor av detta slag, gör man
här i dag någonting annat gällande. Man
framställer det som en solklar sak, att
devalveringen måste betyda försämringar
för Sverige. Men hur skulle de breda
folkmassorna, som inte ha motsvarande
möjligheter till ett ekonomiskt bedömande,
kunna komma till slutsatsen att det
är alldeles självklart, att resultatet av

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

devalveringen blir detta? Såvitt jag kan
förstå måste det i varje fall vara för
mycket begärt att man skall utgå från
såsom någonting utan varje diskussion
självklart, att de stora befolkningsgrupperna
här i landet skulle kunna komma
till ett sådant resultat med ledning av
de diskussioner, som förts i pressen och
på annat sätt. Den saken kan inte vara
så lätt och enkel och självklar för det
enklare folket, som inte har haft tillgång
till en sådan ekonomisk skolning,
att man med hjälp av det objektiva i den
ekonomiska utbildningen skulle kunna
skapa sig en uppfattning om vad som har
inträffat.

Mycket tyder på att de, som predika
om nödvändigheten av återhållsamhet,
rikta dessa predikningar direkt till de
breda folklagren, men försöker den enkle
mannen att bilda sig en uppfattning om
handlandet från de personers sida, som
predika återhållsamhet, kan han ju inte
finna annat än att alla försöka skaffa sig
så stora vinster som möjligt på vad som
har inträffat. Det är ingenting som tyder
på att man bygger upp barriärer för att
söka hejda väntade svårigheter. Rösten
påminner naturligtvis mycket om Jakobs,
men handlingarna erinra faktiskt
mera om Esau.

Den första talaren i dag, herr Domö,
riktade starka invändningar mot den utökning
av subventionerna, som de framlagda
propositionerna innebära. Jag kan
för min del utan vidare instämma i att
det är betänkligt med en utökning av
subventioneringen. Vi inom fackföreningsrörelsen
äro inga anhängare av
en sådan politik. Vi kunna acceptera
den om den avser en övergångsperiod
men tycka nog, att på längre sikt är det
ingenting, som kan hjälpa oss ut ur svårigheterna.
Såvitt vi kunna förstå, är det
även på kort sikt mycket svårt att bedöma,
hur vi med hjälp av subventioner,
som ju äro beräknade för en övergångstid,
skola komma ut ur en situation,
som kanske kan hota att bli bestående.

Det säges i propositionerna, att subventionspolitiken
föreslås med hänsyn
till att man kan bedöma utvecklingen

stabiliseringspolitiken m. m.

så, att vi om ett år, eller i varje fall inom
en överskådlig framtid, skola kunna avveckla
systemet och återgå till mera naturliga
ekonomiska förhållanden. Del är
mycket möjligt att utvecklingen går i
den riktningen, och då finns det ingenting
att säga om vad som här föreslås.
Men den motsatta utvecklingen kan också
tänkas, och då blir det naturligtvis
besvärligt, när vi en gång i framtiden
skola växla över till ett nytt läge.

Herr Domö sade också, att såvitt han
kunde finna, utgjorde den politik som
regeringen nu rekommenderade ingenting
annat än ett försök att dölja konsekvenserna
av devalveringen. Jag är
inte riktigt säker på att man behöver
måla på det sättet. Det har av så många
av våra ekonomiska debatter ändå framgått,
att oppositionen bara har mörka
färger i sin färglåda, när den skall måla
såväl nuet som framtiden.

Jag har redan nämnt, att meningen
med devalveringen måste ha varit att
skapa bättre förutsättningar för de olika
länderna till vidgat handelsutbyte, i synnerhet
med dollarländerna. Jag vet inte
varför vi skulle behöva räkna med ett
annat och mörkare alternativ på längre
sikt för Sveriges del. Skulle den bild,
som herr Domö försökt måla, verkligen
vara riktig, måste man säga som det sades
i en teaterpjäs för några år sedan,
alt det hela nog var vackert tänkt, men
det blev ändå bara skräp. Finns det fog
för i varje fall en undran, vad som
egentligen varit motivet för punddevalveringen
— jag förutsätter då, att en
överläggning förekommit mellan England
och Amerika, innan England beslöt
sin devalvering och innan storleken av
densamma fastställdes -— så kan frågan
endast bli: Har avsikten verkligen varit
att göra det bättre för de devalverande
länderna, eller har bakom blott legat en
spekulation att sänka levnadsstandarden
för folken i Europa ocli i all synnerhet
för de breda folklagren i de devalverande
länderna? Jag har svårt att tro,
att någon skulle vilja stå upp här och
använda de mörka färgerna vid besvarandet
av en fråga av ungefär det innehållet.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang.

Herr Domö har också i sitt inlägg pekat
på det indextänkande, som nu brett
ut sig inom stora delar av Sveriges befolkning,
framför allt bland löntagarna.
Även i det avseendet kan jag hålla med
herr Domö om att utvecklingen inte är
enbart gynnsam och framför allt inte
trevlig. På längre sikt kan det inte vara
något stimulerande ens för löntagarna
själva att binda hela sin lönepolitik och
hela sin tro på utvecklingen vid ett indextal,
som kan påverkas genom åtgärder
från, för att ta det här aktuella fallet,
statliga myndigheters sida genom
subventioner eller på annat sätt. Att binda
sina löneavtal och sin framtida
standard uteslutande vid ett indextal
kan inte vara en framtid att eftersträva.
Men man kan inte bortse från att det
i vissa situationer är nödvändigt att ha
en mätare på levnadskostnadernas utveckling,
således ett index, och få lönerna
ställda i viss relation till detta
index.

Tjänstemannagrupperna ha kommit
i ett ogynnsamt läge, säger herr Dornö.
Det borde, säger han, vara möjligt att
enas om stabilisering och likväl släppa
fram tjänstemannagrupperna, utan att
detta skall behöva inverka på de andra
gruppernas ställning. Jag är medveten
om att statstjänarna i varje fall ha en
löneform, som har gjort att de varit fastare
bundna än de flesta andra löntagarna
under den tid som stabiliseringen
varit i kraft. Men jag vill påpeka för
herr Domö, att tjänstemännen i enskild
tjänst ha enligt statistiken fått motsvarande
löneglidning som industriarbetarna
erhållit. De ha således befunnit sig
i samma gynnsamma läge. .lag vill också
påpeka, att det inte är stort mer än
hälften av arbetarna på den allmänna
lönemarknaden som fått del av den löneglidning,
som förekommit sedan stabiliseringsöverenskommelsen
trädde i
kraft. Det är framför allt ackordsarbetarna
i de stora industrierna och ackordsarbetarna
överhuvud taget, som
fått del av den löneglidning, som
förekommit för parterna på den allmänna
lönemarknaden. Många gånger bär
väl också detta varit motiverat med hän -

den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.
syn till en effektivare insats i produktionslivet.

Hur det förhåller sig på det kommunala
området, har jag inte samma möjligheter
att fälla något omdöme om. Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att
lönerna där faktiskt reglerats ungefär
vid samma tidpunkter som lönerna på
den allmänna arbetsmarknaden, varför
det inte kan vara fråga om någon så
stor eftersläpning för de kommunalanställda.
»Landstingspartiet» i riksdagen
torde ha bättre möjligheter att bedöma,
hur utvecklingen varit på det kommunala
området.

Det är mycket lätt för den, som inte
direkt är inkopplad i de förhandlingar,
som alltid måste föregå en överenskommelse
av sådan innebörd som den som
träffades föregående år, att säga, att nog
bör det väl finnas möjlighet att släppa
fram den ena eller andra gruppen, som
oomtvistligt i ett eller annat avseende
släpar efter. Det bör väl, säger man,
finnas möjlighet att diskutera den ena
eller andra angelägenheten inom avtalsområdet,
utan att det skall behöva
få konsekvenser på andra håll. Den som
sysslar med dessa saker mera i det
praktiska livet har emellertid ofta stött
på svårigheten i sådana resonemang.
Den tanken, herr Domö, har inte kommit
upp här för första gången. Den bar
kommit upp i våra egna överläggningar.
Under föregående år konstaterade vi, att
det var praktiskt omöjligt att komma
till ett resultat, som skulle innebära
möjlighet till sådana önskvärda justeringar,
och vi kommo alla slutligen till
det resultatet, att det är mycket lättare
att ta en prolongering av avtalen, som
drabbar alla precis lika, det vill säga
konserverar höga och låga löner med
precis samma effekt.

Sedan får man ju också, herr Domö,
tänka på att Landsorganisationen omspänner
bara en del av arbetsmarknaden,
Tjänstemännens centralorganisation
en annan. Det är inte så lätt att
komma fram lill elt resultat som på ett
godtagbart siitt avväger vad som är
rättvist och möjligt att genomföra i eu
situation, då ändå huvudlinjen i hela

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

resonemanget är att ganska hårt binda
hela fältet.

Herr Domö har också sagt, att den
nuvarande situationen kräver krafttag
av helt andra slag än de som redovisas
i propositionerna. Alla borde kunna förstå
detta, sade herr Domö, och därvid
tittade han på mig. Han menade väl att
det på den sida som jag företräder finns
ganska många, som borde försöka tillägna
sig tillräckligt mycket insikter för
att förstå nödvändigheten av sådana
krafttag. Men jag har tidigare påpekat
och jag vill ännu en gång upprepa, att
mycket tyder på att det parti, som herr
Domö företräder, har förståelse för nödvändigheten
att sänka standarden för de
grupper i samhället, som representeras
av — efter blicken att döma — min person.
Jag har emellertid inte märkt några
tendenser som skulle tyda på att de,
som säga sig ha förståelse för nödvändigheten
av att bringa offer, för egen
del ha något behov av att leva efter sina
läror. Snarare är det väl så, att alla som
ha möjlighet och utsikt därtill äro ute
efter att tjäna på devalveringen och
förefalla att vara ganska likgiltiga för
vilka verkningar detta kan få för folkhushållet
i sin helhet. Det kan möjligen
hänga samman med den fria ekonomiska
politik, som förordas av företrädarna
för de borgerliga partierna. Det
kan också bända, att det beror på att
ingen har riktigt fått ut det verkliga resultatet
av den nationalekonomiska vetenskapen
objektivt sett i förhållande
till rent taktiska och politiska beräkningar.

För egen del finner jag ingenting
märkvärdigt i själva denna tendens. Den
överensstämmer helt och hållet med den
ideologi, som genomsyrar och kanske
måste genomsyra ett fritt näringsliv.
Den är kanske till och med den livgivande
kraften i hela systemet. Det märkvärdiga
är emellertid, att förespråkarna
för detta system på allvar ifrågasätta,
att andra grupper utan vidare skola
handla annorlunda än de själva göra.

Jag tror också för egen del, herr
Domö, att om nu följden av devalveringen
blir en nödvändig standardsänk -

stabiliseringspolitiken m. m.

ning på grund av inträffade förhållanden,
så kommer den att inträda oavsett
hur stor eller liten förståelse herr Domö
eller jag har för dess nödvändighet.
Varken regeringens propositioner eller
våra diskussioner kunna rubba det faktiska
underlaget. Pekar utvecklingen på
nödvändigheten av en standardförsämring
kommer en sådan också att inträda,
hur vi än försöka ordna det. Men
däremot ha vi naturligtvis såsom företrädare
för olika grupper i samhället
skyldighet att tillse, att verkningarna
fördelas på ett rimligt sätt. Jag kan
inte lova någon förståelse, herr Domö,
för en sänkning av de breda folklagrens
standard, medan andra, låt vara mindre
grupper, utnyttja situationen till ökade
vinster och höjd standard.

Herr Elon Andersson var för sin del
inne på de förhandlingar, som förekommit
mellan löntagargrupperna, och i vilka
förhandlingar också jordbrukargrupperna
voro inkopplade. Förutsättningarna
för dessa förhandlingar ha varit
precis desamma som under föregående
år, nämligen att det stöd, som regeringen
önskade för sin stabiliseringslinje,
skulle byggas på ungefär samma grund
som tidigare. Man skulle således hålla
en fast prisnivå, och de parter, som deltogo
i dessa förhandlingar, skulle var
för sig medverka till att inkomstutvecklingen
inte gick i sådan riktning, att
den äventyrade de allmänna stabiliseringssträvandena.
Dessa voro förutsättningarna
för förhandlingarna i år såväl
som i fjol. I fjol hade vi till och med
en bredare bas för överenskommelsen
genom att åtskilliga näringsorganisationer,
såsom Köpmannaförbundet, Grossistförbundet,
Industriförbundet med
flera, skickade ut rekommendationer till
sina medlemmar, att de under 1949
skulle försöka handla på sådant sätt, att
de inte onödigtvis pressade upp priserna
utan i stället gärna nöjde sig med litet
mindre marginaler för att stödja en
stabilisering, som ändå alla till sist hade
intresse av.

Det fanns alltså ingen anledning för
de grupper, som kallades till förhandlingarna
i år, att räkna med några and -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang.

ra förutsättningar för stabiliseringen
under 1950 än de som tidigare gällt. Det
var också på dessa förutsättningar som
överenskommelsen träffades.

I och med devalveringen fingo åtminstone
vi inom Landsorganisationen
den uppfattningen, att det var skäl att
avvakta utvecklingen, i varje fall någon
tid, för att sedan bättre kunna bedöma
läget efter devalveringen. Man visste
helt enkelt inte vilka konsekvenserna
skulle bli för prisnivån. Priskontrollnämnden
hade tidigare förklarat, att det
fanns alla utsikter att den tidigare prisnivån
skulle bli bestående även under
1950. Tendensen var sjunkande för vissa
betydelsefulla varor, visserligen inte
sådana varor som direkt ingå i indexfamiljens
hushållningsbudget, men den
sjunkande tendensen måste ändå ha sina
återverkningar på den prisbildning,
som är av betydelse för indexberäkningen.
Uppfattningen var tidigare att
vi inte behövde riskera några prisförhöjningar
under 1950. Den uppfattningen
har radikalt förändrats genom devalveringen.
Eftersom det talades om nödvändigheten
av att tillgripa subventioner
för att hålla prisnivån nere, så kunde
den frågan diskuteras, om det var
samma prisnivå, som hölls utan subventioner
som med subventioner. Ty om en
prisnivå skall hållas nere med subventioner,
så betyder det uppenbarligen,
att medlen för täckande av kostnadsökningarna
måste tas ur en gemensam
kassa, till vilken även löntagarna
bidraga med sin andel. Dessutom
kunde man naturligtvis vilja diskutera
— ehuru det egentligen inte hörde samman
med våra överläggningar — huruvida
det över huvud taget var en ekonomisk
politik som på längre sikt kunde
betraktas som — ja, jag kanske kan
använda ordet förnuftig.

Men, som sagt, detta var inte avgörande,
utan det avgörande var själva
verkningarna av devalveringen. Vi ha
inte slutbehandlat frågan ännu. Om vi
gå på justeringslinjen ocli medge vissa
justeringar i lönerna för tjänstemännen
kan, herr Domö, följden bli att det blir
nödvändigt med justeringar även på

den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

andra håll. Så ha vi dessutom att räkna
med de prishöjningar, som kunna bli
föranledda av stigande importpriser.
Det är möjligt, att det för en så kort tid
som bara nästa år är en säkrare metod
att bevara vår standard att ta en prolongering
av avtalen med subventioneringarna
än att gå på lönehöjningar och
taga risken av de stora prishöjningar,
som kunna uppstå, dels på grund av löneökningarna,
dels också på grund av
importprisernas stegring. Ty subventioneringen
kan i varje fall inte bli lika
omfattande till sina verkningar, som om
vi skulle gå den andra vägen och medge
justeringar på lönemarknaden. Det
äro vi väl i alla fall på det klara med.

När vi därför diskutera möjligheten
eller i varje fall tanken att få till stånd
en stabilisering under år 1950, bör man
inte ifrågasätta att de tidigare grunderna
för stabiliseringen skola rubbas i
nämnvärd utsträckning. Ty då blir det
sannolikt omöjligt att förverkliga stabiliseringen.
Vi äro visserligen medvetna
om att stabiliseringspolitiken medför
nackdelar, kanske till och med orimligheter,
men ändå ha vi tagit den för ett
år, och det är möjligt att vi ta den för
ett år till. Men det kan inte vara någon
politik att föra på längre sikt, det häller
jag med herr Domö om. Indextänkandet
får inte breda ut sig på det sättet,
att ett visst bestämt indextal skall
vara ledstjärnan för vårt handlande och
vår standard i fortsättningen. Så snart
vi kunna komma ifrån det tänkesättet,
tror jag att vi äro beredda att acceptera
något annat och kanske för produktionen
mera befrämjande än detta magiska
indextal.

Herr NOIILING: Herr talman! Som arbetare
kan jag inte underlåta att säga
några ord i anledning av regeringens
s. k. stabiliseringspolitik. .lag gör det
därför att hela denna politik tycks röra
sig kring ett centrum, som heter lönestopp.

Lönestoppet var det centrala, när regeringen
i samförstånd med representanterna
för storfinansen framlade proposition
om fastlåsning av statstjänarnas

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska
indexlöner och därmed gav signalen till
lönestoppets allmänna genomförande.
Den stabilisering, som på detta sätt förverkligades,
var de höga vinsternas stabilisering
för industri och storfinans och
fattigdomens stabilisering för arbetare
och löntagare.

Ingen i denna kammare kan väl förneka,
att företagarvinsterna varit och äro
lysande. Särskilt åren 1946, 1947 och
1948 kunna betecknas såsom rekordår.
Visserligen visar enligt 1948 års taxering
för aktiebolagen vinsten en minskning,
men denna minskning är säkerligen endast
av bokföringsmässig art, då den
fria avskrivningsrätten i hög grad kan
reglera det taxerade beloppet.

Att företagarvinsterna kunnat bibehållas
så i toppen, visar riktigheten av att
regeringens stabiliseringspolitk innebär
en stabilisering av de höga vinsterna på
de arbetandes bekostnad. För löntagarnas
del ha de sista åren på grund av
lönestoppet inte medfört några ökade löner
med undantag av den löneökning,
som den stegrade arbetsintensiteten
åstadkommit. Ser man på industriproduktionens
ökning, finner man att den
för vart och ett av åren 1947 och 1948
ökat med ungefär 4 procent. På grund av
lönestoppet ha arbetarna ej kunnat hävda
sin andel i produktionsökningen, utan
denna har helt tillfallit företagarna.

Att arbetarnas löner inom industrien
likväl stigit något får helt och hållet tillskrivas
den ökade arbetsintensiteten.
Inom den industri, som jag bäst känner
till, nämligen metallindustrien, där jag
själv arbetar, är det omkring 70 procent
av arbetarna, som arbeta på ackord.
Någon höjning av ackordet eller
ackordsberäkningarna har inte skett sedan
lönestoppet trädde i kraft, men likväl
ha metallarbetarnas löner stigit något.
Socialstyrelsens löneindextal för
verkstadsindustrien skulle således ha
stigit från maj 1948 till maj 1949 med
5,3 enheter. Man frågar sig då hur denna
ökning åstadkommits. Svaret måste
bli, att genom ökad utsvettning ha arbetarna
själva tvingats att kompensera
den varufördyring, som trots allt tal om
ett stabilt prisläge inträffat. Till denna

stabiliseringspolitiken m. m.

fördyring, vilken varit mycket kännbar
för samtliga löntagare, har inte minst
medverkat den konsumtionsskatt, som
riksdagen beslutat pålägga ett stort antal
konsumtionsvaror.

Från företagarhåll bär framhållits, att
tack vare höjd arbetsintensitet ha cirka
10 procent arbetskraft inbesparats. Alltså
betydde den stegrade arbetstakten, att
företagaren fick produktionen höjd med
vad 10 arbetare på 100 skulle utfört om
en normal arbetstakt hållits. Det betyder
också att icke-ackordsarbetare fått höja
sin arbetstakt utan ersättning.

Trots de stora vinster som monopollierrar
och storfinansens män göra på
lönestoppet, är man inte alls nöjd. I storfinansens
organ »Finanstidningen» har
man behandlat lönestoppet och därvid
bland annat sagt: »Frågan är inte längre
om ett lönestopp är rättvist eller ej. Frågan
är i stället, hur långt enbart en stabilisering
av lönerna förslår att bromsa
farten i utförsbacken. Det behövs kanske
åtskilligt starkare hästkurer — en allmän
sänkning av produktionskostnaderna,
som inte kan lämna den nuvarande
lönenivån oantastad.»

Storfinansen tycks ej vara nöjd med
regeringens stabiliseringspolitik med enbart
lönestoppet och kronans devalvering
enligt modell »Ebberöds bank» att
köpa dyrt och sälja billigt, utan för att
ytterligare stärka sin ställning kräver
man en hårdare standardsänkning än
vad lönestopp och devalvering innebära
— man kräver direkta lönereduceringar.

De löften, som regeringen gav under
den tid, då arbetarrörelsens efterkrigsprogram
var regeringens program, borde
infrias nu. Löften som betalningsmedel
hos affärsmän är dålig valuta
och godkännes inte som betalningsmedel
varken för livsmedel, kläder eller
bostad. Erbjudes sådan valuta blir nog
svaret från affärsmännens sida detsamma,
som pantlånaren gav, när studenten
ville pantsätta sin enda stora dyrbarhet,
sin själ, nämligen att »sådana dyrbarheter
äro värdelösa här».

Ser man däremot på prisstabiliseringen,
finner man att samma krafter, som
så hårt hålla på lönestoppet, inte inta

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

samma hållning när det gäller prisstoppet.
Födo- och njutningsämnen ha under
1947—1949 stigit med 10,7 procent och
beklädnadsvaror med 5 procent för att
ta ett par av de största utgiftsposterna
i en löntagares budget. På grund av devalveringen
kan man förutsätta en ytterligare
prisstegring trots regeringens garantier,
då endast omkring 40 procent
av konsumtionsmarknaden kunna övervakas
effektivt av priskontrollen.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
punkt 9 heter det: »När importen ökas
och produktionen stiger måste levnadsstandarden
i de hreda lagren höjas i
minst samma proportion. — Den fortsatta
produktionsstegringen måste leda
till ytterligare höjning av levnadsstandarden
för de breda lagren. Även deras
andel i det totala produktionsresultatet
måste stiga.»

Man frågar sig då: Har produktionsresultatet
stigit? Enligt en rapport från
Förenta Nationernas ekonomiska kommisson
var genomsnittsproduktionen per
industriarbetare i Sverige under första
kvartalet i år 23 procent högre än före
kriget. I rapporten säges vidare: »I den
mån de europeiska exportpriserna äro
för höga, är det troligt, att detta mindre
beror på höga arbetskraftskostnader än
på höga vinstmarginaler för exportörerna,
råvarupriser och oskäliga växelkurser.
»

Detta uttalande av Förenta Nationernas
ekonomiska europakommission blottar
svindeln, att de höga lönerna äro orsaken
till de höga exportpriserna; det
säges att i stället de höga vinsterna äro
orsaken. Därför kommer ett vidhållande
av den nuvarande lönestoppspolitiken
endast att befrämja storfinansens
roffarintressen och leda till ytterligare
standardsänkning för alla löntagare, såväl
tjänstemän som arbetare. Den prisfördyring
som sänkningen av kronans
värde innebär kan inte motverkas genom
att man tar de pengar, som konsumenterna
erlagt genom den indirekta
beskattningen av konsumtionsvaror, för
att subventionera andra prisfördyringar.
EU fastlåsande av lönestoppet innebär
ett hot mot löntagarna, vilkas enda

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

möjlighet är att uppsäga avtalen och
kräva högre löner för att hindra en ytterligare
försämring av sin levnadsstandard.
Endast genom att löntagare och
arbetare nu gemensamt gå in för en sådan
linje, kan en ekonomisk misär för
de breda lagren av folket förhindras.
Kommunisterna komma att lämna allt
sitt stöd åt ett sådant handlande.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Under debatten i första kammaren har
från ett par talares sida efterlysts, vilken
ekonomisk politik i övrigt som regeringen
tänker föra. Herr Domö hade
till och med en liten lista på olika åtgärder,
som han ville rekommendera
för den fortsatta ekonomiska politiken
i vårt land. När jag läste den listan gjorde
jag den reflexionen, att vi väl lämpligen
böra uppskjuta diskussionen om
alla de där föreslagna åtgärderna till remissdebatten
nästa år, som ju blir det
rätta tillfället för en diskussion om dessa
ting. Jag kan nämligen för min del inte
finna, vilket jag längre fram i mitt anförande
närmare skall belysa, att det
har inträffat någonting av sådan beskaffenhet,
att det skulle absolut nödvändiggöra
för oss nu extra orclinem ta
upp till diskussion statens utgiftspolitik
och andra dylika frågor.

I själva verket ha ju grunddragen i
vår ekonomiska politik varit fastlagda
alltsedan 1947. Det har för regeringen
gällt att å ena sidan medverka till att i
vårt land skapa full sysselsättning och
å andra sidan att samtidigt därmed få
till stånd ett stabilt penningvärde. I nuvarande
situation är det självklart den
sistnämnda uppgiften som är den mest
trängande.

Vi hade nämligen vid 1948 års ingång
en betydande brist i den samhällsekonomiska
balansen. Det gällde då för oss
att återställa denna balans för att vi
skulle kunna komma fram till ett stabilt
penningvärde. Vi avgåvo på hösten 1947
eu rapport till Marshallorganisationcn,
vari vi omtalade, hur vi tänkte gå till
väga för att till år 1952 komma fram
till ekonomisk balans. Denna rapport

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

blev samtidigt ett fyraårsprogram för
den svenska ekonomiska politiken. Programmet
upptog såsom sin huvudpunkt,
att vi skulle eftersträva att öka produktionen
under dessa fyra år i sådan utsträckning
att vi därigenom finge till
stånd samhällsekonomisk balans. För
att underlätta detta skulle vi söka få
fram en stark ökning av vår export för
att därigenom bättre kunna tillgodose
det svenska näringslivets behov av råvaror,
förnödenhetsartiklar och annat.

Man kan i dag fråga sig, hur det har
gått under de två år som detta program
har varit i kraft. Vi ha då rätt att konstatera,
att vi redan till mer än hälften
ha uppnått den produktionsökning som
det talas om i fyraårsprogrammet. Vi ha
således i det avseendet redan under de
första två åren tillryggalagt halva våglängden
och litet därtill. Vi kunna också
konstatera, att vi till mellan 70 och 80
procent ha effektuerat den exportökning
som vi räknat med. Vi ha således
även på den punkten följt tidtabellen
och väl det.

Samtidigt som vi utredde och inriktade
oss på dessa produktionsansträngningar
hade vi emellertid klart för oss,
att vi icke kunde sitta och vänta i fyra
år på att uppnå samhällsekonomisk balans
och under den tiden låta de inflatoriska
krafterna spela sin roll med påföljd
kanske, att hela vårt ekonomiska
läge omkastades och våra förutsättningar
för produktionsförbättringar förstördes.
Vid sidan av det positiva långtidsprogrammet
— om man nu får använda
det uttrycket om ett program som sträcker
sig allenast över fyra år — ha vi
därför måst uppgöra ett negativt program,
d. v. s. ett program med begränsningar
av den ekonomiska verksamheten.
Dessa begränsningar syftade till att
i snabbare takt åstadkomma den balans
mellan tillgång och efterfrågan, som vi
måste vinna. Alla veta att dessa begränsningar
voro av väsentligen tre slag. Det
var för det första investeringsbegränsningen,
för det andra det tvångssparande,
som åstadkommes genom budgetens
överbalansering, och för det tredje stabiliseringspolitiken,
d. v. s. överenskom -

melsen de svenska medborgarna emellan
om att inkomsterna icke skola drivas
i höjden under den tid som vi alla eftersträva
att komma fram till samhällsekonomisk
balans.

Vid 1948 års ingång hade vi en stor
brist i den samhällsekonomiska balansen.
Det tvistades bland de lärde om,
huruvida bristen var 2 000 eller 3 000
miljoner kronor. Vi minnas alla att när
nationalbudgeten blev färdig på våren
1948 visade den, trots de ingripanden
som då voro beräknade i form av investeringsbegränsning
och budgetöverskott,
i alla fall en fortsatt brist på 1 000 miljoner
kronor. Det konstaterades vid eu
avstämning i december månad samma
år, att den bristen hade förelegat. Den
hade emellertid under tiden försvunnit
på annat sätt än genom prisstegringar,
tv prisstegringarna upphörde i september
månad 1948 och livsmedelskostnadsindex
har sedan varit stabilt. Det
görs i dessa dagar stort väsen av att
index, som man gör gällande, steg med
en enhet. Ökningen var i själva verket
icke en enhet. Det var visserligen eu
enhet om jag räknar dess verkan i fråga
om statstjänstemannens rörliga tilllägg,
men i realiteten var det en uppgång
med 0,67 enheter till iindextalet
166,s-i. Vi böra icke glömma att i april
1948 var index 166,30. Fn viss liten
svängning omkring talet 166 bär det varit
hela tiden, men i stort sett har prisnivån
hållit sig stabil.

Vi räknade med att vid ingången till
år 1949 skulle bristen vara borta och
samhällsekonomien i balans på så sätt,
att efterfrågan och tillgång balanserade
varandra. De undersökningar som sedan
dess ha utförts rörande konjunkturinriktningen
under detta års första hälft
visa i all sin knapphet, att det hade blivit
ett bättre läge. Produktionen utvecklade
sig starkare än beräknat, exporten
ökade mer än man hade tänkt, konsumtionen
hade icke stigit, medan inkomsterna
hade stigit i den utsträckning
som beräknats. Eftersom inkomsterna
hade stigit men konsumtionen icke
ökat fanns det goda indicier för att sparandet
under samma tid hade ökat.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

Detta var i stort sett den utveckling
som ägde rum under de första ett och
ett halvt åren efter den 1 januari 1948.
Det kan icke bestridas, att den utvecklingen
var gynnsam. Vi hade ställt upp
vissa mål för oss, och dessa mål hade
vi uppnått och väl det.

Men det fanns i denna gynnsamma
bild en mörk fläck, nämligen fördelningen
av vår export. Vi hade inte lyckats
upprätthålla omfattningen av vår
export till dollarområdet, utan den hade
minskat. Trots den goda hjälp som vi
fingo av Marshallmedel blevo våra importmöjligheter
från dollarområdet allt
sämre. Därmed fingo vi inte samma
möjligheter som tidigare att köpa varor
på den billigaste marknaden, vilket ju
dollarområdets marknad är. Man kan
inte räkna med att med mer än en
prisnivå i världen och med en uppdelning
av världshandeln på detta sätt i
olika zoner kunna nå fram till ett effektivt
utnyttjande av de ekonomiska
krafterna. Därför måste det vara ett
önskemål att få bort denna uppdelning
av världshandeln i två områden. I första
hand är det givetvis viktigt att få
bort kostnads- och prisskillnaderna, så
att man får cn något så när enhetlig
prisnivå. Men även om man får till
stånd detta är ju därmed målet icke
vunnet. Genom devalveringen har det
nu öppnats en möjlighet för oss att
komma till rätta med snedvridningen i
utrikeshandeln. Vi ha fått en möjlighet
att öka vår export till dollarområdet,
och en ökning av exporten kommer i
det långa loppet även att leda till en
ökning av importen.

Jag vet att det har sagts i denna
kammare, att den förbättring av läget
som har inställt sig har åstadkommits
genom Marshallmedlen. Jag vill inte
förneka den betydelse som Marsliallmedlen
ha i vår utrikeshandel och hushållning,
men vi skola inte glömma, att
när fyraårsprogrammet uppgjordes, hade
vi räknat med dessa medel, och de
ha inte sedan dess ökats. Det är således
icke dessa medel som ha åstadkommit
den förbättring som skett. Det
är''i stället produktionsökningen, dels

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

den direkta produktionsökningen och
dels den ökade exporten, som har gett
oss större möjligheter att anskaffa produktionsförnödenheter
till vår industri.

Jag vill alltså här fastslå, att vi ha
haft ett underskott i vår balans, men
att vi ha lyckats få bort detta underskott.
I nuvarande läge ha vi närmast
ett överskott i stället för ett underskott.
Det är visserligen ett obetydligt överskott,
som inte kan räknas i miljarder,
men det finns där. Det förefaller som
om man särskilt från herr Domös och
hans meningsfränders sida till varje
pris ville, att vi skulle säga något annat
än sanningen till det svenska folket.
Man understryker på den kanten
ständigt, att vi måste göra uppoffringar,
sänka vår standard och nödvändigtvis
göra något för att minska det svenska
folkets möjligheter att tillgodose sina
behov.

Jag kan icke gå ut till svenska folket
och säga något dylikt — det förbjuder
mig min ärlighet. Jag måste i ärlighetens
namn säga, att läget icke är detta.
Det har faktiskt inträtt en förbättring
icke en försämring. Jag kan icke gå ut
till svenska folket och säga, att här
måste ni göra ytterligare uppoffringar.
Det enda som skulle kunna förmå mig
därtill vore att jag vore övertygad om
att devalveringen i sig själv skulle nödvändiggöra
dylika uppoffringar. Men
allt tal om att devalveringen ger oss en
samhällsekonomisk vinst eller förlust är
ingenting annat än spekulationer, ty i
dag kan ingen människa veta, om devalveringen
kommer att innebära vinst
eller förlust för det svenska folkhushållet
när det nya läget har hunnit stabilisera
sig. Dessförinnan vet man faktiskt
mycket litet. Det är klart att det
kommer att bli nödvändigt för oss att
för att vinna exportökningar på dollarområdet
i någon mån sänka våra exportpriser,
vilket nnaturligtvis innebär
en viss förlust. Men samtidigt är det ju
uppenbart, att om vi kunna öka vår
tillgång på dollar genom större export
till dollarområdet, kunna vi köpa varor
på den amerikanska marknaden billigare
än om vi måste köpa dem på an -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

nät håll. Det är en vinst. Det är också
uppenbart, att om vi få betala högre
priser för varor från de länder, som ha
devalverat, så blir det en förlust. Men
samtidigt blir det en vinst om vi få
mer betalt för de varor som vi exportera
till de länder som ha devalverat.
Och vem kan i dag räkna ut vilket det
sammanlagda resultatet för vårt folkhushåll
kommer att bli? Jag tillåter mig
för min del att på den punkten inte ha
någon annan mening än att det är möjligt
att vi sammantaget få betala något
för den möjlighet vi nu få att driva
upp vår export på dollarområdet, men
det blir i varje fall så litet, att det icke
behöver påverka vår ekonomiska politik.

Vi kunna därför utgå ifrån att det i
verkligheten alltjämt finns ett litet överskott
inom den samhällsekonomiska balansen.
Tidigare, således innan devalveringen
skedde, har det varit mycket
diskussioner om detta överskott — om
det över huvud taget skulle användas
och i så fall hur. Det kan givetvis finnas
skäl som tala för att låta överskottet
ligga där och strama åt ekonomien.
Men å andra sidan ha vi ju hela tiden
varit inställda på att de begränsande
tvångsåtgärder — om man nu kan
tala om tvång — som ha vidtagits över
hela linjen för att upprätthålla balansen,
således investeringsbegränsningarna,
tvångssparandet och inkomststabiliseringen,
skulle avlyftas i den takt det
bleve möjligt. Från regeringens sida ha
vi sagt, att om det uppstår ett överskott,
bör detta inom rimliga gränser användas
till att lätta restriktionerna. Då kan
man naturligtvis fråga, om överskottet
bör användas till att öka medborgarnas
inkomster, d. v. s. till att låta löner och
andra inkomster stiga. För min del har
jag från början sagt, att överskottet enligt
min uppfattning är så litet, att det
icke kan utdelas i form av högre löner,
ty om man försöker att höja lönerna
för en grupp kommer det att
dra med sig konsekvenser som göra,
att när justeringarna av inkomsterna
äro slutförda har hela överskottet ätits
upp och mer därtill. Resultatet skulle

då bara bli, att vi i stället för att bevara
den samhällsekonomiska balansen skulle
skapa ett förnyat tryck nedåt på
penningvärdet och ett tryck uppåt på
priserna.

Regeringen hade därför hävdat, att
det vore bättre att använda det lilla
överskottet till att påbörja en nedrustning
av investeringsbegränsningen och
tvångssparandet, alltså för att ge möjlighet
till vissa skattesänkningar. Denna
åsikt har slagit igenom även hos de stora
organisationerna, och det var denna
tankegång som låg bakom den rundabordskonferens
som vi höllo och det
resultat som den gav den 8 september
i år.

Efter detta har nu devalveringen inträffat.
Helt naturligt uppstår då frågan,
hur vi böra förhålla oss, ty det är ju på
sätt och vis ett nytt läge som har uppstått.
Av vad jag här tidigare har sagt
torde framgå, att jag icke anser, att devalveringen
från samhällsekonomisk
synpunkt har så stor inverkan att vi
på grund därav behöva ändra våra planer.
Men devalveringen innebär självfallet
en viss prisstegring. Det talas mycket
om hur stor denna prisstegring kommer
att bli. Det kunna vi naturligtvis
icke avgöra nu. Gentemot dem som säga,
att de förslag till subventioner —
som jag strax skall återkomma till —
som regeringen nu framlagt, inte upphäva
hela denna prisstegring, varför det
i alla fall kommer att bli höjda levnadskostnader,
vill jag bara påpeka, att i
importen ingå även stora mängder kapitalvaror,
som den svenska industrien
inköper från utlandet och vilkas priser
icke under överskådlig tid komma att
ta sig uttryck i stegrade detaljhandelspriser
på produkterna. I importen ingå
vidare åtskilliga produktionsartiklar,
som var för sig spela en så liten roll i
hela produktionskostnaden, att en liten
prisstegring på dessa artiklar inte heller
behöver komma till uttryck i detaljpriserna
här hemma.

Men, säger man kanske, industrien
som måste betala dessa högre anskaffningspriser
måste väl på något sätt få
kompensation därför. Ja, en del av vår

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

industri blir ju väl kompenserad, eftersom
den i den mån den säljer sina varor
till länder, som ha devalverat mindre
än Sverige, får ut ett högre pris i
kronor räknat för sin export och därför
bör kunna bära sina ökade kostnader.
Vi böra därför icke göra devalveringens
inverkan på levnadskostnaderna
större än vad den i verkligheten behöver
bli. Inom regeringen äro vi övertygade
om att vi med de förslag, som vi
nu ha framlagt, skola bli i stånd att
genomföra stabiliseringen av levnadskostnaderna.

Den frågan kan naturligtvis också
ställas, vem som skall betala den prisstegring
som trots allt kommer att uppstå
för en del varor som ha inflytande
på levnadskostnaderna. Somliga säga,
helt naturligt, att konsumenterna böra
betala dessa ökade kostnader. Det betyder
i och för sig, om ingenting annat
sker, att levnadsstandarden sjunker
och att reallönerna och andra realinkomster
minska. Man bör inte förvåna
sig över om det finns människor som
göra gällande, att det vore bättre att
ta vinsterna från exportindustrien och
använda dem till att betala merkostnaderna
för importen. Även den utvägen
kan naturligtvis tänkas.

Jag tror emellertid inte att någotdera
av dessa förslag är en praktisk utväg.
Jag föreställer mig att det skulle bereda
mycket stora svårigheter att över huvud
taget kunna finna en form, varigenom
man till staten skulle kunna dra in
de mervinster som uppstå på grund av
devalveringen. Jag kan inte heller finna
att detta skulle vara nödvändigt, då ju
vårt nuvarande skattesystem innebär, att
eu stor del av merinkomsterna i alla
fall komma att inflyta till staten i form
av skatter. Vi ha dessutom bestämmelserna
om avsättning på spärrkonto. Ursprungligen
ha vi tänkt oss att systemet
med spärrkonton skulle försvinna
inom en snar framtid, men nu kanske
vi få vila på hanen och se hur utvecklingen
kommer att gestalta sig, innan vi
fatta något beslut därvidlag.

Men det är vid, måste alla erkänna,
lika uteslutet att tänka sig att konsu 4

Första kammarens protokoll 1949. Nr2''>.

menterna ensamma skulle bära de merkostnader
som bli en följd av devalveringen.
Det torde inte finnas någon som
svävar i okunnighet om att därest vi
skulle låta importprisstegringarna slå
igenom i levnadskostnaderna, så skulle
det inte finnas någon möjlighet för oss
att genomföra stabiliseringspolitiken.

Vi måste således göra något för att
trygga en fortsättning av stabiliseringspolitiken.

Det finns då många olika sätt att gå
till väga på. Särskilt i medkammaren
har diskuterats en utväg, nämligen att
vi skulle träffa ett avtal, som skulle innebära
att det bleve stabilisering, men
om priserna stege, skulle lönerna stiga
lika mycket som priserna. Det betyder
i^sak ingenting annat än att man skulle
lata priserna slå igenom och därefter
lyfta upp inkomsterna, så att det bleve
kompensation — och jag föreställer mig
full kompensation — för prisstegringarna.
Det är klart att man kan få till
stånd stabilisering på den linjen också.
Det betyder ju att levnadsstandarden
blir densamma som förut. Jag tror emellertid
för min del att det skulle bil mycket
svårt att genomföra en dylik politik.
I medkammaren medgavs, att man
väl knappast kunde tänka sig att få
statstjänarna med på en dylik överenskommelse
med mindre än att de finge
en omedelbar löneökning. Av mina erfarenheter
från tidigare förhandlingar
vet jag, att en dylik löneförhöjning åt
statstjänarna skulle dra med sig sådana
konsekvenser i form av krav på lönehöjningar
även åt andra grupper, att
de sammanlagda löneförhöjningarna
icke skulle få plats inom det utrymme,
som vår samhällsekonomi nu kan erbjuda.
Det är helt enkelt omöjligt att gå
denna väg, vilket väl inte minst bevisas
av den omständigheten, att när förhandlingarna
hade fortskridit tillräckligt
långt avstod TCO från sitt krav på en
böjning. Det måste betyda att man även
På den kanten fann att denna väg icke
var framkomlig.

Oavsett denna mycket allvarliga hake
bär den antydda linjen ytterligare en
svårighet. Om man vill tillämpa en så -

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

dan metod för stabiliseringen innebär
det nämligen, att man höjer den svenska
kostnadsnivån — låter man priserna slå
igenom och inkomsterna anpassa sig
efter den nya prisnivån, betyder detta
en ökning av det svenska näringslivets
kostnader i form av högre löner och
annat. Det är uppenbart, att om det blir
en högre pris- och kostnadsnivå i världen
och framför allt i de andra europeiska
länderna, kunna vi inte i längden
undgå att få ta denna högre kostnadsnivå.
Men nu stå vi inför den frågan,
om det är alldeles säkert, att de
prisstegringar som förekomma i dag som
omedelbara följder av devalveringen
komma att bli bestående på längre sikt.
Det veta vi ingenting om. Först och
främst kan man väl konstatera, att det
finns mycket i dessa prisstegringar som
är ren spekulation. Man försöker helt
enkelt utnyttja läget till att ta ut högre
priser, men dessa priser komma sannolikt
att steg för steg justeras nedåt igen,
vilket vi redan ha sett exempel på beträffande
åtskilliga världsmarknadsprodukter.
Det har till att börja med blivit
ett högre pris, men det har inom få dagar
sjunkit igen därför att man hade
spekulerat litet för högt.

Om det får vara fred i världen och
de olika länderna kunna fortsätta ”att
bedriva sin produktionspolitik på samma
sätt som för närvarande, kommer
detta tillstånd att medföra att varumängden
i världen alltmer växer och att vi
allt mer komma fram till en köparens
marknad i stället för en säljarens marknad.
De allt större varumängderna måste
så småningom verka tryckande nedåt
på priserna i stället för pressande uppåt.
Vi kunna därför snarast på längre
sikt räkna med en något sjunkande prisnivå
än en stigande.

Det är klart att ingen kan veta, hur
det kommer att gå, och man kan givetvis
spekulera hit och dit. Men nog blev
jag ganska road i dag när jag hörde,
att folkpartiets representant här i debatten
intog den ståndpunkten, att det
inte blir några prissänkningar. Jag
minns mycket väl den 25 maj, när herr
Bergvall stod upp här i kammaren och

med mycken kraft påpekade, att det
väl inte var så säkert, att en devalvering
skulle komma att leda till en prisstegring,
utan snarare vore väl, menade
han, en prissänkning att vänta. Han hade
partikamrater i andra kammaren som
även förde detta tal på sina läppar.

Jag menar därför att det kanske ändå
inte är så orimligt, om man ställer sig
frågande inför prisutvecklingen, ställer
sig frågande inför nödvändigheten av
att de priser, som vi nu få i själva devalveringsögonblicket,
verkligen bli bestående.
Skulle en anpassning nedåt av priserna
ske, måste det väl för oss innebära
en olycka, om vi nu genomföra
en sådan stabiliseringspolitik, som ger
oss ett par, tre procents högre kostnadsläge
än vad som är nödvändigt. Detta
är ju ingenting som på något sätt har
att göra med frågan huruvida svenska
arbetare och svenska tjänstemän inom
en snar framtid skola kunna förbättra
sina inkomstvillkor. Den saken påverkas
ju inte av detta, utan det blir bär
fråga om en fast höjning av våra kostnader.
Det är lätt att få priser att stiga,
och det är lätt att få löner att stiga, men
att pressa ned priser och löner är icke
så lätt. Har man fått en kostnadsnivå
finns det mycket som talar för att den
blir ganska bestående.

Det är därför som regeringen kommit
till den uppfattningen, att det nu är klokast
att vi vänta och se, och det är därför
vi nu lagt fram våra förslag, som gå
ut på att vi skola undvika en stegring
av levnadskostnaderna genom att använda
en del av budgetöverskottet till
subventioner. Detta gör det med all sannolikhet
möjligt för oss att genomföra
stabiliseringspolitiken efter samma linjer
som gällt under år 1949, och då kunna
vi nästa höst avgöra hur det har gått.
Om vi då fått till stånd en prissänkning,
som onödiggör en uppjustering av vår
kostnadsnivå, ha vi vunnit vårt svfte.
Skulle däremot priserna ha låst fast sig
på en högre nivå, kunna vi klara den
saken då lika bra som i dag, och vi ha
dessutom den fördelen, att vi då med
all sannolikhet ha ett ännu större överskott
i vår samhällsekonomi. Ty det är

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den

väl ändå ganska uppenbart, att om vi
kunnat förbättra vår ställning steg för
steg under ett och ett halvt år, så att vi
nu kunna börja tala om att vi närmast
ha ett överskott, då skola vi väl, när vi
möta 1951, kunna räkna med att ha ett
bra mycket större överskott.

Då bör man enligt mitt sätt att se
kunna använda tillfället till att skapa frihet
på arbetsmarknaden; jag menar den
frihet som består däri att regeringen då
icke strävar efter att få till stånd en
överenskommelse mellan de olika parterna.
I stället få vi väl försöka att liksom
nu få en bild av konjunkturutvecklingen,
försöka klargöra vilka utrymmen
det finns och tala om detta för
alla parter på arbetsmarknaden och för
jordbrukarna, samtidigt som vi ge dem
våra råd, och sedan få väl såsom naturligt
och rimligt är i ett samhälle, där
man bär en fri arbetsmarknad, de olika
parterna ta sitt ansvar för den samhällsekonomiska
utvecklingen. I ett sådant
läge är det enligt min mening mycket
lättare att komma till rätta med en kostnadsstegring,
som har orsakats av devalveringen,
samtidigt som man med
större smidighet kan genomföra de utjämningar
mellan olika grupper och inkomster,
som ha blivit nödvändiga.

Det har här sagts att man genom att
följa 1949 års plan för stabiliseringspolitiken
ett år till skulle skapa ökade
explosionsrisker. Det är min bestämda
uppfattning — och jag stödjer mig därvid
på de underhandlingar jag har deltagit
i, där jag har varit i tillfälle att
se alla de som man kallar uppdämda
krav som föreligga — att läget i detta
avseende icke blir sämre nästa höst, om
vi nu följa 1949 års linje i stabiliseringspolitiken
än om vi skulle försöka oss på
att göra vissa manipulationer, som skulle
kunna leda till höjda priser och höjda
inkomster, så väl och jämnt avvägda, att
det blir status quo beträffande levnadsstandarden.
Jag tror heller inte att det
är möjligt att genomföra den sista linjen,
och därför kanske det inte är så mycket
att tala om.

1 denna kammare har till mig riktats
den frågan, om det förslag vi här ha

ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

lagt fram är det definitiva och slutgiltiga
förslaget. Jag hade ju inte trott att
någon behövde sväva i okunnighet på
den punkten. Det är klart att det förslag,
som här är framlagt, upptar de
kostnader som vi anse i värsta fall skola
komma att belasta statskassan för subventioner
under budgetåret 1949/50,
men om det kommer en stabiliseringsöverenskommelse
till stånd, som sträcker
sig fram till den 1 januari 1951, är
det för mig alldeles uppenbart att subventionspolitiken
även skall fortsätta
under nästa budgetårs första halvår.

Man har här vidare talat om de stora
kostnaderna för subventioneringen, och
man har haft vissa funderingar om att
regeringen tydligen haft för litet reda
på sig från början. Man har påpekat att
statsministern från början talat om ett
belopp på 150 miljoner kronor om året,
men nu begär regeringen 190 miljoner
kronor för två tredjedels år. Det är väl
sannolikt att den siffra, som vi först
kommo till — 150 miljoner kronor —
var för låg. Den som vill sätta sig ner
och räkna igenom de siffror, som föreligga,
skall emellertid finna, att vad
som behövs för ett helt år för att precis
kompensera den kostnadsökning, som vi
nu kunna se, är cirka 200 miljoner kronor.
Att vi sedan ha tagit till en marginal
på ytterligare 100 miljoner kronor
för att vara på den säkra sidan ha vi
inte stuckit under stol med, men huruvida
detta belopp skall gå ut eller ej
veta vi inte — vi kunna ju hysa den förhoppningen,
att vi inte skola behöva
göra av med alla dessa pengar.

Det har i detta sammanhang gjorts
gällande, att vi inte voro beredda på
devalveringen, att vi blevo överraskade.
Det kan man säga både ja och nej till.
Men vi blevo inte överraskade på det
sättet, alt vi icke voro beredda på en
devalvering. Jag vill påpeka att kring det
sistförflutna årsskiftet hade vi inom regeringen
ingående överläggningar med
riksbanksledningen, med representanter
för det svenska näringslivet och med
representanter för ekonomiska föreningar
om denna fråga. Vid samma tidpunkt
gjordes eu djupgående utredning om

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

Sveriges ekonomiska läge i jämförelse
med andra länders. Det diskuterades
ingående vilka konsekvenser en devalvering
skulle få för vårt land. Resultatet
av alla dessa överläggningar blev
att regeringen och riksbanksledningen
voro överens om att Sverige icke skulle
devalvera isolerat, men att det med
all sannolikhet blev nödvändigt med en
europeisk devalvering gentemot dollarn.
Yi förde även den saken på tal i Paris.
Vi räknade icke bara med en organiserad
devalvering från Europas sida utan
också med att England skulle gå före
utan att tala om det för några andra.
Även den saken var övervägd och diskuterad,
och vi hade en överenskommelse
att vi skulle göra alla förberedelser som
kunde göras för att vara beredda att
med mycket kort varsel träffa ett avgörande,
om den eventualiteten uppstod
att vi skulle behöva devalvera.

Så till vida hade vi alltså gjort alla
förberedelser som över huvud taget
voro att göra. Men det var två ting som
vi inte hade lyckats klara ut. Det är ju
möjligt att de av denna kammares ledamöter,
som yttrat sig här, skulle kunnat
göra det. Det ena var att vi icke hade
kunnat utröna, om England skulle devalvera,
vilket år, vilken månad och vilken
dag det skulle hända. Det är som
sagt möjligt, att det finns folk som i
detta avseende iiro skickligare än vi,
men jag blir väl inte missförstådd om
jag säger, att jag gärna skulle vilja titta
på dem! Den andra saken, som vi inte
heller hade kunnat utröna, var hur mycket
England skulle komma att devalvera
med. Hur många länder skulle följa England?
Hur många länder skulle göra en
mindre devalvering? Skulle händelsevis
något land komma att göra en större devalvering?
Jag skulle också gärna vilja
se dem, som kunna anvisa några vägar
för att ta reda på detta.

Man får väl 1m klart för sig, att det
viktigaste när det gäller konsekvenserna
av en devalvering ju är hur stor den
blir, hur många länder som deltaga i
den och vilken grad av devalvering de
olika länderna genomföra. Det är ju
först i samma ögonblick som man vet

stabiliseringspolitiken m. m.

detta som det är möjligt att få en bild
av en devalverings verkningar. Jag tror
inte att någon kunde vara mera beredd
i detta avseende än vad vi voro.

Det har också sagts i denna kammare,
att frågan om en uppsläppning av prisnivån
och ett indexreglerat lönetillägg
borde ha diskuterats med folk på den
motsatta sidan. Jag vill påstå att det ha
vi gjort. Man har velat göra gällande,
att vi i de förberedande överläggningarna
om stabiliseringspolitiken icke talat
om någon devalvering utan agerat
som en devalvering vore utesluten. Jag
vill säga, att detta inte är riktigt. Frågan
om devalvering har varit på tal. Jag har
blivit tillfrågad av organisationerna,
hur regeringen ställde sig till den saken,
och jag bär ärligt redogjort för vår
ståndpunkt. Men samtidigt stodo vi alla
i den situationen, att vi icke kunde säga
om det blev en devalvering, när den
skulle komma och hur den skulle te sig.
Därför fanns det heller ingen möjlighet
att arbeta med olika alternativ, tv de
olika alternativen skulle ha blivit så
oändligt många.

Det är därför, tror jag, alldeles oriktigt
att säga, att regeringen blev överrumplad
i denna fråga. Jag vill inte gå
med på att vi försummat att diskutera
olika aspekter på frågan. Vi äro efter
alla förberedande diskussioner medvetna
om att den linje, som vi nu lägga
fram, är en linje som är behäftad med
många olägenheter och som man kan
göra bestämda invändningar emot — det
kunna vi göra själva också. Men jag kan
inte finna annat än att det i alla fall är
den väg, som vi böra gå, om vi vilja
försöka att fortsätta den politik, som vi
hittills fört och som har visat sig gå i
rätt riktning. Jag tror att det skulle vara
mycket oklokt att nu ge sig ut och segla
i något annat vatten.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det var med
allra största intresse jag lyssnade till
finansminister Sköld. Hans anförande

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspoliliken m. m.

gav mig belägg på vad jag redan i förmiddags
gav uttryck åt — nämligen att
regeringen var att gratulera till skiftet
på finansministerposten.

Det var mycket i finansministerns anförande
som erinrade om uttalanden
från år 1944, då man sökte åstadkomma
en enig uppfattning om a ikten av att
söka undvika kostnadshöjningar, så att
man inte i ett läge, då prisändringar
utifrån gjorde sig gällande, skulle sitta
med en för hög kostnadsnivå. Det resonemanget
byggde på realiteter. Det spelar
en oerhörd roll att i en svängande
utveckling inte alltid behöva passera de
högsta topparna och de djupaste dalgångarna.
Men hur gick det 1944? Vi
voro visserligen ense om vikten av att
hejda kostnadsökningarna och i stället
åstadkomma förbättringar i form av
sänkta priser, men då uttalades från det
håll, som finansmister Sköld nu företräder,
att det inte var så farligt med
en del mindre kostnadsökningar och att
det till och med fanns rum för åtskilliga
inkomsthöjningar utan att kostnaderna
därför behövde stiga. Man tog
med andra ord till en mycket smal marginal,
ja, man kanske helt eliminerade
marginalen och gick under den rimliga
gränsen.

När regeringen nu säger att allt är
ganska väl beställt får man en känsla
av löslig optimism. Statsrådet Skedd
verkar visserligen angelägen om att
svenska folket inte försöker sträcka fotterna
längre än skinnfällen räcker, men
jag iir litet rädd att han har den uppfattningen,
att skinnfällen är litet längre
än vad den i verkligheten är.

Skulle man gå den andra vägen, som
har skymtat här i dagens debatt, att
man åter skulle införa indexreglerade
löner iiver lag, är jag rädd för att vi få
uppleva svängningar, som vi ha ännu
sämre möjligheter att bemästra än om
man vidtar den enligt mitt tycke alltför
djärva åtgärden att ta till en subventionering
i sådan omfattning som man
här vill göra. Det är klart att man kan
ha mycket olika meningar om vad som
kan göras och inte göras, och jag kan
till nöds förstå att finansministern i det

läge, som för närvarande råder, inte vill
på allvar ta upp spörsmålet om att
åstadkomma en stagnation i utvecklingen,
utan att han faller för frestelsen att
ta till subventioner. Men vad beror det
på att man inte anser sig kunna överväga
någon annan linje? Jo, såsom jag
i mitt första anförande sade, uppenbarligen
därpå att man har kommit in i
ett läge, där man är så nära indextaket,
att man inte har någon rörlighet. Man
anser det därför inte möjligt att ta upp
ett resonemang med parterna om fortsatt
stabilisering utan subventioner.

Nu säger statsrådet Sköld, att han har
talat med organisationerna om den här
saken. Jag vet inte i vilken utsträckning
det har skett, men jag har det intrycket
— och det har jag fått av dem som äro
med i organisationernas ledning — att
något allvarligt dryftande av någon annan
utväg är subventionernas i själva
verket inte förekommit.

Min tankegång, herr talman, att det
skulle ha funnits en annan möjlighet att
komma fram än att gå denna spekulativa
subventionsväg, bygger helt enkelt
på det förhållandet, att om man är överens
om det riktiga i att genom gemensamma
ansträngningar hålla en linje,
som utgör tecken på en balanserad samhällsekonomi,
så få för den skull inte
ansträngningarna från de olika grupperna
vid en viss punkt upphöra. Om
det är viktigt att vi inte få några kostnadsökningar
och vi veta, att detta kräver
återhållsamhet från de olika grupperna,
är det uppenbart, att om det
kommer nödvändiga pressningar på prisnivån
utifrån genom en devalvering, så
uppstår ett läge, där alla borde vara intresserade
av att säga: Det där taket,
som vi satte, är uppenbarligen i nuvarande
läge för lågt — vi sitta alla i samma
båt, och vi få nu lov att se till alt
det blir en ändring, tv våra ansträngningar
att hålla det hela på rätt köl få
naturligtvis inte upphöra i ett läge, när
stormen bär fått ännu större styrka än
förut. Tvärtom uppstår det ju då ett
nytt liigc, och det bör finnas grund för
cn förhandling, med hopp om gott resultat
då det gäller grupper, som äro så

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

ekonomiskt skolade som de grupper som
det här är fråga om.

Jag skall tillåta mig en liten randanmärkning
i anledning av finansministerns
uttalande. Han vill inte gärna erkänna
att det var berättigat att nu ta
upp frågan om subventionsstockens andel
i de allmänna utgifterna. Man skulle
överhuvud taget i detta sammanhang
inte diskutera statens utgiftspolitik. Det
framstår för mig såsom ganska egendomligt,
att man skulle liålla en sådan
diskussion borta, då subventionerna utgöra
en så betydande del av de allmänna
utgifterna, vilka i sin tur naturligtvis
spela en oerhört stor roll i samhällsekonomien.

Jag tycker också att finansministern
bagatelliserar devalveringen såsom en
anledning till överväganden om en annan
politik. Det lät nästan som om han
ett ögonblick var inne på den tankegången,
att det kanske rent av var tur
att devalveringen kom, därför att den
gav oss möjlighet att komma i gång igen
med vår export och att över huvud taget
komma ifrån snedvridningen när det
gällde den internationella handeln.

Ja, om det var tur eller inte kan jag
inte säga. Möjligen var det en politisk
tur för regeringen att devalveringen
kom. Den drog till sig uppmärksamheten,
och på den kan allting skyllas.
Om regeringens allmänna ekonomiska
linjer inte hade stämt, hade man kanske
ganska snart stått inför nödvändigheten
av vissa kollationeringar, som varit
ganska svåra att göra. — Nu är det bara
att skylla på devalveringen. Men devalveringen
utgör väl i alla fall i viss mån
ett belägg på att den svenska kronans
värde inte är högre än vad devalveringen
utvisade. Och man får säga vad man
vill om hur bra vi ha det — en sak är
klar, och det är att förtroendet till vår
förmåga här i Sverige tar sig uttryck
också i värderingen av vår valuta.

Medan jag'' är inne på devalveringshistorien
vilt jag tillägga, att när man
anser att en hänvisning till att vi inte
visste om och när England tänkte devalvera
skulle vara förklaring nog till att
vi inte hade kunnat förbereda oss på

stabiliseringspolitiken m. m.

annat sätt än som skett, ger det mig anledning
till att fråga, om inte vår ekonomiska
politik sedan lång tid tillbaka
kopplats väl mycket ihop med den engelska
ekonomiska politiken. Var inte
hopkopplingen redan på samlingsregeringens
tid alltför stark? Den har naturligtvis
också haft sina fördelar. Anslutningen
till pund-sterlingområdet gjorde
att vi fingo gott om pund, men vi
•ko namn att sitta i mellanhand när det
gällde dollars. Sedan har man hela tiden
följt en linje, där man inte tycks
ha haft någon tanke på annat än att bestämmandet
av vår ekonomiska kurs liksom
försöken att fixera vår kronas värde
på den internationella marknaden äro
fullständigt avhängiga av de engelska åtgörandena.
För min del har jag svårt att
dela den uppfattningen. Jag tror att det
skulle ha varit nyttigt att på ett långt
tidgare stadium gå till ett övervägande
av de åtgärder, som höra samman med
fixerandet av vår kronas självständiga
värde.

Nu kom finansministern till den slutsatsen,
att enär ingen kunde förutspå
hur en devalvering skulle ske, borde vi
gå en försiktig väg och låta subventionerna
såsom ett slags buffert ta emot de
värsta stötarna. Längre fram torde det
vara lättare för oss att inrikta oss på en
anpassningspolitik, fotad på reella överväganden.
Det ligger naturligtvis mycket
i detta resonemang. Jag förnekar inte
detta, och jag är med långa stycken i den
tankegången. Men jag ställer frågan, om
det inte skulle ha varit möjligt att komma
till samma resultat, därest vi ställt
oss avvaktande och ännu en tid begagnat
de kryckor, som vi i mångahanda
avseenden ha fått skaffa oss, när det
gäller ekonomiska regleringar och dylikt,
men låtit bli att skaffa oss ytterligare
en del kryckor. Skulle det inte
ha varit möjligt för oss att komma in på
ekonomiska linjer, som hade omfattats
med förtroende av alla, utan att behöva
ge oss in på denna invecklade subventionshistoria? Det

har här i dag omvittnats från olika
håll, att alla äro misstänksamma mot
subventioneringar. Om vi gjorde en un -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

dersökning för att se vilka som få betala
dessa subventioner, skulle vi finna, att
det uppenbarligen är medelklassen som
här blir hårdast klämd. Subventionspolitiken
är ett led i en nivelleringspolitik
när det gäller inkomsterna. Man kan inte
komma ifrån det, och jag tycker därför
att det är ganska beklagligt med en sådan
politisk terminologi, som den herr
Åkerberg använder, när han säger att all
kritik mot subventioner är ett försök
att övervältra devalveringens bördor på
löntagarna. Vad beträffar terminologien
är det för övrigt en liten nyhet, som man
lägger märke till: man använder nu
gärna uttrycket löntagare i diskussionerna
om ekonomiska sammanhang. Men
det uttrycket .ersättes alltid med beteckningen
arbetare så snart man kommer
in i valtider.

Nåväl, kan det vara rimligt att om
dem, som nu vända sig mot subventionspolitiken,
bara för den skull säga att de
vilja övervältra bördan av devalveringen
på löntagarna? En prisförändring,
som gäller allmänna varor och som är
en följd av devalveringen, går ju ut
över aila konsumenter. Om man motsätter
sig att hela förhöjningen lägges på
en enda grupp av konsumenter, innebär
då detta att man söker övervältra bördorna
på en annan grupp? Snarare är
det väl så, att övervältringen i detta fall
sker från andra hållet; enligt propositionen
vältras väl bördorna bort från
dem som medelst subventioner skola befrias
från inverkan av prisförhöjningarna.

Herr talman! När man har varit med
länge i politiken och sett både det ena
och det andra, så märker man ju fram
på vintern när man närmar sig ett valår,
hur en stor del av den politiska verksamheten
lägges upp utifrån den synpunkten,
att man skall försöka skaffa sig
ett gott utgångsläge vid valet. .Tåg undrar
om inte en hel del av de förvanskningar
— jag tillåter mig kalla dem sä
— av fakta i vår ekonomiska politik, som
vi ha varit med om och kanske äro skyldiga
till allihop, ha kommit till därför
att det aldrig har fått övervägas tillräckligt
objektivt, under individuellt an -

svar för dem som ge råden om vad som
i ett kritiskt läge skall göras. Jag har
under de senare åren vågat förfäkta en
mening, som hårt har kritiserats. Det
har sagts att den är kärv och ovänlig
mot människorna, och detta bara därför
att jag har tillåtit mig att säga, att
det i fråga om vår ekonomi är bäst att
ta försiktiga steg, att vara på den säkra
sidan. Det är bäst att för en kort tid ta
försiktighetens obehagliga konsekvenser
och till och med att draga åt svångremmen
— ett mycket impopulärt uttryck
— för att sedan någorlunda hastigt komma
till ett bättre tillstånd igen. Det uppskattas
inte. Ja, kanhända det hela går
bra ändå. Finansministern tror det. Jag
har en mera skeptisk syn på utvecklingen.
Jag har ingalunda någon pessimistisk
uppfattning om våra möjligheter
att klara oss ur svårigheterna, men jag
tycker att vi borde vara försiktigare och
hålla en större säkerhetsmarginal än finansministern
vill att vi skola göra. Då
skulle det vara lättare att fort komma
fram.

Finansministern sade, att vi naturligtvis
måste fortsätta med subventionerna
även efter den 1 juli nästa år, om förhållandena
då skulle göra det nödvändigt,
och tilläde att vi då komma att stå
inför en ganska svår budgetär ansträngning.
Jag tror det, finansminister Sköld!
Som jag tillät mig säga i förmiddags är
det så många andra saker som vänta på
pengar, och klart är, enligt min syn på
saken, att de lättnader i konsumtionshänseende,
som vi genom subventioner
ge åt svenska medborgare, få köpas till
priset av att vi inte kunna vidtaga en
hel del åtgärder, som gälla mycket vitala
ting för oss — både i fråga om produktion
och i fråga om sociala ting m. m.
För min del — och där kanske jag ådrager
mig herr Strands onåd — säger jag
att det skulle vara bra med litet anpassning.
Nu kanske herr Strand invänder:
Den anpassningen kan herr Domö
tala om, som inte tänker på annat än
att säga till andra vad de skola göra.
Men jag vill räkna in mig själv också
bland dessa »andra». Även jag är med
och betalar skatterna.

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m

De tankegångar, som herr Strand
framför, delar jag i långa stycken — naturligtvis
icke i alla. Särskilt när det
gäller de risker som subventionerna föra
med sig tyckas vi vara ganska överens.
Men herr Strand sväljer i alla fall subventionerna,
och jag vill icke svälja

dem. Emellertid menade herr Strand att
man nog inte skulle bry sig om högern
— det var åtminstone andemeningen i
vad han sade —• därför att den alltid
målar i svart; det har den gjort många
gånger förr också. I anledning av detta
vill jag fråga: Har det inte varit så, herr
Strand, att våra svartmålningar voro
ganska bra att ha ibland? Jag tillät mig
nyss att nämna de förhållanden som
rådde år 1944, när högern talade om
de risker för penningvärdet som följde
med den inkomstpolitik man då rekommenderade
från herr Strand närstående
håll. Nu är man tillbaka i samma läge.
och nu måste vi upprepa våra varningar.
Hade inte litet större försiktighet
och kanske litet större aktgivande på
den grälla färgen i den målning, som
vi då gjorde, kunnat vara nyttig?

»Högerns djupa förståelse för en sänkning
av standarden för den grupp jag
företräder», yttrade herr Strand, om jag
inte hörde fel. Den djupa förståelsen
känner jag inte till. På vårt sätt sträva
vi efter att hindra en sänkning av levnadsstandarden.
Vi kunna måhända bekänna
oss till olika metoder för att hålla
levnadsstandarden uppe •— herr Strand
och jag — men är det rättvist att tillvita
en politisk meningsriktning som högern
att den medvetet söker sänka levnadsstandarden?
Om vi framhålla nödvändigheten
av en tillfällig åtstramning
är detta för att undvika en verklig Jcvnadsstandardssänkning
längre fram.
Måste det inte bakom detta ligga en sådan
ärlig strävan, som inte ens herr
Strand skulle behöva misstänkliggöra?

Jag återkommer ett ögonblick, herr
talman, till finansministerns proposition.
Finansministern gör där ett uttalande
om lagerhållningen, som förvånar
mig något. Herr Sköld säger att den
belastning, som uppkommit på den inhemska
försörjningen genom prisfallet

på våra exportvaror, kompenseras genom
lagerförtäringen. Hur man skulle
kunna kompensera följderna av en försämring
i det internationella marknadsläget
genom att konsumera lager, som
i regel icke äro för stora från början,
är för vanligt folk ganska omöjligt att
förstå. Det där talet om lagerhållningen,
som man har tagit till så många gånger i
de nationalekonomiska ekvationerna,
finns det nog skäl att tillfyllestgörande
förklara, om man skall förstå vad som
menas.

På tal om lager, herr finansminister,
är det inte så att det är förenat med
en viss risk att i det läge som nu råder
i världen — spänt och otrevligt när det
gäller det rent militärpolitiska men fullt
av osäkerhet också när det gäller den
vanliga ekonomiska utvecklingen — ha
lager, exempelvis av kol, som äro så
ringa som de nu äro? Den där kompensationen,
som uppnås genom lagerminskning,
har alltså satt oss i den situationen,
att vi ha knappt om kol, och den
knappheten har tvingat oss till en affär
mod Polen, som enligt min mening
ingalunda hör till de särskilt lysande
uppgörelserna.

Jag vill göra ytterligare en fråga till
finansministern innan jag slutar: Vad
menar finansministern med sitt uttalande
om skattesänkningar? I vilken
grad har man att räkna med skattesänkning,
och på vilken punkt skall den
sätta in? En upplysning om detta skulle
naturligtvis vara mycket värdefull.

Till sist, herr talman, vill jag bara ge
uttryck för den förhoppningen, att när
man skall dryfta åtgärder för att klara
en ekonomisk situation, som enligt min
mening är mycket besvärlig för landet,
skall man söka undvika att draga fram
allt för mycket som icke har direkt med
saken att göra.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först säga ett par ord om lagerförtäringen;
jag tror att herr Domö
kanske inte riktigt har tänkt sig in i den
tankegång som ligger bakom yttrandet.

Som alla veta, ökades alla lager i lan -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

det mycket kraftigt under år 1947. För
år 1948 hade vi räknat med att det skulle
bli ungefär status quo; vi hade, om jag
inte missminner mig, räknat med en lagerökning
till ett belopp av cirka 100
miljoner kronor. Det blev inte så. Det
blev i stället en ytterligare lagerökning
på 400 miljoner kronor. Det är alltså
fråga om de lager som alla enskilda företag
ha, liksom naturligtvis också staten,
i den mån staten är företagare. När
vi nu efter årsskiftet kommo in i en i
viss mån ny konjunktur, om jag så får
uttrycka mig, då den allmänna konsumtionen
upphörde att stiga och det fanns
en tendens till prisfall utifrån, så blev
följden den, att det enskilda näringslivet
bestämde sig för att tära på sina lager
och alltså inte längre hålla lagren lika
stora som förut. Det är alltså inte någon
åtgärd från statens sida, som har
lett till detta, utan det är det enskilda
näringslivet som står för ändringarna
i lagerhållningen, och det avspeglar sig,
kan man också säga, i omfattningen
av det enskilda näringslivets utnyttjande
av de importlicenser som ha blivit
beviljade.

Vad jag i propositionen har pekat på
är alltså ett faktiskt samhällsekonomiskt
förhållande, som innebär att det enskilda
näringslivet tillhandahåller varor till
omsättningen ntan att upprätthålla en
lika stor import som förut. Resultatet
blir att denna lagerförtäring motverkar
den importminskning, som kommer till
stånd. Detta får man inte alls tolka som
om vi i regeringen medvetet skulle försöka
få det svenska folket att leva av
sina lager, utan vad som ligger bakom
är en beräkning, som alldeles säkert är
ekonomiskt riktig, ifrån näringslivets
sida.

Emellertid var det egentligen för att
säga något annat jag begärde ordet. Herr
Domö hade i sitt första anförande liksom
velat göra gällande, att vi genom
subventionspolitiken minska vara möjligheter
att skaffa oss mera vägar, mera
broar, mera skolor, och i sill sista anförande
var han åter inne på den saken.
Jag vill i det avseendet bara säga att
regeringen vidhåller sin tidigare upp -

fattning, att budgetöverskottet skall användas
till skattesänkningar. Det är möjligt
att genom subventionspolitiken
skattesänkningarna icke bli lika stora
under det första året, som vi kanske annars
hade räknat med, men vår tanke är
att budgetöverskottet på lång sikt skall
användas till skattesänkningar och icke
till att finansiera andra statsutgifter.
Därför gå min åsikt och herr Domös
fullständigt isär. Jag vill icke taga av
budgetöverskottet till att skaffa oss mera
vägar och broar och skolor in. m. Sådant
måste rymmas inom våra ordinarie
statsutgifter. Och det var just denna antydning
från herr Domös sida, som gjorde
att jag i mitt första anförande sade
att det kanske är bäst att vi vänta med
att diskutera alla dessa ting tills vi få
behandla dem i ett större sammanhang
i samband med statsverkspropositionen
för budgetåret 1950/51.

När herr Domö nu frågar mig vad jag
menar med skattesänkningar, så vet jag
inte om jag behöver blotta några hemligheter.
Det är regeringens mening att
när det blir lämpligt taga bort de krisskatter,
som kommo till för att överbalansera
budgeten. Det kan emellertid
övervägas, om borttagandet av vissa av
dessa skatter i stället skall utbytas mot
sänkning av kommunalbeskattningen.
Det kan diskuteras, men regeringen vidhåller
skattesänkningslinjen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Niir vårt
land den 19 september i år nedskrev
den svenska kronans värde, så var detta
dess värre icke en frivillig åtgärd.
Den tömda valutareserven och den för
internationell konkurrens alltför höga
svenska kostnadsnivån gjorde det nödvändigt
för oss att följa Englands exempel,
låt vara att det kan diskuteras om
vi behövt göra lika stor nedskrivning
som engelsmännen. Utan en devalvering
hade exportsvårigheterna ytterligare
ökat. .lag vill erinra om att vi redan tidigare
hade måst sänka priserna på
skogsprodukter — massa och papper —
högst väsentligt och trots delta haft
svårigheter atl vinna avsiittning för vår

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

produktion. Medel hade vidare, om någon
devalvering icke företagits, saknats
för bestridande av den nödvändiga importen.
Det hade helt visst kommit att
föreligga en allvarlig risk för arbetslöshet.
För att bringa rätsida på saken hade
det blivit nödvändigt att söka minska
de inhemska produktionskostnaderna,
och det hade nog inte kunnat undgås
att också lönerna då hade kommit i farozonen.

När nu regeringen tillgripit devalvering
är detta med andra ord en formell
bekräftelse på att den av regeringen en
gång så stolt proklamerade skördetiden
var en myt; man hade sått på hälleberget,
om man över huvud taget hade
tänkt på att så, och nu stunda de magra
åren.

Devalvering är emellertid ingalunda
någon ekonomisk trollformel, som likt
ett annat undergörarmedel i en handvändning
botar vårt land från de ekono
miska bekymren. Dagens ekonomiska
debatt har ju också belyst detta.

Herr Strand har gjort vissa uttalanden
om devalveringen, och han har
ställt frågan, vilka motiv som man på
olika håll har funnit för devalveringen.
Det är väl ändå så, att samtliga, som ha
medverkat till en nedskrivning av vårt
lands valuta, därmed ha syftat till att
verkligen förbättra vårt lands situation.
Det är väl absurt att tänka sig att något
annat legat bakom tankarna på en devalvering.

Herr Strand bär vidare efterlyst huru
de, som kritisera den nu förda poliiiken,
nu handla. Han frågar: Medverka
dessa kritiker till att bygga upp barriärer
för att möta väntade svårigheter?
Jag skulle vilja svara ja på den frågan.
Skulle inte även herr Strand vilja erkänna
att våra svenska företag, d. v. s.
vårt näringsliv, ha rustat upp och strävat
efter att bli allt effektivare med åren
för att just möta svårigheter som vi kunde
vänta sedan den första efterkrigstiden
hade passerat? Har vårt näringsliv
inte visat sig vilja genomföra en fortsatt
konsolidering och föra en försiktig och
sparsam politik? Man har nu till och
med kommit därhän, att man har velat

stabiliseringspolitiken m. m.

gå in för en återhållsam investeringspolitik
inom ramen för vad en rationalisering
kan kräva. Är det inte i verkligheten
så, att det är det svenska näringslivet,
i dessa ords vidaste bemärkelse,
som ändå har lagt grunden till
de goda levnadsförhållanden som vi ha
i vårt land, goda alldeles särskilt med
blick på omvärlden?

När finansministern i sin proposition
i devalveringsfrågan talar om att utrymmet
för standardhöjningar ännu så
länge är mycket begränsat, så skulle jag
för min del vilja säga, att de nödåtgärder
och improvisationer, som regeringen
nu föreslår, åtminstone ge mig ett
belägg för att utrymmet för standardhöjningar
är så begränsat att det över
huvud taget knappast existerar. Finansministern
har själv erkänt detta, och jag
tror att de lösa prognoser, som ingå
i nationalinkomstberäkningarna, inte
kunna ge ett verkligt belägg för att det
skulle kunna finnas något överskott som
man kan börja tala om att utnyttja.

Herr statsrådet har också frågat om
devalveringens inverkan och undrat om
devalveringen ändå inte skulle komma
att förbättra vår ställning. Jag har redan
nämnt att vår konkurrensförmåga gentemot
utlandet blir förbättrad, men när
det gäller de interna förhållandena får
man väl ändå säga, att även om man nu
försöker att för konsumenterna förbättra
ställningen genom subventioner, så
måste företagen och näringslivet genom
devalveringen få en del kostnadsökningar.
Man får ökade priser, som nu inte
bli nedbragta, för råvaror och maskinell
utrustning. Det sägs ju då, att företagen
kunna taga igen dessa kostnadsökningar
genom att de i sin tur få höjda
försäljningspriser, men jag iror att
vårt näringsliv inte kommer att kunna
räkna med kompensation på denna väg,
utan att kostnadsökningarna komma att
överstiga de prishöjningar som kunna
tagas ut.

Det är emellertid en händelse som ser
ut som en tanke, att samma dag som vår
regering lägger fram sina förslag till åtgärder
som syfta till att hålla den inhemska
marknaden oberörd av devalve -

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

ringen, så har vår store föregångare i
devalveringsfrågan — England — funnit
det ofrånkomligt att samtidigt med
devalveringen föreslå åtskilliga åtgärder,
som bli mycket kännbara för de
redan mycket hårt ansatta engelska konsumenterna.
Den svenska regeringen
har tydligen som riktmärke, att den
svenske konsumenten inte skall få känna
av följderna av vår regerings tidigare
förda politik. Att produktionen arbetar
under svåra förhållanden och att
i det långa loppet vår standard är beroende
av näringslivets produktivitet är
något som i de framlagda propositionerna
inte alls föres fram. Att förbättrade
exportmöjligheter är ett ofrånkomligt
krav för att vi över huvud taget skola
kunna hålla vår standard uppe nämnes
knappast. I stället har man redan nu bekymmer
för hur man skall kunna komma
åt de eventuellt ökade vinsterna. I
propositionen talar man om — och det
har finansministern också varit inne på
i sina uttalanden i kammaren — att man
måste hålla fast vid utdelningsbegränsning
och att man måste se till att avsättningen
till spärrkonto, som man eljest
väl var på det klara med borde avskaffas
såsom hindersam för en fortsatt utveckling,
nu ånyo skall aktualiseras.
Vidare verkar ju det nu påbjudna avsteget
från den förut för beräkning av
det så kallade återanskaffningspriset
godtagna regeln i samma riktning; det
medför en utsugning av företagens resurser
och ett förtärande av deras medel.
Det blir alltså i viss mån företagen,
som få bidraga till att prisnivån
hålles nere under en viss tid.

Med ett exempel vill jag också belysa
hur oförmånligt vårt läge är genom att
vi på grund av valutabrist ha förlorat
handlingsfriheten på den internationella
marknaden och inte ha möjlighet att
köpa och sälja där vi få de största fördelarna
därav. Gentemot utlandet har
ju vår bytesbalans hitintills utvecklat
sig så — det har också handelsministern
angivit i sitt anförande — att våra exportpriser
stadigt ha fallit, medan våra
importpriser ha stigit. Förskjutningen
har skett i en för oss ogynnsam takt och

ogynnsam omfattning, och därför gäller
det för oss att försöka få detta beklagliga
förhållande tillrättalagt. Men jag
frågar: År det möjligt att nu, med den
bundenhet i vår ekonomi som vi få fortsätta
med, få ett tillrättaläggande på
denna punkt? Vi se nu hur vi i de senast
uppgjorda handelsavtalen ha blivit
bundna till våra förutvarande handelspartner,
och ändå hade man väl hoppats
att den vidgade handeln med länderna
västerut skulle kunna göra det möjligt
att komma ifrån detta.

De beräkningar, som jag har hört anföras
rörande förhållandet mellan export
och import i vårt varuutbyte, skulle
ge vid handen att vi med Förenta staterna
skulle ha ett utbytestal av 133.
Med England skulle vi ha ett utbytestal
som var något oförmånligare, nämligen
114, men med Polen, där vi nu binda
oss för att köpa kol, som är en så betydelsefull
kostnadsfaktor för vårt näringsliv,
är bytesförhållandet 73, och jag
vet inte om det inte rent av har förskjutit
sig ytterligare, ty det är ju så
att vi i det sist uppgjorda handelsavtalet
inte få bättre priser för våra varor, medan
vår partner har tillskansat sig en
väsentlig ökning av sina försäljningspriser.

Jag menar, att en fullständig redovisning
av läget även i detta avseende
hade krävts, och jag vill därvid framhålla
nödvändigheten av att upplysning
bringas även till folkets bredare lager.
Men då gäller det att verkligen klara
ut, vad devalveringen innebär och i vilken
belägenhet vi befinna oss.

Riksdagen anslog ju i våras stora belopp
för en propaganda och informationsverksamhet
i ekonomiska frågor,
och statsrådet Andersson har fått sig
detta betydelsefulla uppdrag anförtrott.
Ilan leder en kommitté, i vilken det sitter
representanter för både arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationerna.
Man hade väl kunnat vänta sig, att denna
kommitté hade kommit fram med en
verkligt klarläggande upplysning. Nu
ha vi fält i vår hand en upplysningsskrift,
som tydligen har spritts under
de sista dagarna och som skulle syfta

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska

till vad jag menar är av så stor vikt.
Men jag frågar mig, om verkligen svenska
folket i denna lilla skrift, där det
skall inhämta sitt vetande, fått den fullständigt
klarläggande orientering, som
är så betydelsefull.

Jag skall ta upp några punkter i
skriften och börjar med följande: »Varuförsörjningen
är ju i de flesta fall
ändå någorlunda hygglig. Och bättre
ser den ut att bli.»

Jag skulle vilja fråga: Gör den verkligen
det? Innebär inte devalveringen
ett bevis för att vår försörjning håller
på att bli sämre?

Här står vidare: »Men vi kan ändå
inte höja vår standard mera avsevärt
förrän vi fått bättre ordning på våra
affärer med utlandet.»

Ja, finansministern säger ju själv att
det rör sig om 1 ä 2 procent. Även om
det skulle vara så lyckligt vore det väl
bäst att ej tala om någon »mera avsevärd»
höjning av standarden i det sammanhanget.

Här frågas vidare: »Varför är exporten
så liten?» Jo, säger man, därför
att hemmamarknaden har lagt beslag
på en ökad del av vår produktion, och
detta beror på en rekordartad byggnads-
och anläggningsverksamhet, omfattande
maskinanskaffning, höjd standard
och folkökning, och så talas det
om hur mycket hemmamarknaden tar
i anspråk av vår produktion under
1948/49, jämfört med 1937. Men hade
det inte varit riktigast att tala ett rent
språk, att tala om att vi hittills levat
över våra tillgångar och att det för att
få upp exporten gäller att minska vår
konsumtion? Det tror jag det svenska
folkel hade förstått. Men nu har saken
behandlats så knapphändigt och uttryckts
på sådant sätt, att man nästan
måste vara riksdagsman för att kunna
förstå den.

Sedan finner man ett avsnitt om devalveringen.
Jag undrar emellertid om
det är begripligt för vanligt folk och
om det inte rent av är missledande. Här
står att devalveringen har givit Sverige
liksom många andra länder »en chans
att tjäna mera dollar genom export till

stabiliseringspolitiken m. m.

USA». Kanske man kan läsa mellan raderna,
att devalveringen skulle ge vissa
chanser i denna riktning, men annars
är det väl på det sättet, att vi måste
sänka våra priser, och genom att sänka
våra priser få vi ju in mindre dollar.
Jag kan förstå att tolkningen kan
bli den, att man kan hoppas på att efter
hand få en större marknad och att
vi genom att skicka ut större mängder
varor skola få in mera dollarvaluta, men
faktum är dock att vi måste sänka våra
priser i dollar.

Så talas det om att importen blir dyrare,
och så kommer konklusionen, där
det svenska folket skall läsa ut vad den
verkliga innebörden av devalveringen
är: »Om det skulle bli mera märkbara
stegringar i priser och kostnader inom
landet, minskas förbättringen i vår konkurrenskraft
i motsvarande grad. Det
är därför desto viktigare att den ekonomiska
stabiliseringen i görligaste mån
vidmakthålles.»

Jag är övertygad om att även om gemene
man läser detta åtskilliga gånger,
förstår han ändå bra litet av det hela.
Jag tror att man får tala om det i helt
ordalag än man här gör.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i detta ämne, men jag tror att statsrådet
Andersson har en verkligt stor uppgift
i att för alla och envar klargöra,
vad saken gäller.

Herr talman! Jag skall fortsätta med
att framhålla, att vi för näringslivets
del behöva en produktionsvänlig politik,
så att vi kunna höja produktionsresultatet.
Det har stigit under sista tiden,
men det behöver höjas ytterligare,
och detta är den enda vägen för att få
en förbättring i vårt lands ställning.
Regleringar och konstlade ingripanden
från statens sida motverka en sådan
utveckling, och för min del befarar jag,
att den väg, regeringen nu slagit in på,
kommer att tvinga fram ytterligare regleringar
eller i varje fall försvåra avvecklingen
av de ännu bestående. Från
dessa synpunkter är det därför betänkligt,
när regeringen nu föreslår, att man
skall gå in för en mera allmän subventionspolitik.
Redan av rent ekonomiska

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

principer måste det vara förkastligt att
subventionera vissa varor, som stigit i
pris, för att behålla en oförändrad prisnivå;
därigenom dämpas ju inte efterfrågan.
En enkel prisbildningslära säger
däremot, att höjes priset på en vara,
leder detta till en minskad konsumtion
och därmed när det gäller importvaror
till ett minskat behov av främmande
valuta.

En allmän subventionspolitik innebär
inte heller något annat än ett försök att
lyfta sig själv i håret; pengarna för
subventionerna måste tagas ifrån något
håll. Inkonsekvensen i regeringens politik
belyses också av att riksdagen i våras
nödgades gå med på konsumtionsskatter
för att hålla tillbaka efterfrågan
och få ett budgetöverskott. Nu på hösten
lägger man om kursen helt och
hållet. Nu subventionerar man bort de
skatter, som lades på i våras; det budgetöverskott,
som då ansågs vara så
nödvändigt för att motverka inflationen,
är man alltså på väg att helt eliminera,
och motivet för den elimineringen
är också att motverka inflationen.
Jag tycker det verkar ganska egendomligt,
att åtgärder som man vidtar
med sex månaders mellanrum kunna få
så helt olika verkan.

För min del kan jag inte se hur man
med de föreslagna åtgärderna skall ha
utsikt att komma ur det svåra läge som
man nu befinner sig i. Det recept som
man framlägger fruktar jag kommer att
visa sig vara ett Döbelnrecept, ett recept
som innebär att den medicin, man ordinerar,
visserligen gör patienten bra i dag
men i morgon sjufalt värre.

I propositionen talar finansministern
om möjligheterna av en prissänkning på
världsmarknaden och att det därför gäller
att i avvaktan på denna prisreduktion
hålla den svenska marknaden intakt.
Men den sakliga grunden för denna
politik preciseras inte närmare. Finansministern
har varit inne på den
här i debatten, men den är i propositionen
angiven endast på det sättet, all finansministern
»inte anser det uteslutet»,
att de prissänkningstendenser på världsmarknaden,
som gjort sig gällande un -

der det senaste året, skola visa sig vara
av sådan styrka, att de även fortsättningsvis
komma att göra sig gällande,
om än tillfälligt avbrutna till följd av
valutadevalveringarna.

Jag vill till detta säga, att jag hyser
stora farhågor för att samma inflationstendens,
som man här gör så stora ansträngningar
för att motverka, också
kommer att uppträda i andra länder och
pressa priserna i höjden. Vi ha visserligen
sett, att under den senaste tiden
vissa priser ha börjat gå tillbaka; i våras
och i somras gingo exempelvis bränslepriserna,
d. v. s. olje- och kolpriserna,
icke oväsentligt ned. Men denna prisnedgång
har nu stannat av, och i stället ha vi
fått se en än större prisstegring. På samma
sätt förhåller det sig på flera områ den.

Jag fruktar att de förhoppningar,
som man nu bygger så mycket på, skola
komma att visa sig vara ohållbara och
inte gå i uppfyllelse, och jag frågar mig,
hur vår ställning då kommer att bli.
Man hoppas visserligen, att det framemot
denna tidpunkt nästa år skall ha visat
sig, att produktiviteten ökats och att
priserna ha gått tillbaka. Men om priserna
inte ha fallit, vad kommer då att
ske? Blir inte vårt läge då mycket sämre
än vad det är nu? Har man inte nu
ett bättre utgångsläge för att ta itu
med de svårigheter, som möta oss, än
vad vi komma att ha vid den tidpunkten?
Då blir det gap, som skall fyllas,
kanske mycket större än vad det nu är.

Vi ha av de förutsägelser, som regeringen
tidigare gjort på det ekonomiska
området, blivit ganska allvarligt brända
under de senaste åren. Jag vill inte
underlåta att något rekapitulera hur subventionspolitiken
tidigare har utvecklat
sig.

Niir den svenska kronans värde för
tre år sedan skrevs upp, motiverades
detta bland annat med angelägenheten
av att då underlätta importen — exportens
intressen kommo då i andra hand
— och med all man ville motverka en
uppåtgående prisrörelse främst i Amerikas
förenta stater. Trots uppskrivningen
ansåg sig regeringen hösten 1946
tvungen att motverka prisstegringen på

Nr 25.

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Kungl. propositioner ang. den ekonomiska stabiliseringspolitiken m. m.

några av de stora importartiklarna, bomull
och hudar, och man genomtvang
subventioner för detta ändamål. Man
underströk därvid att det bara var fråga
om extraordinära förhållanden och
tillfälliga åtgärder och att världsmarknadspriset
sannolikt snart skulle gå ned
igen. Regeringen har emellertid därefter
år från år återkommit till riksdagen med
begäran om ytterligare medel för subventioner,
och priserna ha fortsatt att
stiga — men hela tiden bär det bara
talats om »tillfälliga åtgärder». Subventionerna
av läder ha t. ex. tidvis varit
så stora, att de uppgått till hälften av
det faktiska importpriset. Hur man någonsin
skall komina ifrån en sådan
snedvridning, har jag svårt att fatta.

När regeringen i våras återkom i subventioneringsfrågan,
framförde den förutom
tillfällighetsargumentet även den
motiveringen, att utan subventioner
skulle socialstyrelsens levnadskostnadsindex
stiga på ett sådant sätt, att stabiliseringspolitiken
kom i fara. Det rörde
sig då om ungefär en halv enhet i index.
Den kritiska punkten för levnadskostnadsindex,
där 8 procents ytterligare
dyrtidstillägg för statstjänstemännen
m. fl. utlöses, nås om indexet stiger med
1,84 enheter. Regeringen har nu räknat
med att genom de föreslagna subventionerna
skulle en indexstegring på 2,5 enheter
neutraliseras. Det är onekligen lågt
till taket i vårt indextänkande land.
Skulle regeringens antaganden om utvecklingen
på de internationella marknaderna
slå slint, fruktar jag att den
sista villan blir värre än den första. Då
ha vi fått subventioner, men samtidigt
ha lönerna också kommit i rörelse. Över
huvud taget är det sorgligt, att indexregleringarna
så ha vuxit sig fast i vårt
samhälle att varje prisbildningsfråga
måste sättas in i sitt indexmässiga sammanhang.
Jag tror att vi — ju förr dess
hellre — måste försöka komma hort från
detta indextänkande och komma över
till friare förhållanden.

Det har för övrigt under debatten sagts
ifrån att man inser detta, och nu hoppas
man bara att det även skall kunna bli
genomfört i verkligheten.

Ja, herr talman, jag har förut understrukit
att det väsentliga är produktiviteten.
För att skapa gynnsamma betingelser
för en produktivitetsökning är det
också nödvändigt att vi under de kritiska
år, som vi ha att möta, leva sparsamt.
Staten bör härvid föregå med gott
exempel och föra en sparsam och allmänt
återhållsam ekonomisk politik. Någon
ekonomisk jordmån för personalkrävande
ämbetsverk med tyngdpunkt
på regleringar och registreringar finns
det helt visst inte, och det kommer inte
heller att finnas utrymme för några kostnadskrävande
reformer. I de propositioner,
som vi nu efter hand skola gå att
behandla och som skola remitteras i
dag, finner jag emellertid inte några uttryck
för någon strävan att vid sidan av
de subventionsåtgärder, som man föreslår,
gå in för en sådan politik. Det
hade dock varit på sin plats med hänsyn
till de subventionsåtgärdernas karaktär
och omfattning.

Herr talman! Med det jag nu har anfört
har jag velat angiva mina betänkligheter
mot de förslag till åtgärder, som
nu äro framförda, och mitt beklagande
av att vi ha kommit i en situation, då
sådana åtgärder över huvud taget skola
behöva komma i fråga.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner,
nr 215 och 217 till statsutskottet
samt nr 216 till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 380,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

Onsdagen den 26 oktober 1949.

Nr 25.

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 381, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken; och
nr 382, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.