1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1949:24)

RIKSDAGENS

LHU

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 24

17—18 oktober.

Debatter m. in.

Måndagen den 17 oktober. Sid.

Minnesord över herr Johansson, Johan Bernhard ................ 3

Interpellationer:

av fru Svenson ang. villkoren för fria resor för husmödrar .... 4

av herr Näsgård ang. den religiösa mötesfriheten ............

av herr Sunne ang. den svenska flyktingspolitiken ............

av herr Nordenson ang. tillämpningen av den s. k. återanskaff ningsprisprincipen

...................................... 7

av herr Wehtje ang. utarbetandet av en svensk frilista.......... 8

Samlliga avgjorda ärenden in. in.

Måndagen den 17 oktober.

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning .... 3

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 24.

4 Öl

Måndagen den 17 oktober 1949.

Nr 24.

Måndagen den 17 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Den 4 sistlidne
september avled ledamoten av denna
kammare Johan Bernhard Johansson
i Fredrikslund. Han representerade Kronobergs
och Hallands län och bevistade
i år sin 34 :e riksdag.

Redan i unga år anförtroddes honom
offentliga uppdrag, och under hela sin
fortsatta levnad ställde han sig till förfogande
och tjänade inom olika institutioner
vårt samhälleliga arbete. Grundlighet
och plikttrohet var för honom en
naturlig inställning, och jag tror vi
måste alla erkänna, att hans stora erfarenhet
och sunda omdöme var en värdefull
tillgång, som vi med beundran och
tacksamhet måste giva vårt varmaste erkännande.

Vi lysa frid över den gedigne och
gode kamratens minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Upplästes och lades till handlingarna
två från justitiedepartementet ankomna
protokoll, så lydande:

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 22 september 1949.

Till justitiedepartementet hade den 20
september 1949 från länsstyrelsen i Kronobergs
län inkommit fullmakt för godsägaren
Widar Stener, Björnhult, Falkenberg,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgälds -

kontoret, framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Protokoll hållet inför statsrådet
och t. f. chefen för justitiedepartementet
Quensel den 7 oktober
1949.

Till justitiedepartementet hade den 5
oktober 1949 från länsstyrelsen i Västerbottens
län inkommit fullmakt för ombudsmannen
Helmer Persson, Luleå,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför t. f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Här skulle antecknas, att herr Stener
utsetts att inträda såsom ledamot av
kammaren i stället för avlidne ledamoten
Johan Bernhard Johansson samt
herr Helmer Persson att inträda såsom
ledamot i stället för herr Linderot, vilken
avsagt sig riksdagsmannabefattn
ingen.

Herrar Stener och Ilelmer Persson
infunno sig och intogo sina platser i
kammaren.

Nr 24.

Måndagen den 17 oktober 1949.

Interpellation ang. villkoren för fria resor för husmödrar.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
fullgörande av offentligt uppdrag i utlandet
beviljades dels herr von Heland
för tiden till och med den 9 nästkommande
november, dels ock herr Bergvall,
fru Lindström samt herrar Andrén,
Undén och Sandler för den tid, under
vilken de på grand av ifrågavarande
uppdrag vore förhindrade att deltaga i
riksdagsarbetet.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad hemställa om ledighet
från riksdagsmannauppdragets fullgörande
tills vidare.

Malmö den 14 oktober 1949.

Anton Sjö.

Riksdagsman Anton Sjö, Malmö, vårdas
sedan 24 juli 1949 å medicinska
kliniken, Malmö allmänna sjukhus för
kärlsjukdom och är på grand av denna
sjukdom tills vidare förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, vilket härmed
intygas.

Malmö den 12 oktober 1949.

Edvard Ljungberg.

T. f. lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Upplästes följande skrivelse från fullmäktige
i riksbanken:

Till riksdagens talmän.

Under hänvisning till § 70 mom. 1
riksdagsordningen få fullmäktige i riksbanken
härmed anmäla, att statsrådet
David Hall, vilken den 30 maj 1947 valdes
till fullmäktig för valperioden 1947
—1950, i och med sin utnämning till
statsråd den 30 juni 1949 frånträtt uppdraget
att vara fullmäktig i riksbanken.

Stockholm den 13 oktober 1949.

Å fullmäktiges vägnar:

Conrad Jonsson.

Gunnar Olsson.

Med anledning härav beslöt kammaren,
att val av en fullmäktig i riksbanken
jämte en suppleant för denne skulle
anställas; och uppdrog kammaren
verkställigheten härav åt de vid detta
riksmöte av kammaren redan tillsatta
valmän och suppleanter för utseende av
riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter. Åt dessa valmän
och suppleanter uppdrogs jämväl
att, därest vid det sålunda bestämda valet
skulle till fullmäktig utses någon av
de utav riksdagen valda suppleanterna
för fullmäktige, välja ytterligare en
suppleant.

Interpellation ang. villkoren för fria resor
för husmödrar.

Fru SVENSON erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Rätten till
fria resor för husmödrar är förutom vissa
inkomst- och förmögenhetsgränser
beroende av antalet barn. Enligt den senaste
kungörelsen, utfärdad i april detta
år (SFS 1949: 137), må avgiftsfri
resa medgivas »husmoder med minst två
hemmavarande barn, av vilka intetdera
det år resan företages uppnår högre ålder
än 14 år». Detta är huvudregeln,
från vilken emellertid undantag kan göras
på vissa närmare angivna villkor.
Det heter nämligen i kungörelsen att
»annan husmoder må av husmoderssemesternämnd
medgivas avgiftsfri resa,
därest hon på grund av stor arbetsbörda
eller klenhet anses vara i särskilt behov
av vila och rekreation».

Denna sistnämnda bestämmelse har
fram till våren 1949 tolkats och tillämpats
på ett sätt, som tillfredsställt rimliga
anspråk på rättvisa gentemot särskilt
äldre och åldrande husmödrar,
vilka icke längre ha minst två hemmavarande
barn under 15 år. Det väckte
därför allmän uppmärksamhet när socialstyrelsen
i sina senaste »Råd och anvisningar»
i anledning av riksdagens
beslut om ändrade inkomst- och förmögenhetsgränser
m. m. förordade en avsevärt
restriktivare tillämpning av bestämmelsen
om möjligheterna att få dispens

Måndagen den 17 oktober 1949.

Nr 24.

Interpellation ang. den religiösa mötesfriheten.

för tvåbarnsregeln för fri resa till enskilt
ordnad semestervistelse. Socialstyrelsen
förklarade helt kategoriskt att dylika
resor icke kunde, hur ömmande
omständigheter som än förelågo, beviljas
de husmödrar, som icke längre hade
minderåriga barn kvar i hemmet. Detta
uttalande synes mig bestämt strida mot
vad som uttryckligen säges i författningen
om att husmödrar med stor arbetsbörda
eller klen hälsa skola äga rätt
till fri resa — förutsatt att den beskattningsbara
inkomsten icke överstiger
maximigränsen — även om antalet hemmavarande
minderåriga barn icke är
två. Därtill kommer den omständigheten
att äldre husmödrar skulle komma att
placeras i en sämre ställning än som
enligt min mening kan anses rättvist.

Socialstyrelsens åtgärd förefaller
märklig även ur den synpunkten att
den här diskuterade undantagsbestämmelsen
har precis samma lydelse i den
nya kungörelsen som i den gamla. Enligt
min mening kan det icke innebära
annat än att socialstyrelsens restriktivare
tolkning saknar stöd i författningen
eller också att denna tolkats och tilllämpats
på ett felaktigt sätt under flera
år, vilket senare antagande dock synes
mig föga rimligt. Något stöd för sin senaste
tolkning förefaller mig socialstyrelsen
ej heller kunna hämta ur chefens
för socialdepartementet uttalande i propositionen
om fria resor m. m. till årets
riksdag eller ur statsutskottets utlåtande
i anledning härav. Departementschefen
förordade sålunda, att gällande bestämmelser
skulle bibehållas så vitt anginge
barnens ålder, vårdarresor och bortovarons
längd samt det s. k. tvåbarnsvillkoret
vid husmodersresor. Utskottet och
riksdagen anslöt sig i dessa avseenden
till departementschefens uttalande.

Även i ett annat avseende har socialstyrelsens
nyaste tolkning av bestämmelserna
medfört en föga önskvärd begränsning
av de fria resorna. Det förekommer
icke sällan att en äldre iinka
sköter hushållet åt sin mflg och dotter,
då denna har förvärvsarbete utom hemmet.
Tidigare har semesternämnderna
kunnat bevilja mormodern dispens från

tvåbarnsregeln för erhållande av fri resa
till enskilt ordnad semestervistelse såsom
till övriga barn eller andra släktingar.
Med de direktiv socialstyrelsen
utfärdat rörande tolkningen av begreppet
husmor är detta icke möjligt. Det
synes mig vara nödvändigt att även på
denna punkt återgå till tidigare tillämpning,
som gav husmoderssemesternämnderna
möjligheter att ta hänsyn till de
enskilda fallen.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande frågor:

Anser herr statsrådet att den tolkning,
som socialstyrelsen föreskrivit av bestämmelserna
om undantag från tvåbarnsvillkoret
för erhållande av avgiftsfri
resa för husmoder till enskilt ordnad
semestervistelse och av begreppet
husmor, överensstämmer med gällande
kungörelse?

Om så icke skulle vara fallet, vill
statsrådet medverka till en återgång till
tidigare tilämpning av nämnda bestämmelse? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. den religiösa mötesfriheten.

Ordet lämnades härefter till herr NÄSGÅRD,
som yttrade: Herr talman! Att mötesfriheten
är starkt beroende av myndigheternas
mer eller mindre välvilliga
tolkningar av de författningsbestämmelser
som finnas ställdes i en hjärt belysning
genom den uppmärksammade händelse
som utspelades i en stad i sydöstra
Sverige sistlidna sommar. Pingstvännerna
begärde tillstånd att anordna
offentliga tältmöten i staden under tiden
2—14 augusti. Magistraten lämnade
tillstånd för högst åtta dagar samt föreskrev
inskränkningar i fråga om tiden
för varje möte. Kvällsmöte skulle t. ex.
vara avslutat senast kl. 21 och under
högmässogudstjänst skulle inga sammankomster
få äga rum. Beslutet överklaga -

Nr 24.

Måndagen den 17 oktober 1949.

Interpellation ang. den religiösa mötesfriheten.

des hos vederbörande länsstyrelse, som
emellertid fastställde detsamma. Först
efter besvär lios Kungl. Maj :t upphävdes
beslutet och det begärda tillståndet bär
sedan beviljats i full utsträckning.

Ovannämnda magistratsbeslut är icke
en enstaka händelse. I samma stad ha
pingstvännerna, enligt uppgift, vid tidigare
tillfällen förelagts liknande villkor
utan att överklagande skett. Andra frikyrkliga
riktningar ha gjort samima erfarenheter.
Liknande inskränkningar ha
även förekommit på andra håll. Att magistraten
icke handlat i strid med gällande
rättsregler framgår därav att länsstyrelsen,
som bär tillgång till erforderlig
juridisk och administrativ sakkunskap,
icke fann skäl göra ändring i beslutet.
De administrativa myndigheterna, magistrat,
polis och länsstyrelse, synas vara
utrustade med så vidlyftiga befogenheter
i fråga om offentliga sammankomster,
att hela mötesfriheten kan sägas vara
anförtrodd i deras vård. I fall omdömet
klickar, som i detta fall, blir rena godtycket
rådande.

Gällande lagstiftning angående allmänna
sammankomster över huvud taget innefattas
dels i 10 kap. 15 § strafflagen
(numera överförd till särskild lag) och
dels ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868. Varken nämnda lagparagraf
eller ordningsstadgan för rikets
städer berör direkt den religiösa mötesooh
församlingsfriheten. Denna anses
närmast vara reglerad genom förordningen
den 11 december 1868 angående
särskilda sammankomster för andaktsövning,
vilken på sin tid ersatte en tio
år tidigare i samband med konventikelplakatets
upphävande utfärdad förordning
och endast på mindre väsentliga
punkter skiljer sig från sin föregångare.
1868 års förordning innehåller
bl. a. en föreskrift att sammankomst å
tid, då allmän gudstjänst i församlingen
förrättas, ej må äga rum så nära det
ställe, där gudstjänsten hålles, att denna
eller ordningen därvid störes. Vidare
stadgas att om någon, som ej är präst eller
enligt kyrkolagen berättigad att offentligen
predika, uppträder vid dylik
sammankomst såsom lärare med and -

liga föredrag, som anses leda till söndring
1 kyrkligt hänseende eller förakt
för den allmänna gudstjänsten eller eljest
till undergrävande av religionens
helgd, ankommer det på kyrkorådet att
förbjuda honom att i berörda egenskap
vidare uppträda inom församlingen.

Dessa bestämmelser äro enligt dissenterlagskommitténs
nyligen avgivna betänkande
fortfarande i kraft, ehuru det
inte torde vara vanligt att de numera
tillämpas. De vanligast förekommande
inskränkningarna torde grunda sig på
särskilda ordningsföreskrifter, vilka i
anslutning till förenämnda ordningsstadga
beslutats av länsstyrelsen på förslag
av stadsfullmäktige.

Dissenterlagskommittén föreslår i sitt
betänkande den 21 maj 1949, att förordningen
den 11 december 1868 skall upphävas
och ersättas med ett par paragrafer
i de sakkunnigas förslag till religionsfrihetslag.
Enligt den första paragrafen
skall envar äga, utan andra hinder
än dem som följa av denna eller annan
lag eller laga stadga, fritt bekänna
och utöva sin religion. Den andra paragrafen
lyder som följer: »Det stånde ock
envar fritt att med andra sammansluta
sig och sammankomma för religiös gemenskap
och verksamhet.»

Såvitt en lekman kan finna skulle detta
förslags antagande icke medföra någon
väsentlig ändring beträffande de befogenheter,
som administrativa myndigheter
nu ha att med stöd av särskilt utfärdade
ordningsföreskrifter inskränka
mötesfriheten. Det skulle fortfarande
kunna inträffa, att en magistrat förbjuder
en religiös sammanslutning att hålla
en friluftsgudstjänst under högmässotid
under det att ett tivoli tillätes att slå upp
sina bopålar i omedelbar närhet av kyrkogården.

Den av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 22 september innevarande
år igångsatta utredningen angående
översyn av ordningsstadgan för rikets
städer och därmed sammanhängande
spörsmål synes av direktiven att döma
icke beröra den religiösa mötesfriheten.

Måndagen den 17 oktober 1949.

Nr 24.

Interpellation ang. den svenska flyktingspolitiken.
Interpellation ang. tillämpningen av den s. k. återskaffningsprisprincipen.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställa följande fråga:

Kan man förvänta att frågan om den
religiösa mötesfriheten fages upp till behandling
i samband med dissenterlagskommitténs
förslag till religionsfrihetslag? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. den svenska flyktingspolitiken.

Herr SUNNE fick nu ordet och anförde:
Herr talman! För någon vecka sedan
ha myndigheterna börjat tillämpa
ett ändrat förfaringssätt för avvisning
av flyktingar, som i smärre båtar komma
till den svenska kusten. Det nya förfaringssättet
har utlöst en betydande
diskussion bland allmänheten och i
pressen och trots att det är tydligt att
personer som av politiska orsaker flytt
från sitt land få asyl i Sverige har det
ifrågasatts, huruvida vi fortfarande tilllämpa
denna humana flyktingspolitik,
som förts under de sista åren. Det är
då av vikt, att från regeringshåll utförliga
uppgifter lämnas om principerna
för vår flyktingspolitik och särskilt om
orsakerna till det nya förfaringssättet,
så alt diskussionen kan utgå från riktiga
förutsättningar. Jag anhåller därför
om kammarens tilltsånd att få interpellera
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
och till honom rikta
följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en framställning rörande principerna
för den flyktingspolitik, som nu föres,
och därvid särskilt lämna uppgifter om
det nya förfaringssättet för avvisning
av flyktingar?

Även detta spörsmåls framställande
medgavs av kammaren.

Interpellation ang. tillämpningen av den
s. k. återskaffningsprisprincipen.

Ordet gavs härefter till herr NORDENSON,
som yttrade: Herr talman! Allt sedan
priskontrollen infördes 1939 har den
s. k. återanskaffningsprisprincipen tilllämpats
vid den prisreglerande verksamheten.
Principen innebär att, om
återanskaffningskostnaden för något varuslag
ändras, detta får medföra motsvarande
ändring i försäljningspriserna.
Principen har gällt även i fråga om priserna
på befintliga varulager, som alltså
fått höjas utan hinder av att inköpen
må ha skett till lägre priser. Å andra
sidan förutsätter principen — och
den följdes bl. a. vid kronapprecieringen
sommaren 1946 — att vid de aktuella
inköpsprisernas nedgång avsättningspriserna
skola reduceras även vid försäljning
ur lager, som inköpts till högre
priser än de aktuella.

Efter den i mitten av september månad
i år genomförda devalveringen anhöll
priskontrollnämnden, att Ivungl.
Maj :t ville meddela, huruvida och i vad
mån deprecieringen av den svenska kronan
föranledde ändring eller komplettering
av de hittills tillämpade reglerna
för priskontrollen. Denna framställning
föredrogs sedermera på herr statsrådets
anmodan inför den förhandlingsdelegation
för direktiv för priskontrollen,
som enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden
den 10 och 17 december 1948 tillkallats
för att överlägga rörande mera
definitiva grunder för den prisreglerande
verksamheten, avsedda att ersätta nu
gällande provisoriska riktlinjer för priskontrollen.

Delegationens samtliga i beslutet deltagande
ledamöter, representerande såväl
det enskilda näringslivet som konsumentkooperationen
och landsorganisationen,
enade sig därvid om följande
uttalande:

»Den hittills tillämpade återanskaffningsprisprincipen
bör liksom hittills
vara vägledande vid priskontrollen. En
värdestegring å inneliggande normala lager
är icke någon vinst. Ett frångående

Nr 24.

Måndagen den 17 oktober 1949.

Interpellation ang. utarbetandet av en svensk frilista.

av principen skulle medföra kapitalförbrukning.
»

Härtill gjorde dock företrädarna för
kooperationen och landsorganisationen
det tillägget, att återanskaffningsprisprincipen
måste bli vägledande på lång
sikt men att genom devalveringen inträtt
en situation, som kunde göra det
nödvändigt att under en viss övergångstid
avvika från denna princip, efter
priskontrollnämndens bedömande från
fall till fall.

Däremot anförde företrädarna inom
delegationen för det enskilda näringslivet
att det icke kunde bli fråga om ett
temporärt frångående av återanskaffningsprisprincipen
men att vissa undantagsfall
kunde uppkomma där en bedömning
från fall till fall kunde vara nödvändig.

I anledning av delegationens uttalande
lät herr statsrådet sedermera kalla
vissa ledamöter av delegationen jämte
ett antal utomstående sakkunniga till
överläggningar i frågan. Även därvid förelåg
enighet om att återanskaffningsprisprincipen
utgjorde den ur företagsekonomiska
synpunkter enda riktiga metoden
för prissättningen. Tillägg gjordes
dock även nu av kooperationens och
landsorganisationens representanter, att
devalveringen i vissa undantagsfall kunde
föranleda ett temporärt frångående
av principen.

Genom beslut den 7 oktober fann sig
Kungl. Maj:t under åberopande av de
exceptionella förhållandena efter devalveringen
böra lämna de prisreglerande
myndigheterna bemyndigande att under
innevarande år göra avsteg från återanskaffningsprisprincipen,
i den mån därigenom
prishöjningar på viktiga konsumtionsvaror
kunde hindras utan att
vederbörande producenters eller återförsäljares
behöriga intressen åsidosattes.

Formuleringen av Kungl. Maj:ts beslut
ger utrymme för mycket olika tolkningsmöjligheter.
Från näringslivets sida
anser man — inte minst med hänsyn
till den principiella enighet som
rådde vid de förhandlingar som föregingo
beslutet — den tolkningen vara

naturlig, att priskontrollnämnden allenast
i ytterst begränsade undantagsfall
äger göra avsteg från återanskaffningsprisprincipen.
Risk föreligger emellertid
för att denna uppfattning icke kommer
att delas av de administrativa myndigheter
som ha att följa de nya direktiven.
Den tendens att uppskjuta för näringslivet
viktiga prisavgöranden, som
under de senaste dagarna gjort sig gällande,
bestyrker detta antagande.

Ett frångående av återanskaffningsprisprincipen
är, även om det sker allenast
temporärt, ägnat att förorsaka näringslivet
kapitalförluster, förluster som
äro särskilt svåra att ersätta under nuvarande
förhållanden med bristande
tillgång på riskvilligt kapital. Då dröjsmål
med prisärendenas avgörande kan
få samma effekt som ett direkt frångående
av principen, framstår skyndsamt
handläggande av ärendena från myndigheternas
sida som ytterligt angeläget.

Med stöd av vad sålunda anförts, anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Anser statsrådet sig kunna närmare
precisera innebörden i det bemyndigande
att frångå återanskaffningsprisprincipen
som lämnats de prisreglerande
myndigheterna?

2. Om statsrådet anser, att avsteg från
principen skall lämnas blott i särskilda
undantagsfall, är statsrådet då beredd
att göra sådana uttalanden att detta blir
fullt klart för vederbörande administrativa
organ?

På gjord proposition bifölls herr Nordensons
ifrågavarande anhållan.

Interpellation ang. utarbetandet av en
svensk frilista.

Herr WEHTJE erhöll nu ordet och anförde:
Från amerikansk sida har i olika
sammanhang framhållits, att Europas
ekonomiska rekonstruktion förutsätter
snara och verkliga lättnader i de hinder
för fri handel mellan de olika europeiska

Måndagen den 17 oktober 1949.

Nr 24.

Interpellation

länderna, som genom en allt imer vidgad
tillämpning av bilaterala principer kommit
till stånd. Särskilt inför Marshallhjälpens
andra år uttalas en bestämd
amerikansk uppfattning om nödvändigheten
av friare varuutbyte länderna
emellan.

Inom det internationella organet för
europeisk-ekonomiskt samarbete i Paris
har man koncentrerat krafterna på den
konkreta uppgiften att söka åstadkomma
fria sektorer inom den bilaterala utrikeshandeln.
Man har därvid framhållit
möjligheterna för de olika länderna att
utfärda s. k. generella frilistor.

Den 1 oktober innevarande år framlade
Belgien en mycket omfattande ovillkorlig
frilista, som försöksvis skall gälla
i 6 månader. Den 5 oktober beslöt England
frilägga en betydande del av importen
från flertalet Marshall-länder och
vissa andra länder med »mjuk» valuta.
Man har vidare från engelsk sida förbundit
sig att fortlöpande söka överföra
allt fler varukategorier till »öppen licens»
men framhållit, att man vid dessa
strävanden kommer att taga största hänsyn
till i vilken utsträckning frilistesystemet
eller annat liknande system
kommer till användning i andra länder.
En fransk frilista publicerades den 6
oktober. Från franskt håll har man förklarat
sig beredd att genom 2-sidiga förhandlingar
söka nå överenskommelse
om så stora lättnader som möjligt i kontingenteriingssystemet.

Enligt uppgifter i pressen kommer
man även från svensk sida inom den
närmaste tiden att framlägga en frilista
i syfte att lätta varuutbytet mellan de
s. k. Marshall-länderna. Något bestämt
datum för detta framläggande har icke
angivits. Ej heller har klart utsagts huruvida
riksdagen och i så fall 1 vilken
form skall få taga ställning i denna för
hela vårt näringsliv utomordentligt viktiga
fråga.

Arbetet med utarbetandet av den
svenska frilistan uppges pågå inom handelskom
missionen. Indust rikom missionen
uppges även ha fått tillfälle framlägga
sina synpunkter på saken. Däremot
liar veterligt icke näringslivets or 2

Första hammarens protokoll 1949. Nr 24.

ang. utarbetandet av en svensk frilista,
ganisationer eller företrädare för de berörda
näringarna fått tillfälle yttra sig
— varken i frågan om principerna för
frilistans utformning eller om dennas
konkreta innehåll. Då fråga var om de
internationella tullförhandlingarna i Annecy,
utsändes till näringslivet en förteckning
över inkomna önskemål om
tullsänkningar på remiss. Remisstiden
blev visserligen endast något över 14 dagar,
således exceptionellt kort, men näringsorganisationerna
fingo dock tillfälle
framföra sina synpunkter.

En svensk frilista innebär en åtgärd
av ingripande betydelse för åtskilliga industrigrenar.
I och för sig har man all
anledning uttala sin glädje över varje
steg mot en friare utrikeshandel. Man
bör dock icke bortse från att betydande
övergångssvårigheter kunna uppkomma
vid åtgärder i sådant syfte, ej heller bör
man underlåta att taga hänsyn till de
speciella problem som skapas av en fri
handel inom vissa sektorer av en i övrigt
bunden utrikeshandel — särskilt
som åtminstone Sveriges möjligheter till
valutamässig täckning av den friare utrikeshandeln
trots allt äro starkt begränsade.

Enligt under hand framkomna uppgifter
anser man att även inom frilistans
ram bibehålla licenseringsmetoden men
bevilja licenser i obegränsad utsträckning.
Som skäl härför bär anförts nödvändigheten
»att hindra ohämmad import
från hårdvalutaländer». Det förefaller
som om ytterligare förenklingar
av själva förfarandet skulle ha varit
möjliga utan allvarliga risker av denna
art.

Ovan anförda synpunkter förefalla
mig tala för att arbetet med frilistan borde
ha inletts i så god tid att berörda
parter kunnat höras och en fullständig
genomarbetning av frågan sålunda kunnat
äga rum.

Under åberopande av vad jag ovan
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att giva riksdagen
en redogörelse för tidpunkten för

Nr 24.

Måndagen den 17 oktober 1949.

Interpellation ang. utarbetandet av en svensk frilista.

och omfattningen av ett svenskt förslag
om s. k. frilista?

2. Är statsrådet beredd att anföra de
omständigheter som ha föranlett att näringslivets
organisationer icke blivit i
tillfälle att framföra sina synpunkter på
frilistans principiella avvägning eller
dess konkreta sammansättning.

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 331, av herrar Åman och Fahlander,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.;

nr 332, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 333, av herr Sunne och herr Petersson,
Emil, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av

vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.;

nr 334, av herr Sunne och herr Petersson,
Emil, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.;

nr 335, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. m.;

nr 336, av herr Sundberg, Carl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, m. m.; samt

nr 337, av herr Holmbäck och herr
Andersson, Elon, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 oktober 1949.

Nr 24.

Tisdagen den 18 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 331, av herrar Åman och Fahlander,

nr 332, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 333, av herr Sunne och herr Petersson,
Emil,

nr 334, av herr Sunne och herr Petersson,
Emil, samt

nr 335, av herr Ohlon, m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 336, av herr Sundberg, Carl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m. m.; samt

nr 337, av herr Holmbäck och herr
Andersson, Elon, i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.02 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.