1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1949:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

lifc- M

1949 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11

19—23 mars.

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 mars. sid

Svar på fråga av herr Holmbäck ang. kungl. propositioners avlämnande
utan samtidig utdelning i kamrarna .................. 10

Svar på interpellation av herr Mannerskantz ang. ifrågasatt utredning
om höjda kommunala ortsavdrag ...................... 13

Anslag under riksstatens tionde huvudtitel:

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet .................. 18

Fonden för idrottens främjande ............................ 20

Lotterimedelsfonden ........................................ 35

Ökning av antalet fullmäktige i riksbanken .................... 39

Granskningen av lagar och författningar ........................ 43

Förslag till tryckfrihetsförordning ............................ 52

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer 56
Anslag under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning .............. 73

Vägunderhållet ............................................ 93

Förstärkning och förbättring av vägar ...................... 93

Byggande av enskilda vägar ................................ 94

Vägbeläggningar .......................................... 95

Byggande av broar ........................................ 96

Undersökningar rörande trafikolyckor m. m................. 97

Återbetalning i vissa fall av erlagda pensionsavgifter .......... 100

Riksbankens valuta- och penningpolitik ........................ 103

Ang. en åt Aktiebolaget Aerotransport beviljad förlagsväxelkredit 122

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 23 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 17

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. säkerställande av största möjliga
nylontillförsel .......................................... 3®

— nr 4, om godkännande av en överenskommelse ang. återbetalning
av vissa svenska statskrediter till Danmark .......... 39

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. revision av lagen om
rikets vapen m. .......................................... 3®

— nr 7, ang. ändrad lydelse av § 72 regeringsformen, m. m..... 39

-— nr 8, ang. granskningen av lagar och författningar............ 43

.—- nr 9, ang. beredande av större plats för s. k. personval vid

allmänna val ..............................................

— memorial nr 10, med uppgift å vilande förslag till ändring i

grundlagarna .............................................. 51

— nr 11, med förslag till riksdagsstadga ........................ 73

—- utlåtande nr 12, ang. upphävande av vissa för riksdagen gällande
valstadgor .............................................. 73

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 73

— nr 39, ang. anslag till bidrag till sjukkassor.................. 100

— nr 40, ang. ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i

arbete eller yrkessjukdom .................................. 100

— nr 41, ang. bestridande av vissa haverikostnader.............. 100

-— nr 42, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 100

— nr 43, ang. ändring i bestämmelserna om disposition av krigs materielverkets

rörelsekapital ............................ 100

— nr 44, ang. fortsatt disposition av ett äldre reservationsanslag 100

— memorial nr 45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till frivilliga skytteväsendets befrämjande . . 100

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. vissa frågor vid den
kommunala beskattningen .................................. 100

— nr 14, om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser ang.

fastighetstaxering .......................................... 100

— nr 15, ang. uppskov med allmän fastighetstaxering m. m....... 100

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. återbetalning i vissa fall av
erlagda tjänstepensionsavgifter ............................ 100

— nr 10, ang. fortsatt disposition av ett reservationsanslag till riksdagsbiblioteket
............................................ 103

— nr 11, ang. verkställd granskning av riksbankens och riksgälds kontorets

styrelse och förvaltning .......................... 103

— nr 12, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse

och förvaltning ............................................ I33

— nr 14, ang. pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst

anställda personer m. fl................................... I33

— nr 15, ang. ändrad lydelse av § 2 förordningen om Svenska bo stadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar, m. m.....123

— memorial nr 16, ang. anslag för anordnande i Stockholm av den
trettioåttonde allmänna interparlamentariska konferensen .... 123

— utlåtande nr 17, ang. en riksdagsresa till Norrland sommaren

1949 123

Lördagen den 19 mars 1949.

Nr 11.

Lördagen den 19 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 111, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 133, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

nr 137, med förslag till förordning angående
handel med skrot, lump och begagnat
gods m. m.;

nr 144, angående ersättning till Ebba
Eriksson i anledning av olycksfall i arbete; nr

145, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 147, angående anslag till ersättningar
för vissa läkarundersökningar enligt
arbetarskyddslagen m. m.;

nr 148, angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss försöksverksamhet
m. m.;

nr 149, angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—
1948;

nr 150, angående anslag till statens
livsmedelskommission för budgetåret
1949/50;

nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1949/50 m. m.;
och

nr 157, angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50.

Justerades protokollen för den 12 och
den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49
till viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 11.

Lördagen den 19 mars 1949.

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående belopp;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr.

65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån;

nr 66, i anledning av väckt motion
om användning av proportionell valmetod
vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott; samt

nr 67, i anledning av väckt motion
om viss utökning av fiskeristvrelsen
med statens fiskeriförsök.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 72, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående livränta
till Anna Söderkvist m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 10 §
2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr
1044) om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 81, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgär -

det och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm m. m.;

nr 107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco); samt

nr 108, angående ersättning till Erik
Ask.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 114,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 19 juni 1948, nr 332, i anledning
av riksdagens år 1947 församlade
revisorers berättelse.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 118,
angående bidrag till restaurering av vissa
domkyrkor.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 121,
angående överlåtelse av vissa fastigheter
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 122, med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
123, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. m.

Lördagen den 19 mars 1949.

Nr 11.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

124, angående yrkesutbildning inom
jordbruk och skogshantering; samt
nr 129, angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 130, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.; samt

nr 131, angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg för budgetåret 1949/50
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 249, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft; och
nr 250, av herr Osvald, i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Holmbåcks motion, nr
251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 111, 133, 137, 144, 145, 147—150,
154 och 157.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 252, av herr Näsgård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen, in. m.;
och

nr 253, av fru Sjöström-Bengtsson in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till föräldrabalk,
m. m.

Anmäldes och bordlädes utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående
säkerställande av största möjliga
nylontillförsel till landet vid kommande
förhandlingar om handelsavtal; samt
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och 1946
lämnade svenska statskrediter till Danmark; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av väckt motion om
revision av lagen om rikets vapen m. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 72
regeringsformen, m. m.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående dels ändrade bestämmelser för
lagrådets granskning, dels ock former för
sakkunnig granskning av lagar och författningar; nr

9, i anledning av väckta motioner
om beredande av större plats för s. k.
personval vid allmänna val;

nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändring i grundlagarna;

nr 11, med förslag till riksdagsstadga;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av vissa för riksdagen
gällande valstadgor;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

Nr 11.

Lördagen den 19 mars 1949.

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag; samt
nr 45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1949/50 till frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande vissa frågor vid den kommunala
beskattningen;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser angående fastighetstaxering;
samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

9, i anledning av väckt motion angående
återbetalning i vissa fall av erlagda
tjänstepensionsavgifter;

nr 10, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag; nr

11, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 12, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

14, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. in.;

nr 16, angående anslag för bestridande
av kostnaderna för anordnande i
Stockholm av den trettioåttonde allmänna
interparlamentariska konferensen;
samt

nr 17, i anledning av väckt motion
om en riksdagsresa till Norrland sommaren
1949;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och rådman;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 december
1946 (nr 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift;

nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman;

nr 16, i anledning av väckt motion angående
vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieombudsman;

nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för biskopsval;
samt

nr 18, i anledning av väckt motion om
åtgärder till förebyggande eller botande
av de skador, som skilsmässorna förorsaka
samhället och enskilda;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp; samt
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 17

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar om
anslag till kapitalinvesteringar; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om
direktiv till arbetstidsutredningen att ut -

reda frågan om 40 timmars arbetsvecka
för alla arbetstagare; samt

nr 3, i anledning av väckt motion angående
skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan starkoch
svagströmsledningar, tillhöriga olika
ägare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 22 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 115, angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 117, angående anslag till avlöningar
vid beskickningar och konsulat;

nr 119, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverk
m. m.;

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 127, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 128, angående anslag till fångvårdsstyrelsen
in. in.;

nr 132, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
in. m.;

nr 134, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 135, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 136, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

nr 138, angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 139, angående anslag till vattendomstolarna; nr

140, angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till uppförande
i Stockholm av en byggnad för
blinda;

nr 141, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 142, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 143, angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och flyktingar;

nr 151, angående inrättande av en
statlig affärsbank in. in.;

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

nr 152, angående anslag till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet
för budgetåret 1949/50;

nr 153, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.;

nr 155, angående medgivande att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO);

nr 156, angående ändrade grunder för
bekämpandet av hönstyfus m. in.;

nr 158, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk;

nr 160, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 20
juni 1935 (nr 395) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m.;

nr 161, angående ersättning i vissa fall
enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.;

nr 162, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m.;

nr 163, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 164, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 165, angående anslag till Flygtekniska
försöksanstalten: Projekteringsoch
konstruktionskostnader;

nr 166, angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare,
m. m.;

nr 167, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till yrkesundervisningen; nr

168, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. m.;

nr 169, angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster
m. m.;

nr 170, med förslag till lag om dvrtidstillägg
för år 1949 å folkpensioner;

nr 171, angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 172, angående subventionering av
införseln av vissa varor m. m.; och
nr 173, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Justerades protokollen för den 16 och
den 19 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
111, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 133, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 137, med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 144, angående ersättning till Ebba
Eriksson i anledning av olycksfall i arbete; nr

145, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 147, angående anslag till ersättningar
för vissa läkarundersökningar enligt
arbetarskyddslagen m. m.; och

nr 148, angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss försöksverksamhet
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
149, angående utarbetande och tryckning
av register över kyrkomötets protokoll
jämte bihang för åren 1920—1948.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 150, angående anslag till statens
livsmedelskommission för budgetåret
1949/50;

nr 154, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1949/50 in.
m.; och

nr 157, angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Näsgård m. fl.
väckta motionen, nr 252, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. väckta motionen, nr 253,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till föräldrabalk, in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 6—12, statsutskottets utlåtanden
nr 6 och 39—44 samt memorial nr
45, bevillningsutskottets betänkanden nr
13—15, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 9—12 och 14—17, första
lagutskottets utlåtanden nr 11—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8,
jordbruksutskottets utlåtande nr 10 även -

som första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 2 och 3.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 115—117, 119, 125, 127, 128, 132,
134—136, 138—143, 146, 151—153, 155,
156 och 158—173.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 254, av herrar Anderberg och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående vissa anslag till
tandläkarhögskolorna;

nr 255, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen, m. m.;

nr 256, av fru Sjöström-Bengtsson in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till föräldrabalk, m. m.;

nr 257, av fröken Osvald och fru Lindström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till föräldrabalk,
m. m.; samt

nr 258, av herr Näsgård, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vapenförordning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Onsdagen den 23 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Wahlmark anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. kungl. propositioners avlämnande

utan samtidig utdelning i kamrarna.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Holmbäck till hans excellens
herr statsministern framställt
följande fråga: »Vad är motivet till att
propositioner avlämnas i kamrarna utan
att man samtidigt är i tillfälle att låta
utdela propositionerna till kamrarnas ledamöter?» -

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! På kammarens
ledamot herr Holmbäcks till mig
ställda fråga, vad motivet är till att propositioner
avlämnas i kamrarna utan att
man samtidigt är i tillfälle att låta utdela
propositionerna till kamrarnas ledamöter,
kan jag kortast svara, att något
som helst sådant motiv hos regeringen
icke föreligger. Härmed skulle
sålunda frågan vara avfärdad, om jag
icke förmodade, att frågeställaren egentligen
önskar veta skälet till att en i vederbörlig
ordning avlämnad proposition
stundom först något senare blivit delad
bland riksdagens ledamöter. Avsaknaden
av anteckningar om dylika förseningar
hos kamrarnas kanslier och riksdagens
tryckeriexpedition gör det omöjligt
att exakt fastställa vare sig i vilken
utsträckning de förekomma eller i vad
mån någon avsevärd fördröjning skett.
Icke heller har frågeställaren givit några
exempel på förseningar. En undersökning
har emellertid gjorts på min begä -

ran av departementens statssekreteraravdelningar
och givit vid handen, att
det av tryckeri- och bokbinderitekniska
skäl undantagsvis förekommit, att en
avlämnad proposition kunnat delas först
efter en till två dagar.

Proceduren vid en propositions avlämnande
är den, att vederbörande tryckeri
och bokbinderi först levererar exemplar
för författningsenlig underskrift
och kontrasignation. Sedan propositionen
blivit underskriven, plägar den avlämnas
i kamrarna utan dröjsmål vid
nästa plena, varvid också exemplar lämnas
till pressen. Därjämte skall en upplaga
färdigställas för att delas bland
riksdagens ledamöter. Det kan då hända,
att tryckeriet icke hinner skicka till
häftning erforderligt antal exemplar
samtidigt med s. k. skrivpappersavdragen.
Det kan också hända att bokbinderiarbetet
på hela upplagan ej hinner
bli färdigt till tiden för kamrarnas plena.
Uppenbart är att t. ex. vid propositionstidens
slut en anhopning av material
kan ske hos boktryckare och bokbindare
som det tar tid att bemästra.

Självfallet böra förseningar undvikas
och samtidighet mellan avlämnande och
utdelning eftersträvas. Regeringen har
nu sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och hoppas att i fortsättningen
inga olägenheter med hänsyn till motionstiden
skola vållas, i varje fall icke
sedan de nya reglerna för propositionsavlämnandet
trätt i kraft.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
får till hans excellens herr statsministern
framföra min tacksamhet för det svar,
som han har lämnat på min fråga.

Att det är jag som framställer den beror
därpå, att jag redan i fjol hade tillfälle
att syssla med ämnet. Förslaget till
ny tryckfrihetsförordning avlämnades
vid månadsskiftet april—maj 1948. Denna
utomordentligt viktiga proposition

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. kungl. propositioners avlämnande utan samtidig utdelning i kamrarna.

kom kamrarnas ledamöter till handa på
fjärde dagen efter det propositionen hade
avlämnats i riksdagen. Med andra
ord, motionstiden förkortades i realiteten
med fyra dagar. För min del anmärkte
jag förhållandet i kammaren och
såg mig tvungen att begära en utsträckning
av motionstiden, något som jag av
andra skäl inte hade velat göra men som
var nödvändigt på grund av att propositionen
levererades i tryck så sent.

Någon tid efteråt avlämnades förslaget
till revision av riksdagens arbetsformer.
Jag tillät mig i anledning härav att
väcka en motion, som gick ut på att tiden
för avlämnandet av motioner automatiskt
skulle förlängas, såvida propositionerna
icke hade delats ut i tryck
till kamrarnas ledamöter samtidigt som
de avlämnats till riksdagen. Det särskilda
utskottet tillstyrkte icke den lagtext,
som jag hade föreslagit, men i sitt betänkande
gjorde utskottet ett uttalande,
som jag skall tillåta mig att läsa upp.
Innan jag läser upp det, kanske kammaren
tillåter mig att erinra om att enligt
förslaget angående de nya formerna
för riksdagens arbete propositioner kunna
avlämnas på annat sätt än genom
statsråd i kamrarna. De kunna även avlämnas
direkt till kansliet.

Utskottet säger alltså här: »Utskottet
vill framhålla att propositioner icke böra
komma kammare till handa förrän
de i tryckt skick finnas tillgängliga för
kamrarnas ledamöter. Eftersom motionstiden
för följdmotioner enligt förslaget
skall räknas från den tidpunkt då propositionen
kom kammare till handa,
kunde de ledamöter, som önska framlägga
motioner, eljest faktiskt berövas
flera dagar av motionstiden. Det bör
därför enligt utskottets mening åligga
talmannen att icke till kammaren anmäla
sådana propositioner som avlämnats
till kammarens kansli, förrän eu
tillräckligt stor tryckt upplaga föreligger
av den ifrågavarande propositionen.
Därest propositionen enligt hittills t i 11-lämpad ordning avlämnas av en ledamot
av statsrådet under pågående kammarsammanträde
bör det åligga föredragande
departementschefen att tillse att

propositionen vid avlämnandet finns tillgänglig
i en tillräckligt stor upplaga. Utskottet
förutser dock att det i vissa undantagsfall,
när det gäller i krissituationer
avlåtna, synnerligen brådskande
propositioner, kan bli nödvändigt att avlämna
propositioner redan innan den för
kammarledamöterna avsedda upplagan
hunnit tryckas.»

Detta uttalande föranledde inte någon
erinran från riksdagen. Utskottets förslag
till motivering behandlades olika i
de båda kamrarna. Första kammaren
godkände utskottets förslag till motivering.
Andra kammaren tog inte upp frågan,
tydligen enär det här var fråga om
ett förslag till motivering för en grundlagsändring,
ett förslag som ju icke kan
föranleda någon skrivelse till Kungl.
Maj:t förrän den andra riksdagen har
yttrat sig i frågan. Men så mycket kan
man utan vidare påstå, att vad det särskilda
utskottet har sagt överensstämmer
helt och hållet med riksdagens önskan.

Vid årets riksdag bär emellertid praxis
fortsatt, att propositioner avlämnas innan
de äro tryckta. Regeringen har alltså
inte accepterat den regel, som riksdagen
tydligen önskar, nämligen att propositioner
icke skola avlämnas till kammaren
innan de äro tryckta, såvida icke
en krissituation föreligger. Det var en debatt
härom för någon vecka sedan. Propositionen
om pappersskatt kom riksdagen
till handa en lördag, och sedan
dröjde det tre dagar innan propositionen
utdelades till kamrarnas ledamöter. Herr
Näsgård tog då ordet och anmärkte på
förhållandet, och herr Mannerskantz begärde
i anledning av att propositionen
avlämnats så sent, att motionstiden skulle
förlängas.

Jag har antecknat flera olika fall, då
propositioner ha avlämnats ett par dagar
innan de delats bland kammarens
ledamöter. Att de delats först dagen efter
avlämnandet, har ofta förekommit.
I går avlämnades 39 propositioner, men
endast 13 komnio kamrarnas ledamöter
till handa samma dag i tryckt skick. Nu
kan man ju säga att det är fullt tillräckligt
att på eu gång få 18 propositioner

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. kungl. propositioners avlämnande utan samtidig utdelning i kamrarna.

för läsning, men man får icke bedöma
saken på det sättet. När det kommer en
mängd propositioner samtidigt, är det
av vikt att man får var och en av dem
i rätt tid, så att man kan inrikta sitt arbete
just på de propositioner, som intressera
en, då nu tiden är så kort för
avlämnande av motioner.

Jag har frågat statsministern om motivet
till att man inte tillämpar den ytterligt
enkla regeln att inte avlämna en
proposition, såvida man inte samtidigt
kan utdela den i tryck till kamrarnas
ledamöter. Han har sagt att det finns intet
motiv, och det är bra det. Då kanske
man kan hoppas att det blir en ändrad
praxis på detta område. Statsministerns
svar var i detta hänseende tillfredsställande.

Statsministern sade att regeringen under
den nya ordningen skulle komma att
iakttaga regeln, att propositioner inte
skola avlämnas förrän de äro tryckta.
Jag tycker nog att den saken inte har
något med den nya ordningen att göra.
Denna regel kan tillämpas redan nu, likaväl
som man kan tillämpa den nya
ordningen beträffande propositionstiden,
innan den nya ordningen ens bär
blivit föremål för riksdagens beslut. Tilllämpandet
redan nu av den nya ordningen
beträffande propositionstiden står inte
helt och hållet i överensstämmelse
med grundlagen, men regeln, att propositioner
inte skola avlämnas förrän de
äro tryckta, skulle redan nu helt och
hållet stå i överensstämmelse med grundlagen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag är angelägen
om att inte kammarens ledamöter
skola få den uppfattningen av herr
Holmbäcks anförande, att regeringen
skulle nonchalera de önskemål som
framkommit från riksdagens sida om att
propositioner skola delas samtidigt med
att de avlämnas. Men det kan ju hända
att vi inte tillräckligt observerat vad
som här är ett verkligt önskemål från
riksdagens sida.

Den praxis, som herr Holmbäck anmärker
på och som konstitutionsutskot -

tet i fjol anmärkte på, är mycket gammal.
Under min statssekreterartid var
det till och med vanligt att vi voro på
ett sätt ännu mera, såsom vi tyckte, tillmötesgående
mot riksdagen för att kunna
lämna propositionerna i tid. Jag tror
att om man tittar efter i riksdagens arkiv,
kommer man att finna åtskilliga
propositioner som lämnats i korrektur
och till och med korrektur som voro
ganska slarvigt rättade. Det var en
praxis som vi försökt att bryta och som
vi också gjort slut på. Jag tror inte det
numera förekommer, att man för att hålla
en propositionstid lämnar över Kungl.
Maj:ts förslag på ett sätt, som uppenbarligen
icke kan täcka andemeningen i
begreppet, att propositionerna skola
komma kamrarna till handa i tryckt
skick. Jag tror alltså att i jämförelse
med vad som har varit har det steg för
steg blivit allt hyggligare. Den forcerade
brådskan i fjol, när det gällde
tryckfrihetsförordningen och riksdagsordningen,
beklagade jag livligt vid detta
tillfälle, men hade ganska klart för
mig att det med den anhopning, som
man då hade i tryckerierna, var praktiskt
taget omöjligt att tillmötesgå det
från olika håll, icke minst av herr Holmbäcks
partivänner, mycket starkt framförda
önskemålet, att denna stora proposition
skulle läggas fram inför riksdagen.
Det blev då ingen annan råd än
att man fick ta en rad mycket besvärliga
tekniska konsekvenser av den forcering
av både propositionsskrivningen,
riksdagsarbetet och tryckeriförhållandena
som blev en följd därav. När man vet
vilka ansträngningar, som voro förknippade
med att vi ville tillmötesgå den dåvarande
riksdagsopinionen, kanske man
kan vara överseende mot oss med hänsyn
till de svårigheter som inträffade.

Jag har här i min hand en redogörelse
från alla statssekreterarna över förseningar
som ha inträffat under åren.
De äro, såvitt jag kan se, inte så många.
I regel rör det sig om förseningar på
en dag, eller två dagar, kanske möjligen
tre dagar. Det är beklagligt att dessa
förseningar ha inträffat. När vi nu emellertid
få en ny ordning för propositions -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. ifrågasatt
avlämnandet, bör det kunna gå att i
samråd med talmännen finna former, så
att motionstiden kan räknas från den
tidpunkt, då propositionen faktiskt bär
kommit riksdagsmännen till lianda.

Jag har med detta mitt inlägg endast
velat betona, att vi icke visat nonchalans
mot riksdagen, utan att vi haft en
strävan att så fort som möjligt komma
fram med propositionerna. Vi ha numera
kommit in i en långt bättre ordning
än jag är övertygad om att vi hade
för några år sedan, när propositionerna
understundom avlämnades i korrektur.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
bär för min del inte något minne av en
ingrodd praxis, att propositioner ha avlämnats
i korrektur. Den tid, då jag hade
närmare kännedom om förhållandena,
sökte man nog att avlämna propositionerna,
så att de kunde delas samma
dag som de lämnades, men regeringens
ansträngningar att undgå missförhållanden,
som senare ha inrotat sig, äro naturligtvis
värda allt erkännande.

Statsministern säger att propositionerna
ha kommit en eller två dagar och i
alldeles särskilda fall tre dagar för sent.
Ja, det kanske inte låter så mycket, men
när man bara har en motionstid av tio
dagar på sig, så är en dag, två dagar
eller tre dagar av stort värde.

Jag har, uppriktigt sagt, tolkat den
omständigheten, att propositioner avlämnats
tidigare än de kunnat utdelas
i tryck, såsoin ett litet utslag av nervositet
över att propositionerna ha kommit
för sent, men det är det tydligen inte.
I varje fall är jag för min del mera belåten
med lians excellens’ sista svar än
med det första, därför att jag tror att,
sedan nu uppmärksamheten riktats på
detta spörsmål, någon fortsättning av
den gamla praxis icke skall behöva förekomma.

Anj;. ifrågasatt utredning om höjda kommunala
ortsa vdrag.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för finansdepartemen -

utredning om höjda kommunala ortsavdrag.
tet WIGFORSS, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Mannerskantz interpellation
angående ifrågasatt utredning
om höjda kommunala ortsavdrag, och
nu yttrade: Herr talman! I en med första
kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Mannerskantz till mig
riktat följande frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
inom den närmaste tiden låta igångsätta
den av riksdagen avsedda utredningen
rörande kommunalskattelagstiftningens
utformning?

2. Om så icke är fallet, har herr statsrådet
avsett att låta igångsätta utredning
omfattande endast vissa detaljfrågor,
såsom frågan om en höjning av de kommunala
ortsavdragen?

3. Vilka direktiv har herr statsrådet
för sådant fall avsett att ge utredningen
i syfte att hindra den skatteövervältring
på fastighetsägare av olika slag,
som en höjning av de kommunala ortsavdragen
skulle medföra?

I anledning av interpellationen får
jag till en början erinra om att Kungl.
Maj :t genom beslut den 25 februari i
år bemyndigat mig att tillkalla särskilda
sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om de kommunala ortsavdragen
samt att de sakkunniga numera tillkallats.

Anledningen till att utredningsuppdraget
begränsats till att avse endast
frågan om de kommunala ortsavdragen
är, att denna fråga ansetts särskilt brådskande.
För att man snabbt skulle nå
fram till en lösning av frågan om de
kommunala ortsavdragen har det sålunda
ansetts önskvärt, att denna fråga togs
upp till behandling särskilt för sig. Den
större frågan om en mera allsidig översyn
av kommunalskattelagstiftningens
utformning har däremot ännu icke ansetts
böra upptagas till behandling.

Vad härefter angår interpellantens
sista fråga torde jag få hänvisa till mitt
anförande till statsrådsprotokollet vid
utverkande av bemyndigandet att tillkalla
de sakkunniga. Jag anförde därvid,
att en förutsättning för att frågan
om de kommunala ortsavdragen skulle

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. ifragasatt utredning om höjda kommunala ortsavdrag.

kunna upptagas till separat behandling
uppenbarligen vore, att den ifrågasatta
reformen icke medförde någon mera
kännbar övervältring av skattebördan å
fastighetsägarna eller över huvud någon
mera kännbar ökning av den kommunala
utdebiteringen. Jag angav även vissa
linjer, efter vilka problemet kunde
tänkas löst. I anslutning härtill framhöll
jag, att den inkomstförbättring för jordbruket,
som numera vunnits, kunde föranleda
en annan uppfattning om garantibeskattningens
skatteskärpande effekt
än den som tidigare hävdats. Vidare
framhöll jag att en separat reform
av de kommunala ortsavdragen troligen
förutsatte särskilda regler om statligt
bidrag till kommun, där på grund
av speciella förhållanden en omreglering
av ortsavdragen skulle medföra olämpliga
konsekvenser.

Till slut vill jag anmärka att jag i direktiven
för utredningsarbetet uttalade,
att frågan, huruvida en lösning av det
förevarande problemet kunde vinnas efter
de linjer, som skisserats i direktiven,
självfallet icke kunde slutgiltigt besvaras
utan en närmare utredning. Den
blivande utredningen får alltså lämna
definitivt svar på frågan, huruvida en
tillfredsställande höjning av ortsavdragen
kan genomföras utan någon mera
kännbar övervältring av skattebördan å
fastighetsägarna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När man under rätt många år tillhört
en partigrupp, som står utanför regeringsställning,
blir man mer eller mindre
avkopplad från allt vad som förberedes
inom kanslihuset på olika områden,
och då vill man ibland utnyttja interpellationsvägen
för att något få titta innanför
draperierna där. Det är ett av
skälen, varför jag har framställt denna
interpellation. Möjligen är det också för
att kunna få några synpunkter beaktade,
när utredningen skall sättas i gång. Ur
den synpunkten kunde det ju ha varit
tacknämligt, att svaret hade kommit tidigare,
kanske innan direktiven voro färdigskrivna,
men jag erkänner att det

kanske hade varit att begära för mycket.

Genom de undersökningar, som gjorts
av 1943 års dyrortskommitté, ha vi möjlighet
att litet närmare bedöma vad en
höjning av ortsavdragen skulle betyda
för fastighetsägarna. Det är delvis på
grundval av de siffror, som där kommit
fram och som grunda sig på ett
ganska omfattande material, som jag har
bedömt det vara en viss fara med en
sådan höjning.

Det framgår av olika stickprovsundersökningar
att en höjning av ortsavdragen
med ett belopp motsvarande skillnaden
mellan ortsgrupp 1 och ortsgrupp
5, eller från 510 till 750 kronor för ogifta
och från 750 till 1 050 kronor för
gifta utan barn skulle betyda, att skatteunderlaget
minskade i mycket betydande
grad.

En beräkning av den sammanlagda
minskningen i skatteunderlaget för s. k.
A-kommuner och B-kommuner utvisar,
att det i 10 av de kommuner, som äro
undersökta, skulle bli en minskning av
mellan 5 och 10 procent, i 82 en minskning
av mellan 10 och 15 procent och i
16 en minskning av över 15 procent.
Det skulle innebära en ökning av skattebelastningen
för fastighetsägare och därmed
likställda i 60 av dessa kommuner
med inemot 5 procent, i 45 stycken en
ökning med mellan 5 och 10 procent och
i 3 stycken en ökning med över 10
procent.

Med enbart en sådan höjning, som jag
angav, alltså upp till beloppet i 5 ortsgruppen,
skulle 49 kommuner få en ökning
av utdebiteringen med inemot 1
krona, 55 kommuner en ökning med mellan
1 och 2 kronor, och så finns det
en mängd andra som skulle få betydande
ökningar. Här finns angiven en kommun
i Västernorrlands län —- om det
kan intressera de här närvarande representanterna
för Västernorrlands län
— som skulle behöva öka utdebiteringen
med 2,88, och då denna kommun redan
förut har en utdebitering av 21 kronor,
kan man förstå vad det skulle betyda. Och
då är likväl den höjning av ortsavdragen,
som man här utgått från, inte sär -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. ifrågasatt utredning om höjda kommunala ortsavdrag.

skilt stor. Toge man en höjning så stor,
att den närmade sig de statliga ortsavdragen,
skulle ökningen av utdebiteringen
i ett mycket stort antal fall komma
att röra sig mellan 4 och 5 kronor.

Jag menar alltså, licrr statsråd, att
det kan bli mycket besvärligt och kanske
man kan säga övermäktigt för en kommitté
att samtidigt med sitt huvuduppdrag
också utreda de frågor, som jag bär
interpellerat om, i synnerhet som inkomsterna
naturligtvis stigit mycket sedan
dvrortskommittén framlade sin utredning
och man nog får räkna med att
skatteövervältringen därför blir betydligt
större än vad kommitténs beräkningar
utvisa.

Statsrådet säger att inkomstförhållandena
för jordbruket ha blivit sådana, att
procentavdraget i allmänhet inte kan
utnyttjas. Detta är väl redan nu icke fallet
beträffande många tiotusental jordbrukare,
och jag tycker att man bör tänka
också på dem, även om de inte råka
vara massor. Men vidare kan det ju tänkas
bli ändringar härvidlag. Om ortsavdragen
höjas i någon högre grad, kommer
det faktiskt att innebära, att garantiskatten
blir effektiv för ett mycket
stort antal fastighetsägare. För att de då
inte skola drabbas av en objektskatt,
måste väl fastighetsinkomsten täcka inte
bara procentavdraget utan också de allmänna
avdragen och ortsavdragen.

Frågan är väl också, om inte taxeringsvärdena
komma att höjas vid nästa
fastighetstaxering, när den nu blir. Om
ortsavdragen då äro höjda på grundval
av en utredning, som har företagits dessförinnan,
då smyger man ju på fastighetsägarna
en skatteövervältring, som är
större än den man i realiteten redovisar.

Jag vill också tillägga, att jag finner
det tråkigt att inte finansministern anser
sig kunna upptaga hela kommunalskattefrågan
till utredning, något som
ju riksdagen har begärt och som man
kanske hade begärt tidigare, om man
inte hade trott att kommunalskatteberedningens
förslag, som avlämnades 1942
och 1943, skulle upptagas av Kungl.
Maj :t. Jag tror att det inte är så bra, att

man behandlar ortsavdragen för sig. Både
fastighetsskattens bibehållande —
som det ju är ganska svårt att över huvud
taget principiellt försvara — och
skatteutjämningen måste behandlas samtidigt,
om det skall bli någon -bra lösning.

Slutligen ber jag att få tacka herr
statsrådet för svaret, som jag fick ta del
av i går eftermiddag. Jag är också glad
för att jag har fått tillfälle att i någon
mån belysa de svårigheter, som ha legat
till grund för min interpellation. Jag
hoppas att kommittén kan ha detta i
tankarna, så att man inte framlägger förslag
som betyda en förbättring för några
och en försämring för andra, utan att
man skapar någon rättvisa. Det kan väl
också diskuteras, om man skall bestämma
sig för en anordning, som kommer
att kräva ökade barnbidrag, en möjlighet
som statsrådet har i någon mån antytt.
Det skulle ju betyda att man överflyttar
bördan på staten, och jag uttalar
mina personliga tvivelsmål om det riktiga
därutinnan.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 115, angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 117, angående anslag till avlöningar
vid beskickningar och konsulat;
samt

nr 119, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49, hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 128, angående anslag till fångvårdsstyrelsen
m. m.; och

nr 132, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
134, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 135,
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1949/50 in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 138, angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 139, angående anslag till vattendomstolarna; nr

140, angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till uppförande
i Stockholm av en byggnad för
blinda; och

nr 141, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
142, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 143, angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar;

nr 151, angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m.;

nr 152, angående anslag till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet
för budgetåret 1949/50; samt
nr 153, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

155, angående medgivande att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO); samt

nr 156, angående ändrade grunder för
bekämpandet av hönstvfus m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 158, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 159, angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten vid
statsunderstödda privatläroverk.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395) om kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel
in. m.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
161, angående ersättning i vissa fall enligt
1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 162, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 163, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 164, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till tekniska högskolan i
Stockholm; samt

nr 165, angående anslag till Flygtekniska
försöksanstalten: Projekterings och

konstruktionskostnader.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 166, angående reglering
av pensionsförhållandena för vissa befattningshavare,
m. m., hänvisades punkten
1 till statsutskottet samt propositionen
i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 167, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till yrkesundervisningen;
och

nr 168, angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till universiteten och karolinska
institutet m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 169, angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster
in. in.; och

nr 170, med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1949 å folkpensioner.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 171, angående bidrag till utgivande
av lagsamling; samt

nr 172, angående subventionering av
införseln av vissa varor m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Anderberg och
Mannerskantz väckta motionen, nr 254,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angende vissa anslag till tandläkarhögskolorna.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Domö m. fl.
väckta motionen, nr 255, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 256, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till föräldrabalk,
in. m.;

nr 257, av fröken Osvald och fru Lindström,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till föräldrabalk,
m. m.; samt

nr 258, av herr Näsgård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vapenförordning.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutsgifter
för budgetåret 1949/50 under tionde hu -

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.

vudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte för budgetåret 1949/50 anvisa a)

till Bidrag till underhåll av en fyr
å Kap Spartel ett förslagsanslag av 3 000
kronor;

b) till Bidrag till vissa internationella
byråer ett förslagsanslag av 11 800 kronor; c)

till Administrationskostnader för
nordiskt ekonomiskt samarbete ett förslagsanslag
av 56 000 kronor;

d) till Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet
ett anslag av 231 000 kronor.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Under
denna punkt finns inte någon motion
väckt, och inte heller har någon
reservation avgivits. Icke desto mindre
skulle jag vilja säga några ord beträffande
bidraget till Svenska turisttrafikförbundet.
Jag hade för min del väntat
att jag skulle få göra det i närvaro av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
men då regeringsbänken är
tom, hoppas jag att mina synpunkter i
varje fall genom protokollet möjligen
skola kunna komma under bedömning.

Jag vill erinra om att Turisttrafikförbundet
har begärt ett anslag av 450 000
kronor. Kungl. Maj:t har äskat och statsutskottet
har tillstyrkt ett anslag av
231 000 kronor. Departementschefen hänvisar
till en pågående utredning rörande
den utländska turisttrafikens betydelse.
Denna utredning kräver emellertid
tid, och verksamheten måste självfallet
bedrivas utan avbrott. Det förefaller mig
egendomligt, att just denna organisation

— som har till uppgift att söka dra en
så stor utländsk turistström som möjligt
till vårt land och att alltså även genom
turisterna tillföra landet välbehövlig utländsk
valuta — inte i minsta mån får
ökat stöd från statens sida för att kunna
fullgöra sina uppgifter, medan andra
institutioner, som inte ha en lika starkt
betonad uppgift att söka draga turister
och utländsk valuta till Sverige, ha fått
icke oväsentligt höjda bidrag av statsmedel.

Regeringens hållning på denna punkt
förefaller mig inte heller stå i riktigt
god överensstämmelse med de åtaganden,
som vårt land iklätt sig enligt Marshallavtalet.
Artikel 5 i detta avtal lyder
ju på följande sätt: »Sveriges regering
kommer att samarbeta med Förenta Staternas
regering för att underlätta och
uppmuntra främjandet och utvecklingen
av amerikanska medborgares resor till
och i de deltagande länderna.»

Det torde kunna vara av intresse att
se, hur man i de andra skandinaviska
länderna handlar i en fråga som denna.
Där har man tydligen en helt annan uppfattning
om den utländska turisttrafikens
betydelse. I Danmark bär sålunda
Turistföreningen for Danmark för innevarande
budgetår redan erhållit 570 000
danska kronor i anslag, och i Norge har
Landslaget for rejselivet fått 400 000
norska kronor i anslag. Detta innebär,
att ifrågavarande organisationer fått
statsanslag, som motsvara 14 danska ören
per capita respektive 12 norska ören per
capita. Motsvarande siffra för Sverige är
för närvarande och skulle enligt Kungl.
Maj:ts förslag fortfarande komma att bli
endast 3 öre. Även om man tillmötesgått
Turisttrafikförbundets framställning,
skulle man endast ha kommit upp till
6,5 öre per capita, alltså inte till mer
än i runt tal hälften av det bidrag som
lämnas i Danmark och Norge.

Man kan ju inte stämpla bidragen
till Svenska turisttrafikförbundet såsom
improduktiva. Verkliga förhållandet är
i stället det rakt motsatta. Avsikten med
Turisttrafikförbundets verksamhet är
ju, såsom redan framhållits, att bidraga
till en ökning av de särskilt i nuvarande

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

tid viktiga valutatillgångarna och därmed
att lämna ett inte föraktligt bidrag
till den av regeringen understödda exportoffensiven.
Jag ser att herr statsrådet
nu är närvarande i kammaren, och
jag ber då att få vädja till honom att
överväga, om det inte skulle vara möjligt
att på andra vägar — med hjälp
av lotterimedel eller eventuellt andra
källor, som jag inte känner till men
som kanske finnas att ösa ur — ge förbundet
en behövlig förstärkning av det
bidrag, som riksdagen nu kommer att
anvisa.

Jag kanske också får lov att tillägga,
att om man effektivt främjar turistutbytet
mellan världens länder, så bedriver
man samtidigt en praktisk fredspolitik.
Och det är ju någonting som
vi här i Sverige böra vara intresserade
av.

Då man nu ser, hur statsmakterna, av
lättförstådda skäl, äro tvungna att skära
ned anslagen avsevärt för turisttrafikens
främjande, kan jag inte undertrycka min
förvåning över att man från Kungl.
Maj:ts sida ännu inte har gjort någonting
för att söka samordna den propagandaverksamhet
på turismens område,
som bedrives både hemma i Sverige och
i utlandet av ett flertal olika organ. För
närvarande ha vi ju faktiskt åtskilliga
rent statliga företag, några av staten
understödda privata företag och en del
andra privata, halvstatliga eller trekvartsstatliga
kommunikationsföretag,
som vart och ett bedriva propaganda i
utlandet för resor till Sverige. När verksamheten
på det sättet är uppdelad på
en mängd olika händer, förstår man, att
eu massa pengar offras alldeles i onödan
i administrativt hänseende just på
grund av den bristande samordningen.
Fn bättre samordning skulle självfallet
möjliggöra betydligt mera effektiva resultat
av de anslag, som vi över huvud
taget ha råd att anvisa för detta ändamål.

I detta sammanhang får jag kanske
erinra om, trots att den nuvarande handelsministern
i fjol inte satt som chef
för handelsdepartementet, att jag vid behandlingen
av tredje huvudtiteln inom

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.
statsutskottets första avdelning i fjol hade
tillfälle att påtala just denna sak när
det gällde anslaget till Svenska institutet.
Detta föranledde ett uttalande från
statsutskottets sida, som sedan också reservationslöst
godtogs av riksdagen. Det
var bekant för utskottet, att en utredning
om upplysningsverksamheten i utlandet
avslutats, och utskottet anförde
följande: »Utskottet, som saknar anledning
att nu ingå på detta spörsmål, vill
dock uttala, att utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t vid den fortsatta behandlingen
av berörda fråga beaktar möjligheterna
att få till stånd en samordning
mellan de skilda grenarna av denna
verksamhet i syfte att nedbringa kostnaderna.
» Så vitt jag är riktigt underrättad
— och det tror jag att jag är — har
ännu ingenting gjorts åt denna sak. År
efter år får alltså gå utan att någon ändring
sker. För denna propagandaverksamhet
skulle det givetvis ha varit av
stor betydelse, om man kunnat använda
de lämnade anslagen på ett mera rationellt
sätt, och jag skall nu allra sist tilllåta
mig att vädja till den nuvarande
innehavaren av chefsposten i handelsdepartementet
att i samråd med utrikesdepartementet
söka åstadkomma en bättre
samordning för att åtminstone de pengar,
som riksdagen kan anvisa, verkligen
skola kunna bli använda på ur landets
synpunkt effektivaste sätt.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill i anledning av herr Lundqvists
anförande endast framhålla, att
vi inom regeringen hysa ett positivt intresse
för turismen. Vi ha emellertid ansett
det nödvändigt att genom särskilda
utredningar få detta speciella område
belyst, och det är därför vi ha tillkallat
sakkunniga. Dessa ha fått i uppdrag att
först och främst ge en översikt av den
turistverksamhet, som förekommer, och
av statens åtgärder för att främja densamma
samt vidare att framlägga direkta
positiva förslag. Det är min förhoppning
och önskan, att dessa sakkunniga
bli fiiriliga med sitt arbete så snart som
möjligt.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 66.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 3 500 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Emil Petersson m. fl. (I: 23) och den
andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (II: 23), hade hemställts,
att riksdagen måtte lämna sitt bifall till
Sveriges riksidrottsförbunds • framställning
av den 28 september 1948 om avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1949/50 med
6 925 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norman in. fl. (I: 211) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hastad in. fl. (II: 256), hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att av det anslag,
som i anledning av motionerna
I: 23 och II: 23 om höjt anslag till
idrottsfonden eventuellt kunde komma
att avsättas till samma fond för budgetåret
1949/50, 50 000 kronor finge ställas
till Föreningens för skidlöpningens och
friluftslivets främjande i Sverige förfogande
som bidrag till dess förvaltningskostnader.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 23 och II: 23, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
4 000 000 kronor;

b) att motionerna I: 211 och II: 256
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

A. herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Hjalmarson och Ståhl,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:23 och 11:23, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 4 975 000
kronor;

B. herrar Kart Andersson, Gustaf
Karlsson, Johan Eric Ericson, Edin,
Bergström, Mårtensson i Uddevalla,
Lindholm och Åkerström, vilka ansett,
att utskottets motivering bort i berörda
del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under a)
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 23 och II: 23, till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 3 500 000 kronor.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Sveriges
riksidrottsförbund hade år 1935, då tipsmedlen
första gången togos i anspråk för
stöd åt idrotten, 4 220 föreningar med
290 000 medlemmar. I dag har förbundet,
enligt den allra senaste uppgiften,
8 757 föreningar med ca 677 000 medlemmar.
Man har i dagens läge att räkna
med 55 000 oavlönade funktionärer och
ledare, som göra en osjälvisk insats i
denna rörelse, som är en folkrörelse i
ordets egentliga bemärkelse. Det intresse
inom vårt folk för allt, som sammanhänger
med idrott, avspeglar sig i dessa
siffror.

Nu har Riksidrottsförbundet för innevarande
budgetår begärt tillsammans
6 925 000 kronor i anslag, varav till den
egentliga verksamheten 4 750 000 kronor,
till idrottsanläggningar 2 miljoner
kronor och till Lingiaden i sommar ett
anslag av 175 000 kronor. Sammanlagt
rör det sig om en anslagsökning av
1 925 000 kronor. För idrottsanläggningarna
är ökningen 1,5 miljoner kronor.

Onsdagen den 23 mars 1549 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

Kungl. Maj:t föreslår, så vitt av handlingarna
framgår, ett anslag ett för allt
av 3,5 miljoner kronor, därav 3 miljoner
kronor till verksamheten, 175 000
kronor till Lingiaden och 325 000 kronor
till idrottsanläggningar. Denna senare
rekommendation är dock försedd
med det icke oviktiga förbehållet, att beloppet
tills vidare skall innehållas.

Utskottet har för sin del godtagit
Kungl. Maj:ts förslag, men vill räkna
upp de 325 000 kronorna för idrottsanläggningar
till 825 000 kronor. Det förefaller
mig ovisst, om utskottet även delar
Kungl. Maj:ts uppfattning, att det
skall ankomma på Kungl. Maj:t att innehålla
anslaget eller att, som det heter i
Kungl. Maj:ts formulering, »senare, då
läget det medgåve, besluta om dispositionen
av beloppet».

Reservanterna vilja höja Kungl. Maj :ts
3,5 miljoner kronor till 4 975 000 kronor.
Av höjningen, 1 475 000 kronor,
skulle, i likhet med vad utskottet anser,
500 000 kronor tillfalla idrottsanläggningarna
och 975 000 kronor den
egentliga verksamheten inom Riksidrottsförbundet.
Vad som skiljer reservanternas
ståndpunkt från utskottets synes vara,
att utskottet inte är benäget att höja
anslaget till den egentliga verksamheten.
Man har här, förefaller det mig, i viss
mån en parallell till läget, när det gäller
att inom försvarets ram bevilja materielanslag
för armén o. s. v. Man ställer sig
avvisande till önskemålen om anslag för
att få övningar till stånd. Den principiella
inställningen synes bär i viss mån
vara densamma, som vi mötte, då vi för
någon vecka sedan diskuterade försvarsfrågan
här i kammaren.

Vad det här emellertid främst gäller
synes vara att få eu höjning av anslaget
till idrottsanläggningar. Därom tyckas
alla vara ense. Behovet av idrottsanläggningar
ute i landet är verkligen skriande.
Idrottsplatserna ha en stor betydelse
i de smärre lokala sammanhangen och
inte minst ute på landsbygden, eftersom
de på ett synnerligen effektivt sätt bidraga
till att motverka den tråkighet på
landsbygden, om vilken det talas så
mycket. Inne i städerna ha idrottsan -

läggningarna naturligtvis en motsvarande
betydelse, eftersom de åstadkomma,
att ungdomen ägnar sitt intresse åt
idrottsverksamhet i stället för att ägna
sig åt sådant, som kan leda den i fördärvet
och som i värsta fall får sin avspegling
i den stigande ungdomsbrottsligheten.
Jag finner det också synnerligen
värt att i detta sammanhang påpeka,
att de pengar, som det bär gäller att anvisa
till idrottsanläggningarna, inte ha
någon betydelse, när det gäller önskemålen
att begränsa investeringarna och
att inte inkräkta på landets tillgångar
av material och arbetskraft etc. Det gäller
här arbeten av ytterst speciell karaktär,
schaktnings-, planerings-, fyllnads-,
besånings- och dräneringsarbeten,
för vilka man alltså inte behöver tillgripa
svåråtkomlig materiel, som skulle
kunna användas bättre på annat sätt. De
nu inneliggande ansökningarna gälla
också till allra största delen bidrag för
idrottsplatser. Totala anläggningskostnaden
härför är 6,5 miljoner kronor, varav
cirka 5 miljoner kronor hänföra sig
till icke materialkrävande arbeten. Det
är dessutom att märka, att de arbeten
det här gäller oftast utföras gratis och
på fritid av entusiastiska ungdomar.

Vad som nu begäres av Riksidrottsförbundet
med dess anslagskrav på 2
miljoner kronor och av utskottet och reservanterna
med deras anslagskrav på
825 000 kronor är helt enkelt ett handtag
till denna frivilligt arbetande svenska
idrottsungdom. Det håller, som sagt,
inte att här tala om vikten av att hålla
investeringarna tillbaka och annat mera.
Det skulle i sig ha kunnat motivera, att
Riksidrottsförbundets begäran om 2 miljoner
kronor hade bifallits för att ge
möjlighet att inom rimlig tid avverka
inneliggande bidragsansökningar.

Jag skulle till detta vilja liigga ytterligare
en liten synpunkt, som grundar
sig på en aktuell händelse. Det finns skiil
att varna myndigheterna för att gå för
långt, när det gäller att hålla uppsikt
över vad folk spontant företar sig på
detta område. En förening satte nyligen
i gäng planeringsarbeten för en idrottsanläggning
med sina egna medlemmar

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

som arbetskraft. Myndigheterna ilade genast
beskäftigt till och sade: »Detta är
icke tillåtet, ni måste genast upphöra
med arbetet!» Ute i bygderna uppfattas
sådant enbart som ett utslag av rättsliaveri,
ett myndigheterans viktigpetteri.
Man erkänner inte det berättigade i ingripanden
av den arten. Och när man
inte är i stånd att göra det, kan man
inte heller erkänna det betraktelsesätt,
som ligger bakom Kungl. Maj :ts bedömande,
när det gäller de 325 000 kronorna,
som visserligen föreslås men som
eventuellt komma att innehållas. Kungl.
Maj :t riktar sig här mot idrottsungdomens
lust till självverksamhet. Denna inställning
kan, om man ser saken i ett
större perspektiv, vedervåga hela den
restriktionspolitik, som regeringen av
olika anledningar tvingas att föra i nuvarande
läge. Det, som för gemene man
ter sig orimligt, blir inte rimligare, om
det dyker upp i form av föreskrifter, utfärdade
av Kungl. Maj:t.

År 1946 utövades idrottsverksamhet i
någon form av 58 procent av alla män
mellan 15 och 50 år här i landet och av
12 procent av alla kvinnor mellan 15 och
40 år. Dessa siffror ge ju ett ytterligare
belägg för i hur hög grad idrottsrörelsens
verksamhet omspänner hela vårt
folk.

Det är ett mycket aktivt och spontant
intresse som står bakom de här framförda
önskemålen. Betydelsen av dessa
anslagskrav accentueras ytterligare,
om man betänker idrottsrörelsens stora
mål: ökad folkhälsa, fostran av goda
medborgare, beredande av sunda fritidssysselsättningar,
en stegring av arbetskraften
och en förstärkning av landets
värnkraft. Det kan också erinras om att
olika företag genom idrottsrörelsen få
ökad omsättning. Idrottsrörelsen ger arbete
åt många människor, stat och kommuner
få genom idrottsrörelsen betydande
skattemedel o. s. v. Idrotten verkar
också för internationell förståelse —
man bär i det sammanhanget ingen anledning
att fästa vikt vid de avarter, som
man ibland kan få se beklagliga utslag
av.

Jag föreställe;'' mig, att vi äro eniga

om allt det där. Man kan i allra högsta
grad instämma i de ord, som statsminister
Erlander yttrade till de hemvändande
olympiamännen på Stadion den 20
augusti i somras: »Idrotten har genom er
talat till oss på ett språk, som vi alla
förstå. Idrotten har kommit oss att stå
samlade och eniga. Vi tacka den demokratiska
folkrörelse, som idrotten utgör,
för att den förmått att skapa denna
samling.»

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat betona vissa synpunkter, som för
mig te sig viktiga i detta sammanhang.
Det är med beklagande som man dock
kan konstatera, att varken Kungl. Maj:ts
proposition eller utskottsutlåtandet i full
utsträckning talar ett språk som alla,
som äro intresserade av den svenska
idrotten och dess framtid, förstå. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som är fogad
vid utskottsutlåtandet och som är undertecknad
av herr .1. B. Johansson m. fl.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Som den föregående
talaren påpekade har jag jämte några
andra av utskottets ledamöter vid denna
punkt anmält en reservation.

Det har redan erinrats om vilken omfattande
och stor folkrörelse som idrotten
har blivit. Riksidrottsförbundet har
för närvarande enligt uppgifter i propositionen
8 644 anslutna föreningar och
cirka 675 000 medlemmar. Dess verksamhet
är av mycket vittomfattande och
mångskiftande natur. Man kan av Riksidrottsförbundets
framställning inhämta,
att det — utom special- och distriktsförbundens
verksamhet — gäller instruktionsverksamhet,
ledarutbildning,
konsulentverksamhet, föreningsverksamhet,
utomlandsrepresentation, trycksaker
in. in., idrottsplatskommittéers verksamhet
in. m. samt ungdoms-, motions-,
idrotts- och samarbetskommittéers verksamhet.
Därtill kommer idrott vid de
akademiska skolorna och det militära
idrottsförbundets verksamhet. Det är
fråga om anläggande av lek- och idrottsplatser,
förbättringar av dylika, badstu -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

och simbadsanläggningar, anskaffande
av materiel till föreningar, filmmateriel
o. s. v.

Denna riksomfattande rörelse har en
stab av funktionärer och ledare, som
oavlönade offra en avsevärd del av sin
fritid för idrottens utveckling och utbredning,
och man har beräknat, att det
lågt räknat är 55 000 personer, som på
detta sätt offra mycken tid på att verka
som ledare inom denna rörelse.

Riksidrottsförbundet har begärt ett
anslag på 4 750 000 kronor. Det har visserligen
varken utskottet eller reservanterna
i det nuvarande läget kunnat gå
med på, men det är ändå intressant att
se, att om detta anslag skulle beviljas
och slås ut såsom ersättning till de ledare
som offra så mycket tid och arbete
för idrotten, skulle det inte bli mer än
86 eller 87 kronor per individ och år.
Det täcker ju inte ens kostnaderna för
de viktigaste av de resor som flertalet
av dem måste företaga. Man är inte
overksam inom idrotten när det gäller
att på privat väg försöka få bidrag till
sin verksamhet, men det är klart, att
sådana bidrag inte förslå på långa vägar.

.lag nämnde att det här är fråga om
en gagnande verksamhet. Jag vill bara
erinra om att idrotten och idrottsrörelsen
kunna åstadkomma besparingar genom
att minska behovet av folksjukvård.
Idrotten meddelar också sina deltagare
arbetsglädje och stimulerar fram
en ökad arbetskapacitet. Befordrandet
av friluftslivet är således i alla avseenden
en mycket gagnerik verksamhet.
Dessutom har det nu på den svenska
landsbygden undan för undan bildats
en mängd små idrottsföreningar, och
detta är mycket glädjande, inte minst
därför att det kan bidraga till att motverka
den flykt från landsbygden som
allt som oftast påtalas. Å andra sidan
råder det, såsom Riksidrottsförbundet i
sin framställning säger, ett skriande behov
av idrottsanläggningar.

.lag vill framhålla ett par synpunkter
som betydelsefulla i detta sammanhang.
Först är det den starka expansionen av
idrottsrörelsen, som växer med cirka

300 nya föreningar per år. Denna expansion
håller på att spränga ramen för de
organisatoriska resurserna. Det behövs
framför allt för de små fattiga landsbygdsföreningarna
större insatser på
särskilt tre områden: beträffande idrottsanläggningar,
idrottsmateriel samt tillgång
på instruktörer och ledare. Statsutskottet
höjer anslaget till anläggningarna
men gör intet tillägg för behovet
av materiel och instruktörer. Ökningen
av anslaget till anläggningarna synes
mig utgöra ett starkt motiv för att bringa
anslagen till materiel och instruktörer i
jämvikt med det. Enligt vad jag inhämtat
kunde Riksidrottsförbundet 1948 icke
lämna några materielanslag. Allt detta
går jo ut främst över landsbygden och
dess ekonomiskt svaga föreningar.

Vidare behövs det instruktörer för att
hålla rörelsen på en sund grundval. Det
bör åtminstone finnas så stora anslag,
att vi kunna kosta på att få en instruktör,
som besöker de olika idrottsföreningarna
på landsbygden en gång om
året, så att rörelsen följer riktiga och
sunda banor.

Vi ha i vår reservation icke kunnat
gå så långt som till vad Riksidrottsförbundet
äskat, men vi ha ansett det oundgängligen
nödvändigt för dess verksamhet
att något öka anslaget utöver vad
utskottet har gjort. Det är, som sagt, en
angelägenhet av vikt, att man uppehåller
anslaget vid en sådan nivå, att förbundet
kan bedriva sin verksamhet så
omfattande som möjligt. Landsbygdsföreningarna
behöva hjälp till självhjälp.
Vederbörande arbeta under sin
fritid flitigt på anordnandet av idrottsplatser,
och de göra besök hos andra
idrottsföreningar och anordna tävlingar,
så all de därigenom utöva en självhjälp,
men de behöva ytterligare ekonomisk
hjälp. Det är därför som vi ha ansett
oss böra gå något utöver vad utskottet
föreslagit och hemställa, att 4 975 000
kronor måtte ställas till idrottens förfogande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Vid denna punkt har avgivits en
av mig m. fl. undertecknad reservation,
som avser en prutning av statsutskottets
äskande och ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Det är inte min avsikt att här taga
upp någon debatt om idrottsrörelsen.
Jag har den inställningen, att idrottsrörelsen
här i landet i grund och botten
är sund och nyttig ocli för svenska folket
gagnelig. Att den som allt mänskligt
kan ha sina fel och brister, få vi
givetvis överse med, och att den har
sina utväxter och sina skönhetsfel, det
tror jag att även idrottsfolket erkänner.
Men jag skall inte upptaga tiden med
detta. Jag vill i stället passa tillfället
att granska detta anslag litet ur ekonomisk
synvinkel och söka jämföra del
med andra nyttiga anslag, som under
nuvarande tidsläge också måste begränsas.

Jag har särskilt fäst mig vid ett uttalande
i utskottsutlåtandet, där utskottet
som motivering till höjningen av Kungl.
Maj :ts förslag med 500 000 kronor säger,
att dessa 500 000 kronor enligt utskottets
mening böra huvudsakligen användas
för utförande av idrottsanläggningar
och därvid i första hand komma
landsbygdens och de mindre samhällenas
intressen Ull godo. Även i den kungl.
propositionen har gjorts ett förbehåll för
viss del av anslaget, som skulle vara
avsedd just för dessa ändamål. Beloppet
har där beräknats till 325 000 kronor,
men om detta säger departementschefen,
att han på grund av rådande
arbetsmarknads- och investeringsläge
förutsätter, att sistnämnda belopp tills
vidare skall innehållas och att det får
ankomma på departementschefen att senare,
då läget medger, besluta om disposition
av beloppet. Departementschefen
tror således inte, att det är möjligt
att för idrottsanläggningar under kommande
budgetår använda ens dessa
325 000 kronor, men utskottet har velat
öka beloppet med ytterligare en halv
miljon, och då innebär väl detta, att
utskottet tror att det skall vara lättare
att använda 825 000 kronor för detta

ändamål än att använda de av Konungen
föreslagna 325 000 kronorna. Jag kan
emellertid inte för min del förstå, hur
utskottet kan anse det möjligt att få
utföra dylika arbeten i nuvarande läge.

Jag ber vidare att få hänvisa till de
rådande förhållandena, som alla känna
till, i varje fall de som syssla med anslagsfrågor
för olika ändamål bär i riksdagen.
Vi veta ju allesammans, hur
knappt det är och hur svårt det är att
få fram anslag och att det är ännu värre
att få tillstånd att förbruka anslag som
äro beviljade. Jag ber att få erinra litet
om hur det ser ut i vårt samhälle i dag,
vilka behov som föreligga och vilka behov
som på grund av de ekonomiska
förhållandena måste eftersättas. Jag ber
att få erinra om det oerhört stora behov
av samlingslokaler som råder här i landet,
ett behov som icke tillnärmelsevis
kan tillgodoses. Jag vill erinra om att
det finns 4 000 sinnesslöa och 3 000 sinnessjuka,
som för närvarande sakna möjlighet
att erhålla vårdplatser. Vid många
kroppssjukhus råder en mycket stor
brist på vårdplatser. Jag behöver inte
erinra om bostadsbristen; den är av alla
känd och erkänd. Alla känna till, att
det föreligger ett oerhört behov av att
skaffa folket bostäder. Vårt folkskoleväsen
saknar i mycket stor utsträckning
undervisningslokaler, som kunna anses
fullgoda. Folkskolorna sakna också lokaler
för barnbespisning, gymnastiklokaler
och badmöjligheter åt eleverna.
Vi komma senare här i dag att behandla
sjätte huvudtiteln, där vi komma att se,
hur vårt vägväsen saknar förutsättningar
för att kunna hållas uppe i den standard
som vore önskvärd. På alla områden
se vi således mycket stora behov
av anslag, av medel, av arbetsmöjligheter,
men dessa mycket starka behov få
ändå i nuvarande läge vänta. Då bör det
väl vara ganska rimligt att begära, att
även idrottsfolket skall förstå dagens
läge och förstå, att då vi icke kunna tillgodose
dessa fundamentala samhällsbehov
i fråga om lokaler och möjligheter,
ha vi icke heller möjlighet att nu kunna
utbygga idrottsplatser.

Idrottsrörelsen får enligt Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

och reservanternas förslag samma anslag
som den fick förra året. På många andra
håll inom statsbudgeten har det däremot
blivit minskningar av de utgående anslagen,
och även detta bör beaktas av
idrottsfolket, när det här ställer sina
höga krav på ytterligare ökade anslag.
Reservanterna under den med B. betecknade
reservationen ha erkänt idrottsrörelsens
betydelsefulla verksamhet. De
anse det vara behjärtansvärt, att denna
rörelse erhåller verkningsfullt stöd
o. s. v., men de ha med hänsyn till föreliggande
ekonomiska förhållanden ansett,
att ifrågavarande anslag nu bör
begränsas till det av Kungl. Maj :t föreslagna
beloppet.

Herr talman! Jag ber med dessa korta
ord att få yrka bifall till den under B.
vid förevarande punkt avgivna reservationen,
vilken innefattar bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herrar Karl August Johanson,
Edin, Franzon, Leander och Hesselbom
samt fru Sjöström-Bengtsson.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Den närmast föregående
ärade talaren sade i början av sitt anförande,
att idrottsrörelsen var sund ocli
nyttig, och han ansåg även, att den var
gagnelig för vårt lands ungdom. Jag
vill till fullo instämma med honom i
detta uttalande, men sedan kan jag inte
följa honom på hans väg. Han ställde
sedan det anslag, som begäres för detta
ändamål, i motsättning till en hel mängd
andra behov, framför allt inom sjukvårdens
och hälsovårdens område men
även beträffande föreningslokaler in. in.
Men det bör väl icke vara så, att vi skola
ägna vårt folk och särskilt vår ungdom
omsorg först när de blivit sjuka, ulan vi
böra väl även ge dem stöd, när de äro
vid full hälsa, för den fysiska och andliga
fostran, som jag dock anser, alt
idrottsrörelsen främjar, när den är rätt
bedriven. Detta är en av idrottsrörelsens
stora uppgifter, och om det skulle
visa sig några avarter i vissa avseenden,

så bör riksdagen rikta uppmärksamheten
härpå men icke vända sig mot
idrottsrörelsen som sådan. Denna rörelse
har en stor uppgift att fylla, och det
är ju en av våra största folkrörelser för
närvarande. Den omsluter ungdomen i
hela vårt land och bör alltså kunna
samla ungdomen och bidraga till dess
sunda utveckling.

Det förvånar mig även, att herr Andersson
i Rixö tog till så grova vapen,
när han vände sig mot det ökade anslag
till idrottsrörelsen, som utskottet föreslagit.
Men han vände sig väl inte endast
mot utskottets ökning av anslaget,
utan även mot det om ännu högre bidrag,
som föreslagits i reservation I.
Men det förefaller mig att herr Andersson
tog till en slägga för att döda
en mygga. Är man överens om att detta
anslag är av betydelse och känner till
att riksdagen 1939 uttalade, att idrottsrörelsen
skulle ha en betydligt större
andel av de tipsmedel som nu inflyta,
då borde man inte ha så mycket att
erinra mot utskottets förslag. Vad utskottet
har föreslagit är en ökning med
500 000 kronor, och den är till fullo motiverad.
Enligt den kungl. propositionen
skulle ju endast 325 000 kronor av det
till 3,5 miljoner uppgående anslaget reserveras
för anläggning av nya idrottsplatser.
Det är mycket stort behov av
idrottsplatser ute på landsbygden. De
små kommunerna på landsbygden anslå
nu ofta medel för att stödja idrottsföreningarna
på respektive orter för att dessa
skola kunna få anlägga en idrottsplats
och få utöva idrott i hemorten, men på
grund av att man icke kan få statsbidrag
kunna icke arbetena vid dessa
idrottsplatser fullföljas.

Herr Andersson sade, att det icke är
möjligt i denna tid, när man måste hålla
tillbaka investeringarna, att tillåta igångsättande
av sådana här arbeten. Men
det är mest manuellt arbete som fordras
för iordningställande av idrottsplatser,
det behövs inte så mycket materiel,
och det finns ofta arbetskraft på platsen,
många gånger frivillig, som utför
arbetena. Dessa arbeten behöva därför
icke konkurrera om arbetskraften med

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

de stora företagen. Man kan till och
med utföra arbetena, då det råder arbetslöshet
på respektive platser eller
på fritid, när folk är villigt att utföra
dem. Då blir det jn inte fråga om någon
konkurrens med övriga investeringsföretag.
Dessa arbeten äro sålunda av den
beskaffenheten, att de skulle kunna tilllåtas
även i tider som dessa, i synnerhet
som det på vissa håll visar sig tendenser
till arbetslöhet. Då kan det ju
vara lämpligt att utföra ett sådant där
arbete, som icke kräver så mycket materiel.

Jag instämmer i det uttalande, som
utskottet gjort och som förut har citerats
här, att den föreslagna höjningen
enligt utskottets mening bör huvudsakligen
användas för utförande av idrottsanläggningar
och därvid i första hand
komma landsbygdens och de mindre
samhällenas intressen till godo. Jag kan
icke se, att detta bör komma i strid
med de allmänna intressena, och anslagshöjningen
betyder så litet i förhållande
till den stora budgeten på 4—5 miljarder,
att en sådan intressemotsättning
icke kan tagas som motiv för att man
här icke vill bidraga till att anvisa det
belopp som utskottet har föreslagit.

För min del anser jag, att utskottets
förslag är starkt motiverat, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att förorda något av de
tre alternativ som här föreligga. Jag kan
kan säga, att mitt hjärta är med, när
det gäller det högre anslaget, men å andra
sidan är det enligt min mening rätt
vanskligt att lyssna till hjärtats röst, när
vi leva i en sådan åtstramningstid som
den nuvarande, då så många angelägna
behov måste eftersättas.

Jag har begärt ordet för att föra in i
blickpunkten en med idrottsrörelsen
närbesläktad stor folkrörelse, nämligen
Skid- och friluftsfrämjandet. Det är
några motionärer i båda kammarna, som
ha önskat att denna stora organisation,
till sitt syfte av liknande art som idrotts -

rörelsen, skulle få en liten, liten del av
detta tipsguld. De ha begärt 50 000 kronor
som bidrag till organisationens förvaltningskostnader.
Jag hade inte stora
förhoppningar, att vi skulle få ens dessa
50 000, när jag motionerade; jag räknade
med att den förutsättning som vi angåvo
i vår motion — att anslaget skulle
bli av den storlek som motionärerna i
en annan motion hade begärt — icke
skulle kunna inträffa. Jag är således inte
alitför nedslagen av det resultat, vartill
statsutskottet har kommit, när det här i
punkten B) hemställer, att de ifrågavarande
motionerna icke må av riksdagen
bifallas. Jag tycker att det till och
med ligger en liten vänlighet i den där
formuleringen — det låter i varje fall
litet trevligare än om yrkandet hade
gått ut på att motionerna skulle avslås.
Och tittar jag på motiveringen, blir jag
styrkt i den uppfattningen att statsutskottet
är vänlig inställt till vårt önskemål
i detta fall. Frågan ligger också här
så lyckligt till, att vilket beslut riksdagen
än fattar — bifall till utskottets förslag,
reservanternas yrkande om det
högre anslaget eller reservanternas yrkande
om bifall till Kungl. Maj ds äskande
— så kommer denna vänlighet
fram till Kungl. Majd, och jag har begärt
ordet för att ytterligare understryka
vad som här har blivit sagt.

Vad beträffar Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i
Sverige är det ju så, att det här gäller
en stor folkrörelse, som utför ett mycket
värdefullt arbete i folkhälsans tjänst i
det den strävar att göra de stora breda
lagren förtrogna med naturen och att
intressera dem för ett stärkande friluftsliv.
Särskilt organisationens verksamhet
för ungdomen är synnerligen behjärtansvärd.
De ungdomsledarkurser,
som organisationen anordnar, sätta spår
efter sig ute i samhällslivet, när dessa
ledare komma hem till sina respektive
bygder och ta hand om ungdomens friluftsliv.
Åtgärderna för att skaffa skidor
åt fattiga barn särskilt uppe i norrlandsbygderna
är en annan sådan behjärtansvärd
verksamhet. Organisationen har
undan för undan vuxit, och det är klart

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

att hur stor idealiteten än är hos medarbetarna
på detta arbetsfält, blir ett
och annat eftersatt på grund av att förvaltningsapparaten
blir så dyrbar, bland
annat på grund av dess storlek.

Det bar nu legat ett hinder i vägen
för att statsmakterna skulle kunna visa
det intresse, som jag tror att de ha för
att även på detta område ge stöd. Verksamheten
bar ju fått stöd genom statsbidrag
på olika sätt, men det har varit
ett stopp för möjligheten att bidraga till
organisationens förvaltningskostnader.
Detta sammanhänger med ett beslut,
som riksdagen fattade 1939 i samband
med det uttalande, som herr förste vice
talmannen här har refererat, om att
idrottsrörelsen borde få ett allt större
anslag av tipsmedlen. Då uttalade nämligen
riksdagen, att bidrag av dessa medel
icke skulle tilldelas organisationer
inom friluftslivets område till löpande
organisationsutgifter. När nu Skid- och
friluftsfrämjandet har gjort framställning
om att få ett litet bidrag, har detta
strandat på bland annat nyssnämnda
uttalande.

Statsutskottet har emellertid i motiveringen
till sitt uttalande i år luckrat
upp det tidigare uttalandet, något som
jag är mycket glad åt. Utskottet säger,
att det kan ifrågasättas, om tillräckliga
skiil längre föreligga för den angivna begränsningen,
och anser, att detta spörsmål
bör närmare övervägas och utredas
av Kungl. Maj :t och att riksdagen ett
kommande år får ta ställning till problemet.

Vad jag här vill understryka är, att
den önskade utredningen igångsättes
utan dröjsmål, så att riksdagen redan
nästa år kan få bli i tillfälle att fatta ett
beslut, som undanröjer de hinder, som
föreligga sedan 1939 beträffande anslag
till olika friluftsorganisationers förvaltningskostnader,
och jag skulle vid detta
tillfälle vilja vädja till regeringen att
tillmötesgå vad jag tror är ett mycket
allmänt önskemål både inom riksdagen
och inom stora, breda lager av vårt folk,
som äro intresserade för friluftslivet,
vare sig detta utövas som idrott eller
mera såsom motion, och som iiro intres -

serade av de goda verkningar som ett
stärkande friluftsliv har i olika avseenden
för vårt folks både lekamliga och
andliga hälsa.

Herr OSVALD: Herr talman! I det utlåtande,
som vi nu debattera, meddelas
bland annat på s. 37 att för nästa budgetår
beräknas inkomstposten tipsmedel
till 30 miljoner kronor, och om man
skulle utgå ifrån de riktlinjer, som drogos
upp 1939, skule idrotten få ett anslag
på 15 miljoner kronor. Under sådana
omständigheter är, tycker jag, även
det belopp, som yrkas av reservanterna
herr .1. B. Johansson in. fl., jämförelsevis
blygsamt.

Det råder väl, såvitt jag förstår, här
i kammaren inte någon meningsskiljaktighet
om vilken utomordentlig betydelse
idrotten har för ungdomens fostran
och om att man på grund därav bör ställa
anslag till idrottens förfogande. Olikheterna
i uppfattning komma först till
synes, när det gäller att väga de olägenheter,
som i dagens läge kunna följa med
en ökning av anslaget, mot de fördelar
för idrotten, man skulle kunna vinna genom
ett högre anslag. Jag skulle vilja
instämma i vad herr förste vice talmannen
nyss sade, att om man här när det
gäller olägenheterna hänvisar till den
ekonomiska situationen med svårigheterna
att bygga skolor, bostäder o. s. v.,
så är detta att bruka en alltför stor
slägga.

Det är givet att vissa olägenheter äro
förbundna med att gå på det högre beloppet,
niir man nu söker på allt sätt begränsa
utgifterna. Men om man, såsom
jag bland annat haft tillfälle att göra,
kunnat under många år se vilka svårigheter,
som föreligga för dem, som arbeta
för idrottsorganisationerna ute i
landet, att skapa möjligheter för ungdomen
för att utöva idrott i olika grenar,
kan man inte komma till någon annan
uppfattning — åtminstone kan inte jag
det — sin att det är synnnerligen önskvärt,
att man här i största möjliga mån
tillgodoser de önskemål, som framställts,
och då syftar jag närmast på att man

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens

skulle gå på den linje, som angivits i den
av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

För min del skulle jag också gärna se,
att man vid ett positivt beslut i denna
fråga kunde inrymma en önskan att
även ställa medel till friluftslivets och
skidlöpningens främjande, såsom här
nyss har uttalats önskemål om av herr
Norman.

Jag skulle, herr talman, vilja säga, att
anslaget till idrotten är en investering
för den svenska ungdomens förkovran
i olika avseenden. Jag tror att det är felaktigt
att vara alltför njugg, när det gäller
investeringar av sådan art, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr J. B. Johansson m. fl.
avgivna reservationen i anslutning till
punkten 66 :o).

Herr LINDSTRÖM: Det är så, herr talman,
att populära rörelser och stämningar
piska också mycket kloka och
förnuftiga män framför sig och komma
dem att falla offer för generella uppfattningar,
som vid närmare påseende visa
sig sakna varje underlag. Idrottsrörelsen
tillhör denna grupp av rörelser, och vi
ha hört här i dag från olika håll, hur
man har betygat sin högaktning för
idrotten och uppskattning av dess betydelse.
Jag förstår det inte. Jag kan inte
ha detta intresse. Vad ger idrotten en
människa i andligt avseende? Jag vet
på förhand, att när två stycken springa
i kapp, måste en komma först. Det kan
hos mig inte väcka någon sensation, det
kan inte inge mig någon lockelse.
Idrottsrörelsen anser jag har blivit alltför
övergödd av staten. Jag kan inte finna
någon speciell anledning att åt idrotten
ge mer än åt t. ex. de folkliga bildningssträvandena.
Men här har man —
jag har redan sagt det en gång, herr
talman — fallit offer för populära stämningar.

Vi skola också lägga märke till en annan
sak, och det är, att idrotten är i
otroligt hög grad gynnad genom den reklam
den får i pressen. Den får denna
reklam gratis. Den minsta idrottstävling

främjande.

uppmärksammas, den minsta idrottsklubbs
åtgöranden och sammankomster
få förhandsreklam i våra tidningar. Det
finns ingen annan folkrörelse, som har
denna favör. Alla andra måste kosta på
sig sådant själva utan statsanslag och
måste göra egna insatser för att få kungjort
att det och det skall äga rum då
och då.

När jag i alla fall, herr talman, har gått
med på utskottets förslag i denna punkt,
så är det av en alldeles särskild anledning:
det är den sociala aspekt, som
jag bär på idrottsrörelsen, som har
gjort, att jag har drivits dithän. Ett faktum
är, att idrotten intresserar en beklagligt
stor del av vårt folk, den är en
social faktor i samhället, som man inte
kan komma ifrån. Jag har någon gång
föranletts att gå och se på fotbollsmatcher.
Vad som försiggår därnere på
planen har jag inte något direkt intresse
för, utan jag vänder mig bakåt och
tittar på publiken, och när jag ser den
suggestion, som dessa för mig fullkomligt
likgiltiga rörelser och manövrer av
spelarna utöva på människorna på läktaren,
förstår jag, att man måste räkna
med idrottsrörelsen som — jag har nyss
sagt det — en social faktor. Jag anser
därför att det kan vara berättigat ur
dessa synpunkter att staten uppmärksammar
idrottsrörelsen och är så positiv
som den kan emot denna rörelse.

Efter dessa ord, herr talman, skulle
man kanske från min sida vänta ett
yrkande om blankt avslag på alla förslag,
som här föreligga, Kungl. Maj:ts,
utskottets och framför allt naturligtvis
reservationernas. Men som herr talmannen
nogsamt vet, förhåller det sig ju
så, när man i utskotten sitter med sitt
småknåp, att man försöker så långt det
är möjligt att komma fram till enhälliga
förslag. Vi lade ut en metkrok, som
kostar fyra miljoner kronor, för att få
bort ett bete, som för andra kunde anses
vara mera lockande, och så sutto
vi där själva på kroken och kunde inte
rycka oss loss. Vi hade förpliktelser för
att visa oss karlaktiga att framhärda to
the bitter end — och där sitter jag nu,
herr talman! Jag måste alltså tala för att

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

rädda min själ, men jag hoppas, trots att
jag är med på statsutskottsmajoritetens
sida, att kammaren vill visa sig så snål
som möjligt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den ärade representanten på bohuslänsbänken,
som talade för den snålaste reservationen,
gav verkligen en mörk bild
av tillståndet i vårt land i dag, en bild
som jag själv vill beteckna såsom sann
och riktig men som jag knappast kan
förstå skulle behöva vara resultatet, ur
herr Karl Anderssons synpunkt, efter
dessa års regerande här i landet. Men
det är nog så som han skildrade, och
jag skall därför inte opponera mig emot
denna skildring.

Vad man däremot kan fundera över
är, om hans slutsatser voro riktiga när
det gäller frågan om att kunna ordna
det bättre med idrottsanläggningar, särskilt
för dessa föreningar ute på landsbygden.
Därvid rör det sig ju mest om
att flytta sten och jord, och där finns
det människor, som kunna utföra sådant
arbete och som inte skulle ägna sig åt
någon annan, produktiv verksamhet
under de tider på året eller dygnet, då
.sådant arbete med idrottsanläggningar
oftast utföres genom dessa mindre föreningar.
Jag tror alltså inte att ens ett
bifall till den av herr J. B. Johansson
framförda reservationen skulle komma
att ytterligare förmörka bilden av läget
på de områden, som herr Andersson berörde.

Herr Lindström gav ju här tydligt till
känna att han hörde till idrottens svans
— han hör till dem som sitta på läktarna
och heja på dem som springa därnere
på planen. Han undrade då vad detta
utövande av idrott ger i andligt avseende.
Ja, att han undrar däröver, bevisar
ju också, att han själv aldrig har
sysslat med idrott. Men, herr talman, att
syssla med idrott har jag haft till en
ganska omfattande hobby under min tidigare
levnad, och jag skall be att få
tala om för min gode vän Rickard Lindström,
att då man deltar i en idrottstävling,
är det inte bara fråga om att

ha sin muskulatur i ordning eller att ha
en massör, som sätter en i fysiskt gott
skick, utan i de allra flesta fall fordras
en oerhörd anspänning av energi och
uthållighet och, i vissa idrotter, koncentrationsförmåga,
något som är synnerligen
hälsosamt. Därtill kommer själva
lagandan när det gäller de idrotter, där
lagspel förekommer, där man övar upp
förmågan att inte tänka så mycket på
sin egen status som på att gemensamt
göra energiprestationer för laget. Om
herr Lindström hade varit med på någon
tremilstävling på skidor eller på
ett 1500-meterslopp och känt frestelsen
att släppa efter just när man känner,
hur tröttheten börjar tynga hela ens
muskulatur, men då man likväl av olika
omständigheter tvingas att övervinna
denna frestelse, skulle han inte ha påstått
att detta inte gav något i andligt
hänseende. Det är utan tvivel en utmärkt
fostran för ett mycket, mycket
stort antal människor att spänna sina
inre krafter lika väl som de fysiska
krafterna. Det går knappast att förneka;
det kan endast den göra, som inte har
någon som helst personlig erfarenhet
därav.

Jag skulle nog också vilja säga till
herr Lindström, att det är dessa små
landsbvgdsföreningar, som vi närmast
avse att kunna bereda litet bättre hjälp.
De ha inte någon nämnvärd nytta av den
stora reklam, som herr Lindström talade
om. Denna sysslar mera med stjärnornas
tävlingar eller de stora idrottsevenemangen
i städerna. Men där finns det
också en stor publik, som betalar höga
inträdesavgifter. De finansiella förhållandena
på det området behöver man
inte bekymra sig för, ty där komma
miljonbelopp varje år in på sådana tävlingar.
Men så sker inte t. ex. hemma i
Halltorp, så snart någon förening där
driver idrott av något slag, då den
egentligen inte kan ta någon entréavgift
och då publiken kanske kan uppgå till
högst ett 20-tal personer. Där få vederbörande
bedriva sin träning och tävla
rätt mycket i det tysta.

Vad herr Lindström här anförde som
motiv för att man skulle vara så snål

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

som möjligt utgör alltså inte något underlag
för det som vi just här i dag tala om.

Det är också ett annat skäl, som har
gjort, att jag tycker att vi borde bifalla
det högre anslaget, och det är, att även
med detta högre anslag får ju inte idrotten
ens en tredjedel av vad statsmakterna
tidigare bestämt att den skulle ha; den
skulle nämligen ha 15 miljoner kronor,
vilket belopp undan för undan minskats
på grund av tidsomständigheterna här i
vårt land. Det har gått många, många år
på det sättet, och jag tycker att man inte
kan hur länge som helst lura idrotten på
huvuddelen av vad statsmakterna från
början tyckt att den skulle ha, när tipsmedlen
skulle fördelas. Detta gör att jag
tycker att man får börja tänka på att
hålla de löften, som är givna. Gör man
inte det nu, när man dock ser att det
börjar öppna sig en möjlighet därtill, så
lär det väl aldrig bli av, och då vore det
väl renhårigare att ta tillbaka det tidigare
beslutet, så att man inte längre
inger idrotten falska förhoppningar.

Det är på dessa grunder och med anleding
av vad som tidigare anförts från
dem, som ha yrkat bifall till herr J. B.
Johanssons reservation, som jag nu, herr
talman, her att få ansluta mig till detta
yrkande.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Det förefaller mig som om diskussionen
om idrottens värde skulle i
hög grad kunna förkortas. Jag vill inte
alls förneka, att de synpunkter, som i
något tillspetsad form anfördes av herr
Lindström, kunna förtjäna att övervägas,
om man jämför vad statsmakterna
offra för olika ändamål, men jag undrar,
om herr Lindström själv tog sin kritik
så helt på allvar.

Alla som ha erfarenhet av idrottsrörelsen
äro väl i stort sett villiga erkänna
att den utgör ett tillskott till det
svenska folkets både fysiska och i
många avseenden även andliga fostran,
även om jag inte förbiser de avigsidor,
som i vissa hänseenden följa med den.
Men eftersom såväl utskottet i sitt utlåtande
som de båda reservantförslagen
och dessutom Kungl. Maj :t i sin propo -

sition så starkt ha understrukit gagnet
av idrottsrörelsen, är det uppenbarligen
inte därom man nu tvistar, utan man
tvistar om en helt annan sak. Vad den
saken är veta vi ju allesamman. Man
tvistar om den rätta avvägningen just
nu; huruvida en miljon eller en halv
miljon mer eller mindre är just i detta
ögonblick den rätta avvägningen när vi
ta hänsyn till alla de statsutgifter, som vi
över huvud taget måste skaffa pengar till.

Herr Mannerskantz erinrade om varifrån
pengarna till idrottsanslagen komma,
och jag tror nog det är riktigt att
till en början, då det gällde att så att
säga föra över den form av lotteri, som
tippningen innebär, i statens hand,
mången kanske räknade med att den
inte skulle ge mer än att det tämligen
ograverat eller låt mig säga till hälften
skulle kunna gå till detta ändamål. Men
med den våldsamma stegring, som har
skett i dessa inkomster, är det väl knappast
någon, som skulle vilja förorda, att
man underlåter att göra en mycket kraftig
begränsning.

Jag vill erinra om att det inte kan
ha inträtt någon ändring i riksdagens
uppfattning av idrottens betydelse under
de sista tio åren. Jag förmodar, att
den uppfattning, som råder i dag, rådde
för tio år sedan. Då vill jag erinra
om att när kriget kom med sina svåra
ekonomiska förhållanden, ansåg man,
att här fanns ett område, där man måste
iaktta en mycket stor sparsamhet. Om
jag inte har oriktiga siffror här, så gav
man under 1940/41 inte mer än 2 miljoner,
1941/42 1 miljon, 1942/43 1V2
miljon, 1943/44 1,3 miljon, 1944/45 1,8
miljon och likaså 1945/46. Först 1946/
47 kom man något över 2 miljoner, och
sedan ha vi haft delade meningar om
huruvida det skulle vara 4 eller 31/,
miljoner.

I det nuvarande läget finns det ju ändå
knappast anledning att ge ut en halv
miljon mer än som är nödvändigt. Jag
skulle tro, att om vi hade möjlighet att
ge ut en halv miljon till, skulle de allra
flesta, trots all uppskattning av idrottsrörelsen,
anse, att den halva miljonen
kunde man använda bättre på ett an -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm. Nr 11. 31

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr fal -

nat håll. Jag tror, att den avvägningen
komma vi inte undan.

Utskottet har självt skrivit, att även
om utskottet inte vill förneka, att det
kan finnas skäl för att dessa pengar till
någon del skola få användas till förvaltningsändamål,
så vill utskottet icke
gå ifrån den regel, som vi ha slagit fast,
att dessa medel skola användas för fasta
anläggningar. Under sådana förhållanden
är det ju ganska klart, att i ett
läge, där investeringsbudgeten är ytterst
begränsad och där regeringen genom sin
byggnadsminister har i sin hand att avgöra,
huru mycket av denna kvot som
kan gå till olika ändamål, äro väl de
flesta överens om att om det gäller att
välja mellan att använda den halva miljonen
till även mycket önskvärda idrottsplatser
på landsbygden eller till låt mig
säga kanske minst lika önskvärda bostadseller
skolbyggen, så kommer idrottsbyggandet
att stå i efterhand. Det finns alltså
antagligen inte mycken anledning att
tro, att dessa pengar skulle komma till
användning. Man kan säga, att det kunde
vara ett skäl att hävda, att det inte
spelar så stor roll, om man ger mer eller
mindre. Då är jag tillbaka vid att
det blir ett uttryck för den allmänna
uppfattning som råder i riksdagen, om
det är önskvärt att höja det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet för att därigenom
ge en antydan om att man tycker,
att sparsamheten har varit för stor, eller
om man genom att stödja Kungl. Maj:ts
förslag vill stryka under de svårigheter,
som vi ha att kämpa med.

•lag vet, att sparsamhet vill man gärna
öva på alla andra områden än dem
man själv gillar, men jag vill också peka
på att det inte är någon ilygd att öva
sparsamhet, där man inte intresserar sig
för ändamålet. Dygden kommer först
när man övar .sparsamhet på de områden,
som man själv verkligen har intresse
för. .lag undrar, om det inte kunde
vara rimligt, att riksdagen i detta
läge, just med liiinsyn till det stora intresse,
som nästan överallt finns för
idrottsrörelsen, skulle säga: Trots detta
anse vi, att just nu sparsamheten kräver
att vi följa Kungl. Maj:ts förslag.

man! Jag ber att först få komplettera
herr Lindströms anförande på en enda
liten punkt. Det är säkerligen allmänt
känt av riksdagens ledamöter, att statsutskottets
första avdelning är särskilt
skicklig att kompromissa. Till statsutskottets
plenarsammanträden kommer
det ytterligt sällan in utlåtanden därifrån,
som inte äro »hopskrivna», som
det heter på utskottsspråket. Det har
förekommit undantag i år, dels på fjärde
huvudtiteln, dels också på den tionde.

Då detta anslag på tionde huvudtiteln
behandlades på utskottets plenarsammanträde,
uppstod den för oss ganska
underliga situationen, att den ene efter
den andre av första avdelningens ledamöter
halvt om halvt tog avstånd från
det kompromissförslag, som sedermera
blev utskottets förslag. Det var avdelningens
vice ordförande, kammarens
förste vice talman, som förde sina trupper
an och ingav dem mod att stå vid
det förslag, som man hade försökt att
kompromissa sig fram till, och han fick
dem verkligen också med på detta. Alla,
som hörde herr Lindström, äro ju på
det klara med att man åtminstone på
det hållet inte ser med någon ledsnad,
om kammaren nu godkänner Kungl.
Maj :ts förslag, vilket herr Karl Andersson
in. fl. reserverat sig för.

Efter detta, herr talman, skulle jag
vilja göra några små randanmärkningar
till vad som har förevarit. Först ber jag
att få läsa upp litet av vad som står i
Svensk Idrott, Riksidrottsförbundets officiella
organ, nr 11. På första sidan
står det: »Vad sker i riksdagen 23 mars?
Sveriges ungdom har blicken riktad mot
Helgeandsholmen och hoppas på det erkännande
den anser sig berättigad till
efter att i tio år ha funnit sig i kraftiga
nedprutningar på anslag av sina egna
pengar.» Och på en sida inuti tidningen
finner man inte mindre än åtta att-satsei,
där tidningen motiverar, varför man
nu bör ge idrotten ett ordentligt handtag
och framför allt understödja motionerna
eller till nöds herr .1. R. Johanssons
reservation. I eu alt-sats, den sjiitte,

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

säges det: »att möjlighet beredes vidtaga
särskilda åtgärder för att främja den
idrottsliga verksamheten på landsbygden,
betydelsefull icke minst för att
minska flykten från denna och för att
underlätta till landsbygden förlagda industriföretags
arbetskraftsrekrytering.»
Man måste ge idrottsrörelsens ledning
det erkännandet, att den anknyter till
aktuella förhållanden. Vi skola ju förstärka
exportoffensiven. Men nu tror
jag, herr talman, att man i någon mån
överskattar möjligheten att knyta ny arbetskraft
till järnbruken och andra bruk,
om man bara får en idrottsplats där.

För min del anser jag, som flera av
talarna här, att idrottsrörelsen har stor
betydelse. Den är en betydelsefull länk
i de svenska folkrörelsernas kedja, men
lika litet som jag vill lasta idrottsrörelsen
för de avarter, som finnas, den
sljärnkult, som förekommer, och de nära
nog pöbelaktiga uppträden, som man
då och då får läsa om i tidningarna vid
idrottsevenemang, lika litet som jag vill
lasta idrottsrörelsen och särskilt dess
ledning för dessa avarter, lika litet kan
jag säga, att idrottsrörelsen är viktigare
än andra folkrörelser. Jag kan icke säga,
att den är viktigare än t. ex. nykterhetsrörelsen,
då denna vill föra in svensk
ungdom för sina ideella intressen, och
detsamma gäller en hel mängd andra
rörelser. Jag säger, att dessa rörelser äro
lika viktiga för vårt demokratiska samhällsliv
som idrottsrörelsen.

Då kommer jag fram till att något belysa
det, för vilket jag begärde ordet,
herr talman. Det bär av flera talare här
sagts, att det inte är riktigt jämförliga
saker, när man talar om att bygga samlingslokaler
och att bygga idrottsplatser,
löparbanor och sådant. Men nu skall
jag ställa en fråga till kammarens ledamöter.
Man har i en liten tätort, en liten
bruksort, eller vilken by som helst
någonstans i vårt avlånga land i många
Herrans år strävat för att skaffa sig en
samlingslokal. Man har, såsom jag vet
är fallet på många platser, huggit timmer
och sågat plank och lagt på hög,
och man väntar bara på möjlighet att
få snickra ihop det där. Så söker man

arbetstillstånd, och det kommer meddelande,
att sådant får man inte, ty det
får inte plats i vår investeringsplan,
men man kan få hjälp att bygga en fotbollsplan.
Hur tro ni, ärade kammarledamöter,
att människorna skola reagera
på den platsen? I de föreningar, som
stå bakom planerna på samlingslokaler
och deltagit i förarbetena på sådana —
det kan gälla ett folkets hus, en bygdegård
eller ett medborgarhus — finns
också idrottsfollcet. Och jag vet, att de
idrottsmänniskor, för vilka idrotten inte
har blivit självändamål utan som vilja
inlemma den i de svenska folkrörelserna
i fostrande syfte, sätta frågan om
samlingslokaler främst. De skulle bli
ganska ledsna över ett sådant besked,
att en liten bygdegård kunna de inte få,
men väl en fotbollsplan.

Nu tyda utskottets utlåtande och ännu
mer herr J. B. Johanssons reservation
på att man liksom skall växla in utvecklingen
så, att man kan få uppleva sådana
episoder, som jag nu har skildrat.
Det kan jag inte på något sätt vara med
om. Jag tror inte, att så värst många av
kammarens ledamöter vid närmare begrundan
skola kunna det heller. Det
finns ett behov av samlingslokaler i detta
land, som man kanske kan skatta till
en kostnad av 100 miljoner kronor. Ritningar,
arbetsbeskrivningar och allting
sådant är färdigt för lokaler till ett belopp
av cirka 50 miljoner, och det är
verkligt trängande att någonting göres
på detta område. Men de människor,
som arbeta med detta, äro så pass solidariska
med alla de krafter, som sträva
efter att i dagens läge åstadkomma samhällsekonomisk
jämvikt, att de till nöds
ha funnit sig i att vänta, tills det blir
bättre tider. Men läget på detta område
är redan nu svårt och blir fullkomligt
ohållbart, om man skall ge idrottsrörelsen
en sådan särställning som här nu är
ifrågasatt.

Jag har många synpunkter till, herr
talman, men eftersom jag ganska väl
känner till de förhållanden jag nu sist
berört, har jag inte kunnat undgå att
framföra dem. Ty det är väl ändå meningen
med både utskottets ökning av

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

anslaget med 500 000 kronor och herr
J. B. Johanssons reservation, där ökningen
är 975 000 kronor — att man
också skall pressa sig fram till arbetstillstånd.
Annars är det ju ingen mening
i det, och i så fall kunde man lika gärna
votera för Kungl. Maj :ts förslag, vilket
är detsamma som herr Karl Anderssons
m. fl. reservation. Tydligen vill man ha
pengarna för att sedan sätta till all
press, som man kan mobilisera — och
den är ju inte så liten, det måste man
medge, idrottsrörelsens förmåga att organisera
är betydande. Det är väl inte
många riksdagsmän, som ha undgått att
komma i kontakt med dess organisationsförmåga
på ett eller annat sätt. Man
har inte väl kommit hem från stationen,
förrän personer ha kommit och sagt, att
nu skall man rösta för det här. Det är så
väl organiserat, att jag skulle tro, att
med en så stor förmåga reda dessa människor
sig, om de få ilo 3 500 000 kronor,
som Kungl. Maj:t föreslår. Efter
herr Rickard Lindströms anförande
kunde man, som han själv sade, mycket
starkt sätta i fråga, om de ens borde ha
det.

Jag har, herr talman, också luktat litet
grand på idrotten. 1911 sprang jag
på Frista hed 1 500 meter på 5 minuter
13 sekunder, och jag tycker nog, att
man skall ge idrotten de ?>''/■• miljonerna.
Det är flera, som vilja springa och
ha roligt, och det tycker jag nog, att
man kan unna dem.

Herr talman! Jag skall som sagt inte
trötta kammaren med ytterligare synpunkter,
som tala för att kammaren här
skall följa Kungl. Maj:t. .lag yrkar bifall
till den reservation, som är avgiven
av herr Karl Andersson in. fl.

Herr BOMAN: Herr talman! Jag skall
försöka huvudsakligen tala om idrotten.
Frågan om samlingslokaler får väl komma
i sitt eget sammanhang.

Jag tror man har anledning beklaga
herr Rickard Lindströms rätt långa vistelse
på västkusten, ty det är väl där
han blivit besmittad av den schartauanska
ovilja mot onödig kroppsrörel i$

Första kammarens protokoll 1919. Nr 11.

se, som framträder på bohusbänken.
Jag får nu höra, att det inte är sanning,
men det låg inte heller så mycket sanning,
tror jag, i vad du sade om att när
man begär att få bygga en samlingslokal,
får man order att bygga en teater
eller någonting sådant.

Jag skulle vilja säga till herr Andersson
i Rixö, att det var en dyster bild av
det svenska samhället han målade upp
här och som han trodde sig kunna reparera
med den där halva miljonen. Det
saknades allt mellan himmel och jord.
Ett stort ansvar måste falla på den nuvarande
regimen, när landets tillstånd
och behov äro i sådant skick som herr
Andersson här har skildrat det.

Eftersom jag har varit med i första
avdelningen om att koka ihop vad vi
trodde skulle bli en kompromiss, vilken
man dock från den andra sidan löpte
ifrån, har jag begärt ordet i denna sak.
Jag håller i viss utsträckning med herr
Mannerskantz om att det gäller idrottens
egna medel, i det avseendet att
idrotten i alla fall utgör objektet, på vilket
staten höstat in dessa många miljoner.
Jag skulle också vilja säga, att det
finns mycket, som onödigtvis tas upp av
dessa idrottsmedel, ändamål som tillgodoses
med dem men som enligt min mening
rätteligen borde betalas med skattemedel.
Det är klart, att även idrotten
bör bidraga ekonomiskt, i den män den
kan det, till att hjälpa oss genom denna
kris, men med den våldsamma expansion,
som idrottsrörelsen präglats av, är
det nödvändigt att den inte sätts på sådan
svältkost, att de frivilliga ledarna
inte bara få offra tid — det gör de av
intresse — utan också få betala pengar
för idrotten, vilket nu i själva verket
sker i stor utsträckning.

Jag vill också begagna tillfället att säga,
att jag inte är någon anhängare av
de stora paradhistorier, som nu bland
annat skola gå av stapeln här i sommar.
Jag tänker på den s. k. Lingiadcn. Jag
betraktar nämligen denna massgymnastisering
som ingenting annat än ett återsken
av det gamla preusserict. »Lystra
och lyd» är det viktigaste, som de ha
att riitta sig efter och liira.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

Jag skulle till sist vilja säga, att om
inte kammaren här bifaller vad statsutskottets
majoritet bär föreslagit, kommer
jag för min del att rösta på den reservation,
som påyrkar ett högre anslag.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAV (kort genmäle)
: Herr Boman var liksom en del
tidigare talare inne på tanken, att tippningsmedlen
egentligen äro idrottsfolkets
pengar, som komma till på grund
av idrottsarrangemang. Men bär finns
precis en parallell, när det gäller samlingslokalerna,
nämligen nöjesskatten.
Det är precis samma sak. Men nöjesskatten
har inte kunnat tas i anspråk för
dessa ändamål i denna ekonomiskt svåra
tid, och då måste det vara på samma
sätt med tipsmedlen.

Herr BOMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga herr Karlsson
i Munkedal, att på den punkten delar
jag hans uppfattning fullständigt.
Därför har jag anledning att vidhålla
min uppfattning även när det gäller
idrottsmedlen.

Herr NOItLING: Herr talman! I början
av året väckte det inte så litet förvåning
hos allmänheten, när inte mindre än 57
av båda kamrarnas ledamöter undertecknade
en motion, som i huvudsak
överensstämde med den framställning,
som Riksidrottsförbundet hade gjort.
Det väckte naturligtvis också hos idrottsfolket
en förhoppning om att en hel del
av kamrarnas ledamöter tänkte stödja
motionen. I dag ser man, herr talman,
att motionen inte var så allvarligt menad.
Den var tydligen endast en demonstration,
ty åtminstone i denna kammare
har hittills ingen av undertecknarna yrkat
bifall till motionen.

Jag skall inte gå in på idrottsrörelsens
betydelse för ungdomens fostran och
dylikt, utan jag skall, herr talman, kort
och gott — trots att jag inte är med som

undertecknare — yrka bifall till motion
nr 23 i denna kammare.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
begärde ordet för kort genmäle i den
ordning som är föreskriven i kammarens
ordningsstadga. När herr talmannen i sin
vishet inte gav mig ordet, ber jag nu att
få avstå.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
i avseende på den under behandling
varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2ro), av
herr Johansson, Johan Bernhard, att
kammaren skulle beträffande mom. a)
antaga det förslag, som innehölles i den
av honom m. fl. vid punkten avgivna
reservationen, samt i fråga om mom. b)
bifalla utskottets hemställan; 3:o), av
herr Andersson, Karl, att i avseende å
mom. a) det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom in. fl. vid
punkten anförda reservation, samt beträffande
mom. b) utskottets hemställan
bifallas; samt 4:o) att kammaren
skulle bifalla motionen 1:23.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen upptog vart och
ett av de återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr förste vice talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Karl Anderssons
yrkande.

Herr Boman äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Johan Bernhard Johanssons yrkande,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 10 punkten 66 antager bifall
till herr Karl Anderssons yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Johan Bernhard Johanssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 75;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Karl Anderssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 67.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 68.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 7 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nordenson (I: 206) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiberg (11:253), hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för avsättning
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
10 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 206 och II: 253, till Avsättning till
lotterimedelsfonden för budgetåret 1949/
50 anvisa ett anslag av 7 500 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Edin
och Mårtensson i Uddevalla, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NORDENSON: Herr talman! Läget
på den bär punkten är följande.

De medel, som flyta in från Svenska
penninglotteriet AB, fördelas mellan den
allmänna budgeten och lotterimedelsfonden.
Från denna senare tas sedan de
medel, som Kungl. Maj:t på föredragning
av handelsministern utdelar för
olika kulturella ändamål. Vid 1938 års

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.
riksdag beslöts, att de sålunda inflytande
medlen skulle fördelas så, att hälften
skulle gå till budgeten och hälften
till lotterimedelsfonden. Denna princip
har emellertid aldrig tillämpats.

Redan år 1939 ansåg man det nödvändigt
att låta den större delen av medlen
gå in i den allmänna budgeten, och
det blev endast en mindre del som gick
till lotterimedelsfonden. För det kommande
året beräknar man nu, att det
skall flyta in 73 miljoner kronor, och det
föreslås, att endast ett belopp av 7 miljoner
kronor skall föras till lotterimedelsfonden,
således mindre än en tiondel.
Det kan förtjäna erinras om att för det
föregående budgetåret avsattes 7,5 miljoner
kronor, men för det löpande budgetåret
nedsattes beloppet till 6,75 miljoner
kronor. Nu har Kungl. Maj:t höjt
beloppet med en kvarts miljon till 7 miljoner.

Det är emellertid att märka, att de
medel, som årligen utgå till de regelbundet
återkommande anslagen för olika
kulturella ändamål, ta i anspråk mellan
6,5 och 7 miljoner kronor. För andra,
mera tillfälliga kulturella ändamål återstår
därför endast ett mycket ringa belopp.
Det har också haft till följd att
när Kungl. Maj:t har ansett sig böra utdela
lotterimedel till olika ändamål, så
ha dessa medel helt enkelt inte funnits,
utan man har fått disponera medel på
förhand. När man under de senaste åren
har börjat ett nytt budgetår, ha därför
redan de medel, som äro anslagna för
det kommande budgetåret, disponerats
dels för de regelbundet återkommande
ändamålen, dels för sådanda ändamål,
varom beslut har fattats i förskott.

Denna stora knapphet på medel för
de kulturella ändamålen har gjort, att
man nu har börjat begära att få medel
till sådana ändamål på den allmänna
budgeten. Som ett exempel kan jag peka
på att vid årets riksdag föreligger en
motion, vari man begär, att 90 000 kronor
skola anslås till en experimentell
bygdeteaterverksamhet. Det synes emellertid
uppenbart, att om sådana medel
skola gå ut, böra de gå ut av lotterimedel
i samma ordning och efter samma

grunder som alla andra anslag till dylika
ändamål. Annars bryter man ju
sönder hela systemet för utdelning av
dessa medel. Men då finner man, att
möjligheten att tillgodose ett sådant
ändamål helt enkelt inte föreligger på
grund av den knappa överföringen av
medel till fonden.

Den motion, som jag nu har avgivit i
detta ärende, har två syften. Det ena är,
att de medel, som ställas till förfogande
för andra kulturella ändamål än årligen
återkommande, skola vara något rikligare.
Det är så mycket mer angeläget
som de regelbundet återkommande kraven
ha en naturlig tendens att år från år
öka. Det andra syftemålet med motionen
är att tillse, att det verkligen finns medel
i lotterimedelsfonden för de ändamål,
som Kungl. Maj :t efter hand lämnar tilldelning
till. Det nuvarande systemet
innebär, att Kungl. Maj:t beslutar, långt
innan medlen stå till förfogande. Det
är ibland nödvändigt för att den hjälpsökande
skall kunna vidta sina dispositioner.
Men då han inte genast kan få
ut beloppet händer det ofta, att han på
annat håll skaffar sig medlen med
Kungl. Maj :ts beslut som säkerhet, för
att sedan längre fram, när medlen stå
till förfogande, betala igen pengarna.
Här ha vi fått en ganska egendomlig
form av växelrytteri, där Kungl. Maj :t
står som utställare av växeln.

Nu motiverar man denna stränga
återhållsamhet med att man skall spara
på statens medel. Det är dock att
märka här, att de medel, som stå till
förfogande för detta ändamål, flöda
mycket rikligt. Såsom jag nämnde är
det endast en knapp tiondel av medlen
som enligt Kungl. Maj :ts förslag skall
föras till fonden. Men hur angeläget det
än är att man är återhållsam och får
största möjliga överbalansering, kan det
inte vara rimligt att man driver detta så
långt, att man för att få några miljoner
mer i överbalansering underlåter att
fylla ut en fond, till vilken statsverket
så att säga står i skuld. Det sätt, varpå
man nu bokför på denna punkt, är alldeles
uppenbart stridande emot god affärssed.

Onsdagen den 23 mars 19-19 fm.

Nr 11.

Det är mycket svårt för en utomstående
att bilda sig en uppfattning om i vilken
grad denna förskottering har tilllämpats.
Jag bär i motionen hemställt,
att utskottet skulle göra sig underrättat
därom i handelsdepartementet. Utskottet
synes inte ha gjort det, utan har nöjt
sig med att höja anslaget med en halv
miljon till 7,5 miljoner kronor. Det är
i och för sig tacknämligt, såtillvida som
det innebär att ytterligare en halv miljon
kronor kommer att stå till förfogande
för kulturella ändamål, och däröver
vill jag uttala min tillfredsställelse. Men
det kvarstår, att utskottet inte har gjort
någonting för att fylla ut fonden.

På grund av de uppgifter som jag har
inhämtat har jag tillåtit mig hemställa,
att man skulle på denna punkt besluta
en överföring av ytterligare 3,5 miljoner
kronor, d. v. s. att anslaget skulle höjas
från 7 till 10,5 miljoner kronor. Därmed
skulle man verkligen få bort denna
oegentlighet och återföra statsverkets
bokföring på den punkten till sunda
och riktiga principer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
är fullständigt överens med herr Nordenson
därom, att vi på detta område
borde komma fram till sunda och riktiga
principer. Vägen dit är enligt min
övertygelse, att man tar hort den speciella
beteckning på de tre anslag det
bär gäller: anslaget till fonden för idrottens
främjande, anslaget till fonden för
friluftslivets främjande och anslaget till
lotterimedelsfonden. Det är inga fonder,
utan det är rena anslag som gå ut. Beteckningen
fond ger, såsom vi hört under
den nyss här förda debatten, upphov
till en massa orealistiska betraktelsesätt
och synpunkter. Det skulle vara
tacknämligt, om finansministern ville se
på detta och gav dessa anslag vad jag
skulle vilja kalla en mera normal ställning
i budgeten.

När jag, herr talman, har begärt ordet
för att säga något i denna fråga, är det

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

främst därför att jag har observerat på
vilket sätt lotterimedlen fördelas. Såsom
kammarens ledamöter veta, finns det
varje år i riksdagsberättelsen en förteckning
över vart lotterimedlen ha gått. Enligt
den senaste berättelsen har under år
1948 beviljats bidrag av lotterimedel med
ett belopp av 7 554 506 kronor. Av denna
summa gick till teatrarna 5 391 906 kronor,
d. v. s. 71,3 procent av det hela. Musiken
fick 12,i) procent, bygdekultur och
museer 4,4 procent, akademiska ändamål
1 procent, kyrkliga och religiösa ändamål
l,y procent, skolor av mera fristående
karaktär 2,8 procent och konsten
247 000 kronor, d. v. s. 3,3 procent. Till
diverse ändamål gick 2,4 procent. Det
är ingen rimlig fördelning av dessa medel.

Jag skall inte här ingå på något resonemang
om teaterns hildningsviirde, men
jag måste säga, att det finns många andra
bildningsvägar, som iiro minst lika
givande som teatern. Därför anser jag
balanseringen alldeles orimlig. När jag
går igenom anslag på andra huvudtitlar,
t. ex. på åttonde, och finner, att anslaget
till »understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst» är 75 000
kronor, framträder orimligheten i balansen
än tydligare.

Vi beslutade för några år sedan här i
riksdagen, att en viss del av kostnaden
för att uppföra offentliga byggnader
skulle anslås till deras utsmyckning med
konst. Det har knappast blivit något allvar
av den saken. I åttonde huvudtiteln
i år finna vi, att detta anslag krympt
ihop till 150 000 kronor.

Hur vi än resonera om denna sak tror
jag, att det är angeläget att fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på lnir det ligger
till. Kungl. Maj:t har för (ivrigt tillsatt
ett par kommittéer, som närmare
skola granska dessa anslag.

Niir det gäller lotterimedlens fördelning,
herr talman, iir det också en annan
sak som faller i ögonen, nämligen att till
de största städerna gå av dessa 7,r> miljoner
— såvitt man kan räkna ut — 5,4
miljoner kronor eller 69,t procent. Folk
spelar på lotteri även på landsbygden,
och landsbygdens kulturella behov iiro

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

skriande, i varje fall lika stora som de
större städernas och på många håll ännu
större. Även på den punkten behövs en
justering, och jag hoppas, att Kungl.
Maj:t vid fördelningen av medlen i fortsättningen
beaktar den saken.

Jag vill i nuvarande läge icke gå med
på herr Nordensons motion. Dels pågå,
som jag nyss har sagt, ett par utredningar
i frågan, dels är det i nuvarande läge
så svårt att beräkna, om de föreslagna
ytterligare 3,5 miljonerna -— om de beviljas
— komma att utdelas på ett sätt
som blir till verklig nytta för bildningen
här i landet. Att vi ha gått med på att
höja anslaget med 500 000 kronor beror
på det goda kamratskapet i statsutskottet,
och vi kommo ju också till ett gemensamt
resultat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall be att än en gång få uttala min tillfredsställelse
över att statsutskottet såtillvida
har tillmötesgått framställningen
i motionen som utskottet har föreslagit
en höjning av anslaget. Detta anser jag
vara ett glädjande tecken på förståelse
för att man skall kunna lämna mera i
understöd till kulturella ändamål. Men
jag måste nog vidhålla den ståndpunkt
jag har hävdat, att här föreligger en
oegentlighet av teknisk natur, som bör
rättas till.

Herr Lindström säger, att man inte
skall tala om någon fond, ty det finns
ingen sådan. Men både Kungl. Maj:t och
utskottet ha ju i alla fall direkt föreslagit,
att ett visst belopp skall avsättas till
denna fond. Ännu så länge är därför fonden
ingen fiktion. Det är möjligt, att vi
kunna säga, att det enbart är ett konto,
från vilket medel sedan disponeras. Men
även om vi betrakta saken så, kvarstår
det oriktiga i att man under ett år disponerar
medel, som ställas till förfogande
först under kommande budgetår. Det
är möjligt, att detta kan utjämnas på något
annat sätt och att den saken är föremål
för utredning —- det känner jag inte
närmare till. Men jag vidhåller, att här

föreligger en oegentlighet, som är stötande
ur affärsmässig synpunkt och som
bör rättas till.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har visserligen inte på
denna punkt något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan, men
det ifrågavarande anslaget är ju avsett
att tillgodose den allmänna kulturella
verksamheten även på landsbygden.
Det parti jag tillhör har under flera
riksdagar i motioner yrkat att större belopp
än Kungl. Maj:t föreslagit skulle
avsättas till denna fond och att större
del än som hittills tilldelats skulle
komma landsbygden till godo för främjande
av den kulturella verksamheten,
genom bidrag till byggande av för-,
eningsgårdar och samlingslokaler m. fl.
ändamål. Sedan flera år har största delen
av det belopp som utdelats från
fonden gått till de större städerna för
främjande av teaterverksamhet m. m.
Är det nu så att teatrarna äro i behov av
bidrag för att kunna bedriva sin verksamhet,
så bör det inte ske på ett sådant
sätt, att landsbygden blir lidande,
vilket nu varit förhållandet.

Vi ha som jag nämnde inom bondeförbundet
i flera år yrkat på att landsbygdens
intressen skulle tillgodoses
bättre, men sedan Kungl. Maj:t nu bär
igångsatt en utredning, väckte vi inte
någon motion vid denna riksdag. Då
emellertid nu en motion framförts från
annat håll och i viss mån tillstyrkts av
utskottet, finner jag anledning att understryka
vikten av att våra önskemål
komma att tillbörligt tillgodoses vid fördelningen
av dessa medel.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken för -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Om ökning av antalet fullmäktige i riksbanken.

nyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 69 och 70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckt motion angående
säkerställande av största möjliga
nylontillförsel till landet vid kommande
förhandlingar om handelsavtal;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och
1946 lämnade svenska statskrediter till
Danmark.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om revision av
lagen om rikets vapen m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ökning av antalet fullmäktige i
riksbanken.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner med förslag till ändrad lydelse
av § 72 regeringsformen, in. in.

I två likalydandc, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nr 132 i
första kammaren av herr Wistrand in. fl.
och nr 158 i andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl., hade hemställts,

I. att riksdagen ville såsom vilande
antaga följande grundlagsändring:

Regeringsformen
§ 72.

Riksbanken förbliver •— — ■— stiftad
lag.

Fullmäktige för riksbanken skola vara
nio, av vilka Konungen för tre år i
sänder förordnar en jämte en suppleant,
sex jämte tre suppleanter väljas av riksdagen
för tid och på sätt i riksdagsordningen
sägs och de övriga två jämte en
suppleant väljas av den av Konungen
förordnade och de av riksdagen valde
fullmäktige för tre år på sätt i ovan
nämnda av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftade lag sägs. De av fullmäktige
i nämnd ordning valda ledamöterna
skola vara väl förtrogna med det
enskilda näringslivets förhållanden, äga
praktisk erfarenhet av affärslivet och
anseende för ekonomisk och finansiell
sakkunskap. Den av Konungen förordnade
ordinarie ledamoten vare fullmäktiges
ordförande, men må ej utöva annan
befattning inom riksbankens styrelse.
Av fullmäktige vald ordinarie ledamot
eller suppleant för sådan må ej utses
till deputerad eller uppehålla befattning
i riksbankens tjänst. Fullmäktig,
som av riksdagen vägrats ansvarsfrihet,
skall avgå från sin befattning. De av Konungen
för fullmäktig eller suppleant
meddelade förordnanden må återkallas,
när Konungen så prövar skäligt.

Fullmäktige utses inom — — — hans
ställe.

Riksbanken allena---- till efter rättelse.

II. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående de förändringar av
övriga lagar och reglementen rörande
riksbankens organisation, som påkallades
av den sålunda föreslagna grundlagsändringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner 1:132 och
11:158 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Herlitz, von Friesen, Nordkvist, Ilåstad

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Om ökning av antalet fullmäktige i riksbanken.

och Häckner, vilka inom utskottet yrkat,
att riksdagen med anledning av
motionerna 1:132 och 11:158 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville företaga en utredning
angående beredande av vidgat utrymme
i riksbanksledningen för den ekonomiska
sakkunskapen rörande det enskilda
näringslivets förhållanden samt före
andrakammarperiodens utgång förelägga
riksdagen de förslag till grundlagsändringar,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr NORDENSON: Herr talman! I den
föreliggande motionen har hemställts
om sådan ändring av S 72 regeringsformen
rörande riksbanksfullmäktiges sammansättning,
att antalet fullmäktige skulle
utökas med två ordinarie — från sju till
nio — jämte en suppleant och att dessa
nytillkomna medlemmar av fullmäktige
skulle väljas av de övriga. Dessa övriga
— de nuvarande sju — skulle utses på
samma sätt som hittills. De tillkommande
skulle däremot väljas bland näringslivets
män och »äga praktisk erfarenhet
av affärslivet och anseende för ekonomisk
och finansiell sakkunskap».

Utskottet har inte ansett sig kunna
gå med på detta, utan har avstyrkt motionen.
I sin motivering för avslagsyrkandet
har utskottet särskilt tryckt på
att förslaget skulle innebära en risk för
att riksbanksledningen skulle bli en intresserepresentation.
Vidare menar utskottet,
att den expertis från näringslivet,
som kan erfordras, kan erhållas lika
bra genom att från fall till fall inkalla
representanter från näringslivet till
överläggningar.

Vad den första invändningen beträffar,
synes det alldeles ha undgått utskottet
att motionärerna själva ha understrukit
angelägenheten av att man inte gör
fullmäktige till en intresserepresentation.
Motionärerna ha utformat sitt förslag
så, att man skulle undgå detta. Sålunda
skriva motionärerna: »Ej heller
enligt motionärernas mening torde en
intresserepresentation vara den lämpligaste
lösningen av det problem, som här
otvivelaktigt är aktuellt.» Motionärerna

understryka tvärtom angelägenheten av
att fullmäktige bli så självständiga som
möjligt åt alla håll, även gentemot
Kungl. Maj:t. Vidare framhålles det
starkt i motionen, att penningvärdets bevarande
är fullmäktiges främsta uppgift
och att vid frågornas bedömande de
rent finansiella synpunkterna skola
komma till uttryck. Man har sålunda
klart strävat efter att undvika den fara,
som utskottet har sett hota.

Om två av fullmäktige väljas inom eu
så snäv ram, som i förslaget anges, av
de sju övriga ledamöterna, förlora ju inte
fullmäktige den karaktär av att vara
ett riksdagens organ, som de enligt regeringsformen
ha och som även motionärerna
anse att de böra behålla. Det
kan ingalunda bli tal om att beteckna
fullmäktige som en intresserepresentation.
I sådant fall skulle man ju få gå
därhän, att de olika korporationerna direkt
valde fullmäktige, och det ha motionärerna
icke velat ifrågasätta.

Utskottet hänvisar till att man kan få
tillgång till den ekonomiska expertisen
genom att inkalla sakkunniga, men utskottet
bortser från att ett sådant inslag
i fullmäktiges arbete aldrig kan få samma
karaktär som om en person tillhör
fullmäktige, mera kontinuerligt följer
dess arbete, och handlar under ämbetsansvar.

Till detta kommer att ett införlivande
med fullmäktige av en del krafter från
näringslivet med erkänd auktoritet och
kapacitet på det finansiella området givetvis
skulle bidraga till att höja förtroendet
för fullmäktige och deras auktoritet
hos allmänheten.

Jag kan sålunda för min del inte inse
att något av de skäl, som utskottet
anfört till stöd för sitt avslagsyrkande,
verkligen är bärande. Det är förvånande
att utskottet inte har ansett sig kunna
gå med på det förslag, som framlagts
av flera reservanter, nämligen att denna
fråga skulle göras till föremål för en
utredning. Jag vill erinra om att denna
sak vid många tidigare tillfällen har varit
föremål för diskussion och att man
då har erkänt, att det är önskvärt att
tillföra riksbanken en större ekonomisk

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Om ökning av antalet fullmäktige i riksbanken.

sakkunskap. Det hade nu varit ett tillfälle
att få denna fråga ingående diskuterad.

Det av motionärerna framlagda förslaget
är däremot tillgodosett genom den
av lierr Herlitz m. fl. avgivna reservationen,
som ju åsyftar att hålla frågan
vid liv, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde herr Herlitz.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Det kan ju för all del ligga åtskilligt
i det krav, som här motionsledes
är framställt och som herr Nordenson
nu har närmare motiverat.

Men det är å andra sidan klart, att
man kan ha litet delade meningar om
den förändring som motionärerna syfta
till. Utskottet framhåller ju, att bankofullmäktige
redan med nuvarande sammansättning
och organisation ha möjligheter
till kontakt med näringslivets män,
och dylik kontakt bär faktiskt också förekommit.
Huruvida kontakten haft den
omfattning, som motionärerna önska,
det låter jag vara osagt, men i alla händelser
är avsikten och meningen, att en
kontakt skall äga rum.

När herrarna nu begära en ny utredning
om dessa förhållanden, vill jag helt
kort och gott hänvisa till att en kommitté
redan år 1945 fått i uppgift att bland
annat verkställa en förutsättningslös utredning
av frågan om riksbankens uppgifter
och organisation. Denna kommitté
liar ännu inte slutfört sitt arbete, men
när kommittén i alla fall är i verksamhet
och denna fråga ingår i dess utredningsuppdrag,
så anser jag, att man i
detta fall liksom eljest, när riksdagen
begär utredningar, bör avvakta slutresultatet
av kommitténs arbete.

Framför allt med hänsyn till denna
senare synpunkt ber jag, herr talman, att
få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! .lag ber att
i anledning av den siste ärade talarens
yttrande om kommittén få säga, att jag
inte vet om det ingår i dess direktiv att
speciellt syssla just med frågan om sammansättningen
av fullmäktige och allsi -

digheten i representationen där. Denna
kommitté är kanske inte heller med hänsyn
till sin sammansättning särskilt lämpad
för att dryfta de frågorna. Och slutligen
skulle jag på den punkten vilja fråga:
Vad har man inom kommittén gjort
åt denna sak, om det är så som utskottet
vill göra gällande, att dessa frågor
ingå i kommitténs uppgifter? Man skall
dock inte glömma bort, att det nu ar
ungefär fyra år sedan denna kommitté
tillsattes.

Ett gemensamt intresse för alla svenska
medborgare är ju, att landets ekonomiska
frihet och oberoende av utlandet
tryggas genom en tillräcklig guld- och
valutareserv. En sådan reserv gör, att
man kan köpa var man vill och kanske
när man vill. Som det nu är ha våra
handelsförhållanden i stället blivit bundna
på grund av en otillräcklig guld- och
valutareserv. Penningvärdets uppehållande
är likaså ett för alla gemensamt
intresse, ett villkor för att den enskilde
skall kunna ordna sin ekonomi förnuftigt
och för att alla skola få ut det bästa
möjliga resultat av sitt arbete. Dessa båda
för hela vårt folk gemensamma intressen
äro de viktigaste punkterna i
den ekonomiska politik, som särskilt har
anförtrotts åt riksbanken. Riksbanken
har fått en särställning i den svenska
förvaltningen för att den självständigt
skall kunna vårda sina uppgifter. Så
vitt jag kan förstå har riksbanken under
de senare åren kapitalt misslyckats
både när det gäller vården om guld- och
valutareserven och när det gäller penningvärdet.
Guld- och valutareserverna
äro borta, och penningvärdet har försämrats
med ungefär 11 procent.

Det är därför all anledning att verkligen
undersöka, om det inte går att göra
någonting åt denna sak. Och när man
tänker på riksbankens verksamhet kommer
man framför allt till den uppfattningen,
att det måste ha en särskild betydelse
att riksbanken så långt som möjligt
är oberoende i sitt handlingssätt.
Avsikten med riksbankens konstitution
har varit att trygga riksbankens självständighet,
men tyvärr har det kommit
därhän alt banken inte längre har eu

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Om ökning av antalet fullmäktige i riksbanken.

sådan ställning. Bankens fullmäktige böra
när det gäller vissa ting handla oberoende
även av Kungl. Maj :t och hävda
denna sin oberoende ställning. Men
vi kunna väl inte annat än konstatera,
att man har glidit in i ett tillstånd där
fullmäktige blivit, låt mig med ett lindrigt
uttryck säga, alltför följsamma i förhållande
till regeringens politik. Det är
säkerligen många sparare och andra här
i landet, som med ganska stor bitterhet
betrakta den av riksbanken under de senaste
åren förda politiken.

Jag skall inte nu, herr talman, ingå
på bankens politik — det få vi tillfälle
att göra senare i dag — utan jag vill i
detta sammanhang endast understryka
angelägenheten av att riksbanksfullmäktige
få en sådan sammansättning och
ställning, att fullmäktige verkligen fullgöra
vad som är meningen med den särställning,
som de ha fått.

Konstitutionsutskottet avstyrker den
begärda utredningen, och det är naturligtvis
ingenting att göra åt den saken.
Det ligger ju så till, att majoriteten i
riksdagen står bakom den politik som
riksbanksfullmäktige ha fört. Men då
kan man inte hoppas på någon ändring
till det bättre, och det är just för att
möjliggöra en sådan förändring i bankens
politik som man önskar tillföra
fullmäktige sakkunniga, som stå mera
fria till de politiska förhållandena. Det
skulle säkert vara till nytta att få in sådana
personer, som kontinuerligt och
sakkunnigt följa den ekonomiska utvecklingen
i det enskilda näringslivet och i
samhällslivet i allmänhet och inte bara
se allting i de politiska perspektiven.

Konstitutionsutskottets majoritet har,
herr talman, visat ett mycket ringa intresse
för denna viktiga sak. Majoriteten
har intet alternativ, den bara skjuter frågan
ifrån sig. Man låter det bli vid det
gamla, trots att alla äro ganska ense om
att det inte är bra som det är. För min
del tvekar jag inte att säga, att fullmäktige
ha misslyckats vid sitt handlande
och äro i behov av en förändring i sin
sammansättning.

Jag vill bara konstatera, herr talman,
att ansvaret ligger hos dem som stå bak -

om det nuvarande tillståndet och den politik
som förts och föres. Hur det sedan
går få vi se. Jag hoppas att det skall
tränga sig fram starka och bestämda
krav på en självständig, oberoende penningpolitik,
som slår vakt om penningvärdet
och vad som därmed står i samband.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, de ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklaradie, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nordenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. granskningen av lagar och
författningar.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående dels ändrade bestämmelser
för lagrådets granskning,
dels ock former för sakkunnig granskning
av lagar och författningar.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft två
inom första kammaren väckta motioner,
nr 19 av herr Holmbäck och nr 159 av
herr Herlitz.

I motionen I: 19 hade hemställts, att
riksdagen ville genom konstitutionsutskottet
företaga en omarbetning av bestämmelserna
för lagrådets granskning
av lagförslag efter linjer, som i motionen
angivits, eller ock hos Kungl. Maj:t
anhålla om verkställande av en utredning
i denna riktning.

Motionen I: 159 utmynnade i yrkande,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående former
för sakkunnig granskning, i större omfattning
än nu skedde, av lagar och författningar
och om framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) motionen I: 19; samt

2) motionen I: 159 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Jones Erik Andersson,
Herlitz, Arrhén, Holmbäck, Hastad
och Häckner ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:19 av herr Holmbäck och
T: 159 av herr Herlitz ville hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående
åtgärder för sakkunnig granskning, i
större omfattning än nu skedde, av lagar
och författningar samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
motion, som jag har väckt och som behandlas
av konstitutionsutskottet i det
utlåtande, som nu ligger på kammarens
bord, har inte någon som helst partipolitisk
prägel. Den avser uteslutande
området för den granskningsverksamhet,
som lagrådet för närvarande utövar.

Denna granskningsverksamhet bör vara
av rent teknisk natur. Den bör avse
att lagbuden bli klarare och enklare och
så mycket som möjligt hänga ihop med
de lagbud, som redan finnas. Denna
granskningsverksamhet bör inte ha någon
som helst politisk prägel. Det sista
uttrycket för denna grundsats finna vi
i ett avsnitt av konstitutionsutskottets utlåtande,
som alla utskottets ledamöter
äro ense om och i vilket det direkt utsäges,
att lagrådets granskningsverksamhet
bör vara av teknisk natur.

Önskemålet att få lagbuden klarare och
enklare är emellertid av utomordentlig
vikt, och i detta hänseende har lagrådet
utövat en verksamhet, som måste värderas
mycket högt. Den, som har haft tillfälle
att syssla med den svenska lagstiftningen
och att se dess resultat, har inte
kunnat undgå att vid många tillfällen
göra den reflexionen att det arbete, som
nedlagts och nedlägges av lagrådet, står
utomordentligt högt. Eftersom detta arbete
är mindre känt, skall jag, herr talman,
tillåta mig att ge ett litet exempel
på hur långt man kan komma i förenkling
och klarhet när det gäller en lagtext.

Lagberedningen, som av ålder ansetts
vara vår förnämsta kommitté, framlade
för ett tjugotal år sedan ett förslag till
lag om rätt till arv. I detta förslag fanns
en paragraf i tre stycken, där de båda
första styckena hade följande lydelse:

»Har den, som är annans arvinge, genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt
arvlåtaren om livet, vare han förlustig
sin rätt till arv efter den döde.

Är brott, varom i första stycket sägs,
förövat mot den, som skulle ägt taga arv
efter arvlåtaren, äge gärningsmannen,
diir han eljest jämte den dräpte eller efter
honom ägt rätt till arv efter arvlåtaren,
ej annan rätt till sådant arv än ho -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. granskningen av lagar och författningar.

nom skolat tillkomma, om den dräpte
överlevat arvlåtaren.»

Jag föreställer mig att de av kammarens
ledamöter, som nu ha hört mig uppläsa
denna lagtext, icke ha fått någon
klar uppfattning om vad den innehåller.
Den har fått en sådan formulering, att
det är svårt att omedelbart uppfatta innehållet.
Lagrådet granskade denna paragraf,
och därefter fick den i dessa delar
följande lydelse:

»Ej må någon ärva den, som han genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.

Dräper man sålunda någon, som skolat
ärva, hge ej bättre rätt till arv än om
den dräpte levat.»

Detta är klart och koncist, det upptar
ett hälften så stort textutrymme som de!
ursprungliga förslaget och återger exakt
samma tankeinnehåll. Man skulle kunna
anföra flera liknande exempel.

Vad jag nu sagt har åsyftat att motivera
behovet och önskligheten av den
granskningsverksamhet, som ägt rum.
Men man måste å andra sidan säga sig,
att det är föråldrade bestämmelser som
reglera området för lagrådets obligatoriska
granskningsverksamhet. Jag tror,
att åtskilligt skulle kunna rensas ut från
det nuvarande obligatoriska granskningsområdet,
därför att en granskning från
lagrådets sida inte kan anses nödvändig.
Detta är måhända en svår uppgift, men
vår lagstiftning har enligt min mening
gått alltför mycket i detalj, bland annat
även så till vida att på vissa områden
lagbud, som äro alltför detaljerade, måste
underställas riksdagens prövning. Jag
kan hänvisa till den nya aktiebolagslagstiftningen,
där för övrigt just genom
lagrådets verksamhet en hel del detaljbestämmelser
söndrats ut. Man skulle
alltså kunna tänka sig att föra bort vissa
saker från det område, som lagrådets
granskningsverksamhet nu omfattar.

Men vidare bör man — och det är
framför allt detta jag har vågat föreslå i
motionen — till det obligatoriska granskningsområdet
hänföra vissa författningar,
som nu ej underställas lagrådets prövning.
Jag tänker framför allt på tryckfrihetsrätten.
Tryckfrihetsförordningen sän -

des ju föregående år icke till lagrådet,
och det fanns inte heller något lagbud
som tvingade Kungl. Maj :t att sända
tryckfrihetsförordningen till lagrådet för
granskning. Regeringen hade emellertid
möjlighet att göra det, och jag känner
inte till vilka motiv man hade för att
inte göra det. Justitieministern är ju närvarande
i kammaren, och han ger oss
kanske en upplysning om den saken. Motivet
ligger måhända helt enkelt i att
denna fråga förra året var mycket brådskande.
Man sade sig kanske också, att
förslaget till ny tryckfrihetsförordning
hade utarbetats av en mycket framstående
kommitté. För min del är jag, såsom
jag haft tillfälle att säga ett par
gånger tidigare här i kammaren, mycket
mera belåten med att propositionen framlades
i det skick den hade än om den
inte blivit framlagd därför att man måste
underkasta förslaget ytterligare bearbetning.
Men om tillräcklig tid hade stått
till förfogande, borde en sådan bearbetning
ha kommit till stånd, och för framtiden
anser jag att ändringar i tryckfrihetsförordningen
böra underställas lagrådets
granskning. För närvarande råder
det egendomliga förhållandet, att tryckfrihetsförordningen
inte skickas till lagrådet,
men däremot detaljbestämmelser,
som bli en följd av tryckfrihetsförordningen.
Man ägnar alltså här större omsorg
åt detaljerna än åt själva den ifrågavarande
grundlagen.

Också när det gäller skattelagstiftningen
skulle jag anse en skarpare granskning
av lagtexten önsklig. Svårigheterna
äro på detta område utomordentligt
mycket större, det måste man ha fullständigt
klart för sig, men å andra sidan
är det ett allmänt medborgerligt
intresse, att skattelagarna bli så enkla,
klara, lättbegripliga och genomarbetade
som över huvud taget är möjligt. Och
det intresset växer i samma mån som
skattetrycket ökas. Regeringen har så
till vida tillmötesgått den synpunkt, som
jag i detta fall har givit uttryck åt, att
arvsskatteförordningen har sänts till
lagrådet för juridisk granskning. Men
på detta område finns det mycket att
göra.

Onsdagen den 23 mars 1949 fin.

Nr 11.

Ang.

Det är många synpunkter som man i
detta sammanhang måste ta hänsyn till,
och utskottet berör i sitt avstyrkande
åtskilliga sådana. Bland annat säger utskottet,
att man får akta sig för att utöka
justitierådens och regeringsrådens
antal. Det är en synpunkt som jag livligt
behjärtar, men den skall givetvis
endast behjärtas i den mån inte andra
viktiga ändamål därigenom siittas tillbaka.
Jag tror att man skulle kunna tunna
ut lagrådet till tre ledamöter i stiillet
för fyra, och man skulle vidare kunna
tänka sig den reformen för att göra det
hela smidigare, att man inte hade något
lagråd på höstarna men däremot två
lagråd på vårarna. Jag känner inte så
noga till förhållandena, att jag vågar
göra ett bestämt uttalande i frågan, men
jag tror all möjligheterna till en smidigare
organisation borde göras till föremål
för en utredning.

När det gäller frågan om justitierådens
antal bör man för övrigt observera,
att den ganska snart måste bli aktuell i
ett vida större sammanhang, eftersom
antalet mål till högsta domstolen i mycket
hög grad bär gått tillbaka i samband
med införandet av den nya rättegångsordningen.
Å andra sidan gör kanske
det muntliga förfarandet, att varje mål
tar mera tid nu än under den gamla
ordningen.

Utskottets avstyrkande utlåtande gäller,
herr talman, inte endast min motion
utan också en motion av herr Herlitz.
Jag förmodar att herr Herlitz själv
kommer att tala för sin motion, och jag
skall därför inte säga mer än några ord
om den. Hans motion tar sikte på
granskningen av andra författningar än
sådana som gå till lagrådet, exempelvis
författningar av administrativ natur.
Niir det förekommer klagomål mot lagtexter,
så är det framför allt författningar
av detta senare slag man åsyftar.
Jag Iror därför att det skulle vara
mycket lyckligt, om en bättre granskning
iiven av dessa författningar kunde
komma till stånd. Jag skall bara
nämna ett exempel. Den 30 juni 1947 ulkom
en kungl. kungörelse angående
reglerad befordringsgång för viss icke -

granskningen av lagar och författningar,
ordinarie personal i statens tjiinst (befordringskungörelsen)
om placering i
lönegrad och löneklass. Mycket snart
uppstod en strid om vad denna kungörelse
i ett visst hänseende egentligen
innebar. Statskontoret tolkade den på
ett sätt, och kammarrätten tolkade den
på ett annat sätt. Statskontoret avgav
ett utlåtande om vad lagtexten innebär,
och detta utlåtande började på följande
sätt: »Innan statskontoret går att motivera
sin uppfattning rörande de omtvistade
bestämmelsernas rätta tolkning
vill ämbetsverket förutskicka, att de
nya avlöningsförfattningarna förete sådana
brister med avseende å överskådlighet
och klarhet, att svårigheter vid
tolkningen a priori måste uppkomma.»
Kammarrättens tolkning blev den slutliga,
och det sades i pressen — något
som jag skulle tro är alldeles riktigt
— att denna tolkning medförde betydande
statsutgifter. Det har sagts att
merkostnaderna skulle uppgå till ett
par miljoner jämfört med vad man
egentligen hade avsett. Detta är ett
utomordentligt exempel på önskvärdheten
av goda texter även då det gäller
sådana författningar.

Herr talman! Jag tror att motionerna
äro så starkt motiverade, att jag yrkar
bifall till den av herr Jones Erik Andersson
och andra avgivna reservationen.

Herr HALLGREN: Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i sitt föreliggande
utlåtande haft att behandla de i detta
ämne väckta motionerna. Dessa motioner
äro inte likartade. Man syftar
kanske till samma mål, nämligen en
sakkunnig granskning av lagar och författningar,
men klämmarna i de båda
motionerna äro olika. Professor Holmbäck
hemställer i sin motion om att
konstitutionsutskottet skulle omarbeta
bestämmelserna för lagrådets granskning
av lagförslag efter de linjer, som
han har angivit i sill motion, eller alternativt
atl man skulle anhålla om en utredning
i denna riktning. Professor Herlitz
hemställer i sin motion om en ut -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. granskningen av lagar och författningar.

redning angående former för sakkunnig
granskning, i större omfattning än nu
sker, av lagar och författningar, alltså
även på annat sätt än genom utökning
av lagrådets granskningsskyldighet,
exempelvis genom att utbygga den konsultativa
avdelningen inom Kungl.
Maj:ts kansli.

Utskottet har i sin recit, på s. 5, omnämnt
vilka lagar som för närvarande
obligatoriskt skola underkastas lagrådets
granskning. Det gäller förslag till
stiftande, upphävande, ändring eller
förklaring av lagar eller författningar,
vilka för utlåtande överlämnas av Konungen.
I § 87 1 :o regeringsformen

stadgas, att om Konungen finner gott
att för riksdagen framställa frågor om
stiftande, förändring eller upphävande
av allmän civil- och kriminallag ävensom
kriminallag för krigsmakten, han
skall inhämta statsrådets och lagrådets
tankar däröver. Har riksdagen för sin
del antagit någon ny lag eller gammal
lags upphävande eller förändring, gäller
enligt lagrummet också, att Konungen
skall inhämta statsrådets och lagrådets
tankar däröver. Till allmän civiloch
kriminallag räknas också den processuella
lagstiftningen. Kyrkolag är i
förevarande hänseende likställd med allmän
civil- och kriminallag.

Frågan om lagrådets granskning av
lagar och författningar har under de
senare decennierna ofta varit föremål
för delade meningar inom riksdagen.
Motioner ha framlagts om att lagrådets
granskningsrätt skulle upphöra och att
man skulle återgå till att låta högsta
domstolen granska lagar och författningar,
och framför allt har man tvistat
om i vilket avseende lagrådet skall utöva
sin granskningsrätt. Man har sålunda
vid åtskilliga tillfällen givit uttryck
åt den uppfattningen, att lagrådet inte
borde yttra sig över social lagstiftning.

Om jag inte minns fel antog den ena
av riksdagens kamrar en gång en reservation,
där det uttalades att lagrådets
kompetens skulle begränsas till den
rent juridiska, lagtekniska granskningen,
medan riksdagen skulle förbehålla
sig själv granskningen av det materiella

innehållet. Vidare har det motionerats
om att lagrådet icke borde uttala omdömen
om lagarnas allmänna politiska
grunder. Konstitutionsutskottet har vid
behandlingen av dessa tidigare motioner
icke liksom motionärerna velat begränsa
lagrådets uppgifter till en granskning
av rent formell och lagteknisk natur.
Emellertid vill jag här inom parentes
säga, att det i motiveringen till herr
Holmbäcks motion inte är direkt fastslaget
att lagrådets granskningsrätt bör
vara av rent lagteknisk och juridisk art,
tv på s. 3 i motionen står del: »Brytningen
mellan rättsåskådningar är numera
ofta stark, då det gäller den enskildes
rättigheter mot samhället resp.
samhällets mot den enskilde.» Lagrådets
granskning skall alltså enligt herr Holmbäcks
motion även omfatta frågan om
det allmänrättsliga problemet i lagstiftningen,
vad som rent allmänpolitiskt
anses vara riktigt eller oriktigt, och vi
inom konstitutionsutskottets majoritet
anse att denna granskning — som för
övrigt även enligt herr Herlitz’ motion
bör tillkomma lagrådet — skall förbehållas
Kungl. Maj :t och riksdagen. Att
den juridiska och lagtekniska granskningen
förbättras ha vi däremot ingenting
emot i konstitutionsutskottet.

Emellertid har ju Kungl. Maj :l rätt
att höra lagrådet även när det gäller
andra lagar och författningar än dem
som obligatoriskt skola underställas lagrådet.
Professor Holmbäck framför i
sin motion den åsikten, att lagrådets
obligatoriska granskning skulle utsträckas
till att omfatta även grundlagar —
t. ex. tryckfrihetsförordningen — samt
kommunallagar och skattelagstiftning.
Professor Herlitz går ännu längre och
säger att han vill ha en mer sakkunnig
granskning — observera att jag säger
»en mer sakkunnig granskning» — även
av exempelvis kristidslagstiftningen. Nu
erkänner professor Herlitz i sin motion
att lagrådet skulle bli överbelastat, om
man skulle gå. den väg som professor
Holmbäck föreslår i sin motion, och att
man inte skulle nå det resultat som man
vill nå. Professor Herlitz vill därför
åstadkomma en förändring i de konsul -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang.

tativa statsrådens ställning, så att dessa
i större utsträckning än som nu är fallet
skulle hinna med att granska lagar
och författningar.

Det gläder mig alt den föregående
ärade talaren säger att det råder full
enstämmighet om vad utskottet har anfört
i första meningen av sitt yttrande,
där utskottet — för första gången på
många tiotal år — konstaterar att enighet
numera torde råda om att lagrådets
granskning icke hör omfatta lagförslagens
allmänna politiska grunder utan
uteslutande ägnas deras juridiska sida.

Emellertid är utskottet betänksamt
mot att nu föreskriva en obligatorisk utsträckning
av lagrådsgranskningens omfattning
och förordar i stället en fakultativ
sådan inom ramen för gällande
grundlagsbestämmelser, vilka giva
Kungl. Maj:t möjlighet att remittera till
lagrådet även andra lag- och författningsförslag
än sådana, beträffande vilka
det är uttryckligen föreskrivet i
grundlagarna att de skola underställas
lagrådets granskning. Ett sådant utbyggande
av den konsultativa verksamheten
inom Kungl. Maj ds kansli, som föreslås
av professor Herlitz, kan ju ske utan
grundlagsändring.

Som en sammanfattning kan sägas, att
konstitutionsutskottets majoritet inte har
ansett att motionerna äro så skrivna att
de ha kunnat tagas såsom motivering
för en utredning om möjligheterna att
åstadkomma en mera effektiv granskning
av lagar och författningar ur tekniska
och juridiska synpunkter än som
nu är fallet, ehuru en sådan effektivisering
vore önskvärd, samt att det icke
ankommer på riksdagen utan på Kungl.
Majd att taga ett sådant initiativ som
professor Herlitz föreslår i sin motion.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag i ärendet.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag har
liksom herr Holmbäck väckt en motion
som i första band åsyftar en utökning
av lagrådets uppgifter på lagstiftningens
område. Herr Holmbäck har redan talat

granskningen av lagar och författningar,
för sin motion, och vad jag kunde ha att
säga skulle delvis vara en upprepning,
men det anförande som nu har hållits
av herr Hällgren föranleder mig till några
reflexioner.

Jag tycker att utgångspunkten för vårt
bedömande av frågan om eu vidgad lagrådsgranskning
ändå skall vara det konstaterandet,
att Kungl. Maj d och riksdagen
regelmässigt erkänna lagrådsgranskningen
som någonting välgörande och
nyttigt. Herr Hällgren sade någonting allmänt
om att det på senare tid har rått
mycket delade meningar i riksdagen om
lagrådets granskning och dess betydelse.
Jag kan inte finna att det är så, herr
Hällgren. Såvitt jag ser var det på 1920-talet — 1928, om jag inte missminner mig
— som det sist förelåg någon motion om
ändring på det här området. Sedan dess
har lagrådet avgivit sina yttranden i vanlig
ordning, och kanske i nio fall av
tio — i alla händelser i de flesta fall -—
har riksdagen följt de anvisningar lagrådet
har givit. Lagrådets granskning
är alltså erkänd som hälsosam och nyttig.
Vad som har framhållits i motionerna
är bara det förhållandet, att området
för denna granskning är angivet på ett
så utomordentligt ålderdomligt sätt. Det
hänför sig till ett gånget rättstillstånd
och tar inte alls hänsyn till den moderna
tiden och dess krav.

Vad som särskilt liar väckt herr Hällgrens
betänkligheter •— han ville göra
gällande att det också var utskottets tankar,
men det framgår nog inte direkt av
utskottets skrivning — var att han föreställde
sig att det bakom min motion låg
illistiga planer på att ge lagrådets
granskning en annan karaktär än den
nu bar, i det alt lagrådet inte som hittills
skulle sysselsätta sig med den juridiska
granskningen, utan i stället bli någon sorts
politisk instans. Jag vet inte vad det är
för några ord i min motion som ha ingivit
herr Hällgren dessa tankar, som jag
försökte skingra redan i utskottet. Är
det den passus där jag talar om alt rättssäkerheten
kan sättas ur spel genom lagstiftningen?
Jag trodde alt önskemålet
om rättssäkerhet skulle vara någonting
som vi alla äro ense om, men jag märkte

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. granskningen av lagar och författningar.

att herr Hällgren fick starka misstankar
då han såg det ordet. Jag liar emellertid
aldrig påyrkat någon ändring av beskaffenheten
av lagrådets granskning och
åsyftar inte heller någon sådan; det ligger
inte några hemliga tankar i den riktningen
bakom min motion. Att det är så
kan kanske styrkas av vad jag för tjugu
år sedan eller litet mer skrev i en bok
om det här ämnet. När jag skrev den
hade jag anledning att fundera litet över
vad lagrådet egentligen hade att yttra
sig om, och om lagrådet fick gå in på
politiska frågor eller inte. Jag stod då
inför en lagtext, som vid första påseendet
tycktes ge vid handen att lagrådets
granskning skulle vara lika allsidig som
statsrådets, d. v. s. att den skulle göras
ur alla synpunkter. Jag gjorde mig ändå
en utomordentlig möda, herr Hällgren,
att i den där boken vränga lagen, om
jag så får säga. Jag anförde allsköns argument
och utläggningar som ådagalade
att meningen var något helt annat, nämligen,
som ett justitieråd hade sagt på
1870-talet, att det inte är tal om att lagrådet
skall yttra sig om annat än det
som ligger inom »domstolsmaktens verkningskrets»
och »lagrådets officiella erfarenhet».
Jag har aldrig drömt om en
ändring på den punkten, och jag tycker
det är tråkigt att debatten skall vridas
på sned av sådana felaktiga föreställningar
som herr Hällgren tycks ha.

Jag erkänner med en viss tillfredsställelse,
att utskottet har uttalat ett lätt förord
för att man utan grundlagsändring
skulle skicka litet mera lagar till lagrådet
än man hittills har gjort, men jag är inte
nöjd med ett sådant grepp. Vi få någon
gång lov att samla oss till att verkligen
ändra litet på sådana gamla konstitutionella
former som äro skapade för en
oändligt avlägsen tid, vi få verkligen någon
gång försöka att se vår egen tids
behov i ögonen och anpassa vår konstitutionella
rätt efter dem, och det göra
vi ju inte genom att uttala ett önskemål
till Kungi. Maj:t.

Herr talman! Till sist ett par ord om
en annan sak, som jag har berört i min
motion. Jag har, vilket också herr Holmbäck
erinrade om, pekat på att det ock -

så med avseende på sådan lagstiftning
som det inte ifrågakommer att skicka
till lagrådet — särskilt sådan som Konungen
utfärdar utan riksdagens medverkan
— finns ett mycket starkt behov
av en mera noggrann genomarbetning. En
svårighet därutinnan består i, att de konsultativa
statsråden, som förut hade såsom
en huvuduppgift att ha en samlad
överblick bland annat över lagstiftningen
inom de olika departementens områden,
ha fått så mycket att göra att de
inte kunna hinna med denna uppgift.
Jag är medveten om — min uppmärksamhet
har blivit riktad därpå — att det
uttalande, som jag där har fällt och som
konstitutionsutskottet sedan helhjärtat
har skrivit under, möjligen kan fattas
som ett uttryck av ogillande mot de konsultativa
statsråd som nu fungera. Det är
mycket långt ifrån min mening. Jag vet
mycket väl att det är förhållandena som
ha spelat in, och jag vet ju särskilt att
statsrådet Danielson har varit utomordentligt
aktiv just på den här linjen som
jag är intresserad av. Jag har känt ett
behov att säga ifrån detta.

Jag är glad över att utskottet på den
punkten ganska oförbehållsamt har anslutit
sig till mina synpunkter och kastat
fram tanken på en förstärkning av särskilt
de krafter inom kansliet, som stå
till de konsultativa statsrådens disposition.
Jag tycker emellertid att det vore
naturligt att riksdagen även på den
punkten gåve sin mening till känna. Jag
vet inte om ett sådant uttalande, som utskottet
här har gjort, blir föremål för
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, och i all
synnerhet som jag tycker att man bör
skriva till Kungl. Maj :t i frågan om lagrådet
är det naturligt att jag anser att
även detta spörsmål bör komma med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad vid utskottets
utlåtande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Endast
några ord.

Herr Hällgren fäste sig vid en passus
i min motion, som han syntes ge den
innebörden, att jag skulle ha velat uttala

Onsdagen den 23 mars 1949 fin.

Nr 11.

Ang.

mig för en granskning av politisk natur
genom lagrådet. Det är en alldeles felaktig
läsning av min motion. Vad jag har
skrivit är följande: »Brytningen mellan
rättsåskådningar är numera ofta stark,
då det gäller den enskildes rättigheter
mot samhället resp. samhällets mot den
enskilde.» Det är faktum att så är fallet.
»Det är där som ofta kravet på rättssäkerhet
så starkt gör sig gällande.» Det
är också ett faktum. Sedan kommer den
konklusion som jag drager ur dessa två
meningar: »På dessa områden är det
därför av särskild vikt att man har regler,
som äro noggrant utformade och
som granskats av landets främsta juridiska
sakkunskap.» I detta finns inte
någonting som antyder att granskningen
inte skulle vara av rent teknisk natur.

Denna tanke, att jag skulle ha avsett
en granskning ur politiska synpunkter
från lagrådets sida, mötte mig delvis
också i utskottet, och jag försökte bemöta
ilen allt vad jag kunde. Det har aldrig
varit min mening att granskningen skulle
vara sådan. Vad jag var mycket förvånad
över var att konstitutionsutskotte''t
i sitt utlåtande, som i huvudsak går ut på
avstyrkande, ändå inte direkt har sagt
ifrån att i varje fall tryckfrihetsförordningen
för framtiden skall falla under
lagrådets granskningsverksamhet, ty det
är enligt vad jag kan finna en fullkomligt
självklar sak att så bör ske.

Av herr Hällgrens anförande läste jag
emellertid ut att motsättningarna mellan
våra synpunkter kanske dock inte äro så
starka som det framgår av en jämförelse
mellan utskottets utlåtande och reservationen,
och ett följande år kanske den
här frågan kan föras framåt.

Herr BRANTING: Herr talman! .lag
ber att få ansluta mig i varje fall till
det allmänna önskemål som bär har uttalats
från motionärernas sida, nämligen
att man, så gott man kan, ser till att lagar
och förordningar få en sådan formulering
atl de bli klara, lättfattliga och
entydiga.

4 Första kammarens protokoll 1949. Nr It.

granskningen av lagar och författningar.

Herr Holmbäck betonade att de motioner,
som det här gäller, icke ha någon
partipolitisk prägel, och den uppfattningen
har jag också. Men jag vill understryka
att det är ett allmänt demokratiskt
önskemål att menige man kan
förstå vad som står i lagen. Och därvidlag
är det av stor betydelse att den
är så formulerad att detta blir möjligt.

Herr Holmbäck har särskilt talat om
önskvärdheten av att också tryckfrihetsförordningen
kommer under granskning
av lagrådet. Senare på föredragningslistan
i dag återfinna vi ett ärende angående
den nya lagen om rättegång i
tryckfrihetsmål, och där stöter man just
på ett fall, där på en mycket viktig punkt
oklarhet råder om innebörden i ett stadgande
i tryckfrihetsförordningen och där
en mening uttalas ifrån lagrådets sida
och en annan mening framhålles av herr
justitieministern. Jag vill inte i detta
sammanhang närmare gå in på vad saken
gäller, men där erbjuder sig just ett
exempel på önskvärdheten av att det
inte redan från början insmyger sig
oklarheter i viktiga lagar och författningar.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! I anledning av den siste ärade
talarens uttalande om önskvärdheten av
att lagar och författningar bli så avfattade
att de kunna förstås av menige man
vill jag säga, att det ju inte råder några
delade meningar på den punkten. När
konstitutionsutskottets majoritet har
stannat för ett avstyrkande av de föreliggande
motionerna, bar det bland annat
varit av det skälet, att man genom
att obligatoriskt underställa lagrådet alla
lagförslag skulle i mycket väsentlig grad
försena framläggandet inför riksdagen av
en hel del lagförslag, så stor som anhopningen
av ärenden hos lagrådet iir. Herr
Holmbäck anförde bland annat under
behandlingen av motionerna i utskottet,
att tryckfrihetsförordningen borde till -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ang. granskningen av lagar och författningar.

höra den grupp av lagar, som obligatoriskt
skulle behöva remitteras till lagrådet,
och jag erinrade honom då om läget
förra året, när det var fråga om huruvida
det då utarbetade förslaget till ny
tryckfrihetsförordning skulle föreläggas
1948 års riksdag eller inte. Jag erinrade
också om att herr Holmbäck var en av
dem som mycket ivrigt förordade att
tryckfrihetsförordningen skulle föreläggas
1948 års riksdag, så att vi inte skulle
behöva vänta ytterligare fyra år på att
få den genomförd, och jag frågade honom
hur han trodde att det skulle ha
varit möjligt att framlägga lagförslaget
för riksdagen, om det skulle ha remitterats
till lagrådet först. För min del ansåg
jag att det inte skulle ha varit möjligt
— herr statsrådet Zetterberg nickar
instämmande till min förmodan — att i
så fall framlägga förslaget under vårsessionen.
Jag har mig bekant att arbetet
med utformandet av denna grundlag,
som vi om stund skola slutbehandla, i
departementet påskyndades så långt som
det över huvud taget var möjligt, och
ingen av oss, allra minst herr Holmbäck,
önskade ju att vi skulle behöva vänta
ytterligare fyra år.

Som herr Herlitz påpekade har utskottsmajoriteten
understrukit vad herr
Herlitz har anfört om en förstärkning
av den byrå inom Kungl. Maj :ts kansli
som har att biträda de konsultativa statsråden
med granskning av olika lagar och
författningar, och jag vill passa på tillfället
att betona angelägenheten av att
en sådan förstärkning kommer till stånd.
Jag vill liksom herr Herlitz framhålla,
att uttalandet inte bör tolkas som kritik
av de krafter som nu arbeta med denna
uppgift inom Kungl. Maj:ts kansli. Orsaken
till de otillfredsställande förhållandena
är i stället den, att arbetsmaterialet
har blivit så omfattande att det
inte står i mänsklig förmåga att fullgöra
dessa uppgifter på samma tid som tidigare.
Men utskottsmajoriteten anser, såsom
också utsagts i motiveringen, att det
synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att
härutinnan taga det initiativ, som kan
vara påkallat för uppnåendet av det angivna
syftet.

Professor Herlitz för sin del menar,
att utskottet och riksdagen borde ha givit
uttryck åt en bestämd uppfattning
i detta hänseende och bringat denna till
Kungl. Maj:ts kännedom. Det är klart,
att vad som anföres i ett avstyrkande utlåtande
med anledning av en motion
inte går till kungen fram på samma sätt
som motiveringen för ett positivt beslut.
Jag håller emellertid ändå för troligt, att
Kungl. Maj :t kommer att ta kännedom
om vad utskottet här skrivit i sin motivering
och även om vad som förekommit
i samband med behandlingen bär i
kammaren av dessa motioner.

Jag ber att för min del livligt få understryka
angelägenheten av att man
måtte få till stånd den behövliga förstärkningen
på dessa punkter, så att det
blir möjligt att snabbare fullgöra arbetsuppgifterna.

Jag ansluter mig, herr talman, med
det anförda till det yrkande, som redan
framställts av herr Hällgren om bifall till
konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Frågan
om min ställning föregående år till den
nya tryckfrihetsförordningen har varit
uppe i debatten flera gånger i dag. Den
berördes av statsministern i ett av hans
anföranden i morse, och den har nu berörts
av herr Karlsson i Vadstena.

Jag vill bara stryka under, att jag nu
har fullkomligt samma uppfattning, som
jag då på det mest tydliga sätt redan på
ett mycket tidigt stadium gav uttryck åt,
nämligen att den nya tryckfrihetsförordningen
borde läggas fram för riksdagen
i det skick den då hade. Jag tror ingen i
denna kammare kan säga annat än att
jag under den följande debatten sökte att
efter bästa förmåga infria de utfästelser,
som jag kanske givit genom mitt tidigare
ställningstagande. Jag var regeringens
mycket trogne vapendragare i tryckfrihetsdebatten.
Men det är inte detta saken
gäller nu.

Jag tror för min del, att, om det funnits
ett obligatoriskt stadgande att tryckfrihetsförordningen
skulle ha underställts
lagrådet, man hade sökt att disponera

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Ang. granskningen av lagar och författningar.

arbetet på propositionen så, att man fått
tid härför. Under den följande debatten
fann jag, att detta varit önskligt beträffande
vissa punkter. Jag hade under kammardebatten
ett meningsutbyte med hans
excellens herr utrikesministern på en
särskild punkt, där vi voro oense. Det
gällde hur ett visst stadgande skulle tolkas.
Hur detta stadgande skall tolkas vill
jag inte nu uttala min uppfattning om,
men en sak är jag fullständigt på det klara
med: det hade varit utomordentligt
värdefullt att ha haft ett uttalande på
denna punkt under förarbetena.

Herr talman! Jag fullföljer mitt tidigare
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, de ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner om beredande
av större plats för s. k. personval vid
allmänna val, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 10, med uppgift å vilande
förslag till ändring i grundlagarna.

Till grundlagsenlig behandling hade
utskottet i förevarande memorial för
riksdagen anmält de under sistförflutna
fyraårsperiod jämlikt § 64 riksdagsordningen
såsom vilande antagna förslagen
till ändring i rikets grundlagar.

Ifrågavarande förslag hade i memorialet
upptagits under tretton särskilda,
med 1—13 betecknade punkter, av vilka
punkterna 8 och 12 voro indelade i
moment.

Angående sättet för memorialets föredragning
yttrade

Herr TALMANNEN: Såsom kammaren
behagade finna, är detta memorial uppdelat
i tretton olika punkter. Vissa av
dessa punkter äro i sin tur uppdelade i
moment. Varje sådan punkt respektive
moment innehåller ett vilande grundlagsändringsförslag,
som det enligt § 64
riksdagsordningen nu ankommer på kammaren
att slutligt pröva. Kammaren äger
därvid att antaga eller förkasta varje
förslag särskilt för sig. Däremot kan på
grund av bestämmelse i nyssnämnda § 64
icke någon ändring göras i förslagen. Jag

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

kommer således nu att framställa propositioner
beträffande varje förslag särskilt
för sig såsom ett helt betraktat. När vi
komma till det förslag till tryckfrihetsförordning,
som återfinnes under punkten
12 mom. a, är att märka, att för vissa
däri ingående paragrafer vid den tidigare
behandlingen antagits två olika alternativ.
För avgörandet beträffande
tryckfrihetsförordningen erfordras därför
en särskild propositionsordning, till
vilken jag ämnar återkomma, när vi hinna
till punkten 12 mom. a.

Härefter föredrogos

Punkterna 1—11.

De vilande grundlagsändringsförslagen
antogos.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Punkten 12 mom. a.

Detta moment innehöll ett vid 1948
års lagtima riksdag såsom vilande antaget
förslag till tryckfrihetsförordning,
vilket förslag i nedan angivna delar var
så lydande:

1 kap. 1 §.

I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för en
allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de
bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt
och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning
föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare
eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst.

2 kap. 10 §.

Alternativ I.

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet;
beslut, som meddelats av departementschef,
må dock ej överklagas.

Alternativ II.

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet.

7 kap. 3 §.

Alternativ I. Alternativ II.

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande
i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning vad i lag är
stadgat.

Uppenbarar den som på grund av allmän
befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet
eller varom han eljest enligt lag
eller författning haft att iakttaga tystnad,
vad han sålunda erfarit, må, ehuru

Uppenbarar den som på grund av allmän
befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet
eller varom han eljest enligt lag
haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda
erfarit, må, ehuru sådant med -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

sådant meddelande skett för offentlig- delande skett för offentliggörande i
görande i tryckt skrift, gärningen åtalas tryckt skrift, gärningen åtalas och strafoch
straffas enligt vad därom är stad- fas enligt vad därom är stadgat,
gat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig, stadgas
i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

12 kap. 5 §.

Alternativ I.

Till jurymän skola utses inom länet
boende svenska medborgare, som uppnått
tjugufem års ålder. De böra vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jurymännen
böra skilda samhällsgrupper och olika
delar av länet vara företrädda.

Alternativ II.

Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

13 kap. 5 §.

Alternativ I.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket
angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla även meddelande
för offentliggörande i skrift, som
tryckes utom riket, om ej meddelandet
avser förhållande, vars röjande skulle
innefatta brott mot rikets säkerhet eller
varom meddelaren eljest enligt lag eller
författning haft att iakttaga tystnad. Är
meddelandet i sådant hänseende straffbart,
gälle vad därom är stadgat. Har
meddelandet icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar för
sådan ärekränkning vad i lag är stadgat.

Alternativ II.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § anara stycket
angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla även meddelande
för offentliggörande i skrift, som
tryckes utom riket, om ej meddelandet
avser förhållande, vars röjande skulle
innefatta brott mot rikets säkerhet eller
varom meddelaren eljest enligt lag haft
att iakttaga tystnad. Är meddelandet i
sådant hänseende straffbart, gälle vad
därom är stadgat. Har meddelandet icke
blivit infört i skriften och innefattar
det ärekränkning mot enskild person,
gälle om ansvar för sådan ärekränkning
vad i lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives, i tilllämpliga
delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 4 kap. 9 §, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2,
5—7 och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är föreskrivet.

Herr TALMANNEN anförde: Såsom jag
antydde, då vi började behandlingen av
detta memorial, finnas i detta förslag på
vissa punkter olika alternativ.

Så är fallet vid 2 kap. 10 §, 7 kap. 3 S,
12 kap. 5 § och 13 kap. 5 §. Av dessa
äro 2 kap. 10 § och 12 kap. 5 § av de
andra oberoende, medan däremot vid 7
kap. 3 § och 13 kap. 5 § alternativen
stå i sådant samband, att, därest alter -

nativ I antages i fråga om den ena av
dessa paragrafer, samma alternativ rimligen
bör godkännas även beträffande
den andra paragrafen, och vice versa.

Enligt min uppfattning är i föreliggande
situation den lämpligaste propositionsordningen,
att kammaren först genom
preliminära beslut i fråga om var
och eu av de fyra paragraferna, diir alternativ
föreligga, fastställer, vilketdera

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

alternativet som bör ingå i den nya tryckfrihetsförordningen
under förutsättning
att en sådan kommer att antagas. Sedan
lydelsen av 2 kap. 10 §, 7 kap. 3 §, 12 kap.
5 § och 13 kap. 5 § blivit på detta sätt
preliminärt fastställd, framställas propositioner
på tryckfrihetsförordningen i
dess helhet med den lydelse, den genom
de först fattade besluten erhållit.

Sedan kammaren på gjord proposition
godkänt den av herr talmannen förordade
propositionsordningen, lämnades ordet på
begäran till herr ANDERSSON, JONES
ERIK, som yttrade: Herr talman! På
grundval av en överenskommelse, som
träffats, ber jag att beträffande § 10 få
yrka bifall till alternativ I.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag hade
tänkt, då vi i fjol stannade vid olika
alternativ på några punkter, att meningen
var att vi nu i kamrarna skulle
överlägga om dessa saker på samma sätt
som vi överlägga om andra riksdagsfrågor.
Då nu herr Jones Erik Andersson
framställde ett yrkande, saknade
emellertid detta yrkande varje motivering.
Det gör mig i någon mån förbryllad.
Han nämnde, att hans yrkande
stod i överensstämmelse med någon
överenskommelse. Ja, jag vet att det
finns en krets av behjärtade män, som
sett som sin uppgift att vägleda riksdagen
om vad vi skola besluta i dag.
Kanske motsvaras denna hedervärda
strävan av en lika stor villighet hos
partierna att följa dem. Jag skall därför
inte tala länge. Men jag vill påpeka
att denna fråga är en viktig fråga.
Och jag har inte kunnat inse behovet
av att träffa förhandsöverenskommelser
om hur vi skola rösta i den.
Vi kunna här träffa våra avgöranden
på samma sätt som eljest.

Frågan gäller här, herr talman, huruvida
man skall få, såsom i andra fall
då det gäller utbekommande av offentlig
handling, besvära sig hos regeringsrätten
över ett beslut, varigenom tillgång
till en i ett departement befintlig
allmän handling förvägrats. Herrarna
känna till att eljest, då man begär att få

tillgång till en allmän handling och vederbörande
vägrar, är det sörjt för — och
det har man satt stort värde på — att
man skall kunna besvära sig över beslutet
och komma till sin rätt. Den luckan
har emellertid funnits, att man när det
gäller departementen varit i den meningen
rättslös, att man inte haft
någon klagomöjlighet. Tryckfrihetskommitterade
lade enhälligt fram ett
förslag om att vi skulle ändra på den
punkten. Kungl. Maj:t var inte riktigt
hågad för en ändring utan gick i motsatt
riktning. Konstitutionsutskottet tillstyrkte
emellertid med stor majoritet
tryckfrihetskommitterades förslag. Jag
vill för min del mycket livligt ansluta
mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Jag vill framhålla vilken vikt man på
alla håll, där man är intresserad av
offentlighet i statsförvaltningen, lägger
vid denna möjlighet till en rättsprövning
av frågor om utlämnande av offentliga
handlingar. Var och en vet, att
bland de frågor angående allmänna
handlingars offentlighet, som ligga till
exempel pressen om hjärtat, är det
ingen som ens tillnärmelsevis är av så
stor betydelse som frågan om tillgång
till de handlingar, som finnas i departementen;
att de offentliga handlingar,
som finnas där, omedelbart skola kunna
bli tillgängliga, är det som framför
allt är av betydelse ur den offentliga
debattens synpunkt. Behovet av möjligheter
till en rättsprövning på detta område
är alltså synnerligen framträdande.

Jag skall inte utföra argumentationen
längre, då jag förstår, att det här
föreligger en överenskommelse. Jag ber
emellertid, herr talman, alt med hänsyn
till de synpunkter, som jag här anfört,
få yrka bifall till alternativ II.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
konstitutionsutskottets behandling av
dessa ärenden ansågs det ifrån så gott
som alla håll önskvärt, att man sökte nå
en överenskommelse mellan de olika
meningsriktningar, som ha funnits i
dessa frågor. Därför tillsattes inom ut -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

skottet en delegation med representanter
för alla partier. Denna delegation
beslöt enhälligt att genom sina ledamöter
föreslå i kamrarna, att riksdagen
skulle beträffande 2 kap. 10 § acceptera
alternativ I, beträffande 7 kap.

3 § acceptera alternativ II, beträffande
12 kap. 5 § acceptera alternativ II och
beträffande 13 kap. 5 § acceptera alternativ
II.

Det ansågs inom utskottet och inom
delegationen, att dessa frågor hade blivit
föremål för en så utomordentligt ingående
debatt redan föregående vår,
att ny debatt kanske inte var så påkallad.
Dessutom ansåg man, att det
ur tekniska synpunkter kunde vara vådligt,
om kamrarna fattade olika beslut.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
ju ett ganska ovanligt förhållande, som
nu ytterligare belysts av herr Holmbäck,
att en sådan viktig fråga som denna
skall avgöras utan någon argumentering.
Herr Holmbäck var mycket angelägen
att framhålla, att han stod på
samma linje som herr Jones Erik Andersson,
och jag kan nästan förstå, att
herr Holmbäck inte vill argumentera
för en ståndpunkt, som är så uppenbarligt
diskutabel.

Men jag skulle vilja veta skälet, varför
man gått till väga på detta satt. Vad
är det för betänkligheter som möta, om
kammarens ledamöter fatta ståndpunkt
till denna fråga på samma sätt som till
andra frågor? Jag var med själv i utskottet
vid det tillfälle, då dessa saker
diskuterades, och jag vet, att man då
rörde sig med mycket diffusa föreställningar
om att det skulle kunna komma
stor skada åstad, om kamrarnas ledamöter
släpptes ut så att säga på egen hand
och fattade sina avgöranden efter eget
bedömande. Men jag förstod aldrig farorna
i detta. Man utmålade den hemska
möjligheten, att kamrarna skullo
komma alt stanna i olika beslut. Nåväl,
mina damer och herrar, riksdagsordningen
har förutsett denna möjlighet
och skaffat rcmedier däremot. ,

Herr talman! .lag skall inte uppta ti -

Förslag till tryckfrihetsförordning,
den längre, eftersom det tydligen inte
kan bli någon diskussion på denna
punkt.

Herr Holmbäck: Herr talman! Diskussionen
i våras var så livlig —- jag vill
bara som ett exempel nämna, att jag
själv höll 22 anföranden — att jag tycker,
att dessa frågor äro slutdiskuterade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt den
förut godkända propositionsordningen
propositioner, först därpå att 2 kap. 10 §

1 eventuellt ny tryckfrihetsförordning
skulle hava den lydelse, som i förevarande
memorial betecknats som alternativ
I, samt vidare på godkännande av
den i memorialet som alternativ II betecknade
lydelsen av ifrågavarande paragraf;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat den förra propositionen,
sig finna densamma vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som, under förutsättning att ny
tryckfrihetsförordning antages, vill, att

2 kap. 10 § skall hava den lydelse som
i konstitutionsutskottets memorial nr 10
under denna paragraf betecknats som
alternativ I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren under angivna
förutsättning godkänt den i memorialet
som alternativ II betecknade
lydelsen av ifrågavarande paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 33.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i fråga om var och
en av de tre ytterligare paragrafer, beträffande
vilka alternativa förslag förelågo,
nämligen 7 kap. 3 §, 12 kap. 5 §
och 13 kap. 5 §, propositioner, först på
godkännande av den i memorialet som
alternativ I betecknade lydelsen av respektive
paragraf samt vidare därpå, att
paragrafen skulle hava den lydelse, som
i memorialet betecknats som alternativ
II; och förklarades propositionerna på
alla dessa paragrafers godkännande med
den som alternativ II betecknade lydelsen
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes propositioner, först
på antagande av det vilande förslaget
till tryckfrihetsförordning med den
lydelse av 2 kap. 10 §, 7 kap. 3 §, 12
kap. 5 § och 13 kap. 5 §, som fastställts
genom kammarens föregående beslut,
samt vidare på förkastande av nämnda
förslag; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 12 mom. b.

Det vilande grundlagsändringsförslaget
antogs.

Punkten 13.

Grundlagsändringsförslag ang. revision
av riksdagens arbetsformer.

Denna punkt innehöll ett vid 1948 års
lagtima riksdag såsom vilande antaget
förslag till ändrad lydelse av §§ 49 mom.
1, 53, 58, 63 mom. 1, 72, 74, 81, 87, 88,
97, 98, 100, 103, 105, 108, 109 och 110
regeringsformen samt §§ 2, 5, 12, 21, 28,
29, 33, 34, 35, 36 mom. 1—5, 38 mom.
1 och 2, 39 mom. 1, 41 mom. 2 och 3,
42 mom. 3, 43, 45 mom. 2, 48, 49, 50,
52, 54, 55, 56, 58, 59, 63, 64, 66, 67, 68,
69, 72, 75, 78 och 80 riksdagsordningen.

Herr HERLITZ: Herr talman! I detta
vilande förslag rörande en reform av
riksdagens arbetsformer skall jag inte
sysselsätta mig med alla de frågor, som
där föreligga. Jag skall bara ta fasta på
en enda punkt.

Jag skall således inte ta upp den gamla
diskussionen, om vi skola ha en höstriksdag
eller inte. Inledningsvis vill jag dock
med avseende på den tilltänkta höstsessionen
tillåta mig den korta reflexionen,
att skola vi nu nödvändigt ha en höstsession,
synes det mig som om den blivit
anordnad så irrationellt som tänkas kan.
Det är nämligen, som bekant, meningen
att höstsessionens arbetsmaterial skall bestå
av propositioner, väckta under våren
och sedan bordlagda över sommaren, medan
Kungl. Maj:t inte skall annat än i
sällsynta undantagsfall få väcka några
propositioner vid höstsessionen.

Det förefaller mig ganska märkligt, att
då vi nu ändå ha en höstsession, skall
hinder föreligga att lägga fram propositioner,
föranledda av förhållanden, som
då äro aktuella. Å andra sidan förefaller
det mig vara en ur många synpunkter
egendomlig anordning, att remissinstanser
skola pressas med korta remisstider
och att departementschefer och tjänstemän
i departementen likaledes hårt skola
pressas under våren för att få fram
— vid sidan om de propositioner, som
skola behandlas under våren -— propositioner
som det inte är större brådska
med än att de kunna ligga obehandlade
till hösten.

Men det var, herr talman, inte min
mening att närmare ta upp till behandling
detta ämne, utan jag vill, som jag
nämnde, fästa uppmärksamheten vid en
enda, men i min tanke utomordentligt väsentlig
punkt i förslaget. Jag vill därvid
redan från första början betona, att det
moment, som jag syftar på, inte är en
nödvändig konsekvens av att vi anordna
höstsessioner.

Vad jag syftar på är en anordning som
jag inte vet vad vi skola sätta för etikett
på, nämligen att riksdagsarbetet skall
sluta på en bestämd tidpunkt ■— skola vi
kalla det för riksdagens halshuggning,
eller skola vi kalla det för att sätta mun -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

lås eller handklovar på riksdagen den
31 maj?

Denna regel, att riksdagsarbetet alltid
skall avklippas vid en viss bestämd tidpunkt,
stämmer på sitt sätt ganska väl
överens med vår allmänna vana att reglementera
både för vanliga enskilda medborgare
och för offentliga befattningshavare;
vi bestämma stängningsdags för
restaurangerna, tjänstetid för ämbetsmännen
och så vidare. Men att ordna en
bestämd arbetstid för folkrepresentationen!
Jag vill inte göra något kategoriskt
påstående, men jag tror inte, att det finns
något land i kristenheten som har en regel
om att efter en viss tidpunkt folkrepresentationen
under alla omständigheter
är förhindrad att verka — åtminstone
i ett visst hänseende; jag skall återkomma
till det i fortsättningen.

För mig är det en alldeles självklar
sak, att en folkrepresentation skall vara
så beskaffad, att den skall kunna verka
när som helst, och den skall kunna vid
vilken tidpunkt som helst utveckla alla
sina maktbefogenheter. Annars kan den
inte vara vad den skall vara, annars kan
den inte motsvara de krav, som folket
har rätt att ställa på den. Det må vara
så, att vi själva här vant oss vid att genom
reglementen binda medborgare och
tjänstemän, men att fjättra den svenska
folkrepresentationen är att beskära
siälva det svenska folkets handlingsfrihet.

För att se litet närmare på den här saken,
vill jag först erinra om att regeln är
den, att om vi ha beslutat att uppskjuta
behandlingen av några propositioner till
höstsessionen — och det är meningen att
detta normalt skall ske; det är liksom
poängen i hela reformen — är riksdagsarbetet
ovägerligen slut den 31 maj klockan
12 på natten, oavsett bur långt vi
då hunnit med arbetet.

Finns det då inga möjligheter för oss
att fortsätta? Jo, det finns ju möjlighet
för riksdagen att besluta om uppskov
med ärendenas behandling. Har riksdagen
beslutat detta, kan Konungen inkalla
riksdagen till session den 1 juni,
och arbetet kan då löpa vidare. Men märk
vid det fundamentala förhållandel, att

sådant uppskov inte får beslutas med
avseende på ärenden, som sammanhänga
med statsregleringen. I fråga om statsregleringen
är den 31 maj den sista dagen;
då skall Sveriges riksdag ha klarat
av det bestyret. Vad händer eljest? Jo, enligt
regeringsformen skall riket under
det efterföljande budgetåret regeras efter
den gamla riksstaten, till dess att en ny
sådan hinner antagas någon gång i fortsättningen.

Det finns dock en möjlighet att klara
situationen, om vi ha slutat den 31 maj
utan att ha hunnit med statsregleringen.
Konungen kan inkalla en extra session
till den 1 juni och då väcka nya propositioner
i alla de statsregleringsfrågor,
som icke ha hunnit avgöras den 31 maj.
Men vi få då vänta till dess Konungen
hunnit besluta härom i konselj och till
dess de nya propositionerna hunnit tryckas.
Märk väl att vi då också — vilket är
särskilt viktigt — få lov att respektera
en ny motionstid, ty de motioner, som
lågo kvar den 31 maj oavgjorda, ha fallit
under bordet. Vill en motionär få någon
av dessa motioner ånyo upptagen, måste
han motionera på nytt. Vi få då en sådan
där trevlig liten »januariperiod» på 20
dagar, och så komma vi i gång med att
behandla riksstaten vid midsommartiden.
Så är det ställt.

Nåväl, det finns ett remedium till. Det
finns den möjligheten, att man fortsätter
med riksdagsarbetet till den 15 juni. Man
kan då emellertid ställa frågan: Räcker
ens detta? Ja, det är ett spörsmål, som
naturligtvis kan diskuteras. Det kan tänkas,
att det vissa år kommer att finnas
frågor kvar oavgjorda vid denna senare
tidpunkt också. Men låt oss framför allt
komma ihåg, att om vi — låt oss säga i
slutet av maj, då vi se att arbetet inte kan
hinnas med före den 31 maj •— besluta
oss för att skjuta på riksdagsarbetet fjorton
dagar till den 15 juni, så kommer
detta att gå ut över höstsessionen. Då får
någon höstsession inte äga rum! Då falla
alla de propositioner, som vi tilläventyrs
beslutat skulle ligga över till hösten, under
bordet. Vi stå inför det besynnerliga
valet alt antingen ha höstsession och behandla
vad vi då tänkt behandla, eller

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

också förlänga vårsessionen för att kunna
slutbehandla statsregleringen. Vi få
göra det ena eller det andra. Men riksdagen
är förbjuden att göra bådadera.

Herr talman! Den väsentliga principiella
frågan är för mig: Finns det någon
mening i denna fantastiska metod att
skriva reglementen för hur riksdagen
skall arbeta?

Men om man vill acceptera själva principen,
så tvingas man ändå att fråga sig,
om det är möjligt att genomföra vad som
här föreslås. Märk väl, att det här inte
räcker med att konstatera, att det är
möjligt så där i genomsnitt och på det
hela taget, utan för att vi skola kunna
våga oss på detta måste vi ha ett säkert
omdöme, att det är möjligt under alla
förhållanden och trots vad som än kan
inträffa.

Ce våra erfarenheter oss något riktigt
stöd för en sådan tro? Faktum är ju
att vi ha arbetat här regelbundet fram
till slutet av juni månad och ännu längre.
Det tyckes mig då såsom ganska underligt
att tänka sig att det liksom genom
ett trollslag nu skulle bli en helt ny
värld. Ursäkta parallellen, men jag kommer
att tänka på värnpliktstidens förkortning.
Liksom man i fjol på ett drastiskt
sätt skar ned värnpliktstiden, vill
man nu skära ned arbetstiden för riksdagen.
Det är visserligen, för all del,
på sätt och vis något sympatiskt i tanken
att riksdagen behandlar sig själv
på samma sätt som den behandlat officerare
och värnpliktiga.

Vad jag nu sagt gäller normala förhållanden.
Men kom ihåg att det alltid kan
inträffa fullständigt extraordinära och
oväntade omständigheter. Det kan t. ex.
utbryta en tryckeristrejk som försenar
riksdagstrycket i slutet av maj. Det kan
uppstå oväntade komplikationer både
ut i världen och här hemma. Jag erinrar
om Jordbrukarbankens krasch år 1929,
som kom någon gång i riksdagens elfte
timme. Liknande saker kunna hända
även nu. Det kan uppstå komplikationer
i riksdagen; det kan inträffa både det
ena och andra. Skola vi bara vifta bort
möjligheten till sådana komplikationer?

Man kan visserligen, som många bruka

göra, svara att allting går ju, bara riksdagen
sköter sitt arbete på ett förnuftigt
sätt. Det är inte nödvändigt att vi prata
så mycket, säger man. Utskotten behöva
inte ta det hela så förfärligt noggrant,
utan kunna behandla frågorna litet snabbare.
Det är, fortsätter man, inte nödvändigt
att statsutskottet reser omkring
ute i landet för att se på olika anläggningar
och på så vis förnöter tiden. Det
kan, anser man, arbetas litet snabbare
och effektivare.

Ja, naturligtvis kunna vi lägga arbetet
på det sättet, allting går ju! Men
är det på en dylik grund vi vilja bygga
den svenska folkrepresentationens arbete,
alltså på en förväntan att riksdagen
lojalt, snällt och lydigt skall disciplinera
sig på detta sätt i det allmänna intressets
tjänst?

Vad är det som skall disciplineras?
Det är riksdagsdebatterna! Kom ihåg,
mina damer och herrar, att den svenska
folkrepresentationen är ganska enastående
därutinnan att vi ha privilegiet att
tala hur mycket som helst. Vi ha ingen
som helst begränsning av vår debattfrihet,
vilket man har i de flesta andra länder.
Det är särskilt därför som det är så
orimligt att denna tanke kommit upp
just hos oss. Ni minnas kanske att Kungl.
Maj:t i fjol logiskt nog föreslog, att det
skulle införas möjlighet till debattbegränsning,
men vi ha icke ett dylikt stadgande.
Vi ha ingen möjlighet att ransonera
talandet i slutet av riksdagen. Vi
komma då att ställas i den otrevliga
situationen att det måste avgöras, vem
som skall tillåtas att tala. Det blir en
otrevlig och ytterst pinsam dragkamp
mellan de talföra och hänsynslösa, som
armbåga sig fram, och de lojala, justa
och ansvarsmedvetna, som de sista veckorna
av riksdagen komma att gå i ständig
skräck för att på dem skall falla ansvaret
att rikets finansväsen kommer i
oordning.

Även om vi kunna klara detta problem,
är det rent principiellt något otäckt att
ställa riksdagsmännen i denna klara
pliktkonflikt. Det kan inte hjälpas, vad
man än säger om det överflödiga talandet
i riksdagen, att vi äro valda som fol -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

kets representanter och ha till uppgift
att tala, att hålla anföranden som för
kanske den ene eller andre kunna synas
meningslösa, överflödiga, dragande
ut på tiden o. s. v. Men det är denna uppgift
som vi ha fått av valmännen. Den
föreslagna anordningen kommer att ställa
oss alla i ett svårt dilemma. Den kommer
att tvinga oss att uppoffra denna
vår elementära plikt emot valmännen
för att det hela skall gå i lås.

Jag kan inte underlåta att säga, att
den nya ordningen naturligtvis särskilt
kommer att gå ut över oppositionspartierna.
Då jag konstaterar detta, tänker
jag inte ett ögonblick på att majoritetspartiet
här i riksdagen av den anledningen
skulle finna förslaget behagligt.
Jag tycker tvärtom att man på majoritetshåll
skulle vara angelägen att undvika
en anordning, som i fortsättningen
klarligen kommer att innebära munlås
på oppositionen och ökade möjligheter
för regeringen att obesett få sina förslag
igenom.

Varför skall då hela denna anordning
vidtagas? Det första argumentet är — jag
hämtar resonemanget ur regeringens
proposition om riksdagsarvodena — att
den föreslagna anordningen leder till en
begränsning av riksdagstiden. Riksdagen
kommer inte att vara samlad så
länge, vilket ju. ser bra ut. Detta är
emellertid ett argument som hänför sig
till den gamla ordningen med avseende
på riksdagsarvodenas beräkning och
som helt och hållet förlorar sin slagkraft,
då vi gå över till den nya metod
för riksdagsmännens avlöning, som regeringen
nu föreslagit. Det andra argumentet
är att det är så behagligt för oss
och önskvärt ur många synpunkter att
riksdagsmännen bli lediga på sommaren.
Därom vill jag bara säga, att det givetvis
är önskvärt och behagligt för många
människor att bli lediga under denna
tid på året, men jag kan inte anse, att vi
med skäl kunna pretendera på att få den
förmånen, då så allvarliga olägenheter
stå i vägen.

En och annan säger, att vi få pröva
oss fram. Det föranleder mig, herr talman,
alt iin en gång understryka allva -

ret i denna fråga. Det kan hända, säger
man, att det någon gång kommer att
visa sig omöjligt att avsluta riksdagen
inom den föreskrivna tiden och att vi
då kanske nödgas handla mot grundlagens
bud genom att fortsätta arbetet
någon dag över den 1 juni. Se vi att
detta inte går, så få vi, förklarar man,
ändra bestämmelserna.

Detta resonemang visar, att man inte
har riktigt klart för sig, vad saken här
gäller. Det är inte bara så, att riksdagsordningen
ger oss en föreskrift om hur
vi skola förhålla oss, utan riksdagsordningen,
skriven såsom nu är föreslaget,
säger ifrån, att vad som handlas här i
denna sal efter den 31 maj klockan 12
på natten är handlingar av ett antal
herrar och damer på semester, och
handlingar som icke ha den minsta rättsliga
betydelse. Det är icke längre den
svenska riksdagen som arbetar. Jag kan
visserligen inte rannsaka herr talmannens
tankar, men jag föreställer mig, att
om vi sitta här i plenum klockan 12 på
natten den 31 maj och inte ha slutat då,
kommer herr talmannen att slå klubban
i bordet, om det så är mitt i ett anförande,
förklara sammanträdet avslutat
och lämna sin stol. Sedan få vi gå vår
väg med alla riksdagsfrågorna ramlande
under bordet. Det är innebörden i
den föreslagna bestämmelsen.

Jag är medveten om att man invänder
att jag har råkat haka upp mig på eu
enda punkt. Men, säger man, det vilande
förslaget innehåller så många andra
nyttiga ting som det vore synd att uppoffra
bara för denna saks skull. Jag vet
inte om kammarens ledamöter ha tänkt
på i vilken hög grad det i själva verket
är möjligt att utan denna grundlagsändrings
genomdrivande åstadkomma praktiskt
taget allt som åsyftas med förslaget.
Låt mig, herr talman, gå igenom
detta punkt för punkt för att klargöra,
hur oändligt litet som vi skulle förlora
genom att låta detta inte tillriickligt genomtänkta
förslag falla.

Vi ii ro intresserade av att ersätta de
tillfälliga utskotten med ett allmänt beredningsutskott.
Det står oss fritt, när vi
vilja, att tillsätta ett enda tillfiilligt ut -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

skott i de tre, respektive två, nuvarande
utskottens ställe. Det kan göras vilken
dag som helst utan grundlagsändring.

Vi önska öka antalet ledamöter i statsutskottet
och ytterligare något utskott.
Det står redan i vår nuvarande riksdagsordning,
att det ankommer på kamrarnas
samstämmiga beslut att, när ett
utskott anmäler behov av förstärkning
av ledamotsantalet, sådan bevilja. Vi
kunna nästa år, om vi så önska, utan
något binder välja 30 ledamöter i statsutskottet.

Vi vilja dessutom ha ett tredje lagutskott.
Ja, det går inte att kalla det så,
men ingenting hindrar oss att tillsätta
ett särskilt utskott med den uppgiften.

Det är också uppenbart, att vi kunna
anordna höstriksdagar som förr. Kunna
vi också, frågar man, genomföra den
ordning som många älska, nämligen att
skjuta över propositioner från våren till
hösten? Ja, det enda hindret hittills för
att göra detta har legat däri, att riksdagsarvodena
ha utgått för hela den tid
under vilken en proposition har varit
anhängig hos riksdagen. Att uppskjuta
ett ärende under nuvarande förhållanden
betyder således att vi tillägga oss
arvoden över hela sommaren, och därför
har det inte gått för sig. Men nu
skall det ju införas årliga riksdagsarvoden,
och då finns det intet hinder alls
för att besluta uppskov med ett ärendes
behandling till höstriksdagen.

En kollega här i riksdagen, som jag
resonerade med om denna sak i går,
framhöll att jag hade glömt bort ett
önskemål: vi skulle inte kunna få genomförd
den ändrade regeln angående
tiden för propositioners avlämnande.
Det är ju den egendomligheten med den
nya ordningen, att propositioner hädanefter
skola få avlämnas senare än förut.
Vi skulle således inte kunna genomföra
den reformen, att regeringen skulle få
litet längre tid på sig för propositioners
avlämnande. Därpå är att svara, att om
detta är en olägenhet, så tycker jag nog
att en mångfaldig erfarenhet under
många år har visat oss regeringens
utomordentliga förmåga att övervinna

det hinder som kan tyckas ligga i stadgandet
om en viss propositionstid!

Herr talman! Det resonemang, som
jag här har fört, leder mig ovillkorligen
fram till den slutsatsen, att jag inte kan
ge min röst för det föreliggande förslaget.
Jag vill emellertid inte framställa
ett yrkande om avslag. Riksdagsordningen
erbjuder oss tillika en utväg att besluta
om uppskov med ett grundlagsärendes
behandling till kommande riksdag.
Jag kan tänka mig — jag säger ärligt
ifrån att jag inte hör till dem —
att det kan finnas de som hysa tvekan
i denna sak och som skulle vilja se, om
vi i vår utan att ha detta damoklessvärd
hängande över oss kunna bli färdiga
med riksdagsarbetet till den 31 maj. Jag
kan tänka mig, att någon skulle kunna
känna sig övertygad av denna erfarenhet,
fastän det är ett mycket kortsynt
resonemang, ty, mina damer och herrar,
klara vi oss i år under de utomordentligt
gynnsamma förhållanden, som vi ha
denna riksdag, utgör detta inte minsta
skäl, varför vi skulle klara oss i fortsättningen
också. Jag vill emellertid,
herr talman, räcka handen till dem som
sålunda inte äro färdiga att fatta ett definitivt
beslut i dag. Jag vädjar till dem
att förena sig med mig i tanken på ett
uppskov. Då få vi se, hur det kommer
att gå i vår, och sedan få vi ta saken
under förnyad prövning vid nästa riksdag.
Men jag betonar, herr talman, för
att intet missförstånd skall uppkomma,
att då jag framställer detta yrkande, gör
jag det fastän jag själv definitivt är övertygad
om att det icke är möjligt att genomföra
vad som i denna punkt föreslås
i det vilande grundlagsändringsförslaget.

•lag anhåller alltså, herr talman, att få
yrka, att kammaren måtte för sin del
besluta uppskov med denna punkts behandling
till nästkommande lagtima
riksdag.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Vi ha nu av professor Herlitz
fått en ingående lektion i vilka verkningar
som det vilande förslaget till

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

grundlagsändring i fråga om riksdagens
arbetsformer skulle komma att få, därest
det fastställdes.

Det finns ingen anledning för mig att
uppta herr Herlitz’ svartmålningar till
bemötande punkt för punkt. Jag vill bara
erinra om att innan det vilande grundlagsändringsförslaget
godkändes av förra
årets riksdag, hade det varit föremål
för en mycket ingående utredning
av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka
voro i fråga om riksdagsarbetet, och vår
förvaltning över huvud taget, mycket
förfarna män. Resultatet av de sakkunnigas
arbete blev, med undantag av någon
detalj, det förslag som i fjol framlades
för riksdagen. Detta förslag underkastades
en grundlig granskning av det
särskilda utskottet vid 1948 års riksdag.
Redan i fjol gjordes från herr Herlitz’
och hans meningsfränders sida
energiska ansträngningar för att få till
stånd en ändring i förslaget. Efter utförliga
debatter antogs dock detta av kamrarna
såsom vilande grundlagsändringsförslag.

Herr Herlitz har nu i år hittat på ett
nytt argument som jag inte kan minnas
anfördes i fjol. Han säger att förslaget
innebär att man skulle »sätta munlås»
på oppositionens talesmän. Detta påstående
är, med förlov sagt, icke korrekt.
Ingen har haft någon som helst tanke
att genom denna ändring av riksdagens
arbetsformer sätta munkorg på vare sig
herr Herlitz eller någon annan ledamot
av riksdagen. Jag försäkrar att ingen
av oss som stödja förslaget har haft den
minsta avsikt att hindra herr Herlitz
att tala hur länge han vill i frågor, i
vilka han anser det vara angeläget att
ge uttryck för sin uppfattning.

Men hela den tid, som det här spörsmålet
har varit föremål för behandling
av riksdagen, har det funnits en enhällig
önskan att försöka få till stånd en
sådan ordning, att vi skola slippa hålla
på med riksdagsarbetet långt in på sommaren,
vilket varit fallet under senare
år. Ingen vill all riksdagsarbetet skall
fortsätta till långt fram i juli månad.

Nu siigcr herr Herlitz att det inte blir
möjligt att slutföra statsregleringen och

vad därmed sammanhänger till den tidpunkt
som fastslagits i det vilande
grundlagsförslaget. Om vi bli i tillfälle
att arbeta enligt reglerna i förslaget, får
erfarenheten ge vid handen, huruvida
det är så omöjligt som herr Herlitz söker
göra gällande. Han säger att det
är något fullständigt orimligt och något
unikt i hela den civiliserade världen
att en riksdag, för att använda herr
Herlitz’ eget uttryck, »halshugger sig
själv» genom att förklara att efter klockan
tolv på natten mellan den 31 maj
och 1 juni ha vi inte rättighet att sammanträda
längre. Nu har emellertid herr
Herlitz själv förklarat, att det finns flera
möjligheter för riksdagen att sammanträda
efter den tiden, om särskilda
förhållanden skulle påkalla det. Det
finns till och med flera möjligheter än
dem som herr Herlitz talade om, men
jag skall inte uppehålla mig vid dem.
Den debatt som tidigare har förts i
denna sak har på alla punkter varit så
grundlig, att några nya skäl nu näppeligen
kunna anföras.

Till sist skulle jag bara vilja säga ett
par ord om det yrkande, som herr Herlitz
slutade sitt anförande med, nämligen
att kammaren skulle besluta att
uppskjuta avgörandet av detta ärende
till nästa lagtima riksdag. Det är klart
att vi ha formell rätt att göra det, men
då föreligger vid nästa års riksdag samma
vilande grundlagsförslag, som ligger
på bordet i dag — någon ändring
kan ju inte göras i det — och jag förmodar
att herr Herlitz då är beredd att
ställa det yrkande om förkastande av
förslaget, som han nu inte är beredd att
framställa. Han säger ju alt han för sin
del är övertygad om att det iir omöjligt
alt antaga förslaget, och konsekvensen
av en sådan förklaring borde ju egentligen
vara ett omedelbart yrkande om
att det vilande grundlagsförslaget skall
förkastas.

Jag tror inte att det finns någon anledning
att se så mörkt på den kommande
ordningen som herr Herlitz nyss
gjorde i sill anförande. .lag tror att det
är klokt, om kammaren i år liksom förra
året godtar grundlagsförslaget, och jag

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

hemställer därför, herr talman, att kammaren
måtte antaga detsamma.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Herr Gottfrid Karlsson argumenterade
på två linjer, och jag kan inte riktigt
förstå, hur de kunna förenas. Å ena
sidan framhävde han med stor styrka,
att ingenting nytt hade framkommit i saken
och att vi därför inte hade anledning
att frångå vår gamla mening. Å andra sidan
strök han med en viss skärpa under
att jag här framfört en synpunkt, som
jag, enligt vad han funnit, inte framförde
i fjol. Jag vet inte hur dessa olika linjer
skola kunna förenas. Det tråkiga är emellertid,
herr talman, att jag framförde min
synpunkt redan i fjol, ehuru jag, för att
använda herr Rickard Lindströms ord i
en debatt för några dagar sedan, talade
med för små bokstäver. Jag skrev nämligen
en motion, där jag talade med alldeles
för små bokstäver för att det särskilda
utskottet skulle uppmärksamma
det.

Jag har, herr talman, suttit med pennan
i handen för att anteckna eventuella
argument emot de farhågor, som jag gett
uttryck för. Det finns emellertid ingenting
annat antecknat än att herr Gottfrid
Karlsson sade, att förslaget ger många
möjligheter att sammankalla riksdagen
vid särskilda behov. Det veta vi alla, men
frågan gäller hur det går med statsregleringen,
som skall vara färdig till den 1
juli och som vi få sluta arbeta med den
31 maj.

Herr Gottfrid Karlsson var slutligen
ledsen för att jag hade talat om en munkorg,
och han försäkrade att han inte
hade haft någon tanke på att lägga munkorg
på andra. Det är just det jag har
velat säga i dag. Det är så många som
varit med att besluta i den här saken
utan att tänka på vilka konsekvenserna
i själva verket äro. Då jag strukit under
det, har jag helt friat dem från onda tankar
och avsikter.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Karlsson har välta -

ligt och utförligt redogjort för utskottets
motiveringar. Det är, som han sade, givet
att vi aldrig haft för avsikt att sätta
munkorg på oppositionen, men jag har
många gånger när jag hört herr Herlitz
tala inte kunnat undgå att göra den reflexionen,
att han talar för talandets egen
skull. Han sade att »vi äro ju komna hit
för att tala», och det uppdraget vill han
fullgöra. Hans ringa antal valmäns önskan
är att han skall tala så mycket som
möjligt. Jag tror nu inte att det är den
rätta metoden för oppositionen att tala i
onödan — åtminstone har den då inga
möjligheter att komma igen som majoritet.

Jag vill också erinra om att i engelska
underhuset, som ju är en förebildlig institution,
är det inte varje ledamots rätt
att tala, utan avgörande är om speakern
anser att den som begärt ordet har någonting
av intresse att anföra. Jag har
erinrat om det många gånger förut, och
jag vill inte föreslå att vi skola införa
den regeln här. Jag tror inte att förslaget
skulle lägga något svårare hinder i vägen
för den opposition, som finns här i
riksdagen, att tala så länge den vill. Det
förekommer inte i vår kammare några tal
under en, två eller tre dagar för att dra
ut på tiden, men vi kunna vara ganska
utförliga ändå. Jag tror att herr Herlitz
inom den ram, som utstakades av särskilda
utskottet i fjol, eller till den 1 juni,
kan hinna med att säga lika mycket som
han har sagt under tidigare riksdagar.

Vad den begränsade tiden beträffar,
var det inte så förfärligt länge sedan riksdagsarvodet
upphörde att utgå den 1 juni
eller tidigare, och då gick det mycket bra
att sluta. Häremot invänder man, att det
är mycket mer att arbeta med nu för
tiden. I år hinna vi dock förmodligen bli
färdiga till den 1 juni med budgetarbetet.
Herr Herlitz kan ju tala med statsministern
om den saken. Det hela beror
i hög grad på regeringen, och den proposition,
som antogs i fjol, får väl sägas
innebära en uppgörelse mellan riksdagen
och regeringen om att försöka förkorta
tiden för riksdagens arbete. Jag ser
att herrar Herlitz och Nordenson skratta,
men jag tror under alla förhållanden att

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

regeringen gör sitt bästa i ett sådant
här fall, när den är tvungen.

Vad skall man göra, om den 1 juli kommer
och man inte har någon budget? Den
saken kommer säkerligen riksdagen att
klara av. Herr talmannen bad mig meddela,
att båda talmännen voro mycket
betänksamma inför förslaget. Jag vill
dock tillägga att talmanskonferensen tämligen
enhälligt uttalat sig för att vi i år
böra ta konsekvenserna av det beslut vi
fattade i fjol.

Jag tror att herr Herlitz målar en ful
gubbe på väggen för att kammarens ledamöter
skulle få kalla kårar efter ryggen.
Jag kände i alla fall icke några kalla
kårar. Jag tror att han gjorde saken
mycket värre än den är. Han talade
om de motioner, som inte hinna behandlas
på vårriksdagen och falla under bordet.
Jag förmodar att han avsåg budgetmotioner.
De skola behandlas under våren.
De måste behandlas, och då hinner
riksdagen göra det. Riksdagen kan naturligtvis
inte vilja underkasta sig vilka
begränsningar som helst, men vi ha i alla
tider haft mycket ingående bestämmelser
om hur riksdagen skall arbeta och
på vilka tider den skall göra det eller
det, och det är min livliga övertygelse
att det går mycket bra, bara riksdagen
vill och regeringen vill. Eftersom regeringen
och riksdagen ha enat sig om att
fatta detta beslut, komma de också att
göra sitt bästa för att se till att det kan
efterlevas. Vi få lika god tid på oss att
föra arbetet i hamn som förut, och herr
Herlitz’ ängslan behöver inte oroa kammaren
alltför mycket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Föreliggande
grundlagsförslag får betraktas såsom ett
uttryck för riksdagens önskan att försöka
på ett bättre sätt ordna sina arbetsformer.
Det har varit en rätt allmän
uppfattning att det brustit mycket
i riksdagens organisation. Naturligtvis
finns det brister, men man har väl alltmera
blivit på det klara med att orsaken
till svårigheten för riksdagen att

hinna med sitt arbete, och att arbetet
hopas vid olika tidpunkter på ett mycket
olämpligt sätt, nästan uteslutande
är att regeringens propositioner inte
framläggas tillräckligt tidigt. Jag har
själv suttit i det predikamentet att få
forcera fram propositioner, och jag vet
att det är svårt, men det är endast att
konstatera, att innan vi få en ordning,
där propositionerna i god tid ligga på
riksdagens bord, få vi inte den förbättring
som man avser med det nu
föreliggande förslaget.

Vad beträffar det vilande förslaget
har det rått en allmän strävan att
åstadkomma förbättringar. Jag noterar
med tillfredsställelse att förslaget inrymmer
åtskilliga sådana. Jag underkänner
dem inte, och jag behöver inte
uppehålla mig vid dem, tv de ha framhållits
av både herr Herlitz och herr
Gottfrid Karlsson. Men man har varit
av skilda meningar när det gällt att avgöra
till vilka tider riksdagens sessioner
skola förläggas. Inom högerpartiet
ha vi fasthållit vid att vi skola ha en
sammanhängande riksdagsperiod för
att inte arbetet skall splittras i onödan
eller behöva taga längre tid än som är
erforderligt. Majoriteten har stannat för
en ordning med två skilda sessioner, en
vårsession och en höstsession. Jag är
fortfarande av den uppfattningen, att
det skulle gå bra att ha en sammanhängande
session, om tidpunkten för
riksdagens början ändrades. Jag tror
inte att det blir möjligt att med den
anordning, som man här har kommit
fram till, få den lugna arbetstakt och
den säkerhet för en tillräckligt ingående
bedömning, som krävas för exempelvis
budgetarbetet. Jag kan inte heller
finna det lämpligt att så att säga
halshugga riksdagen vid en viss i lagen
bestämd tidpunkt.

No säger herr andre vice talmannen,
att det inte finns några risker utan
att allt kommer att gå bra i lås. Såsom
stöd för detta uttalande anför han, att
eu uppgörelse kunde sägas ha träffats
mellan regeringen och riksdagen om att
nu skall man verkligen försöka att forcera
arbetet. Ja, mina damer och herrar,

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

vi ha sett vad det i praktiken har lett
till: riksdagen har sällan i början varit
så illa försedd med arbetsmaterial
som under detta år. I stället för att
från början komma i jämn takt ha propositionerna
dröjt och kommit klumpvis.
Vi stå snart inför påskferierna,
och likväl ha vi det mesta arbetet framför
oss. Vad resultatet blir av det efter
påsk och inför forceringen till den
31 maj, det få vi se. För min del tror
jag att förslaget kommer att medföra
mycket stora nackdelar.

Herr Herlitz har nu framfört ett förslag
att det vilande grundlagsförslaget
ånyo skall läggas på bordet. Om majoriteten
hyst tveksamhet inför att nu
antaga förslaget och man kunde räkna
med att majoriteten vid ett kommande
tillfälle skulle gå på en annan linje,
hade det varit lämpligt med ett uppskov.
När det emellertid nu inte tycks
finnas något gehör för herr Herlitz’ linje,
förefaller det mig meningslöst att
vi, som ha en annan uppfattning än
majoriteten, skola rösta för uppskov.

Jag ber därför i stället, herr talman,
att få yrka avslag på det föreliggande
förslaget. Med all uppskattning av de
förbättringar, som förslaget innehåller,
finner jag det i väsentliga delar och
framför allt när det gäller placerandet
av sessionerna vara av så betänklig innebörd,
att jag för min del inte kan
vara med och ta ansvaret för detsamma.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! .lag
tror att man kan våga säga, att behandlingen
av denna fråga vid föregående
riksdag skedde i trötthetens tecken.
Det var ju så att vi hade den stora
debatten om tryckfrihetsförordningen
dagen förut, och den debatten hade
varit mycket intensiv. Sedan antog man
påföljande dag efter debatter, som tillvunno
sig mindre intresse, det förslag
till revision av riksdagens arbetsformer
som nu föreligger till slutligt avgörande.

Jag tror därför för min del att den
granskning från kammarens sida av
förslaget, som borde ha ägt rum, inte

kom till stånd. Nu är det emellertid
så, att grundlagarna föreskriva att ändringar
i de fyra grundlagarna inte kunna
ske annat än efter två riksdagars
beslut. Meningen är att när ändringar
i grundlagarna antagits vid en riksdag,
man skall ha ett år eller mera på sig
för att tänka på saken, så att man inte
gör något överilat. Jag tror att man
får ha den synpunkten i tankarna när
dagens beslut skall fattas.

De väsentligaste bristerna med de
gamla arbetsformerna komma att bestå
enligt de nya. Allting hänger ju på att
propositionerna inte försenas, och någon
inverkan i det hänseendet kunna
inte de nya stadgandena ha. Den vid
sidan av förseningen av propositionerna
viktigaste anledningen till att riksdagsarbetet
inte kunnat bli så väl organiserat,
har enligt min uppfattning
varit den konstruktion, som riksdagsarvodet
har haft. Såsom stadgandena
om arvodet varit avfattade, tvingas
riksdagen att avgöra samtliga ärenden
medan den är samlad, och det är därför
som vi ha haft de långa riksdagarna,
som varat över hela juni och halva
juli. Om vi uppskjutit avgörandet i fråga
om en enda proposition, skulle staten
ha åsamkats stora utgifter genom
att arvodena till riksdagens ledamöter
skulle löpa under ferien på sommaren
fram till den tidpunkt på hösten, då
riksdagsarbetet började igen. Det tror
jag är grundfelet med de nuvarande
reglerna. Det är det som framtvingar
forceringen under juni och juli, och
det är den forceringen vi vilja undvika.
Felet botar man genom att ge riksdagsarvodena
en annan konstruktion
och införa årsarvoden, så att det inte
kostar staten någonting, om riksdagen
tar ferier under sommarmånaderna och
därigenom uppskjuter behandlingen av
de propositioner, med vilkas avgörande
det kan anstå. Därigenom undgår man
det forcerade arbetet under sommaren,
och det är just detta man når med den
reform av riksdagsarvodena som nyligen
framlagts. Då arvodesfrågan är den
viktigaste anledningen till de nuvarande
dåliga arbetsförhållandena, förelig -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

ger det inte så stort skäl att nu antaga
de nya reglerna om riksdagens arbetsformer.

Om man granskar de föreslagna reglerna
mera i detalj, tror jag att man
skall finna att de förbättringar, som
man kommer att få, äro ganska små.
Däremot får man regeln att riksdagsarbetet
måste sluta senast den 1 eller
15 juni. Sedan är det inte laglig riksdag
längre. Jag tror inte att det finnes
ett enda parlament i världen som bundit
sina händer så starkt som det svenska
parlamentet skulle binda sig, om
regeln antages. Den kritik, som herr
Herlitz riktade mot de nya bestämmelserna
över huvud taget, var mycket
hård, och i praktiken komma kanske
olägenheterna på många punkter inte
att bli så stora som man skulle ha an.
ledning att tro. Men herr Herlitz’ kritik
är fullständigt riktig, inte minst kritiken
mot regeln att riksdagen måste sluta
den 1 juni eller senast den 15 juni.
För min egen del väckte jag en motion
föregående riksdag med anhållan att
just den regeln, som jag tyckte var den
äventyrligaste, skulle ändras, men det
förslaget godtogs inte.

Jag tror herr talman, att vi göra klokt
i att betänka oss, innan vi definitivt
antaga de regler som nu äro föreslagna.
För min del kommer jag att rösta med
herr Domö. Jag tror att olägenheterna
av förslaget bli stora och fördelarna
små.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
(kort genmäle): Herr talman! Herr

Holmbäck påstod, att vi arbetade i trötthetens
tecken i fjol. Det måste jag bestämt
bestrida, .lag vill erinra om att
vi hade ett .särskilt utskott, som tog
mycket god tid på sig för att förbereda
ärendet och som i stort sett var ganska
enigt om förslagets utformning. Så nog
ha vi haft tid på oss, och nog har denna
hastigt påkommande opposition i år
kommit tämligen överraskande.

Herr Holmbäck menade nu att man
skulle klara det hela genom eu ändring
av bestämmelserna om riksdagsarvodet.

5 Första kammarens protokoll 1''J''i''J. Nr It.

Jag vill påpeka att det förslag i den vägen,
som nu bär framlagts av finansministern,
direkt anknyter till de vilande
grundlagsbestämmelserna. Det står i
propositionen, att »under förutsättning
att grundlagsändringarna om riksdagsarbetet
antagas», skall riksdagsarvodet
utgå på det sätt som finansministern föreslår.
Avslå eller uppskjuta vi det vilande
grundlagsförslaget, avslå eller
uppskjuta vi också den enligt min mening
betydelsefulla ändring av riksdagsarvodena,
varom förslag ligger på kamrarnas
bord.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Herlitz förebrådde mig att
jag påstått att han anfört argument som
inte förekommit under diskussionen
förra året. Han gjorde gällande att han
anfört alla sina argument emot antagande
av den nya ordningen i den motion,
som han väckte i fjol men som vi
— såsom orden föllo —• inte brydde oss
om. Nog brydde vi oss om herr Herlitz’
motion alltid, men vid granskningen av
det sakliga innehållet funno vi inte att
det fanns möjlighet att tillmötesgå herr
Herlitz’ önskemål.

Mitt yttrande om att det var ett nytt
argument, som jag inte hade hört tidigare,
avsåg herr Herlitz’ påstående, att
vi ville sätta munlås på oppositionen.
Mot det påståendet vände jag mig med
skärpa, ty vi ha aldrig någonsin tänkt
att sätta munlås på vare sig herr Herlitz
eller någon annan.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
hade inte tänkt att deltaga i denna diskussion,
men jag uppkallades av herr
andre vice talmannens anförande. Han
ansåg att denna diskussion i grund och
botten var alldeles onödig, ty vi hade
endast att ta konsekvenserna av förra
årets beslut. Är inte det en ganska anmärkningsvärd
uppfattning om de konstitutionella
garantier, som stadgats
beträffande antagandet av en grundlagsändring?
Skola dessa ha någon mening
är det nödvändigt att ägna ett förslag

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

en lika allvarlig granskning det andra
året som det första. Att vifta bort diskussionen
i dag som tämligen onödig är
ett uttryck för en uppfattning, som förefaller
mig mycket främmande för den
svenska konstitutionen.

Herr Herlitz har med stöd av sin erfarenhet
och sin sakkunskap gjort en
råd anmärkningar mot förslaget och
framhållit, hur svårt det blir att genomföra
det i praktiken. På det svarar herr
andre vice talmannen, att herr Herlitz
talar för talets egen skull och emedan
hans väljarkår, som är så ringa, fordrar
att han skall tala. Då borde herr andre
vice talmannan med sitt stora röstunderlag
kunna dra konsekvenserna i en
annan riktning, men det har inte inträffat.
Gentemot herr Herlitz hade andre
vice talmannen i själva verket i sitt
anförande ingenting annat att säga än
att han hyste en livlig övertygelse om
att det hela nog klarar sig. Det är en
argumentering av sådan art, att om den
komme från en talare i det engelska
parlamentet, denne inte skulle tillåtas
att tala. Enligt herr andre vice talmannens
uppgift pläga där underhusledamöter,
som icke ha något särskilt att säga
och något nytt att komma med, inte få
ordet.

Emot herr Herlitz’ starka argumentering
har herr andre vice talmannen i
själva verket inte satt upp någonting
annat än sin övertygelse, vilken — förlåt
uttrycket — i detta sammanhang förefaller
mig vara ett uttryck av ett sömnigt
och dåsigt lättsinne.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
(kort genmäle): Herr talman! När jag
talade om att vi skulle ta konsekvenserna
av fjolårets beslut avsåg jag, att vi
skulle visa att vi menade vad vi gjorde
när vi fattade detta beslut.

Herr Wistrand antydde att det var
främmande för vår rättsåskådning — eller
om det bara var för våra vanor —
att inte ta upp grundlagsfrågor till diskussion
även andra gången de äro före
i riksdagen. Det var enligt hans mening
lika naturligt, att man orerade and -

ra gången som första gången om de olika
paragraferna. Jag vill gentemot detta
säga, att vanan i den svenska riksdagen
strängt taget har varit att inte debattera
grundlagsfrågor andra gången. Den tid
som högern, herr Wistrands eget parti,
hade majoritet här i kammaren, var det
en regel, att man andra gången bara fattade
beslut, och man beslöt praktiskt
taget varje gång på samma sätt som man
tidigare beslutat.

Herr Wistrand sade vidare, att jag
med anledning av herr Herlitz’ påpekande,
att det skulle bli svårt att genomföra
den föreslagna ordningen, hade
sagt att herr Herlitz talade till kammarens
protokoll för talandets egen skull.
Jag vill endast till protokollet anteckna,
att när jag talade om herr Herlitz’ benägenhet
att ofta tala i onödan, rörde det
sig om någonting helt annat än det som
herr Wistrand hade fått med i den första
premissen i sitt anförande.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Då jag ingenting haft att skaffa
med förberedelserna till denna nyordning,
hade jag tänkt tiga vid detta tillfälle,
men herr Herlitz’ domedagspredikan
här för den arma kristenheten —
för att använda hans egen terminologi

— tvingar mig att komma med några
reflexioner.

Vad är anledningen till dén förkortning
av vårsessionen, som har föreslagits?
Jo, det är ju ingenting annat än
den leda vid allt vad riksdagsarbete heter,
som kommer över hela församlingen

— herr Herlitz möjligen undantagen och
några till — när vi komma fram mot
midsommar, och framför allt när arbetet
börjar sträcka sig in i juli månad. Det
är detta vi ha velat skaka av oss. Vi från
jordbrukarhåll inte minst ha ansett, att
det här måste bli en annan tingens ordning.
Under hösten bedrives arbetet på
ett mycket lugnare och behagligare sätt.
Det är onaturligt med det arbetsschema,
som vi nu fått slita under — jag vågar
verkligen använda det uttrycket.

Det förslag, som här föreligger om
en förkortning av vårsessionen, kan för

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

(37

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

all del ha sina brister. Det är jag fullt
medveten om, och man kan tycka att
förslaget är ogenomförbart. Det är ju
möjligt att vi till och med kapsejsa på
kuppen! Jag är emellertid inte fullt så
pessimistisk som herr Ilerlitz i detta
stycke. Vi ha ju i alla fall den säkerhetsvenfilen
att tillgripa, att vi kunna
skjuta på frågor av icke budgetär natur
till en session på höstkanten, då de
kunna behandlas i lugn och ro. Då få
lagutskotten arbete, och det behöver inte
komma några ramaskrin om arbetslöshet
från det hållet, som vi annars fått höra.
Det kommer säkerligen att bli en jämnare
fördelning utskotten emellan än
vad fallet har varit under den gamla
ordningen.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att säga i denna fråga, men jag skall
inskränka mig till att framhålla, att med
litet god vilja och inte minst med en
rimlig matning av propositioner från regeringens
sida är jag övertygad om att
riksdagen kommer att arbeta undan och
reda upp det hela så pass hyggligt som
man kan begära under förhandenvarande
förhållanden.

Jag menar alltså, herr talman, att även
om man kan vara i viss mån betänksam,
när det gäller förverkligandet av dessa
planer, så må vi väl, när vi sagt A, även
säga B.

På denna grundval yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
I likhet med den föregående talaren
hade jag bestämt mig för att inte
säga något i denna debatt, eftersom vi
ju så utförligt behandlade frågan i fjol.
Vad som föranleder mig att ändå begära
ordet är att några talare framhållit, att
riksdagsarvodena skulle vara den springande
punkten i denna fråga. Mot denna
uppfattning känner jag ett behov att
reagera.

Jag anser inte att riksdagsarvodena
varit avgörande för riksdagstidens
längd, utan det iir helt andra faktorer,
som åstadkommit de långa riksdagarna.
.lag tror inte att en lösning av riksdagens
arvodesfrågor kommer att lösa frå -

gan om riksdagens arbetsformer. Detta
hör måhända konstateras, därför att man
utanför riksdagen av dylika uttalanden
skulle kunna få den uppfattningen, att
det iir riksdagsmännens egen skuld att
riksdagarna ha blivit så uttänjda som de
vid vissa tider blivit.

När jag har ordet vill jag i likhet med
herr Gottfrid Karlsson med flera framhålla,
att alla de synpunkter, som framförts
i dag, också framfördes i fjol, således
även frågan hur man skall kunna
klara budgeten inom den föreslagna arbetstiden.
Det iir en fråga, som mycket
livligt uppmärksammats såväl i som utanför
det särskilda utskottet. Jag vill gärna
i likhet med den föregående talaren
medgiva, att det råder en viss tvekan
om huruvida det skall bli möjligt att hinna
med budgetarbetet på den korta tid,
som nu föreslagits. Å andra sidan stod
det klart, att om man över huvud taget
skall kunna undvika de långa vårriksdagarna
eller sommarriksdagarna, vad
vi nu vilja kalla dem, finns ingen annan
möjlighet än att sätta en gräns för
framläggandet av budgetpropositionerna
och för riksdagens behandling av dessa.
Om man inte gör det, vinner man inte
det åsyftade resultatet.

Att vi trots dessa betänkligheter varit
med om denna nya ordning berodde
naturligtvis i hög grad på att regeringen,
som det ju i första hand kommer an på
om budgeten skall bli klar, vågade lägga
fram ett förslag därom. Vi resonerade
som så, att kan regeringen klara sin del
av uppgiften, så nog skall riksdagen
klara sin del av den, och den meningen
vidhåller jag, herr talman, även i år.

Regeringen har alltså lovat, att den
för sin del skall kunna hålla den tid,
som iir fastställd för budgetpropositionernas
framlämnande, och jag är övertygad
om all riksdagen skall hinna med
sin del av arbetet, ehuru jag väl är medveten
om alt det kan uppstå vissa svårigheter,
vilka naturligtvis skulle bli
ännu större om vi här i riksdagen började
tillämpa systemet med maratontal.
.lag hoppas emellertid all aldrig den
svenska riksdagen skall förfalla till någonting
sådant.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Orsaken till de långa riksdagarna är
enligt min mening att propositionerna
komma för sent, och skall man råda bot
på det missförhållande, som härutinnan
hittills rått, finns det ingen annan utväg
än att gå till roten och försöka få
fram propositionerna i tid. Genom det
förslag, som vi en gång fattat beslut om,
ha vi fått en press på dem som skola färdigställa
och lämna fram propositionerna.
De ha fått en tidsfrist sig tillmätt,
och det är den första och viktigaste förutsättningen
för att vi skola kunna
ordna riksdagens arbetsformer på ett ändamålsenligt
sätt.

När jag, herr talman, tänker tillbaka
på de diskussioner, som fördes i fjol i
denna fråga, tycker jag nog att vi med
gott samvete även i år kunna göra herr
Gottfrid Karlsson sällskap.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Inte bara i riksdagen utan även i tidningarna
har det under senare år ideligen
klagats över att varken regeringen
eller riksdagen varit i stånd att så ordna
sina arbetsformer, att arbetet kunnat
sluta i rättan tid utan pågått till långt in
på sommaren. Åtminstone för oss inom
arbetarpartiet är det förvånande, att
man nu, när regeringen å sin sida och
majoriteten i riksdagen likaså äro beredda
att vidtaga åtgärder för att råda
bot på detta missförhållande, skall resa
invändningar mot att ett försök göres i
den riktningen. Dessa invändningar
kunna inte tolkas på annat sätt än att
den opposition, som här framträder,
faktiskt inte vet vad den vill.

Herr Herlitz gör gällande att vi skulle
kunna bli försatta i situationer, som vi
inte skulle kunna klara upp. Det påståendet
är väl ändå inte riktigt. Han befarar
att vi iinte skulle kunna klara
riksbudgeten inom den bestämda tiden.
Om emellertid en eller annan händelse
skulle trassla till det hela, så att vi inte
kunna klara budgetregleringen före den
31 maj, har ju dock förslaget den säkerhetsventilen,
att riksdagen kan inkallas
till en extra session, liksom också möjlighet
finns att framlägga propositioner

även i budgetfrågor, i händelse det skulle
vara till allvarligt men för landet att
man inte hunnit med budgetregleringen
före den bestämda tidpunkten på våren.
Under sådana förhållanden tycker
jag att man har säkrat sig för sådana
eventualiteter, som skulle kunna ställa
oss utan en budget. Det är alltså möjligt
att bemästra dessa svårigheter, och när
både regering och riksdag ha ansett det
möjligt att avsluta budgetarbetet till den
31 maj bör väl åminstone ett försök göras
med denna nya ordning.

Det är klart att om man på oppositionshåll
inte är angelägen att få denna
ordning, som man så länge tiggt om,
finns det heller ingen särskild anledning
att vi för vår del hålla på förslaget. Men
när riksdagen förra året fattat ett beslut
i frågan och man inte gärna kan göra
gällande att riksdagsarbetet skulle »gå
över sta» om vi fatta samma beslut i år,
kan jag inte finna att det finns någon
anledning att skjuta på avgörandet eller
att avslå förslaget.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag tilllåter
mig att säga några ord till herr
andre vice talmannen.

Herr andre vice talmannen var förvånad
över denna debatt, eftersom det
skulle vara skick och bruk att man inte
diskuterar grundlagsfrågor vid det andra
tillfälle, då de äro uppe till behandling.
Jag är väl medveten om att det i
regel inte sker, men det skulle vara
orimligt och onaturligt att hävda, att något
dylikt inte skulle få förekomma. Vi
ha varit med om det många gånger förut.
Det är också meningen med anordningen,
att ett grundlagsförslag förklaras
vilande, att det skall diskuteras en gång
till, om nya skäl kommit fram. Jag känner
mig sålunda i varje fall för dagen
inte riktigt träffad av herr andre vice
talmannens anmärkning om för mycket
talande från min sida, men vi få väl gemensamt
besinna detta vid andra tillfällen.

Sedan vill jag säga, herr talman, att
jag verkligen är så funtad, att jag med
uppriktigt intresse avvaktat, om under

Onsdagen den 23 mars 19)9 fm.

Nr 11.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

debatten några argument skulle framkomma,
som voro ägnade att skingra
mina betänkligheter. Det låter kanske en
smula löjligt, men det hade berett mig
en viss trygghet, glädje och tillfredsställelse
om så hade varit fallet, tv jag känner
uppriktigt talat djup oro för denna
blivande halshuggningsprocedur. Men
tråkigt nog ha under debatten några sådana
argument inte kommit fram. Det
är ett förvånande litet antal talare som
hyst betänkligheter mot själva principen,
det vill säga det förhållandet att
vi sätta ett datum för riksdagsarbetets
avslutande. Det är ingen från motsidan
som reagerat på samma sätt som jag mot
denna egendomliga och exempellösa anordning.
Resonemangen ha förts ungefär
efter den linjen: går det här eller
går det inte? Man har haft sina funderingar,
om det är praktiskt möjligt att
genomföra den nya ordningen. Det må
väl vara mig tillåtet att säga, att man
därvidlag stannat vid mycket allmänna
talesätt.

Herr Jones Erik Andersson förklarade
med brösttoner att »det måste gå», och
därmed var den saken klar. Jag antecknade
vidare hurusom herr Gottfrid
Karlsson i en debatt, då riksdagens
första kammare överväger vilka arbetsformer
den skall ha för framtiden, helt
lugnt tryggar sig till det förhållandet, att
en kommitté med förfarna män tänkt
igenom den saken.

Vissa argument ha emellertid anförts.
Herr Jones Erik Andersson sade, att vi
ju hade möjligheten att vänta till hösten.
Förlåt mig om jag tycker att det är en
smula av »goddag yxskaft» som svar på
mina betänkligheter, som helt och hållet
hänföra sig till statsregleringen, då
herr Jones Erik Andersson erinrar om
att vi kunna uppskjuta lagfrågorna.

Herr Nils Elowsson sade, att vi inte
riktigt veta vad vi vilja. Vi ha så länge
tiggt om denna ordning, och då borde
vi väl vara belåtna. Jag måste bekänna,
att jag inte förstått honom på denna
punkt. När har högern någonsin tiggt
om att på detta sätt få sätta fängscl på
den svenska riksdagen? Det kan jag inte
erinra mig.

Herr Nils Elowsson nämnde vidare
att vi hade en säkerhetsventil att tillgripa.
Men lade kammarens ledamöter märke
till att den säkerhetsventil, som herr
Elowsson fäste sitt förtroende vid, innebär
att en ny session skall inkallas, om
inte budgetarbetet hunnits med före den
bestämda tiden? Det skall då framläggas
nya propositioner och löpa ny motionstid.
Först vid midsommartiden kunna utskotten
börja arbetet med dessa propositioner.
Märk alltså, att det skall vara
nya propositioner i samma frågor, som
tidigare tagits upp men som nu måst
kastas under bordet. Kan man vara glad
åt en sådan ordning, så unnar jag herr
Nils Elowsson den glädjen!

Till sist, herr talman, endast ett ord
ytterligare till herr Gottfrid Karlsson,
som gång på gång kom tillbaka till föreställningen
att jag skulle ha anat en vilja
att sätta munkorg på kammarens ledamöter.
Jag kan bara uttala den förvissningen,
att då vi få se det tryckta
protokollet skola herr Karlssons känslor
åerigen bli lika lugna och vänliga som
vi äro vana vid från hans sida.

Jag har, herr talman, under denna
debatt icke kunnat märka, att man från
något håll har varit intresserad av den
tanke, som jag från början lanserade,
nämligen att förevarande ärende skulle
uppskjutas till en kommande riksdag.
Jag har i stället märkt, att de som äro
starkt kritiskt inställda mot det hela
liksom naturligtvis de som definitivt valt
avslagslinjen icke nu äro beredda att
ansluta sig till uppskovslinjen. Under
sådana förhållanden skall jag inte hålla
på denna linje, utan jag kan ansluta mig
till det yrkande om avslag, som nog från
början överensstämde med mitt hjärtas
mening.

Jag förenar mig alltså med avslagsyrkandet,
herr talman!

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Herlitz gjorde
gällande alt om en ny session skall börja
den 1 juni, så falla alla gamla propositioner
under bordet och man måste
ha nya propositioner. Såvitt jag förstår

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

behöver detta inte innebära några större
svårigheter. Det behövs ju bara att
man ändrar dateringen och gör ett nytt
tryck, så är den saken klar. Detsamma
gäller om motionerna.

Herr Herlitz utgick emellertid från
att det skulle bli det normala, att man
inte hann med att få budgeten klar. Men
om jag har fattat saken rätt har det väl
varit meningen, att denna ordning skulle
utgöra undantagsfall. Om dessa olägenheter
återkomma kanske en gång
vart tionde eller tjugonde år tycker jag
inte man skall behöva hysa några betänkligheter
på den punkten. Vi på vårt
håll utgå i varje fall från att det blir i
undantagsfall, som budgetarbetet inte
kommer att medhinnas före den fastslagna
tidpunkten.

Jag kan inte riktigt förstå, att man
nu så plötsligt finner det betänkligt, att
man bestämmer en viss tid, då riksdagsarbetet
skall vara avslutat. En sådan ha
vi ju i realiteten haft tidigare, när riksdagsarvodena
utgingo till en viss tidpunkt.
Då var det också meningen, att
riksdagsarbetet skulle upphöra vid den
tidpunkten. Att inte arbetet hann bli
slutfört var en sak som nödvändigheten
framtvingade. Vi ha tvingats att utsträcka
riksdagsarbetet längre och längre,
under kriget till långt fram i juli
månad. Jag tror dock att vi alla äro angelägna
om att slippa denna ordning i
fortsättningen. Om vi sätta tidpunkten
till den 31 maj ha både riksdagen och
regeringen någonting att rätta sig efter,
och det betyder dessutom att man kan
sätta en verkligt hård press på regeringen
att göra vad på den ankommer
för att vi skola bli klara med budgetarbetet
till denna tidpunkt.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag tror inte någon av kammarens
ledamöter är beredd att uttala en bestämd
övertygelse om att det försök att
lösa frågan om riksdagens arbetsformer,
som nu föreligger, är det mest idealiska
sätt på vilket en sådan lösning skulle
kunna vinnas. I varje fall är jag inte
beredd att göra det, så mycket mindre

som jag delar den från många håll uttalade
meningen, att själva kvintesseusen
i de besvärligheter, som riksdagen
hittills haft att dragas med, mindre beror
på riksdagen själv än på omständigheter,
som ligga utanför riksdagens
dom värj o.

Jag tror således att det kan finnas
skäl till ganska stor tveksamhet i fråga
om möjligheterna att praktiskt kunna
tillämpa de olika detaljerna i det föreliggande
förslaget. Det är i varje fall alldeles
uppenbart, att om det skall lyckas
riksdagen att genomföra de förändringar,
som här föreslås, på ett sådant sätt,
att inte riksdagens arbetsduglighet allvarligt
skall äventyras, kommer det att
innebära en mycket stor påfrestning på
riksdagens eget sätt att arbeta, men också
på regeringens sätt att tillhandahålla
riksdagen det arbetsmaterial, som den
under den förkortade sessionstiden skall
avverka.

När jag emellertid för min del, trots
denna mycket starkt kända tveksamhet
inför vissa av förslagets detaljer, kommer
att rösta för detsamma, är det av
följande skäl.

Under många år, i varje fall under de
år som jag har haft äran tillhöra denna
kammare, har frågan om riksdagens arbetsformer
stötts och blötts ur än den
ena och än den andra synpunkten. Det
har rått ett allmänt missnöje med rådande
förhållanden, och såväl inom som
utom riksdagen har man känt det såsom
en belastning att riksdagen inte
skulle kunna samla sig till ett övervägande
rörande de möjligheter, som stå
till buds för att förbättra organisationen
av riksdagsarbetet.

Efter alla utredningar och efter mycket
diskuterande lyckades riksdagen i
fjol något så när ena sig om ett förslag
till förändrade arbetsformer. Det är
möjligt att åtskilliga av kammarens ledamöter
vid närmare eftertanke ha kommit
underfund med att det i fjol antagna
förslaget måhända var betänkligare
än det då tedde sig. Men man tycker
nog, herr talman, att det skulle vara rätt
besynnerligt om riksdagen, sedan den i
fjol beslöt sig för att göra en ansträng -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm. Nr 11. 71

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

att vi gå vår väg rakt fram, så skall det

ning i denna fråga, i år skulle deklarera
att den saknar kraft att genomföra
försöket. Det är möjligt att detta försök
kommer att slå dåligt ut. I så fall lia
riksdagen och säkerligen också det
svenska folket anledning att ångra sig
och bättra sig. Den möjligheten finns ju,
även om det skulle betyda en fyraårsperiod
av ineffektivt arbete.

Jag tror att det för riksdagen själv
och kanske också för den utomstående
opinionens aktning för riksdagens ansträngningar
i sina försök att reformera
sig själv skulle te sig litet egendomligt,
om vi inte nu skulle kunna besluta oss
för att genomföra det försök till förbättring
i våra arbetsformer, som vi i
fjol sökte åstadkomma. Det är väsentligast
av denna anledning och således inte
på grund av någon brinnande övertygelse
om att detta är det bästa och
sista ordet, som jag för min del kommer
att rösta för förslaget.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Herr Elon Andersson anförde ett
argument, som jag har väntat på under
debatten.

Det bör kanske först sägas ifrån till
kammarens protokoll, att det inom alla
kretsar av riksdagen, oberoende av partier,
råder en djup oro inför det föreliggande
förslaget, ehuru den kanske
inte riktigt kommit fram under denna
debatt. Vad jag här har sagt är inte
bara min egen mening, utan jag har
givit uttryck åt betänkligheter, som äro
allmänt förekommande inom riksdagen
och — det vågar jag kanske på grund av
hörsägner tillägga — även inom regeringen.
Det är det faktum jag skulle vilja
ha konstaterat här i dag och som vi
skola minnas för framtiden.

I detta läge ger herr Elon Andersson,
liksom så många andra samtalsvis förut
ha gjort, den parollen, som kan uttryckas
med Karlfeldts ord, att det i denna
situation gäller att »spänna bröstet
stramt fast hjärtat darrar». Det gäller
att se morsk ut gent emot det svenska
folket, att inte låtsas om att vi hysa några
bekymmer och betänkligheter. Se vi till

nog respektera oss.

Jag skulle förmoda att den kalkylen
är ganska misslyckad, ty jag tror nog att
det svenska folket, i den mån det får del
av de invändningar som här rests, ställer
sig frågande: Hur i all rimlighets
namn kunde riksdagen besluta på detta
sätt? Jag är därför inte säker på att resultatet
av vår ståndaktighet blir det beräknade.
Framför allt är jag säger på att
om vi se saken på lång sikt, har den sina
allvarliga sidor. Då svårigheterna en
gång i tiden inställa sig, kommer folket
att göra sina reflexioner om hur vi
handlat och resonerat.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag
hörde i det särskilda utskottet i fjol till
dem som togo mycket starkt intryck av
herr Ewerlöfs kritik av det här föreliggande
förslaget. Jag ansåg att det hade
varit ändamålsenligare att välja den
form, som började riksdagen på hösten.
Jag anslöt mig ändå till slut till det föreliggande
förslaget, därför att jag vid ett
övervägande av graden av rymlighet i
de former, som den nyra grundlagen skapade,
var övertygad om att det skulle
visa sig möjligt att pressa in ett ändamålsenligt
riksdagsliv i dem och att pressa
praxis i riktning mot den tankegång,
som var herr Ewerlöfs.

Vi få ju materialet till budgeten redan
i januari månad, och det gäller således
för dess vidkommande att bearbeta ett
faktiskt i allt förefintligt material. Det
allmänna omdömet att vi få propositionerna
för sent gäller med andra ord inte
statsbudgeten. Visserligen förekommer
det jo att vissa propositioner brytas ut
ur statsverkspropositionen och avlämnas
först senare. Men jag inbillar mig att vi
skulle kunna lösa det problemet på det
sättet, att den normala budgeten ännu
mera iin den nuvarande blir en rutinbudget
och att de tilläggsbudgeter, som
lui blivit normala under senare år, få ett
bredare utrymme för att senare inordnas
i en följande rutinbudget.

Jag tror således att eu inbördes anpassning
av de olika delarna i vårt bild -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. revision av riksdagens arbetsformer.

getarbete gör det möjligt att ge det nya
riksdagsarbetet en sådan form, att väsentliga
delar av de erinringar, som herr
Herlitz här har gjort, förlora sin giltighet.
Jag tror också att det kommer
att visa sig ändamålsenligt, att statsutskottet
under våren ägnar sig åt en
prövning av rutinbudgeten, en allmän
omprövning av de ständigt återkommande
utgifterna, och att statsutskottet
på detta sätt under hösten frigöres för
ett budgetarbete, som avser nyprövningen
av nya anslagsbehov med tillhörande
nya frågeställningar. Jag tycker exempelvis
att det vore ytterst ändamålsenligt,
att inte vårriksdagen tvingas till
budgetarbete på den nya skolreformens
område, utan att statsutskottet under en
höstriksdag får i lugn och ro pröva både
de organisatoriska frågeställningar och
de anslagsbehov, som kunna komma i
fråga i det sammanhanget, och att anslagen
till en början få inrymmas i en
tilläggsbudget, som sedermera infogas i
en fast budget.

Till herr Herlitz skulle jag också vilja
säga, att jag vid prövningen av dessa
spörsmål, när jag satt i det särskilda utskottet
— för det mesta vid väggen —■
frågade mig, om vi över huvud taget med
de nu ifrågasatta grundlagarna komma
att vara bundna till ett budgetår, som
slutar den 1 juli. Jag tror inte att så är
fallet, utan att det är möjligt att, utan
att ändra dem, om man skulle vilja det
lägga om budgetåret på så sätt, att höstriksdagen
kan tagas i anspråk för ett
fortsatt budgetarbete.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på antagande av det
i förevarande punkt införda vilande
grundlagsändringsförslaget samt vidare
på förkastande av nämnda förslag; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på förslagets antagande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som antager det i konstitutionsutskottets
memorial nr 10 punkten 13
införda vilande grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 22.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de ärenden,
som avses med Kungl. Maj:ts propositioner
nr 116, angående anslag för
budgetåret 1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in., nr 153,
angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen
för budgetåret 1949/
50 in. in., samt nr 154, angående vissa
anslag till civilförsvaret för budgetåret
1949/50 m. in., tillåter jag mig anhålla,
att kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motioner
i anledning av sagda propositioner till
det sammanträde, som infaller näst ef -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

ter femton dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 259, av herr Isaksson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50 till
veterinärinrättningen i Skara m. m.; och

nr 260, av herr Nilsson, Bror, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 23 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30
eftermiddagen.

Föredrogos konstitutionsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 11, med förslag till riksdagsstadga;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av vissa för riksdagen
gällande valstadgor.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens
beräkning.

Under punkten 9 av sjätte huvudtiteln
i innevarande års statsverkspro -

position hade Kungl. Maj:t framlagt vissa
allmänna synpunkter beträffande beräkningen
av väganslagen för budgetåret
1949/50.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag innebar
bland annat, att den totala medelsanvisningen
å väganslagen samt å
övriga anslag, till den del de skulle avräknas
mot automobilskattemedlen, skulle
för budgetåret 1949/50 begränsas till
i huvudsak samma belopp, som utgjort
ramen för motsvarande anslagsberäkning
i 1948 års statsverksproposition, nämligen
210 miljoner kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
von Seth och Boman i Kieryd
väckt motion (II: 56) hade hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte för
budgetåret 1949/50 anvisa anslag, som
skulle avräknas mot automobilskattemedel,
med sammanlagt 225 miljoner kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion
(II: 247) hade hemställts, utom annat,
att de i motionen till 229 miljoner kronor
beräknade bilskattemcdlen skulle
anvisas för landets vägväsende samt att
de å väg- och vattenbyggnadsverket belöpande,
till 4 miljoner kronor beräknade
ökade utgifterna för extra bensinskatt
skulle ytterligare anvisas till vägoch
vattenbyggnadsverket.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 11:56 och 11:247,
i vad de avsåge det sammanlagda beloppet
av de anslag under sjätte huvudtiteln,
som skulle avräknas mot automobilskattemedlen
— i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning om det ofrånkomliga i att
för nästa budgetår i möjligaste mån begränsa
utgifterna även på vägväsendets
område. Utskottet tillstyrker att den totala
medelsanvisningen å väganslagen
samt å övriga anslag som skola avräknas
mot automobilskattemedlen därvid
begränsas till i huvudsak samma belopp
som utgjorde ramen för motsvarande
anslagsberäkning i 1948 års statsverksproposition,
210 miljoner kronor,
samt att överskjutande ordinarie automobilskattemedel
ävensom vad som inflyter
i form av tilläggsskatt tillföras
budgetutjämningsfonden. Utskottet vill
emellertid understryka departementschefens
uttalande att sålunda till budgetutjämningsfonden
överförda medel
skola framdeles komma vägväsendet till
godo.»

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort — delvis
med bifall till i ämnet väckta motioner
— förorda, att ramen för de anslag,
som enligt gällande principer skulle
avräknas mot automobilskattemedlen,
höjdes från i runda tal 210 till 225 miljoner
kronor. I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte — i
anledning av vad departementschefen
under förevarande punkt anfört samt
motionerna II: 56 och II: 247, i vad de

beräkning.

avsåge det sammanlagda beloppet av de
anslag under sjätte huvudtiteln, som
skulle avräknas mot automobilskattemedlen
— i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet anfört.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Som framgår av
detta statsutskottsutlåtande, har det
väckts en mängd motioner vid denna
riksdag med yrkanden om betydligt ökade
anslag på olika poster till vägväsendets
utbyggnad och förbättring. Det är
också förklarligt, att så har skett, ty vägväsendet
har under åtskilliga år varit
knapphändigt tillgodosett, och i dagens
läge kan man säga, att standarden på vägarna
är betydligt lägre än vad den
borde vara. Utbyggnaden och underhållet
av landets vägväsende har inte kunnat
fortgå i den takt, som hade varit
önskvärd för att bibehålla tidigare uppnådd
standard. Orsaken är den krigsperiod,
som vi ha genomlevat, men man
hade ju hoppats, att nu efter krigets
slut skulle åter en uppryckning och upprustning
verkligen komma till stånd.

I den reservation, som har bilagts utskottets
utlåtande, ha vi framhållit, att
det blivit en tillbakagång på området i
förhållande till tiden närmast före kriget,
detta icke minst med hänsyn till
inträffade prisstegringar. Dock är landets
motorfordonsstock nu större än under
förkrigstiden. Motortrafiken kräver
ett rationellare utnyttjande av våra vägar
och ställer ökade krav på slitstyrka
hos vägbanorna och bärighet på landsvägsbroarna.
Därtill komma de militära
skälen. Den ökade utvecklingen på försvarsväsendets
område medför en ökad
belastning på våra vägar.

Man har således inte verkställt nödvändiga
förbättrings- och förstärkningsarbeten.
Nu ha, som jag nämnde, i motioner
framställts yrkanden om större
välvilja och större aktivitet på detta område.
När vi reservanter ha haft att ta
ställning till alla de olika yrkanden,
som ha framställts i motioner och som,
om alla bifallits, skulle ha betytt avse -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

värt större anslag än vi föreslå i våra
reservationer, ha vi fått överväga dels
vårt allmänna ekonomiska läge, dels det
föreliggande behovet. Inte ens vi reservanter
ha kunnat tillmötesgå de motionsvis
framställda yrkandena i fullständig
omfattning. Kungl. Maj ds förslag
betyder en så avsevärd begränsning,
att man måste säga, att om propositionen
bifalles, måste det leda till
ytterligare standardförsämring. Utskottsmajoriteten
bär följt Kungl. Majd, men
vi reservanter ha, som jag nämnde, försökt
att komma fram till en lösning, som
skulle ge åtskilligt till vägväsendet utan
att därför ingripa i det allmänna budgetarbetet.

Automobilskattemedlen — jag talar i
detta sammanhang inte om dem, som
komma på grund av höjningen av skatten
på bensin, utan om de allmänna automobilskattemedlen
— ha tidigare alltid
ställts till vägväsendets förfogande. I år
sker i propositionen för första gången ett
avsteg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har beräknat automobilskattemedlen till
225 miljoner kronor, men Kungl. Majd
bar där tagit 15 miljoner, som uppenbarligen
äro avsedda att tillföras den
allmänna budgeten, och nedräknat bilskattemedlen
till 210 miljoner kronor.

Åtgärden att beröva vägväsendet dessa
15 miljoner ha vi måst reagera emot. Vi
ha för att hålla oss inom en försvarbar
ram gått på den linjen, att vi följa vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens beräkning
av bilskattemedlen till 225 miljoner kronor,
och föreslå således, att de 15 miljoner,
som Kungl. Majd tagit bort, åter
skola tillföras vägväsendet. Det synes
mig vara en mycket angelägen uppgift,
att riksdagen hävdar, vad vi under alla
år strängt ha hållit på, att bilskattemedlen
skola komma vägväsendet till godo,
särskilt nu när den allmänna standarden
på vägarna bar sjunkit så mycket som
den bar gjort och så många arbeten äro
eftersatta, som kräva snabba åtgärder.
Det är ju bär inte fråga om något så
stort belopp. Motionsvis bar det yrkats
på ännu mer, men vi ha av hänsyn till
det ekonomiska liiget velat hålla oss inom
bilskattemedlens ram och fördela

dessa 15 miljoner på de mest nödvändiga
arbetena.

Jag skulle tro, att den ståndpunkt,
som vi där ha intagit, bör vara den riktiga.

När det sedan gäller att fördela detta
anslag på de olika vägändamålen, ha vi
reservanter valt sådana objekt, där det
icke erfordras byggnadstillstånd och
som icke äro särskilt arbetskrävande
eller fordra särskilt stor materielåtgång.
Vi ha speciellt koncentrerat oss på vägbeläggningar.
Där ha vi föreslagit en
höjning av anslaget med 5 miljoner kronor.
Jag vill erinra om att för vägbeliiggningar
anvisades förra året 25 miljoner
kronor, och enligt en uträkning,
som vederbörande i Svenska vägföreningen
ha låtit verkställa genom sakkunniga
ingenjörer, ha dessa vägbeläggningar
för 25 miljoner kronor åstadkommit
en besparing, som uppskattas till 6
miljoner kronor om året. Således ha de
förräntat sig med 24,r. procent. Vi ha
haft ingående föredragningar i statsutskottet
av chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och jag begagnade
tillfället att rikta den frågan till honom,
om han kunde vitsorda denna
Svenska vägföreningens utredning, och
det gjorde han. Han bekräftade, att det
var riktigt. Dessa vägbeläggningar äro
således ekonomiskt fördelaktiga. De spara
in på underhållet. Dammbindning i
stationssamhällena, vilken är en mycket
besvärlig sak, undvikes. Därtill minskas
slitaget på gummit och förbrukningen
av bensin. Det är således ren affär att
ge ökat anslag till vägbeläggningar. Dessa
utföras med maskiner, som redan finnas,
och kräva inte mycket arbetskraft.

En del av de 15 miljonerna ha vi lagt
till förstärkning och förbättring av vägar.
Sådant är nödvändigt, innan man
kan göra beläggningar, om dessa skola
få den rätta standarden. Men diirtill
krävs inte heller arbetstillstånd, och det
går inte åt så mycket arbete eller materiel.
I dessa förstärkningsarbeten ingå
också vissa förbättringsarbeten, som
komma vägväsendet till godo i annat
avseende.

Vi ha även tänkt oss en mindre del

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens

av detta anslag använt till byggande av
enskilda vägar. Inte heller där tränger
man in på arbetsmarknadens område.
Byggandet av de enskilda vägarna verkställes
av folket i bygden, hemmansägarna
och deras söner, på mellantider, när
de äro fria från skörden och jordbruksarbetet.
Detta görs således på lediga
stunder av folk som inte eljest söker
sig ut till allmänna arbeten. Det har
synts oss angeläget, att detta också får
fullföljas.

Återstoden ha vi lagt på det allmänna
vägunderhållet, som kontinuerligt måste
bedrivas. Det erfordras inget arbetstillstånd
för det. Enligt de uppgifter vi ha
fått har under innevarande vinter vägunderhållet
ganska avsevärt försämrats.
Jag har hört talas om stora bekymmer
inom vägförvaltningarna och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, när det gäller
vägunderhållet. Det har varit upprepade
tjällossningar under denna barmarksvinter,
och det är ganska uppenbart, att
det anslag, som är föreslaget, icke kommer
att räcka. Det anslag reservanterna
föreslå kommer, på grund av att det
begränsats genom 15-miljonersramen,
säkerligen inte heller att räcka, men det
är dock ett tillskott.

Det är således, synes det mig, mycket
angeläget, att riksdagen här vill medverka
till den förbättring, som kan ske
genom ett bifall till reservationen. När
det gäller anslagsfrågor, få vi ideligen
höra — och det ha vi fått höra tidigare
i dag också, då det var fråga om idrottsanslaget,
fast det ligger kanske på ett
annat plan — att man inte kan höja anslagen,
därför att man måste medverka
till den ekonomiska balansens återställande.
Ja väl, men på detta område uppställer
sig spörsmålet: Skada verkligen
dessa ökade anslag den ekonomiska balansen?
Vägbeläggningar, vägförbättringar
och förstärkningsarbeten kräva,
som jag sade, endast mindre mängder
arbetskraft och materiel. Jag nämnde
ju, vilken stor ekonomisk fördel vägbeläggningar
medföra och hur de spara
gummi och bensin, alltså importerade
varor. Den ekonomiska balansen är
egentligen förhållandet mellan import

beräkning.

och export, men här röra vi oss på ett
område, där utvecklingen i hög grad
gagnar transporter av viktiga produkter
och de allmänna transporterna samt
också verkar besparande på vissa områden.

Jag erinrade om att vi inte ha kunnat
biträda alla de motionsvis framförda yrkandena.
Bl. a. har det väckts en motion
av herr Ragnar Lundqvist om ökat
anslag till broar. Jag var mycket angelägen
att få en uppgift om hur våra
broars tillstånd just nu ter sig. Det var
verkligen beklämmande att höra den redogörelsen.
Jag vill påminna dem, som
voro närvarande häruppe i stora partilokalen,
om hur ordföranden i Svenska
vägföreningen landshövding Jacobsson
erinrade om att myndigheterna måste
se mellan fingrarna beträffande hjultrycket.
De måste tillåta ett högre hjultryck
på broarna än vad de faktiskt
borde göra. Att det därigenom kan uppkomma
vissa trafikrisker, ha vi också
fått belägg för. Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunde berätta om
ett sådant fall. Det gäller en bro i Dalarna
— jag kommer för ögonblicket inte
ihåg namnet. Det är en rätt stor bro,
och en omnibus med passagerare körde
över den. Bussen kom över lyckligt
och bra, men strax efter kom en av vägförvaltningens
lastbilar, och då rasade
bron. Det gick så sakta, att lastbilen
nätt och jämt hann över på den sista
pelaren, när den sista delen av bron rasade.
Det är ett talande exempel, som
visar, hur det kan bli för passagerartrafiken
i våra omnibussar på landsvägarna.
Det gäller att beakta sådana meddelanden.
Han kunde omtala, att det
finns flera hundra broar i vårt land,
som tarva ombyggnad, icke minst med
hänsyn till trafiksäkerheten.

Vi reservanter ha inte av de 15 miljonerna
kunnat föreslå några medel till
höjning av broanslaget. Jag vill tala om
detta redan nu. Vi fingo den uppgiften,
att det icke meddelas arbetstillstånd för
sådant. Vidare kräva dessa arbeten både
arbetskraft och framför allt materiel.
Men det tillkommer, att därför att byggnadstillstånd
icke beviljas, finns det re -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

serverade medel just på denna punkt.
Då ha vi reservanter, för att alldeles säkert
kunna hävda, att vi ha fördelat
dessa 15 miljoner på de mest nödvändiga,
minst arbetskrävande och minst materielkrävande
anslagen, där inte särskilt
byggnadstillstånd fordras, måst fördela
dem på de poster, som jag tidigare har
nämnt.

Det är således, synes det mig, mycket
angeläget, att riksdagen nu medverkar
till en förbättring av vägstandarden.
Kommunikationsväsendet i alla dess olika
former utgör dock själva grunden för
samhällets utveckling, det är underlaget
för persontrafik och varutillförsel i olika
avseenden. Och vägarna avse ju att
tjäna bygden i alla dess olika delar.
Transportmedlen äro numera till stor
del bilar och andra motorfordon, och
det gäller således för befolkningen att
kunna utnyttja detta nya transportmedel
på det mest effektiva och ur trafiksäkerhetssynpunkt
mest betryggande sättet.

Jag lyssnade i förmiddags — jag ber
herr Andersson i Rixö, som talar efter
mig, att inte ta illa upp, att jäg påminner
om det; vi förstå varandra så väl
— till hur herr Andersson i Rixö, när
han motarbetade det högre idrottsanslaget,
räknade upp en hel rad av andra
områden, som kräva ökade anslag och
vidtagande av åtgärder. Bland dessa
nämnde herr Andersson i Rixö också
vägväsendet. Den ärade talaren gav en
nedslående bild av samhällsutvecklingen.
Jag skall inte gå in på orsakerna,
men det kan väl inte vara på annat sätt
än att den ekonomiska politiken har
kommit in på vägar — ja, inte sådana
vägar, som jag talar om, utan andra vägar
— där de anvisade medlen icke tillräckligt
gagna det praktiska livets krav.
I alldeles särskild grad gäller detta
kommunikationerna och vägväsendet.

Jag ber, herr talman, att allvarligt få
vädja till kammaren att biträda den
manstarka reservation, som har avgivits
på denna punkt. Den har inte tillkommit
som en demonstration eller förhastat.
Den har tillkommit efter en grundlig
omprövning och ett bekymrat åhö -

rande av redogörelser för det allvarliga
läge, vari vårt vägväsende befinner sig.
Och när därtill i alla år bilskattemedlen
ha fått användas uteslutande för vägväsendet,
synes det oss rättvist och rimligt,
att bilskattemedlen i denna tid, när
vägstandarden har sjunkit så, också få
utnyttjas för vägväsendets behov.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Tjällgren.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Det kan inte falla mig in att här
ta upp en debatt med statsutskottets ärade
ordförande om vägväsendets tillstånd
och behov eller om önskemålet att på
ett bättre sätt tillgodose och tillfredsställa
dessa behov. Vi äro på den punkten
fullkomligt eniga, och vi äro eniga inte
bara i dag utan lxa varit eniga om den
saken i många år. Jag vågar tillägga,
att åtminstone statsutskottets hela fjärde
avdelning är fullkomlig enig om dessa
ting. Vad som närmast har föranlett,
att vi i år i statsutskottet inte ha kommit
till enighet rörande väganslagen, är
ju det förhållandet, att i år för första
gången den kungl. propositionen inte
har räknat med att ta hela den uppskattade
bilskatteinkomsten i bruk för vägändamål.
Det är därom, som tvisten nu
egentligen står, och det är det, som har
föranlett reservationen. Det är också det
förhållandet, som kommer att bli avgörande
för de olika anslagen.

Tidigare år ha vi som regel kunnat
bli eniga. Vi ha kunnat räkna om anslagen
— höjt på en punkt och sänkt på
någon annan — men vi ha i varje fall
under de senare åren alltid varit eniga
om att begränsa utgifterna för vägväsendet
och hålla dem inom bilskattemedlens
ram. Det är ju endast de senaste åren
som bilskattemedlen ha räckt till för att
täcka vägkostnaderna. Eu hel följd av
år under kriget inflöto bilskattemedlen,
blott i obetydlig mängd, och anslagen för
vägändamål fingo följaktligen täckas

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens

även av andra skattemedel. Men sedan
nu bilskattemedlen ha influtit rikligare,
ha de varit tillräckliga att täcka anslagen
för vägändamål, och det har också
varit möjligt att begränsa anslagen inom
ramen för dessa medel.

För det kommande budgetåret ha bilskattemedlen
uppskattats till 225 miljoner
kronor, men departementschefen
har endast velat gå med på att 210 miljoner
kronor tas i anspråk under budgetåret.
Men han har också sagt, att det
överskjutande beloppet — det må nu bli
15 miljoner kronor eller mera — ändå
skall komma vägväsendet till godo i
framtiden. Detta har även statsutskottets
majoritet velat understryka, och jag för
min del räknar i varje fall med att dessa
bilskattemedel förr eller senare komma
att tillföras vägväsendet. De som äro
ängsliga för att man här skall rubba
principerna för bilskattemedlens användning
torde således kunna lugna sig,
ty dessa medel komma säkerligen att
åtgå för avsett ändamål.

Jag vill bara erinra om att vi för en
månad sedan vid behandling av tilläggsstaten
beviljade ett tilläggsanslag för
vägunderhållet med 15 miljoner kronor.
Anslaget avsåg alltså innevarande budgetår,
men täcktes icke av årets bilskattemedel.
Det skulle inte överraska mig,
om riksdagen kommer att få ett liknande
förslag även för kommande budgetår.
Jag vill inte på något sätt rekommendera
tilläggsanslagen. Men särskilt när
det gäller vägunderhållet torde inte det
ordinarie anslaget räcka till, och eftersom
underhållet inte helt kan få avstanna,
måste man tillgripa tilläggsanslag.

Låt mig sedan gå in på de olika anslagen.
På en hel rad av anslagsposterna
har det under årens lopp uppstått reservationer.
Att vissa vägarbeten icke ha
kunnat utföras beror således ytterst inte
på anslagens otillräcklighet, utan mera
på arbetstillståndsgivningen. Beviljade
anslag ha icke kunant utnyttjas, även om
de i och för sig ha varit små och otillräckliga,
utan det har uppstått reservationer.
På väganslagen finnas nu reservationer,
som vid ingången av kommande
budgetår kunna uppskattas till över

beräkning.

100 miljoner kronor. Men det är också
riktigt, att dessa reservationer inte finnas
tillgängliga på alla anslag, och därför
anser jag det motiverat, att reservanterna
begära ökning på några av de här
nämnda anslagen. På exempelvis anslaget
för förbättring av vägar finnas inga
reservationer, men det är nödvändigt
med vissa förarbeten, innan man kan utföra
beläggningar. Det måste följaktligen
anslås medel till förbättringar om man
skall kunna fortsätta arbetet med vägbeläggningarna.

På anslaget till byggande av enskilda
vägar finnes däremot en reservation på
inte mindre än 8,4 miljoner kronor, och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknar
själv med att endast 4,2 miljoner kronor
— således halva beloppet av den kvarstående
reservationen — kan förbrukas
under det kommande budgetåret. Det föreligger
alltså egentligen inga skäl att
höja anslaget i fråga om en sådan post,
eftersom det där finnes medel tillgängliga.

Med brobyggnadsanslaget förhåller det
sig på samma sätt. Reservanterna ha visserligen
inte yrkat på någon höjning av
anslaget, men det är icke storleken av
anslaget i och för sig som hindrar brobyggnaderna.
Det har varit arbetstillståndsgivningen
som har stoppat upp
här som på så många andra områden.

Det är inte på någon punkt ovilja mot
att ge högre anslag för vägändamål som
har varit avgörande för mig, utan mitt
ställningstagande till denna fråga liksom
till en rad övriga frågor under denna
riksdag har uteslutande berott på
ekonomiska synpunkter. Jag har således
kommit till det resultatet, att trots mycket
stora behov, inte minst på vägväsendets
område, finns det ett intresse
som överskuggar allt — det stora intresset
för hela svenska folket att vi
kunna föra en ekonomisk politik som
gör det möjligt för oss att hålla den ekonomiska
balans, som vi nu hoppas ha
uppnått, och bevara den svenska kronans
värde.

Herr J. B. Johansson var ett ögonblick
inne på den ekonomiska balansen,
och han gjorde gällande, att den bestod i

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

en balans mellan import och export.
Men, herr J. B. Johansson, det är bara
en sida av den ekonomiska balansen,
nämligen den handelspolitiska sidan. Det
är emellertid lika viktigt för den samhällsekonomiska
balansen, att det också
finns en balans mellan tillgången på varor
och tjänster och köpkraften. Det är
det som nu är avgörande för mig, och
jag skulle tro, att det även varit avgörande,
när regeringen har förelagt riksdagen
detta förslag om så väsentligt nedskurna
anslag.

Vad det nu i första hand gäller och
vad som är viktigare än varje ökning
av anslagen på dessa punkter är, att det
kan bli en lättnad i fråga om arbetstillstånden
och arbetstillgången. Om herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hade varit närvarande,
skulle jag ha velat rikta en allvarlig
och enträgen uppmaning till honom att
söka åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd
när det gäller vårt vägväsen. Detta
har varit eftersatt under mycket lång
tid, det råder inga delade meningar om
den saken. Men nu är det verkligen på
tiden att någonting blir gjort här. Därför
skulle jag vilja vädja till kommunikationsministern,
att han söker i första
hand få i gång arbeten för de anslag
som finnas, men också söker utverka
högre anslag för de arbeten, som ha blivit
eftersatta under så lång tid.

Jag tror inte att det tjänar mycket till
att ytterligare gå in mera på de olika
anslagsposterna. Vad saken egentligen
gäller är, om riksdagen vill besluta, att
210 miljoner kronor skall vara gränsen
när det gäller bilskattemedlen för vägändamål,
eller om denna gräns skall höjas
till 225 miljoner kronor. Det är kardinalfrågan.
Sedan blir det andra en avvägningsfråga.
Kommer riksdagen att
stanna vid 210 miljoner kronor, finns
det helt enkelt inte plats för de anslagshöjningar,
som reservanterna begära på
de olika punkterna. 1 årets sjätte huvudtitel
finns nämligen ingenting att pruta
på och ingenting att ta av. Skall det
iiver huvud taget bli fråga om anslagshöjningar,
måste också den ekonomiska
ramen för bilskattemedlen vidgas. Där -

för blir det en fråga om 210 eller 225
miljoner kronor.

Oaktat jag gärna skulle ha sett, att
högre anslag för vägviisendet hade kunnat
utgå på en hel råd punkter, nödgas
jag i det ekonomiska läge, som vi nu befinna
oss i, förorda statsutskottets förslag,
som ju här innebär en tillstyrkan av
den kungl. propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HEIDING: Herr talman! Vi kunna
vara överens om att en överbalansering
av budgeten under nuvarande förhållanden
kan vara nödvändig, men om denna
ovillkorligen skall stanna vid den summa
som statsrådet och chefen för finansdepartementet
har föreslagit, kan
man ha delade meningar om. Det kan
bli en dålig sparsamhet att låta vägarna
vara i det skick som de nu befinna sig i.
En ledare för den 22 februari har en
tidning rubricerat »Våra usla vägar».
Längre ned framställes den frågan: »Ha
vi råd att avstå från goda vägar?» Samma
fråga kan man ställa nu. Det kommer
surt efter, om underhåll och förbättringsarbeten
eftersättas. De ordinarie
automobilskattemedlen böra komma vägväsendet
till godo. Det belopp om 210
miljoner kronor, som beräknas inflyta
genom tilläggsskatten på bensin och
brännoljor, kan det vara tillräckligt att
använda för överbalansering av budgeten.
Om de ordinarie bilskattemedlen i
sin helhet få tagas i anspråk för vägväsendet,
kunna anslagen höjas på vissa
punkter.

Till vägunderhållet föreslår departementschefen
ett belopp av 138 miljoner
kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade hemställt, att beloppet skulle
sättas till 155 miljoner kronor. Nedskärningen
blir således alldeles för stor, och
det måste leda till att standarden i fråga
om vägunderhållet inte kan bli så
hög som behöves. Såsom statsutskottets
ärade ordförande framhöll, har det under
(ten gångna vintern inte varit så
mycket snö som vanligt, och det gör, att
vägunderhållet kanske kommer att bli
mycket dyrare än förut. Det blir många

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens

gånger tjällossningsskador och dylikt,
och det kostar därför mera än vanligt
att laga vägarna. Förslitningen av själva
gruslagret blir ju större än under mera
snörika år. Visserligen har en del av
vintervägunderhållet kunnat sparas, men
detta har säkerligen icke på långt när
kunnat uppväga merkostnaden på grund
av grusvägarnas förslitning. Reservanterna
lia här föreslagit en höjning av
anslaget med endast 2,G miljoner kronor.
Det är ju inte något stort belopp, men
vi vilja inte överskrida den ram av 225
miljoner kronor som vi hade tänkt oss
i stället för de föreslagna 210 miljonerna.
Därför ha vi stannat vid 2,6 miljoner
kronor.

Det är emellertid enligt min mening
mest angeläget att det blir någonting åtgjort
i fråga om förstärkning och förbättring
av vägarna. Kungl. Maj:t har
här föreslagit ett belopp av 11,6 miljoner
kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett 20 miljoner kronor
vara det minsta belopp som erfordras.
Det beräknas ju åtgå 12 miljoner kronor
till förarbeten för beläggningar. Om
man bara skulle ge 11,6 miljoner kronor,
skulle det inte ens räcka till dessa
förarbeten, och det skulle inte bli något
över till förbättring och förstärkning av
vägarna. Då man nu färdas på en del
större huvudvägar — de mindre vägarna
skall jag inte tala om — har man
svårt att tro, att man befinner sig i slutet
av 1940-talet. Den ena kurvan avlöser
den andra, och vägkanterna äro
lösa och dåliga efter de ständiga hyvlingarna.
Vägarna bli på detta sätt många
gånger livsfarliga. Förr i tiden, när endast
hästfordon begagnades på vägarna,
voro kraven på dessa icke så stora
som nu, då motorfordon av alla slag
trafikera vägarna. Man kan säga, att vi
på många håll i landet äro minst femtio
år efter vår tid, ja, ännu mera i en del
fall. Stora lastbilar och bussar få slingra
sig fram utan att några egentliga förbättringsarbeten
blivit utförda. En raksträcka
avlöses i regel av en mycket
stark kurva, och när man färdas längs
en del vägar, finner man, att det är alldeles
omöjligt att hålla god fart på dem.

beräkning.

Då representanter för Svenska vägföreningen
höllo föredrag i partilokalen,
påvisades vilka brister som vidlåda våra
vägar. På en kartskiss visades ett antal
vägkurvor, och det överensstämde ungefär
med verkliga förhållandet. Det är
omöjligt att få förstärkningar och rätningar
utförda i nödig omfattning. Jag
har flera gånger sagt till om ett par livsfarliga
kurvor i min hemort, men det
bär inte gått att få dem förbättrade,
utan de ha fått vara kvar. Det måste
säkerligen inträffa någon större olycka,
innan någonting blir åtgjort. Motorfordonstrafiken
är nu mycket livligare än
under förkrigstiden och kommer med all
sannolikhet att öka.

Överrevisorerna för statens järrfvägar
ha uttalat, efter att ha redogjort för
driftresultaten vid järnvägarna: »Vad
angår persontrafiken är det ett känt
förhållande att järnvägarna icke ensamma
kunna tillgodose trafikbehoven och
alt ett stort kompletterande bussnät
vuxit upp, vilket spänner över stora delar
av såväl järnvägarnas omedelbara
trafikområde som där utanför liggande
områden. Då man vet, att också busstrafiken
kräver och kommer att kräva
stationsanordningar av olika slag, måhända
i anslutning till järnvägen, vill
det synas som om ekonomiska fördelar
skulle kunna uppnås genom en närmare
samordning av järnvägs- och busstrafiken.
I den mån man på detta sätt kan
indraga lokaltåg på svagare trafikerade
bandelar och överföra trafiken till busslinjer,
vilka ändock måste upprätthållas,
uppkomma tydligen besparingar i
driften.» Vidare anföra överrevisorerna:
»En omläggning av trafiken enligt här
antydda linjer måste slutligen även ses
från trafikanternas synpunkt. Den väsentliga
fördel, som kan vinnas genom
kretskörning av gods och samordning
av persontrafiken med buss och järnväg,
synes vara den ökade snabbheten
i förbindelserna på längre håll samt,
framför allt beträffande godstrafiken,
utvidgad direktbefordran från dörr till
dörr.» Det är tydligt, att om man skulle
följa vad som ‘bär förordas, skulle det
bli mycket mera trafik på våra vägar.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

Om vissa lokaltåg inte skulle gå så
många gånger som nu och busstrafik
och lastbilstrafik skulle sättas in i stället.
är det tydligt, att detta kommer att
kräva ökat underhåll och framför allt
förstärkning och förbättring av vägarna.

Det finnes dold arbetskraft, som under
vissa tider av året kan sysselsättas med
mindre förbättringsarbeten, och materialåtgången
är ringa, i flera fall ingenting
att tala om. I reservationen har yrkats
på ett med 0,4 miljoner kronor förhöjt
anslag till förstärkning och förbättring
av vägar. Denna av reservanterna
begärda höjning anser jag för min del
inte alls för stor. Det är den mest befogade
av de höjningar som vi kommit
fram till. Förstärkning och förbättring
av vägarna är en grundförutsättning för
att man skall kunna hårdbelägga vägarna
och göra dem så bra som möjligt.
Det av oss reservanter föreslagna beloppet
är i alla fall 2 miljoner kronor lägre
än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett behövligt i detta fall.

Det av departementschefen förordade
bidraget på 1,5 miljoner kronor till byggande
av enskilda vägar ha vi funnit
vara alldeles för knappt tilltaget. Vi ha
ansett, att man borde höja beloppet med
1 miljon kronor, så att det skulle komma
upp i 2,r, miljoner — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt 3 miljoner
kronor. Här finnas också möjligheter
att få arbeten utförda under vissa
tider av året utan att behöva ta den
ordinarie arbetsstyrkan i anspråk. Visserligen
finns ett mindre, odisponerat
belopp, men till största delen avser detta
beviljade, men icke utbetalade bidrag.
Man kan inte säga — såsom herr Andersson
i Rixö gjorde — att ett mycket
stort belopp finnes reserverat och att
man inte skulle behöva någonting ytterligare.
Reservanternas förslag är i alla
fall 500 000 kronor lägre än vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen begärt.

När det gäller vägbeläggningarna är
det ju — såsom förut framhållits — ett
mycket stort behov av att fortsätta med
dem. Man beräknar, all under åren 1947
och 1948 lailes ut beläggningar på 988
km till en kostnad av 30 miljoner kro 0

Första hammarens protokoll ltl-iU. Nr It.

nor, men det återstår mycket långa
sträckor som behöva hårdbeläggas. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har begärt
25 miljoner kronor, men departementschefen
har företagit en mycket stor nedprutning
och föreslagit att anslaget bestämmes
till 15 miljoner kronor. Även
om anslaget blir 20 miljoner kronor, vilket
vi ha förordat, kommer det att lämna
en mycket god förräntning. Det har
redan framhållits, att ett anslagsbelopp
av 25 miljoner kronor skulle medföra en
årlig besparing på 6 miljoner kronor. Intet
anslag kan lämna en bättre förräntning
än anslaget till vägbeläggningar.
Om vägbeläggningarna forceras, kommer
det således att snart visa sig i form av
minskade utgifter. Vi hade helst önskat,
att anslagsbeloppet blivit 25 miljoner
kronor, men vi ha ansett att ramen för
de anslag, som skola avräknas mot automobilskattemedel,
skall bestämmas till
225 miljoner kronor, och därför ha vi i
fråga om vägbeläggningsanslaget inte
kunnat komma längre än till 20 miljoner
kronor.

Utskottets ordförande har redan redogjort
för anslaget till byggande av broar.
Här finnas en del reservationer, och det
är önskvärt att dessa kunna tagas i anspråk
och broarna komma i bättre skick.
Det är mycket stora brister, som vidlåda
dem.

Herr Andersson i Rixö ansåg att det
belopp på 15 miljoner kronor, som nu
inte användes, säkerligen liksom kanske
även en del av de bilskattemedel,
som gå till budgetutjämningsfonden,
framdeles skall komma vägväsendet till
godo. Men det är väl inte meningen att
man endast skall använda automobilskattemedel
för att sätta vårt vägväsende
i stånd. Med hänsyn till den ökade
motorfordonstrafiken och vägarnas nuvarande
standard är det nödvändigt atl
man tar även andra medel i anspråk.
Det riktiga vore att de extra bilskattemedel,
som inflyta och som gå till budgetens
balansering, i någon utsträckning
finge komma vägarna till godo redan
under nästa budgetår, men det ha
vi inte framställt krav på utan endast
yrkat på att få 15 miljoner kronor mera

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

än Kungl. Maj:t föreslagit. Bli vägarna
i en framtid hårdbelagda och tar man
bort kurvor och breddar vägar och gör
dem förstklassiga, få vi mindre årliga
omkostnader och spara därigenom en
hel del pengar. Det blir då möjligt att de
medel, som inflyta i form av automobilskatt,
skola räcka till för att hålla vägväsendet
i en önskvärd standard och
även till återbetalning av de belopp, som
nu skulle erfordras för att påskynda
nödvändiga förbättringsarbeten.

Herr Karl Andersson vädjade till kommunikationsministern,
att han skulle
försöka att se till, att så många arbeten
som möjligt kunde utföras. Man kan
instämma med honom i att det är mycket
önskvärt. Jag tror att alla äro överens
om att vi måste vidta andra och
kraftiga åtgärder för att uppnå bättre
förhållanden, men jag har ansett att vi
redan i dag böra bevilja de belopp, som
reservanterna ha föreslagit på de olika
punkterna.

Jag hade kunnat redogöra för vad
överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
ha anfört, men jag skall
inte uppehålla tiden därmed, tv vad jag
anfört bör vara tillräckligt för att belysa,
att det är nödvändigt att vi vidta
kraftigare åtgärder än som hittills varit
fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen på den föredragna
punkten.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Efter
att ha lyssnat till de föregående ärade
talarna kan man konstatera, att det i
varje fall inom riksdagen råder en allmän
enighet om att väg- och brobeståndet
inom landet för närvarande befinner
sig i ett ganska miserabelt skick och
att därför energiska åtgärder äro starkt
påkallade under den närmaste tiden
för att åstadkomma en välbehövlig upprustning.
Samma uppfattning tycks ju
härska även på andra håll. Vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i det avseendet
har anfört talar ett mycket tydligt
språk, och vad kommunikationsministern
beträffar har han själv i sitt utta -

lande till statsrådsprotokollet på denna
punkt anfört följande: »Att synnerligen
angelägna behov av investeringar föreligga
på detta område och att en fortsatt
stagnation i många fall kan komma
att förorsaka stora olägenheter för samfärdseln,
är ett känt förhållande.» När
så pass starka ord användas av ett statsråd
i hans uttalande till statsrådsprotokollet,
kan man ta för givet att tillståndet
inom vägväsendet för närvarande
lämnar mycket övrigt att önska och att
snara förbättringar äro av nöden. Vad
broarna angår, förklarar kommunikationsministern
vidare att en allmän höjning
av broarnas standard är den för
närvarande kanske mest angelägna uppgiften
inom vägväsendet. Av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens uttalande
framgår också att broarnas standard för
närvarande på många håll är sådan, att
risken för allvarliga katastrofer i samband
med broras är påtaglig, om inte
kraftåtgärder vidtagas. Att vi alltså stå
inför en beklaglig tillbakagång när det
gäller vårt vägväsende synes obestridligt.

Jag har, herr talman, redan i remissdebatten
tillåtit mig att framhålla den
utomordentliga betydelse, som goda
kommunikationer ha såväl ekonomiskt
som socialt och psykologiskt. Det gäller
järnvägarna men också landsvägarna.
Jag förstår helt naturligt att vissa investeringsbegränsningar
i nuvarande
ekonomiska läge äro nödvändiga även
i fråga om kommunikationsväsendet. Enligt
mitt sätt att se kan det emellertid
komma att stå vårt land mycket dyrt, om
vi nu driva sparsamheten på detta område
alltför långt. Det gäller ju här investeringar,
som äro av avgjort produktiv
karaktär.

Med den allmänna inställningen till
kommunikationsväsendet, som jag alltså
har, har jag tillåtit mig att tillsammans
med några av kammarens ledamöter
väcka två motioner, som direkt röra
sjätte huvudtiteln, den ena, nr 55, i syfte
att få till stånd ett reservationsanslag på
5 miljoner kronor för byggande av broar
och den andra, nr 56, i syfte att få till
stånd en höjning av anslaget till vägbe -

Onsdagen den 23 niars 1949 em. Nr 11. 83

Ang. allmänna riktlinjer för viiganslagens beräkning.

läggningar från 15 till 20 miljoner kronor.

Vad beträffar broanslaget upptar statsutskottets
utlåtande inte något yrkande
om höjning av det i propositionen föreslagna
reservationsanslaget pa 100 kronor.
Jag har fäst mig vid de uttalanden
som gjorts i statsutskottets utlåtande och
av de föregående talarna om att det här
är fråga inte så mycket om penningar
utan i stället om arbets- och byggnadstillstånd.
Jag vill gärna tro på dessa uttalanden,
men å andra sidan ha motsatta
uppgifter lämnats från andra håll. Del
är svårt för en utomstående att bedöma,
vilka av dessa uttalanden som böra givas
vitsord. Kanske ligger det någon sanning
i båda uttalandena. Men om det är sä,
att det inte fordras pengar, och om alla
äro överens om att brobeståndet för närvarande
är sådant, att det är risk för
katastrofer, borde väl alla vilja medverka
till att statsmakterna ingripa så att erforderliga
arbets- och byggnadstillstånd
i tid lämnas och därigenom förhindra att
olyckor inträffa. Jag är emellertid för
min del inte övertygad om att det finns
tillräckliga garantier för att inom rimlig
tid de förbättringar verkligen komma till
stånd, som böra eller måste vidtagas, om
inte riksdagen beviljar ytterligare medel,
och därför kommer jag att vid punkten
24, som avser byggande av broar, yrka
bifall till min motion i ärendet. Beträffande
anslaget till vägbeläggningar under
punkten 22 kommer jag att ge min
anslutning till den reservation, som har
avlämnats av herr .1. B. Johansson in. fl.

På den nu föredragna punkten ber jag
att få yrka bifall till den av herr ,1. B.
Johansson in. fl. avgivna reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Efter
vad som tidigare bär i debatten anförts
av statsutskottets ärade ordförande och
herrar Heiding och Lundqvist skulle jag
kunna nöja mig med att instämma med
dem, men jag vill därutöver anföra några
synpunkter.

Det tycks råda eu fullkomligt enig mening
därom att våra vägar för närvarande
befinna sig i ett mycket dåligt skick.

Det har omvittnats från olika håll, och
jag tror inte att de vittnesmålen äro
överdrivna. Det är nog alldeles säkert
så, att vägunderhållet och arbetet med
att förbättra våra vägar under senare
år ha fått stå tillbaka i alltför hög grad.

Nu råder det inte inom statsutskottet,
såvitt jag förstår, någon meningsskiljaktighet
på den punkten. Även statsutskottets
majoritet har erkänt att brister råda,
och utskottets talesman här i dag, herr
Andersson i Rixö, har vitsordat det. Däremot
är man, såsom herr Andersson
framhöll, inte enig om huruvida man
skall låta hela det belopp, som beräknas
inflyta i form av ordinarie bilskattemedel,
komma vägväsendet till godo
eller om en del därav skall gå till budgetutjämningsfonden.

Herr Andersson i Bixö sade att det
uteslutande är ekonomiska synpunkter
som ha förestavat utskottsmajoritetens
ställningstagande. Jag förstår att så är
förhållandet, men det kan ändock enligt
min mening vara tveksamt, huruvida det
ur rent ekonomiska synpunkter är försvarligt
att i den grad som har skett
eftersätta våra vägars underhåll. Herr
Andersson i Rixö nästan ställde i utsikt,
skulle jag villa säga, att ett motsvarande
belopp till det, som nu tages av bilskattemedel
till budgetutjämningsfonden, kommande
budgetår kanske kommer att beviljas
såsom tilläggsanslag till vägväsendet.
Om så är förhållandet, undrar jag
verkligen om det med hänsyn till strävandena
att stabilisera vårt ekonomiska
läge är så viktigt att nu ta dessa 15 miljoner
kronor från bilskattemedel till budgetutjämningsfonden.

Såsom jag ser saken, är det nödvändigt
att man ger åtminstone det belopp som
reservanterna ha föreslagit till vägväsendet,
och jag ber, herr talman, att med
detta korta anförande få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag nödgas begära
ordet på nytt efter att ha åhört herr Anderssons
i Rixö anförande. Han nämnde
i början att vi tidigare vid beviljande

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

av anslag till vägarna alltid ha hållit oss
inom bilskattemedlens ram och att, i
den mån vi på grund av gjorda erfarenheter
ha ansett att en annan fördelning
mellan de olika väganslagen bort göras,
ha vi också gjort en sådan ändrad
fördelning men därvid alltid hållit oss
inom bilskattemedlens ram. Den uppgiften
är riktig. Vi ha både på landsbygden
och i städerna — tv bilskattemedlen
gå också till städerna — varit så
lojala, att vi alltid hållit oss inom bilskattemedlens
ram och inskränkt oss
till att inom den göra erforderliga justeringar.
Men i år ha vi berövats möjligheterna
att hålla oss inom bilskattemedlens
ram, ty 15 miljoner kronor ha tagits
från bilskattemedlen och gå budgetvägen
på annat håll. Nu säger herr
Andersson att dessa 15 miljoner kronom
kunna komma vägväsendet till godo
i framtiden, och vi skola därför lugna
oss. Vad ha vi för garantier för det?
Såsom de finansiella spörsmålen på det
statliga området skötas, kunna vi inte
känna oss lugna inför herr Karl Anderssons
meddelande. Vi hålla bestämt på
att den princip, som tidigare har gällt
under alla år, nämligen att bilskattemedlen
skola gå till vägväsendet, även
framdeles skall tillämpas.

Vidare sade herr Andersson att det
finns reservationer på över 100 miljoner
kronor, men han medgav — ehuru det
lät som om det var inom parentes —
att det inte var så stora reservationer
på de punkter, där vi reservanter ha
yrkat på en höjning av anslagen, och
han medgav också att på en punkt fanns
det inte några reservationer alls. Eftersom
denna summa på över 100 miljoner
kronor i reservationer återgives i tidningar
och på andra håll och det i diskussioner
om vägväsendets standard anföres,
att det finns så stora reservationer,
vill jag här bestämt hävda, att den
uppgiften i vissa avseenden är vilseledande,
och jag tvingas att lämna en redogörelse
för fördelningen av beräknade
reservationer vid utgången av budgetåret
1948/49. Det skulle föra för långt
att räkna upp alla, men det kan ha sitl
intresse att nämna en del.

Herr Andersson i Rixö medgav att beträffande
anslaget till förstärkning och
förbättring av vägar finns det inga reservationer
alls. Det stämmer med den
uppgift som lämnas i propositionen. För
vägbeläggningar, däjr vi ha yrkat ett
anslag utöver det av Kungl. Maj:t föreslagna
på 5 miljoner kronor, redovisas
en reservation på 13,i miljoner kronor,
men vi ha under hand fått uppgift om
att det är medel som ännu inte äro uttagna
men som komma att gå åt före
utgången av budgetåret. Dessa medel avse
de arbeten som föranledde förra
årets anslag på 25 miljoner kronor till
vägbeläggningar. I fråga om anslaget till
nyanläggning av bygdevägar finns en
mindre reservation, men den lär vara
bunden genom beviljade statsbidrag,
som ännu icke äro uttagna. Och när del
gäller vägunderhållet finnas ju inte några
reservationer. Herr Andersson medgav
att det till och med på tilläggsstat
måst anvisas medel utöver de i statsverkspropositionen
upptagna. När man
tar del av tabellen på s. 14 i propositionen,
kan man i rimlighetens namn inte
tala om reservationer till vägväsendet
med hänsyn till att där t. ex. finnas upptagna
reservationer på anslaget till bidrag
till byggande av vägar och gator i
städerna på 16,9 miljoner kronor, till
byggande och förbättring av vissa för
riksförsvaret betydelsefulla vägar och
broar på 5 miljoner kronor, till byggande
av bro vid Bergnäset på 2,2 miljoner
kronor och till byggande av bro vid
Hjulsta på 1,9 miljoner kronor. Det är
poster som vi inte ha berört i vår reservation.
Jag har gjort en liten uträkning
och kommit till att från de reserverade
beloppen får man draga 96 miljoner
kronor, och när det gäller de fyra
olika anslagsposter, där vi reservanter
kräva höjning, äro såsom jag nyss sade
reservationerna bundna. Det är således
inte på det sättet att reservationer finnas
i den omfattning, som man försöker
göra gällande.

Det avgörande är de ekonomiska synpunkterna,
säger herr Andersson. Det
allt överskuggande intresset är att hålla
den ekonomiska balansen. Jag tillät mig

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

i mitt förra anförande hävda, att sådana
åtgärder som vägbeläggningar, vilka
förränta sig med 24,5 procent, och
vissa andra ändamål, som avses med de
anslag som vi berört i reservationen,
icke försämra utan stärka den ekonomiska
balansen. Det sorgliga med fördelningen
av anslagen i budgeten är
att man betraktar de olika posterna som
om de vore heliga ting, vilka inte få
iindras, men det är dock så, att på åtskilliga
punkter skulle anslagen kunna
komma till en bättre användning och
gagna både nutid och framtid bättre, om
beloppen ändrades i förhållande till vad
som begärts i statsverkspropositionen.
Här är det fråga om anslag som gagna
kommunikationsväsendet, transporter
och samfärdsel i alldeles särskild grad.
Herr Heiding hade fullkomligt rätt, när
han sade att det är en dålig sparsamhet
att spara just på detta område, ty
ju lägre standarden sjunker, desto dyrare
blir det att åter bringa upp den i
en nöjaktig nivå. Det ha vi på landet,
lantbrukare och andra, tillräcklig erfarenhet
av när det gäller eftersättande av
underhåll av byggnader eller täckdiken
eller vad det vara må. Ett sådant eftersättande
ådrager ägaren en alltmera
ökad kostnad, när han sedan skall ta
itu därmed. Det billigaste sättet att sköta
dessa angelägenheter är att kontinuerligt
underhålla och förbättra och därigenom
undvika en standardsänkning. När
det talas om den ekonomiska balansen
och jag i mitt förra anförande tillät mig
påpeka att anslag till vägbeläggningar
ge en ränta på 24,5 procent, måste man
siiga att i en riksbudget på över 4 miljarder
kronor iiro dessa 15 miljoner kronor
vid använda pengar, som ge en god ränta,
och det bör ligga i allas intresse att
rikets finanser så handhavas, att medlen
komma till mesta möjliga praktiska
nytta utan förlust för det allmänna.

.lag talade i förra anförandet om att
vi strävat efter att hålla oss till anslag,
som avse ändamål som inte iiro mycket
materialkriivande och inte i större utsträckning
binda arbetskraft, och jag
pekade på anslaget lill förstärkning och
förbättring av vägar. Niir jag talade om

broanslaget, glömde jag att säga, att ett
ökat anslag till förbättring och förstärkning
av vägar i viss mån också kommer
brobyggandet till godo, tv dessa förstärkningsarbeten
avse en hel del mindre
broar, som äro av ganska dålig beskaffenhet.
Genom ett ökat anslag till vägförbättringar
åstadkommer man åtminstone
i någon mån även en förbättring
av brobeståndet. Jag delar helt och fullt
herr Lundqvists synpunkter, att det är
en allvarlig historia att vårt brobestånd
är så bristfälligt, att det medför risk
för trafiken. Hjultrycket särskilt på bussar
och lastbilar blir allt större. Det sker
i det välförstådda ekonomiska intresset
att kunna ta större laster och därmed
också förbilliga transporterna, men
för att detta skall kunna ske utan risk
är det av en oerhörd betydelse, att vägar
och broar ha en sådan standard,
att de kunna bära den tunga trafiken.

Jag måste alltjämt vidhålla mitt yrkande.
Det är ett mycket blygsamt yrkande
med hänsyn till behovet i dagens
läge, men det innebär ett bestämt hävdande
att bilskattemedlen skola komma
vägväsendet till godo enligt de normer,
som vi under alla år ha varit fullkomligt
ense om men som brutits just i
år, när anslagen till vägväsendet räknas
ned från 225 till 210 miljoner kronor.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Samtliga de talare som här
haft ordet ha framhållit angelägenheten
av att åtskilligt göres för förbättring av
våra vägar, och jag vill inte underlåta
att vid detta tillfälle understryka behovet
härav. Detta är ju det tillfälle, då
det faller sig mest naturligt att påpeka
de brister som på många häll förefinnas
i det allmänna vägväsendet. Detta har ju
varit eftersatt ända sedan kriget bröt ut
år 1939. Anslag ha icke funnits i tillräcklig»
utsträckning, det har inte funnits
tillräckligt mycket arbetskraft och
materiel, och därför ha vägarna blivit
eftersatta. Biltrafiken har ju heller inte
haft den omfattning som den hade före

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

kriget, och det är väl därför som det
har kunnat tillåtas att man inte har förbättrat
vägarna i samma tempo som före
kriget. Men nu, sedan biltrafiken ökats
till den omfattning som den nu har, kunna
vi inte fortsätta med att låta vägarna
förfalla. Exempelvis i min egen hembygd
voro förslag till nybyggnader och ombyggnader
av vägar utarbetade redan
före kriget, men ingenting är ännu åtgjort
för förverkligande av förslagen. Vägarna
äro ofta mycket krokiga, och det
finns kurvor som äro riktiga trafikfällor,
ja, de kanske av vissa bedömare
skulle karakteriseras som dödsfällor.
Olyckor ha också inträffat vid skilda
tillfällen, och vad kosta inte dessa olyckor
i människoliv, i skador som de resande
bli utsatta för och för övrigt i
materiella skador? Detta har man inte
sökt avhjälpa i den utsträckning som det
utan alltför stora kostnader kunde ha
varit möjligt att göra.

.lag skall inte gå igenom de olika punkterna,
ej heller framhålla önskvärdheten
av att vi nu skola bygga stora stråkvägar,
ty det är klart att detta inte kan ske
i alltför hastig takt, i det ekonomiska
läge som nu är rådande, men eu förbättring
av vägarna under nuvarande skede
kan man ha rätt att fordra, i synnerhet
sedan bilskattemedlen ha ökats och då
det sannolikt är något bättre tillgång på
arbetskraft än tidigare; det är ju ändå
tillgången på arbetskraft som är det viktigaste
när det gäller en förbättring av
vägar. Nu medgav herr Andersson i Rixö
också beträffande anslaget till förbättring
av vägar, att det inte finnes någon
reservation utan att pengarna där äro
förbrukade. Ja, då är det ju mycket viktigt
att man åtminstone på eu sådan
punkt anvisar tillräckligt med medel, så
att man med den arbetskraft som står
till förfogande förbättrar vägarna i den
utsträckning och i det tempo som det
är möjligt. Och här skulle kunna göras
åtskilligt. Jag har talat med landshövdingen
och med vägdirektören i mitt
eget län och frågat om något kan göras
till förbättrande av åtskilliga vägar som
äro i otillfredsställande skick. Ja, då har
det framhållits att man inte har till -

räckligt med pengar och inte ens får
göra sådana mindre arbeten, som dock
inte skulle sysselsätta några större arbetsstyrkor
men som säkerligen skulle
bidraga till att man kunde hålla standarden
på vägarna uppe. Sådant borde
väl inte nu vara omöjligt. Jag vet mycket
väl, herr Andersson, att man när det
gäller anslagen till vägarna liksom när
det gäller andra anslag måste företaga
eu avvägning, men när man nu i stora
delar av vårt land inte har gjort något
åt vägarna på tio år, då kan man inte
låta det vara på det sättet i fortsättningen,
utan då måste något göras. Och det
skulle inte behövas så många miljoner
ytterligare för att man skulle kunna
åstadkomma en väsentlig förbättring.
Det är naturligtvis också viktigt med
förstärkning av broarna, med vägbeläggningar
och med många andra åtgärder
på detta område, men om detta nu skulle
kräva alltför mycken materiel och alltför
mycken arbetskraft, så kan det hända
att man får gå litet saktare fram på
de punkterna. När det gäller den punkt
som jag nu har pekat på finns det däremot
inte samma skäl att iaktta en sådan
försiktighet.

Den inre ekonomiska balans, som herr
Andersson också talade om, betyder naturligtvis
åtskilligt, men inte tror jag att
den hotas av vad som föreslås i reservationen,
och skulle det vara så att vi
under ett kommande år få större tillgång
på arbetskraft, kanske till och med arbetslöshet
på vissa orter ute i landet, då
skulle man säkert vara glad över att ha
tillräckligt med medel på dessa anslag
för att kunna sätta i gång arbeten. Och
se vi frågan rent samhällsekonomiskt,
måste vi väl säga att alltför dåliga vägar
äro ekonomiskt tyngande och att en
förbättring därvidlag kommer att underlätta
trafiken och därigenom även
vara nationalekonomiskt försvarbar. Därför
bör man inte vara så orolig, om vi
skulle gå litet högre med anslagen än
vad Kungl. Maj:t har föreslagit, i synnerhet
som man inte därigenom skulle
rubba budgeten men väl ställa personal
till förfogande för arbetet med vägarna
när så visar sig behövligt.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

Jag vill därför, herr talman, på den
nu föredragna punkten hemställa om bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Det var herr J. B. Johansson som
föranledde mig att på nytt begära ordet.
Jag kan inte underlåta att något
beröra ett par anmärkningar som han
gjorde.

Han ställde först frågan vad vi ha för
garantier för att dessa bilskattemedel i
framtiden skola komma vägväsendet till
godo. På detta vill jag svara, att vi ju
ha den garanti som riksdagen själv utgör;
det är ju riksdagen som beviljar
anslagen och som själv kan besluta om
medlens användning i framtiden. Jag
tror att denna garanti bör vara så god
som någon, och någon bättre kan jag i
varje fall inte hänvisa till.

Herr .1. B. Johansson sade också att
uppgifterna om reservationerna och deras
storlek skulle vara vilseledande. När
jag har nämnt dessa reservationer och
angivit deras storlek har jag gjort det
efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egna uppgifter, och jag kan ju inte tänka
mig att dessa uppgifter äro vilseledande.
De stå refererade i propositionen,
och den summa som jag har angivit
återfinnes på sidan 14. Jag kan
nämna ytterligare en gång hur det ligger
till med reservationerna. På en av
de fyra punkter, där reservanterna ha
förordat ökning av anslagen, finns det
ingen reservation. Det har sällan funnits
någon reservation på anslaget till förstärkning
av vägar, tv detta går åt
varje år och vill inte räcka till, det
känna vi till sedan gammalt. På anslaget
lill bygdevägarna finns det däremot en
reservation, som är dubbelt så stor som
den årliga medelsförbrukning väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen räknar med. På
beläggningsanslaget finns det vid nästa
budgetårs början en reservation på 13,1
miljoner kronor. Tillsammans med stensättningsanslagets
reservation på 2,1 miljoner
kronor ger detta sammanlagt 15,e
miljoner kronor. Tillsammans med det
av utskottet förordade anslaget på 15

miljoner kronor ger detta sammanlagt
en summa på 30 miljoner kronor, som
kan användas för vägbeläggningar under
kommande budgetår. Detta är alltså
de siffror vi ha att röra oss med, och
jag tycker inte att vi behöva taga upp
tiden med att diskutera om klara fakta.

För att ytterligare belysa det verkliga
läget rörande vägarna och vägbyggandet
ber jag att få anföra vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen säger om
dessa ting. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför själv enligt referatet i .statsverkspropositionen
att, såsom utvecklingen
varit inom vägväsendet under de
senaste åren, varken ökningen i trafikens
omfattning eller medelsanvisningarnas
storlek blivit avgörande för den
takt, i vilken de allmänna vägarna kunnat
upprustas och förbättras. I stället
har enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
läget på material- och maskinmarknaden
och framför allt på arbetsmarknaden
blivit den dirigerande faktorn
i fråga om omfattningen av vägförbättringsarbetena.
Här har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen klart uttalat, att
det här egentligen inte gäller så mycket
anslagens storlek i och för sig som
möjligheterna att utnyttja anslagen, att
få arbeten i gång för de anslag som finnas.
Det är detta jag har velat påpeka
här, att, när det på det sättet under
årens lopp bär uppstått så stora reservationer,
det är angelägnare att se till
att få arbetena i gång för att utnyttja
dessa reservationer än att bara bevilja
nya anslag och hopa reservationer, tv
sådant blir ju inte vägväsendet till något
egentligt gagn, utan det är ganska
meningslöst att fortsätta på det sättet.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
jag hoppas att vi nu ha kommit till en
sådan vändpunkt beträffande våra ekonomiska
förhållanden, att det i år skall
vara sista gången vi skola behöva behandla
väganslagen på detta ganska
hårdragna sätt och all vi således framdeles
få större tillgång på arbetskraft
och arbetsmöjligheter liksom också ökade
anslag för vårt vägväsende. Men just
för närvarande och så länge vi alltjämt
stå och liksom väga i balansen tror jag

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

i alla fall att det är klokast att vi nu
följa utskottets förslag och den kungl.
propositionen.

.lag vidhåller sålunda, herr talman,
mitt yrkande.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD
(kort genmäle): Herr talman!

Herr Andersson i Rixö åberopar vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens uttalande
om att brist på arbetskraft och material
etc. är det avgörande för vägarbetenas
omfattning, men de meningar han anförde
hänföra sig till det allmänna uttalandet
om alla slag av vägbyggnader,
således även anläggning av ödebygdsvägar,
bygdevägar och huvudvägar o. s. v.
De fyra punkter där vi ha påyrkat högre
anslag äro sådana där vi sedan föredragningen
inför utskottet veta att reservationerna
äro bundna. Herr Andersson
i Rixö åberopar ånyo de 13,i miljoner
kronor som äro reserverade på
vägbeläggningsanslaget, men dessa medel
äro ju faktiskt redan disponerade
genom förberedelser och förberedande
arbeten, som hänföra sig till förra årets
anslag, ehuru medlen ännu inte ha hunnit
utanordnas. Jag vidhåller bestämt
att mina uppgifter i dessa avseenden äro
riktiga.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det är ett par yttranden av herr
Andersson i Rixö som ha uppkallat mig
till att begära ordet.

Herr Andersson i Rixö har naturligtvis
alldeles rätt i sin reflexion, att den
garanti, som riksdagen kan ha för att
de nu inbesparade 15 miljonerna kronor
i sinom tid komma vägväsendet till godo,
ligger hos riksdagen själv. Det är naturligtvis
i och för sig alldeles riktigt, men
jag skulle vilja framhålla att det kan
tänkas att en besparing på 15 miljoner
kronor, som göres nu, i framtiden kommer
att förorsaka så mycket större kostnader,
att de där 15 miljonerna kronor
relativt sett äro mindre värda då än de
kunna vara i år. Den nödtvungna sparsamhetsepok
beträffande vägarnas under -

håll, som inleddes i början av kriget, har
faktiskt blivit rätt dyr för vägunderhållet,
och om anslagen lagas till alltför knappt
just nu finns det risk för att det skall bli
på samma sätt i framtiden, d. v. s. en besparing
med 15 miljoner kronor nu kan
åstadkomma sådana försämringar i vägunderhållet,
att ett iståndsättande senare
kan komma att kosta avsevärt mer. Jag
tror inte man bör glömma bort den synpunkten
alldeles, när man resonerar om
möjligheterna att sedermera fylla ut den
hrist, som man av ekonomiska skäl anser
sig nödsakad att nu acceptera.

Med den mycket omtalade reservationen
på vägbeläggningsanslaget förhåller
det sig väl så, att den reservation som
man nu tror förefinnas inte är någonting
annat än fiktion. Den praxis som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tilllämpar
beträffande vägbeläggningsarbetena
är ju sådan, att de anslag som beviljas
det ena året komma till användning
det därpå följande. De miljoner, som herr
Andersson i Rixö tror finnas reserverade,
äro avsedda att användas under vägbeläggningssäsongen
1949 och komma således
inte att stå till förfogande under
år 1950 för den händelse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall genomföra det
vägbeläggningsprogram som man i fjol
började förbereda för genomförande
detta år. Herr J. B. Johansson har således
rätt i att den reservationen är en fiktion
och inte hör åberopas som argument för
besparingar på vägbeläggningsanslaget.

På grund av de bestämmelser, med
vilka vägbeläggningsanslaget kringgärdades
i fjolårsbeslutet, har faktiskt den
summa som under innevarande beläggningssäsong
kommer att stå till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande
för beläggning på landsortsvägar blivit
mindre än den var året förut, och iag
tror att jag måste vidhålla det uttalande
som göres i överrevisorernas berättelse,
att det till förhindrande av den utvecklingen,
att ett avsevärt lägre belopp skall
stå till förfogande för vägbeläggningar på
landsbygden, är önskvärt att man under
det kommande året kan öka anslagen till
vägbeläggningar för att inte takten skall
minska. Sedan kan man naturligtvis

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

diskutera huruvida det under nuvarande
förhållanden är skäl att minska takten
eller inte på grund av de allmänna ekonomiska
förutsättningarna, men riksdagen
bör vara på det klara med att en begränsning
av väganslagen kommer att
betyda eu ännu långsammare takt i vägbeläggningsarbetet
än som det har varit
möjligt att hålla under de gångna åren.

Herr talman! Jag har endast velat anföra
dessa reflexioner med anledning
av de uppgifter herr Andersson i ltixö
lämnade.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag skulle inte ha tagit till orda
i den här debatten, om inte kommunikationsministern
hade varit förhindrad att
vara närvarande på grund av debatten i
andra kammaren, och jag kan bara säga
att detta är det första verkligt stora anslag,
där man måste säga, alt om riksdagen
här går utöver Kungl. Maj :ts förslag
så är det ett verkligt brytande av
den linje som vi trodde att vi skulle
kunna få en ganska allmän anslutning
till.

Jag kan inte förneka att sparsamhet
på kort sikt inte alltid är sparsamhet
på lång sikt — var och en vet att det
förhåller sig så — men den som under
de här åren, både under kriget och etter
kriget, har fått vara med om att tvingas
till en sådan sparsamhet, han vet mycket
väl att den kan vara nödvändig. Om man
nu skulle mena att det som man försummar
i fråga om väganslag nu kan
komma att få betalas dyrare senare, så får
detta å andra sidan vägas emot hela den
stabiliseringspolitik, som — det vågar
jag säga — skulle vara omöjlig om alla
speciella intressen hade lika starka förespråkare
i riksdagen som vägintressena
ha. Vi skola väl ändå inte glömma att vi
ha en irrationell anordning, som säger
att ungefär lika mycket som bilskattemedlen
ge skall användas för vägarna.
Det kan inte vara en rationell avvägning.
Det hade ju varit mycket möjligt att vi
helt enkelt inte hade kunnat räkna med
större belopp än den 15 miljoner kronor
lägre summan, och då hade, såvitt jag

förstår, antagligen ingen i denna kammare
stått upp och sagt att detta är orimligt
och att vi måste ta pengar från annat
håll.

Jag vet lika bra som någon annan att
alla dessa avvägningsfrågor i viss män
äro subjektiva, och beträffande den avvägning,
som regeringen har kommit till
efter överläggningar, som — det vågar
jag säga — ha varit mycket ingående,
har givetvis var och en utanför regeringen
rätt att säga att han anser att
denna avvägning inte är den bästa, men
om man har den gemensamma utgångspunkten,
att man inte, om det inte kan
visas vara klart nödvändigt, skall gå
utöver vad man kallar för den allmänna
budgetplan som regeringen har lagt fram,
så förefaller det mig som om det icke nu
funnes tillräckligt starka skäl för att här
följa reservanterna.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för kungl. finansdepartementet
säger att ett bifall till reservationen
skulle innebära ett brytande av stabiliseringspolitiken.
Jag hävdar och har
tidigare i ett par anföranden hävdat, att
utskottet nu vill bryta den tidigare förda
politiken i fråga om bilskattemedlen
i och med att man vill föra 15 miljoner
kronor av dessa medel till budgetutjämningsfonden,
vilket inkräktar på väganslagets
storlek.

Eftersom herr Andersson i ltixö för
en stund sedan yttrade att vi kunna
vara lugna för att bilskattemedlen framdeles
komma att tillföras vägväsendet,
fäste jag mig vid vad herr finansministern
nyss sade, att det inte iir eu rationell
ordning att bilskattemedlen helt
skola användas till vägarna. Detta uttalande
av finansministern innebär inga
sådana löften som dem herr Andersson
i Rixö gav.

I mitt första anförande, medan statsrådsbänkarna
stodo tomma, angav jag
åtskilliga synpunkter på vägmedlens användade
med hänsyn till den ekonomiska
balansen. .lag åberopade eu sakkunnigutredning,
som bär verkställts genom

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

Svenska vägföreningens ingenjörer och
vars resultat bär bestyrkts genom föredragningar
i statsutskottet från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, och jag försökte
påvisa att förra årets anslag på
25 miljoner kronor till vägbeläggningar
åstadkom en årlig besparing på vägunderhållet
med sex miljoner kronor, vilket
innebar en förräntning med 241/=
procent. I besparingen ingår en viss beräknad
minskning av gummiringsslitage
och bensinförbrukning. Både gummi och
bensin äro ju importvaror, och man
uppnår således en förbättring av handelsbalansen
utöver förbättringen ur
trafikens synpunkt. Man kan inte hävda
annat än att ett eftersättande av vägunderhållet
kommer att nödvändiggöra ännu
högre anslag i fortsättningen. Det blir
dyrare och dyrare att reparera vad som
har försummats, ju längre tiden går.

Jag har alltid märkt, att vår nuvarande
finansminister har haft ett ganska
ljumt intresse för kommunikationsväsendet
över huvud taget och särskilt för
vägväsendet. .Tåg erinrar mig t. ex. den
debatt, som fördes för några år sedan
när det var fråga om införande av högertrafik.
.Tåg vill minnas att finansministern
då yttrade något — som jag visserligen
nu måste återge med en viss
reservation, eftersom jag inte riktigt
erinrar mig hur orden föllo — om att
anslag till vägar inte ge någon ränta.
Faktum är ju att anslag till vägar ge eu
stor ränta, om man räknar med alla de
indirekta fördelar som vinnas genom
förbättrade kommunikationer. Förbättrade
kommunikationer äro, som jag redan
tidigare har understrukit, själva underlaget
för samhällets utveckling. Det
är därför en angelägenhet av den största
betydelse att samfärdseln alltmer underlättas
och förbättras.

Herr statsrådet WIGFORSS: Ilerr talman!
Jag vill inte låta det påståendet
stå oemotsagt, att jag skulle ha betecknat
det som irrationellt att använda automobilskattemedel
till vägarna. Vad jag syftade
på var den avvägning av anslagen
för varje år som följer av att man så

att säga mekaniskt tar den summa som
beräknas skola inflyta i automobilskattemedel.
En dylik anordning är enligt
min mening irrationell. Det behövs väl
inte något bättre bevis för riktigheten
av denna uppfattning än det faktum, att
vi under en följd av år under kriget faktiskt
icke kunde hålla oss till dessa siffror,
utan måste ta många miljoner från
den vanliga budgeten för att rätta till
den irrationella ordning som skulle ha
uppstått, om vi hade hållit oss till det
ursprungliga beräkningssystemet.

Jag har, mycket riktigt, tidigare flera
gånger talat om att automobilskattemedlen
böra gå till vägväsendet. .lag har
gjort det, därför att jag vet, att i längden
behöva våra vägar mycket mer
pengar, varför jag åtminstone inte på
många år har haft någon annan mening
än att allt, som tas ut i automobilskatt,
också förr eller senare skall tillföras vägväsendet,
således även den extraordinarie
skatt som vi förra året beslöto.
Men detta är inte detsamma som att
varje år låta avvägningen ske med ledning
av just det årets inkomster i form
av automobilskattemedel. Jag tror att
avvägningen måste ske ifrån andra synpunkter.

Vidare har herr Johansson i Fredrikslund
säkerligen fullständigt misstagit sig
i fråga om sitt minne av mitt yttrande
om väganslagen och deras räntabilitet.
.Tåg kan naturligtvis inte nu i detalj erinra
mig vad jag egentligen kan ha sagt,
men jag vågar påstå, att jag aldrig har
kunnat uttala en sådan dumhet som vad
herr Johansson här ville göra gällande.
Däremot erkänner jag, att jag upprepade
gånger har haft en annan mening än
herr Johansson i Fredrikslund i olika
frågor rörande trafikväsendet, t. ex. i
fråga om högertrafiken. .Tåg vet inte,
om det i dag finns många som anse, att
vi nu efter kriget skulle ha haft råd till
denna omläggning. Min allra senaste
kontrovers med herr Johansson i Fredrikslund
gällde den påstådda oerhörda
kommersiella betydelsen av det planerade
storflygfältet, vilket de flesta kanske
nu anse höra till en förgången storhetsperiod.

Onsdagen den 23 mars 1949 cm.

Nr 11.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens beräkning.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har den allra största respekt
för det utomordentligt stora allvar, med
vilket herr finansministern betraktar
den ekonomiska situationen i landet. Jag
skulle vara den siste att på något sätt
försöka göra gällande, att detta allvar
i och för sig är oberättigat. Men även
om man beaktar det allvarliga ekonomiska
läget, kan det ju kanske finnas
intressen, som inte bara äro så specialiserade,
som finansministern tror, utan
som ha en sådan allmängiltig innebörd,
att det kan finnas anledning att överväga,
om inte sparsamhet på dessa punkter
är mera till skada än nytta. Jag har
med vad jag tidigare anfört i denna fråga
bara velat fästa uppmärksamheten
på att förhållandena på vägväsendets
område, att döma av de uttalanden, som
ha gjorts från olika håll i år, äro sådana
att man med en alltför stark begränsning
av anslagen till olika former av vägunderhåll
riskerar att åstadkomma skador
som kunna bli ganska svåra att bota.
Även på kort sikt kunna dessa återverkningar
kanske bli mer betydelsefulla än
det dock relativt ringa ingrepp i stabiliseringsplanen
som en ökning av anslagen
på vissa punkter skulle kunna innebära.

1 varje fall bör nog riksdagen vara
på det klara med att en beskärning av
anslagen till vägunderhållet kommer att
medföra utomordentligt stora svårigheter
då det gäller att bibehålla en åtminstone
så pass hjälplig standard på
vägarna, att inte ett alltför starkt allmänt
missnöje kommer att göra sig gällande.
Om riksdagen bagatelliserar denna
fara, må det vara riksdagens egen
sak. Men jag tror, som sagt, att det här
föreligger sådana förhållanden att det
kan innebära även vissa kortsiktiga risker
att vara alltför sparsam på detta
område. Det blir en avvägningsfråga
det har finansministern rätt i — och
den avvägningen får riksdagen nu göra.
Kör min del iir jag inte helt övertygad
om att en avvägning i enlighet med den
mycket allvarliga och behjärtansvärda
vädjan, som finansministern har framfört,
kommer att gagna de gemensamma
samhällsintressena.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har under de senaste åren ständigt
observerat, hurusom man ifrån många
håll har framfört den meningen, att det
är nödvändigt att genomföra en stark
begränsning av investeringarna. Det är,
bär man förklarat, ett av våra viktigaste
medel för att återvinna den ekonomiska
balansen. Denna uppfattning har med
stor styrka framförts inte minst från
den meningsriktning som herr Klon Andersson
representerar.

Nu förnekar visserligen inte herr Klon
Andersson, att de anslag, som här föreligga
till avgörande, ha samband med
investeringsbegränsningen och därmed
med hela den ekonomiska politiken, men
han gör gällande, att det här föreligger
så speciella omständigheter, att det är
nödvändigt att göra ett avsteg från den
allmänna regeln. Det må då tillåtas mig,
som har fått den mycket obehagliga uppgiften
att i praktiken genomföra investeringsbegränsningen,
att konstatera, att
vad som här har anförts om vägarna
i ännu högre grad kan sägas om skolbyggen,
sjukhusbyggen, bostadsbyggen
och mycket annat. Det är inte riktigt
att påstå, att vägväsendet härvidlag skulle
stå i en alldeles särskilt behjärtansvärd
ställning, så att inga andra områden
skulle kunna konkurrera. Det är,
fastslår jag, icke på det sättet. Jag har
visserligen hört, att man vill göra gällande
att en ökning av anslagen till vägväsendet
inte skulle ha så stor betydelse,
därför att det inte skulle inverka på arbetsmarknaden
och våra materialtillgångar
på samma sätt som åtskilliga
andra investeringar. I det avseendet vill
jag bara understryka, att vad som här
är det avgörande är icke hur mycket
arbetskraft eller material som användes,
utan den summa pengar som utbetalas.
Denna summa innebär nämligen ett tillskott
till köpkraften i landet, en ökning
av efterfrågan på varor och därmed
ökad spänning mellan tillgång och efterfrågan.
Därför måste statsutgifter för
vägändamål i fråga om den samhällsekonomiska
balansen få precis samma inverkan
som vilken annan investeringsutgift
som helst som samhället gör.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. allmänna riktlinjer för väganslagens

Det är riktigt, att det hade varit bäst,
om vi hade haft råd att nu ge ut mer
pengar för byggande av vägar, skolor,
sjukhus, bostäder o. s. v. Om vi hade
kunnat göra det, hade vi antagligen tjänat
på det på längre sikt. Men i dagens
läge gäller det ju för oss att på kort
sikt uppnå och bibehålla en ekonomisk
balans, inte minst för att det skall bli
möjligt för oss -att under denna andhämtningspaus
genomföra den produktionsökning
som vi behöva. Under sådana
förliålladen kan man väl inte med
skäl påstå, att vägväsendet befinner sig
i en särklass. Jag fäster också uppmärksamheten
på att de nedprutningar
i kommunikationsväsendets investeringsanslag,
som ha gjorts i år, procentuellt
icke äro större än genomsnittet
för alla investeringsnedskärningar.

Vill man verkligen på allvar vidhålla
stabiliseringspolitiken och anser att investeringsbegränsningar
äro nödvändiga,
kan man enligt min mening icke
göra det stora avsteg från regeln som reservanterna
här förorda.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här finns nog en annan omständighet
som herrar statsråd inte ha tagit med i
sitt resonemang.

Man kan visserligen tala om den teoretiska
ekonomiska balans, som vi måste
uppnå, men hänsyn måste också tas till
att det här gäller investeringar av helt
olika natur. Anslag till vägförstärkningar,
vägunderhåll och vägbeläggningar
skilja sig ganska mycket ifrån de invesjsteringsändamål,
som statsrådet Sköld
uppräknade, därigenom att vägarbeten
icke kräva svåranskaffat material eller
konkurrera med exportindustrien i fråga
om arbetskraft. Om vägarbetena läggas
så, vilket vägförvaltningarna i stor
utsträckning göra, att de utföras under
de tider av året, då man annars har
svårt att sysselsätta personalen, som inte
heller så lätt kan inkopplas i produktionsapparaten
i övrigt, bortfaller enligt
min uppfattning en stor del av det teoretiska
resonemanget om den ekonomiska
balansen. Det kan absolut icke vara
störande för den nationalekonomiska

beräkning.

balansen, om statsmakterna bevilja de
medel som behövas för att vägförvaltningarna
skola kunna utföra t. ex. de
vägförbättringar som erfordras såsom
förberedelse för en kommande vägbeläggning.
Arbetskraften inom vägväsendet
kommer ju i annat fall bara att gå där
sysslolös. Det måste vara felaktigt att
så hårt pressa det teoretiska resonemanget
om den penningmässiga ekonomiska
balansen, att man bortser från
alla dessa rent praktiska ting.

Jag har för övrigt inte kunnat underlåta
att observera några ganska betydande
krav på investeringar för bygguadsändamål
som ha framlagts för riksdagen
i form av propositioner. Vi ha t. ex. på
statsutskottets tredje avdelning i dagarna
behandlat ett dylikt anslagsärende
som väl torde komma upp inför kammaren
nästa vecka. Det gäller ett bygge på
över en miljon kronor som har föreslagits
utan att saken egentligen varit färdigutredd.
Vinsten med detta bygge kan
i varje fall inte på något vis jämföras
med vad vi skulle vinna genom att anslå
ytterligare 1 å 1,5 miljon kronor, eller
vad det skulle bli fråga om, till vägar
som ge snabb förräntning av det
nedlagda kapitalet.

Jag har, herr talman, bara velat framföra
dessa synpunkter som komplettering
till herr statsrådet Skölds anförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 23 mars 1919 em.

Nr 11.

Anslag till vägunderhållet. — Anslag till förstärkning och förbättring av vagar.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr C punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 72;

Nej — 48.

Punkten 10.

Anslag till vägunderhållet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vägunderhållet för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
138 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I motionerna II: 5G, av herrar von
Seth och Boman i Kieryd, samt 11:247,
av herr Svensson i Ljungskile, hade yrkats.
att ifrågavarande anslag skulle uppföras
med 153 respektive 143 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten, under hänvisning till vad under
punkten 9 anförts, hemställt, att
riksdagen måtte — med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
II: 50 samt 11:247, i vad de avsåge
nu ifrågavarande anslag — till Vägunderhållet
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 138 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Mannerskantz, Heiding,
Sundelin, Svensson i Grönvik, Boman
i Kieryd, Larsson i Stockholm,
Bubbestad och Staxäng ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte — i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna 11:50 och II:
247, i vad de avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Vägunderhållet för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Med hänvisning till
av mig tidigare framförda synpunkter
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter ! härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 11—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Anslag till förstärkning och förbättring
av vägar.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Förstärkning och förbättring av
vägar för budgetåret 1949/50 anvisa ett
reservationsanslag av 11 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlcn.

T de likalydande motionerna 1:54, av
herr Heiding in. fl., och II: 59, av herr

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Anslag till bidrag till byggande av enskilda vägar.

Werner m. fl., samt i motionen 11:247,
av herr Svensson i Ljungskile, hade yrkats,
att anslaget skulle höjas till 20 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 54 och II: 59 samt II: 247,
sistnämnda motion i vad avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Förstärkning
och förbättring av vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
11 600 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Grånebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Bubbestad och Staxång,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:54 och 11:59 samt 11:247, sistnämnda
motion i vad avsåge nu förevarande
anslag — till Förstärkning och förbättring
av vägar för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 18 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 17—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Anslag till bidrag till byggande av
enskilda vägar.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 85, av
herr Lars Andersson m. fl., och II: 101,
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
samt i motionen II: 247, av herr Svensson
i Ljungskile, hade yrkats, att ifrågavarande
anslag skulle höjas till 3 respektive
2,1 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Av vad utskottet ovan under punkten
9:o) anfört framgår, att utskottet
icke kan tillstyrka bifall till de motionsvis
beträffande förevarande anslag framställda
yrkandena. Utskottet hemställer
således, att riksdagen må — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 85 och II: 101 samt II:
247, sistnämnda motion i vad avser nu
ifrågavarande anslag — till Bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor, att avräknas
mot autmobilskattemedlen.»

Reservation hade anmälts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Grånebo,
Mannersikantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 85 och II: 101 samt II: 247,
sistnämnda motion i vad avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av

Onsdagen den 23 mars 1919 em.

Nr 11.

2 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den under denna punkt avgivna
reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 22.

Anslag till vägbeläggningar.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vägbeläggningar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 50, av
herr Lundqvist in. fl., och II: 58, av herrar
Nolin och Nilsson i Bästekille, hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av sjätte huvudtiteln måtte besluta
sådan omgruppering av de olika anslagen,
att till vägbeläggningar för budgetåret
1949/50 kunde disponeras ett reservationsanslag
av — i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 15 miljoner kronor
— 20 miljoner kronor.

I motionen II: 247, av herr Svensson
i Ljungskile, hade yrkats, utom annat,
att anslaget skulle anvisas med likaledes
20 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
— med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna 1: 50 och

Anslag till vägbeläggningar.
II: 58 samt II: 247, sistnämnda motion
i vad avsåge nu ifrågavarande anslag
— till Vägbeläggningar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor, att avräknas mot
autmobilskattemedlen.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Oränebo, Mannerskantz, Heiding,
Sundelin, Svensson i Grönvik, Boman
i Kieryd, Larsson i Stockholm, Rubbestad
och Staxäng ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte —
i anledning av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna 1:56 och 11:58 samt med
bifall till motionen II: 247, sistnämnda
motion i vad avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Vägbeläggningar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Med hänvisning till
vad som tidigare från min sida har anförts
ber jag att få yrka bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vill på denna punkt begagna
tillfället att säga ett par ord till herr
Elon Andersson med anledning av vad
han tidigare här yttrat rörande viigbeläggningsanslaget
och den reservation,
som har avgivits under denna punkt.

Då man bedömer denna fråga, måste
man skilja mellan budgetår och arbetsår.
Vägbeläggningar äro säsongarbeten
och kunna endast utföras under sommarhalvåret.
De vägbeläggningar, som
komma att utföras under innevarande
arbetsår, bestridas således med anslaget
för nu löpande budgetår. Vi måste, herr
Elon Andersson, alltid räkna med denna
förskjutning, d. v. s. att arbetena räknas
per arbetsår, under det att anslagen utgå
per budgetår. Det är förklaringen till
den skillnad som här måste iakttas mellan
budgetår och arbetsår.

Sedan vill jag även yttra några ord
med anledning av vad herr .1. B. Jo -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Anslag till byggande av broar.

hansson upprepade gånger bär framhållit
rörande vägbeläggningarnas stora
ekonomiska betydelse. Det råder ingen
tvekan om att vägbeläggningar äro av
stort ekonomiskt värde. På vägbanor,
där grusunderhållet kanske kostar 4 å
5 kronor per vägmeter, blir givetvis en
vägbeläggning av vilket slag som helst
av stort ekonomiskt värde. Men jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
de beläggningar, som det här är fråga
om, d. v. s. av det slag som ha utförts
under de tre senaste åren, icke äro av
högklassig kvalitet. Det är i stället en
ganska enkel och billig form av vägbeläggningar.
Värdet av dessa enklare vägbeläggningar
kan enligt min mening
först bedömas efter några år. Man kan
således inte på förhand säga, bur stor
(ten ekonomiska vinsten och den procentuella
förräntningen blir för vägbeläggningar
av denna art. Det är nog
säkrast att först vänta och se, bur länge
beläggningarna komma att vara. Vägoeb
vattenbyggnadsstyrelsen räknar med
att de nya vägbeläggningarna måste underhållas
efter fyra å fem år. Vi veta i
dag ingenting om vad detta underhåll
kommer att kosta. Det är därför för tidigt
att, såsom herr J. B. Johansson nu
gör, inkassera den stora ekonomiska
vinsten av dylika vägbeläggningsarbeten.

Jag har, herr talman, bara velat framhålla
dessa synpunkter och ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag har åberopat
mig på de sakkunnigutredningar och de
bestyirkanden av uppgifterna därifrån
som ha lämnats vid föredragningar i utskottet.
Dessa uppgifter hänföra sig till
det av riksdagen förra året beviljade anslaget
på 25 miljoner kronor för vägbeläggningar
som redan äro utförda.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande

av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Anslag till byggande av broar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av broar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:55, av
herr Lundqvist m. fl., och II: 57, av herrar
Nilsson i Bästekille och Nilsson i
Svalöv, hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av sjätte huvudtiteln
måtte vidtaga sådan omgruppering av
anslagen, att till byggande av broar för
budgetåret 1949/50 kunde disponeras ett
reservationsanslag av 5 miljoner kronor.

I motionen II: 247, av herr Svensson
i Ljungskile, hade yrkats, utom annat,
att till broförstärkningar skulle anvisas
ett anslag av 4 miljoner kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 137, av herr Velander m. fl.,
och II: 231, av herr Sandberg m. fl., yrkats,
bland annat, att riksdagen måtte
vid sitt ståndpunktstagande till de i statsverkspropositionen
framställda förslagen
om anslag till vägunderhåll och vägbyggnader
beakta vad i motionerna anförts
om angelägenheten av att tillräckliga
medel stode till förfogande för anläggande
av vägar och broar inom Norrland.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt,

I. att riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:55 och 11:57 samt motionen
II: 247, sistnämnda motion i vad
avsåge nu ifrågavarande anslag — till
Byggande av broar för budgetåret 1949/
50 anvisa ett reservationsanslag av 100

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna I: 137 och II: 231 i
nu förevarande del icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! När
jag senast hade ordet, sade jag, att jag
på denna punkt skulle yrka bifall till
den motion som jag har avgivit. Emellertid
har jag vid närmare studium funnit,
att ett bifall till min motion förutsätter
en omgruppering av de olika anslagsposterna.
Då man inom statsutskottet
har prövat denna fråga och ingen
funnit sig kunna förorda, att för det i
min motion angivna ändamålet några
miljoner kronor skulle tas från annat
håll, anser jag mig naturligtvis ännu
mindre här kunna framföra något specificerat
förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
avstå från att ställa något yrkande och
nöjer mig med att hänvisa till de synpunkter
som jag tidigare har framfört.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

. Punkterna 25—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Undersökningar rörande vägtrafikolyckor
in. m. för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 75 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle förstärkas
med ett särskilt expertorgan i
form av ett trafiksäkerhetsråd, sammansatt
av sakkunniga inom de olika huvudgrupper
av ämnesområden, vilka berördes
av trafiksäkerhetsarbetet.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

7 Första kammarens protokoll 1949. Nr 11.

dels en inom första kammaren av herr
Wahlund väckt motion (I: 199), vari
hemställts, att riksdagen ville besluta om
inrättandet av en befattning inom skolöverstyrelsen
såsom konsulent i lönegrad
■Ce 27 med huvudsaklig uppgift att handhava
trafikundervisningen inom skolväsendet
samt att för täckandet av kostnaderna
för denna konsulents i tjänsten
företagna resor uppräkna skolöverstyrelsens
anslag till reseersättningar med
3 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. väckt motion (II:
167), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av punkten om
Undersökningar rörande trafikolyckor
m. m. föreskriva, att det tilltänkta statliga
organet inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle ges en självständigare
ställning än enligt Kungl. Maj:ts
förslag, att det föreslagna rådet skulle
förändras till en trafiksäkerhetsnämnd,
att denna skulle ges en sammansättning,
som i motionen skisserats, att
nämnden i stället för en sekreterare
skulle utrustas med en kvalificerad kanslichef,
som skulle anställas tills vidare
enligt ett tillfälligt arvode, som Kungl.
Maj :t skulle äga fastställa, samt att anslaget
skulle höjas till 100 000 kronor
att på samma sätt som enligt propositionen
avräknas mot automobilskattemedel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 167, i vad den avsåge
medelsanvisningen, till Undersökningar
rörande vägtrafikolyckor m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
75 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

II. att motionen II: 107, i den mån den
icke behandlats under I, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IH. att motionen I: 199 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Itickard Lindström, Boman i Kieryd och

98 Nr 11. Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort i
anledning av motionen II: 167 föreslå,
att det tilltänkta statliga organet inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
ges en självständigare ställning än enligt
Kungl. Maj :ts förslag, att det föreslagna
rådet skulle förändras till en trafiksäkerhetsnämnd
och att denna skulle
ges den sammansättning, som i motionen
skisserats. I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 167, i den mån den icke behandlats
under I, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet anfört.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Rickard Lindström, som står såsom reservant
under denna punkt, är inte i tillfälle
att närvara i kammaren i kväll. Det
må därför tillåtas mig att yrka bifall till
den av herr Lindström avgivna reservationen.

Reservationen har enligt mitt förmenande
två företräden framför Kungl.
Maj :ts förslag, samtidigt som den på
intet vis innebär en ökad belastning av
budgeten. Det ena företrädet är, att det
understrykes att den trafiksäkerhetsnämnd,
som enligt reservanternas yrkande
skall tillsättas, skall få en självständigare
ställning. Det andra företrädet
är att det enligt reservationen klart
utsäges att det blivande organets ledamotsantal
skall vara litet. I den motion,
som ligger till grund för reservationen
på denna punkt, föreslås ett ledamotsantal
av endast sju.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Detta är egentligen
en fråga, som kommunikationsministern,
om han varit närvarande här, skulle kunnat
redogöra för.

År 1945 tillsattes en trafiksäkerhetskommitté,
som så sent som den 26 ja -

nuari förra året avgav ett betänkande
med förslag till åtgärder för höjande av
trafiksäkerheten. Denna kommitté har
föreslagit bland annat, att ledningen av
trafiksäkerhetsarbetet skulle förenas hos
ett statsorgan, som kunde lägga upp ett
program och bära det samlade ansvaret
för trafiksäkerheten. Kommittén ansåg,
att för detta ändamål borde inrättas ett
centralt verk, benämnt trafiksäkerhetsstyrelsen.
Det var således fråga om inrättandet
av ett nytt ämbetsverk med
vad därutav följer. I propositionen förklarar
departementschefen, att han icke
funnit sig övertygad om nödvändigheten
att vidtaga en så genomgripande organisationsförändring
som att inrätta ett särskilt
ämbetsverk utan ansett att ändamålet
i fråga skulle kunna tillgodoses genom
smärre, successiva reformer. Med
successiva reformer menar departementschefen
i detta fall, att man skulle
börja i mindre skala och ta vara på de
erfarenheter, som därvid kunde vinnas,
och sedan bygga vidare.

Jag skall inte gå in på någon redogörelse
för de uppgifter, som skulle åvila
det föreslagna ämbetsverket. Departementschefen
har stannat för att föreslå
inrättande av ett särskilt råd, anknutet
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och med ett visst antal tjänstemän. Detta
råd bör, enligt departementschefen, vara
oförhindrat att behandla även principiella
trafiksäkerhetsfrågor, som falla inom
området för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhet såsom central
myndighet för vägväsendet och såsom
chefsmyndighet för bilinspektörerna.
Departementschefen föreslår, att i rådet
skola ingå representanter även för vissa
grenar av styrelsens fackområde.

Nu har i en motion yrkats att i stället
för detta till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
knutna råd en särskild
nämnd skulle inrättas. Vi ha inte kunnat
gå med på att så där helt släppa tanken
på en successiv utbyggnad av denna
organisation och att utan ingående prövning
inrätta en från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
frikopplad nämnd,
som kanske skulle bli inledningen till
det nya ämbetsverket. Det förtjänar om -

Onsdagen den 23 niars 1949 em.

Nr 11.

Anslag till undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

nämnas, att många över trafiksäkerhetskommitténs
betänkande hörda myndigheter
och organisationer ha funnit trafikfrågorna
ännu icke vara så utredda,
att det föreslagna centrala ämbetsverket
nu bör inrättas. Det finns ju ingenting
som hindrar, att detta trafiksäkerhetsråd
anlitar experter på olika områden.
Vi ha inte kunnat förstå, varför inte anknytning
utifrån skulle kunna sökas till
detta trafiksäkerhetsråd. Jag har hört
sägas, att det är vissa läkare, som stå
bakom här och mena, att ingenjörerna
möjligen skulle få ett för stort inflytande
i ett till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
knutet trafiksäkerhetsråd. På detta
kan svaras, att vägtrafikspörsmålen
väl i hög grad också äro ingenjörsfrågor
och bilinspektörsfrågor, som handläggas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, övriga
parter, vilkas insatser äro värdefulla,
när det gäller att lämna uppgifter
av olika slag och på annat sätt delta i
arbetet, böra väl inte dra sig för att också
söka anknytning till detta trafiksäkerhetsråd.

Då departementschefen avstyrker inrättandet
nu av ett stort ämbetsverk,
anse vi oss inte nu mogna att över huvud
taget ge oss in på frågan om en
fristående nämnd — låt vara, att den
skulle få en begränsad omfattning —
utan vi följa departementschefens anvisningar
att på detta område successivt
pröva oss fram och nu till en början inrätta
detta trafiksäkerhetsråd.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! .lag
tror inte att det vare sig med utskottets
motivering eller med reservanternas kan
komma att bli fråga om inrättandet av
ett särskilt ämbetsverk. I detta avseende
slår nog herr Johansson i Fredrikslund
in öppna dörrar. I statsrådets uttalande
till statsrådsprotokollet heter det: »Med
hänsyn till arten av de uppgifter, som
skulle ankomma på det föreslagna trafiksäkerhetsrådet,
synes detsamma böra
få eu tämligen självständig ställning i
förhållande till väg- och vattenbyggnads -

styrelsen.» I reservanternas uttalande heter
det: »Utskottet» —• reservanterna använda
enligt vanlig praxis den beteckningen
i sin reservation — »förordar
således att såsom motionärerna förordat
organet gives formen av en nämnd, som
beredes största möjliga självständighet
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och i sina framställningar skall behöva
hänvända sig till styrelsen allenast i
sådana frågor, som falla inom styrelsens
kompetensområde.» Detta är, enligt
vad jag kan finna, bara en nyansskillnad,
och uttalandena innebära egentligen samma
sak. Man bör inte överdriva denna
skillnad. Men vad som klart är bättre
i reservationen är att enligt reservationen
det föreslagna organet blir mindre;
det kommer att bestå av ungefär sju personer
och kan alltså inte svälla ut.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vart och ett av de olika
momenten i utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid förevarande
punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
40 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

100 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Om återbetalning i vissa fall av erlagda

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. III.

Punkterna il—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 45, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1949/50 till frivilliga
skytteväsendets befrämjande, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

pensionsavgifter.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande vissa frågor vid den kommunala
beskattningen;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser angående fastighetstaxering;
och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om återbetalning i vissa fall av erlagda
pensionsavgifter.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion
angående återbetalning i vissa fall av
erlagda tjänstepensionsavgifter.

I en inom första kammaren under nr
157 av herr Lundqvist väckt motion,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande
handläggning, hade hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att
återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
finge äga rum i sådana fall,
då befattningshavare vid avgång ur statens
tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna,
vare sig genom inbetalning till
pensionsstyrelsen för beredande av pension
därifrån eller i form av uppskjuten
livränta, dock under förutsättning att
befattningshavaren under sammanlagt
minst tre år före avgången haft anställning,
som vid nämnda tillfälle varit förenad
med tjänstepensionsrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion I: 157 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Lundqvist, som inom utskottet yrkat bifall
till motionen med den ändringen,
att såsom villkor för återbetalning av
pensionsavgifter skulle krävas, att vederbörande
under sammanlagt minst tio

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

101

Om återbetalning i vissa fall av erlagda pensionsavgifter.

år erlagt sådana avgifter, och sålunda
hemställt, att riksdagen, i anledning av
motionen 1:157, måtte

1) medgiva, att återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter finge äga
rum i sådana fall, då befattningshavare
vid avgång ur statens tjänst icke erhållit
vederlag för avgifterna, vare sig genom
inbetalning till pensionsstyrelsen
för beredande av pension därifrån eller
i form av uppskjuten livränta, dock under
förutsättning att befattningshavaren
under sammanlagt minst tio år erlagt sådana
avgifter; samt

2) besluta, att för ändamålet erforderliga
medel skulle bestridas av det
under trettonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd m. m.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Av
utskottsutlåtandet framgår, att bankoutkkottet
redan 1942 var i princip av
samma uppfattning som kommer till synes
i min motion vid innevarande års
riksdag. Hade den goda viljan funnits
inom finansdepartementet på den tiden,
hade uppenbarligen denna fråga kunnat
för flera år sedan vinna en positiv lösning.

Att det finns mycket starka billighetsskäl,
som tala för ett tillmötesgående av
det önskemål, som i motionen framhållits,
lär ingen kunna förneka. Jag vill
tillägga, att det förvånar mig, att man
från det allmännas sida vill göra så stora
svårigheter, då det här endast gäller att
låta en del före detta statliga befattningshavare,
som ha slutat innan de
uppnått pensionsåldern — och inte ha
fått någon som helst pension eller motsvarande
förmån för erlagda pensionsavgifter
— få tillbaka de pensionsavgifter,
som de under sin statstjänst inbetalade.
Jag vill erinra om att enligt de
bestämmelser, som nu gälla sedan mellan
tio och tjugo år tillbaka, får var och
en, som slutar sin statstjänst före pensionsåldern,
tillbaka vad han inbetalat
i pensionsavgifter och får dessutom statens
beräknade andel av pensionskostnaderna.

Jag har för min del svårt att förstå,
att bankoutskottet nu i år har frånfallit
den uppfattning, som utskottet hade
1942, eller i varje fall inte vågat hålla
på den. Det vittnar om en undfallenhet
eller respekt för Kungl. Maj:t, som
regeringen givetvis måste skatta mycket
högt, men som jag med tanke på de
gamlingar, som det här är fråga om,
finner allt annat än sympatisk.

Jag nöjer mig med dessa ord såsom
motivering för min ståndpunkt, och ber,
herr talman, att med denna korta motivering
få yrka bifall till den reservation,
som jag tillåtit mig att foga till utskottsutlåtandet.

Herr LEANDER: Herr talman! Denna
fråga har ju tidigare behandlats i anledning
av en motion.

Herr Lundqvist säger, att utskottet inte
intagit samma ställning nu som då vi
föreslogo riksdagen att hos Kungl. Maj:t
begära en utredning i frågan. Detta är
inte så märkvärdigt. Nu ha vi nämligen
fått denna utredning, och den har visat,
att det skulle medföra mycket stora svårigheter
och ett oerhört arbete att verkställa
den undersökning, som herr Lundqvist
begär. Det gäller ju här att ta
reda på alla de fall, där före detta statstjänstemän
ha slutat sin tjänst före pensionsåldern.
För kommunikationsverken
skulle man få gå tillbaka till 1920 och
för civilstaten i övrigt till 1935. Man
skulle alltså få undersöka tjänsteförteckningar,
lönereglementen, avlöningsrullor
o. s. v. för att få fram alla de fall, som
eventuellt kunna ifrågakomma för återbetalning
av dessa pensionsavgifter.

Det är visserligen sant, att här inte
föreligger någon juridisk rätt, men bankoutskottet
brukar, när en sådan rätt
inte föreligger, ta hänsyn till vad som
kan anses vara skäligt, billigt och moraliskt
berättigat. Här föreligga emellertid
inte, enligt mitt förmenande, så starka
billighetsskäl, att man rimligen kan
begära en sådan undersöknings igångsättande.
Motionen innebär helt enkelt,
att man först skall ta fram alla namn på
personer, som slutat sin statstjänst före

102

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Om återbetalning i vissa fall av erlagda
pensionsåldern och som eventuellt kunna
ifrågakomma för återbetalning av
pensionsavgifter. Sedan skall man ta
reda på om dessa personer leva, var de
vistas o. s. v. Och allt detta skall ske
för att man skall betala ut några hundratal
kronor till en befattningshavare,
som slutat för kanske 30 ä 40 år sedan.
Det må vara sant, att man kan lägga
moraliska synpunkter på denna fråga,
men det synes mig inte vara ett tillräckligt
starkt skäl.

Jag vill påpeka, att jag för min del i
utskottet understödde herr Lundqvists
motion i princip, men jag förutsatte då,
att man skulle höja anställningstiden såsom
nu också skett i reservationen —
i motionen talades om en sammanlagd
anställningstid av tre år såsom villkor
för återbetalning, medan i reservationen
den siffran höjts till tio år. Jag förutsatte
dessutom, att en undersökning om
förutsättningarna för återbetalning skulle
ske först på vederbörandes personliga
hemställan och att det skulle stadgas
en restitutionstid av t. ex. två år,
inom vilken tid en dylik hemställan
skulle göras. Man kan säga, att detta kan
verka orättfärdigt, men det skulle i alla
fall komma att i en oerhörd grad underlätta
utredningsarbetet för såväl kommunikationsverken
som departementen.
Man kan utgå ifrån att i de fall, då ett
verkligt behov skulle föreligga för vederbörande
att få dessa avgifter återbetalade,
skulle en sådan hemställan kunna
göras och även kunna bifallas. Ett
godkännande av den framställning, som
nu göres i reservationen, skulle emellertid
innebära ett lika omfattande utredningsarbete
som ett godkännande av motionen,
där tre års anställningstid uppsatts
såsom villkor.

Under sådana förhållanden anser jag
för min del, herr talman, att jag utan
betänkande kan yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
vill erinra om att såväl motionen som
reservationen innebär endast ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vid -

pensionsavgifter.

taga vissa dispositioner. Reservationen
—■ om vilken vi, som i bankoutskottet
över huvud taget hade något positivt
intresse för denna sak, faktiskt voro
eniga — avser ju endast att återbetalningsrätten
skall gälla sådana personer,
som varit anställda i statstjänst minst
tio år. Det är fråga om dem, som slutat
före 1924 i kommunikationsverken och
före 1935 i civilförvaltningen i övrigt.
Jag tror inte alls, att det är fråga om
några tusentals fall. Då man vidare har
möjlighet att infordra ansökningar för
att vederbörande över huvud taget skola
komma i fråga — det möter icke något
hinder — kan jag inte med bästa vilja
i världen förstå, att det kan bli ett så oerhört
tidsödande arbete vare sig för kommunikationsdepartementet
eller för något
annat departement eller för något
ämbetsverk att klara upp denna sak.

Vad jag här anser vara det primära
är att många gamlingar, som tidigare
avgått från statstjänst före pensionsåldern,
finna det orättmätigt, att de inte
få tillbaka de pengar, som de betalat in,
då personer, som lämnat sin tjänst i
staten på samma villkor vid en senare
tidpunkt, få tillbaka pengarna. Jag tycker,
att staten som arbetsgivare skulle
finna det olustigt att på detta sätt tillägna
sig pengar, som äro inbetalade av
personer, som tidigare varit i dess tjänst.
Det är min principiella synpunkt på frågan.

Jag har intet mer att tillägga.

Herr LEANDER: Herr talman! Hur
många fall det skulle kunna bli fråga om,
veta vi ingenting om, men utredningsarbetet
är lika omfattande oavsett hur
många personer, som verkligen komma i
åtnjutande av denna återbetalning, ty
det gäller ju här att bland den mängd av
statstjänstemän som funnits leta fram de
personer, som kunna tänkas komma i
fråga.

Vad beträffar det orättmätiga i att i
sådana här fall inte återbetala erlagda
pensionsavgifter kan sägas, att dessa personer
en gång slutat sina anställningar
fullt medvetna om att de därmed också

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

103

avstodo från framtida rätt i det här hänseendet,
och någon större orättmätighet
kan det inte heller bli tal om av den anledningen,
att man väl får utgå från att
flertalet slutade för att få det bättre än
de räknade med att kunna få det i fortsatt
statstjänst.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående fortsatt disposition
av ett reservationsanslag. Bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 11, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Under denna punkt hade utskottet till
en början angivit de huvudsakliga dragen
i den allmänna ekonomiska utvecklingen
under år 1948 ävensom lämnat
en redogörelse för bankofullmäktiges åtgärder
beträffande valuta- och penningpolitiken.
Utskottet hade därefter för
egen del anfört bland annat följande:

»Vad själva räntefrågan beträffar, är
utskottet i likhet med fullmäktiges majoritet
av den uppfattningen, att en räntestegring
under rådande läge skulle ha
medfört allvarliga svårigheter för den
ekonomiska politiken. Denna ståndpunkt
innebär icke, att räntan för framtiden

. riksbankens valuta- och penningpolitik.

avlysts såsom penningpolitisk regulator.
Under andra ekonomiska förhållanden
torde möjligheterna till ränteförändringar
alltjämt vara av betydelse för
riksbanken i dess valutavårdande verksamhet.

Riksbankens obligationsköp ha under
första halvåret 1948 liksom under år
1947 varit ägnade att motverka den åtstramning
av penningmarknaden, som
bankens valutaförsäljningar innebära,
och vilken eljest skulle ha blivit besvärande
för näringslivets betalningsmedelsförsörjning.
Under senare delen
av år 1948 avtogo valutaförsäljningarna
för att slutligen helt upphöra och ersättas
av valutaköp, medan stödköpen av
obligationer alltjämt fortgingo. Det är
naturligt, att en utveckling av denna art
kunnat inge betänkligheter hos dem, som
i en effektiv kreditbegränsning se ett av
de verksammaste medlen att dämpa
överkonjunkturen. Den genom obligations-
och valutaköpen under senare
halvåret 1948 åstadkomna ökade lättnaden
på penningmarknaden har dock
icke medfört någon kreditexpansion utan
i stället av kreditinrättningarna utnyttjats
för att förbättra deras likviditet.
Den försiktighet, som härvid iakttagits
av kreditinstituten, har stått i samklang
med de överenskommelser om återhållsamhet
i kreditgivningen, som träffats
med riksbanken.

Genom ovannämnda och andra regleringsåtgärder
har kapitalmarknaden
fått sin rörelsefrihet i viss mån beskuren,
men åtgärderna ha i rådande läge varit
nödvändiga för att med bibehållen
räntenivå i möjligaste mån hålla kapitalanspråken
inom gränserna för det
verkliga nysparandet och sålunda motverka
ett inflatoriskt tryck från investeringssektorn.
Det synes utskottet angeläget
att i detta sammanhang betona
önskvärdheten av att en återgång till
friare förhållanden på kapitalmarknaden
snarast möjligt kommer till stånd. På
detta område är det — liksom beträffande
utrikeshandeln — av grundläggande
betydelse för möjligheterna att avskaffa
regleringarna, att den inre balansen i
samhällsekonomien återställes.

104

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Utskottet har under de senare åren
vid olika tillfällen framhållit vikten av
att under inflationskonjunkturen en sådan
penningpolitik föres, att penningoch
kapitalmarknaderna icke ingivas en
känsla av penningriklighet. En viss
penningknapphet hos kreditinstituten
kan nämligen utöva en nyttig återhållande
inverkan på den utanför statens
kontroll liggande enskilda investeringen.
Visserligen har, såsom nyss framhållits,
den ökade lättnad på penningmarknaden,
som i stort sett karakteriserat utvecklingen
under år 1948, icke utlöst
någon kreditexpansion. Stramhet på
penningmarknaden är emellertid ett
verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande
kreditefterfrågan och bör
därför, inom ramen för rådande ränteläge,
eftersträvas.

Vad i detta ärende förekommit har
utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Petersson i Karlskrona,
Fröderberg och Schmidt, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade;

2) av herrar Wiberg och Nordenson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits;
samt

3) av herrar Näsgård och Persson i
Norrby, vilka dock ej antytt sin mening.

Det i herr Peterssons i Karlskrona
m. fl. reservation föreslagna yttrandet
innehöll bland annat ett uttalande av
följande lydelse:

»Vad själva räntefrågan beträffar, är
utskottet i likhet med fullmäktige av den
uppfattningen, att ett frånträdande av
lågräntepolitiken under rådande läge
skulle ha medfört allvarliga svårigheter
för den ekonomiska politiken. Däremot
skulle en begränsad rörlighet i räntenivå
och obligationskurser kunnat användas
för att hålla tillbaka utbudet av
obligationer till riksbanken. På så sätt
skulle utan någon räntehöjning av nämnvärd
betydelse i andra avseenden än det
ovannämnda en större stramhet kunnat

åstadkommas på penning- och kapitalmarknaden.
Det är enligt utskottets
mening ej motiverat att avstå från räntevariationer
som led i den allmänna penningpolitiken.
I olika lägen torde möjligheterna
till ränteförändringar alltjämt
vara av betydelse för riksbanken i dess
valutavårdande verksamhet.»

I den av herrar Wiberg och Nordenson
avgivna reservationen hade föreslagits
bland annat följande uttalanden:

»Till försvar för den förda politiken
bär anförts, att en eventuell räntehöjning
skulle medföra hyreshöjning och
stegring av levnadskostnadsindex, varigenom
inkomststabiliseringssträvandena
skulle äventyras. Såsom av olika utredningar
framgått, äro farhågorna för av
en räntehöjning orsakad stegring av levnadskostnadsindex
i hög grad överdrivna.
En halvprocentig sådan skulle sålunda
icke höja levnadskostnadsindex
mer än cirka en enhet. Trots valutaförluster
under de tre sista åren på 1 846
miljoner kronor har penningvärdet dock
under samma tid försämrats med cirka
10 å 11 procent; en utveckling, vilken
effektivare skulle kunnat motverkas,
därest riksbanken i rätt tid övergått till
en rörligare räntepolitik. Bankens portfölj
av obligationer och skattkammarväxlar
ökades tillika under samma tid med
2 183 miljoner kronor. De medel, som
riksbanken ställt till marknadens förfogande,
ha inneburit, att tidigare investerade
sparmedel gjorts likvida och därmed
kunnat användas till att öka efterfrågan
på varor och tjänster. I detta
sammanhang vill utskottet erinra om
den markanta stegringen av sedelomloppet
under fjolåret.

Enär effektiva penningpolitiska medel
icke anlitats för att åvägabringa stabilitet,
ha i stället, inför den hotande prisstegringen,
andra och hårdare åtgärder
måst tillgripas — skärpt pris-, investerings-
och kreditkontroll. Dessa ingrepp
ha visserligen medfört, att kreditvolymen
minskats, men samtidigt ha de inneburit
en betänklig ökning av stelheten
i det ekonomiska systemet.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

105

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Utskottet har vid sin genomgång av
fullmäktiges protokoll icke kunnat undgå
att uppmärksamma det nära samband,
som särskilt i räntefrågan och
frågan om införandet av vissa kreditrestriktioner
upprätthållits mellan regeringen
och fullmäktige, varvid regeringen
bland annat låtit förstå, att den icke
kunde godtaga någon räntehöjning. Dåvarande
riksbankschefen uttalade såsom
sin uppfattning, att frågorna vore av
räckvidd att böra underställas riksdagen
och bankoutskottet, men så skedde
ej. I likhet med konstitutionsutskottet
vid 1932 års riksdag finner utskottet
det visserligen naturligt, att i mera betydelsefulla
frågor en samverkan äger
rum med regeringen, liksom för övrigt
även med representanter för näringslivet,
men utskottet finner angeläget inskärpa
vikten av att riksbankens ställning
såsom ett oberoende verk under
riksdagens kontroll oryggligen hävdas.»

Herr NORDENSON: Herr talman! Vid
flera tillfällen, då vi haft att ta ställning
till riksbankens styrelse och förvaltning,
har det framhållits här i kammaren, att
man endast borde hålla sig till frågan
om decharge för fullmäktige och inte la
upp frågan om den allmänna ekonomiska
politiken. Men om vi söka precisera riksbankens
uppgifter, kunna vi konstatera,
att till dess främsta uppgifter hör att genom
åtgärder skydda och bevara vårt
penningvärde, att vårda och tillvarataga
våra tillgångar av guld och valutor och
att rätt avväga våra valutakurser. Men
just dessa problem stå i dagens läge i
främsta ledet i den ekonomiska debatten.
En diskussion om hur riksbanken
ryktat sitt värv måste därför med nödvändighet
bli en diskussion om de centrala
delarna av hela vår ekonomiska
politik.

Under de gångna årens debatt ha så
småningom utkristalliserat sig vissa allmänt
erkända utgångspunkter, nämligen
att vi ha ett överskott av köpkraft gentemot
tillgång på varor och tjänster, att
vi ha en otillfredsställande relation mellan
sparande och investering samt att
vissa regleringar och kontroller iiro nöd -

vändiga för att kompensera bristen på
naturlig balans. Att döma av gjorda uttalanden
från regeringens sida särskilt
på senare tid skulle också åtminstone i
princip en viss enighet råda om önskvärdheten
att nå en naturlig balans på
olika områden av det ekonomiska livet,
som kan möjliggöra en avveckling av
regleringarna, även om uppfattningarna
om tidpunkten för en sådan avveckling
gå starkt isär. Delade meningar råda
också om de medel och vägar, som skola
leda fram till en friare samhällsekonomi.

Från majoritetspartiets sida har man
sålunda för närvarande inriktat sig på
att nå en stabilitet på olika samhällsområden
genom ett rigoröst fastlåsande av
löner, priser, räntenivå, växelkurser samt
en hård investerings- och kreditkontroll.
Målet att nå en naturlig balans och ökad
rörelsefrihet har tills vidare fått träda
helt i bakgrunden.

Från det håll jag representerar har
däremot bestämts hävdats, alt de sålunda
förordade restriktionerna endast kunna
bromsa den ogynnsamma utvecklingen
för en tid men aldrig leda oss ur svårigheterna.
Vi mena, att man vid sidan
av restriktioner även måste sätta in allmänt
verkande penningpolitiska medel
för att småningom låta dessa helt avlösa
kontroller och restriktioner. Det är passiviteten
på det penningpolitiska området,
obenägenheten att använda de automatiskt
verkande medlen som vi gång
på gång ha påtalat. Utgångspunkten för
vårt ställningstagande, där jag tror att
vi ha den vida övervägande delen av
näringslivets representanter på vår sida,
är, att om man vill komma tillbaka till
en önskad rörlighet på olika områden
av det ekonomiska livet, friare prisbildning,
friare investeringar och rörligare
växelkurser, måste man framför allt föra
en rörlig penningpolitik.

Trots att detta sagts många gånger
både här i kammaren och i pressen, förefaller
det mig, som om en viss oklarhet
skulle råda om innebörden i å ena sidan
regeringens, fullmäktigemajoritetens och
riksdagsmajoritetens inställning samt å
andra sidan den som intages av det parti
jag tillhör liksom av näringslivets fö -

106

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

respråkare. Jag skall därför uppehålla
mig något vid dessa olika ståndpunkter.

När det gäller penningpolitiska åtgärder,
är det särskilt två faktorer som ha
avgjord betydelse. Den ena är ränteläget,
den andra är riksbankens operationer
på marknaden genom köp.och försäljning
av obligationer och skattkammarväxlar.
Från majoritetens sida har
som en ofrånkomlig grundsats hävdats:
Stabiliseringen av löner och priser får
icke störas. En räntehöjning skulle äventyra
stabiliseringen. Därför måste räntan
låsas, och eftersom räntans fastlåsning
kräver fasta obligationskurser och
obligationsköp, måste riksbanken köpa
obligationer.

I diskussionen går man vidare ständigt
ut ifrån att vi, som tillhöra det
andra lägret, skulle betrakta räntestegringen
som det viktigaste penningpolitiska
medlet, och man gör ständigt gällande
att endast utomordentligt höga
räntesatser skulle få den verkan som
avses. Här föreligger emellertid en uppenbar
misstolkning, som vid detta laget
egentligen borde vara skingrad. Vi
äro ingalunda anhängare av mycket höga
räntor, och vi äro beredda att anlita
investerings- och kreditrestriktioner såsom
kompleitterande åtgärder. Huvudsaken
är icke att få höga räntor utan att
skapa knapphet på penningmarknaden.
En stram och återhållsam penningmarknad
verkar nämligen återhållande inte
bara på investeringar utan även på konsumtionen.
Bristen på pengar skapar
också större respekt för penningen och
större förtroende för penningens värde.
Folk bli mera benägna att spara.
Knappheten på medel medför också
mindre import, minskning av lager och
genom den minskade konsumtionen möjligheter
till ökad export. Därmed ställas
mindre anspråk på valutareserven. Det
är knappheten på pengar, stramheten på
lånemarknaden, som är det väsentliga
målet för den penningpolitik, som vi
önska att riksbanken skall föra. Härvid
har en stegrad ränta givetvis en viss betydelse
som kostnadsstegrande faktor i
näringslivets kalkyler, men dess höjd är
icke det avgörande. Men om man vill

hålla en stram penningmarknad, måste
centralbanken noga se till, att den under
en tid av rikligt flödande inkomster och
stor investeringslust verkar uppsugande
på penningmarknaden och att den framför
allt under inga omständigheter ökar
tillgången på medel. Det är därför
man måste med skärpa klandra riksbankens
politik under den gångna tiden att
i stor skala uppköpa obligationer. Jag
erinrar om att under 1947 ökningen av
obligationer och skattkammarväxlar
uppgick till 1,2 miljard och under 1948
till 570 miljoner. Under tiden till september
1947 motvägdes obligationsköpen
någorlunda genom den samtidiga försäljningen
av valutor, men under tiden
efter september 1947 medförde obligationsköpen
en väsentlig ökning av penningtillgång
och köpkraft på marknaden.
Såsom framhålles i reservationen
har detta verkat direkt prisstegrande och
står dessutom i strid med bankoutskottets
tidigare uttalanden, liksom ock mot
våra åtaganden enligt Marshallplanen,
vilka innebära en stabilisering av vårt
penningvärde. Särskilt betänkligt är att
obligationsköpen sålunda direkt motverkade
och genom sin omfattning helt eliminerade
den verkan som åsyftades med
bensin- och pappersskatten samt steriliseringen
av bolagsvinster. Verkan av
dessa åtgärder, vilka allmänt erkändes ha
ogynnsamma verkningar på produktionslivet
men likväl ansågos nödvändiga,
neutraliserades helt av riksbankens
penningpolitiska åtgärder. Det är
detta som utgör ett av de grundläggande
felen i den av riksbanken förda politiken.

Det centrala i de krav, som vi ställa på
riksbankens penningspolitik, är att
stramhet uppehälles på penningmarknaden
i ett läge som det nuvarande, och
då blir kravet på obligationsköpens upphörande
det primära. Frågan om räntans
höjd är sekundär. Ränteläget sammanhänger
med frågan om obligationskurserna,
och i den mån dessa komma
att falla, så inträder en räntestegring. Man
bär då från regeringens och riksbanksfullmäktiges
sida hävdat att det måste
inträda utomordentligt svåra fall och

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

107

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

motsvarande våldsamma räntestegringar.
Praktiskt taget alla personer med erfarenhet
från verksamhet å penningmarknaden
ha här en annan uppfattning. I
och med kursernas sänkning försvinner
hos den övervägande delen av obligationsinnehavare
intresset att sälja, helt
enkelt därför att försäljningen skulle
medföra alltför stora kapitalförluster.
Då man hävdar att folk skulle sälja även
till ytterst låga kurser i tanke på att
köpa igen ännu billigare, så tror jag att
man felbedömer de psykologiska verkningarna
av en rörlig räntepolitik.

Fullmäktige behöva endast i ett sådant
läge göra klart att de äro beredda att
återgå till ett lägre ränteläge, om marknaden
skulle börja att stabiliseras, och
då försvinna med största säkerhet baissespekulanterna,
om sådana till äventyrs
skulle ha uppenbarat sig. Men fullmäktige
ha gått den rakt motsatta vägen och
fortsatt med sina obligationsköp.

När fullmäktiges majoritet i november
mot en minoritet på tre personer, inkluderande
ordföranden och riksbankschefen,
höjde obligationskurserna, så att de
skulle komma så nära intill treprocentsläget
som möjligt, kan man säga att räntevapnet
blev definitivt avskrivet.

Utskottsmajoriteten har nu förklarat
att »möjligheterna till ränteförändringar
under andra ekonomiska förhållanden
torde vara av betydelse för riksbanken
i dess valutavårdande verksamhet».
Detta uttalande är verkligen så försiktigt,
att det framstår såsom en mycket
vissen blomma, som man går att lägga
på den rörliga räntans grav.

Fullmäktigemajoriteten liksom regeringen
har ansett sig böra helt ta sin tillflykt
till kreditrestriktioner med allt vad
detta medför av stelhet och snedvridning
av kapitalmarknaden, och för den händelse
att kreditrestriktionerna inte skulle
kunna genomföras på frivillighetens
viig, har det klart uttalats i riksbankens
protokoll att man var beredd att gå lagstiftningsvägen.

Genom de fortsatta obligationsköpen
ha fullmäktige även kommit i direkt
motsättning till ett uttalande av riksdagen
i anslutning till första lagutskottets

utlåtande förra året över förslaget om
bolagsvinsternas sterilisering. Där uttalades
klart att steriliseringen icke kunde
få den åsyftade penningpolitiska effekten,
om riksbanken samtidigt tillhandahöll
marknaden medel i full omfattning
genom obligationsköp. Denna anvisning
ha fullmäktige totalt negligerat.

Nu framhålles det ständigt att en höjning
av räntan skulle ha medfört så
utomordentligt svåra rubbningar på hyresmarknaden,
att detta i sin tur skulle
ha påverkat hela lönestoppet. En höjning
av räntan med Va procent skulle
ha medfört en hyresstegring av 4 Va—5
procent, men detta gäller självfallet endast
om räntan höjes på hela det investerade
kapitalet, och vi veta ju att det
i fastigheterna investerade kapitalet i
stor omfattning är bundet på lång sikt,
så att i flertalet fall inträder ju ingalunda
en så hög stegring. Skulle stegringen
inträffa i full omfattning, bär man menat
att detta skulle motsvara en ökning
av omkring en enhet på levnadskostnadsindex.
Till jämförelse bör framhållas
att den spänning, som i början av år
1948 förutsågs i konjunkturinstitutets
rapport, uppskattades till en miljard,
och den fick under året slå igenom i
form av prisstegringar, vilket var ett resultat
av den förda penningpolitiken.
Under de sista tre åren har vårt penningvärde
genom dessa successiva prisstegringar
sammanlagt nedgått med 10
å 11 procent. I jämförelse med denna
olägenhet och den försämring av vårt
ekonomiska läge, som därigenom har inträtt,
tror jag att hyresstegringen måste
anses vara en vida underordnad faktor.

Underlåtenheten att använda de automatiska
penningpolitiska medlen gör
det nödvändigt att tillämpa kreditrestriktionerna
så mycket hårdare med allt vad
detta betyder av olägenheter och hämningar
för produktionslivet. Eu rörlig
penningpolitik skulle däremot kunna
föra oss närmare till det läge, där marknaden
börjar komma i naturlig jämvikt,
vilket just skapar möjligheterna att kunna
häva restriktionerna.

Nu säger man från regeringens sida,
att riintcslaget är vunnet. Ja, för ögon -

108 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

blicket är det skenbart vunnet, men hur
länge varar denna situation och vilket
pris ha vi betalat för att komma dit?
Det har skett till priset av en köpkraftsökning,
som slagit igenom i form av betydande
prisstegringar och en väldig
import, som slukat våra dyrbara valutor.
Jag vill göra gällande att den av oss
rekommenderade vägen i själva verket
skulle ha både snabbare och bättre fört
till stabilitet. Om man underlåtit att köpa
obligationer och hållit penningmarknaden
åtstramad, låt vara vid en något
förhöjd ränta, och samtidigt i god tid
satt in måttliga kredit- och investeringskontroller,
så skulle säkerligen en mycket
stor del av importen ha undvikits
och investeringar hållits tillbaka, och vi
hade med största sannolikhet på kortare
tid kommit till en sådan jämvikt på penningmarknaden,
som inneburit naturlig
balans vid det rådande ränteläget. Kommer
man en gång så långt, att man har
denna stabilitet vid det högre ränteläget,
och konjunkturen visar vikande tecken,
som den ju för närvarande gör,
finns det möjligheter att företaga en
återgång till det ursprungliga lägre ränteläget
med bibehållande av den vunna
balansen, och framför allt kunna vi med
en sådan naturlig balans, såsom jag förut
nämnt, tänka på att göra oss av med
restriktionerna.

Vad som skett genom den förda politiken
är sålunda inte att man bär löst
problemet utan att man fått en balans i
stelhetens och orörlighetens tecken, som
mer och mer avlägsnat oss från mera
rörliga former. Hotet mot vårt penningvärde
ligger kvar latent under den skenbart
lugna ytan, men det är denna spänning,
som till sist måste övervinnas. Det
problemet står alltjämt kvar.

Proklamationen att man vunnit slaget
är, herr talman, en segerfanfar i förtid.
Kvar står den stora frågan: När och hur
ämnar regeringen vinna slaget för ett
fast penningvärde i ett rörligt samhälle?

I slutet av vår reservation ha vi rört
vid ett problem av mycket stor principiell
betydelse, nämligen frågan om
riksbankens ställning till regeringen.

I sitt utlåtande över en vid 1932 års

riksdag avgiven motion har konstitutionsutskottet
framhållit önskvärdheten
av en samverkan mellan regering och
riksbanksfullmäktige i viktigare frågor.

Detta uttalande var föranlett av att
det vid flera tillfällen framstått såsom
uppenbart att dessa båda myndigheter
varit i hög grad ovetande om varandras
inställning och förehavanden. En kommunikation
och ett samrådande om gemensamma
problem behöver emellertid
ingalunda betyda den ena partens beroende
och underkastelse under den
andra. Man kan mvckt väl tänka sig en
samverkan och att parterna ändå kunna
hävda sina egna meningar. Men man
behöver inte länge studera de senare
årens fullmäktigeprotokoll för att konstatera
att fullmäktigemajoritetens beslut
alltmer blivit ekon av finansministerns
uttalanden.

Lyhördheten hos fullmäktigemajoriteten
för regeringens synpunkter har
faktiskt gått så långt, att bankens politik
kommit att stå i strid med vissa av
bankoutskottets bestämda uttalanden,
exempelvis år 1947, då det framhölls
betydelsen av »att en sådan penningpolitik
föres att penningmarknaden icke ingives
en känsla av penningriklighet».
Man kan sannerligen inte säga att den
anvisningen följts av fullmäktigemajoriteten.

Den avgångne riksbankschefen har
däremot med stöd av högerns representant
och på sistone även av fullmäktiges
ordförande klart framhållit, att just den
strama penningpolitiken varit för honom
vägledande, och när majoriteten av
fullmäktige till sist beslöt att inte blott
hålla obligationskurserna fasta utan att
mot alla varningar höja dessa och därmed
ytterligare pressa räntan och locka
till större utbud på marknaden, har
han rakryggat tagit konsekvensen av
sin ståndpunkt och gått.

Fullmäktigemajoritetens uppfattning
om vad samverkan med regeringen rätteligen
skall innebära har fört den ända
därhän, att den, såsom jag sade, gått
emot bestämda anvisningar av bankoutskottet.
Detta kan omöjligen anses förenligt
med riksbankens ställning som

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

109

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ett riksdagens självständiga verk. Att
detta icke föranlett någon anmärkning
från utskottsmajoritetens sida är i högsta
grad förvånande. Det visar, såvitt jag
förstår, endast att utskottsmajoriteten
anser det viktigare att effektuera regeringens
önskningar än att hävda sina
egna klart uttalade direktiv.

Med denna utvecklingstendens kommer
riksbanken mycket snart att helt ha
förlorat sin karaktär av ett riksdagens
självständiga verk. Det är enligt min
mening en mycket beklaglig utveckling.
Riksdagens verk liksom de centrala ämbetsverken
höra till de värdefullaste inslagen
i vår svenska administration,
men betydelsen av deras insatser sammanhänger
direkt med graden av självständigheten
i deras arbete. Endast om
denna självständighet hävdas, kunna de
behålla sin betydelsefulla ställning. Vad
gäller riksbanken har den nu kommit
in i farozonen, och vi äro nog ganska
många i riksdagen, som med den djupaste
oro se att medlemmarna av denna
institution visat så liten förståelse
för dessa synpunkter. Det är därför,
herr talman, som vi avslutat vår reservation
med att kräva, att riksbankens
ställning såsom ett oberoende verk under
riksdagens kontroll oryggligen hävdas.

Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Wiberg och mig avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Utan tvivel är detta en
mycket viktig fråga, som kamrarna skulle
ha anledning att behandla mycket
grundligt och länge — säkerligen är den
av större betydelse än en hel del av
de frågor, som vi sysslat med större delen
av dagen. Jag har emellertid ofta
lagt märke till att när bankoutskottet
kommer med sina penningpolitiska reflexioner
stoppas utlåtandet in i slutet
av en råd andra frågor, som ta större
delen av dagen i anspråk. Ärendet kommer
därför i allmänhet inte upp förrän
långt fram på natten. Kammarledamöterna
äro trötta, åtskilliga ha gått hem,

läktarna äro tomma, och över huvud taget
röner frågan inte något som helst
intresse.

Så är det också i dag. Om jag får gå
utanför ramen för ämnet skulle jag vilja
säga, att den frågan borde vara en av
dem som man diskuterade grundligast
när det gäller att ändra riksdagens arbetsformer,
att man inte plockar somliga
dagar alldeles fulla av stora frågor
och sedan går ledig under större delen
av veckan. I gamla tider hade man två
arbetsplenidagar varje vecka. Det ha vi
inte haft på länge, annat än under'' riksdagens
allra sista veckor. Jag tycker att
det vore på tiden att man finge denna
ordning tillbaka. Utan tvivel skulle det
leda till en betydligt jämnare takt i riksdagsarbetet.

Med hänsyn till det ringa intresse, som
bankoutskottets föreliggande utlåtande
röner, skall jag inte hålla ett så långt
föredrag som herr Nordenson har hållit.
Jag skall över huvud taget inte göra annat
än några små reflexioner.

Det kännetecknande för bankoutskottets
utlåtande i år jämfört med de senaste
årens utlåtanden är att det föreligger reservationer
från samtliga borgerliga partier.
I fjol voro socialdemokraterna, folkpartiet
och bondeförbundet i stort sett
ense om politiken, och det voro vi också
i valrörelsen i fjol. Jag kunde inte märka
att folkpartiet hade något särskilt program
att köra med i valrörelsen och inte
bondeförbundet heller. De stodo i debatten
i fjol på samma linje som vi andra.
I år ha både folkpartiet och bondeförbundet
kommit med reservationer.

Bondeförbundet säger ingenting om
vad det menar och har inte heller under
utskottsbehandlingen framfört någon
ståndpunkt, som kan ge någon ledning
beträffande vad partiet vill. Möjligtvis
kunde man höra en liten viskning om att
bondeförbundarna skulle vilja ha en depreciering
av valutan, men det var en så
svag viskning, att jag inte vågar ta på
mitt ansvar att denna gissning är riktig.

Vad folkpartiet beträffar har det en
reservation, som visserligen inte är alldeles
blank, men som dock lämnar eu i
tvivelsmål beträffande vad man på det

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

hållet menar. Folkpartiet ansluter sig till
utskottsmajoritetens uppfattning om att
man inte får lämna lågräntepolitiken.
»Däremot», heter det vidare, »skulle en
begränsad rörlighet i räntenivå och obligationskurser
kunnat användas för att
hålla tillbaka utbudet av obligationer till
riksbanken.»

Jag kan inte minnas att folkpartiets
representanter vid behandlingen i utskottet
framförde denna synpunkt eller
på allvar hävdade att den skulle komma
med i utlåtandet. Det förekom några yrkanden
vid justeringen om variationer i
uttryckssätten, men den här saken fanns
då inte med, om det möjligtvis beror på
att det är någon annan än utskottsledamöterna
som skrivit reservationen. Jag
måste erkänna, att jag inte begriper vad
reservanterna mena. Om de mena något,
kan jag inte förstå, varför de inte sade
det i fjol vid behandlingen av frågan
eller i valrörelsen. Att nu ett år efteråt,
utan att något egentligen har hänt, ha
en annan ståndpunkt, som ändå är så
oklart uttryckt, tycker jag det inte är någon
mening med.

Vad högern beträffar har den ju sin
gamla linje. I stort sett säger högern detsamma
som den gjorde i fjol. Det är inte
några nya upptäckter den har gjort, och
över huvud taget kan jag i den mycket
välskrivna reservationen inte hitta någonting
som är värt att framskjutas.

Det talas om räntan. Herr Nordenson
bär sagt, att högern inte vill ha några
höga räntor. Med Vs procents höjning
skulle hyresnivån höjas med 5 procent
— jag vet nu inte om denna uträkning är
alldeles riktig. Men hur skulle det gå med
lönerna? Och hur mycket skulle det behövas
för att korrigera importen och
stegra exporten? Jag vet inte om det
finns några uträkningar på det också,
men jag tror att om man skrider så långt,
kommer man till kalkyler, som äro tillskurna
i luften och som inte ha någon
som helst betydelse.

Jag måste ju erkänna, och det har jag
deklarerat här många gånger, att jag har
lutat åt vad folkpartiet bär kallar lågräntenivån.
Jag har ansett att om man
för ett par tre år sedan skulle ha vågat

sig på att höja räntan med ;/< eller Vs
procent, skulle man ha åstadkommit åtskilligt
av det som man nu har fått försöka
tukta genom andra mycket mera
väsentliga ingripanden. Jag är dock mycket
tveksam om huruvida sådana åtgärder
skulle kunnat ha någon betydelse
under år 1948. Det är ju alldeles uppenbart,
att de mycket ömtåliga förhandlingar,
som ha förts rörande lönerna, skulle
ha fullständigt slagits i spillror, om det
varit tal om en räntehöjning, och jag
skulle tro, att regeringens försiktighet
på den punkten inte har varit alldeles
omotiverad. Under det gångna året har
säkert högerns ståndpunkt därför varit
mindre befogad än någonsin förut.

Herr Nordenson säger, att riksbanken
har »avskrivit räntevapnet». Det finns
kanske ett visst fog för det påståendet.
På den här punkten har man nog att
räkna med en doktrinarism. Å andra sidan
får man säga, att valresultatet i höstas
visar att folkmajoriteten i landet är
minst lika doktrinär. Och när regering
och bankofullmäktige ställa sig på fofkmajoritetens
breda grund, måste man
medge att de ha rätten på sin sida —
jag menar inte med rätten någon filsofisk
konstruktion, utan den rätt som består
i att man handlar å folkets vägnar.

Herr Nordenson klandrade bankofullmäktige
för att riksbanken köpt obligationer.
Den saken ha vi ju resonerat om
många gånger, den är snarast en annan
sida av spörsmålet om räntan. Herr Nordenson
sade att denna politik strider
mot Marshallplanen. Det vet jag inte precis
om jag kan gå med på. Under alla
förhållanden hade ju Marshallorganisationen
knappast trätt i funktion förrän
under den allra sista delen av det gångna
året.

I högerns reservation säges: »Vad som
nu måste eftersträvas är emellertid en
naturlig balans, icke ett med tvång upprätthållet
jämviktsläge.» Detta låter ju
bra, men vad är det å andra sidan inom
penningpolitiken, som inte är tvång? Om
man genom investeringsförbud eller valutaoperationer
och regleringar kommer
till ett visst resultat, så är det naturligtvis
ett tvång, men om man genom en

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

räntehöjning åstadkommer samma resultat,
så får väl också det sägas vara en
sorts tvång. Högern syftar givetvis i lika
hög grad som regering och bankofullmäktige
till ett sådant tvång.

I högerreservationen säges också en
del om deprecieringen. Jag måste erkänna,
att utskottet har tagit med varsam
hand på den frågan. Vi veta alla att det
pågår utredningar och att det finns olika
uppslag när det gäller denna fråga.
Det är kanske inte lämpligt att man skriver
allmänheten särskilt i utlandet på
näsan vad som kommer att ske. Det som
sker kommer nog i sinom tid i alla fall.
Jag vill inte här yttra mig om vad som
kan komma att ske. Jag tror inte det är
så lyckligt att göra detta till en offentlig
fråga, när allting ännu ligger i vida
fältet.

Till slut heter det i högerns reservation,
att man finner angeläget inskärpa
vikten av att riksbankens ställning såsom
ett oberoende verk under riksdagens
kontroll oryggligen hävdas. Det låter
ju bra, men det smakar av gamla tider,
då det fanns en permanent konflikt
mellan regering och riksdag, då riksdagen
betraktade regeringen som en fientlig
makt, som till varje pris skulle hållas
på mattan. Bankofullmäktige hade då
uppgiften att tillse, att regeringen inte
alltför intimt ingrep i riksdagens beslutanderätt.
Men dessa förhållanden finnas
inte längre. Vi ha i stället ett parlamentariskt
styrelseskick, där regeringen
har utgått ur riksdagsmajoriteten och är
ett organ för denna majoritets vilja. Under
sådana förhållanden kan det väl inte
vara någon mening med att uppehålla
den gamla föreställningen om att bankofullmäktige
skulle ha till uppgift att i
varje situation fatta posto gent emot regeringen.

Det har ju blivit så, att regeringen tillsätter
ordförande i bankofullmäktige.
Detta är väl ett uttryck för riksdagens
vilja, att en förtroendefull samverkan
mellan regering och bankofullmäktige
skall äga rum. I övrigt får man väl säga,
att eftersom regeringen är ett organ för
riksdagsmajoriteten så skulle en vädjan
till riksdagen från bankofullmäktige

gent emot regeringen inte få någon annan
effekt än att riksdagsmajoriteten
mobiliseras till förmån för regeringen.

För några år sedan skrev bankoutskottet
till riksdagen och begärde en utredning
om bland annat den här statliga
affärsbanken, varom nu föreligger ett
förslag. Bankoutskottet ville emellertid
också få en utredning av frågan om på
vilket sätt man skulle åstadkomma intimaste
möjliga relationer mellan de olika
formerna av statens ekonomiska politik.
Jag har inte hört att den nämnda
kommittén har varit inne på det kapitlet,
något som jag måste beklaga. Fn sådan
utredning skulle kanske ha kunnat
sprida ett visst ljus i högertänkandet i
den här situationen.

Under alla förhållanden måste jag bestämt
hävda att det inte är någon riktig
uppfattning, att bankofullmäktige
skola föra riksdagens politik gent emot
regeringen. Regeringen skall ju föra
riksdagens politik, och eftersom bankofullmäktige
lyda under riksdagen är väl
den rimliga slutsatsen, att regeringen
och bankofullmäktige skola föra samma
politik. Vi hålla visserligen ännu på de
gamla reglerna, att riksdagen skall tillsätta
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
o. s. v. Men ingen inbillar
sig väl att det betyder, att vi ha kvar
den där gamla motsättningen från 1789.
Det rådde helt andra politiska och parlamentariska
förhållanden i landet förr
i tiden än nu. Vad som säges i högerreservationen
är därför enligt min mening
om möjligt ännu mindre värt att
upptagas i dagens ekonomiska debatt.
Över huvud taget tycker jag inte heller
att vad som sagts i de övriga reservationerna
har någon större betydelse med
hänsyn till situationen i dag.

Jag har ingen anledning att framställa
något yrkande, eftersom utskottet endast
omförmäler, men jag tror att riksdagen
har anledning att med godkännande
lägga denna punkt till handlingarna.

Ilerr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Folkpartiets representanter i ban -

112

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

koutskottet ha, såsom redan blivit nämnt,
avgivit en reservation under denna
punkt. Reservanten herr Petersson i
Karlskrona ar tyvärr förhindrad att närvara
vid dagens plenum, ocli han bär
alltså inte blivit i tillfälle att här i kammaren
göra några kommentarer till de
synpunkter, som ha framförts i reservationen.
Då jag i hans frånvaro har begärt
ordet, är det bara för att i allra
största korthet göra några få erinringar.

Folkpartiets reservanter ha bland annat,
så vitt jag kunnat förstå, velat vända
sig emot den historieskrivning, som utskottsmajoriteten
har stannat för. Reservanterna
ha funnit denna skrivning vara
historisk utan att alltför strängt hålla sig
till vad som kan anses »hänt och sant
vara», med den kända fortsättningen på
den meningen.

Herr andre vice talmannen påstod att
det inte hade inträffat någonting sedan
i fjol, som kunde ge folkpartiet anledning
att över huvud taget anföra reservation.
Reservanterna äro i varje fall ense
med utskottsmajoriteten om att det
har hänt en del, nämligen då majoriteten
konstaterar att vår ekonomiska politik
under senare eller kanske man rättare
skulle säga senaste delen av år 1948
fick en mera målmedveten inriktning,
som emellertid enligt vår mening inte
bara var, som det heter, i linje med
bankoutskottets rekommendationer under
de senaste åren, utan också nära anslöt
sig till vad oppositionen sedan lång
tid tillbaka har framhållit såsom synnerligen
nödvändigt, tyvärr utan att nå
nämnvärda resultat. Svårigheterna från
1947 funnos alltså kvar ändå till slutet
av 1948. Det återställande av balansen,
som man efter dennna tid anser sig kunna
konstatera, hade enligt vår mening
med fördel kunnat åstadkommas långt
tidigare, om oppositionens rekommendationer
hade uppmärksammats och praktiserats.

När det talas om att vår handelsbalans
under oktober—december svängde över
från passiv till aktiv, så skulle man ju
finna detta konstaterande vara av enbart
glädjande natur, om denna omsvängning
åtminstone i allt väsentligt hade berott

på en ökning av vår export. Men som vi
alla mycket väl veta berodde den i mycket
hög grad på en minskning av importen,
en nedskärning som var så pass
drastisk, att även importen av inte minst
för vår framtida export livsviktiga förnödenheter,
såsom råvaror och maskiner,
drabbades mycket hårt. Detta konstaterande
har alltså inte bara en ljus sida,
utan också en mörk.

Alla äro naturligtvis ense om nödvändigheten
att efter bästa förmåga öka exporten,
men tyvärr är det kanske för
närvarande betydligt svårare än tidigare
att nå det målet. Det är nu inte längre
bara fråga om att öka produktionen. Köparna
stå inte som tidigare i ko och vänta
på våra produkter, utan betydande avsättningssvårigheter
ha kommit till synes.
Amerika har som bekant sedan rätt
lång tid tillbaka ställt sig ganska kallsinnigt
till våra erbjudanden om leveranser
av pappersmassa, och under den senaste
tiden ha nya svårigheter dykt upp.
Bara så sent som i går nämndes det i
tidningarna, att Kanada nu var i full färd
med att lägga beslag på vår marknad i
Bizonien. Situationen är alltså synnerligen
bekymmersam. Inte minst som norrlänning
är jag angelägen att uttala en
förhoppning om att effektiva åtgärder
skola vidtagas till förhindrande av att
massamagasinen bli överfyllda, så att
massaindustrierna i Norrland måste inskränka
driften eller kanske rent av slå
igen, såsom tidigare har hänt.

Utskottet säger på s. 12 i utlåtandet:
»Såsom ett medel att främja exporten
har särskilt från kretsar, som stå exportintressena
nära, under år 1948 framförts
förslag om en depreciering av den svenska
kronan. Denna tanke har emellertid,
såsom den ovan lämnade redogörelsen
utvisar, icke vunnit någon anslutning
inom regeringen och fullmäktige. Den sålunda
intagna ståndpunkten synes utskottet
ha varit välgrundad.» Man får
kanske tyda uttrycket ». .. ha varit välgrundad»
så, att nu ändå vissa förändringar
skulle ha inträffat, som göra att
den där ståndpunkten inte längre är fullt
så välgrundad, utan att frågan om en omvärdering
av kronan i förhållande till

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

113

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

dollarn nu kanske på allvar borde prövas.

Man antecknar slutligen med tillfredsställelse
vad som yttrats av utskottets
majoritet om möjligheten att avskaffa
regleringarna allteftersom den inre balansen
i samhällsekonomien återställes.
Enligt en del uttolkare skulle vi redan
ha nått balans, och vi skulle alltså omedelbart
och i ett sammanhang ha kunnat
göra oss kvitt alla regleringarna. Tyvärr
är nog denna mycket optimistiska
uttolkning mera reklam- än verklighetsbetonad.
Därom blevo vi för övrigt påminda
under idrottsdebatten tidigare i
dag, då man från några håll gav en helt
annan bild av läget än den ljusa bild,
som några talare tecknat. Detta utesluter
emellertid inte, att man mycket gärna
ville se en något större djärvhet och ett
något friskare mod i attackerna mot regleringsväsendet
här i landet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation som
har framförts av bland andra herr Petersson
i Karlskrona.

Herr NASGÅRD: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande mindes fel när
han för en stund sedan uppgav, att folkpartiet
och bondeförbundet inte hade
några reservationer i fjol. Det var i
stället så, att folkpartisterna i utskottet
reserverade sig tillsammans med högerns
representanter. Det förelåg nämligen
en reservation av herrar Wiberg, Petersson
i Karlskrona, Nordenson, Fröderberg
och Fagerholm. Bondeförbundets
två representanter i utskottet, herr
Mattsson i Eneryda och jag, avgåvo förra
året liksom i år en blank reservation.

.lag sade i debatten förra året, att anledningen
till att vi inte framförde särskilda
yrkanden var den, att vi önskade
en så bred front som möjligt bakom de
uttalanden om penningpolitiken, som
bankoutskottet gjorde. Det var önskvärt
alt ge utskottets yttranden så stor tyngd
som möjligt. Förhållandet är detsamma
i år. Vi In» inte varit ense med utskottsmajoriteten
på alla punkter, och det
kunde därför ha vård anledning för oss

K Första hammarens protokoll AV It.

att framlägga vissa siirmeningar, men
vi ha ansett det lämpligare att framföra
dessa i annan ordning.

Bankoutskottet liar till utgångspunkt
för sina reflexioner om den förda ekonomiska
politiken tagit de bekanta åtta
punkterna, som förelädes höstriksdagen
och icke mötte någon allvarlig gensaga.
Tvärtom har det från vissa håll sagts,
att programmet borde ha varit ännu mera
restriktivt.

Att jämvikt måste skapas mellan export
och import, men att en nedskärning
av importen till exportens nuvarande
nivå skulle innebära risker för
minskad produktion, därom kan det väl
inte råda några delade meningar. Som
en följd därav måste man söka uppnå
balans genom en ökning av exporten,
varav i sin tur följer, att av den inom
landet producerade varumängden en
större del än förut måste användas för
export. Kan man verkligen avsevärt öka
produktionsresultatet, behöver det ju
inte bli påkostande att använda en
större relativ del därav till export. Värre
blir det, om en avvägning måste ske
rörande vilken eller vilka sidor av konsumtionen
som skall bli föremål för inknappning.

Investeringsvolymen måste hållas inom
ramen för sparandet, det är en av
huvudpunkterna, och det är en gammal
sanning, fastän den ofta blivit undanskymd.
Det är rätt självklart att exportintressena
i nuvarande läge måste
beaktas, om investeringspolitiken skall
dirigeras; mera tvivelaktigt förefaller
det om man skall lyckas att på ett godtagbart
sätt dirigera investeringarna till
områden och företag med hög produktivitet,
vilket emellertid också ingår i
de åtta punkterna, utan att det, så vitt
jag kan erinra mig, framkallat några
större betänkligheter.

Enligt min mening är det en ganska
hård ekonomisk politik som tillämpats i
form av investeringsbegränsning, importreglering
— när den nu äntligen
kom — partiell reglering av kreditmarknaden,
skärpt priskontroll — som
nog för övrigt kunde vara mer differentierad
iin den är — och överbalansc -

114

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ring av budgeten. Det är en planhushållning,
som vi skola be att få slippa,
så snart vi ha kommit i mera normala
gängor. Nu göres det gällande, att vi
skulle ha kunnat slippa ifrån många av
dessa långtgående ingrepp, om de gamla
beprövade medlen att dirigera penningpolitiken,
främst riinteskruven, tillgripits
i tid. Jag tror inte detta, eftersom
det i så fall skulle ha krävts en så
betydande räntehöjning, att vårt näringsliv
ovillkorligen hade råkat i svårigheter.
Det manchesterliberala experimentet
från 1931, då diskontot en tid
var 8 procent och den vanliga växelräntan
några procent högre, får inte upprepas.
Vad jordbruket beträffar, framhålles
det, att jordbruket genom kostnadskalkylen
får kompensation för räntehöjningar,
men detta säger ingenting om
de enskilda jordbrukarnas möjligheter
att klara sin ekonomi vid ett högt ränteläge.

En annan sak är att smärre justeringar
av räntan borde kunna företagas, när
läget så kräver: bankoutskottet säger
också att möjligheterna till ränteförändringar
alltjämt torde vara av betydelse
för riksbanken i dess valutavårdande
verksamhet. Jag kan inte tänka mig att
det skulle ha varit så farligt att höja
diskontot med en kvarts procent, ifall
man därmed hade kunnat reglera obligationsmarknaden,
så att riksbanken tidigare
hade kunnat minska sina obligationsköp.
Nu tycks det emellertid förhålla
sig så, att riksbanken i alla fall
fått läget på obligationsmarknaden under
en viss kontroll.

Högerreservanterna tala på ett ställe
försiktigt om en halv procents räntehöjning,
men det är väl ingen som tror att
denna halva procent skulle ha åstadkommit
sådana underverk, att vi hade
sluppit den serie av planliushållningsåtgiirder,
som det ekonomiska livet nu
får dragas med.

Den tyngst vägande anmärkningen,
som bankoutskottet framställt, är reprimanden
till fullmäktige för det långa
dröjsmålet när det gällde att fatta slutlig
ståndpunkt i räntefrågan. Den anmärkningen
är betydligt allvarligare än

det allmänt hållna resonemang reservanterna
från högern och folkpartiet
kommit med, men högerrepresentanterna
hade helst velat mildra utskottets uttalande
på denna punkt, och de ha icke
heller upptagit denna anmärkning i sin
reservation.

Fullmäktiges vacklande hållning i räntefrågan
kan inte försvaras. När utskottet
säger, att läget på kapitalmarknaden
härigenom kom att präglas av en ovisshet,
som icke var ägnad att underlätta
stabiliseringssträvandena, anser jag att
detta är ett milt sätt att understryka ett
allvarligt faktum. Denna mer än årslånga
diskussion inom fullmäktige av
räntefrågan har säkert gjort stor skada,
därför att den har väckt och i det längsta
underhållit förväntningar om en ändrad
ståndpunkt.

Om man läser reciten i bankoutskottets
utlåtande, får man visserligen en
hög tanke om diskussionstekniken inom
bankofullmäktige, men man får inte en
lika hög tanke om fullmäktiges sinne
för de praktiska konsekvenserna av
dröjsmålet. Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att läsa det
yttrande av fullmäktiges förutvarande
ordförande, som återfinnes på s. 8, där
lian den 2 april 1948 med yttersta tvekan
anslöt sig till riksbankschefens
ståndpunkt efter att ha ställt många villkor
och gjort alla möjliga förbehåll. Det
var inget helhjärtat instämmande, fastän
herr Nordenson i sitt anförande nyss
inkasserade hans röst för riksbankschefens
ståndpunkt, och bankoutskottet har
ju också sagt, att han endast i viss mån
hade instämt med riksbankschefen.

Herr Åkerberg förmodade, att vår mening
skilde sig från utskottets när det
gällde växelkurserna. Jag vill erinra om
att i en Marsliallrapport om Sverige,
som nyss refererats i pressen, föreslås
som ett medel att hålla uppe vår export,
att vi skulle göra de svenska priserna
konkurrenskraftiga inom dollarområdet
genom en justering av den uppvärdering
av den svenska kronan som gjordes
1946. Det är en riktigare formulering
att som i denna rapport tala om justering
av uppvärderingen från 1946 än att

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

115

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

som vanligen sker — utskottet använder
också denna terminologi — tala om depreciering
av den svenska kronan. Folkpartireservanterna
ha snuddat vid denna
fråga utan att komma med något förslag.

Utskottet säger, att förslag om depreciering
— rättare: justering av den tidigare
genomförda uppvärderingen —
icke vunnit någon anslutning inom regeringen
och fullmäktige, och tillägger:
»Den sålunda intagna ståndpunkten synes
utskottet ha varit välgrundad.»

Det är ingen hemlighet, att vi inom
utskottet diskuterat formuleringen av
just denna punkt. Jag har inom utskottet
yrkat på en annan formulering och
vill inte inlägga mera i uttalandet än att
det hittills icke synes ha funnits förutsättningar
för en dylik justering. Den
kan dock bli en nödvändighet, om pressen
på råvarupriserna fortsätter, framför
allt när det gäller massaexporten.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är ringa
intresse här i dag, när vi debattera denna
viktiga fråga. Jag är ense med herr
andre vice talmannen på den punkten,
att denna fråga är en av de viktigaste
som vi ha att handskas med, men det visar
sig tydligt, att det resonemang som
vi föra i dessa ting icke kan fånga det
allmänna intresset. Svenska folket är tydligen
inte intresserat, eller följer inte
tillräckligt med, när det gäller penningpolitiska
ting. Jag förmodar att kännedomen
om riksbankens verksamhet och
vad den betyder icke är tillräckligt stor,
men om svenska folket hade klart för
sig, vad riksbankens verksamhet när det
gäller handskandet med valutan, med
guldreserverna och med penningpolitiken
över huvud taget har för betydelse
för värdet av folkets sparmedel och penningar
i övrigt, då skulle det säkert följa
denna verksamhet med mycket större
intresse än det nu tycks göra.

Herr Åkerberg kom in på frågan om
de olika reservationerna. Han sade, att
han i högerreservationen ingenting fann
som var särskilt värt att skjuta fram, och
han menade att den inte var någon nyhet.

Ja, att det inte finns några nyheter i
högerreservationen är riktigt så till vida,
att den innebär ett fortsatt understrykande
av de synpunkter som högern sedan
flera år förfäktat genom representanter
i bankofullmäktige och genom sin
allmänna politiska verksamhet och sitt
framförande av förslag bland annat här
i riksdagen. Men jag är rädd för att
andre vice talmannen också tyckte det
var bäst att inte tala för mycket om vad
som i högerreservationen sägs. Det kan
inte nekas, att den innebär en mycket
skarp vidräkning med den penningpolitik,
som fullmäktige ha fört, och han
kanske fann att det var alla skäl att
inte draga fram den alltför mycket i
ljuset.

Måhända var det också så, om jag förstod
andre vice talmannen rätt, att han
på en punkt som förts fram från högern,
nämligen rörligheten i räntan, inte hade
det rätta sinnelaget för att försvara riksbanksfullmäktiges
åtgöranden. Han framstod
som den anmodade advokaten, hans
hjärta var inte med. Han var själv inne
på att accepterandet av metoden med
en rörlig ränta, tidigare insatt under
åren, skulle ha haft en rätt avgörande
betydelse, varigenom vi hade sluppit en
hel del av de åtgärder som nu äro så
besvärliga.

Ja, herr Åkerberg, det är precis den
uppfattning som vi för vår del företräda.
Om man hade följt de vanliga reglerna
och använt penningpolitiska medel, så
hade man säkert sluppit den stela ekonomiska
politik, som det nu måste vara
så svårt för herr andre vice talmannen
att försvara.

Herr Åkerberg talade vidare om att det
inte var så mycket att göra åt dessa saker.
Riksbanksfullmäktige hade tydligen
folkmajoriteten med sig, och då var det
ju inte skäl i att anmärka på deras avgöranden.
Folket hade i val sagt ifrån,
att det inte ville ha någon höjd ränta,
och när nu fullmäktige följt den anvisningen,
var det ju inte mycket att säga
därom. Ja, ärade andre vice talman, är
det verkligen på det sättet det skall gå till
med skötseln av vår penningpolitik?
Först går man ut och säger till folket,

116

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

att det är farligt med en förändrad ränta,
och sedan, när folket har tagit en på orden
och funnit att det programmet verkar
behagligt och skänkt det sin röst, åberopar
man detta som en rätt och skyldighet
att fullfölja en penningpolitik, som
man innerst inne är mycket skeptisk
emot. Det bör väl i stället vara så, att
en så viktig institution som riksbanken
skall vara medveten om vad den vill. I
dess konstitution är föreskrivet, att den
skall vara oberoende, att den skall se till
att penningvärdet bevaras och dylikt.
Om man vill fullfölja den uppgiften, då
går det inte att bara gå så till väga att
man hänvisar till riksdagens majoritet
som skaffat sig fullmakter på det sätt
som den gjorde i föregående valrörelse.

Visst vill jag, att det skall vara samverkan
mellan regering och fullmäktige;
en förtroendefull samverkan. Jag vet ju,
hur det ibland åberopas att jag — jag
tror det var 1932 — såsom motionär
framhöll, att riksbanken skulle bättre
än förut ha samråd med regeringen, och
jag är således inte främmande för att
det skall finnas ett sådant samråd. Men
ibland kan man ju bli bönhörd över
hövan! Och det blevo verkligen vi motionärer
det där året, tv det blev inte
bara samråd, utan det övergick till att
regeringen så småningom övertog hela
ledningen, och nu ha fullmäktige blivit
— jag skall inte säga ett lydorgan, men
något åt det hållet — en följsam samling
som villigt och glatt fullgör de uppdrag
som en mäktig finansminister ger. Nog
finns här samverkan i tillräcklig grad,
det är min uppfattning. Fast uttrycket
samverkan täcker väl rätt dåligt rätta
förhållandet.

Herr Åkerberg talade om att socialdemokraterna,
folkpartiet och bondeförbundet
hade varit eniga i valrörelsen om
den penningpolitik som skulle föras, och
han förundrade sig över att de två sistnämnda
partierna, som förut hade varit
överens med socialdemokraterna i penningpolitiken,
nu hade uppenbarat sig
som reservanter. Ja, visst herr Åkerberg,
jag är också förvånad över att det är på
det sättet, men det är ju mycket här i
världen — och särskilt inom politiken •—

som man får olika uttolkningar av vid
skilda tillfällen. Vi ha tydligen tagit fel,
både herr Åkerberg och jag, när vi trodde
att folkpartiet och bondeförbundet
hade samma uppfattning som vid 1948
års val och i stort sett stodo eniga bakom
regeringens ränte- och penningpolitik.

I anknytning till detta vill jag i anledning
av herr Axel Anderssons anförande
göra en fråga. Den ärade talaren sade,
om jag inte missförstod honom, att
riksbankens penningpolitik i slutet av år
1948 anslöt sig närmare till den av oppositionen
förordade linjen. Jag har inte
märkt någon sådan förändring, snarare
motsatsen. I slutet av år 1948 inträffade
ju schismen mellan riksbankschefen och
fullmäktige i övrigt, vilket gjorde att
riksbankschefen gick sin väg, när han
inte kunde få en penningpolitik, som
anslöt sig till — jag skall kanske inte
säga oppositionens, men till högerns penningpolitik.
Därför förstår jag inte riktigt
det uttalandet. Och om talaren ansåg,
att den oppositionslinje som hade
blivit följd var folkpartiets, vill jag fråga:
Från vilken tidpunkt var det folkpartiets?
Det är säkerligen ganska okänt,
att folkpartiet har krävt en penningpolitik
som egentligen och i princip skulle
avvika ifrån den som regeringspartiet
och riksbanksfullmäktige fört, i varje
fall när det gäller räntesatserna.

Nu sägs det i folkpartireservationen:
»Däremot skulle en begränsad rörlighet
i räntenivå och obligationskurser kunnat
användas för att hålla tillbaka utbudet
av obligationer till riksbanken.»

Ja, det är så sant som det är sagt. Det
är bara synd att inte detta har sagts tidigare
från folkpartihåll, och det är
också synd, att det veterligen inte bar
sagts inom bankofullmäktige. Nu är det
tyvärr så, att folkpartiet inte har någon
ordinarie representant i riksbanksfullmäktige,
men det bär ju en suppleant,
herr Bergvall, och jag skulle kanske
kunna få fråga herr Bergvall, från vilken
tid man från folkpartiets sida har
krävt en annan räntepolitik än den som
nu har förts inom riksbanken. Det skulle
vara av mycket stort intresse, om en
sådan upplysning stode att få.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

117

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Jag sade nyss, att den som nog hade
det mesta att säga till om i riksbanken,
det var finansministern, och jag tror
inte att det är många som tvivla på den
saken. Jag skulle då vilja vända mig till
finansministern i ett par spörsmål. Handelsministern
har sagt, att »slaget om
räntan» har vunnits. Jag har så svårt att
förstå det där talet, om att ett slag om
räntan kan vinnas; jag hade för mig
att räntan är ett penningpolitiskt medel,
som användes för att nå ett visst
syfte.

Som bevis på att man nu har vunnit
sitt mål sägs det, att riksbanken har
minskat sitt innehav av obligationer och
skattkammarväxlar med 200 miljoner
kronor sedan årsskiftet. Jag tillåter mig
upprepa vad som redan sagts här förut:
»Man skall inte ropa hej förrän man
är över bäcken!» Förra året minskade
riksbanken sitt innehav av obligationer
och skattkammarväxlar med 296 miljoner
kronor från årsskiftet fram till den
23 mars, således under en lika lång
tidsperiod som vi nu överblicka av detta
år, men nettoökningen för hela året 1948
blev icke desto mindre 570 miljoner kronor.

Dessutom är en jämförelse mellan värdepappersportföljen
vid årsskiftet och i
dag ganska meningslös, om den göres på
det sättet som den göres i den allmänna
diskussionen. Den riktiga jämförelsen,
som man bör göra, är mellan årsskiftet
1948 och årsskiftet 1949, då ökningen av
riksbankens innehav av obligationer
och skattkammarväxlar som sagt var
570 miljoner kronor. Man kan också göra
eu jämförelse mellan den 23 mars
1948 och denna dag, då ökningen är 664
miljoner kronor. Riksbankens ställning
är därför i realiteten i dag, såvitt jag
förstår, försämrad med 94 miljoner kronor
sedan årsskiftet.

Man får en felaktig bild, om man använder
den statistiktyp som fydligen
handelsministern har anviint. Det skulle
vara mycket intressant, om finansministern
här kunde ge eu förklaring, att
vad jag här sagt, eller att ställningen är
försämrad med 94 miljoner kronor sedan
årsskiftet, iir oriktigi. Dessutom är

sedelomloppet i dag 220 miljoner kronor
större än för jämnt ett år sedan. Om
man bara trycker tillräckligt mycket
sedlar, kan man nog sätta räntan till
noll, om man vill.

På s. 24 finns en bilaga till bankoutskottets
utlåtande, som innehåller riktlinjerna
för den ekonomiska politiken
enligt regeringens deklaration den 28
oktober 1948. Där säges i 5 och 6 punkterna
följande: »Läget nödvändiggör

emellertid en begränsning av den omedelbara
konsumtionen. Investeringsvolymen
måste hållas inom ramen för sparandet.
»

Jag undrar om den penningpolitik
som har förts har medverkat till den
begränsning av den allmänna konsumtionen,
som jag förmodar regeringen på
allvar har avsett, eller om det har inträffat
någon ny omständighet, som
medfört att vi slippa ifrån den nu?
Beträffande sparandet undrar jag, om
det har främjats av den penningpolitik
som har följts. Investeringar och sparande
höra nämligen bestämt samman.
Har den penningpolitik som följts
främjat sparandet och därmed möjliggjort
ökade investeringar exempelvis
för produkfiva ändamål, som i sin tur
skulle hjälpa upp den samhälleliga balansen?
Och har över huvud taget den
skattepolitik som förts främjat den sparsamhet,
som regeringen har satt på sitt
program?

Ja, det var några frågor, som jag har
velat ställa till finansministern.

Jag skall be, herr talman, att få vidröra
en sak till i detta sammanhang. Det
finns en reservation till detta utlåtande,
som tar upp frågan om ABA, och då jag
nu ser kommunikationsministern här,
är jag angelägen om att taga upp den
saken. Jag försökte under remissdebatten
få något svar från kommunikationsministerns
sida i den punkten, men det
lyckades inte då. Jag vill bara i korthet
säga, att riksbankens kredit till ABA,
som iir berörd här i utlåtandet, snart
börjar alt få generande karaktiir. I höstas
beviljade riksbanken en betydande
kredit, varvid som enda faktisk säkerhet
förelåg ett brev från kommuni -

118

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

kationsministern till riksbankschefen.
Riksdagen satt samlad, och det fanns
inga hinder för en proposition i ärendet
redan i höstas. Herr Wistrand gav
i en interpellation kommunikationsministern
tillfälle att lämna en förklaring,
men interpellationen besvarades inte.
Statsrevisorerna berörde saken i sin berättelse
i mycket bestämda ordalag, men
ingenting hände. I propositionsförteckningen
fanns, om jag minns rätt, upptagen
en proposition om ABA, avsedd
att lämnas den 1 februari. Vi ha i dag
den 23 mars, och såvida inte denna proposition
fanns bland de 38 eller 39
propositioner, som regeringen vältrade
över riksdagen i går, har den utlovade
skrivelsen ännu icke kommit. I bankoutskottet
ha reservanter från olika grupper
enat sig om en förfrågan rörande
samma lån till ABA.

■lag tillåter mig under åberopande av
denna uppräkning fråga, när regeringen
ämnar ge sin riksdagsmajoritet tillfälle
att bevilja de 15 miljoner, som
riksbanken i höstas förmåddes att förskottera
och vilka för närvarande i betydande
grad torde vara förbrukade.
Riksdagen lär ju i år, herr talman, skola
sluta den 31 maj. Det vore nog lämpligt,
att denna fråga komme under riksdagens
prövning så tidigt, att en realbehandling
blir möjlig, och att riksdagen
även finge tillfälle att taga ställning
till sina skyldigheter att infria
av ett statsråd utfärdade borgensförbindelser.

Som allmänt omdöme om den förda
riksbankspolitiken skulle jag vilja säga,
att den i stället för att följa livets skiftande
förhållanden har lett till att vi
kommit in i en stel ekonomi, som gör
det ytterst svårt att återigen komma ned
på fast mark. Man seglar med fasta skot,
sätter en viss kurs i förlitan på att man
skall komma dit man vill, utan att väja
för några hinder. Det är, så vitt jag
förstår, inte det riktiga sättet. Jag tycker
att man skulle försöka komma ifrån
kritstrecksmentaliteten och till medvetna
strävanden efter att verkligen komma
till en progressiv ekonomisk politik
och en penningpolitik, som skulle åter -

ge oss rörlighet och möjlighet att komma
till naturliga förhållanden igen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag är verkligen skyldig
folkpartiet och bondeförbundet en ursäkt
för att jag glömde bort att de hade
reservationer i fjol. Att jag glömde det
berodde på att folkpartisterna i fjolårsdebatten
voro så angelägna om att svära
sig fria från delaktighet i den reservation,
som fanns; högern och folkpartiet
hade nämligen då en gemensam reservation.
Åtminstone herr Petersson,
som då förde folkpartiets talan i kammaren,
var angelägen att betyga, att han
inte alls hade den uppfattning, som uttalades
i reservationen — framför allt
hade han inte någon som helst tanke på
att vi skulle ha någon högre ränta.
Och i valrörelsen nämnde folkpartiet i
allmänhet ingenting om sin uppfattning
beträffande valutapolitiken.

Detta gjorde att jag hade för mig, att
det i fjol inte fanns någon reservation
från folkpartiet. Jag beklagar att jag
sade det, men så där kan man minnas
fel, om man inte har haft tid eller möjlighet
att titta i trycket och se efter luir
det i verkligheten har förhållit sig.

Jag beklagar, herr Domö, att jag i dag
inte kunde gå in på någon utförligare
kritik av högerreservationen. Herr Domö
kände sig tydligen stucken över detta,
vilket han ju inte behöver vara, eftersom
han inte har undertecknat denna
reservation. Men jag är mera känslig än
herr Domö är gentemot det publikum,
man har att göra med. Åtminstone när
vi började denna debatt var det rätt litet
folk i kammaren, och det såg ut som
om de flesta hade gått hem. Jag tyckte,
att man inte skulle behöva besvära en
så liten församling med någon så förfärligt
tung och stor debatt, och därför
koncentrerade jag min framställning.
Men herr Domö har här stått och plockat
på sig repliker. Jag tror inte att jag
för min del har någon anledning att tillmötesgå
honom på den punkten. Vill
finansministern svara på hans många
frågor, så må det vara hänt!

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

119

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Det kan vara tillräckligt, om det nu
skall behöva bli någon votering — det
brukar ju inte ske någon votering om
dessa saker ■— att vi göra den.

Herr Domö kritiserade att jag framkallade
valmanskårens spöke. Han sade,
att riksbanksfullmäktige skulle ha
en bestämd och oförgriplig mening om
saker och ting, och sedan skulle de göra
en konst i vad valmännen tycka och tänka.
Jag anser också, att riksbanksfullmäktige
skola ha en bestämd mening
om de förhållanden, som de behandla,
och bankoutskottets majoritet har ju uttalat
sitt beklagande av att fullmäktige
ha dragit ut ett helt år på tiden med
förhandlingar, som kunde ha slutförts
långt tidigare.

Jag instämmer alltså i att bankofullmäktige
skola ha en bestämd och oförgriplig
mening, men jag kan inte förstå,
att det behöver vara något fel om denna
mening delas av valmanskårens majoritet.
Ty innerst är det väl den, som
bestämmelser både hur regeringen skall
se ut och hur riksbanksfullmäktiges
majoritet skall se ut.

Jag tycker inte det är någon idé att
vi fördjupa oss mera i dessa skrifter.
Men herr Domö har dessutom gått in på
frågan om ABA, som behandlas i en senare
punkt i detta utlåtande, och eftersom
han har börjat, vill jag fortsätta i
samma tokenskap.

Jag tycker att bankoutskottet har anfört
de skäl, som tala för att fullmäktige
i riksbanken skulle bevilja det lån,
som det var fråga om. Bankoutskottet
framhåller, att kreditåtgärden bör ses
mot bakgrunden av 1948 års riksdags
beslut. I detta står ju, att staten skulle
hjälpa till med rekonstruktionen av företaget,
och när krediten beviljades, uttrycktes
den uppfattningen, att pengarna
skulle återbetalas med de medel, som
riksdagen komme att ställa till förfogande.

Vidare är det ju känt, att eu privatbank
hade varit villig att låna företaget
dessa pengar. Om det förhåller sig på
så sätt, får man vid säga att det utgör
ett indicium på att säkerheten var tillräcklig.
Var den tillräcklig för Enskil -

da banken eller Skandinavbanken — jag
minns inte vilken det var fråga om —
borde den vara tillräcklig också för
riksbanken.

Vad sedan förslaget om att frågan
skulle hänvisas till 1948 års höstriksdag
beträffar, så framhåller ju bankoutskottet,
att åtminstone utskottets majoritet
— med hänsyn till det just då ömtåliga
läget — ansåg det vara orimligt att göra
denna fråga till en riksdagsfråga. Därför
ha bankofullmäktige för sin del med
hänsyn till de uttalanden, som ha gjorts
dels i riksdagens protokoll och dels av
kommunikationsministern, varit i sin
fulla rätt, när de beviljat dessa lån. Jag
antar att riksdagen kommer att i många
olika sammanhang behandla denna fråga,
dels — möjligtvis — i anslutning till
något uttalande från konstitutionsutskottet
som har att ta hänsyn till kommunikationsministerns
förfarande på olika
områden, dels också i sammanhang med
den proposition rörande ABA, som regeringen
har utlovat.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
började med att åhöra denna debatt med
den goda föresatsen att inte yttra mig,
eftersom tiden ju är ganska långt framskriden.
Det förefaller mig också naturligt
att den principiella debatt om vår
framtida ekonomiska politik, som vi nu
ha kommit in på, borde föras i ett annat
sammanhang, nämligen när vi en gång
i samband med frågan om fortsatt befrielse
för riksbanken att inlösa sina sedlar
med guld komma att diskutera det
penningpolitiska program, som riksbanken
då brukar framlägga. Emellertid
apostroferade herr Domö folkpartiet och
mig personligen, varför jag anser mig
böra säga några ord vid detta tillfälle.
.lag skall försöka fatta mig så kort som
möjligt.

Herr Domö talade ganska stora ord om
klarheten i den position, som högern redan
på ett tidigt stadium hade intagit i
riintefrågan. Jag skall bara i anledning
av detta be att få läsa upp något ur den
reservation, avgiven av herrar Wiberg,
Nordenson och von Seth, som finnes fo -

120

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

gad vid bankoutskottets utlåtande nr 50
av den 29 juni 1948. Den lyder i den avgörande
punkten på följande sätt: »Utskottet
vill understryka, att obligationsköpen
omedelbart böra upphöra, om också
denna åtgärd skulle medföra någon
återverkan på räntan.»

Det var klarbeten och tydligheten i
det ränteprogram, som då framfördes
från högerns sida! Jag bortser ifrån att
själva tankegången förefaller mig osammanhängande
och orimlig, ty har det i
en mening sagts, att man skall upphöra
med obligationsköpen, så förstår jag inte,
hur man i nästa sats kan säga: Även om
det skulle medföra någon inverkan på
räntenivån. Jag förstår över huvud taget
inte att en centralbank någonsin skulle
kunna ge sig in på en ekonomisk politik
av sådan art att den deklarerade, att vi
skola sluta köpa obligationer, vart det än
bär hän med obligationskurserna. Det
innebär över huvud taget, att centralbanken
avstår från att föra någon penningpolitik
alls.

Jag förmodar att man väl får skriva
den historien på någon hastig lapsus''
konto, ty eljest förefaller mig det hela
fullständigt obegripligt. Saken är emellertid
inte av någon större betydelse i
detta sammanhang. Men det intressanta
är att de mycket storstilade deklarationer,
som herr Domö gjorde i dag, motsvaras
av de där orden: »om också denna
åtgärd skulle medföra någon återverkan
på räntan».

Vad folkpartiets ståndpunkt beträffar
förhåller det sig så, att om jag inte går
längre tillbaka i tiden än till den debatt,
som anknöt sig till just det nu av mig
citerade utskottsutlåtandet, så sades det
i räntefrågan från den man som väl får
anses vara mest representativ för folkpartiets
ståndpunkt, nämligen herr Ohlin,
praktiskt taget detsamma, om än icke uttryckt
i precis samma ord, som förekommer
i dag i den nu framlagda folkpartireservationen.
Man bör observera, att
denna reservation mycket kraftigt poängterar
ett klart fasthållande vid lågräntenivån
och allenast förutsätter vissa
begränsade variationer, som skulle kunna
hållas inom en sådan storleksordning

att de inte skulle bli av nämnvärd betydelse
i andra avseenden än vad som sammanhänger
med stramheten på kapitalmarknaden.

Det är för mig en mycket central
punkt att påpeka detta, därför att den
väsentliga invändning, som såvitt jag
förstår kan göras i nuvarande läge och
som bestämt mitt personliga positionstagande
mot en räntehöjning, som ur
viss synpunkt otvivelaktigt kunde vara
motiverad, är de återverkningar den
skulle få på hyror, på andra priser och
därmed också på löner. Det vill med
andra ord säga, att skall man klara den
nuvarande situationen, får man akta sig
för att rörligheten sträckes utöver den
gräns, inom vilken man måste hålla sig
om man inte skall få alltför stora återverkningar
på priser, löner o. d., och
därmed äventyra stabiliseringspolitiken.

En redogörelse för min egen personliga
ståndpunkt i min ringa roll som
suppleant i riksbanksfullmäktige skall
jag kanske inte betunga kammaren med
i detta sammanhang. Jag vill säga, att
om jag hade varit övertygad om att man
från den dåvarande riksbanksledningens
sida hade varit i stånd och fullt besluten
att föra en politik, som inneburit endast
en mycket begränsad rörlighet i
ränteavseende med syfte att så snart som
möjligt återföra den till den lågräntenivå,
som vi höllo oss på, så skulle problemet
ur min synpunkt ha tett sig ofantligt
mycket lättare.

Vad jag fruktar i det sammanhang,
då man talar om en absolut fix räntenivå,
och vad som gör att jag tycker, att vi
måste bevara någon rörelsefrihet, är
precis samma fenomen som jag är rädd
för när man säger, att vi skola ha ett
absolut prisstopp och ett absolut lönestopp.
Jag tror nämligen att detta seglande
med fasta skot är en seglats, som
kan rymma på alltför många och stora
farligheter. Men jag är fullkomligt på det
klara med att vi inte heller kunna tilllåta
några så stora variationer i prisnivån,
att de på allvar kunna innebära
en risk för att vi få betydande höjningar
i lönerna, ty då råkar hela stabiliseringspolitiken
i fara. Det förefaller mig emel -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

121

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

lertid som det inte skulle vara helt omöjligt
att föra en stabiliseringspolitik utan
att fixera den med mikrometerskruv. Det
förefaller mig över huvud taget vara
mera sunt förnuft i en politik, som
lämnar en låt vara mycket begränsad
rörelsefrihet öppen, som håller målet
klart i sikte, men som inte låser alla
positioner och därmed ger upphov till
serier av orimliga situationer.

Det är kort och klart uttryckt målet
för min position, och den innebär i hög
grad — och där skiljer jag mig inte från
herr Domö och knappast heller från någon
av de talare, som förut uppträtt
i debatten — ett behjärtande av det
från min synpunkt sett mycket centrala
kravet att man håller prisnivån konstant
och penningvärdet fast, med hela
den betydelse detta har i olika sammanhang
i vårt ekonomiska liv, icke minst
för sparandet.

Med detta skulle jag kunna sluta mitt
anförande, herr talman, men när jag
väl fått ordet skall jag be att få ta upp
en enda sak till. Det finns nämligen i
bankoutskottets utlåtande på några
punkter en smula dunkla uttalanden,
men jag fäster mig nu särskilt vid en
punkt, där man kan läsa följande:
»Prisutvecklingen utomlands på våra
import- och exportvaror kan sålunda
rubba de uppgjorda planerna.» Det är
alldeles riktigt, och det finns ingenting
att erinra mot denna sats. Därefter sägs:
»Desto angelägnare är det, att den ekonomiska
politiken inom landet konsekvent
fullföljes enligt de uppdragna
riktlinjerna, så att icke blott inflationstrycket
hålles tillbaka och ytterligare
kostnadsstegringar undvikas» — det
tycker jag också är ganska klart —
»utan även kostnadsnivån anpassas efter
förhållandena under det övergångsskede
från varubrist till mera normal
tillgång, vari världen nu synes befinna
sig.»

Om det gäller — som det tycks göra
— exportvarorna, skulle det vara kolossalt
intressant att från utskottets sida
få reda på vad utskottet bär syftar på.

I folkpartireservationen återfinnes, om
inte mitt minne sviker mig, det fullkom 9

Första hammarens protokoll WiO. Xr It.

ligt riktiga uttalandet, att det tycks ännu
vara »oklart på vad sätt en sådan
reduktion av kostnadsnivån i jämförelse
med utlandets förhållanden» — ty
det är fråga om detta i det här sammanhanget
— »skall kunna ske, så länge
tanken att återföra den svenska kronan
till ungefärligen samma yttre värde som
före apprecieringen år 1940 avvisas, så
som skett under det gångna året».

Bankoutskottets uttalande bringar
onekligen i åtanke en procedur, om vilken
jag måste säga att jag betvivlar att
den är tillrådlig och i ännu högre grad
betvivlar att den är möjlig att genomföra,
nämligen en allmän reduktion av
lönenivån. Eller vad har bankoutskottet
över huvud taget tänkt på? Man kan väl
inte tänka sig, att vi skulle kunna få
fram billigare importvaror, när vi på
grund av våra små valutareserver hänvisas
till att köpa råmaterial ifrån länder,
där priserna ställa sig oförmånligare
än i de länder, från vilka vi inte
kunna köpa. Eller tror man sig kunna
åstadkomma denna anpassning av varunivån
genom en sänkning av råmaterialpriserna
i landet? Eller är det till äventyrs
så, herr talman, att bankoutskottet
inte närmare har tänkt över vad det
menar med denna sats?

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag måste
säga, att den siste talaren inte heller
nu har klargjort folkpartiets ställning
till riintefrågan. Men i anledning av vad
herr Bergvall sade om att förra årets reservation
i bankoutskottets utlåtande
gav uttryck för att vi från högerns sida
hade tänkt oss endast en mycket liten
räntehöjning, vill jag svara, att vi aldrig
ha gått in för någon högräntepolitik,
men vi anse att det inte skulle behövts
någon stor ränteförhöjning för att få
fram eu reaktion på kapitalmarknaden
och återhållsamhet med investeringar
om den satts in i tid.

Beträffande vad som menas med uttrycket,
att man skulle upphöra att köpa
obligationer, så kan ju inte, såvitt jag
förstår, herr Bergvall göra något misslag
med avseende på vad därmed avses,

122

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Ang. en åt Aktiebolaget Aerotransport beviljad förlagsväxelkredit.

nämligen riksbankens abnorma åtgärd
att öka inflationsförloppet genom att i
obegränsad omfattning köpa upp obligationer
för att till varje pris stödja
den heliga 3-procentsgränsen — något
annat kan det ju inte vara fråga om.
Jag förstår inte anledningen till att ironisera
över att vi trodde att det skulle
kunna vara till fyllest med en ganska
måttlig ränteförhöjning, när folkpartiets
reservanter i detta utlåtande säga: »På
så sätt skulle utan någon räntehöjning
av nämnvärd betydelse i andra avseenden
än det ovannämnda en större stramhet
kunnat åstadkommas på penningoch
kapitalmarknaden.» I det sammanhang
detta är sagt åsyftas precis samma
sak.

Herr BERGVALL: Herr talman! .lag
tror att herr Domö helt missförstått vad
det var jag klandrade högern för. Jag
klandrade inte alls högern för att den
åsyftade en liten räntehöjning, utan jag
framhävde den skärande dissonansen
mellan herr Domös i dag rätt stora pretentioner
och det utomordentliga klenmod,
som det av mig citerade uttrycket
utvisar.

Herr DOMÖ: Herr Bergvall sade, att det
var mycket blygsamma anspråk som vi
hade förra året, när det gällde ränteförhöjning.
Men de voro, herr talman, icke
desto mindre tillräckliga för att man
— även från folkpartiets sida — skulle
kunna göra en stor, stor gås i valrörelsen
av de avsikter vi förmenades ha
att med många procent höja räntan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats l:o) att densamma skulle
läggas till handlingarna; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herrar
Wiberg och Nordenson vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Peterssons
i Karlskrona m. fl. vid punkten anförda
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på punktens läggande till handlingarna
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
den av herrar Wiberg och Nordenson
avgivna reservationen, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 11 skall läggas
till handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar
Wiberg och Nordenson vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Ang. en åt Aktiebolaget Aerotransport
beviljad förlagsväxelkredit.

Riksdagens revisorer hade under § 12
i sin berättelse angående riksbanken
uppmärksammat, att fullmäktige i riksbanken
den 26 oktober 1948 beviljat
Aktiebolaget Aerotransport (ABA) en
förlagsväxelkredit intill den 1 april 1949
med ett belopp av högst 15 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Enligt utskottets mening kan någon
berättigad erinran icke göras mot fullmäktiges
åtgärd att under föreliggande
förhållanden bevilja den ifrågavarande
krediten, så mycket mindre som det
med hänsyn till det pågående rekonstruktionsarbetet
hade varit mindre

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

Ang. en åt Aktiebolaget Aerotransport beviljad fölrlagsväxelkredit.
lämpligt att underställa frågan redan Punkterna 4 och 5.

1948 års höstriksdag. Lades till handlingarna.

Vad i detta ärende förekommit har
utskottet härigenom velat för riksdagen Punkterna 6 och 7.
omförmäla.» Vad utskottet hemställt bifölls.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Wiberg, Petersson i
Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och
Schmidt ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade.
I det av reservanterna förordade
yttrandet hade anförts bland annat följande: »Enligt

utskottets mening borde fullmäktige
icke ha beviljat den ifrågasatta
krediten, för vilken någon direkt säkerhet
icke ställts. Ärendet hade i stället
bort underställas 1948 års höstriksdag,
som då fått tillfälle att taga frågan om
bolagets fortsatta finansiering under
övervägande med utgångspunkt från det
nya läge, som synes ha inträtt, sedan avtalsfrågan
behandlats vid vårriksdagen
samma år.

Vad i detta ärende förekommit har
utskottet härigenom ansett sig böra för
riksdagen omförmäla.»

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Wiberg och mig m. fl. vid denna punkt
avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få hemställa
att punkten lägges till handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först därpå att den nu förevarande
punkten skulle läggas till handlingarna
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den av herr Wiberg m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 12, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

14, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 16, angående anslag för bestridande
av kostnaderna för anordnande i
Stockholm av den trettioåttonde allmänna
interparlamentariska konferensen;
och

nr 17, i anledning av väckt motion om
en riksdagsresa till Norrland sommaren
1949.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Herr Mannerskantz avlämnade en av
honom m. fl. undertecknad motion, nr
261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statens livsmedelskommission
för budgetåret 1949/
50.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning

124 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om uppskov med
allmän fastighetstaxering, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12,26 på
natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491224