1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 19 (Riksdagens protokoll 1949:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 19

21—23 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 21 maj. Sid.

Avvecklingen av Livregementet till häst m. m................... 5

Anskaffning av flygmateriel m. m............................... 7

Statens låneverksamhet för den mindre skeppsfarten ............ 12

Om effektivisering av kustbevakningstjänsten m. m............. 14

Anslag till bidrag till Stockholms högskola .................... 16

Om anslag till svenska dramatikers studio .................... 26

Lindring i kostnaderna för djursjukvård ........................ 29

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m................... 37

Förslag till föräldrabalk m. m................................. 46

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus .................. 62

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m. . . 81

Om bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov ...... 96

Nya grunder för kyrkomusikerorganisationen in. m............. 101

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen ........................ 103

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen .................. 105

Om översyn av kristidsförvaltningen .......................... 112

Prisregleringen på vissa trävaror m. m......................... 113

Måndagen den 23 maj.

Svar på interpellationer:

av herr Elowsson, Nils, ang. förfarandet i vissa brottmål mot

minderåriga............................................ 116

av herr Sundvik ang. reviderad praxis beträffande kommunal
indelning .......................................... 120

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Lördagen den 21 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag
under fjärde huvudtiteln m. m......................... 4

— nr 156, ang. ordnande av Södra skånska infanterigementets förläggning
i Ystad .......................................... 6

— nr 157, ang. anslag till anskaffning av flygmateriel m. m..... 7

— nr 158, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. in......................... 12

— nr 159, ang. bestridande av vissa kostnader från anslaget till

oförutsedda utgifter........................................ 12

— nr 160, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet 12

— nr 161, ang. ändrade lånevillkor för statens låneverksamhet för

den mindre skeppsfarten .................................. 12

— nr 162, ang. effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten
utefter våra kuster ............................ 14

1 Förslå kammarens protokoll 19i9. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 163, ang. anslag till markförvärv för
utvidgning av Remmene skjutfält .......................... 16

— nr 164, om ersättning till skogsarbetaren O. E. Flink för skada,

ådragen under militärtjänstgöring .......................... 16

•— nr 165, ang. anslag till bidrag till restaurering av Linköpings
och Strängnäs domkyrkor .......................... 16

— nr 166, ang. anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor . . 16

■— nr 167, om anslag till svenska dramatikers studio ............ 26

— nr 170, ang. anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m............................................. 28

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård .............. 29

— nr 35, ang. reglering av priserna på fisk .................... 37

— nr 36, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II, såvitt angår jord bruksärenden

............................................ 37

— nr 37, ang. anslag till statens forskningskoniimitté för lantmannabyggnader
.............................................. 37

— nr 38, ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationernas livsmedels-
och jordbruksorganisation (FAO) .................. 37

— nr 39, ang. anslag till stationerande av bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island .......................................... 37

— nr 40, ang. anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m..... 37

— nr 41, ang. ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus

m. m..................................................... 45

— nr 42, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 45

— nr 43, ang. åtgärder för tryggande av vissa jordägares rätt till

fiske .................................................... 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift . . 46

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i strafflagen . . 46

— nr 34, ang. förslag till föräldrabalk, m. m................... 46

— nr 35, ang. förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus................................ 62

— nr 36, ang. vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m................................................. 81

— nr 37, ang. förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel,

m. m..................................................... 96

— nr 38, ang. åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas

rättsskyddsbehov .......................................... 96

— nr 39, ang. nya grunder för kyrkomusikerorganisationen m. in. . . 101

— nr 40, ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m..................................................... 103

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. upphävande av 43 § 2
mom. barnavårdslagen .................................... 103

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen............ 103

— nr 29, ang. ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
samt om fortsatt giltighet av samma lag .......... 105

— nr 30, ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första

stycket arbetarskyddslagen ................................ 111

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 27 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor
.......................................... 111

—• nr 32, ang. förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar
.................................................... 112

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 12, ang. skydd för barn och
ungdom mot sexualförbrytare .............................. 112

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 9, om översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens synpunkt............ 112

— nr 10, om upphävande av vissa regleringsföreskrifter beträffande
sågat virke och sågade trävaror.......................... 113

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1949 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1949—1952 efter herrar C.
P. V. Gränebo och E. R. Hagberg, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter,
dels en fullmäktig för återstående
delen av valperioden 1947—1950 efter
herr J. E. Björnsson, som avsagt sig,
jämte en suppleant, dels ock suppleanter
för övriga fullmäktige i nämnda
bank; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1949—1952:
herr Gränebo, Carl Petrus
Valdemar, ledamot
av första
kammaren med 45 röster;

» Bergvall, John Helmer,
ledamot av
första kammaren » 45 » ;

för återstående delen av valperioden
1947—1950:

herr Andersson, Olof, ledamot
av andra
kammaren med 40 röster;

suppleant för herr Gränebo, C. P. V.;

herr Hedlund, Gunnar,
ledamot av andra
kammaren med 45 röster;

suppleant för herr Bergvall, J. H.:
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av
andra kammaren med 45 röster;

suppleant för herr Andersson, Olof:
herr Svensson, Sven Patrik,
ledamot av
andra kammaren med 46 röster;

suppleant för herr Andersson, Allan:
herr Persson, Ragnar
Valdemar, ledamot
av andra kammaren
med 45 röster;

suppleant för herr Böök, K. E.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare
med 43 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första
kammaren med 41 röster.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Krugel.

År 1949 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1949/1952 efter herrar A.
E. Örne, K. H. Magnusson och K. A. Ryberg,
vilka voro i tur att avgå, jämte
tre suppleanter, dels ock suppleanter för
övriga fullmäktige i nämnda kontor;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

ordförande

för valperioden 1949—1952:
herr örne, Anders Emanuel,
f. d. generaldirektör
med 39 röster;

fullmäktige
för valperioden 1949—52:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av
andra kammaren med 39 röster;

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

herr Ryberg, Karl Artur,
ledamot av
andra kammaren med 39 röster;

suppleant för herr Örne, A. E.:
herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot av
andra kammaren med 39 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av
andra kammaren med 39 röster;

suppleant för herr Ryberg, K. A.:
herr Svensson, Gustav
Hjalmar, ledamot
av andra kammaren
med 39 röster;

suppleant för herr Eriksson, E. G. E.:
herr Lindholm, Per Sigurd,
ledamot av
andra kammaren med 36 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Gillström, Anshelm
Konrad, ledamot
av första
kammaren med 37 röster;

suppleant för herr Andersson, J. Elon:
herr Kristensson, Gustaf
Filip Natan,
ledamot av andra
kammaren med 34 röster;

suppleant för herr Lindqvist, A. A.:
herr Nilsson, Gustaf
Valdemar, ledamot
av andra kammaren
med 37 röster.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Krugel.

År 1949 den 20 maj sammanträdde de
valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, för anställande av föreskrivet
val av två ledamöter i styrelsen
över riksdagsbiblioteket jämte två
suppleanter för dem för tiden från valet,
till dess nytt val under år 1953 försiggått;
och utsågos därvid till

ledamöter:

herr Holmbäck, Åke Ernst Vilhelm, ledamot
av första kammaren;

» Severin, Frans Ferdinand, ledamot
av andra kammaren;

suppleant för herr Holmbäck:
herr Nilsson, Bror Adam, ledamot a.v
första kammaren;

suppleant för herr Severin:
herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
andra kammaren.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Krugel.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen.

Föredrogs och bordlädes ånyo sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret
1949/50 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Ang. avvecklingen av Livregementet till hast m. m.

Punkten 4.

Ang. avvecklingen av Livregementet till
häst m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 135 därom framlagda förslag
liade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte

a) besluta, att vid indragningen av
Livregementet till häst en skvadron med
benämningen Livgardesskvadronen skulle
behållas med förläggning tills vidare
vid regementets kasernetablissement i
Stockholm samt att Livregementets till
häst musikkår skulle tills vidare vara
ansluten till Livgardesskvadronen;

b) medgiva, att kostnaderna för iordningställande
av lokaler i Livregementets
till häst kasernetablissement för IV.
militärbefälsstaben och kommendantsstaben
i Stockholm finge slutligt bestridas
av det under försvarets fastighetsfond,
arméns delfond, för budgetåret
1946/47 anvisade investeringsanslaget
Vissa byggnadsarbeten m. m.

Herr HEIDING: Herr talman! Både departementschefen
och statsutskottet ha
uttalat sig för att Livgardesskvadronen
och Livregementets till häst musikkår
tills vidare skola förläggas vid K l:s
kasernetablissement i Stockholm. Jag vill
understryka betydelsen av orden »tills
vidare» och hoppas, att inte denna förläggning
kommer alt bli permanent för
framtiden. Det är ju mycket stora områden
vid K l:s kaserner som äro lämpliga
för bostadsbebyggelse, och det är
enligt min mening nödvändigt att man
beaktar detta och inte genom anordningar
av olika slag åstadkommer, att beslutet
om denna förläggning blir gällande
för lång tid framåt.

Det erfordras mycket tomtmark för bostäder
till alla tjiinstemännen i de statliga
institutionerna ute på Gärdet. Undan
för undan kommer det in framställningar
om att få köpa mark till bostadshus.
Enbart för de tjänstemän, som redan
ha eller som framdeles komma att
få sitt arbete i de stora ämbetsbyggnaderna
på Giirdet, beräknar man att det i

runt tal behöver byggas 5 000 lägenheter
med 15 000 eldstäder. Utom militärstaberna
och patent- och registreringsverket,
som redan ha sina byggnader på
Gärdet, planerar som bekant Radiotjänst
att uppföra en mycket stor byggnad där
ute. Också Musikaliska akademien kommer
att flytta dit ut. Vid Karlaplan planeras
två byggnader, som enligt förslaget
skola uppföras till en höjd av 30 våningar
och som det är meningen att använda
för ämbetsverk. Det blir ju en
väldig massa tjänstemän som få sitt arbete
där, och man bör givetvis tänka på
att ordna det så, att de inte skola behöva
resa långa vägar till och från sitt arbete
utan få bostäder i närheten.

Arméchefen har ju uttalat, att en utökning
av övningstruppen vid ridskolan
i Strömsholm till en reducerad skvadron
skulle medföra byggnadskostnader, beräknade
till omkring 880 000 kronor.
Jag vill till detta bara säga, att tomtmarken
vid K l:s kasernetablissement
beräknas representera ett försäljningsvärde
av ca 14 miljoner kronor. Det
är naturligtvis inte lämpligt att sälja
all denna mark, utan man bör undantaga
så pass stora områden som anses
behövliga för de nuvarande kansli- och
kasernbyggnaderna. Dessa delar av området
höra kanske till de allra värdefullaste,
men beräknar man deras värde
till ungefär 5 miljoner kronor, kommer
man i alla fall fram till att tomtmark
för ungefär 9 miljoner kronor med nuvarande
priser kan försäljas från detta
område. Man har således alla möjligheter
att genom försäljning av tomtmark
vid K 1 få in de pengar som behövas
för eventuell nybyggnad åt övningstruppen
vid ridskolan eller motsvarande förband
i Stockholm.

Departementschefen har framhållit, att
det under nuvarande förhållanden är
svårt att bygga, och det medger jag. Det
kan vara lämpligt att se tiden an och
vänta något, innan man bestämmer sig
för en annan förläggningsplats och beslutar
uppföra en ny byggnad. Jag har
emellertid velat understryka önskemålet
att man inte fastlåser den nu föreslagna
anordningen, utan att den bara blir till -

Nr 19.

Lördagen den 21 mai 1949 fm.

Ang. avvecklingen av Livregementet till häst m. m.

fällig. Jag hoppas att man så snart förhållandena
det medge kommer att vidtaga
de ändringar, som äro nödvändiga.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
har all respekt för de synpunkter, som
framförts av min vän på kalmarlänsbänken,
men jag vill ändå erinra kammaren
om att vad utskottet här har föreslagit
är en följd av det beslut rörande K 1,
som riksdagen fattade i fjol.

I propositionen 206/1948 redovisades
ett förslag om att endera bibehålla en
skvadron vid K 1 eller utöka ridskolans
övningstrupp till en reducerad skvadron.
Det förutsattes, att dessa frågor skulle
närmare utredas i samband med planläggningen
av K l:s avveckling. Kungl.
Maj ;t bär nu verkställt denna utredning
och kommit till det resultatet, att man
bör behålla ett förband, som skall benämnas
Livgardesskvadronen, vid regementets
nuvarande etablissement i
Stockholm. Detta förslag är, jag understryker
det ytterligare, herr talman, en
konsekvens av riksdagens i fjol fattade
beslut, och när nu Kungl. Maj:t har
följt riksdagens direktiv, skulle det
kanske inte se riktigt bra ut om riksdagen
redan efter ett år ändrade sig.

På grund av dessa skäl ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag vill
bara säga till herr Lindström, att propositionen
förra året redovisade förslag
om att endera bibehålla en skvadron vid
K 1 eller utöka ridskolans övningstrupp
till en reducerad skvadron, och det var
inte alls bestämt att K l:s kaserner skulle
användas till förläggning, utan skvadronen
kunde tänkas förlagd till annan
lämplig plats i närheten av Stockholm.
Enligt min mening skulle nog den sist
nämnda utvägen vara den lämpligaste,
ty vi få komma ihåg att för skvadronen
även kommer att behövas en övnings -

plats. Sedan Ladugårdsgärdet- och Kaknäsområdet
nu blivit upplåtet för annat
ändamål, är det inte lätt att finna någon
lämplig övningsplats nära K 1 :s kaserner.
Man får tänka sig något område
norr om Lidingövägen, bortåt Experimentalfältet,
men jag skulle inte tro att
herr Lindström anser det lämpligt att
för framtiden förlägga övningsplatsen
dit. Det är troligt att områdena där kunna
behöva tagas i anspråk för andra ändamål.

Det var alltså inte fullt fastslaget förra
året, att skvadronen ovillkorligen
skulle förläggas vid K 1.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det
är klart att man måste sörja för att
det finns tomtmark till bostäder åt människorna
i denna sorgligt utsvällande
stad, men det krävs inte bara bostäder
i en stad, utan också några vilopunkter
för anden, om jag får uttrycka mig på
det sättet. Ekhagarna omkring K 1 :s
etablissement äro någonting av det vackraste
man kan se i Stockholms stad, och
jag tror att många skönhetsvärden skulle
gå förlorade om man fortsatte med en
högbebyggelse i detta område. Detta är
möjligen en alltför romantisk synpunkt,
herr talman, men jag håller på den. Och
när det gäller militära förläggningar har
jag alltid haft den meningen, att de icke
böra få förstöra naturen utan skola lämna
möjligheter för människorna att finna
angenäma fritidsplatser.

Därför vill jag inte riktigt understödja
de ganska materialistiska synpunkter,
som herr Heiding har lagt på detta problem.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 5—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 156, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av Södra skånska infanterirege -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

mentets förläggning i Ystad jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 116 av fjärde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att ytterligare beställningar å flygmateriel
m. in. finge utläggas i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1949 angivits,

dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i proposition
nr 197, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 1 april 1949,
föreslagit riksdagen att

dels besluta, att den fortsatta förstärkningen
av dagjaktflyget i huvudsak
skulle ske enligt de riktlinjer, som av
departementschefen i sistnämnda statsrådsprotokoll
angivits,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva, att beställningar å flygmateriel
in. m. finge utläggas intill ett belopp av
30 miljoner kronor utöver i 1949 års
statsverksproposition i sådant hänseende
föreslaget belopp av 200 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
von Heland m. fl. (I: 76) och den andra
inom andra kammaren av herr Hed -

lund i Rådom in. fl. (II: 108), i vilka
hemställts,

1. att riksdagen inom ramen för av

1948 års riksdag fattat principbeslut
måtte besluta, att även återstående sju
dagjaktflottiljer inom flottiljorganisationens
ram så snart ske kunde skulle förstärkas
med 50 %;

2. att riksdagen måtte besluta, att ytterligare
en attackflottilj skulle ombildas
till nattjaktflottilj och att som en
följd härav två andra attackflottiljer
samtidigt skulle förstärkas med 50 %
inom flottiljorganisationens ram;

3. att riksdagen —• vid bifall till punkt
1 — ville för budgetåret 1949/50 utöver
vad som föreslagits av Kungl. Maj :t under
fjärde huvudtiteln

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att ytterligare beställningar å flygmateriel
in. m. finge utläggas i härför
erforderlig omfattning;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 10 miljoner kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hagberg i Luleå m. fl. väckt motion
(II: 380), vari hemställts, att riksdagen,
i avvaktan på den tillsatta utredningen
om avvägningen och fördelningen
av försvarskostnaderna, måtte besluta
avslå förslaget om en ytterligare utbyggnad
av flygstridskrafterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:380,

a) besluta, att den fortsatta förstärkningen
av dagjaktflyget i huvudsak
skulle ske enligt de riktlinjer, som av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 1 april

1949 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att ytterligare beställningar å flygmateriel
m. m. finge utläggas intill ett
belopp av 230 miljoner kronor;

II. till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel in. in. för budgetåret 1949/
50 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor;

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

B. att motionerna I: 76 och II: 108, i
den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet förut i utlåtandet anfört
och föreslagit, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber att
få uttrycka min tillfredsställelse över
att detta utskottsutlåtande har kunnat
bli enhälligt, trots att det innehåller uttalanden
i anledning av beslutet att
igångsätta 1949 års försvarsutredning,
som i stort sett berör hela organisationen
av vårt försvar.

Statsutskottets utlåtande måste uppfattas
såsom ett bestämt understrykande
av att 1949 års försvarsutredning i
stort sett förutsättningslöst bör gå till
sitt svåra värv. Utskottet uttalar att de
besparingar, som eventuellt kunna komma
i fråga inom vissa delar av försvaret
för vinnande av avsedd förstärkning
av flygstridskrafterna, självfallet icke
böra få till följd, att det samlade försvarets
styrka minskas. Därmed har utskottet
klart avvisat tanken att låta merutgifter
till flygets stärkande medföra
sådana inskränkningar för andra försvarsgrenar,
att vårt försvars effektivitet
äventyras. Detta bör observeras inte
bara här hemma, utan även utom vårt
land.

Det är svårt att i en årssumma ange
våra nuvarande försvarskostnader. I
det av utskottet nämnda beloppet ingå
ej det totala försvarets alla kostnader.
Utanför själva huvudtiteln komma dessutom
reservationerna. I hur stor omfattning
dessa för närvarande utnyttjas torde
egentligen ingen utanför försvarsdepartementet
kunna säga.

Ingen kan förneka nödvändigheten av
sparsamhet även när det gäller försvarsutgifterna.
Att vårt lands utgifter för
skvdd av oberoende och frihet måste ses
mot bakgrund av nationens samlade resurser
och inkomster är också självklart.
Det totala försvarets andel av nationalinkomsten
varierar i olika länder. Sverige
ligger därvidlag icke — såsom
många tro — särskilt högt. I USA, på
vars ansträngningar den demokratiska

världen hoppas så mycket, får skattebetalaren
och konsumenten avstå betydligt
mer. Dock är det naturligtvis angeläget,
att denna andel hålles så låg som
möjligt, och även ur försvarets synpunkt
är detta önskligt. Att fastlåsa försvarsutgifterna
vid någon viss procentsiffra
kan emellertid icke vara lämpligt, och
utskottet har ej heller så gjort. Dess formulering
måste innebära ett uppdrag åt
den tillsatta försvarsutredningen att till
så låga kostnader som möjligt söka finna
en lösning på våra försvarsproblem,
som med hänsyn till de troliga riskerna
kan betecknas såsom tillfredsställande.
Att det då icke är möjligt att ge de nuvarande
utgifterna kraften av en för alla
förhållanden gällande kostnadsram är
självklart.

Dessa principiella utgångspunkter äro
det väsentliga i detta sammanhang. Frågan
om avvägning mellan olika försvarsgrenar
måste i hög grad vara en teknisk
fråga, där det gäller att utan att skatta
åt förgängliga modeföreställningar eller
en tillspetsad agitation nå praktiska och
hållbara resultat — hållbara ur hela försvarets
synpunkt.

Krigstekniken förändras utomordentligt
snabbt. Redan äro många av andra
världskrigets axiom mogna för omprövning,
just med hänsyn till krigs- och vapenteknikens
nya utveckling. Några slutresultat
har denna sannerligen icke nått.
Att då formulera definitiva uppfattningar
om de olika vapenslagens betydelse
är omöjligt. I detta läge måste det —
särskilt för stater av mindre storleksordning
—- vara orealistiskt att göra extrema
avvägningar mellan olika stridsmedel.
Ingen vet vilka tekniska överraskningar
de närmaste åren, eller kanske
de närmaste månaderna, kunna medföra,
och ingen kan säga vilka följder dessa
kunna få.

Vid varje sådan avvägning måste också
hänsyn tagas till vårt militärpolitiska
läge och till de möjligheter att få hjälp
vid ett isolerat anfall, med vilka man
räknar. Dessa möjligheter kunna för närvarande
icke överblickas. Då man vid
själva försvarsorganisationens uppbyggnad
förutsätter dem — vilket förefaller

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till anskaffning av flygmateriel ni. m.

både nödvändigt och rimligt — måste
man naturligtvis också överväga de troliga
formerna för hjälpen och de tänkbara
prestationernas art. Att man därvid
bör ha det totala försvarets problem i
synfältet är uppenbart.

Vårt land behöver ett starkt flygvapen,
särskilt ett väl utbyggt jaktflyg. Att
utbyggnaden sker så att antalet stridsberedda
plan i möjligaste mån ökas ii
förhållande till de icke flygande styrkorna
måste vara rationellt. Detta får
emellertid icke — vilket även utskottet
understryker — leda till att de förutsättningar
för flygets insats, som väl utbyggda
flygfält, skyddade uppställningsplatser
och anläggningar för förråd utgöra,
icke bliva tillgodosedda. Ett verkligt
överraskande anfall påträffar icke
sällan huvuddelen av det angripna landets
flygförband på marken. Ett övermäktigt
fientligt attackflyg kan genom
plötsliga och hårda slag hindra eget,
oskyddat jaktflyg att komma i strid. Därmed
måste vi räkna och inrätta oss därefter
— även organisatoriskt. Vid utbyggnaden
av våra flygfält och av de
anläggningar, som höra samman med
dem, måste vi också räkna med andra
och kraftigare flygplanstyper än man
för närvarande kan kalkylera med i
svenskt flygvapen — som en förberedelse
i handling av betydelse för vår
förmåga att även under en längre tidrymd
kunna bjuda motstånd i luften.

Ingen föreställer sig att vår försvarsorganisation
en gång för alla skulle
kunna göras färdig. Vår strävan måste
vara att oupphörligt söka modernisera
organisationen, utrustning, beväpning
— och utbildning. Det finns exempel på
vart stelnade former och ortodoxa betraktelsesätt
kunna leda i en avgörande
stund. Utredningsarbetet får emellertid
under inga förhållanden bli ett svepskäl
för försvarspolitisk passivitet eller
ett hinder i det kontinuerliga moderniseringsarbete
försvarsledningen själv
driver.

Vår största tillgång är den levande
värnkraften. Vi måste taga ut hela denna
levande värnkraft. Det parti jag företräder
kommer därför icke all godtaga

förslag om kategoriklyvning. De erfarenheter
vi redan haft av denna äro
tillräckliga skäl emot den.

Herr talman! Det internationella läget
tillåter icke att vår uppmärksamhet
slappnar ett ögonblick. Vi äro nu i lika
stort behov av ett starkt försvar som
någonsin. Den utrikespolitiska linje, vår
statsledning under i stort sett allmän anslutning
driver, förutsätter både ett
starkt försvar och en orubbad tilltro i
utlandet till vår försvarsvilja och försvarsförmåga.
Detta kommer ingen
ifrån — ingen som i skydd av frihet,
oberoende och fred ser en förpliktande
nationell uppgift.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORLING: Herr talman! I andra
kammaren har väckts en motion av
herr Hagberg i Luleå m. fl., i vilken
motionärerna yrka avslag på den nu
förordade ytterligare utbyggnaden av
flygstridskrafterna.

Enligt propositionen skulle ju denna
utbyggnad hållas inom den beslutade
kostnadsramen, nämligen 800 miljoner
kronor om året, men det steg, som nu
har tagits, innebär väl snarare att ramen
kommer att utvidgas. Det förefaller
också vara en ganska anmärkningsvärd
och rent av bakvänd metod att
först besluta utbygga en försvarsgren
och sedan hänskjuta frågan till en utredning,
som har till uppgift att avväga
utgifterna för de olika försvarsgrenarna.
Statens organisationsnämnd har påpekat,
att denna krigsorganisation i
verkligheten kommer att kosta inte bara
800 miljoner, utan 1,1 miljard kronor.
Man bör därför enligt min mening inte
fatta ett beslut som detta utan att det
föregåtts av en utredning, och jag anser
inte att man i förväg bör binda denna
utredning genom att besluta utbygga flyget
ytterligare.

.lag skall inte vidare uppehålla mig
vid problemet, herr talman, utan föreslår
kort och gott bifall till motionen
380 i andra kammaren.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
kan inte finna annat än att herr Domös
anförande här smakade ganska mycket
av en överflödsgärning. Alla de i statsutskottet
representerade partierna ha
dock kommit överens om att skriva som
vi gjort när det gäller försvaret, och den
skrivningen går mycket långt i positiv
riktning. Vi ha försökt att foga våra ord
på det sättet, att den Nothinska utredningen
skall kunna ske så förutsättningslöst
som möjligt. Och jag skulle
inte tro att herr Domö misstänker exempelvis
mig för att vilja gå på ackord och
söka få till stånd en avvägning mellan
de olika försvarsgrenarna, som icke är
berättigad med hänsyn till riksförsvarets
effektivitet.

Jag har förvånat mig över den kommunistiska
motion, som min kamrat på
göteborgsbänken nu har yrkat bifall till.
Den har förvånat mig så mycket mer
som under världskrigets sista skede det
väcktes en kommunistisk motion — och
den gången även i denna kammare —
som gick ut på att vi skulle anstränga
oss till det yttersta och utnyttja alla
våra personella och materiella möjligheter
för att stärka försvaret. Nu har
det kommunistiska partiet uppenbarligen
kommit i ett nytt läge, och man har
på det gamla vanliga sättet gjort en
omsvängning. Den tidigare positiva inställningen
har utbytts mot en mycket
starkt negativ synpunkt.

Jag tror, herr talman, att kammaren
inte har någon särskild anledning att
ta hänsyn till detta. Sverige för sin fria
politik gent emot alla makter, och om
man på den kommunistiska kanten inbillar
sig, att det är fråga om att vi skola
stärka vårt jaktflyg för att kunna bli en
starkare bundsförvant åt vissa krafter,
som motarbeta imperialismen i öster, så
är jag övertygad om att detta är en alldeles
felaktig synpunkt. Vi upprätthålla
vårt försvar på alla områden, därför att
vi så långt möjligt vilja klara oss själva.

Detta är en fri ståndpunkt, lierr talman,
oberoende av alla andras ståndpunkter,
och i den övertygelsen kan jag
utan vidare hemställa om bifall till
statsutskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag kan inte neka till att det uttalande,
som statsministern gjorde i
samband med beslutet att tillsätta 1949
års försvarsutredning, i första ögonblicket
gav ett intryck, som i vissa avseenden
var ägnat att väcka betänkligheter.
Även om man som jag är fullt
på det klara med att vi äro nödsakade
att för våra försvarsanordningar lita till
en relativt begränsad ekonomisk ram,
föreföll det som om statsministerns anvisningar
inneburo en något för stark
begränsning för att tillåta den fria prövning
av försvarsfrågan, som den nya utredningen
skulle verkställa.

Vad som sedan inträffat, och jag tänker
då inte minst på den formulering
utskottets föreliggande uttalande fått,
förefaller mig vara ägnat att åtskilligt
minska dessa betänkligheter. För min
del finner jag det som sagt alldeles
självfallet, att man vid diskussionen av
vårt försvars organisation är nödsakad
att ta hänsyn till de ekonomiska och
övriga materiella resurser, som vi besitta,
och att det under sådana förhållanden
också blir en tvingande nödvändighet
att inom den sålunda möjliga ramen
företa en avvägning mellan de olika
försvarsgrenarnas uppgifter i en
svensk försvarsorganisation. Vid den
avvägningen måste man dock ha klart
för sig, att den slutliga riktpunkten för
besluten skall vara den, som utskottet
anger i sista meningen av sitt yttrande.

Vad som således föranleder mig, herr
talman, att för dagen inte ta upp till någon
närmare diskussion vare sig innehållet
i statsministerns direktiv eller de
arbetsuppgifter, som kunna komma att
föreligga för 1949 års försvarsutredning,
är mitt förlitande på att riksdagens anslutning
till utskottets uttalande i och
för sig skall vara ett tillräckligt direktiv
både för utredningen och för den
riksdag som i sinom tid skall fatta beslut
om försvarets nya organisation.

Jag finner det således självklart att
den enda riktpunkten för försvarsutredningens
arbete skall vara, att om man
vid en diskussion om avvägningen kommer
till det resultatet att vissa bespa -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. in.

ringar iiro möjliga på ett område för
att möjliggöra en utökning på ett annat,
få dessa besparingsmöjligheter icke utnyttjas
på ett sådant sätt att det samlade
försvarets styrka minskas.

Det enligt min mening värdefulla av
det som står i utskottsutlåtandet är detta
påpekande av att vi icke skola handhava
vårt försvars organisation i framtiden
på ett sådant sätt att det samlade
riksförsvarets styrka minskas. För min
del framstår det såsom ett önskemål, att
man genom den nya utredningen skall
kunna komma fram till ett resultat, som
innebär en förstärkning av det samlade
riksförsvarets styrka inom den ekonomiska
ram, som är förenlig med våra
nationaltillgångar. Något belopp i miljoner
eller uttryckt på annat sätt, som
skall utgöra det absoluta maximum, som
icke får överskridas, tror jag inte det är
lämpligt att i detta sammanhang ange.
Såsom jag redan sagt räcker det med att
som riktpunkt ha denna strävan att icke
minska utan stärka det svenska riksförsvarets
samlade kraft.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande
begränsat sig till att ta ställning till
den proposition rörande en förstärkning
av framför allt jaktflyget inom vår försvarsorganisation,
som här framlagts
och som nu besvaras i detta utskottsutlåtande.

Från alla håll erkännes ju att flyget
numera har en mycket stor betydelse för
försvaret — och inte minst gäller detta
vårt land — samt att det därför är nödvändigt
att förstärka flyget, och då framför
allt jaktflyget. Utskottet har enat sig
om ett ganska positivt uttalande i detta
avseende och även beträffande försvaret
i sin helhet, vilket citerats i debatten
senast av den närmast föregående ärade
talaren och som går ut på att en förstärkning
av flygstridskrafterna självfallet
icke bör få till följd alt det samlade
försvarets styrka minskas.

I propositionen redogöres dels för
statsministerns uttalande i denna fråga

med anledning av den senaste försvarskommitténs
tillsättande och dels för försvarsministerns
uttalande i samma sak.
Utskottet har emellertid inte tagit ställning
till frågan, utan ansett, att statsmakterna
få ta ställning därtill när utredningen
är verkställd. Utskottet har
endast uttalat sitt gillande av de principer,
som angivits i dessa uttalanden av
statsministern och försvarsministern.

Herr Elon Andersson nämnde att man
nog efter de kommentarer som senare
gjorts inte fick tolka statsministerns uttande
på det sättet, att försvarskommittén
helt skulle vara bunden utan att försvarets
olika grenar skulle prövas i sitt
sammanhang och att man skulle försöka
utforma den mest effektiva organisationen,
men i huvudsak inom den kostnadsram
i förhållande till nationalinkomsten,
som för närvarande utgår för
försvaret. Dessa synpunkter ha fått ganska
allmän anslutning såväl i som, jag
skulle tro, utanför riksdagen.

Beträffande själva utformningen kan
det självfallet råda olika meningar, och
det är klart att man inte kan på förhand
säga med bestämdhet att så och så
många miljoner skola offras på försvaret
i sin helhet och så och så många på
den och den grenen, utan detta må man
väl få taga ställning till sedan de olika
förslagen prövats och efter det att den
utredning, som skall verkställas, är klar.

I det utrikespolitiska läge, som nu är
rådande, är det fortfarande nödvändigt
att vårt försvarsväsende hålles på en sådan
nivå, att det kan fylla sin uppgift
på bästa sätt, och när nu utskottet kunnat
ena sig om det uttalande, som här
göres, utgör ju detta en borgen för att
inom utskottet förefinnes den meningen,
att dessa frågor böra lösas på ett både
effektivt och ändamålsenligt sätt. Någonting
annat kan man nu inte önska.

Jag ber med detta få yrka bifall till
det föreliggande förslaget, som avser en
högst väsentlig förstärkning och förbättring
av vårt flygvapen.

Herr NORLING: Herr talman! Herr
Lindström förutsätter att det kommu -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Ang. statens låneverksamhet för den mindre skeppsfarten.

nistiska partiet ändrat mening och intagit
en negativ ståndpunkt i denna
fråga.

Jag kan inte förstå hur herr Lindström
kan komma till en sådan uppfattning.
Det kommunistiska partiets motion
innebär ingenting annat än att vi
anse, att vanlig kutym och praxis skall
tillämpas också i detta fall. När en fråga
har hänskjutits till en utredning, är
det ju allmän kutym, att man inte fattar
ett beslut i denna fråga om en utvidgad
eller en omorganisation förrän utredningen
har slutfört sitt arbete. Här
har utskottet gått på en annan linje, och
det är mot detta som vi från kommunistiskt
håll ha reagerat och därför yrka
på att utredningen i första hand skall
göras klar.

Därtill kommer sedan frågan, om man
kan anse en utvidgning av stridskrafterna
i luften vara så effektiv för Sveriges
försvar. Det är väl ingalunda säkert att
flyget i ett eventuellt kommande krig
för vår del kommer att spela den stora
roll, som man, utan att utredningen har
yttrat sig om den saken, tänker sig. Flyget
kan måhända nedkämpas ganska
fort, medan däremot i vår kuperade terräng
de levande stridskrafterna kunna
hålla sig ganska länge och därmed bli
en effektiv styrka i försvaret för Sverige.

Jag vill med detta, herr talman, tillbakavisa
påståendet, att det kommunistiska
partiet har ändrat ståndpunkt. Vi
ha endast velat följa principen att då
en utredning tillsatts denna skall få arbeta
färdigt, innan man fattar beslut.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition

av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1949/50.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statens låneverksamhet för den
mindre skeppsfarten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av väckta motioner
om ändrade lånevillkor för statens
låneverksamhet för den mindre
skeppsfarten.

I två motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Mannerskantz
och Carl Eric Ericsson (1:212)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Staxäng och Hagberg i Malmö
(II: 178), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till ändrade lånevillkor för statens
låneverksamhet för den mindre
skeppsfarten i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:212 och 11:178 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Herr Mannerskantz och jag ha i
denna kammare motionerat om ändrade
lånevillkor för statens låneverksamhet
för den mindre skeppsfarten. Statsutskottet
har hemställt att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet har grundat sitt ståndpunktstagande
på ett uttalande av kommerskollegium,
som alltså intagit samma
ståndpunkt som utskottet. Kommerskollegium
har i sin ordning stött sig på ett

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Ang. statens låneverksamhet för den mindre skeppsfarten.

uttalande från statens lånefond för den
mindre skeppsfarten, och det är egentligen
detta uttalande jag vill säga ett par
ord om, därför att jag tror att lånefonden
i viss mån missuppfattat den fråga
det här gäller.

Lånefonden säger i sitt yttrande, att
denna låneverksamhet näppeligen kan
genomföras på det sätt som man har
tänkt sig i motionerna med den nuvarande
organisationen av nämndens verksamhet.
Jag ber att få citera vidare: »Då
säkerhet för lånet icke kan presteras i
form av inteckning i fartyget, förrän detsamma
blivit färdigställt och registrerat,
skulle långivningen under byggnadstiden
förutsätta att till nämndens förfogande
ställdes experter som genom resor till
vederbörande varv kunde kontrollera
fortskridandet av fartygets iordningställande;
kontroll genom dylik inspektion
skulle sannolikt krävas vid varje låneutbetalning,
som torde få beräknas äga
rum i samband med kölsträckning, resp.
bordläggning och slutligen sjösättning.
Som fartygsbyggena få antagas komma
att äga rum på vitt skilda platser i landet,
skulle denna farande kontroll taga
en avsevärd tid och draga rätt väsentliga
kostnader.»

Det är på denna punkt jag tror att lånenämnden
har missuppfattat hela saken.
Här gäller det nämligen inte en
massa småfartyg, som byggas på skilda
platser i landet, utan stålfartyg som byggas
mig veterligt vid tre skeppsvarv i
vårt land, varv som ha expertis till sitt
förfogande, så att någon ytterligare expertis
för tillhandahållande av uppgifter
åt lånefonden inte i något avseende skulle
behövas. Denna uppfattning företrädes
också av Segelfartygsföreningen.

Förutsättningarna för utskottets utlåtande
i denna punkt äro således delvis
baserade på en felaktighet. Emellertid
spelar ju detta i sak icke någon roll, därför
att utskottet har ansett att en utredning
är påkallad och förutsätter att en
sådan ändå skall komma till stånd. Sakligt
betyder det ingenting, men då denna
utredning kommer till stånd, bör man
ha klart för sig premisserna för densamma.

Jag vill, med hänsyn till vad jag sagt,
självfallet inte framställa något yrkande,
men jag skulle vilja hemställa, att den
utredning, som utskottet förväntar sig
skall komma till stånd, måtte ske inom
en nära framtid. Segelfartygsredarna äro
nämligen mycket angelägna om att få
veta, vad de ha att rätta sig efter, när
det gäller deras nybyggen. Det är ju litet
svårt för dem att sätta i gång ett fartygsbygge,
om de inte veta vilka de ekonomiska
förutsättningarna äro för sådan
byggnadsverksamhet.

Jag vill således hemställa, herr talman,
att den utredning, som jag förmodar
så småningom kommer till stånd,
skall ta denna fråga under ett snabbt
övervägande.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Den föregående ärade talaren
ställde ju icke något yrkande, men
gjorde vissa uttalanden om att han önskade,
att utredningen skulle givas en något
vidare ram än han förmenade att utskottet
avsett i sitt uttalande, och att den
skulle företagas så snart som möjligt.

Vad det första av herr Ericssons önskemål
beträffar, får jag säga att utskottet,
även om det yttrat sig ganska koncentrerat,
dock inte avsett, att denna utredning
skulle på det sättet begränsas,
att den inte skulle komma att tillgodose
all den låneverksamhet, som man här
vill främja och stödja. Innebörden i utskottets
uttalande har inte varit att på
detta sätt begränsa utredningen, utan
meningen har varit att den skulle få en
vidare omfattning.

När nu Kungl. Maj:t emellertid på två
olika vägar, dels, såsom också framhållits
av kommerskollegium, genom en
framställning, som gjorts tidigare, och
dels genom Sveriges segelfartygsförenings
framställning till Kungl. Maj:t.,
har fått denna fråga under handläggning,
nöjer sig utskottet med att förutsätta
att denna utredning skall komma
till stånd. Naturligtvis förutsätter utskottet
även, att den bör komma till stånd
så snart som möjligt. I det avseendet kan
jag därför inte inse, att herr Ericssons

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Om effektivisering av kustbevakningstjänsten m. m.

uttalande skiljer sig från vad utskottet
har åsyftat.

Då intet annat yrkande framställts än
om bifall till utskottets hemställan, kan
jag, herr talman, förena mig i detta yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om effektivisering av kustbevakningstjänsten
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Veländer m. fl. (1:58) och den andra
inom andra kammaren av herr Staxäng
m. fl. (II: 70), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en skyndsam utredning
av frågan om en effektivisering av
kustbevaknings- och livräddningstjänsten
utefter våra kuster under beaktande
jämväl av det förslag att anvisa medel
till byggandet av 10 snabbgående
undsättnings- och ambulansbåtar samt
till upprättandet av en fond för dessa
båtars drift och underhåll, vilket Svenska
sällskapet för räddning af skeppsbrutne
framställt i skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:58 och 11:70 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr VELÄNDER: Herr talman! De i
föreliggande utskottsutlåtande redovisade
motionerna ta sikte på en intensifiering
och effektivisering av dels livräddningstjänsten,
dels ock bevakningen vid
våra kuster.

Statsutskottet har kommit till det resultatet,
att motionerna inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd, och till

stöd härför åberopar utskottet utredningar,
som skett i tidigare sammanhang,
utredningar som även enligt utskottets
utlåtande uteslutande ha avsett
livräddningsväsendet. Beträffande kustbevakningen
ha, såvitt jag känner till,
inte några motsvarande utredningar
gjorts, och det finns heller inte i utskottets
utlåtande någon antydan om att så
skulle ha skett. Det förefaller mig sålunda
som om utskottet här har gjort
sig skyldigt till ett förbiseende och ett
förbiseende, som ur min synpunkt måste
framstå såsom rätt beklagligt. Jag kan
nämligen inte komma till något annat
resultat än att läget är sådant, när det
gäller kustbevakningen, att det inte kan
få förbli som det är utan att vissa åtgärder
måste vidtagas och detta snarast
möjligt. Enligt vad som upplysts, äro
kanske 90 procent av landsträckan utefter
våra kuster inte föremål för någon
ständig utkik eller någon ständig bevakning.
Man har skäl att antaga, att det har
inträffat olyckor av olika slag både när
det gäller flyget och i fråga om sjöfarten,
vilka, om det hade förelegat en bättre
bevakning, måhända hade kunnat förebyggas
— i varje fall hade verkningarna
därav kunnat mildras, om i tid assistans
kunnat alarmeras för utförande
av möjliga räddningsuppgifter. Vi ha
också nyligen sett ett exempel på att händelserna
kunna inträffa utan att något
förebud därtill har uppmärksammats; ett
främmande flygplan har sålunda helt
oförmodat dykt ned på ett av våra flygfält.

Jag är inte på det klara med hur det
ur motionärernas synpunkt borde handlas
i detta läge. Det naturligaste vore en
återremiss till statsutskottet, men en sådan
återremiss är förmodligen inte möjlig-
-lag tror inte heller någon större apparat
skulle behöva igångsättas för att man
skulle kunna tillgodose motionärernas
syfte. En del åtgärder i bevakningshänseende
tillkomma redan nu marinen, flyget,
lotsverket och tullverket. Jag kan
tänka mig, att det enda riktiga vore, att
man försökte sig på en samordning av
de krafter, som äro avdelade för här
ifrågavarande ändamål. En dylik sam -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Om effektivisering av kustbevakningstjänsten m. m.

ordning tror jag skulle kunna leda till
ett tillfredsställande resultat.

Från denna utgångspunkt skulle jag
vilja rikta en hemställan till vederbörande
departementschef, eller måhända vederbörande
departementschefer, att dessa
spörsmål måtte tagas under övervägande
för att man om möjligt och så
snart som möjligt skall kunna få till
stånd sådana anordningar och anstalter
som motionärerna ha tagit sikte på.

Jag skall därför, herr talman, inte ställa
något särskilt yrkande, då jag hoppas
att Kung], Maj :t ändå kommer att taga
hithörande spörsmål under övervägande.

Häri instämde herr Ericsson, Carl
Eric, och herr Arrhén.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! De motioner som behandlats
i detta statsutskottsutlåtande avse ju
en effektivisering av kustbevakningsoch
livräddningstjänsten utefter våra
kuster. Bakom denna framställning ligger
enligt motionens motivering avsikten
att få ett bättre livräddningsväsen utmed
våra kuster till stånd, baserat på en
mera effektiv bevakningstjänst. När utskottet
här talar om livräddningstjänst,
så innefattar detta naturligtvis även
kustbevakningstjänst. Det har ju tidigare
vidtagits två utredningar, som ännu icke
behandlats av Kungl. Maj:t eller lett till
någon framställning. Då så var förhållandet,
ansåg icke utskottet att man på
nytt skulle skriva till Kungl. Maj:t och
begära utredning, utan utskottet nöjde
sig med att understryka, att sådana här
utredningar ha verkställts utan att ännu
ha lett till någon åtgärd och att utskottet
därför förutsatte, att Kungl.
Maj:t på grund av dessa utredningar
kunde framkomma med förslag till riksdagen.

Nu har såsom motiv för denna framställning
i motionerna framförts en hel
del uppgifter, vilka vid närmare kontroll
visa sig vara i hög grad felaktiga.
Detta har framför allt understrukits i etl
offentligt anförande av generaldirektören
för lotsstyrelsen. Jag skulle här kun -

na återge en hel del fall, där han bestritt
motionärernas uttalanden och påvisat att
de i många avseenden varit oriktiga. Utskottet
bär inte närmare ingått på detta,
utan ansett att eftersom det redan
hade vidtagits utredningar, kunde man
nu nöja sig med att avvakta att Kungl.
Maj:t skulle vidtaga åtgärder för ett bättre
ordnande av bevaknings- och livräddningstjänsten
vid våra kuster. Men även
jag vill här uttala, att det skulle vara
önskvärt att då få en bättre samordning
mellan kustbevaknings- och livräddningstjänsten
och mellan de olika institutionerna,
det må nu vara flyget eller
lotsstyrelsen eller fyrbevakningen, så
att man får en mera effektiv och rationell
ordning.

Jag skall inte ingå längre på denna
sak utan nöjer mig, herr talman, med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
förste vice talmannen gjorde gällande,
att motionerna innehölle uppgifter, som
måste vara missvisande. Det hade då varit
utskottets sak att upplysa om detta,
för den händelse de felaktiga uppgifterna
hade varit av relevans för sakens bedömande,
men dessa förment felaktiga
uppgifter kunna ju under inga förhållanden
utgöra motivering för att statsutskottet
blott skulle behandla det ena ledet
av vad motionärerna tagit sikte på.

Herr förste vice talmannen slutade, såvitt
jag förstod honom rätt, på samma
sätt som jag i mitt anförande. Han betonade,
att man här fick lov att söka komma
fram till ett samordnande av de krafter,
som voro inriktade på bevakningen
utefter våra kuster, och jag vill tillägga:
även utefter vår sjögräns. Herr förste
vice talmannen åberopade i det sammanhanget
uttalanden av generallotsdirektören.
Det spörsmål, som motionerna beröra,
har under denna månad varit föremål
för övervägande vid den s. k. sjöfartsriksdagen.
Där var generallotsdirektören
närvarande, och hans inställning,
sådan den redovisades där, sammanföll
varken med herr förste vice talmannens
eller med min, ty han synes gå mycket

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

bestämt emot ett samordnande av verksamheten
på detta område. Jag tror därför,
att herr förste vice talmannen, när
han i sak kommer till samma resultat
som jag, icke skall falla tillbaka på
ståndpunkter, som ta sikte på att komma
till ett helt motsatt resultat eller en helt
motsatt ordning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 163, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1949/50 till
markförvärv för utvidgning av Remmene
skjutfält;

nr 164, i anledning av väckt motion
om ersättning till skogsarbetaren O. E.
Flink för skada, ådragen under militärtjänstgöring;
och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner.

Detta utlåtande var indelat i tre med
I—III betecknade avdelningar, av vilka
den första omfattade två särskilda med
I och II betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och punktvis.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

Avdelning I. Förslagsanslaget till Bidrag
till Stockholms högskola.

Punkten I.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 163 framlagda förslag och
motionerna I: 279 och II: 357, i vad de
avsåge ökade medel till undervisning i
engelska språket, samt med avslag å
nämnda motioner — såvitt de avsåge
beviljande av ökade anslagsmedel utöver
vad nyss angivits — ävensom med avslag
å motionerna 1:273 och 11:341
samt I: 278 och II: 358,

a) godkänna under punkten införd
huvudstat för Stockholms högskola, att
tillämpas under budgetåret 1949/50;

b) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 572 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 273, av
herr Göransson m. fl., och II: 341, av
fröken Elmén m. fl., hade hemställts,
att det i propositionen nr 163 upptagna,
till 50 000 kronor beräknade bidraget
till psykotekniska institutet vid
Stockholms högskola måtte höjas till
70 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman i
Kieryd, Hoppe, Staxäng och Widén ansett,
att utskottet bort tillstyrka i motionerna
1:273 och 11:341 framfört förslag
om höjning av statens bidrag till
psykotekniska institutet vid Stockholms
högskola med 20 000 kronor till 70 000
kronor. I enlighet härmed hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 279 och
II: 357, i vad de avsåge ökade medel
till undervisning i engelska språket,
samt med bifall till motionerna I: 273
och II: 341 ävensom med avslag å motionerna
1:279 och 11:357 — såvitt de
avsåge beviljande av ökade anslagsmedel
utöver vad nyss angivits — samt
motionerna I: 278 och II: 358,

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

a) godkänna i reservationen införd
huvudstat för Stockholms högskola att
tillämpas under budgetåret 1949/50;

b) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 592 500 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Detta är
första gången, som staten i större utsträckning
engagerar sig för de privata
högskolorna efter den överenskommelse
som har träffats mellan högskolorna och
respektive kommuner å ena sidan samt
staten å den andra. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har
i pressen blivit klandrad för att han icke
kunnat gå högskolorna till mötes så långt
som dessa hade önskat. Jag vill begagna
detta tillfälle att i varje fall för Göteborgs
högskolas vidkommande, som jag
ju i viss män kan sägas representera, uttala
ett tack till ecklesiastikministern för
att han lyckats ge den högskolan så mycket
som fallet varit, låt vara att den inte
fått allt vad den hade hoppats på. Om
man ser detta ärende mot bakgrunden av
den ekonomiska situationen i landet för
närvarande, synes det mig, att det lyckats
ecklesiastikministern mycket väl att
få högskolornas intressen tillgodosedda
i den restriktiva ekonomiska politik som
för närvarande föres. På en del punkter
har ju till och med ecklesiastikministern
gått längre i sina anslagskrav än universitetskanslern
påyrkat, så t. ex. beträffande
psykotekniska institutet vid Stockholms
högskola.

Trots detta skulle jag våga mig på att
vid denna punkt komma med en invändning.
Det är kanske inte många som
veta, vad ett psykotekniskt institut är.
Det är närmast ett praktiskt psykologiskt
institut, avsett att tillämpa den psykologiska
forskningens metoder vid personalrekrytering
och vrkesrådgivning och
därmed sammanhängande frågor, att gå
myndigheter och enskilda företag till
handa med rådgivning samt att försöka
utröna orsakerna till industri- och trafikolyckor.
Det är bekant, att t. ex. statens
järnvägar numera psykotekniskt
prövar sin personal, innan den antages,

2 Första kammarens protokoll HMD. Nr It).

och att detta visat sig vara till stor fördel
för järnvägarna. Det finns även privata
industrier, som kunna omvittna, att
olycksfallsriskerna ha kunnat betydligt
minskas genom att man försökt att psykologiskt
penetrera orsakerna till olyckornas
förekomst.

Det psykotekniska institutet vid Stockholms
högskola bär finansierats genom
donationsmedel och genom anslag från
Stockholms stad och under de senare
åren också genom anslag från staten. Del
årsanslag som psykotekniska institutet
har haft har varit 75 000 kronor, förutom
de inkomster som det fått för sin verksamhet
av enskilda. Nu vill det synas
som om donationsmedlen skulle hålla på
att tryta, och det blir nödvändigt för
institutet att i större utsträckning än förut
tv sig till staten för att kunna upprätthålla
sin verksamhet. Högskolans styrelse
har begärt 71 000 kronor för ändamålet,
kanslern bär föreslagit 40 000 kronor,
men Kungl. Maj :t har gått utöver
kanslerns förslag och begär av riksdagen
50 000 kronor.

Jag förstår mycket väl ecklesiastikministerns
inställning. Han har måst gå
fram med hård hand över hela linjen,
och då har han menat, att för ett ändamål
som ju är relativt nytt på högskolans
stat kan man inte gå högskolan till mötes
upp till 100 procent. Trots detta skulle
jag våga mig på att hemställa om att
det anslag till psykotekniska institutet
på 70 000 kronor, som begärts i en motion,
måtte av kammaren beviljas.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
den reservation som föreligger under
denna punkt och där det begäres ett med
20 000 kronor ökat anslag utöver vad
Kungl. Maj:t begärt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Herr
ölilon har redan påpekat, att ecklesiastikministern
i propositionen gjort en
särskild insats för psykotekniska instilutet,
eftersom ecklesiastikministern höjt
beloppet från av universitetskanslern
förordade 40 000 kronor till 50 001). Som
motionär i ämnet har jag emellertid
funnit mig föranlåten att i korthet taga

Nr 19.

Lördagen den 21 mai 1949 fm.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

till orda här, och jag anknyter då till
vad herr Ohlon sade. Det kan inte bli
fråga om att man tolkar detta som någon
otacksamhet efter de insatser som
ecklesiastikministern gjort, men det är
övertygelsen om att detta belopp på
50 000 kronor är otillräckligt, som gör
att jag vidhåller min åsikt, att det vore
synnerligen önskvärt att få det höjt.

Som herr Ohlon påpekade är detta
en ny sak, och den har nog kommit att
få delvis en annan utformning än man
ursprungligen hade tänkt sig. Den rent
praktiska användningen av institutets
forskningsresultat i form av yrkesvägledning
och yrkesrådgivning har fått en
omfattning som inte från början var
avsedd. Detta beror på att man trycker
på från alla håll, från läkare, sjukhus,
statliga myndigheter, industrier och
skolväsendet, för att få hjälp, och det
förefaller som om denna gren av social
rådgivning och social planering vore en
av de mest löftesrika vägar, vi över huvud
taget kunna beträda. Här finns
alltså en chans att med tillvaratagande
av de erfarenheter institutet samlat och
de prov det anställt försöka placera de
partiellt arbetsföra i produktivt arbete.
Här finns möjligheter — och där har jag
själv den närmaste erfarenheten av resultatet
— att placera människor med
lyten och egendomligheter eller som
ådagalägga stor hållningslöshet i yrken
där de ha möjlighet att finna sig till
rätta.

Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och
reservanternas förslag är 20 000 kronor,
i och för sig naturligtvis ett belopp, som
i dessa tider kan förefalla att vara stort,
men å andra sidan må jag säga, och det
är inte något överord, att man helt visst
skulle kunna mycket snart ta igen den
utgift som det ökade anslaget innebär.
Här skrivs nu i betänkande efter betänkande
om partiellt arbetsföra och om
yrkesvägledning och yrkesrådgivning,
det talas om att man skall försöka tillvarata
de erfarenheter som äro samlade
av experimentalpsykologien. Då tycker
jag att det är ganska motsägelsefullt,
att man avstår från att ge detta institut
möjlighet att existera i sin nuvarande

begränsade form. Om institutet får bara
50 000 kronor, betyder det icke att det
lägges ned, men det betyder att en del
av den arbetskraft som det dragit till sig
måste lämna institutet, och detta innebär
ett handikap i institutets fortsatta
verksamhet. Faktiskt är det så, att långt
ifrån att minska detta instituts verksamhet
borde man öka den. Det är irrationellt,
även om vi nu äro i ett ansträngt
ekonomiskt läge, att ge institutet minskade
existensmöjligheter.

Det talas på ett ställe i utlåtandet om
att det nog borde göras en översyn om
organisationen och driften tillfredsställer
alla anspråk. Därmed må vara hur
som helst, men man bör lägga märke
till för det första att de erkännanden
som kommit institutet till del ifrån statliga
myndigheter, från industrien och
från kommunala myndigheter, äro
många och överflödande, och för det
andra att det icke är tänkbart, att något
institut, hur man än lägger om det
organisatoriskt och hur man rationaliserar,
skulle kunna hålla en så stor
personal som här finnes — 12 eller 13
befattningshavare — och utföra ett så
stort arbete för ett belopp av endast
70 000—75 000 kronor.

Jag talar litet i egen sak, emedan jag
själv sett, vilken nytta vi ha haft av
detta institut för unga lagöverträdare.
Vi undersöka alla pojkar som äro dömda
till ungdomsfängelse. Det är ofta fråga
om pojkar, som ha försökt sig på upp
till tio olika yrken, och när de komma
till oss, undra de om de inte skulle kunna
gå in på något annat, emedan inget
yrke ännu har passat dem. Då få vi av
institutet antingen anvisning om de grenar,
där det är absolut uteslutet att vederbörande
skulle kunna lämpa sig, eller
också en positiv uppgift inom vilka
grenar man kan försöka få vederbörande
placerad. När det gäller behandlingen
av socialt skadade människor äro
inte de resurser som stå till förfogande
många. Vi veta så litet om hur vi skola
bete oss för att få dem på fötter, men
jag är livligt övertygad om att det finns
ett enkelt medel, som har en förunderlig
förmåga att disciplinera människor,

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

och det är arbete, om man kan uppfostra
dem till det, få in dem i det och
förmå dem att verkligen stanna och bli
rotfasta.

Det är 20 000 kronor, som skiljer de
båda förslagen. Vi skola inte försvaga
institutet för 20 000 kronor. Jag är övertygad,
att om bara några få år kommer
detta institut att vara betydligt utvidgat
och ha filialstationer över hela landet.
Kunna vi då inte låta det även under
en hård tid övervintra med 70 000
kronor till nästa budgetår och se hur
det ser ut då?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Andersson.

Herr PAULI: Herr talman! Varken
statsrådet eller utskottet har ställt sig
likgiltigt till denna fråga. Som de föregående
talarna, reservanten och motionären,
ha framhållit, har ecklesiastikministern
höjt kanslerns förslag med
10 000 kronor från 40 000 till 50 000 kronor.
Detta är ju ett ganska stort tillmötesgående.
Utskottsavdelningen har haft
en föredragning av föreståndaren för
institutet och fått en ganska grundlig
orientering i institutets arbetssätt, arbetsuppgifter
samt ekonomiska och organisatoriska
ställning. Utskottet har således
ingalunda tagit lätt på denna fråga.
Vi ha emellertid funnit, att hela frågan
om detta institut för närvarande ter
sig något svävande. Vidare har ju en
icke ringa del av institutets arbetsuppgifter
numera överflyttats på ett nvtt institut,
ett industripsykologiskt institut,
som är förlagt till Industriförbundet.
Därav följer, att en hel grupp av de arbetsuppgifter
som institutet har fyllt i
fråga om industrien ha flyttats över till
en ny inrättning. .lag tvivlar vissl inte
på att psykotekniska institutet, som den
siste talaren sade, har fått många och
varma erkännanden från industriens
sida, men nu kommer, som sagt, industrien
att själv taga hand om den saken.
Därmed blir ju ingalunda det psykotekniska
institutet arbetslöst — det

har fullt upp av uppgifter på andra håll,
inte minst på det kommunala området.

Men dessutom är det så att det finns
föga klarhet i fråga om förhållandet mellan
institutet och Stockholms högskola,
ett samband som är skäligen löst. Institutet
är onekligen en forskningsinstitution
av stor betydelse. Som sådan kan
den ha sin plats inom en högskola sådan
som Stockholms. Å andra sidan fyller
institutet icke några undervisningsuppgifter
för Stockholms högskola, och
vi fingo det intrycket, när vi konfererade
med högskolans representanter, att
de betraktade institutet som en tämligen
fristående företeelse, vars verksamhet de
uppskattade men icke ansågo mera intimt
sammanhänga med högskolans egna
uppgifter. Därför har utskottet förenat
sig mot kanslerns önskan, att förhållandet
mellan detta institut och
Stockholms högskola skall närmare klargöras,
och vi ha i utskottet också tyckt,
att man borde få en närmare utredning
om institutets organisation och arbetsuppgifter
för framtiden, särskilt med
tanke på den avlastning av en del av
uppgifterna som jag nyss talade om. Vi
ha därför inte ansett oss kunna gå längre
än Kung], Maj:t.

Jag för min del har liksom reservanterna
den uppfattningen, att här utföres
ett mycket viktigt och nyttigt arbete,
som förtjänar stöd. Detta arbete visar,
som också den föregående talaren berört,
sina resultat väsentligen på det sociala
området, särskilt då det gäller placering
inom lämpliga yrken och arbetsområden
av personer som i vanliga fall
ha svårt att inlemmas i arbete, och därmed
utföres en nyttig gärning både ur
individernas och ur samhällets synpunkt.
Emellertid är detta sådant som närmast
borde intressera socialdepartementet.
Det är endast det faktum, att institutet
är en forskningsinstitution, som egentligen
motiverar att det är inordnat under
ecklesiastikdepartementet. Jag skall inte
här närmare utföra den tanken. Kanske
man vid den av utskottet begärda utredningen
inom regeringen närmare kommer
att överväga möjligheten all låta institutet
utföra sin gärning inom ramen

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

av det sociala departementet i stället för
detta.

Hade vi levat i normala ekonomiska
tider, tror jag att trots de nu anförda
synpunkterna utskottet skulle ha varit
berett att gå även utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit, fastän Kungl. Maj :t faktiskt
visat tillmötesgående i denna fråga.
Men även om dessa 20 000 kronor
— den ökning som nu begäres — i och
för sig icke är någon stor summa, så
ha vi dock i denna fråga liksom i åtskilliga
andra velat iakttaga den återhållsamhet
som har anbefallts över hela
linjen.

Detta är, herr talman, anledningen till
utskottets ståndpunkt. Den innebär, som
jag har framhållit, icke på något sätt någon
nedvärdering av institutets verksamhet
utan tvärtom. Den innebär bara
att vi önska, att det sprides ett klarare
ljus över hela frågan, både i det ena
och andra avseendet, och i avvaktan på
denna översyn och detta klarläggande
bär utskottet icke velat gå längre i ekonomiskt
avseende än Kungl. Maj :t.

Med anledning av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MOGÅRD: Herr talman! I likhet
med herr Ohlon, som är från Göteborg,
skulle jag anse det vara i hög grad otacksamt,
om man från deras sida, som äro
intresserade av Stockholms högskola,
underläte att uttala sin tacksamhet både
till den nuvarande ecklesiastikministern
och den föregående för det mycket frikostiga
sätt, på vilket de ha löst frågan
om förhållandet mellan staten och högskolan.

Det var genom ett avtal, som riksdagen
i fjol godtog, som för första gången
på 70 år Stockholms gamla respekterade
högskola fick tillfälle att så att säga
obligatoriskt utnyttja staten, och i den
proposition som vi nu behandla föreslår
ju Kungl. Maj:t, att omkring 1,5
miljoner kronor skola lämnas Stockholms
högskola. När de som skrivit sina
namn under den motion som jag har
framburit här, ha yrkat på en del smär -

re förändringar, så är det inte därför
att vi mena att vad staten här vill prestera
skulle vara för ringa eller otillräckligt.
Det är i varje fall från min
sida endast så, att jag tyckt det vara
rimligt, att de närmast intresserade parterna
inom högskolan skulle få tillfälle
att i utskottet och riksdagen framföra
sina detaljönskemål i en del för dem
brännande frågor i avseende å högskolan.

Utskottet bär ju en ytterst tacksam
uppgift inför den lista på önskade förändringar
som motionärerna ha framlagt.
Högskolans styrelse bär icke begärt
mer än den har fått, och den andra anslagsbeviljande
myndigheten, Stockholms
stad, har inte heller mera deciderat
krävt någon förändring utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Då kan det ju
synas vara skäligen opåkallat att uppta
tiden med att framställa något säryrkande,
och det skall jag heller inte göra.
Jag vill bara understryka ett par saker,
som på ett förberedande stadium böra
kunna uttalas i denna angelägenhet.

Det gäller först och främst frågan om
terminsavgifterna vid Stockholms högskola.
De äro, som departementschefen
själv framhållit, mycket höga, högre än
vid Göteborgs högskola, och vid universiteten
förekomma ju inga terminsavgifter.
Det kan inte anses vara riktigt,
att en högskola i riket skall behöva
belasta sina alumner med dessa mycket
höga terminsavgifter, och det är
önskvärt att de så fort som möjligt kunna
sänkas eller helt borttagas. Utskottet
har också skrivit, att det utgår ifrån
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på nämnda spörsmål och efter
närmare utredning, så snart den ekonomiska
situationen det medger, framlägger
förslag om terminsavgifternas
borttagande. Jag ber att få understryka
detta uttalande, och jag skulle vilja tilllägga,
att även de speciella avgifter, om
på grund av ett egendomligt lönesystem
beträffande de juridiska professorernas
vid högskolan avlöning nu utgå från
de juris studerandena vid högskolan, i
samband därmed måtte underkastas en
granskning.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

Den andra frågan, som synes mig i
viss mån förbigången av utskottet med
för lätt hand, gäller motionärernas
önskemål om att det för ombyggnad av
institutet för organisk kemi vid Stockholms
högskola skall beviljas ett anslag
av 70 000 kronor. Denna irastitutionsbyggnad
är nu föremål för en genomgripande
ombyggnad från golv till tak;
arbetstillstånd har erhållits och arbetet
fortgår, men några pengar finnas inte
för ändamålet. Det är kanske vissa administrativa
svagheter, som motivera att
utskottet inte i år har velat tillstyrka
beloppet. Jag tror doek, att det blir nödvändigt
att förr eller senare lämna detta
anslag och att man då inte har någon
annanstans att vända sig än till Kungl.
Maj:t och Stockholms stad, och det synes
mig därför, som om man för ordningens
skull nu borde ge institutet detta
belopp.

Den tredje och sista punkt, där jag
har en viss invändning att göra emot
utskottets yttrande, rör förslaget om en
personlig professur till den ungerske
professorn de Hevesy. Han har ju varit
här i Sverige under tio år och uppehållit
en mycket omfattande forskningsverksamhet
vid högskolan. Han är nobelpristagare
och har följaktligen av de
högsta vetenskapliga myndigheterna i
vårt land ansetts värd en speciell belöning.
Visserligen är han (13 år gammal
och står alltså nära sitt inträde i pensionsåldern.
Han åtnjuter nu en ekvivalent
till professorslönen i ett forskningsbidrag
som staten lämnar från den särskilda
forskningsfonden. Det förefaller
mig dock, som om man just med hänsyn
till hans speciella förtjänster inte
borde vara så rädd för vare sig hans
ålder eller andra omständigheter utan
att man skulle kunna kröna en tidigare
utmärkelse beträffande honom genom
att nu bereda honom en tryggad tillvaro
medelst en personlig professur i hans
ämne. Och jag skulle vilja vördsamt
hemställa, att ecklesiastikministern ville
till ett kommande år med välvilja
tänka på detta önskemål.

.lag liar intet övrigt att andraga i detta
ärende utan vill uttala min tillfredsstäl -

lelse med att det första årets erfarenheter
beträffande samarbetet mellan högskolan,
staten och övriga anslagsbeviljande
myndigheter varit så goda. Man
brukar tala om statens kalla och döda
hand. Den har inte träffat högskolan,
ehuru staten har så djupt ingripit i dess
existens. Högskolan är fortfarande en
fri institution, som, just på grund av
att staten med frikostig hand tagit sig
an den, numera kan se mot framtiden
med långt större tillförsikt än förut varit
förhållandet.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! De
ord, som herr Pauli uttalade beträffanpsykotekniska
institutets verksamhet,
voro ju burna av samma erkännsamliet
som de, som kommit till synes i propositionen.
Och när nu det begärda beloppet
på 70 000 kronor redan från början
beskurits — en ståndpunkt, som alltså
statsutskottet också har intagit — har
jag naturligtvis inte ett ögonblick tänkt
mig att detta skulle bero på någon bristande
välvilja.

Jag begriper att här finnas vissa budgettekniska
och anslagsprinciper, som
stå i vägen, men jag måste vara envis
och vidhålla, att jag tror att det levande
livets krav böra få väga över.

Herr Pauli sade, att institutets förhållande
till högskolan är något svävande.
Ja, därom kanske man kan
tveka. Det är möjligt att organisationen
inte är lika fast som beträffande
andra forskningsinstitut, som iiro knutna
till högskolan, men i spetsen för institutet
står högskolans rektor, och i
styrelsen sitta professorn i psykologi
och praktisk filosofi, en professor i juridik
och en från karolinska institutet
och en professor i neurologi. Därjämte
finns det representanter för Landsorganisationen,
arbetsmarknadsstyrelsen m. fl.

En skillnad mellan detta instituts ställning
och de andra institutens är, att detta
institut egentligen inte kan få några
pengar från högskolans fonder, därför
att de iiro över hövan ansträngda.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

Man kan naturligtvis tänka sig en utredning
i någon form, men det riskabla
är att skjuta fram beviljandet av tillräckliga
anslag tills denna utredning är
fullföljd, ty här står man faktiskt i ko
framför institutet och vill ha undersökningar
utförda, för t. ex. medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten, och
50 procent av alla undersökta fall komma
från landsorten. Det är således inte,
som någon kanske tror, enbart fråga om
ett stockholmsintresse.

Det finns så många saker i vårt samhällsliv,
som äro ägnade att kasta ut
människor ur förvärvslivet, det finns så
många tendenser till kassation i och
med att arbetslivet försvåras. Här är en
möjlighet att kunna placera sådana människor,
och det föreligger ett oerhört
stort behov av att kunna placera dem.
Det är därför jag vidhåller mitt uttalande,
att dessa 20 000 kronor skulle vara
synnerligen väl använda pengar.

Herr BRANTING: Herr talman! Som
medmotionär till herr Mogård har jag
inte anledning att annat än instämma i
hans yttrande, men jag begärde ordet
också med anledning av vad som yttrats
här om psykotekniska institutet, vars
verksamhet jag också råkar känna till.

Jag vill stryka under vad herr Göransson
för sin del har anfört beträffande
den stora betydelsen av den verksamhet,
som bedrives av psykotekniska
institutet, bland annat när det gäller
ungdomsbrottslingar eller något på sned
komna ungdomar, som ha råkat illa ut
just därför att de inte ha fått sin rätta
vrkesplacering.

.lag begärde ordet, när herr Pauli motiverade
utskottets ståndpunktstagande
med en hänvisning till det andra institut,
som nu har inrättats av Sveriges industriförbund
och som, enligt herr Paulis
mening, skulle mer eller mindre övertaga
uppgifterna för det institut, som
finns på Stockholms högskola.

Det är ett missförstånd, om herr Pauli
skulle ha trott så. I själva verket förhåller
det sig ju på det sättet, att det av
industrierna upprättade institutet fyller

en annan uppgift än det här ifrågavarande.
Industriernas institut tar sikte
på industriens behov, så till vida alltså
att där undersökes, huruvida en viss sökande
till ett arbete är passande till
detta. År han inte passande, så får han
gå. Det psykotekniska institutet på högskolan
har den positiva uppgiften att
reda ut för personer, som behöva få
upplysning därom, vad det är som passar
dem, och att få dem att bli placerade
på sådana platser. Det är ju en karaktärsskillnad
beträffande uppgifterna därvidlag,
som man inte bör bortse ifrån.

Det förhåller sig nog så, att man väl
kan diskutera det av herr Pauli väckta
spörsmålet beträffande institutets ställning
och uppgifter och att man därvidlag
kan önska ökad klarhet. Man säger,
att institutet vid högskolan är på en
gång en vetenskaplig institution och en
institution, som fyller praktiska uppgifter,
och man tycker att det är något
oklart över detta. Men herr Pauli förstår
säkert lika bra som jag, att det beträffande
det vetenskapliga arbetet är
av utomordentlig betydelse att ständigt
ha tillgång till levande forskningsmaterial.
Och den omständigheten, att institutet
vid sidan om sin vetenskapliga gärning
fyller en — jag må säga storartad
social uppgift, bör dock inte tala till dess
nackdel.

Herr Pauli anför, att här inte varit
fråga om någon nedvärdering av institutet,
tvärtom! Ja, men resultatet av det
hela har i alla fall blivit, att en institution,
som har levat under åtskilliga år
på en kost av cirka 75 000 kronor om
året, nu inte får mer än omkring 50 000.
Det må kallas för nedvärdering eller
icke, men det är i varje fall en nedskärning,
som är utomordentligt kännbar.

Jag menar alltså, att vad som bär
från statsutskottets sida anförts beträffande
ökad klarhet eller närmare fixering
av institutets uppgifter och andra
därmed jämförliga argument i själva
verket inte är av beskaffenhet att i praktiken
böra leda till att det här, må jag
säga, riktas ett slag emot en nyttig institution.

Som herr Mogård påminde om, god -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

kände riksdagen förra året ett avtal mellan
myndigheterna om hur högskolans
verksamhet i framtiden skall finansieras.
Därvidlag skola staten och staden
gå in med vissa belopp vardera. Det
var i och för sig mycket bra, och allt vad
som är sagt angående det förbättrade
tillståndet är riktigt.

I de stater, som ha gjorts upp av högskolestyrelsen
i fråga om kostnader för
olika institutioner vid högskolan, har
man för visso ibland tänkt sig vissa utvidgningar,
vissa förbättringar, som ha
varit nödvändiga, och därför lagt på
vissa belopp och sålunda kommit upp
till en summa, som sedan har blivit nedskuren
av kanslern och därefter av
Kungl. Maj :t något höjts. Men vad speciellt
denna lilla institution beträffar —
det psykotekniska institutet — har det
aldrig varit tal om någon höjning av
anslaget, utan där lever man precis på
kanten av de tillgångar man har. Och
vad som begäres bär är ingenting annat
än att institutionen skall kunna få
fortsätta att existera utan att behöva gå
tiggarvägen till donatorer, vilkas givmildhet
för övrigt, enligt allmän uppgift,
börjar tryta. Det är därför jag, herr
talman, ber att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
De motionärer, som här ha yttrat sig, ha
haft så välvilliga ord att säga om propositionen,
att jag inte har någon anledning
att ingå i någon polemik.

Låt mig bara konstatera, att när staten
skall vara med och bära huvudansvaret
för en ny verksamhet vid en till,
då man håller tillbaka statsutgifterna på
alla områden, kan man inte på en gång
få allt som man önskar och som är behövligt.

Det är utan tvekan så, att allt vad
motionärerna här ha talat om är i hög
igrad önskvärda saker, och jag utgår
från att man i framtiden skall kunna
öka anslagen till Stockholms högskola
på ett sådant sätt, att man kan tillgodose
dessa önskningar, .lag är själv mycket
angelägen att man skall kunna få bort

avgifterna för de studerande och därmed
göra dem jämställda med statsuniversitetens.
Det kan emellertid vara av intresse
att nämna några siffror, eftersom
man — inte bär i kammaren, men utanför
riksdagen — har menat, att staten
egentligen inte har behandlat Stockholms
högskola så värst välvilligt.

Första gången Stockholms högskola
fick anslag av staten var budgetåret
1944/45 — det är inte längre tillbaka.
Då fick den ett anslag på 8 000 kronor
som bidrag till undervisning i meteorologi.
Följande budgetår fick den ett par
andra, mindre anslag och kom upp till
en anslagssumma av ungefär 34 000 kronor.
Därefter kom den tid, då kriget var
slut och då man vid högskolan befann
sig i ett uppenbart nödläge i fråga om
den matematisk-naturvetenskapliga avdelningen.
Budgetåret 1946/47 fick man
ett sammanlagt anslagsbelopp på 460 000
kronor, och detta har sedan ökats så att
det under förra budgetåret: var nära
700 000 kronor. Nu höjdes anslaget genom
avtalet mellan Stockholms stad,
högskolan och staten från dessa i runt tal
700 000 till ungefär 1 600 000 kronor.
Staten ökar alltså sitt anslag med 900 000
kronor på ett bräde.

Det är otillräckligt — man får därigenom
inte alls högskolans intressen
tillgodosedda — och det återstår oerhört
mycket att göra. Att jag därvidlag har
en allvarlig vilja, det kan jag styrka
med att åberopa bland annat, att när jag
i andra kammaren hade att besvara en
interpellation om en norrländsk högskola,
så framhöll jag, att staten först borde
fullfölja sina förpliktelser emot bland
andra Stockholms och Göteborgs högskolor.
.lag utgår ifrån att vi här få öka
utgifterna med avsevärda årliga belopp
och dessutom med betydande engångsanslag
för byggnaderna.

.lag skall därutöver bara beröra en
enda fråga, nämligen den om det psykotekniska
institutet. .lag tror att detta är
en mycket värdefull institution. Men å
andra sidan har jag under de år jag
suttit i departementet varje år hört, att
man har befunnit sig i ett sådant nödläge
att verksamheten måste inskränkas

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

i betydande mån, om icke staten ökade
sitt anslag. Trots detta har staten förra
året, alltså för i år, inte lämnat mer än
20 000 kronor. Jag tror nog det reder sig
för det psykotekniska institutet även under
nästa budgetår och att man då, efter
att ha fått tillfälle att pröva institutionens
framtida ställning, får ta upp
frågan till nästa riksdag och se vad
man kan göra åt den.

Det är klart att det är önskvärt med
en anslagshöjning, och det kan om
detta liksom om det mesta som förekommer
här i kammaren sägas många vackra
ord. Men i det nuvarande läget tror
jag, framför allt med hänsyn till den
totalt sett betydande ökningen av statsutgifterna
för Stockholms högskola, att
kammaren kan med mycket gott samvete
bifalla statsutskottets förslag.

Herr PAULI: Herr talman! Herr Branting
föreställde sig, att det var ett missförstånd
från min sida eller kanske rent
av från hela utskottsavdelningens sida
att det nya institut, som skall behandla
industriens egen räjong, skulle i någon
mån avlasta psykotekniska institutets
arbetsuppgifter. Jag tror inte att det existerar
något sådant missförstånd. Denna
uppfattning är nämligen grundad på det
svar vi i utskottet fingo från psykotekniska
institutets föreståndare, när vi direkt
frågade honom om denna sak under
hans föredragning. Han sade klart
och tydligt, att i och med inrättandet
av detta nya institut bleve en del av de
uppgifter, som man hittills hade sysslat
med, överflyttade till detta, men därigenom
finge man så mycket bättre tillfälle
att ägna sig åt det stora område av andra
viktiga uppgifter, som psykotekniska
institutet har att syssla med. Herr Branting
kan alltså lugna sin farhåga i detta
fall.

Vad beträffar herr Brantings beteckning
av det nya institutets uppgift som
negativ och det hittillsvarande institutets
uppgift som mera positiv, skall jag
inte ingå på detta. Jag nöjer mig med
att ha berättat för honom vad vi på avdelningen
i det avseendet ha hört av
institutets egen föreståndare.

Naturligtvis har jag inte ett ögonblick
velat påstå — och om herr Branting och
andra ha fått en sådan uppfattning, är
det tyvärr ett missförstånd från deras
sida — att det skulle på något sätt vara
ett argument mot psykotekniska institutet
att detta jämsides med sin rent vetenskapliga
forskningsuppgift även har
en social uppgift. Vi anse naturligtvis
tvärtom, att denna kombination gör institutets
arbete så mycket mera värdefullt
och beaktansvärt. Men jag skulle
vilja i någon mån göra en invändning
mot herr Branting, när han talar om att
det här vore fråga om en »nedskärning»
av institutets ekonomi. Ja, om man ser
det hela på en gång och tänker på vad
institutet har fått från Stockholms stad,
från enskilda donationer o. s. v., kan
man säga, att det är en nedskärning.
Men kammarens ledamöter, som kanske
inte närmare ha trängt in i denna fråga,
kunna lätt få den uppfattningen, att
det är fråga om en nedskärning av statens
utgifter till psykotekniska institutet,
och så är ju långt ifrån fallet. Såsom
ecklesiastikministern alldeles nyss
erinrade om och som det också står i
propositionen, har på riksstaten för vart
och ett av budgetåren 1946—1949 anvisats
ett anslag av 20 000 kronor. Detta
anslag vill nu kanslern ha höjt till 40 000,
alltså en fördubbling, och departementschefen
har höjt det ytterligare med
10 000 till 50 000 kronor. Vad beträffar
det statliga bidraget är det alltså inte
fråga om en nedskärning utan om mer
än en fördubbling. Jag vet inte, vilka
utsikter institutet har att klara sig med
bidrag utöver statsanslaget på 50 000
kronor under det närmaste budgetåret,
men jag lutar närmast åt ecklesiastikministerns
uppfattning att det antagligen
går för institutet att reda sig under den
tid den bär begärda undersökningen
sker, och statsrådet ställde ju också i utsikt
att kanske redan till nästa riksdag
saken återkommer, när den har blivit
närmare klarlagd.

Samma löftesrika perspektiv uppdrog
ecklesiastikministern när det gällde andra
önskemål, som motionärer ha framställt
beträffande högskolan. Han nämn -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till bidrag till Stockholms högskola.

de t. ex. avgifterna, och därvidlag har
även utskottet sagt, att vi äro av den
uppfattningen att de snarast möjligt böra
komma bort. Vi säga nämligen att vi
vilja »framhålla önskvärdheten av terminsavgifternas
upphörande» men vilja
betona, att frågan synes kräva ytterligare
överväganden.

Herr Mogård berörde ytterligare några
av sin mycket omfattande motions
önskemål och bland annat även frågan
om professor de Hevesys personliga professur.
Jag tror säkert, att professor
de Hevesy är en synnerligen förtjänt man
-— det visar ju allt som vi veta om honom.
Å andra sidan förefaller det mig
vara litet väl mycket begärt, att riksdagen
skall med anledning av en motion
bevilja en personlig professur till en
person, som befinner sig bara ett eller
annat år från pensionsåldern — om så
skedde, vore det någonting som, vågar
jag säga, vore utan motstycke beträffande
riksdagens ställningstagande i sådana
frågor. Men vi hoppas, att det forskningsunderstöd,
som beviljats honom av
naturvetenskapliga forskningsrådet, skall
kunna fortfarande utgå även sedan han
bar upphört att fungera som professor.
Jag tror alltså att utskottets ståndpunkt
därvidlag är fullt försvarlig.

Beträffande ombyggnaden av institutionen
för organisk kemi och biokemi
kan jag nämna, att vi voro ute och tittade
på detta ombyggnadsarbete och
försökte få reda på så mycket som möjligt
om det. Men faktum är, att denna
sak är i mycket hög grad outredd, och
det var omöjligt för utskottet att få någon
kläm på hur mycket som egentligen
behövdes. Så mycket är dock säkert, att
man från högskolans sida med den framåtanda
och den käcka optimism, som
— dess bättre, får man väl i allmänhet
säga — har karakteriserat högskolans
utveckling sedan många år, har satt i
gång dessa ombyggnadsarbeten med de
pengar, man haft till förfogande. Man
har också haft en förhoppning om att
vad som inte då var tillräckligt för arbetets
fullbordande skulle satsas av staten.
Därför har man tagit detta runda
belopp av 70 000 kronor. Vi äro ense

med motionärerna om att ett avbrytande
av arbetena inte är förmånligt ur ekonomisk
synpunkt, och vi ha därför förutsatt,
att det påbörjade arbetet fullföljes,
men vi ha ansett oss behöva begära att
det inför regeringen och i varje fall, om
ytterligare motioner i frågan komma, inför
riksdagen framlägges en tydligare utredning
i denna sak än den som hittills
föreligger. På grundval av den som
finns går det helt enkelt inte för riksdagen
att bevilja en sådan summa, som
ju dock inte är så obetydlig.

När herr Mogård säger, att utskottet
har berört denna fråga med alltför lätt
hand, så vill jag försäkra herr Mogård,
att detta inte är riktigt. Vi ha tvärtom
gjort allt vad vi ha kunnat för att tränga
in i frågan, men vi ha inte haft tillräckligt
material till vårt förfogande.

Jag tror alltså, att utskottets ståndpunktstagande
till de här avhandlade
ärendena har goda skäl för sig, och jag
vill därför förnya min hemställan om
bifall till utskottets förslag.

Herr BRANTING (kort genmäle): Herr
Pauli betonade, att här icke är fråga om
en nedskärning av statens utgifter, utan
tvärtom om mer än en fördubbling. Detta
låter onekligen mycket bestickande.
Jag vill dock erinra om att situationen
är den, att staten förut inte alls har understött
Stockholms högskola. Talet i
detta fall om att understödsbeloppet
ökat från en mindre summa till det
dubbla påminner i någon mån om när
små partier eller tidningar skryta med
sina framgångar och tala om att de gjort
en vinst på 100 procent. Man får väl
ändå se till vad de började med. ökningen
är kanske inte så imponerande.

Jag ser saken så, att när nu staten har
tagit ett moraliskt ansvar för högskolan
genom det stora avtalet, hade man kunnat
vara litet mer large i detta speciella
avseende. Men om det nu i alla fall blir
avslag, få vi väl ta fasta på de s. k. löftesrika
perspektiven för nästa år.

Herr PAULI (kort genmäle): Det är
visserligen sant, och det påminde också

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Om anslag till svenska dramatikers studio.

ecklesiastikministern om, att det är relativt
nyligen som staten börjat ekonomiskt
stödja Stockholms högskola, men
han visade också, att detta stöd företer
en brant uppåtstigande kurva. Att jag erinrade
om dessa statsbidrags storlek
skedde bara därför att herr Branting använde
ordet nedskärning, vilket jag befarade
skulle av några av kammarens ledamöter
uppfattas så, att staten skar ned
sina egna bidrag, vilket icke är fallet.

För övrigt är det ju riktigt, att staten
har övertagit ansvaret för Stockholms
högskola. Staten har gjort det i full övertygelse
om att Stockholms högskola liksom
Göteborgs behöver en vetenskaplig
upprustning såväl i personalavseende
som i fråga om materiel. Det är givetvis
avsikten att denna upprustning skall
komma, men, som ecklesiastikministern
nyss sade, den kan inte komma på en
gång. Det är olyckligt, att statens inträdande
som högskolornas ekonomiska
stödjare har råkat sammanfalla med en
så kritisk period för vårt lands ekonomi.
Under sådana förhållanden får man
utveckla litet tålamod i detta fall.

Jag förstår mycket väl, att de, som intressera
sig för högskolans framtid, gärna
hade sett, att statens övertagande av
finansieringen av Stockholms högskola
hade varit fullständigt på alla punkter
från början, hade sprungit som en fullrustad
Minerva ur Jupiters huvud. Men
det är för mycket begärt under nuvarande
förhållanden, och därför får väl
herr Branting såväl som andra vänta
och se.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Bara
ett par repliker.

Det har påståtts, att det psykotekniska
institutet många gånger har upphävt
nödrop, att det inte kunde klara sig utan
understöd från staten — men verkligheten,
säger man, har visat, att det har
klarat sig. Detta beror på att institutets
föreståndare och hans medarbetare ha
fått sätta till mycken tid för att tigga
ihop pengar från det privata näringslivet.
Fråga är om inte de personer, som
tigga ihop pengar på det sättet, skulle
kunna använda sin arbetstid bättre, om

de finge pengarna från statens eller del
allmännas sida.

Sedan är att märka, att möjligheterna
att få pengar från det privata näringslivet
och industrien minska efter hand
som industrien uppför ett eget psykologiskt
institut. Jag vill med anledning av
den replikväxling, som har förekommit,
säga, att detta industripsykologiska institut
tillkommit i fullt samförstånd och
samarbete med psykotekniska institutet,
som därigenom ser sig kunna avkoppla
en del av sina företagsekonomiska undersökningar
och i stället med större
framgång ägna sig åt sociala åtgärder,
bland annat arbetsplacering och yrkesrådgivning
åt socialt skadade, t. ex. de
partiellt arbetsföra, antingen de äro
kroppsliga invalider eller psykiskt defekta.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelningarna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag till svenska dramatikers
studio.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av väckta
motioner om anslag för budgetåret 1949/
50 till svenska dramatikers studio.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 95) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilson i Spånstad m. fl. (11:95), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till svenska dramatikers studio an -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Om anslag till svenska dramatikers studio.

visa ett anslag för budgetåret 1949/50
på 90 000 kronor att användas till experimentell
bygdeteaterverksamhet i enlighet
med vad i motionerna skisserats.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 95 och II: 95 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Ivar
Persson, som dock ej antytt sin mening.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag är fullt på det klara med att man i
dagens situation inte kan komma längre
än utskottet, och jag kommer därför inte
att framställa något säryrkande.

Givetvis är jag emellertid inte helt
överens med utskottet. Jag finner det
nämligen högst önskvärt, att en experimentellt
betonad verksamhet av detta
slag, alltså för utrönande av möjligheterna
och intresset för teaterverksamhet av
kvalitativt högtstående slag även på den
svenska landsbygden, borde prövas snarast
och i så stor utsträckning som möjligt,
även om givetvis lotterimedelsanslagen
därvidlag äro de, som närmast
böra ifrågakomma. Huruvida det skall
vara en mera kretsbetonad teater, som
skall driva denna verksamhet, eller eu
mera centralt belägen kan inte avgöras så
där utan vidare utan en viss tids experimentell
verksamhet. Vi ha ju numera på
flera håll i landet — t. ex. kring Malmö
med utgångspunkt från Malmö stads teater,
i Östergötland och kanske på andra
håll — en begynnande kretsteaterverksamhet,
som naturligtvis kan utnyttjas
och också har utnyttjats i viss mån härvidlag.
Jag hoppas, att det skall komma
att bli så även i fortsättningen.

Jag vill på det allra varmaste understryka,
vad utskottet har anfört i senare
delen av sitt yttrande angående turnéverksamhet
på landsbygden och i mindre
samhällen. Utskottet säger: »En ytterligare
utvidgning av denna verksamhet
synes utskottet eftersträvansvärd. Utskottet
förutsätter att vederbörande myndigheter
ha sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål.»

Jag vill i anledning härav på det livligaste
vädja till vederbörande myndigheter
och då främst handelsministern att
söka tillgodose dessa önskemål, och jag
menar, att det inte skulle vara så omöjligt
att göra det med den utökning av lotterimedlen
som har skett genom riksdagens
beslut för någon månad sedan.
Samtliga teaterföretag, som ha förmåga
och vilja att genomföra turnéer till de
mindre orterna, böra kunna få bli delaktiga
av de medel, som kunna ställas
till förfogande. Jag menar sålunda, att
jämte dessa kretsbetonade företag, som
jag har talat om, även t. ex. det företag,
som jag direkt har hänvisat till i motionen,
nämligen svenska dramatikers studio,
skall komma i åtnjutande av dessa
anslag och inte enbart t. ex. riksteatern,
vars verksamhet på detta område under
senare tid jag emellertid också måste
finna beaktansvärd.

Herr talman! Jag ber att få tillägga,
att jag hoppas att villkoren för denna
verksamhet skola bli sådana, att det
verkligen går att komma ut inte bara,
som utskottet har anfört, till mindre
samhällen utan också till rena landsbygden,
där det finns lokaler, som kunna
anses acceptabla för denna verksamhet,
en del bygdegårdar t. ex. Jag hoppas
också, att man inte, vilket har diskuterats,
skall för att statens bidrag skall
inskränkas till det minsta möjliga kräva,
att de biljettpriser, som ha varit vanliga
under senare tid i sådana lokaler,
skola höjas för att mera motsvara dem,
som förekomma i de mindre städerna.
Det är ju i alla fall inte full motsvarighet
mellan de möjligheter, som dessa
mindre städer ha, och de möjligheter,
som vi ha ute på rena landsbygden. Det
vilar en viss primitivitet över de lokaler,
som vi förfoga över, vilket måste göra,
att man får ta det hela försiktigt och inte
begära för stora insatser av bygden. Det
har dock visat sig, att även i dessa små
orter har man kunnat spela god teater,
låt vara alt det har fått vara mindre sällskap
och all deras verkligt goda skådespelare
kanske ibland ha behövt finna
sig i förhållanden, som de inte ha varit
vana vid.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fn:.

Om anslag till svenska dramatikers studio.

När det nu finns företag, som kunna
och vilja försöka föra ut verkligt kvalitativt
högtstående teater även till de
minsta orterna, så hoppas jag, herr talman,
att myndigheterna skola draga sitt
strå till stacken och att det skall bli
möjligt att utvidga denna verksamhet så
som motionen önskar och som även utskottet
egentligen har önskat med det
skrivsätt, som jag här har pekat på.

Herr talman! Under sådana förhållanden
anser jag mig sålunda kunna yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDENSON: Såsom ledamot av
teaterrådet har jag haft anledning att
närmare följa denna fråga, och jag vill
därför knyta några reflexioner till det
föreliggande ärendet.

Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar, att utskottet föreslagit att de
medel, som anslås för stöd av teaterverksamhet,
skola utgå ur lotterimedelsfonden
och att anslag icke skall beviljas
direkt ur budgeten. Jag vill understryka,
att detta är nödvändigt och att ett
annat förfarande helt och hållet skulle
sönderbryta den understödsverksamhet,
som nu bedrivs av regeringen i samverkan
med teaterrådet.

.lag vill också framföra några reflexioner
till vad motionären här har berört.
Det har gjorts gällande i diskussionen,
kanske närmast i tidningar som stå motionärerna
nära, att man från teaterrådets
sida skulle ha intagit en avvisande
hållning mot viss turnéverksamhet
och missgynnat denna. Det gäller närmast
Dramatikerstudion. Jag vill då bara
nämna, att av det anslag, som har stått
till vårt förfogande för självständiga
turnéer i landsorten, nämligen omkring
75 000 kronor, ha vi lämnat bidrag till
inalles åtta turnéer, och av dessa bidrag
ha tre gått till turnéer anordnade av
Dramatikerstudion, som har fått omkring
23 000 kronor. Jag tror man sålunda
kan säga, att den har blivit väl
tillgodosedd.

Vad sedan frågan om teaterverksamheten
i landsorten beträffar, ha vi i teaterrådet
sökt i möjligaste grad tillgodose
det önskemål, som motionärerna ha
framfört, nämligen att föreställningar

skulle hållas även i mindre orter. Vi
ha för den skull tillstyrkt, att riksteatern
får ökat anslag. Den har ju år från år i
ökad omfattning gått ut till smärre orter.
Under sista spelåret höll den sålunda
omkring 300 sådana föreställningar.

Det är också från teaterrådets sida,
som initiativ har tagits för att ställa medel
till förfogande för självständig turnéverksamhet.
Att vi då ha fördelat medlen
på ett stort antal olika turnésällskap
beror på att vi anse det önskvärt, att
man uppammar flera sådana turnéledare,
som kunna bedriva verksamhet ute
i landsorten. Vi äro sålunda klart inriktade
på att försöka tillgodose landsbygdens
teaterbehov och komma i fortsättningen
att göra det i möjligaste grad.

Jag vill ytterligare bara ingå på en
liten sak, som herr Persson också berörde.
Det gäller biljettpriserna. Där ha
vi påpekat, att det borde föras en enhetlig
politik. Man skall inte nödvändigtvis
hålla samma biljettpriser ute på
landsbygden som i tättbebyggda samhällen,
men vi ha anmärkt på att vissa turnéer
ha hållit lägre biljettpriser i tättbebyggda
samhällen än riksteatern gör,
vilket ju innebär en konkurrens, som
knappast kan anses motiverad. Den leder
nämligen helt enkelt till större anspråk
på understöd per föreställning från statens
sida än vad riksteatern får, och det
är ju rimligt, att man här har enhetliga
normer.

Jag vill sålunda, herr talman, bara ha
understrukit, att teaterrådet på detta område
har sökt att så opartiskt som möjligt
fördela de medel, som ha ställts till
dess förfogande, och att vi äro klart inställda
på att söka tillgodose de önskemål
som motionärerna här ha framfört.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 170, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

Anslag till lindring i kostnaderna för
djursjukvård.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 51, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, förslagit riksdagen att

1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet
föreslagna riktlinjer för
mindre bemedlade djurägares rätt att erhålla
statsbidrag till täckande av kostnader
för djursjukvård;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att såsom villkor för statsbidrag
skulle gälla, att djurägarens till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst icke
överstege 2 500 kronor och att djurägaren
ej heller taxerats till statlig förmögenhetsskatt.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen 1:243
av herr Näsgård m. fl. och II: 309 av
herr Pettersson i Dahl in. fl., vari hemställts
dels att såsom inkomstgräns för
riitt att erhålla ifrågavarande statsbidrag
måtte fastställas en enligt förordningen
om statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst av 1 000 kronor för
ensamstående och för familj utan barn
under 10 år samt att inkomstgränsen
måtte höjas med 500 kronor för varje
barn under 10 år, dels ock att till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård måtte för budgetåret 1949/
50 anvisas ett förslagsanslag av 000 000
k ronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
243 och II: 309,

1) godkänna de riktlinjer för ifrågavarande
bidragsverksamhet som utskottet
förordat, samt

2) till Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland
annat förordat, att gränsen för bidragsrätten
skulle fastställas till 3 500 kronor
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Tjällgren och Boman i
Stafsund, utan angiven mening;

2) av herrar Anderberg, Jon Jonsson
och Andersson i Tungelsta, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:243 och 11:309,

1) godkänna i propositionen angivna
riktlinjer för ifrågavarande bidragsverksamhet,
samt

2) till Lindring---- 500 000 kro nor.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade bland annat uttalats, att
gränsen för bidragsrätten såsom Kungl.
Maj:t föreslagit borde fastställas till
2 500 kronor till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Under
en följd av år har statsbidrag utgått
till bestridande av kostnader för sjukbesök,
som distrikts- eller länsveterinär
företar i anledning av sjukdomsfall
bland husdjur inom det område, där han
är pliktig att på kallelse tillhandagå med
enskild husdjurspraktik. Sådant bidrag
utgår för närvarande till de djurägare,

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

som ha ett beskattningsbart belopp ej
överstigande 600 kr. eller för vilket det
senaste taxerade inkomstbeloppet är
högst 2 200 kr. Vidare är det föreskrivet,
att statsbidrag inte utgår till de
djurägare, vilka ha en skattepliktig förmögenhet
överstigande 20 000 kr. I andra
fall kan statsbidrag utgå för de kostnader,
som överstiga 10 kr.

Nu ha de belopp, som gå åt härför,
under senare år stigit synnerligen mycket.
1947 års skattereform har också
nödvändiggjort en omarbetning av gällande
regler angående statsbidrag. Vidare
har genom de bestämmelser, som trädde
i kraft den 1 juli 1946, eu utvidgning
skett. Beloppet, som statsmakterna ha
ställt till förfogande, har alltså under en
femårsperiod från budgetåret 1941/42
och framåt stigit från 158 000 kronor till
551 000 kronor under budgetåret 1946/
47. Det bär sedan stigit ytterligare, så
att vi nu räkna med att det under första
halvåret i år skulle uppgå till 460 000
kronor.

Statsrevisorerna uppmärksammade
detta och anförde i samband med sin
berättelse, att en jämkning i statsbidragsgrunderna
måste ske. Riksdagen beslöt
också hemställa om detta. Nu föreligger
departementschefens förslag till nya
grunder för dessa statsbidrag. Vi som
tillhöra reservanterna i utskottet ha anslutit
oss därtill, därför att vi ansågo,
att riksdagen redan tagit ställning till
saken och önskat en jämkning. Men utskottets
majoritet har inte velat stanna
vid det belopp, som Kungl. Maj:t har
föreslagit, nämligen en inkomstgräns av
2 500 kronor och en förmögenhetsgräns
av 30 000 kronor, utan har höjt inkomstgränsen
till 3 500 kronor. Dessutom föreligger
det en motion, som vill göra
bidragsrätten beroende av antalet barn,
för vilka djurägaren uppbär allmänt
barnbidrag, men vilken utskottet eller
reservanterna ha ansett det vara lämpligt,
att bidragsrätten ställdes i relation
till djurägarnas barnantal.

Det är klart att en del del djurägare,
särskilt i Norrland, kunde vara i behov
av den höjning, som utskottet föreslår.
Vi reservanter ha dock-inte kunnat vara

med om det, därför att vi inte vetat, vad
det skulle kunna gå till, och i saknad
av erfarenhet har det inte varit möjligt
att uppskatta till vilka anslagsbelopp
de av utskottet förordade ändringarna
av statsbidragsgrunderna skulle
komma att leda. Vi ha inte velat ge oss
ut på sådan äventyrlighet, särskilt som
riksdagen redan tidigare sagt, att den
vill ha en begränsning på detta område.

Vi ha alltså inte kunnat gå längre än
vad Kungl. Maj:t föreslagit och därför
reserverat oss till förmån för Kungl.
Maj.ds förslag. Då det endast gäller ett
provisorium — vi få ju se, hur det kommer
att gå i praktiken — ha vi ansett,
att riksdagen för närvarande bör stanna
vid detta.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Som
framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
bar jag jämte en ledamot av andra
kammaren låtit anteckna en blank reservation.
Jag har då ansett det nödigt
att säga några ord här till förklaring av
denna reservation och att även i övrigt
vidröra ett par punkter i det föreliggande
förslaget.

Jag vill då först säga, att i samband
med den kungl. propositionen angående
anslag till lindring av mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård har utskottet
jämväl haft att ta ställning till ett
par likalydande motioner i samma ämne.
I dessa motioner har hemställts att såsom
inkomstgräns för rätt att erhålla
ifrågavarande statsbidrag måtte fastställas
en enligt förordningen om statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst av
1 000 kronor för ensamstående och för
familj utan barn under 16 år samt att
inkomstgränsen måtte höjas med 500
kronor för varje barn under 16 år, samt
att till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård måtte för
budgetåret 1949/50 anvisas ett förslagsanslag
av 600 000 kronor.

Jag vill här deklarera — och det är
därför som jag har reserverat mig blankt
— att jag inom utskottet har yrkat bifall

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till

till nyss berörda motioner, men då det
visade sig, att jag inte kunde få någon
resonans för dessa motioner, övergick
jag till det förslag, som sedermera blev
utskottsmajoritetens.

Jag vill då först erinra om att reglerna
för statsbidrag till djursjukvård, såsom
av utskottsutlåtandet framgår, under de
år de varit gällande ha undergått vissa,
inte obetydliga justeringar och ändringar.
Det framgår av s. 11 i det föreliggande
utlåtandet, och jag tar mig friheten
att läsa upp några rader därur:
»Sålunda avskaffades» — det var den 1
juli 1946 — »den tidigare begränsningen,
att bidrag skulle utgå endast i fråga
om sjukbesök på ett avstånd av mer än
tio kilometer från veterinärstationen.
Därjämte vidgades bidragsrätten genom
att den förutvarande regeln att bidrag
skulle utgå med belopp motsvarande tre
femtedelar av såväl den del av veterinärarvodet,
som översteg sju kronor, som
den del av resekostnaden, vilken föll
utanför ett avstånd av tio kilometer från
veterinärstationen, utbyttes mot bestämmelsen
att statsbidrag skulle utgå för att
bestrida hela kostnaden för veterinärbesöket
i den mån kostnaden översteg tio
kronor. Tillika höjdes dels de dittillsvarande
inkomstgränserna för rätt till bidrag,
nämligen i fråga om det beskattningsbara
beloppet från 400 till 600 kronor
och det taxerade beloppet från 1 800
till 2 200 kronor, dels ock gränsen för
den skattepliktiga förmögenheten från
12 000 till 20 000 kronor.»

I den nu framlagda propositionen har
föreslagits — det finns återgivet på s. 9
i utskottets föreliggande utlåtande — »åt!
såsom villkor för statsbidrag skall gälla,
att djurägarens till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst icke överstiger 2 500
kronor och att djurägaren ej heller taxerats
till statlig förmögenhetsskatt. Länsstyrelserna
böra emellertid», säger departementschefen,
»alltjämt iiga möjlighet
alt, om ömmande omständigheter föreligga,
medgiva statsbidrag i sådana
fall, då de kvalificerande inkomst- och
förmögenhetsbcloppen endast i ringa
grad överskridits.»

Nu har utskottet gjort eu ändring i

lindring i kostnaderna för djursjukvård.

Kungl. Maj:ts proposition, som också beröres
av herr Anderberg. Orsaken är, att
man i stort sett vill bibehålla det nuvarande
antalet bidragsberättigade djuriigare.
Därför har utskottet företagit den
ändringen, att inkomstgränsen har höjts
till 3 500 kronor och detta främst med
hänsyn till penningvärdets försämring
under de senaste åren. Vi ha inte företagit
någon uträkning inom utskottet av
hur pass många fler bidragsberättigade
djurägare, som skulle kunna komma till
genom den ändringen. Det är ju klart, att
det blir åtskilliga, men på de skäl, som
utskottet har anfört, tror jag i alla fall,
att det är rättvist. Däremot bör enligt
utskottets mening den i propositionen
föreslagna förmögenhetsgränsen, d. v. s.
30 000 kronor, bibehållas.

Utskottet biträder och vill särskilt understryka
den av departementschefen i
propositionen uttalade meningen — som
jag för resten nyss tillät mig att citera —
att länsstyrelserna böra äga möjlighet att
i ömmande fall medgiva bidrag, även då
inkomst- och förmögenhetsgränsen i viss
män överskridits. Enligt min personliga
mening finnas synnerligen starka skäl
för att så sker inom de norrländska länen,
där som bekant avstånden mellan
djurägarnas bostadsort och närmaste veterinär
ofta äro orimligt långa. Man kan
väl också våga säga, att just den kategori
djurägare, som det här är fråga om,
i allmänhet befinner sig i mindre goda
ekonomiska omständigheter.

Det är denna lilla ändring som utskottet
har företagit i den kungl. propositionen
i hopp om alt Kungl. Maj:t —
d. v. s. då närmast statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet — inte
skall ha någonting att invända däremot
och att genom ändringen skall skipas
större rättvisa för djurägarna.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När regeringen hade att förelägga riksdagen
proposition i detta ärende, voro
vissa bakomliggande skäl avgörande för
hur propositionen skulle utformas.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

Man kunde av statistiken konstatera,
att när riksdagen år 1946 ändrade bestämmelserna,
föranledde det en ganska
väsentlig utökning av kostnadssumman
eller — om jag så får kalla det — statsbidraget.
Såsom herr Anderberg här
nyss anförde gällde det under femårsperioden
1941—1946 en statsutgift på i
medeltal 158 000 kronor om året, men
för budgetåret 1946/47 höjdes denna till

1 runt tal 550 000 kronor. Detta föranledde
riksdagens revisorer att slå alarm.
De sade uttryckligen ifrån att de på
grund av denna väldiga kostnadsökning
voro rädda för de fortsatta perspektiven.
De uttalade: »Därest kostnaderna skulle
ytterligare ökas, torde det böra ankomma
på nämnda myndighet att taga
initiativ till de jämkningar i statsbidragsgrunderna,
som kunna finnas påkallade.
»

Dessa jämkningar kunde självfallet
icke vara jämkningar uppåt, utan det
måste med hänsyn till hela bakgrunden
till uttalandet vara fråga om jämkningar
nedåt.

Nu fortsatte emellertid kostnadsbelastningen
att stiga. Budgetåret 1947/48
uppgingo kostnaderna till 651 000 kronor,
och för 1948/49 —- för vilket budgetår
nu bara föreligger resultat från
första hälften — torde man kunna presumera,
att kostnaden kommer att röra
sig om i runt tal 900 000 kronor.

När det nu gällde att med hänsyn till
bland annat skattereformen förelägga
riksdagen proposition i detta ärende,
kunde man ju inte se bort från denna
kostnadsutveckling. Sedan år 1946 och
fram till 1949 bär väl penningvärdesförsämringen
eller levnadskostnadsfördyringen
— vilket jag nu vill kalla det —
varit ungefär 10 procent. När Kungl.
Maj :t i sitt förslag till riksdagen har höjt
gränsen för den taxerade inkomsten från

2 200 till 2 500 kronor, är det en höjning,
som motsvarar 12 å 13 procent.
Kungl. Maj :ts förslag innebär således
ytterligare någon förbättring i avseende
på dessa bidrag gentemot vad 1946 års
riksdag hade beslutat.

Nu har utskottet höjt den nämnda inkomstgränsen
från 2 500 till 3 500 kro -

nor. Med regeringens förslag skulle ungefär
40 procent av jordbrukarbefolkningen
ha varit bidragsberättigade, men
med utskottets förslag kommer procentsiffran
att höjas till cirka 60. Även om
man rent allmänt kan säga, att jordbrukarbefolkningens
inkomster ännu tyvärr
iiro relativt begränsade, tycker jag inte
riktigt, att det överensstämmer med anslagets
rubrik »Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård»,
om anslaget kommer att omfatta mer än
hälften av den svenska jordbrukarkåren.

Man kan naturligtvis såsom herr Tjällgren
säga, att med den ändrade konstruktionen
av bidragen — man utgår
nu från den taxerade inkomsten och har
icke längre någon parallellsiffra i beskattningsbar
inkomst -—- kunna vissa
barnrika familjer, som enligt de gamla
grunderna erhöllo statsbidrag vid veterinärbesök,
nu bli utan statsbidrag, om
man följer Kungl. Maj:ts förslag. Men
barnbidragen, som tillkommit, inverka
väl också på vederbörande jordbrukares
ekonomi, och det är detta som har
varit bakgrunden till att man nu går enbart
på en gräns, nämligen gränsen för
taxerad inkomst.

Om riksdagen accepterar utskottets
förslag stannar nog inte statsbidraget
för detta ändamål vid ungefär 900 000
kronor per år, utan man får räkna med
att det går i höjden med ytterligare
kanske 300 000 kronor. Då kommer jag
tillbaka till att det är dålig harmoni i
det hela, om först riksdagens egna revisorer
slå alarm år 1947, därför att kostnadssumman
är 551 000 kronor, och sedan
Kungl. Maj :t förelägger riksdagen ett
förslag, som innebär en kostnadssumma
på ungefär 900 000 kronor, och slutligen
riksdagen höjer denna summa ytterligare
till, låt mig presumera, 1,2 eller 1,3
miljoner kronor.

Jag tycker, att det är en för långt gående
nonchalans emot riksdagsrevisorerna,
om man här följer utskottets förslag.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag
skall med några få'' ord beröra det ämne,

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
var inne på, nämligen
kostnadsökningen.

Utan att på något sätt vilja bagatellisera
vad 1946 års statsrevisorer ha skrivit
på detta område, vill jag dock fästa
uppmärksamheten vid vad som har skett
under årens lopp. Ända sedan mitten av
1930-talet, när staten övertog veterinärväsendet,
har det framstått såsom ett
önskemål att få distriktsveterinärinstitutionen
utbyggd, och i sinom tid antog
ju riksdagen ett program, som i huvudsak
innebar, att man skulle utöka distriktsveterinärernas
antal med fem för
varje år. Det har naturligtvis medfört,
att kostnaderna för statsbidrag till veterinärväsendet
automatiskt ökat.

Sedan vill jag erinra om att åtminstone
i Norrland många kommuner ha
fått ta på sig betydande kostnader i form
av understöd åt veterinärverksamheten
för att över huvud taget kunna få behovet
av husdjursvård nöjaktigt tillgodosett.

Jag vill således göra gällande, att de
kostnadsökningar, varom nu herr statsrådet
talade och som i och för sig äro
riktiga, böra ses mot bakgrunden av att
statsmakterna för att tillgodose husdjursvården
påtagit sig kostnader, som
automatiskt öka år från år. Härtill kommer,
att för många kommuner — särskilt
norrlandskommuner, som ha fått
ta på sig betydande utgifter för att lämna
hjälp i den mån statsbidrag inte kan
erhållas — kommer en ökning av statsbidraget
väsentligen blott att innebära,
att man äntligen från kommunerna avlyfter
kostnader, som de ha måst ta på
sig för att understödja husdjursvården.

Jag har inte velat underlåta att framföra
dessa synpunkter, ty de belysa ju
att det är, såvitt jag förstår, ett steg i
rätt riktning att förbättra husdjursvården
i vårt land. Det är svårt att bedöma,
om den förbättrade husdjursvården kan
motsvara de ökade kostnaderna i form
av statsbidrag, men jag tar för givet, att
det iir ett allmänt intresse att man får
eu så god husdjursvård som möjligt.
Men eftersom man inte kan göra detta

3 Första kammarens protokoll 19i9. Xr 19.

utan bidrag från det allmänna, följer
därav, att kostnaderna för staten automatiskt
stiga, när man bygger ut organisationen
och ökar antalet distriktsveterinärer.
Vid en sådan utbyggnad gör
man väl rent nationalekonomiskt en
vinst, ty man får vad man syftar till,
nämligen en förbättrad husdjursvård.

Herr talman! Jag skall med dessa ord
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Departementschefen
förklarade nyss, att om
man här skulle gå utöver Kungl. Maj:ts
förslag och följa utskottet, skulle det vara
en för långt gående nonchalans mot
riksdagens revisorer. Det må så vara,
att riksdagens revisorer för något år sedan
ha tyckt, att anslaget har fått alltför
stor omfattning, men jag tror inte
vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen i
andra fall bruka känna sig bundna av
ett sådant uttalande av riksdagsrevisorerna.

Jag vill erinra om att det var först för
några år sedan som detta anslag började
springa i höjden. År 1937, när bidraget
infördes, ansågs det tillräckligt med
ett förslagsanslag av 50 000 kronor. Det
var naturligtvis detsamma som ingenting,
om man tänker på den stora kår
som det här gäller. Det dröjde rätt länge,
innan anslaget togs i anspråk i någon
större utsträckning. När vi nu äntligen
kommit dit, borde man tycka, att det är
som det skall vara. Det är ju faktiskt de
sämst ställda på landsbygden som få en
liten utjämning. Jag kan alls inte följa
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
när han just med hänsyn
till kostnaderna skriver följande i propositionen:
»I betraktande av bland annat
den inverkan på resekostnaderna,
som tilläggsskatten på bensin fått, synes
det ej osannolikt, att kostnaderna komma
att stiga ytterligare under innevarande
budgetår. Med hänsyn till denna utveckling
och till nödvändigheten att i
nuvarande ekonomiska läge såvitt möjligt
begränsa statsutgifterna torde man

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

vid utformningen av de nya bidragsgrunderna
icke böra ytterligare utvidga
kretsen av bidragsberättigade djurägare
utan snarare något minska densamma.»

Denna hänvisning till fördyringen av
bensinskatten med 27 öre per liter, som
förra året genomfördes på förslag av
Kungl. Maj:t, måste jag beteckna som en
sällsam motivering. Det liette ju i fjol,
när man beslutade bensinskatten, att
den skulle få slå igenom på olika områden.
Men när den slår igenom här, så
att veterinärernas resor bli dyrare, då
skall man i alla fall se till, menar statsrådet,
att anslaget hålles inom samma
gräns som förut.

Jag kan här ansluta mig till följande
ståndpunkt, som under remissen framförts
av en länsstyrelse: »Principiellt
borde kostnaden för den enskilde för anlitande
av statliga organ icke i så hög
grad som nu är fallet vara beroende av
bostadsorten. De merkostnader, som vållas
av avstånden, böra utjämnas med allmänna
medel oberoende av den enskildes
ekonomi och samhällsställning.»

Departementschefen och reservanterna
framhålla, att man icke bör ytterligare
utvidga kretsen av bidragsberättigade
djurägare, men de ha i stället tvärtom
minskat denna krets. Propositionen
innebär nämligen en faktisk försämring
för barnfamiljerna. Veterinärstyrelsen
har påpekat, att för en familj med fyra
barn i ortsgrupp II det beskattningsbara
beloppet enligt det äldre skattesystemet
stannar vid 600 kronor, även om den
taxerade inkomsten uppgår till så högt
belopp som 5 000 kronor. Enligt propositionen
skall det taxerade beloppet inte
få överstiga 2 500 kronor, vilket alltså
innebär en kraftig inskränkning.

Vi beviljade för några dagar sedan ett
anslag på nära 500 000 kronor till ett
mycket omstritt ändamål — det gällde
en världsorganisation, som heter Unesco
— och strax därefter beviljade vi
1 100 000 kronor som bidrag till den inrikes
flygtrafiken för att nedbringa priset
på flygbiljetter. När vi på detta sätt
kunna offra statens pengar på omstridda
anslag, tycker jag, att vi inte skola tala
så förfärligt högt, om anslaget till lind -

ring av mindre bemedlades djursjukvård
skulle springa upp till en miljon
kronor eller eventuellt mera.

Vi ha i vår motion hemställt, att gränsen
för rätt till detta statsbidrag skulle
sättas vid en beskattningsbar inkomst
av 1 000 kronor med höjning för varje
barn under 16 år. Jag tror inte, att det
är något orimligt förslag — på andra
områden har man satt en vida högre
gräns för det beskattningsbara beloppet.
Men eftersom jag inser, att det inte finns
någon utsikt att få igenom denna vår
motion oförändrad, skall jag ansluta mig
till utskottet, som har höjt det taxerade
beloppet med 1 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr förste vice talman! När jag hörde
vad reservanten herr Anderberg och
statsrådet yttrade om inkomstgränsen
kunde jag inte underlåta att begära
ordet.

Jag har hela mitt liv varit en verklig
småbrukare och under fattiga förhållanden
skött mitt småbruk. Jag känner
därför av egen erfarenhet till hur småbrukarna
ha det. När nu de båda herrarna
tyckte, att 2 500 kronor taxerad
inkomst är alldeles tillräckligt för människorna
på landsbygden och att de inte
skola få något statsbidrag vid inkomster
därutöver — inte ens om inkomsterna
understego 3 500 kronor — skulle
jag vilja till dem rikta en fråga, som
man bär anledning att ställa inte minst
från småbrukarhåll: Hur många av samhällenas
familjeförsörjare kunna i dessa
tider existera på en taxeringsbar inkomst
av 2 500 kronor? Det är nog inte
så värst många som kunna göra det. Men
både statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och en av jordbruksutskottets
främsta män anse, att för de
fattiga småbrukarna — hundratusentalet
eller något flera — bör gränsen för bidrag
från det allmänna sättas vid en
taxerad inkomst av 2 500 kronor. Anser
man i fråga om några andra befolknings -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

grupper, att de vid en så låg inkomst
inte behöva någon hjälp, utan böra klara
sig själva? Kungl. Maj:ts förslag är ett
typiskt exempel på det faktum, att
många anse, att framför allt de mindre
jordbrukarna kunna nöja sig med en
mycket lägre inkomst för sitt arbete än
andra befolkningsgrupper.

När ett sådant resonemang föres i dessa
tider med så lågt penningvärde, bör
det inte få stå oemotsagt av en representant
för de verkliga småbrukarna.
Det var därför jag begärde ordet i denna
fråga. I många fall är det ju så långt
till veterinären, att resekostnaderna bli
alltför kännbara även för dem som ha
en taxerad inkomst av 3 500 kronor. Särskilt
de som bo avlägset på landsbygden
och ha stora extrakostnader för vägunderhåll,
för transporter och för allt
annat, som fördyrar tillvaron för dem,
befinna sig för närvarande i en svår ekonamisk
ställning. Om de på ett område
kunna få extra hjälp, såsom utskottet
här har föreslagit genom en höjning
av inkomstgränsen, ger man dem därför
inte någon särskild förmån framför
andra, utan man gör det bara litet lättare
för dem att bära sina ekonomiska
svårigheter.

Man säger vidare, att det här kostar
så mycket pengar och att vi inte kunna
gå med på ett förslag som höjer anslagssumman
i betydlig mån. Men såsom herr
Näsgård tidigare yttrade beviljades nyligen
många anslag på hundratusentals
och miljontals kronor, som det stora flertalet
svenskar inte har någon nytta av
— ja, man kan i åtskilliga fall tvivla på
om de över huvud taget äro till någon
nytta alls för landet. Då anser man sig
ha råd! Men när det gäller att i ett sådant
här specialfall hjälpa de fattigaste,
de som av skilda orsaker ha det sämst
ställt och få slita hårdast för att kunna
existera, då tvekar man, om man skall
ge dem några hundratusen kronor till
eller inte.

Det tycker jag inte är riktigt, tv de
som få denna hjälp äro i allmänhet avlägset
boende, för vilka tillvaron är svårare
än för folk i allmänhet.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det var närmast herr Anderssons anförande,
som uppkallade mig till en replik.

Om lierr Andersson hade lyssnat till
vad jag sagt, hade han helt enkelt sluppit
hålla denna moralpredikan, riktad
mot både mig och herr Anderberg. Jag
kom nämligen i mitt sista anförande inte
med några värdeomdömen om huruvida
en småbrukare skulle betraktas som fattig
eller rik, därest han hade en taxerad
inkomst på 2 500 kronor. Jag beklagade
tvärtom, att medelinkomsten inom jordbruket
fortfarande är så låg, att över
hälften av de svenska jordbrukarna
skulle komma att omfattas av de bestämmelser,
som utskottet föreslagit. Detta
uttalande har en helt annan karaktär än
det som herr Andersson behagade beskylla
mig för att ha sagt.

Däremot sade jag — och det anser jag
vara nödvändigt för mig att framhålla
— att riksdagens revisorer år 1947 ha
konstaterat, att statsutgifterna för dessa
bidrag äro för höga och ha en tendens
att bli högre och högre. När sedan regeringen
förelagt riksdagen ett förslag
och med hänsyn till just de skäl, som
herr Andersson här anfört, icke föreslagit
en reduktion av bidragen — trots
att de ha höjts från 550 000 kronor, när
riksdagsrevisorerna granskade dem, till
900 000 kronor i dag — ansåg jag, att
man borde stanna vid detta.

Jag slutade mitt förra anförande med
att säga, att jag tyckte det var en för
långt gående nonchalans emot riksdagens
egna revisorer, om man följde utskottets
förslag. Om detta rörde sig mitt
inlägg. Det innehöll inga värdeomdömen
om jordbrukarnas inkomstlagen.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! När herr statsrådet talar
för den lägre inkomstgränsen och säger,
att 3 500 kronor är en för hög gräns,
måste väl lierr statsrådet hålla fast vid
att den som har över 2 500 kronor i
taxerad inkomst har så mycket, att han
inte behöver någon hjälp.

Vad 1947 års riksdagsrevisorer beträffar
var det mycket delade meningar

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till lindring i kostnaderna för djursjukvård.

bland dem om anmärkningens värde.
Att regeringen nu lägger så stor vikt vid
den och är så angelägen att följa revisorernas
anvisning är emellertid synnerligen
glädjande för både det årets och
kommande års statsrevisorer.

Herr statsrådet STRÄNG: När nu regeringen
i alla fall tycks ha lagt märke
till vad statsrevisorerna anfört, bör väl
detta inte föranleda anklagelser från en
av riksdagens ledamöter.

Jag skulle vilja ställa en motfråga till
herr Andersson: Om riksdagens revisorer
givit till känna en bestämd mening
i en fråga, skall då ett statsråd respektera
ett sådant uttalande eller i stället
låta sig ledas av andra, låt mig säga både
känslomässiga och realistiska bevekelsegrunder? Jag

frågar vidare: Hur skulle man
från riksdagens sida se på en regering,
som kom till riksdagen och argumenterade
i kammaren med sådana bevekelsegrunder
som dem, vilka herr Andersson
i dag har utgått från?

Herr SVEDBERG: Herr talman! Eftersom
jag inom jordbruksutskottet har anslutit
mig till majoritetens förslag i det
föredragna ärendet, har jag begärt ordet
för att angiva vilka synpunkter som ha
varit vägledande för mig.

Det är förståeligt, när herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
försvarar Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror
att ingen inom jordbruksutskottets majoritet
förmenar statsrådet att framlägga
sina synpunkter. Men jag tror också att
även de, som gått på reservationslinjen
i detta ärende, måste förstå den mening,
som kan framföras från den del av landet,
där avståndet är störst mellan veterinärens
bostadsort och djurägarna i periferien
inom veterinärdistrikten. Dessa
djurägare få vidkännas rätt stora kostnader
på grund av de stora avstånden.

Det är klart, att de förbättringar, som
ha åstadkommits genom 1946 års riksdags
beslut, ha tagits emot med tacksamhet,
men jag tror ändå att utskottsmajoritetens
inställning är så mycket

mer förståelig, när man hör statsrådet
deklarera, att 60 procent av samtliga
småbrukare ha en inkomst av högst
3 500 kronor. Det är att beklaga, att ännu
60 procent av Sveriges småbrukare ha
en inkomst, som i de flesta tätorter kan
betraktas såsom existensminimum.

Vi äro tacksamma i Norrland för att
veterinärdistriktens antal har utökats,
men vi ha ännu distrikt, som omfatta
mellan 25 och 30 kvadratmil. Det är givet,
att det blir en skillnad i kostnaderna
för olika djurägare i olika delar av
landet. Här nere i södra Sverige äro
kreaturens antal större och tätorterna
mera näraliggande intill varandra, varigenom
veterinärdistrikten bli mindre,
medan i övre Norrland veterinärdistrikten
kunna omfatta en eller flera socknar
med ett omfång på 20—25 kvadratmil
eller ännu mera. Det är därför vi anse
det vara rättvist att den taxerade inkomstgränsen
höjdes till vad som i varje
fall största delen av Sveriges folk betraktar
som existensminimum. Det må
icke förvåna, att utskottsmajoriteten anslutit
sig till den linjen, varvid även
statsrevisorernas anmärkning om de höjda
kostnaderna beaktas. Har inte staten
råd att kosta på en miljon kronor till
60 procent av de mindre inkomsttagarna
inom det svenska jordbruket, tycker jag
att besparingsnitet har sträckt sig alltför
långt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! Jag skulle inte ha förlängt
debatten ytterligare, om inte herr
statsrådet direkt uppfordrat mig därtill
genom att ställa en fråga till mig.

Jag vill svara herr statsrådet med att
ställa en motfråga: Varför har inte regeringen
tidigare under alla förhållanden
följt statsrevisorernas anmärkningar?
Då hade revisorerna sluppit att, såsom
skett, med ett par års mellanrum
komma igen med samma anmärkning.

När det gäller en stor folkgrupp, vars
större del tillhör de mindre inkomst -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m.

tagarna, tycka jordbruksministern och
regeringen, att det är ett lämpligt tillfälle
att spara, därför att statsrevisorerna
gjort ett påpekande, som såvitt jag
minns inte alls rörde sig om grunderna
utan endast avsåg den stora ökningen
och om något kunde göras däremot. Det
var för övrigt inom statsrevisionen mycket
resonemang, om förhållandena skulle
föranleda något yttrande alls.

Om däremot regeringen i fortsättningen
vill ägna uppmärksamhet åt vad
statsrevisorerna kunna ha att anmärka
på i fråga om byråkratisering och blankettraseri
och dylikt, skulle både statsrevisorerna
och svenska folket vara
mycket tacksamma för det.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Anderberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes cn
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Anderberg in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskotets utlåtanden: nr

35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna
på fisk;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO); samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande av bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till veterinärinrättningen
i Skara in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 25 februari 1949
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 90, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, förelagt
riksdagen vissa förslag rörande änd -

Nr 19.

Lördagen den 21 mai 1949 fm.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m.

ringar i organisationen av och verksamheten
vid veterinärinrättningen i Skara
ävensom föreslagit riksdagen att å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln till veterinärinrältningen
i Skara anvisa till avlöningar ett förslagsanslag
å 122 300 kronor, till omkostnader
ett förslagsanslag å 24 400 kronor
samt till inredning och utrustning
ett reservationsanslag å 75 000 kronor.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag innebar
bland annat, att den till inrättningen
knutna hovslagarskolan skulle
nedläggas samt att i samband därmed
den på övergångsstat placerade förutvarande
föreståndaren för inrättningen
skulle överföras å indragningsstat.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat två inom riksdagen väckta,
till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 259 av
hem Isaksson m. fl. och II: .327 av herr
Onsjö m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att hovslagarskolan
vid inrättningen skulle bibehållas,
samt anvisa för ändamålet erforderliga
medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 259 och II: 327,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att från
och med den 1 juli 1949 överföra förutvarande
föreståndaren för veterinärinrättningen
i Skara å indragningsstat utan
tjänstgöringsskyldighet samt vidtaga den
ändring i personalförteckningen för inrättningen,
som påkallades därav;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för veterinärinrättningen i Skara,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1949/50;

3) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Veterinärinrättningen i Skara:
Avlöningar ett förslagsanslag av 122 300
kronor;

b) till Veterinärinrättningen i Skara:
Omkostnader ett förslagsanslag av 24 400
kronor;

c) till Veterinärinrättningen i Skara:
Inredning och utrustning ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Hjalmar Nilsson, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Karlstad, Ahlsten
och Boman i Stafsund, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Mai :ts förslag
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 259 och II: 327,

1) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för veterinärinrättningen i
Skara, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Veterinärinrättningen i Skara:
Avlöningar ett förslagsanslag av 136 400
kronor;

b) till--- 24 400 kronor;

c) till--- 75 000 kronor.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Det var,
måste jag säga, en rätt avsevärd förvåning
som jag erfor, när jag läste propositionen
nr 90 angående anslag till
veterinärinrättningen i Skara och fick
se, att det föreslogs, att den dit förlagda
hovslagarskolan skulle nedläggas. Nu
har också jordbruksutskottet ansett sig
böra tillstyrka propositionens förslag
och förordar alltså, att skolan skall upphöra.
Det föreligger emellertid en reservation,
i vilken en mycket stark minoritet
hävdar, att skolan inte bör nedläggas
utan allt fortfarande bör bibehållas.

Innan jag fortsätter vill jag inskjuta,
att jag i mitt anförande inte kommer att
röra vid det i propositionen påtalade
överskridande av anslag, som man gjort
sig skyldig till vid veterinärinrättningen.
Det ligger också helt utanför den fråga,
som vi ha behandlat i vår motion.

Departementschefen förordar liksom
utskottsmajoriteten, att verksamheten vid
veterinärinrättningen tills vidare bör
fortgå och att frågan om inrättningen
skall få bestå för framtiden först senare
bör prövas. Man tycker då, att det

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m.

vore rimligt, att även hovslagarskolan
tills vidare finge bibehållas och att man
först i sammanhang med prövningen av
hela veterinärinrättningens fortbestånd
bedömde, huruvida skolan skall bestå
eller nedläggas.

Det är mycket intressant att se, vad
de säga som ha yttrat sig i detta ärende.

Nämnden vid veterinärinrättningen
avstyrker för sin del på det allra bestämdaste,
att skolan skall slopas, och
den anser att behovet av hovslagare torde
i väsentlig grad komma att ökas. Det
är att märka, att vi för närvarande när
det gäller hästintresset befinna oss i en
vågdal, men vi kunna nog vara alldeles
övertygade om att så småningom kommer
detta intresse att åter ökas, och då
blir det också ett större behov av hovslagare.
Jag kan också tilägga, att redan
nu detta behov är så stort, att man
för närvarande har mycket svårt att få
en häst skodd. Det är nödvändigt att
långt i förväg tinga tid hos de hovslagare,
som finnas, och det är ingalunda
säkert, att man får hästen skodd inom
den tid, som man skulle önska.

Nämnden framhåller vidare, att Skaraborgs
län ur hästavelssynpunkt är ett
av de mera betydande i vårt land. Till
detta skulle jag vilja foga, att denna
hovslagarskola i Skara är landets äldsta
skola i sitt slag; den tillkom år 1775.
Till belysning av hästbeståndets storlek
kan jag nämna, att år 1941 — jag har
inte siffror från något senare år — hade
de västsvenska länen ungefärligen 26
procent av landets hästbestånd. Det säger
enligt mitt förmenande ganska mycket
och talar för att man alltjämt i dessa
trakter bör ha en hovslagarskola.

Vad säger då expertisen om förslaget
att slopa skolan? Jag vill citera vad professor
E. Åkerblom, som måste räknas
till en av experterna när det gäller hovvården
i vårt land, har sagt i sittt yttrande.
Han säger, att starka skäl tala för
att denna skola alltjämt bibehålies, och
tillägger, att årsbehovet av hovslagare i
vårt land kan uppskattas till 58—67.
Han säger vidare: »Även om plats kunde
beredas för flera hovslagarelever vid
veterinärhögskolan och lantbruksinsti -

tutet i Alnarp, bör hovslagarskolan i
Skara fortsätta sin verksamhet av flera
skäl. Rekryteringen av hovslagare från
västra Sverige skulle nämligen med all
sannolikhet bliva lidande på ett nedläggande
av denna senare. Sedan statligt
stöd till liovvårdsföreningar och enskilda
hovslagare i ambulerande praktik
införts, har efterfrågan på yrkesmän
stegrats avsevärt. Två hovslagarskolor
vore, även om de tillsammans kunde
mottaga 60 elever per år, icke tillräckliga
för att dels besätta vakanta tjänster,
dels besätta nyinrättade tjänster i
områden, där förut hovslagare ej funnits.
»

Styrelsen för veterinärhögskolan anser
för sin del, att sakrevisionen ej förebragt
tillräcklig utredning för sitt förslag
om ett omedelbart nedläggande av
skolan, och anför vidare, att det borde
uppmärksammas, att statsmakterna så
sent som år 1944 lämnat utan erinran
framlagda förslag om utökning av undervisningen
till två årskurser för civila
hovslagare vid skolan i Skara. Veterinärhögskolan
avstyrker för sin del på
det bestämdaste, att hovslagarskolan
nedlägges.

Statskontoret, som brukar föra sparsamhetens
talan, anser för sin del att
det inte nu förefinns tillräckliga skäl för
att, såsom sakrevisionen föreslagit, överföra
föreståndaren och instruktionssmeden
för skolan till indragningsstat.

Härtill kan jag också anföra skrivelser,
som länets hushållningssällskap och
länsavdelningen av RLF tillställt jordbruksutskottet.
Hushållningssällskapet
påpekar, att under en tioårsperiod ha
icke mindre än 67 procent av eleverna
vid denna hovslagarskola kommit från
de västsvenska länen och att eleverna
från Skaraborgs län utgöra 30,o procent.
RI.Frs avdelning anser det underligt,
att skolan skall nedläggas, eftersom
länet får räknas till de främsta i landet
på hästavclns område. Bristen på hovslagare,
säger man, blir ännu större om
något år, och förslaget rimmar mycket
illa med att man under senare år har
gått in för understöd till s. k. liovvårdsföreningar.
Man säger också, att om

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara

framdeles endast hovslagarskolan vid
Experimentalfältet och Alnarps hovslagarskola
skola finnas till, kommer säkerligen
antalet elever från Västsverige att
avsevärt minska.

Såsom skäl för ett nedläggande av
hovslagarskolan i Skara anföres nu
bland annat i propositionen och utskottsutlåtandet,
att elevantalet vid skolan
varit mycket ringa. Så förhåller det
sig emellertid knappast. Denna skola är
avsedd för 12 elever. Under de sista tio
åren ha där undervisats 88 elever eller
i medeltal 8,s elever per år. Men då äi
det att märka, afl under krigsåren var
en hel del av den ungdom, varifrån
eleverna till hovslagarskolorna rekryteras,
inkallad. Det kan därför vara anledning
att undersöka elevantalet under
andra perioder. Det visar sig då att under
de sista femton åren har det i genomsnitt
varit 9,5 elever per år, och tar
man de sista fem åren, skall man finna,
att antalet elever har företett en märkbar
stegring. Under dessa år ha undervisats
52 elever, vilket blir i genomsnitt
10,4 elever per år eller närmare
90 procent av det antal som man över
huvud taget får ta in och undervisa vid
skolan. Under år 1948 ha med statsmakternas
medgivande vid skolan undervisats
vid dubbla kurser, och vid
den sista av dessa kurser, vilken pågick
från januari till och med april,
undervisades 8 elever. Man kan alltså
enligt mitt förmenande inte säga, att
elevantalet har varit ringa; tvärtom säger
statistiken,- att elevantalet har varit
relativt stort särskilt med tanke på
dels krigsåren och dels det förhållandet,
att vi för närvarande leva i en tid, då
hästintresset inte har varit särdeles stort.

Ett annat motiv, som redovisas i propositionen
och i utskottsutlåtandet —
det diskuterades också vid utskottsförhandlingarna
— är att det skulle draga
dryga kostnader att renovera de fyra
bostadsrummen för eleverna i hovslagarskolan.
Jag vill för min del säga, att
elevrummen ingalunda befinna sig i det
skick, som man skulle önska. Men jag
tror ingalunda, att det skulle draga den
stora kostnad av 50 000 kronor att Te -

rn. m.

novera dem, som sakrevisionen vid ett
överslag kommit till. I byggnaden finnes
redan en värmeanläggning, och man
kan på goda grunder säga, att det skulle
gå att på ett tillfredsställande sätt
iordningställa och renovera dessa elevrum
för en väsentligt lägre kostnad än
den som sakrevisionen har kommit till.
Vi ha haft en byggmästare där, som
har lämnat ett kostnadsförslag, och han
anser att man för en summa av 12 700
kronor skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt renovera elevbostäderna.
Man bör därför enligt min mening inte
av hänsyn till kostnaderna för renovering
av elevrummen draga sig för att
bibehålla skolan.

Man anför också såsom ett motiv, att
den s. k. smedjan under årens lopp har
gått med en avsevärd förlust. Även i
det fallet förhåller det sig knappast på
det sätt som det har gjorts gällande. Jag
har införskaffat siffror, som visa att
under de sista tio åren före den 1 januari
1946, då omorganisationen trädde
i kraft, inlevererade smedjan 31 112
kronor eller cirka 3 100 kronor per år
till veterinärinrättningens kassa. Enligt
uppgift ha beloppen varit av motsvarande
storlek även under 1947 och 1948,
ehuru löner, materiel m. m. stigit och
inrättningen för priskontrollens skull
inte förrän 1 oktober 1947 fick höja
sina priser.

Det torde knappast heller bli någon
avsevärd besparing, om man drager in
denna hovslagarskola. Det är tänkt, att
föreståndaren för hovslagarskolan skall
uppföras på indragningsstat med viss
reducerad lön, men det skall fortfarande
finnas två smeder vid inrättningen. Desssa
smeder skola arbeta i en smidesverkstad,
avsedd för ortens behov och
där lantbrukarna på vanligt sätt skola
kunna få sina hästar skodda. Emellertid
skall det nu inrättas en assistentbefattning
under motivering att indragningen
av hovslagarskolan kommer att
medföra ökat arbete för platschefen,
som skulle bli föreståndare för den kliniska
avdelningen. Härtill kommer att
denne platschef på grund av det ökade
arbetet skulle få en extra ersättning av

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara in. m.
nen, har den gjort en del uttalanden, som

cirka 1 200 kronor per år. Vidare torde
komma att fordras ytterligare betjäning
vid kliniken, ty för närvarande ha
eleverna vid hovslagarskolan fått stå till
tjänst vid operationer för kastning av
hästar. Man kan nog därför våga påståendet,
att besparingen vid ett indragande
av skolan blir synnerligen ringa.

Till sist skulle jag vilja säga, att denna
skola tillkom tack vare en donation.
Professorn Härnqvist överlämnade år
1808 en stor donation, av vilken veterinärinrättningen
under cirka 140 år var
starkt beroende; intill år 1855, då ordinarie
anslag började utgå, var inrättningen
helt beroende av donationen.
Denne professor Härnqvist donerade
hus och tomt till förmån för hovslagaren
vid veterinärinrättningen på villkor
att denne utbildade ett antal lärjungar
till hovslagare. Jag har det mycket
intressanta aktstycket i min hand,
Det är daterat den 19 maj 1807, alltså
för ungefärligen 142 år sedan. Dokumentet
tycker jag nog i sin mån borde
tala för att hovslagarskolan i Skara
alltjämt borde få finnas kvar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman: När jag
läste Kungl. Maj:ts proposition nr 90
angående veterinärinrättningen i Skara,
fann jag där en del uttalanden, som jag
blev något förvånad över. Vid genomläsning
av utskottets utlåtande finner jag,
att utskottets uttalanden gå i ungefär
samma riktning som propositionen.

Sakrevisionen vill ha till stånd olika
förändringar vid veterinärinrättningen.
Den anser att den vid inrättningen fungerande
nämnden skall avskaffas, att vissa
förändringar rörande personalens tjänstgörings-
och avlöningsförhållanden skola
genomföras, att den vid inrättningen
bedrivna hovslagarutbildningen skall
upphöra samt att försöksjordbruket skall
bedrivas efter i viss mån ändrade riktlinjer.

Även om det kanske finns en hel del,
vari man kan instämma med sakrevisio -

jag finner mycket egendomliga. Försöksgården
tillträddes den 14 mars 1946, och
personal anställdes inte förrän något senare.
Sakrevisionen har ansett att vårsådden
1946 blev för sent utförd och att
därför skörden inte blev så god som den
kunde ha blivit. Sedan kom torkan 1947,
och ingen kan väl hjälpa att skörden det
året blev dålig.

Vad beträffar arbetskostnaderna erkänner
jag och ger sakrevisionen rätt i att
dessa i synnerhet det andra året voro
alldeles för höga. En egendom på 60
hektar kan omöjligen bära så stora arbetskostnader
som här varit fallet. Sakrevisionen
har emellertid anmärkt på att
såsom engångskostnader upptagits utgifter
för gödsling med superfosfat. Revisionen
anser att det lagts på för mycket
därav. Nu vet jag inte om sakrevisionen
är tillräckligt sakkunnig på detta område
och förstår den saken. Om det gäller
att iståndsätta en egendom, som kanske
var eftersatt, skulle jag tro att det inte
skadat med denna gödsling. Jag tror nog
att de experter från orten, som tillhört
nämnden, ha kunnat avgöra vad som varit
lämpligt därvidlag. Den ene är en
mycket duktig jordbrukare och den andre
en dugande tjänsteman.

Efter att ha påtalat en viss överutfodring
av djuren anför sakrevisionen, att
byggnadskostnaderna ha överskridits
med 40 000 kronor. Anledningen därtill
var att inte några belopp varit upptagna
till inredning och cementbeläggning i
den större ladugårdsbyggnaden, vilket
dragit en kostnad av 24 000 kronor, eller
till höjning av yttertaket för att höskullen
skulle rymma mera, vilket kostade
16 000 kronor. Därmed iiro de 40 000
kronorna redovisade. Nämnden hade naturligtvis
först bort ingiva en framställning
till Kungl. Maj:t med begäran om
medel för dessa ändamål, men arbetena
behövde ju göras omedelbart.

Vid inrättningen ha även vidtagits en
del andra anordningar. När det är en
försöksgård, har man naturligtvis ansett
att gården borde iordningställas på bästa
möjliga sätt, och nämnden bär väl ansett
att den handlat rätt i dessa fall. Den

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara
har därför låtit uppföra ett traktorgarage
med vagnbod, en AlV-silo, svingård
och potatiskällare. Siloanläggning skall
ju nu för tiden finnas vid nästan varje
gård, och det är tydligt att nämnden ansåg
det vara klokt att ha en sådan på en
statens försöksgård. Det är således en
del åtgärder, som nämnden har vidtagit
utan att först göra framställning därom
hos Kungl. Maj:t, men nämnden kan
knappast lastas för att beräkningarna
över nödvändiga investeringar voro för
lågt beräknade från början.

I alla fall har sakrevisionen, när den
har sysslat med frågorna om gårdens
skötsel och en del annat, kommit till det
resultatet, att de åtgärder, som skola vidtagas,
böra gå ut över liovslagarskolan.
Den skall indragas. I propositionens redogörelse
för sakrevisionens granskning
står det bland annat: »Mot de av smedjan
och hovbeslagsskolan redovisade resultaten
under de båda budgetåren har icke
framställts någon saklig anmärkning
bland annat med hänsyn till de förutsättningar,
varifrån man utgått vid driftens
genomförande.»

Trots att sakrevisionen sålunda icke
har några sakliga anmärkningar att göra,
vill den ändå ha bort hovslagarskolan.
Jag förstår inte sakrevisionen när den
just skall slå ned på denna. Skolan är
lämplig för mellersta Sverige, och det är
rimligt att tänka sig att hästbeståndet
kommer att öka igen, fastän det nu har
gått ned. Vad som ligger bakom sakrevisionens
ståndpunktstagande är tydligen
bara det, att den vill ha bort skolan
i Skara för att få flera elever i skolorna
vid vetcrinärhögskolan och i Alnarp. Det
anges ju också i propositionen, att meningen
är att eleverna skola tagas om
hand i dessa båda skolor.

Jag kan inte förstå att det skall vara
nödvändigt att indraga hovslagarskolan i
Skara. Föreståndaren skall enligt förslaget
överföras på indragningsstat utan
tjänstgöringsskyldighet, men det vore naturligtvis
bättre om han finge tjänstgöra
vid skolan. Kostnaderna skulle inte bli
så stora, ty den beräknade besparingen
på skolans indragning är inte större än
14 100 kronor.

m. m.

Man bör inte blanda ihop hovslagarskolans
verksamhet med försöksverksamheten,
till vilken försöksverksamhet det
borde beviljas särskilda anslag. Försöksverksamheten
vid jordbruket är ju en sak
för sig, som tarvar mycket pengar, och
man kan inte vänta sig att på två å tre år
nå något resultat som kan visa hur det
kommer att gå i fortsättningen. Det är
ju en stat uppgjord när det gäller jordbruket,
men det är omöjligt att förutsäga
förhållandena noggrant, då många faktorer
kunna inverka på resultatet.

Nu har man tänkt sig att hela frågan
om anläggningens i Skara fortbestånd
skall upptagas till avgörande efter en viss
prövotid, men likväl har man gått in för
att redan med utgången av innevarande
budgetår lägga ned hovslagarskolan. Skolans
nedläggande är således bara en början.

Hela det förslag, som här blivit framlagt,
är sådant, att det vore all anledning
för jordbruksutskottet att ta sig ytterligare
en funderare på det för att se om
inte utskottet kunde komma fram till ett
annat resultat. Men nu är det för sent att
yrka återremiss.

Herr statsrådet är för tillfället inte i
kammaren, men jag skulle gärna vilja
vädja till honom att han ville ställa sig
välvillig till reservationen och medverka
till ett beslut om att skolan kunde få
vara kvar tills vidare. Om det nu skall
ske en viss omläggning och rationalisering
vid veterinärinrättningen, så kunde
väl också skolan få vara kvar ännu några
år, så att man kunde få tid att se hur
utvecklingen gestaltar sig och bedöma
frågan i dess helhet.

Fterr talman! Med vad jag har anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
När denna fråga behandlades vid 1944
års riksdag, tillhörde jag dem som röstade
för det förslag som då förelåg; jag
fann att det vore motiverat att man skulle
bedriva en viss forsknings- och försöksverksamhet
i Skara.

Under de år som ha gått sedan dess

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m.

har det emellertid visat sig att denna
forsknings- och försöksverksamhet har
blivit dyrare än man förutsatte, kanske
också dyrare än som varit nödvändigt
om den hade handhafts något annorlunda.
För min del anser jag dock liksom
både departementschefen och utskottet,
att denna omständighet inte bör tagas till
intäkt för ett fullständigt slopande av
verksamheten, i varje fall inte på grundval
av det bedömningsmaterial som hittills
finnes att tillgå.

Jag anser alltså att både poliklinik- och
försöksverksamheten även i fortsättningen
bör bedrivas där; det har ju påpekats
både år 1944 och nu, att det finns en hel
del omständigheter i fråga om växtförhållandena
i denna landsända som motivera
att man har en försöksinstitution
vid Skara för att tillvarataga jordbrukarnas
intressen och söka ge jordbrukarna
vägledning i olika hänseenden. Jag
anser alltså att det är nödvändigt att såväl
polikliniken som försöksverksamheten
är förlagd til! denna bygd i Mellansverige,
eftersom vissa omständigheter i
samband med jordbruket i dessa trakter
böra undersökas.

Men när man sedan överflyttar detta
betraktelsesätt på hovslagarskolan, ser
jag saken så, att en hovslagar skola kan
ligga var som helst; hovslagarutbildningen
är ju inte på något sätt lokalt betonad.

Nu har man sagt, att det kan vara bra
att ha hovslagarskolorna spridda över
landet för att resekostnaderna skola bli
mindre. Gentemot detta vill jag säga, att
jag inte tror att den synpunkten spelar
någon större roll med de kommunikationsmedel
vi nu ha. Jag vill för min del
säga — och jag tror att jag härvidlag
också ger uttryck åt utskottets uppfattning
— att det inte är meningen att vi
skola försämra möjligheterna att utbilda
hovslagare. Som egen jordbrukare vet
jag att det råder en viss svårighet, åtminstone
i vissa trakter, alt få tillräckligt
utbildade och skickliga hovslagare för
skötseln av hästarnas hovar. Jag tror
emellertid, att man genom att följa den
väg som jordbruksutskottet här har anvisat,
nämligen att söka åstadkomma en

viss centralisering av utbildningen av
hovslagare, kan nå lika långt som genom
att ha skolorna spridda.

Då kan man fråga, om det är möjligt
att inom de skolor som skulle återstå
efter indragning av den i Skara — alltså
dels den vid veterinärhögskolan och dels
den i Alnarp — tillgodose det behov som
har visats vara tillfinnandes. Jag skall
här lämna några siffror för att belysa
denna fråga, men innan jag nämner dessa
siffror vill jag säga att man skall ha
i minnet — som också herr Isaksson i
sitt anförande påpekade — att det under
de sista åren har utbildats i genomsnitt
ungefär nio och en halv elev per år i
Skara. Vid veterinärhögskolan anordnas
årligen 2 kurser med plats för 16 elever
och bostad för 12 i vardera kursen. Om
vi se på hur många elever skolan har
haft under de gångna åren sedan år 1944
— åren före 1944, under kriget, var det
en viss sammanblandning, så man kanske
inte kan använda statistiken från den tiden
— skola vi finna att denna skola
med sina 32 platser, fördelade på två
kurser med högst 16 elever i varje, år
1944 hade 22 elever, år 1945 25, år 1946
likaledes 25, år 1947 20 och år 1948 19
elever. I Alnarp kan man utbilda upp
till 28 elever, men intet år har elevantalet
överstigit 18. Av dessa siffror framgår,
att de 8 å 12 elever per år, som det
kan bli fråga om att utbilda i Skara, kunna
placeras vid veterinärhögskolan och
i Alnarp.

Nu ha reservanterna talat om kostnaderna,
och i reservationen säges det att
elevbostäderna skulle kunna nödtorftigt
repareras för, som det har sagts, 10 000
kronor. Enligt vad som har refererats i
utskottet äro elevbostäderna dock så pass
dåliga, att man knappast kan stå till svars
med att nöja sig med att bringa dem i det
tillstånd, som de kunna tänkas komma i
genom en reparation för endast 10 000
kronor. Man har i sakrevisionen beräknat
en kostnad på 50 000 kronor, och man
vet hur det brukar gå när man skall reparera
gamla byggnader; de bruka bli
väsentligt dyrare än man har räknat
med.

Till detta kommer den omständighe -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till veterinärinrättningen i Skara m. m.

ten, som jag i början framhöll, att jag
tror det är en fördel om man kan åstadkomma
en viss centralisering och få litet
större skolor med fullt kvalificerade lärarkrafter
och i övrigt goda undervisningsmöjligheter.

Det har också påpekats här, att eleverna
skulle vara behövliga som hantlangare
vid den övriga verksamheten
inom skarainstitutionen. Ja, det kan hända
att det kan vara så i en hel del fall.
Men man har ju också åtskilliga anställda
inom jordbruket vid institutionen.
Enligt vad som har meddelats mig äro
för övrigt två tredjedelar av de djur, som
behandlas vid anstalten, hundar, och endast
en tredjedel hästar. Jag skulle tro
att man inte behöver så många man till
hjälp vid behandlingen av hundarna.

När det gäller forsknings- och försöksverksamheten
i vårt land har jag, herr
talman, alltid företrätt den upfattningen,
att staten därvidlag har stora skyldigheter
och bör försöka att, i den mån det
är ekonomiskt möjligt och behov föreligger,
lösa dessa angelägna forskningsoch
försöksuppgifter. Å andra sidan visar
det sig emellertid, att dessa uppgifter
äro så omfattande, att vårt land icke har
ekonomiska möjligheter att i den takt
och den omfattning, som är önskvärd,
fullfölja arbetet på detta område, utan
man måste visa rätt stor återhållsamhet
och sparsamhet. Om man vidtager de
sparsamhetsåtgärder som utskottet här
har föreslagit dels i fråga om organisationen
av verksamheten i Skara och dels
i samband med viss centralisering i övrigt,
varvid hovslagarskolan nedlägges,
kan det enligt min mening icke sägas att
jordbruket behöver lida något men därav.
Det förefaller mig som om man å
visst håll överdriver verkningarna både
för skolans eget vidkommande och för
jordbrukarnas del av nedläggandet av
denna hovslagarskolas verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Efter
det innehållsrika och klarläggande anförande
som herr Isaksson nyss höll i

denna fråga har jag inte mycket att tilllägga
— jag kan i väsentliga delar instämma
i vad han yttrade — men eftersom
även jag är reservant i det här ärendet
skall jag ändå be att få tillägga några
ord.

De som voro med här i riksdagen år
1944 torde ha i minnet att vi då hade
frågan om denna veterinärinrättnings
vara eller icke vara, kan man säga, på
dagordningen. Jag hörde då till dem
som ansågo att man skulle utan olägenhet
kunna draga in på denna inrättning.
Så skedde emellertid inte, utan i
stället gjordes det i visst avseende en
utvidgning av densamma; det blev en
omorganisation som alltså gick åt motsatt
håll.

Jag tror inte jag överdriver om jag
säger att veterinärinrättningen i Skara
i visst avseende har varit ett sorgebarn,
dels därför att verksamheten aldrig har
gått enligt de ekonomiska kalkyler som
ha gjorts upp och dels av andra skäl.
Men nu är i alla fall frågan om inrättningens
nedläggande inte aktuell. I detta
läge ha vi ansett, att man borde spara
med att bryta loss hovslagarskolans
nedläggande till dess man tar frågan om
hela inrättningens vara eller icke vara
under omprövning.

Nu har här sagts en hel del bland annat
om det genomsnittliga antalet elever.
Jag vill på den punkten endast hänvisa
till vad som står om den saken i reservationen,
nämligen att det mot påståendet,
att elevanslutningen under senare
år varit ringa, må framhållas »att under
tiden den 2 mars 1944—den 31 december
1948 utexaminerats 52 elever, d. v. s.
endast 8 elever färre än som skulle ha
varit fallet, därest kurserna varit helt
fullbelagda.»

Åtminstone vi som bo uppe i den
nordligare delen av Sverige ha varje år
haft behov av att sända elever till den
hovslagarskola som finns vid veterinärhögskolan.
Det går så till, att vederbörande
aspiranter få anmäla sig till hushållningssällskapet,
som sedan ger dem
bidrag för att de skola kunna besöka
denna skola. Om jag inte är alldeles fel
underrättad har det inte alla gånger

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Anslag

varit lätt för dem att få plats vid veterinärhögskolan.
Det kan hända att förhållandena
i detta avseende ha ändrat
sig på sista tiden, så jag reserverar mig
för att jag kanske inte kan säga på pricken
hur det är nu, men i varje fall har
det ibland varit svårt att få plats.

Det är väl ingen som vill bestrida att
det föreligger ett stort behov av att det
utbildas hovslagare här i landet, och vi
kunna väl också erkänna, även om vi
äro jordbrukare, att det är mycket illa
beställt med hovbeslaget för våra dragare.
Jag kan nämna att vissa industribolag
i mitt hemlän ha gått i täten för
en förbättring på detta område och anordnat
kurser; de ha nämligen kommit
underfund med att det sker vissa förluster
i produktionen — om jag så må
uttrycka mig — just på grund av att en
massa av dragarna ha för dåligt hovbeslag.

Jag skulle vilja ställa en fråga till min
vän herr Jon Jonsson; jag föranleddes
att tänka på den saken när jag hörde
hans resonemang här. Jag måste beundra
honom för hans energi när det gäller
att försvara Kungl. Maj:ts förslag,
vilka de än äro, men låt oss göra ett
tankeexperiment och antaga, att det
hittills inte hade funnits någon hovslagarskola
i Skara, men att Kungl. Majd
nu skulle ha framlagt förslag om inrättande
av en sådan skola där. Skulle inte
herr Jonsson då ha tagit parti för
Kungl. Maj ds förslag lika ivrigt som han
nu går in för det föreliggande förslaget,
som går i motsatt riktning? Jag bara
ställer den frågan.

Jag har som sagt inte mycket att tilllägga
till vad som sades av herr Isaksson,
och jag ber, herr talman, med dessa
korta ord att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservatio -

till veterinärinrättningen i Skara m. m.
nen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en ornröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Isaksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade grunder
för bekämpandet av hönstyfus m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. in.; och

nr 43, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för tryggande av vissa
jordägares rätt till fiske.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
188 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
jämte i anslutning härtill väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i strafflagen,
dels ock en i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Förslag till föräldrabalk m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 93, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken; 3)

lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den
8 juni 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning m.
m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3
och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.

I anledning av propositionen hade inom
riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 253 av fru Sjöström-Bengtsson in. f].,

nr 256 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
och

nr 257 av fröken Osvald och fru Lindström,
samt

inom andra kammaren:

nr 318 av fru Johansson i Norrköping
in. fl.,

nr 321, av fru Gärde-Widemar in. fl.
och

nr 322 av fru Johansson i Norrköping
in. fl.

Propositionen samt motionerna hade
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.

Utskottet hade i samband med propositionen
till behandling förehaft jämväl
den före propositionens avlämnande inom
riksdagens andra kammare väckta
motionen nr 28 av fru Nordgren m. fl.
om förbättrat skydd för skilsmässobarn
in. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda förslagen till föräldrabalk
och till lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap
— måtte för sin del antaga sex i
utlåtandet införda, med 1—6 betecknade
lagförslag i nu ifrågavarande ämnen;

B) att riksdagen med anledning av motionerna
I: 257, II: 28 och II: 321 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
av frågan, i vilken utsträckning
barnavårdsman borde utses för barn i
äktenskap och adoptivbarn jämte därmed
sammanhängande spörsmål, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda; samt

C) att motionerna I: 253, 256 och 257
samt II: 28, 318, 321 och 322, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet hemställt under A) och B),

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet 1''unnos fogade fyra reservationer,
berörande olika delar av
förslaget till föräldrabalk.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr BRANTING: Herr talman! I avseende
å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 34 hemställer jag,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A) på det sätt,
att de av utskottet framställda lagförslagen
föredragas vart för sig, det första
kapitelvis och, i den mån så -anses erforderligt,
paragrafvis, med ingress och
rubrik sist, varefter, och sedan alla lagförslag
blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten A) föredrages, att
vid behandlingen av den paragraf, varom
först uppstår överläggning, densamma
må omfatta utlåtandet i dess helhet,
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres, att för -den händelse
något av lagförslagen kommer att
helt eller delvis återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att, vid ärendets
förnyade behandling, i avseende å de
delar, som blivit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar, samt att
utskottet bemyndigas att i avseende å
nummerbeteckning av paragrafer och
moment vidtaga sådana ändringar, som
påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förslag till föräldrabalk.

1 kaj>. 1 §.

Denna paragraf lydde:

Barn, som födes under äktenskap eller
å sådan tid efter dess upplösning att
det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig
börd (barn i äktenskap), såvida
cj, i den ordning som sägs i 2 kap.,
förklaras att barnet icke har sådan börd.

Förslag till föräldrabalk m. m.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det föreliggande förslaget till
föräldrabalk innehåller inte så många
stora sakliga nyheter. Det finns visserligen
även en del sådana i förslaget, och
jag föreställer mig att de komma att bli
behandlade längre fram under diskussionen
här i kammaren. Att jag redan nu
har begärt ordet, beror på att jag i all
korthet vill fästa uppmärksamheten på
förslagets ganska märkliga innebörd i
annat hänseende. Det innebär nämligen
en kodifiering av en ny huvuddel i vår
lagbok.

Vår nuvarande allmänna lag, som fortfarande
bär det gamla årtalet 1734, bär
som bekant under de mer än 200 åren
efter dess tillkomst varit föremål för stora
och omfattande ändringsförslag. Vid
sidan av alla större och mindre ändringar
har det också vid olika tillfällen
varit planerat att göra en mera fullständig
reformering. Från början hade man
t&nkt sig att förfara på samma sätt som
då lagen tillkom på 1700-talet, d. v. s.
skapa en helt ny lagbok på grundval av
en modernare rättsuppfattning. Under
förra delen av 1800-talet gjordes också
stora och förnämliga förarbeten för att
ersätta 1734 års lag med en helt ny lagbok.
Detta visade sig emellertid omöjligt.
Man har sedan förstått, att om man skulle
vinna resultat, måste man sänka anspråken.
Man kunde inte längre med lagstiftningsväsendets
ansvällning och det
moderna livets krav på regleringar inom
allt fler områden och med allt större fullständighet
hoppas att än en gång kunna
göra ett sådant väldigt kodifieringsarbete.
I stället har man under senare årtionden,
vid sidan av det fortlöpande
reformarbetet på olika punkter, försökt
att bryta ut de olika stora huvuddelar, av
vilka lagen består, således balkarna, och
ersätta dem med nya. En sådan etapp
är nu slutförd i och med det föreliggande
förslaget till föräldrabalk.

En balk med denna titel har icke funnits
tidigare. De lagregler, som bär behandlas,
avse huvudsakligen den s. k.
föräldrarätten, d. v. s. förhållandet i
rättsligt avseende mellan föräldrar och
barn, och vidare förmynderskapsrätten

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

även i sådana fall då föräldrarna inte äro
förmyndare. Hela detta normkomplex ingick
i 1734 års lag i ärvdabalken, vilken
dessutom, som namnet antyder, innehöll
regler om arv och vad därmed sammanhänger,
testamente, boutredning o. s. v.

Under arbetet med att ersätta ärvdabalken
i 1734 års lag med en helt ny
balk —■ det är nu flera årtionden sedan
detta arbete påbörjades — blev det tydligt
att även detta kodifieringsarbete i
och för sig var en så stor och krävande
uppgift, som dessutom var förenad med
många nyskapelser, att det inte ansågs
lämpligt att på en gång söka framlägga
en helt ny ärvdabalk med hela det stora
innehållet samlat. Man gjorde i stället så,
att man successivt tog ut olika avsnitt av
ämnet och utarbetade nya mindre lagar
som ersatte skilda delar av den gamla
ärvdabalken. På det sättet ha vi fått en
lag om äktenskaplig börd, en lag om
barn i äktenskap, en om barn utom äktenskap,
en om adoption, en om förmynderskap
och en rad lagar om den materia
som hör till arvsrätten och vad därmed
sammanhänger. När man sålunda
skapade nya rättsregler i form av separata
lagar, skedde detta dock hela tiden
med tanke på att dessa nya lagar så
småningom skulle hopfogas till större
enheter, d. v. s. en eller flera balkar.
Lagarna avfattades alltså med tanke på
att de skulle utgöra byggnadsstenar i ett
större lagverk.

Det är denna slutliga systematisering
som det nu här gäller. Tidigare har det
varit ovisst, om kodifieringen skulle ge
en eller flera balkar till resultat. De nya
lagarna blevo emellertid tillhopa så omfattande,
att en enda ny ärvdabalk skulle
bli alltför stor. Därför har man gått den
vägen att göra två balkar. Tanken är således
att nu först antaga en föräldrabalk,
omfattande föräldrarätten och vad
därmed sammanhänger, och sedan utarbeta
en ärvdabalk, omfattande den andra
hälften av den nuvarande ärvdabalken.

Vi stå nu inför den första delen av
denna tillämnade kodifiering. Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen att godkänna en
ny föräldrabalk, som skall ersätta de särskilda
lagarna om förhållandet mellan

föräldrar och barn jämte förmynderskapsrätten
och vissa andra närliggande
rättsområden. Även om propositionen,
såsom jag nu angivit, i huvudsak bygger
på gällande lagar och endast i vissa
hänseenden innebär större förändringar,
är det dock en märklig händelse i vårt
rättsliv, att riksdagen nu har att taga
ställning till en helt ny balk i vår allmänna
lag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Till
justitieministerns anförande kanske det
kan tillåtas mig att foga en förhoppning
om att det arbete på omarbetningen av
1734 års lag, som så energiskt bedrivits
under de tre första årtiondena av 1900-talet och ytterligare under 1940-talet, nu
måtte få utan uppskov drivas till slut då
det gäller jordabalken. Under 1930-talet
gjorde man ett betydande uppehåll i utarbetandet
av de nya balkar, som man
avser att infoga i lagen i stället för de
gamla balkarna från 1734 års lag. Det
vore synnerligen önskligt, om det inte
blev något sådant ytterligare uppskov.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
förevarande paragraf.

1 kap. 2—4 §§.

Godkändes.

2 kap. 1 §.

Denna paragraf hade följande avfattning: Vill

mannen vinna förklaring, att
barn som avses i 1 kap. 1 § icke bär
äktenskaplig börd, skall han väcka talan
mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom tre år från
det han fick kunskap om barnets födelse.
Har mannen ej varaktigt sammanbott
med barnet, vare han dock ej förlustig
sin talan iförrän ett år förflutit
från det att talan, som grundats på
att barnet har äktenskaplig börd, blivit
väckt mot mannen och han erhållit
del därav.

Talan enligt första stycket må ej äga
rum, om mannen, sedan han fått kunskap
om att modern haft samlag med
annan under tid, då barnet kan vara

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

avlat, efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation
hade herr Branting samt fruar
Sjöström-Bengtsson, Lindström och Gärde-Widemar
av angivna orsaker hemställt,
att paragrafen måtte erhålla följande
lydelse:

Vill mannen vinna förklaring, att
barn som avses i 1 kap. 1 § icke har äktenskaplig
börd, skall han väcka talan
mot barnet eller, om barnet avlidit, dess
arvingar inom två år från det han fick
kunskap om barnets födelse.

Talan enligt första stycket må ej äga
rum, om mannen, sedan han fått kunskap
om att modern haft samlag med
annan under tid, då barnet kan vara
avlat, efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt.

Herr BRANTING: Herr talman! Om jag
först får återknyta till de allmänna ord,
som herr justitieministern nyss yttrade,
kunna vi konstatera, att vi genom det
föreliggande förslaget få en välbehövlig
sammanfattning och systematisering av
en rad lagbestämmelser, som förut ha
förekommit i spridda lagar. Detta är enligt
mitt sätt att se att hälsa med tillfredsställelse.

Den nya föräldrabalken innehåller
också vissa betydelsefulla ändringar i
gällande rätt. I likhet med första lagutskottets
övriga ledamöter har jag för
min del icke haft några erinringar att
göra mot den föreslagna nya ordningen
i fråga om förmvnderskap, som ju är
en av de mera väsentliga nyheterna i det
föreliggande lagförslaget. Hädanefter
skola båda föräldrarna gemensamt vara
sina barns förmyndare och således gemensamt
fatta beslut i frågor som röra
den ekonomiska förvaltningen av barnets
egendom, om sådan finnes. Även
om, såsom bl. a. Sveriges advokatsamfund
har befarat, mellan makarna nu
kunna uppkomma vissa tvister, som tidigare
inte ha behövt påräknas, när fadern
ensam haft avgörandet, överensstämmer
dock den nya ordningen utan
tvivel biitlre med gällande rättsuppfatt 4

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 19.

Förslag till föräldrabalk m. m.

ning beträffande hustruns ställning i äktenskapet.
Den nya ordningen kommer
också säkerligen som regel att bli till
gagn för barnets intressen.

Även på ett annat område innehåller
den föreslagna ärvdabalken ett flertal
nya stadganden, som äro en följd av en
principiell förskjutning i tidigare rättsuppfattning.
Det gäller bl. a. rättsreglerna
för fastställande av faderskap, både
i fråga om barn födda i äktenskap
och barn födda utom äktenskap. Det ligger
i sakens natur att dessa problem äro
ganska svårbemästrade, därför att här
måste mot varandra bryta sig två olika
och i viss mån motsatta synpunkter. Å
ena sidan bör i dessa som i andra rättsfrågor
rättsavgörandet vara grundat på
vad man brukar kalla sanning i målet.
Domen skall med andra ord fastställa ett
rättsförhållande som så nära som möjligt
ansluter sig till det s. k. verkliga
förhållandet. Det är utan tvivel ett allmänt
intresse att så sker. Men å andra
sidan är det också som regel ett allmänt
och socialt intresse att barn i äktenskap
icke utan mycket goda grunder berövas
sin äktenskapliga börd. Det är likaså ett
allmänt och socialt intresse att utomäktenskapliga
barn icke annat än på mycket
goda grunder ställas utan det stöd
som ett rättsligt fastslaget faderskap innebär.
Eftersom det verkliga förhållandet
i faderskapsmål ofta nog icke kan
med visshet fastställas och det s. k. biologiska
faderskapet inte alltid kan säkert
bestämmas, uppstår i dessa mål lätt en
viss intressekollision. Ju mer absolut bevisning
som krävs i vanliga faderskapsmål
för att den utpekade mannen icke
blott kan vara fadern utan också verkligen
är det, desto vanskligare kan det
ibland bli för modern eller barnavårdsmannen
att få till stånd en hållbar bevisning
för faderskapstalan. Om det, såsom
i den nu närmast förevarande paragrafen,
således 1 § 2 kap., gäller barn
i äktenskap, vilka under vissa förhållanden
kunna frånkännas sin äktenskapliga
börd, är det klart, att ju mer man underlättar
för mannen att föra talan om att
hustruns barn inte är hans barn, desto
mera ökas givetvis möjligheten för att

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

barn i äktenskap berövas sin äktenskapliga
börd, som regel till viss social nackdel
för barnet.

Hittills gällande lag har, som kammarens
ledamöter veta, i dessa fall varit,
om jag så får säga, ytterst socialt inriktad.
Det liar gått relativt lätt för modern
till ett utomäktenskapligt barn att få en
presumtiv fader till barnet förklarad underhållsskyldig.
Det har likaledes varit
relativt svårt att frånkänna barn i äktenskap
deras äktenskapliga börd. Det skall
villigt erkännas, att de nuvarande reglerna
kanske ha sett alltför mycket till
den sociala synpunkten och att lagen
har varit alltför restriktiv när det gäller
möjligheterna att beröva barn i äktenskap
deras äktenskapliga börd. Utan tvivel
måste medges — det gäller hela fältet
här — att det i praktiken har förekommit
stötande fall och att det har funnits
anledning att lätta på de förefintliga
reglerna. När exempelvis modern
till ett utomäktenskapligt barn notoriskt
har haft många olika förbindelser men
sedan utan vidare kan utpeka den ekonomiskt
bärkraftigaste som fader och
rätten måste döma denne betalningsskyldig,
har man ofta haft en känsla av
att detta inte är riktigt rätt.

Mot denna ordning har den nya lagstiftningen
reagerat mycket skarpt. Nu
skall, vågar man väl säga som en karakteristik
av den nya lagen, den biologiska
sannolikheten för faderskap få bli avgörande
på ett helt annat sätt än tidigare.
Barnets och moderns intressen stå inte
längre i första rummet, såsom de ha
gjort tidigare. Man riskerar emellertid
i stället att i vissa fall diverse svårigheter
komma att yppa sig. Denna allmänna
omläggning av bevismöjligheterna
i mål av denna art har också medfört,
att jag skulle tro de allra flesta
barnavårdsmän och personer, som ha
till uppgift att tillvarataga barnets rätt
och således ha med dylika sociala frågor
att göra, ha ställt sig mycket tveksamma
till den nya lagstiftningen.

Som ett allmänt omdöme om den nya
lagen på denna punkt vill jag säga, att
fastän kritiken mot hittills gällande
rättsregler inte har saknat fog, har man

nu enligt mitt sätt att se gått alltför
långt åt det andra hållet. Jag befarar
att den nya lagen i en del fall inte bara
kommer att medföra vissa sociala nackdelar,
utan att den också kommer att
framkalla processer av en icke önskvärd
typ. Man behöver icke mycket fantasi
för att föreställa sig, hur det kan
komma att gå till, när exempelvis en
utpekad barnafader försvarar sig genom
att komma med en mer eller mindre
vidlyftig bevisning och utredning för
att söka visa, att det kanske inte är han
som är fadern utan en annan man.

Den paragraf, som vi nu närmast diskutera,
avhandlar möjligheterna för en
man att få till stånd en förklaring om att
barn, fött i hans äktenskap, saknar äktenskaplig
börd. Därvidlag har hittills
gällt den regeln, att mannen naturligtvis
har kunnat föra sådan talan, men inom
en ganska snäv tidsbegränsning. Han
har varit skyldig att väcka sin talan inom
sex månader från det att han fått kunskap
om barnets födelse. Jag erkänner
att fall ha förekommit, och dylika fall
kunna förekomma även i fortsättningen,
om man bibehåller den nuvarande regeln,
då denna tidsbegränsning är alltför
snäv. Vederbörande man kan exempelvis
ha vistats utomlands eller ha haft
praktiska hinder för att förbereda sin
talan och få den väckt. När man i det
nya förslaget skulle avhjälpa detta, har
man varit väl frikostig, i det att man
satt en tidsfrist av tre år. Mannen skall
få tre år på sig att, efter det att han fått
kunskap om barnets födelse, bestämma
sig för om han vill väcka talan eller
inte.

Jag och med mig övriga reservanter
i utskottet ha haft den uppfattningen att
detta är en onödigt långt tid, varför vi
ha velat förkorta den. Vi ha sagt oss,
att det visserligen inte finns något absolut
riktigt härvidlag, men att två år böra
räcka för mannen att bestämma sig. I
många fall kan det ju vara ett ganska
olidligt tillstånd för en kvinna att inte
veta, hur det i ett dylikt fall skall bli
med barnets äktenskapliga börd. Hela
denna fråga är av den beskaffenheten
att man inte bör dra ut saken i det obe -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

stämda utan få till stånd ett avgörande
så snart som möjligt, för att livet sedan
skall kunna löpa i något så när normala
former. Vi ha därför på denna punkt
reservationsvis yrkat en förkortning
från tre till två år.

Men paragrafen innehåller också en
annan bestämmelse. Andra meningen i
första stycket lyder: »Har mannen ej varaktigt
sammanbott med barnet, vare han
dock ej förlustig sin talan förrän ett år
förflutit från det att talan, som grundats
på att barnet har äktenskaplig
börd, blivit väckt mot mannen och lian
erhållit del därav.» Uttryckt på vanligt
språk är situationen alltså den, att om
mannen inte har varaktigt sammanbott
med barnet, har han obegränsad tid på
sig för att väcka talan i fråga om barnets
äktenskapliga börd. Någon preskriptionstid
börjar inte löpa, förrän det
kommit ett krav ifrån barnets eller dess
företrädares sida mot mannen.

Jag vet mycket väl att man vid detta
stadgandes tillkomst har tänkt på vissa
fall, i vilka det måste anses ganska naturligt
med en regel av den beskaffenhet
som bär föreslås. Det kan mellan de
äkta makarna ha varit en fullkomligt
klar sak, att mannen icke är far till barnet.
Makarna kanske bo isär, och hustrun
har fått barnet många år efter det
att de skilts åt. I realiteten har det inte
rått någon strid mellan makarna om
barnets börd. Men sedan kunna förhållandena
ändra sig. Hustrun, som bar
band om barnet, kanske dör, eller det
kan uppstå ekonomiska svårigheter. En
vacker dag reses så kanske krav från en
barnavårdsman, förmyndare eller dylikt
mot mannen, att han i alla fall skall anses
vara underhållsskyldig gentemot
detta barn, som uppenbarligen icke iir
lians men för vilket han dock står antecknad
som fader. Det har ansetts oskäligt
att mannen skulle i dylikt fall nödgas
på ett tidigare stadium föra talan
om barnets äktenskapliga börd. Nu får
mannen alltså en möjlighet, i och med
att krav framställes mot honom, att få
sin underhållsskyldighet såsom fader
riittsligt prövad genom att han kan väcka
talan om barnets äktenskapliga börd.

Förslag till föräldrabalk m. in.

Detta är naturligtvis rimligt i ett sådant
fall som jag här antytt. Men jag
förmenar att så, som denna paragraf formulerats,
kommer den även att täcka en
mängd fall av en helt annan kategori
och av en helt annan innebörd. Det stadgas
nämligen inte något annat villkor
för denna obegränsade rätt att föra talan
från mannens sida än att han ej varaktigt
sammanbott med barnet. Vi veta ju
alla, att många naturliga omständigheter
kunna ha föranlett att mannen inte
har varaktigt sammanbott med barnet.
Föräldrarna kunna i största sämja ha
låtit barnet bo hos sin morfar eller på
något annat lämpligt ställe. De kanske
ha många barn och ha på grund av fattigdom
eller dylikt tvingats att ha barnet
boende på annat ställe än i familjen.
Resultatet har blivit, att mannen ej varaktigt
sammanbott med barnet. Jag kan
inte se något rimligt skäl för att mannen
i dylika fall skall ha möjlighet att
kanske mot ett vuxet barn föra talan om
att barnet i fråga saknar äktenskaplig
börd.

Det kan måhända också gestalta sig på
det sättet i livet, att det efter åtskilliga
år uppstår strid mellan makarna. Mannen
börjar kanske fatta misstankar, som
kasta sina skuggor långt tillbaka i tiden.
Han börjar fråga sig, om han verkligen
är far till det barn, som hustrun fått,
och börjar att gräva i det gamla. Den
nya lagen ger honom möjlighet härtill.

Det finns inte fog för ett sådant stadgande
i den nya ärvdabalken. Jag anser
att så, som paragrafen i denna punkt
har skrivits, kan den icke rimligtvis
godkännas. Vi ha därför reservationsvis
yrkat, att denna punkt måtte utgå
ur paragrafen.

Genom den nya bestämmelsen konstitueras
även i detta sammanhang en rättighet
för mannens arvingar att föra talan
om att barnet saknar äktenskaplig
4)örd. Låt oss se saken levande framför
oss! Barnet har bott skilt från föräldrarna.
Mannen dör, och arvsfrågor uppkomma
efter honom. Hans arvingar,
som veta föga om förhållandet mellan
makarna, kunna då uppträda på arenan
och föra talan om att barnet-medar -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

vingen saknar äktenskaplig börd. Det är
ganska stora vanskligheter som därvidlag
synas öppna sig.

Om kammaren godkänner reservationsyrkandet
på denna punkt, vilket
alltså innebär, att andra meningen i 1 §
2 kap. strykes, kommer jag att i fråga
om 2 § i detta kapitel yrka, att som en
följd av det fattade beslutet andra meningen
,i 2 §, börjande med orden »Har
mannen ej varaktigt sammanbott med
barnet» och slutande med orden »framställts
mot dödsboet» måtte utgå.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
av mig m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! I den sista fråga som herr Branting
vidrörde ber jag att få instämma
med honom. Det kan inte vara rimligt,
att frågan om ett barn äger eller saknar
äktenskaplig börd skall behöva hållas
svävande i hela tre år. Om reservanternas
förslag här går igenom och man bestämmer
att tiden i stället skall vara två
år, tror jag att all rättfärdighet är uppfylld.

Jag vill sedan säga några ord om 3
kap. 2 §, som handlar om fastställelse av
faderskap till barn utom äktenskap. I nu
gällande lag — jag behöver kanske inte
beröra detta men för att få en bakgrund
till vad jag sedan skall säga, vill jag
göra det ändå — stadgas, att den som
under konceptionstiden haft samlag med
modern skall anses som barnets fader,
såvida det ej är uppenbart att barnet
icke avlats vid det tillfället. En man kan
alltså med nuvarande regler förklaras för
fader till ett barn, även om vissa omständigheter,
som han dock inte får åberopa
inför rätten, kanske ganska tydligt
tala däremot. Under sådana förhållanden
kan givetvis en del misstag begås. Det
kan inte anses tillfredsställande, att en
man förklaras för fader till ett barn
utom äktenskap, fastän han anser sig
kunna bevisa, att han inte är det. I sådana
fall kommer han givetvis aldrig att
bry sig om barnet, och underhållsbidraget
utbetalar han ytterst motvilligt, nå -

got som man ju inte heller får förvåna
sig över.

Reservanterna ha därför i likhet med
utskottet ansett, att en ändring av dessa
förhållanden är påkallad, och vi äro eniga
med utskottet om att sannolikhetsbedömningen
skall få ett större värde än i
nuvarande lagstiftning. Vi ha gjort detta
med ögonen öppna för, att den föreslagna
lagen kommer att göra de ogifta mödrarnas
svåra ställning ännu svårare. Antalet
rättegångar för fastställande av faderskap
komma att ökas. Men trots detta
blir det säkerligen så, att de fall, där faderskap
inte kunnat fastställas, komma
att bli långt talrikare än nu är förhållandet.
Helt säkert komma många kvinnor
att dra sig för att bringa dessa ömtåliga
ting inför domstol; det kan bli så
motbjudande för dem, att de hellre avstå
från att få faderskapet fastställt. Helt
säkert kommer också en del kvinnor
— kanske inte så många men dock en
hel del — att vägra uppge faderns namn
hellre än att figurera i en sådan här process.
Ty vi böra erinra oss, att det är
inte bara när det gäller s. k. slarviga
mödrar, vilka bevisligen haft samlag
med flera män, som faderskapet förnekas,
utan den bittra erfarenheten få också
mycket ordentliga och hederliga kvinnor
ofta göra.

När vi ändå, trots de nackdelar som jag
påtalat, i princip äro med om den föreslagna
lagändringen, så är det därför att
vi anse, att det ur många synpunkter är
viktigt, att fadern så långt det är möjligt
verkligen blir övertygad om att han är
fader till barnet. Då vill man ju också
förutsätta att han lojalt uppfyller sina
plikter i vad de avse ekonomiskt underhåll
och i bästa fall även personligen intresserar
sig för sitt barn.

Vi anse emellertid att propositionen
här gått litet för långt. Vi äro angelägna
om att måttet för den bevisning, som
skall förebringas mot ett påstått faderskap,
skall sättas så högt som möjligt, i
främsta rummet för att skydda kvinnorna
för trakasserier både inför domstol
och annorstädes. Vi ha under förarbetena
kommit till den uppfattningen, att
en lämplig uppmjukning av dessa reg -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

ler skulle kunna ske, om i lagtexten ordet
»uppenbart» inskjutes före ordet
»sannolikt». Jag kommer, herr talman,
när denna paragraf kommer före, att yrka
på bifall till reservationen.

Jag skall be att få fortsätta, medan jag
ändå har ordet, att säga någonting om
5 kap. 1 §, som gäller barns släktnamn.
I många fall, jag vågar inte säga de
flesta, är det en fördel för ett skilsmässobarn
att, även om modern gifter om sig,
få behålla sin naturlige faders namn.
Detta gäller givetvis främst, när föräldrarnas
skilsmässa inte efterlämnar någon
bestående bitterhet från någondera partens
sida. Den naturlige fadern kan också
ha ett sådant namn, att det är av värde
för barnet att få behålla det. Man kan
väl också förutsätta, att den som har
vårdnaden om barnet — vilket i de flesta
fall är modern — kan på ett tillfredsställande
sätt förklara för barnet, varför
det har ett annat namn än den övriga
familjen. Det är klart att i sådana fall
skall barnet behålla silt rätta namn. Men
det finns en annan kategori, som kan få
det betydligt besvärligare i det här avseendet.
Jag tänker på alla de fall, där barnet
från tidig ålder genom moderns giftermål
kommer att växa upp tillsammans
med styvfadern och lever i den tron, att
styvfadern är den naturlige fadern. Barnet
kallas också i alla sammanhang vid
styvfaderns namn. Men så kommer barnet
i skolan. Det blir då ofta en chock
för barnet att få ett namn, som det är
obekant med. Modern och styvfadern
vilja ofta skona barnet för den smärtsamma
upplevelsen. Då vore det bra, om
man hade den möjligheten, som nu finns
för utomäktenskapliga barn, att i kyrkoboken
få antecknat att barnet har sin
styvfaders namn.

Nu kan man invända att möjligheten
finns att genom statistiska centralbyrån
få namnet ändrat, men det är en omgång
som är besvärlig och som åtminstone inte
alltid är framkomlig. Ofta tillgripes
då en annan utväg, och det är att styvfadern
adopterar barnet. Då får barnet
utan vidare styvfaderns namn. Till eu
sådan adoption fordras inte faderns
medgivande, såvitt han inte har vård -

Förslag till föräldrabalk m. m.

naden om barnet, men det brukar väl
knappast vara så i de fall, som det bär
är fråga om. Det är klart att en adoption
kan vara och ofta är den bästa lösningen,
men inte alltid. Det är nämligen
så, att genom adoptionen befrias den naturlige
fadern från sin underhållsskyldighet
till barnet, och det kan vara
ganska ödesdigert för en familj, som
redan förut befinner sig i mycket små
ekonomiska omständigheter. Därför tro
vi reservanter att den utväg, som vi visat
på, i många fall skulle vara till barnets
bästa, och det är uteslutande detta, som
har varit anledningen till vårt ställningstagande.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om 6 kap. 3 §, där vi reservanter inte
begära någon annan ändring än en viss
ändring i motiveringen. Det gäller föräldrarnas
rätt att tillrättavisa eller, rättare
sagt, aga sina barn. Departementschefen
har där fört det resonemanget,
att frågan om nödvändigheten och lämpligheten
att använda kroppsaga vid
barns uppfostran är mycket omstridd.
Detta gäller också remissvaren. Svenska
familjevärnet till exempel framhåller, att
föräldrars rätt att tillrättavisa sina barn
ofta missbrukas, och hävdar att bestämmelserna
böra utgå. Detta göra också
alla tillfrågade kvinnoföreningar, och
även domkapitlet i Lund är av den meningen.
Under ärendets behandling har
emellertid påpekats, att om lagparagrafen
utginge, skulle även en mycket lindrig
kroppslig tillrättavisning kunna rubriceras
som straffbar misshandel, och
det vore att gå för långt. Reservanterna
anse att den tveksamhet som råder, huruvida
så verkligen skulle ske, borde
fått komma till uttryck i utskottets utlåtande.
Reservanterna ha på denna
grund inte velat föreslå att paragrafen
skall utgå, men däremot anse vi lämpligt
att man, vid en revision av straffreglerna
rörande brott mot person överväger,
huruvida inte misshandelsbegreppet bör
få eu sådan utformning, att därunder
otvetydigt ej inbegripes denna lindriga
form av kroppslig tillrättavisning från
föräldrar gent emot barn. Om så sker
anse vi att denna paragraf kan utgå.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

Sedan skall jag be att få säga ett par
ord om 7 kap., i vad det gäller skyldighet
för barn att underhålla sina föräldrar.
Jag har där tillsammans med några
kamrater i kammaren väckt en motion,
vari vi ifrågasätta lämpligheten av att
adopterat barn har underhållsskyldighet
mot både sina adoptivföräldrar och
sina naturliga föräldrar. Det har hänt att
underhåll verkligen utkrävts från två
håll. Utskottet har emellertid behandlat
denna motion mycket välvilligt och förutsatt,
att när man inom den närmaste
framtiden kommer att utreda frågan om
en revision av reglerna i fattigvårdslagstiftningen
angående underhållsskyldighet
mellan föräldrar och barn, man även
skall ta hänsyn till den fråga som jag
nu berört. Jag vill bara understryka, att
vi hoppas att denna utredning snart
skall komma till stånd.

Herr KRtlGEL: Herr talman! I fråga
om den allmänna översikten över den
lag det här gäller ber jag att få instämma
i vad statsrådet och herr Branting
nyss anförde.

I övrigt ber jag att få säga att det, att
döma av vad som redan anförts i denna
debatt och de till utskottsutlåtandet fogade
reservationerna, skulle kunna sägas
att utskottet står splittrat kring denna
lagstiftning, och ändå vill jag bestämt
hävda att det är inte så. Lagförslaget
spänner över ett mycket stort område,
och ser man till innehållet i reservationerna,
skall man finna att skillnaden
mellan dessa och motsvarande
stadganden i lagförslaget icke är särskilt
framträdande, i något fall t. o. in. knappast
skönjbar. Att utskottet i en så stor
och viktig fråga kunnat samlas som skett
måste tillskrivas den klokhet, skicklighet
och omsorg, varmed ärendet förberetts
inom den utredning, som arbetat
på förslaget, men också inom departementet.
Jag tror att bakom denna min
förklaring — jag skulle gärna vilja tilllägga
uttryck för tacksamhet — står ett
absolut enigt utskott.

Härefter ber jag att med några ord få
för kammaren anmäla de synpunkter,
som för utskottets vidkommande varit

avgörande vid dess ställningstagande i
de stycken, där reservanterna gjort sig
skiljaktiga från utskottet. Lämpligt är
kanske att vid denna redovisning upptaga
reservationerna i den ordning de
förekomma i utlåtandet. Först alltså något
om den reservation, som berör 2
kap. 1 § första stycket i lagförslaget.

Enligt utskottets förslag i denna del,
som helt sammanfaller med propositionen,
kan innehållet i lagen sammanfattas
på följande sätt. Om en man förmenar
att hans hustru bedragit honom och
fött barn med annan person, så äger
mannen att inom tre år från barnets födelse
föra talan om att barnet ej har äktenskaplig
börd. Försitter han denna tid,
går han sin rätt härutinnan förlustig.
Men förslaget stadgar också, att om
mannen ej varaktigt sammanbott med
barnet — herr Branting var inne på den
saken nyss — kan annan beräkning läggas
till grund för utmätande av den tid,
inom vilken bördstalan skall anhängiggöras.

Reservanterna vilja, som vi redan
hört, att tiden för talan enligt det förstnämnda
fallet skall begränsas till två år
— bl. a. därför att hittills kunnat tilllämpas
betydligt kortare tid utan att
därav uppkommit besvärligheter — och
att det sistnämnda stadgandet om undantag
från huvudregeln skall utgå. Utskottet
har inte velat biträda detta reduceringskrav.
Det är inte alltid det
rätta sammanhanget blir klart så fort.
Mannen kan ha varit bortrest. I bevisföringen
kunna ju numera också ingå
tidsödande vetenskapliga undersökningar.
Det kan därtill anmärkas, att ingen
av de sakkunniga, domstolar och andra,
som haft att ta ställning till detta problem,
funnit anledning yrka på någonting
annat än vad som kommer till uttryck
i propositionen och utskottsförslaget.
Det har också synts utskottet angeläget
att ett barns rätta bördsförhållande
klarlägges och att tiden för igångsättandet
av åtgärder i detta syfte ej tillmätes
allt för snävt. Utskottet har med beaktande
av bl. a. dessa skäl funnit sig utan
betänkligheter böra följa den kungliga
propositionen.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Vad angår reservationen nr 2, eller
den som riktar sig mot lagtexten i 3
kap. 2 § i samma lag, må sägas att enligt
propositionen och utskottsförslagets
formulering som allmän regel gäller, att
en man som haft umgänge med en kvinna
under den s. k. konceptionstiden, eller
m. a. o. under sådan tid att barnet
enligt gällande bestämmelser kan vara
avlat vid tillfället i fråga, skall anses
som fader, om det ej är osannolikt att
barnet avlats vid umgänget. Här anmäler
sig alltså något större krav på säkerhet
vid fastställandet av faderskapet än
vad nuvarande lagstiftning fordrar.

Reservanterna vilja på denna punkt
att ordet »uppenbart» inskjutes i lagtexten
framför ordet »osannolikt», varmed,
tror man, risken för att mannen allt för
lätt frigöres från faderskapet minskas.
I Danmark, vars lagstiftning i många
fall nära sammanfaller med vår, har
man föredragit att icke bandia där fallet
är tvistigt, d. v. s. man avstår från
att lagligt fastställa faderskapet. Däremot
utdömer man som hos oss underhåll.

Vid propositionens utarbetande har
man i detta stycke kunnat stödja sig på
uttalanden av Svea hovrätt, Sveriges
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund
och Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Sistnämnda förening framhåller
starkt, att vår nuvarande lagstiftning på
området icke längre kan upprätthållas,
särskilt med hänsyn till att det kravet
allt mer och mer gör sig gällande, att
barn inom och utom äktenskapet skola
likställas beträffande såväl underhåll
som fostran och arv. Och skall det kravet
kunna tillgodoses, då får det ej råda
tvekan om vem som är fader till barnet.

Statsrådet har funnit dessa synpunkter
beaktansvärda och vidare att ett
bortfall av ordet »uppenbart» icke behöver
medföra sådana konsekvenser som
de av reservanterna anförda, d. v. s.
opåkallat friande. Utskottet delar statsrådets
inställning och tillstyrker alltså
förslaget.

Jag kommer så till den tredje reservationen,
som gäller 5 kap. 1 §. Fru
Sjöström-Bcngtsson berörde nyss det

Förslag till föräldrabalk m. m.

förslag i fråga om barns släktnamn, som
göres i reservationen, och jag kan fatta
mig kort på denna punkt. Om en änka
eller frånskild moder gifter om sig, får
hon automatiskt den nye mannens namn
— det minnas vi nog litet var från debatten
om den frågan för någon tid sedan
här i kammaren. Nu vilja reservanterna,
att också hennes barn skola antaga
sin nye fars, alltså styvfaderns, namn,
vilket väl kan sägas vara att sträcka
sitt krav väl långt. Man borde kunna
begära att ett barn, om modern gifter
om sig, skall få behålla sin faders namn.
Propositionen och utskottsförslaget reglera
ju också förhållandena i detta avseende
så, att barnets eller barnens
namn icke beröres av moderns förändrade
äktenskapliga förhållanden.

.lag får kanske på denna punkt tillåta
mig att nämna, att herr Branting, som
i de övriga tre reservationerna följt damerna,
i denna del funnit omgivningen
en smula orolig och biträtt utskottsmajoriteten
i dess ställningstagande.

Den fjärde reservationen gäller slutligen
G kap. 3 § och handlar om aga. Reservanterna
ha där inte framställt något
yrkande, varför jag kan inskränka
mig till att konstatera, att det i nuvarande
lagstiftning på detta område förekommande
uttrycket »tukta» utbytts mot
»tillrättavisande uppfostringsmedel»,
varigenom man väl får anse att lagen
i viss män har humaniserats, utan att
föräldrarna enligt lagen helt berövats
rätten att, när omständigheterna påkalla
det, använda aga. Reservanterna synas
befara, att även denna nya formulering
till ledning för uppfostraren kommer
att i alltför stor utsträckning legalisera
rätten att aga. Utskottet tror, att
en sådan fruktan är i stort sett ogrundad.
De flesta föräldrar torde i sin fostrargärning
gärna avstå från ris och
andra hårda åtgärder. Undantagen, alltså
de föräldrar som våldföra sig på barnen
— och sådana föräldrar komma säkerligen
att finnas i fortsättningen liksom
hitintills — låta sig enligt utskottets
uppfattning antagligen inte rätta genom
lagbestämmelser. Från den utgångspunkten
skulle det kunna sägas, att den

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

ena formuleringen är lika god eller lika
dålig som den andra.

Jag ber emellertid alt få yrka bifall
till utskottsförslaget även i detta avsnitt.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att här upptaga någon
längre debatt, utan vill närmast inskränka
mig till att konstatera, att herr Kriigel
dock icke med något för mig hörbart
ord har givit en rimlig förklaring
till den obegränsade preskriptionstid,
som meddelas fader att föra talan om att
barn saknar äktenskaplig börd i de fall,
där fadern icke sammanbott med barnet.

Det av utskottet tillstyrkta stadgandet
härom i 2 kap. 1 § är och förblir icke
klart genomtänkt. Min bestämda mening
är, att om riksdagen godkänner det föreliggande
förslaget, kommer det att kunna
leda till synnerligen olyckliga rättegångar
och tvister alldeles i onödan, till glädje
för ingen människa och icke heller,
därom är jag övertygad, till förnöjelse
för dem som instiftat lagen. Lagstiftarna
ha nämligen, såsom jag sade i mitt
första anförande, tänkt på vissa fall, men
däremot icke på andra.

Eftersom nu debatten kommit att omfatta
lagförslaget i dess helhet, skall jag
be att få säga några ord också om bestämmelserna
i 3 kap. 2 §. Det gäller här
att bestämma, hur de mycket vanliga faderskapsmålen,
eller födorådsmålen som
de kallas, hädanefter skola handläggas.
Paragrafen lyder: »Varder utrett, att
mannen haft samlag med modern å tid,
då barnet kan vara avlat, skall han anses
såsom fader,» — det är den nuvarande
regeln — »om det ej är osannolikt att
barnet avlats vid samlaget.» Tillägget betyder,
att mannen får bevisa att det är
osannolikt att barnet avlats vid samlaget,
och där ligger rätten för honom att i
målet dra in allehanda möjligheter att
någon annan än han mera sannolikt kan
vara fader till barnet. Dessa faderskapsmål
— som hittills förlöpt, skola vi säga,
relativt stillsamt så till vida att det har
gällt att utröna, huruvida fadern haft samlag
med modern på sådan tid, att han
kan vara fader — komma genom den
nya bestämmelsen att förvandlas till ett

slags cirkus, om jag får använda ett så
föga respektfullt ord, där mannen kan
dra in alla möjliga personer och påstå,
att den eller den har modern också haft
att göra med och att det är lika troligt
att han är fader till barnet. Mannen kan
påyrka blodundersöknng och fysiologisk
undersökning på ett stort antal personer
för att utröna, var det verkliga, biologiska
faderskapet ligger.

Denna nyhet, som tillkommit på grund
av önskemålet att få fram sanningen, har
sina mycket betänkliga sidor, och reservanterna
ha velat skärpa bestämmelserna
genom att föreslå den formuleringen,
att det skall vara »uppenbart osannolikt»
att barnet avlats vid samlaget med
svaranden.

Vi behöva inte uppehålla oss vid de
mer eller mindre filosofiska resonemang
i denna fråga, som förts i de förberedande
instanserna, där man har gjort gällande
att uttrycket »uppenbart osannolikt»
inte skulle kunna användas. Man
har resonerat på det sättet, att en sak
antingen är osannolik eller också är den
det inte, och därför skulle det inte vara
möjligt att använda uttrycket »uppenbart
osannolikt». Med vanligt språkbruk och
för vanligt språköra torde det dock vara
alldeles klart, att det av reservanterna
föreslagna tillägget skärper kraven
på bevisning från mannens sida, om
han vill vältra ifrån sig ansvaret i dessa
mål.

Herr Kriigel åberopade nyss, att
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag blivit
tillstyrkt av en stor mängd mycket
framstående juristorganisationer och
sammanslutningar. Vad man har godkänt
är emellertid det förslag, som varit
ute på remiss, alltså det förslag som
utarbetats av de sakkunniga under ordförandeskap
av Birger Ekeberg. I detta
förslag fanns formuleringen »uppenbart
osannolikt». Den ändring, varigenom
man strukit ordet »uppenbart», har
skett senare i departementet, och på den
punkten har man inte något stöd från
de åberopade instanserna. Så ligger saken
i verkligheten till, och jag vidhåller
att reservationen rörande denna paragraf
är synnerligen starkt motiverad.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
den nu förevarande paragrafen få vidhålla
det av mig framställda yrkandet.

Herr KRtlGEL: Herr talman! Herr
Branting anmärkte på att jag inte uttalat
mig närmare om motiveringen till
andra meningen i första stycket av 2
kap. 1 §. Jag skall därför be att utöver
vad jag nyss sade få lämna en liten förklaring
på den punkten -— jag yttrade
mig kanske i det första anförandet i
mycket allmänna ordalag.

Bakgrunden till den föreslagna tillläggsregeln
är, att det i praktiken visat
sig ytterst svårt att i de fall, då ingen
meningsskiljaktighet råder mellan makarna
om att barnet tillkommit i en utomäktenskaplig
förbindelse, få den äkta
mannen att inse att han för att bli fri
från faderskapet måste väcka talan därom.
Ett ofta förekommande fall är, att
barnet avlats under hemskillnad eller
att makarna med anledning av hustruns
otrohet erhållit hemskillnad efter barnets
födelse. Mannen anser det i dylika
fall helt naturligt onödigt att öppna en
rättegång. Då emellertid presumtionen
om den äkta börden icke undanröjts genom
dom, står möjligheten öppen för barnets
representant att framdeles rikta
krav mot mannen i hans egenskap av
rättslig fader. Vid denna tidpunkt kan
emellertid preskriptionstiden enligt huvudregeln
ha löpt till ända. Det är med
tanke på dylika situationer, som en särskild
preskriptionstid stadgats, räknad
från den tidpunkt, då krav riktats mot
mannen.

Såsom förutsättning för tillämpning av
denna bestämmelse har angivits, att
mannen ej varaktigt sammanbott med
barnet. Denna förutsättning är tydligen
regelmässigt för handen i nu avsedda
fall, då barnet får antagas ha följt modern.
Reservanterna ha gjort gällande,
att förutsättningen skulle kunna vara
uppfylld även i andra fall. Det är visserligen
tänkbart, men det torde vara svårt
att finna någon lämpligare skiljelinje, om
man vill vinna det angivna syftet.

Förslag till föräldrabalk m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vad
beträffar 2 kap. 1 § måste jag säga att
jag är mycket tveksam, om inte reservanternas
uppfattning är den riktiga.
Att den nuvarande preskriptionstiden,
sex månader, bör utsträckas är klart,
men för att utsträcka den så långt som
till tre år bör en ganska stark bevisning
kunna förebringas. Jag skulle för min
del finna det mycket värdefullt, om herr
justitieministern också ville ta till orda
i denna fråga, som jag tror är den svåraste
att ta ställning till d hela förslaget
till föräldrabalk.

Herr BRANTING: Herr talman! I mitt
första anförande påpekade jag, att det
i praktiken mycket ofta förekommer, att
fadern och modern bo skilda från något
av sina barn. Det kan vara så, att
föräldrarna helt enkelt ha satt barnet
hos någon anhörig på landet, där barnet
kan leva ett mera friskt och sunt
liv än i en stad eller ett fabrikssamhälle.
Ett sådant förhållande bör enligt min
mening icke ge anledning till en obegränsad
preskriptionstid.

Nu talar herr Kriigel om detta såsom
enstaka undantagsfall. Jag skulle tro att
det i vårt land är mycket vanligt att
barnet, eller något av barnen, på detta
sätt placeras t. ex. hos far- eller morföräldrarna,
varigenom den förutsättning
uppkommer, som anges i 2 kap.
1 §, att mannen ej varaktigt sammanbor
med barnet.

Herr Kriigel gjorde också gällande att
det inte skulle vara möjligt att finna någon
annan formulering än den, som har
föreslagits av utskottet, för att täcka de
fall som närmast avses. Men herr Kriigel
vet dock lika väl som jag, att vi
inom utskottet inte ha gjort något allvarligt
försök att på den punkten skriva
om lagen. Vi ha stått inför alternativet
att antingen acceptera lagen eller
också stryka den här ifrågavarande meningen.
Sådan har situationen varit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

nu ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats
i den av herr Branting m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2 kap. 1 § i det
av första lagutskottet i utlåtande nr 34
tillstyrkta förslaget till föräldrabalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Branting m. fl. därom anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2 kap. 2—4 §§ samt 3 kap. 1 §.

Godkändes.

3 kap. 2 §.

Denna paragraf var så lydande:

Varder utrett, att mannen haft samlag
med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader,
om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget.

Reservation hade avgivits av herr
Branting, fruar Sjöström-Bengtsson,
Lindström och Gärde-Widemar samt
herr Edenman, vilka på anförda skäl
hemställt, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

Varder utrett, att mannen haft samlag
med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader,

om det ej är uppenbart osannolikt att
barnet avlats vid samlaget.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall till
den andra reservationen, som gäller den
nu föredragna paragrafen.

Herr KRtlGEL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande
paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, som påyrkats
i den av herr Branting m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets förslag till paragrafens
lydelse, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 3 kap. 2 § i det
av första lagutskottet i utlåtande nr 34
tillstyrkta förslaget till föräldrabalk, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse som påyrkats i
den av herr Branting m. fl. därom anförda
reservationen.

3 kap. 3 och 4 §§ samt 4 kap.

Godkändes.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

5 kap. 1 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Barn i äktenskap erhåller faderns
släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton år,
erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna
ingå äktenskap med varandra,
behåller dock det släktnamn som dessförinnan
tillkom barnet, såvida icke barnet
själv annorlunda bestämmer.

Reservation hade anförts av fruar
Sjöström-Bengtsson och Lindström, vilka
på åberopade grunder föreslagit, att
paragrafen skulle erhålla följande avfattning: Barn

i äktenskap erhåller faderns
släktnamn. Har modern ingått äktenskap
med annan, må denne giva barnet sitt
släktnamn. Till sådan ändring av namn
erfordras samtycke av den som har vårdnaden
om barnet, där detta är under tjuguett
år, och av barnet själv, om det
fyllt aderton år.

Barn som, sedan det fyllt aderton år,
erhåller äktenskaplig börd genom att
föräldrarna ingå äktenskap med varandra,
behåller det släktnamn som dessförinnan
tillkom barnet, såvida icke barnet
själv annorlunda bestämmer.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall till den
tredje reservationen, som avser 5 kap.
1 §•

Herr KRtlGEL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats
i den av fruar Sjöström-Bengtsson och
Lindström därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Förslag till föräldrabalk m. m.

5 kap. 2 och 3 §§ samt 6 kap. 1 och
2 §§.

Godkändes.

6 kap. 3 §.

Denna paragraf lydde:

Föräldrarna hava uppsikt över barnet
samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med
hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter
må anses lämpliga.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Meningarna på barnuppfostringens
område äro delade rörande användning
av kroppsaga. Även om utvecklingen har
gått i den riktningen att aga numera brukas
i mindre omfattning än tidigare,
torde det knappast vara lämpligt att nu
helt upphäva stadgandet om föräldrars
rätt att, då så finnes nödigt för barnets
tillrättaförande, tillgripa kroppsaga. Ett
upphävande av den nuvarande bestämmelsen
skulle innebära, att en handgriplig
tillrättavisning, även av mycket lindrig
art, bleve jämställd med straffbar
misshandel. En lagstiftning av sådant
innehåll skulle säkerligen icke bäras
upp av det allmänna rättsmedvetandet
och med visshet icke heller bliva åtlydd.
På sätt departementschefen framhållit,
förekommer sannolikt att kroppsaga
i lindrig form någon gång tillgripes
även av föräldrar, vilka i princip
anse att andra korrektionsmedel är att
föredraga.

Oavsett det nu sagda har utskottet icke
någon erinran mot att, såsom skett i
Kungl. Maj:ts förslag, något jämka ordalagen
i det nuvarande stadgandet i syfte
att utmärka att mera kraftiga former av
kroppsaga om möjligt böra undvikas.
Utskottet finner sig med hänsyn till det
anförda böra tillstyrka det genom propositionen
framlagda förslaget på denna
punkt.»

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven
reservation hade herr Branting
samt fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström
och Gårde-Widemar ansett, att
utskottets utlåtande beträffande paragrafen
bort hava följande lydelse:

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Förslag till föräldrabalk m. m.

»Utskottet delar föredragande departementschefens
uppfattning att kroppsaga
bör undvikas även av föräldrar mot
barn. Ur nu angivna principiella utgångspunkt
är det självfallet att betrakta som
ett steg framåt att i Kungl. Maj:ts förslag
uttrycket ''tukta’ utbytts mot ''tillrättavisande
uppfostringsmedel’ i syfte
att utmärka att äganderätten är begränsad.
Även efter denna ändring torde
dock risk föreligga att lagstadgandet
om föräldrars tuktorätt tages till intäkt
för att aga är tillåten även i kraftiga
former, vilka enligt utskottets mening
böra vara straffbelagda som misshandel.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas,
om icke stadgandet borde helt utgå. Mot
en sådan lösning har under ärendets
behandling invänts, att härigenom en
kroppslig tillrättavisning även av mycket
lindrig art bleve jämställd med
straffbar misshandel, vilket vore att gå
för långt. Enligt utskottets mening är
det tveksamt, om den lindriga form av
fysisk tillrättvisning, som även utskottet
anser icke bör straffbeläggas, verkligen
ingår under begreppet straffbar
misshandel. Med hänsyn till den tveksamhet
som råder på denna punkt vill
utskottet emellertid icke i detta sammanhang
yrka att det föreslagna stadgandet
utgår. Däremot anser utskottet
lämpligt att man vid en kommande revision
av straffreglerna rörande brott
mot person överväger huruvida misshandelsbegreppet
icke bör få en sådan utformning,
att därunder otvetydigt ej inbegripes
denna lindriga form av kroppslig
tillrättavisning från föräldrar gentemot
barn, som enligt vad nyss sagts
ej bör vara straffbelagd. Därest en sådan
ändring kommer till stånd, föreligger
icke någon som helst anledning

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

att bibehålla det särskilda stadgandet
om föräldrars äganderätt.»

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
sista reservationen, som avser motiveringen
i fråga om denna paragraf.

Herr KRtlGEL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, hade i avseende på
den nu ifrågavarande paragrafen annat
yrkande ej förekommit, än att densamma
skulle godkännas.

På gjord proposition godkändes paragrafen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Branting m. fl. vid paragrafen
anförda reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

De under 2—i framställda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets under 5 framställda förslag
till lag angående blodundersökning m. m.
i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap.

I detta lagförslag var 1 § så lydande:

(i utskottets förslag:)

Yrkar part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap,
att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper,
som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, äge rätten förordna om
sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår
mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till
barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan
än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid,
då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Förslag till föräldrabalk m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

På yrkande av part äge ock rätten,
där så visar sig erforderligt, förordna,
att undersökningen skall omfatta syskon
till barnet eller föräldrar och syskon
till annan som avses med förordnande
enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet
skulle avse.

Herr BRANTING: Herr talman! I mitt
första anförande tillät jag mig göra gällande,
att herr justitieministern hade
gått väl långt i sin strävan att vinna
klarhet beträffande det s. k. biologiska
faderskapet, att han därvidlag hade
överskridit vad man kunde anse vara
rimligt. Jag är mycket glad över att utskottet,
när det gäller den nu föredragna
lagen angående blodundersökning,
har delat dessa allmänna synpunkter.

Den nu ifrågavarande lagen om blodundersökning
innebär i själva verket
också en mycket stark utvidgning av
möjligheterna att företa undersökningar
beträffande personer, som stå främmande
för rättegången mellan parterna i ett
faderskapsmål. Enligt denna lag kan
nämligen rätten förordna om blodundersökning,
när det kan antagas, att jämväl
annan person än den uppgivne fadern
haft samlag med modern å tid, då
barnet kan vara avlat. Detta innebär
med andra ord att en person, som i
rättegång mellan en kvinna och en man
angående faderskap utpekas såsom den
verklige fadern, kan utsättas för förordnandet
att underkasta sig blodundersökning,
ehuru han kanske inte alls haft
med rättegången att göra, annat än möjligen
i egenskap av vittne. Redan detta
är att gå ganska långt.

En utvidgning föreligger också så till
vida, att förutom blodundersökning nu
även kan förekomma annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper, d. v. s.
så kallad fysiologisk undersökning, undersökning
beträffande allehanda andra
kroppsliga egenskaper som kunna finnas
hos den ene eller andre och anses
kunna tyda på släktskap. Såsom ett bevis
för hur oerhört långt justitiedepartementet
i denna fråga egentligen var be -

rett att gå fäster jag kammarens uppmärksamhet
på det stycke i den kungl.
propositionens förslag, som av utskottet
har uteslutits. Det heter där i 1 §: »På
yrkande av part äge ock rätten, där så
visar sig erforderligt, förordna, att undersökningen»
—• alltså blodundersökning
och fysiologisk undersökning —
»skall omfatta syskon till barnet eller
föräldrar och syskon till annan som avses
med förordnande enligt första stycket.
» Det var faktiskt med andra ord
herr justitieministerns mening, att man
i ett sådant mål skulle kunna dra in så
gott som hela släkten för att på den göra
allehanda undersökningar och se, huruvida
några släktlikheter kunde konstateras.

Detta förslag har nu utskottet lyckligtvis
avstyrkt, och jag betraktar detta såsom
en, om också liten, framgång — efter
alla de föregående nederlagen —
för den princip, som jag här har hävdat,
nämligen att man i dessa mål bör
ålägga sig en viss återhållsamhet i jakten
efter s. k. fysiologisk likhet.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes det under behandling
varande lagförslaget.

Det under 6 framställda lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lagförslag om utskrivning från sinnes sjukhus.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 179, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
voro 1 § och 2 § första stycket
så lydande:

1 §•

I den mån Konungen beträffande visst
sinnessjukhus förordnar därom skall i
stället för vad i 20 § första och andra
styckena, 21—23 och 26 §§ sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321)
stadgas om utskrivning från sinnessjukhus
i sådant hänseende gälla vad nedan
i denna lag sägs.

2 §.

Vid sinnessjukhus, som avses med förordnande
enligt 1 §, skall för prövning
av utskrivningsfrågor finnas en
särskild nämnd (utskrivningsnämnd)
bestående av sjukvårdsläkaren samt två
av Konungen utsedda personer, av vilka
en skall vara eller hava varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara
lagfaren och den andre bör vara i allmänna
värv erfaren.

Lagen skulle enligt förslaget träda i
kraft den 1 januari 1950 och gälla till
och med den 30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen
nr 377 av herr Hedlund i Östersund och
nr 378 av herr Johnsson i Stockholm.

I motionen II: 377 hade påyrkats, att
fullmaktsbestämmelsen i 1 § av den genom
propositionen föreslagna lagen skulle
utgå, att de föreslagna bestämmelserna
i lagen skulle få gälla varje sinnessjukhus
samt att desamma skulle inarbetas
i sinnessjuklagen på det sätt sinnessjukvårdsberedningen
föreslagit.

Motionen II: 378 innehöll en hemställan,
att riksdagen ville företaga sådan
ändring i lagförslaget, att vissa i
motionen framförda synpunkter komme
till uttryck.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av förevarande proposition, nr 179, samt
motionerna II: 377 och II: 378 för sin
del antaga under punkten infört förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321);

B) att motionen II: 378, i den mån
den icke bifallits eller besvarats genom
vad utskottet hemställt under A), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag beklagar att jag tar kammarens
tid i anspråk vid behandlingen av
denna fråga, trots att ett enhälligt utlåtande
från första lagutskottet föreligger.
Jag betraktar emellertid den fråga, som
kammaren nu går att behandla, såsom
för sinnessjukvården så betydelsefull, att
jag ansett mig böra här ange skälen för
den ståndpunkt, som jag under departementsbehandlingen
bär intagit.

Jag behöver inte spilla många ord på
vad ärendet gäller. Kammarens ledamöter
äro väl medvetna om att det i fråga
om sådana straffriförklarade personer
och med dem jämställda, som förvaras
på sinnessjukhusen, har ansetts ur
skyddssynpunkt nödvändigt att införa
särskilda garantier, när det gäller deras
utskrivning från sjukhusen. Det är sinnessjuknämnden
som nu, centralt för
hela landet, behandlar sådana utskrivningsfrågor.
Nämnden har för närvarande
omkring 3 800 ärenden per år att
handlägga, vilket motsvarar ett 60-tal

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

ärenden varje gång nämnden sammanträder.
Om jag säger, att nämndens sammanträden
i regel vara en eller två,
kanske tre timmar, så förstå kammarens
ledamöter att det åtminstone inte
vid sammanträdena kan bli fråga om
någon mera ingående behandling av de
enskilda fallen. Det är alltså inte bra
som det är.

När det gäller den grundläggande frågan,
om vi skola behålla det nuvarande
systemet eller gå över till ett decentraliserat
förfarande med lokala utskrivningsnämnder
vid varje sjukhus, vill
jag redan från början säga att det inte
föreligger någon som helst skiljaktighet
mellan den uppfattning jag företräder
och den uppfattning, som har kommit
till synes i utskottets utlåtande. I den
grundläggande frågan äro vi alltså ense.

Då det gäller sättet att genomföra denna
reform ha vi emellertid något olika
uppfattningar. Utskottet bär intagit den
ståndpunkten, att man nu på en gång
skall ta steget fullt ut och införa lokala
utskrivningsnämnder vid alla sjukhus. I
propositionen ha vi intagit den ståndpunkten,
att systemet med lokala utskrivningsnämnder
borde prövas under
någon tid. Vi ha föreslagit inrättande
av sådana nämnder vid fyra eller fem
sjukhus och ha tänkt oss att efter en
kortare prövotid, då vi vunnit erfarenheter,
genomföra reformen överallt.

Vad är det nu som har orsakat att utskottet
och jag, trots att vi ha samma
uppfattning, kommit på litet olika linjer?
Jag skulle vilja säga kammarens ledamöter,
att jag tror, att Kungl. Maj:ts
förslag tar mera hänsyn till de faktiska
förhållanden, som råda vid våra sinnessjukhus,
än vad utskottets förslag gör.

Utskottet har, såvitt jag förstår, vid
sin behandling av denna fråga betraktat
den praktiskt taget uteslutande såsom
ett juridiskt spörsmål, och det är
naturligtvis i och för sig riktigt av ett
lagutskott att göra det, ty det är ett
juridiskt spörsmål. Utskottet säger att
Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket det
under en övergångstid skall bli lokala
utskrivningsnämnder bara vid vissa
sjukhus, inte är tillfredsställande. Ut -

skottet framhåller att frågan om formerna
för utskrivning av straffriförklarade
utgör ett viktigt rättsligt spörsmål. Utskottet
gör gällande att det är uppenbart
otillfredsställande att låta olika regler
gälla för olika sjukhus och talar om att
detta skulle innebära en olikhet inför
lagen. Jag vill säga, att det även med
min uppfattning ligger mycket i det resonemang
som utskottet för. Jag vill
emellertid framhålla för kammaren, att
den juridiska valör, som denna fråga
otvivelaktigt har, ändå inte väger tyngre
än att ett enhälligt lagråd har ansett
sig kunna acceptera den ståndpunkt,
som Kungl. Maj:t har intagit i denna
fråga.

Denna fråga är inte bara ett juridiskt
spörsmål. Den är i mycket hög grad en
praktisk fråga. Vi måste fråga oss, vilka
resurser vi ha vid våra sinnessjukhus att
genomföra en ändring. Jag har själv deltagit
i behandlingen av sinnessjukvårdsberedningens
förslag, således det förslag
som ligger till grund för propositionen.
Vid denna behandling hade jag samma
uppfattning som utskottet nu företräder,
men när jag fick del av remissvaren,
som inhämtats från olika sjukhus, vill jag
gärna erkänna, att jag icke vågade gå på
det förslag, som jag själv tidigare varit
med om att utarbeta.

Kammarens ledamöter måste ha klart
för sig att sinnessjukvården befinner sig
i en svår kris och att det vid sinnessjukhusen
råder en brist på läkare som
är snart sagt katastrofal. Det går icke att
lägga på dessa läkare något mått av ökad
arbetsbörda på eu punkt utan att de
tvingas göra mindre på en annan punkt.
Nu hoppas väl både utskottet och jag att
förslaget om inrättande av lokala utskrivningsnämnder,
om man bär sig förnuftigt
åt, skall gå att genomföra, utan att
läkarnas arbetsbörda skall behöva ökas,
men jag vill betona för kammarens ledamöter,
att läkarna själva och sjukhusdirektionerna
ingalunda äro säkra på att
denna uppfattning iir riktig. Åtskilliga
direktioner och sjukhuschefer ha visserligen
tillstyrkt förslaget om att generellt
inrätta utskrivningsnämnder, men det
är värt att lägga märke till att de flesta

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

sjukhuschefer, som ha tillstyrkt lörslaget,
äro chefer vid sådana sjukhus, där ett
mycket litet antal straffriförklarade förvaras.
Bland dem har endast sjukhuschefen
vid Sidsjöns sjukhus ett större
antal sådana patienter. Sveriges psykiatriska
förening, som är en organisation
för alla våra sinnessjukhusläkare, har
icke vågat sig på att föreslå ett generellt
genomförande, och jag kan nämna att
det är många direktioner och sjukvårdsläkare
vid våra sinnessjukhus — däribland
vid Ulleråker och S:t Sigfrid, där
man har ett stort antal patienter av detta
slag — som ställa sig tveksamma till
förslaget och som därför förorda en tilllämpning
försöksvis för att vinna erfarenhet.
En av våra allra bästa sjukhuschefer
inom sinnessjukvården — en man
som kan uppvisa en mycket hög omsättningssiffra
på sitt sjukhus och som håller
terapien på ett mycket högt plan —
skriver mycket skarpt och säger, att de
lokala nämnderna under inga förhållanden
böra genomföras vid samtliga sinnessjukhus,
förrän katastrofsituationen beträffande
läkarkrafterna har bemästrats.
En annan läkare, som har gått i spetsen
i vårt land för den moderna terapiens
införande, avstyrker av liknande skäl att
detta förslag nu genomföres över huvud
taget.

Det råder alltså tveksamhet i fråga om
möjligheterna att för närvarande inrätta
utskrivningsnämnder vid samtliga våra
sinnessjukhus, en tveksamhet som har
sin grund däri, att man befarar att sjukhusläkarnas
arbetsbörda skall ökas, med
påföljd att de få ännu mindre tid än de
nu ha att ägna sig åt egentligt sjukvårdsarbete.

Jag betonar att jag inte själv tror, att
denna pessimistiska uppfattning bland
läkarna är riktig. Jag tror, att det skulle
vara möjligt att övergå till ett system
med lokala utskrivningsnämnder. Det är
min tro, men om denna tro skulle vara
felaktig och om vi nu skulle genomföra
förslaget i hela dess vidd, är jag säker
på att det kommer att betyda stora besvärligheter
vid vissa av våra sjukhus.

Jag skall ge kammarens ledamöter två
konkreta exempel. Jag skall ta de två

sjukhus, där vi ha de flesta straffriförklarade
patienterna. Vid Källshagen finns
det för närvarande 920 patienter intagna
på sjukhuset, 19 i familjevård och 253
försöksutskrivna. Det betyder att vi där
ha sammanlagt 1 192 patienter. Från detta
sjukhus kom det år 1947 till sinnessjuknämnden
539 ansökningar om utskrivning.
Veta kammarens ledamöter,
hur många läkare vi ha vid detta sjukhus?
Vi ha för närvarande två svenska
läkare, och sedan ha vi ytterligare två
vakanta tjänster, som inte kunna besättas
annat än tillfälligtvis med utländska
läkare, vilka icke kunna medverka vid
en dylik prövning. Om det nu är riktigt,
såsom man på vissa håll befarar, att
den föreslagna reformen kommer att innebära
en ökad arbetsbörda för läkarna,
hur går det då med sjukvården, som
redan nu är bristfällig vid detta sjukhus?
Jag skall också ta Salberga sjukhus,
som har 460 patienter och som år
1947 hade 473 ansökningar om utskrivning.
Veta kammarens ledamöter hur
många svenska läkare vi ha vid detta
sjukhus? Jo, en läkare.

Det är mot bakgrunden av denna nästan
katastrofala situation beträffande läkarkrafter
vid våra sjukhus och på
grund av den tvekan, som läkarna själva
ha känt inför reformen, som jag vid
propositionens utarbetande resonerat på
följande sätt. Denna reform är nödvändig
att genomföra. Det är inte bra som
det är, men vi måste gå fram i två etapper.
Vi få välja ut några sjukhus, där vi
kunna räkna med att införa systemet
utan att det blir katastrof, och se, hur
utskrivningsnämnderna vid dessa sjukhus
ordna sin praxis. Vi få hjälpa dem
att få en enkel och arbetsbesparande
praxis, och sedan vi prövat tillämpningen
av detta system under något år, få
vi, med de erfarenheter vi gjort, komma
igen och ta steget fullt ut. Har under
denna prövotid erfarenheten visat, att
systemet medför en ökad arbetsbörda
för läkarna, få vi se till att på de kritiska
punkterna förstärka läkarpersonalen,
innan vi genomföra reformen i hela dess
omfattning. Eljest blir reformen till men
för det som är sjukhusens huvudupp -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

gift, nämligen det sjukvårdande arbetet.

Jag har, herr talman, eftersom jag i
handlingarna till detta ärende redovisat
två olika ståndpunkter, velat göra denna
deklaration inför kammaren, hur jag ser
på denna fråga.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har med stort intresse lyssnat
till det anförande, som hölls från
statsrådsbänken, och jag tror att det inte
är bara på mig som statsrådets anförande
gjort ett mycket starkt intryck.

Jag har på grund av mitt ledamotskap
i direktionen vid ett av våra sinnessjukhus
haft tillfälle att syssla något med
detta spörsmål. Vi ha haft förslaget på
remiss och vid flera tillfällen ingående
diskuterat igenom hela problemet.

Bristen på läkarkrafter, som statsrådet
talade om, är nära nog likadan vid det
ena efter det andra av statens sinnessjukhus,
och tyvärr inte bara vid de sjukhus,
som statsrådet nämnde. Vid det sjukhus,
vars direktion jag tillhör, nämligen Birgittas
sjukhus i Vadstena, äro de båda
överläkartjänsterna besatta med ordinarie
innehavare, men under långa tider
inte någon av de övriga befattningarna.
För närvarande är försteläkartjänsten
besatt med ordinarie innehavare, och
han tjänstgör tidvis i sin tjänst. De andra
läkartjänsterna uppehållas av i regel estniska
läkare, som få förordnanden av
medicinalstyreslen på en månad eller
två, och sedan förordnas det någon annan
utländsk läkare på kort tid. När man
vet att förhållandena äro i stort sett likadana
på övriga sinnessjukhus, måste man
förstå vilka oerhörda svårigheter det är
att handhava sjukvården vid dessa sjukhus.

De bestämda uttalanden, som gjorts
från sjukhuschefernas sida mot ett generellt
införande av den föreslagna reformen,
anser jag tala för att vi inte, trots
ett enhälligt första lagutskott, böra inskriva
denna reform i sinnessjuklagen
med tillämpning från den 1 januari 1950.
Jag tror, herr talman, att det skulle vara
klokt av kammaren att inte gå den väg,

5 Första kammarens protokoll 19''i''.). Nr 19,

som första lagutskottet har föreslagit,
utan i stället ansluta sig till Kungl.
Maj :ts förslag.

Principiellt är jag av samma uppfattning
som de sakkunniga och även statsrådet
gjort sig till tolk för, nämligen att
sinnessjuknämnden, såsom för närvarande
är fallet, med hänsyn till dess under
senare år alltför stora arbetsbörda,
icke bör handhava utskrivningsärendena.
Jag är alltså anhängare av idéen att inrätta
lokala utskrivningsnämnder, men,
såsom redan framgått av vad jag sagt,
kan jag inte ansluta mig till det förslag,
som första lagutskottet har lagt fram,
dels därför att det kommer att medföra
en ökad arbetsbörda för sjukhuscheferna
och därmed följande minskad arbetstid
för dem att syssla med sina egentliga
arbetsuppgifter, nämligen den sjukvårdande
verksamheten, och dels på
grund av de delade meningar som råda
bland sjukhuscheferna om lämpligheten
av att nu genomföra reformen. Om vi, såsom
Kungl. Maj:t har föreslagit, på prov
inrätta utskrivningsnämnder vid några
sjukhus, är jag övertygad om att vi sedan
en gång med stöd av vunna erfarenheter
från dessa sjukhus skola ha lättare
att genomföra reformen med gott resultat
över hela linjen.

Det skulle kunna anföras ytterligare
skäl för det förslag, som innefattas i propositionen,
men jag vill sluta med att säga,
att jag utifrån de praktiska synpunkter
rörande sinnessjukvården, som
jag förvärvat under de närmare tjugu år
jag i min egenskap av ledamot i direktionen
för ett statligt sinnessjukhus sysslat
med dessa spörsmål, kommit till den
uppfattningen, att vi icke böra gå den
väg första lagutskottet här har föreslagit.

Jag tillåter mig, herr talman, hemställa
om bifall till Kungl. Maj ds förslag
i förevarande ärende.

I detta anförande instämde herr
Andrée.

Herr BRANTING: Herr talman! Utan
tvivel råder det, såsom herr inrikesministern
framhållit, vid våra sinnessjukhus
eu stor läkarbrist och även i andra

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

avseenden icke idealiska förhållanden.
Det är nu en sak för sig. Genom den
kungl. propositionen och efter tidigare
framstötar från riksdagens sida har nu
emellertid framlagts förslag om inrättande
av en institution, lokala utskrivningsnämnder,
för att möjliggöra en smidigare
och snabbare behandling av dessa
utskrivningsfrågor, som ha en sådan
oerhörd betydelse för vederbörande individuellt
och som är av beskaffenhet att
kunna väcka en allmän oro i vida kretsar.

Låt oss ett ögonblick konkretisera saken
och tänka efter vad det innnebär
att patienterna på ort och ställe få en
instans att vända sig till, som kan mer
eller mindre formlöst och obundet pröva
utskrivningsärendena, varvid såväl
medicinska som juridiska och allmänna
synpunkter kunna läggas på de olika
fallen! Det kommer att innebära en möjlighet
för dem att inför denna nämnd
eller dess enskilda ledamöter framlägga
sin sak. Det blir till och med möjligt för
dem att under särskilda förhållanden få
tillkalla ett juridiskt biträde för att få
vissa frågor utredda och klarlagda. Det
kommer för de inspärrade patienterna,
som eftersträva att få sin frihet åter, att
i många fall innebära en oerhörd fördel.

Så se vi saken i utskottet. Det är inte
bara fråga om att minska arbetsbördan
för sinnessjuknämnderna, utan denna reform
ingår såsom ett led i den stora decentraliseringsaktion,
som försiggår, och
den öppnar på samma gång äntligen en
möjlighet för dessa patienter att komma
i kontakt med vederbörande bestämmande
myndighet, i stället för att det bara
där uppe i toppen skall finnas denna
oåtkomliga sinnessjuknämnd med dess
tusentals ärenden och högar med papper.
Det har synts första lagutskottet vara en
uppenbar orättvisa, att dessa möjligheter
skola stå öppna endast för dem som råka
vara inskrivna på ett sinnessjukhus, men
däremot icke för dem som råka vara inskrivna
på ett annat sjukhus. En sådan
ordning går icke att upprätthålla.

Om svårigheterna nu skulle vara så
stora som herr inrikesministern har be -

farat, ja, då kan man inte, mina damer
och herrar, dra någon annan slutsats än
att reformen inte var mogen att genomföra.
Jag vill emellertid inte se saken på
det sättet, utan jag tror för min del att
denna reform inte bara var mogen att
genomföra, utan att det var högst på tiden
att genomföra den.

Det har här talats så mycket om att
denna reform skulle i hög grad öka läkarnas
arbetsbörda, men tror verkligen
någon att ett ärende angående utskrivning
av en patient behandlas i sinnessjuknämnden
utan att ett utlåtande inhämtats
från sjukhusläkaren? Naturligtvis
inte. Det måste föreligga ett dylikt
utlåtande. Sjukhusläkarna ha med den
nuvarande ordningen att skriva ned sina
omdömen och avge utlåtanden i varje
särskilt utskrivningsärende. Här blir nu
i stället ordningen, att man på ort och
ställe lokalt behandlar saken, och det betyder
kanske mindre skriverier än förut.
Jag skulle därför tro att reformen snarare
kommer att minska än öka sjukhusläkarnas
arbetsbörda.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRUGEL: Herr talman! Jag vill
gärna börja med att instämma i herr
Gottfrid Karlssons uttalande nyss, att
statsrådets anförande gjorde ett starkt intryck
på oss. Jag kan försäkra herr statsrådet,
att vi hela den tid, vi haft delta
ärende under handläggning, utgått ifrån,
att statsrådet letts av de bästa bevekelsegrunder
vid sitt ställningstagande. Men
jag kan också försäkra kammarens ledamöter,
att vi inte på något sätt ha slarvat
ifrån oss uppgiften, utan försökt att
tränga till botten av problemet och, så
gott vi sedan kunnat förstå, fattat vårt
beslut.

Utskottet är, som redan här har upplysts,
enhälligt i sitt ställningstagande.
Vi ha vid behandlingen av ärendet trott
oss finna, och jag tycker, att vi ha fått
starka skäl härför, att systemet med en
central handläggning av dessa ärenden
inte alltid har fungerat så bra som man
skulle ha önskat, och vi ha väl för resten
litet var genom de notiser och övriga

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

meddelanden i tidningarna, som inte så
sällan förekomma, sett bevis för att man
inte lyckats vid bedömandet. Det iir allmänhetens
inställning till detta spörsmål,
och på så sätt har opinion bildats i den
riktningen, att vi måste bort ifrån det
system, som för närvarande tillämpas.

Med dessa ord bar jag inte velat rikta
någon kritik emot sinnessjuknämnden. Vi
tro, att den gjort så gott den kunnat med
den oerhörda arbetsbörda som nämnden
har att bemästra. Jag vågar i stället säga,
att det är systemets fel att det i så många
stycken inte gått i lås på riitt sätt. Nämnden
har nödgats fatta sina beslut med
ledning av rapporter och beskrivningar
från läkarna ute på de lokala sjukhusen.
Till grund för bedömandet har alltså, såvitt
jag kunnat förstå, legat ingenting
annat än papper, papper och återigen
papper; och det är inte så gott all med
stöd av sådana, när man hör vilken
mängd av ärenden, som skola behandlas
— herr statsrådet angav den i höga siffror
— komma till en slutledning och ett
resultat, som blir tillfredsställande. Herr
statsrådet synes också dela den uppfattningen
att det infe är bra med det nuvarande
systemet. Han sade, att han inte
är nöjd med det, och han har ju också
föreslagit lokala utskrivningsnämnder,
om också bara till dels. Utskottet vill
också, såsom framgår av dess utlåtande,
decentralisera dessa uppgifter till lokala
utskrivningsnämnder, men vi vilja genomföra
reformen »omedelbart och i ett
sammanhang», som det visst någon gång
hette.

Utskottet tror inte att det skulle vara
lyckligt bara med försök. Vi ha utgått
från att dessa sjuklingar, interner eller
vad vi skola kalla dem, äro mycket känsliga
människor, och de skulle säkert, tro
vi, bli oroliga och störda, om de bleve
föremål för olika behandling på olika
sjukhus. Enligt det kungliga förslaget förhåller
det sig verkligen så i elt par fall,
att sjukhus, som iiro avsedda alt bli försökssjukhus,
ligga så pass nära andra
sjukhus, där den centrala utskrivningen
skulle tillämpas, alt man vid kan tänka
sig kontakt mellan internerna, åstadkommande
den störning, som vi tro skulle

bli till skada för vårdnaden, till skada för
internerna och till skada för det hela.

Det har sagts, att läkarnas arbete skulle
formeras, om man ändrade på det nuvarande
''systemet och övergick till ett
lokalt förfarande. Vi hade nog inom utskottet
till en början också den uppfattningen,
men efter hand som vi trängde
in i frågan närmare, fingo vi en annan
uppfattning, och vi kunde slutligen stödja
oss på så sakkunniga personer som
docenten Goldkuhl och läkaren Dagberg
— båda äro psykiatriker och arbeta på
våra sinnessjukhus. Dessa förklarade enstämmigt
att ett lokalt förfarande skulle
innebära en besparing av arbete i jämförelse
med nuvarande förfarande. De
omnämnde i det sammanhanget sin oerhörda
arbetsbörda med skrivelser till
sinnesjuknämnden i varje särskilt fall,
långa skrivelser och berättelser om var
och en, som hos nämnden ansöker om
att bli utskriven, och framhöllo att dessa
skrivelser för läkarnas vidkommande
ta mycken tid och mycket krafter i
anspråk. De skulle nu i stället, förklarade
de, om det bleve ett lokalt förfarande,
kunna ersätta dessa myckna skriverier
med muntliga informationer till
sin lokala nämnd, och därigenom skulle
deras arbetsbörda avsevärt nedbringas.
Vi tro därför, att en anordning med lokala
nämnder skulle bli till gagn och
kunna fungera på ett mera tillfredsställande
sätt än det nuvarande systemet.

Sammansättningen av dessa nämnder
borgar också, såvitt jag kan förstå, för
att arbetsresultatet skall bli gott. Som
kammarens ledamöter ha sig bekant,
skall den lokala nämnden bestå av, förutom
läkaren, en lagfaren person, som
skall vara eller ha varit domare — jag
tror det har uttryckts på så sätt — och
vidare av en »i allmänna värv erfaren»
person. Eu sådan nämnd har utskottet
trott sig kunna lita till. Den skulle kunna
väl handha uppgiften, så mycket mera
som den på ett helt annat siitt än den
centrala kan komma i personlig kontakt
med internerna och därigenom skaffa
sig en mera ingående uppfattning om
dem och en bättre överblick än den sinnessjuknämnden
kan få.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

Det är emellertid påtagligt att även den
lokala nämnden kan komma att begå
misstag. Vi ha också utgått därifrån, ty
något fullkomligt finns ju inte. Men då
finns ju en klagorätt. Internen, åklagaren
och även andra kunna dra denna
lokala nämnds åtgöranden inför den centrala
sinnessjuknämnden. Vidare finns
ju också såsom inspekterande och kontrollerande
organ inspektören för sinnessjukvården.
Vi tro därför, att några risker
inte behöva uppkomma, om nämnderna
bli sammansatta på detta sätt.

Slutligen vill jag säga några ord om
kostnaderna, ty de voro också uppe till
debatt inom utskottet. Vi äro ju rädda för
att öka de samhälleliga utgifterna, men
i detta fall äro, måste jag säga, med hänsyn
till omfattningen av reformen utgifterna
för densamma mycket små. Jag
tror att vi kommo till en siffra av omkring
75 000 kronor utöver den nuvarande
för en övergång i ett sammanhang,
och det beloppet kan som sagt, sett mot
bakgrunden av denna verksamhet, inte
anses vara stort.

Ungefär på detta sätt har utskottet sett
på saken, och från dessa utgångspunkter
ha vi träffat vårt avgörande. Vi tro att
detta måste bli en reform i god riktning,
och jag hör ju också, att herr statsrådet
delar denna uppfattning. Han är bara,
såsom redan framhållits, bekymrad för
situationen beträffande personalfrågan.
Men mot bakgrunden av de uppgifter,
som vi fingo om att reformen skulle verka
i gynnsam riktning när det gällde
personalfrågan, vill jag hoppas, att vi
litet var skola kunna finna att det skälet
inte längre står kvar, och med åberopande
av vad jag nu sagt, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts
att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj :ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift, jämte i anslutning
härtill väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
en till herr talmannen inkommen
skrivelse, däri Kungl. Maj :t — efter
erinran, att Kungl. Maj:t genom proposition,
nr 214, föreslagit riksdagen att
godkänna Sveriges anslutning till F.uroparådets
stadga — hemställt om föranstaltande
av det val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med suppleanter,
vartill riksdagens beslut beträffande
propositionen kunde föranleda.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statligt stöd åt aluminiumindustrien; nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
inomskärsfarleden i Bohuslän;

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän; och

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

nr 175, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna om
kostnadsfri behandling av tuberkulossjuka
in. m.;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning,
vilken utbetalas av arbetsgivare, som
står s. k. självrisk, m. m.; och

nr 46, angående uppskjutande av behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 42, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om ändring i stadgarna för biblioteket,
i vad avser formerna för tillsättning av
ordinarie tjänster därstädes m. in.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets memorial:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods, in. in., med förslag till
lag om förbud mot spridning av vissa
kartor in. in., med förslag till lag om
pantlånerörelse, angående nya grunder
för avlöningen av präster in. m. samt
med förslag till lag angående fortsatt

tillämpning av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
ävensom i anledning av propositionerna
väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri; och
nr 43, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
in. m., jämte i ämnet väckt motion, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472); samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt av trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1949/50
in. in., såvitt angår jordbruksärenden;

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående statens medverkan för en utökning
av den svenska kväveproduktionen
;

nr 49, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi in. in.;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande livdjurshandelns
ordnande in. in.;

nr 51, i anledning av väckt motion om

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

ändrade bestämmelser angående rösträtt
å allmänningsstämma;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om an -

slag till Befrämjande av fröodlingen
in. in.; Statens linnämnd in. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 21 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 35.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
tror inte, att jag under hela den tid
jag tillhört riksdagen någon gång har
haft till uppgift att polemisera mot en
talare, som jag har varit så fullständigt
överens med i alla sakliga frågor som
denna gång. Jag är statsrådet Mossberg
mycket tacksam för att han har bragt
denna fråga i det skick, vari den nu
befinner sig. Hans sympatiska anförande
på förmiddagen i dag, där han utvecklade
de skäl han hade för att vilja
få denna reform genomförd i något saktare
tempo än utskottet har tänkt sig,
måste emellertid föranleda mig att motivera,
varför utskottet finner det vara
angeläget, att reformen genomföres i ett
slag.

Vi äro som jag sade överens på alla
sakliga punkter. Jag bör kanske i detta
sammanhang nämna att utskottet har
gjort ett par små oväsentliga avvikelser
från propositionen. Jag skulle tro, att
de endast äro av redaktionell natur. Inrikesministern
nämnde inte någonting

om dem i sitt anförande. Jag sluter därav,
att han inte har någonting att erinra
mot dem. Den enda, som jag finner
anledning att omtala, gäller ordförandeskapet
i den lokala utskrivningsnämnden.
Där har utskottet föreslagit den ändringen
i propositionen, att det uttryckligen
skall stå i lagen, vad säkerligen
även propositionen har tänkt sig, att
den jurist, som skall sitta i nämnden,
om möjligt skall vara en domare i orten
och att han skall sitta såsom ordförande.

Utskottet hade verkligen tänkt sig
även en annan liten jämkning i propositionen,
avseende den andre särskilt utsedde
ledamoten i utskrivningsnämnden,
den lekman, som skulle företräda
den allmänna erfarenheten. Organisationen
av utskrivningsnämnden är i någon
mån kopierad på organisationen av
anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna.
Där sitter en domare som ordförande,
och lekmän ha utsetts till medlemmar.

I den ursprungliga lagen om straffverkställigheten
infördes den bestämmelsen,
att Kungl. Maj :t skulle utse dessa
ledamöter av anstaltsnämnden. Propositionen
innehöll det, och utskottet accepterade
det. Något år senare kom det
från regeringen en ny proposition, som
gick ut på att ledamöterna i anstaltsnämnden
utom ordförande skulle utses
av länsstyrelsen. Decentraliseringsnämn -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

den hade föreslagit, att man skulle förfara
på det sättet. Utskottet fann den
nu föreliggande situationen så lik anstaltsnämnderna,
att utskottet hade varit
benäget att på samma sätt decentralisera
den tredje ledamotens utseende till
länsstyrelserna, men då vi erforo, att
departementet bestämt önskade att utväljandet
skulle ligga hos Kungl. Maj:t,
ville vi i utskottet inte vara mera måna
om Kungl. Maj:ts arbetstid än departementet
självt och avstodo därför från
att föreslå en liten ändring på den
punkten.

På grund av den enighet, som har
rått från början och fortfarande råder
mellan departementschefen och utskottet
— och som även har kommit till uttryck
här i kammaren på det sättet, att
också den, som har yrkat bifall till det
kungl. förslaget, herr Gottfrid Karlsson,
i sak har förklarat sig ense med utskottet
— ha inte under diskussion kommit
de viktiga, principiella synpunkter, som
ha legat till grund för hela reformförslaget.
Vi ha väsentligen hört talas om
sinnessjuknämndens överväldigande arbetsbörda,
och det är ju en mycket
praktisk och viktig synpunkt, vilken ursprungligen
varit orsaken till att decentraliseringsförslaget
har kommit fram.
Men det finns ju andra och mera avgörande
synpunkter, som jag tycker det
vore skäl att med några ord omnämna
i kammaren, så att även de, som inte
ha tagit närmare del av utskottsutlåtandet,
få veta vad det gäller.

För närvarande liar ju sinnessjuknämnden
den dubbla uppgiften att dels
vara en klagoinstans för personer, intagna
på sinnessjukhus, vilka personer
vilja överklaga sinnessjukläkarens vägran
att skriva ut dem, dels också utgöra
en instans med uppgift att tillvarata statens
intresse av att farliga sinnessjuka
inte utsläppas från anstalterna i förtid
på grund av en benägenhet hos sinnessjukläkaren
att t. ex. bereda plats för
någon, som behöver vården bättre. På
sinnessjukhusen intas ju ett stort antal
kriminella, som av domstolarna strafffriförklarats.
Sinnessjukhuset utgör inte
bara ett sjukhus i vanlig medicinsk me -

ning, utan det fungerar samtidigt såsom
en samhällets skyddsinstitution, som tillvaratar
de farliga kriminella elementen,
hindrar dem från att ute i samhället
fortsätta att begå brott av det slag, som
föranlett deras intagande.

Det var kanske denna dubbla uppgift,
som inrikesministern åsyftade, när han
talade om att detta är en juridisk fråga.
Det är verkligen en rättsskipningsfråga.
Det är av vikt, att brottslingar, som ha
blivit intagna på sinnessjukhus, inte
släppas ut i förtid. Det är av vikt, att
deras fall betraktas inte blott såsom rent
medicinska fall, så att när läkaren tycker,
att nu skulle deras förbättrande tillgodoses
bäst genom att de släpptes ut,
detta också sker utan vidare. Det gäller
inte bara denna medicinska synpunkt,
utan det gäller även för samhället att se
till, att dess medborgare skyddas mot de
farliga kriminella.

Därför är det så överallt i världen, att
man inte överlåter åt sjukvården allena
att avgöra, huruvida en person, som har
blivit funnen saker till grovt brott och
intagen på sinnessjukhus på grund av
sin sinnesbeskaffenhet, skall släppas ut.
Vårdbehovet innefattar två moment, det
ena det medicinska, behovet att göra patienten
frisk, och det andra det mera sociala
vårdbehovet. Ibland måste man ta
in en person på sinnessjukhus för att
skydda honom själv; det kan föreligga
risk för självmord. Men oftare gäller det
att skydda andra medborgare mot honom.
Denna senare sida av vårdbehovet
kräver en komplettering av sinnessjukläkarens
rent medicinska syn på fallet.
Denna uppgift har sinnessjuknämnden
haft vid sidan om sin uppgift såsom
klagoinstans för dem, som vilja underställa
en högre myndighet frågan om sin
utskrivning. Denna uppgift har nödgat
sinnessjuknämnden att sitta här i Stockholm
och på hitsända papper pröva fallen.
Den har fått liisa sig till en uppfattning
om saken, liksom i gamla dagar
hovrätterna sutto inom fyra väggar och
läste papper och grundade sig en uppfattning
därpå om hur målet skulle avdömas.

Denna pappersläsande instans, har

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

man funnit, är inte det lämpliga organet
för att verkställa den prövning det här
är fråga om. Denna uppgift har man velat
decentralisera till lokala utskrivningsnämnder,
i vilka man sätter in domaren
i orten såsom en representant för
samhällets rättsskvddsintresse, och vid
hans sida sätter man ytterligare en lekman
med allmän erfarenhet, en man av
nämndemanstyp, skulle jag vilja säga.

Nu är det emellertid inte dessa rättsskipningssynpunkter,
som ursprungligen
ha gjort hela denna fråga aktuell, utan
det är den praktiska synpunkt, som underströks
särskilt av inrikesministern i
hans anförande i dag. Denna fråga uppkom
ju på det sättet, att 1941 — första
gången riksdagen hade att ta befattning
med det här ärendet — framlades en
kungl. proposition, som gick ut på att
lätta sinnessjuknämndens arbetsbörda.
Vi hörde i dag, hur stor denna arbetsbörda
nu är. Inrikesministern omtalade,
att nämnden hade 3 800 ärenden om året,
och att om de fördelas jämnt på sammanträdena,
blir det i genomsnitt 60 mål på
varje sammanträde om en å tre timmar.
Jag instämmer helt och fullt med inrikesministern
i hans förklaring, att detta
är ett fullkomligt ohållbart tillstånd ur
rättsvårdssynpunkt. Man kan betrakta
det såsom rättslöshet. Det kan inte, mina
damer och herrar, bli någon verkligt
tillförlitlig prövning av 3 800 ärenden
med 60 varje gång i en instans, där en
sekreterare skall ha läst igenom allting
och tala om för de närvarande ledamöterna,
vad som anses vara av vikt i ärendet.

År 1941 lades alltså en proposition
fram, som åsyftade att lätta arbetsbördan
i sinnessjuknämnden. Då började
första lagutskottet dryfta en decentralisering,
och riksdagen godkände lagutskottets
enhälliga utlåtande, som gick ut
på en rekommendation av decentraliseringstanken.
Härefter hade strafflagberedningen
att utarbeta ett lagförslag,
vari tanken togs upp. Den framfördes i
riksdagen i en kungl. proposition 1945
i samband med tillräknelighetsbestämmelserna,
ändringarna i 5:5 strafflagen
och vad därmed ägde samband.

Denna gång förnyade första lagutskottet
sin undersökning angående decentraliseringstanken.
Kungl. Maj :t fann den
gången inte skäligt att acceptera förslaget.
Departementschefen — det ankom
då på justitieministern, det var en tidigare
justitieminister — fann förslaget
vara förenat med vissa betänkligheter,
särskilt ur enhetlighetens synpunkt, och
lagutskottet fick anledning att ta ställning
till det för andra gången. Riksdagen
godkände också den gången lagutskottets
enhälliga uttalande, som gick ut på
att den riktiga åtgärden vore en decentralisering
av denna uppgift till lokala
nämnder.

Frågan blev liggande till 1947. Då
väcktes en motion i kamrarna, i andra
kammaren underskriven av två läkare,
därav en psykiater, chefsläkare vid jag
skulle tro det sinnessjukhus som har de
flesta straffriförklarade, och i denna
kammare av en läkare. Dessa läkare åberopade
såsom ett särskilt skäl till åtgärden,
att den skulle innebära en förenklad
utskrivningsprocedur, som skulle befria
sjukvårdsläkaren från en del betungande
skrivarbete. Första lagutskottet
tillstyrkte enhälligt motionen och uttalade,
att någon ytterligare utredning
utöver den grundliga, som redan hade
förebragts tidigare år, inte behövdes.
Utskottet föreslog, att man skulle anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte till 1948
års riksdag inkomma med förslag till lokala
utskrivningsnämnder.

Det är det förslaget, som nu har kommit
och som har föranlett första lagutskottet
att för fjärde gången med fullständig
enhällighet, utan att någon enda
röst har höjts emot det, föreslå decentraliseringen,
varvid utskottet har
den utomordentligt starka ställningen att
kunna tillstyrka inrikesministerns förslag
i praktiskt taget alla detaljer.

När jag började mitt anförande med
att tacka inrikesministern för hans proposition,
skall jag på en viss punkt be
att få motivera det. När justitieministern
1945 inte ansåg sig böra acceptera det
då föreliggande förslaget om decentralisering,
så kan det ha berott på att det
— kan man säga nu efteråt — var be -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

häftat med vissa brister, som statsrådet
Mossberg har avhjälpt. Man invände
emot förslaget, att när den lokala utskrivningsnämnden
har avgjort utskrivningsfrågan,
är det visserligen bra om
den intagne, som inte fått sitt yrkande
om utskrivning bifallet, kan klaga hos
sinnessjuknämnden. Därigenom få vi två
instanser, och den första har ju varit
tillfredsställande organiserad i fråga om
muntlighet och omedelbarhet. Men, sades
det, ifall statens intresse hade krävt,
att den intagne hade stannat kvar på
sjukhuset, så hade det intresset inte fått
någon representant, som kunde fullfölja
talan till den högre instansen. Den enhetlighet,
som man uppnår inom rättsskipningen
därigenom att parterna å
ömse sidor kunna fullfölja talan i högre
instans, hade man med andra ord inte
här, där bara den ena parten kunde
klaga.

Nu har statsrådet Mossberg avhjälpt
denna brist på det sättet, att statsintresset
är i högsta grad tillgodosett genom
att statsåklagaren skall ha rättighet att
bli hörd i målet. Han skall, ifall det gäller
en intagen som han anser vara farlig
för den allmänna säkerheten, kunna
förbehålla sig att gå till högre instans,
om enligt hans mening den lokala utskrivningsnämnden
har beslutat utskrivning
med orätt. Och inte bara statsåklagaren
utan även, såsom herr Kriigel påpekade
före middagspausen, överinspektören
för sinnessjukvården har fått samma
befogenhet. Han, som reser omkring
och kiinner till alla mera remarkabla
fall, kan säga ifrån: Den här får ni inte
släppa ut utan att jag får vara med om
saken. Och är han inte med om saken,
kan han, ifall beslut i alla fall fattas om
den intagnes utsläppning, överklaga detta
beslut i sinnessjuknämnden.

På detta sätt, mina damer och herrar,
är det i högsta grad sörjt för en allsidig
prövning av dessa frågor. Det är sörjt
inte bara för enhetligheten utan alldeles
särskilt för det samhälleliga intresset, att
farliga kriminella inte släppas ut i förtid.

Allt vad jag nu har sagt iir alltså punkter,
där jag har understrukit min enig -

het med inrikesministern. Jag har sålunda
hittills inte haft något enda tillfälle
att polemisera med honom. Jag
kommer nu över till den fråga, där meningarna
börja gå isär. Det gäller arbetsbördan
för de lokala utskrivningsnämnderna
eller rättare sagt huruvida
sinnessjukläkarna ute på sjukhusen skola
bli oskäligt betungade av att få denna
uppgift i en lokal nämnd i stället för
den uppgift, som de hittills ha haft, att
skriftligen yttra sig till sinnessjuknämnden.

Även på denna punkt, herr statsråd,
iiro vi ju ense. Herr statsrådet yttrade på
förmiddagen i dag, att herr statsrådet
delade den uppfattningen, att det inte
skulle bli någon oskälig belastning av läkarna,
ifall denna reform genomfördes,
men det rådde så delade meningar bland
dem, och det fanns mycket vederhäftiga
läkare, som hade den bestämda uppfattningen,
att de skulle bli oskäligt betungade.
Då hade inrikesministern intagit
den — jag upprepar det — i hög grad
sympatiska ståndpunkten, att han hellre
ville genomföra denna reform med lämpor
än emot en mera utbredd uppfattning
bland dem, som närmast skulle
komma att beröras av den. Hans övertygelse
är den, som han framförde på
förmiddagen i dag, att när den nya ordningen
har blivit prövad vid ett antal
sinnessjukhus, kommer det att visa sig,
att statsrådet och utskottet ha haft rätt
i sin uppfattning, att det inte blir någon
oskälig belastning av sinnessjukläkarna.

I själva verket är förhållandet det, mina
damer och herrar, att utskottet är
alldeles fast övertygat om att denna ordning
i stället för att medföra en överbelastning
kommer att medföra ett underlättande
av sinnessjukläkarnas arbetsbörda
i utskrivningsfrågor, och detta
skall jag be att få bestyrka med några
ord.

Den invändning, som gjorts av flera
mycket framstående läkare, beror enligt
utskottets uppfattning på ett rent missförstånd
av hur det hela skall komma
att tillämpas. Jag nämnde nyss, att det
var tre läkare, som motionerade i denna
sak 1947 och som uttryckligen åberopa -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

de önskvärdheten av att lätta sjukvårdsläkarnas
arbetsbörda. Denna motion,
vars huvudmotionär var herr Österman
i andra kammaren, diskuterades i ett
sällskap av jurister och framstående psykiatrer,
och jag var närvarande och
åhörde diskussionen. Där framfördes av
en mycket känd sjukhuschef hans alldeles
bestämda mening, att det nuvarande
tillståndet så småningom skulle bli
fullständigt ohållbart för läkarna, därför
att de inte fingo göra annat än sitta
och skriva inlagor till sinnessjuknämnden
beträffande alla dem, som klagade
hos nämnden. Statsrådet Mossberg gav
ett litet belägg för denna sak på förmiddagen
i dag, när han talade om att vid
ett sinnessjukhus hade det under ett år
ingivits inte mindre än 539 ansökningar
om utskrivning, om jag antecknade siffran
rätt. Tänk er, mina herrar, vad det
betyder — 539 utskrivningsärenden!

De kunna handläggas på två sätt. Antingen
kunna de såsom nu skickas upp
till sinnessjuknämnden med alla de papper,
promemorior och förklaringar, som
äro nödvändiga för att sinnessjuknämnden
skall få en uppfattning om saken,
eller också kan det, såsom statsrådet
Mossberg och utskottet vilja ha det, bli
en muntlig handläggning i den första
instansen, vid själva sjukhuset. Men det
är denna muntliga handläggning, som
några sinnessjukläkare ha missförstått.
Det är inte meningen att ordna detta såsom
en rättegång, där domaren, sinnessjukläkaren
och nämndemannen skola sitta
som domstol och sökanden, som vill
bli fri, skall inställa sig, kanske med
advokat, och där kanske rent av statsåklagaren
skall stå på den andra sidan
och bestrida hans utskrivning, och så
skall det bli en process.

Utskottet har alldeles uttryckligen
sagt ifrån i sitt utlåtande, att det inte är
meningen att inrätta någon sådan förhandling.
Utan meningen är, såsom en
paragraf i detta lagförslag säger, att de
särskilt utsedda bisittarna i utskrivningsnämnden
skola ta personlig kännedom
om varje intagen, som kommer till bedömande.
Det sätt varpå den paragrafen
enligt utskottets mening bör tolkas un -

derställde utskottet vid sitt sista sammanträde
i saken två närvarande sinnessjukhuschefer,
dem som herr Kriigel
omnämnde i sitt anförande på förmiddagen.
Utskottet och dessa sjukhuschefer
voro fullständigt ense om att det bästa
och ändamålsenligaste sättet inte var,
att den intagne inställdes inför detta
tribunal och där fick stå och plädera
för sin utskrivning, medan bisittarna
hörde på, utan att de särskilt utsedda
ledamöterna skulle få tillfälle att före
sammanträdet i utskrivningsnämnden
göra besök hos sökandena. De skulle få
gå omkring på sjukhuset och söka dem
i deras rum eller få dem införda i något
lämpligt samtalsrum, så att hela den
muntliga förhandlingen med de intagna
var undanstökad, när sammanträdet
hölls. Då återstod för sammanträdet det,
som sinnessjukhusläkaren hade att göra
i detta ärende: att med föredragningslistan
framför sig gå igenom de fall, som
skulle behandlas, och stå de tillkallade
bisittarna till tjänst med alla upplysningar
om fallen. Där kunde mot varandra
konfronteras bisittarnas intryck
och läkarens mening, och det är utskottets
alldeles bestämda övertygelse — och
jag tror det är inrikesministerns övertygelse
också — att denna överläggning
emellan läkaren och hans bisittare kommer
att gå mycket snabbare än det skulle
gå för läkaren att sitta och skriva inlagor
upp till sinnessjuknämnden, vilken
sedan på detta ofullkomliga material
skulle grunda en dom om någonting
så oerhört viktigt som dessa människors
frihet.

Jag har talat med några av de mest
framskjutna representanterna för den
försökslinje, som är rekommenderad av
departementschefen, och har hört dem
för mig utveckla sina synpunkter. .lag
har hos dem funnit en oro för överbelastning,
för att det skulle ta för mycket
tid. Dessutom har jag hos dem funnit
ett skäl till, som är ytterst mänskligt och
ytterst respektabelt, men som inte så
mycket har kommit fram i diskussionen.
Det finns fackmän, som tycka, att
det inte är något nöje att diskutera med
icke fackmän. Vi ha upplevt detta på

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

rättsskipningens område. Vi skulle för
några år sedan införa nämndemän i städernas
domstolar. Jag träffade utomordentligt
skickliga stadsdomare, som sade
till mig, sedan utskottet hade utvidgat
nämndens användning i stadsdomstolarna:
Ni ställa ju till en förfärlig

olycka för oss. Vad skola vi med dessa
nämndemän att göra? Skall inte sakkunskapen
hädanefter få avgöra, hur folk
skall dömas?

Det råder en viss analogi mellan det
fallet och det, som vi nu diskutera. I
det förra fallet överskattade juristerna
sin sakkunskap. När det gäller att avgöra,
hur man skall behandla människor,
som ha kommit i konflikt med
strafflagen, är det inte bara att slå i lagboken
och se efter vad paragraferna innehålla,
hur de ha tolkats i prejudikat
samt vad som står i litteraturen om det,
utan det allra viktigaste är: Hur skola
vi behandla dessa människor; vilket är
det rätta sättet? Nu har det visat sig, sedan
nämnden har införts i stadsdomstolarna,
att de juridiska domarna äro glada
och tacksamma för denna utvidgning
av domstolens kompetens, som har uppnåtts
därigenom, att andra erfarenhetsområden
ha tillförts domstolen.

På samma sätt, fast i något annat avseende,
förhåller det sig här. .lag nämnde
nyss, att vid en utskrivning är det
inte bara fråga om att avgöra, vad den
medicinska hänsynen kräver. Del kan
hända, att beträffande en farlig sinnessjuk
skulle den rent medicinska hänsynen
kräva, att han släpptes ut; han blev
fortare frisk, ifall han kom i en fri miljö
och slapp bo inlåst på sinnessjukhuset.
Ser man saken rent medicinskt, och det
är klart, att det gör gärna en läkare —
dessa förnämliga medborgares stora uppgift
är ju att bota människor — då kan
det hända, att en person släpps ut i förtid,
därför att man tror att han skall bli
fortare frisk på det sättet.

Men såsom jag sade nyss finns det
en annan sak, som kräver lika mycket
fackmässighet och är lika viktig eller
kanske viktigare när det gäller andra
människors väl och ve. Det iir frågorna:
Är vederbörande inte alltför farlig för

att släppas ut? Vad kräver samhällsskyddet
i detta fall?

Domaren har i denna fråga stor erfarenhet.
Han sitter varenda vecka och
prövar, vilka åtgärder man skall vidta
emot tilltalade personer för att skydda
samhället mot dem. Han kunde ha den
uppgiften att säga till läkaren: »Det må
vara sant, att denne person kanske
skulle tillfriskna fortare, ifall vi skrevo
ut honom, men vi kunna inte ta på vårt
ansvar att släppa honom lös i samhället.
Vi motsätta oss att han utskrives
nu.»

I ett annat fall kan det inträffa, att
läkaren — som naturligtvis också har
att pröva samhällets skyddssynpunkt —
säger: »Denne man är straffriförklarad
för att han begått de och de brotten.
Släppa vi ut honom, kommer han ovillkorligen
att fortsätta att begå samma
brott.» Läkaren anser sig ha till uppgift
att skydda samhället mot detta. Då
kan det hända, att domaren säger: »Men
de brott han begår äro ju inte så farliga,
att vi kunna ha honom sittande
inne år efter år, när vi kunna klara oss
med ordentlig tillsyn av honom ute i
frihet. Ställa vi honom under kontroll,
kunna vi förebygga, att lian begår brott,
och skulle han göra det, är det en mindre
olycka än att beröva honom friheten.»

Det hände en gång — jag har hört
fallet berättas — att en ofta straffad
själsligt abnorm tjuv till sist blev dömd
till förvaring i säkerhetsanstalt, alltså på
obestämd tid. Han hade till specialitet
att stjäla en viss sak, nämligen skottkärror!
Han stal aldrig någonting annat än
sådana. Antag nu, att denne skottkärrstjuv
var intagen på ett sinnessjukhus
och läkaren sade: »Jag kan inte ta på
mitt ansvar att släppa ut honom. Han
kommer att fortsätta att stjäla skottkärror.
» Då säger domaren: »Men låt honom
stjäla skottkärror hellre än att vi skola
ha mannen sittande inspärrad här.
Skottkärrorna komma ju till rätta i alla
fall.»

Det är två skilda saker, den medicinska
prövningen och prövningen ur samhällets
skyddssynpunkt, och de komplettera
varandra. Därför äro de lokala

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagforslag om utskrivning från sinnessjukhus.

utskrivningsnämnderna verkligt rationella
institutioner. De äro organ i samhällsskyddets
intresse. Jag kan tänka
mig, att någon står upp här i kammaren
och säger: »Vi skola ha varken sinnessjuknämnd
eller lokala utskrivningsnämnder,
utan frågan om utskrivningen
är en sakkunnigfråga, som sinnessjukläkaren
bör ensam få avgöra.» Men
det är det inte, mina damer och herrar,
ty läkarens sakkunskap bör kompletteras
på det sätt som jag nu har sagt.

Nu har jag gått igenom min plädering
för lagutskottets förslag — min plädering
för inrikesministerns förslag. Sedan
kommer jag till en annan sida, som är
mycket snart framställd, det är olägenheten
av att i enlighet med propositionen
stifta en försökslag. Såsom kammarens
ledamöter ha hört är det en fullmaktslag.
Den centrala och viktiga rätlsskipningsfråga,
som vi nu ha talat om,
skulle enligt propositionen inte avgöras
genom en vanlig lag, som antas på det
sätt som de utredande organen ba funnit
vara det riktiga, utan den skall avgöras
genom en fullmaktslag. Kungl.
Maj :t får befogenhet att vid några sinnessjukhus
probera, hur systemet kommer
att verka, och om man då, såsom
inrikesministern hoppades, gör goda erfarenheter
och om farhågorna visa sig
ogrundade, skall lagen antas i sin helhet.

Vad skulle nu detta leda till? Först ha
vi den ideella olägenheten av olikheten
inför lagen, som man nu kan rycka på
axlarna åt, men som jag inte tycker är
alldeles oväsentlig. Försökslinjen skulle
leda till att tre sinnessjukhus skulle tas
ut och att man där skulle förfara på annat
sätt än på sinnessjukhusen i övrigt.
På de tre sjukhusen skola de intagna
kunna få tala med inte bara läkaren utan
också en domare och en klok och erfaren
nämndeman och veta, att deras mål
bli prövade i samma hus där de finnas
och att de vid behov kunna bli inkallade
inför den avgörande instansen. På
övriga sjukhus skulle de intagna sakna
denna förmån.

Vad innebär det då för sinnessjuknämndens
arbetsbörda att man väljer ut
tre sinnessjukhus? Jag har hört uppgi -

vas, att dessa tre sjukhus skulle representera
en fjärdedel av antalet intagna
i landet. Arbetsbördan för sinnessjuknämnden
i Stockholm skulle alltså lättas
med högst en fjärdedel — den lättas linte
så mycket som med en fjärdedel, tv i
en del fall fullföljes talan upp till sinnessjuknämnden.
Men om det blir en
fjärdedel, alltså det högsta möjliga,
skulle det innebära, att sinnessjuknämnden
i stället för 60 mål skulle få 45 mål
att avgöra var gång. Det tycker jag kan
vara hugget som stucket! Det blir inte
någon avsevärd lättnad för sinnessjuknämnden
under de år som denna försökslag
skall tillämpas.

Jag hoppas, herr talman, att de ledamöter,
som ha velat göra sig besväret
att höra på min framställning, skola ha
blivit övertygade om att utskottets förslag
inte innebär något åsidosättande av
sinnessjukläkarnas intresse av att få
sköta sina sjuka i stället för att sitta i
en utskrivningsnämnd. Det innebär
tvärtom efter utskottets övertygelse, att
sinnessjukläkarna vinna tid på den form
för utskrivning, som inrikesministern
och utskottet ha föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag har litet svårt att förstå, varför
herr Schlyter så utförligt har uppehållit
sig vid alla de fördelar som skulle
följa med ett decentraliserat utskrivningsförfarande.
Det är ju den punkt, om
vilken vi alla äro eniga! Jag kan skriva
under allt vad som i den vägen har sagts
av de tre utskottsrepresentanter, som här
ha yttrat sig.

Den fråga som jag har ställt har varit:
Ha vi tillräckligt med läkare för att genomföra
denna reform? Här är inte fråga
om vi skola minska sinnessjuknämndens
arbetsbörda från 60 ärenden per
sammanträde till 45 ärenden, utan frågan
gäller: Ha vi läkare ute på sjukhusen,
som kunna klara denna reform just
nu, när vi ha en katastrofal läkarbrist?

Herr Schlyter sade, att läkarnas mening
i denna fråga — att det kommer att

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

bli en arbetsökning — beror på en missuppfattning,
och så åberopade herr
Schlyter bland annat herr Östermans
motion år 1947 i andra kammaren. Herr
Österman är chefsläkare på Sidsjöns sinnessjukhus.
Han är en av de sinnessjukläkare
som äro mest intresserade av att
genomföra denna reform. Herr Österman
har ställt sig till förfogande för att vara
med om den försöksverksamhet, som jag
har tänkt skall pågå under något år.
Herr Schlyter nämnde, att herr Österman
i 1947 års motion skrev, att han
ville genomföra en decentralisering för
att befria läkarna från skrivarbete. När
herr Österman yttrade sig som svar på
departementsremissen över sinnessjukvårdsberedningens
förslag — alltså det
förslag, som ligger till grund för propositionen
— föreslog han såsom chefsläkare
ett förenklat förfarande. Han redogjorde
för hur han tänkte sig att det skulle
gå till för att det skulle bli så enkelt
som möjligt. Vi ha tagit upp hans idéer
i propositionen och sagt: Så tycka också
vi, att det skall gå till. Men kammarens
ledamöter böra kanske veta om att herr
Österman — motionären år 1947 — sedan
han har redogjort för sina tankegångar
om förenklingen, tillägger: »Även
om det expeditionella arbetet förenklas,
torde det dock icke kunna undvikas, att
inrättande av lokala utskrivningsnämnder
kommer att innebära ett avsevärt
merarbete för sjukvårdsläkarna, åtminstone
vid vissa sjukhus.»

Det är alltså en av de mest sakkunniga
inom sinnessjukvårdsläkarkåren som fäller
detta yttrande, sedan han har kommit
med ett långt gående förslag till förenkling.

Jag skall inte uppehålla kammarens
tid längre. Jag vill bara säga, att vad
som har förekommit vid remissen har
gjort mig så tveksam, att jag är rädd lör
att ett fullständigt genomförande på en
gång av denna mycket önskvärda reform
kunde på några håll försämra läkarvården,
och därtill ha vi helt enkelt inte råd
på våra sinnessjukhus för närvarande.

Herr LINDEN: Herr talman! Niir jag
har suttit här och lyssnat till flera myc -

ket sakrika och sakkunniga och initierade
anföranden, är det kanske närmast
genant att behöva erkänna, att jag efter
dessa anföranden och trots herr Schlyters
briljanta exposé ändå känner mig
mycket okunnig och desorienterad. Och
det paradoxala, herr talman, ligger däri,
att just för att jag känner mig okunnig
och desorienterad i frågan har jag begärt
ordet.

När jag fick i min hand detta utskottsutlåtande
och bläddrade igenom
det och såg att det inte fanns någon reservation,
ntan att utskottet var enhälligt,
ägnade jag det ett ganska förströtl
intresse — jag föreställer mig, alt det
gick till så för de flesta av oss. Sedan
började debatten med inrikesministerns
anförande, ett anförande som enligt uttalanden
från olika håll gjorde ett starkt
intryck och som även på mig gjorde ett
mycket starkt intrvek. Jag vill inte förneka,
att jag var djupt imponerad också
av vad bland annat herr Schlyter hade
att säga.

Men här stå emot varandra på eu central
punkt i denna fråga två meningar.
Jag tror inte, att utskottet vågar alldeles
bestämt hävda, att dess ståndpunkt är
hundraprocentigt säker, om jag får uttrycka
saken så. Jag är ganska medveten
om att statsrådet inte är bergsäker på
sin uppfattning, men att han håller den
för riktigare än utskottets.

Under sådana förhållanden, herr talman,
skulle jag vilja våga mig på konststycket
att yrka återremiss av detta
iirende.

Den centrala frågan ställde ju statsrådet
nyss: Ha vi tillräckligt med läkare?
Pilatus frågade redan på sin tid: Vad
är sanning? Jag skulle bra gärna vilja
komma något närmare en riktig uppfattning
av spörsmålet. Om kammaren skulle
besluta en återremiss och det såsom
här är fråga om ett lagärende, sker väl
ingen olycka, om ärendet får ligga till
sig lill hösten. På det sättet hinner utskottet
ta sig en ny funderare på saken,
och kammarens ledamöter slippa att ta
ställning till frågan i ett pressat ögonblick,
niir många av oss ha svårt att göra
det. Jag föreställer mig, att man genom

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

en återremiss skulle få tillfälle till en
överarbetning, och jag finner en sådan
så mycket mera önskvärd, som jag tror,
att åtskilliga av dem, som i och för sig
kanske inte vilja godta utskottets linje,
ändå inte vilja oreserverat svälja Kungl.
Maj:ts proposition. En återremiss förlänger
ju inte vårriksdagen, äventyrar
inte dess normala avslutande. Frågan
bör rimligen kunna uppskjutas till hösten.

Jag ber således, herr talman, att få
föreslå, att detta ärende återremitteras
till utskottet.

I herr Lindens yttrande instämde herr
Herlitz och herr Elowsson, Nils.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr

talman! Herr Branting vände sig emot
mitt resonemang om att vi borde gå den
väg som Kungl. Maj :t har föreslagit och
genomföra decentraliseringen av utskrivningsärendena
försöksvis vid ett
mindre antal av våra sjukhus. Herr
Branting invände mot detta, att då skulle
vid de sjukhus, där denna decentralisering
genomföres, de intagna patienterna
ha en möjlighet att få sina framställningar
om utskrivning handlagda av
den föreslagna utskrivningsnämnden,
under det att man vid de andra sjukhusen
skulle ha kvar den gamla vägen att
hänskjuta utskrivningsfrågorna till sinnessjuknämnden
i Stockholm. Herr
Branting ansåg det vara omöjligt att genomföra
en sådan anordning, eftersom
det då skulle brista i likheten inför lagen.
Herr Schlyter nämnde i förbigående
samma sak.

Jag är nu inte jurist, långt därifrån,
bara en praktisk man som i det dagliga
livet sysslar med sådana här ting. Jag
skall därför akta mig för att ge mig in
på den juridiska sidan av saken. Men jag
kan ju inte underlåta att fästa avseende
vid uppgiften i propositionen, att lagrådet
vid granskningen av Kungl. Maj:ts
förslag har lämnat det utan erinran. Detta
bör ju vara en garanti för att den juridiska
sidan av saken är tillräckligt
granskad.

Herr Schlyter gav en mycket intressant
exposé över denna frågas behandling
vid tidigare tillfällen, men jag kan
inte underlåta att konstatera, att herr
Schlyter av sitt 43 minuter långa anförande
använde så gott som hela tiden —
eller 40 minuter — för att tala om ting,
varom det alls inte råder några delade
meningar. Jag tycker med förlov sagt,
att det inte var nödvändigt att tala om de
ting, som vi äro ense om. Däremot hade
jag väntat, att det skulle framföras några
mera vägande invändningar mot att
man inför reformen stegvis.

Såsom jag deklarerade i mitt första
anförande har jag principiellt ingenting
att erinra mot decentraliseringen av utskrivningsärendena.
Jag har intagit denna
ståndpunkt därför att jag tror, att vi
genom att pröva oss fram på det sätt
som har föreslagits i propositionen skola
få en säkrare grund att bygga på, när
vi sedan skola genomföra en allmän decentralisering.

Herr Lindén har nu i sitt anförande
yrkat på återremiss av ärendet, och jag
kommer, herr talman, att i första hand
stödja herr Lindens yrkande. Men jag
kommer i andra hand att rösta för det
yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
som jag tidigare har framställt, och
jag vidhåller därför, herr talman, detta
mitt yrkande.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Vad
det här gäller är frågan, om läkarnas arbetsbörda
kommer att ökas. Det föreligger
motsägande påståenden från olika
håll, men man kan inte negligera det uttalande,
som gjorts från auktoritativt läkarhåll,
att reformen kommer att betyda
mera arbete.

Det kan sägas, att det skriftliga förfarandet
i form av brevväxling med sinnessjuknämnden
kommer att ersättas av
ett »förenklat», muntligt förfarande. Som
det nu är skickar läkaren in handlingarna
jämte sitt eget utlåtande och journalen
till sinnessjuknämnden. Allt detta
ersättes med en »enkel» föredragning
inför de två övriga ledamöterna av utskrivningsnämnden.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

Men om man litet närmare tänker efter,
hur detta skall gå till. får man först
och främst komma ihåg, att en föredragning
är någonting som eu överläkare inte
skakar ur ärmen. Överläkaren, som
har 400—500 patienter på sitt sjukhus,
måste ta fram akterna och gå igenom
dem och för sin egen information göra
upp en ordentlig promemoria om de väsentliga
saker, för vilka han skall redogöra
inför de båda övriga ledamöterna.
Nu blir det en domare med i nämnden.
Om jag känner domarna och deras samvetsgrannhet
rätt, komma de att fordra
en skriftlig redogörelse för vederbörandes
föregående, till exempel hur mycket
han tidigare har varit i konflikt med lagarna,
vari det aktuella brottet består
och om han förut vårdats på sinnessjukhus.
Domaren kommer säkert att vilja se
igenom rättegångshandlingarna, och läkaren
kommer på det sättet att tvingas
att skriva promemorior, det är min bestämda
uppfattning.

Däremot måste jag uttala min tveksamhet
beträffande den beskrivning som
herr Schlyter gav av tillvägagångssättet.
De bägge ledamöterna skulle komma
litet tidigare på dagen till sinnessjukhuset,
män skulle släppa in dem till
och de skulle tala med alla dem, vilkas
utskrivning var ifrågasatt. Ja, men de
måste ju veta någonting innan de tala
med vederbörande. Om de inte veta någonting
om de människor de ha framför
sig, då blir det inte mycket bevänt
med samtalet. Det finns vissa frågor,
som hänföra sig just till vederbörandes
brott och föregående, och ledamöterna
böra känna till åtminstone något av
detta för att kunna bedöma vad vederbörande
säger.

•lag tror alltså inte på den lösningen.
Skulle man emellertid vidhålla, att denna
lösning är den riktiga, får man på
förhand förse ledamöterna med ordentligt
material, så att de åtminstone veta
vad det riir sig om och kunna ställa
konkreta frågor till patienten, t. ex. vad
han skall syssla med och hur han numera
ser på sina möjligheter till en ordentlig
livsföring.

När det talas om att det från ett sjuk -

hus skrives ut 539 patienter om året,
förstår jag att det ligger något mycket
befogat i det påstående, som gjorts av
Svenska psykiatriska föreningen, att utskrivningen
kommer att ta en arbetsdag
i veckan. Det är inte litet att ta bort en
arbetsdag i veckan från överläkarna,
som för närvarande digna under en
onormal arbetsbörda. Enligt min uppfattning
ha de svenska läkarna förmodligen
det största patientantal som finns
i något civiliserat land i världen. Man
häpnar i utlandet, när man hör talas om
hur stora avdelningar vi ha här i
Sverige.

Då säger man: Detta är saker som läkaren
skall göra ändå, skillnaden blir
bara, att han får göra det på’ bestämd
dag. Men dagen är förstörd, om läkaren
i flera timmar skall sitta i sammanträde
med dessa herrar. Han kan nu skriva
sina utlåtanden till sinnessjuknämnden
på kvällarna eller på lediga stunder,
men enligt det föreslagna systemet är
han bunden vid en sessionssal under
flera av dagens timmar.

Jag tror inte heller, att man skall jämföra
förhållandena nu med förhållandena
sådana som de bli, när utskrivningsnämnderna
kommit till, tv existensen
av utskrivningsnämnder kommer ovillkorligen
att stimulera de intagna till
att begära att få inställa sig för nämnden.
Jag känner detta från andra nämnder.
De vilja tala med nämnden bara
för att få en avspänning. Och även om
man skulle praktisera det sätt, som det
här har talats om, nämligen att de båda
sakkunniga ledamöterna skulle gå omkring
på sjukhuset före sammanträdet,
tror jag man går miste om någonting
mycket väsentligt vid själva förhandlingen,
om inte patienten själv får komma
in och svara på de frågor, som de
tre herrarna tillsammans kunna ha att
göra. Vid den överläggning, som där
skall iiga rum rörande patientens framtid
och möjligheter till utkomst, iir det
av betydelse att han höres personligen.

Det iir dessutom alt märka, att vi genom
all införa de lokala utskrivningsnämnderna
tillskaipa två instanser, av
vilka sinnessjuknämnden beträffande de

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

straffriförklarade kommer att tjänstgöra
som överinstans. Utskrivningsnämnden
blir skyldig att i tre särskilda fall gå vidare
till sinnessjuknämnden, nämligen
om de tre ledamöterna inte äro ense
och ledamot påyrkar hänskjutande av
ärendet till sinnessjuknämndens prövning,
vidare om framställning om utskrivning
lämnats utan bifall och den
intagne eller någon med honom lierad
begär, att ärendet ihänskjutes till sinnessjuknämnden,
och slutligen, om utskrivningsnämnden
har beslutat om utskrivning,
men statsåklagaren eller överinspektören
för sinnessjukvården är missnöjd
med beslutet och påkallar omprövning.

Utöver det lokala förfarandet, som jag
inte anser enkelt och som måste tynga
arbetet, tillkommer således, att sinnessjuknämnden
blir överinstans, dit läkaren
och utskrivningsnämnden få sända
mängder av papper.

Detta förfarande måste bli betungande.
Det är inte någon kritik mot förfarandet
som sådant, tv det är i och för
sig riktigt att man, om man kan det,
sätter till en dag i veckan på sinnessjukhusen
för att bereda de intagna tillfälle
att tala ut. Men frågan är om det
är en reform, som är avpassad för den
bistra tid, i vilken vi nu leva. Vi befinna
oss, såsom inrikesministern sade,
i en mycket otrevlig situation. Jag vet
att läget är så ansträngt, att det är farligt
att öka läkarnas arbetsbörda, när
de själva anföra tungt vägande skäl däremot.

När jag läste inrikesministerns proposition,
tyckte jag att hans förslag var
ett fyndigt sätt att åtminstone en bit gå
första lagutskottets och riksdagens gamla
önskemål till mötes. Att vissa formella
invändningar kunna göras mot förslaget,
det vet jag, men lagrådet har accepterat
det, och någon olycka kan inte
gärna komma därav. Man kan, om man
så vill, säga att förslaget innebär en
form av delegation med de ojämnheter,
som alltid uppkomma därav. Jag fann
förslaget fyndigt, även om jag i detta
nu tycker att det trots allt betyder en
inte oväsentlig ansträngning för en or -

ganisation, som redan är belastad till
bristningsgränsen.

Sinnessjuknämnden har bestått i 20
år. Om kritiken mot dess pappersprövning
råder det nu en ganska stor enighet,
men det kan väl inte vara farligt,
om den med de något beskurna arbetsuppgifter,
som inrikesministerns proposition
förutsätter, får vara verksam ytterligare
ett par år, till dess vi komma
ut ur det nuvarande mycket besvärande
dilemmat.

Detta är min syn på denna icke oväsentliga
fråga. Det är inte bra som det
nu är, men jag tror att om utskottets
förslag antages nu, gör man ont värre.
Jag yrkar därför bifall till propositionen.

Herr SCHLYTER: Jag kan inte nu, herr
talman, i en replik taga upp alla punkter
i herr Göranssons anförande.

Jag vill endast säga, att naturligtvis
skola ledamöterna i utskrivningsnämnden
på förhand ha tillfälle att ta del av
papperen, så att de äro rustade att föra
de samtal som de önska. Med den kännedom
jag har om svenska domare anser
jag det vidare fullständigt uteslutet, att
en domare skulle be en sjukhusläkare
sitta och skriva promemorior åt honom.
Domaren är verkligen så pass van att
läsa protokoll, att han hellre läser dem
själv än besvärar läkaren med att skriva
promemorior. Patienten får naturligtvis
komma in till utskrivningsnämnden,
när det är skäl till det — när läkaren
eller någon av ledamöterna anser det
önskvärt — och den intagne kan alltid
själv framställa begäran därom. På den
punkten tror jag inte att det skall behöva
inträffa några svårigheter.

Av det hållna anförandet av utskottets
högt värderade ledamot har jag emellertid,
herr talman, fått den övertygelsen,
att innehållet däri behövde vi diskutera
i utskottet. Då det vid frågans behandling
här i kammaren kan uppstå sådana
meningsskiljaktigheter som denna mellan
herr Göransson och oss övriga, blir
jag benägen att acceptera förslaget om
återremiss. Återremitteras ärendet, kun -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

na vi i utskottet också ta upp ett resonemang
med några av de läkare, som bestämt
uttalat sig emot reformen. Jag
tror att vi därigenom skola kunna bli
överens även med läkarna. Och när
statsrådet Mossberg och utskottet, som
äro så ense i praktiskt taget alla sakliga
punkter, att statsrådet var en smula
uppbragt över att jag tagit upp tiden
alltför länge med att redogöra för denna
enighet, icke kunna ena oss i denna
tekniska detalj, kan det vara fördelaktigt
med en ny handläggning av frågan
i utskottet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Mitt intryck
är, att debatten i denna fråga har varit
utomordentligt klargörande. Sådana debatter
skulle vi ha litet oftare i riksdagen
— till arten om än inte till längden
— före vårt ställningstagande i olika
frågor.

I detta skede av debatten tror jag att
många kommit till samma slutsats som
jag, nämligen att det är bäst att återremittera
ärendet och ta upp frågan igen
vid höstsessionen. Skälet härtill är framför
allt, att det kan vara riskabelt i en
tid, som är så pressande för sinnessjukläkarna,
att vidtaga en åtgärd, som kan
tänkas pålägga dem en ytterligare börda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad; samt 3ro)
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början kommc
att göras beträffande yrkandet om återremiss.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till berörda återremissyrkande
samt vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande

av studentpräster m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 169, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
föreslagit riksdagen att dels antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond, dels ock med bifall till under
särskilda punkter upptagna förslag

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad föredraganden
under förevarande punkt förordat meddela
bestämmelser angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa präster, särskild gottgörelse
åt vissa prästgårdsinnehavare för
uppvärmningskostnad, semesterkostnadsbidrag
åt präster, provisoriskt nyreglerad
emeritilön och familjepension från
kyrkofonden samt provisoriskt representationsbidrag
åt biskoparna, att gälla tills
vidare, beträffande semesterkostnadsbidraget
under kalenderåret 1950 och i övrigt
för tiden intill den 1 juli 1950, ävensom
medgiva, att samtliga ifrågavarande
förmåner finge bestridas ur kyrkofonden; 2.

medgiva, att ur kyrkofonden finge
i enlighet med vad föredraganden förordat
utgå anslag för avlönande av högst
fyra för verksamhet bland universitetsoch
högskolestuderande in. fl. anställda
präster;

3. avgiva yttrande över ifrågasatt ändrat
förfarande vid avräkningen mellan
pastorat och kyrkofonden in. in.;

4. medgiva, att anslag ur kyrkofonden
för prästerlig verksamhet utom riket
finge, för avlönande av utlandspastorerna,
för tiden till och med utgången
av juni 1950 samt, för bidrag till sjö -

6 Första kammarens protokoll 191*9. I\’r 19.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

mansvårdsstvrelsen för avlönande av i
dess tjänst i utlandet anställda präster,
tills vidare från och med den 1 juli
1949 utgå i överensstämmelse med vad
föredraganden förordat;

5. medgiva, dels att anslaget för innevarande
budgetår för anlitande av biträde
vid handläggning inom ecklesiastikdepartementet
av boställsärenden och
vad därmed ägde samband finge överskridas
med belopp, som bleve erforderligt
för gäldande av kostnaderna för två
under punkten närmare omförmälda utredningar,
dels ock att för anlitande av
biträde som nyss sagts för tiden den 1
juli 1949—den 30 juni 1950 i enlighet
med Kungl. Maj :ts beprövande ur kyrkofonden
finge utgå högst 15 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr
288 av fröken Andersson m. fl. samt inom
andra kammaren nr 364 av fru Eriksson
i Stockholm m. fl. och nr 365 av herrar
Hastad och Staxäng, likalydande med
motionen nr 288 i första kammaren.

I motionerna 1:288 och 11:365 hade
hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådana åtgärder, att vissa av prästerliga
befattningshavare kvartalsvis uppburna,
genom stiftsnämnderna utbetalade
belopp kunde utbetalas månadsvis.

I motionen II: 364 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen beträffande
prästerlig verksamhet bland
universitets- och högskolestuderande
in. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte dels antaga det
vid förevarande proposition, nr 169, fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond, dels ock bifalla
vad Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
med avseende å punkterna 1, 3, 4
och 5;

B) att riksdagen, med bifall till motionen
11:364, måtte lämna Kungl. Maj:ts

förslag i propositionen under punkten 2
utan bifall;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 288 och II: 365 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville överväga åtgärder för att de
av prästerliga befattningshavare kvartalsvis
uppburna avlöningsbeloppen skulle
utbetalas månadsvis; samt

D) att motionerna I: 288 och II: 365,
i den mån de icke bifallits genom vad
utskottet hemställt under C, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Hedlund i Östersund, Lodenins, Lindblom,
Löthner, Ljungberg, Antby, Wirtén
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
slutande med en hemställan,

A) att riksdagen måtte dels antaga det
vid förevarande proposition, nr 169, fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond, dels ock, med
avslag å motionen II: 364, bifalla vad
Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
med avseende å punkterna 1—5;

B) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 288 och II: 365 måtte i skrivelse
hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande
av åtgärder för att de av prästerliga befattningshavare
kvartalsvis uppburna
avlöningsbeloppen skulle utbetalas månadsvis;
samt

C) att motionerna 1:288 och 11:365,
i den mån de icke bifallits genom vad
under B hemställts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag ber att till en början få begagna
tillfället att tacka första lagutskottet
för dess behandling av de flesta
punkter i förevarande proposition, och
jag tänker då särskilt på att utskottet
tillstyrker en välbehövlig ökning av anslaget
till extra utgifter under kyrkofonden.
På en punkt har emellertid utskottet
gått emot propositionen, låt vara att
reservanterna till förmån för propositionen
äro lika många till antalet som de

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

ledamöter, vilkas mening har varit bestämmande
för innehållet i utskottets utlåtande.

Utskottet har beträffande den äskade
befogenheten för Kung], Maj:t att bevilja
anslag ur kyrkofonden för avlönande av
studentpräster tagit till utgångspunkt,
att nya befattningar med hänsyn till det
nuvarande ekonomiska läget inte böra
inrättas annat än då de framstå såsom
oundgängligen nödvändiga. Mot denna
ganska ovedersägliga allmänna princip
ber jag emellertid att få framhålla, att
det här i utgångsläget är fråga om redan
bestående befattningar i Uppsala och
Stockholm, som hotas av indragning på
grund av brist på medel. I någon män
ha medel från kyrkofondens extra utgiftsanslag
under senast förflutna kalenderår
bidragit att utfylla bristen, men
de frivilliga bidragen börja nu att tryta.

Samtidigt föreligga otvetydiga vittnesbörd
om det intresse, varmed studentprästinstitutionen
omfattats av vida kretsar
av universitetsungdomen. Studentprästerna
ba fått tjänstgöra som rådgivare
och vägledare under själsliga bekymmer
och även gå till handa med en
mångfald råd och praktiska anvisningar.
Deras arbetsbörda har varit stor, och
den tid, de ba kunnat anslå till uppgiften,
har väl nyttjats. Det synes mig inte
vara riktigt att avbryta denna verksamhet
till besvikelse och kännbar olägenhet
för många unga.

Man bör ihågkomma den situation,
vari den studerande ungdomen befinner
sig vid våra högskolor, dit den under en
ömtålig och mycket känslig period församlas,
ofta skild från hemmiljö och
skyddande förhållanden. Det är då en
stor fördel att ha tillgång till en med
hänsyn till sin lämplighet för uppgiften
särskilt utvald person, som har till åliggande
att vara till hjälp i allsköns svårigheter.
Det ordinarie prästerskapet i
universitetsstäderna är som överallt bundet
vid församlingstjänsten, som tar dess
lid och krafter hårt i anspråk, och det
torde vara omöjligt för dem att koppla
av så mycket från det ordinarie arbetet,
all de kunna stå även studentklientelet
till tjänst på det säl! som studentpräs -

terna hittills ha gjort. Det ligger också
i sakens natur, att det är något helt annat
för en student att vända sig till en
vanlig församlingspräst, med vilken han
eljest inte har någon beröring och som
är honom kanske ganska främmande, än
till en präst som är tillsatt för studenternas
egna behov och som har särskilda
egenskaper, som göra honom lämplig för
samtal med dem, och som har särskild
förståelse för deras behov.

Det är inte fråga om att studentprästen
skall på något sätt tränga sig på dem
som inte känna behov av honom. Inte
heller torde han falla några sociala kuratorer
i ämbetet. Utrymme finnes ändå
för en verksamhet, som är gagnelig och
såsom sådan uppfattats av hundratals
ungdomar. Jag har själv fått mottaga
personliga vittnesbörd om flera fall, då
studentprästen har lyckats lösa vederbörande
från mycket svåra ångestkomplex
och därmed återfört dem till arbetsduglighet
och andlig hälsa.

Jag måste således vädja till kammaren
att följa propositionen och reservanterna
i utskottet på denna punkt. Det är
inte heller några stora belopp det är fråga
om. Det gäller närmast att inrätta två
stiftsadjunkturer i Uppsala och Stockholm.
Den sammanlagda kostnaden för
dessa adjunkter skulle väl uppgå till cirka
20 000 kronor, och därifrån skulle
man rättvisligen draga det belopp, som
utgått från kyrkofondens anslag för extra
utgifter, nämligen 3 000 kronor. I likhet
med reservanterna vill jag understryka,
att vid prövning av inrättande av en ny
befattning, där sådan inte finnes — det
skulle således gälla Lund och Göteborg
— skall förfaras med hänsyn till det
ekonomiska lägets krav.

Slutligen vill jag understryka, att det
inte här är fråga om någon anslagsbelastning
på den allmänna budgeten.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag måste säga, att jag har mycket
svårt att förstå, att det kan finnas behov
av särskilda präster för studenter.
Om ett sådant behov föreligger, då finns
helt säkert detsamma för oändligt många

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

andra grupper av ungdom i vårt land,
som ha samma svårigheter och problem
att brottas med som studenterna. Att,
såsom statsrådet Quensel sade, studentprästerna
ha händerna fulla med arbete,
tvivlar jag inte alls på. Den uppräkning
av deras arbetsuppgifter, som förekommer
i propositionen, ger emellertid vid
handen, att desamma i stort sett överensstämma
med församlingsprästernas.
Enligt propositionen består arbetet i
själavårdande och vägledande samtal,
deltagande i kristna och andra studentorganisationers
verksamhet samt anordnande
och ledande av särskilda gudstjänster
för studenter — allt är sådant
som i vanliga fall skötes av församlingsprästerna.

Man frågar sig, om det ur kyrkans och
de kristna samfundens synpunkt kan
vara önskvärt, att studenterna i detta
avseende liksom bli en stat i staten. Är
det inte lyckligare att de leva med i församlingslivet
på den ort, där de befinna
sig, och på ett naturligt sätt inlemmas i
detta? Enligt min mening vore en sådan
ordning inte bara lyckligare utan
även nyttigare för studenterna. Därigenom
skapas kontakter med människor
utanför studentkretsen, och tack
vare detta komma helt visst dessa ungdomar
att se frestelserna i livet ur en
vidare synvinkel än vad man nu ofta
kan skönja bland studerande vid akademier
och högskolor.

För min del tror jag också att en man
eller kvinna — präst eller annan —•
med en stor livserfarenhet, vilket en
ung studentpräst ofta saknar, är mera
skickad att i själanöd av vad slag det
vara må vägleda de unga studenterna.

När det är fråga om att hjälpa ungdomen
i deras problem, anser jag dessutom
att studenterna äro betydligt bättre lottade
än många andra grupper av ungdom,
tv de ha i sin krets människor —
lärare och andra — som både kunna och
vilja hjälpa dem till rätta.

Jag har också mycket svårt att uppskatta
värdet av särskilda studentgudstjänster.
Är det inte naturligare, att studenterna
delta i den gemensamma församlingens
gudstjänst? Även i detta av -

seende har jag svårt att förstå, varför
studenternas andliga liv skall skilja sig
från den övriga församlingens.

Meningarna om behovet av ifrågavarande
prästtjänster äro också ganska delade
bland studenterna själva. Jag har
alldeles nyligen läst i en av göteborgstidningarna,
att studentkåren vid Göteborgs
högskola avslagit ett förslag om
anställande av en studentpräst i Göteborg,
fastän avlöningen till denne skulle
anskaffas på privat väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Statsrådet Quensel har såväl i propositionen
som i sitt anförande i kammaren
på ett klargörande sätt motiverat förslaget
att göra de s. k. studentprästernas
ställning något säkrare och bättre än
tidigare, så att jag inte skall uppta kammarens
dyrbara tid med ytterligare argumentering.
Utskottet har emellertid i sin
motivering gjort ett uttalande, som jag
inte vill låta stå oemotsagt här i debatten.

Man har motiverat behovet av dessa
prästerliga tjänster bland studenterna
även med att de bedriva en rätt omfattande
social hjälpverksamhet. Gentemot detta
säger utskottet bland annat: »Utskottet
finner det för övrigt principiellt oriktigt
att motivera prästerliga tjänster med socialt
arbete.»

Det är inte första gången jag mött den
tanken; jag har mött den i min hemstad
och i litteraturen. Nu möter jag också
här i riksdagen den tanken, att kyrkan
liksom övriga kristna samfund bör skiljas
från allt socialt arbete.

Jag vill säga, att detta är att uttala
sig föraktligt om sin moder, tv ingen lärer
förneka, att det varit kyrkan, som
tidigast och århundradena igenom bedrivit
social verksamhet, därvid åtlydande
sin Herres bud om kärlek till nästan.
Det torde för övrigt vara en överdriven
optimism att tro, att den framtida
socialvården skall bli så fullkomnad,
att den utesluter behovet av varje annan
hjälpverksamhet och alltså utesluter

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

behovet av medmänniskors hjälp och
kärlek. Varför under sådana förhållanden
uttala sig ringaktande om de kärleksgärningar,
som alltjämt kunna utföras
av kyrkan och andra kristna samfund?
Jag tror för min del att det alltid
kommer att förbliva såsom det står i
skriften: »De fattiga haven I alltid ibland
Eder.»

Det har från inånga håll omvittnats,
att studentprästerna ha en uppgift att
fylla även när det gäller att hjälpa studenterna
i deras materiella bekymmer.
Att märka är, fru Sjöström-Bengtsson, att
den studerande ungdomen skiljer sig
från andra grupper av ungdom i det hänseendet,
att de bära på stora ekonomiska
bekymmer. Den hjälp, som ungdomen
kan få i både det ena och det andra avseendet,
är behövlig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

I herr Bror Nilssons yttrande instämde
herrar Johan Bernhard Johansson
och Ivar Nilzon, fru Svenson samt herrar
Näsgård, Jones Erik Andersson, Sundelin,
Ivar Persson och Fritiof Karlsson.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Första
lagutskottets utlåtande föranleder ett
par reflexioner. Utskottet säger att de
kristna studentföreningarna böra själva,
liksom övriga ideella organisationer,
svara för den mera föreningsbetonade
verksamheten. Nu är det inte fråga om
att studentprästen skall bedriva i huvudsak
någon föreningsbetonad verksamhet,
utan han skall vara prästman, låt vara i
en församling, som inte sammanfaller
med de vanliga territoriella församlingarna.

Det säges i motionen, att man har
kommit bort från att vid anstalter och
skolor använda särskilda präster. Det
påståendet är inte riktigt. Vi ha en
mängd präster med specialuppgifter i
Sverige. Det nya för detta århundrade
iir snarast, att man liksom har sprängt
församlingsgränserna och avdelat präster
för speciella grupper eller speciella
beställningar. Det är en utveckling, som
började omkring 1910 och som därefter

pågått och som jag tror kommer att fortsätta.
Det moderna samhället har självt
sprängt sin ram. Det är inte längre det
statiska samhälle, som det var på den
tiden, då prästgården och prästen voro
centralpunkter för det kyrkliga livet.
Nu är det hela alldeles förändrat.

Fru Sjöström-Bengtsson säger, att studenterna
kunna gå i kyrkan. Det kunna
de naturligtvis göra, men när fru Sjöström-Bengtsson
säger, att de skola beflita
sig om att deltaga i församlingslivet,
vill jag invända, att de dock inte
äro skrivna på den ort, där de uppehålla
sig. De äro »löskarlar», som tillfälligt
vistas där några år.

Vidare sade fru Sjöström-Bengtsson,
att studenterna i många avseenden äro
bättre ställda än andra. Det låter säga
sig med visst fog. A andra sidan få vi
hoppas och tänka, att det är en grupp
av unga människor, som mera ivrigt och
ihärdigt konfronteras med livsåskådningsfrågorna
än jämnåriga i andra lägen.
Livsåskådningsfrågorna ha trängt
fram i den allmänna diskussionen på ett
sätt, som väckt uppmärksamhet i hela
vårt land. Jag skulle kunna framdraga
många exempel därpå men skall inskränka
mig till att nämna ett. Gunnar
Hirdman, en av folkbildningsarbetets
främsta förespråkare här i vårt land, säger
att med den aktivitet, som utvecklas
i fråga om livsåskådningsfrågor, får
man ta under omprövning, huruvida
den statsunderstödda folkbildningsverksamheten
skall behålla sin religiösa neutralitet.
Han tillägger, att även från detta
håll bör man diskutera livsåskådningsfrågor
och taga upp dem till grundlig
prövning.

Jag tycker att vi inte ha rätt att, i
den mån studentkårernas representanter
begära att få en studentpräst, undandraga
oss att ge den hjälp, som de vilja
ha. Jag fäster mig inte så mycket vid,
vad som bär sagts om det sociala hjälparbetet.
Det finns så många andra som
kunna beställa med det sociala. Men jag
anser det betydelsefullt, att de finnas
som kunna förlösa eu människa, som i
de känsliga ungdomsåren brottas med
de stora livsproblemen, eller åtminstone

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

låta henne få del av hur man inom en
åsiktsriktning i vårt land ser på dessa
problem. Det måste vara en betydelsefull
sak särskilt för studenterna, av vilka
många komma i sådana ställningar att
de i framtiden skola utöva starkt inflytande
på andra.

Jag skall inte mer förlänga debatten.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Lundqvist, Sten,
Björck, Mogård och Berlitz.

Herr NERMAN: Herr talman! När jag
ansluter mig till utskottets avslagsyrkande
beträffande studentprästerna, är det
inte enbart av ekonomiska skäl utan
även av ett rent principiellt skäl.

Principen är ingalunda någon kristendomsfientlighet
i fråga om moralen
— det är ju närmast fråga om moralen
här i hjälpverksamheten. Jag har ingenting
emot den kristna moralen. Jag är
tvärtom glad, när jag någon gång ser
exempel på den i kristenheten, och jag
känner många goda präster, flera av
dem religiösa. Jag har likaledes en mycket
stor personlig respekt för herr Göranssons
livssyn.

Men för mig är det inte rätt, inte fair
play, att kristendomen eller över huvud
religionen skall ha patent och ges monopol
på moral och själavård. Det är på
något sätt motbjudande, att man på kristet
håll beter sig, som om man hade —
och ensam hade — hela sanningen och
betraktar oss icke-kristna redan därför
att vi äro fritänkare som i vår moral
sämre än de kristna.

Det må förlåtas mig, om jag finner
att den uppfattningen innefattar något
av högmod och fariseism, som jag inte
trodde förenliga med den kristna tron,
sådan jag har uppfattat den i dess bästa
form och sådan jag för övrigt finner
den hos just den siste talaren. Det är
ingen hög moralisk ståndpunkt som —
helst med statliga maktmedel och parlamentarisk
majoritet — diskriminerar
en förnuftstro, som i all ödmjukhet inför
gåtorna bygger sin livssyn och mo -

ral på vetenskapen och humaniteten och
den mänskliga solidariteten.

Det finns inte bara en moral och en
sorts hjälp åt ungdom i depression. Vad
som vållar depression och själanöd hos
ungdom är väl — frånsett, det säger jag
helt brutalt, den sexuella frågan, som så
ofta ligger till grund — oftast ensambeten,
bristen på solidaritet. Där kan självklart
religionen ge individuell lindring
och bot. Men det finns också en annan
väg. Depressionen kan bero på främlingskap
i tiden, okunnighet om vad som
sker utanför och omkring den enskilde,
och där finns räddningen i den samhörighet
med människorna, som man får i
de stora internationalistiska folkrörelserna.
Nykterhetsrörelsen t. ex. är med sin
starka ideella kulturkamp en god väg,
en väg som bär upp en ideell livssyn av
denna världen. I samband med den kan
man här också peka på behovet av propaganda
mot ungdomens alkoholvanor.
Jag tror att dessa i stor utsträckning ligga
till grund för depressionen. Jag tror
det är nyttigare med anslag till exempelvis
SSUH för att bedriva nykterhetspropaganda
vid universiteten än att lämna
anslag till studentpräster.

Avsikten med studentprästerna är
emellertid inte enbart samarittjänst. Den
är i papperen här på flera håll klart angiven
som kyrklig propaganda. Kyrkomötets
andra tillfälliga utskott säger —
det står på sidan It i lagutskottets betänkande
— att studentprästerna i Uppsala
och Stockholm ha haft en verksamhet,
»vilken bestått i själavårdande och
vägledande samtal, deltagande i kristna
och andra studentorganisationers verksamhet,
anordnande och ledande av särskilda
gudstjänster för studenter in. in.»
Och i en från kristligt studenthåll utsänd
vädjan till riksdagens ledamöter registreras,
att studentprästen i Uppsala
under 1948 hade 125 enskilda själavårdande
samtal, i 15 fall bikt — den totalitära
katolicismen är på marsch även
i Sverige — och därtill 20 föredrag, 14
särskilda studentgudstjänster, 20 nattvardsgångar
etc.

På tal om katolicismen: Om det skall
vara religiös själavård bland studenter -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

na, varför då enbart av statskyrkan?
Varför inte också av katolicismen och
frikyrkorna? Varför inte av Filadelfia?
Sven Lidman är en av de få verkligt
kristna bär i landet.

Jag har velat betona ett rent principiellt
motstånd mot kyrkans respektive
religionens statliga monopol på själavården,
och jag vill därtill peka på
hur kyrkans offensiv i våra dagar —
helt naturligt i det kaos som råder i
världen — inte längre möter det motstånd
från icke-kyrkligt håll som den
mötte förr. Den fria tankens folk är lika
tolerant som demokraterna mot sina totalitära
motståndare, och det är en slöhet
som kan komma att bli ödesdiger
för den mänskliga kulturen. Och jag
undrar: I den riksdagsmajoritet, som
eventuellt kommer att bevilja det här
anslaget, hur många äro annat än namnkristna? Vidare

är jag inte övertygad om att
ungdomen själv har så stort behov av
studentpräster som här har gjorts gällande.
Man är nu inte heller officiellt
så övertygad om den saken. Det är mycket
betecknande att föredraganden i förväg
vill bana väg för ett behov, som han
själv erkänner inte finns. Han »konstaterar»,
att i Uppsala och Stockholm »ett
stadigvarande intresse» föreligger. Och
då finner han det befogat att »möjlighet
öppnas att på liknande sätt tillgodose
de universitets- och högskolestuderande
även i Göteborg och Lund, om intresse
härför visas föreligga». Det är en betänkligt
svag motivering för skapande
av nya funktioner.

Själva institutionen studentpräst förefaller
mig oegentlig. Vart syftar över luivud
taget ungdomens akademiska fostran?
Den syftar till något helt annat än
till religion. Den syftar till vetenskap, till
att lära ungdomen kritisk syn och förnuftsmässig
prövning.

Tidens intresse för ungdomen i all
ära, liksom samhällets sysslande med individen
— men låt oss inte gå för långt
i allehanda omvårdnad och ledning! Vi
ha alla varit unga. Flera av oss ha som
studenter kiint en stark depression i
känslo- och tankeliv. Men vi hade inga

officiella, statligt avlönade vägvisare till
den enda rätta vägen. Vi hade lyckan att
få välja, vi fingo söka oss fram hos tänkare
och diktare och i debatter med våra
kamrater om kvällarna, och så vunno
vi till sist en livssyn genom tankearbete
och brottning med problemen. Jag tror
inte att ungdomen i vår tid är sämre.
Jag tror inte att den behöver någon
parktant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Johannesson.

Herr FORSLUND: Herr talman! Tillåt
mig säga att jag blev ganska överraskad
av den siste talarens resonemang, som ju
knappast har att göra med den fråga vi
nu diskutera. Hans resonemang gällde
snarast hur mycket vi skola intressera
oss för kristendomen som ideologi eller
som lära, men det som vi ha att taga
ställning till nu är ju en rent praktisk
fråga.

Saken är ju den att Kungl. Maj:t för
det ändamål, varom här är fråga, har
beviljat medel ur kyrkofonden med anlitande
av anslaget till extra utgifter och
att Kungl. Maj:t nu för riksdagen har
anmält detta förhållande och begärt riksdagens
godkännande, samtidigt som
Kungl. Maj :t har föreslagit att de summor,
som skola anslås för detta ändamål,
skola bli något högre än de som
hittills lämnats ur anslaget för extra utgifter.
Jag kan inte förstå vad det kan
finnas för anledning, speciellt för mina
partivänner, att motsätta sig detta ordnande
av ett förhållande som redan har
utvecklat sig så som här har skett. Ingen
har tidigare gjort anmärkning mot
medelsbeviljandet i fråga.

.lag tycker det kan vara helt naturligt
att här se bort ifrån det som var föremål
för herr Nermans resonemang, tv
hans resonemang leder i många avseenden
fram till riitt egendomliga konsekvenser.
Om man skulle bevilja anslag
till inrättande av studentprästtjänster
skulle man också ge anslag åt vissa and -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

ra, liknande ändamål, menade herr Nerman,
och bland annat ville han att man
skulle understödja nykterhetssträvandena
bland ungdomen. Ja det är just vad
som sker, herr Nerman. För innevarande
år är för främjande av SSUH:s verksamhet
ett belopp på 11 000 kronor anslaget.
Vidare får Sveriges lärares nykterhetsförbund
10 000 kronor och Läkarnas
nykterhetsförening 6 000 kronor,
för att nu nämna just de föreningar som
äro verksamma inom nykterhetsrörelsen
bland de kategorier som det här är fråga
om; sammanlagt uppgå anslagen till
en halv miljon kronor. Om man skall ge
anslag till alla möjliga föreningar — till
hedningarnas föreningar, tänkte jag säga
-— skall man då också ge statsbidrag
till fyllrepresentanternas förening för
att tillfredsställa herr Nermans likriktning?
Detta var egentligen logiken i hans
resonemang, och det kan icke vara någonting
att rekommendera för Sveriges
riksdag.

Kort sagt, mina damer och herrar, jag
tycker att denna fråga är en rent administrativ
fråga, en ordningsfråga, och att
riksdagen inte bör motsätta sig att
Kungl. Maj:t får förfara på det sätt som
har begärts i propositionen. Kungl.
Maj :t har begränsat sig till att vilja bidraga
till att göra en institution permanent,
som har uppstått med de fria krafternas
hjälp. Under sådana förhållanden
tycker jag det är kammaren värdigt att
biträda Kungl. Maj:ts hemställan.

Med anledning därav, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG: Herr talman!
När utskottet behandlade denna
fråga kunde man icke bortse från det
ekonomiska läge, vari vi befinna oss.
Vi äro medvetna om att riksdagen under
innevarande år har varit mycket
återhållsam när det har gällt nya utgifter
och försökt att så långt som möjligt
hålla dessa tillbaka. Det har inte gällt
att spara enbart på pengar, utan också
på människor, tv vi ha ju brist på arbetskraft
och framför allt på människor
som ha haft tillfälle att studera.

I den fråga som det här gäller har
man kanske alldeles särskilda skäl att
vara återhållsam, tv det är ju faktiskt
fråga om att sanktionera en åtgärd som
innebär någonting helt nytt och som
kanske i det långa loppet rent principiellt
skulle kunna bli till skada för det
som man faktiskt nu tror att man skall
komma att tjäna. Tv de naturliga enheterna
i det religiösa livet äro ju församlingarna,
som vi höra till. Om man nu
försöker spalta upp församlingarna genom
att anställa speciella präster eller
själasörjare, vad man nu vill kalla dem,
för speciella grupper, så kommer man
senare att få fortsätta på den vägen. Tv
varför skulle man stanna vid den grupp
som det här är fråga om?

Man har också talat om ungdomens
bekymmer. Men det är ju inte bara studenterna
som ryckas ur sin miljö för
att skaffa sig sin utkomst. En mycket
stor del av Sveriges ungdom ryckes ur
sin miljö, kanske ännu tidigare än studenterna,
för att skaffa sig sin utkomst,
och den ungdomen har sannerligen också
sina ekonomiska bekymmer.

Om man alltså är på det klara med att
det föreligger ett behov, så vet man dock
inte hurudan utvecklingen kommer att
bli, och om man följer den väg som har
anvisats i propositionen bryter man sönder
församlingslivet. Jag tror det vore
riktigt att slå vakt om församlingslivet
och försöka förmå studenterna att, även
om de icke äro skrivna i de församlingar
där de vistas, likväl deltaga i församlingslivet
där. Det är väl ingen som
förmenar dem detta, såvitt jag kan förstå.

Det är rätt egendomligt att man i Uppsala,
där man har en teologisk fakultet
och tillgång till de förnämsta män på
teologiens område, skall behöva anställa
en särskild studentpräst. Det förefaller
mig som om man i stället skulle kunna
anlita fakultetens krafter. Där finnas
både professorer och sådana som
studera teologi, och dem skulle man säkerligen
kunna utnyttja.

Herr talman! Jag vill med dessa motiveringar
yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentprasler m. m.

I herr Georg Petterssons yttrande instämde
herr Johansson, Henry, och herr
Svedberg.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Herr
Pettersson säger att ett bifall till reservationen
skulle leda till farliga konsekvenser
genom att församlingslivet
skulle sprängas sönder. Men om så vore
fallet skulle väl i första hand kyrkan
själv i detta sammanhang uttrycka oro
för framtiden; från det hållet har man
inte hört någonting sådant. När herr Pettersson
vidare säger, att även andra
ungdomsgrupper än studenterna skulle
behöva ett stöd och ett omhändertagande
av samma karaktär som det gäller
här, är jag fullkomligt ense med honom,
men det är ju så att behovet av en särskild
präst har dykt upp just bland studenterna.

Så kommer jag till vad som sades av
min utomordentligt värderade vän herr
Nerman. Honom är jag annars i många
stycken ense med; i dag måste jag emellertid
konstatera att det finns en betydande
motsättning mellan honom och
mig.

Jag är dock fullkomligt ense med herr
Nerman om att denna fråga icke är av
ekonomisk natur. I det sammanhanget
tillåter jag mig också att replikera herr
Pettersson och säga, att det förslag som
här föreligger icke är en enskild motionärs
hugskott; förslaget har ju passerat
genom skärselden, d. v. s. Kungl.
Maj:ts regering, och med de besparingssträvanden
som oavlåtligt iakttas inom
regeringen kunna vi nog alla vara fullt
på det klara med att de 30 000 eller
40 000 kronor, som det är fråga om här,
icke kunna leda landet in i några äventyrligheter.
Jag tror alltså att det är klokast
att skjuta den ekonomiska frågan
åt sidan i detta sammanhang; det gäller
bara en omskiftning i dessa prästers
stiillning. Riksdagens medverkan är
emellertid nödvändig, eftersom Kungl.
Maj:t icke får inrätta stiftsadjunkturer
utan att riksdagen anvisar medel.

Herr Nerman förde ett så omfattande
resonemang, att jag skulle göra orätt

mot kammaren om jag toge dess tid i
anspråk för att försöka bemöta lionom
på alla punkter. Han vände sig emot att
studentprästen i Uppsala ingenting annat
gör än bedriver kristen propaganda,
som han uttryckte det. Ja, naturligtvis
kan det sägas. Detta ord kan man
begagna i alla sammanhang, där en
människa talar om för andra vad hon
har för åskådning. Men varför använda
detta i de totalitära staterna ofta brukade
ord, när det helt enkelt är fråga om
att påverka människor för att försöka
lösa deras livsproblem? Jag vet att herr
Nerman icke använde ordet i ond avsikt
— därtill är han för renhjärtad —
men herr Nerman har fel på den punkten,
det kan jag säga med bibehållen
vänskap oss emellan.

Viidare var herr Nerman förargad över
att studentprästerna i Uppsala hade redovisat
15 fall av bikt; det är katolicismen
som är på marsch, sade han. Då
vill jag säga att kyrkolagen i alla tider
har föreskrivit att bikt skall förekomma,
anbefallt prästerna att taga emot
den och till och med stadgat dödsstraff
för den präst, som röjer vad han under
biktens insegel har fått veta. Bikten är
ingalunda ett katolskt påfund. Och det
lustiga är att den moderna psykologien
— även den som har en starkt aversionell
inställning mot religionen — framhåller
den stora psykologiska betydelsen
av bikten, alltså, omskriven på vanligt
språk, att en människa får tala om för
en annan människa vad det är som tynger
henne. Jag bär för min del tagit emot
mycken bikt, om jag finge uttrycka saken
på det sättet. Jag kan emellertid inte
använda just det ordet, eftersom det
uteslutande hänför sig till ett förhållande
mellan en prästman och en annan
människa.

Men nu säger herr Nerman: Låt i stället
de männskor, som studera vid universiteten,
fullfölja sin egentliga gärning,
låt dem forska och idka vetenskap.
Jag vet inte om herr Nerman bär
läst den bok av dr Tage Lindblom, som
har utkommit på KF:s förlag och heter
Den nya fronten. Författaren säger där,
att vi inte få hemfalla åt övertro på in -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

tellektets och kunskapens företräden;
det finns andra sidor av den mänskliga
naturen, som också måste tillgodoses,
såsom kraven på gemenskap och samhörighet.

Herr Nerman var inne på personliglietsdaningen.
I denna tid är det så mycket
som sysselsätter människorna. Jag
träffade en dag en person — han var
akademiker och redan rangerad i samhället.
Han hade en biologisk livssyn
och utestängde från sitt medvetande och
sin föreställningsvärld allt som ligger
ovanför det gripbara och synliga. Han
är mycket verksam inom nykterhetsrörelsen
och har även ett mycket stort intresse
för frivillig alkoholistvård. Han
sade åt mig: Jag vill fråga om en sak,
som ständigt bereder mig bekymmer.
Med min biologiska livssyn följer, att
jag kommer i tvivelsmål, om det egentligen
är rätt att förbarma sig över det
liv som till synes är alldeles ofruktbart.
Varför skall man arbeta på att hålla dessa
människor vid liv? Vanför inte låta
dem gå under fortast möjligt? Det vore
rationellt ur samhällets synpunkt och
skulle spara mycket pengar.

Jag vet, fortsatte han, att den som har
en kristen livssyn här har ett övertag, tv
den kristne för in en övervärldslig makt,
Gud, i resonemanget, och i och med detsamma
bär han åt människan givit den
höghet, soiin innebär att hon är någonting
alldeles särskilt i livet, skapad för
en annan värld än bara den som vi se.
Vi hade ett utomordentligt intressant
samtal. Han gick väl ifrån mig med sin
livssyn oförändrad, men han hade dock
fått veta bur man på ett annat håll ser
på dessa frågor. Trots kyrkans och de
kristnas skröplighet och ynkedom menar
jag, att kyrkan bär med sig genom
tiderna ett budskap, som i fråga om jämlikhet,
frihet och broderskap är det mest
omvälvande som har blivit förkunnat på
denna jord. Det är av den anledningen
kyrkan måste tillhandahålla detta budskap.

Det märkliga som har hänt sedan den
tid då vi — herr Nerman och jag —
voro unga, är det trots all sekularisering
uppmuntrande och upplyftande faktum,

att man bar slutat att kritisera kristendomen
på samma sätt som man gjorde
då. I dag kritiserar man knappast kristendomen
— och om man gör det så
gör man det ändå med vördnad. Däremot
kritiserar man de kristna — och
speciellt de högfärdiga kristna, som
herr Nerman nyss gisslade; ja, de behöva
all den kritik de kunna få.

Jag tror att den fråga vi diskutera är
mycket komplicerad. Jag har ingenting
emot att vi skola bevilja ytterligare bidrag
till nykterhetsrörelsen, som herr
Nerman talade om. Men att det här gäller
att bevilja anslag till studentpräster
sammanhänger med att vi alltjämt ha en
statskyrka i Sverige. Och skulle vi ge
oss till att diskutera förhållandet mellan
stat och kyrka — ja, då finge vi säkert
förlänga riksdagssessionen åtskilligt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skulle egentligen inte
behöva förlänga debatten ytterligare, ty
sedan jag begärde ordet — med anledning
av herr Nermans yttrande — har
herr Forslund sagt en del av vad jag
tänkte säga, framför allt att det inte bär
gäller att avgöra vår ställning till kristendomen,
att taga position i frågan om
huruvida det finns en personlig gud
eller någonting sådant.

I de frågorna ställer jag mig annars
helt på herr Nermans sida. När jag låg på
lasarettet för några dagar sedan läste jag
en bok om kristendomen, skriven av en
professor i filosofi. Han bevisade, tyckte
jag, fullständigt klart kristendomens
omöjlighet som teori och filosofi. Han
bevisade inte omöjligheten av att det
fanns en gud, men av att guden skulle
kunna ha de egenskaper som kristendomen
tillskriver honom. Jag tror inte
det finns någon möjlighet att vederlägga
författarens resonemang på den
punkten.

Jag tror nog att det är riktigt som
herr Nerman säger, att många som hålla
sig till kristendomen väl endast äro

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpraster m. m.

namnkristna. Av de olika partierna här
i riksdagen är väl högern det som håller
mest på religionen, inte därför att
högermännen äro mera kristna än andra,
utan därför att de mena att kristendomen
är en samhällsnyttig sak. Folkpartiet
bygger ju i mycket stor utsträckning
på kristna församlingar och organisationer,
och arbetarpartiet kan nog
delas ungefär jämnt om jämnt.

Men, som sagt, det är inte den saken
vi ha att taga ställning till i dag. Om
så vore fallet skulle vi ha yrkat avslag
på hela kyrkobudgeten, men jag kan
inte minnas att herr Nerman hade något
yrkande på den punkten.

Inom den ram som vi själva ha skapat
är enligt min mening regeringens förslag
sådant att det kan accepteras. .lag
för min del har ur de ateistiska synpunkter,
som jag delar med herr Nerman,
inte någon anledning att yrka avslag
på Kungl. Maj :ts proposition i någon
del, och jag tycker inte heller att
utskottet har anfört några verkligt solida
skäl för sitt ståndpunktstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den kungl. propositionen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har inte i min verksamhet kommit i
kontakt med studentprästerna och inte
heller med deras arbete, och jag kan
alltså inte avge något omdöme därom.
Jag vill heller inte söka ge något bidrag
till den diskussion i religiösa frågor,
som har uppstått här i kammaren.

.lag ser på denna sak på följande sätt.
Frågan om studentprästerna är en organisationsfråga.
Det är en fråga, huruvida
man uteslutande skall ha präster,
som äro verksamma inom var sitt territoriella
område, eller om man dessutom
skall ha präster som avses vara
verksamma inom ett speciellt skikt i
samhället. För studenterna har man anställt
särskilda läkare, och tillsättande
av särskilda studentpräster är väl i
mycket analogt. Detta är min utgångspunkt.

Vad beträffar denna organisationsfråga
är det att observera, för det första

att den främsta kyrkliga myndigheten,
nämligen kyrkomötet, önskar att saken
skall ordnas på det sätt som Kungl.
Maj :t har föreslagit, för det andra att
de två befattningar, som det i realiteten
här är fråga om, finnas redan förut —
de två övriga befattningarna avses ju
bli inrättade först under förutsättningar
som ännu icke äro uppfyllda — och för
det tredje att de pengar, som det är
fråga om, icke skola tagas från budgeten,
utan ur kyrkofonden; alltså av medel
som äro anslagna för rent kyrkliga
ändamål.

Det avgör för mig frågan. Jag kommer
att rösta med reservationen. Jag
anser nämligen att man, då det gäller
frågor av denna typ, bör fästa största
avseende vid vad de kyrkliga myndigheter
önska, för vilkas verksamhet kyrkofonden
är inrättad.

Herr KRDGEL: Herr talman! Vid denna
sena timme skall jag inte ta tiden i
anspråk lång stund. Jag skall dock be
att få säga några ord. Jag vill i första
hand rikta dem till herr Göransson. Han
talade som vanligt, när han omfattar ett
projekt, mycket vackert och entusiastiskt
för det.

Herr Göransson vill ha studentpräster,
och det är ingenting att säga om det.
Det kanske är berättigat, kanske inte.
Men jag skulle vilja spörja herr Göransson:
Vilka bli konsekvenserna om riksdagen
bifaller herr Göranssons yrkande
och hans önskemål förverkligas — vill
herr Göransson i så fall ha präster även
för andra samhällsgrupper eller yrkesgrupper,
eller hur jag nu skall uttrycka
mig? Vi ha många sådana, som vi skulle
kunna tänka på med samma berättigande
som på studenterna, både ur social
och religiös eller andlig synpunkt. Vi ha
alla ungdomar vid våra folkhögskolor,
lantmannaskolor, yrkesskolor, läroverk
och militärskolor, och vi ha ungdomar
i hundratal och tusental vid våra fabriker.
Är det berättigat med särskilda
präster för studenterna, torde det vara
berättigat att också dessa samhällsgrupper
få särskilda präster. Vill herr Göransson
vara med om det?

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

Jag medger gärna att studenter kunna
gå vilse, komma i obalans och behöva
hjälp. Det är alldeles påtagligt att sådana
situationer kunna inträffa. Men,
herr Göransson, vilka människor kunna
inte komma i obalans, råka i nöd och
svårigheter och behöva hjälp? Sådana
tror jag vi kunna träffa på litet varstans
här i landet. Vad studenterna angår, och
speciellt de studenter som ligga vid våra
universitet, där det finns teologiska
fakulteter, synes det mig att de ha det
bättre ställt än andra grupper. De ha i
sin närhet sina professorer, docenter och
studentkamrater som studera teologi och
vilka nästan alla skola bli eller vilja bli
eller i varje fall kunna bli biskopar,
präster och religionslärare. Jag tycker
att man borde kunna tänka sig att studenterna
med sådana personer i sitt
grannskap skulle kunna söka sig till
dem. Om vi för övrigt ta exempelvis
Uppsala och Lund, eller för resten vilken
annan högskolestad som helst, tror
jag att de ordinarie prästerna äro mycket
talrika där och tillgängliga för uppvaktning
från även en student, om han
skulle behöva deras hjälp. Om herr Göransson
vill studera katalogen för exempelvis
Uppsala universitet, tror jag att
herr Göransson där skall finna hundratals
prästvigda studerande. Således
finns det verkligen tillgång till sådan
hjälp, om man känner sig i behov av
den och vill påkalla den.

Någon nämnde i det här sammanhanget
att det ekonomiska läget inte var sådant,
att det bjöd oss att gå till mötes
denna framställning. För mig är detta
inte något ekonomiskt problem. Om en
människa råkar i kroppslig nöd, skola
vi skynda till hennes hjälp, bortsett från
om det kostar så eller så mycket, och
gäller det andlig nöd är vår plikt att
hjälpa ännu mera påtagligt.

Jag vill inte, därför att jag hyser den
uppfattningen som jag här deklarerat,
betraktas som religionsfientlig, ty det är
jag inte. Jag vill om det är möjligt skynda
till hjälp, men jag vill inte i första
hand hjälpa där hjälpen är minst behövlig,
utan om hjälp på detta område
skall åstadkommas, bör den främst rik -

tas mot de grupper i samhället, som äro
sämre lottade än de, på vilka man nu
siktar. Därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STEN: Herr talman! Jag har redan
genom ett instämmande givit min
uppfattning i frågan till känna. Det lär
vara önskvärt att vi få votera inom den
närmaste tiden, därför att det skall hållas
ett urtima landsting i Malmöhus län.
Jag kan emellertid inte låta herr Nermans
uttalande stå oemotsagt, tv herr
Nerman förbisåg i sitt anförande, när
han talade om kristen propaganda i detta
sammanhang, den mycket viktiga omständigheten,
att vi ha en statskyrka
och en statsreligion i detta land, alltså
att kristendomen intar precis samma
ställning som exempelvis den politiska
demokratien, som är förankrad i vår
grundlag. Jag reagerar alltid, när jag
hör detta tal om kristen propaganda, ty
det bör vara tillåtet att förfäkta och
sprida upplysning om den statsreligion
som är sanktionerad. Så länge vi ha en
statskyrka, bör den behandlas på precis
samma sätt som andra grenar av den
statliga verksamheten.

Beträffande den sakliga prövningen av
det föreliggande ärendet får den siste
ärade talaren ursäkta mig att jag, trots
att första lagutskottet är vårt kyrkolagsutskott,
rent sakligt måste fästa större
avseende vid den prövning, som har ägt
rum inom vårt beskedliga och försiktiga
kyrkomöte med den sakkunskap som
där finns, än vid den prövning som är
verkställd inom första lagutskottet, där
allehanda andra spekulationer och personliga
åskådningar ha luftats i detta
sammanhang. Jag beklagar att den, såvitt
jag kan komma ihåg, ende kyrkomötesledamoten
— åtminstone bland lekmännen
— som tillhör första kammaren, den
ärade ordföranden i Storkyrkoförsamlingens
kyrkofullmäktige, herr Rickard
Lindström, här icke synes vara närvarande
för att förfäkta kyrkomötets ståndpunkt
i denna fråga. En av våra prästerliga
ledamöter har ju genom instämmande
givit sin uppfattning till känna.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

Vi få väl vid något annat tillfälle göra
upp räkningen med dem, som ovillkorligen
skola vid avgörandet av varje riksdagsfråga
av denna art kompromettera
det socialdemokratiska partiet och undergräva
det förtroende och den konkurrenskraft,
som även vi vunnit under
krigstidens samarbete med de religiösa
kretsarna inom vårt land. Denna fråga
är icke ägnad för en sådan uppgörelse,
och för att skåningarna skola få avlämna
sina röster skall jag nöja mig med
denna gensaga mot herr Nermans uppfattning,
som strider mot den hållning,
som den svenska socialdemokratien intagit
under hela sin tillvaro, nämligen
enligt Erik Gustaf Geijers ord: »Respekt
för gällande lag, öppen rätt att kräva en
annan». Så länge vi ha en statskyrka,
skall den behandlas hederligt. Sedan få
vi föra strider om dess fortvaro.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Som ende
prästerlige ledamot av denna höga församling
har jag förebråtts för att jag
inte uttalat mig i denna specifikt kyrkliga
fråga.

När jag i mycket tidiga ungdomsår
första gången bereddes förmånen att besöka
England och kom till den gamla
universitetsstaden Oxford, fördes jag av
en av ledarna för därvarande arbetarnas
bildningsförbund till ett av Oxfords colleges.
Där leddes jag in i en lägenhet, varest
det bodde en medelålders man, en
mycket vis och god och hjärtlig person.
Han var studentpräst vid detta stora college.
Han levde med de unga studenterna
och delade deras mödor och besvär och
deras intressen i övrigt och var på samma
gång en förträfflig kamrat med dem.
Han slutade sina dagar för några år sedan
som ärkebiskop av Canterbury. Det
var William Temple. Jag fick redan då
ett mycket starkt intryck av alt dessa
extra ordinarie präster utanför den försainlingsmässiga
ordningen hade en betydelsefull
uppgift att fylla, i den män
de voro personligen lämpade för dessa
göromål. Det är det som gjort mig, som
annars är kritisk mot sådana här officiella
prästerliga arrangemang, böjd för

att anse att inrättandet av dessa fyra
studentprästbefattningar kan vara till
fördel.

Jag vill be kammarens ledamöter observera
att i detta fall — som i många
andra där den svenska kyrkan tar ett initiativ
som är litet ovanligt och som kan
förefalla uppseendeväckande, i synnerhet
för gamla konservativa socialdemokrater
— är det inte prästerna som tagit
initiativet utan de kyrkligt intresserade
lekmännen. Så har varit förhållandet
med en mängd kyrkliga initiativ under
de senaste åren. Det är inte vi präster,
ofta fångna i vår gamla officiella rutin,
som gå före härvidlag, utan det är lekmän,
oftast unga entusiastiska lekmän,
som driva kyrkans ledning och officiella
myndigheter framför sig. Så iir det, som
sagt, också beträffande studentprästbefattningarna;
det är lekmän som tagit initiativet
vid kyrkomötet och senare. Jag
gissar att vi alla uppvaktats av några
unga energiska teknologer och medicinare,
unga studentpojkar som komma och
säga: »Var snäll och hjälp oss att få dessa
prästerliga tjänster.» Jag anser liksom
andra, som ha talat om att vi ha en
statskyrka i vårt land, att vi egentligen
inte ha anledning eller rättighet att stöta
tillbaka dessa initiativ. I Stockholm exempelvis
finns det dock 6 000 studenter
vid olika högskolor och i Uppsala 3 000.
Det är inte några små grupper. Det är
klart, att för dessa unga studenter kan
det inte bli tal om några gamla kyrko
herdar, som skola vandra bland dem och
fullgöra en kamratprästbefattning, utan
det skall vara unga män, som dela studenternas
intressen. Det är dock, vill jag
säga till min ärade vän herr Kriigel, cn
högst väsentlig skillnad att verka bland
tusentals unga studenter — eller i varje
fall de grupper bland dem som äro intresserade
av att komma i beröring med
kristna livsvärden — och att verka bland
några ungdomar på en liten lantmannaskola
eller folkhögskola eller någon annan
skola.

Vi ha dock varit villiga att inrätta militärpastorstjänster.
Kostnaderna för
dem, som jag tror för närvarande uppgå
till närmare 100 000 kronor om året, be -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

stridas av kyrkofondens medel. Efter alla reservanternas sida att inrätta speciella
erfarenheter att döma göra dessa mili- statliga tjänster. Dessa studenter komma
tärpastorer en god tjänst. Jag hoppas att helt säkert i framtiden som hittills att
det också skall bli fallet med student- från den kamratkrets och den miljö, som
prästerna. Därför finner jag mig trots de leva i, få den hjälp de behöva. De
vissa tvivel tilltalad av att dessa tjäns- erfarenheter jag haft av dessa förhållanter
nu inrättas. den tvinga mig att yrka bifall till utskot Herr

talman! Jag ber att få instämma tets förslag, och jag tror inte på den åti
reservanternas hemställan. gärd som reservanterna här föreslå.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Eftersom jag har nöjet att i denna ärade
församling företräda Uppsala, har jag
funnit anledning att, trots att min intressesfär
ligger vid sidan av detta ämnet,
ändå säga ett par ord.

Jag skall, herr talman, villigt medge
att dagens studenter leva i sitt arbete
och sina studier under så pressande förhållanden,
att det för dem många gånger
leder till ett depressionstillstånd. Jag har
träffat åtskilliga studenter, vilka ha kommit
i ett tillstånd av depression, som gjort
det för dem ganska svårt att över huvud
taget fortsätta med studierna och på det
sättet försatt dem i en isolering, som utifrån
rent personliga och allmänna bedömanden
måste vara synnerligen besvärande.
Men jag ifrågasätter ändå huruvida
man skall kunna lösa denna fråga
genom att inrätta speciella och officiella
tjänster, vilkas innehavare skulle vara
biktfäder, av staten avlönade befattningshavare,
och vilkas speciella uppgift skulle
vara att tjänstgöra som avledare när
det gäller personer, vilka råkat i depressionstillstånd.
Jag instämmer på den
punkten helt med herr Kriigel, att det
finns allt för många möjligheter för dessa
människor att söka avledning och förståelse
och utlösning av sina egna personliga
bekymmer, för att man på detta
sätt skall direkt öppna en officiell möjlighet
därtill. Jag tror därför, herr talman,
att även om man måste medge, att
det finns ibland dessa grupper många
gånger ett behov av att på något sätt få
en avledning och en hjälp att bryta sig
ut ur den personliga isolering, som de
nuvarande förhållandena lätt kunna föranleda
till, så tror jag inte att det rätta
medlet härför är det som föreslås från

Herr BRANTING: Herr talman! Jag vill
erinra om att vi tidigare i dag ha behandjat
ett ärende apgående en höjning
med 20 000 kronor av anslaget till
det s. k. psykotekniska institutet, som
arbetar just för att hjälpa människor i
nöd, människor som ha det svårt och
behöva en vägledning, för att de skola
veta vart de skola ta vägen och var de
skola sätta in sin arbetskraft på bästa
sätt, och det med stöd av en vetenskapligt
skolad institution. Det hade man
inte råd med för ögonblicket. Nu säger
man bär, att det ju inte alls är fråga
om några kostnadssynpunkter, tv medlen
skola tas ur kyrkofonden. Men, mina
damer och herrar, när vi diskutera en
sådan här fråga i riksdagen, kunna vi
väl inte utgå från att medel som tas ur
kyrkofonden kunna disponeras ur andra
synpunkter än dem, som vi anlägga
i allmänhet när det gäller anslag av
statliga medel.

Jag vill till detta bara säga att när
jag skall ta ståndpunkt till denna fråga,
måste jag ta hänsyn till ett avtal jag
tidigare i dag träffat med en ärad kammarledamot,
som måste avlägsna sig och
därför begärde att vi skulle kvitta. Vi
hade inte tillfälle att gå igenom ärendena
närmare, utan vi kommo helt enkelt
överens om att kvitta. Jag sade:
»Du kommer naturligtvis att rösta för
alla reaktionära förslag, och jag för alla
progressiva.» Jag kommer därför i detta
fall att nedlägga min röst.

Herr PAULI: Herr talman! Det är med
förvåning som jag tagit del av detta förslag
om studentpräster, som emanerar
från kyrkomötet. Jag kan inte vara

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om anslag ur kyrkofonden för avlönande av studentpräster m. m.

övertygad om att de verkligen behövas.
Jag håller med herr Branting i vad han
nyss sade, att nog vore det betydligt mera
behjärtansvärt att främja psykotekniska
institutets verksamhet och hålla
den uppe, på grund av att det där föreligger
ett verkligt praktiskt behov i fråga
om vägledning av partiellt arbetsföra
och sådana grupper. Jag tror inte — det
får min ärade vän herr Mogård ursäkta
mig — att präster ha någon särskild
uppgift i detta fall att, som det heter i
kyrkomötets skrivelse, hjälpa till med
själavårdande och vägledande samtal
o. s. v. Vi ha nu haft universitet och
studenter i vårt land i lång tid. Jag har
själv haft erfarenhet av studentliv på
min tid. Jag har aldrig märkt, att det
förelåg något behov av detta slag. Det
finns åtskilliga kyrkor i våra universitetsstäder,
och det finns möjlighet att
där bevista gudstjänster. Varför det skulle
vara särskilda gudstjänster för studenterna,
förstår jag inte alls. De skola
väl inte behöva ha någon andlig kost,
som är speciellt tillredd för dem. Det,
som duger för den stora kyrkliga allmänheten,
bör duga för studenterna
också. Jag tror inte att det föreligger
en sådan trängsel i våra kyrkor, att
man behöver anordna särskilda gudstjänster
för studenterna.

Här är det fråga om en utgift för nya
befattningar, det komma vi inte ifrån.
Det spelar, som herr Branting säger, inte
härvidlag någon roll om medlen tas ur
kyrkofonden eller om de tas direkt på
riksstaten. Det är svenska folkets pengar
i vilket fall som helst. Det är här en
utgift, som vi böra tänka noga på i tider
som dessa, då vi äro så rädda för att
öka statens utgifter. Att i dessa tider
inrätta nya befattningar av detta slag
om vilkas nytta vi inte äro övertygade,
vill jag bestämt avråda ifrån. Jag vill
inte härmed uttala något misstroende
mot våra prästers verksamhet. Jag vill
bara säga, att jag inte kan vara övertygad
om värdet av deras insatser på detta
särskilda fält.

Här har sagts något om att på grund
av den stora ansträngning, som studierna
nu för tiden kräva, skulle studenterna

ibland kunna råka ut för en vis depression.
Men nog förefaller detta mig vara
fråga om sådana fall som böra omhändertagas
av förnuftiga och sakkunniga
läkare snarare än på detta sätt. Vad som
föreslås här förefaller mig vara något
i hög grad gengångaraktigt. Jag kan inte
gå med på att som herr Mogård gjorde
jämföra det med vad man kan ha haft
i något engelskt college. Det tycker jag
inte är någon slående jämförelse. Där
var det någonting som säkert hade vuxit
fram ur en gammal tradition och stannat
kvar. Här vill man sätta nya lappar
på ett gammalt kläde.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för nejproposition
en.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

Då emellertid herr Nerman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —52;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas
rättsskyddsbehov.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckt motion
om åtgärder för bättre tillgodoseende
av de enskildas rättsskyddsbehov.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 160, av herr Herlitz, vari denne hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
bättre tillgodoseende av de enskildas
rättsskyddsbehov, dels genom
vidgade möjligheter till rättslig prövning
av frågor som anginge enskildas rätt,
dels genom ökad rätt till ersättning för
skada och olägenhet, som vållades genom
administrativa myndigheters åtgöranden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte besluta hemställa hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville utreda
möjligheterna att nå fram till enhetliga
regler för bedömande av frågor om
det allmännas ersättningsskyldighet vid
rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt
och ekonomiska frihet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ahlkvist och Olofs -

son, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar
Georg Pettersson och Andersson i Mölndal
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan att förevarande
motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Det föreliggande
utskottsutlåtandet behandlar
tre olika frågor, nämligen dels det administrativa
besvärsinstitutet, dels det
allmännas skadeståndsskvldighet för befattningshavares
felaktiga åtgöranden
och dels ersättning vid rättsenliga ingrepp
i enskildas äganderätt m. m.

Vad beträffar det första avsnittet har
sedan motionen väcktes en utredning tillsatts,
i vilken motionären själv är ordförande.
I detta fall kan man således
säga, att motionärens synpunkter ha blivit
väl tillgodosedda.

Vad gäller det andra avsnittet har det
sedan länge varit föremål för uppmärksamhet.
Riksdagen beslöt för några dagar
sedan i anledning av ett påpekande avriksdagens
revisorer att hos Kungl. Maj :t
anhålla om översyn av gällande regler
för skadeståndsskyldighet. Även i detta
avsnitt har således motionärens önskemål
blivit bifallet. I dessa båda punkter
har första lagutskottet också enhälligt
beslutat föreslå, att motionen icke skall
föranleda någon ytterligare åtgärd.

Vad sedan gäller det tredje avsnittet,
ersättning vid rättsenliga ingrepp av administrativ
myndighet, har inte vare sig
motionären eller utskottsmajoriteten närmare
preciserat vilka författningar som
här avses. Vi få väl utgå från att man
avser samtliga författningar, som här
kunna beröras. Inom första lagutskottet
ha vi försökt att göra en uppräkning av
sådana författningar, som kunna komma
i fråga. Författningarna fördelades därvid
i tre olika grupper, nämligen totala
ingrepp i enskildas äganderätt, partiella
ingrepp och ingrepp i närings bedrivande.
Den första gruppen omfattar sådana
författningar som expropriationslagen,
förfogandelagstiftningen, epidemilagen,
hälsovårdsstadgan, epizootilagen o. s. v.
Av dessa författningar äro otvivelaktigt

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

expropriationslagen och förfogandelagstiftningen
de mest betydelsefulla. Propositioner
med förslag till ändrade bestämmelser
på dessa områden ligga för
närvarande på riksdagens bord. Förslaget
till ny expropriationslag har remitterats
till andra lagutskottet. Såvitt jag
har mig bekant har andra lagutskottet
beslutat hemställa, att ärendet skall uppskjutas
till instundande höstriksdag. Detta
innebär att motionstiden ännu inte är
utgången. Det brukar inte vara kutym
att riksdagen beslutar skriva till Kungl.
Maj:t och begära utredning i ett ärende,
som alltjämt ligger under utskottsbehandling
och där motionstiden inte ens är utgången.
Även den nya förfogandelagstiftningen
har behandlats av andra lagutskottet.
Detta ärende har fortskridit längre
och förekommer längre fram på dagens
föredragningslista. Andra lagutskottet
föreslår i sitt utlåtande beträffande
förfogandelagstiftningen ändrade ersättningsbestämmelser.
Sedan andra lagutskottet
redogjort för vissa andra ändringar
anför utskottet: »Vidare föreslås
ändring i 15 §, varigenom riksvärderingsnämnden
erhåller större möjligheter
att vid bestämmande av ersättning
frångå fastställda taxor eller jämlikt prisregleringslagen
fastställda priser.» Till
andra lagutskottets utlåtande är visserligen
fogad en reservation, men den berör
icke ersättningsfrågan. Andra lagutskottet
har således enhälligt tillstyrkt propositionens
förslag om en uppmjukning
av ersättningsreglerna så att det skall
skapas möjlighet för en smidigare bedömning
av ersättningsfrågor.

I första lagutskottets föreliggande utlåtande
föreslår däremot utskottsmajoriteten
mera bestämda regler för bestämmande
av ersättning. Reservanterna ansluta
sig närmast till andra lagutskottets
enhälliga ståndpunkt, att det såväl ur
samhälls- som det enskildas synpunkt är
fördelaktigare med ett smidigare förfarande
vid utdömande av ersättning än alltför
bestämda och stela regler.

•lag skall, herr talman, inte ta kammarens
tid i anspråk för att mera i detalj
ingå på de författningar, som här kunna
ifrågakomma. Jag vill endast i kort 7

Förslå kammarens protokoll 1949. Nr 19.

het nämna att samma motionär vid 1944
års riksdag väckte en motion rörande ersättningsfrågorna.
Den behandlades av
andra lagutskottet, som enhälligt avstyrkte
den, och avslogs av kammaren utan
debatt. I sin motivering för avslagsyrkandet
anförde andra lagutskottet 1944:
»En lagstiftning i ämnet skulle beröra
lagar och författningar på de mest skilda
rättsområden. Med all säkerhet skulle
icke kunna uppställas annat än allmänna,
mer eller mindre vaga regler om förutsättningarna
för rätt till ersättning och
om ersättningens storlek. Det ligger då
nära till hands att antaga, att, även om
lagstiftning i ämnet genomfördes, frågan
om och i vad mån ersättning skall
utgå ändock måste överlämnas åt ett
skönsmässigt, efter omständigheterna i
det särskilda fallet avpassat bedömande.»

Även i detta avseende ansluta sig reservanterna
till andra lagutskottets enhälliga
uppfattning 1944. Yi anse att det
sedan dess icke har inträffat något nytt
som skulle motivera att riksdagen utöver
de utredningar, som redan äro tillsatta
i motionens syfte eller varom riksdagen
skrivit, skulle begära ytterligare
utredning i anledning av den nu väckta
motionen.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Liksom den föregående ärade talaren
skall jag fatta mig så kort som möjligt.

Inom utskottet förefanns en tämligen
enhällig uppfattning om att stor oklarhet
råder på de områden som beröras
i motionen. Även reservanterna ha understrukit
detta förhållande. Det är, som
utskottet betonar i sitt utlåtande, ett av
de mest omstridda problemen inom den
offentliga rätten som här beröres. Speciellt
råder det osäkerhet om ersättningsreglerna.
Som herr Ahlkvist nämnde
bofinna sig de båda andra delarna
av det rättsproblem, som motionären
bär tagit upp, redan under utredning.
Detta visar enligt min mening att motionären
grundligt har tänkt igenom
problemet ur olika aspekter och att det

Nr 19.

Lördagen den 21 mai 1949 em.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

vore motiverat att även den återstående
tredje delen av frågan komme under
utredning.

Jag har liksom även utskottsmajoriteten,
om jag har fattat dess ihållning rätt,
en stark känsla av att det i vida kretsar
råder ett osäkerhetstillstånd på detta
område som vi i möjligaste mån böra
försöka komma ifrån, även om detta
kanske inte helt kan lyckas.

Vi fingo inom utskottet en provkarta
på de olika bestämmelser som för närvarande
gälla i fråga om det allmännas
ersättningsskyldighet. Oklarheten och
osäkerheten begränsa sig inte bara till
själva ersättningsprinciperna, utan gälla
också vilka instanser som skola pröva
olika ersättningsfrågor. Jag skall inte
upprepa de upplysningar, som framkommo
i utskottet — det finns ju en PM
tillgänglig — utan nöjer mig med att
konstatera, att oklarhet råder både i
fråga om när ersättning skall lämnas och
framför allt om vilka grunder som skola
tillämpas för ersättnings utgående.

Jag förstår inte riktigt reservanternas
åsikt, att det förhållandet att ett par av
de lagkomplex, som det bär gäller, ligga
på riksdagens bord, kan utgöra ett
argument mot att ta upp hela frågan till

utredning. Det är klart--därom äro alla

eniga — att det föreligger vissa svårigheter
att nå fram till enhetliga regler.
Men det förefaller mig, som om man
på detta område som på andra bör sätta
in all kraft på att nå fram till största
möjliga rättssäkerhet. Även reservanterna
medge i grund och botten detta då de
uttala: »Onekligen skulle vissa fördelar
vara att vinna om enhetliga principer
kunde uppställas för besvarande av nu
nämnda spörsmål» — d. v. s. rättssäkerhetsspörsmålet.

Reservanterna hänvisa därefter, som
också herr Ahlkvist nyss gjorde, till
andra lagutskottets uttalande år 1944 då
utskottet framhöll, att det vore svårt
att fastställa otvetydiga kriterier för ersättningsfrågornas
lösande. Jag var själv
med i andra lagutskottet år 1944 men
kan inte minnas, att det då gjordes någon
närmare utredning i detta hänseende.
Det uttalades, erkänner jag gärna, en

viss sannolikhet för att det kunde ställa
sig svårt att fastställa enhetliga principer,
men utskottet ingick inte närmare
på själva sakfrågan i vad gäller
denna aspekt av problemet.

Reservanterna förklara till yttermera
visso: »En utredning, som skulle draga
upp generella regler, torde endast
kunna nå fram till obestämda och allmänt
hållna principer, vilka skulle sakna
större praktisk betydelse.» Men
även om man inte kan nå fulländningen,
bär man väl ändock en viss skyldighet att
sträva efter att komma så långt fram
som möjligt mot fastställandet av enhetliga
regler. Vi måste ju på alla områden
handla efter den principen, att även om
vi inte kunna nå fullkomningen, böra vi
i alla fall försöka att komma det fullkomliga
så nära som möjligt.

Då både utskottsmajoriteten och reservanterna
äro ense om att det vore en
stor fördel, om vi kunde nå fram till enhetliga
principer, förstår jag inte, varför
reservanterna inte vilja ansluta sig
till kravet på en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Fröken
Andersson har så väl utvecklat de tankegångar,
som ligga till grund för min motion
i den del, varom strid nu står, att
det kanske kan synas överflödigt att jag
nu tar till orda. Jag ber emellertid att
få säga ett par ord för att understryka
frågans betydelse.

Det gäller här, om jag får tala från
min egen personliga utgångspunkt, ett
spörsmål som jag som juridisk vetenskapsman,
politiker och medborgare har
ställts inför i otaliga sammanhang under
det senaste årtiondet. I och med statens
alltmer utvidgade verksamhet och de
ständigt nya formerna för statliga ingripanden
i de enskilda medborgarnas
liv mångfaldigas de lägen, i vilka medborgarna
anse att det sker dem orätt och
i vilka de känna sig otillfredsställda,
framför allt av två skäl som jag bar påpekat
i min motion. Dessa två skäl äro
dels att det inte alltid är möjligt för
medborgarna att vinna en domstolsmäs -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

sig prövning av sin rätt, och dels att deras
rätt och frihet i många lägen blir
avsevärt och kännbart inskränkt, utan
att de beredas möjlighet att erhålla ersättning.

Jag har som rättsvetenskapsman, då
folk kommit till mig och klagat över
dessa ting och då det alltså har gällt
för mig att tolka och utlägga gällande
rätt, ständigt måst säga till dem, som
klaga över att de inte kunna få sin sak
prövad av domstol, att det nu är den
svenska rättens ståndpunkt att man i en
mångfald lägen får nöja sig med de
administrativa myndigheternas avgöranden.
Och då folk kommit till mig och
förhört sig om möjligheterna till ersättning,
bär jag likaledes nödgats svara
dem, att någon rätt till ersättning i det
ena eller andra fallet icke föreligger. Det
finns andra rättsvetenskapsmän som
hävda motsatta ståndpunkter, men jag
har måst stå fast vid min. Lika bestämd
som jag har varit i min övertygelse om
riktigheten av denna tolkning av gällande
rätt, lika klart bär det emellertid
stått för mig, att det rättstillstånd, i vilket
vi befinna oss, icke är tillfredsställande.

Jag skall, herr talman, särskilt uppehålla
mig vid den fråga, varom meningsskiljaktighet
råder, nämligen om
möjligheten att vinna ersättning i de
fall då en enskild medborgare lider skada
genom myndigheternas åtgöranden.

Herr Ahlkvists anförande koncentrerade
sig väl mycket till ett par områden,
nämligen förfogandelagstiftningen och
expropriationslagen. De ersättningsregler,
som där finnas, undanskymde liksom
det förhållandet, att det här gäller
ett spörsmål som dyker upp i alla möjliga
olika sammanhang. Vi ha t. ex. frågan,
huruvida en näringsidkare, som ser
sin näring tillintetgjord genom ett förbud,
skall få någon ersättning. Här gäller
det för övrigt inte bara näringsidkarens
riitt till ersättning, utan frågan är
också, om hans arbetare skola ställas på
bar backe då de till följd av ett förbud
bli utan anställning. Problemet uppkommer
även vid ingripanden enligt epizootilagen,
t. ex. avspärrning av gårdar på

grund av smittosam kreaturssjukdom eller
nedslaktning av kreatur. Vi ha vidare
frågan om ersättning skall utgå till
den som enligt epidemilagen blir förbjuden
att ta viss arbetsanstiillning. Vi
hade bär om året att göra med frågan
om ersättning till sådana bilägare som
hade fått avstå sina bilringar. Detta blott
som exempel. Frågan uppträder således
i en mångfald olika sammanhang. Det
är detta problem som min motion tar
sikte på.

Nu är det ett faktum, som fröken Andersson
redan har understrukit och som
jag därför inte behöver ytterligare utveckla,
att lagstiftningen på detta område
utmärkes av en synnerligen stor
inkonsekvens. Det är ofta rena tillfälligheter
som ha avgjort hur lagstiftningen
ställer sig till ersättningsfrågan i olika
sammanhang. Ofta har lagstiftningens
utformning på denna punkt även berott
på om de som beröras haft förmåga att
göra sina intressen gällande hos de lagstiftande
organen. Lagstiftningen är sålunda,
understryker jag, inkonsekvent
på otaliga punkter. Det råder även en
synnerligen stor oklarhet om vad gällande
rätt i själva verket innebär, således
om i vad mån det verkligen finns en rätt
till ersättning eller inte.

Herr Ahlkvist åberopade med stor
styrka det förhållandet, att det är svårt
att lagstifta på denna punkt. I reservationen
siiges också, att man får ordna
det från fall till fall, bedöma varje ersättningsfråga
för sig och avstå från att
försöka ställa upp allmänna principer.
Jag erkänner villigt, att spörsmålet är
svårt, men just därför, och på grund av
att det är ett mycket viktigt inslag i bilden
av förhållandet mellan staten och
medborgarna för närvarande, bör det vara
vår plikt att icke undandraga oss
detta problem. Vi måste försöka se det
ur gemensamma synvinklar i stället för
att lagstifta för varje särskilt fall. Det
gäller här att sörja för en rättvis och
likformig behandling av medborgarna
och att inte behandla en grupp på ett
sätt och en annan grupp på ett annat
sätt.

Vi stå bär, som jag ser saken, inför

100

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om bättre tillgodoseende av de enskildas

problemet att åstadkomma en rättvis avvägning.
Då staten på den ena eller andra
punkten ingriper i de enskilda medborgarnas
liv — det kan vara en tillfällighet
vilka människor som råka ut för
ödet att drabbas av ingripandet — är
frågan: Skall bördan bäras av de människor,
som händelsevis komma att träffas
av ingripandet i fråga, eller skola vi
sörja för att bördan bäres likformigt av
oss alla såsom de skattebetalare som få
sörja för vederbörliga ersättningar? Det
gäller här rättvisa. Det gäller också medborgarens
trygghet: att skapa en sådan
ordning, att den enskilde medborgaren
något så när kan överblicka, i vad mån
han råder över sin egendom och sin arbetskraft.

Det är möjligt att man, om man tar
upp ett sådant lagstiftningsförsök, som
jag här ville få till stånd, kommer till
det resultat, som har antytts av reservanterna,
nämligen att det är svårt att
uppdraga fixa riktlinjer, tillämpliga på
alla områden. Det skall villigt erkännas,
att dylika svårigheter finnas. Men
ett sådant utredningsarbete som detta
får inte bedömas enbart efter det resultat
som det avsätter i form av lagtexter.
Det är obestridligt att, om man tar upp
dessa spörsmål till en allsidig bedömning,
där man försöker se allt i dess
sammanhang, måste man komma fram
till vissa, låt vara vaga och obestämda
riktlinjer, som dock ge en viss icke betydelselös
ledning dels för framtida lagstiftning
på speciella områden, dels också
för domstolarna som nu för tiden stå
inför den ofta utomordentligt vanskliga
uppgiften att utan någon som helst ledning
i gällande rätt eller fixerade principer
träffa de ömtåliga avgöranden som
det här är fråga om.

Med dessa ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till första lagutskottets
förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
nödgas i denna fråga gå emot min ärade
vän herr Herlitz.

Jag kan knappast se, hur en sådan
här utredning över huvud taget skulle
kunna bedrivas, då materialet är av så

rättsskyddsbehov.

disparat natur. Jag tror inte på möjligheten
att nå fram till enhetliga linjer.
Skadeståndsrätten är ett område som
man knappast i något land i världen har
kunnat ordentligt kodifiera. Frågorna ha
lösts successivt, den ena efter den andra,
genom rättsutvecklingen. Så har även
skett i Sverige. Det gäller nu här närmast
ett speciellt område av skadeståndsrätten,
men det är kanske det svåraste
området inom hela denna viktiga
disciplin.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag
kanske får påpeka, att vad herr Holmbäck
här närmast sysselsatte sig med
var den del av min motion, som utskottet
redan har avskrivit. Utskottet har avskrivit
denna del av motionen icke av
den anledningen att utskottet fann ämnet
hopplöst att behandla, utan emedan
just det utredningsarbete, som herr
Holmbäck fann hopplöst, redan är i full
gång.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
riktade mig mot utskottets kläm.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efler given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

101

Ang. nya grunder för kyrkomusikerorganisationen m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Ang. nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående nya grunder
för kyrkomusikerorganisationen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 199, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden
föreslagit riksdagen att dels godkänna
de i propositionen framlagda nya
grunderna för kyrkomusikerorganisationen
samt för kyrkomusikernas avlöningsoeh
anställningsförhållanden, dels ock
bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker
utfärda bestämmelser om tillsättning
av klockar-, organist- och
kyrkosångarbefattningar i huvudsaklig
överensstämmelse med 1941 års lärarlönesakkunnigas
förslag i ämnet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren före
propositionens avlämnande väckt, till
lagutskott hänvisad motion nr 131 av
herr Hoppe m. fl. angående viss ändring
av bestämmelserna om tillsättning av
klockar-, organist- och kyrkosångarbefattningarna,

dels ock följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 315 av herr Ivar Persson in. fl. samt

nr 316 av herr Arrhén ävensom

inom andra kammaren:

nr 401 av herr Halten m. fl. samt

nr 402 av herr Hansson i Skegrie m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — i anledning av
motionen II: 131 och med förklaring, att
riksdagen funnit det genom förevarande
proposition begärda bemyndigandet
föranleda ändring i lagen den 27 juni
1947 (nr 275) om kyrkomusiker — måtte
för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag angående ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker; B.

att riksdagen måtte godkänna nya
grunder för kyrkomusikerorganisationen
samt för kyrkomusikernas avlönings- och
anställningsförhållanden i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet förordat; samt

C. att motionerna I: 315 och 316 samt
II: 401 och 402 måtte anses besvarade genom
vad utskottet under B. hemställt.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag medger att utskottet har gjort vissa
beaktansvärda förbättringar i den kungl.
propositionen och därigenom tillgodosett
en del av de önskemål som jag och
mina medmotionärer ha framfört. Det är
dock bara en del av våra önskemål som
på detta sätt ha blivit beaktade, varför
jag här skall tillåta mig att på några
punkter polemisera mot utskottet.

Då utskottet sätter gränsen för inrättande
av organisttjänst till 5 000 invånare,
är detta givetvis från landsbygdens
synpunkt en fördel gentemot propositionen.
Även om jag helst hade önskat,
att en dylik gräns efter invånarantal
över huvud taget inte skulle ha stipulerats,
anser jag att utskottet genom sitt
uttalande om att dispens bör kunna ges
under vissa villkor intagit en i viss mån
tillmötesgående hållning. Jag hoppas att
detta skall tillämpas på ett så generöst
sätt, att åtminstone en hel del av de
distrikt, som redan ha självständiga kyrkomusikertjänstcr,
även i fortsättningen
skola få behålla dessa. När utskottet betonar,
att reformen icke får leda till en
sänkning av musiklivets standard på
mindre orter och på landsbygden, har

102

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. nya grunder för kyrkomusikerorganisationen m. m.

jag givetvis all anledning att understryka
detta.

I motionen ha vi begärt, att kantorstjänst
skall få förenas med annan statlig
eller kommunal tjänst än lärares. Det
har utskottet inte ansett sig kunna gå
med på, men utskottet har i alla fall öppnat
vissa möjligheter för ett tillgodoseende
av motionens syfte, och det får
man ju hoppas i praktiken skall komma
att leda till vissa resultat.

När utskottet inte anser sig böra fasthålla
vid benämningen orgelspelare är
det en fördel, men nog tycker jag att
utskottet samtidigt skulle kunnat gå så
långt, att utskottet hade biträtt vårt förslag
i motionen att inte bibehålla några
dylika befattningar. Ett inrättande av
dessa befattningar kommer dock i stort
sett att innebära en sänkning av musiklivet,
i synnerhet som dessa befattningshavare
nog i allmänhet komma att ha
den lägsta kompetens som därvidlag är
tillåten.

Jag ber herr talman, att med tillfredsställelse
få notera, att motionärernas förslag
om ett slopande av bestämmelserna
om ett sammanförande av kyrkliga förrättningar
till vissa dagar av utskottet
beaktats. Det hade säkerligen blivit synnerligen
besvärligt att i mindre landsbygdsdistrikt
ställa sig sådana bestämmelser
till efterrättelse.

Däremot måste jag på det allra högsta
beklaga, att utskottet inte har kunnat dela
motionärernas uppfattning — och här
gäller det inte bara min och mina medmotionärers
uppfattning utan även andra
motionärers — att fri musikundervisning
skulle kunna åläggas kantor ett par
timmar i veckan. Jag klamrar mig emellertid
fast vid att utskottet medger, att
en omprövning på denna punkt måhähda
kan visa sig berättigad så småningom.
Det måste ju i alla fall sägas, att det
just i de små församlingarna, där kantor
regelmässigt måste finnas, skulle vara
av stor betydelse för musiklivet med
denna fria musikundervisning.

Sedan vill jag även något opponera
mig mot de lönebestämmelser som utskottet,
ehuru med en viss jämkning,
fasthåller vid. Det gäller först och främst

kantorstillägget, som enligt utskottets
förslag dyrortsgraderats. Det måste väl
emellertid vara riktigt, såsom motionärerna
ha anfört, att det inte kan vara
befogat att dvrortsgradera ett arvode,
som utgör ett tillägg till en lön för en
heltidstjänst, vilken lön i och för sig
är dyrortsgraderad — tyvärr, måste jag
tillägga. De skillnader i levnadskostnader
för vederbörande befattningshavare,
som anses böra utjämnas, tycker man
skulle vara utjämnade i och med att lärarlönen
är dyrortsgraderad. Det lika
arbete, som det här är fråga om för personer
på olika dyrorter, borde därför
kunna betalas lika.

Såvitt jag har räknat rätt kommer
faktiskt i en del små församlingar det
dyrortsgraderade kantorstillägg, som
utskottet föreslår, att innebära en sämre
ersättning för arbetet än vad som
följer av kyrkomusikerutredningens förslag,
således det förslag som motionen
anknutit till.

Vad så till sist beträffar arvodena för
sådana extra befattningshavare som motionen
önskat göra till ordinarie och
som skola avlönas med timarvode, tycker
jag för min del, att utskottet har
stannat vid en alltför låg avlöning, om
man jämför med de ordinarie befattningshavarna.
Det gäller här personer
med samma kompetens, d. v. s. kantorskompetens.
Den ordinarie befattningshavaren
skall ha lön efter 20 lönegraden
och den extra efter den 18.
Ja, utskottet svävar till och med litet
pås målet och fastslår inte klart 18 lönegraden,
därför att Kungl. Maj :t har satt
lönen ännu lägre. Jag tycker inte att
det kan vara rimligt att på detta sätt
behandla personer med samma kompetens
och samma göromål olika i lönehänseende.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre, och även om det skulle
vara frestande att ställa särskilda yrkanden
på vissa punkter skall jag inte
göra det, utan slutar med att uttala den
förhoppningen, att vederbörande myndigheter
skola tillämpa dessa bestämmelser
— i och för sig ganska vaga,
men av utskottet i alla fall uttryckta så

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

103

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

att de innebära klara förbättringar -—•
på ett sådant sätt att musiklivet även på
landsbygden kan få en uppryckning och
inte försämras, vilket det i mångt och
mycket här föreligger en viss risk för.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Då motionären
inte ställt något yrkande, skall
jag nöja mig med att framhålla att, såsom
motionären själv erkänner, motionärernas
önskemål i väsentlig utsträckning
beaktats vid första lagutskottets behandling
av denna fråga. Lagutskottet
har emellertid vid frågans behandling
inte enbart haft att taga hänsyn till motionärernas
önskemål, utan även till
samhällsintresset och de anställdas berättigade
intressen. Jag vill endast säga,
att motionärernas önskemål blivit tillgodosedda
så långt som kan anses rimligt.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående upphävande av
43 § 2 mom. barnavårdslagen den ö juni
1924 (nr 361), bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1949 dagtecknad
proposition, nr 207, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 19i-7 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 30 juni 1948 (nr 408) gäller
till och med den 30 juni 1949, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1950.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr 321
av herr Domö in. fl. och inom andra kammaren
nr 409 av herr Skoglund i Doverstorp
in. fl. I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte giva prisregleringslagen
den 30 juni 1947 fortsatt giltighet till
och med den 31 mars 1950 samt besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla,
att denna tidrymd borde användas för
successivt upphävande av priskontrollen
på de varuområden, där detta vore möjligt
utan åsidosättande av berättigade
konsumentintressen, och till en sådan
omläggning av priskontrollnämndens
verksamhet, att ytterligare förlängning
av prisregleringslagen icke bleve av nöden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet är av den uppfattningen att
en allmän statlig priskontroll icke bör
bibehållas längre än vad som med hänsyn
till det ekonomiska läget är nödvändigt.
Detta kan för närvarande icke anses
vara sådant att en dylik priskontroll
kan undvaras. Det kan fastmera förväntas,
att densamma blir erforderlig åtminstone
till och med den 30 juni 1950.
Utskottet anser därför skäl föreligga att
giva prisregleringslagen fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1950 och får följaktligen,
med avstyrkande av det i motionerna
1:321 och 11:409 framställda
yrkandet att lagen måtte erhålla fortsatt

104 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

giltighet allenast till och med den 31
mars 1950, förorda vad Kungl. Maj :t i
detta hänseende föreslagit.

Motionärerna ha vidare hemställt, alt
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t framhålla, att den tidrymd, för vilken
de föreslagit prisregleringslagen skola
förlängas, borde användas för ett successivt
upphävande av priskontrollen på
de områden, där detta vore möjligt utan
åsidosättande av berättigade konsumentintressen,
och till en sådan omläggning
av priskontrollnämndens verksamhet, att
ytterligare förlängning av prisregleringslagen
icke bleve av nöden. I anledning
härav får utskottet framhålla, att huruvida
och i så fall i vilken utsträckning
under det närmaste året successiva lättnader
i priskontrollen kunna genomföras
får bedömas med hänsyn till det ekonomiska
läget vid varje särskild tidpunkt.
Utskottet förväntar emellertid, att
frågan följes med fortlöpande uppmärksamhet
och särskilt att den kommer att
göras till föremål för överväganden av
den förhandlingsdelegation för direktiv
för priskontrollen, som tillkallats enligt
Kungl. Maj:ts bemvndiganden den 10 och
den 17 december 1948.

På grund av det anförda får utskottet
hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 207,
framlagda lagförslaget oförändrat; samt

B. att motionerna 1:321 och 11:409, i
den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
»

Reservation hade anmälts av herr
Uhlén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr UHLÉN: Herr talman! Syftet med
min blanka reservation till utskottets utlåtande
har inte varit att framställa något
yrkande — det anser jag nämligen
lönlöst — utan endast att här liksom tidigare
i utskottet ge till känna, att jag
inte delar den uppfattning, som har tagit
sig uttryck i första meningen i andra
stycket av utskottets motivering.

Meningen i fråga lyder sålunda: »Ut -

skottet är av den uppfattningen att en
allmän statlig priskontroll icke bör bibehållas
längre än vad som med hänsyn
till det ekonomiska läget är nödvändigt.
» Om man tolkar detta uttalande efter
bokstaven, och det måste man ju tydligen
göra, eftersom ingen tolkning har
givits i utskottets utlåtande, kan uttalandet
inte gärna innebära någonting annat
än att priskontrollen skulle bli definitivt
överflödig i och med att vi uppnå samhällsekonomisk
balans, alltså i och med
att vi uppnå en ekonomisk balans, som
aldrig under nuvarande samhällssystem
kan bli annat än tillfällig. Det är, herr
talman, den uppfattningen jag opponerar
mig emot.

Jag hade haft för avsikt att utförligare
motivera mitt ställningstagande, men
eftersom tiden redan är långt framskriden
skall jag nöja mig med den nu avgivna
deklarationen.

Jag har alltså intet yrkande.

Herr NORMAN: Herr talman! Såsom
framgick av herr Uhléns anförande ha
vi diskuterat innebörden av den sats,
som han här citerade. Vi ha nog inom
majoriteten, eller i varje fall en del av
de ledamöter som stå herr Uhlén nära
i hans uppfattning, ansett att man kan
ge en vidare eller trängre innebörd åt
denna mening.

Jag menar således, att vad utskottet
här säger på intet sätt kan binda för
framtiden beträffande vilken ståndpunkt
man skall inta i det ena eller andra fallet,
när det kan bli fråga om en prövning
inom priskontrollens område.

Jag ber att få understryka, att vad utskottet
uttalat sig om är en allmän statlig
priskontroll. Det är således inte något
principiellt avståndstagande från
priskontrollerande åtgärder i det ena eller
det andra fallet. Jag tror för min del
att herr Uhlén kan vara lugn i sina bekymmer,
att detta uttalande på något
sätt skulle binda oss för framtiden, när
vi få anledning att ta upp spörsmålet
igen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 105

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Utvecklingen
är nu sådan att försörjningen börjar
bli rikligare på allt flera områden.
I den mån så sker och varuknappheten
försvinner finns det intet skäl att bibehålla
priskontrollen.

Krav på att priskontrollen skall slopas
ha framställts i olika sammanhang,
och om det berättigade häri har nu också
priskontrollnämndens ordförande uttalat
sig.

I en av herr Domö m. fl. avgiven motion
ha de skadliga verkningarna av en
för länge bibehållen priskontroll angivits.
Det heter däri, att anpassningen till
en riktig inbördes prisavvägning fördröjes
genom att den effektivaste priskontrollen,
den fria konkurrensen, ej får
tillfälle att göra sig gällande. Priserna
bli fastlåsta, och det är en påtaglig fara
för att maximipriserna konservera prisnivån.
Maximipriserna bli i själva verket
minimipriser. Insikten härom även
inom priskontrollnämnden är det väl
som föranlett nämnden att, såsom det
sägs, granska möjligheterna till en successiv
regleringslättnad på vissa »sekundära
områden».

Vi se nu hurusom konkurrensen på
stora områden pressat priserna mycket
snabbare och effektivare än priskontrollen
kunnat göra, såsom med avseende på
bränsle, massa, papper och på fraktmarknaden
för att bara nämna några exempel.
Priskontrollnämnden har ej hunnit
med.

Vad priskontrollnämnden åstadkommit
framgår av dess senaste meddelande,
ett meddelande som har numret
1137. Det är inte mycket. Några varuslag,
som kunna sägas vara av en viss
vikt, finnas upptagna, bl. a. träkol, massa,
pappersavfall, mattor, sågtimmer och
massaved, men eljest omfattade frikallandet
i första omgången varor som rysk
kaviar, gåsleverpastej, blindskrift, och
nu senast bl. a. rökt fisk, kräftdjur,
musslor, kaffesurrogat, handskar, frimärksalbum,
hattar, leksaker och korsetter,
nästan allt varor av så underordnad
betydelse att de knappast kunna betecknas
ens såsom »sekundära».

Om det skall bli något av en avveck -

ling av priskontrollen måste man ägna
sig åt uppgiften på ett helt annat och
mera energiskt sätt. Jag kan ju t. ex.
inte förstå varför priskontrollen på varor
som sanitetsporslin inte kan hävas.
Här finnas två företag, ett enskilt och
ett kooperativt, som båda ha en kapacitet
fullt tillräcklig för att svara för försörjningen
av landets behov. Vidare ha
ju näringsorganisationerna räknat upp
en mängd varor, beträffande vilka förhållandet
är detsamma. Jag kan nämna
exempelvis tegel. Vi veta alla vilket
överflöd på tegel som för närvarande
råder, och att lägga ned arbete på och
att hålla en stor kontrollorganisation
bara för att reglera priserna på dessa
varor är ju närmast meningslöst. Det är
säkert möjligt att utan åsidosättande av
berättigade konsumentintressen släppa
priskontrollen på stora varuområden.
Utskottet har skrivit, att man förväntar
detta, men ordvalet kunde helt visst ha
varit mera bestämt i likhet med vad som
uttalats i den förenämnda motionen.

Det finns ju en delegation för bearbetning
av instruktionerna för priskontrollnämnden.
I direktiven för denna delegations
arbetsuppgifter finns ej angivet, att
priskontrollnämnden även bör söka avveckla
priskontrollen. Utskottet pekar
på att delegationen även bör ta sig an
denna uppgift, och det synes mig vara
det rätta.

Med vad jag nu anfört vill jag ha uttalat
en förhoppning om att man allvarligt
beaktar dessa synpunkter och den
av utskottet gjorda rekommendationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293) samt om fortsatt giltighet av

106 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

samma lag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1949 daglecknad
proposition, nr 210, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1,
15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt
giltighet av samma lag,

dels ock lämna samtycke till att Kungl.
Maj:t med stöd av 1 § andra stycket allmänna
förfogandelagen förordnade, att
2—5 och 7 §§ samma lag skulle äga tilllämpning
under tiden den 1 juli 1949—
den 30 juni 1950, 4 § dock endast i den
mån det erfordrades för att tillgodose
krigsmaktens beredskapsbehov.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 323 av herr Herlitz och

nr 324 av herr Holmbäck m. fl. samt

inom andra kammaren:
nr 411 av herr Onsjö m. fl. och
nr 412 av herr Håstad.

I motionerna 1:324 och 11:411, vilka
voro likalvdande, hade yrkats, att riksdagen
med bifall i övrigt till vad som
föreslagits i förevarande proposition ville
lämna sitt medgivande till tillämpning
under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 av
2—7 §§ allmänna förfogandelagen blott i
fråga om 2 § första och tredje styckena
samt 3 och 5 §§, sistnämnda paragraf
dock endast i den mån så erfordrades
för produktion av krigsmateriel.

I motionen II: 412 hade motionären —
under förklaring att han anslöte sig till
motionerna 1:324 och 11:411 — därjämte
yrkat, att riksdagen dels måtte
besluta ett tillägg till 1 § andra stycket
allmänna förfogandelagen av innebörd
att riksdagen skulle äga att göra förbehåll
rörande giltighetstiden för av Konungen
med stöd av nämnda lagrum vidtagna

tillämpningsåtgärder, dels ock ville i anslutning
härtill vid meddelande av fullmakt
föreskriva, att Konungen endast
provisoriskt finge göra regleringar av näringslivet
av större räckvidd eller av i
den enskildes rättssfär ingripande art
och att dessa ingripanden för fortsatt
giltighet skulle underställas riksdagen i
och för dess godkännande.

I motionen I: 323 hade motionären dels
— under framhållande av att han delade
den från andra håll framförda meningen
att den av Kungl. Maj :t begärda fullmakten
borde begränsas — yrkat, att riksdagen
icke skulle lämna samtycke till
förordnande om att 2 § förfogandelagen
skulle äga tillämpning i vidare mån än
som föranleddes av ansökan om beslags
hävande enligt 3 § andra stycket, dels
ock hemställt, att riksdagen vid meddelande
av samtycke till förordnande om
att förfogandelagen i vissa delar skulle
äga tillämpning måtte uttala sig i överensstämmelse
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte -— med avslag
å det i motionen 11:412 framställda yrkandet
beträffande det genom propositionen
framlagda lagförslaget — antaga
lagförslaget oförändrat;

B. att riksdagen måtte, med avslag å
vad därutinnan i motionerna I: 323, I:
324, 11:411 och 11:412 yrkats, bifalla
det förslag i övrigt, som genom propositionen
framlagts; samt

C. att motionen I: 323, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Holmbäck, Wistrand, Hallagård, Jacobsson
i Igelsbo och Hyberg, fru Sandström
och herr Kyling, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, slutande med en
hemställan,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å det i motionen 11:412 framställda
yrkandet beträffande det genom propo -

Lördagen den 21 maj 1919 em.

Nr 19.

107

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

sitionen framlagda lagförslaget — antaga
lagförslaget oförändrat;

B. att riksdagen — med förklaring att

riksdagen icke kunnat oförändrat bifalla
det förslag i övrigt, som genom propositionen
framlagts — måtte, med bifall
helt till de i motionerna I: 324 och
11:411 framställda yrkandena och i vissa
delar till de hemställanden, som
gjorts i motionerna 1:323 och 11:412,
lämna samtycke till att Kungl. Maj:t
med stöd av 1 § andra stycket allmänna
förfogandelagen förordnade, att 2 §

första och tredje styckena samt 3 och
5 §§ samma lag skulle äga tillämpning
under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni
1950, 5 § dock endast i den mån det
erfordrades för produktion av krigsmateriel;
samt

C. att motionerna I: 323 och II: 412, i
den män de icke kunde anses besvarade
genom vad i reservationen förut anförts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I fråga
om förfogandebestämmelserna ha olika
uppfattningar gjort sig gällande. Redan
i förfoganderättskommittén tågade socialdemokraterna
och de borgerliga upp
på olika linjer, och i det utskottsutlåtande,
som nu är föremål för kammarens
behandling, är förhållandet detsamma.

Det är att beklaga, att detta viktiga
ärende kommer upp till diskussion i
kammaren först klockan 11 på kvällen,
då av naturliga skäl kammarens ledamöter
inte äro benägna att åhöra vad som
här kommer att sägas. Jag skall emellertid
för min del i denna viktiga fråga
försöka att fatta mig så kort som över
huvud taget är möjligt.

Skillnaden i uppfattning mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna rör,
såsom kammarens ledamöter känna till,
icke själva lagtexten. Beträffande den
äro alla ense. Lagtexten ansluter $ig
mycket nära till förfoganderättskommitténs
förslag. De ändringar, som ha skett,
vågar jag beteckna såsom förbättringar.
Att Kungl. Maj:t har bundit de nya be -

stämmelsernas giltighet till utgången av
år 1952 är en sak som jag betraktar såsom
en fördel.

Enligt de nya bestämmelserna kan
Kungl. Maj:t när som helst under förutsättning
av krig eller krigsfara administrativt
träffa förfogandebeslut i full
utsträckning. Däremot är Kungl. Maj:t
för det fall, att det skulle föreligga utomordentliga
av krig föranledda förhållanden,
vilket vi ju anse att det gör
för närvarande, bunden av att riksdagen
årligen skall fatta beslut om en viss ram,
inom vilken Kungl. Maj :t skall hålla sig.
Skillnaden i uppfattning mellan de socialdemokratiska
och de borgerliga ledamöterna
i andra lagutskottet, liksom
i förfoganderättskommittén, rör uteslutande
vidden av denna ram — om den
skall göras snävare eller vidare.

Vi äro alla överens om att Kungl.
Maj :t under det kommande året skall äga
fatta beslut i viss omfattning rörande
förfoganden över egendom. De socialdemokratiska
ledamöterna önska emellertid,
att Kungl. Maj :t dessutom skall
kunna fatta beslut, som innebära förfoganden
över mänsklig arbetskraft. På
denna punkt ha de borgerliga ledamöterna
en annan uppfattning.

Jag ser frågan på följande sätt. Även
om man biträder de borgerliga ledamöternas
uppfattning, kommer det inte att
föreligga något som helst hinder för
riksdagen att under det år, som kommer,
vidga Kungl. Maj :ts fullmakt såvida det
är av behovet påkallat. Frågan gäller
alltså, om man nu skall fatta ett vidsträckt
beslut eller om man skall fatta
ett snävare beslut med möjlighet att fatta
ett mera vidsträckt beslut i framtiden,
om så är behövligt.

Alla äro vi, i varje samhälle, skyldiga
att underkasta oss de inskränkningar beträffande
vår egendom och vår arbetskraft
som beslutas av statsmakterna,
men om dessa inskränkningar fattas under
normala förhållanden beslut endast
av den lagstiftande församlingen i landet,
i Sverige av Kungl. Maj:t och riksdagen
tillsammans. Det är alltså beslut,
som fattas i full offentlighet, med många
ögon som se vad som sker, och dessa

108 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

starka garantier för att ingenting beslutas,
som inte är genomdiskuterat och
granskat, är det väl som skapar känslan
av rättssäkerhet i samhället. När det är
oroliga tider måste man flytta över sådana
beslut på den exekutiva makten, i
Sverige på Kungl. Maj :t. Så har man
gjort under den gångna tiden, inte blott
i Sverige utan även i utlandet, i mycket
vidsträckt omfattning exempelvis i
Schweiz, och på denna grund kunna
inte de stater, som så ha gjort, upphöra
att kallas för demokratier. Men det är
klart att man så snart som det över huvud
taget är möjligt och så snart det
inte föreligger något egentligt behov av
bestämmelser av den typ, som det här
är fråga om, bör försöka återföra förhållandena
till det normala, så att alltså
endast den lagstiftande församlingen
skall kunna fatta beslut om inskränkningar
i de enskildas frihet.

Vi tro för vår del, att det för närvarande
inte finns behov av något förfogande
över mänsklig arbetskraft. Det
har inte visat sig, att så skulle vara fallet.
Under de gångna åren ha förfogandebeslut
fattats enligt 5 § förfoganderättslagen,
och det är denna paragraf
som är den viktiga, endast i några få
fall. Det har då mestadels gällt förfoganden
för att producera krigsmateriel
eller för forsling. Vidare finns det något
enstaka beslut, rörande produktionen
av brandslangar.

För vår del ha vi sträckt oss så långt
i tillmötesgående mot de synpunkter,
som göra gällande att det finns behov
av förfogandebestämmelser rörande
mänsklig arbetskraft, att vi ha gått med
på att förfoganden även över arbetskraft,
då de avse produktion av krigsmateriel,
skola få äga rum under det närmaste
året, således beträffande de viktigaste
typerna av förfoganden, för vilka 5 § av
förfoganderättslagen hittills har använts.
Vi tro inte att ens detta är behövligt. Vi
ha gått med på det, trots att vi tro att
de bestämmelser i förfoganderättslagen,
som handla om disposition över mänsklig
arbetskraft, saklöst kunna upphävas.

När förfoganderättskommitténs majoritet
föreslog, att förfoganden över ar -

betskraft skulle få äga rum också under
det närmaste året, var det rätt intressant
att se hur man som en viktig orsak
till detta förslag åberopade, att näringslivets
representanter i de centrala krisorganen
ansett, att dylika förfoganden
borde kunna få ske. Då jag nu läser propositionen
ser jag emellertid, att sedermera
livsmedelskommissionen och industrikommissionen
icke varit enhälliga i
de utlåtanden som de avgivit över förfoganderättskommitténs
förslag. Vilka
reservanterna varit vet jag inte, men jag
föreställer mig att näringslivets representanter
i dessa bägge krisorgan icke
längre äro enhälliga i denna fråga.

Då jag nu förordar bifall till reservationen,
har det inte alls sin grund i något
misstroende mot Kungl. Maj:ts regering.
Jag tror att de bestämmelser,
som det nu är fråga om, komma att tilllämpas
ytterst restriktivt, och jag hoppas
att de över huvud taget inte skola bli
tillämpade. Jag tror emellertid att det
skulle hälsas med glädje såsom en åtgärd
för att återställa de normala rättsförhållandena,
om man nu kunde ta steget
att sätta ur tillämpning de paragrafer
av förfogandelagen, som det här är
fråga om. Anledningen till att man över
huvud taget behåller några bestämmelser
om förfoganderätt är bland annat, att
förfoganden ofta måste ske inom en
mycket kort tid. Men då det gäller förfoganden
över arbetskraft är inte detta
skäl giltigt. I det fallet kan det inte vara
tal om att man behöver genomföra eventuella
beslut lika snabbt som eljest.

Jag anser för min del, herr talman, att
de övervägande skälen tala för ett beslut
i den riktning, som reservanterna
ha påyrkat, och jag får därför hemställa
om bifall till reservationen.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
liksom herr Holmbäck beklaga, att denna
utomordentligt viktiga fråga har upptagits
till behandling så sent på kvällen.
Jag skulle gärna bidra till att inte förlänga
debatten mycket, men med tanke
på frågans stora betydelse och särskilt
med hänsyn till att jag inte kan i allo

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 109

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

dela den uppfattning, som har uttalats
av de borgerliga representanterna i utskottet,
vill jag inte underlåta att siiga
några ord.

Ur rent teoretisk synpunkt kan man
säga att förfogandelagen nu har fått en
tillfredsställande uppläggning. Meningen
är ju att förfogandelagen skall vara permanent
giltig, men såvida inte krig eller
krigsfara råder, skall man, under förutsättning
att det råder av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, ha
årligen återkommande beslut av riksdagen
om att lagen i större eller mindre
utsträckning skall sättas i tillämpning.

Den första erinran jag skulle vilja göra
är följande: Skulle vi inte egentligen

snart kunna komma ifrån den föreställningen,
att vi här i landet lida under
av världskriget föranledda utomordentliga
förhållanden? Vill man gå tillbaka
i tiden och söka efter orsakerna till de
förhållanden, som nu råda, så kan man
naturligtvis finna att mångahanda omständigheter
spela in, bland annat det
förhållandet, att ett krig pågick ännu
för fyra år sedan. Vill man resonera logiskt
vidare på den linjen — något som
kanske kunde falla sig naturligt för vetenskapsmän
som folkhushållningsministern
och mig — så kan man nog också
konstatera, att återverkningarna av
det förra världskriget ännu i denna
stund göra sig gällande, och man skulle
till och med kunna gå ännu längre tillbaka,
till äldre krig i vår historia. Jag
vill med detta bara ha antytt, att resonemanget,
att vi leva under av ett krig
föranledda utomordentliga förhållanden,
kan, men inte bör få tänjas ut hur
långt som helst.

I själva verket måste vi erkänna —
jag skall inte utveckla det närmare —
att de svårigheter vi nu leva under i
väsentlig mån är föranledda av den politik,
som statsmakterna ha fört under
senare år. Detta framstår för mig som
det avgörande elementet. Jag kritiserar
inte i detta sammanhang den förda politiken,
men ju längre vi avlägsna oss från
kriget, desto mera måste statsmakterna
enligt min mening sjiilva ta på sig av ansvaret
för vad som händer och sker. Man

får inte skjuta framför sig föreställningen
om kriget såsom en orsak till allt ont
vi få dras med. Det skulle snart vara på
tiden med litet mera av rent och ärligt
spel. Det borde sägas ifrån till svenska
folket, att detta få ni nu lida under på
grund av statsmakternas politik. Vi
skulle i fortsättningen vilja slippa ifrån
hänvisningarna till kriget.

Jag har i detta hänseende uttalat mig
litet försiktigt i min motion, men just
i dag hade jag lustigt nog tillfälle att i
ett utskottsutlåtande inom andra kammaren
se ett uttalande av överrevisionen
för krisförvaltningen, som på ett mycket
expressivt sätt ger uttryck åt vad jag
syftar på. Knapphetsläget under kriget
»var framkallat av händelser, varöver
det svenska samhället eller den svenska
staten ej rådde. Nu är knapphetsläget
på nästan alla punkter beroende på en
tillgång som är för ringa i förhållande
till den köpkraft som hålles tillgänglig,
med andra ord på förhållanden som äro
interna och enligt allas mening i och
för sig bero av de åtgärder som vidtagas
inom vårt land.»

Detta leder mig emellertid inte till ett
yrkande om avslag på förslaget om förfogandelagens
tillämpning i dess helhet,
ehuru jag gärna skulle ha sett att lagen
lagts upp och motiverats på ett annat
sätt. Jag drar blott den slutsatsen, att
det är nödvändigt att iakttaga en utomordentlig
försiktighet vid lagens tillämpning.
Så långt vi verkligen kunna säga,
att det är krigsförhållandena som bragt
oss in i det rådande läget, är det rimligt
att tillämpa lagen, men eljest böra
vi gå andra vägar.

För att åstadkomma en sådan försiktighet
hade det varit önskvärt att man
fått en mycket noggrann utredning om i
vad mån denna lagstiftning fortfarande
är behövlig. Man skulle ha velat få ett
förslag från Ivungl. Maj:ts sida, som bestämt
angivit på vilka områden olika
maktbefogenheter i denna lag under det
kommande året skulle vinna tillämpning.
Departementschefen har i det föreliggande
lagförslaget infört en paragraf
som säger, att lagens olika stadganden
skola kunna tillämpas »helt eller del -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

vis». Detta är en riktig tanke. Men den
har inte fullföljts i propositionen. Andra
lagutskottets majoritet har påpekat
detta på ett försynt sätt: »Utskottet finner
den ledning dessa uttalanden giva
för bedömandet av den omfattning fullmakten
bör erhålla vara begränsad.» Jag
skulle vilja säga, att man hade väntat en
mycket mera noggrann utredning och
bestämning.

Reservanterna inom utskottet ha på en
rad punkter velat vara mera restriktiva
än Kungl. Maj:t, och jag följer dem för
min del i dessa hänseenden. Men det är
för mig en missräkning, att reservanterna
inte ha gått längre och att de liksom
Kungl. Maj:t helt och hållet ha lämnat
å sido ett spörsmål, som enligt min mening
är av ganska stor betydelse. Den
paragraf, som på sätt och vis är den
ömtåligaste i hela lagen, skall sålunda
enligt både Kungl. Maj:ts, utskottsmajoritetens
och reservanternas mening stå
orubbad — jag tänker på § 2 som säger
ifrån, att man skall vara skyldig att vid
behov avstå egendom till det allmänna.
Jag har läst igenom propositionen mycket
noga, och jag har inte funnit någon
annan motivering för denna bestämmelse
än några mycket korta uttalanden,
på en eller två rader, om att denna
befogenhet är ett nödvändigt komplement
till beslaget och att den därför bör
ligga i Kungl. Maj :ts hand.

Jag skulle vilja sätta detta under diskussion.
Beslaget innebär ju i och för
sig ingenting annat än att medborgarna
förbjudas att på något vis förfoga över
de varulager de ha. Detta är en sak, och
en annan sak är vad jag nu talar om,
nämligen skyldigheten att eventuellt avstå
sina varor till det allmänna. Vad
man i första rummet önskar ha är ju
möjligheten att lägga beslag på varor i
syfte att kunna genomföra en ransonering.
Att ett sådant underlag för ransoneringarna
behövs, äro vi alla ense om,
men därför är det enligt min tanke icke
utan vidare givet, att denna möjlighet
skall kompletteras med tvång att avstå
de under beslag lagda varorna. Jag har
inte någonstädes sett en diskussion om
hur läget skulle gestalta sig, om man

skulle använda beslagsinstitutet och se
till i vad mån man med detta såsom enda
grundval kunde genomföra en ransonering.
Svårigheten skulle naturligtvis
ligga däri, att vissa varuinnehavare kunde
tänkas finna det med sin fördel förenligt
att spekulera i högre priser på de
under beslag lagda varorna och därför
vägra att släppa ut dessa varor i marknaden
på det sätt som avses med ransoneringarna.
Jag vet inte, om sådana
svårigheter äro att räkna med, men man
får väl då i varje särskilt fall praktiskt
överväga, i vad mån svårigheterna kunna
övervinnas genom en sådan prissättning
på varorna som gör att lockelsen
att hålla på dem försvinner.

Det har som sagt förvånat mig, att hela
detta spörsmål har lämnats alldeles
ur räkningen. Varken på borgerligt eller
på socialdemokratiskt håll är det någon
som tänkt på att man skulle kunna söka
sig fram på andra vägar än propositionens.

Men därtill kommer ännu en sak, herr
talman. Om man kan visa att möjligheten
att tvinga folk att avstå från varorna
är oundgängligen nödvändig för att genomföra
ett beslag, så vore det den naturliga
konsekvensen att säga ifrån, att
Kungl. Maj:t skall få tillämpa 2 § endast
i den män det är erforderligt för att genomföra
en medelst beslag åstadkommen
ransonering. Ty resonemanget om avståendets
nödvändiga sammanhang med beslaget
leder ingalunda därhän, att Kungl.
Maj :t, såsom nu föreslås av såväl utskottsmajoritet
som reservanter, skall ha
en obegränsad rätt att under alla förhållanden
expropriera den egendom,
som Kungl. Maj:t finner behövlig ur allmänna
synpunkter.

Jag skall inte, herr talman, låta detta
mitt anförande mynna ut i något yrkande
— det skulle givetvis vara hopplöst
— men jag har velat peka på dessa
spörsmål, som lämnats obeaktade av reservanterna
men som enligt min mening
ha ganska stor betydelse.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag tror
att jag kan fatta mig mycket kort.

Lördagen den 21 maj 1919 em.

Nr 19.

111

Ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

Principiellt äro nog utskottsmajoriteten
och reservanterna ganska eniga. Jag
har åtminstone den bestämda uppfattningen,
att det är riksdagens plikt att
mycket noga pröva omfånget av de befogenheter,
som vi vilja ge Kungl. Maj :t.

Om det gällde nya befogenheter, tror
jag att det vore allt skäl i världen att
mycket noggrant diskutera problemen så
som herr Herlitz här bär gjort. Men när
utskottsmajoriteten tillstyrkt de befogenheter,
som Kungl. Maj:t har begärt att
få behålla, så har det skett av en mycket
enkel anledning. Vi äro inriktade på
eu avveckling av de vidsträckta fullmakter,
som regeringen haft under de förutvarande
krisförhållandena, en avveckling
som lämpligen bör försiggå i den
mån behov av sådana fullmakter inte
längre föreligger. Men man bör väl hellre
behålla en befogenhet för Kungl.
Maj:t, med den ganska vissa förhoppningen
att den inte kommer att användas,
än att riskera att få förnya fullmakten.

Detta är den mycket enkla, men som
jag tycker bärande grunden för utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Vi äro intresserade
av att en avveckling skall ske, men
vi vilja inte gå så hårt fram. Vi ha fullt
förtroende till att regeringen kommer
att använda fullmakterna endast då det
verkligen är av behovet påkallat. Också
reservanterna visa det förtroendet för
regeringen — i varje fall har herr Holmbäck
här anfört att fullmakterna antagligen
inte komma att användas annat än
mycket restriktivt.

Det är säkrare att behålla en litet mera
vidsträckt fullmakt än att utsätta sig
för risken, även om den är liten, att behöva
förnya fullmakten, när den en gång
är borttagen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
förstår mycket väl herr Normans tankegång
i det anförande han nu har hållit,
men situationen är inte alldeles uttömd
med vad han sade. Dessa förfoganderättsbestämmelser
bilda nämligen också

bakgrunden för diskussioner mellan näringslivet
och krisorganen, alltså de stora
kommissionerna. Näringslivet måste därvid
räkna med den möjligheten, att regler
i förfogandelagen kunna sättas i tilllämpning
på annat vis än genom riksdagens
beslut i varje särskilt fall.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till -utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna resarvationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 30 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr
1), dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 §

112 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Om översyn av kristidsförvaltningen.

förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar,
dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning rörande
åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om översyn av kristidsförvaltningen.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om översyn
av kristidsförvaltningen främst ur
rättssäkerhetens synpunkt.

I en inom första kammaren väckt,
till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 184, hade herr Carl
Eric Ericsson och herr Mannerskantz
hemställt, att riksdagen med beaktande
av de i motionen framförda synpunkterna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr talman!
Utskottet har, såsom framgår av
den föredragna klämmen, avstyrkt den
motion om översyn av kristidsförvaltningen,
som herr Mannerskantz och jag
ha framlagt i denna kammare.

Motionen har väckt ett ganska betydande
intresse långt in på näringslivets
olika områden, och jag tror att detta
intresse framgår även av den mycket

noggranna undersökning som andra tillfälliga
utskottet har ägnat frågan. Motionen
har sålunda remitterats till inte
mindre än 14 olika instanser för yttrande,
av vilka sju äro statliga och sju företräda
näringslivets olika organisationer.

Av remissvaren från de statliga myndigheterna
har ett tillstyrkt en utredning,
under det att de sex övriga, som
svarat, ha avstyrkt eller ställt sig tveksamma
till den föreslagna undersökningen.
Svaren från näringslivets organisationer
ha praktiskt taget samtliga varit
positiva. Sålunda ha Industriförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa
förbundet delvis, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund
förordat att den begärda översynen
skulle företas. Det är kanske inte
alldeles förmätet att dra den slutsatsen
av de inkomna svaren, att de institutioner,
vilkas verksamhet eventuellt skulle
utsättas för en granskning i sammanhang
med den begärda utredningen, önska
slippa ifrån detta, under det att de organisationer,
som få dras med de missförhållanden
som med rätt eller orätt
påståtts finnas, gärna se att en utredning
kommer till stånd.

Jag vill emellertid framhålla att denna
begäran om en översyn inte får fattas
på det sättet, att det förekommer ett
allmänt misstroende mot hela kristidsförvaltningen.
Jag tror tvärtom att denna
i mycket stor utsträckning förtjänar
erkännande för det sätt, varpå den skött
sin utomordentligt svåra uppgift. Det är
mot undantagen som kritiken och denna
begäran om översyn rikta sig.

Motståndarna till en utredning ha i
regel åberopat det förhållandet, att vi
stå inför en nära avslutning av reglerings-
och ransoneringssystemet och att
man därför inte vidare behöva ägna
detta någon uppmärksamhet. På mycket
viktiga områden är detta dock icke fallet.
Åtskilliga importregleringar och därmed
följande varufördelningar lära antagligen
fortbestå en längre tid framåt,
i varje fall så länge som våra valutaförhållanden
äro i nuvarande skick —
de förhindra ju en betydande och behövlig
import.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

113

Ang. prisregleringen på vissa trävaror m. m.

För övrigt torde en utredning om de
erfarenheter, man gjort på detta område,
vara av en betydande framtida nytta.
Under det första världskriget lämnade
vår kristidsförvaltning mycket övrigt
att önska. De lärdomar, som man
kunde dra av förvaltningen under den
tiden, ha sedermera tillämpats för det
andra världskrigets krisförvaltning, och
man har ju kunnat konstatera, att förhållandena
under det andra världskriget
varit i detta avseende vida bättre än
under det första.

Men även under det senaste kriget har
kristidsmaskinen gnisslat åtskilligt. Det
vore, såvitt jag förstår, av stor betydelse,
om man kunde få en väl genomarbetad
sammanfattning av vad det andra
krigets krisförvaltning i vårt land har
att lära oss. Förhållandena i världen
äro ju sådana, att alla numera äro ense
om att vi behöva tillgodose och stärka
vårt försvar. Den utredning eller undersökning,
som här ifrågasättes, är en del
av vårt försvar, även om den avser den
inre fronten. Det är alldeles säkert lika
nödvändigt att man före ett eventuellt
kommande krig har de inre förhållandena
ordnade så, att de tillfredsställa allmänheten.

Såsom framhållits i flera remissvar,
kan en eventuell utredning hänskjutas
till redan arbetande organ. Det finns på
olika håll åtskilliga sådana, som för närvarande
äro sysselsatta på dessa områden.
Någon ny administrativ apparat
skulle därför inte vara behövlig, och
några väsentliga kostnader därför skulle
inte heller behöva uppkomma.

.lag vill slutligen framhålla, att utskottet
självt bär medgivit, alt det finns
ett »visst fog» för de betänkligheter, motionärerna
ha anfört, men utskottet bär
inle velat ta konsekvenserna av den uppfattning,
som det på detta sätt givit till
känna. Jag anser emellertid, herr talman,
att resultatet av cn sådan utredning
som den här föreslagna skulle vara
till mycket stor nytta för samhället, och
jag vill därför hemställa om bifall till
motionen.

8 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 10.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Att vid denna sena timme upptaga
en längre debatt i denna fråga, skulle
vara ganska meningslöst. Jag skall för
den skull bara med några korta ord motivera
utskottets ställningstagande.

Då justitiekanslersämbetet har ställt sig
mycket betänksamt till förslaget om en
sådan utredning, ha vi inom utskottet
ansett oss böra vara lika betänksamma
däremot som JK har varit. Med tanke på
att vi dessutom stå inför en avskrivning
av hela detta reglerings- eller ransoneringssystem,
förmena vi, att det skulle
vara onödigt att nu ägna det en tidsödande
utredning.

Vidare ha förutom justitiekanslersämbetet
även handelskommissionen — som
visserligen varit tveksam i vissa fall —
livsmedelskommissionen, industrikommissionen
och bränslekommissionen avstyrkt
förslaget om denna utredning. Då
dessa centrala myndigheter ha ansett, att
en sådan utredning just nu skulle vara
överflödig och dessutom riksdagen förra
året inför en ungefär likadan motion
ställde sig synnerligen kallsinnig, ha vi
ansett det vara onödigt att man ger sig
in på en omfattande utredning, som skulle
dra ut på tiden utöver dessa regleringars
tillvaro.

För den skull, herr talman, ber jag
härmed i korthet att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. prisregleringen på vissa trävaror
m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion om upp -

114

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ang. prisregleringen på vissa trävaror m. m.

hävande av vissa regleringsföreskrifter
beträffande sågat virke och sågade trävaror.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 229, hade herr Mannerskantz
yrkat, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att normalpriserna för sågat virke måtte
omedelbart upphävas, att bestämmelserna
om prisutjämningsavgifter på sågade
trävaror måtte upphävas samt att exportkvoteringen
för sågade varor jämväl
måtte upphävas eller avsevärt förskjutas
till förmån för de mindre sågverken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr BJÖRKMAN: Herr talman! Det
ärende, som vi nu ha att behandla, har
tidigare varit föremål för kammarens behandling
vid flera tillfällen under efterkrigsåren.
Det gäller normalpriserna på
sågade trävaror, prisutjämningsavgifterna
och exportkvoteringen.

Normalpriserna ha ju tillkommit för
att reglera hemmamarknaden, så att inte
priserna skulle springa för högt i höjden
och fördyra byggnadskostnaderna. Anledningen
till detta är ju, att priserna på
exportmarknaden ha legat väsentligt högre,
varför det blivit nödvändigt att införa
normalpriser. I det sammanhang,
vari frågan kommit upp senast i statsrevisionen,
har man haft ett resonemang
med de reglerande myndigheterna på
området, bränslekommissionen och handelskommissionen,
och båda ansågo, att
tiden kunde vara inne att taga bort dessa
normalpriser och för övrigt hela regleringen.
Vi hade därför hoppats, att de
redan nu skulle falla bort, men så kom
regleringen för 1949, och allt var oförändrat,
både normalpriserna, prisutjämningsavgifterna
och exportkvoterna.

När man behandlat ärendet, har man
fallit tillbaka på ett i allo hypotetiskt resonemang.
Man säger, att om utvecklingen
blir den och den, så kommer det att

gå så och så. Det kan inte vara rimligt
eller riktigt att resonera på det sättet.
Kan man inte hävda att exempelvis ett
eliminerande av nuvarande prisreglering
på sågade trävaror kommer att på grund
hv vissa omständigheter medföra bestämda
olägenheter, bör enligt mitt sätt att
se konsekvensen bli den, att normalprissättningen
utan vidare bör kunna hävas.
Förutsättningarna för ett sådant hävande
äro goda just nu. Tillgången på sågade
trävaror är mer än tillräcklig för täckande
av det behov som föreligger. Spänningen
emellan exportpriserna och de
gällande normalpriserna har i någon mån
utjämnats, och detta gäller särskilt de
svagare sortimenten, då exportprisen på
dem ha börjat falla väsentligt. Det är
ju meningen, att de svagare sortimenten
skola kunna användas för bvggnadsändamål
inom landet.

Jag har därför den uppfattningen, att
tiden nu kan vara inne, att normalpriserna
hävas. Tillgången på virke på hemmamarknaden
och även på exportmarknaden
har blivit så riklig, att man förmärker
att avsättningen bär blivit trög
och att de exportkvantiteter, som man
planerar för utlandsmarknaden, mycket
lätt kunna fyllas, och fråga är väl, om
vi kunna exportera det virke som vi komma
att såga under denna säsong.

Om kvoteringen har det ju alltid stått
strid. Den avser ju fördelningen av den
export, som hela landet har att röra sig
med, 550 000 standards. Av detta ha hela
80 procent förbehållits de gamla exportörerna
eller Trävaruexportföreningen,
fastän föreningens hela andel i landets
tillverkning inte utgör mer än 46 procent.
De övriga 54 procenten komma på
mindre sågar, vilka under normala tider
till betydande del ha levererat sitt
virke på hemmamarknaden. Nu har på
grund av indragningen av byggnadskvoterna
byggandet inom landet blivit så inskränkt,
att det inte finns avsättning för
vad dessa sågar tillverka, och man har
inte velat gå med på att tilldela dem någon
kvot för export, därför att de inte
tidigare ha exporterat trävaror. Jag tycker
inte det är rimligt eller riktigt, att
småsågarna på det sättet skola sättas i

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 115

Ang. prisregleringen på vissa trävaror m. m.

efterhand. Om det skall fortsätta som
det nu ser ut, bli de väl i fortsättningen
nödsakade att lägga ned sin verksamhet.
Vi ha i olika sammanhang framhållit
detta, och det har erkänts av de reglerande
myndigheterna, som lovat ändring
på den punkten. Statsrådet har också
sagt, att han inte ville påstå, att det låg
någon rättvisa i fördelningen, men han
har i alla fall fallit för frestelsen att ge
Trävaruexportföreningen samma kvot
även för 1949. Man har sagt, att Trävaruexportföreningens
leverantörer vore
bäst skickade att leverera virke
på export och att småsågarna inte vore
kompetenta eller inte hade samma
möjligheter, och det är riktigt i
ganska stor utsträckning, men det finns
dock ett stort antal medelstora sågar
som ha exporterat virke långt före
kriget och även under kriget. De ha ju
fått en liten kvot nu, men den räcker
inte alls till.

Man säger också, att det är de stora
sågarna som ha haft de bättre kvaliteterna,
och det kan man kanske i viss
mån medgiva, men virket från inlandssågverken,
som dock täcka områdena
från Jämtland och Hälsingland ned till
Vänern och Mälaren, landets bästa produktionsområden,
äro vad kvaliteten beträffar
fullt jämförbart med det virke
som exporteras av Trävaruexportföreningen,
och kanske i viss mån, när det
gäller furan, bättre.

Nu sägs det, att det är angeläget att
man exporterar det bästa virket, och
detta tas till intäkt för att man skall ge
så stor kvot till Trävaruexportföreningen,
men jag kan inte finna, att detta kan
vara ett fullt bärande resonemang, ty
inlandsverken ha säkert lika bra möjligheter
att exportera i det fallet.

Utskottet har sagt, att man förväntar
att Kungl. Maj:t skall följa utvecklingen
noga och upphäva regleringen, när
Kungl. Maj:t anser det möjligt, men såvitt
jag förstår, kunna inga särskilda
olägenheter vara förenade med att så -

väl prisregleringen som prisutjämningsavgifterna
och exportkvoteringen skyndsammast
slopas, så att det skapas förutsättningar
för en sundare utveckling och
anpassning i mera normal riktning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den motion nr 229 som
bär avlämnats i första kammaren av herr
Mannerskantz och i vilken det yrkas ett
slopande av dessa regleringar.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
För att kammarens ledamöter utan
ytterligare dröjsmål skola få vandra hem
i den vackra majnatten ber jag helt kort
att med hänvisning till utskottets utlåtande
få yrka bifall till detsamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan, att
till utskottet den 20 maj 1949 inkommit
framställningar från fullmäktige i riksbanken
angående

l:o) fortsatt giltighet till och med den
31 december 1950 av den för riksbanken
gällande ramen för tjänstetillsättningar,
in. in.;

2:o) höjning av representationsbidraget
till direktören vid riksbankens pappersbruk.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.50
eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

116 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Måndagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Gjöres anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, angående en översyn av socialvården;
och

nr 288, angående litteratur för barn
i skilda åldrar.

Ang. förfarandet i vissa brottmål mot
minderåriga.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Nils
Elowssons interpellation angående förfarandet
i vissa brottmål mot minderåriga,
erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Ledamoten av första kammaren
herr Nils Elowsson har med kammarens
tillstånd frågat, huruvida statsrådet och
chefen för socialdepartementet med anledning
av vad som förekommit bland
annat i det s. k. Perstorpsfallet ämnar
vidtaga sådana åtgärder att tvekan rörande
de olika lagarnas tillämplighet i
fall sådana som detta skingras, så att
situationer liknande den som uppstått i
samband med Perstorpsfallet i görligaste
män kunna undvikas.

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara, får jag i hans ställe
lämna följande svar.

Den händelse, varpå interpellanten
bygger sin argumentation, inträffade i
maj 1948 i Perstorp. Där påträffades i

ett skogsdike en nioårig f-licka, bragt om
livet på ett upprörande sätt. En pojke
på 14 år misstänktes för gärningen. Han
togs om hand först av polisen och sedan
av barnavårdsnämnden. Han förhördes
upprepade gånger: av polisen då han
anhölls, därefter av en särskild delegation
bestående av en tillkallad psykiater
samt polisrepresentanter med en erfaren
domare som förhörsledare, sedermera
av ledamöter av barnavårdsnämnden,
ytterligare av ännu en psykiater och
slutligen av landsfogden med biträde.
Under alla dessa förhör bestred pojken
att han begått gärningen. Jag vill också
erinra om att länsstyrelsen i Kristianstads
län anordnade vittnesförhör
vid domstol för att därigenom fullständiga
utredningsmaterialet.

Eftersom pojken ej fyllt 15 år kunde
han icke ställas inför domstol, utan det
blev barnavårdsmyndigheterna som
hade att taga ställning till skuldfrågan
och till frågan om vilka åtgärder som
borde vidtagas. Under utredningens
gång stöd barnavårdsnämnden i nära
kontakt med socialstyrelsen. Fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenten i distriktet
följde också hela tiden på orten ärendets
utveckling.

Ärendet har passerat alla instanser:
barnavårdsnämnd, länsstyrelse och regeringsrätten.
Skulle pojken ha ansetts
skyldig till gärningen, hade han kunnat
omhändertagas såsom i barnavårdslagens
mening vanartad. Icke någon instans
har emellertid ansett honom vanartad.
Och regeringsrätten har i sitt utslag
den 30 september 1948 uttalat att
genom den i målet förebragta utredningen
icke kan anses ådagalagt, att gossen
begått den gärning för vilken han misstänkts.

Ehuru en diskussion i skuldfrågan
icke hör hemma i riksdagen, vill jag understryka
detta regeringsrättens uttalan -

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

117

Ang. förfarandet i vissa brottmål mot minderåriga.

de eftersom interpellanten synes utgå
ifrån att barnavårdsinstanserna ej prövat
denna fråga och eftersom interpellationen
i olika avsnitt berör spörsmålet
om pojkens skuld till gärningen.

Annars kan man nog säga att Perstorpsfallet
i olika hänseenden erbjuder
goda utgångspunkter för ett meningsutbyte
angående formerna för frihetsberövande
åtgärder inom barnavårdens ram;
och jag skall också i fortsättningen något
uppehålla mig härvid.

Barn under 15 år, som beträdas med.
brottsliga handlingar, kunna som bekant
icke ställas inför domstol utan endast
bli föremål för barnavårdsnämndens åtgärder.
Brottsliga ungdomar mellan 15
och 21 år kunna också bli föremål för
barnavårdsnämndens ingripande, men
beträffande denna grupp äro även de judiciella
organen berättigade att ingripa.

Formerna för polisens, åklagarmaktens
och domstolarnas verksamhet äro
ingående reglerade. Om polisens befogenheter
vid utredning angående barnbrottslighet
finnas bestämmelser i 23
kap. nya rättegångsbalken samt i förundersökningskungörelsen.
I denna kungörelse
stadgas bl. a. att om det är anledning
att antaga, att lagstridig gärning
begåtts av barn under 15 år, så
må polisförhör ej hållas med barnet annat
än för att utröna huruvida straffmvndig
är delaktig eller för efterforskande
av gods, som åtkommits genom
brottet, eller om det eljest är av särskild
vikt att erhålla uppgifter av barnet angående
gärningen samt dessa uppgifter
ej lämpligen kunna erhållas annorledes
än genom förhör med barnet. Kungörelsen
säger klart ifrån att det sagda ej får
hindra att till barnet riktas fråga, som
oundgängligen fordras för att utröna om
barnet begått gärningen.

Om polisförhör med barn skall barnavårdsnämnden,
där hinder ej möter, underrättas
i så god tid att denna kan närvara
vid förhöret genom ombud. Förhöret
skall verkställas så att fara ej uppkommer
för att barnet tager skada därav.
Det bör noga tillses att uppseende ej
väckes vid förhöret, som ej får göras
mera ingående än omständigheterna

oundgängligen kräva och som om möjligt
bör hållas endast en gång.

I fortsättningen av kungörelsen sägs
att förhör med barn bör hållas av person
med särskild fallenhet för uppgiften.
Är utsaga av barn av avgörande betydelse
för utredningen, bör någon som
äger sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi
biträda vid förhöret eller yttra
sig angående värdet av barnets utsaga.

Den av mig nu berörda rättsliga regleringen
av detta område är en frukt av
vår moderna processlagstiftning. Och
dessa bestämmelser torde utgöra en
lämplig reglering av polisens befattning
med barnförhör.

Inom parentes vill jag inskjuta, att
alla dessa av humana syften förestavade
regler ju äro av noll och intet värde
om en sådan publicitet skapas kring
barnförhör som skedde i det av interpellanten
åsyftade fallet.

Interpellanten har gjort vissa uttalanden
rörande omständigheterna i det nu
aktuella fallet och gjort gällande, att
barnavårdsnämnden i Perstorp på polishåll
skulle anses ha hindrat polisutredningen
genom att »taga» pojken från
polisen. I anledning härav vill jag framhålla
att det är den som enligt förundersökningskungörelscn
leder undersökningen
som har att avgöra när ett förhör
skall anses avslutat och att barnavårdsnämnden
ej har befogenhet att
hindra en pågående polisutredning. Enligt
vad jag inhämtat hyser man på ansvarigt
polishåll ej den uppfattningen att
så varit händelsen i detta fall. Tvärtom
var det, enligt vad polischefen i länet
upplyst, polismyndigheten, som tog initiativ
till att barnavårdsnämnden ingrep
på sätt som skedde, vilket enligt polischefens
sätt att se saken var den bästa
lösningen. Polischefen har vidare vitsordat
att det förekom ett mycket gott
samarbete mellan polisen och barnavårdsmyndigheterna;
och polischefen är
ingalunda säker på att saken blivit mera
klarlagd om pojken fyllt 15 år och således
kunnat behandlas som straffmyndig.

Under senare år har en allmän debatt
uppstått om de s. k. administrativa fri -

118 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Ang. förfarandet i vissa brottmål mot minderåriga.

hetsberövandena och därvid ha även
förhållandena på barnavårdens område
uppmärksammats. Den gällande barnavårdslagens
regler angående hur skall
förfaras då ett barn begått en lagstridig
handling eller eljest skall bli föremål
för åtgärd av barnavårdsnämnden äro
mycket knapphändiga. Utredningsproceduren
före beslut i nämnden behandlas
endast i ett par paragrafer (17 och
18 §§), och frågan huru skall förfaras
med det för brott misstänkta barnet under
utredningstiden är ej alls reglerad.

I anslutning härtill vill jag nämna,
att soeialvårdskommittén i början av
detta år hos Kungl. Maj :t hemställt om
en översyn av barnavårdslagen och att
kommittén därvid bl. a. uttryckt som
ett önskemål att man överväger huruvida
icke i lagen böra intagas särskilda
bestämmelser om formerna för behandlingen
av ärenden angående barn som
misstänkas för att ha begått grövre kriminella
handlingar. Socialstyrelsen har
sedermera anslutit sig till soeialvårdskommitténs
yrkande om översyn av barnavårdslagen.
Även på annat sätt ha i
olika sammanhang aktualiserats frågor
om ändrade bestämmelser rörande olika
delar av barnavårdslagstiftningen. Chefen
för socialdepartementet har också
för avsikt att inom kort upptaga spörsmålet
om en allmän översyn av barnavårdslagen.
Därvid komma givetvis hittills
vunna erfarenheter om det gällande
systemets verkningar i olika avseenden
att beaktas.

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat den av interpellanten gjorda
frågan.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för det
mycket uttömmande svar, som jag har
fått på min interpellation, och jag tackar
alldeles särskilt för dess positiva innehåll.
Det bär länge ansetts behövligt
med den översyn, som nu har ställts i
utsikt beträffande barnavårdslagen, och
jag tror att man inom de kretsar, där
man har att tillämpa denna lag, kommer

att hälsa detta meddelande med den
allra största tillfredsställelse.

Till detta skulle jag emellertid vilja
foga några synpunkter. Denna översyn
bör såvitt möjligt inriktas på att inte
skonsamhet mot barnet förvandlas till
en börda för den vuxne. Så kan det gå
om ett brott, som ett barn har begått,
på grund av en missriktad humanitet
inte blir tillräckligt utrett. Då får detta
barn under sin uppväxttid och sedan
det har blivit vuxet bära den börda, som
ett sådant ouppklarat brott onekligen är.

Man bör vidare i denna översyn också
inrikta sig på att så långt det går utreda
sådana brott även från den synpunkten,
att den oskyldigt misstänkte
skall kunna bli rehabiliterad; han skall
— om det finns någon möjlighet — kunna
bli rentvådd, tv det är naturligtvis
inte mycket bättre att gå igenom livet
med en misstanke hängande över sig än
att bära på vetskapen om att man har
begått ett brott.

Jag tror därutöver, att man i detta
sammanhang också måste sysselsätta sig
med åldersbestämningen, d. v. s. dryfta
vid vilka åldrar de olika ingreppen skola
ske. Vi känna nog allesammans till att
nutidens ungdom är mycket mer försigkommen
än vad ungdomen var för kanhända
bara tjugo eller trettio år sedan
och att vi följaktligen tyvärr måste räkna
med att grövre brott kunna begås av
barn i lägre ålder än 15 år. Man måste
då rätta barnavårdslagarna efter det.

Man måste vidare, när man skall behandla
detta spörsmål, ägna en icke
ringa uppmärksamhet åt den, som har
blivit föremål för brottet, och dennes
anhöriga. Det måste vara plågsamt för
dem att så länge de leva dras med känslan
av att ett grovt brott blivit begånget
mot dem, vilket de inte ha kunnat få utrett.
Om detta inte går, vilket ju är händelsen
i många fall, så kan det bero på
omständigheter, över vilka inga människor
kunna råda, men det måste anses
vara en lagstiftande församlings uppgift
att försöka stifta sådana lagar, att inte
av en alltför långt gången humanitet
skapas lägen, då rättssäkerheten brister.

Jag tror också, att man måste sänka

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

119

Ang. förfarandet i vissa brottmål mot minderåriga.

även åldern för sinnesundersökning av
barn. Det är naturligtvis omöjligt för
andra än läkare att yttra sig om den saken,
men jag skulle tro, att det är en
detalj i detta sammanhang som man
inte får glömma bort.

Slutligen, och det är kanhända det allra
viktigaste, får man inte glömma, att
i ett sådant här sammanhang blir i själva
verket en barnavårdsnämnd konstituerad
som en domstol. Det blir barnavårdsnämnden,
som med ledning av de
utredningar, som företas, skall avgöra,
huruvida ett barn har begått ett visst
brott eller ej, och som därefter skall
fatta ståndpunkt till den behandling,
som detta barn i framtiden skall undergå.
Som jag redan sagt i min interpellation,
tror jag inte, att våra barnavårdsnämnder
ha valts med tanke på
denna eventualitet, eller ens att det någonsin
förutsetts att de skulle väljas
med tanke härpå. Här föreligger kanhända
den allra betänkligaste bristen,
när det gäller dessa ting, i den nuvarande
barnavårdslagen. Det är enligt
min mening anledning att tänka mycket
grundligt och mycket allvarligt inte
minst på den detaljen.

Herr SCHLYTER: Justitieministern yttrade,
att skuldfrågan inte hör hemma i
riksdagen. Jag uppfattade detta hans uttalande
så, att vi inte i riksdagen kunna
diskutera skuldfrågan i detta individuella
fall, men däremot hör naturligtvis
i allra högsta grad skuldfrågan hemma
i riksdagen så till vida som riksdagen
har att bedöma, huruvida den svenska
organisationen av undersökningen i
mål av denna art är tillfredsställande i
det avseendet, att skuldfrågan kan vinna
en vederhäftig prövning.

Jag är ense med interpellanten om att
våra nuvarande barnavårdsnämnder icke
iiro kompetenta att pröva skuldfrågan
i mål av denna art. De iiro icke organiserade
för denna uppgift. Perstorpsfallct
kastar eu mycket värdefull blixtbelysning
(iver hela spörsmålet om administrativa
frihetsbcrövanden. Det iir såvitt
jag kan förstå alldeles uppenbart, alt

här fordras en reform, som genomför
en vederhäftig prövning av skuldfrågan
redan i den lägsta instansen. Att såsom
i Perstorpsfallct har skett barnavårdsnämnden
och länsstyrelsen skrida till
ett avgörande om pojkens frihet utan att
ta ställning till skuldfrågan, har jag betraktat
och betraktar som ytterst anmärkningsvärt.
Först när ärendet kom
till regeringsrätten och denna bestämt
upplyste allmänheten om sin mening i
den saken, drog man en suck av lättnad.

Jag är mycket tacksam och glad att
höra, att barnavårdslagen står inför en
revision, bland annat också i detta avseende.
Jag hoppas, att det inte anses
alldeles för opåkallat, att när nu Perstorpsfallet
under så lång tid har varit
föremål för diskussion här i landet, en
ledamot av kammaren uttalar sin mening
om hur i första instansen rättssäkerhetskravet
bör tillgodoses. Jag har
haft tillfälle att vara med om ett utlåtande,
där ett framkommet förslag om
en förstärkning av länsstyrelserna med
utomstående element och införande av
ett slags straffprocessordning i länsstyrelserna
har ansetts icke vara tillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till dem, som ha uttalat den meningen,
att vi äro nödsakade att se till att vi
i första instans för prövning av frågor
av denna art få judiciella organ, som
kunna verkställa en tillförlitlig prövning
av sakläget och auktoritativt avgöra, huruvida
en brottslig handling är begången
eller inte.

Jag har i annat sammanhang haft tillfälle
att påpeka, att man exempelvis i
Norge bär löst frågan om anhållande och
frihetsberövande av alkoholister på det
sättet, att när den s. k. edrulighetsnämnden
skall pröva ett dylikt ärende,
rycker domaren i orten in såsom ordförande
i nämnden, vilken därefter fungerar
såsom en domstol efter processordningens
regler. Detta iir det från utlandet
mest tillfredsställande exempel på
organisation av en dylik samverkan, som
jag bär haft tillfälle att ta del av, och
jag skulle vilja beledsaga den utredningsremiss,
som nu skall äga rum an -

120 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

gående barnavårdslagen, med ett önskemål
om att det måtte övervägas, huruvida
inte våra barnavårdsorgan i lägsta
instans skulle kunna förstärkas på ett
sätt liknande det, varmed edrulighetsnämnden
i Norge är förstärkt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. reviderad praxis beträffande
kommunal indelning.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sundviks interpellation
angående reviderad praxis beträffande
kommunal indelning, och nu
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Sundvik frågat mig,
''huruvida jag ansåge vissa av honom
närmare angivna förhållanden motivera
en ändrad indelningspraxis beträffande
dels utbrytningar av tätorter inom
landskommuner till stads- eller köpingskommuner,
dels ock inkorporeringar av
landskommuner helt eller delvis med
städer eller köpingskommuner utan direkt
sammanhang med den allmänna, nu
pågående kommunindelningen. Som motiv
för dessa frågor har interpellanten i
huvudsak åberopat, att landskommunernas
möjligheter att med nuvarande lagstiftning
själva tillgodose inom dessa
kommuner befintliga tätortsområdens
behov ävensom det allmännas önskemål
att även inom landskommunerna åstadkomma
och bibehålla ett differentierat
näringsliv icke längre motiverade »den
prioritetsrätt till nya områden, som indelningslagen
och praxis hittills givit
stadskommunerna».

Till svar får jag anföra följande.

Den författningsreglering, som innefattar
normerna för de av interpellanten
åsyftade två grupperna av indelningsändringar,
återfinnes i 3 § 1919 års lag
om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning. I
lagrummets första stycke redovisas de
allmänna förutsättningar, som skola fö -

religga vid varje beslut om kommunal
indelningsändring, d. v. s. att ändringen
medför fördelar för den kommunala
förvaltningen eller lättnad eller utjämning
i kommunala bördor eller främjar
den ekonomiska utvecklingen inom orten
eller eljest medför gagn. I andra
stycket angivas de kvalificerade skäl, innefattande
betydande allmänt behov,
vilka skola föreligga för att en indelningsändring,
som medför avsevärd olägenhet
för därav berörd kommun, skall
kunna genomföras mot kommunens bestridande.
Sådana kvalificerade skäl för
brytande av ett kommunalt veto kunna
åberopas icke blott mot kommun, som
bestrider att mista ett område, utan ock
mot kommun, som vägrar att taga emot
området.

De två grupper av indelningsändringar,
som interpellanten åsyftar, ha genomförts
med stöd av ett eller flera av
följande i 3 § andra stycket av lagen
redovisade kvalificerade skäl för indelningsändringar: för

det första: att viss kommunal uppgift
av större vikt finnes vara eftersatt,
så att avsevärd olägenhet därav uppkommit
eller kan väntas uppkomma;

för det andra: att samhällets behov
av utrymme för bostäder, industri eller
annat dylikt ändamål icke kan inom
samhällets område i erforderlig mån tillgodoses;
samt

för det tredje: att bestående indelning
lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen i orten.

För samtliga dessa fall gäller den förutsättningen,
att missförhållandet icke
kan undanröjas eller minskas på annat
sätt än genom indelningsändring. Kan
en lösning vinnas på annat lämpligare
och mindre genomgripande sätt, skall utvägen
härtill utnyttjas i stället för indelningsändring.

Beträffande de i lagen angivna kvalificerade
skälen för indelningsändring
må följande anföras.

Den första gruppen eller att viss kommunal
uppgift finnes vara eftersatt med
därav följande avsevärda olägenheter
torde efter den allmänna kommunindelningen
förlora i betydelse. Enligt den

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

121

Ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

nya kommunindelningen torde praktiskt
taget alla kommuner komma att vara av
den styrka att något eftersättande av
kommunala uppgifter av större vikt icke
skall behöva förekomma. Med nu gällande
lagstiftning rörande socialvården,
hälsovården, ordningsväsendet, brandskyddet
och byggnadsregleringen stå i
stort sett effektiva befogenheter till förfogande
även för landskommunerna.

Den andra gruppen av kvalificerade
skäl för indelningsändring eller de fall,
där samhällets behov av utrymme för
bostäder, industri m. m. icke inom samhällets
område i erforderlig mån kan
tillgodoses, torde icke kunna tagas till
intäkt för att städerna gentemot landskommunerna
skulle äga företrädesrätt
till områden, lämpliga såsom exploateringsobjekt
för bostäder och industrier.
Utvecklingen under de senaste decennierna
har medfört, att tätortsbildningar
på landsbygden tillkommit i stort antal
och lagstiftningen har skapat former
för landskommunernas liandhavande av
med tätbebyggelsen sammanhängande
problem utan stads-, köpings- eller municipalsamhällesbildning.
Bostadsförbättrings-
och bostadslåneförmedlingsverksamhet
liksom även annan verksamhet
för tillgodoseende av bostadsförsörjningen
bedrives numera såväl i landskommunal
som stads- och köpingskommunal
regi. Å andra sidan kan det icke
förnekas, att det för städerna är ett legitimt
intresse att kunna tillgodose sina
invånares behov av bostäder inom stadens
område. I den mån behov härav
yppas samt stadens eget område icke inrymmer
lämpliga områden för ändamålet
kan det tänkas, att inkorporering
måste medgivas av intilliggande oexploaterade
områden inom en angränsande
landskommun. Detsamma gäller givetvis
även köpingskommun. Att inkorporeringarna
böra begränsas till vad för
sagda ändamål är behövligt har förutsatts
vid tillkomsten av 1940 års komnuinindelningslag.
lifter nyindclningen
torde landskommunerna i de flesta fall
vara tillriickligt starka för att man icke
skall se sig nödsakad att av hänsyn till
landskommuns genom inkorporering

9 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 19.

försämrade ekonomiska läge lägga kommunen
i dess helhet till stad. I allmänhet
torde delinkorporeringar icke komma
att medföra avsevärd olägenhet för de
landskommuner, som kvarstå efter kommunindelningens
genomförande.

Vad slutligen beträffar den tredje
gruppen av kvalificerade skäl för indelningsändring
— att bestående indelning
lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten — har
denna utgjort skäl för åtskilliga stadsoch
köpingsbildningar samt stads- och
köpingsinkorporeringar. Kommunala nybildningskommitténs
utgångspunkt för
stadgandet var, att framför allt städerna
representerade den ekonomiska utvecklingen
i landet, en åsikt som numera
icke torde vara lika odiskutabel. I många
fall har dock uppkomsten inom landskommuner
av större tätorter med industriellt
och kommersiellt stark ställning
medfört intressekonflikter eller potentiella
motsättningar mellan tätorts- och
jordbruksbefolkningen. Dessa motsättningar
ha ansetts lämpligen kunna elimineras
genom stads- eller köpingsbildning,
där sådan kunnat ske utan att den
gamla landskommunens eget liv i alltför
hög grad hämmats.

För att belysa tillämpningen av 1919
års indelningslag i de avseenden, som
beröras i interpellationen, må följande
statistiska uppgifter lämnas.

Efter lagens ikraftträdande ha förordnanden
meddelats om utbrytning ur
landskommuner av 25 köpingskommuner.
Av dessa hänföra sig 20 till åren
1920—1939 men blott 5 till tiden efter
1940 års ingång. Motsvarande siffror för
städer äro 4, varav 2 falla under åren
1920—1939 och 2 inom tiden därefter.
I ett 15-tal fall hava framställningar om
köpingsutbrytningar avslagits, av dessa

0 sedan 1940. Härav torde framgå, att
splittring av bestående landskommuner
genom utbrytning av städer och köpingar
numera är en sparsamt förekommande
företeelse. Härtill må erinras, att de

1 direktiven för den allmänna regleringen
av kommunindelningen ingående
normerna för folkmängds- och skatteunderlagsminima
med visshet komma

122 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

att i restriktivt hänseende påverka nybildningar
av nu ifrågavarande art.

I sammanhang med utredningsarbetet
för den nya kommunindelningen torde
i enlighet med direktiven länsstyrelserna
i allmänhet ha anmodat städerna och
köpingskommunerna att anmäla sina behov
av områdesutvidgning. I sammanhang
härmed och i huvudsak i anledning
därav ha till kammarkollegiet sedan
1946 inkommit ett 50-tal framställningar,
avseende städer och köpingar,
att handläggas enligt 1919 års lag. Ett
10-tal av dessa ha avslagits, 7 föranlett
positiva beslut av Kungl. Maj:t under
det att 2 äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Av vad jag anfört torde framgå, att
de av interpellanten angivna skälen för
en ändrad praxis i indelningsärendena
väsentligen komma att förlora i betydelse,
sedan den nya kommunindelningen
trätt i kraft. På grund härav är jag icke
beredd att nu förorda en sådan ändrad
praxis som interpellanten ifrågasatt.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret.

Om jag har tolkat svaret rätt, äro enligt
inrikesministerns mening de kvalificerade
skäl, som enligt indelningslagen
medge indelningsändring mot kommuns
bestridande, på god väg att förlora i betydelse.
Ett av dessa skäl —- ofta åberopat
av stad, som kommer med inkorporeringskrav
mot angränsande landskommuner
— är att staden behöver ökat utrymme
för bostäder, industri m. m. Nu
känns det lugnande för en kommunalman
från en sådan där landskommun,
som är mer eller mindre hotad till sin
fortsatta existens, att höra, att enligt inrikesministerns
uppfattning detta skäl
icke utan vidare kan tagas till intäkt för
att städerna gentemot landskommunerna
skulle äga företrädesrätt till områden,
lämpade som exploateringsobjekt för bo -

städer och industrier. Sedan är det ju
en annan sak, att fall säkerligen kunna
förekomma, då en fullbebyggd stad kan
behöva tillföras intilliggande oexploaterade
områden av en angränsande landskommun.

I svaret påminnes om den uppfattning,
som ligger till grund för ett av de andra
kvalificerade indelningsskälen: att framför
allt städerna skulle representera den
ekonomiska utvecklingen här i landet.
Då det är ett skäl, som legat till grund
för åtskilliga tvångsvis genomförda indelningsändringar,
tycker jag det verkar
lugnande att höra, att denna uppfattning
om städernas självklara dominans
enligt inrikesministerns mening icke
längre är så odiskutabel som när indelningslagen
kom till för mer än 30 år
sedan.

Av svaret tillåter jag mig alltså utläsa,
att de kvalificerade skälen enligt indelningslagen
numera icke kunna anses ha
samma betydelse som tidigare. Då härtill
kommer, att herr statsrådet nyligen
i propositionen nr 191 med förslag till
vissa lagstiftningsåtgärder i anledning
av kommunindelningsreformen betecknat
1919 års indelningslag som delvis
föråldrad, blir väl därmed nästan ställt
i utsikt, att lagen skall få den översyn,
som en stark minoritet i denna kammare
i fjol ansåg önskvärd. Till dess denna
översyn kommit till stånd förmodar jag,
att de rätt så många landskommuner,
som nu befinna sig i farozonen, icke behöva
vara alltför oroliga för tvångsinkorporeringar
från städernas sida.

Men det torde också vara viktigt, att
denna uppfattning om de kvalificerade
indelningsskälens nuvarande innebörd
genomsyrar kammarkollegiet och dess
utredningsmän. Som praktisk kommunalman
tror man sig åtminstone ha funnit,
att kammarkollegiet fortfarande i
stort sett ger dessa skäl deras traditionella
innebörd.

Inom Kopparbergs län har under de
senaste åren en av kammarkollegiet förordnad
utredningsman föreslagit köpingsutbrytning.
Denna köpingsutbrytning,
som nu dess bättre inte kommit
till stånd, skulle ha inneburit en nybild -

Måndagen den 23 mai 1949.

Nr 19.

123

Ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

ning av en kommun, som i fråga om storlek
inte skulle ha fyllt de krav man eftersträvar
vid den pågående allmänna
kommunsammanslagningen. Och från
grannlänen -— Jämtlands och Värmlands
län — finns det motsvarande exempel.

Nu kan man visserligen säga, att det
inte är huvudsaken vad som föreslås i
en utredning. Det viktigaste är ju Kungl.
Majrts beslut, och såsom framgår av svaret
ha åtskilliga ärenden av detta slag
icke lett till någon indelningsändring.
Men ur kommunal synpunkt är detta
icke betydelselöst. En utredning rörande
ändrad kommunal indelning tar lång tid.
Under den tidrymd på i regel flera år,
som förflyter från det indelningsärendet
avgöres, uppstår vanligen en mycket
skadlig stagnation i den kommunala
verksamheten.

Jag har direkt erfarenhet av detta
från min egen kommun. År 1945 hemställde
Falu stad hos kammarkollegiet,
att utredningsman måtte tillsättas för att
utreda frågan om införlivning av vissa
områden av Stora Kopparbergs socken
med staden. Utredningsman tillsattes i
början av år 1946. Han var färdig med
sitt förslag i början av år 1948. Han föreslog,
att vissa områden av socknen
skulle tilläggas staden. I socknen gingo
vi — om ock med viss tvekan — med
därpå för att få saken ur världen. Förslaget
tillstyrktes av länsstyrelsen och
andra remissinstanser, och vi hade hoppats,
att den rätt så svåra åderlåtningen
skulle bli genomförd fr. o. in. nästa år.
Men nu tycks kammarkollegiet anse, att
staden skall ha ytterligare betydande
områden. Det blir väl en ny utredning,
och det kan dröja ännu några år, innan
vi få veta huru det går. Under denna
långa väntetid uppstå givetvis stora svårigheter
att administrera landskommunen,
och det kan inte hjälpas, att det
i många viktiga avseenden blir en skadlig
stagnation. Jag vet, att man har det
på samma siitt i andra landskommuner,
där man har över sig ett vilande inkorporeringshot.

Jag hyser dock gott hopp för framtiden,
ty jag tror på inrikesministerns sakliga
ställningstaganden i dessa frågor.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag har varit väl medveten om att
interpellationen har föranletts av den
motsättning som har uppkommit mellan
Falu stad och Stora Kopparbergs socken,
och jag tyckte, att herr Sundvik hela tiden
talade som om det i inkorporeringsfrågorna
i regel är staden som begär inkorporering.

Tyvärr — om man ser saken ur herr
Sundviks synpunkt — förhåller det sig
inte på det sättet. Om vi titta på de fall
av tvångsinkorporering — vi kunna kalla
det så, när antingen staden eller landsbygden
satt sig emot inkorporering —
som varit uppe åren 1920—1948, finna
vi, att sådan kommit till stånd i 17 fall,
där landskommunen bestritt sammanläggningen,
och i 13 fall, där staden har
bestritt den.

Jag vill säga herr Sundvik, att när jag
sysslat med den allmänna kommunreformen,
har jag funnit det vara en genomgående
tendens att sådana landskommuner,
som ligga i närheten av städerna,
sträva efter att komma in till städerna.
Jag har här med mig en lista över sådana
ärenden. De hänföra sig bara till tre
län, som vi äro klara med nu. Jag vill
inte ta kammarens tid i anspråk med att
läsa upp listan, men jag kan nämna, att
den består av åtskilliga namn på landskommuner,
som vilja komma in till städerna.
Kungl. Maj :t har ■— i kanske de
flesta fall — avslagit landskommunernas
framställning. När Kungl. Maj:t har godkänt
inkorporering till städerna i samband
med kommunindelningsreformen,
har det varit i sådana fall, då landskommunernas
befolkning praktiskt taget
hundraprocentigt har krävt att få komma
in till städerna. I några fall ha vi då
fallit undan för denna enhälliga landsbygdsopinion
och gått med på en inkorporering.

Frågan ligger alltså i dessa fall som regel
inte till på det sättet, att det är ett
stadsintresse, som står emot ett landsbygdsintrcsse,
Utan den är åtskilligt mera
komplicerad.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Det är
ju möjligt, att man inom departementet

124 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Ang. reviderad praxis beträffande kommunal indelning.

inte känner till så många fall, när strid
uppstår mellan landskommunerna och
städerna på grund av att landskommunerna
inte vilja in till städerna. Jag förmodar,
att de indelningsärenden, som nu
ha förekommit i inrikesdepartementet,
ha gällt län, där det har funnits mycket
små kommuner —- såväl till ytinnehåll
som invånarantal — och det förundrar
mig inte, om sådana kommuner vilja till
en stad, som har större administrativa
möjligheter. Men i fråga om en stor
landskommun, där den administrativa
apparaten är utbyggd, så att kommunen i
alla avseenden kan skötas på ett ur samhällets
synpunkt tillfredsställande sätt
och r det fallet kan tävla med angränsande
stad, då tycker jag, att de skäl som
kommunen anfört mot en tvångsinkorporering
borde vara avgörande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 12, 168, 169

och 171—175, bevillningsutskottets betänkande
nr 45 och memorial nr 46, bankoutskottets
utlåtanden nr 42—44 och
memorial nr 45, första lagutskottets memorial
nr 41—43 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 44—52 och 54.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtanden nr 12, 168, 169, 171 och
172 ävensom jordbruksutskottets utlåtanden
nr 44—46, 52 och 54 skulle i nu
angiven ordning uppföras främst samt
bankoutskottets utlåtanden nr 43 och 44
sättas sist.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.45 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

492130