1949 ANDRA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1949:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 9

5—9 mars.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 5 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Kollberg ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens

behov av papper och papp ............................ 3

Fröken Öberg ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av

cellstoff.............................................. 3

Svar på frågor av:

Fru Ewerlöf ang. mindre lämpliga förprogram vid visning av

barnförbjudna filmer .................................. 13

Herr andre vice talmannen Skoglund ang. åtgärder för avhj älpande
av bristen på taggtråd ................................ 15

Interpellationer av:

Herr Jönsson i Rossbol ang. rätt för elever vid folkskolas icke
obligatoriska högre avdelning att komma i åtnjutande av vissa

stipendier............................................ 19

Herr Dickson ang. beskattningen av premie till värnpliktig, som
genomgår officersutbildning ............................ 20

Tisdagen den 8 mars.

Svar på interpellation av herr Nilson i Spånstad ang. försöksverksamheten
på skolväsendets område ........................ 21

Interpellation av herr Nilsson i Svalöv ang. vissa av centrala uppbördsnämnden
utfärdade anvisningar om löneavdrag för skatt .. 29

Onsdagen den 9 mars.

Kyrkomötesförordning...................................... 32

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige ............ 43

Avdrag för nybyggnad m. m. vid taxering.................... 47

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor ................ 48

Avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.................... 49

1—Andra kammarens protokoll i9''t9. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Staxäng ang. förbättring av hamnförhållandena i Hönö-Klova 51
Herr Staxäng ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogs fastigheter

vid framdragande av vissa ledningar............ 51

Herr Andersson i Ronneby ang. redogörelse för åtgärder, som

vidtagits för att öka flygsäkerheten inom flygvapnet........ 53

Herr Hansson i Skediga ang. åtgärder för ökad användning av

vissa läkemedel mot tuberkulösa sjukdomar .............. 53

Herr Johnsson i Kastanjegården ang. befolknings- och näringsförhållandena
i Blekinge län............................ 54

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 mars.

Val av valmän för utseende av ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman ...................................... 31

Val av ledamöter i fjärde tillfälliga utskottet.................. 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. förordning angående allmänt
kyrkomöte (kyrkomötesförordning).................... 32

— nr 4, ang. ändring av bestämmelserna om val av kyrkofullmäktige
.............................................. 43

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. ett underskott för luftfartsfonden 47

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. vidgad rätt att vid
taxering göra avdrag för i utlandet erlagda utskylder........ 47

— nr 10, ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för nybyggnad m. m. 47

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. förhöjd pension åt M. Tengberg 48

— nr 6, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. Sveriges allmänna

hypoteksbank, m. m................................... 48

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. interimistisk lagstiftning om
samma lagaståndstid för stad och land.................... 48

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i förordningen om

erkända sjukkassor .................................... 48

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. en försöksgård i Sunne i Värmland
................................................ 49

— nr 5, ang. avskrivning av ett i flottledsfonden ingående belopp.. 49

— nr 6, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan........ 49

— nr 7, ang. avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.......... 49

— nr 8, ang. proportionell valmetod vid landstingens val av leda möter

och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
................................................ 50

— nr 9, ang. utökning av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.. 50

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Lördagen den 5 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26
nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 72, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt
samt om fortsatt giltighet av förordningen,
m. m.;

nr 78, angående anslag till bidrag till
vissa anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 80, angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. m.;

nr 82, med förslag till lag angående
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft;

nr 83, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 85, angående anslag till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m.; och

nr 86, med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende
av den inhemska marknadens behov
av papper och papp samt ang. åtgärder
för tillgodoseende av behovet av
cellstoff.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talmani I två
till mig med kammarens tillstånd
framställda interpellationer har dels
herr Kollberg frågat om orsakerna till

den situation beträffande leveranserna
av papper på hemmamarknaden som
uppstått i år samt vilka möjligheter,
som stå till buds för att avhjälpa olägenheterna,
dels ock fröken Öberg frågat
om jag ämnar vidtaga någon åtgärd
i syfte att garantera konsumenterna behövlig
tillgång i marknaden av cellstoff.

Jag har av naturliga skäl föredragit
att vänta med att besvara dessa interpellationer
under den tid som förhandlingar
förts mellan regeringen och pappersindustrien.
Dessa förhandlingar ha
emellertid nu lett till en preliminär
överenskommelse. Innan jag redogör
för innehållet i denna, vill jag dock
gärna som herr Kollberg begärt redogöra
för min uppfattning om orsakerna
till de besvärligheter beträffande leveranserna
av papper på hemmamarknaden,
som varit rådande under den
gångna delen av året. Med hänsyn till
att herr Kollberg från sin verksamhet
i 1947 års pappersransoneringssakkunniga
är väl insatt i dessa frågor, ämnar
jag tillåta mig att endast i korthet beröra
denna del av hans interpellation.

Skogsindustriprodukterna ha som
bekant under efterkrigsåren varit föremål
för livlig efterfrågan på världsmarknaden,
och fram till tredje kvartalet
1948 ha priserna varit föremål för
en fortgående, kraftig stegring.

Myndigheterna ha alltsedan krigsåren
strävat efter att motverka de inflationistiska
tendenserna inom vår ekonomi,
bl. a. genom priskontrollen. För
papperets del har denna — bortsett
från tidningspapper — inneburit att
1942 års stoppriser med undantag för
en viss justering sommaren 1946 för
en del speciella kvaliteter papp och
papper varit oförändrade fram till den
1 januari 1948, då en allmän prishöjning
med 40 kronor per ton medgavs.

Fram till och med 1948 ha pappers -

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

bruken icke haft någon alltför stark
känning av exportprisnivån för massan
till följd av att cellulosaindustrien
kunnat förmås att till lägre priser än
de aktuella exportpriserna leverera erforderlig
kvantitet köpmassa till de
pappersbruk, som icke äro självförsörjande
härmed.

Sedan prisläget för den svenska massaexporten
försämrats under hösten

1948 — framför allt på USA — förklarade
sig massaindustrien icke längre
vara villig att under år 1949 leverera
massa på hemmamarknaden till de tidigare
där tillämpade priserna. Pappersbruken
å sin sida förklarade sig
villiga att under 1949 betala högre priser
för köpmassan, under förutsättning
att bruken finge en priskompensation
motsvarande massafördyringen, önskemål
framfördes även om en viss allmän
höjning härutöver av den inhemska
prisnivån på papper som kompensation
för ett väntat prisfall på exportmarknaden.

Vid sitt ställningstagande till önskemålen
om en höjning av de inhemska
priserna på massa och papper under

1949 har regeringen å sin sida haft att
taga hänsyn till det ekonomiska stabiliseringsprogrammet.
Med utgångspunkt
från önskemålet om största möjliga
stabilitet i priserna förhandlades
under hösten 1948 mellan myndigheterna
och vederbörande industrier om
villkoren för en ny överenskommelse
om hemmamarknadsleveranser av massa
och papper. Man uppnådde ett preliminärt
förhandlingsresultat, som innebar
att pappersindustrien skulle erhålla
prisjusteringar, motsvarande i huvudsak
vad som vid den tidpunkten ansågs
komma att bli pappersindustriens
merkostnad för den fördyrade pappersmassan.
Priskontrollnämnden, som under
hand tog ställning till förslaget, avstyrkte
emellertid enhälligt detsamma
under motivering att en sådan justering
av papperspriserna skulle föra

med sig prisstegringar på andra områden
inom näringslivet. Regeringen
ansåg under dessa förhållanden inte
tillrådligt att acceptera förslaget. När
sålunda ingen uppgörelse kom till stånd
mellan myndigheterna och vederbörande
industrier om ordnande av hemmamarknadsleveranserna
under 1949, vilket
var en förutsättning för en fortsatt
reglering av hittillsvarande slag, beslutade
regeringen att från och med årsskiftet
häva regleringen av handeln
med papp och papper, tidningspapper
dock undantaget, enär särskild uppgörelse
härom tidigare kunnat träffas
med berörda parter.

Detta är alltså bakgrunden till de
svårigheter som på nyåret framkommit
beträffande den inhemska marknadens
pappersförsörjning. Det är naturligt att
varken allmänheten, myndigheterna eller
industrien varit nöjda med denna situation,
och kontakt mellan myndigheterna
och industrien har också från tid
till annan upptagits i avsikt att utröna
möjligheterna att få en lösning till
stånd. Som nyligen redovisats i dagspressen,
har också en sådan träffats,
och innebörden av denna är i stort sett
följande. De massaköpande pappersbrukens
intresse av att få tillgång till
erforderliga kvantiteter köpmassa har
tillgodosetts på det sättet, att stopppriserna
på massa upphävas, och pappersbruken
få alltså möjlighet att betala
marknadspriser för massan. Som
en kompensation för den fördyring av
massaköpen som kan komma att uppstå
i förhållande till de s. k. globalpriser,
som i fjol tillämpades för de inhemska
massaleveranserna och som
ligga till grund för de nu gällande
papperspriserna, har regeringen åtagit
sig att verka för att de pappersbruk,
som äro i behov av inköpt massa för
tillverkning av papper för hemmamarknaden,
skola erhålla en kompensation
av 50 kronor per ton inköpt kemisk
massa.

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

För att förhindra en höjning av konsumentpriserna
å papper och papp har
regeringen för avsikt att föreslå riksdagen,
att de belopp, som erfordras för
kompensation till pappersbruken, få
utgå i form av restitution å erlagd pappersaccis.
De kompensationsbelopp som
kunna komma de ifrågavarande pappersbruken
till godo skola vara individuellt
maximerade i förhållande till
den kvantitet kemisk massa vederbörande
bruk hade rätt att inköpa enligt
fjolårets avtal. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att förutsättningen
för att någon restitution över
huvud skall komma i fråga är att vederbörande
pappersbruk verkligen till
kontrollstyrelsen på basis av verkställda
pappersleveranser på hemmamarknaden
inbetalat accis motsvarande lägst
det ifrågasatta restitutionsbeloppet.

Som framgår av vad jag här sagt, inriktar
sig den preliminära överenskommelsen
uteslutande på att säkra de
massaköpande pappersbrukens försörjning
med den massa som erfordras för
att bruken skola kunna leverera papper
på hemmamarknaden. Utgångspunkten
har härvid varit att dessa pappersbruk
nu räkna med att behöva betala
per ton massa i genomsnitt 50 kronor
mer än de i fjolårets globalavtal
mellan Cellulosa- och Pappersbruksföreningen
överenskomna massapriserna.
Den kvantitet kemisk massa som levererades
på hemmamarknaden i fjol
uppgick som förut nämnts till 80 000
ton, och man utgår från samma leverans
även under 1949. De ifrågavarande
pappersbrukens merkostnad för
massaköpen skulle sålunda bli fyra
miljoner kronor. Slår man ut merkostnaden
på den kvantitet papper, som
för hemmamarknadens behov produceras
på basis av denna massa, representerar
den eu kostnadsökning av 5 öre
per kilogram papper.

För den nu ifrågavarande preliminära
överenskommelsen med pappersin -

dustrien ha två utvägar stått till buds.
Om man å ena sidan hade velat lämna
de massaköpande pappersbruken kompensation
i form av prishöjningar, skulle
man med utgångspunkt från den förutnämnda
kostnadsfördyringen av 5 öre
per kilogram papper blivit nödsakad
att medgiva en lyftning av hela pappersprisnivån
med i genomsnitt 5 öre
per kilogram. Att differentiera prissättningen
för massaköpande och självförsörjande
pappersbruk är nämligen
icke tänkbart. De självförsörjande pappersbruken
skulle därigenom oundvikligen
fått tillgodogöra sig det stegrade
hemmamarknadsvärdet på massa, och
den totala belastningen för konsumenterna
hade sålunda kommit att omfatta
omkring 15 miljoner kronor. Den andra
utvägen, d. v. s. den som accepterats
i den preliminära överenskommelsen,
är att subventionera endast de massa<-köpande pappersbruken, för vilket ändamål
erfordras cirka 4 miljoner kronor.
Det är i och för sig motbjudande
att taga skattemedel i anspråk för subventionsändamål
av här avsett slag,
och detta är också anledningen till att
myndigheterna icke redan vid förhandlingarna
under hösten 1948 ville beträda
denna väg utan i stället under
betonande av pappersaccisens oantastbarhet
förhandlade sig fram till ett resultat
avseende prisjusteringar på papper
med i genomsnitt 5,2 öre per kilogram.
Regeringen har emellertid sedermera
funnit, att en subvention av accismedel
med ett belopp motsvarande
i genomsnitt 1,3 öre per kilogram av
de totala hemmamarknadsleveranserna
av papp och papper — med undantag
för tidningspapper — iir att föredraga
såväl ur konsumenternas som ur allmän
synpunkt och bar därför ansett
den nu uppnådda preliminära överenskommelsen
innebära en fördelaktig lösning
av de föreliggande svårigheterna.

Den nya uppgörelsen innebär icke
att regleringen av handeln med papp

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

och papper skall återinföras, utan handeln
skall även i fortsättningen vara
fri och utleveranserna under 1949 komma
att hålla sig omkring 400 000 ton.
Representanter för pappersindustrien
ha inför regeringen uttalat, att några
försörjningssvårigheter vad papperet
beträffar icke torde behöva befaras under
innevarande år. Härigenom får sålunda
exempelvis den av fröken Öberg i
hennes interpellation ifrågasatta försörjningen
med cellstoff anses säkrad.

Som framgår av vad jag förut sagt
har pappersindustrien även framfört
önskemål om en höjning av den ininhemska
prisnivån på papper. Eftersom
detta är en fråga som från regeringens
sida icke ansetts vare sig böra
eller kunna lösas i samband med de
mellan regeringen och industrien förda
förhandlingarna, har pappersindustrien
hänvisats att på vanligt sätt hos priskontrollnämnden
ansöka om den justering
av priserna för olika papperskvaliteter
som från industriens sida anses
befogad. Priskontrollnämnden har sedan
att i enlighet med sina direktiv
och gällande praxis pröva de önskemål
som sålunda i denna ordning kunna
komma att framföras.

Vidare yttrade:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
önskar först att få till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för det klargörande
svar statsrådet nu lämnat på min interpellation
angående den senaste tidens
försörjningssvårigheter beträffande
papper.

Vi ha under de senaste månaderna
varit hotade av något så allvarligt som
brist på vissa pappersvaror, och i viss
mån har det inte ens stannat vid hotet.
Man kan peka på den för husmödrar
och sjukhus besvärande bristen på cellstoff
och den bristande tillgången på

vissa för varudistributionen viktiga
emballageartiklar. Och detta har passerat
i en tid, då varutillgången på detta
avsnitt av världsmarknaden lett till en
ökad konkurrens, som framkallat snabbt
och kraftigt sjunkande priser, ett prisfall,
som t. o. m. kommit att i de yttersta
av dessa dagar leda till allvarliga svårigheter
för vårt lands traditionella
export av massa och papper.

Man kan alltså konstatera, att de senaste
månadernas utveckling varit allt
annat än tillfredsställande på hemmamarknaden.
Men kanske kan man nu
hoppas, att utsikterna för den närmaste
framtiden skola bli ur konsumenternas
synpunkt ljusare.

Av statsrådets redogörelse framgår,
att förhandlingar redan hösten 1948
ägde rum mellan myndigheterna och
vederbörande industrier om villkoren
för överenskommelse om hemmamarknadsleveranser
och att man då uppnådde
ett preliminärt förhandlingsresultat,
som innebar, att pappersindustrien
skulle erhålla prisjusteringar motsvarande
i huvudsak vad som vid den
tidpunkten ansågs komma att bli pappersindustriens
merkostnad för den fördyrade
pappermassan.

Sedan det sålunda vid förhandlingarna
framkomna förslaget avstyrkts
av priskontrollnämnden, ansåg regeringen
inte tillrådligt att acceptera detsamma.
Om man funnit en lösning vid
denna tidpunkt, hade dessa tvära omkastningar
i vår pappersförsörjning —
som givetvis äro mycket besvärande såväl
för tillverkarna som för papperskonsumenterna
— kunnat undvikas.
Jag anser, att de prishöjningar, som
ifrågasattes, måst få en utomordentligt
ringa inverkan på den allmänna prisnivån,
särskilt som stora möjligheter
säkerligen funnits till lämpliga avvägningar
mellan prishöjningarna på olika
papperssorter. Det förefaller sålunda,
som om förslaget utan nämnvärda
olägenheter bort kunna accepteras även

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för

under en period av sträng stabiliseringspolitik.

Den preliminära överenskommelse,
som nu träffats mellan regeringen och
pappersindustrien, innebär bl. a. att
subventionera de massaköpande pappersbruken
med ca 4 miljoner kronor.
Detta belopp skulle utgå i form av
restitution på erlagd pappersaccis.

Jag vill starkt understryka herr statsrådets
uppfattning att det är motbjudande
att taga skattemedel i anspråk
för subventionsändamål. Jag skulle
också vilja konstatera, att disponerandet
av pappersaccisen innebär ett tillvägagångssätt
som i liknande fall kan
komma att verka prejudicerande och
som därför ingalunda kan betraktas
som ofarligt.

Då hela detta problem senare kommer
under riksdagens prövning, skall
jag inte här ytterligare ingå på frågans
principiella innebörd.

I sammanhanget förekommer emellertid
en detalj, som jag här vill beröra.
Jag tänker på pappersindustriens uttalade
önskemål om en höjning av prisen
på åtminstone vissa slag av pappersvaror.
Herr statsrådet sade på tal om
detta nyss, att industrien framfört sådana
önskemål. Men, sade statsrådet,
»eftersom detta är en fråga som från
regeringens sida icke ansetts vare sig
böra eller kunna lösas i samband med
de mellan regeringen och industrien
förda förhandlingarna, har pappersindustrien
hänvisats att på vanligt sätt
hos priskontrollnämnden ansöka om
den justering av priserna för olika papperskvaliteter,
som från industriens
sida anses befogad. Priskontrollnämnden
har sedan att i enlighet med sina
direktiv och gällande praxis pröva de
önskemål som sålunda i denna ordning
kunna komma att framföras».

Regeringen har alltså hänvisat pappersbruken
att i denna sak vända sig
till priskontrollnämnden. Av svaret
framgår icke huruvida statsrådet räk -

tillgodoseende av behovet av cellstoff.

nar med möjligheterna av att ett negativt
utfall av denna hänvändelse kan
komma att leda till nya svårigheter
för papperskonsumenterna, åtminstone
i fråga om vissa papperssorter.

Det synes vara så att pappersbruken
anse sina möjligheter att fortsätta leveranserna
på hemmamarknaden av vissa
papperssorter vara beroende av de prisjusteringar,
som priskontrollnämnden
kan komma att medge i anledning av
den framställning, som bruken hänvisats
att göra. Men priskontrollnämnden
är ingalunda oberoende i sitt handlande.
Den är bunden av de s. k. provisoriska
direktiven, vilka bl. a. innebära,
att prishöjningar inte få medges
endast på den grunden att produktionen
av en viss vara går utan förtjänst
eller rent av är förlustbringande, om
sökandens rörelse som helhet betraktad
är bärig. Detta vill alltså säga, att om
pappersbruken söka prishöjning på
vissa kvaliteter, så skola de för att ansökan
skall kunna bifallas styrka, att
hela deras rörelse icke är bärig.

Om man nu skulle utgå från att pappersbruken
varken kunna eller vilja
framlägga en sådan bevisning, skulle
alltså den av regeringen rekommenderade
hänvändelsen vara på förhand
dömd att mötas med avslag.

För min del måste jag anse, att man
icke har rätt att antaga att regeringen
skulle ha förutsatt en sådan utgång.
Man borde enligt mitt förmenande snarare
vara berättigad att antaga att bakom
regeringens hänvisning ligger en
ännu outtalad avsikt att generellt eller
in easu åvägabringa en sådan ändring
av priskontrollnämndens nyssnämnda
direktiv, att ur konsumenternas synpunkt
olägliga produktionsrubbningar
skulle kunna undvikas, givetvis utan
att därmed rubba prisnivåns allmänna
stabilisering.

Till förekommande av missförstånd
ber jag få understryka, att jag alls inte
önskar uttala någon mening angående

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

det mer eller mindre berättigade i pappersbrukens
krav på prisjusteringar.
Jag har varken anledning eller förutsättningar
att bilda mig någon åsikt i
det stycket. Men jag har gått in på
saken på grund av det intresse den har
för tredje man, som i detta fall är papperskonsumenterna.

I anledning av den synnerligen stora
betydelse en tryggad pappersförsörjning
har för såväl varudistributörer
som konsumenter förutsätter jag, att
herr statsrådet givetvis även i fortsättningen
måtte följa utvecklingen av
dessa frågor.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
bara begagna tillfället att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
rikta två frågor, vilkas besvarande möjligen
kan bidraga till att klargöra det
faktiska läget till grundval för den diskussion,
som väl kommer att föras under
tiden fram till det beslut, som riksdagen
senare har att fatta.

Innebär regeringens ståndpunkt, att
om massafabrikation och pappersfabrikation
äro fördelade på olika företag, så
skall staten träda till och betala en
subvention på 50 kr. per ton massa,
men om det är samma företag som tillverkar
båda delarna, skall staten icke
betala någon subvention? Om detta är
fallet, anser icke herr statsrådet att det
är en ganska märklig ståndpunkt som
framträder i ett sådant förfaringssätt?

För det andra. Gälla allt fortfarande
de direktiv, som gälla i fråga om företag
som vilja öka sin export, kan detta ha
följande konsekvens: Om ett företag

ökar sin export och därigenom får en
ökad vinst men har en stor förlust på
hemmamarknadsförsäljning och vänder
sig till priskontrollnämnden, så måste
priskontrollnämnden i enlighet med de
direktiv som åtminstone tidigare ha gällt
svara, att företaget totaliter icke har så
dåligt vinstresultat att det finns någon

anledning att medgiva en prishöjning.
Måste alltså företag, som anstränga sig
att öka sin export och därigenom öka
sin vinst, räkna med att de därigenom
försämra sina utsikter att på hemmamarknaden
erhålla ett pris som täcker
produktionskostnaderna? Om detta
skulle vara fallet, anser herr statsrådet
—- och den frågan kan ju bli aktuell för
pappersbruken — att det är en metod
att stimulera till en ökad export?

Jag menar givetvis icke, herr talman,
att vi i dag skola taga upp någon mera
utförlig diskussion om dessa spörsmål,
men jag undrar om det inte vore möjligt
att statsrådet som komplettering till
herr Kollbergs interpellation kunde anföra
något som kunde kasta ljus över
dessa båda frågor.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
vill först i anledning av herr Kollbergs
yttrande säga, att när vi under hösten
förhandlade med pappersindustrien
och kommo fram till det av mig antydda
resultatet, som innebar en viss
höjning av priserna för konsumenterna,
så ägde dessa förhandlingar rum
med utgångspunkt från att det förelåg
en skillnad mellan å ena sidan exportpriserna
och å andra sidan de fastställda
stoppriserna på ungefär 150
kronor per ton. På grund härav kom
man fram till ett kompensationsbelopp
som var betydligt högre än vad den
nu träffade preliminära uppgörelsen
innebär. Vad som hänt under mellantiden
återspeglar exportprisernas sänkning
i stort sett. Nu gäller det en spänning,
som beräknats till 50 kronor eller
något liknande -—• det är naturligtvis
svårt för en myndighet att exakt angiva
denna skillnad.

Å andra sidan vill jag poängtera, att
det givetvis låter sig sägas att det går
att släppa fram en motsvarande prisstegring
på hemmamarknaden. När den

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för

myndighet, som i första hand bär ansvaret
för prisutvecklingen, nämligen
priskontrollnämnden, var enhällig i sitt
avstyrkande, ansåg regeringen icke att
det var klokt att acceptera den då föreliggande
preliminära uppgörelsen.

Jag är den förste att beklaga de rubbningar
i distributionen som förekommit
under mellantiden, men jag måste
å andra sidan säga att i den mån den
preliminära uppgörelse, som träffats,
kan föras i hamn, måste det innebära
en betydande tillgång när det gäller att
hålla priserna stabila. Jag är fullt medveten
om det betänkliga i att taga i
anspråk skattemedel för att nå en sådan
effekt, men som jag framhöll i mitt
interpellationssvar hade man att välja
mellan å ena sidan att råda bot på de
aktuella svårigheterna för de pappersbruk,
som köpa massa, och då stannade
kostnaden vid ett relativt lågt
belopp, eller att å andra sidan godtaga
ett system, som innebar en generell
höjning av konsumentpriserna, och eftersom
prishöjningen i sistnämnda fall
skulle omfatta hela utleveransen på
hemmamarknaden eller ungefär 300 000
ton, måste belastningen på konsumenterna
bli avsevärt större. Detta är alltså
motivet för att vi trots de svårigheter,
som uppkommit, väntat och icke
vidtagit några åtgärder under den tid,
då man icke kunnat få till stånd någon
uppgörelse om hemmamarknadsleveranser.

Nu frågar herr Ohlin: Är det riktigt
att denna uppgörelse avser blott en viss
del av pappersmassan? På den frågan
vill jag svara ja. Vi ha haft svårigheter,
när det gällt hemmamarknadsleveranser,
för de massaköpande bruken. Dessa
svårigheter ha icke uppstått i dag utan
äro en företeelse, som vi ha måst taga
hänsyn till under senaste år. Det är
därför som vi gjort uppgörelser med
Cellulosaföreningen, som resulterat i att
Cellulosaförcningen åtagit sig att leverera
billigare massa till dessa icke själv -

tillgodoseende av behovet av cellstoff.

försörjande pappersbruk. Vi funno det
då naturligt, att det i första hand skulle
vara dessa bruk, som skulle kompenseras
för merkostnaden. Att industrien
önskar höja priserna även för den
massa, som den själv producerar och
förädlar till papper, kan jag förstå,
men jag har vid de förhandlingar som
vi förde fått det intrycket, att det icke
var en avgörande sak utan att man inom
pappersindustrien var tämligen överens
om att de bruk, som hade de verkligt
stora svårigheterna, voro de pappersbruk
som icke hade tillgång till egen
massa. Det är därför som uppgörelsen
har fått den konstruktion som den har
fått.

När det gäller priskontrollnämnden
och dess direktiv är det ju, som herr
Kollberg nyss anförde, bekant att nämnden
arbetar med provisoriska direktiv.
Det bär tillsatts särskilda utredningsmän,
som fått till uppgift att taga under
övervägande de principer, som böra
ligga till grund för priskontrollnämndens
arbete, och jag utgår från att de
omsider komma med ett förslag på
denna punkt. Men det är riktigt som
herr Ohlin säger, att de nuvarande provisoriska
direktiven kunna komma att
innebära, att ett företag t. ex. inom
pappersindustrien kan få ut hyggliga
exportpriser, och då kunna dess leveranser
på hemmamarknaden i och för
sig innebära en uppoffring under förutsättning
att man kan sälja mera på
export. Det är i pappersindustriens
eget intresse att sälja största möjliga
kvantitet på export sedan regleringen
av handeln med papper och papp numera
upphört, och ett incitament till
största möjliga försäljning på utlandet
ligger däri, att vi fortfarande ha ett
högre pris vid försäljning på cxportän
på hemmamarknaden. Men, som
sagt, alla dessa principfrågor äro föremål
för utredning, och jag förväntar
att man därvid kommer att taga ställning
till här föreliggande spörsmål.

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

Herr KOLLBERG: Herr talman! I sitt
anförande nyss framhöll herr statsrådet
särskilt att anledningen till att regeringen
inte godtog den överenskommelse,
som preliminärt hade träffats
på hösten 1948, var att priskontrollnämnden
enhälligt hade avstyrkt framställningen.
Som jag framhöll var det
emellertid inte så märkvärdigt att priskontrollnämnden
avstyrkte. Nämnden
kunde helt enkelt inte bifalla framställningen
på grund av de gällande direktiven,
som ju innebära att när en industri
i sin helhet har tillräcklig bärkraft,
kunna prishöjningar icke medgivas
på vissa av dess varor.

Sedan några ord om priskontrollnämndens
verksamhet i allmänhet. Anledningen
till att jag tog upp den frågan
var, att man uppger att tillverkningen
av vissa papperssorter icke är
lönande. Om nu priskontrollnämnden
i fortsättningen på grund av de provisoriska
direktiven icke kan medgiva
prishöjning även om höjning i det enskilda
fallet är berättigad, kan man riskera
att underförsörjning uppstår på
de papperssorter, som det icke medges
prishöjning på, och i ett sådant
läge uppstå svårigheter för konsumenterna,
som äro beroende av att de sorter,
vilkas tillverkning icke är lönande,
finnas att köpa. Det är just med
tanke härpå som jag upptagit frågan,
om och i vilken utsträckning priskontrollnämndens
nu gällande allmänna
direktiv kunna medföra ur konsumenternas
synpunkt allvarliga produktionsrubbningar.
Som statsrådet sade är frågan
om ändring av direktiven föremål
för behandling av en särskild förhandlingsdelegation,
och jag vill uttala den
förhoppningen att denna förhandlingsdelegation
mycket snart skall komma
till ett resultat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag

är väl medveten om att priskontrollnämnden
måste taga hänsyn till gällande
direktiv, men jag vågar uttala
den meningen att priskontrollnämnden
i detta speciella fall i första hand har
tänkt på de ogynnsamma konsekvenser,
som det skulle ha inneburit att acceptera
den i höstas föreliggande preliminära
uppgörelsen. Jag har i vart fall
fått en redogörelse från nämnden, där
man framhåller att en ytterligare belastning
på handelns och andra näringars
omkostnader sammanlagd med redan
förut befintliga krav på justeringar
skulle medfört att man måst vidtaga en
marginalhöjning på ett antal områden,
och det var detta som var det verkliga
skälet till att priskontrollnämnden ansåg
att det för det dåvarande icke
kunde komma i fråga någon höjning
av papperspriset. Det var alltså nämndens
motiv i första hand. Den nu föreliggande
preliminära uppgörelsen innebär,
som jag tillät mig anföra i interpellationssvaret,
att pappersindustrien
skall ha möjlighet att hos priskontrollnämnden
hemställa om omprövning av
priserna på enstaka sorter, men inte
om en generell höjning av priserna på
papper. När handelsregleringen fanns
hade man en överenskommelse, som
innebar att industrien avstod från att
begära prishöjningar, men det är helt
naturligt att pappersindustrien nu när
denna vidare uppgörelse inte kommit
till stånd i likhet med alla andra äger
rätt att hemställa om omprövning av
priserna, men man kan inte kräva en
generell prishöjning. Vi tolka alltså
uppgörelsen så, att hinder icke möter
att priset på speciella kvaliteter tas
upp till granskning, och om det då
visar sig, att omkostnaderna äro höga
i förhållande till priset, föreställer jag
mig att nämnden inte känner sig bunden
till sina direktiv, utan beslutar en
justering, om den anser det ur sakliga
synpunkter riktigt.

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall tillåta mig att göra en liten
komplettering. Herr Kollberg sade här,
att det inte var så underligt att priskontrollnämnden
enhälligt avstyrkte
framställningen, eftersom den enligt
sina direktiv inte kunde bifalla den.
Jag hoppas herr Kollberg inser, att han
kommit att resonera om två olika ting.
Det var ju här inte fråga om något beslut
från priskontrollnämndens sida,
utan om ett yttrande till Kungl. Maj:t
över det avtalsförslag som förelåg.
Nämnden hade alltså inte någon anledning
att ta hänsyn till sina direktiv på
formella grunder, utan den hade att
säga sin mening om huruvida avtalsförslaget
på materiella grunder kunde accepteras.

Härav följer helt naturligt att avgörandet
låg hos regeringen. Regeringen
gick naturligtvis in på en materiell
prövning av förslaget och fann därvid
att detsamma, trots att man försökt lägga
prishöjningarna på mera ofarliga
papperssorter, ändå skulle få en inverkan
på levnadskostnaderna, som regeringen
inte ansåg sig böra tillåta. Det
är därför inte riktigt som herr Kollberg
säger, att inverkan på levnadskostnaderna
skulle bli så utomordentligt
ringa, att det var anledning att gå med
på den där prisförhöjningen.

Herr Kollberg sade att industriens
hänvisning till priskontrollnämnden
kanske inte leder till något positivt resultat,
och följden kan då bli att vissa
papperssorter försvinna ur marknaden.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på
att priskontrollnämnden icke är högsta
instans. Om priskontrollnämnden kommer
till den uppfattningen, att någonting
behöver göras, men nämndens direktiv
inte lämna utrymme för en åtgärd,
kan den skjuta avgörandet till
Kungl. Maj:t, och även industrien har
ju möjlighet att vända sig dit. Det behöver
sålunda inte uppstå sådana kon -

sekvenser som herr Kollberg satte i
fråga, och det finns all anledning att
lugnt och stillsamt avvakta de resultat
den nu sittande förhandlingsdelegationen
kan komma till beträffande de
framtida direktiven för priskontrollnämnden.

Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på ytterligare en sak. Om det avtalsförslag
blivit godtaget, som förelåg på
hösten, skulle det ha inneburit att vi
haft pappersregleringen kvar. Det förslag
som nu accepterats av regeringen
och som underställts riksdagen har den
fördelen, att pappersregleringen är avvecklad
och försäljningen av papper
inom landet fri. Det har alltså blivit
möjligt att avrusta en liten del av regleringsväsendet.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Då interpellanten
fröken Öberg på grund av
uppdrag av annan art är förhindrad,
har hon bett mig framföra sitt tack till
statsrådet för svaret på interpellationen
samt några synpunkter i anledning av
detsamma.

Interpellanten är tacksam att frågan
nu synes löst, och hon hoppas det i
fortsättningen skall vara möjligt att erhålla
cellstoff i tillräcklig mängd i
marknaden, eftersom cellstoff, såsom
redan i interpellationen påpekats, är i
hög grad nödvändigt och arbetsbesparande
både för hemmen och för sjukhusen.

Med särskild tillfredsställelse konstaterar
interpellanten att den preliminära
uppgörelsen icke innebär att varan fördyras
för konsumenterna. En av anledningarna
till att interpellationen väcktes
var en tendens som framträdde, att
man begärde höjda priser för cellstoff,
och när dessa icke beviljades, försvann
varan ur marknaden. Sedan fick man
i tidningarnas insändarspalter se inlägg
från några husmödrar, som menade att

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på interpellationer ang. tillgodoseende av den inhemska marknadens behov av

papper och papp samt ang. åtgärder för tillgodoseende av behovet av cellstoff.

det inte gjorde någonting om varan
kostade några öre mera, bara konsumenterna
erhöllo den. Enligt interpellanten
står detta uttalande från husmödrarna
inte i överensstämmelse med
den mening som råder inom arbetarhemmen
— den inställningen känner
hon väl. Där anser man tvärtom att
om man själv skall finna sig i lönestoppet,
måste man fordra en stabil prisnivå,
och det går då inte att höja priserna
med några öre här och några
öre där.

Det är dessa synpunkter interpellanten
ansett det angeläget att få framförda
här i kammaren.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
ber att få uttala min stora tillfredsställelse
över att såväl handelsministern
som statsrådet Sköld sagt att de direktiv
priskontrollnämnden nu tillämpar
inte äro oåterkalleliga. Statsrådet Ericsson
framhöll särskilt, att om det finns
anledning att företa prisjusteringar på
vissa papperssorter, borde priskontrollnämnden
inte känna sig bunden av sina
direktiv.

Herr OHLIN: Herr talman! Med anledning
av statsrådet Skölds yttrande
skulle jag vilja göra den lilla reflexionen,
att både handelsministerns och
ännu mer statsrådet Skölds anföranden
synas tyda på en tendens hos regeringen
att vilja krypa bakom priskontrollnämnden,
som å sin sida har att
rätta sig efter de direktiv regeringen
har givit. Statsrådet Sköld säger nu,
att priskontrollnämnden kan ta ställning
till denna fråga efter de materiella
hänsyn av olika slag, som kunna befinnas
motiverade. Direktiven spela tydligen
inte någon avgörande roll. Jag
skulle dock förmoda, att priskontrollnämnden
måste sträva efter en viss
konsekvens och enhetlighet i sitt ställ -

ningstagande till olika frågor, och
skulle nämnden i alla möjliga andra angelägenheter
tillämpa dessa direktiv,
vilket ju måste ske, om regeringen inte
lovat någon förändring, kan priskontrollnämnden
omöjligen underlåta att
utgå från de direktiv, som regeringen
fastställt.

Jag tror många av kammarens ledamöter
efter en närmare genomläsning
av handelsministerns svar skola ge mig
rätt i att regeringen bör framträda såsom
den ansvarige och inte försöka ge
oss det intrycket, att priskontrollnämnden
härvidlag kan bilda sig ett omdöme
utan hänsyn till de provisoriska direktiven
och att nämnden kommit till
vissa slutsatser på detta område. Det
förhåller sig nog så att det är dessa
provisoriska direktiv som ha de konsekvenser,
som bland annat framträtt
i denna fråga i dag, och jag vill av den
anledningen ansluta mig till herr Kollberg,
när han uttrycker sin tillfredsställelse
över att vi i dag fått ett par
uttalanden från statsrådsbänken, som
vittna om att man på regeringshåll anser
det finnas anledning att företa en
reform.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först säga till herr Kollberg,
att det väl ligger i sakens natur att regeringen
icke betraktar de nuvarande
direktiven för priskontrollnämndens
verksamhet såsom oåterkalleliga. Regeringen
har ju tillsatt en förhandlingsdelegation
med representanter för staten
och näringsorganisationerna och
under en opartisk ordförande för att
få till stånd förhandlingar om de förändringar
i direktiven, som kunna befinnas
ändamålsenliga.

Till herr Ohlin vill jag säga, att det
verkar som om han inte tillräckligt väl
lagt märke till vad jag sade här. Herr
Ohlin säger att regeringen försöker
skjuta priskontrollnämnden framför sig,

Lördagen den 5 mars 1949. Nr 9.

mindre lämpliga förprogram vid visning av barnförbjudna filmer.

Svar på fråga ang.

men jag påpekade uttryckligen i mitt
förra anförande, att det var efter en
materiell prövning från regeringens
sida som regeringen bestämde sig för
att icke godta förslaget till uppgörelse.
Därutöver poängterade jag, att det aldrig
var fråga om ett beslut från priskontrollnämndens
sida, utan det fördes
förhandlingar med av regeringen utsedda
personer — det var icke priskontrollnämnden.
Nämnden hade icke
att besluta över detta förhandlingsförslag,
utan att yttra sig över det, och
dess yttrande var, herr Ohlin, avstyrkande,
icke på grund av några direktiv,
utan av materiella skäl. Det kan jag vitsorda,
eftersom jag var närvarande vid
det sammanträde, där hela priskontrollnämnden
var samlad och gav sin mening
till känna. Att detta från vår sida
konstaterats, innebär icke att vi vilja
skjuta priskontrollnämnden framför
oss. Vi ha tagit ståndpunkt efter materiell
prövning, och vi ha haft stöd för
denna ståndpunkt i den ställning, som
priskontrollnämnden tog.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
bara konstatera, att statsrådet Sköld här
tycks vilja antyda, att en myndighet
som priskontrollnämnden har att anlägga
andra synpunkter, när den har
att besluta i en fråga, än när den har
att taga ställning utan att fatta beslut.
Jag skulle förmoda att i båda fallen
gäller det ett ställningstagande, där
varje nämnd och myndighet måste eftersträva
en viss konsekvens och enhetlighet
och att därför den omständigheten
att man har vissa direktiv att
tillämpa i en rad fall omöjligen kan
undgå att ha konsekvenser även för bedömningen
av en viss fråga, vare sig
man där har att fatta beslut eller att
taga ställning under hand.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Ohlin tror alltså inte att det har
inträffat, att en domare t. ex. har sagt:

Enligt min uppfattning borde denna
person frikännas, men lagen tvingar
mig att fälla honom.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. mindre lämpliga förprogram
vid visning av barnförbjudna
filmer.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
fru Evverlöf har frågat mig följande.

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att det vid visning av barntillåtna filmer
— även vid matinéföreställningar
— ofta förekommer, att såsom förprogram
i reklamsyfte visas utdrag ur
barnförbjudna filmer, varvid ej sällan
de reklamerade filmernas mest rafflande
och för barnen uppskakande scener
sammanställas?

Beträffande förevisning av de reklambilder,
s. k. trailers, som fru Ewerlöf
åsyftar, har jag från statens biografbyrå
inhämtat följande.

All film, som offentligen skall förevisas
på biograferna, måste för godkännande
först passera statens biografbyrå.
Detta gäller således också korta
reklambilder för kommande filmer.
Dessa utgöra i allmänhet bilder hämtade
ur huvudfilmen. Varje reklambild,
oberoende av om det gäller reklam för
en barnförbjuden eller barntillåten
film, bedömes för sig och inte i samband
med huvudfilmen. Ibland kan det
hända att denna granskas först senare,
och huvudfilmens karaktär är naturligtvis
inte relevant för hurudant beslutet
blir i fråga om reklambilden.
Det som censorerna vid sitt bedömande
främst har att ta hänsyn till är, om
de framställda biografbilderna äro ägnade
att, som det står i biografförord -

14 Nr 9. Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på fråga ang. mindre lämpliga förprogram vid visning av barnförbjudna filmer.

ningen, »skadligt uppjaga barns fantasi
eller menligt påverka deras andliga utveckling».
I de fall där reklambilden
för en barnförbjuden film blivit barntillåten
har det således rört sig om bilder,
som av censorerna bedömts icke
ha denna verkan på barn under 15 år.
I en vanlig barnförbjuden spelfilm
finns naturligtvis långa scenföljder,
som, tagna ur sitt sammanhang, inte ha
något skadligt inflytande på barnens
psyken. Om dessa förekomma i trailern
blir den sålunda barntillåten. Ofta bruka
dock reklambilderna utgöra ett
koncentrat av de mest dramatiska och
starkaste scenerna, som spelfilmen har
att bjuda på, och bli då tveklöst stämplade
som barnförbjudna och beskäras
ibland även för vuxna. Men man måste
alltid hålla i minnet att en trailer i
allmänhet endast kräver en visningstid
av mellan en och tre minuter, varför
de hastigt och utan sammanhang
förbiilande bilderna, vilkas verkan
dessutom ofta försvagas genom förekomsten
av påtryckta kraftiga reklamrubriker,
skådespelarnamn, entusiastiska
karakteristiker o. s. v., mera sällan
efterlämna intryck av det slag som
motiverar att reklamfilmerna förbjudas
för barn. Icke sällan företages också
nedklippning innan de tillåtas för
minderåriga.

Film av vad slag det vara må, som
efter granskning godkänts av statens
biografbyrå, förses med ett stämplat
registreringsnummer och ett med samma
nummer försett tillståndskort utfärdas.
Detta kort, som utskrives i ett
exemplar för varje kopia, skall åtfölja
filmen och vid anfordran tillhandahållas
exempelvis polisman, som vill och
bör kontrollera saken.

Huruvida biografägarna överskrida
förbudet att lämna barn under 15 år
tillträde till barnförbjudna filmer har
statens biografbyrå icke kunnat uttala
sig om, det är polisens uppgift att övervaka.
Enligt biografförordningen straffas
sådant med dagsböter.

Mitt svar på fru Ewerlöfs fråga innebär
alltså sammanfattningsvis, att bestämmelser
finnas, som äro avsedda att
garantera att inga olämpliga reklambilder
visas för barn under 15 år. Jag
är personligen övertygad om, att statens
biografbyrå fullgör sin granskningsuppgift
i fråga om dessa bilder
på tillfredsställande sätt. Om sedan
biografägarna också följa gällande bestämmelser,
det känner jag för egen
del inte till. Det ankommer på polismyndigheterna
att kontrollera detta.

Till slut vill jag erinra om att jag
nyligen tillsatt en särskild utredning
för översyn av gällande censurbestämmelser
och med särskilt uppdrag att
utreda frågan om produktion av lämpliga
barnfilmer.

Härpå yttrade

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt
tack för det utförliga svaret på min
enkla fråga.

Den redogörelse vi här fått ger vid
handen, att full garanti borde finnas
för att endast lämpliga reklambilder
visades vid barntillåtna filmer. Det
faktum att reklambilderna granskas för
sig och endast i den mån de verkligen
äro barntillåtna få visas i samband
med barntillåtna filmer, borde skapa
denna garanti. Nu är det emellertid så,
att jag ur pressen — och pressen ljuger
som bekant inte alltid — har fått
ett exempel som gjort att jag ställt
denna fråga. Det gällde en matinéföreställning
för de allra yngsta med filmen
»Lassie på äventyr». Före denna
film visades reklambilder ur den kommande
filmen »Ormgropen». Scenerna
utspelades på ett amerikanskt sinnessjukhus
och voro av synnerligen rafflande
beskaffenhet.

Det är svårt att säga, var felet här
ligger. Eftersom reklambilder granskas
för sig och bedömas som barntillåtna

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på taggtråd.

eller barnförbjudna på samma sätt som
filmer, måste väl ändå statens biografbyrå
här ha bedömt dessa reklambilder
såsom lämpliga att visas för barn,
oaktat de tydligen inte kunna vara
lämpliga. Någonstans måste det föreligga
en felbedömning av lämpligheten,
såvida det är sant — vilket jag inte har
anledning att betvivla — att dessa reklambilder
visats vid en filmföreställning
för de allra yngsta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande
av bristen på taggtråd.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Herr andre vice talmannen har
frågat statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
vilka åtgärder
statsrådet vore beredd att vidtaga för
att undanröja den nuvarande för jordbruket
synnerligen allvarliga bristen
på taggtråd.

Med hänsyn till frågans innehåll torde
det närmast ankomma på mig att
besvara densamma. Mitt svar är följande.

Från och med augusti 1947 inställde
industrikommissionen tilldelningen av
svensk valstråd för taggtrådstillverkning
till förmån för ökad spiktillverkning,
enär vid denna tid vissa partier
taggtråd i militära förråd kunde ställas
till den civila marknadens förfogande
för omgalvanisering. Dessa förråd
äro numera slut.

Under år 1948 har tillförseln av utländsk
valstråd varit förhållandevis
god, och kommissionen har för den
skull icke ansett sig behöva lämna
några direktiv angående användningen
av densamma. Förutsättning har
därför funnits för framställning av
taggtråd av importerad valstråd.

Industrikommissionen har i nuva -

rande läge icke något emot att återupptaga
tilldelning av svensk valstråd för
taggtrådstillverkning. Det bör dock understrykas,
att detta kan komma att
medföra minskad tilldelning för spiktillverkning
och påverka möjligheterna
att öka exporten av valstrådsprodukter.

Om efterfrågan på valstråd för taggtrådstillverkning
skulle visa sig föreligga,
kan sålunda tilldelning för sådan
tillverkning lämnas. Det torde
därför ej vara nödvändigt att vidtaga
några särskilda åtgärder i det av frågeställaren
angivna syftet.

Vidare yttrade:

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Den fråga jag har
ställt till jordbruksministern men i dag
fått besvarad av folkhushållningsministern
förefaller kanske i första ögonblicket
inte vara av så omfattande betydelse.
Jag vill dock påstå, att den intresserar
jordbrukarna i mycket stor utsträckning.
För närvarande finns
knappast ett enda parti taggtråd att
köpa. Det framkallar oro för den
kommande betessäsongen. Taggtråd och
järntråd i övrigt för stängsel äro numera
en nästan oundgänglig behovsvara
för jordbruket. Vetskapen om att
den inte finns i marknaden har på
många håll medfört, att de partier
taggtråd, som utbjudits på auktioner,
sålts till priser, som inte alls stått i
överensstämmelse med av priskontrollnämnden
satta priser.

Statsrådet säger i svaret, att det förhållandet
att det varit otillräcklig tilldelning
av svensk valstråd för tillverkningen
av taggtråd framför allt beror
på att man velat få till stånd ökad
spiktillverkning, men att under 1948
tillförseln av utländsk valstråd varit
förhållandevis god. Jag kanske inte
känner till förhållandena så ingående,
men jag har för mig att det tillgår
på följande sätt: medan industrikommissionen
verkställer fördelningen av

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på taggtråd.

i Sverige tillverkad valstråd, kan man
åtminstone formellt säga, att den utländska
valstråden inte är föremål för
samma reglering utan fördelas av en
enskild organisation, som heter valstrådsimportörernas
förening. Denna
förening håller dock industrikommissionen
underkunnig om hur den importerade
varan fördelas, och industrikommissionen
tar sedermera hänsyn
till hur den utländska varan utskiftats
vid tilldelning av inhemsk valstråd.

Folkhushållningsministern kommer
sedan fram till en passus, som närmast,
tycker jag, tyder på att man vill föra
över ansvaret på tillverkarna av taggtråd.
Statsrådet säger, att industrikommissionen
i nuvarande läge inte
har något emot att återuppta tilldelningen
av svensk valstråd för taggtrådstillverkning.
Det skulle alltså närmast
bli fråga om huruvida tillverkarna
vilja utnyttja den möjligheten. Med
anledning därav vill jag för det första
säga, att jag vid en andrahandskontakt
med industrikommissionen -—- kontakten
har varit ganska obetydlig — inte
fått annan upplysning än att man där
inte tagit någon ställning till denna
fråga. För det andra tror jag, att det
är en prisfråga, att man försökt hindra
tillverkning av taggtråd, kanske snarare
genom en viss prispolitik än genom att
inte tillhandahålla råvara för denna
tillverkning. Om jag är rätt underrättad,
är nämligen priset på slät galvaniserad
järntråd satt till 10 kronor högre
per 100 kg än priset på taggtråd,
trots att taggtråd väl måste vara dyrare
i framställning, varjämte den måste
vindas upp på en träställning, vilket ju
måste medföra en viss kostnadsfördyring.
Under sådana förhållanden är
det kanske inte så underligt, att taggtrådstillverkning
inte kommer i gång.

Jag upprepar vad jag här sagt, nämligen
att jag tror, att det kommer att
bli mycket besvärligt för jordbrukarna
på våren och försommaren, om det inte
då har kommit fram ganska avsevärda

kvantiteter taggtråd. Bristen på arbetskraft
och på andra lämpliga materialier
än järntråd för att bygga stängsel
gör ju, att vi knappast kunna ersätta
denna vara på samma sätt som tidigare.
Jag vill därför vädja till folkhushållningsministern
att intressera sig för
denna fråga. Om det skall ske genom
industrikommissionen eller via priskontrollnämnden
skall jag låta vara
osagt. Huvudsaken är, att det blir bättre
tillgång på varan.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag vill inte förringa betydelsen
av att marknaden tillföres tillräckligt
med taggtråd för att tillgodose jordbrukarnas
behov. Nu har emellertid,
som jag framhöll i mitt svar, industrikommissionen
meddelat, att den är beredd
att lämna även inhemsk valstråd
för taggtrådstillverkning och inte endast
utländsk, i fråga om vilken industrikommissionen
på senare tid inte
har lämnat några direktiv för användningen.
Vad prisfrågan beträffar kan
jag meddela, att priskontrollnämnden
behandlade frågan om taggtrådspriserna
i januari 1947 och att fabrikanterna
då fingo tillstånd till den höjning de
begärde. Sedan dess har inte någon
ansökan om prishöjning inkommit till
priskontrollnämnden.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det är mycket möjligt,
att det förhåller sig, som statsrådet
här framhåller, nämligen att det
inte gjorts någon ny ansökan i prisfrågan.
Jag tror emellertid, att detta
beror på att man allmänt haft den
uppfattningen, att anledningen till att
taggtrådspriset inte höjdes, när priset
på den släta tråden höjdes, varit, att
det inte ansetts önskvärt att fabrikation
av taggtråd igångsattes, enär råvaran
framför allt borde användas för spik -

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

tillverkning. Därigenom har det nuvarande
läget med fullkomlig brist på
taggtråd uppkommit. Det kan tänkas
att man på industriens sida under en
begränsad tidrymd är relativt tillfredsställd
med detta förhållande. Den gör
hellre den släta tråden. Det ger bättre
ekonomiskt utbyte. Däremot är det ett
stort konsumentintresse, att tillverkning
av taggtråd återupptas snarast.
Jag tror det är från den synpunkten
man får bedöma frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 10, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

67, angående reglering av priserna
på fisk; och

nr 68, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
69, angående godkännande av en mellan-
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
angående återbetalning av
vissa under åren 1945 och 1946 lämnade
svenska statskrediter till Danmark;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 70, angående fullmakt att i arbetslöshctsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
bcrcdskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 71, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

2 — Andra kammarens protokoll 1949.

nr 73, angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital;

nr 74, angående anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund,
m. m.;

nr 75, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna;
och

nr 76, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 302 av herr Senander m. fl.; och
nr 303 av herr Hansson i Skediga
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
304 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående redogörelse
för de bemyndiganden, som ligga
till grund för monopoliseringen av
den svenska fiskexporten, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utredning av
frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Jansson i Aspeboda
vid kammarens nästföregående

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förhöjt
statsbidrag till skolskjutsar med
anledning av tilläggsskatten på bensin.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs den av herr Hedlund i
Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utredning
huruvida det med hänsyn till
avverkningsförhållandena i skogarna
föreligger överskott av arbetskraft i
vissa delar av landet, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående allmänt kyrkomöte (kyrkomötesförordning);
och

nr 4, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om val av kyrkofullmäktige;

statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
upptagande å riksstaten för
budgetåret 1949/50 av ett underskott
för luftfartsfonden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående vidgad rätt att vid taxering
göra avdrag för i utlandet erlagda allmänna
utskylder; och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa
fall åtnjuta avdrag för nybyggnad
in. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner

om förhöjd pension åt t. f. banbiträdet
M. Tengberg; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, in. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckt motion angående en
interimistisk lagstiftning om samma
s. k. lagaståndstid för stad och land;

andra lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
försöksgård i Sunne socken, Värmlands
län;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående belopp;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr

7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån;

nr 8, i anledning av väckt motion
om användning av proportionell valmetod
vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott; och

nr 9, i anledning av väckt motion om
viss utökning av fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök.

§ 13.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 157,
innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion angående ri -

Lördagen den 5 mars 1949.

Nr 9.

Interpellation ang. rätt för elever vid folkskolas icke obligatoriska högre avdelning
att komma i åtnjutande av vissa stipendier.

kets allmänna flaggdagar; och beslöt
kammaren hänvisa detta ärende till sitt
första tillfälliga utskott.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

305, av herr Jönsson i Rossbol
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 37, angående anslag till
lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader;

nr 306, av herr Jönsson i Rossbol
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 41, angående anslag till
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50
in. in.; och

nr 307 av herr Kollberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 41.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Interpellation ang. rätt för elever vid
folkskolas icke obligatoriska högre avdelning
att komma i åtnjutande av vissa
stipendier.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Rossbol, som anförde:
Herr talman! Genom statsmakternas
tidigare beslut ha positiva åtgärder
åstadkommits i syfte att ge studiebegåvade
landsbygdsungdomar möjlighet att,
utan alltför stora ekonomiska bekymmer
för dem själva eller deras målsmän,
bevista olika högre .skolor och
tillgodogöra sig där meddelad undervisning.

Införandet av grundstipendier å 500
kronor samt till mindre bemedlade utgående
behovsstipendier på upp till
540 kronor, jämte vissa resebidrag, har
medfört eu betydande utjämning av

kostnaderna mellan elever, bosatta å
skolorten och å andra orter boende
elever.

Enligt SFS 552/1946 skola ifrågavarande
stipendier under i författningen
angivna villkor utgå, förutom till elever
vid allmänt läroverk etc., jämväl till
elever vid »högre folkskola och folkskolas
högre avdelning» etc.

Det har därför i någon mån förvånat
att skoldistrikt, som inrättat s. k. frivillig
högre avdelning som en påbyggnad
på den obligatoriska folkskoleundervisningen,
förvägras bliva delaktiga
av förenämnda stipendier för eleverna
vid den högre skolformen.

Lillhärdals skoldistrikt i Härjedalen,
som inrättat frivillig högre avdelning
vid kyrkbyns folkskola, har genom
denna högre avdelnings föreståndare
föreslagit, att de i förenämnda författning
angivna stipendierna borde utgå
till 11 elever vid den högre avdelningens
andra klass med ett sammanlagt belopp
å 3 755 kronor. Då föreståndaren vid
en telefonförfrågan hos studielånenämnden
efterhörde resultatet av förslaget,
fick han emellertid den upplysningen,
att studielånenämnden beslutat
att indraga dylika stipendier till folkskolans
icke obligatoriska högre avdelning,
varigenom eleverna vid denna
skolas högre avdelning jämte ett fåtal
ytterligare skoldistrikts elever förvägrats
dessa bidrag.

Ifrågavarande stipendier äro avsedda
att utgå som ekonomiskt bistånd för
fortsatta studier i synnerhet till studiebegåvade
landsbygdsungdomar. Det initiativ
till möjliggörande av dylika studier
i deras första skede, som i detta
fall tagits av ett skoldistrikt i en skogsbygd,
vittnar om framsynthet. Man har
anledning förutsätta, att de elever, som
frivilligt deltaga i sådan undervisning,
hava håg och fallenhet för fortsatt utbildning
och att den meddelade undervisningen
vid den frivilliga högre avdelningen
är likvärdig med den vid

Nr 9.

Lördagen den 5 mars 1949.

Interpellation ang. beskattningen av premie till värnpliktig, som genomgår officersutbildning.

obligatoriska högre skolor meddelade.
Det är då svårt att förstå studielånenämndens
diskriminering av den frivilliga
undervisningen.

Med åberopande av angivna förhållanden
och exempel anliålles därför om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor:

Äger studielånenämnden bemyndigande
att generellt avstänga elever vid
en folkskolas högre frivilliga avdelning
från att komma i åtnjutande av de stipendier,
som enligt i SFS 552/1946 angivna
villkor kunna utgå till studiebegåvade
och skötsamma elever vid i författningen
angivna skolor, under förutsättning
att den meddelade undervisningen
är likvärdig med den som vid obligatoriska
högre folkskolor meddelas?

Kan man få räkna med herr statsrådets
intresse och medverkan till att
den här förut angivna frivilliga formen
av högre undervisning i fråga om stipendier
blir jämställd med obligatorisk
sådan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Interpellation ang. beskattningen av premie
till värnpliktig, som genomgår officersutbildning.

Herr DICKSON erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Värnpliktig,
som genomgår officersutbildning,
erhåller vid utbildningstidens slut
den 31 mars en premie å 3 000 kronor.
På grund av gällande skattebestännnelser
tages denna till beskattning såsom
om den intjänats under det senare utbildningsårets
tre första månader. Om
den värpliktige vid utbildningens slut
antages skaffa sig civilt arbete med en
lön å t. ex. 500 kronor per månad, kommer
den på premien belöpande skatten
att uppgå till 800 å 900 kronor.

Utbildningen pågår ett år, och premien
hänför sig därför rätteligen med

SU eller 2 250 kronor till det första utbildningsåret.
Det vore då rimligt att
premien i beskattningshänseende fördelades
å två år, vilket skulle innebära
att den å premien belöpande skatten
nedginge till ungefär hälften.

Den gällande ordningen för beskattning
i detta fall kan icke betecknas
som tillfredsställande. Att med en särskild
premie söka stimulera värnpliktiga
till förlängd utbildning och sedan
skattevägen taga ifrån dem ett orimligt
stort belopp av denna premie måste givetvis
i hög grad motverka det avsedda
syftet. Både ur samhällelig och ur rättvisesynpunkt
ter sig en ändring angelägen.

1944 års allmänna skattekommitté har
i dagarna avgivit ett betänkande med
bl. a. förslag till ändring av reglerna
för beskattning av s. k. ackumulerad
inkomst. Det torde emellertid icke
kunna förväntas, att skattekommitténs
förslag kunna föreläggas årets riksdag.
Med hänsyn till nödvändigheten att i
det rådande spänningsfyllda världsläget
i möjligaste mån stimulera därför lämpliga
värnpliktiga att undergå befälsutbildning
synes det då vara anledning
att bryta ut behandlingen av det ovan
berörda spörsmålet.

Under åberopande härav anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att genom
provisorisk lagstiftning åstadkomma
skattelättnad i fråga om premie till
värnpliktig, som genomgår officersutbildning,
samt att förelägga riksdagen
proposition i ämnet i så god tid att nya
bestämmelser kunna tillämpas redan
vid innevarande års taxering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Tisdagen den 8 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

från statsutskottet:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastiglietsfond,
i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under trettonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1949/
50 till allmänna indragningsstaten;

från första lagutskottet, nr 51, i anledning
av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser om underhållsbidrag
till frånskild make; samt

från andra lagutskottet, nr 50, i anledning
av väckta motioner angående
utredning av möjligheterna att använda
å ofri grund belägna magasin och dylika
byggnader såsom kreditobjekt.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

För deltagande i en studieresa i Förenta
staterna anhåller jag om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
10 mars—9 april.

Stockholm den 3 mars 1949.

Erik Östrand.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 8 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 1 och
den 2 innevarande mars.

§ 2.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten
på skolväsendets område.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:

Herr talman! 1 en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilson i Spånstad berört den
försöksverksamhet inom skolväsendet,
som är avsedd att komma till stånd enligt
av skolkommissionen uppdragna
riktlinjer och i syfte att vinna erfarenhet
på en del för en framtida skolreform
betydelsefulla punkter. Interpcllanten
har i motiveringen framhållit,
att det vore av värde för intresserade
kommuner alt erhålla vissa närmare
upplysningar i frågan. Med hänsyn här -

Nr 9.

Tisdagen den 8 mars 1949.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

till synes inlerpellanten ha önskat en
redogörelse i frågan tämligen snart efter
interpellationens framställande i mitten
av januari månad.

Enligt min mening skulle dock ett
interpellationssvar vid denna tidpunkt
knappast ha haft något värde för kommunerna
ur de synpunkter, som hr
Nilson berört. Arbetet med utarbetandet
av kommunernas svar var då långt
framskridet. Svaren skulle nämligen
vara lämnade senast den 1 februari. Jag
har ansett det vara lämpligare att sedan
frågan om försöksverksamheten kommit
i ett något klarare läge ta upp frågan
inför riksdagen.

Jag vill då inledningsvis meddela, att
skolkommissionen efter samråd med
skolöverstyrelsen tillfrågade inte mindre
än 264 kommuner, om de vore intresserade
av försöksverksamhet i enlighet
med skolkommissionens principbetänkande.
Av de tillfrågade ha 144
hemställt att komma i fråga vid uttagandet
av lämpliga försökskommuner,
71 ha avböjt och 49 ha ställt sig avvaktande
eller ej avhörts. Sedermera har
skolkommissionen i skrivelse till Ivungl.
Maj:t hemställt, att 12 angivna kommuner
skulle få påbörja försöksverksamheten
redan näststundande hösttermin
under det 17 namngivna kommuner föreslagits
skola först hösten 1950 igångsätta
försöksverksamhet. Kommissionen
har även anmält, att den har för avsikt
att för försöksverksamhet vid den senare
tidpunkten föreslå ytterligare ett
antal kommuner.

Vid kommissionens uttagande av
lämpliga kommuner har man framför
allt tagit hänsyn till det intresse, som
visats inom vederbörande kommun. Ha
meningarna vid avgivande av kommunens
svar varit starkt delade, har det
inte ansetts att förutsättningar för försöksverksamhet
inom kommunen förelegat.
Givetvis har det inte fått vara
avgörande om någon enstaka röst höjts
mot försöksverksamheten. Någon hundraprocentig
enighet har inte i samtliga

fal! ansetts möjlig eller nödvändig. En
stabil grund för intresset har i allmänhet
förelegat, om försöksverksamheten
beräknats tillföra kommunens ungdom
väsentliga fördelar ur utbildningssynpunkt.
Så har varit fallet där man nu
saknar högre skola. Vidare torde man
ha ansett det vara av värde om man
kunnat organisera skolan så, att eleverna
ett år tidigare än nu beräknats
komma fram till ett kunskapsmått motsvarande
realexamen. Detta har gällt
kommuner med folkskola och endast
fyraårig realskola. Slutligen har kommissionen
i regel inte tagit med kommuner,
där försöksverksamheten skulle
medföra ett stort behov av nybyggnader
för skolans räkning.

Jag vill redan nu påpeka, alt en försöksverksamhet,
som påbörjas i höst,
inte kommer att ha stödet av riksdagens
ställningstagande i huvudfrågan, d. v. s.
riktlinjerna för en skolreform. Givetvis
är detta en olägenhet. Jag har därför
övervägt en proposition till riksdagen,
där hela frågan om försöksverksamheten
skulle bli föremål för detaljerat
ställningstagande. Vid närmare begrundande
har jag emellertid kommit till
den slutsatsen, att detta skulle medföra,
att riksdagen liksom i förväg fick ta
ställning till skolreformen. Riksdagen
skulle inte kunna undgå att ta upp
hela problemet och detta utan att ha
fått hela materialet i frågan framlagt.
Jag anser därför att Kungl. Maj:t bör
lämna erforderliga medgivanden till
försöksverksamhet. Denna kommer inte
under läsåret 1949—1950 att innebära
några större omvälvningar av skolväsendet
inom berörda kommuner. En
viss omläggning av undervisningen och
lärostoffet kommer dock att ske inom
femte (i vissa fall fjärde) samt första
klasserna. Skulle någon kommun redan
efter ett år — vilket jag dock inte har
någon anledning att tro — ändra mening,
kan man utan större svårigheter
återgå till den gamla skolordningen.
Riksdagen får dock med frågan att göra

Tisdagen den 8 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

dels genom att jag i åttonde huvudtiteln
begärt riksdagens medgivande till försöksverksamhet,
dels ock genom att
vissa mindre anslag för kurser för utbildning
av lärare samt för försöksverksamhetens
ledning komma att begäras.
Skulle riksdagen hysa den meningen,
att försöksverksamheten inte bör komma
till stånd förrän alla papper lagts
på bordet, finns alltså möjlighet att
säga ifrån. Med hänsyn till det starka
intresset inom kommunerna skulle jag
dock livligt beklaga, om det hela måste
uppskjutas ett år.

Den punkt, där riksdagens medverkan
framför allt kräves, gäller de ekonomiska
villkoren för försöksverksamheten.
Enligt min mening ter det sig
dock ganska naturligt att dessa villkor
utformas så, att kommunen får ta på sig
samma kostnader som vid ett utbyggande
av folkskoleväsendet med högre
undervisning. Det finns väl knappast
någon anledning att tro, att riksdagen
skall behandla försöksverksamheten
särskilt styvmoderligt ur ekonomisk
synpunkt.

Utom den ekonomiska frågan har interpellanten
berört ytterligare två spörsmål,
nämligen kursplanerna och den
åttonde klassens ställning. På den första
punkten kan helt enkelt sägas, att skolkommissionens
kursplanedelegation är
intensivt sysselsatt med studieplaner.
Sedan förslag utarbetats kommer detta
att underställas skolöverstyrelsen för
yttrande. I detta sammanhang kanske
jag bör nämna, att försöksverksamheten
kommer att ledas av överstyrelsen.
Dock bör man räkna med att skolkommissionens
intresse på denna punkt tas
till vara under den ytterligare tid, som
kommissionen kommer att vara i arbete.

Jag kommer så slutligen fram till frågan
om åttonde klassens ställning. Enligt
skolkommissionen bör denna klass
i försöksdistrikten bli obligatorisk för
eleverna. Kommissionen grundar denna
uppfattning helt på det förhållandet,

att elever som avgå från sjunde klass
inte skulle få en avslutad lärokurs, om
de sju klasserna skulle utgöra en del
av en åttaårig lärokurs. Emellertid delar
jag interpellantens uppfattning, att
försöken böra göras så allsidiga som
möjligt, .lag är heller inte blind för
möjligheten att man i en tillräckligt
stor enhet kunde differentiera eleverna
på en sjunde klass, som är avslutningsklass,
samt en sjunde klass som
är underlag för därpå byggd fortsatt
undervisning. Eleverna och deras föräldrar
skulle då få göra sitt val, när
uppflyttning till sjunde klass skulle ske.
Jag vill emellertid inte fördölja, att en
sådan anordning kan inge betänkligheter
med hänsyn till den stora plats
som undervisningen i främmande språk
konnner att få i försöksskolorna. Det
kan naturligtvis ifrågasättas, om det är
lämpligt att låta elever, som avgå från
skolan redan efter sjunde klass, offra
ett rätt högt sammanlagt timtal på undervisning
i engelska under femte, sjätte
och sjunde skolåren. Trots dessa betänkligheter
är jag dock villig att välvilligt
pröva framställningar i den av
interpellanten angivna riktningen, om
ett kommunalt intresse manifesterar sig
i en motiverad ansökan om denna försöksform.

Slutligen vill jag nämna, att jag hos
Kungl. Maj:t är beredd att tillstyrka
även en annan organisation av försöksverksamheten
än den av kommissionen
ifrågasatta eller den nyss berörda. Jag
vet, att framställning härom kommer
från åtminstone eu kommun. Försöksverksamheten
kan endast vinna på att
den blir allsidig. Det gäller här att objektivt
pröva olika möjligheter för att
få fram det bästa möjliga.

Med det anförda torde jag ha besvarat
herr Nilsons interpellation.

Vidare anförde:

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och

Nr 9.

Tisdagen den 8 mars 1949.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Vad först gäller försöksverksamhetens
ordnande vill jag uttala min tillfredsställelse
över att denna fått en relativt
representativ omfattning, detta givetvis
under förutsättning att de bl. a.
i viss skolpress synliga uppgifterna om
de till försöksverksamhet de närmaste
två åren utsedda kommunerna äro riktiga.
Efter vad jag kan se kommer försöksverksamheten
att omfatta kommuner
med både skilda bebyggelseformer
och ganska olikartad näringspolitisk inriktning.
Jag vill dock inte dölja en viss
missräkning över att antalet till försök
uttagna kommuner är så lågt, och vidare
skulle jag gärna önska att man i
fortsättningen strävade efter att få med
ett antal rena jordbrukskommuner i försöksverksamheten.
Jag tror att ju mera
man kan sprida ut försöken, så att de
bedrivas under de mycket skiftande betingelser
vårt land bjuder, ju mera värde
få dessa försök i de framtida ställningstagandena
till en förbättrad skola.
Statsrådet har angivit, att det hittills varit
vägledande vid uttagningen, att man
strävat efter att få med de mest intresserade
kommunerna. Vidare ha strävandena
inriktats på att få med kommuner,
där försöken kunde genomföras utan
större nybyggnader. Även om det skulle
innebära att man något rubbar dessa
principer för urvalet, skulle jag gärna
se att försökskommunerna i fortsättningen
utvaldes så, att man snarast får
med åtminstone en försöksskola i varje
län. De kommuner, som hittills utvalts,
ha tydligen valts mera efter det anmälda
intresset än med syfte att relativt jämnt
fördela försöken över landet.

Då herr statsrådet ställer frågan, vill
jag gärna deklarera, att jag gärna ser
att försöksverksamheten kommer i gång
trots att inte alla problem äro lösta eller
alla uppgifter färdigställda. Jag tror att
de försök som komma att göras äro så
värdefulla, att det vore ett allvarligt fel

att inte sätta i gång så många försök
som möjligt och så snart som möjligt.
Jag vågar vidare tro att ingen skulle
vilja rekommendera att försöken uppskötes
och att verksamheten bromsades
upp.

Visserligen hade jag hoppats att kursplanerna
skulle förelegat klara, så att
jämväl dessa kunnat komma under debatt.
På kursplanernas utformning beror
ju bland annat i många fall möjligheten
att organisatoriskt pressa in en
försöksverksamhet i ett skoldistrikt.
Herr statsrådet har emellertid upplyst
om att de kursplaner som utarbetas i
skolkommissionen komma att underställas
skolöverstyrelsen, som också har
överinseendet över försöksverksamheten.
Detta ger mig anledning tro att arbetet
på detta område ligger i goda
händer.

Vad det gäller den fråga jag framställt
om den ekonomiska sidan av saken
skulle jag gärna önska, att herr
statsrådet om möjligt kunde förtydliga
sitt uttalande. Många kommuner ha av
referaten av kommissionens skrivelse
fått den uppfattningen, att försöksverksamheten
inte skulle kosta dem någonting
alls. När nu herr statsrådet säger,
att meningen är att kommunerna skola
ta på sig samma utgifter som vid ett utbyggande
av folkskoleväsendet med
högre undervisning, torde det av ordalydelsen
inte klart framgå, om meningen
är att kostnaderna skola bli desamma
som vid utökningen av folkskolan med
nya klasser eller som vid inrättandet av
högre folkskolor.

Beträffande frågan om en frivillig åttonde
klass i försökskommunerna har
herr statsrådet svarat, att även denna
form av försök kommer att prövas, och
därmed har jag nått vad jag syftade till
med den frågan. Jag hoppas att även
dessa försök skola komma till stånd i
skilda landsdelar, så att försöken få det
värde jämförbara försök kunna få. Jag
vill tillägga att jag är övertygad om att
det här som på många andra håll i för -

Tisdagen den 8 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

söksskolorna kommer att uppstå organisatoriska
svårigheter. Men försöksverksamhetens
syfte är väl främst att ge
oss besked om huruvida dessa svårigheter
kunna övervinnas och hur de lämpligen
skola övervinnas.

Jag vill till sist endast helt instämma
i herr statsrådets uppfattning att försöksverksamheten
endast kan vinna på
att den hlir så allsidig som möjligt.
Prövningen av framlagda förslag sker
ofta säkrare genom att först låta förslagen
visa sitt värde i det praktiska livets
svårigheter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Den ärade interpellanten har pressat
mitt svar något på en punkt, nämligen
då jag talade om att intresset hos de berörda
kommunerna varit vägledande
vid uttagandet av lämpliga kommuner.
Det har varit vägledande, därför att vi
ville ha med endast intresserade kommuner.
I övrigt är det klart, att vi ha
försökt att få ett så allsidigt urval som
möjligt. Om herr Nilson tittar litet närmare
på listan över de uttagna kommunerna
skall han finna, att alla län inte
kunna komma med, i varje fall inte
första året, eftersom det endast gäller 12
kommuner och vi ha åtskilligt flera län;
förmodligen inte heller andra året, emedan
det i vissa län varit svårt att finna
lämpliga kommuner. Men eljest äro nog
kommuner av olika socialekonomisk
struktur representerade tillika med
kommuner av olika storlek från de mest
skilda delar av landet. Vi ha emellertid
i första omgången inte velat ha med
kommuner, där det har rått starkt delade
meningar angående deltagandet i
denna verksamhet och där man har
kunnat räkna med att en del av befolkningen
från början skulle vara misstänksamt
inställd och inte ha något vidare
intresse av att få fram ett gott resultat
av försöksverksamheten.

I fråga om den ekonomiska sidan av

saken skall jag villigt medge, att det cirkulär,
som skolkommissionen skickade
ut och som jag själv undertecknat, på
den punkten blev något väl summariskt.
Där stod nämligen, om minnet inte sviker
mig, att kommunerna inte skulle orsakas
några merkostnader genom denna
verksamhet. Jag har emellertid trott, att
de erfarna kommunalmännen i detta inlade,
att man inte skulle få några andra
merkostnader än vid ett normalt utbyggande
av skolväsendet. Inte finns det
väl någon kommunalman som har trott,
att staten skulle taga på sig t. ex. städnings-
och eldningskostnader och en
hel massa andra sådana kostnader för
de nya klasser, som komma till på grund
av försöksverksamheten. Nu vill jag inte
yttra mig bestämt i denna fråga av det
enkla skälet, att jag inte kan utställa
några växlar, som riksdagen sedan skall
inlösa. Det är riksdagen som ytterst
kommer att bestämma villkoren för försöksverksamheten,
och det kan inte ske
förrän nästa år. Men jag har den meningen,
att man i fråga om de ekonomiska
villkoren skall tillämpa samma
principer som om skolväsendet utökas
antingen med klasser tillhörande folkskolans
högre avdelning eller kommunal
mellanskola. Det är litet olika principer
för statsbidrag, men skillnaden är
inte så stor, och denna fråga får sedan
närmare prövas. Jag vill emellertid understryka,
att det inte under de första
åren, i varje fall inte under det första
och andra, blir fråga om några nya
klassavdelningar, utan det kommer endast
att gälla en viss omläggning av undervisningen
och kanske en del timlärartimmar.
Kommunerna ge sig alltså
inte in i några äventyrligheter genom
alt börja denna försöksverksamhet. Och
anse de att det är äventyrligt, så ha de
ju bara att låta bli. Det är här fråga om
eu fullt frivillig verksamhet.

Herr KYLING: Herr talman! Sedan
skolkommissionen kommit fram med

Nr 9.

Tisdagen den 8 mars 1949.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

sitt principbetänkande ha ju diskussionens
vågor gått ganska höga omkring
den kommande skolan. På en punkt tyckas
dock alla ha varit överens, och det
är då det gäller den kommande försöksundervisningen.

Jag delar herr statsrådets uppfattning,
att försöksundervisningen det första året
inte skall få en så stor omfattning som
interpellanten har tänkt sig. Herr Nilson
i Spånstad uttalade här för en stund
sedan det önskemålet att åtskilligt flera
kommuner skulle ha uttagits som försökskommuner.
Jag vill säga, herr talman,
att på den punkten har jag en absolut
motsatt uppfattning. Jag är glad
över att inte flera än tolv kommuner uttagits
detta år. Jag skulle till och med
ha glatts ändå mer, om det hade blivit
ett mindre antal än tolv det första året.
Den kursplanedelegation, som har fått
på sitt ansvar att utarbeta kurs- och studieplaner
för försöksskolorna och försöksdistrikten,
kommer att bli färdig
med sitt arbete någon gång, låt mig säga
i maj månad. Eftersom dessa planer ha
utarbetats under högtryck, få de icke på
något sätt betraktas som fullbordade
eller utomordentligt väl utarbetade planer.
Det är även ur den synpunkten värdefullt,
att det blir ett mindre antal
skoldistrikt, som det första året få pröva
dessa planer. Allteftersom de ha prövats
kan man på den försöksrotel, som
kommer att inrättas i skolöverstyrelsen,
bearbeta resultaten och få fram ännu
bättre sådana planer tills försöksdistrikten
öka i antal.

Jag är vidare mycket tacksam för
det i herr statsrådets svar lämnade
meddelandet, att skolkommissionen beslutat
att taga ut de skoldistrikt, där
försöksverksamhet kommer att bedrivas,
på ett sådant sätt, att olika typer
av skolor bli representerade. Särskilt
värdefullt finner jag det, att skoldistrikt
med svagare skolformer ha kommit
med, tv där tror jag att försöksverksamheten
är icke minst viktig. Vi ha
nämligen som alla veta ute på den

svenska landsbygden en hel del svaga
skolformer av B-typ. Om försöksverksamheten
skulle slå fel i dessa skoldistrikt
med de svagare skolformerna,
kommer det att bli besvärligt att över
huvud taget genomföra en reform. Jag
hör nämligen till dem som mycket
kraftigt vilja varna för ödeläggande
eller indragning av våra bygdeskolor,
våra byskolor. Dessa ha en mycket stor
uppgift att fylla. Försöken få nu visa,
huruvida dessa bygdeskolor kunna bibehållas,
om man i bygdeskolorna där
ute med de lärare som stå till förfogande
tillsammans med radioundervisningen
kan få en undervisning i engelska
av sådan kvalitet, att eleverna i
dessa skolor, när de sedan fortsätta till
sjunde och åttonde klasserna i den en
gång centraliserade skolan, ha inhämtat
ungefär samma pensa som eleverna
i denna skola. Jag hoppas att de försök
som nu göras skola leda till ett
sådant resultat, att vi i framtiden även
kunna få bibehålla dessa bygdeskolor,
som jag anser komma att spela en
mycket stor roll.

Vidare har ju skolkommissionen annonserat
om att den under den kommande
sommaren skall ordna kursverksamhet
för lärarna i de skoldistrikt,
där försöksverksamhet skall
bedrivas. Vi ha i tidningarna sett att
Gripsholm i sommar skall bli förläggningsort
för denna kurs. Man har räknat
med att 60 lärare skola komma dit,
30 ifrån lågstadiet och 30 ifrån mellanskolestadiet
eller nuvarande folkskolestadiet.
Dessa lärare komma alltså
att tagas ut huvudsakligen från de
distrikt, där försöksundervisning skall
sättas i gång. I detta sammanhang skulle
jag vilja fästa uppmärksamheten på ett
par omständigheter, och jag vänder
mig då särskilt till herr statsrådet. Deltagandet
i dessa kurser måste givetvis
helt få frivillighetens karaktär. Det bör
inte komma i fråga, att några lärare
beordras att komma till dessa kurser.
Det måste emellertid ligga i statsmak -

Tisdagen den 8 mars 1949.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

ternas intresse att få så många som
möjligt av de lärare, som skola börja
med denna försöksundervisning, till
denna sommarkurs. Jag utgår därför
ifrån att statsmakterna skola sörja för
att de lärare, som besöka denna kurs,
hållas ekonomiskt skadeslösa. Man kan
nämligen inte förutsätta att dessa lärare
skola offra egna pengar för att
gå på en kurs rörande en försöksverksamhet,
som skall bli till båtnad för
den kommande skolan. Man måste helt
enkelt räkna med att lärarna skola få
sina kostnader täckta.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja peka på en annan fråga, som indirekt
har att göra med försöksundervisningen
och med sommarens kursverksamhet.
Det har talats så mycket
om aktivitetspedagogiken och de fördelar
som denna pedagogik skulle medföra
i den nya skolan. Jag skall inte
på något sätt taga upp den frågan i
detta sammanhang. Men jag vill säga:
Låt oss inte på något sätt överdriva
värdet av en extrem aktivitetspedagogik
och låt oss från början försöka hålla
oss på fast mark även när det gäller
att bygga upp försöksundervisningen.

Det kommer till sommarens kurser
representanter från både stad och
landsbygd. Jag tänker nu särskilt på
landsbygdens lärare, som skola komma
dit för att få vetskap och undervisning
om hur den nya skolan skall
uppbyggas. Jag utgår därvid från att
lärarnas frihet skall vara så stor som
tänkas kan, så att inte ett sådant tvång
lägges på lärarna, att de få en viss
prägel över sig, då de gå att undervisa
i försöksdistrikten. Från den synpunkten
sett skulle jag hälsa med tillfredsställelse,
om man under sommarens
kursverksamhet som gruppledare
i dessa kurser även kunde få en lärare,
som bar kännedom om landsbygdens
förhållanden och särskilt landsbygdens
skolförhållanden, så att de landsbygdslärare,
som komma till kursen, med
förtroende kunna vända sig till honom.

Jag är övertygad om att herr statsrådet
själv liksom skolkommissionen
kommer att sörja för att så blir förhållandet.

När vi nu alltså få taga upp denna
försöksverksamhet, hälsas det säkerligen
med tillfredsställelse av många
människor i vårt land. Jag vill här endast
uttala den förhoppningen, att
denna kursverksamhet skall få sådan
karaktär, att den blir till båtnad för
den blivande skolan, hur nu denna
skola en gång skall bli utformad. Denna
utformning ha vi ju inte anledning att
i dag debattera. Jag vill till sist instämma
i herr statsrådets slutord i interpellationssvaret,
nämligen att det
gäller att få fram det bästa möjliga för
framtiden.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Med anledning av herr statsrådets
andra anförande anser jag det angeläget
framhålla, att jag alls icke menade
att man i försöksverksamheten det första
året — och inte ens det andra —
skulle ta med skoldistrikt från samtliga
län i landet, trots att detta kanske
rent matematiskt sett vore möjligt med
det antal skoldistrikt som föreslagits
för de båda första åren. Vad som gav
mig anledning understryka den saken
var närmast vissa namnuppgifter på
skoldistrikt i skolpressen. Jag vet inte
om dessa namnuppgifter äro riktiga,
men om de äro det, så förefaller det
som om man under de första två åren
skulle få med fyra, eventuellt fem, skoldistrikt
i Skåne och fyra i Stockholms
län. Det är detta som jag inte är alldeles
säker på är riktigt, och det gav
mig anledning understryka, att jag anser
det värdefullt att så snart som möjligt
få med representativa skolor i
varje län. Jag förutsätter nämligen att
det icke minst viktiga i försöksverksamheten
är att också andra skoldistrikt
under försökstiden få möjlighet att av
försökskommunerna inhämta erfaren -

Nr 9.

Tisdagen den 8 mars 1949.

Svar på interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område.

heter och på det sättet bilda sig en uppfattning
om det, som jag hoppas, värdefulla
i den nya skolan.

När herr Kyling här sade att han
önskade så få försöksdistrikt som möjligt
under det första året, motiverade
han detta med uppgifter, som hittills
varit mig fullständigt obekanta. Jag
trodde att man hunnit längre med kursplanerna
än man tydligen gjort. Jag
hoppas dock att kursplanedelegationen
skall arbeta med allvar och energi på
att få skolplanerna färdiga i så god
lid, att de till hösten kunna sättas i
händerna på lärarna i den nya skolan.
Om herr Kylings anförande på den
punkten möjligen andades någon tveksamhet,
så vill jag deklarera att jag
tror, att den saken skall bli fullt klar
innan skolorna börja till hösten.

Herr Kyling gjorde sedan en deklaration
när det gäller skolorna på landsbygden
och talade för de mindre skolorna
där. Jag vill helt instämma i vad
han på den punkten sade, och jag vill
därtill foga den reflexionen, att det är
ungefär detsamma som skolöverstyrelsen
sagt i sitt yttrande. Jag tror att
man numera är tämligen ense om att
bygdeskolorna skola bevaras också
efter den nya skolorganisationens genomförande,
förutsatt att de visa sig
hålla måttet. Jag hoppas också att man
organisatoriskt skall kunna komma
fram till sådana lösningar att även
bygdeskolorna kunna hålla måttet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 72, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt
samt om fortsatt giltighet av förordningen,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 78, angående anslag till bidrag till
vissa anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp; och

nr 80, angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 82, med förslag till lag angående
reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft;

till statsutskottet propositionerna:
nr 83, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.; och

nr 85, angående anslag till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 86, med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom.
barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 305 av
herr Jönsson i Rossbol m. fl. samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 306 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl. och

nr 307 av herr Kollberg.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3 och
4, statsutskottets utlåtande nr 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 9
och 10, bankoutskottets utlåtanden nr 5
och 6, första lagutskottets utlåtande nr
8, andra lagutskottets utlåtande nr 5
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
4—9.

Tisdagen den 8 mars 1949. Nr 9.

Interpellation ang. vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvisningar om
löneavdrag för skatt.

§ 6.

Föredrogs den av herr Jönsson i
Rossbol vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
rätt för elever vid folkskolas icke obligatoriska
högre avdelning att komma
i åtnjutande av vissa stipendier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet,
angående beskattningen av
premie till värnpliktig, som genomgår
officersutbildning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till
ärendets omfattning får jag hemställa,
att motionstiden i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 72, med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 om pappersskatt
in. m., som först i dag remitteras,
måtte utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar
efter propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

8 9.

Herr von Friesen avlämnade en av
honom undertecknad motion, nr 308, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken.

§ 10.

Interpellation ang. vissa av centrala uppbördsnämnden
utfärdade anvisningar om
löneavdrag för skatt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Svalöv, som yttrade:
Herr talman! Centrala uppbördsnämnden
har den 20 januari i år utfärdat
anvisningar om skatteavdrag för flertalet
arbetare inom husbyggnads- och
anläggningsindustrierna. I anvisningarna,
som anges vara avsedda att tilllämpas
under den tid arbetaren är anställd
inom ifrågavarande industrier,
lämnas till en början föreskrift om de
högsta belopp som få innehållas av
veckolön resp. ackordsöverskott för
täckande av kvarstående skatt enligt
1948 års taxering. Skulle den kvarstående
skatten icke därigenom kunna
till fullo uttagas inom den stadgade
tiden, skall anstånd åtnjutas med den
återstående skattens betalning längst
till och med december månad 1949.
Anmälan om erforderligt anstånd skall
av arbetsgivaren göras till länsstyrelse
eller lokal skattemyndighet i stad.

Fiolårets riksdag har genom särskilt
beslut tillfälligt förlängt tiden för uppbörd
av kvarstående skatt 1948 från
4 till 8 månader. Centrala uppbördsnämnden
har nu för en viss grupp
arbetare meddelat generella bestämmelser
om anstånd med den kvarstående
skattens betalande utöver nämnda 8
månader. Nämnden har därigenom åsidosatt
principen om jämlikhet i beskattningen,
vilken princip måste tillerkännas
samma vikt vid skattens utkrävande
som vid skattebeloppets fastställande.
Intrycket av att det här är
fråga om en direkt favorisering av viss
grupp skattskyldiga förstärkes av att
det generella anståndet icke skall tilllämpas
i fråga om arbetare, som år
1947 varit anställda inom ifrågavarande
industrier men sedermera nödgats

Denna motion bordlädes.

Nr 9.

Tisdagen den 8 mars 1949.

Interpellation ang. vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvisningar om
löneavdrag för skatt.

övergå till annan — i allmänhet sannolikt
sämre avlönad — sysselsättning.

De nämnda anvisningarna aktualisera
emellertid även en annan enligt min
mening ännu viktigare fråga, nämligen
hur vidsträckta centrala uppbördsnämndens
befogenheter kunna vara.
Enligt 92 § uppbördsförordningen har
nämnden bl. a. till uppgift att »meddela
bindande förklaring beträffande
frågor om — — — verkställande av
löneavdrag». I dessa ordalag kan icke
ligga att nämnden skulle vara helt
obunden vid fullgörandet av sitt uppdrag.
I förordningen talas om att nämnden
skall meddela förklaring, vilket
måste innebära att nämnden skall tolka
gällande rätt, icke själv lagstifta. Såvitt
jag kan finna, har emellertid nämnden
inlåtit sig på en form av lagstiftning,
då den utfärdar bestämmelser som icke
överensstämma med vad uppbördsförordningen
föreskrivit. Enligt denna förordning
(56 § 1 mom.) kräves nämligen
för anstånd att vederbörandes
skattebetalningsförmåga på grund av
arbetslöshet eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt samt att särskild
ansökan om anstånd ingives av
den skattskyldige. Intetdera av dessa
av riksdagen uppställda krav har i här
berörda fall upprätthållits av centrala
uppbördsnämnden.

Det synes mig angeläget att riksdagen
i sin egenskap av lagstiftande församling
erhåller informationer i föreliggande
avseenden, och jag anhåller där -

för om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Är det enligt herr statsrådets mening
lämpligt att centrala uppbördsnämnden
genom sina anvisningar om
löneavdrag för skatt favoriserar vissa
arbetstagaregrupper ?

2. Anser herr statsrådet, att centrala
uppbördsnämnden håller sig inom
gränserna för sin befogenhet, då nämnden
meddelar andra bestämmelser för
anstånd med erläggande av kvarstående
skatt än dem riksdagen beslutat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande regleringen
för budgetåret 1949/50 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen
till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Christenson i Malmö, som vid kammarens
sammanträde den 22 nästlidna februari
med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 77, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer;

nr 79, angående organisationen av
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt av trädgårdsundervisning och
trädgårdsförsök;

nr 84, angående befrielse från tull
för vissa från Finland införda kreatur;

nr 87, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 88, angående garnisonssjukhusets

1 Sollefteå framtida ställning;

nr 89, angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

nr 91, angående förstärkning av tionde
huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 92, angående vissa anslag till tandläkarhögskolorna;
och

nr 96, med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den

2 innevarande mars fattade beslut företogos
nu val av dels tjugofyra valmän

för utseende av ställföreträdare för
riksdagens justitieombudsman dels ock
sex suppleanter för dessa valmän, och
anställdes först val av valmän.

Därvid avgåvos 163 godkända valsedlar,
samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista». Av dessa upptogo
162 valsedlar namnen på följande personer
i nedan angivna ordning:
herr Fast,

» förste vice talmannen Carlström,
» Hedlund i Östersund,

» Ryberg,

» Olsson i Mellerud,

» Mosesson,

» Lindberg,

» andre vice talmannen Skoglund,
» Landgren,

» Rylander,

» Holm,

» Werner,

» Lindahl,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Jacobson i Vilhelmina,

» Hickson,

» Gavelin,

» von Friesen,

» Jonsson i Skutskär,

» Carlsson i Bakeröd,

» Andersson i Mölndal,

» Johnsson i Stockholm,
fröken Öberg och
herr Jansson i Aspeboda.

Dessa personer hade alltså utsetts
till valmän.

§ 4.

Företogs val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse ställföreträdare för
riksdagens justitieombudsman.

Därvid avlämnades 124 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och uppta -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Kyrkomötesförordning.

gande namnen på nedan nämnda personer
i följande ordning:
herr Skoglund i Umeå,

» Olsson i Mora,

» Hallberg,

» Svensson i Stenkyrka,
fru Johansson i Skövde och
herr Wirtén.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter för sagda valmän.

§ 5.

I enlighet med kammarens den 2 innevarande
mars fattade beslut företogs
nu val av ledamöter i fjärde tillfälliga
utskottet.

Därvid avlämnades 129 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer
i följande ordning:
herr Hallén,

» Mosesson,

» Nilsson i Kristinehamn,

» Pettersson i Norregård,

» Bergström,

» Boman i Kieryd,
fröken Öberg och
herr Håstad.

Dessa personer hade alltså utsetts till
ledamöter i fjärde tillfälliga utskottet.

§ 6.

Anställdes val av suppleanter i fjärde
tillfälliga utskottet.

Därvid avgåvos 94 godkända valsedlar,
samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen
på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gustafson i Dädesjö,

» Jacobsson i Igelsbo,

» Thapper,

» Hansson i Skegrie,

» Gustafsson i Bogla,

» Stöld,

» Persson i Växjö och
» Staxång.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter i fjärde tillfälliga utskottet.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 3—6 här ovan omförmälda
valen.

§ 8.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 93, med
förslag till föräldrabalk, m. in.

Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 308 av herr von Friesen.

§ 10.

Föredrogs den av herr Nilsson i
Svalöv vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
angående vissa av
centrala uppbördsnämnden utfärdade
anvisningar om löneavdrag för skatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Kyrkomötesförordning.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående allmänt kyrkomöte
(kyrkomötesförordning).

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 29 januari
1949 hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
13, däri Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll samt
Kungl. Maj :ts och kyrkomötets däri omförmälda
skrivelser, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående all -

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

mänt kyrkomöte (kyrkomötesförordning).

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till föreliggande proposition,
nr 13, måtte antaga det i utskottets hemställan
intagna förslaget till förordning
angående allmänt kyrkomöte
(kyrkomötesförordning).

Reservation hade avgivits av herr
Olsson i Mora, vilken anfört, att det
föreliggande förslaget till ny kyrkomötesförordning
på närmare angivna skäl
ej kunde anses tillfredsställande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Jag har inte kunnat biträda konstitutionsutskottets
förslag, och jag ber att
med några ord få säga, varför jag låtit
anteckna en reservation.

Frågan om kyrkomötets ställning och
befogenheter vid sidan av riksdagen i
svenskt statsliv är en gammal historia.
Röster ha tidigare inte saknats, särskilt
på socialdemokratiskt håll, vilka ifrågasatt
kyrkomötets vetorätt och i varje
fall önskat en mera tidsenlig gränsreglering
mellan riksdagen och kyrkomötet.
Så småningom ha reformkraven begränsats
till att huvudsakligen avse en ökad
lekmannarepresentation i kyrkomötet,
ett tidsenligare valsätt och en sådan utökning
av antalet prästerliga kyrkomötesombud,
att även obefordrade präster
kunde bli representerade. Av dessa reformförslag
skulle naturligtvis det sistnämnda,
nämligen representation av de
obefordrade prästerna, kunna tillgodoses
utan några större förändringar i
kyrkomötesförordningen. Diskussionen
har främst kommit att röra sig kring
kraven på en utvidgad och mera mångsidig
lekmannarepresentation och en annan
valmetod, som tjänade detta syfte
och ökade det hittills ytterligt ringa deltagandet
i församlingarnas val av lckmannaombud.

Nu föreslås i Ivungl. Maj:ts av konsti -

Kyrkomö tesförordning.

tutionsutskottet tillstyrkta proposition
att antalet lekmannaombud i kyrkomötet
skall ökas från 30 till 57. Det låter
bra, men reformen uttunnas försiktigt
för att inte säga till oigenkännlighet
räddhågat genom att antalet prästerliga
ombud samtidigt ökas från 30 till 43.
Den reella lekmannaförstärkningen blir
på detta sött mindre än vad som tidigare
förordats även inom kyrkomötet. Och
inte nog med detta, den lilla reformen
köpes med en avgjord försämring av
valmetoden. Konstitutionsutskottet skrev
4944 att otvivelaktigt föreligger ett behov
av mera tidsenliga former för val
av kyrkomöteslekmannaombud. År 1920
begärde riksdagen utredning angående
införande av direkta lekmannaombudsval,
sedan konstitutionsutskottets nuvarande
ordförande i en motion uttalat,
att den demokratiska principen om direkta
val med allmän och lika rösträtt
för män och kvinnor nu hade trängt
igenom vid sammansättningen av alla
viktigare representationer i samhället,
varför en reformering av gällande bestämmelser
angående sättet för val av
lekmannaombud till allmänna kyrkomötet
framstode som en naturlig konsekvens
av detta principiellt demokratiska
krav.

Nu har det genom sakkunniga konstaterats
att det är förenat med mycket
stora svårigheter att konstruera en direkt
valmetod för lekmannaombudsvalen.
Och efter detta konstaterande är
man färdig att godtaga ett valsätt som
i ett väsentligt avseende är ännu mera
otidsenligt än det nuvarande. Sakkunniga
ha ultalat, att det är förvånande
att missnöjet med den gällande ordningen
och svårigheterna att åstadkomma
en förbättring genom ändring av den
indirekta valmetoden icke redan på ett
tidigt stadium aktualiserat frågan om
en övergång till direkt valmetod. Men
nu är man färdig att knäsätta ett valsätt
som vid sidan av den nuvarande, föråldrade
medelbara valmetoden ställer
ett i dubbel mening indirekt val genom

3 Andra kammarens protokoll /,949. Nr it.

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Kyrkomötesförordning.

att i vissa fall kyrkofullmäktige först
skola utse delegerade och dessa delegerade
sedan skola utse elektorer, som
omsider skola verkställa det slutliga
valet.

Inte nog med detta, utan riksdagen inbjudes
nu också att godtaga en av kyrkomötet
vidtagen ändring av Kungl. Maj :ts
ursprungliga förslag, en ändring som
innebär att församlingarna inte skola
vara representerade i kyrkomötet i förhållande
till sin folkmängd. Denna originalitet
motiverar kyrkomötet med att
kyrkomötet inte är att betrakta som en
folkrepresentation i vanlig mening; den
svenska kyrkan är nämligen till sitt väsen
inte främst ett visst antal individer
utan en levande andlig storhet. Från
denna utgångspunkt ha bestämmelserna
om distriktsindelningen av valkretsarna
och sättet i övrigt för utseende av elektorer
ändrats på ett sådant sätt, att det
trots införande av proportionella val
direkt måste motverka det av riksdagen
klart eftersträvade syftet att olika meningsriktningar
skola bli företrädda i
kyrkomötet. Jag undrar inte på att departementschefen
reagerat inför dessa
av kyrkomötet vidtagna ändringar och
endast med stor tvekan godtagit dem.
För min ringa del tycker jag nog också,
att kyrkomötet lindrigast sagt satt en
skönhetsfläck på sitt nu föreliggande
verk genom att införa en bestämmelse
om att val av delegerade och val av
elektorer, som förrättas av kyrkofullmäktige
eller å kyrkostämma, skola
obligatoriskt vara beredda av kyrkorådet,
där prästen är självskriven ordförande
och kan utöva ett inflytande, som
inte bör underskattas.

Jag är övertygad om, herr talman, att
andra kammaren för några år sedan
inte skulle ha bifallit delta förslag. Jag
kan inte heller i dag finna, att förslaget
motsvarar den svenska kyrkans verkliga
behov eller de synpunkter som riksdagen
tidigare anlagt på denna fråga,
och därför yrkar jag avslag på utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Den
fråga som nu står under diskussion är
enligt min mening en ganska viktig
principfråga. Kyrkomötet intar i samhällslivet
en ur olika synpunkter diskutabel
ställning. De förslag, som framläggas
i propositionen och föreliggande
utskottsutlåtande, äro enligt min mening
av sådan karaktär, att ett genomförande
av dem i viss mån skulle stärka kyrkomötets
auktoritet och ställning i svenskt
samhällsliv. Kyrkomötet är väl en kvarleva
från prästeståndets maktställning
i den gamla ståndsriksdagen, och det
är märkligt, att denna privilegierade
maktställning för, vi kunna väl säga,
prästeståndet inte endast har kunnat
upprätthållas utan även efter vad det
vill synas kunnat ytterligare stärkas.
Konstitutionsutskottets och Kungl. Maj:ts
åtgörande i denna fråga skiljer sig inte
från denna tendens, och det är av den
anledningen som jag har begärt ordet.

Jag vill konstatera, att den kyrkliga
organisationen väl aldrig kunnat beskyllas
för strävanden att vilja bli demokratisk.
Prästeståndets privilegier ha
alltid stått i förgrunden, och även om
statskyrkan ur skatterättslig synpunkt
borde kunna kallas för folkkyrka, så har
det aldrig accepterats av kyrkans ledning.
Här har förut anförts ett citat från
kyrkolagsutskottet, i vilket man ganska
klart och tydligt säger ifrån, att någon
folkrepresentation inte är acceptabel ur
de kyrkliga synpunkterna. Jag tror att
vi, då vi i övrigt ha demokrati, borde
försöka att, när ändring skall vidtagas
i denna representation, se till att de
demokratiska principerna mera komma
till sin rätt. Kyrkomötet är ju tillsammans
med episkopatet kyrkans högsta
organ. Man anser ju, att ärkebiskopen
såväl som biskoparna och en del andra
skola vara självskrivna ledamöter av
kyrkomötet. Lekmannaombuden väljas
på indirekt väg, och man kan väl säga,
att de skulle vara det demokratiska inslaget
i detta sammanhang. Om man accepterar
ståndsprincipen, är denna sam -

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

mansättning av kyrkomötet förklarlig,
men när man med demokratisk motivering
skall reformera kyrkomötesförordningcn,
böra väl ändock de enklaste demokratiska
principerna beaktas. Man
kan väl utan överdrift säga, att dessa
principer inte ha kommit till uttryck
vare sig i utskottsutlåtandet eller i propositionen.

Nu säges det, att man skulle göra
kyrkomötet mera demokratiskt genom
att man utökade representationen från
60 till 100 ombud. Man ökar antalet
prästerliga ombud från 30 till 43 och
antalet lekmannaombud från 30 till 57.
Det har emellertid inte gjorts något försök
att åstadkomma en demokratisk
ordning. Man ställer sig frågan: Varför
skola biskopar och dylika ha en självskriven
plats i kyrkomötet? Om kyrkan
skall vara en folkkyrka, borde väl även
valet av prästerliga ledamöter i kyrkomötet
ske efter andra normer än att
vissa skola vara självskrivna. Kanske
man säger, att kyrkomötet skall vara
det forum, där kyrkliga tankar kunna
föras till torgs, och att kyrkomötets
främsta uppgift är att vara opinionsskapande.
I så fall vill jag erinra om att
vid sidan av kyrkomötet ha alltsedan
1919 biskoparna sammanträtt varje år,
fram till 1944 i regel en gång per år
och därefter vanligen två gånger årligen.
Dessa biskopsmöten ha, om jag
inte tar fel, fått ganska stor betydelse.
Sålunda inhämtar man utlåtande av dem
i vissa frågor.

Jag vill säga, att om man nu skall
vidta en organisatorisk förändring av
kyrkomötet, borde man väl ändå gå
andra vägar än dem som här föreslagits.
Det finns ingen anledning att utöka representationen
från 60 till 100 ombud.
Det iir självklart, att om man skulle vilja
reformera ur demokratiska utgångspunkter,
skulle man kunna finna en
form för val av ombud, där såväl prästerna
som lekmännen få finna sig i att
i övrigt vanliga regler för val tillämpas.
Detta är ju en principfråga. Jag kan vi -

Kyrkomötesförordning.

dare, som sagt, inte finna att det föreligger
någon anledning att ytterligare
utbygga detta opinionsskapande organ
med 40 representanter. Det finns enligt
mitt sätt att se ingen motivering för att
vi skulle ta på oss de kostnader denna
utbyggnad medför.

Utskottet har även begärt, att kyrkomötena
skulle hållas med kortare tidsintervaller.
Den nuvarande ordningen
är ju den, att kyrkomötet skall sammanträda
vart femte år, men Ivungl. Maj :t
äger rätt alt förkorta dessa tidsintervaller.
Utskottet har emellertid i sitt utlåtande
uttalat önskemål om att förslag
skulle framläggas om att tidsintervallerna
skulle bli kortare, och man skulle på
det sättet få flera kyrkomöten. Jag tror
inte, att det finns någon anledning för
riksdagen att under nuvarande förhållanden
acceptera konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3. Det är enligt min mening
bättre att ha den ordning vi ha, tills vi
kunna få fram ett förslag, som ur demokratiska
och andra synpunkter är
mera acceptabelt än det föreliggande.
Jag vill därför, herr talman, yrka avslag
på konstitutionsutskottets hemställan,
och jag gör det i den övertygelsen,
att det är bättre att avslå detta förslag
och få något annat i stället än att man
nu skulle godtaga något som inte kan
anses vara någon lösning för framtiden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Denna proposition och de utredningar,
på vilka den grundar sig, ha tillkommit
i anledning av riksdagens skrivelse
den 13 april 1944, i vilken riksdagen
begärde utredning om ändrade
grunder för kyrkomötets sammansättning.
Enligt riksdagsskrivelsen borde
den begärda utredningen i första hand
ta sikte på frågan om en ökad lekmannarepresentation
i kyrkomötet, för det
andra skulle frågan om sättet för representationens
utseende uppmärksam -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

K> rkomötesförordning.

mas, och slutligen borde även övervägas,
huruvida icke — i syfte att bereda
de s. k. obefordrade prästerna möjlighet
att bli representerade i kyrkomötet
— en utökning av antalet prästerliga
ombud vore av behovet påkallad.
Dessa av riksdagen själv framförda
önskemål ha nu alla blivit beaktade.
Detta kan naturligtvis ske på skilda
sätt, och man kan ha olika meningar
om särskilda frågor i detta ganska stora
lagkomplex. Men för den som går
igenom förslaget bör det nog stå ganska
klart, att man har strävat efter och
kanske också i det väsentliga lyckats
att tillgodose riksdagens intentioner.

Jag skall inte ingå på alla de olika
delarna av förslaget. Jag hörde, att
konstitutionsutskottets ärade ordförande
begärt ordet, och han kanske går
närmare in på de särskilda frågorna.
Jag skall blott upptaga ett par viktigare
punkter, som här ha berörts av
de representanter för kammaren, vilka
yrkat avslag på förslaget. Den första
punkten gäller utökningen av lekmannarepresentationen
i kyrkomötet. Visserligen
har — jämte denna utökning
— i anslutning till riksdagens önskemål
även antalet prästerliga ombud
ökats, men medan det alltid tidigare
funnits lika många präster som lekmän,
skall det enligt förslaget numera
finnas lekmän i förhållande till präster
ungefär i proportionen 4 : 3, och
samma majoritet av lekmän skall enligt
förslaget också finnas i kyrkomötets
olika utskott.

Den andra huvudfrågan, som jag vill
beröra, gäller valmetoden. Jag kan inte
gå in på alla detaljer därvidlag, men
jag vill nämna, att det i flera utredningar
gjorts försök att på olika sätt
komma till rätta med de synnerligen
invecklade problem, som här föreligga.
På denna punkt finns det vissa divergenser
mellan Kungl. Maj :ts ursprungliga
förslag till kyrkomötet och det
förslag som nu förelagts riksdagen.

Kyrkomötet förordade vissa justeringgar
i förstnämnda förslag, och även
om jag kanske ansåg, att Kungl. Maj:ts
ursprungliga förslag hade varit bättre,
har jag liksom mina kolleger ansett, att
vi kunde godtaga ändringarna. De uppburos
av en stor majoritet inom kyrkomötet,
och de inneburo ej blott vissa
försvagningar utan också vissa förbättringar.
Två detaljer i dessa valbestämmelser
vill jag särskilt beröra. Den ena
gäller den dubbelt indirekta valmetod,
som skall tillämpas i vissa fall. Den är
naturligtvis i och för sig inte så bra.
Jag vill emellertid påpeka, dels att den
kommer att behöva tillämpas endast i
ett fåtal fall och dels att den fyller
funktionen att begränsa de allra minsta
församlingarnas inflytande på valen.
När man bygger valkorporationen på
församlingarna, som äro av mycket
växlande storleksordning, synes det
nämligen vara nödvändigt att genomföra
en dylik begränsning, och den
vinner man genom att slå ihop flera
församlingar i en valprocedur, och därigenom
uppkomma dubbelt indirekta
val. Den andra punkten i fråga om
valmetoden, som jag här avser, har en
i viss mån motsatt aspekt. Den gäller
begränsningen uppåt av antalet elektorer
och delegerade. Anledningen till
förslaget härom är, att en sådan begränsning
har befunnits nödvändig för
att något minska den stora övervikt,
som vissa utomordentligt folkrika storstadsförsamlingar
eljest skulle få i förhållande
till landsbygdens representation.

Allt som allt skulle jag vilja säga, att
för den som fördomsfritt studerar detta
förslag bör det enligt min mening
stå klart, att det innebär såväl en demokratisering
av kyrkomötets sammansättning
som en rationalisering av dess
arbetsformer och att dessa förändringar
nära ansluta sig till de önskemål,
som för några år sedan framställts av
riksdagen.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Herr HALLÉN: Herr talman! När jag
hörde herr Lundberg tala, trodde jag
först, att han skulle lägga sitt anförande
så, att han skulle söka visa, att hela
denna reform icke är önskvärd, därför
att man inte på något sätt borde
modernisera eller demokratisera den
kyrkliga representationen. Jag erkänner
emellertid gärna, att det var en
villfarelse av mig. Herr Lundberg bidrog
nämligen själv med att uttala
några önskemål om att det behövdes
en radikalare och effektivare organisation.
Men han nämnde då, herr talman,
något som jag tyckte var mycket egendomligt.
Han påpekade, att man har
något som heter biskopskonferenser,
som sammanträda varje år eller ibland
ett par gånger om året. Att det skulle
innebära någon demokratisering och
effektivisering om biskopskonferenserna
skulle ersätta kyrkomötena tillåter
jag mig betvivla. Jag vill förresten
säga, att biskopskonferenserna sakna
fullständigt grund i lag. Det är ett arrangemang,
som herrar biskopar ha
tillåtit sig på senare år, och jag trodde
inte, att vännen Lundberg på något
sätt skulle vilja stödja den aktionen.

Med anledning av att herr Lundberg
påtalat, att utskottet inte bara tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag utan t. o. in. ifrågasatt
något kortare intervaller mellan
kyrkomötets sammanträden, vill jag
säga, att vi inte gjort annat än bett
Kungl. Maj:t att vid eu framtida översyn
av kyrkomötesförordningen överväga,
om inte tidsintervallen behövde
förkortas. Det visar sig nämligen, att
den moderna lagstiftningen, även den
som berör den kyrkliga verksamheten,
är så pass livaktig, att Kungl. Maj:t inte
kunnat vänta fem år med att sammankalla
kyrkomöte, utan sedan femton år
tillbaka ha kyrkomöten hållits med
blott två eller tre års intervaller. Det
är vad vi tillåtit oss att säga.

I vad herr Lundberg och även reservanten
herr Olsson i Mora sagt om att

Kyrkomötesförordninj?.

man inte gått tillräckligt radikalt till
väga, när det gällt demokratiseringen,
kan jag så till vida instämma, som jag
själv såsom ledamot av fjolårets kyrkomöte
kämpade, så långt jag för min del
kunde, för Kungl. Maj :ts förslag i fråga
om valdistriktsindelningen. Detta förslag
innebar ju, att invånarantalet i
varje valdistrikt borde överstiga 5 000,
vilken siffra av kyrkomötet sänktes till
2 000. Det är klart, att det finns fog
för de betänkligheter statsrådet här uttalade.
Dem äro vi ingalunda främmande
för inom konstitutionsutskottet,
men vi ha resonerat som så — och det
vill jag säga herr Olsson i Mora — att
vi skola hålla på principen, att det
bästa skall inte vara fiende till det
goda. Här gäller det att effektuera det
väsentliga av riksdagens egna önskemål.

Herr Olsson i Mora framhåller i sin
reservation, att man skulle ju egentligen
ha direkta val, men så ha vi i stället
föreslagit dessa indirekta val. Ja,
ärade kammarledamöter, hur skulle det
ta sig ut, om vi skulle välja 57 lekmannarepresentanter
i kyrkomötet med ett
par miljoner valmän? Den uppgiften
ha de sakkunniga gått bet på, och det
skulle vi nog allesammans ha gjort. Vi
kunna nog för närvarande inte komma
ifrån dessa indirekta val.

Vidare nämner herr Olsson i Mora
— förmodligen i avsikt att påtala ett
fel — att man har något utökat antalet
prästerliga ledamöter. Detta har inte
skett för att uppnå balans med anledning
av ökningen av antalet lekmannaombud
— dessa senare få ju ändå majoritet
i kyrkomötet. Man skall få välja
i regel två präster från varje stift; dock
skola från Lunds stift få väljas tre
präster, på grund av att det är så
många präster där. Utökningen av antalet
präster i kyrkomötet bar skett för
att bereda möjlighet för minoriteter
inom prästerskapet att komma till tals,
d. v. s. låta skiftande meningar där få

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Kyrkomötesförordning.

komma till uttryck. Det är inte så lätt
att få möjlighet härtill då man bara
skall välja en enda representant från
varje stift. Jag har för min personliga
del många gånger kandiderat till kyrkomötet
men först i fjol till min egen
förvåning hlivit invald. I regel finns
det inga möjligheter för minoriteter att
bli placerade på det sättet, och det är
förklaringen till att vi utökat antalet
lekmannaombud och genom viss sammanslagning
gjort distrikten för utseende
av elektorer större. Hittills har
varje stift varit delat i två valdistrikt,
som utsett vartdera ett ombud, vilket
omöjliggjort proportionella val, men
sådana val kunna genom den föreslagna
ordningen genomföras över hela
linjen, och det måste väl vara en reform
i klart demokratiserande riktning.

När herr Olsson i Mora anser, att
detta är en reform, som inte sträcker sig
tillräckligt långt —- jag har sagt, att i
princip kan jag vara med om det —
kunna vi fråga oss, hur kyrkomötet
självt i sin gamla form reagerade inför
detta förslag. Jag skall, herr talman, inte
trötta med för många citat, men ett par
äro ganska belysande. Hovpredikant
Giertz yttrade i flera sammanhang, att
kyrkomötet tenderar att bli en politisk
folkrepresentation, ett slags duplett av
riksdagen — det är ju alldeles fel. Han
säger vidare, att »tendensen kommer att
gå emot en allt mera ökad politisering
av kyrkomötesvalen». Fruktan för att
anordningen, att kyrkofullmäktige, som
i regel äro valda efter politiska grunder,
skola förrätta dessa val av elektorer,
kommer att leda till en politisering av
kyrkomötet gick igenom i en hel rad
anföranden. Jag kanske får citera vad
professor Sundberg tillät sig att säga.
Han sade: »Kvrkolagsutskottets förslag
innebär, att svenska kyrkan ställes i
ett hårdare beroende än för närvarande
av en kyrkligt indifferent stat. ..
Man fjärmar kyrkomötet från kyrkfolket
och ger ett ökat inflytande åt

de mot kyrkan fientliga eller likgiltiga.
... Man ser här . . . den fara som
hotar svenska kyrkan från det svenska
samhällets kyrkligt indifferenta politiska
och administrativa myndigheter.»
Detta är visserligen inte representativt
för kyrkomötet, men det är dock ett
ganska typiskt uttryck för den fruktan
och den farhåga för en modernisering
och en demokratisering, som man visar
på det hållet. Jag vet därför inte,
om herr Olssons i Mora kritik är fullt
befogad, då man ser, att reformen redan
nu i denna form möter så pass
allvarliga farhågor.

Det skulle emellertid, herr talman, bli
en icke korrekt bild av hur kyrkomötet
reagerade, om jag inte finge citera även
vad de i ansvarig ställning ledande
inom kyrkomötet här hade att säga.
Kyrkomötets vice ordförande, biskop
Itodhe, yttrade: »Tvivelsutan föreligger
denna risk, såväl vad valen av lekmannaombud
angår som beträffande kyrkomötets
arbete. Men för egen del är jag
beredd att taga denna risk. Jag är på
denna punkt icke fylld av rädsla eller
defaitism. Modigt och förtröstansfullt
vill jag se fram mot ett nytt kyrkomöte.
... Jag tror, att det nya kyrkomötet, genom
den bredare bas det skulle få, skall
kunna lyfta upp kyrkomötet ur den relativa
undanskymdhet, i vilken kyrkomötet
hittills arbetat.» Också biskop
Brilioth i Växjö uttalade åtskillig betänksamhet
mot hela denna reform, men
jag kan nämna här — det kan ha sitt intresse
— att han på ett mycket förnämligt
sätt besvarade professor Sundbergs
svartmålning av de svenska statsmyndigheternas
hållning mot kyrkan genom
att säga, att han i detta uttalande fann
»en beklämmande brist på sinne för
realiteter», som vore av så väsentlig betydelse
i detta sammanhang. Han säger
också på tal om den risk, som reformen
kan medföra, att visst finns det en sådan
risk, men, tillägger han, »jag tror
att vi måste och böra taga den med frimodighet,
förtröstan och tillit till vårt

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

folks sunda instinkt och i förvissningen
om att det finns en ofta kanske latent,
inen likväl verklig tillgivenhet för Sveriges
kyrka runt om i svenska bygder».

Jag vill, herr talman, sluta dessa citat
med att återge vad biskopen i Stockholm,
Manfred Björkquist, säger i anledning
av de farhågor, som man hyste
på en hel del håll inom kyrkomötet:
»När det gäller att fatta ett beslut som
detta, som innebär något av en vågsamhet,
så måste man fatta det med den frimodighet,
som folkkyrkan i allt sitt
handlande måste visa, om hon skall
kunna existera. Tv en folkkyrkas liv är,
rätt besett, ett vågstycke, och en försvagad
och räddhågad folkkyrka är en
kyrka på flykt.» Jag tycker att detta är
ett mycket klart och representativt uttryck
för att kyrkomötet mycket väl
förstod, att denna reform skulle kunna
leda till en sekularisering inifrån av
kyrkan, men att en verklig folkkyrka
måste taga denna risk i förlitande på
värdet av sin egen förkunnelse och
verksamhet.

Slutligen kan jag inte underlåta att
peka på de praktiska konsekvenser som
ett beslut i den ena eller andra riktningen
kan föra med sig. Första kammaren
har ju redan utan debatt tagit utskottets
förslag, och om nu andra kammaren
skulle gå på herr Olssons avslagslinje,
innebär det att hela frågan
faller bort i det ovissa, och det är mycket
osäkert, om det någon mera gång
kommer att göras ett demokratiseringsförsök.
Vidare vill jag erinra om att den
nu arbetande dissenterkommittén, som
har att avge förslag om vidgad rätt till
utträde ur svenska kyrkan, i dagarna
avslutar sitt arbete. Betänkandet kommer
sedan att gå ut på remiss, och meningen
är att frågan, i den mån reformen
berör kyrkolagen, skall föreläggas
1950 års kyrkomöte. Det måste väl vara
värdefullare att den frågan får handläggas
av ett nytt demokratiserat och moderniserat
kyrkomöte, låt vara med de
brister som herr Olsson här pekat på

Kyrkomötesförordning.

och som jag också för min del anser föreligga,
än att det blir ett kyrkomöte av
den gamla strukturen som får ta hand
om ärendet.

Jag anser, herr talman, att alla skäl
tala för ett bifall till utskottets förslag,
ett yrkande som jag härmed vill framställa.

Ilerr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det förefaller mig som om
både herr Hallén och justitieministern
vore förespråkare för en endast partiell
demokrati i detta sammanhang.

När jag talade om biskopskonferenser,
var det för att visa att biskoparna
ha denna möjlighet att årligen komma
tillsammans och diskutera sina olika
angelägenheter och att det därför inte
kan vara nödvändigt att beträffande
kyrkomötet ha en sådan ordning, att
biskopar och präster skola vara självskrivna
ledamöter och icke behöva väljas
på samma sätt som övriga ledamöter.

Det förvånade mig att herr Hallén,
när han här citerade en del uttalanden
av kyrkomötesledamöter, icke tog med
något uttalande av en lekman, utan endast
av biskopar. Herr Hallén tycks
vara ganska auktoritetstrogen i detta
fall, och jag förstår därför att herr Hallén
kan anse den föreslagna ordningen
för kyrkomötesvalen vara riktig. Men
sett ur riksdagens synpunkt och ur demokratiska
synpunkter kan det icke finnas
någon anledning att godtaga principer,
som höra hemma på 1860-talet
och icke år 1949.

Vidare talar herr Ilallén om att kyrkan
måste vara eu folkkyrka och anser
tydligen, att den föreslagna ordningen
för val av lckmannaombud vore fördelaktig
även ur den synpunkten. Men utskottet
självt, åtminstone om man får
tillmäta den skrivning, som presterats,
någon betydelse, iir ju ganska tveksamt
på den punkten. Utskottet säger att »vid
kunna tvivel hysas om lämpligheten» i
fråga om det föreslagna sättet för utse -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Kyrkomö tesförordning.

ende av lekmannaombud, men att förslaget
dock ur demokratisk synpunkt
kan innebära ett framsteg o. s. v. Jag
tror att utskottet självt bar insett, att reformen
härvidlag inte är sådan som den
borde vara.

Herr Hallén slutade sitt anförande
med att framhålla, att om riksdagen nu
avslår det föreliggande förslaget, kommer
frågan att falla bort i det ovissa.
Sådana motiveringar tar man, herr Hallén,
alltid till, när andra motiveringar
saknas. Jag tror nog att möjligheten att
få till stånd en reformering finns kvar,
även om vi inte godtaga det nu framlagda
förslaget, ty det är väl ändå allt
fortfarande riksdagen som kommer att
ha avgörandet i denna fråga och inte
kyrkomötet. Och om prästeståndet, vare
sig det gäller biskopar eller andra, vill
hävda sig, får man väl göra det på samma
sätt som andra medborgargrupper,
nämligen genom representation i den
beslutande riksdagen.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lundbergs originella recept,
att kyrkan skulle hävda sig genom
att försöka krångla in en och annan
biskop eller prästman i riksdagen, är
det väl ingen som reflekterar på.

Herr Lundberg skall inte kunna vidhålla
den uppfattningen, att det inte är
en demokratisering av kyrkomötet som
sker genom de föreslagna ändringarna.
Det är visserligen sant att på några
punkter har kyrkomötet gjort en beskärning
av den ursprungligen ifrågasatta
representationen. Man har t. ex.
begränsat antalet delegerade, så att en
församling, när dess medlemsantal överstiger
50 000, inte får någon ny delegerad
och att alltså antalet delegerade för
varje församling inte får överskrida 9.
Men vilka församlingar är det som genom
denna bestämmelse inte få en proportionellt
sett full representation? Jo,
det är Brännkyrka, Bromma och möjligtvis
Matteus församlingar här i Stock -

holm — i varje fall är det inte fråga om
mer än tre eller fyra församlingar i riket.
Och i den mån dessa församlingar
klyvas genom den nya församlingsindelningen
och man kanske i stället får församlingar
på exempelvis 20 000 medlemmar,
så bli ju de delegerade proportionellt
valda.

Slutligen vill jag framhålla, att om
man önskar vidgade och radikalare reformer,
såsom herr Lundberg tycks göra,
bör man väl se till, att man får en
plattform för det fortsatta reformarbetet,
och jag kan inte förstå annat än att
ett kyrkomöte, som är moderniserat och
demokratiserat på sätt här föreslås, erbjuder
större möjligheter därvidlag.
Skulle jag leva och ha hälsan och ännu
en gång få komma till kyrkomötet såsom
ombud, är det en hel del reformkrav
som jag skulle vilja föra fram, och
det vore roligt, om herr Lundberg också
kunde bli invald i kyrkomötet och
deltaga i detta arbete.

Iierr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det är nog bara en from
önskan som herr Hallén när i detta avseende.
Herr Hallén har säkert också
gjort den erfarenheten, att den, som
blir medlem av en sådan här församling,
blir ofta mer konungslig än konungen
själv. Men det är kanske ur den
synpunkten som herr Hallén ansåg
lämpligt att uttala den önskan som han
gav uttryck åt.

Om utskottets förslag skall, såsom det
här framhållits, utgöra en plattform för
fortsatt demokratisering av kyrkomötet,
så måste jag säga att det är en mycket
olämplig plattform som man har valt.
Jag kan inte förstå att det varit nödvändigt
att öka antalet ledamöter från
CO till 100, om man verkligen hade velat
gå en annan väg.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag måste säga som kyrkoherde

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Hallén, att om jag har möjlighet att
komma med i kyrkomötet en gång till,
skall jag med glädje göra allt för att få
till stånd en ändring av den reform,
som nu förmodligen genomdrives här
men som enligt min mening inte kommer
att ha någon verkan när det gäller
att åstadkomma en demokratisering av
kyrkomötet. Det prästerliga inflytandet
blir absolut lika dominerande i fortsättningen.
Visserligen har de prästerliga
ombudens antal ökats med endast 4 %,
medan lekmannaombudens ökats med
9 %, men när man vet att de prästerliga
ombuden i allmänhet utgöras av biskopar
och domkapitelpräster och har sett
vilket förhärskande inflytande de ha —
de citat från kyrkomötet, som här anförts,
ha ju bara varit prästcitat, vilket
inte är så underligt, ty de prästerliga
ombuden äro ju förberedda på ett helt
annat sätt när de komma till överläggningarna
— så förstår man att lekmannaombuden
komma att spela en mycket
obetydlig roll, även om de bli några
stycken flera.

Kyrkomötet har ju befogenhet dels
att uttala sig i kulturella frågor — en
befogenhet som man också brukar begagna
sig av — dels att uttala sig i
aktuella frågor rörande kyrkolagen.
Och när det gäller kyrkomötet som konserverande
element i kulturfrågor,
åstadkommer man sannerligen inte någon
ändring i riktning mot en modernare
uppfattning genom att utöka antalet
ledamöter i kyrkomötet. För min del
anser jag att de frågor, som kyrkomötet
handlägger, mycket väl skulle kunna
behandlas utan ett kyrkomöte. De
rent religiösa intressena kunna vårdas
bättre av andra människor än dem som
väljas till ledamöter av kyrkomötet, och
vad kyrkolagstiftningen beträffar anser
jag att riksdagen är fullt kompetent att
själv sköta den saken. De utredningar
som behövas måste ändå, om de skola
leda till något resultat, göras av både
präster och lekmän. Jag kan därför inte
inse, att något skulle bli försummat, om

Kyrkomö tesförordning.

kyrkomötet helt slopades. Under alla
förhållanden utgör inte den reform, som
nu föreslagits, något verkligt steg på
vägen mot en modernare ordning. Riksdagen
borde därför avslå utskottets förslag
och i stället försöka komma fram
till något som mer motsvarade de krav
man vill ställa på en folkkyrka.

Vad kyrkomötet menar med folkkyrka
verkar på mig mera prästkyrka.
Vill man verkligen vårda sig om det intresse
för de kyrkliga frågorna, som
dock finns i ganska stor utsträckning
ute i församlingarna, borde man beträffande
kyrkomötet gå in för en ordning,
som gav ett generösare utrymme för
lekmannair.tresset än vad nu är fallet.

Jag ber att få instämma i det yrkande
om avslag på utskottets utlåtande
som redan har framställts och hoppas,
att det skall vara möjligt att få fram ett
förslag som bättre ger uttryck för en
modern inställning till kyrkan och hennes
angelägenheter.

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Konstitutionsutskottets ärade ordförande
framhöll, att vi komma inte ifrån det
indirekta valsystemet, när det gäller
val av kyrkomötets lekmannaombud.
Sakkunniga ha visat att det möter stora
svårigheter att övergå från den metod
med indirekta val, som vi nu ha och
som tidigare mycket skarpt kritiserats,
inte minst av konstitutionsutskottets
ordförande, till en metod med direkta
val. Däri ger jag också herr Hallén fullkomligt
rätt, men detta förhållande är
inte något försvar för att man vid
sidan av den nuvarande förkastliga ordningen
bygger upp etl system med i
dubbel mening indirekta val, i det alt
vissa kyrkofullmäktige och kyrkostämmor
först välja delegerade, som sedan
i sin ordning välja elektorer, vilka slutligen
förrätta val av lekmannaombud.

Jag hoppas för min del, herr talman,
att andra kammaren i denna fråga hävdar
en självständig uppfattning och
inte låter sig dirigeras av kyrkomötet.

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Kyrkomötesförordning.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Justitieministern har ju redan berört
vissa av de frågor, som här möta,
och framhållit att det varit ett önskemål
alt kunna ersätta de nuvarande indirekta
valen av lekmannaombud vid
kyrkomötet med direkta sådana val
men att det under utredningsarbetets
gång blivit alldeles klart, att någon
praktiskt genomförbar metod härför
inte kunde utfinnas. Såsom de sakkunniga
närmare ha redovisat, har det
visat sig omöjligt att gå den väg, varom
önskemål tidigare uttalats.

Att man med det föreliggande förslaget
kan synas ha gått vidare på den
indirekta metodens väg beror på att det
gällt att åstadkomma en bättre avvägning
av olika intressen. De små församlingarna
ha enligt gällande ordning haft
disproportionerligt stort inflytande,
men om det föreliggande förslaget antages,
kommer en rimlig reduktion därav
att äga rum. Systemet med delegerade
för utseende av elektorer kommer
emellertid till tillämpning endast i ett
mindre antal fall. Det gäller nämligen
i stort sett bara beträffande de församlingar,
som äro så små att invånarantalet
inte uppgår till 2 000.

Jag tror att den föreslagna bestämmelsen
om val av elektorer såsom regel
av kyrkofullmäktige i stället för,
såsom nu är fallet, inför kyrkostämmans
ordförande och, om man så önskar,
enligt proportionell metod, ävensom
den ökade lekmannarepresentationen
måste sägas innebära en betydande
vinning, när det gäller att bereda olika
meningsriktningar inom kyrkan det
inflytande som de böra ha.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
som en kort replik till fru Nancy Eriksson
säga, att om den reform, som nu
föreslås, genomföres, är det ingenting
som hindrar att det bland lekmannaombuden
kan komma att finnas en ma -

joritet av just sådana representanter
som fru Nancy Eriksson.

Till herr Olsson i Mora vill jag säga,
att det är visserligen sant att jag år
1920, d. v. s. för 28 år sedan, motionerade
om att man skulle undersöka
möjligheterna att införa direkta val till
kyrkomötet. Men det har ju vid de undersökningar,
som företagits, visat sig
att det inte går att ordna direkta val,
om man inte vill göra kyrkomötet till
ett slags kopia av riksdagen och i stället
för att, såsom nu är föreslaget, utse
00 lekmannaombud välja t. ex. 200 sådana
ombud. Då kan man möjligen med
proportionella val få till stånd en rimlig
representation.

Men ingen har ifrågasatt att vi skola
gå den vägen, och om vi alltså skola
behålla det indirekta valsättet, så innebär
det framlagda förslaget en stor
vinst i förhållande till det nuvarande
systemet. Jag undrar om kammarens
ledamöter verkligen veta vad lagen nu
säger om val av lekmannaombud. Val
av elektor skall nu förrättas, inte på
kyrkostämma och inte inför kyrkofullmäktige,
utan inför kyrkostämmans
ordförande. Det går så till att efter högmässan
lyser prästen kanske ut att det
skall bli val av elektorer, men folk har
mycket litet intresse för detta val, och
när valet skall ske ha ofta alla gått
hem, och man får försöka samla ihop
kyrkväktaren och några till för att över
huvud taget kunna förrätta valet. Så
ser alltså den valmanskår ut som i
många fall står bakom elektorsvalen. Ett
sådant systern vill väl inte någon försvara,
och även om den anordning som
nu föreslås inte är idealisk, så innebär
den dock mycket stora fördelar i jämförelse
med det nuvarande systemet.

Jag anser alltså inte att det är någon
överdrift att, såsom utskottet gör, kalla
de föreslagna ändringarna för en demokratisering
och modernisering av
kyrkomötet, och jag kan inte finna att
den plattform, som man därigenom får,

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.

är olämplig när det gäller att arbeta för
en ytterligare demokratisering.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag såväl därå som på Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Olsson i Mora begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 52 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om val av kyrkofullmäktige.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Jag har inte för avsikt att ställa
till med någon större träta med konstitutionsutskottet
i den föreliggande frågan,
i synnerhet som ju utskottet är
enhälligt och mina möjligheter att
vinna gehör följaktligen äro ytterst små
för ögonblicket.

Det är emellertid inte minst utskottets
enhällighet, som föranleder mig
att göra några påpekanden. Jag kan
nämligen inte fria mig från en känsla
av att denna enhällighet möjligen bottnar
i vad jag höll på att säga orkeslöshet;
men uttrycket är kanske väl
starkt. I varje fall är emellertid utskottets
inställning bevis på ett mycket
litet intresse från utskottets sida att
lösa ett spörsmål, som jag visserligen
själv medger är besvärligt men som
icke desto mindre borde lösas och det
ganska snart.

Min motion har inte tillkommit av
någon fientlighet mot kyrkofullmäktigeinstitutionen.
Jag har tvärtom funnit
att denna institution i olika sammanhang
är värdefull, men just ur den synpunkten
bär jag ansett det angeläget
att man försökte övervinna några av
de förhållanden, som göra att kyrkofullmäktigeinstitutionen
ute i landet
inte är särdeles populär. Jag tror att
det är ganska allmänt bekant, att denna
institution betraktas såsom tämligen
överflödig, detta inte minst av det skälet,
att man för att utse densamma
skall tvingas att några månader efter
det att de allmänna valen ha ägt rum
larma ihop valmännen till en ny valförrättning.
Jag är övertygad om att
man, om man kunde få bort bland annat
denna historia med de speciella
kyrkofullmäktigevalen, skulle den omständigheten
i det långa loppet om också
inte stärka kyrkofullmäktigeinstitu -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.

tionen så dock få folk att fördra densamma
med litet större jämnmod än
som nu är fallet. Riksdagen har som
bekant vid flera tillfällen liksom även
i år haft att behandla motioner om ett
avskaffande helt och hållet av kyrkofullmäktigeinstitutionen.

Kravet på att kyrkofullmäktigevalen
skulle kunna få förrättas samtidigt med
de kommunala valen är mycket gammalt.
Kravet i fråga restes nämligen
redan 1922 av kyrkofullmäktigesakkunniga,
som föreslogo att man av praktiska
skäl skulle betrakta dessa kyrkofullmäktigeval
som kommunala val och
förrätta dem samtidigt med dessa. Det
var remissinstanserna, som vände sig
mot detta förslag och det med skärpa.
.lag har inte undersökt saken, men jag
antar, att det framför allt var de kyrkliga
remissinstanserna, som vände sig
mot arrangemanget och gjorde detta
inte av tekniska skäl, som konstitutionsutskottet
nu anför, utan av principiella.
Det sades nämligen, att det
hela var en kyrklig angelägenhet, som
inte finge politiseras. De vanliga politiska
partierna finge inte befatta sig
därmed, utan det hela skulle handhavas
och skötas av det folk ute i bygderna,
som var intresserat av kyrkliga angelägenheter.
Och med den argumenteringen
föreslogs en boskillnad mellan
de kommunala valen och de kyrkliga
valen.

Så sent som 1935, när herr Olsson i
Mora väckte en motion här i kammaren
om att man skulle öppna en möjlighet
att förrätta kyrkofullmäktigevalen
samtidigt med de kommunala valen,
vidhöll konstitutionsutskottet den principiella
uppfattningen, att så inte borde
få ske. Konstitutionsutskottet beklagade
i sitt utlåtande av år 1935 den utveckling,
som hade skett och som hade
tenderat till att de olika partipolitiska
organisationerna tagit hand även om
de kyrkliga valen.

1 det utlåtande över min motion, som
nu föreligger till behandling, har emel -

lertid konstitutionsutskottet helt och
hållet frånfallit den principiella fienD
ligheten emot en dylik ordning. Det
sägs inte ett ljud om att man skall undvika
en politisering av kyrkofullmäktigevalen,
utan vad som nu skjutes i
förgrunden är de tekniska svårigheterna.

Anledningen till att man har frånfallit
den principiella motviljan mot att
politisera, som man säger, de kyrkliga
valen, ligger i öppen dag, om man kastar
ett öga i den officiella statistiken
från kyrkofullmäktigevalen 1946. Hur
såg det nämligen ut då? Jo, då valde
man kyrkofullmäktige i 1 097 territoriella
församlingar. I dessa 1 097 församlingar
företog man direkt politiska
val i 587 fall, d. v. s. de vanliga politiska
organisationerna, högern, folkpartiet,
bondeförbundet, socialdemokraterna
och kommunisterna, gingo
fram med politiska listor precis på
samma sätt som vid de en månad tidigare
förrättade kommunala valen. I 463
fall träffade de politiska organisationerna
överenskommelse om samlingslistor,
d. v. s. högern, folkpartiet, bondeförbundet,
socialdemokraterna och
kommunisterna gingo samman och räknade
ut hur många kyrkofullmäktige
varje parti skulle ha på basis av de
nyss förrättade kommunala valen, och
så gjorde man en samlingslista och gick
till val på den. Och då gick det stundom
så dråpligt till som i Sunnemo församling.
Jag har här en liten tidningsnotis,
som berättar att där sammanträdde
valnämnden på utsatt dag för
att förrätta kyrkofullmäktigeval, som
var annonserat i vanlig ordning, och
så framträdde kyrkovärden, 70-årige
Anders Andersson, och lade den gemensamma
valsedeln i valurnan, och
därmed var valförrättningen avklarad.
I 47 fall däremot av de sammanlagt
1 097 möjliga förekom såvitt den officiella
statistiken kan berätta ingen
politik vid ifrågavarande kyrkofullmäktigeval.
Därvidlag var det några

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.

andra sorters organisationer än de politiska,
som togo hand om valen, vilket
naturligtvis inte utesluter att det fanns
politiska baktankar även i de grupper,
som då svarade för kyrkofullmäktigevalen.
Men i 47 av 1 097 fall har man
alltså lyckats hålla politiken borta.

Efter en sådan nedgörande kritik
av den tidigare inställningen mot en
politisering av dessa val är det uppenbart
att konstitutionsutskottet inte har
kunnat vidhålla sin principiella motvilja
mot att dessa val må förrättas tillsammans
med de kommunala. Om man
ser på resultatet av 1946 års kyrkofullmäktigeval
finner man, att på några
tiondels procent när speglar detta de
tidigare förrättade kommunala valen.
Sammanlagt fingo 1946 socialdemokraterna
46 procent av mandaten, högern
17,1, folkpartiet 16,s, bondeförbundarna
12,8 och kommunisterna 8 procent. Det
är en praktiskt taget exakt kopia av
resultatet av de val, som tidigare hade
förrättats.

Anmärkningsvärt och beklagansvärt
ur demokratisk synpunkt är, att det
var bara 17 procent av de röstberättigade,
som deltogo i dessa val. Det
var 16 procent på landsbygden, om
jag undantar Sunnemo, där det bara
var en röstande, och 17 procent i städerna.

Under dessa förhållanden måste man
ju fråga sig, om det är tillräckligt att
åberopa tekniska svårigheter mot en
reform, som syftar till att undanröja en
sådan olägenhet som att hela det svenska
folket skall gå till val en månad
efter det att det nyss har gjort en stor
och larmande valförrättning. Jag kan
inte tänka mig att detta i det långa
loppet kan vara tillräckligt, i synnerhet
som jag för min del inte kan finna
dessa tekniska svårigheter så överväldigande.
Det är uppenbart att det är
eu tredjedel svårare att förrätta tre
val än att förrätta två val vid ett och
samma valtillfälle. .lag ber att få erinra
om att ute i världen har man
löst dessa frågor på många olika sätt.

Amerikanarna välja ju alla ifrån presidenten
och ned till polismästaren vid
ett och samma val, och det borde vara
möjligt att åstadkomma något dylikt
även hos oss.

Jag vill tillägga, att den motion jag
har väckt syftar strängt taget uteslutande
till alt öppna en möjlighet till
att förrätta dessa val gemensamt. För
närvarande är ju detta förbjudet, vilket
leder till underliga konsekvenser.
Det kan ju diskuteras om det är omöjligt
att förrätta tre val tillsammans,
men varför skola alla städer utanför
landstingen, som nu inte förrätta mer
än ett kommunalval, nämligen stadsfullmäktigeval,
inte få förrätta val av
kyrkofullmäktige vid samma förrättning?
Varför skola Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping och övriga
hithörande städer av denna bestämmelse
tvingas att inte låta valen
sammanföras till ett tillfälle? Inga tekniska
svårigheter torde föreligga för
ett sådant arrangemang.

Jag anser att denna bestämmelse är
av den beskaffenheten, att den bör utmönstras
ur den kommunala vallagen.
Jag har hemställt, att utskottet skulle
närmare fundera över på vad sätt detta
bör kunna ske, men det har utskottet
inte velat göra utan har nöjt sig med
att a priori säga att det är omöjligt.
Jag beklagar att konstitutionsutskottet
har intagit denna ståndpunkt.

Jag har ingen möjlighet att i detta
läge göra något yrkande utan får nöja
mig med denna allmänna deklaration
och uttala en förhoppning om att när
frågan kommer tillhaka, om nu inte
riksdagen om några veckor tar och avskaffar
hela kyrkofullmäktigeinstitutionen
— gör den inte det, så lär frågan
komma tillbaka — skall konstitutionsutskottet
grubbla litet mera över de där
tekniska svårigheterna ocli försöka
finna former att komma ur dem i stället
för att generellt avvisa framställningen.

Herr talman! .lag har inte något yrkande.

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om val av kyrkofullmäktige.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skall
fatta mig kort.

Herr Nilsson i Kristinehamn började
sitt anförande med att uttala sin besvikelse
över att utskottet har varit så
enhälligt. Ja, som jag under hand har
meddelat honom, var det inte så långt
ifrån att det blivit en reservant, nämligen
jag själv, som har mycket starka
sympatier för denna motion. Jag har
alltid fört och velat föra den kyrkopolitiken,
att kyrkan inte skall leva i
skymundan och profitera på slentrian
och likgiltighet utan stå ute i vinddraget
och ta de risker, som äro därmed
förenade. Jag har därför ingenting
emot tanken, att kyrkofullmäktigevalen
och de borgerliga valen förrättas
samtidigt, och det har jag också sagt
till min ärade vän herr Nilsson i Kristinehamn.
Detta är också, herr Nilsson,
orsaken till att vi ha släppt den principiella
ståndpunkten från 1935, då vi
ansågo att dessa val inte borde sammanblandas
— jag var förresten inte
ansvarig för utskottsutlåtandet på den
tiden — och i stället nu ha anfört
rent praktiska och tekniska skäl för
vår ståndpunkt. Jag erkänner gärna,
att vad herr Nilsson i Kristinehamn
anförde om att i de städer, som inte
delta i landsting, borde det inte föreligga
något hinder härvidlag. Det är
ju alltid en liten reform, fastän hra
liten. Men å andra sidan är det så, att
det kan bli inte bara tre utan fyra val
i en kommun på en gång. Det kan
bli både kommunalfullmäktigeval och
landstingsmannaval och kyrkofullmäktigeval
och val av kyrkofullmäktige för
samfällighet. Det finns en hel del sådana
val, och det skulle leda till förvirring
och kassationer på allehanda
sätt.

Jag har hört, att man man och man
emellan diskuterat en annan linje, som
vi i utskottet inte ha tagit upp, nämligen
att man kanske skulle kunna våga
sig på att överlåta åt kommunerna att
avgöra, om de själva anse sig kunna

ha dessa tre eller eventuellt fyra val
på en gång. Det är ju en sak, som man
skulle kunna tänka på, men den har
som bekant utskottet inte tagit upp.
Jag har för min del ingenting alls emot
att herr Nilsson i Kristinehamn kommer
tillbaka ett annat år och hjälper
oss att finna en tekniskt framkomlig
linje.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När jag sitter och lyssnar till debatten
mellan herr Nilsson i Kristinehamn och
konstitutionsutskottet, erinrar jag mig
ett tillfälle i denna lokal för snart 30 år
sedan. Jag var då nykommen i denna
kammare och tillät mig väcka en motion
om sammanförande till samma valförrättning
av landstings- och kommunalvalen.
Konstitutionsutskottets utlåtande
såg ut ungefär på samma sätt som
det herr Nilsson i Kristinehamn fått i
dag: förslaget var omöjligt. Då sade
man, att man kunde ej begära, att det
svenska folket skulle kunna skilja på de
olika valen; det skulle bli en sådan sammanblandning,
att man icke vågade taga
på sig ansvaret. Det var ungefär vad en
utredningskommitté, som nyss hade avslutat
sitt arbete, hade sagt.

Jag kom igen 1922. Jag uppmanar
herr Nilsson i Kristinehamn att följa
ungefär samma linje; då urholkar man
snart konstitutionsutskottets motstånd.
Den gången förklarade den dåvarande
socialministern, att han ej vågade taga
på sitt ansvar att framlägga ett sådant
förslag. Jag var nämligen så framfusig,
att jag hemställde, att han skulle framlägga
förslag trots konstitutionsutskottets
avslagsyrkande. Jag kom igen för
tredje gången; då var det också avslagsyrkande,
men det fanns ett par reservanter,
och de lyckades förmå andra
kammaren att besluta skrivelse till
Kungl. Maj :t. Och som bekant ha vi
utan några som helst vådor för samhäl -

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

let nu under mera än tjugu år liaft denna
förening av landstings- och kommunalval.

Jag tror således, att det är möjligt att
åstadkomma ett ytterligare sammanförande
i överensstämmelse med den
tanke, som herr Olsson i Mora redan för
något tiotal år sedan framförde i kammaren
och som herr Nilsson i Kristinehamn
nu har fört fram. Jag tror icke
att det är så illa ställt med det svenska
folket, att det ej kan klara ut även ett
tredje val. Den erfarenhet vi ha av sammanförandet
av landstings- och kommunalvalen
synes mig tyda på att det
föreligger en sådan möjlighet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
upptagande å riksstaten för
budgetåret 1949/50 av ett underskott
för luftfartsfonden; och

bevillningsutskottets betänkande nr
9, i anledning av väckta motioner angående
vidgad rätt att vid taxering göra
avdrag för i utlandet erlagda allmänna
utskylder.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 14.

Avdrag för nybyggnad m. m. vid taxering.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering i
vissa fall åtnjuta avdrag för nybyggnad
in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Avdrag för nybyggnad m. m. vid taxering.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Den fråga det här gäller avser
skatteavdrag vid nyanskaffning av maskiner
inom jordbruket. Frågan har ju
tidigare behandlats här i riksdagen.

Det var intressant att höra herr Olsson
i Gävle, när denne nyss sade till
herr Nilsson i Kristinehamn, att han
skulle komma igen, så ginge det nog.
Jag har gjort på det sättet i den här
frågan. 1 fjol väckte jag en motion, och
i år har jag väckt en i samma sak; men
det går inte ändå. Herr Olsson i Gävle!
Det förhåller sig nog litet olika beroende
på vilken utskottsordförande man
möter och deras välvilja.

Alla kunna väl vara överens om att
man bör förbilliga produktionskostnaderna
för jordbruket genom rationalisering.
Där äro väl alla ense. Härvid väntar
man bland annat att jordbrukarna
skola inköpa maskiner och minska den
mänskliga, manuella arbetskraften. Om
man icke bryr sig om detta utan använder
mänsklig, manuell arbetskraft,
får man göra avdrag för arbetskostnaden.
Men köper man maskiner och använder
mera maskinell hjälp, får man
icke göra avdrag. Det är naturligtvis en
ordning, som är alldeles oriktig.

Jag har i dag av herr Olssons egna
ord blivit uppmanad att komma igen
nästa år. Jag lovar att jag, om jag lever,
skall göra detta. Jag hoppas, att frågan
då blir så urholkad, att han kan gå med
på det.

Det ligger en kolossal orättvisa i den
nuvarande ordningen. Om man använder
maskiner vid en maskinstation, får
man göra avdrag för den omkostnaden.
Men om jordbrukaren själv köper maskiner,
får han icke göra något avdrag
vid nyinköp. Herr Olsson i Gävle måste
väl som den finansman han är erkänna,
att häri ligger en orättvisa, som förr
eller senare måste rättas till.

Nu ha kommunalskattesakkunniga sedan
1943 hållit på att dryfta denna
fråga. De ha kommit på den tanken, att
det måste föreligga fullständig bokfö -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

ring, innan man får göra detta avdrag,
vilket dock icke skulle kunna komma i
fråga annat än på större gårdar. Ja, men
då kvarstår denna orättvisa för de
mindre gårdarna. Det kan ligga den tanken
bakom, att de mindre gårdarna ha
tillfälle att anlita en maskinstation. Det
kan gå för sig i trakter, där man har
möjlighet att komma åt sådana. Men det
finns icke maskinstationer överallt, och
det finns gårdar, som ligga till så, att
de ej kunna utnyttja dylika stationer.

Jag skall icke ställa något yrkande.
Men jag tycker, att detta är en verklig
orättvisa. Om jag går på den gamla linjen
och använder manuell arbetskraft,
får jag göra avdrag. Lejer jag maskiner
får jag också göra avdrag, men köper
jag sådana, får jag icke göra avdrag.
Denna orättvisa vilja vi ha bort. När
samhället behöver arbetskraft till annat,
är det oriktigt att bibehålla ett skattesystem,
som motverkar en förnuftig
rationalisering.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Men jag lovar herr Olsson i Gävle att
komma igen nästa år.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Herr Hansson i Skediga får naturligtvis
gärna komma igen men endast under
en förutsättning: det är att han förmår
Kungl. Maj :t att framlägga de jordbrukstaxeringssakkunnigas
förslag, som måste
bilda grundvalen för bifall till dessa
båda motioner.

Bevillningsutskottet säger här, att det
ansluter sig till de tankegångar, som gå
igenom motionerna, och att det inte har
något att invända mot dem men att det
är nödvändigt, att riksdagen först får
taga ställning till 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas
förslag om ordnandet
av dessa ting. Således, kan bara
herr Hansson i Skediga, såsom bevillningsutskottet
gjort två gånger förut i
år och ytterligare gör i detta utlåtande,
säga till Kungl. Maj:t, att vi vilja till
nästa år ha detta förslag, så är det utan

tvivel till gagn för lösningen av de frågor,
som här behandlas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skediga: Jag vädjar
till herr Olsson i Gävle, som har närmare
kontakt med finansministern, att
framföra detta. Då skall jag icke komma
igen med någon motion nästa år.

Överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt t. f. banbiträdet
M. Tengberg; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den IG maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckt motion angående
en interimistisk lagstiftning om samma
s. k. lagaståndstid för stad och land.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Ändring i förordningen om erkända
sjukkassor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HAGÅRD: Herr talman! Det gäller
här icke någon större social reform.
Utskottet har tillstyrkt propositionen,

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

och det föreligger icke någon reservation.
Det senare beror kanske mest på
att frågan ansetts vara av tämligen enkel
beskaffenhet och att ingen merkostnad
varit förknippad med ett bifall till
propositionen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det är första gången, i varje fall under
min riksdagstid, som det från socialdepartementet
kommer ett förslag om en
förenkling av själva administrationen.
Det är så pass anmärkningsvärt, att det
bör understrykas. Det har i stället tidigare
varit på det sättet, att just från
detta departement har man kommit med
tämligen många förslag om komplicering
av administrationen och utökning
av organisationen. Fråga är emellertid,
om man ej i detta sammanhang, när
man talar om enkelhet genom att förändra
uttrycket »kristillägg» till »barntillägg»,
gör sig skyldig till en överdrift.

Om jag, herr talman, får gå in på
själva sakfrågan, så bär statskontoret
yttrat, att förutsättningen för ett tillstyrkande
från dess sida är att man kan
säga, att detta är en bevisbar förenkling.
Det har icke statskontoret kunnat
utläsa av förslaget. Icke heller har någon
annan kunnat utläsa det.

Det fundamentala står alltjämt kvar.
Det är, att de enskilda sjukkassorna
måste kontrollera det barnantal, som
föreligger i det aktuella läget. Vidare
måste det göras en bestämd uppdelning
av statsbidragen mellan de enskilda
sjukkassorna och centralsjukkassorna.

Det är en stor nackdel förknippad
med att man ändrar en förordning, som
skall av sig själv upphöra om två år.
Vi ha under sju år levt efter denna förordning,
men om två år eller den 1
juli 1951 skall denna förordning upphöra
och ersättas av eu särskild förordning
i samband med den allmänna obligatoriska
sjukförsäkringens genomförande.

Det är icke utan, herr talman, att man
har en känsla av att socialministern
själv börjat tveka om möjligheterna att

Avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

genomföra den allmänna sjukförsäkringen
så snart. I annat fall kan man icke
förstå eller förklara denna åtgärd att
nu ändra författningen.

Jag vill, herr talman, slutligen säga,
att om det är så, att man vill fortsätta
med rationaliseringssträvanden inom
socialdepartementet, så finns det stora
utrymmen för sådana strävanden, och
det är angeläget att man kan komma
med större frågor, som ge bättre resultat
än detta.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av eu
försöksgård i Sunne socken, Värmlands
län;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående belopp;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Avvecklingen av 1941 och 1942 års
krislån.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avvecklingen
av 1941 och 1942 års krislån.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ONSJÖ: Herr talman! De krislån,
som det här är fråga om, infördes
1941 och 1942 och voro avsedda att

4 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

vara en hjälp till självhjälp åt de jordbrukare,
som hade en ekonomiskt svag
ställning och hade drabbats av missväxt
genom 1940 och 1941 års felslagna
skördar. Dessa lån lämnades ut på
ganska förmånliga villkor. Säkerhet
krävdes ej, i varje fall icke i början,
och lånen voro räntefria. Återbetalning
skulle till väsentlig del ske genom
arbete, som vederbörande låntagare
fick göra på den gård han brukade.
För dem, som på detta sätt kunde
utnyttja lånet, blev det alltså i själva
verket ett bidrag.

Nu visade det sig emellertid, att under
dessa fem år, inom vilka lånen
skulle vara återbetalda, hade icke alla
kunnat göra detta. Den tidigare inbetalningstiden
har därför förlängts med
två år. Nu är det fråga om att ytterligare
förlänga denna tid på obestämd
tid, kan man säga, dock under förutsättning
att avveckling skall ske så fort
som möjligt.

Jag anser också riktigt, att dessa lån
avvecklas så fort som möjligt, så att
de icke ständigt skola hänga över låntagarna
år från år. Men varför jag begärde
ordet var för att höra, hur man
tänker sig att själva avvecklingen skall
ske. Jag skulle gärna ha velat rikta
den frågan till jordbruksministern, om
han hade varit här.

Hittills har det varit så, att lånen ha
ej avskrivits i andra fall än där vederbörande
låntagare saknat utmätningsbara
tillgångar eller haft det så dåligt
ställt, att man ansett att han, om man
tagit ut lånet, skulle ha kommit att
ligga det allmänna till last.

Jag tycker icke att det är riktigt att
gå så hårt fram mot dem, som äro kvar
och icke ha kunnat klara upp dessa
lån. De utgöra otvivelaktigt den del av
låntagarna, som har det sämst ställt:
det är arrendatorer, som kanske icke
fått jordägarens medgivande att utföra
arbeten på den jord de bruka, och det
är jordbrukare, som av andra orsaker

icke ha kunnat klara upp det hela.
Många av dem ha måst bli lantarbetare;
det har jag sett exempel på. Det finns
fall, då låntagaren är död och stärbhuset
visserligen kanske icke har det
sämre ställt än att det har utmätningsbara
tillgångar men där jag i alla fall
tycker, att det är litet hårt, att staten
skall gå så långt att den tar ut pengarna,
så snart det över huvud taget
finns utmätningsbara tillgångar. Jag
tror icke att man, när dessa pengar beviljades,
räknade med att de skulle
komma tillbaka i statskassan kontant.
Vad jag vill åstadkomma är en litet
generösare avskrivning. I varje fall
tycker jag den principen bör följas, att
man inte driver in pengarna i de fall,
där låntagaren har det sämre nu än
han hade när lånet beviljades.

Jag har haft tillfälle att se hur detta
verkar i praktiken, och jag vill säga
med adress till jordbruksministern —
jag hoppas han får höra det, även om
han inte är närvarande i kammaren —
att det är orimligt och känns motbjudande
för dem, som skola sköta om
det, att man kasserar in pengar från
dem, som ha det sämst ställt, under det
att det varit ett bidrag för dem, som
ha det bättre ställt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion
om användning av proportionell valmetod
vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott; och

nr 9, i anledning av väckt motion
om viss utökning av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Interpellation ang. förbättring av hamnförhållandena i Hönö—Klova. — Interpellation
ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogsfastigheter vid framdragande
av vissa ledningar.

§ 20.

Herr Pettersson i Dahl avlämnade
en av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 309, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 51, angående anslag
till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Denna motion bordlädes.

§ 21.

Interpellation ang. förbättring av hamnförhållandena
i Hönö—Klova.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STAXÄNG, som anförde: Herr
talman! Hönö-Klova i Göteborgs norra
skärgård är i fråga om båtvärde och
fångstvärde det största av landets fiskelägen
och överträffas i fråga om antalet
yrkesfiskare endast av Smögen.
Trots att statens fiskehamn vid HönöKlova,
anlagd 1917—22, vid skilda tillfällen
under senare år förbättrats, äro
hamnförhållandena likväl mycket bekymmersamma
för närvarande.

Hamnutrymmet är sålunda med hänsyn
till fiskeflottans betydligt ökade
storlek sedan länge alldeles otillräckligt.
På sistone ha olägenheterna härav
ytterligare skärpts genom en oklok
disposition av landutrymmena, vilket i
främsta rummet kännbart drabbat fiskarenas
behov av tomter för sjöbodar.
Ett virkesmagasin upptar sålunda för
närvarande just den plats inom hamnområdet,
som erbjuder den lämpligaste
möjligheten för uppförande av sjöbodar.
Fiskarena på platsen ha sålunda
ställts inför stora svårigheter, då det
gällt att rationellt ordna hamnproblemen.

Enligt 1944 års fiskhamnsutrednings
förslag borde betydande utvidgningsarbeten,
som betecknades såsom nödvändiga
och brådskande, igångsättas i

Hönö-Klova. Dessa arbeten skulle enligt
upprättat förslag komma till utförande,
sedan hamnförhållandena på
öckerö ordnats, och utföras i tre
etapper.

För närvarande vänta ett 15-tal båtlag
i Hönö-Klova på tillkomsten av en
ny hamnbassäng vid den s. k. Sandlyckan,
där lämpligt landutrymme finnes
för uppförande av sjöbodar. För
dessa båtlag, som genom uppförandet
av här tidigare nämnda virkesmagasin
ställts utan tillgång på sjöbodar, är det
av ett vitalt intresse att en sådan hamnutbyggnad
snarast igångsattes. Hamnförliållandena
i samhället äro för närvarande
alltigenom så otillfredsställande,
att det synes synnerligen angeläget
att sådana förbättringar snarast måtte
vidtagas, som på kort tid kunna undanröja
åtminstone de rent akuta hamnproblemen
för fiskarena.

Med stöd av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande fråga:

Vilka omedelbara åtgärder är herr
statsrådet beredd att vidtaga för att
undanröja de akuta hamnutrymmesproblemen
i Hönö-Klova?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Interpellation ang. ersättning för intrång
på jordbruks- och skogsfastigheter vid
framdragande av vissa ledningar.

Herr STAXÄNG erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Den

form av intrång på jordbruks- och
skogsfastigheter, som äger rum genom
framdragande av ledningar av olika
slag — t. ex. elkraftledningar, telefonledningar,
vattenledningar, avloppsocli
dräneringsledningar — samt anläggandet
av gator och vägar, har re -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Interpellation ang. ersättning för intrång

framdragande av vissa ledningar.

dan nått en betydande omfattning och
kan i framtiden i den mån man i praktiken
tillgodogör sig teknikens landvinningar
väntas öka i kraftigt tempo.

Markägaren är givetvis berättigad
till ersättning dels för mark, som tages
i anspråk, dels för merkostnader, som
uppkomma vid jordens eller skogens
brukande, dels för minskning av avkastningen
från marken närmast omkring
ledningen eller vägen. Ersättningen
fastställes i första hand efter
frivillig överenskommelse mellan markägaren
och lednings- eller vägbyggaren.
Kan sådan överenskommelse icke
nås, står i allmänhet expropriationseller
liknande förfarande till buds.

De anläggningar, som här äro i fråga,
kunna visserligen vara av skilda slag
och omfattning; de kunna tillkomma
såväl i det allmännas som i enskildas
intresse. Men i det hänseendet äro de
i viss mån likartade, att de innebära
sådant intrång på fastigheterna, för
vilket ersättningen torde kunna beräknas
enligt likartade principer. Sådan
ersättning ifrågakommer i synnerhet i
de hänseenden som förut nämnts.

Det är uppenbart, att det både för
anläggningsägaren och i all synnerhet
för den enskilde markägaren, som ju
sällan är ekonomiskt eller juridiskt
skolad, ställer sig mycket svårt att i
det särskilda fallet överblicka intrångets
alla konsekvenser. Det finns mycket
belysande exempel från det praktiska
livet på hur dessa svårigheter kunnat
riskera den enskilde markägarens intressen.

Det problem, som här möter, liar
förts ett stycke närmare sin lösning
genom framläggandet under år 1948 av
tvenne bctänkanden: det ena av kraftledningsskadeersättningssakkunniga
och
det andra av vägmarksersättningssakkunniga,
båda behandlande de s. k.
åkernormerna, d. v. s. normer för bestämmande
av ersättning för upplåtande
av och intrång i åkermark. De båda

på jordbruks- och skogsfastigheter vid

kommittéerna torde inom kort komma
att framlägga betänkanden rörande de
s. k. skogsnormerna.

Det är icke min avsikt att med denna
interpellation taga ställning till de värderingsnormer,
som framföras i dessa
betänkanden. Det kan emellertid förväntas
att normerna komma att tjäna
vederbörande statliga verk — vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— till ledning vid deras
strävanden att nå tillfredsställande frivilliga
uppgörelser med berörda markägare.
Det torde emellertid därutöver
kunna ifrågasättas, om icke önskvärt
vore, att någon form av garanti tillskapades
för att dessa beräkningsgrunders
förhandenvaro och innehåll bragtes
till de i vart särskilt fall berörda
markägarnas kännedom. Härigenom
borde för markägarna underlättas att
på ett tidigt stadium överblicka och
bedöma alla de konsekvenser, ekonomiska
och arbetstekniska, som en tilltänkt
kraftlednings- eller väganläggning
medför. Det är tänkbart, att härigenom
också skulle kunna undanröjas något
av den osäkerhet, som i många fall gör
markägaren obenägen att träffa frivillig
uppgörelse. Att sådan uppgörelse
är att föredraga framför t. ex. expropriationsförfarande
torde vara obestridligt.

För markägaren är det av största intresse
att han i varje fall, där en anläggning
av hithörande slag kommer i
fråga, kan få taga ställning till de här
berörda ekonomiska problemen med
ledning av ersättningsnormerna redan
innan marken tagits i anspråk för anläggningen.

Med åberopande av det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att få till stånd utredning
om ersättningsnormer för annat fall

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Interpellation ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits för att öka flygsäkerheten
inom flygvapnet. — Interpellation ang. åtgärder för ökad användning av
vissa läkemedel mot tuberkulösa sjukdomar.

än intrång genom kraftledning eller
väg?

2. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att tillskapa garantier för
att varje berörd markägare på tillräckligt
tidigt stadium får del av tillämpliga
ersättningsnormer och, om så är,
på vad sätt anser herr statsrådet sådana
garantier kunna skapas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23.

Interpellation ang. redogörelse för åtgärder,
som vidtagits för att öka flygsäkerheten
inom flygvapnet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Ronneby, som anförde:
Herr talman! Svåra olyckor ha
under senaste tiden drabbat vårt flygvapen.
Redan i år ha nämligen 5 kollisioner
i luften inträffat med sammanlagt
10 dödsoffer, ett förhållande, som
manar till allvarlig eftertanke om vad
som är möjligt att göra för att öka säkerheten
i luften för de unga män, som
i sträng pliktuppfyllelse utöva sitt hårda
yrke. Förstörelsen av dyrbar materiel
är beklaglig; den är dock möjlig att
ersätta.

Även om man delar uppfattningen,
alt enda sättet att helt undgå flygolyckor
är att låta bli att flyga, måste man
dock ställa sig frågande till de kollisionsolyckor,
som troligen icke berott
på dålig väderlek eller fel på material.
Och frågan är: Tar man icke större
risker vid stridsövningarna i formering
än vad som kan anses tillrådligt i fredstid?
Inom flygvapnet har man enligt
tidningarna uttalat, att svårighetsgraden
för övningarna icke skärpts sedan
förra året och att chefen för flygvapnet
anbefallt ökad försiktighet vid övningarna.
Man tillskriver den anhopning av
olyckor, som skett, en olycklig slump.
Flygvapnet meddelar därjämte, att den

nya säkerhetsinspektören, som inom
kort skall tillträda sitt nya ämbete, skall
åläggas en särskild utredning om möjligheten
att nedbringa antalet kollisioner
i luften. Ingen underskattar de åtgärder,
som flygledningen vidtagit för
att öka flygsäkerheten. Tyvärr äro dock
flygolyckorna alltför många. Jag vill
därför ifrågasätta, om icke tiden är
inne för en metodisk genomgång av alla
de faktorer, som påverka flygsäkerheten.
Därvid bör tillses, att de flygsäkerhetsbestämmelser,
som finnas, verkligen
av personalen efterkommas. Ett eftersättande
av påbjudna bestämmelser karakteriseras
av flygpersonalen som busflygning,
en karakteristik, som är en
hård moralisk dom över dem, som åsidosätta
säkerheten. För utvecklingen
av vårt yngsta vapen är det naturligt
av utomordentligt stor betydelse att en
allmän känsla förefinns, att inga vägar
lämnas oprövade för att nå största möjliga
säkerhet utan eftersättande av rimliga
utbildningsmål.

Med hänvisning till ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att lämna riksdagen
en redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits för att öka flygsäkerheten,
och vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga med anledning av nyligen timade
händelser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Interpellation ang. åtgärder för ökad användning
av vissa läkemedel mot tuberkulösa
sjukdomar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HANSSON i Skediga, som yttrade:
Herr talman! Tuberkulosen är

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

Interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

alltjämt en av de mest spridda och
mest fruktade sjukdomarna i vårt land.
Antalet fall med dödlig utgång är fortfarande
stort men har kunnat nedbringas
högst avsevärt tack vare förbättrade
behandlingsmetoder. Genom
skärmbildsundersökningarna har det
blivit möjligt att uppspåra sjukdomen
och sätta in behandlingen på ett tidigt
stadium. Härigenom och genom tillkomsten
av vissa läkemedel synes utsikter
att effektivt bekämpa tuberkulossjukdomarna
vara för handen.

De traditionella metoderna för behandlingen
av tuberkulosen ha undan
för undan fulländats. Däremot har det
dröjt länge, innan verksamma läkemedel
mot dessa sjukdomar kommit till
användning. Under de senaste åren synes
emellertid ett preparat ha uppfunnits,
som även enligt vad fackmännen
uppge kan komma att innebära en revolution.
Det gäller de nya läkemedlen
Pas och Streptomycin, med vilka redan
ypperliga resultat uppnåtts. Om dessa
nya hjälpmedel hålla vad de lova, torde
de tuberkulösa sjukdomarna snart upphöra
att vara det hot mot folkhälsan
de i dag äro.

Emellertid ställer sig behandlingen
med Pas dyrbar, vilket bidrar att begränsa
användningen av detsamma. För
mindre bemedlade patienter torde det
vara ogörligt att själva bekosta en kur
med detta läkemedel. Även för sjukhusen
bliva kostnaderna vid behandling
med Pas förhållandevis betydande.
Dessa ökade kostnader torde dock mer
än uppvägas genom att liggtiderna bli
avsevärt förkortade och sjukhusen därigenom
kunna utnyttjas bättre. I dessa
tider med brist på personal och sjukhusplatser
är denna omständighet av
stor betydelse för samhället i dess helhet.
Det borde därför kunna övervägas,
huruvida icke staten borde träda emellan
och bidra till kostnaderna för de
nya tuberkulosbekämpande läkemedlen.
Enligt vad jag erfarit finnas avsevärda
belopp samlade i den s. k. medicin -

fonden, som skulle kunna användas för
detta ändamål.

Även andra fonder skulle kunna tagas
i anspråk för att förbilliga användningen
av läkemedlen Pas och Streptomycin.
Av rent mänskliga hänsyn framstår
det som angeläget, att man i den
utsträckning det är möjligt prövar nya
läkemedel för att bota de tuberkulösa
sjukdomarna.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att med hänsyn
till de framgångsrika resultat som
hittills uppnåtts vid behandling av tuberkulösa
sjukdomar med läkemedlen
Pas och Streptomycin låta vidtaga åtgärder,
varigenom användningen av desamma
förbilligas förslagsvis på sätt i
interpellationen förordats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25.

Interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena
i Blekinge län.

Herr JOHNSSON i Kastanjegårderi erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Under en ganska lång följd av
år ha befolknings- och näringsförhållandena
i Blekinge län gett anledning
till bekymmer.

Det torde vara allmänt bekant, att det
blekingska näringslivet i och med stenindustriens
sammanbrott på 1930-talet
råkade in i en mycket svår kris. Arbetslösheten
var stor, samtidigt som de tillväxande
åldersklasserna förökade de arbetslösas
skara. Rent tillfälligt kunde de
arbetslösa beredas sysselsättning genom
statliga reservarbeten. Trots att efter
hand konjunkturerna återigen gingo
upp, förmådde icke länets eget näringsliv
helt absorbera den sysslolösa arbetskraften.
Många av dem fingo söka sin
utkomst på annat håll i landet. Länet
uppvisade för perioden 1931—40 ett födelseöverskott,
som endast norrlandslä -

Onsdagen den 9 mars 1949.

Nr 9.

Interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

nen kunde överskrida (födelseöverskottet
under de senaste tretton åren uppgick
till 12 300 personer) och ändå minskade
länets folkmängd med ca 1 300
personer, innebärande att 13 600 fler
flyttat ur länet än in i detta. Det uppkom
således en nettoförlust på i medeltal
något över 1 000 personer per år.

Det är främst från landskommunerna,
landsbygdskommunerna i öster och
skogskommunerna i norr, som utflyttningarna
ha ägt rum, men även tätorterna
ha drabbats av utflyttningsförluster.
Utflyttningarna äro särskilt stora inom
de arbetsföra åldrarna. Sålunda kan
nämnas att under åren 1945—1947 hälften
av de utflyttade männen voro under
25 år, och 3/4 av kvinnorna voro under
denna ålder. I ett par kommuner har
det vid undersökning visat sig, att ca
80 % av dessas nettoutflyttningsförluster
utgöras av personer i åldern 20—
65 år. ökad förgubbning och fattigdom
äro följden.

Anledningen till utflyttningen kan sökas
däri, att möjligheten till sysselsättning
inom länets näringsliv är i avtagande.
De friställda ingå i den ström av
arbetskraft, som lämnar länet.

Under perioden 1941—1945 har den
yrkesverksamma befolkningen minskat
med 3 134 personer, varav 1 769 män
och 1 365 kvinnor, beroende på utflyttning
från länet. Sysselsättningsminskningen
har varit störst inom jordbruket,
men även läget inom industri och hantverk
utvisar en oroväckande utveckling.
Visserligen visar metallindustrien ökad
.sysselsättning, men denna ökning mer
än uppväges av minskningen inom andra
industrigrenar. Särskilt stark är tillbakagången
inom jord- ocli stenindustrien.
Minskad sysselsättning förete
landsbygdens småindustrier och hantverk.

Handeln liar ökat något. Hela denna
ökning kommer på landsbygden, medan
stadshandeln minskat. Samfärdseln uppvisar
inga förskjutningar.

Den betydelse, som försvarsviiscndets

utbyggnad i Karlskrona och annorstädes
inom länet haft, är mindre nu än
förut. Så redovisar yrkesgruppen allmän
tjänst och fria yrken endast en
mindre ökning om ca 100 personer för
hela länet. Städerna redovisa för denna
yrkesgrupp en minskning om 478 personer,
medan landsbygden utvisar en
ökning om 579 personer.

Icke heller ha de två senaste åren visat
någon förbättring för länets näringsliv.
1941—1945 ökade länets folkmängd
med 2 000 personer, 1946—1948 minskade
den med ungefär samma antal. Skulle
förhållandet mellan folkmängd och förvärvsarbetande
befolkning vara detsamma,
skulle således i länet ha inträtt en
sysselsättningsminskning efter 1945 med
ca 6 000 personer. Tillgängligt statistiskt
material tyder vidare på att inkomstförhållandena
såväl på landsbygden som i
städerna äro sämre än i rikets övriga
län.

Det torde inte vara någon överdrift,
om man påstår att Blekinge län har det
sämsta arbetsmarknadsläget av samtliga
län i riket. På 100 lediga platser redovisas
för år 1948 för männens del 173
ansökningar, för kvinnorna 111 och totalt
142 ansökningar. Totalsiffran för
hela riket var samma år 118. Detta tyder
på förefintligheten av ett jämförelsevis
stort överskott av arbetskraft inom
länet, låt vara att en större del av detta
överskott utgöres av okvalificerad arbetskraft.
Enligt uppgift förekommer
dessutom en betydande dold arbetslöshet
inom länet. Nedgången i byggnadsverksamheten
har drabbat länet särskilt
hårt och bidragit till denna situation,
eftersom lagerhållningen av byggnadstillstånd
här var ytterst liten. I Karlskrona-området
är för närvarande en
tredjedel av byggnadsarbetarna arbetslösa.
Liknande förhållanden råda i
Karlshamns-området.

Ett betydande bostadsbehov föreligger
inom hela länet. I vissa kommuner
är bostadssituationen katastrofal. Den
inverkar också menligt på befolkning -

Nr 9.

Onsdagen den 9 mars 1949.

ens vilja att stanna kvar inom länet. Vidare
ligga ansökningar om byggnadstillstånd
inne för byggande av industrier,
som i framtiden skulle kunna ge befolkningen
ökad försörjning. Lägger
man därtill de svåra kommunikationsförhållandena,
ter sig den fortsatta utvecklingen
inom länets industri och
handel än mörkare.

Med anledning av att ovanstående
problem beröra skilda områden — här
beröras ju näringspolitiska, befolkningspolitiska
och andra problem — får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att rikta denna interpellation till
hans excellens herr statsministern och
till honom få ställa följande fråga:

Har regeringen uppmärksammat de
allvarliga förhållanden inom Blekinge
län, som ovan berörts, och vilka åtgärder
planerar regeringen i så fall att vidtaga? Denna

anhållan bordlädes.

§ 26.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 60, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
17, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 58, till Konungen i
anledning av väckta motioner angående
vidgad rätt att vid taxering göra avdrag
för i utlandet erlagda allmänna utskylder.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.36 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949

916468