1949 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1949:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 6

12—16 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 12 februari.

Sid.

Svar på interpellation av herr Hansson i Skegrie ang. inrättande

av investeringsfonder för jordbruk ........................ 3

Interpellation av herr Lundberg ang. tillämpningen av 1942 års
lag om fornminnen...................................... 4

Tisdagen den 15 februari.

Yttrande i anledning av ett interpellationssvar.................. 8

Onsdagen den 16 februari.

Svar på interpellationer av

herr Svensson i Ljungskile ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas
behov av tillskottsfoder........................ 10

fru Eriksson i Stockholm och herr Huss ang. skärpning av bestämmelserna
i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten ...... 15

herr Ericsson i Näs ang. viss ändring av bestämmelserna om ransonering
av matfett åt årsanställda lantarbetare .............. 26

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan

Sverige och Amerikas Förenta Stater m. m................... 28

Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala högar................ 33

Arbeten inom försvaret .................................... 36

Interpellationer av

herr Svensson i Ljungskile ang. bebyggande av viss fastighet vid

Svinesundsbron ...................................... 37

herr Nilson i Spånstad ang. kontrollen över efterlevnaden av vissa
kristidsbestämmelser .................................. 39

1 — Andru kammarens protokoll 1.94.9. Nr Ii.

Nr 6.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 16 februari.

Val av opinionsnämnd...................................... 9

Val av valmän med suppleanter för utseende av tryckfrihetskommit terade.

............................................... 9

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. uppsägning av överenskommelsen
av den 30 juni 1948 om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och
Amerikas Förenta Stater m. m............................. 28

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
........................................ 33

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet) .... 33

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet) .. 33

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II (folkhushållningsdepartementet) 36

— nr 24, ang. anslag under statens utlåningsfonder och fonden för

förlag till statsverket (handelsdepartementet)................ 36

— nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. utgifter å

tilläggsstat II (handelsdepartementet) ...................... 36

— nr 25, ang. anslag under försvarets fonder m. m............... 36

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .............................. 37

— nr 4, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av förordningen

ang. bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.............. 37

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, ang. åtgärder
mot dåliga och för goda barnfilmer .................... 37

Lördagen den 12 februari 1949.

Nr 6.

Lördagen den 12 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 28, angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

29, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; och

nr 32, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. inrättande av
investeringsfonder för jordbruk.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde: I
en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Hansson
i Skegrie till mig framställt följande
fråga:

Avser herr statsrådet att inom en
nära framtid låta utreda frågan om inrättande
av investeringsfonder vid
jordbruk och om de speciella former,
under vilka sådana måste inrättas?

I anledning härav får jag anföra följande: Såsom

interpellanten framhållit har
frågan om inrättandet av investeringsfonder
för jordbruk vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling,
senast vid 1948 års riksdag. Så -

lunda yrkades i flera motioner vid
nämnda riksdag, att riksdagen måtte
besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om utredning och förslag
rörande införande av investeringsfonder
för jordbruk. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 i anledning
av dessa motioner erinrade 1948
års bevillningsutskott om det av 1943
års jordbrukstaxeringssakkunniga framlagda
förslaget angående taxering av
jordbruk efter bokföringsmässiga grun der.

Det syntes enligt utskottets mening
böra undersökas, huruvida icke den av
de sakkunniga ifrågasatta ändrade metoden
för inkomstberäkningen skulle
kunna bereda ökad möjlighet till införande
av investeringsfonder för jordbruk.
Utskottet ansåg för den skull, att
denna fråga borde upptagas till förnyat
övervägande i anslutning till genomförandet
av lagstiftningen om bokföringsmässig
inkomstberäkning för jordbruk.
Då utskottet fann det angeläget,
att alla tänkbara möjligheter till en
lösning av frågan därvid bleve undersökta,
ansåg utskottet sig böra förorda
skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
om utredning i ämnet. Riksdagen
fattade beslut i enlighet härmed.

För egen del anser jag — i likhet med
1948 års bevillningsutskott —- att frågan
om inrättandet av investeringsfonder
för jordbruk lämpligen bör upptagas
till prövning i samband med genomförandet
av lagstiftningen om bokföringsmässig
inkomstberäkning för jordbruket.
Jag hade tidigare räknat med
att sistnämnda fråga skulle kunna föreläggas
riksdagen vid den nu pågående
sessionen. Till följd av bland annat den
utökning av arbetsuppgifterna, som
källskatlcreformen medfört för finansdepartementets
rättsavdelning, har
emellertid en förskjutning av arbetsprogrammet
inträtt; och jag räknar så -

Nr 6.

Lördagen den 12 februari 1949.

Interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

lunda inte längre med att propositionen
angående bokföringsmässig inkomstberäkning
för jordbruk skall kunna
föreläggas årets riksdag.

Vid angivna förhållande synes det
inte lämpligt att redan nu igångsätta
en utredning beträffande frågan om
investeringsfonder för jordbruk. Förutsättningar
för en dylik utredning kunna
enligt min mening inte anses föreligga,
förrän frågan om bokföringsmässig inkomstberäkning
för jordbruket avancerat
så långt att i direktiven för utredningen
kunna angivas de huvudsakliga
grunder, på vilka utredningen
härutinnan bör bygga.

Vidare yttrades ej.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner: och hänvisades

därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 21, angående livränta till Anna
Söderkvist m. in.; och

nr 26, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;
samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

27, angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån; och

nr 31, angående inrättande av en
försöksgård i Sunne socken, Värmlands
län.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående viss ändring
av gällande skattebestämmelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation ang. tillämpningen av 1942
års lag om fornminnen.

Herr LUNDBERG erhöll på begäran
ordet och yttrade: 1942 års lag om fornminnen
tillkom för att skydda och tillvarataga
historiska och kulturella minnesmärken
från gången tid. Dåvarande
justitieministern underströk i sin motivering
till lagen, att bevaras ej gamla
minnesmärken, försvinner en viktig förutsättning
för att hålla vid liv känslan
av samhörighet med gångna generationer.
Han betonade att frågan om positiva
resultat icke endast beror på ekonomiska
förhållanden utan även i hög
grad på de vårdande organens sätt att
handha sitt värv. Befolkningens intresse
bör väckas och tillmötesgående visas,
eljest förbvtes vördnaden för minnesmärken
i missnöje med de band, som
deras helgd emellanåt måste lägga på
den enskilde.

Lagens utformning innebär en kraftig
inskränkning i enskild rätt. Riksantikvarien
och länsstyrelserna tillerkändes
vittgående maktbefogenheter,
och avgörandet i dessa viktiga frågor
blev beroende av ett mycket litet antal
olika personliga uppfattningar. Andra
lagutskottet förutsatte att lagens tilllämpning
skulle handhas med vederbörligt
hänsynstagande till olika intressen.
Utskottet betonade särskilt att
— hur än frågan om skyddet för kulturminnena
regleras — här liksom på
åtskilliga andra områden mycket beror
på det sätt, varpå lagstiftningen kommer
att tillämpas. Utskottet förväntade,
att myndigheterna vid behandlingen av
förekommande ärenden skulle ingående
pröva omständigheterna i det särskilda
fallet och därvid under beaktande av
kulturminnesvårdarens krav jämväl visa
förståelse för övriga berättigade intressen.

De som skola handha lagens svåra
och ömtåliga tillämpning i det praktiska
livet ha icke endast ett makt -

Lördagen den 12 februari 1949.

Nr 6.

Interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

påliggande ansvar, de måste även visa
vilja och förmåga att vidsynt beakta
och avväga olika intressen samt kunna
samråda med och få förtroende hos
såväl enskilda som den bygds befolkning,
vilken skall leva sitt dagliga liv
i den miljö, som fornminnesvårdaren i
hög grad påverkar. Ett levande intresse
inom en gammal kulturbygd kan raseras,
om dess befolkning med rätt eller
orätt får en uppfattning av att berättigade
intressen icke bli beaktade av
myndigheter, som äro stationerade
utanför fornminnesplatsen men som äga
rätt att över den bestämma. Dessa frågor
böra ägnas stor uppmärksamhet,
så att en snedvridning av syftet ej
åstadkommes. Det ankommer givetvis
i första hand på ecklesiastikdepartementet
att följa denna fråga med uppmärksamhet,
men då fornminnesfrågan
regleras i lag, ankommer det på justitiedepartementet
att granska om lagens
anda och syfte kommer till uttryck i
dess praktiska tillämpning.

Uppland och Gamla Uppsala i synnerhet
är ett centrum för fornminnesmärken.
Detta gör det nödvändigt att
man går fram restriktivt och bevarar
endast det värdefulla och att fornminnesvårdens
folk också beaktar enskilda
och samhälleliga nutidskrav, som väl
också skola bli en grund för framtida
fornforskning.

Befolkningen i Gamla Uppsala, som
har ett levande intresse, känsla och
ansvar för bygdens förpliktande traditioner
i svenskt samhällsliv, har den
uppfattningen att de myndigheter som
handha tillämpningen av 1942 års lag
om fornminnesvård icke taga den hänsyn
till bygdens berättigade krav, som
dagens anda förutsätter. Fornlämningsområdet
i Gamla Uppsala är mycket
omfattande. Biksantikvarieämbetet har
förvärvat eu del av området. Genom
skrivelse i maj 1947 hemställde ämbetet
att länsstyrelsen i Uppsala län skulle
fastställa gränserna för fornlämningsområdel,
och detta kom då att omfatta

ett kraftigt utvidgat markområde, vari
även ingick ett egnahemsområde, som
ligger vid sidan av fornlämningarna.

Egnahemsägarna och bygdens befolkning
överklagade gränsdragningen och
krävde att den icke skulle göras så
omfattande. Trots detta fastställde länsstyrelsen
riksantikvarieämbetets gränsdragning,
som icke endast förefaller
allt för omfattande utan även kan synas
vara påverkad av hänsyn till omständigheter,
som det knappast kan ingå i
ämbetets befogenheter att ta hänsyn
till. Det har uppfattats — det förefaller
med rätta — som om ämbetet icke
anser sig behöva ta hänsyn till de enskilda
egnahemsägarna eller bygdens
intressen och befolkning. Då detta enligt
min mening icke överensstämmer
med den anda och det syfte, lagen ansågs
skola tjäna, är det nödvändigt att
vidtaga erforderliga åtgärder för att
få en rättelse till stånd. Riksantikvarieämbetet
har i denna fråga icke varit i
sådan kontakt med bygdens befolkning
eller egnahemsägare, att dessa haft möjlighet
att göra sin mening gällande.

Ett annat mindre lämpligt förfarande
bör även påpekas. För något år sedan
igångsattes på initiativ av dåvarande
arbetslöshetskommitténs ordförande i
Gamla Uppsala en uppsnyggning och
röjning på Tunåsen och Högåsen, vilka
ägas av byamännen och pastoratet.
Detta skedde efter att riksantikvarien
tillfrågats, och vid detta tillfälle frilädes
bl. a. ett gravfält med ett 80-tal gravar.
Genom uppsnyggningen på åsen kunde
bygdens befolkning få ett på slätten
välbehövligt tillskott på parkområde.
Efter detta initiativ började även ämbetet
att göra en del mindre uthuggningar,
och byamännen och pastoratskyrkorådet
gingo med på en ytterligare
uppsnyggning men förbjödo, att en kalhuggning
av åsarna skulle få ske. Trots
detta och utan att tillfråga markägarna
lät riksantikvarieämbetet kalhugga åsarna,
och det naturområde, som mer än
väl behövdes för bygdens befolkning,

Nr 6.

Lördagen den 12 februari 1949.

skövlades på ett egenmäktigt sätt av
en myndighet, som mer än andra borde
känna ansvar för och respektera den
rätt, som tillkom byamännen och pastoratskyrkorådet.

Det är självklart att om ämbetet skall
handha sitt värv och nyttja lagen om
fornminnen på detta egenmäktiga sätt,
kommer det livliga och djupt förankrade
intresse som finns bland bygdens
folk för gammal kultur och fornminnesvård
att skadas och syftet med lagstiftningen
äventyras. Det förefaller, som
om en vidgad prövningsinstans av hithörande
spörsmål bör tillskapas, om
fornminnesfrågorna skola få den prövning
och avvägning som förutsattes vid
lagens tillkomst.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
påtalade missförhållandena, och om så
är, ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
för att förhindra att syftet och
andemeningen i 1942 års lag om fornminnen
åsidosättas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion angående uppsägning
av överenskommelsen av den
30 juni 1948 om ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser

försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;
.

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens utlåningsfonder
och fonden för förlag till statsverket,
i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under försvarets fonder
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; och

nr 4, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

jordbruksutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 9 § 1 mom. förordningen den
20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;
samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1949.

väckt motion angående åtgärder i syfte
att få bort dåliga och främja tillkomsten
och visningen av goda barnfilmer.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

året 1948/49, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

från första lagutskottet:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1946 (nr 408) om användande av
statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 15 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bevillningsutskottet propositionerna: -

nr 28, angående fortsatt tullfrihet för
Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
och

nr 29, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
samt

till bankoutskottet propositionen nr
32, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1949.

Yttrande i anledning av ett interpellationssvar.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 15, 16, 20, 21 och
23—25, första lagutskottets utlåtanden
nr 3 och 4, jordbruksutskottets utlåtande
nr 3 samt andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

§ 4.

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen av
1942 års lag om fornminnen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att statsutskottets
utlåtande nr 21 skall å morgondagens
föredragningslista uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr
24 samt övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Herr Hagberg i Luleå avlämnade en
av honom undertecknad motion, nr 294,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

tion, nr 18, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Yttrande i anledning av ett interpellationssvar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie, som anförde:
Herr talman! Enligt vad jag erfarit
besvarade finansministern i lördags
en interpellation av mig. Jag ber
att i dag få tacka för svaret, men jag
ber även samtidigt att få uttala min förvåning
över att jag inte i sedvanlig
ordning underrättats om svarets avgivande.
Nu vet jag mycket väl, att det
inte föreligger någon skyldighet för vederbörande
departement att låta en interpellant
på förhand få personlig underrättelse
om att en interpellation
skall besvaras, men det har ju i alla
fall blivit en sedvana inom riksdagen,
att en interpellant visas denna artighet.
Jag tror att det är en artighet som uppskattas
av riksdagens ledamöter, och
jag hoppas därför, att det inte blir alltför
många avsteg från densamma.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 33, angående godkännande av ett
mellan svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och
betalningsavtal;

nr 35, angående bestridande av vissa
haverikostnader; och

nr 36, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den
2 innevarande februari fattade beslut
företogos nu val av dels tjugufyra ledamöter
i den nämnd, som enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen
äger döma, huruvida högsta
domstolens och regeringsrättens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i
deras viktiga kall bibehållas, dels ock
sex suppleanter för ledamöterna i denna
nämnd; och blevo därvid utsedda
till

ledamöter:

herr Andersson i Malmö,

» Antby,

» Bergström,

» Carlsson i Bakeröd,
fru Eiverlöf,
herr Fast,

» Hall,

» Hedlund i Rådom,

» H åstad,

» Kgling,

» Lindahl,

» Lindberg,

» Malmborg i Skövde,

» Mosesson,

» Nilsson i Göteborg,
fru Nordgren,

herr Olsson i Mellerud,

» Rgberg,

» Severin,

» Stattin,

» Stjärne,
fru Svedberg,
herr Werner och
fröken Vinge,

var och en med 144 röster; samt till

suppleanter:
herr Staxäng,

» Nilsson i Kristinehamn,

» Jonsson i Skedsbygd,

» Nilsson i Landskrona och
fröken Liljedahl,
var och en med 116 röster, samt

herr Svensson i Ljungskile med 115
röster.

Ordningen mellan förstnämnda fem
suppleanter bestämdes, sådan den finnes
här ovan angiven, genom lottning.

§ 3.

I enlighet med därom den 2 innevarande
februari fattat beslut företogos
nu val av dels tolv valmän för att enligt
§ 70 riksdagsordningen utse kommitterade
för tryckfrihetens vård dels
ock tre suppleanter för dessa valmän;
och blevo därvid utsedda till

valmän:

herr Bergström,

» förste vice talmannen Carlström,
» von Friesen,

» Hagberg i Malmö,

» Nilsson i Göteborg,

» Or gård,

» Bgberg,

» Sldhl,''

» Törnkvist,

» Wallentheim,

» Werner och

10 Nr 6. Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

fröken Öberg,

var och en med 122 röster; samt till

suppleanter:

herr ''Nyberg,

» Sundström och
» Hseggblom,

var och en med 90 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes,
sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende
av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
till mig framställt frågan, vilka åtgärder
jag planerat för att under stallfodringsperiodens
senare del tillgodose de
mindre jordbrukarnas behov av tillskottsfoder
för att produktionen vid
dessa jordbruk inte skall lida alltför
stort avbräck.

Med anledning härav får jag först
erinra om att det hösten 1948 var ett
allmänt önskemål, att man skulle begagna
sig av den relativt goda skörden
för att slopa fodersädsavståendet och
fodersädsransoneringen. Man var då
fullt på det klara med att en sådan åtgärd
kunde medföra vissa svårigheter,
särskilt när det gällde att tillgodose de
mindre jordbrukarnas behov av att köpa
fodermedel. Det var emellertid en, såvitt
jag vet, fullständigt enhällig upp -

fattning, att fördelarna med att slippa
det komplicerade fodersädsavståendet
och ransoneringen voro så stora, att
man borde finna sig i de olägenheter,
som frigivandet kunde medföra.

Det beslut, som fattades då, innebar
ju också, att både fodersädsavståendet
och fodersädsransoneringen avskaffa des.

Ransonering finnes nu i stort sett
inte beträffande andra fodermedel än
oljekraftfoder, vetekli och hönsfoderblandningar.

Utvecklingen efter det frigivandet
skedde kan inte i och för sig betecknas
som ogynnsam. 1948 års skörd har visat
sig vara större än man räknade med, då
frigivandet skedde. Importen av fodermedel
under produktionsåret 1948/49
ser vidare ut att bli något mer omfattande
än man tidigare antagit. Det kan
också nämnas att jordbrukarnas frivilliga
leveranser av fodersäd varit till och
med något större än under motsvarande
tid i fjol, då fodersädsavstående tilllämpades.
Under tiden septemberdecember
1948 ha nämligen till spannmålshandeln
inlevererats omkring
93 000 ton fodersäd (korn icke inräknat)
medan siffran för motsvarande tid
1947 var omkring 89 000. Leveransåläggandena
för hela produktionsåret
1947/48 uppgingo till omkring 275 000
ton.

Å andra sidan har efterfrågan på fodersäd
varit mycket stor, och det har
inte varit möjligt att helt tillgodose den.
Att de frivilliga leveranserna av fodersäd
hittills varit ganska stora utgör ju
inte heller någon garanti för att så skall
bli fallet även i fortsättningen. Hur
situationen kan komma att utveckla sig
längre fram är därför naturligtvis också
ovisst. Det är emellertid då också
klart, att det inte är möjligt att nu i
detalj angiva vilka åtgärder, som försörjningsmyndigheterna
kunna komma
att vidtaga under resten av produktionsåret.
Jag måste därför i stort sett inskränka
mig till att anföra några all -

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

männa synpunkter. Eftersom importmöjligheterna
av naturliga skäl äro begränsade,
finns det, såvitt jag kan se, i
princip endast tre vägar att gå, om åtgärder
skola vidtagas för att skapa ökad
tillgång på fodermedel för de mindre
jordbruken. En av dem är att återinföra
fodersädsransoneringen och fodersädsavståendet.
Jag tror inte att det finns
någon, som på allvar vill förorda att
den vägen skall väljas. En annan väg
är att ändra prisrelationen mellan fodermedlen
och de animaliska produkterna,
särskilt då fläsk och ägg. Den
tredje utvägen slutligen är att söka disponera
tillgängliga kvanliter av ännu
ransonerade fodermedel på det sätt,
som kan anses mest ändamålsenligt, och
samtidigt också söka dirigera tillgängliga
kvantiteter oransonerade fodermedel
till de trakter där behovet är störst.

Vad angår tanken på att ändra prisrelationen
mellan fodersäd och animaliska
produkter vill jag erinra om att
livsmedelskommissionen hösten 1948 i
samband med slopandet av fodersädsavståendet
och fodersädsransoneringen
även föreslog att priserna på fodersäd
skulle höjas med i allmänhet 2 kronor
per deciton i stället för med 1 krona,
som förutsatts redan våren 1948. Som
skäl för denna större höjning anfördes
framför allt att man därigenom skulle
få en rimligare relation mellan priserna
på fodersäden och de färdiga produkterna
och därmed också ha utsikt att få
fram ökade kvantiteter fodersäd i marknaden.
Från småbrukarhåll inom livsmedelskommissionens
råd uttalades
emellertid betänkligheter mot en sådan
höjning. Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan
blev också som bekant, att höjningen
skulle begränsas till tidigare beslutade
1 krona. Återstår således den
tredje vägen, d. v. s. att fördela tillgängliga
kvantiteter ransonerade fodermedel
på det sätt, som anses mest ändamålsenligt
även med beaktande av
småbrukets behov, och vidare dirigera

disponibla kvantiteter oransonerade
fodermedel på samma sätt, i den mån
så kan ske.

Denna väg har man redan beträtt.
Bestämmelserna om den ordinarie tilldelningen
av oljekraftfoder ha i år liksom
tidigare utformats så, att de innebära
en viss favör för småbruket. Det
lämnas nämligen en viss grundkvantitet
per ko, oberoende av mjölkavkastningens
storlek. Vid två tillfällen under
hösten och vintern ha vidare lämnats
särskilda tilldelningar av vetekli. Större
delen därav, eller sammanlagt omkring
35 000 ton, har ställts till kristidsstyrelsernas
förfogande att utdelas efter bchovsprövning.
Detta kli skall i första
hand tilldelas jordbrukare, som inneha
svin, hästar eller nötkreatur och som
inte disponera eller kunna inköpa för
hela stallfodringsperioden tillräckliga
mängder fodersäd. Genom spannmålsbolagets
försorg ha vidare de tillgängliga
kvantiteterna fodersäd i stor utsträckning
överförts från överskottsområden
till underskottsområden. Likaså
ha de kvantiteter majs, som hittills sålts,
i huvudsak dirigerats till de områden,
där behovet av köpfodermedel framträtt
starkast.

I fråga om möjligheterna att fortsätta
på denna väg kan nämnas att det, om
importprogrammet för produktionsåret
1948 49 kan fullföljas, blir möjligt att
under året ställa ytterligare omkring
55 000 ton majs samt 30 000 å 35 000
ton kli till förfogande för att stödja
fodersädsförsörjningen. Dessa myckenheter
ha beräknats sedan behövliga
kvantiteter reserverats för tillverkningen
av standardiserade foderblandningar
för fjäderfän samt för utgångslager vid
konsumtionsårets slut. Vidare torde
7 500 ton australisk havre, som väntas
inkomma under april månad, kunna användas
på samma sätt. Även dessa kvantiteter
ha beräknats skola utlämnas efter
behovsprövning. Härtill kan ytterligare
anföras, att melassens frigivande från

12 Nr 6. Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

ransonering samt den mycket rikliga
potatisskörden påverka fodersituationen
i gynnsam riktning.

Jag vill till slut framhålla att jag är
starkt medveten om önskvärdheten av
att de mindre jordbruken i nuvarande
läge med begränsade importmöjligheter
skola erhålla inhemska fodermedel i
rimlig utsträckning. De åtgärder, som
redan vidtagits och som avses skola vidtagas,
syfta ju också härtill. Vill man
bibehålla den friare linje, som vi slogo
in på i höstas, och samtidigt undvika
en prishöjning på fodersäden, är det
emellertid inte möjligt att under alla
förhållanden garantera en fullt friktionsfri
försörjning på detta område.

Vidare yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Tyvärr har det inte varit möjligt att ge
sådana upplysningar, att jordbrukarna
ute i landet kunna sägas få klarhet över
vad de ha att vänta under den kommande
eftervintern och våren. Den allmänna
teckning, som herr statsrådet givit
av nödvändigheten att få fodersädsransoneringen
avskaffad, och de vanskligheter,
som voro förbundna därmed,
har jag ingen anledning att kommentera
eller kritisera. Det är ungefär detsamma
som jag sagt i min interpellation. Det
var ju uppenbart att detta upphävande
av fodersädsransoneringen och bestämmelsen
om avstående av fodersäd skulle
medföra vissa svårigheter. Hur stora de
kunna komma att bli är ju, enligt vad
som framgår av herr statsrådets svar,
ännu inte klart.

Herr statsrådet säger att det finns
principiellt tre vägar att påverka utvecklingen
på det här området. Den
första skulle vara återinförande av regleringssystemet.
Även om möjlighet därtill
principiellt sett föreligger, kan detta

inte ske i praktiken. Även om vi ville

— vilket vi inte vilja — skulle det inte
vara möjligt att göra det i år på nuvarande
stadium.

Den andra utvägen skulle vara att
ändra prisrelationerna, alltså höja priset
på fodersäd. Det är givetvis en känslig
avvägning. I och för sig är det inte
önskvärt att detta pris höjes. Å andra
sidan träffar man ibland mindre jordbrukare,
som gärna skulle betala något
mera, om det funnes något mera att
köpa. Men när vi nu ha kommit så
långt, att man redan är inne i förhandlingar
om prissättningen för nästa år

— jag förmodar att resonemanget om
de inbördes prisrelationerna härvid
måste tagas upp även i andra riktningar

— vill jag för min del inte göra några
kategoriska uttalanden på den punkten.

Vad det nu framför allt gäller — det
är ju den av herr statsrådet nämnda
tredje utvägen — är att påverka tilldelningen
av de fodermedel, som alltjämt
ligga under livsmedelskommissionens
och spannmålsbolagets kontroll. Herr
statsrådet nämner att jordbrukarnas leveranser
av fodersäd i år varit större
än förra året under perioden september
—december. Detta är ju i och för sig
tillfredsställande. Den levererade kvantiteten
är ju dock inte mer än en tredjedel
av den kvantitet, som förra året
skulle avstås, och vi veta ingenting om
hur mycket av de andra två tredjedelarna
som kommer i marknaden.

Rörande tilldelningen av sådana fodermedel,
som stå under myndigheternas
kontroll, säger herr statsrådet, att
tilldelningen av oljekraftfoder i år liksom
tidigare har utformats så, att det
innebär en viss favör för småbruket.
Jag kan inte inse att det nuvarande systemet
har en sådan konstruktion, att det
medför någon sådan favör. Visserligen
är det riktigt att det lämnas en viss
kvantitet per ko oavsett mjölkmängden,
men denna kvantitet få både större och
mindre jordbrukare. Det innebär såle -

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

des ingen särskild favör för småbruket.
I varje fall motväges detta av en annan
detalj i dessa bestämmelser, nämligen
att en icke obetydlig mjölkkvantitet i
botten tages undan, när man skall bestämma
den mjölkmängd, för vilken
tilldelning sedan ges. Den bestämmelsen
är ju i de flesta fall ogynnsam för småbruket
i stort sett. Jag tror därför inte
att dessa två bestämmelser sammanlagda
kunna sägas innebära någon favör
för småbruket, ehuru naturligtvis tilldelningen
per ko gör systemet bättre än
ifall man endast hade tilldelning per
mjölkmängd och samtidigt nuvarande
restriktioner. Jag tror nog att bestämmelserna
skulle kunna göras ännu
bättre med hänsyn till småbruket.

Det är även eu annan sak, som tilldrar
sig stor uppmärksamhet ute i bygderna
när det gäller tilldelningen av
äggviterikt foder, nämligen bestämmelsen
om tilldelning av hönsfoderblandningar.
I det fallet är det så, att de
större hönsgårdarna få en större tilldelning
av äggviterik kraftfoderblandning
än småbruken få. Denna bestämmelse
har länge betraktats som orättvis både
i och för sig och med hänsyn till önskvärdheten
att få största möjliga äggproduktion
inom småbruket. Jag tror att
det finns goda skäl att ta upp denna
fråga till förnyat övervägande, och jag
skulle vara tacksam om herr statsrådet
på nytt ville ägna den uppmärksamhet.

Man kan säga, att om argumenten för
denna skillnad voro svaga tidigare, så
äro de ännu sämre nu sedan man givit
fodersäden fri. Ty motiveringen för
denna bestämmelse var väl, att jordbrukarna
hade eu viss mängd fodersäd
själva. När nu fodersäden är fri och
jordbrukarna kunna uppträda som köpare
på marknaden, är jag övertygad
om att dessa större hönseriägare med
sin affärsbegåvning, sin påpasslighet
och sina penningresurser ha lättare att
hålla sig framme iin många småbrukare.
Under sådana förhållanden finns

det ingen anledning att särskilt gynna
dessa vid fördelningen av äggviterikt
foder. Ju mera sådant foder de få,
desto lättare ha de att överbetala fodersäd,
vilket de också göra i många fall.
Jag hörde t. ex. för några dagar sedan
talas om en person, som hade köpt en
billast havre för 37 öre per kilogram,
och för inte länge sedan annonserades
det i en skånetidning om fodersäd för
30 öre per kilogram. Jag tror att det till
icke ringa del är ägarna till större konserter
som uppträda som överbetalare.

Från riksdagens sida har ibland uttalats
önskvärdheten av att man försöker
lägga så mycket som möjligt av
äggproduktionen på de mindre jordbruken.
Jag skulle tro att en ändring av
dessa bestämmelser just nu skulle kunna
få en viss inverkan på planeringen
för nästa år och påverka utvecklingen
i fortsättningen. Just nu är nämligen
den tid inne, då äggproducenterna planera
för nyrekryteringen av hönsstammen.

Jag noterar med tillfredsställelse de
uppgifter som herr statsrådet lämnade
om att importen av majs och kli och
i någon ringa män havre tycks bli relativt
tillfredsställande, i varje fall i förhållande
till vad man tidigare tänkt.
Jag ber också att med tillfredsställelse
få notera vad som avslutningsvis säges
i interpellationssvaret. Herr statsrådet
framhåller där att han »är starkt medveten
om önskvärdheten av att de
mindre jordbruken i nuvarande läge
med begränsade importmöjligheter
skola erhålla inhemska fodermedel i
rimlig utsträckning». Vi ha ju kommit
i den belägenheten, att produktionen
behöver ökas på snart sagt alla områden,
icke minst när det gäller livsmedel.
i det avseendet är det ju så, att
de mindre jordbrukarna, åtminstone i
vissa fall, ha en produktionsapparat
som mal tomt. Man har byggnader, man
har arbetskraft, och man skulle kunna
producera mera. Men den springande

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellation ang. tillgodoseende av de mindre jordbrukarnas behov av
tillskottsfoder.

punkten är tillgång på fodermedel, och
där brister det i många fall. Jag hoppas
att herr statsrådet inte lämnar
några möjligheter obrukade när det gäller
att tillse att största möjliga andel
av fodermedel kommer det mindre jordbruket
till godo.

Nu har det som sagt inte kunnat lämnas
några specificerade upplysningar
om vad som kan göras. Situationen är
ju delvis oklar, men den avslöjar väl så
småningom sig själv. Jag ber emellertid
att ännu en gång få tacka för svaret,
och jag uttalar den förhoppningen att
största möjliga hänsyn skall tagas till
det mindre jordbrukets behov.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är tyvärr så, att på vissa områden
vågar sig ingen på att göra några bestämda
förutsägelser för framtiden.
Detta är, såsom av interpellationssvaret
framgår, ett område med så mycket
oklara förutsättningar, att ingen egentligen
skulle vilja våga sig på ett försök
till en precisering. Jag tyckte också att
det framgick av herr Waldemar Svenssons
svar, att han i stort sett var ense
med mig på den punkten och accepterade
detta förhållande.

Det var emellertid närmast ett par
av herr Svenssons uttalanden i fråga om
oljekraftfodret som gåvo mig anledning
till replik. Jag fick det intrycket av
herr Svenssons anförande, att han nog
skulle vara intresserad av en omläggning
av oljekakstilldelningen, som innebure
en ytterligare favör för det speciella
småbruket. Detta kan naturligtvis
tänkas. Man måste emellertid bedöma
denna fråga ifrån två utgångspunkter.
Herr Svensson sade själv i sitt yttrande,
att mjölkmängden som bekant är mindre
per ko hos småbrukarna än vad den
är hos de större jordbrukarna. Det torde
förhålla sig så rent allmänt sett,
detta av skäl som jag inte närmare be -

höver utveckla. Men nu användes ju
oljekaksfodret som ett speciellt mjölkdrivande
foder, som man sätter in på de
högkvalificerade besättningarna för att
få ut ett optimalt resultat. En ytterligare
förskjutning av tilldelningen av
oljekraftfoder över till småbrukarna
måste följaktligen få de folkförsörjningsmässiga
konsekvenserna, att man
inte får ut totalt samma mjölkmängd
som med de nuvarande tilldelningsgrunderna.
Det är känt för denna kammares
ledamöter, att just denna tendens
till sjunkande mjölkproduktion är ett
av de ur försörjningsmässig och jordbrukspolitik
synpunkt besvärligaste
problemen just nu. Nu har man försökt
finna en syntes emellan dessa båda synpunkter
genom att lämna en del av tilldelningen
av denna åtråvärda fodervara
i ett bestämt antal kilogram per
ko, alldeles oavsett djurens produktionsförmåga
— och därmed gynnar
man i viss mån det speciella småbruket
— och en annan del i förhållande till
kreatursbesättningarnas produktionsförmåga.
Jag tror att det är en riktig
avvägning, om man vill förena båda
dessa synpunkter, dels hänsynen till
folkförsörjningsmässiga krav och dels
hänsynen till det speciella småbrukets
behov.

Jag vill också säga något om tanken
att göra en omfördelning av de ransonerade
liönsfoderblandningarna ifrån
att hittills i viss mån ha gynnat de
självständiga hönserierna därhän att
man sätter likhetstecken mellan dem
som själva producera fodermedel och
dem som driva sin äggproduktion bara
med tillhjälp av inköpta fodermedel.
Det kan ju sägas, att numera, när fodersäden
är fri, finnas inte samma skäl
för denna differentiering som tidigare,
men här tillkommer eu synpunkt, som
man nog inte skall glömma bort i detta
sammanhang, nämligen att de hönserier,
som ligga utanför jordbruket, äro
ett företagarklientel av mycket nyanse -

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

rad karaktär. Det finns stora hönserier
med kapitalstarka företagare bakom,
som självfallet skulle klara av situationen
utan någon speciell favör vid fodertilldelningen
från myndigheternas
sida, men ett mycket stort antal av
dessa hönseriägare äro partiellt arbetsföra
människor, lytta eller behäftade
med andra defekter, som inte i vanligt
förvärvsarbete kunna få sin försörjning.
De ha genom möjligheten att sätta upp
ett litet hönseri kunnat klara sig själva
och sluppit ligga det allmänna till last,
och det har ansetts så prisvärt, att man
ansett det riktigt att ge dem en viss
favör i detta sammanhang.

Jag har velat anföra detta som prov
på att problemet är litet mera komplicerat
än som kanske framgick av herr
Svenssons anförande. Emellertid har
riksdagsman Nilsson i Bästekille onsdagen
den 2 februari interpellerat mig i
denna fråga, och därför kan jag väl såtillvida
tillmötesgå herr Waldemar
Svensson, att jag kan säga, att jag allvarligt
kommer att överväga dessa frågor
och presentera slutsatserna av dessa
överväganden i det interpellationssvar
som skall lämnas interpellanten.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är klart att frågan om tilldelningen
av oljekaksfoder är en avvägningsfråga.
Statsrådet säger, att jag
skulle vilja ha ännu större favör för
småbruket. Jag kan emellertid, som
jag sade, inte förstå, att det nuvarande
systemet innebär någon favör för småbruket.
När ett sådant här system skall
användas år efter år, blir det förfärligt
svårt för dem, som en gång kommit
i ett ogynnsamt läge, att komma ur det.
Det är något som går igenom i hela regleringshushållningen,
och det är verkligen
mycket svårt för de jordbrukare,
som av eu eller annan anledning kommit
att starta i ett ogynnsamt utgångsläge,
att komma till rätta med svårigheterna.

Jag tror att man utan fara för mjölkproduktionen
skulle kunna gå ett steg
längre än man gjort. För flertalet av de
större hönseriägarna ha ju de sociala
synpunkter man velat plocka in i detta
sammanhang — det är inte jag som
velat göra det, utan det är andra som
mycket ivrigt gått in för det — ingen
betydelse. Dessa sociala synpunkter synas
emellertid nu vara det sista argumentet
till förmån för att de större
hönseriägarna skola favoriseras vid fodertilldelningen.
Jag tror inte det argumentet
kan vara bärkraftigt för en
sådan generell högre tilldelning. Vill
man nödvändigt klara de sociala synpunkterna,
får man väl ta dem under
individuell prövning och inte tillgodose
dem på det sätt som sker genom nuvarande
system, nämligen att de större
hönsgårdarna över lag få större tilldelning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning
av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd ha två interpellationer angående
bestämmelserna om behörighet att
utöva läkarkonsten riktats till mig av
ledamöterna fru Eriksson i Stockholm
och herr Huss.

Båda interpellationerna ha föranlelts
av den danska »kvacksalverskan» fru
Dorothea Iversens besök i Stockholm i
början av januari i år.

Under hänvisning till vad som inträffat
vid detta besök har fru Eriksson
frågat: Är statsrådet beredd att
skärpa nu gällande lag om behörighet
att utöva läkarkonsten till skydd för

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

sjuka människor mot kvacksalvare, som
ockra på deras nöd?

Herr Huss har frågat:

För det första: Anser statsrådet att
de nuvarande bestämmelserna (om behörighet
att utöva läkarkonsten) äro
tillräckliga för att förebygga händelser
av den art, som förekommo i samband
med fru Iversens besök i Stockholm
den 5—8 januari 1949, och kunna de
anses vara tillräckliga även i det fall,
att den agerande är en person av svensk
nationalitet?

För det andra: Om bestämmelserna
skulle anses otillräckliga, är statsrådet
beredd att framlägga förslag till de
ytterligare eller skärpta bestämmelser,
som kunna anses erforderliga?

Jag anser mig kunna besvara dessa
interpellationer gemensamt och ber att
få anföra följande.

Fru Iversen anlände till Stockholm
den 4 januari i år, föregången av en
uppseendeväckande publicitet i ord och
bild i vissa tidningar. Enligt uppgifter
i pressen började redan följande dag
en stark tillströmning av hjälpsökande
till det hotell, där hon tagit in. I samband
härmed publicerades ett par stort
upplagda text- och bildreportage i ett
par stockholmstidningar. Sin egentliga
mottagning började hon den 7 januari
i en för ändamålet hyrd lokal. Där infann
sig en stor skara sjuka — enligt
uppgift mellan 2 000 och 2 500 personer
— av vilka flertalet aldrig kom in i lokalen
utan bildade ko på gatan. Somliga
hade stått i ko sedan föregående
kväll. Då mottagningen slutade för dagen,
skingrades de väntande skarorna
av polisen. Senare underrättades fru
Iversen av polismyndigheten att hennes
verksamhet ej var önskvärd här i
landet, varför hon uppmanades att återvända
till Danmark. Fru Iversen rättade
sig efter denna uppmaning och
avreste den It januari.

Fru Iversens behandlingsmetoder synas
vara i stort sett lika för alla sjuk -

domar. De ha av ett stort antal personer
samstämmigt beskrivits bestå av
strykningar och knådningsrörelser med
händerna, ibland i form av kraftiga
knuffar och stötar med knuten hand,
samt vidare blåsningar med munnen
mot de sjuka kroppsdelarna. Ibland
sker behandlingen kollektivt genom att
fru Iversen sträcker ut händerna över
de sjuka. Frånvarande personer kunna
behandlas genom att hon under telefonsamtal
blåser i telefonluren eller genom
att hon med händerna stryker över
ett papper, som sedan vikes ihop och
skickas till patienten för att anbringas
på det sjuka stället. Hon har själv sagt
att hon är fullständigt okunnig i medicinska
frågor.

Gällande bestämmelser om behörighet
att utöva läkarkonsten återfinnas i lagen
den 21 september 1915. Sådan behörighet
tillkommer som regel endast
den som vunnit legitimation såsom läkare.
Utövning av läkarkonsten är emellertid
i princip tillåten även för lekmän,
i den mån den icke kan hänföras
under de i samma lag meddelade straffbestämmelserna.
Straff stadgas för den
som, utan att äga behörighet, mot ersättning
behandlar venerisk sjukdom,
tuberkulos, kräftsjukdom eller vissa
smittosamma sjukdomar eller företager
hypnotisk behandling eller behandling
under allmän bedövning. Vidare straffas
den som eljest obehörigen utövar
läkarkonsten yrkesmässigt och därvid
företager behandling av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa för
den behandlade. Denna sistnämnda bestämmelse
har i rättspraxis tolkats så,
att straff inträder även om behandlingen
i och för sig varit ofarlig men
till följd av densamma patienten dröjt
med att anlita legitimerad läkare eller
på lekmannens uppmaning avbrutit en
hos läkare påbörjad behandling samt
uppskovet eller avbrottet haft menliga
följder.

Det är mot bakgrunden av dessa lag -

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

bud man bär att bedöma huruvida fru
Iversens verksamhet i Stockholm kan
anses fylla rekvisiten för straffbarhet.
Det är utan vidare klart att hon icke
äger formell behörighet till läkarkonstens
utövning i vårt land. Det torde
också få anses utrett att hon utfört sin
behandling yrkesmässigt mot ersättning.
Visserligen har hon uppgivit att
hon ej begärt ersättning av sina patienter,
men å andra sidan är det
uppenbart, att hon i stor utsträckning
mottagit frivilligt lämnade honorar. Om
och i vad mån fru Iversen tagit befattning
med de bchandlingsförbjudna sjukdomarna
är icke känt. Från flera håll
bar offentligt hävdats, att fru Iversens
verksamhet varit straffbar, då den
skulle vara att hänföra till begreppet
hypnotisk behandling. Av beskrivningarna
i pressen framgår visserligen, att
behandlingen kunnat framkalla en viss
suggestiv verkan på patienterna. Men
att beteckna den som hypnotisk behandling
i vanlig mening synes ej vara
möjligt. Ingen av de beskrivningar, som
lämnats över hennes behandlingar, har
givit stöd för att de behandlade själva
eller iakttagare kunnat konstatera något
slags trancetillstånd, förvirring av medvetandet
eller starkare psykiskt tvång
hos de behandlade. Slutligen återstår
frågan, om fru Iversens behandling
kunnat medföra fara till liv eller hälsa
för den behandlade. Behandlingen synes
visserligen ibland ha varit fysiskt
hårdhänt, men att den i något fall varit
hälsovådlig förefaller mindre sannolikt.
Ej heller lära de i vissa fall föreskrivna
medikamenterna kunna anses
farliga i och för sig. Emellertid kan det
onekligen innebära risk för den behandlade
om han följer fru Iversens enligt
flera uppgifter konsekvent meddelade
råd och uppmaningar till patienterna
att icke rådfråga läkare och att
ej fullfölja av läkare givna föreskrifter.
Huruvida i något fall rådet följts och
på grund härav menliga följder upp 2

Andra kammarens protokoll 1 !>''/9.

stått för patienten är dock icke känt.

Såsom framgår av vad jag anfört lämnar
nu gällande lag om behörighet att
utöva läkarkonsten ytterst små möjligheter
att beivra en verksamhet som fru
Iversens.

Det förslag till ny lag om behörighet
att utöva läkarkonsten, som medicinalstyrelsen
avgav år 1941, går ut på en
skärpning av de nu gällande bestämmelserna.
De viktigaste ändringarna i
förslaget äro följande. För det första
lämnas ett visst skydd för läkartiteln,
genom att ingen som ej är behörig att
utöva läkarkonsten får kalla sig läkare.
För det andra stadgas förbud för den
som icke är läkare att bedriva reklam
för, annonsera eller över huvud för
allmänheten bekantgöra, att han åtager
sig undersökning eller behandling av
sjuka. Slutligen utvidgas det för lekmannaverksamhet
förbjudna området
bl. a. därigenom att bland de behandlingsförbjudna
sjukdomarna upptagas
även sockersjukdom, farlig blodsjukdom,
viss art av strurna, sjukdom i samband
med havandeskap och förlossning
samt vidare att psykoanalytisk behandling
likställes med hypnotisk behandling
samt behandling under lokalbedövning
med behandling under allmän
bedövning.

Icke heller med dessa skärpningar
torde man effektivt kunna beivra och
förebygga en verksamhet av den art fru
Iversen bedrev i Stockholm. Ett förbud
mot reklam och annonsering skulle
knappast få någon nämnvärd effekt om
pressen såsom i fallet fru Iversen genom
reportageartiklar — låt vara oavsiktligt
gör reklam för den som
sysslar med kvaeksalveri. Den utvidgning
av det för lekmannaverksamhet
förbjudna området, som medicinalstyrelsens
förslag innebär, torde endast i
ringare omfattning komma alt beröra
sådan verksamhet, som det här är fråga
om. För att helt effektivt kunna förhindra
att liknande händelser upprepas

.Vr ti.

Nr 6.

Onsdagen den 1C februari 1949.

Svar på interpellationer ang. skärpning

att utöva läkarkonsten.

synes ett totalförbud mot yrkesmässigt
kvacksalveri vara den enda utvägen.
Medicinalstyrelsen har emellertid icke
ansett sig kunna förorda ett sådant förbud,
detta av två skäl. Det vore nämligen
icke uteslutet, att en lekman kunde
genom råd eller behandling hjälpa
sina medmänniskor att lindra eller bota
sjukdom eller sjukdomssymtom. Därtill
kommer, att ett totalförbud för lekmän
att utöva chiropraktik, homöopati,
ögondiagnostik och liknande verksamhet
ännu torde sakna resonans i det
allmänna rättsmedvetandet och att en
dylik lagstiftning därför knappast kunde
för närvarande väntas bliva effektiv.

Medicinalstyrelsens nu refererade förslag
har vid två olika tillfällen varit
föremål för övervägande inom socialdepartementet.
Vid båda tillfällena har
man emellertid funnit att frågan om de
lämpligaste vägarna för kvacksalveriets
tillbakaträngande vore så invecklad och
svåröverskådlig att medicinalstyrelsens
förslag ansetts böra vila tills vidare.

För egen del vill jag säga, att jag är
väl medveten om angelägenheten att
ytterligare begränsa utövningen av åtminstone
de mest stötande formerna av
yrkesmässigt eller eljest mot ersättning
bedrivet kvacksalveri. Att vidta en så
långt gående åtgärd som att helt förbjuda
lekmannaverksamhet på läkarkonstens
område kan uppenbarligen
icke nu komma i fråga. Förutom att en
sådan åtgärd enligt min mening i sig
själv skulle vara olämplig skulle vid
tillämpningen av en lag med sådant
innehåll uppkomma ett flertal mycket
svårbedömbara gränsdragningsproblem.
Men även i fråga om det yrkesmässiga
eller mot ersättning bedrivna kvacksalveriet
torde man böra gå fram med
en viss försiktighet. Ett generellt förbud
mot sådan verksamhet torde ännu
så länge icke kunna påräkna förståelse
inom stora medborgargrupper.

Det viktigaste vapnet mot kvacksalveriet
ha vi otvivelaktigt i ökad upp -

av bestämmelserna i lagen om behörighet

lysning och stigande kultur. Emellertid
bör man framför allt beträffande det
yrkesmässiga kvacksalveriet undersöka
möjligheterna att begränsa dess utbredning.
Medicinalstyrelsen har i detta
hänseende pekat bl. a. på utvägen att
förbjuda offentlig reklam för sådan
verksamhet.

Vad som på senare tid inträffat har
otvivelaktigt aktualiserat frågan om eu
översyn av lagstiftningen på detta område.
Jag har också för avsikt att inom
departementet uppta medicinalstyrelsens
förslag om skärpt lagstiftning till
förnyat övervägande. Vilket resultat
denna prövning kan komma att få, kan
jag givetvis icke nu uttala någon mening
om.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat de båda interpellanternas
frågor.

Härefter yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag ber att få tacka för det
löfte statsrådet givit att ta upp denna
fråga på nytt. Att den nuvarande lagstiftningen
inte är tillräcklig är ju uppenbart.
Men att sådana företeelser som
fru Iversens verksamhet inte skulle
kunna stävjas, även om det lagförslag
genomföres, som ligger under bearbetning
i inrikesdepartementet, är ju både
upprörande och ganska överraskande.

Statsrådet säger, att det icke kan
komma i fråga att helt förbjuda lekmannaverksamhet
på läkekonstens område.
Motivet för den ståndpunkten kan
väl aldrig vara, att man vill skona sådana
undergörare som fru Iversen. Jag
förmodar, att statsrådet med begreppet
lekmannaverksamhet i fråga om läkarkonsten
inte inbegriper yrkesmässigt
kvacksalveri mot sjuka människor.
Skulle man med en ny lagstiftning bara
liksom hyfsa det hela, så att det inte
fick sådana proportioner som i fallet

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

Iversen -— att det sålunda inte skulle
komma att gälla 2 000 å 3 000 patienter
utan kanske endast 40—50 människor
— är det klart, att man hjälpte polisen
att upprätthålla ordningen på gatorna,
men man skulle ju inte komma problemet
om själva kvacksalveriets vådor eu
tum närmare.

Statsrådet åberopar medicinalstyrelsens
betänkande, som nu är tio år gammalt.
Han säger, att styrelsen där vänder
sig mot totalförbud mot kvacksalveri
av två skäl. Jag har där inte kunnat
återfinna mer än ett skäl. Visserligen
står det där på något ställe, att
medicinalstyrelsen anser, att en lekman
kan vara till god hjälp för att lindra
och bota medmänniskor, när de äro
sjuka. Men hela betänkandet andas absolut
misstro mot varje form av kvacksalveri.
Man säger på många ställen i
betänkandet tydligt ifrån, att man inte
räknar det som ett plus för sjuka människor
att komma till kvacksalvare. Jag
skall taga ett par citat för att visa, att
nämnda uttalande i medicinalstyrelsens
betänkande, att man ansåg någon vara
betjänt av lekmannaverksamhet, icke är
någonting som ger betänkandet dess
färg. Där står bl. a. i betänkandet, »att
av osakkunnig behandlad utsättes så
gott som alltid för onödig fara till liv
och hälsa». Det står också, »att nästan
varje form av kvacksalveri medför risker
ur hälsosynpunkt». Vidare står det,
att »den verksamhet som utövas av
kvacksalvare icke anses bringa de sjuka
eu bättre hjälp än den, som meddelas
av legitimerad läkare men ofta kan verka
förhindrande och fördröjande». Man
säger också, att medicinalstyrelsens inställning
till homöopati, chiropraktik,
ögondiagnostik etc. är, att ett totalförbud
ur hälsosynpunkt är det enda riktiga.
Medicinalstyrelsen bar tvekat att
förorda totalförbud av ett enda skäl,
som tydligt lyser igenom i hela betänkandet,
nämligen det som man uttrycker
med orden, att man inte trodde, att

det fanns någon resonans för ett totalförbud
i rättsmedvetandet.

Medicinalstyrelsen byggde sitt förslag
på vad man för tio år sedan ansåg
som praktiskt möjligt, politiskt sett. Jag
är övertygad om att ifall medicinalstyrelsen
för tio år sedan fått igenom sitt
förslag, hade man nu varit benägen att
revidera det och gå längre än man
gjorde då. Det är ju i alla fall så, att
mellan 1940 och 1950 har det väl skett
något. Jag vågar säga, att vad som skett
är en fullständig revolution inte bara
i ekonomiska förhållanden utan även
i vanligt folks förmåga — det gäller väl
härvid vanligt folk; det är ju inga toppar
precis som gå till kvacksalvare —
att själv ta ställning. Förmågan att bilda
sig en mening i en fråga har absolut
ökats på dessa tio år. Det är något helt
annat nu än då. Därtill kommer en annan
sak. I medicinalstyrelsebetänkandet
anvisade man upplysningsvägen
som den mest verksamma. Under dessa
tio år har man emellertid haft en intensiv
populärinedicinsk upplysningsverksamhet.
Alla stora ABF-avdelningar ha
haft föreläsningsserier i kirurgiska och
medicinska ämnen; här i Stockholm
ha vi år efter år samlat hundratals
människor till kurser som gällt nervsjukdomar.
Genom Riksförbundet för
sexuell upplysning och genom ABF har
bedrivits en mycket omfattande föreläsningsverksamhet
beträffande sexualkunskap.
Därtill kommer samaritverksamheten,
som trängt mycket djupt ned
och stadfäst folks uppfattning i sådana
här frågor. Jag tror inte man kan bortse
ifrån vad som skett på upplysningsområdet
under dessa år. Det kan inte
ha gått spårlöst förbi det s. k. rättsmedvetandet.
Jag skulle tro att det s. k.
rättsmedvetandet nu inte är detsamma
som det medicinalstyrelsen för tio år
sedan ansåg det vara, en uppfattning
som nu åberopats. Man kanske säger,
att när upplysningsverksamheten varit
så intensiv under dessa tio år — man

20 Nr 6. Onsdagen den l(i februari 1949.

Svar på interpellationer ang. skärpning av
att utöva läkarkonsten.

har ju dessutom exempelvis fått en utvidgad
läkarverksamhet beträffande
barnen genom barnavårdscentralerna
och skolläkarvården — har man gjort
så väldigt mycket, att en skärpt lagstiftning
nu inte skulie vara aktuell,
när man för tio år sedan inte ansåg sig
ha behov av en sådan. I så fall vill jag
åberopa att det klientel, som i vår tid
enligt all utsago i särskilt stor utsträckning
hamnar hos kvacksalvarna, är dels
de kroniskt sjuka, dels de psykiskt
sjuka. Och denna grupp har — det tror
jag mig kunna säga — icke minskats
utan ökats under dessa tio år. Vi ha
ett ökat antal åldringar. Tidens nervpåfrestningar
ha orsakat, att de psykiska
sjukdomarna ha fått ökad utbredning.
Detta gör att klientelet nu är
större än för tio år sedan. Vidare har
folk nu bättre råd än tidigare att söka
upp kvacksalvare. Det gäller här ett
stort skikt av människor, som vi icke
kunna räkna med att nå med upplysning
och som vi icke heller kunna räkna
med att hjälpa, annat än möjligen
på längre sikt, via den naturvetenskapliga
sjukvården. Skola vi, när vi se
detta, slå oss till ro och lämna detta
stora fält fritt åt dessa ganska smarta
kvacksalvare? Det är icke längre dessa
folkliga, ibland rätt dråpliga företeelser
som t. ex. Åsumpågen, Vinningekvinnan,
Flahultagubben och andra sådana
typer utan betydligt smartare kvacksalvare,
som skulle bli föremål för en
lagstiftning. Det är folk, som är affärsmässigt
på ett helt annat sätt och som
till stor del ha dömts för olika brott:
fosterfördrivare, hotellskojare och andra
bedragare, människor som icke äro
alltför strålande om vi ställa fram dem
inför offentligheten.

Jag vågar alltså påstå, att ett totalt
förbud åtminstone i ett avseende skulle
vinna allmänt gehör: det är när det
gäller barns behandling av kvacksalvare.
Jag tror icke att någon, hur troende
han än må vara inom någon viss

bestämmelserna i lagen om behörighet

riktning av kvacksalverikonsten, skulle
våga stå upp och säga, att det är nyttigt
och riktigt att låta folk gå med barn
till kvacksalvare. På den punkten skulle
man absolut kunna vänta sig uppslutning
kring ett totalförbud.

Jag hoppas därför, att när det givna
löftet om skärpt lagstiftning mot kvacksalveri
kommer under övervägande,
skall det resultera i ett förslag, som innebär
icke en modifierad utan en moderniserad
form av det förslag, som
tidigare har framlagts. I den tron ber
jag att få tacka för svaret och hoppas
på framtiden.

Herr HUSS: Herr talman! I likhet med
fru Eriksson i Stockholm skall jag be
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framföra ett
tack för det uttömmande interpellationssvaret,
som har givit klart besked
om statsrådets både avsikt och villighet
att taga upp frågan om en skärpt
lagstiftning på detta område till omprövning.
Som jag icke gärna kan begära
större tillmötesgående, skall jag
fatta mig mycket kort.

Det är otvivelaktigt, att statsrådet
har rätt i att ett allmänt förbud mot
kvacksalveri för närvarande ej är aktuellt.
Statsrådet har också rätt i att
det förslag, som avgavs av medicinalstyrelsen
för ungefär sju år sedan, säkerligen
icke skulle ha givit oss möjlighet
att komma till rätta med företeelser
av den art, som har föranlett dessa
interpellationer. Under sådana förhållanden
måste man ju med bekymmer
fråga sig, hur man skall förfara
med detta utkast till en skärpt lagstiftning,
om vilket man kan säga, att det
kanske skulle kunna medföra svårigheter
för de mindre kvacksalvarna men
å andra sidan fortfarande lämnar fältet
öppet för de verkligt stora kvacksalvarna,
vilkas verksamhet ger upphov
till ett anstötligt för att icke säga
förargelseväckande skådespel. Det är

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva liikarkonsten.

således tydligt, att omprövningen av
denna fråga i departementet måste baseras
på åtminstone delvis nya utgångspunkter,
föranledda av de erfarenheter,
som man har samlat under
de senaste åren.

Nu förhåller det sig så att de anstötliga
formerna av kvacksalveri förekomma
icke bara hos de stora kvacksalvarna
utan även hos de mindre. Jag skall
berätta om ett fall, som hänför sig till
min egen verksamhet som stadsläkare
i rikets tredje stad sedan många år tillbaka.
För några år sedan fick jag uppgift
om att en kvacksalverska, som var
bosatt strax utanför Malmö stad, brukade
ordinera sina patienter att som
läkemedel göra ett avkok på en nyss
dödad råtta eller mus och sedan dricka
detta avkok. Jag fick också strax
efteråt bevis på att detta var med rätta
förhållandet överensstämmande. Det
visade sig, att i ett fall denna föreskrift
hade lämnats åt en kvinna, som
hade sökt denna kvacksalverska med
anledning av en åkomma hos hennes
barn. Hon hade fått detta råd, och föreskriften
hade för övrigt blivit åtlydd.
Jag kan i rättvisans intresse tillägga,
att barnet icke tycks ha tagit skada av
behandlingen.

Jag ansåg emellertid, att rådgivningen
var av den karaktär, att den borde
bli föremål för anmälan, allra helst som
råttavkok, om det hade förts till salu
som livsmedel, måste ha blivit föremål
för omedelbart beslag från hälsovårdsnämndens
sida såsom varande hälsovådligt.
Jag gjorde alltså anmälan, och
det anställdes åtal, men svaranden blev
frikänd, därför att, som det hette, det
ej kunnat visas, att behandlingen hade
medfört någon fara till liv eller hälsa
för den behandlade. Alltså, herr talman,
en vara, som anses hälsovådlig såsom
livsmedel, får utan påföljd rekommenderas
som läkemedel!

Med stöd av vad jag nu har sagt
skulle jag vilja hemställa, att herr stats -

rådet om möjligt ville vid omprovningen
av frågan överväga, huruvida man
ej skulle kunna införa ett förbud —
även gällande för läkare — att utöva
läkarkonsten under former, som kunna
betecknas som anstötliga eller förargelseväckande,
och mot rådgivning under
sådana former, som kunna anses vara
vämjeliga eller sägas till sin beskaffenhet
strida mot god sed.

Man kanske också skulle kunna tänka
sig, att lagtexten, där det heter
»medföra fara till liv eller hälsa för
den behandlade», skulle kunna ändras
och skärpas till »kunna medföra fara
till liv eller hälsa etc.».

I varje fall tror jag, herr talman, att
en lagändring av detta slag skulle ha
en säkrare förankring i rättsmedvetandet
än ett förbud för kvacksalvare att
annonsera eller på annat sätt bedriva
reklamverksamhet.

Chefen för inrikesdepartementet herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
kan till fullo ansluta mig till den grundsyn
på föreliggande problem, som kom
fram i herr Huss’ anförande. Det var
emellertid icke för att säga detta som
jag begärde ordet, utan för att knyta
några reflexioner till fru Erikssons i
Stockholm anförande.

Jag kunde under den första delen av
hennes anförande knappast frigöra mig
från den känslan, att hon måste ha i
viss mån missuppfattat mig. Hon talade
till mig ungefär som om jag bär
i kammaren hade framträtt till kvacksalveriets
försvar och menat, att även
kvacksalveriet skulle kunna ha eu god
gärning att fylla. Jag förstod väl sedan,
att min misstanke var felaktig. Jag
hoppas, att ingen i kammaren har
missuppfattat den principiella ståndpunkt,
som jag för egen del intager till
frågan om kvacksalveriet. Jag anser
det vara önskvärt, att denna osakkunniga
verksamhet, som ofta bedrives av

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

personer av ganska tvivelaktig beskaffenhet,
så långt det är möjligt tränges
tillbaka och att människorna få bot för
sina sjukdomar och krämpor av personer,
som verkligen ha skaffat sig en
utbildning efter vetenskapliga grunder.

Jag citerade i mitt anförande vad
medicinalstyrelsen har sagt -— såväl i
sitt betänkande av 1941 som nu i samband
med interpellationen — rörande
önskvärdheten och möjligheterna att
förbjuda kvacksalveriet. Jag ansåg mig
icke behöva i mitt interpellationssvar
påpeka, att hela medicinalstyrelsens
inställning är ytterst kritisk och misstrogen
mot kvacksalveriet. Men sedan
nu fru Eriksson i sitt anförande ansett
sig böra särskilt påpeka detta, är det
mig angeläget att understryka, att det
ar självklart, att medicinalstyrelsen intar
en absolut avböjande ståndpunkt
gent emot kvacksalveriet. Det förhåller
sig emellertid icke så, som fru
Eriksson sade, att medicinalstyrelsen
till frågan om totalförbud mot icke legitimerad
verksamhet på läkarkonstens
område hade en ståndpunkt 1941, när
den avgav sitt förslag, och har en annan
ståndpunkt nu några år senare.
.Tåg har frågat medicinalstyrelsen om
dess ställning till spörsmålet om ett totalt
förbud mot kvacksalveriet. Det har
visat sig, att styrelsen har precis samma
uppfattning nu som 1941, och den
grundar sin uppfattning på alldeles
samma skäl nu som 1941.

Medicinalstyrelsen konstaterar, att
det icke är alldeles uteslutet, att även
en lekman kan meddela råd och anvisningar
samt vara sina medmänniskor
i vissa hänseenden till hjälp och
gagn när de äro sjuka. Det är det
första.

För det andra säger medicinalstyrelsen,
att även om vi skulle vilja försöka
oss på ett totalt förbud så tror
den ej, att folkmeningen här i Sverige
är så ensartad på denna punkt, att det
skulle vara möjligt att giva respekt åt

en sådan lagstiftning. Det verkade som
om fru Eriksson vore mycket optimistisk
i detta avseende och trodde, att
det hade skett en mycket stor utveckling
i den allmänna uppfattningen under
de sista åren. Men att rättsuppfattningen
i landet icke är ensartad,
framgår redan av en jämförelse mellan
å ena sidan det anförande fru
Eriksson hade här i kammaren och å
andra sidan den uppfattning, som har
kommit till synes i en motion vid denna
riksdag — en motion som undertecknats
av ett flertal ledamöter från
olika partier och i vilken man just yrkar
på statlig legitimering för en viss
sorts människor, som utöva en verksamhet
fallande under kvacksalverilagen.
Jag tror alltså, att medicinalstyrelsens
mening att den allmänna uppfattningen
är flytande är grundad på
ganska goda skäl.

Jag har, när jag har arbetat med
detta interpellationssvar, också fått en
stark känsla av att om man gåve sig in
på ett totalt förbud mot kvacksalveriet,
så skulle man sedan råka ut för
vissa tillämpningsproblem, vilka säkerligen
skulle vara ganska svåra att komma
till rätta med. Vi ha å ena sidan
de värsta ytterligheterna av den art,
som fru Iversen liar bedrivit, men sedan
ha vi alla gradationer i riktning
mot det, som man måste säga bör vara
tolerabelt i ett samhälle, som vill hålla
litet på medborgerlig frihet. Vi ha
t. ex. här i landet vissa religiösa
åsiktsriktningar, som utöva vad de
kalla helbrägdagörelse, d. v. s. en form
av lekmannaverksamhet på läkarkonstens
område. Det är enligt min mening
uteslutet, att man skulle gå så
långt som till att förbjuda detta. Det
finns flera andra gränsområden, som
jag icke anser mig nu böra gå in på.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att min inställning till denna
fråga är alldeles klar: vi skola från
samhällets sida slå vakt om de legiti -

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6. 23

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

inerade läkarna. Men jag tror, att vi
skola vara mycket försiktiga med att
gå till några ytterlighetsåtgärder på
detta område. De flesta människor,
som söka kvacksalvare, äro neurotiker,
psykopater, kroniskt sjuka; det är i
inånga fall människor som ha sökt läkare
år ut och år in men aldrig fått
hjälp. När en människa dragés med en
sjukdom, som ter sig obotlig och pinar
henne år efter år, kommer till slut
denna människa till den gräns, bortom
vilken hon icke handlar riktigt förnuftsmässigt.
Om hon då söker sig vad
hon hoppas vara genvägar till hälsan
är det förståeligt. Att det sedan finns
människor, som samvetslöst utnyttja
dessa sjuka, är jag också på det klara
med. Frågan är bara, hur långt vi
skola gå, när det gäller att göra ingripanden
på ett område, som är så personligen
känsligt för den enskilde individen
som detta. Är icke den säkraste
vägen att söka förhindra otillbörlig
reklam och hindra, att kvacksalvarna
sprida felaktiga uppgifter om sin egen
förmåga, samt att hoppas, att dagspressen
ej skriver reportageartiklar om
kvacksalvare, som folk tar som reklam
för dem? För det andra få vi väl lita
till en stigande upplysning och en stigande
kultur, som enligt min mening
alldeles säkert kommer att steg för
steg tränga kvacksalveriet tillbaka och
visa det undan till en skumraskvrå i
samhället allteftersom tiden lider.

Herr von FRIKSEN: Herr talman! l)a
frågan om att genomföra en skärpt
kvacksalverilagstiftning genom dessa interpellationer
har kommit i förgrunden,
skall jag tillåta mig att säga några ord
och framföra en åsikt som, trots att jag
är läkare, avviker från den första interpellantens,
nämligen fru Erikssons i
Stockholm.

Vad först det fall beträffar, som varit
den yttersta anledningen till interpellationerna,
nämligen fallet fru Iversen,

kan jag fatta mig mycket kort efter
statsrådets redogörelse i eftermiddag.
Jag vill fästa uppmärksamheten på en
alldeles riktig detalj, som statsrådet
Mossberg påpekade, när det gällde
denna dams sätt att behandla sina patienter,
och som är — jag vågar nästan
begagna uttrycket — klassisk när det
är fråga om framgångsrik kvacksalveribehandling:
det är detta att hon begagnar
en och samma metod för botande
av alla möjliga sjukdomar. Däri ligger
ofta hemligheten med dessa kvacksalvares
och undergörares framgång: det
är att de konsekvent och envist använda
en enda metod, hur tokig och
vansinnig den än förefaller vara. Detta
har en suggestiv inverkan på människorna
och kan kanske i några fall påverka
dem.

När vi komma in på frågan om det
onekligen samhällsskadliga kvacksalveriet
måste jag mana till viss försiktighet,
då det gäller begagnande av lagstiftningens
vapen. Det är icke alls säkert,
att man bara för att man stiftar lagar
verkligen kommer till rätta med det
onda. Det är tyvärr icke alldeles ovanligt,
att det finns människor, som när
de se ett missförhållande säga: Ja, men
det här är ju för tokigt; det måste förbjudas;
vi måste stifta en lag som förbjuder
det! Tyvärr äro förhållandena
ofta så pass komplicerade, att man, om
man tillmötesgår dessa anspråk, kanske
till och med gör ont värre.

Det är just detta jag befarar, om vi gä
till en skärpt lagstiftning på detta område,
i all synnerhet om vi skulle tillgripa
så drastiska åtgärder som ett totalt
förbud för denna verksamhet. Det är
någonting, som jag på det allra bestämdaste
vill varna mot. Vad blir i själva
verket resultatet av en sådan åtgärd?
Ja, icke hämmar man dessa personers
mottagningar. De komma att ha nattliga
mottagningar. De komma, som man sade
ofta under kriget, att gå under jorden
och ha mottagningar där. Folk kommer

24 Nr 6. Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

i alla fall ständigt att söka sig till dem.
Det skulle behövas långt flera övervakande
myndigheter och långt flera poliser
än vi förfoga över för att komma till
rätta med den saken.

I fråga om sjukdoms botande finns
det hos många människor och i alla
samhällsklasser en hel del dunkla, nästan
mystiska föreställningar om helbrägdagörelsens
och undrets betydelse.
Många människor misstro naturvetenskapen
och dess kalla och nyktra resultat,
vad den vinner med sina noggranna
undersökningar och sin därefter anpassade
behandling; det där har man en
viss skepsis emot. Man söker sig i stället
till människor, som kanske rent av
använda sig av besvärjelseformer eller i
vart fall egendomliga och underliga kurer,
som man mera tror på. Dessa trosföreställningar
stimuleras på ett hell
annat sätt av de talrikt florerande
kvacksalvarna än vad den mera vetenskapligt
orienterade medicinen mången
gång kan drömma.

Vad så beträffar medicinalstyrelsens
föreliggande förslag till skärpta bestämmelser
på detta område kan jag naturligtvis
inte neka till att det första, som
herr statsrådet här åberopade i denna
promemoria från medicinalstyrelsen,
nämligen ett visst skydd för läkartiteln
på samma sätt som advokaterna numera
ha ett särskilt skydd för sin titel, naturligtvis
är tilltalande. Det är tilltalande
att en grupp yrkesutövare, som har
statsmakternas stöd för sin verksamhet
och för vilkas utbildning och framtida
verksamhet samhället offrar miljoner,
också skall få ett skydd för sin titel.
Detta påpekande försvagas naturligtvis
i viss mån därav att man här i landet,
i motsats exempelvis till i Danmark,
kan konstatera, att läkartiteln knappast
användes annat än när folk talar till
eller om läkare. Doktor är ju härvidlag
den vanliga benämningen och en titel,
som knappast kan bli föremål för något
skydd.

Vad åter frågan om förbjudande av
offentlig reklam såsom medel att bekämpa
kvacksalveriet beträffar tycks
herr statsrådet litet grand vara inne på
tanken att ställa sig i viss mån sympatisk
härtill eller till någon liknande åtgärd.
Jag vill emellertid ifrågasätta, om
man vinner så mycket därmed. Vi ha
nämligen, som inrikesministern påpekade
beträffande fallet Iversen, våra
utomordentligt pigga tidningar, som i
ord och bild ha gjort en reklam för
hennes verksamhet, utan vilken hon
inte skulle ha fått den tillströmning av
hjälpsökande, som hon i själva verket
fick. Jag tror vidare, alt den offentliga
reklamen i detta fall spelar en väsentligt
mindre roll än muntligt fortlöpande
berättelser från personer, som någon
gång ha besökt vederbörande. Det gäller
beträffande läkarna, och det gäller
säkerligen också i lika hög grad beträffande
kvacksalvare av olika slag, att
de allra flesta, som komma och söka
bot, göra detta, inte därför att de ha
läst annonser i tidningarna utan därför
att de genom en eller annan bekant ha
hört, att personen i fråga skulle vara
så bra, när det gällde att bota den eller
den sjukdomen.

Vad för det tredje beträffar en utvidgning
av den katalogmässiga uppräkning
av sjukdomar, vilkas behandling
av icke läkare borde vara förbjuden,
finns det naturligtvis en hel del
som talar för att inte bara det fåtal
sjukdomar, som nu genom lag undandragas
kvacksalvarnas verksamhet, genom
denna lista utvidgas. Det finns
t. ex. en sjukdom, som på svenska kallas
den farliga blodsjukdomen eller
perniciös anemi, där vi inte kände något
effektivt botemedel vid tiden för
den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande,
där vi numera förfoga över
ett absolut säkert och pålitligt hjälpmedel,
som har räddat massor av människoliv.
Samma förhållande gäller sockersjuka
och andra åkommor. Det

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Svar på interpellationer ang. skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten.

vanskliga med en sådan uppräkning av
bestämda sjukdomar är den, att det väl
knappast torde kunna sägas att det
finns någon sjukdom, där inte vederbörande
bärare av sjukdomen skulle
kunna tänkas lida skada genom behandling
av en kvacksalvare, tv genom behandling
av kvacksalvare kommer behandling
på sjukhus eller hos läkare
att uppskjutas med kanske ödesdigert
resultat för patienten.

Efter dessa överväganden, som jag
gjorde redan då jag för några år sedan
läste igenom medicinalstyrelsens förslag,
tror jag inte, att det finns så mycket
där, som man kan ta fasta på, och
det råd jag slutligen skulle vilja ge herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
är därför det, varmed jag började
mitt anförande och som skulle
kunna formuleras ungefär så här: Far
varliga fram när det gäller att begagna
lagstiftning som vapen mot detta samhällsonda.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Naturligtvis har jag inte ett ögonblick
inbillat mig, att herr statsrådet
skulle tro på kvacksalvare; jag har bara
påtalat medicinalstyrelsens motivering,
som statsrådet i interpellationssvaret
sagt var felaktigt återgiven. Om nu medicinalstyrelsen
på något sätt, som inte
varit synligt för mig, har förklarat, att
man anser att vissa former av lekmannaverksamhet
på läkekonstens område
äro bra, så står detta inte att utläsa i
detta betänkande annat än i en mycket
liten fras. Jag anser därför fortfarande
att det skäl, som då förebragtes och som
nu tydligen upprepas, nämligen att lagstiftning
inte skulle vara taktiskt lämpligt
— det ansåg tydligen också herr
von Friesen — därför att det stötte en
hel del människor för pannan, inte är
giltigt. När man säger, att det inom
stora samhällsgrupper inte finns förståelse
för en dylik lagstiftning, så vil!

jag för min del säga, att jag är övertygad
om att det inom stora grupper
finns just en sådan förståelse och att
man väl bör ta hänsyn också till dessa
grupper.

Man säger, att alla dessa stackars
människor, som ha bragts till förtvivlans
brant sedan de ha prövat allt och
och till slut gripit det halmstrå, som
heter kvacksalvare, kan man inte lasta.
Nej, naturligtvis. Ingen skulle vilja avråda
ens sin mamma att i ett sådant
fall gå till en kvacksalvare, ty ingen kan
gärna vilja avråda eller sätta sig emot
en förtvivlad människas försök att få
sin hälsa igen; man gör det inte. Men
därför är det ju inte sagt, att vi, som
ha att se till hur det skall stå till i samhället,
skola vara lika försiktiga som
när det är fråga om det personliga förhållandet
till en anhörig, som går til!
kvacksalvare. Vi få väl ändå lov att inta
en ställning, som är litet djärvare än
när det är fråga om rent personliga förhållanden
i en familj, där man kanske
uppmanar en närstående att gå till
kvacksalvare. Jag tror att exemplet med
helbrägdagörelsen knappast kan innefattas
i begreppet yrkesmässigt kvacksalveri,
som vi mena skall förbjudas.
Vi vilja förbjuda dem, som ha detta till
yrke, som leva på det och förtjäna pa

det. Detta är inte att träda deras uppfattning
för nära, som kanske kunna
stå en människa bi med råd och religiös
påverkan och som kunna vara till oerhörd
hjälp särskilt för människor, som
äro deprimerade. Detta senare är eu
helt annan sak, och det är inte dessa
förhållanden vi ha siktat på med eu
lagstiftning, utan vi ha siktat på en lagstiftning
avseende de ganska kallhamrade
kvacksalvare, som jag tidigare har
talat om, och för en sådan lagstiftning
kan man säkerligen, om man inte är
alltför taktisk, finna förståelse hos de
flesta människor. Jag är så optimistisk
att jag litar inte bara på kulturutvecklingen
framåt ulan hyser förtroende

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring av
fett åt årsanställda lantarbetare.

också för den utveckling, som i detta
avseende har skett under de senaste tio
åren. Jag tror sålunda, att det finns underlag
för en mycket strängare lagstiftning
på detta område än den som nu
gäller.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
pressens befattning med kvacksalvarna
och kvacksalveriet har berörts i ett par
sammanhang, skall jag som pressman
tillåta mig att göra ett par korta reflexioner.

För det första vill jag säga, att beträffande
annonseringen i sådana ämnen
har Svenska tidningsutgivareföreningen
infört så restriktiva bestämmelser,
som man över huvud taget kan
upprätthålla. Jag skall inte gå in i detalj,
men jag kanske kan få meddela
kammarens ledamöter, att en bestämmelse,
godtagen av samtliga tidningar,
är att inte införa annonser, i vilka
meddelas, att vederbörande kan bota
vissa åkommor. Längre anser man sig
efter mycket noggrann prövning inom
reklam- och tidningskretsar inte kunna
komma.

Den andra reflexion, som kom mig
att begära ordet, föranleddes av den
passus i herr von Friesens i övrigt utmärkta
anförande, som jag i alla delar
instämmer i, där han talade om tidningspressens
reklam för kvacksalvarna
och speciellt då för fru Iversen. Jag
fäste mig vid detta därför att i andedraget
förut sade herr von Friesen, att
de behandlingsmetoder hon använder
äro »vansinniga», jag antecknade ordet.
Jag skulle vilja fråga herr von Friesen:
Var ha han och övriga kammarens
ledamöter och hela svenska folket fått
den insikten, att dessa hennes behandlingsmetoder
äro vansinniga om inte
genom tidningarna?

Jag skulle alltså vilja konstatera, herr
talman, att tidningarna inte ha gjort
någon reklam i detta avseende. Tid -

bestämmelserna om ransonering av matningarna
ha utövat en verksamhet, som
bör ha verkat avskräckande och just
satt fingret på att här är fråga om en
hantering, som den allmänna opinionen
och inte minst riksdagens samtliga ledamöter
böra se till att man inte gör reklam
för. Om det är någonstans i offentligt
sammanhang, som reklam kan sägas
ha förekommit, så sannerligen är
det inte i pressen utan snarare i en
annan av de tre statsmakterna.

Under detta anförande hade herr förste
vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare yttrades ej.

§ 7.

Svar på interpellation ang. viss ändring
av bestämmelserna om ransonering av

matfett åt årsanställda lantarbetare.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll pa
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Ericsson i Näs frågat mig, om jag vore
villig medverka till sådan ändring i bestämmelserna
angående ransonering av
matfett, att årsanställda lantarbetare
jämte familjemedlemmar finge möjlighet
att köpa hela ransonen i form av
smör genom att tilldelas Mp-kort.

Till svar härå får jag anföra följande.

Under hösten och vintern, då smörproduktionen
betydligt minskar, har det
vissa år, liksom innevarande vinter,
varit nödvändigt att starkare begränsa
konsumtionen av smör. Detta har åstadkommits
bl. a. genom att de enskilda
konsumenterna ägt uttaga endast en
viss del av sin matfettsranson i form
av smör. För mjölkproducenterna —
d. v. s. innehavare (brukare) av sådana
brukningsdelar, varå regelmässigt finnas
en eller flera kor — samt medlemmar
av deras hushåll har det emellertid
av försörjningsmässiga och psyko -

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. viss ändring av

fett åt årsanställda lantarbetare.

logiska skäl icke ansetts lämpligt att
på sådant sätt begränsa möjligheten att
uttaga matfettsransonen i smör. Denna
grupp av konsumenter har därför tilldelats
särskilda inköpskort, s. k. Mpkort,
vilka berättiga dem att uttaga hela
matfettsransonen i form av smör. En
begränsning av inköpsrätten för mjölkproducenterna
skulle sannolikt ha blivit
illusorisk och endast medfört en
minskning av mjölkleveranserna. Det
föreligger nämligen icke något förbud
för en mjölkproducent att av den mjölk,
som han själv producerar, tillverka
smör för sitt och sitt hushålls behov.

Att såsom interpellanten föreslagit
utvidga rätten att erhålla Mp-kort till
att omfatta även lantarbetarna torde
icke vara möjligt, om det med kuponguppdelningen
avsedda syftet skall uppnås.
Ett dylikt medgivande för lantarbetarna
skulle säkerligen utlösa krav
på samma rätt från andra grupper,
bl. a. mejeripersonalen. Under ett tidigare
skede av ransoneringen åtnjöt den
del av mejeripersonalen, som är sysselsatt
i den egentliga smörhanteringen,
sådan rätt. Det visade sig emellertid
omöjligt att upprätthålla kontroll över
att förmånen i fråga begränsades till
denna grupp. Rätten för mejeripersonalen
att erhålla Mp-kort blev därför
helt indragen. Principiellt böra självfallet
icke personer, som syssla med
framställning eller distribution av en
viss vara, ha särskilda förmåner före
andra, när det gäller tilldelning av
denna vara, jordbrukare ej undantagna.
Då emellertid av skäl som nyss anförts
denna fullständiga rättvisa i hiir omnämnda
fall ej kan uppehållas, bör detta
icke få utgöra motiv för ytterligare utvidgning
av denna begränsade ransoueringsförmån
till viss grupp.

Under hänvisning till det anförda anser
jag mig icke kunna förorda en sådan
ändring av bestämmelserna angående
ransonering av matfett, att årsanställda
lantarbetare och deras famil -

bestämmelserr.a om ransonering av mat jemedlemmar

tilldelas Mp-kort för inköp
av hela matfettsransonen i form av
smör.

Härpå yttrade

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Emellertid måste jag med
beklagande konstatera, att svaret inte
är av det positiva innehåll, som jag
hade förväntat.

Statsrådet Kock har i sitt svar bl. a.
nämnt de psykologiska skäl, som tala
för att det inte skulle vara lämpligt
att för jordbrukarna begränsa möjligheten
att uttaga hela matfettsransonen
i form av smör. Enligt min uppfattning
föreligga samma psykologiska skäl när
det gäller lantarbetarna och då inte
minst ladugårdsskötarna. Denna uppfattning
vet jag också är allmän bland
såväl jordbrukare som lantarbetare.

Det måste också anses egendomligt,
att då de ogifta lantarbetarna i arbetsgivarens
kost tilldelats Mp-kort och
därmed kunna taga ut hela sin matfettsranson
i form av smör, samma förmån
inte ansetts kunna beredas de gifta
lantarbetarna. Också på denna punkt
tala de psykologiska skälen för att en
ändring bör komma till stånd, så att
inte en lantarbetare, därför att han är
gift och har familj, undandrages en förmån,
som ansetts böra komma hans
ogifte kamrat till del.

Ehuru tillräckligt statistiskt material
beträffande smörtillgången inte redovisats
av statsrådet eller på annat sätt
varit för mig tillgängligt, torde det dock
kunna antagas, att situationen beträffande
matfettsförsörjningen inom eu
inte alltför avlägsen framtid bör kunna
möjliggöra ökade smörransoner. Om så
blir fallet, kommer man att förvåna sig
över att folkhushållningsministern inte
i dag var beredd alt medverka till att

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater m. m.

lantarbetarna redan nu fingo möjlighet
att inköpa hela sin matfcttsranson i
form av smör.

Slutligen vill jag gärna uttrycka den
förhoppningen, att statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
i fortsättningen ville ägna sin uppmärksamhet
åt denna fråga. Kanske
skall det snart visa sig, att de skäl, som
statsrådet stött sitt ståndpunktstagande
på, i en nära framtid visa sig sakna
aktualitet. En ändring av nuvarande
bestämmelser i den riktning jag antytt
i min interpellation tror jag skulle mottagas
med stor tacksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 294
av herr Hagberg i Luleå.

§ 9.

Uppsägning av överenskommelsen om
ekonomiskt samarbete mellan Sverige

och Amerikas Förenta Stater m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion angående
uppsägning av överenskommelsen
av den 30 juni 1948 om ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
3, av herr Johansson i Stockholm m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa,
att Sverige i enlighet med artikel 1
mom. 2 uppsäger överenskommelsen av
den 30 juni 1948 angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater samt i enlighet med artikeln
27 i konventionen angående europeiskt
ekonomiskt samarbete av den 8
maj 1948 uppsäger konventionens tilllämpning
på Sverige».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 3 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Utrikesutskottets utlåtande i
anledning av motionen II: 3 har rönt
ett besynnerligt öde. Det skymtade i
lördags men återsändes till utskottet
därför att det saknade en viss detalj,
nämligen herr Sandlers namn. .lag förstår
att utskottet haft mycket att göra
i dessa pakttider, och jag kan också
förstå att man under en pappersransonering
söker knappa in på formuleringarna.
Men en omtryckning förminskar
ju inte pappersbristen. Med all aktning
för strävandena efter knappa och koncisa
formuleringar böra de i fortsättningen
dock inte gå ut över utskottsordförandens
namnunderskrift.

Utskottet säger endast kort och gott,
att motionen har samma yrkande, som
framfördes i herr Hagbergs i Luleå
m. fl. motion vid fjolårets riksdag, och
att vad i nu föreliggande motion anförts
inte är av natur att ändra utskottets
uppfattning. Det är i den delen jag
vill polemisera emot utskottet. Det har
hänt åtskilligt i detta avseende trots att
bara några veckor ha gått sedan sist.
I början av januari kom Marshallorganisationen
i Paris med sin ekonomiska
rapport. Den gick mycket hårt ut över
de planer, ja, det är för mycket att
säga planer, men de sannolikhetsberäkningar
eller önskemål, som de olika regeringarna
ha lagt fram. Det klargjordes
att man inte ens på papperet hade
lyckats få till stånd någon plan för
återuppbyggandet. Det klargjordes också
— och det är ganska förkrossande
för dem, som tidigare här i riksdagen
ha sökt hävda att denna Marshallplan
skulle leda till ett snabbt ökat välstånd
i Europa — att det inte finns någon
utsikt att ens år 1953 uppnå förkrigs -

Onsdagen den IG februari 1949.

Nr 6.

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater m. m.

lidens levnadsstandard i de till planen
anslutna länderna. Situationen var så
pass allvarlig, att envoyén Hammarskjöld
avgav en mycket dyster rapport.
En sänkning av importen med 25 procent
var kanske det allvarligaste, menade
han, då ju redan en sänkning med
10 procent innebure något av en katastrof.

I denna rapport från Marshallorganisationen
krävdes vidare »en fundamental
förändring» av de deltagande
ländernas politik. Svenska regeringen,
representerad av statsministern, var
genast färdig att förklara, att den för
sin del skulle göra allt vad den kunde
för att åstadkomma denna fundamentala
förändring. Man krävde framför allt
revidering av import- och exportprogrammet,
av investerings- och produktionspolitiken
samt av den finansiella
och kommersiella politiken.

För ett par dagar sedan kom den
amerikanska Marshallorganisationen
med ytterligare en rapport. En tidning
i Stockholm diskuterade frågan, om vi
ha rätt att kalla den för en order eller
om den bara är en redogörelse för Sveriges
situation. Med det instrument, som
Amerika med Marshallplanen har fått
i händerna, är det mycket lätt att förvandla
önskemål till order. Vad man
kräver eller säger ifrån är, att Sverige
har levt över tillgångarna, att levnadsstandarden
måste ytterligare sänkas, att
en nedskrivning av kronans värde är
behövlig för att vi bättre skola kunna
sälja pappersmassa i Amerika och vidare
att regeringens planer på att inskränka
skogsskövlingen få uppskjutas.

Detta är alltså vad man i dag från
Marshallorganisationen lägger fram,
och det bestyrker vad vi tidigare ha
sagt, att denna Marshallplan är inte vad
någon, jag tror det var excellensen Undén,
har kallat för en generös plan för
att hjälpa Europa. Det är, som man
öppenhjärtigt har sagt på sina håll, eu
plan för att rädda den kapitalistiska

produktionsordningen, men det är eu
plan som skall rädda den på de arbetande
massornas bekostnad.

Också i det fallet finns en rad nya
fakta, sedan vi sist behandlade en liknande
motion. Tvärt emot vad många
talare i denna kammare anfört, visar
det sig, att de länder, där produktionen
stegras mycket snabbt, där levnadsstandarden
stegras i samma tempo som produktionen
och där man inte befarar någon
arbetslöshet, det är de länder i
östra och södra Europa, som ha tackat
nej till Marshallplanen, därför att man
inte vill gå med på inskränkning i sin
suveränitet och på de stränga villkor,
som Amerika ställde för hjälp.

Men hur är det i Marshalländerna?
Där se vi en rakt motsatt utveckling.
Visserligen har man kunnat stegra produktionssiffran
i några länder, men
denna stegring har inte lett till förbättring
av massornas läge utan tvärtom.
Tag som exempel Frankrike. Där har
man uppnått och kommit något över
förkrigsstandarden i fråga om den industriella
produktionen, men reallönen,
om vi sätta 1939 års reallön lika med
100, låg i april 1947 vid siffran 66 men
i oktober 1948 vid 54, alltså en synnerligen
allvarlig nedgång. Så torde det
vara över hela linjen.

Men en sak, som ännu mera kastar
sin skugga över framför allt vårt svenska
folkhushåll, är några andra följder
av denna politik, som förekommer i
Marshalländerna men inte någon annanstans,
och det är den växande arbetslösheten.
Sverige lider inte mycket
av den ännu, men jag refererar till docent
Järnemans uppgift för tre dagar
sedan, att man i arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med en växande arbetslöshet
också här. I Danmark har man redan
126 000 arbetslösa och i Bizonien,
alltså den engelsk-amerikanska zonen
i Tyskland, 944 000, en ökning på ett
par månader med 200 000. I Amerika
skiftar bedömningen, men det rör sig

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater m. m.

mellan 3 och 4 miljoner i Marshallplanens
moderland. I Italien räknade arbetslöshetssiffrorna
redan i höstas ett
par miljoner. I Frankrike är arbetslösheten
också mycket svår, men det allvarligaste
exemplet är Belgien. Detta
land, vars invånarantal är obetydligt
större än vårt, har i dag enligt officiella
siffror en arbetslöshet på 300 000,
d. v. s. det har en lika svår arbetslöshet
i Marshallplanens första år som Sverige
hade under den värsta krisen efter
skottet i Paris i början av 1930-talet.
Belgien mötte efterkrigstiden med mycket
goda guld- och valutareserver. Dessa
förslösades liksom i ett visst annat land
på inköp av amerikanska varor. Nu äro
alla butiksfönster och lager fulla av
amerikanska varor, som folket inte kan
köpa. Belgiens egna exportartiklar finna
icke tillräcklig avsättning, utan
massarbetslöshet har kommit på dagordningen.
Belgiens öde torde så småningom
bli vårt. Det är en av Marshallplanens
allvarligaste följder.

Den 30 augusti i fjol förklarade FN:s
europakommission, ledd av förre statsrådet
Myrdal, att Västeuropas handel
med Östeuropa måste sjudubblas, om
Europa skulle kunna bli oberoende av
amerikansk hjälp år 1952. Representanter
för 27 nationer i Genéve fastslogo,
att det var möjligt att uppnå handelsjämvikt
mellan dessa två områden
i Europa. Östeuropa behöver importera
maskiner och kapitalvaror och behöver
också delvis kredit men kan i gengäld
och i stigande takt med ökade maskinleveranser
leverera hela Västeuropas
behov av brödspannmål, större delen
av Västeuropas behov av övrig spannmål
samt kol, trävaror och en mängd
artiklar, som Västeuropa nu måste köpa
för dollar. Det var alltså möjligt, menade
denna kommission, att uppnå jämvikt
mellan dessa två system i handeln
och därmed också skapa bättre utgångsläge
för Västeuropa.

För några dagar sedan startades i de

östeuropeiska länderna ett ekonomiskt
samarbetsråd, där sex öststater, som
äro samlade, konstatera att Förenta staterna,
England och några andra stater
i Europa praktiskt taget ha bojkottat
handeln mellan de folkdemokratiska
staterna och Sovjetunionen å ena sidan
och dessa stater å den andra. De ha
bojkottat dem därför, sägs det i uttalandet,
att öststaterna inte ha böjt sig
för Marshallplanens diktat, som inkräktar
på deras suveränitet och skadar deras
näringsliv. I förrgår framträdde
inom en av underkommissionerna i Genéve
den ryske delegaten Geratjenko
och förklarade, att Amerika gjorde ytterligare
ansträngningar för att stoppa
handeln med vissa råvaror med de östeuropeiska
länderna. Vi ställa här frågan:
Hör Sverige efter amerikansk påverkan
till de länder, som driva denna
politik? Är det riktigt, att den svenska
järnmalmen i första hand reserveras
för västmakternas och Tysklands nya
vapensmedja i Ruhr, avsedd för ett
tredje världskrig, medan det är rätt
svårt för öststaterna att få tag i svensk
järnmalm?

Vi veta ocksä, att handeln mellan
Sovjetunionen och Sverige alls icke har
fått den omfattning, som förutsetts i
handelsfördraget. När vi ha ställt förfrågningar,
säger man: Vi ha givit offerter
och leveranstider, men sedan ha
ryssarna inte beställt. Det är naturligtvis
lätt att undgå beställningar, om
man sätter priserna högre än vanligt
och leveranstiderna längre än vanligt.
Här i kammaren har tidigare anförts ett
exempel från ett svenskt varv, som begärde
tre gånger så mycket för sina
båtar av rysk köpare som av andra kunder.
Det är mycket som talar för att
sådant förekommer i stor utsträckning,
samtidigt som man talar om att priserna
måste sänkas på den amerikanska
marknaden.

Det är för övrigt synnerligen typiskt,
att den dollarhjälp, som Västeuropa har

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater m. m.

fått, till stor del har ätits upp av amerikanska
prisstegringar, men nu, när
man förutser prissänkning, håller man
i Amerika på att förbereda motsvarande
nedskrivningar i dollarhjälpen. Alltså,
för Amerikas skull kräver man nu från
amerikanskt håll nedskrivning av valutan
för att de svenska exportvarorna
skola bli billigare, medan man för en
rakt motsatt politik åt annat håll. Jag
ställer den öppna frågan: I vilken mån
ha de amerikanska kraven att vissa råvaror
och industrivaror icke skola få
exporteras till Sovjetunionen och folkdemokratierna
inverkat på handeln
med dessa länder? Det kan ju hända,
att rösten, som har meddelat offerterna
och leveranstiderna, tillhör någon
svensk Jakob i våra exportfirmor, medan
händerna bakom det hela tillhöra
den amerikanske Esau.

Jag konstaterar, att Amerika genomdriver
en politik, som går stick i stäv
mot den politik, som FN:s egen europakommission
angivit som en förutsättning
för att Marshallplanen skall gå i
lås och för att över huvud taget Västeuropas
folk skola kunna lösa sina problem.
När man ser dessa motsättningar,
hur man misslyckats med sina löften
att höja levnadsstandarden, hur motsättningarna
mellan ländernas exportplaner
försvåra det internationella utbytet,
vill jag tillägga, att denna debatt
om Marshallplanen egentligen borde
hört hemma i den debatt vi hade för
en stund sedan om åtgärder för att
stävja kvacksalveriet. Jag kan instämma
med de talare som menade, att det
i Sverige bedrives stort skoj i de här
frågorna, men om vi ta alla kvacksalvare
från Johannes i Lilläng och Flahultarn
till madam Iversen kunna de
inte tillsammantagna ens tänka sig ett
så storslaget kvacksalveri som Marshallplanen.

Nu har jag till en början uteslutande
sysslat med Marshallplanens ekonomiska
del, men det viktigaste och det far -

ligaste är den politiska delen. Vi ha i
kammaren med stöd av den amerikanska
lagen om Marshallplanen slagit fast
vad det är amerikanarna avse: en plan,
avsedd att gagna Förenta staternas utrikespolitiska
och ekonomiska intressen.
Det är också klart, att man med
den planen i händerna, särskilt sedan
länderna tagit lån eller gåvor, har utomordentliga
påtryckningsmedel. Det råder
inget tvivel om att den utveckling
vi ha haft i Sverige på sistone, när
hlockbildningsplanerna ha drivits fram
på dagordningen, framför allt har berott
på amerikanskt initiativ och därpå,
att Marshallplanens bestämmelser ha använts
som påtryckning. Det är inte någon
vidare upplyftande syn i dessa dagar,
när Sveriges ambassadör står i sjudagarskö
i Washington eller när tidningarna
rapportera den norske utrikesministerns
flängande i det amerikanska
utrikesdepartementets trappor.
Med dessa bestämmelser som hjälp har
Amerika de mest vittgående möjligheter.
Alla skyldigheter ligga nämligen på
vår sida. Amerikanarna ha inga skyldigheter
alls. Amerika bestämmer om något
skall ges och hur mycket som skall
ges eller utlånas. Det fastslås tydligt, att
ingen har rätt till någon som helst
hjälp. Det är Amerika som bestämmer.
Amerikas kontrollanter i Sverige och
andra länder kunna när som helst avbryta
hjälpen, och de kunna också själva
ändra villkoren för hjälpen. De kunna
egentligen förfara med oss precis
hur de själva tycka.

Det har också tillkommit, som vi redan
i motionen påpekat, en del andra
nyheter sedan sist. Vid nyåret meddelades,
att president Truman beordrat
sina departement och regeringsbyråer
att »koordinera den ekonomiska och
militära hjälpen till utlandet för att
kongressen skulle få möjlighet alt behandla
hela programmet i klump i stället
för styckevis». Denna koordinering
av de militära och ekonomiska planer -

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Uppsägning av överenskommelsen om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och

Amerikas Förenta Stater m. m.

na har anbefallts av försvarsminister
Forrestal, och till chef för koordineringen
har man insatt en herre, som tidigare
har varit knuten till generalstaben,
mr Ernest Gross. Det sägs särskilt
ifrån, att detta icke inkräktar på Paul
Hoffmans auktoritet, men denne Gross
blir ansvarig för att »Marshallplanen
blir koordinerad med Atlantpakten och
andra förpliktelser, som Amerika har
eller kommer att åtaga sig». Därav följer
att varje land, som har inordnat sin
ekonomi under Marshallplanen, beröres
av Atlantpakten och de ekonomiska och
politiska verkningar, som den kommer
att få.

Vi kunna också avläsa detta amerikanska
tryck på en mängd områden.
.lag erinrar om den debatt, som vi hade
i onsdags. I denna framträdde en av de
aktivistiska jungfrutalarna. Jag beklagar,
att jag inte ser honom här i kammaren
i dag. Det var herr Häckner. Han
gav kanske omedvetet en mycket träffande
illustration till Marshallplanens
verkningar. Han talade om att vi borde
försöka få vapen billigt från Förenta
staterna. Vapen som köpas till priset avett
lands oavhängighet äro inte billiga.
Han polemiserade mot ett ofta citerat
yttrande av excellensen Undén. Det var
det bekanta Uddevalla- eller Strömstadsuttalandet,
då excellensen Undén
på samma gång vände sig mot bolsjevismen
och kapitalismen. Herr Häckner
antog, att det var den amerikanska kapitalismen
Undén menade. Sådana uttalanden,
sade herr Häckner, måste man
nu vara ytterligt försiktig med. »Sverige
har inte råd med sådana yttranden.»
Det är ytterst talande. Så verkar Marshallplanen.
Jag har också konstaterat,
att svenska regeringens talesmän inte
sagt något sådant om kapitalismen på
sista tiden.

Denna påverkan hade Sverige kunnat
undgå. Schweiz, som även är ett kapitalistiskt
land, har ju givit ett gott föredöme.
Schweiz har vägrat att under -

teckna något bilateralt avtal. Det har
vidare inte tagit emot någon kredit
eller några gåvor, och framför allt har
det inte släppt in någon amerikansk
kontrollkommission i landet. Här i Sverige
ha vi inte bara släppt in en kontrollkommission
utan även ytterligare
30 000 amerikaner. Jag rekommenderar
kammarens ledamöter att studera den
nya amerikanska spioneriorganisationens
instruktioner, som äro tillgängliga.
Där talas det bland annat om att de,
som skola få insyn i ett annat land, skola
se till att de först växa sig in i detta
land. Vi ha tillräckligt mycket sådant
främmande i landet just nu.

Detta är, herr talman, några av de saker,
som enligt min mening ytterligare
ge eftertryck åt de starka argument vi
tidigare anfört. Marshallplanen gör Europas
länder beroende av Förenta staterna.
Man är i full fart med att genomdriva
en råd nya saker. Framför allt utövas
mycket starka påtryckningar för
att vi skola sänka kronans värde och
ytterligare skärpa den ekonomiska åtstramning,
som redan nu i form av lönestopp
och byggnadsstopp går så hårt ut
över arbetarklassen i Sverige. Men framför
allt är den som sagt ett instrument
för att pressa Sverige längre och
längre in i beroende av en främmande
stormakt och för att göra vår mängsekelgamla
oavhängighet till ett minne
blott.

Av dessa skäl yrkar jag, herr talman,
bifall till motion nr 3 i denna kammare.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Efter det herr
Johansson i Stockholm fullgjort den
uppgift som har åvilat honom, anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan, vilket betyder avslag
på herr Johanssons motion.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala högar.

hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49, i
vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala
högar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2, punkt 2, föreslagit riksdagen att dels
medgiva att fastigheterna Myrby l1 och

Myrby 22 i Uppsala stad finge för det
ändamål, som av chefen för ecklesiastikdepartementet
angivits, förvärvas för
kronans räkning för en köpeskilling av
175 000 kronor och på i huvudsak de
villkor och bestämmelser i övrigt, som
innefattades i ett i statsrådsprotokollet
omnämnt köpekontrakt, dels godkänna,
att köpeskillingen gäldades på det sätt
domänstyrelsen föreslagit, dels ock till
Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala
högar å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
anslag av 83 100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att fastigheterna Myrby
l1 och Myrby 22 i Uppsala stad finge
för det ändamål, som av chefen för ecklesiastikdepartementet
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1949 angivits, förvärvas för
kronans räkning för en köpeskilling av
175 000 kronor och på i huvudsak de
villkor och bestämmelser i övrigt, som
innefattades i det i statsrådsprotokollet
omnämnda köpekontraktet;

b) godkänna, att köpeskillingen gäldades
på det sätt domänstyrelsen föreslagit; c)

till Förvärv av vissa fastigheter invid
Uppsala högar å tilläggsstat II til!
riksstaten för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 83 100 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att göra en kort
kommentar i detta ärende, som man
kanske kan beteckna som litet märkligt.
Samtidigt vill jag säga, att jag är fullt
medveten om att det är en mycket känslig
fråga.

Kungl. Maj:t och utskottet föreslå inköp
av jordbruksfastigheter för 175 000
kronor. Det motiveras med att det finns
risk för bebyggelse, som skulle skymma
fornminnesområdena i Gamla Uppsala.
I riksantikvarieämbetets motivering sä -

3 — Andra kammarens protokoll 19''t9. Nr ti.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala högar.

ges bl. a., att det ansåge det vara en av
dess viktigaste uppgifter att bereda
skydd och vård åt det märkliga fornlämningskomplexet
i Gamla Uppsala genom
att söka förhindra störande byggnadsverksamhet
och andra ingrepp i
landskapet. I detta syfte skulle ett förvärv
för kronans räkning av de förenämnda
fastigheterna vara av största
betydelse.

Jag måste erkänna, att jag är förvånad
över att man motiverar detta inköp
med att man skall försöka skydda området
mot bebyggelse. Det ligger ju ändå
till på det sättet, att man dels genom
bullerlagen, dels genom byggnadsförordningar
har fullt skydd för att detta
område inte kommer att bebyggas. Jag
vill erinra om att helt nyligen förbjöds
bebyggelse på ett annat område i Uppsala
stad på grund av närheten till ett
flygfält. Det kan alltså inte vara någon
angelägen uppgift ur här angiven synpunkt
att inköpa dessa hemman.

Jag vill också erinra om att byamännen
och pastoratet äga ifrågavarande
högar och de åsar de ligga på. När nu
riksantikvarieämbetet och givetvis även
statsrådet och statsutskottet ha kommit
till den uppfattningen, att staten skall
inköpa jorden för att söka förhindra att
områdena skymmas i något avseende,
måste jag säga, att det förefaller som
om den enda motiveringen för köpet
skulle vara, att man anser, att en arrendcbondc
skulle vara bättre skickad
att symbolisera fornminnesintressena än
självägande jordbrukare.

Nu är det ju på det sättet, att de lärda
tvista ännu om vad Gamla Uppsala verkligen
är ur fornminnessynpunkt, och
det borde ju ur olika synpunkter vara
angeläget, att de lärda försöka komma
överens om vilken betydelse Gamla
Uppsala haft i olika avseenden.

Man kan naturligtvis säga, att 175 000
kronor är en relativt liten summa. För
egen del vill jag emellertid framhålla,
att om man genom att ge ut dessa
175 000 kronor för ifrågavarande ända -

mål går in för att köpa in större jordområden
för att frilägga fornminneslämningar,
måste man samtidigt besvara
frågan: Äro vi i framtiden beredda att
inlösa de olika områden, vilkas inlösen
riksantikvarieämbetet kommer att kräva?
Jag vill erinra om att, därest man
skulle ge sig in på dessa principer,
skulle det bara i Gamla Uppsala komma
att bli fråga om miljonaffärer. Därtili
kommer ju, att det finns flera fornminnesområden,
som skulle behöva skyddas,
och om samma principer skulle
tillämpas för dem, konnne vi in på vägar,
som vore ganska allvarliga ur statsfinansiell
synpunkt. För egen del är jag
inte beredd att slå in på denna linje,
därför att jag anser, att vi inte ha råd
att offra så många miljoner, som behövas
för att helt tillgodose ifrågavarande
ändamål. Om statsutskottet och
statsrådet anse, att det finansiella läget
har förbättrats i så väsentlig utsträckning,
som deras förslag i föreliggande
ärende tycks tyda på, vill jag framhålla,
att jag har den uppfattningen, att de
pengar det här är fråga om i stället borde
användas till mera aktuella åtgärder,
exempelvis till sjukvårdsändamål.

Herr talman! Jag har ansett det vara
angeläget att i detta sammanhang göra
dessa påpekanden, och inlägga en allvarlig
erinran mot att vi skola börja
på med denna inlösningspolitik, som
kommer att få mycket allvarliga konsekvenser
i ekonomiskt avseende. Jag har
givetvis inte någon anledning att ställa
ett avslagsyrkande mot ett enhälligt
statsutskott. Det skulle ju vara meningslöst.
Jag vill också för att intet missförstånd
skall uppstå säga, att den bygd.
där dessa högar ligga, och den befolkning,
som lever i Uppland, har ett levande
intresse för forminnesvården.
Emellertid så hyser jag den uppfattningen,
att det inte kan vara till gagn
för fornminnesintressena, om man söker
tillgodose dem genom regionala inköp.
Tvärtom skadar man därigenom
dessa intressen.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Förvärv av vissa fastigheter invid Uppsala högar.

Jag har, herr talman, som sagt intet
yrkande.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Utskottet har i likhet med den
föregående ärade talaren en mycket
hög uppskattning av det fornminnesmärke
det här gäller. Utskottet har,
som anmärkes i utlåtandet, avlagt ett
besök på platsen. Jag kanske får berätta,
att vi ha med avdelningsordföranden
i spetsen bestigit Ane den gamles
hög under hård nordlig vind och
bistert vinterväder, och vi ha fått ett
utomordentligt intryck av detta Sveaväldets
förnämligaste minnesmärke
från folkvandringstid och från Sveriges
äldsta bondebygd, som man blickar
ut över från Uppsala högar. Det finns
intet minnesmärke från folkvandringstid
i detta land, som i betydelse och
mäktig verkan kan mäta sig med Uppsala
högar. Detta vill jag ha sagt för
att därmed också framhålla, att ett bifall
till det föreliggande förslaget inte
har någon sådan prejudicerande betydelse,
att det skulle innebära risker
för miljoninköp eller utgifter av den
omfattning, som den föregående ärade
talaren antydde. Jag bestrider det bestämt;
Kungl. Maj:t och riksdagen ha
givetvis i varje förekommande fall sin
fria prövningsrätt.

Vad jag emellertid också med bestämdhet
vill hävda är, att ett friläggande
av denna mark är väsentlig för
att Uppsala högar skola bibehålla den
mäktiga verkan de trots bebyggelser
på östra sidan ännu ha. Och jag vill
tillika säga, ait i trots av de i viss mån
nya markvärderingsprinciper, som ha
införts genom stadsbyggnadslagen, håller
jag för helt uteslutet — och det
torde väl även vara Kungl. Maj:ts mening,
då Kungl. Maj:t föreslagit detta
köp att det skulle vara möjligt att
med hjälp av stadsbyggnadslagen helt
frilägga ett område av 50 hektar, vilket
redan nu bar ell icke obetydligt

tomtvärde. Ett sådant ingrepp, med
stöd av stadsbyggnadslagen, tror jag
man får betrakta som helt uteslutet.
Den enda vägen att nå det friläggande
som vi här äro eniga om att finna önskvärt
är det nu föreslagna köpet. Vi ha
i utskottet kommit till samma resultat
som Kungl. Maj:t, nämligen att de villkor,
på vilka det nu är möjligt för staten
att förvärva marken och därmed
realisera nämnda syfte, få betraktas
som rimliga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
måste ju säga, att sedan den föregående
talaren har gått in på sådant som
att man bestigit högarna i hård nordlig
vind, är det givet, att jag förstår eu
hel del av hans inställning i denna
fråga. Men det är ju ändå så, att bär
gäller det ett förslag, vars genomförande
har ganska stora konsekvenser såväl
för bygden som för statskassan. Under
sådana förhållanden anser jag, alt det
är lämpligare, att man ser litet mera
realistiskt på saken. Jag vill med anledning
av detta förslag om friläggning
eller inköp av ifrågavarande utjord erinra
om att jag förut poängterat, att
dels byamännen, dels pastoratet äga
högarna och åsarna. Det har inte varit
tal om att man skulle köpa den jorden.
Den jord som det gäller kan inte bebyggas.
Jag tror det är lämpligare alt
som nu ha en rejäl bondebefolkning
där än att få någon sorts arrendejordbrukare.

Jag vill erinra om, att jag inte har
yrkat avslag, men om vi ge oss in på
det bär, är jag inte lika optimistisk
som den föregående ärade talaren utan
tvärtom. .lag är viss om att det kommer
att ställas mycket stora krav, och
jag vet, all man för närvarande överväger
vissa ingrepp, som skulle komma
att kosta åtskilliga miljoner kronor och
över huvud taget rasera möjligheterna

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Smärre nybyggnads- och förändringsarbeten m. m.

för den befolkning, som finns där, att
leva vidare i den bygden.

Herr RUBBEST AD: Herr talman! Alla
känna ju till, förmodar jag, Uppsala
högar och ha sett, hur de se ut. Det är
naturligtvis inte herr Lundbergs mening,
att det skall bli någon skövling
av dessa högar, utan han menar naturligtvis,
att de skola äga bestånd även i
fortsättningen. Men vad han reagerar
emot är ju inköpet av en så stor areal
mark ganska långt utanför dessa högar,
och jag måste säga, att jag helt och
hållet delar hans uppfattning på den
punkten. Jag tycker att det inte är
rimligt, att man på detta sätt skall
kasta ut pengar för detta ändamål, då
högarna i alla händelser komma att bevaras
i sitt ursprungliga skick, även
om man inte lägger ut dessa 175 000
kronor.

Jag vill tillägga, att herr Lundberg
har rätt, då han säger, att ett beslut
om inköp i detta fall blir prejudicerande
för behandlingen av liknande förslag
rörande inköp av andra områden,
som anses ha samma ställning som detta
ur fornminnessynpunkt. Enligt min
mening bör man betänka sig, innan
man går in på denna väg och beslutar
dessa utgifter. Jag för min del vill
inte vara med om att kasta ut pengar
på sådana alldeles onödiga saker som
detta förefaller vara. Uppsala högar
komma nämligen utan tvivel att bevaras,
även om man inte skulle lägga ned
pengar på att inköpa ifrågavarande
område.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan om bifall till Kungi.
Maj :ts förslag om inköp av ifrågavarande
område för 175 000 kronor.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen,
som under detta anförande återtagit
ledningen av förhandlingarna, gav härefter
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt, dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948;49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksam
hetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram
ställningar angående anslag för budget
året 1949/50 under statens utlånings
fonder och fonden för förlag till stats
verket, i vad avser handelsdepartemen
tets verksamhetsområde; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggs
stat II till riksstaten för budgetåret
1948''49, i vad propositionen avser han
delsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Anslag under försvarets fonder.

Föredrogs statsutskottets utlåtande in
25, i anledning av Kungl. Maj ds i stats
verkspropositionen gjorda framställ
ningar angående anslag för budgetåre
1949/50 under försvarets fonder m. m.

Punkten 1.

Smärre nybyggnads- och förändringsarbeten
m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr HJALMARSON: Herr talman! 1
den försvarsmotion, som har väckts av
högern, framläggas vissa synpunkter
på försvarets kapitalbudget. Dessa synpunkter
beröras inte i det nu föreliggande
utlåtandet av statsutskottet, inte
ens reservationsvis. Anledningen härtill
är, att de till icke oväsentlig del

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Interpellation ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.

sammanhänga med en annan fråga,
nämligen frågan om att ge försvaret en
viss förtursrätt vid utläggande av olika
beställningar inom industrien. Detta
är emellertid en fråga, som kommer
upp på dagordningen först vid ett senare
tillfälle. Med herr talmannens
tillåtelse skola vi vid detta senare tillfälle
redovisa vår uppfattning beträffande
ifrågavarande spörsmål rörande
kapitalbudgeten.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 2—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat och lades
till handlingarna första lagutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577)
angående bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur.

Utskottets hemställan bifölls.

S 17.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
i syfte att få bort dåliga och

främja tillkomsten och visningen av
goda barnfilmer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

295, av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 24, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker; och

nr 296, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 18, med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Interpellation ang. bebyggande av viss
fastighet vid Svinesundsbron.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! Sedan 1929 har
köpman K. G. ödman bedrivit handelsrörelse,
omfattande speceri- och diversehandel,
kafé och matservering samt
bensintappstation och skjutsstation vid
Svinesunds förutvarande färjläge. Herr
Ödmans rörelse har varit den enda på
platsen och så gott som helt beroende
av trafiken mellan Sverige och Norge.
Då den nya Svinesundsbron byggdes,
kom denna att ligga 60 meter över det
gamla färjlägets plan. Den gamla vägen
från fiirjläget upp Ull det nya brofästet
är omkring 4 km. Herr ödman måste
på grund härav flytta sin rörelse upp
till del nya brofästet, om den skall
kunna bedrivas under de nya förhållanden,
som skapats genom Svinesundsbrons
tillkomst. På grund härav köpte
han den 3 november 1939 fastigheten

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Interpellation ang. bebyggande av viss

Skogar 14S belägen i anslutning till brofästet
på den svenska sidan öster om
vägen. Detta är den enda tomt, som
kan ifrågakomma för en sådan bebyggelse,
som herr Ödmans rörelse kräver.

Då herr ödman på våren 1941 stod
i begrepp att börja bygga, begärdes från
militärt håll, att byggnadsplan skulle
upprättas för området i fråga. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län utfärdade
under åberopande av 64 §
stadsplanelagen den 6 mars 1941 bvggnadsförbud.
Detta skulle gälla till dess
byggnadsplan fastställts, dock längst till
den 31 december 1942. I början av 1942
tog försvarsmakten vissa mindre delar
av tomten i anspråk för befästningsanläggningar.
Nu kunde man åberopa
1 § lagen av den 24 mars 1942 om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret.
En ansökan av herr Ödman atl
få bebygga tomten lämnades efter åtskilliga
utredningar utan bifall i februari
1944. över länsstyrelsens beslut
anförde herr Ödman besvär hos Kungl.
Maj:t. I en resolution den 1 december
1944 lämnades dessa besvär med hänsyn
till försvarets intressen utan bifall.

Redan i ett tidigare beslut av den
14 september 1944 hade Kungl. Maj:t
förordnat, att två områden å fastigheten
Skogar l43 om respektive 170 och 1
kvadratmeter skulle exproprieras för
försvarsmaktens räkning. Herr ödman
begärde då att expropriationen skulle
omfatta hela fastigheten. Sedan expropriationsnämnd
utsetts förklarade häradsrätten
målet vilande. Då försvarsmaktens
intresse av tomten kommit i
ett nytt läge i och med krigets slut, och
en expropriation av hela fastigheten
måste bli dyr för statsverket, ansåg expropriationsnämndens
ledamöter, att
frågan om huruvida herr ödman finge
bebygga tomten borde avgöras i första
hand.

Vid en uppvaktning för försvarsministern
ställde denne i utsikt, att en
ny ansökan om bebyggelse skulle bifallas
av Kungl. Maj :t. En sådan ansökan

fastighet vid Svinesundsbron.

ingavs också den 21 maj 1946. Trots
detta är ärendet alltjämt oavgjort. Måhända
beror detta på att kungl. generaltullstyrelsen
gjort framställning om
att för sin räkning få expropriera 1 750
kvadratmeter av herr Ödmans fastighet
för uppförande av en ny tullstation.
Generaltullstyrelsens hemställan måste
bygga på förutsättningen, att inga hinder
från försvarets synpunkt numera
skulle föreligga att bebygga fastigheten.
Frågan gäller alltså om kungl. generaltullstyrelsen
eller herr Ödman skall få
bebygga den. Enligt herr ödmans mening
bör en ny tullstation kunna byggas
väster om vägen på den mark, som
generaltullstyrelsen redan äger.

Jag skall inte i detta sammanhang
försöka argumentera för någon viss lösning
av här föreliggande intressekonflikt.
Den saken få givetvis parterna
själva sköta. Vad som däremot synes
mig orimligt är, att herr Ödmans rätt
att bebygga tomten nu snart i 10 år
hållits svävande. Det är dock för honom
och hans familj ett väsentligt intresse
att saken blir avgjord, då hans möjlighet
att uppehålla rörelsen är helt beroende
av huruvida han får bygga eller
ej. Även om så skulle vara, att väsentliga
statsintressen stå i vägen för herr
Ödmans bvggnadsplaner, så bör saken
rimligtvis avgöras utan dröjsmål. Ett
motsatt förfarande synes stå i dålig
överensstämmelse med de krav på hänsyn
och rättvisa, som varje medborgare
kan göra anspråk på.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet eller
eventuellt till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet, om
ärendet överflyttats dit, få rikta följande
fråga:

Hur snart kan köpman K. G. Ödman
erhålla besked om han får bebygga
fastigheten Skogar l43 belägen öster om
Svinesundsbrons svenska landfäste ?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6.

Interpellation ang. kontrollen över efterlevnaden av vissa kristidsbestämmelser.

§ 20.

Interpellation ang. kontrollen över efterlevnaden
av vissa kristidsbestämmelser.

Herr NILSON i Spånstad erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
När ransoneringen på mjöl och bröd
upphörde, hälsades dess avskaffande
med den allra största tillfredsställelse
av hela vårt land. De lättnader ransoneringens
upphörande medförde uppskattades
till fullo av alla och envar.

Samtidigt med att ransoneringen upphörde
drogs det ett streck över handelns
mellanhavanden med ransoneringsmyndigheten,
och efter en slutrapport var
handeln helt fri från kontroll och efterforskning
i fråga om tid som varit.

När det gäller jordbruket har inte
resultatet blivit helt detsamma. Livsmedelskommissionens
kontrollanter fortsätta
alltjämt med en viss kontroll över
kvarnarna, och det har hänt att efter
ransoneringens upphörande upptäckta
överträdelser av gällande förmalningsbestämmelser
angivits till åtal.

Jag finner det angeläget att framhålla,
att jag inte ett ögonblick har för avsikt
att ifrågasätta, att upptäckta förseelser
prövas av domstol. Att lag skall följas
är en grundförutsättning för ett lagbundet
samhälles liv. I sammanhanget
har emellertid uppmärksammats, att
den fortsatta kontrollen av kvarnarna
leder till att den grundläggande regeln
om allas likhet inför lagen i xletta spe -

ciella fall knappast kan sägas fungera
som den bör. För den grupp av medborgare
som arbeta inom handeln har man,
och jag anser det fullt riktigt, släppt
varje tanke på efterforskning av vad
som skett före ransoneringens upphävande.
När det gäller jordbrukarna fortgår
kontrollen, och i dess spår förekomma,
i de sällsynta fall förseelser
uppmärksammas eller misstänkas, alltjämt
dels irriterande polisundersökningar
och dels att åtal anställas mot
jordbrukare.

Med anledning av dessa iakttagelser
tillåter jag mig att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
framställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att de
ovan relaterade förhållandena väckt
stor uppmärksamhet och enligt mångas
uppfattning leda till att likheten inför
lagen inte anses vara fullständig på
detta område?

Om den första frågan besvaras jakande,
hur anser statsrådet att det ifrågavarande
problemet skall kunna rättas
till?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.10 em.

In fidem
Gunnar Britlh.