1949 ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1949:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 7

19—23 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 februari.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. av Stockholms stads uppbördsverk
tillämpad praxis i fråga om existensminimum för skattebetalare
............................................ 7

Herr Edström ang. placeringen av arbetslöshetskassornas medel 8
Herr andre vice talmannen Skoglund ang. uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen ............................ 9

Onsdagen den 23 februari.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.......................... 11

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 11

Interpellationer av:

Herr Andersson i Dunker ang. åtgärder för att öka intresset för

hästuppfödningen .................................... 30

Herr Persson i Landafors ang. beskattningen av förmånen av
fritelefon och tjänsteabonnemang för telegrafverkets personal 31
Herr Hedlund i Rådom ang. storleken av ortsavdragen vid statlig
och kommunal beskattning.......................... 33

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. statsutgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet).......................... 11

— nr 9, ang. anslag under kapitalbudgeten för kommunikationsverken 29

I Andra kammarens protokoll 19''i9. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.............................. 29

■—- nr 26, ang. förskott till vissa plankostnader m. m........... 29

-— nr 27, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond (kommunikationsdepartementet)
.............................. 29

—- nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ........ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändring av förordningen
om statlig inkomstskatt, i vad avser sparbankernas säkerhetskassa
................................................ 29

— nr 2, ang. rätt för gifta kvinnor, som arbeta inom jordbruket,

att vid taxering åtnjuta särskilt avdrag .................. 29

Bankoutskotlets utlåtande nr 3, ang. pension åt S. O. Halidén och

understöd åt Margit Melander .......................... 29

Första lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i förordningen om
handel med preventivmedel.............................. 29

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa

fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. 29
Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. rätt för Kungl. Maj:t att

bevilja dispens från arbetarskyddslagstiftningen ............ 30

— nr 2, ang. obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare ...... 30

— nr 3, ang. ändrad ordning för tillstånd att framdraga elektriska

ledningar i vissa fall .................................. 30

Lördagen den 19 februari 1949.

Nr 7.

Lördagen den 19 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1949 den 16 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida högsta domstolens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 1;

Nej — 43,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

./. B. Johansson. O. Malmborg.

K. A. Byberg. Bob. Krugel.

År 1949 den 16 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det

i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 44;

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

J. B. Johansson. O. Malmborg.

K. .4. Byberg. Bob. Krugel.

Protokollen lades till handlingarna;
och beslöt kammaren tillika, att innehållet
av dessa protokoll skulle delgivas
riksdagens kanslideputerade med
anmodan att låta i ämnet uppsätta och
till kamrarna avgiva förslag till den
.skrivelse, som skulle till Konungen avlåtas.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ls propositioner:

nr 34, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. in.; och

nr 40, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

Nr 7.

Lördagen den 19 februari 1949.

de propositioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
33, angående godkännande av ett mellan
svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och betalningsavtal; till

statsutskottet propositionen nr 35,
angående bestridande av vissa haverikostnader;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 36, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
295 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
och

till behandling av lagutskott motionen
nr 296 av herr Stålil.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
bebyggande av viss fastighet vid
Svinesundsbron.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Nilson i Spånstad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående kontrollen
över efterlevnaden av vissa kristidsbestämmelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1949/50 under postverkets,
telegrafverkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
in. in.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående
ändring av 10 § förordningen
om statlig inkomstskatt, i vad avser
sparbankernas säkerhetskassa; och
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående rätt för gifta kvinnor, som ar -

Lördagen den 19 februari 1949.

Nr 7.

beta inom jordbruket, att vid taxering
åtnjuta särskilt avdrag;

bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner angående
dels årlig pension åt förre korrekturläsaren
vid riksdagens tryckeriexpedition
S. O. Halidén, dels ock årligt understöd
åt förre stenografen hos första
kammaren C. G. Melanders änka Margit
Melander;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
9 september 1938 (nr 567) om handel
med preventivmedel; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion om
medgivande av rätt för Kungl. Maj :t att
bevilja dispens från tillämpningen av
gällande arbetarskyddslagstiftning;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående en obligatorisk olycksfallsförsäkring
för fiskare; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för meddelande av tillstånd
att framdraga elektriska ledningar
i vissa fall.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

297, av herrar Allmän och Rosén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion, nr 24, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
och

nr 298, av herr Birke m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 24.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 21, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Härmed får jag på grund av utlandsresa
anhålla om befrielse från riksdagsgöromålen
under tiden 23 febr.—
17 mars 1948.

Stockholm den 16 febr. 1948.

Rolf Edberg.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 om.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 7.

Tisdagen den 22 februari 1949.

Tisdagen den 22 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16
och den 17 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att ledamoten av
riksdagens andra kammare herr Carl
Christenson på grund av akut infektion
är sängliggande med hög feber.

Malmö den 19 februari 1949.

N. E. Cronberg.

Kammaren beviljade herr Christenson
i Malmö ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 19 februari
tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 37, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 38, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid
domänverket;

nr 39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 41, angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 42, angående åtgärder för en effektiviserad
sysselsättnings- och arbetsterapi;
och

nr 44, angående bestridandet av vissa
förlikningskostnader.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts

å kammarens bord vilande propositioner: nr

34, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.; och

nr 40, angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades
till bevillningsutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen

nr 297 av herrar Åhman och Rosén;
samt

nr 298 av herr Birke m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 2, 9 och 18
samt 26—28, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1 och 2, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden
nr 5 och 6 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Tisdagen den 22 februari 1949.

Nr 7.

Interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i fråga om
existensminimum för skattebetalare.

året 1948/49, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

28, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens utlåningsfonder
och fonden för förlag till statsverket,
i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under försvarets fonder
in. in.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

299, av herr Lundberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 32, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer; och

nr 300, av herr Nihlfors, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. av Stockholms stads
uppbördsverk tillämpad praxis i fråga
om existensminimum för skattebetalare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som anförde:
Herr talman! I Stockholm tillämpas
för närvarande ett existensminimum
för skattebetalare, som för en familj
bestående av man, hustru och tre
barn uppgår till 505 kr. per månad eller
6 060 kr. per år. Lägges härtill 780 kr. i
barnbidrag blir den högsta inkomst, för
vilken en familj t. v. kan befrias från
skatt, 6 840 kr. Särskilda formulär tillhandahållas
av Stockholms stads uppbördsverk
för ansökan om existensminimums
fastställande. Den som erhållit
dylikt befrias tills vidare från källskatteavdrag.
Vederbörande är emellertid
därmed icke befriad från skatt. De
icke betalda skatterna påföras som restskatt.
Vid indrivning av skatterna tilllämpas
emellertid existensminimum
automatiskt såvida vederbörande inte ha
utmätningsbara tillgångar. Därmed hopas
snart en skatteskuld, som måste avskrivas
på grund av vedcrbörandes oförmåga
att betala den. Då staten åtagit sig
att till kommunerna utbetala hela det
debiterade skattebeloppet åsamkas kommunen
ingen förlust genom att höja existensminimum.

Om andra kommuner börja tillämpa
samma praxis som Stockholm och därvid
använda de skattefria avdragen vid
statsskatt som proportionalitetsfaktor
— ett förfarande vars riktighet i och
för sig icke lär kunna bestridas -—
skulle en trebarnsfamilj i lägsta dyrort
få ett existensminimum på drygt 5 000
kr. eller inklusive barnbidrag nära
6 000. I många kommuner skulle enligt
en dylik praxis en mycket stor del av
skattebetalningen uppskjutas.

Här skall inte diskuteras vad som kan
vara en riktig avvägning av existensminimum.
Den nuvarande ordningen för
dess fastställande synes dock leda till
uppenbart orimliga resultat. Om endast
en del kommuner fastställa och tilllämpa
dylikt eller om det fastställes till
varierande höjd i förhållande till levnadskostnaderna,
så innebär systemet

Nr 7.

Tisdagen den 22 februari 1949.

Interpellation ang. placeringen av arbetslöshetskassornas medel.

en skatteövervältring från den ena
kommunen till den andra. Om alla
kommuner tillämpa ett existensminimum
av proportionellt samma höjd som
det Stockholms stad fastställt, kommer
det i betydande utsträckning att innebära
en övervältring av skatten på
mindre förmögenhetsägare, som ha utmätningsbara
tillgångar i form av en
bostadslägenhet, ett mindre jordbruk,
annan rörelse eller sparkapital. Personer
i denna ställning skulle alltså få betala
sin skatt även om deras inkomst inklusive
förmögenhetens avkastning ligger
långt under existensminimum. Denna
konsekvens kommer i stor utsträckning
att gå ut över småfolket på landsbygden.
Om den, som har 4 500 kr. i inkomst
och 10 000 kr. förmögenhet, skall
betala skatt, under det att den, som har
5 000 kr. i inkomst men saknar utmätningsbara
tillgångar, befrias, så blir det
hög skatt på de små förmögenheterna.
De psykologiska och moraliska skadeverkningarna
ligga i öppen dag.

Civilekonomen Stig Åswald har i Göteborgs
Handelstidning påpekat, att systemet
även skapar en puckel i skatteprogressionen,
som också måste få
ogynnsamma verkningar. Den, vars inkomst
ligger vid eller nära under existensminimum,
får inom vissa gränser
betala mer än sin inkomstökning, hela
sin inkomstökning eller en mycket stor
del av densamma i skatt, om han söker
öka sin inkomst.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet framföra
följande frågor:

1) Är den praxis i fråga om existensminimum,
som nu tillämpas i Stockholm,
förenlig med gällande lag?

2) Om så är fallet, anser statsrådet
att en dylik anordning allmänt tillämpad
kan bibehållas?

3) Om så ej är fallet, när kan förslag
om ändrade bestämmelser emotses?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. placeringen av arbetslöshetskassornas
medel.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EDSTRÖM, som yttrade: Herr
talman! De pengar, som inbetalas till de
erkända arbetslöshetskassorna, skola enligt
nu gällande lagstiftning placeras i
bank eller s. k. guldkantade obligationer,
i den mån de inte tagas i anspråk
för löpande utbetalningar till bl. a. de
arbetslösa. Över 100 miljoner kronor ha
på detta sätt fonderats för att snabbt
kunna tagas i anspråk för att lindra
verkningarna av en inträffande arbetslöshet.
Medlens placering i guldkantade
obligationer bär därvid ansetts möjliggöra
en snabb omvandling i reda
pengar.

Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid
i dagarna begärt tillstånd av Kungl.
Maj:t att få placera arbetslöshetsmedel
även i andra räntabla papper än guldkantade
obligationer, t. ex. industriobligationer
och skuldförbindelser mot inteckning
i fast egendom eller tomträtt.
Styrelsen önskar även få disponera eu
del av fonderna för aktier i vissa fastighetsbolag,
vilka styrelsen räknar med
komma att inköpas i förening med fackförbunden.
Som skäl härför anföres dels
önskan om en bättre förräntning av för
närvarande ca 25 milj. kr., vilka innestå
i bank mot 2 procents avkastning, dels
»svårigheten att erhålla räntabla placeringar».

Som bekant har riksbanken nödgats
uppköpa mycket stora belopp av främst
statens 3-procentiga obligationer. Under
åren 1947 och 1948 ha köp av dessa
slag uppgått till 1 543 milj. kr. trots de
mycket allvarliga invändningar, som
från olika håll bl. a. från förre riksbankschefens
sida rests häremot. Om
riksbankens stödköpspolitik bidragit till
att framkalla ett knapphetsläge på kapitalmarknaden
i fråga om 3-procentsobligationer
torde detta ha varit en icke av -

Tisdagen den 22 februari 1949.

Nr 7.

Interpellation ang. uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen.

sedd verkan, och någon svårighet att få
köpa direkt i riksbanken har veterligen
icke förelegat. Riksbanken skulle helt
säkert med tillfredsställelse ha sålt för
25 milj. kr. av sitt miljardinnehav av
statsobligationer. Ett 3-procentigt guldkantat
papper har således stått till buds.
Arbetslöshetskassorna ha emellertid,
trots att de vid utgången av år 1947
hade över 40 milj. kr. innestående i
bank, avhållit sig från att köpa guldkantade
obligationer. De ha tydligen föredragit
en lägre ränta i bank framför
statens egna skuldförbindelser och önska
nu erhålla rätt att placera medel i
privata skuldförbindelser av olika slag.
Samtidigt som finansministern tillgripit
extraordinära åtgärder för att förmå
privata institutioner att placera sina
medel i statsobligationer, begär alltså
en statens egen myndighet att få placera
i privata papper.

På grund av vad ovan anförts, får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Viil herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för anledningen till att
arbetsmarknadsstyrelsen anser sig i nuvarande
läge behöva vidgad placeringsrätt
för arbetslöshetskassornas medel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jämlikt 2 § taxeringsförordningen
i dess lydelse enligt
förordning den 13 februari 1948 (SFS
nr 49) skall allmän fastighetstaxering
verkställas År 1950. Detta innebär att
allmän fastighetsdeklaration skall avgivas
senast den 15 september innevarande
År med förslag från den skattskyl -

diges sida om lämpliga värden, att domänstyrelsen
senast samma dag skall
till länsstyrelse bl. a. avgiva yttrande
om förslag rörande bruttopriser för olika
sortiment av skog samt rotvärden å
den normala skogsavkastningen, att
landskamreraren senast den 25 oktober
i år skall ha verkställt undersökning
om fastigheternas allmänna saluvärde å
landsbygden in. m. På grundval av bl. a.
detta material skola beredningsnämnderna
därefter framlägga förslag om
taxeringsvärden å fastigheterna, vilka
förslag skola föreligga färdiga senast
den 15 december innevarande år.

Den allmänna fastighetstaxeringen år
1950 föregås alltså av en rad åtgärder,
som måste taga sin början redan tidigt
under 1949. Den faktiska värdesättningen
kommer då att grunda sig på de
nu rådande förhållandena på det ekonomiska
området. Normalt skulle icke
något vara att invända mot en dylik
ordning, då ju taxeringsvärdena äro avsedda
att återspegla förhållandena under
en gången tidsperiod. Så instabilt
som det ekonomiska läget emellertid för
närvarande är, måste det te sig föga tillfredsställande,
att man på grundval av
nuvarande priser fastställer taxeringsvärden,
som skola bli bestående under
en 5-årsperiod. Särskilt gäller detta i
fråga om skogsfastigheter. Värdet å
skogsavkastningen är i huvudsak betingat
av virkesprisernas utveckling å
världsmarknaden. En kraftig åtstramning
har redan givit sig till känna på
detta område, och den framtida utvecklingen
ter sig ytterst oviss. Då skogsprodukterna
spela cii närmast avgörande
roll för vår utrikeshandel, synes det
mig icke vara klokt att nu vidtaga några
åtgärder, som kunna vara ägnade att
verka hämmande för skogsägarnas del.

På grund härav anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet fä
framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet överväga att med

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

hänsyn till rådande ovissa ekonomiska
läge framlägga förslag om uppskjutande
av den allmänna fastighetstaxeringen
tills vidare till år 1951?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.22 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 23 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 43, angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;
och

nr 46, angående bidrag till den halvöppna
barnavården för budgetåret
1949/50 m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr 37,
angående anslag till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 38, angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. in.; och

nr 41, angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 in. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 42, angående åtgärder för en effektiviserad
sysselsättnings- och arbetsterapi;
och

nr 44, angående bestridandet av vissa
förlikningskostnader.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades
till bankoutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 299 av herr Lundberg m. fl.; och

nr 300 av herr Nihlfors.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
av Stockholms stads uppbördsverk tilllämpad
praxis i fråga om existensminimum
för skattebetalare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

F''öredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående placeringen av arbetslöshetskassornas
medel.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar. — Skyddskonsulentorganisationen.

§ 6.

Föredrogs den av herr andre vice
talmannen Skoglund vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
vill på denna punkt när det gäller socialkuratorer
endast erinra om den ställning
kammaren intog vid ett tidigare
tillfälle, när här var uppe till behandling
en fråga som avsåg ett litet antal
.statliga befattningshavare inom sjukvården.
Det hade föreslagits att de skulle
få en något högre löneställning än motsvarande
befattningshavare vid landstingen.
Det var vid detta tillfälle som
det mycket märkliga landstingspartiet
konstituerade sig här i kammaren och
gick emot Kungl. Maj :ts förslag, förebärande
att det var fullkomligt oriktigt
att statliga tjänster skulle i lönchänseende
ställas högre än liknande tjänster
vid landstingen.

I detta fall gäller det en liten grupp
statliga befattningshavare som ha kommit
att befinna sig någon eller några
löneklasser lägre än motsvarande tjänstemän
hos landstingen. Jag skulle kunna
tänka mig att landstingspartiet här
haft ett utomordentligt tillfälle att följa
samma princip som man med en viss
frenesi kämpade för vid det tidigare
tillfälle som jag erinrat om. Så har emellertid
inte skett. Man har gått på den
principen att dessa statliga tjänster skola
vara placerade i lägre lönegrader än
tjänsterna vid landstingen, därför att
man nu inte vill bryta den princip om
lönestopp som man gått in för.

Jag skall här inte ta upp någon lönedebatt
och kommer därför inte att framställa
något som helst yrkande, men
jag liar velat erinra om att här i alla
fall tillämpas olika principer. Jag skulle
vilja tillägga, att jag skulle tro att man
utan att bryta den löneprincip som man
på grund av det finansiella läget nu
följer skulle här ha kunnat göra en liten
jämkning inom ramen för den lönepolitik
som föres. Jag upprepar, herr talman,
att jag inte har något yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
bifölls.

Punkterna 25—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Skyddskonsulentorganisationen.

Kungl. Maj:t hade i .statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln
(punkten 41) föreslagit riksdagen att
dels fastställa av departementschefen
förordad stat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1949/50, dels oek till Skyddskonsulentorganisationen
för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 309 600
kronor.

I propositionen hade anmälts ett av
fångvårdsstyrelsen den 31 december

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

1948 överlämnat betänkande angående
skyddsarbetets organisation in. in.,
vari framlagts förslag avseende att
skapa förutsättningar för en effektivt
bedriven kriminalvård i frihet bland
annat genom en väsentlig utökning av
skyddskonsulentorganisationen. Departementschefen
hade emellertid, enär
fångvårdsstyrelsens betänkande vore
föremål för remissbehandling, förklarat
sig icke vara beredd att taga ställning
till de däri framlagda förslagen utan vid
anslagsberäkningen tills vidare utgått
från den nuvarande organisationen.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft dels
en inom första kammaren av herr
Schlyter ni. fl. väckt motion (1:33),
dels ock en inom andra kammaren av
herr Hedlund i Östersund m. fl. väckt
motion (II: 61). I båda motionerna hade
yrkats, att fångvårdsstyrelsens förslag
skulle genomföras redan under budgetåret
1949/50.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:33 och 11:61

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen stat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1949/50;

b) till skyddskonsulentorganisationen
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 309 600 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson
och fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Larsson i Stockholm och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 33 och II: 61

a) fastställa av reservanterna angiven
stat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1949/50;

b) till skyddskonsulentorganisationen
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 527 600 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
På denna punkt föreligger en reservation,
och då jag undertecknat densamma,
ber jag att få anföra några synpunkter
i anslutning härtill.

Riksdagen har tidigare i olika sammanhang
fattat beslut avseende en reformering
av vårt rättsväsende, beslut
om villkorlig dom, om villkorlig frigivning
och senast om en ny rättegångsreform.
Det har visat sig vid tillämpningen
av dessa reformer att nu befintliga
organisationer, skyddskonsulenter,
övervakare o. s. v., inte äro tillräckliga,
och Kungl. Maj:t har därför här låtit
fångvårdsstyrelsen verkställa en utredning
på detta område, och resultatet av
denna utredning föreligger nu. Ett betänkande
har avlämnats till Kungl. Maj :t
den 31 december förra året och är för
närvarande ute på remiss. Remissvaren
skola, om jag inte är fel underrättad,
vara avgivna den 1 maj i år.

I anslutning till detta betänkande har
det väckts två motioner, en i vardera
kammaren. Motionärerna representera
samtliga stora partier i riksdagen, och
jag kan erinra om att i denna kammare
har såväl högergruppens ledare som den
för närvarande fungerande ledaren för
bondeförbundet instämt i motionens
syfte. Motionärerna hemställa att riksdagen
på grund av frågans allvarliga
läge skall biträda utredningens krav såsom
de nu föreligga. Vi reservanter ha
inte velat biträda detta yrkande utan
gått på en modifierad linje, gjort en
kompromiss, om jag så får uttrycka mig.
Vi dela fullt departementschefens uppfattning.

Departementschefen säger: »Frågan
om en effektivisering av den fria kriminalvården
framstår emellertid såsom en
av de viktigaste angelägenheterna på
kriminalpolitikens område.» Utskottet

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

såväl som reservanterna säga: »Den av
fångvårdsstyrelsen verkställda utredningen
om skyddsarbetets organisation
in. m. berör ett område, där överhängande
behov av effektivisering'' föreligger.
De senaste årens reformarbete på
det kriminalpolitiska området har medfört
allt större krav på en mera ändamålsenlig
övervaknings- och tillsynsorganisation.
Utskottet vill starkt understryka
departementschefens uttalande,
att frågan om en effektivisering av den
fria kriminalvården framstår såsom eu
av de viktigaste angelägenheterna på
kriminalpolitikens område.» Så långt
äro utskottet och reservanterna överens.
Men reservanterna ha velat dra ut konsekvenserna
härav. På grund av att remissvaren
inte skola vara inne förrän
den 1 maj har Kungl. Maj:t ingen möjlighet
att framlägga en proposition i år.
Vi anse emellertid att frågan är av så
allvarlig karaktär, att något måste göras
nu så att inte ett helt år går förlorat,
och ha därför i vår reservation föreslagit,
att man skall ta en del av vad
som föreslagits av utredningen.

Med detta avse vi ingalunda att binda
Kungl. Maj:t på något sätt vid en prövning
av frågan i hela dess vidd, när
remissvaren inkomma, utan bara att
ställa till Kungl. Maj ds förfogande ett
belopp som gör det möjligt att bygga ut
en viss del av den redan befintliga organisationen.
Ty alla äro väl ense om
att dagens läge är allvarligt, den pågående
pressdebatten påminner tillräckligt
härom. Organisationen är inte tillräckligt
stark för att möta det ökade
kravet på densamma. Vi ha föreslagit
ytterligare sex skyddskonsulenter och
åtta skyddsassistenter, och vi ha sagt,
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
ati fatta beslut på vad sålt denna i förhållande
till förslaget begränsade personalförteckning
skall disponeras, så att
de mera kännbara bristerna skola kunna
avhjälpas ävensom övriga därmed
sammanhängande frågor lösas. Därmed
skulle Kungl. Maj:t få möjlighet att vid -

Skyddskonsulentorganisationen.

taga vissa åtgärder utan att det skulle
behöva dra ut över ett helt år till. Organisationen
får givetvis under budgetåret
1949/50 ges provisorisk karaktär.

Att jag är så angelägen härom beror
på att jag har en bestämd känsla av att
det är fara i dröjsmål. När riksdagen
har tagit ansvaret för att genomföra
dessa reformer med den villkorliga domen
och den villkorliga frigivningen
samt nu senast rättegångsreformen, bör
riksdagen också se till att dessa reformer
inte falla sönder eller bli ett slag
i luften. Jag har, herr talman, det förtroendet
för departementschefen, att han
inte på grund av detta förslag på något
sätt skall känna sig bunden vid prövningen
av frågan i hela dess vidd. Jag
vill i detta sammanhang poängtera vad
utskottet säger i fråga om frivilliga krafter:
»Med hänsyn till vikten av att till
ifrågavarande verksamhet kunna förvärva
lämpliga personer bör det måhända
övervägas om icke grunderna för
ersättning till övervakare böra bliva
föremål för ändring.» Jag tror inte att
man här bör använda det vaga ordet
»måhända», jag tror att en översyn
måste ske, då det gäller ersättningen till
dessa, så att man får tillräckligt med
folk som äro villiga att åtaga sig detta
uppdrag.

Man kan tycka att det är djärvt av
reservanterna att föreslå riksdagen att
bevilja ett så stort anslag som 218 000
kronor utan att det föreligger någon
proposition, på endast en utredning och
motioner. Jag ber emellertid att i detta
sammanhang få citera vad fångvårdsutredningen
i slutet av sitt betänkande
sagt: »Den uppställda kostnaden utgör
det pris, som får betalas för en effektivt
bedriven kriminalvård i frihet. Om samhället
av finansiella skäl icke anser sig
kunna komma ut med detta belopp, inträder
så småningom det läget, att den
fria vården råkar i vanrykte. Lämnas
de villkorligt dömda, de villkorligt frigivna
och de på prov utskrivna utan
erforderlig hjälp och kontroll, måste ut -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

fallet av den villkorliga domen och den
villkorliga frigivningen bli allt sämre,
med påföljd att de fria behandlingsformerna
bli föremål för misstroende från
allmänhetens sida och — vad värre är
— även från domstolarnas. I så fall kan
tendensen så småningom komma att gå
i den riktningen, att kriminalvård i frihet
får stå tillbaka för anstaltsvård. Men
anstaltsvård är den utan all jämförelse
dyraste av alla behandlingsformer. Kostnaderna
för det totala omhändertagandet
på anstalt springa nämligen fort nog
upp till 4 000 å 5 000 kronor för år och
intagen, i vissa fall, där fråga är om
specialbehandling, till ännu högre belopp.
Man må härmed jämföra kostnaden
för den fria vården. Året runt stå
f. n. bortåt 10 000 personer under övervakning
eller tillsyn. Om kostnaderna
härför enligt ovan framlagda beräkningar
uppgå till 1,36 miljoner kronor
per år, betyder detta, att varje villkorligt
dömd, villkorligt frigiven och på
prov utskriven icke kostar samhället
mer än 136 kronor per år för övervakning
eller tillsyn.

Skulle den ovan framlagda jämförelsen
bli rättvisande, borde den för övrigt
kompletteras i olika avseenden. Här
må blott framhållas den betydelsefulla
omständigheten, att de villkorligt dömdas
samt de frigivnas och utskrivnas
arbetskraft bibehålies i produktionslivet
och att de därigenom — med undantag
för ett mindre antal parasiterande
och arbetsskygga — äro i stånd att
helt eller delvis försörja icke blott sig
själva utan även närstående. Socialvården
besparas genom denna vårdform
utgifter, som torde vara mångdubbelt
större än de kostnader som skyddsorganisationen
belöper sig till.

Härtill kommer slutligen det ideella
värdet av att samhället gentemot lagöverträdare
icke tillgriper hårdare medel
än som befinnes nödvändigt. Med
den uppfattning om människans värde
och värdighet som är levande inom vårt
folk ter det sig som den naturliga lös -

ningen, att kriminalvård i frihet praktiseras
så långt det går, utan att andra
betydelsefulla samhällsvärden sättas i
fara. Men då kräves det också, att denna
form av kriminalvård får tillräckliga
personella och materiella resurser.»

Herr talman! Jag vill till detta endast
knyta det uttalandet, att det viktigaste
för mig i detta sammanhang är, att riksdagen
inte försätter sig i det tillståndet
att den inte kan göra någonting i avvaktan
på proposition i frågan, när vi
förut varit med om att genomföra dessa
reformer. Såsom nämndeman har jag
vid åtskilliga tillfällen stått inför en
situation, där man haft ungdomar framför
sig som varit föremål för villkorlig
dom. Man har då frågat sig, om samhället
har i tillräcklig utsträckning sörjt
för att övervakningen och tillsynen över
dessa varit den mest ändamålsenliga. Vi
få i detta sammanhang icke glömma
bort att vad vi framför allt syftat till
med dessa reformer är att tillvarataga
människovärdet, att så långt möjligt
föra tillbaka till samhället ungdomar
som av en eller annan anledning kommit
i konflikt med rättvisan. Jag skulle
kanske kunna tillägga, att det skärper
behovet av snara åtgärder, då genomförandet
och ikraftträdandet av dessa
reformer kommit att infalla i ett tidsläge,
då på grund av efterkrigstidens
påfrestningar ungdomsbrottsligheten
starkt ökats.

På grund härav ligger det, herr talman,
stor vikt vid att någonting göres,
och det är motiveringen till att vi framfört
denna reservation, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag kanske kan fortsätta där
herr Boman slutade och ett ögonblick
uppehålla mig vid det citat som han
hämtade ur utskottets utlåtande rörande
de frivilliga övervakarna. Alla torde
vi väl vara ense om att den öppna
kriminalvården, skyddsverksamheten

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

eller hur den nu rubriceras, innebär
ett så betydande framsteg att den inte
får under några förhållanden äventyras.
Den fråga det här gäller är ju, hur
den skall verkställas.

Den som i egenskap av socialarbetare
under en del år sysslat med övervakning
av olika kategorier missanpassade
säger sig att den öppna vården,
rätt utnyttjad och effektivt organiserad,
är den behandlingsform som avsatt
de flesta positiva resultaten på detta
område. Men det är i fråga om effektiviteten
som det brister. Fångvårdsstyrelsens
förslag innebär en mycket
kraftig förstärkning av tjänstemannainslaget
vid denna reforms verkställande.
Man går i detta förslag så långt, att
man föreslår en reducering med 65 000
kronor av anslaget till medverkan av
frivilliga övervakare i den öppna kriminalvården.
Det är alltså fråga om att
minska den frivilliga insatsen och att
öka tjänstemannainslaget.

Utskottsmajoriteten har på denna
punkt en mot fångvårdsstyrelsen avvikande
mening, då den energiskt påyrkar
en utredning av frågan om en
effektivisering av den frivilligt utförda
övervakningen av villkorligt dömda
och villkorligt frigivna som en väg att
jämsides med ökad medverkan av
tjänstemän nå en effektivare skyddsverksamhet.
Jag har för min del av
erfarenheten blivit övertygad om att
denna alternativa väg har en utomordentlig
praktisk betydelse. Den kan
väl för övrigt av rent praktiska skäl
icke undvaras. Det torde väl icke bli
möjligt att tillsätta så många tjänstemän
på detta område att man kan avvara
den frivilliga insatsen.

De frivilliga övervakarna ha ofta
också mycket bättre kontakt med sitt
klientel än yrkesmannen har. .lag tänker
på ett sådant läge som när det är
fråga om att skaffa ett arbete. Givetvis
kan man ordna det via arbetsförmedlingen,
och det bör man kanske göra
i de flesta fall. Men i andra fall kan

Skyddskonsulentorganisationen.

en frivillig övervakare uppträda på ett
helt annat sätt som privatman än vad
en skyddskonsulent eller en skyddsassistent
kan göra. Han kan med andra
ord fungera mycket mera diskret och
mera personligt. Jag tror också att frivilliga
medarbetares engagemang i kriminalvården
och socialvården innebär
en mycket handgriplig upplysning till
folk om de ömtåliga problem som behandlingen
av de socialt missanpassade
i samhället innebär, alltså en för folket
nyttig insyn på baksidan av samhället.
Jag är också övertygad om att
man kan ernå en ganska god effektivisering
av den frivilliga verksamheten
på två vägar. När jag säger detta talar
jag av egen erfarenhet.

Jag har såsom tjänsteman i socialstyrelsen
medverkat till ett ganska
stort antal mindre kurser för utbildning
av frivilliga övervakare eller personer
som äro eller skulle kunna göras
intresserade av att åtaga sig övervakningsuppdrag.
Man har vänt sig
med sin inbjudan till olika folkorganisationer
och verkligen ofta kunnat
samla och utlösa ett ganska stort men
latent intresse för människovårdande
insatser samt alltså lockat fram personligt
ansvarstagande. Kan man egentligen
tänka sig en bättre bild av en demokrati
i funktion än när en svag och
obefäst människa får vid sin sida till
stöd och hjälp och med samhällets
sanktion en människa som är stadig
både på foten och i karaktären och
som diirför kan hjälpa den som gått på
sidan av en socialt önskvärd väg? Demokrati
är väl inbördes ansvarstagande
för det helas bästa. Men det behövs
handledning för utövandet av denna
hjälpverksamhet. Det måste organiseras
något slags kurser, kanske närmast en
enklare utbildning och instruktion i
stil med vad jag här antytt, varjämte
i ett senare skede kanske också samråd
rörande konkreta övervakningsfall
skulle kunna ske genom konferenser
mellan övervakarna efter engelskt

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

1<>

Skyddskonsulentorganisationen.

mönster. Detta skulle enligt mitt förmenande
ge utbyte i form av förbättrad
övervakning och effektivare
skyddsverksamhet.

Men även om det går att på detta
sätt bringa upp intresse, är det mitt intryck
att detta intresse i en hel del fall
slocknar, när vederbörande få veta, att
de inte ens kunna få sina egna utgifter
täckta, därför att det nuvarande övervakararvodet
är så lågt — det utgör
för tre års arbete hela 78 kronor. Det
är nog inte någon som vill ha någon
egentlig ersättning för det arbete som
man utför, men man vill ha ett rimligt
ekonomiskt stöd för att kunna fullgöra
övervakningsuppdraget på ett riktigt
sätt. Det har ju också gått relativt bra
att få fram övervakare inom alkoholistvården,
där högre arvoden redan nu
tillämpas, låt vara att även dessa arvoden
enligt min mening äro för låga.
Som en lämplig norm för arvodet skulle
man kunna tänka sig de belopp som
socialstyrelsen i ett yttrande över alkoholistvårdutredningens
betänkande
föreslagit för frivilliga övervakare inom
nykterhetsvården, nämligen 15 kr. för
den första månaden och 10 kr. för de
följande månaderna. Inom kriminalvården
äro motsvarande belopp 8 kr.
för den första månaden och 2 kr. för
de följande månaderna. Det klientel,
som det rör sig om i båda dessa fall,
är ganska likartat.

En så kvalificerad människovårdande
insats som en övervakning bör ersättas
på ett skäligt sätt utan att därför
folk skall kunna göra sig förtjänster
på en sådan verksamhet. Jag tror
emellertid att övervakningsarbete av
detta slag är så svårt och så påkostande,
att den risken inte på något sätt är
överhängande. Dessutom kan man ju,
om det bland övervakarna eventuellt
skulle visa sig finnas människor, som
ha den inställningen att de endast
vilja tjäna pengar på att deltaga i övervakningsarbete,
effektivt hålla dem
borta genom att man helt enkelt entle -

digar dem från deras övervakningsuppdrag.
Å andra sidan skulle man, om
man ger något bättre ersättning, kunna
ställa litet ökade krav på de frivilliga
övervakarna och deras insatser och
därmed uppnå eu effektivisering av
verksamheten.

Jag vill, herr talman, inom parentes
inskjuta, att den terminologi, som här
använts, övervakare och övervakning,
synes mig olämplig av psykologiska
skäl och även rent sakligt sett. Den
övervakade får ett intryck av att det
enbart är fråga om efterspaning och
kontroll. Den kurativa, stödjande och
hjälpande insatsen kommer inte fram i
de nu använda termerna, och jag tycker
därför att terminologien borde omprövas.

Mitt här förda resonemang leder mig
dock inte till utskottsmajoritetens
ståndpunkt när det gäller de föreliggande
motionerna. Även jag anser, att
det är en brådskande sak att åstadkomma
en förstärkning, dels genom att
öka antalet tjänstemän, som ha att leda
den öppna kriminalvårdens skyddsverksamhet,
och dels genom att bereda
möjlighet för en förbättrad rekrytering
av den frivilliga övervakarkåren. Man
kan naturligtvis med fog resonera som
majoriteten gör, nämligen att när det
gäller en nyss framlagd utredning, som
ännu inte ens remissbehandlats, bör
riksdagen vänta med sitt ställningstagande
till dess förslagen hunnit färdigprövas.
Denna ståndpunkt är så mycket
mer befogad som andra vårdområden
förete en liknande bild som kriminalvården
i fråga om den öppna
vårdens personella resurser. Detta är
t. ex. fallet med nykterhetsvården; en
utredning, som framlagts redan för ett
år sedan och som blivit vederbörligen
remissbehandlad, har av ekonomiska
skäl dock inte lett till några förslag av
allmän natur till denna riksdag. Även
den öppna barnavården och ungdomsvården
behövde förbättras, bl. a. genom
att man anställde flera barna -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

vårdskonsulenter utöver de nuvarande
tretton.

Då reservanterna ha föreslagit en relativt
måttlig utökning av antalet i
skyddsverksamheten sysselsatta tjänstemän,
vilken på intet sätt kan hindra
användningen av frivilliga övervakare
utan i stället bör kunna utnyttjas för
att effektivisera även medverkan av
frivilliga övervakare, t. ex. genom eu
sådan kursverksamhet, som jag här talat
om, så ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag försäkrar kammaren, att
då jag väckte min motion om att riksdagen
skulle besluta att redan i år genomföra
fångvårdsstyrelsens förslag
rörande det frivilliga skydds- och
hjälparbetet, så anade jag att riksdagen
inte skulle utan att ha sett förslaget
och remisshandlingarna fatta ett dylikt
beslut. Däremot hyste jag ett svagt
hopp, att det möjligen skulle komma
en proposition i ärendet under riksdagen
och att sålunda ett beslut av den
omfattning, som motionen avsåg, skulle
komma till stånd. En sak tog jag emellertid
såsom säker, och det var att
riksdagen skulle ta åtminstone ett steg
på vägen fram till en förbättrad
skyddskonsulentorganisation. Jag hade
all anledning att tro det, eftersom riksdagen
ju så fördomsfritt beslutat alla
de stora reformer på straffrättens och
straffverkställighetens område, som
kommit till stånd under de senaste
åren.

År 1944 kom förslaget om den kvalificerade
villkorliga domen. Enhälligt
antog då riksdagen den lagen, och lika
enhälligt sade riksdagen, att förutsättningen
för att lagen skulle bli vad riksdagen
avsåg var att skyddskonsulentorganisationen
utvidgades. Ännu har
emellertid icke en enda ytterligare
skyddskonsulent tillkommit. År 1945
blev lagen om den villkorliga frigivningen
lika enhälligt antagen av riks -

Skyddskonsulentorganisationen.

dagen, och denna lagstiftning byggde
också på skyddskonsulentorganisationens
utveckling. År 1946 fingo vi en
ny verkställighetslag. Även denna lagstiftning
byggde och det i alldeles särskild
grad på att skyddskonsulentorganisationen
skulle bliva sådan som
vi tänkt oss den, när den först infördes,
eller med andra ord, att den skulle
vara utbyggd på ett sådant sätt, att
man inte löpte risken att experimentet
kriminalvård i frihet skulle misslyckas.
Därefter ha vi också fått vissa
ändringar i tillräknelighetsreglerna. Enligt
tidigare gällande lag på detta område
blevo abnorma människor, som
begått brott, i regel omhändertagna av
sinnessjukhusen. Genom den nu berörda
reformen, som även jag medverkade
till, blevo reglerna ändrade rätt väsentligt,
och resultatet därav har blivit, att
en del av det klientel bland kriminella
människor med abnorm belastning,
som förut vårdats på sinnessjukhus,
nu förts över till fångvården — och
tyvärr till ungdomsanstalterna. Detta
klientel är i alldeles särskilt hög grad
beroende av skyddskonsulentverksamheten.

Jag är i lika hög grad som statsutskottet
medveten om att vi, när det
gäller dyrbara reformer, måste taga
hänsyn till det ekonomiska läge, vari
landet befinner sig. Men om man i sådant
syfte gör en granskning av angelägenhetsgraden
av olika utgifter, så
tvekar jag inte att ge efter på utgifter
för andra sociala ändamål till förmån
för just skvddskonsulentverksamheten.
Jag tillhör själv en kår inom socialvården,
som — herr Wiklund var här nyss
inne på den saken — anses vara för
fåtalig, nämligen barnavårdskonsulenterna.
Men i valet mellan en enda ny
skyddskonsulent eller en enda ny barnavårdskonsulent
förordar jag utan
tvekan en förstärkning av skyddskonsulentkåren,
ty dess verksamhet har
större betydelse just nu än barnavårdskonsulenternas.

2 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 1.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

Hur varmt intresserad jag än är av
all social utveckling, är jag alltså beredd
att tills vidare stoppa upp utbyggnaden
av annan social verksamhet till
förmån för en förstärkning av skyddskonsulentorganisationen.

Just nu pågår en allmän diskussion

— både i pressen och här i riksdagen

— om vi inte ha kört fast, när det gäller
hela vår strafflagstiftning och straffverkställighetslagstiftning.
Det har vid
arets riksdag redan framställts ett par
interpellationer, om den villkorliga domen,
dömandet till ungdomsfängelse
och allt detta verkligen fyller den
uppgift som avsågs vid lagstiftningens
genomförande. Många synas förmena
att vi ha kört fast. Jag instämmer i
att den villkorliga domen inte har blivit
vad vi avsågo att den skulle vara,
inte därför att lagstiftningen är felaktig,
utan därför att vi inte ha lämnat de
instrument som äro nödvändiga för en
riktig efterlevnad av denna lag. Samma
är förhållandet med lagen om ungdomsfängelse.

I slutet av förra riksdagen och början
av denna har första lagutskottet gjort
studieresor till olika fångvårdsanstalter,
ungdomsfängelser i synnerhet. Vi ha
fått bekräftat att lokalerna äro tråkiga,
att det fattas verkstäder och att det i
dessa avseenden är så dåligt ställt att
en förbättring måste ske. Men icke blott
dessa materiella brister äro anledningen
till att det hela inte fungerar bra. Detta
sammanhänger också till någon del med
bristen på en riktigt genomförd skyddskonsulentverksamhet.
Mina kamrater
från första lagutskottet, som voro med
vid besöket i Uppsala och som äro här
närvarande, kunna intyga att vi konstaterade
— något som sedan kunde
verifieras med tillhjälp av de handlingar
som funnos på fångvårdsinrättningen
■— att där satt åtminstone en
pojke, som aldrig skulle ha befunnit sig
på ungdomsfängelse, om det existerat
en riktigt genomförd övervakning. Det
var, herr Wiklund, en frivillig över -

vakare, som, trots att han hade stort
intresse för verksamheten, likväl misslyckats.
Jag skall inte närmare skildra
fallet; det går ju lätt att ta reda
på det. Vi kunde emellertid konstatera,
att det här liksom i övrigt finns en
allvarlig brist i fråga om övervakningsverksamheten.
De pojkar, som nu få
villkorlig dom eller som dömas till ungdomsfängelse
eller som få åtalseftergift,
klara sig icke med den hjälp de kunna
få av de frivilliga krafter, som ställas
till deras stöd, när de gå ut i livet.

Då jag medverkat till de reformer
på straffrättens område, som jag har
gjort, då är det också min skyldighet
att medverka till att skapa de instrument,
som behövas för att lagarna skola
kunna efterlevas. Kunna vi ej detta, så
är det lika bra att vi rasera lagarna.

När det gäller lagstiftning, som drar
med sig utgifter, framstår också klart
orimligheten i riksdagens arbetsformer.
Här föreslår första lagutskottet och får
riksdagen med på stora reformer. Ingen
gör den minsta invändning, fastän
det redan då är klart att dessa reformer
måste kosta mycket pengar. Så sättas
reformerna i verkställighet, och sedan
kommer det utskott, som har ansvaret
för utgifterna, och säger att det inte
finns några pengar för ändamålet.

Lagarna ha nu satts i verkställighet,
men den mycket vackra och av alla
omfattade tanken på kriminalvård i frihet
är dömd att misslyckas, om vi inte
med det snaraste skaffa oss de instrument
som äro nödvändiga för lagarnas
efterlevnad.

Jag skall inte, herr talman, yrka bifall
till den motion, som jag har väckt, ty
det tjänar naturligtvis inte någonting
till, men för att ändå vinna något av
det som jag velat uppnå, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr HÄCKNER: Herr talman! I dessa
dagar pågår ju en intensiv sparpropa -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

ganda i syfte att förhindra onödiga utgifter,
och det måste också det allmänna
tänka på. Men det kan inte vara en tillräcklig
anledning till att här gå emot
reservanterna. Det gäller ju bara ca
200 000 kronor. Vad samhället vinner
genom ett sådant tillskott är så mycket
mera värt som vi i själva verket göra
en stor besparing. Om man tänker på
att en brottsling på en fångvårdsanstalt
kostar det allmänna ca 4 000—5 000
kronor per år, under det att, om man
har honom i vård i frihet, utgifterna,
som förut påvisats, bara bli en obetydlighet,
förstår man att den besparing
man gör genom att avslå reservationen
i själva verket skulle förbytas i en merutgift.

Jag har själv haft tillfälle att såsom
offentlig försvarare många gånger konstatera
att en yngling som blivit dömd
och fått villkorlig dom åter kommit på
sned, därför att han inte fått det stöd
från det allmänna genom effektiv övervakning
och den hjälp på olika sätt som
en sådan yngling så väl behöver. Ofta
har man hört dessa unga vilseförda
giva uttryck för den bitterhet som de
känna gent emot samhället, en bitterhet
som, objektivt sett, icke är helt berättigad,
därför att de själva ha skuld.
Men de flesta av dessa unga människor
äro icke kriminella till sin natur, de
äro svaga och ha fallit offer för sin
svaghet och de frestelser som samhället
i sina moderna former, särskilt i storstaden,
erbjuder.

Man skulle kunna instämma i vad som
redan förut är antytt, nämligen att hela
detta storartade skyddssystem med kriminalvård
i frihet håller på att bryta
samman. Det gäller här att göra åtminstone
något för att förhindra ett
dylikt sammanbrott. Stockholms stad
exempelvis bidrager till skyddsarbetet
i tunnlar, något som är mycket viil
använda pengar även i vårt beträngda
ekonomiska läge. Jämförelsen kan ju
verka haltande, men det ligger något
i den, ty där är också fråga om ett

Skyddskonsulentorganisationen.

skyddsarbete. Trots att jag, herr talman,
är väl medveten om det ovanliga
i situationen — frågan är ju ute på
remiss — yrkar jag ändå bifall till reservationen,
då ett bifall till denna
skulle komma detta ändamål till godo.
Jag gör det därför att jag är övertygad
om, liksom alla initierade, säkerligen
också justitieministern som här är närvarande,
att den proposition som så
småningom kommer måste innebära att
en förstärkning åstadkommes också av
konsulentorganisationen med belopp
som vida överstiger det som det här är
fråga om. Med hänsyn till att man kan
vara säker på den punkten, anser jag,
att man har anledning att gå denna
mera ovanliga väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr RYLANDER: Herr talman! När
den nya lagen om villkorlig dom kom
till, hälsades den med stor glädje av
domstolarnas folk. Det har nu aldrig
varit något nöje att skicka folk i fängelse,
och här öppnades ju en möjlighet
att inskränka på den saken. Men förutsättningen
var ju att vissa organisatoriska
åtgärder skulle vidtagas för att
möjliggöra meddelande av föreskrifter
för de dömda och säkerställa deras efterlevnad
samt vidare att man gjorde
övervakningen av de på fri fot varande
lagbrytarna effektiv. Man kunde väl
redan då inse alt den organisation som
ställdes till förfogande knappast i det
långa loppet skulle hålla. Det var att
vänta, att den måste utökas. Nu ha åtskilliga
år gått, och det har icke skett
någon utökning. Däremot har domstolarnas
tillämpning av den villkorliga
domen i hög grad ökats.

Inom domstolarna har man med mycket
stort bekymmer följt den utveckling
som har ägt rum. Man står här inför
att nödgas tillstå, att den väg som en
gång valdes kanske inte är den rätta.
För mig skulle det vara mycket svårt

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

att behöva definitivt acceptera en sådan
ståndpunkt. Jag anser att vägen med
kriminalvård i frihet i största möjliga
utsträckning är den riktiga.

Det finnes till denna väg bara ett alternativ
och det är att domstolarna i
mindre omfattning än hittills medgiva
anstånd med ådömande eller verkställande
av frihetsstraff. Därigenom komma
flera personer som bättre och billigare
kunna omhändertagas genom kriminalvård
i frihet att få vandra den
dystra vägen in i fångvårdsanstalterna,
en väg som en gång beträdd tyvärr, som
vi alla veta, ganska ofta ånyo beträdes.
Vi veta alla, att vi av samma statsfinansiella
skäl som man här åberopar mot
en ökning av skyddskonsulentorganisationen
icke ansett oss ha råd att så uppbygga
detta anstaltsväsende på fångvårdens
område, som förutsattes när vi
genomförde den nya reformen av straffverkställigheten.
Det är mycket möjligt
och rimligt att det, om utvecklingen
går vidare, kommer en reaktion
från domstolarnas sida. Vi skola besinna
att i domstolarna även sitta betrodda
lekmän vid bestämmandet av
samhällets reaktion i dessa mål. Dessa
lekmän kunna ju icke vara oberörda
av vad de få höra ute i landet om att
man daltar för mycket med brottslingarna.
Allt detta jämte konstaterandet av
det ena misslyckandet efter det andra,
när det gäller villkorlig dom, måste leda
till sådana slutsatser åtminstone för
lekmännens del att man ej kan fortsätta
på denna väg. Vi få ta i med hårdhandskarna,
kan bli den slutsats man
drar.

Oavsett att domstolarna, då kriminalvården
i frihet på grund av otillräcklig
organisation icke kan fylla sin en
gång tilltänkta uppgift, kunna bli mindre
benägna att använda denna form för
behandling av lagöverträdare, föreligger
en uppenbar risk att personer, som
dömas villkorligt, på grund av den bristande
effektiviteten hos de åtgärder som
vidtagas, komma att begå nya och kan -

ske svåra brott, som inte behövt förekomma,
om skyddsorganisationen hade
varit tillfredsställande anordnad. Det kan
kanske vara onödigt att här gå närmare
in på de personliga tragedier som härigenom
skapas. Men det är inte bara
de personer, som göra sig skyldiga till
brott och komma i fängelse, som råka
ut för sådana tragedier; även deras anhöriga,
mödrar, make och de barn som
de ha och som de en gång kanske komma
att få, alla lida av ett sådant öde.

En bristfällig organisation av skyddsverksamheten
måste föranleda, att kriminalvården
i frihet, som man eljest
skulle kunna vänta sig så mycket av,
kommer i vanrykte, något som man
redan nu talar om alltför mycket för att
det skulle lämna oss oberörda. Och det
är ej bara detta som blir följden, utan
följden blir även den att den beslutade
och i viss mån genomförda reformen
om verkställigheten av frihetsstraff
kommer att äventyras genom att de beräkningar
av erforderliga anstaltsplatser
som ligga till grund för densamma
visa sig ohållbara. Yi få dag för dag
se att det blir ett hallå i tidningarna,
därför att man på grund av en icke väntad
ansvällning av ett klientel måste
ta i anspråk vårdplatser, som ej varit
avsedda för ändamålet. Jag syftar på
ungdomsfängelserna, där man till och
med fått improvisera ett antal platser
på slutna anstalter, något som man ej
räknat med att man skulle behöva. Vi
få, såvitt jag förstår, akta oss för att
vi icke till slut, i det vällovliga syftet
att spara med statens medel, gå så långt
att vi föredraga större i budgeten osynliga
utgifter framför mindre men synliga.
Här synes icke i budgeten, i varje
fall icke så tydligt, om det blir ett
antal flera intagna på fångvårdsanstalterna;
men det blir en ny post, när man
skall anslå pengar till några nya skyddskonsulenter.

Jag är visserligen glad över att utskottet
i sitt utlåtande så kraftigt som
skett understrukit, att en snar förbätt -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

ring av förhållandena på detta område
är av nöden. Detta yttrande vittnar gott
för framtiden. Utskottsmajoriteten talar
om möjligheterna att på andra vägar
än de av fångvårdsstyrelsen föreslagna
åstadkomma en effektivisering av den
fria kriminalvården, och man talar särskilt
om att man bör undersöka, om det
icke finns möjligheter att på frivillighetens
väg åstadkomma en effektiv övervakning
av de villkorligt dömda o. s. v.
Det är klart att allt bör göras för att
på frivillighetens väg ordna en effektiv
övervakning. Jag tror, att man gott kan
säga, att man helt enkelt ej kan reda
sig utan en frivillig medverkan av intresserade
personer på detta område.
Iden hur svårt det är att ordna detta
kan kanske ej fullt inses, om man ej på
nära håll konfronteras med det problem
som det här gäller. Vid den domstol,
där jag är verksam, ha sedan länge
envetna försök gjorts att som övervakare
anlita just sådana personer som avses
i utskottets utlåtande. Jag anser nämligen
också, att det skulle vara bra att
som övervakare i större utsträckning få
just sådana personer, som omförmälas
här i utskottets utlåtande, såsom lärare,
ledande personer inom ungdomsrörelsen,
arbetsgivare och arbetsledare m. fl.
Men jag måste säga, att mina ansträngningar
i det hänseendet ha krönts med
mycket ringa framgång. Bortsett från
att ersättningen till övervakare är löjligt
låg — man skall dock icke tro att man
får en ersättning som i och för sig lockar
till detta arbete — så är arbetet av
den natur, att man inte kan räkna med
någon större lust hos dem som äro
lämpliga att åtaga sig övervakning av
villkorligt dömda. De personer som här
avses äro i allmänhet mycket upptagna,
och det är mänskligt om de icke vilja
ägna sin fritid åt bestyr av den här arten,
som ofta nog kunna giva anledning
till bekymmer och kanske även personligt
obehag. Min erfarenhet är för övrigt
den, att de övervakare äro bäst, som
ha flera, om ock icke många övervak -

Skyddskonsulentorganisationen.

ningar, samtidigt. Det är detta förhållande
som gör det så svårt att få de
lämpligaste personerna att åtaga sig sådana
uppdrag. En gång i livet kanske
det går, men det är ju ej mycket vunnet
därmed. Men den som haft flera
övervakningar och lärt sig detta och
kommit in i arbetsförhållandena tillägnar
sig, har det visat sig, på ett helt
annat sätt personkännedom och vana
att ta människor med tillbörlig auktoritet.
De få ett bättre handlag över huvud
taget, när det gäller att vidtaga de
åtgärder, som ankomma på dem, än de
kunna göra som bara någon enda gång
åtagit sig en övervakning. Samarbetet
mellan skyddskonsulent och övervakare
torde också fungera mycket bättre om
såsom övervakare fungera personer med
tidigare erfarenhet av liknande verksamhet.

Men hur an övervakningen ordnas, är
det att märka att övervakningen och tillsynen
över denna bara äro en ringa del
av skyddskonsulentens arbete. Det förefaller
mig som om utskottsmajoriteten
ej tänkt så mycket på den saken utan
mera tänkt på konsulenten som »övervakare
över övervakarna». Jag vill emellertid
särskilt erinra om vad som är
stadgat i 2 och 5 §§ i gällande instruktion
för skyddskonsulenter och skyddsassistenter.
Där står det: »Konsulent
bör skaffa sig ingående kännedom om
arbetsförhållanden och vårdmöjligheter
inom distriktet samt träda i förbindelse
med där bosatta personer, som kunna
meddela honom nödiga upplysningar
och i övrigt biträda honom i hans verksamhet.
»

Han iir med andra ord den store kontaktmannen
när det gäller att komma i
den förbindelse med arbetslivet i alla
dess former som är nödvändig för domstolarna
när de skola placera en person
som skall erhålla villkorlig dom. Konsulenten
har vidare att »till domstol på
begäran lämna uppgift å personer lämpliga
såsom förundersökare och övervakare
samt skall jämväl eljest tillhanda -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

gå domstolarna med upplysningar och
åtgärder, som kunna vara av betydelse
för tillämpningen av lagen om villkorlig
dom, särskilt i fråga om utbildning,
arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning
för villkorligt dömda samt
vårdmöjligheter för dem å sjukhus, alkoholistanstalt
eller annan anstalt eller
inom den till sinnessjukvården anknutna
hjälpverksamheten». Även där är
alltså skyddskonsulenten domstolarnas
kontaktman när det gäller de anstalter
varom det är fråga.

Man kan inte begära, och det är ej
heller avsett, att den enskilde förundersökaren,
som gör en förundersökning
av den person som skall få villkorlig
dom, eller domstolen skall, på den ofta
mycket korta tid som står till buds,
kunna ordna alla de viktiga frågor, som
man måste ordna innan en person slappes
i väg med en villkorlig dom. Särskilt
nu efter rättegångsreformen är ju
förfarandet inför domstol i hög grad
koncentrerat, och det gör att domstolen
själv, dels på grund därav och dels på
grund av mängden av andra arbetsuppgifter,
helt enkelt ej kan ensam ordna
saken. När det gäller att meddela mera
ingripande föreskrifter, måste domstolen
bestämma i domen vari de särskilda
åliggandena skola bestå. För att domstolen
skall kunna göra detta, erfordras
ofta medverkan av skyddskonsulenten,
som genom de förbindelser han har kan
ge anvisning om arbetsanställning, utbildningsmöjligheter,
vårdplatser o. d.
I allmänhet äro föreskrifterna, då sådana
meddelas, av så ingripande natur,
att det ej kan anförtros åt övervakaren
att i första hand träffa avgörandet. Senast
i samband med granskningen av
JO:s ämbetsberättelse i år har riksdagen
understrukit vikten av att domstolarna
meddela sådana utförliga anvisningar.
Stundom lämnar domstolen i
detalj bestämda föreskrifter, och för att
domstolen skall kunna göra det måste
skyddskonsulenten i förväg ha anlitats.
I andra fall får övervakaren en begrän -

sad rätt att bestämma och då vanligen
i samråd med skyddskonsulenten.

Jag har själv de mest dystra erfarenheter
av otillräckligheten i nuvarande
skyddskonsulentorganisation. Det finnes
en, säger en, skyddskonsulent för Kopparbergs
och Västmanlands län, ett som
alla veta mycket stort område med i runt
tal 350 000 invånare och med tretton
olika domstolar, och denne skyddskonsulent
bor i Falun och besöker Västerås,
min hemstad, en gång i månaden. Var
och en kan förstå svårigheterna för
denne tjänsteman att jämlikt sin instruktion
tillhandagå rådhusrätten i Västerås
och andra av distriktets från stationeringsorten
avlägsna domstolar med upplysningar
och åtgärder av betydelse för
tillämpningen av den villkorliga domen.

Jag har liksom herr Hedlund, vars
motion jag skrivit under, naturligtvis
icke ett ögonblick funderat på att utskottet
och riksdagen skulle vara beredda
att redan i år acceptera fångvårdsstyrelsens
förslag. Men som herr
Hedlund i Östersund hoppas jag på att
riksdagen skall ta ett litet steg i riktning
mot utökning av skyddskonsulentorganisationen.

I det läge ärendet nu befinner sig,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Herr Hedlund i Östersund omnämnde,
att det icke har tillkommit en
enda ny konsulent sedan lagstiftningen
på detta område blivit ändrad. Det är
möjligt att så är fallet. Vad är då orsaken
till att någon ny konsulent icke
har tillkommit efter den nya lagstiftningen?
Ja, i första hand beror naturligtvis
detta på att hela denna fråga
varit föremål för utredning, en utredning
som även herr Hedlund har deltagit
i. Herr Hedlund nämnde vidare,
att vi måste minska på utgifterna på

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

vissa andra områden för att kunna
framskapa en bättre konsulentorganisation
i fångvården. Ja, det är möjligt att
vi kunna gå den vägen, och herr Hedlund
nämnde bland annat barnavårdskonsulenterna.
När den frågan kommer
på tal, böra vi ej vara så frikostiga, utan
då skola vi iakttaga en viss återhållsamhet.
Jag har för min del den uppfattningen,
att när förslag till den organisationen
kommer att ligga på riksdagens
bord, kommer det att visa sig
att det förslaget har lika ivriga förespråkare
som det nu föreliggande förslaget
har i herr Hedlund.

Vad sedan gäller utskottets ställning
till denna fråga, behöver det väl knappast
påpekas att utskottet visat ett betydande
intresse för att snarast möjligt
åstadkomma en lösning på detta område.
Utskottet säger bland annat, att utskottet
vill starkt understryka departementschefens
uttalande, att frågan om
eu effektivisering av den fria kriminalvården
framstår såsom en av de viktigaste
angelägenheterna på kriminalpolitikens
område.

Jag tror knappast att utskottet kunnat
göra ett mera positivt uttalande än
vad utskottet liar gjort. Men utskottet
anser samtidigt, att ett sådant omfattande
förslag som utbyggnaden av konsulentorganisationen
bör bli föremål för
Kungl. Majtts prövning innan riksdagen
bär att taga ståndpunkt till detsamma.

Jag skall bara med några få ord, herr
talman, beröra det förslag som efter
utredning framlagts från fångvårdsstyrelsens
sida. Den 2 februari 1945 uppdrogs
åt fångvårdsstyrelsen att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande
rationalisering av det frivilliga
skydds- och hjälparbetet beträffande
villkorligt dömda och villkorligt frigivna.
Fångvårdsstyrelsen avlämnade
sitt betänkande den 31 december 1948
och har således hållit på i närmare fyra
år med att göra undersökningar och med
att utarbeta detta förslag. Ett förslag,

Skyddskonsulen t organisationen.

som fångvårdsstyrelsen har hållit på
med i fyra år vill man att Kungl. Maj :t
och riksdagen skola genomföra på en tid
av ungefär fyra månader. Sedan fångvårdsstyrelsen
avlämnat sitt betänkande
sände departementschefen ut det på remiss
omedelbart och begärde att alla
remissutlåtanden skulle vara inkomna,
om jag ej minns fel, den 1 maj innevarande
år. Detta innebär, att det icke
finns någon möjlighet för Kungl. Maj:t
att kunna pröva detta förslag och myndigheternas
yttranden i så god tid att
det kan föreligga proposition till innevarande
års riksdag. Vad innebär då
det förslag som framlagts ifrån fångvårdsstyrelsen?
Vår nuvarande skyddskonsulentorganisation
består av 13
skyddskonsulcntdistrikt med 13 skyddskonsulenter
och 6 skyddsassistenter,
sammanlagt 19 befattningshavare. Den
föreslagna organisationen innebär att
det skall finnas 31 stycken skyddskonsulentdistrikt.
Antalet skyddskonsulenter
skulle utökas till 31 och skyddsassistenterna
till 22. Det skulle inrättas
14 nya kanslibiträdestjänster, 19 kontorsbiträdestjänster
o. s. v. Det blir
sammanlagt 86 tjänster, vilket innebär
en ökning med ett betydande antal befattningshavare
jämfört med den organisation,
som för närvarande förekommer.
Den kostnadsökning, detta förslag
medför, rör sig om cirka 650 000
kronor om året, om vi bortse ifrån vissa
engångskostnader, som en sådan organisation
måste draga med sig.

Nu ha reservanterna inte gått så långt
som motionärerna ha gjort utan föreslå,
att antalet befattningshavare omedelbart
skall ökas med 14 stycken, vilket innebär
en kostnadsökning på 218 000 kronor
om året. Men utskottet har som jag
sade förut inte ansett det vara försvarbart
att genomföra ens en del av denna
organisation, innan Kungl. Maj:t fått
taga ställning till densamma i dess helhet.
Utskottet anser även att det bör
undersökas huruvida möjligheter finnas
till andra lösningar av detta ganska

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

svåra problem än de som fångvårdsstyrelsen
har föreslagit. Utskottet framhåller,
att det enligt utskottets mening
bör undersökas, huruvida möjligheter
förefinnas att på frivillighetens väg
åstadkomma en effektivare övervakning
av de villkorligt dömda och villkorligt
frigivna genom att i större utsträckning
än hittills som övervakare
anlita lärare, ledande personer inom
ungdomsorganisationer, arbetsgivare
och arbetsledare m. fl. Om frågan åtminstone
i någon mån kunde lösas
efter dessa grunder tror jag för min
del att lösningen skulle bli mera effektiv
än enligt fångvårdsstyrelsens förslag.

Det är väl ändå inte huvudsaken att
det skapas till en stor och dyr konsulentorganisation,
utan huvudsaken är
väl att det åstadkommes en sådan övervakningsorganisation,
att en effektiv
och intim kontakt kan uppehållas med
de villkorligt dömda och de villkorligt
frigivna. Jag är övertygad om att om
det lyckas alt intressera våra ungdomsorganisationer,
våra idrottsföreningar,
våra nykterhetsföreningar o. s. v. för
denna uppgift och om bl. a. de ledande
männen inom dessa organisationer vilja
övertaga övervakningsarbetet i viss utsträckning,
så kommer detta att leda
till en betydligt bättre och effektivare
övervakning än vad fallet blir, om vi
skapa en aldrig så stor konsulentorganisation
på detta område. Det är därför
som utskottet har ansett att denna
fråga bör få bli föremål för en ingående
prövning, innan riksdagen går att
taga någon ståndpunkt till densamma.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det är mycket vanligt att man
får höra, att det nu för tiden daltas
med fångarna alldeles för mycket. Nu
släpper man fångarna lösa, heter det,
och snart är väl all respekt för lag och
rätt försvunnen.

Det är inte något särskilt nöje att
höra sådant, när man, som herr Hedlund
i Östersund sade, med stora förhoppningar
röstat för den nya straffverkställighetslagen.

När jag satt och lyssnade till den
redogörelse herr VViklund i sitt anförande
lämnade för verksamheten på
detta område och hörde honom omnämna
den ersättning som utgår till
dessa övervakare, tyckte jag att det är
löjligt att något sådant skall förekomma.
Detta framstår så mycket klarare när
man tänker på vad en på en straffanstalt
intagen fånge kostar staten. Men
bortsett från alla kostnader får man väl
i främsta rummet tänka på att vi här
ha att göra med människor, som det
gäller att fostra och hjälpa, så att de
komma in i naturliga levnadsförhållanden.
Då tycker man att det inte nog
kan värdesättas, att det finns en övervakning
över de frigivna, som kan ge
dem ledning och hjälp.

Jag hörde i en debatt för inte så
länge sedan att varje sådan övervakare
kan ha bortåt hundratalet klienter. Då
förstår man att massor av klienter inte
få den övervakning, som de skulle behöva.
Man borde visa litet mera förståelse
för denna övervakningsverksamhet
och bereda övervakarna litet bättre
ersättning. Dessa konsulenter skulle i
många fall kunna skaffa de frigivna
arbete genom arbetsgivarna, och arbetsgivarna
skulle ha övervakningsskyldigliet
och kanske få en ersättning för sitt
arbete. På detta sätt kanske det skulle
bli en väsentlig förbättring. Men när
dessa villkorligt dömda eller frigivna
känna, att övervakaren knappast har
tid att titta till dem, går det som det
går — och som talaren från Västerås
nämnde — de återkomma som brottslingar.
När nu denna fråga är föremål
för behandling i riksdagen, skulle jag
vilja vädja till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet att försöka
att bereda bättre ersättning åt dem
som åtaga sig denna övervakningsupp -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

gift. De ha ett stort ansvar för sina
klienters fostran och vård. Det skadar
inte att dessa övervakare finge en känsla
av att staten värdesätter deras insatser.
Behovet av platser på vårdanstalterna
skulle minska på ett väsentligt sätt,
om detta genomfördes.

Som det nu ligger till ökar brottsligheten
alltjämt, och respekten för straffen
är liten, övervakningen är minimal
för de stackare, som kommit in på den
olyckliga vägen att bli brottslingar.
Efter den av människokärlek fyllda
vädjan, som herr Hedlund, som är rik
på erfarenheter på detta område, uttalade,
tycker jag, att riksdagen i dag
skulle ansluta sig till reservationen. Den
ger i alla fall något.

Utskottets representant var nyss uppe
och talade om vilken stor organisation
det skulle bli och hur rr^cket pengar
allt detta skulle kräva. Det är inte värdigt
att anlägga sådana synpunkter.
Låt oss taga reservationen. När Kungl.
Maj :t får tänka igenom det andra, är
jag säker på att riksdagen inte skall
säga nej då heller. Men vi skola inte
låta det fortgå som det nu gör.

Nu är det som sagt alldeles fel ordnat.
De frigivna äro alldeles för fria.
Jag vill givetvis inte att de skola bindas
alltför hårt. Men de behöva omsyn
och hjälp för att få arbete. Folk tittar
snett på dem, och arbetsgivarna vilja
knappast anställa dem. Därtill ha de
behov av pengar, och så tvingas de
kanske på grund av omständigheterna
på nytt in på brottets bana.

Jag ber kammaren att enhälligt gå på
reservationen och viintar att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
fortast möjligt lägger upp en organisation
för skyddsverksamheten, så att
lagen om verkställighet av straff kommer
att bli vad riksdagen räknade med
när den så gott som enhälligt antog
denna lag.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet i anledning

Skyddskonsulentorganisationen.

av herr Mårtenssons anförande. Herr
Mårtensson ställde statsutskottets uttalande
om frivillig arbetskraft i motsats
till fångvårdsstyrelsens förslag till
en utbyggnad av konsulentorganisationen.
Jag har deltagit i den utredning,
som ägt rum i fångvårdsstyrelsen, och
vi voro i början inställda på att söka
åstadkomma en organisation som byggde
på de frivilliga organisationer, som
redan funnos. Det befanns emellertid,
att det är omöjligt att enbart lita till
frivillig arbetskraft, även om man höjer
arvodet till övervakarna. Tv övervakarnas
uppgifter och övervakningsförfarandet
ha ju på grund av de reformer
jag talade om för en stund sedan
ökats så, att det inte går längre med
frivilligsystemet. Den organisation som
fångvårdsstyrelsen föreslår bygger dock
även den på att medverkan skall lämnas
av frivillig arbetskraft och att arvodet
för övervakning skall höjas.

Jag förstår att statsutskottets ängslan
för utgifterna inte är någon ovilja mot
organisationen. Men jag frågar allvarligt
om det är ekonomi att låta allt det,
som byggts upp beträffande fångvården
och skyddsarbetet, raseras på grund
av den återhållsamhet i utgifterna statsutskottet
strävar till. Jag tror att detta
blir misshushållning, herr talman, och
jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Gentemot herr Hedlunds sista anförande
vill jag säga, att då statsutskottet
skrivit som det gjort, att användande av
frivillig arbetskraft skall tagas under
övervägande, ha vi därmed inte alls tagit
ståndpunkt till det förslag angående
organisationen som förelåg ifrån särskilda
sakkunniga. Men då vi ha gått
emot motionerna har det varit på
grund av den regel, som alltid har tilllämpats
här i riksdagen, när det gällt
nyorganisationer. Det har aldrig varit
vanligt att man, då det gällt en sådan
stor organisation som det här ändå giil -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

ler, under det att ärendet är under omprövning
hos Kungl. Maj:t utan vidare
går in för att besluta saker och ting,
som kunna föregripa denna omprövning.
Jag tycker att man mycket lugnt
kan ansluta sig till utskottets ståndpunkt,
när man vet, att statsrådet, som
ju ändå skall vara den som bär det närmaste
ansvaret för just denna vård, när
propositionen avlämnades mycket väl
hade reda på att detta betänkande förelåg
i tryck. Han omnämner det i propositionen,
och hade han varit av den meningen,
att saken hade varit så oerhört
angelägen, är det inte tu tal om att han
kunde satt remisstiden kortare och hemställt
att denna punkt hade fått vila i
avbidan på en kommande proposition.
Men det har han inte gjort utan han vill
att ärendet skall prövas sakligt och
grundligt även om det tar litet tid, och
han är fullt medveten om —- vilket jag
också tror att herrar motionärer äro
— att ingen skada är skedd om man går
på den linje, som utskottet här har gått
in för.

Ty vilken revolution tro herrarna
det blir om man går på denna linje?
Här kommer inte att ske någon förändring.
Det är ändå på det sättet, att vi ha
en hel mängd frivilliga krafter med i
skyddsarbetet och inte bara sådana som
domstolarna utse. Vi ha skyddsvärn i
snart sagt vartenda län, organisationer,
som ha till uppgift att just ta hand om
de personer det här gäller, och dessa
komma att verka i samma utsträckning
som de tidigare gjort. De ha rätt stora
anslag av statsmedel för denna verksamhet.
Det är ingen fara å färde om
man väntar ett år till, till dess Kungl.
Maj :t har prövat saken efter de vanliga
grunderna. Jag tror därför som sagt att
riksdagen med allra största lugn kan
taga utskottets förslag. Utskottet har
följt den regel som brukar vara gällande
när det är fråga om omorganisationer,
nämligen att inte föregripa Kungl.
Maj:ts åtgärder, vilket motionärerna här
vilja göra.

Det har sagts att det inte skulle vara
fråga om något föregripande. Ja, hur
veta herrarna det? I motionen och i reservationen
har en viss lönesättning för
dessa konsulenter föreslagits. Om statens
lönenämnd och statskontoret hade
en annan mening beträffande denna
lönesättning, skulle det ju vara utsiktslöst
för dem att göra sig gällande, om
riksdagen vid detta tillfälle genom att
antaga reservanternas förslag ginge in
för att föregripa en prövning.

Herr Hedlund i Östersund sade att
man hade kört fast beträffande den villkorliga
domen. Ja, det vill jag säga, att
inte kommer man att klara saken med
denna nya konsulentorganisation, som
är avsedd att omfatta 31 konsulenter.
Jag skall som exempel taga mitt eget
län. Där ha vi nu inemot 350 000 invånare
och inte mindre än 342 villkorligt
dömda d. v. s. som stå under övervakning
eller tillsyn enligt lagarna om villkorlig
dom, villkorlig frigivning och dylika.
Där skulle det nu enligt detta förslag
bli en konsulent. Är det någon som
inbillar sig, att denne konsulent skulle
kunna övervaka alla dessa människor?
Det är omkring 220 socknar i länet. Då
förstår var och en, att man måste ha en
stor mängd frivilliga arbetskrafter, som
vid sidan av dessa konsulenter få utöva
den mesta tillsynen och som man har
att lita till i fråga om övervakningen.
Detta är förhållandet redan nu, och det
sker ingen ändring i den saken, om
man skjuter på avgörandet i denna fråga
ett år.

Herr talman! Jag kan icke komma till
annan uppfattning än att kammaren
gör rätt, om den följer statsutskottet i
denna punkt. Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Herr Rubbestad frågade mig,
vad som kommer att ske, om icke den
organisation för skyddskonsulenter, som
det talats om, bygges upp omedelbart.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Det kommer att ske vad vi fruktat och
vad vi dagligen få bekräftat: att reformerna
på detta område gå i spillror.
Det är detta som inträffar. Om det är
en betydelselös sak för herr Rubbestad,
så är det i varje fall icke det för mig
och knappast för riksdagen, som väntat
så mycket av dessa reformer.

Hur kan man tänka, säger herr Rubbestad,
att — såsom fångvårdsstyrelsen
föreslår — en skyddskonsulent i hans
län skall kunna övervaka alla dem, som
behöva övervakning? Jo, herr Rubbestad,
det kan icke den mannen ensam
göra; men i konsulentens uppgifter ingår
också att organisera upp en kår av
frivilliga medarbetare, som under hans
ledning få hjälpa till att klara de fall
som passa en frivillig övervakare. Det
vore ju orimligt att tänka sig, att en
övervakning skulle bli effektiv bara genom
att man litade till de skyddskonsulenters
personliga övervakning som
fångvårdsstyrelsen föreslår. De bli ledare
för hela verksamheten och skola
söka upp dugliga medarbetare bland de
frivilliga krafterna. Det är det hela.

I ett avseende ger jag herr Rubbestad
rätt. Statsutskottet har starka riksdagspolitiska
skäl för att angripa motionärerna,
som föreslå denna organisation
utan att avvakta remissyttrandena. Däri
ger jag honom rätt. Men det utesluter
icke att riksdagen mycket väl, utan att
bryta mot traditionen, kan taga reservanternas
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFOItSS: Ilerr talman! Det
är alldeles klart, att herr Hedlund har
rätt i att riksdagen har fullständig frihet
att på vilken punkt som helst både
öka ut Kungl. Maj ds förslag och inskränka
det. Men jag har levat i den föreställningen
— och jag är fortfarande
kvar i den — att just i år har riksdagen
lika väl som regeringen gått in för
att i det nuvarande läget iakttaga en alldeles
särskild återhållsamhet, varige -

Skyddskonsulentorganisationen.

nom alltså även sådana förslag till höjning
av utgifter, som man vid andra tillfällen
skulle ha ansett önskvärda och
kunnat på allvar diskutera, få bli något
som man nu måste avstå ifrån.

Vi veta nog, att det ofta händer i riksdagen,
att när en viss fråga kommer
Iram så finnes det, kanske på grund av
tillfälligheter, ganska många riksdagsmän,
som äro särskilt sakkunniga och
särskilt intresserade att driva denna fråga
och göra den till en större fråga än
andra frågor, som händelsevis icke ha
lika framstående och lika intresserade
förespråkare i riksdagen. Den, som varit
med vid genomgången av budgeten
för det kommande året, vet, att alla departementschefer
ha fått ålägga sig en
utomordentlig återhållsamhet. Det är
väl ingen som tror, att justitieministern
skulle sakna intresse för den sak det här
gäller. Jag bortser alldeles ifrån det som
också herr Hedlund i Östersund erkände,
att det är ganska egendomligt, att
just här, där saken icke är färdigberedd,
skulle riksdagen utan vidare gå
utöver Kungl. Maj:ts förslag. Men även
om saken varit förberedd och om departementschefen
sagt, att han vågade
sig icke på det i år, är fråga, om det
verkligen funnits tillräckliga skäl för
riksdagen att på denna punkt göra ett
avsteg. Vi komma till saker, om vilka
jag vågar säga, att de äro minst lika beaktansvärda.
Vi kunna se på en sådan
allvarlig sak som t. ex. sinnessjukvården.
Jag är säker på att de, som representera
sakintresset där, kunna med full
rätt säga, att det blir en katastrof, om
man ej genomför en högst väsentlig löneförbättring
för de läkare, som äro anställda
— eller som ännu icke äro anställda
— i sinnessjukvården. När jag
suttit i budgetberedningen, ha på alla
huvudtitlar funnits saker, där jag måst
giva departementscheferna rätt i att,
om man haft råd att över lag öka budgetens
omfattning, så hade utökningar
här varit befogade. Men vi ha kommit
överens om att, eftersom vi skola hålla

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Skyddskonsulentorganisationen.

oss inom en viss gräns, så kunna vi icke
taga kanske 100 000 kronor på ett ställe
och någon miljon på ett annat. Ty då
skulle vi gå ifrån den återhållsamma
linje, som jag fortfarande anser vara
nödvändig och som jag hoppas, att andra
kammaren också skall giva sitt stöd.

Jag menar således, att vi kunna bortse
från alla de vägande sakliga skäl som
anförts. Jag tvivlar ej ett ögonblick på
att det finnes starka sakskäl för reservanternas
ståndpunkt. Men när man ser
frågan i sammanhang med budgetläget,
så tror jag, att det vore ett verkligt avsteg
från den valda linjen. Utan att vilja
använda starka uttryck skulle jag vilja
säga, att det vore en olycka, om man
skulle bryta igenom linjen. Jag hoppas
också, att denna kammare följer Kungl.
Maj :ts förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Med anledning av herr Rubbestads yttrande
skall jag be att få säga några ord
om fångvårdsstyrelsens föreliggande
förslag och dess behandling i justitiedepartementet.

Det betänkande, som det här är fråga
om, avlämnades av fångvårdsstyrelsen
till justitiedepartementet den 31 sistlidna
december, alltså nu vid årsskiftet.
Såsom redan framhållits var detta viktiga
förslag resultatet av ett i det närmaste
fyraårigt utredningsarbete. Departementet
kunde emellertid inte omedelbart
skicka betänkandet på remiss
av den anledningen, att detsamma avlämnats
i preliminärt skick — det var
då ännu inte tryckt. Först flera veckor
senare, om jag inte missminner mig vid
senaste månadsskiftet — alltså omkring
den 1 februari — erhöll departementet
den tryckta upplagan. Som kammarens
ledamöter torde erinra sig, är det efter
de ändringar riksdagen förra året beslöt
rörande sina arbetsformer inte möjligt
att lägga fram förslag i en anslagsfråga
senare än den 22 mars. När man

nu först måste höra en mängd myndigheter
och organisationer över detta viktiga
förslag och sedan, kanhända delvis
efter nya riktlinjer, som därvid kunnat
komma fram, bearbeta förslaget i departementet,
skulle vi för detta arbete
inte haft mer än några få veckor på oss.
Såsom kammaren förstår var detta helt
enkelt uteslutet. Eftersom det alltså inte
skulle vara möjligt att lägga fram förslaget
i år, ansåg jag det bättre, att
myndigheterna och organisationerna
finge åtnjuta något längre remisstid,
vilket också blev fallet; jag tror att remisstiden
för denna omfattande fråga
sattes till den 1 maj. Arbetet med remissyttrandenas
utarbetande pågår alltså
nu som bäst, och innan departementet
fått in dem, kan jag för min del inte
taga ståndpunkt till förslaget.

Jag begärde ordet närmast för att sålunda
redogöra för den formella gången
av ärendets behandling, men jag vill
begagna tillfället att understryka vad
jag i statsverkspropositionen förberedelsevis
yttrat i sakfrågan. Jag har där
framhållit, att en effektivisering av den
fria kriminalvården för mig framstår
som en av de viktigaste angelägenheterna
på kriminalpolitikens område. Av
detta uttalande hoppas jag kammaren
förstår, att jag hyser en mycket varm
förhoppning om att i sinom tid kunna
återkomma till riksdagen med ett, som
jag hoppas, ordentligt förberett förslag
i denna utomordentligt viktiga samhällsfråga.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedlund i Östersund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
anställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Boman i Kieryd begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 80 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 31—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1949/50 under
postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser

Skyddskonsulentorganisationen.

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
in. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckt motion
angående ändring av 10 § förordningen
om statlig inkomstskatt, i vad avser
sparbankernas säkerhetskassa; och
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående rätt för gifta kvinnor, som
arbeta inom jordbruket, att vid taxering
åtnjuta särskilt avdrag;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet in. m.; samt

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Interpellation ang. åtgärder för att öka intresset för hästuppfödningen.

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion om
medgivande av rätt för Kungl. Maj:t
att bevilja dispens från tillämpningen
av gällande arbetarskyddslagstiftning;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående en obligatorisk olycksfallsförsäkring
för fiskare; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för meddelande av tillstånd
att framdraga elektriska ledningar
i vissa fall.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 9.

Interpellation ang. åtgärder för att öka
intresset för hästuppfödningen.

Herr ANDERSSON i Dunker erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Under efterkrigsåren har en stark nedgång
i häststammen kunnat iakttagas.
Sålunda utgjorde det totala antalet hästar
603 900 år 1944 och 496 900 år 1948,
vilket innebär en minskning med
107 000 hästar. Av de statistiska uppgifterna
framgår att minskningen framför
allt har gått ut över unghästar och
föl. Antalet unghästar 1—2 år har minskat
från 68 600 år 1944 till 34 500 år
1948 och antalet föl från 34 800 år 1944
till 11 900 år 1948. Nedgången för unghästar
och föl är nära nog katastrofal.

Antalet hästar 1944, 1947 och 1948.

	1944	1947	1948
Hästar, 3 år
o. däröver	500 533	484 195	450 529
Unghästar, 1
—2 år . .	68 561	49 623	34 548
Föl ........	34 763	17 134	11 867
Sa hästar	603 857	550 952	496 944

Anledningen till att uppfödningen av
hästar inskränkts i den omfattning som
skett är främst att söka i mekaniseringen
av jordbruket. Jordbrukarna ha i
stor utsträckning gått över till att an -

vända traktorer som dragkraft, vilket
tyder på ett stort intresse för rationalisering.
En annan orsak är bristen på
arbetskraft inom jordbruket, vilket gjort
det svårt att skaffa folk för skötseln av
hästarna. Därtill kommer att hästarna
för sin vård äro förhållandevis arbetskrävande.
Kostnaderna för uppfödning
av hästar ha under de senare åren stigit
relativt starkt, men de höjda omkostnaderna
ha icke motsvarats av höjda
priser. Allt detta har medverkat till
den nu observerade decimeringén av
häststammen.

Den katastrofala nedgången i antalet
unghästar och föl är emellertid ägnad
att inge oro ur försvars- och beredskapssynpnnkt.
Om endast ett par år
kommer minskningen i antalet unghästar
och föl att vara fullt märkbar beträffande
yngre arbetshästar, som äro
mest lämpliga för krigstjänst. Det säger
sig självt att försvaret icke torde ha
möjlighet att fylla sitt behov av hästar
vid en mobilisering, om antalet föl på
längre sikt icke uppgår till mer än
cirka 10 000 per år. Vidare torde man
böra räkna med att dragkraften inom
jordbruket kommer i ett prekärt läge,
om landet vid krigsfara avspärras från
tillförsel av drivmedel. Visserligen kan
man vänta en övergång till gengasdrift,
men det oaktat torde en ökad användning
av hästar bli nödvändig. Att i ett
dylikt läge utöka häststammen så att
den räcker för både försvarets och jordbrukets
behov, låter sig emellertid icke
göra i en handvändning. En sådan
återuppbyggnad tager flera år i anspråk,
och under tiden får man bära
konsekvenserna av den alltför starka
minskningen i hästantalet.

Det kan vidare erinras om att många
hingstföreningar genom den minskade
betäckningen råkat i en svår ekonomisk
situation. På åtskilliga platser ha föreningarna
måst sälja sina hingstar och
nedlägga verksamheten. Man kan vänta
att denna utveckling kommer att ytterligare
accentueras, om icke en ändring

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Interpellation ang. beskattningen av förmånen av fritelefon och tjänsteabonnemang

för telegrafverkets personal.

kommer till stånd inom en snar framtid.
De flesta föreningars ekonomi är
knappast sådan, att verksamheten kan
drivas med förlust under någon längre
tid.

Det synes vara uppenbart, att intresset
för hästuppfödningen behöver stimuleras
med hänsyn till både försvaret
och jordbruket. Det kan ske genom att
staten på ena eller andra sättet uppmuntrar
uppfödningen av föl och unghästar.
Totalisatormedlen voro en gång
avsedda att användas till hästavelns
främjande. Emellertid inflyter huvudparten
av dessa medel direkt till statskassan.
För nästa budgetår beräknas inkomsterna
från totalisatormedel uppgå
till 10 milj. kr., men av denna summa
ha endast 2 milj. kr. ansetts böra anvisas
till olika hästavelsändamål. I enlighet
med sitt ursprungliga syfte borde
därför ytterligare pengar av totalisatormedlen
få användas för att premiera
uppfödningen av hästar, förslagsvis med
200 å 300 kr. per föl. På den vägen
skulle det utan tvivel bli möjligt att
öka intresset för hästuppfödningen
samtidigt som hästägarna i någon mån
kompenserades för inträffade kostnadsstegringar.

Med stöd av det anförda får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande frågor:

Har statsrådet observerat den starka
nedgången i antalet föl, som ägt rum
under de senaste åren?

Har statsrådet för avsikt att låta vidtaga
åtgärder för att stimulera intresset
för hästuppfödningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. beskattningen av förmånen
av fritelefon och tjänsteabonnemang
för telegrafverkets personal.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PERSSON i Landafors, som anförde:
Herr talman! Telegrafverket

lämnar till taxeringsmyndigheterna,
som ett komplement till inkomstuppgifterna
för sina anställda, en årlig
uppgift rörande innehav i bostaden av
fritelefon eller tjänsteabonnemang med
nedsatt avgift.

Av telegrafverkets meddelande till
taxeringsnämnderna i anslutning till
nyssnämnda uppgifter synes framgå,
att taxeringsmyndigheterna i Stockholms
stad förklarat fritelefon eller
tjänsteabonnemang vara skattepliktig
intäkt eller förmån. Detta meddelande
har följande lydelse:

»Meddelande till taxeringsnämnden
i anslutning till ovanstående» (uppgifter)
.

»Vissa vid telegrafverket anställda
ha i och för tjänsten avgiftsfri telefon
i bostaden (''fritelefon’). Andra ha telefonabonnemang
mot nedsatt avgift
(''tjänsteabonnemang''). Även vissa pensionärer
ha tjänsteabonnemang.

Taxeringsmyndigheterna i Stockholm
ha sedan några år tillbaka förklarat
här nämnda förmåner vara skattepliktig
intäkt och avfordrat telegrafverket
uppgift å samtliga innehavare av fritelefon
och tjänsteabonnemang inom
Stockholms stad. Som skattepliktig inkomst
har upptagits avgiften för ett
abonnemang i lägsta abonnemangsklassen,
minskad med den avgift, vederbörande
verkligen erlagt.

Över denna taxering ha i ett antal
fall anförts besvär, vilka fullföljts hos
regeringsrätten. I utslag den 24/1 1947
har regeringsrätten i vissa fall ogillat
besvären under motivering att ''det
med hänsyn till i målet upplysta förhållanden
måste hållas för visst, att
klaganden, därest han icke erhållit
ifrågavarande förmån, själv under beskattningsåret
skulle hava abonnerat
på telefon’. I andra fall ha besvären
bifallits under motivering att ''sådana
omständigheter icke förekommit i må -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Interpellation ang. beskattningen av förmånen av fritelefon och tjänsteabonnemang
för telegrafverkets personal.

let, att på grund därav kunde hållas
för visst, att klaganden, därest han icke
erhållit ifrågavarande förmån, själv under
beskattningsåret skulle hava abonnerat
på telefon’.

Föredraganden i regeringsrätten har
på förfrågan meddelat, att vid målens
prövning tagits hänsyn ej blott till vederbörandes
löneställning utan även
till förekommande biinkomster, familjeförhållanden,
försörjningsplikt o. d.

Utslagen giva icke telegrafverket tillräckligt
underlag för bedömning av
huruvida i de enskilda fallen skatteplikt
skall anses föreligga eller icke.
Det torde få ankomma på skattemyndigheterna
att efter prövning i varje
särskilt fall avgöra detta. Telegrafstyrelsen
har därför föreskrivit, att uppgift
skall i samband med taxeringsuppgifterna
lämnas för envar innehavare
av fritelefon eller tjänsteabonnemang,
med angivande av penningvärdet under
beskattningsåret av ifrågavarande
förmån.

Framhållas må, att många av de vid
telegrafverket anställda måste ha telefon
i bostaden för att under fritid
kunna anträffas för rådfrågning i
brådskande fall, för att kunna bestrida
dem åliggande passningstjänst i hemmet
eller för att kunna inkallas till
tjänstgöring vid trafikanhopning, sjukdomsfall
e. d., samt att i åtskilliga av
dessa fall avgiftsfrihet eller nedsättning
i abonnemangsavgiften utgör en
nödvändig förutsättning för att vederbörande
skall kunna hålla sig med telefon
i hemmet.»

Härav framgår att telegrafverket numera
föreskrivit, att i hela landet uppgift
skall lämnas till taxeringsmyndigheterna
för envar innehavare av fritelefon
eller tjänsteabonnemang, som
är anställd hos telegrafverket.

De vid telegrafverket anställda, som
drabbas av denna beskattning, anse sig
orättvist behandlade och hänvisa därvid
till statens allmänna avlöningsreg -

lemente 411/1947 § 22 och 436/1948
S 19, där det klart sägs ut, att det därvidlag
icke är fråga om en löneförmån.
Om Kungl. Maj :t eller av Kungl.
Maj:t bemyndigat verk skrivit in detta
i statens allmänna avlöningsreglemente,
borde det väl också vara en hänvisning
åt taxerings- och skattemyndigheter att
icke söka göra den anställda personalens
telefonabonnemang till skatteobjekt.

Mig veterligt förekommer det icke att
fritelefon upptages som skattepliktig
förmån för exempelvis innehavare av
tjänst hos kommun eller kommuns förtroendeman
eller hos andra arbetsgivare
anställda, såsom förmän, skogvaktare
och andra. För att telefonabonnemang
mot nedsatt avgift icke betraktas
som skattepliktig förmån utgör riksdagsledamöternas
telefonabonnemang
det närmast liggande beviset.

Då vid telegrafverket anställd inlämnar
ansökan om tjänsteabonnemang
å telefon, får sökanden lämna noggranna
uppgifter om sina hemmavarande
anhöriga och försäkra att ingen driver
affärsrörelse av något slag. Ansökningarna
granskas noga och beviljas till synes
endast i fall, då det kan antagas,
att telefonen användes endast i anslutning
till tjänsteanställningen; eljest avslås
ansökan.

Skattemyndigheterna ha att efter
prövning i varje särskilt fall avgöra,
huruvida skatteplikt föreligger eller
icke, men det måste kännas i hög grad
otillfredsställande för ifrågavarande
personalgrupp att i beskattningshänseende
vara utlämnad åt ett godtycke
och försatt i en särställning, som gör att
de enskilda fallen kunna komma att behandlas
olika på olika orter i landet.
Dessutom måste det betraktas som småaktigt,
byråkratiskt pedanteri, att man
tar ut skatt för tjänstetelefon i vederbörandes
bostad.

Under anförda förhållanden bör det
enligt min mening klart sägas ut, att

Onsdagen den 23 februari 1949. Nr 7.

Interpellation ang. storleken av ortsavdragen vid statlig och kommunal beskattning.

vid telegrafverket anställda, som ha
tjänstetelefon i sin bostad antingen som
fritelefon eller tjänsteabonnemang, icke
iiro skattepliktiga för sådan förmån.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag vördsamt om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få
framställa följande frågor:

Anser statsrådet att vid telegrafverket
anställd personals tjänstetelefon i
bostaden icke är att anse som skattepliktig
förmån eller intäkt?

Om så är fallet, ämnar statsrådet till
taxeringsmyndigheterna utfärda klara
bestämmelser i dessa stycken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. storleken av ortsavdragen
vid statlig och kommunal beskattning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND i Rådom, som yttrade:
Herr talman! Vid taxering till såväl
statlig som kommunal skatt lämnas
som bekant — med visst undantag för
ogifta personer — en del av inkomsten
fri från beskattning. Man avser att på
detta sätt från beskattning undantaga
vad man brukar kalla existensminimum.

Det syns emellertid uppenbart att
dessa avdrag (ortsavdrag) icke äro så
avpassade, att de fylla sin uppgift.
Särskilt är detta fallet vid kommunalskatten,
men att döma av möjligheterna
att driva in skatterna gäller det också
i viss utsträckning statsskatten. Myndigheter
som ombesörja skatteindrivningen
ha nämligen enligt vad känt är
funnit sig föranlåtna att efter ansökan
generellt medgiva att den skattskyldige
innan han behöver betala skatten får
för sina levnadskostnader undantaga
ett belopp som avsevärt överstiger
iiven ortsavdrag vid statsbeskattningen
i vedcrbörandes hemkommun.

3 — Andra kammarens protokoll

Starka skäl torde tala för att man i
princip tillämpar samma avdrag för
vad man kallar existensminimum vid
både taxering och indrivning. Med den
nuvarande ordningen uppstå onekligen
vissa betänkliga konsekvenser. En
sådan utgör den olikhet i beskattning,
som i realiteten föreligger mellan den
som inte äger mer än sin inkomst och
den som lyckats spara ihop låt oss
säga några få tusen kronor, kanske avsedda
som grundplåt vid anskaffande
av ett eget hem eller något liknande.
Vid precis samma inkomst får den senare
nöja sig med de avdrag som göras
vid taxeringen, medan den förre kan
erhålla ett väsentligt större avdrag. Så
snart över huvud taget någon utmätningsbar
egendom finns, inträder denna
orättvisa i fråga om den reella
skatteplikten. Systemet innebär i själva
verket ■—- om ock icke formellt —
att för stora grupper av vårt folk sättas
skatteförordningarnas bestämmelser
om ortsavdragen ur kraft och ersättas
med beslut från indrivningsmyndigheterna
om mera generösa avdrag,
som dessutom åtminstone f. n. kunna
bli av mycket olika storlek på skilda
platser även om dessa tillhöra samma
dyrortsgrupp. Sedan staten numera
gentemot kommunerna övertagit ansvaret
för skatteindrivningen på sådant
sätt att staten oavsett vad som kan indrivas
är skyldig tillställa kommunerna
det belopp som tillkommer dem, bör
det f. ö. om möjligt i ännu högre grad
än tidigare vara ett statsintresse att åtminstone
en likformighet mellan olika
orter åvägabringas beträffande existensminimum
vid indrivning.

Frågan om vinnande av överensstämmelse
mellan de skattefria avdragen
vid taxeringen och vid skattens betalande
synes otvivelaktigt värd att tagas
under övervägande. En höjning av
ortsavdragen i varje fall vid kommunalbeskattningen
torde i sådant sammanhang
bli nödvändig. Emellertid
kommer åtminstone en mera betydan Nr

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

de höjning av dessa avdrag att få konsekvenser
som aktualisera tanken på
en översyn av hela den kommunala beskattningen.
Vid nuvarande garantiskattesystem
för fastigheter är det risk
för att, med oförändrade regler i övrigt,
en ökning av ortsavdragen kan
medföra en förhållandevis större belastning
å fastighetsägarna, små som
stora.

Under hänvisning till ovanstående
hemställes om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta dessa
frågor:

1. Anser statsrådet att tillräckliga
skäl föreligga för att taga under övervägande,
huruvida ortsavdragen vid
taxering böra till storleken överensstämma
med de skattefria existensminimibelopp
som komina i fråga vid
skattens betalande?

2. Anser statsrådet att en bättre överensstämmelse
i detta avseende bör åvägabringas
bland annat genom en höjning
av de kommunala ortsavdragen?

3. I händelse någon av dessa två
frågor besvaras jakande, finner statsrådet
då, att en utredning av hela

problemet om kommunalbeskattningen
aktualiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes bevillningsutskottets skrivelse,
nr 32, till Konungen i anledning
av väckt motion angående ändring av
10 § förordningen om statlig inkomstskatt,
i vad avser sparbankernas säkerhetskassa.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i dess betänkande nr 1 godkändes även
av första kammaren.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 39, till Konungen angående
verkställd omröstning över högsta
domstolens och regeringsrättens ledamöter.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.22 em.

In fidem
Gunnar Brittli.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916386